Prop. 2015/16:44
Genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet
1
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 november 2015
Stefan Löfven
Helene Hellmark Knutsson (Utbildningsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen en ny generell lag om erkännande av yrkeskvalifikationer som gäller reglerade yrken i Sverige. Den nya lagen ersätter bestämmelser i ett antal författningar varigenom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer tidigare har genomförts för vissa reglerade yrken. Den nya lagen syftar också till att genomföra delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013 om ändring av direktivet 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMIförordningen). Den konsoliderade versionen av de båda direktiven benämns yrkeskvalifikationsdirektivet.
I de fall yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller bestämmelser som endast avser ett eller ett begränsat antal yrken bedöms sådana bestämmelser även fortsättningsvis genomföras i de författningar som gäller just dessa yrken. Det föreslås ändringar i lagen (1974:191) om bevakningsföretag, socialtjänstlagen (2001:453), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, patientsäkerhetslagen (2010:659), skollagen (2010:800), taxitrafiklagen (2012:211) och lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det föreslås även en ny sekretessbestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 18 januari 2016.
2
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut ................................................................. 5 2 Lagförslag ......................................................................................... 6 2.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer ............................................................ 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag ............................................................ 12 2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ........................................................................ 15 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ................. 17 2.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ................................................ 23 2.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) ........................................................................ 24 2.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) .......... 27 2.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) ........................................................................ 29 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ............................................................. 31 3 Ärendet och dess beredning ............................................................ 33 4 Politikens inriktning ........................................................................ 34 5 En ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer .......................... 37 6 Lagens tillämpningsområde ............................................................ 46 7 Undantag från lagens tillämpningsområde ...................................... 49 1. Yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och utövande av offentlig makt ........................................ 49 2. Undantag för särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer och för advokatyrket ................... 52 8 Uttryck i lagen ................................................................................ 54 9 Tillfällig yrkesutövning .................................................................. 56 9.1 Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning, förhandsunderrättelse och förhandskontroll ..................... 56 9.2 Skollagens bestämmelser omfattar tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare ....................... 63 9.3 Tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården och veterinäryrket ............................................................. 66 9.4 Tillfällig yrkesutövning för taxiförare .............................. 69 10 Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer.................... 70 11 Etablering ........................................................................................ 73
3
11.1 Erkännande enligt den generella ordningen .................... 73 11.2 Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet ................................................................ 74 11.3 Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordning av minimikraven för utbildning ................... 76 11.4 Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper ......................................................... 78
12 Fortbildning för de hälso- och sjukvårdsyrken som omfattas av automatiskt erkännande och för veterinärer .............................. 80 13 Kunskaper i svenska språket .......................................................... 84 14 Yrkespraktik ................................................................................... 89 15 Europeiskt yrkeskort ...................................................................... 91 16 Underrättelser om förbud eller begränsning av enskilds yrkesutövning (varning) ................................................................. 94 17 Sekretess ...................................................................................... 100 18 Överklagande av beslut enligt den nya lagen ............................... 105 19 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................................ 108 20 Konsekvenser av genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet ........................................................ 109 21 Författningskommentar ................................................................ 113 21.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer ....................................................... 113 21.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag ......................................................... 128 21.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ..................................................................... 129 21.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ............... 130 21.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ............................................. 136 21.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) ..................................................................... 136 21.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) ........ 139 21.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) ..................................................................... 140 21.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet .......................................................... 142 Bilaga 1 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer ......................... 144 Bilaga 2 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/55/EU av den 20 november 2013 om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande
4
av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMIförordningen) .................................................................. 310
Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande (SOU 2014:19) ....................................... 349 Bilaga 4 Betänkandets lagförslag ................................................. 363 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser avseende betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande (SOU 2014:19) ............................ 385 Bilaga 6 Sammanfattning av remisspromemoria med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH) .......... 387 Bilaga 7 Remisspromemorians lagförslag .................................... 388 Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser avseende remisspromemorian med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH) .......... 389 Bilaga 9 Lagrådsremissens lagförslag .......................................... 390 Bilaga 10 Lagrådets yttrande .......................................................... 417 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november
2015 ..................................................................................... 425
Rättsdatablad......................................................................................... 426
5
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om erkännande av yrkeskvalifikationer,
2. lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag,
3. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
4. lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens
hälso- och sjukvård,
5. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
6. lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659),
7. lag om ändring i skollagen (2010:800),
8. lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211),
9. lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till
följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
6
2 Lagförslag
2.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
Härigenom föreskrivs1 följande.
Syfte och tillämpningsområde
1 § Genom denna lag genomförs allmänna bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU (yrkeskvalifikationsdirektivet).
Särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras.
2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz.
I 18 och 19 §§ finns även bestämmelser om
1. erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz, och
2. europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz.
3 § Denna lag gäller inte för den som vill utöva ett reglerat yrke som
1. innebär anställning i offentlig tjänst, eller
2. är förenat med offentlig maktutövning.
4 § Denna lag gäller inte för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet.
Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om det yrket genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
7
Uttryck i lagen
5 § I denna lag avses med
1. yrkesutövare: den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz,
2. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller någon form av denna eller använda en viss yrkestitel,
3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet,
4. bevis på formella kvalifikationer: ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som antingen har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum i någon av dessa stater eller som har utfärdats i en annan stat om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset har erkänts av den staten,
5. kompetensbevis: ett bevis som har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser
a) en utbildning som inte utgör en del av ett examens- eller utbildningsbevis över en utbildning inom grundskolan, gymnasieskolan eller eftergymnasial utbildning,
b) ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller
c) yrkesutövning i en stat inom EES eller i Schweiz på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren,
6. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz,
7. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet,
8. yrkespraktik: en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som äger rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis,
9. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis på antingen att innehavaren uppfyller alla villkor för att tillfälligt utöva yrket i en stat inom EES eller i Schweiz eller att innehavarens yrkeskvalifikationer har erkänts för etablering i en sådan stat,
10. automatiskt erkännande: erkännande av yrkeskvalifikationer utan bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer,
11. lagligen etablerad: som uppfyller alla krav för att utöva ett yrke och som stadigvarande utövar yrket som anställd eller egenföretagare,
12. gemensam utbildningsram: en uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke och som gäller i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz, och
8
13. gemensamt utbildningsprov: ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz och är reserverat för innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation.
Tillfällig yrkesutövning i Sverige
6 § En yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i etableringsstaten.
Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, förutsätter rätten att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige att yrkesutövaren har utövat yrket i minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket får dock inte krävas som förutsättning för tillfällig yrkesutövning i Sverige, om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
7 § Tillfällig yrkesutövning enligt 6 § förutsätter, i de fall det särskilt föreskrivs, en förhandsunderrättelse från yrkesutövaren och en förhandskontroll av dennes yrkeskvalifikationer.
Bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Etablering i Sverige
Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer
8 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer i de fall som avses i 10–16 §§ ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke i Sverige som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i
Schweiz och därmed rätt att utöva det yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet.
Ett erkännande enligt första stycket sker genom beslut om
1. erkännande av yrkeskvalifikationer, eller
2. utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet.
Den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer
9 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande enligt denna lag och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan ordning för erkännande enligt denna lag.
10 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträde
9
till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten.
En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska även erkännas om yrkesutövaren
1. har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av en annan stat inom EES eller av Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, och
2. på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket 2 får inte krävas som förutsättning för ett erkännande om beviset på formella kvalifikationer enligt andra stycket 1 avser en reglerad utbildning.
11 § Ett erkännande enligt 10 § förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet
12 § Om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i
Schweiz i enlighet med det som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet erkännas automatiskt.
Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning
13 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659).
14 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper
15 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en
10
delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen.
16 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i
Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige.
Kunskaper i svenska språket
17 § Vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas får yrkesutövarens kunskaper i svenska språket endast beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna.
Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Yrkespraktik
18 § Om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar för yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras.
Europeiskt yrkeskort
19 § Den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort gäller även den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz men som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige.
Ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till denna lag.
Första och andra stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Övriga bestämmelser
Sekretess
20 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
11
Bemyndiganden
21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Beslutsförfarande och myndighetsuppgifter
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om
1. förfarandet för beslut enligt denna lag, och
2. vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
12
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1974:191) om bevakningsföretag2
dels att 3 b och 4 a §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 b §3
En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, utan hinder av 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, trots 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för auktorisation av tillfällig verksamhet som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som
1. är behörig att bedriva bevakningsverksamhet eller utbildning i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller
2. under minst två år av de senaste tio åren har bedrivit sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Lagen omtryckt 1989:148. 3 Senaste lydelse 2009:311. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
13
4 a §4
Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, utan hinder av 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, trots 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för godkännande vid tillfälligt arbete som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som
1. är behörig att arbeta i sådan verksamhet som omfattas av denna lag i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller
2. under minst två år av de senaste tio åren har arbetat i sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd.
4 b §
Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
4 Senaste lydelse 2009:311. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
14
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
15
2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om socialtjänstlagen (2001:453)
dels att nuvarande 3 kap. 3 b § ska betecknas 3 kap. 3 c §,
dels att 3 kap. 3 a § och den nya 3 kap. 3 c § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 kap. 3 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
3 a §2
Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom.
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § andra stycket för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
1. bedömning av om utredning ska inledas,
2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller
3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften.
3 b §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de före-
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Senaste lydelse 2013:1146.
16
skrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
3 b §
Socialnämnden får använda handläggare med utländsk utbildning för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan.
3 c §3 För utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, får socialnämnden även använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan.
Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
3 Senaste lydelse av tidigare 3 kap. 3 b § 2013:1146.
17
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
dels att 3 kap. 9 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 3 kap. 9 § ska utgå,
dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 1, 3, 4, 5 och 6 §§, 7 kap. 3 § och 8 kap. 9 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 1 a, 5 a och 6 a §§ och 7 kap. 16 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §2
Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som
1. har legitimation enligt 3 kap. 1 §,
1. har legitimation enligt 3 kap. 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §,
3. enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 9 § tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige, eller
3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen tillfälligt utövar yrket i Sverige, eller
4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård.
3 kap.
1 §
Legitimation för yrket ska efter ansökan meddelas den som har avlagt
1. veterinärexamen i Sverige (yrkestitel veterinär),
2. examen i djuromvårdnad från högskoleutbildning på grundnivå enligt föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket (yrkestitel djursjukskötare).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legiti-
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legiti-
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Senaste lydelse 2012:465.
18
mation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands.
mation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands. När det gäller frågor som avses i 1 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 6 kap. om sökanden varit legitimerad.
1 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
3 §3
Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som har
1. legitimation för yrket enligt 1 §,
Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som
1. har legitimation för yrket enligt 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2. rätt till sådan yrkesutövning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 §, eller
2. tillfälligt utövar yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
3 Senaste lydelse 2012:465.
19
4 §4
En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som
1. enligt nämnda paragraf har legitimation för yrket,
1. enligt nämnda paragraf, eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, har legitimation för yrket,
2. enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 § har rätt att utöva veterinäryrket, eller
2. tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare.
Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan.
5 §
Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. När det gäller frågor som avses i 5 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
5 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar godkända hovslagare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den
4 Senaste lydelse 2012:465.
20
lagen.
6 §5
Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och
2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. När det gäller frågor som avses i 6 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
6 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar de yrken som avses i 6 § finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
5 Senaste lydelse 2010:678.
21
7 kap.
3 §
Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter.
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, eller
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel.
1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet,
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller
3. om underrättelse enligt 16 § i detta kapitel.
Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
16 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet som avser en veterinär enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
22
8 kap.
9 §
Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
23
2.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs1 att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 28 kap. 16 a §, och närmast före 28 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
Erkännande av utländska yrkeskvalifikationer
16 a §
Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
24
2.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659)
dels att 8 kap. 5 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 4 §, 4 kap. 8 och 9 §§, 9 kap. 4 § och 10 kap. 12 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 9 kap. 18 §, och närmast före 9 kap. 18 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag
1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare,
4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar,
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, och
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet.
Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
25
4 kap.
8 §
En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens.
Om inte annat särskilt föreskrivs, får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har ett bevis om specialistkompetens enligt första stycket.
9 §
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
Om inte annat särskilt föreskrivs, får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
9 kap.
4 §
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse,
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 18 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Informationsskyldighet
18 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation, prövotid eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de
26
behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
10 kap.
12 §
Beslut i frågor som avses i 8 kap. gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
27
2.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om skollagen (2010:800)
dels att 27 kap. 7 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 24 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
24 § 2
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
27 kap.
7 §3
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, eller
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation,
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Tidigare 24 § upphävd genom 2013:530. 3 Senaste lydelse 2011:189.
28
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
29
2.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211)
Härigenom föreskrivs1 att 3 kap. 1 §, 4 kap. 16 § och 5 kap. 4 §taxitrafiklagen (2012:211) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §
En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som har en giltig taxiförarlegitimation.
En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som
1. har en giltig taxiförarlegitimation, eller
2. tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
4 kap.
16 §
Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Myndigheten utövar också tillsyn över att en innehavare av taxiförarlegitimation uppfyller de krav som gäller för legitimationen.
Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Myndigheten utövar också tillsyn över att innehavare av taxiförarlegitimation och de tillfälliga yrkesutövare som avses i 3 kap. 1 § 2 uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
30
5 kap.
4 §
Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon utan att inneha taxiförarlegitimation döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation.
Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation eller rätt att tillfälligt utöva taxiföraryrket.
En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats för taxiförarlegitimationen döms till böter.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
31
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Härigenom föreskrivs1 att 3 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 2015:330 Föreslagen lydelse
3 §
I denna lag avses med
1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5–9,
2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter,
3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125),
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt
Europaparla-
mentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor,
6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.,
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
32
7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen,
9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5–8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
33
3 Ärendet och dess beredning
Europeiska kommissionen samlade under hösten 2010 och våren 2011 in synpunkter dels i syfte att klargöra om de möjligheter som ges genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet) tillgodoses i medlemsstaterna, dels utreda förutsättningar för förbättringar av direktivet. Kommissionen presenterade därefter förslag och efterfrågade synpunkter i en s.k. grönbok (Europeiska kommissionens grönbok om modernisering av direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer; KOM[2011] 367 slutlig). Grönboken publicerades den 22 juni 2011.
Grönboken remitterades av Utbildningsdepartementet den 29 juni 2011 och grönboken besvarades den 20 september 2011 (U2011/4016/UH). Med anledning av grönboken överlämnade regeringen den 8 juli 2011 en faktapromemoria till riksdagen (2010/11:FPM135).
Kommissionen presenterade den 19 december 2011 ett förslag till ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen). Med anledning av detta överlämnade regeringen den 23 januari 2012 ytterligare en faktapromemoria till riksdagen (2011/12:FPM94).
Yrkeskvalifikationsdirektivet omförhandlades under 2012 och 2013 och ett ändringsdirektiv som moderniserar det ursprungliga direktivet antogs slutligen i december 2013. Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU om ändring av direktivet 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMIförordningen), nedan kallat ändringsdirektivet, ska vara genomfört den 18 januari 2016. Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet finns i bilaga 1 och ändringsdirektivet finns i bilaga 2.
Genom beslut den 23 maj 2013 bemyndigade regeringen chefen för Utbildningsdepartementet att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till hur det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ska genomföras i svensk rätt och förvaltning (dir. 2013:59). Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet (U 2013:03) lämnade sitt betänkande Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande (SOU 2014:19) den 11 april 2014. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (U2014/02885/UH).
Den 20 mars 2015 remitterades en promemoria som tagits fram inom Regeringskansliet med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 6, promemorians lagförslag finns i bilaga 7 och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (U2014/02885/UH).
34
Lagrådet
Regeringen beslutade den 20 augusti 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10.
Lagrådets synpunkter behandlas och bemöts i avsnitt 5, 9, 13, 15 och 18 och i författningskommentaren. Bestämmelserna har i huvudsak utformats enligt Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissens förslag har även vissa redaktionella ändringar gjorts.
4 Politikens inriktning
Allmänna utgångspunkter
Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att underlätta för dem som vill utöva ett s.k. reglerat yrke i ett annat land än sitt hemland inom EU. När medlemsländerna ställer krav på viss kompetens för att få utföra viss verksamhet i landet innebär det i praktiken ett hinder för den fria rörligheten inom EU. Inskränkningar i den fria rörligheten kan rätt-färdigas t.ex. av folkhälsoskäl eller konsumentskydd, förutsatt att in-skränkningen inte diskriminerar och att den är proportionerlig i för-hållande till sitt syfte. Antalet yrkesregleringar i medlemsländerna är dock omfattande och en målsättning inom EU är därför att minska det totala antalet reglerade yrken och säkerställa att regleringarna har till-kommit av ett legitimt syfte. I förlängningen syftar direktivet till att öka rörligheten för personer och tjänster inom unionen och därigenom bidra till ökad sysselsättning och tillväxt inom EU.
Som ett led i målsättningen att minska det totala antalet reglerade yrken i medlemsländerna följer av artikel 59 i yrkeskvalifikationsdirektivet att en översyn ska göras av reglerade yrken i respektive medlemsstat. EU-kommissionen har också genomfört en process, en s.k. ömsesidig utvärdering, för att underlätta översynen. Regeringen delar målsättningen att minska det totala antalet reglerade yrken och värdesätter därför översynen och den ömsesidiga utvärderingen.
Regeringen ser positivt på intentionerna med yrkeskvalifikationsdirektivet och de ansträngningar som görs för att underlätta rörligheten inom EU och förväntar sig positiva effekter av direktivets genomförande. Samtidigt som många är arbetslösa i EU finns det många lediga arbetstillfällen. En större rörlighet på den inre marknaden kan bidra till att både minska arbetslösheten, förbättra matchningen på arbetsmarknaden och öka Europas tillväxt. Möjligheten för arbetstagare och egenföretagare att röra sig inom EU är enligt regeringen en nyckelfråga för att tillgodose tillgången på arbetskraft både för EU som helhet och för de enskilda medlemsstaterna.
Yrkeskvalifikationsdirektivet ställer krav på medlemsstaterna att erkänna yrkeskvalifikationer från andra länder inom EU. Inom flera av de yrken som omfattas av direktivets bestämmelser råder det i Sverige i nuläget brist på arbetskraft. Regeringen anser att ett fungerande erkänn-
35
ande av yrkeskvalifikationer kan underlätta för arbetsgivare att rekrytera behörig och kompetent personal. Sverige har också jämförelsevis få reglerade yrken och därmed ett stort intresse av att underlätta för svenska yrkesutövare som önskar utöva sitt yrke i andra länder inom EU. Det är viktigt att svensk utbildning och sådan yrkeskompetens som inhämtas i Sverige står sig väl också i ett europeiskt perspektiv.
Rörligheten på arbetsmarknaden har lyfts fram som en nyckelfråga för Europas konkurrenskraft både i EU-kommissionens meddelande Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (KOM[2010] 2020 slutlig) och i inremarknadsakten Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden: Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt (KOM[2011] 206 slutlig). Regeringen delar denna utgångspunkt och ser yrkeskvalifikationsdirektivet som ett sätt att stärka Europas konkurrenskraft.
Genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet i Sverige
I och med genomförandet av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet förväntas erkännandeprocessen bli enhetligare, enklare och snabbare. För att den inre marknaden ska fungera på ett ändamålsenligt sätt är det nödvändigt att det finns ett fungerande system för erkännande av yrkeskvalifikationer mellan länder. Regeringens förslag och bedömningar i propositionen syftar till att för svenskt vidkommande åstadkomma detta.
Hur bör yrkesreglering ske i Sverige?
Av 2 kap. 17 § regeringsformen (RF) framgår att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen. Vidare ska sådana föreskrifter som rör ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som huvudregel meddelas genom lag enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 RF. Sådana föreskrifter kan dock i enlighet med 8 kap. 3 och 10 §§ RF efter bemyndigande även meddelas av regeringen eller en förvaltningsmyndighet.
De yrken som tidigare inte ansetts vara reglerade, men som utredningen (SOU 2014:19) identifierat som s.k. tillkommande yrken utmärker sig bl.a. genom den normnivå på vilken yrkesregleringen sker. I flera fall regleras yrkena genom att krav på bestämda yrkeskvalifikationer ställs i exempelvis myndighetsföreskrifter. Regeringen anser att det är viktigt att de bemyndiganden som föreskrifterna grundar sig på utformas med beaktande av konsekvenser utifrån yrkeskvalifikationsdirektivet.
En utgångspunkt vid delegation av föreskriftsrätt är att grunden för normgivningen ska vara klar och otvetydig, så att det står klart vilket bemyndigande som utnyttjas när en förordning eller föreskrift har meddelats (jfr bet. 2012/13:KU10 s. 78). När regeringen eller en myndighet meddelar föreskrifter som förutsätter ett bemyndigande ska det inte råda någon tvekan om vilken grund föreskriftsrätten vilar på. Mot denna bakgrund anser regeringen att det kan finnas anledning att i framtiden göra
36
en översyn av bemyndiganden och föreskrifter som innebär reglering av yrken.
Yrken som omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet
I artikel 3 i yrkeskvalifikationsdirektivet anges ett antal definitioner, däribland definitionen av ett reglerat yrke. Av denna definition framgår bl.a. att ett reglerat yrke är en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna. Den svenska regeringen har tidigare haft en relativt restriktiv hållning i fråga om vad som är att betrakta som reglerade yrken i direktivets mening. De yrken som Sverige har anmält till EUkommissionen är de som skulle kunna kallas traditionella yrken, exempelvis ett antal vårdyrken, veterinär och lärare. Samtliga legitimationsyrken är anmälda, liksom de yrken där titlarna är skyddade. Därutöver har restriktivitet rått när det gäller vilka yrken som betraktats som reglerade.
Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet har i sitt betänkande (SOU 2014:19) bedömt att ett antal yrkesverksamheter som inte tidigare har ansetts falla inom direktivets definition bör utgöra reglerade yrkesverksamheter i direktivets mening. I ett mål där dom meddelats i oktober 2015 har EU-domstolen ansett att begreppet bestämda yrkeskvalifikationer i artikel 3 i direktivet inte avser alla former av kvalifikationer som intygas genom ett allmänt bevis på formella kvalifikationer, utan kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke (se dom Alain Brouillard mot Jury du concours de recrutement de référendaires près la Cour de cassation, État belge, C-298/14, EU:C:2015:652, punkt 38). Som anges i avsnitt 8 kommer regerigen bl.a. inom ramen för kommande förordningsarbete att ta ställning till vilka yrkesverksamheter som är att betrakta som reglerade i yrkeskvalifikationsdirektivets mening.
Befintligt erkännande och relationen till den nya lagen
I den nuvarande regleringen av vissa yrken som inte tidigare har ansetts vara reglerade förekommer bestämmelser eller ordningar som innebär att personer med utländsk utbildning eller utländska yrkeskvalifikationer kan ges rätt att utöva yrket. Sådana bestämmelser är i linje med yrkeskvalifikationsdirektivets syfte, även om regleringen inte utformats i förhållande till direktivet. I den mån regeringen bedömer att yrket ska omfattas av direktivet är det dock viktigt att låta direktivets bestämmelser gälla fullt ut. Genom att yrket i fråga omfattas av den nya lag om erkännande av yrkeskvalifikationer som föreslås i propositionen omfattas berörda myndigheter t.ex. av de tidsfrister som anges i direktivet och individen har möjlighet att överklaga beslut.
Vissa utgångspunkter för reglering av yrken m.m.
Regeringen delar uppfattningen att den övergripande inriktningen bör vara att minska antalet reglerade yrken (se ovan). I Sverige är närings-
37
friheten inskriven i grundlagen och regeringen ser inga skäl för att ändra det faktum att Sverige har jämförelsevis få reglerade yrken. Särskilda krav för att utöva yrkesverksamhet ska endast ställas när det finns angelägna skäl för det, som t.ex. för att värna patientsäkerhet, konsumentskydd och säkerheten för allmänheten. Yrkesregleringar ska utformas på ett väl avvägt sätt så att regleringen blir så lite ingripande som möjligt och inte ger upphov till diskriminering utifrån vilket land yrkeskvalifikationerna inhämtats (dvs. i enlighet med inremarknadstestet i artikel 59.3). I sammanhanget kan det noteras att yrkeskvalifikationsdirektivet inte syftar till att reglera rätten att utöva vissa yrken. Syftet är i stället att – genom att reglera erkännandet av utländska yrkeskvalifikationer – jämställa yrkesutövare som har förvärvat sina kvalifikationer inom landet med de yrkesutövare som har likvärdiga utländska kvalifikationer.
Av artikel 165 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) framgår bl.a. att unionen ska bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och genom att vid behov stödja och komplettera deras insatser, samtidigt som unionen fullt ut ska respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation. Av punkt 4 i samma artikel framgår vidare att stimulansåtgärder som Europaparlamentet och rådet beslutar om för att bidra till de mål som anges i artikeln inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar. Fördraget ger dock vissa möjligheter att styra medlemsstaternas utbildningskrav. Fördraget förutsätter att villkoren för att få utöva vissa yrken, bl.a. läkaryrket och liknande yrken, samordnas (artikel 53.2). Det innebär b.la. att yrkeskvalifikationsdirektivet i viss utsträckning omfattar utbildning när det gäller de yrken som omfattas av automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade minimikrav för utbildning (se avsnitt 11.3). Regeringen anser dock att det är av vikt att värna att utbildningens innehåll och utbildningssystemets organisation fortsätter att vara en nationell angelägenhet.
5 En ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
Regeringens förslag: Yrkeskvalifikationsdirektivets grundläggande generella bestämmelser ska genomföras i svensk rätt genom en ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer. Lagen ska bl.a. ange de rättigheter som en yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, har i fråga om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer. Gällande lagar som rör reglerade yrken ska anpassas till den generella regleringen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
38
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag om horisontell reglering. Detta gäller bl.a. Kommerskollegium, Statens skolverk, Svenskt Näringsliv, Sveriges akademikers centralorganisation (Saco) och Sveriges kommuner och landsting.
SLU anser att en horisontell förordning i många stycken blir för generell och svårtolkad och anser att det skulle vara en fördel om vissa delar fortfarande låg kvar inom respektive sektorsförfattning.
Ett antal remissinstanser har synpunkter på den närmare anpassningen av gällande lagar som rör reglerade yrken. Boverket anser att det bör övervägas om ändringar även behöver göras i plan- och bygglagen (2010:900). Transportstyrelsen påpekar att bestämmelserna i taxitrafiklagen (2012:211) om krav för att få taxiförarlegitimation bör ändras om taxichaufför ska betraktas som ett reglerat yrke.
I den mån remissinstansernas synpunkter gällande den närmare anpassningen av sektorsförfattningar rör ett visst område i propositionen behandlas synpunkterna där.
Skälen för regeringens förslag
Ändringsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 18 januari 2016 och behöver därmed genomföras i svensk rätt. Regeringens överväganden kring hur genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet bör ske i Sverige redovisas nedan.
Den nuvarande regleringstekniken
Unionslagstiftningen om erkännande av yrkeskvalifikationer har hittills genomförts i svensk rätt genom sektorsspecifika författningar, dvs. i de författningar som rör respektive yrke. Det finns alltså ingen horisontell nationell reglering, dvs. ingen övergripande generell reglering som gäller samtliga reglerade yrken. Denna omständighet är sannolikt en naturlig följd av att harmoniseringen av erkännandet av yrkeskvalifikationer har skett gradvis genom genomförandet av ett stort antal sektorspecifika rättsakter sedan 1992, då Sverige undertecknade EES-avtalet. När det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet antogs 2005 fanns det således redan reglering i respektive sektorsförfattning på plats i svensk rätt. Det generella direktivet kunde därför i stora stycken genomföras genom justeringar i denna sektorsreglering.
För- och nackdelar med den nuvarande regleringstekniken
Det finns både för- och nackdelar med den regleringsteknik som hittills har använts. En av fördelarna är att de myndigheter som handlägger ärenden om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer och den enskilde kan hitta de relevanta bestämmelserna om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer i samma lagar och förordningar som de bestämmelser som gäller rent nationella ärenden om tillträde till ett reglerat yrke.
39
Den regleringsteknik som hittills använts på området har medfört att genomförandet av direktivets generella bestämmelser, dvs. bestämmelser som gäller för samtliga reglerade yrken, har skett på olika sätt i de olika sektorerna. Exempelvis kan en och samma direktivbestämmelse ha genomförts på lagnivå i en sektor, på förordningsnivå i en annan sektor och genom myndighetsföreskrifter i en tredje sektor. Detta gäller t.ex. direktivets bestämmelse om lämplighetsprov som för advokater genomförs i rättegångsbalken, för besiktningstekniker i fordonsförordningen och för fastighetsmäklare i fastighetsmäklarinspektionens föreskrifter, se 8 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken (1942:740), 8 kap. 3 g § fordonsförordningen (2009:211) och 13 § Fastighetsmäklarinspektionens föreskrifter om registrering som fastighetsmäklare (KAMFS 2013:3). Några bestämmelser som noggrant har genomförts i vissa sektorer avspeglas inte alls i andra sektorers regelverk.
Vidare har direktivtexten vid genomförandet tolkats på olika sätt inom olika sektorer, vilket innebär att den nationella regleringen också skiljer sig åt till sin ordalydelse trots att den grundar sig på samma unionslagstiftning. Ett exempel på detta är reglerna för tillfälligt utövande inom legitimationsyrkena. Tillfälliga yrkesutövare inom djurens hälso- och sjukvård får verka utan legitimation. Inom hälso- och sjukvården gäller i stället att yrkesutövarnas förhandsunderrättelse automatiskt anses utgöra en ansökan om en tidsbegränsad legitimation.
Omotiverade olikheter i sektorsregleringen är inte lämpliga och medför risk för olika tillämpning beroende på sektor. Detta bör därför enligt regeringens mening undvikas framöver. För de behöriga myndigheterna innebär den nuvarande regleringstekniken att de inte fullt ut kan dra nytta av varandras erfarenheter när det gäller den praktiska tillämpningen av i grunden samma unionslagstiftning. Det finns följaktligen en uppenbar risk för diskrepanser mellan sektorerna när det gäller införlivandet av de rättigheter som direktivet syftar till att ge yrkesutövare med utländsk utbildning eller yrkeserfarenhet. Enligt regeringens uppfattning kan olikheter i den nationella regleringen därför försvåra utvecklingen av en enhetlig praxis.
Genom ändringsdirektivet införs ett antal möjligheter för kommissionen att genom att anta genomförandeakter och delegerade akter precisera för vilka yrken europeiskt yrkeskort respektive gemensamma utbildningsramar och utbildningsprov ska införas. I de delar genomförandeakter och delegerade akter ännu inte har antagits i fråga om dessa företeelser går ändringsdirektivet i nuläget inte att genomföra sektoriellt.
Sektorsreglering ersätts med horisontell reglering
Det finns flera nackdelar förknippade med ett sektoriellt genomförande av direktivets generella bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning är nackdelarna med den nuvarande regleringstekniken större än fördelarna. I syfte att säkerställa ett korrekt och enhetligt genomförande bör därför denna regleringsteknik överges i fråga om direktivets generella bestämmelser. I motsats till vad SLU menar är nackdelar med en horisontell förordning anser regeringen att en sådan regleringsteknik sannolikt medför en mer likartad tolkning och tillämpning av de generella bestämmelserna.
40
Direktivbestämmelser som är av generell karaktär och inte endast tar sikte på en viss sektor bör därför i stället genomföras genom sektorsövergripande, horisontella författningar. Genom en horisontell reglering, som är tillämplig på alla yrken som i direktivets mening är reglerade, säkerställs att direktivet genomförs även i fråga om yrken som kan komma att bli reglerade i framtiden och som då kommer att omfattas av den nya lagen.
Som utvecklas närmare nedan, finns det dock anledning att genomföra vissa mer detaljbetonade bestämmelser som endast rör ett eller fåtal yrken i sektorslagstiftningen.
Lagrådets synpunkter på författningsstrukturen
Lagrådet har ansett att den nuvarande strukturen med enbart sektorsvis reglering är tydligare än den nya föreslagna strukturen och att tekniken med parallella regelverk gör regleringen svåröverskådlig och i vissa fall motsägelsefull. Vidare har Lagrådet ansett att de föreslagna principerna för vad som ska regleras i den horisontella lagen respektive i sektorsförfattningar inte har följts konsekvent. Lagrådet har även framfört att om lagstiftning sker i enlighet med föreslagna principer, bör det följas upp av en generell översyn när det gäller sambandet mellan den nya lagen och sektorsförfattningarna.
Som angetts ovan ser regeringen ett antal nackdelar med det sektorsvisa genomförandet och flera fördelar med att det ersätts av en horisontell reglering. Härutöver kan följande tilläggas.
Ett sektorsvis genomförande innebär att varje gång som ett nytt yrke regleras framöver behöver ett omfattande regelverk införas i de författningar som rör det nya reglerade yrket.
Om förutsättningarna för att utöva yrke ändras så att yrket inte längre anses utgöra ett reglerat yrke, innebär också ett sektoriellt genomförande att ett omfattande regelverk behöver upphävas i sektorslagstiftningen. Vid ett horisontellt genomförande blir en avreglering av ett yrke betydligt enklare genom att den horisontella lagens bestämmelser helt enkelt inte längre kommer att gälla för yrket.
Vidare innebär den horisontella lagen att de olika rättigheter, bl.a. i form av olika ordningar för erkännande, som direktivet ger yrkesutövarna på ett överskådligt sätt samlas i en författning. Utöver dessa rättigheter innehåller direktivet även en mängd detaljerade bestämmelser som rör förfarandet i olika typer av ärenden enligt direktivet. Om de olika rättigheter och förfaranderegler som direktivet föreskriver skulle genomföras på ett fullständigt och korrekt sätt i varje sektor, skulle detta innebära att merparten av de bestämmelser som föreslås i den horisontella lagen och avses anges i den horisontella förordningen skulle behöva upprepas i de författningar som rör varje sektor. Att tynga varje sektorsreglering genom att för varje sektor för sig upprepa ett så omfattande regelverk vore enligt regeringens mening en otymplig regleringsteknik.
Ändringsdirektivet har också inneburit att de bestämmelser som behöver genomföras nationellt har blivit fler än tidigare. Exempelvis har det tillkommit nya ordningar för erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper och gemensamma utbildningsprov, möjlighet att ansöka och erhålla ett euroepiskt yrkeskort och ett stort antal förfarande-
41
bestämmelser kopplade till yrkeskortet. Detta innebär att en horisontell reglering, i stället för en upprepning i varje sektor, är mer angelägen än vid genomförande av det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet.
Motsvarande behov av att i en horisontell lag samla direktivbestämmelser som bara avser ett eller ett fåtal yrken föreligger däremot inte. I dessa fall skulle det i stället tynga den nya lagen om den innehöll detaljerade sektorsspecifika bestämmelser för olika reglerade yrken i olika frågor. Regeringen delar dock Lagrådets uppfattning att förhandsunderrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning är frågor som borde framgå redan av den horisontella lagen, även om mer detaljerade bestämmelser härom anges i sektorsförfattning för vissa yrken. Till följd av Lagrådets påpekande föreslår därför regeringen ett tillägg om förhandsunderrättelse och förhandskontroll i 7 § i lagförslaget. Med anledning av Lagrådets synpunkt att 17 § om språkkontroll på ett missvisande sätt ger intryck av att vara uttömmande, föreslår regeringen även ett tillägg i 17 § andra stycket som innebär att vad som anges där om språkkontroller gäller om inte annat föreskrivs.
På motsvarande sätt som föreslås i föregående stycke framgår det av 13 och 14 §§ i lagförslaget, som rör automatiskt erkännande vid samordnade krav på utbildning, att det finns kompletterande bestämmelser om dessa ordningar i sektorsregleringen. Även om dessa ordningar endast rör vissa reglerade yrken, och mer detaljerade bestämmelser härom anges i sektorsförfattning, är det av tydlighetsskäl viktigt att dessa ordningar framgår redan av den nya lagen.
När det gäller gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprinciper i 15 och 16 §§ i förslaget till horisontell lag, är det för närvarande inte klart för vilka yrken dessa erkännandeordningar kommer att tillämpas. I dessa fall är det alltså inte ens möjligt att genomföra direktivet sektoriellt.
Att samtliga ordningar för erkännande och övriga rättigheter som direktivet ger yrkesutövarna anges i den horisontella lagen är enligt regeringens mening till fördel för tillämparna. Både de behöriga myndigheterna och yrkesutövarna kan därmed på ett samlat sätt få överblick över de grundläggande rättigheter som direktivet ger och hur dessa rättigheter förhåller sig till varandra. Ett exempel på detta är att en yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för något automatiskt erkännande i stället har möjlighet att bli erkänd enligt den generella ordningen.
Det kan också särskilt noteras att det bland den stora mängd remissinstanser som yttrat sig över förslaget till horisontell reglering endast är en enda remissinstans som har haft synpunkter på den föreslagna strukturen.
Mot bakgrund av vad som angetts ovan anser regeringen att fördelarna med en horisontell reglering väger tyngre än de nackdelar som Lagrådet har uppmärksammat och att direktivet därmed bör genomföras i enlighet med den i lagrådsremissen föreslagna strukturen. Vidare menar regeringen att det för närvarande är för tidigt att ta ställning till behovet av en sådan översyn som Lagrådet föreslår. Regeringen avser dock att följa hur den nya strukturen kommer att fungera i praktiken och vid behov återkomma i frågan.
42
Reglering i lag eller förordning?
Yrkeskvalifikationsdirektivet ger yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer rätt att under vissa förutsättningar få sina kvalifikationer erkända och därmed möjlighet att arbeta och bedriva näringsverksamhet inom reglerade yrken. Direktivet reglerar däremot inte vilka kvalifikationer som krävs eller vilka andra krav som ska vara uppfyllda för att få utöva ett yrke i Sverige. Dessa krav finns redan i dag i de svenska författningar som rör respektive reglerat yrke och får anses utgöra betungande bestämmelser för den enskilde.
Regeringens uppfattning är att den reglering som anger vilka yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva ett yrke och den rätt som direktivet ger den enskilde att få sina utländska kvalifikationer erkända ska betraktas i ett sammanhang, där rätten att få utländska kvalifikationer erkända utgör lättnader eller undantag i en huvudsakligen betungande reglering som förutsätter att vissa yrkeskvalifikationer krävs. Detta innebär att direktivets bestämmelser som riktar sig till den enskilde behöver genomföras i lag eller genom bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter på området (8 kap. 2 § första stycket 2 och 8 kap. 3 § första stycket regeringsformen). Ett antal bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter som innefattar bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer finns redan i dag i de författningar som reglerar respektive yrke. Detta innebär att de bestämmelser som rör enskilda troligen skulle kunna beslutas av regeringen med stöd av befintliga bemyndiganden. Någon fullständig inventering av befintliga bemyndiganden för varje reglerat yrke har dock inte gjorts.
Med tanke på yrkeskvalifikationsdirektivets breda tillämpningsområde anser dock regeringen att viss övergripande normgivning rörande de rättigheter för enskilda som direktivet ger, oavsett den möjlighet som nämns ovan, bör ske genom lag. Detta gäller såväl tillfällig yrkesutövning och etablering enligt olika erkännandeordningar som språkkontroller, yrkespraktik och yrkeskort. Mer detaljerade bestämmelser bör dock lämpligen meddelas i förordning med stöd av ett bemyndigande i den nya lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Sådana mer detaljerade bestämmelser som meddelas med stöd av bemyndigandet bör kunna placeras antingen i en horisontell förordning eller i sektorsregleringen (se nedan om detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer).
Vidare innehåller direktivet ett antal tämligen detaljerade bestämmelser om handläggning och förfarandet i övrigt i olika ärenden. Direktivet innehåller även bestämmelser som ålägger de behöriga myndigheterna vissa skyldigheter gentemot dels yrkesutövaren, dels de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater. I dessa delar bör direktivet kunna genomföras med stöd av regeringens restkompetens eller genom verkställighetsföreskrifter (8 kap. 7 § första stycket regeringsformen). Av tydlighetsskäl bör dock lagen innehålla en upplysningsbestämmelse om att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, kan meddela föreskrifter i dessa delar.
43
Lagrådets synpunkter på bemyndigandet i den nya lagen Lagrådet har framfört att utgångspunkten för ett normgivningsbemyndigande i lag normalt torde vara att det ger ett annat organ rätt att meddela föreskrifter avseende de frågor som regleras i lagen där bemyndigandet ges. Lagrådet har vidare ifrågasatt om det är lämpligt att det i sektorsregleringen kommer att meddelas föreskrifter med stöd av bemyndigandet i den nya lagen, och inte med stöd av bemyndiganden i sektorslagstiftningen. Lagrådet har understrukit att det inte bör råda någon tvekan om vilken grund föreskriftsrätten vilar på. Lagrådet menar därför att utformningen av bemyndigandet i lagen bör övervägas ytterligare.
Regeringen vill i detta sammanhang förtydliga att avsikten är att de olika frågor och rättigheter som direktivet reglerar också ska regleras i den nya lagen. Detta gäller såväl tillfällig yrkesutövning och etablering enligt olika erkännandeordningar som språkkontroller, yrkespraktik och yrkeskort. Dessa övergripande frågor innehåller dock vissa detaljer som inte anses lämpliga att reglera på lagnivå. Mer detaljerade föreskrifter i dessa frågor avses framför allt anges i den horisontella förordningen. I de fall som det inom ramen för en viss fråga finns vissa bestämmelser som endast träffar ett eller ett fåtal reglerade yrken, bedöms det dock vara mer ändamålsenligt att placera dessa bestämmelser i sektorsregleringen (se nedan om detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer). Detta innebär alltså att dessa detaljerade bestämmelser i sektorsregleringen inte kommer avse andra frågor än sådana som regleras i lagen. Följaktligen är inte heller bemyndigandet avsett att tillämpas på andra frågor än sådana som omfattas av lagen.
Regeringen ser det inte som problematiskt att de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet i den horisontella lagen kan placeras i olika förordningar. Av tydlighetsskäl vill regeringen också understryka att rätten att meddela bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet ska anses grundad på bemyndigandet i den horisontella lagen, oavsett i vilken förordning bestämmelserna placeras.
Detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer och en ny sekretessbestämmelse
Regeringens förslag innebär alltså att genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet i huvudsak sker i en generell lag och en generell förordning. Detaljbetonade bestämmelser i direktivet som endast berör vissa reglerade yrken eller ett reglerat yrke bör dock enligt regeringen, i enlighet med vad SLU anför, lämpligen genomföras i respektive sektorsförfattning. Se t.ex. avsnitt 9.1 om möjlighet att för vissa yrken kräva förhandskontroll vid tillfälligt yrkesutövande.
Av tydlighetsskäl bör den nya lagen upplysa om att särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. Som framgått ovan avser detta alltså detaljbetonade bestämmelser i vissa frågor som anges i den horisontella lagen.
Vidare bör den nya sekretessbestämmelse som föreslås (se avsnitt 17) införas i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), och inte i den nya horisontella lagen.
44
Följdändringar i sektorsförfattningar
Införandet av en horisontell lag och förordning om erkännande av yrkeskvalifikationer medför att sådana bestämmelser i sektorsförfattningarna som tidigare reglerat de aspekter av direktivet som föreslås ingå i den horisontella regleringen behöver upphävas. Dessa bestämmelser föreslås i stället ersättas med en hänvisning till den horisontella regleringen. Vidare kan bestämmelser i sektorsförfattning som både avser fall som kommer att omfattas av den nya horisontella regleringen och andra fall, behöva begränsas så att de inte längre avser de fall som omfattas av den nya regleringen. Som exempel kan nämnas bestämmelser som omfattar både utländska kvalifikationer som kommer regleras i den nya horisontella lagen och andra utländska kvalifikationer.
I vissa sektorsförfattningar där det inte finns någon nuvarande reglering att upphäva kan det ändå av tydlighetsskäl finnas anledning att införa upplysningsbestämmelser om den nya lagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av denna. En följdändring avser bestämmelser i socialtjänstlagen (2001:453) om socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom. Regeringens förslag innebär bl.a. att det införs en hänvisning till bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande i den nya horisontella lagen. I två paragrafer föreslås även en ändring i förtydligande syfte som innebär att handläggaren ska ha avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. I samband med införandet av bestämmelserna om krav på viss behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården anfördes i förarbetena (prop. 2012/13:175 s. 53 f.) att socialnämnden bör ha möjlighet att, förutom personer med socionomutbildning, även använda personer med annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för att utföra arbetsuppgifterna. Av förbiseende angavs inte ordet minst i lagtexten vid införandet av bestämmelserna (prop. 2012/13:175, bet. 2013/14:SoU2, rskr. 2013/14:130). Detta rättas nu till.
Regeringen anser att vissa yrken som inte tidigare ansetts vara reglerade i direktivets bemärkelse utgör reglerade yrken. I fall dessa yrken ska omfattas av den nya lagen och förordningen uppstår behov av att anpassa respektive sektorsförfattningar exempelvis genom att införa hänvisningar till den horisontella regleringen. Boverket har ställt frågan om ytterligare ändringar i plan- och bygglagen (2010:900) är nödvändiga i fråga om ett antal av utredningen identifierade eventuellt tillkommande yrken. I plan- och bygglagen finns bestämmelser som innebär att utövare av vissa yrken som kräver certifiering kan verka i Sverige med en utländsk certifiering. Regeringen avser inte att ersätta den nuvarande ordningen och bedömer därför i likhet med utredningen att det inte finns något behov av ändringar på lagnivå för de aktuella yrkena.
Transportstyrelsen påpekar att om taxichaufför utgör ett reglerat yrke bör taxitrafiklagen (2012:211) ändras så att det framgår att även en taxichaufför med kvalifikationer från en annan medlemsstat inom EES eller i Schweiz har möjlighet att få taxiförarlegitimation. Ändringar föreslås därför även i den lagen, se avsnitt 9.4.
Eftersom det i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
45
hänvisas till det ursprungliga direktivet behöver lagen ändras så att den i stället hänvisar till direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet.
De lagar som berörs av ovan beskrivna ändringar är lagen (1974:191) om bevakningsföretag, socialtjänstlagen (2001:453), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, patientsäkerhetslagen (2010:659), taxitrafiklagen (2012:211) och lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare kommer ett antal följdändringar behöva göras i sektorsförfattningar på förordningsnivå och i myndighetsföreskrifter.
Lagrådets synpunkter på föreslagna följdändringar Lagrådet har med anledning av föreslagna följdändringar i lagen (2009:302) om djurens hälso- och sjukvård och patientsäkerhetslagen (2010:659) framfört att det ur läsbarhetssynpunkt vore lämpligt om det direkt av vissa bestämmelser i dessa lagar kunde framgå att den som har fått sina yrkeskvalifikationer erkända enligt den horisontella lagen också tillhör den krets som kan erhålla legitimation eller godkännande. Regeringens avsikt har varit att göra följdändringar på ett sätt som passar in i den befintliga strukturen i sektorsregleringen. Förutsättningarna för legitimation för hälso- och sjukvårdspersonal samt för legitimation för eller godkännande av djurhälsopersonal med utländsk utbildning regleras i dag inte i lag, utan på lägre normnivå, både när det gäller fall som omfattas av den nya horisontella lagen och fall där lagen inte är tillämplig. Detta upplägg har, såvitt känt, hittills inte medfört några tillämpningsproblem. Regeringen anser därför att det vare sig är lämpligt eller nödvändigt att i lag ange att just personal som erkänts enligt den horisontella lagen tillhör den krets som kan erhålla legitimation eller godkännande. Till följd av Lagrådets påpekande bör dock de bestämmelser i lagen om djurens hälso- och sjukvård som anger vilka som avses med djurhälsopersonal, är behöriga att utöva veterinäryrket och har rätt att använda viss yrkestitel (1 kap. 4 § och 3 kap. 3 och 4 §§) förtydligas på så sätt att bestämmelserna inte bara gäller den som har legitimation som grundas på en svensk examen enligt 3 kap. 1 §, utan även legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen.
Lagrådet har också påtalat att såväl bemyndigandet i den horisontella lagen som bemyndigandena i sektorslagstiftningen ger rätt att meddela föreskrifter med anledning av direktivet. Med hänsyn till de oklarheter som kan bli följden av den föreslagna regleringen av föreskriftsrätten bör förslagen enligt Lagrådet inte utan ytterligare överväganden läggas till grund för lagstiftning. En inventering av befintliga bemyndiganden i sektorsregleringen bör enligt Lagrådet göras för att klargöra vilken rätt att meddela föreskrifter som redan finns.
Som har framgått ovan under rubrikerna Reglering i lag eller förordning? och Lagrådets synpunkter på bemyndigandet i den nya lagen är regeringens uppfattning att det är bemyndigandet i den horisontella lagen som ska användas när föreskrifter meddelas i de frågor som omfattas av lagen och som därmed genomför yrkeskvalifikationsdirektivet. Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter bör dock de bemyndiganden i de sektorslagar som behandlas i denna proposition justeras så att det tydligare
46
framgår att föreskrifter i frågor som rör yrkeskvalifikationsdirektivet meddelas med stöd av bemyndigandet i den nya lagen. Detta medför att bestämmelserna i 3 kap.1, 5 och 6 §§ lagen (2009:302) om djurens hälso- och sjukvård bör ändras så att det av dessa framgår att föreskrifter som avser frågor om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer enligt den horisontella lagen meddelas med stöd av bemyndigandet i den horisontella lagen. Vidare bör det förtydligas att 3 b och 4 a §§ lagen (1974:191) om bevakningsföretag inte innehåller bemyndiganden som överlappar bemyndigandet i den horisontella lagen, utan upplysningsbestämmelser.
Med hänsyn till att yrkeskvalifikationsdirektivet ska vara genomfört senast den 18 januari 2016 bedöms det inte som möjligt att inom ramen för denna proposition även inventera all sektorslagstiftning för att identifiera eventuella ytterligare bemyndiganden som skulle kunna användas för att meddela föreskrifter i samma frågor som bemyndigandet i den horisontella lagen. Regeringen avser dock att följa hur ordningen med det nya bemyndigandet kommer att fungera i praktiken och vid behov återkomma i fråga om behovet av att justera eventuella ytterligare bemyndiganden.
6 Lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Den nya lagen ska innehålla bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz.
Den nya lagen ska även innehålla vissa bestämmelser om erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz och om europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens lagförslag innehåller även vissa bestämmelser om yrkeskort som regeringen anser bör anges i förordning (se avsnitt 15).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Socialstyrelsen påpekar att när det gäller yrken inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är det av stor vikt att regelverket anpassas även när det gäller tredjelandsutbildade som inte omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Även Universitets- och högskolerådet lyfter fram att ordningen för sökande med utbildning från tredjeland som inte omfattas av direktivet bör anpassas till den ordning som nu föreslås.
47
Skälen för regeringens förslag
Yrkeskvalifikationer förvärvade i en annan stat inom EES eller i Schweiz
Av artikel 2 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår att direktivet gäller alla medborgare i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. För svenskt vidkommande behöver genomförandet av direktivet alltså avse EU-medborgare som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i en annan medlemsstat än Sverige.
Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet gäller också medborgare i EES-länderna Norge, Island och Lichtenstein samt medborgare i Schweiz. Detta följer av bilaga VII till EES-avtalet samt bilaga III till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska Edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer. Eftersom dessa stater redan deltar i samarbetet om erkännande av yrkeskvalifikationer genom nu gällande avtal, får det endast anses vara en tidsfråga innan nämnda avtal även kommer att omfatta ändringsdirektivet. Därför bör den nya horisontella lagen utformas så att den även omfattar EES-länderna Norge, Island och Lichtenstein samt Schweiz.
Vid genomförandet av det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet har det inom flertalet sektorer inte gjorts någon begränsning i fråga om krav på att yrkesutövaren ska ha visst medborgarskap, utan avgörande är var yrkeskvalifikationerna har förvärvats. En yrkesutövare med yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz omfattas således enligt gällande författningar, inom exempelvis hälso- och sjukvården och det offentliga skolväsendet, av rätten att få yrkeskvalifikationerna erkända, även om yrkesutövaren är tredjelandsmedborgare. Enligt regeringens mening saknas det skäl att begränsa den personkrets som enligt svensk rätt i dag omfattas av rätten att få sina yrkeskvalifikationer erkända. Den nya lagen bör därför, utöver vad direktivet kräver, även gälla tredjelandsmedborgare med yrkeskvalifikationer förvärvade i en annan stat inom EES eller i Schweiz.
I skäl 1 till ändringsdirektivet påminns också medlemsstaterna om att vissa tredjelandmedborgare i enlighet med separata unionsrättsakter ska likabehandlas med EU-medborgare i fråga om erkännande av examensbevis, utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer. Ett exempel på en sådan unionsrättsakt är rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (det s.k. blåkortsdirektivet). Genom att inte begränsa den nya lagens tillämpningsområde till medborgarskap i en stat inom EES eller Schweiz, utan i stället utgå från var yrkeskvalifikationerna är förvärvade, säkerställs att Sverige uppfyller andra unionsrättsakters krav på likabehandling av tredjelandsmedborgare i fråga om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Yrkeskvalifikationer förvärvade i andra stater Socialstyrelsen framför att det är av stor vikt att regelverket, när det gäller yrken inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, anpassas även när det gäller tredjelandsutbildade som inte omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Universitets- och högskolerådet hävdar att det är angelä-
48
get att även en ordning för sökande med utbildning från tredjeland fastställs.
Yrkeskvalifikationsdirektivet hindrar inte att medlemsstaterna nationellt erkänner tredjelandsmedborgares kvalifikationer som är förvärvade utanför EES och Schweiz, vilket också framgår av exempelvis skäl 10 till det ursprungliga direktivet. Regeringen anser dock att det inte är lämpligt att låta den nya lagen omfatta även tredjelandsmedborgare med kvalifikationer från tredjeland i andra fall än direktivet kräver, dvs. när sådana kvalifikationer har erkänts i en annan medlemsstat.
En anledning att inte låta lagen generellt vara tillämplig på kvalifikationer från tredjeland är att direktivet innehåller bestämmelser som inte utan svårigheter kan överföras på yrkeskvalifikationer förvärvade i sådana länder. Exempelvis bygger direktivets princip om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer på att vissa minimiregler för innehållet och längden på utbildningarna har harmoniserats inom EES och Schweiz, vilket inte är fallet i fråga om utbildningar från tredjeland. Direktivet kräver vidare att det finns en behörig myndighet för varje reglerat yrke i respektive medlemsstat. De behöriga myndigheterna ansvarar bl.a. för att erkänna yrkeskvalifikationer och är sammankopplade genom och kommunicerar med varandra i det s.k. Internal Market Information system (IMI). Inte heller i fråga om dessa förfaranden finns förutsättningar att inkludera länder utanför EES och Schweiz.
Det är dock en prioriterad fråga för regeringen att validering och erkännande av yrkeskvalifikationer underlättas. En utredare inom Regeringskansliet (Utbildningsdepartementet, U 2014:G) har haft i uppdrag att kartlägga valideringsinsatser och bl.a. föreslå hur valideringssystem som är lättare för individen att överblicka ska utformas. Regeringen har även gett Arbetsförmedlingen ett särskilt uppdrag att utveckla metoderna för och omfattningen av validering av nyanlända invandrares kompetens (A2013/04879/IU). Frågan om validering är, generellt sett, viktig för regeringen och det är angeläget att finna vägar så att förfaranden när det gäller detta område förenklas och samordnas. Frågan om validering bereds för närvarande vidare inom Regeringskansliet.
Sverige kan även ingå avtal om ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer, så kallade Mutual Recognition Agreements (MRA), bilateralt eller mutlilateralt med andra stater. Sverige är som medlem i EU part i ett antal frihandelsavtal som innehåller bestämmelser om processen för att ingå sådana avtal. Detta är en process som kräver en gedigen genomgång av likheter och skillnader mellan länderna när det gäller yrkeskvalifikationer. Några sådana avtal har ännu inte kommit till stånd.
Anställda och egenföretagare
Enligt artikel 2.1 gäller yrkeskvalifikationsdirektivet både den som vill utöva ett yrke som anställd och den som vill utföra sina tjänster i egenskap av egenföretagare. Andra företag än enskilda firmor har dock inte några rättigheter enligt direktivet. Det är därmed den enskilde yrkesutövaren som ges rättigheter, oavsett om han eller hon utövar ett reglerat yrke i Sverige som egenföretagare eller som anställd. Lagen föreslås
49
därför gälla yrkesutövare oavsett om dessa är egenföretagare eller anställda.
Yrkespraktik och yrkeskort
Utöver rätten att under vissa förutsättningar få utöva ett yrke tillfälligt eller få yrkeskvalifikationer erkända i en mottagande stat, ger direktivet även vissa rättigheter i den stat där yrkeskvalifikationerna har förvärvats och i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad.
Artikel 55a innebär att den som efter att ha förvärvat sina yrkeskvalifikationer i sin ursprungsmedlemsstat, valt att genomföra sin yrkespraktik i en annan medlemsstat under vissa förutsättningar ska få praktiken erkänd i ursprungsmedlemsstaten (se avsnitt 14).
Vidare har den som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller är etablerad i en stat och vill utöva yrket i någon annan stat inom EES eller Schweiz under vissa förutsättningar rätt att begära att en behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten utfärdar ett yrkeskort (se avsnitt 15). Bestämmelser om yrkeskort finns i artiklarna 4a–4e.
För svenskt vidkommande innebär dessa artiklar att den nya lagen inte bara bör ge rättigheter till dem som har förvärvat yrkeskvalifikationer i en annan stat inom EES eller i Schweiz och vill utöva yrket i Sverige, utan även bör innehålla vissa bestämmelser om yrkespraktik och yrkeskort för den som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer eller är lagligen etablerad här i landet.
7 Undantag från lagens tillämpningsområde
1. Yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och utövande av offentlig makt
Regeringens förslag: Den nya lagen ska inte gälla reglerade yrken som innebär anställning i offentlig tjänst eller reglerade yrken som är förenade med offentlig maktutövning.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen begränsar undantaget från lagens tillämpningsområde till yrken förknippade med utövande av offentlig makt och gör en vidare tolkning av undantagets omfattning.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig att yrken förknippade med utövande av offentlig makt ska undantas från lagens tillämpningsområde. Det finns emellertid olika uppfattningar om hur begreppet offentlig makt ska tolkas och vilka yrken som därmed ska falla utanför lagens tillämpningsområde. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) hänvisar till EU-domstolens praxis och menar att det saknas skäl att undanta de yrken som utredningen undantagit med hänsyn till offentlig maktutövning. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
50
(Swedac), Länsstyrelsen i Stockholms län, Djurbranschens yrkesnämnd och Lärarnas riksförbund anser däremot att fler yrken bör undantas med hänvisning till att yrkesutövningen innefattar myndighetsutövning. Naturvetarna anser att det bör klargöras vilka yrken som ska anses vara förknippade med offentligt maktutövande.
Skälen för regeringens förslag
Undantag från fri rörlighet för arbetstagare och från fri etableringsrätt
Den rättsliga grunden för yrkeskvalifikationsdirektivet utgörs av artiklar i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) som dels reglerar den fria rörligheten för arbetstagare, dels reglerar den fria etableringsrätten. När det gäller arbetstagare framgår av artikel 45.4 FEUF att reglerna om fri rörlighet för arbetstagare inte ska tillämpas på anställning i offentlig tjänst. På motsvarande sätt framgår av artikel 51 FEUF att fördragets regler om fri etableringsrätt inte ska omfatta verksamhet som är förenad med utövandet av offentlig makt. Detta innebär att inte heller yrkeskvalifikationsdirektivet omfattar anställning i offentlig tjänst eller verksamheter förenade med utövande av offentlig makt.
Utredningens förslag till undantag från lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer begränsas till att endast avse utövande av offentlig makt.
Sieps har dock påpekat att undantagen för offentlig tjänst respektive utövande av offentlig makt rör olika situationer.
Med anledning av utredningens tolkning av begreppet utövande av offentlig makt samt de olika uppfattningar om begreppets innebörd som framförs av remissinstanserna finns det anledning att klargöra under vilka omständigheter yrkesregleringar kan undantas från lagens tillämpningsområde med hänvisning till anställning i offentlig tjänst och till utövande av offentlig makt.
Utifrån EU-domstolens praxis står det till att börja med klart att dessa undantag från grundläggande rättigheter i fördraget ska tolkas snävt. Vidare är begreppen offentlig tjänst och utövande av offentlig makt unionsrättsliga begrepp som ska tolkas och tillämpas enhetligt inom unionen (se dom Europeiska kommissionen mot Konungariket Belgien, C-149/79, EU:C:1982:195, punkt 12). Nedan redogörs närmare för hur begreppen har tolkats i EU-domstolens praxis.
Anställning i offentlig tjänst
För att en medlemsstat ska kunna begränsa den fria rörligheten för arbetstagare med hänvisning till undantaget för anställning i offentlig tjänst i artikel 45.4 FEUF, krävs det enligt EU-domstolen betydligt mer än att den enskilde är anställd av en offentlig arbetsgivare. Enligt fast rätts-praxis ska en sådan anställning även innebära ett direkt eller indirekt deltagande i myndighetsutövning och arbetsuppgifter som har till syfte att skydda statens eller andra offentliga inrättningars allmänna intressen. Sådana tjänster förutsätter nämligen att innehavarna av dem är särskilt solidariska med staten och att det ömsesidiga förhållande av rättigheter och skyldigheter föreligger, vilket utgör grunden för ett medborgarskap (samma mål som nämns ovan, punkt 10).
51
Domstolen har även fastställt att undantaget i artikel 45.4 FEUF endast kan åberopas om medlemslandet begränsat tillträdet till yrket till sina egna medborgare (se dom Giovanni Maria Sotgiu mot Deutsche Bundespost, C-152/73, EU:C:1974:13, punkt 4 samt dom Europeiska kommissionen mot Republiken Grekland, C-187/96, EU:C:1988:101, punkt 17).
Domstolen kom 1999 till slutsatsen att anställning i offentlig tjänst inte omfattar anställningar hos en privatperson eller juridisk person, oavsett vilka uppgifter den anställde utför (se dom Europeiska kommissionen mot Italienska republiken, C-283/99, EU:C:2001:307, punkt 25). Tre år senare gjorde dock domstolen motsatt bedömning (se dom Albert Anker, Klaas Ras och Albertus Snoek mot Bundesrepublik Deutschland, C-47/02, EU:C:2003:516, punkt 62). I denna dom konstaterar domstolen att begreppet offentlig tjänst inte förutsätter att den enskilde är anställd av en offentlig arbetsgivare. Även anställda hos privaträttsliga arbetsgivare kan omfattas under förutsättning att den anställde, i de offentliga uppdrag som anförtrotts honom eller henne, representerar staten i syfte att skydda statens allmänna intressen.
Utövande av offentlig makt
Undantaget för verksamheter som är förenade med utövandet av offentlig makt har inte på samma sätt som undantaget för anställning i offentlig tjänst begränsats till att avse fall då yrket är förbehållet landets egna medborgare. Artikel 49 FEUF förbjuder alla inskränkningar som gör det mindre attraktivt att utöva etableringsfriheten och inte bara diskriminerande sådana. Eftersom Artikel 51 FEUF utgör en allmän undantagsregel till principen om etableringsfrihet i artikel 49 FEUF, är inte heller undantagsregeln begränsad till diskriminerande åtgärder (se dom Europeiska kommissionen mot Portugisiska republiken, C-438/08, EU:C:2009:651, punkt 33).
Undantaget för verksamheter förenade med utövande av offentlig makt avser verksamhet som ”i sig själv är direkt och specifikt förenad med utövande av offentlig makt” (se dom Jean Reyners mot Belgiska staten, C-2/74, EU:C:1974:68, punkt 45). Att undanta ett yrke i dess helhet är godtagbart endast om verksamheten är så intimt förenad med utövandet av offentlig makt att verksamheten inte kan särskiljas från det normala yrkesutövandet (samma dom punkterna 45–47). En utförligare redogörelse av vad EU-domstolen har tolkat in i begreppet utövande av offentlig makt återfinns i propositionen Genomförande av tjänstedirektivet (prop. 2008/09:187 s. 43 f.).
Undantag från lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer
Utifrån redogörelsen ovan delar regeringen Sieps uppfattning att undantagen för offentlig tjänst respektive utövande av offentlig makt rör olika situationer. Följaktligen bör både yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och yrken förknippade med offentlig maktutövning undantas från den nya lagens tillämpningsområde.
När det gäller utövande av offentlig makt går det dock, mot bakgrund av praxis, inte att jämställa myndighetsutövning enligt svensk rätt med utövande av offentlig makt, enligt regeringens uppfattning. Det faktum
52
att utövande av ett visst yrke innefattar myndighetsutövning kan visserligen indikera att yrket är förknippat med utövande av offentlig makt, men det kan enligt regeringens mening inte ensamt utgöra grunden för att undanta yrket.
När tjänstedirektivet genomfördes i svensk rätt begränsades tillämpningsområdet med hjälp av det EU-rättsliga begreppet utövande av offentlig makt. Av 2 § punkt 8 lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden framgår att lagen inte ska tillämpas på tjänster som är förenade med offentlig maktutövning. EUF-fördragets undantag från den fria etableringsrätten bör därför även i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer uttryckas med det EU-rättsliga begreppet offentlig maktutövning.
Frågan om undantag för anställning i offentlig tjänst aktualiserades inte vid införlivandet av tjänstedirektivet eftersom det direktivet inte berör den fria rörligheten för arbetstagare. När det gäller detta undantag är det viktigt att understryka att begreppet, enligt EU-domstolens praxis, har en juridisk innebörd som skiljer sig betydligt från dess språkliga betydelse. Regeringen har övervägt att i den svenska lagtexten försöka förenkla och uttolka praxis i denna del, men mot bakgrund av att EU-domstolens praxis är föränderlig och att den nu gällande praxisen på området kan komma att ändras har regeringen valt att avstå från detta.
Av lagen bör alltså framgå att den inte ska tillämpas på reglerade yrken som innebär anställning i offentlig tjänst eller, med avseende på egenföretagare, reglerade yrken som är förenade med offentlig maktutövning.
När bör en bedömning av undantagen göras?
En bedömning av konsekvenserna av att det i författning anges bestämmelser som rör rätten att utöva ett visst yrke bör göras i samband med att ett införande av bestämmelserna övervägs i sektorslagstiftningen. Detta gäller både frågan om den tilltänkta regleringen innebär ett införande av sådana bestämda yrkeskvalifikationer att yrket anses vara ett reglerat yrke och frågan om yrket ska regleras så att det undantas från EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare eller fri etableringsrätt. Exempel på det senare skulle t.ex. kunna vara om man för utövande av yrket kräver svenskt medborgarskap som ett bevis för särskild lojalitet med svenska staten. Enligt artikel 59 i yrkeskvalifikationsdirektivet måste yrkesregleringar bl.a. vara icke-diskriminerande och motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset.
2. Undantag för särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer och för advokatyrket
Regeringens förslag: Lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer ska inte gälla för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra
EU-rättsakter än yrkeskvalifikationsdirektivet.
53
Lagen ska inte heller gälla i fråga om advokatyrket, men upplysa om att det i rättegångsbalken finns bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om det yrket.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag
Regler i andra EU-rättsakter
Av artikel 2.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår att om det i andra bindande rättsakter antagna av EU finns andra särskilda regler för erkännande av yrkeskvalifikationer ska motsvarande bestämmelser i yrkeskvalifikationsdirektivet inte gälla. Motsvarande begränsning ska därför införas i den nya lagens tillämpningsområde. Auktoriserad revisor är ett exempel på ett yrke som regleras på EU-nivå genom ett särdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning och om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 84/253/EEG) och en EU-förordning (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 537/2014 av den 16 april 2014 om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse och om upphävande av kommissionens beslut 2005/909/EG) och där det också finns bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer inom ramen för den regleringen.
Särskilt om advokatyrket
I fråga om advokatyrket finns två särdirektiv som reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer (Rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls). Yrkeskvalifikationsdirektivet påverkar inte tillämpningen av dessa direktiv. Yrkeskvalifikationsdirektivet är tillämpligt endast i den mån bestämmelser i särdirektiven saknas, vilket är fallet i fråga om erkännande av juristers yrkeskvalifikationer i syfte att omedelbart utöva yrket under yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten (se skäl 42 till det ursprungliga yrkeskvalifikations- direktivet).
Detta innebär att yrkeskvalifikationsdirektivet bara är tillämpligt i fråga om stadigvarande yrkesutövning i Sverige under den svenska advokattiteln, dvs. vid prövningen av en ansökan om inträde i Sveriges advokatsamfund. Bestämmelserna i yrkeskvalifikationsdirektivet om exempelvis tillfälligt tillhandahållande av tjänster och partiellt tillträde gäller således inte för advokater. Vidare kommer yrkeskort inte att införas för advokater, vilket framgår av skäl 4 till ändringsdirektivet. Enligt regeringens bedömning torde det inte heller inom överskådlig tid bli aktuellt med gemensamma utbildningsprinciper avseende advokatyrket.
54
Mot denna bakgrund anser regeringen att yrkeskvalifikationsdirektivet är tillämpligt på yrket i så begränsad omfattning att de nya horisontella författningarna inte bör gälla i fråga om advokatyrket. För detta yrke bör således den sektoriella regleringstekniken bestå. Av lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör det därför framgå att lagen inte gäller advokatyrket.
Bestämmelser på lagnivå när det gäller advokater finns i rättegångsbalken. Eftersom de bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om detta yrke redan finns i rättegångsbalken bör lagen även upplysa om att regleringen finns i denna balk.
8 Uttryck i lagen
Regeringens förslag: De begrepp som definieras i yrkeskvalifikationsdirektivet ska definieras i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, i den mån begreppen förekommer i lagen. Ytterligare några centrala begrepp ska definieras.
Utredningens förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag. Regeringen föreslår dock ett antal justeringar och även ett par ytterligare definitioner. Vidare har utredningen en annan motivering till att begreppet behörig myndighet inte definieras i lagen.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inte något att invända mot förslaget. Kammarrätten i Sundsvall anser att det inte finns något som hindrar att direktivets definition av uttrycket tvingande hänsyn av allmänt intresse införs i lagen.
Skälen för regeringens förslag
I syfte att säkerställa ett korrekt genomförande av yrkeskvalifikationsdirektivet anser regeringen att samma begrepp som i direktivet i princip bör användas i den nya lagen. I vissa fall har utredningen föreslagit mindre språkliga anpassningar i definitionerna och att definitionerna renodlas jämfört med ordalydelsen i direktivet. Regeringen instämmer i majoriteten av dessa anpassningar men anser att några mindre justeringar behöver göras. Definitionen av begreppet bevis på formella kvalifikationer föreslås endast justeras språkligt jämfört med utredningens förslag. Vidare bör definitionen av begreppet reglerat yrke, liksom direktivets definition, ange att den avser yrkesverksamhet eller ”någon form av denna”. Med detta tillägg avses definitionen i lagen få samma innebörd som i direktivet och endast skilja sig från direktivets definition genom mindre språkliga anpassningar. Definitionen behandlas närmare nedan.
Det saknas anledning att i den nya lagen definiera begrepp som till följd av uppdelningen av genomförandet på lag och förordning inte kommer att anges i lagen. Detta gäller begreppen livslångt lärande, tvingande hänsyn till allmänintresset, anpassningsperiod, lämplighetsprov och företagsledare. Inte heller bör behörig myndighet användas i den nya lagen, av de skäl som anges närmare nedan. Däremot bör vissa
55
andra begrepp som är centrala i direktivet och i den nya lagen definieras för att underlätta förståelsen och läsningen av den nya lagen. Detta gäller dels begreppen europeiskt yrkeskort och lagligen etablerad, vilka har föreslagits av utredningen, dels begreppen yrkesutövare och automatiskt erkännande. Regeringen föreslår även en uttrycklig definition av begreppet kompetensbevis, vilket också innebär att definitionen av yrkeskvalifikationer förenklas något.
I direktivet används begreppet tillfälligt tillhandahållande av tjänster för att beskriva rätten att tillfälligt utöva reglerade yrken i andra medlemsstater. Regeringen anser att tillfällig yrkesutövning på ett mer begripligt sätt speglar innebörden i den rätt som direktivet ger, vilket motiverar att i stället använda detta begrepp i den nya lagen.
När det gäller begreppen reglerat yrke och behörig myndighet vill regeringen särskilt anföra följande.
Begreppet reglerat yrke
Eftersom innebörden och tolkningen av begreppet reglerat yrke är helt avgörande för huruvida ett yrke eller en yrkesverksamhet omfattas av direktivet och den nya lagen vill regeringen fästa särskild uppmärksamhet på följande.
Av definitionen framgår att de krav som uppställs i nationell författning avser möjligheten att få utöva en yrkesverksamhet eller någon form av denna. Detta innebär enligt utredningens mening att det inte är möjligt att begränsa direktivets räckvidd till vad som skulle kunna benämnas traditionella yrken, exempelvis sjuksköterska och lärare. Enligt utredningen omfattas exempelvis yrkesverksamheter som kan utföras av olika yrkesgrupper. Även yrkesverksamheter som har karaktären av moment i arbetet, dvs. inte nödvändigtvis är vad yrkesutövaren ägnar hela sin arbetsdag åt, bedöms omfattas. En förutsättning är att det i nationell författning ställs krav på bestämda yrkeskvalifikationer för utövande av yrkesverksamheten.
Definitionen i direktivet av reglerat yrke har inte ändrats, men mot bakgrund av ovan har utredningen funnit att ytterligare ett antal yrkesverksamheter som inte tidigare har ansetts utgöra reglerade yrken faller under definitionen. I ett mål där dom meddelats i oktober 2015 har EU-domstolen ansett att begreppet bestämda yrkeskvalifikationer i artikel 3 i direktivet inte avser alla former av kvalifikationer som intygas genom ett allmänt bevis på formella kvalifikationer, utan kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke (se dom Alain Brouillard mot Jury du concours de recrutement de référendaires près la Cour de cassation, État belge, C-298/14, EU:C:2015:652, punkt 38). Inom ramen för det fortsatta genomförandearbetet avser regeringen att överväga vilka yrkesverksamheter bör anses utgöra reglerade yrkesverksamheter och därmed omfattas av den horisontella regleringen. För de yrken som är att betrakta som reglerade yrken i direktivets mening avser regeringen att införa bestämmelser om bl.a. behöriga myndigheter på förordningsnivå. När det gäller taxiförare delar regeringen utredningens uppfattning att nuvarande reglering kring taxiföraryrket uppfyller
56
definitionen av reglerat yrke i direktivet. Med anledning av detta föreslår regeringen förändringar på lagnivå, se avsnitt 9.4.
Begreppet behörig myndighet
Begreppet behörig myndighet definieras i direktivet som ”varje myndighet eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt att ta emot ansökningar och fatta de beslut som avses i detta direktiv.”
Utredningen har tolkat definitionen så att den avser både myndigheter eller andra organ som har bemyndigats att utfärda bevis på formella kvalifikationer eller kompetensbevis och myndigheter som ansvarar för att erkänna yrkeskvalifikationer. Vidare har utredningen ansett att det inte finns skäl att återge definitionen i den nya lagen eftersom den riskerar att förvilla mer än den klargör.
En tolkning av direktivets definition som innebär att en och samma myndighet, för att anses vara en behörig myndighet, ska ha både uppgiften att utfärda utbildningsbevis och ta emot ansökningar om erkännande skulle vara svårförenlig med uppgiftsfördelningen i Sverige där vissa myndigheter (framför allt universitet och högskolor) utfärdar utbildningsbevis, och andra myndigheter fattar beslut om erkännande (Socialstyrelsen, Jordbruksverket m.fl.). Det kan inte heller vara direktivets syfte att styra över hur myndighetsuppgifter ska fördelas nationellt, utan detta är något som regelmässigt överlåts åt medlemsstaterna själva att avgöra utifrån den myndighetsstruktur som finns i staten.
Regeringen menar att definitionen i stället bör förstås så att begreppet kan avse antingen de myndigheter eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda utbildningsbevis och andra handlingar eller de myndigheter eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att ta emot utbildningsbevis och andra handlingar. Regeringens uppfattning är att det är vedertaget, inte minst bland tillämparna av direktivet, att det är de myndigheter och organ som tar emot ansökningar och därmed också fattar beslut om erkännande, som avses med behörig myndighet i Sverige. Eftersom dessa myndigheter inte behandlas i lagen, utan avses behandlas först i förordningen, saknas anledning att definiera begreppet behörig myndighet i lagen.
Inom ramen för kommande förordningsarbete kommer regeringen att ta ställning till utredningens förslag om tillkommande reglerade yrken och behöriga myndigheter för dessa.
9 Tillfällig yrkesutövning
9.1 Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning, förhandsunderrättelse och förhandskontroll
Regeringens förslag: Av den nya lagen ska det framgå att en yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i
57
Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i den staten. Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, ska denne ändå ha rätt att utöva ett reglerat yrke i Sverige förutsatt att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige. Kravet på yrkeserfarenhet ska dock inte gälla om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
I lagen ska även anges att tillfällig yrkesutövning, i de fall det särskilt föreskrivs, förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll samt att bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Regeringens bedömning: Kravet att väktare, hälso- och sjukvårdspersonal, djurhälsopersonal och fastighetsmäklare ska underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige bör gälla även fortsättningsvis. Detsamma gäller den behöriga myndighetens rätt att på förhand kontrollera yrkeskvalifikationerna hos väktare och sådan hälso- och sjukvårdspersonal som inte omfattas av bestämmelserna om automatiskt erkännande. Regleringen avseende förhandsunderrättelse och förhandskontroll bör fortfarande göras i respektive sektorsförfattning.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen har föreslagit att förekommande krav på förhandsunderrättelse ska tas bort för djurhälsopersonal och fastighetsmäklare. I utredningens lagförslag anges inte att tillfällig yrkesutövning, i de fall det särskilt föreskrivs, förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll. Däremot föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om detta.
Remissinstanserna: Kommerskollegium och Högskolan Kristianstad ser positivt på att skillnaden mellan tillfällig yrkesutövning och etablering tydligt framgår. Socialstyrelsen tillstyrker att det i den nya lagen tydliggörs att en yrkesutövare som tillfälligt utövar ett yrke i Sverige står under samma tillsyn och kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder som andra utövare av yrket här i landet. Lärarnas ansvarsnämnd påtalar att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet. En majoritet av remissinstanserna har inte framfört några invändningar mot förslaget.
Flera remissinstanser, däribland Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),
Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, TCO och Sveriges Tandläkarförbund är kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam i Sverige utan att ha en svensk legitimation. Folkhälsomyndigheten anser att samma krav ska gälla för tillfälliga tjänster som för tjänster som utförs under en längre tid.
Rikspolisstyrelsen, Malmö högskola, Djurbranschens yrkesnämnd, Riksföreningen Anställda Inom Djursjukvården, Sveriges sjuksköterskeförening, Saco, Naturvetarna, Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR och Sveriges ingenjörer har påtalat vikten av att kunna fastställa vad som utgör tillfällig yrkesutövning respektive etablering.
58
Statens jordbruksverk avstyrker förslaget att ta bort kravet på förhandsunderrättelse för djurhälsopersonal eftersom länsstyrelsernas kunskap om befintlig personal därmed minskar och deras kontroll försvåras.
Även Sveriges lantbruksuniversitet avstyrker förslaget och anser på grund av risker för folkhälsa och djurskydd att krav på förhandsunderrättelse fortsatt måste gälla även legitimationsyrken inom djurhälsovården. Fastighetsmäklarinspektionen och Mäklarsamfundet avstyrker att kravet på förhandsunderrättelse tas bort för fastighetsmäklare eftersom detta bl.a. försvårar tillsynsåtgärder.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivets bestämmelser
Artiklarna 5 och 6 i yrkeskvalifikationsdirektivet ger aktiva yrkesutövare, både egenföretagare och anställda, en vidsträckt rätt att tillfälligt utöva sina yrken inom en annan stats territorium utan hinder av de krav på yrkeskvalifikationer som den staten annars ställer för utövande av yrket. Denna rätt gäller under förutsättning att yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed utövar samma reglerade yrke i den staten. Rätten gäller även om yrket inte är reglerat i etableringsstaten, men då förutsätts att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år (tidigare två år enligt det ursprungliga direktivet) i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de senaste tio åren eller att utbildningen för yrket är reglerad.
Artikel 7 i direktivet ger emellertid staterna möjlighet att kräva att en yrkesutövare som har för avsikt att utnyttja rätten till tillfällig yrkesutövning ska underrätta den behöriga myndigheten i den mottagande staten. När det gäller yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet får den behöriga myndigheten dessutom göra en förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Det gäller däremot inte de yrken som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning, se avsnitt 11.3.
Den mottagande medlemsstaten har enligt artikel 7 också rätt att av tillfälliga yrkesutövare kräva t.ex. uppgift om försäkringsskydd och, för vissa yrkesgrupper, även andra dokument t.ex. bevis på att yrkesutövaren inte har dömts för något brott. Detta gäller även i de fall yrkesutövaren i fråga ansöker om yrkeskort (se avsnitt 15) för tillfällig yrkesutövning.
I artikel 7 i yrkeskvalifikationsdirektivet finns också bestämmelser om vilken yrkestitel som ska användas vid tillfällig yrkesutövning. Enligt artikel 7.3 ska tillfällig yrkesutövning som huvudregel ske under den yrkestitel som används i yrkesutövarens etableringsstat. För de yrken som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning ska dock yrkesutövningen ske under den yrkestitel som används i den mottagande staten. Därutöver följer av artikel 7.4 sjätte stycket att tillfälliga yrkesutövare, vars kvalifikationer kontrollerats på förhand, ska tillhandahålla sina tjänster under den mottagande medlemsstatens yrkestitel.
Av artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår bl.a. att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av de yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna och av de disciplinära bestämmelser som tillämpas i den mot-
59
tagande medlemsstaten på personer som utövar samma yrke i den medlemsstaten.
Förhållandet mellan yrkeskvalifikationsdirektivet och tjänstedirektivet
När det gäller artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet konstaterar regeringen att även artikel 31 i tjänstedirektivet (direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden) reglerar värdmedlemsstatens tillsyn över tjänsteleverantörer som tillhandahåller tjänster tillfälligt i Sverige. Av denna artikel följer att värdmedlemsstaten ska utöva tillsyn över tillfälliga tjänsteleverantörer om tjänsten i fråga regleras med hänvisning till något av de fyra allmänintressena allmän ordning, allmän säkerhet, folkhälsa eller miljöskydd. Om tjänsten regleras med hänvisning till andra allmänintressen är det etableringsstaten som har tillsynsansvaret. Tjänstedirektivets regler ska emellertid enligt dess artikel 17.6 inte tillämpas på yrkesverksamma som enligt yrkeskvalifikationsdirektivet tillhandahåller sin verksamhet tillfälligt i en annan medlemsstat. Trots att tjänstedirektivet begränsar värdmedlemsstatens rätt att utöva tillsyn i de beskrivna fallen konstaterar regeringen att den mottagande medlemsstaten ska utöva tillsyn i enlighet med artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet (dvs. yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna) över yrkesutövare som omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet.
Tillfällig yrkesutövning
Flera remissinstanser är kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam inom ett yrke utan att ha svensk legitimation. Regeringen kan konstatera att det följer av EUF-fördraget och EU-domstolens praxis att det inom EU-rätten görs en åtskillnad mellan tillfälligt tillhandahållande av tjänster och den s.k. etableringsfriheten. Generellt sett har medlemsstaterna större möjlighet att ställa krav på företag från andra länder om de avser att etablera sig än vad som är fallet om de endast tillfälligt avser att erbjuda sina tjänster. Denna åtskillnad återspeglas även i yrkeskvalifikationsdirektivet. Grundregeln i direktivet är alltså att medlemsstaterna vid etablering kan kräva ett nationellt godkännande av yrkesutövaren, medan det vid tillfällig yrkesutövning endast krävs att yrkesutövaren lagligen utövar samma yrke i sitt ursprungsland. Direktivet ger inte möjlighet att kräva att utländska yrkesutövare som tillfälligt utövar sitt yrke i Sverige ska ha en svensk legitimation eller liknande.
Regeringen kan därmed konstatera att det inte finns något stöd för att begränsa tillfälliga yrkesutövare genom att ställa krav på svensk legitimation eller motsvarande. Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse som genomför den rätt som direktivet ger i fråga om tillfällig yrkesutövning. Följaktligen bör också den sektorsreglering som står i strid med direktivets rätt till tillfällig yrkesutövning ändras. Detta utvecklas nedan, se avsnitt 9.3 och 9.4.
Tillsyn och disciplinära åtgärder
När det gäller artikel 5.3 i direktivet, som medför att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av samma tillsyn och disciplinära åtgärder som yrkes-
60
utövare i den mottagande medlemsstaten, påtalar Lärarnas ansvarsnämnd att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet. Regeringen konstaterar i likhet med Lärarnas ansvarsnämnd att de åtgärder som inom vissa sektorer kan vidtas mot utövare av reglerade yrken är kopplade till innehavet av legitimation och därmed inte kan vidtas mot tillfälliga yrkesutövare. Denna ordning får anses förenlig med direktivet, då vitsen med direktivets bestämmelser om tillfällig yrkesutövning är just att legitimation eller liknande i den mottagande staten inte ska behövas för att få utöva yrket. Regeringen anser att det inte finns skäl att skapa disciplinära åtgärder enbart för tillfälliga yrkesutövare, som därmed inte skulle vara samma åtgärder som kan vidtas mot andra utövare av yrket.
Regeringen kan dock konstatera att det inom de aktuella sektorerna finns tillsynsmekanismer som omfattar tillfälliga yrkesutövare. Exempelvis anges i 26 kap. skollagen (2010:800) att tillsyn är en granskning som har till syfte att kontrollera om verksamheten som granskas uppfyller krav som ställs i lagar och andra föreskrifter. Även om tillsynen i första hand avser själva verksamheten och inte enskilda lärare, är dessa ändå en del av den verksamhet som granskas och är följaktligen föremål för tillsyn. Det gäller både tillfälliga yrkesutövare och lärare med svensk legitimation. Liknande konstruktioner finns även inom andra områden. Regeringen kan således konstatera att tillfälliga yrkesutövare omfattas av samma tillsyn som andra yrkesutövare och att det därmed inte finns skäl för några författningsändringar i fråga om tillsyn och disciplinära åtgärder i fråga om befintliga reglerade yrken. När det gäller taxiförare, som är ett tillkommande reglerat yrke, behöver dock en tillsynsbestämmelse som omfattar tillfälliga yrkesutövare införas i taxitrafiklagen (2012:211), se avsnitt 9.4.
Eftersom direktivet inte reglerar vilka tillsyns- eller disciplinbestämmelser som ska finnas, är det inte heller aktuellt att införa några materiella bestämmelser härom i den nya lagen. Av tydlighetsskäl föreslås dock att den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör innehålla en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om tillsyn och disciplinåtgärder som omfattar tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Tillfällig yrkesutövning eller etablering?
Ett flertal remissinstanser har uppmärksammat att det finns behov av att klargöra var gränsen går mellan tillfällig yrkesutövning och etablering. För en enskild yrkesutövare som avser att utöva sitt yrke i Sverige är det av avgörande betydelse om utövandet av yrket klassas som tillfällig yrkesutövning eller etablering. I det förra fallet kan yrkesutövaren i många fall utöva yrket direkt utan att kontakta svenska myndigheter medan det i det senare fallet krävs en ansökan om erkännande av utländska kvalifikationer och ett beslut från den behöriga myndigheten innan utövandet kan påbörjas.
Flera remissinstanser har föreslagit att det bör införas tidsgränser enligt vilka allt utövande som överstiger tre månader ska betraktas som etablering. EU-domstolen har i ett flertal fall uttalat sig i frågan om vilka fak-
61
torer som ska bedömas när man har att avgöra om fördragets regler om frihet att tillhandahålla tjänster eller reglerna om den fria etableringsrätten ska tillämpas. Bestämmelsen i artikel 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet kodifierar delar av denna praxis (se dom Reinhard Gebhard mot Consiglio dell’Ordine degli Avvocati e Procuratori di Milano, C-55/94, EU:C:1995:411, punkt 27). Enligt artikel 5.2 ska direktivets regler om tillhandahållande av tjänster endast tillämpas om tjänstetillhandahållaren tillfälligt och temporärt utövar yrket i den mottagande medlemsstaten. Huruvida tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt ska, enligt den aktuella artikeln, bedömas från fall till fall, i synnerhet på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.
När det gäller befintlig praxis rörande fri rörlighet för tjänster och företagsetablering kan regeringen konstatera att det inte är självklart i vilken utstäckning den är tillämplig på de förhållanden som regleras genom yrkeskvalifikationsdirektivet. Direktivet är tillämpligt på yrkesutövare som vill utöva ett yrke som anställd eller som egen företagare medan fördragets regler om fri rörlighet för tjänster och etablering endast är tillämpliga på företag och inte på enskilda som uppbär lön som anställd i mottagarlandet (se dom Petersen mot Finanzamt Ludwigshafen, C-544/11, EU:C:2013:124, punkt 31 samt dom Ritter-Coulais mot Finanzamt Germersheim, C-152/03, EU:C:2006:123 punkt 19). För de senare är det fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare som är tillämpliga. Av detta följer att det i EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och etablering saknas domar som kan ge ledning när det gäller att avgöra om en person som är anställd i annat land ska anses erbjuda en tjänst eller ska anses ha etablerat sig. Än så länge har, såvitt regeringen känner till, EU-domstolen inte heller uttalat sig rörande hur yrkeskvalifikationsdirektivet ska tolkas i detta avseende. I avsaknad av sådana uttalanden är det regeringens uppfattning att det är EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och företagsetablering som bör vara vägledande även vid bedömningen av om en enskild yrkesutövare som är anställd i Sverige inom ramen för yrkeskvalifikationsdirektivets bestämmelser ska anses tillfälligt utföra tjänster eller anses vara etablerad. Skälet för detta är att det är denna praxis som varit vägledande vid utformningen av artikel 5 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Om så inte skulle vara fallet skulle det dessutom innebära att yrkesutövare som kommer till Sverige för att utöva ett yrke som anställd skulle bedömas på andra grunder än yrkesutövare som kommer hit som egna företagare. Ett sådant scenario är inte önskvärt.
Det kan också konstateras att EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och etablering inte alltid kan appliceras på ett anställningsförhållande. Det finns t.ex. inget rättsfall som berör längden på ett anställningskontrakt eller vilken betydelse som ska läggas vid att det rör sig om en praktiktjänst, tillfällig anställning eller en tillsvidareanställning.
EU-domstolen har även konstaterat att bestämmelserna i fördraget inte ger någon ledning när det gäller att rent abstrakt bestämma efter vilken tid eller över vilken frekvens som tillhandahållandet av en tjänst eller en viss typ av tjänster i en annan medlemsstat inte längre kan anses som tillhandahållandet av en tjänst (dom Schnitzer, C-215/01, EU:C:2003:662, punkt 31). Begreppet tjänster i fördragets mening kan
62
till och med omfatta tjänster som tillandahålls under flera år (samma dom punkt 30). Dessutom har domstolen konstaterat att längden på perioden under vilken en tjänst tillhandahålls i ett annat land inte i sig kan vara avgörande för att fastställa om det är fördragets regler om fri rörlighet för tjänster eller etablering som ska tillämpas (se dom Kommission mot Portugal, C-171/02, EU:C:2004:270, punkt 27). I linje med dessa avgöranden följer dessutom uttryckligen av artikel 5.2 andra stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet att bedömningen av om tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt ska bedömas från fall till fall. Det är därför inte möjligt att tillmötesgå de aktuella remissinstansernas önskemål om fastställande av en gräns mellan tillfällig yrkesutövning och etablering.
Det finns däremot anledning att beröra delar av EU-domstolens praxis som kan vara vägledande för beslut i enskilda fall. Till att börja med står det klart att i de fall en medborgare från ett annat land stadigvarande bosätter sig i Sverige i syfte att tillhandahålla tjänster där under en obestämd tidsperiod, är fördragets regler om fri rörlighet för tjänster inte tillämpliga (se dom Udo Steymann mot Staatssecretaris van Justitie, C-196/87, EU:C:1988:475, punkt 17). Enligt regeringens uppfattning skulle en tolkning av fallet rimligen kunna innebära att yrkesutövare som erhåller en tillsvidareanställning i Sverige ska anses ha etablerat sig i landet.
Motsatsvis bör en rimlig utgångspunkt vara att en yrkesutövare med en tidsbegränsad anställning ska anses tillfälligt utöva sitt yrke. Som Saco påpekat förekommer det dock på varandra följande tidsbegränsade anställningar under lång tid hos en och samma arbetsgivare, vilket får tas i beaktande i enskilda fall. När det gäller yrkesutövare som hyrs ut av bemanningsföretag etablerade i andra länder har EU-domstolen fastställt att det rör sig om tjänster i fördragets mening (se dom Webb, C-279/80, EU:C:1981:314, punkt 9). När det gäller bemanningsföretag avser regeringen att särskilt följa utvecklingen av EU-domstolens praxis. Även i övriga situationer blir det slutligen EU-domstolen som i sin uttolkning av EU-rätten får ge ledning i fråga om vad som utgör tillfällig yrkesutövning respektive etablering.
Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att det inte entydigt går att dra en gräns mellan tillfällig yrkesutövning och etablering. Det finns därför skäl att noga följa den framtida tillämpningen av yrkeskvalifikationsdirektivet bestämmelser om tillfällig yrkesutövning.
Förhandsunderrättelse och förhandskontroll
För väktare och hälso- och sjukvårdspersonal som inte omfattas av automatiskt erkännande har Sverige sedan tidigare valt att utnyttja den möjlighet till förhandskontroll som direktivet ger, vilket minskar risken för att yrkesutövare som har otillräckliga kvalifikationer utövar yrkena inom landet. Bestämmelserna finns i patientsäkerhetslagen (2010:659) respektive lagen (1974:191) om bevakningsföretag och i de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar. Enligt regeringens bedömning bör dessa möjligheter till förhandskontroll bestå, i syfte att värna den allmänna säkerheten och patientsäkerheten.
63
För att de behöriga myndigheterna ska kunna utföra en förhandskontroll behöver de få vetskap om att en yrkesutövare har för avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Skyldigheten att på förhand underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt bör således kvarstå i fråga om väktare och hälso- och sjukvårdspersonal som omfattas av förhandskontroll.
Krav på förhandsunderrättelse finns, förutom för väktare och hälso- och sjukvårdspersonal, även för djurhälsopersonal och fastighetsmäklare.
Statens jordbruksverk och Sveriges lantbruksuniversitet framhåller att kravet på förhandsunderrättelse inom djurens hälso- och sjukvård bör gälla fortsatt. Fastighetsmäklarinspektionen och Mäklarsamfundet anser att förhandsunderrättelse även fortsatt bör gälla fastighetsmäklare. Regeringen ser inte anledning att ändra den nuvarande ordningen med förhandsunderrättelser för dessa yrken och delar därför bedömningen att kravet att djurhälsopersonal och fastighetsmäklare ska underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige bör gälla även fortsättningsvis.
I lagrådsremissen har det föreslagits att regleringen om förhandskontroll och förhandsunderrättelse, som inte är generell utan avser vissa specifika yrken, alltjämt bör finnas i respektive sektorsförfattning som i fråga om dessa yrken kompletterar den nya lagens bestämmelse om tillfällig yrkesutövning. Lagrådet har dock ifrågasatt om det inte av 6 § i den nya lagen, där tillfällig yrkesutövning regleras, borde framgå att en ordning för förhandsunderrättelse eller förhandskontroll tillämpas vid tillfällig yrkesutövning i de fall det särskilt föreskrivs. Regeringen föreslår med anledning av Lagrådets synpunkt ett sådant tillägg i lagen, men föreslår att tillägget placeras i 7 §.
Reglering av mer detaljbetonade sektorsspecifika bestämmelser om förhandsunderrättelse och förhandskontroll bedöms kunna ske med stöd av bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet (se avsnitt 5).
9.2 Skollagens bestämmelser omfattar tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare
Regeringens bedömning: Rätten att tillfälligt utöva lärar- och förskolläraryrket i Sverige framgår av skollagens nuvarande bestämmelser om undantag från kravet på legitimation. Skollagen behöver därför inte ändras i detta avseende.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning i det avseendet att rätten att tillfälligt utöva lärar- och förskolläraryrket bör framgå av skollagen. Regeringen anser att sådana bestämmelser redan finns i skollagen medan utredningen föreslår att 2 kap. 13 § skollagen ändras så att det framgår att undervisning även får bedrivas av den som tillfälligt utövar lärar- eller förskolläraryrket i Sverige i enlighet med den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Remissinstanserna: Statens skolverk anser att de tillfälliga anställningarna bör begränsas till det som står i skollagen om möjligheten att
64
bedriva undervisning högst ett läsår i taget. Skolverket avstyrker därför utredningens förslag om ett förtydligande i skollagen om möjligheten för den som tillfälligt tillhandahåller tjänster att bedriva undervisning.
Skälen för regeringens bedömning
Utgångspunkter för tillfällig yrkesutövning i skolan
Som framgår i avsnitt 9.1 ovan, innebär direktivet att en yrkesutövare som är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed utövar samma reglerade yrke i den staten har rätt att utöva yrket tillfälligt i Sverige. Rätten gäller även om yrket inte är reglerat i etableringsstaten, men då förutsätts att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de senaste tio åren. Den nya horisontella lagen föreslås, som nämns ovan, innehålla bestämmelser som tydliggör rätten till tillfällig yrkesutövning i Sverige. Den nya lagen kommer att gälla för samtliga reglerade yrken i Sverige, alltså även för lärare och förskollärare. För att uppfylla direktivet är regeringens utgångspunkt att krav på svensk lärarlegitimation inte kan ställas i fråga om tillfälliga yrkesutövare. Lärare och förskollärare med yrkeskvalifikationer från EES eller Schweiz som är etablerade i sitt hemland ska alltså tillfälligt kunna undervisa i svenska skolor utan att hindras av de krav på legitimation som annars gäller.
Skollagens bestämmelser om legitimation, behörighet och anställning
Enligt grundprincipen i 2 kap. 13 § skollagen (2010:800) får endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning bedriva undervisningen. Vissa undantag då en lärare eller förskollärare ändå får bedriva undervisning finns dock bl.a. i 2 kap.17 och 18 §§skollagen.
I 2 kap. 17 § anges att lärare som inte uppfyller kraven i 13 § trots det får bedriva annan undervisning på ett främmande språk än språkundervisning, om de har en utländsk lärarutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen och kompetens att undervisa på det främmande språket. En sådan lärare får även bedriva undervisning i fritidshem om läraren har en svensk eller utländsk högskoleutbildning som är avsedd för arbete som fritidspedagog eller motsvarande och undervisning i fristående skolor och fristående fritidshem med särskild pedagogisk inriktning. Vidare får förskollärare som inte uppfyller kraven i 2 kap. 13 § trots det bedriva undervisning i fristående förskolor med särskild pedagogisk inriktning.
I 2 kap. 18 § anges att om det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 2 kap. 13 § eller om det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen, får en annan lärare eller förskollärare bedriva undervisningen. En sådan lärare eller förskollärare ska vara lämplig att bedriva undervisningen och i så stor utsträckning som möjligt ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande
Enligt 2 kap. 20 § första stycket skollagen får endast den som har legitimation anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning. Vidare följer det av 2 kap. 21 § skollagen att olegitimerade
65
lärare som ska användas för att bedriva undervisning enligt 2 kap. 18 § får anställas för högst ett år i sänder.
Skollagens bestämmelser medger tillfällig yrkesutövning
Utredningen har föreslagit en ändring i skollagen för att tydliggöra rätten till tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare. Statens skolverk avstyrker förslaget i sitt remissvar och anser att de tillfälliga anställningarna bör begränsas till det som står i skollagen om möjligheten att bedriva undervisning högst ett läsår i taget. Regeringen delar bedömningen att skollagen inte behöver ändras. Däremot anser inte regeringen att skollagens bestämmelser innebär begränsningar att utöva yrket tillfälligt i förhållande till vad direktivet kräver.
Som angetts ovan, får endast den som har legitimation anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning. Vid tidsbegränsade anställningar, som är den anställningsform som bör vara aktuell för tillfälliga yrkesutövare, finns det dock inte något som hindrar en arbetsgivare att välja att anställa en lärare utan svensk lärarlegitimation. Detta eftersom det inte framgår av 2 kap. 21 § att en legitimerad lärare ska prioriteras framför en olegitimerad.
Däremot ställs det i 2 kap. 18 § vissa krav som gäller för att huvudmannen ska få använda läraren eller förskolläraren i undervisning. Dessa gäller oavsett i vilken stat yrkeskvalifikationerna är förvärvade. Som redogjorts för ovan, är ett första krav för att använda en olegitimerad lärare eller förskollärare att det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 2 kap. 13 § (dvs. legitimation) eller att det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen. Om det inte finns legitimerade och behöriga lärare inom huvudmannens organisation utgör inte 2 kap. 18 § något hinder mot att använda en tillfällig lärare eller förskollärare. När det gäller kravet på lämplighet är utgångspunkten att huvudmannen redan vid anställningen har bedömt att den tillfälliga läraren är lämplig för uppgiften. Lärare och förskollärare som är etablerade i sitt hemland får även anses uppfylla kravet på att den som anställs tillfälligt i så stor utsträckning som möjligt ska ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. En lärare eller förskollärare som har rätt att tillfälligt utöva sitt yrke i Sverige kan givetvis också ansöka om erkännande i syfte att få en svensk legitimation.
Även bestämmelserna i 2 kap. 17 § skollagen kan i vissa fall ge tillfälliga yrkesutövare möjlighet att bedriva undervisning om läraren har en utländsk högskoleutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen, men bestämmelsen är begränsad till vissa specifika typer av undervisning.
Sammantaget finns det inga formella hinder mot att anställa en lärare eller förskollärare från EES eller Schweiz som avser att tillfälligt utöva sitt yrke i Sverige. Om huvudmannen väljer att anställa en sådan lärare eller förskollärare finns det, om förutsättningarna enligt 2 kap. 17 eller 18 §§ är uppfyllda, inte heller något som hindrar arbetsgivaren från att använda denne i undervisning.
Enligt regeringens bedömning framgår rätten att tillfälligt utöva lärar- och förskolläraryrket i Sverige alltså av skollagens nuvarande bestämmelser om undantag från kravet på legitimation. Mot bakgrund av vad
66
som beskrivits ovan anser regeringen därför att det för att uppfylla direktivets krav inte behövs någon ändring i skollagen vad avser lärare och förskollärare som har för avsikt att tillfälligt utöva respektive yrke i Sverige.
Bedömningen att tillfälliga lärare och förskollärare omfattas av undantagen från legitimationskravet i skollagen innebär att de även i övrigt kommer omfattas av samma bestämmelser i skollagen som andra lärare och förskollärare som får bedriva undervisning enligt dessa bestämmelser.
9.3 Tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården och veterinäryrket
Regeringens förslag:Patientsäkerhetslagen ska ändras så att det möjliggörs för tillfälliga yrkesutövare att använda svenska yrkestitlar i de fall detta följer av direktivet. Patientsäkerhetslagen ska även ändras så att tillfälliga yrkesutövare inte anges som en särskild grupp av hälso- och sjukvårdspersonal.
Regeringens bedömning: Systemet med tidsbegränsade legitimationer vid tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården bör övergångsvis behållas.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag omfattar inte sådana lagändringar som möjliggör för tillfälliga yrkesutövare som förhandskontrolleras att utöva yrket under svensk yrkestitel eller för läkare, tandläkare och sjuksköterskor att tillfälligt utöva yrket i Sverige under svensk specialisttitel. Utredningens förslag innebär vidare, till skillnad från regeringens, att systemet med tidsbegränsade legitimationer vid tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården avvecklas.
Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslås att regeringen ska få meddela föreskrifter om vilken yrkestitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Förslaget innebär vidare att läkare, tandläkare och sjuksköterskor ska ha rätt att använda en specialisttitel även i de fall det framgår av särskilda föreskrifter. I promemorian föreslås också, till skillnad från i regeringens förslag, ett ytterligare bemyndigande.
Remissinstanserna:
När det gäller utredningens förslag är flera
remissinstanser, däribland Sveriges lantbruksuniversitet, Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Tandläkarförbund, kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam i Sverige utan att ha en svensk legitimation. Folkhälsomyndigheten anser att samma krav ska gälla för tillfälliga tjänster som för tjänster som görs under en längre tid. SRAT och Sveriges
Läkarförbund förordar den nuvarande lösningen med tidsbegränsad legitimation för tillfälliga yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och Lärarnas ansvarsnämnd påtalar att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan
67
legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet.
