Prop. 2015/16:44
Genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet
1
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 november 2015
Stefan Löfven
Helene Hellmark Knutsson (Utbildningsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen en ny generell lag om erkännande av yrkeskvalifikationer som gäller reglerade yrken i Sverige. Den nya lagen ersätter bestämmelser i ett antal författningar varigenom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer tidigare har genomförts för vissa reglerade yrken. Den nya lagen syftar också till att genomföra delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013 om ändring av direktivet 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMIförordningen). Den konsoliderade versionen av de båda direktiven benämns yrkeskvalifikationsdirektivet.
I de fall yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller bestämmelser som endast avser ett eller ett begränsat antal yrken bedöms sådana bestämmelser även fortsättningsvis genomföras i de författningar som gäller just dessa yrken. Det föreslås ändringar i lagen (1974:191) om bevakningsföretag, socialtjänstlagen (2001:453), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, patientsäkerhetslagen (2010:659), skollagen (2010:800), taxitrafiklagen (2012:211) och lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det föreslås även en ny sekretessbestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 18 januari 2016.
2
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut ................................................................. 5 2 Lagförslag ......................................................................................... 6 2.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer ............................................................ 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag ............................................................ 12 2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ........................................................................ 15 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ................. 17 2.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ................................................ 23 2.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) ........................................................................ 24 2.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) .......... 27 2.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) ........................................................................ 29 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ............................................................. 31 3 Ärendet och dess beredning ............................................................ 33 4 Politikens inriktning ........................................................................ 34 5 En ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer .......................... 37 6 Lagens tillämpningsområde ............................................................ 46 7 Undantag från lagens tillämpningsområde ...................................... 49 1. Yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och utövande av offentlig makt ........................................ 49 2. Undantag för särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer och för advokatyrket ................... 52 8 Uttryck i lagen ................................................................................ 54 9 Tillfällig yrkesutövning .................................................................. 56 9.1 Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning, förhandsunderrättelse och förhandskontroll ..................... 56 9.2 Skollagens bestämmelser omfattar tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare ....................... 63 9.3 Tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården och veterinäryrket ............................................................. 66 9.4 Tillfällig yrkesutövning för taxiförare .............................. 69 10 Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer.................... 70 11 Etablering ........................................................................................ 73
3
11.1 Erkännande enligt den generella ordningen .................... 73 11.2 Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet ................................................................ 74 11.3 Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordning av minimikraven för utbildning ................... 76 11.4 Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper ......................................................... 78
12 Fortbildning för de hälso- och sjukvårdsyrken som omfattas av automatiskt erkännande och för veterinärer .............................. 80 13 Kunskaper i svenska språket .......................................................... 84 14 Yrkespraktik ................................................................................... 89 15 Europeiskt yrkeskort ...................................................................... 91 16 Underrättelser om förbud eller begränsning av enskilds yrkesutövning (varning) ................................................................. 94 17 Sekretess ...................................................................................... 100 18 Överklagande av beslut enligt den nya lagen ............................... 105 19 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................................ 108 20 Konsekvenser av genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet ........................................................ 109 21 Författningskommentar ................................................................ 113 21.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer ....................................................... 113 21.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag ......................................................... 128 21.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ..................................................................... 129 21.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ............... 130 21.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ............................................. 136 21.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) ..................................................................... 136 21.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) ........ 139 21.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) ..................................................................... 140 21.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet .......................................................... 142 Bilaga 1 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer ......................... 144 Bilaga 2 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/55/EU av den 20 november 2013 om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande
4
av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMIförordningen) .................................................................. 310
Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande (SOU 2014:19) ....................................... 349 Bilaga 4 Betänkandets lagförslag ................................................. 363 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser avseende betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande (SOU 2014:19) ............................ 385 Bilaga 6 Sammanfattning av remisspromemoria med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH) .......... 387 Bilaga 7 Remisspromemorians lagförslag .................................... 388 Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser avseende remisspromemorian med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH) .......... 389 Bilaga 9 Lagrådsremissens lagförslag .......................................... 390 Bilaga 10 Lagrådets yttrande .......................................................... 417 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november
2015 ..................................................................................... 425
Rättsdatablad......................................................................................... 426
5
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om erkännande av yrkeskvalifikationer,
2. lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag,
3. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
4. lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens
hälso- och sjukvård,
5. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
6. lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659),
7. lag om ändring i skollagen (2010:800),
8. lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211),
9. lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till
följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
6
2 Lagförslag
2.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
Härigenom föreskrivs1 följande.
Syfte och tillämpningsområde
1 § Genom denna lag genomförs allmänna bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU (yrkeskvalifikationsdirektivet).
Särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras.
2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz.
I 18 och 19 §§ finns även bestämmelser om
1. erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz, och
2. europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz.
3 § Denna lag gäller inte för den som vill utöva ett reglerat yrke som
1. innebär anställning i offentlig tjänst, eller
2. är förenat med offentlig maktutövning.
4 § Denna lag gäller inte för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet.
Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om det yrket genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
7
Uttryck i lagen
5 § I denna lag avses med
1. yrkesutövare: den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz,
2. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller någon form av denna eller använda en viss yrkestitel,
3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet,
4. bevis på formella kvalifikationer: ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som antingen har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum i någon av dessa stater eller som har utfärdats i en annan stat om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset har erkänts av den staten,
5. kompetensbevis: ett bevis som har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser
a) en utbildning som inte utgör en del av ett examens- eller utbildningsbevis över en utbildning inom grundskolan, gymnasieskolan eller eftergymnasial utbildning,
b) ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller
c) yrkesutövning i en stat inom EES eller i Schweiz på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren,
6. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz,
7. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet,
8. yrkespraktik: en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som äger rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis,
9. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis på antingen att innehavaren uppfyller alla villkor för att tillfälligt utöva yrket i en stat inom EES eller i Schweiz eller att innehavarens yrkeskvalifikationer har erkänts för etablering i en sådan stat,
10. automatiskt erkännande: erkännande av yrkeskvalifikationer utan bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer,
11. lagligen etablerad: som uppfyller alla krav för att utöva ett yrke och som stadigvarande utövar yrket som anställd eller egenföretagare,
12. gemensam utbildningsram: en uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke och som gäller i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz, och
8
13. gemensamt utbildningsprov: ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz och är reserverat för innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation.
Tillfällig yrkesutövning i Sverige
6 § En yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i etableringsstaten.
Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, förutsätter rätten att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige att yrkesutövaren har utövat yrket i minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket får dock inte krävas som förutsättning för tillfällig yrkesutövning i Sverige, om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
7 § Tillfällig yrkesutövning enligt 6 § förutsätter, i de fall det särskilt föreskrivs, en förhandsunderrättelse från yrkesutövaren och en förhandskontroll av dennes yrkeskvalifikationer.
Bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Etablering i Sverige
Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer
8 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer i de fall som avses i 10–16 §§ ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke i Sverige som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i
Schweiz och därmed rätt att utöva det yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet.
Ett erkännande enligt första stycket sker genom beslut om
1. erkännande av yrkeskvalifikationer, eller
2. utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet.
Den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer
9 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande enligt denna lag och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan ordning för erkännande enligt denna lag.
10 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträde
9
till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten.
En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska även erkännas om yrkesutövaren
1. har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av en annan stat inom EES eller av Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, och
2. på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket 2 får inte krävas som förutsättning för ett erkännande om beviset på formella kvalifikationer enligt andra stycket 1 avser en reglerad utbildning.
11 § Ett erkännande enligt 10 § förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet
12 § Om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i
Schweiz i enlighet med det som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet erkännas automatiskt.
Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning
13 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659).
14 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper
15 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en
10
delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen.
16 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i
Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige.
Kunskaper i svenska språket
17 § Vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas får yrkesutövarens kunskaper i svenska språket endast beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna.
Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Yrkespraktik
18 § Om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar för yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras.
Europeiskt yrkeskort
19 § Den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort gäller även den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz men som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige.
Ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till denna lag.
Första och andra stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Övriga bestämmelser
Sekretess
20 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
11
Bemyndiganden
21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Beslutsförfarande och myndighetsuppgifter
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om
1. förfarandet för beslut enligt denna lag, och
2. vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
12
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1974:191) om bevakningsföretag2
dels att 3 b och 4 a §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 b §3
En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, utan hinder av 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, trots 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för auktorisation av tillfällig verksamhet som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som
1. är behörig att bedriva bevakningsverksamhet eller utbildning i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller
2. under minst två år av de senaste tio åren har bedrivit sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Lagen omtryckt 1989:148. 3 Senaste lydelse 2009:311. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
13
4 a §4
Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, utan hinder av 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, trots 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för godkännande vid tillfälligt arbete som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som
1. är behörig att arbeta i sådan verksamhet som omfattas av denna lag i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller
2. under minst två år av de senaste tio åren har arbetat i sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd.
4 b §
Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
4 Senaste lydelse 2009:311. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
14
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
15
2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om socialtjänstlagen (2001:453)
dels att nuvarande 3 kap. 3 b § ska betecknas 3 kap. 3 c §,
dels att 3 kap. 3 a § och den nya 3 kap. 3 c § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 kap. 3 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
3 a §2
Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom.
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § andra stycket för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
1. bedömning av om utredning ska inledas,
2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller
3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften.
3 b §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de före-
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Senaste lydelse 2013:1146.
16
skrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
3 b §
Socialnämnden får använda handläggare med utländsk utbildning för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan.
3 c §3 För utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, får socialnämnden även använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan.
Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
3 Senaste lydelse av tidigare 3 kap. 3 b § 2013:1146.
17
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
dels att 3 kap. 9 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 3 kap. 9 § ska utgå,
dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 1, 3, 4, 5 och 6 §§, 7 kap. 3 § och 8 kap. 9 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 1 a, 5 a och 6 a §§ och 7 kap. 16 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §2
Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som
1. har legitimation enligt 3 kap. 1 §,
1. har legitimation enligt 3 kap. 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §,
3. enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 9 § tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige, eller
3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen tillfälligt utövar yrket i Sverige, eller
4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård.
3 kap.
1 §
Legitimation för yrket ska efter ansökan meddelas den som har avlagt
1. veterinärexamen i Sverige (yrkestitel veterinär),
2. examen i djuromvårdnad från högskoleutbildning på grundnivå enligt föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket (yrkestitel djursjukskötare).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legiti-
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legiti-
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Senaste lydelse 2012:465.
18
mation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands.
mation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands. När det gäller frågor som avses i 1 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 6 kap. om sökanden varit legitimerad.
1 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
3 §3
Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som har
1. legitimation för yrket enligt 1 §,
Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som
1. har legitimation för yrket enligt 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2. rätt till sådan yrkesutövning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 §, eller
2. tillfälligt utövar yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
3 Senaste lydelse 2012:465.
19
4 §4
En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som
1. enligt nämnda paragraf har legitimation för yrket,
1. enligt nämnda paragraf, eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, har legitimation för yrket,
2. enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 § har rätt att utöva veterinäryrket, eller
2. tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare.
Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan.
5 §
Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. När det gäller frågor som avses i 5 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
5 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar godkända hovslagare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den
4 Senaste lydelse 2012:465.
20
lagen.
6 §5
Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och
2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. När det gäller frågor som avses i 6 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
6 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar de yrken som avses i 6 § finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
5 Senaste lydelse 2010:678.
21
7 kap.
3 §
Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter.
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, eller
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel.
1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet,
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller
3. om underrättelse enligt 16 § i detta kapitel.
Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
16 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet som avser en veterinär enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
22
8 kap.
9 §
Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
23
2.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs1 att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 28 kap. 16 a §, och närmast före 28 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
Erkännande av utländska yrkeskvalifikationer
16 a §
Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
24
2.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659)
dels att 8 kap. 5 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 4 §, 4 kap. 8 och 9 §§, 9 kap. 4 § och 10 kap. 12 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 9 kap. 18 §, och närmast före 9 kap. 18 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag
1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare,
4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar,
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, och
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet.
Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
25
4 kap.
8 §
En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens.
Om inte annat särskilt föreskrivs, får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har ett bevis om specialistkompetens enligt första stycket.
9 §
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
Om inte annat särskilt föreskrivs, får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
9 kap.
4 §
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse,
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 18 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Informationsskyldighet
18 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation, prövotid eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de
26
behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
10 kap.
12 §
Beslut i frågor som avses i 8 kap. gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
27
2.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om skollagen (2010:800)
dels att 27 kap. 7 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 24 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
24 § 2
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
27 kap.
7 §3
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, eller
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation,
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Tidigare 24 § upphävd genom 2013:530. 3 Senaste lydelse 2011:189.
28
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
29
2.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211)
Härigenom föreskrivs1 att 3 kap. 1 §, 4 kap. 16 § och 5 kap. 4 §taxitrafiklagen (2012:211) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §
En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som har en giltig taxiförarlegitimation.
En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som
1. har en giltig taxiförarlegitimation, eller
2. tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
4 kap.
16 §
Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Myndigheten utövar också tillsyn över att en innehavare av taxiförarlegitimation uppfyller de krav som gäller för legitimationen.
Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Myndigheten utövar också tillsyn över att innehavare av taxiförarlegitimation och de tillfälliga yrkesutövare som avses i 3 kap. 1 § 2 uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
30
5 kap.
4 §
Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon utan att inneha taxiförarlegitimation döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation.
Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation eller rätt att tillfälligt utöva taxiföraryrket.
En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats för taxiförarlegitimationen döms till böter.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
31
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Härigenom föreskrivs1 att 3 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 2015:330 Föreslagen lydelse
3 §
I denna lag avses med
1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5–9,
2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter,
3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125),
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt
Europaparla-
mentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor,
6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.,
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
32
7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen,
9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5–8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
33
3 Ärendet och dess beredning
Europeiska kommissionen samlade under hösten 2010 och våren 2011 in synpunkter dels i syfte att klargöra om de möjligheter som ges genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet) tillgodoses i medlemsstaterna, dels utreda förutsättningar för förbättringar av direktivet. Kommissionen presenterade därefter förslag och efterfrågade synpunkter i en s.k. grönbok (Europeiska kommissionens grönbok om modernisering av direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer; KOM[2011] 367 slutlig). Grönboken publicerades den 22 juni 2011.
Grönboken remitterades av Utbildningsdepartementet den 29 juni 2011 och grönboken besvarades den 20 september 2011 (U2011/4016/UH). Med anledning av grönboken överlämnade regeringen den 8 juli 2011 en faktapromemoria till riksdagen (2010/11:FPM135).
Kommissionen presenterade den 19 december 2011 ett förslag till ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen). Med anledning av detta överlämnade regeringen den 23 januari 2012 ytterligare en faktapromemoria till riksdagen (2011/12:FPM94).
Yrkeskvalifikationsdirektivet omförhandlades under 2012 och 2013 och ett ändringsdirektiv som moderniserar det ursprungliga direktivet antogs slutligen i december 2013. Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU om ändring av direktivet 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMIförordningen), nedan kallat ändringsdirektivet, ska vara genomfört den 18 januari 2016. Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet finns i bilaga 1 och ändringsdirektivet finns i bilaga 2.
Genom beslut den 23 maj 2013 bemyndigade regeringen chefen för Utbildningsdepartementet att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till hur det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ska genomföras i svensk rätt och förvaltning (dir. 2013:59). Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet (U 2013:03) lämnade sitt betänkande Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande (SOU 2014:19) den 11 april 2014. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (U2014/02885/UH).
Den 20 mars 2015 remitterades en promemoria som tagits fram inom Regeringskansliet med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 6, promemorians lagförslag finns i bilaga 7 och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (U2014/02885/UH).
34
Lagrådet
Regeringen beslutade den 20 augusti 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10.
Lagrådets synpunkter behandlas och bemöts i avsnitt 5, 9, 13, 15 och 18 och i författningskommentaren. Bestämmelserna har i huvudsak utformats enligt Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissens förslag har även vissa redaktionella ändringar gjorts.
4 Politikens inriktning
Allmänna utgångspunkter
Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att underlätta för dem som vill utöva ett s.k. reglerat yrke i ett annat land än sitt hemland inom EU. När medlemsländerna ställer krav på viss kompetens för att få utföra viss verksamhet i landet innebär det i praktiken ett hinder för den fria rörligheten inom EU. Inskränkningar i den fria rörligheten kan rätt-färdigas t.ex. av folkhälsoskäl eller konsumentskydd, förutsatt att in-skränkningen inte diskriminerar och att den är proportionerlig i för-hållande till sitt syfte. Antalet yrkesregleringar i medlemsländerna är dock omfattande och en målsättning inom EU är därför att minska det totala antalet reglerade yrken och säkerställa att regleringarna har till-kommit av ett legitimt syfte. I förlängningen syftar direktivet till att öka rörligheten för personer och tjänster inom unionen och därigenom bidra till ökad sysselsättning och tillväxt inom EU.
Som ett led i målsättningen att minska det totala antalet reglerade yrken i medlemsländerna följer av artikel 59 i yrkeskvalifikationsdirektivet att en översyn ska göras av reglerade yrken i respektive medlemsstat. EU-kommissionen har också genomfört en process, en s.k. ömsesidig utvärdering, för att underlätta översynen. Regeringen delar målsättningen att minska det totala antalet reglerade yrken och värdesätter därför översynen och den ömsesidiga utvärderingen.
Regeringen ser positivt på intentionerna med yrkeskvalifikationsdirektivet och de ansträngningar som görs för att underlätta rörligheten inom EU och förväntar sig positiva effekter av direktivets genomförande. Samtidigt som många är arbetslösa i EU finns det många lediga arbetstillfällen. En större rörlighet på den inre marknaden kan bidra till att både minska arbetslösheten, förbättra matchningen på arbetsmarknaden och öka Europas tillväxt. Möjligheten för arbetstagare och egenföretagare att röra sig inom EU är enligt regeringen en nyckelfråga för att tillgodose tillgången på arbetskraft både för EU som helhet och för de enskilda medlemsstaterna.
Yrkeskvalifikationsdirektivet ställer krav på medlemsstaterna att erkänna yrkeskvalifikationer från andra länder inom EU. Inom flera av de yrken som omfattas av direktivets bestämmelser råder det i Sverige i nuläget brist på arbetskraft. Regeringen anser att ett fungerande erkänn-
35
ande av yrkeskvalifikationer kan underlätta för arbetsgivare att rekrytera behörig och kompetent personal. Sverige har också jämförelsevis få reglerade yrken och därmed ett stort intresse av att underlätta för svenska yrkesutövare som önskar utöva sitt yrke i andra länder inom EU. Det är viktigt att svensk utbildning och sådan yrkeskompetens som inhämtas i Sverige står sig väl också i ett europeiskt perspektiv.
Rörligheten på arbetsmarknaden har lyfts fram som en nyckelfråga för Europas konkurrenskraft både i EU-kommissionens meddelande Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (KOM[2010] 2020 slutlig) och i inremarknadsakten Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden: Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt (KOM[2011] 206 slutlig). Regeringen delar denna utgångspunkt och ser yrkeskvalifikationsdirektivet som ett sätt att stärka Europas konkurrenskraft.
Genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet i Sverige
I och med genomförandet av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet förväntas erkännandeprocessen bli enhetligare, enklare och snabbare. För att den inre marknaden ska fungera på ett ändamålsenligt sätt är det nödvändigt att det finns ett fungerande system för erkännande av yrkeskvalifikationer mellan länder. Regeringens förslag och bedömningar i propositionen syftar till att för svenskt vidkommande åstadkomma detta.
Hur bör yrkesreglering ske i Sverige?
Av 2 kap. 17 § regeringsformen (RF) framgår att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen. Vidare ska sådana föreskrifter som rör ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som huvudregel meddelas genom lag enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 RF. Sådana föreskrifter kan dock i enlighet med 8 kap. 3 och 10 §§ RF efter bemyndigande även meddelas av regeringen eller en förvaltningsmyndighet.
De yrken som tidigare inte ansetts vara reglerade, men som utredningen (SOU 2014:19) identifierat som s.k. tillkommande yrken utmärker sig bl.a. genom den normnivå på vilken yrkesregleringen sker. I flera fall regleras yrkena genom att krav på bestämda yrkeskvalifikationer ställs i exempelvis myndighetsföreskrifter. Regeringen anser att det är viktigt att de bemyndiganden som föreskrifterna grundar sig på utformas med beaktande av konsekvenser utifrån yrkeskvalifikationsdirektivet.
En utgångspunkt vid delegation av föreskriftsrätt är att grunden för normgivningen ska vara klar och otvetydig, så att det står klart vilket bemyndigande som utnyttjas när en förordning eller föreskrift har meddelats (jfr bet. 2012/13:KU10 s. 78). När regeringen eller en myndighet meddelar föreskrifter som förutsätter ett bemyndigande ska det inte råda någon tvekan om vilken grund föreskriftsrätten vilar på. Mot denna bakgrund anser regeringen att det kan finnas anledning att i framtiden göra
36
en översyn av bemyndiganden och föreskrifter som innebär reglering av yrken.
Yrken som omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet
I artikel 3 i yrkeskvalifikationsdirektivet anges ett antal definitioner, däribland definitionen av ett reglerat yrke. Av denna definition framgår bl.a. att ett reglerat yrke är en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna. Den svenska regeringen har tidigare haft en relativt restriktiv hållning i fråga om vad som är att betrakta som reglerade yrken i direktivets mening. De yrken som Sverige har anmält till EUkommissionen är de som skulle kunna kallas traditionella yrken, exempelvis ett antal vårdyrken, veterinär och lärare. Samtliga legitimationsyrken är anmälda, liksom de yrken där titlarna är skyddade. Därutöver har restriktivitet rått när det gäller vilka yrken som betraktats som reglerade.
Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet har i sitt betänkande (SOU 2014:19) bedömt att ett antal yrkesverksamheter som inte tidigare har ansetts falla inom direktivets definition bör utgöra reglerade yrkesverksamheter i direktivets mening. I ett mål där dom meddelats i oktober 2015 har EU-domstolen ansett att begreppet bestämda yrkeskvalifikationer i artikel 3 i direktivet inte avser alla former av kvalifikationer som intygas genom ett allmänt bevis på formella kvalifikationer, utan kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke (se dom Alain Brouillard mot Jury du concours de recrutement de référendaires près la Cour de cassation, État belge, C-298/14, EU:C:2015:652, punkt 38). Som anges i avsnitt 8 kommer regerigen bl.a. inom ramen för kommande förordningsarbete att ta ställning till vilka yrkesverksamheter som är att betrakta som reglerade i yrkeskvalifikationsdirektivets mening.
Befintligt erkännande och relationen till den nya lagen
I den nuvarande regleringen av vissa yrken som inte tidigare har ansetts vara reglerade förekommer bestämmelser eller ordningar som innebär att personer med utländsk utbildning eller utländska yrkeskvalifikationer kan ges rätt att utöva yrket. Sådana bestämmelser är i linje med yrkeskvalifikationsdirektivets syfte, även om regleringen inte utformats i förhållande till direktivet. I den mån regeringen bedömer att yrket ska omfattas av direktivet är det dock viktigt att låta direktivets bestämmelser gälla fullt ut. Genom att yrket i fråga omfattas av den nya lag om erkännande av yrkeskvalifikationer som föreslås i propositionen omfattas berörda myndigheter t.ex. av de tidsfrister som anges i direktivet och individen har möjlighet att överklaga beslut.
Vissa utgångspunkter för reglering av yrken m.m.
Regeringen delar uppfattningen att den övergripande inriktningen bör vara att minska antalet reglerade yrken (se ovan). I Sverige är närings-
37
friheten inskriven i grundlagen och regeringen ser inga skäl för att ändra det faktum att Sverige har jämförelsevis få reglerade yrken. Särskilda krav för att utöva yrkesverksamhet ska endast ställas när det finns angelägna skäl för det, som t.ex. för att värna patientsäkerhet, konsumentskydd och säkerheten för allmänheten. Yrkesregleringar ska utformas på ett väl avvägt sätt så att regleringen blir så lite ingripande som möjligt och inte ger upphov till diskriminering utifrån vilket land yrkeskvalifikationerna inhämtats (dvs. i enlighet med inremarknadstestet i artikel 59.3). I sammanhanget kan det noteras att yrkeskvalifikationsdirektivet inte syftar till att reglera rätten att utöva vissa yrken. Syftet är i stället att – genom att reglera erkännandet av utländska yrkeskvalifikationer – jämställa yrkesutövare som har förvärvat sina kvalifikationer inom landet med de yrkesutövare som har likvärdiga utländska kvalifikationer.
Av artikel 165 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) framgår bl.a. att unionen ska bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och genom att vid behov stödja och komplettera deras insatser, samtidigt som unionen fullt ut ska respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation. Av punkt 4 i samma artikel framgår vidare att stimulansåtgärder som Europaparlamentet och rådet beslutar om för att bidra till de mål som anges i artikeln inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar. Fördraget ger dock vissa möjligheter att styra medlemsstaternas utbildningskrav. Fördraget förutsätter att villkoren för att få utöva vissa yrken, bl.a. läkaryrket och liknande yrken, samordnas (artikel 53.2). Det innebär b.la. att yrkeskvalifikationsdirektivet i viss utsträckning omfattar utbildning när det gäller de yrken som omfattas av automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade minimikrav för utbildning (se avsnitt 11.3). Regeringen anser dock att det är av vikt att värna att utbildningens innehåll och utbildningssystemets organisation fortsätter att vara en nationell angelägenhet.
5 En ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
Regeringens förslag: Yrkeskvalifikationsdirektivets grundläggande generella bestämmelser ska genomföras i svensk rätt genom en ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer. Lagen ska bl.a. ange de rättigheter som en yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, har i fråga om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer. Gällande lagar som rör reglerade yrken ska anpassas till den generella regleringen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
38
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag om horisontell reglering. Detta gäller bl.a. Kommerskollegium, Statens skolverk, Svenskt Näringsliv, Sveriges akademikers centralorganisation (Saco) och Sveriges kommuner och landsting.
SLU anser att en horisontell förordning i många stycken blir för generell och svårtolkad och anser att det skulle vara en fördel om vissa delar fortfarande låg kvar inom respektive sektorsförfattning.
Ett antal remissinstanser har synpunkter på den närmare anpassningen av gällande lagar som rör reglerade yrken. Boverket anser att det bör övervägas om ändringar även behöver göras i plan- och bygglagen (2010:900). Transportstyrelsen påpekar att bestämmelserna i taxitrafiklagen (2012:211) om krav för att få taxiförarlegitimation bör ändras om taxichaufför ska betraktas som ett reglerat yrke.
I den mån remissinstansernas synpunkter gällande den närmare anpassningen av sektorsförfattningar rör ett visst område i propositionen behandlas synpunkterna där.
Skälen för regeringens förslag
Ändringsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 18 januari 2016 och behöver därmed genomföras i svensk rätt. Regeringens överväganden kring hur genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet bör ske i Sverige redovisas nedan.
Den nuvarande regleringstekniken
Unionslagstiftningen om erkännande av yrkeskvalifikationer har hittills genomförts i svensk rätt genom sektorsspecifika författningar, dvs. i de författningar som rör respektive yrke. Det finns alltså ingen horisontell nationell reglering, dvs. ingen övergripande generell reglering som gäller samtliga reglerade yrken. Denna omständighet är sannolikt en naturlig följd av att harmoniseringen av erkännandet av yrkeskvalifikationer har skett gradvis genom genomförandet av ett stort antal sektorspecifika rättsakter sedan 1992, då Sverige undertecknade EES-avtalet. När det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet antogs 2005 fanns det således redan reglering i respektive sektorsförfattning på plats i svensk rätt. Det generella direktivet kunde därför i stora stycken genomföras genom justeringar i denna sektorsreglering.
För- och nackdelar med den nuvarande regleringstekniken
Det finns både för- och nackdelar med den regleringsteknik som hittills har använts. En av fördelarna är att de myndigheter som handlägger ärenden om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer och den enskilde kan hitta de relevanta bestämmelserna om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer i samma lagar och förordningar som de bestämmelser som gäller rent nationella ärenden om tillträde till ett reglerat yrke.
39
Den regleringsteknik som hittills använts på området har medfört att genomförandet av direktivets generella bestämmelser, dvs. bestämmelser som gäller för samtliga reglerade yrken, har skett på olika sätt i de olika sektorerna. Exempelvis kan en och samma direktivbestämmelse ha genomförts på lagnivå i en sektor, på förordningsnivå i en annan sektor och genom myndighetsföreskrifter i en tredje sektor. Detta gäller t.ex. direktivets bestämmelse om lämplighetsprov som för advokater genomförs i rättegångsbalken, för besiktningstekniker i fordonsförordningen och för fastighetsmäklare i fastighetsmäklarinspektionens föreskrifter, se 8 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken (1942:740), 8 kap. 3 g § fordonsförordningen (2009:211) och 13 § Fastighetsmäklarinspektionens föreskrifter om registrering som fastighetsmäklare (KAMFS 2013:3). Några bestämmelser som noggrant har genomförts i vissa sektorer avspeglas inte alls i andra sektorers regelverk.
Vidare har direktivtexten vid genomförandet tolkats på olika sätt inom olika sektorer, vilket innebär att den nationella regleringen också skiljer sig åt till sin ordalydelse trots att den grundar sig på samma unionslagstiftning. Ett exempel på detta är reglerna för tillfälligt utövande inom legitimationsyrkena. Tillfälliga yrkesutövare inom djurens hälso- och sjukvård får verka utan legitimation. Inom hälso- och sjukvården gäller i stället att yrkesutövarnas förhandsunderrättelse automatiskt anses utgöra en ansökan om en tidsbegränsad legitimation.
Omotiverade olikheter i sektorsregleringen är inte lämpliga och medför risk för olika tillämpning beroende på sektor. Detta bör därför enligt regeringens mening undvikas framöver. För de behöriga myndigheterna innebär den nuvarande regleringstekniken att de inte fullt ut kan dra nytta av varandras erfarenheter när det gäller den praktiska tillämpningen av i grunden samma unionslagstiftning. Det finns följaktligen en uppenbar risk för diskrepanser mellan sektorerna när det gäller införlivandet av de rättigheter som direktivet syftar till att ge yrkesutövare med utländsk utbildning eller yrkeserfarenhet. Enligt regeringens uppfattning kan olikheter i den nationella regleringen därför försvåra utvecklingen av en enhetlig praxis.
Genom ändringsdirektivet införs ett antal möjligheter för kommissionen att genom att anta genomförandeakter och delegerade akter precisera för vilka yrken europeiskt yrkeskort respektive gemensamma utbildningsramar och utbildningsprov ska införas. I de delar genomförandeakter och delegerade akter ännu inte har antagits i fråga om dessa företeelser går ändringsdirektivet i nuläget inte att genomföra sektoriellt.
Sektorsreglering ersätts med horisontell reglering
Det finns flera nackdelar förknippade med ett sektoriellt genomförande av direktivets generella bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning är nackdelarna med den nuvarande regleringstekniken större än fördelarna. I syfte att säkerställa ett korrekt och enhetligt genomförande bör därför denna regleringsteknik överges i fråga om direktivets generella bestämmelser. I motsats till vad SLU menar är nackdelar med en horisontell förordning anser regeringen att en sådan regleringsteknik sannolikt medför en mer likartad tolkning och tillämpning av de generella bestämmelserna.
40
Direktivbestämmelser som är av generell karaktär och inte endast tar sikte på en viss sektor bör därför i stället genomföras genom sektorsövergripande, horisontella författningar. Genom en horisontell reglering, som är tillämplig på alla yrken som i direktivets mening är reglerade, säkerställs att direktivet genomförs även i fråga om yrken som kan komma att bli reglerade i framtiden och som då kommer att omfattas av den nya lagen.
Som utvecklas närmare nedan, finns det dock anledning att genomföra vissa mer detaljbetonade bestämmelser som endast rör ett eller fåtal yrken i sektorslagstiftningen.
Lagrådets synpunkter på författningsstrukturen
Lagrådet har ansett att den nuvarande strukturen med enbart sektorsvis reglering är tydligare än den nya föreslagna strukturen och att tekniken med parallella regelverk gör regleringen svåröverskådlig och i vissa fall motsägelsefull. Vidare har Lagrådet ansett att de föreslagna principerna för vad som ska regleras i den horisontella lagen respektive i sektorsförfattningar inte har följts konsekvent. Lagrådet har även framfört att om lagstiftning sker i enlighet med föreslagna principer, bör det följas upp av en generell översyn när det gäller sambandet mellan den nya lagen och sektorsförfattningarna.
Som angetts ovan ser regeringen ett antal nackdelar med det sektorsvisa genomförandet och flera fördelar med att det ersätts av en horisontell reglering. Härutöver kan följande tilläggas.
Ett sektorsvis genomförande innebär att varje gång som ett nytt yrke regleras framöver behöver ett omfattande regelverk införas i de författningar som rör det nya reglerade yrket.
Om förutsättningarna för att utöva yrke ändras så att yrket inte längre anses utgöra ett reglerat yrke, innebär också ett sektoriellt genomförande att ett omfattande regelverk behöver upphävas i sektorslagstiftningen. Vid ett horisontellt genomförande blir en avreglering av ett yrke betydligt enklare genom att den horisontella lagens bestämmelser helt enkelt inte längre kommer att gälla för yrket.
Vidare innebär den horisontella lagen att de olika rättigheter, bl.a. i form av olika ordningar för erkännande, som direktivet ger yrkesutövarna på ett överskådligt sätt samlas i en författning. Utöver dessa rättigheter innehåller direktivet även en mängd detaljerade bestämmelser som rör förfarandet i olika typer av ärenden enligt direktivet. Om de olika rättigheter och förfaranderegler som direktivet föreskriver skulle genomföras på ett fullständigt och korrekt sätt i varje sektor, skulle detta innebära att merparten av de bestämmelser som föreslås i den horisontella lagen och avses anges i den horisontella förordningen skulle behöva upprepas i de författningar som rör varje sektor. Att tynga varje sektorsreglering genom att för varje sektor för sig upprepa ett så omfattande regelverk vore enligt regeringens mening en otymplig regleringsteknik.
Ändringsdirektivet har också inneburit att de bestämmelser som behöver genomföras nationellt har blivit fler än tidigare. Exempelvis har det tillkommit nya ordningar för erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper och gemensamma utbildningsprov, möjlighet att ansöka och erhålla ett euroepiskt yrkeskort och ett stort antal förfarande-
41
bestämmelser kopplade till yrkeskortet. Detta innebär att en horisontell reglering, i stället för en upprepning i varje sektor, är mer angelägen än vid genomförande av det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet.
Motsvarande behov av att i en horisontell lag samla direktivbestämmelser som bara avser ett eller ett fåtal yrken föreligger däremot inte. I dessa fall skulle det i stället tynga den nya lagen om den innehöll detaljerade sektorsspecifika bestämmelser för olika reglerade yrken i olika frågor. Regeringen delar dock Lagrådets uppfattning att förhandsunderrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning är frågor som borde framgå redan av den horisontella lagen, även om mer detaljerade bestämmelser härom anges i sektorsförfattning för vissa yrken. Till följd av Lagrådets påpekande föreslår därför regeringen ett tillägg om förhandsunderrättelse och förhandskontroll i 7 § i lagförslaget. Med anledning av Lagrådets synpunkt att 17 § om språkkontroll på ett missvisande sätt ger intryck av att vara uttömmande, föreslår regeringen även ett tillägg i 17 § andra stycket som innebär att vad som anges där om språkkontroller gäller om inte annat föreskrivs.
På motsvarande sätt som föreslås i föregående stycke framgår det av 13 och 14 §§ i lagförslaget, som rör automatiskt erkännande vid samordnade krav på utbildning, att det finns kompletterande bestämmelser om dessa ordningar i sektorsregleringen. Även om dessa ordningar endast rör vissa reglerade yrken, och mer detaljerade bestämmelser härom anges i sektorsförfattning, är det av tydlighetsskäl viktigt att dessa ordningar framgår redan av den nya lagen.
När det gäller gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprinciper i 15 och 16 §§ i förslaget till horisontell lag, är det för närvarande inte klart för vilka yrken dessa erkännandeordningar kommer att tillämpas. I dessa fall är det alltså inte ens möjligt att genomföra direktivet sektoriellt.
Att samtliga ordningar för erkännande och övriga rättigheter som direktivet ger yrkesutövarna anges i den horisontella lagen är enligt regeringens mening till fördel för tillämparna. Både de behöriga myndigheterna och yrkesutövarna kan därmed på ett samlat sätt få överblick över de grundläggande rättigheter som direktivet ger och hur dessa rättigheter förhåller sig till varandra. Ett exempel på detta är att en yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för något automatiskt erkännande i stället har möjlighet att bli erkänd enligt den generella ordningen.
Det kan också särskilt noteras att det bland den stora mängd remissinstanser som yttrat sig över förslaget till horisontell reglering endast är en enda remissinstans som har haft synpunkter på den föreslagna strukturen.
Mot bakgrund av vad som angetts ovan anser regeringen att fördelarna med en horisontell reglering väger tyngre än de nackdelar som Lagrådet har uppmärksammat och att direktivet därmed bör genomföras i enlighet med den i lagrådsremissen föreslagna strukturen. Vidare menar regeringen att det för närvarande är för tidigt att ta ställning till behovet av en sådan översyn som Lagrådet föreslår. Regeringen avser dock att följa hur den nya strukturen kommer att fungera i praktiken och vid behov återkomma i frågan.
42
Reglering i lag eller förordning?
Yrkeskvalifikationsdirektivet ger yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer rätt att under vissa förutsättningar få sina kvalifikationer erkända och därmed möjlighet att arbeta och bedriva näringsverksamhet inom reglerade yrken. Direktivet reglerar däremot inte vilka kvalifikationer som krävs eller vilka andra krav som ska vara uppfyllda för att få utöva ett yrke i Sverige. Dessa krav finns redan i dag i de svenska författningar som rör respektive reglerat yrke och får anses utgöra betungande bestämmelser för den enskilde.
Regeringens uppfattning är att den reglering som anger vilka yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva ett yrke och den rätt som direktivet ger den enskilde att få sina utländska kvalifikationer erkända ska betraktas i ett sammanhang, där rätten att få utländska kvalifikationer erkända utgör lättnader eller undantag i en huvudsakligen betungande reglering som förutsätter att vissa yrkeskvalifikationer krävs. Detta innebär att direktivets bestämmelser som riktar sig till den enskilde behöver genomföras i lag eller genom bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter på området (8 kap. 2 § första stycket 2 och 8 kap. 3 § första stycket regeringsformen). Ett antal bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter som innefattar bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer finns redan i dag i de författningar som reglerar respektive yrke. Detta innebär att de bestämmelser som rör enskilda troligen skulle kunna beslutas av regeringen med stöd av befintliga bemyndiganden. Någon fullständig inventering av befintliga bemyndiganden för varje reglerat yrke har dock inte gjorts.
Med tanke på yrkeskvalifikationsdirektivets breda tillämpningsområde anser dock regeringen att viss övergripande normgivning rörande de rättigheter för enskilda som direktivet ger, oavsett den möjlighet som nämns ovan, bör ske genom lag. Detta gäller såväl tillfällig yrkesutövning och etablering enligt olika erkännandeordningar som språkkontroller, yrkespraktik och yrkeskort. Mer detaljerade bestämmelser bör dock lämpligen meddelas i förordning med stöd av ett bemyndigande i den nya lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Sådana mer detaljerade bestämmelser som meddelas med stöd av bemyndigandet bör kunna placeras antingen i en horisontell förordning eller i sektorsregleringen (se nedan om detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer).
Vidare innehåller direktivet ett antal tämligen detaljerade bestämmelser om handläggning och förfarandet i övrigt i olika ärenden. Direktivet innehåller även bestämmelser som ålägger de behöriga myndigheterna vissa skyldigheter gentemot dels yrkesutövaren, dels de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater. I dessa delar bör direktivet kunna genomföras med stöd av regeringens restkompetens eller genom verkställighetsföreskrifter (8 kap. 7 § första stycket regeringsformen). Av tydlighetsskäl bör dock lagen innehålla en upplysningsbestämmelse om att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, kan meddela föreskrifter i dessa delar.
43
Lagrådets synpunkter på bemyndigandet i den nya lagen Lagrådet har framfört att utgångspunkten för ett normgivningsbemyndigande i lag normalt torde vara att det ger ett annat organ rätt att meddela föreskrifter avseende de frågor som regleras i lagen där bemyndigandet ges. Lagrådet har vidare ifrågasatt om det är lämpligt att det i sektorsregleringen kommer att meddelas föreskrifter med stöd av bemyndigandet i den nya lagen, och inte med stöd av bemyndiganden i sektorslagstiftningen. Lagrådet har understrukit att det inte bör råda någon tvekan om vilken grund föreskriftsrätten vilar på. Lagrådet menar därför att utformningen av bemyndigandet i lagen bör övervägas ytterligare.
Regeringen vill i detta sammanhang förtydliga att avsikten är att de olika frågor och rättigheter som direktivet reglerar också ska regleras i den nya lagen. Detta gäller såväl tillfällig yrkesutövning och etablering enligt olika erkännandeordningar som språkkontroller, yrkespraktik och yrkeskort. Dessa övergripande frågor innehåller dock vissa detaljer som inte anses lämpliga att reglera på lagnivå. Mer detaljerade föreskrifter i dessa frågor avses framför allt anges i den horisontella förordningen. I de fall som det inom ramen för en viss fråga finns vissa bestämmelser som endast träffar ett eller ett fåtal reglerade yrken, bedöms det dock vara mer ändamålsenligt att placera dessa bestämmelser i sektorsregleringen (se nedan om detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer). Detta innebär alltså att dessa detaljerade bestämmelser i sektorsregleringen inte kommer avse andra frågor än sådana som regleras i lagen. Följaktligen är inte heller bemyndigandet avsett att tillämpas på andra frågor än sådana som omfattas av lagen.
Regeringen ser det inte som problematiskt att de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet i den horisontella lagen kan placeras i olika förordningar. Av tydlighetsskäl vill regeringen också understryka att rätten att meddela bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet ska anses grundad på bemyndigandet i den horisontella lagen, oavsett i vilken förordning bestämmelserna placeras.
Detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer och en ny sekretessbestämmelse
Regeringens förslag innebär alltså att genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet i huvudsak sker i en generell lag och en generell förordning. Detaljbetonade bestämmelser i direktivet som endast berör vissa reglerade yrken eller ett reglerat yrke bör dock enligt regeringen, i enlighet med vad SLU anför, lämpligen genomföras i respektive sektorsförfattning. Se t.ex. avsnitt 9.1 om möjlighet att för vissa yrken kräva förhandskontroll vid tillfälligt yrkesutövande.
Av tydlighetsskäl bör den nya lagen upplysa om att särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. Som framgått ovan avser detta alltså detaljbetonade bestämmelser i vissa frågor som anges i den horisontella lagen.
Vidare bör den nya sekretessbestämmelse som föreslås (se avsnitt 17) införas i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), och inte i den nya horisontella lagen.
44
Följdändringar i sektorsförfattningar
Införandet av en horisontell lag och förordning om erkännande av yrkeskvalifikationer medför att sådana bestämmelser i sektorsförfattningarna som tidigare reglerat de aspekter av direktivet som föreslås ingå i den horisontella regleringen behöver upphävas. Dessa bestämmelser föreslås i stället ersättas med en hänvisning till den horisontella regleringen. Vidare kan bestämmelser i sektorsförfattning som både avser fall som kommer att omfattas av den nya horisontella regleringen och andra fall, behöva begränsas så att de inte längre avser de fall som omfattas av den nya regleringen. Som exempel kan nämnas bestämmelser som omfattar både utländska kvalifikationer som kommer regleras i den nya horisontella lagen och andra utländska kvalifikationer.
I vissa sektorsförfattningar där det inte finns någon nuvarande reglering att upphäva kan det ändå av tydlighetsskäl finnas anledning att införa upplysningsbestämmelser om den nya lagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av denna. En följdändring avser bestämmelser i socialtjänstlagen (2001:453) om socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom. Regeringens förslag innebär bl.a. att det införs en hänvisning till bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande i den nya horisontella lagen. I två paragrafer föreslås även en ändring i förtydligande syfte som innebär att handläggaren ska ha avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. I samband med införandet av bestämmelserna om krav på viss behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården anfördes i förarbetena (prop. 2012/13:175 s. 53 f.) att socialnämnden bör ha möjlighet att, förutom personer med socionomutbildning, även använda personer med annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för att utföra arbetsuppgifterna. Av förbiseende angavs inte ordet minst i lagtexten vid införandet av bestämmelserna (prop. 2012/13:175, bet. 2013/14:SoU2, rskr. 2013/14:130). Detta rättas nu till.
Regeringen anser att vissa yrken som inte tidigare ansetts vara reglerade i direktivets bemärkelse utgör reglerade yrken. I fall dessa yrken ska omfattas av den nya lagen och förordningen uppstår behov av att anpassa respektive sektorsförfattningar exempelvis genom att införa hänvisningar till den horisontella regleringen. Boverket har ställt frågan om ytterligare ändringar i plan- och bygglagen (2010:900) är nödvändiga i fråga om ett antal av utredningen identifierade eventuellt tillkommande yrken. I plan- och bygglagen finns bestämmelser som innebär att utövare av vissa yrken som kräver certifiering kan verka i Sverige med en utländsk certifiering. Regeringen avser inte att ersätta den nuvarande ordningen och bedömer därför i likhet med utredningen att det inte finns något behov av ändringar på lagnivå för de aktuella yrkena.
Transportstyrelsen påpekar att om taxichaufför utgör ett reglerat yrke bör taxitrafiklagen (2012:211) ändras så att det framgår att även en taxichaufför med kvalifikationer från en annan medlemsstat inom EES eller i Schweiz har möjlighet att få taxiförarlegitimation. Ändringar föreslås därför även i den lagen, se avsnitt 9.4.
Eftersom det i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
45
hänvisas till det ursprungliga direktivet behöver lagen ändras så att den i stället hänvisar till direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet.
De lagar som berörs av ovan beskrivna ändringar är lagen (1974:191) om bevakningsföretag, socialtjänstlagen (2001:453), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, patientsäkerhetslagen (2010:659), taxitrafiklagen (2012:211) och lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare kommer ett antal följdändringar behöva göras i sektorsförfattningar på förordningsnivå och i myndighetsföreskrifter.
Lagrådets synpunkter på föreslagna följdändringar Lagrådet har med anledning av föreslagna följdändringar i lagen (2009:302) om djurens hälso- och sjukvård och patientsäkerhetslagen (2010:659) framfört att det ur läsbarhetssynpunkt vore lämpligt om det direkt av vissa bestämmelser i dessa lagar kunde framgå att den som har fått sina yrkeskvalifikationer erkända enligt den horisontella lagen också tillhör den krets som kan erhålla legitimation eller godkännande. Regeringens avsikt har varit att göra följdändringar på ett sätt som passar in i den befintliga strukturen i sektorsregleringen. Förutsättningarna för legitimation för hälso- och sjukvårdspersonal samt för legitimation för eller godkännande av djurhälsopersonal med utländsk utbildning regleras i dag inte i lag, utan på lägre normnivå, både när det gäller fall som omfattas av den nya horisontella lagen och fall där lagen inte är tillämplig. Detta upplägg har, såvitt känt, hittills inte medfört några tillämpningsproblem. Regeringen anser därför att det vare sig är lämpligt eller nödvändigt att i lag ange att just personal som erkänts enligt den horisontella lagen tillhör den krets som kan erhålla legitimation eller godkännande. Till följd av Lagrådets påpekande bör dock de bestämmelser i lagen om djurens hälso- och sjukvård som anger vilka som avses med djurhälsopersonal, är behöriga att utöva veterinäryrket och har rätt att använda viss yrkestitel (1 kap. 4 § och 3 kap. 3 och 4 §§) förtydligas på så sätt att bestämmelserna inte bara gäller den som har legitimation som grundas på en svensk examen enligt 3 kap. 1 §, utan även legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen.
Lagrådet har också påtalat att såväl bemyndigandet i den horisontella lagen som bemyndigandena i sektorslagstiftningen ger rätt att meddela föreskrifter med anledning av direktivet. Med hänsyn till de oklarheter som kan bli följden av den föreslagna regleringen av föreskriftsrätten bör förslagen enligt Lagrådet inte utan ytterligare överväganden läggas till grund för lagstiftning. En inventering av befintliga bemyndiganden i sektorsregleringen bör enligt Lagrådet göras för att klargöra vilken rätt att meddela föreskrifter som redan finns.
Som har framgått ovan under rubrikerna Reglering i lag eller förordning? och Lagrådets synpunkter på bemyndigandet i den nya lagen är regeringens uppfattning att det är bemyndigandet i den horisontella lagen som ska användas när föreskrifter meddelas i de frågor som omfattas av lagen och som därmed genomför yrkeskvalifikationsdirektivet. Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter bör dock de bemyndiganden i de sektorslagar som behandlas i denna proposition justeras så att det tydligare
46
framgår att föreskrifter i frågor som rör yrkeskvalifikationsdirektivet meddelas med stöd av bemyndigandet i den nya lagen. Detta medför att bestämmelserna i 3 kap.1, 5 och 6 §§ lagen (2009:302) om djurens hälso- och sjukvård bör ändras så att det av dessa framgår att föreskrifter som avser frågor om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer enligt den horisontella lagen meddelas med stöd av bemyndigandet i den horisontella lagen. Vidare bör det förtydligas att 3 b och 4 a §§ lagen (1974:191) om bevakningsföretag inte innehåller bemyndiganden som överlappar bemyndigandet i den horisontella lagen, utan upplysningsbestämmelser.
Med hänsyn till att yrkeskvalifikationsdirektivet ska vara genomfört senast den 18 januari 2016 bedöms det inte som möjligt att inom ramen för denna proposition även inventera all sektorslagstiftning för att identifiera eventuella ytterligare bemyndiganden som skulle kunna användas för att meddela föreskrifter i samma frågor som bemyndigandet i den horisontella lagen. Regeringen avser dock att följa hur ordningen med det nya bemyndigandet kommer att fungera i praktiken och vid behov återkomma i fråga om behovet av att justera eventuella ytterligare bemyndiganden.
6 Lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Den nya lagen ska innehålla bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz.
Den nya lagen ska även innehålla vissa bestämmelser om erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz och om europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens lagförslag innehåller även vissa bestämmelser om yrkeskort som regeringen anser bör anges i förordning (se avsnitt 15).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Socialstyrelsen påpekar att när det gäller yrken inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är det av stor vikt att regelverket anpassas även när det gäller tredjelandsutbildade som inte omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Även Universitets- och högskolerådet lyfter fram att ordningen för sökande med utbildning från tredjeland som inte omfattas av direktivet bör anpassas till den ordning som nu föreslås.
47
Skälen för regeringens förslag
Yrkeskvalifikationer förvärvade i en annan stat inom EES eller i Schweiz
Av artikel 2 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår att direktivet gäller alla medborgare i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. För svenskt vidkommande behöver genomförandet av direktivet alltså avse EU-medborgare som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i en annan medlemsstat än Sverige.
Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet gäller också medborgare i EES-länderna Norge, Island och Lichtenstein samt medborgare i Schweiz. Detta följer av bilaga VII till EES-avtalet samt bilaga III till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska Edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer. Eftersom dessa stater redan deltar i samarbetet om erkännande av yrkeskvalifikationer genom nu gällande avtal, får det endast anses vara en tidsfråga innan nämnda avtal även kommer att omfatta ändringsdirektivet. Därför bör den nya horisontella lagen utformas så att den även omfattar EES-länderna Norge, Island och Lichtenstein samt Schweiz.
Vid genomförandet av det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet har det inom flertalet sektorer inte gjorts någon begränsning i fråga om krav på att yrkesutövaren ska ha visst medborgarskap, utan avgörande är var yrkeskvalifikationerna har förvärvats. En yrkesutövare med yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz omfattas således enligt gällande författningar, inom exempelvis hälso- och sjukvården och det offentliga skolväsendet, av rätten att få yrkeskvalifikationerna erkända, även om yrkesutövaren är tredjelandsmedborgare. Enligt regeringens mening saknas det skäl att begränsa den personkrets som enligt svensk rätt i dag omfattas av rätten att få sina yrkeskvalifikationer erkända. Den nya lagen bör därför, utöver vad direktivet kräver, även gälla tredjelandsmedborgare med yrkeskvalifikationer förvärvade i en annan stat inom EES eller i Schweiz.
I skäl 1 till ändringsdirektivet påminns också medlemsstaterna om att vissa tredjelandmedborgare i enlighet med separata unionsrättsakter ska likabehandlas med EU-medborgare i fråga om erkännande av examensbevis, utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer. Ett exempel på en sådan unionsrättsakt är rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (det s.k. blåkortsdirektivet). Genom att inte begränsa den nya lagens tillämpningsområde till medborgarskap i en stat inom EES eller Schweiz, utan i stället utgå från var yrkeskvalifikationerna är förvärvade, säkerställs att Sverige uppfyller andra unionsrättsakters krav på likabehandling av tredjelandsmedborgare i fråga om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Yrkeskvalifikationer förvärvade i andra stater Socialstyrelsen framför att det är av stor vikt att regelverket, när det gäller yrken inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, anpassas även när det gäller tredjelandsutbildade som inte omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Universitets- och högskolerådet hävdar att det är angelä-
48
get att även en ordning för sökande med utbildning från tredjeland fastställs.
Yrkeskvalifikationsdirektivet hindrar inte att medlemsstaterna nationellt erkänner tredjelandsmedborgares kvalifikationer som är förvärvade utanför EES och Schweiz, vilket också framgår av exempelvis skäl 10 till det ursprungliga direktivet. Regeringen anser dock att det inte är lämpligt att låta den nya lagen omfatta även tredjelandsmedborgare med kvalifikationer från tredjeland i andra fall än direktivet kräver, dvs. när sådana kvalifikationer har erkänts i en annan medlemsstat.
En anledning att inte låta lagen generellt vara tillämplig på kvalifikationer från tredjeland är att direktivet innehåller bestämmelser som inte utan svårigheter kan överföras på yrkeskvalifikationer förvärvade i sådana länder. Exempelvis bygger direktivets princip om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer på att vissa minimiregler för innehållet och längden på utbildningarna har harmoniserats inom EES och Schweiz, vilket inte är fallet i fråga om utbildningar från tredjeland. Direktivet kräver vidare att det finns en behörig myndighet för varje reglerat yrke i respektive medlemsstat. De behöriga myndigheterna ansvarar bl.a. för att erkänna yrkeskvalifikationer och är sammankopplade genom och kommunicerar med varandra i det s.k. Internal Market Information system (IMI). Inte heller i fråga om dessa förfaranden finns förutsättningar att inkludera länder utanför EES och Schweiz.
Det är dock en prioriterad fråga för regeringen att validering och erkännande av yrkeskvalifikationer underlättas. En utredare inom Regeringskansliet (Utbildningsdepartementet, U 2014:G) har haft i uppdrag att kartlägga valideringsinsatser och bl.a. föreslå hur valideringssystem som är lättare för individen att överblicka ska utformas. Regeringen har även gett Arbetsförmedlingen ett särskilt uppdrag att utveckla metoderna för och omfattningen av validering av nyanlända invandrares kompetens (A2013/04879/IU). Frågan om validering är, generellt sett, viktig för regeringen och det är angeläget att finna vägar så att förfaranden när det gäller detta område förenklas och samordnas. Frågan om validering bereds för närvarande vidare inom Regeringskansliet.
Sverige kan även ingå avtal om ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer, så kallade Mutual Recognition Agreements (MRA), bilateralt eller mutlilateralt med andra stater. Sverige är som medlem i EU part i ett antal frihandelsavtal som innehåller bestämmelser om processen för att ingå sådana avtal. Detta är en process som kräver en gedigen genomgång av likheter och skillnader mellan länderna när det gäller yrkeskvalifikationer. Några sådana avtal har ännu inte kommit till stånd.
Anställda och egenföretagare
Enligt artikel 2.1 gäller yrkeskvalifikationsdirektivet både den som vill utöva ett yrke som anställd och den som vill utföra sina tjänster i egenskap av egenföretagare. Andra företag än enskilda firmor har dock inte några rättigheter enligt direktivet. Det är därmed den enskilde yrkesutövaren som ges rättigheter, oavsett om han eller hon utövar ett reglerat yrke i Sverige som egenföretagare eller som anställd. Lagen föreslås
49
därför gälla yrkesutövare oavsett om dessa är egenföretagare eller anställda.
Yrkespraktik och yrkeskort
Utöver rätten att under vissa förutsättningar få utöva ett yrke tillfälligt eller få yrkeskvalifikationer erkända i en mottagande stat, ger direktivet även vissa rättigheter i den stat där yrkeskvalifikationerna har förvärvats och i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad.
Artikel 55a innebär att den som efter att ha förvärvat sina yrkeskvalifikationer i sin ursprungsmedlemsstat, valt att genomföra sin yrkespraktik i en annan medlemsstat under vissa förutsättningar ska få praktiken erkänd i ursprungsmedlemsstaten (se avsnitt 14).
Vidare har den som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller är etablerad i en stat och vill utöva yrket i någon annan stat inom EES eller Schweiz under vissa förutsättningar rätt att begära att en behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten utfärdar ett yrkeskort (se avsnitt 15). Bestämmelser om yrkeskort finns i artiklarna 4a–4e.
För svenskt vidkommande innebär dessa artiklar att den nya lagen inte bara bör ge rättigheter till dem som har förvärvat yrkeskvalifikationer i en annan stat inom EES eller i Schweiz och vill utöva yrket i Sverige, utan även bör innehålla vissa bestämmelser om yrkespraktik och yrkeskort för den som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer eller är lagligen etablerad här i landet.
7 Undantag från lagens tillämpningsområde
1. Yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och utövande av offentlig makt
Regeringens förslag: Den nya lagen ska inte gälla reglerade yrken som innebär anställning i offentlig tjänst eller reglerade yrken som är förenade med offentlig maktutövning.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen begränsar undantaget från lagens tillämpningsområde till yrken förknippade med utövande av offentlig makt och gör en vidare tolkning av undantagets omfattning.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig att yrken förknippade med utövande av offentlig makt ska undantas från lagens tillämpningsområde. Det finns emellertid olika uppfattningar om hur begreppet offentlig makt ska tolkas och vilka yrken som därmed ska falla utanför lagens tillämpningsområde. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) hänvisar till EU-domstolens praxis och menar att det saknas skäl att undanta de yrken som utredningen undantagit med hänsyn till offentlig maktutövning. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
50
(Swedac), Länsstyrelsen i Stockholms län, Djurbranschens yrkesnämnd och Lärarnas riksförbund anser däremot att fler yrken bör undantas med hänvisning till att yrkesutövningen innefattar myndighetsutövning. Naturvetarna anser att det bör klargöras vilka yrken som ska anses vara förknippade med offentligt maktutövande.
Skälen för regeringens förslag
Undantag från fri rörlighet för arbetstagare och från fri etableringsrätt
Den rättsliga grunden för yrkeskvalifikationsdirektivet utgörs av artiklar i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) som dels reglerar den fria rörligheten för arbetstagare, dels reglerar den fria etableringsrätten. När det gäller arbetstagare framgår av artikel 45.4 FEUF att reglerna om fri rörlighet för arbetstagare inte ska tillämpas på anställning i offentlig tjänst. På motsvarande sätt framgår av artikel 51 FEUF att fördragets regler om fri etableringsrätt inte ska omfatta verksamhet som är förenad med utövandet av offentlig makt. Detta innebär att inte heller yrkeskvalifikationsdirektivet omfattar anställning i offentlig tjänst eller verksamheter förenade med utövande av offentlig makt.