När det gäller promemorians förslag tillstyrker Sveriges läkarförbund,
Sveriges Tandläkarförbund och Sveriges Kommuner och Landsting de föreslagna ändringarna i patientsäkerhetslagen. Kommerskollegium har inga invändningar mot de ändringar som föreslås. Vårdförbundet accepterar att regleringen genomförs genom föreskrifter av regeringen. Socialstyrelsen avstyrker förslagen i denna del. Det föreslagna bemyndigandet torde inte vara nödvändigt om de svenska bestämmelserna om förhandskontroll behålls. Myndigheten anser att det bör anges direkt i 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen att yrkestiteln får användas även av den som har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster inom yrket, alternativt att det inte behöver göras någon ändring i paragrafen om möjligheten att utfärda tidsbegränsade bevis om specialistkompetens behålls under en övergångstid. I fråga om specialistsjuksköterskor anför Socialstyrelsen att det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att använda sig av möjligheten till förhandskontroll av denna grupp. Även Svensk sjuksköterskeförening avstyrker förslagen i promemorian.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Användande av titlar
Enligt artikel 7.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet ska tillfällig yrkesutövning som huvudregel ske under den yrkestitel som används i yrkesutövarens etableringsstat. För de yrken som omfattas av bestämmelserna om samordning av minimikraven för utbildning ska dock yrkesutövningen ske under den yrkestitel som används i den mottagande staten.
Utredningen har föreslagit ett tillägg i 4 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659) med innebörd att yrkestitlarna apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska och tandläkare får användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Till följd av regeringens bedömning att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare av reglerade yrken på hälso- och sjukvårdsområdet övergångsvis ska behållas (se nedan) behöver dock paragrafen i nuläget inte ändras. Det följer av dess nuvarande lydelse att den som har legitimation för yrket får använda yrkestiteln. Bestämmelsen gäller samtliga legitimationsyrken på hälso- och sjukvårdsområdet.
Därutöver följer av artikel 7.4 sjätte stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet att tillfälliga yrkesutövare, vars kvalifikationer har kontrollerats på förhand, ska tillhandahålla sina tjänster under den mottagande medlemsstatens yrkestitel. Utredningens förslag innefattade inte användande av yrkestitlar för personer vars kvalifikationer kan förhandskontrolleras. I syfte att genomföra artikel 7.4 i direktivet på ett korrekt sätt föreslogs i promemorian ett nytt bemyndigande med innebörd att regeringen får meddela föreskrifter om vilken yrkestitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Regeringen anser dock att sådana föreskrifter bör meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, se avsnitt 5. Vidare bör, med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (se avsnitt 5), särskilda föreskrifter meddelas om vilka specialisttitlar som ska användas av till-
68
fälliga yrkesutövare enligt vad som följer av artikel 7.3 och 7.4 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Följaktligen bör det framgå av 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen att läkares och tandläkares specialisttitlar får användas även i de fall det särskilt föreskrivs.
Enligt 4 kap. 9 § patientsäkerhetslagen får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. Av förarbetena (prop. 2009/10:210 s. 204) framgår att med examen enligt bestämmelsen avses en specialistsjuksköterskeexamen enligt högskoleförordningen (1993:100). Särskilda föreskrifter bör kunna meddelas om rätten att använda en skyddad specialisttitel för sjuksköterskor som inte har en sådan examen. Även dessa föreskrifter bör meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Även av 4 kap. 9 § patientsäkerhetslagen bör det därför framgå att rätten att använda titeln specialistsjuksköterska inte är begränsad till de fall som avses i den paragrafen, utan får användas även i de fall det särskilt föreskrivs.
Läkares, tandläkares och sjuksköterskors specialisttitlar får anses utgöra yrkestitlar enligt direktivet. Enligt 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen ska en legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning efter ansökan få bevis om specialistkompetens. En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens. Enligt 10 § samma kapitel prövar Socialstyrelsen ansökningar om bevis om specialistkompetens. Regeringen delar Socialstyrelsens bedömning att bestämmelsen bör förtydligas på så sätt att det framgår att en specialisttitel endast får användas av den som har ett bevis om specialistkompetens.
Det följer av 3 kap. 4 § första stycket 2 lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (2009:302) och föreskrifter meddelande med stöd av den lagen, att den som tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige i enlighet med direktivet får använda sig av den svenska titeln. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5 bör dock en följdändring göras så att bestämmelsen anpassas till att tillfälligt utövande nu ska regleras i den horisontella lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Tidsbegränsade legitimationer inom hälso- och sjukvården behålls
Flera remissinstanser anser att systemet med tidsbegränsade legitimationer inom hälso- och sjukvården även fortsatt bör finnas kvar för tillfälliga yrkesutövare. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) anför att tillfälliga yrkesutövare inom hälso- och sjukvården inte kommer att kunna stå under samma tillsyn och vara föremål för samma disciplinära åtgärder som yrkesutövare med legitimation. För att sådana åtgärder ska kunna vidtas menar HSAN att det krävs ändringar i patientsäkerhetslagen eller att systemet med tidsbegränsade legitimationer behålls.
När det gäller yrken inom hälso- och sjukvården bedömer regeringen att systemet med tidsbegränsade legitimationer vid tillfällig yrkesutövning ska behållas övergångsvis. Skälen för att behålla systemet är att de tidsbegränsade legitimationerna i nuläget är det enda sättet att säkerställa att tillfälliga yrkesutövare står under samma tillsyn som etablerade yrkesutövare. Eftersom åtgärder som begränsar yrkesutövandet är
69
kopplade till innehavet av en legitimation kan sådana åtgärder vidtas även mot tillfälliga yrkesutövare. Detta skulle i nuläget inte vara möjligt utan tidsbegränsade legitimationer. Eftersom det rör yrken som vid felaktigt utförande kan medföra allvarliga konsekvenser för liv och hälsa bedömer regeringen att systemet med tidsbegränsade legitimationer bör behållas övergångsvis.
Regeringen vill dock understryka att det krävs förändringar i systemet med de tidsbegränsade legitimationerna för att så långt som möjligt uppfylla direktivets krav på fri rörlighet för tillfälliga yrkesutövare. En förutsättning är att en sådan yrkesutövare inte ska behöva vänta på att få en tidsbegränsad legitimation. Om en yrkesutövare har sådana yrkeskvalifikationer som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning (se avsnitt 11.3) ska en tidsbegränsad legitimation utfärdas direkt när en förhandsunderrättelse lämnats in. Någon prövning av yrkeskvalifikationerna får inte göras i de fallen. För övriga yrkesutövare som tillfälligt önskar utöva ett reglerat yrke på hälso- och sjukvårdsområdet ska den tidsbegränsade legitimationen utfärdas omedelbart efter att en förhandskontroll har skett i vederbörlig ordning. Regeringen bedömer att det kan krävas förordningsändringar för att säkerställa att tidsbegränsade legitimationer utfärdas utan minsta dröjsmål. Regeringen bedömer också att Socialstyrelsen kan behöva se över sina rutiner och föreskrifter i detta avseende.
Det är även viktigt att betona att de tidsbegränsade legitimationerna inom hälso- och sjukvården ska behållas endast övergångsvis. Det är regeringens avsikt att utreda hur systemet kan avvecklas.
Utredningen har föreslagit en ändring i 4 kap. 4 § patientsäkerhetslagen som slår fast att yrkesutövning får ske om en yrkesutövare med stöd av den nya lagen tillfälligt utövar ett yrke inom hälso- och sjukvården i Sverige. Till följd av regeringens bedömning att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare som omfattas av den lagen ska behållas övergångsvis behöver dock paragrafen inte ändras eftersom det redan följer av dess nuvarande lydelse att den som har legitimation för yrket får utöva yrket.
I 1 kap. 4 § patientsäkerhetslagen anges vilka grupper som betraktas som hälso- och sjukvårdspersonal. Att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare behålls övergångsvis innebär att tillfälliga yrkesutövare inte behöver listas särskilt eftersom de omfattas av den grupp som anges i första stycket 1, dvs. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården. Detta innebär att sjunde punkten 1 kap. 4 § första stycket patientsäkerhetslagen, som gäller tillfälliga yrkesutövare, inte behövs och därmed kan tas bort.
9.4 Tillfällig yrkesutövning för taxiförare
Regeringens förslag:Taxitrafiklagen ska ändras så att rätten till tillfällig yrkesutövning för taxiförare framgår. I lagen ska det även göras följdändringar som innebär att tillsyn ska utövas över tillfälliga yrkesutövare och att den som har rätt att utöva yrket tillfälligt, eller anlitar
70
en sådan yrkesutövare, inte kan dömas för brott mot 5 kap. 4 § taxitrafiklagen.
Utredningens förslag: Utredningen anser att taxiförare utgör ett reglerat yrke enligt definitionen i yrkeskvalifikationsdirektivet. Utredningen har föreslagit en bestämmelse i förordning om rätten att tillfälligt utöva taxiföraryrket och en generell bestämmelse om tillsyn över tillfälliga yrkesutövare i den nya lagen om yrkeskvalifikationer.
Remissinstanserna: Transportstyrelsen menar att det krävs ändringar i taxitrafiklagen (2012:211) om taxiförare tillfälligt ska kunna vara verksamma i Sverige utan legitimation.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens uppfattning att nuvarande reglering kring taxiyrket uppfyller definitionen av reglerat yrke i yrkeskvalifikationsdirektivet. Mot bakgrund av detta gör även regeringen samma bedömning som Transportstyrelsen och föreslår därför att taxitrafiklagen ändras så att rätten till tillfällig yrkesutövning framgår. Som framgår ovan kan medlemsstaterna, när det är fråga om etablering, kräva ett nationellt godkännande vilket inte är möjligt i fråga om tillfälligt yrkesutövande. När det gäller taxiförare innebär detta exempelvis att det inte är möjligt att ställa vandelskrav på taxiförare som tillfälligt utövar yrket i Sverige. Dock är det en förutsättning att en yrkesutövare som tillfälligt vill utöva yrket i Sverige lagligen utövar samma yrke i sitt ursprungsland.
Artikel 5.3 i direktivet innebär att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av samma tillsynsbestämmelser som de personer som utövar samma yrke i medlemsstaten. Taxitrafiklagens tillsynsparagraf behöver därför kompletteras med en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten även utövar tillsyn över att tillfälliga yrkesutövare uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
Till följd av att det införs en rätt att utöva yrket tillfälligt i Sverige, behöver också en följdändring göras i lagen som innebär att den som har rätt att utöva yrket tillfälligt, eller anlitar en sådan yrkesutövare, inte kan dömas för brott mot 5 kap. 4 § taxitrafiklagen.
10 Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt lagens olika ordningar för erkännande ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i Schweiz.
Vidare ska det framgå att denna rätt innebär en rätt att utöva det yrket i Sverige på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet.
Ett erkännande av utländska yrkeskvalifikationer ska ske genom beslut om erkännande eller genom beslut om utfärdande av ett europeiskt yrkeskort.
71
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Utredningen har dock föreslagit att innebörden av ett erkännande delvis upprepas i de bestämmelser där de olika erkännandeordningarna anges.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutet för språk och folkminnen, Sveriges läkarförbund,
Svenska barnmorskeförbundet och Vårdförbundet tillstyrker förslaget. Kommerskollegium anser, till skillnad från utredningen, att prövningen av yrkeskvalifikationerna, språket och vandel tillsammans utgör ett ”tillstånd att få utöva ett reglerat yrke” och att den enskilde ska erhålla ett beslut som innefattar alla dessa delar inom de tre månader som anges i artikel 51.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Transportstyrelsen lyfter frågan om hur gränsen dras mellan vad som är krav på yrkeskvalifikationer och vad som är andra krav. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag
Direktivet reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer, inte andra villkor
Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att, genom att reglera erkännandet av utländska yrkeskvalifikationer, jämställa yrkesutövare som har förvärvat sina kvalifikationer i ett land med de yrkesutövare som har likvärdiga utländska kvalifikationer. Syftet är inte att generellt reglera rätten att utöva yrken.
I direktivet används genomgående formuleringen att ett erkännande av yrkeskvalifikationer ska ge yrkesutövaren tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare (se artikel 4.1, 13.1, 21.1, 21.3, 49a.1 och 49b.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet).
Under förutsättning att yrkesregleringen klarar det s.k. inremarknadstestet (se artikel 59.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet) har medlemsstaterna alltjämt rätt att själva bestämma inte bara vilka yrken de ska reglera och vilka krav på yrkeskvalifikationer som ska ställas, utan även om det ska ställas andra krav än sådana som rör yrkeskvalifikationer för att få utöva yrket. Detta kan exempelvis gälla krav på tillstånd, legitimation, auktorisation, god vandel eller viss ålder.
För många av de reglerade yrkena i Sverige finns också sådana andra krav, t.ex. rörande vandel. Det är alltså inte alltid tillräckligt att sökandens yrkeskvalifikationer erkänns som likvärdiga, utan för att få utöva yrket kan även andra krav behöva vara uppfyllda. Detsamma gäller för den som har beviljats ett yrkeskort som gäller för etablering i Sverige. Det som ömsesidigt ska erkännas enligt direktivet är dock endast kvalifikationerna, vilket anges i yrkeskvalifikationsdirektivet och även föreslås anges i den nya lagen.
Som tydliggjorts ovan ska ett erkännande av yrkeskvalifikationer ge yrkesutövaren tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare. Enligt regeringens mening är rätten att utöva yrket det första steget som uppnås genom erkännandet av yrkeskvalifikationer. För tillträde till yrket kan det dock även uppställas andra krav, t.ex. rörande vandel. Genom att yrkesutövaren har fått sina
72
yrkeskvalifikationer erkända ställs personen, som nästa steg, inför dessa krav på samma villkor som landets egna medborgare.
Hur bedömningen av om övriga krav är uppfyllda ska ske regleras inte i direktivet, förutom i ett avseende. Genom ändringsdirektivet införs nämligen uttryckliga regler om medlemsländernas möjlighet att göra språkkontroller (se avsnitt 13). Sådana kontroller av om eventuella språkkrav är uppfyllda får endast ske efter det att ett beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer eller beslut om utfärdande av yrkeskort har fattats (se artikel 53.3 andra stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet). Dock ska en sådan kontroll göras före det att tillträde till ett yrke beviljas (jfr skäl 26 till ändringsdirektivet). För att sådana språkkontroller över huvud taget ska kunna ske behöver det därför enligt regeringens uppfattning göras en klar åtskillnad mellan erkännandet av kvalifikationerna och prövningen av om övriga förutsättningar för tillträde till yrket är uppfyllda. Utan en sådan uppdelning av förfarandet kan språkkontroller aldrig genomföras på ett sätt som står i överensstämmelse med direktivet.
Mot denna bakgrund är det, trots vad Kommerskollegium har anfört, regeringens uppfattning att prövningen av sökandens yrkeskvalifikationer ska utgöra en fristående del av den prövning som ska göras av en behörig myndighet i ett ärende som avser tillträde till ett reglerat yrke i Sverige på grundval av utländska kvalifikationer. Vidare är det regeringens uppfattning att den tidsfrist om tre månader som föreskrivs i artikel 51.3 avser prövningen av yrkeskvalifikationerna – tidsfristen är dock en fråga som avses regleras i förordning. När ett beslut om att de utländska kvalifikationerna motsvarar det som krävs av yrkesutövare med svenska kvalifikationer har fattats, ska den sökande därefter i alla avseenden behandlas som en sökande med svenska kvalifikationer. I de fall det ställs ytterligare krav för tillträde till ett yrke ska denna prövning alltså ske enligt det förfarande som gäller för sökande med svenska kvalifikationer, dvs. enligt respektive sektorsförfattning. Detsamma gäller den slutliga handläggningen av ett legitimations- eller auktorisationsärende.
Det faktum att det tydliggörs att prövningen av yrkeskvalifikationer utgör en fristående del av prövningen i legitimationsärenden och liknande innebär dock inte någon ändring av myndigheternas möjligheter att ta ut avgifter för dessa ärenden. Som framgår av avsnitt 20 avser dock regeringen att se över frågan om avgifter för myndighetsuppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet.
Ett erkännande avser tillträde till jämförbar verksamhet
Enligt artikel 4.2 i direktivet förutsätter tillämpningen av bestämmelserna om erkännande av yrkeskvalifikationer att det rör sig om jämförbara verksamheter. Rätten till tillträde till ett svenskt yrke är därmed beroende av om det yrke som har utövats i hemlandet är jämförbart med det svenska yrket. Det är alltså inte avgörande vilken yrkestitel som används i Sverige respektive i den andra staten. I stället är det innehållet i den faktiska yrkesverksamheten som ska bedömas och jämföras.
73
11 Etablering
11.1 Erkännande enligt den generella ordningen
Regeringens förslag: Det ska anges i den nya lagen att en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas under två förutsättningar: dels att yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av
Schweiz för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium, dels att yrket är reglerat i den staten.
Yrkesutövarens yrkeskvalifikationer ska även erkännas under förutsättning dels att yrkesutövaren har utövat yrket på heltid under ett år, eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, dels att yrkesutövaren har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten. Kravet på yrkeserfarenhet får dock inte ställas som en förutsättning för ett erkännande om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
Erkännandet ska förutsätta en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer som, i de fall det särskilt kommer att föreskrivas, ska kunna medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Denna s.k. generella ordning för erkännande av yrkeskvalifikationer ska gälla för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande i den nya lagen, och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan form av erkännande enligt denna lag.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Fastighetsmäklarinspektionen och Socialstyrelsen tillstyrker uttryckligen förslaget. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan invändning. Socialstyrelsen anser att det i den horisontella lagen eller förordningen bör förtydligas att ett erkännande av yrkeskvalifikationer förvärvade i tredjeland som erkänts av en stat inom EES eller i
Schweiz ska prövas enligt den generella ordningen.
Skälen för regeringens förslag: Den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer regleras i artikel 10–13 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Av artikel 10 i direktivet följer att den generella ordningen är tillämplig på alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande. Den generella ordningen gäller även när yrkesutövaren inte uppfyller vissa i artikeln angivna villkor som gäller för andra ordningar för erkännande. Den generella ordningen kan alltså under vissa förutsättningar bli tillämplig för samtliga i Sverige reglerade yrken. När
74
den generella ordningen för erkännande kan bli tillämplig bör framgå av den nya lagen.
Vidare bör de grundläggande förutsättningarna för rätt till etablering i Sverige enligt den generella ordningen, enligt regeringens mening, framgå av den horisontella lagen. Dessa förutsättningar, som framgår av artikel 13 i direktivet, skiljer sig åt beroende på om yrkesutövaren har förvärvat yrkeskvalifikationerna i en stat där yrket är reglerat eller i en stat där yrket inte är reglerat. De grundläggande förutsättningarna för erkännande i båda dessa situationer bör anges i lagen.
Enligt direktivet får ett erkännande i vissa fall villkoras av att yrkesutövaren genomgår en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov (artikel 14). Vidare innebär direktivet att ett erkännande under vissa förutsättningar får begränsas till att avse en del av yrket, s.k. partiellt tillträde (artikel 4f). Direktivet innehåller även bestämmelser om undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna (artikel 13.4). Dessa bestämmelser är dock på sådan detaljnivå att de inte bör regleras på lagnivå. I dessa delar bör direktivet i stället genomföras i förordning med stöd av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (se avsnitt 5). Det bör dock redan av den nya lagen framgå att ett erkännande enligt den generella ordningen förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer, som i de fall det särskilt kommer att föreskrivas, kan medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Socialstyrelsen har framfört ett önskemål om ett förtydligande rörande att ett erkännande av yrkeskvalifikationer förvärvade i tredjeland, som erkänts av en stat inom EES eller i Schweiz, ska prövas enligt den generella ordningen. Regeringen anser att detta kommer att framgå med tillräcklig tydlighet av den nya lagen.
11.2 Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas automatiskt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har lämnat synpunkter på förslaget att rätten till automatsikt erkännande ska framgå av lagen.
Myndigheten för yrkeshögskolan (MYH) är dock kritisk till den del av förslaget som rör föreskrifter i fråga om erkännande av yrkeserfarenhet.
Skälen för regeringens förslag: Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet regleras i artikel 16–19 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
75
Om det för vissa verksamheter inom hantverk, industri och handel krävs kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art omfattas dessa, på de villkor som anges i artikel 17–19 i direktivet, av automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet. Genom att villkoren anges i direktivet har alltså medlemsstaterna samordnat kraven på yrkeserfarenhet. De verksamheter som avses anges i bilaga IV till direktivet. Ett automatiskt erkännande innebär att det, till skillnad från ett erkännande enligt den generella ordningen, inte sker någon bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer.
Av de yrken som listas i bilaga IV i direktivet finns det i nuläget inget yrke där det i Sverige enbart ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art. Exempelvis finns under förteckning III i bilaga IV bestämmelser med ursprung i direktiv 82/470/EEG (Council Directive 82/470/EEC of 29 June 1982 on measures to facilitate the effective exercise of freedom of establishment and freedom to provide services in respect of activities of self-employed persons in certain services incidental to transport and travel agencies [ISIC Group 718] and in storage and warehousing [ISIC Group 720]) vilka har samordnats. En punkt avser att utföra teknisk kontroll av motorfordon, vilket besiktningstekniker eventuellt skulle kunna omfattas av. Det aktuella direktivet tar dock sikte på egenföretagare och i Sverige krävs det dessutom formell kompetens för att bli behörig besiktningstekniker. Eftersom det för att få utöva detta yrke alltså inte är tillräckligt att uppfylla direktivets krav på yrkeserfarenhet, utan det även ställs andra krav för tillträde till yrket, kan ett erkännande inte ske enligt ordningen för erkännande av yrkeserfarenhet, utan kvalifikationerna får erkännas enligt den generella ordningen.
Regeringen bedömer därför att det i dagsläget inte föreligger något reglerat yrke i Sverige för vilket ordningen för automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet ska tillämpas. Därmed saknas det anledning att i nuläget vidta några närmare genomförandeåtgärder avseende artikel 17– 19 i direktivet. Detta bör också vara i linje med vad MYH har framfört. Den allmänna rätten till automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet, som anges i artikel 16, bör emellertid genomföras genom en bestämmelse i den nya lagen, så att lagen täcker alla de ordningar för erkännande som föreskrivs i direktivet.
För det fall ett yrke i Sverige framöver regleras genom att krav ställs på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art kan nödvändiga genomförandeåtgärder ske på lägre normnivå med stöd av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs. En sådan reglering bör då lämpligen införas i sektorsregleringen för det yrke som blir aktuellt.
76
11.3 Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordning av minimikraven för utbildning
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att en yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska, tandläkare, specialisttandläkare eller veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag, men anger inte uttryckligen att specialistläkare och specialisttandläkare omfattas av bestämmelserna.
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. Socialstyrelsen anser att även specialisttandläkare och specialistläkare ska ingå i uppräkningen eftersom de omfattas av automatiskt erkännande. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att det inte går att utgå från att utbildningarna för veterinärer i andra länder uppfyller direktivets minimikrav och menar att detta är något som Jordbruksverket borde kontrollera innan ett automatiskt erkännande beviljas. Flera lärosäten, däribland Göteborgs universitet och Högskolan i Kristianstad, har principiella invändningar och motsätter sig att utbildningar detaljregleras på överstatlig nivå.
Skälen för regeringens förslag
Yrken som omfattas av automatiskt erkännande
Automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning regleras i artikel 21 och i bilaga V till yrkeskvalifikationsdirektivet.
Enligt direktivet ska medlemsstaterna automatiskt erkänna bevis på formella kvalifikationer att utöva yrkena läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare och arkitekt, om yrkesutövarens examensbevis och eventuella ytterligare behörighetsbevis återfinns i den uppräkning av nationella examina som finns i direktivets bilaga V. Ett automatiskt erkännande innebär att det – till skillnad från ett erkännande enligt den generella ordningen – inte sker någon bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer, utan att examensbeviset i sig ger rätt att utöva yrket i alla medlemsstater där yrket är reglerat, på samma villkor som de som har förvärvat sina kvalifikationer i den mottagande medlemsstaten.
Automatiskt erkännande av veterinärexamina regleras i dag i Jordbruksverkets föreskrifter, se Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2009:83) om behörigheter för djurhälsopersonal. Automatiskt erkännande av examina på hälso- och sjukvårdsområdet
77
regleras i dag i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:23) om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården. Arkitekt utgör inte ett reglerat yrke i Sverige och något behov av regler om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer från andra länder i fråga om detta yrke finns därmed inte.
Utredningen har valt att inte ta med specialistläkare och specialisttandläkare i sitt förslag till uppräkning över vilka yrken som omfattas av det automatiska erkännandet. Skälen för detta framgår inte, men troligen har dessa specialiseringar ansetts ingå i yrkena läkare respektive tandläkare. Regeringen delar dock Socialstyrelsens uppfattning att det uttryckligen bör framgå av det svenska genomförandet att även specialiseringarna ingår bland de yrken som erkänns automatiskt. Detta ändrar inget i sak jämfört med utredningens förslag, men tydliggör bestämmelsens tillämpningsområde.
Horisontell reglering och sektorsreglering
De yrken som berörs av det automatiska erkännandet är i många fall sådana där rörligheten över gränserna är omfattande. Vidare är reglerna som styr erkännandet av kvalifikationer inom dessa yrken en central del av direktivet. De utbildningar som samordnats genom direktivet berör dock för Sveriges del endast två sektorer, hälso- och sjukvården och djurens hälso- och sjukvård, och det finns därför inte anledning att ta in de materiella bestämmelserna om automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning i den horisontella lagstiftningen. Vilka utländska examina som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande bör därför även i fortsättningen anges i Socialstyrelsens respektive Jordbruksverkets föreskrifter.
I formell mening bör dock den nya lagen även gälla för automatiska erkännanden. Med detta i åtanke, samt för att underlätta för tillämparen, bör den horisontella lagen ange att yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz och som ger rätt att där utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska, tandläkare, specialisttandläkare eller veterinär ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659) och lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
En följd av att den nya lagen ska gälla även vid prövningen av en ansökan som omfattas av den automatiska ordningen är att den nya förordningens förfarandebestämmelser blir tillämpliga.
Enligt direktivet är det de enskilda medlemsstaterna som ansvarar för att deras utbildningar uppfyller direktivets krav samt att anmäla vilka examina som ska föras in i bilaga V i direktivet. Precis som SLU anger sker det ingen förhandskontroll av de utbildningar som medlemsstaterna anmäler. Att så är fallet innebär emellertid, enligt regeringens uppfattning, inte att en behörig myndighet i ett enskilt fall kan frångå direktivets ordning för automatiskt erkännande. Medlemsstaterna har dock givetvis en skyldighet att se till att de utbildningar som anmäls uppfyller direktivets krav och kan, om så befaras inte vara fallet, bli föremål för ett överträdelseärende.
78
11.4 Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper
Regeringens förslag: Det ska framgå av den nya lagen att om Europeiska kommissionen beslutar om gemensamma utbildningsramar eller utbildningsprov som Sverige omfattas av, ska en yrkesutövares kvalifikationer erkännas automatiskt. Detta ska ske under förutsättning att yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram eller att yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i
Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några synpunkter på förslaget eller något att invända mot detta. Uppsala universitet tillstyrker förslaget, men påpekar att det, för möjligheten att undanta ett yrke från att omfattas av en gemensam utbildningsram eller gemensamma utbildningsprinciper, är av avgörande betydelse att information tidigt når de myndigheter som kontrollerar yrket. Karolinska institutet menar att det inte framgår vilka konsekvenser förslaget har för högskolesektorn. Naturvetarna anser att utbildningsfrågor bäst hanteras nationellt och att direktivets villkor för en gemensam utbildningsram är otillräckliga. Naturvetarna understryker därför vikten av att behålla möjligheten till undantag för införandet av nya utbildningsramar, särskilt i de fall folkhälso- eller miljöskyddsaspekter berörs. Svenska barnmorskeförbundet befarar att processen med att ta fram gemensamma utbildningsramar kan bli långdragen.
Skälen för regeringens förslag
Direktivets bestämmelser
Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper regleras i artikel 49a och 49b i direktivet. Bestämmelserna är nya och har inte tidigare haft någon motsvarighet i det ursprungliga direktivet. Direktivet föreskriver att sådana minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att kunna utöva ett specifikt yrke ska kunna fastställas genom delegerade akter, s.k. gemensamma utbildningsramar, som deltagande medlemsländer ska kunna lägga till grund för automatiskt erkännande. På motsvarande sätt kan ett gemensamt utbildningsprov fastställas, och en sökande med godkänt resultat ska automatiskt erkännas för yrket på samma villkor som innehavare av kvalifikationer uppnådda i medlemsstaten i fråga. De gemensamma utbildningsramarna och de gemensamma utbildnings-proven kallas sammantaget för gemensamma utbildningsprinciper. Europeiska kommissionen har vidare befogenhet att i genomförandeakt bl.a. föreskriva hur ofta gemensamma utbildningsprov ska anordnas under ett kalenderår.
Enligt artikel 49a och 49b finns det vissa möjligheter för en stat att undantas från skyldigheten att införa gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprov och därmed undantas från kravet att automatiskt erkänna yrkeskvalifikationer som förvärvats i enlighet med dessa
79
utbildningsprinciper. En medlemsstat ska, för det fall den anser att något av villkoren för att undantas är uppfyllt, meddela kommissionen detta inom sex månader efter att den delegerade akten har beslutats.
Metod för genomförandet
Det saknas ännu delegerade akter som fastställer gemensamma utbildningsramar eller gemensamma utbildningsprov och det är för närvarande inte känt inom vilka områden Europeiska kommissionen har för avsikt att föreslå att gemensamma utbildningsprinciper införs. För ett fullständigt genomförande av yrkeskvalifikationsdirektivet krävs dock att direktivets grundläggande artiklar rörande automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper genomförs i nationell rätt redan nu. Avsaknaden av de delegerade akterna för med sig att detta genomförande behöver villkoras med att det automatiska erkännandet endast ska tillämpas i de fall kommissionen har antagit en delegerad akt och endast om Sverige omfattas av denna.
I avsaknad av delegerade akter för bestämda yrken går det inte att i nuläget genomföra direktivet i denna del i sektorslagstiftningen. Som angetts i avsnitt 5 är också tanken att den nya horisontella lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer ska täcka alla de ordningar för erkännande som föreskrivs i direktivet. Det bör därför framgå av den nya lagen att om kommissionen beslutar om gemensamma utbildningsramar eller utbildningsprov som Sverige omfattas av ska en yrkesutövares kvalifikationer erkännas automatiskt, om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram eller om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov.
I den mån de delegerade akter och genomförandeakter som avses antas av kommissionen kräver ett genomförande från svensk sida, bör genomförandet ske med stöd av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet (se avsnitt 5).
Eftersom det närmare innehållet i de delegerade akterna och genomförandeakterna ännu inte är känt är det för tidigt att uttala sig om huruvida Sverige kommer vilja utnyttja möjligheten till undantag. Om Sverige önskar utnyttja möjligheten till undantag är det dock viktigt att säkerställa att de närmare förfaranderegler för detta, som framgår av direktivet, efterlevs.
80
12 Fortbildning för de hälso- och sjukvårdsyrken som omfattas av automatiskt erkännande och för veterinärer
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några särskilda bemyndiganden för Socialstyrelsen och Jordbruksverket att meddela föreskrifter om fortbildning för apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och veterinärer.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår, till skillnad från regeringen, att det införs bemyndiganden i patientsäkerhetslagen (2010:659), patientsäkerhetsförordningen (2010:1369), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård som gör det möjligt för
Socialstyrelsen och Jordbruksverket att meddela föreskrifter om fortbildning för apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och veterinärer.
Remissinstanserna: Många av de remissinstanser som uttalat sig i frågan om fortbildning ställer sig positiva till utredningens förslag. Svenska läkaresällskapet anför att fortbildning är en central fråga för patientsäkerhet och för den fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården samt avgörande för den enskildes yrkesutövning. Sveriges läkarförbund framhåller att de svenska läkarnas deltagande i fortbildning har minskat kraftigt under den senaste tioårsperioden.
Sveriges läkarförbund, Sveriges Tandläkarförbund och Svensk sjuksköterskeförening anför att föreskrifterna bör beskriva både yrkesutövarens och arbetsgivarens eller huvudmannens ansvar för fortbildning. Enligt Saco förefaller det märkligt att, som utredningen föreslår, lägga fortbildningsansvaret på den enskilde. Föreskrifterna bör i stället riktas till arbetsgivarna. Naturvetarna och Vårdförbundet har liknande synpunkter. Svenska läkaresällskapet menar att utformningen av föreskrifterna är en komplex och omfattande fråga som måste ha en bred förankring hos professionen. Flera lärosäten, bl.a. Göteborgs universitet och
Linköpings universitet samt Svensk sjuksköterskeförening framhåller behovet av att de behöriga myndigheterna samverkar med lärosätena.
Flera remissinstanser, bl.a. Malmö högskola, Saco och SRAT, anser att föreskrifter om fortbildning bör tas fram som gäller samtliga legitimationsyrken inom hälso- och sjukvården.
Sveriges Kommuner och Landsting framhåller behovet av att utreda eventuella kostnader för kommuner och landsting liksom påverkan på det kommunala självstyret.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ser mycket positivt på att medlemsstaterna får ett tydliggjort ansvar för fortbildning särskilt för de yrkesgrupper som omfattas av det automatiska erkännandet. SLU vänder sig dock mot skrivningen angående fortbildning i utredningen och för-
81
ordningstexten därför att den inte återger detsamma som i direktivet. I direktivet anges att medlemsstaterna ska främja fortbildning och yrkesutveckling. Skrivningen i direktivet innefattar till skillnad från skrivningen i utredningen ett visst mått av ansvar för att underlätta för yrkesutövarna att få tillgång till samt möjlighet och motivation att utnyttja sådan utbildning.
Stockholms läns landsting anför att kompetensutveckling innebär en utveckling av både kunskap, färdigheter och förmåga, vilket sker genom insatser i form av skolmässig utbildning, kurser och erfarenhetsutbyte liksom genom kontinuerligt lärande i det dagliga arbetet.
Socialstyrelsen delar inte utredningens bedömning att direktivets krav på fortbildning kräver ytterligare reglering. Myndighetens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete ställer redan i dag krav på att verksamheterna har ett systematiskt kvalitetsarbete för personalens behov av vidareutbildning. Jordbruksverket avstyrker förslaget att ha föreskrifter om fortbildning och ifrågasätter vad dessa i så fall skulle innehålla. Verket ser det som både svårt och olämpligt att i detalj reglera hur veterinärer ska upprätthålla sin kompetens. Jordbruksverket ser också svårigheter med att kontrollera efterlevnaden av sådana föreskriftskrav.
Skälen för regeringens bedömning
Direktivets bestämmelse om fortbildning
Enligt artikel 22 b i direktivet ska medlemsstaterna, i enlighet med varje medlemsstats specifika förfaranden, genom att uppmuntra fortbildning, säkerställa att yrkesutövare som omfattas av direktivets bestämmelser om automatiskt erkännande på grundval av samordnade minimikrav för utbildning kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket. Artikeln gäller alltså yrkena läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, barnmorska, apotekare, veterinär och arkitekt. Fortbildningsinsatserna bör omfatta tekniska, vetenskapliga, rättsliga och etiska framsteg inom respektive yrke (jfr skäl 15 i ändringsdirektivet). Artikel 22 b är ny och har inte någon motsvarighet i det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. De åtgärder som vidtas ska enligt samma artikel anmälas till kommissionen senast den 18 januari 2016. Vidare ska medlemsländernas samordnare enligt artikel 56.4 d kontinuerligt utbyta information och bästa praxis för att optimera kompetensutvecklingen.
Utredningens förslag
Utredningen påpekar att det är ovidkommande för bedömningen av en yrkesutövares rätt att utöva yrket i vilken utsträckning yrkesutövaren faktiskt har uppdaterat sina kunskaper, färdigheter och kompetenser kontinuerligt efter fullgjord utbildning. Det är upp till medlemsländerna att, i enlighet med de specifika förfaranden som gäller i respektive land, säkerställa att det finns förutsättningar att fortbilda sig. Enligt utredningen är det inte tillräckligt för att uppfylla direktivets krav att över-
82
lämna till arbetsmarknadens parter att, i enlighet med den svenska modellen, närmare reglera krav på fortbildning i kollektivavtal tillämpliga för respektive yrkesgrupp. För att samtliga yrkesutövare ska omfattas oavsett verksamhetsform bör, enligt utredningen, dessutom Socialstyrelsen och Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter som säkerställer att de berörda yrkesgrupperna kontinuerligt och på ett strukturerat sätt kan tillgodogöra sig bl.a. nya rön genom kompetensutveckling.
Hälso- och sjukvårdspersonal
För att få bedriva hälso- och sjukvård i Sverige finns övergripande krav på verksamheten på så sätt att det ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges (2 e § hälso- och sjukvårdslagen [1982:763]). Med god vård avses bl.a. att den är av god kvalitet och med en god hygienisk standard och att den tillgodoser patientens behov av trygghet i vården och behandlingen (2 a §). Därutöver anges i 31 § samma lag att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Motsvarande reglering finns i 3, 4 a och 16 §§tandvårdslagen (1985:125). I 3 kap. patientsäkerhetslagen finns bestämmelser om vårdgivares skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete, vilket bl.a. innebär att planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen respektive tandvårdslagen upprätthålls (3 kap. 1 §). Enligt förarbetena innebär detta bl.a. att tillse att de som arbetar i verksamheten har rätt kompetens för sina arbetsuppgifter och att de i övrigt fullgör sina åligganden på ett korrekt sätt. I detta ligger också ett ansvar för att se till att eventuella brister i kunskap eller kompetens hos personalen åtgärdas genom lämplig fortbildning (prop. 2009/10:210 s. 90).
Enligt 6 kap. 1 § patientsäkerhetslagen ska hälso- och sjukvårdspersonalen utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Patienter ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Av 2 § samma kapitel följer att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen själv bär ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter, vilket dock inte innebär någon inskränkning i vårdgivarens ansvar enligt lagen eller annan författning. Enligt 4 § är hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att bidra till att hög patientsäkerhet upprätthålls. Personalen ska i detta syfte till vårdgivaren rapportera risker för vårdskador samt händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada.
Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9). Enligt 3 kap. 1 § ska vårdgivaren ansvara för att det finns ett ledningssystem för verksamheten, vilket ska användas för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Med kvalitet avses enligt 2 kap. 1 § att en verksamhet uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter om bl.a. hälso- och sjukvård och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. Av föreskrifterna följer bl.a. att vårdgivaren med stöd av ledningssystemet ska planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra
83
verksamheten samt på olika sätt systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Av Socialstyrelsens handbok för tillämpningen av SOSFS 2011:9 framgår att för att den som bedriver verksamheten ska kunna utveckla och säkra kvaliteten behöver denne planera för personalförsörjning och kompetensutveckling.
Enligt 3 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2009:9) om detaljhandel vid öppenvårdsapotek ska öppenvårdsapotek ha personal som till antal och kompetens säkerställer en god kvalitet och säkerhet vid bedrivandet av verksamheten. I 26 § anges att apotekets egenkontrollprogram bl.a. ska innehålla kompetensutvecklingsplaner för personalen.
Patientsäkerhetslagen innehåller även bestämmelser som möjliggör för tillsynsmyndigheten att vidta åtgärder både mot vårdgivare som inte fullgör sin skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete och mot hälso- och sjukvårdspersonal som exempelvis visat sig oskickliga i sin yrkesutövning.
Veterinärer
I 2 kap. 1 § 1 lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård föreskrivs att den som tillhör djurhälsopersonalen, där veterinärer ingår, ska fullgöra sina arbetsuppgifter i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta innebär att den som tillhör djurhälsopersonalen ska beakta både det vetenskapliga underlaget och den kliniska erfarenheten av metoden i fråga. För att kunna fullgöra skyldigheten krävs bl.a. att yrkesutövaren fortlöpande upprätthåller och kompletterar sina kunskaper och färdigheter genom exempelvis fortbildning (se prop. 2008/09:94 s. 59).
Det finns också i 2 kap. 2 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård en skyldighet för djurhälsopersonal att enbart få fullgöra uppgifter som han eller hon har kompetens för. Med kompetens avses både formell kompetens, som följer av den yrkesverksammes utbildning, och reell kompetens, dvs. kunskap för att i praktiken kunna utföra en arbetsuppgift (se prop. 2008/09:94 s. 59 f.).
Genom 2 kap. 5 § 2 lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 2 kap. 2 § 2 förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård bemyndigas också Jordbruksverket att meddela föreskrifter om de övriga skyldigheter för djurhälsopersonal som behövs för en god och säker vård.
I nämnda lag finns bestämmelser som ger tillsynsmyndigheten rätt att meddela förelägganden mot yrkesutövare som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Yrkesutövaren kan också i vissa fall åläggas disciplinpåföljd.
Regeringens överväganden
Enligt regeringens mening är det viktigt, inte minst ur patientsäkerhetssynpunkt, att hälso- och sjukvårdspersonalen kontinuerligt uppdaterar sin kompetens och håller sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke. På hälso- och sjukvårdsområdet finns det ett omfattande regelverk som innebär att vårdgivare och arbetsgivare ska utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten. Att möjliggöra för personalen att fortbilda sig är en självklar del i detta arbete. Även yrkesutövaren har ett ansvar för att
84
upprätthålla sin kompetens och följa med utvecklingen inom yrket. Kompetensutveckling kan ske både genom utbildning och kurser och genom lärande i det dagliga arbetet.
Det finns också bestämmelser som innebär en skyldighet för djurhälsopersonal att kontinuerligt upprätthålla sin kompetens. Liksom personalen inom humansjukvården kan veterinärer fortbilda sig på många olika sätt, t.ex. genom att på egen hand ta del av nya forskningresultat, och inte enbart genom deltagande i organiserad utbildning.
Direktivet kräver att medlemsstaterna uppmuntrar fortbildning och på så sätt säkerställer att berörda yrkesutövare kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser. Regeringen instämmer dock i
Socialstyrelsens och Jordbruksverkets bedömning att det inte är nödvändigt, och heller inte lämpligt, med ytterligare och mer detaljerad reglering av krav på fortbildning. Det väsentliga är att den yrkesverksamme faktiskt kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser, inte hur detta sker. Regeringen gör därmed bedömningen att både berörd hälso- och sjukvårdspersonal och veterinärer redan i dag har möjlighet till fortbildning i den omfattning som krävs för att de ska kunna hålla sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke. Några ytterligare åtgärder i syfte att uppmuntra fortbildning är därför inte nödvändiga för att kraven i artikel 22 b ska anses uppfyllda.
Artikel 22 b gäller även det i Sverige oreglerade yrket arkitekt. Regeringen delar utredningens bedömning att det, mot bakgrund av att yrket som sådant är oreglerat, inte finns skäl för en reglering av arkitekternas fortbildning.
13 Kunskaper i svenska språket
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att yrkesutövarens kunskaper i svenska språket, vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas, endast får beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna. Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen uttrycker rekvisitet för när en kontroll av språkkunskaper får genomföras något annorlunda jämfört med lydelsen i direktivet. Regeringen föreslår dock att rekvisitet i lagen formuleras på samma sätt som i direktivet. Av utredningens lagförslag framgår inte att vad som anges i lagen om språkkontroller gäller om inte annat föreskrivs. Däremot innehåller utredningens förslag ett bemyndigande att meddela föreskrifter om språkkontroller.
85
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Detta gäller bl.a. Fastighetsmäklarinspektionen, Malmö högskola, Arbetsförmedlingen, Stockholms läns landsting, Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, Naturvetarna, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, SRAT, Sveriges Tandläkarförbund, Institutet för språk och folkminnen, Sveriges läkarförbund,
Vårdförbundet och Sveriges ingenjörer.
Kammarrätten i Sundsvall och Kommerskollegium ifrågasätter om rekvisitet ”av särskild anledning i det enskilda fallet” inte är mer långtgående än direktivets rekvisit enligt vilket språkkontroller får utföras om ”det finns allvarliga och konkreta tvivel”.
Socialstyrelsen påtalar att det med nuvarande reglering ställs olika språkkrav beroende på utbildningsland. Myndigheten anser att det utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv saknas skäl för detta och efterfrågar därför följdändringar i 4 kap. patientsäkerhetslagen. Malmö högskola, Svensk sjuksköterskeförening och Sveriges läkarförbund framför liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Stockholms län, Statens skolverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges lärarförbund är kritiska till att endast yrken inom hälso- och sjukvården ansetts ha behov av mer regelmässiga språktester. Mäklarförbundet, Svenska audionomföreningen och Sveriges trafikskolors riksförbund lyfter vikten av goda språkkunskaper hos respektive yrkesgrupp. Linköpings universitet är tveksamt till att prövningen av yrkeskvalifikationer ska ske separat från övriga krav, dvs. att kontroll av språkkunskaper endast får göras vid befogad misstanke om att sådana saknas. Högskolan i Dalarna anser att de formuleringar utredningen föreslår ska finnas i den nya lagen är svåra att tillämpa och Karolinska institutet efterlyser en tydligare beskrivning av hur kontroll av tillräckliga språkkunskaper är tänkt att utföras. Sveriges apoteksförening, Sveriges läkarförbund och Vårdförbundet lyfter frågor om arbetsgivarens möjligheter till och ansvar för bedömning av språkkunskaper. Institutet för språk och folkminnen efterlyser en uppföljning av språkkontroller och de krav som ställs.
Skälen för regeringens förslag
Direktivets bestämmelser
I artikel 53 i yrkeskvalifikationsdirektivet anges att yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i den mottagande medlemsstaten. Vidare anges i vilka fall och när språkkunskaper får kontrolleras. Denna bestämmelse har förtydligats i flera avseenden genom ändringsdirektivet. Som anges i skäl 26 till ändringsdirektivet har det funnits ett behov av att klargöra de behöriga myndigheternas respektive arbetsgivarens roll i sammanhanget. Bland annat framgår av artikel 53.3 att sådana kontroller av språkkunskaperna som utförs eller övervakas av den behöriga myndigheten endast får förekomma avseende yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. För andra yrken krävs att det finns allvarliga och konkreta tvivel om huruvida yrkesutövarens språkkunskaper är tillräckliga för att en kontroll ska få genomföras. Vidare förtydligas i samma punkt att kontroller av språkkunskaper bara får ske efter det att ett europeiskt
86
yrkeskort har utfärdats eller efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. I skäl 26 till ändringsdirektivet anges dock att det är särskilt viktigt för yrken med konsekvenser för patientsäkerheten att språktester görs innan yrkesutövaren börjat utöva yrket i den mottagande medlemsstaten.
Vidare anges i artikel 53.4 att alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den verksamhet som ska utövas samt att den berörda yrkesutövaren ska ha rätt att överklaga sådana kontroller enligt nationell lagstiftning.
Den svenska regleringen och tillämpningen i dag
Bestämmelsen om att yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha nödvändiga språkkunskaper finns i sektorsförfattningar som genomför det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. Förutsättningarna för att den behöriga myndigheten ska få genomföra språkkontroller och när sådana får ske angavs emellertid inte i det ursprungliga direktivet och har följaktligen inte heller reglerats i svensk rätt.
De ändringar avseende språkkunskaper som har införts i yrkeskvalifikationsdirektivet klargör att nationella krav på språkkunskaper inte får påverka rätten till erkännande av yrkeskvalifikationer. Detta innebär bl.a. att en språkkontroll inte får ske under pågående handläggning av ett ärende om erkännande av yrkeskvalifikationer, utan först efter det att beslut om erkännande har fattats (se avsnitt 10).
Utredningen har konstaterat att myndigheterna har gjort olika tolkningar av det ursprungliga direktivet i fråga om innebörden av språkkravet. Som exempel kan nämnas att Socialstyrelsen har funnit att yrkesutövarens språkkunskaper inte alls ska beaktas av myndigheten i ett legitimationsärende, vilket innebär att det överlämnas till den potentiella arbetsgivaren att kontrollera och bedöma om kunskaperna är tillräckliga för utövandet av yrket. Det finns även exempel på det motsatta, nämligen att ett intyg som tillstyrker tillräckliga språkkunskaper är avgörande för att den sökandes yrkeskvalifikationer ska prövas av Skolverket.
Tydliggörande av när i processen språkkontroll får göras
Ändringsdirektivets förtydligande om att en eventuell språkkontroll inte får göras förrän efter det att yrkeskvalifikationen har erkänts innebär enligt regeringens mening att bristande språkkunskaper hos yrkesutövaren inte befriar den behöriga myndigheten från att först pröva yrkesutövarens ansökan om erkännande och då göra en bedömning av yrkeskvalifikationerna i sig.
Som beskrivs i avsnitt 10 innebär regeringens förslag att förfarandet för prövningen av en ansökan om rätt att utöva ett reglerat yrke delas upp i två eller tre steg. I det första steget ska det prövas om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer är tillräckliga, och därmed ger sökanden samma rätt att utöva yrket som om yrkeskvalifikationerna hade förvärvats här i landet. Denna prövning avslutas med ett beslut rörande erkännande av yrkeskvalifikationerna. I ett andra steg får den behöriga myndigheten, om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutövaren har för yrket nödvändiga språkkunskaper, besluta att kontrollera dessa kunskaper. Först därefter, i ett tredje steg, ska den behöriga myndigheten ta ställning till om i förekommande fall övriga villkor för be-
87
viljande av behörighet att utöva yrket är uppfyllda. Genom att på detta sätt dela upp förfarandet i flera steg skapas alltså en sådan öppning som nu saknas, där myndigheten kan genomföra språkkontroller i enlighet med direktivets bestämmelser.
Regeringen föreslår, mot denna bakgrund, att det införs en bestämmelse i den nya lagen om att språkkontroller får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. Detta innebär att även om det i sektorsförfattning ställs krav på språkkunskaper för att tillträde till ett visst yrke ska beviljas, får sökandens brister i detta avseende inte beaktas vid prövningen av om yrkeskvalifikationerna ska erkännas.
Språkkunskaper som utgör yrkeskvalifikationer
I vissa fall kan dock språkkunskaper utgöra yrkeskvalifikationer, dvs. kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet. Som exempel på yrken där språkkunskaperna utgör en yrkeskvalifikation kan nämnas tolkar och lärare i ämnet svenska. I sådana fall bör språkkunskaperna kontrolleras inom ramen för den prövning som görs vid erkännande av yrkeskvalifikationer. Även detta bör framgå av den nya lagen. Bland annat för att tillmötesgå Högskolan i Dalarnas synpunkt om att utredningens formuleringar som rör språk skulle bli svår att tillämpa, föreslår regeringen att möjligheten att kontrollera språkkunskaper som utgör yrkeskvalifikationer uttrycks något annorlunda än utredningen föreslagit. Med detta avses dock inte någon förändring i sak.
Språkkontroll vid allvarliga och konkreta tvivel om språkkunskaper
När det gäller rekvisitet för när en språkkontroll får genomföras ska, enligt utredningens förslag, direktivets rekvisit ”allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutövaren har tillräckliga språkkunskaper” bytas ut mot ”av särskild anledning i enskilda fallet kan antas” då detta bättre överensstämmer med det svenska författningsspråket. En sådan anpassning till det svenska författningsspråket får inte medföra att bestämmelsen får en vidare innebörd än vad som följer av direktivet. Regeringen delar alltså de synpunkter som framförts av Kammarrätten i Sundsvall och Kommerskollegium i detta avseende och samma rekvisit som anges i direktivet bör därför användas i lagen.
Den omständigheten att yrkesutövare enligt direktivet ska ha ”nödvändiga” språkkunskaper för att utöva yrkesverksamhet, innebär att de bestämmelser om språkkunskaper som återfinns i vissa sektorsförfattningar rörande reglerade yrken inte får tolkas och tillämpas på ett sätt som innebär att högre krav ställs än vad som är faktiskt är nödvändigt. Sådana krav på språkkunskaper ska alltså vara anpassade och proportionerliga i förhållande till det faktiska behov av sådana kunskaper som föreligger inom respektive yrke. Av den nya lagens bestämmelse om språkkontroll bör det också framgå att de allvarliga och konkreta tvivlen ska avse nödvändiga språkkunskaper. Därmed får även direktivets nya bestämmelse om att alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den verksamhet som ska utövas anses genomförd.
Eftersom olika krav på språkkunskaper gäller för olika yrken är det svårt att uttala sig generellt om vilka faktiska omständigheter som kan
88
medföra att allvarliga och konkreta tvivel inte kan anses föreligga. I vissa fall kan det vara tillräckligt om den sökande har varit bosatt i Sverige under en viss tid för att det inte ska föreligga sådana tvivel, i andra att han eller hon har genomfört en anpassningsperiod eller klarat ett lämplighetsprov skrivet på svenska.
Språkkontroller för yrken som rör patientsäkerhet
Som framgår ovan får enligt huvudregeln språkkontroller endast utföras om det finns allvarliga och konkreta tvivel på språkkunskaper i det enskilda fallet. Direktivet ger emellertid medlemsstaterna en möjlighet att införa regelmässiga språkkontroller, dvs. kontroller även i fall då det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel, avseende yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. Regeringen anser att det finns skäl som talar för att Sverige ska använda sig av denna möjlighet och överväger frågan.
Eftersom sådana språkkontroller inte får införas för samtliga yrken utan bara för yrken inom en viss sektor bör kontrollerna inte regleras i den nya generella lagen. Ett sådant eventuellt undantag från huvudregeln om kontroll vid allvarliga och konkreta tvivel på kunskaper i det svenska språket bör i stället regleras genom föreskrifter i sektorslagstiftningen som antas med stöd av bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet (se avsnitt 5).
Lagrådet har påtalat att den föreslagna regleringen om språkkontroller i lagen, dvs. att kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av en yrkeskvalifikation får kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper som är nödvändiga för yrket, ger intryck av att vara uttömmande. Lagrådet påpekar dock att det av författningskommentaren framgår att det i fråga om vissa yrken får utföras språkkontroller i vissa andra fall och att föreskrifter om sådana språkkontroller kan införas med stöd av bemyndigandet i lagen. Lagrådet anser att detta är ett exempel på att den föreslagna författningsstrukturen inte bara blir svåröverskådlig utan också missvisande och motsägelsefull. Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkt och föreslår därför att det anges i lagen att bestämmelsen om kontroll av kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna gäller om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras.
När det gäller Socialstyrelsens synpunkt om att det inte bör göras åtskillnad på utbildningsland när det gäller krav på språkkunskaper vill regeringen tydliggöra att den nya lagen avser erkännande av yrkeskvalifikationer enligt de ramar som yrkeskvalifikationsdirektivet ger. Krav på språkkunskaper för personer från andra länder behandlas därför inte i detta sammanhang. Det kan understrykas att yrkeskvalifikationsdirektivet inte hindrar att medlemsländerna ställer samma krav på språkkunskaper oavsett var yrkeskvalifikationerna är förvärvade.
Är det möjligt att införa ytterligare språkkontroller?
Flera remissinstanser har uttryckt önskemål om att även andra yrken, utöver de som har konsekvenser för patientsäkerheten, ska omfattas av
89
krav på regelmässiga språkkontroller, dvs. kontroller även i fall då det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har för yrket nödvändiga språkkunskaper. Regeringen kan dock konstatera att det av direktivet klart framgår att sådana regelmässiga kontroller endast får införas för yrken med konsekvenser för patientsäkerheten. För övriga yrken ska beslut om kontroll av språkkunskaper fattas i enskilda fall. Det finns därför inte möjlighet att tillmötesgå dessa synpunkter i den nya lagen. Regeringen bedömer dock att för yrken där det ändå ställs höga krav på kunskaper i svenska är den praktiska effekten av att detta inte behandlas i den nya lagen begränsad.
För exempelvis läraryrket kan det för många lärarkategorier finnas skäl för Statens skolverk att överväga höga krav på kunskaper i svenska, eftersom det får anses nödvändigt för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig undervisningen.
För yrken där det endast är nödvändigt med grundläggande kunskaper i svenska torde det däremot vara enklare för den sökande att visa att han eller hon uppfyller kravet. Vidare bör det noteras att om närmare kunskaper i svenska inte alls krävs för utövande av vissa reglerade yrken saknar den nya lagens bestämmelse praktisk relevans för dessa.
Slutligen bör det understrykas att, som framgår av avsnitt 10 ger inte direktivet och inte heller den föreslagna lagen några rättigheter i fråga om att bli anställd. Med utgångspunkt i de eventuella krav på språkkunskaper som finns i författning finns givetvis en möjlighet för arbetsgivaren att bedöma vilka språkkunskaper en specifik tjänst kräver. Detta innebär att även om den behöriga myndigheten har erkänt yrkeskvalifikationerna och funnit att yrkesutövaren uppfyller språkkravet och andra eventuella krav, är det upp till arbetsgivaren att avgöra om person i fråga ska anställas.
Överklagande
Som anges ovan framgår det av artikel 53.4 i direktivet att beslut om att språkkontroll ska ske ska kunna överklagas. Eftersom detta får anses vara ett beslut som går yrkesutövaren emot kommer beslutet att omfattas av den möjlighet till överklagande som föreslås gälla för samtliga beslut enligt den nya lagen som går den enskilde emot (se avsnitt 18).
14 Yrkespraktik
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar om yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
90
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar förslaget tillstyrker det. Socialstyrelsen konstaterar att förslaget för hälso- och sjukvårdsyrkena framför allt rör allmäntjänstgöring för läkare (AT), praktisk tjänstgöring som psykolog (PTP) och praktisk tjänstgöring för naprapater och kiropraktorer. Även SRAT lyfter fram kiropraktorer som ett exempel.
Skälen för regeringens förslag
Bestämmelser i direktivet
Bestämmelser om erkännande av yrkespraktik finns i artikel 55a i direktivet. Bestämmelserna anger att om det för tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten krävs en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet, vid behandling av en ansökan om tillstånd att få utöva det reglerade yrket, erkänna den yrkespraktik som förvärvats i en annan stat. De behöriga myndigheterna ska offentliggöra riktlinjer för hur den yrkespraktik som förvärvas i en annan medlemsstat ska organiseras och erkännas. En förutsättning för att yrkespraktiken sedan ska erkännas är att den är i enlighet med dessa riktlinjer. Medlemsstaterna får i nationell lagstiftning fastställa en rimlig begränsning på den del av yrkespraktiken som kan förvärvas utomlands.
Syftet med bestämmelsen är enligt skäl 27 till ändringsdirektivet att underlätta rörligheten för unga nyutexaminerade. Om en nyutexaminerad person avslutar en yrkespraktik i en annan medlemsstat än den stat där utbildningen har ägt rum bör praktiken i fråga erkännas när den nyutexaminerade ansöker om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten.
När det gäller yrkespraktik som förvärvats i tredjeland ska sådan praktik beaktas enligt skäl 27 och artikel 55a.
Erkännande av yrkespraktik
Skyldigheten att erkänna yrkespraktik gäller yrken där det förutom krav på viss examen även krävs yrkespraktik för att få utöva yrket, men då praktiken har utförts i en annan medlemsstat. För svenskt vidkommande innebär det att personer med svenska yrkeskvalifikationer, som har gjort yrkespraktik i en annan stat inom EES eller i Schweiz ska ges rätt att få yrkespraktiken erkänd här i landet. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, träffar bestämmelsen alltså inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer med svenska yrkeskvalifikationer.
Som exempel på yrken där erkännande av utländsk yrkespraktik kan bli aktuell i Sverige kan nämnas läkarnas allmäntjänstgöring och yrkespraktik i fråga om de yrken som bl.a. Socialstyrelsen tar upp i sitt remissvar. En svensk student som fullgör en sådan yrkespraktik i ett annat land inom EES eller i Schweiz ska alltså kunna tillgodoräkna sig praktiken om och när denne återvänder till Sverige för att utöva yrket här, förutsatt att yrkespraktiken följer vad som i direktivet benämns som offentliggjorda riktlinjer. För svenskt vidkommande får detta anses omfatta förutsättningar som anges i författningar som t.ex. myndighetsföre-
91
skrifter. Erkännande av yrkespraktik kommer endast att aktualiseras för ett begränsat antal yrken och bland dessa yrken kommer kraven på hur yrkespraktiken ska vara utformad att variera. Regeringen anser därför att de förutsättningar som yrkespraktiken ska uppfylla bör anges i sektorsspecifika författningar och inte i den generella lagen eller förordningen.
När det gäller yrkespraktik förvärvad i tredjeland är formuleringen i artikel 55a annorlunda jämfört med praktik förvärvad i en annan medlemsstat. Yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat ska erkännas medan praktik förvärvad i tredjeland ska beaktas. Utredningen har endast lämnat förslag när det gäller erkännande av yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat och följaktligen gjort bedömningen att den i direktivet valda formuleringen när det gäller yrkespraktik förvärvad i tredjeland indikerar att detta inte är något medlemsstaterna är skyldiga att genomföra i nationell rätt. Regeringen delar denna bedömning, vilken också är i linje med inriktningen i yrkeskvalifikationsdirektivet generellt.
15 Europeiskt yrkeskort
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att den som är lagligen etablerad i Sverige och som vill utöva ett yrke som är reglerat i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om yrkeskort ska även gälla den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i
Schweiz, men har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige. Möjligheten att ansöka om yrkeskort ska gälla under förutsättning att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket. I den nya lagen ska även anges att ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Utredningen föreslår även att lagen ska innehålla ett antal bestämmelser som rör uppgifter för myndigheterna med anledning av yrkeskortet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att invända.
Kommerskollegium, Högskolan i Kristianstad, Mäklarsamfundet, Svenska Barnmorskeförbundet, Sveriges apoteksförening, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges farmaceuter är positiva till införandet av det europeiska yrkeskortet. Djurbranschens yrkesnämnd, Naturvetarna, Sveriges tandläkarförbund och Sveriges ingenjörer befarar att utfärdandet av yrkeskortet medför en administrativ börda.
Skälen för regeringens förslag
Vad är ett europeiskt yrkeskort?
Det europeiska yrkeskortet är en nyhet på området som införs genom ändringsdirektivet. De nya bestämmelserna finns i artikel 4a–4e i yrkeskvalifikationsdirektivet. Yrkeskortet är ett elektroniskt bevis som styrker
92
att innehavaren antingen uppfyller alla villkor för att tillfälligt tillhandahålla tjänster i en mottagande medlemsstat, eller att innehavarens yrkeskvalifikationer erkänts för etablering i en mottagande medlemsstat. Möjligheten att ansöka om yrkeskort är ett alternativt sätt för enskilda att få sina yrkeskvalifikationer erkända i ett annat land. Ett giltigt yrkeskort har samma verkan som ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt sedvanlig ordning.
Ansökan om yrkeskort
Till skillnad från den sedvanliga erkännandeprocessen sker ansökan om yrkeskort som regel till den yrkesverksammes etableringsstat som kontrollerar i vad mån ansökan är komplett och att intygen är äkta. Myndigheten i den mottagande staten förutsätts som regel förlita sig på ursprungsstatens kontroll av de aktuella dokumenten. Den enskilde kan även antas ha lättare att kommunicera med sin ursprungsstats myndighet än med en myndighet i ett annat land. Ansökan om yrkeskort görs antingen för tillfälligt tillhandahållande av tjänster eller för etablering i en annan medlemsstat. Olika förfaranden gäller beroende på om den yrkesverksamme avser att tillfälligt utöva yrkesverksamhet i en annan medlemsstat eller etablera sig.
Kriterier för att införa yrkeskortet för en yrkesgrupp
Enligt artikel 4a.7 andra stycket i direktivet ska de yrkesgrupper för vilka yrkeskort kan införas uppfylla följande kriterier. Det ska finnas betydande rörlighet eller potential för betydande rörlighet för yrket i fråga. De berörda aktörerna ska ha uttryckt tillräckligt intresse. Det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst yrke ska vara reglerat i ett stort antal medlemsstater.
Kommissionen har utifrån ovanstående kriterier föreslagit att yrkeskortet införs för ett antal yrkesgrupper. Det har resulterat i antagandet av en genomförandeakt som fastslår att yrkena sjuksköterska, apotekare, fysioterapeut/sjukgymnast, bergsguide och fastighetsmäklare kommer att omfattas av yrkeskortet i ett första skede.
Reglering av yrkeskort
De huvudsakliga principerna för det europeiska yrkeskortet har slagits fast genom ändringsdirektivet. Trots att ett antal remissinstanser är negativa till införandet av yrkeskortet och befarar att förfarandet för yrkeskortet blir en administrativ börda är det alltså fråga om bestämmelser som behöver genomföras i svensk rätt.
Som framgått ovan skiljer sig förfarandet för utfärdande av yrkeskort från den normala ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer på så sätt att ansökan om yrkeskort som regel ska göras i det land där yrkesutövaren är etablerad. Om personen i fråga inte är etablerad, t.ex. på grund av att han eller hon är nyutexaminerad eller arbetslös, ska ansökan om yrkeskort för etablering ske i det land där yrkeskvalifikationerna förvärvades. I de fall den sökande har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i flera medlemsstater får han eller hon välja till vilken medlemsstat av dessa
93
som ansökan om yrkeskort för etablering ska ställas. Om ansökan avser tillfälligt yrkesutövande ska dock ansökan alltid ske till det land i vilket den yrkesverksamme är etablerad. Ansökan ska alltså inte i något fall göras i den stat där yrkesutövaren avser att utöva yrket.
För svenskt vidkommande innebär ovanstående att de som i svensk lagstiftning behöver ges rätt att ansöka om yrkeskort är personer som är etablerade i Sverige eller som har förvärvat yrkeskvalifikationer här i landet. Möjligheten att ansöka om yrkeskort även i andra stater där yrkeskvalifikationer har förvärvats är inte en fråga som kan regleras i svensk rätt, utan bör framgå av respektive stats genomförande av direktivet.
Det har, som nämnts ovan, genom en genomförandeakt fastslagits att fem yrken kommer att omfattas av yrkeskortet i ett första skede. Det är sannolikt att även fler yrken på sikt kommer att omfattas av yrkeskortet. Liksom övriga rättigheter som direktivet ger yrkesutövare, bör rätten att ansöka om yrkeskort i Sverige framgå av den nya generella lagen om yrkeskvalifikationer. Eftersom möjligheten att ansöka om yrkeskort enligt direktivet förutsätter att kommissionen har antagit en genomförandeakt som omfattar yrket, bör också den rätt att ansöka om yrkeskort som anges i den nya lagen förutsätta att en genomförandeakt har antagits för yrket i fråga. Vidare bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer genom ett sådant bemyndigande som avses i avsnitt 5 få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om europeiskt yrkeskort i enlighet med yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter som Europeiska kommissionen antar om yrkeskortet.
Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att bestämmelser som rör uppgifter för myndigheterna med anledning av yrkeskortet bör anges i förordning, detta eftersom myndighetsuppgifter normalt regleras på den normnivån och faller under regeringens restkompetens.
Direktivet innehåller även andra bestämmelser som rör handläggning av ansökan om yrkeskort, bl.a. vilka uppgifter som ska lämnas av yrkesutövaren. Den antagna genomförandeakten reglerar även frågor som t.ex. vilka handlingar som den sökande ska tillhandahålla och när översatta och bestyrkta handlingar får begäras. Regeringens uppfattning är att dessa frågor är av sådan detaljkaraktär att de inte bör regleras på lagnivå, utan kan regleras med stöd av regeringens restkompetens och genom verkställighetsföreskrifter.
Lagrådet har föreslagit att även rätten att få ett yrkeskort utfärdat i
Sverige bör tas in i den nya lagen. Regeringen delar Lagrådets uppfattning. Eftersom förutsättningarna för att ett yrkeskort ska utfärdas här i landet är många och detaljerade anser regeringen att det räcker att i den nya lagen ange att ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen. De närmare förutsättningarna bör lämpligen placeras i den nya horisontella förordningen.
94
16 Underrättelser om förbud eller begränsning av enskilds yrkesutövning (varning)
Regeringens förslag: I patientsäkerhetslagen, skollagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska det införas bestämmelser om att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd och Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård ska besluta att underrätta myndigheter i stater inom EES och i Schweiz om nämnden eller en allmän förvaltningsdomstol fattar beslut som rör förbud eller begränsningar för en enskild att utöva viss yrkesverksamhet. Sådan underrättelse ska ske genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Beslut om underrättelse ska gälla omedelbart.
Patientsäkerhetslagens bestämmelse om återkallelse av svensk legitimation på hälso- och sjukvårdens område till följd av att yrkesutövaren har förlorat sin utländska auktorisation ska upphävas.
Regeringens bedömning: Det bör införas en skyldighet för de allmänna förvaltningsdomstolarna att underrätta
Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd och Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård om domar och beslut som avser förbud eller begränsning av yrkesverksamhet inom nämndens ansvarsområde.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen bedömer att prövotid inte omfattas av underrättelseskyldigheten. Vidare föreslår inte utredningen någon underrättelseskyldighet för de allmänna förvaltningsdomstolarna till nämnderna. Utredningen behandlar inte frågan om annan stats återkallelse av auktorisation avseende personal inom hälso- och sjukvården.
Remissinstanserna: Linköpings universitet, Högskolan i Kristianstad,
Stockholms läns landsting, Privattandläkarna, Sveriges Apoteksförening, Sveriges Kommuner och Landsting, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, SRAT och Sveriges läkarförbund är positiva till införandet av en varningsmekanism. Varken Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård eller Lärarnas ansvarsnämnd har några invändningar mot att respektive nämnd föreslås få uppgiften att skicka varningar avseende nämndens egna beslut. Även Socialstyrelsen och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) instämmer i utredningens förslag i detta avseende. Alla tre aktuella nämnder motsätter sig dock att respektive nämnd åläggs att skicka en underrättelse baserad på en dom från allmän förvaltningsdomstol.
Socialstyrelsen ifrågasätter om bestämmelsen i 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659) om återkallande av legitimation är förenlig med yrkeskvalifikationsdirektivet.
95
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivets bestämmelse om varningar om förbud eller begränsning att utöva ett yrke
Genom ändringsdirektivet införs en ny varningsmekanism rörande beslut som begränsar eller förbjuder en yrkesutövares rätt att utöva yrket inom vissa sektorer. De yrken som omfattas av denna varningsmekanism enligt artikel 56a i direktivet är de yrken vars utbildningskrav har samordnats (förutom arkitektyrket), andra reglerade yrken med konsekvenser för patientsäkerheten och reglerade yrken som rör undervisning av barn, inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet. En varning – dvs. en underrättelse om att ett beslut har fattats om att helt eller delvis, tillfälligt eller permanent, begränsa eller förbjuda en yrkesutövare att utöva viss yrkesverksamhet – ska skickas senast tre dagar efter det att beslutet har fattas. Varningen ska skickas till alla stater som omfattas av ändringsdirektivet. Artikeln innehåller mer detaljerade bestämmelser om förfarandet för varningsmekanismen, för vilka redogörs nedan.
Beslut som kan utgöra grund för varning
De beslut som kan ligga till grund för en varning rör, avseende yrken med konsekvens för patientsäkerheten, främst återkallelse av legitimation och begränsning eller indragning av förskrivningsrätt. Socialstyrelsen,
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) anser att även beslut om prövotid bör omfattas av varningsmekanismen. I samband med ikraftträdandet av patientsäkerhetslagen den 1 januari 2011 avskaffades de disciplinära åtgärderna varning och erinran inom hälso- och sjukvården. I stället finns bl.a. skyddsåtgärderna återkallelse av legitimation och prövotid att tillgå för yrkesutövare som visat sig vara oskickliga, gjort sig skyldiga till brott eller på annat sätt ansetts vara olämpliga att utöva yrket. Av propositionen Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (prop. 1997/98:109) framgår att legitimationens huvudfunktion är att vara en garanti för att personalen har en viss kunskapsnivå och vissa personliga egenskaper och att utgöra en varudeklaration för personalens kvalifikationer. Vidare konstateras i samma proposition att prövotiden ska kunna bli aktuell om en yrkesutövare varit oskicklig vid utövningen av sitt yrke eller genom sitt förfarande på annat sätt visat sig olämplig för yrket. Förfarandet ska ha varit sådant att det gränsar till att uppfylla förutsättningarna för att legitimationen ska kunna återkallas. Enligt regeringens uppfattning är prövotiden således en åtgärd som har likheter med återkallelse av legitimation. Vidare kan prövotiden, som HSAN framhåller, t.ex. innehålla begränsningen att den yrkesverksamme ska utöva sin verksamhet under handledning. Mot denna bakgrund anser regeringen att varningsmekanismen även bör omfatta beslut om prövotid på hälso- och sjukvårdens område.
Beträffande yrket veterinär gäller de beslut som bör bli föremål för varning beslut om återkallelse av legitimation eller annan behörighet eller begränsning av förskrivningsrätt. Även veterinärer kan, liksom yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården, bli föremål för beslut om prövotid. Prövotiden innefattar emellertid inte samma begränsning i form av skyldighet att verka under handledning, varför regeringen gör bedöm-
96
ningen att beslut om prövotid för veterinärer inte ska utgöra grund för att skicka en varning.
När det gäller yrken som rör undervisning av barn avser besluten återkallelse av legitimation.
Det följer av artikel 56a i direktivet att skyldigheten att skicka en varning i fråga om ovan nämnda beslut även gäller beslut som rör yrkesutövare med enbart svenska kvalifikationer och även om de aldrig har utövat sitt yrke utanför Sverige.
Ansvariga för att skicka varningar
Som ovan beskrivits gäller varningsmekanismen reglerade yrken som rör patientsäkerheten, veterinäryrket och undervisning av barn. Mot bakgrund av att direktivet föreskriver att en varning ska skickas redan inom tre dagar från det att beslutet har fattats anser regeringen att ansvaret för att skicka varningarna bör läggas på de organ som fattar beslut om förbud eller begränsning av yrkesverksamhet. Alternativet att ålägga de behöriga myndigheterna för respektive yrke att ha detta ansvar, skulle enligt regeringens uppfattning skapa ett extra steg som riskerar att involvera fler myndigheter och försena varningarna.
Eftersom det enligt 8 kap. 13 § patientsäkerhetslagen är HSAN som fattar beslut om t.ex. återkallelse av legitimation avseende yrken inom hälso- och sjukvården anser regeringen att HSAN ska ansvara för att skicka varningar för denna yrkesgrupp.
Avseende veterinäryrket är det Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård som enligt 7 kap. 1 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård kan fatta de aktuella besluten. Denna nämnd bör därför ges ansvaret att skicka varningar avseende veterinärer.
På motsvarande sätt bör Lärarnas ansvarsnämnd, som enligt 27 kap. 4 § skollagen (2010:800) kan fatta beslut om att dra in en lärares eller förskollärares legitimation, ansvara för att skicka varningar i fråga om dessa yrkesgrupper.
Bestämmelser om ansvarsnämndernas skyldighet att varna andra stater bör lämpligen införas i de författningar som reglerar ansvarsnämndernas verksamhet, närmare bestämt i 9 kap. patientsäkerhetslagen, 7 kap. lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 2 kap. skollagen.
Myndighetsbeslut om varningar och möjlighet att överklaga varningar
Artikel 56a.6 föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att den yrkesverksamme har möjlighet att överklaga ett beslut om att skicka en varning till de övriga medlemsländerna. Åtgärden att varna andra länder behöver därför formaliseras i ett skriftligt beslut och kan inte ske inom ramen för myndighetens faktiska handlande. Av patientsäkerhetslagen, lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och skollagen bör det därför framgå att respektive nämnd är skyldig att fatta beslut om varning. Bestämmelser om överklagande av beslut finns redan i dag i 10 kap. 9 § patientsäkerhetslagen, 8 kap. 6 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 28 kap. 4 § skollagen. Dessa bestämmelser är utformade så att de även kommer att omfatta de tillkommande besluten om varning. Några ytterligare författningsåtgärder behövs därför
97
inte för att uppfylla direktivets krav på att besluten ska vara överklagbara.
Ett beslut om att förbjuda eller begränsa yrkesutövningen, t.ex. genom att återkalla en legitimation, bör utformas så att det även innefattar ett beslut om att skicka en varning. Genom att den yrkesverksamme meddelas det aktuella beslutet i sak får denne även information om beslutet att skicka en varning.
Enligt artikel 56a.2 ska en varning skickas senast tre dagar efter dagen för antagandet av beslutet om att begränsa utövandet av yrkesverksamheten. För att denna tidsfrist ska kunna hållas bör beslut om att skicka en varning kunna fattas av nämndens ordförande ensam. Tidsfristen och att ordförande kan fatta beslut ensam bör framgå av patientsäkerhetslagen lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och skollagen.
För att tidsfristen ska kunna hållas kan inte heller resultatet av ett eventuellt överklagande av beslutet att skicka en varning inväntas. Beslut att skicka en varning bör därför gälla omedelbart. Även detta bör anges i patientsäkerhetslagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. I 28 kap. 4 § skollagen anges redan i dag att beslut av Lärarnas ansvarsnämnd gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Någon ändring i den lagen behövs därför inte.
Domstolsbeslut som medför att varning ska skickas
I fall när en nämnd har beslutat att inte begränsa eller förbjuda utövande av yrket, dvs. har beslutat att avslå en anmälan, kan beslutet överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Domstolens prövning av ett sådant överklagande kan resultera i ett interimistiskt beslut eller en dom om att utövande av yrket begränsas eller förbjuds. För att säkerställa att varningar skickas även i dessa fall finns olika lösningar. En lösning skulle kunna vara att ålägga den myndighet som är part i målet en skyldighet att varna andra länder. Denna lösning skulle dock medföra att varningsskyldigheten skulle spridas ut på flera olika organ. HSAN:s beslut kan enligt 10 kap. 11 § patientsäkerhetslagen överklagas av den enskilde själv och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Av 8 kap. 7 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård framgår att ett beslut av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård får överklagas av, utöver den enskilde som beslutet berör, Jordbruksverket och den länsstyrelse som varit yrkesutövarens motpart i nämnden om beslutet har gått länsstyrelsen emot. Beslut från Lärarnas ansvarsnämnd får dock enligt 28 kap. 4 § skollagen endast överklagas av den enskilde och av Skolinspektionen. Vidare finns bestämmelser om Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns rätt att överklaga i 7 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän respektive i 7 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn.
För att inte sprida ut ansvaret att skicka varningar på ett flertal olika organ i de fall när yrkesutövarens rätt att utöva yrket begränsas eller förbjuds efter överklagande till allmän förvaltningsdomstol föreslår utredningen att nämnderna ska ansvara för varningar även i dessa fall.
HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd är emellertid kritiska till utredningens förslag i detta avseende. Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas
98
ansvarsnämnd framhåller att de inte är part i målet hos den allmänna förvaltningsdomstolen och inte automatiskt får ta del av de aktuella domarna. Om regeringen skulle göra bedömningen att de aktuella nämnderna är bäst lämpade att ansvara för varningarna även i överklagandefallen föreslår Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård att domstolarna åläggs en skyldighet att tillse att domen kommer den aktuella nämnden till handa.
Regeringen ser fördelar med att fördela ansvaret för att hantera varningsmekanismen på ett begränsat antal organ. Detta främjar en enhetlig och korrekt tillämpning av varningsfunktionen och förbättrar förutsättningarna för att den ovan beskrivna tredagarsfristen efterlevs. Vidare instämmer regeringen i utredningens bedömning att det skulle krävas omfattande åtgärder för att reglera varningsskyldigheten för alla som kan vara part i de aktuella målen. Mot denna bakgrund anser regeringen att de tre nämnderna bör ansvara för att skicka varningar även när yrkesutövarens rätt att utöva yrket begränsas eller förbjuds efter överklagande till allmän förvaltningsdomstol.
Med beaktande av den extra administrativa börda det skulle innebära för de tre nämnderna att bevaka domstolarnas beslut och domar i de aktuella ärendena anser regeringen att det bör införas en skyldighet för de berörda domstolarna att utan dröjsmål underrätta HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd om domar som avser förbud eller begränsning av yrkesverksamhet. Denna skyldighet bör framgå av förordning.
Förbud eller begränsningar som upphör att gälla
Av artikel 56a.5 i direktivet framgår att de behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater utan dröjsmål även ska underrättas när ett förbud eller en begränsning rörande yrkesutövningen upphör att gälla. En sådan underrättelse blir exempelvis aktuell i de fall då ett beslut eller en dom om återkallelse inhiberas, upphävs eller ändras efter överklagande till högre instans. Denna bestämmelse är av stor vikt för att systemet ska fungera och inte oriktigt peka ut enskilda som förhindrade att utöva sitt yrke. HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd bör även ansvara för att underrätta behöriga myndigheter i andra stater inom EES och i Schweiz om att ett beslut eller en dom som begränsar eller förbjuder yrkesutövning har upphört att gälla. Underrättelseskyldigheten bör framgå av 9 kap. patientsäkerhetslagen, 2 kap. skollagen och 7 kap. lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Även i dessa fall bör det införas en skyldighet för den domstol som beslutat att upphäva begränsningen eller förbudet att utan dröjsmål underrätta den aktuella nämnden. Denna skyldighet bör framgå av förordning.
Något krav på överklagbarhet av en sådan underrättelse anges inte i direktivet och behövs inte heller av andra skäl, eftersom underrättelsen sker till förmån för den enskilde. Den typen av underrättelse bör därför kunna ske inom ramen för myndighetens faktiska handlande och kräver således inte att ett formellt beslut fattas.
99
Underrättelse genom IMI
Av artikel 56a.2 i direktivet följer att varning ska ske genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI) och vilka uppgifter en varning ska innehålla. IMI är ett elektroniskt kommunikationsverktyg till vilka främst myndigheter inom EU är anslutna. De uppgifter som ska meddelas övriga medlemsstater ska begränsas till yrkesutövarens identitet, berört yrke, uppgifter om myndighet eller domstol som fattat beslutet att begränsa eller förbjuda vidare yrkesutövning, omfattningen av förbudet eller begränsningen och den period förbudet eller begränsningen gäller. Kommissionen har, i enlighet med artikel 56a.8 i en genomförandeakt närmare preciserat den praktiska hanteringen av varningsmekanismen, vem som kommer att ha tillgång till informationen i IMI och vilka funktioner som ska finnas i systemet. I de lagar som reglerar skyldigheten att varna bör anges att den ska fullgöras genom IMI. Med utgångspunkt i hur IMI fungerar sedan tidigare, utgår regeringen från att systemet kommer vara uppbyggt så att ovan nämnda uppgifter ska läggas in i systemet. Det är därför inte nödvändigt att i lag i detalj reglera vilka uppgifter som ska lämnas, utan det bör räcka att ange att underrättelse ska ske genom IMI.
I artikel 56a.6 i direktivet anges även att det av varningen ska framgå om beslutet att skicka en varning är föremål för rättslig prövning. Det är dock svårt att se hur detta krav ska kunna uppfyllas i praktiken, då varningen ska skickas senast tre dagar efter beslutet att begränsa eller förbjuda yrkesutövningen. Det troligaste är att IMI-modulen, som kommer att tas fram av kommissionen, möjliggör för medlemsstaterna att göra en komplettering för det fall att beslutet att skicka varningen överklagas.
Annan stats återkallelse av auktorisation avseende personal inom hälso- och sjukvården Socialstyrelsen ifrågasätter i sitt yttrande om bestämmelsen i 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen är förenlig med yrkeskvalifikationsdirektivet. Den aktuella bestämmelsen innebär att en svensk legitimation på hälso- och sjukvårdens område ska återkallas om en person, som fått sin legitimation i Sverige på grund av auktorisation i en annan stat inom EES eller
Schweiz, har förlorat sin utländska auktorisation.
Ett erkännande av yrkeskvalifikationerna innebär en rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Återkallelse av en legitimation bör enligt regeringens mening därför enbart kunna ske på de grunder som anges i 8 kap.3 och 4 §§patientsäkerhetslagen. Att en yrkesutövare förlorar sin utländska auktorisation, t.ex. enbart på grund av hög ålder, bör således inte leda till återkallelse även av den svenska legitimationen. I sammanhanget bör noteras att förseelser som en yrkesutövare begått utomlands kan påverka bedömningen vid en prövning av huruvida hans eller hennes svenska legitimation ska återkallas (prop. 1993/94:149 s. 60). Regeringen föreslår mot denna bakgrund att 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen ska upphävas.
100
17 Sekretess
Regeringens förslag: Det ska införas en ny bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen om att sekretess ska gälla för en uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen ska inte gälla beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio år.
En upplysningsbestämmelse som anger att bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i offentlighets- och sekretesslagen ska tas in i den nya lagen.
Regeringens bedömning:
Den tystnadsplikt som följer av den nya
sekretessbestämmelsen ska inte ha företräde framför meddelarfriheten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast Fastighetsmäklarinspektionen yttrar sig över förslaget. Fastighetsmäklarinspektionen tillstyrker förslaget men ifrågasätter varför sekretessen ska ha olika omfattning beroende på om en ansökan från en fastighetsmäklare hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen eller tillståndsgivning enligt fastighetsmäklarlagen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivets bestämmelser
För att en myndighet ska kunna pröva en ansökan om tillträde till ett reglerat yrke ska sökanden kunna visa upp att denne har de kvalifikationer som krävs. Om ansökan stödjer sig på utländska yrkeskvalifikationer kan medlemsstaterna, enligt artikel 50.1 första stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet, begära att sökanden eller vissa organ i ursprungsmedlemsstaten ger in relevanta handlingar och intyg. Enligt artikel 50.1 tredje stycket ska sådana överlämnade uppgifter behandlas konfidentiellt. Denna sekretessbestämmelse omfattas inte av ändringsdirektivet, utan kvarstår oförändrad.
Vidare anges i artikel 56.1 att de behöriga myndigheterna ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbete mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna som beskrivs i avsnitt 16. Även denna sekretessbestämmelse fanns med redan i det ursprungliga direktivet och har inte ändrats.
Skyddet för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden
Handlingar som ges in till svenska myndigheter omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handlingsoffentlighet. En förutsättning för att en myndighet ska kunna hemlighålla en sådan handling, eller delar
101
av den, är att sekretess gäller för uppgifterna i handlingen enligt någon bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Betyg, examensbevis och intyg om yrkeserfarenhet har i Sverige inte ansetts innehålla sådana känsliga uppgifter som motiverar ett generellt avsteg från den grundlagsfästa offentlighetsprincipen. Yrkeskvalifikationsdirektivets krav på konfidentiell behandling av de handlingar som åberopas vid en ansökan om erkännande av yrkeskvalifikationer har heller inte tidigare föranlett några författningsåtgärder vid genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet. Följaktligen har allmänheten i normalfallet rätt att ta del av de handlingar som ges in till en myndighet i samband med en ansökan om legitimation, auktorisation eller godkännande. Det finns dock vissa undantag.
I 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen anges att sekretess gäller hos Socialstyrelsen i ärende om legitimation, särskilt förordnande att utöva yrke eller bevis om specialistkompetens enligt 4 kap. 10 § patientsäkerhetslagen (2010:659) för uppgift om sökandens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att denne eller någon närstående till denne lider betydande men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller enligt 29 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen i ärende om prövning av någons lämplighet att ha taxiförarlegitimation enligt taxitrafiklagen (2012:211), körkort eller traktorkort. Liknande bestämmelser till skydd för uppgifter som sökandens hälsotillstånd och andra personliga förhållanden finns också rörande andra förfaranden för tillträde till viss yrkesverksamhet. I ärenden om godkännande av väktare gäller i stället sekretess enligt 30 kap. 21 § offentlighets- och sekretesslagen för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte i något av fallen för uppgifter i beslut.
Behov av en ny sekretessbestämmelse
Som framgår ovan gäller de befintliga sekretessbestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen som tar sikte på verksamhet rörande tillträde till reglerade yrken endast inom vissa sektorer och endast för uppgifter om hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Dessa bestämmelser är dessutom försedda med raka kvalificerade skaderekvisit, vilket innebär en mycket stark presumtion för offentlighet. Vidare är ingen av de generella bestämmelserna i lagens femte avdelning om sekretess till följd av internationella avtal tillämplig på förfaranden som rör tillträde till reglerade yrken. För att fullt ut uppfylla det krav på sekretess för uppgifter som uppställs i artikel 50.1 behöver därför offentlighets- och sekretesslagen kompletteras med en ny sekretessbestämmelse.
Fastighetsmäklarinspektionen har ifrågasatt det faktum att utredningens förslag leder till att sekretessen får olika omfattning beroende på om en ansökan från en fastighetsmäklare hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen eller tillståndsgivning enligt fastighetsmäklarlagen, dvs. om fastighetsmäklaren har yrkeskvalifikationer som är förvärvade eller erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz eller har svenska yrkeskvalifikationer.
102
I det senare fallet gäller 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), vars sekretess bl.a. gäller uppgifter om den sökandes affärs- och driftsförhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I båda bestämmelserna är besluten undantagna från sekretessen. Beträffande andra handlingar som ingår i ett ärende om registrering som fastighetsmäklare är däremot övriga uppgifter om den sökandes ekonomiska och personliga förhållanden offentliga enligt denna paragraf.
Regeringen kan konstatera att yrkeskvalifikationsdirektivets sekretessbestämmelser endast är tillämpliga vid ärenden där enskilda utnyttjat de rättigheter som direktivet föreskriver. När en yrkesutövare med svenska kvalifikationer ansöker om rätt att utöva ett reglerat yrke i Sverige är direktivet inte tillämpligt och därmed inte heller dess bestämmelser om sekretess. Det föreligger därför ingen skyldighet för Sverige att göra direktivets sekretessbestämmelser tillämpliga vid ärenden där den enskildes rätt till tillträde till det reglerade yrket inte härstammar från direktivet och lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Regeringen har inte heller, inom ramen för genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet, funnit anledning att överväga förändringar avseende de sekretessbestämmelser som i dag är tillämpliga för vissa av de yrken som reglerats. De nu gällande sekretessbestämmelserna kommer, för de delar dessa omfattar, att precis som tidigare, vara tillämpliga oavsett om ett ärende rör en enskild med svenska eller utländska kvalifikationer. Därutöver införs genom regeringens förslag en mer omfattande sekretess för vissa handlingar i ärenden som rör sökanden med utländska kvalifikationer.
Sekretessens föremål
De handlingar som får begäras in av den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet i ett ärende enligt yrkeskvalifikationsdirektivet, och som ska behandlas konfidentiellt enligt artikel 50.1, är bl.a. intyg om medborgarskap, avlagd examen, yrkeserfarenhet, hälsotillstånd, ekonomisk ställning och tecknad ansvarsförsäkring. Samtliga skyddsvärda uppgifter i dessa handlingar rör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Den nya sekretessbestämmelsens föremål ska därför avgränsas till denna typ av uppgifter. Detta kan jämföras med exempelvis 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen om sekretess i bl.a. legitimationsärenden, som inte omfattar uppgifter som rör enskildas ekonomiska förhållanden.
Sekretessens räckvidd
Flera av de handlingar som får begäras in saknar relevans för den isolerade prövningen om erkännande av yrkeskvalifikationer, men kan ändå vara nödvändiga för att myndigheten ska kunna besluta om legitimation, auktorisation eller liknande. Sekretessens räckvidd kan därför inte avgränsas till att enbart gälla uppgifter i ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer i dess snävaste bemärkelse. I stället bör sekretessen gälla uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer. På så sätt säkerställs sekretesskyddet även för sådana uppgifter som med stöd av yrkeskvalifikationsdirektivet begärs in i exempelvis ett legitimationsärende, men som inte avser den enskildes utbildning eller
103
yrkeserfarenhet och därmed inte läggs till grund för beslutet om godkännande av dennes yrkeskvalifikationer. Formuleringen ”hänför sig till” medför vidare att sekretessen som huvudregel följer uppgiften, för det fall att den behöriga myndighet som begärt in handlingen lämnar den vidare till en annan myndighet, exempelvis vid en begäran om yttrande från Universitets- och högskolerådet.
Sekretessens styrka
Yrkeskvalifikationsdirektivet anger att överlämnade uppgifter ska behandlas konfidentiellt. Det framgår alltså inte med vilken styrka sekretessen ska gälla eller att någon avvägning mellan motstående intressen ska göras. Regeringen tolkar dock inte detta som ett krav på absolut sekretess för samtliga överlämnade uppgifter. Ett så långtgående krav på sekretess skulle inte vara rimligt med tanke på uppgifternas ofta relativt harmlösa karaktär och allmänhetens stora intresse av insyn i myndigheternas verksamhet. I stället anser regeringen att ett sedvanligt rakt skaderekvisit tillgodoser syftet med bestämmelsen. Ett kvalificerat rakt skaderekvisit, som i exempelvis 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen (”betydande men”), skulle dock ge ett så svagt skydd att det knappast skulle uppfylla direktivets krav. Sekretess bör därför gälla om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Om flera sekretessbestämmelser skulle vara tillämpliga på en viss uppgift och prövningen resulterar i att uppgiften inte är sekretessbelagd enligt en eller flera bestämmelser samtidigt som den är sekretessbelagd enligt den nya bestämmelsen, ska den senare bestämmelsen ha företräde. Detta följer av konkurrensbestämmelsen i 7 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen.
Sekretesstid och fråga om sekretess i beslut i ett ärende
Direktivet anger inte vid vilken tidpunkt sekretessen ska upphöra att gälla. Regeringen ser inte skäl för att föreslå ett evigt sekretesskydd. Sekretess bör därför, i likhet med vad som gäller enligt de befintliga bestämmelserna om sekretess i legitimationsärenden, gälla i femtio år. Sekretessen ska inte gälla beslut i ärendet.
Sekretessbestämmelsens placering i lagen och behov av en upplysningsbestämmelse
Den nya sekretessbestämmelsen är i första hand påkallad med hänsyn till behovet av skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Den bör därför placeras i offentlighets- och sekretesslagens femte avdelning som rör sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Bestämmelsen bör enligt regeringens bedömning lämpligen införas i en ny paragraf i 28 kap., vilket är ett kapitel som samlar bestämmelser om sekretess till skydd för enskild när det gäller bl.a. arbetsmarknaden.
Den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör innehålla en upplysningsbestämmelse som erinrar om att bestämmelser om sekretess som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i offentlighets- och sekretesslagen.
104
Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter
Sekretess innebär enligt 3 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen både handlingssekretess och tystnadsplikt. Den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen har dock som huvudregel företräde framför den tystnadsplikt som följer av en sekretessbestämmelse. Varje gång en ny sekretessbestämmelse införs behöver lagstiftaren överväga om den tystnadsplikt som följer av den föreslagna sekretessbestämmelsen i stället bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Utgångspunkten är att stor återhållsamhet ska iakttas vid prövningen av om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter bör göras i ett särskilt fall (se prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f.).
Den nu föreslagna bestämmelsen är försedd med ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att det föreligger en presumtion för offentlighet. Mot denna bakgrund anser regeringen att den tystnadsplikt som följer av den nya bestämmelsen inte bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Någon inskränkning av meddelarfriheten föreslås därför inte.
Överlämnande av uppgift till annan myndighet
Enligt 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen hindrar inte sekretess att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. En motsvarande bestämmelse om att särskilda föreskrifter bryter sekretessen och gör det möjligt att överlämna uppgifter till utländska myndigheter och mellanstatliga organ, såsom Europeiska kommissionen, finns i 8 kap. 3 § 1 offentlighets- och sekretesslagen. Eftersom det är regeringens avsikt att reglera det administrativa samarbetet mellan myndigheter som ska ske enligt yrkeskvalifikationsdirektivet i den nya horisontella förordningen om erkännande av yrkekvalifikationer bedöms den föreslagna sekretessbestämmelsen inte utgöra hinder mot detta samarbete.
Skyddet för myndigheternas verksamhet och internationella relationer
Som redogjorts för ovan medför artikel 56.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet att de behöriga myndigheterna även ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbetet mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna.
Enligt 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess för en uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Denna sekretessbestämmelse är alltså bl.a. tillämplig på uppgifter som har överlämnats från ett utländskt organ inom ramen för ett direktivstyrt myndighetssamarbete mellan EU:s medlemsstater.
Sekretessen är dock inte absolut, utan gäller endast om ett utlämnande av uppgiften skulle riskera att försämra det samarbete som regleras av direktivet i fråga. Ett typiskt exempel på när en sådan situation förelig-
105
ger, och skaderekvisitet därmed är uppfyllt, är när ett utlämnande skulle stå i strid med direktivets sekretessbestämmelser. Om andra stater inte skulle kunna förlita sig på att svenska myndigheter kan fullgöra sin skyldighet att i enlighet med t.ex. ett EU-direktiv sekretessbelägga uppgifter som utbyts inom ramen för samarbetet, finns nämligen en uppenbar risk att dessa stater skulle bli mindre benägna att lämna uppgifter till Sverige. Detta skulle få negativa effekter för Sveriges möjligheter att delta i det internationella samarbetet
(
jfr prop. 2012:13/192 s. 25).
Regeringens bedömning är att den befintliga sekretessbestämmelsen i 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen är tillräcklig för att uppfylla kravet i artikel 56.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet på att de behöriga myndigheterna ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbetet mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Någon åtgärd för att i lag genomföra kravet på konfidentiell behandling enligt artikel 56.1 behövs således inte. Detsamma gäller artikel 50.1, till den del som den bestämmelsen träffar uppgifter i handlingar och intyg som lämnas till svenska myndigheter från utländska organ
18 Överklagande av beslut enligt den nya lagen
Regeringens bedömning: Beslut i frågor som regleras i den nya lagen ska gälla omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Beslut enligt den nya lagen ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.
Direktivets krav på passivitetstalan kräver ytterligare överväganden.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens i fråga om överklagande, besluts omedelbarhet och prövningstillstånd. Utredningen har dock föreslagit att bestämmelser om detta placeras i den nya lagen och har även föreslagit att den horisontella regleringen ska innehålla en bestämmelse om s.k. passivitetstalan.
Remissinstanserna: Kommerskollegium och Uppsala universitet tillstyrker förslaget. Det stora flertalet remissinstanser har inga synpunkter på förslaget. Kammarrätten i Sundsvall anser, till skillnad mot utredningen, att bestämmelserna i förordningen om överklagande, s.k. passivitetstalan, är en sådan övergripande normering som bör regleras i den nya lagen och inte i den nya förordningen eftersom den ger rättigheter till enskilda som inte framgår av bestämmelserna i t.ex. förvaltningslagen.
Skälen för regeringens bedömning
Direktivets bestämmelser
Enligt artikel 51.3, som inte har ändrats genom ändringsdirektivet, ska ett beslut med anledning av en ansökan om att få utöva ett yrke, liksom en underlåtenhet att meddela ett sådant beslut inom föreskriven tid, kunna
106
överklagas till domstol enligt nationell rätt. Direktivet ger således rätt att inte bara överklaga ett faktiskt beslut, utan också att väcka en s.k. passivitetstalan.
Genom ändringsdirektivet införs motsvarande bestämmelser om rätt att överklaga beslut och uteblivna beslut rörande yrkeskort, artikel 4c.2 och 4d.7. Övriga beslut som ska fattas inom en viss tidsfrist omfattas av tvingande bestämmelser i direktivet om tyst beviljande. Behov av att överklaga underlåtenhet uppstår därmed inte i dessa fall.
Överklagande, besluts omedelbarhet och prövningstillstånd
Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivets krav på att beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer ska kunna överklagas till domstol har i vissa sektorsförfattningar genomförts genom uttryckliga bestämmelser om att myndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra sektorsförfattningar innehåller en hänvisning till förvaltningslagens bestämmelser om överklagande. I förvaltningslagen (1986:223), som enligt 3 § gäller om inte en annan lag eller förordning innehåller någon avvikande bestämmelse, anges i 22 § att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Förvaltningslagens bestämmelser om överklagande uppfyller därmed direktivets krav på att myndighetens beslut ska kunna överklagas till domstol. Av tydlighetsskäl bör dock möjligheten att överklaga beslut till allmän förvaltningsdomstol framgå av den horisontella regleringen.
Beslut i frågor som regleras i den nya lagen bör, om inte annat anges i beslutet, gälla omedelbart eftersom det är angeläget att yrkesutövarens möjlighet att utöva yrket inte ska dra ut på tiden.
Vidare bör prövningstillstånd krävas vid överklagande till kammarrätten. Även om detta följer av 22 a § förvaltningslagen bör kravet på prövningstillstånd av tydlighetsskäl anges i den horisontella regleringen.
I lagrådsremissen föreslogs att bestämmelser om besluts giltighet och överklagande skulle placeras i den horisontella lagen. Lagrådet har, mot bakgrund av att beslutsförfarandet i de frågor som anges i den horisontella lagen avses regleras på lägre normnivå, ifrågasatt om det är lämpligt att placera dessa bestämmelser i lagen. Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkt och bedömer därför att vad som gäller i fråga om besluts giltighet och överklagande i stället lämpligen bör framgå av den horisontella förordningen. I fråga om överklagande, dvs. bestämmelser om rättegång som enligt 11 kap. 2 § regeringsformen ska anges i lag, bör förordningen upplysa om den allmänna överklagandebestämmelsen i 22 a § förvaltningslagen.
Passivitetstalan och svensk rätt
Förvaltningslagen ger inte någon rätt att överklaga avsaknaden av ett beslut, dvs. att föra talan mot den omständigheten att den behöriga myndigheten har underlåtit att fatta ett beslut. Någon sådan möjlighet till passivitetstalan har inte heller införts i någon av de sektorsförfattningar som reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer.
Av tradition är det i svensk rätt ovanligt med fasta tidsfrister för handläggning av ärenden. Inom EU:s sekundärrätt är däremot sådan reglering
107
relativt vanligt förekommande och är ofta, som i yrkeskvalifikationsdirektivet, kombinerad med någon slags dröjsmålsreglering, t.ex. om att ett uteblivet beslut ska kunna överklagas till domstol. Någon ändamålsenlig metod för att genomföra den typen av överklagandebestämmelser i svensk rätt har dock hittills inte utarbetats, vilket har kritiserats av bl.a. Lagrådet (Lagrådets yttrande över förslaget till lag om tjänster på den inre marknaden, prop. 2008/09:187 s. 274).
Långsam handläggning hos svenska myndigheter kan alltid angripas genom en anmälan till Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK), som efter utredning av ärendet kan yttra sig kritiskt om myndighetens dröjsmål och, i förekommande fall, väcka åtal om tjänstefel. JO:s och JK:s tillsyn torde ha effekt i såväl preventivt som reparativt hänseende när det gäller myndigheternas handläggningstider och fyller därmed i stort samma syfte som de EU-rättsliga dröjsmålsregleringarna. Men eftersom varken JO eller JK är domstolar, utgör möjligheten att framföra klagomål hos dessa organ inte en rätt att överklaga till domstol.
Vid genomförandet av EU-rättsakter på det finansiella området har bestämmelser om rätt att föra passivitetstalan genomförts genom en ny rättsfigur, nämligen rätt att begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls, se t.ex. 14 kap. 2 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 26 kap. 2 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och 16 kap. 2 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Om myndigheten inte fattar beslut i ärendet inom en viss tid efter att domstolen har lämnat en sådan förklaring, ska ansökan anses ha avslagits. Detta fiktiva beslut kan därefter överklagas till domstol i vanlig ordning.
Den konstruktion som har valts inom det finansiella området medför en risk för förskjutning av tyngdpunkten för sakprövningen från myndigheten till domstolen. Om ett fingerat beslut överklagas, har ju ingen konkret sakprövning skett hos myndigheten och domstolen blir därmed i praktiken första instans. I många fall torde dock domstolen inte ha förutsättningar att avgöra sakfrågan utan myndighetens föregående prövning och måste då återförvisa ärendet till myndigheten för förnyad handläggning. I en sådan situation påskyndas knappast handläggningen av ärendet. Tvärtom är risken påtaglig för att processen i onödan ytterligare drar ut på tiden.
Förvaltningslagsutredningens betänkande om passivitetstalan
I Förvaltningslagsutredningens betänkande En ny förvaltningslag (SOU 2010:29 s. 259 f.), lämnas ett förslag som bl.a. syftar till att tillmötesgå EU-rättens krav på skäliga handläggningstider och ett effektivt rättsmedel mot långsam handläggning. Förslaget innebär att om ett ärende som har initierats av en enskild inte har avgjorts av myndigheten inom sex månader, kan sökanden begära att så sker. Myndigheten ska då inom fyra veckor antingen avgöra ärendet i sak eller i ett särskilt beslut, med motivering, avslå sökandens framställan om att ärendet ska avgöras. Om ett sådant särskilt beslut fattas kan det överklagas i samma ordning som ett beslut i själva sakfrågan. Bifalls ett överklagande av sådant avslagsbeslut, ska beslutsmyndigheten föreläggas att inom den tid som överinstansen bestämmer avgöra ärendet.
108
Förvaltningslagsutredningens betänkande har remissbehandlats, men har ännu inte föranlett några lagstiftningsåtgärder. Förslagen är föremål för beredning inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet).
Det nya rättsmedel som Förvaltningslagsutredningen föreslår innebär en rätt till domstolsprövning av dröjsmålet i sig, eller rättare sagt av huruvida de skäl för fördröjningen som myndigheten har redovisat är godtagbara. Domstolen ska alltså i detta skede inte befatta sig med själva sakfrågan. Därmed bibehålls fördelningen av uppgifter mellan förvaltningsmyndigheter och domstolar intakt. Vidare utgör prövningen en överprövning av ett skriftligt, motiverat beslut och kan således följa samma förvaltningsprocessuella regler som andra domstolsförfaranden. Det nya rättsmedlet kräver därmed, enligt Förvaltningslagsutredningen, inga förändringar av den processrättsliga regleringen eller av domstolarnas arbetssätt.
Genomförande av direktivets krav på passivitetstalan
Direktivets krav på passivitetstalan uppfylls enligt regeringens mening inte fullt ut genom möjligheten att anmäla långsam handläggning från myndigheters sida till JO och JK eftersom det i dessa fall inte är fråga om en domstolsprövning och prövningen dessutom sker i efterhand.
Ett möjligt sätt att i Sverige genomföra direktivets krav på passivitetstalan skulle kunna vara en bestämmelse som motsvarar eller liknar Förvaltningslagsutredningens förslag. Utredningen har också föreslagit en sådan lösning. Till skillnad från Förvaltningslagsutredningens förslag reglerar dock utredningens förslag inte vilka beslut som en domstol får fatta med anledning av ett överklagande av ett avslagsbeslut. För att den domstol som får i uppgift att pröva ett sådant överklagande ska veta vad för slags beslut den kan fatta med anledning av ett överklagande, skulle utredningens förslag behöva kompletteras i den delen. Frågan hur ett införande av passivitetstalan bör ske behöver därför övervägas ytterligare. Det kan också finnas fördelar med att samordna detta med beredningen av Förvaltningslagsutredningens förslag inom Regeringskansliet.
19 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 18 januari 2016.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har kommenterat förslaget. Skälen för regeringens bedömning: Ändringsdirektivet trädde i kraft den 17 januari 2014 och ska enligt artikel 3.1 i ändringsdirektivet vara genomfört i medlemsländerna senast den 18 januari 2016.
Det bedöms inte finnas behov av några övergångsbestämmelser.
109
20 Konsekvenser av genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet
Yrkeskvalifikationsdirektivet underlättar den fria rörligheten för arbetstagare och egenföretagare inom EU. Detta är positivt för enskilda yrkesutövare, både för yrkesutövare med svenska kvalifikationer och för yrkesutövare med kvalifikationer förvärvade i ett annat land inom EU, EES eller i Schweiz. Genom att underlätta ökad rörlighet och möta de hinder som finns på den inre marknaden bidrar också yrkeskvalifikationsdirektivet till ökad sysselsättning genom att bl.a. underlätta tillträdet till den svenska arbetsmarknaden och genom att underlätta för svenska yrkesutövare som vill arbeta i andra länder. I förlängningen är detta något som kan bidra till ökad tillväxt både i Sverige och inom EES.
Utredningens konsekvensanalys
Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet lyfter i sitt konsekvensavsnitt fram följande konsekvenser för enskilda, företag och arbetsgivare och konsekvenser för det allmänna.
När det gäller konsekvenser för enskilda konstaterar utredningen att förslagen berör ett stort antal yrkesverksamma inom en rad olika verksamhetsområden. Till en övervägande del omfattas dock verksamhetsområdena redan i dag av den reglering som finns på plats i sektorslagstiftning. Nyheter för enskilda är exempelvis möjligheten att ansöka om ett yrkeskort, möjligheten att få yrkespraktik från ett annat land erkänd och införandet av varningsmekanismerna.
När det gäller konsekvenser för företag och arbetsgivare klargörs i och med utredningens förslag arbetsgivares möjlighet att anställa yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer för en kortare tid och på grundval av den behörighet som yrkesutövaren har i sitt etableringsland. Förslagen avser sammantaget att ge arbetsgivare och företag förbättrade möjligheter att rekrytera kunnig personal oavsett var den yrkesverksamme har inhämtat sina yrkeskvalifikationer. Utredningen konstaterar också att ändringsdirektivets genomförande i svensk rätt och förvaltning inte torde innebära negativa konsekvenser för företagare och arbetsgivare.
Utredningens resonemang om konsekvenser för det allmänna handlar framför allt om konsekvenser för myndigheter. Regeringen avser att följa utvecklingen för berörda myndigheter till följd av föreslagen lagstiftning. Förslagen innebär att bestämmelser förs över från sektorsförfattning till en horisontell reglering och förändrar i allt väsentligt inte förutsättningarna för myndigheternas tillämpning. Fördelen är ett tydligt och samlat regelverk som ser likadant ut för alla reglerade yrken. Ett antal nyheter till följd av ändringsdirektivet förs dock också in i den horisontella lagen, såsom ett förtydligande att den behöriga myndigheten i ett första steg enbart ska bedöma om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer är tillräckliga.
110
Utredningen lyfter också ett antal ekonomiska konsekvenser för myndigheter. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd respektive Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård föreslås få ytterligare uppgifter. Detta till följd av skyldigheten för medlemsstaterna att varna andra stater för yrkesutövare som begränsats i sin rätt att utöva reglerad yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården, inom yrken där barn undervisas eller som veterinär (se avsnitt 16). Utredningen föreslår också att Socialstyrelsen ska få ta ut en avgift från enskilda med kvalifikationer från EU, EES eller Schweiz för ansökningar om legitimation och andra behörighetsbevis.
Remissinstansernas övergripande synpunkter
Flertalet remissinstanser har inget att invända mot utredningens konsekvensanalys. Ett antal remissinstanser, däribland Socialstyrelsen, Universitets- och högskolerådet och Statens skolverk, påpekar att förslagen medför behov av resursförstärkningar för myndigheterna. Förvaltningsrätten i Stockholm och Domstolsverket saknar en konsekvensanalys vad gäller förväntad måltillströmning och eventuella resursbehov för domstolarna. Förvaltningsrätten i Stockholm menar dock att man har förståelse för att det i nuläget inte är möjligt att genomföra en sådan konsekvensanalys, men vill understryka vikten av att framdeles göra löpande konsekvensanalyser i frågan. Regelrådet finner att syftet med förslaget uppnås på ett enkelt sätt och till oförändrade administrativa konsekvenser för företag. Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen lyfter bl.a. fram finansieringsprincipen och anser att konsekvenser för arbetsgivare bör utredas vidare.
Konsekvenser av förslagen
Förslagen som helhet får positiva effekter för möjligheterna att öka rörligheten för arbetstagare och egenföretagare inom EES-länderna och Schweiz. För berörda myndigheter tillkommer vissa uppgifter som dock ska hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.
Samhällsekonomiska konsekvenser
Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att underlätta för dem som vill utöva ett s.k. reglerat yrke i ett annat land inom EES och Schweiz. Därigenom ökar den fria rörligheten för personer och tjänster inom området. Regeringen stödjer kommissionens övergripande målsättning att antalet reglerade yrken på den inre marknaden ska minska. Regeringen är därför positiv till den pågående översynen av reglerade yrken eftersom den kan bidra till ökad tillväxt och sysselsättning på den inre marknaden och underlätta tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Flera av de yrken inom vilka arbetsgivare i Sverige har svårt att rekrytera kompetent och behörig personal är reglerade yrken som därmed omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Ett fungerande system för erkännande av yrkeskvalifikationer mellan länder kan således ha betydande effekt och samhällsekonomisk nytta. Genom att arbetsgivare ska kunna få tillgång till och möjlighet att rekrytera kunnig personal oavsett var yrkesutövarna har erhållit sina yrkeskvalifikationer ökar tillgången på arbetskraft.
111
Yrkeskvalifikationsdirektivet ger förutsättningar för en ökad dynamik på den inre marknaden och därigenom även förutsättningar för förbättrad tillväxt.
Konsekvenser för enskilda
Att förenkla och underlätta för enskilda att utöva sitt yrke i andra stater är kärnan i både yrkeskvalifikationsdirektivet och i regeringens förslag. Förslaget påverkar enskilda yrkesutövare som önskar bedriva verksamhet såväl i Sverige som i annat land och oavsett om det sker inom ramen för en anställning eller som egenföretagare på kortare eller längre tid.
Ändringsdirektivet innebär även några nyheter. Det gäller exempelvis möjligheten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort och möjligheten att få yrkespraktik i ett annat land godkänd. Syftet med det europeiska yrkeskortet är just att underlätta för enskilda, som i huvudsak enbart behöver kommunicera med den behöriga myndigheten i etableringsstaten. Syftet är också att effektivisera erkännandeprocessen.
I sak återspeglar de förändringar som regeringen föreslår yrkeskvalifikationsdirektivets närmare innebörd. Som utredningen har framhållit gör förslagen det tydligare för enskilda vad som gäller för yrket i fråga i Sverige och vilka krav som kan komma att ställas vid ansökningsförfarandet.
Genom förslagen blir yrket taxiförare att betrakta som ett reglerat yrke i direktivets mening, vilket är en konsekvens av hur den nuvarande regleringen kring taxiyrket ser ut (se avsnitt 8 och avsnitt 9.4). För utövare av yrket med utländska yrkeskvalifikationer innebär det att det tydliggörs att dessa, under vissa förutsättningar, omfattas av det föreslagna regelverket. Exempelvis innebär det att taxiförare med utländska yrkeskvalifikationer på samma sätt som gäller för andra reglerade yrken i Sverige omfattas av rätten att tillfälligt utöva yrket enligt de särskilda förutsättningar som direktivet föreskriver. Detta innebär bl.a. att samma krav på yrkesutövarna inte kan ställas som när det är fråga om etablering. Exempelvis kan vandelskrav inte ställas på tillfälliga yrkesutövare inom taxiföraryrket.
Konsekvenser för myndigheter m.fl.
Som utredningen påpekar har det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet redan införlivats i svensk rätt och förvaltning. Vidare innebär regeringens förslag i flera fall endast att bestämmelser överförs från sektorsförfattning till en horisontell reglering. I vissa fall sker dock också förtydliganden av det gällande regelverket som följer av ändringsdirektivet, men förutsättningarna för myndigheternas tillämpning förändras i de flesta fall endast marginellt. Regeringen anser dock att den horisontella regleringen bidrar till en ökad tydlighet för myndigheter i och med att de gemensamma bestämmelserna kommer att se likadana ut för alla reglerade yrken. Regeringen avser att följa utvecklingen för berörda myndigheter.
Några av de nyheter som följer av ändringsdirektivet innebär att medlemsstaterna blir skyldiga att varna andra stater för yrkesutövare som begränsats i sin rätt att utöva reglerad yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården, inom yrken där barn undervisas eller som veterinär (se av-
112
snitt 16). Medlemsstaterna blir också skyldiga att erkänna yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat (se avsnitt 14). Regeringens förslag för att genomföra direktivet innebär att arbetsbördan kan bli större för några myndigheter. När det gäller behov av resursförstärkningar som har påpekats av bl.a. Förvaltningsrätten i Stockholm och vissa andra myndigheter, bedömer regeringen att förslagen kan genomföras inom befintliga ekonomiska ramar.
Förslagen bedöms inte påverka kostnaderna eller intäkterna för kommuner och landsting och inte heller ha någon betydelse för den kommunala självstyrelsen.
Konsekvenser för företag och arbetsgivare
Regeringen instämmer i de klargöranden som utredningen pekar på att lagen innebär för arbetsgivare. Dessa klargöranden avser exempelvis tillfällig yrkesutövning.
I den utsträckning yrkesutövaren är en egenföretagare som önskar utnyttja möjligheten att verka på den inre marknaden uppstår givetvis konsekvenser på samma sätt som redogörs för ovan när det gäller enskilda yrkesutövare.
De remissynpunkter som framförs av Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen handlar bland annat om möjligheten till fortbildning (se avsnitt 12). Mot bakgrund av regeringens bedömning i denna fråga är ett antal av dessa konsekvenser inte längre aktuella.
Regeringen delar utredningens bedömning att företag eller arbetsgivare inte drabbas av negativa ekonomiska konsekvenser av ändringsdirektivets genomförande i svensk rätt och förvaltning.
Övriga konsekvenser
Förslagen är könsneutrala och bedöms inte heller ha någon påverkan på miljön eller för det brottsförebyggande arbetet.
Regeringen avser att hantera vissa frågor i förordning
Ett antal av utredningens förslag, exempelvis möjligheten för den enskilde att göra en ansökan elektroniskt, tillgången till information om vad som gäller i Sverige i fråga om reglerade yrken, tidsfrister för de behöriga myndigheterna och ansvarsfördelning mellan myndigheter i fråga om sådana uppgifter som följer av direktivet avser regeringen att genomföra på förordningsnivå. Detsamma gäller det närmare förfarandet kring yrkeskortet.
Frågan om avgifter bör utredas vidare
Regeringen anser, i enlighet med utredningens förslag, att Socialstyrelsen bör få möjlighet att ta ut avgifter för prövning av ansökan om behörighetsbevis, även för sökande som tidigare har meddelats motsvarande behörighetsbevis i en annan stat inom EES eller i Schweiz. Regeringen avser att hantera även denna fråga i förordning. Regeringen anser dock att det finns ett antal frågor som bör utredas vidare i fråga om avgifter, exempelvis när det gäller tillkommande behöriga myndigheters
113
möjligheter att ta ut avgifter för erkännande och möjligheten att ta ut andra avgifter relaterade till yrkeskvalifikationsdirektivet, exempelvis för lämplighetsprov. Detta kommer därför att ses över i särskild ordning
21 Författningskommentar
21.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
Syfte och tillämpningsområde
1 § Genom denna lag genomförs allmänna bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU (yrkeskvalifikationsdirektivet). Särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är en portalbestämmelse som upplyser om vilket direktiv som genomförs genom lagen och om var ytterligare bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet finns.
Av första stycket framgår att lagen innehåller allmänna bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i dess senaste lydelse.
I andra stycket anges att särskilda bestämmelser som genomför sådana delar av direktivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. Två exempel på detta är bestämmelserna om automatiskt erkännande av de hälso- och sjukvårdsyrken vilkas utbildningskrav har samordnats genom direktivet och regelmässig språkkontroll för de yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. Ett annat exempel är bestämmelser om förhandsunderrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning. Med uttrycket författningar där utövandet av yrket regleras avses den så kallade sektorslagstiftningen, dvs. författningar som rör förutsättningarna för utövandet av ett specifikt yrke eller en specifik grupp av yrken. Vad som i lagen avses med ett reglerat yrke anges i 5 § 2.
2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i
Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz.
I 18 och 19 §§ finns även bestämmelser om
1. erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz, och
2. europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz.
114
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6, anger lagens tillämpningsområde.
I första stycket anges de huvudsakliga fall som lagens bestämmelser gäller, dvs. tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer i Sverige. Vad som utgör tillfällig yrkesutövning beskrivs i avsnitt 9.1. Vad ett erkännande av yrkeskvalifikationer innebär anges i 8 §. Till skillnad från direktivet begränsas inte lagens tillämpningsområde till att avse personer som är medborgare i en stat inom EU, utan bestämmelserna gäller för alla som har förvärvat yrkeskvalifikationer, eller fått dem erkända, i en annan stat inom EES än Sverige eller i Schweiz och oavsett medborgarskap. Vidare anges att lagen gäller den som vill utöva ett reglerat yrke som anställd eller som egenföretagare.
Andra stycket anger två ytterligare fall när lagen är tillämplig, dels erkännande av yrkespraktik, dels europeiskt yrkeskort. Förutsättningarna för dessa fall anges närmare i 18 och 19 §§. Av dessa paragrafer framgår att den krets av personer som omfattas av bestämmelserna är en annan än den som anges i första stycket.
3 § Denna lag gäller inte för den som vill utöva ett reglerat yrke som
1. innebär anställning i offentlig tjänst, eller
2. är förenat med offentlig maktutövning.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 7.1, anges att lagen inte gäller för vissa typer av reglerade yrken. Dessa undantag har sin grund i artikel 45 och artikel 51 i EUF-fördraget och uttrycks på samma sätt som i fördraget. Huruvida ett yrke innebär anställning i offentlig tjänst eller är förenat med offentlig maktutövning i EU-rättslig mening får bedömas med utgångspunkt i den innebörd som EU-domstolen ger begreppen. En sådan bedömning bör ha skett redan i samband med att yrket reglerats och bör även ske i samband med att nya yrkesregleringar övervägs.
4 § Denna lag gäller inte för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet.
Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om det yrket genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 7.2, undantar vissa reglerade yrken från lagens tillämpningsområde.
Första stycket genomför artikel 2.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet och innebär att lagen är subsidiär i förhållande till andra författningar som innehåller bestämmelser om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer. En förutsättning är att dessa bestämmelser grundar sig på andra
EU-rättsakter än yrkeskvalifikationsdirektivet. För att undantaget ska vara tillämpligt ska den EU-rättsakt som föranlett de svenska bestämmelserna alltså innehålla bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer.
115
I andra stycket anges att lagen inte heller gäller för advokatyrket. Advokatyrket är ett yrke för vilket det visserligen finns vissa bestämmelser i andra EU-rättsakter, men för vilket yrkeskvalifikationsdirektivet ändå är tillämpligt vid stadigvarande yrkesutövning under den svenska titeln (se skäl 42 i direktivet). Andra stycket upplyser om att de bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i de delar direktivet är tillämpligt på advokatyrket redan finns i rättegångsbalken.
Uttryck i lagen
5 § I denna lag avses med
1. yrkesutövare: den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz,
2. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller någon form av denna eller för att få använda en viss yrkestitel,
3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet,
4. bevis på formella kvalifikationer: ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som antingen har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum i någon av dessa stater eller som har utfärdats i en annan stat om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset har erkänts av den staten,
5. kompetensbevis: ett bevis som har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser
a) en utbildning som inte utgör en del av ett examens- eller utbildningsbevis över en utbildning inom grundskolan, gymnasieskolan eller eftergymnasial utbildning,
b) ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller
c) yrkesutövning i en stat inom EES eller i Schweiz på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren,
6. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz,
7. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet,
8. yrkespraktik: en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som äger rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis,
9. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis på antingen att innehavaren uppfyller alla villkor för att tillfälligt utöva yrket i en stat inom EES eller i Schweiz eller att innehavarens yrkeskvalifikationer har erkänts för etablering i en sådan stat,
10. automatiskt erkännande: erkännande av yrkeskvalifikationer utan bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer, och
11. lagligen etablerad: som uppfyller alla krav för att utöva ett yrke och som stadigvarande utövar yrket som anställd eller egenföretagare,
12. gemensam utbildningsram: en uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke och som gäller i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz, och
116
13. gemensamt utbildningsprov: ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz och är reserverat för innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 8, definieras vissa termer och uttryck som används i lagen. Definitionerna i punkt 2–9 motsvarar definitioner i artikel 3 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Definitionen i punkt 12 återger en definition i artikel 49a.1 i direktivet. Definitionen i punkt 13 återger en definition i artikel 49b.1 i direktivet. Övriga punkter avser begrepp som inte är uttryckligen definierade i direktivet, men som syftar till att underlätta förståelsen av lagen och förenkla lagtexten.
Tillfällig yrkesutövning i Sverige
6 § En yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i etableringsstaten.
Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, förutsätter rätten att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige att yrkesutövaren har utövat yrket i minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket får dock inte krävas som förutsättning för tillfällig yrkesutövning i Sverige, om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.1, anges de grundläggande förutsättningarna för att en yrkesutövare ska ha rätt att tillfälligt utöva ett yrke i Sverige. Bestämmelsen genomför artikel 5.1 och 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Bestämmelsen är endast tillämplig vid tillfällig yrkesutövning. Om yrkesutövaren mer stadigvarande vill utöva yrket i Sverige gäller i stället lagens bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer. Som framgår av avsnitt 9.1, behöver ett flertal olika faktorer vägas in i bedömningen av om det är fråga om tillfällig yrkesutövning eller stadigvarande yrkesutövning.
Särskilda bestämmelser som innehåller kompletterande krav på förhandsunderrättelse och förhandskontroll för att tillfälligt utöva vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras, se t.ex. patientsäkerhetslagen (2010:659) respektive lagen (1974:191) om bevakningsföretag och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa lagar.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Bemyndigandet avses bland annat innefatta bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll och användning av en viss stats yrkestitel vid tillfällig yrkesutövning.
Första stycket gäller tillfällig yrkesutövning i Sverige i en situation när yrket är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad.
Andra stycket gäller tillfällig yrkesutövning i Sverige i en situation när yrket inte är reglerat i etableringsstaten. För att få utöva yrket tillfälligt i
Sverige i detta fall behöver yrkesutövaren, utöver att vara lagligen etable-
117
rad, även ha utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige.
Tredje stycket utgör ett undantag från andra stycket som innebär att en yrkesutövare har rätt att i Sverige tillfälligt utöva ett yrke som inte är reglerat i etableringsstaten, om utbildningen för yrket är en reglerad utbildning i etableringsstaten. I detta fall behöver alltså kravet på yrkeserfarenhet i andra stycket inte vara uppfyllt. Vad som i lagen avses med en reglerad utbildning anges i 5 § 7.
7 § Tillfällig yrkesutövning enligt 6 § förutsätter, i de fall det särskilt föreskrivs, en förhandsunderrättelse från yrkesutövaren och en förhandskontroll av dennes yrkeskvalifikationer.
Bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.1, anger i vilka fall det finns bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i sektorsregleringen
Av första stycket framgår att tillfällig yrkesutövning enligt i 6 § i vissa fall även förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll.
Andra stycket upplyser om att bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras. Med författningar där utövandet av yrket regleras avses den s.k. sektorslagstiftningen, dvs. författningar som rör förutsättningarna för utövandet av ett specifikt yrke eller en specifik grupp av yrken.
Bestämmelser om disciplinåtgärder m.m. finns i artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Dessa bestämmelser har, med undantag för ett tillägg i taxitrafiklagen (2012:211), bedömts inte föranleda några författningsändringar. Av tydlighetsskäl upplyser den nya lagen om att bestämmelser av det aktuella slaget finns i sektorslagstiftningen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter på förhandskontroll och förhandsunderrättelse, se avsnitt 9.1.
Etablering i Sverige
Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer
8 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer i de fall som avses i 10–16 §§ ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke i Sverige som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet.
Ett erkännande enligt första stycket sker genom beslut om
1. erkännande av yrkeskvalifikationer, eller
2. utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 10, anges vilken verkan ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt denna lag har och hur det kommer till uttryck.
118
Första stycket, som genomför artikel 4 i yrkeskvalifikationsdirektivet, innebär att ett erkännande av yrkeskvalifikationer ger tillträde till yrket.
Detta medför dock inte en ovillkorlig rätt att utöva yrket, utan av paragrafen framgår vidare att ett erkännande ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige. Detta innebär att yrkesutövaren för att få utöva yrket, på samma sätt som yrkesutövare med svenska kvalifikationer, även kan behöva uppfylla vissa andra krav än krav på yrkeskvalifikationer. Till skillnad från yrkeskvalifikationer, som enligt 5 § 3 omfattar kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet, kan sådana andra krav t.ex. avse krav på god vandel eller krav på legitimation. Bedömningen av yrkeskvalifikationer utgör dock en fristående del av den prövning som ska göras av en behörig myndighet för att ge en yrkesutövare rätt att utöva yrket.
Första stycket innebär också att erkännandet ger tillträde till det yrke som yrkesutövaren är behörig att utöva i hemlandet. Denna rätt förutsätter därmed att det yrke som har utövats i hemlandet är jämförbart med det svenska yrket. Det är alltså inte avgörande vilken yrkestitel som används i Sverige respektive den andra staten, utan det är innehållet i den faktiska yrkesverksamheten som ska vara jämförbar.
Hänvisningen till 10–16 §§ innebär att verkan av ett erkännande av yrkekvalifikationer är densamma oavsett vilken av de olika ordningarna för erkännande som tillämpas. Det behöver därmed inte upprepas för varje erkännandeordning.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Dessa föreskrifter avses bl.a. innefatta föreskrifter om möjlighet att begränsa ett erkännande till att avse en del av yrket, ett så kallat partiellt tillträde enligt artikel 4f i direktivet.
I andra stycket anges hur ett erkännande av yrkeskvalifikationer sker. Det kan antingen ske genom ett beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer eller genom beslut om utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, dvs. ett elektroniskt bevis på erkända yrkeskvalifikationer. Sistnämnda alternativ förutsätter att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet. Närmare bestämmelser som genomför direktivets bestämmelser om förfarandet och vilka myndigheter som fattar besluten kommer att anges i förordning.
Den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer
9 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande enligt denna lag och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan ordning för erkännande enligt denna lag.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, genomför artikel 10 i direktivet. Bestämmelsen innebär att den generella ordningen för erkännande tillämpas på ett reglerat yrke för vilket varken automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet, automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning
119
eller automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper är tillämpligt. Paragrafen innebär också att den generella ordningen även är tillämplig i en situation då ett reglerat yrke visserligen omfattas av någon av de andra ordningarna för erkännande, men att yrkesutövaren inte uppfyller villkoren för erkännande enligt den ordningen.
10 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträde till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten.
En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska även erkännas om yrkesutövaren
1. har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av en annan stat inom EES eller av Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, och
2. på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket 2 får inte krävas som förutsättning för ett erkännande om beviset på formella kvalifikationer enligt andra stycket 1 avser en reglerad utbildning.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, anges de grundläggande förutsättningarna för ett erkännande i Sverige av yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller från Schweiz enligt den s.k. generella ordningen. Bestämmelsen genomför artikel 13.1–2 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Vad som avses med ett erkännande av yrkeskvalifikationer framgår av 8 § och kommentaren till den paragrafen.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om erkännande enligt den generella ordningen kan dessa föreskrifter bl.a. innefatta bestämmelser om krav på anpassningsperiod eller lämplighetsprov enligt artikel 14 i direktivet och undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna enligt artikel 13.4 i direktivet.
I första stycket anges förutsättningarna för ett erkännande av yrkeskvalifikationer när yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer från en stat i vilken yrket utgör ett reglerat yrke. För erkännande i ett sådant fall krävs att yrkesutövaren har det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs för tillträde till eller utövande av yrket i den andra staten. Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer definieras i 5 § 4 och 5.
I andra stycket anges förutsättningarna för ett erkännande av yrkeskvalifikationer när yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer från en stat i vilken yrket inte är reglerat. I detta fall räcker det inte att yrkesutövaren har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av den staten, dvs. motsvarande krav som i första stycket. Det krävs även att yrkesutövaren på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en stat där yrket inte är reglerat. Det krävs dock inte att förvärvandet av yrkeskvalifikationerna och yrkesutövningen har skett i samma stat.
120
Tredje stycket utgör ett undantag från andra stycket och innebär att sådan yrkeserfarenhet som anges i andra stycket 2 inte får krävas, om yrkesutövarens bevis på formella kvalifikationer avser en reglerad utbildning. Vad som avses med reglerad utbildning anges i 5 § 7.
11 §
Ett erkännande enligt 10 § förutsätter en bedömning av yrkesutövarens
yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, genomför delvis artikel 4 f, artikel 13 punkt 4 och artikel 14.
Av paragrafen framgår att ett erkännande enligt den generella ordningen förutsätter att det görs en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Det upplyses också att en sådan bedömning, i de fall det särskilt föreskrivs, kan medföra att erkännandet villkoras, begränsas eller nekas. De särskilda föreskrifterna kommer att anges i förordning, med stöd av bemyndigandet i 21 §. De fall som avses är då medlemsstaten enligt direktivet får villkora ett erkännande med att yrkesutövaren genomgår en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov, begränsa ett erkännande till att avse en del av yrke (s.k. partiellt tillträde) eller neka ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna.
Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet
12 § Om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i Schweiz i enlighet med det som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet erkännas automatiskt.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.2 och genomför artikel 16 i yrkeskvalifikationsdirektivet, anges förutsättningarna för en yrkesutövare att få viss yrkeserfarenhet erkänd i Sverige. Vad som i lagen avses med yrkeserfarenhet definieras i 5 § 6.
En första förutsättning för att denna erkännandeordning ska vara tillämplig är att ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till direktivet. Det bedöms i dag inte finnas något yrke i Sverige som endast är reglerat på detta sätt och utgör en sådan verksamhet som anges i bilagan. Bestämmelsen kommer alltså att aktualiseras först om en sådan yrkesreglering införs i Sverige, men bestämmelsen anges i lagen för att den ska genomföra direktivets samtliga ordningar för erkännande.
En andra förutsättning för erkännande av en yrkesutövares yrkeserfarenhet är att verksamheten har utövats i en annan stat inom EES eller i Schweiz i enlighet med vad som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Både bilaga IV till direktivet och artikel 17–19 i direktivet innehåller långa och utförliga listor och uppräkningar som inte rimligen bör anges i
121
lagen, inte minst mot bakgrund av att direktivets ordning för erkännande av yrkeserfarenhet för närvarande inte bedöms vara tillämplig på något reglerat yrke i Sverige. Paragrafen innehåller därför i stället en hänvisning till direktivet i dessa delar.
Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning
13 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom
EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659).
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.3, regleras ordningen för det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer i fråga om vissa hälso- och sjukvårdsyrken. Vad som i lagen avses med ett automatiskt erkännande definieras i 5 § 10. Bestämmelsen genomför artikel 21.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller de hälso- och sjukvårdsyrken som anges där.
Paragrafen innebär att yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva vissa hälso- och sjukvårdsyrken, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659). Denna hänvisning syftar för närvarande på Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:23) om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso-och sjukvården som i sin tur hänvisar till vissa utländska utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis angivna i bilaga V i direktivet. Att dessa bevis erkänns automatiskt bygger på att minimikraven för utbildningarna har samordnats genom bestämmelser i direktivet och att staterna alltså sinsemellan kan förlita sig på att utbildningarna uppfyller dessa krav.
Eftersom det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer inte gäller generellt för alla yrken utan bara för vissa yrken, hänvisar paragrafen till de fall som anges i sektorsregleringen. Rätten till automatiskt erkännande anges dock i lagen för att den ska genomföra direktivets samtliga ordningar för erkännande. Ett automatiskt erkännande ska alltså anses ske enligt denna lag och i enlighet med de förfarandebestämmelser som meddelas i anslutande föreskrifter till denna lag.
Av 8 § framgår att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Utöver det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationerna kan yrkesutövaren därmed även behöva uppfylla andra villkor än sådana som avser kvalifikationerna för att få utöva yrket. Exempelvis gör Socialstyrelsen en kontroll mot belastningsregistret vid prövningen av en ansökan om legitimation.
14 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom
EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
122
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.3, regleras ordningen för det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer i fråga om veterinärer. Vad som i lagen avses med ett automatiskt erkännande definieras i 5 § 10. Bestämmelsen genomför artikel 21.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller veterinärer.
Paragrafen innebär att yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva veterinäryrket, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Denna hänvisning syftar för närvarande på Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2009:83) om behörighet för djurhälsopersonal (senaste lydelse enligt omtryck SJVFS 2013:15) och de bilagor till föreskrifterna som listar vissa utländska behörighetsbevis angivna i bilaga V i direktivet. Att dessa bevis erkänns automatiskt bygger på att minimikraven för utbildningarna har samordnats genom bestämmelser i direktivet och att staterna därmed sinsemellan kan förlita sig på att utbildningarna uppfyller dessa krav.
Eftersom det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer inte gäller generellt för alla yrken utan bara för vissa yrken, hänvisar paragrafen till de fall som anges i sektorsregleringen. Rätten till automatiskt erkännande anges dock i lagen för att direktivets samtliga ordningar för erkännande ska genomföras genom lagen. Ett automatiskt erkännande ska därmed anses ske enligt denna lag och i enlighet med de förfarandebestämmelser som meddelas i anslutande föreskrifter till denna lag.
Av 8 § framgår att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Utöver det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationerna kan yrkesutövaren alltså även behöva uppfylla andra villkor än sådana som avser kvalifikationerna för att få utöva yrket. Ett sådant villkor för att få legitimation som veterinär finns i 3 kap. 1 § tredje stycket lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och innebär att legitimation inte ska utfärdas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt 6 kap. samma lag, om sökanden varit legitimerad.
Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper
15 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4, regleras automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsramar. Gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprov, som regleras i 16 §, kallas tillsammans för gemensamma utbildningsprinciper. Bestämmelsen genomför artikel 49 a.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
I första stycket anges förutsättningarna för automatiskt erkännande, dvs. att yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i
123
en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Någon sådan utbildningsram har dock ännu inte antagits och det är därför inte klart för vilket eller vilka yrken det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen. Vad som i lagen avses med en utbildningsram anges i 5 § 12.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om gemensamma utbildningsramar kommer det i dessa föreskrifter bl.a. anges de reglerade yrken för vilka sådana utbildningsramar införs i Sverige.
Andra stycket är en konsekvens av artikel 49a.5 i direktivet, som ger en medlemsstat möjlighet att under vissa förutsättningar undantas från skyldigheten att införa en gemensam utbildningsram som antas genom en delegerad akt. Om Sverige omfattas av ett sådant undantag från en utbildningsram för ett visst yrke, gäller alltså inte första stycket.
16 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4, regleras automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprov. Gemensamma utbildningsprov och gemensamma utbildningsramar, som regleras i 15 §, kallas tillsammans för gemensamma utbildningsprinciper. Bestämmelsen genomför artikel 49 b.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
I första stycket anges förutsättningarna för automatiskt erkännande, dvs. att yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer som har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad som i lagen avses med ett gemensamt utbildningsprov anges i 5 § 13.
Något sådant utbildningsprov har dock ännu inte fastställts och det är därför inte klart för vilket eller vilka yrken det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om gemensamma utbildningsprov kommer det i dessa föreskrifter bl.a. att anges de reglerade yrken för vilka sådana utbildningsprov införs i Sverige.
Andra stycket är en konsekvens av artikel 49b.5 i direktivet som ger en medlemsstat möjlighet att under vissa förutsättningar undantas från skyldigheten att anordna ett gemensamt utbildningsprov som fastställs genom en delegerad akt. Om Sverige omfattas av ett sådant undantag från ett utbildningsprov för ett visst yrke, gäller alltså inte första stycket.
124
Kunskaper i svenska språket
17 § Vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas får yrkesutövarens kunskaper i svenska språket endast beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna.
Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Genom paragrafen, som behandlas i avsnitt 13, genomförs artikel 53 i direktivet.
I första stycket tydliggörs att en yrkesutövares kunskaper i svenska språket får beaktas inom ramen för ett erkännande av yrkeskvalifikationer endast om språkkunskaperna utgör just yrkeskvalifikationer, dvs. kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet. Som exempel på yrken där språkkunskaperna utgör en yrkeskvalifikation kan nämnas tolkar och lärare i ämnet svenska.
I andra stycket anges i vilka fall kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av en yrkeskvalifikation får kontrolleras. Bestämmelsen innebär inte något förbud mot att uppställa krav på språkkunskaper, men begränsar de fall då dessa får kontrolleras till att avse fall då det föreligger allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har för yrket nödvändiga språkkunskaper. Vidare anger bestämmelsen när dessa kontroller får utföras, nämligen först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Artikel 53 i direktivet innebär att språkkontroller för yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten får utföras även om det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel i fråga om en yrkesutövares språkkunskaper. Eftersom ett genomförande av denna bestämmelse endast avser yrken inom hälso- och sjukvården genomförs inte bestämmelsen i den generella lagen utan avses i stället genomföras i sektorsregleringen, med stöd av bemyndigandet i 21 §. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 13.
Yrkespraktik
18 § Om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar för yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 14, genomför artikel 55a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Paragrafen innebär en rätt för den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige, att under vissa förutsättningar som anges i sektorsregleringen, få yrkespraktik som har genomförts i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkänd här i landet. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, avser
125
paragrafen alltså inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer med yrkeskvalifikationer förvärvade här i landet.
Yrkespraktik i lagens mening definieras i 5 § 8. Som exempel på yrkespraktik kan nämnas läkarnas allmäntjänstgöring (AT) och psykologers praktiska tjänstgöring (PTP). Sådan yrkespraktik regleras i patientsäkerhetslagen (2010:659) och patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) samt i Socialstyrelsens föreskrifter SOSFS (1999:5) om allmäntjänstgöring för läkare och SOSFS (2008:34) om praktisk tjänstgöring för psykologer.
Europeiskt yrkeskort
19 § Den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort gäller även den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz men har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige.
Ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till denna lag.
Första och andra stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 15, genomför delar av artikel 4a–4c i yrkeskvalifikationsdirektivet.
I första stycket anges vem som har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, avser paragrafen inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer som är lagligen etablerade i Sverige eller har förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet och som avser att utöva ett reglerat yrke i en annan stat inom EES eller i Schweiz.
Av andra stycket framgår att sökanden i vissa fall även har rätt att få ett europeiskt yrkeskort utfärdat i Sverige. De närmare förutsättningarna för att ett yrkeskort ska utfärdas avses dock framgå av den nya horisontella förordningen.
Tredje stycket innebär att rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort förutsätter att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter för yrket i fråga. Hittills har en sådan akt antagits som avser yrkena sjuksköterska, apotekare, fysioterapeut/sjukgymnast, bergsguide och fastighetsmäklare.
Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om yrkeskortet avses dessa föreskrifter bl.a. ange de reglerade yrken för vilka yrkeskort införs.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 15.
126
Övriga bestämmelser
Sekretess
20 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 17, upplyser om var det finns bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Hänvisningen avser en ny bestämmelse i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) som genomför artikel 50.1 tredje stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet. Den nya bestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen behandlas i avsnitt 17. Se även författningskommentaren till bestämmelsen.
Bemyndiganden
21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Bemyndigandet ska användas för att meddela de mer detaljbetonade föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Sådana föreskrifter kan med stöd av bemyndigandet meddelas i sådana frågor som på en mer övergripande nivå behandlas i lagen. Detta gäller såväl tillfällig yrkesutövning, och etablering enligt de olika erkännandeordningarna som språkkontroller, yrkespraktik och yrkeskort.
Som exempel kan nämnas föreskrifter om förhandsunderrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning av vissa yrken, bestämmelser om användning av en viss stats yrkestitel vid tillfällig yrkesutövning och begränsning av ett erkännande av yrkeskvalifikationer till att avse en del av yrket. I fråga om erkännande enligt den generella ordningen avses bestämmelserna omfatta föreskrifter om anpassningsperiod och lämplighetsprov och undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna.
Vidare avses bemyndigandet användas för att ange de reglerade yrken för vilka bestämmelserna om gemensamma utbildningsramar, gemensamma utbildningsprov och yrkeskort ska tillämpas. Bemyndigandet avses även utnyttjas för att meddela föreskrifter om att sådana kontroller av språkkunskaper som avses i 17 § andra stycket i fråga om yrkesutövare inom hälso- och sjukvården får ske utan att kravet på allvarliga och konkreta tvivel i det enskilda fallet är uppfyllt.
De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan placeras antingen i den generella förordningen om yrkeskvalifikationer eller i
127
sektorsregleringen, beroende på om det är fråga om bestämmelser som gäller för samtliga reglerade yrken eller enbart vissa reglerade yrken.
Lagrådets synpunkter på bemyndigandet har behandlats i avsnitt 5.
Beslutsförfarande och myndighetsuppgifter
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om
1. förfarandet för beslut enligt denna lag, och
2. vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, upplyser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter som rör dels förfarandet för de olika beslut som fattas med stöd av denna lag, dels vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som Europeiska kommissionen antar med stöd av direktivet.
Som framgår av avsnitt 5, innehåller direktivet relativt detaljerade bestämmelser på dessa områden, som lämpligen regleras på en lägre normnivå med stöd av regeringens restkompetens eller som verkställighetsföreskrifter.
128
21.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
3 b § En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, trots 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller bestämmelser i fråga om auktorisation för vissa bevaknings- och utbildningsföretag som bedriver tillfällig verksamhet i Sverige.
Ändringen i första styckets överordnade led är endast språklig. Ändringen i andra punkten är en följd av att de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning inte längre anges i sektorslagstiftningen utan i den nya lagen om yrkeskvalifikationer som gäller för samtliga reglerade yrken och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Andra stycket motsvarar paragrafens tidigare tredje stycke. Det tidigare andra stycket, som beskrev förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning för den som är behörig i en annan stat inom EES eller i Schweiz, upphör eftersom det ersätts av bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Genom ändringen i andra stycket förtydligas att stycket är avsett att utgöra en upplysningsbestämmelse, och inte ett bemyndigande. Ändringen är en följd av Lagrådets synpunkt, se avsnitt 5.
4 a § Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, trots 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller bestämmelser i fråga om godkännande av vissa personer som arbetar tillfälligt hos auktoriserade bevakningsföretag i Sverige.
Ändringen i första styckets överordnade led är endast språklig. Ändringen i andra punkten är en följd av att de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning inte längre anges i sektorslagstiftningen
129
utan i den nya lagen om yrkeskvalifikationer som gäller för samtliga reglerade yrken och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Andra stycket motsvarar paragrafens tidigare tredje stycke. Det tidigare andra stycket, som beskrev förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning för den som är behörig i en annan stat inom EES eller i Schweiz, upphör eftersom det ersätts av bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Genom ändringen i andra stycket förtydligas att stycket är avsett att utgöra en upplysningsbestämmelse, och inte ett bemyndigande. Ändringen är en följd av Lagrådets synpunkt, se avsnitt 5.
4 b § Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
21.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
3 kap.
3 a § Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom.
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan eller för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
1. bedömning av om utredning ska inledas,
2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller
3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, ändras så att andra stycket inte längre avser utländsk utbildning. Ändringen är en följd av dels att det i 3 b § införs en ny upplysningsbestämmelse som hänvisar till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, dels att bestämmelser om utländsk utbildning i övrigt flyttas från nuvarande 3 b § till en ny 3 c §. I andra stycket görs även den ändringen i förtydligande syfte att handläggaren ska ha avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. I samband med införandet av bestämmelserna om krav på viss behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården anfördes i förarbetena (prop. 2012/13:175 s. 53 f.) att socialnämnden bör ha möjlighet att,
130
förutom personer med socionomutbildning, även använda personer med annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för att utföra arbetsuppgifterna. Av förbiseende angavs inte detta uttryckligen i lagtexten.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
3 b § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
3 c § För utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, får socialnämnden även använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan.
Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda.
Paragrafen, som har fått en ny beteckning, motsvarar delvis nuvarande 3 b § om handläggare med utländska yrkeskvalifikationer. Till följd av att 3 b § i dess nya lydelse endast avser vissa utländska yrkeskvalifikationer, ändras första stycket så att det omfattar annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §. I första stycket läggs även till ordet ”minst” (se författningskommentaren till 3 kap. 3 a § socialtjänstlagen).
21.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
1 kap.
4 § Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som
1. har legitimation enligt 3 kap. 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §,
3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen tillfälligt utövar yrket i Sverige, eller
4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, anges vad som avses med djurhälsopersonal.
131
Genom tillägget i punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen.
Ändringen i punkt 3 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 § ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
3 kap.
1 § Legitimation för yrket ska efter ansökan meddelas den som har avlagt
1. veterinärexamen i Sverige (yrkestitel veterinär),
2. examen i djuromvårdnad från högskoleutbildning på grundnivå enligt föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket (yrkestitel djursjukskötare).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands. När det gäller frågor som avses i 1 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 6 kap. om sökanden varit legitimerad.
Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
1 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifi-
kationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny.
Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i den nya lagen om erkän-
132
nande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
3 § Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som
1. har legitimation för yrket enligt 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2. tillfälligt utövar yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, anger vem som är behörig att utöva veterinäryrket.
Genom tillägget i punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen. Ändringen i punkt 2 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 §, som upphävs, ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
4 § En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som
1. enligt nämnda paragraf, eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, har legitimation för yrket,
2. tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare.
Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5 och 9.3, anger vem som får använda en skyddad yrkestitel.
Genom tillägget i första stycket punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen.
Ändringen i första stycket punkt 2 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 §, som upphävs, ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande
133
av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
5 § Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. När det gäller frågor som avses i 5 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
5 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar godkända hovslagare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar godkända hovslagare finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
6 § Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och
2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. När det gäller frågor som avses i 6 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
134
Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5.
6 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar de yrken som avses i 6 § finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar sådana yrken som avses i 3 kap. 6 § finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
De yrken som i dag omfattas av 3 kap. 6 § är legitimerad sjuksköterska godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, legitimerad tandläkare godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och legitimerad fysioterapeut godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
7 kap.
3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter.
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet,
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller
3. om underrättelse enligt 16 § i detta kapitel.
Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård får fatta beslut ensam.
Ändringen i andra stycket innebär att det läggs till en ny punkt 3 som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 7 kap. 16 § ska skickas.
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
135
16 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet som avser en veterinär enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom
EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om beslut som innebär att en veterinär har begränsats eller förbjudits att utöva verksamhet i Sverige. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller veterinäryrket.
I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske.
Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet.
Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var veterinären har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Skyldigheten gäller också oavsett om beslutet eller domen avser en tidsbegränsad eller en permanent åtgärd.
Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte får invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft.
Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till veterinärens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska alltså alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande veterinärens rätt att utöva sitt yrke.
I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver därmed ansluta sig till detta system.
8 kap.
9 § Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden.
Ändringen i paragrafens första stycke, som behandlas i avsnitt 16, innebär att även beslut om underrättelse som fattas av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård enligt 7 kap 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
136
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
21.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
28 kap.
16 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 17, är ny. I paragrafen regleras sekretess för vissa uppgifter som hänför sig till ärenden enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Bestämmelsen genomför artikel 50.1 tredje stycket i direktivet.
Av första stycket framgår att sekretess, under vissa omständigheter, gäller för uppgifter om enskildas ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Med uttrycket hänför sig till avses att sekretessen inte endast gäller i det ärende om erkännande och hos den myndighet där uppgifterna har samlats in. Bestämmelsen är därmed tillämplig även i andra sammanhang där uppgifterna därefter förekommer, t.ex. i ärenden om legitimation eller annat behörighetsbevis eller hos en annan myndighet dit uppgifterna överlämnats.
Sekretessen gäller endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs, dvs. med ett rakt skaderekvisit som innebär en presumtion för offentlighet.
Av andra stycket framgår att sekretessen inte gäller beslut i ärendet. I tredje stycket anges att sekretesstiden är högst femtio år.
21.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
1 kap.
4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag
1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare,
4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, och
137
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet.
Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, anges vilka som avses med hälso- och sjukvårdspersonal.
Ändringen i första stycket innebär att sjunde punkten tas bort. Punkten behövs inte eftersom det framgår av patientsäkerhetsförordningen (2010:1396) att tillfälliga yrkesutövare av legitimationsyrken kan erhålla så kallad tidsbegränsad legitimation. Dessa yrkesutövare omfattas därmed av första stycket första punkten. Den som biträder en tillfällig yrkesutövare vid hälso- och sjukvård av patienter anses, enligt första stycket tredje punkten, också som hälso- och sjukvårdspersonal.
Lagrådets synpunkter på paragrafen har behandlats i avsnitt 5.
4 kap.
8 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens.
Om inte annat särskilt föreskrivs, får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har ett bevis om specialistkompetens enligt första stycket.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, finns bestämmelser om bevis om specialistkompetens och skyddade specialisttitlar för läkare och tandläkare. Genom ändringen i paragrafens andra stycke genomförs delvis artikel 7.3 och 7.4 i direktivet.
I andra stycket förtydligas att det är de läkare och tandläkare som har ett av Socialstyrelsen utfärdat bevis om specialistkompetens som får använda den svenska specialisttiteln för yrket. Någon ändring i sak i förhållande till vad som redan gäller är inte avsedd med förtydligandet.
Regeringen ska i förordning kunna meddela föreskrifter som genomför direktivets bestämmelser om vilken yrkestitel som tillfälliga yrkesutövare ska använda vid utövandet av yrket i Sverige. Det följer av 21 § i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. En sådan specialisttitel som avses i paragrafen utgör en yrkestitel. Andra stycket ändras därför även på så sätt att det framgår att en skyddad specialisttitel, utöver de i paragrafen uttryckligen angivna fallen, också får användas i de fall det föreskrivs särskilt.
9 § Om inte annat särskilt föreskrivs, får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, finns bestämmelser om skyddade specialisttitlar för sjuksköterskor. Ändringen i paragrafen syftar till att delvis genomföra artikel 7.3 och 7.4 i direktivet.
Regeringen ska i förordning kunna meddela föreskrifter som genomför direktivets bestämmelser om vilken yrkestitel som tillfälliga yrkesutövare ska använda vid utövandet av yrket i Sverige. Det följer av 21 § i den nya
138
lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. En sådan specialisttitel som avses i paragrafen utgör en yrkestitel. Paragrafen ändras därför på så sätt att det framgår att en skyddad specialisttitel, utöver det i paragrafen uttryckligen angivna fallet, också får användas i de fall det föreskrivs särskilt.
9 kap.
4 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse,
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 18 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd får fatta beslut ensam.
Ändringen i första stycket innebär att det läggs till en ny fjärde punkt som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 9 kap. 18 § ska skickas.
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
18 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation, prövotid eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om domar och beslut som innebär att rätten för en legitimerad yrkesutövare att utöva sitt yrke i Sverige har begränsats eller förbjudits. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om samtliga legitimationsyrken på hälso- och sjukvårdsområdet.
I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske.
Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet.
139
Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var personen har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Skyldigheten gäller också oavsett om beslutet eller domen avser en tidsbegränsad eller en permanent åtgärd.
Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte kan invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft.
Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till yrkesutövarens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska således alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande yrkesutövarens rätt att utöva sitt yrke.
I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver alltså ansluta sig till detta system.
10 kap.
12 § Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Ändringen i paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, innebär att även beslut om underrättelse som fattas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd enligt 9 kap. 18 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
21.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)
2 kap.
24 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Lärarnas ansvarsnämnd att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om beslut som innebär att en lärare eller förskollärare har begränsats eller förbjudits att utöva verksamhet i Sverige. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller lärar- och förskoläraryrket.
140
I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske.
Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet.
Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var läraren eller förskolläraren har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte får invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft.
Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till lärarens eller förskollärarens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska alltså alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande lärarens eller förskollärarens rätt att utöva sitt yrke.
I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver därmed ansluta sig till detta system.
27 kap.
7 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation,
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Lärarnas ansvarsnämnd får fatta beslut ensam.
Ändringen i första stycket innebär att det läggs till en ny fjärde punkt som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 2 kap. 24 § ska skickas.
Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet.
21.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211)
3 kap.
1 § En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som
1. har en giltig taxiförarlegitimation, eller
2. tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
141
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.4, anger vem som är behörig att utöva taxiföraryrket. Paragrafen ändras så att det läggs till en ny andra punkt som innebär att taxiföraryrket i Sverige får utövas inte bara av dem som har taxiförarlegitimation utan även av dem som tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Ändringen syftar till att genomföra artikel 5.1 och 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet, i fråga om taxiföraryrket.
4 kap.
16 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Myndigheten utövar också tillsyn över att innehavare av taxiförarlegitimation och de tillfälliga yrkesutövare som avses i 3 kap. 1 § 2 uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.4, anger vem som står under myndighetstillsyn och vad tillsynen avser.
Andra stycket är nytt och rör tillsyn över dels innehavare av taxiförarlegitimation, dels tillfälliga yrkesutövare. Tillsynen över innehavare av taxiförarlegitimation framgick tidigare av första stycket. Att tillsynen omfattar även tillfälliga yrkeutövare är nytt. I båda fallen avser tillsynen att yrkesutövaren uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
I fråga om innehavare av taxiförarlegitimation innebär detta, precis som tidigare framgick av paragrafens andra mening, att myndigheten kommer att utöva tillsyn över att dessa uppfyller de krav som gäller för taxiförarlegitimationen.
I fråga om tillfälliga yrkesutövare innebär andra stycket att myndigheten kommer att utöva tillsyn över att yrkesutövarna uppfyller de krav för tillfällig yrkesutövning som framgår av lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Det kan innebära en uppföljning av att yrkesutövaren verkligen är lagligen etablerad i sitt hemland eller att yrkesutövningen anses som tillfällig. Detta tillägg i paragrafen syftar till att genomföra artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om taxiföraryrket.
5 kap.
4 § Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation eller rätt att tillfälligt utöva taxiföraryrket.
En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats för taxiförarlegitimationen döms till böter.
142
Både ändringen i första stycket, som innebär att orden utan att inneha taxiförarlegitimation utgår, och tillägget i andra stycket är ändringar till följd av den nya lydelsen i 3 kap. 1 §.
Eftersom det i 3 kap. 1 § införs en möjlighet att under vissa förutsättningar utöva taxiföraryrket tillfälligt utan taxiförarlegitimation, behöver första och andra styckena ändras så att de omfattar situationen då föraren varken har taxiförarlegitimation eller har rätt att utöva yrket tillfälligt. Båda styckena förutsätter därmed, precis som tidigare, att föraren inte har rätt att utöva taxiföraryrket.
21.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
3 § I denna lag avses med
1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5–9,
2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter,
3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125),
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, senast ändrat genom kommissionens förordning (EU) nr 213/2011 eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjuk- vårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor,
6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.,
7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen,
9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5–8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället.
Paragrafen definierar vissa termer och uttryck som används i lagen.
143
Ändringen i fjärde punkten, som behandlas i avsnitt 5, föranleds av att yrkeskvalifikationsdirektivet har ändrats genom direktiv 2013/55/EU.
144
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 1
Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet
►B
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG
av den 7 september 2005
om erkännande av yrkeskvalifikationer
(text av betydelse för EES)
(EUT L 255, 30.9.2005, s. 22)
Ändrad genom:
Officiella tidningen
nr
sida
datum
►M1
Rådets direktiv 2006/100/EG av den 20 november 2006
L 363
141
20.12.2006
►M2
Kommissionens förordning (EG) nr 1430/2007 av den 5 december
2007
L 320
3
6.12.2007
►M3
Kommissionens förordning (EG) nr 755/2008 av den 31 juli 2008
L 205
10
1.8.2008
►M4
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1137/2008 av den
22 oktober 2008
L 311
1
21.11.2008
►M5
Kommissionens förordning (EG) nr 279/2009 av den 6 april 2009
L 93
11
7.4.2009
►M6
Kommissionens förordning (EU) nr 213/2011 av den 3 mars 2011
L 59
4
4.3.2011
►M7
Kommissionens förordning (EU) nr 623/2012 av den 11 juli 2012
L 180
9
12.7.2012
►M8
Rådets direktiv 2013/25/EU av den 13 maj 2013
L 158
368
10.6.2013
►M9
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 novem-
ber 2013
L 354
132
28.12.2013
Ändrad genom:
►A1
Kroatiens anslutningsfördraget (2012)
L 112
21
24.4.2012
Rättad genom:
►C1
Rättelse, EUT L 271, 16.10.2007, s. 18 (2005/36/EG)
►C2
Rättelse, EUT L 93, 4.4.2008, s. 28 (2005/36/EG)
►C3
Rättelse, EUT L 33, 3.2.2009, s. 49 (2005/36/EG)
►C4
Rättelse, EUT L 305, 24.10.2014, s. 115 (2005/36/EG)
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
145
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 2
▼B
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
2005/36/EG
av den 7 september 2005
om erkännande av yrkeskvalifikationer
(text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR AN-
TAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenska-
pen, särskilt artikel 40, artikel 47.1, artikel 47.2 första och tredje me-
ningarna samt artikel 55,
med beaktande av kommissionens förslag (
1
),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ytt-
rande (
2
),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (
3
), och
av följande skäl:
(1)
Enligt artikel 3.1 c i fördraget är ett av gemenskapens mål att
avskaffa hindren för fri rörlighet för personer och tjänster mellan
medlemsstaterna. För medlemsstaternas medborgare innebär detta
bland annat rätten att utöva ett yrke, som egenföretagare eller
som anställd, i en annan medlemsstat än den där de har skaffat
sig sina yrkeskvalifikationer. I artikel 47.1 i fördraget föreskrivs
dessutom att direktiv skall utfärdas som syftar till ömsesidigt
erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighets-
bevis.
(2)
Efter Europeiska rådets möte i Lissabon den 23
—24 mars 2000
antog kommissionen ett meddelande om
”En strategi för tjänster
på den inre marknaden
”, som särskilt syftar till att göra det lika
enkelt att fritt tillhandahålla tjänster inom gemenskapen som inom
en medlemsstat. Med anledning av kommissionens meddelande
”Nya europeiska arbetsmarknader, öppna och tillgängliga för al-
la
” gav Europeiska rådet i Stockholm den 23-24 mars 2001 kom-
missionen i uppdrag att för Europeiska rådets möte våren 2002
lägga fram
”särskilda förslag om en mera enhetlig, öppen och
flexibel ordning för erkännande av kvalifikationer
”.
(3)
Den garanti som detta direktiv ger personer som har erhållit sina
yrkeskvalifikationer i en medlemsstat att få tillträde till samma
yrke och utöva det i en annan medlemsstat med samma rättighe-
ter som dess medborgare utesluter inte att den som invandrat och
(
1
) EGT C 181 E, 30.7.2002, s. 183.
(
2
) EUT C 61, 14.3.2003, s. 67.
(
3
) Europaparlamentets yttrande av den 11 februari 2004 (EUT C 97 E,
22.4.2004, s. 230), rådets gemensamma ståndpunkt av den 21 december
2004 (EUT C 58 E, 8.3.2005, s. 1) och Europaparlamentets ståndpunkt av
den 11 maj 2005 (ännu ej offentliggjord i EUT). Rådets beslut av den 6 juni
2005.
146
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 3
▼B
utövar yrket bör uppfylla de icke-diskriminerande villkor som
uppställs av den senare staten, under förutsättning att villkoren
är objektivt motiverade och proportionerliga.
(4)
För att underlätta friheten att tillhandahålla tjänster bör särskilda
regler föreskrivas för att utvidga möjligheten att utöva yrkesverk-
samhet under hemlandets yrkestitel. För informationssamhällets
tjänster som ges på distans gäller även bestämmelserna i Europa-
parlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000
om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, sär-
skilt elektronisk handel, på den inre marknaden (
1
).
(5)
Mot bakgrund av de olika system som inrättats för å ena sidan
temporärt och tillfälligt tillhandahållande av gränsöverskridande
tjänster och å andra sidan etablering bör kriterierna för att skilja
mellan dessa två begrepp förtydligas, för det fall att den som
tillhandahåller en tjänst flyttar till den mottagande medlemssta-
tens territorium.
(6)
Det är nödvändigt att garantera att tillhandahållande av tjänster
säkras under noggrant iakttagande av skydd för folkhälsa och
säkerhet samt konsumentskydd. Särskilda bestämmelser bör där-
för införas för reglerade yrken som har konsekvenser för folk-
hälsa eller säkerhet, och som tillfälligt eller temporärt tillhanda-
håller gränsöverskridande tjänster.
(7)
De mottagande medlemsstaterna får vid behov och i enlighet med
gemenskapslagstiftningen föreskriva krav på underrättelse. Dessa
krav bör inte leda till en oproportionerlig börda för tjänsteleve-
rantörer och hindra utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster
eller göra det mindre attraktivt. Behovet av sådana krav bör ses
över regelbundet mot bakgrund av de framsteg som görs med att
upprätta en gemenskapsram för administrativt samarbete mellan
medlemsstaterna.
(8)
Tjänsteleverantören bör omfattas av de disciplinåtgärder som till-
lämpas i den mottagande medlemsstaten och som har direkt och
specifik koppling till yrkeskvalifikationerna, t.ex. definition av
yrket, den verksamhet som ett yrke omfattar eller som är reser-
verad för detta yrke, användningen av titlar och allvarlig försum-
melse i yrkesutövningen som har ett direkt och specifikt samband
med konsumentskydd och konsumentsäkerhet.
(9)
Medan man för etableringsfriheten bibehåller gällande principer
och garantier som ligger till grund för de olika systemen för
erkännande bör emellertid reglerna i dessa förbättras mot bak-
grund av de erfarenheter som gjorts. Dessutom har berörda di-
rektiv ändrats vid flera tillfällen och bestämmelserna i dem bör
(
1
) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
147
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 4
▼B
omarbetas och förenklas genom att de tillämpliga principerna
görs mer enhetliga. Följaktligen måste följande rättsakter ersättas
och samlas i en enda text: rådets direktiv 89/48/EEG (
1
) och
92/51/EEG (
2
) samt Europaparlamentets och rådets direk-
tiv 1999/42/EG (
3
) om införande av en ordning för erkännande
av kvalifikationer och rådets direktiv 77/452/EEG (
4
),
77/453/EEG (
5
), 78/686/EEG (
6
), 78/687/EEG (
7
),
78/1026/EEG (
8
), 78/1027/EEG (
9
), 80/154/EEG (
10
),
80/155/EEG (
11
), 85/384/EEG (
12
), 85/432/EEG (
13
),
85/433/EEG (
14
) och 93/16/EEG (
15
) om yrkena sjuksköterska
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär,
barnmorska, arkitekt,
►C2 apotekare ◄ och läkare.
(10)
Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att, i enlighet
med den egna lagstiftningen, erkänna yrkeskvalifikationer som
medborgare från tredjeland har erhållit utanför Europeiska unio-
nens territorium. Varje erkännande bör under alla omständigheter
göras med beaktande av de minimivillkor för utbildningen som
gäller för vissa yrken.
(11)
För de yrken som omfattas av den generella ordningen för erkän-
nande av kvalifikationer, nedan kallad
”den generella ordningen”,
bör medlemsstaterna behålla rätten att fastställa en lägsta kvalifi-
kationsnivå i syfte att garantera kvaliteten på de tjänster som
tillhandahålls inom deras respektive territorium. Enligt artik-
larna 10, 39 och 43 i fördraget bör de dock inte ålägga en
medborgare från en medlemsstat att skaffa sig kvalifikationer
som de vanligen fastställer genom att endast hänvisa till de ex-
amensbevis som utfärdas inom deras eget utbildningssystem, när
den berörda personen redan har skaffat sig alla eller en del av
dessa kvalifikationer i en annan medlemsstat. Det bör följaktligen
föreskrivas att varje mottagande medlemsstat i vilken ett yrke är
reglerat är skyldig att ta hänsyn till de kvalifikationer som har
förvärvats i en annan medlemsstat och att bedöma om dessa
(
1
) EGT L 19, 24.1.1989, s. 16. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och
rådets direktiv 2001/19/EG (EGT L 206, 31.7.2001, s. 1).
(
2
) EGT L 209, 24.7.1992, s. 25. Direktivet senast ändrat genom kommissionens
beslut 2004/108/EG (EUT L 32, 5.2.2004, s. 15).
(
3
) EGT L 201, 31.7.1999, s. 77.
(
4
) EGT L 176, 15.7.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
5
) EGT L 176, 15.7.1977, s. 8. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2001/19/EG.
(
6
) EGT L 233, 24.8.1978, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
7
) EGT L 233, 24.8.1978, s. 10. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
8
) EGT L 362, 23.12.1978, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2001/19/EG.
(
9
) EGT L 362, 23.12.1978, s. 7. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2001/19/EG.
(
10
) EGT L 33, 11.2.1980, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
11
) EGT L 33, 11.2.1980, s. 8. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2001/19/EG.
(
12
) EGT L 223, 21.8.1985, s. 15. Direktivet senast ändrat genom 2003 års
anslutningsakt.
(
13
) EGT L 253, 24.9.1985, s. 34. Direktivet ändrat genom direktiv 2001/19/EG.
(
14
) EGT L 253, 24.9.1985, s. 37. Direktivet senast ändrat genom 2003 års
anslutningsakt.
(
15
) EGT L 165, 7.7.1993, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamen-
tets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).
148
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 5
▼B
motsvarar de kvalifikationer den kräver. Detta allmänna system
för erkännande hindrar emellertid inte att en medlemsstat ålägger
en person som där utövar ett yrke särskilda krav på grund av att
landet tillämpar yrkesbestämmelser som motiveras av allmän-
intresset. Sådana bestämmelser kan bland annat avse yrkets or-
ganisering, yrkesnormer, inklusive yrkesetiska regler, tillsyn och
ansvar. Syftet med detta direktiv är inte att inkräkta på medlems-
staternas berättigade intresse att hindra att vissa medborgare för-
söker kringgå den nationella lagstiftning som gäller för olika
yrken.
(12)
Detta direktiv avser medlemsstaters erkännande av yrkeskvalifi-
kationer som förvärvats i andra medlemsstater. Direktivet omfat-
tar dock inte medlemsstaters erkännande av beslut om erkännande
i enlighet med detta direktiv som tagits av andra medlemsstater.
En person vars yrkeskvalifikationer erkänts i enlighet med detta
direktiv kan följaktligen inte utnyttja detta erkännande för att i sitt
ursprungsland åtnjuta andra rättigheter än de som följer av de
yrkeskvalifikationer som erhållits i denna medlemsstat, såvida
personen i fråga inte kan styrka att han/hon har förvärvat ytter-
ligare yrkeskvalifikationer i den mottagande medlemsstaten.
(13)
För att fastställa systemet för erkännande inom den generella
ordningen är det nödvändigt att indela de olika nationella utbild-
nings- och yrkesutbildningssystemen i olika nivåer. Dessa nivåer,
som enbart upprättas för att den generella ordningen skall fun-
gera, påverkar inte alls de nationella strukturerna för utbildning
och yrkesutbildning eller medlemsstaternas befogenheter på detta
område.
(14)
Den ordning för erkännande som upprättas genom direktiven
89/48/EEG och 92/51/EEG ändras inte. Den som innehar ett ex-
amensbevis för postgymnasial yrkesutbildning på minst ett år bör
således ges tillträde till ett reglerat yrke i en medlemsstat där
tillträdet är betingat av att sökanden innehar ett examensbevis
för fyraårig universitets- eller högskoleutbildning, oavsett nivån
på det examensbevis som krävs i den mottagande medlemsstaten.
Omvänt gäller att om tillträdet till ett reglerat yrke är beroende av
avslutad universitets- eller högskoleutbildning på mer än fyra år
bör detta tillträde beviljas enbart för den som innehar ett ex-
amensbevis för universitets- eller högskoleutbildning på minst
tre år.
(15)
I avsaknad av harmonisering av minimikraven i fråga om utbild-
ning för tillträde till de yrken som regleras genom den generella
ordningen bör de mottagande medlemsstaterna kunna införa en
kompensationsåtgärd. Denna åtgärd bör vara proportionerlig och
särskilt ta hänsyn till sökandens yrkeserfarenhet. Erfarenheten
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
149
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 6
▼B
visar att ett krav på lämplighetsprov eller anpassningsperiod, var-
vid invandraren själv får välja, ger tillräckliga garantier i fråga
om sökandens kvalifikationsnivå, vilket innebär att varje undan-
tag från denna rätt i varje enskilt fall bör vara motiverat av tving-
ande hänsyn till allmänintresset.
(16)
För att gynna den fria rörligheten för yrkesutövare och samtidigt
säkerställa tillräcklig kvalifikationsnivå bör yrkessammanslut-
ningar och yrkesorganisationer eller medlemsstater ha möjlighet
att föreslå gemensamma europeiska plattformar. Det finns anled-
ning att, på vissa villkor och med beaktande av medlemsstaternas
behörighet, besluta vilka kvalifikationer som erfordras för ut-
övande av ett yrke på deras respektive territorium och innehållet
i och organisationen av utbildnings- och yrkesutbildningssystem
samt med beaktande av gemenskapsrätten, i synnerhet gemenska-
pens konkurrensrätt, ta hänsyn till sådana initiativ i detta direktiv
och härvid främja att erkännanden under den generella ordningen
sker med mer automatik. De yrkessammanslutningar som kan
lägga fram gemensamma plattformar bör vara representativa på
nationell och europeisk nivå. En gemensam plattform är en sam-
ling kriterier som gör det möjligt att kompensera för största möj-
liga antal av de väsentliga skillnader som har konstaterats i ut-
bildningskraven i minst två tredjedelar av medlemsstaterna inklu-
sive samtliga medlemsstater som reglerar yrket. Kriterierna kan
till exempel omfatta krav på kompletterande utbildning, en hand-
ledd anpassningsperiod, lämplighetsprov eller viss föreskriven
lägsta nivå av praktik i yrket, eller kombinationer av dessa.
(17)
För att beakta alla situationer för vilka det fortfarande inte finns
någon bestämmelse om erkännande av yrkeskvalifikationer, bör
den generella ordningen utsträckas till att omfatta de fall som inte
täcks av något särskilt system, både när yrket inte omfattas av
något av dessa system och när sökanden, trots att yrket omfattas
av ett särskilt system, av särskilda och exceptionella skäl inte
uppfyller kraven för att omfattas av detta.
(18)
Reglerna för att bevilja tillträde till ett antal industri-, handels-
och hantverksverksamheter bör förenklas i de medlemsstater där
dessa yrken är reglerade när verksamheten i fråga har utövats i en
annan medlemsstat under en skälig tidsperiod som inte ligger
alltför långt tillbaka i tiden. Samtidigt bibehålls för dessa verk-
samheter ett system med automatiskt erkännande grundat på yr-
keserfarenhet.
(19)
Den fria rörligheten och det ömsesidiga erkännandet av bevis på
formella kvalifikationer som läkare, sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska,
►C2 apotekare ◄ och arkitekt bör bygga på den grundläggande
principen om automatiskt erkännande av bevis på formella kva-
lifikationer på grundval av en samordning av minimikraven för
utbildningarna. För att få arbeta i medlemsländerna som läkare,
150
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 7
▼B
sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tand-
läkare, veterinär, barnmorska och
►C2 apotekare ◄ bör det
dessutom krävas bevis på vissa formella kvalifikationer som ga-
ranterar att den berörda personen har fullgjort en utbildning som
uppfyller de fastställda minimikraven. Detta system bör komplet-
teras med en rad förvärvade rättigheter som de behöriga yrkes-
utövarna åtnjuter på vissa villkor.
(20)
För att beakta de särdrag som kännetecknar läkarnas och tandlä-
karnas utbildningssystem och gemenskapens regelverk för ömse-
sidigt erkännande på detta område är det för alla specialistkom-
petenser som är erkända vid detta direktivs ikraftträdande moti-
verat att bibehålla principen om automatiskt erkännande av de
specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemen-
samma för minst två medlemsstater. För att förenkla systemet bör
dock principen om automatiskt erkännande, efter detta direktivs
ikraftträdande, begränsas till de nya specialistkompetenser för
läkare som är gemensamma för åtminstone två femtedelar av
medlemsstaterna. Vidare inverkar detta direktiv inte på medlems-
staternas möjlighet att sinsemellan komma överens om ett auto-
matiskt erkännande, enligt sina egna bestämmelser, för vissa spe-
cialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma
för dem och som inte omfattas av något automatiskt erkännande
enligt detta direktiv.
(21)
Automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer som
läkare med grundutbildning bör inte inverka på medlemsstaternas
behörighet att avgöra huruvida detta bevis på formella kvalifika-
tioner ger rätt till yrkesutövning eller inte.
(22)
Alla medlemsstaterna bör behandla tandläkaryrket som ett särskilt
yrke skilt från läkaryrket, oavsett eventuell specialisering i odon-
to-stomatologi. Medlemsstaterna bör se till att utbildningen av
tandläkare ger de färdigheter som krävs för att utöva alla former
av verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behand-
ling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och
omkringliggande vävnader. Tandläkaryrket bör utövas av perso-
ner som innehar det bevis på formella kvalifikationer som tand-
läkare som anges i detta direktiv.
(23)
Det har inte framstått som önskvärt att föreskriva en utbildnings-
väg för barnmorskor som är enhetlig för alla medlemsstaterna. De
bör tvärtom ges största möjliga frihet att organisera sin egen
utbildning.
(24)
För enkelhetens skull bör beteckningen ”►C2 apotekare ◄”
användas för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för be-
stämmelserna om automatiskt erkännande av bevis på formella
kvalifikationer, utan att det påverkar de specifika nationella be-
stämmelser som reglerar dessa verksamheter.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
151
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 8
▼B
(25)
Personer som innehar bevis på formella kvalifikationer i
►C2 som apotekare ◄ är specialister på läkemedelsprodukter
och bör i princip ha rätt till ett minimum av verksamhet på detta
område i alla medlemsstater. Att ett sådant minsta verksamhets-
område fastställs i detta direktiv bör varken innebära någon be-
gränsning av de former av verksamhet som
►C2 apotekare ◄
har tillgång till i medlemsstaterna, bland annat när det gäller
biomedicinska analyser, eller att dessa yrkesutövare beviljas mo-
nopol, eftersom detta fortfarande tillhör medlemsstaternas behö-
righetsområde. Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte
medlemsstaternas möjlighet att kräva ytterligare utbildning som
villkor för tillträde till de former av verksamhet som inte ingår i
det minsta samordnade verksamhetsområdet. En mottagande med-
lemsstat bör därför kunna kräva att de medborgare som innehar
något av de bevis på formella kvalifikationer som enligt detta
direktiv erkänns automatiskt uppfyller dessa villkor.
(26)
Detta direktiv avser inte samordning av samtliga villkor för att få
tillträde till och utöva farmaceutisk verksamhet. Särskilt bör den
geografiska fördelningen av apotek och frågan om monopol på
utlämning av läkemedel förbli medlemsstaternas ensak. Detta di-
rektiv påverkar inte medlemsstaternas lagar och andra författ-
ningar som förbjuder eller uppställer vissa villkor för företagens
utövande av viss farmaceutisk verksamhet.
(27)
Arkitektur, byggnaders kvalitet, det sätt på vilket dessa smälter in i
omgivningen, respekt för naturliga landskap och stadsmiljön
samt det kollektiva och individuella kulturarvet är angelägenheter
av allmänt intresse. Därför bör det ömsesidiga erkännandet av
kvalifikationer grundas på kvalitativa och kvantitativa kriterier,
som garanterar att innehavarna av erkända bevis på formella
kvalifikationer kan förstå och ge praktiska uttryck åt enskilda
personers, samhällsgruppers och myndigheters behov i fråga om
fysisk planering, utformning, projektering och uppförande av
byggnader, bevarande och tillvaratagande av det arkitektoniska
arvet och bevarande av jämvikt i naturen.
(28)
De nationella bestämmelserna på arkitekturområdet och om till-
träde till och utövande av yrkesverksamhet som arkitekt har myc-
ket varierad räckvidd. I de flesta medlemsstater utövas verksam-
heten på arkitekturområdet rättsligt eller i praktiken av personer
som har titeln arkitekt, antingen enbart eller tillsammans med en
annan titel. Dessa personer har inte monopol på att utöva denna
verksamhet, utom när det föreskrivs i lag. Denna verksamhet eller
en del av den kan också utövas av andra yrkeskategorier, särskilt
152
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 9
▼B
av ingenjörer som fått särskild utbildning i byggande eller bygg-
nadskonst. För enkelhetens skull bör begreppet
”arkitekt” använ-
das för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmel-
serna om automatiskt erkännande av kvalifikationer på arkitek-
turområdet, utan att det påverkar de specifika nationella bestäm-
melser som reglerar dessa verksamheter.
(29)
Om en nationell och europeisk yrkesorganisation eller yrkessam-
manslutning för ett reglerat yrke inkommer med en rimlig begä-
ran om särskilda bestämmelser om erkännande av kvalifikationer
på grundval av en samordning av minimikraven för utbildning-
arna, bör kommissionen avgöra om det är lämpligt att lägga fram
ett förslag om ändring av detta direktiv.
(30)
För att säkerställa att ordningen för erkännande av yrkeskvalifi-
kationer blir effektiv bör enhetliga formföreskrifter och handlägg-
ningsregler fastställas för genomförandet samt vissa närmare be-
stämmelser för utövandet av yrket.
(31)
Eftersom genomförandet av detta direktiv och uppfyllandet av de
skyldigheter det medför underlättas av att medlemsstaterna sam-
arbetar sinsemellan och med kommissionen, bör närmare bestäm-
melser fastställas för ett sådant samarbete.
(32)
Genom att på europeisk nivå införa yrkeskort utfärdade av yrkes-
sammanslutningar eller yrkesorganisationer kan man underlätta
yrkesutövarnas rörlighet, särskilt genom att öka takten i utbytet
av information mellan den mottagande medlemsstaten och ur-
sprungsmedlemsstaten. Med hjälp av detta yrkeskort bör man
kunna följa karriären för en yrkesutövare som etablerar sig i olika
medlemsstater. Sådana yrkeskort skulle kunna innehålla uppgifter
om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer (studier vid universitet
eller andra läroanstalter, examensbevis, yrkeserfarenhet), dennes
lagenliga etablering, påföljder som denne har ådragit sig i sam-
band med yrkesutövandet samt uppgifter om behörig myndighet.
Uppgifterna bör vara helt förenliga med bestämmelserna om upp-
giftsskydd.
(33)
Upprättandet av ett nätverk av kontaktpunkter med uppgift att
lämna information och bistånd till medlemsstaternas medborgare
kommer att göra det möjligt att säkerställa att systemet med
erkännande är klart och tydligt. Dessa kontaktpunkter skall ge
varje medborgare som så begär och kommissionen all information
och alla adresser som behövs för erkännandeförfarandet. Att varje
medlemsstat utser en enda kontaktpunkt inom detta nätverk på-
verkar inte organisationen av befogenheter på nationell nivå. I
synnerhet utgör det inget hinder för att på nationell nivå utse
flera kontor, eftersom den kontaktpunkt som utses inom nämnda
nätverk ansvarar för att samordna med övriga kontor och för att
vid behov informera medborgaren om närmare uppgifter om det
relevanta behöriga kontoret.
(34)
Administrationen av de olika system för erkännande som har
införts genom sektorsdirektiven och den generella ordningen
har visat sig vara tung och komplicerad. Administrationen och
uppdateringen av detta direktiv för att beakta vetenskapliga och
tekniska framsteg bör därför förenklas, särskilt när minimikraven
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
153
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 10
▼B
för utbildningarna samordnas för att uppnå automatiskt erkän-
nande av kvalifikationerna. En enda kommitté för erkännande
av yrkeskvalifikationer bör inrättas för detta ändamål och det
bör finnas garantier för lämplig medverkan av yrkesorganisatio-
nerna, även på EU-nivå.
(35)
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv
bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni
1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av
kommissionens genomförandebefogenheter (
1
).
(36)
Genom att medlemsstaterna utarbetar en periodisk rapport med
statistiska uppgifter om genomförandet av detta direktiv, blir det
möjligt att bedöma effekten av ordningen för erkännande av yr-
keskvalifikationer.
(37)
Det bör finnas ett lämpligt förfarande för att anta tillfälliga åt-
gärder, om tillämpningen av en bestämmelse i detta direktiv
skulle innebära större svårigheter i en medlemsstat.
(38)
Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas
rätt att själva utforma sina nationella system för social trygghet
och att bestämma vilken verksamhet som måste utövas inom
ramen för detta system.
(39)
Livslångt lärande har blivit särskilt viktigt för ett stort antal yrken i
och med de snabba tekniska och vetenskapliga framstegen. I
detta sammanhang ankommer det på medlemsstaterna att se till
att yrkesutövarna genom lämplig fortbildning håller sig underrät-
tade om de tekniska och vetenskapliga framstegen.
(40)
Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att rationalisera, för-
enkla och förbättra reglerna om erkännande av yrkeskvalifikatio-
ner, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna
och de därför bättre uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen
vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i
fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma ar-
tikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att
uppnå dessa mål.
(41)
Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av artikel 39.4 och
artikel 45 i fördraget, som bland annat rör notarius publicus.
(42)
I fråga om etableringsrätt och tillhandahållande av tjänster åsido-
sätter detta direktiv inte andra särskilda rättsliga bestämmelser för
erkännandet av yrkeskvalifikationer, till exempel gällande be-
stämmelser för transportområdet, försäkringsförmedlare och lag-
stadgade revisorer. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av
rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlät-
tande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att
(
1
) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
154
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 11
▼B
tillhandahålla tjänster (
1
) eller Europaparlamentets och rådets di-
rektiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av
stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat
än den i vilken auktorisationen erhölls (
2
). Erkännande av juristers
yrkeskvalifikationer i syfte att omedelbart utöva yrket under yr-
kestiteln i den mottagande medlemsstaten omfattas av det här
direktivet.
(43)
I den mån de är reglerade omfattar detta direktiv även fria yrken,
som enligt detta direktiv utövas av var och en som på grund av
särskilda yrkeskvalifikationer personligen, under eget ansvar och
yrkesmässigt självständigt utför intellektuella tjänster i allmänhe-
tens och uppdragsgivarens intresse. Yrkesutövningen är i med-
lemsstaterna vanligen, i överensstämmelse med fördraget, under-
kastad särskilda rättsliga förpliktelser i enlighet med den natio-
nella lagstiftningen och de bestämmelser som inom lagstiftning-
ens ramar fastställs under självständiga former av respektive re-
presentativ yrkesorganisation; genom dessa bestämmelser säker-
ställs och vidareutvecklas professionaliteten och kvaliteten och
förtroendeförhållandet mellan den som utför tjänsten och upp-
dragsgivaren.
(44)
Detta direktiv påverkar inte de åtgärder som är nödvändiga för att
garantera hög hälso- och konsumentskyddsnivå.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som
kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av
ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad
”mottagande med-
lemsstat
”) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna
sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra med-
lemsstater (nedan kallad
”ursprungsmedlemsstat”) och som ger inneha-
varen av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.
▼M9
I detta direktiv fastställs också regler för ett partiellt tillträde till regle-
rade yrken och erkännande av yrkespraktik som bedrivs i en annan
medlemsstat.
▼B
Artikel 2
Räckvidd
1. Detta direktiv skall gälla för alla de medborgare i en medlemsstat,
inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen
som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de
har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.
(
1
) EUT L 78, 26.3.1977, s. 17. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslut-
ningsakt.
(
2
) EUT L 77, 14.3.1998, s. 36. Direktivet ändrat genom 2003 års anslutningsakt.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
155
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 12
▼M9
Detta direktiv ska också gälla för alla de medborgare i en medlemsstat
som har gjort yrkespraktik utanför ursprungsmedlemsstaten.
▼B
2. Varje medlemsstat kan inom sitt territorium, enligt sin egen lags-
tiftning, tillåta medborgare från medlemsstaterna med yrkeskvalifikatio-
ner som inte erhållits i en medlemsstat att utöva ett reglerat yrke enligt
artikel 3.1 a. För de yrken som omfattas av avdelning III kapitel III
skall detta första erkännande ske i överensstämmelse med de minimi-
krav på utbildning som anges i det kapitlet.
3. Om det för ett visst reglerat yrke finns andra särskilda regler för
erkännande av yrkeskvalifikationer finns i ett separat instrument i ge-
menskapslagstiftningen, skall motsvarande bestämmelser i det här direk-
tivet inte gälla.
▼M9
4.
Detta direktiv ska inte tillämpas på notarier som har utsetts av
offentliga myndigheter.
▼B
Artikel 3
Definitioner
1.
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser
som här anges:
a) reglerat yrke: en eller flera former av yrkesverksamhet där det
genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs be-
stämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verk-
samheten eller någon form av denna; i synnerhet skall användandet
av en yrkestitel som genom bestämmelser i lagar och andra författ-
ningar enbart får användas av den som innehar en viss yrkeskvali-
fikation utgöra en form av utövande. När första meningen inte är
tillämplig, skall ett sådant yrke som avses i punkt 2 betraktas som
ett reglerat yrke.
b) yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på for-
mella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 a i och/
eller yrkeserfarenhet.
c) bevis på formella kvalifikationer: examens-, utbildnings- eller annat
behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i
gemenskapen, utfärdat av en myndighet i en medlemsstat vilken
utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar. När
första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant bevis på formella
kvalifikationer som avses i punkt 3 betraktas som bevis på formella
kvalifikationer.
d) behörig myndighet: varje myndighet eller organ som medlemssta-
terna bemyndigat att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och an-
dra handlingar eller upplysningar, samt att ta emot ansökningar och
fatta de beslut som avses i detta direktiv.
e) reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett
visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov
kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkes-
utövning.
156
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 13
▼B
Utformningen av och nivån på yrkesutbildningen, provtjänst-
göringen eller yrkesutövningen skall fastställas i den berörda med-
lemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller god-
kännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.
▼M9
f) yrkeserfarenhet: det faktiska och lagliga utövandet av det berörda
yrket på heltid eller deltid under motsvarande tid i en medlemsstat.
▼B
g) anpassningsperiod: utövande av ett reglerat yrke i den mottagande
medlemsstaten under en behörig yrkesutövares ansvar, eventuellt
åtföljt av kompletterande utbildning. Denna praktik skall bedömas.
De detaljerade bestämmelserna för anpassningsperioden och dess
utvärdering samt status för en migrerande praktikant skall fastställas
av den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten.
Den status som personen får i den mottagande medlemsstaten, sär-
skilt när det gäller rätt till vistelse samt skyldigheter, sociala rättig-
heter och förmåner, ersättningar och arvoden, skall fastställas av de
behöriga myndigheterna i nämnda medlemsstat i enlighet med till-
lämplig gemenskapslagstiftning.
▼M9
h) lämplighetsprov: ett prov som gäller den sökandes yrkeskunnighet,
färdigheter och kompetens och som genomförs eller erkänns av de
behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten i syfte att
bedöma den sökandes förmåga att utöva ett reglerat yrke i denna
medlemsstat.
För att möjliggöra genomförande av detta prov ska de behöriga
myndigheterna upprätta en förteckning över de ämnen som, utifrån
en jämförelse mellan den utbildning som krävs i den mottagande
medlemsstaten och den som den sökande har genomgått, inte om-
fattas av de examens- eller andra behörighetsbevis som den sökande
har.
Lämplighetsprovet ska utformas med beaktande av att den sökande
är en behörig yrkesutövare i ursprungsmedlemsstaten eller den med-
lemsstat den sökande kommer ifrån. Det ska omfatta ämnen valda ur
förteckningen och i vilka kunskap är väsentlig för att kunna utöva
yrket i fråga i den mottagande medlemsstaten. Provet får också
omfatta kännedom om de yrkesregler som gäller för ifrågavarande
verksamhet i den mottagande medlemsstaten.
De närmare bestämmelserna för lämplighetsprovet och status i den
mottagande medlemsstaten för den som vill förbereda sig för provet i
den medlemsstaten ska fastställas av de behöriga myndigheterna i
den medlemsstaten.
▼B
i) företagsledare: varje person som har varit verksam i ett företag
inom ifrågavarande yrkesgren
i) som företagsledare eller chef för en filial, eller
ii) som ställföreträdare för ägaren till ett företag eller till en före-
tagsledare, om befattningen innebär att han/hon har ett ansvar
motsvarande ägarens eller företagsledarens, eller
iii) i arbetsledande funktion med arbetsuppgifter av affärsmässig
och/eller teknisk art och med ansvar för en eller flera avdel-
ningar inom företaget.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
157
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 14
▼M9
j) yrkespraktik utan att det påverkar artikel 46.4, en period med prak-
tik som sker under handledning, förutsatt att det utgör ett villkor för
tillträde till ett reglerat yrke, och som kan äga rum under eller efter
en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis.
k) europeiskt yrkeskort ett elektroniskt bevis för antingen att yrkes-
utövaren uppfyller alla nödvändiga villkor för att temporärt och
tillfälligt tillhandahålla tjänster i en mottagande medlemsstat eller
erkännandet av yrkeskvalifikationer för etablering i en mottagande
medlemsstat.
l) livslångt lärande all allmän utbildning, yrkesutbildning, icke-formell
utbildning och informellt lärande som sker genom livet och leder till
ökade kunskaper och färdigheter och ökad kompetens, som kan
innehålla yrkesetik.
m) tvingande hänsyn av allmänt intresse hänsyn som erkänns som
sådana i rättspraxis vid Europeiska unionens domstol.
n) poäng inom ramen för det europeiska systemet för överföring av
studiemeriter (ECTS-poäng) meritsystem för högre utbildning som
används i det europeiska området för högre utbildning.
▼B
2. Ett yrke som utövas av medlemmarna i en sådan sammanslutning
eller organisation som anges i bilaga I skall betraktas som ett reglerat
yrke.
De sammanslutningar eller organisationer som avses i första stycket har
särskilt till uppgift att främja och upprätthålla hög standard inom det
berörda yrkesområdet. För detta syfte är de föremål för erkännande i en
medlemsstat i en speciell form och tilldelar sina medlemmar bevis på
formella kvalifikationer, ser till att medlemmarna iakttar de regler för
yrkesmässigt uppförande som de föreskriver och ger dem rätten att
använda en titel eller en bokstavsförkortning eller att erhålla en ställning
som motsvarar detta bevis på formella kvalifikationer.
▼M9
När en medlemsstat erkänner en sådan sammanslutning eller organisa-
tion som avses i första stycket ska den underrätta kommissionen. Kom-
missionen ska undersöka huruvida sammanslutningen eller organisatio-
nen uppfyller de villkor som anges i andra stycket. För att vederbörlig
hänsyn ska tas till den lagstiftning som utvecklats i medlemsstaterna ska
kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med
artikel 57c för att uppdatera bilaga I om de villkor som anges i andra
stycket har uppfyllts.
När de villkor som anges i andra stycket inte uppfyllts, ska kommis-
sionen anta en genomförandeakt för att förkasta den begärda uppdate-
ringen av bilaga I.
▼B
3. Som bevis på formella kvalifikationer skall också betraktas varje
bevis på formella kvalifikationer som utfärdats i tredjeland, om inneha-
varen har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket på den med-
lemsstats territorium där beviset på formella kvalifikationer erkändes
i enlighet med artikel 2.2 och detta har intygats av den medlemsstaten.
158
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 15
▼B
Artikel 4
Verkan av erkännandet
▼M9
1. Om den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikatio-
nerna ska detta ge förmånstagare möjlighet att få tillträde i den med-
lemsstaten till samma yrke som denne är behörig för i ursprungsmed-
lemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på
samma villkor som dess medborgare.
▼B
2. I detta direktiv skall det yrke som sökanden önskar utöva i den
mottagande medlemsstaten vara detsamma som sökanden är behörig för i
ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om jämförbara verksamheter.
▼M9
3. Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 ska partiellt till-
träde beviljas i den mottagande medlemsstaten enligt de villkor som
anges i artikel 4f.
Artikel 4a
Europeiskt yrkeskort
1. Medlemsstaterna ska på begäran av innehavare av en yrkeskvali-
fikation utfärda ett europeiskt yrkeskort till dem, på villkor att kom-
missionen har antagit de relevanta genomförandeakter som avses i punkt
7.
2. När ett europeiskt yrkeskort har införts för ett visst yrke genom
relevanta genomförandeakter som antagits i enlighet med punkt 7 får
innehavare av en relevant yrkeskvalifikation välja att ansöka om ett
sådant kort eller att använda det förfarande som anges i avdelningarna
II och III.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att innehavaren av ett europeiskt
yrkeskort åtnjuter alla de rättigheter som tillerkänns enligt artiklarna
4b
–4e.
4. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att tillhandahålla
andra tjänster enligt avdelning II än sådana som omfattas av artikel 7.4
ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet utfärda ett europeiskt
yrkeskort i enlighet med artiklarna 4b och 4c. Det europeiska yrkes-
kortet ska, om tillämpligt, utgöra den skriftliga underrättelsen som avses
i artikel 7.
5. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att etablera sig i en
annan medlemsstat enligt avdelning III kapitel I
–IIIa eller att tillhanda-
hålla tjänster enligt artikel 7.4, ska ursprungsmedlemsstatens behöriga
myndighet fullfölja alla förberedande steg vad gäller den sökandes en-
skilda akt som skapats i informationssystemet för den inre marknaden
(IMI) (IMI-akten) i enlighet med artiklarna 4b och 4d. Den mottagande
medlemsstatens behöriga myndighet ska utfärda det europeiska yrkes-
kortet i enlighet med artiklarna 4b och 4d.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
159
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 16
▼M9
För etablering ska utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort inte innebära
automatisk rätt att utöva ett särskilt yrke om det redan innan ett euro-
peiskt yrkeskort införs finns registreringskrav eller andra kontrollför-
faranden i den mottagande medlemsstaten för detta yrke.
6. Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter för behandling av
IMI-akter och utfärdande av europeiska yrkeskort. Dessa myndigheter
ska sörja för en opartisk och objektiv behandling i god tid av ansök-
ningar om europeiska yrkeskort. De rådgivningscentrum som avses i
artikel 57b kan också agera som behöriga myndigheter. Medlemssta-
terna ska se till att de behöriga myndigheterna och rådgivningscent-
rumen informerar medborgarna, inbegripet potentiella sökande, om hur
ett europeiskt yrkeskort fungerar och dess mervärde för de yrken för
vilka det är tillgängligt.
7. Kommissionen ska genom genomförandeakter, anta de åtgärder
som krävs för att garantera en enhetlig tillämpning av bestämmelserna
om det europeiska yrkeskortet för de yrkesutövare som uppfyller de
villkor som anges i det andra stycket i denna punkt, inklusive åtgärder
rörande yrkeskortens utformning, behandlingen av skriftliga ansökning-
ar, de översättningar som den sökande ska tillhandahålla vid ansök-
ningar om europeiska yrkeskort, närmare uppgifter om de handlingar
som krävs i enlighet med artikel 7.2 eller bilaga VII för att ansökan ska
vara fullständig samt förfaranden för hur betalningar för ett europeiskt
yrkeskort ska göras och behandlas, med beaktande av särdragen för det
berörda yrket. Kommissionen ska också genom genomförandeakter spe-
cificera hur, när och för vilka handlingar behöriga myndigheter får
begära bestyrkta kopior i enlighet med det andra stycket i artikel 4b.3,
artiklarna 4d.2 och 4d.3 för yrket i fråga.
Införandet av det europeiska yrkeskortet för ett särskilt yrke genom
antagandet av relevanta genomförandeakter som avses i det första styc-
ket ska omfattas av samtliga följande villkor:
a) Det ska finnas betydande rörlighet eller potential för betydande rör-
lighet för yrket i fråga.
b) De berörda aktörerna ska ha uttryckt tillräckligt intresse.
c) Det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst yrke ska
vara reglerat i ett stort antal medlemsstater.
Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsför-
farande som avses i artikel 58.2.
160
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 17
▼M9
8. De avgifter som sökande kan behöva betala för administrativa
förfaranden vid utfärdande av europeiska yrkeskort ska vara rimliga
och proportionella och överensstämma med ursprungsmedlemsstatens
och den mottagande medlemsstatens kostnader, och får inte avskräcka
aktörer från att ansöka om ett europeiskt yrkeskort.
Artikel 4b
Ansökan om ett europeiskt yrkeskort och skapande av en akt i IMI
1. Ursprungsmedlemsstaten ska göra det möjligt för en innehavare av
en yrkeskvalifikation att ansöka om ett europeiskt yrkeskort genom ett
online-verktyg vilket tillhandahålls av kommissionen, som automatiskt
skapar en IMI-akt för den sökande i fråga. Om en ursprungsmedlemsstat
även tillåter skriftliga ansökningar ska den införa de nödvändiga arran-
gemangen för att skapa IMI-akten, skicka information till den sökande
och utfärda det europeiska yrkeskortet.
2. Ansökningar ska styrkas av sådana handlingar som föreskrivs i de
genomförandeakter som ska antas i enlighet med artikel 4a.7.
3. Inom en vecka efter mottagandet av ansökan ska ursprungsmed-
lemsstatens behöriga myndighet bekräfta mottagandet av ansökan och
informera den sökande om handlingar eventuellt saknas.
I förekommande fall ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet
utfärda kompletterande intyg i enlighet med kraven i detta direktiv.
Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska kontrollera huruvida
den sökande är lagligt etablerad i ursprungsmedlemsstaten och huruvida
alla nödvändiga handlingar som har utfärdats i ursprungsmedlemsstaten
är giltiga och äkta. Om det finns skälig grund för tvivel ska ursprungs-
medlemsstaten kontakta det relevanta organet och får begära bestyrkta
kopior av handlingarna från den sökande. Om samma sökande senare
lämnar nya ansökningar får ursprungsmedlemsstatens och den motta-
gande medlemsstatens behöriga myndigheter inte begära förnyad inläm-
ning av handlingar som redan finns i IMI-akten och som fortfarande är
giltiga.
4. Kommissionen får genom genomförandeakter anta de tekniska
specifikationerna för de uppgifter som finns i det europeiska yrkeskortet
och i IMI-akten, de åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa
uppgifter har integritet, behandlas konfidentiellt och är korrekta, och
villkoren och förfarandena för att utfärda ett europeiskt yrkeskort till
innehavaren, inbegripet möjligheten att ladda ned kortet eller inge upp-
dateringar till IMI-akten. Genomförandeakterna ska antas i enlighet med
det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
161
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 18
▼M9
Artikel 4c
Europeiskt yrkeskort för temporärt och tillfälligt tillhandahållande
av andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4
1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska inom tre veckor
kontrollera ansökan och de kompletterande handlingarna i IMI-akten
och utfärda det europeiska yrkeskortet för temporärt och tillfälligt till-
handahållande av andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4.
Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de handlingar som
saknas som avses i artikel 4b.3 första stycket eller, om inga övriga
handlingar begärts, vid utgången av den enveckasfrist som anges i det
stycket. Den ska sedan utan dröjsmål vidarebefordra det europeiska
yrkeskortet till den behöriga myndigheten i varje berörd mottagande
medlemsstat och ska informera den sökande om detta. Den mottagande
medlemsstaten får inte kräva en ytterligare underrättelse enligt artikel 7
för de påföljande 18 månaderna.
2. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighets beslut eller avsak-
nad av beslut inom den treveckorsperiod som avses i punkt 1 ska kunna
överklagas enligt nationell lagstiftning.
3. Om innehavare av ett europeiskt yrkeskort önskar tillhandahålla
tjänster i andra medlemsstater än de som ursprungligen anges i den
ansökan som avses i punkt 1 får innehavaren ansöka om en sådan
utökning. Om innehavaren önskar tillhandahålla tjänster utöver perioden
om 18 månader som avses i punkt 1 ska innehavaren informera den
behöriga myndigheten om detta. Under alla omständigheter ska inneha-
varen också tillhandahålla information om väsentliga förändringar i den
faktiska situation som uppgivits i IMI-akten, som ursprungsmedlems-
statens behöriga myndighet har rätt att begära i enlighet med de genom-
förandeakter som ska antas enligt artikel 4a.7. Ursprungsmedlemsstatens
behöriga myndighet ska vidarebefordra det uppdaterade europeiska yr-
keskortet till den berörda mottagande medlemsstaten.
4. Ett europeiskt yrkeskort ska vara giltigt på alla de mottagande
medlemsstaternas hela territorium så länge som dess innehavare behåller
rätten att utöva verksamhet, på grundval av de handlingar och uppgifter
som finns i IMI-akten.
Artikel 4d
Europeiskt yrkeskort för etablering och temporärt och tillfälligt
tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4
1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska inom en månad
vid utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort för etablering eller temporärt
och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4 kontrollera
de inlämnade styrkande handlingarnas äkthet och giltighet i IMI-akten.
Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de saknade hand-
lingar som avses i artikel 4b.3 första stycket eller, om inga övriga
handlingar begärts, vid utgången av den enveckasfrist som anges i det
stycket. Den ska överföra ansökan utan dröjsmål till den mottagande
medlemsstatens behöriga myndighet. Ursprungsmedlemsstaten ska infor-
mera den sökande om hur långt handläggningen av ansökan fortskridit
samtidigt som den överför ansökan till den mottagande medlemsstaten.
162
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 19
▼M9
2. I de fall som avses i artiklarna 16, 21, 49a och 49b ska en
mottagande medlemsstat besluta om huruvida den ska utfärda ett euro-
peiskt yrkeskort som avses i punkt 1 inom en månad från mottagande av
den ansökan som överförts av ursprungsmedlemsstaten. Om det finns
skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära ytter-
ligare uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling från ursprungs-
medlemsstaten som denna ska tillhandahålla senast två veckor efter det
att begäran inlämnats. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska
enmånadsfristen gälla utan hinder av en sådan begäran.
3. I de fall som avses i artikel 7.4 och artikel 14 ska den mottagande
medlemsstaten, inom två månader från den dag den mottar den ansökan
som överförts av ursprungsmedlemsstaten, besluta om huruvida den ska
utfärda ett europeiskt yrkeskort eller låta innehavaren av en särskild
yrkeskvalifikation genomgå kompensationsåtgärder. Om det finns skälig
grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära ytterligare
uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling från ursprungsmed-
lemsstaten som denna ska tillhandahålla senast två veckor efter inläm-
nandet av begäran. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska
tvåmånadersfristen tillämpas, utan hinder av en sådan begäran.
4. Om den mottagande medlemsstaten inte får de nödvändiga upp-
gifter som den har rätt att kräva, i enlighet med detta direktiv, för att
besluta om utfärdande av det europeiska yrkeskortet från ursprungsmed-
lemsstaten eller den sökande kan den vägra att utfärda ett kort. En sådan
vägran ska vara motiverad.
5. Om den mottagande medlemsstaten inte fattar ett beslut inom de
tidsfrister som anges i punkterna 2 och 3 i denna artikel eller inte lyckas
anordna ett lämplighetsprov i enlighet med artikel 7.4 ska det europe-
iska yrkeskortet anses vara utfärdat och ska skickas automatiskt via IMI
till innehavaren av yrkeskvalifikationen.
Den mottagande medlemsstaten ska ha möjlighet att förlänga med två
veckor de tidsfrister som fastställs i punkterna 2 och 3 för ett auto-
matiskt utfärdande av det europeiska yrkeskortet. Den ska ange skälen
till förlängningen och vederbörligen informera den sökande. En sådan
förlängning med två veckor får upprepas en gång och endast om det är
absolut nödvändigt, särskilt om skälen rör folkhälsan eller tjänstemotta-
garnas säkerhet.
6. De åtgärder som ursprungsmedlemsstaten vidtar i enlighet med
punkt 1 ska ersätta alla ansökningar om erkännande av yrkeskvalifika-
tioner enligt den mottagande medlemsstatens nationella lagstiftning.
7. De beslut som ursprungsmedlemsstaten och den mottagande med-
lemsstaten antar enligt punkterna 1
–5 eller avsaknaden av ett beslut från
ursprungsmedlemsstatens sida ska kunna överklagas enligt den berörda
medlemsstatens nationella lagstiftning.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
163
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 20
▼M9
Artikel 4e
Behandling av och tillgång till uppgifter om det europeiska
yrkeskortet
1. Utan att det påverkar frågan om oskuldspresumtion ska ursprungs-
medlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndig-
heter i god tid uppdatera den berörda IMI-akten när det gäller uppgifter
om disciplinära åtgärder eller straffrättsliga påföljder som rör begräns-
ning eller förbud och som påverkar den verksamhet som utövas av
innehavaren av ett europeiskt yrkeskort inom ramen för detta direktiv.
Därvid ska de respektera reglerna om skydd för personuppgifter som
anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 ok-
tober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling
av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (
1
) och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002
om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för
elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kom-
munikation) (
2
). Sådana uppdateringar ska innefatta radering av uppgif-
ter som inte längre behövs. Innehavaren av det europeiska yrkeskortet
och de behöriga myndigheter som har tillgång till den berörda IMI-
akten ska utan dröjsmål informeras om alla uppdateringar. Denna skyl-
dighet ska inte påverka medlemsstaternas skyldighet att varna enligt
artikel 56a.
2. Innehållet i de uppdaterade uppgifter som avses i punkt 1 ska vara
begränsat till
a) yrkesutövarens identitet,
b) det berörda yrket,
c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol som har fattat
beslutet om begränsningen eller förbudet,
d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och
e) den period som begränsningen eller förbudet gäller.
3. Tillgången till uppgifter i IMI-akten ska vara begränsad till ur-
sprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga
myndigheter enligt direktiv 95/46/EG. De behöriga myndigheterna ska
informera innehavaren av den europeiska yrkeskortet om innehållet i
IMI-akten på begäran av innehavaren.
4. De uppgifter som anges på det europeiska yrkeskortet ska vara
begränsade till de uppgifter som krävs för att fastställa innehavarens rätt
att utöva det yrke för vilket det utfärdats, nämligen innehavarens för-
namn, efternamn, födelsedatum och födelseort, yrke, formella kvalifika-
tioner och den tillämpliga ordningen, berörda behöriga myndigheter,
kortnummer, säkerhetsdetaljer och referensuppgifter om giltig identitets-
handling. Uppgifter om yrkeserfarenhet eller kompensationsåtgärder
som genomgåtts av innehavaren av det europeiska yrkeskortet ska
ingå i IMI-akten.
(
1
) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
(
2
) EGT L 201, 31.7.2002, s. 37.