Utredningens förslag till undantag från lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer begränsas till att endast avse utövande av offentlig makt.
Sieps har dock påpekat att undantagen för offentlig tjänst respektive utövande av offentlig makt rör olika situationer.
Med anledning av utredningens tolkning av begreppet utövande av offentlig makt samt de olika uppfattningar om begreppets innebörd som framförs av remissinstanserna finns det anledning att klargöra under vilka omständigheter yrkesregleringar kan undantas från lagens tillämpningsområde med hänvisning till anställning i offentlig tjänst och till utövande av offentlig makt.
Utifrån EU-domstolens praxis står det till att börja med klart att dessa undantag från grundläggande rättigheter i fördraget ska tolkas snävt. Vidare är begreppen offentlig tjänst och utövande av offentlig makt unionsrättsliga begrepp som ska tolkas och tillämpas enhetligt inom unionen (se dom Europeiska kommissionen mot Konungariket Belgien, C-149/79, EU:C:1982:195, punkt 12). Nedan redogörs närmare för hur begreppen har tolkats i EU-domstolens praxis.
Anställning i offentlig tjänst
För att en medlemsstat ska kunna begränsa den fria rörligheten för arbetstagare med hänvisning till undantaget för anställning i offentlig tjänst i artikel 45.4 FEUF, krävs det enligt EU-domstolen betydligt mer än att den enskilde är anställd av en offentlig arbetsgivare. Enligt fast rätts-praxis ska en sådan anställning även innebära ett direkt eller indirekt deltagande i myndighetsutövning och arbetsuppgifter som har till syfte att skydda statens eller andra offentliga inrättningars allmänna intressen. Sådana tjänster förutsätter nämligen att innehavarna av dem är särskilt solidariska med staten och att det ömsesidiga förhållande av rättigheter och skyldigheter föreligger, vilket utgör grunden för ett medborgarskap (samma mål som nämns ovan, punkt 10).
51
Domstolen har även fastställt att undantaget i artikel 45.4 FEUF endast kan åberopas om medlemslandet begränsat tillträdet till yrket till sina egna medborgare (se dom Giovanni Maria Sotgiu mot Deutsche Bundespost, C-152/73, EU:C:1974:13, punkt 4 samt dom Europeiska kommissionen mot Republiken Grekland, C-187/96, EU:C:1988:101, punkt 17).
Domstolen kom 1999 till slutsatsen att anställning i offentlig tjänst inte omfattar anställningar hos en privatperson eller juridisk person, oavsett vilka uppgifter den anställde utför (se dom Europeiska kommissionen mot Italienska republiken, C-283/99, EU:C:2001:307, punkt 25). Tre år senare gjorde dock domstolen motsatt bedömning (se dom Albert Anker, Klaas Ras och Albertus Snoek mot Bundesrepublik Deutschland, C-47/02, EU:C:2003:516, punkt 62). I denna dom konstaterar domstolen att begreppet offentlig tjänst inte förutsätter att den enskilde är anställd av en offentlig arbetsgivare. Även anställda hos privaträttsliga arbetsgivare kan omfattas under förutsättning att den anställde, i de offentliga uppdrag som anförtrotts honom eller henne, representerar staten i syfte att skydda statens allmänna intressen.
Utövande av offentlig makt
Undantaget för verksamheter som är förenade med utövandet av offentlig makt har inte på samma sätt som undantaget för anställning i offentlig tjänst begränsats till att avse fall då yrket är förbehållet landets egna medborgare. Artikel 49 FEUF förbjuder alla inskränkningar som gör det mindre attraktivt att utöva etableringsfriheten och inte bara diskriminerande sådana. Eftersom Artikel 51 FEUF utgör en allmän undantagsregel till principen om etableringsfrihet i artikel 49 FEUF, är inte heller undantagsregeln begränsad till diskriminerande åtgärder (se dom Europeiska kommissionen mot Portugisiska republiken, C-438/08, EU:C:2009:651, punkt 33).
Undantaget för verksamheter förenade med utövande av offentlig makt avser verksamhet som ”i sig själv är direkt och specifikt förenad med utövande av offentlig makt” (se dom Jean Reyners mot Belgiska staten, C-2/74, EU:C:1974:68, punkt 45). Att undanta ett yrke i dess helhet är godtagbart endast om verksamheten är så intimt förenad med utövandet av offentlig makt att verksamheten inte kan särskiljas från det normala yrkesutövandet (samma dom punkterna 45–47). En utförligare redogörelse av vad EU-domstolen har tolkat in i begreppet utövande av offentlig makt återfinns i propositionen Genomförande av tjänstedirektivet (prop. 2008/09:187 s. 43 f.).
Undantag från lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer
Utifrån redogörelsen ovan delar regeringen Sieps uppfattning att undantagen för offentlig tjänst respektive utövande av offentlig makt rör olika situationer. Följaktligen bör både yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och yrken förknippade med offentlig maktutövning undantas från den nya lagens tillämpningsområde.
När det gäller utövande av offentlig makt går det dock, mot bakgrund av praxis, inte att jämställa myndighetsutövning enligt svensk rätt med utövande av offentlig makt, enligt regeringens uppfattning. Det faktum
52
att utövande av ett visst yrke innefattar myndighetsutövning kan visserligen indikera att yrket är förknippat med utövande av offentlig makt, men det kan enligt regeringens mening inte ensamt utgöra grunden för att undanta yrket.
När tjänstedirektivet genomfördes i svensk rätt begränsades tillämpningsområdet med hjälp av det EU-rättsliga begreppet utövande av offentlig makt. Av 2 § punkt 8 lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden framgår att lagen inte ska tillämpas på tjänster som är förenade med offentlig maktutövning. EUF-fördragets undantag från den fria etableringsrätten bör därför även i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer uttryckas med det EU-rättsliga begreppet offentlig maktutövning.
Frågan om undantag för anställning i offentlig tjänst aktualiserades inte vid införlivandet av tjänstedirektivet eftersom det direktivet inte berör den fria rörligheten för arbetstagare. När det gäller detta undantag är det viktigt att understryka att begreppet, enligt EU-domstolens praxis, har en juridisk innebörd som skiljer sig betydligt från dess språkliga betydelse. Regeringen har övervägt att i den svenska lagtexten försöka förenkla och uttolka praxis i denna del, men mot bakgrund av att EU-domstolens praxis är föränderlig och att den nu gällande praxisen på området kan komma att ändras har regeringen valt att avstå från detta.
Av lagen bör alltså framgå att den inte ska tillämpas på reglerade yrken som innebär anställning i offentlig tjänst eller, med avseende på egenföretagare, reglerade yrken som är förenade med offentlig maktutövning.
När bör en bedömning av undantagen göras?
En bedömning av konsekvenserna av att det i författning anges bestämmelser som rör rätten att utöva ett visst yrke bör göras i samband med att ett införande av bestämmelserna övervägs i sektorslagstiftningen. Detta gäller både frågan om den tilltänkta regleringen innebär ett införande av sådana bestämda yrkeskvalifikationer att yrket anses vara ett reglerat yrke och frågan om yrket ska regleras så att det undantas från EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare eller fri etableringsrätt. Exempel på det senare skulle t.ex. kunna vara om man för utövande av yrket kräver svenskt medborgarskap som ett bevis för särskild lojalitet med svenska staten. Enligt artikel 59 i yrkeskvalifikationsdirektivet måste yrkesregleringar bl.a. vara icke-diskriminerande och motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset.
2. Undantag för särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer och för advokatyrket
Regeringens förslag: Lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer ska inte gälla för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra
EU-rättsakter än yrkeskvalifikationsdirektivet.
53
Lagen ska inte heller gälla i fråga om advokatyrket, men upplysa om att det i rättegångsbalken finns bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om det yrket.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag
Regler i andra EU-rättsakter
Av artikel 2.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår att om det i andra bindande rättsakter antagna av EU finns andra särskilda regler för erkännande av yrkeskvalifikationer ska motsvarande bestämmelser i yrkeskvalifikationsdirektivet inte gälla. Motsvarande begränsning ska därför införas i den nya lagens tillämpningsområde. Auktoriserad revisor är ett exempel på ett yrke som regleras på EU-nivå genom ett särdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning och om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 84/253/EEG) och en EU-förordning (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 537/2014 av den 16 april 2014 om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse och om upphävande av kommissionens beslut 2005/909/EG) och där det också finns bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer inom ramen för den regleringen.
Särskilt om advokatyrket
I fråga om advokatyrket finns två särdirektiv som reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer (Rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls). Yrkeskvalifikationsdirektivet påverkar inte tillämpningen av dessa direktiv. Yrkeskvalifikationsdirektivet är tillämpligt endast i den mån bestämmelser i särdirektiven saknas, vilket är fallet i fråga om erkännande av juristers yrkeskvalifikationer i syfte att omedelbart utöva yrket under yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten (se skäl 42 till det ursprungliga yrkeskvalifikations- direktivet).
Detta innebär att yrkeskvalifikationsdirektivet bara är tillämpligt i fråga om stadigvarande yrkesutövning i Sverige under den svenska advokattiteln, dvs. vid prövningen av en ansökan om inträde i Sveriges advokatsamfund. Bestämmelserna i yrkeskvalifikationsdirektivet om exempelvis tillfälligt tillhandahållande av tjänster och partiellt tillträde gäller således inte för advokater. Vidare kommer yrkeskort inte att införas för advokater, vilket framgår av skäl 4 till ändringsdirektivet. Enligt regeringens bedömning torde det inte heller inom överskådlig tid bli aktuellt med gemensamma utbildningsprinciper avseende advokatyrket.
54
Mot denna bakgrund anser regeringen att yrkeskvalifikationsdirektivet är tillämpligt på yrket i så begränsad omfattning att de nya horisontella författningarna inte bör gälla i fråga om advokatyrket. För detta yrke bör således den sektoriella regleringstekniken bestå. Av lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör det därför framgå att lagen inte gäller advokatyrket.
Bestämmelser på lagnivå när det gäller advokater finns i rättegångsbalken. Eftersom de bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om detta yrke redan finns i rättegångsbalken bör lagen även upplysa om att regleringen finns i denna balk.
8 Uttryck i lagen
Regeringens förslag: De begrepp som definieras i yrkeskvalifikationsdirektivet ska definieras i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, i den mån begreppen förekommer i lagen. Ytterligare några centrala begrepp ska definieras.
Utredningens förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag. Regeringen föreslår dock ett antal justeringar och även ett par ytterligare definitioner. Vidare har utredningen en annan motivering till att begreppet behörig myndighet inte definieras i lagen.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inte något att invända mot förslaget. Kammarrätten i Sundsvall anser att det inte finns något som hindrar att direktivets definition av uttrycket tvingande hänsyn av allmänt intresse införs i lagen.
Skälen för regeringens förslag
I syfte att säkerställa ett korrekt genomförande av yrkeskvalifikationsdirektivet anser regeringen att samma begrepp som i direktivet i princip bör användas i den nya lagen. I vissa fall har utredningen föreslagit mindre språkliga anpassningar i definitionerna och att definitionerna renodlas jämfört med ordalydelsen i direktivet. Regeringen instämmer i majoriteten av dessa anpassningar men anser att några mindre justeringar behöver göras. Definitionen av begreppet bevis på formella kvalifikationer föreslås endast justeras språkligt jämfört med utredningens förslag. Vidare bör definitionen av begreppet reglerat yrke, liksom direktivets definition, ange att den avser yrkesverksamhet eller ”någon form av denna”. Med detta tillägg avses definitionen i lagen få samma innebörd som i direktivet och endast skilja sig från direktivets definition genom mindre språkliga anpassningar. Definitionen behandlas närmare nedan.
Det saknas anledning att i den nya lagen definiera begrepp som till följd av uppdelningen av genomförandet på lag och förordning inte kommer att anges i lagen. Detta gäller begreppen livslångt lärande, tvingande hänsyn till allmänintresset, anpassningsperiod, lämplighetsprov och företagsledare. Inte heller bör behörig myndighet användas i den nya lagen, av de skäl som anges närmare nedan. Däremot bör vissa
55
andra begrepp som är centrala i direktivet och i den nya lagen definieras för att underlätta förståelsen och läsningen av den nya lagen. Detta gäller dels begreppen europeiskt yrkeskort och lagligen etablerad, vilka har föreslagits av utredningen, dels begreppen yrkesutövare och automatiskt erkännande. Regeringen föreslår även en uttrycklig definition av begreppet kompetensbevis, vilket också innebär att definitionen av yrkeskvalifikationer förenklas något.
I direktivet används begreppet tillfälligt tillhandahållande av tjänster för att beskriva rätten att tillfälligt utöva reglerade yrken i andra medlemsstater. Regeringen anser att tillfällig yrkesutövning på ett mer begripligt sätt speglar innebörden i den rätt som direktivet ger, vilket motiverar att i stället använda detta begrepp i den nya lagen.
När det gäller begreppen reglerat yrke och behörig myndighet vill regeringen särskilt anföra följande.
Begreppet reglerat yrke
Eftersom innebörden och tolkningen av begreppet reglerat yrke är helt avgörande för huruvida ett yrke eller en yrkesverksamhet omfattas av direktivet och den nya lagen vill regeringen fästa särskild uppmärksamhet på följande.
Av definitionen framgår att de krav som uppställs i nationell författning avser möjligheten att få utöva en yrkesverksamhet eller någon form av denna. Detta innebär enligt utredningens mening att det inte är möjligt att begränsa direktivets räckvidd till vad som skulle kunna benämnas traditionella yrken, exempelvis sjuksköterska och lärare. Enligt utredningen omfattas exempelvis yrkesverksamheter som kan utföras av olika yrkesgrupper. Även yrkesverksamheter som har karaktären av moment i arbetet, dvs. inte nödvändigtvis är vad yrkesutövaren ägnar hela sin arbetsdag åt, bedöms omfattas. En förutsättning är att det i nationell författning ställs krav på bestämda yrkeskvalifikationer för utövande av yrkesverksamheten.
Definitionen i direktivet av reglerat yrke har inte ändrats, men mot bakgrund av ovan har utredningen funnit att ytterligare ett antal yrkesverksamheter som inte tidigare har ansetts utgöra reglerade yrken faller under definitionen. I ett mål där dom meddelats i oktober 2015 har EU-domstolen ansett att begreppet bestämda yrkeskvalifikationer i artikel 3 i direktivet inte avser alla former av kvalifikationer som intygas genom ett allmänt bevis på formella kvalifikationer, utan kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke (se dom Alain Brouillard mot Jury du concours de recrutement de référendaires près la Cour de cassation, État belge, C-298/14, EU:C:2015:652, punkt 38). Inom ramen för det fortsatta genomförandearbetet avser regeringen att överväga vilka yrkesverksamheter bör anses utgöra reglerade yrkesverksamheter och därmed omfattas av den horisontella regleringen. För de yrken som är att betrakta som reglerade yrken i direktivets mening avser regeringen att införa bestämmelser om bl.a. behöriga myndigheter på förordningsnivå. När det gäller taxiförare delar regeringen utredningens uppfattning att nuvarande reglering kring taxiföraryrket uppfyller
56
definitionen av reglerat yrke i direktivet. Med anledning av detta föreslår regeringen förändringar på lagnivå, se avsnitt 9.4.
Begreppet behörig myndighet
Begreppet behörig myndighet definieras i direktivet som ”varje myndighet eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt att ta emot ansökningar och fatta de beslut som avses i detta direktiv.”
Utredningen har tolkat definitionen så att den avser både myndigheter eller andra organ som har bemyndigats att utfärda bevis på formella kvalifikationer eller kompetensbevis och myndigheter som ansvarar för att erkänna yrkeskvalifikationer. Vidare har utredningen ansett att det inte finns skäl att återge definitionen i den nya lagen eftersom den riskerar att förvilla mer än den klargör.
En tolkning av direktivets definition som innebär att en och samma myndighet, för att anses vara en behörig myndighet, ska ha både uppgiften att utfärda utbildningsbevis och ta emot ansökningar om erkännande skulle vara svårförenlig med uppgiftsfördelningen i Sverige där vissa myndigheter (framför allt universitet och högskolor) utfärdar utbildningsbevis, och andra myndigheter fattar beslut om erkännande (Socialstyrelsen, Jordbruksverket m.fl.). Det kan inte heller vara direktivets syfte att styra över hur myndighetsuppgifter ska fördelas nationellt, utan detta är något som regelmässigt överlåts åt medlemsstaterna själva att avgöra utifrån den myndighetsstruktur som finns i staten.
Regeringen menar att definitionen i stället bör förstås så att begreppet kan avse antingen de myndigheter eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda utbildningsbevis och andra handlingar eller de myndigheter eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att ta emot utbildningsbevis och andra handlingar. Regeringens uppfattning är att det är vedertaget, inte minst bland tillämparna av direktivet, att det är de myndigheter och organ som tar emot ansökningar och därmed också fattar beslut om erkännande, som avses med behörig myndighet i Sverige. Eftersom dessa myndigheter inte behandlas i lagen, utan avses behandlas först i förordningen, saknas anledning att definiera begreppet behörig myndighet i lagen.
Inom ramen för kommande förordningsarbete kommer regeringen att ta ställning till utredningens förslag om tillkommande reglerade yrken och behöriga myndigheter för dessa.
9 Tillfällig yrkesutövning
9.1 Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning, förhandsunderrättelse och förhandskontroll
Regeringens förslag: Av den nya lagen ska det framgå att en yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i
57
Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i den staten. Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, ska denne ändå ha rätt att utöva ett reglerat yrke i Sverige förutsatt att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige. Kravet på yrkeserfarenhet ska dock inte gälla om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
I lagen ska även anges att tillfällig yrkesutövning, i de fall det särskilt föreskrivs, förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll samt att bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Regeringens bedömning: Kravet att väktare, hälso- och sjukvårdspersonal, djurhälsopersonal och fastighetsmäklare ska underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige bör gälla även fortsättningsvis. Detsamma gäller den behöriga myndighetens rätt att på förhand kontrollera yrkeskvalifikationerna hos väktare och sådan hälso- och sjukvårdspersonal som inte omfattas av bestämmelserna om automatiskt erkännande. Regleringen avseende förhandsunderrättelse och förhandskontroll bör fortfarande göras i respektive sektorsförfattning.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen har föreslagit att förekommande krav på förhandsunderrättelse ska tas bort för djurhälsopersonal och fastighetsmäklare. I utredningens lagförslag anges inte att tillfällig yrkesutövning, i de fall det särskilt föreskrivs, förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll. Däremot föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om detta.
Remissinstanserna: Kommerskollegium och Högskolan Kristianstad ser positivt på att skillnaden mellan tillfällig yrkesutövning och etablering tydligt framgår. Socialstyrelsen tillstyrker att det i den nya lagen tydliggörs att en yrkesutövare som tillfälligt utövar ett yrke i Sverige står under samma tillsyn och kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder som andra utövare av yrket här i landet. Lärarnas ansvarsnämnd påtalar att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet. En majoritet av remissinstanserna har inte framfört några invändningar mot förslaget.
Flera remissinstanser, däribland Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),
Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, TCO och Sveriges Tandläkarförbund är kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam i Sverige utan att ha en svensk legitimation. Folkhälsomyndigheten anser att samma krav ska gälla för tillfälliga tjänster som för tjänster som utförs under en längre tid.
Rikspolisstyrelsen, Malmö högskola, Djurbranschens yrkesnämnd, Riksföreningen Anställda Inom Djursjukvården, Sveriges sjuksköterskeförening, Saco, Naturvetarna, Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR och Sveriges ingenjörer har påtalat vikten av att kunna fastställa vad som utgör tillfällig yrkesutövning respektive etablering.
58
Statens jordbruksverk avstyrker förslaget att ta bort kravet på förhandsunderrättelse för djurhälsopersonal eftersom länsstyrelsernas kunskap om befintlig personal därmed minskar och deras kontroll försvåras.
Även Sveriges lantbruksuniversitet avstyrker förslaget och anser på grund av risker för folkhälsa och djurskydd att krav på förhandsunderrättelse fortsatt måste gälla även legitimationsyrken inom djurhälsovården. Fastighetsmäklarinspektionen och Mäklarsamfundet avstyrker att kravet på förhandsunderrättelse tas bort för fastighetsmäklare eftersom detta bl.a. försvårar tillsynsåtgärder.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivets bestämmelser
Artiklarna 5 och 6 i yrkeskvalifikationsdirektivet ger aktiva yrkesutövare, både egenföretagare och anställda, en vidsträckt rätt att tillfälligt utöva sina yrken inom en annan stats territorium utan hinder av de krav på yrkeskvalifikationer som den staten annars ställer för utövande av yrket. Denna rätt gäller under förutsättning att yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed utövar samma reglerade yrke i den staten. Rätten gäller även om yrket inte är reglerat i etableringsstaten, men då förutsätts att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år (tidigare två år enligt det ursprungliga direktivet) i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de senaste tio åren eller att utbildningen för yrket är reglerad.
Artikel 7 i direktivet ger emellertid staterna möjlighet att kräva att en yrkesutövare som har för avsikt att utnyttja rätten till tillfällig yrkesutövning ska underrätta den behöriga myndigheten i den mottagande staten. När det gäller yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet får den behöriga myndigheten dessutom göra en förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Det gäller däremot inte de yrken som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning, se avsnitt 11.3.
Den mottagande medlemsstaten har enligt artikel 7 också rätt att av tillfälliga yrkesutövare kräva t.ex. uppgift om försäkringsskydd och, för vissa yrkesgrupper, även andra dokument t.ex. bevis på att yrkesutövaren inte har dömts för något brott. Detta gäller även i de fall yrkesutövaren i fråga ansöker om yrkeskort (se avsnitt 15) för tillfällig yrkesutövning.
I artikel 7 i yrkeskvalifikationsdirektivet finns också bestämmelser om vilken yrkestitel som ska användas vid tillfällig yrkesutövning. Enligt artikel 7.3 ska tillfällig yrkesutövning som huvudregel ske under den yrkestitel som används i yrkesutövarens etableringsstat. För de yrken som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning ska dock yrkesutövningen ske under den yrkestitel som används i den mottagande staten. Därutöver följer av artikel 7.4 sjätte stycket att tillfälliga yrkesutövare, vars kvalifikationer kontrollerats på förhand, ska tillhandahålla sina tjänster under den mottagande medlemsstatens yrkestitel.
Av artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår bl.a. att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av de yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna och av de disciplinära bestämmelser som tillämpas i den mot-
59
tagande medlemsstaten på personer som utövar samma yrke i den medlemsstaten.
Förhållandet mellan yrkeskvalifikationsdirektivet och tjänstedirektivet
När det gäller artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet konstaterar regeringen att även artikel 31 i tjänstedirektivet (direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden) reglerar värdmedlemsstatens tillsyn över tjänsteleverantörer som tillhandahåller tjänster tillfälligt i Sverige. Av denna artikel följer att värdmedlemsstaten ska utöva tillsyn över tillfälliga tjänsteleverantörer om tjänsten i fråga regleras med hänvisning till något av de fyra allmänintressena allmän ordning, allmän säkerhet, folkhälsa eller miljöskydd. Om tjänsten regleras med hänvisning till andra allmänintressen är det etableringsstaten som har tillsynsansvaret. Tjänstedirektivets regler ska emellertid enligt dess artikel 17.6 inte tillämpas på yrkesverksamma som enligt yrkeskvalifikationsdirektivet tillhandahåller sin verksamhet tillfälligt i en annan medlemsstat. Trots att tjänstedirektivet begränsar värdmedlemsstatens rätt att utöva tillsyn i de beskrivna fallen konstaterar regeringen att den mottagande medlemsstaten ska utöva tillsyn i enlighet med artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet (dvs. yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna) över yrkesutövare som omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet.
Tillfällig yrkesutövning
Flera remissinstanser är kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam inom ett yrke utan att ha svensk legitimation. Regeringen kan konstatera att det följer av EUF-fördraget och EU-domstolens praxis att det inom EU-rätten görs en åtskillnad mellan tillfälligt tillhandahållande av tjänster och den s.k. etableringsfriheten. Generellt sett har medlemsstaterna större möjlighet att ställa krav på företag från andra länder om de avser att etablera sig än vad som är fallet om de endast tillfälligt avser att erbjuda sina tjänster. Denna åtskillnad återspeglas även i yrkeskvalifikationsdirektivet. Grundregeln i direktivet är alltså att medlemsstaterna vid etablering kan kräva ett nationellt godkännande av yrkesutövaren, medan det vid tillfällig yrkesutövning endast krävs att yrkesutövaren lagligen utövar samma yrke i sitt ursprungsland. Direktivet ger inte möjlighet att kräva att utländska yrkesutövare som tillfälligt utövar sitt yrke i Sverige ska ha en svensk legitimation eller liknande.
Regeringen kan därmed konstatera att det inte finns något stöd för att begränsa tillfälliga yrkesutövare genom att ställa krav på svensk legitimation eller motsvarande. Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse som genomför den rätt som direktivet ger i fråga om tillfällig yrkesutövning. Följaktligen bör också den sektorsreglering som står i strid med direktivets rätt till tillfällig yrkesutövning ändras. Detta utvecklas nedan, se avsnitt 9.3 och 9.4.
Tillsyn och disciplinära åtgärder
När det gäller artikel 5.3 i direktivet, som medför att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av samma tillsyn och disciplinära åtgärder som yrkes-
60
utövare i den mottagande medlemsstaten, påtalar Lärarnas ansvarsnämnd att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet. Regeringen konstaterar i likhet med Lärarnas ansvarsnämnd att de åtgärder som inom vissa sektorer kan vidtas mot utövare av reglerade yrken är kopplade till innehavet av legitimation och därmed inte kan vidtas mot tillfälliga yrkesutövare. Denna ordning får anses förenlig med direktivet, då vitsen med direktivets bestämmelser om tillfällig yrkesutövning är just att legitimation eller liknande i den mottagande staten inte ska behövas för att få utöva yrket. Regeringen anser att det inte finns skäl att skapa disciplinära åtgärder enbart för tillfälliga yrkesutövare, som därmed inte skulle vara samma åtgärder som kan vidtas mot andra utövare av yrket.
Regeringen kan dock konstatera att det inom de aktuella sektorerna finns tillsynsmekanismer som omfattar tillfälliga yrkesutövare. Exempelvis anges i 26 kap. skollagen (2010:800) att tillsyn är en granskning som har till syfte att kontrollera om verksamheten som granskas uppfyller krav som ställs i lagar och andra föreskrifter. Även om tillsynen i första hand avser själva verksamheten och inte enskilda lärare, är dessa ändå en del av den verksamhet som granskas och är följaktligen föremål för tillsyn. Det gäller både tillfälliga yrkesutövare och lärare med svensk legitimation. Liknande konstruktioner finns även inom andra områden. Regeringen kan således konstatera att tillfälliga yrkesutövare omfattas av samma tillsyn som andra yrkesutövare och att det därmed inte finns skäl för några författningsändringar i fråga om tillsyn och disciplinära åtgärder i fråga om befintliga reglerade yrken. När det gäller taxiförare, som är ett tillkommande reglerat yrke, behöver dock en tillsynsbestämmelse som omfattar tillfälliga yrkesutövare införas i taxitrafiklagen (2012:211), se avsnitt 9.4.
Eftersom direktivet inte reglerar vilka tillsyns- eller disciplinbestämmelser som ska finnas, är det inte heller aktuellt att införa några materiella bestämmelser härom i den nya lagen. Av tydlighetsskäl föreslås dock att den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör innehålla en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om tillsyn och disciplinåtgärder som omfattar tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Tillfällig yrkesutövning eller etablering?
Ett flertal remissinstanser har uppmärksammat att det finns behov av att klargöra var gränsen går mellan tillfällig yrkesutövning och etablering. För en enskild yrkesutövare som avser att utöva sitt yrke i Sverige är det av avgörande betydelse om utövandet av yrket klassas som tillfällig yrkesutövning eller etablering. I det förra fallet kan yrkesutövaren i många fall utöva yrket direkt utan att kontakta svenska myndigheter medan det i det senare fallet krävs en ansökan om erkännande av utländska kvalifikationer och ett beslut från den behöriga myndigheten innan utövandet kan påbörjas.
Flera remissinstanser har föreslagit att det bör införas tidsgränser enligt vilka allt utövande som överstiger tre månader ska betraktas som etablering. EU-domstolen har i ett flertal fall uttalat sig i frågan om vilka fak-
61
torer som ska bedömas när man har att avgöra om fördragets regler om frihet att tillhandahålla tjänster eller reglerna om den fria etableringsrätten ska tillämpas. Bestämmelsen i artikel 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet kodifierar delar av denna praxis (se dom Reinhard Gebhard mot Consiglio dell’Ordine degli Avvocati e Procuratori di Milano, C-55/94, EU:C:1995:411, punkt 27). Enligt artikel 5.2 ska direktivets regler om tillhandahållande av tjänster endast tillämpas om tjänstetillhandahållaren tillfälligt och temporärt utövar yrket i den mottagande medlemsstaten. Huruvida tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt ska, enligt den aktuella artikeln, bedömas från fall till fall, i synnerhet på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.
När det gäller befintlig praxis rörande fri rörlighet för tjänster och företagsetablering kan regeringen konstatera att det inte är självklart i vilken utstäckning den är tillämplig på de förhållanden som regleras genom yrkeskvalifikationsdirektivet. Direktivet är tillämpligt på yrkesutövare som vill utöva ett yrke som anställd eller som egen företagare medan fördragets regler om fri rörlighet för tjänster och etablering endast är tillämpliga på företag och inte på enskilda som uppbär lön som anställd i mottagarlandet (se dom Petersen mot Finanzamt Ludwigshafen, C-544/11, EU:C:2013:124, punkt 31 samt dom Ritter-Coulais mot Finanzamt Germersheim, C-152/03, EU:C:2006:123 punkt 19). För de senare är det fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare som är tillämpliga. Av detta följer att det i EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och etablering saknas domar som kan ge ledning när det gäller att avgöra om en person som är anställd i annat land ska anses erbjuda en tjänst eller ska anses ha etablerat sig. Än så länge har, såvitt regeringen känner till, EU-domstolen inte heller uttalat sig rörande hur yrkeskvalifikationsdirektivet ska tolkas i detta avseende. I avsaknad av sådana uttalanden är det regeringens uppfattning att det är EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och företagsetablering som bör vara vägledande även vid bedömningen av om en enskild yrkesutövare som är anställd i Sverige inom ramen för yrkeskvalifikationsdirektivets bestämmelser ska anses tillfälligt utföra tjänster eller anses vara etablerad. Skälet för detta är att det är denna praxis som varit vägledande vid utformningen av artikel 5 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Om så inte skulle vara fallet skulle det dessutom innebära att yrkesutövare som kommer till Sverige för att utöva ett yrke som anställd skulle bedömas på andra grunder än yrkesutövare som kommer hit som egna företagare. Ett sådant scenario är inte önskvärt.
Det kan också konstateras att EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och etablering inte alltid kan appliceras på ett anställningsförhållande. Det finns t.ex. inget rättsfall som berör längden på ett anställningskontrakt eller vilken betydelse som ska läggas vid att det rör sig om en praktiktjänst, tillfällig anställning eller en tillsvidareanställning.
EU-domstolen har även konstaterat att bestämmelserna i fördraget inte ger någon ledning när det gäller att rent abstrakt bestämma efter vilken tid eller över vilken frekvens som tillhandahållandet av en tjänst eller en viss typ av tjänster i en annan medlemsstat inte längre kan anses som tillhandahållandet av en tjänst (dom Schnitzer, C-215/01, EU:C:2003:662, punkt 31). Begreppet tjänster i fördragets mening kan
62
till och med omfatta tjänster som tillandahålls under flera år (samma dom punkt 30). Dessutom har domstolen konstaterat att längden på perioden under vilken en tjänst tillhandahålls i ett annat land inte i sig kan vara avgörande för att fastställa om det är fördragets regler om fri rörlighet för tjänster eller etablering som ska tillämpas (se dom Kommission mot Portugal, C-171/02, EU:C:2004:270, punkt 27). I linje med dessa avgöranden följer dessutom uttryckligen av artikel 5.2 andra stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet att bedömningen av om tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt ska bedömas från fall till fall. Det är därför inte möjligt att tillmötesgå de aktuella remissinstansernas önskemål om fastställande av en gräns mellan tillfällig yrkesutövning och etablering.
Det finns däremot anledning att beröra delar av EU-domstolens praxis som kan vara vägledande för beslut i enskilda fall. Till att börja med står det klart att i de fall en medborgare från ett annat land stadigvarande bosätter sig i Sverige i syfte att tillhandahålla tjänster där under en obestämd tidsperiod, är fördragets regler om fri rörlighet för tjänster inte tillämpliga (se dom Udo Steymann mot Staatssecretaris van Justitie, C-196/87, EU:C:1988:475, punkt 17). Enligt regeringens uppfattning skulle en tolkning av fallet rimligen kunna innebära att yrkesutövare som erhåller en tillsvidareanställning i Sverige ska anses ha etablerat sig i landet.
Motsatsvis bör en rimlig utgångspunkt vara att en yrkesutövare med en tidsbegränsad anställning ska anses tillfälligt utöva sitt yrke. Som Saco påpekat förekommer det dock på varandra följande tidsbegränsade anställningar under lång tid hos en och samma arbetsgivare, vilket får tas i beaktande i enskilda fall. När det gäller yrkesutövare som hyrs ut av bemanningsföretag etablerade i andra länder har EU-domstolen fastställt att det rör sig om tjänster i fördragets mening (se dom Webb, C-279/80, EU:C:1981:314, punkt 9). När det gäller bemanningsföretag avser regeringen att särskilt följa utvecklingen av EU-domstolens praxis. Även i övriga situationer blir det slutligen EU-domstolen som i sin uttolkning av EU-rätten får ge ledning i fråga om vad som utgör tillfällig yrkesutövning respektive etablering.
Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att det inte entydigt går att dra en gräns mellan tillfällig yrkesutövning och etablering. Det finns därför skäl att noga följa den framtida tillämpningen av yrkeskvalifikationsdirektivet bestämmelser om tillfällig yrkesutövning.
Förhandsunderrättelse och förhandskontroll
För väktare och hälso- och sjukvårdspersonal som inte omfattas av automatiskt erkännande har Sverige sedan tidigare valt att utnyttja den möjlighet till förhandskontroll som direktivet ger, vilket minskar risken för att yrkesutövare som har otillräckliga kvalifikationer utövar yrkena inom landet. Bestämmelserna finns i patientsäkerhetslagen (2010:659) respektive lagen (1974:191) om bevakningsföretag och i de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar. Enligt regeringens bedömning bör dessa möjligheter till förhandskontroll bestå, i syfte att värna den allmänna säkerheten och patientsäkerheten.
63
För att de behöriga myndigheterna ska kunna utföra en förhandskontroll behöver de få vetskap om att en yrkesutövare har för avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Skyldigheten att på förhand underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt bör således kvarstå i fråga om väktare och hälso- och sjukvårdspersonal som omfattas av förhandskontroll.
Krav på förhandsunderrättelse finns, förutom för väktare och hälso- och sjukvårdspersonal, även för djurhälsopersonal och fastighetsmäklare.
Statens jordbruksverk och Sveriges lantbruksuniversitet framhåller att kravet på förhandsunderrättelse inom djurens hälso- och sjukvård bör gälla fortsatt. Fastighetsmäklarinspektionen och Mäklarsamfundet anser att förhandsunderrättelse även fortsatt bör gälla fastighetsmäklare. Regeringen ser inte anledning att ändra den nuvarande ordningen med förhandsunderrättelser för dessa yrken och delar därför bedömningen att kravet att djurhälsopersonal och fastighetsmäklare ska underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige bör gälla även fortsättningsvis.
I lagrådsremissen har det föreslagits att regleringen om förhandskontroll och förhandsunderrättelse, som inte är generell utan avser vissa specifika yrken, alltjämt bör finnas i respektive sektorsförfattning som i fråga om dessa yrken kompletterar den nya lagens bestämmelse om tillfällig yrkesutövning. Lagrådet har dock ifrågasatt om det inte av 6 § i den nya lagen, där tillfällig yrkesutövning regleras, borde framgå att en ordning för förhandsunderrättelse eller förhandskontroll tillämpas vid tillfällig yrkesutövning i de fall det särskilt föreskrivs. Regeringen föreslår med anledning av Lagrådets synpunkt ett sådant tillägg i lagen, men föreslår att tillägget placeras i 7 §.
Reglering av mer detaljbetonade sektorsspecifika bestämmelser om förhandsunderrättelse och förhandskontroll bedöms kunna ske med stöd av bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet (se avsnitt 5).
9.2 Skollagens bestämmelser omfattar tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare
Regeringens bedömning: Rätten att tillfälligt utöva lärar- och förskolläraryrket i Sverige framgår av skollagens nuvarande bestämmelser om undantag från kravet på legitimation. Skollagen behöver därför inte ändras i detta avseende.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning i det avseendet att rätten att tillfälligt utöva lärar- och förskolläraryrket bör framgå av skollagen. Regeringen anser att sådana bestämmelser redan finns i skollagen medan utredningen föreslår att 2 kap. 13 § skollagen ändras så att det framgår att undervisning även får bedrivas av den som tillfälligt utövar lärar- eller förskolläraryrket i Sverige i enlighet med den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Remissinstanserna: Statens skolverk anser att de tillfälliga anställningarna bör begränsas till det som står i skollagen om möjligheten att
64
bedriva undervisning högst ett läsår i taget. Skolverket avstyrker därför utredningens förslag om ett förtydligande i skollagen om möjligheten för den som tillfälligt tillhandahåller tjänster att bedriva undervisning.
Skälen för regeringens bedömning
Utgångspunkter för tillfällig yrkesutövning i skolan
Som framgår i avsnitt 9.1 ovan, innebär direktivet att en yrkesutövare som är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed utövar samma reglerade yrke i den staten har rätt att utöva yrket tillfälligt i Sverige. Rätten gäller även om yrket inte är reglerat i etableringsstaten, men då förutsätts att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de senaste tio åren. Den nya horisontella lagen föreslås, som nämns ovan, innehålla bestämmelser som tydliggör rätten till tillfällig yrkesutövning i Sverige. Den nya lagen kommer att gälla för samtliga reglerade yrken i Sverige, alltså även för lärare och förskollärare. För att uppfylla direktivet är regeringens utgångspunkt att krav på svensk lärarlegitimation inte kan ställas i fråga om tillfälliga yrkesutövare. Lärare och förskollärare med yrkeskvalifikationer från EES eller Schweiz som är etablerade i sitt hemland ska alltså tillfälligt kunna undervisa i svenska skolor utan att hindras av de krav på legitimation som annars gäller.
Skollagens bestämmelser om legitimation, behörighet och anställning
Enligt grundprincipen i 2 kap. 13 § skollagen (2010:800) får endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning bedriva undervisningen. Vissa undantag då en lärare eller förskollärare ändå får bedriva undervisning finns dock bl.a. i 2 kap.17 och 18 §§skollagen.
I 2 kap. 17 § anges att lärare som inte uppfyller kraven i 13 § trots det får bedriva annan undervisning på ett främmande språk än språkundervisning, om de har en utländsk lärarutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen och kompetens att undervisa på det främmande språket. En sådan lärare får även bedriva undervisning i fritidshem om läraren har en svensk eller utländsk högskoleutbildning som är avsedd för arbete som fritidspedagog eller motsvarande och undervisning i fristående skolor och fristående fritidshem med särskild pedagogisk inriktning. Vidare får förskollärare som inte uppfyller kraven i 2 kap. 13 § trots det bedriva undervisning i fristående förskolor med särskild pedagogisk inriktning.
I 2 kap. 18 § anges att om det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 2 kap. 13 § eller om det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen, får en annan lärare eller förskollärare bedriva undervisningen. En sådan lärare eller förskollärare ska vara lämplig att bedriva undervisningen och i så stor utsträckning som möjligt ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande
Enligt 2 kap. 20 § första stycket skollagen får endast den som har legitimation anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning. Vidare följer det av 2 kap. 21 § skollagen att olegitimerade
65
lärare som ska användas för att bedriva undervisning enligt 2 kap. 18 § får anställas för högst ett år i sänder.
Skollagens bestämmelser medger tillfällig yrkesutövning
Utredningen har föreslagit en ändring i skollagen för att tydliggöra rätten till tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare. Statens skolverk avstyrker förslaget i sitt remissvar och anser att de tillfälliga anställningarna bör begränsas till det som står i skollagen om möjligheten att bedriva undervisning högst ett läsår i taget. Regeringen delar bedömningen att skollagen inte behöver ändras. Däremot anser inte regeringen att skollagens bestämmelser innebär begränsningar att utöva yrket tillfälligt i förhållande till vad direktivet kräver.
Som angetts ovan, får endast den som har legitimation anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning. Vid tidsbegränsade anställningar, som är den anställningsform som bör vara aktuell för tillfälliga yrkesutövare, finns det dock inte något som hindrar en arbetsgivare att välja att anställa en lärare utan svensk lärarlegitimation. Detta eftersom det inte framgår av 2 kap. 21 § att en legitimerad lärare ska prioriteras framför en olegitimerad.
Däremot ställs det i 2 kap. 18 § vissa krav som gäller för att huvudmannen ska få använda läraren eller förskolläraren i undervisning. Dessa gäller oavsett i vilken stat yrkeskvalifikationerna är förvärvade. Som redogjorts för ovan, är ett första krav för att använda en olegitimerad lärare eller förskollärare att det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 2 kap. 13 § (dvs. legitimation) eller att det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen. Om det inte finns legitimerade och behöriga lärare inom huvudmannens organisation utgör inte 2 kap. 18 § något hinder mot att använda en tillfällig lärare eller förskollärare. När det gäller kravet på lämplighet är utgångspunkten att huvudmannen redan vid anställningen har bedömt att den tillfälliga läraren är lämplig för uppgiften. Lärare och förskollärare som är etablerade i sitt hemland får även anses uppfylla kravet på att den som anställs tillfälligt i så stor utsträckning som möjligt ska ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. En lärare eller förskollärare som har rätt att tillfälligt utöva sitt yrke i Sverige kan givetvis också ansöka om erkännande i syfte att få en svensk legitimation.
Även bestämmelserna i 2 kap. 17 § skollagen kan i vissa fall ge tillfälliga yrkesutövare möjlighet att bedriva undervisning om läraren har en utländsk högskoleutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen, men bestämmelsen är begränsad till vissa specifika typer av undervisning.
Sammantaget finns det inga formella hinder mot att anställa en lärare eller förskollärare från EES eller Schweiz som avser att tillfälligt utöva sitt yrke i Sverige. Om huvudmannen väljer att anställa en sådan lärare eller förskollärare finns det, om förutsättningarna enligt 2 kap. 17 eller 18 §§ är uppfyllda, inte heller något som hindrar arbetsgivaren från att använda denne i undervisning.
Enligt regeringens bedömning framgår rätten att tillfälligt utöva lärar- och förskolläraryrket i Sverige alltså av skollagens nuvarande bestämmelser om undantag från kravet på legitimation. Mot bakgrund av vad
66
som beskrivits ovan anser regeringen därför att det för att uppfylla direktivets krav inte behövs någon ändring i skollagen vad avser lärare och förskollärare som har för avsikt att tillfälligt utöva respektive yrke i Sverige.
Bedömningen att tillfälliga lärare och förskollärare omfattas av undantagen från legitimationskravet i skollagen innebär att de även i övrigt kommer omfattas av samma bestämmelser i skollagen som andra lärare och förskollärare som får bedriva undervisning enligt dessa bestämmelser.
9.3 Tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården och veterinäryrket
Regeringens förslag:Patientsäkerhetslagen ska ändras så att det möjliggörs för tillfälliga yrkesutövare att använda svenska yrkestitlar i de fall detta följer av direktivet. Patientsäkerhetslagen ska även ändras så att tillfälliga yrkesutövare inte anges som en särskild grupp av hälso- och sjukvårdspersonal.
Regeringens bedömning: Systemet med tidsbegränsade legitimationer vid tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården bör övergångsvis behållas.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag omfattar inte sådana lagändringar som möjliggör för tillfälliga yrkesutövare som förhandskontrolleras att utöva yrket under svensk yrkestitel eller för läkare, tandläkare och sjuksköterskor att tillfälligt utöva yrket i Sverige under svensk specialisttitel. Utredningens förslag innebär vidare, till skillnad från regeringens, att systemet med tidsbegränsade legitimationer vid tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården avvecklas.
Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslås att regeringen ska få meddela föreskrifter om vilken yrkestitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Förslaget innebär vidare att läkare, tandläkare och sjuksköterskor ska ha rätt att använda en specialisttitel även i de fall det framgår av särskilda föreskrifter. I promemorian föreslås också, till skillnad från i regeringens förslag, ett ytterligare bemyndigande.
Remissinstanserna:
När det gäller utredningens förslag är flera
remissinstanser, däribland Sveriges lantbruksuniversitet, Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Tandläkarförbund, kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam i Sverige utan att ha en svensk legitimation. Folkhälsomyndigheten anser att samma krav ska gälla för tillfälliga tjänster som för tjänster som görs under en längre tid. SRAT och Sveriges
Läkarförbund förordar den nuvarande lösningen med tidsbegränsad legitimation för tillfälliga yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och Lärarnas ansvarsnämnd påtalar att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan
67
legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet.
När det gäller promemorians förslag tillstyrker Sveriges läkarförbund,
Sveriges Tandläkarförbund och Sveriges Kommuner och Landsting de föreslagna ändringarna i patientsäkerhetslagen. Kommerskollegium har inga invändningar mot de ändringar som föreslås. Vårdförbundet accepterar att regleringen genomförs genom föreskrifter av regeringen. Socialstyrelsen avstyrker förslagen i denna del. Det föreslagna bemyndigandet torde inte vara nödvändigt om de svenska bestämmelserna om förhandskontroll behålls. Myndigheten anser att det bör anges direkt i 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen att yrkestiteln får användas även av den som har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster inom yrket, alternativt att det inte behöver göras någon ändring i paragrafen om möjligheten att utfärda tidsbegränsade bevis om specialistkompetens behålls under en övergångstid. I fråga om specialistsjuksköterskor anför Socialstyrelsen att det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att använda sig av möjligheten till förhandskontroll av denna grupp. Även Svensk sjuksköterskeförening avstyrker förslagen i promemorian.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Användande av titlar
Enligt artikel 7.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet ska tillfällig yrkesutövning som huvudregel ske under den yrkestitel som används i yrkesutövarens etableringsstat. För de yrken som omfattas av bestämmelserna om samordning av minimikraven för utbildning ska dock yrkesutövningen ske under den yrkestitel som används i den mottagande staten.
Utredningen har föreslagit ett tillägg i 4 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659) med innebörd att yrkestitlarna apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska och tandläkare får användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Till följd av regeringens bedömning att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare av reglerade yrken på hälso- och sjukvårdsområdet övergångsvis ska behållas (se nedan) behöver dock paragrafen i nuläget inte ändras. Det följer av dess nuvarande lydelse att den som har legitimation för yrket får använda yrkestiteln. Bestämmelsen gäller samtliga legitimationsyrken på hälso- och sjukvårdsområdet.
Därutöver följer av artikel 7.4 sjätte stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet att tillfälliga yrkesutövare, vars kvalifikationer har kontrollerats på förhand, ska tillhandahålla sina tjänster under den mottagande medlemsstatens yrkestitel. Utredningens förslag innefattade inte användande av yrkestitlar för personer vars kvalifikationer kan förhandskontrolleras. I syfte att genomföra artikel 7.4 i direktivet på ett korrekt sätt föreslogs i promemorian ett nytt bemyndigande med innebörd att regeringen får meddela föreskrifter om vilken yrkestitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Regeringen anser dock att sådana föreskrifter bör meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, se avsnitt 5. Vidare bör, med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (se avsnitt 5), särskilda föreskrifter meddelas om vilka specialisttitlar som ska användas av till-
68
fälliga yrkesutövare enligt vad som följer av artikel 7.3 och 7.4 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Följaktligen bör det framgå av 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen att läkares och tandläkares specialisttitlar får användas även i de fall det särskilt föreskrivs.
Enligt 4 kap. 9 § patientsäkerhetslagen får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. Av förarbetena (prop. 2009/10:210 s. 204) framgår att med examen enligt bestämmelsen avses en specialistsjuksköterskeexamen enligt högskoleförordningen (1993:100). Särskilda föreskrifter bör kunna meddelas om rätten att använda en skyddad specialisttitel för sjuksköterskor som inte har en sådan examen. Även dessa föreskrifter bör meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Även av 4 kap. 9 § patientsäkerhetslagen bör det därför framgå att rätten att använda titeln specialistsjuksköterska inte är begränsad till de fall som avses i den paragrafen, utan får användas även i de fall det särskilt föreskrivs.
Läkares, tandläkares och sjuksköterskors specialisttitlar får anses utgöra yrkestitlar enligt direktivet. Enligt 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen ska en legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning efter ansökan få bevis om specialistkompetens. En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens. Enligt 10 § samma kapitel prövar Socialstyrelsen ansökningar om bevis om specialistkompetens. Regeringen delar Socialstyrelsens bedömning att bestämmelsen bör förtydligas på så sätt att det framgår att en specialisttitel endast får användas av den som har ett bevis om specialistkompetens.
Det följer av 3 kap. 4 § första stycket 2 lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (2009:302) och föreskrifter meddelande med stöd av den lagen, att den som tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige i enlighet med direktivet får använda sig av den svenska titeln. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5 bör dock en följdändring göras så att bestämmelsen anpassas till att tillfälligt utövande nu ska regleras i den horisontella lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Tidsbegränsade legitimationer inom hälso- och sjukvården behålls
Flera remissinstanser anser att systemet med tidsbegränsade legitimationer inom hälso- och sjukvården även fortsatt bör finnas kvar för tillfälliga yrkesutövare. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) anför att tillfälliga yrkesutövare inom hälso- och sjukvården inte kommer att kunna stå under samma tillsyn och vara föremål för samma disciplinära åtgärder som yrkesutövare med legitimation. För att sådana åtgärder ska kunna vidtas menar HSAN att det krävs ändringar i patientsäkerhetslagen eller att systemet med tidsbegränsade legitimationer behålls.
När det gäller yrken inom hälso- och sjukvården bedömer regeringen att systemet med tidsbegränsade legitimationer vid tillfällig yrkesutövning ska behållas övergångsvis. Skälen för att behålla systemet är att de tidsbegränsade legitimationerna i nuläget är det enda sättet att säkerställa att tillfälliga yrkesutövare står under samma tillsyn som etablerade yrkesutövare. Eftersom åtgärder som begränsar yrkesutövandet är
69
kopplade till innehavet av en legitimation kan sådana åtgärder vidtas även mot tillfälliga yrkesutövare. Detta skulle i nuläget inte vara möjligt utan tidsbegränsade legitimationer. Eftersom det rör yrken som vid felaktigt utförande kan medföra allvarliga konsekvenser för liv och hälsa bedömer regeringen att systemet med tidsbegränsade legitimationer bör behållas övergångsvis.
Regeringen vill dock understryka att det krävs förändringar i systemet med de tidsbegränsade legitimationerna för att så långt som möjligt uppfylla direktivets krav på fri rörlighet för tillfälliga yrkesutövare. En förutsättning är att en sådan yrkesutövare inte ska behöva vänta på att få en tidsbegränsad legitimation. Om en yrkesutövare har sådana yrkeskvalifikationer som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning (se avsnitt 11.3) ska en tidsbegränsad legitimation utfärdas direkt när en förhandsunderrättelse lämnats in. Någon prövning av yrkeskvalifikationerna får inte göras i de fallen. För övriga yrkesutövare som tillfälligt önskar utöva ett reglerat yrke på hälso- och sjukvårdsområdet ska den tidsbegränsade legitimationen utfärdas omedelbart efter att en förhandskontroll har skett i vederbörlig ordning. Regeringen bedömer att det kan krävas förordningsändringar för att säkerställa att tidsbegränsade legitimationer utfärdas utan minsta dröjsmål. Regeringen bedömer också att Socialstyrelsen kan behöva se över sina rutiner och föreskrifter i detta avseende.
Det är även viktigt att betona att de tidsbegränsade legitimationerna inom hälso- och sjukvården ska behållas endast övergångsvis. Det är regeringens avsikt att utreda hur systemet kan avvecklas.
Utredningen har föreslagit en ändring i 4 kap. 4 § patientsäkerhetslagen som slår fast att yrkesutövning får ske om en yrkesutövare med stöd av den nya lagen tillfälligt utövar ett yrke inom hälso- och sjukvården i Sverige. Till följd av regeringens bedömning att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare som omfattas av den lagen ska behållas övergångsvis behöver dock paragrafen inte ändras eftersom det redan följer av dess nuvarande lydelse att den som har legitimation för yrket får utöva yrket.
I 1 kap. 4 § patientsäkerhetslagen anges vilka grupper som betraktas som hälso- och sjukvårdspersonal. Att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare behålls övergångsvis innebär att tillfälliga yrkesutövare inte behöver listas särskilt eftersom de omfattas av den grupp som anges i första stycket 1, dvs. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården. Detta innebär att sjunde punkten 1 kap. 4 § första stycket patientsäkerhetslagen, som gäller tillfälliga yrkesutövare, inte behövs och därmed kan tas bort.
9.4 Tillfällig yrkesutövning för taxiförare
Regeringens förslag:Taxitrafiklagen ska ändras så att rätten till tillfällig yrkesutövning för taxiförare framgår. I lagen ska det även göras följdändringar som innebär att tillsyn ska utövas över tillfälliga yrkesutövare och att den som har rätt att utöva yrket tillfälligt, eller anlitar
70
en sådan yrkesutövare, inte kan dömas för brott mot 5 kap. 4 § taxitrafiklagen.
Utredningens förslag: Utredningen anser att taxiförare utgör ett reglerat yrke enligt definitionen i yrkeskvalifikationsdirektivet. Utredningen har föreslagit en bestämmelse i förordning om rätten att tillfälligt utöva taxiföraryrket och en generell bestämmelse om tillsyn över tillfälliga yrkesutövare i den nya lagen om yrkeskvalifikationer.
Remissinstanserna: Transportstyrelsen menar att det krävs ändringar i taxitrafiklagen (2012:211) om taxiförare tillfälligt ska kunna vara verksamma i Sverige utan legitimation.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens uppfattning att nuvarande reglering kring taxiyrket uppfyller definitionen av reglerat yrke i yrkeskvalifikationsdirektivet. Mot bakgrund av detta gör även regeringen samma bedömning som Transportstyrelsen och föreslår därför att taxitrafiklagen ändras så att rätten till tillfällig yrkesutövning framgår. Som framgår ovan kan medlemsstaterna, när det är fråga om etablering, kräva ett nationellt godkännande vilket inte är möjligt i fråga om tillfälligt yrkesutövande. När det gäller taxiförare innebär detta exempelvis att det inte är möjligt att ställa vandelskrav på taxiförare som tillfälligt utövar yrket i Sverige. Dock är det en förutsättning att en yrkesutövare som tillfälligt vill utöva yrket i Sverige lagligen utövar samma yrke i sitt ursprungsland.
Artikel 5.3 i direktivet innebär att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av samma tillsynsbestämmelser som de personer som utövar samma yrke i medlemsstaten. Taxitrafiklagens tillsynsparagraf behöver därför kompletteras med en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten även utövar tillsyn över att tillfälliga yrkesutövare uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
Till följd av att det införs en rätt att utöva yrket tillfälligt i Sverige, behöver också en följdändring göras i lagen som innebär att den som har rätt att utöva yrket tillfälligt, eller anlitar en sådan yrkesutövare, inte kan dömas för brott mot 5 kap. 4 § taxitrafiklagen.
10 Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt lagens olika ordningar för erkännande ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i Schweiz.
Vidare ska det framgå att denna rätt innebär en rätt att utöva det yrket i Sverige på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet.
Ett erkännande av utländska yrkeskvalifikationer ska ske genom beslut om erkännande eller genom beslut om utfärdande av ett europeiskt yrkeskort.
71
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Utredningen har dock föreslagit att innebörden av ett erkännande delvis upprepas i de bestämmelser där de olika erkännandeordningarna anges.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutet för språk och folkminnen, Sveriges läkarförbund,
Svenska barnmorskeförbundet och Vårdförbundet tillstyrker förslaget. Kommerskollegium anser, till skillnad från utredningen, att prövningen av yrkeskvalifikationerna, språket och vandel tillsammans utgör ett ”tillstånd att få utöva ett reglerat yrke” och att den enskilde ska erhålla ett beslut som innefattar alla dessa delar inom de tre månader som anges i artikel 51.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Transportstyrelsen lyfter frågan om hur gränsen dras mellan vad som är krav på yrkeskvalifikationer och vad som är andra krav. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag
Direktivet reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer, inte andra villkor
Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att, genom att reglera erkännandet av utländska yrkeskvalifikationer, jämställa yrkesutövare som har förvärvat sina kvalifikationer i ett land med de yrkesutövare som har likvärdiga utländska kvalifikationer. Syftet är inte att generellt reglera rätten att utöva yrken.
I direktivet används genomgående formuleringen att ett erkännande av yrkeskvalifikationer ska ge yrkesutövaren tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare (se artikel 4.1, 13.1, 21.1, 21.3, 49a.1 och 49b.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet).
Under förutsättning att yrkesregleringen klarar det s.k. inremarknadstestet (se artikel 59.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet) har medlemsstaterna alltjämt rätt att själva bestämma inte bara vilka yrken de ska reglera och vilka krav på yrkeskvalifikationer som ska ställas, utan även om det ska ställas andra krav än sådana som rör yrkeskvalifikationer för att få utöva yrket. Detta kan exempelvis gälla krav på tillstånd, legitimation, auktorisation, god vandel eller viss ålder.
För många av de reglerade yrkena i Sverige finns också sådana andra krav, t.ex. rörande vandel. Det är alltså inte alltid tillräckligt att sökandens yrkeskvalifikationer erkänns som likvärdiga, utan för att få utöva yrket kan även andra krav behöva vara uppfyllda. Detsamma gäller för den som har beviljats ett yrkeskort som gäller för etablering i Sverige. Det som ömsesidigt ska erkännas enligt direktivet är dock endast kvalifikationerna, vilket anges i yrkeskvalifikationsdirektivet och även föreslås anges i den nya lagen.
Som tydliggjorts ovan ska ett erkännande av yrkeskvalifikationer ge yrkesutövaren tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare. Enligt regeringens mening är rätten att utöva yrket det första steget som uppnås genom erkännandet av yrkeskvalifikationer. För tillträde till yrket kan det dock även uppställas andra krav, t.ex. rörande vandel. Genom att yrkesutövaren har fått sina
72
yrkeskvalifikationer erkända ställs personen, som nästa steg, inför dessa krav på samma villkor som landets egna medborgare.