164
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 21
▼M9
5. Personuppgifterna i IMI-akten kan behandlas så länge det behövs
för erkännandeförfarandet i sig och för erkännandet eller översändandet
av den underrättelse som föreskrivs i artikel 7. Medlemsstaterna ska se
till att innehavaren av ett europeiskt yrkeskort när som helst har rätt att
utan kostnad begära rättelse av felaktiga eller ofullständiga uppgifter,
eller radering och blockering av den berörda IMI-akten. Innehavaren ska
informeras om denna rätt när det europeiska yrkeskortet utfärdas, och
därefter påminnas om den vartannat år. Påminnelsen ska skickas auto-
matiskt via IMI om den ursprungliga ansökan för det europeiska yrkes-
kortet gjordes online.
I händelse av en begäran om radering av en IMI-akt som är kopplad till
det europeiska yrkeskortet för etablering eller temporärt och tillfälligt
tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4 ska den berörda motta-
gande medlemsstatens behöriga myndigheter förse innehavaren av yr-
keskvalifikationen med bevis som styrker erkännandet av dennes yr-
keskvalifikationer.
6. När det gäller behandling av personuppgifter på det europeiska
yrkeskortet och i alla IMI-akter ska medlemsstaternas relevanta behöriga
myndigheter betraktas som registeransvariga i den betydelse som avses i
artikel 2 d i direktiv 95/46/EG. När det gäller dess skyldigheter enligt
punkterna 1
–4 i den här artikeln och den berörda behandlingen av
personuppgifter ska kommissionen betraktas som registeransvarig i
den betydelse som avses i artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för
enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behand-
lar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (
1
).
7. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 ska de mottagande
medlemsstaterna föreskriva att arbetsgivare, kunder, patienter, offentliga
myndigheter och andra berörda parter kan kontrollera äktheten och gil-
tigheten hos ett europeiskt yrkeskort som kortinnehavaren uppvisar för
dem.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa regler om till-
gång till IMI-akten, och de tekniska metoderna och förfarandena för
kontroll enligt första stycket. Genomförandeakterna ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Artikel 4f
Partiellt tillträde
1. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet ska från fall
till fall bevilja partiellt tillträde till en yrkesverksamhet på landets terri-
torium, endast om följande villkor är uppfyllda:
a) Yrkesutövaren är fullt kvalificerad att i ursprungsmedlemsstaten ut-
öva den yrkesverksamhet för vilken partiellt tillträde söks i den
mottagande medlemsstaten.
(
1
) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
165
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 22
▼M9
b) Skillnaderna mellan en lagligen utövad yrkesverksamhet i ursprungs-
medlemsstaten och det reglerade yrket i den mottagande medlems-
staten är så stora att tillämpning av kompensationsåtgärder skulle
innebära att den sökande måste fullfölja hela det utbildningsprogram
som föreskrivs i den mottagande medlemsstaten för att få tillträde till
hela det reglerade yrket i den medlemsstaten.
c) Yrkesverksamheten kan objektivt särskiljas från andra verksamheter
som ingår i det reglerade yrket i den mottagande medlemsstaten.
Vid tillämpningen av led c ska den mottagande medlemsstatens behö-
riga myndighet beakta huruvida yrkesverksamheten kan utövas själv-
ständigt i ursprungsmedlemsstaten.
2. Ett partiellt tillträde får nekas om detta motiveras av tvingande
hänsyn till allmänintresset, om det är lämpligt för att säkerställa att
det eftersträvade målet uppnås, och om det inte går utöver vad som
är nödvändigt för att uppnå det målet.
3. Ansökningar för etablering i en mottagande medlemsstat ska
granskas i enlighet med avdelning III kapitel I och IV.
4. Ansökningar för ett temporärt och tillfälligt tillhandahållande av
tjänster i den mottagande medlemsstaten avseende yrkesverksamheter
som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet ska granskas i enlig-
het med avdelning II.
5. När ett partiellt tillträde har beviljats och genom undantag från
artikel 7.4 sjätte stycket och artikel 52.1 ska yrkesverksamheten utövas
under ursprungsmedlemsstatens yrkestitel. Den mottagande medlemssta-
ten får kräva att denna yrkestitel används på den mottagande medlems-
statens språk. De yrkesutövare som har beviljats partiellt tillträde ska
tydligt ange sin yrkesverksamhets räckvidd för tjänstemottagarna.
6. Denna artikel ska inte tillämpas på de yrkesutövare som omfattas
av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer enligt avdel-
ning III kapitel II, III och IIIa.
▼B
AVDELNING II
FRIHET ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER
Artikel 5
Principen om friheten att tillhandahålla tjänster
1. Utan att det påverkar särskilda bestämmelser i gemenskapslagstift-
ningen eller tillämpningen av artiklarna 6 och 7 i detta direktiv får inte
medlemsstaterna av skäl som rör yrkeskvalifikationerna inskränka frihe-
ten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat
a) om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att
där utöva samma yrke (nedan kallad
”etableringsmedlemsstaten”)
och
166
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 23
▼M9
b) om tjänsteleverantören förflyttar sig och om denne har utövat yrket
under minst ett år i en eller flera medlemsstater under de tio år som
föregår tillhandahållandet av tjänsten, om yrket inte är reglerat i
etableringsmedlemsstaten. Kravet på ett års yrkeserfarenhet ska inte
tillämpas om yrket är reglerat eller om utbildningen för yrket är
reglerad.
▼B
2. Bestämmelserna i denna avdelning skall tillämpas enbart om tjäns-
televerantören flyttar till den mottagande medlemsstatens territorium för
att temporärt och tillfälligt utöva ett yrke enligt punkt 1.
Huruvida tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt skall
bedömas från fall till fall, i synnerhet på grundval av tjänstens var-
aktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.
3. En tjänsteleverantör som förflyttar sig skall omfattas av de yrkes-
regler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt
samband med yrkeskvalifikationerna, till exempel yrkesdefinitionen, an-
vändningen av titlar och allvarlig försummelse i yrkesutövningen som
har direkt och specifikt samband med konsumentskydd och konsuments-
äkerhet samt de disciplinära bestämmelser som tillämpas i den motta-
gande medlemsstaten på personer som utövar samma yrke i den med-
lemsstaten.
Artikel 6
Undantag
I enlighet med artikel 5.1 skall den mottagande medlemsstaten medge
tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat undantag
från de krav som ställs på yrkesutövare som är etablerade inom den
mottagande medlemsstatens territorium i fråga om
a) tillstånd från, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation
eller motsvarande organ; för att underlätta tillämpningen av discipli-
nära bestämmelser som gäller på territoriet, enligt artikel 5.3 i detta
direktiv, får medlemsstaterna föreskriva antingen automatisk tillfällig
registrering eller proformamedlemskap i en sådan yrkesorganisation
eller motsvarande organ, på villkor att detta inte försenar eller på
något sätt försvårar tillhandahållandet av tjänster och inte medför
extrautgifter för tjänsteleverantören. En kopia av den underrättelse
som avses i artikel 7.1 och i förekommande fall av en förnyad
underrättelse, åtföljd, när det gäller yrken som har sådana kon-
sekvenser för folkhälsa och säkerhet som avses i artikel 7.4 eller
som omfattas av automatiskt erkännande i enlighet med avdelning III
kapitel III, av en kopia av de handlingar som avses i artikel 7.2, skall
skickas från den behöriga myndigheten till den relevanta yrkesorga-
nisationen eller motsvarande organ, och detta skall betraktas som en
automatisk tillfällig registrering eller ett proformamedlemskap,
b) anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med en försäk-
ringsgivare göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer
som är försäkrade genom ett socialförsäkringssystem.
Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall,
efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i b om de tjänster
som tillhandahålls.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
167
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 24
▼B
Artikel 7
Förhandsunderrättelse om tjänsteleverantören förflyttar sig
1. Medlemsstaterna får kräva att en tjänsteleverantör som för första
gången förflyttar sig från en medlemsstat till en annan för att tillhanda-
hålla tjänster på förhand skriftligen skall underrätta den behöriga myn-
digheten i den mottagande medlemsstaten, inklusive uppgifter om even-
tuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rö-
rande yrkesansvar. En sådan underrättelse skall förnyas en gång om året
om tjänsteleverantören har för avsikt att tillhandahålla temporära eller
tillfälliga tjänster i den medlemsstaten under det året. Tjänsteleverantö-
ren får lämna underrättelsen på valfritt sätt.
2. Vid det första tillhandahållandet av tjänster eller om de faktiska
omständigheter som avses i handlingarna ändrats, får medlemsstaterna
kräva att underrättelsen åtföljs av följande handlingar:
a) Bevis på tjänsteleverantörens nationalitet.
b) Intyg som visar att innehavaren är lagligt etablerad i en medlemsstat
för att där bedriva verksamheten i fråga och att det när intyget
utfärdas inte finns något förbud, ens tillfälligt, för innehavaren att
utöva sitt yrke.
c) Bevis på yrkeskvalifikationer.
▼M9
d) För de fall som avses i artikel 5.1 b bevis i någon form på att
tjänsteleverantören har bedrivit verksamheten i fråga under minst
ett av de föregående tio åren.
e) För yrkesutövare i säkerhetsbranschen, hälso- och sjukvårdssektorn
och för yrken som rör undervisning av underåriga barn, inklusive
barnomsorg och förskoleverksamhet: ett intyg som bekräftar att de
inte temporärt eller definitivt har förbjudits att utöva yrket eller inte
har dömts för något brott, om medlemsstaten kräver sådana intyg av
sina egna medborgare.
f) För yrken med konsekvenser för patientsäkerheten: ett intyg på den
sökandes kunskaper i det språk som behövs för att utöva yrket i den
mottagande medlemsstaten.
g) För yrken som omfattar sådan verksamhet som avses i artikel 16 och
som anmälts av en medlemsstat i enlighet med artikel 59.2: ett intyg
om verksamhetens karaktär och varaktighet utfärdat av behörig myn-
dighet eller behörigt organ i den medlemsstat där tjänsteleverantören
är etablerad.
2a. Inlämnandet av en föreskriven underrättelse av tjänsteleverantö-
ren i enlighet med punkt 1 ska ge tjänsteleverantören tillträde till tjäns-
teverksamheten eller möjlighet att utöva denna verksamhet på hela den
berörda medlemsstatens territorium. En medlemsstat får begära ytterli-
gare uppgifter vilka anges i punkt 2 om tjänsteleverantörens yrkeskva-
lifikationer avseende
a) yrket inom vissa delar av den medlemsstatens territorium är reglerat
på ett annat sätt,
168
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 25
▼M9
b) denna reglering också gäller alla medborgare i den medlemsstaten,
c) skillnaderna i denna reglering motiveras av tvingande hänsyn av
allmänt intresse som rör folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet,
och
d) medlemsstaten inte kan få sådan information på annat sätt.
▼B
3. Tjänsten skall tillhandahållas under den yrkestitel som används i
etableringsmedlemsstaten, om det i denna medlemsstat finns en sådan
reglerad titel för yrkesverksamheten i fråga. Denna titel skall anges på
(ett av) etableringsmedlemsstatens officiella språk på ett sätt som gör att
varje förväxling med yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten und-
viks. I de fall då en sådan yrkestitel inte finns i etableringsmedlems-
staten, skall leverantören ange sitt bevis på formella kvalifikationer på
denna medlemsstats officiella språk eller ett av dem. Undantagsvis skall,
i de fall som avses i avdelning III kapitel III, tjänsten tillhandahållas
under den yrkestitel som används i den mottagande medlemsstaten.
▼M9
4. Vid första tillhandahållandet av tjänster, när det gäller de reglerade
yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet och som inte
automatiskt erkänns enligt avdelning III kapitel II, III eller IIIa, kan den
mottagande medlemsstatens behöriga myndighet kontrollera tjänsteleve-
rantörens yrkeskvalifikationer innan tjänsterna tillhandahålls för första
gången. En sådan förhandskontroll ska vara möjlig endast om syftet
med kontrollen är att undvika allvarlig skada för tjänstemottagarens
hälsa eller säkerhet till följd av att tjänsteleverantören saknar yrkeskva-
lifikationer och om kontrollen inte går utöver vad som är nödvändigt för
detta syfte.
Senast en månad efter det att den underrättelse och de åtföljande hand-
lingar som avses i punkterna 1 och 2 inkommit ska den behöriga myn-
digheten informera tjänsteleverantören om sitt beslut
a) att inte kontrollera dennes yrkeskvalifikationer,
b) efter att ha kontrollerat dennes yrkeskvalifikationer
i) att begära att tjänsteleverantören gör ett lämplighetsprov, eller
ii) att tillåta tillhandahållandet av tjänster.
Om det uppstår problem som kan medföra försening att fatta beslut
enligt andra stycket, ska den behöriga myndigheten inom samma tids-
frist meddela tjänsteleverantören orsaken till förseningen. Problemet ska
lösas inom en månad efter det meddelandet, och beslutet ska färdig-
ställas inom två månader efter det att problemet lösts.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
169
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 26
▼M9
Om väsentlig skillnad föreligger mellan tjänsteleverantörens yrkeskvali-
fikationer och den utbildning som krävs i den mottagande medlems-
staten, i den mån denna skillnad är skadlig för folkhälsa eller säkerhet
och inte kan kompenseras genom tjänsteleverantörens yrkeserfarenhet
eller genom kunskap, färdigheter och kompetenser som uppnåtts genom
livslångt lärande och formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant
organ, ska den mottagande medlemsstaten ge tjänsteleverantören möj-
lighet att bevisa att de har förvärvat den kunskap, färdighet eller kom-
petens som fattas, genom ett lämplighetsprov som avses i andra stycket
led b. Den mottagande medlemsstaten ska fatta ett beslut på den grun-
den om huruvida tillhandahållande av tjänster ska tillåtas. Under alla
omständigheter ska tjänsten kunna tillhandahållas inom en månad efter
det att ett beslut fattats i enlighet med andra stycket.
Vid utebliven reaktion från den behöriga myndigheten inom de tids-
frister som fastställs i andra och tredje styckena får tjänsten tillhanda-
hållas.
I de fall då yrkeskvalifikationer har kontrollerats enligt detta stycket ska
tjänsten tillhandahållas under den mottagande medlemsstatens yrkestitel.
▼B
Artikel 8
Administrativt samarbete
▼M9
1. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlems-
statens behöriga myndigheter av etableringsmedlemsstatens behöriga
myndigheter begära upplysningar om huruvida tjänsteleverantören är
lagligen etablerad i den medlemsstaten, följer god sed och inte har
ådragit sig yrkesrelaterade disciplinära eller straffrättsliga påföljder.
Om den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter beslutar att
kontrollera tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer får de av etable-
ringsmedlemsstatens behöriga myndigheter begära upplysningar om
tjänsteleverantörens utbildningskurser, i den omfattning som krävs för
att bedöma om det finns väsentliga skillnader som kan vara skadliga för
folkhälsa eller säkerhet. Etableringsmedlemsstatens behöriga myndighe-
ter ska lämna dessa upplysningar i enlighet med artikel 56. De rådgiv-
ningscentrum som avses i artikel 57b får också lämna upplysningar om
eventuella oreglerade yrken i ursprungsmedlemsstaten.
▼B
2. De behöriga myndigheterna skall se till att det sker utbyte av alla
uppgifter som är nödvändiga för att en tjänstemottagares klagomål mot
en tjänsteleverantör skall kunna utredas på korrekt sätt. Tjänstemottaga-
ren skall informeras om resultatet av klagomålet.
Artikel 9
Uppgifter som skall lämnas till tjänstemottagarna
I de fall då tjänsterna tillhandahålls under etableringsmedlemsstatens
yrkestitel eller enligt tjänsteleverantörens bevis på formella kvalifikatio-
ner, får de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten
kräva att tjänsteleverantören, utöver andra informationskrav som fast-
ställs i gemenskapsrätten, meddelar tjänstemottagaren vissa eller samt-
liga av följande uppgifter:
170
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 27
▼B
a) Om tjänsteleverantören är upptagen i ett handelsregister eller annat
liknande offentligt register: vilket register det gäller samt registre-
ringsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter som finns i
detta register.
b) Om verksamheten omfattas av ett tillståndssystem i etableringsmed-
lemsstaten: namn och adress till den behöriga tillsynsmyndigheten.
c) Yrkessammanslutning eller liknande organisation där tjänsteleveran-
tören är medlem.
d) Yrkestiteln eller om sådan titel inte finns, tjänsteleverantörens bevis
på formella kvalifikationer och den medlemsstat där tjänsteleveran-
tören tilldelades denna titel.
e) Om tjänsteleverantören bedriver momspliktig verksamhet: det moms-
registreringsnummer som avses i artikel 22.1 i rådets sjätte direktiv
77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlems-
staternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system
för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (
1
).
f) Uppgifter om eventuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller
kollektivt skydd rörande yrkesansvar.
AVDELNING III
ETABLERINGSFRIHET
KAPITEL I
Den generella ordningen för erkännande av bevis på formella
kvalifikationer
Artikel 10
Räckvidd
Detta kapitel gäller för alla yrken som inte omfattas av kapitlen II och
III i denna avdelning och i följande fall där sökanden, av en specifik
och exceptionell anledning, inte uppfyller villkoren i de kapitlen:
a) För de verksamheter som förtecknas i bilaga IV när invandraren inte
uppfyller kraven enligt artiklarna 17, 18 och 19.
b) För läkare med grundutbildning, specialistläkare, sjuksköterskor med
ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandlä-
kare, veterinärer, barnmorskor,
►C2 apotekare ◄ och arkitekter
när invandraren inte uppfyller kraven i artiklarna 23, 27, 33, 37,
39, 43 och 49 för faktiskt och lagligt utövande av yrket.
c) För arkitekter när invandraren innehar ett utbildningsbevis som inte
upptas i punkt 5.7.2 i bilaga V.
(
1
) EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2004/66/EG (EUT L 168, 1.5.2004, s. 35).
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
171
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 28
▼B
d) För läkare, sjuksköterskor, tandläkare, veterinärer, barnmorskor,
►C2 apotekare ◄ och arkitekter ►C2 med bevis på specialistbe-
hörighet, som måste ha deltagit i utbildning som berättigar till en
yrkestitel
◄ enligt punkterna 5.1.1, 5.2.2, 5.3.2, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2
och 5.7.1 i bilaga V, dock endast för erkännande av specialiseringen
i fråga och utan att artikel 21.1 och artiklarna 23 och 27 åsidosätts.
e) För sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt
specialistsjuksköterskor
►C2 med bevis på specialistbehörighet,
som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel
◄
enligt punkt 5.2.2 i bilaga V när invandraren ansöker om erkännande i
en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga utövas av
specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom all-
män hälso- och sjukvård.
f) För specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom
allmän hälso- och sjukvård när invandraren ansöker om erkännande i
en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av
sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård, specialistsjukskö-
terskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och
sjukvård eller specialistsjuksköterskor
►C2 med bevis på specialist-
behörighet, som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkes-
titel
◄ enligt punkt 5.2.2 i bilaga V.
g) För invandrare som uppfyller kraven i artikel 3.3.
Artikel 11
Kvalifikationsnivåer
▼M9
Vid tillämpning av artikel 13 och artikel 14.6 ska yrkeskvalifikationerna
indelas i följande nivåer:
▼B
a) ett kompetensbevis som har utfärdats av en behörig myndighet i ur-
sprungsmedlemsstaten vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar
och andra författningar på grundval av
i) en utbildning som inte utgör en del av ett utbildnings- eller
examensbevis enligt led b, c, d eller e eller ett särskilt prov
som inte föregås av någon utbildning eller av att sökanden utövat
yrket i en medlemsstat på heltid under tre år i följd eller på deltid
under motsvarande tid under de senaste tio åren, eller
ii) en allmän utbildning på grundskole- eller gymnasienivå som visar
att innehavaren besitter allmänna kunskaper.
b) ett bevis på avslutad gymnasieutbildning, omfattande
i) allmän utbildning, som kompletterats med annan utbildning än
den som avses i led c och/eller med den provtjänstgöring eller
yrkesutövning som krävs utöver denna utbildning, eller
ii) teknisk eller yrkesinriktad utbildning, som i förekommande fall
kompletterats med allmän utbildning eller yrkesutbildning enligt
led i och/eller med den provtjänstgöring eller yrkesutövning som
krävs utöver denna utbildning.
172
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 29
▼B
c) ett examensbevis över avslutad
i) annan postgymnasial utbildning än den som avses i led d och e
på minst ett år eller på deltid under motsvarande tid, för vilken ett
av tillträdesvillkoren som regel är en avslutad gymnasieutbildning
med den inriktning som krävs för behörighet till universitetsstu-
dier eller högskolestudier eller annan utbildning på likvärdig nivå,
samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver denna post-
gymnasiala utbildning, eller
▼M9
ii) reglerad utbildning eller, i fråga om reglerade yrken, yrkesutbild-
ning med särskild uppläggning, med kompetens som går utöver
vad som anges i nivå b, motsvarande den utbildningsnivå som
anges i led i, om en sådan utbildning ger en jämförbar nivå av
yrkesskicklighet och förbereder den studerande för jämförbart
ansvar och jämförbar verksamhet, förutsatt att examensbeviset
åtföljs av ett utbildningsbevis från ursprungsmedlemsstaten.
d) ett examensbevis över att innehavaren har avslutat utbildning på
postgymnasial nivå på minst tre år och högst fyra år, eller på deltid
under motsvarande tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid
universitet eller högskola eller annan utbildningsanstalt på motsva-
rande nivå och, i tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbildning som
krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.
e) ett examensbevis över att innehavaren har avslutat utbildning på
postgymnasial nivå på minst fyra år, eller på deltid under motsva-
rande tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid universitet eller
högskola eller annan utbildningsanstalt på motsvarande nivå och, i
tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbildning som krävs utöver den
postgymnasiala utbildningen.
▼B
Artikel 12
Jämställda utbildningar
▼M9
Varje bevis på formella kvalifikationer eller uppsättning bevis på for-
mella kvalifikationer som utfärdats av en behörig myndighet i en med-
lemsstat ska, även vad beträffar nivån, jämställas med bevis på formella
kvalifikationer enligt artikel 11, på villkor att beviset gäller en avslutad
utbildning som erhållits i unionen, på heltid eller deltid och inom eller
utanför ramen för formella program, och som är erkänd som likvärdig
av denna medlemsstat samt där ger samma rätt till tillträde eller ut-
övande av ett yrke eller förbereder för utövande av detta yrke.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
173
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 30
▼B
Enligt samma villkor som anges i första stycket skall även varje yrkesk-
valifikation som, även om den inte uppfyller de krav som fastställts i
ursprungsmedlemsstatens lagar och andra författningar för tillträde till
eller utövande av ett yrke, tilldelar innehavaren förvärvade rättigheter i
kraft av dessa bestämmelser jämställas med sådant bevis på formella
kvalifikationer. Detta gäller i synnerhet om ursprungsmedlemsstaten hö-
jer de utbildningskrav som är en förutsättning för tillträde till och ut-
övande av ett yrke, och om en person som genomgått tidigare utbild-
ning, som inte uppfyller de nya kvalifikationskraven, åtnjuter förvärvade
rättigheter i kraft av nationella bestämmelser i lag eller andra författ-
ningar. I detta fall betraktar den mottagande medlemsstaten, för tillämp-
ningen av artikel 13, denna tidigare utbildning som motsvarande nivån
på den nya utbildningen.
▼M9
Artikel 13
Villkor för erkännande
1. När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvali-
fikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, ska den
behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket
och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna
medborgare, om de innehar det kompetensbevis eller bevis på formella
kvalifikationer enligt artikel 11 som krävs av en annan medlemsstat för
tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.
Kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer ska ha utfärdats
av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med
denna stats lagar och andra författningar.
2. Tillträde till ett yrke och rätten att utöva ett som beskrivs i punkt 1
ska också beviljas sökande som på heltid i ett år eller på deltid under
motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i fråga i en
annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke, och som har ett eller
flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer vilka har
utfärdats av en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke.
Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer ska uppfylla föl-
jande krav:
a) De ska ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat,
vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författning-
ar.
b) De ska visa att innehavaren förberetts för att utöva yrket.
Den yrkeserfarenhet på ett år som avses i första stycket får dock inte
krävas, när de bevis på formella kvalifikationer som sökanden har gäller
som bevis på en reglerad utbildning.
174
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 31
▼M9
3. Den mottagande medlemsstaten ska erkänna den nivå som intygas
enligt artikel 11 av ursprungsmedlemsstaten liksom det bevis genom
vilket den mottagande medlemsstaten styrker att den reglerade utbild-
ning eller yrkesutbildning med en särskild uppläggning som avses i
artikel 11 c ii motsvarar den nivå som föreskrivs i artikel 11 c i.
4. Genom undantag från punkterna 1 och 2 i den här artikeln och
från artikel 14 kan den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet
vägra tillträde till och utövande av ett yrke för innehavare av ett kom-
petensbevis som klassificeras enligt artikel 11 a där de nationella yr-
keskvalifikationer som krävs för utövandet av yrket på dess territorium
klassificeras enligt artikel 11 e.
▼B
Artikel 14
Kompensationsåtgärder
▼M9
1. Trots bestämmelserna i artikel 13 får den mottagande medlems-
staten kräva att sökande slutför en anpassningsperiod på högst tre år
eller genomgår ett lämplighetsprov om:
a) innehållet i den sökandens utbildning väsentligt avviker från det
innehåll som omfattas av det bevis på formella kvalifikationer som
krävs i den mottagande medlemsstaten.
b) det i den mottagande medlemsstaten reglerade yrket omfattar en eller
flera reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i motsvarande yrke i
sökandens ursprungsmedlemsstat och om utbildningen som krävs i
den mottagande medlemsstaten väsentligt avviker från dem som
omfattas av det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikatio-
ner som sökanden stöder sig på.
▼B
2. Om den mottagande medlemsstaten använder sig av den möjlighet
som avses i punkt 1, skall den ge sökanden rätt att välja mellan anpass-
ningsperiod och lämplighetsprov.
Om en medlemsstat anser att det för ett bestämt yrke är nödvändigt att
bevilja undantag från kravet på att ge sökanden rätt att välja mellan
anpassningsperiod eller lämplighetsprov enligt första stycket, skall den i
förväg underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta
och lägga fram dokument som visar att detta undantag är berättigat.
▼M9
Om kommissionen anser att det undantag som avses i andra stycket inte
är berättigat eller strider mot unionslagstiftningen, ska den inom tre
månader efter det att den mottagit alla nödvändiga uppgifter anta en
genomförandeakt, där medlemsstaten i fråga uppmanas att inte vidta den
planerade åtgärden. Har kommissionen inte reagerat inom denna tidsfrist
får undantaget tillämpas.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
175
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 32
▼B
3. För de yrken som kräver exakta kunskaper i nationell rätt och där
verksamheten till en väsentlig och konstant del består i att lämna råd
och/eller hjälp i frågor som rör nationell rätt får den mottagande med-
lemsstaten, med avvikelse från principen i punkt 2 enligt vilken sökan-
den har rätt att välja, föreskriva antingen en anpassningsperiod eller
lämplighetsprov.
Detta gäller även de fall som anges i artikel 10 b, 10 c, 10 d beträffande
läkare och tandläkare, 10 f när invandraren ansöker om erkännande i en
annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av sjukskö-
terskor inom allmän hälso- och sjukvård eller specialistsjuksköterskor
►C2 med bevis på specialistbehörighet, som har deltagit i utbildning
som berättigar till en yrkestitel
◄ enligt punkt 5.2.2 i bilaga V, och
artikel 10 g.
I de fall som omfattas av artikel 10 a får den mottagande medlemsstaten
kräva anpassningsperiod eller lämplighetsprov om invandraren avser att
utöva yrkesverksamhet som egenföretagare eller som företagsledare som
kräver kunskaper om och tillämpning av de specifika nationella gällande
bestämmelserna, under förutsättning att de behöriga myndigheterna i
den mottagande medlemsstaten kräver kunskaper om och tillämpning
av dessa bestämmelser för sina egna medborgares tillträde till sådan
verksamhet.
▼M9
Med avvikelse från principen enligt vilken sökanden har rätt att välja,
vilken fastställs i punkt 2, får den mottagande medlemsstaten fastställa
antingen en anpassningsperiod eller lämplighetsprov i följande fall:
a) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 a,
ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella
yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 c.
b) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 b,
ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella
yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 d eller e.
Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 a,
ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella
yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 d, får den
mottagande medlemsstaten kräva både en anpassningsperiod och ett
lämplighetsprov.
4. Vid tillämpning av punkterna 1 och 5 ska ett utbildningsinnehåll
som
”väsentligt avviker” avse sådana kunskaps- och kompetensområ-
den, uppnådda färdigheter och kompetenser som är grundläggande för
utövandet av yrket och där innehållet i invandrarens utbildning i bety-
dande mån skiljer sig från den utbildning som krävs i den mottagande
medlemsstaten.
176
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 33
▼M9
5. Punkt 1 ska tillämpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen.
Om den mottagande medlemsstaten ämnar kräva att den sökande slutför
en anpassningsperiod eller genomgår ett lämplighetsprov, ska den först
kontrollera om de kunskaper och färdigheter och den kompetens som
den sökande har tillägnat sig genom yrkesverksamhet eller genom livs-
långt lärande, och som formellt godkänts för detta ändamål av ett rele-
vant organ, i en medlemsstat eller i ett tredjeland, är sådana att de helt
eller delvis täcker det väsentligt avvikande kunskapsinnehåll som fast-
ställs i punkt 4.
6. Beslutet om införande av en anpassningsperiod eller ett lämplig-
hetsprov ska vederbörligen motiveras. I synnerhet ska den sökande
informeras om följande:
a) Den yrkeskvalifikationsnivå som krävs i den mottagande medlems-
staten och den sökandes yrkeskvalifikationsnivå enligt den klassifi-
cering som beskrivs i artikel 11.
b) Väsentliga skillnader som avses i punkt 4 och varför dessa skillnader
inte kan kompenseras genom kunskaper, färdigheter och kompeten-
ser som uppnåtts genom yrkeserfarenhet eller livslångt lärande som
formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ.
7. Medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet för en sökande
att göra det lämplighetsprov som avses i punkt 1 inom sex månader
efter det ursprungliga beslutet om ett lämplighetsprov för sökanden.
▼B
KAPITEL II
Erkännande av yrkeserfarenhet
Artikel 16
Krav när det gäller yrkeserfarenhet
Om det i en medlemsstat för tillträde till eller utövande av någon av de
verksamheter som anges i bilaga IV krävs kunskap och förmåga av
allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art, skall denna medlemsstat
som tillräckligt bevis för att sådan kunskap och förmåga förvärvats
godta utövande av denna verksamhet i en annan medlemsstat. Utövan-
det skall ha skett i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19.
Artikel 17
Verksamhetsformer i förteckning I i bilaga IV
1.
När det gäller verksamhetsformerna i förteckning I i bilaga IV
skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under sex år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
177
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 34
▼B
b) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en
utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt
bevis eller som bedömts som fullgod av behörig yrkesorganisation,
eller
c) under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om
förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått
en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten
erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkes-
organisation, eller
d) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som an-
ställd under minst fem år, eller
e) under fem år i följd i ledande ställning, varav minst tre år med
tekniska uppgifter och med ansvar för minst en avdelning i företaget,
om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genom-
gått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten
erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkes-
organisation.
2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört
tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos
den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
3. Punkt 1 e skall inte tillämpas på verksamhetsformer i grupp Ex
855 enligt ISIC-nomenklaturen, hårfrisörsinrättningar.
Artikel 18
Verksamhetsformer i förteckning II i bilaga IV
1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning II i bilaga IV
skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under fem år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
b) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en
utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt
bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisa-
tion, eller
178
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 35
▼B
c) under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om
förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått
en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten
erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkes-
organisation, eller
d) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som an-
ställd under minst fem år, eller
e) under fem år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att
han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år
som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts
som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
f) under sex på varandra följande år som anställd, om förmånstagaren
kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på
minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som
bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört
tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos
den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
Artikel 19
Verksamhetsformer i förteckning III i bilaga IV
1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning III i bilaga IV
skall den tidigare verksamheten ha utövats
a) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller
b) under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en
utbildning som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som
bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller
c) under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om för-
månstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som an-
ställd under minst tre år, eller
d) under tre år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han
för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett av
medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en
behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och c får verksamheten inte ha upphört
tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos
den behöriga myndighet som avses i artikel 56.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
179
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 36
▼M9
Artikel 20
Anpassning av förteckningarna över verksamhetsformer i bilaga IV
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om anpassning av förteckningarna över sådana verk-
samhetsformer enligt bilaga IV som omfattas av ett erkännande av
yrkeserfarenhet enligt artikel 16 i syfte att uppdatera eller förtydliga
de verksamheter som anges i bilaga IV, särskilt för att närmare fastställa
deras räckvidd och ta vederbörlig hänsyn till den senaste utvecklingen
vad gäller verksamhetsbaserade nomenklaturer, på villkor att detta inte
medför en minskning av räckvidden för de enskilda verksamhetsslagen
och att ingen verksamhet flyttas mellan de befintliga förteckningarna I,
II och III i bilaga IV.
▼B
KAPITEL III
Erkännande på grundval av samordning av minimikraven för
utbildning
A v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 21
Principen om automatiskt erkännande
1. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikatio-
ner som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med
grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, som specialisttandläka-
re, som veterinär, som
►C2 apotekare ◄ och som arkitekt, vilka avses
i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1
i bilaga V, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i
artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 44 respektive 46, genom att ge
innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och
rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på
formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.
Sådana bevis på formella kvalifikationer skall vara utfärdade av med-
lemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov skall de bevis som
avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respek-
tive 5.7.1 i bilaga V bifogas.
Bestämmelserna i första och andra stycket påverkar inte de förvärvade
rättigheter som avses i artiklarna 23, 27, 33, 37, 39 och 49.
2. Varje medlemsstat skall inom ramen för sitt eget socialförsäkrings-
system, när det gäller rätten att utöva verksamhet som allmänpraktise-
rande läkare, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som anges i
punkt 5.1.4 i bilaga V vilka utfärdats för medborgare i medlemsstaterna
av övriga medlemsstater och uppfyller minimikraven för utbildning i
artikel 28.
Bestämmelserna i första stycket påverkar inte de förvärvade rättigheter
som avses i artikel 30.
180
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 37
▼B
3. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikatio-
ner som barnmorska enligt punkt 5.5.2 i bilaga V som utfärdats för
medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater, om de uppfyller
minimikraven för utbildning i artikel 40 samt motsvarar de krav som
avses i artikel 41, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella
kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som
innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdas av
denna medlemsstat. Denna bestämmelse påverkar inte de förvärvade
rättigheter som avses i artiklarna 23 och 43.
▼M9
4. När det gäller driften av apotek som inte är föremål för territoriella
begränsningar får en medlemsstat, genom undantag, besluta att inte
godta de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i
bilaga V för inrättande av nya apotek öppna för allmänheten. För till-
lämpningen av denna punkt ska också de apotek som öppnats inom
mindre än tre år anses som nya apotek.
Detta undantag får inte tillämpas på apotekare vars formella kvalifika-
tioner redan är erkända för andra ändamål av de behöriga myndighe-
terna i den mottagande medlemsstaten, och som faktiskt och legalt har
varit verksamma som apotekare under minst tre år i följd i den med-
lemsstaten.
▼B
5. De bevis på formella kvalifikationer som arkitekt enligt punkt
5.7.1 i bilaga V som erkänns automatiskt i enlighet med punkt 1 skall
styrka en utbildning som påbörjats tidigast under det referensläsår som
avses i nämnda bilaga.
▼M9
6. Varje medlemsstat ska för tillträde till och rätt att utöva verksam-
het som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjuk-
vård, tandläkare, veterinär, barnmorska och apotekare kräva innehav av
något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkterna
5.1.1, 5.1.2, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 respektive 5.6.2 i
bilaga V, vilka bevisar att yrkesutövaren i fråga under hela sin utbild-
ning har i förekommande fall förvärvat de kunskaper, färdigheter och
kompetenser som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 31.7, 34.3, 38.3, 40.3
respektive 44.3.
För att beakta den allmänt erkända vetenskapliga och tekniska utveck-
lingen ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i
enlighet med artikel 57c för att uppdatera de kunskaper och färdigheter
som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 34.3, 38.3, 40.3, 44.3 och 46.4 för att
avspegla utvecklingen av den unionslagstiftning som direkt påverkar de
berörda yrkesutövarna.
Denna uppdatering får inte medföra någon ändring av gällande viktiga
principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller ut-
bildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Denna uppdatering
ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen
ska organiseras, i enlighet med vad som fastställs i artikel 165.1 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
181
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 38
▼M9
Artikel 21a
Anmälningsförfarande
1. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla de lagar och andra
författningar som de antar när det gäller utfärdande av bevis på formella
kvalifikationer inom de yrken som omfattas av detta kapitel.
När det gäller bevis på formella kvalifikationer som avses i avsnitt 8 ska
anmälan enligt första stycket också göras till övriga medlemsstater.
2. Den anmälan som avses i punkt 1 ska inbegripa uppgifter om
utbildningsprogrammens längd och innehåll.
3. Den anmälan som avses i punkt 1 ska översändas via IMI.
4. För att beakta utvecklingen på lagstiftningsområdet och det ad-
ministrativa området i medlemsstaterna och förutsatt att de lagar och
andra författningar som anmälts i enlighet med punkt 1 i denna artikel
är förenliga med de villkor som fastställs i detta kapitel ska kommis-
sionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c
i syfte att ändra punkterna 5.1.1
–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2,
5.6.2 och 5.7.1 i bilaga V, när det gäller att uppdatera de titlar som
medlemsstaterna antagit som bevis på formella kvalifikationer och, i
tillämpliga fall, de organ som utfärdar bevis på formella kvalifikationer,
de intyg som åtföljer dessa bevis samt motsvarande yrkestitlar.
5. När de lagar och andra författningar som anmälts i enlighet med
punkt 1 inte är förenliga med de villkor som fastställs i detta kapitel ska
kommissionen anta en genomförandeakt för att förkasta den begärda
ändringen av punkterna 5.1.1
–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2,
5.6.2 eller 5.7.1 i bilaga V.
▼B
Artikel 22
Gemensamma bestämmelser om utbildning
För utbildning enligt artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46
skall följande gälla:
a) Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som
godkänts av de behöriga nationella myndigheterna. Dessa myndig-
heter skall se till att den totala utbildningstiden och utbildningens
nivå och kvalitet inte underskrider motsvarande krav på kontinuerlig
heltidsutbildning.
▼M9
b) Medlemsstaterna ska, i enlighet med varje medlemsstats specifika
förfaranden, genom att uppmuntra fortbildning säkerställa att yrkes-
utövare vars yrkeskvalifikation omfattas av kapitel III i denna av-
delning kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser
så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att
hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket.
182
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 39
▼M9
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de åtgärder som de
vidtar i enlighet med första stycket b senast den 18 januari 2016.
▼B
Artikel 23
Förvärvade rättigheter
1. När de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger till-
träde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som
specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård, som tandläkare och specialisttandläkare, som veterinär, barn-
morska och
►C2 apotekare ◄ som innehas av medborgare i medlems-
staterna inte uppfyller alla de utbildningskrav som anges i artiklarna 24,
25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, skall varje medlemsstat
— utan att detta
påverkar de förvärvade rättigheterna för dessa yrken
— som tillräckligt
bevis på formella kvalifikationer erkänna sådana bevis som utfärdats av
dessa medlemsstater, om de avser utbildning som påbörjats före de
referensdatum som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3,
5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V och åtföljs av ett intyg som visar att
innehavarna av dessa bevis på formella kvalifikationer under den fem-
årsperiod som föregår intygets utfärdande faktiskt och lagligen utövat
verksamheten i fråga under minst tre år i följd.
2. Samma bestämmelser skall vara tillämpliga på sådana bevis på
formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksam-
het som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuk-
sköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare
och specialisttandläkare, som veterinär, barnmorska och
►C2 apote-
kare
◄ som förvärvats inom f.d. Tyska demokratiska republikens ter-
ritorium, även om de inte uppfyller samtliga de minimikrav för utbild-
ning som anges i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, om dessa
bevis anger att en utbildning slutförts med godkänt resultat och påbör-
jats före
a) den 3 oktober 1990 för läkare med grundutbildning, sjuksköterskor
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare med grund-
utbildning, specialisttandläkare, veterinärer, barnmorskor och
►C2 apotekare ◄, och
b) den 3 april 1992 för specialistläkare.
De bevis på formella kvalifikationer som avses i första stycket ger rätt
att utöva yrkesverksamhet inom Tysklands hela territorium enligt
samma villkor som de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats
av behöriga tyska myndigheter och som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2,
5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 37.1
skall varje medlemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer för
läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbild-
ning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård, som veterinär, barnmorska,
►C2 apotekare ◄ och
arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har ut-
färdats av f.d. Tjeckoslovakien eller för vilka utbildningen när det gäller
Tjeckien och Slovakien har påbörjats före den 1 januari 1993, om myn-
digheterna i en av de ovan nämnda staterna intygar att dessa bevis på
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
183
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 40
▼B
formella kvalifikationer på deras territorium äger samma lagliga giltighet
som de intyg dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som
anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde till
yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistlä-
kare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, veterinär,
barnmorska,
►C2 apotekare ◄ när det gäller den verksamhet som avses
i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i
artikel 48 samt rätt att utöva yrket.
Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma
myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har
utövat verksamheten på myndigheternas territorium under minst tre år i
följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
4. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikatio-
ner som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med
grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare,
veterinär, barnmorska,
►C2 apotekare ◄ och arkitekt som innehas
av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Sovjet-
unionen eller för vilka utbildningen har påbörjats
a) för Estlands del före den 20 augusti 1991,
b) för Lettlands del före den 21 augusti 1991,
c) för Litauens del före den 11 mars 1990,
om myndigheterna i en av de tre ovan nämnda medlemsstaterna
intygar att dessa bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet
som de bevis dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som
anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde
till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som speci-
alistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjuk-
vård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska,
►C2 apo-
tekare
◄ när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och
som arkitekt när det gäller den verksamhet som åsyftas i artikel 48 samt
rätt att utöva yrket.
Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma
myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har
utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd under
de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
För de bevis på formella kvalifikationer som veterinär som utfärdats av
f.d. Sovjetunionen eller för vilka utbildningen för Estlands del har på-
börjats före den 20 augusti 1991, skall det intyg som avses i föregående
stycke åtföljas av ett annat intyg, som utfärdats av de estniska myndig-
heterna och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat
verksamheten på sitt territorium under minst fem år i följd under de sju
år som föregick utfärdandet av intyget.
184
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 41
▼A1
5. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 43b ska varje med-
lemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som
ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och
som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso-
och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmors-
ka, apotekare och arkitekt som innehas av medborgare i medlemssta-
terna och som har utfärdats av f.d. Jugoslavien eller för vilka utbild-
ningen har påbörjats
a) för Sloveniens del före den 25 juni 1991, och
b) för Kroatiens del före den 8 oktober 1991,
om myndigheterna i de ovannämnda medlemsstaterna intygar att dessa
bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de bevis
som dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis på formella
kvalifikationer som anges för dessa medlemsstater i punkt 6 i bilaga VI
vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning
och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barn-
morska, apotekare när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2
och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i artikel 48
samt rätt att utöva yrket.
Detta intyg ska åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma
myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen
har utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd
under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.
▼B
6. Varje medlemsstat skall, när det gäller medborgare i de medlems-
stater som har bevis på formella kvalifikationer som läkare, som sjuk-
sköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare,
specialisttandläkare, veterinär, barnmorska och
►C2 apotekare ◄ som
inte motsvarar de benämningar som gäller för denna medlemsstat enligt
punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och
5.6.2 i bilaga V, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som dessa
medlemsstater utfärdat och som åtföljs av ett intyg utfärdat av behöriga
myndigheter eller organ.
Av det intyg som avses i första stycket skall det framgå att dessa bevis
på formella kvalifikationer utfärdats som bevis på avslutad utbildning i
enlighet med artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40 respektive 44 och
att den medlemsstat som utfärdat dem jämställer dem med dem som
nämns i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2,
5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.
▼M1
Artikel 23a
Särskilda omständigheter
1. Med avvikelse från det här direktivet får Bulgarien tillåta personer
som har behörighetsbevis för
”фелдшер” (fältskär) utfärdade i Bulgarien
före den 31 december 1999 och som den 1 januari 2000 utövade detta
yrke under Bulgariens nationella system för social trygghet att fortsätta
att utöva sagda yrke även om delar av deras yrkesverksamhet faller
under de bestämmelser i det här direktivet som rör läkare och sjuk-
sköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
185
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 42
▼M1
2. Innehavare av det bulgariska behörighetsbeviset för
”фелдшер”
(fältskär) enligt punkt 1 är inte berättigade att få sina yrkeskvalifikatio-
ner erkända i andra medlemsstater som läkare eller som sjuksköterska
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt det här direktivet.
▼B
A v s n i t t 2
L ä k a r e
Artikel 24
Medicinsk grundutbildning
1.
För tillträde till medicinsk grundutbildning krävs en betygshand-
ling som ger tillträde till universitet för studierna i fråga.
▼M9
2. Den medicinska grundutbildningen ska sammanlagt omfatta minst
fem års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska bestå av
minst 5 500 timmars teoretisk och praktisk undervisning vid universitet
eller under tillsyn av ett universitet.
Om studierna påbörjades före den 1 januari 1972 kan den utbildning
som avses i första stycket omfatta sex månaders praktisk heltidsutbild-
ning på universitetsnivå under tillsyn av de behöriga myndigheterna.
▼B
3.
Den medicinska grundutbildningen skall garantera att personen i
fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som medicinen bygger på
och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för
bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt
vedertagna fakta och analys av data.
b) Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors anatomi,
funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälso-
tillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.
c) Tillräckliga kunskaper om kliniska ämnen och behandlingar, som ger
en sammanhängande bild av psykiska och fysiska sjukdomar och
medicin sedd ur förebyggande, diagnostisk och terapeutisk synvinkel
samt människans fortplantning.
d) Lämplig klinisk erfarenhet på sjukhus under lämplig handledning.
186
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 43
▼B
Artikel 25
Specialistläkarutbildning
▼M9
1. För tillträde till specialistläkarutbildning ska krävas ett fullgjort
program för medicinsk grundutbildning med godkända resultat enligt
artikel 24.2, där den studerande har förvärvat nödvändiga baskunskaper i
medicin.
▼B
2. Specialistläkarutbildningen skall omfatta teoretisk och praktisk ut-
bildning vid universitet, universitetssjukhus eller i förekommande fall
annan vårdinrättning som godkänts av behöriga myndigheter eller organ
i detta syfte.
Medlemsstaterna skall se till att utbildningstiden för sådan specialistlä-
karutbildning som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V inte är kortare än vad
som avses i den punkten. Utbildningen skall ske under kontroll av
behöriga myndigheter eller organ. Den förutsätter personlig medverkan
och ansvarstagande av den blivande specialistläkaren i verksamheten på
avdelningen i fråga.
3. Utbildningen skall ske på heltid vid särskilda inrättningar som
erkänts av de behöriga myndigheterna. Den förutsätter medverkan i
all medicinsk verksamhet på den avdelning där utbildningen äger rum,
inklusive jourtjänstgöring, så att den blivande specialistläkaren ägnar all
sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under
hela arbetsveckan och under hela året på de villkor som fastställs av de
behöriga myndigheterna. Dessa tjänster skall följaktligen avlönas med
lämpligt belopp.
▼M9
3a. Medlemsstaterna får i sin nationella lagstiftning fastställa partiella
befrielser från vissa moment i specialistläkarutbildningen, vilka förteck-
nas i punkt 5.1.3 i bilaga V, som ska tillämpas från fall till fall, förutsatt
att dessa moment i utbildningen redan har fullgjorts under ett annat
specialistutbildningsprogram som förtecknas i punkt 5.1.3 i bilaga V,
för vilket yrkesutövaren redan har erhållit den tidigare specialistkvalifi-
kationen i en medlemsstat. Medlemsstaterna ska se till att de beviljade
befrielserna inte motsvarar mer än halva minimilängden på specialistlä-
karutbildningen i fråga.
Medlemsstaterna ska anmäla den berörda nationella lagstiftningen till
kommissionen och de övriga medlemsstaterna för alla sådana partiella
befrielser.
▼B
4. För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifika-
tioner för specialistläkare krävs bevis på formella kvalifikationer som
avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i bilaga V.
▼M9
5. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i en-
lighet med artikel 57c om anpassning av de minimilängder på utbild-
ningen som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V, till den vetenskapliga och
tekniska utvecklingen.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
187
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 44
▼B
Artikel 26
Benämningar på specialistläkarutbildningar
De bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare som avses i
artikel 21 har utfärdats av de behöriga myndigheter eller organ som
avses i punkt 5.1.2 i bilaga V och motsvarar för specialistutbildningen
i fråga de aktuella benämningar som tillämpas i de olika medlemssta-
terna och som framgår av punkt 5.1.3 i bilaga V.
▼M9
För att vederbörligen beakta ändringar i nationell lagstiftning och i syfte
att uppdatera detta direktiv ska kommissionen ges befogenhet att anta
delegerade akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya medi-
cinska specialiseringar i punkt 5.1.3 i bilaga V, förutsatt att dessa är
gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.
▼B
Artikel 27
Förvärvade rättigheter för läkare med specialistutbildning
1. Av de läkare med specialistutbildning vars specialistutbildning på
deltid reglerades av de lagar och andra författningar som gällde
den 20 juni 1975 och som påbörjade sin specialistutbildning senast
den 31 december 1983 kan den mottagande medlemsstaten kräva att
deras bevis på formella kvalifikationer skall åtföljas av intyg som visar
att de faktiskt och legalt har utövat verksamheten under minst tre år i
följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
2. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikatio-
ner för specialistläkare som utfärdats i Spanien för läkare som har full-
gjort en specialistutbildning före den 1 januari 1995, även om denna
inte motsvarar minimikraven för den utbildning som avses i artikel 25,
om bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de
behöriga spanska myndigheterna, av vilket det framgår att personen i
fråga har blivit godkänd i det prov gällande särskild yrkeskompetens
som anordnats inom ramen för de extraordinära regulariseringsåtgär-
derna i den kungliga förordningen 1497/99 i syfte att fastställa att denne
har kunskapsnivå och kompetens likvärdig med de läkare som innehar
sådant bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare som för
Spaniens del framgår av punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V.
▼M9
2a. Medlemsstaterna ska erkänna benämningar på specialistutbild-
ningar som utfärdas i Italien och anges i punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i
bilaga V för läkare som påbörjade sin specialistutbildning efter den
31 december 1983 och före den 1 januari 1991, trots att den berörda
utbildningen inte uppfyller alla utbildningskrav som fastställs i artikel 25,
om de åtföljs av ett intyg som utfärdats av de behöriga italienska myn-
digheterna och som uppger att den berörda läkaren faktiskt och legalt
har varit verksam i Italien som specialistläkare inom det berörda special-
området under minst sju år i följd under de tio år som föregick utfär-
dandet av intyget.
188
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 45
▼B
3.
Varje medlemsstat som har upphävt lagar och andra författningar
om utfärdande av bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare
enligt punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V och som har vidtagit åtgärder
rörande förvärvade rättigheter till förmån för sina medborgare skall
tillerkänna medborgarna i de övriga medlemsstaterna rätten att utnyttja
samma åtgärder, om dessa bevis på formella kvalifikationer har utfärdats
före det datum då den mottagande medlemsstaten upphörde att utfärda
sådana bevis för den berörda specialistutbildningen.
De tidpunkter då bestämmelserna upphävdes anges i punkt 5.1.3 i bilaga V.
Artikel 28
Särskild allmänläkarutbildning
▼M9
1. För tillträde till särskild allmänläkarutbildning ska krävas ett full-
gjort program för medicinsk grundutbildning med godkända resultat
enligt artikel 24.2 där den studerande har förvärvat nödvändiga baskun-
skaper i medicin.
▼B
2. Den särskilda allmänläkarutbildning för vilken bevis på formella
kvalifikationer utfärdas före den 1 januari 2006 skall omfatta minst två
års studier på heltid. Bevis på formella kvalifikationer som utfärdas efter
detta datum skall omfatta minst tre års studier på heltid.
När den utbildning som avses i artikel 24 omfattar praktiktjänstgöring
vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedi-
cin, hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid en godkänd
vårdcentral för primärvård, får denna praktik inräknas, dock högst ett år,
i den utbildningstid som avses i första stycket för bevis på formella
kvalifikationer som utfärdas från och med den 1 januari 2006.
Den möjlighet som avses i andra stycket skall stå öppen bara för de
medlemsstater där utbildningstiden för den särskilda allmänläkarutbild-
ningen var två år den 1 januari 2001.
3. Den särskilda allmänläkarutbildningen skall ske på heltid under
tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen. Den skall snarare
vara praktisk än teoretisk.
Den praktiska utbildningen skall förmedlas dels under minst sex må-
nader vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för all-
mänmedicin, dels under minst sex månader hos godkänd allmänprakti-
serande läkare eller vid godkänd vårdcentral för primärvård.
Den praktiska utbildningen skall genomföras tillsammans med andra
vårdinrättningar för allmänmedicin. Utan att de minimiperioder som
nämns i andra stycket påverkas får den praktiska utbildningen dock
ges under högst sex månader vid andra godkända vårdinrättningar för
allmänmedicin.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
189
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 46
▼B
Utbildningen förutsätter samma personliga medverkan och ansvars-
tagande hos den blivande specialistläkaren i yrkesverksamheten som
hos dem han arbetar tillsammans med.
4. För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifika-
tioner för särskild utbildning i allmänmedicin krävs bevis på formella
kvalifikationer som avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i
bilaga V.
5. Medlemsstaterna får utfärda de bevis på formella kvalifikationer
som avses i punkt 5.1.4 i bilaga V till en läkare som inte har fullgjort
utbildningen enligt denna artikel men som har avslutat en annan kom-
pletterande utbildning för vilken de behöriga myndigheterna i en med-
lemsstat har utfärdat bevis på formella kvalifikationer. De får emellertid
bara utfärda bevis på formella kvalifikationer om detta gäller en kun-
skapsnivå som motsvarar den utbildning som föreskrivs i denna artikel.
Medlemsstaterna skall avgöra bland annat i vilken mån den komplette-
rande utbildning och den yrkeserfarenhet som sökanden redan har kan
beaktas i stället för den utbildning som föreskrivs i denna artikel.
Medlemsstaterna får bara utfärda bevis på formella kvalifikationer enligt
punkt 5.1.4 i bilaga V om sökanden har skaffat minst sex månaders
erfarenhet i allmänmedicin hos en allmänpraktiserande läkare eller på en
vårdinrättning för primärvård enligt punkt 3 i den här artikeln.
Artikel 29
Yrkesutövning som allmänpraktiserande läkare
Med förbehåll för bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall varje
medlemsstat för yrkesutövningen som allmänpraktiserande läkare inom
ramen för medlemsstatens socialförsäkringssystem kräva bevis på for-
mella kvalifikationer enligt punkt 5.1.4 i bilaga V.
Medlemsstaterna kan från detta villkor undanta dem som genomgår
särskild utbildning i allmänmedicin.
Artikel 30
Förvärvade rättigheter för allmänpraktiserande läkare
1. Varje medlemsstat skall fastställa de förvärvade rättigheterna. Som
förvärvad rättighet skall dock betraktas rätten att utöva verksamhet som
allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäk-
ringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs
i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter denna rättighet vid det
referensdatum som avses i den punkten i kraft av de på läkaryrket till-
lämpliga bestämmelser som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare
med grundutbildning och om han vid denna tidpunkt är etablerad i
medlemsstaten med stöd av artikel 21 eller 23.
190
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 47
▼B
De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall på begäran utfärda
ett intyg av vilket framgår att läkaren har rätt att utöva verksamhet som
allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäk-
ringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs
i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter förvärvade rättigheter enligt
första stycket.
2. Varje medlemsstat skall erkänna de intyg som avses i punkt 1
andra stycket vilka de övriga medlemsstaterna utfärdat till medborgare i
medlemsstaterna och ge dessa intyg samma verkan på sitt territorium
som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv ut-
färdar och som ger rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande
läkare inom ramen för det egna socialförsäkringssystemet.
A v s n i t t 3
S j u k s k ö t e r s k a m e d a n s v a r f ö r a l l m ä n h ä l s o - o c h
s j u k v å r d
Artikel 31
Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård
▼M9
1.
För att bli antagen till utbildning till sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård ska det antingen krävas
a) tolv års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbildnings-
eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna
eller organen i en medlemsstat eller genom intyg på godkänt inträ-
desprov som ger behörighet till universitet eller högskolor med en
erkänd likvärdig nivå, eller
b) minst tio års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbild-
nings- eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndig-
heterna eller organen i en medlemsstat eller bevis på godkänt inträ-
desprov på motsvarande nivå som ger behörighet till en yrkesskola
eller ett yrkesutbildningsprogram för sjuksköterskor.
▼B
2. Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård skall ske på heltid och skall omfatta minst den utbildningsplan
som anges i punkt 5.2.1 i bilaga V.
▼M9
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.2.1 i bilaga V, i
syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon
ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslags-
tiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska per-
soner. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur
utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i
EUF-fördraget.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
191
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 48
▼B
3.
►M9 Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän häl-
so- och sjukvård ska omfatta sammanlagt tre års utbildning, eller ett
likvärdigt antal ECTS-poäng, bestående av minst 4 600 timmars teore-
tisk och klinisk undervisning, varav den teoretiska undervisningen ska
utgöra minst en tredjedel och den kliniska undervisningen minst hälften
av den föreskrivna minimitiden för utbildningen. Medlemsstaterna får ge
partiell dispens för yrkesutövare som genomgått en del av denna utbild-
ning inom ramen för annan utbildning på minst motsvarande nivå.
◄
Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar sjuksköters-
kor är ansvarig för samordningen av den teoretiska och kliniska under-
visningen under hela utbildningen.
▼M9
4. Den teoretiska utbildningen är den del av sjuksköterskeutbild-
ningen då sjuksköterskorna förvärvar de kunskaper, färdigheter och
kompetenser i yrket som krävs enligt punkterna 6 och 7. Denna utbild-
ning ska ges av sjuksköterskelärare och andra behöriga personer vid
universitet och högskolor som tillerkänts likvärdig ställning eller vid
yrkesskolor eller genom yrkesutbildningsprogram för sjuksköterskor.
5. Med den kliniska undervisningen avses den del av sjuksköters-
keutbildningen där den studerande, som medlem i ett arbetslag och i
direkt kontakt med friska eller sjuka enskilda personer och/eller grupper,
lär sig att planera, utföra och bedöma en sjuksköterskas samlade vårdin-
satser på grundval av de kunskaper, färdigheter och kompetenser de har
uppnått. De sjuksköterskestuderande ska inte bara lära sig att ingå i ett
arbetslag, utan även att leda ett arbetslag och organisera en sjuksköters-
kas samlade vårdinsatser, inklusive undervisning i hälsovård för en-
skilda personer och mindre grupper vid vårdinrättningar eller ute i sam-
hället.
▼B
Denna utbildning skall äga rum på sjukhus och vid andra vårdinrätt-
ningar samt ute i samhället under de undervisande sjuksköterskornas
ansvar i samarbete med och med stöd av andra utbildade sjuksköterskor.
Även annan behörig personal kan medverka i denna undervisning.
De sjuksköterskestuderande skall delta i verksamheten på avdelningarna i
fråga i den mån denna bidrar till deras utbildning och gör att de kan ta på
sig det ansvar som är förbundet med en sjuksköterskas vårduppgifter.
▼M9
6. Utbildningen av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård ska garantera att yrkesutövaren i fråga har förvärvat följande
kunskaper och färdigheter:
a) Allmänna kunskaper om de vetenskaper som den allmänna hälso-
och sjukvården bygger på, inklusive tillräcklig insikt i friska och
sjuka människors anatomi, fysiologiska funktioner och beteende
samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska
och sociala miljö.
192
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 49
▼M9
b) Kunskaper om yrkets beskaffenhet och etik samt de allmänna prin-
ciperna för hälso- och sjukvård.
c) Tillräcklig klinisk erfarenhet; sådan erfarenhet, som bör väljas ut
med avseende på dess utbildningsvärde, ska förvärvas under hand-
ledning av utbildad sjukvårdspersonal och där det finns tillräckligt
med utbildad personal och utrustning som uppfyller kraven på pati-
entvård.
d) Förmåga att ta del i den praktiska utbildningen av hälso- och sjuk-
vårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.
e) Erfarenhet av samarbete med företrädare för andra yrken inom vård-
sektorn.
7. Formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård ska visa att yrkesutövaren kan tillämpa minst föl-
jande kunskaper, vare sig utbildningen har skett vid universitet, hög-
skola som tillerkänts likvärdig ställning, eller vid yrkesskola eller genom
yrkesutbildningsprogram för vårdinsatser:
a) Förmåga att göra en oberoende diagnos av de vårdinsatser som krävs
genom att tillämpa aktuella teoretiska och kliniska kunskaper samt
planera, organisera och utföra vårdinsatser när vederbörande behand-
lar patienter på grundval av de kunskaper och färdigheter som för-
värvats i enlighet med punkt 6 a, 6 b och 6 c för att förbättra
yrkespraktiken.
b) Förmåga att arbeta effektivt tillsammans med andra aktörer inom
hälso- och sjukvårdssektorn, däribland deltagande i praktisk utbild-
ning av hälso- och sjukvårdspersonal på grundval av de kunskaper
och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 d och 6 e.
c) Förmåga att tillhandahålla rådgivning åt enskilda personer, familjer
och grupper om en hälsosam livsstil och egenvård på grundval av de
kunskaper och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 a
och 6 b.
d) Förmåga att omedelbart inleda oberoende livräddningsinsatser och
vidta åtgärder i kriser och nödsituationer.
e) Förmåga att ge oberoende rådgivning, instruktioner och stöd till
personer som är i behov av vård och till deras närstående.
f) Förmåga att göra en oberoende kvalitetssäkring och utvärdering av
vårdinsatserna.
g) Förmåga att kommunicera på ett yrkesmässigt och uttömmande sätt
samt samarbeta med företrädare för andra yrken inom hälso- och
sjukvårdssektorn.
h) Förmåga att analysera vårdkvaliteten för att förbättra det egna yrkes-
utövandet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjuk-
vård.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
193
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 50
▼B
Artikel 32
Utövande av yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård
I detta direktiv skall yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård innebära verksamhet som utövas av personer
med de yrkestitlar som anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
Artikel 33
Förvärvade rättigheter för sjuksköterskor med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård
1. För att de allmänna bestämmelserna om förvärvade rättigheter
skall vara tillämpliga på sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso-
och sjukvård, skall den verksamhet som avses i artikel 23 ha omfattat
fullt ansvar för planering, organisation och administration av patient-
vård.
▼M9
3.
Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer
för sjuksköterska som
a) utfärdats i Polen till sjuksköterskor vars utbildning avslutades före
den 1 maj 2004 utan att uppfylla minimikraven för utbildning enligt
artikel 31 och
b) som bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett
särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i
i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om
sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om några andra rätt-
sakter (Republiken Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt
885 och 2007, nr 176, punkt 1237), och hälsovårdsministerns
förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för
utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examens-
bevis från gymnasieskola (avgångsbetyg
– studentexamen) och
som har avslutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller
vårdskolor med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Repu-
bliken Polens officiella tidning 2004 nr 110, punkt 1170 och
2010 nr 65, punkt 420), eller
ii) artikel 52.3 led 2 i lagen av den 15 juli 2011 om sjuksköterske-
och barnmorskeyrkena (Republiken Polens officiella tidning 2011
nr 174, punkt 1039) och i hälsovårdsministerns förordning av den
14 juni 2012 om närmare bestämmelser för högre utbildning av
sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gym-
nasieskola (avgångsbetyg
– studentexamen) och som har genom-
gått utbildning på sekundärnivå med vårdinriktning eller efter-
gymnasial utbildning med sjuksköterske- och barnmorske-
inriktning (Republiken Polens officiella tidning 2012, punkt 770),
194
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 51
▼M9
i syfte att kontrollera att sjuksköterskan har en kunskaps- och kom-
petensnivå som är jämförbar med nivån för sjuksköterskor med de
kvalifikationer som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
▼M1
Artikel 33a
▼M9
När det gäller rumänska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård ska endast följande bestämmelser om
förvärvade rättigheter gälla:
För de medborgare i medlemsstaterna som utbildats till sjuksköterskor
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien och vars utbild-
ning inte uppfyller minimikraven gällande utbildning i artikel 31 ska
medlemsstaterna erkänna de nedan angivna bevisen på formella kvali-
fikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård,
förutsatt att dessa bevis åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer
faktiskt och lagligen har varit verksamma som sjuksköterskor med an-
svar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien, inklusive har haft fullt
ansvar för planeringen, organisationen och patientvården under en pe-
riod av minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfär-
dandet av intyget.
a) Certificat de competen
țe profesionale de asistent medical generalist
med eftergymnasial utbildning vid en
școală postliceală, som intygar
att utbildningen påbörjades före den 1 januari 2007.
b) Diplom
ă de absolvire de asistent medical generalist med en kortare
högskoleutbildning, som intygar att utbildningen påbörjades före den
1 oktober 2003.
c) Diplom
ă de licență de asistent medical generalist med en längre
högskoleutbildning, som intygar att utbildningen påbörjades före
den 1 oktober 2003.
▼B
A v s n i t t 4
T a n d l ä k a r e
Artikel 34
Grundläggande tandläkarutbildning
1. För att bli antagen till grundläggande tandläkarutbildning skall
sökanden inneha ett examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer
som berättigar honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen
vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en
medlemsstat.
▼M9
2. Den grundläggande tandläkarutbildningen ska omfatta minst fem
års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska bestå av minst
5 000 timmars teoretisk och praktisk utbildning på heltid som minst
inbegriper den utbildningsplan som anges i punkt 5.3.1 i bilaga V
och som tillhandahålls vid universitet eller högskola som tillerkänts
likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
195
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 52
▼M9
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.3.1 i bilaga V, i
syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon
ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslags-
tiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska per-
soner. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur
utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i
EUF-fördraget.
▼B
3. Den grundläggande tandläkarutbildningen skall garantera att den
blivande tandläkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som tandläkarverksamhe-
ten bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive prin-
ciperna för bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av ve-
tenskapligt vedertagna fakta och analys av data.
b) Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors kroppskon-
stitution, fysiologi och beteende samt den fysiska och sociala miljöns
påverkan på människans hälsotillstånd, i den mån dessa faktorer
påverkar tandläkarverksamheten.
c) Tillräckliga kunskaper om tändernas, munnens, käkarnas och
omkringliggande vävnaders anatomi och funktioner, i såväl friskt
som sjukt tillstånd, och deras förhållande till patientens allmänna
hälsotillstånd samt fysiska och sociala välbefinnande.
d) Tillräckliga kunskaper om kliniska discipliner och metoder som ger
tandläkaren en sammanhängande bild av anomalier, skador och sjuk-
domar i tänderna, munnen, käkarna och omkringliggande vävnader
och av förebyggande, diagnostisk och terapeutisk tandläkarverksam-
het.
e) Tillräcklig klinisk erfarenhet under lämplig handledning.
Utbildningen skall ge den blivande tandläkaren de färdigheter som är
nödvändiga för att utöva all verksamhet som innebär förebyggande,
diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun,
käkar och omkringliggande vävnader.
196
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 53
▼B
Artikel 35
Utbildning till specialisttandläkare
▼M9
1. För att bli antagen till utbildning för specialisttandläkare ska det
krävas en fullgjord grundläggande tandläkarutbildning som avses i ar-
tikel 34, eller de handlingar som avses i artiklarna 23 och 37.
▼B
2. Utbildningen till specialisttandläkare skall omfatta teoretisk och
praktisk utbildning vid universitet, behandlingscentrum för studier och
forskning eller, i förekommande fall, annan vårdinrättning som godkänts
av behöriga myndigheter eller organ i detta syfte.
▼M9
Utbildning till specialisttandläkare på heltid ska omfatta minst tre år,
och ska ske under tillsyn av behöriga myndigheter eller organ. Den ska
innebära personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande tand-
läkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.
▼B
3. För att medlemsstaterna skall utfärda ett utbildningsbevis för spe-
cialisttandläkare krävs ett utbildningsbevis som avser grundläggande
tandläkarutbildning enligt punkt 5.3.2 i bilaga V.
▼M9
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i en-
lighet med artikel 57c om anpassning av den minimilängd på utbild-
ningen som avses i punkt 2, i syfte att anpassa den till den vetenskap-
liga och tekniska utvecklingen.
5. I syfte att uppdatera detta direktiv och för att vederbörligen beakta
ändringar i nationell lagstiftning, ska kommissionen ges befogenhet att
anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya
specialistområden för tandläkare i punkt 5.3.3 i bilaga V, förutsatt att
dessa är gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.
▼B
Artikel 36
Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare
1. I detta direktiv skall yrkesverksamhet som tandläkare innebära
sådan verksamhet som definieras i punkt 3 och som utövas av personer
med de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V.
2. Tandläkaryrket skall grunda sig på den tandläkarutbildning som
avses i artikel 34 och är ett särskilt yrke skilt från yrket som läkare och
specialistläkare. Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare förutsät-
ter innehav av något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i
punkt 5.3.2 i bilaga V. Personer som omfattas av artikel 23 eller 37
skall likställas med innehavare av ett sådant bevis på formella kvalifi-
kationer.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
197
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 54
▼B
3. Medlemsstaterna skall se till att tandläkare generellt skall ha till-
träde till verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling
av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande
vävnader i enlighet med de i lag fastställda bestämmelserna och de
yrkesetiska reglerna för yrket på de referensdatum som anges i punkt
5.3.2 i bilaga V.
Artikel 37
Förvärvade rättigheter för tandläkare
1. Varje medlemsstat skall, för utövandet av yrkesverksamhet som
tandläkare under de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V,
erkänna de bevis på formella kvalifikationer
►M1 som läkare som
utfärdats i Italien, Spanien, Österrike, Tjeckien, Slovakien och Rumä-
nien
◄ för personer som påbörjat sin läkarutbildning senast det refe-
rensdatum som anges i den bilagan för den berörda medlemsstaten, om
dessa bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de
behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.
Detta intyg skall bekräfta att följande två villkor uppfyllts:
a) Att dessa personer i den medlemsstaten faktiskt, legalt och huvud-
sakligen har utövat den verksamhet som avses i artikel 36 under
minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet
av intyget.
b) Att dessa personer är behöriga att utöva denna verksamhet på samma
villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som
anges för denna medlemsstat i punkt 5.3.2 i bilaga V.
Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre
år och som av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten
intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34, skall
undantas från kravet på tre års yrkespraktik enligt andra stycket led a.
När det gäller Tjeckien och Slovakien omfattas de bevis på formella
kvalifikationer som erhållits i f.d. Tjeckoslovakien av erkännande på
samma sätt som tjeckiska och slovakiska bevis på formella kvalifikatio-
ner och på samma villkor som angivits i de föregående styckena.
2. Varje medlemsstat skall erkänna sådana bevis på formella kvalifi-
kationer som läkare som utfärdats i Italien för personer som påbörjat sin
läkarutbildning på universitetsnivå mellan den 28 januari 1980 och
den 31 december 1984, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av
de behöriga italienska myndigheterna.
Detta intyg skall bekräfta att följande tre villkor uppfyllts:
a) Att dessa personer har godkänts i det särskilda lämplighetsprov som
har anordnats av behöriga italienska myndigheter för att kontrollera
att sökandena har en kunskaps- och färdighetsnivå jämförbar med
den som krävs av innehavare av det bevis på formella kvalifikationer
som anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
b) Att dessa personer i Italien faktiskt, legalt och huvudsakligen har
utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i
följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
198
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 55
▼B
c) Att de är behöriga att utöva eller att de faktiskt, legalt och huvud-
sakligen utövar den verksamhet som anges i artikel 36 på samma
villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som
anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre
år och som enligt de behöriga myndigheterna intygats vara likvärdiga
med den utbildning som avses i artikel 34, skall undantas från skyldig-
heten att avlägga ett sådant lämplighetsprov som avses i andra stycket
led a.
Personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå efter
den 31 december 1984 skall behandlas på samma sätt som de personer
som avses ovan, förutsatt att de studier under tre år som nämns ovan
påbörjades före den 31 december 1994.
▼M9
3. För bevis på tandläkares formella kvalifikationer ska medlemssta-
terna erkänna sådana bevis i enlighet med artikel 21 i de fall då de
sökande påbörjade sin utbildning före den 18 januari 2016.
4. Varje medlemsstat ska erkänna bevis på formell behörighet som
läkare utfärdade i Spanien för yrkesutövare som påbörjade sin läkar-
utbildning på universitetsnivå mellan den 1 januari 1986 och den 31 de-
cember 1997, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de spanska
behöriga myndigheterna.
Detta intyg ska bekräfta att följande villkor har uppfyllts:
a) Yrkesutövaren ska framgångsrikt ha fullföljt studier som omfattar
minst tre år och som av de spanska behöriga myndigheterna intygats
vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34.
b) Yrkesutövaren ska i Spanien faktiskt, legalt och huvudsakligen ha
utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i
följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
c) Yrkesutövaren ska vara behörig att utöva eller ska faktiskt, legalt och
huvudsakligen utövat den verksamhet som anges i artikel 36 på
samma villkor som innehavare av de bevis på formell behörighet
som anges för Spanien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
▼B
A v s n i t t 5
V e t e r i n ä r
Artikel 38
Veterinärutbildning
▼M9
1. Utbildningen för veterinärer ska sammanlagt omfatta minst fem års
studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning, eller som
dessutom kan uttryckas med ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska
minst inbegripa den utbildningsplan som anges i punkt 5.4.1 i bilaga V,
vid universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller
under tillsyn av ett universitet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
199
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 56
▼M9
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.4.1 i bilaga V, i
syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon
ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslags-
tiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska per-
soner. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur
utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i
EUF-fördraget.
▼B
2. För att bli antagen till veterinärutbildningen måste sökanden in-
neha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar
honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet
eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat
när det gäller denna utbildning.
▼M9
3.
Veterinärutbildningen ska garantera att yrkesutövaren i fråga har
förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som veterinärverksamhe-
ten bygger på och om den unionslagstiftning som gäller denna verk-
samhet.
b) Tillräckliga kunskaper om djurs anatomi, fysiologi, beteende och
fysiologiska behov liksom om de färdigheter och kompetenser som
behövs för djurhållning, utfodring, djurs välbefinnande, reproduktion
och allmän hygien.
c) Nödvändiga kliniska, epidemiologiska och analytiska färdigheter och
kompetenser för förebyggande, diagnos och behandling av sjuk-
domar hos djur, inklusive anestesiologi, aseptisk kirurgi och smärtfri
död, vare sig det gäller enskilda djur eller grupper av djur, inklusive
särskilda kunskaper om de sjukdomar som kan överföras till männi-
skan.
d) Tillräckliga kunskaper, färdigheter och kompetenser för förebyg-
gande medicin, inklusive kompetens för att hantera utredningar och
intyg.
e) Tillräckliga kunskaper om hygien och teknik vid produktion och
framställning av samt handel med djurfoder eller livsmedel av ani-
maliskt ursprung, inklusive de färdigheter och kompetenser som
krävs för att förstå och förklara god praxis på området.
f) Nödvändiga kunskaper, färdigheter och kompetenser för att på ett
ansvarsfullt och förnuftigt sätt använda veterinärmedicinska läkeme-
del för att behandla djur och garantera en säker livsmedelskedja samt
miljöskydd.
200
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 57
▼B
Artikel 39
Förvärvade rättigheter för veterinärer
För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifika-
tioner som veterinär har utfärdats av Estland eller vars utbildning har
påbörjats i denna stat före den 1 maj 2004 skall medlemsstaterna
—
utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.4
— erkänna dessa
bevis på formella kvalifikationer som veterinär, om de åtföljs av ett
intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Estland har
utövat verksamhet som veterinär under minst fem år i följd under de sju
år som föregick utfärdandet av intyget.
A v s n i t t 6
B a r n m o r s k a
Artikel 40
Barnmorskeutbildning
1.
Barnmorskeutbildning skall omfatta minst en av följande utbild-
ningar:
a) En barnmorskeutbildning på heltid som omfattar minst tre års prak-
tiska och teoretiska studier (utbildningsväg I) och minst den utbild-
ningsplan som anges i punkt 5.5.1 i bilaga V.
b) En barnmorskeutbildning på heltid som varar minst 18 månader
(utbildningsväg II) och omfattar minst den utbildningsplan som
anges i punkt 5.5.1 i bilaga V och som inte ingått i likvärdig un-
dervisning inom utbildningen till sjuksköterska med ansvar för all-
män hälso- och sjukvård.
Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar barnmors-
kor är ansvarig för samordningen av teori och praktiktjänstgöring under
hela utbildningen.
▼M9
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.5.1 i bilaga V, i
syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i tredje stycket får inte medföra någon ändring
av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen
när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Så-
dana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbild-
ningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-för-
draget.
2. För att bli antagen till barnmorskeutbildningen krävs att ett av
följande villkor uppfylls:
a) Minst tolv års fullföljd allmän skolutbildning eller bevis på godkänt
inträdesprov på motsvarande nivå till barnmorskeskola, för utbild-
ningsväg I.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
201
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 58
▼M9
b) Innehav av bevis på formella kvalifikationer för sjuksköterskor med
ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V,
för utbildningsväg II.
3.
Barnmorskeutbildningen ska garantera att yrkesutövaren i fråga
har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som barnmorskeverksam-
heten bygger på, särskilt barnmorskekunskap, obstetrik och gyneko-
logi.
b) Tillräckliga kunskaper om yrkesetik och lagstiftning som är relevant
för att utöva yrket.
c) Tillräckliga allmänmedicinska kunskaper (biologiska funktioner, ana-
tomi och fysiologi) och kunskaper om obstetrisk och neonatal far-
makologi samt kunskaper om sambandet mellan människans hälso-
tillstånd, människans fysiska och sociala miljö och människans be-
teende.
d) Tillräcklig klinisk erfarenhet som förvärvats vid godkända institutio-
ner där barnmorskan självständigt och på eget ansvar i den utsträck-
ning som är nödvändigt och med undantag av en patologisk situa-
tion, har kunnat bedriva mödravård, ansvara för förlossningen och
dess konsekvenser vid godkända institutioner, övervaka förlossnings-
arbetet och födseln, vården efter förlossningen och neonatal återupp-
livning i väntan på en läkare.
e) Tillräcklig insikt i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal och
erfarenhet av samarbete med sådan personal.
▼B
Artikel 41
Förfarande för erkännande av bevis på formella kvalifikationer som
barnmorska
▼M9
1. De bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som anges i
punkt 5.5.2 i bilaga V ska erkännas automatiskt i enlighet med artikel 21
om de uppfyller något av följande villkor:
a) Utbildning på heltid till barnmorska under minst tre år, eller ett
likvärdigt förvärvade antal ECTS-poäng bestående av minst 4 600
timmar teoretisk och praktisk utbildning, varav minst en tredjedel av
tiden ska vara klinisk undervisning.
b) Utbildning på heltid till barnmorska under minst två år, eller ett
likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestående av minst 3 600
timmar, som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer
som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt
punkt 5.2.2 i bilaga V.
c) Utbildning på heltid till barnmorska under minst 18 månader, eller
ett likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestående av minst 3 000
timmar, som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer
som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt
punkt 5.2.2 i bilaga V och som åtföljs av ettårig yrkespraktik, för
vilken ett intyg utfärdats i enlighet med punkt 2.
202
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 59
▼B
2. Det intyg som avses i punkt 1 skall vara utfärdat av de behöriga
myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten. Intyget skall styrka att veder-
börande, efter att ha erhållit bevis på formella kvalifikationer som barn-
morska, på ett tillfredsställande sätt har utfört en barnmorskas alla ar-
betsuppgifter under motsvarande period på sjukhus eller annan vård-
inrättning som erkänts för detta ändamål.
Artikel 42
Utövande av yrkesverksamhet som barnmorska
1. Bestämmelserna i detta avsnitt skall tillämpas på verksamhet som
barnmorska så som denna definieras av varje medlemsstat, om inte
annat föreskrivs i punkt 2, och utövas under de yrkestitlar som anges i
punkt 5.5.2 i bilaga V.
2. Medlemsstaterna skall se till att barnmorskorna åtminstone får till-
träde till och rätt att utöva följande verksamhet:
a) Ge korrekt information och användbara råd om familjeplanering.
b) Diagnostisera graviditet och övervaka en normal graviditet; utföra de
undersökningar som krävs för att övervaka en normal graviditets-
utveckling.
c) Föreskriva eller rekommendera de undersökningar som är nödvän-
diga för att så tidigt som möjligt diagnostisera riskgraviditeter.
d) Utarbeta program för de blivande föräldrarnas förberedelse inför sin
roll och fullständig förberedelse inför barnets födelse samt ge dem
råd om hygien och näringstillförsel.
e) Ta hand om och bistå modern under förlossningen och övervaka
fostrets tillstånd i livmodern genom lämpliga kliniska och tekniska
medel.
f) Leda spontanförlossningar och vid behov utföra episiotomi samt i
brådskande fall assistera vid sätesförlossning.
g) Känna igen varningssignaler om onormala tillstånd hos modern eller
barnet, som kräver att läkare ingriper, och vid behov bistå denne;
vidta nödvändiga krisåtgärder när läkare inte finns till hands, särskilt
manuellt avlägsnande av placenta, eventuellt följt av manuell under-
sökning av livmodern.
h) Undersöka och ta hand om det nyfödda barnet; ta alla initiativ som
krävs och eventuellt genomföra omedelbar återupplivning.
i) Ta hand om och övervaka moderns återhämtning efter förlossningen
och ge modern all nödvändig information om spädbarnsvård så att
hon kan ge det nyfödda barnet bästa möjliga utveckling.
j) Utföra behandling som ordinerats av läkare.
k) Föra de journaler som behövs.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
203
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 60
▼B
Artikel 43
Förvärvade rättigheter för barnmorskor
1. För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kva-
lifikationer uppfyller alla de minimikrav för utbildningen som fastställs i
artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall erkännas om de
åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 41.2,
skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis erkänna de bevis på for-
mella kvalifikationer som barnmorska som utfärdats av dessa medlems-
stater före det referensdatum som avses i punkt 5.5.2 i bilaga V när de
åtföljs av ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och legalt
utövat verksamheten i fråga under minst två år i följd under den fem-
årsperiod som föregår utfärdandet av intyget.
▼M9
1a. När det gäller bevis på formella kvalifikationer som barnmorska
ska medlemsstaterna automatiskt erkänna sådana kvalifikationer i fråga
om vilka den sökande påbörjade utbildningen före 18 januari 2016, och
kravet för att bli antagen till utbildningen var tio år av allmän skol-
utbildning eller motsvarande nivå när det gäller utbildningsväg I, eller
när den sökande har fullgjort en utbildning till sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård styrkt av bevis på formella kvalifikatio-
ner enligt punkt 5.2.2. i bilaga V innan denne påbörjade en barnmor-
skeutbildning när det gäller utbildningsväg II.
▼B
2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla för medborgare i medlems-
staterna vars bevis på formella kvalifikationer som barnmorska styrker
utbildning som erhållits inom f.d. Tyska demokratiska republikens ter-
ritorium och som uppfyller alla de minimikrav som fastställs för utbild-
ningen i artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall
erkännas om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i
nämnda artikel 41.2, när de styrker en utbildning som påbörjats före
den 3 oktober 1990.
▼M9
4.
Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer
som barnmorska som
a) utfärdats i Polen till barnmorskor vars utbildning avslutades före den
1 maj 2004 utan att dessa uppfyller minimikraven för utbildning
enligt artikel 40, och
b) vilka bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett
särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i
i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om
sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om vissa andra rätt-
sakter (Republiken Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt
885 och 2007, nr 176, punkt 1237), och i hälsovårdsministerns
förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för
utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examens-
bevis från gymnasieskola (avgångsbetyg
– studentexamen) och
har avslutat utbildning vid medicinskt gymnasium eller vårdskola
med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Po-
lens officiella tidning av den 2004 nr 110, punkt 1170 och
2010 nr 65 punkt 420) eller
204
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 61
▼M9
ii) artikel 53.3 led 3 i lagen av den 15 juli 2011 om sjuksköterske-
och barnmorskeyrkena (Republiken Polens officiella tidning 2011
nr 174, punkt 1039), och i hälsovårdsministerns förordning av
den 14 juni 2012 om närmare bestämmelser för högre utbildning
av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från
gymnasieskola (avgångsbetyg
– studentexamen) och som har av-
slutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller sekundär-
utbildning med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Repu-
bliken Polens officiella tidning 2012, punkt 770),
i syfte att kontrollera att barnmorskan har en kunskaps- och kom-
petensnivå som är jämförbar med nivån för barnmorskor med de
kvalifikationer som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
▼M1
Artikel 43a
När det gäller rumänska behörighetsbevis för barnmorskor skall endast
följande bestämmelser om förvärvade rättigheter gälla:
När det gäller medborgare i medlemsstater vars behörighetsbevis för
barnmorska (asistent medical obstetric
ă-ginecologie/obstetrik- och gyne-
kologisköterska) utfärdades av Rumänien före anslutningen och inte
uppfyller de minimikrav för utbildning som fastställs i artikel 40, skall
varje medlemsstat erkänna dessa behörighetsbevis för barnmorskor så-
som varande tillräckliga bevis, när dessa intyg åtföljs av ett intyg som
styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och lagligen i
Rumänien har ägnat sig åt verksamhet som barnmorska under minst fem
år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.
▼A1
Artikel 43b
Förvärvade rättigheter för barnmorskor ska inte tillämpas med avseende
på följande kvalifikationer som förvärvats i Kroatien före den 1 juli
2013:
viša medicinska sestra ginekološko- opstetričkog smjera (högre
sjuksköterska med specialisering i gynekologi och obstetrik), medi-
cinska sestra ginekolo
ško-opstetričkog smjera (sjuksköterska med spe-
cialisering i gynekologi och obstetrik),
viša medicinska sestra primaljs-
kog smjera (högre sjuksköterska med barnmorskeexamen på universi-
tetsnivå), medicinska sestra primaljskog smjera (sjuksköterska med
barnmorskeexamen på universitetsnivå), ginekolo
ško-opstetrička pri-
malja (barnmorska med kompetens i gynekologi och obstetrik) och
primalja (barnmorska).
▼B
▼C2
▼B
A v s n i t t 7
A p o t e k a r e
▼C2
Artikel 44
Apotekarutbildning
▼B
1. För att bli antagen till
►C2 apotekarutbildning ◄ skall sökanden
inneha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berät-
tigar honom/henne eller henne att bli antagen till den aktuella utbild-
ningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställ-
ning i en medlemsstat.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
205
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 62
▼M9
2. Av bevis på formella kvalifikationer för apotekare ska det framgå
att minst fem års utbildning genomgåtts, eller att ett likvärdigt antal
ECTS-poäng förvärvats, vilket minst omfattar följande:
a) Fyra års teoretisk och praktisk undervisning på heltid vid universitet
eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn
av ett universitet.
b) Under eller vid utgången av den teoretiska och praktiska undervis-
ningen, sex månaders praktik på ett apotek som är öppet för all-
mänheten eller på ett sjukhus under tillsyn av sjukhusets farmaceu-
tiska avdelning.
Den utbildning som avses i denna punkt ska minst omfatta den utbild-
ningsplan som anges i punkt 5.6.1 i bilaga V. Kommissionen ska ges
befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om
ändring av förteckningen i punkt 5.6.1 i bilaga V, i syfte att anpassa
den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, inklusive utveck-
lingen av farmakologisk praktik.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon
ändring gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstift-
ningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.
Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbild-
ningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-för-
draget.
▼B
3.
Utbildningen skall garantera att den blivande
►C2 apotekaren ◄
har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om läkemedel och de substanser som används
vid läkemedelstillverkning.
b) Tillräckliga kunskaper om farmaceutisk teknologi samt fysisk, ke-
misk, biologisk och mikrobiologisk kontroll av läkemedel.
c) Tillräckliga kunskaper om läkemedels nedbrytning (metabolism) och
verkningar, giftiga ämnens verkningssätt och användningen av läke-
medel.
d) Tillräckliga kunskaper för att utvärdera vetenskapliga data om läke-
medel för att på denna grund kunna ge upplysningar.
e) Tillräckliga kunskaper om gällande föreskrifter och andra villkor för
att kunna utöva farmaceutisk verksamhet.
206
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 63
▼B
Artikel 45
Utövande av yrkesverksamhet som
►C2 apotekare ◄
1. I detta direktiv avses med verksamhet som
►C2 apotekare ◄
sådan verksamhet som, när det gäller tillträde till och rätten att utöva
den, i en eller flera medlemsstater omfattas av villkor som rör yrkesk-
valifikationerna, och som står öppen för de personer som innehar något
av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bi-
laga V.
▼M9
2. Medlemsstaterna ska se till att innehavare av bevis på formella
kvalifikationer i farmaci på universitetsnivå eller motsvarande nivå som
uppfyller villkoren i artikel 44 får tillträde till och rätt att utöva åtmin-
stone följande verksamhet, med förbehåll för eventuella krav på kom-
pletterande yrkeserfarenhet:
a) Galenisk utveckling av läkemedel.
b) Framställning och kontroll av läkemedel.
c) Laboratoriekontroll av läkemedel.
d) Lagring, förvaring och distribution av läkemedel i partihandelsledet.
e) Anskaffning, beredning, kontroll, lagring, utlämning och tillhanda-
hållande av säkra och effektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på
apotek som är öppna för allmänheten.
f) Beredning, kontroll, lagring och tillhandahållande av säkra och ef-
fektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på sjukhus.
g) Tillhandahållande av information och rådgivning om själva läkemed-
len, inklusive om lämplig användning.
h) Rapportering om farmaceutiska produkters biverkningar till de behö-
riga myndigheterna.
i) Individuell uppföljning av patienter under medicinering.
j) Bidrag till lokala eller nationella folkhälsokampanjer.
▼B
3. Om det i en medlemsstat inte bara krävs bevis på formella kvali-
fikationer enligt förteckningen i punkt 5.6.2 i bilaga V för tillträde till
eller utövande av någon form av verksamhet som
►C2 apotekare ◄,
utan även kompletterande yrkeserfarenhet, skall den medlemsstaten som
tillräckligt bevis erkänna intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i
ursprungsmedlemsstaten som styrker att personen i fråga har utövat
nämnda verksamhet under motsvarande period i ursprungsmedlemssta-
ten.
4. Det erkännande som avses i punkt 3 skall inte vara tillämpligt på
den tvååriga yrkeserfarenhet som krävs i Storhertigdömet Luxemburg
för beviljande av statligt tillstånd att driva apotek som är öppna för
allmänheten.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
207
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 64
▼B
5. Om det den 16 september 1985 i en medlemsstat fanns ett urvals-
system för att bland de
►C2 apotekare ◄ som avses i punkt 2 välja ut
dem som skall tilldelas de nya apotek som skall öppnas inom ramen för
ett nationellt geografiskt fördelningssystem, får denna medlemsstat, med
avvikelse från punkt 1, fortsätta med detta urvalssystem och kräva att de
medborgare i medlemsstaterna som innehar något av de bevis på for-
mella kvalifikationer för
►C2 apotekare ◄ som anges i punkt 5.6.2 i
bilaga V eller omfattas av bestämmelserna i artikel 23 deltar i detta.
▼M9
A v s n i t t 8
A r k i t e k t
Artikel 46
Arkitektutbildning
1. Utbildningen till arkitekt ska omfatta
a) sammanlagt minst fem års studier på heltid vid universitet eller jäm-
förbar läroanstalt som avslutas med en godkänd examen på univer-
sitetsnivå,
b) minst fyra års studier på heltid vid universitet eller jämförbar läro-
anstalt som avslutas med en godkänd examen på universitetsnivå
jämte ett bevis på två års yrkespraktik som slutförts i enlighet med
punkt 4.
2. Arkitektur måste vara huvudkomponenten i den utbildning som
avses i punkt 1. Utbildningen ska upprätthålla jämvikt mellan teoretiska
och praktiska moment i arkitektutbildning och ska minst garantera att de
studerande tillägnar sig följande kunskap, färdighet och förmåga:
a) Förmågan att utforma arkitektoniska projekt som uppfyller både este-
tiska och tekniska krav.
b) Tillräcklig kunskap om arkitekturens historia och teori och besläk-
tade konstarter, teknik och humaniora.
c) Kunskap om konstens inflytande på kvaliteten på arkitektonisk form-
givning.
d) Tillräcklig kunskap om stadsplanering, fysisk planering och de fär-
digheter som krävs för planeringsprocessen.
e) Förståelse av förhållandet mellan människor och byggnader och mel-
lan byggnader och deras omgivning, och i behovet av att anpassa
byggnaderna och ytorna mellan dem efter mänskliga behov och pro-
portioner.
208
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 65
▼M9
f) Förståelse av arkitektyrket och arkitektens roll i samhället, i synner-
het vid utarbetandet av projektunderlag som tar hänsyn till sociala
faktorer.
g) Förståelse av utrednings- och förberedelsemetoderna för underlagen i
ett konstruktionsprojekt.
h) Förståelse av de dimensionsmässiga, byggnadstekniska och ingen-
jörsmässiga problem som är förbundna med byggnadskonstruktion.
i) Tillräcklig kunskap om fysiska problem och teknik och byggnaders
funktion, så att dessa inomhus blir bekväma och ger skydd mot olika
väderförhållanden, inom ramen för hållbar utveckling.
j) De färdigheter i byggnadsutformning som behövs för att uppfylla
användarnas krav inom ramen för begränsningar på grund av kost-
nadsfaktorer och byggnormer.
k) Tillräcklig kunskap om de branscher, organisationer, bestämmelser
och metoder som är förbundna med att omvandla konstruktionsrit-
ningar till byggnader och att detaljplanera hela projekt.
3. Antalet år i sådan akademisk utbildning som avses i punkterna 1
och 2 kan också uttryckas med ett likvärdigt antal ECTS-poäng.
4. Den yrkespraktik som avses i punkt 1 b ska ske först efter det att
de tre första studieåren har avslutats. Minst ett år av yrkespraktiken ska
bygga på de kunskaper, färdigheter och förmåga som förvärvats under
de studier som avses i punkt 2. Yrkespraktiken ska därför bedrivas
under tillsyn av en person eller ett organ som har godkänts av ur-
sprungsmedlemsstatens behöriga myndighet. Sådan övervakad praktik
får ske i vilket land som helst. Yrkespraktiken ska utvärderas av ur-
sprungsmedlemsstatens behöriga myndighet.
Artikel 47
Undantag från kraven för arkitektutbildningen
Genom undantag från artikel 46 ska följande också anses uppfylla kra-
ven i artikel 21: utbildning inom ramen för program för bättre beford-
ringsmöjligheter eller universitetsstudier på deltid som uppfyller kraven
i artikel 46.2, vilket intygas genom en godkänd examination i arkitektur
för en yrkesutövare som arbetat under minst sju år på arkitektområdet
under överinseende av en arkitekt eller arkitektbyrå. Denna examination
ska vara på universitetsnivå och vara likvärdig med den slutexamen som
avses i artikel 46.1 b.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
209
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 66
▼B
Artikel 48
Utövande av yrkesverksamhet som arkitekt
1. Med yrkesverksamhet som arkitekt avses i detta direktiv den verk-
samhet som vanligtvis utövas under yrkestiteln arkitekt.
2. De medborgare i en medlemsstat som fått rätt att bära titeln ar-
kitekt i enlighet med en lag som ger den behöriga myndigheten i en
medlemsstat möjlighet att ge denna titel åt medborgare i medlemssta-
terna som utmärkt sig särskilt genom sina insatser på arkitekturområdet,
skall anses uppfylla de krav som fastställts för att få utöva arkitektverk-
samhet under yrkestiteln arkitekt. Ifrågavarande personers verksamhet
som arkitekt skall intygas genom ett bevis utfärdat av deras ursprungs-
medlemsstat.
Artikel 49
Förvärvade rättigheter som arkitekt
►C2 1. Varje medlemsstat ska erkänna de bevis på formella kvali-
fikationer som arkitekt som anges i bilaga
VI ◄ vilka utfärdas av
övriga medlemsstater avseende en utbildning som påbörjats senast under
det referensläsår som anges i den bilagan, även om de inte uppfyller
minimikraven enligt artikel 46, genom att ge innehavare av dessa bevis
på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva verksamhet
som arkitekt på samma villkor som innehavare av bevis på formella
kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.
Intyg från de behöriga myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland
om att bevis på formella kvalifikationer som utfärdats från och med
den 8 maj 1945 av de behöriga myndigheterna i f.d. Tyska demokra-
tiska republiken är likvärdiga med dem som avses i den bilagan skall
följaktligen erkännas.
▼M9
1a. Punkt 1 ska också tillämpas på de bevis på formella kvalifika-
tioner som arkitekt som förtecknas i bilaga V, om utbildningen inletts
före den 18 januari 2016.
▼B
2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 skall varje med-
lemsstat, när det gäller tillträde till och utövande av verksamhet som
arkitekt med yrkestiteln arkitekt, som bevis på formella kvalifikationer
erkänna intyg som utfärdas för medborgare i medlemsstaterna av de
medlemsstater där tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt
var reglerad vid nedanstående datum och ge dessa intyg samma ställ-
ning på sitt territorium som de intyg medlemsstaten själv utfärdar:
a) Den 1 januari 1995 för Österrike, Finland och Sverige.
b) Den 1 maj 2004 för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen,
Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien.
210
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 67
▼M8
ba) Den 1 juli 2013 för Kroatien.
▼B
c) Den 5 augusti 1987 för övriga medlemsstater.
De intyg som avses i första stycket skall ange att innehavaren har fått
tillstånd att bära yrkestiteln arkitekt senast detta datum och har varit
aktivt verksam på området enligt dessa bestämmelser under minst tre år i
följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.
▼M9
3. Varje medlemsstat ska ge följande bevis samma ställning på sitt
territorium som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten
själv utfärdar för tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt:
Bevis på avslutad utbildning som existerade den 5 augusti 1985 och
påbörjades senast den 17 januari 2014, vid Fachhochschulen i För-
bundsrepubliken Tyskland av tre års längd, och som uppfyller de krav
som fastställs i artikel 46.2 och ger tillträde till den verksamhet som
avses i artikel 48 i denna medlemsstat med yrkesbeteckningen arkitekt,
under förutsättning att utbildningen kompletteras med fyra års yrkes-
erfarenhet i Förbundsrepubliken Tyskland och styrks av ett intyg som
utfärdats av den behöriga myndighet där den arkitekt som önskar ut-
nyttja bestämmelserna i detta direktiv är registrerad.
KAPITEL IIIa
Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildnings-
principer
Artikel 49a
Gemensamma utbildningsramar
1. Vid tillämpning av denna artikel avses med gemensam utbild-
ningsram en gemensam uppsättning minimikrav för kunskaper, färdig-
heter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke. En
gemensam utbildningsram ska inte ersätta nationella utbildningspro-
gram, såvida inte en medlemsstat beslutar annorlunda enligt nationell
lagstiftning. Medlemsstaterna ska ge innehavare av bevis på yrkeskva-
lifikationer som förvärvats på grundval av en sådan gemensam utbild-
ningsram tillträde till och rätt att utöva yrket i medlemsstater som re-
glerar yrket på sitt territorium på samma villkor som innehavare av de
bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar,
på villkor att denna utbildningsram uppfyller de krav som fastställs i
punkt 2.
2. En gemensam utbildningsram ska uppfylla följande villkor:
a) Den gör det möjligt för fler yrkesutövare att förflytta sig till andra
medlemsstater.
b) Yrket som omfattas av den gemensamma utbildningsramen är regle-
rat, eller utbildningen som leder till yrket är reglerat i minst en
tredjedel av medlemsstaterna.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
211
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 68
▼M9
c) Den gemensamma uppsättningen av kunskaper, färdigheter och kom-
petenser utgör en kombination av de kunskaper, färdigheter och
kompetenser som krävs i utbildningssystem som är tillämpliga i
minst en tredjedel av medlemsstaterna; det ska inte ha någon bety-
delse om dessa kunskaper, färdigheter och kompetenser har förvär-
vats inom ramen för en allmän utbildning vid ett universitet eller en
högskola eller som en del av en yrkesutbildning.
d) Den gemensamma utbildningsramen ska bygga på de nivåer i den
europeiska referensramen för kvalifikationer som definieras i bilaga
II till Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 23 april
2008 om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt
lärande (
1
).
e) Det berörda yrket täcks inte av en annan gemensam utbildningsram
och erkänns inte heller automatiskt enligt avdelning III kapitel III.
f) Den gemensamma utbildningsramen har utarbetats efter ett öppet
korrekt förfarande, som inbegripit relevanta intressenter från med-
lemsstater där yrket inte är reglerat.
g) Den gemensamma utbildningsramen tillåter medborgare från samt-
liga medlemsstater att förvärva yrkeskvalifikationer enligt ramen utan
att först behöva vara medlemmar i eller registrerade hos en yrkes-
organisation.
3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå såväl som yrkes-
organisationer eller behöriga myndigheter på nationell nivå från minst
en tredjedel av medlemsstaterna får skicka förslag till kommissionen på
gemensamma utbildningsramar som uppfyller de villkor som fastställs i
punkt 2.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i en-
lighet med artikel 57c för att fastställa en gemensam utbildningsram för
ett visst yrke som grundas på de villkor som fastställs i punkt 2 i den
här artikeln.
5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att införa den
gemensamma utbildningsram som avses i punkt 4 på sitt territorium
och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande av de yrkesk-
valifikationer som förvärvats enligt denna gemensamma utbildningsram,
om ett av följande villkor uppfylls:
a) Det finns ingen utbildningsinstitution på dess territorium som erbju-
der sådan utbildning i det berörda yrket.
b) Införandet av den gemensamma utbildningsramen skulle ha negativa
konsekvenser för hur landets utbildnings- och yrkesutbildnings-
system är uppbyggt.
(
1
) EUT C 111, 6.5.2008, s. 1.
212
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 69
▼M9
c) Det finns väsentliga skillnader mellan den gemensamma utbildnings-
ramen och den utbildning som krävs på dess territorium, och detta
utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen, folkhälsan eller
för tjänstemottagarnas säkerhet och miljöskyddet.
6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraftträdandet av
den delegerade akt som avses i punkt 4 meddela kommissionen och
de andra medlemsstaterna om
a) de nationella kvalifikationerna, och i förekommande fall, de natio-
nella yrkestitlarna, i enlighet med den gemensamma utbildnings-
ramen,
b) all användning av det undantag som avses i punkt 5, tillsammans
med en motivering av vilka villkor enligt den punkten som upp-
fylldes. Kommissionen får, inom tre månader, begära ytterligare för-
tydligande om den anser att en medlemsstat inte har motiverat eller
inte tillräckligt har motiverat att ett av dessa villkor har uppfyllts.
Medlemsstaten ska svara inom tre månader från en sådan begäran.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att ange nationella yr-
keskvalifikationer och nationella yrkestitlar som omfattas av automatiskt
erkännande enligt den gemensamma utbildningsram som antas i enlighet
med punkt 4.
7. Denna artikel gäller också specialiseringar av ett yrke, förutsatt att
sådana specialiseringar rör yrkesverksamhet där tillträdet till och utövan-
det av denna regleras i de medlemsstater där yrket redan erkänns auto-
matiskt enligt avdelning III kapitel III, men inte specialiseringen i sig.
Artikel 49b
Gemensamma utbildningsprov
1. Vid tillämpning av denna artikel avses med ett gemensamt utbild-
ningsprov ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i alla
deltagande medlemsstater och är reserverat för innehavare av en särskild
yrkeskvalifikation. Innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation som
har godkänts vid ett sådant prov i en medlemsstat ska ha rätt att utöva
yrket i en berörd mottagande medlemsstat på samma villkor som inne-
havarna av sådana yrkeskvalifikationer som erhållits i den medlemssta-
ten.
2. Ett gemensamt utbildningsprov ska uppfylla följande villkor:
a) Det gör det möjligt för fler yrkesutövare att arbeta i andra medlems-
stater.
b) Det yrke som omfattas av det gemensamma utbildningsprovet är
reglerat, eller den utbildning som leder till det berörda yrket är
reglerat i minst en tredjedel av medlemsstaterna.
c) Det gemensamma utbildningsprovet har utarbetats efter ett öppet
korrekt förfarande, som inbegripit relevanta intressenter från med-
lemsstater där yrket inte är reglerat.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
213
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 70
▼M9
d) Medborgare från samtliga medlemsstater får delta i det gemensamma
utbildningsprovet och medverka i den praktiska organiseringen av ett
sådant prov i medlemsstaterna utan att först behöva vara medlemmar i
eller registrerade hos en yrkesorganisation.