Hur bedömningen av om övriga krav är uppfyllda ska ske regleras inte i direktivet, förutom i ett avseende. Genom ändringsdirektivet införs nämligen uttryckliga regler om medlemsländernas möjlighet att göra språkkontroller (se avsnitt 13). Sådana kontroller av om eventuella språkkrav är uppfyllda får endast ske efter det att ett beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer eller beslut om utfärdande av yrkeskort har fattats (se artikel 53.3 andra stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet). Dock ska en sådan kontroll göras före det att tillträde till ett yrke beviljas (jfr skäl 26 till ändringsdirektivet). För att sådana språkkontroller över huvud taget ska kunna ske behöver det därför enligt regeringens uppfattning göras en klar åtskillnad mellan erkännandet av kvalifikationerna och prövningen av om övriga förutsättningar för tillträde till yrket är uppfyllda. Utan en sådan uppdelning av förfarandet kan språkkontroller aldrig genomföras på ett sätt som står i överensstämmelse med direktivet.
Mot denna bakgrund är det, trots vad Kommerskollegium har anfört, regeringens uppfattning att prövningen av sökandens yrkeskvalifikationer ska utgöra en fristående del av den prövning som ska göras av en behörig myndighet i ett ärende som avser tillträde till ett reglerat yrke i Sverige på grundval av utländska kvalifikationer. Vidare är det regeringens uppfattning att den tidsfrist om tre månader som föreskrivs i artikel 51.3 avser prövningen av yrkeskvalifikationerna – tidsfristen är dock en fråga som avses regleras i förordning. När ett beslut om att de utländska kvalifikationerna motsvarar det som krävs av yrkesutövare med svenska kvalifikationer har fattats, ska den sökande därefter i alla avseenden behandlas som en sökande med svenska kvalifikationer. I de fall det ställs ytterligare krav för tillträde till ett yrke ska denna prövning alltså ske enligt det förfarande som gäller för sökande med svenska kvalifikationer, dvs. enligt respektive sektorsförfattning. Detsamma gäller den slutliga handläggningen av ett legitimations- eller auktorisationsärende.
Det faktum att det tydliggörs att prövningen av yrkeskvalifikationer utgör en fristående del av prövningen i legitimationsärenden och liknande innebär dock inte någon ändring av myndigheternas möjligheter att ta ut avgifter för dessa ärenden. Som framgår av avsnitt 20 avser dock regeringen att se över frågan om avgifter för myndighetsuppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet.
Ett erkännande avser tillträde till jämförbar verksamhet
Enligt artikel 4.2 i direktivet förutsätter tillämpningen av bestämmelserna om erkännande av yrkeskvalifikationer att det rör sig om jämförbara verksamheter. Rätten till tillträde till ett svenskt yrke är därmed beroende av om det yrke som har utövats i hemlandet är jämförbart med det svenska yrket. Det är alltså inte avgörande vilken yrkestitel som används i Sverige respektive i den andra staten. I stället är det innehållet i den faktiska yrkesverksamheten som ska bedömas och jämföras.
73
11 Etablering
11.1 Erkännande enligt den generella ordningen
Regeringens förslag: Det ska anges i den nya lagen att en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas under två förutsättningar: dels att yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av
Schweiz för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium, dels att yrket är reglerat i den staten.
Yrkesutövarens yrkeskvalifikationer ska även erkännas under förutsättning dels att yrkesutövaren har utövat yrket på heltid under ett år, eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, dels att yrkesutövaren har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten. Kravet på yrkeserfarenhet får dock inte ställas som en förutsättning för ett erkännande om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
Erkännandet ska förutsätta en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer som, i de fall det särskilt kommer att föreskrivas, ska kunna medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Denna s.k. generella ordning för erkännande av yrkeskvalifikationer ska gälla för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande i den nya lagen, och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan form av erkännande enligt denna lag.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Fastighetsmäklarinspektionen och Socialstyrelsen tillstyrker uttryckligen förslaget. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan invändning. Socialstyrelsen anser att det i den horisontella lagen eller förordningen bör förtydligas att ett erkännande av yrkeskvalifikationer förvärvade i tredjeland som erkänts av en stat inom EES eller i
Schweiz ska prövas enligt den generella ordningen.
Skälen för regeringens förslag: Den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer regleras i artikel 10–13 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Av artikel 10 i direktivet följer att den generella ordningen är tillämplig på alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande. Den generella ordningen gäller även när yrkesutövaren inte uppfyller vissa i artikeln angivna villkor som gäller för andra ordningar för erkännande. Den generella ordningen kan alltså under vissa förutsättningar bli tillämplig för samtliga i Sverige reglerade yrken. När
74
den generella ordningen för erkännande kan bli tillämplig bör framgå av den nya lagen.
Vidare bör de grundläggande förutsättningarna för rätt till etablering i Sverige enligt den generella ordningen, enligt regeringens mening, framgå av den horisontella lagen. Dessa förutsättningar, som framgår av artikel 13 i direktivet, skiljer sig åt beroende på om yrkesutövaren har förvärvat yrkeskvalifikationerna i en stat där yrket är reglerat eller i en stat där yrket inte är reglerat. De grundläggande förutsättningarna för erkännande i båda dessa situationer bör anges i lagen.
Enligt direktivet får ett erkännande i vissa fall villkoras av att yrkesutövaren genomgår en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov (artikel 14). Vidare innebär direktivet att ett erkännande under vissa förutsättningar får begränsas till att avse en del av yrket, s.k. partiellt tillträde (artikel 4f). Direktivet innehåller även bestämmelser om undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna (artikel 13.4). Dessa bestämmelser är dock på sådan detaljnivå att de inte bör regleras på lagnivå. I dessa delar bör direktivet i stället genomföras i förordning med stöd av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (se avsnitt 5). Det bör dock redan av den nya lagen framgå att ett erkännande enligt den generella ordningen förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer, som i de fall det särskilt kommer att föreskrivas, kan medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Socialstyrelsen har framfört ett önskemål om ett förtydligande rörande att ett erkännande av yrkeskvalifikationer förvärvade i tredjeland, som erkänts av en stat inom EES eller i Schweiz, ska prövas enligt den generella ordningen. Regeringen anser att detta kommer att framgå med tillräcklig tydlighet av den nya lagen.
11.2 Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas automatiskt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har lämnat synpunkter på förslaget att rätten till automatsikt erkännande ska framgå av lagen.
Myndigheten för yrkeshögskolan (MYH) är dock kritisk till den del av förslaget som rör föreskrifter i fråga om erkännande av yrkeserfarenhet.
Skälen för regeringens förslag: Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet regleras i artikel 16–19 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
75
Om det för vissa verksamheter inom hantverk, industri och handel krävs kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art omfattas dessa, på de villkor som anges i artikel 17–19 i direktivet, av automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet. Genom att villkoren anges i direktivet har alltså medlemsstaterna samordnat kraven på yrkeserfarenhet. De verksamheter som avses anges i bilaga IV till direktivet. Ett automatiskt erkännande innebär att det, till skillnad från ett erkännande enligt den generella ordningen, inte sker någon bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer.
Av de yrken som listas i bilaga IV i direktivet finns det i nuläget inget yrke där det i Sverige enbart ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art. Exempelvis finns under förteckning III i bilaga IV bestämmelser med ursprung i direktiv 82/470/EEG (Council Directive 82/470/EEC of 29 June 1982 on measures to facilitate the effective exercise of freedom of establishment and freedom to provide services in respect of activities of self-employed persons in certain services incidental to transport and travel agencies [ISIC Group 718] and in storage and warehousing [ISIC Group 720]) vilka har samordnats. En punkt avser att utföra teknisk kontroll av motorfordon, vilket besiktningstekniker eventuellt skulle kunna omfattas av. Det aktuella direktivet tar dock sikte på egenföretagare och i Sverige krävs det dessutom formell kompetens för att bli behörig besiktningstekniker. Eftersom det för att få utöva detta yrke alltså inte är tillräckligt att uppfylla direktivets krav på yrkeserfarenhet, utan det även ställs andra krav för tillträde till yrket, kan ett erkännande inte ske enligt ordningen för erkännande av yrkeserfarenhet, utan kvalifikationerna får erkännas enligt den generella ordningen.
Regeringen bedömer därför att det i dagsläget inte föreligger något reglerat yrke i Sverige för vilket ordningen för automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet ska tillämpas. Därmed saknas det anledning att i nuläget vidta några närmare genomförandeåtgärder avseende artikel 17– 19 i direktivet. Detta bör också vara i linje med vad MYH har framfört. Den allmänna rätten till automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet, som anges i artikel 16, bör emellertid genomföras genom en bestämmelse i den nya lagen, så att lagen täcker alla de ordningar för erkännande som föreskrivs i direktivet.
För det fall ett yrke i Sverige framöver regleras genom att krav ställs på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art kan nödvändiga genomförandeåtgärder ske på lägre normnivå med stöd av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs. En sådan reglering bör då lämpligen införas i sektorsregleringen för det yrke som blir aktuellt.
76
11.3 Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordning av minimikraven för utbildning
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att en yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska, tandläkare, specialisttandläkare eller veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag, men anger inte uttryckligen att specialistläkare och specialisttandläkare omfattas av bestämmelserna.
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. Socialstyrelsen anser att även specialisttandläkare och specialistläkare ska ingå i uppräkningen eftersom de omfattas av automatiskt erkännande. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att det inte går att utgå från att utbildningarna för veterinärer i andra länder uppfyller direktivets minimikrav och menar att detta är något som Jordbruksverket borde kontrollera innan ett automatiskt erkännande beviljas. Flera lärosäten, däribland Göteborgs universitet och Högskolan i Kristianstad, har principiella invändningar och motsätter sig att utbildningar detaljregleras på överstatlig nivå.
Skälen för regeringens förslag
Yrken som omfattas av automatiskt erkännande
Automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning regleras i artikel 21 och i bilaga V till yrkeskvalifikationsdirektivet.
Enligt direktivet ska medlemsstaterna automatiskt erkänna bevis på formella kvalifikationer att utöva yrkena läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare och arkitekt, om yrkesutövarens examensbevis och eventuella ytterligare behörighetsbevis återfinns i den uppräkning av nationella examina som finns i direktivets bilaga V. Ett automatiskt erkännande innebär att det – till skillnad från ett erkännande enligt den generella ordningen – inte sker någon bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer, utan att examensbeviset i sig ger rätt att utöva yrket i alla medlemsstater där yrket är reglerat, på samma villkor som de som har förvärvat sina kvalifikationer i den mottagande medlemsstaten.
Automatiskt erkännande av veterinärexamina regleras i dag i Jordbruksverkets föreskrifter, se Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2009:83) om behörigheter för djurhälsopersonal. Automatiskt erkännande av examina på hälso- och sjukvårdsområdet
77
regleras i dag i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:23) om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården. Arkitekt utgör inte ett reglerat yrke i Sverige och något behov av regler om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer från andra länder i fråga om detta yrke finns därmed inte.
Utredningen har valt att inte ta med specialistläkare och specialisttandläkare i sitt förslag till uppräkning över vilka yrken som omfattas av det automatiska erkännandet. Skälen för detta framgår inte, men troligen har dessa specialiseringar ansetts ingå i yrkena läkare respektive tandläkare. Regeringen delar dock Socialstyrelsens uppfattning att det uttryckligen bör framgå av det svenska genomförandet att även specialiseringarna ingår bland de yrken som erkänns automatiskt. Detta ändrar inget i sak jämfört med utredningens förslag, men tydliggör bestämmelsens tillämpningsområde.
Horisontell reglering och sektorsreglering
De yrken som berörs av det automatiska erkännandet är i många fall sådana där rörligheten över gränserna är omfattande. Vidare är reglerna som styr erkännandet av kvalifikationer inom dessa yrken en central del av direktivet. De utbildningar som samordnats genom direktivet berör dock för Sveriges del endast två sektorer, hälso- och sjukvården och djurens hälso- och sjukvård, och det finns därför inte anledning att ta in de materiella bestämmelserna om automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning i den horisontella lagstiftningen. Vilka utländska examina som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande bör därför även i fortsättningen anges i Socialstyrelsens respektive Jordbruksverkets föreskrifter.
I formell mening bör dock den nya lagen även gälla för automatiska erkännanden. Med detta i åtanke, samt för att underlätta för tillämparen, bör den horisontella lagen ange att yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz och som ger rätt att där utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska, tandläkare, specialisttandläkare eller veterinär ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659) och lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
En följd av att den nya lagen ska gälla även vid prövningen av en ansökan som omfattas av den automatiska ordningen är att den nya förordningens förfarandebestämmelser blir tillämpliga.
Enligt direktivet är det de enskilda medlemsstaterna som ansvarar för att deras utbildningar uppfyller direktivets krav samt att anmäla vilka examina som ska föras in i bilaga V i direktivet. Precis som SLU anger sker det ingen förhandskontroll av de utbildningar som medlemsstaterna anmäler. Att så är fallet innebär emellertid, enligt regeringens uppfattning, inte att en behörig myndighet i ett enskilt fall kan frångå direktivets ordning för automatiskt erkännande. Medlemsstaterna har dock givetvis en skyldighet att se till att de utbildningar som anmäls uppfyller direktivets krav och kan, om så befaras inte vara fallet, bli föremål för ett överträdelseärende.
78
11.4 Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper
Regeringens förslag: Det ska framgå av den nya lagen att om Europeiska kommissionen beslutar om gemensamma utbildningsramar eller utbildningsprov som Sverige omfattas av, ska en yrkesutövares kvalifikationer erkännas automatiskt. Detta ska ske under förutsättning att yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram eller att yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i
Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några synpunkter på förslaget eller något att invända mot detta. Uppsala universitet tillstyrker förslaget, men påpekar att det, för möjligheten att undanta ett yrke från att omfattas av en gemensam utbildningsram eller gemensamma utbildningsprinciper, är av avgörande betydelse att information tidigt når de myndigheter som kontrollerar yrket. Karolinska institutet menar att det inte framgår vilka konsekvenser förslaget har för högskolesektorn. Naturvetarna anser att utbildningsfrågor bäst hanteras nationellt och att direktivets villkor för en gemensam utbildningsram är otillräckliga. Naturvetarna understryker därför vikten av att behålla möjligheten till undantag för införandet av nya utbildningsramar, särskilt i de fall folkhälso- eller miljöskyddsaspekter berörs. Svenska barnmorskeförbundet befarar att processen med att ta fram gemensamma utbildningsramar kan bli långdragen.
Skälen för regeringens förslag
Direktivets bestämmelser
Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper regleras i artikel 49a och 49b i direktivet. Bestämmelserna är nya och har inte tidigare haft någon motsvarighet i det ursprungliga direktivet. Direktivet föreskriver att sådana minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att kunna utöva ett specifikt yrke ska kunna fastställas genom delegerade akter, s.k. gemensamma utbildningsramar, som deltagande medlemsländer ska kunna lägga till grund för automatiskt erkännande. På motsvarande sätt kan ett gemensamt utbildningsprov fastställas, och en sökande med godkänt resultat ska automatiskt erkännas för yrket på samma villkor som innehavare av kvalifikationer uppnådda i medlemsstaten i fråga. De gemensamma utbildningsramarna och de gemensamma utbildnings-proven kallas sammantaget för gemensamma utbildningsprinciper. Europeiska kommissionen har vidare befogenhet att i genomförandeakt bl.a. föreskriva hur ofta gemensamma utbildningsprov ska anordnas under ett kalenderår.
Enligt artikel 49a och 49b finns det vissa möjligheter för en stat att undantas från skyldigheten att införa gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprov och därmed undantas från kravet att automatiskt erkänna yrkeskvalifikationer som förvärvats i enlighet med dessa
79
utbildningsprinciper. En medlemsstat ska, för det fall den anser att något av villkoren för att undantas är uppfyllt, meddela kommissionen detta inom sex månader efter att den delegerade akten har beslutats.
Metod för genomförandet
Det saknas ännu delegerade akter som fastställer gemensamma utbildningsramar eller gemensamma utbildningsprov och det är för närvarande inte känt inom vilka områden Europeiska kommissionen har för avsikt att föreslå att gemensamma utbildningsprinciper införs. För ett fullständigt genomförande av yrkeskvalifikationsdirektivet krävs dock att direktivets grundläggande artiklar rörande automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper genomförs i nationell rätt redan nu. Avsaknaden av de delegerade akterna för med sig att detta genomförande behöver villkoras med att det automatiska erkännandet endast ska tillämpas i de fall kommissionen har antagit en delegerad akt och endast om Sverige omfattas av denna.
I avsaknad av delegerade akter för bestämda yrken går det inte att i nuläget genomföra direktivet i denna del i sektorslagstiftningen. Som angetts i avsnitt 5 är också tanken att den nya horisontella lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer ska täcka alla de ordningar för erkännande som föreskrivs i direktivet. Det bör därför framgå av den nya lagen att om kommissionen beslutar om gemensamma utbildningsramar eller utbildningsprov som Sverige omfattas av ska en yrkesutövares kvalifikationer erkännas automatiskt, om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram eller om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov.
I den mån de delegerade akter och genomförandeakter som avses antas av kommissionen kräver ett genomförande från svensk sida, bör genomförandet ske med stöd av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet (se avsnitt 5).
Eftersom det närmare innehållet i de delegerade akterna och genomförandeakterna ännu inte är känt är det för tidigt att uttala sig om huruvida Sverige kommer vilja utnyttja möjligheten till undantag. Om Sverige önskar utnyttja möjligheten till undantag är det dock viktigt att säkerställa att de närmare förfaranderegler för detta, som framgår av direktivet, efterlevs.
80
12 Fortbildning för de hälso- och sjukvårdsyrken som omfattas av automatiskt erkännande och för veterinärer
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några särskilda bemyndiganden för Socialstyrelsen och Jordbruksverket att meddela föreskrifter om fortbildning för apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och veterinärer.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår, till skillnad från regeringen, att det införs bemyndiganden i patientsäkerhetslagen (2010:659), patientsäkerhetsförordningen (2010:1369), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård som gör det möjligt för
Socialstyrelsen och Jordbruksverket att meddela föreskrifter om fortbildning för apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och veterinärer.
Remissinstanserna: Många av de remissinstanser som uttalat sig i frågan om fortbildning ställer sig positiva till utredningens förslag. Svenska läkaresällskapet anför att fortbildning är en central fråga för patientsäkerhet och för den fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården samt avgörande för den enskildes yrkesutövning. Sveriges läkarförbund framhåller att de svenska läkarnas deltagande i fortbildning har minskat kraftigt under den senaste tioårsperioden.
Sveriges läkarförbund, Sveriges Tandläkarförbund och Svensk sjuksköterskeförening anför att föreskrifterna bör beskriva både yrkesutövarens och arbetsgivarens eller huvudmannens ansvar för fortbildning. Enligt Saco förefaller det märkligt att, som utredningen föreslår, lägga fortbildningsansvaret på den enskilde. Föreskrifterna bör i stället riktas till arbetsgivarna. Naturvetarna och Vårdförbundet har liknande synpunkter. Svenska läkaresällskapet menar att utformningen av föreskrifterna är en komplex och omfattande fråga som måste ha en bred förankring hos professionen. Flera lärosäten, bl.a. Göteborgs universitet och
Linköpings universitet samt Svensk sjuksköterskeförening framhåller behovet av att de behöriga myndigheterna samverkar med lärosätena.
Flera remissinstanser, bl.a. Malmö högskola, Saco och SRAT, anser att föreskrifter om fortbildning bör tas fram som gäller samtliga legitimationsyrken inom hälso- och sjukvården.
Sveriges Kommuner och Landsting framhåller behovet av att utreda eventuella kostnader för kommuner och landsting liksom påverkan på det kommunala självstyret.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ser mycket positivt på att medlemsstaterna får ett tydliggjort ansvar för fortbildning särskilt för de yrkesgrupper som omfattas av det automatiska erkännandet. SLU vänder sig dock mot skrivningen angående fortbildning i utredningen och för-
81
ordningstexten därför att den inte återger detsamma som i direktivet. I direktivet anges att medlemsstaterna ska främja fortbildning och yrkesutveckling. Skrivningen i direktivet innefattar till skillnad från skrivningen i utredningen ett visst mått av ansvar för att underlätta för yrkesutövarna att få tillgång till samt möjlighet och motivation att utnyttja sådan utbildning.
Stockholms läns landsting anför att kompetensutveckling innebär en utveckling av både kunskap, färdigheter och förmåga, vilket sker genom insatser i form av skolmässig utbildning, kurser och erfarenhetsutbyte liksom genom kontinuerligt lärande i det dagliga arbetet.
Socialstyrelsen delar inte utredningens bedömning att direktivets krav på fortbildning kräver ytterligare reglering. Myndighetens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete ställer redan i dag krav på att verksamheterna har ett systematiskt kvalitetsarbete för personalens behov av vidareutbildning. Jordbruksverket avstyrker förslaget att ha föreskrifter om fortbildning och ifrågasätter vad dessa i så fall skulle innehålla. Verket ser det som både svårt och olämpligt att i detalj reglera hur veterinärer ska upprätthålla sin kompetens. Jordbruksverket ser också svårigheter med att kontrollera efterlevnaden av sådana föreskriftskrav.
Skälen för regeringens bedömning
Direktivets bestämmelse om fortbildning
Enligt artikel 22 b i direktivet ska medlemsstaterna, i enlighet med varje medlemsstats specifika förfaranden, genom att uppmuntra fortbildning, säkerställa att yrkesutövare som omfattas av direktivets bestämmelser om automatiskt erkännande på grundval av samordnade minimikrav för utbildning kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket. Artikeln gäller alltså yrkena läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, barnmorska, apotekare, veterinär och arkitekt. Fortbildningsinsatserna bör omfatta tekniska, vetenskapliga, rättsliga och etiska framsteg inom respektive yrke (jfr skäl 15 i ändringsdirektivet). Artikel 22 b är ny och har inte någon motsvarighet i det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. De åtgärder som vidtas ska enligt samma artikel anmälas till kommissionen senast den 18 januari 2016. Vidare ska medlemsländernas samordnare enligt artikel 56.4 d kontinuerligt utbyta information och bästa praxis för att optimera kompetensutvecklingen.
Utredningens förslag
Utredningen påpekar att det är ovidkommande för bedömningen av en yrkesutövares rätt att utöva yrket i vilken utsträckning yrkesutövaren faktiskt har uppdaterat sina kunskaper, färdigheter och kompetenser kontinuerligt efter fullgjord utbildning. Det är upp till medlemsländerna att, i enlighet med de specifika förfaranden som gäller i respektive land, säkerställa att det finns förutsättningar att fortbilda sig. Enligt utredningen är det inte tillräckligt för att uppfylla direktivets krav att över-
82
lämna till arbetsmarknadens parter att, i enlighet med den svenska modellen, närmare reglera krav på fortbildning i kollektivavtal tillämpliga för respektive yrkesgrupp. För att samtliga yrkesutövare ska omfattas oavsett verksamhetsform bör, enligt utredningen, dessutom Socialstyrelsen och Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter som säkerställer att de berörda yrkesgrupperna kontinuerligt och på ett strukturerat sätt kan tillgodogöra sig bl.a. nya rön genom kompetensutveckling.
Hälso- och sjukvårdspersonal
För att få bedriva hälso- och sjukvård i Sverige finns övergripande krav på verksamheten på så sätt att det ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges (2 e § hälso- och sjukvårdslagen [1982:763]). Med god vård avses bl.a. att den är av god kvalitet och med en god hygienisk standard och att den tillgodoser patientens behov av trygghet i vården och behandlingen (2 a §). Därutöver anges i 31 § samma lag att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Motsvarande reglering finns i 3, 4 a och 16 §§tandvårdslagen (1985:125). I 3 kap. patientsäkerhetslagen finns bestämmelser om vårdgivares skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete, vilket bl.a. innebär att planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen respektive tandvårdslagen upprätthålls (3 kap. 1 §). Enligt förarbetena innebär detta bl.a. att tillse att de som arbetar i verksamheten har rätt kompetens för sina arbetsuppgifter och att de i övrigt fullgör sina åligganden på ett korrekt sätt. I detta ligger också ett ansvar för att se till att eventuella brister i kunskap eller kompetens hos personalen åtgärdas genom lämplig fortbildning (prop. 2009/10:210 s. 90).
Enligt 6 kap. 1 § patientsäkerhetslagen ska hälso- och sjukvårdspersonalen utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Patienter ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Av 2 § samma kapitel följer att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen själv bär ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter, vilket dock inte innebär någon inskränkning i vårdgivarens ansvar enligt lagen eller annan författning. Enligt 4 § är hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att bidra till att hög patientsäkerhet upprätthålls. Personalen ska i detta syfte till vårdgivaren rapportera risker för vårdskador samt händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada.
Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9). Enligt 3 kap. 1 § ska vårdgivaren ansvara för att det finns ett ledningssystem för verksamheten, vilket ska användas för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Med kvalitet avses enligt 2 kap. 1 § att en verksamhet uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter om bl.a. hälso- och sjukvård och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. Av föreskrifterna följer bl.a. att vårdgivaren med stöd av ledningssystemet ska planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra
83
verksamheten samt på olika sätt systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Av Socialstyrelsens handbok för tillämpningen av SOSFS 2011:9 framgår att för att den som bedriver verksamheten ska kunna utveckla och säkra kvaliteten behöver denne planera för personalförsörjning och kompetensutveckling.
Enligt 3 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2009:9) om detaljhandel vid öppenvårdsapotek ska öppenvårdsapotek ha personal som till antal och kompetens säkerställer en god kvalitet och säkerhet vid bedrivandet av verksamheten. I 26 § anges att apotekets egenkontrollprogram bl.a. ska innehålla kompetensutvecklingsplaner för personalen.
Patientsäkerhetslagen innehåller även bestämmelser som möjliggör för tillsynsmyndigheten att vidta åtgärder både mot vårdgivare som inte fullgör sin skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete och mot hälso- och sjukvårdspersonal som exempelvis visat sig oskickliga i sin yrkesutövning.
Veterinärer
I 2 kap. 1 § 1 lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård föreskrivs att den som tillhör djurhälsopersonalen, där veterinärer ingår, ska fullgöra sina arbetsuppgifter i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta innebär att den som tillhör djurhälsopersonalen ska beakta både det vetenskapliga underlaget och den kliniska erfarenheten av metoden i fråga. För att kunna fullgöra skyldigheten krävs bl.a. att yrkesutövaren fortlöpande upprätthåller och kompletterar sina kunskaper och färdigheter genom exempelvis fortbildning (se prop. 2008/09:94 s. 59).
Det finns också i 2 kap. 2 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård en skyldighet för djurhälsopersonal att enbart få fullgöra uppgifter som han eller hon har kompetens för. Med kompetens avses både formell kompetens, som följer av den yrkesverksammes utbildning, och reell kompetens, dvs. kunskap för att i praktiken kunna utföra en arbetsuppgift (se prop. 2008/09:94 s. 59 f.).
Genom 2 kap. 5 § 2 lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 2 kap. 2 § 2 förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård bemyndigas också Jordbruksverket att meddela föreskrifter om de övriga skyldigheter för djurhälsopersonal som behövs för en god och säker vård.
I nämnda lag finns bestämmelser som ger tillsynsmyndigheten rätt att meddela förelägganden mot yrkesutövare som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Yrkesutövaren kan också i vissa fall åläggas disciplinpåföljd.
Regeringens överväganden
Enligt regeringens mening är det viktigt, inte minst ur patientsäkerhetssynpunkt, att hälso- och sjukvårdspersonalen kontinuerligt uppdaterar sin kompetens och håller sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke. På hälso- och sjukvårdsområdet finns det ett omfattande regelverk som innebär att vårdgivare och arbetsgivare ska utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten. Att möjliggöra för personalen att fortbilda sig är en självklar del i detta arbete. Även yrkesutövaren har ett ansvar för att
84
upprätthålla sin kompetens och följa med utvecklingen inom yrket. Kompetensutveckling kan ske både genom utbildning och kurser och genom lärande i det dagliga arbetet.
Det finns också bestämmelser som innebär en skyldighet för djurhälsopersonal att kontinuerligt upprätthålla sin kompetens. Liksom personalen inom humansjukvården kan veterinärer fortbilda sig på många olika sätt, t.ex. genom att på egen hand ta del av nya forskningresultat, och inte enbart genom deltagande i organiserad utbildning.
Direktivet kräver att medlemsstaterna uppmuntrar fortbildning och på så sätt säkerställer att berörda yrkesutövare kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser. Regeringen instämmer dock i
Socialstyrelsens och Jordbruksverkets bedömning att det inte är nödvändigt, och heller inte lämpligt, med ytterligare och mer detaljerad reglering av krav på fortbildning. Det väsentliga är att den yrkesverksamme faktiskt kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser, inte hur detta sker. Regeringen gör därmed bedömningen att både berörd hälso- och sjukvårdspersonal och veterinärer redan i dag har möjlighet till fortbildning i den omfattning som krävs för att de ska kunna hålla sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke. Några ytterligare åtgärder i syfte att uppmuntra fortbildning är därför inte nödvändiga för att kraven i artikel 22 b ska anses uppfyllda.
Artikel 22 b gäller även det i Sverige oreglerade yrket arkitekt. Regeringen delar utredningens bedömning att det, mot bakgrund av att yrket som sådant är oreglerat, inte finns skäl för en reglering av arkitekternas fortbildning.
13 Kunskaper i svenska språket
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att yrkesutövarens kunskaper i svenska språket, vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas, endast får beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna. Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen uttrycker rekvisitet för när en kontroll av språkkunskaper får genomföras något annorlunda jämfört med lydelsen i direktivet. Regeringen föreslår dock att rekvisitet i lagen formuleras på samma sätt som i direktivet. Av utredningens lagförslag framgår inte att vad som anges i lagen om språkkontroller gäller om inte annat föreskrivs. Däremot innehåller utredningens förslag ett bemyndigande att meddela föreskrifter om språkkontroller.
85
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Detta gäller bl.a. Fastighetsmäklarinspektionen, Malmö högskola, Arbetsförmedlingen, Stockholms läns landsting, Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, Naturvetarna, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, SRAT, Sveriges Tandläkarförbund, Institutet för språk och folkminnen, Sveriges läkarförbund,
Vårdförbundet och Sveriges ingenjörer.
Kammarrätten i Sundsvall och Kommerskollegium ifrågasätter om rekvisitet ”av särskild anledning i det enskilda fallet” inte är mer långtgående än direktivets rekvisit enligt vilket språkkontroller får utföras om ”det finns allvarliga och konkreta tvivel”.
Socialstyrelsen påtalar att det med nuvarande reglering ställs olika språkkrav beroende på utbildningsland. Myndigheten anser att det utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv saknas skäl för detta och efterfrågar därför följdändringar i 4 kap. patientsäkerhetslagen. Malmö högskola, Svensk sjuksköterskeförening och Sveriges läkarförbund framför liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Stockholms län, Statens skolverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges lärarförbund är kritiska till att endast yrken inom hälso- och sjukvården ansetts ha behov av mer regelmässiga språktester. Mäklarförbundet, Svenska audionomföreningen och Sveriges trafikskolors riksförbund lyfter vikten av goda språkkunskaper hos respektive yrkesgrupp. Linköpings universitet är tveksamt till att prövningen av yrkeskvalifikationer ska ske separat från övriga krav, dvs. att kontroll av språkkunskaper endast får göras vid befogad misstanke om att sådana saknas. Högskolan i Dalarna anser att de formuleringar utredningen föreslår ska finnas i den nya lagen är svåra att tillämpa och Karolinska institutet efterlyser en tydligare beskrivning av hur kontroll av tillräckliga språkkunskaper är tänkt att utföras. Sveriges apoteksförening, Sveriges läkarförbund och Vårdförbundet lyfter frågor om arbetsgivarens möjligheter till och ansvar för bedömning av språkkunskaper. Institutet för språk och folkminnen efterlyser en uppföljning av språkkontroller och de krav som ställs.
Skälen för regeringens förslag
Direktivets bestämmelser
I artikel 53 i yrkeskvalifikationsdirektivet anges att yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i den mottagande medlemsstaten. Vidare anges i vilka fall och när språkkunskaper får kontrolleras. Denna bestämmelse har förtydligats i flera avseenden genom ändringsdirektivet. Som anges i skäl 26 till ändringsdirektivet har det funnits ett behov av att klargöra de behöriga myndigheternas respektive arbetsgivarens roll i sammanhanget. Bland annat framgår av artikel 53.3 att sådana kontroller av språkkunskaperna som utförs eller övervakas av den behöriga myndigheten endast får förekomma avseende yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. För andra yrken krävs att det finns allvarliga och konkreta tvivel om huruvida yrkesutövarens språkkunskaper är tillräckliga för att en kontroll ska få genomföras. Vidare förtydligas i samma punkt att kontroller av språkkunskaper bara får ske efter det att ett europeiskt
86
yrkeskort har utfärdats eller efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. I skäl 26 till ändringsdirektivet anges dock att det är särskilt viktigt för yrken med konsekvenser för patientsäkerheten att språktester görs innan yrkesutövaren börjat utöva yrket i den mottagande medlemsstaten.
Vidare anges i artikel 53.4 att alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den verksamhet som ska utövas samt att den berörda yrkesutövaren ska ha rätt att överklaga sådana kontroller enligt nationell lagstiftning.
Den svenska regleringen och tillämpningen i dag
Bestämmelsen om att yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha nödvändiga språkkunskaper finns i sektorsförfattningar som genomför det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. Förutsättningarna för att den behöriga myndigheten ska få genomföra språkkontroller och när sådana får ske angavs emellertid inte i det ursprungliga direktivet och har följaktligen inte heller reglerats i svensk rätt.
De ändringar avseende språkkunskaper som har införts i yrkeskvalifikationsdirektivet klargör att nationella krav på språkkunskaper inte får påverka rätten till erkännande av yrkeskvalifikationer. Detta innebär bl.a. att en språkkontroll inte får ske under pågående handläggning av ett ärende om erkännande av yrkeskvalifikationer, utan först efter det att beslut om erkännande har fattats (se avsnitt 10).
Utredningen har konstaterat att myndigheterna har gjort olika tolkningar av det ursprungliga direktivet i fråga om innebörden av språkkravet. Som exempel kan nämnas att Socialstyrelsen har funnit att yrkesutövarens språkkunskaper inte alls ska beaktas av myndigheten i ett legitimationsärende, vilket innebär att det överlämnas till den potentiella arbetsgivaren att kontrollera och bedöma om kunskaperna är tillräckliga för utövandet av yrket. Det finns även exempel på det motsatta, nämligen att ett intyg som tillstyrker tillräckliga språkkunskaper är avgörande för att den sökandes yrkeskvalifikationer ska prövas av Skolverket.
Tydliggörande av när i processen språkkontroll får göras
Ändringsdirektivets förtydligande om att en eventuell språkkontroll inte får göras förrän efter det att yrkeskvalifikationen har erkänts innebär enligt regeringens mening att bristande språkkunskaper hos yrkesutövaren inte befriar den behöriga myndigheten från att först pröva yrkesutövarens ansökan om erkännande och då göra en bedömning av yrkeskvalifikationerna i sig.
Som beskrivs i avsnitt 10 innebär regeringens förslag att förfarandet för prövningen av en ansökan om rätt att utöva ett reglerat yrke delas upp i två eller tre steg. I det första steget ska det prövas om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer är tillräckliga, och därmed ger sökanden samma rätt att utöva yrket som om yrkeskvalifikationerna hade förvärvats här i landet. Denna prövning avslutas med ett beslut rörande erkännande av yrkeskvalifikationerna. I ett andra steg får den behöriga myndigheten, om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutövaren har för yrket nödvändiga språkkunskaper, besluta att kontrollera dessa kunskaper. Först därefter, i ett tredje steg, ska den behöriga myndigheten ta ställning till om i förekommande fall övriga villkor för be-
87
viljande av behörighet att utöva yrket är uppfyllda. Genom att på detta sätt dela upp förfarandet i flera steg skapas alltså en sådan öppning som nu saknas, där myndigheten kan genomföra språkkontroller i enlighet med direktivets bestämmelser.
Regeringen föreslår, mot denna bakgrund, att det införs en bestämmelse i den nya lagen om att språkkontroller får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. Detta innebär att även om det i sektorsförfattning ställs krav på språkkunskaper för att tillträde till ett visst yrke ska beviljas, får sökandens brister i detta avseende inte beaktas vid prövningen av om yrkeskvalifikationerna ska erkännas.
Språkkunskaper som utgör yrkeskvalifikationer
I vissa fall kan dock språkkunskaper utgöra yrkeskvalifikationer, dvs. kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet. Som exempel på yrken där språkkunskaperna utgör en yrkeskvalifikation kan nämnas tolkar och lärare i ämnet svenska. I sådana fall bör språkkunskaperna kontrolleras inom ramen för den prövning som görs vid erkännande av yrkeskvalifikationer. Även detta bör framgå av den nya lagen. Bland annat för att tillmötesgå Högskolan i Dalarnas synpunkt om att utredningens formuleringar som rör språk skulle bli svår att tillämpa, föreslår regeringen att möjligheten att kontrollera språkkunskaper som utgör yrkeskvalifikationer uttrycks något annorlunda än utredningen föreslagit. Med detta avses dock inte någon förändring i sak.
Språkkontroll vid allvarliga och konkreta tvivel om språkkunskaper
När det gäller rekvisitet för när en språkkontroll får genomföras ska, enligt utredningens förslag, direktivets rekvisit ”allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutövaren har tillräckliga språkkunskaper” bytas ut mot ”av särskild anledning i enskilda fallet kan antas” då detta bättre överensstämmer med det svenska författningsspråket. En sådan anpassning till det svenska författningsspråket får inte medföra att bestämmelsen får en vidare innebörd än vad som följer av direktivet. Regeringen delar alltså de synpunkter som framförts av Kammarrätten i Sundsvall och Kommerskollegium i detta avseende och samma rekvisit som anges i direktivet bör därför användas i lagen.
Den omständigheten att yrkesutövare enligt direktivet ska ha ”nödvändiga” språkkunskaper för att utöva yrkesverksamhet, innebär att de bestämmelser om språkkunskaper som återfinns i vissa sektorsförfattningar rörande reglerade yrken inte får tolkas och tillämpas på ett sätt som innebär att högre krav ställs än vad som är faktiskt är nödvändigt. Sådana krav på språkkunskaper ska alltså vara anpassade och proportionerliga i förhållande till det faktiska behov av sådana kunskaper som föreligger inom respektive yrke. Av den nya lagens bestämmelse om språkkontroll bör det också framgå att de allvarliga och konkreta tvivlen ska avse nödvändiga språkkunskaper. Därmed får även direktivets nya bestämmelse om att alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den verksamhet som ska utövas anses genomförd.
Eftersom olika krav på språkkunskaper gäller för olika yrken är det svårt att uttala sig generellt om vilka faktiska omständigheter som kan
88
medföra att allvarliga och konkreta tvivel inte kan anses föreligga. I vissa fall kan det vara tillräckligt om den sökande har varit bosatt i Sverige under en viss tid för att det inte ska föreligga sådana tvivel, i andra att han eller hon har genomfört en anpassningsperiod eller klarat ett lämplighetsprov skrivet på svenska.
Språkkontroller för yrken som rör patientsäkerhet
Som framgår ovan får enligt huvudregeln språkkontroller endast utföras om det finns allvarliga och konkreta tvivel på språkkunskaper i det enskilda fallet. Direktivet ger emellertid medlemsstaterna en möjlighet att införa regelmässiga språkkontroller, dvs. kontroller även i fall då det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel, avseende yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. Regeringen anser att det finns skäl som talar för att Sverige ska använda sig av denna möjlighet och överväger frågan.
Eftersom sådana språkkontroller inte får införas för samtliga yrken utan bara för yrken inom en viss sektor bör kontrollerna inte regleras i den nya generella lagen. Ett sådant eventuellt undantag från huvudregeln om kontroll vid allvarliga och konkreta tvivel på kunskaper i det svenska språket bör i stället regleras genom föreskrifter i sektorslagstiftningen som antas med stöd av bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet (se avsnitt 5).
Lagrådet har påtalat att den föreslagna regleringen om språkkontroller i lagen, dvs. att kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av en yrkeskvalifikation får kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper som är nödvändiga för yrket, ger intryck av att vara uttömmande. Lagrådet påpekar dock att det av författningskommentaren framgår att det i fråga om vissa yrken får utföras språkkontroller i vissa andra fall och att föreskrifter om sådana språkkontroller kan införas med stöd av bemyndigandet i lagen. Lagrådet anser att detta är ett exempel på att den föreslagna författningsstrukturen inte bara blir svåröverskådlig utan också missvisande och motsägelsefull. Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkt och föreslår därför att det anges i lagen att bestämmelsen om kontroll av kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna gäller om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras.
När det gäller Socialstyrelsens synpunkt om att det inte bör göras åtskillnad på utbildningsland när det gäller krav på språkkunskaper vill regeringen tydliggöra att den nya lagen avser erkännande av yrkeskvalifikationer enligt de ramar som yrkeskvalifikationsdirektivet ger. Krav på språkkunskaper för personer från andra länder behandlas därför inte i detta sammanhang. Det kan understrykas att yrkeskvalifikationsdirektivet inte hindrar att medlemsländerna ställer samma krav på språkkunskaper oavsett var yrkeskvalifikationerna är förvärvade.
Är det möjligt att införa ytterligare språkkontroller?
Flera remissinstanser har uttryckt önskemål om att även andra yrken, utöver de som har konsekvenser för patientsäkerheten, ska omfattas av
89
krav på regelmässiga språkkontroller, dvs. kontroller även i fall då det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har för yrket nödvändiga språkkunskaper. Regeringen kan dock konstatera att det av direktivet klart framgår att sådana regelmässiga kontroller endast får införas för yrken med konsekvenser för patientsäkerheten. För övriga yrken ska beslut om kontroll av språkkunskaper fattas i enskilda fall. Det finns därför inte möjlighet att tillmötesgå dessa synpunkter i den nya lagen. Regeringen bedömer dock att för yrken där det ändå ställs höga krav på kunskaper i svenska är den praktiska effekten av att detta inte behandlas i den nya lagen begränsad.
För exempelvis läraryrket kan det för många lärarkategorier finnas skäl för Statens skolverk att överväga höga krav på kunskaper i svenska, eftersom det får anses nödvändigt för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig undervisningen.
För yrken där det endast är nödvändigt med grundläggande kunskaper i svenska torde det däremot vara enklare för den sökande att visa att han eller hon uppfyller kravet. Vidare bör det noteras att om närmare kunskaper i svenska inte alls krävs för utövande av vissa reglerade yrken saknar den nya lagens bestämmelse praktisk relevans för dessa.
Slutligen bör det understrykas att, som framgår av avsnitt 10 ger inte direktivet och inte heller den föreslagna lagen några rättigheter i fråga om att bli anställd. Med utgångspunkt i de eventuella krav på språkkunskaper som finns i författning finns givetvis en möjlighet för arbetsgivaren att bedöma vilka språkkunskaper en specifik tjänst kräver. Detta innebär att även om den behöriga myndigheten har erkänt yrkeskvalifikationerna och funnit att yrkesutövaren uppfyller språkkravet och andra eventuella krav, är det upp till arbetsgivaren att avgöra om person i fråga ska anställas.
Överklagande
Som anges ovan framgår det av artikel 53.4 i direktivet att beslut om att språkkontroll ska ske ska kunna överklagas. Eftersom detta får anses vara ett beslut som går yrkesutövaren emot kommer beslutet att omfattas av den möjlighet till överklagande som föreslås gälla för samtliga beslut enligt den nya lagen som går den enskilde emot (se avsnitt 18).
14 Yrkespraktik
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar om yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
90
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar förslaget tillstyrker det. Socialstyrelsen konstaterar att förslaget för hälso- och sjukvårdsyrkena framför allt rör allmäntjänstgöring för läkare (AT), praktisk tjänstgöring som psykolog (PTP) och praktisk tjänstgöring för naprapater och kiropraktorer. Även SRAT lyfter fram kiropraktorer som ett exempel.
Skälen för regeringens förslag
Bestämmelser i direktivet
Bestämmelser om erkännande av yrkespraktik finns i artikel 55a i direktivet. Bestämmelserna anger att om det för tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten krävs en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet, vid behandling av en ansökan om tillstånd att få utöva det reglerade yrket, erkänna den yrkespraktik som förvärvats i en annan stat. De behöriga myndigheterna ska offentliggöra riktlinjer för hur den yrkespraktik som förvärvas i en annan medlemsstat ska organiseras och erkännas. En förutsättning för att yrkespraktiken sedan ska erkännas är att den är i enlighet med dessa riktlinjer. Medlemsstaterna får i nationell lagstiftning fastställa en rimlig begränsning på den del av yrkespraktiken som kan förvärvas utomlands.
Syftet med bestämmelsen är enligt skäl 27 till ändringsdirektivet att underlätta rörligheten för unga nyutexaminerade. Om en nyutexaminerad person avslutar en yrkespraktik i en annan medlemsstat än den stat där utbildningen har ägt rum bör praktiken i fråga erkännas när den nyutexaminerade ansöker om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten.
När det gäller yrkespraktik som förvärvats i tredjeland ska sådan praktik beaktas enligt skäl 27 och artikel 55a.
Erkännande av yrkespraktik
Skyldigheten att erkänna yrkespraktik gäller yrken där det förutom krav på viss examen även krävs yrkespraktik för att få utöva yrket, men då praktiken har utförts i en annan medlemsstat. För svenskt vidkommande innebär det att personer med svenska yrkeskvalifikationer, som har gjort yrkespraktik i en annan stat inom EES eller i Schweiz ska ges rätt att få yrkespraktiken erkänd här i landet. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, träffar bestämmelsen alltså inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer med svenska yrkeskvalifikationer.
Som exempel på yrken där erkännande av utländsk yrkespraktik kan bli aktuell i Sverige kan nämnas läkarnas allmäntjänstgöring och yrkespraktik i fråga om de yrken som bl.a. Socialstyrelsen tar upp i sitt remissvar. En svensk student som fullgör en sådan yrkespraktik i ett annat land inom EES eller i Schweiz ska alltså kunna tillgodoräkna sig praktiken om och när denne återvänder till Sverige för att utöva yrket här, förutsatt att yrkespraktiken följer vad som i direktivet benämns som offentliggjorda riktlinjer. För svenskt vidkommande får detta anses omfatta förutsättningar som anges i författningar som t.ex. myndighetsföre-
91
skrifter. Erkännande av yrkespraktik kommer endast att aktualiseras för ett begränsat antal yrken och bland dessa yrken kommer kraven på hur yrkespraktiken ska vara utformad att variera. Regeringen anser därför att de förutsättningar som yrkespraktiken ska uppfylla bör anges i sektorsspecifika författningar och inte i den generella lagen eller förordningen.
När det gäller yrkespraktik förvärvad i tredjeland är formuleringen i artikel 55a annorlunda jämfört med praktik förvärvad i en annan medlemsstat. Yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat ska erkännas medan praktik förvärvad i tredjeland ska beaktas. Utredningen har endast lämnat förslag när det gäller erkännande av yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat och följaktligen gjort bedömningen att den i direktivet valda formuleringen när det gäller yrkespraktik förvärvad i tredjeland indikerar att detta inte är något medlemsstaterna är skyldiga att genomföra i nationell rätt. Regeringen delar denna bedömning, vilken också är i linje med inriktningen i yrkeskvalifikationsdirektivet generellt.
15 Europeiskt yrkeskort
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att den som är lagligen etablerad i Sverige och som vill utöva ett yrke som är reglerat i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om yrkeskort ska även gälla den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i
Schweiz, men har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige. Möjligheten att ansöka om yrkeskort ska gälla under förutsättning att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket. I den nya lagen ska även anges att ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Utredningen föreslår även att lagen ska innehålla ett antal bestämmelser som rör uppgifter för myndigheterna med anledning av yrkeskortet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att invända.
Kommerskollegium, Högskolan i Kristianstad, Mäklarsamfundet, Svenska Barnmorskeförbundet, Sveriges apoteksförening, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges farmaceuter är positiva till införandet av det europeiska yrkeskortet. Djurbranschens yrkesnämnd, Naturvetarna, Sveriges tandläkarförbund och Sveriges ingenjörer befarar att utfärdandet av yrkeskortet medför en administrativ börda.
Skälen för regeringens förslag
Vad är ett europeiskt yrkeskort?
Det europeiska yrkeskortet är en nyhet på området som införs genom ändringsdirektivet. De nya bestämmelserna finns i artikel 4a–4e i yrkeskvalifikationsdirektivet. Yrkeskortet är ett elektroniskt bevis som styrker
92
att innehavaren antingen uppfyller alla villkor för att tillfälligt tillhandahålla tjänster i en mottagande medlemsstat, eller att innehavarens yrkeskvalifikationer erkänts för etablering i en mottagande medlemsstat. Möjligheten att ansöka om yrkeskort är ett alternativt sätt för enskilda att få sina yrkeskvalifikationer erkända i ett annat land. Ett giltigt yrkeskort har samma verkan som ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt sedvanlig ordning.
Ansökan om yrkeskort
Till skillnad från den sedvanliga erkännandeprocessen sker ansökan om yrkeskort som regel till den yrkesverksammes etableringsstat som kontrollerar i vad mån ansökan är komplett och att intygen är äkta. Myndigheten i den mottagande staten förutsätts som regel förlita sig på ursprungsstatens kontroll av de aktuella dokumenten. Den enskilde kan även antas ha lättare att kommunicera med sin ursprungsstats myndighet än med en myndighet i ett annat land. Ansökan om yrkeskort görs antingen för tillfälligt tillhandahållande av tjänster eller för etablering i en annan medlemsstat. Olika förfaranden gäller beroende på om den yrkesverksamme avser att tillfälligt utöva yrkesverksamhet i en annan medlemsstat eller etablera sig.
Kriterier för att införa yrkeskortet för en yrkesgrupp
Enligt artikel 4a.7 andra stycket i direktivet ska de yrkesgrupper för vilka yrkeskort kan införas uppfylla följande kriterier. Det ska finnas betydande rörlighet eller potential för betydande rörlighet för yrket i fråga. De berörda aktörerna ska ha uttryckt tillräckligt intresse. Det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst yrke ska vara reglerat i ett stort antal medlemsstater.
Kommissionen har utifrån ovanstående kriterier föreslagit att yrkeskortet införs för ett antal yrkesgrupper. Det har resulterat i antagandet av en genomförandeakt som fastslår att yrkena sjuksköterska, apotekare, fysioterapeut/sjukgymnast, bergsguide och fastighetsmäklare kommer att omfattas av yrkeskortet i ett första skede.
Reglering av yrkeskort
De huvudsakliga principerna för det europeiska yrkeskortet har slagits fast genom ändringsdirektivet. Trots att ett antal remissinstanser är negativa till införandet av yrkeskortet och befarar att förfarandet för yrkeskortet blir en administrativ börda är det alltså fråga om bestämmelser som behöver genomföras i svensk rätt.
Som framgått ovan skiljer sig förfarandet för utfärdande av yrkeskort från den normala ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer på så sätt att ansökan om yrkeskort som regel ska göras i det land där yrkesutövaren är etablerad. Om personen i fråga inte är etablerad, t.ex. på grund av att han eller hon är nyutexaminerad eller arbetslös, ska ansökan om yrkeskort för etablering ske i det land där yrkeskvalifikationerna förvärvades. I de fall den sökande har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i flera medlemsstater får han eller hon välja till vilken medlemsstat av dessa
93
som ansökan om yrkeskort för etablering ska ställas. Om ansökan avser tillfälligt yrkesutövande ska dock ansökan alltid ske till det land i vilket den yrkesverksamme är etablerad. Ansökan ska alltså inte i något fall göras i den stat där yrkesutövaren avser att utöva yrket.
För svenskt vidkommande innebär ovanstående att de som i svensk lagstiftning behöver ges rätt att ansöka om yrkeskort är personer som är etablerade i Sverige eller som har förvärvat yrkeskvalifikationer här i landet. Möjligheten att ansöka om yrkeskort även i andra stater där yrkeskvalifikationer har förvärvats är inte en fråga som kan regleras i svensk rätt, utan bör framgå av respektive stats genomförande av direktivet.
Det har, som nämnts ovan, genom en genomförandeakt fastslagits att fem yrken kommer att omfattas av yrkeskortet i ett första skede. Det är sannolikt att även fler yrken på sikt kommer att omfattas av yrkeskortet. Liksom övriga rättigheter som direktivet ger yrkesutövare, bör rätten att ansöka om yrkeskort i Sverige framgå av den nya generella lagen om yrkeskvalifikationer. Eftersom möjligheten att ansöka om yrkeskort enligt direktivet förutsätter att kommissionen har antagit en genomförandeakt som omfattar yrket, bör också den rätt att ansöka om yrkeskort som anges i den nya lagen förutsätta att en genomförandeakt har antagits för yrket i fråga. Vidare bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer genom ett sådant bemyndigande som avses i avsnitt 5 få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om europeiskt yrkeskort i enlighet med yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter som Europeiska kommissionen antar om yrkeskortet.
Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att bestämmelser som rör uppgifter för myndigheterna med anledning av yrkeskortet bör anges i förordning, detta eftersom myndighetsuppgifter normalt regleras på den normnivån och faller under regeringens restkompetens.
Direktivet innehåller även andra bestämmelser som rör handläggning av ansökan om yrkeskort, bl.a. vilka uppgifter som ska lämnas av yrkesutövaren. Den antagna genomförandeakten reglerar även frågor som t.ex. vilka handlingar som den sökande ska tillhandahålla och när översatta och bestyrkta handlingar får begäras. Regeringens uppfattning är att dessa frågor är av sådan detaljkaraktär att de inte bör regleras på lagnivå, utan kan regleras med stöd av regeringens restkompetens och genom verkställighetsföreskrifter.
Lagrådet har föreslagit att även rätten att få ett yrkeskort utfärdat i
Sverige bör tas in i den nya lagen. Regeringen delar Lagrådets uppfattning. Eftersom förutsättningarna för att ett yrkeskort ska utfärdas här i landet är många och detaljerade anser regeringen att det räcker att i den nya lagen ange att ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen. De närmare förutsättningarna bör lämpligen placeras i den nya horisontella förordningen.
94
16 Underrättelser om förbud eller begränsning av enskilds yrkesutövning (varning)
Regeringens förslag: I patientsäkerhetslagen, skollagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska det införas bestämmelser om att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd och Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård ska besluta att underrätta myndigheter i stater inom EES och i Schweiz om nämnden eller en allmän förvaltningsdomstol fattar beslut som rör förbud eller begränsningar för en enskild att utöva viss yrkesverksamhet. Sådan underrättelse ska ske genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Beslut om underrättelse ska gälla omedelbart.
Patientsäkerhetslagens bestämmelse om återkallelse av svensk legitimation på hälso- och sjukvårdens område till följd av att yrkesutövaren har förlorat sin utländska auktorisation ska upphävas.
Regeringens bedömning: Det bör införas en skyldighet för de allmänna förvaltningsdomstolarna att underrätta
Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd och Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård om domar och beslut som avser förbud eller begränsning av yrkesverksamhet inom nämndens ansvarsområde.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen bedömer att prövotid inte omfattas av underrättelseskyldigheten. Vidare föreslår inte utredningen någon underrättelseskyldighet för de allmänna förvaltningsdomstolarna till nämnderna. Utredningen behandlar inte frågan om annan stats återkallelse av auktorisation avseende personal inom hälso- och sjukvården.
Remissinstanserna: Linköpings universitet, Högskolan i Kristianstad,
Stockholms läns landsting, Privattandläkarna, Sveriges Apoteksförening, Sveriges Kommuner och Landsting, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, SRAT och Sveriges läkarförbund är positiva till införandet av en varningsmekanism. Varken Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård eller Lärarnas ansvarsnämnd har några invändningar mot att respektive nämnd föreslås få uppgiften att skicka varningar avseende nämndens egna beslut. Även Socialstyrelsen och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) instämmer i utredningens förslag i detta avseende. Alla tre aktuella nämnder motsätter sig dock att respektive nämnd åläggs att skicka en underrättelse baserad på en dom från allmän förvaltningsdomstol.
Socialstyrelsen ifrågasätter om bestämmelsen i 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659) om återkallande av legitimation är förenlig med yrkeskvalifikationsdirektivet.
95
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivets bestämmelse om varningar om förbud eller begränsning att utöva ett yrke
Genom ändringsdirektivet införs en ny varningsmekanism rörande beslut som begränsar eller förbjuder en yrkesutövares rätt att utöva yrket inom vissa sektorer. De yrken som omfattas av denna varningsmekanism enligt artikel 56a i direktivet är de yrken vars utbildningskrav har samordnats (förutom arkitektyrket), andra reglerade yrken med konsekvenser för patientsäkerheten och reglerade yrken som rör undervisning av barn, inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet. En varning – dvs. en underrättelse om att ett beslut har fattats om att helt eller delvis, tillfälligt eller permanent, begränsa eller förbjuda en yrkesutövare att utöva viss yrkesverksamhet – ska skickas senast tre dagar efter det att beslutet har fattas. Varningen ska skickas till alla stater som omfattas av ändringsdirektivet. Artikeln innehåller mer detaljerade bestämmelser om förfarandet för varningsmekanismen, för vilka redogörs nedan.
Beslut som kan utgöra grund för varning
De beslut som kan ligga till grund för en varning rör, avseende yrken med konsekvens för patientsäkerheten, främst återkallelse av legitimation och begränsning eller indragning av förskrivningsrätt. Socialstyrelsen,
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) anser att även beslut om prövotid bör omfattas av varningsmekanismen. I samband med ikraftträdandet av patientsäkerhetslagen den 1 januari 2011 avskaffades de disciplinära åtgärderna varning och erinran inom hälso- och sjukvården. I stället finns bl.a. skyddsåtgärderna återkallelse av legitimation och prövotid att tillgå för yrkesutövare som visat sig vara oskickliga, gjort sig skyldiga till brott eller på annat sätt ansetts vara olämpliga att utöva yrket. Av propositionen Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (prop. 1997/98:109) framgår att legitimationens huvudfunktion är att vara en garanti för att personalen har en viss kunskapsnivå och vissa personliga egenskaper och att utgöra en varudeklaration för personalens kvalifikationer. Vidare konstateras i samma proposition att prövotiden ska kunna bli aktuell om en yrkesutövare varit oskicklig vid utövningen av sitt yrke eller genom sitt förfarande på annat sätt visat sig olämplig för yrket. Förfarandet ska ha varit sådant att det gränsar till att uppfylla förutsättningarna för att legitimationen ska kunna återkallas. Enligt regeringens uppfattning är prövotiden således en åtgärd som har likheter med återkallelse av legitimation. Vidare kan prövotiden, som HSAN framhåller, t.ex. innehålla begränsningen att den yrkesverksamme ska utöva sin verksamhet under handledning. Mot denna bakgrund anser regeringen att varningsmekanismen även bör omfatta beslut om prövotid på hälso- och sjukvårdens område.
Beträffande yrket veterinär gäller de beslut som bör bli föremål för varning beslut om återkallelse av legitimation eller annan behörighet eller begränsning av förskrivningsrätt. Även veterinärer kan, liksom yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården, bli föremål för beslut om prövotid. Prövotiden innefattar emellertid inte samma begränsning i form av skyldighet att verka under handledning, varför regeringen gör bedöm-
96
ningen att beslut om prövotid för veterinärer inte ska utgöra grund för att skicka en varning.