3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå såväl som yrkes-
organisationer eller behöriga myndigheter på nationell nivå från minst
en tredjedel av medlemsstaterna får skicka förslag till kommissionen på
gemensamma utbildningsprov som uppfyller de krav som fastställs i
punkt 2.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i en-
lighet med artikel 57c för att fastställa innehållet i ett gemensamt utbild-
ningsprov och de krav som gäller för att göra och klara provet.
5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att anordna det
gemensamma utbildningsprov som avses i punkt 4 på sitt territorium
och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande för yrkes-
utövare som har klarat det gemensamma utbildningsprovet, om ett av
följande villkor uppfylls:
a) Det berörda yrket är inte reglerat på dess territorium.
b) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet kommer inte att i
tillräcklig utsträckning minska de allvarliga hoten mot folkhälsan
eller tjänstemottagarnas säkerhet som är relevanta på dess territori-
um.
c) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet skulle göra yrket
betydligt mindre attraktivt jämfört med de nationella kraven.
6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraftträdandet av
den delegerade akt som avses i punkt 4 underrätta kommissionen och
de andra medlemsstaterna om
a) den tillgängliga kapaciteten för att anordna sådana prov,
b) all användning av det undantag som avses i punkt 5, tillsammans
med en motivering av vilka villkor enligt den punkten som upp-
fylldes. Kommissionen får inom tre månader begära ytterligare för-
tydligande om den anser att en medlemsstat inte har angivit något
skäl eller inte har givit tillräckliga skäl till att ett av dessa villkor har
uppfyllts. Medlemsstaten ska svara inom tre månader från en sådan
begäran.
Kommissionen får anta en genomförandeakt för att ange de medlems-
stater där det gemensamma utbildningsprovet, framtaget i enlighet med
punkt 4, ska anordnas, hur ofta det ska anordnas under ett kalenderår
och övriga arrangemang som krävs för att anordna gemensamma utbild-
ningsprov i medlemsstaterna.
214
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 71
▼B
KAPITEL IV
Gemensamma bestämmelser om etablering
Artikel 50
Handlingar och formföreskrifter
1. När de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten
fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke
genom tillämpning av denna avdelning, kan de begära de handlingar
och intyg som nämns i bilaga VII.
De handlingar som avses i punkterna 1 d, e och f i bilaga VII får inte
vara äldre än tre månader då de fogas till ansökan.
Medlemsstater, institutioner och andra juridiska personer skall behandla
överlämnade uppgifter konfidentiellt.
2. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlems-
staten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat
styrker äktheten av de utbildnings-, examens- och andra behörighets-
bevis som utfärdats i den andra medlemsstaten samt, i tillämpliga fall,
intygar att personen i fråga, för de yrken som avses i kapitel III i detta
avsnitt, har uppfyllt de minimikrav på utbildning som avses i artik-
larna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46.
3. Om det finns skälig grund för tvivel, och om bevis på formella
kvalifikationer i enlighet med artikel 3.1 c har utfärdats av en behörig
myndighet i en medlemsstat och innefattar utbildning som erhållits helt
eller delvis vid en inrättning som etablerats lagligt i en annan medlems-
stat, skall den mottagande medlemsstaten ha rätt att hos det behöriga
organet i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats kontrollera
a) huruvida utbildningskursen vid den institution som gav utbildningen
har godkänts formellt av utbildningsanstalten i den medlemsstat där
examensbeviset har utfärdats,
b) huruvida det utfärdade beviset på formella kvalifikationer är det-
samma som skulle ha utfärdats om kursen hade följts helt och hållet i
den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats,
c) huruvida beviset på formella kvalifikationer ger samma yrkesrättig-
heter i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats.
▼M9
3a. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande med-
lemsstaten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat
bekräftar att den sökande inte är föremål för ett temporärt upphävande
av rätten att utöva yrket eller förbjudits att utöva det till följd av en grav
yrkesmässig försummelse eller fällande dom på grund av brottslig hand-
ling i samband med den sökandes yrkesutövning.
3b. Informationsutbyte mellan olika medlemsstaters behöriga myn-
digheter enligt denna artikel ska ske via IMI.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
215
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 72
▼B
4. Om en mottagande medlemsstat av sina medborgare kräver eds-
avläggelse eller en högtidlig försäkran för tillträde till ett reglerat yrke
och ordalydelsen i denna ed eller förklaring inte kan användas av med-
borgare i de andra medlemsstaterna, skall medlemsstaten sörja för att
den berörde kan använda passande och likvärdiga formuleringar.
Artikel 51
Förfarande för ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer
1. Den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten skall
bekräfta mottagandet av ansökan inom en månad från och med motta-
gandet och underrätta sökanden om handlingar eventuellt saknas.
2. En ansökan om tillstånd att få utöva ett reglerat yrke skall behand-
las och ett vederbörligen motiverat beslut fattas av den mottagande
medlemsstatens behöriga myndighet snarast möjligt och under alla om-
ständigheter inom tre månader efter det att den fullständiga ansökan
inkom. Denna tidsfrist kan emellertid förlängas med en månad i fall
som omfattas av kapitlen I och II i denna avdelning.
3. Beslutet eller underlåtenhet att meddela beslut inom föreskriven tid
kan överklagas hos domstol enligt nationell rätt.
Artikel 52
Användande av yrkestitel
1. Om användandet av yrkestiteln för en av yrkesverksamheterna i
fråga är reglerat i en mottagande medlemsstat, skall de övriga medlems-
staternas medborgare vilka har tillstånd att utöva ett reglerat yrke med
stöd av avdelning III bära den yrkestitel som i den mottagande med-
lemsstaten motsvarar detta yrke och använda eventuell förkortning.
2. Om ett yrke är reglerat i den mottagande medlemsstaten genom en
sådan sammanslutning eller organisation som avses i artikel 3.2, får
medlemsstaternas medborgare bara använda den yrkestitel eller den för-
kortning som sammanslutningen eller organisationen fastställt om de
kan visa att de tillhör sammanslutningen eller organisationen.
Om medlemskapet i sammanslutningen eller organisationen är förenat
med vissa kvalifikationer, kan detta krav då det gäller de övriga med-
lemsstaternas medborgare som innehar yrkeskvalifikationer bara göras
gällande på de villkor som föreskrivs i detta direktiv.
▼M9
3. En medlemsstat får inte förbehålla innehavarna av yrkeskvalifika-
tioner användningen av en yrkestitel om den inte har underrättat kom-
missionen och de övriga medlemsstaterna om den berörda sammanslut-
ningen eller organisationen i enlighet med artikel 3.2.
216
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 73
▼B
AVDELNING IV
▼M9
DETALJERADE VILLKOR FÖR UTÖVANDE AV YRKET
Artikel 53
Språkkunskaper
1. Yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha
nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i den mot-
tagande medlemsstaten.
2. En medlemsstat ska säkerställa att alla kontroller som utförs eller
övervakas av den behöriga myndigheten för att kontrollera efterlevnad
av skyldigheten enligt punkt 1 är begränsade till kunskapen i ett offi-
ciellt språk i den mottagande medlemsstaten eller ett förvaltningsspråk i
den mottagande medlemsstaten, förutsatt att det också är ett officiellt
språk i unionen.
3. Kontroller som genomförs i enlighet med punkt 2 får införas om
det yrke som ska utföras har konsekvenser för patientsäkerheten. Kont-
roller får införas för andra yrken om det finns allvarliga och konkreta
tvivel om att yrkesutövaren har tillräckliga språkkunskaper avseende
den yrkesverksamhet som yrkesutövaren tänker utöva.
Kontroller får endast ske efter det att ett europeiskt yrkeskort har ut-
färdats i enlighet med artikel 4d eller efter det att yrkeskvalifikationen
har erkänts.
4. Alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den
verksamhet som ska utövas. Den berörda yrkesutövaren ska ha rätt att
överklaga sådana kontroller enligt nationell lagstiftning.
▼C3
Artikel 54
Användande av utbildningstitel
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 7 och 52 skall den
mottagande medlemsstaten se till att de berörda personerna har rätt att
använda utbildningstitlar från ursprungsmedlemsstaten, och den eventu-
ella förkortningen av denna, på ursprungsmedlemsstatens språk. Den
mottagande medlemsstaten får kräva att denna titel följs av namn och
plats för den institution eller examensnämnd som utfärdat den. Om den
utbildningstitel som används i ursprungsmedlemsstaten kan förväxlas
med en titel som i den mottagande medlemsstaten kräver komplette-
rande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får denna
medlemsstat kräva att vederbörande använder utbildningstiteln från ur-
sprungsmedlemsstaten i en lämplig form som den mottagande medlems-
staten anger.
▼B
Artikel 55
Anslutning till försäkringskassa
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 och artikel 6 första
stycket b, skall de medlemsstater som kräver att de personer som för-
värvat sina yrkeskvalifikationer på deras territorium skall fullgöra en
förberedande praktiktjänstgöring och/eller ha yrkeserfarenhet för att få
anslutas till en försäkringskassa, ge innehavare av yrkeskvalifikationer
som läkare och tandläkare som förvärvats i en annan medlemsstat dis-
pens från detta krav.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
217
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 74
▼M9
▼B
Artikel 55a
Erkännande av yrkespraktik
1. Om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten kräver
en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndig-
het, vid behandling av en ansökan om tillstånd att få utöva det reglerade
yrket, erkänna den yrkespraktik som förvärvats i en annan medlemsstat,
förutsatt att praktiken är i enlighet med de offentliggjorda riktlinjer som
avses i punkt 2, och beakta de yrkespraktiker som förvärvats i ett
tredjeland. Medlemsstaterna får dock i nationell lagstiftning fastställa
en rimlig begränsning på den del av yrkespraktiken som kan förvärvas
utomlands.
2. Erkännandet av yrkespraktiken får inte ersätta kraven för att ge-
nomgå ett prov och få tillträde till yrket i fråga. De behöriga myndig-
heterna ska offentliggöra riktlinjer för hur den yrkespraktik som förvär-
vas i en annan medlemsstat eller i tredjeland ska organiseras och erkän-
nas, särskilt handledarens roll i samband med yrkespraktiken.
AVDELNING V
ADMINISTRATIVT SAMARBETE OCH GENOMFÖRANDEANSVAR
GENTEMOT MEDBORGARNA
Artikel 56
Behöriga myndigheter
1. De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och
ursprungsmedlemsstaten skall bedriva ett nära samarbete och ge va-
randra ömsesidigt bistånd för att underlätta tillämpningen av detta di-
rektiv. De skall garantera att de upplysningar som utväxlas behandlas
konfidentiellt.
2.
►M9 De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemssta-
ten och ursprungsmedlemsstaten ska utbyta information om disciplinära
åtgärder eller straffrättsliga påföljder som vidtagits eller andra allvarliga,
specifika omständigheter som kan ha följder för utövandet av verksam-
heten enligt detta direktiv. De ska då iaktta regler om skydd av person-
uppgifter som anges i direktiv 95/46/EG och 2002/58/EG.
◄
Ursprungsmedlemsstaten skall kontrollera om förhållandena är riktiga
och dess myndigheter avgöra typ och omfattning av de undersökningar
som skall göras och meddela den mottagande medlemsstaten vilka kon-
sekvenser landet drar av de lämnade uppgifterna.
▼M9
2a.
Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 ska den behöriga myndig-
heten använda IMI.
218
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 75
▼B
3. Senast den 20 oktober 2007 skall varje medlemsstat utse de be-
höriga myndigheter och organ som är bemyndigade att utfärda eller ta
emot bevis på formella kvalifikationer och andra handlingar eller upp-
lysningar, samt de behöriga myndigheter och organ som är bemyndi-
gade att motta ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta
direktiv, och de skall genast underrätta övriga medlemsstater och kom-
missionen om detta.
▼M9
4. Varje medlemsstat ska utse en samordnare för verksamheten för de
behöriga myndigheter som avses i punkt 1 och underrätta övriga med-
lemsstater och kommissionen om detta.
Samordnarna ska ha följande uppgifter:
a) Att främja enhetlig tillämpning av direktivet.
b) Att inhämta alla uppgifter av betydelse för tillämpning av direktivet,
bl.a. uppgifter om tillträdesvillkor för reglerade yrken i medlems-
staterna.
c) Att granska förslag på gemensamma utbildningsramar och gemen-
samma utbildningsprov.
d) Att utbyta information och bästa praxis för att optimera kompetens-
utvecklingen i medlemsstaterna.
e) Att utbyta information och bästa praxis om tillämpning av de kom-
pensationsåtgärder som avses i artikel 14.
För att utföra de uppgifter som anges i led b i den här punkten kan
samordnarna vända sig till de rådgivningscentrum som avses i arti-
kel 57b.
Artikel 56a
Varningsmekanism
1. De behöriga myndigheterna i en medlemsstat ska meddela de
behöriga myndigheterna i alla andra medlemsstater om en yrkesutövare
vars utövande på den medlemsstatens territorium av följande yrkesverk-
samheter i sin helhet eller delvis har begränsats eller förbjudits, även
temporärt, av nationella myndigheter eller domstolar:
a) Läkare och allmänpraktiserande läkare som innehar ett examensbevis
som avses i punkterna 5.1.1 och 5.1.4 i bilaga V.
b) Läkare med specialistkompetens som innehar en yrkestitel som avses i
punkt 5.1.3 i bilaga V.
c) Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som inne-
har ett examensbevis som avses i punkt 5.2.2 i bilaga V.
d) Tandläkare som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.3.2 i
bilaga V.
e) Specialisttandläkare som innehar ett examensbevis som avses i punkt
5.3.3 i bilaga V.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
219
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 76
▼M9
f) Veterinär som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.4.2 i
bilaga V.
g) Barnmorska som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.5.2 i
bilaga V.
h) Apotekare som innehar ett examensbevis som förtecknas i punkt
5.6.2 i bilaga V.
i) Innehavare av intyg enligt punkt 2 i bilaga VII som anger att in-
nehavaren slutfört en utbildning som uppfyller de minimikrav som
förtecknas i artikel 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 eller 44, men som
påbörjats före de respektive referensdatum för kvalifikationer som
förtecknas i punkterna 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2
och 5.6.2 i bilaga V.
j) Innehavare av intyg om förvärvade rättigheter enligt artiklarna 23,
27, 29, 33, 33a, 37, 43 och 43a.
k) Andra yrkesutövare som utövar verksamhet som har konsekvenser
för patientsäkerheten, om yrkesutövaren utövar ett yrke som är re-
glerat i den medlemsstaten.
l) Yrkesutövare som utövar verksamhet som rör undervisning av barn,
inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet, om yrkesutövaren ut-
övar ett yrke som är reglerad i den medlemsstaten.
2. De behöriga myndigheterna ska lämna de uppgifter som avses i
punkt 1 via varning genom IMI senast tre dagar efter dagen för anta-
gande av beslutet om att begränsa eller förbjuda utövandet av yrkes-
verksamheten i sin helhet eller delvis. Dessa uppgifter ska begränsas till
a) yrkesutövarens identitet,
b) det berörda yrket,
c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol som fattat be-
slutet om begränsning eller förbud,
d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och
e) den period under vilken begränsningen eller förbudet gäller.
3. De behöriga myndigheterna i en berörd medlemsstat ska senast tre
dagar efter dagen för antagande av domstolens beslut underrätta de
behöriga myndigheterna i alla medlemsstater, via varning genom IMI,
om de yrkesutövares identitet som har ansökt om erkännande av kvali-
fikationer enligt detta direktiv och som senare, enligt domstolar, har
visat sig använda falska intyg på yrkeskvalifikationer i detta samman-
hang.
220
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 77
▼M9
4. Behandlingen av personuppgifter i samband med det informations-
utbyte som avses i punkterna 1 och 3 ska ske i enlighet med direktiven
95/46/EG och 2002/58/EG. Kommissionens behandling av personupp-
gifter ska ske i enlighet med förordning (EG) nr 45/2001.
5. De behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater ska under-
rättas utan dröjsmål när ett sådant förbud eller en sådan begränsning
som avses i punkt 1 har upphört att gälla. För detta ändamål ska den
behöriga myndigheten i den medlemsstat som tillhandahåller uppgifterna
i enlighet med punkt 1 också vara skyldig att ange det datum då för-
budet eller begränsningen upphör att gälla liksom eventuella senare
ändringar fram till det datumet.
6. Medlemsstaterna ska föreskriva att de yrkesutövare som avses i de
varningar som skickas till andra medlemsstater skriftligen informeras
om dessa beslut om varningar vid samma tidpunkt som varningarna
skickas, att de enligt nationell rätt kan överklaga besluten eller ansöka
om rättelse av dem och att de ska ha tillgång till gottgörelse för even-
tuell skada som vållas av felaktiga varningar som skickats till andra
medlemsstater, och i sådana fall ska besluten om varning antas med
förbehållet att de är föremål för rättsliga förfaranden från yrkesutövarens
sida.
7. Uppgifter om varningar får behandlas inom IMI så länge de är
giltiga. Varningar ska sedan raderas inom tre dagar efter dagen för
antagande av beslutet om återkallelse eller efter det att det förbud eller
den begränsning som avses i punkt 1 har upphört att gälla.
8. Kommissionen ska anta genomförandeakter för tillämpningen av
varningsmekanismen. Dessa genomförandeakter ska innehålla bestäm-
melser om de myndigheter som är behöriga att skicka eller ta emot
varningar och om återkallande och avslutande av varningar, och åtgär-
der för att säkerställa bearbetning. Genomförandeakterna ska antas i
enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.
Artikel 57
Central onlinetillgång till information
1. Medlemsstaterna ska sörja för att följande information finns till-
gänglig online via de gemensamma kontaktpunkterna som avses i ar-
tikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den
12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (
1
), och uppdate-
ras regelbundet:
a) En förteckning över samtliga reglerade yrken i medlemsstaten, in-
klusive kontaktuppgifter för de behöriga myndigheterna för varje
reglerat yrke och de rådgivningscentrum som avses i artikel 57b.
(
1
) EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
221
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 78
▼M9
b) En förteckning över de yrken för vilka ett europeiskt yrkeskort finns
tillgängligt, information om kortets funktion, inklusive alla relaterade
avgifter som yrkesutövarna ska betala, och behöriga myndigheter för
utfärdande av kortet.
c) En förteckning över alla yrken för vilka medlemsstaten tillämpar
artikel 7.4 i sina nationella lagar och andra författningar.
d) En förteckning över alla reglerade utbildningar och utbildningar med
särskild uppläggning enligt artikel 11 c ii.
e) De krav och förfaranden enligt artiklarna 7, 50, 51 och 53 som gäller
för de reglerade yrkena i medlemsstaten, inklusive alla relaterade
avgifter som medborgarna ska betala och de dokument som de måste
lämna in till de behöriga myndigheterna.
f) Information om hur man ska överklaga, enligt nationella lagar och
andra författningar, de beslut som antagits av de behöriga myndig-
heterna enligt detta direktiv.
2. Medlemsstaterna ska sörja för att den information som avses i
punkt 1 tillhandahålls användarna på ett tydligt och heltäckande sätt,
att den är lättillgänglig även på avstånd och på elektronisk väg och att
den hålls aktuell.
3. Medlemsstaterna ska se till att en begäran om information som
riktas till den gemensamma kontaktpunkten besvaras så snabbt som
möjligt.
4. Medlemsstaterna och kommissionen ska vidta kompletterande åt-
gärder för att uppmana de gemensamma kontaktpunkterna att göra den
information som avses i punkt 1 tillgänglig på andra officiella språk i
unionen. Detta ska inte inverka på medlemsstaternas lagstiftning om
språkanvändning på deras territorier.
5. Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra och kommissionen
när det gäller genomförandet av punkterna 1, 2 och 4.
Artikel 57a
Förfaranden på elektronisk väg
1. Medlemsstaterna ska sörja för att samtliga krav, förfaranden och
formaliteter som avser frågor som täcks av detta direktiv kan slutföras
enkelt, på avstånd och elektronisk väg, via den berörda gemensamma
kontaktpunkten eller de relevanta behöriga myndigheterna. Detta ska
inte hindra de behöriga myndigheterna i medlemsstaten från att begära
bestyrkta kopior i ett senare skede, om det finns skälig grund för tvivel
och om det är absolut nödvändigt.
2. Punkt 1 ska inte gälla för genomförandet av anpassningsperioden
eller lämplighetsprovet.
222
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 79
▼M9
3. När det för fullgörande av de förfaranden som avses i punkt 1 i
denna artikel är motiverat för medlemsstaterna att begära avancerade
elektroniska signaturer, så som det definieras i artikel 2 punkt 2 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december
1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer (
1
), ska de
godta elektroniska signaturer som uppfyller kraven i kommissionens
beslut 2009/767/EG av den 16 oktober 2009 om åtgärder som under-
lättar användningen av förfaranden på elektronisk väg genom gemen-
samma kontaktpunkter i enlighet med Europaparlamentets och rådets
direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden (
2
) och vidta
tekniska åtgärder för behandling av dokument med avancerade elektro-
niska signaturer som fastställs i kommissionens beslut 2011/130/EU av
den 25 februari 2011 om fastställande av minimikrav för behandling
över gränserna av dokument som signerats elektroniskt av behöriga
myndigheter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv
2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden (
3
).
4. Samtliga förfaranden ska genomföras i enlighet med artikel 8 i
direktiv 2006/123/EG när det gäller de gemensamma kontaktpunkterna.
De tidsfrister för förfarandena som anges i artikel 7.4 och artikel 51 i
detta direktiv ska inledas vid den tidpunkt då en medborgare lämnat en
ansökan eller en handling som saknas till en gemensam kontaktpunkt
eller direkt till den relevanta behöriga myndigheten. En begäran om de
bestyrkta kopior som avses i punkt 1 i denna artikel ska inte betraktas
som en begäran om en handling som saknas.
Artikel 57b
Rådgivningscentrum
1. Varje medlemsstat ska senast den 18 januari 2016 utse ett rådgiv-
ningscentrum som ska ha till uppgift att ge medborgarna och rådgiv-
ningscentrumen i övriga medlemsstater stöd när det gäller erkännande
av yrkeskvalifikationer enligt detta direktiv, inklusive information om
nationell lagstiftning som reglerar dessa yrken och utövandet av dessa,
sociallagstiftning och, i tillämpliga fall, yrkesetiska regler.
2. Rådgivningscentrum i mottagande medlemsstater ska hjälpa med-
borgarna att utöva de rättigheter som de tillerkänns enligt detta direktiv,
vid behov i samarbete med rådgivningscentrum i ursprungsmedlems-
stater och de behöriga myndigheterna och de gemensamma kon-
taktpunkterna i mottagande medlemsstater.
3. Alla behöriga myndigheter i ursprungsmedlemsstaten eller den
mottagande medlemsstaten ska samarbeta till fullo med rådgivningscent-
rumet i den medlemsstaten, och vid behov i ursprungsmedlemsstaten,
och på begäran lämna alla relevanta uppgifter om enskilda ärenden till
dessa rådgivningscentrum, med respekt för reglerna för uppgiftsskydd i
enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG.
(
1
) EGT L 13, 19.1.2000, s. 12.
(
2
) EUT L 274, 20.10.2009, s. 36.
(
3
) EUT L 53, 26.2.2011, s. 66.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
223
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 80
▼M9
4. Ett rådgivningscentrum ska på begäran av kommissionen infor-
mera den om resultaten av ärenden som den handlägger inom två må-
nader efter det att det mottagit en sådan begäran.
Artikel 57c
Utövande av delegeringen
1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med
förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 3.2
tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och
25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket,
artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2
andra stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 ska ges till kommissionen för
en period av fem år från den 17 januari 2014. Kommissionen ska
utarbeta en rapport om delegeringen av befogenheter senast nio månader
före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska
genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om
inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning
senast tre månader före utgången av perioden i fråga.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 3.2 tredje styc-
ket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5,
artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artik-
larna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra
stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 får när som helst återkallas av Eu-
ropaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att dele-
geringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla.
Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska
unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum.
Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i
kraft.
4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt
delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En delegerad akt som antas enligt artikel 3.2 tredje stycket, arti-
kel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26
andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och
35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, artik-
larna 49a.4 och 49b.4 ska träda i kraft endast om varken Europaparla-
mentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom
224
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 81
▼M9
en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparla-
mentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före
utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de
inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader
på Europaparlamentet eller rådets initiativ.
Artikel 58
Kommittéförfarande
1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté för erkännande av
yrkeskvalifikationer. Denna kommitté ska vara en kommitté i den me-
ning som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU)
nr 182/2011 tillämpas.
Artikel 59
Öppenhet
1. Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en förteckning över
befintliga reglerade yrken, och fastställa den verksamhet som varje yrke
omfattar, och en förteckning över reglerade utbildningar, och utbild-
ningar med särskilt upplägg, vilka avses i artikel 11 c ii, på deras
territorium senast den 18 januari 2016. Alla ändringar av dessa förteck-
ningar ska också meddelas kommissionen utan onödigt dröjsmål. Kom-
missionen ska inrätta och upprätthålla en allmänt tillgänglig databas
över reglerade yrken, vilken även ska innehålla en allmän beskrivning
av den verksamhet som ingår i varje yrke.
2. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till kommissionen
lämna förteckningen över yrken för vilka en förhandskontroll av kvali-
fikationer är nödvändig enligt artikel 7.4. För varje yrke som tas upp i
en sådan förteckning ska medlemsstaterna lämna en särskild motivering
till kommissionen.
3. Medlemsstaterna ska undersöka huruvida de krav enligt deras
rättssystem som begränsar tillträdet till ett yrke eller utövandet av ett
yrke till innehavare av en särskild yrkeskvalifikation, inklusive använd-
ningen av yrkestitlar och den yrkesverksamhet som medges inom ramen
för en titel, i denna artikel benämnd som
”krav”, överensstämmer med
följande principer:
a) Kraven får varken direkt eller indirekt diskriminera på grund av
nationalitet eller vistelseort.
b) Kraven ska vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset.
c) Kraven ska vara lämpliga för att uppnå de eftersträvade målen och
får inte gå utöver vad som krävs för att uppnå målen.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
225
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 82
▼M9
4. Punkt 1 ska också gälla för yrken som i en medlemsstat regleras
av en sammanslutning eller organisation enligt artikel 3.2 och alla krav
på medlemskap i dessa sammanslutningar eller organisationer.
5. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till kommissionen
lämna uppgifter om de krav de avser att behålla och skälen till att de
anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3. Medlemsstaterna ska
lämna uppgifter om de krav som de därefter inför och skälen till att de
anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3 inom sex månader
efter det att den berörda åtgärden införts.
6. Senast den 18 januari 2016, och därefter vartannat år, ska med-
lemsstaterna också lämna en rapport till kommissionen om de krav som
tagits bort eller mildrats.
7. Kommissionen ska vidarebefordra rapporterna som avses i punkt 6
till de övriga medlemsstaterna, som ska lämna synpunkter inom samma
period om sex månader. Inom samma period ska kommissionen samråda
med intresserade parter, däribland de berörda yrkena.
8. Kommissionen ska lämna en sammanfattande rapport, som baseras
på medlemsstaternas uppgifter, till den samordningsgrupp som inrättats
enligt kommissionens beslut 2007/172/EG av den 19 mars 2007 om
upprättande av en samordningsgrupp för erkännande av yrkeskvalifika-
tioner (
1
), vilken får lämna synpunkter.
9. Mot bakgrund av de synpunkter som avses i punkterna 7 och 8
ska kommissionen senast den 18 januari 2017 lägga fram sina slutliga
undersökningsresultat för Europaparlamentet och rådet, vid behov åt-
följda av förslag till ytterligare initiativ.
▼B
AVDELNING VI
ANDRA BESTÄMMELSER
Artikel 60
Rapportering
1. Efter den 20 oktober 2007 skall medlemsstaterna vartannat år
lämna en rapport till kommissionen över tillämpningen av det inrättade
systemet. Utöver allmänna kommentarer skall rapporten innehålla en
statistisk översikt över de beslut som fattats samt en beskrivning av
de viktigaste problemen som tillämpningen av direktivet fört med sig.
▼M9
Från och med den 18 januari 2016 ska den statistiska översikt över de
beslut som fattats, och som avses i första stycket, innehålla utförlig
information om antalet och typer av beslut som fattats i enlighet med
detta direktiv, inklusive de typer av beslut om partiellt tillträde som
fattats av de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 4f, och en
förklaring om de huvudsakliga problemen som tillämpningen av direk-
tivet fört med sig.
(
1
) EUT L 79, 20.3.2007, s. 38.
226
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 83
▼M9
2.
Senast den 18 januari 2019, och därefter vart femte år ska kom-
missionen offentliggöra en rapport om genomförandet av detta direktiv.
Den första rapporten ska särskilt fokusera på de nya delar som införs i
detta direktiv, och i synnerhet behandla följande punkter:
a) Hur det europeiska yrkeskortet fungerar.
b) Moderniseringen av de kunskaper, färdigheter och kompetenser som
omfattas av avdelning III kapitel III, inklusive förteckningen över de
kompetenser som avses i artikel 31.7.
c) Hur den gemensamma utbildningsramen och det gemensamma ut-
bildningsprovet fungerar.
d) Resultatet av det särskilda kompletteringsprogram som fastställs i
rumänsk lag eller andra författningar för innehavare av intyget på
formella kvalifikationer som anges i artikel 33a, och för innehavare
av intyget på formella kvalifikationer från en eftergymnasial utbild-
ning, för att bedöma behovet av att se över de nuvarande bestäm-
melser som styr systemet för förvärvade rättigheter och gäller för
rumänska intyg på formella kvalifikationer som sjuksköterska med
ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
Medlemsstaterna ska tillhandahålla all nödvändig information för att
förbereda denna rapport.
▼B
Artikel 61
Undantagsklausul
Om större svårigheter på något visst område skulle uppstå för en viss
medlemsstat vid tillämpningen av det här direktivet, skall kommissionen
undersöka dessa svårigheter i samarbete med medlemsstaten i fråga.
▼M9
Vid behov ska kommissionen anta en genomförandeakt för att medge
den berörda medlemsstaten ett undantag när det gäller tillämpningen av
bestämmelsen i fråga under en begränsad tidsperiod.
▼B
Artikel 62
Upphävande
Direktiven 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG,
78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG,
85/432/EEG, 85/433/EEG, 89/48/EEG, 92/51/EEG, 93/16/EEG och
1999/42/EG skall upphöra att gälla från och med den 20 oktober 2007.
Hänvisningar till de upphävda direktiven skall anses som hänvisningar
till detta direktiv, och de rättsakter som har antagits på grundval av de
direktiven skall inte påverkas av upphävandet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
227
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 84
▼B
Artikel 63
Införlivande
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast
den 20 oktober 2007 De skall genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när
de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras
skall varje medlemsstat själv utfärda.
Artikel 64
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har
offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 65
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
228
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 85
▼B
BILAGA I
Förteckning över yrkessammanslutningar eller yrkesorganisationer som
uppfyller villkoren i artikel 3.2
IRLAND (
1
)
1. The Institute of Chartered Accountants in Ireland (
2
)
2. The Institute of Certified Public Accountants in Ireland (
2
)
3. The Association of Certified Accountants (
2
)
4. Institution of Engineers of Ireland
5. Irish Planning Institute
FÖRENADE KUNGARIKET
1. Institute of Chartered Accountants in England and Wales
2. Institute of Chartered Accountants of Scotland
3. Institute of Chartered Accountants in Ireland
4. Chartered Association of Certified Accountants
5. Chartered Institute of Loss Adjusters
6. Chartered Institute of Management Accountants
7. Institute of Chartered Secretaries and Administrators
8. Chartered Insurance Institute
9. Institute of Actuaries
10. Faculty of Actuaries
11. Chartered Institute of Bankers
12. Institute of Bankers in Scotland
13. Royal Institution of Chartered Surveyors
14. Royal Town Planning Institute
15. Chartered Society of Physiotherapy
16. Royal Society of Chemistry
17. British Psychological Society
18. Library Association
19. Institute of Chartered Foresters
20. Chartered Institute of Building
21. Engineering Council
22. Institute of Energy
23. Institution of Structural Engineers
24. Institution of Civil Engineers
25. Institution of Mining Engineers
26. Institution of Mining and Metallurgy
(
1
) Irländska medborgare är även medlemmar i följande sammanslutningar eller organisatio-
ner i Förenade kungariket:
Institute of Chartered Accountants in England and Wales.
Institute of Chartered Accountants of Scotland.
Institute of Actuaries.
Faculty of Actuaries.
The Chartered Institute of Management Accountants.
Institute of Chartered Secretaries and Administrators.
Royal Town Planning Institute.
Royal Institution of Chartered Surveyors.
Chartered Institute of Building.
(
2
) Endast för revisionsverksamhet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
229
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 86
▼B
▼M9
27. Institution of Electrical Engineers
28. Institution of Gas Engineers
29. Institution of Mechanical Engineers
30. Institution of Chemical Engineers
31. Institution of Production Engineers
32. Institution of Marine Engineers
33. Royal Institution of Naval Architects
34. Royal Aeronautical Society
35. Institute of Metals
36. Chartered Institution of Building Services Engineers
37. Institute of Measurement and Control
38. British Computer Society
230
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 87
▼B
BILAGA IV
Verksamhetsformer med anknytning till de slag av yrkeserfarenhet som
avses i artiklarna 17, 18 och 19
Förteckning I
Huvudgrupper som omfattas av direktiv 64/427/EEG, ändrat genom direktiv
69/77/EEG, och av direktiven 68/366/EEG och 82/489/EEG
1
Direktiv 64/427/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 64/429/EEG)
NICE-nomenklaturen (motsvarande ISIC-nomenklaturens huvudgrupper 23-40)
Huvudgrupp
23
Tillverkning av textilier
232
Tillverkning och beredning av textilmaterial på ma-
skiner för ull
233
Tillverkning och bearbetning av textila material på
maskiner för bomull
234
Tillverkning och bearbetning av textila material på
maskiner för silke
235
Tillverkning och bearbetning av textila material på
maskiner för lin och hampa
236
Andra textilfibrer (jute, hårda fibrer m.m.), repslag-
ning
237
Tillverkning av stickade och virkade varor
238
Slutbehandling av textilier
239
Andra textilindustrier
Huvudgrupp
24
Tillverkning av fotbeklädnad och annan beklädnad
samt bäddutrustning
241
Maskintillverkning av fotbeklädnad (utom av gummi
eller trä)
242
Handtillverkning av skor och skoreparationer
243
Tillverkning av klädesplagg (utom pälsverk)
244
Tillverkning av madrasser och bäddutrustning
245
Skinn- och pälsindustri
Huvudgrupp
25
Trä- och korkindustri (utom möbeltillverkning)
251
Sågning och övrig träindustri
252
Tillverkning av halvfabrikat av trä
253
Serietillverkning av byggnadsdelar av trä inklusive
golvbeklädnad
254
Tillverkning av träbehållare
255
Tillverkning av andra produkter av trä (utom möbler)
259
Tillverkning av strå, kork, korgarbeten, flätverk och
rottingartiklar; borsttillverkning
Huvudgrupp
26
260 Tillverkning av trämöbler
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
231
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 88
▼B
Huvudgrupp
27
Pappersindustri och tillverkning av pappersprodukter
271
Tillverkning av pappersmassa, papper och papp
272
Bearbetning av papper och papp och tillverkning av
pappersmasseprodukter
Huvudgrupp
28
280 Tryckerier, förlagsverksamhet och liknande verk-
samhet
Huvudgrupp
29
Läderindustri
291
Färgning och garvning
292
Tillverkning av lädervaror
Ex huvudgrupp
30
Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stär-
kelseprodukter
301
Bearbetning av gummi och asbest
302
Bearbetning av plast
303
Tillverkning av konstfibrer
Ex huvudgrupp
31
Kemisk industri
311
Tillverkning av kemiska basämnen och vidarebearbet-
ning av sådana ämnen
312
Specialiserad tillverkning av kemiska produkter hu-
vudsakligen för industriella ändamål och jordbruksän-
damål (gäller även tillverkning av vegetabiliska och
animaliska industriella fetter och oljor som ingår i
ISIC-grupp 312)
313
Specialiserad tillverkning av kemiska produkter hu-
vudsakligen för privat konsumtion och förvaltning
(här utgår tillverkning av läkemedel [ex ISIC-grupp
319])
Huvudgrupp
32
320 Petroleumindustri
Huvudgrupp
33
Tillverkning av icke-metalliska mineraliska produkter
331
Tillverkning av byggnadssten
332
Tillverkning av glas och glasprodukter
333
Tillverkning av keramik, porslin, stengods och eld-
fasta keramiska produkter
334
Tillverkning av cement, kalk och puts
335
Tillverkning av byggnadsmaterial av betong, cement
och puts
339
Stenbearbetning och tillverkning av andra icke-metal-
liska mineraliska produkter
232
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 89
▼B
Huvudgrupp
34
Produktion och primärreduktion av järnhaltig och ic-
ke-järnhaltig metall
341
Järn- och stålindustrin (såsom den anges i EKSG-av-
talet, inklusive integrerade stålverksägda koksverk)
342
Tillverkning av stålrör
343
Tråddragning, kalldragning, kallvalsning av band,
kallformning
344
Produktion och primäromvandling av icke-järnmetal-
ler
345
Gjuterier för järn och icke-järnmetaller
Huvudgrupp
35
Tillverkning av metallvaror utom maskiner och trans-
portutrustning
351
Smide, hejarsmide och excenterpressning
352
Tungt smide, sänksmide och hejarsmide; excenterp-
ressning och dragning, sekundärreduktion och ytbe-
handling
353
Tillverkning och montering av konstruktioner av järn
eller metall
354
Panntillverkning, tillverkning av rör för industrin
355
Tillverkning av verktyg och utrustning och färdiga
föremål av järn och metall (utom elektrisk installa-
tionsmateriel)
359
Binäringar till mekaniska verkstäder
Huvudgrupp
36
Tillverkning av maskiner utom elektriska maskiner
361
Tillverkning av jordbruksmaskiner och traktorer
362
Tillverkning av kontorsmaskiner
363
Tillverkning av metallbearbetningsmaskiner och andra
maskinverktyg och tillbehör och tillsatser till sådana
och till andra kraftverktyg
364
Tillverkning av textilmaskiner och tillbehör, tillverk-
ning av symaskiner
365
Tillverkning av maskiner och utrustning för livs-
medelsindustrin och för kemisk och liknande industri
366
Tillverkning av anläggningar och utrustning för gru-
vor, järn- och stålverk och gjuterier och för byggnads-
industrin
367
Tillverkning av kraftöverföringsutrustning
368
Tillverkning av maskiner för annat angivet industriellt
ändamål
369
Tillverkning av andra icke-elektriska maskiner och
utrustningar
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
233
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 90
▼B
Huvudgrupp
37
Elektrisk utrustning
371
Tillverkning av elektrisk ledning och kabel
372
Tillverkning av motorer, generatorer, transformatorer,
omkopplare och annan liknande utrustning för tillhan-
dahållande av elektrisk kraft
373
Tillverkning av elektrisk utrustning för direkt nytt-
jande i industrin
374
Tillverkning av telekommunikationsutrustning, mäta-
re, annan mätutrustning och elektromedicinsk utrust-
ning
375
Tillverkning av elektronisk utrustning, ljudutrustning,
radio- och televisionsmottagare
376
Tillverkning av elektriska hushållsapparater
377
Tillverkning av lampor och belysningsutrustning
378
Tillverkning av batterier och ackumulatorer
379
Reparation, montering och specialinstallation av elekt-
risk utrustning
Ex huvudgrupp
38
Tillverkning av transportutrustning
383
Tillverkning av motorfordon och reservdelar
384
Reparation av motorfordon, motorcyklar eller cyklar
385
Tillverkning av cyklar och motorcyklar och delar till
dessa
389
Tillverkning av transportutrustning som inte hänförs
till annat ställe
Huvudgrupp
39
Diverse tillverkningsindustri
391
Tillverkning av precisionsinstrument samt mät- och
kontrollinstrument
392
Tillverkning av medicinsk utrustning och instrument
och ortopediska apparater (utom ortopediska fot-
beklädnader)
393
Tillverkning av fotografisk och optisk utrustning
394
Tillverkning och reparation av klockor och ur
395
Guldsmide och ädelmetalltillverkning
396
Tillverkning och reparation av musikinstrument
397
Tillverkning av spel, leksaker samt sport- och idrotts-
artiklar
399
Annan tillverkningsindustri
234
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 91
▼B
Huvudgrupp
40
Byggande
400
Byggande (ej specialiserat); rivning
401
Uppförande av byggnader (bostäder eller andra hus)
402
Anläggningsarbete; väg-, bro- och järnvägsbyggande
m.m.
403
Installationsarbete
404
Utsmyckning och slutförande
2
Direktiv 68/366/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/365/EEG)
NICE-nomenklaturen
Huvudgrupp
20A
200 Industri för produktion av animaliska och vege-
tabiliska oljor och fetter
20B
Livsmedelsindustri (förutom dryckesvaruindustrin)
201
Slakt, köttberedning och köttkonservering
202
Mjölk- och mjölkproduktindustri
203
Inläggning och konservering av frukt och grönsaker
204
Inläggning och konservering av fisk och andra havs-
produkter
205
Tillverkning av kvarnprodukter
206
Tillverkning av bageriprodukter, kakor, skorpor och
kex
207
Sockerindustri
208
Tillverkning av kakao, choklad och sockerkonfektyr
209
Tillverkning av diverse livsmedel
Huvudgrupp
21
Dryckesvaruindustri
211
Produktion av etylalkohol genom jäsning, produktion
av jäst och sprit
212
Tillverkning av vin och andra omältade alkoholdryc-
ker
213
Bryggning och mältning
214
Tillverkning av hälsodrycker och källvatten
Ex 30
Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stär-
kelseprodukter
304
Tillverkning av stärkelseprodukter
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
235
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 92
▼B
3
Direktiv 82/489/EEG
ISIC-nomenklaturen
Ex 855
Hårfrisörsinrättningar (utom pedikyrverksamhet och yrkesskolor
för skönhetsvård)
Förteckning II
Huvudgrupper som omfattas av direktiven 75/368/EEG, 75/369/EEG och
82/470/EEC
1
Direktiv 75/368/EEG (verksamheter som avses i artikel 5.1)
ISIC-nomenklaturen
Ex 04
Fiske
043
Inlandsfiske
Ex 38
Tillverkning av transportutrustning
381
Skeppsbyggnad, reparation och underhåll av fartyg
382
Tillverkning av järnvägsutrustning
386
Tillverkning och reparation av luftfartyg
Ex 71
Verksamhet relaterad till transporter och andra verksamheter än
transporter inom följande grupper
Ex 711 Drift av sovvagnar och restaurangvagnar; underhåll av
järnvägsutrustning i reparationsverkstad; rengöring av
järnvägsvagnar
Ex 712 Underhåll av utrustning för stads-, linje- och turisttrafik
Ex 713 Underhåll av övrig utrustning för vägtransporter (såsom
bilar, bussar och taxibilar)
Ex 714 Drift och underhåll av tillhörande anläggningar i sam-
band med vägtransporter (såsom vägar, tunnlar och av-
giftsbelagda vägbroar, busstationer, parkeringsplatser,
buss- och spårvagnsgarage)
Ex 716 Övrig verksamhet i samband med inlandssjöfart (såsom
drift och underhåll av vattenvägar, hamnar och andra
anläggningar för inlandssjöfart; bogsering och lotsning i
hamnar, utsättning av sjömärken, lastning och lossning
av fartyg och övriga liknande verksamheter, såsom rädd-
ning av fartyg, bogsering, drift av förvaringsplatser för
båtar)
73
Kommunikation: post och telekommunikation
236
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 93
▼B
Ex 85
Servicetjänster
854 Tvätt, kemtvätt, strykning och färgning
Ex 856 Fotograftjänster: porträttfotografi och kommersiell foto-
grafi, utom nyhetsfotografi
Ex 859 Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe (endast
underhållning och städning av byggnader eller lokaler)
2
Direktiv 75/369/EEG (artikel 6: om verksamheten betraktas som industriell
verksamhet eller hantverksrörelse)
ISIC-nomenklaturen
Följande former av ambulerande verksamhet:
a) Köp och försäljning av varor
— genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612), samt
— på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.
b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i
vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hem-
försäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.
3
Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.1 och 6.3)
Grupperna 718 och 720 i ISIC-nomenklaturen
Dessa verksamheter omfattar särskilt
— att direkt eller i egenskap av ombud arrangera, saluföra och sälja en resa eller
en vistelse i form av paket eller i delar (transport, inkvartering med eller utan
måltider, utflykter etc.) oavsett resans orsak (artikel 2 B a).
— förmedling mellan olika typer av transportföretag och människor som expe-
dierar eller tar emot varor och som utövar följande former av därmed be-
släktad verksamhet:
aa) Att för uppdragsgivarens räkning sluta avtal med transportföretag.
bb) Att åt uppdragsgivaren göra en bedömning av och välja bäst lämpade
transportslag, transportföretag och färdväg.
cc) Att organisera transporten ur praktisk synvinkel (exempelvis nödvändig
transportförpackning); att vidta olika åtgärder som hänger samman med
transporten (exempelvis leverera is till kylvagnarna).
dd) Att ta ansvar för formaliteter förbundna med transporten, exempelvis
upprätta fraktsedlar; att gruppera och dela upp sändningar.
ee) Att samordna olika delar av en transport genom att sörja för transitering,
vidarebefordran, omlastning och andra åtgärder när varorna når slutlig
destination.
ff) Att dels förse transportföretagen med frakt, dels förse personer som
expedierar eller tar emot varor med transportmöjligheter, inklusive
— beräkning av transportkostnaden och kontroll av räkningen.
— utförande av vissa uppgifter tillfälligt eller permanent i en redares
eller en befraktares namn eller för dennes räkning (gentemot hamn-
myndigheten, företag som utrustar fartyg etc.).
(Verksamheter i artikel 2 A a, 2 A b och 2 A d).
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
237
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 94
▼B
Förteckning III
Direktiven 64/222/EEG, 68/364/EEG, 68/368/EEG, 75/368/EEG, 75/369/EEG,
70/523/EEG och 82/470/EEG
1
Direktiv 64/222/EEG (Liberaliseringsdirektiv:
64/223/EEG och 64/224/EEG)
1. Tillhandahållande av tjänster som egenföretagare inom partihandel, med un-
dantag för läkemedel och farmaceutiska produkter, giftiga ämnen och sjuk-
domsalstrande ämnen och kol (ex grupp 611).
2. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för en eller flera uppdragsgivare
förhandlar om och genomför handelstransaktioner i dessa personers namn
och för deras räkning.
3. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken, utan att ha ett stadigvarande upp-
drag, för samman personer som önskar sluta direkta avtal med varandra,
förbereder deras handelstransaktioner eller hjälper till att genomföra dem.
4. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken i eget namn genomför handelstrans-
aktioner för annans räkning.
5. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för annans räkning sköter försäljning
på auktion av varupartier.
6. Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken knackar dörr för att ta upp beställ-
ningar.
7. Tillhandahållande av tjänster när det sker yrkesmässigt och sköts av en för-
medlare som är i tjänst hos ett eller flera företag med verksamhet inom
handel, industri eller hantverk.
2
Direktiv 68/364/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/363/EEG)
Ex ISIC-grupp 612: Detaljhandel
Verksamheter som inte omfattas:
012
Hyra av jordbruksmaskiner
640
Fastigheter, hyra
713
Hyra av bilar, vagnar och hästar
718
Hyra av järnvägsvagnar (person- och gods-)
839
Hyra av maskiner för handelshus
841
Hyra av biografer och hyra av film
842
Hyra av teatrar och hyra av teaterrelaterad utrustning
843
Hyra av båtar, cyklar och spelautomater
853
Hyra av möblerade rum
854
Hyra av linne
859
Hyra av kläder
238
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 95
▼B
3
Direktiv 68/368/EEG
(Liberaliseringsdirektiv: 68/367/EEG)
ISIC-nomenklaturen
Ex ISIC-huvudgrupp 85
1.
Restauranger, kaféer, krogar och andra ställen där man äter och dricker
(ISIC-grupp 852).
2.
Hotell, pensionat, campingplatser och andra slag av husrum (ISIC-grupp
853).
4
Direktiv 75/368/EEG (artikel 7)
Alla verksamheter som anges i bilagan till direktiv 75/368/EEG utom de som
avses i artikel 5.1 i det direktivet (förteckning II, punkt 1 i den här bilagan).
ISIC-nomenklaturen
Ex 62
Banker oc h andra finansiella institut
Ex 620
Patentbyråer och företag för distribution av royaltyer
Ex 71
Transport
Ex 713
Persontransport på väg, utom transport i bil
Ex 719
Drift av direktledningar för transport av flytande kol-
väten och andra flytande kemiska produkter
Ex 82
Samhällstjänster
827
Bibliotek, museer, botaniska trädgårdar och djurparker
Ex 84
Rekreationstjänster
843
Rekreationstjänster som inte hänförs till annat ställe:
— Idrottsaktiviteter (idrottsplatser, idrottsföreningar
etc.), med undantag för verksamhet som idrotts-
instruktör
— Spelverksamhet (kapplöpningsstall, spelplatser,
kapplöpningsbanor etc.)
— Andra rekreationsaktiviteter (cirkus, nöjesparker,
andra nöjen etc.)
Ex 85
Servicetjänster
Ex 851
Hushållstjänster
Ex 855 Hårfrisörsinrättningar och manikyrverksamhet, utom
pedikyr, yrkesskolor för skönhetsvård och frisörskolor
Ex 859 Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe, utom
idrottsmassage och paramedicinsk massage och bergs-
guider, enligt följande indelning:
— desinficering och bekämpning av skadedjur
— hyra av kläder och övervakning av persedlar
— äktenskapsbyråer och liknande tjänster
— astrologtjänster och liknande verksamheter som
bygger på spekulationer
— hygieniska tjänster och tillhörande verksamheter
— begravning och underhåll av grav
— guide- och tolktjänster i turismsammanhang
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
239
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 96
▼B
5
Direktiv 75/369/EEG (artikel 5)
Följande ambulerande verksamheter:
a) Köp och försäljning av varor:
— genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612),
— på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.
b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i
vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hem-
försäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.
6
Direktiv 70/523/EEG
Egenföretagare inom partihandel med kol och agenturverksamhet inom kolhandel
(ex ISIC-grupp 6112)
7
Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.2)
(Verksamheter som anges i artikel 2 A c, 2 A e, 2 B b, 2 C och 2 D)
Dessa verksamheter omfattar särskilt att
— hyra ut järnvägsvagnar för befordran av personer eller gods,
— förmedla köp, försäljning eller hyra av fartyg,
— förbereda, förhandla fram och sluta avtal om transport av emigranter,
— åta sig magasinering av alla slags föremål för deponents räkning, enligt tull-
förfarande eller inte, i lagerhus, allmänna depåer, möbelmagasin, kylhus, silor
etc.,
— lämna en handling till deponenten som bevis på att föremålet eller varan
magasinerats,
— tillhandahålla utrymmen, foder och plats för saluföring av boskap som hålls
tillfälligt i förvar i väntan på försäljning eller som transporteras till eller från
marknaden,
— utföra teknisk kontroll av motorfordon,
— mäta eller väga varor.
240
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 97
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som med-
följer examensbeviset
Referensdatum
België/Belgi-
que/ Belgien
Diploma van arts/Diplôme
de docteur en médecine
— Les universités/De
universiteiten
— Le Jury compétent
d'enseignement de
la
Communauté
française/De bevo-
egde Examencom-
missie van de Vla-
amse Gemeenschap
20 december 1976
България
Диплома
за
висше
образование
на
образователно-
квалификационна степен
”магистър”
по
”Медицина”
и
професионална
квалификация
”Магистър-лекар”
Медицински факултет
във Висше медицинско
училище (Медицински
университет,
Висш
медицински институт
в Република България)
1 januari 2007
Česká repu-
blika
Diplom o ukon
čení studia
ve
studijním programu
všeobecné lékařství (dok-
tor medicíny, MUDr.)
Lék
ářská fakulta univer-
zity v
České republice
— Vysvědčení o státní
rigorózní zkou
šce
1 maj 2004
Danmark
Bevis for bestået læge-
videnskabelig embedsek-
samen
Medicinsk universitets-
fakultet
— Autorisation som
læge, udstedt af
Sundhedsstyrelsen
og
— Tilladelse til selv-
stændigt virke som
læge
(dokumenta-
tion for gennemført
praktisk uddannel-
se), udstedt af Sund-
hedsstyrelsen
20 december 1976
Deutschland
— Zeugnis über die
Ärztliche Prüfung
— Zeugnis über die
Ärztliche Staatsprü-
fung und Zeugnis
über die Vorberei-
tungszeit als Medizi-
nalassistent,
soweit
diese nach den deut-
schen
Rechtsvor-
schriften noch für
den
Abschluss der
ärztlichen Ausbildung
vorgesehen war
Zuständige Behörden
20 december 1976
BILAGA V
Erkännande på grundval av samordningen av minimikrav för utbildningar
V.1 LÄKARE
5.1.1 Benämningar på examensbevis för grundläggande läkarutbildning
▼M1
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
241
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 98
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som med-
följer examensbeviset
Referensdatum
Eesti
Diplom arstiteaduse õppe-
kava läbimise kohta
Tartu Ülikool
1 maj 2004
Ελλάς
Πτυχίo Iατρικής
— Iατρική
Σχoλή
Παvεπιστημίoυ,
— Σχoλή Επιστημώv
Υγείας,
Τμήμα
I
ατρικής
Παvεπιστημίoυ
1 januari 1981
España
Título de Licenciado en
Medicina y Cirugía
— Ministerio de Edu-
cación y Cultura
— El rector de una
Universidad
1 januari 1986
France
Diplôme d'Etat de docteur
en médecine
Universités
20 december 1976
Hrvatska
Diploma
”doktor medici-
ne/doktorica medicine
”
Medicinski fakulteti
sveu
čilišta u Republici
Hrvatskoj
1 juli 2013
Ireland
Primary qualification
Competent
examining
body
Certificate of experience
20 december 1976
Italia
Diploma di laurea in me-
dicina e chirurgia
Università
Diploma di abilitazione
all'esercizio della medi-
cina e chirurgia
20 december 1976
Κύπρος
Πιστοποιητικό Εγγραφής
Ιατρού
Ιατρικό Συμβούλιο
1 maj 2004
Latvija
ārsta diploms
Universit
ātes tipa augst-
skola
1 maj 2004
Lietuva
Auk
štojo mokslo diplo-
mas,
nurodantis suteiktą
gydytojo kvalifikacij
ą
Universitetas
Internat
ūros
pažymėjimas, nurodantis
suteikt
ą medicinos gydy-
tojo profesin
ę kvalifika-
cij
ą
1 maj 2004
Luxembourg
Diplôme d'Etat de docteur
en médecine, chirurgie et
accouchements,
Jury d'examen d'Etat
Certificat de stage
20 december 1976
Magyarország Általános orvos oklevél
(doctor medicinae univer-
sae, röv.: dr. med. univ.)
Egyetem
1 maj 2004
Malta
Lawrja ta' Tabib tal-Medi-
ċina u l-Kirurġija
Universita
’ ta' Malta
Ċertifikat ta'
re
ġistrazzjoni maħruġ
mill-Kunsill Mediku
1 maj 2004
Nederland
Getuigschrift van met
goed gevolg afgelegd art-
sexamen
Faculteit Geneeskunde
20 december 1976
Österreich
1. Urkunde über die
Verleihung des aka-
demischen
Grades
Doktor der gesamten
Heilkunde (bzw. Doc-
tor medicinae univer-
sae, Dr.med.univ.)
2. Diplom über die spe-
zifische Ausbildung
zum Arzt für All-
gemeinmedizin bzw.
Facharztdiplom
1. Medizinische Fakul-
tät einer Universität
2. Österreichische
Ärztekammer
1 januari 1994
▼M8
▼B
242
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 99
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som med-
följer examensbeviset
Referensdatum
Polska
Dyplom uko
ńczenia stu-
diów wy
ższych na kie-
runku lekarskim z
tytułem
”lekarza”
1. Akademia Medyczna
2. Uniwersytet
Me-
dyczny
3. Collegium Medicum
Uniwersytetu Jagiel-
lo
ńskiego
Lekarski
Egzamin
Pa
ństwowy
1 maj 2004
Portugal
Carta de Curso de licen-
ciatura em medicina
Universidades
Diploma comprovativo
da conclusão do inter-
nato geral emitido pelo
Ministério da Saúde
1 januari 1986
România
Diplom
ă de licență de
doctor medic
Universit
ăți
1 januari 2007
Slovenija
Diploma, s katero se po-
deljuje strokovni naslov
”doktor medicine/dokto-
rica medicine
”
Univerza
1 maj 2004
Slovensko
Vysoko
školský diplom o
udelení akademického ti-
tulu
”doktor medicíny”
(
”MUDr.”)
Vysoká
škola
1 maj 2004
Suomi/ Fin-
land
Lääketieteen lisensiaatin
tutkinto/Medicine licenti-
atexamen
— Helsingin yliopisto/
Helsingfors universi-
tet
— Kuopion yliopisto
— Oulun yliopisto
— Tampereen yliopisto
— Turun yliopisto
Todistus lääkärin perus-
terveydenhuollon
lisä-
koulutuksesta/Examen-
bevis om tilläggsutbild-
ning för läkare inom pri-
märvården
1 januari 1994
Sverige
Läkarexamen
Universitet
Bevis om praktisk ut-
bildning som utfärdas
av Socialstyrelsen
1 januari 1994
United King-
dom
Primary qualification
Competent
examining
body
Certificate of experience 20 december 1976
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Referensdatum
België/Belgi-
que/ Belgien
Bijzondere beroepstitel van genees-
heer-specialist/Titre professionnel
particulier de médecin spécialiste
Minister bevoegd voor Volksgezond-
heid/Ministre de la Santé publique
20 december 1976
България
Свидетелство
за
призната
специалност
Медицински университет, Висш
медицински институт или
Военномедицин-ска академия
1 januari 2007
Česká repu-
blika
Diplom o specializaci
Ministerstvo zdravotnictví
1 maj 2004
Danmark
Bevis for tilladelse til at betegne sig
som speciallæge
Sundhedsstyrelsen
20 december 1976
▼M1
▼B
5.1.2 Förteckning över benämningar på specialistutbildningar
▼M1
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
243
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 100
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Referensdatum
Deutschland
Fachärztliche Anerkennung
Landesärztekammer
20 december 1976
Eesti
Residentuuri lõputunnistus eriarstiabi
erialal
Tartu Ülikool
1 maj 2004
Ελλάς
Τίτλoς Iατρικής Ειδικότητας
1.
Νoμαρχιακή Αυτoδιoίκηση
2.
Νoμαρχία
1 januari 1981
España
Título de Especialista
Ministerio de Educación y Cultura
1 januari 1986
France
1. Certificat d'études spéciales de
médecine
2. Attestation de médecin spéci-
aliste qualifié
3. Certificat d'études spéciales de
médecine
4. Diplôme d'études spécialisées ou
spécialisation
complémentaire
qualifiante de médecine
1. Universités
2. Conseil de l'Ordre des médecins
3. Universités
4. Universités
20 december 1976
Hrvatska
Diploma
o
specijalisti
čkom
usavršavanju
Ministarstvo
nadležno za zdravstvo
1 juli 2013
Ireland
Certificate of Specialist doctor
Competent authority
20 december 1976
Italia
Diploma di medico specialista
Università
20 december 1976
Κύπρος
Πιστοποιητικό
Αναγνώρισης
Ειδικότητας
Ιατρικό Συμβούλιο
1 maj 2004
Latvija
”Sertifikāts”—kompetentu iestāžu
izsniegts dokuments, kas apliecina,
ka persona ir nok
ārtojusi serti-
fik
ācijas eksāmenu specialitātē
Latvijas
Ārstu biedrība
Latvijas
Ārstniecības personu pro-
fesion
ālo organizāciju savienība
1 maj 2004
Lietuva
Rezident
ūros pažymėjimas, nurodan-
tis suteikt
ą gydytojo specialisto pro-
fesin
ę kvalifikaciją
Universitetas
1 maj 2004
Luxembourg
Certificat de médecin spécialiste
Ministre de la Santé publique
20 december 1976
Magyarország Szakorvosi bizonyítvány
Az Egészségügyi, Szociális és Csalá-
dügyi Minisztérium illetékes testülete
1 maj 2004
Malta
Ċertifikat ta' Speċjalista Mediku
Kumitat ta' Approvazzjoni dwar
Spe
ċjalisti
1 maj 2004
Nederland
Bewijs van inschrijving in een Spe-
cialistenregister
— Medisch Specialisten Registratie
Commissie (MSRC) van de
Koninklijke Nederlandsche Ma-
atschappij tot Bevordering der
Geneeskunst
— Sociaal-Geneeskundigen Regi-
stratie Commissie van de Kon-
inklijke Nederlandsche Maat-
schappij tot Bevordering der Ge-
neeskunst
20 december 1976
Österreich
Facharztdiplom
Österreichische Ärztekammer
1 januari 1994
Polska
Dyplom uzyskania
tytułu specjalisty Centrum Egzaminów Medycznych
1 maj 2004
Portugal
1. Grau de assistente
2. Titulo de especialista
1. Ministério da Saúde
2. Ordem dos Médicos
1 januari 1986
România
Certificat de medic specialist
Ministerul S
ănătății Publici
1 januari 2007
Slovenija
Potrdilo o opravljenem specialis-
ti
čnem izpitu
1. Ministrstvo za zdravje
2.
Zdravniška zbornica Slovenije
1 maj 2004
▼M8
▼B
▼M1
▼B
244
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 101
▼B
Land
Anestesi och intensivvård
Utbildningens minimilängd: 3 år
Kirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Anesthésie-réanimation/Anesthesie reanimatie
Chirurgie/Heelkunde
България
Анестезиология и интензивно лечение
Хирургия
Česká republika
Anesteziologie a resuscitace
Chirurgie
Danmark
Anæstesiologi
Kirurgi eller kirurgiske sygdomme
Deutschland
Anästhesiologie
(Allgemeine) Chirurgie
Eesti
Anestesioloogia
Üldkirurgia
Ελλάς
Αvαισθησιoλoγία
Χειρoυργική
España
Anestesiología y Reanimación
Cirugía general y del aparato digestivo
France
Anesthésiologie-Réanimation chirurgicale
Chirurgie générale
Hrvatska
Anesteziologija, reanimatologija i intenzivna
medicina
Op
ća kirurgija
Ireland
Anaesthesia
Cirugía general
Italia
Anestesia e rianimazione
Chirurgia generale
Κύπρος
Αναισθησιολογία
Γενική Χειρουργική
Latvija
Anesteziolo
ģija un reanimatoloģija
Ķirurģija
Lietuva
Anesteziologija reanimatologija
Chirurgija
Luxembourg
Anesthésie-réanimation
Chirurgie générale
Magyarország
Aneszteziológia és intenzív terápia
Sebészet
Malta
Aneste
żija u Kura Intensiva
Kirur
ġija Ġenerali
Nederland
Anesthesiologie
Heelkunde
Österreich
Anästhesiologie und Intensivmedizin
Chirurgie
Polska
Anestezjologia i intensywna terapia
Chirurgia ogólna
Portugal
Anestesiologia
Cirurgia geral
România
Anestezie
și terapie intensivă
Chirurgie general
ă
Slovenija
Anesteziologija, reanimatologija in periopera-
tivna intenzivna medicina
Splo
šna kirurgija
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Referensdatum
Slovensko
Diplom o
špecializácii
Slovenská zdravotnícka univerzita
1 maj 2004
Suomi/ Fin-
land
Erikoislääkärin tutkinto/Specialläkar-
examen
1. Helsingin yliopisto/Helsingfors
universitet
2. Kuopion yliopisto
3. Oulun yliopisto
4. Tampereen yliopisto
5. Turun yliopisto
1 januari 1994
Sverige
Bevis om specialkompetens som lä-
kare, utfärdat av Socialstyrelsen
Socialstyrelsen
1 januari 1994
United King-
dom
Certificate of Completion of speci-
alist training
Competent authority
20 december 1976
▼M1
5.1.3 Förteckning över benämningar på specialistutbildningar
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
245
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 102
▼M1
Land
Neurokirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Obstetrik och gynekologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Neurochirurgie
Gynécologie
— obstétrique/Gynaecologie en
verloskunde
България
Неврохирургия
Акушерство, гинекология и репродуктивна
медицина
Česká republika
Neurochirurgie
Gynekologie a porodnictví
Danmark
Neurokirurgi eller kirurgiske nervesygdomme Gynækologi og obstetrik eller kvindesygdomme
og fødselshjælp
Deutschland
Neurochirurgie
Frauenheilkunde und Geburtshilfe
Eesti
Neurokirurgia
Sünnitusabi ja günekoloogia
Ελλάς
Νευρoχειρoυργική
Μαιευτική-Γυvαικoλoγία
España
Neurocirugía
Obstetricia y ginecología
France
Neurochirurgie
Gynécologie
— obstétrique
Hrvatska
Neurokirurgija
Ginekologija i opstetricija
Ireland
Neurosurgery
Obstetrics and gynaecology
Italia
Neurochirurgia
Ginecologia e ostetricia
Κύπρος
Νευροχειρουργική
Μαιευτική — Γυναικολογία
Latvija
Neiro
ķirurģija
Ginekolo
ģija un dzemdniecība
Lietuva
Neurochirurgija
Aku
šerija ginekologija
Luxembourg
Neurochirurgie
Gynécologie
— obstétrique
Magyarország
Idegsebészet
Szülészet-n
őgyógyászat
Malta
Newrokirur
ġija
Ostetri
ċja u Ġinekoloġija
Nederland
Neurochirurgie
Verloskunde en gynaecologie
Österreich
Neurochirurgie
Frauenheilkunde und Geburtshilfe
Polska
Neurochirurgia
Po
łożnictwo i ginekologia
Portugal
Neurocirurgia
Ginecologia e obstetricia
România
Neurochirurgie
Obstetric
ă-ginecologie
Slovenija
Nevrokirurgija
Ginekologija in porodni
štvo
Slovensko
Neurochirurgia
Gynekológia a pôrodníctvo
Suomi/Finland
Neurokirurgia/Neurokirurgi
Naistentaudit ja synnytykset/Kvinnosjukdomar
och förlossningar
Land
Anestesi och intensivvård
Utbildningens minimilängd: 3 år
Kirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Benämning
Slovensko
Anestéziológia a intenzívna medicína
Chirurgia
Suomi/Finland
Anestesiologia ja tehohoito/Anestesiologi och
intensivvård
Yleiskirurgia/Allmän kirurgi
Sverige
Anestesi och intensivvård
Kirurgi
United Kingdom
Anaesthetics
General surgery
▼M8
▼M1
246
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 103
▼M1
Land
Internmedicin
Utbildningens minimilängd: 5 år
Ögonsjukdomar (oftalmologi)
Utbildningens minimilängd: 3 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Médecine interne/Inwendige geneeskunde
Ophtalmologie/Oftalmologie
България
Вътрешни болести
Очни болести
Česká republika
Vnit
řní lékařství
Oftalmologie
Danmark
Intern medicin
Oftalmologi eller øjensygdomme
Deutschland
Innere Medizin
Augenheilkunde
Eesti
Sisehaigused
Oftalmoloogia
Ελλάς
Παθoλoγία
Οφθαλμoλoγία
España
Medicina interna
Oftalmología
France
Médecine interne
Ophtalmologie
Hrvatska
Op
ća interna medicina
Oftalmologija i optometrija
Ireland
General medicine
Ophthalmic surgery
Italia
Medicina interna
Oftalmologia
Κύπρος
Παθoλoγία
Οφθαλμολογία
Latvija
Intern
ā medicīna
Oftalmolo
ģija
Lietuva
Vidaus ligos
Oftalmologija
Luxembourg
Médecine interne
Ophtalmologie
Magyarország
Belgyógyászat
Szemészet
Malta
Medi
ċina Interna
Oftalmolo
ġija
Nederland
Interne geneeskunde
Oogheelkunde
Österreich
Innere Medizin
Augenheilkunde und Optometrie
Polska
Choroby wewn
ętrzne
Okulistyka
Portugal
Medicina interna
Oftalmologia
România
Medicin
ă internă
Oftalmologie
Slovenija
Interna medicina
Oftalmologija
Slovensko
Vnútorné lekárstvo
Oftalmológia
Suomi/Finland
Sisätaudit/Inre medicin
Silmätaudit/Ögonsjukdomar
Sverige
Internmedicine
Ögonsjukdomar (oftalmologi)
United Kingdom
General (internal) medicine
Ophthalmology
Land
Neurokirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Obstetrik och gynekologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Sverige
Neurokirurgi
Obstetrik och gynekologi
United Kingdom
Neurosurgery
Obstetrics and gynaecology
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
247
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 104
▼M1
Land
Öron-, näs- och halssjukdomar
Utbildningens minimilängd: 3 år
Barn- och ungdomsmedicin
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Oto-rhino-laryngologie/Otorhinolaryngologie
Pédiatrie/Pediatrie
България
Ушно-носно-гърлени болести
Детски болести
Česká republika
Otorinolaryngologie
Dětské lékařství
Danmark
Oto-rhino-laryngologi eller øre-næse-halssyg-
domme
Pædiatri eller sygdomme hos børn
Deutschland
Hals-Nasen-Ohrenheilkunde
Kinder
— und Jugendheilkunde
Eesti
Otorinolarüngoloogia
Pediaatria
Ελλάς
Ωτoριvoλαρυγγoλoγία
Παιδιατρική
España
Otorrinolaringología
PediatrÍa y sus áreas especÍfIcas
France
Oto-rhino-laryngologie
Pédiatrie
Hrvatska
Otorinolaringologija
Pedijatrija
Ireland
Otolaryngology
Paediatrics
Italia
Otorinolaringoiatria
Pédiatria
Κύπρος
Ωτορινολαρυγγολογία
Παιδιατρική
Latvija
Otolaringolo
ģija
Pediatrija
Lietuva
Otorinolaringologija
Vaikų ligos
Luxembourg
Oto-rhino-laryngologie
Pédiatrie
Magyarország
Fül-orr-gégegyógyászat
Csecsem
ő- és gyermekgyógyászat
Malta
Otorinolaringolo
ġija
Pedjatrija
Nederland
Keel-, neus- en oorheelkunde
Kindergeneeskunde
Österreich
Hals-, Nasen-und Ohrenkrankheiten
Kinder
— und Jugendheilkunde
Polska
Otorynolaryngologia
Pediatria
Portugal
Otorrinolaringologia
Pediatria
România
Otorinolaringologie
Pediatrie
Slovenija
Otorinolaringológija
Pediatrija
Slovensko
Otorinolaryngológia
Pediatria
Suomi/Finland
Korva-, nenä- ja kurkkutaudit/Öron-, näs- och
halssjukdomar
Lastentaudit/Barnsjukdomar
Sverige
Öron-, näs- och halssjukdomar (oto-rhino-la-
ryngologi)
Barn- och ungdomsmedicin
United Kingdom
Otolaryngology
Paediatrics
▼M8
▼M1
Land
Lungsjukdomar (pneumologi)
Utbildningens minimilängd: 4 år
Urologi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Pneumologie
Urologie
България
Пневмология и фтизиатрия
Урология
Česká republika
Tuberkulóza a respira
ční nemoci
Urologie
248
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 105
▼M1
Land
Lungsjukdomar (pneumologi)
Utbildningens minimilängd: 4 år
Urologi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Benämning
Danmark
Medicinske lungesygdomme
Urologi eller urinvejenes kirurgiske sygdomme
Deutschland
Pneumologie
Urologie
Eesti
Pulmonoloogia
Uroloogia
Ελλάς
Φυματιoλoγία- Πvευμovoλoγία
Ουρoλoγία
España
Neumología
Urología
France
Pneumologie
Urologie
Hrvatska
Pulmologija
Urologija
Ireland
Respiratory medicine
Urology
Italia
Malattie dell'apparato respiratorio
Urologia
Κύπρος
Πνευμονολογία — Φυματιολογία
Ουρολογία
Latvija
Ftiziopneimonolo
ģija
Urol
oģija
Lietuva
Pulmonologija
Urologija
Luxembourg
Pneumologie
Urologie
Magyarország
Tü
dőgyógyászat
Urológia
Malta
Medi
ċina Respiratorja
Urol
oġija
Nederland
Longziekten en tuberculose
Urologie
Österreich
Lungenkrankheiten
Urologie
Polska
Choroby p
łuc
Urologia
Portugal
Pneumologia
Urologia
România
Pneumologie
Urologie
Slovenija
Pnevmologija
Urologija
Slovensko
Pneumológia a ftizeológia
Urológia
Suomi/Finland
Keuhkosairaudet ja allergologia/Lungsjukdo-
mar och allergologi
Urologia/Urologi
Sverige
Lungsjukdomar (pneumologi)
Urologi
United Kingdom
Respiratory medicine
Urology
▼M8
▼M1
Land
Ortopedi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Klinisk patologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Chirurgie orthopédique/Orthopedische heel-
kunde
Anatomie pathologique/Pathologische anatomie
България
Ортопедия и травматология
Обща и клинична патология
Česká republika
Ortopedie
Patologická anatomie
Danmark
Ortopædisk kirurgi
Patologisk anatomi eller vævs- og celleundersø-
gelser
Deutschland
Orthopädie (und Unfallchirurgie)
Pathologie
Eesti
Ortopeedia
Patoloogia
Ελλάς
Ορθoπεδική
Παθoλoγική Αvατoμική
España
Cirugía ortopédica y traumatología
Anatomía patológica
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
249
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 106
▼M1
Land
Ortopedi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Klinisk patologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
France
Chirurgie orthopédique et traumatologie
Anatomie et cytologie pathologiques
Hrvatska
Ortopedija i traumatologija
Patologija
Ireland
Trauma and orthopaedic surgery
Morbid anatomy and histopathology
Italia
Ortopedia e traumatologia
Anatomia patologica
Κύπρος
Ορθοπεδική
Παθολογοανατομία — Ιστολογία
Latvija
Traumatolo
ģija un ortopēdija
Patolo
ģija
Lietuva
Ortopedija traumatologija
Patologija
Luxembourg
Orthopédie
Anatomie pathologique
Magyarország
Ortopédia
Patológia
Malta
Kirur
ġija Ortopedika
Istopatolo
ġija
Nederland
Orthopedie
Pathologie
Österreich
Orthopädie und Orthopädische Chirurgie
Pathologie
Polska
Ortopedia i traumatologia narz
ądu ruchu
Patomorfologia
Portugal
Ortopedia
Anatomia patologica
România
Ortopedie
și traumatologie
Anatomie
patologică
Slovenija
Ortopedska kirurgija
Anatomska patologija in citopatologija
Slovensko
Ortopédia
Patologická anatómia
Suomi/Finland
Ortopedia ja traumatologia/Ortopedi och trau-
matologi
Patologia/Patologi
Sverige
Ortopedi
Klinisk patologi
United Kingdom
Trauma and orthopaedic surgery
Histopathology
Land
Neurologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Psykiatri
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Neurologie
Psychiatrie de l'adulte/Volwassen psychiatrie
България
Нервни болести
Психиатрия
Česká republika
Neurologie
Psychiatrie
Danmark
Neurologi eller medicinske nervesygdomme
Psykiatri
Deutschland
Neurologie
Psychiatrie und Psychotherapie
Eesti
Neuroloogia
Psühhiaatria
Ελλάς
Νευρoλoγία
Ψυχιατρική
España
Neurología
Psiquiatría
France
Neurologie
Psychiatrie
Hrvatska
Neurologija
Psihijatrija
Ireland
Neurology
Psychiatry
Italia
Neurologia
Psichiatria
Κύπρος
Νευρολογία
Ψυχιατρική
Latvija
Neirolo
ģija
Psihiatrija
▼M8
▼M1
▼M8
▼M1
250
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 107
▼M1
Land
Medicinsk radiologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Onkologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Radiodiagnostic/Röntgendiagnose
Radiothérapie-oncologie/Radiotherapie-oncol-
ogie
България
Образна диагностика
Лъчелечение
Česká republika
Radiologie a zobrazovací metody
Radia
ční onkologie
Danmark
Diagnostik radiologi eller røntgenundersøgelse Onkologi
Deutschland
(Diagnostische) Radiologie
Strahlentherapie
Eesti
Radioloogia
Onkoloogia
Ελλάς
Ακτιvoδιαγvωστική
Ακτιvoθεραπευτική — Ογκολογία
España
Radiodiagnóstico
Oncología radioterápica
France
Radiodiagnostic et imagerie médicale
Oncologie radiothérapique
Hrvatska
Klini
čka radiologija
Onkologija i radioterapija
Ireland
Diagnostic radiology
Radiation oncology
Italia
Radiodiagnostica
Radioterapia
Κύπρος
Ακτινολογία
Ακτινοθεραπευτική Ογκολογία
Latvija
Diagnostisk
ā radioloģija
Terapeitisk
ā radioloģija
Lietuva
Radiologija
Onkologija radioterapija
Luxembourg
Radiodiagnostic
Radiothérapie
Magyarország
Radiológia
Sugárterápia
Malta
Radjolo
ġija
Onkolo
ġija u Radjoterapija
Nederland
Radiologie
Radiotherapie
Österreich
Medizinische Radiologie-Diagnostik
Strahlentherapie
— Radioonkologie
Land
Neurologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Psykiatri
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Lietuva
Neurologija
Psichiatrija
Luxembourg
Neurologie
Psychiatrie
Magyarország
Neurológia
Pszichiátria
Malta
Newrol
oġija
Psikjatrija
Nederland
Neurologie
Psychiatrie
Österreich
Neurologie
Psychiatrie
Polska
Neurologia
Psychiatria
Portugal
Neurologia
Psiquiatria
România
Neurologie
Psihiatrie
Slovenija
Nevrologija
Psihiatrija
Slovensko
Neurológia
Psychiatria
Suomi/Finland
Neurologia/Neurologi
Psykiatria/Psykiatri
Sverige
Neurologi
Psykiatri
United Kingdom
Neurology
General psychiatry
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
251
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 108
▼M1
Land
Plastikkirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Klinisk biologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Chirurgie plastique, reconstructrice et esthéti-
que/Plastische, reconstructieve en esthetische
heelkunde
Biologie clinique/Klinische biologie
България
Пластично-възстановителна хирургия
Клинична лаборатория
Česká republika
Plastická chirurgie
Danmark
Plastikkirurgi
Deutschland
Plastische (und Ästhetische) Chirurgie
Eesti
Plastika- ja rekonstruktiivkirurgia
Laborimeditsiin
Ελλάς
Πλαστική Χειρoυργική
Χειρουργική Θώρακος
España
Cirugía plástica, estética y reparadora
Análisis clínicos
France
Chirurgie plastique, reconstructrice et esthéti-
que
Biologie médicale
Hrvatska
Plasti
čna, rekonstrukcijska i estetska kirurgija
Ireland
Plastic, reconstructive and aesthetic surgery
Italia
Chirurgia plastica e ricostruttiva
Patologia clinica
Κύπρος
Πλαστική Χειρουργική
Latvija
Plastisk
ā ķirurģija
Lietuva
Plastin
ė ir rekonstrukcinė chirurgija
Laboratorin
ė medicina
Luxembourg
Chirurgie plastique
Biologie clinique
Magyarország
Plasztikai (égési) sebészet
Orvosi laboratóriumi diagnosztika
Malta
Kirur
ġija Plastika
Nederland
Plastische chirurgie
Österreich
Plastische Chirurgie
Medizinische Biologie
Polska
Chirurgia plastyczna
Diagnostyka laboratoryjna
Portugal
Cirurgia plástica e reconstrutiva
Patologia clínica
România
Chirurgie plastic
ă — microchirurgie recon-
structiv
ă
Medicin
ă de laborator
Land
Medicinsk radiologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Onkologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Polska
Radiologia i diagnostyka obrazowa
Radioterapia onkologiczna
Portugal
Radiodiagnóstico
Radioterapia
România
Radiologie-imagistic
ă medicală
Radioterapie
Slovenija
Radiologija
Radioterapija in onkologija
Slovensko
Rádiológia
Radia
čná onkológia
Suomi/Finland
Radiologia/Radiologi
Syöpätaudit/Cancersjukdomar
Sverige
Medicinsk radiologi
Tumörsjukdomar (allmän onkologi)
United Kingdom
Clinical radiology
Clinical oncology
▼M8
▼M1
252
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 109
▼M1
Land
Klinisk bakteriologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Klinisk kemi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
България
Микробиология
Биохимия
Česká republika
Léka
řská mikrobiologie
Klinická biochemie
Danmark
Klinisk mikrobiologi
Klinisk biokemi
Deutschland
Mikrobiologie (Virologie) und Infektions-
epidemiologie
Laboratoriumsmedizin
Eesti
Ελλάς
1. I
ατρική Βιoπαθoλoγία
2.
Μικρoβιoλoγία
España
Microbiología y parasitología
Bioquímica clínica
France
Hrvatska
Klini
čka mikrobiologija
Ireland
Microbiology
Chemical pathology
Italia
Microbiologia e virologia
Biochimica clinica
Κύπρος
Μικροβιολογία
Latvija
Mikrobiolo
ģija
Lietuva
Luxembourg
Microbiologie
Chimie biologique
Magyarország
Orvosi mikrobiológia
Malta
Mikrobijol
oġija
Patolo
ġija Kimika
Nederland
Medische microbiologie
Klinische chemie
Österreich
Hygiene und Mikrobiologie
Medizinische und Chemische Labordiagnostik
Polska
Mikrobiologia lekarska
Portugal
România
Slovenija
Klini
čna mikrobiologija
Medicinska biokemija
Slovensko
Klinická mikrobiológia
Klinická biochémia
Suomi/Finland
Kliininen mikrobiologia/Klinisk mikrobiologi
Kliininen kemia/Klinisk kemi
Land
Plastikkirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Klinisk biologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Slovenija
Plasti
čna, rekonstrukcijska in estetska kirurgija
Slovensko
Plastická chirurgia
Laboratórna medicína
Suomi/Finland
Plastiikkakirurgia/Plastikkirurgi
Sverige
Plastikkirurgi
United Kingdom
Cirugía plástica
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
253
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 110
▼M1
Land
Klinisk immunologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Thoraxkirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Chirurgie thoracique/Heelkunde op de tho-
rax (*)
България
Клинична имунология Имунология
Гръдна хирургия Кардиохирургия
Česká republika
Alergologie a klinická imunologie
Kardiochirurgie
Danmark
Klinisk immunologi
Thoraxkirurgi eller brysthulens kirurgiske syg-
domme
Deutschland
Thoraxchirurgie
Eesti
Torakaalkirurgia
Ελλάς
Χειρουργική Θώρακος
España
Inmunología
Cirugía torácica
France
Chirurgie thoracique et cardiovasculaire
Hrvatska
Alergologija i klini
čka imunologija
Ireland
Immunology (clinical and laboratory)
Thoracic surgery
Italia
Chirurgia toracica; Cardiochirurgia
Κύπρος
Ανοσολογία
Χειρουργική Θώρακος
Latvija
Imunol
oģija
Torak
ālā ķirurģija
Lietuva
Kr
ūtinės chirurgija
Luxembourg
Immunologie
Chirurgie thoracique
Magyarország
Allergológia és klinikai immunológia
Mellkassebészet
Malta
Immunolo
ġija
Kirur
ġija Kardjo-Toraċika
Nederland
Cardio-thoracale chirurgie
Österreich
Immunologie
Polska
Immunologia kliniczna
Chirurgia klatki piersiowej
Portugal
Cirurgia cardiotorácica
România
Chirurgie toracic
ă
Slovenija
Torakalna kirurgija
Slovensko
Klinická imunológia a alergológia
Hrudníková chirurgia
Suomi/Finland
Sydän-ja rintaelinkirurgia/Hjärt- och thoraxkir-
urgi
Sverige
Klinisk immunologi
Thoraxkirurgi
United Kingdom
Immunology
Cardo-thoracic surgery
Land
Klinisk bakteriologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Klinisk kemi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Sverige
Klinisk bakteriologi
Klinisk kemi
United Kingdom
Medical microbiology and virology
Chemical pathology
▼M8
▼M1
Dates of repeal within the meaning of Article 27(3):
(*) 1 January 1983
254
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 111
▼M1
Land
Barn- och ungdomskirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Kärlkirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Chirurgie des vaisseaux/Bloedvatenheelkun-
de (*)
България
Детска хирургия
Съдова хирургия
Česká republika
Dětská chirurgie
Cévní chirurgie
Danmark
Karkirurgi eller kirurgiske blodkarsygdomme
Deutschland
Kinderchirurgie
Gefäßchirurgie
Eesti
Lastekirurgia
Kardiovaskulaarkirurgia
Ελλάς
Χειρoυργική Παίδωv
Αγγειoχειρoυργική
España
Cirugía pediátrica
Angiología y cirugía vascular
France
Chirurgie infantile
Chirurgie vasculaire
Hrvatska
Dje
čja kirurgija
Vaskularna kirurgija
Ireland
Paediatric surgery
Italia
Chirurgia pediatrica
Chirurgia vascolare
Κύπρος
Χειρουργική Παίδων
Χειρουργική Αγγείων
Latvija
B
ērnu ķirurģija
Asinsvadu
ķirurģija
Lietuva
Vaikų chirurgija
Kraujagysli
ų chirurgija
Luxembourg
Chirurgie pédiatrique
Chirurgie vasculaire
Magyarország
Gyermeksebészet
Érsebészet
Malta
Kirurgija Pedjatrika
Kirur
ġija Vaskolari
Nederland
Österreich
Kinderchirurgie
Polska
Chirurgia dzieci
ęca
Chirurgia naczyniowa
Portugal
Cirurgia pediátrica
Cirurgia vascular
România
Chirurgie pediatric
ă
Chirurgie vascular
ă
Slovenija
Kardiovaskularna kirurgija
Slovensko
Detská chirurgia
Cievna chirurgia
Suomi/Finland
Lastenkirurgia/Barnkirurgi
Verisuonikirurgia/Kärlkirurgi
Sverige
Barn- och ungdomskirurgi
United Kingdom
Paediatric surgery
▼M8
▼M1
Dates of repeal within the meaning of Article 27(3):
(*) 1 January 1983
Land
Kardiologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Medicinsk gastroenterologi och hepatologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Cardiologie
Gastro-entérologie/Gastroenterologie
България
Кардиология
Гастроентерология
Česká republika
Kardiologie
Gastroenterologie
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
255
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 112
▼M1
Land
Kardiologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Medicinsk gastroenterologi och hepatologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Danmark
Kardiologi
Medicinsk gastroenterologi eller medicinske
mavetarmsygdomme
Deutschland
Innere Medizin und Schwerpunkt Kardiologie Innere Medizin und Schwerpunkt Gastroente-
rologie
Eesti
Kardioloogia
Gastroenteroloogia
Ελλάς
Καρδιoλoγία
Γαστρεvτερoλoγία
España
Cardiología
Aparato digestivo
France
Pathologie cardio-vasculaire
Gastro-entérologie et hépatologie
Hrvatska
Kardiologija
Gastroenterologija
Ireland
Cardiology
Gastro-enterology
Italia
Cardiologia
Gastroenterologia
Κύπρος
Καρδιολογία
Γαστρεντερολογία
Latvija
Kardiolo
ģija
Gastroenterolo
ģija
Lietuva
Kardiologija
Gastroenterologija
Luxembourg
Cardiologie et angiologie
Gastro-enterologie
Magyarország
Kardiológia
Gasztroenterológia
Malta
Kardjolo
ġija
Gastroenterolo
ġija
Nederland
Cardiologie
Leer van maag-darm-leverziekten
Österreich
Polska
Kardiologia
Gastrenterologia
Portugal
Cardiologia
Gastrenterologia
România
Cardiologie
Gastroenterologie
Slovenija
Gastroenterologija
Slovensko
Kardiológia
Gastroenterológia
Suomi/Finland
Kardiologia/Kardiologi
Gastroenterologia/Gastroenterologi
Sverige
Kardiologi
Medicinsk gastroenterologi och hepatologi
United Kingdom
Cardiology
Gastro-enterology
▼M8
▼M1
Land
Reumatologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Hematologi
Utbildningens minimilängd: 3 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Rhumathologie/reumatologie
България
Ревматология
Трансфузионна хематология
Česká republika
Revmatologie
Hematologie a transfúzní léka
řství
Danmark
Reumatologi
Hæmatologi eller blodsygdomme
Deutschland
Innere Medizin und Schwerpunkt Rheumat-
ologie
Innere Medizin und Schwerpunkt Hämatologie
und Onkologie
Eesti
Reumatoloogia
Hematoloogia
Ελλάς
Ρευματoλoγία
Αιματoλoγία
256
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 113
▼M1
Land
Reumatologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Hematologi
Utbildningens minimilängd: 3 år
Benämning
Benämning
España
Reumatología
Hematología y hemoterapia
France
Rhumatologie
Hrvatska
Reumatologija
Hematologija
Ireland
Rheumatology
Haematology (clinical and laboratory)
Italia
Reumatologia
Ematologia
Κύπρος
Ρευματολογία
Αιματολογία
Latvija
Reimatolo
ģija
Hematolo
ģija
Lietuva
Reumatologija
Hematologija
Luxembourg
Rhumatologie
Hématologie
Magyarország
Reumatológia
Haematológia
Malta
Rewmatol
oġija
Ematolo
ġija
Nederland
Reumatologie
Österreich
Polska
Reumatologia
Hematologia
Portugal
Reumatologia
Imuno-hemoterapia
România
Reumatologie
Hematologie
Slovenija
Slovensko
Reumatológia
Hematológia a transfúziológia
Suomi/Finland
Reumatologia/Reumatologi
Kliininen hematologia/Klinisk hematologi
Sverige
Reumatologi
Hematologi
United Kingdom
Rheumatology
Haematology
Land
Endokrinologi
Utbildningens minimilängd: 3 år
Rehabiliteringsmedicin
Utbildningens minimilängd: 3 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Médecine physique et réadaptation/Fysische ge-
neeskunde en revalidatie
България
Ендокринология и болести на обмяната
Физикална и рехабилитационна медицина
Česká republika
Endokrinologie
Rehabilita
ční a fyzikální medicína
Danmark
Medicinsk endokrinologi eller medicinske hor-
monsygdomme
Deutschland
Innere Medizin und Schwerpunkt Endokrinol-
ogie und Diabetologie
Physikalische und Rehabilitative Medizin
Eesti
Endokrinoloogia
Taastusravi ja füsiaatria
Ελλάς
Εvδoκριvoλoγία
Φυσική Iατρική και Απoκατάσταση
España
Endocrinología y nutrición
Medicina física y rehabilitación
France
Endocrinologie, maladies métaboliques
Rééducation et réadaptation fonctionnelles
Hrvatska
Endokrinologija i dijabetologija
Fizikalna medicina i rehabilitacija
Ireland
Endocrinology and diabetes mellitus
Italia
Endocrinologia e malattie del ricambio
Medicina fisica e riabilitazione
▼M8
▼M1
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
257
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 114
▼M1
Land
Neuropsykiatri
Utbildningens minimilängd: 5 år
Hud- och könssjukdomar
Utbildningens minimilängd: 3 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Neuropsychiatrie (*)
Dermato-vénéréologie/Dermato-venerologie
България
Кожни и венерически болести
Česká republika
Dermatovenerologie
Danmark
Dermato-venerologi eller hud- og kønssygdom-
me
Deutschland
Nervenheilkunde (Neurologie und Psychiatrie) Haut
— und Geschlechtskrankheiten
Eesti
Dermatoveneroloogia
Ελλάς
Νευρoλoγία — Ψυχιατρική
Δερματoλoγία — Αφρoδισιoλoγία
España
Dermatología médico-quirúrgica y venereología
France
Neuropsychiatrie (**)
Dermatologie et vénéréologie
Hrvatska
Dermatologija i venerologija
Ireland
Italia
Neuropsichiatria (***)
Dermatologia e venerologia
Κύπρος
Νευρολογία — Ψυχιατρική
Δερματολογία — Αφροδισιολογία
Latvija
Dermatolo
ģija un veneroloģija
Lietuva
Dermatovenerologija
Luxembourg
Neuropsychiatrie (****)
Dermato-vénéréologie
Land
Endokrinologi
Utbildningens minimilängd: 3 år
Rehabiliteringsmedicin
Utbildningens minimilängd: 3 år
Benämning
Benämning
Κύπρος
Ενδοκρινολογία
Φυσική Ιατρική και Αποκατάσταση
Latvija
Endokrinolo
ģija
Rehabilitolo
ģija Fiziskā rehabilitācija
Fizik
ālā medicīna
Lietuva
Endokrinologija
Fizin
ė medicina ir reabilitacija
Luxembourg
Endocrinologie, maladies du métabolisme et
de la nutrition
Rééducation et réadaptation fonctionnelles
Magyarország
Endokrinológia
Fizioterápia
Malta
Endokrinolo
ġija u Dijabete
Nederland
Revalidatiegeneeskunde
Österreich
Physikalische Medizin
Polska
Endokrynologia
Rehabilitacja medyczna
Portugal
Endocrinologia
Fisiatria ou Medicina física e de reabilitação
România
Endocrinologie
Recuperare,
medicină fizică și balneologie
Slovenija
Fizikalna in rehabilitacijska medicina
Slovensko
Endokrinológia
Fyziatria, balneológia a lie
čebná rehabilitácia
Suomi/Finland
Endokrinologia/Endokrinologi
Fysiatria/Fysiatri
Sverige
Endokrina sjukdomar
Rehabiliteringsmedicin
United Kingdom
Endocrinology and diabetes mellitus
▼M8
▼M1
258
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 115
▼M1
Land
Radiologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Barnpsykiatri
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Psychiatrie
infanto-juvénile/Kinder-
en
jeugdpsychiatrie
България
Радиобиология
Детска психиатрия
Česká republika
Dětská a dorostová psychiatrie
Danmark
Børne- og ungdomspsykiatri
Deutschland
Radiologie
Kinder- und Jugendpsychiatrie und -psychothe-
rapie
Eesti
Ελλάς
Ακτιvoλoγία — Ραδιoλoγία
Παιδoψυχιατρική
España
Electroradiología
France
Electro-radiologie (*)
Pédo-psychiatrie
Hrvatska
Klini
čka radiologija
Dje
čja i adolescentna psihijatrija
Ireland
Radiology
Child and adolescent psychiatry
Italia
Radiologia (**)
Neuropsichiatria infantile
Κύπρος
Παιδοψυχιατρική
Latvija
B
ērnu psihiatrija
Lietuva
Vaikų ir paauglių psichiatrija
Luxembourg
Électroradiologie (***)
Psychiatrie infantile
Magyarország
Radiológia
Gyermek-és ifjúságpszichiátria
Land
Neuropsykiatri
Utbildningens minimilängd: 5 år
Hud- och könssjukdomar
Utbildningens minimilängd: 3 år
Benämning
Benämning
Magyarország
Bőrgyógyászat
Malta
Dermato-venerejolo
ġija
Nederland
Zenuw
— en zielsziekten (*****)
Dermatologie en venerologie
Österreich
Neurologie und Psychiatrie
Haut- und Geschlechtskrankheiten
Polska
Dermatologia i wenerologia
Portugal
Dermatovenereologia
România
Dermatovenerologie
Slovenija
Dermatovenerologija
Slovensko
Neuropsychiatria
Dermatovenerológia
Suomi/Finland
Ihotaudit ja allergologia/Hudsjukdomar och al-
lergologi
Sverige
Hud- och könssjukdomar
United Kingdom
Datum för upphörande enligt artikel 27.3:
(*)
1 augusti 1987, utom för personer som påbörjade utbildningen före detta datum.
(**)
31 december 1971.
(***)
31 oktober 1999.
(****) Detta examensbevis utfärdas inte längre för utbildningar som påbörjats efter den 5 mars 1982.
(*****) 9 juli 1984.
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
259
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 116
▼M1
Land
Geriatrik
Utbildningens minimilängd: 4 år
Medicinska njursjukdomar (nefrologi)
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
България
Гериатрична медицина
Нефрология
Česká republika
Geriatrie
Nefrologie
Danmark
Geriatri eller alderdommens sygdomme
Nefrologi eller medicinske nyresygdomme
Deutschland
Innere Medizin und Schwerpunkt Nephrologie
Eesti
Nefroloogia
Ελλάς
Νεφρoλoγία
España
Geriatría
Nefrología
France
Néphrologie
Hrvatska
Nefrologija
Ireland
Geriatric medicine
Nephrology
Italia
Geriatria
Nefrologia
Κύπρος
Γηριατρική
Νεφρολογία
Latvija
Nefrolo
ģija
Lietuva
Geriatrija
Nefrologija
Luxembourg
Gériatrie
Néphrologie
Magyarország
Geriátria
Nefrológia
Malta
Ġerjatrija
Nefrolo
ġija
Nederland
Klinische geriatrie
Österreich
Land
Radiologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Barnpsykiatri
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Malta
Nederland
Radiologie (****)
Österreich
Radiologie
Polska
Psychiatria dzieci i m
łodzieży
Portugal
Radiologia
Pedopsiquiatria
România
Psihiatrie pediatric
ă
Slovenija
Otroška in mladostniška psihiatrija
Slovensko
Detská psychiatria
Suomi/Finland
Lastenpsykiatria/Barnpsykiatri
Sverige
Barn- och ungdomspsykiatri
United Kingdom
Child and adolescent psychiatry
Datum för upphörande enligt artikel 27.3:
(*)
3 december 1971.
(**)
31 oktober 1993.
(***) Detta examensbevis utfärdas inte längre för utbildningar som påbörjats efter den 5 mars 1982.
(****) 8 juli 1984.
▼M8
▼M1
260
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 117
▼M1
Land
Infektionssjukdomar
Utbildningens minimilängd: 4 år
Samhällsmedicin
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
България
Инфекциозни болести
Социална медицина и здравен мениджмънт
комунална хигиена
Česká republika
Infek
ční lékařství
Hygiena a epidemiologie
Danmark
Infektionsmedicin
Samfundsmedicin
Deutschland
Öffentliches Gesundheitswesen
Eesti
Infektsioonhaigused
Ελλάς
Κοινωνική Ιατρική
España
Medicina preventiva y salud pública
France
Santé publique et médecine sociale
Hrvatska
Infektologija
Javnozdravstvena medicina
Ireland
Infectious diseases
Public health medicine
Italia
Malattie infettive
Igiene e medicina preventiva
Κύπρος
Λοιμώδη Νοσήματα
Υγειονολογία/Κοινοτική Ιατρική
Latvija
Infektolo
ģija
Lietuva
Infektologija
Luxembourg
Maladies contagieuses
Santé publique
Magyarország
Infektológia
Mege
lőző orvostan és népegészségtan
Malta
Mard Infettiv
Saħħa Pubblika
Nederland
Maatschappij en gezondheid
Österreich
Sozialmedizin
Polska
Choroby zaka
źne
Zdrowie publiczne, epidemiologia
Portugal
Infecciologia
Saúde pública
România
Boli infec
țioase
Sănătate publică și management
Slovenija
Infektologija
Javno zdravje
Slovensko
Infektológia
Verejné zdravotníctvo
Land
Geriatrik
Utbildningens minimilängd: 4 år
Medicinska njursjukdomar (nefrologi)
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Polska
Geriatria
Nefrologia
Portugal
Nefrologia
România
Geriatrie
și gerontologie
Nefrologie
Slovenija
Nefrologija
Slovensko
Geriatria
Nefrológia
Suomi/Finland
Geriatria/Geriatri
Nefrologia/Nefrologi
Sverige
Geriatrik
Medicinska njursjukdomar (nefrologi)
United Kingdom
Geriatrics
Renal medicine
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
261
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 118
▼M1
Land
Klinisk farmakologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Yrkes- och miljömedicin
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Médecine du travail/Arbeidsgeneeskunde
България
Клинична фармакология и терапия
Фармакология
Трудова медицина
Česká republika
Klinická farmakologie
Pracovní lék
ařství
Danmark
Klinisk farmakologi
Arbejdsmedicin
Deutschland
Pharmakologie und Toxikologie
Arbeitsmedizin
Eesti
Ελλάς
I
ατρική thς Εργασίας
España
Farmacología clínica
Medicina del trabajo
France
Médecine du travail
Hrvatska
Klini
čka farmakologija s toksikologijom
Medicina rada i
športa
Ireland
Clinical pharmacology and therapeutics
Occupational medicine
Italia
Farmacologia
Medicina del lavoro
Κύπρος
Ιατρική της Εργασίας
Latvija
Arodslim
ības
Lietuva
Darbo medicina
Luxembourg
Médecine du travail
Magyarország
Klinikai farmakológia
Foglalkozás-orvostan (üzemorvostan)
Malta
Farmakolo
ġija Klinika u t-Terapewtika
Medi
ċina Okkupazzjonali
Nederland
Arbeid en gezondheid, bedrijfsgeneeskunde
Arbeid en gezondheid, verzekeringsgeneeskun-
de
Österreich
Pharmakologie und Toxikologie
Arbeits- und Betriebsmedizin
Polska
Farmakologia kliniczna
Medycyna pracy
Portugal
Medicina do trabalho
România
Farmacologie clinic
ă
Medicina muncii
Slovenija
Medicina dela, prometa in
športa
Slovensko
Klinická farmakológia
Pracovné lekárstvo
Suomi/Finland
Kliininen farmakologia ja lääkehoito/Klinisk
farmakologi och läkemedelsbehandling
Työterveyshuolto/Företagshälsovård
Sverige
Klinisk farmakologi
Yrkes- och miljömedicin
United Kingdom
Clinical pharmacology and therapeutics
Occupational medicine
Land
Infektionssjukdomar
Utbildningens minimilängd: 4 år
Samhällsmedicin
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Suomi/Finland
Infektiosairaudet/Infektionssjukdomar
Terveydenhuolto/Hälsovård
Sverige
Infektionssjukdomar
Socialmedicin
United Kingdom
Infectious diseases
Public health medicine
▼M8
▼M1
262
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 119
▼M1
Land
Allergisjukdomar
Utbildningens minimilängd: 3 år
Nukleärmedicin
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Médecine nucléaire/Nucleaire geneeskunde
България
Клинична алергология
Нуклеарна медицина
Česká republika
Alergologie a klinická imunologie
Nukleární medicína
Danmark
Medicinsk allergologi eller medicinske over-
følsomhedssygdomme
Klinisk fysiologi og nuklearmedicin
Deutschland
Nuklearmedizin
Eesti
Ελλάς
Αλλεργιoλoγία
Πυρηvική Iατρική
España
Alergología
Medicina nuclear
France
Médecine nucléaire
Hrvatska
Alergologija i klini
čka imunologija
Nuklearna medicina
Ireland
Italia
Allergologia ed immunologia clinica
Medicina nucleare
Κύπρος
Αλλεργιολογία
Πυρηνική Ιατρική
Latvija
Alergolo
ģija
Lietuva
Alergologija ir klinikin
ė imunologija
Luxembourg
Médecine nucléaire
Magyarország
Allergológia és klinikai immunológia
Nukleáris medicina (izotóp diagnosztika)
Malta
Medi
ċina Nukleari
Nederland
Allergologie en inwendige geneeskunde
Nucleaire geneeskunde
Österreich
Nuklearmedizin
Polska
Alergologia
Medycyna nuklearna
Portugal
Imuno-alergologia
Medicina nuclear
România
Alergologie
și imunologie clinică
Medicin
ă nucleară
Slovenija
Nuklearna medicina
Slovensko
Klinická imunológia a alergológia
Nukleárna medicína
Suomi/Finland
Kliininen fysiologia ja isotooppilääketiede/Kli
nisk fysiologi och nukleärmedicin
Sverige
Allergisjukdomar
Nukleärmedicin
United Kingdom
Nuclear medicine
▼M8
▼M1
-
Land
Käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning för läkare)
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Belgique/België/
Belgien
България
Лицево-челюстна хирургия
Česká republika
Maxilofaciální chirurgie
Danmark
Deutschland
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
263
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 120
▼M1
Land
Käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning för läkare)
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Eesti
Ελλάς
España
Cirugía oral y maxilofacial
France
Chirurgie maxillo-faciale et stomatologie
Hrvatska
Maksilofacijalna kirurgija
Ireland
Italia
Chirurgia maxillo-facciale
Κύπρος
Latvija
Mutes, sejas un
žokļu ķirurģija
Lietuva
Veido ir
žandikaulių chirurgija
Luxembourg
Chirurgie maxillo-faciale
Magyarország
Szájsebészet
Malta
Nederland
Österreich
Mund- Kiefer- und Gesichtschirurgie
Polska
Chirurgia szczekowo-twarzowa
Portugal
Cirurgia maxilo-facial
România
Slovenija
Maxilofacialna kirurgija
Slovensko
Maxilofaciálna chirurgia
Suomi/Finland
Sverige
United Kingdom
Land
Biologisk hematologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Belgique/België/
Belgien
България
Клинична хематология
Česká republika
Danmark
Klinisk blodtypeserologi (*)
Deutschland
Eesti
Ελλάς
España
France
Hématologie
Hrvatska
Ireland
Italia
Κύπρος
▼M8
▼M1
▼M8
▼M1
264
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 121
▼M1
Land
Stomatologi
Utbildningens minimilängd: 3 år
Dermatologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
България
Česká republika
Danmark
Deutschland
Eesti
Ελλάς
España
Estomatología
France
Stomatologie
Hrvatska
Ireland
Dermatology
Italia
Odontostomatologia (*)
Κύπρος
Latvija
Lietuva
Luxembourg
Stomatologie
Magyarország
Land
Biologisk hematologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Latvija
Lietuva
Luxembourg
Hématologie biologique
Magyarország
Malta
Nederland
Österreich
Polska
Portugal
Hematologia clinica
România
Slovenija
Slovensko
Suomi/Finland
Sverige
United Kingdom
Datum för upphörande enligt artikel 27.3:
(*) 1 januari 1983, utom för personer som påbörjat en utbildning före detta datum och som avslutat den senast under 1988.