När det gäller yrken som rör undervisning av barn avser besluten återkallelse av legitimation.
Det följer av artikel 56a i direktivet att skyldigheten att skicka en varning i fråga om ovan nämnda beslut även gäller beslut som rör yrkesutövare med enbart svenska kvalifikationer och även om de aldrig har utövat sitt yrke utanför Sverige.
Ansvariga för att skicka varningar
Som ovan beskrivits gäller varningsmekanismen reglerade yrken som rör patientsäkerheten, veterinäryrket och undervisning av barn. Mot bakgrund av att direktivet föreskriver att en varning ska skickas redan inom tre dagar från det att beslutet har fattats anser regeringen att ansvaret för att skicka varningarna bör läggas på de organ som fattar beslut om förbud eller begränsning av yrkesverksamhet. Alternativet att ålägga de behöriga myndigheterna för respektive yrke att ha detta ansvar, skulle enligt regeringens uppfattning skapa ett extra steg som riskerar att involvera fler myndigheter och försena varningarna.
Eftersom det enligt 8 kap. 13 § patientsäkerhetslagen är HSAN som fattar beslut om t.ex. återkallelse av legitimation avseende yrken inom hälso- och sjukvården anser regeringen att HSAN ska ansvara för att skicka varningar för denna yrkesgrupp.
Avseende veterinäryrket är det Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård som enligt 7 kap. 1 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård kan fatta de aktuella besluten. Denna nämnd bör därför ges ansvaret att skicka varningar avseende veterinärer.
På motsvarande sätt bör Lärarnas ansvarsnämnd, som enligt 27 kap. 4 § skollagen (2010:800) kan fatta beslut om att dra in en lärares eller förskollärares legitimation, ansvara för att skicka varningar i fråga om dessa yrkesgrupper.
Bestämmelser om ansvarsnämndernas skyldighet att varna andra stater bör lämpligen införas i de författningar som reglerar ansvarsnämndernas verksamhet, närmare bestämt i 9 kap. patientsäkerhetslagen, 7 kap. lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 2 kap. skollagen.
Myndighetsbeslut om varningar och möjlighet att överklaga varningar
Artikel 56a.6 föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att den yrkesverksamme har möjlighet att överklaga ett beslut om att skicka en varning till de övriga medlemsländerna. Åtgärden att varna andra länder behöver därför formaliseras i ett skriftligt beslut och kan inte ske inom ramen för myndighetens faktiska handlande. Av patientsäkerhetslagen, lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och skollagen bör det därför framgå att respektive nämnd är skyldig att fatta beslut om varning. Bestämmelser om överklagande av beslut finns redan i dag i 10 kap. 9 § patientsäkerhetslagen, 8 kap. 6 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 28 kap. 4 § skollagen. Dessa bestämmelser är utformade så att de även kommer att omfatta de tillkommande besluten om varning. Några ytterligare författningsåtgärder behövs därför
97
inte för att uppfylla direktivets krav på att besluten ska vara överklagbara.
Ett beslut om att förbjuda eller begränsa yrkesutövningen, t.ex. genom att återkalla en legitimation, bör utformas så att det även innefattar ett beslut om att skicka en varning. Genom att den yrkesverksamme meddelas det aktuella beslutet i sak får denne även information om beslutet att skicka en varning.
Enligt artikel 56a.2 ska en varning skickas senast tre dagar efter dagen för antagandet av beslutet om att begränsa utövandet av yrkesverksamheten. För att denna tidsfrist ska kunna hållas bör beslut om att skicka en varning kunna fattas av nämndens ordförande ensam. Tidsfristen och att ordförande kan fatta beslut ensam bör framgå av patientsäkerhetslagen lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och skollagen.
För att tidsfristen ska kunna hållas kan inte heller resultatet av ett eventuellt överklagande av beslutet att skicka en varning inväntas. Beslut att skicka en varning bör därför gälla omedelbart. Även detta bör anges i patientsäkerhetslagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. I 28 kap. 4 § skollagen anges redan i dag att beslut av Lärarnas ansvarsnämnd gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Någon ändring i den lagen behövs därför inte.
Domstolsbeslut som medför att varning ska skickas
I fall när en nämnd har beslutat att inte begränsa eller förbjuda utövande av yrket, dvs. har beslutat att avslå en anmälan, kan beslutet överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Domstolens prövning av ett sådant överklagande kan resultera i ett interimistiskt beslut eller en dom om att utövande av yrket begränsas eller förbjuds. För att säkerställa att varningar skickas även i dessa fall finns olika lösningar. En lösning skulle kunna vara att ålägga den myndighet som är part i målet en skyldighet att varna andra länder. Denna lösning skulle dock medföra att varningsskyldigheten skulle spridas ut på flera olika organ. HSAN:s beslut kan enligt 10 kap. 11 § patientsäkerhetslagen överklagas av den enskilde själv och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Av 8 kap. 7 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård framgår att ett beslut av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård får överklagas av, utöver den enskilde som beslutet berör, Jordbruksverket och den länsstyrelse som varit yrkesutövarens motpart i nämnden om beslutet har gått länsstyrelsen emot. Beslut från Lärarnas ansvarsnämnd får dock enligt 28 kap. 4 § skollagen endast överklagas av den enskilde och av Skolinspektionen. Vidare finns bestämmelser om Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns rätt att överklaga i 7 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän respektive i 7 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn.
För att inte sprida ut ansvaret att skicka varningar på ett flertal olika organ i de fall när yrkesutövarens rätt att utöva yrket begränsas eller förbjuds efter överklagande till allmän förvaltningsdomstol föreslår utredningen att nämnderna ska ansvara för varningar även i dessa fall.
HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd är emellertid kritiska till utredningens förslag i detta avseende. Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas
98
ansvarsnämnd framhåller att de inte är part i målet hos den allmänna förvaltningsdomstolen och inte automatiskt får ta del av de aktuella domarna. Om regeringen skulle göra bedömningen att de aktuella nämnderna är bäst lämpade att ansvara för varningarna även i överklagandefallen föreslår Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård att domstolarna åläggs en skyldighet att tillse att domen kommer den aktuella nämnden till handa.
Regeringen ser fördelar med att fördela ansvaret för att hantera varningsmekanismen på ett begränsat antal organ. Detta främjar en enhetlig och korrekt tillämpning av varningsfunktionen och förbättrar förutsättningarna för att den ovan beskrivna tredagarsfristen efterlevs. Vidare instämmer regeringen i utredningens bedömning att det skulle krävas omfattande åtgärder för att reglera varningsskyldigheten för alla som kan vara part i de aktuella målen. Mot denna bakgrund anser regeringen att de tre nämnderna bör ansvara för att skicka varningar även när yrkesutövarens rätt att utöva yrket begränsas eller förbjuds efter överklagande till allmän förvaltningsdomstol.
Med beaktande av den extra administrativa börda det skulle innebära för de tre nämnderna att bevaka domstolarnas beslut och domar i de aktuella ärendena anser regeringen att det bör införas en skyldighet för de berörda domstolarna att utan dröjsmål underrätta HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd om domar som avser förbud eller begränsning av yrkesverksamhet. Denna skyldighet bör framgå av förordning.
Förbud eller begränsningar som upphör att gälla
Av artikel 56a.5 i direktivet framgår att de behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater utan dröjsmål även ska underrättas när ett förbud eller en begränsning rörande yrkesutövningen upphör att gälla. En sådan underrättelse blir exempelvis aktuell i de fall då ett beslut eller en dom om återkallelse inhiberas, upphävs eller ändras efter överklagande till högre instans. Denna bestämmelse är av stor vikt för att systemet ska fungera och inte oriktigt peka ut enskilda som förhindrade att utöva sitt yrke. HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd bör även ansvara för att underrätta behöriga myndigheter i andra stater inom EES och i Schweiz om att ett beslut eller en dom som begränsar eller förbjuder yrkesutövning har upphört att gälla. Underrättelseskyldigheten bör framgå av 9 kap. patientsäkerhetslagen, 2 kap. skollagen och 7 kap. lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Även i dessa fall bör det införas en skyldighet för den domstol som beslutat att upphäva begränsningen eller förbudet att utan dröjsmål underrätta den aktuella nämnden. Denna skyldighet bör framgå av förordning.
Något krav på överklagbarhet av en sådan underrättelse anges inte i direktivet och behövs inte heller av andra skäl, eftersom underrättelsen sker till förmån för den enskilde. Den typen av underrättelse bör därför kunna ske inom ramen för myndighetens faktiska handlande och kräver således inte att ett formellt beslut fattas.
99
Underrättelse genom IMI
Av artikel 56a.2 i direktivet följer att varning ska ske genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI) och vilka uppgifter en varning ska innehålla. IMI är ett elektroniskt kommunikationsverktyg till vilka främst myndigheter inom EU är anslutna. De uppgifter som ska meddelas övriga medlemsstater ska begränsas till yrkesutövarens identitet, berört yrke, uppgifter om myndighet eller domstol som fattat beslutet att begränsa eller förbjuda vidare yrkesutövning, omfattningen av förbudet eller begränsningen och den period förbudet eller begränsningen gäller. Kommissionen har, i enlighet med artikel 56a.8 i en genomförandeakt närmare preciserat den praktiska hanteringen av varningsmekanismen, vem som kommer att ha tillgång till informationen i IMI och vilka funktioner som ska finnas i systemet. I de lagar som reglerar skyldigheten att varna bör anges att den ska fullgöras genom IMI. Med utgångspunkt i hur IMI fungerar sedan tidigare, utgår regeringen från att systemet kommer vara uppbyggt så att ovan nämnda uppgifter ska läggas in i systemet. Det är därför inte nödvändigt att i lag i detalj reglera vilka uppgifter som ska lämnas, utan det bör räcka att ange att underrättelse ska ske genom IMI.
I artikel 56a.6 i direktivet anges även att det av varningen ska framgå om beslutet att skicka en varning är föremål för rättslig prövning. Det är dock svårt att se hur detta krav ska kunna uppfyllas i praktiken, då varningen ska skickas senast tre dagar efter beslutet att begränsa eller förbjuda yrkesutövningen. Det troligaste är att IMI-modulen, som kommer att tas fram av kommissionen, möjliggör för medlemsstaterna att göra en komplettering för det fall att beslutet att skicka varningen överklagas.
Annan stats återkallelse av auktorisation avseende personal inom hälso- och sjukvården Socialstyrelsen ifrågasätter i sitt yttrande om bestämmelsen i 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen är förenlig med yrkeskvalifikationsdirektivet. Den aktuella bestämmelsen innebär att en svensk legitimation på hälso- och sjukvårdens område ska återkallas om en person, som fått sin legitimation i Sverige på grund av auktorisation i en annan stat inom EES eller
Schweiz, har förlorat sin utländska auktorisation.
Ett erkännande av yrkeskvalifikationerna innebär en rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Återkallelse av en legitimation bör enligt regeringens mening därför enbart kunna ske på de grunder som anges i 8 kap.3 och 4 §§patientsäkerhetslagen. Att en yrkesutövare förlorar sin utländska auktorisation, t.ex. enbart på grund av hög ålder, bör således inte leda till återkallelse även av den svenska legitimationen. I sammanhanget bör noteras att förseelser som en yrkesutövare begått utomlands kan påverka bedömningen vid en prövning av huruvida hans eller hennes svenska legitimation ska återkallas (prop. 1993/94:149 s. 60). Regeringen föreslår mot denna bakgrund att 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen ska upphävas.
100
17 Sekretess
Regeringens förslag: Det ska införas en ny bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen om att sekretess ska gälla för en uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen ska inte gälla beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio år.
En upplysningsbestämmelse som anger att bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i offentlighets- och sekretesslagen ska tas in i den nya lagen.
Regeringens bedömning:
Den tystnadsplikt som följer av den nya
sekretessbestämmelsen ska inte ha företräde framför meddelarfriheten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast Fastighetsmäklarinspektionen yttrar sig över förslaget. Fastighetsmäklarinspektionen tillstyrker förslaget men ifrågasätter varför sekretessen ska ha olika omfattning beroende på om en ansökan från en fastighetsmäklare hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen eller tillståndsgivning enligt fastighetsmäklarlagen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivets bestämmelser
För att en myndighet ska kunna pröva en ansökan om tillträde till ett reglerat yrke ska sökanden kunna visa upp att denne har de kvalifikationer som krävs. Om ansökan stödjer sig på utländska yrkeskvalifikationer kan medlemsstaterna, enligt artikel 50.1 första stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet, begära att sökanden eller vissa organ i ursprungsmedlemsstaten ger in relevanta handlingar och intyg. Enligt artikel 50.1 tredje stycket ska sådana överlämnade uppgifter behandlas konfidentiellt. Denna sekretessbestämmelse omfattas inte av ändringsdirektivet, utan kvarstår oförändrad.
Vidare anges i artikel 56.1 att de behöriga myndigheterna ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbete mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna som beskrivs i avsnitt 16. Även denna sekretessbestämmelse fanns med redan i det ursprungliga direktivet och har inte ändrats.
Skyddet för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden
Handlingar som ges in till svenska myndigheter omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handlingsoffentlighet. En förutsättning för att en myndighet ska kunna hemlighålla en sådan handling, eller delar
101
av den, är att sekretess gäller för uppgifterna i handlingen enligt någon bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Betyg, examensbevis och intyg om yrkeserfarenhet har i Sverige inte ansetts innehålla sådana känsliga uppgifter som motiverar ett generellt avsteg från den grundlagsfästa offentlighetsprincipen. Yrkeskvalifikationsdirektivets krav på konfidentiell behandling av de handlingar som åberopas vid en ansökan om erkännande av yrkeskvalifikationer har heller inte tidigare föranlett några författningsåtgärder vid genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet. Följaktligen har allmänheten i normalfallet rätt att ta del av de handlingar som ges in till en myndighet i samband med en ansökan om legitimation, auktorisation eller godkännande. Det finns dock vissa undantag.
I 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen anges att sekretess gäller hos Socialstyrelsen i ärende om legitimation, särskilt förordnande att utöva yrke eller bevis om specialistkompetens enligt 4 kap. 10 § patientsäkerhetslagen (2010:659) för uppgift om sökandens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att denne eller någon närstående till denne lider betydande men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller enligt 29 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen i ärende om prövning av någons lämplighet att ha taxiförarlegitimation enligt taxitrafiklagen (2012:211), körkort eller traktorkort. Liknande bestämmelser till skydd för uppgifter som sökandens hälsotillstånd och andra personliga förhållanden finns också rörande andra förfaranden för tillträde till viss yrkesverksamhet. I ärenden om godkännande av väktare gäller i stället sekretess enligt 30 kap. 21 § offentlighets- och sekretesslagen för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte i något av fallen för uppgifter i beslut.
Behov av en ny sekretessbestämmelse
Som framgår ovan gäller de befintliga sekretessbestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen som tar sikte på verksamhet rörande tillträde till reglerade yrken endast inom vissa sektorer och endast för uppgifter om hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Dessa bestämmelser är dessutom försedda med raka kvalificerade skaderekvisit, vilket innebär en mycket stark presumtion för offentlighet. Vidare är ingen av de generella bestämmelserna i lagens femte avdelning om sekretess till följd av internationella avtal tillämplig på förfaranden som rör tillträde till reglerade yrken. För att fullt ut uppfylla det krav på sekretess för uppgifter som uppställs i artikel 50.1 behöver därför offentlighets- och sekretesslagen kompletteras med en ny sekretessbestämmelse.
Fastighetsmäklarinspektionen har ifrågasatt det faktum att utredningens förslag leder till att sekretessen får olika omfattning beroende på om en ansökan från en fastighetsmäklare hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen eller tillståndsgivning enligt fastighetsmäklarlagen, dvs. om fastighetsmäklaren har yrkeskvalifikationer som är förvärvade eller erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz eller har svenska yrkeskvalifikationer.
102
I det senare fallet gäller 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), vars sekretess bl.a. gäller uppgifter om den sökandes affärs- och driftsförhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I båda bestämmelserna är besluten undantagna från sekretessen. Beträffande andra handlingar som ingår i ett ärende om registrering som fastighetsmäklare är däremot övriga uppgifter om den sökandes ekonomiska och personliga förhållanden offentliga enligt denna paragraf.
Regeringen kan konstatera att yrkeskvalifikationsdirektivets sekretessbestämmelser endast är tillämpliga vid ärenden där enskilda utnyttjat de rättigheter som direktivet föreskriver. När en yrkesutövare med svenska kvalifikationer ansöker om rätt att utöva ett reglerat yrke i Sverige är direktivet inte tillämpligt och därmed inte heller dess bestämmelser om sekretess. Det föreligger därför ingen skyldighet för Sverige att göra direktivets sekretessbestämmelser tillämpliga vid ärenden där den enskildes rätt till tillträde till det reglerade yrket inte härstammar från direktivet och lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Regeringen har inte heller, inom ramen för genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet, funnit anledning att överväga förändringar avseende de sekretessbestämmelser som i dag är tillämpliga för vissa av de yrken som reglerats. De nu gällande sekretessbestämmelserna kommer, för de delar dessa omfattar, att precis som tidigare, vara tillämpliga oavsett om ett ärende rör en enskild med svenska eller utländska kvalifikationer. Därutöver införs genom regeringens förslag en mer omfattande sekretess för vissa handlingar i ärenden som rör sökanden med utländska kvalifikationer.
Sekretessens föremål
De handlingar som får begäras in av den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet i ett ärende enligt yrkeskvalifikationsdirektivet, och som ska behandlas konfidentiellt enligt artikel 50.1, är bl.a. intyg om medborgarskap, avlagd examen, yrkeserfarenhet, hälsotillstånd, ekonomisk ställning och tecknad ansvarsförsäkring. Samtliga skyddsvärda uppgifter i dessa handlingar rör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Den nya sekretessbestämmelsens föremål ska därför avgränsas till denna typ av uppgifter. Detta kan jämföras med exempelvis 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen om sekretess i bl.a. legitimationsärenden, som inte omfattar uppgifter som rör enskildas ekonomiska förhållanden.
Sekretessens räckvidd
Flera av de handlingar som får begäras in saknar relevans för den isolerade prövningen om erkännande av yrkeskvalifikationer, men kan ändå vara nödvändiga för att myndigheten ska kunna besluta om legitimation, auktorisation eller liknande. Sekretessens räckvidd kan därför inte avgränsas till att enbart gälla uppgifter i ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer i dess snävaste bemärkelse. I stället bör sekretessen gälla uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer. På så sätt säkerställs sekretesskyddet även för sådana uppgifter som med stöd av yrkeskvalifikationsdirektivet begärs in i exempelvis ett legitimationsärende, men som inte avser den enskildes utbildning eller
103
yrkeserfarenhet och därmed inte läggs till grund för beslutet om godkännande av dennes yrkeskvalifikationer. Formuleringen ”hänför sig till” medför vidare att sekretessen som huvudregel följer uppgiften, för det fall att den behöriga myndighet som begärt in handlingen lämnar den vidare till en annan myndighet, exempelvis vid en begäran om yttrande från Universitets- och högskolerådet.
Sekretessens styrka
Yrkeskvalifikationsdirektivet anger att överlämnade uppgifter ska behandlas konfidentiellt. Det framgår alltså inte med vilken styrka sekretessen ska gälla eller att någon avvägning mellan motstående intressen ska göras. Regeringen tolkar dock inte detta som ett krav på absolut sekretess för samtliga överlämnade uppgifter. Ett så långtgående krav på sekretess skulle inte vara rimligt med tanke på uppgifternas ofta relativt harmlösa karaktär och allmänhetens stora intresse av insyn i myndigheternas verksamhet. I stället anser regeringen att ett sedvanligt rakt skaderekvisit tillgodoser syftet med bestämmelsen. Ett kvalificerat rakt skaderekvisit, som i exempelvis 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen (”betydande men”), skulle dock ge ett så svagt skydd att det knappast skulle uppfylla direktivets krav. Sekretess bör därför gälla om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Om flera sekretessbestämmelser skulle vara tillämpliga på en viss uppgift och prövningen resulterar i att uppgiften inte är sekretessbelagd enligt en eller flera bestämmelser samtidigt som den är sekretessbelagd enligt den nya bestämmelsen, ska den senare bestämmelsen ha företräde. Detta följer av konkurrensbestämmelsen i 7 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen.
Sekretesstid och fråga om sekretess i beslut i ett ärende
Direktivet anger inte vid vilken tidpunkt sekretessen ska upphöra att gälla. Regeringen ser inte skäl för att föreslå ett evigt sekretesskydd. Sekretess bör därför, i likhet med vad som gäller enligt de befintliga bestämmelserna om sekretess i legitimationsärenden, gälla i femtio år. Sekretessen ska inte gälla beslut i ärendet.
Sekretessbestämmelsens placering i lagen och behov av en upplysningsbestämmelse
Den nya sekretessbestämmelsen är i första hand påkallad med hänsyn till behovet av skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Den bör därför placeras i offentlighets- och sekretesslagens femte avdelning som rör sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Bestämmelsen bör enligt regeringens bedömning lämpligen införas i en ny paragraf i 28 kap., vilket är ett kapitel som samlar bestämmelser om sekretess till skydd för enskild när det gäller bl.a. arbetsmarknaden.
Den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör innehålla en upplysningsbestämmelse som erinrar om att bestämmelser om sekretess som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i offentlighets- och sekretesslagen.
104
Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter
Sekretess innebär enligt 3 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen både handlingssekretess och tystnadsplikt. Den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen har dock som huvudregel företräde framför den tystnadsplikt som följer av en sekretessbestämmelse. Varje gång en ny sekretessbestämmelse införs behöver lagstiftaren överväga om den tystnadsplikt som följer av den föreslagna sekretessbestämmelsen i stället bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Utgångspunkten är att stor återhållsamhet ska iakttas vid prövningen av om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter bör göras i ett särskilt fall (se prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f.).
Den nu föreslagna bestämmelsen är försedd med ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att det föreligger en presumtion för offentlighet. Mot denna bakgrund anser regeringen att den tystnadsplikt som följer av den nya bestämmelsen inte bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Någon inskränkning av meddelarfriheten föreslås därför inte.
Överlämnande av uppgift till annan myndighet
Enligt 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen hindrar inte sekretess att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. En motsvarande bestämmelse om att särskilda föreskrifter bryter sekretessen och gör det möjligt att överlämna uppgifter till utländska myndigheter och mellanstatliga organ, såsom Europeiska kommissionen, finns i 8 kap. 3 § 1 offentlighets- och sekretesslagen. Eftersom det är regeringens avsikt att reglera det administrativa samarbetet mellan myndigheter som ska ske enligt yrkeskvalifikationsdirektivet i den nya horisontella förordningen om erkännande av yrkekvalifikationer bedöms den föreslagna sekretessbestämmelsen inte utgöra hinder mot detta samarbete.
Skyddet för myndigheternas verksamhet och internationella relationer
Som redogjorts för ovan medför artikel 56.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet att de behöriga myndigheterna även ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbetet mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna.
Enligt 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess för en uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Denna sekretessbestämmelse är alltså bl.a. tillämplig på uppgifter som har överlämnats från ett utländskt organ inom ramen för ett direktivstyrt myndighetssamarbete mellan EU:s medlemsstater.
Sekretessen är dock inte absolut, utan gäller endast om ett utlämnande av uppgiften skulle riskera att försämra det samarbete som regleras av direktivet i fråga. Ett typiskt exempel på när en sådan situation förelig-
105
ger, och skaderekvisitet därmed är uppfyllt, är när ett utlämnande skulle stå i strid med direktivets sekretessbestämmelser. Om andra stater inte skulle kunna förlita sig på att svenska myndigheter kan fullgöra sin skyldighet att i enlighet med t.ex. ett EU-direktiv sekretessbelägga uppgifter som utbyts inom ramen för samarbetet, finns nämligen en uppenbar risk att dessa stater skulle bli mindre benägna att lämna uppgifter till Sverige. Detta skulle få negativa effekter för Sveriges möjligheter att delta i det internationella samarbetet
(
jfr prop. 2012:13/192 s. 25).
Regeringens bedömning är att den befintliga sekretessbestämmelsen i 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen är tillräcklig för att uppfylla kravet i artikel 56.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet på att de behöriga myndigheterna ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbetet mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Någon åtgärd för att i lag genomföra kravet på konfidentiell behandling enligt artikel 56.1 behövs således inte. Detsamma gäller artikel 50.1, till den del som den bestämmelsen träffar uppgifter i handlingar och intyg som lämnas till svenska myndigheter från utländska organ
18 Överklagande av beslut enligt den nya lagen
Regeringens bedömning: Beslut i frågor som regleras i den nya lagen ska gälla omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Beslut enligt den nya lagen ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.
Direktivets krav på passivitetstalan kräver ytterligare överväganden.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens i fråga om överklagande, besluts omedelbarhet och prövningstillstånd. Utredningen har dock föreslagit att bestämmelser om detta placeras i den nya lagen och har även föreslagit att den horisontella regleringen ska innehålla en bestämmelse om s.k. passivitetstalan.
Remissinstanserna: Kommerskollegium och Uppsala universitet tillstyrker förslaget. Det stora flertalet remissinstanser har inga synpunkter på förslaget. Kammarrätten i Sundsvall anser, till skillnad mot utredningen, att bestämmelserna i förordningen om överklagande, s.k. passivitetstalan, är en sådan övergripande normering som bör regleras i den nya lagen och inte i den nya förordningen eftersom den ger rättigheter till enskilda som inte framgår av bestämmelserna i t.ex. förvaltningslagen.
Skälen för regeringens bedömning
Direktivets bestämmelser
Enligt artikel 51.3, som inte har ändrats genom ändringsdirektivet, ska ett beslut med anledning av en ansökan om att få utöva ett yrke, liksom en underlåtenhet att meddela ett sådant beslut inom föreskriven tid, kunna
106
överklagas till domstol enligt nationell rätt. Direktivet ger således rätt att inte bara överklaga ett faktiskt beslut, utan också att väcka en s.k. passivitetstalan.
Genom ändringsdirektivet införs motsvarande bestämmelser om rätt att överklaga beslut och uteblivna beslut rörande yrkeskort, artikel 4c.2 och 4d.7. Övriga beslut som ska fattas inom en viss tidsfrist omfattas av tvingande bestämmelser i direktivet om tyst beviljande. Behov av att överklaga underlåtenhet uppstår därmed inte i dessa fall.
Överklagande, besluts omedelbarhet och prövningstillstånd
Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivets krav på att beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer ska kunna överklagas till domstol har i vissa sektorsförfattningar genomförts genom uttryckliga bestämmelser om att myndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra sektorsförfattningar innehåller en hänvisning till förvaltningslagens bestämmelser om överklagande. I förvaltningslagen (1986:223), som enligt 3 § gäller om inte en annan lag eller förordning innehåller någon avvikande bestämmelse, anges i 22 § att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Förvaltningslagens bestämmelser om överklagande uppfyller därmed direktivets krav på att myndighetens beslut ska kunna överklagas till domstol. Av tydlighetsskäl bör dock möjligheten att överklaga beslut till allmän förvaltningsdomstol framgå av den horisontella regleringen.
Beslut i frågor som regleras i den nya lagen bör, om inte annat anges i beslutet, gälla omedelbart eftersom det är angeläget att yrkesutövarens möjlighet att utöva yrket inte ska dra ut på tiden.
Vidare bör prövningstillstånd krävas vid överklagande till kammarrätten. Även om detta följer av 22 a § förvaltningslagen bör kravet på prövningstillstånd av tydlighetsskäl anges i den horisontella regleringen.
I lagrådsremissen föreslogs att bestämmelser om besluts giltighet och överklagande skulle placeras i den horisontella lagen. Lagrådet har, mot bakgrund av att beslutsförfarandet i de frågor som anges i den horisontella lagen avses regleras på lägre normnivå, ifrågasatt om det är lämpligt att placera dessa bestämmelser i lagen. Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkt och bedömer därför att vad som gäller i fråga om besluts giltighet och överklagande i stället lämpligen bör framgå av den horisontella förordningen. I fråga om överklagande, dvs. bestämmelser om rättegång som enligt 11 kap. 2 § regeringsformen ska anges i lag, bör förordningen upplysa om den allmänna överklagandebestämmelsen i 22 a § förvaltningslagen.
Passivitetstalan och svensk rätt
Förvaltningslagen ger inte någon rätt att överklaga avsaknaden av ett beslut, dvs. att föra talan mot den omständigheten att den behöriga myndigheten har underlåtit att fatta ett beslut. Någon sådan möjlighet till passivitetstalan har inte heller införts i någon av de sektorsförfattningar som reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer.
Av tradition är det i svensk rätt ovanligt med fasta tidsfrister för handläggning av ärenden. Inom EU:s sekundärrätt är däremot sådan reglering
107
relativt vanligt förekommande och är ofta, som i yrkeskvalifikationsdirektivet, kombinerad med någon slags dröjsmålsreglering, t.ex. om att ett uteblivet beslut ska kunna överklagas till domstol. Någon ändamålsenlig metod för att genomföra den typen av överklagandebestämmelser i svensk rätt har dock hittills inte utarbetats, vilket har kritiserats av bl.a. Lagrådet (Lagrådets yttrande över förslaget till lag om tjänster på den inre marknaden, prop. 2008/09:187 s. 274).
Långsam handläggning hos svenska myndigheter kan alltid angripas genom en anmälan till Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK), som efter utredning av ärendet kan yttra sig kritiskt om myndighetens dröjsmål och, i förekommande fall, väcka åtal om tjänstefel. JO:s och JK:s tillsyn torde ha effekt i såväl preventivt som reparativt hänseende när det gäller myndigheternas handläggningstider och fyller därmed i stort samma syfte som de EU-rättsliga dröjsmålsregleringarna. Men eftersom varken JO eller JK är domstolar, utgör möjligheten att framföra klagomål hos dessa organ inte en rätt att överklaga till domstol.
Vid genomförandet av EU-rättsakter på det finansiella området har bestämmelser om rätt att föra passivitetstalan genomförts genom en ny rättsfigur, nämligen rätt att begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls, se t.ex. 14 kap. 2 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 26 kap. 2 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och 16 kap. 2 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Om myndigheten inte fattar beslut i ärendet inom en viss tid efter att domstolen har lämnat en sådan förklaring, ska ansökan anses ha avslagits. Detta fiktiva beslut kan därefter överklagas till domstol i vanlig ordning.
Den konstruktion som har valts inom det finansiella området medför en risk för förskjutning av tyngdpunkten för sakprövningen från myndigheten till domstolen. Om ett fingerat beslut överklagas, har ju ingen konkret sakprövning skett hos myndigheten och domstolen blir därmed i praktiken första instans. I många fall torde dock domstolen inte ha förutsättningar att avgöra sakfrågan utan myndighetens föregående prövning och måste då återförvisa ärendet till myndigheten för förnyad handläggning. I en sådan situation påskyndas knappast handläggningen av ärendet. Tvärtom är risken påtaglig för att processen i onödan ytterligare drar ut på tiden.
Förvaltningslagsutredningens betänkande om passivitetstalan
I Förvaltningslagsutredningens betänkande En ny förvaltningslag (SOU 2010:29 s. 259 f.), lämnas ett förslag som bl.a. syftar till att tillmötesgå EU-rättens krav på skäliga handläggningstider och ett effektivt rättsmedel mot långsam handläggning. Förslaget innebär att om ett ärende som har initierats av en enskild inte har avgjorts av myndigheten inom sex månader, kan sökanden begära att så sker. Myndigheten ska då inom fyra veckor antingen avgöra ärendet i sak eller i ett särskilt beslut, med motivering, avslå sökandens framställan om att ärendet ska avgöras. Om ett sådant särskilt beslut fattas kan det överklagas i samma ordning som ett beslut i själva sakfrågan. Bifalls ett överklagande av sådant avslagsbeslut, ska beslutsmyndigheten föreläggas att inom den tid som överinstansen bestämmer avgöra ärendet.
108
Förvaltningslagsutredningens betänkande har remissbehandlats, men har ännu inte föranlett några lagstiftningsåtgärder. Förslagen är föremål för beredning inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet).
Det nya rättsmedel som Förvaltningslagsutredningen föreslår innebär en rätt till domstolsprövning av dröjsmålet i sig, eller rättare sagt av huruvida de skäl för fördröjningen som myndigheten har redovisat är godtagbara. Domstolen ska alltså i detta skede inte befatta sig med själva sakfrågan. Därmed bibehålls fördelningen av uppgifter mellan förvaltningsmyndigheter och domstolar intakt. Vidare utgör prövningen en överprövning av ett skriftligt, motiverat beslut och kan således följa samma förvaltningsprocessuella regler som andra domstolsförfaranden. Det nya rättsmedlet kräver därmed, enligt Förvaltningslagsutredningen, inga förändringar av den processrättsliga regleringen eller av domstolarnas arbetssätt.
Genomförande av direktivets krav på passivitetstalan
Direktivets krav på passivitetstalan uppfylls enligt regeringens mening inte fullt ut genom möjligheten att anmäla långsam handläggning från myndigheters sida till JO och JK eftersom det i dessa fall inte är fråga om en domstolsprövning och prövningen dessutom sker i efterhand.
Ett möjligt sätt att i Sverige genomföra direktivets krav på passivitetstalan skulle kunna vara en bestämmelse som motsvarar eller liknar Förvaltningslagsutredningens förslag. Utredningen har också föreslagit en sådan lösning. Till skillnad från Förvaltningslagsutredningens förslag reglerar dock utredningens förslag inte vilka beslut som en domstol får fatta med anledning av ett överklagande av ett avslagsbeslut. För att den domstol som får i uppgift att pröva ett sådant överklagande ska veta vad för slags beslut den kan fatta med anledning av ett överklagande, skulle utredningens förslag behöva kompletteras i den delen. Frågan hur ett införande av passivitetstalan bör ske behöver därför övervägas ytterligare. Det kan också finnas fördelar med att samordna detta med beredningen av Förvaltningslagsutredningens förslag inom Regeringskansliet.
19 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 18 januari 2016.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har kommenterat förslaget. Skälen för regeringens bedömning: Ändringsdirektivet trädde i kraft den 17 januari 2014 och ska enligt artikel 3.1 i ändringsdirektivet vara genomfört i medlemsländerna senast den 18 januari 2016.
Det bedöms inte finnas behov av några övergångsbestämmelser.
109
20 Konsekvenser av genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet
Yrkeskvalifikationsdirektivet underlättar den fria rörligheten för arbetstagare och egenföretagare inom EU. Detta är positivt för enskilda yrkesutövare, både för yrkesutövare med svenska kvalifikationer och för yrkesutövare med kvalifikationer förvärvade i ett annat land inom EU, EES eller i Schweiz. Genom att underlätta ökad rörlighet och möta de hinder som finns på den inre marknaden bidrar också yrkeskvalifikationsdirektivet till ökad sysselsättning genom att bl.a. underlätta tillträdet till den svenska arbetsmarknaden och genom att underlätta för svenska yrkesutövare som vill arbeta i andra länder. I förlängningen är detta något som kan bidra till ökad tillväxt både i Sverige och inom EES.
Utredningens konsekvensanalys
Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet lyfter i sitt konsekvensavsnitt fram följande konsekvenser för enskilda, företag och arbetsgivare och konsekvenser för det allmänna.
När det gäller konsekvenser för enskilda konstaterar utredningen att förslagen berör ett stort antal yrkesverksamma inom en rad olika verksamhetsområden. Till en övervägande del omfattas dock verksamhetsområdena redan i dag av den reglering som finns på plats i sektorslagstiftning. Nyheter för enskilda är exempelvis möjligheten att ansöka om ett yrkeskort, möjligheten att få yrkespraktik från ett annat land erkänd och införandet av varningsmekanismerna.
När det gäller konsekvenser för företag och arbetsgivare klargörs i och med utredningens förslag arbetsgivares möjlighet att anställa yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer för en kortare tid och på grundval av den behörighet som yrkesutövaren har i sitt etableringsland. Förslagen avser sammantaget att ge arbetsgivare och företag förbättrade möjligheter att rekrytera kunnig personal oavsett var den yrkesverksamme har inhämtat sina yrkeskvalifikationer. Utredningen konstaterar också att ändringsdirektivets genomförande i svensk rätt och förvaltning inte torde innebära negativa konsekvenser för företagare och arbetsgivare.
Utredningens resonemang om konsekvenser för det allmänna handlar framför allt om konsekvenser för myndigheter. Regeringen avser att följa utvecklingen för berörda myndigheter till följd av föreslagen lagstiftning. Förslagen innebär att bestämmelser förs över från sektorsförfattning till en horisontell reglering och förändrar i allt väsentligt inte förutsättningarna för myndigheternas tillämpning. Fördelen är ett tydligt och samlat regelverk som ser likadant ut för alla reglerade yrken. Ett antal nyheter till följd av ändringsdirektivet förs dock också in i den horisontella lagen, såsom ett förtydligande att den behöriga myndigheten i ett första steg enbart ska bedöma om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer är tillräckliga.
110
Utredningen lyfter också ett antal ekonomiska konsekvenser för myndigheter. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd respektive Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård föreslås få ytterligare uppgifter. Detta till följd av skyldigheten för medlemsstaterna att varna andra stater för yrkesutövare som begränsats i sin rätt att utöva reglerad yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården, inom yrken där barn undervisas eller som veterinär (se avsnitt 16). Utredningen föreslår också att Socialstyrelsen ska få ta ut en avgift från enskilda med kvalifikationer från EU, EES eller Schweiz för ansökningar om legitimation och andra behörighetsbevis.
Remissinstansernas övergripande synpunkter
Flertalet remissinstanser har inget att invända mot utredningens konsekvensanalys. Ett antal remissinstanser, däribland Socialstyrelsen, Universitets- och högskolerådet och Statens skolverk, påpekar att förslagen medför behov av resursförstärkningar för myndigheterna. Förvaltningsrätten i Stockholm och Domstolsverket saknar en konsekvensanalys vad gäller förväntad måltillströmning och eventuella resursbehov för domstolarna. Förvaltningsrätten i Stockholm menar dock att man har förståelse för att det i nuläget inte är möjligt att genomföra en sådan konsekvensanalys, men vill understryka vikten av att framdeles göra löpande konsekvensanalyser i frågan. Regelrådet finner att syftet med förslaget uppnås på ett enkelt sätt och till oförändrade administrativa konsekvenser för företag. Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen lyfter bl.a. fram finansieringsprincipen och anser att konsekvenser för arbetsgivare bör utredas vidare.
Konsekvenser av förslagen
Förslagen som helhet får positiva effekter för möjligheterna att öka rörligheten för arbetstagare och egenföretagare inom EES-länderna och Schweiz. För berörda myndigheter tillkommer vissa uppgifter som dock ska hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.
Samhällsekonomiska konsekvenser
Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att underlätta för dem som vill utöva ett s.k. reglerat yrke i ett annat land inom EES och Schweiz. Därigenom ökar den fria rörligheten för personer och tjänster inom området. Regeringen stödjer kommissionens övergripande målsättning att antalet reglerade yrken på den inre marknaden ska minska. Regeringen är därför positiv till den pågående översynen av reglerade yrken eftersom den kan bidra till ökad tillväxt och sysselsättning på den inre marknaden och underlätta tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Flera av de yrken inom vilka arbetsgivare i Sverige har svårt att rekrytera kompetent och behörig personal är reglerade yrken som därmed omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Ett fungerande system för erkännande av yrkeskvalifikationer mellan länder kan således ha betydande effekt och samhällsekonomisk nytta. Genom att arbetsgivare ska kunna få tillgång till och möjlighet att rekrytera kunnig personal oavsett var yrkesutövarna har erhållit sina yrkeskvalifikationer ökar tillgången på arbetskraft.
111
Yrkeskvalifikationsdirektivet ger förutsättningar för en ökad dynamik på den inre marknaden och därigenom även förutsättningar för förbättrad tillväxt.
Konsekvenser för enskilda
Att förenkla och underlätta för enskilda att utöva sitt yrke i andra stater är kärnan i både yrkeskvalifikationsdirektivet och i regeringens förslag. Förslaget påverkar enskilda yrkesutövare som önskar bedriva verksamhet såväl i Sverige som i annat land och oavsett om det sker inom ramen för en anställning eller som egenföretagare på kortare eller längre tid.
Ändringsdirektivet innebär även några nyheter. Det gäller exempelvis möjligheten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort och möjligheten att få yrkespraktik i ett annat land godkänd. Syftet med det europeiska yrkeskortet är just att underlätta för enskilda, som i huvudsak enbart behöver kommunicera med den behöriga myndigheten i etableringsstaten. Syftet är också att effektivisera erkännandeprocessen.
I sak återspeglar de förändringar som regeringen föreslår yrkeskvalifikationsdirektivets närmare innebörd. Som utredningen har framhållit gör förslagen det tydligare för enskilda vad som gäller för yrket i fråga i Sverige och vilka krav som kan komma att ställas vid ansökningsförfarandet.
Genom förslagen blir yrket taxiförare att betrakta som ett reglerat yrke i direktivets mening, vilket är en konsekvens av hur den nuvarande regleringen kring taxiyrket ser ut (se avsnitt 8 och avsnitt 9.4). För utövare av yrket med utländska yrkeskvalifikationer innebär det att det tydliggörs att dessa, under vissa förutsättningar, omfattas av det föreslagna regelverket. Exempelvis innebär det att taxiförare med utländska yrkeskvalifikationer på samma sätt som gäller för andra reglerade yrken i Sverige omfattas av rätten att tillfälligt utöva yrket enligt de särskilda förutsättningar som direktivet föreskriver. Detta innebär bl.a. att samma krav på yrkesutövarna inte kan ställas som när det är fråga om etablering. Exempelvis kan vandelskrav inte ställas på tillfälliga yrkesutövare inom taxiföraryrket.
Konsekvenser för myndigheter m.fl.
Som utredningen påpekar har det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet redan införlivats i svensk rätt och förvaltning. Vidare innebär regeringens förslag i flera fall endast att bestämmelser överförs från sektorsförfattning till en horisontell reglering. I vissa fall sker dock också förtydliganden av det gällande regelverket som följer av ändringsdirektivet, men förutsättningarna för myndigheternas tillämpning förändras i de flesta fall endast marginellt. Regeringen anser dock att den horisontella regleringen bidrar till en ökad tydlighet för myndigheter i och med att de gemensamma bestämmelserna kommer att se likadana ut för alla reglerade yrken. Regeringen avser att följa utvecklingen för berörda myndigheter.
Några av de nyheter som följer av ändringsdirektivet innebär att medlemsstaterna blir skyldiga att varna andra stater för yrkesutövare som begränsats i sin rätt att utöva reglerad yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården, inom yrken där barn undervisas eller som veterinär (se av-
112
snitt 16). Medlemsstaterna blir också skyldiga att erkänna yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat (se avsnitt 14). Regeringens förslag för att genomföra direktivet innebär att arbetsbördan kan bli större för några myndigheter. När det gäller behov av resursförstärkningar som har påpekats av bl.a. Förvaltningsrätten i Stockholm och vissa andra myndigheter, bedömer regeringen att förslagen kan genomföras inom befintliga ekonomiska ramar.
Förslagen bedöms inte påverka kostnaderna eller intäkterna för kommuner och landsting och inte heller ha någon betydelse för den kommunala självstyrelsen.
Konsekvenser för företag och arbetsgivare
Regeringen instämmer i de klargöranden som utredningen pekar på att lagen innebär för arbetsgivare. Dessa klargöranden avser exempelvis tillfällig yrkesutövning.
I den utsträckning yrkesutövaren är en egenföretagare som önskar utnyttja möjligheten att verka på den inre marknaden uppstår givetvis konsekvenser på samma sätt som redogörs för ovan när det gäller enskilda yrkesutövare.
De remissynpunkter som framförs av Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen handlar bland annat om möjligheten till fortbildning (se avsnitt 12). Mot bakgrund av regeringens bedömning i denna fråga är ett antal av dessa konsekvenser inte längre aktuella.
Regeringen delar utredningens bedömning att företag eller arbetsgivare inte drabbas av negativa ekonomiska konsekvenser av ändringsdirektivets genomförande i svensk rätt och förvaltning.
Övriga konsekvenser
Förslagen är könsneutrala och bedöms inte heller ha någon påverkan på miljön eller för det brottsförebyggande arbetet.
Regeringen avser att hantera vissa frågor i förordning
Ett antal av utredningens förslag, exempelvis möjligheten för den enskilde att göra en ansökan elektroniskt, tillgången till information om vad som gäller i Sverige i fråga om reglerade yrken, tidsfrister för de behöriga myndigheterna och ansvarsfördelning mellan myndigheter i fråga om sådana uppgifter som följer av direktivet avser regeringen att genomföra på förordningsnivå. Detsamma gäller det närmare förfarandet kring yrkeskortet.
Frågan om avgifter bör utredas vidare
Regeringen anser, i enlighet med utredningens förslag, att Socialstyrelsen bör få möjlighet att ta ut avgifter för prövning av ansökan om behörighetsbevis, även för sökande som tidigare har meddelats motsvarande behörighetsbevis i en annan stat inom EES eller i Schweiz. Regeringen avser att hantera även denna fråga i förordning. Regeringen anser dock att det finns ett antal frågor som bör utredas vidare i fråga om avgifter, exempelvis när det gäller tillkommande behöriga myndigheters
113
möjligheter att ta ut avgifter för erkännande och möjligheten att ta ut andra avgifter relaterade till yrkeskvalifikationsdirektivet, exempelvis för lämplighetsprov. Detta kommer därför att ses över i särskild ordning
21 Författningskommentar
21.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
Syfte och tillämpningsområde
1 § Genom denna lag genomförs allmänna bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU (yrkeskvalifikationsdirektivet). Särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är en portalbestämmelse som upplyser om vilket direktiv som genomförs genom lagen och om var ytterligare bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet finns.
Av första stycket framgår att lagen innehåller allmänna bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i dess senaste lydelse.
I andra stycket anges att särskilda bestämmelser som genomför sådana delar av direktivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. Två exempel på detta är bestämmelserna om automatiskt erkännande av de hälso- och sjukvårdsyrken vilkas utbildningskrav har samordnats genom direktivet och regelmässig språkkontroll för de yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. Ett annat exempel är bestämmelser om förhandsunderrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning. Med uttrycket författningar där utövandet av yrket regleras avses den så kallade sektorslagstiftningen, dvs. författningar som rör förutsättningarna för utövandet av ett specifikt yrke eller en specifik grupp av yrken. Vad som i lagen avses med ett reglerat yrke anges i 5 § 2.
2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i
Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz.
I 18 och 19 §§ finns även bestämmelser om
1. erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz, och
2. europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz.
114
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6, anger lagens tillämpningsområde.
I första stycket anges de huvudsakliga fall som lagens bestämmelser gäller, dvs. tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer i Sverige. Vad som utgör tillfällig yrkesutövning beskrivs i avsnitt 9.1. Vad ett erkännande av yrkeskvalifikationer innebär anges i 8 §. Till skillnad från direktivet begränsas inte lagens tillämpningsområde till att avse personer som är medborgare i en stat inom EU, utan bestämmelserna gäller för alla som har förvärvat yrkeskvalifikationer, eller fått dem erkända, i en annan stat inom EES än Sverige eller i Schweiz och oavsett medborgarskap. Vidare anges att lagen gäller den som vill utöva ett reglerat yrke som anställd eller som egenföretagare.
Andra stycket anger två ytterligare fall när lagen är tillämplig, dels erkännande av yrkespraktik, dels europeiskt yrkeskort. Förutsättningarna för dessa fall anges närmare i 18 och 19 §§. Av dessa paragrafer framgår att den krets av personer som omfattas av bestämmelserna är en annan än den som anges i första stycket.
3 § Denna lag gäller inte för den som vill utöva ett reglerat yrke som
1. innebär anställning i offentlig tjänst, eller
2. är förenat med offentlig maktutövning.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 7.1, anges att lagen inte gäller för vissa typer av reglerade yrken. Dessa undantag har sin grund i artikel 45 och artikel 51 i EUF-fördraget och uttrycks på samma sätt som i fördraget. Huruvida ett yrke innebär anställning i offentlig tjänst eller är förenat med offentlig maktutövning i EU-rättslig mening får bedömas med utgångspunkt i den innebörd som EU-domstolen ger begreppen. En sådan bedömning bör ha skett redan i samband med att yrket reglerats och bör även ske i samband med att nya yrkesregleringar övervägs.
4 § Denna lag gäller inte för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet.
Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om det yrket genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 7.2, undantar vissa reglerade yrken från lagens tillämpningsområde.
Första stycket genomför artikel 2.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet och innebär att lagen är subsidiär i förhållande till andra författningar som innehåller bestämmelser om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer. En förutsättning är att dessa bestämmelser grundar sig på andra
EU-rättsakter än yrkeskvalifikationsdirektivet. För att undantaget ska vara tillämpligt ska den EU-rättsakt som föranlett de svenska bestämmelserna alltså innehålla bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer.
115
I andra stycket anges att lagen inte heller gäller för advokatyrket. Advokatyrket är ett yrke för vilket det visserligen finns vissa bestämmelser i andra EU-rättsakter, men för vilket yrkeskvalifikationsdirektivet ändå är tillämpligt vid stadigvarande yrkesutövning under den svenska titeln (se skäl 42 i direktivet). Andra stycket upplyser om att de bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i de delar direktivet är tillämpligt på advokatyrket redan finns i rättegångsbalken.
Uttryck i lagen
5 § I denna lag avses med
1. yrkesutövare: den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz,
2. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller någon form av denna eller för att få använda en viss yrkestitel,
3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet,
4. bevis på formella kvalifikationer: ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som antingen har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum i någon av dessa stater eller som har utfärdats i en annan stat om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset har erkänts av den staten,
5. kompetensbevis: ett bevis som har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser
a) en utbildning som inte utgör en del av ett examens- eller utbildningsbevis över en utbildning inom grundskolan, gymnasieskolan eller eftergymnasial utbildning,
b) ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller
c) yrkesutövning i en stat inom EES eller i Schweiz på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren,
6. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz,
7. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet,
8. yrkespraktik: en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som äger rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis,
9. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis på antingen att innehavaren uppfyller alla villkor för att tillfälligt utöva yrket i en stat inom EES eller i Schweiz eller att innehavarens yrkeskvalifikationer har erkänts för etablering i en sådan stat,
10. automatiskt erkännande: erkännande av yrkeskvalifikationer utan bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer, och
11. lagligen etablerad: som uppfyller alla krav för att utöva ett yrke och som stadigvarande utövar yrket som anställd eller egenföretagare,
12. gemensam utbildningsram: en uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke och som gäller i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz, och
116
13. gemensamt utbildningsprov: ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz och är reserverat för innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 8, definieras vissa termer och uttryck som används i lagen. Definitionerna i punkt 2–9 motsvarar definitioner i artikel 3 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Definitionen i punkt 12 återger en definition i artikel 49a.1 i direktivet. Definitionen i punkt 13 återger en definition i artikel 49b.1 i direktivet. Övriga punkter avser begrepp som inte är uttryckligen definierade i direktivet, men som syftar till att underlätta förståelsen av lagen och förenkla lagtexten.
Tillfällig yrkesutövning i Sverige
6 § En yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i etableringsstaten.
Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, förutsätter rätten att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige att yrkesutövaren har utövat yrket i minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket får dock inte krävas som förutsättning för tillfällig yrkesutövning i Sverige, om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.1, anges de grundläggande förutsättningarna för att en yrkesutövare ska ha rätt att tillfälligt utöva ett yrke i Sverige. Bestämmelsen genomför artikel 5.1 och 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Bestämmelsen är endast tillämplig vid tillfällig yrkesutövning. Om yrkesutövaren mer stadigvarande vill utöva yrket i Sverige gäller i stället lagens bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer. Som framgår av avsnitt 9.1, behöver ett flertal olika faktorer vägas in i bedömningen av om det är fråga om tillfällig yrkesutövning eller stadigvarande yrkesutövning.
Särskilda bestämmelser som innehåller kompletterande krav på förhandsunderrättelse och förhandskontroll för att tillfälligt utöva vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras, se t.ex. patientsäkerhetslagen (2010:659) respektive lagen (1974:191) om bevakningsföretag och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa lagar.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Bemyndigandet avses bland annat innefatta bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll och användning av en viss stats yrkestitel vid tillfällig yrkesutövning.
Första stycket gäller tillfällig yrkesutövning i Sverige i en situation när yrket är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad.
Andra stycket gäller tillfällig yrkesutövning i Sverige i en situation när yrket inte är reglerat i etableringsstaten. För att få utöva yrket tillfälligt i
Sverige i detta fall behöver yrkesutövaren, utöver att vara lagligen etable-
117
rad, även ha utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige.
Tredje stycket utgör ett undantag från andra stycket som innebär att en yrkesutövare har rätt att i Sverige tillfälligt utöva ett yrke som inte är reglerat i etableringsstaten, om utbildningen för yrket är en reglerad utbildning i etableringsstaten. I detta fall behöver alltså kravet på yrkeserfarenhet i andra stycket inte vara uppfyllt. Vad som i lagen avses med en reglerad utbildning anges i 5 § 7.
7 § Tillfällig yrkesutövning enligt 6 § förutsätter, i de fall det särskilt föreskrivs, en förhandsunderrättelse från yrkesutövaren och en förhandskontroll av dennes yrkeskvalifikationer.
Bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.1, anger i vilka fall det finns bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i sektorsregleringen
Av första stycket framgår att tillfällig yrkesutövning enligt i 6 § i vissa fall även förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll.
Andra stycket upplyser om att bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras. Med författningar där utövandet av yrket regleras avses den s.k. sektorslagstiftningen, dvs. författningar som rör förutsättningarna för utövandet av ett specifikt yrke eller en specifik grupp av yrken.
Bestämmelser om disciplinåtgärder m.m. finns i artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Dessa bestämmelser har, med undantag för ett tillägg i taxitrafiklagen (2012:211), bedömts inte föranleda några författningsändringar. Av tydlighetsskäl upplyser den nya lagen om att bestämmelser av det aktuella slaget finns i sektorslagstiftningen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter på förhandskontroll och förhandsunderrättelse, se avsnitt 9.1.
Etablering i Sverige
Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer
8 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer i de fall som avses i 10–16 §§ ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke i Sverige som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet.
Ett erkännande enligt första stycket sker genom beslut om
1. erkännande av yrkeskvalifikationer, eller
2. utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 10, anges vilken verkan ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt denna lag har och hur det kommer till uttryck.
118
Första stycket, som genomför artikel 4 i yrkeskvalifikationsdirektivet, innebär att ett erkännande av yrkeskvalifikationer ger tillträde till yrket.
Detta medför dock inte en ovillkorlig rätt att utöva yrket, utan av paragrafen framgår vidare att ett erkännande ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige. Detta innebär att yrkesutövaren för att få utöva yrket, på samma sätt som yrkesutövare med svenska kvalifikationer, även kan behöva uppfylla vissa andra krav än krav på yrkeskvalifikationer. Till skillnad från yrkeskvalifikationer, som enligt 5 § 3 omfattar kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet, kan sådana andra krav t.ex. avse krav på god vandel eller krav på legitimation. Bedömningen av yrkeskvalifikationer utgör dock en fristående del av den prövning som ska göras av en behörig myndighet för att ge en yrkesutövare rätt att utöva yrket.
Första stycket innebär också att erkännandet ger tillträde till det yrke som yrkesutövaren är behörig att utöva i hemlandet. Denna rätt förutsätter därmed att det yrke som har utövats i hemlandet är jämförbart med det svenska yrket. Det är alltså inte avgörande vilken yrkestitel som används i Sverige respektive den andra staten, utan det är innehållet i den faktiska yrkesverksamheten som ska vara jämförbar.
Hänvisningen till 10–16 §§ innebär att verkan av ett erkännande av yrkekvalifikationer är densamma oavsett vilken av de olika ordningarna för erkännande som tillämpas. Det behöver därmed inte upprepas för varje erkännandeordning.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Dessa föreskrifter avses bl.a. innefatta föreskrifter om möjlighet att begränsa ett erkännande till att avse en del av yrket, ett så kallat partiellt tillträde enligt artikel 4f i direktivet.
I andra stycket anges hur ett erkännande av yrkeskvalifikationer sker. Det kan antingen ske genom ett beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer eller genom beslut om utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, dvs. ett elektroniskt bevis på erkända yrkeskvalifikationer. Sistnämnda alternativ förutsätter att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet. Närmare bestämmelser som genomför direktivets bestämmelser om förfarandet och vilka myndigheter som fattar besluten kommer att anges i förordning.
Den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer
9 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande enligt denna lag och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan ordning för erkännande enligt denna lag.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, genomför artikel 10 i direktivet. Bestämmelsen innebär att den generella ordningen för erkännande tillämpas på ett reglerat yrke för vilket varken automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet, automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning
119
eller automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper är tillämpligt. Paragrafen innebär också att den generella ordningen även är tillämplig i en situation då ett reglerat yrke visserligen omfattas av någon av de andra ordningarna för erkännande, men att yrkesutövaren inte uppfyller villkoren för erkännande enligt den ordningen.
10 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträde till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten.
En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska även erkännas om yrkesutövaren
1. har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av en annan stat inom EES eller av Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, och
2. på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket 2 får inte krävas som förutsättning för ett erkännande om beviset på formella kvalifikationer enligt andra stycket 1 avser en reglerad utbildning.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, anges de grundläggande förutsättningarna för ett erkännande i Sverige av yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller från Schweiz enligt den s.k. generella ordningen. Bestämmelsen genomför artikel 13.1–2 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Vad som avses med ett erkännande av yrkeskvalifikationer framgår av 8 § och kommentaren till den paragrafen.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om erkännande enligt den generella ordningen kan dessa föreskrifter bl.a. innefatta bestämmelser om krav på anpassningsperiod eller lämplighetsprov enligt artikel 14 i direktivet och undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna enligt artikel 13.4 i direktivet.
I första stycket anges förutsättningarna för ett erkännande av yrkeskvalifikationer när yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer från en stat i vilken yrket utgör ett reglerat yrke. För erkännande i ett sådant fall krävs att yrkesutövaren har det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs för tillträde till eller utövande av yrket i den andra staten. Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer definieras i 5 § 4 och 5.
I andra stycket anges förutsättningarna för ett erkännande av yrkeskvalifikationer när yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer från en stat i vilken yrket inte är reglerat. I detta fall räcker det inte att yrkesutövaren har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av den staten, dvs. motsvarande krav som i första stycket. Det krävs även att yrkesutövaren på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en stat där yrket inte är reglerat. Det krävs dock inte att förvärvandet av yrkeskvalifikationerna och yrkesutövningen har skett i samma stat.
120
Tredje stycket utgör ett undantag från andra stycket och innebär att sådan yrkeserfarenhet som anges i andra stycket 2 inte får krävas, om yrkesutövarens bevis på formella kvalifikationer avser en reglerad utbildning. Vad som avses med reglerad utbildning anges i 5 § 7.
11 §
Ett erkännande enligt 10 § förutsätter en bedömning av yrkesutövarens
yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, genomför delvis artikel 4 f, artikel 13 punkt 4 och artikel 14.
Av paragrafen framgår att ett erkännande enligt den generella ordningen förutsätter att det görs en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Det upplyses också att en sådan bedömning, i de fall det särskilt föreskrivs, kan medföra att erkännandet villkoras, begränsas eller nekas. De särskilda föreskrifterna kommer att anges i förordning, med stöd av bemyndigandet i 21 §. De fall som avses är då medlemsstaten enligt direktivet får villkora ett erkännande med att yrkesutövaren genomgår en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov, begränsa ett erkännande till att avse en del av yrke (s.k. partiellt tillträde) eller neka ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna.
Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet
12 § Om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i Schweiz i enlighet med det som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet erkännas automatiskt.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.2 och genomför artikel 16 i yrkeskvalifikationsdirektivet, anges förutsättningarna för en yrkesutövare att få viss yrkeserfarenhet erkänd i Sverige. Vad som i lagen avses med yrkeserfarenhet definieras i 5 § 6.
En första förutsättning för att denna erkännandeordning ska vara tillämplig är att ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till direktivet. Det bedöms i dag inte finnas något yrke i Sverige som endast är reglerat på detta sätt och utgör en sådan verksamhet som anges i bilagan. Bestämmelsen kommer alltså att aktualiseras först om en sådan yrkesreglering införs i Sverige, men bestämmelsen anges i lagen för att den ska genomföra direktivets samtliga ordningar för erkännande.
En andra förutsättning för erkännande av en yrkesutövares yrkeserfarenhet är att verksamheten har utövats i en annan stat inom EES eller i Schweiz i enlighet med vad som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Både bilaga IV till direktivet och artikel 17–19 i direktivet innehåller långa och utförliga listor och uppräkningar som inte rimligen bör anges i
121
lagen, inte minst mot bakgrund av att direktivets ordning för erkännande av yrkeserfarenhet för närvarande inte bedöms vara tillämplig på något reglerat yrke i Sverige. Paragrafen innehåller därför i stället en hänvisning till direktivet i dessa delar.
Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning
13 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom
EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659).
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.3, regleras ordningen för det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer i fråga om vissa hälso- och sjukvårdsyrken. Vad som i lagen avses med ett automatiskt erkännande definieras i 5 § 10. Bestämmelsen genomför artikel 21.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller de hälso- och sjukvårdsyrken som anges där.
Paragrafen innebär att yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva vissa hälso- och sjukvårdsyrken, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659). Denna hänvisning syftar för närvarande på Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:23) om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso-och sjukvården som i sin tur hänvisar till vissa utländska utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis angivna i bilaga V i direktivet. Att dessa bevis erkänns automatiskt bygger på att minimikraven för utbildningarna har samordnats genom bestämmelser i direktivet och att staterna alltså sinsemellan kan förlita sig på att utbildningarna uppfyller dessa krav.
Eftersom det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer inte gäller generellt för alla yrken utan bara för vissa yrken, hänvisar paragrafen till de fall som anges i sektorsregleringen. Rätten till automatiskt erkännande anges dock i lagen för att den ska genomföra direktivets samtliga ordningar för erkännande. Ett automatiskt erkännande ska alltså anses ske enligt denna lag och i enlighet med de förfarandebestämmelser som meddelas i anslutande föreskrifter till denna lag.
Av 8 § framgår att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Utöver det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationerna kan yrkesutövaren därmed även behöva uppfylla andra villkor än sådana som avser kvalifikationerna för att få utöva yrket. Exempelvis gör Socialstyrelsen en kontroll mot belastningsregistret vid prövningen av en ansökan om legitimation.
14 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom
EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
122
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.3, regleras ordningen för det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer i fråga om veterinärer. Vad som i lagen avses med ett automatiskt erkännande definieras i 5 § 10. Bestämmelsen genomför artikel 21.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller veterinärer.
Paragrafen innebär att yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva veterinäryrket, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Denna hänvisning syftar för närvarande på Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2009:83) om behörighet för djurhälsopersonal (senaste lydelse enligt omtryck SJVFS 2013:15) och de bilagor till föreskrifterna som listar vissa utländska behörighetsbevis angivna i bilaga V i direktivet. Att dessa bevis erkänns automatiskt bygger på att minimikraven för utbildningarna har samordnats genom bestämmelser i direktivet och att staterna därmed sinsemellan kan förlita sig på att utbildningarna uppfyller dessa krav.
Eftersom det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer inte gäller generellt för alla yrken utan bara för vissa yrken, hänvisar paragrafen till de fall som anges i sektorsregleringen. Rätten till automatiskt erkännande anges dock i lagen för att direktivets samtliga ordningar för erkännande ska genomföras genom lagen. Ett automatiskt erkännande ska därmed anses ske enligt denna lag och i enlighet med de förfarandebestämmelser som meddelas i anslutande föreskrifter till denna lag.
Av 8 § framgår att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Utöver det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationerna kan yrkesutövaren alltså även behöva uppfylla andra villkor än sådana som avser kvalifikationerna för att få utöva yrket. Ett sådant villkor för att få legitimation som veterinär finns i 3 kap. 1 § tredje stycket lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och innebär att legitimation inte ska utfärdas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt 6 kap. samma lag, om sökanden varit legitimerad.
Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper
15 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4, regleras automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsramar. Gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprov, som regleras i 16 §, kallas tillsammans för gemensamma utbildningsprinciper. Bestämmelsen genomför artikel 49 a.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
I första stycket anges förutsättningarna för automatiskt erkännande, dvs. att yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i
123
en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Någon sådan utbildningsram har dock ännu inte antagits och det är därför inte klart för vilket eller vilka yrken det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen. Vad som i lagen avses med en utbildningsram anges i 5 § 12.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om gemensamma utbildningsramar kommer det i dessa föreskrifter bl.a. anges de reglerade yrken för vilka sådana utbildningsramar införs i Sverige.
Andra stycket är en konsekvens av artikel 49a.5 i direktivet, som ger en medlemsstat möjlighet att under vissa förutsättningar undantas från skyldigheten att införa en gemensam utbildningsram som antas genom en delegerad akt. Om Sverige omfattas av ett sådant undantag från en utbildningsram för ett visst yrke, gäller alltså inte första stycket.
16 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4, regleras automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprov. Gemensamma utbildningsprov och gemensamma utbildningsramar, som regleras i 15 §, kallas tillsammans för gemensamma utbildningsprinciper. Bestämmelsen genomför artikel 49 b.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
I första stycket anges förutsättningarna för automatiskt erkännande, dvs. att yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer som har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad som i lagen avses med ett gemensamt utbildningsprov anges i 5 § 13.
Något sådant utbildningsprov har dock ännu inte fastställts och det är därför inte klart för vilket eller vilka yrken det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om gemensamma utbildningsprov kommer det i dessa föreskrifter bl.a. att anges de reglerade yrken för vilka sådana utbildningsprov införs i Sverige.
Andra stycket är en konsekvens av artikel 49b.5 i direktivet som ger en medlemsstat möjlighet att under vissa förutsättningar undantas från skyldigheten att anordna ett gemensamt utbildningsprov som fastställs genom en delegerad akt. Om Sverige omfattas av ett sådant undantag från ett utbildningsprov för ett visst yrke, gäller alltså inte första stycket.
124
Kunskaper i svenska språket
17 § Vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas får yrkesutövarens kunskaper i svenska språket endast beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna.
Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Genom paragrafen, som behandlas i avsnitt 13, genomförs artikel 53 i direktivet.
I första stycket tydliggörs att en yrkesutövares kunskaper i svenska språket får beaktas inom ramen för ett erkännande av yrkeskvalifikationer endast om språkkunskaperna utgör just yrkeskvalifikationer, dvs. kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet. Som exempel på yrken där språkkunskaperna utgör en yrkeskvalifikation kan nämnas tolkar och lärare i ämnet svenska.
I andra stycket anges i vilka fall kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av en yrkeskvalifikation får kontrolleras. Bestämmelsen innebär inte något förbud mot att uppställa krav på språkkunskaper, men begränsar de fall då dessa får kontrolleras till att avse fall då det föreligger allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har för yrket nödvändiga språkkunskaper. Vidare anger bestämmelsen när dessa kontroller får utföras, nämligen först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Artikel 53 i direktivet innebär att språkkontroller för yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten får utföras även om det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel i fråga om en yrkesutövares språkkunskaper. Eftersom ett genomförande av denna bestämmelse endast avser yrken inom hälso- och sjukvården genomförs inte bestämmelsen i den generella lagen utan avses i stället genomföras i sektorsregleringen, med stöd av bemyndigandet i 21 §. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 13.
Yrkespraktik
18 § Om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar för yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 14, genomför artikel 55a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Paragrafen innebär en rätt för den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige, att under vissa förutsättningar som anges i sektorsregleringen, få yrkespraktik som har genomförts i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkänd här i landet. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, avser
125
paragrafen alltså inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer med yrkeskvalifikationer förvärvade här i landet.
Yrkespraktik i lagens mening definieras i 5 § 8. Som exempel på yrkespraktik kan nämnas läkarnas allmäntjänstgöring (AT) och psykologers praktiska tjänstgöring (PTP). Sådan yrkespraktik regleras i patientsäkerhetslagen (2010:659) och patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) samt i Socialstyrelsens föreskrifter SOSFS (1999:5) om allmäntjänstgöring för läkare och SOSFS (2008:34) om praktisk tjänstgöring för psykologer.
Europeiskt yrkeskort
19 § Den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort gäller även den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz men har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige.
Ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till denna lag.
Första och andra stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 15, genomför delar av artikel 4a–4c i yrkeskvalifikationsdirektivet.
I första stycket anges vem som har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, avser paragrafen inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer som är lagligen etablerade i Sverige eller har förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet och som avser att utöva ett reglerat yrke i en annan stat inom EES eller i Schweiz.
Av andra stycket framgår att sökanden i vissa fall även har rätt att få ett europeiskt yrkeskort utfärdat i Sverige. De närmare förutsättningarna för att ett yrkeskort ska utfärdas avses dock framgå av den nya horisontella förordningen.
Tredje stycket innebär att rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort förutsätter att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter för yrket i fråga. Hittills har en sådan akt antagits som avser yrkena sjuksköterska, apotekare, fysioterapeut/sjukgymnast, bergsguide och fastighetsmäklare.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om yrkeskortet avses dessa föreskrifter bl.a. ange de reglerade yrken för vilka yrkeskort införs.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 15.
126
Övriga bestämmelser
Sekretess
20 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 17, upplyser om var det finns bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Hänvisningen avser en ny bestämmelse i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) som genomför artikel 50.1 tredje stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet. Den nya bestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen behandlas i avsnitt 17. Se även författningskommentaren till bestämmelsen.
Bemyndiganden
21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Bemyndigandet ska användas för att meddela de mer detaljbetonade föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Sådana föreskrifter kan med stöd av bemyndigandet meddelas i sådana frågor som på en mer övergripande nivå behandlas i lagen. Detta gäller såväl tillfällig yrkesutövning, och etablering enligt de olika erkännandeordningarna som språkkontroller, yrkespraktik och yrkeskort.
Som exempel kan nämnas föreskrifter om förhandsunderrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning av vissa yrken, bestämmelser om användning av en viss stats yrkestitel vid tillfällig yrkesutövning och begränsning av ett erkännande av yrkeskvalifikationer till att avse en del av yrket. I fråga om erkännande enligt den generella ordningen avses bestämmelserna omfatta föreskrifter om anpassningsperiod och lämplighetsprov och undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna.
Vidare avses bemyndigandet användas för att ange de reglerade yrken för vilka bestämmelserna om gemensamma utbildningsramar, gemensamma utbildningsprov och yrkeskort ska tillämpas. Bemyndigandet avses även utnyttjas för att meddela föreskrifter om att sådana kontroller av språkkunskaper som avses i 17 § andra stycket i fråga om yrkesutövare inom hälso- och sjukvården får ske utan att kravet på allvarliga och konkreta tvivel i det enskilda fallet är uppfyllt.
De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan placeras antingen i den generella förordningen om yrkeskvalifikationer eller i
127
sektorsregleringen, beroende på om det är fråga om bestämmelser som gäller för samtliga reglerade yrken eller enbart vissa reglerade yrken.
Lagrådets synpunkter på bemyndigandet har behandlats i avsnitt 5.
Beslutsförfarande och myndighetsuppgifter
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om
1. förfarandet för beslut enligt denna lag, och
2. vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, upplyser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter som rör dels förfarandet för de olika beslut som fattas med stöd av denna lag, dels vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som Europeiska kommissionen antar med stöd av direktivet.
Som framgår av avsnitt 5, innehåller direktivet relativt detaljerade bestämmelser på dessa områden, som lämpligen regleras på en lägre normnivå med stöd av regeringens restkompetens eller som verkställighetsföreskrifter.
128
21.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
3 b § En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, trots 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller bestämmelser i fråga om auktorisation för vissa bevaknings- och utbildningsföretag som bedriver tillfällig verksamhet i Sverige.
Ändringen i första styckets överordnade led är endast språklig. Ändringen i andra punkten är en följd av att de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning inte längre anges i sektorslagstiftningen utan i den nya lagen om yrkeskvalifikationer som gäller för samtliga reglerade yrken och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Andra stycket motsvarar paragrafens tidigare tredje stycke. Det tidigare andra stycket, som beskrev förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning för den som är behörig i en annan stat inom EES eller i Schweiz, upphör eftersom det ersätts av bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Genom ändringen i andra stycket förtydligas att stycket är avsett att utgöra en upplysningsbestämmelse, och inte ett bemyndigande. Ändringen är en följd av Lagrådets synpunkt, se avsnitt 5.
4 a § Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, trots 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller bestämmelser i fråga om godkännande av vissa personer som arbetar tillfälligt hos auktoriserade bevakningsföretag i Sverige.
Ändringen i första styckets överordnade led är endast språklig. Ändringen i andra punkten är en följd av att de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning inte längre anges i sektorslagstiftningen
129
utan i den nya lagen om yrkeskvalifikationer som gäller för samtliga reglerade yrken och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Andra stycket motsvarar paragrafens tidigare tredje stycke. Det tidigare andra stycket, som beskrev förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning för den som är behörig i en annan stat inom EES eller i Schweiz, upphör eftersom det ersätts av bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Genom ändringen i andra stycket förtydligas att stycket är avsett att utgöra en upplysningsbestämmelse, och inte ett bemyndigande. Ändringen är en följd av Lagrådets synpunkt, se avsnitt 5.
4 b § Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
21.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
3 kap.
3 a § Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom.
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan eller för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
1. bedömning av om utredning ska inledas,
2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller
3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, ändras så att andra stycket inte längre avser utländsk utbildning. Ändringen är en följd av dels att det i 3 b § införs en ny upplysningsbestämmelse som hänvisar till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, dels att bestämmelser om utländsk utbildning i övrigt flyttas från nuvarande 3 b § till en ny 3 c §. I andra stycket görs även den ändringen i förtydligande syfte att handläggaren ska ha avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. I samband med införandet av bestämmelserna om krav på viss behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården anfördes i förarbetena (prop. 2012/13:175 s. 53 f.) att socialnämnden bör ha möjlighet att,
130
förutom personer med socionomutbildning, även använda personer med annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för att utföra arbetsuppgifterna. Av förbiseende angavs inte detta uttryckligen i lagtexten.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
3 b § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
3 c § För utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, får socialnämnden även använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan.
Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda.
Paragrafen, som har fått en ny beteckning, motsvarar delvis nuvarande 3 b § om handläggare med utländska yrkeskvalifikationer. Till följd av att 3 b § i dess nya lydelse endast avser vissa utländska yrkeskvalifikationer, ändras första stycket så att det omfattar annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §. I första stycket läggs även till ordet ”minst” (se författningskommentaren till 3 kap. 3 a § socialtjänstlagen).
21.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
1 kap.
4 § Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som
1. har legitimation enligt 3 kap. 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §,
3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen tillfälligt utövar yrket i Sverige, eller
4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, anges vad som avses med djurhälsopersonal.
131
Genom tillägget i punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen.
Ändringen i punkt 3 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 § ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
3 kap.
1 § Legitimation för yrket ska efter ansökan meddelas den som har avlagt
1. veterinärexamen i Sverige (yrkestitel veterinär),
2. examen i djuromvårdnad från högskoleutbildning på grundnivå enligt föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket (yrkestitel djursjukskötare).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands. När det gäller frågor som avses i 1 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 6 kap. om sökanden varit legitimerad.
Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
1 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifi-
kationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny.
Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i den nya lagen om erkän-
132
nande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
3 § Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som
1. har legitimation för yrket enligt 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2. tillfälligt utövar yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, anger vem som är behörig att utöva veterinäryrket.
Genom tillägget i punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen. Ändringen i punkt 2 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 §, som upphävs, ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
4 § En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som
1. enligt nämnda paragraf, eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, har legitimation för yrket,
2. tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare.
Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5 och 9.3, anger vem som får använda en skyddad yrkestitel.
Genom tillägget i första stycket punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen.
Ändringen i första stycket punkt 2 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 §, som upphävs, ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande
133
av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
5 § Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. När det gäller frågor som avses i 5 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
5 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar godkända hovslagare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar godkända hovslagare finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
6 § Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och
2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. När det gäller frågor som avses i 6 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
134
Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
6 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar de yrken som avses i 6 § finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar sådana yrken som avses i 3 kap. 6 § finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
De yrken som i dag omfattas av 3 kap. 6 § är legitimerad sjuksköterska godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, legitimerad tandläkare godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och legitimerad fysioterapeut godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
7 kap.
3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter.
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet,
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller
3. om underrättelse enligt 16 § i detta kapitel.
Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård får fatta beslut ensam.
Ändringen i andra stycket innebär att det läggs till en ny punkt 3 som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 7 kap. 16 § ska skickas.
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
135
16 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet som avser en veterinär enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom
EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om beslut som innebär att en veterinär har begränsats eller förbjudits att utöva verksamhet i Sverige. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller veterinäryrket.
I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske.
Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet.
Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var veterinären har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Skyldigheten gäller också oavsett om beslutet eller domen avser en tidsbegränsad eller en permanent åtgärd.
Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte får invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft.
Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till veterinärens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska alltså alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande veterinärens rätt att utöva sitt yrke.
I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver därmed ansluta sig till detta system.
8 kap.
9 § Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden.
Ändringen i paragrafens första stycke, som behandlas i avsnitt 16, innebär att även beslut om underrättelse som fattas av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård enligt 7 kap 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
136
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
21.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
28 kap.
16 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 17, är ny. I paragrafen regleras sekretess för vissa uppgifter som hänför sig till ärenden enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Bestämmelsen genomför artikel 50.1 tredje stycket i direktivet.
Av första stycket framgår att sekretess, under vissa omständigheter, gäller för uppgifter om enskildas ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Med uttrycket hänför sig till avses att sekretessen inte endast gäller i det ärende om erkännande och hos den myndighet där uppgifterna har samlats in. Bestämmelsen är därmed tillämplig även i andra sammanhang där uppgifterna därefter förekommer, t.ex. i ärenden om legitimation eller annat behörighetsbevis eller hos en annan myndighet dit uppgifterna överlämnats.
Sekretessen gäller endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs, dvs. med ett rakt skaderekvisit som innebär en presumtion för offentlighet.
Av andra stycket framgår att sekretessen inte gäller beslut i ärendet. I tredje stycket anges att sekretesstiden är högst femtio år.
21.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
1 kap.
4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag
1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare,
4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, och
137
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet.
Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, anges vilka som avses med hälso- och sjukvårdspersonal.
Ändringen i första stycket innebär att sjunde punkten tas bort. Punkten behövs inte eftersom det framgår av patientsäkerhetsförordningen (2010:1396) att tillfälliga yrkesutövare av legitimationsyrken kan erhålla så kallad tidsbegränsad legitimation. Dessa yrkesutövare omfattas därmed av första stycket första punkten. Den som biträder en tillfällig yrkesutövare vid hälso- och sjukvård av patienter anses, enligt första stycket tredje punkten, också som hälso- och sjukvårdspersonal.
Lagrådets synpunkter på paragrafen har behandlats i avsnitt 5.
4 kap.
8 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens.
Om inte annat särskilt föreskrivs, får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har ett bevis om specialistkompetens enligt första stycket.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, finns bestämmelser om bevis om specialistkompetens och skyddade specialisttitlar för läkare och tandläkare. Genom ändringen i paragrafens andra stycke genomförs delvis artikel 7.3 och 7.4 i direktivet.
I andra stycket förtydligas att det är de läkare och tandläkare som har ett av Socialstyrelsen utfärdat bevis om specialistkompetens som får använda den svenska specialisttiteln för yrket. Någon ändring i sak i förhållande till vad som redan gäller är inte avsedd med förtydligandet.
Regeringen ska i förordning kunna meddela föreskrifter som genomför direktivets bestämmelser om vilken yrkestitel som tillfälliga yrkesutövare ska använda vid utövandet av yrket i Sverige. Det följer av 21 § i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. En sådan specialisttitel som avses i paragrafen utgör en yrkestitel. Andra stycket ändras därför även på så sätt att det framgår att en skyddad specialisttitel, utöver de i paragrafen uttryckligen angivna fallen, också får användas i de fall det föreskrivs särskilt.
9 § Om inte annat särskilt föreskrivs, får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, finns bestämmelser om skyddade specialisttitlar för sjuksköterskor. Ändringen i paragrafen syftar till att delvis genomföra artikel 7.3 och 7.4 i direktivet.
Regeringen ska i förordning kunna meddela föreskrifter som genomför direktivets bestämmelser om vilken yrkestitel som tillfälliga yrkesutövare ska använda vid utövandet av yrket i Sverige. Det följer av 21 § i den nya
138
lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. En sådan specialisttitel som avses i paragrafen utgör en yrkestitel. Paragrafen ändras därför på så sätt att det framgår att en skyddad specialisttitel, utöver det i paragrafen uttryckligen angivna fallet, också får användas i de fall det föreskrivs särskilt.
9 kap.
4 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse,
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 18 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd får fatta beslut ensam.
Ändringen i första stycket innebär att det läggs till en ny fjärde punkt som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 9 kap. 18 § ska skickas.
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
18 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation, prövotid eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om domar och beslut som innebär att rätten för en legitimerad yrkesutövare att utöva sitt yrke i Sverige har begränsats eller förbjudits. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om samtliga legitimationsyrken på hälso- och sjukvårdsområdet.
I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske.
Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet.
139
Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var personen har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Skyldigheten gäller också oavsett om beslutet eller domen avser en tidsbegränsad eller en permanent åtgärd.
Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte kan invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft.
Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till yrkesutövarens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska således alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande yrkesutövarens rätt att utöva sitt yrke.
I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver alltså ansluta sig till detta system.
10 kap.
12 § Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Ändringen i paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, innebär att även beslut om underrättelse som fattas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd enligt 9 kap. 18 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
21.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)
2 kap.
24 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Lärarnas ansvarsnämnd att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om beslut som innebär att en lärare eller förskollärare har begränsats eller förbjudits att utöva verksamhet i Sverige. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller lärar- och förskoläraryrket.
140
I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske.
Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet.
Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var läraren eller förskolläraren har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte får invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft.
Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till lärarens eller förskollärarens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska alltså alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande lärarens eller förskollärarens rätt att utöva sitt yrke.
I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver därmed ansluta sig till detta system.
27 kap.
7 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation,
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Lärarnas ansvarsnämnd får fatta beslut ensam.
Ändringen i första stycket innebär att det läggs till en ny fjärde punkt som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 2 kap. 24 § ska skickas.
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
21.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211)
3 kap.
1 § En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som
1. har en giltig taxiförarlegitimation, eller
2. tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
141
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.4, anger vem som är behörig att utöva taxiföraryrket. Paragrafen ändras så att det läggs till en ny andra punkt som innebär att taxiföraryrket i Sverige får utövas inte bara av dem som har taxiförarlegitimation utan även av dem som tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Ändringen syftar till att genomföra artikel 5.1 och 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet, i fråga om taxiföraryrket.
4 kap.
16 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Myndigheten utövar också tillsyn över att innehavare av taxiförarlegitimation och de tillfälliga yrkesutövare som avses i 3 kap. 1 § 2 uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.4, anger vem som står under myndighetstillsyn och vad tillsynen avser.
Andra stycket är nytt och rör tillsyn över dels innehavare av taxiförarlegitimation, dels tillfälliga yrkesutövare. Tillsynen över innehavare av taxiförarlegitimation framgick tidigare av första stycket. Att tillsynen omfattar även tillfälliga yrkeutövare är nytt. I båda fallen avser tillsynen att yrkesutövaren uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
I fråga om innehavare av taxiförarlegitimation innebär detta, precis som tidigare framgick av paragrafens andra mening, att myndigheten kommer att utöva tillsyn över att dessa uppfyller de krav som gäller för taxiförarlegitimationen.
I fråga om tillfälliga yrkesutövare innebär andra stycket att myndigheten kommer att utöva tillsyn över att yrkesutövarna uppfyller de krav för tillfällig yrkesutövning som framgår av lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Det kan innebära en uppföljning av att yrkesutövaren verkligen är lagligen etablerad i sitt hemland eller att yrkesutövningen anses som tillfällig. Detta tillägg i paragrafen syftar till att genomföra artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om taxiföraryrket.
5 kap.
4 § Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation eller rätt att tillfälligt utöva taxiföraryrket.
En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats för taxiförarlegitimationen döms till böter.
142
Både ändringen i första stycket, som innebär att orden utan att inneha taxiförarlegitimation utgår, och tillägget i andra stycket är ändringar till följd av den nya lydelsen i 3 kap. 1 §.
Eftersom det i 3 kap. 1 § införs en möjlighet att under vissa förutsättningar utöva taxiföraryrket tillfälligt utan taxiförarlegitimation, behöver första och andra styckena ändras så att de omfattar situationen då föraren varken har taxiförarlegitimation eller har rätt att utöva yrket tillfälligt. Båda styckena förutsätter därmed, precis som tidigare, att föraren inte har rätt att utöva taxiföraryrket.
21.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
3 § I denna lag avses med
1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5–9,
2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter,
3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125),
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, senast ändrat genom kommissionens förordning (EU) nr 213/2011 eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjuk- vårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor,
6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.,
7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen,
9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5–8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället.
Paragrafen definierar vissa termer och uttryck som används i lagen.
143
Ändringen i fjärde punkten, som behandlas i avsnitt 5, föranleds av att yrkeskvalifikationsdirektivet har ändrats genom direktiv 2013/55/EU.
144
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 1
Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet
►B
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG
av den 7 september 2005
om erkännande av yrkeskvalifikationer
(text av betydelse för EES)
(EUT L 255, 30.9.2005, s. 22)
Ändrad genom:
Officiella tidningen
nr
sida
datum
►M1
Rådets direktiv 2006/100/EG av den 20 november 2006
L 363
141
20.12.2006
►M2
Kommissionens förordning (EG) nr 1430/2007 av den 5 december
2007
L 320
3
6.12.2007
►M3
Kommissionens förordning (EG) nr 755/2008 av den 31 juli 2008
L 205
10
1.8.2008
►M4
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1137/2008 av den
22 oktober 2008
L 311
1
21.11.2008
►M5
Kommissionens förordning (EG) nr 279/2009 av den 6 april 2009
L 93
11
7.4.2009
►M6
Kommissionens förordning (EU) nr 213/2011 av den 3 mars 2011
L 59
4
4.3.2011
►M7
Kommissionens förordning (EU) nr 623/2012 av den 11 juli 2012
L 180
9
12.7.2012
►M8
Rådets direktiv 2013/25/EU av den 13 maj 2013
L 158
368
10.6.2013
►M9
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 novem-
ber 2013
L 354
132
28.12.2013
Ändrad genom:
►A1
Kroatiens anslutningsfördraget (2012)
L 112
21
24.4.2012
Rättad genom:
►C1
Rättelse, EUT L 271, 16.10.2007, s. 18 (2005/36/EG)
►C2
Rättelse, EUT L 93, 4.4.2008, s. 28 (2005/36/EG)
►C3
Rättelse, EUT L 33, 3.2.2009, s. 49 (2005/36/EG)
►C4
Rättelse, EUT L 305, 24.10.2014, s. 115 (2005/36/EG)
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
145
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 2
▼B
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
2005/36/EG
av den 7 september 2005
om erkännande av yrkeskvalifikationer
(text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR AN-
TAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenska-
pen, särskilt artikel 40, artikel 47.1, artikel 47.2 första och tredje me-
ningarna samt artikel 55,
med beaktande av kommissionens förslag (
1
),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ytt-
rande (
2
),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (
3
), och
av följande skäl:
(1)
Enligt artikel 3.1 c i fördraget är ett av gemenskapens mål att
avskaffa hindren för fri rörlighet för personer och tjänster mellan
medlemsstaterna. För medlemsstaternas medborgare innebär detta
bland annat rätten att utöva ett yrke, som egenföretagare eller
som anställd, i en annan medlemsstat än den där de har skaffat
sig sina yrkeskvalifikationer. I artikel 47.1 i fördraget föreskrivs
dessutom att direktiv skall utfärdas som syftar till ömsesidigt
erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighets-
bevis.
(2)
Efter Europeiska rådets möte i Lissabon den 23
—24 mars 2000
antog kommissionen ett meddelande om
”En strategi för tjänster
på den inre marknaden
”, som särskilt syftar till att göra det lika
enkelt att fritt tillhandahålla tjänster inom gemenskapen som inom
en medlemsstat. Med anledning av kommissionens meddelande
”Nya europeiska arbetsmarknader, öppna och tillgängliga för al-
la
” gav Europeiska rådet i Stockholm den 23-24 mars 2001 kom-
missionen i uppdrag att för Europeiska rådets möte våren 2002
lägga fram
”särskilda förslag om en mera enhetlig, öppen och
flexibel ordning för erkännande av kvalifikationer
”.
(3)
Den garanti som detta direktiv ger personer som har erhållit sina
yrkeskvalifikationer i en medlemsstat att få tillträde till samma
yrke och utöva det i en annan medlemsstat med samma rättighe-
ter som dess medborgare utesluter inte att den som invandrat och
(
1
) EGT C 181 E, 30.7.2002, s. 183.
(
2
) EUT C 61, 14.3.2003, s. 67.
(
3
) Europaparlamentets yttrande av den 11 februari 2004 (EUT C 97 E,
22.4.2004, s. 230), rådets gemensamma ståndpunkt av den 21 december
2004 (EUT C 58 E, 8.3.2005, s. 1) och Europaparlamentets ståndpunkt av
den 11 maj 2005 (ännu ej offentliggjord i EUT). Rådets beslut av den 6 juni
2005.
146
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 3
▼B
utövar yrket bör uppfylla de icke-diskriminerande villkor som
uppställs av den senare staten, under förutsättning att villkoren
är objektivt motiverade och proportionerliga.
(4)
För att underlätta friheten att tillhandahålla tjänster bör särskilda
regler föreskrivas för att utvidga möjligheten att utöva yrkesverk-
samhet under hemlandets yrkestitel. För informationssamhällets
tjänster som ges på distans gäller även bestämmelserna i Europa-
parlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000
om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, sär-
skilt elektronisk handel, på den inre marknaden (
1
).
(5)
Mot bakgrund av de olika system som inrättats för å ena sidan
temporärt och tillfälligt tillhandahållande av gränsöverskridande
tjänster och å andra sidan etablering bör kriterierna för att skilja
mellan dessa två begrepp förtydligas, för det fall att den som
tillhandahåller en tjänst flyttar till den mottagande medlemssta-
tens territorium.
(6)
Det är nödvändigt att garantera att tillhandahållande av tjänster
säkras under noggrant iakttagande av skydd för folkhälsa och
säkerhet samt konsumentskydd. Särskilda bestämmelser bör där-
för införas för reglerade yrken som har konsekvenser för folk-
hälsa eller säkerhet, och som tillfälligt eller temporärt tillhanda-
håller gränsöverskridande tjänster.
(7)
De mottagande medlemsstaterna får vid behov och i enlighet med
gemenskapslagstiftningen föreskriva krav på underrättelse. Dessa
krav bör inte leda till en oproportionerlig börda för tjänsteleve-
rantörer och hindra utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster
eller göra det mindre attraktivt. Behovet av sådana krav bör ses
över regelbundet mot bakgrund av de framsteg som görs med att
upprätta en gemenskapsram för administrativt samarbete mellan
medlemsstaterna.
(8)
Tjänsteleverantören bör omfattas av de disciplinåtgärder som till-
lämpas i den mottagande medlemsstaten och som har direkt och
specifik koppling till yrkeskvalifikationerna, t.ex. definition av
yrket, den verksamhet som ett yrke omfattar eller som är reser-
verad för detta yrke, användningen av titlar och allvarlig försum-
melse i yrkesutövningen som har ett direkt och specifikt samband
med konsumentskydd och konsumentsäkerhet.
(9)
Medan man för etableringsfriheten bibehåller gällande principer
och garantier som ligger till grund för de olika systemen för
erkännande bör emellertid reglerna i dessa förbättras mot bak-
grund av de erfarenheter som gjorts. Dessutom har berörda di-
rektiv ändrats vid flera tillfällen och bestämmelserna i dem bör
(
1
) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
147
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 4
▼B
omarbetas och förenklas genom att de tillämpliga principerna
görs mer enhetliga. Följaktligen måste följande rättsakter ersättas
och samlas i en enda text: rådets direktiv 89/48/EEG (
1
) och
92/51/EEG (
2
) samt Europaparlamentets och rådets direk-
tiv 1999/42/EG (
3
) om införande av en ordning för erkännande
av kvalifikationer och rådets direktiv 77/452/EEG (
4
),
77/453/EEG (
5
), 78/686/EEG (
6
), 78/687/EEG (
7
),
78/1026/EEG (
8
), 78/1027/EEG (
9
), 80/154/EEG (
10
),
80/155/EEG (
11
), 85/384/EEG (
12
), 85/432/EEG (
13
),
85/433/EEG (
14
) och 93/16/EEG (
15
) om yrkena sjuksköterska
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär,
barnmorska, arkitekt,
►C2 apotekare ◄ och läkare.
(10)
Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att, i enlighet
med den egna lagstiftningen, erkänna yrkeskvalifikationer som
medborgare från tredjeland har erhållit utanför Europeiska unio-
nens territorium. Varje erkännande bör under alla omständigheter
göras med beaktande av de minimivillkor för utbildningen som
gäller för vissa yrken.
(11)
För de yrken som omfattas av den generella ordningen för erkän-
nande av kvalifikationer, nedan kallad
”den generella ordningen”,
bör medlemsstaterna behålla rätten att fastställa en lägsta kvalifi-
kationsnivå i syfte att garantera kvaliteten på de tjänster som
tillhandahålls inom deras respektive territorium. Enligt artik-
larna 10, 39 och 43 i fördraget bör de dock inte ålägga en
medborgare från en medlemsstat att skaffa sig kvalifikationer
som de vanligen fastställer genom att endast hänvisa till de ex-
amensbevis som utfärdas inom deras eget utbildningssystem, när
den berörda personen redan har skaffat sig alla eller en del av
dessa kvalifikationer i en annan medlemsstat. Det bör följaktligen
föreskrivas att varje mottagande medlemsstat i vilken ett yrke är
reglerat är skyldig att ta hänsyn till de kvalifikationer som har
förvärvats i en annan medlemsstat och att bedöma om dessa
(
1
) EGT L 19, 24.1.1989, s. 16. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och
rådets direktiv 2001/19/EG (EGT L 206, 31.7.2001, s. 1).
(
2
) EGT L 209, 24.7.1992, s. 25. Direktivet senast ändrat genom kommissionens
beslut 2004/108/EG (EUT L 32, 5.2.2004, s. 15).
(
3
) EGT L 201, 31.7.1999, s. 77.
(
4
) EGT L 176, 15.7.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
5
) EGT L 176, 15.7.1977, s. 8. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2001/19/EG.
(
6
) EGT L 233, 24.8.1978, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
7
) EGT L 233, 24.8.1978, s. 10. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
8
) EGT L 362, 23.12.1978, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2001/19/EG.
(
9
) EGT L 362, 23.12.1978, s. 7. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2001/19/EG.
(
10
) EGT L 33, 11.2.1980, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
11
) EGT L 33, 11.2.1980, s. 8. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2001/19/EG.
(
12
) EGT L 223, 21.8.1985, s. 15. Direktivet senast ändrat genom 2003 års
anslutningsakt.
(
13
) EGT L 253, 24.9.1985, s. 34. Direktivet ändrat genom direktiv 2001/19/EG.
(
14
) EGT L 253, 24.9.1985, s. 37. Direktivet senast ändrat genom 2003 års
anslutningsakt.
(
15
) EGT L 165, 7.7.1993, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamen-
tets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).
148
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 5
▼B
motsvarar de kvalifikationer den kräver. Detta allmänna system
för erkännande hindrar emellertid inte att en medlemsstat ålägger
en person som där utövar ett yrke särskilda krav på grund av att
landet tillämpar yrkesbestämmelser som motiveras av allmän-
intresset. Sådana bestämmelser kan bland annat avse yrkets or-
ganisering, yrkesnormer, inklusive yrkesetiska regler, tillsyn och
ansvar. Syftet med detta direktiv är inte att inkräkta på medlems-
staternas berättigade intresse att hindra att vissa medborgare för-
söker kringgå den nationella lagstiftning som gäller för olika
yrken.
(12)
Detta direktiv avser medlemsstaters erkännande av yrkeskvalifi-
kationer som förvärvats i andra medlemsstater. Direktivet omfat-
tar dock inte medlemsstaters erkännande av beslut om erkännande
i enlighet med detta direktiv som tagits av andra medlemsstater.
En person vars yrkeskvalifikationer erkänts i enlighet med detta
direktiv kan följaktligen inte utnyttja detta erkännande för att i sitt
ursprungsland åtnjuta andra rättigheter än de som följer av de
yrkeskvalifikationer som erhållits i denna medlemsstat, såvida
personen i fråga inte kan styrka att han/hon har förvärvat ytter-
ligare yrkeskvalifikationer i den mottagande medlemsstaten.
(13)
För att fastställa systemet för erkännande inom den generella
ordningen är det nödvändigt att indela de olika nationella utbild-
nings- och yrkesutbildningssystemen i olika nivåer. Dessa nivåer,
som enbart upprättas för att den generella ordningen skall fun-
gera, påverkar inte alls de nationella strukturerna för utbildning
och yrkesutbildning eller medlemsstaternas befogenheter på detta
område.
(14)
Den ordning för erkännande som upprättas genom direktiven
89/48/EEG och 92/51/EEG ändras inte. Den som innehar ett ex-
amensbevis för postgymnasial yrkesutbildning på minst ett år bör
således ges tillträde till ett reglerat yrke i en medlemsstat där
tillträdet är betingat av att sökanden innehar ett examensbevis
för fyraårig universitets- eller högskoleutbildning, oavsett nivån
på det examensbevis som krävs i den mottagande medlemsstaten.
Omvänt gäller att om tillträdet till ett reglerat yrke är beroende av
avslutad universitets- eller högskoleutbildning på mer än fyra år
bör detta tillträde beviljas enbart för den som innehar ett ex-
amensbevis för universitets- eller högskoleutbildning på minst
tre år.
(15)
I avsaknad av harmonisering av minimikraven i fråga om utbild-
ning för tillträde till de yrken som regleras genom den generella
ordningen bör de mottagande medlemsstaterna kunna införa en
kompensationsåtgärd. Denna åtgärd bör vara proportionerlig och
särskilt ta hänsyn till sökandens yrkeserfarenhet. Erfarenheten
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
149
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 6
▼B
visar att ett krav på lämplighetsprov eller anpassningsperiod, var-
vid invandraren själv får välja, ger tillräckliga garantier i fråga
om sökandens kvalifikationsnivå, vilket innebär att varje undan-
tag från denna rätt i varje enskilt fall bör vara motiverat av tving-
ande hänsyn till allmänintresset.
(16)
För att gynna den fria rörligheten för yrkesutövare och samtidigt
säkerställa tillräcklig kvalifikationsnivå bör yrkessammanslut-
ningar och yrkesorganisationer eller medlemsstater ha möjlighet
att föreslå gemensamma europeiska plattformar. Det finns anled-
ning att, på vissa villkor och med beaktande av medlemsstaternas
behörighet, besluta vilka kvalifikationer som erfordras för ut-
övande av ett yrke på deras respektive territorium och innehållet
i och organisationen av utbildnings- och yrkesutbildningssystem
samt med beaktande av gemenskapsrätten, i synnerhet gemenska-
pens konkurrensrätt, ta hänsyn till sådana initiativ i detta direktiv
och härvid främja att erkännanden under den generella ordningen
sker med mer automatik. De yrkessammanslutningar som kan
lägga fram gemensamma plattformar bör vara representativa på
nationell och europeisk nivå. En gemensam plattform är en sam-
ling kriterier som gör det möjligt att kompensera för största möj-
liga antal av de väsentliga skillnader som har konstaterats i ut-
bildningskraven i minst två tredjedelar av medlemsstaterna inklu-
sive samtliga medlemsstater som reglerar yrket. Kriterierna kan
till exempel omfatta krav på kompletterande utbildning, en hand-
ledd anpassningsperiod, lämplighetsprov eller viss föreskriven
lägsta nivå av praktik i yrket, eller kombinationer av dessa.
(17)
För att beakta alla situationer för vilka det fortfarande inte finns
någon bestämmelse om erkännande av yrkeskvalifikationer, bör
den generella ordningen utsträckas till att omfatta de fall som inte
täcks av något särskilt system, både när yrket inte omfattas av
något av dessa system och när sökanden, trots att yrket omfattas
av ett särskilt system, av särskilda och exceptionella skäl inte
uppfyller kraven för att omfattas av detta.
(18)
Reglerna för att bevilja tillträde till ett antal industri-, handels-
och hantverksverksamheter bör förenklas i de medlemsstater där
dessa yrken är reglerade när verksamheten i fråga har utövats i en
annan medlemsstat under en skälig tidsperiod som inte ligger
alltför långt tillbaka i tiden. Samtidigt bibehålls för dessa verk-
samheter ett system med automatiskt erkännande grundat på yr-
keserfarenhet.
(19)
Den fria rörligheten och det ömsesidiga erkännandet av bevis på
formella kvalifikationer som läkare, sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska,
►C2 apotekare ◄ och arkitekt bör bygga på den grundläggande
principen om automatiskt erkännande av bevis på formella kva-
lifikationer på grundval av en samordning av minimikraven för
utbildningarna. För att få arbeta i medlemsländerna som läkare,
150
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 7
▼B
sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tand-
läkare, veterinär, barnmorska och
►C2 apotekare ◄ bör det
dessutom krävas bevis på vissa formella kvalifikationer som ga-
ranterar att den berörda personen har fullgjort en utbildning som
uppfyller de fastställda minimikraven. Detta system bör komplet-
teras med en rad förvärvade rättigheter som de behöriga yrkes-
utövarna åtnjuter på vissa villkor.
(20)
För att beakta de särdrag som kännetecknar läkarnas och tandlä-
karnas utbildningssystem och gemenskapens regelverk för ömse-
sidigt erkännande på detta område är det för alla specialistkom-
petenser som är erkända vid detta direktivs ikraftträdande moti-
verat att bibehålla principen om automatiskt erkännande av de
specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemen-
samma för minst två medlemsstater. För att förenkla systemet bör
dock principen om automatiskt erkännande, efter detta direktivs
ikraftträdande, begränsas till de nya specialistkompetenser för
läkare som är gemensamma för åtminstone två femtedelar av
medlemsstaterna. Vidare inverkar detta direktiv inte på medlems-
staternas möjlighet att sinsemellan komma överens om ett auto-
matiskt erkännande, enligt sina egna bestämmelser, för vissa spe-
cialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma
för dem och som inte omfattas av något automatiskt erkännande
enligt detta direktiv.
(21)
Automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer som
läkare med grundutbildning bör inte inverka på medlemsstaternas
behörighet att avgöra huruvida detta bevis på formella kvalifika-
tioner ger rätt till yrkesutövning eller inte.
(22)
Alla medlemsstaterna bör behandla tandläkaryrket som ett särskilt
yrke skilt från läkaryrket, oavsett eventuell specialisering i odon-
to-stomatologi. Medlemsstaterna bör se till att utbildningen av
tandläkare ger de färdigheter som krävs för att utöva alla former
av verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behand-
ling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och
omkringliggande vävnader. Tandläkaryrket bör utövas av perso-
ner som innehar det bevis på formella kvalifikationer som tand-
läkare som anges i detta direktiv.
(23)
Det har inte framstått som önskvärt att föreskriva en utbildnings-
väg för barnmorskor som är enhetlig för alla medlemsstaterna. De
bör tvärtom ges största möjliga frihet att organisera sin egen
utbildning.
(24)
För enkelhetens skull bör beteckningen ”►C2 apotekare ◄”
användas för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för be-
stämmelserna om automatiskt erkännande av bevis på formella
kvalifikationer, utan att det påverkar de specifika nationella be-
stämmelser som reglerar dessa verksamheter.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
151
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 8
▼B
(25)
Personer som innehar bevis på formella kvalifikationer i
►C2 som apotekare ◄ är specialister på läkemedelsprodukter
och bör i princip ha rätt till ett minimum av verksamhet på detta
område i alla medlemsstater. Att ett sådant minsta verksamhets-
område fastställs i detta direktiv bör varken innebära någon be-
gränsning av de former av verksamhet som
►C2 apotekare ◄
har tillgång till i medlemsstaterna, bland annat när det gäller
biomedicinska analyser, eller att dessa yrkesutövare beviljas mo-
nopol, eftersom detta fortfarande tillhör medlemsstaternas behö-
righetsområde. Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte
medlemsstaternas möjlighet att kräva ytterligare utbildning som
villkor för tillträde till de former av verksamhet som inte ingår i
det minsta samordnade verksamhetsområdet. En mottagande med-
lemsstat bör därför kunna kräva att de medborgare som innehar
något av de bevis på formella kvalifikationer som enligt detta
direktiv erkänns automatiskt uppfyller dessa villkor.
(26)
Detta direktiv avser inte samordning av samtliga villkor för att få
tillträde till och utöva farmaceutisk verksamhet. Särskilt bör den
geografiska fördelningen av apotek och frågan om monopol på
utlämning av läkemedel förbli medlemsstaternas ensak. Detta di-
rektiv påverkar inte medlemsstaternas lagar och andra författ-
ningar som förbjuder eller uppställer vissa villkor för företagens
utövande av viss farmaceutisk verksamhet.
(27)
Arkitektur, byggnaders kvalitet, det sätt på vilket dessa smälter in i
omgivningen, respekt för naturliga landskap och stadsmiljön
samt det kollektiva och individuella kulturarvet är angelägenheter
av allmänt intresse. Därför bör det ömsesidiga erkännandet av
kvalifikationer grundas på kvalitativa och kvantitativa kriterier,
som garanterar att innehavarna av erkända bevis på formella
kvalifikationer kan förstå och ge praktiska uttryck åt enskilda
personers, samhällsgruppers och myndigheters behov i fråga om
fysisk planering, utformning, projektering och uppförande av
byggnader, bevarande och tillvaratagande av det arkitektoniska
arvet och bevarande av jämvikt i naturen.
(28)
De nationella bestämmelserna på arkitekturområdet och om till-
träde till och utövande av yrkesverksamhet som arkitekt har myc-
ket varierad räckvidd. I de flesta medlemsstater utövas verksam-
heten på arkitekturområdet rättsligt eller i praktiken av personer
som har titeln arkitekt, antingen enbart eller tillsammans med en
annan titel. Dessa personer har inte monopol på att utöva denna
verksamhet, utom när det föreskrivs i lag. Denna verksamhet eller
en del av den kan också utövas av andra yrkeskategorier, särskilt
152
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 9
▼B
av ingenjörer som fått särskild utbildning i byggande eller bygg-
nadskonst. För enkelhetens skull bör begreppet
”arkitekt” använ-
das för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmel-
serna om automatiskt erkännande av kvalifikationer på arkitek-
turområdet, utan att det påverkar de specifika nationella bestäm-
melser som reglerar dessa verksamheter.
(29)
Om en nationell och europeisk yrkesorganisation eller yrkessam-
manslutning för ett reglerat yrke inkommer med en rimlig begä-
ran om särskilda bestämmelser om erkännande av kvalifikationer
på grundval av en samordning av minimikraven för utbildning-
arna, bör kommissionen avgöra om det är lämpligt att lägga fram
ett förslag om ändring av detta direktiv.
(30)
För att säkerställa att ordningen för erkännande av yrkeskvalifi-
kationer blir effektiv bör enhetliga formföreskrifter och handlägg-
ningsregler fastställas för genomförandet samt vissa närmare be-
stämmelser för utövandet av yrket.
(31)
Eftersom genomförandet av detta direktiv och uppfyllandet av de
skyldigheter det medför underlättas av att medlemsstaterna sam-
arbetar sinsemellan och med kommissionen, bör närmare bestäm-
melser fastställas för ett sådant samarbete.
(32)
Genom att på europeisk nivå införa yrkeskort utfärdade av yrkes-
sammanslutningar eller yrkesorganisationer kan man underlätta
yrkesutövarnas rörlighet, särskilt genom att öka takten i utbytet
av information mellan den mottagande medlemsstaten och ur-
sprungsmedlemsstaten. Med hjälp av detta yrkeskort bör man
kunna följa karriären för en yrkesutövare som etablerar sig i olika
medlemsstater. Sådana yrkeskort skulle kunna innehålla uppgifter
om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer (studier vid universitet
eller andra läroanstalter, examensbevis, yrkeserfarenhet), dennes
lagenliga etablering, påföljder som denne har ådragit sig i sam-
band med yrkesutövandet samt uppgifter om behörig myndighet.
Uppgifterna bör vara helt förenliga med bestämmelserna om upp-
giftsskydd.
(33)
Upprättandet av ett nätverk av kontaktpunkter med uppgift att
lämna information och bistånd till medlemsstaternas medborgare
kommer att göra det möjligt att säkerställa att systemet med
erkännande är klart och tydligt. Dessa kontaktpunkter skall ge
varje medborgare som så begär och kommissionen all information
och alla adresser som behövs för erkännandeförfarandet. Att varje
medlemsstat utser en enda kontaktpunkt inom detta nätverk på-
verkar inte organisationen av befogenheter på nationell nivå. I
synnerhet utgör det inget hinder för att på nationell nivå utse
flera kontor, eftersom den kontaktpunkt som utses inom nämnda
nätverk ansvarar för att samordna med övriga kontor och för att
vid behov informera medborgaren om närmare uppgifter om det
relevanta behöriga kontoret.
(34)
Administrationen av de olika system för erkännande som har
införts genom sektorsdirektiven och den generella ordningen
har visat sig vara tung och komplicerad. Administrationen och
uppdateringen av detta direktiv för att beakta vetenskapliga och
tekniska framsteg bör därför förenklas, särskilt när minimikraven
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
153
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 10
▼B
för utbildningarna samordnas för att uppnå automatiskt erkän-
nande av kvalifikationerna. En enda kommitté för erkännande
av yrkeskvalifikationer bör inrättas för detta ändamål och det
bör finnas garantier för lämplig medverkan av yrkesorganisatio-
nerna, även på EU-nivå.
(35)
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv
bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni
1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av
kommissionens genomförandebefogenheter (
1
).
(36)
Genom att medlemsstaterna utarbetar en periodisk rapport med
statistiska uppgifter om genomförandet av detta direktiv, blir det
möjligt att bedöma effekten av ordningen för erkännande av yr-
keskvalifikationer.
(37)
Det bör finnas ett lämpligt förfarande för att anta tillfälliga åt-
gärder, om tillämpningen av en bestämmelse i detta direktiv
skulle innebära större svårigheter i en medlemsstat.
(38)
Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas
rätt att själva utforma sina nationella system för social trygghet
och att bestämma vilken verksamhet som måste utövas inom
ramen för detta system.
(39)
Livslångt lärande har blivit särskilt viktigt för ett stort antal yrken i
och med de snabba tekniska och vetenskapliga framstegen. I
detta sammanhang ankommer det på medlemsstaterna att se till
att yrkesutövarna genom lämplig fortbildning håller sig underrät-
tade om de tekniska och vetenskapliga framstegen.
(40)
Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att rationalisera, för-
enkla och förbättra reglerna om erkännande av yrkeskvalifikatio-
ner, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna
och de därför bättre uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen
vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i
fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma ar-
tikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att
uppnå dessa mål.
(41)
Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av artikel 39.4 och
artikel 45 i fördraget, som bland annat rör notarius publicus.
(42)
I fråga om etableringsrätt och tillhandahållande av tjänster åsido-
sätter detta direktiv inte andra särskilda rättsliga bestämmelser för
erkännandet av yrkeskvalifikationer, till exempel gällande be-
stämmelser för transportområdet, försäkringsförmedlare och lag-
stadgade revisorer. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av
rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlät-
tande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att
(
1
) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
154
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 11
▼B
tillhandahålla tjänster (
1
) eller Europaparlamentets och rådets di-
rektiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av
stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat
än den i vilken auktorisationen erhölls (
2
). Erkännande av juristers
yrkeskvalifikationer i syfte att omedelbart utöva yrket under yr-
kestiteln i den mottagande medlemsstaten omfattas av det här
direktivet.
(43)
I den mån de är reglerade omfattar detta direktiv även fria yrken,
som enligt detta direktiv utövas av var och en som på grund av
särskilda yrkeskvalifikationer personligen, under eget ansvar och
yrkesmässigt självständigt utför intellektuella tjänster i allmänhe-
tens och uppdragsgivarens intresse. Yrkesutövningen är i med-
lemsstaterna vanligen, i överensstämmelse med fördraget, under-
kastad särskilda rättsliga förpliktelser i enlighet med den natio-
nella lagstiftningen och de bestämmelser som inom lagstiftning-
ens ramar fastställs under självständiga former av respektive re-
presentativ yrkesorganisation; genom dessa bestämmelser säker-
ställs och vidareutvecklas professionaliteten och kvaliteten och
förtroendeförhållandet mellan den som utför tjänsten och upp-
dragsgivaren.
(44)
Detta direktiv påverkar inte de åtgärder som är nödvändiga för att
garantera hög hälso- och konsumentskyddsnivå.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som
kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av
ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad
”mottagande med-
lemsstat
”) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna
sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra med-
lemsstater (nedan kallad
”ursprungsmedlemsstat”) och som ger inneha-
varen av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.
▼M9
I detta direktiv fastställs också regler för ett partiellt tillträde till regle-
rade yrken och erkännande av yrkespraktik som bedrivs i en annan
medlemsstat.
▼B
Artikel 2
Räckvidd
1. Detta direktiv skall gälla för alla de medborgare i en medlemsstat,
inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen
som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de
har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.
(
1
) EUT L 78, 26.3.1977, s. 17. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
2
) EUT L 77, 14.3.1998, s. 36. Direktivet ändrat genom 2003 års anslutningsakt.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
155
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 12
▼M9
Detta direktiv ska också gälla för alla de medborgare i en medlemsstat
som har gjort yrkespraktik utanför ursprungsmedlemsstaten.
▼B
2. Varje medlemsstat kan inom sitt territorium, enligt sin egen lags-
tiftning, tillåta medborgare från medlemsstaterna med yrkeskvalifikatio-
ner som inte erhållits i en medlemsstat att utöva ett reglerat yrke enligt
artikel 3.1 a. För de yrken som omfattas av avdelning III kapitel III
skall detta första erkännande ske i överensstämmelse med de minimi-
krav på utbildning som anges i det kapitlet.
3. Om det för ett visst reglerat yrke finns andra särskilda regler för
erkännande av yrkeskvalifikationer finns i ett separat instrument i ge-
menskapslagstiftningen, skall motsvarande bestämmelser i det här direk-
tivet inte gälla.
▼M9
4.
Detta direktiv ska inte tillämpas på notarier som har utsetts av
offentliga myndigheter.
▼B
Artikel 3
Definitioner
1.
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser
som här anges:
a) reglerat yrke: en eller flera former av yrkesverksamhet där det
genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs be-
stämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verk-
samheten eller någon form av denna; i synnerhet skall användandet
av en yrkestitel som genom bestämmelser i lagar och andra författ-
ningar enbart får användas av den som innehar en viss yrkeskvali-
fikation utgöra en form av utövande. När första meningen inte är
tillämplig, skall ett sådant yrke som avses i punkt 2 betraktas som
ett reglerat yrke.
b) yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på for-
mella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 a i och/
eller yrkeserfarenhet.
c) bevis på formella kvalifikationer: examens-, utbildnings- eller annat
behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i
gemenskapen, utfärdat av en myndighet i en medlemsstat vilken
utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar. När
första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant bevis på formella
kvalifikationer som avses i punkt 3 betraktas som bevis på formella
kvalifikationer.
d) behörig myndighet: varje myndighet eller organ som medlemssta-
terna bemyndigat att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och an-
dra handlingar eller upplysningar, samt att ta emot ansökningar och
fatta de beslut som avses i detta direktiv.
e) reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett
visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov
kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkes-
utövning.
156
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 13
▼B
Utformningen av och nivån på yrkesutbildningen, provtjänst-
göringen eller yrkesutövningen skall fastställas i den berörda med-
lemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller god-
kännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.
▼M9
f) yrkeserfarenhet: det faktiska och lagliga utövandet av det berörda
yrket på heltid eller deltid under motsvarande tid i en medlemsstat.
▼B
g) anpassningsperiod: utövande av ett reglerat yrke i den mottagande
medlemsstaten under en behörig yrkesutövares ansvar, eventuellt
åtföljt av kompletterande utbildning. Denna praktik skall bedömas.
De detaljerade bestämmelserna för anpassningsperioden och dess
utvärdering samt status för en migrerande praktikant skall fastställas
av den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten.
Den status som personen får i den mottagande medlemsstaten, sär-
skilt när det gäller rätt till vistelse samt skyldigheter, sociala rättig-
heter och förmåner, ersättningar och arvoden, skall fastställas av de
behöriga myndigheterna i nämnda medlemsstat i enlighet med till-
lämplig gemenskapslagstiftning.
▼M9
h) lämplighetsprov: ett prov som gäller den sökandes yrkeskunnighet,
färdigheter och kompetens och som genomförs eller erkänns av de
behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten i syfte att
bedöma den sökandes förmåga att utöva ett reglerat yrke i denna
medlemsstat.
För att möjliggöra genomförande av detta prov ska de behöriga
myndigheterna upprätta en förteckning över de ämnen som, utifrån
en jämförelse mellan den utbildning som krävs i den mottagande
medlemsstaten och den som den sökande har genomgått, inte om-
fattas av de examens- eller andra behörighetsbevis som den sökande
har.
Lämplighetsprovet ska utformas med beaktande av att den sökande
är en behörig yrkesutövare i ursprungsmedlemsstaten eller den med-
lemsstat den sökande kommer ifrån. Det ska omfatta ämnen valda ur
förteckningen och i vilka kunskap är väsentlig för att kunna utöva
yrket i fråga i den mottagande medlemsstaten. Provet får också
omfatta kännedom om de yrkesregler som gäller för ifrågavarande
verksamhet i den mottagande medlemsstaten.
De närmare bestämmelserna för lämplighetsprovet och status i den
mottagande medlemsstaten för den som vill förbereda sig för provet i
den medlemsstaten ska fastställas av de behöriga myndigheterna i
den medlemsstaten.