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
265
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 122
▼M1
Land
Veneriska sjukdomar
Utbildningens minimilängd: 4 år
Tropikmedicin
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
България
Česká republika
Danmark
Deutschland
Eesti
Ελλάς
España
France
Hrvatska
Ireland
Genito-urinary medicine
Tropical medicine
Italia
Medicina tropicale
Κύπρος
Latvija
Lietuva
Luxembourg
Magyarország
Trópusi betegségek
Malta
Medi
ċina Uro-ġenetali
Nederland
Österreich
Spezifische Prophylaxe und Tropenhygiene
Polska
Medycyna transportu
Land
Stomatologi
Utbildningens minimilängd: 3 år
Dermatologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Malta
Dermatolo
ġija
Nederland
Österreich
Polska
Portugal
Estomatologia
România
Slovenija
Slovensko
Suomi/Finland
Sverige
United Kingdom
Dermatology
Datum för upphörande enligt artikel 27.3:
(*) 31 december 1994.
▼M8
▼M1
266
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 123
▼M1
Land
Gastroenterologisk kirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Olycksfallsmedicin
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Chirurgie abdominale/Heelkunde op het abdo-
men (*)
България
Спешна медицина
Česká republika
Traumatologie
Urgentní medicína
Danmark
Kirurgisk gastroenterologi eller kirurgiske ma-
ve-tarmsygdomme
Deutschland
Visceralchirurgie
Eesti
Ελλάς
España
Cirugía del aparato digestivo
France
Chirurgie viscérale et digestive
Hrvatska
Abdominalna kirurgija
Hitna medicina
Ireland
Emergency medicine
Italia
Chirurgia dell'apparato digerente
Κύπρος
Latvija
Lietuva
Abdominalin
ė chirurgija
Luxembourg
Chirurgie gastro-entérologique
Magyarország
Traumatológia
Malta
Medi
ċina tal-Aċċidenti u l-Emerġenza
Nederland
Österreich
Polska
Medycyna ratunkowa
Portugal
România
Medicin
ă de urgență
Slovenija
Abdominalna kirurgija
Slovensko
Gastroenterologická chirurgia
Úrazová chirurgia
Urgentná medicína
Land
Veneriska sjukdomar
Utbildningens minimilängd: 4 år
Tropikmedicin
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Portugal
Medicina tropical
România
Slovenija
Slovensko
Tropická medicína
Suomi/Finland
Sverige
United Kingdom
Genito-urinary medicine
Tropical medicine
▼M8
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
267
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 124
▼M1
Land
Klinisk neurofysiologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Tand-, mun-, käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning
för läkare och tandläkare) (
1
)
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België/
Belgien
Stomatologie et chirurgie orale et maxillo-facia
le/Stomatologie en mond-, kaak- en aangezicht-
schirurgie
България
Česká republika
Danmark
Klinisk neurofysiologi
Deutschland
Mund-, Kiefer- und Gesichtschirurgie
Eesti
Ελλάς
España
Neurofisiologia clínica
France
Hrvatska
Ireland
Clinical neurophysiology
Oral and maxillo-facial surgery
Italia
Κύπρος
Στοματο-Γναθο-Προσωποχειρουργική
Latvija
Lietuva
Luxembourg
Chirurgie dentaire, orale et maxillo-faciale
Magyarország
Arc-állcsont-szájsebészet
Malta
Newrofi
żjoloġija Klinika
Kirur
ġija tal-għadam tal-wiċċ
Nederland
Österreich
Polska
Portugal
România
Slovenija
Slovensko
Suomi/Finland
Kliininen neurofysiologia/Klinisk neurofysio-
logi
Suu- ja leukakirurgia/Oral och maxillofacial kir-
urgi
Land
Gastroenterologisk kirurgi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Olycksfallsmedicin
Utbildningens minimilängd: 5 år
Benämning
Benämning
Suomi/Finland
Gastroenterologinen kirurgia/Gastroenterolo-
gisk kirurgi
Sverige
United Kingdom
Accident and emergency medicine
Datum för upphörande enligt artikel 27.3:
(*) 1 januari 1983.
-
▼M8
▼M1
268
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 125
▼M1
Land
Medicinsk onkologi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Medicinsk genetik
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Belgique/België
Oncologie médicale/ Medische oncologie
България
Медицинска онкология
Медицинска генетика
Česká republika
Klinická onkologie
Léka
řská genetika
Danmark
Klinisk genetik
Deutschland
Humangenetik
Eesti
Meditsiinigeneetika
Ελλάς
Παθολογική Ογκολογία
España
France
Oncologie
Génétique médicale
Hrvatska
Ireland
Medical oncology
Clinical genetics
Italia
Oncologia medica
Genetica medica
Κύπρος
Ακτινοθεραπευτική Ογκολογία
Latvija
Onkolo
ģija ķīmijterapija
Medic
īnas ģenētika
Lietuva
Chemoterapinė onkologija
Genetika
Luxembourg
Oncologie médicale
Médecine génétique
Magyarország
Klinikai onkológia
Klinikai genetika
Malta
Nederland
Klinische genetica
Österreich
Medizinische Genetik
Polska
Onkologia kliniczna
Genetyka kliniczna
Portugal
Oncologia médica
Genética médica
România
Oncologie medicala
Genetica medicala
Slovenija
Internisti
čna onkologija
Klini
čna genetika
Slovensko
Klinická onkológia
Lekárska genetica
Land
Klinisk neurofysiologi
Utbildningens minimilängd: 4 år
Tand-, mun-, käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning
för läkare och tandläkare) (
1
)
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Sverige
Klinisk neurofysiologi
United Kingdom
Clinical neurophysiology
Oral and maxillo-facial surgery
(
1
) Den utbildning som leder fram till examensbevis för specialister i tand-, mun-, käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning för läkare
och tandläkare) skall innebära avslutad och godkänd grundutbildning för läkare (artikel 24) och även avslutad och godkänd grund-
utbildning för tandläkare (artikel 34).
▼M6
▼M8
▼M6
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
269
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 126
▼M6
Land
Benämning på examensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
België/Belgi-
que/Belgien
Ministerieel erkenningsbesluit van
huisarts/Arrêté ministériel d'agrément
de médecin généraliste
Huisarts/Médecin généraliste
31 december 1994
България
Свидетелство
за
призната
специалност по Обща медицина
Лекар-специалист
по
Обща
медицина
1 januari 2007
Česká repu-
blika
Diplom o specializaci
”všeobecné lé-
ka
řství”
Všeobecný lékař
1 maj 2004
Danmark
Tilladelse til at anvende betegnelsen
alment praktiserende læge/Speciallæ-
gel i almen medicin
Almen praktiserende læge/Special-
læge i almen medicin
31 december 1994
Deutschland
Zeugnis über die spezifische Aus-
bildung in der Allgemeinmedizin
Facharzt/Fachärztin für Allgemein-
medizin
31 december 1994
Eesti
Diplom peremeditsiini erialal
Perearst
1 maj 2004
Ελλάς
Tίτλος ιατρικής ειδικότητας γενικής
ιατρικής
I
ατρός με ειδικότητα γενικής
ιατρικής
31 december 1994
España
Título de especialista en medicina fa-
miliar y comunitaria
Especialista en medicina familiar y
comunitaria
31 december 1994
France
Diplôme d'Etat de docteur en méde-
cine (avec document annexé attestant
la formation spécifique en médecine
générale)
Médecin qualifié en médecine géné-
rale
31 december 1994
Hrvatska
Diploma
o
specijalisti
čkom
usavršavanju
specijalist obiteljske medicine
1 juli 2013
Ireland
Certificate of specific qualifications
in general medical practice
General medical practitioner
31 december 1994
Italia
Attestato di formazione specifica in
medicina generale
Medico di medicina generale
31 december 1994
Κύπρος
Τίτλος Ειδικότητας Γενικής Ιατρικής Ιατρός Γενικής Ιατρικής
1 maj 2004
Latvija
Ģimenes ārsta sertifikāts
Ģimenes (vispārējās prakses) ārsts
1 maj 2004
Lietuva
Šeimos
gydytojo
rezident
ūros
pažymėjimas
Šeimos medicinos gydytojas
1 maj 2004
Luxembourg
Diplôme de formation spécifique en
medicine générale
Médecin généraliste
31 december 1994
Magyarország Háziorvostan szakorvosa bizonyítvá-
ny
Háziorvostan szakorvosa
1 maj 2004
Malta
Tabib tal-familja
Medi
ċina tal-familja
1 maj 2004
Land
Medicinsk onkologi
Utbildningens minimilängd: 5 år
Medicinsk genetik
Utbildningens minimilängd: 4 år
Benämning
Benämning
Suomi/Finland
Perinnöllisyyslääketiede/ Medicinsk genetik
Sverige
United Kingdom
Medical oncology
Clinical genetics
▼B
5.1.4 Förteckning över benämningar på utbildningar för allmänpraktik
▼M1
▼B
▼M8
▼B
270
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 127
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Nederland
Certificaat van inschrijving in het re-
gister van erkende huisartsen van de
Koninklijke Nederlandsche Maat-
schappij tot bevordering der genees-
kunst
Huisarts
31 december 1994
Österreich
Arzt für Allgemeinmedizin
Arzt für Allgemeinmedizin
31 december 1994
Polska
Diplôme: Dyplom uzyskania tytu
łu
specjalisty w dziedzinie medycyny
rodzinnej
Specjalista w dziedzinie medycyny
rodzinnej
1 maj 2004
Portugal
Diploma do internato complementar
de clínica geral
Assistente de clínica geral
31 december 1994
România
Certificat de medic specialist medi-
cină de familie
Medic specialist medicin
ă de familie
1 januari 2007
Slovenija
Potrdilo o opravljeni specializaciji iz
družinske medicine
Specialist
družinske medicine/Speci-
alistka dru
žinske medicine
1 maj 2004
Slovensko
Diplom o
špecializácii v odbore
”všeobecné lekárstvo”
Všeobecný lekár
1 maj 2004
Suomi/ Fin-
land
Todistus lääkärin perusterveydenhu-
ollon lisäkoulutuksesta/Bevis om till-
läggsutbildning av läkare i primär-
vård
Yleislääkäri/Allmänläkare
31 december 1994
Sverige
Bevis om kompetens som allmän-
praktiserande läkare (Europaläkare)
utfärdat av Socialstyrelsen
Allmänpraktiserande läkare (Europa-
läkare)
31 december 1994
United King-
dom
Certificate of prescribed/equivalent
experience
General medical practitioner
31 december 1994
▼M1
▼B
V.2 SJUKSKÖTERSKOR MED ANSVAR FÖR ALLMÄN HÄLSO- OCH
SJUKVÅRD
5.2.1 Utbildningsplan för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård
Utbildningsplanen som leder fram till examensbevis för sjuksköterskor med an-
svar för allmän hälso- och sjukvård skall bestå av följande två delar och täcka
åtminstone de ämnen som anges nedan.
A. Teoretisk undervisning
a) Vård
— yrkets beskaffenhet och etik,
— allmänna principer för hygien
och hälso- och sjukvård
— principerna för hälso- och
sjukvård inom
— allmänmedicin och invär-
tesmedicinska specialite-
ter,
— allmän kirurgi och övriga
kirurgiska specialiteter,
— barnavård och barna-
ålderns invärtes sjuk-
domar (pediatrik),
— mödravård,
— mentalhygien och psyki-
atri,
— äldrevård och långvårds-
medicin.
b) Grundvetenskaper
— anatomi och fysiologi,
— patologi,
— bakteriologi, virologi och pa-
rasitologi,
— biofysik, biokemi och radio-
logi,
— dietetik,
— hygien
— förebyggande medicin,
— hälsolära,
— klinisk farmakologi.
c) Samhällsvetenskap
— sociologi,
— psykologi,
— förvaltningsprinciper,
— undervisningsprinciper,
— social- och hälsovårdslagstift-
ning,
— juridiska aspekter på sjukskö-
terskeyrket.
B. Klinisk undervisning
— Hälso- och sjukvård i relation till
— allmänmedicin och invärtesmedicinska specialiteter,
— allmän kirurgi och övriga kirurgiska specialiteter,
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
271
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 128
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
België/
Belgique/
Belgien
— Diploma gegradueerde
verpleger/verpleegster/
Diplôme d'infirmier(ère)
gradué(e)/Diplom eines
(einer) graduierten Kran-
kenpflegers (-pflegerin)
— Diploma in de zieken-
huisverpleegkunde/Bre-
vet d'infirmier(ère) hos-
pitalier(ère)/Brevet eines
(einer) Krankenpflegers
(-pflegerin)
— Brevet van verpleegassi-
stent(e)/Brevet d'hospita-
lier(ère)/Brevet
einer
Pflegeassistentin
— De erkende opleidings-
instituten/Les
établis-
sements
d'enseignement
reconnus/Die anerkannten
Ausbildungsanstalten
— De bevoegde Examencom-
missie van de Vlaamse
Gemeenschap/Le
Jury
compétent d'enseignement
de la Communauté fran-
çaise/Der zuständige Prü-
fungsausschüß der Deut-
schsprachigen
Gemein-
schaft
— Hospitalier(ère)/
Verpleegassi-
stent(e)
— Infirmier(ère) hos-
pitalier(ère)/Zie-
kenhuisverpleger(-
verpleegster)
29 juni 1979
България
Диплома за висше образо-
вание на образователно-
квалификационна степен
”Бакалавър”
с
професионална
квалификация
”Меди
цинска сестра”
Университет
Медицинска сестра
1 januari 2007
Česká re-
publika
1. Diplom o ukon
čení stu-
dia ve studijním pro-
gramu
ošetřovatelství ve
studijním
oboru
všeobecná sestra (baka-
lá
ř, Bc.), åtföljt av föl-
jande
examensbevis:
Vysv
ědčení
o
státní
záv
ěrečné zkoušce
2. Diplom o ukon
čení stu-
dia ve studijním oboru
diplomovaná všeobecná
sestra (diplomovaný spe-
cialista, DiS.), åtföljt av
följande
examensbevis:
Vysv
ědčení o absoluto-
riu
1. Vysoká
škola zřízená nebo
uznaná státem
2. Vy
šší odborná škola
z
řízená nebo uznaná stá-
tem
1.
Všeobecná sestra
2.
Všeobecný
ošetřovatel
1 maj 2004
— barnaålderns invärtes sjukdomar (pediatrik),
— mödravård,
— mentalhygien och psykiatri,
— äldrevård och långvårdsmedicin,
— hemsjukvård.
Undervisning i ett eller flera ämnen får ges som en del av eller i anslutning till
andra ämnen.
Den teoretiska undervisningen skall avvägas och samordnas med den kliniska
undervisningen på sådant sätt att de kunskaper och färdigheter som anges i denna
bilaga kan förvärvas på lämpligt sätt.
5.2.2 Förteckning över benämningar på examensbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
▼M1
▼B
272
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 129
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Danmark
Eksamensbevis efter gen-
nemført sygeplejerskeuddan-
nelse
Sygeplejeskole godkendt af
Undervisningsministeriet
Sygeplejerske
29 juni 1979
Deutsch-
land
Zeugnis über die staatliche
Prüfung in der Krankenpfle-
ge
Staatlicher Prüfungsausschuss
Gesundheits-
und
Krankenpflegerin/Ge-
sundheits- und Kran-
kenpfleger
29 juni 1979
Eesti
Diplom õe erialal
1. Tallinna Meditsiinikool
2. Tartu Meditsiinikool
3. Kohtla-Järve Meditsiinikool
õde
1 maj 2004
Ελλάς
1.
Πτυχίο
Νοσηλευτικής
Παν/μίου Αθηνών
2.
Πτυχίο
Νοσηλευτικής
Τεχνολογικών
Εκπαιδευτικών Ιδρυμάτων
(
Τ.Ε.Ι.)
3.
Πτυχίο
Αξιωματικών
Νοσηλευτικής
4.
Πτυχίο Αδελφών
Νοσοκόμων
πρώην
Ανωτέρων
Σχολών
Υπουργείου Υγείας και
Πρόνοιας
5. Πτυχίο Αδελφών
Νοσοκόμων
και
Επισκεπτριών
πρώην
Ανωτέρων
Σχολών
Υπουργείου Υγείας και
Πρόνοιας
6.
Πτυχίο
Τμήματος
Νοσηλευτικής
1.
Πανεπιστήμιο Αθηνών
2. Τεχνολογικά Εκπαιδευτικά
Ιδρύματα
Υπουργείο
Εθνικής
Παιδείας και
Θρησκευμάτων
3.
Υπουργείο Εθνικής 'Αμυνας
4.
Υπουργείο Υγείας
και
Πρόνοιας
5.
Υπουργείο Υγείας
και
Πρόνοιας
6. ΚΑΤΕΕ Υπουργείου
Εθνικής
Παιδείας και
Θρησκευμάτων
Διπλωματούχος
ή
πτυχιούχος νοσοκόμος,
νοσηλευτής
ή
νοσηλεύτρια
1 januari 1981
España
Título de Diplomado univer-
sitario en Enfermería
— Ministerio de Educación y
Cultura
— El rector de una universidad
Enfermero/a diploma-
do/a
1 januari 1986
France
— Diplôme d'Etat d'infirmi-
er(ère)
— Diplôme d'Etat d'infirmi-
er(ère) délivré en vertu
du décret no 99-1147 du
29 décembre 1999
Le ministère de la santé
Infirmer(ère)
29 juni 1979
Hrvatska
1. Svjedod
žba ”medicinska
sestra op
će njege/medi-
cinski
tehničar opće nje-
ge”
2. Svjedod
žba
”prvostupnik (baccalau-
reus) sestrinstva/prvostup-
nica (baccalaurea) se-
strinstva
”
1. Srednje strukovne
škole
koje izvode program za
stjecanje kvalifikacije
”me-
dicinska sestra op
će njege/
medicinski tehni
čar opće
njege”
2. Medicinski fakulteti
sveu
čilišta u
Republici
Hrvatskoj
Sveu
čilišta u Republici
Hrvatskoj
Veleučilišta u Republici
Hrvatskoj
1. medicinska sestra
op
će
njege/medi-
cinski
tehničar opće
njege
2. prvostupnik (bacca-
laureus) sestrinstva/
prvostupnica
(bac-
calaurea) sestrinst-
va
1 juli 2013
Ireland
Certificate of
Registered
General Nurse
An Bord Altranais (The Nur-
sing Board)
Registered
General
Nurse
29 juni 1979
▼M8
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
273
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 130
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Italia
Diploma di infermiere pro-
fessionale
Scuole riconosciute dallo Stato
Infermiere professiona-
le
29 juni 1979
Κύπρος
Δίπλωμα
Γενικής
Νοσηλευτικής
Νοσηλευτική Σχολή
Εγγεγραμμένος
Νοσηλευτής
1 maj 2004
Latvija
1. Diploms par
māsas kvali-
fik
ācijas iegūšanu
2. M
āsas diploms
1. M
āsu skolas
2. Universit
ātes tipa augst-
skola pamatojoties uz Valsts
eksāmenu komisijas
lēmumu
M
āsa
1 maj 2004
Lietuva
1. Auk
štojo mokslo diplo-
mas,
nurodantis suteiktą
bendrosios praktikos slau-
gytojo profesin
ę kvalifika-
cij
ą
2. Auk
štojo mokslo diplo-
mas (neuniversitetin
ės stu-
dijos),
nurodantis suteiktą
bendrosios praktikos slau-
gytojo profesine kvalifika-
cij
ą
1. Universitetas
2. Kolegija
Bendrosios
praktikos
slaugytojas
1 maj 2004
Luxem-
bourg
— Diplôme d'Etat d'infirmier
— Diplôme d'Etat d'infirmier
hospitalier gradué
Ministère de l'éducation na-
tionale, de la formation profes-
sionnelle et des sports
Infirmier
29 juni 1979
Magya-
rország
1. Ápoló bizonyítvány
2. Diplomás ápoló oklevél
3. Egyetemi okleveles ápoló
oklevél
1. Iskola
2. Egyetem/f
őiskola
3. Egyetem
Ápoló
1 maj 2004
Malta
Lawrja jew diploma fl-istudji
tal-infermerija
Universita
’ ta' Malta
Infermier Registrat tal-
Ewwel Livell
1 maj 2004
Neder-
land
1. Diploma's verpleger A,
verpleegster A, verpleeg-
kundige A
2. Diploma verpleegkundige
MBOV (Middelbare Be-
roepsopleiding Verpleeg-
kundige)
3. Diploma verpleegkundige
HBOV (Hogere Beroep-
sopleiding Verpleegkundi-
ge)
4. Diploma beroepsonder-
wijs verpleegkundige
—
Kwalificatieniveau 4
5. Diploma hogere beroep-
sopleiding verpleegkun-
dige
— Kwalificatieni-
veau 5
1. Door een van overheids-
wege benoemde examen-
commissie
2. Door een van overheids-
wege benoemde examen-
commissie
3. Door een van overheids-
wege benoemde examen-
commissie
4. Door een van overheids-
wege aangewezen oplei-
dingsinstelling
5. Door een van overheids-
wege aangewezen oplei-
dingsinstelling
Verpleegkundige
29 juni 1979
274
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 131
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Öster-
reich
1. Diplom als
”Diplomierte
Gesundheits- und Kran-
kenschwester, Diplomier-
ter
Gesundheits- und
Krankenpfleger
”
2. Diplom als
”Diplomierte
Krankenschwester, Diplo-
mierter Krankenpfleger
”
1. Schule für allgemeine Ge-
sundheits- und Krankenpfle-
ge
2. Allgemeine Krankenpflege-
schule
— Diplomierte Kran-
kenschwester
— Diplomierter Kran-
kenpfleger
1 januari 1994
Polska
Dyplom uko
ńczenia studiów
wy
ższych na kierunku pi-
el
ęgniarstwo z tytułem ”ma-
gister piel
ęgniarstwa”
Instytucja prowadz
ąca
kształcenie
na
poziomie
wy
ższym
uznana
przez
w
łaściwe władze
(institution för högre utbild-
ning som erkänts av de behö-
riga myndigheterna)
Pielegniarka
1 maj 2004
Portugal
1. Diploma do curso de en-
fermagem geral
2. Diploma/carta de curso de
bacharelato em enferma-
gem
3. Carta de curso de licen-
ciatura em enfermagem
1. Escolas de Enfermagem
2. Escolas Superiores de En-
fermagem
3. Escolas Superiores de En-
fermagem; Escolas Superio-
res de Saúde
Enfermeiro
1 januari 1986
România
1. Diplomă de absolvire de
asistent medical generalist
cu studii superioare de
scurt
ă durată
2.
Diplomă de licență de asi-
stent medical generalist cu
studii superioare de lung
ă
durat
ă
1. Universit
ăți
2. Universit
ăți
asistent medical gene-
ralist
1 januari 2007
Slovenija
Diploma, s katero se podel-
juje strokovni naslov
”diplo-
mirana medicinska sestra/di-
plomirani
zdravstvenik”
1. Univerza
2. Visoka strokovna
šola
Diplomirana
medi-
cinska sestra/Diplomi-
rani zdravstvenik
1 maj 2004
Slovens-
ko
1. Vysoko
školský diplom o
udelení akademického ti-
tulu
”magister z
ošetrovateľstva” (”Mgr.”)
2. Vysoko
školský diplom o
udelení akademického ti-
tulu
”bakalár z
ošetrovateľstva” (”Bc.”)
3. Absolventský diplom v
študijnom odbore diplo-
movaná
všeobecná sestra
1. Vysoká
škola
2. Vysoká
škola
3. Stredná zdravotnícka
škola
Sestra
1 maj 2004
▼M1
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
275
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 132
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Suomi/
Finland
1. Sairaanhoitajan tutkinto/
Sjukskötarexamen
2. Sosiaali- ja terveysalan
ammattikorkeakoulutut-
kinto,
sairaanhoitaja
(AMK)/Yrkeshögskole-
examen inom hälsovård
och det sociala området,
sjukskötare (YH)
1. Terveydenhuolto-oppilaitok-
set/ Hälsovårdsläroanstalter
2. Ammattikorkeakoulut/ Yr-
keshögskolor
Sairaanhoitaja/Sjukskö-
tare
1 januari 1994
Sverige
Sjuksköterskeexamen
Universitet eller högskola
Sjuksköterska
1 januari 1994
United
Kingdom
Statement of Registration as
a Registered General Nurse
in part 1 or part 12 of the
register kept by the United
Kingdom Central Council
for Nursing, Midwifery and
Health Visiting
Various
— State
Registered
Nurse
— Registered General
Nurse
29 juni 1979
V.3 TANDLÄKARE
5.3.1 Utbildningsplan för tandläkare
Utbildningsplanen som leder fram till examensbevis för tandläkare skall omfatta
minst nedanstående ämnen. Undervisning i ett eller flera ämnen får ges inom
ramen för eller i anslutning till övriga ämnen.
A. Grundläggande ämnen
— kemi
— fysik
— biologi
B. Mediko-biologiska och allmänna
medicinska ämnen
— anatomi
— embryologi
— histologi, inklusive cytologi
— fysiologi
— biokemi (eller fysiologisk ke-
mi)
— patologisk anatomi
— allmän patologi
— farmakologi
— mikrobiologi
— hygien
— förebyggande medicin och ep-
idemiologi
— radiologi
— medicinsk rehabilitering
— allmän kirurgi
— allmänmedicin, inklusive
barnaålderns invärtes sjuk-
domar (pediatrik)
— öron-, näs- och halssjukdomar
— hudsjukdomar och veneriska
sjukdomar
— allmän psykologi, psykopato-
logi och neuropatologi
— anestesiologi
C. Ämnen med direkt anknytning till
tandläkaryrket
— protetik
— materiallära
— konserverande tandvård
— förebyggande tandvård
— anestesiologi och premedicine-
ring vid tandbehandling
— oral kirurgi
— oral patologi
— klinisk praktik
— barntandvård (pedontologi)
— tandreglering (ortodonti)
— parodontologi
— odontologisk röntgendiagnostik
— bettfysiologi
— yrkets organisation, etik och
lagstiftning
— sociala aspekter på tandläkaryr-
ket
276
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 133
▼B
Land
Benämning på examens-
beviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Behörighetsbevis som
medföljer examensbevi-
set
Yrkestitel
Referensda-
tum
België/
Belgique/
Belgien
Diploma van tandarts/
Diplôme licencié en
science dentaire
— De universiteiten/
Les universités
— De bevoegde Ex-
amen- commissie
van de Vlaamse
Gemeenschap/Le
Jury compétent
d'enseignement
de la Commu-
nauté française
Licentiaat in de
tandheelkunde/Li-
cencié en science
dentaire
28 januari
1980
България
Диплома за висше
образование
на
образователно-
квалификационна
степен ”Магистър” по
”Дентална медицина”
с
професионална
квалификация
”Магистър-лекар по
дентална медицина”
Факултет
по
дентална медицина
към
Медицински
университет
Лекар по дентална
медицина
1 januari
2007
Česká re-
publika
Diplom o ukon
čení stu-
dia ve studijním pro-
gramu zubní lék
ařství
►C2 (doktor zubního
lék
ařství, MDDr.) ◄
Léka
řská fakulta uni-
verzity v
České repu-
blice
Vysv
ědčení o státní
rigorózní zkou
šce
Zubní
lékař
1 maj
2004
Danmark
Bevis for tandlægeek-
samen (odontologisk
kandidateksamen)
Tandlægehøjskolerne,
Sundhedsvidenskabe-
ligt universitetsfakul-
tet
Autorisation som
tandlæge, udstedt af
Sundhedsstyrelsen
Tandlæge
28 januari
1980
Deut-
schland
Zeugnis
über
die
Zahnärztliche Prüfung
Zuständige Behörden
Zahnarzt
28 januari
1980
Eesti
Diplom hambaarstitea-
duse õppekava läbimise
kohta
Tartu Ülikool
Hambaarst
1 maj
2004
Ελλάς
Πτυχίo Οδovτιατρικής Παvεπιστήμιo
Οδοντίατρος
ή
χειρούργος
οδοντίατρος
1 januari
1981
España
Título de Licenciado
en Odontología
El rector de una uni-
versidad
Licenciado
en
odontología
1 januari
1986
France
Diplôme d'Etat de doc-
teur en chirurgie den-
taire
Universités
Chirurgien-dentiste
28 januari
1980
Hrvatska
Diploma ”doktor den-
talne
medicine/dokto-
rica dentalne medicine
”
Fakulteti sveu
čilišta u
Republici Hrvatskoj
doktor dentalne me-
dicine/doktorica
dentalne medicine
1 juli 2013
Ireland
— Bachelor in Dental
Science
(B.Dent.Sc.)
— Bachelor of Dental
Surgery (BDS)
— Licentiate in Den-
tal Surgery (LDS)
— Universities
— Royal College of
Surgeons in Ire-
land
— Dentist
— Dental practi-
tioner
— Dental surgeon
28 januari
1980
5.3.2 Examensbevis över grundutbildning för tandläkare
▼M1
▼B
▼M8
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
277
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 134
▼B
Land
Benämning på examens-
beviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Behörighetsbevis som
medföljer examensbevi-
set
Yrkestitel
Referensda-
tum
Italia
Diploma di laurea in
Odontoiatria e Protesi
Dentaria
Università
Diploma di abilita-
zione all'esercizio
della professione di
odontoiatra
Odontoiatra
28 januari
1980
Κύπρος
Πιστοποιητικό
Εγγραφής Οδοντιάτρου
Οδοντιατρικό
Συμβούλιο
Οδοντίατρος
1 maj
2004
Latvija
Zob
ārsta diploms
Universit
ātes
tipa
augstskola
Rezidenta diploms
par zob
ārsta
p
ēcdiploma
izgl
ītības program-
mas pabeig
šanu, ko
izsniedz
univer-
sit
ātes tipa augst-
skola un
”Serti-
fik
āts” — kom-
petentas iest
ādes
izsniegts
doku-
ments, kas aplieci-
na, ka persona ir
nok
ārtojusi
serti-
fik
ācijas eksāmenu
zob
ārstniecībā
Zob
ārsts
1 maj
2004
Lietuva
Auk
štojo mokslo diplo-
mas, nurodantis sute-
ikt
ą gydytojo odonto-
logo kvalifikacij
ą
Universitetas
Internat
ūros
pa
žymėjimas, nuro-
dantis suteikt
ą gy-
dytojo odontologo
profesin
ę kvalifika-
cij
ą
Gydytojas odonto-
logas
1 maj
2004
Luxem-
bourg
Diplôme d'Etat de doc-
teur en médecine den-
taire
Jury d'examen d'Etat
Médecin-dentiste
28 januari
1980
Magya-
rország
Fogorvos oklevél (doc-
tor medicinae denta-
riae, röv.: dr. med.
dent.)
Egyetem
Fogorvos
1 maj
2004
Malta
Lawrja fil- Kirur
ġija
Dentali
Universita
’ ta Malta
Kirurgu Dentali
1 maj
2004
Neder-
land
Universitair
getuig-
schrift van een met
goed gevolg afgelegd
tandartsexamen
Faculteit
Tandheel-
kunde
Tandarts
28 januari
1980
Öster-
reich
Bescheid über die Ver-
leihung des akademi-
schen
Grades ”Doktor
der Zahnheilkunde
”
Medizinische Fakultät
der Universität
Zahnarzt
1 januari
1994
Polska
Dyplom uko
ńczenia
studiów wy
ższych z ty-
tu
łem ”lekarz dentysta”
1. Akademia
Me-
dyczna,
2. Uniwersytet Me-
dyczny,
3. Collegium
Me-
dicum
Uniwersy-
tetu
Jagiel-
lo
ńskiego
Lekarsko
— Den-
tystyczny Egzamin
Pa
ństwowy
Lekarz dentysta
1 maj
2004
278
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 135
▼B
Land
Benämning på examens-
beviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Behörighetsbevis som
medföljer examensbevi-
set
Yrkestitel
Referensda-
tum
Portugal
Carta de curso de li-
cenciatura em medicina
dentária
— Faculdades
— Institutos Superio-
res
Médico dentista
1 januari
1986
România
Diplomă de licență de
medic dentist
Universit
ăți
medic dentist
1 oktober
2003
Slovenija
Diploma, s katero se
podeljuje strokovni na-
slov
”doktor dentalne
medicine/doktorica
dentalne medicine
”
— Univerza
Potrdilo o opravlje-
nem
strokovnem
izpitu za poklic zo-
bozdravnik/zo-
bozdravnica
Doktor
dentalne
medicine/Doktorica
dentalne medicine
1 maj
2004
Slovens-
ko
Vysoko
školský diplom
o udelení akademic-
kého
titulu
”doktor
zubného lekárstva
”
(
”MDDr.”)
— Vysoká škola
Zubný lekár
1 maj
2004
Suomi/
Finland
Hammaslääketieteen li-
sensiaatin tutkinto/
Odontologie
licentiat-
examen
— Helsingin yliopis-
to/Helsingfors uni-
versitet
— Oulun yliopisto
— Turun yliopisto
Terveydenhuollon
oikeusturvakeskuk-
sen päätös käytän-
nön palvelun hyväk-
symisestä/Beslut av
Rättskyddscentralen
för hälsovården om
godkännande
av
praktisk tjänstgöring
Hammaslääkäri/
Tandläkare
1 januari
1994
Sverige
Tandläkarexamen
— Universitetet
i
Umeå
— Universitetet i Gö-
teborg
— Karolinska Institu-
tet
— Malmö Högskola
Endast för examens-
bevis som erhållits
före den 1 juli 1995,
ett utbildningsbevis
som utfärdats av So-
cialstyrelsen
Tandläkare
1 januari
1994
United
Kingdom
— Bachelor of Dental
Surgery (BDS or
B.Ch.D.)
— Licentiate in Dental
Surgery
— Universities
— Royal Colleges
— Dentist
— Dental practitio-
ner
— Dental surgeon
28 januari
1980
▼M1
▼B
5.3.3 Examensbevis för specialisttandläkare
Ortodonti
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Referensdatum
België/Belgi-
que/Belgien
Titre professionnel particulier de den-
tiste
spécialiste en
orthodontie/
Bijzondere beroepstitel van tandarts
specialist in de orthodontie
Ministre de la Santé publique/Minis-
ter bevoegd voor Volksgezondheid
28 januari 1980
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
279
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 136
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Referensdatum
България
Свидетелство
за
призната
специалност по ”Ортодонтия”
Факултет по дентална медицина
към Медицински университет
1 januari 2007
Danmark
Bevis for tilladelse til at betegne sig
som specialtandlæge i ortodonti
Sundhedsstyrelsen
27 January 2005
Deutschland
Fachzahnärztliche Anerkennung für
Kieferorthopädie;
Landeszahnärztekammer
28 januari 1980
Eesti
Residentuuri lõputunnistus ortodontia
erialal
Tartu Ülikool
1 maj 2004
Ελλάς
Τίτλoς Οδovτιατρικής ειδικότητας
της Ορθoδovτικής
— Νoμαρχιακή Αυτoδιoίκηση
— Νoμαρχία
1 januari 1981
France
Titre de spécialiste en orthodontie
Conseil National de l'Ordre des chi-
rurgiens dentistes
28 januari 1980
Ireland
Certificate of specialist dentist in ort-
hodontics
Competent authority recognised for
this purpose by the competent minis-
ter
28 januari 1980
Italia
Diploma di specialista in Ortognato-
donzia
Università
21 May 2005
Κύπρος
Πιστοποιητικό Αναγνώρισης του
Ειδικού
Οδοντιάτρου
στην
Ορθοδοντική
Οδοντιατρικό Συμβούλιο
1 maj 2004
Latvija
”Sertifikāts”— kompetentas iestādes
izsniegts dokuments, kas apliecina,
ka persona ir nok
ārtojusi serti-
fik
ācijas eksāmenu ortodontijā
Latvijas
Ārstu biedrība
1 maj 2004
Lietuva
Rezident
ūros pažymėjimas, nurodan-
tis
suteiktą gydytojo ortodonto pro-
fesin
ę kvalifikaciją
Universitetas
1 maj 2004
Magyarország
Fogszabályozás szakorvosa bizonyít-
vány
Az Egészségügyi, Szociális és Csalá-
dügyi Minisztérium illetékes testülete
1 maj 2004
Malta
Ċertifikat ta' speċjalista dentali fl-Or-
todonzja
Kumitat ta' Approvazzjoni dwar
Spe
ċjalisti
1 maj 2004
Nederland
Bewijs van inschrijving als orthodon-
tist in het Specialistenregister
Specialisten Registratie Commissie
(SRC) van de Nederlandse Maat-
schappij tot bevordering der Tandhe-
elkunde
28 januari 1980
Polska
Dyplom uzyskania
tytułu specjalisty
w dziedzinie ortodoncji
Centrum Egzaminów Medycznych
1 maj 2004
Slovenija
Potrdilo o opravljenem specialis-
ti
čnem izpitu iz čeljustne in zobne
ortopedije
1. Ministrstvo za zdravje
2.
Zdravniška zbornica Slovenije
1 maj 2004
Suomi/Fin-
land
Erikoishammaslääkärin tutkinto,
hampaiston
oikomishoito/Special-
tand-läkarexamen, tandreglering
— Helsingin
yliopisto/Helsingfors
universitet
— Oulun yliopisto
— Turun yliopisto
1 januari 1994
Sverige
Bevis om specialistkompetens i tand-
reglering
Socialstyrelsen
1 januari 1994
United King-
dom
Certificate of Completion of speci-
alist training in orthodontics
Competent authority recognised for
this purpose
28 januari 1980
Ortodonti
▼M1
▼B
280
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 137
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Referensdatum
България
Свидетелство
за
призната
специалност по ”Орална хирургия”
Факултет по дентална медицина
към Медицински университет
1 januari 2007
Danmark
Bevis for tilladelse til at betegne sig
som specialtandlæge i hospitalsodon-
tologi
Sundhedsstyrelsen
28 januari 1980
Deutschland
Fachzahnärztliche
Anerkennung
für
Oralchirurgie/
Mundchirurgie
Landeszahnärztekammer
28 januari 1980
Ελλάς
Τίτλoς Οδovτιατρικής ειδικότητας
της Γvαθoχειρoυργικής (up to 31 De-
cember 2002)
— Νoμαρχιακή Αυτoδιoίκηση
— Νoμαρχία
1 januari 2003
Ireland
Certificate of specialist dentist in oral
surgery
Competent authority recognised for
this purpose by the competent minis-
ter
28 januari 1980
Italia
Diploma di specialista in Chirurgia
Orale
Università
21 May 2005
Κύπρος
Πιστοποιητικό Αναγνώρισης του
Ειδικού Οδοντιάτρου στην
Στοματική Χειρουργική
Οδοντιατρικό Συμβούλιο
1 maj 2004
Lietuva
Rezident
ūros pažymėjimas, nurodan-
tis suteikt
ą burnos chirurgo profesinę
kvalifikacij
ą
Universitetas
1 maj 2004
Magyarország
Dento-alveoláris sebészet szakorvosa
bizonyítvány
Az Egészségügyi, Szociális és Csalá-
dügyi Minisztérium illetékes testülete
1 maj 2004
Malta
Ċertifikat ta' speċjalista dentali fil-Ki-
rur
ġija tal-ħalq
Kumitat ta' Approvazzjoni dwar
Spe
ċjalisti
1 maj 2004
Nederland
Bewijs van inschrijving als kaakchi-
rurg in het Specialistenregister
Specialisten Registratie Commissie
(SRC) van de Nederlandse Maat-
schappij tot bevordering der Tandhe-
elkunde
28 januari 1980
Polska
Dyplom uzyskania
tytułu specjalisty
w dziedzinie chirurgii stomatolo-
gicznej
Centrum Egzaminów Medycznych
1 maj 2004
Slovenija
Potrdilo o opravljenem specialis-
ti
čnem izpitu iz oralne kirurgije
1. Ministrstvo za zdravje
2.
Zdravniška zbornica Slovenije
1 maj 2004
Suomi/
Finland
Erikoishammaslääkärin tutkinto, suu-
ja leuka-kirurgia/Specialtandläkar-ex-
amen, oral och maxillofacial kirurgi
— Helsingin
yliopisto/Helsingfors
universitet
— Oulun yliopisto
— Turun yliopisto
1 januari 1994
Sverige
Bevis om specialist-kompetens i
tandsystemets kirurgiska sjukdomar
Socialstyrelsen
1 januari 1994
United King-
dom
Certificate of completion of specialist
training in oral surgery
Competent authority recognised for
this purpose
28 januari 1980
Munkirurgi
▼M1
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
281
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 138
▼B
V.4 VETERINÄR
5.4.1 Utbildningsplan för veterinärer
Utbildningsplanen som leder fram till förvärv av examensbevis för veterinärer
skall omfatta minst nedanstående ämnen.
Undervisning i ett eller flera ämnen får ges som en del av eller i anslutning till
andra ämnen.
A. Grundläggande ämnen
— fysik
— kemi
— zoologi
— botanik
— biomatematik
B. Särskilda ämnen
a) Grundläggande vetenskaper
— anatomi (inklusive histologi
och embryologi)
— fysiologi
— biokemi
— genetik
— farmakologi
— farmaci
— toxikologi
— mikrobiologi
— immunologi
— epidemiologi
— yrkesetik
b) Kliniska vetenskaper
— obstetrik
— patologi (inklusive patologisk
anatomi)
— parasitologi
— klinisk medicin och kirurgi
(inklusive anestesiologi)
— klinisk undervisning om
olika husdjur, fjäderfä och
andra djurarter
— förebyggande medicin
— radiologi
— fortplantning och fortplant-
ningsrubbningar
— medicin och hälsoskydd
inom det allmänna veterinär-
väsendet
— veterinärlagstiftning och
rättsmedicin
— terapeutik
— propedeutik
c) Animalisk produktion
— animalisk produktion
— animalisk näringslära
— agronomi
— lantbruksekonomi
— kreatursuppfödning
— veterinärhygien
— djuretologi och djurskydd
d) Livsmedelshygien
— inspektion och kontroll av
animaliska livsmedel eller
livsmedel av animaliskt ur-
sprung
— livsmedelshygien och livs-
medelsteknologi
— praktiskt arbete (inklusive
praktiskt arbete på slakterier
och andra ställen för hante-
ring av livsmedel)
Den praktiska utbildningen får ske i form av en praktikperiod, förutsatt att denna
sker på heltid och under den behöriga myndighetens direkta tillsyn och inte
överstiger sex månader inom ramen för en sammanlagd studietid på fem år.
Fördelningen av den teoretiska och praktiska utbildningen på de olika ämnes-
grupperna skall avvägas och samordnas på sådant sätt att kunskaper och erfaren-
heter kan förvärvas på ett sätt som gör det möjligt för veterinären att utföra alla
sina uppgifter.
5.4.2 Förteckning över benämningar på examensbevis för veterinärer
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som
medföljer examensbeviset
Referensdatum
België/
Belgique/
Belgien
Diploma van dierenarts/Di-
plôme de docteur en médecine
vétérinaire
— De universiteiten/Les
universités
— De bevoegde Examen-
commissie van de Vla-
amse Gemeenschap/Le
Jury compétent d'ense-
ignement de la Com-
munauté française
21 december 1980
282
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 139
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som
medföljer examensbeviset
Referensdatum
България
Диплома
за
висше
образование на образова
телно-квалификационна
степен магистър по специ
алност
Ветеринарна
медицина с професионална
квалификация
Ветеринарен
лекар
— Лесотехнически уни-
верситет — Факултет
по ветеринарна ме-
дицина
— Тракийски универси-
тет — Факултет по
ветеринарна медицина
1 januari 2007
Česká re-
publika
— Diplom o ukončení studia
ve studijním programu ve-
terinární léka
řství (doktor
veterinární
medicíny,
MVDr.)
— Diplom o ukončení studia
ve studijním programu ve-
terinární hygiena a ekol-
ogie (doktor veterinární
medicíny, MVDr.)
Veterinární fakulta univer-
zity v
České republice
1 maj 2004
Danmark
Bevis for bestået kandidatek-
samen i veterinærvidenskab
Kongelige Veterinær- og
Landbohøjskole
21 december 1980
Deutsch-
land
Zeugnis über das Ergebnis
►C2 des Dritten Ab-
schnitts
◄ der Tierärztlichen
Prüfung und das Gesamter-
gebnis der Tierärztlichen Prü-
fung
Der Vorsitzende des Prü-
fungsausschusses für die
Tierärztliche Prüfung einer
Universität oder Hochschule
21 december 1980
Eesti
Diplom: täitnud veterinaarme-
ditsiini õppekava
Eesti Põllumajandusülikool
1 maj 2004
Ελλάς
Πτυχίo Κτηvιατρικής
Πανεπιστήμιο
Θεσσαλονίκης
και
Θεσσαλίας
1 januari 1981
España
Título de Licenciado en Vete-
rinaria
— Ministerio de Educa-
ción y Cultura
— El rector de una univer-
sidad
1 januari 1986
France
Diplôme d'Etat de docteur vé-
térinaire
21 december 1980
Hrvatska
Diploma ”doktor veterinarske
medicine/doktorica
veteri-
narske medicine
”
Veterinarski
fakultet
Sveu
čilišta u Zagrebu
1 juli 2013
Ireland
— Diploma of Bachelor in/of
Veterinary
Medicine
(MVB)
— Diploma of Membership
of the Royal College of
Veterinary
Surgeons
(MRCVS)
21 december 1980
▼M1
▼B
▼M8
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
283
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 140
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som
medföljer examensbeviset
Referensdatum
Italia
Diploma di laurea in medicina
veterinaria
Università
Diploma di abilita-
zione all'esercizio
della medicina vete-
rinaria
1 januari 1985
Κύπρος
Πιστοποιητικό
Εγγραφής
Κτηνιάτρου
Κτηνιατρικό Συμβούλιο
1 maj 2004
Latvija
Veterin
ārārsta diploms
Latvijas Lauksaimniec
ības
Universit
āte
1 maj 2004
Lietuva
Auk
štojo mokslo diplomas (ve-
terinarijos gydytojo (DVM))
Lietuvos Veterinarijos Aka-
demija
1 maj 2004
Luxem-
bourg
Diplôme d'Etat de docteur en
médecine vétérinaire
Jury d'examen d'Etat
21 december 1980
Magya-
rország
Állatorvos doktor oklevél
—
dr. med. vet.
Szent István Egyetem Álla-
torvos-tudományi Kar
1 maj 2004
Malta
Li
ċenzja ta' Kirurgu Veterinar-
ju
Kunsill tal-Kirur
ġi Veteri-
narji
1 maj 2004
Neder-
land
Getuigschrift van met goed ge-
volg afgelegd diergeneeskun-
dig/veeartse-nijkundig examen
21 december 1980
Öster-
reich
— Diplom-Tierarzt
— Magister medicinae veteri-
nariae
Universität
— Doktor der Vete-
rinärmedizin
— Doctor medici-
nae veterinariae
— Fachtierarzt
1 januari 1994
Polska
Dyplom lekarza weterynarii
1. Szko
ła Główna Gos-
podarstwa Wiejskiego w
Warszawie
2. Akademia Rolnicza we
Wroc
ławiu
3. Akademia Rolnicza w
Lublinie
4. Uniwersytet Warmi
ńsko-
Mazurski w Olsztynie
1 maj 2004
Portugal
Carta de curso de licenciatura
em medicina veterinária
Universidade
1 januari 1986
România
Diplomă de licență de doctor
medic veterinar
Universit
ăți
1 januari 2007
Slovenija
Diploma, s katero se podeljuje
strokovni naslov
”doktor vete-
rinarske medicine/doktorica ve-
terinarske medicine
”
Univerza
Spri
čevalo o op-
ravljenem državnem
izpitu s podro
čja ve-
terinarstva
1 maj 2004
Slovens-
ko
Vysoko
školský diplom o ude-
lení akademického titulu
”dok-
tor
veterinárskej medicíny”
(
”MVDr.”)
Univerzita
veterinárskeho
lekárstva
1 maj 2004
Suomi/
Finland
Eläinlääketieteen lisensiaatin
tutkinto/Veterinärmedicine
li-
centiatexamen
Helsingin yliopisto/Helsing-
fors universitet
1 januari 1994
Sverige
Veterinärexamen
Sveriges Lantbruksuniversi-
tet
1 januari 1994
▼M1
▼B
284
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 141
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examens-
beviset
Behörighetsbevis som
medföljer examensbeviset
Referensdatum
United
Kingdom
1. Bachelor of Veterinary Sci-
ence (BVSc)
2. Bachelor of Veterinary Sci-
ence (BVSc)
3. Bachelor of Veterinary Me-
dicine (BvetMB)
4. Bachelor of Veterinary Me-
dicine
and Surgery
(BVM&S)
5. Bachelor of Veterinary Me-
dicine
and Surgery
(BVM&S)
6. Bachelor of Veterinary Me-
dicine (BvetMed)
1. University of Bristol
2. University of Liverpool
3. University of Cambridge
4. University of Edinburgh
5. University of Glasgow
6. University of London
21 december 1980
V.5 BARNMORSKOR
5.5.1 Utbildningsplan för barnmorskor (utbildning I och II)
Utbildningsplanen för förvärv av examensbevis för barnmorskor består av föl-
jande två delar:
A. Teoretisk och teknisk undervisning
a) Allmänna ämnen
— grunderna i anatomi och fysiologi
— grunderna i patologi
— grunderna i bakteriologi, virologi och parasitologi
— grunderna i biofysik, biokemi och radiologi
— barnaålderns invärtes sjukdomar (pediatrik), sär-
skilt med avseende på nyfödda barn
— hygien, hälsoundervisning, förebyggande vård, ti-
dig sjukdomsdiagnos
— näringslära och dietetik, särskilt med avseende på
kvinnor, nyfödda barn och spädbarn
— grunderna i sociologi och socialmedicinska
spörsmål
— grunderna i farmakologi
— psykologi
— pedagogik, principer och metoder
— hälso- och sjukvårdslagstiftning, sociallagstift-
ning samt hälso- och sjukvårdens uppbyggnad
— yrkesetik och lagstiftning som rör yrket
— sex- och samlevnadsundervisning och familjepla-
nering
— moderns och spädbarnets rättsskydd
b) Ämnen som är specifika för verksamhet som barn-
morska
— anatomi och fysiologi
— embryologi och fosterutveckling
— graviditet, förlossning och barnsängsperiod
— gynekologisk och obstetrisk patologi
— förberedelser inför förlossning och föräldraskap,
inklusive psykologiska aspekter
— förlossningsförberedelser (inklusive kunskap om
och användning av teknisk utrustning inom ob-
stetriken)
— analgesi, anestesiologi och intensivvård
— det nyfödda barnets fysiologi och patologi
— vård av och tillsyn över det nyfödda barnet
— psykologiska och sociala faktorer
B. Praktisk och klinisk utbildning
Denna utbildning skall ges under lämplig handledning:
— Rådgivning till gravida kvinnor, omfattande minst 100 undersökningar.
— Övervakning och vård av minst 40 kvinnor under förlossning.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
285
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 142
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
België/Belgi-
que/Belgien
Diploma van vroedvrouw/
Diplôme d'accoucheuse
— De erkende oplei-
dingsinstituten/Les
établissements
d'enseignement
— De bevoegde Ex-
amen- commissie
van de Vlaamse
Gemeenschap/Le
Jury compétent
d'enseignement de
la
Communauté
française
Vroedvrouw/Accou-
cheuse
23 januari 1983
България
Диплома
за
висше
образование
на
образователно-
квалификационна степен
”Бакалавър”
с
професионална
квалификация
”Акушерка”
Университет
Акушеркa
1 januari 2007
— Eleven skall ha skött minst 40 förlossningar; i de fall då detta antal inte
kan uppnås, kan antalet minskas till lägst 30 under förutsättning att eleven
aktivt deltar vid ytterligare 20 förlossningar.
— Aktiv medverkan vid sätesförlossningar. I de fall då detta inte är möjligt
får praktiken ske i en simulerad situation.
— Utförande av episiotomi och förtrogenhet med suturering. Detta skall
innefatta teoretisk handledning och klinisk praktik. Det praktiska utföran-
det av suturering innefattar suturering av såret efter episiotomi och enkel
perineal laceration. Detta får ske i en simulerad situation, om det är
absolut nödvändigt.
— Övervakning och vård av 40 kvinnor med komplikationer före, under eller
efter förlossningen.
— Övervakning och vård (inklusive undersökning) av minst 100 kvinnor
efter förlossningen och av friska nyfödda barn.
— Övervakning och vård av nyfödda som kräver specialvård inklusive de
barn som är för tidigt eller för sent födda, underviktiga eller sjuka barn.
— Vård av kvinnor med gynekologiska och obstetriska besvär.
— Förtrogenhet med vård av patienter med medicinska och kirurgiska sjuk-
domar. Detta skall innefatta teoretisk handledning och klinisk praktik.
Den teoretiska och tekniska utbildningen (del A i utbildningsplanen) skall
avpassas till och samordnas med den kliniska utbildningen (del B i utbild-
ningsplanen), så att de kunskaper och erfarenheter som avses i denna bilaga
kan förvärvas på lämpligt sätt.
Den kliniska barnmorskeutbildningen (del B i utbildningsplanen) skall ha
formen av handledd praktik på sjukhusavdelningar eller andra vårdinrätt-
ningar som godkänts av de behöriga myndigheterna eller organen. Under
denna utbildning skall barnmorskeeleverna ta del i verksamheten på avdel-
ningarna i fråga i den mån den bidrar till deras utbildning. De skall infor-
meras om det ansvar som gäller för verksamhet som barnmorska.
5.5.2 Förteckning över benämningar på examensbevis för barnmorskor
▼M1
286
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 143
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Česká repu-
blika
1. Diplom o ukon
čení stu-
dia ve studijním pro-
gramu o
šetřovatelství
ve studijním oboru po-
rodní asistentka (baka-
lá
ř, Bc.)
— Vysvědčení o
státní
záv
ěrečné
zkou
šce
2. Diplom o ukon
čení stu-
dia ve studijním oboru
diplomovaná porodní
asistentka
(diplomo-
vaný specialista, DiS.)
— Vysvědčení o ab-
solutoriu
1. Vysoká
škola
z
řízená nebo uznaná
státem
2. Vy
šší odborná škola
z
řízená nebo uznaná
státem
Porodní asistentka/po-
rodní asistent
1 maj 2004
Danmark
Bevis for bestået jordemo-
dereksamen
Danmarks jordemoder-
skole
Jordemoder
23 januari 1983
Deutschland
Zeugnis über die staatliche
Prüfung für Hebammen
und Entbindungspfleger
Staatlicher Prüfungs-
ausschuss
— Hebamme
— Entbindungspfleger
23 januari 1983
Eesti
Diplom
ämmaemanda
erialal
1. Tallinna
Meditsii-
nikool
2. Tartu Meditsiinikool
— Ämmaemand
1 maj 2004
Ελλάς
1.
Πτυχίο
Τμήματος
Μαιευτικής
Τεχνολογικών
Εκπαιδευτικών
Ιδρυμάτων (Τ.Ε.Ι.)
2. Πτυχίο του Τμήματος
Μαιών της Ανωτέρας
Σχολής
Στελεχών
Υγείας και Κοινων.
Πρόνοιας (ΚΑΤΕΕ)
3. Πτυχίο Μαίας
Ανωτέρας
Σχολής
Μαιών
1.
Τεχνολογικά
Εκπαιδευτικά
Ιδρύματα (Τ.Ε.Ι.)
2.
ΚΑΤΕΕ
Υπουργείου Εθνικής
Παιδείας
και
Θρησκευμάτων
3.
Υπουργείο Υγείας
και Πρόνοιας
— Μαία
— Μαιευτής
23 januari 1983
España
— Título de Matrona
— Título de Asistente ob-
stétrico (matrona)
— Título de Enfermería
obstétrica-ginecológica
Ministerio de Educa-
ción y Cultura
— Matrona
— Asistente obstétrico
1 januari 1986
France
Diplôme de sage-femme
L'Etat
Sage-femme
23 januari 1983
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
287
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 144
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Hrvatska
Svjedod
žba
”prvostupnik
(baccalau-
reus)
primaljstva/
sveu
čilišna
prvostupnica
(baccalaurea) primaljstva
”
— Medicinski fakulteti
sveu
čilišta u Repu-
blici Hrvatskoj
— Sveučilišta u Repu-
blici Hrvatskoj
— Veleučilišta i visoke
škole u Republici
Hrvatskoj
prvostupnik (baccalau-
reus) primaljstva/prvos-
tupnica
(baccalaurea)
primaljstva
1 juli 2013
Ireland
Certificate in Midwifery
An Board Altranais
Midwife
23 januari 1983
Italia
Diploma d'ostetrica
Scuole
riconosciute
dallo Stato
Ostetrica
23 januari 1983
Κύπρος
Δίπλωμα στο μεταβασικό
πρόγραμμα Μαιευτικής
Νοσηλευτική Σχολή
Εγγεγραμμένη Μαία
1 maj 2004
Latvija
Diploms par vecm
ātes
kvalifik
ācijas iegūšanu
M
āsu skolas
Vecm
āte
1 maj 2004
Lietuva
1. Auk
štojo mokslo diplo-
mas, nurodantis sute-
iktą bendrosios prakti-
kos slaugytojo pro-
fesin
ę kvalifikaciją, ir
profesin
ės kvalifikaci-
jos pa
žymėjimas, nuro-
dantis suteikt
ą akušerio
profesin
ę kvalifikaciją
— Pažymėjimas, liu-
dijantis profesin
ę
praktik
ą
aku
šerijoje
2. Auk
štojo mokslo diplo-
mas (neuniversitetin
ės
studijos),
nurodantis
suteikt
ą
bendrosios
praktikos
slaugytojo
profesin
ę kvalifikaciją,
ir profesin
ės kvalifika-
cijos
pažymėjimas, nu-
rodantis
suteiktą
aku
šerio profesinę kva-
lifikacij
ą
— Pažymėjimas, liu-
dijantis profesin
ę
praktik
ą
aku
šerijoje
3. Auk
štojo mokslo diplo-
mas (neuniversitetin
ės
studijos),
nurodantis
suteikt
ą akušerio pro-
fesin
ę kvalifikaciją
1. Universitetas
2. Kolegija
3. Kolegija
Aku
šeris
1 maj 2004
▼M8
▼B
288
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 145
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Luxembourg
Diplôme de sage-femme
Ministère de l'éduca-
tion nationale, de la
formation
profession-
nelle et des sports
Sage-femme
23 januari 1983
Magyarország
Szülészn
ő bizonyítvány
Iskola/f
őiskola
Szülészn
ő
1 maj 2004
Malta
Lawrja jew diploma fl- Is-
tudji tal-Qwiebel
Universita
’ ta' Malta
Qabla
1 maj 2004
Nederland
Diploma van verloskundi-
ge
Door het Ministerie
van Volksgezondheid,
Welzijn en Sport er-
kende
opleidings-in-
stellingen
Verloskundige
23 januari 1983
Österreich
Hebammen-Diplom
— Hebammenakade-
mie
— Bundeshebammen-
lehranstalt
Hebamme
1 januari 1994
Polska
Dyplom uko
ńczenia stu-
diów wy
ższych na kie-
runku po
łożnictwo z ty-
tułem
”magister
po
łożnictwa”
Instytucja prowadz
ąca
kszta
łcenie na pozio-
mie wy
ższym uznana
przez
właściwe władze
(Institution för högre
utbildning som erkänts
av de behöriga myn-
digheterna)
Po
łożna
1 maj 2004
Portugal
1. Diploma de enfermeiro
especialista em enfer-
magem de saúde ma-
terna e obstétrica
2. Diploma/carta de curso
de estudos superiores
especializados em en-
fermagem de saúde
materna e obstétrica
3. Diploma (do curso de
pós-licenciatura)
de
especialização em en-
fermagem de saúde
materna e obstétrica
1. Ecolas de Enferma-
gem
2. Escolas Superiores
de Enfermagem
3.
— Escolas Supe-
riores de Enfer-
magem
— Escolas Supe-
riores de Saúde
Enfermeiro especialista
em enfermagem de
saúde materna e obstét-
rica
1 januari 1986
România
Diplom
ă de licență de
moa
șă
Universit
ăți
Moa
șă
1 januari 2007
Slovenija
Diploma, s katero se po-
deljuje strokovni naslov
”diplomirana babica/diplo-
mirani babi
čar”
1. Univerza
2. Visoka
strokovna
šola
diplomirana babica/di-
plomirani
babičar
1 maj 2004
Slovensko
1. Vysoko
školský diplom
o udelení akademic-
kého titulu
”bakalár z
pôrodnej
asistencie
”
(
”Bc.”)
2. Absolventský diplom v
študijnom odbore di-
plomovaná
pôrodná
asistentka
1. Vysoká
škola
2. Stredná
zdravot-
nícka
škola
Pôrodná asistentka
1 maj 2004
▼M1
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
289
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 146
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Yrkestitel
Referensdatum
Suomi/ Fin-
land
1. Kätilön tutkinto/barn-
morskeexamen
2. Sosiaali- ja terveysalan
ammattikorkeakoulutut-
kinto, kätilö (AMK)/yr-
keshögskoleexamen
inom hälsovård och det
sociala området, barn-
morska (YH)
1. Terveydenhuoltoop-
pi-laitokset/hälso-
vårdsläroanstalter
2. Ammattikorkeakou-
lut/ Yrkeshögskolor
Kätilö/Barnmorska
1 januari 1994
Sverige
Barnmorskeexamen
Universitet eller hög-
skola
Barnmorska
1 januari 1994
United King-
dom
Statement of registration
as a Midwife on part 10
of the register kept by
the United Kingdom Cen-
tral Council for Nursing,
Midwifery and Health vi-
siting
Various
Midwife
23 januari 1983
V.6
►C2 APOTEKARE ◄
5.6.1 Utbildningsplan för
►C2 apotekare ◄
— växt- och djurbiologi
— fysik
— allmän och oorganisk kemi
— organisk kemi
— analytisk kemi
— farmaceutisk kemi inklusive läkemedelsanalys
— allmän och tillämpad biokemi (medicinsk)
— anatomi och fysiologi; medicinsk terminologi
— mikrobiologi
— farmakologi och farmakoterapi
— farmaceutisk teknologi
— toxikologi
— farmakognosi
— lagstiftning och eventuellt yrkesetik
Vid avvägningen mellan teoretisk och praktisk utbildning skall för varje ämne i
utbildningsplanen tillräckligt stor vikt läggas vid den teoretiska delen så att
utbildningens akademiska karaktär bibehålls.
5.6.2 Förteckning över benämningar på examensbevis för
►C2 apotekare ◄
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Behörighetsbevis som med-
följer examensbeviset
Referensdatum
België/Belgi-
que/Belgien
Diploma van apotheker/
Diplôme de pharmacien
— De universiteiten/
Les universités
— De bevoegde Ex-
amencommissie
van de Vlaamse
Gemeenschap/Le
Jury compétent
d'enseignement de
la
Communauté
française
1 oktober 1987
290
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 147
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Behörighetsbevis som med-
följer examensbeviset
Referensdatum
България
Диплома
за
висше
образование на образо-
вателно-квалификацион-
на степен ”Магистър” по
”Фармация” с професио-
нална
квалификация
”Магистър-фармацевт”
Фармацевтичен
факултет
към
Медицински
университет
1 januari 2007
Česká repu-
blika
Diplom o ukon
čení studia
ve studijním programu
farmacie (magistr, Mgr.)
Farmaceutická fakulta
univerzity v
České re-
publice
Vysv
ědčení o státní
závěrečné zkoušce
1 maj 2004
Danmark
Bevis for bestået farma-
ceutisk kandidateksamen
Danmarks Farmaceu-
tiske Højskole
1 oktober 1987
Deutschland
Zeugnis über die Staatli-
che Pharmazeutische Prü-
fung
Zuständige Behörden
1 oktober 1987
Eesti
Diplom proviisori õppe-
kava läbimisest
Tartu Ülikool
1 maj 2004
Ελλάς
Άδεια
άσκησης
φαρμακευτικού
επαγγέλματος
Νομαρχιακή
Αυτοδιοίκηση
1 oktober 1987
España
Título de Licenciado en
Farmacia
— Ministerio de Edu-
cación y Cultura
— El rector de una
universidad
1 oktober 1987
France
— Diplôme d'Etat de
pharmacien
— Diplôme d'Etat de
docteur en pharmacie
Universités
1 oktober 1987
Hrvatska
Diploma
”magistar farma-
cije/magistra farmacije
”
— Farmaceutsko-bio-
kemijski fakultet
Sveu
čilišta u Zag-
rebu
— Medicinski fakultet
Sveu
čilišta u Splitu
— Kemijsko-tehno-
lo
ški
fakultet
Sveu
čilišta u Splitu
1 juli 2013
Ireland
Certificate of Registered
Pharmaceutical Chemist
1 oktober 1987
Italia
Diploma o certificato di
abilitazione all'esercizio
della professione di farma-
cista ottenuto in seguito ad
un esame di Stato
Università
1 november 1993
Κύπρος
Πιστοποιητικό Εγγραφής
Φαρμακοποιού
Συμβούλιο
Φαρμακευτικής
1 maj 2004
Latvija
Farmaceita diploms
Universit
ātes
tipa
augstskola
1 maj 2004
Lietuva
Auk
štojo mokslo diplo-
mas,
nurodantis suteiktą
vaistininko profesin
ę kva-
lifikacij
ą
Universitetas
1 maj 2004
▼M1
▼B
▼M8
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
291
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 148
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar ex-
amensbeviset
Behörighetsbevis som med-
följer examensbeviset
Referensdatum
Luxembourg
Diplôme d'Etat de phar-
macien
Jury d'examen d'Etat +
visa du ministre de
l'éducation nationale
1 oktober 1987
Magyarország
Okleveles gyógyszerész
oklevél (magister pharma-
ciae, röv: mag. Pharm)
►C2 Egyetem ◄
1 maj 2004
Malta
Lawrja fil-farma
ċija
Universita
’ ta' Malta
1 maj 2004
Nederland
Getuigschrift van met
goed
gevolg
afgelegd
apothekersexamen
Faculteit Farmacie
1 oktober 1987
Österreich
Staatliches
Apotheker-
diplom
Bundesministerium für
Arbeit, Gesundheit
und Soziales
1 oktober 1994
Polska
Dyplom uko
ńczenia stu-
diów wy
ższych na kie-
runku farmacja z
tytułem
magistra
1. Akademia
Me-
dyczna
2. Uniwersytet
Me-
dyczny
3. Collegium Medicum
Uniwersytetu Jagiel-
lo
ńskiego
1 maj 2004
Portugal
Carta de curso de licencia-
tura em Ciências Farma-
cêuticas
Universidades
1 oktober 1987
România
Diplom
ă de licență de far-
macist
Universit
ăți
1 januari 2007
Slovenija
Diploma, s katero se po-
deljuje strokovni naziv
”magister farmacije/ma-
gistra farmacije
”
Univerza
Potrdilo o opravljenem
strokovnem izpitu za
poklic magister farma-
cije/magistra farmacije
1 maj 2004
Slovensko
Vysoko
školský diplom o
udelení akademického ti-
tulu
”magister farmácie”
(
”Mgr.”)
Vysoká
škola
1 maj 2004
Suomi/ Fin-
land
Proviisorin tutkinto/Pro-
visorexamen
— Helsingin yliopisto/
Helsingfors univer-
sitet
— Kuopion yliopisto
1 oktober 1994
Sverige
Apotekarexamen
Uppsala universitet
1 oktober 1994
United King-
dom
Certificate of Registered
Pharmaceutical Chemist
1 oktober 1987
▼M1
▼B
292
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 149
▼B
V.7 ARKITEKT
5.7.1 Förteckning över benämningar på examensbevis för arkitekter som erkänts i enlighet med artikel 46
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Behörighetsbevis som medföljer
examensbeviset
Referensläsår
België/
Belgique/
Belgien
1. Architect/Architecte
2. Architect/Architecte
3. Architect
4. Architect/Architecte
5. Architect/Architecte
6. Burgelijke ingenieur-
architect
1. Architecte/Architect
2. Architecte/Architect
3. Architect
4. Architecte/Architect
5. Architecte/Architect
6. Ingénieur-civil
— ar-
chitecte
1. Nationale hogescholen voor
architectuur
2. Hogere-architectuur-institu-
ten
3. Provinciaal Hoger Instituut
voor Architectuur te Hasselt
4. Koninklijke Academies
voor Schone Kunsten
5. Sint-Lucasscholen
6. Faculteiten Toegepaste We-
tenschappen van de Univer-
siteiten
6.
”Faculté
Polytechnique
”
van Mons
1. Ecoles nationales supérieu-
res d'architecture
2. Instituts supérieurs d'archi-
tecture
3. Ecole provinciale supérieure
d'architecture de Hasselt
4. Académies royales
des
Beaux-Arts
5. Ecoles Saint-Luc
6. Facultés des sciences appli-
quées des universités
6. Faculté polytechnique de
Mons
1988/1989
Danmark
Arkitekt cand. arch.
— Kunstakademiets Arkitekt-
skole i København
— Arkitektskolen i Århus
1988/1989
Deut-
schland
Diplom-Ingenieur,
Diplom-Ingenieur Univ.
Diplom-Ingenieur,
Diplom-Ingenieur FH
— Universitäten (Architektur/
Hochbau)
— Technische
Hochschulen
(Architektur/Hochbau)
— Technische Universitäten
(Architektur/Hochbau)
— Universitäten-Gesamthoch-
schulen (Architektur/Hoch-
bau)
— Hochschulen für bildende
Künste
— Hochschulen für Künste
— Fachhochschulen (Architek-
tur/Hochbau) (
1
)
— Universitäten-Gesamthoch-
schulen (Architektur/Hoch-
bau) bei entsprechenden
Fachhochschulstudien-
gängen
(
1
) Diese Diplome sind je nach
Dauer der durch sie abgeschlos-
senen Ausbildung gemäß Arti-
kel 47 Absatz 1 anzuerkennen.
1988/1989
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
293
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 150
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Behörighetsbevis som medföljer
examensbeviset
Referensläsår
Eλλάς
Δίπλωμα αρχιτέκτονα —
μηχανικού
— Εθνικό Μετσόβιο
Πολυτεχνείο (ΕΜΠ), τμήμα
αρχιτεκτόνων — μηχανικών
— Αριστοτέλειο Πανεπιστήμο
Θεσσαλονίκης
(
ΑΠΘ),
τμήμα αρχιτεκτόνων —
μηχανικών
της
Πολυτεχνικής σχολής
Βεβαίωση που χορηγεί το
Τεχνικό
Επιμελητήριο
Ελλάδας (ΤΕΕ) και η οποία
επιτρέπει
την
άσκηση
δραστηριοτήτων στον τομέα
της αρχιτεκτονικής
1988/1989
España
Título oficial de arquitecto
Rectores de las universidades
enumeradas a continuación:
— Universidad politécnica de
Cataluña, escuelas técnicas
superiores de arquitectura de
Barcelona o del Vallès;
— Universidad politécnica de
Madrid, escuela técnica supe-
rior de arquitectura de Mad-
rid;
— Universidad politécnica de
Las Palmas, escuela técnica
superior de arquitectura de
Las Palmas;
— Universidad politécnica de
Valencia, escuela técnica su-
perior de arquitectura de Va-
lencia;
— Universidad de Sevilla,
escuela técnica superior de ar-
quitectura de Sevilla;
— Universidad de Valladolid,
escuela técnica superior de ar-
quitectura de Valladolid;
►C4 — Universidad de A Co-
ruña, escuela técnica
superior de arquitec-
tura de La Coruña;
◄
— Universidad del País Vasco,
escuela técnica superior de
arquitectura de San Sebas-
tián;
— Universidad de Navarra,
escuela técnica superior de
arquitectura de Pamplona;
— Universidad de Alcalá de He-
nares, escuela politécnica de
Alcalá de Henares;
— Universidad Alfonso X El
Sabio, centro politécnico su-
perior de Villanueva de la
Cañada;
— Universidad de Alicante,
escuela politécnica superior
de Alicante;
— Universidad Europea de
Madrid;
— Universidad de Cataluña,
escuela técnica superior de
arquitectura de Barcelona;
— Universidad Ramón Llull,
escuela técnica superior de
arquitectura de La Salle;
— Universidad S.E.K. de Sego-
via, centro de estudios inte-
grados de arquitectura de Se-
govia.
— Universidad de Granada,
Escuela Técnica Superior de
Arquitectura de Granada
1988/1989
1999/2000
1999/2000
1997/1998
1998/1999
1999/2000
1998/1999
1999/2000
1994/1995
▼C2
294
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 151
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Behörighetsbevis som medföljer
examensbeviset
Referensläsår
France
1. Diplôme d'architecte
DPLG,
y compris
dans le cadre de la for-
mation professionnelle
continue et de la pro-
motion sociale.
2. Diplôme d'architecte
ESA
3. Diplôme d'architecte
ENSAIS
1. Le ministre chargé de l'ar-
chitecture
2. Ecole spéciale d'architec-
ture de Paris
3. Ecole nationale supérieure
des arts et industries de
Strasbourg, section archi-
tecture
1988/1989
Hrvatska
Ireland
1. Degree of Bachelor of
Architecture (B.Arch.
NUI)
2. Degree of Bachelor of
Architecture (B.Arch.)
(Previously, until 2002
- Degree standard di-
ploma in architecture
(Dip. Arch)
3. Certificate of associa-
teship (ARIAI)
4. Certificate of mem-
bership (MRIAI)
1. National University of Ire-
land to architecture gradua-
tes of University College
Dublin
2. Dublin Institute of Tech-
nology, Bolton Street, Du-
blin
(College of Technology,
Bolton Street, Dublin)
3. Royal Institute of Archi-
tects of Ireland
4. Royal Institute of Archi-
tects of Ireland
1988/1989
Italia
— Laurea in architettura
— Laurea in ingegneria
edile
— architettura
— Università di Camerino
— Università di Catania —
Sede di Siracusa
— Università di Chieti
— Università di Ferrara
— Università di Firenze
— Università di Genova
— Università di Napoli Fede-
rico II
— Università di Napoli II
— Università di Palermo
— Università di Parma
— Università di Reggio Ca-
labria
— Università di Roma ”La
Sapienza”
— Universtià di Roma III
— Università di Trieste
— Politecnico di Bari
— Politecnico di Milano
— Politecnico di Torino
— Istituto universitario di ar-
chitettura di Venezia
— Università dell'Aquilla
— Università di Pavia
— Università di Roma”La Sa-
pienza”
Diploma di
abilitazione
all'esercizo indipendente
della professione che viene
rilasciato dal ministero della
Pubblica istruzione dopo
che il candidato ha sos-
tenuto con esito positivo
l'esame di Stato davanti ad
una commissione competen-
te
Diploma di
abilitazione
all'esercizo indipendente
della professione che viene
rilasciato dal ministero della
Pubblica istruzione dopo
che il candidato ha sos-
tenuto con esito positivo
l'esame di Stato davanti ad
una commissione competen-
te
1988/1989
1998/1999
▼M8
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
295
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 152
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Behörighetsbevis som medföljer
examensbeviset
Referensläsår
— Laurea specialistica in
ingegneria edile
— ar-
chitettura
— Laurea specialistica
quinquennale in Archi-
tettura
— Laurea specialistica
quinquennale in Archi-
tettura
— Laurea specialistica
quinquennale in Archi-
tettura
— Laurea specialistica in
Architettura
— Università dell'Aquilla
— Università di Pavia
— Università di Roma ”La
Sapienza”
— Università di Ancona
— Università di Basilicata —
Potenza
— Università di Pisa
— Università di Bologna
— Università di Catania
— Università di Genova
— Università di Palermo
— Università di Napoli Fede-
rico II
— Università di Roma — Tor
Vergata
— Università di Trento
— Politecnico di Bari
— Politecnico di Milano
— Prima Facoltà di Architet-
tura
dell'Università di
Roma
”La Sapienza”
— Università di Ferrara
— Università di Genova
— Università di Palermo
— Politecnico di Milano
— Politecnico di Bari
— Università di Roma III
— Università di Firenze
— Università di Napoli II
— Politecnico di Milano II
Diploma di
abilitazione
all'esercizo indipendente
della professione che viene
rilasciato dal ministero della
Pubblica istruzione dopo
che il candidato ha sos-
tenuto con esito positivo
l'esame di Stato davanti ad
una commissione competen-
te
Diploma di
abilitazione
all'esercizo indipendente
della professione che viene
rilasciato dal ministero della
Pubblica istruzione dopo
che il candidato ha sos-
tenuto con esito positivo
l'esame di Stato davanti ad
una commissione competen-
te
Diploma di
abilitazione
all'esercizo indipendente
della professione che viene
rilasciato dal ministero della
Pubblica istruzione dopo
che il candidato ha sos-
tenuto con esito positivo
l'esame di Stato davanti ad
una commissione competen-
te
Diploma di
abilitazione
all'esercizo indipendente
della professione che viene
rilasciato dal ministero della
Pubblica istruzione dopo
che il candidato ha sos-
tenuto con esito positivo
l'esame di Stato davanti ad
una commissione competen-
te
Diploma di
abilitazione
all'esercizo indipendente
della professione che viene
rilasciato dal ministero della
Pubblica istruzione dopo
che il candidato ha sos-
tenuto con esito positivo
l'esame di Stato davanti ad
una commissione competen-
te
2003/2004
1998/1999
1999/2000
2003/2004
2004/2005
▼C2
296
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 153
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Behörighetsbevis som medföljer
examensbeviset
Referensläsår
Nederland 1. Het getuigschrift van
het met goed gevolg
afgelegde doctoraal
examen van de studie-
richting bouwkunde,
afstudeerrichting archi-
tectuur
2. Het getuigschrift van
het met goed gevolg
afgelegde doctoraal
examen van de studie-
richting bouwkunde,
differentiatie architec-
tuur en urbanistiek
3. Het getuigschrift hoger
beroepsonderwijs, op
grond van het met
goed gevolg afgelegde
examen verbonden aan
de opleiding van de
tweede fase voor be-
roepen op het terrein
van de architectuur, af-
gegeven door de be-
trokken examencom-
missies van respectie-
velijk:
— de Amsterdamse
Hogeschool
voor
de
Kunsten te
Amsterdam
— de
Hogeschool
Rotterdam en om-
streken te Rotter-
dam
— de
Hogeschool
Katholieke
Leer-
gangen te Tilburg
— de Hogeschool
voor de Kunsten te
Arnhem
— de Rijkshogeschool
Groningen te Gro-
ningen
— de Hogeschool Ma-
astricht te
Ma-
astricht
1. Technische Universiteit te
Delft
2. Technische Universiteit te
Eindhoven
Verklaring van de Stichting
Bureau Architectenregister
die bevestigt dat de oplei-
ding voldoet aan de normen
van artikel 46.
1988/1989
Österreich 1. Diplom-Ingenieur,
Dipl.-Ing.
2. Dilplom-Ingenieur,
Dipl.-Ing.
3. Diplom-Ingenieur,
Dipl.-Ing.
4. Magister der Architek-
tur, Magister architec-
turae, Mag. Arch.
5. Magister der Architek-
tur, Magister architec-
turae, Mag. Arch.
6. Magister der Architek-
tur, Magister architec-
turae, Mag. Arch.
1. Technische Universität Graz
(Erzherzog-Johann-Univer-
sität Graz)
2. Technische
Universität
Wien
3. Universität Innsbruck (Leo-
pold-Franzens-Universität
Innsbruck)
4. Hochschule für Angewandte
Kunst in Wien
5. Akademie der Bildenden
Künste in Wien
6. Hochschule für künstlerishe
und industrielle Gestaltung
in Linz
1998/1999
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
297
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 154
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Organ som utfärdar examensbeviset
Behörighetsbevis som medföljer
examensbeviset
Referensläsår
Portugal
Carta de curso de licencia-
tura em Arquitectura
Para os cursos iniciados a
partir do ano académico
de 1991/1992
— Faculdade de arquitectura
da Universidade técnica de
Lisboa
— Faculdade de arquitectura
da Universidade do Porto
— Escola Superior Artística do
Porto
— Faculdade de Arquitectura e
Artes da Universidade Lu-
síada do Porto
1988/1989
1991/1992
Suomi/
Finland
Arkkitehdin tutkinto/Arki-
tektexamen
— Teknillinen
korkeakoulu
/Tekniska högskolan (Hel-
sinki)
— Tampereen teknillinen kor-
keakoulu/Tammerfors
tekniska högskola
— Oulun yliopisto/Uleåborgs
universitet
1998/1999
Sverige
Arkitektexamen
Chalmers Tekniska Högskola
AB
Kungliga Tekniska Högskolan
Lunds Universitet
1998/1999
United
Kingdom
1. Diplomas in architec-
ture
2. Degrees in architecture
3. Final examination
4. Examination in archi-
tecture
5. Examination Part II
1.
— Universities
— Colleges of Art
— Schools of Art
2. Universities
3. Architectural Association
4. Royal College of Art
5. Royal Institute of British
Architects
Certificate of architectural
education, issued by the Ar-
chitects Registration Board.
The diploma and degree
courses in architecture of
the universities, schools
and colleges of art should
have met the requisite thres-
hold standards as laid down
in Article 46 of this Direc-
tive and in Criteria for va-
lidation published by the
Validation Panel of the
Royal Institute of British
Architects and the Archi-
tects Registration Board.
EU nationals who possess
the Royal Institute of Bri-
tish Architects Part I and
Part II certificates, which
are recognised by ARB as
the competent authority,
are eligible. Also EU na-
tionals who do not possess
the ARB-recognised Part I
and Part II certificates will
be eligible for the Certifi-
cate of Architectural Educa-
tion if they can satisfy the
Board that their standard
and length of education
has met the requisite thres-
hold standards of Article 46
of this Directive and of the
Criteria for validation.
1988/1989
▼C2
▼B
298
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 155
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
België/Belgi-
que/Belgien
— Examensbevis som utfärdas av de statliga arkitekthögskolorna eller de statliga ar-
kitekturinstituten (architecte-architect)
— Examensbevis som utfärdas av arkitekthögskolan i Hasselt (architect)
— Examensbevis som utfärdas av de Kungliga Konstakademierna (architecte — ar-
chitect)
— Examensbevis som utfärdas av ”Saint-Luc-skolorna” (architecte — architect)
— Universitetsdiplom för civilingenjörer, tillsammans med ett intyg om fullgjord prov-
tjänstgöring från den arkitektsammanslutning som ger innehavaren rätten att an-
vända yrkestiteln arkitekt (architecte
— architect)
— Examensbevis i arkitektur som utfärdas av den centrala eller statliga examensnämn-
den för arkitektur (architecte
— architect)
— Examensbevis för civilingenjörer/arkitekter och arkitekt/ingenjörsbetyg som utfärdas
vid fakulteterna för tillämpad vetenskap vid universiteten och av Faculté Polytech-
nique i Mons (ingénieur
— architecte, ingénieur-architect)
1987/1988
България
De examensbevis som utfärdas av officiellt godkända högre utbildningsanstalter för
behörighet som
”архитект” (arkitekt), ”cтроителен инженер” (civilingenjör) eller
”инженер” (ingenjör) enligt följande:
— Университет за архитектура, строителство и геодезия – София: специалности
”Урбанизъм” и ”Архитектура” (Universitetet för arkitektur, civilingenjörsstudier
och geodesi
– Sofia: specialiseringarna ”urbanism” och ”arkitektur”) och alla spe-
cialiseringar inom ingenjörsvetenskap på följande områden:
”конструкции на
сгради и съоръжения” (byggteknik), ”пътища” (vägar), ”транспорт” (transport),
”хидротехника и водно строителство” (hydroteknik och hydrokonstruktion),
”мелиорации и др.” (konstbevattning osv.).
— De examensbevis som utfärdas av tekniska universitet och högre utbildningsanstal-
ter för byggteknik på följande områden:
”електро- и топлотехника” (elektro- och
termoteknik),
”съобщителна и комуникационна техника” (telekommunikations-
teknik och -teknologi),
”строителни технологии” (byggteknik), ”приложна
геодезия” (tillämpad geodesi) och ”ландшафт и др.” (landskapsarkitektur) osv.
på området för byggteknik.
För utövande av projekteringsverksamhet på arkitektur- och byggområdet måste
examensbevisen åtföljas av ett
”придружени от удостоверение за проектантска
правоспособност” (intyg om rätt till projektering), utfärdat av ”Камарата на
архитектите” (arkitektkammaren) och ”Камарата на инженерите в
инвестиционното проектиране” (kammaren för ingenjörer inom investeringspro-
jektering), som berättigar till verksamhet inom investeringsprojektering.
2009/2010
Česká repu-
blika
— Examensbevis som utfärdats av fakulteterna vid ”České vysoké učení technické”
(Tjeckiens tekniska universitet i Prag):
”Vysoká škola architektury a pozemního stavitelství” (högskolan för arkitektur och
byggnadskonstruktion) (fram till 1951),
”Fakulta architektury a pozemního stavitelství” (fakulteten för arkitektur och bygg-
nadskonstruktion) (1951-1960)
”Fakulta stavební” (fakulteten för civilingenjörsstudier) (från 1960) inom följande
ämnesområden: byggnadskonstruktion och byggnader, byggnadskonstruktion, kon-
struktion och arkitektur, arkitektur (inklusive fysisk planering), konstruktionsarbeten
och byggande för industri- och jordbruksproduktion, eller i programmet för civil-
ingenjörsstudier inom ämnesområdet byggnadskonstruktion och arkitektur,
2006/2007
BILAGA VI
Förvärvade rättigheter som gäller de yrken som erkänns på grundval av samordning av minimikraven för
utbildning
►C2
◄ Förteckning över benämningar på examensbevis för arkitekter som omfattas av de
förvärvade rättigheter som avses i artikel 49.1
▼M1
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
299
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 156
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
”Fakulta architektury” (fakulteten för arkitektur) (från 1976) inom följande ämnes-
områden: arkitektur, fysisk planering, eller inom studieprogrammet arkitektur och
fysisk planering inom följande ämnesområden: arkitektur, arkitekturplaneringsteori,
fysisk planering, arkitekturhistoria och återuppbyggnad av historiska monument,
eller arkitektur och byggnadskonstruktion,
— Examensbevis som utfärdats av ”Vysoká škola technická Dr. Edvarda Beneše”
(fram till 1951) inom området arkitektur och konstruktion,
— Examensbevis som utfärdats av ”Vysoká škola stavitelství v Brně” (1951-1956)
inom området arkitektur och konstruktion,
— Examensbevis som utfärdas av ”Vysoké učení technické v Brně”, par la ”Fakulta
architektury
” (fakulteten för arkitektur) (från 1956) inom ämnesområdet arkitektur
och fysisk planering eller av
”Fakulta stavební” (fakulteten för civilingenjörsstudier)
(från 1956) inom ämnesområdet konstruktion,
— Examensbevis som utfärdas av ”Vysoká škola báňská — Technická univerzita
Ostrava
”, ”Fakulta stavební” (fakulteten för civilingenjörsstudier) (från 1997)
inom ämnesområdet byggnader och arkitektur eller inom ämnesområdet civilingen-
jörsstudier,
— Examensbevis som utfärdas av ”Technická univerzita v Liberci”, ”Fakulta architek-
tury
” (fakulteten för arkitektur) (från 1994) inom studieprogrammet arkitektur och
fysisk planering inom ämnesområdet arkitektur,
— Examensbevis som utfärdas av ”Akademie výtvarných umění v Praze” inom studie-
programmet för konst inom ämnesområdet arkitekturplanering,
— Examensbevis som utfärdas av ”Vysoká škola umělecko-průmyslová v Praze” inom
studieprogrammet för konst inom ämnesområdet arkitektur,
— Intyg om den auktorisering som utfärdas av ”Česká komora architektů” utan någon
specificering av området eller inom området byggnadskonstruktion.
Danmark
— Examensbevis som utfärdas av statens arkitektskolor i Köpenhamn och Århus (ar-
chitekt)
— Registreringsbevis utfärdade av arkitektnämnden i enlighet med lag nr 202 av
den 28 maj 1975 (registreret arkitekt)
— Examensbevis utfärdade av civilingenjörshögskolorna (bygningskonstruktør), till-
sammans med ett intyg från de behöriga myndigheterna att personen i fråga har
fått sina formella kvalifikationer prövade genom en bedömning av projekt som
utarbetats och verkställts av personen i fråga, under det att han eller hon under
minst sex år aktivt utövade den verksamhet som åsyftas i artikel 48 i detta direktiv
1987/1988
Deutschland
— Examensbevis som utfärdas av konstakademierna (Dipl.-Ing., Architekt) (HfbK)
— Examensbevis som utfärdas av arkitekturinstitutionerna (Architektur/Hochbau) vid
Technische Hochschulen, vid arkitekturinstitutionerna (Architektur/Hochbau) vid
tekniska högskolor, arkitekturinstitutionerna (Architektur/Hochbau) vid universitet,
och, i den mån dessa anstalter har sammanslagits till Gesamthochschulen, vid
arkitekturinstitutionerna (Architektur/Hochbau) vid Gesamthochschulen (Dipl.-Ing.
och varje annan titel som kan komma att senare fastställas för innehavare av dessa
examensbevis)
— Examensbevis som utfärdats av arkitekturinstitutionerna (Architektur/Hochbau) vid
Fachhochsulen och, i den mån som dessa anstalter har sammanslagits till Gesamt-
hochschulen, av arkitekturinstitutionerna (Architektur/Hochbau) vid Gesamthoch-
schulen, när studietiden är kortare än fyra år men minst tre år, tillsammans med
ett certifikat som styrker en fyraårig yrkeserfarenhet i Förbundsrepubliken Tyskland
och som utfärdats av yrkesorganisationen i enlighet med artikel 47.1 (Ingenieur
grad. och varje annan titel som kan komma att senare fastställas för innehavare
av dessa examensbevis)
— Examensbevis (Prüfungszeugnisse) som utfärdats före den 1 januari 1973 av arki-
tekturinstitutionerna vid Ingenieurschulen och vid Werkkunstschulen, tillsammans
med ett intyg från de behöriga myndigheterna att personen i fråga har fått sina
formella kvalifikationer prövade genom en bedömning av projekt som utarbetats
och verkställts av personen i fråga, under det att han eller hon under minst sex år
aktivt utövade den verksamhet som åsyftas i artikel 48 i detta direktiv
1987/1988
300
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 157
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
Eesti
— diplom arhitektuuri erialal, väljastatud Eesti Kunstiakadeemia arhitektuuri teadus-
konna poolt alates 1996. aastast (examensbevis i arkitekturstudier som utfärdas av
fakulteten för arkitektur vid estniska konstakademin sedan 1996), väljastatud Tal-
linna Kunstiülikooli poolt 1989-1995 (utfärdades av konsthögskolan i Tallinn 1989-
1995), väljastatud Eesti NSV Riikliku Kunstiinstituudi poolt 1951 - (utfärdades av
statens konstinstitut i Estlands SSR 1951-1988).
2006/2007
Eλλάς
— Examensbevis för ingenjörer och arkitekter som utfärdas av Metsovion Polytech-
nion i Aten, tillsammans med ett certifikat från Greklands tekniska nämnd som ger
rätten att utöva arkitektverksamhet
— Examensbevis för ingenjörer och arkitekter som utfärdas av Aristotelion Panepis-
timion i Thessaloniki, tillsammans med ett certifikat från Greklands tekniska nämnd
som ger rätten att utöva arkitektverksamhet
— Examensbevis för ingenjörer och civilingenjörer som utfärdas av Metsovion Poly-
technion i Aten, tillsammans med ett certifikat från Greklands tekniska nämnd som
ger rätten att utöva arkitektverksamhet
— Examensbevis för ingenjörer och civilingenjörer som utfärdas av Artistotelion Pa-
nepistimion i Thessaloniki, tillsammans med ett certifikat från Greklands tekniska
nämnd som ger rätten att utöva arkitektverksamhet
— Examensbevis för ingenjörer och civilingenjörer som utfärdas av Panepistimion
Thrakis, tillsammans med ett certifikat från Greklands tekniska nämnd som ger
rätten att utöva arkitektverksamhet
— Examensbevis för ingenjörer och civilingenjörer som utfärdas av Panepistimion
Patron, tillsammans med ett certifikat från Greklands tekniska nämnd som ger rätten
att utöva arkitektverksamhet
1987/1988
España
Den officiella arkitekttiteln (título oficial de arquitecto) tilldelad av departementet för
utbildning och vetenskap eller av universiteten
1987/1988
France
— Det statliga arkitektdiplomet, som utfärdats av utbildningsdepartementet fram till
1959 och sedan dess av kulturdepartementet (architecte DPLG)
— Examensbevis som utfärdats av ”Ecole spéciale d'architecture” (architecte DESA)
— Examensbevis som sedan 1955 utfärdats av arkitekturinstitutionen vid ”Ecole na-
tionale supérieure des arts et industries de
Strasbourg” (f.d. ”Ecole nationale d'in-
génieurs de
Strasbourg”) (architecte ENSAIS)
1987/1988
Hrvatska
— ”Magistar inženjer arhitekture i urbanizma/magistra inženjerka arhitekture i urba-
nizma
” utfärdat av Arhitektonski fakultet Sveučilišta u Zagrebu
— ”Magistar inženjer arhitekture/magistra inženjerka arhitekture” utfärdat av
Gra
đevinsko-arhitektonski fakultet Sveučilišta u Splitu
— ”Magistar inženjer arhitekture/magistra inženjerka arhitekture” utfärdat av Fakultet
gra
đevinarstva, arhitekture i geodezije Sveučilišta u Splitu
— ”Diplomirani inženjer arhitekture” utfärdat av Arhitektonski fakultet Sveučilišta u
Zagrebu
— ”Diplomirani inženjer arhitekture/diplomirana inženjerka arhitekture” utfärdat av
Gra
đevinsko-arhitektonski fakultet Sveučilišta u Splitu
— ”Diplomirani inženjer arhitekture/diplomirana inženjerka arhitekture” utfärdat av
Fakultet gra
đevinarstva, arhitekture i geodezije Sveučilišta u Splitu
— ”Diplomirani arhitektonski inženjer” utfärdat av Arhitektonski fakultet Sveučilišta u
Zagrebu
— ”Inženjer” utfärdat av Arhitektonski fakultet Sveučilišta u Zagrebu
— ”Inženjer” utfärdat av Arhitektonsko-građevinsko-geodetski fakultet Sveučilišta u
Zagrebu för avslutade studier vid Arhitektonski odjel Arhitektonsko-gra
đevinsko-
geodetskog fakulteta
— ”Inženjer” utfärdat av Tehnički fakultet Sveučilišta u Zagrebu för avslutade studier
vid Arhitektonski odsjek Tehni
čkog fakulteta
Tredje läså-
ret efter an-
slutningen
▼M8
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
301
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 158
▼M8
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
— ”Inženjer” utfärdat av Tehnički fakultet Sveučilišta u Zagrebu för avslutade studier
vid Arhitektonsko-
inženjerski odjel Tehničkog fakulteta
— ”Inženjer arhitekture” utfärdat av Arhitektonski fakultet Sveučilišta u Zagrebu
Samtliga behörighetsbevis ska åtföljas av ett intyg om medlemsskap i kroatiska arkitekt-
kammaren (Hrvatska komora arhitekata), som utfärdats av kroatiska arkitektkammaren i
Zagreb.
Ireland
— ”Bachelor of Architecture” som utfärdas av ”National University of Ireland” (B.
Arch. N.U.I.) till dem som utexamineras i arkitektur vid
”University College” i
Dublin
— Examensbevis för arkitekter på universitetsnivå som utfärdas av ”College of Tech-
nology
”, Bolton Street, Dublin (Diplom. Arch.)
— Certifikat som associerad medlem i ”Royal Institute of Architects of Ireland”
(A.R.I.A.I.)
— Certifikat som medlem i ”Royal Institute of Architects of Ireland” (M.R.I.A.I.)
1987/1988
Italia
— ”Laurea in architettura” utfärdade av universitet, tekniska högskolor och högsko-
lorna för arkitektur i Venedig och Reggio Calabria, tillsammans med de examens-
bevis som berättigar innehavaren att självständigt utöva arkitektyrket, utfärdade av
utbildningsministern, efter det att kandidaten inför en behörig nämnd har avlagt den
statliga examen som gör honom eller henne berättigad att självständigt utöva yrket
(dott. architetto)
— ”Laurea in ingegneria” i byggnadskonstruktion som utfärdas av universitet och
tekniska högskolor, tillsammans med de examensbevis som gör innehavaren berät-
tigad att självständigt utöva ett yrke inom arkitekturområdet, utfärdade av utbild-
ningsministern, efter det att kandidaten inför en behörig nämnd har avlagt den
statliga examen som gör honom eller henne berättigad att självständigt utöva yrket
(dott. ing. Architetto ou dott. ing. in ingegneria civile)
1987/1988
Κύπρος
— Βεβαίωση Εγγραφής στο Μητρώο Αρχιτεκτόνων που εκδίδεται από το
Επιστημονικό και Τεχνικό Επιμελητήριο Κύπρου (intyg om registrering i arkitektre-
gistret som utfärdas av Cyperns vetenskapliga och tekniska kammare (ETEK))
2006/2007
Latvija
— ”Arhitekta diploms”, ko izsniegusi Latvijas Valsts Universitātes Inženierceltniecības
fakult
ātes Arhitektūras nodaļa līdz 1958. gadam, Rīgas Politehniskā Institūta Celt-
niec
ības fakultātes Arhitektūras nodaļa no 1958. gada līdz 1991.gadam, Rīgas
Tehnisk
ās Universitātes Arhitektūras fakultāte kopš 1991. gada, un ”Arhitekta prak-
ses sertifik
āts”, ko izsniedz Latvijas Arhitektu savienība (examensbevis för arkitek-
ter, som utfärdades av avdelningen för arkitektur vid fakulteten för civilingenjörs-
studier vid Lettlands statliga universitet fram till 1958, av avdelningen för arkitektur
vid fakulteten för civilingenjörsstudier vid Rigas tekniska högskola 1958
—1991 och
som utfärdas av fakulteten för arkitektur vid Rigas tekniska universitet sedan 1991,
samt intyg om registrering som utfärdas av Lettlands arkitektförbund)
2006/2007
Lietuva
— Examensbevis för ingenjörarkitekter/arkitekter som utfärdades av Kauno politech-
nikos institutas fram till 1969 (in
žinierius architektas/architektas),
— Examensbevis i arkitekt/kandidatexamen i arkitektur/magisterexamen i arkitektur
som utfärdats av Vilnius
inžinerinis statybos institutas fram till 1990, av Vilniaus
technikos universitetas fram till 1996 och av Vilnius Gedimino technikos universi-
tetas sedan 1996 (architektas/architekt
ūros bakalauras/architektūros magistras),
— Examensbevis för specialstudier som utfärdats för avslutad kurs i arkitektur/kandi-
datexamen i arkitektur/magisterexamen i arkitektur av LTSR Valstybinis dail
ės
institutas et par la Vilniaus dail
ės akademija sedan 1990 (architektūros kursas/ar-
chitekt
ūros bakalauras/architektūros magistras),
— Examensbevis för kandidatexamen i arkitektur/magisterexamen i arkitektur som
utfärdas av Kauno technologijos universitetas sedan 1997 (architekt
ūros bakalau-
ras/architekt
ūros magistras);
Alla dessa examensbevis skall åtfäljas av det intyg om medlemskap utfärdat av intygs-
kommittén som ger rätt att bedriva verksamhet inom arkitekturens område (certifierad
arkitekt/Atestuotas architektas)
2006/2007
▼B
302
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 159
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
Magyarország
— Examensbevis ”okleveles építészmérnök” (examensbevis för arkitekter, magister-
examen i arkitektur) som utfärdas av universiten,
— Examensbevis ”okleveles építész tervező művész” (examensbevis för magister-
examen i arkitektur och i ingenjörsvetenskap) som utfärdas av universiten.
2006/2007
Malta
— Perit: Lawrja ta' Perit utfärdas av Universita’ ta' Malta, vilket ger rätt till registrering
som
”Perit”.