▼B
i) företagsledare: varje person som har varit verksam i ett företag
inom ifrågavarande yrkesgren
i) som företagsledare eller chef för en filial, eller
ii) som ställföreträdare för ägaren till ett företag eller till en före-
tagsledare, om befattningen innebär att han/hon har ett ansvar
motsvarande ägarens eller företagsledarens, eller
iii) i arbetsledande funktion med arbetsuppgifter av affärsmässig
och/eller teknisk art och med ansvar för en eller flera avdel-
ningar inom företaget.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
157
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 14
▼M9
j) yrkespraktik utan att det påverkar artikel 46.4, en period med prak-
tik som sker under handledning, förutsatt att det utgör ett villkor för
tillträde till ett reglerat yrke, och som kan äga rum under eller efter
en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis.
k) europeiskt yrkeskort ett elektroniskt bevis för antingen att yrkes-
utövaren uppfyller alla nödvändiga villkor för att temporärt och
tillfälligt tillhandahålla tjänster i en mottagande medlemsstat eller
erkännandet av yrkeskvalifikationer för etablering i en mottagande
medlemsstat.
l) livslångt lärande all allmän utbildning, yrkesutbildning, icke-formell
utbildning och informellt lärande som sker genom livet och leder till
ökade kunskaper och färdigheter och ökad kompetens, som kan
innehålla yrkesetik.
m) tvingande hänsyn av allmänt intresse hänsyn som erkänns som
sådana i rättspraxis vid Europeiska unionens domstol.
n) poäng inom ramen för det europeiska systemet för överföring av
studiemeriter (ECTS-poäng) meritsystem för högre utbildning som
används i det europeiska området för högre utbildning.
▼B
2. Ett yrke som utövas av medlemmarna i en sådan sammanslutning
eller organisation som anges i bilaga I skall betraktas som ett reglerat
yrke.
De sammanslutningar eller organisationer som avses i första stycket har
särskilt till uppgift att främja och upprätthålla hög standard inom det
berörda yrkesområdet. För detta syfte är de föremål för erkännande i en
medlemsstat i en speciell form och tilldelar sina medlemmar bevis på
formella kvalifikationer, ser till att medlemmarna iakttar de regler för
yrkesmässigt uppförande som de föreskriver och ger dem rätten att
använda en titel eller en bokstavsförkortning eller att erhålla en ställning
som motsvarar detta bevis på formella kvalifikationer.
▼M9
När en medlemsstat erkänner en sådan sammanslutning eller organisa-
tion som avses i första stycket ska den underrätta kommissionen. Kom-
missionen ska undersöka huruvida sammanslutningen eller organisatio-
nen uppfyller de villkor som anges i andra stycket. För att vederbörlig
hänsyn ska tas till den lagstiftning som utvecklats i medlemsstaterna ska
kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med
artikel 57c för att uppdatera bilaga I om de villkor som anges i andra
stycket har uppfyllts.
När de villkor som anges i andra stycket inte uppfyllts, ska kommis-
sionen anta en genomförandeakt för att förkasta den begärda uppdate-
ringen av bilaga I.
▼B
3. Som bevis på formella kvalifikationer skall också betraktas varje
bevis på formella kvalifikationer som utfärdats i tredjeland, om inneha-
varen har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket på den med-
lemsstats territorium där beviset på formella kvalifikationer erkändes
i enlighet med artikel 2.2 och detta har intygats av den medlemsstaten.
158
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 15
▼B
Artikel 4
Verkan av erkännandet
▼M9
1. Om den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikatio-
nerna ska detta ge förmånstagare möjlighet att få tillträde i den med-
lemsstaten till samma yrke som denne är behörig för i ursprungsmed-
lemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på
samma villkor som dess medborgare.
▼B
2. I detta direktiv skall det yrke som sökanden önskar utöva i den
mottagande medlemsstaten vara detsamma som sökanden är behörig för i
ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om jämförbara verksamheter.
▼M9
3. Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 ska partiellt till-
träde beviljas i den mottagande medlemsstaten enligt de villkor som
anges i artikel 4f.
Artikel 4a
Europeiskt yrkeskort
1. Medlemsstaterna ska på begäran av innehavare av en yrkeskvali-
fikation utfärda ett europeiskt yrkeskort till dem, på villkor att kom-
missionen har antagit de relevanta genomförandeakter som avses i punkt
7.
2. När ett europeiskt yrkeskort har införts för ett visst yrke genom
relevanta genomförandeakter som antagits i enlighet med punkt 7 får
innehavare av en relevant yrkeskvalifikation välja att ansöka om ett
sådant kort eller att använda det förfarande som anges i avdelningarna
II och III.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att innehavaren av ett europeiskt
yrkeskort åtnjuter alla de rättigheter som tillerkänns enligt artiklarna
4b
–4e.
4. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att tillhandahålla
andra tjänster enligt avdelning II än sådana som omfattas av artikel 7.4
ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet utfärda ett europeiskt
yrkeskort i enlighet med artiklarna 4b och 4c. Det europeiska yrkes-
kortet ska, om tillämpligt, utgöra den skriftliga underrättelsen som avses
i artikel 7.
5. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att etablera sig i en
annan medlemsstat enligt avdelning III kapitel I
–IIIa eller att tillhanda-
hålla tjänster enligt artikel 7.4, ska ursprungsmedlemsstatens behöriga
myndighet fullfölja alla förberedande steg vad gäller den sökandes en-
skilda akt som skapats i informationssystemet för den inre marknaden
(IMI) (IMI-akten) i enlighet med artiklarna 4b och 4d. Den mottagande
medlemsstatens behöriga myndighet ska utfärda det europeiska yrkes-
kortet i enlighet med artiklarna 4b och 4d.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
159
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 16
▼M9
För etablering ska utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort inte innebära
automatisk rätt att utöva ett särskilt yrke om det redan innan ett euro-
peiskt yrkeskort införs finns registreringskrav eller andra kontrollför-
faranden i den mottagande medlemsstaten för detta yrke.
6. Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter för behandling av
IMI-akter och utfärdande av europeiska yrkeskort. Dessa myndigheter
ska sörja för en opartisk och objektiv behandling i god tid av ansök-
ningar om europeiska yrkeskort. De rådgivningscentrum som avses i
artikel 57b kan också agera som behöriga myndigheter. Medlemssta-
terna ska se till att de behöriga myndigheterna och rådgivningscent-
rumen informerar medborgarna, inbegripet potentiella sökande, om hur
ett europeiskt yrkeskort fungerar och dess mervärde för de yrken för
vilka det är tillgängligt.
7. Kommissionen ska genom genomförandeakter, anta de åtgärder
som krävs för att garantera en enhetlig tillämpning av bestämmelserna
om det europeiska yrkeskortet för de yrkesutövare som uppfyller de
villkor som anges i det andra stycket i denna punkt, inklusive åtgärder
rörande yrkeskortens utformning, behandlingen av skriftliga ansökning-
ar, de översättningar som den sökande ska tillhandahålla vid ansök-
ningar om europeiska yrkeskort, närmare uppgifter om de handlingar
som krävs i enlighet med artikel 7.2 eller bilaga VII för att ansökan ska
vara fullständig samt förfaranden för hur betalningar för ett europeiskt
yrkeskort ska göras och behandlas, med beaktande av särdragen för det
berörda yrket. Kommissionen ska också genom genomförandeakter spe-
cificera hur, när och för vilka handlingar behöriga myndigheter får
begära bestyrkta kopior i enlighet med det andra stycket i artikel 4b.3,
artiklarna 4d.2 och 4d.3 för yrket i fråga.
Införandet av det europeiska yrkeskortet för ett särskilt yrke genom
antagandet av relevanta genomförandeakter som avses i det första styc-
ket ska omfattas av samtliga följande villkor:
a) Det ska finnas betydande rörlighet eller potential för betydande rör-
lighet för yrket i fråga.
b) De berörda aktörerna ska ha uttryckt tillräckligt intresse.
c) Det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst yrke ska
vara reglerat i ett stort antal medlemsstater.
Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsför-
farande som avses i artikel 58.2.
160
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 17
▼M9
8. De avgifter som sökande kan behöva betala för administrativa
förfaranden vid utfärdande av europeiska yrkeskort ska vara rimliga
och proportionella och överensstämma med ursprungsmedlemsstatens
och den mottagande medlemsstatens kostnader, och får inte avskräcka
aktörer från att ansöka om ett europeiskt yrkeskort.
Artikel 4b
Ansökan om ett europeiskt yrkeskort och skapande av en akt i IMI
1. Ursprungsmedlemsstaten ska göra det möjligt för en innehavare av
en yrkeskvalifikation att ansöka om ett europeiskt yrkeskort genom ett
online-verktyg vilket tillhandahålls av kommissionen, som automatiskt
skapar en IMI-akt för den sökande i fråga. Om en ursprungsmedlemsstat
även tillåter skriftliga ansökningar ska den införa de nödvändiga arran-
gemangen för att skapa IMI-akten, skicka information till den sökande
och utfärda det europeiska yrkeskortet.
2. Ansökningar ska styrkas av sådana handlingar som föreskrivs i de
genomförandeakter som ska antas i enlighet med artikel 4a.7.
3. Inom en vecka efter mottagandet av ansökan ska ursprungsmed-
lemsstatens behöriga myndighet bekräfta mottagandet av ansökan och
informera den sökande om handlingar eventuellt saknas.
I förekommande fall ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet
utfärda kompletterande intyg i enlighet med kraven i detta direktiv.
Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska kontrollera huruvida
den sökande är lagligt etablerad i ursprungsmedlemsstaten och huruvida
alla nödvändiga handlingar som har utfärdats i ursprungsmedlemsstaten
är giltiga och äkta. Om det finns skälig grund för tvivel ska ursprungs-
medlemsstaten kontakta det relevanta organet och får begära bestyrkta
kopior av handlingarna från den sökande. Om samma sökande senare
lämnar nya ansökningar får ursprungsmedlemsstatens och den motta-
gande medlemsstatens behöriga myndigheter inte begära förnyad inläm-
ning av handlingar som redan finns i IMI-akten och som fortfarande är
giltiga.
4. Kommissionen får genom genomförandeakter anta de tekniska
specifikationerna för de uppgifter som finns i det europeiska yrkeskortet
och i IMI-akten, de åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa
uppgifter har integritet, behandlas konfidentiellt och är korrekta, och
villkoren och förfarandena för att utfärda ett europeiskt yrkeskort till
innehavaren, inbegripet möjligheten att ladda ned kortet eller inge upp-
dateringar till IMI-akten. Genomförandeakterna ska antas i enlighet med
det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
161
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 18
▼M9
Artikel 4c
Europeiskt yrkeskort för temporärt och tillfälligt tillhandahållande
av andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4
1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska inom tre veckor
kontrollera ansökan och de kompletterande handlingarna i IMI-akten
och utfärda det europeiska yrkeskortet för temporärt och tillfälligt till-
handahållande av andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4.
Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de handlingar som
saknas som avses i artikel 4b.3 första stycket eller, om inga övriga
handlingar begärts, vid utgången av den enveckasfrist som anges i det
stycket. Den ska sedan utan dröjsmål vidarebefordra det europeiska
yrkeskortet till den behöriga myndigheten i varje berörd mottagande
medlemsstat och ska informera den sökande om detta. Den mottagande
medlemsstaten får inte kräva en ytterligare underrättelse enligt artikel 7
för de påföljande 18 månaderna.
2. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighets beslut eller avsak-
nad av beslut inom den treveckorsperiod som avses i punkt 1 ska kunna
överklagas enligt nationell lagstiftning.
3. Om innehavare av ett europeiskt yrkeskort önskar tillhandahålla
tjänster i andra medlemsstater än de som ursprungligen anges i den
ansökan som avses i punkt 1 får innehavaren ansöka om en sådan
utökning. Om innehavaren önskar tillhandahålla tjänster utöver perioden
om 18 månader som avses i punkt 1 ska innehavaren informera den
behöriga myndigheten om detta. Under alla omständigheter ska inneha-
varen också tillhandahålla information om väsentliga förändringar i den
faktiska situation som uppgivits i IMI-akten, som ursprungsmedlems-
statens behöriga myndighet har rätt att begära i enlighet med de genom-
förandeakter som ska antas enligt artikel 4a.7. Ursprungsmedlemsstatens
behöriga myndighet ska vidarebefordra det uppdaterade europeiska yr-
keskortet till den berörda mottagande medlemsstaten.
4. Ett europeiskt yrkeskort ska vara giltigt på alla de mottagande
medlemsstaternas hela territorium så länge som dess innehavare behåller
rätten att utöva verksamhet, på grundval av de handlingar och uppgifter
som finns i IMI-akten.
Artikel 4d
Europeiskt yrkeskort för etablering och temporärt och tillfälligt
tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4
1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska inom en månad
vid utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort för etablering eller temporärt
och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4 kontrollera
de inlämnade styrkande handlingarnas äkthet och giltighet i IMI-akten.
Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de saknade hand-
lingar som avses i artikel 4b.3 första stycket eller, om inga övriga
handlingar begärts, vid utgången av den enveckasfrist som anges i det
stycket. Den ska överföra ansökan utan dröjsmål till den mottagande
medlemsstatens behöriga myndighet. Ursprungsmedlemsstaten ska infor-
mera den sökande om hur långt handläggningen av ansökan fortskridit
samtidigt som den överför ansökan till den mottagande medlemsstaten.
162
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 19
▼M9
2. I de fall som avses i artiklarna 16, 21, 49a och 49b ska en
mottagande medlemsstat besluta om huruvida den ska utfärda ett euro-
peiskt yrkeskort som avses i punkt 1 inom en månad från mottagande av
den ansökan som överförts av ursprungsmedlemsstaten. Om det finns
skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära ytter-
ligare uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling från ursprungs-
medlemsstaten som denna ska tillhandahålla senast två veckor efter det
att begäran inlämnats. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska
enmånadsfristen gälla utan hinder av en sådan begäran.
3. I de fall som avses i artikel 7.4 och artikel 14 ska den mottagande
medlemsstaten, inom två månader från den dag den mottar den ansökan
som överförts av ursprungsmedlemsstaten, besluta om huruvida den ska
utfärda ett europeiskt yrkeskort eller låta innehavaren av en särskild
yrkeskvalifikation genomgå kompensationsåtgärder. Om det finns skälig
grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära ytterligare
uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling från ursprungsmed-
lemsstaten som denna ska tillhandahålla senast två veckor efter inläm-
nandet av begäran. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska
tvåmånadersfristen tillämpas, utan hinder av en sådan begäran.
4. Om den mottagande medlemsstaten inte får de nödvändiga upp-
gifter som den har rätt att kräva, i enlighet med detta direktiv, för att
besluta om utfärdande av det europeiska yrkeskortet från ursprungsmed-
lemsstaten eller den sökande kan den vägra att utfärda ett kort. En sådan
vägran ska vara motiverad.
5. Om den mottagande medlemsstaten inte fattar ett beslut inom de
tidsfrister som anges i punkterna 2 och 3 i denna artikel eller inte lyckas
anordna ett lämplighetsprov i enlighet med artikel 7.4 ska det europe-
iska yrkeskortet anses vara utfärdat och ska skickas automatiskt via IMI
till innehavaren av yrkeskvalifikationen.
Den mottagande medlemsstaten ska ha möjlighet att förlänga med två
veckor de tidsfrister som fastställs i punkterna 2 och 3 för ett auto-
matiskt utfärdande av det europeiska yrkeskortet. Den ska ange skälen
till förlängningen och vederbörligen informera den sökande. En sådan
förlängning med två veckor får upprepas en gång och endast om det är
absolut nödvändigt, särskilt om skälen rör folkhälsan eller tjänstemotta-
garnas säkerhet.
6. De åtgärder som ursprungsmedlemsstaten vidtar i enlighet med
punkt 1 ska ersätta alla ansökningar om erkännande av yrkeskvalifika-
tioner enligt den mottagande medlemsstatens nationella lagstiftning.
7. De beslut som ursprungsmedlemsstaten och den mottagande med-
lemsstaten antar enligt punkterna 1
–5 eller avsaknaden av ett beslut från
ursprungsmedlemsstatens sida ska kunna överklagas enligt den berörda
medlemsstatens nationella lagstiftning.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
163
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 20
▼M9
Artikel 4e
Behandling av och tillgång till uppgifter om det europeiska
yrkeskortet
1. Utan att det påverkar frågan om oskuldspresumtion ska ursprungs-
medlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndig-
heter i god tid uppdatera den berörda IMI-akten när det gäller uppgifter
om disciplinära åtgärder eller straffrättsliga påföljder som rör begräns-
ning eller förbud och som påverkar den verksamhet som utövas av
innehavaren av ett europeiskt yrkeskort inom ramen för detta direktiv.
Därvid ska de respektera reglerna om skydd för personuppgifter som
anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 ok-
tober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling
av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (
1
) och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002
om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för
elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kom-
munikation) (
2
). Sådana uppdateringar ska innefatta radering av uppgif-
ter som inte längre behövs. Innehavaren av det europeiska yrkeskortet
och de behöriga myndigheter som har tillgång till den berörda IMI-
akten ska utan dröjsmål informeras om alla uppdateringar. Denna skyl-
dighet ska inte påverka medlemsstaternas skyldighet att varna enligt
artikel 56a.
2. Innehållet i de uppdaterade uppgifter som avses i punkt 1 ska vara
begränsat till
a) yrkesutövarens identitet,
b) det berörda yrket,
c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol som har fattat
beslutet om begränsningen eller förbudet,
d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och
e) den period som begränsningen eller förbudet gäller.
3. Tillgången till uppgifter i IMI-akten ska vara begränsad till ur-
sprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga
myndigheter enligt direktiv 95/46/EG. De behöriga myndigheterna ska
informera innehavaren av den europeiska yrkeskortet om innehållet i
IMI-akten på begäran av innehavaren.
4. De uppgifter som anges på det europeiska yrkeskortet ska vara
begränsade till de uppgifter som krävs för att fastställa innehavarens rätt
att utöva det yrke för vilket det utfärdats, nämligen innehavarens för-
namn, efternamn, födelsedatum och födelseort, yrke, formella kvalifika-
tioner och den tillämpliga ordningen, berörda behöriga myndigheter,
kortnummer, säkerhetsdetaljer och referensuppgifter om giltig identitets-
handling. Uppgifter om yrkeserfarenhet eller kompensationsåtgärder
som genomgåtts av innehavaren av det europeiska yrkeskortet ska
ingå i IMI-akten.
(
1
) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
(
2
) EGT L 201, 31.7.2002, s. 37.
164
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 21
▼M9
5. Personuppgifterna i IMI-akten kan behandlas så länge det behövs
för erkännandeförfarandet i sig och för erkännandet eller översändandet
av den underrättelse som föreskrivs i artikel 7. Medlemsstaterna ska se
till att innehavaren av ett europeiskt yrkeskort när som helst har rätt att
utan kostnad begära rättelse av felaktiga eller ofullständiga uppgifter,
eller radering och blockering av den berörda IMI-akten. Innehavaren ska
informeras om denna rätt när det europeiska yrkeskortet utfärdas, och
därefter påminnas om den vartannat år. Påminnelsen ska skickas auto-
matiskt via IMI om den ursprungliga ansökan för det europeiska yrkes-
kortet gjordes online.
I händelse av en begäran om radering av en IMI-akt som är kopplad till
det europeiska yrkeskortet för etablering eller temporärt och tillfälligt
tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4 ska den berörda motta-
gande medlemsstatens behöriga myndigheter förse innehavaren av yr-
keskvalifikationen med bevis som styrker erkännandet av dennes yr-
keskvalifikationer.
6. När det gäller behandling av personuppgifter på det europeiska
yrkeskortet och i alla IMI-akter ska medlemsstaternas relevanta behöriga
myndigheter betraktas som registeransvariga i den betydelse som avses i
artikel 2 d i direktiv 95/46/EG. När det gäller dess skyldigheter enligt
punkterna 1
–4 i den här artikeln och den berörda behandlingen av
personuppgifter ska kommissionen betraktas som registeransvarig i
den betydelse som avses i artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för
enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behand-
lar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (
1
).
7. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 ska de mottagande
medlemsstaterna föreskriva att arbetsgivare, kunder, patienter, offentliga
myndigheter och andra berörda parter kan kontrollera äktheten och gil-
tigheten hos ett europeiskt yrkeskort som kortinnehavaren uppvisar för
dem.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa regler om till-
gång till IMI-akten, och de tekniska metoderna och förfarandena för
kontroll enligt första stycket. Genomförandeakterna ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Artikel 4f
Partiellt tillträde
1. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet ska från fall
till fall bevilja partiellt tillträde till en yrkesverksamhet på landets terri-
torium, endast om följande villkor är uppfyllda:
a) Yrkesutövaren är fullt kvalificerad att i ursprungsmedlemsstaten ut-
öva den yrkesverksamhet för vilken partiellt tillträde söks i den
mottagande medlemsstaten.
(
1
) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
165
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 22
▼M9
b) Skillnaderna mellan en lagligen utövad yrkesverksamhet i ursprungs-
medlemsstaten och det reglerade yrket i den mottagande medlems-
staten är så stora att tillämpning av kompensationsåtgärder skulle
innebära att den sökande måste fullfölja hela det utbildningsprogram
som föreskrivs i den mottagande medlemsstaten för att få tillträde till
hela det reglerade yrket i den medlemsstaten.
c) Yrkesverksamheten kan objektivt särskiljas från andra verksamheter
som ingår i det reglerade yrket i den mottagande medlemsstaten.
Vid tillämpningen av led c ska den mottagande medlemsstatens behö-
riga myndighet beakta huruvida yrkesverksamheten kan utövas själv-
ständigt i ursprungsmedlemsstaten.
2. Ett partiellt tillträde får nekas om detta motiveras av tvingande
hänsyn till allmänintresset, om det är lämpligt för att säkerställa att
det eftersträvade målet uppnås, och om det inte går utöver vad som
är nödvändigt för att uppnå det målet.
3. Ansökningar för etablering i en mottagande medlemsstat ska
granskas i enlighet med avdelning III kapitel I och IV.
4. Ansökningar för ett temporärt och tillfälligt tillhandahållande av
tjänster i den mottagande medlemsstaten avseende yrkesverksamheter
som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet ska granskas i enlig-
het med avdelning II.
5. När ett partiellt tillträde har beviljats och genom undantag från
artikel 7.4 sjätte stycket och artikel 52.1 ska yrkesverksamheten utövas
under ursprungsmedlemsstatens yrkestitel. Den mottagande medlemssta-
ten får kräva att denna yrkestitel används på den mottagande medlems-
statens språk. De yrkesutövare som har beviljats partiellt tillträde ska
tydligt ange sin yrkesverksamhets räckvidd för tjänstemottagarna.
6. Denna artikel ska inte tillämpas på de yrkesutövare som omfattas
av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer enligt avdel-
ning III kapitel II, III och IIIa.
▼B
AVDELNING II
FRIHET ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER
Artikel 5
Principen om friheten att tillhandahålla tjänster
1. Utan att det påverkar särskilda bestämmelser i gemenskapslagstift-
ningen eller tillämpningen av artiklarna 6 och 7 i detta direktiv får inte
medlemsstaterna av skäl som rör yrkeskvalifikationerna inskränka frihe-
ten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat
a) om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att
där utöva samma yrke (nedan kallad
”etableringsmedlemsstaten”)
och
166
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 23
▼M9
b) om tjänsteleverantören förflyttar sig och om denne har utövat yrket
under minst ett år i en eller flera medlemsstater under de tio år som
föregår tillhandahållandet av tjänsten, om yrket inte är reglerat i
etableringsmedlemsstaten. Kravet på ett års yrkeserfarenhet ska inte
tillämpas om yrket är reglerat eller om utbildningen för yrket är
reglerad.
▼B
2. Bestämmelserna i denna avdelning skall tillämpas enbart om tjäns-
televerantören flyttar till den mottagande medlemsstatens territorium för
att temporärt och tillfälligt utöva ett yrke enligt punkt 1.
Huruvida tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt skall
bedömas från fall till fall, i synnerhet på grundval av tjänstens var-
aktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.
3. En tjänsteleverantör som förflyttar sig skall omfattas av de yrkes-
regler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt
samband med yrkeskvalifikationerna, till exempel yrkesdefinitionen, an-
vändningen av titlar och allvarlig försummelse i yrkesutövningen som
har direkt och specifikt samband med konsumentskydd och konsuments-
äkerhet samt de disciplinära bestämmelser som tillämpas i den motta-
gande medlemsstaten på personer som utövar samma yrke i den med-
lemsstaten.
Artikel 6
Undantag
I enlighet med artikel 5.1 skall den mottagande medlemsstaten medge
tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat undantag
från de krav som ställs på yrkesutövare som är etablerade inom den
mottagande medlemsstatens territorium i fråga om
a) tillstånd från, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation
eller motsvarande organ; för att underlätta tillämpningen av discipli-
nära bestämmelser som gäller på territoriet, enligt artikel 5.3 i detta
direktiv, får medlemsstaterna föreskriva antingen automatisk tillfällig
registrering eller proformamedlemskap i en sådan yrkesorganisation
eller motsvarande organ, på villkor att detta inte försenar eller på
något sätt försvårar tillhandahållandet av tjänster och inte medför
extrautgifter för tjänsteleverantören. En kopia av den underrättelse
som avses i artikel 7.1 och i förekommande fall av en förnyad
underrättelse, åtföljd, när det gäller yrken som har sådana kon-
sekvenser för folkhälsa och säkerhet som avses i artikel 7.4 eller
som omfattas av automatiskt erkännande i enlighet med avdelning III
kapitel III, av en kopia av de handlingar som avses i artikel 7.2, skall
skickas från den behöriga myndigheten till den relevanta yrkesorga-
nisationen eller motsvarande organ, och detta skall betraktas som en
automatisk tillfällig registrering eller ett proformamedlemskap,
b) anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med en försäk-
ringsgivare göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer
som är försäkrade genom ett socialförsäkringssystem.
Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall,
efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i b om de tjänster
som tillhandahålls.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
167
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 24
▼B
Artikel 7
Förhandsunderrättelse om tjänsteleverantören förflyttar sig
1. Medlemsstaterna får kräva att en tjänsteleverantör som för första
gången förflyttar sig från en medlemsstat till en annan för att tillhanda-
hålla tjänster på förhand skriftligen skall underrätta den behöriga myn-
digheten i den mottagande medlemsstaten, inklusive uppgifter om even-
tuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rö-
rande yrkesansvar. En sådan underrättelse skall förnyas en gång om året
om tjänsteleverantören har för avsikt att tillhandahålla temporära eller
tillfälliga tjänster i den medlemsstaten under det året. Tjänsteleverantö-
ren får lämna underrättelsen på valfritt sätt.
2. Vid det första tillhandahållandet av tjänster eller om de faktiska
omständigheter som avses i handlingarna ändrats, får medlemsstaterna
kräva att underrättelsen åtföljs av följande handlingar:
a) Bevis på tjänsteleverantörens nationalitet.
b) Intyg som visar att innehavaren är lagligt etablerad i en medlemsstat
för att där bedriva verksamheten i fråga och att det när intyget
utfärdas inte finns något förbud, ens tillfälligt, för innehavaren att
utöva sitt yrke.
c) Bevis på yrkeskvalifikationer.
▼M9
d) För de fall som avses i artikel 5.1 b bevis i någon form på att
tjänsteleverantören har bedrivit verksamheten i fråga under minst
ett av de föregående tio åren.
e) För yrkesutövare i säkerhetsbranschen, hälso- och sjukvårdssektorn
och för yrken som rör undervisning av underåriga barn, inklusive
barnomsorg och förskoleverksamhet: ett intyg som bekräftar att de
inte temporärt eller definitivt har förbjudits att utöva yrket eller inte
har dömts för något brott, om medlemsstaten kräver sådana intyg av
sina egna medborgare.
f) För yrken med konsekvenser för patientsäkerheten: ett intyg på den
sökandes kunskaper i det språk som behövs för att utöva yrket i den
mottagande medlemsstaten.
g) För yrken som omfattar sådan verksamhet som avses i artikel 16 och
som anmälts av en medlemsstat i enlighet med artikel 59.2: ett intyg
om verksamhetens karaktär och varaktighet utfärdat av behörig myn-
dighet eller behörigt organ i den medlemsstat där tjänsteleverantören
är etablerad.
2a. Inlämnandet av en föreskriven underrättelse av tjänsteleverantö-
ren i enlighet med punkt 1 ska ge tjänsteleverantören tillträde till tjäns-
teverksamheten eller möjlighet att utöva denna verksamhet på hela den
berörda medlemsstatens territorium. En medlemsstat får begära ytterli-
gare uppgifter vilka anges i punkt 2 om tjänsteleverantörens yrkeskva-
lifikationer avseende
a) yrket inom vissa delar av den medlemsstatens territorium är reglerat
på ett annat sätt,
168
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 25
▼M9
b) denna reglering också gäller alla medborgare i den medlemsstaten,
c) skillnaderna i denna reglering motiveras av tvingande hänsyn av
allmänt intresse som rör folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet,
och
d) medlemsstaten inte kan få sådan information på annat sätt.
▼B
3. Tjänsten skall tillhandahållas under den yrkestitel som används i
etableringsmedlemsstaten, om det i denna medlemsstat finns en sådan
reglerad titel för yrkesverksamheten i fråga. Denna titel skall anges på
(ett av) etableringsmedlemsstatens officiella språk på ett sätt som gör att
varje förväxling med yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten und-
viks. I de fall då en sådan yrkestitel inte finns i etableringsmedlems-
staten, skall leverantören ange sitt bevis på formella kvalifikationer på
denna medlemsstats officiella språk eller ett av dem. Undantagsvis skall,
i de fall som avses i avdelning III kapitel III, tjänsten tillhandahållas
under den yrkestitel som används i den mottagande medlemsstaten.
▼M9
4. Vid första tillhandahållandet av tjänster, när det gäller de reglerade
yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet och som inte
automatiskt erkänns enligt avdelning III kapitel II, III eller IIIa, kan den
mottagande medlemsstatens behöriga myndighet kontrollera tjänsteleve-
rantörens yrkeskvalifikationer innan tjänsterna tillhandahålls för första
gången. En sådan förhandskontroll ska vara möjlig endast om syftet
med kontrollen är att undvika allvarlig skada för tjänstemottagarens
hälsa eller säkerhet till följd av att tjänsteleverantören saknar yrkeskva-
lifikationer och om kontrollen inte går utöver vad som är nödvändigt för
detta syfte.
Senast en månad efter det att den underrättelse och de åtföljande hand-
lingar som avses i punkterna 1 och 2 inkommit ska den behöriga myn-
digheten informera tjänsteleverantören om sitt beslut
a) att inte kontrollera dennes yrkeskvalifikationer,
b) efter att ha kontrollerat dennes yrkeskvalifikationer
i) att begära att tjänsteleverantören gör ett lämplighetsprov, eller
ii) att tillåta tillhandahållandet av tjänster.
Om det uppstår problem som kan medföra försening att fatta beslut
enligt andra stycket, ska den behöriga myndigheten inom samma tids-
frist meddela tjänsteleverantören orsaken till förseningen. Problemet ska
lösas inom en månad efter det meddelandet, och beslutet ska färdig-
ställas inom två månader efter det att problemet lösts.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
169
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 26
▼M9
Om väsentlig skillnad föreligger mellan tjänsteleverantörens yrkeskvali-
fikationer och den utbildning som krävs i den mottagande medlems-
staten, i den mån denna skillnad är skadlig för folkhälsa eller säkerhet
och inte kan kompenseras genom tjänsteleverantörens yrkeserfarenhet
eller genom kunskap, färdigheter och kompetenser som uppnåtts genom
livslångt lärande och formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant
organ, ska den mottagande medlemsstaten ge tjänsteleverantören möj-
lighet att bevisa att de har förvärvat den kunskap, färdighet eller kom-
petens som fattas, genom ett lämplighetsprov som avses i andra stycket
led b. Den mottagande medlemsstaten ska fatta ett beslut på den grun-
den om huruvida tillhandahållande av tjänster ska tillåtas. Under alla
omständigheter ska tjänsten kunna tillhandahållas inom en månad efter
det att ett beslut fattats i enlighet med andra stycket.
Vid utebliven reaktion från den behöriga myndigheten inom de tids-
frister som fastställs i andra och tredje styckena får tjänsten tillhanda-
hållas.
I de fall då yrkeskvalifikationer har kontrollerats enligt detta stycket ska
tjänsten tillhandahållas under den mottagande medlemsstatens yrkestitel.
▼B
Artikel 8
Administrativt samarbete
▼M9
1. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlems-
statens behöriga myndigheter av etableringsmedlemsstatens behöriga
myndigheter begära upplysningar om huruvida tjänsteleverantören är
lagligen etablerad i den medlemsstaten, följer god sed och inte har
ådragit sig yrkesrelaterade disciplinära eller straffrättsliga påföljder.
Om den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter beslutar att
kontrollera tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer får de av etable-
ringsmedlemsstatens behöriga myndigheter begära upplysningar om
tjänsteleverantörens utbildningskurser, i den omfattning som krävs för
att bedöma om det finns väsentliga skillnader som kan vara skadliga för
folkhälsa eller säkerhet. Etableringsmedlemsstatens behöriga myndighe-
ter ska lämna dessa upplysningar i enlighet med artikel 56. De rådgiv-
ningscentrum som avses i artikel 57b får också lämna upplysningar om
eventuella oreglerade yrken i ursprungsmedlemsstaten.
▼B
2. De behöriga myndigheterna skall se till att det sker utbyte av alla
uppgifter som är nödvändiga för att en tjänstemottagares klagomål mot
en tjänsteleverantör skall kunna utredas på korrekt sätt. Tjänstemottaga-
ren skall informeras om resultatet av klagomålet.
Artikel 9
Uppgifter som skall lämnas till tjänstemottagarna
I de fall då tjänsterna tillhandahålls under etableringsmedlemsstatens
yrkestitel eller enligt tjänsteleverantörens bevis på formella kvalifikatio-
ner, får de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten
kräva att tjänsteleverantören, utöver andra informationskrav som fast-
ställs i gemenskapsrätten, meddelar tjänstemottagaren vissa eller samt-
liga av följande uppgifter:
170
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 27
▼B
a) Om tjänsteleverantören är upptagen i ett handelsregister eller annat
liknande offentligt register: vilket register det gäller samt registre-
ringsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter som finns i
detta register.
b) Om verksamheten omfattas av ett tillståndssystem i etableringsmed-
lemsstaten: namn och adress till den behöriga tillsynsmyndigheten.
c) Yrkessammanslutning eller liknande organisation där tjänsteleveran-
tören är medlem.
d) Yrkestiteln eller om sådan titel inte finns, tjänsteleverantörens bevis
på formella kvalifikationer och den medlemsstat där tjänsteleveran-
tören tilldelades denna titel.
e) Om tjänsteleverantören bedriver momspliktig verksamhet: det moms-
registreringsnummer som avses i artikel 22.1 i rådets sjätte direktiv
77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlems-
staternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system
för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (
1
).
f) Uppgifter om eventuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller
kollektivt skydd rörande yrkesansvar.
AVDELNING III
ETABLERINGSFRIHET
KAPITEL I
Den generella ordningen för erkännande av bevis på formella
kvalifikationer
Artikel 10
Räckvidd
Detta kapitel gäller för alla yrken som inte omfattas av kapitlen II och
III i denna avdelning och i följande fall där sökanden, av en specifik
och exceptionell anledning, inte uppfyller villkoren i de kapitlen:
a) För de verksamheter som förtecknas i bilaga IV när invandraren inte
uppfyller kraven enligt artiklarna 17, 18 och 19.
b) För läkare med grundutbildning, specialistläkare, sjuksköterskor med
ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandlä-
kare, veterinärer, barnmorskor,
►C2 apotekare ◄ och arkitekter
när invandraren inte uppfyller kraven i artiklarna 23, 27, 33, 37,
39, 43 och 49 för faktiskt och lagligt utövande av yrket.
c) För arkitekter när invandraren innehar ett utbildningsbevis som inte
upptas i punkt 5.7.2 i bilaga V.
(
1
) EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2004/66/EG (EUT L 168, 1.5.2004, s. 35).
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
171
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 28
▼B
d) För läkare, sjuksköterskor, tandläkare, veterinärer, barnmorskor,
►C2 apotekare ◄ och arkitekter ►C2 med bevis på specialistbe-
hörighet, som måste ha deltagit i utbildning som berättigar till en
yrkestitel
◄ enligt punkterna 5.1.1, 5.2.2, 5.3.2, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2
och 5.7.1 i bilaga V, dock endast för erkännande av specialiseringen
i fråga och utan att artikel 21.1 och artiklarna 23 och 27 åsidosätts.
e) För sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt
specialistsjuksköterskor
►C2 med bevis på specialistbehörighet,
som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel
◄
enligt punkt 5.2.2 i bilaga V när invandraren ansöker om erkännande i
en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga utövas av
specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom all-
män hälso- och sjukvård.
f) För specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom
allmän hälso- och sjukvård när invandraren ansöker om erkännande i
en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av
sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård, specialistsjukskö-
terskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och
sjukvård eller specialistsjuksköterskor
►C2 med bevis på specialist-
behörighet, som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkes-
titel
◄ enligt punkt 5.2.2 i bilaga V.
g) För invandrare som uppfyller kraven i artikel 3.3.
Artikel 11
Kvalifikationsnivåer
▼M9
Vid tillämpning av artikel 13 och artikel 14.6 ska yrkeskvalifikationerna
indelas i följande nivåer:
▼B
a) ett kompetensbevis som har utfärdats av en behörig myndighet i ur-
sprungsmedlemsstaten vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar
och andra författningar på grundval av
i) en utbildning som inte utgör en del av ett utbildnings- eller
examensbevis enligt led b, c, d eller e eller ett särskilt prov
som inte föregås av någon utbildning eller av att sökanden utövat
yrket i en medlemsstat på heltid under tre år i följd eller på deltid
under motsvarande tid under de senaste tio åren, eller
ii) en allmän utbildning på grundskole- eller gymnasienivå som visar
att innehavaren besitter allmänna kunskaper.
b) ett bevis på avslutad gymnasieutbildning, omfattande
i) allmän utbildning, som kompletterats med annan utbildning än
den som avses i led c och/eller med den provtjänstgöring eller
yrkesutövning som krävs utöver denna utbildning, eller
ii) teknisk eller yrkesinriktad utbildning, som i förekommande fall
kompletterats med allmän utbildning eller yrkesutbildning enligt
led i och/eller med den provtjänstgöring eller yrkesutövning som
krävs utöver denna utbildning.
172
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 29
▼B
c) ett examensbevis över avslutad
i) annan postgymnasial utbildning än den som avses i led d och e
på minst ett år eller på deltid under motsvarande tid, för vilken ett
av tillträdesvillkoren som regel är en avslutad gymnasieutbildning
med den inriktning som krävs för behörighet till universitetsstu-
dier eller högskolestudier eller annan utbildning på likvärdig nivå,
samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver denna post-
gymnasiala utbildning, eller
▼M9
ii) reglerad utbildning eller, i fråga om reglerade yrken, yrkesutbild-
ning med särskild uppläggning, med kompetens som går utöver
vad som anges i nivå b, motsvarande den utbildningsnivå som
anges i led i, om en sådan utbildning ger en jämförbar nivå av
yrkesskicklighet och förbereder den studerande för jämförbart
ansvar och jämförbar verksamhet, förutsatt att examensbeviset
åtföljs av ett utbildningsbevis från ursprungsmedlemsstaten.
d) ett examensbevis över att innehavaren har avslutat utbildning på
postgymnasial nivå på minst tre år och högst fyra år, eller på deltid
under motsvarande tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid
universitet eller högskola eller annan utbildningsanstalt på motsva-
rande nivå och, i tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbildning som
krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.
e) ett examensbevis över att innehavaren har avslutat utbildning på
postgymnasial nivå på minst fyra år, eller på deltid under motsva-
rande tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid universitet eller
högskola eller annan utbildningsanstalt på motsvarande nivå och, i
tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbildning som krävs utöver den
postgymnasiala utbildningen.
▼B
Artikel 12
Jämställda utbildningar
▼M9
Varje bevis på formella kvalifikationer eller uppsättning bevis på for-
mella kvalifikationer som utfärdats av en behörig myndighet i en med-
lemsstat ska, även vad beträffar nivån, jämställas med bevis på formella
kvalifikationer enligt artikel 11, på villkor att beviset gäller en avslutad
utbildning som erhållits i unionen, på heltid eller deltid och inom eller
utanför ramen för formella program, och som är erkänd som likvärdig
av denna medlemsstat samt där ger samma rätt till tillträde eller ut-
övande av ett yrke eller förbereder för utövande av detta yrke.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
173
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 30
▼B
Enligt samma villkor som anges i första stycket skall även varje yrkesk-
valifikation som, även om den inte uppfyller de krav som fastställts i
ursprungsmedlemsstatens lagar och andra författningar för tillträde till
eller utövande av ett yrke, tilldelar innehavaren förvärvade rättigheter i
kraft av dessa bestämmelser jämställas med sådant bevis på formella
kvalifikationer. Detta gäller i synnerhet om ursprungsmedlemsstaten hö-
jer de utbildningskrav som är en förutsättning för tillträde till och ut-
övande av ett yrke, och om en person som genomgått tidigare utbild-
ning, som inte uppfyller de nya kvalifikationskraven, åtnjuter förvärvade
rättigheter i kraft av nationella bestämmelser i lag eller andra författ-
ningar. I detta fall betraktar den mottagande medlemsstaten, för tillämp-
ningen av artikel 13, denna tidigare utbildning som motsvarande nivån
på den nya utbildningen.
▼M9
Artikel 13
Villkor för erkännande
1. När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvali-
fikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, ska den
behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket
och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna
medborgare, om de innehar det kompetensbevis eller bevis på formella
kvalifikationer enligt artikel 11 som krävs av en annan medlemsstat för
tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.
Kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer ska ha utfärdats
av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med
denna stats lagar och andra författningar.
2. Tillträde till ett yrke och rätten att utöva ett som beskrivs i punkt 1
ska också beviljas sökande som på heltid i ett år eller på deltid under
motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i fråga i en
annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke, och som har ett eller
flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer vilka har
utfärdats av en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke.
Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer ska uppfylla föl-
jande krav:
a) De ska ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat,
vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författning-
ar.
b) De ska visa att innehavaren förberetts för att utöva yrket.
Den yrkeserfarenhet på ett år som avses i första stycket får dock inte
krävas, när de bevis på formella kvalifikationer som sökanden har gäller
som bevis på en reglerad utbildning.
174
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 31
▼M9
3. Den mottagande medlemsstaten ska erkänna den nivå som intygas
enligt artikel 11 av ursprungsmedlemsstaten liksom det bevis genom
vilket den mottagande medlemsstaten styrker att den reglerade utbild-
ning eller yrkesutbildning med en särskild uppläggning som avses i
artikel 11 c ii motsvarar den nivå som föreskrivs i artikel 11 c i.
4. Genom undantag från punkterna 1 och 2 i den här artikeln och
från artikel 14 kan den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet
vägra tillträde till och utövande av ett yrke för innehavare av ett kom-
petensbevis som klassificeras enligt artikel 11 a där de nationella yr-
keskvalifikationer som krävs för utövandet av yrket på dess territorium
klassificeras enligt artikel 11 e.
▼B
Artikel 14
Kompensationsåtgärder
▼M9
1. Trots bestämmelserna i artikel 13 får den mottagande medlems-
staten kräva att sökande slutför en anpassningsperiod på högst tre år
eller genomgår ett lämplighetsprov om:
a) innehållet i den sökandens utbildning väsentligt avviker från det
innehåll som omfattas av det bevis på formella kvalifikationer som
krävs i den mottagande medlemsstaten.
b) det i den mottagande medlemsstaten reglerade yrket omfattar en eller
flera reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i motsvarande yrke i
sökandens ursprungsmedlemsstat och om utbildningen som krävs i
den mottagande medlemsstaten väsentligt avviker från dem som
omfattas av det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikatio-
ner som sökanden stöder sig på.
▼B
2. Om den mottagande medlemsstaten använder sig av den möjlighet
som avses i punkt 1, skall den ge sökanden rätt att välja mellan anpass-
ningsperiod och lämplighetsprov.
Om en medlemsstat anser att det för ett bestämt yrke är nödvändigt att
bevilja undantag från kravet på att ge sökanden rätt att välja mellan
anpassningsperiod eller lämplighetsprov enligt första stycket, skall den i
förväg underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta
och lägga fram dokument som visar att detta undantag är berättigat.
▼M9
Om kommissionen anser att det undantag som avses i andra stycket inte
är berättigat eller strider mot unionslagstiftningen, ska den inom tre
månader efter det att den mottagit alla nödvändiga uppgifter anta en
genomförandeakt, där medlemsstaten i fråga uppmanas att inte vidta den
planerade åtgärden. Har kommissionen inte reagerat inom denna tidsfrist
får undantaget tillämpas.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
175
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 32
▼B
3. För de yrken som kräver exakta kunskaper i nationell rätt och där
verksamheten till en väsentlig och konstant del består i att lämna råd
och/eller hjälp i frågor som rör nationell rätt får den mottagande med-
lemsstaten, med avvikelse från principen i punkt 2 enligt vilken sökan-
den har rätt att välja, föreskriva antingen en anpassningsperiod eller
lämplighetsprov.
Detta gäller även de fall som anges i artikel 10 b, 10 c, 10 d beträffande
läkare och tandläkare, 10 f när invandraren ansöker om erkännande i en
annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av sjukskö-
terskor inom allmän hälso- och sjukvård eller specialistsjuksköterskor
►C2 med bevis på specialistbehörighet, som har deltagit i utbildning
som berättigar till en yrkestitel
◄ enligt punkt 5.2.2 i bilaga V, och
artikel 10 g.
I de fall som omfattas av artikel 10 a får den mottagande medlemsstaten
kräva anpassningsperiod eller lämplighetsprov om invandraren avser att
utöva yrkesverksamhet som egenföretagare eller som företagsledare som
kräver kunskaper om och tillämpning av de specifika nationella gällande
bestämmelserna, under förutsättning att de behöriga myndigheterna i
den mottagande medlemsstaten kräver kunskaper om och tillämpning
av dessa bestämmelser för sina egna medborgares tillträde till sådan
verksamhet.
▼M9
Med avvikelse från principen enligt vilken sökanden har rätt att välja,
vilken fastställs i punkt 2, får den mottagande medlemsstaten fastställa
antingen en anpassningsperiod eller lämplighetsprov i följande fall:
a) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 a,
ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella
yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 c.
b) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 b,
ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella
yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 d eller e.
Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 a,
ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella
yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 d, får den
mottagande medlemsstaten kräva både en anpassningsperiod och ett
lämplighetsprov.
4. Vid tillämpning av punkterna 1 och 5 ska ett utbildningsinnehåll
som
”väsentligt avviker” avse sådana kunskaps- och kompetensområ-
den, uppnådda färdigheter och kompetenser som är grundläggande för
utövandet av yrket och där innehållet i invandrarens utbildning i bety-
dande mån skiljer sig från den utbildning som krävs i den mottagande
medlemsstaten.
176
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 33
▼M9
5. Punkt 1 ska tillämpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen.
Om den mottagande medlemsstaten ämnar kräva att den sökande slutför
en anpassningsperiod eller genomgår ett lämplighetsprov, ska den först
kontrollera om de kunskaper och färdigheter och den kompetens som
den sökande har tillägnat sig genom yrkesverksamhet eller genom livs-
långt lärande, och som formellt godkänts för detta ändamål av ett rele-
vant organ, i en medlemsstat eller i ett tredjeland, är sådana att de helt
eller delvis täcker det väsentligt avvikande kunskapsinnehåll som fast-
ställs i punkt 4.
6. Beslutet om införande av en anpassningsperiod eller ett lämplig-
hetsprov ska vederbörligen motiveras. I synnerhet ska den sökande
informeras om följande:
a) Den yrkeskvalifikationsnivå som krävs i den mottagande medlems-
staten och den sökandes yrkeskvalifikationsnivå enligt den klassifi-
cering som beskrivs i artikel 11.
b) Väsentliga skillnader som avses i punkt 4 och varför dessa skillnader
inte kan kompenseras genom kunskaper, färdigheter och kompeten-
ser som uppnåtts genom yrkeserfarenhet eller livslångt lärande som
formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ.
7. Medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet för en sökande
att göra det lämplighetsprov som avses i punkt 1 inom sex månader
efter det ursprungliga beslutet om ett lämplighetsprov för sökanden.
▼B
KAPITEL II
Erkännande av yrkeserfarenhet
Artikel 16
Krav när det gäller yrkeserfarenhet
Om det i en medlemsstat för tillträde till eller utövande av någon av de
verksamheter som anges i bilaga IV krävs kunskap och förmåga av
allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art, skall denna medlemsstat
som tillräckligt bevis för att sådan kunskap och förmåga förvärvats
godta utövande av denna verksamhet i en annan medlemsstat. Utövan-
det skall ha skett i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19.
Artikel 17
Verksamhetsformer i förteckning I i bilaga IV
1.
När det gäller verksamhetsformerna i förteckning I i bilaga IV
skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under sex år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
177
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 34
▼B
b) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en
utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt
bevis eller som bedömts som fullgod av behörig yrkesorganisation,
eller
c) under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om
förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått
en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten
erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkes-
organisation, eller
d) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som an-
ställd under minst fem år, eller
e) under fem år i följd i ledande ställning, varav minst tre år med
tekniska uppgifter och med ansvar för minst en avdelning i företaget,
om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genom-
gått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten
erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkes-
organisation.
2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört
tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos
den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
3. Punkt 1 e skall inte tillämpas på verksamhetsformer i grupp Ex
855 enligt ISIC-nomenklaturen, hårfrisörsinrättningar.
Artikel 18
Verksamhetsformer i förteckning II i bilaga IV
1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning II i bilaga IV
skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under fem år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
b) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en
utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt
bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisa-
tion, eller
178
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 35
▼B
c) under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om
förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått
en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten
erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkes-
organisation, eller
d) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som an-
ställd under minst fem år, eller
e) under fem år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att
han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år
som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts
som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
f) under sex på varandra följande år som anställd, om förmånstagaren
kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på
minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som
bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört
tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos
den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
Artikel 19
Verksamhetsformer i förteckning III i bilaga IV
1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning III i bilaga IV
skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
b) under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en
utbildning som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som
bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
c) under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som an-
ställd under minst tre år, eller
d) under tre år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han
för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett av
medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en
behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och c får verksamheten inte ha upphört
tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos
den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
179
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 36
▼M9
Artikel 20
Anpassning av förteckningarna över verksamhetsformer i bilaga IV
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om anpassning av förteckningarna över sådana verk-
samhetsformer enligt bilaga IV som omfattas av ett erkännande av
yrkeserfarenhet enligt artikel 16 i syfte att uppdatera eller förtydliga
de verksamheter som anges i bilaga IV, särskilt för att närmare fastställa
deras räckvidd och ta vederbörlig hänsyn till den senaste utvecklingen
vad gäller verksamhetsbaserade nomenklaturer, på villkor att detta inte
medför en minskning av räckvidden för de enskilda verksamhetsslagen
och att ingen verksamhet flyttas mellan de befintliga förteckningarna I,
II och III i bilaga IV.
▼B
KAPITEL III
Erkännande på grundval av samordning av minimikraven för
utbildning
A v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 21
Principen om automatiskt erkännande
1. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikatio-
ner som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med
grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, som specialisttandläka-
re, som veterinär, som
►C2 apotekare ◄ och som arkitekt, vilka avses
i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1
i bilaga V, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i
artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 44 respektive 46, genom att ge
innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och
rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på
formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.
Sådana bevis på formella kvalifikationer skall vara utfärdade av med-
lemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov skall de bevis som
avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respek-
tive 5.7.1 i bilaga V bifogas.
Bestämmelserna i första och andra stycket påverkar inte de förvärvade
rättigheter som avses i artiklarna 23, 27, 33, 37, 39 och 49.
2. Varje medlemsstat skall inom ramen för sitt eget socialförsäkrings-
system, när det gäller rätten att utöva verksamhet som allmänpraktise-
rande läkare, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som anges i
punkt 5.1.4 i bilaga V vilka utfärdats för medborgare i medlemsstaterna
av övriga medlemsstater och uppfyller minimikraven för utbildning i
artikel 28.
Bestämmelserna i första stycket påverkar inte de förvärvade rättigheter
som avses i artikel 30.
180
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 37
▼B
3. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikatio-
ner som barnmorska enligt punkt 5.5.2 i bilaga V som utfärdats för
medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater, om de uppfyller
minimikraven för utbildning i artikel 40 samt motsvarar de krav som
avses i artikel 41, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella
kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som
innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdas av
denna medlemsstat. Denna bestämmelse påverkar inte de förvärvade
rättigheter som avses i artiklarna 23 och 43.
▼M9
4. När det gäller driften av apotek som inte är föremål för territoriella
begränsningar får en medlemsstat, genom undantag, besluta att inte
godta de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i
bilaga V för inrättande av nya apotek öppna för allmänheten. För till-
lämpningen av denna punkt ska också de apotek som öppnats inom
mindre än tre år anses som nya apotek.
Detta undantag får inte tillämpas på apotekare vars formella kvalifika-
tioner redan är erkända för andra ändamål av de behöriga myndighe-
terna i den mottagande medlemsstaten, och som faktiskt och legalt har
varit verksamma som apotekare under minst tre år i följd i den med-
lemsstaten.
▼B
5. De bevis på formella kvalifikationer som arkitekt enligt punkt
5.7.1 i bilaga V som erkänns automatiskt i enlighet med punkt 1 skall
styrka en utbildning som påbörjats tidigast under det referensläsår som
avses i nämnda bilaga.
▼M9
6. Varje medlemsstat ska för tillträde till och rätt att utöva verksam-
het som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjuk-
vård, tandläkare, veterinär, barnmorska och apotekare kräva innehav av
något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkterna
5.1.1, 5.1.2, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 respektive 5.6.2 i
bilaga V, vilka bevisar att yrkesutövaren i fråga under hela sin utbild-
ning har i förekommande fall förvärvat de kunskaper, färdigheter och
kompetenser som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 31.7, 34.3, 38.3, 40.3
respektive 44.3.
För att beakta den allmänt erkända vetenskapliga och tekniska utveck-
lingen ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i
enlighet med artikel 57c för att uppdatera de kunskaper och färdigheter
som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 34.3, 38.3, 40.3, 44.3 och 46.4 för att
avspegla utvecklingen av den unionslagstiftning som direkt påverkar de
berörda yrkesutövarna.
Denna uppdatering får inte medföra någon ändring av gällande viktiga
principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller ut-
bildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Denna uppdatering
ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen
ska organiseras, i enlighet med vad som fastställs i artikel 165.1 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
181
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 38
▼M9
Artikel 21a
Anmälningsförfarande
1. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla de lagar och andra
författningar som de antar när det gäller utfärdande av bevis på formella
kvalifikationer inom de yrken som omfattas av detta kapitel.
När det gäller bevis på formella kvalifikationer som avses i avsnitt 8 ska
anmälan enligt första stycket också göras till övriga medlemsstater.
2. Den anmälan som avses i punkt 1 ska inbegripa uppgifter om
utbildningsprogrammens längd och innehåll.
3. Den anmälan som avses i punkt 1 ska översändas via IMI.
4. För att beakta utvecklingen på lagstiftningsområdet och det ad-
ministrativa området i medlemsstaterna och förutsatt att de lagar och
andra författningar som anmälts i enlighet med punkt 1 i denna artikel
är förenliga med de villkor som fastställs i detta kapitel ska kommis-
sionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c
i syfte att ändra punkterna 5.1.1
–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2,
5.6.2 och 5.7.1 i bilaga V, när det gäller att uppdatera de titlar som
medlemsstaterna antagit som bevis på formella kvalifikationer och, i
tillämpliga fall, de organ som utfärdar bevis på formella kvalifikationer,
de intyg som åtföljer dessa bevis samt motsvarande yrkestitlar.
5. När de lagar och andra författningar som anmälts i enlighet med
punkt 1 inte är förenliga med de villkor som fastställs i detta kapitel ska
kommissionen anta en genomförandeakt för att förkasta den begärda
ändringen av punkterna 5.1.1
–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2,
5.6.2 eller 5.7.1 i bilaga V.
▼B
Artikel 22
Gemensamma bestämmelser om utbildning
För utbildning enligt artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46
skall följande gälla:
a) Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som
godkänts av de behöriga nationella myndigheterna. Dessa myndig-
heter skall se till att den totala utbildningstiden och utbildningens
nivå och kvalitet inte underskrider motsvarande krav på kontinuerlig
heltidsutbildning.
▼M9
b) Medlemsstaterna ska, i enlighet med varje medlemsstats specifika
förfaranden, genom att uppmuntra fortbildning säkerställa att yrkes-
utövare vars yrkeskvalifikation omfattas av kapitel III i denna av-
delning kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser
så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att
hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket.
182
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 39
▼M9
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de åtgärder som de
vidtar i enlighet med första stycket b senast den 18 januari 2016.
▼B
Artikel 23
Förvärvade rättigheter
1. När de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger till-
träde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som
specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård, som tandläkare och specialisttandläkare, som veterinär, barn-
morska och
►C2 apotekare ◄ som innehas av medborgare i medlems-
staterna inte uppfyller alla de utbildningskrav som anges i artiklarna 24,
25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, skall varje medlemsstat
— utan att detta
påverkar de förvärvade rättigheterna för dessa yrken
— som tillräckligt
bevis på formella kvalifikationer erkänna sådana bevis som utfärdats av
dessa medlemsstater, om de avser utbildning som påbörjats före de
referensdatum som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3,
5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V och åtföljs av ett intyg som visar att
innehavarna av dessa bevis på formella kvalifikationer under den fem-
årsperiod som föregår intygets utfärdande faktiskt och lagligen utövat
verksamheten i fråga under minst tre år i följd.
2. Samma bestämmelser skall vara tillämpliga på sådana bevis på
formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksam-
het som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuk-
sköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare
och specialisttandläkare, som veterinär, barnmorska och
►C2 apote-
kare
◄ som förvärvats inom f.d. Tyska demokratiska republikens ter-
ritorium, även om de inte uppfyller samtliga de minimikrav för utbild-
ning som anges i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, om dessa
bevis anger att en utbildning slutförts med godkänt resultat och påbör-
jats före
a) den 3 oktober 1990 för läkare med grundutbildning, sjuksköterskor
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare med grund-
utbildning, specialisttandläkare, veterinärer, barnmorskor och
►C2 apotekare ◄, och
b) den 3 april 1992 för specialistläkare.
De bevis på formella kvalifikationer som avses i första stycket ger rätt
att utöva yrkesverksamhet inom Tysklands hela territorium enligt
samma villkor som de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats
av behöriga tyska myndigheter och som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2,
5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 37.1
skall varje medlemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer för
läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbild-
ning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård, som veterinär, barnmorska,
►C2 apotekare ◄ och
arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har ut-
färdats av f.d. Tjeckoslovakien eller för vilka utbildningen när det gäller
Tjeckien och Slovakien har påbörjats före den 1 januari 1993, om myn-
digheterna i en av de ovan nämnda staterna intygar att dessa bevis på
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
183
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 40
▼B
formella kvalifikationer på deras territorium äger samma lagliga giltighet
som de intyg dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som
anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde till
yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistlä-
kare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, veterinär,
barnmorska,
►C2 apotekare ◄ när det gäller den verksamhet som avses
i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i
artikel 48 samt rätt att utöva yrket.
Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma
myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har
utövat verksamheten på myndigheternas territorium under minst tre år i
följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
4. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikatio-
ner som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med
grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare,
veterinär, barnmorska,
►C2 apotekare ◄ och arkitekt som innehas
av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Sovjet-
unionen eller för vilka utbildningen har påbörjats
a) för Estlands del före den 20 augusti 1991,
b) för Lettlands del före den 21 augusti 1991,
c) för Litauens del före den 11 mars 1990,
om myndigheterna i en av de tre ovan nämnda medlemsstaterna
intygar att dessa bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet
som de bevis dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som
anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde
till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som speci-
alistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjuk-
vård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska,
►C2 apo-
tekare
◄ när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och
som arkitekt när det gäller den verksamhet som åsyftas i artikel 48 samt
rätt att utöva yrket.
Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma
myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har
utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd under
de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
För de bevis på formella kvalifikationer som veterinär som utfärdats av
f.d. Sovjetunionen eller för vilka utbildningen för Estlands del har på-
börjats före den 20 augusti 1991, skall det intyg som avses i föregående
stycke åtföljas av ett annat intyg, som utfärdats av de estniska myndig-
heterna och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat
verksamheten på sitt territorium under minst fem år i följd under de sju
år som föregick utfärdandet av intyget.
184
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 41
▼A1
5. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 43b ska varje med-
lemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som
ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och
som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso-
och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmors-
ka, apotekare och arkitekt som innehas av medborgare i medlemssta-
terna och som har utfärdats av f.d. Jugoslavien eller för vilka utbild-
ningen har påbörjats
a) för Sloveniens del före den 25 juni 1991, och
b) för Kroatiens del före den 8 oktober 1991,
om myndigheterna i de ovannämnda medlemsstaterna intygar att dessa
bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de bevis
som dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis på formella
kvalifikationer som anges för dessa medlemsstater i punkt 6 i bilaga VI
vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning
och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barn-
morska, apotekare när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2
och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i artikel 48
samt rätt att utöva yrket.
Detta intyg ska åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma
myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen
har utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd
under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
▼B
6. Varje medlemsstat skall, när det gäller medborgare i de medlems-
stater som har bevis på formella kvalifikationer som läkare, som sjuk-
sköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare,
specialisttandläkare, veterinär, barnmorska och
►C2 apotekare ◄ som
inte motsvarar de benämningar som gäller för denna medlemsstat enligt
punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och
5.6.2 i bilaga V, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som dessa
medlemsstater utfärdat och som åtföljs av ett intyg utfärdat av behöriga
myndigheter eller organ.
Av det intyg som avses i första stycket skall det framgå att dessa bevis
på formella kvalifikationer utfärdats som bevis på avslutad utbildning i
enlighet med artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40 respektive 44 och
att den medlemsstat som utfärdat dem jämställer dem med dem som
nämns i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2,
5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.
▼M1
Artikel 23a
Särskilda omständigheter
1. Med avvikelse från det här direktivet får Bulgarien tillåta personer
som har behörighetsbevis för
”фелдшер” (fältskär) utfärdade i Bulgarien
före den 31 december 1999 och som den 1 januari 2000 utövade detta
yrke under Bulgariens nationella system för social trygghet att fortsätta
att utöva sagda yrke även om delar av deras yrkesverksamhet faller
under de bestämmelser i det här direktivet som rör läkare och sjuk-
sköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
185
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 42
▼M1
2. Innehavare av det bulgariska behörighetsbeviset för
”фелдшер”
(fältskär) enligt punkt 1 är inte berättigade att få sina yrkeskvalifikatio-
ner erkända i andra medlemsstater som läkare eller som sjuksköterska
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt det här direktivet.
▼B
A v s n i t t 2
L ä k a r e
Artikel 24
Medicinsk grundutbildning
1.
För tillträde till medicinsk grundutbildning krävs en betygshand-
ling som ger tillträde till universitet för studierna i fråga.
▼M9
2. Den medicinska grundutbildningen ska sammanlagt omfatta minst
fem års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska bestå av
minst 5 500 timmars teoretisk och praktisk undervisning vid universitet
eller under tillsyn av ett universitet.
Om studierna påbörjades före den 1 januari 1972 kan den utbildning
som avses i första stycket omfatta sex månaders praktisk heltidsutbild-
ning på universitetsnivå under tillsyn av de behöriga myndigheterna.
▼B
3.
Den medicinska grundutbildningen skall garantera att personen i
fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som medicinen bygger på
och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för
bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt
vedertagna fakta och analys av data.
b) Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors anatomi,
funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälso-
tillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.
c) Tillräckliga kunskaper om kliniska ämnen och behandlingar, som ger
en sammanhängande bild av psykiska och fysiska sjukdomar och
medicin sedd ur förebyggande, diagnostisk och terapeutisk synvinkel
samt människans fortplantning.
d) Lämplig klinisk erfarenhet på sjukhus under lämplig handledning.
186
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 43
▼B
Artikel 25
Specialistläkarutbildning
▼M9
1. För tillträde till specialistläkarutbildning ska krävas ett fullgjort
program för medicinsk grundutbildning med godkända resultat enligt
artikel 24.2, där den studerande har förvärvat nödvändiga baskunskaper i
medicin.
▼B
2. Specialistläkarutbildningen skall omfatta teoretisk och praktisk ut-
bildning vid universitet, universitetssjukhus eller i förekommande fall
annan vårdinrättning som godkänts av behöriga myndigheter eller organ
i detta syfte.
Medlemsstaterna skall se till att utbildningstiden för sådan specialistlä-
karutbildning som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V inte är kortare än vad
som avses i den punkten. Utbildningen skall ske under kontroll av
behöriga myndigheter eller organ. Den förutsätter personlig medverkan
och ansvarstagande av den blivande specialistläkaren i verksamheten på
avdelningen i fråga.
3. Utbildningen skall ske på heltid vid särskilda inrättningar som
erkänts av de behöriga myndigheterna. Den förutsätter medverkan i
all medicinsk verksamhet på den avdelning där utbildningen äger rum,
inklusive jourtjänstgöring, så att den blivande specialistläkaren ägnar all
sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under
hela arbetsveckan och under hela året på de villkor som fastställs av de
behöriga myndigheterna. Dessa tjänster skall följaktligen avlönas med
lämpligt belopp.
▼M9
3a. Medlemsstaterna får i sin nationella lagstiftning fastställa partiella
befrielser från vissa moment i specialistläkarutbildningen, vilka förteck-
nas i punkt 5.1.3 i bilaga V, som ska tillämpas från fall till fall, förutsatt
att dessa moment i utbildningen redan har fullgjorts under ett annat
specialistutbildningsprogram som förtecknas i punkt 5.1.3 i bilaga V,
för vilket yrkesutövaren redan har erhållit den tidigare specialistkvalifi-
kationen i en medlemsstat. Medlemsstaterna ska se till att de beviljade
befrielserna inte motsvarar mer än halva minimilängden på specialistlä-
karutbildningen i fråga.
Medlemsstaterna ska anmäla den berörda nationella lagstiftningen till
kommissionen och de övriga medlemsstaterna för alla sådana partiella
befrielser.
▼B
4. För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifika-
tioner för specialistläkare krävs bevis på formella kvalifikationer som
avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i bilaga V.
▼M9
5. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i en-
lighet med artikel 57c om anpassning av de minimilängder på utbild-
ningen som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V, till den vetenskapliga och
tekniska utvecklingen.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
187
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 44
▼B
Artikel 26
Benämningar på specialistläkarutbildningar
De bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare som avses i
artikel 21 har utfärdats av de behöriga myndigheter eller organ som
avses i punkt 5.1.2 i bilaga V och motsvarar för specialistutbildningen
i fråga de aktuella benämningar som tillämpas i de olika medlemssta-
terna och som framgår av punkt 5.1.3 i bilaga V.
▼M9
För att vederbörligen beakta ändringar i nationell lagstiftning och i syfte
att uppdatera detta direktiv ska kommissionen ges befogenhet att anta
delegerade akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya medi-
cinska specialiseringar i punkt 5.1.3 i bilaga V, förutsatt att dessa är
gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.
▼B
Artikel 27
Förvärvade rättigheter för läkare med specialistutbildning
1. Av de läkare med specialistutbildning vars specialistutbildning på
deltid reglerades av de lagar och andra författningar som gällde
den 20 juni 1975 och som påbörjade sin specialistutbildning senast
den 31 december 1983 kan den mottagande medlemsstaten kräva att
deras bevis på formella kvalifikationer skall åtföljas av intyg som visar
att de faktiskt och legalt har utövat verksamheten under minst tre år i
följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
2. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikatio-
ner för specialistläkare som utfärdats i Spanien för läkare som har full-
gjort en specialistutbildning före den 1 januari 1995, även om denna
inte motsvarar minimikraven för den utbildning som avses i artikel 25,
om bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de
behöriga spanska myndigheterna, av vilket det framgår att personen i
fråga har blivit godkänd i det prov gällande särskild yrkeskompetens
som anordnats inom ramen för de extraordinära regulariseringsåtgär-
derna i den kungliga förordningen 1497/99 i syfte att fastställa att denne
har kunskapsnivå och kompetens likvärdig med de läkare som innehar
sådant bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare som för
Spaniens del framgår av punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V.
▼M9
2a. Medlemsstaterna ska erkänna benämningar på specialistutbild-
ningar som utfärdas i Italien och anges i punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i
bilaga V för läkare som påbörjade sin specialistutbildning efter den
31 december 1983 och före den 1 januari 1991, trots att den berörda
utbildningen inte uppfyller alla utbildningskrav som fastställs i artikel 25,
om de åtföljs av ett intyg som utfärdats av de behöriga italienska myn-
digheterna och som uppger att den berörda läkaren faktiskt och legalt
har varit verksam i Italien som specialistläkare inom det berörda special-
området under minst sju år i följd under de tio år som föregick utfär-
dandet av intyget.
188
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 45
▼B
3.
Varje medlemsstat som har upphävt lagar och andra författningar
om utfärdande av bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare
enligt punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V och som har vidtagit åtgärder
rörande förvärvade rättigheter till förmån för sina medborgare skall
tillerkänna medborgarna i de övriga medlemsstaterna rätten att utnyttja
samma åtgärder, om dessa bevis på formella kvalifikationer har utfärdats
före det datum då den mottagande medlemsstaten upphörde att utfärda
sådana bevis för den berörda specialistutbildningen.
De tidpunkter då bestämmelserna upphävdes anges i punkt 5.1.3 i bilaga V.
Artikel 28
Särskild allmänläkarutbildning
▼M9
1. För tillträde till särskild allmänläkarutbildning ska krävas ett full-
gjort program för medicinsk grundutbildning med godkända resultat
enligt artikel 24.2 där den studerande har förvärvat nödvändiga baskun-
skaper i medicin.
▼B
2. Den särskilda allmänläkarutbildning för vilken bevis på formella
kvalifikationer utfärdas före den 1 januari 2006 skall omfatta minst två
års studier på heltid. Bevis på formella kvalifikationer som utfärdas efter
detta datum skall omfatta minst tre års studier på heltid.
När den utbildning som avses i artikel 24 omfattar praktiktjänstgöring
vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedi-
cin, hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid en godkänd
vårdcentral för primärvård, får denna praktik inräknas, dock högst ett år,
i den utbildningstid som avses i första stycket för bevis på formella
kvalifikationer som utfärdas från och med den 1 januari 2006.
Den möjlighet som avses i andra stycket skall stå öppen bara för de
medlemsstater där utbildningstiden för den särskilda allmänläkarutbild-
ningen var två år den 1 januari 2001.
3. Den särskilda allmänläkarutbildningen skall ske på heltid under
tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen. Den skall snarare
vara praktisk än teoretisk.
Den praktiska utbildningen skall förmedlas dels under minst sex må-
nader vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för all-
mänmedicin, dels under minst sex månader hos godkänd allmänprakti-
serande läkare eller vid godkänd vårdcentral för primärvård.
Den praktiska utbildningen skall genomföras tillsammans med andra
vårdinrättningar för allmänmedicin. Utan att de minimiperioder som
nämns i andra stycket påverkas får den praktiska utbildningen dock
ges under högst sex månader vid andra godkända vårdinrättningar för
allmänmedicin.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
189
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 46
▼B
Utbildningen förutsätter samma personliga medverkan och ansvars-
tagande hos den blivande specialistläkaren i yrkesverksamheten som
hos dem han arbetar tillsammans med.
4. För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifika-
tioner för särskild utbildning i allmänmedicin krävs bevis på formella
kvalifikationer som avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i
bilaga V.
5. Medlemsstaterna får utfärda de bevis på formella kvalifikationer
som avses i punkt 5.1.4 i bilaga V till en läkare som inte har fullgjort
utbildningen enligt denna artikel men som har avslutat en annan kom-
pletterande utbildning för vilken de behöriga myndigheterna i en med-
lemsstat har utfärdat bevis på formella kvalifikationer. De får emellertid
bara utfärda bevis på formella kvalifikationer om detta gäller en kun-
skapsnivå som motsvarar den utbildning som föreskrivs i denna artikel.
Medlemsstaterna skall avgöra bland annat i vilken mån den komplette-
rande utbildning och den yrkeserfarenhet som sökanden redan har kan
beaktas i stället för den utbildning som föreskrivs i denna artikel.
Medlemsstaterna får bara utfärda bevis på formella kvalifikationer enligt
punkt 5.1.4 i bilaga V om sökanden har skaffat minst sex månaders
erfarenhet i allmänmedicin hos en allmänpraktiserande läkare eller på en
vårdinrättning för primärvård enligt punkt 3 i den här artikeln.
Artikel 29
Yrkesutövning som allmänpraktiserande läkare
Med förbehåll för bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall varje
medlemsstat för yrkesutövningen som allmänpraktiserande läkare inom
ramen för medlemsstatens socialförsäkringssystem kräva bevis på for-
mella kvalifikationer enligt punkt 5.1.4 i bilaga V.
Medlemsstaterna kan från detta villkor undanta dem som genomgår
särskild utbildning i allmänmedicin.
Artikel 30
Förvärvade rättigheter för allmänpraktiserande läkare
1. Varje medlemsstat skall fastställa de förvärvade rättigheterna. Som
förvärvad rättighet skall dock betraktas rätten att utöva verksamhet som
allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäk-
ringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs
i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter denna rättighet vid det
referensdatum som avses i den punkten i kraft av de på läkaryrket till-
lämpliga bestämmelser som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare
med grundutbildning och om han vid denna tidpunkt är etablerad i
medlemsstaten med stöd av artikel 21 eller 23.
190
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 47
▼B
De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall på begäran utfärda
ett intyg av vilket framgår att läkaren har rätt att utöva verksamhet som
allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäk-
ringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs
i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter förvärvade rättigheter enligt
första stycket.
2. Varje medlemsstat skall erkänna de intyg som avses i punkt 1
andra stycket vilka de övriga medlemsstaterna utfärdat till medborgare i
medlemsstaterna och ge dessa intyg samma verkan på sitt territorium
som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv ut-
färdar och som ger rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande
läkare inom ramen för det egna socialförsäkringssystemet.
A v s n i t t 3
S j u k s k ö t e r s k a m e d a n s v a r f ö r a l l m ä n h ä l s o - o c h
s j u k v å r d
Artikel 31
Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård
▼M9
1.
För att bli antagen till utbildning till sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård ska det antingen krävas
a) tolv års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbildnings-
eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna
eller organen i en medlemsstat eller genom intyg på godkänt inträ-
desprov som ger behörighet till universitet eller högskolor med en
erkänd likvärdig nivå, eller
b) minst tio års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbild-
nings- eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndig-
heterna eller organen i en medlemsstat eller bevis på godkänt inträ-
desprov på motsvarande nivå som ger behörighet till en yrkesskola
eller ett yrkesutbildningsprogram för sjuksköterskor.
▼B
2. Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård skall ske på heltid och skall omfatta minst den utbildningsplan
som anges i punkt 5.2.1 i bilaga V.
▼M9
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.2.1 i bilaga V, i
syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon
ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslags-
tiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska per-
soner. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur
utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i
EUF-fördraget.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
191
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 48
▼B
3.
►M9 Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän häl-
so- och sjukvård ska omfatta sammanlagt tre års utbildning, eller ett
likvärdigt antal ECTS-poäng, bestående av minst 4 600 timmars teore-
tisk och klinisk undervisning, varav den teoretiska undervisningen ska
utgöra minst en tredjedel och den kliniska undervisningen minst hälften
av den föreskrivna minimitiden för utbildningen. Medlemsstaterna får ge
partiell dispens för yrkesutövare som genomgått en del av denna utbild-
ning inom ramen för annan utbildning på minst motsvarande nivå.
◄
Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar sjuksköters-
kor är ansvarig för samordningen av den teoretiska och kliniska under-
visningen under hela utbildningen.
▼M9
4. Den teoretiska utbildningen är den del av sjuksköterskeutbild-
ningen då sjuksköterskorna förvärvar de kunskaper, färdigheter och
kompetenser i yrket som krävs enligt punkterna 6 och 7. Denna utbild-
ning ska ges av sjuksköterskelärare och andra behöriga personer vid
universitet och högskolor som tillerkänts likvärdig ställning eller vid
yrkesskolor eller genom yrkesutbildningsprogram för sjuksköterskor.
5. Med den kliniska undervisningen avses den del av sjuksköters-
keutbildningen där den studerande, som medlem i ett arbetslag och i
direkt kontakt med friska eller sjuka enskilda personer och/eller grupper,
lär sig att planera, utföra och bedöma en sjuksköterskas samlade vårdin-
satser på grundval av de kunskaper, färdigheter och kompetenser de har
uppnått. De sjuksköterskestuderande ska inte bara lära sig att ingå i ett
arbetslag, utan även att leda ett arbetslag och organisera en sjuksköters-
kas samlade vårdinsatser, inklusive undervisning i hälsovård för en-
skilda personer och mindre grupper vid vårdinrättningar eller ute i sam-
hället.
▼B
Denna utbildning skall äga rum på sjukhus och vid andra vårdinrätt-
ningar samt ute i samhället under de undervisande sjuksköterskornas
ansvar i samarbete med och med stöd av andra utbildade sjuksköterskor.
Även annan behörig personal kan medverka i denna undervisning.
De sjuksköterskestuderande skall delta i verksamheten på avdelningarna i
fråga i den mån denna bidrar till deras utbildning och gör att de kan ta på
sig det ansvar som är förbundet med en sjuksköterskas vårduppgifter.
▼M9
6. Utbildningen av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård ska garantera att yrkesutövaren i fråga har förvärvat följande
kunskaper och färdigheter:
a) Allmänna kunskaper om de vetenskaper som den allmänna hälso-
och sjukvården bygger på, inklusive tillräcklig insikt i friska och
sjuka människors anatomi, fysiologiska funktioner och beteende
samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska
och sociala miljö.
192
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 49
▼M9
b) Kunskaper om yrkets beskaffenhet och etik samt de allmänna prin-
ciperna för hälso- och sjukvård.
c) Tillräcklig klinisk erfarenhet; sådan erfarenhet, som bör väljas ut
med avseende på dess utbildningsvärde, ska förvärvas under hand-
ledning av utbildad sjukvårdspersonal och där det finns tillräckligt
med utbildad personal och utrustning som uppfyller kraven på pati-
entvård.
d) Förmåga att ta del i den praktiska utbildningen av hälso- och sjuk-
vårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.
e) Erfarenhet av samarbete med företrädare för andra yrken inom vård-
sektorn.
7. Formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård ska visa att yrkesutövaren kan tillämpa minst föl-
jande kunskaper, vare sig utbildningen har skett vid universitet, hög-
skola som tillerkänts likvärdig ställning, eller vid yrkesskola eller genom
yrkesutbildningsprogram för vårdinsatser:
a) Förmåga att göra en oberoende diagnos av de vårdinsatser som krävs
genom att tillämpa aktuella teoretiska och kliniska kunskaper samt
planera, organisera och utföra vårdinsatser när vederbörande behand-
lar patienter på grundval av de kunskaper och färdigheter som för-
värvats i enlighet med punkt 6 a, 6 b och 6 c för att förbättra
yrkespraktiken.
b) Förmåga att arbeta effektivt tillsammans med andra aktörer inom
hälso- och sjukvårdssektorn, däribland deltagande i praktisk utbild-
ning av hälso- och sjukvårdspersonal på grundval av de kunskaper
och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 d och 6 e.
c) Förmåga att tillhandahålla rådgivning åt enskilda personer, familjer
och grupper om en hälsosam livsstil och egenvård på grundval av de
kunskaper och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 a
och 6 b.
d) Förmåga att omedelbart inleda oberoende livräddningsinsatser och
vidta åtgärder i kriser och nödsituationer.
e) Förmåga att ge oberoende rådgivning, instruktioner och stöd till
personer som är i behov av vård och till deras närstående.
f) Förmåga att göra en oberoende kvalitetssäkring och utvärdering av
vårdinsatserna.
g) Förmåga att kommunicera på ett yrkesmässigt och uttömmande sätt
samt samarbeta med företrädare för andra yrken inom hälso- och
sjukvårdssektorn.
h) Förmåga att analysera vårdkvaliteten för att förbättra det egna yrkes-
utövandet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjuk-
vård.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
193
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 50
▼B
Artikel 32
Utövande av yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård
I detta direktiv skall yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård innebära verksamhet som utövas av personer
med de yrkestitlar som anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
Artikel 33
Förvärvade rättigheter för sjuksköterskor med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård
1. För att de allmänna bestämmelserna om förvärvade rättigheter
skall vara tillämpliga på sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso-
och sjukvård, skall den verksamhet som avses i artikel 23 ha omfattat
fullt ansvar för planering, organisation och administration av patient-
vård.
▼M9
3.
Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer
för sjuksköterska som
a) utfärdats i Polen till sjuksköterskor vars utbildning avslutades före
den 1 maj 2004 utan att uppfylla minimikraven för utbildning enligt
artikel 31 och
b) som bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett
särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i
i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om
sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om några andra rätt-
sakter (Republiken Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt
885 och 2007, nr 176, punkt 1237), och hälsovårdsministerns
förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för
utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examens-
bevis från gymnasieskola (avgångsbetyg
– studentexamen) och
som har avslutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller
vårdskolor med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Repu-
bliken Polens officiella tidning 2004 nr 110, punkt 1170 och
2010 nr 65, punkt 420), eller
ii) artikel 52.3 led 2 i lagen av den 15 juli 2011 om sjuksköterske-
och barnmorskeyrkena (Republiken Polens officiella tidning 2011
nr 174, punkt 1039) och i hälsovårdsministerns förordning av den
14 juni 2012 om närmare bestämmelser för högre utbildning av
sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gym-
nasieskola (avgångsbetyg
– studentexamen) och som har genom-
gått utbildning på sekundärnivå med vårdinriktning eller efter-
gymnasial utbildning med sjuksköterske- och barnmorske-
inriktning (Republiken Polens officiella tidning 2012, punkt 770),
194
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 51
▼M9
i syfte att kontrollera att sjuksköterskan har en kunskaps- och kom-
petensnivå som är jämförbar med nivån för sjuksköterskor med de
kvalifikationer som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
▼M1
Artikel 33a
▼M9
När det gäller rumänska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård ska endast följande bestämmelser om
förvärvade rättigheter gälla:
För de medborgare i medlemsstaterna som utbildats till sjuksköterskor
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien och vars utbild-
ning inte uppfyller minimikraven gällande utbildning i artikel 31 ska
medlemsstaterna erkänna de nedan angivna bevisen på formella kvali-
fikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård,
förutsatt att dessa bevis åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer
faktiskt och lagligen har varit verksamma som sjuksköterskor med an-
svar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien, inklusive har haft fullt
ansvar för planeringen, organisationen och patientvården under en pe-
riod av minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfär-
dandet av intyget.
a) Certificat de competen
țe profesionale de asistent medical generalist
med eftergymnasial utbildning vid en
școală postliceală, som intygar
att utbildningen påbörjades före den 1 januari 2007.
b) Diplom
ă de absolvire de asistent medical generalist med en kortare
högskoleutbildning, som intygar att utbildningen påbörjades före den
1 oktober 2003.
c) Diplom
ă de licență de asistent medical generalist med en längre
högskoleutbildning, som intygar att utbildningen påbörjades före
den 1 oktober 2003.
▼B
A v s n i t t 4
T a n d l ä k a r e
Artikel 34
Grundläggande tandläkarutbildning
1. För att bli antagen till grundläggande tandläkarutbildning skall
sökanden inneha ett examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer
som berättigar honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen
vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en
medlemsstat.
▼M9
2. Den grundläggande tandläkarutbildningen ska omfatta minst fem
års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska bestå av minst
5 000 timmars teoretisk och praktisk utbildning på heltid som minst
inbegriper den utbildningsplan som anges i punkt 5.3.1 i bilaga V
och som tillhandahålls vid universitet eller högskola som tillerkänts
likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
195
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 52
▼M9
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.3.1 i bilaga V, i
syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon
ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslags-
tiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska per-
soner. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur
utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i
EUF-fördraget.
▼B
3. Den grundläggande tandläkarutbildningen skall garantera att den
blivande tandläkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som tandläkarverksamhe-
ten bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive prin-
ciperna för bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av ve-
tenskapligt vedertagna fakta och analys av data.
b) Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors kroppskon-
stitution, fysiologi och beteende samt den fysiska och sociala miljöns
påverkan på människans hälsotillstånd, i den mån dessa faktorer
påverkar tandläkarverksamheten.
c) Tillräckliga kunskaper om tändernas, munnens, käkarnas och
omkringliggande vävnaders anatomi och funktioner, i såväl friskt
som sjukt tillstånd, och deras förhållande till patientens allmänna
hälsotillstånd samt fysiska och sociala välbefinnande.
d) Tillräckliga kunskaper om kliniska discipliner och metoder som ger
tandläkaren en sammanhängande bild av anomalier, skador och sjuk-
domar i tänderna, munnen, käkarna och omkringliggande vävnader
och av förebyggande, diagnostisk och terapeutisk tandläkarverksam-
het.
e) Tillräcklig klinisk erfarenhet under lämplig handledning.
Utbildningen skall ge den blivande tandläkaren de färdigheter som är
nödvändiga för att utöva all verksamhet som innebär förebyggande,
diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun,
käkar och omkringliggande vävnader.
196
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 53
▼B
Artikel 35
Utbildning till specialisttandläkare
▼M9
1. För att bli antagen till utbildning för specialisttandläkare ska det
krävas en fullgjord grundläggande tandläkarutbildning som avses i ar-
tikel 34, eller de handlingar som avses i artiklarna 23 och 37.
▼B
2. Utbildningen till specialisttandläkare skall omfatta teoretisk och
praktisk utbildning vid universitet, behandlingscentrum för studier och
forskning eller, i förekommande fall, annan vårdinrättning som godkänts
av behöriga myndigheter eller organ i detta syfte.
▼M9
Utbildning till specialisttandläkare på heltid ska omfatta minst tre år,
och ska ske under tillsyn av behöriga myndigheter eller organ. Den ska
innebära personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande tand-
läkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.
▼B
3. För att medlemsstaterna skall utfärda ett utbildningsbevis för spe-
cialisttandläkare krävs ett utbildningsbevis som avser grundläggande
tandläkarutbildning enligt punkt 5.3.2 i bilaga V.
▼M9
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i en-
lighet med artikel 57c om anpassning av den minimilängd på utbild-
ningen som avses i punkt 2, i syfte att anpassa den till den vetenskap-
liga och tekniska utvecklingen.
5. I syfte att uppdatera detta direktiv och för att vederbörligen beakta
ändringar i nationell lagstiftning, ska kommissionen ges befogenhet att
anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya
specialistområden för tandläkare i punkt 5.3.3 i bilaga V, förutsatt att
dessa är gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.
▼B
Artikel 36
Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare
1. I detta direktiv skall yrkesverksamhet som tandläkare innebära
sådan verksamhet som definieras i punkt 3 och som utövas av personer
med de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V.
2. Tandläkaryrket skall grunda sig på den tandläkarutbildning som
avses i artikel 34 och är ett särskilt yrke skilt från yrket som läkare och
specialistläkare. Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare förutsät-
ter innehav av något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i
punkt 5.3.2 i bilaga V. Personer som omfattas av artikel 23 eller 37
skall likställas med innehavare av ett sådant bevis på formella kvalifi-
kationer.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
197
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 54
▼B
3. Medlemsstaterna skall se till att tandläkare generellt skall ha till-
träde till verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling
av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande
vävnader i enlighet med de i lag fastställda bestämmelserna och de
yrkesetiska reglerna för yrket på de referensdatum som anges i punkt
5.3.2 i bilaga V.
Artikel 37
Förvärvade rättigheter för tandläkare
1. Varje medlemsstat skall, för utövandet av yrkesverksamhet som
tandläkare under de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V,
erkänna de bevis på formella kvalifikationer
►M1 som läkare som
utfärdats i Italien, Spanien, Österrike, Tjeckien, Slovakien och Rumä-
nien
◄ för personer som påbörjat sin läkarutbildning senast det refe-
rensdatum som anges i den bilagan för den berörda medlemsstaten, om
dessa bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de
behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.
Detta intyg skall bekräfta att följande två villkor uppfyllts:
a) Att dessa personer i den medlemsstaten faktiskt, legalt och huvud-
sakligen har utövat den verksamhet som avses i artikel 36 under
minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet
av intyget.
b) Att dessa personer är behöriga att utöva denna verksamhet på samma
villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som
anges för denna medlemsstat i punkt 5.3.2 i bilaga V.
Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre
år och som av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten
intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34, skall
undantas från kravet på tre års yrkespraktik enligt andra stycket led a.
När det gäller Tjeckien och Slovakien omfattas de bevis på formella
kvalifikationer som erhållits i f.d. Tjeckoslovakien av erkännande på
samma sätt som tjeckiska och slovakiska bevis på formella kvalifikatio-
ner och på samma villkor som angivits i de föregående styckena.
2. Varje medlemsstat skall erkänna sådana bevis på formella kvalifi-
kationer som läkare som utfärdats i Italien för personer som påbörjat sin
läkarutbildning på universitetsnivå mellan den 28 januari 1980 och
den 31 december 1984, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av
de behöriga italienska myndigheterna.
Detta intyg skall bekräfta att följande tre villkor uppfyllts:
a) Att dessa personer har godkänts i det särskilda lämplighetsprov som
har anordnats av behöriga italienska myndigheter för att kontrollera
att sökandena har en kunskaps- och färdighetsnivå jämförbar med
den som krävs av innehavare av det bevis på formella kvalifikationer
som anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
b) Att dessa personer i Italien faktiskt, legalt och huvudsakligen har
utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i
följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
198
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 55
▼B
c) Att de är behöriga att utöva eller att de faktiskt, legalt och huvud-
sakligen utövar den verksamhet som anges i artikel 36 på samma
villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som
anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre
år och som enligt de behöriga myndigheterna intygats vara likvärdiga
med den utbildning som avses i artikel 34, skall undantas från skyldig-
heten att avlägga ett sådant lämplighetsprov som avses i andra stycket
led a.
Personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå efter
den 31 december 1984 skall behandlas på samma sätt som de personer
som avses ovan, förutsatt att de studier under tre år som nämns ovan
påbörjades före den 31 december 1994.
▼M9
3. För bevis på tandläkares formella kvalifikationer ska medlemssta-
terna erkänna sådana bevis i enlighet med artikel 21 i de fall då de
sökande påbörjade sin utbildning före den 18 januari 2016.
4. Varje medlemsstat ska erkänna bevis på formell behörighet som
läkare utfärdade i Spanien för yrkesutövare som påbörjade sin läkar-
utbildning på universitetsnivå mellan den 1 januari 1986 och den 31 de-
cember 1997, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de spanska
behöriga myndigheterna.
Detta intyg ska bekräfta att följande villkor har uppfyllts:
a) Yrkesutövaren ska framgångsrikt ha fullföljt studier som omfattar
minst tre år och som av de spanska behöriga myndigheterna intygats
vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34.
b) Yrkesutövaren ska i Spanien faktiskt, legalt och huvudsakligen ha
utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i
följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
c) Yrkesutövaren ska vara behörig att utöva eller ska faktiskt, legalt och
huvudsakligen utövat den verksamhet som anges i artikel 36 på
samma villkor som innehavare av de bevis på formell behörighet
som anges för Spanien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
▼B
A v s n i t t 5
V e t e r i n ä r
Artikel 38
Veterinärutbildning
▼M9
1. Utbildningen för veterinärer ska sammanlagt omfatta minst fem års
studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning, eller som
dessutom kan uttryckas med ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska
minst inbegripa den utbildningsplan som anges i punkt 5.4.1 i bilaga V,
vid universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller
under tillsyn av ett universitet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
199
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 56
▼M9
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.4.1 i bilaga V, i
syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon
ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslags-
tiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska per-
soner. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur
utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i
EUF-fördraget.
▼B
2. För att bli antagen till veterinärutbildningen måste sökanden in-
neha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar
honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet
eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat
när det gäller denna utbildning.
▼M9
3.
Veterinärutbildningen ska garantera att yrkesutövaren i fråga har
förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som veterinärverksamhe-
ten bygger på och om den unionslagstiftning som gäller denna verk-
samhet.
b) Tillräckliga kunskaper om djurs anatomi, fysiologi, beteende och
fysiologiska behov liksom om de färdigheter och kompetenser som
behövs för djurhållning, utfodring, djurs välbefinnande, reproduktion
och allmän hygien.
c) Nödvändiga kliniska, epidemiologiska och analytiska färdigheter och
kompetenser för förebyggande, diagnos och behandling av sjuk-
domar hos djur, inklusive anestesiologi, aseptisk kirurgi och smärtfri
död, vare sig det gäller enskilda djur eller grupper av djur, inklusive
särskilda kunskaper om de sjukdomar som kan överföras till männi-
skan.
d) Tillräckliga kunskaper, färdigheter och kompetenser för förebyg-
gande medicin, inklusive kompetens för att hantera utredningar och
intyg.
e) Tillräckliga kunskaper om hygien och teknik vid produktion och
framställning av samt handel med djurfoder eller livsmedel av ani-
maliskt ursprung, inklusive de färdigheter och kompetenser som
krävs för att förstå och förklara god praxis på området.
f) Nödvändiga kunskaper, färdigheter och kompetenser för att på ett
ansvarsfullt och förnuftigt sätt använda veterinärmedicinska läkeme-
del för att behandla djur och garantera en säker livsmedelskedja samt
miljöskydd.
200
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 57
▼B
Artikel 39
Förvärvade rättigheter för veterinärer
För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifika-
tioner som veterinär har utfärdats av Estland eller vars utbildning har
påbörjats i denna stat före den 1 maj 2004 skall medlemsstaterna
—
utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.4
— erkänna dessa
bevis på formella kvalifikationer som veterinär, om de åtföljs av ett
intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Estland har
utövat verksamhet som veterinär under minst fem år i följd under de sju
år som föregick utfärdandet av intyget.
A v s n i t t 6
B a r n m o r s k a
Artikel 40
Barnmorskeutbildning
1.
Barnmorskeutbildning skall omfatta minst en av följande utbild-
ningar:
a) En barnmorskeutbildning på heltid som omfattar minst tre års prak-
tiska och teoretiska studier (utbildningsväg I) och minst den utbild-
ningsplan som anges i punkt 5.5.1 i bilaga V.
b) En barnmorskeutbildning på heltid som varar minst 18 månader
(utbildningsväg II) och omfattar minst den utbildningsplan som
anges i punkt 5.5.1 i bilaga V och som inte ingått i likvärdig un-
dervisning inom utbildningen till sjuksköterska med ansvar för all-
män hälso- och sjukvård.
Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar barnmors-
kor är ansvarig för samordningen av teori och praktiktjänstgöring under
hela utbildningen.
▼M9
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.5.1 i bilaga V, i
syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i tredje stycket får inte medföra någon ändring
av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen
när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Så-
dana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbild-
ningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-för-
draget.
2. För att bli antagen till barnmorskeutbildningen krävs att ett av
följande villkor uppfylls:
a) Minst tolv års fullföljd allmän skolutbildning eller bevis på godkänt
inträdesprov på motsvarande nivå till barnmorskeskola, för utbild-
ningsväg I.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
201
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 58
▼M9
b) Innehav av bevis på formella kvalifikationer för sjuksköterskor med
ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V,
för utbildningsväg II.
3.
Barnmorskeutbildningen ska garantera att yrkesutövaren i fråga
har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som barnmorskeverksam-
heten bygger på, särskilt barnmorskekunskap, obstetrik och gyneko-
logi.
b) Tillräckliga kunskaper om yrkesetik och lagstiftning som är relevant
för att utöva yrket.
c) Tillräckliga allmänmedicinska kunskaper (biologiska funktioner, ana-
tomi och fysiologi) och kunskaper om obstetrisk och neonatal far-
makologi samt kunskaper om sambandet mellan människans hälso-
tillstånd, människans fysiska och sociala miljö och människans be-
teende.
d) Tillräcklig klinisk erfarenhet som förvärvats vid godkända institutio-
ner där barnmorskan självständigt och på eget ansvar i den utsträck-
ning som är nödvändigt och med undantag av en patologisk situa-
tion, har kunnat bedriva mödravård, ansvara för förlossningen och
dess konsekvenser vid godkända institutioner, övervaka förlossnings-
arbetet och födseln, vården efter förlossningen och neonatal återupp-
livning i väntan på en läkare.
e) Tillräcklig insikt i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal och
erfarenhet av samarbete med sådan personal.
▼B
Artikel 41
Förfarande för erkännande av bevis på formella kvalifikationer som
barnmorska
▼M9
1. De bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som anges i
punkt 5.5.2 i bilaga V ska erkännas automatiskt i enlighet med artikel 21
om de uppfyller något av följande villkor:
a) Utbildning på heltid till barnmorska under minst tre år, eller ett
likvärdigt förvärvade antal ECTS-poäng bestående av minst 4 600
timmar teoretisk och praktisk utbildning, varav minst en tredjedel av
tiden ska vara klinisk undervisning.
b) Utbildning på heltid till barnmorska under minst två år, eller ett
likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestående av minst 3 600
timmar, som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer
som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt
punkt 5.2.2 i bilaga V.
c) Utbildning på heltid till barnmorska under minst 18 månader, eller
ett likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestående av minst 3 000
timmar, som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer
som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt
punkt 5.2.2 i bilaga V och som åtföljs av ettårig yrkespraktik, för
vilken ett intyg utfärdats i enlighet med punkt 2.
202
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 59
▼B
2. Det intyg som avses i punkt 1 skall vara utfärdat av de behöriga
myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten. Intyget skall styrka att veder-
börande, efter att ha erhållit bevis på formella kvalifikationer som barn-
morska, på ett tillfredsställande sätt har utfört en barnmorskas alla ar-
betsuppgifter under motsvarande period på sjukhus eller annan vård-
inrättning som erkänts för detta ändamål.
Artikel 42
Utövande av yrkesverksamhet som barnmorska
1. Bestämmelserna i detta avsnitt skall tillämpas på verksamhet som
barnmorska så som denna definieras av varje medlemsstat, om inte
annat föreskrivs i punkt 2, och utövas under de yrkestitlar som anges i
punkt 5.5.2 i bilaga V.
2. Medlemsstaterna skall se till att barnmorskorna åtminstone får till-
träde till och rätt att utöva följande verksamhet:
a) Ge korrekt information och användbara råd om familjeplanering.
b) Diagnostisera graviditet och övervaka en normal graviditet; utföra de
undersökningar som krävs för att övervaka en normal graviditets-
utveckling.
c) Föreskriva eller rekommendera de undersökningar som är nödvän-
diga för att så tidigt som möjligt diagnostisera riskgraviditeter.
d) Utarbeta program för de blivande föräldrarnas förberedelse inför sin
roll och fullständig förberedelse inför barnets födelse samt ge dem
råd om hygien och näringstillförsel.
e) Ta hand om och bistå modern under förlossningen och övervaka
fostrets tillstånd i livmodern genom lämpliga kliniska och tekniska
medel.
f) Leda spontanförlossningar och vid behov utföra episiotomi samt i
brådskande fall assistera vid sätesförlossning.
g) Känna igen varningssignaler om onormala tillstånd hos modern eller
barnet, som kräver att läkare ingriper, och vid behov bistå denne;
vidta nödvändiga krisåtgärder när läkare inte finns till hands, särskilt
manuellt avlägsnande av placenta, eventuellt följt av manuell under-
sökning av livmodern.
h) Undersöka och ta hand om det nyfödda barnet; ta alla initiativ som
krävs och eventuellt genomföra omedelbar återupplivning.
i) Ta hand om och övervaka moderns återhämtning efter förlossningen
och ge modern all nödvändig information om spädbarnsvård så att
hon kan ge det nyfödda barnet bästa möjliga utveckling.
j) Utföra behandling som ordinerats av läkare.
k) Föra de journaler som behövs.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
203
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 60
▼B
Artikel 43
Förvärvade rättigheter för barnmorskor
1. För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kva-
lifikationer uppfyller alla de minimikrav för utbildningen som fastställs i
artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall erkännas om de
åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 41.2,
skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis erkänna de bevis på for-
mella kvalifikationer som barnmorska som utfärdats av dessa medlems-
stater före det referensdatum som avses i punkt 5.5.2 i bilaga V när de
åtföljs av ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och legalt
utövat verksamheten i fråga under minst två år i följd under den fem-
årsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
▼M9
1a. När det gäller bevis på formella kvalifikationer som barnmorska
ska medlemsstaterna automatiskt erkänna sådana kvalifikationer i fråga
om vilka den sökande påbörjade utbildningen före 18 januari 2016, och
kravet för att bli antagen till utbildningen var tio år av allmän skol-
utbildning eller motsvarande nivå när det gäller utbildningsväg I, eller
när den sökande har fullgjort en utbildning till sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård styrkt av bevis på formella kvalifikatio-
ner enligt punkt 5.2.2. i bilaga V innan denne påbörjade en barnmor-
skeutbildning när det gäller utbildningsväg II.
▼B
2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla för medborgare i medlems-
staterna vars bevis på formella kvalifikationer som barnmorska styrker
utbildning som erhållits inom f.d. Tyska demokratiska republikens ter-
ritorium och som uppfyller alla de minimikrav som fastställs för utbild-
ningen i artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall
erkännas om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i
nämnda artikel 41.2, när de styrker en utbildning som påbörjats före
den 3 oktober 1990.
▼M9
4.
Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer
som barnmorska som
a) utfärdats i Polen till barnmorskor vars utbildning avslutades före den
1 maj 2004 utan att dessa uppfyller minimikraven för utbildning
enligt artikel 40, och
b) vilka bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett
särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i
i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om
sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om vissa andra rätt-
sakter (Republiken Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt
885 och 2007, nr 176, punkt 1237), och i hälsovårdsministerns
förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för
utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examens-
bevis från gymnasieskola (avgångsbetyg
– studentexamen) och
har avslutat utbildning vid medicinskt gymnasium eller vårdskola
med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Po-
lens officiella tidning av den 2004 nr 110, punkt 1170 och
2010 nr 65 punkt 420) eller
204
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 61
▼M9
ii) artikel 53.3 led 3 i lagen av den 15 juli 2011 om sjuksköterske-
och barnmorskeyrkena (Republiken Polens officiella tidning 2011
nr 174, punkt 1039), och i hälsovårdsministerns förordning av
den 14 juni 2012 om närmare bestämmelser för högre utbildning
av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från
gymnasieskola (avgångsbetyg
– studentexamen) och som har av-
slutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller sekundär-
utbildning med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Repu-
bliken Polens officiella tidning 2012, punkt 770),
i syfte att kontrollera att barnmorskan har en kunskaps- och kom-
petensnivå som är jämförbar med nivån för barnmorskor med de
kvalifikationer som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
▼M1
Artikel 43a
När det gäller rumänska behörighetsbevis för barnmorskor skall endast
följande bestämmelser om förvärvade rättigheter gälla:
När det gäller medborgare i medlemsstater vars behörighetsbevis för
barnmorska (asistent medical obstetric
ă-ginecologie/obstetrik- och gyne-
kologisköterska) utfärdades av Rumänien före anslutningen och inte
uppfyller de minimikrav för utbildning som fastställs i artikel 40, skall
varje medlemsstat erkänna dessa behörighetsbevis för barnmorskor så-
som varande tillräckliga bevis, när dessa intyg åtföljs av ett intyg som
styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och lagligen i
Rumänien har ägnat sig åt verksamhet som barnmorska under minst fem
år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.
▼A1
Artikel 43b
Förvärvade rättigheter för barnmorskor ska inte tillämpas med avseende
på följande kvalifikationer som förvärvats i Kroatien före den 1 juli
2013:
viša medicinska sestra ginekološko- opstetričkog smjera (högre
sjuksköterska med specialisering i gynekologi och obstetrik), medi-
cinska sestra ginekolo
ško-opstetričkog smjera (sjuksköterska med spe-
cialisering i gynekologi och obstetrik),
viša medicinska sestra primaljs-
kog smjera (högre sjuksköterska med barnmorskeexamen på universi-
tetsnivå), medicinska sestra primaljskog smjera (sjuksköterska med
barnmorskeexamen på universitetsnivå), ginekolo
ško-opstetrička pri-
malja (barnmorska med kompetens i gynekologi och obstetrik) och
primalja (barnmorska).
▼B
▼C2
▼B
A v s n i t t 7
A p o t e k a r e
▼C2
Artikel 44
Apotekarutbildning
▼B
1. För att bli antagen till
►C2 apotekarutbildning ◄ skall sökanden
inneha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berät-
tigar honom/henne eller henne att bli antagen till den aktuella utbild-
ningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställ-
ning i en medlemsstat.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
205
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 62
▼M9
2. Av bevis på formella kvalifikationer för apotekare ska det framgå
att minst fem års utbildning genomgåtts, eller att ett likvärdigt antal
ECTS-poäng förvärvats, vilket minst omfattar följande:
a) Fyra års teoretisk och praktisk undervisning på heltid vid universitet
eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn
av ett universitet.
b) Under eller vid utgången av den teoretiska och praktiska undervis-
ningen, sex månaders praktik på ett apotek som är öppet för all-
mänheten eller på ett sjukhus under tillsyn av sjukhusets farmaceu-
tiska avdelning.
Den utbildning som avses i denna punkt ska minst omfatta den utbild-
ningsplan som anges i punkt 5.6.1 i bilaga V. Kommissionen ska ges
befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om
ändring av förteckningen i punkt 5.6.1 i bilaga V, i syfte att anpassa
den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, inklusive utveck-
lingen av farmakologisk praktik.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon
ändring gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstift-
ningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.
Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbild-
ningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-för-
draget.
▼B
3.
Utbildningen skall garantera att den blivande
►C2 apotekaren ◄
har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om läkemedel och de substanser som används
vid läkemedelstillverkning.
b) Tillräckliga kunskaper om farmaceutisk teknologi samt fysisk, ke-
misk, biologisk och mikrobiologisk kontroll av läkemedel.
c) Tillräckliga kunskaper om läkemedels nedbrytning (metabolism) och
verkningar, giftiga ämnens verkningssätt och användningen av läke-
medel.
d) Tillräckliga kunskaper för att utvärdera vetenskapliga data om läke-
medel för att på denna grund kunna ge upplysningar.
e) Tillräckliga kunskaper om gällande föreskrifter och andra villkor för
att kunna utöva farmaceutisk verksamhet.
206
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 63
▼B
Artikel 45
Utövande av yrkesverksamhet som
►C2 apotekare ◄
1. I detta direktiv avses med verksamhet som
►C2 apotekare ◄
sådan verksamhet som, när det gäller tillträde till och rätten att utöva
den, i en eller flera medlemsstater omfattas av villkor som rör yrkesk-
valifikationerna, och som står öppen för de personer som innehar något
av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bi-
laga V.
▼M9
2. Medlemsstaterna ska se till att innehavare av bevis på formella
kvalifikationer i farmaci på universitetsnivå eller motsvarande nivå som
uppfyller villkoren i artikel 44 får tillträde till och rätt att utöva åtmin-
stone följande verksamhet, med förbehåll för eventuella krav på kom-
pletterande yrkeserfarenhet:
a) Galenisk utveckling av läkemedel.
b) Framställning och kontroll av läkemedel.
c) Laboratoriekontroll av läkemedel.
d) Lagring, förvaring och distribution av läkemedel i partihandelsledet.
e) Anskaffning, beredning, kontroll, lagring, utlämning och tillhanda-
hållande av säkra och effektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på
apotek som är öppna för allmänheten.
f) Beredning, kontroll, lagring och tillhandahållande av säkra och ef-
fektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på sjukhus.
g) Tillhandahållande av information och rådgivning om själva läkemed-
len, inklusive om lämplig användning.
h) Rapportering om farmaceutiska produkters biverkningar till de behö-
riga myndigheterna.
i) Individuell uppföljning av patienter under medicinering.
j) Bidrag till lokala eller nationella folkhälsokampanjer.
▼B
3. Om det i en medlemsstat inte bara krävs bevis på formella kvali-
fikationer enligt förteckningen i punkt 5.6.2 i bilaga V för tillträde till
eller utövande av någon form av verksamhet som
►C2 apotekare ◄,
utan även kompletterande yrkeserfarenhet, skall den medlemsstaten som
tillräckligt bevis erkänna intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i
ursprungsmedlemsstaten som styrker att personen i fråga har utövat
nämnda verksamhet under motsvarande period i ursprungsmedlemssta-
ten.
4. Det erkännande som avses i punkt 3 skall inte vara tillämpligt på
den tvååriga yrkeserfarenhet som krävs i Storhertigdömet Luxemburg
för beviljande av statligt tillstånd att driva apotek som är öppna för
allmänheten.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
207
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 64
▼B
5. Om det den 16 september 1985 i en medlemsstat fanns ett urvals-
system för att bland de
►C2 apotekare ◄ som avses i punkt 2 välja ut
dem som skall tilldelas de nya apotek som skall öppnas inom ramen för
ett nationellt geografiskt fördelningssystem, får denna medlemsstat, med
avvikelse från punkt 1, fortsätta med detta urvalssystem och kräva att de
medborgare i medlemsstaterna som innehar något av de bevis på for-
mella kvalifikationer för
►C2 apotekare ◄ som anges i punkt 5.6.2 i
bilaga V eller omfattas av bestämmelserna i artikel 23 deltar i detta.
▼M9
A v s n i t t 8
A r k i t e k t
Artikel 46
Arkitektutbildning
1. Utbildningen till arkitekt ska omfatta
a) sammanlagt minst fem års studier på heltid vid universitet eller jäm-
förbar läroanstalt som avslutas med en godkänd examen på univer-
sitetsnivå,
b) minst fyra års studier på heltid vid universitet eller jämförbar läro-
anstalt som avslutas med en godkänd examen på universitetsnivå
jämte ett bevis på två års yrkespraktik som slutförts i enlighet med
punkt 4.
2. Arkitektur måste vara huvudkomponenten i den utbildning som
avses i punkt 1. Utbildningen ska upprätthålla jämvikt mellan teoretiska
och praktiska moment i arkitektutbildning och ska minst garantera att de
studerande tillägnar sig följande kunskap, färdighet och förmåga:
a) Förmågan att utforma arkitektoniska projekt som uppfyller både este-
tiska och tekniska krav.
b) Tillräcklig kunskap om arkitekturens historia och teori och besläk-
tade konstarter, teknik och humaniora.
c) Kunskap om konstens inflytande på kvaliteten på arkitektonisk form-
givning.
d) Tillräcklig kunskap om stadsplanering, fysisk planering och de fär-
digheter som krävs för planeringsprocessen.
e) Förståelse av förhållandet mellan människor och byggnader och mel-
lan byggnader och deras omgivning, och i behovet av att anpassa
byggnaderna och ytorna mellan dem efter mänskliga behov och pro-
portioner.
208
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 65
▼M9
f) Förståelse av arkitektyrket och arkitektens roll i samhället, i synner-
het vid utarbetandet av projektunderlag som tar hänsyn till sociala
faktorer.
g) Förståelse av utrednings- och förberedelsemetoderna för underlagen i
ett konstruktionsprojekt.
h) Förståelse av de dimensionsmässiga, byggnadstekniska och ingen-
jörsmässiga problem som är förbundna med byggnadskonstruktion.
i) Tillräcklig kunskap om fysiska problem och teknik och byggnaders
funktion, så att dessa inomhus blir bekväma och ger skydd mot olika
väderförhållanden, inom ramen för hållbar utveckling.
j) De färdigheter i byggnadsutformning som behövs för att uppfylla
användarnas krav inom ramen för begränsningar på grund av kost-
nadsfaktorer och byggnormer.
k) Tillräcklig kunskap om de branscher, organisationer, bestämmelser
och metoder som är förbundna med att omvandla konstruktionsrit-
ningar till byggnader och att detaljplanera hela projekt.
3. Antalet år i sådan akademisk utbildning som avses i punkterna 1
och 2 kan också uttryckas med ett likvärdigt antal ECTS-poäng.
4. Den yrkespraktik som avses i punkt 1 b ska ske först efter det att
de tre första studieåren har avslutats. Minst ett år av yrkespraktiken ska
bygga på de kunskaper, färdigheter och förmåga som förvärvats under
de studier som avses i punkt 2. Yrkespraktiken ska därför bedrivas
under tillsyn av en person eller ett organ som har godkänts av ur-
sprungsmedlemsstatens behöriga myndighet. Sådan övervakad praktik
får ske i vilket land som helst. Yrkespraktiken ska utvärderas av ur-
sprungsmedlemsstatens behöriga myndighet.
Artikel 47
Undantag från kraven för arkitektutbildningen
Genom undantag från artikel 46 ska följande också anses uppfylla kra-
ven i artikel 21: utbildning inom ramen för program för bättre beford-
ringsmöjligheter eller universitetsstudier på deltid som uppfyller kraven
i artikel 46.2, vilket intygas genom en godkänd examination i arkitektur
för en yrkesutövare som arbetat under minst sju år på arkitektområdet
under överinseende av en arkitekt eller arkitektbyrå. Denna examination
ska vara på universitetsnivå och vara likvärdig med den slutexamen som
avses i artikel 46.1 b.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
209
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 66
▼B
Artikel 48
Utövande av yrkesverksamhet som arkitekt
1. Med yrkesverksamhet som arkitekt avses i detta direktiv den verk-
samhet som vanligtvis utövas under yrkestiteln arkitekt.
2. De medborgare i en medlemsstat som fått rätt att bära titeln ar-
kitekt i enlighet med en lag som ger den behöriga myndigheten i en
medlemsstat möjlighet att ge denna titel åt medborgare i medlemssta-
terna som utmärkt sig särskilt genom sina insatser på arkitekturområdet,
skall anses uppfylla de krav som fastställts för att få utöva arkitektverk-
samhet under yrkestiteln arkitekt. Ifrågavarande personers verksamhet
som arkitekt skall intygas genom ett bevis utfärdat av deras ursprungs-
medlemsstat.
Artikel 49
Förvärvade rättigheter som arkitekt
►C2 1. Varje medlemsstat ska erkänna de bevis på formella kvali-
fikationer som arkitekt som anges i bilaga
VI ◄ vilka utfärdas av
övriga medlemsstater avseende en utbildning som påbörjats senast under
det referensläsår som anges i den bilagan, även om de inte uppfyller
minimikraven enligt artikel 46, genom att ge innehavare av dessa bevis
på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva verksamhet
som arkitekt på samma villkor som innehavare av bevis på formella
kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.
Intyg från de behöriga myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland
om att bevis på formella kvalifikationer som utfärdats från och med
den 8 maj 1945 av de behöriga myndigheterna i f.d. Tyska demokra-
tiska republiken är likvärdiga med dem som avses i den bilagan skall
följaktligen erkännas.
▼M9
1a. Punkt 1 ska också tillämpas på de bevis på formella kvalifika-
tioner som arkitekt som förtecknas i bilaga V, om utbildningen inletts
före den 18 januari 2016.
▼B
2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 skall varje med-
lemsstat, när det gäller tillträde till och utövande av verksamhet som
arkitekt med yrkestiteln arkitekt, som bevis på formella kvalifikationer
erkänna intyg som utfärdas för medborgare i medlemsstaterna av de
medlemsstater där tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt
var reglerad vid nedanstående datum och ge dessa intyg samma ställ-
ning på sitt territorium som de intyg medlemsstaten själv utfärdar:
a) Den 1 januari 1995 för Österrike, Finland och Sverige.
b) Den 1 maj 2004 för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen,
Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien.
210
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 67
▼M8
ba) Den 1 juli 2013 för Kroatien.
▼B
c) Den 5 augusti 1987 för övriga medlemsstater.
De intyg som avses i första stycket skall ange att innehavaren har fått
tillstånd att bära yrkestiteln arkitekt senast detta datum och har varit
aktivt verksam på området enligt dessa bestämmelser under minst tre år i
följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.
▼M9
3. Varje medlemsstat ska ge följande bevis samma ställning på sitt
territorium som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten
själv utfärdar för tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt:
Bevis på avslutad utbildning som existerade den 5 augusti 1985 och
påbörjades senast den 17 januari 2014, vid Fachhochschulen i För-
bundsrepubliken Tyskland av tre års längd, och som uppfyller de krav
som fastställs i artikel 46.2 och ger tillträde till den verksamhet som
avses i artikel 48 i denna medlemsstat med yrkesbeteckningen arkitekt,
under förutsättning att utbildningen kompletteras med fyra års yrkes-
erfarenhet i Förbundsrepubliken Tyskland och styrks av ett intyg som
utfärdats av den behöriga myndighet där den arkitekt som önskar ut-
nyttja bestämmelserna i detta direktiv är registrerad.
KAPITEL IIIa
Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildnings-
principer
Artikel 49a
Gemensamma utbildningsramar
1. Vid tillämpning av denna artikel avses med gemensam utbild-
ningsram en gemensam uppsättning minimikrav för kunskaper, färdig-
heter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke. En
gemensam utbildningsram ska inte ersätta nationella utbildningspro-
gram, såvida inte en medlemsstat beslutar annorlunda enligt nationell
lagstiftning. Medlemsstaterna ska ge innehavare av bevis på yrkeskva-
lifikationer som förvärvats på grundval av en sådan gemensam utbild-
ningsram tillträde till och rätt att utöva yrket i medlemsstater som re-
glerar yrket på sitt territorium på samma villkor som innehavare av de
bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar,
på villkor att denna utbildningsram uppfyller de krav som fastställs i
punkt 2.