2006/2007
Nederland
— Utbildningsbevis som anger att innehavaren har avlagt examen i arkitektur på uni-
versitetsnivå och som utfärdats av arkitekturinstitutionerna vid de tekniska högsko-
lorna i Delft eller Eindhoven (bouwkundig ingenieur)
— Examensbevis som utfärdas av arkitektakademier erkända av staten (architect)
— Examensbevis som fram till 1971 utfärdats av de tidigare arkitekthögskolorna (Ho-
ger Bouwkunstonderricht) (architect HBO)
— Examensbevis som fram till 1970 utfärdats av de tidigare arkitekthögskolorna
(voortgezet Bouwkunstonderricht) (architect VBO)
— Utbildningsbevis som anger att personen i fråga har avlagt en examen som anordnas
av arkitektrådet för
”Bond van Nederlandse Architecten” (nederländska arkitektför-
bundet, BNA) (architect)
— Examensbevis från ”Stichtung Institut voor Architectuur” (stiftelsen ”Arkitektur-
institutet
”) (IVA) som utfärdas efter fullgörande av en kurs som anordnas av denna
stiftelse och tagit minst fyra år i anspråk (architect), tillsammans med ett utbild-
ningsbevis från de behöriga myndigheterna om att personen i fråga har fått sina
formella kvalifikationer prövade genom en bedömning av projekt som utarbetats
och verkställts av personen i fråga, under det att han eller hon under minst sex år
aktivt utövade den verksamhet som åsyftas i artikel 44 i detta direktiv
— Utbildningsbevis som utfärdas av de behöriga myndigheterna med uppgift om att
vederbörande innan den 5 augusti 1985 avlade den examen på universitetsnivå,
”kandidaat in de bouwkunde”, som anordnas av de tekniska högskolorna i Delft
eller Eindhoven, och att han eller hon under en tid av minst fem år omedelbart före
den dagen utövade arkitektverksamhet av sådan art och betydelse att den i enlighet
med Nederländernas krav garanterar att han eller hon är kompetent att utöva denna
verksamhet (architect)
— Utbildningsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna enbart till personer som
innan den 5 augusti 1985 uppnått 40 års ålder, vilket intygar att personen i fråga
under en tid av minst fem år omedelbart före detta datum hade utövat arkitektverk-
samhet av sådan art och betydelse att den i enlighet med Nederländernas krav
garanterar att han eller hon är kompetent att utöva denna verksamhet (architect)
— De utbildningsbevis som avses i sjunde och åttonde strecksatserna behöver inte
längre erkännas från och med dagen för ikraftträdandet i Nederländerna av lagar
och andra författningar som reglerar påbörjandet och utövandet av arkitektverksam-
het med yrkesbeteckningen arkitekt, i den mån som dessa utbildningsbevis i enlig-
het med sådana bestämmelser inte ger tillstånd att utöva verksamheten med denna
yrkestitel
1987/1988
Österreich
— Examensbevis som utfärdas av de tekniska högskolorna i Wien och Graz liksom av
institutionerna för arkitektur (Architektur), civilingenjörsstudier (Bauingenieurwesen
Hochbau) och konstruktion (Wirtschaftingenieurwesen
— Bauwesen) vid fakulteten
för civilingenjörsstudier och arkitektur vid universitetet i Innsbruck
— Examensbevis som utfärdas av institutionen för mark- och vattenhushållning (Kul-
turtechnik und Wasserwirtschaft) vid lantbrukshögskolan
— Examensbevis som utfärdas av arkitekturinstitutionen vid konstindustrihögskolan i
Wien
— Examensbevis som utfärdas av arkitekturinstitutionen vid konstakademien i Wien
1997/1998
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
303
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 160
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
— Examensbevis för diplomerade ingenjörer (Ing.), som utfärdas av tekniska högsko-
lor, tekniska skolor eller tekniska byggnadsskolor, tillsammans med licensen
”Bau-
meister
”, som intygar att innehavaren har minst sex års yrkeserfarenhet i Österrike,
vilket skall stadfästas i en examen
— Examensbevis som utfärdas av arkitekturinstitutionen vid konstindustrihögskolan i
Linz
— Utbildningsbevis för utövande av yrket civilingenjör eller ingenjör med specialis-
tinriktning på konstruktion (Hochbau, Bauwesen, Wirtschaftsingenieurwesen
—
Bauwesen, Kulturtechnik und Wasserwirtschaft), som utfärdas i enlighet med lagen
om offentliga bygg- och anläggningstekniker (Ziviltechnikergesetz, BGBI, n
o
156/
1994)
Polska
Examensbevis som utfärdats av fakulteterna för arkitektur vid:
— Warszawas tekniska universitet, fakulteten för arkitektur i Warszawa (Politechnika
Warszawska, Wydzia
ł Architektury); yrkestitel för arkitekter: inżynier architekt,
magister nauk technicznych;
inżynier architekt; inżyniera magistra architektury;
magistra in
żyniera architektury; magistra inżyniera architekta; magister inżynier
architekt. (titel 1945-1948:
inżynier architekt, magister nauk technicznych; titel
1951
— 1956: inżynier architekt; titel 1954 — 1957, andra stadiet: inżyniera
magistra architektury; titel 1957
— 1959: inżyniera magistra architektury; titel
1959
— 1964: magistra inżyniera architektury; titel 1964 — 1982: magistra
inżyniera architekta; titel 1983 — 1990: magister inżynier architekt; titel sedan
1991: magistra
inżyniera architekta)
— Krakóws tekniska universitet, fakulteten för arkitektur i Kraków (Politechnika Kra-
kowska,
Wydział Architektury); yrkestitel för arkitekter: magister inżynier architekt
(1945
— 1953 Bergshögskolan, tekniska fakulteten för arkitektur — Akademia
Górniczo-Hutnicza, Politechniczny Wydzia
ł Architektury)
— Wrocławs tekniska universitet, fakulteten för arkitektur i Wrocław (Politechnika
Wroc
ławska, Wydział Architektury); yrkestitel för arkitekter: inżynier architekt ma-
gister nauk technicznych; magister
inżynier Architektury; magister inżynier archi-
tekt. (titel 1949-1964:
inżynier architekt, magister nauk technicznych; titel 1956 —
1964: magister
inżynier architektury; titel sedan 1964: magister inżynier architekt)
— Schlesiens tekniska universitet, fakulteten för arkitektur i Gliwice (Politechnika
Śląska, Wydział Architektury); yrkestitel för arkitekter: inżynier architekt; magister
inżynier architekt. (1945 — 1955, fakulteten för ingenjörsvetenskap och byggnads-
konst
— Wydział Inżynieryjno-Budowlany, titel: inżynier architekt; 1961 — 1969,
fakulteten för industriell och allmän byggnadskonst
— Wydział Budownictwa Prze-
mys
łowego i Ogólnego, titel: magister inżynier architekt; 1969 — 1976, fakulteten
för civilingenjörsstudier och arkitektur
— Wydział Budownictwa i Architektury,
titel: magister in
żynier architekt; sedan 1977, fakulteten för arkitektur — Wydział
Architektury, titel: magister in
żynier architekt och sedan 1995, titel: inżynier ar-
chitekt)
— Poznańs tekniska universitet, fakulteten för arkitektur i Poznań (Politechnika
Pozn
ańska, Wydział Architektury); yrkestitel för arkitekter: inżynier architektury;
inżynier architekt; magister inżynier architekt (1945 — 1955, ingenjörsskolan, fa-
kulteten för arkitektur
— Szkoła Inżynierska, Wydział Architektury, titel: inżynier
architektury; titel sedan 1978: magister in
żynier architekt och sedan 1999: inżynier
architekt)
— Tekniska universitetet i Gdańsk, fakulteten för arkitektur i Gdańsk (Politechnika
Gd
ańska, Wydział Architektury); yrkestitel för arkitekter: magister inżynier archi-
tekt. (1945
— 1969 fakulteten för arkitektur — Wydział Architektury, 1969 —
1971 fakulteten för civilingenjörsstudier och arkitektur
— Wydział Budownictwa i
Architektury, 1971
— 1981 Institutet för arkitektur och fysisk planering — Instytut
Architektury i Urbanistyki, sedan 1981 fakulteten för arkitektur
— Wydział Archi-
tektury)
— Białystoks tekniska universitet, fakulteten för arkitektur i Białystok (Politechnika
Bia
łostocka, Wydział Architektury); yrkestitel för arkitekter: magister inżynier ar-
chitekt (1975
— 1989 Institutet för arkitektur — Instytut Architektury)
2006/2007
304
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 161
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
— Tekniska universitetet i Łódź, fakulteten för civilingenjörsstudier, arkitektur och
miljöingenjörsvetenskap i
Łódź (Politechnika Łódzka, Wydział Budownictwa, Ar-
chitektury i
Inżynierii Środowiska); yrkestitel för arkitekter: inżynier architekt; ma-
gister
inżynier architekt (1973 — 1993 fakulteten för civilingenjörsstudier och
arkitektur
— Wydział Budownictwa i Architektury och sedan 1992 fakulteten för
civilingenjörsstudier, arkitektur och miljöingenjörsvetenskap
— Wydział Budow-
nictwa, Architektury i
Inżynierii Środowiska; titel: 1973-1978 inżynier architekt,
sedan 1978 magister in
żynier architekt)
— Tekniska universitetet i Szczecin, fakulteten för civilingenjörsstudier och arkitektur i
Szczecin (Politechnika Szczeci
ńska, Wydział Budownictwa i Architektury); yrkes-
titel för
arkitekter: inżynier architekt; magister inżynier architekt (1948 — 1954,
Ingenjörshögskolan, fakulteten för arkitektur
— Wyższa Szkoła Inżynierska, Wyd-
zia
ł Architektury, titel: inżynier architekt, sedan 1970 magister inżynier architekt
och sedan 1998
inżynier architekt)
Alla dessa examensbevis skall åtföljas av det intyg om medlemskap utfärdat av det
behöriga regionala arkitektorganet i Polen som ger rätt att bedriva verksamhet inom
arkitekturens område i Polen.
Portugal
— Examensbeviset ”diploma do curso especial de arquitectura” utfärdat av konstaka-
demierna i Lissabon och Porto
— Arkitektdiplomet ”diploma de arquitecto” utfärdat av konstakademierna i Lissabon
och Porto
— Examensbeviset ”diploma do curso de arquitectura” utfärdat av de högre konstaka-
demierna i Lissabon och Porto
— Examensbeviset ”diploma de licenciatura em arquitectura” utfärdat av den högre
konstakademien i Lissabon
— Examensbeviset ”carta de curso de licenciatura em arquitectura” utfärdat av Lis-
sabons tekniska universitet och av Portos universitet
— Civilingenjörsexamen (licenciatura em engenharia civil) utfärdat av den tekniska
högskolan vid det tekniska universitetet i Lissabon
— Civilingenjörsexamen (licenciatura em engenharia civil) utfärdat av den vetenskap-
liga och tekniska fakulteten (de Engenharia) vid universitetet i Porto
— Civilingenjörsexamen (licenciatura em engenharia civil) utfärdat av den vetenskap-
liga och tekniska fakulteten vid universitetet i Coimbra
— Civilingenjörsexamen med inriktning på produktion (licenciatura em engenharia
civil, produção) utfärdat av universitetet i Minho
1987/1988
România
Universitatea de Arhitectur
ă și Urbanism ”Ion Mincu” București (Universitetet för ar-
kitektur och urbanism
”Ion Mincu” i Bukarest):
— 1953–1966: Institutul de Arhitectură ”Ion Mincu” București (Institutet för arkitektur
”Ion Mincu” i Bukarest), Arhitect (arkitekt),
— 1967–1974: Institutul de Arhitectură ”Ion Mincu” București (Institutet för arkitektur
”Ion Mincu” i Bukarest), Diplomă de Arhitect, Specialitatea Arhitectură (examens-
bevis för arkitekt, specialisering arkitektur),
— 1975–1977: Institutul de Arhitectură ”Ion Mincu” București, Facultatea de Arhitec-
tur
ă (Institutet för arkitektur ”Ion Mincu” i Bukarest, fakulteten för arkitektur),
Diplom
ă de Arhitect, Specializarea Arhitectură (examensbevis för arkitekt, specia-
lisering arkitektur),
— 1978–1991: Institutul de Arhitectură ”Ion Mincu” București, Facultatea de Arhitec-
tur
ă și Sistematizare (Institutet för arkitektur ”Ion Mincu” i Bukarest, fakulteten för
arkitektur och systematisering), Diplom
ă de Arhitect, Specializarea Arhitectură și
Sistematizare (examensbevis för arkitekt, specialisering arkitektur och systematise-
ring),
— 1992–1993: Institutul de Arhitectură ”Ion Mincu” București, Facultatea de Arhitec-
tur
ă și Urbanism (Institutet för arkitektur ”Ion Mincu” i Bukarest, fakulteten för
arkitektur och urbanism), Diplom
ă de Arhitect, specializarea Arhitectură și Urba-
nism (examensbevis för arkitekt, specialisering arkitektur och urbanism),
2009/2010
▼M1
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
305
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 162
▼M1
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
— 1994–1997: Institutul de Arhitectură ”Ion Mincu” București, Facultatea de Arhitec-
tur
ă și Urbanism (Institutet för arkitektur ”Ion Mincu” i Bukarest, fakulteten för
arkitektur och urbanism), Diplom
ă de Licență, profilul Arhitectură, specializarea
Arhitectur
ă (examensbevis för Licență, studieområde arkitektur, specialisering arki-
tektur),
— 1998–1999: Institutul de Arhitectură ”Ion Mincu” București, Facultatea de Arhitec-
tur
ă (Institutet för arkitektur ”Ion Mincu” i Bukarest, fakulteten för arkitektur),
Diplom
ă de Licență, profilul Arhitectură, specializarea Arhitectură (examensbevis
för Licen
ță, studieområde arkitektur, specialisering arkitektur),
— från och med 2000 Universitatea de Arhitectură și Urbanism ”Ion Mincu” Bucu-
re
ști, Facultatea de Arhitectură (Universitetet för arkitektur och urbanism ”Ion Min-
cu” Bukarest, fakulteten för arkitektur), Diplomă de Arhitect, profilul Arhitectură,
specializarea Arhitectur
ă (examensbevis för arkitekt, studieområde arkitektur, spe-
cialisering arkitektur).
Universitatea
Tehnică din Cluj-Napoca (Tekniska universitetet i Cluj-Napoca):
— 1990–1992: Institutul Politehnic din Cluj-Napoca, Facultatea de Construcții (Poly-
tekniska institutet Cluj-Napoca, fakulteten för
civilingenjörsstudier), Diplomă de
Arhitect, profilul Arhitectur
ă, specializarea Arhitectură (examensbevis för arkitekt,
studieområde arkitektur, specialisering arkitektur),
— 1993–1994: Universitatea Tehnică din Cluj-Napoca, Facultatea de Construcții (Tek-
niska universitetet i Cluj-Napoca, fakulteten för civilingenjörsstudier),
Diplomă de
Arhitect, profilul Arhitectur
ă, specializarea Arhitectură (examensbevis för arkitekt,
studieområde arkitektur, specialisering arkitektur),
— 1994–1997: Universitatea Tehnică din Cluj-Napoca, Facultatea de Construcții (Tek-
niska universitetet i Cluj-Napoca, fakulteten för civilingenjörsstudier),
Diplomă de
Arhitect, profilul Arhitectur
ă, specializarea Arhitectură (examensbevis för Licență,
studieområde arkitektur, specialisering arkitektur),
— 1998–1999: Universitatea Tehnică din Cluj-Napoca, Facultatea de Arhitectură și
Urbanism (Tekniska universitetet i Cluj-Napoca, fakulteten för arkitektur och urba-
nism), Diplom
ă de Licență, profilul Arhitectură, specializarea Arhitectură (examens-
bevis för Licen
ță, studieområde arkitektur, specialisering arkitektur),
— från och med 2000 Universitatea Tehnică din Cluj-Napoca, Facultatea de Arhitec-
tur
ă și Urbanism (Tekniska universitetet i Cluj-Napoca, fakulteten för arkitektur och
urbanism), Diplom
ă de Arhitect, profilul Arhitectură, specializarea Arhitectură (ex-
amensbevis för arkitekt, studieområde arkitektur, specialisering arkitektur).
Universitatea
Tehnică ”Gh. Asachi” Iași (Tekniska universitetet ”Gh. Asachi” i Iași):
— 1993: Universitatea Tehnică ”Gh. Asachi” Iași, Facultatea de Construcții și Arhitec-
tur
ă (Tekniska universitetet ”Gh. Asachi” i Iași, fakulteten för civilingenjörsstudier
och arkitektur), Diplom
ă de Arhitect, profilul Arhitectură, specializarea Arhitectură
(examensbevis för arkitekt, studieområde arkitektur, specialisering arkitektur),
— 1994–1999: Universitatea Tehnică ”Gh. Asachi” Iași, Facultatea de Construcții și
Arhitectur
ă (Tekniska universitetet ”Gh.Asachi” Iași, fakulteten för civilingenjörs-
studier och arkitektur), Diplom
ă de Licență, profilul Arhitectură, specializarea Ar-
hitectur
ă (examensbevis för Licență, studieområde arkitektur, specialisering arkitek-
tur),
— 2000–2003: Universitatea Tehnică ”Gh. Asachi” Iași, Facultatea de Construcții și
Arhitectur
ă (Tekniska universitetet ”Gh. Asachi” i Iași, fakulteten för civilingenjörs-
studier och arkitektur), Diplom
ă de Arhitect, profilul Arhitectură, specializarea Ar-
hitectur
ă (examensbevis för arkitekt, studieområde arkitektur, specialisering arkitek-
tur),
— från och med 2004 Universitatea Tehnică ”Gh. Asachi” Iași, Facultatea de Arhitec-
tur
ă (Tekniska universitetet ”Gh. Asachi” i Iași, fakulteten för arkitektur), Diplomă
de Arhitect, profilul Arhitectur
ă, specializarea Arhitectură (examensbevis för arki-
tekt, studieområde arkitektur, specialisering arkitektur.
Universitatea Politehnica din Timi
șoara (Polytekniska universitetet i Timișoara):
— 1993–1995: Universitatea Tehnică din Timișoara, Facultatea de Construcții (Tek-
niska universitetet i Timi
șoara, fakulteten för civilingenjörsstudier), Diplomă de
Arhitect, profilul Arhitectur
ă și urbanism, specializarea Arhitectură generală (ex-
amensbevis för arkitekt, studieområde arkitektur och urbanism, specialisering all-
män arkitektur),
306
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 163
▼M1
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
— 1995–1998: Universitatea Politehnica din Timișoara, Facultatea de Construcții (Po-
lytekniska universitetet i Tim
ișoara, fakulteten för civilingenjörsstudier), Diplomă de
Licen
ță, profilul Arhitectură, specializarea Arhitectură (examensbevis för Licență,
studieområde arkitektur, specialisering arkitektur),
— 1998–1999: Universitatea Politehnica din Timișoara, Facultatea de Construcții și
Arhitectur
ă (Polytekniska universitetet i Timișoara, fakulteten för civilingenjörsstu-
dier och arkitektur), Diplom
ă de Licență, profilul Arhitectură, specializarea Arhitec-
tur
ă (examensbevis för Licență, studieområde arkitektur, specialisering arkitektur),
— från och med 2000 Universitatea Politehnica din Timișoara, Facultatea de Con-
struc
ții și Arhitectură (Polytekniska universitetet i Timișoara, fakulteten för civil-
ingenjörsstudier och arkitektur), Diplom
ă de Arhitect, profilul Arhitectură, specia-
lizarea Arhitectur
ă (examensbevis för arkitekt, studieområde arkitektur, specialise-
ring arkitektur).
Universitatea din Oradea (Oradeas universitet):
— 2002: Universitatea din Oradea, Facultatea de Protecția Mediului (Oradeas univer-
sitet, fakulteten för miljöskydd), Diplom
ă de Arhitect, profilul Arhitectură, specia-
lizarea Arhitectur
ă (examensbevis för arkitekt, studieområde arkitektur, specialise-
ring arkitektur),
— från och med 2003 Universitatea din Oradea, Facultatea de Arhitectură și Con-
struc
ții (Oradeas universitet, fakulteten för arkitektur och civilingenjörsstudier), Di-
plom
ă de Arhitect, profilul Arhitectură, specializarea Arhitectură (examensbevis för
arkitekt, studieområde arkitektur, specialisering arkitektur).
Universitatea Spiru Haret Bucure
ști (Spiru Haret-universitetet i Bukarest):
— från och med 2002 Universitatea Spiru Haret București, Facultatea de Arhitectură
(Spiru Haret-universitetet i Bukarest, fakulteten för arkitektur),
Diplomă de Arhitect,
profilul Arhitectur
ă, specializarea Arhitectură (examensbevis för arkitekt, studie-
område arkitektur, specialisering arkitektur).
Slovenija
— ”Univerzitetni diplomirani inženir arhitekture/univerzitetna diplomirana inženirka
arhitekture
” (examensbevis i arkitektur från universitet) som utfärdas av fakulteten
för arkitektur, vilket tillsammans med ett intyg från den behöriga myndighet på
arkitekturområdet som erkänns i lag ger rätt att bedriva verksamhet inom arkitek-
turens område,
— Examensbevis från universitetet som utfärdas av tekniska fakulteter och är förenat
med titeln
”univerzitetni diplomirani inženir (univ.dipl.inž.)/univerzitetna diplomi-
rana
inženirka”, vilket tillsammans med ett intyg från den behöriga myndighet på
arkitekturområdet som erkänns i lag ger rätt att bedriva verksamhet inom arkitek-
turens område.
2006/2007
Slovensko
— Examensbevis inom ämnesområdet ”arkitektur och byggnadskonstruktion” (”archi-
tektúra a pozemné stavite
ľstvo”) som utfärdades av den slovakiska tekniska hög-
skolan (Slovenská vysoká
škola technická) i Bratislava 1950 — 1952 (titel: Ing.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”arkitektur” (”architektúra”) som utfärdades av
fakulteten för arkitektur och byggnadskonstruktion vid den slovakiska tekniska
högskolan (Fakulta architektúry a pozemného stavite
ľstva, Slovenská vysoká škola
technická) i Bratislava 1952-1960 (titel: Ing. arch.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”byggnadskonstruktion” (”pozemné stavi-
te
ľstvo”) som utfärdades av fakulteten för arkitektur och byggnadskonstruktion
vid den slovakiska tekniska högskolan (Fakulta architektúry a pozemného stavi-
te
ľstva, Slovenská vysoká škola technická) i Bratislava 1952 — 1960 (titel: Ing.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”arkitektur” (”architektúra”) som utfärdades av
fakulteten för civilingenjörsstudier vid den slovakiska tekniska högskolan (Stavebná
fakulta, Slovenská vysoká
škola technická) i Bratislava 1961 — 1976, (titel: Ing.
arch.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”byggnadskonstruktion” (”pozemné stavby”)
som utfärdades av fakulteten för civilingenjörsstudier vid den slovakiska tekniska
högskolan (Stavebná fakulta, Slovenská vysoká
škola technická) i Bratislava 1961
— 1976, (titel: Ing.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”arkitektur” (”architektúra”) som utfärdas av
fakulteten för arkitektur vid den slovakiska tekniska högskolan (Fakulta architek-
túry, Slovenská vysoká
škola technická) i Bratislava sedan 1977 (titel: Ing. arch.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”stadsplanering” (”urbanizmus”) som utfärdas
av fakulteten för arkitektur vid den slovakiska tekniska högskolan (Fakulta architek-
túry, Slovenská vysoká
škola technická) i Bratislava sedan 1977 (titel: Ing. arch.)
2006/2007
▼B
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
307
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 164
▼B
Land
Benämning på examensbeviset
Referensläsår
— Examensbevis inom ämnesområdet ”byggnadskonstruktion” (”pozemné stavby”)
som utfärdades av fakulteten för civilingenjörsstudier vid det slovakiska tekniska
universitetet (Stavebná fakulta, Slovenská technická univerzita) i Bratislava 1977
—
1997 (titel: Ing.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”arkitektur och byggnadskonstruktion” (”archi-
tektúra a pozemné stavby
”) som utfärdas av fakulteten för civilingenjörsstudier vid
det slovakiska tekniska universitetet (Stavebná fakulta, Slovenská technická univer-
zita) i Bratislava sedan 1998 (titel: Ing.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”byggnadskonstruktion — specialisering: arki-
tektur
” (”pozemné stavby — špecializácia: architektúra”) som utfärdades av fakul-
teten för civilingenjörsstudier vid det slovakiska tekniska universitetet (Stavebná
fakulta, Slovenská technická univerzita) i Bratislava 2000
— 2001, (titel: Ing.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”byggnadskonstruktion och arkitektur” (”po-
zemné stavby a architektúra
”) som utfärdas av fakulteten för civilingenjörsstudier
vid det slovakiska tekniska universitetet (Stavebná fakulta
— Slovenská technická
univerzita) i Bratislava sedan 2001 (titel: Ing.)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”arkitektur” (”architektúra”) som utfärdas av
akademin för konst och formgivning (Vysoká
škola výtvarných umení) i Bratislava
sedan 1969 (titel: Akad. arch. fram till 1990; Mgr. 1990
— 1992; Mgr. arch. 1992
— 1996; Mgr. art. sedan 1997)
— Examensbevis inom ämnesområdet ”byggnadskonstruktion” (”pozemné stavi-
te
ľstvo”) som utfärdades av fakulteten för civilingenjörsstudier vid det tekniska
universitetet (Stavebná fakulta, Technická univerzita) i Ko
šice 1981 — 1991 (titel:
Ing.)
Alla dessa examensbevis skall åtföljas av
— Intyg om auktorisation utfärdat av det slovakiska arkitektorganet (Slovenská komora
architektov) i Bratislava utan någon specificering av området eller inom området
”byggnadskonstruktion” (”pozemné stavby”) eller ”fysisk planering” (”územné plá-
novanie
”)
— Intyg om auktorisation utfärdat av det slovakiska civilingenjörsorganet (Slovenská
komora stavebných
inžinierov) i Bratislava inom området byggnadskonstruktion
(
”pozemné stavby”)
Suomi/Fin-
land
— Examensbevis utfärdade av arkitekturinstitutionerna vid de tekniska högskolorna
och universitet i Oulu (arkkitehti/arkitekt)
— Examensbevis utfärdade av de tekniska instituten (rakennusarkkitehti/byggnadsarki-
tekt)
1997/1998
Sverige
— Examensbevis utfärdade av Arkitekturskolan vid Kungliga Tekniska Högskolan,
Chalmers tekniska högskola och Lunds tekniska högskola vid universitetet i Lund
(arkitekt, magisterexamen i arkitektur)
— Bevis på medlemskap i Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR), om studierna har
bedrivits i en stat som omfattas av detta direktiv
1997/1998
United King-
dom
— De behörighetsbevis som utfärdas efter avlagd examen vid:
— Royal Institute of British Architects
— arkitektursektionerna vid universitet, tekniska högskolor, ”colleges”, akademier
(privata ”college”), ”Schools of Technology and Art” som den 10 juni 1985 var
erkända av l'Architects Registration Council i Storbritannien för upptagande i
registret (Architect)
— Utbildningsbevis som anger att innehavaren har en vedertagen rätt att bära yrkes-
titeln arkitekt med stöd av avsnitt 6.1 a, 6.1 b eller 6.1 d i
”l'Architects Registration
Act
” från 1931 (Architect)
— Utbildningsbevis som anger att innehavaren har en vedertagen rätt att bära yrkes-
titeln arkitekt med stöd av avsnitt 2 i
”l'Architects Registration Act” från 1938
(Architect)
1987/1988
308
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 165
▼B
BILAGA VII
Handlingar och intyg som kan krävas enligt artikel 50.1
1. Handlingar
a) Intyg om medborgarskap.
b) Kopia på de kompetens- eller examensbevis som ger rätt att utöva yrket i
fråga samt, i förekommande fall, ett intyg om vederbörandes yrkeserfarenhet.
De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten får uppmana
sökanden att lämna upplysningar om sin utbildning i den mån detta är nöd-
vändigt för att fastställa förekomsten av potentiella väsentliga olikheter i
förhållande till den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten i
enlighet med artikel 14. Om det är omöjligt för sökanden att lämna dessa
upplysningar skall de behöriga myndigheterna i den mottagande medlems-
staten vända sig till kontaktpunkten, den behöriga myndigheten eller något
annat relevant organ i ursprungsmedlemsstaten.
c) Ett intyg om verksamhetens karaktär och varaktighet, i de fall som avses i
artikel 16, utfärdat av behörig myndighet eller behörigt organ i ursprungs-
medlemsstaten eller den medlemsstat den utländske medborgaren kommer
från.
d) När en mottagande medlemsstats behöriga myndighet av personer som vill
utöva ett reglerat yrke kräver bevis för att de har gott namn och rykte eller att
de inte försatts i konkurs, eller temporärt upphäver eller förbjuder utövandet
av yrket i fall av grav yrkesmässig försummelse eller brottslig handling, skall
denna medlemsstat när det gäller andra medlemsstaters medborgare som vill
utöva yrket inom landet som tillräcklig bevisning godta uppvisande av hand-
lingar som utfärdats av behöriga myndigheter i den utländske sökandens
ursprungsmedlemsstat eller den medlemsstat han kommer från och som ut-
visar att dessa krav är uppfyllda. Dessa myndigheter skall tillhandahålla de
begärda handlingarna inom två månader.
När de behöriga myndigheterna i den utländske sökandens ursprungsmed-
lemsstat eller den medlemsstat han kommer från inte utfärdar sådana hand-
lingar som åsyftas i första stycket, skall dessa handlingar ersättas av en
försäkran under ed
— eller i stater där någon bestämmelse om försäkran
under ed inte finns av en försäkran på heder och samvete
— som lämnas
av den berörda personen inför en behörig rättslig eller administrativ myndig-
het eller, i förekommande fall, av en notarie eller behörigt fackligt organ i
personens ursprungsmedlemsstat eller den medlemsstat han kommer från.
Denna myndighet eller notarie skall utfärda ett intyg som styrker äktheten
av eden eller den högtidliga försäkran.
e) När en mottagande medlemsstat kräver bevis på fysisk och psykisk hälsa av
medborgare som vill utöva ett reglerat yrke, skall den medlemsstaten som
tillräcklig bevisning godta att det dokument uppvisas som krävs i den ut-
ländske medborgarens ursprungsstat. När ursprungsmedlemsstaten inte utfär-
dar sådana dokument, skall den mottagande medlemsstaten godta ett intyg
utfärdat av en behörig myndighet i denna stat. I sådana fall måste de behöriga
myndigheterna i ursprungsstaten tillhandahålla den begärda handlingen inom
två månader.
f) När en mottagande medlemsstat av de av sina egna medborgare som vill
utöva ett reglerat yrke kräver
— intyg angående sökandens ekonomiska ställning,
— bevis för att den berörda personen är försäkrad mot de ekonomiska risker
som är förenade med deras yrkesansvar i enlighet med gällande lagar och
bestämmelser i den mottagande medlemsstaten om försäkringsskyddets
villkor och omfattning,
Prop. 2015/16:44
Bilaga 1
309
2005L0036
— SV — 17.01.2014 — 010.003 — 166
▼B
▼M9
▼B
skall denna stat som tillräcklig bevisning godta intyg beträffande detta utfär-
dade av banker och försäkringsföretag i andra medlemsstater.
g) Ett intyg som bekräftar att den sökande inte temporärt eller definitivt har
förbjudits att utöva yrket eller inte har dömts för något brott, om medlems-
staten kräver sådana intyg av sina egna medborgare.
2. Intyg
För att underlätta tillämpningen av avsnitt III kapitel III i detta direktiv får en
medlemsstat föreskriva att personer som uppfyller utbildningsvillkoren samtidigt
med de bevis över formella kvalifikationer skall förete ett intyg från de behöriga
myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten som visar att dessa examensbevis är de
som avses i detta direktiv.
310
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/132
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/55/EU
av den 20 november 2013
om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU)
nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden
( IMI-förordningen )
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions-
sätt, särskilt artiklarna 46, 53.1 och 62,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio-
nella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-
téns yttrande (1),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och
av följande skäl:
(1)
Genom
Europaparlamentets och
rådets direktiv
2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande
av yrkeskvalifikationer (3) konsoliderades ett system för
ömsesidigt erkännande som ursprungligen grundade sig
på 15 direktiv. Det föreskriver automatiskt erkännande
för ett begränsat antal yrken, utgående från harmonise-
rade minimikrav för utbildning (sektorsyrken), en generell
ordning för erkännande av utbildningsbevis och auto-
matiskt erkännande av yrkeserfarenhet. I direktiv
2005/36/EG fastställs också ett nytt system för fritt till-
handahållande av tjänster. Det bör erinras om att tredje-
landsmedborgare som är familjemedlemmar till EU-med-
borgare åtnjuter likabehandling i enlighet med Europa-
parlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den
29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familje-
medlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom
medlemsstaternas territorier (4). Tredjelandsmedborgare
kan också åtnjuta likabehandling i fråga om erkännande
av examensbevis, utbildningsbevis och andra yrkeskvali-
fikationer i enlighet med relevanta nationella förfaranden,
enligt särskilda unionsrättsakter, t.ex. om varaktig bosätt-
ning, flyktingar, innehavare av EU-blåkort och forskare.
(1) EUT C 191, 29.6.2012, s. 103.
(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 9 oktober 2013 (ännu ej
offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 15 november 2013.
(3) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.
(2)
I sitt meddelande av den 27 oktober 2010 Inremarknads-
akten, Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka
förtroendet för inre marknaden
”Gemensamma insatser för att
skapa ny tillväxt
” identifierade kommissionen ett behov av
att modernisera unionsrätten på detta område. I sina slut-
satser av den 23 oktober 2011 stödde Europeiska rådet
en sådan modernisering och uppmanade Europaparla-
mentet och rådet att nå en politisk överenskommelse
om översyn av direktiv 2005/36/EG före slutet av 2012.
I sin resolution av den 15 november 2011 om tillämp-
ningen
av direktivet om yrkeskvalifikationer
(2005/36/EG) (5) uppmanade även Europaparlamentet
kommissionen att lägga fram ett förslag. I rapporten av
den 27 oktober 2010 om EU-medborgarskapet 2010 Att
avveckla hindren för EU-medborgarnas rättigheter betonas
behovet av att minska den administrativa bördan i sam-
band med erkännande av yrkeskvalifikationer.
(3)
Notarier som utses av en medlemsstats regering genom
en officiell utnämning bör uteslutas från tillämpnings-
området för direktiv 2005/36/EG med tanke på de spe-
cifika och olikartade system som gäller i de enskilda
medlemsstaterna för att få tillträde till och utöva yrket.
(4)
I syfte att stärka den inre marknaden och gynna den fria
rörligheten för yrkesutövare och samtidigt säkerställa ett
mer effektivt och transparent erkännande av yrkeskvali-
fikationer skulle ett europeiskt yrkeskort innebära ett
mervärde. Ett sådant kort skulle särskilt vara användbart
för att underlätta tillfällig rörlighet och erkännande enligt
det automatiska erkännandesystemet, samt för att främja
en förenklad erkännandeprocess enligt den generella ord-
ningen. Syftet med ett europeiskt yrkeskort är att för-
enkla erkännandesystemet och införa kostnads- och
driftseffektivisering som gynnar yrkesutövare och behö-
riga myndigheter. Införandet av ett europeiskt yrkeskort
bör beakta synpunkter på yrket i fråga och bör föregås av
en bedömning av dess lämplighet för det aktuella yrket
och dess effekter på medlemsstaterna. Bedömningen bör
vid behov göras tillsammans med medlemsstaterna. Det
europeiska yrkeskortet bör utfärdas på begäran av yrkes-
utövare och efter inlämnande av de nödvändiga doku-
menten och efter det att de behöriga myndigheterna slut-
fört tillhörande verifikationsförfaranden. Om det europe-
iska yrkeskortet är utfärdat i etableringssyfte bör det ut-
göra ett beslut om erkännande och behandlas som alla
andra beslut om erkännande enligt direktiv 2005/36/EG.
Det bör komplettera snarare än ersätta de registrerings-
krav som är kopplade till tillträdet till ett visst yrke. Det
är onödigt att införa ett europeiskt yrkeskort för jurister
eftersom de redan har försetts med yrkeskort enligt det
(4) EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.
(5) EUT C 153 E, 31.5.2013, s. 15.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
311
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/133
system som föreskrivs i rådets direktiv 77/249/EEG av
den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att
effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjäns-
ter (1) och Europaparlamentets och rådets direktiv
98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av
stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan med-
lemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls (2).
(5)
Det europeiska yrkeskortets funktion bör stödjas av in-
formationssystemet för den inre marknaden (IMI), inrättat
genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 1024/2012 (3). Kortet och IMI bör skapa synergier
och förtroende mellan de behöriga myndigheterna och
samtidigt undanröja administrativt dubbelarbete och
dubbla erkännandeförfaranden för de behöriga myndig-
heterna och skapa mer transparens och rättssäkerhet för
yrkesutövare.
(6)
Förfarandet för ansökan om och utfärdande av det euro-
peiska yrkeskortet bör vara klart strukturerat och omfatta
skyddsmekanismer och tillhörande rättigheter för sö-
kande att överklaga. Genomförandeakter bör specificera
översättningskraven och betalningssätten vad gäller de
avgifter som en sökande ska betala in så att arbetsflödet
i IMI inte avbryts eller hindras och behandlingen av an-
sökan inte försenas. Det är medlemsstaternas ansvar att
fastställa avgiftsnivån. Medlemsstaterna bör dock meddela
kommissionen om den fastställda avgiftsnivån. Det euro-
peiska yrkeskortet och tillhörande arbetsflöden i IMI bör
säkerställa de lagrade uppgifternas integritet, autenticitet
och konfidentialitet och förebygga olaglig och obehörig
tillgång till informationen i systemet.
(7)
Direktiv 2005/36/EG gäller bara yrkesutövare som vill
utöva samma yrke i en annan medlemsstat. Det finns
fall där den berörda verksamheten i den mottagande
medlemsstaten är en del av ett yrke med mer omfattande
verksamhetsområde än den i ursprungsmedlemsstaten.
Om skillnaderna mellan verksamhetsområdena är så
stora att ett fullständigt utbildningsprogram skulle krävs
för att yrkesutövarna ska kunna kompensera för brister,
och på begäran av yrkesutövarna, bör den mottagande
medlemsstaten under dessa särskilda omständigheter be-
vilja partiellt tillträde. Vid tvingande hänsyn av allmänt
intresse, i enlighet med domstolens rättspraxis rörande
artiklarna 49 och 56 i fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt (EUF-fördraget) och som kan komma att
vidareutvecklas, bör en medlemsstat kunna vägra partiellt
(1) EGT L 78, 26.3.1977, s. 17.
(2) EGT L 77, 14.3.1998, s. 36.
(3) EUT L 316, 14.11.2012, s. 1.
tillträde. Detta kan särskilt vara fallet för hälso- och sjuk-
vårdsyrken som har konsekvenser för folkhälsan eller
patientsäkerheten. Partiellt tillträde bör beviljas utan att
detta påverkar arbetsmarknadsparternas rätt att organi-
sera sig.
(8)
För att skydda de lokala konsumenterna i den motta-
gande medlemsstaten, bör tidsbegränsat och tillfälligt till-
handahållande av tjänster i en medlemsstat underställas
skyddsmekanismer, särskilt ett krav på minst ett års yr-
keserfarenhet under de tio år som föregår tillhandahål-
landet av tjänsten, i fall när yrket inte är reglerat i ur-
sprungsmedlemsstaten. I fråga om säsongsverksamhet
bör medlemsstaterna ha möjlighet att utföra kontroller
för att fastställa huruvida de tjänster som tillhandahålls
på deras territorium är temporära och tillfälliga. Den
mottagande medlemsstaten bör därför en gång om året
kunna kräva information om de tjänster som faktiskt
tillhandahålls på dess territorium, om inte tjänsteleveran-
tören frivilligt redan har lämnat sådan information.
(9)
Enligt direktiv 2005/36/EG får medlemsstaterna vidta åt-
gärder för att kontrollera en tjänsteleverantörs kvalifika-
tioner före det första tillhandahållandet av tjänster, när
det rör sig om reglerade yrken med inverkan på folk-
hälsan och säkerheten. Detta har lett till osäkerhet om
rättsläget och medfört att den behöriga myndigheten
själv kan avgöra om det finns behov av en sådan för-
handskontroll. För att säkerställa rättssäkerheten bör yr-
kesutövare från början kunna veta om en förhandskont-
roll av deras yrkeskvalifikationer behövs och när ett be-
slut om detta kan väntas. Villkoren för förhandskontroll
av yrkeskvalifikationer bör under alla omständigheter en-
ligt friheten att tillhandahålla tjänster inte vara strängare
än de villkor som omfattas av etableringsreglerna. När
det gäller reglerade yrken med konsekvenser för folkhäl-
san eller patientsäkerheten bör direktiv 2005/36/EG inte
påverka medlemsstaternas möjlighet att kräva ett obliga-
toriskt försäkringsskydd rörande yrkesverksamheter i en-
lighet med de gällande bestämmelserna i Europaparla-
mentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars
2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gräns-
överskridande hälso- och sjukvård (4) och Europaparla-
mentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 de-
cember 2006 om tjänster på den inre marknaden (5).
(10)
Yrkesutbildningssystem har visat sig vara ett användbart
verktyg för att säkra ungdomssysselsättningen och möj-
liggöra en smidig övergång från utbildning till yrkesverk-
samhet. Översynen av direktiv 2005/36/EG bör därför
fullt ut beakta olikheterna i dessa.
(4) EUT L 88, 4.4.2011, s. 45.
(5) EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.
312
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/134
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
(11)
För att tillämpa systemet för erkännande inom den ge-
nerella ordningen är det nödvändigt att indela de olika
nationella utbildnings- och yrkesutbildningssystemen i
olika nivåer. Dessa nivåer, som endast upprättas för att
den generella ordningen ska fungera, bör varken påverka
de nationella strukturerna för utbildning och yrkesutbild-
ning eller medlemsstaternas befogenheter på detta områ-
de, som exempelvis nationella strategier för genomföran-
det av den europeiska referensramen för kvalifikationer.
Den europeiska referensramen för kvalifikationer är ett
sätt att främja yrkeskvalifikationernas transparens och
jämförbarhet och kan vara en bra extra informationskälla
för de behöriga myndigheter som prövar yrkeskvalifika-
tioner som utfärdats i andra medlemsstater. Till följd av
Bolognaprocessen har universitet och högskolor anpassat
strukturen i sina program till en tvådelad nivåindelning
med examina på grundnivå och avancerad nivå. För att
garantera att de fem nivåer som fastställs i direktiv
2005/36/EG är förenliga med den nya examensstruk-
turen bör kandidatexamen klassificeras enligt nivå d
och magisterexamen enligt nivå e. De fem nivåer som
fastställs för tillämpningen av den generella ordningen
bör i princip inte längre användas som ett kriterium
för att utesluta unionsmedborgare från tillämpningsområ-
det för direktiv 2005/36/EG om detta står i strid med
principen om livslångt lärande.
(12)
Ansökningar om erkännande från yrkesutövare med ett
års yrkeserfarenhet och från medlemsstater som inte re-
glerar yrket i fråga bör behandlas på samma sätt som
ansökningar från yrkesutövare från en reglerande med-
lemsstat. Deras yrkeskvalifikationer bör jämföras med de
yrkeskvalifikationer som krävs i den mottagande med-
lemsstaten på grundval av yrkeskvalifikationsnivåerna en-
ligt direktiv 2005/36/EG. Om skillnaden är stor bör den
behöriga myndigheten ha möjlighet att införa kompen-
sationsåtgärder. Alla bedömningsmekanismer för teore-
tisk kunskap och praktiska färdigheter som eventuellt
krävs för tillträde till yrket som kompensationsåtgärder,
bör garantera och följa principerna om öppenhet och
opartiskhet.
(13)
I avsaknad av harmonisering av minimikraven i fråga om
utbildning för tillträde till de yrken som regleras genom
den generella ordningen bör de mottagande medlemssta-
terna fortfarande ha möjlighet att införa en kompensa-
tionsåtgärd. Sådana åtgärder bör vara proportionella och
särskilt ta hänsyn till de kunskaper, färdigheter och kom-
petenser som den sökande har förvärvat inom ramen för
dennes yrkeserfarenhet eller livslångt lärande som for-
mellt godkänts av ett relevant organ i detta syfte. Beslutet
om införande av en kompensationsåtgärd bör vederbör-
ligen motiveras i syfte att göra det möjligt för den sö-
kande att bättre förstå sin situation och att begära dom-
stolsprövning vid nationella domstolar enligt direktiv
2005/36/EG.
(14)
Översynen av direktiv 2005/36/EG har visat att det finns
ett behov av att uppdatera och med mer flexibilitet för-
tydliga förteckningarna över de industrigrenar, affärsverk-
samheter och hantverk som ingår i bilaga IV, samtidigt
som ett automatiskt system för erkännande på grundval
av yrkeserfarenheter bibehålls för dessa verksamheter. Bi-
laga IV grundas för närvarande på International Standard
Industrial Classification of all Economic Activities (ISIC) från
1958, och återspeglar inte längre den ekonomiska verk-
samhetens nuvarande struktur. ISIC-klassificeringen har
setts över flera gånger sedan 1958. Därför bör kommis-
sionen ha möjlighet att anpassa bilaga IV för att bevara
systemet för automatiskt erkännande intakt.
(15)
Fortbildning bidrar till ett säkert och effektivt utövande
av yrkesutövare som beviljas automatiskt erkännande av
sina yrkeskvalifikationer. Det är viktigt att främja en förs-
tärkt kontinuerlig yrkesutveckling för dessa yrkesgrupper.
Medlemsstaterna bör framför allt främja fortbildning för
läkare, läkare med specialistkompetens, allmänläkare,
sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjuk-
vård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinärer, barn-
morskor, apotekare och arkitekter. De åtgärder som vid-
tagits av medlemsstaterna för att främja fortbildning
bland dessa yrkesgrupper bör meddelas kommissionen,
och medlemsstaterna bör utbyta bästa praxis på området.
Fortbildning bör omfatta tekniska, vetenskapliga, rättsliga
och etiska framsteg och motivera yrkesutövarna att delta
i sådant livslångt lärande som är relevant för deras yrke.
(16)
Systemet för automatiskt erkännande på grundval av har-
moniserade minimiutbildningskrav bygger på att nya eller
ändrade bevis på kvalifikationer i god tid anmäls av med-
lemsstaterna, och offentliggörs av kommissionen. Inneha-
vare av sådana kvalifikationer har annars inga garantier
för att de kan omfattas av automatiskt erkännande. I
syfte att öka insynen och öppenheten samt underlätta
prövningen av nyanmälda titlar bör medlemsstaterna till-
handahålla information om utbildningsprogrammets
längd och innehåll, som måste vara i enlighet med
minimiutbildningskraven som fastställs i direktiv
2005/36/EG.
(17)
Poäng enligt det europeiska systemet för överföring av
studiemeriter (ECTS) används redan i de flesta institutio-
nerna för högre utbildning i EU, och deras användning
blir allt vanligare även i kurser som leder till sådana
kvalifikationer som krävs för utövandet av ett reglerat
yrke. Det är därför nödvändigt att införa möjligheten
att ange ett utbildningsprograms varaktighet även i ECTS.
Den möjligheten bör inte påverka andra krav för auto-
matiskt erkännande. En ECTS-poäng motsvarar 25 –30
timmars studier, och det krävs normalt sett 60 poäng
för slutförandet av ett läsår.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
313
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/135
(18)
För att garantera en hög nivå på folkhälsan och patient-
säkerheten i unionen och modernisera direktiv
2005/36/EG måste de kriterier som används för att fast-
ställa den medicinska grundutbildningen ändras så att de
villkor som rör minsta antal år och timmar blir kumu-
lativa. Syftet med ändringen är inte att sänka utbildnings-
kraven för den medicinska utbildningen.
(19)
I syfte att främja rörlighet för läkare med specialistkom-
petens som redan erhållit en specialistkvalifikation och
därefter följer en annan specialistutbildning bör medlems-
staterna tillåtas att bevilja undantag från någon del av
utbildningen om dessa senare utbildningsmoment redan
har fullgjorts under det föregående specialistutbildnings-
programmet i en medlemsstat. Medlemsstater bör, inom
rimliga gränser, kunna bevilja undantag för medicinska
specialistutbildningar som omfattas av automatiskt erkän-
nande.
(20)
Sjuksköterskeyrkena har utvecklats betydligt under de se-
naste tre årtiondena: samhällsbaserad hälso- och sjukvård,
mer komplexa behandlingsmetoder och teknik som stän-
digt utvecklas förutsätter att sjuksköterskor har kapacitet
för att ta allt större ansvar. Sjuksköterskeutbildningen,
som fortfarande varierar alltefter nationella traditioner,
bör vara stabilare och mer resultatinriktad och garantera
att yrkesutövaren har förvärvat vissa kunskaper och fär-
digheter under utbildningens gång och kan använda åt-
minstone vissa kompetenser för att kunna utöva den
verksamhet som är relevant för yrket.
(21)
Barnmorskestudenter behöver en solid allmän utbild-
ningsbakgrund innan de börjar sin barnmorskeutbild-
ning, så att de är förberedda på de komplexa vårdbeho-
ven. Därför bör antagningskraven till barnmorskeutbild-
ning utökas till tolv års allmän skolutbildning eller god-
känd examen på motsvarande nivå, med undantag för
yrkesutövare som redan är legitimerade sjuksköterskor
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Barnmor-
skeutbildningen bör bättre kunna garantera att yrkes-
utövaren har tillägnat sig vissa kunskaper och färdigheter
som krävs för att utöva en barnmorskas uppgifter i en-
lighet med direktiv 2005/36/EG.
(22)
I syfte att förenkla systemet för automatiskt erkännande
av specialistutbildningar för läkare och tandläkare bör
sådana specialistutbildningar omfattas av direktiv
2005/36/EG om de är gemensamma för minst två fem-
tedelar av medlemsstaterna.
(23)
Ett stort antal länder beslutade att tillåta tillträde till och
utövande av all farmaceutisk verksamhet på basis av ett
erkännande av de kvalifikationer som apotekare tillägnat
sig i en annan medlemsstat efter ikraftträdandet av direk-
tiv 2005/36/EG. Ett sådant erkännande av yrkeskvalifika-
tioner som en person förvärvat i en annan medlemsstat
bör dock inte hindra en medlemsstat från att behålla
icke-diskriminerande regler som styr den geografiska för-
delningen av apotek på deras territorium eftersom direk-
tiv 2005/36/EG inte samordnar sådana regler. En med-
lemsstat som ändå måste göra ett undantag från det
automatiska erkännandet av kvalifikationer bör emellertid
inte längre utesluta apotekare som redan är erkända av
den medlemsstat som gör sådana undantag, och som
sedan en tid tillbaka lagenligt och effektivt redan har
arbetat som apotekare på denna medlemsstats territori-
um.
(24)
En förutsättning för att systemet för automatiskt erkän-
nande ska fungera är att det finns förtroende för de
utbildningsvillkor som ligger till grund för yrkesutövar-
nas kvalifikationer. Därför är det viktigt att minimikraven
för arkitektutbildning speglar nya moment i utbildningen
av arkitekter, särskilt med avseende på det erkända be-
hovet av att komplettera akademisk utbildning med yr-
keserfarenhet med handledning av kvalificerade arkitek-
ter. Samtidigt bör minimikraven för utbildningar vara
tillräckligt flexibla för att undvika att i onödan begränsa
medlemsstaternas möjligheter att organisera sina utbild-
ningssystem.
(25)
Direktiv 2005/36/EG bör, genom införandet av gemen-
samma utbildningsprinciper, främja ett mer automatiskt
erkännande av yrkeskvalifikationer för de yrken som för
närvarande inte omfattas. Hänsyn bör tas till medlems-
staternas behörighet att bestämma vilka yrkeskvalifikatio-
ner som erfordras för utövande av ett yrke på deras
respektive territorium, och att fastställa hur deras utbild-
ningssystem ska organiseras och vilket innehåll de ska ha.
Gemensamma utbildningsprinciper bör vara utformade
som gemensamma utbildningsramar på grundval av en
gemensam uppsättning kunskap, färdigheter och kom-
petenser eller gemensamma utbildningsprov. Det bör
vara möjligt för gemensamma utbildningsramar att också
täcka specialiseringar som för närvarande inte omfattas
av bestämmelserna om automatiskt erkännande enligt
direktiv 2005/36/EG och som rör yrken som anges i
avdelning III kapitel III och som har tydligt definierade
verksamheter som är förbehållna dessa. Gemensamma
utbildningsramar för sådana specialiseringar, särskilt me-
dicinska specialiseringar, bör erbjuda ett högt folkhälso-
skydd och patientskydd. Yrkeskvalifikationer som erhål-
lits inom gemensamma utbildningsramar bör automatiskt
erkännas av medlemsstaterna. Yrkesorganisationer som
finns representerade på unionsnivå och, under särskilda
omständigheter, nationella yrkesorganisationer eller behö-
riga myndigheter bör kunna skicka förslag på gemen-
samma utbildningsprinciper till kommissionen för att
de nationella samordnarna ska kunna göra en bedöm-
ning av de eventuella effekterna av sådana principer på
de nationella utbildningssystemen liksom på de nationella
regler som styr tillträdet till reglerade yrken.
314
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/136
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
(26)
Direktiv 2005/36/EG innehåller redan bestämmelser om
att yrkesutövare måste ha nödvändiga språkkunskaper.
Översynen av tillämpningen av denna skyldighet har visat
ett behov av att klargöra den behöriga myndighetens
respektive arbetsgivarnas roll, särskilt för ett bättre pati-
entskydd. De behöriga myndigheterna bör kunna an-
vända språktest efter erkännandet av yrkeskvalifikationer.
Det är särskilt viktigt för yrken med konsekvenser för
patientsäkerheten att språktester görs enligt direktiv
2005/36/EG innan yrkesutövaren börjar utöva yrket i
den mottagande medlemsstaten. Språktest bör dock
vara rimliga och nödvändiga för de berörda yrkena,
och bör inte syfta till att utesluta yrkesutövare från andra
medlemsstater från arbetsmarknaden i den mottagande
medlemsstaten. För att se till att proportionalitetsprinci-
pen respekteras, och för att förbättra rörligheten bland
yrkesutövare i unionen bör de kontroller som utförs av
en behörig myndighet eller under överinseende av denna,
vara begränsade till kunskapen i ett officiellt språk i den
mottagande medlemsstaten, eller ett förvaltningsspråk i
den mottagande medlemsstaten förutsatt att det också
är ett officiellt språk i unionen. Detta bör inte hindra
den mottagande medlemsstaten från att uppmuntra yr-
kesutövare att tillägna sig ett annat språk i ett senare
skede, om det krävs för den yrkesverksamhet som ska
utövas. Arbetsgivare bör fortsätta att spela en viktig roll
när det gäller att kontrollera de språkkunskaper som
behövs för det aktuella yrket på deras arbetsplatser.
(27)
Nationella regler som styr tillträdet till de reglerade yr-
kena bör inte utgöra något hinder för de unga nyut-
examinerades rörlighet. Om en nyutexaminerad avslutar
en yrkesinriktad praktik i en annan medlemsstat, bör
praktiken i fråga erkännas när den nyutexaminerade an-
söker om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmed-
lemsstaten. Erkännandet av en yrkespraktik som fullgjorts
i en annan medlemsstat bör baseras på en tydlig skriftlig
beskrivning av inlärningsmål och tilldelade uppgifter,
vilka bestäms av den person som övervakar praktiktjänst-
göringen i den mottagande medlemsstaten. Yrkespraktik
som fullgjorts i tredjeland bör beaktas av medlemssta-
terna när en begäran om tillträde till ett reglerat yrke
behandlas.
(28)
Direktiv 2005/36/EG innehåller bestämmelser om ett sy-
stem för nationella kontaktpunkter. På grund av ikraft-
trädandet av direktiv 2006/123/EG, och inrättandet av
gemensamma kontaktpunkter enligt det direktivet, finns
det risk för överlappning. Därför bör de nationella kon-
taktpunkter som inrättas genom direktiv 2005/36/EG bli
rådgivningscentrum vars verksamhet främst inriktas på
rådgivning och stöd till medborgarna, inbegripet person-
lig rådgivning, för att se till att den löpande tillämp-
ningen av inremarknadsreglerna i fall som rör enskilda
komplicerade fall följs upp på nationell nivå. Vid behov
ska rådgivningscentrumen samarbeta med behöriga myn-
digheter och rådgivningscentrum i andra medlemsstater.
Vad gäller det europeiska yrkeskortet bör medlemssta-
terna själva kunna besluta om huruvida rådgivningscent-
rumen ska fungera som en behörig myndighet i den
mottagande medlemsstaten eller stödja de behöriga myn-
digheterna vid behandlingen av ansökningar om ett eu-
ropeiskt yrkeskort och vid hanteringen av sökandens en-
skilda akt som skapats inom IMI (IMI-akt). Med tanke på
friheten att tillhandahålla tjänster, då det berörda yrket
inte är reglerat i den mottagande medlemsstaten, får råd-
givningscentrumen också delta i det informationsutbyte
som planerats för att åstadkomma ett administrativt sam-
arbete.
(29)
Detta direktiv bidrar till att säkerställa en hög nivå på
hälso- och konsumentskydd. Direktiv 2005/36/EG inne-
håller redan detaljerade skyldigheter för medlemsstaterna
att utbyta information. De skyldigheterna bör förstärkas.
I framtiden bör medlemsstaterna inte endast reagera på
begäran om information, utan deras behöriga myndighe-
ter bör också ges befogenhet inom ramen för deras be-
fogenheter att aktivt informera de behöriga myndighe-
terna i andra medlemsstater om yrkesutövare som inte
längre har rätt att utöva sitt yrke. En särskild varnings-
mekanism krävs för hälso- och sjukvårdspersonal som
omfattas av direktiv 2005/36/EG. Detta bör även gälla
för veterinärer liksom yrkesutövare som utövar verksam-
het som rör undervisning av minderåriga, inklusive yrkes-
utövare som arbetar inom barnomsorg och förskoleverk-
samhet. Skyldigheten att varna bör endast gälla de med-
lemsstater där sådana yrken är reglerade. Alla medlems-
stater bör varnas om yrkesutövare till följd av disciplinära
åtgärder eller en brottmålsdom inte längre har rätt att
utöva sin yrkesverksamhet i en medlemsstat, inte ens
tillfälligt. Varningen bör innehålla alla tillgängliga upp-
gifter om den bestämda eller obestämda perioden som
begränsningen eller förbudet gäller. Varningen bör akti-
veras genom IMI oavsett om yrkesutövaren har utnyttjat
någon av rättigheterna enligt direktiv 2005/36/EG, eller
har ansökt om erkännande för sina yrkeskvalifikationer
genom utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort eller ge-
nom någon annan metod som fastställs i det direktivet.
Varningsförfarandet bör vara förenligt med unionslagstift-
ningen om skydd av personuppgifter och grundläggande
rättigheter. Varningsförfarandet bör inte utformas för att
ersätta eller anpassa arrangemang mellan medlemssta-
terna om samarbete inom rättsliga och inrikes frågor.
Behöriga myndigheter som omfattas av direktiv
2005/36/EG bör inte heller vara skyldiga att bidra till
ett sådant samarbete genom varningar enligt det
direktivet.
(30)
En av de största svårigheter som en medborgare som är
intresserad av att arbeta i en annan medlemsstat står
inför är de komplicerade och osäkra administrativa för-
faranden som de måste följa. Genom direktiv
2006/123/EG åläggs medlemsstaterna redan att tillhanda-
hålla enkel tillgång till information och att göra det möj-
ligt att slutföra förfarandena via de gemensamma kon-
taktpunkterna. Personer som ansöker om erkännande av
sina yrkeskvalifikationer enligt direktiv 2005/36/EG kan
redan använda de gemensamma kontaktpunkterna om de
omfattas av direktiv 2006/123/EG. Arbetssökande och
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
315
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/137
vårdpersonal omfattas däremot inte av direktiv
2006/123/EG, och den tillgängliga informationen är be-
gränsad. Det är därför nödvändigt ur ett användarper-
spektiv att närmare specificera sådan information och
se till att informationen är lättillgänglig. Det är också
viktigt att medlemsstaterna inte bara tar ansvar på natio-
nell nivå utan också samarbetar med varandra och med
kommissionen för att se till att yrkesutövare i hela EU
har en enkel tillgång till användarvänlig och flerspråkig
information och enkelt kan slutföra förfaranden via de
gemensamma kontaktpunkterna eller de berörda behö-
riga myndigheterna. Länkar bör göras tillgängliga på an-
dra webbplatser, t.ex. portalen Ditt Europa.
(31)
För att komplettera eller ändra vissa icke-väsentliga delar
av direktiv 2005/36/EG bör befogenheten att anta akter i
enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till
kommissionen med avseende på uppdatering av den kun-
skap och de färdigheter som avses i artikel 21.6, upp-
datering av bilaga I, uppdatering och förtydligande av
verksamheter som anges i bilaga IV, anpassning av punk-
terna 5.1.1
–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2
och 5.7.1 i bilaga V, anpassning av utbildningsminimi-
kraven för läkare och tandläkare med specialistkom-
petens, införande av nya medicinska specialistkompeten-
ser i punkt 5.1.3 i bilaga V, ändringar av förteckningen i
punkterna 5.2.1, 5.3.1, 5.4.1, 5.5.1 och 5.6.1 i bilaga V,
införande av nya specialistkompetenser för tandläkare i
punkt 5.3.3 i bilaga V, fastställande av villkoren för till-
lämpningen av gemensamma utbildningsramar, och fast-
ställande av villkoren för tillämpning av gemensamma
utbildningsprov. Det är av särskild betydelse att kommis-
sionen genomför lämpliga samråd under sitt förbere-
dande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen
förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till
att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europa-
parlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som
möjligt och på lämpligt sätt.
(32)
För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av
direktiv 2005/36/EG bör kommissionen tilldelas genom-
förandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i
enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om faststäl-
lande av allmänna regler och principer för medlemssta-
ternas kontroll av kommissionens utövande av sina ge-
nomförandebefogenheter (1).
(33)
Med tanke på dessa genomförandeakters tekniska art bör
granskningsförfarandet användas vid antagandet av ge-
nomförandeakter för införandet av det europeiska yrkes-
kortet för särskilda yrken, formatet för det europeiska
yrkeskortet, behandlingen av skriftliga ansökningar, vilka
översättningar som den sökande ska tillhandahålla för
ansökningar om ett europeiskt yrkeskort, närmare regler
om de handlingar som krävs enligt direktiv 2005/36/EG
(1) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.
för att ansökan ska vara fullständig, förfaranden för hur
betalningar för kortet ska göras och behandlas, regler för
hur, när och för vilka handlingar de behöriga myndighe-
terna får begära bestyrkta kopior för yrket i fråga, de
tekniska specifikationer och åtgärder som är nödvändiga
för att säkerställa att informationen i det europeiska yr-
keskortet och i IMI-akten har integritet, behandlas kon-
fidentiellt och är korrekt, villkoren och förfarandena för
att utfärda ett europeiskt yrkeskort, de bestämmelser som
gäller villkoren för tillgång till IMI-akten, de tekniska
medlen och förfarandena för kontroll av ett europeiskt
yrkeskorts äkthet och giltighet samt tillämpningen av
varningsmekanismen.
(34)
Kommissionen bör, genom genomförandeakter, och med
tanke på dessa akters specifika karaktär, utan att förord-
ning (EU) nr 182/2011 tillämpas, besluta att förkasta en
begärd uppdatering av bilaga I om de villkor som anges i
direktiv 2005/36/EG inte uppfyllts, uppmana medlems-
staten i fråga att inte tillämpa undantaget när det gäller
valet mellan anpassningsperiod och lämplighetsprov om
undantaget inte är berättigat eller strider mot unionsrät-
ten, förkasta de begärda ändringarna av punkterna
5.1.1
–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 eller
5.7.1 i bilaga V om de villkor som anges i direktiv
2005/36/EG inte uppfyllts, ange nationella yrkeskvalifika-
tioner och nationella yrkestitlar som omfattas av auto-
matiskt erkännande enligt den gemensamma utbildnings-
ramen, ange de medlemsstater där gemensamma utbild-
ningsprov ska anordnas, förekomsten under ett kalende-
rår och andra arrangemang som krävs för att anordna
gemensamma utbildningsprov, och tillåta de berörda
medlemsstaterna att göra undantag från de relevanta be-
stämmelserna i direktiv 2005/36/EG under en begränsad
tidsperiod.
(35)
Med tanke på de positiva erfarenheterna med ömsesidig
utvärdering enligt direktiv 2006/123/EG bör ett liknande
system införas i direktiv 2005/36/EG. Medlemsstaterna
bör anmäla vilka yrken de reglerar, och av vilka skäl,
och diskutera resultaten sinsemellan. Ett sådant system
skulle bidra till större öppenhet och insyn i marknaden
för professionella tjänster.
(36)
Kommissionen bör i vederbörlig ordning bedöma den
erkännandeordning som gäller för bevis på formella kva-
lifikationer för en sjuksköterska med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård utfärdade i Rumänien. En sådan be-
dömning bör grundas på resultatet av ett särskilt kom-
pletteringsprogram som Rumänien bör införa i enlighet
med sina nationella lagar eller andra författningar, och
kring vilket landet bör samarbeta med andra medlems-
stater och kommissionen. Syftet med ett sådant särskilt
kompletteringsprogram bör vara att ge deltagarna i pro-
grammet möjlighet att uppgradera sina yrkeskvalifikatio-
ner för att framgångsrikt kunna uppfylla de minimikrav
på utbildningen som anges i direktiv 2005/36/EG.
316
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/138
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
(37)
Eftersom målen i detta direktiv, nämligen att rationalise-
ra, förenkla och förbättra reglerna för erkännande av
yrkeskvalifikationer, inte i tillräcklig utsträckning kan
uppnås av medlemsstaterna, eftersom det oundvikligen
skulle leda till olika krav och förfarandesystem som
skulle göra rättssystemet mer komplext och leda till
omotiverade hinder för rörligheten för yrkesutövare,
utan snarare, för uppnående av samstämmighet, trans-
parens och kompatibilitet, kan uppnås bättre på unions-
nivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidia-
ritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unio-
nen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma
artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän-
digt för att uppnå dessa mål.
(38)
I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen
från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande
dokument (1) av den 28 september 2011 har medlems-
staterna åtagit sig att i motiverade fall till anmälan av
sina införlivandeåtgärder bifoga ett eller flera dokument
om förhållandet mellan delarna i ett direktiv och mot-
svarande delar i de nationella rättsakter som införlivar
bestämmelserna. När det gäller detta direktiv anser lags-
tiftaren att översändandet av sådana dokument är berät-
tigat.
(39)
Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med
artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd
för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemen-
skapsorganen behandlar personuppgifter och om den
fria rörligheten för sådana uppgifter (2) och avgav ett ytt-
rande den 8 mars 2012 (3).
(40)
Direktiv 2005/36/EG och förordning (EU) nr 1024/2012
bör därför ändras i enlighet med detta.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Ändringar av direktiv 2005/36/EG
Direktiv 2005/36/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 1 ska följande punkt läggas till:
”I detta direktiv fastställs också regler för ett partiellt till-
träde till reglerade yrken och erkännande av yrkespraktik
som bedrivs i en annan medlemsstat.
”
(1) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.
(2) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.
(3) EUT C 137, 12.5.2012, s. 1.
2. Artikel 2 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska följande stycke läggas till:
”Detta direktiv ska också gälla för alla de medborgare i
en medlemsstat som har gjort yrkespraktik utanför ur-
sprungsmedlemsstaten.
”
b) Följande punkt ska läggas till:
”4. Detta direktiv ska inte tillämpas på notarier som
har utsetts av offentliga myndigheter.
”
3. Artikel 3 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ändras på följande sätt:
i) Leden f och h ska ersättas med följande:
”f) yrkeserfarenhet: det faktiska och lagliga utövandet
av det berörda yrket på heltid eller deltid under
motsvarande tid i en medlemsstat.
h) lämplighetsprov: ett prov som gäller den sökan-
des yrkeskunnighet, färdigheter och kompetens
och som genomförs eller erkänns av de behöriga
myndigheterna i den mottagande medlemsstaten i
syfte att bedöma den sökandes förmåga att utöva
ett reglerat yrke i denna medlemsstat.
För att möjliggöra genomförande av detta prov
ska de behöriga myndigheterna upprätta en för-
teckning över de ämnen som, utifrån en jäm-
förelse mellan den utbildning som krävs i den
mottagande medlemsstaten och den som den sö-
kande har genomgått, inte omfattas av de ex-
amens- eller andra behörighetsbevis som den sö-
kande har.
Lämplighetsprovet ska utformas med beaktande
av att den sökande är en behörig yrkesutövare i
ursprungsmedlemsstaten eller den medlemsstat
den sökande kommer ifrån. Det ska omfatta äm-
nen valda ur förteckningen och i vilka kunskap är
väsentlig för att kunna utöva yrket i fråga i den
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
317
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/139
mottagande medlemsstaten. Provet får också om-
fatta kännedom om de yrkesregler som gäller för
ifrågavarande verksamhet i den mottagande med-
lemsstaten.
De närmare bestämmelserna för lämplighetspro-
vet och status i den mottagande medlemsstaten
för den som vill förbereda sig för provet i den
medlemsstaten ska fastställas av de behöriga
myndigheterna i den medlemsstaten.
”
ii) Följande led ska läggas till:
”j) yrkespraktik: utan att det påverkar artikel 46.4,
en period med praktik som sker under handled-
ning, förutsatt att det utgör ett villkor för till-
träde till ett reglerat yrke, och som kan äga rum
under eller efter en avslutad utbildning som le-
der till ett examensbevis.
k) europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis för
antingen att yrkesutövaren uppfyller alla nöd-
vändiga villkor för att temporärt och tillfälligt
tillhandahålla tjänster i en mottagande medlems-
stat eller erkännandet av yrkeskvalifikationer för
etablering i en mottagande medlemsstat.
l) livslångt lärande: all allmän utbildning, yrkes-
utbildning, icke-formell utbildning och infor-
mellt lärande som sker genom livet och leder
till ökade kunskaper och färdigheter och ökad
kompetens, som kan innehålla yrkesetik.
m) tvingande hänsyn av allmänt intresse: hänsyn
som erkänns som sådana i rättspraxis vid Euro-
peiska unionens domstol.
n) poäng inom ramen för det europeiska systemet
för överföring av studiemeriter (ECTS-poäng):
meritsystem för högre utbildning som används
i det europeiska området för högre utbildning.
”
b) I punkt 2 ska tredje stycket ersättas med följande:
”När en medlemsstat erkänner en sådan sammanslutning
eller organisation som avses i första stycket ska den
underrätta kommissionen. Kommissionen ska undersöka
huruvida sammanslutningen eller organisationen uppfyl-
ler de villkor som anges i andra stycket. För att veder-
börlig hänsyn ska tas till den lagstiftning som utvecklats
i medlemsstaterna ska kommissionen ges befogenhet att
anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att
uppdatera bilaga I om de villkor som anges i andra
stycket har uppfyllts.
När de villkor som anges i andra stycket inte uppfyllts,
ska kommissionen anta en genomförandeakt för att för-
kasta den begärda uppdateringen av bilaga I.
”
4. Artikel 4 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. Om den mottagande medlemsstaten erkänner yr-
keskvalifikationerna ska detta ge förmånstagare möjlig-
het att få tillträde i den medlemsstaten till samma yrke
som denne är behörig för i ursprungsmedlemsstaten och
att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på
samma villkor som dess medborgare.
”
b) Följande punkt ska läggas till:
”3. Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1
ska partiellt tillträde beviljas i den mottagande medlems-
staten enligt de villkor som anges i artikel
4f.”
5. Följande artiklar ska införas:
”Artikel 4a
Europeiskt yrkeskort
1. Medlemsstaterna ska på begäran av innehavare av en
yrkeskvalifikation utfärda ett europeiskt yrkeskort till dem,
på villkor att kommissionen har antagit de relevanta ge-
nomförandeakter som avses i punkt 7.
318
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/140
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
2. När ett europeiskt yrkeskort har införts för ett visst
yrke genom relevanta genomförandeakter som antagits i
enlighet med punkt 7 får innehavare av en relevant yrkesk-
valifikation välja att ansöka om ett sådant kort eller att
använda det förfarande som anges i avdelningarna II
och III.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att innehavaren av ett
europeiskt yrkeskort åtnjuter alla de rättigheter som tiller-
känns enligt artiklarna 4b
–4e.
4. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att
tillhandahålla andra tjänster enligt avdelning II än sådana
som omfattas av artikel 7.4 ska ursprungsmedlemsstatens
behöriga myndighet utfärda ett europeiskt yrkeskort i en-
lighet med artiklarna 4b och 4c. Det europeiska yrkeskortet
ska, om tillämpligt, utgöra den skriftliga underrättelsen som
avses i artikel 7.
5. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att
etablera sig i en annan medlemsstat enligt avdelning III
kapitel I
–IIIa eller att tillhandahålla tjänster enligt artikel 7.4,
ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet fullfölja
alla förberedande steg vad gäller den sökandes enskilda akt
som skapats i informationssystemet för den inre mark-
naden (IMI) (IMI-akten) i enlighet med artiklarna 4b och
4d. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet
ska utfärda det europeiska yrkeskortet i enlighet med artik-
larna 4b och 4d.
För etablering ska utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort
inte innebära automatisk rätt att utöva ett särskilt yrke om
det redan innan ett europeiskt yrkeskort införs finns regi-
streringskrav eller andra kontrollförfaranden i den motta-
gande medlemsstaten för detta yrke.
6. Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter för
behandling av IMI-akter och utfärdande av europeiska yr-
keskort. Dessa myndigheter ska sörja för en opartisk och
objektiv behandling i god tid av ansökningar om europe-
iska yrkeskort. De rådgivningscentrum som avses i arti-
kel 57b kan också agera som behöriga myndigheter. Med-
lemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och
rådgivningscentrumen informerar medborgarna, inbegripet
potentiella sökande, om hur ett europeiskt yrkeskort fun-
gerar och dess mervärde för de yrken för vilka det är till-
gängligt.
7. Kommissionen ska genom genomförandeakter, anta
de åtgärder som krävs för att garantera en enhetlig till-
lämpning av bestämmelserna om det europeiska yrkeskor-
tet för de yrkesutövare som uppfyller de villkor som anges i
det andra stycket i denna punkt, inklusive åtgärder rörande
yrkeskortens utformning, behandlingen av skriftliga ansök-
ningar, de översättningar som den sökande ska tillhanda-
hålla vid ansökningar om europeiska yrkeskort, närmare
uppgifter om de handlingar som krävs i enlighet med ar-
tikel 7.2 eller bilaga VII för att ansökan ska vara fullständig
samt förfaranden för hur betalningar för ett europeiskt
yrkeskort ska göras och behandlas, med beaktande av särd-
ragen för det berörda yrket. Kommissionen ska också ge-
nom genomförandeakter specificera hur, när och för vilka
handlingar behöriga myndigheter får begära bestyrkta ko-
pior i enlighet med det andra stycket i artikel 4b.3, artik-
larna 4d.2 och 4d.3 för yrket i fråga.
Införandet av det europeiska yrkeskortet för ett särskilt yrke
genom antagandet av relevanta genomförandeakter som
avses i det första stycket ska omfattas av samtliga följande
villkor:
a) Det ska finnas betydande rörlighet eller potential för
betydande rörlighet för yrket i fråga.
b) De berörda aktörerna ska ha uttryckt tillräckligt intresse.
c) Det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst
yrke ska vara reglerat i ett stort antal medlemsstater.
Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det gransk-
ningsförfarande som avses i artikel 58.2.
8. De avgifter som sökande kan behöva betala för ad-
ministrativa förfaranden vid utfärdande av europeiska yr-
keskort ska vara rimliga och proportionella och överens-
stämma med ursprungsmedlemsstatens och den motta-
gande medlemsstatens kostnader, och får inte avskräcka
aktörer från att ansöka om ett europeiskt yrkeskort.
Artikel 4b
Ansökan om ett europeiskt yrkeskort och skapande av
en akt i IMI
1. Ursprungsmedlemsstaten ska göra det möjligt för en
innehavare av en yrkeskvalifikation att ansöka om ett eu-
ropeiskt yrkeskort genom ett online-verktyg vilket tillhan-
dahålls av kommissionen, som automatiskt skapar en IMI-
akt för den sökande i fråga. Om en ursprungsmedlemsstat
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
319
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/141
även tillåter skriftliga ansökningar ska den införa de nöd-
vändiga arrangemangen för att skapa IMI-akten, skicka in-
formation till den sökande och utfärda det europeiska yr-
keskortet.
2. Ansökningar ska styrkas av sådana handlingar som
föreskrivs i de genomförandeakter som ska antas i enlighet
med artikel 4a.7.
3. Inom en vecka efter mottagandet av ansökan ska ur-
sprungsmedlemsstatens behöriga myndighet bekräfta mot-
tagandet av ansökan och informera den sökande om hand-
lingar eventuellt saknas.
I förekommande fall ska ursprungsmedlemsstatens behöriga
myndighet utfärda kompletterande intyg i enlighet med
kraven i detta direktiv. Ursprungsmedlemsstatens behöriga
myndighet ska kontrollera huruvida den sökande är lagligt
etablerad i ursprungsmedlemsstaten och huruvida alla nöd-
vändiga handlingar som har utfärdats i ursprungsmedlems-
staten är giltiga och äkta. Om det finns skälig grund för
tvivel ska ursprungsmedlemsstaten kontakta det relevanta
organet och får begära bestyrkta kopior av handlingarna
från den sökande. Om samma sökande senare lämnar nya
ansökningar får ursprungsmedlemsstatens och den motta-
gande medlemsstatens behöriga myndigheter inte begära
förnyad inlämning av handlingar som redan finns i IMI-
akten och som fortfarande är giltiga.
4. Kommissionen får genom genomförandeakter anta de
tekniska specifikationerna för de uppgifter som finns i det
europeiska yrkeskortet och i IMI-akten, de åtgärder som
krävs för att säkerställa att dessa uppgifter har integritet,
behandlas konfidentiellt och är korrekta, och villkoren och
förfarandena för att utfärda ett europeiskt yrkeskort till
innehavaren, inbegripet möjligheten att ladda ned kortet
eller inge uppdateringar till IMI-akten. Genomförandeak-
terna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande
som avses i artikel 58.2.
Artikel 4c
Europeiskt yrkeskort för temporärt och tillfälligt
tillhandahållande av andra tjänster än sådana som
omfattas av artikel 7.4
1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska
inom tre veckor kontrollera ansökan och de komplette-
rande handlingarna i IMI-akten och utfärda det europeiska
yrkeskortet för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av
andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4.
Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de hand-
lingar som saknas som avses i artikel 4b.3 första stycket
eller, om inga övriga handlingar begärts, vid utgången av
den enveckasfrist som anges i det stycket. Den ska sedan
utan dröjsmål vidarebefordra det europeiska yrkeskortet till
den behöriga myndigheten i varje berörd mottagande med-
lemsstat och ska informera den sökande om detta. Den
mottagande medlemsstaten får inte kräva en ytterligare un-
derrättelse enligt artikel 7 för de påföljande 18 månaderna.
2. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighets beslut
eller avsaknad av beslut inom den treveckorsperiod som
avses i punkt 1 ska kunna överklagas enligt nationell lags-
tiftning.
3. Om innehavare av ett europeiskt yrkeskort önskar
tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater än de som
ursprungligen anges i den ansökan som avses i punkt 1
får innehavaren ansöka om en sådan utökning. Om inne-
havaren önskar tillhandahålla tjänster utöver perioden om
18 månader som avses i punkt 1 ska innehavaren infor-
mera den behöriga myndigheten om detta. Under alla om-
ständigheter ska innehavaren också tillhandahålla infor-
mation om väsentliga förändringar i den faktiska situation
som uppgivits i IMI-akten, som ursprungsmedlemsstatens
behöriga myndighet har rätt att begära i enlighet med de
genomförandeakter som ska antas enligt artikel 4a.7. Ur-
sprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska vidarebe-
fordra det uppdaterade europeiska yrkeskortet till den be-
rörda mottagande medlemsstaten.
4. Ett europeiskt yrkeskort ska vara giltigt på alla de
mottagande medlemsstaternas hela territorium så länge
som dess innehavare behåller rätten att utöva verksamhet,
på grundval av de handlingar och uppgifter som finns i
IMI-akten.
Artikel 4d
Europeiskt yrkeskort för etablering och temporärt och
tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4
1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska
inom en månad vid utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort
för etablering eller temporärt och tillfälligt tillhandahållande
av tjänster enligt artikel 7.4 kontrollera de inlämnade styr-
kande handlingarnas äkthet och giltighet i IMI-akten. Denna
tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de saknade
handlingar som avses i artikel 4b.3 första stycket eller,
om inga övriga handlingar begärts, vid utgången av den
enveckasfrist som anges i det stycket. Den ska överföra
ansökan utan dröjsmål till den mottagande medlemsstatens
320
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/142
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
behöriga myndighet. Ursprungsmedlemsstaten ska infor-
mera den sökande om hur långt handläggningen av ansö-
kan fortskridit samtidigt som den överför ansökan till den
mottagande medlemsstaten.
2. I de fall som avses i artiklarna 16, 21, 49a och 49b
ska en mottagande medlemsstat besluta om huruvida den
ska utfärda ett europeiskt yrkeskort som avses i punkt 1
inom en månad från mottagande av den ansökan som
överförts av ursprungsmedlemsstaten. Om det finns skälig
grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära
ytterligare uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling
från ursprungsmedlemsstaten som denna ska tillhandahålla
senast två veckor efter det att begäran inlämnats. Om inte
annat följer av punkt 5 andra stycket, ska enmånadsfristen
gälla utan hinder av en sådan begäran.
3. I de fall som avses i artikel 7.4 och artikel 14 ska den
mottagande medlemsstaten, inom två månader från den
dag den mottar den ansökan som överförts av ursprungs-
medlemsstaten, besluta om huruvida den ska utfärda ett
europeiskt yrkeskort eller låta innehavaren av en särskild
yrkeskvalifikation genomgå kompensationsåtgärder. Om det
finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlems-
staten begära ytterligare uppgifter, eller en bestyrkt kopia av
en handling från ursprungsmedlemsstaten som denna ska
tillhandahålla senast två veckor efter inlämnandet av begä-
ran. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska
tvåmånadersfristen tillämpas, utan hinder av en sådan be-
gäran.
4. Om den mottagande medlemsstaten inte får de nöd-
vändiga uppgifter som den har rätt att kräva, i enlighet med
detta direktiv, för att besluta om utfärdande av det europe-
iska yrkeskortet från ursprungsmedlemsstaten eller den sö-
kande kan den vägra att utfärda ett kort. En sådan vägran
ska vara motiverad.
5. Om den mottagande medlemsstaten inte fattar ett
beslut inom de tidsfrister som anges i punkterna 2 och 3
i denna artikel eller inte lyckas anordna ett lämplighetsprov
i enlighet med artikel 7.4 ska det europeiska yrkeskortet
anses vara utfärdat och ska skickas automatiskt via IMI till
innehavaren av yrkeskvalifikationen.
Den mottagande medlemsstaten ska ha möjlighet att för-
länga med två veckor de tidsfrister som fastställs i punk-
terna 2 och 3 för ett automatiskt utfärdande av det euro-
peiska yrkeskortet. Den ska ange skälen till förlängningen
och vederbörligen informera den sökande. En sådan för-
längning med två veckor får upprepas en gång och endast
om det är absolut nödvändigt, särskilt om skälen rör folk-
hälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet.
6. De åtgärder som ursprungsmedlemsstaten vidtar i en-
lighet med punkt 1 ska ersätta alla ansökningar om erkän-
nande av yrkeskvalifikationer enligt den mottagande med-
lemsstatens nationella lagstiftning.
7. De beslut som ursprungsmedlemsstaten och den mot-
tagande medlemsstaten antar enligt punkterna 1
–5 eller
avsaknaden av ett beslut från ursprungsmedlemsstatens
sida ska kunna överklagas enligt den berörda medlemssta-
tens nationella lagstiftning.
Artikel 4e
Behandling av och tillgång till uppgifter om det
europeiska yrkeskortet
1. Utan att det påverkar frågan om oskuldspresumtion
ska ursprungsmedlemsstatens och den mottagande med-
lemsstatens behöriga myndigheter i god tid uppdatera den
berörda IMI-akten när det gäller uppgifter om disciplinära
åtgärder eller straffrättsliga påföljder som rör begränsning
eller förbud och som påverkar den verksamhet som utövas
av innehavaren av ett europeiskt yrkeskort inom ramen för
detta direktiv. Därvid ska de respektera reglerna om skydd
för personuppgifter som anges i Europaparlamentets och
rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om
skydd för enskilda personer med avseende på behandling
av personuppgifter och om det fria flödet av sådana upp-
gifter (*) och Europaparlamentets och rådets direktiv
2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av per-
sonuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektro-
nisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk
kommunikation) (**). Sådana uppdateringar ska innefatta
radering av uppgifter som inte längre behövs. Innehavaren
av det europeiska yrkeskortet och de behöriga myndigheter
som har tillgång till den berörda IMI-akten ska utan dröjs-
mål informeras om alla uppdateringar. Denna skyldighet
ska inte påverka medlemsstaternas skyldighet att varna en-
ligt artikel 56a.
2. Innehållet i de uppdaterade uppgifter som avses i
punkt 1 ska vara begränsat till
a) yrkesutövarens identitet,
b) det berörda yrket,
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
321
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/143
c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol
som har fattat beslutet om begränsningen eller förbudet,
d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och
e) den period som begränsningen eller förbudet gäller.
3. Tillgången till uppgifter i IMI-akten ska vara begrän-
sad till ursprungsmedlemsstatens och den mottagande med-
lemsstatens behöriga myndigheter enligt direktiv 95/46/EG.
De behöriga myndigheterna ska informera innehavaren av
den europeiska yrkeskortet om innehållet i IMI-akten på
begäran av innehavaren.
4. De uppgifter som anges på det europeiska yrkeskortet
ska vara begränsade till de uppgifter som krävs för att
fastställa innehavarens rätt att utöva det yrke för vilket
det utfärdats, nämligen innehavarens förnamn, efternamn,
födelsedatum och födelseort, yrke, formella kvalifikationer
och den tillämpliga ordningen, berörda behöriga myndig-
heter, kortnummer, säkerhetsdetaljer och referensuppgifter
om giltig identitetshandling. Uppgifter om yrkeserfarenhet
eller kompensationsåtgärder som genomgåtts av innehava-
ren av det europeiska yrkeskortet ska ingå i IMI-akten.
5. Personuppgifterna i IMI-akten kan behandlas så länge
det behövs för erkännandeförfarandet i sig och för erkän-
nandet eller översändandet av den underrättelse som före-
skrivs i artikel 7. Medlemsstaterna ska se till att innehavaren
av ett europeiskt yrkeskort när som helst har rätt att utan
kostnad begära rättelse av felaktiga eller ofullständiga upp-
gifter, eller radering och blockering av den berörda IMI-
akten. Innehavaren ska informeras om denna rätt när det
europeiska yrkeskortet utfärdas, och därefter påminnas om
den vartannat år. Påminnelsen ska skickas automatiskt via
IMI om den ursprungliga ansökan för det europeiska yrkes-
kortet gjordes online.
I händelse av en begäran om radering av en IMI-akt som är
kopplad till det europeiska yrkeskortet för etablering eller
temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt
artikel 7.4 ska den berörda mottagande medlemsstatens
behöriga myndigheter förse innehavaren av yrkeskvalifika-
tionen med bevis som styrker erkännandet av dennes yr-
keskvalifikationer.
6. När det gäller behandling av personuppgifter på det
europeiska yrkeskortet och i alla IMI-akter ska medlems-
staternas relevanta behöriga myndigheter betraktas som
registeransvariga i den betydelse som avses i artikel 2 d i
direktiv 95/46/EG. När det gäller dess skyldigheter enligt
punkterna 1
–4 i den här artikeln och den berörda behand-
lingen av personuppgifter ska kommissionen betraktas som
registeransvarig i den betydelse som avses i artikel 2 d i
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001
av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då ge-
menskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar
personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana
uppgifter (***).
7. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 ska
de mottagande medlemsstaterna föreskriva att arbetsgivare,
kunder, patienter, offentliga myndigheter och andra berörda
parter kan kontrollera äktheten och giltigheten hos ett eu-
ropeiskt yrkeskort som kortinnehavaren uppvisar för dem.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa
regler om tillgång till IMI-akten, och de tekniska metoderna
och förfarandena för kontroll enligt första stycket. Genom-
förandeakterna ska antas i enlighet med det gransknings-
förfarande som avses i artikel 58.2.
Artikel 4f
Partiellt tillträde
1. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet
ska från fall till fall bevilja partiellt tillträde till en yrkes-
verksamhet på landets territorium, endast om följande vill-
kor är uppfyllda:
a) Yrkesutövaren är fullt kvalificerad att i ursprungsmed-
lemsstaten utöva den yrkesverksamhet för vilken par-
tiellt tillträde söks i den mottagande medlemsstaten.
b) Skillnaderna mellan en lagligen utövad yrkesverksamhet
i ursprungsmedlemsstaten och det reglerade yrket i den
mottagande medlemsstaten är så stora att tillämpning av
kompensationsåtgärder skulle innebära att den sökande
måste fullfölja hela det utbildningsprogram som före-
skrivs i den mottagande medlemsstaten för att få till-
träde till hela det reglerade yrket i den medlemsstaten.
c) Yrkesverksamheten kan objektivt särskiljas från andra
verksamheter som ingår i det reglerade yrket i den mot-
tagande medlemsstaten.
322
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/144
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
Vid tillämpningen av led c ska den mottagande medlems-
statens behöriga myndighet beakta huruvida yrkesverksam-
heten kan utövas självständigt i ursprungsmedlemsstaten.
2. Ett partiellt tillträde får nekas om detta motiveras av
tvingande hänsyn till allmänintresset, om det är lämpligt för
att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och om
det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå
det målet.
3. Ansökningar för etablering i en mottagande medlems-
stat ska granskas i enlighet med avdelning III kapitel I
och IV.
4. Ansökningar för ett temporärt och tillfälligt tillhanda-
hållande av tjänster i den mottagande medlemsstaten avse-
ende yrkesverksamheter som har konsekvenser för folkhälsa
eller säkerhet ska granskas i enlighet med avdelning II.
5. När ett partiellt tillträde har beviljats och genom un-
dantag från artikel 7.4 sjätte stycket och artikel 52.1 ska
yrkesverksamheten utövas under ursprungsmedlemsstatens
yrkestitel. Den mottagande medlemsstaten får kräva att
denna yrkestitel används på den mottagande medlemssta-
tens språk. De yrkesutövare som har beviljats partiellt till-
träde ska tydligt ange sin yrkesverksamhets räckvidd för
tjänstemottagarna.
6. Denna artikel ska inte tillämpas på de yrkesutövare
som omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkesk-
valifikationer enligt avdelning III kapitel II, III och IIIa.
(*) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
(**) EGT L 201, 31.7.2002, s. 37.
(***) EGT L 8, 12.1.2001, s.
1.”
6. I artikel 5.1 ska led b ersättas med följande:
”b) om tjänsteleverantören förflyttar sig och om denne har
utövat yrket under minst ett år i en eller flera med-
lemsstater under de tio år som föregår tillhandahållan-
det av tjänsten, om yrket inte är reglerat i etablerings-
medlemsstaten. Kravet på ett års yrkeserfarenhet ska
inte tillämpas om yrket är reglerat eller om utbild-
ningen för yrket är reglerad.
”
7. Artikel 7 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 2 ska ändras på följande sätt:
i) Leden d och e ska ersättas med följande:
”d) För de fall som avses i artikel 5.1 b bevis i
någon form på att tjänsteleverantören har bedri-
vit verksamheten i fråga under minst ett av de
föregående tio åren.
e) För yrkesutövare i säkerhetsbranschen, hälso-
och sjukvårdssektorn och för yrken som rör un-
dervisning av underåriga barn, inklusive barn-
omsorg och förskoleverksamhet: ett intyg som
bekräftar att de inte temporärt eller definitivt har
förbjudits att utöva yrket eller inte har dömts för
något brott, om medlemsstaten kräver sådana
intyg av sina egna medborgare.
”
ii) Följande punkter ska läggas till:
”f) För yrken med konsekvenser för patientsäkerhe-
ten: ett intyg på den sökandes kunskaper i det
språk som behövs för att utöva yrket i den mot-
tagande medlemsstaten.
g) För yrken som omfattar sådan verksamhet som
avses i artikel 16 och som anmälts av en med-
lemsstat i enlighet med artikel 59.2: ett intyg om
verksamhetens karaktär och varaktighet utfärdat
av behörig myndighet eller behörigt organ i den
medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.
”
b) Följande punkt ska införas:
”2a. Inlämnandet av en föreskriven underrättelse av
tjänsteleverantören i enlighet med punkt 1 ska ge tjäns-
televerantören tillträde till tjänsteverksamheten eller
möjlighet att utöva denna verksamhet på hela den be-
rörda medlemsstatens territorium. En medlemsstat får
begära ytterligare uppgifter vilka anges i punkt 2 om
tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer avseende
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
323
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/145
a) yrket inom vissa delar av den medlemsstatens terri-
torium är reglerat på ett annat sätt,
b) denna reglering också gäller alla medborgare i den
medlemsstaten,
c) skillnaderna i denna reglering motiveras av tvingande
hänsyn av allmänt intresse som rör folkhälsan eller
tjänstemottagarnas säkerhet, och
d) medlemsstaten inte kan få sådan information på an-
nat sätt.
”
c) Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4. Vid första tillhandahållandet av tjänster, när det
gäller de reglerade yrken som har konsekvenser för folk-
hälsa eller säkerhet och som inte automatiskt erkänns
enligt avdelning III kapitel II, III eller IIIa, kan den mot-
tagande medlemsstatens behöriga myndighet kontrollera
tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer innan tjänsterna
tillhandahålls för första gången. En sådan förhandskont-
roll ska vara möjlig endast om syftet med kontrollen är
att undvika allvarlig skada för tjänstemottagarens hälsa
eller säkerhet till följd av att tjänsteleverantören saknar
yrkeskvalifikationer och om kontrollen inte går utöver
vad som är nödvändigt för detta syfte.
Senast en månad efter det att den underrättelse och de
åtföljande handlingar som avses i punkterna 1 och 2
inkommit ska den behöriga myndigheten informera
tjänsteleverantören om sitt beslut
a) att inte kontrollera dennes yrkeskvalifikationer,
b) efter att ha kontrollerat dennes yrkeskvalifikationer
i) att begära att tjänsteleverantören gör ett lämplig-
hetsprov, eller
ii) att tillåta tillhandahållandet av tjänster.
Om det uppstår problem som kan medföra försening att
fatta beslut enligt andra stycket, ska den behöriga
myndigheten inom samma tidsfrist meddela tjänsteleve-
rantören orsaken till förseningen. Problemet ska lösas
inom en månad efter det meddelandet, och beslutet
ska färdigställas inom två månader efter det att proble-
met lösts.
Om väsentlig skillnad föreligger mellan tjänsteleverantö-
rens yrkeskvalifikationer och den utbildning som krävs i
den mottagande medlemsstaten, i den mån denna skill-
nad är skadlig för folkhälsa eller säkerhet och inte kan
kompenseras genom tjänsteleverantörens yrkeserfarenhet
eller genom kunskap, färdigheter och kompetenser som
uppnåtts genom livslångt lärande och formellt godkänts
för detta ändamål av ett relevant organ, ska den motta-
gande medlemsstaten ge tjänsteleverantören möjlighet
att bevisa att de har förvärvat den kunskap, färdighet
eller kompetens som fattas, genom ett lämplighetsprov
som avses i andra stycket led b. Den mottagande med-
lemsstaten ska fatta ett beslut på den grunden om huru-
vida tillhandahållande av tjänster ska tillåtas. Under alla
omständigheter ska tjänsten kunna tillhandahållas inom
en månad efter det att ett beslut fattats i enlighet med
andra stycket.
Vid utebliven reaktion från den behöriga myndigheten
inom de tidsfrister som fastställs i andra och tredje styc-
kena får tjänsten tillhandahållas.
I de fall då yrkeskvalifikationer har kontrollerats enligt
detta stycket ska tjänsten tillhandahållas under den mot-
tagande medlemsstatens yrkestitel.
”
8. Artikel 8.1 ska ersättas med följande:
”1. Om det finns skälig grund för tvivel får den motta-
gande medlemsstatens behöriga myndigheter av etablerings-
medlemsstatens behöriga myndigheter begära upplysningar
om huruvida tjänsteleverantören är lagligen etablerad i den
medlemsstaten, följer god sed och inte har ådragit sig yrkes-
relaterade disciplinära eller straffrättsliga påföljder. Om den
mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter beslutar
att kontrollera tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer får
de av etableringsmedlemsstatens behöriga myndigheter be-
gära upplysningar om tjänsteleverantörens utbildningskur-
ser, i den omfattning som krävs för att bedöma om det
finns väsentliga skillnader som kan vara skadliga för folk-
hälsa eller säkerhet. Etableringsmedlemsstatens behöriga
myndigheter ska lämna dessa upplysningar i enlighet med
artikel 56. De rådgivningscentrum som avses i artikel 57b
får också lämna upplysningar om eventuella oreglerade yr-
ken i ursprungsmedlemsstaten.
”
324
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/146
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
9. Artikel 11 ska ändras på följande sätt:
a) Första stycket ska ändras på följande sätt:
i) Inledningen ska ersättas med följande:
”Vid tillämpning av artikel 13 och artikel 14.6 ska
yrkeskvalifikationerna indelas i följande nivåer:
”
ii) I led c ska led ii ersättas med följande:
”ii) reglerad utbildning eller, i fråga om reglerade
yrken, yrkesutbildning med särskild upplägg-
ning, med kompetens som går utöver vad
som anges i nivå b, motsvarande den utbild-
ningsnivå som anges i led i, om en sådan ut-
bildning ger en jämförbar nivå av yrkesskicklig-
het och förbereder den studerande för jämför-
bart ansvar och jämförbar verksamhet, förutsatt
att examensbeviset åtföljs av ett utbildningsbevis
från ursprungsmedlemsstaten.
”
iii) Leden d och e ska ersättas med följande:
”d) ett examensbevis över att innehavaren har av-
slutat utbildning på postgymnasial nivå på
minst tre år och högst fyra år, eller på deltid
under motsvarande tid, eller ett likvärdigt antal
ECTS-poäng, vid universitet eller högskola eller
annan utbildningsanstalt på motsvarande nivå
och, i tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbild-
ning som krävs utöver den postgymnasiala ut-
bildningen.
e) ett examensbevis över att innehavaren har av-
slutat utbildning på postgymnasial nivå på
minst fyra år, eller på deltid under motsvarande
tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid
universitet eller högskola eller annan utbild-
ningsanstalt på motsvarande nivå och, i tillämp-
liga fall, över avslutad yrkesutbildning som
krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.
”
b) Andra stycket ska utgå.
10. I artikel 12 ska punkt 1 ersättas med följande:
”Varje bevis på formella kvalifikationer eller uppsättning
bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av en behö-
rig myndighet i en medlemsstat ska, även vad beträffar
nivån, jämställas med bevis på formella kvalifikationer en-
ligt artikel 11, på villkor att beviset gäller en avslutad ut-
bildning som erhållits i unionen, på heltid eller deltid och
inom eller utanför ramen för formella program, och som är
erkänd som likvärdig av denna medlemsstat samt där ger
samma rätt till tillträde eller utövande av ett yrke eller
förbereder för utövande av detta yrke.
”
11. Artikel 13 ska ersättas med följande:
”Artikel 13
Villkor för erkännande
1. När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda
yrkeskvalifikationer för tillträdet till eller utövandet av ett
reglerat yrke, ska den behöriga myndigheten i den med-
lemsstaten ge sökande tillträde till yrket och rätt att utöva
det på samma villkor som gäller för landets egna medbor-
gare, om de innehar det kompetensbevis eller bevis på
formella kvalifikationer enligt artikel 11 som krävs av en
annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket
inom dess territorium.
Kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer ska
ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat,
vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra
författningar.
2. Tillträde till ett yrke och rätten att utöva ett som
beskrivs i punkt 1 ska också beviljas sökande som på heltid
i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de
senaste tio åren har utövat yrket i fråga i en annan med-
lemsstat som inte reglerar detta yrke, och som har ett eller
flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer
vilka har utfärdats av en annan medlemsstat som inte re-
glerar detta yrke.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
325
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/147
Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer ska
uppfylla följande krav:
a) De ska ha utfärdats av en behörig myndighet i en med-
lemsstat, vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar
och andra författningar.
b) De ska visa att innehavaren förberetts för att utöva
yrket.
Den yrkeserfarenhet på ett år som avses i första stycket får
dock inte krävas, när de bevis på formella kvalifikationer
som sökanden har gäller som bevis på en reglerad utbild-
ning.
3. Den mottagande medlemsstaten ska erkänna den nivå
som intygas enligt artikel 11 av ursprungsmedlemsstaten
liksom det bevis genom vilket den mottagande medlems-
staten styrker att den reglerade utbildning eller yrkesutbild-
ning med en särskild uppläggning som avses i artikel 11 c
ii motsvarar den nivå som föreskrivs i artikel 11 c i.
4. Genom undantag från punkterna 1 och 2 i den här
artikeln och från artikel 14 kan den mottagande medlems-
statens behöriga myndighet vägra tillträde till och utövande
av ett yrke för innehavare av ett kompetensbevis som klas-
sificeras enligt artikel 11 a där de nationella yrkeskvalifika-
tioner som krävs för utövandet av yrket på dess territorium
klassificeras enligt artikel 11 e.
”
12. Artikel 14 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. Trots bestämmelserna i artikel 13 får den motta-
gande medlemsstaten kräva att sökande slutför en an-
passningsperiod på högst tre år eller genomgår ett lämp-
lighetsprov om:
a) innehållet i den sökandens utbildning väsentligt av-
viker från det innehåll som omfattas av det bevis på
formella kvalifikationer som krävs i den mottagande
medlemsstaten.
b) det i den mottagande medlemsstaten reglerade yrket
omfattar en eller flera reglerade yrkesaktiviteter som
inte ingår i motsvarande yrke i sökandens ursprungs-
medlemsstat och om utbildningen som krävs i den
mottagande medlemsstaten väsentligt avviker från
dem som omfattas av det kompetensbevis eller bevis
på formella kvalifikationer som sökanden stöder
sig på.
”
b) I punkt 2 ska tredje stycket ersättas med följande:
”Om kommissionen anser att det undantag som avses i
andra stycket inte är berättigat eller strider mot unions-
lagstiftningen, ska den inom tre månader efter det att
den mottagit alla nödvändiga uppgifter anta en genom-
förandeakt, där medlemsstaten i fråga uppmanas att inte
vidta den planerade åtgärden. Har kommissionen inte
reagerat inom denna tidsfrist får undantaget tillämpas.
”
c) I punkt 3 ska följande stycken läggas till:
”Med avvikelse från principen enligt vilken sökanden har
rätt att välja, vilken fastställs i punkt 2, får den motta-
gande medlemsstaten fastställa antingen en anpassnings-
period eller lämplighetsprov i följande fall:
a) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som av-
ses i artikel 11 a, ansöker om erkännande av sina
yrkeskvalifikationer där de nationella yrkeskvalifika-
tioner som krävs är klassificerade i artikel 11 c.
b) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som av-
ses i artikel 11 b, ansöker om erkännande av sina
yrkeskvalifikationer där de nationella yrkeskvalifika-
tioner som krävs är klassificerade i artikel 11 d
eller e.
Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i
artikel 11 a, ansöker om erkännande av sina yrkeskva-
lifikationer där de nationella yrkeskvalifikationer som
krävs är klassificerade i artikel 11 d, får den mottagande
medlemsstaten kräva både en anpassningsperiod och ett
lämplighetsprov.
”
326
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/148
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
d) Punkterna 4 och 5 ska ersättas med följande:
”4. Vid tillämpning av punkterna 1 och 5 ska ett
utbildningsinnehåll som
”väsentligt avviker” avse sådana
kunskaps- och kompetensområden, uppnådda färdighe-
ter och kompetenser som är grundläggande för utövan-
det av yrket och där innehållet i invandrarens utbildning
i betydande mån skiljer sig från den utbildning som
krävs i den mottagande medlemsstaten.
5. Punkt 1 ska tillämpas med hänsyn till proportio-
nalitetsprincipen. Om den mottagande medlemsstaten
ämnar kräva att den sökande slutför en anpassnings-
period eller genomgår ett lämplighetsprov, ska den först
kontrollera om de kunskaper och färdigheter och den
kompetens som den sökande har tillägnat sig genom
yrkesverksamhet eller genom livslångt lärande, och
som formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant
organ, i en medlemsstat eller i ett tredjeland, är sådana
att de helt eller delvis täcker det väsentligt avvikande
kunskapsinnehåll som fastställs i punkt
4.”
e) Följande punkter ska läggas till:
”6. Beslutet om införande av en anpassningsperiod
eller ett lämplighetsprov ska vederbörligen motiveras. I
synnerhet ska den sökande informeras om följande:
a) Den yrkeskvalifikationsnivå som krävs i den motta-
gande medlemsstaten och den sökandes yrkeskvalifi-
kationsnivå enligt den klassificering som beskrivs i
artikel 11.
b) Väsentliga skillnader som avses i punkt 4 och varför
dessa skillnader inte kan kompenseras genom kun-
skaper, färdigheter och kompetenser som uppnåtts
genom yrkeserfarenhet eller livslångt lärande som
formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant
organ.
7. Medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet
för en sökande att göra det lämplighetsprov som avses i
punkt 1 inom sex månader efter det ursprungliga be-
slutet om ett lämplighetsprov för sökanden.
”
13. Artikel 15 ska utgå.
14. Artikel 20 ska ersättas med följande:
”Artikel 20
Anpassning av förteckningarna över verksamhetsfor-
mer i bilaga IV
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i
enlighet med artikel 57c om anpassning av förteckning-
arna över sådana verksamhetsformer enligt bilaga IV som
omfattas av ett erkännande av yrkeserfarenhet enligt arti-
kel 16 i syfte att uppdatera eller förtydliga de verksamheter
som anges i bilaga IV, särskilt för att närmare fastställa
deras räckvidd och ta vederbörlig hänsyn till den senaste
utvecklingen vad gäller verksamhetsbaserade nomenkla-
turer, på villkor att detta inte medför en minskning av
räckvidden för de enskilda verksamhetsslagen och att ingen
verksamhet flyttas mellan de befintliga förteckningarna I, II
och III i bilaga IV.
”
15. Artikel 21 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4. När det gäller driften av apotek som inte är före-
mål för territoriella begränsningar får en medlemsstat,
genom undantag, besluta att inte godta de bevis på
formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bilaga
V för inrättande av nya apotek öppna för allmänheten.
För tillämpningen av denna punkt ska också de apotek
som öppnats inom mindre än tre år anses som nya
apotek.
Detta undantag får inte tillämpas på apotekare vars for-
mella kvalifikationer redan är erkända för andra ända-
mål av de behöriga myndigheterna i den mottagande
medlemsstaten, och som faktiskt och legalt har varit
verksamma som apotekare under minst tre år i följd i
den medlemsstaten.