2. En gemensam utbildningsram ska uppfylla följande villkor:
a) Den gör det möjligt för fler yrkesutövare att förflytta sig till andra
medlemsstater.
b) Yrket som omfattas av den gemensamma utbildningsramen är regle-
rat, eller utbildningen som leder till yrket är reglerat i minst en
tredjedel av medlemsstaterna.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
211
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 68
▼M9
c) Den gemensamma uppsättningen av kunskaper, färdigheter och kom-
petenser utgör en kombination av de kunskaper, färdigheter och
kompetenser som krävs i utbildningssystem som är tillämpliga i
minst en tredjedel av medlemsstaterna; det ska inte ha någon bety-
delse om dessa kunskaper, färdigheter och kompetenser har förvär-
vats inom ramen för en allmän utbildning vid ett universitet eller en
högskola eller som en del av en yrkesutbildning.
d) Den gemensamma utbildningsramen ska bygga på de nivåer i den
europeiska referensramen för kvalifikationer som definieras i bilaga
II till Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 23 april
2008 om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt
lärande (
1
).
e) Det berörda yrket täcks inte av en annan gemensam utbildningsram
och erkänns inte heller automatiskt enligt avdelning III kapitel III.
f) Den gemensamma utbildningsramen har utarbetats efter ett öppet
korrekt förfarande, som inbegripit relevanta intressenter från med-
lemsstater där yrket inte är reglerat.
g) Den gemensamma utbildningsramen tillåter medborgare från samt-
liga medlemsstater att förvärva yrkeskvalifikationer enligt ramen utan
att först behöva vara medlemmar i eller registrerade hos en yrkes-
organisation.
3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå såväl som yrkes-
organisationer eller behöriga myndigheter på nationell nivå från minst
en tredjedel av medlemsstaterna får skicka förslag till kommissionen på
gemensamma utbildningsramar som uppfyller de villkor som fastställs i
punkt 2.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i en-
lighet med artikel 57c för att fastställa en gemensam utbildningsram för
ett visst yrke som grundas på de villkor som fastställs i punkt 2 i den
här artikeln.
5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att införa den
gemensamma utbildningsram som avses i punkt 4 på sitt territorium
och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande av de yrkesk-
valifikationer som förvärvats enligt denna gemensamma utbildningsram,
om ett av följande villkor uppfylls:
a) Det finns ingen utbildningsinstitution på dess territorium som erbju-
der sådan utbildning i det berörda yrket.
b) Införandet av den gemensamma utbildningsramen skulle ha negativa
konsekvenser för hur landets utbildnings- och yrkesutbildnings-
system är uppbyggt.
(
1
) EUT C 111, 6.5.2008, s. 1.
212
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 69
▼M9
c) Det finns väsentliga skillnader mellan den gemensamma utbildnings-
ramen och den utbildning som krävs på dess territorium, och detta
utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen, folkhälsan eller
för tjänstemottagarnas säkerhet och miljöskyddet.
6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraftträdandet av
den delegerade akt som avses i punkt 4 meddela kommissionen och
de andra medlemsstaterna om
a) de nationella kvalifikationerna, och i förekommande fall, de natio-
nella yrkestitlarna, i enlighet med den gemensamma utbildnings-
ramen,
b) all användning av det undantag som avses i punkt 5, tillsammans
med en motivering av vilka villkor enligt den punkten som upp-
fylldes. Kommissionen får, inom tre månader, begära ytterligare för-
tydligande om den anser att en medlemsstat inte har motiverat eller
inte tillräckligt har motiverat att ett av dessa villkor har uppfyllts.
Medlemsstaten ska svara inom tre månader från en sådan begäran.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att ange nationella yr-
keskvalifikationer och nationella yrkestitlar som omfattas av automatiskt
erkännande enligt den gemensamma utbildningsram som antas i enlighet
med punkt 4.
7. Denna artikel gäller också specialiseringar av ett yrke, förutsatt att
sådana specialiseringar rör yrkesverksamhet där tillträdet till och utövan-
det av denna regleras i de medlemsstater där yrket redan erkänns auto-
matiskt enligt avdelning III kapitel III, men inte specialiseringen i sig.
Artikel 49b
Gemensamma utbildningsprov
1. Vid tillämpning av denna artikel avses med ett gemensamt utbild-
ningsprov ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i alla
deltagande medlemsstater och är reserverat för innehavare av en särskild
yrkeskvalifikation. Innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation som
har godkänts vid ett sådant prov i en medlemsstat ska ha rätt att utöva
yrket i en berörd mottagande medlemsstat på samma villkor som inne-
havarna av sådana yrkeskvalifikationer som erhållits i den medlemssta-
ten.
2. Ett gemensamt utbildningsprov ska uppfylla följande villkor:
a) Det gör det möjligt för fler yrkesutövare att arbeta i andra medlems-
stater.
b) Det yrke som omfattas av det gemensamma utbildningsprovet är
reglerat, eller den utbildning som leder till det berörda yrket är
reglerat i minst en tredjedel av medlemsstaterna.
c) Det gemensamma utbildningsprovet har utarbetats efter ett öppet
korrekt förfarande, som inbegripit relevanta intressenter från med-
lemsstater där yrket inte är reglerat.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
213
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 70
▼M9
d) Medborgare från samtliga medlemsstater får delta i det gemensamma
utbildningsprovet och medverka i den praktiska organiseringen av ett
sådant prov i medlemsstaterna utan att först behöva vara medlemmar i
eller registrerade hos en yrkesorganisation.
3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå såväl som yrkes-
organisationer eller behöriga myndigheter på nationell nivå från minst
en tredjedel av medlemsstaterna får skicka förslag till kommissionen på
gemensamma utbildningsprov som uppfyller de krav som fastställs i
punkt 2.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i en-
lighet med artikel 57c för att fastställa innehållet i ett gemensamt utbild-
ningsprov och de krav som gäller för att göra och klara provet.
5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att anordna det
gemensamma utbildningsprov som avses i punkt 4 på sitt territorium
och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande för yrkes-
utövare som har klarat det gemensamma utbildningsprovet, om ett av
följande villkor uppfylls:
a) Det berörda yrket är inte reglerat på dess territorium.
b) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet kommer inte att i
tillräcklig utsträckning minska de allvarliga hoten mot folkhälsan
eller tjänstemottagarnas säkerhet som är relevanta på dess territori-
um.
c) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet skulle göra yrket
betydligt mindre attraktivt jämfört med de nationella kraven.
6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraftträdandet av
den delegerade akt som avses i punkt 4 underrätta kommissionen och
de andra medlemsstaterna om
a) den tillgängliga kapaciteten för att anordna sådana prov,
b) all användning av det undantag som avses i punkt 5, tillsammans
med en motivering av vilka villkor enligt den punkten som upp-
fylldes. Kommissionen får inom tre månader begära ytterligare för-
tydligande om den anser att en medlemsstat inte har angivit något
skäl eller inte har givit tillräckliga skäl till att ett av dessa villkor har
uppfyllts. Medlemsstaten ska svara inom tre månader från en sådan
begäran.
Kommissionen får anta en genomförandeakt för att ange de medlems-
stater där det gemensamma utbildningsprovet, framtaget i enlighet med
punkt 4, ska anordnas, hur ofta det ska anordnas under ett kalenderår
och övriga arrangemang som krävs för att anordna gemensamma utbild-
ningsprov i medlemsstaterna.
214
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 71
▼B
KAPITEL IV
Gemensamma bestämmelser om etablering
Artikel 50
Handlingar och formföreskrifter
1. När de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten
fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke
genom tillämpning av denna avdelning, kan de begära de handlingar
och intyg som nämns i bilaga VII.
De handlingar som avses i punkterna 1 d, e och f i bilaga VII får inte
vara äldre än tre månader då de fogas till ansökan.
Medlemsstater, institutioner och andra juridiska personer skall behandla
överlämnade uppgifter konfidentiellt.
2. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlems-
staten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat
styrker äktheten av de utbildnings-, examens- och andra behörighets-
bevis som utfärdats i den andra medlemsstaten samt, i tillämpliga fall,
intygar att personen i fråga, för de yrken som avses i kapitel III i detta
avsnitt, har uppfyllt de minimikrav på utbildning som avses i artik-
larna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46.
3. Om det finns skälig grund för tvivel, och om bevis på formella
kvalifikationer i enlighet med artikel 3.1 c har utfärdats av en behörig
myndighet i en medlemsstat och innefattar utbildning som erhållits helt
eller delvis vid en inrättning som etablerats lagligt i en annan medlems-
stat, skall den mottagande medlemsstaten ha rätt att hos det behöriga
organet i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats kontrollera
a) huruvida utbildningskursen vid den institution som gav utbildningen
har godkänts formellt av utbildningsanstalten i den medlemsstat där
examensbeviset har utfärdats,
b) huruvida det utfärdade beviset på formella kvalifikationer är det-
samma som skulle ha utfärdats om kursen hade följts helt och hållet i
den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats,
c) huruvida beviset på formella kvalifikationer ger samma yrkesrättig-
heter i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats.
▼M9
3a. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande med-
lemsstaten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat
bekräftar att den sökande inte är föremål för ett temporärt upphävande
av rätten att utöva yrket eller förbjudits att utöva det till följd av en grav
yrkesmässig försummelse eller fällande dom på grund av brottslig hand-
ling i samband med den sökandes yrkesutövning.
3b. Informationsutbyte mellan olika medlemsstaters behöriga myn-
digheter enligt denna artikel ska ske via IMI.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
215
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 72
▼B
4. Om en mottagande medlemsstat av sina medborgare kräver eds-
avläggelse eller en högtidlig försäkran för tillträde till ett reglerat yrke
och ordalydelsen i denna ed eller förklaring inte kan användas av med-
borgare i de andra medlemsstaterna, skall medlemsstaten sörja för att
den berörde kan använda passande och likvärdiga formuleringar.
Artikel 51
Förfarande för ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer
1. Den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten skall
bekräfta mottagandet av ansökan inom en månad från och med motta-
gandet och underrätta sökanden om handlingar eventuellt saknas.
2. En ansökan om tillstånd att få utöva ett reglerat yrke skall behand-
las och ett vederbörligen motiverat beslut fattas av den mottagande
medlemsstatens behöriga myndighet snarast möjligt och under alla om-
ständigheter inom tre månader efter det att den fullständiga ansökan
inkom. Denna tidsfrist kan emellertid förlängas med en månad i fall
som omfattas av kapitlen I och II i denna avdelning.
3. Beslutet eller underlåtenhet att meddela beslut inom föreskriven tid
kan överklagas hos domstol enligt nationell rätt.
Artikel 52
Användande av yrkestitel
1. Om användandet av yrkestiteln för en av yrkesverksamheterna i
fråga är reglerat i en mottagande medlemsstat, skall de övriga medlems-
staternas medborgare vilka har tillstånd att utöva ett reglerat yrke med
stöd av avdelning III bära den yrkestitel som i den mottagande med-
lemsstaten motsvarar detta yrke och använda eventuell förkortning.
2. Om ett yrke är reglerat i den mottagande medlemsstaten genom en
sådan sammanslutning eller organisation som avses i artikel 3.2, får
medlemsstaternas medborgare bara använda den yrkestitel eller den för-
kortning som sammanslutningen eller organisationen fastställt om de
kan visa att de tillhör sammanslutningen eller organisationen.
Om medlemskapet i sammanslutningen eller organisationen är förenat
med vissa kvalifikationer, kan detta krav då det gäller de övriga med-
lemsstaternas medborgare som innehar yrkeskvalifikationer bara göras
gällande på de villkor som föreskrivs i detta direktiv.
▼M9
3. En medlemsstat får inte förbehålla innehavarna av yrkeskvalifika-
tioner användningen av en yrkestitel om den inte har underrättat kom-
missionen och de övriga medlemsstaterna om den berörda sammanslut-
ningen eller organisationen i enlighet med artikel 3.2.
216
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 73
▼B
AVDELNING IV
▼M9
DETALJERADE VILLKOR FÖR UTÖVANDE AV YRKET
Artikel 53
Språkkunskaper
1. Yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha
nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i den mot-
tagande medlemsstaten.
2. En medlemsstat ska säkerställa att alla kontroller som utförs eller
övervakas av den behöriga myndigheten för att kontrollera efterlevnad
av skyldigheten enligt punkt 1 är begränsade till kunskapen i ett offi-
ciellt språk i den mottagande medlemsstaten eller ett förvaltningsspråk i
den mottagande medlemsstaten, förutsatt att det också är ett officiellt
språk i unionen.
3. Kontroller som genomförs i enlighet med punkt 2 får införas om
det yrke som ska utföras har konsekvenser för patientsäkerheten. Kont-
roller får införas för andra yrken om det finns allvarliga och konkreta
tvivel om att yrkesutövaren har tillräckliga språkkunskaper avseende
den yrkesverksamhet som yrkesutövaren tänker utöva.
Kontroller får endast ske efter det att ett europeiskt yrkeskort har ut-
färdats i enlighet med artikel 4d eller efter det att yrkeskvalifikationen
har erkänts.
4. Alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den
verksamhet som ska utövas. Den berörda yrkesutövaren ska ha rätt att
överklaga sådana kontroller enligt nationell lagstiftning.
▼C3
Artikel 54
Användande av utbildningstitel
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 7 och 52 skall den
mottagande medlemsstaten se till att de berörda personerna har rätt att
använda utbildningstitlar från ursprungsmedlemsstaten, och den eventu-
ella förkortningen av denna, på ursprungsmedlemsstatens språk. Den
mottagande medlemsstaten får kräva att denna titel följs av namn och
plats för den institution eller examensnämnd som utfärdat den. Om den
utbildningstitel som används i ursprungsmedlemsstaten kan förväxlas
med en titel som i den mottagande medlemsstaten kräver komplette-
rande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får denna
medlemsstat kräva att vederbörande använder utbildningstiteln från ur-
sprungsmedlemsstaten i en lämplig form som den mottagande medlems-
staten anger.
▼B
Artikel 55
Anslutning till försäkringskassa
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 och artikel 6 första
stycket b, skall de medlemsstater som kräver att de personer som för-
värvat sina yrkeskvalifikationer på deras territorium skall fullgöra en
förberedande praktiktjänstgöring och/eller ha yrkeserfarenhet för att få
anslutas till en försäkringskassa, ge innehavare av yrkeskvalifikationer
som läkare och tandläkare som förvärvats i en annan medlemsstat dis-
pens från detta krav.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
217
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 74
▼M9
▼B
Artikel 55a
Erkännande av yrkespraktik
1. Om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten kräver
en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndig-
het, vid behandling av en ansökan om tillstånd att få utöva det reglerade
yrket, erkänna den yrkespraktik som förvärvats i en annan medlemsstat,
förutsatt att praktiken är i enlighet med de offentliggjorda riktlinjer som
avses i punkt 2, och beakta de yrkespraktiker som förvärvats i ett
tredjeland. Medlemsstaterna får dock i nationell lagstiftning fastställa
en rimlig begränsning på den del av yrkespraktiken som kan förvärvas
utomlands.
2. Erkännandet av yrkespraktiken får inte ersätta kraven för att ge-
nomgå ett prov och få tillträde till yrket i fråga. De behöriga myndig-
heterna ska offentliggöra riktlinjer för hur den yrkespraktik som förvär-
vas i en annan medlemsstat eller i tredjeland ska organiseras och erkän-
nas, särskilt handledarens roll i samband med yrkespraktiken.
AVDELNING V
ADMINISTRATIVT SAMARBETE OCH GENOMFÖRANDEANSVAR
GENTEMOT MEDBORGARNA
Artikel 56
Behöriga myndigheter
1. De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och
ursprungsmedlemsstaten skall bedriva ett nära samarbete och ge va-
randra ömsesidigt bistånd för att underlätta tillämpningen av detta di-
rektiv. De skall garantera att de upplysningar som utväxlas behandlas
konfidentiellt.
2.
►M9 De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemssta-
ten och ursprungsmedlemsstaten ska utbyta information om disciplinära
åtgärder eller straffrättsliga påföljder som vidtagits eller andra allvarliga,
specifika omständigheter som kan ha följder för utövandet av verksam-
heten enligt detta direktiv. De ska då iaktta regler om skydd av person-
uppgifter som anges i direktiv 95/46/EG och 2002/58/EG.
◄
Ursprungsmedlemsstaten skall kontrollera om förhållandena är riktiga
och dess myndigheter avgöra typ och omfattning av de undersökningar
som skall göras och meddela den mottagande medlemsstaten vilka kon-
sekvenser landet drar av de lämnade uppgifterna.
▼M9
2a.
Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 ska den behöriga myndig-
heten använda IMI.
218
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 75
▼B
3. Senast den 20 oktober 2007 skall varje medlemsstat utse de be-
höriga myndigheter och organ som är bemyndigade att utfärda eller ta
emot bevis på formella kvalifikationer och andra handlingar eller upp-
lysningar, samt de behöriga myndigheter och organ som är bemyndi-
gade att motta ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta
direktiv, och de skall genast underrätta övriga medlemsstater och kom-
missionen om detta.
▼M9
4. Varje medlemsstat ska utse en samordnare för verksamheten för de
behöriga myndigheter som avses i punkt 1 och underrätta övriga med-
lemsstater och kommissionen om detta.
Samordnarna ska ha följande uppgifter:
a) Att främja enhetlig tillämpning av direktivet.
b) Att inhämta alla uppgifter av betydelse för tillämpning av direktivet,
bl.a. uppgifter om tillträdesvillkor för reglerade yrken i medlems-
staterna.
c) Att granska förslag på gemensamma utbildningsramar och gemen-
samma utbildningsprov.
d) Att utbyta information och bästa praxis för att optimera kompetens-
utvecklingen i medlemsstaterna.
e) Att utbyta information och bästa praxis om tillämpning av de kom-
pensationsåtgärder som avses i artikel 14.
För att utföra de uppgifter som anges i led b i den här punkten kan
samordnarna vända sig till de rådgivningscentrum som avses i arti-
kel 57b.
Artikel 56a
Varningsmekanism
1. De behöriga myndigheterna i en medlemsstat ska meddela de
behöriga myndigheterna i alla andra medlemsstater om en yrkesutövare
vars utövande på den medlemsstatens territorium av följande yrkesverk-
samheter i sin helhet eller delvis har begränsats eller förbjudits, även
temporärt, av nationella myndigheter eller domstolar:
a) Läkare och allmänpraktiserande läkare som innehar ett examensbevis
som avses i punkterna 5.1.1 och 5.1.4 i bilaga V.
b) Läkare med specialistkompetens som innehar en yrkestitel som avses i
punkt 5.1.3 i bilaga V.
c) Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som inne-
har ett examensbevis som avses i punkt 5.2.2 i bilaga V.
d) Tandläkare som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.3.2 i
bilaga V.
e) Specialisttandläkare som innehar ett examensbevis som avses i punkt
5.3.3 i bilaga V.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
219
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 76
▼M9
f) Veterinär som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.4.2 i
bilaga V.
g) Barnmorska som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.5.2 i
bilaga V.
h) Apotekare som innehar ett examensbevis som förtecknas i punkt
5.6.2 i bilaga V.
i) Innehavare av intyg enligt punkt 2 i bilaga VII som anger att in-
nehavaren slutfört en utbildning som uppfyller de minimikrav som
förtecknas i artikel 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 eller 44, men som
påbörjats före de respektive referensdatum för kvalifikationer som
förtecknas i punkterna 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2
och 5.6.2 i bilaga V.
j) Innehavare av intyg om förvärvade rättigheter enligt artiklarna 23,
27, 29, 33, 33a, 37, 43 och 43a.
k) Andra yrkesutövare som utövar verksamhet som har konsekvenser
för patientsäkerheten, om yrkesutövaren utövar ett yrke som är re-
glerat i den medlemsstaten.
l) Yrkesutövare som utövar verksamhet som rör undervisning av barn,
inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet, om yrkesutövaren ut-
övar ett yrke som är reglerad i den medlemsstaten.
2. De behöriga myndigheterna ska lämna de uppgifter som avses i
punkt 1 via varning genom IMI senast tre dagar efter dagen för anta-
gande av beslutet om att begränsa eller förbjuda utövandet av yrkes-
verksamheten i sin helhet eller delvis. Dessa uppgifter ska begränsas till
a) yrkesutövarens identitet,
b) det berörda yrket,
c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol som fattat be-
slutet om begränsning eller förbud,
d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och
e) den period under vilken begränsningen eller förbudet gäller.
3. De behöriga myndigheterna i en berörd medlemsstat ska senast tre
dagar efter dagen för antagande av domstolens beslut underrätta de
behöriga myndigheterna i alla medlemsstater, via varning genom IMI,
om de yrkesutövares identitet som har ansökt om erkännande av kvali-
fikationer enligt detta direktiv och som senare, enligt domstolar, har
visat sig använda falska intyg på yrkeskvalifikationer i detta samman-
hang.
220
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 77
▼M9
4. Behandlingen av personuppgifter i samband med det informations-
utbyte som avses i punkterna 1 och 3 ska ske i enlighet med direktiven
95/46/EG och 2002/58/EG. Kommissionens behandling av personupp-
gifter ska ske i enlighet med förordning (EG) nr 45/2001.
5. De behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater ska under-
rättas utan dröjsmål när ett sådant förbud eller en sådan begränsning
som avses i punkt 1 har upphört att gälla. För detta ändamål ska den
behöriga myndigheten i den medlemsstat som tillhandahåller uppgifterna
i enlighet med punkt 1 också vara skyldig att ange det datum då för-
budet eller begränsningen upphör att gälla liksom eventuella senare
ändringar fram till det datumet.
6. Medlemsstaterna ska föreskriva att de yrkesutövare som avses i de
varningar som skickas till andra medlemsstater skriftligen informeras
om dessa beslut om varningar vid samma tidpunkt som varningarna
skickas, att de enligt nationell rätt kan överklaga besluten eller ansöka
om rättelse av dem och att de ska ha tillgång till gottgörelse för even-
tuell skada som vållas av felaktiga varningar som skickats till andra
medlemsstater, och i sådana fall ska besluten om varning antas med
förbehållet att de är föremål för rättsliga förfaranden från yrkesutövarens
sida.
7. Uppgifter om varningar får behandlas inom IMI så länge de är
giltiga. Varningar ska sedan raderas inom tre dagar efter dagen för
antagande av beslutet om återkallelse eller efter det att det förbud eller
den begränsning som avses i punkt 1 har upphört att gälla.
8. Kommissionen ska anta genomförandeakter för tillämpningen av
varningsmekanismen. Dessa genomförandeakter ska innehålla bestäm-
melser om de myndigheter som är behöriga att skicka eller ta emot
varningar och om återkallande och avslutande av varningar, och åtgär-
der för att säkerställa bearbetning. Genomförandeakterna ska antas i
enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Artikel 57
Central onlinetillgång till information
1. Medlemsstaterna ska sörja för att följande information finns till-
gänglig online via de gemensamma kontaktpunkterna som avses i ar-
tikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den
12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (
1
), och uppdate-
ras regelbundet:
a) En förteckning över samtliga reglerade yrken i medlemsstaten, in-
klusive kontaktuppgifter för de behöriga myndigheterna för varje
reglerat yrke och de rådgivningscentrum som avses i artikel 57b.
(
1
) EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
221
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 78
▼M9
b) En förteckning över de yrken för vilka ett europeiskt yrkeskort finns
tillgängligt, information om kortets funktion, inklusive alla relaterade
avgifter som yrkesutövarna ska betala, och behöriga myndigheter för
utfärdande av kortet.
c) En förteckning över alla yrken för vilka medlemsstaten tillämpar
artikel 7.4 i sina nationella lagar och andra författningar.
d) En förteckning över alla reglerade utbildningar och utbildningar med
särskild uppläggning enligt artikel 11 c ii.
e) De krav och förfaranden enligt artiklarna 7, 50, 51 och 53 som gäller
för de reglerade yrkena i medlemsstaten, inklusive alla relaterade
avgifter som medborgarna ska betala och de dokument som de måste
lämna in till de behöriga myndigheterna.
f) Information om hur man ska överklaga, enligt nationella lagar och
andra författningar, de beslut som antagits av de behöriga myndig-
heterna enligt detta direktiv.
2. Medlemsstaterna ska sörja för att den information som avses i
punkt 1 tillhandahålls användarna på ett tydligt och heltäckande sätt,
att den är lättillgänglig även på avstånd och på elektronisk väg och att
den hålls aktuell.
3. Medlemsstaterna ska se till att en begäran om information som
riktas till den gemensamma kontaktpunkten besvaras så snabbt som
möjligt.
4. Medlemsstaterna och kommissionen ska vidta kompletterande åt-
gärder för att uppmana de gemensamma kontaktpunkterna att göra den
information som avses i punkt 1 tillgänglig på andra officiella språk i
unionen. Detta ska inte inverka på medlemsstaternas lagstiftning om
språkanvändning på deras territorier.
5. Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra och kommissionen
när det gäller genomförandet av punkterna 1, 2 och 4.
Artikel 57a
Förfaranden på elektronisk väg
1. Medlemsstaterna ska sörja för att samtliga krav, förfaranden och
formaliteter som avser frågor som täcks av detta direktiv kan slutföras
enkelt, på avstånd och elektronisk väg, via den berörda gemensamma
kontaktpunkten eller de relevanta behöriga myndigheterna. Detta ska
inte hindra de behöriga myndigheterna i medlemsstaten från att begära
bestyrkta kopior i ett senare skede, om det finns skälig grund för tvivel
och om det är absolut nödvändigt.
2. Punkt 1 ska inte gälla för genomförandet av anpassningsperioden
eller lämplighetsprovet.
222
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 79
▼M9
3. När det för fullgörande av de förfaranden som avses i punkt 1 i
denna artikel är motiverat för medlemsstaterna att begära avancerade
elektroniska signaturer, så som det definieras i artikel 2 punkt 2 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december
1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer (
1
), ska de
godta elektroniska signaturer som uppfyller kraven i kommissionens
beslut 2009/767/EG av den 16 oktober 2009 om åtgärder som under-
lättar användningen av förfaranden på elektronisk väg genom gemen-
samma kontaktpunkter i enlighet med Europaparlamentets och rådets
direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden (
2
) och vidta
tekniska åtgärder för behandling av dokument med avancerade elektro-
niska signaturer som fastställs i kommissionens beslut 2011/130/EU av
den 25 februari 2011 om fastställande av minimikrav för behandling
över gränserna av dokument som signerats elektroniskt av behöriga
myndigheter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv
2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden (
3
).
4. Samtliga förfaranden ska genomföras i enlighet med artikel 8 i
direktiv 2006/123/EG när det gäller de gemensamma kontaktpunkterna.
De tidsfrister för förfarandena som anges i artikel 7.4 och artikel 51 i
detta direktiv ska inledas vid den tidpunkt då en medborgare lämnat en
ansökan eller en handling som saknas till en gemensam kontaktpunkt
eller direkt till den relevanta behöriga myndigheten. En begäran om de
bestyrkta kopior som avses i punkt 1 i denna artikel ska inte betraktas
som en begäran om en handling som saknas.
Artikel 57b
Rådgivningscentrum
1. Varje medlemsstat ska senast den 18 januari 2016 utse ett rådgiv-
ningscentrum som ska ha till uppgift att ge medborgarna och rådgiv-
ningscentrumen i övriga medlemsstater stöd när det gäller erkännande
av yrkeskvalifikationer enligt detta direktiv, inklusive information om
nationell lagstiftning som reglerar dessa yrken och utövandet av dessa,
sociallagstiftning och, i tillämpliga fall, yrkesetiska regler.
2. Rådgivningscentrum i mottagande medlemsstater ska hjälpa med-
borgarna att utöva de rättigheter som de tillerkänns enligt detta direktiv,
vid behov i samarbete med rådgivningscentrum i ursprungsmedlems-
stater och de behöriga myndigheterna och de gemensamma kon-
taktpunkterna i mottagande medlemsstater.
3. Alla behöriga myndigheter i ursprungsmedlemsstaten eller den
mottagande medlemsstaten ska samarbeta till fullo med rådgivningscent-
rumet i den medlemsstaten, och vid behov i ursprungsmedlemsstaten,
och på begäran lämna alla relevanta uppgifter om enskilda ärenden till
dessa rådgivningscentrum, med respekt för reglerna för uppgiftsskydd i
enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG.
(
1
) EGT L 13, 19.1.2000, s. 12.
(
2
) EUT L 274, 20.10.2009, s. 36.
(
3
) EUT L 53, 26.2.2011, s. 66.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
223
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 80
▼M9
4. Ett rådgivningscentrum ska på begäran av kommissionen infor-
mera den om resultaten av ärenden som den handlägger inom två må-
nader efter det att det mottagit en sådan begäran.
Artikel 57c
Utövande av delegeringen
1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med
förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 3.2
tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och
25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket,
artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2
andra stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 ska ges till kommissionen för
en period av fem år från den 17 januari 2014. Kommissionen ska
utarbeta en rapport om delegeringen av befogenheter senast nio månader
före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska
genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om
inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning
senast tre månader före utgången av perioden i fråga.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 3.2 tredje styc-
ket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5,
artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artik-
larna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra
stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 får när som helst återkallas av Eu-
ropaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att dele-
geringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla.
Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska
unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum.
Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i
kraft.
4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt
delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En delegerad akt som antas enligt artikel 3.2 tredje stycket, arti-
kel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26
andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och
35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, artik-
larna 49a.4 och 49b.4 ska träda i kraft endast om varken Europaparla-
mentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom
224
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 81
▼M9
en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparla-
mentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före
utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de
inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader
på Europaparlamentet eller rådets initiativ.
Artikel 58
Kommittéförfarande
1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté för erkännande av
yrkeskvalifikationer. Denna kommitté ska vara en kommitté i den me-
ning som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU)
nr 182/2011 tillämpas.
Artikel 59
Öppenhet
1. Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en förteckning över
befintliga reglerade yrken, och fastställa den verksamhet som varje yrke
omfattar, och en förteckning över reglerade utbildningar, och utbild-
ningar med särskilt upplägg, vilka avses i artikel 11 c ii, på deras
territorium senast den 18 januari 2016. Alla ändringar av dessa förteck-
ningar ska också meddelas kommissionen utan onödigt dröjsmål. Kom-
missionen ska inrätta och upprätthålla en allmänt tillgänglig databas
över reglerade yrken, vilken även ska innehålla en allmän beskrivning
av den verksamhet som ingår i varje yrke.
2. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till kommissionen
lämna förteckningen över yrken för vilka en förhandskontroll av kvali-
fikationer är nödvändig enligt artikel 7.4. För varje yrke som tas upp i
en sådan förteckning ska medlemsstaterna lämna en särskild motivering
till kommissionen.
3. Medlemsstaterna ska undersöka huruvida de krav enligt deras
rättssystem som begränsar tillträdet till ett yrke eller utövandet av ett
yrke till innehavare av en särskild yrkeskvalifikation, inklusive använd-
ningen av yrkestitlar och den yrkesverksamhet som medges inom ramen
för en titel, i denna artikel benämnd som
”krav”, överensstämmer med
följande principer:
a) Kraven får varken direkt eller indirekt diskriminera på grund av
nationalitet eller vistelseort.
b) Kraven ska vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset.
c) Kraven ska vara lämpliga för att uppnå de eftersträvade målen och
får inte gå utöver vad som krävs för att uppnå målen.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
225
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 82
▼M9
4. Punkt 1 ska också gälla för yrken som i en medlemsstat regleras
av en sammanslutning eller organisation enligt artikel 3.2 och alla krav
på medlemskap i dessa sammanslutningar eller organisationer.
5. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till kommissionen
lämna uppgifter om de krav de avser att behålla och skälen till att de
anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3. Medlemsstaterna ska
lämna uppgifter om de krav som de därefter inför och skälen till att de
anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3 inom sex månader
efter det att den berörda åtgärden införts.
6. Senast den 18 januari 2016, och därefter vartannat år, ska med-
lemsstaterna också lämna en rapport till kommissionen om de krav som
tagits bort eller mildrats.
7. Kommissionen ska vidarebefordra rapporterna som avses i punkt 6
till de övriga medlemsstaterna, som ska lämna synpunkter inom samma
period om sex månader. Inom samma period ska kommissionen samråda
med intresserade parter, däribland de berörda yrkena.
8. Kommissionen ska lämna en sammanfattande rapport, som baseras
på medlemsstaternas uppgifter, till den samordningsgrupp som inrättats
enligt kommissionens beslut 2007/172/EG av den 19 mars 2007 om
upprättande av en samordningsgrupp för erkännande av yrkeskvalifika-
tioner (
1
), vilken får lämna synpunkter.
9. Mot bakgrund av de synpunkter som avses i punkterna 7 och 8
ska kommissionen senast den 18 januari 2017 lägga fram sina slutliga
undersökningsresultat för Europaparlamentet och rådet, vid behov åt-
följda av förslag till ytterligare initiativ.
▼B
AVDELNING VI
ANDRA BESTÄMMELSER
Artikel 60
Rapportering
1. Efter den 20 oktober 2007 skall medlemsstaterna vartannat år
lämna en rapport till kommissionen över tillämpningen av det inrättade
systemet. Utöver allmänna kommentarer skall rapporten innehålla en
statistisk översikt över de beslut som fattats samt en beskrivning av
de viktigaste problemen som tillämpningen av direktivet fört med sig.
▼M9
Från och med den 18 januari 2016 ska den statistiska översikt över de
beslut som fattats, och som avses i första stycket, innehålla utförlig
information om antalet och typer av beslut som fattats i enlighet med
detta direktiv, inklusive de typer av beslut om partiellt tillträde som
fattats av de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 4f, och en
förklaring om de huvudsakliga problemen som tillämpningen av direk-
tivet fört med sig.
(
1
) EUT L 79, 20.3.2007, s. 38.
226
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 83
▼M9
2.
Senast den 18 januari 2019, och därefter vart femte år ska kom-
missionen offentliggöra en rapport om genomförandet av detta direktiv.
Den första rapporten ska särskilt fokusera på de nya delar som införs i
detta direktiv, och i synnerhet behandla följande punkter:
a) Hur det europeiska yrkeskortet fungerar.
b) Moderniseringen av de kunskaper, färdigheter och kompetenser som
omfattas av avdelning III kapitel III, inklusive förteckningen över de
kompetenser som avses i artikel 31.7.
c) Hur den gemensamma utbildningsramen och det gemensamma ut-
bildningsprovet fungerar.
d) Resultatet av det särskilda kompletteringsprogram som fastställs i
rumänsk lag eller andra författningar för innehavare av intyget på
formella kvalifikationer som anges i artikel 33a, och för innehavare
av intyget på formella kvalifikationer från en eftergymnasial utbild-
ning, för att bedöma behovet av att se över de nuvarande bestäm-
melser som styr systemet för förvärvade rättigheter och gäller för
rumänska intyg på formella kvalifikationer som sjuksköterska med
ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
Medlemsstaterna ska tillhandahålla all nödvändig information för att
förbereda denna rapport.
▼B
Artikel 61
Undantagsklausul
Om större svårigheter på något visst område skulle uppstå för en viss
medlemsstat vid tillämpningen av det här direktivet, skall kommissionen
undersöka dessa svårigheter i samarbete med medlemsstaten i fråga.
▼M9
Vid behov ska kommissionen anta en genomförandeakt för att medge
den berörda medlemsstaten ett undantag när det gäller tillämpningen av
bestämmelsen i fråga under en begränsad tidsperiod.
▼B
Artikel 62
Upphävande
Direktiven 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG,
78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG,
85/432/EEG, 85/433/EEG, 89/48/EEG, 92/51/EEG, 93/16/EEG och
1999/42/EG skall upphöra att gälla från och med den 20 oktober 2007.
Hänvisningar till de upphävda direktiven skall anses som hänvisningar
till detta direktiv, och de rättsakter som har antagits på grundval av de
direktiven skall inte påverkas av upphävandet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
227
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 84
▼B
Artikel 63
Införlivande
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast
den 20 oktober 2007 De skall genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när
de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras
skall varje medlemsstat själv utfärda.
Artikel 64
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har
offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 65
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
228
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 85
▼B
BILAGA I
Förteckning över yrkessammanslutningar eller yrkesorganisationer som
uppfyller villkoren i artikel 3.2
IRLAND (
1
)
1. The Institute of Chartered Accountants in Ireland (
2
)
2. The Institute of Certified Public Accountants in Ireland (
2
)
3. The Association of Certified Accountants (
2
)
4. Institution of Engineers of Ireland
5. Irish Planning Institute
FÖRENADE KUNGARIKET
1. Institute of Chartered Accountants in England and Wales
2. Institute of Chartered Accountants of Scotland
3. Institute of Chartered Accountants in Ireland
4. Chartered Association of Certified Accountants
5. Chartered Institute of Loss Adjusters
6. Chartered Institute of Management Accountants
7. Institute of Chartered Secretaries and Administrators
8. Chartered Insurance Institute
9. Institute of Actuaries
10. Faculty of Actuaries
11. Chartered Institute of Bankers
12. Institute of Bankers in Scotland
13. Royal Institution of Chartered Surveyors
14. Royal Town Planning Institute
15. Chartered Society of Physiotherapy
16. Royal Society of Chemistry
17. British Psychological Society
18. Library Association
19. Institute of Chartered Foresters
20. Chartered Institute of Building
21. Engineering Council
22. Institute of Energy
23. Institution of Structural Engineers
24. Institution of Civil Engineers
25. Institution of Mining Engineers
26. Institution of Mining and Metallurgy
(
1
) Irländska medborgare är även medlemmar i följande sammanslutningar eller organisatio-
ner i Förenade kungariket:
Institute of Chartered Accountants in England and Wales.
Institute of Chartered Accountants of Scotland.
Institute of Actuaries.
Faculty of Actuaries.
The Chartered Institute of Management Accountants.
Institute of Chartered Secretaries and Administrators.
Royal Town Planning Institute.
Royal Institution of Chartered Surveyors.
Chartered Institute of Building.
(
2
) Endast för revisionsverksamhet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
229
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 86
▼B
▼M9
27. Institution of Electrical Engineers
28. Institution of Gas Engineers
29. Institution of Mechanical Engineers
30. Institution of Chemical Engineers
31. Institution of Production Engineers
32. Institution of Marine Engineers
33. Royal Institution of Naval Architects
34. Royal Aeronautical Society
35. Institute of Metals
36. Chartered Institution of Building Services Engineers
37. Institute of Measurement and Control
38. British Computer Society
230
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 87
▼B
BILAGA IV
Verksamhetsformer med anknytning till de slag av yrkeserfarenhet som
avses i artiklarna 17, 18 och 19
Förteckning I
Huvudgrupper som omfattas av direktiv 64/427/EEG, ändrat genom direktiv
69/77/EEG, och av direktiven 68/366/EEG och 82/489/EEG
1
Direktiv 64/427/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 64/429/EEG)
NICE-nomenklaturen (motsvarande ISIC-nomenklaturens huvudgrupper 23-40)
Huvudgrupp
23
Tillverkning av textilier
232
Tillverkning och beredning av textilmaterial på ma-
skiner för ull
233
Tillverkning och bearbetning av textila material på
maskiner för bomull
234
Tillverkning och bearbetning av textila material på
maskiner för silke
235
Tillverkning och bearbetning av textila material på
maskiner för lin och hampa
236
Andra textilfibrer (jute, hårda fibrer m.m.), repslag-
ning
237
Tillverkning av stickade och virkade varor
238
Slutbehandling av textilier
239
Andra textilindustrier
Huvudgrupp
24
Tillverkning av fotbeklädnad och annan beklädnad
samt bäddutrustning
241
Maskintillverkning av fotbeklädnad (utom av gummi
eller trä)
242
Handtillverkning av skor och skoreparationer
243
Tillverkning av klädesplagg (utom pälsverk)
244
Tillverkning av madrasser och bäddutrustning
245
Skinn- och pälsindustri
Huvudgrupp
25
Trä- och korkindustri (utom möbeltillverkning)
251
Sågning och övrig träindustri
252
Tillverkning av halvfabrikat av trä
253
Serietillverkning av byggnadsdelar av trä inklusive
golvbeklädnad
254
Tillverkning av träbehållare
255
Tillverkning av andra produkter av trä (utom möbler)
259
Tillverkning av strå, kork, korgarbeten, flätverk och
rottingartiklar; borsttillverkning
Huvudgrupp
26
260 Tillverkning av trämöbler
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
231
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 88
▼B
Huvudgrupp
27
Pappersindustri och tillverkning av pappersprodukter
271
Tillverkning av pappersmassa, papper och papp
272
Bearbetning av papper och papp och tillverkning av
pappersmasseprodukter
Huvudgrupp
28
280 Tryckerier, förlagsverksamhet och liknande verk-
samhet
Huvudgrupp
29
Läderindustri
291
Färgning och garvning
292
Tillverkning av lädervaror
Ex huvudgrupp
30
Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stär-
kelseprodukter
301
Bearbetning av gummi och asbest
302
Bearbetning av plast
303
Tillverkning av konstfibrer
Ex huvudgrupp
31
Kemisk industri
311
Tillverkning av kemiska basämnen och vidarebearbet-
ning av sådana ämnen
312
Specialiserad tillverkning av kemiska produkter hu-
vudsakligen för industriella ändamål och jordbruksän-
damål (gäller även tillverkning av vegetabiliska och
animaliska industriella fetter och oljor som ingår i
ISIC-grupp 312)
313
Specialiserad tillverkning av kemiska produkter hu-
vudsakligen för privat konsumtion och förvaltning
(här utgår tillverkning av läkemedel [ex ISIC-grupp
319])
Huvudgrupp
32
320 Petroleumindustri
Huvudgrupp
33
Tillverkning av icke-metalliska mineraliska produkter
331
Tillverkning av byggnadssten
332
Tillverkning av glas och glasprodukter
333
Tillverkning av keramik, porslin, stengods och eld-
fasta keramiska produkter
334
Tillverkning av cement, kalk och puts
335
Tillverkning av byggnadsmaterial av betong, cement
och puts
339
Stenbearbetning och tillverkning av andra icke-metal-
liska mineraliska produkter
232
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 89
▼B
Huvudgrupp
34
Produktion och primärreduktion av järnhaltig och ic-
ke-järnhaltig metall
341
Järn- och stålindustrin (såsom den anges i EKSG-av-
talet, inklusive integrerade stålverksägda koksverk)
342
Tillverkning av stålrör
343
Tråddragning, kalldragning, kallvalsning av band,
kallformning
344
Produktion och primäromvandling av icke-järnmetal-
ler
345
Gjuterier för järn och icke-järnmetaller
Huvudgrupp
35
Tillverkning av metallvaror utom maskiner och trans-
portutrustning
351
Smide, hejarsmide och excenterpressning
352
Tungt smide, sänksmide och hejarsmide; excenterp-
ressning och dragning, sekundärreduktion och ytbe-
handling
353
Tillverkning och montering av konstruktioner av järn
eller metall
354
Panntillverkning, tillverkning av rör för industrin
355
Tillverkning av verktyg och utrustning och färdiga
föremål av järn och metall (utom elektrisk installa-
tionsmateriel)
359
Binäringar till mekaniska verkstäder
Huvudgrupp
36
Tillverkning av maskiner utom elektriska maskiner
361
Tillverkning av jordbruksmaskiner och traktorer
362
Tillverkning av kontorsmaskiner
363
Tillverkning av metallbearbetningsmaskiner och andra
maskinverktyg och tillbehör och tillsatser till sådana
och till andra kraftverktyg
364
Tillverkning av textilmaskiner och tillbehör, tillverk-
ning av symaskiner
365
Tillverkning av maskiner och utrustning för livs-
medelsindustrin och för kemisk och liknande industri
366
Tillverkning av anläggningar och utrustning för gru-
vor, järn- och stålverk och gjuterier och för byggnads-
industrin
367
Tillverkning av kraftöverföringsutrustning
368
Tillverkning av maskiner för annat angivet industriellt
ändamål
369
Tillverkning av andra icke-elektriska maskiner och
utrustningar
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
233
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 90
▼B
Huvudgrupp
37
Elektrisk utrustning
371
Tillverkning av elektrisk ledning och kabel
372
Tillverkning av motorer, generatorer, transformatorer,
omkopplare och annan liknande utrustning för tillhan-
dahållande av elektrisk kraft
373
Tillverkning av elektrisk utrustning för direkt nytt-
jande i industrin
374
Tillverkning av telekommunikationsutrustning, mäta-
re, annan mätutrustning och elektromedicinsk utrust-
ning
375
Tillverkning av elektronisk utrustning, ljudutrustning,
radio- och televisionsmottagare
376
Tillverkning av elektriska hushållsapparater
377
Tillverkning av lampor och belysningsutrustning
378
Tillverkning av batterier och ackumulatorer
379
Reparation, montering och specialinstallation av elekt-
risk utrustning
Ex huvudgrupp
38
Tillverkning av transportutrustning
383
Tillverkning av motorfordon och reservdelar
384
Reparation av motorfordon, motorcyklar eller cyklar
385
Tillverkning av cyklar och motorcyklar och delar till
dessa
389
Tillverkning av transportutrustning som inte hänförs
till annat ställe
Huvudgrupp
39
Diverse tillverkningsindustri
391
Tillverkning av precisionsinstrument samt mät- och
kontrollinstrument
392
Tillverkning av medicinsk utrustning och instrument
och ortopediska apparater (utom ortopediska fot-
beklädnader)
393
Tillverkning av fotografisk och optisk utrustning
394
Tillverkning och reparation av klockor och ur
395
Guldsmide och ädelmetalltillverkning
396
Tillverkning och reparation av musikinstrument
397
Tillverkning av spel, leksaker samt sport- och idrotts-
artiklar
399
Annan tillverkningsindustri
234
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 91
▼B
Huvudgrupp
40
Byggande
400
Byggande (ej specialiserat); rivning
401
Uppförande av byggnader (bostäder eller andra hus)
402
Anläggningsarbete; väg-, bro- och järnvägsbyggande
m.m.
403
Installationsarbete
404
Utsmyckning och slutförande
2
Direktiv 68/366/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/365/EEG)
NICE-nomenklaturen
Huvudgrupp
20A
200 Industri för produktion av animaliska och vege-
tabiliska oljor och fetter
20B
Livsmedelsindustri (förutom dryckesvaruindustrin)
201
Slakt, köttberedning och köttkonservering
202
Mjölk- och mjölkproduktindustri
203
Inläggning och konservering av frukt och grönsaker
204
Inläggning och konservering av fisk och andra havs-
produkter
205
Tillverkning av kvarnprodukter
206
Tillverkning av bageriprodukter, kakor, skorpor och
kex
207
Sockerindustri
208
Tillverkning av kakao, choklad och sockerkonfektyr
209
Tillverkning av diverse livsmedel
Huvudgrupp
21
Dryckesvaruindustri
211
Produktion av etylalkohol genom jäsning, produktion
av jäst och sprit
212
Tillverkning av vin och andra omältade alkoholdryc-
ker
213
Bryggning och mältning
214
Tillverkning av hälsodrycker och källvatten
Ex 30
Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stär-
kelseprodukter
304
Tillverkning av stärkelseprodukter
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
235
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 92
▼B
3
Direktiv 82/489/EEG
ISIC-nomenklaturen
Ex 855
Hårfrisörsinrättningar (utom pedikyrverksamhet och yrkesskolor
för skönhetsvård)
Förteckning II
Huvudgrupper som omfattas av direktiven 75/368/EEG, 75/369/EEG och
82/470/EEC
1
Direktiv 75/368/EEG (verksamheter som avses i artikel 5.1)
ISIC-nomenklaturen
Ex 04
Fiske
043
Inlandsfiske
Ex 38
Tillverkning av transportutrustning
381
Skeppsbyggnad, reparation och underhåll av fartyg
382
Tillverkning av järnvägsutrustning
386
Tillverkning och reparation av luftfartyg
Ex 71
Verksamhet relaterad till transporter och andra verksamheter än
transporter inom följande grupper
Ex 711 Drift av sovvagnar och restaurangvagnar; underhåll av
järnvägsutrustning i reparationsverkstad; rengöring av
järnvägsvagnar
Ex 712 Underhåll av utrustning för stads-, linje- och turisttrafik
Ex 713 Underhåll av övrig utrustning för vägtransporter (såsom
bilar, bussar och taxibilar)
Ex 714 Drift och underhåll av tillhörande anläggningar i sam-
band med vägtransporter (såsom vägar, tunnlar och av-
giftsbelagda vägbroar, busstationer, parkeringsplatser,
buss- och spårvagnsgarage)
Ex 716 Övrig verksamhet i samband med inlandssjöfart (såsom
drift och underhåll av vattenvägar, hamnar och andra
anläggningar för inlandssjöfart; bogsering och lotsning i
hamnar, utsättning av sjömärken, lastning och lossning
av fartyg och övriga liknande verksamheter, såsom rädd-
ning av fartyg, bogsering, drift av förvaringsplatser för
båtar)
73
Kommunikation: post och telekommunikation
236
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 93
▼B
Ex 85
Servicetjänster
854 Tvätt, kemtvätt, strykning och färgning
Ex 856 Fotograftjänster: porträttfotografi och kommersiell foto-
grafi, utom nyhetsfotografi
Ex 859 Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe (endast
underhållning och städning av byggnader eller lokaler)
2
Direktiv 75/369/EEG (artikel 6: om verksamheten betraktas som industriell
verksamhet eller hantverksrörelse)
ISIC-nomenklaturen
Följande former av ambulerande verksamhet:
a) Köp och försäljning av varor
— genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612), samt
— på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.
b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i
vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hem-
försäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.
3
Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.1 och 6.3)
Grupperna 718 och 720 i ISIC-nomenklaturen
Dessa verksamheter omfattar särskilt
— att direkt eller i egenskap av ombud arrangera, saluföra och sälja en resa eller
en vistelse i form av paket eller i delar (transport, inkvartering med eller utan
måltider, utflykter etc.) oavsett resans orsak (artikel 2 B a).
— förmedling mellan olika typer av transportföretag och människor som expe-
dierar eller tar emot varor och som utövar följande former av därmed be-
släktad verksamhet:
aa) Att för uppdragsgivarens räkning sluta avtal med transportföretag.
bb) Att åt uppdragsgivaren göra en bedömning av och välja bäst lämpade
transportslag, transportföretag och färdväg.
cc) Att organisera transporten ur praktisk synvinkel (exempelvis nödvändig
transportförpackning); att vidta olika åtgärder som hänger samman med
transporten (exempelvis leverera is till kylvagnarna).
dd) Att ta ansvar för formaliteter förbundna med transporten, exempelvis
upprätta fraktsedlar; att gruppera och dela upp sändningar.
ee) Att samordna olika delar av en transport genom att sörja för transitering,
vidarebefordran, omlastning och andra åtgärder när varorna når slutlig
destination.
ff) Att dels förse transportföretagen med frakt, dels förse personer som
expedierar eller tar emot varor med transportmöjligheter, inklusive
— beräkning av transportkostnaden och kontroll av räkningen.
— utförande av vissa uppgifter tillfälligt eller permanent i en redares
eller en befraktares namn eller för dennes räkning (gentemot hamn-
myndigheten, företag som utrustar fartyg etc.).
(Verksamheter i artikel 2 A a, 2 A b och 2 A d).
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
237
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 94
▼B
Förteckning III
Direktiven 64/222/EEG, 68/364/EEG, 68/368/EEG, 75/368/EEG, 75/369/EEG,
70/523/EEG och 82/470/EEG
1
Direktiv 64/222/EEG (Liberaliseringsdirektiv:
64/223/EEG och 64/224/EEG)
1. Tillhandahållande av tjänster som egenföretagare inom partihandel, med un-
dantag för läkemedel och farmaceutiska produkter, giftiga ämnen och sjuk-
domsalstrande ämnen och kol (ex grupp 611).
2. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för en eller flera uppdragsgivare
förhandlar om och genomför handelstransaktioner i dessa personers namn
och för deras räkning.
3. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken, utan att ha ett stadigvarande upp-
drag, för samman personer som önskar sluta direkta avtal med varandra,
förbereder deras handelstransaktioner eller hjälper till att genomföra dem.
4. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken i eget namn genomför handelstrans-
aktioner för annans räkning.
5. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för annans räkning sköter försäljning
på auktion av varupartier.
6. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken knackar dörr för att ta upp beställ-
ningar.
7. Tillhandahållande av tjänster när det sker yrkesmässigt och sköts av en för-
medlare som är i tjänst hos ett eller flera företag med verksamhet inom
handel, industri eller hantverk.
2
Direktiv 68/364/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/363/EEG)
Ex ISIC-grupp 612: Detaljhandel
Verksamheter som inte omfattas:
012
Hyra av jordbruksmaskiner
640
Fastigheter, hyra
713
Hyra av bilar, vagnar och hästar
718
Hyra av järnvägsvagnar (person- och gods-)
839
Hyra av maskiner för handelshus
841
Hyra av biografer och hyra av film
842
Hyra av teatrar och hyra av teaterrelaterad utrustning
843
Hyra av båtar, cyklar och spelautomater
853
Hyra av möblerade rum
854
Hyra av linne
859
Hyra av kläder
238
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 95
▼B
3
Direktiv 68/368/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/367/EEG)
ISIC-nomenklaturen
Ex ISIC-huvudgrupp 85
1.
Restauranger, kaféer, krogar och andra ställen där man äter och dricker
(ISIC-grupp 852).
2.
Hotell, pensionat, campingplatser och andra slag av husrum (ISIC-grupp
853).
4
Direktiv 75/368/EEG (artikel 7)
Alla verksamheter som anges i bilagan till direktiv 75/368/EEG utom de som
avses i artikel 5.1 i det direktivet (förteckning II, punkt 1 i den här bilagan).
ISIC-nomenklaturen
Ex 62
Banker oc h andra finansiella institut
Ex 620
Patentbyråer och företag för distribution av royaltyer
Ex 71
Transport
Ex 713
Persontransport på väg, utom transport i bil
Ex 719
Drift av direktledningar för transport av flytande kol-
väten och andra flytande kemiska produkter
Ex 82
Samhällstjänster
827
Bibliotek, museer, botaniska trädgårdar och djurparker
Ex 84
Rekreationstjänster
843
Rekreationstjänster som inte hänförs till annat ställe:
— Idrottsaktiviteter (idrottsplatser, idrottsföreningar
etc.), med undantag för verksamhet som idrotts-
instruktör
— Spelverksamhet (kapplöpningsstall, spelplatser,
kapplöpningsbanor etc.)
— Andra rekreationsaktiviteter (cirkus, nöjesparker,
andra nöjen etc.)
Ex 85
Servicetjänster
Ex 851
Hushållstjänster
Ex 855 Hårfrisörsinrättningar och manikyrverksamhet, utom
pedikyr, yrkesskolor för skönhetsvård och frisörskolor
Ex 859 Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe, utom
idrottsmassage och paramedicinsk massage och bergs-
guider, enligt följande indelning:
— desinficering och bekämpning av skadedjur
— hyra av kläder och övervakning av persedlar
— äktenskapsbyråer och liknande tjänster
— astrologtjänster och liknande verksamheter som
bygger på spekulationer
— hygieniska tjänster och tillhörande verksamheter
— begravning och underhåll av grav
— guide- och tolktjänster i turismsammanhang
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
239
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 96
▼B
5
Direktiv 75/369/EEG (artikel 5)
Följande ambulerande verksamheter:
a) Köp och försäljning av varor:
— genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612),
— på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.
b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i
vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hem-
försäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.
6
Direktiv 70/523/EEG
Egenföretagare inom partihandel med kol och agenturverksamhet inom kolhandel
(ex ISIC-grupp 6112)
7
Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.2)
(Verksamheter som anges i artikel 2 A c, 2 A e, 2 B b, 2 C och 2 D)
Dessa verksamheter omfattar särskilt att
— hyra ut järnvägsvagnar för befordran av personer eller gods,
— förmedla köp, försäljning eller hyra av fartyg,
— förbereda, förhandla fram och sluta avtal om transport av emigranter,
— åta sig magasinering av alla slags föremål för deponents räkning, enligt tull-
förfarande eller inte, i lagerhus, allmänna depåer, möbelmagasin, kylhus, silor
etc.,
— lämna en handling till deponenten som bevis på att föremålet eller varan
magasinerats,
— tillhandahålla utrymmen, foder och plats för saluföring av boskap som hålls
tillfälligt i förvar i väntan på försäljning eller som transporteras till eller från
marknaden,
— utföra teknisk kontroll av motorfordon,
— mäta eller väga varor.
240
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 97
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som med-
följer examensbeviset
Referensdatum
België/Belgi-
que/ Belgien
Diploma van arts/Diplôme
de docteur en médecine
— Les universités/De
universiteiten
— Le Jury compétent
d'enseignement de
la
Communauté
française/De bevo-
egde Examencom-
missie van de Vla-
amse Gemeenschap
20 december 1976
България
Диплома
за
висше
образование
на
образователно-
квалификационна степен
”магистър”
по
”Медицина”
и
професионална
квалификация
”Магистър-лекар”
Медицински факултет
във Висше медицинско
училище (Медицински
университет,
Висш
медицински институт
в Република България)
1 januari 2007
Česká repu-
blika
Diplom o ukon
čení studia
ve
studijním programu
všeobecné lékařství (dok-
tor medicíny, MUDr.)
Lék
ářská fakulta univer-
zity v
České republice
— Vysvědčení o státní
rigorózní zkou
šce
1 maj 2004
Danmark
Bevis for bestået læge-
videnskabelig embedsek-
samen
Medicinsk universitets-
fakultet
— Autorisation som
læge, udstedt af
Sundhedsstyrelsen
og
— Tilladelse til selv-
stændigt virke som
læge
(dokumenta-
tion for gennemført
praktisk uddannel-
se), udstedt af Sund-
hedsstyrelsen
20 december 1976
Deutschland
— Zeugnis über die
Ärztliche Prüfung
— Zeugnis über die
Ärztliche Staatsprü-
fung und Zeugnis
über die Vorberei-
tungszeit als Medizi-
nalassistent,
soweit
diese nach den deut-
schen
Rechtsvor-
schriften noch für
den
Abschluss der
ärztlichen Ausbildung
vorgesehen war
Zuständige Behörden
20 december 1976
BILAGA V
Erkännande på grundval av samordningen av minimikrav för utbildningar
V.1 LÄKARE
5.1.1 Benämningar på examensbevis för grundläggande läkarutbildning
▼M1
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
241
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 98
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som med-
följer examensbeviset
Referensdatum
Eesti
Diplom arstiteaduse õppe-
kava läbimise kohta
Tartu Ülikool
1 maj 2004
Ελλάς
Πτυχίo Iατρικής
— Iατρική
Σχoλή
Παvεπιστημίoυ,
— Σχoλή Επιστημώv
Υγείας,
Τμήμα
I
ατρικής
Παvεπιστημίoυ
1 januari 1981
España
Título de Licenciado en
Medicina y Cirugía
— Ministerio de Edu-
cación y Cultura
— El rector de una
Universidad
1 januari 1986
France
Diplôme d'Etat de docteur
en médecine
Universités
20 december 1976
Hrvatska
Diploma
”doktor medici-
ne/doktorica medicine
”
Medicinski fakulteti
sveu
čilišta u Republici
Hrvatskoj
1 juli 2013
Ireland
Primary qualification
Competent
examining
body
Certificate of experience
20 december 1976
Italia
Diploma di laurea in me-
dicina e chirurgia
Università
Diploma di abilitazione
all'esercizio della medi-
cina e chirurgia
20 december 1976
Κύπρος
Πιστοποιητικό Εγγραφής
Ιατρού
Ιατρικό Συμβούλιο
1 maj 2004
Latvija
ārsta diploms
Universi