”
b) Punkt 6 ska ersättas med följande:
”6. Varje medlemsstat ska för tillträde till och rätt att
utöva verksamhet som läkare, sjuksköterska med ansvar
för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär,
barnmorska och apotekare kräva innehav av något av
de bevis på formella kvalifikationer som anges i punk-
terna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2
respektive 5.6.2 i bilaga V, vilka bevisar att yrkesutöva-
ren i fråga under hela sin utbildning har i förekom-
mande fall förvärvat de kunskaper, färdigheter och kom-
petenser som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 31.7, 34.3,
38.3, 40.3 respektive 44.3.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
327
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/149
För att beakta den allmänt erkända vetenskapliga och
tekniska utvecklingen ska kommissionen ges befogenhet
att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för
att uppdatera de kunskaper och färdigheter som avses i
artiklarna 24.3, 31.6, 34.3, 38.3, 40.3, 44.3 och 46.4
för att avspegla utvecklingen av den unionslagstiftning
som direkt påverkar de berörda yrkesutövarna.
Denna uppdatering får inte medföra någon ändring av
gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrke-
slagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvill-
kor för fysiska personer. Denna uppdatering ska respek-
tera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssyste-
men ska organiseras, i enlighet med vad som fastställs
i artikel 165.1 i fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt (EUF-fördraget).
”
c) Punkt 7 ska utgå.
16. Följande artikel ska införas:
”Artikel 21a
Anmälningsförfarande
1. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla de
lagar och andra författningar som de antar när det gäller
utfärdande av bevis på formella kvalifikationer inom de
yrken som omfattas av detta kapitel.
När det gäller bevis på formella kvalifikationer som avses i
avsnitt 8 ska anmälan enligt första stycket också göras till
övriga medlemsstater.
2. Den anmälan som avses i punkt 1 ska inbegripa upp-
gifter om utbildningsprogrammens längd och innehåll.
3. Den anmälan som avses i punkt 1 ska översändas via
IMI.
4. För att beakta utvecklingen på lagstiftningsområdet
och det administrativa området i medlemsstaterna och för-
utsatt att de lagar och andra författningar som anmälts i
enlighet med punkt 1 i denna artikel är förenliga med de
villkor som fastställs i detta kapitel ska kommissionen ges
befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med arti-
kel 57c i syfte att ändra punkterna 5.1.1
–5.1.4, 5.2.2,
5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 och 5.7.1 i bilaga V, när
det gäller att uppdatera de titlar som medlemsstaterna an-
tagit som bevis på formella kvalifikationer och, i tillämpliga
fall, de organ som utfärdar bevis på formella kvalifikationer,
de intyg som åtföljer dessa bevis samt motsvarande yrkes-
titlar.
5. När de lagar och andra författningar som anmälts i
enlighet med punkt 1 inte är förenliga med de villkor som
fastställs i detta kapitel ska kommissionen anta en genom-
förandeakt för att förkasta den begärda ändringen av punk-
terna 5.1.1
–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2
eller 5.7.1 i bilaga V.
”
17. Artikel 22 ska ändras på följande sätt:
a) I första stycket ska led b ersättas med följande:
”b) Medlemsstaterna ska, i enlighet med varje medlems-
stats specifika förfaranden, genom att uppmuntra
fortbildning säkerställa att yrkesutövare vars yrkesk-
valifikation omfattas av kapitel III i denna avdelning
kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och
kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på säker
och effektiv nivå och för att hålla sig à jour med
utvecklingen inom yrket.
”
b) Följande stycke ska läggas till:
”Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de
åtgärder som de vidtar i enlighet med första stycket b
senast den 18 januari 2016.
”
18. I artikel 24 ska punkt 2 ersättas med följande:
”2. Den medicinska grundutbildningen ska sammanlagt
omfatta minst fem års studier, eller ett likvärdigt antal
ECTS-poäng, och ska bestå av minst 5 500 timmars teore-
tisk och praktisk undervisning vid universitet eller under
tillsyn av ett universitet.
328
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/150
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
Om studierna påbörjades före den 1 januari 1972 kan den
utbildning som avses i första stycket omfatta sex månaders
praktisk heltidsutbildning på universitetsnivå under tillsyn
av de behöriga myndigheterna.
”
19. Artikel 25 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. För tillträde till specialistläkarutbildning ska krä-
vas ett fullgjort program för medicinsk grundutbildning
med godkända resultat enligt artikel 24.2, där den stu-
derande har förvärvat nödvändiga baskunskaper i medi-
cin.
”
b) Följande punkt ska införas:
”3a. Medlemsstaterna får i sin nationella lagstiftning
fastställa partiella befrielser från vissa moment i speci-
alistläkarutbildningen, vilka förtecknas i punkt 5.1.3 i
bilaga V, som ska tillämpas från fall till fall, förutsatt
att dessa moment i utbildningen redan har fullgjorts
under ett annat specialistutbildningsprogram som för-
tecknas i punkt 5.1.3 i bilaga V, för vilket yrkesutövaren
redan har erhållit den tidigare specialistkvalifikationen i
en medlemsstat. Medlemsstaterna ska se till att de bevil-
jade befrielserna inte motsvarar mer än halva minimi-
längden på specialistläkarutbildningen i fråga.
Medlemsstaterna ska anmäla den berörda nationella
lagstiftningen till kommissionen och de övriga medlems-
staterna för alla sådana partiella befrielser.
”
c) Punkt 5 ska ersättas med följande:
”5. Kommissionen ska ges befogenhet att anta dele-
gerade akter i enlighet med artikel 57c om anpassning
av de minimilängder på utbildningen som avses i punkt
5.1.3 i bilaga V, till den vetenskapliga och tekniska
utvecklingen.
”
20. I artikel 26 ska andra stycket ersättas med följande:
”För att vederbörligen beakta ändringar i nationell lagstift-
ning och i syfte att uppdatera detta direktiv ska kommis-
sionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet
med artikel 57c om tillägg av nya medicinska specialise-
ringar i punkt 5.1.3 i bilaga V, förutsatt att dessa är gemen-
samma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.
”
21. I artikel 27 ska följande punkt läggas till:
”2a. Medlemsstaterna ska erkänna benämningar på spe-
cialistutbildningar som utfärdas i Italien och anges i punk-
terna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V för läkare som påbörjade
sin specialistutbildning efter den 31 december 1983 och
före den 1 januari 1991, trots att den berörda utbildningen
inte uppfyller alla utbildningskrav som fastställs i artikel 25,
om de åtföljs av ett intyg som utfärdats av de behöriga
italienska myndigheterna och som uppger att den berörda
läkaren faktiskt och legalt har varit verksam i Italien som
specialistläkare inom det berörda specialområdet under
minst sju år i följd under de tio år som föregick utfärdandet
av intyget.
”
22. I artikel 28 ska punkt 1 ersättas med följande:
”1. För tillträde till särskild allmänläkarutbildning ska
krävas ett fullgjort program för medicinsk grundutbildning
med godkända resultat enligt artikel 24.2 där den stude-
rande har förvärvat nödvändiga baskunskaper i medicin.
”
23. Artikel 31 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. För att bli antagen till utbildning till sjuksköterska
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska det an-
tingen krävas
a) tolv års allmän skolutbildning styrkt genom ex-
amens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis ut-
färdat av de behöriga myndigheterna eller organen i
en medlemsstat eller genom intyg på godkänt inträ-
desprov som ger behörighet till universitet eller hög-
skolor med en erkänd likvärdig nivå, eller
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
329
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/151
b) minst tio års allmän skolutbildning styrkt genom
examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis
utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen
i en medlemsstat eller bevis på godkänt inträdesprov
på motsvarande nivå som ger behörighet till en yr-
kesskola eller ett yrkesutbildningsprogram för sjuk-
sköterskor.
”
b) I punkt 2 ska andra och tredje styckena ersättas med
följande:
”Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade
akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteck-
ningen i punkt 5.2.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den
till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte
medföra någon ändring av gällande viktiga principer i
medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller
utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Så-
dana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar
för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet
med artikel 165.1 i EUF-fördraget.
”
c) I punkt 3 ska första stycket ersättas med följande:
”Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän
hälso- och sjukvård ska omfatta sammanlagt tre års ut-
bildning, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, bestående
av minst 4 600 timmars teoretisk och klinisk undervis-
ning, varav den teoretiska undervisningen ska utgöra
minst en tredjedel och den kliniska undervisningen
minst hälften av den föreskrivna minimitiden för utbild-
ningen. Medlemsstaterna får ge partiell dispens för yr-
kesutövare som genomgått en del av denna utbildning
inom ramen för annan utbildning på minst motsvarande
nivå.
”
d) Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4. Den teoretiska utbildningen är den del av sjuk-
sköterskeutbildningen då sjuksköterskorna förvärvar de
kunskaper, färdigheter och kompetenser i yrket som
krävs enligt punkterna 6 och 7. Denna utbildning ska
ges av sjuksköterskelärare och andra behöriga personer
vid universitet och högskolor som tillerkänts likvärdig
ställning eller vid yrkesskolor eller genom yrkesutbild-
ningsprogram för sjuksköterskor.
”
e) I punkt 5 ska första stycket ersättas med följande:
”5. Med den kliniska undervisningen avses den del av
sjuksköterskeutbildningen där den studerande, som
medlem i ett arbetslag och i direkt kontakt med friska
eller sjuka enskilda personer och/eller grupper, lär sig att
planera, utföra och bedöma en sjuksköterskas samlade
vårdinsatser på grundval av de kunskaper, färdigheter
och kompetenser de har uppnått. De sjuksköterskestu-
derande ska inte bara lära sig att ingå i ett arbetslag,
utan även att leda ett arbetslag och organisera en sjuk-
sköterskas samlade vårdinsatser, inklusive undervisning i
hälsovård för enskilda personer och mindre grupper vid
vårdinrättningar eller ute i samhället.
”
f) Punkt 6 ska ersättas med följande:
”6. Utbildningen av sjuksköterskor med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård ska garantera att yrkesutöva-
ren i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdig-
heter:
a) Allmänna kunskaper om de vetenskaper som den
allmänna hälso- och sjukvården bygger på, inklusive
tillräcklig insikt i friska och sjuka människors anato-
mi, fysiologiska funktioner och beteende samt sam-
bandet mellan människans hälsotillstånd och hennes
fysiska och sociala miljö.
b) Kunskaper om yrkets beskaffenhet och etik samt de
allmänna principerna för hälso- och sjukvård.
c) Tillräcklig klinisk erfarenhet; sådan erfarenhet, som
bör väljas ut med avseende på dess utbildningsvärde,
ska förvärvas under handledning av utbildad sjuk-
vårdspersonal och där det finns tillräckligt med ut-
bildad personal och utrustning som uppfyller kraven
på patientvård.
330
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/152
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
d) Förmåga att ta del i den praktiska utbildningen av
hälso- och sjukvårdspersonal och erfarenhet av sam-
arbete med sådan personal.
e) Erfarenhet av samarbete med företrädare för andra
yrken inom vårdsektorn.
”
g) Följande punkt ska läggas till:
”7. Formella kvalifikationer som sjuksköterska med
ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska visa att yrkes-
utövaren kan tillämpa minst följande kunskaper, vare sig
utbildningen har skett vid universitet, högskola som til-
lerkänts likvärdig ställning, eller vid yrkesskola eller ge-
nom yrkesutbildningsprogram för vårdinsatser:
a) Förmåga att göra en oberoende diagnos av de vårdin-
satser som krävs genom att tillämpa aktuella teore-
tiska och kliniska kunskaper samt planera, organisera
och utföra vårdinsatser när vederbörande behandlar
patienter på grundval av de kunskaper och färdighe-
ter som förvärvats i enlighet med punkt 6 a, 6 b och
6 c för att förbättra yrkespraktiken.
b) Förmåga att arbeta effektivt tillsammans med andra
aktörer inom hälso- och sjukvårdssektorn, däribland
deltagande i praktisk utbildning av hälso- och sjuk-
vårdspersonal på grundval av de kunskaper och fär-
digheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 d
och 6 e.
c) Förmåga att tillhandahålla rådgivning åt enskilda per-
soner, familjer och grupper om en hälsosam livsstil
och egenvård på grundval av de kunskaper och fär-
digheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 a
och 6 b.
d) Förmåga att omedelbart inleda oberoende livrädd-
ningsinsatser och vidta åtgärder i kriser och nödsi-
tuationer.
e) Förmåga att ge oberoende rådgivning, instruktioner
och stöd till personer som är i behov av vård och till
deras närstående.
f) Förmåga att göra en oberoende kvalitetssäkring och
utvärdering av vårdinsatserna.
g) Förmåga att kommunicera på ett yrkesmässigt och
uttömmande sätt samt samarbeta med företrädare
för andra yrken inom hälso- och sjukvårdssektorn.
h) Förmåga att analysera vårdkvaliteten för att förbättra
det egna yrkesutövandet som sjuksköterska med an-
svar för allmän hälso- och sjukvård.
”
24. Artikel 33 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 2 ska utgå.
b) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3. Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella
kvalifikationer för sjuksköterska som
a) utfärdats i Polen till sjuksköterskor vars utbildning
avslutades före den 1 maj 2004 utan att uppfylla
minimikraven för utbildning enligt artikel 31 och
b) som bestyrks genom en kandidatexamen som grun-
dar sig på ett särskilt kompletteringsprogram som
beskrivs i
i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om änd-
ring av lagen om sjuksköterske- och barnmorske-
yrkena och om några andra rättsakter (Republiken
Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt 885
och 2007, nr 176, punkt 1237), och hälsovårds-
ministerns förordning av den 11 maj 2004 om
närmare bestämmelser för utbildning av sjukskö-
terskor och barnmorskor som har examensbevis
från gymnasieskola (avgångsbetyg
– student-
examen) och som har avslutat sin utbildning vid
medicinskt gymnasium eller vårdskolor med sjuk-
sköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken
Polens officiella tidning 2004 nr 110, punkt 1170
och 2010 nr 65, punkt 420), eller
ii) artikel 52.3 led 2 i lagen av den 15 juli 2011 om
sjuksköterske- och barnmorskeyrkena (Republiken
Polens officiella tidning 2011 nr 174, punkt
1039) och i hälsovårdsministerns förordning av
den 14 juni 2012 om närmare bestämmelser
för högre utbildning av sjuksköterskor och barn-
morskor som har examensbevis från gymnasies-
kola (avgångsbetyg
– studentexamen) och som
har genomgått utbildning på sekundärnivå med
vårdinriktning eller eftergymnasial utbildning
med sjuksköterske- och barnmorskeinriktning
(Republiken Polens officiella tidning 2012,
punkt 770),
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
331
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/153
i syfte att kontrollera att sjuksköterskan har en kun-
skaps- och kompetensnivå som är jämförbar med
nivån för sjuksköterskor med de kvalifikationer
som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
”
25. Artikel 33a ska ersättas med följande:
”När det gäller rumänska behörighetsbevis för sjuksköterska
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska endast föl-
jande bestämmelser om förvärvade rättigheter gälla:
För de medborgare i medlemsstaterna som utbildats till
sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
i Rumänien och vars utbildning inte uppfyller minimikra-
ven gällande utbildning i artikel 31 ska medlemsstaterna
erkänna de nedan angivna bevisen på formella kvalifikatio-
ner som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård, förutsatt att dessa bevis åtföljs av ett intyg som
visar att dessa personer faktiskt och lagligen har varit verk-
samma som sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso-
och sjukvård i Rumänien, inklusive har haft fullt ansvar för
planeringen, organisationen och patientvården under en
period av minst tre år i följd under den femårsperiod
som föregår utfärdandet av intyget.
a)
Certificat de competențe profesionale de asistent medical gen-
eralist med eftergymnasial utbildning vid en
școală post-
liceal
ă, som intygar att utbildningen påbörjades före den
1 januari 2007.
b) Diplom
ă de absolvire de asistent medical generalist med en
kortare högskoleutbildning, som intygar att utbildningen
påbörjades före den 1 oktober 2003.
c) Diplom
ă de licență de asistent medical generalist med en
längre högskoleutbildning, som intygar att utbildningen
påbörjades före den 1 oktober 2003.
”
26. I artikel 34 ska punkt 2 ersättas med följande:
”2. Den grundläggande tandläkarutbildningen ska om-
fatta minst fem års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-
poäng, och ska bestå av minst 5 000 timmars teoretisk och
praktisk utbildning på heltid som minst inbegriper den
utbildningsplan som anges i punkt 5.3.1 i bilaga V och
som tillhandahålls vid universitet eller högskola som tiller-
känts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i
enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i
punkt 5.3.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den
vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra
någon ändring av gällande viktiga principer i medlemssta-
terna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och
tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska
respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildnings-
systemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i
EUF-fördraget.
”
27. Artikel 35 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. För att bli antagen till utbildning för specialist-
tandläkare ska det krävas en fullgjord grundläggande
tandläkarutbildning som avses i artikel 34, eller de
handlingar som avses i artiklarna 23 och
37.”
b) Punkt 2 ska ändras på följande sätt:
i) Andra stycket ska ersättas med följande:
”Utbildning till specialisttandläkare på heltid ska om-
fatta minst tre år, och ska ske under tillsyn av behö-
riga myndigheter eller organ. Den ska innebära per-
sonlig medverkan och ansvarstagande av den bli-
vande tandläkaren i verksamheten på avdelningen i
fråga.
”
332
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/154
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
ii) Tredje stycket ska utgå.
c) Följande punkter ska läggas till:
”4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta dele-
gerade akter i enlighet med artikel 57c om anpassning
av den minimilängd på utbildningen som avses i punkt
2, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och
tekniska utvecklingen.
5. I syfte att uppdatera detta direktiv och för att
vederbörligen beakta ändringar i nationell lagstiftning,
ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade
akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya spe-
cialistområden för tandläkare i punkt 5.3.3 i bilaga V,
förutsatt att dessa är gemensamma för minst två femte-
delar av medlemsstaterna.
”
28. I artikel 37 ska följande punkter läggas till:
”3. För bevis på tandläkares formella kvalifikationer ska
medlemsstaterna erkänna sådana bevis i enlighet med arti-
kel 21 i de fall då de sökande påbörjade sin utbildning före
den 18 januari 2016.
4. Varje medlemsstat ska erkänna bevis på formell be-
hörighet som läkare utfärdade i Spanien för yrkesutövare
som påbörjade sin läkarutbildning på universitetsnivå mel-
lan den 1 januari 1986 och den 31 december 1997, om
dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de spanska be-
höriga myndigheterna.
Detta intyg ska bekräfta att följande villkor har uppfyllts:
a) Yrkesutövaren ska framgångsrikt ha fullföljt studier som
omfattar minst tre år och som av de spanska behöriga
myndigheterna intygats vara likvärdiga med den utbild-
ning som avses i artikel 34.
b) Yrkesutövaren ska i Spanien faktiskt, legalt och huvud-
sakligen ha utövat den verksamhet som anges i artikel 36
under minst tre år i följd under den femårsperiod som
föregår utfärdandet av intyget.
c) Yrkesutövaren ska vara behörig att utöva eller ska fak-
tiskt, legalt och huvudsakligen utövat den verksamhet
som anges i artikel 36 på samma villkor som innehavare
av de bevis på formell behörighet som anges för Spa-
nien i punkt 5.3.2 i bilaga V.
”
29. Artikel 38 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. Utbildningen för veterinärer ska sammanlagt om-
fatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och
praktisk undervisning, eller som dessutom kan uttryckas
med ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska minst in-
begripa den utbildningsplan som anges i punkt 5.4.1 i
bilaga V, vid universitet eller högskola som tillerkänts
likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade
akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteck-
ningen i punkt 5.4.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den
till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte
medföra någon ändring av gällande viktiga principer i
medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller
utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Så-
dana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar
för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet
med artikel 165.1 i EUF-fördraget.
”
b) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3. Veterinärutbildningen ska garantera att yrkes-
utövaren i fråga har förvärvat följande kunskaper och
färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som vete-
rinärverksamheten bygger på och om den unions-
lagstiftning som gäller denna verksamhet.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
333
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/155
b) Tillräckliga kunskaper om djurs anatomi, fysiologi,
beteende och fysiologiska behov liksom om de fär-
digheter och kompetenser som behövs för djurhåll-
ning, utfodring, djurs välbefinnande, reproduktion
och allmän hygien.
c) Nödvändiga kliniska, epidemiologiska och analytiska
färdigheter och kompetenser för förebyggande, dia-
gnos och behandling av sjukdomar hos djur, inklu-
sive anestesiologi, aseptisk kirurgi och smärtfri död,
vare sig det gäller enskilda djur eller grupper av djur,
inklusive särskilda kunskaper om de sjukdomar som
kan överföras till människan.
d) Tillräckliga kunskaper, färdigheter och kompetenser
för förebyggande medicin, inklusive kompetens för
att hantera utredningar och intyg.
e) Tillräckliga kunskaper om hygien och teknik vid pro-
duktion och framställning av samt handel med djur-
foder eller livsmedel av animaliskt ursprung, inklu-
sive de färdigheter och kompetenser som krävs för
att förstå och förklara god praxis på området.
f) Nödvändiga kunskaper, färdigheter och kompetenser
för att på ett ansvarsfullt och förnuftigt sätt använda
veterinärmedicinska läkemedel för att behandla djur
och garantera en säker livsmedelskedja samt miljös-
kydd.
”
30. Artikel 40 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska tredje och fjärde styckena ersättas med
följande:
”Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade
akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteck-
ningen i punkt 5.5.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den
till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
De ändringar som avses i tredje stycket får inte medföra
någon ändring av gällande viktiga principer i medlems-
staterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbild-
ning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana
ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för
hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet
med artikel 165.1 i EUF-fördraget.
”
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2. För att bli antagen till barnmorskeutbildningen
krävs att ett av följande villkor uppfylls:
a) Minst tolv års fullföljd allmän skolutbildning eller
bevis på godkänt inträdesprov på motsvarande nivå
till barnmorskeskola, för utbildningsväg I.
b) Innehav av bevis på formella kvalifikationer för sjuk-
sköterskor med ansvar för allmän hälso- och
sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V, för utbild-
ningsväg II.
”
c) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3. Barnmorskeutbildningen ska garantera att yrkes-
utövaren i fråga har förvärvat följande kunskaper och
färdigheter:
a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som barn-
morskeverksamheten bygger på, särskilt barnmorske-
kunskap, obstetrik och gynekologi.
b) Tillräckliga kunskaper om yrkesetik och lagstiftning
som är relevant för att utöva yrket.
c) Tillräckliga allmänmedicinska kunskaper (biologiska
funktioner, anatomi och fysiologi) och kunskaper
om obstetrisk och neonatal farmakologi samt kun-
skaper om sambandet mellan människans hälsotill-
stånd, människans fysiska och sociala miljö och
människans beteende.
d) Tillräcklig klinisk erfarenhet som förvärvats vid god-
kända institutioner där barnmorskan självständigt
och på eget ansvar i den utsträckning som är nöd-
vändigt och med undantag av en patologisk situa-
tion, har kunnat bedriva mödravård, ansvara för för-
lossningen och dess konsekvenser vid godkända in-
stitutioner, övervaka förlossningsarbetet och födseln,
vården efter förlossningen och neonatal återuppliv-
ning i väntan på en läkare.
334
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/156
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
e) Tillräcklig insikt i utbildningen av hälso- och sjuk-
vårdspersonal och erfarenhet av samarbete med så-
dan personal.
”
31. Artikel 41.1 ska ersättas med följande:
”1. De bevis på formella kvalifikationer som barnmorska
som anges i punkt 5.5.2 i bilaga V ska erkännas auto-
matiskt i enlighet med artikel 21 om de uppfyller något
av följande villkor:
a) Utbildning på heltid till barnmorska under minst tre år,
eller ett likvärdigt förvärvade antal ECTS-poäng bestå-
ende av minst 4 600 timmar teoretisk och praktisk ut-
bildning, varav minst en tredjedel av tiden ska vara
klinisk undervisning.
b) Utbildning på heltid till barnmorska under minst två år,
eller ett likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestå-
ende av minst 3 600 timmar, som förutsätter innehav
av bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt
5.2.2 i bilaga V.
c) Utbildning på heltid till barnmorska under minst 18
månader, eller ett likvärdigt antal förvärvade ECTS-
poäng bestående av minst 3 000 timmar, som förutsät-
ter innehav av bevis på formella kvalifikationer som
sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård
enligt punkt 5.2.2 i bilaga V och som åtföljs av ettårig
yrkespraktik, för vilken ett intyg utfärdats i enlighet med
punkt
2.”
32. Artikel 43 ska ändras på följande sätt:
a) Följande punkt ska införas:
”1a. När det gäller bevis på formella kvalifikationer
som barnmorska ska medlemsstaterna automatiskt er-
känna sådana kvalifikationer i fråga om vilka den sö-
kande påbörjade utbildningen före 18 januari 2016, och
kravet för att bli antagen till utbildningen var tio år av
allmän skolutbildning eller motsvarande nivå när det
gäller utbildningsväg I, eller när den sökande har full-
gjort en utbildning till sjuksköterska med ansvar för
allmän hälso- och sjukvård styrkt av bevis på formella
kvalifikationer enligt punkt 5.2.2. i bilaga V innan denne
påbörjade en barnmorskeutbildning när det gäller ut-
bildningsväg II.
”
b) Punkt 3 ska utgå.
c) Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4. Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella
kvalifikationer som barnmorska som
a) utfärdats i Polen till barnmorskor vars utbildning
avslutades före den 1 maj 2004 utan att dessa upp-
fyller minimikraven för utbildning enligt artikel 40,
och
b) vilka bestyrks genom en kandidatexamen som grun-
dar sig på ett särskilt kompletteringsprogram som
beskrivs i
i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om änd-
ring av lagen om sjuksköterske- och barnmorske-
yrkena och om vissa andra rättsakter (Republiken
Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt 885
och 2007, nr 176, punkt 1237), och i hälsovårds-
ministerns förordning av den 11 maj 2004 om
närmare bestämmelser för utbildning av sjukskö-
terskor och barnmorskor som har examensbevis
från gymnasieskola (avgångsbetyg
– student-
examen) och har avslutat utbildning vid medi-
cinskt gymnasium eller vårdskola med sjukskö-
terske- och barnmorskeutbildning (Republiken Po-
lens officiella tidning av den 2004 nr 110, punkt
1170 och 2010 nr 65 punkt 420) eller
ii) artikel 53.3 led 3 i lagen av den 15 juli 2011 om
sjuksköterske- och barnmorskeyrkena (Republiken
Polens officiella tidning 2011 nr 174, punkt
1039), och i hälsovårdsministerns förordning av
den 14 juni 2012 om närmare bestämmelser för
högre utbildning av sjuksköterskor och barnmors-
kor som har examensbevis från gymnasieskola
(avgångsbetyg
– studentexamen) och som har av-
slutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium
eller sekundärutbildning med sjuksköterske- och
barnmorskeutbildning (Republiken Polens offici-
ella tidning 2012, punkt 770),
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
335
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/157
i syfte att kontrollera att barnmorskan har en kun-
skaps- och kompetensnivå som är jämförbar med
nivån för barnmorskor med de kvalifikationer som
för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.
”
33. Artikel 44.2 ska ersättas med följande:
”2. Av bevis på formella kvalifikationer för apotekare ska
det framgå att minst fem års utbildning genomgåtts, eller
att ett likvärdigt antal ECTS-poäng förvärvats, vilket minst
omfattar följande:
a) Fyra års teoretisk och praktisk undervisning på heltid vid
universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställ-
ning eller under tillsyn av ett universitet.
b) Under eller vid utgången av den teoretiska och praktiska
undervisningen, sex månaders praktik på ett apotek som
är öppet för allmänheten eller på ett sjukhus under till-
syn av sjukhusets farmaceutiska avdelning.
Den utbildning som avses i denna punkt ska minst omfatta
den utbildningsplan som anges i punkt 5.6.1 i bilaga V.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter
i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i
punkt 5.6.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den
vetenskapliga och tekniska utvecklingen, inklusive utveck-
lingen av farmakologisk praktik.
De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra
någon ändring gällande viktiga principer i medlemsstaterna
inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och till-
trädesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska re-
spektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssyste-
men ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-
fördraget.
”
34. Artikel 45.2 ska ersättas med följande:
”2. Medlemsstaterna ska se till att innehavare av bevis på
formella kvalifikationer i farmaci på universitetsnivå eller
motsvarande nivå som uppfyller villkoren i artikel 44 får
tillträde till och rätt att utöva åtminstone följande verksam-
het, med förbehåll för eventuella krav på kompletterande
yrkeserfarenhet:
a) Galenisk utveckling av läkemedel.
b) Framställning och kontroll av läkemedel.
c) Laboratoriekontroll av läkemedel.
d) Lagring, förvaring och distribution av läkemedel i par-
tihandelsledet.
e) Anskaffning, beredning, kontroll, lagring, utlämning och
tillhandahållande av säkra och effektiva läkemedel av
erforderlig kvalitet på apotek som är öppna för allmän-
heten.
f) Beredning, kontroll, lagring och tillhandahållande av
säkra och effektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på
sjukhus.
g) Tillhandahållande av information och rådgivning om
själva läkemedlen, inklusive om lämplig användning.
h) Rapportering om farmaceutiska produkters biverkningar
till de behöriga myndigheterna.
i) Individuell uppföljning av patienter under medicinering.
j) Bidrag till lokala eller nationella folkhälsokampanjer.
”
35. Artikel 46 ska ersättas med följande:
”Artikel 46
Arkitektutbildning
1. Utbildningen till arkitekt ska omfatta
a) sammanlagt minst fem års studier på heltid vid univer-
sitet eller jämförbar läroanstalt som avslutas med en
godkänd examen på universitetsnivå,
336
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/158
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
b) minst fyra års studier på heltid vid universitet eller jäm-
förbar läroanstalt som avslutas med en godkänd examen
på universitetsnivå jämte ett bevis på två års yrkesprak-
tik som slutförts i enlighet med punkt 4.
2. Arkitektur måste vara huvudkomponenten i den ut-
bildning som avses i punkt 1. Utbildningen ska upprätthålla
jämvikt mellan teoretiska och praktiska moment i arkitek-
tutbildning och ska minst garantera att de studerande till-
lägnar sig följande kunskap, färdighet och förmåga:
a) Förmågan att utforma arkitektoniska projekt som upp-
fyller både estetiska och tekniska krav.
b) Tillräcklig kunskap om arkitekturens historia och teori
och besläktade konstarter, teknik och humaniora.
c) Kunskap om konstens inflytande på kvaliteten på arki-
tektonisk formgivning.
d) Tillräcklig kunskap om stadsplanering, fysisk planering
och de färdigheter som krävs för planeringsprocessen.
e) Förståelse av förhållandet mellan människor och bygg-
nader och mellan byggnader och deras omgivning, och i
behovet av att anpassa byggnaderna och ytorna mellan
dem efter mänskliga behov och proportioner.
f) Förståelse av arkitektyrket och arkitektens roll i samhäl-
let, i synnerhet vid utarbetandet av projektunderlag som
tar hänsyn till sociala faktorer.
g) Förståelse av utrednings- och förberedelsemetoderna för
underlagen i ett konstruktionsprojekt.
h) Förståelse av de dimensionsmässiga, byggnadstekniska
och ingenjörsmässiga problem som är förbundna med
byggnadskonstruktion.
i) Tillräcklig kunskap om fysiska problem och teknik och
byggnaders funktion, så att dessa inomhus blir bekväma
och ger skydd mot olika väderförhållanden, inom ramen
för hållbar utveckling.
j) De färdigheter i byggnadsutformning som behövs för att
uppfylla användarnas krav inom ramen för begräns-
ningar på grund av kostnadsfaktorer och byggnormer.
k) Tillräcklig kunskap om de branscher, organisationer, be-
stämmelser och metoder som är förbundna med att
omvandla konstruktionsritningar till byggnader och att
detaljplanera hela projekt.
3. Antalet år i sådan akademisk utbildning som avses i
punkterna 1 och 2 kan också uttryckas med ett likvärdigt
antal ECTS-poäng.
4. Den yrkespraktik som avses i punkt 1 b ska ske först
efter det att de tre första studieåren har avslutats. Minst ett
år av yrkespraktiken ska bygga på de kunskaper, färdigheter
och förmåga som förvärvats under de studier som avses i
punkt 2. Yrkespraktiken ska därför bedrivas under tillsyn av
en person eller ett organ som har godkänts av ursprungs-
medlemsstatens behöriga myndighet. Sådan övervakad
praktik får ske i vilket land som helst. Yrkespraktiken ska
utvärderas av ursprungsmedlemsstatens behöriga myndig-
het.
”
36. Artikel 47 ska ersättas med följande:
”Artikel 47
Undantag från kraven för arkitektutbildningen
Genom undantag från artikel 46 ska följande också anses
uppfylla kraven i artikel 21: utbildning inom ramen för
program för bättre befordringsmöjligheter eller universitets-
studier på deltid som uppfyller kraven i artikel 46.2, vilket
intygas genom en godkänd examination i arkitektur för en
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
337
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/159
yrkesutövare som arbetat under minst sju år på arkitektom-
rådet under överinseende av en arkitekt eller arkitektbyrå.
Denna examination ska vara på universitetsnivå och vara
likvärdig med den slutexamen som avses i artikel 46.1
b.”
37. Artikel 49 ska ändras på följande sätt:
a) Följande punkt ska införas:
”1a. Punkt 1 ska också tillämpas på de bevis på for-
mella kvalifikationer som arkitekt som förtecknas i bi-
laga V, om utbildningen inletts före den 18 januari
2016.
”
b) Följande punkt ska läggas till:
”3. Varje medlemsstat ska ge följande bevis samma
ställning på sitt territorium som de bevis på formella
kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar för till-
träde till och utövande av verksamhet som arkitekt:
Bevis på avslutad utbildning som existerade den 5 au-
gusti 1985 och påbörjades senast den 17 januari 2014,
vid Fachhochschulen i Förbundsrepubliken Tyskland av tre
års längd, och som uppfyller de krav som fastställs i
artikel 46.2 och ger tillträde till den verksamhet som
avses i artikel 48 i denna medlemsstat med yrkesbeteck-
ningen arkitekt, under förutsättning att utbildningen
kompletteras med fyra års yrkeserfarenhet i Förbunds-
republiken Tyskland och styrks av ett intyg som utfär-
dats av den behöriga myndighet där den arkitekt som
önskar utnyttja bestämmelserna i detta direktiv är regi-
strerad.
”
38. I avdelning III ska följande kapitel införas:
”Kapitel IIIa
Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma ut-
bildningsprinciper
Artikel 49a
Gemensamma utbildningsramar
1. Vid tillämpning av denna artikel avses med gemen-
sam utbildningsram en gemensam uppsättning minimikrav
för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för
att utöva ett specifikt yrke. En gemensam utbildningsram
ska inte ersätta nationella utbildningsprogram, såvida inte
en medlemsstat beslutar annorlunda enligt nationell lags-
tiftning. Medlemsstaterna ska ge innehavare av bevis på
yrkeskvalifikationer som förvärvats på grundval av en sådan
gemensam utbildningsram tillträde till och rätt att utöva
yrket i medlemsstater som reglerar yrket på sitt territorium
på samma villkor som innehavare av de bevis på formella
kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar, på villkor
att denna utbildningsram uppfyller de krav som fastställs i
punkt 2.
2. En gemensam utbildningsram ska uppfylla följande
villkor:
a) Den gör det möjligt för fler yrkesutövare att förflytta sig
till andra medlemsstater.
b) Yrket som omfattas av den gemensamma utbildnings-
ramen är reglerat, eller utbildningen som leder till yrket
är reglerat i minst en tredjedel av medlemsstaterna.
c) Den gemensamma uppsättningen av kunskaper, färdig-
heter och kompetenser utgör en kombination av de
kunskaper, färdigheter och kompetenser som krävs i
utbildningssystem som är tillämpliga i minst en tredjedel
av medlemsstaterna; det ska inte ha någon betydelse om
dessa kunskaper, färdigheter och kompetenser har för-
värvats inom ramen för en allmän utbildning vid ett
universitet eller en högskola eller som en del av en
yrkesutbildning.
d) Den gemensamma utbildningsramen ska bygga på de
nivåer i den europeiska referensramen för kvalifikationer
som definieras i bilaga II till Europaparlamentets och
rådets rekommendation av den 23 april 2008 om en
europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt
lärande (*).
e) Det berörda yrket täcks inte av en annan gemensam
utbildningsram och erkänns inte heller automatiskt en-
ligt avdelning III kapitel III.
f) Den gemensamma utbildningsramen har utarbetats efter
ett öppet korrekt förfarande, som inbegripit relevanta
intressenter från medlemsstater där yrket inte är reglerat.
338
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/160
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
g) Den gemensamma utbildningsramen tillåter medborgare
från samtliga medlemsstater att förvärva yrkeskvalifika-
tioner enligt ramen utan att först behöva vara medlem-
mar i eller registrerade hos en yrkesorganisation.
3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå så-
väl som yrkesorganisationer eller behöriga myndigheter på
nationell nivå från minst en tredjedel av medlemsstaterna
får skicka förslag till kommissionen på gemensamma ut-
bildningsramar som uppfyller de villkor som fastställs i
punkt 2.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade
akter i enlighet med artikel 57c för att fastställa en gemen-
sam utbildningsram för ett visst yrke som grundas på de
villkor som fastställs i punkt 2 i den här artikeln.
5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att
införa den gemensamma utbildningsram som avses i punkt
4 på sitt territorium och från skyldigheten att bevilja auto-
matiskt erkännande av de yrkeskvalifikationer som förvär-
vats enligt denna gemensamma utbildningsram, om ett av
följande villkor uppfylls:
a) Det finns ingen utbildningsinstitution på dess territo-
rium som erbjuder sådan utbildning i det berörda yrket.
b) Införandet av den gemensamma utbildningsramen skulle
ha negativa konsekvenser för hur landets utbildnings-
och yrkesutbildningssystem är uppbyggt.
c) Det finns väsentliga skillnader mellan den gemensamma
utbildningsramen och den utbildning som krävs på dess
territorium, och detta utgör ett allvarligt hot mot den
allmänna ordningen, folkhälsan eller för tjänstemotta-
garnas säkerhet och miljöskyddet.
6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraft-
trädandet av den delegerade akt som avses i punkt 4 med-
dela kommissionen och de andra medlemsstaterna om
a) de nationella kvalifikationerna, och i förekommande fall,
de nationella yrkestitlarna, i enlighet med den gemen-
samma utbildningsramen,
b) all användning av det undantag som avses i punkt 5,
tillsammans med en motivering av vilka villkor enligt
den punkten som uppfylldes. Kommissionen får, inom
tre månader, begära ytterligare förtydligande om den
anser att en medlemsstat inte har motiverat eller inte
tillräckligt har motiverat att ett av dessa villkor har upp-
fyllts. Medlemsstaten ska svara inom tre månader från
en sådan begäran.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att ange
nationella yrkeskvalifikationer och nationella yrkestitlar
som omfattas av automatiskt erkännande enligt den gemen-
samma utbildningsram som antas i enlighet med punkt 4.
7. Denna artikel gäller också specialiseringar av ett yrke,
förutsatt att sådana specialiseringar rör yrkesverksamhet där
tillträdet till och utövandet av denna regleras i de medlems-
stater där yrket redan erkänns automatiskt enligt avdelning
III kapitel III, men inte specialiseringen i sig.
Artikel 49b
Gemensamma utbildningsprov
1. Vid tillämpning av denna artikel avses med ett ge-
mensamt utbildningsprov ett standardiserat lämplighetsprov
som finns tillgängligt i alla deltagande medlemsstater och är
reserverat för innehavare av en särskild yrkeskvalifikation.
Innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation som har god-
känts vid ett sådant prov i en medlemsstat ska ha rätt att
utöva yrket i en berörd mottagande medlemsstat på samma
villkor som innehavarna av sådana yrkeskvalifikationer som
erhållits i den medlemsstaten.
2. Ett gemensamt utbildningsprov ska uppfylla följande
villkor:
a) Det gör det möjligt för fler yrkesutövare att arbeta i
andra medlemsstater.
b) Det yrke som omfattas av det gemensamma utbildnings-
provet är reglerat, eller den utbildning som leder till det
berörda yrket är reglerat i minst en tredjedel av med-
lemsstaterna.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
339
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/161
c) Det gemensamma utbildningsprovet har utarbetats efter
ett öppet korrekt förfarande, som inbegripit relevanta
intressenter från medlemsstater där yrket inte är reglerat.
d) Medborgare från samtliga medlemsstater får delta i det
gemensamma utbildningsprovet och medverka i den
praktiska organiseringen av ett sådant prov i medlems-
staterna utan att först behöva vara medlemmar i eller
registrerade hos en yrkesorganisation.
3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå så-
väl som yrkesorganisationer eller behöriga myndigheter på
nationell nivå från minst en tredjedel av medlemsstaterna
får skicka förslag till kommissionen på gemensamma ut-
bildningsprov som uppfyller de krav som fastställs i punkt
2.
a) den tillgängliga kapaciteten för att anordna sådana prov,
b) all användning av det undantag som avses i punkt 5,
tillsammans med en motivering av vilka villkor enligt
den punkten som uppfylldes. Kommissionen får inom
tre månader begära ytterligare förtydligande om den
anser att en medlemsstat inte har angivit något skäl eller
inte har givit tillräckliga skäl till att ett av dessa villkor
har uppfyllts. Medlemsstaten ska svara inom tre må-
nader från en sådan begäran.
Kommissionen får anta en genomförandeakt för att ange de
medlemsstater där det gemensamma utbildningsprovet,
framtaget i enlighet med punkt 4, ska anordnas, hur ofta
det ska anordnas under ett kalenderår och övriga arrange-
mang som krävs för att anordna gemensamma utbildnings-
prov i medlemsstaterna.
4.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade
akter i enlighet med artikel 57c för att fastställa innehållet i
ett gemensamt utbildningsprov och de krav som gäller för
att göra och klara provet.
5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att
anordna det gemensamma utbildningsprov som avses i
punkt 4 på sitt territorium och från skyldigheten att bevilja
automatiskt erkännande för yrkesutövare som har klarat det
gemensamma utbildningsprovet, om ett av följande villkor
uppfylls:
a) Det berörda yrket är inte reglerat på dess territorium.
b) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet kommer
inte att i tillräcklig utsträckning minska de allvarliga
hoten mot folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet
som är relevanta på dess territorium.
c) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet skulle
göra yrket betydligt mindre attraktivt jämfört med de
nationella kraven.
6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraft-
trädandet av den delegerade akt som avses i punkt 4 under-
rätta kommissionen och de andra medlemsstaterna om
(*) EUT C 111, 6.5.2008, s.
1.”
39. I artikel 50 ska följande punkter införas:
”3a. Om det finns skälig grund för tvivel får den mot-
tagande medlemsstaten kräva att de behöriga myndighe-
terna i en annan medlemsstat bekräftar att den sökande
inte är föremål för ett temporärt upphävande av rätten
att utöva yrket eller förbjudits att utöva det till följd av
en grav yrkesmässig försummelse eller fällande dom på
grund av brottslig handling i samband med den sökandes
yrkesutövning.
3b. Informationsutbyte mellan olika medlemsstaters be-
höriga myndigheter enligt denna artikel ska ske via IMI.
”
40. I artikel 52 ska följande punkt läggas till:
”3. En medlemsstat får inte förbehålla innehavarna av
yrkeskvalifikationer användningen av en yrkestitel om den
inte har underrättat kommissionen och de övriga medlems-
staterna om den berörda sammanslutningen eller organisa-
tionen i enlighet med artikel
3.2.”
340
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/162
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
41. Artikel 53 ska ersättas med följande:
”Artikel 53
Språkkunskaper
1. Yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer er-
kända ska ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva
yrkesverksamheten i den mottagande medlemsstaten.
2. En medlemsstat ska säkerställa att alla kontroller som
utförs eller övervakas av den behöriga myndigheten för att
kontrollera efterlevnad av skyldigheten enligt punkt 1 är
begränsade till kunskapen i ett officiellt språk i den motta-
gande medlemsstaten eller ett förvaltningsspråk i den mot-
tagande medlemsstaten, förutsatt att det också är ett offici-
ellt språk i unionen.
3. Kontroller som genomförs i enlighet med punkt 2 får
införas om det yrke som ska utföras har konsekvenser för
patientsäkerheten. Kontroller får införas för andra yrken om
det finns allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutöva-
ren har tillräckliga språkkunskaper avseende den yrkesverk-
samhet som yrkesutövaren tänker utöva.
Kontroller får endast ske efter det att ett europeiskt yrkes-
kort har utfärdats i enlighet med artikel 4d eller efter det att
yrkeskvalifikationen har erkänts.
4. Alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion
till den verksamhet som ska utövas. Den berörda yrkes-
utövaren ska ha rätt att överklaga sådana kontroller enligt
nationell lagstiftning.
”
42. I avdelning IV ska följande artikel införas:
”Artikel 55a
Erkännande av yrkespraktik
1. Om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlems-
staten kräver en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmed-
lemsstatens behöriga myndighet, vid behandling av en an-
sökan om tillstånd att få utöva det reglerade yrket, erkänna
den yrkespraktik som förvärvats i en annan medlemsstat,
förutsatt att praktiken är i enlighet med de offentliggjorda
riktlinjer som avses i punkt 2, och beakta de yrkespraktiker
som förvärvats i ett tredjeland. Medlemsstaterna får dock i
nationell lagstiftning fastställa en rimlig begränsning på den
del av yrkespraktiken som kan förvärvas utomlands.
2. Erkännandet av yrkespraktiken får inte ersätta kraven
för att genomgå ett prov och få tillträde till yrket i fråga. De
behöriga myndigheterna ska offentliggöra riktlinjer för hur
den yrkespraktik som förvärvas i en annan medlemsstat
eller i tredjeland ska organiseras och erkännas, särskilt
handledarens roll i samband med yrkespraktiken.
”
43. Rubriken till avdelning V ska ersättas med följande:
”AVDELNING V
ADMINISTRATIVT SAMARBETE OCH GENOMFÖRANDE-
ANSVAR GENTEMOT MEDBORGARNA
”.
44. Artikel 56 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 2 ska första stycket ersättas med följande:
”De behöriga myndigheterna i den mottagande med-
lemsstaten och ursprungsmedlemsstaten ska utbyta in-
formation om disciplinära åtgärder eller straffrättsliga
påföljder som vidtagits eller andra allvarliga, specifika
omständigheter som kan ha följder för utövandet av
verksamheten enligt detta direktiv. De ska då iaktta reg-
ler om skydd av personuppgifter som anges i direktiv
95/46/EG och 2002/58/EG.
”
b) Följande punkt ska införas:
”2a. Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 ska den
behöriga myndigheten använda IMI.
”
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
341
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/163
c) Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4. Varje medlemsstat ska utse en samordnare för
verksamheten för de behöriga myndigheter som avses
i punkt 1 och underrätta övriga medlemsstater och
kommissionen om detta.
Samordnarna ska ha följande uppgifter:
a) Att främja enhetlig tillämpning av direktivet.
b) Att inhämta alla uppgifter av betydelse för tillämp-
ning av direktivet, bl.a. uppgifter om tillträdesvillkor
för reglerade yrken i medlemsstaterna.
c) Att granska förslag på gemensamma utbildnings-
ramar och gemensamma utbildningsprov.
d) Att utbyta information och bästa praxis för att opti-
mera kompetensutvecklingen i medlemsstaterna.
e) Att utbyta information och bästa praxis om tillämp-
ning av de kompensationsåtgärder som avses i arti-
kel 14.
För att utföra de uppgifter som anges i led b i den här
punkten kan samordnarna vända sig till de rådgivnings-
centrum som avses i artikel 57b.
”
45. Följande artikel ska införas:
”Artikel 56a
Varningsmekanism
1. De behöriga myndigheterna i en medlemsstat ska
meddela de behöriga myndigheterna i alla andra medlems-
stater om en yrkesutövare vars utövande på den medlems-
statens territorium av följande yrkesverksamheter i sin
helhet eller delvis har begränsats eller förbjudits, även tem-
porärt, av nationella myndigheter eller domstolar:
a) Läkare och allmänpraktiserande läkare som innehar ett
examensbevis som avses i punkterna 5.1.1 och 5.1.4 i
bilaga V.
b) Läkare med specialistkompetens som innehar en yrkes-
titel som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V.
c) Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjuk-
vård som innehar ett examensbevis som avses i punkt
5.2.2 i bilaga V.
d) Tandläkare som innehar ett examensbevis som avses i
punkt 5.3.2 i bilaga V.
e) Specialisttandläkare som innehar ett examensbevis som
avses i punkt 5.3.3 i bilaga V.
f) Veterinär som innehar ett examensbevis som avses i
punkt 5.4.2 i bilaga V.
g) Barnmorska som innehar ett examensbevis som avses i
punkt 5.5.2 i bilaga V.
h) Apotekare som innehar ett examensbevis som förteck-
nas i punkt 5.6.2 i bilaga V.
i) Innehavare av intyg enligt punkt 2 i bilaga VII som
anger att innehavaren slutfört en utbildning som upp-
fyller de minimikrav som förtecknas i artikel 24, 25, 31,
34, 35, 38, 40 eller 44, men som påbörjats före de
respektive referensdatum för kvalifikationer som förteck-
nas i punkterna 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2,
5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.
j) Innehavare av intyg om förvärvade rättigheter enligt
artiklarna 23, 27, 29, 33, 33a, 37, 43 och 43a.
342
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/164
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
k) Andra yrkesutövare som utövar verksamhet som har
konsekvenser för patientsäkerheten, om yrkesutövaren
utövar ett yrke som är reglerat i den medlemsstaten.
l) Yrkesutövare som utövar verksamhet som rör undervis-
ning av barn, inklusive barnomsorg och förskoleverk-
samhet, om yrkesutövaren utövar ett yrke som är regle-
rad i den medlemsstaten.
2. De behöriga myndigheterna ska lämna de uppgifter
som avses i punkt 1 via varning genom IMI senast tre dagar
efter dagen för antagande av beslutet om att begränsa eller
förbjuda utövandet av yrkesverksamheten i sin helhet eller
delvis. Dessa uppgifter ska begränsas till
a) yrkesutövarens identitet,
b) det berörda yrket,
c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol
som fattat beslutet om begränsning eller förbud,
d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och
e) den period under vilken begränsningen eller förbudet
gäller.
3. De behöriga myndigheterna i en berörd medlemsstat
ska senast tre dagar efter dagen för antagande av domsto-
lens beslut underrätta de behöriga myndigheterna i alla
medlemsstater, via varning genom IMI, om de yrkesutöva-
res identitet som har ansökt om erkännande av kvalifika-
tioner enligt detta direktiv och som senare, enligt domsto-
lar, har visat sig använda falska intyg på yrkeskvalifikationer
i detta sammanhang.
4. Behandlingen av personuppgifter i samband med det
informationsutbyte som avses i punkterna 1 och 3 ska ske i
enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG. Kom-
missionens behandling av personuppgifter ska ske i enlighet
med förordning (EG) nr 45/2001.
5. De behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater
ska underrättas utan dröjsmål när ett sådant förbud eller en
sådan begränsning som avses i punkt 1 har upphört att
gälla. För detta ändamål ska den behöriga myndigheten i
den medlemsstat som tillhandahåller uppgifterna i enlighet
med punkt 1 också vara skyldig att ange det datum då
förbudet eller begränsningen upphör att gälla liksom even-
tuella senare ändringar fram till det datumet.
6. Medlemsstaterna ska föreskriva att de yrkesutövare
som avses i de varningar som skickas till andra medlems-
stater skriftligen informeras om dessa beslut om varningar
vid samma tidpunkt som varningarna skickas, att de enligt
nationell rätt kan överklaga besluten eller ansöka om rät-
telse av dem och att de ska ha tillgång till gottgörelse för
eventuell skada som vållas av felaktiga varningar som skic-
kats till andra medlemsstater, och i sådana fall ska besluten
om varning antas med förbehållet att de är föremål för
rättsliga förfaranden från yrkesutövarens sida.
7. Uppgifter om varningar får behandlas inom IMI så
länge de är giltiga. Varningar ska sedan raderas inom tre
dagar efter dagen för antagande av beslutet om återkallelse
eller efter det att det förbud eller den begränsning som
avses i punkt 1 har upphört att gälla.
8. Kommissionen ska anta genomförandeakter för till-
lämpningen av varningsmekanismen. Dessa genomförande-
akter ska innehålla bestämmelser om de myndigheter som
är behöriga att skicka eller ta emot varningar och om
återkallande och avslutande av varningar, och åtgärder för
att säkerställa bearbetning. Genomförandeakterna ska antas i
enlighet med det granskningsförfarande som avses i arti-
kel
58.2.”
46. Artikel 57 ska ersättas med följande:
”Artikel 57
Central onlinetillgång till information
1. Medlemsstaterna ska sörja för att följande information
finns tillgänglig online via de gemensamma kontaktpunk-
terna som avses i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjäns-
ter på den inre marknaden (*), och uppdateras regelbundet:
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
343
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/165
a) En förteckning över samtliga reglerade yrken i medlems-
staten, inklusive kontaktuppgifter för de behöriga myn-
digheterna för varje reglerat yrke och de rådgivnings-
centrum som avses i artikel 57b.
b) En förteckning över de yrken för vilka ett europeiskt
yrkeskort finns tillgängligt, information om kortets
funktion, inklusive alla relaterade avgifter som yrkes-
utövarna ska betala, och behöriga myndigheter för ut-
färdande av kortet.
c) En förteckning över alla yrken för vilka medlemsstaten
tillämpar artikel 7.4 i sina nationella lagar och andra
författningar.
d) En förteckning över alla reglerade utbildningar och ut-
bildningar med särskild uppläggning enligt artikel
11 c ii.
e) De krav och förfaranden enligt artiklarna 7, 50, 51 och
53 som gäller för de reglerade yrkena i medlemsstaten,
inklusive alla relaterade avgifter som medborgarna ska
betala och de dokument som de måste lämna in till de
behöriga myndigheterna.
f) Information om hur man ska överklaga, enligt nationella
lagar och andra författningar, de beslut som antagits av
de behöriga myndigheterna enligt detta direktiv.
2. Medlemsstaterna ska sörja för att den information
som avses i punkt 1 tillhandahålls användarna på ett tydligt
och heltäckande sätt, att den är lättillgänglig även på av-
stånd och på elektronisk väg och att den hålls aktuell.
3. Medlemsstaterna ska se till att en begäran om infor-
mation som riktas till den gemensamma kontaktpunkten
besvaras så snabbt som möjligt.
4. Medlemsstaterna och kommissionen ska vidta kom-
pletterande åtgärder för att uppmana de gemensamma kon-
taktpunkterna att göra den information som avses i punkt
1 tillgänglig på andra officiella språk i unionen. Detta ska
inte inverka på medlemsstaternas lagstiftning om språk-
användning på deras territorier.
5. Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra och
kommissionen när det gäller genomförandet av punkterna
1, 2 och 4.
(*) EUT L 376, 27.12.2006, s.
36.”
47. Följande artiklar ska införas:
”Artikel 57a
Förfaranden på elektronisk väg
1. Medlemsstaterna ska sörja för att samtliga krav, för-
faranden och formaliteter som avser frågor som täcks av
detta direktiv kan slutföras enkelt, på avstånd och elektro-
nisk väg, via den berörda gemensamma kontaktpunkten
eller de relevanta behöriga myndigheterna. Detta ska inte
hindra de behöriga myndigheterna i medlemsstaten från att
begära bestyrkta kopior i ett senare skede, om det finns
skälig grund för tvivel och om det är absolut nödvändigt.
2. Punkt 1 ska inte gälla för genomförandet av anpass-
ningsperioden eller lämplighetsprovet.
3. När det för fullgörande av de förfaranden som avses i
punkt 1 i denna artikel är motiverat för medlemsstaterna
att begära avancerade elektroniska signaturer, så som det
definieras i artikel 2 punkt 2 i Europaparlamentets och
rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999
om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer (*),
ska de godta elektroniska signaturer som uppfyller kraven i
kommissionens beslut 2009/767/EG av den 16 oktober
2009 om åtgärder som underlättar användningen av för-
faranden på elektronisk väg genom gemensamma kon-
taktpunkter i enlighet med Europaparlamentets och rådets
direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre mark-
naden (**) och vidta tekniska åtgärder för behandling av
dokument med avancerade elektroniska signaturer som
fastställs i kommissionens beslut 2011/130/EU av den
25 februari 2011 om fastställande av minimikrav för be-
handling över gränserna av dokument som signerats elek-
troniskt av behöriga myndigheter i enlighet med Europa-
parlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster
på den inre marknaden (***).
4. Samtliga förfaranden ska genomföras i enlighet med
artikel 8 i direktiv 2006/123/EG när det gäller de gemen-
samma kontaktpunkterna. De tidsfrister för förfarandena
som anges i artikel 7.4 och artikel 51 i detta direktiv ska
inledas vid den tidpunkt då en medborgare lämnat en an-
sökan eller en handling som saknas till en gemensam kon-
taktpunkt eller direkt till den relevanta behöriga myndighe-
ten. En begäran om de bestyrkta kopior som avses i punkt
1 i denna artikel ska inte betraktas som en begäran om en
handling som saknas.
344
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/166
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
Artikel 57b
Rådgivningscentrum
1. Varje medlemsstat ska senast den 18 januari 2016
utse ett rådgivningscentrum som ska ha till uppgift att ge
medborgarna och rådgivningscentrumen i övriga medlems-
stater stöd när det gäller erkännande av yrkeskvalifikationer
enligt detta direktiv, inklusive information om nationell
lagstiftning som reglerar dessa yrken och utövandet av des-
sa, sociallagstiftning och, i tillämpliga fall, yrkesetiska regler.
2. Rådgivningscentrum i mottagande medlemsstater ska
hjälpa medborgarna att utöva de rättigheter som de tiller-
känns enligt detta direktiv, vid behov i samarbete med
rådgivningscentrum i ursprungsmedlemsstater och de behö-
riga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna
i mottagande medlemsstater.
3. Alla behöriga myndigheter i ursprungsmedlemsstaten
eller den mottagande medlemsstaten ska samarbeta till fullo
med rådgivningscentrumet i den medlemsstaten, och vid
behov i ursprungsmedlemsstaten, och på begäran lämna
alla relevanta uppgifter om enskilda ärenden till dessa råd-
givningscentrum, med respekt för reglerna för uppgifts-
skydd i enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG.
4. Ett rådgivningscentrum ska på begäran av kommis-
sionen informera den om resultaten av ärenden som den
handlägger inom två månader efter det att det mottagit en
sådan begäran.
Artikel 57c
Utövande av delegeringen
1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kom-
missionen med förbehåll för de villkor som anges i denna
artikel.
2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i
artikel 3.2 tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra
stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket,
31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och
35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra
stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 ska ges till kommissio-
nen för en period av fem år från den 17 januari 2014.
Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av
befogenheter senast nio månader före utgången av perioden
av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst
medgivande förlängas med perioder av samma längd, om
inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan
förlängning senast tre månader före utgången av perioden i
fråga.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 3.2
tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artik-
larna 21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra
stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1
andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, ar-
tiklarna 49a.4 och 49b.4 får när som helst återkallas av
Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse
innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i
beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter
det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning,
eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar
inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i
kraft.
4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska
den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En delegerad akt som antas enligt artikel 3.2 tredje
stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna
21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra styc-
ket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1
andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, ar-
tiklarna 49a.4 och 49b.4 ska träda i kraft endast om varken
Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot
den delegerade akten inom en period av två månader från
den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet,
eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången
av den perioden, har underrättat kommissionen om att de
inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med
två månader på Europaparlamentet eller rådets initiativ.
(*) EGT L 13, 19.1.2000, s. 12.
(**) EUT L 274, 20.10.2009, s. 36.
(***) EUT L 53, 26.2.2011, s.
66.”
48. Artikel 58 ska ersättas med följande:
”Artikel 58
Kommittéförfarande
1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté för er-
kännande av yrkeskvalifikationer. Denna kommitté ska vara
en kommitté i den mening som avses i förordning (EU)
nr 182/2011.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
345
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/167
2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i för-
ordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
”
49. Artikel 59 ska ersättas med följande:
”Artikel 59
Öppenhet
1. Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en för-
teckning över befintliga reglerade yrken, och fastställa den
verksamhet som varje yrke omfattar, och en förteckning
över reglerade utbildningar, och utbildningar med särskilt
upplägg, vilka avses i artikel 11 c ii, på deras territorium
senast den 18 januari 2016. Alla ändringar av dessa för-
teckningar ska också meddelas kommissionen utan onödigt
dröjsmål. Kommissionen ska inrätta och upprätthålla en
allmänt tillgänglig databas över reglerade yrken, vilken
även ska innehålla en allmän beskrivning av den verksam-
het som ingår i varje yrke.
2. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till
kommissionen lämna förteckningen över yrken för vilka en
förhandskontroll av kvalifikationer är nödvändig enligt ar-
tikel 7.4. För varje yrke som tas upp i en sådan förteckning
ska medlemsstaterna lämna en särskild motivering till kom-
missionen.
3. Medlemsstaterna ska undersöka huruvida de krav en-
ligt deras rättssystem som begränsar tillträdet till ett yrke
eller utövandet av ett yrke till innehavare av en särskild
yrkeskvalifikation, inklusive användningen av yrkestitlar
och den yrkesverksamhet som medges inom ramen för
en titel, i denna artikel benämnd som
”krav”, överensstäm-
mer med följande principer:
a) Kraven får varken direkt eller indirekt diskriminera på
grund av nationalitet eller vistelseort.
b) Kraven ska vara motiverade av tvingande hänsyn till
allmänintresset.
c) Kraven ska vara lämpliga för att uppnå de eftersträvade
målen och får inte gå utöver vad som krävs för att
uppnå målen.
4. Punkt 1 ska också gälla för yrken som i en medlems-
stat regleras av en sammanslutning eller organisation enligt
artikel 3.2 och alla krav på medlemskap i dessa samman-
slutningar eller organisationer.
5. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till
kommissionen lämna uppgifter om de krav de avser att
behålla och skälen till att de anser att dessa krav uppfyller
villkoren i punkt 3. Medlemsstaterna ska lämna uppgifter
om de krav som de därefter inför och skälen till att de
anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3 inom
sex månader efter det att den berörda åtgärden införts.
6. Senast den 18 januari 2016, och därefter vartannat
år, ska medlemsstaterna också lämna en rapport till kom-
missionen om de krav som tagits bort eller mildrats.
7. Kommissionen ska vidarebefordra rapporterna som
avses i punkt 6 till de övriga medlemsstaterna, som ska
lämna synpunkter inom samma period om sex månader.
Inom samma period ska kommissionen samråda med in-
tresserade parter, däribland de berörda yrkena.
8. Kommissionen ska lämna en sammanfattande rap-
port, som baseras på medlemsstaternas uppgifter, till den
samordningsgrupp som inrättats enligt kommissionens be-
slut 2007/172/EG av den 19 mars 2007 om upprättande
av en samordningsgrupp för erkännande av yrkeskvalifika-
tioner (*), vilken får lämna synpunkter.
9. Mot bakgrund av de synpunkter som avses i punk-
terna 7 och 8 ska kommissionen senast den 18 januari
2017 lägga fram sina slutliga undersökningsresultat för Eu-
ropaparlamentet och rådet, vid behov åtföljda av förslag till
ytterligare initiativ.
(*) EUT L 79, 20.3.2007, s.
38.”
50. Artikel 60 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska följande stycke läggas till:
”Från och med den 18 januari 2016 ska den statistiska
översikt över de beslut som fattats, och som avses i
första stycket, innehålla utförlig information om antalet
och typer av beslut som fattats i enlighet med detta
direktiv, inklusive de typer av beslut om partiellt tillträde
som fattats av de behöriga myndigheterna i enlighet
med artikel 4f, och en förklaring om de huvudsakliga
problemen som tillämpningen av direktivet fört med
sig.
”
346
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/168
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2. Senast den 18 januari 2019, och därefter vart
femte år ska kommissionen offentliggöra en rapport
om genomförandet av detta direktiv.
Den första rapporten ska särskilt fokusera på de nya
delar som införs i detta direktiv, och i synnerhet be-
handla följande punkter:
a) Hur det europeiska yrkeskortet fungerar.
b) Moderniseringen av de kunskaper, färdigheter och
kompetenser som omfattas av avdelning III kapitel
III, inklusive förteckningen över de kompetenser
som avses i artikel 31.7.
c) Hur den gemensamma utbildningsramen och det ge-
mensamma utbildningsprovet fungerar.
d) Resultatet av det särskilda kompletteringsprogram
som fastställs i rumänsk lag eller andra författningar
för innehavare av intyget på formella kvalifikationer
som anges i artikel 33a, och för innehavare av inty-
get på formella kvalifikationer från en eftergymnasial
utbildning, för att bedöma behovet av att se över de
nuvarande bestämmelser som styr systemet för för-
värvade rättigheter och gäller för rumänska intyg på
formella kvalifikationer som sjuksköterska med an-
svar för allmän hälso- och sjukvård.
Medlemsstaterna ska tillhandahålla all nödvändig infor-
mation för att förbereda denna rapport.
”
51. I artikel 61 ska andra stycket ersättas med följande:
”Vid behov ska kommissionen anta en genomförandeakt
för att medge den berörda medlemsstaten ett undantag
när det gäller tillämpningen av bestämmelsen i fråga under
en begränsad tidsperiod.
”
52. Bilagorna II och III ska utgå.
53. I punkt 1 i bilaga VII ska följande led läggas till:
”g) Ett intyg som bekräftar att den sökande inte temporärt
eller definitivt har förbjudits att utöva yrket eller inte
har dömts för något brott, om medlemsstaten kräver
sådana intyg av sina egna medborgare.
”
Artikel 2
Ändring av förordning (EU) nr 1024/2012
Punkt 2 i bilagan till förordning (EU) nr 1024/2012 ska ersättas
med följande:
”2. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG (*):
artiklarna 4a
–4e, artikel 8, artikel 21a, artikel 50, arti-
kel 56 och artikel 56a.
(*) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.
”
Artikel 3
Införlivande
1. Medlemsstaterna ska senast den 18 januari 2016 sätta i
kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att
följa detta direktiv.
2. Alla medlemsstater som den 17 januari 2014 tillhanda-
håller tillträde till barnmorskeutbildning för utbildningsväg I
enligt artikel 40.2 i direktiv 2005/36/EG efter minst tio års
allmän skolutbildning, ska senast den 18 januari 2020 sätta i
kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att
respektera inträdeskraven för barnmorskeutbildning enligt arti-
kel 40.2 a i detta direktiv.
3. Medlemsstaterna ska till kommissionen genast överlämna
texten till de bestämmelser som avses i punkterna 1 och 2.
4. När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i
punkterna 1 och 2 ska de innehålla en hänvisning till detta
direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentlig-
görs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska
varje medlemsstat själv utfärda.
5. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten
till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de
antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
347
28.12.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 354/169
Artikel 4
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens
officiella tidning.
Artikel 5
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 20 november 2013.
På Europaparlamentets vägnar
M. SCHULZ
Ordförande
Adressater
På rådets vägnar
V. LE
ŠKEVIČIUS
Ordförande
348
Prop. 2015/16:44
Bilaga 2
L 354/170
SV
Europeiska unionens officiella tidning
28.12.2013
Uttalande från kommissionen
När kornmissionen fOrbereder de delegerade akter som avses
l
artikel 57c.2 kommer den att se tlll att
relevanta handlingar översänds samtidigt
till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som
möjligt och på lämpligt sätt samt genomföra lämpliga och öppna samråd i god tid,
i
synnerhet med
experter från behöriga myndigheler och organ, ;rrkessammanslutningar och läroanstalter
i
samtliga med-
lemsstater och vid behov med experter fi:·ån arbetsmarknadens parlt'I'.
349
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
Sammanfattning av betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande (SOU 2014:19)
Utredningsuppdraget
I slutfasen av förhandlingen på EU-nivå om en modernisering av yrkeskvalifikationsdirektivet tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att föreslå hur direktivet skulle genomföras i svensk rätt och förvaltning. En översyn skulle göras av den aktuella lagstiftningen för att åstadkomma ett fullständigt genomförande av direktivet och föreslå ändringar som underlättar tillämpningen. Syftet var att tydliggöra regelverket och få en horisontell översikt över lagstiftningen. Denna översyn skulle utgå från praktiska erfarenheter från tillämpningen. Utredningen skulle även analysera hur yrkeskvalifikationsdirektivet förhåller sig till den närliggande regleringen i det s.k. tjänstedirektivet (2006/123/EG) samt föreslå åtgärder till hur kunskapen hos berörda myndigheter kan ökas. Ändringsdirektivet (2013/55/EU) trädde i kraft den 17 januari 2014 och ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 18 januari 2016.
Betänkandet är indelat i tre delar Författningsförslag och bakgrund Överväganden och förslag Konsekvensanalys och författningskommentarer
Del I Bakgrund
Yrkeskvalifikationsdirektivet
Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet som antogs 2005 ersatte tre generella direktiv och tolv s.k. sektorsdirektiv som avsåg enskilda yrken. Direktivets rättsliga grund härstammar från fördragets reglering om fri rörlighet. Fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare omfattar inte anställning i offentlig tjänst, varför samma begränsning gäller för yrkeskvalifikationsdirektivet. Enligt EU-domstolens praxis ska detta förstås som sådan verksamhet som är direkt och specifikt förenad med utövande av offentlig makt.
Yrkeskvalifikationsdirektivet har identifierats som en viktig pusselbit i ansträngningarna med att öka tillväxten och sysselsättningen i Europa. Syftet med direktivet är att säkerställa att egenföretagare och anställda i EU kan utnyttja de rättigheter som fördraget ger dem att såväl etablera sig, tillfälligt erbjuda sina tjänster som att söka anställning i ett annat medlemsland, utan att behöva mötas av nationella yrkesregleringar som förbiser sådan erfarenhet och kompetens som förvärvats i annat land. Avsikten är att medlemsländerna ska godta variationer som förekommer när det gäller utbildning och yrkesreglering.
Yrkesverksamma som är lagligen etablerade inom ett reglerat yrke i sitt ursprungsland och som tillfälligt vill förflytta sig till ett annat land har rätt att göra det, t.ex. för att göra yrkespraktik eller arbeta som vikarie. Om yrket inte är reglerat i ursprungsmedlemsstaten, och den enskilde
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
350
inte heller gått en utbildning som är reglerad, krävs att den enskilde varit yrkesverksam under minst ett av de tio senaste åren. I vissa fall får de behöriga myndigheterna i det mottagande landet göra en närmare kontroll av att den enskilde är kompetent för uppgiften, nämligen om yrkesverksamheten kan få konsekvenser för patientsäkerhet eller säkerhet. Genom det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet klargörs närmare under vilka förutsättningar en förhandsunderrättelse får krävas och när en förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer får göras, men också i vad mån behöriga myndigheter i berörda länder bör samarbeta.
Om den enskilde i stället vill etablera sig i ett annat land ska kvalifikationerna bedömas i enlighet med ett av olika förfaranden. I tre situationer ska tillträde beviljas automatiskt, nämligen i) om den enskilde omfattas av en sådan utbildning vars minimikrav samordnats genom direktivet, ii) om yrkesverksamheten regleras genom krav på yrkeserfarenhet eller, i och med ändringsdirektivet, iii) om den enskilde fullföljt en utbildning som grundar sig på en gemensam utbildningsram eller med godkänt resultat genomfört ett gemensamt utbildningsprov. Om ingen av dessa ordningar är tillämpliga ska kvalifikationerna bedömas enligt den s.k. generella ordningen.
Den generella ordningen innebär förenklat att de behöriga myndigheterna närmare ska kunna granska i vad mån de utländska kvalifikationerna motsvarar vad som krävs för att få utöva det reglerade yrket. Om kvalifikationerna avviker väsentligt från vad som krävs får myndigheten besluta att individen måste komplettera sin kompetens genom kompensationsåtgärder, antingen genom ett lämplighetsprov eller genom en anpassningsperiod. Sådana kompensationsåtgärder får endast avse kunskaps- och kompetensområden som är grundläggande för att utöva yrket.
Det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller ett antal förtydliganden, bl.a. avseende kontroll av språkkunskaper. Myndigheter kan endast vid konkret tvivel i det enskilda fallet besluta att kontrollera i vad mån språkkunskaperna är tillräckliga för att kunna utöva yrket. För yrken med konsekvenser för patientsäkerhet kan däremot mer regelmässiga kontroller göras. Kontroller av språkkunskaper får dock aldrig ske innan yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Genom det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet införs en möjlighet för enskilda att ansöka om ett s.k. europeiskt yrkeskort, som trots sin benämning inte är ett fysiskt utan ett elektroniskt dokument. Yrkeskortet, som kan utfärdas för såväl tillfälliga tjänster som för etablering, syftar till en smidigare erkännandeprocess, bl.a. genom att ersätta förekommande krav på förhandsunderrättelse. I och med att det i första hand är ursprungslandets myndigheter som har ansvaret för att kontrollera i vad mån ansökningen är komplett och att intyg är äkta, kan den behöriga myndigheten i den stat där den enskilde vill utöva sitt yrke förlita sig på denna myndighetskontroll och erkännandeprocessen snabbas därmed upp. Innan yrkeskort kan komma att utfärdas måste dock kommissionen besluta vilka yrkesverksamheter som yrkeskortet ska vara tillämpligt för.
Det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller detaljerade förfaranderegler för myndigheternas handläggning av ärenden om såväl sedvanligt erkännande som yrkeskort. Genom det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet kompletteras hittillsvarande möjligheter att utbyta information om disciplinära åtgärder med en skyldighet att infor-
351
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
mera alla andra medlemsländer om en enskild konstaterats använda falska dokument eller om veterinärer, yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård eller de som undervisar barn (inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet) i något avseende begränsats i sin rätt att utöva yrket. En sådan varning ska skickas via informationssystemet IMI senast tre dagar efter att begränsningen beslutats.
Vilka yrken som reglerats i de olika medlemsstaterna skiljer sig åt och det finns även skillnader i regleringsteknik. Direktivet kräver därför att medlemsländerna inom ramen för en utvärderingsprocess inventerar sina respektive yrkesregleringar för att säkerställa att inskränkningarna i EUmedborgarnas fria rörlighet är motiverade och inte mer ingripande än nödvändigt. Om medlemsländerna förändrar yrkesregleringarna efter det att direktivets genomförandetid gått ut, är de skyldiga att anmäla detta till kommissionen. Ändringsdirektivet kräver ökad öppenhet i ett flertal avseenden, för att underlätta tillämpning men också för att enskilda bättre ska kunna informera sig om vad som gäller.
Tjänstedirektivet
Direktivet om tjänster på den inre marknaden (2006/123/EG, tjänstedirektivet) antogs året efter det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. Syftet med tjänstedirektivet är att underlätta fri rörlighet för tjänsteutövare i bred bemärkelse, dvs. utöver sådana krav som handlar om yrkeskvalifikationer. Inledningsvis uppstod en del oklarheter kring hur de båda regelverken skulle tillämpas och hur de undantag som förekom i tjänstedirektivet till förmån för yrkeskvalifikationsdirektivet skulle tolkas. Bland annat var det oklart i vilken utsträckning medlemsländerna var tvungna att utvärdera sina yrkesregleringar inom ramen för den utvärderingsprocess som tjänstedirektivet föreskrev.
I flera avseenden har de båda direktivens krav samordnats, t.ex. genom att samtliga förfaranden som kan krävas med anledning av yrkeskvalifikationsdirektivet på samma sätt som gäller för tjänstedirektivet ska kunna slutföras elektroniskt via den gemensamma kontaktpunkten för tjänster.
De myndigheter som utövar tillsyn över tjänsteverksamhet i Sverige behöver beakta såväl tjänstedirektivet som yrkeskvalifikationsdirektivet, då de båda regelverken är tänkta att komplettera varandra. I vissa avseenden finns regler i båda direktiven, t.ex. om vilken information som tjänstemottagarna ska ha tillgång till. Uppstår en konflikt mellan de båda regelverken, t.ex. när det gäller möjligheten att utöva tillsyn över tillfällig verksamhet, har yrkeskvalifikationsdirektivet företräde.
Det svenska utbildningssystemet
För att ge så goda förutsättningar som möjligt att anpassa utbildningar till omvärlds- och kunskapsutvecklingen är det svenska utbildningssystemet decentraliserat. Högskoleutbildning ges vid 31 statliga universitet och högskolor (däribland Sveriges lantbruksuniversitet och Försvarshögskolan) samt vid 12 enskilda utbildningsanordnare. Det anges i lag och förordning vilka utbildningsanordnare som kan ges tillstånd att utfärda examina, samt på vilken nivå. Det är universitetens och högskolornas ansvar att besluta om det närmare innehållet i utbildningarna. Det finns
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
352
35 olika yrkesexamina i examensordningen i bilagan till högskole-förordningen, ytterligare 12 i bilagan till förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet och en i bilagan till förordningen för Försvarshögskolan. Dessa är bl.a. utbildningarna till läkare, sjuksköterska, tandläkare, arkitekt, barnmorska och veterinär, för vilka yrkeskvalifikationsdirektivet samordnat minimikraven för utbildning. I bilagorna till högskoleförordningen, förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet och förordningen för Försvarshögskolan finns för varje yrkesexamen angivet hur många högskolepoäng utbildningen omfattar samt en målbeskrivning av vilka mål och övriga krav som varje student ska uppnå för att få examen. Målen avser kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Även när det gäller utbildningarna till specialistläkare och specialisttandläkare samordnas minimikrav för utbildning genom yrkeskvalifikationsdirektivet. Dessa utbildningar regleras i Socialstyrelsens föreskrifter. Universitetskanslersämbetet kvalitetssäkrar högskoleutbildningen.
Om ett land som inte reglerar yrkesverksamheten har reglerat utbildningen, underlättar det yrkesverksammas möjligheter att kunna utöva denna yrkesverksamhet i ett annat land, där yrket är reglerat. Direktivet kräver att medlemsstaterna fastställer vilka utbildningar som är reglerade, oavsett om utbildningen bedrivs inom gymnasieskolan, vid universitet eller högskolor eller inom yrkeshögskolan. Inom den svenska yrkeshögskolan finns närmare 200 utbildningsanordnare och över 600 utbildningar.
Del II Överväganden och förslag
Reglerade yrken i Sverige
Utredningen har närmare analyserat direktivets tillämpningsområde utifrån den definition som gäller för reglerade yrken. Av definitionen följer att all sådan yrkesverksamhet där det i författning, direkt eller indirekt, ställs krav på att yrkesutövaren har vissa bestämda yrkeskvalifikationer omfattas. Med yrkeskvalifikationer avses såväl ett bevis över teoretiska eller faktiska kunskaper som yrkeserfarenhet. Om det finns en skyddad yrkestitel som endast får användas av den som har en viss yrkeskvalifikation är yrket alltid att anse som reglerat.
I Sverige har yrkesregleringarna anpassats till det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet i följande fall:
353
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
Utredningen bedömer att yrkesverksamhet som brandskydds-kontrollant inte längre bör omfattas av genomförandeåtgärderna för yrkeskvalifikationsdirektivet eftersom yrkesverksamheten är förknippad med utövande av offentlig makt. Därutöver, och med utgångspunkt i direktivets definition av reglerade yrken, anser utredningen att även följande yrkesverksamheter ska anses omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivets tillämpningsområde:
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
354
Det är värt att poängtera att det i ovanstående fall är fråga om yrkesverksamheter som, på grund av de krav som ställs på yrkesutövarna i fråga om yrkeskvalifikationer, bör betraktas som reglerade. Det handlar således inte om nya regleringar som införts i närtid. Utredningen har även gjort en bedömning avseende yrkesverksamheterna naturvårdsvakt, rovdjursinventerare, mast- och stolparbete samt arbete med härdplaster, men har funnit att dessa verksamheter inte är att anse som reglerade, då det för utövande inte krävs bestämda yrkeskvalifikationer.
Erkännande av yrkeskvalifikationer
Utredningen anser att den nuvarande myndighetsstrukturen ska bibehållas. Myndigheter som kontrollerar tillträdet till ett visst reglerat yrke ska även fortsättningsvis handlägga ärenden som behörig myndighet enligt direktivet. På så vis kan myndigheterna få en komplett bild över yrkesutövare i Sverige, oberoende av var kvalifikationerna erhållits. För de yrken som hittills betraktas som reglerade har redan behöriga myndigheter enligt yrkeskvalifikationsdirektivet pekats ut. Därutöver bör de myndigheter som föreskriver vilka krav som ska ställas avseende de tillkommande yrkena utgöra behöriga myndigheter. I praktiken innebär det att följande myndigheter ska vara behöriga myndigheter enligt direktivet: Konsumentverket, Fastighetsmäklarinspektionen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Socialstyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Boverket, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, Statens skolverk, Universitets- och högskolerådet, Statens jordbruksverk, Naturvårds-
355
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
verket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Transportstyrelsen, Patentombudsnämnden, Elsäkerhetsverket samt Arbetsmiljöverket.
Utredningen föreslår att Universitets- och högskolerådet, som även är ENIC-NARIC kontor, ska bistå de behöriga myndigheterna i bedömningen av yrkesutövares utländska utbildning. De behöriga myndigheterna ska ersätta Universitets- och högskolerådet för de kostnader som detta föranleder. Den slutliga och sammantagna prövningen av en enskilds samtliga yrkeskvalifikationer ska alltid vara den behöriga myndighetens ansvar.
Eftersom det för vissa yrken ställs krav på viss kompetens trots att det saknas en obligatorisk förhandskontroll föreslår utredningen också att det införs en möjlighet för yrkesutövare med utländska kvalifikationer att få dem bedömda av den behöriga myndigheten. Därigenom underlättas förutsättningarna för yrkesutövare med utländska kvalifikationer att kunna söka anställning eller i övrigt undvika problem som annars kan komma att uppstå vid tillsynen över yrkesverksamheten.
Universitets- och högskolerådet är kontaktpunkt för yrkeskvalifikationsdirektivet, en verksamhet som i och med ändringsdirektivet döps om till rådgivningscentrum. Syftet är bl.a. att ytterligare betona myndighetens roll att bistå enskilda som önskar utnyttja regelverket, men också att särskilja rådgivningscentrumens roll i förhållande till de gemensamma kontaktpunkter som inrättades i samband med genomförandet av tjänstedirektivet. Enligt utredningens bedömning bör Universitets- och högskolerådet även fortsättningsvis fullgöra rollen som rådgivningscentrum. Därutöver föreslår utredningen att Universitets- och högskolerådet även ska överta rollen som samordnare för direktivet från Utbildningsdepartementet. Enligt utredningens bedömning har rådet bäst förutsättningar att utföra de uppgifter som ligger i samordnarrollen, eftersom uppgifterna företrädelsevis rör den praktiska tillämpningen av direktivet. Givetvis ska Regeringskansliet även fortsättningsvis ansvara för policyarbetet och på sedvanligt vis agera i den utsträckning som kan komma att krävas i förhållande till kommissionen och andra medlemsstater.
Utredningen föreslår också att den metod som hittills använts för att genomföra det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet, där bestämmelserna införts i varje berörd sektorsförfattning, ska överges. De bestämmelser i direktivet som ska tillämpas likadant oavsett sektor ska i stället genomföras i en ny horisontell lag och förordning. Detta får till följd att bestämmelser som tidigare har införts i sektorsförfattning och som ersätts av bestämmelser i de nya författningarna ska upphävas. Däremot ska sektorsregleringen bestå och anpassas till den nya lagen och förordningen i de delar där direktivet tagit särskild hänsyn till vilken yrkesverksamhet det handlar om.
Av den föreslagna lagen framgår att yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer ska likabehandlas med dem som har svenska yrkeskvalifikationer. Ett erkännande av utländska yrkeskvalifikationer ger således rätt att utöva yrket på samma villkor som gäller för dem som förvärvat kvalifikationerna i Sverige. Lagen ska gälla för såväl egenföretagare som anställda, men tillämpas subsidiärt i förhållande till bestämmelser som grundar sig på andra EU-rättsakter än yrkeskvalifikationsdirektivet. Lagen omfattar heller inte yrken förknippade med offentlig makt. Det förtydligas att förekommande krav på yrkesutövares kun-
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
356
skaper i det svenska språket inte får tillämpas på ett sätt som inskränker rätten till erkännande av yrkeskvalifikationer eller europeiskt yrkeskort. Kontroller av språkkunskaper får endast göras vid befogad misstanke om att nödvändiga språkkunskaper saknas i det enskilda fallet och i så fall efter att kvalifikationerna erkänts på sedvanligt vis eller genom utfärdande av yrkeskort. Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om mer regelmässiga kontroller av språkkunskaper för yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Det införs även en principiell skyldighet i lagen att erkänna yrkespraktik som gjorts i en annan EES-stat eller Schweiz.
Genom lagen klargörs att yrkesutövare som är lagligen etablerade i ett annat land har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster i Sverige. Om yrket i fråga inte är reglerat i etableringsstaten krävs ett års yrkeserfarenhet eller att yrkesutövaren gått en reglerad utbildning. Utredningen föreslår att skyldigheten att underrätta behörig myndighet på förhand behålls endast vad avser väktare och hälso- och sjukvårdspersonal, där det också finns möjlighet att kontrollera kvalifikationerna innan tjänsten får tillhandahållas.
Grundförutsättningarna för att få utländska yrkeskvalifikationer erkända i enlighet med den generella ordningen anges i den nya lagen. Yrkesutövare med sådant kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs i ett annat medlemsland ska ges tillträde till ett reglerat yrke på samma villkor som om kvalifikationerna förvärvats i Sverige. Om yrket inte är reglerat i etableringsstaten får det krävas ett års yrkeserfarenhet eller att yrkesutövaren gått en reglerad utbildning. Med formella kvalifikationer avses även sådana kvalifikationer som förvärvats i tredje land men erkänts av en medlemsstat som även kan intyga tre års yrkeserfarenhet. Förutsättningarna för att besluta om kompensationsåtgärder, för det fall en behörig myndighet kan konstatera väsentliga skillnader i sådan utbildning som kan anses vara grundläggande för att kunna utöva yrket, alternativt besluta om partiellt tillträde, anges närmare i den nya förordningen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Av förordningen framgår även att sökanden ska ges möjlighet att välja kompensationsåtgärd, dvs. anpassningsperiod eller lämplighetsprov, om inte annat föreskrivs.
Lagen återspeglar även de tre ordningar för automatiskt erkännande som yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller, även om det enligt utredningens bedömning i nuläget inte finns någon yrkesreglering som omfattas av automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet. Det framgår av lagen att när kommissionen fattat beslut om gemensamma utbildningsprinciper som Sverige omfattas av, ska en sökande som genomgått en utbildning som omfattas av en gemensam utbildningsram eller godkänts vid ett gemensamt utbildningsprov automatiskt godkännas för att utöva yrket i Sverige på samma villkor som gäller om kvalifikationerna inhämtats i Sverige. Den enda automatiska ordning som för närvarande är tillämplig innebär att yrkesutövare inom yrkena apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska, tandläkare eller veterinär ska erkännas automatiskt i de fall som anges i Socialstyrelsens respektive Statens jordbruksverks föreskrifter. Av patientsäkerhetsförordningen och förordningen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska framgå att ansökan om legitimation utifrån bestämmelserna om automatiskt erkännande ska
357
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
handläggas enligt förfarandebestämmelserna i den nya horisontella förordningen.
Den nya horisontella förordningen innehåller bestämmelser som beskriver förfarandet för erkännande av yrkeskvalifikationer vid etablering i Sverige, oavsett vilken ordning för erkännande som tillämpas. Prövningen av en ansökan om legitimation eller annat behörighetsbevis ska delas upp i två eller tre steg när yrkesutövaren förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i annat medlemsland. Avsikten är att förtydliga att prövningen av yrkeskvalifikationerna ska ske separat från övriga eventuellt förekommande krav för utövande av yrket, t.ex. språkkrav. En ny procedur införs för sådan prövning av yrkeskvalifikationer som ska kunna ligga till grund för certifiering eller ackreditering, i den mån sådan regleringsteknik använts för vissa yrkesverksamheter. I det första steget ska det endast prövas om yrkeskvalifikationerna är tillräckliga för att kunna bevilja tillträde till yrket. Denna prövning ska ske i enlighet med förfarandebestämmelserna i den nya förordningen, bl.a. avseende tidsfrister, och avslutas med ett beslut om yrkeskvalifikationerna. En ansökan ska ges in till den behöriga myndigheten eller elektroniskt via den gemensamma kontaktpunkten.
I den nya lagen och förordningen införs bestämmelser som ska göra det möjligt att utfärda yrkeskort när kommissionen fattat de beslut som krävs, bl.a. avseende för vilka yrken ett sådant yrkeskort ska utfärdas. Föreskrivande myndigheter bemyndigas att meddela närmare föreskrifter i den mån det behövs för att systemet ska kunna tas i bruk.
Den nya lagen innehåller uttryckliga bemyndiganden om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter avseende tillfälligt tillhandahållande av tjänster, erkännande av yrkeskvalifikationer, europeiskt yrkeskort och språkkontroller avseende hälso- och sjukvårdspersonal. I den nya förordningen bemyndigas föreskrivande myndigheter att meddela verkställighetsföreskrifter samt föreskrifter om undantag från rätten att välja kompensationsåtgärd. Universitets- och högskolerådet bemyndigas att meddela föreskrifter om yrkeskort avseende i Sverige oreglerade yrken, gemensamma utbildningsprinciper och utfärdande av utbildningsbevis. Myndigheten för yrkeshögskolan bemyndigas att meddela föreskrifter om automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet. Kommerskollegium bemyndigas att meddela föreskrifter om informationsutbytet i IMI.
Det införs en ny bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen om att sekretess ska gälla för en uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ett ärende enligt horisontella lagen om yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Beslut enligt den nya lagen och förordningen kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Om myndigheten inte fattat beslut inom den tidsfrist som anges för det aktuella ärendet, kan sökanden göra en framställan hos myndigheten om att ärendet ska avgöras. Myndigheten ska då inom två veckor fatta beslut i ärendet i sak eller i ett särskilt beslut avslå sökandens framställan.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
358
Administrativt samarbete och information
Behöriga myndigheter behöver samarbeta över nationsgränserna för att erkännandesystemet enligt direktivet ska fungera. Av ändringsdirektivet framgår nu uttryckligen att myndigheterna ska använda informationssystemet IMI för kommunikation sinsemellan. Utredningen föreslår att skyldigheten att samarbeta med behöriga myndigheter och rådgivningscentrum i andra länder regleras i den nya förordningen. Universitets- och högskolerådet ska så långt möjligt bistå behöriga myndigheter och rådgivningscentrum i andra länder med information om yrken som inte är reglerade i Sverige.
Utbyte av information om disciplinära åtgärder regleras i det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. Utredningen föreslår att det av den nya förordningen ska framgå att de behöriga myndigheterna är ansvariga för att utbyta information om disciplinära åtgärder med behöriga myndigheter i andra länder. De ska även åläggas att kontrollera sådan information som kommer från en myndighet i ett annat land avseende yrkesutövare med svenska yrkeskvalifikationer och meddela vilka åtgärder som vidtas mot bakgrund av sådan information.
Genom ändringsdirektivet införs två nya varningsmekanismer, en avseende falska dokument och en avseende yrkesutövare som begränsats i sin rätt att utöva yrkesverksamhet inom reglerade hälso- och sjukvårdsyrken, inom reglerade yrken där barn undervisas (inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet) samt som veterinär. Kommissionen ska fatta beslut om hur varningsmekanismerna ska fungera innan dessa kan tas i bruk, och kan även komma att styra hur informationsflödet ska hanteras i medlemsstaterna. I avvaktan på närmare besked från kommissionen föreslår utredningen en struktur för hur varningsmekanismerna kan administreras nationellt. För att kunna följa direktivets krav om att samtliga medlemsländer ska varnas inom tre dagar efter att beslutet om begränsad rätt att utöva yrket fattats, föreslår utredningen att dessa varningar ska skickas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd respektive Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård. Samtliga varningar som mottas från andra länder ska inkomma till Universitets- och högskolerådet, som sedan ska sprida informationen till berörda myndigheter i Sverige. När det gäller varningsmekanismen för falska intyg föreslår utredningen att denna administreras av Universitets- och högskolerådet. Behöriga myndigheter som polisanmäler en enskild som har använt sig av falska intyg i samband med erkännande av yrkeskvalifikationer ska informera Universitets- och högskolerådet. Rådet ska även motta varningar om falska dokument från andra länder och sprida informationen vidare till berörda myndigheter i Sverige.
Den gemensamma kontaktpunkten för tjänster, som inrättades i samband med tjänstedirektivets genomförande, ska användas för information om reglerade yrken och reglerade utbildningar. För att Tillväxtverket, där kontaktpunkten inordnats, ska kunna fullgöra de skyldigheter som det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ställer ska de behöriga myndigheterna förse verket med nödvändig information och hålla den uppdaterad. Ansvaret för att förse Tillväxtverket med information om reglerade utbildningar ska fördelas mellan Statens skolverk, avseende gymnasieskolan, Universitets- och högskolerådet, avseende universitet och
359
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
högskolor, samt Myndigheten för yrkeshögskolan, avseende yrkeshögskolan. Tillväxtverket ska även, liksom redan i dag avseende tjänstedirektivet, se till att samtliga krav, förfaranden och formaliteter som täcks av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet kan fullgöras elektroniskt och på distans via kontaktpunkten för tjänster. Av förordningen ska framgå att all information också bör finnas tillgänglig på engelska. Kommerskollegium ska även fortsättningsvis behålla sin roll som samordnare för kontaktpunkten.
Åtgärder till stöd för yrkesutövare med svenska yrkeskvalifikationer
För att säkerställa att de svenska utbildningarna lever upp till det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivets minimikrav föreslår utredningen att det införs ett förtydligande i bilagorna till högskoleförordningen respektive förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet om att utbildningsanordnare är skyldiga att utforma utbildningarna så att direktivets krav uppfylls. Till stöd för utbildningsanordnarnas arbete bör Universitets- och högskolerådet sammanställa de krav som följer av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet, samt även bevaka och informera om sådana uppdateringar avseende kunskaper och färdigheter som kan beslutas av kommissionen genom delegerade akter. Det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ger nämligen kommissionen befogenhet att i flera avseenden fatta bindande beslut genom såväl genomförandeakter som delegerade akter. Eftersom själva avsikten med det delegerade beslutsfattandet är att unionens lagstiftning ska genomföras enhetligt, är det sannolikt att kommissionen avser fatta dessa beslut i form av förordningar, som inte ska genomföras av medlemsländerna utan är direkt tillämpliga.
I syfte att säkerställa att utövare av yrken som omfattas av automatiskt erkännande utifrån samordnade minimikrav på utbildningen, dvs. apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och veterinärer, ska kunna fortbilda sig föreslår utredningen att Socialstyrelsen och Statens jordbruksverk bemyndigas att meddela föreskrifter om fortbildning.
Svenska yrkesutövare kan i andra länder mötas av krav på att bifoga diverse intyg över examens- eller utbildningsbevis. I ljuset av att enskilda bör vända sig till det svenska rådgivningscentrumet om de får problem anser utredningen att samtliga intyg över svenska utbildningar, oavsett om utbildningen är reglerad eller inte, ska kunna utfärdas av Universitets- och högskolerådet. Myndigheten för yrkeshögskolans uppgift i detta hänseende ska därför upphöra. Däremot, när det gäller intyg över yrkeserfarenhet, ser utredningen inga skäl till att flytta denna verksamhet från de auktoriserade handelskamrarna.
Rapporteringsskyldigheter och åtgärder för ökad kunskap om direktivet
Det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ställer krav på medlemsländernas rapportering och kontinuerliga information i ett flertal avseenden. För att säkerställa att efterfrågad information skickas till kommissionen i enlighet med direktivets krav, men också för att stärka rådgivningscentrumets tillika samordnarens roll, föreslår utredningen att
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
360
samtliga återkommande krav på information fullgörs av Universitets- och högskolerådet. För att detta ska fungera åläggs behöriga myndigheter i förordningen att förse Universitets- och högskolerådet med efterfrågad information.
I samband med att genomförandeåtgärder anmäls till kommissionen ska kommissionen även få information om hur Sverige säkerställer att yrkesverksamma som apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska, tandläkare eller veterinär har möjlighet att fortbilda sig. Senast vid denna tidpunkt ska också kommissionens databas om reglerade yrken uppdateras.
I syfte att förbättra kunskapen om regelverket, och erbjuda behöriga myndigheter en plattform för erfarenhetsutbyte, föreslår utredningen att det inrättas ett råd för reglerade yrken. Av den nya förordningen framgår att ordförandeskap och sekretariat bör inrättas hos rådgivningscentrumet tillika samordnaren, dvs. Universitets- och högskolerådet. Alla behöriga myndigheter samt Kommerskollegium bör ingå i rådet.
Del III Konsekvensanalys
Utredningens förslag påverkar enskilda yrkesutövare som önskar bedriva verksamhet såväl i Sverige som i annat land och oavsett om det sker inom ramen för en anställning eller som egenföretagare på kortare eller längre tid. Till övervägande del omfattas verksamhetsområdena redan i dag av den yrkesreglering som finns i sektorsförfattning. Genom att utredningen identifierat ytterligare yrkesverksamheter som bör betraktas som reglerade yrken berörs yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer inom dessa yrkesgrupper av utredningens förslag. Inom vissa verksamhetsområden tydliggörs rätten att tillfälligt utöva verksamhet utifrån de kvalifikationer den enskilde förvärvat i sitt etableringsland genom förändringar i skollagen, patientsäkerhetslagen och förordningen om behörighet till vissa anställningar inom hälso- och sjukvården. För andra yrkesgrupper, fastighetsmäklare och yrkesverksamma inom djurens hälso- och sjukvård, föreslår utredningen att nu gällande krav på att underrätta den behöriga myndigheten på förhand tas bort. Däremot kvarstår krav på förhandsunderrättelse för enskilda inom hälso- och sjukvårdsyrken samt väktare, vars kvalifikationer även kan kontrolleras på förhand.
Yrkesverksammas rätt att i förekommande fall välja kompensationsåtgärd klargörs, liksom i vad mån språkkunskaper kan kontrolleras. Utredningen anser att behöriga myndigheter på förhand måste identifiera vilka krav som är grundläggande för att få utöva yrkesverksamhet i Sverige så att enskilda på förhand ska kunna informera sig om detta, liksom att det ska vara tydligt vad som krävs i form av intyg för en fullständig ansökan. Behöriga myndigheter kan kräva en avgift för en ansökan om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer för att få legitimation eller annat behörighetsbevis, även inom hälso- och sjukvården. Enskildas möjlighet att bevaka sina intressen under erkännandeprocessens gång tydliggörs bl.a. vad gäller rätten att överklaga.
Företag i egenskap av egenföretagare påverkas i motsvarande mån som enskilda av de förtydliganden utredningen föreslår. Några särskilda ne-
361
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
gativa konsekvenser torde dock inte uppstå för företag. Förslagen bidrar till att underlätta tillgången till relevant arbetskraft genom att erkänna sådan kompetens som förvärvats i annat EU-land som likvärdig med den som förvärvats i Sverige. Effektivare handläggningsprocesser, bl.a. inom ramen för europeiska yrkeskort, torde bidra till smidigare rekryteringsprocesser för arbetsgivare. Det bör dock påpekas att de behöriga myndigheterna i Sverige inte alltid råder över handläggningstiden eftersom visst informationsutbyte med behöriga myndigheter i andra länder kan krävas i vissa fall. Företag som är verksamma som utbildningsanordnare inom hälso- och sjukvårdsområdet, eller som erbjuder utbildningar för veterinärer eller arkitekter, kan komma att påverkas av de förtydliganden utredningen föreslår om att sådana utbildningar som samordnats genom yrkeskvalifikationsdirektivet även måste uppfylla direktivets krav.
När det gäller konsekvenser för det allmänna måste inledningsvis konstateras att behöriga myndigheter redan i dag tillämpar regelverket i enlighet med gällande sektorsförfattningar. Det faktum att reglerna samlas i ett övergripande, horisontellt regelverk påverkar inte myndigheternas hittillsvarande skyldigheter att erkänna utländska yrkeskvalifikationer. Detta gäller dock inte för de myndigheter som utredningen anser bör utses som tillkommande behöriga myndigheter mot bakgrund av att viss yrkesverksamhet får anses vara reglerad. Utredningen har inte kunnat identifiera hur många av de i dag yrkesverksamma inom dessa yrkesgrupper som har utländska yrkeskvalifikationer, varför det är svårt att bedöma omfattningen av myndigheternas tillkommande bedömningsverksamhet. Det kan finnas anledning att följa utvecklingen inom detta område och om det visar sig att bedömningsverksamheten får en sådan omfattning att den inte ryms inom befintliga ramar bör det övervägas om en avgiftsfinansiering även ska införas för något av de tillkommande yrkena. För majoriteten av de existerande behöriga myndigheterna, finns en möjlighet att avgiftsfinansiera ansökningar om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer. En existerande behörig myndighet har i vissa fall varit förhindrad att ta ut avgifter för bedömningen av utländska yrkeskvalifikationer, nämligen Socialstyrelsen. Utredningen kan inte se något skäl för detta och föreslår att även Socialstyrelsen ska kunna kräva en avgift för utfärdande av legitimation eller annat behörighetsbevis för enskilda med såväl svenska som utländska yrkeskvalifikationer.
Utredningen föreslår att behöriga myndigheter ska ersätta Universitets- och högskolerådet för dess kostnader för att lämna yttranden över utländska utbildningsrelaterade yrkeskvalifikationer. I ett inledande skede behöver dock Universitets- och högskolerådet bygga upp verksamheten med hjälp av allmänna medel.
Utredningen föreslår också en finansiering genom allmänna medel för den ökade administration som varningssystemet kan komma att innebära för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt för Tillväxtverket med anledning av de uppgifter som tillkommer kring den gemensamma kontaktpunkten för tjänster. Universitets- och högskolerådet bör även få en ökad anslagsfinansiering mot bakgrund av sådana uppgifter som stadigvarande tillkommer genom rollen som samordnare samt sekretariat för Rådet för reglerade yrken.
Det går inte att förutse vilka konsekvenser som kan komma att uppstå för det fall kommissionen beslutar att införa systemet med europeiska
Prop. 2015/16:44 Bilaga 3
362
yrkeskort, och inte heller för det fall kommissionen beslutar om gemensamma utbildningsprinciper. Beroende på inom vilka yrkesverksamheter sådana beslut kan komma att fattas kan en förnyad analys behövas
363
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
Härigenom föreskrivs21 följande.
Syfte och tillämpningsområde
1 § Genom denna lag genomförs vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (yrkeskvalifikationsdirektivet), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
2 § Denna lag gäller för dem som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egen företagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz (ursprungsstaten).
I tillämpliga delar gäller denna lag även för dem som
1. har gjort yrkespraktik i en annan stat inom EES eller i Schweiz, eller
2. har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige eller fått dem erkända här i landet och vill utöva sitt yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz.
3 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt denna lag eller innehav av ett giltigt europeiskt yrkeskort ger yrkesutövaren rätt till tillträde till samma yrke eller den jämförbara yrkesverksamhet som denne är behörig att utöva i ursprungsstaten och rätt att utöva det yrket eller den verksamheten i Sverige, på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet.
4 § Denna lag gäller inte för yrken som är förenade med offentlig maktutövning.
Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om detta yrke genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken.
5 § Denna lag gäller inte om det i en annan lag eller förordning finns avvikande bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats utanför Sverige, i den mån dessa bestämmelser grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet.
21 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
364
Definitioner
6 § I denna lag avses med
1. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller använda en viss yrkestitel,
2. lagligen etablerad: uppfyller alla krav för att ha rätt att stadigvarande utöva ett yrke, som egenföretagare eller som anställd, i en stat inom EES eller i Schweiz,
3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 punkt a i) i yrkeskvalifikationsdirektivet eller yrkeserfarenhet,
4. bevis på formella kvalifikationer: examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som har utfärdats av en behörig myndighet avseende en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum inom EES eller i Schweiz. Som bevis på formella kvalifikationer ska också betraktas ett bevis på formella kvalifikationer som har utfärdats i tredjeland, om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset på formella kvalifikationer har erkänts av den staten,
5. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet,
6. anpassningsperiod: utövande av ett reglerat yrke under en behörig yrkesutövares ansvar och som ska bedömas, eventuellt åtföljt av kompletterande utbildning,
7. lämplighetsprov: ett prov som gäller den sökandes yrkeskunnighet, färdigheter och kompetens och som genomförs av en behörig myndighet i syfte att bedöma den sökandes förmåga att utöva ett reglerat yrke,
8. yrkespraktik: en period med yrkespraktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som kan äga rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis,
9. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en medlemsstat,
10. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis för antingen att yrkesutövaren uppfyller alla nödvändiga villkor för att tillfälligt tillhandahålla tjänster i en stat inom EES eller i Schweiz eller erkännandet av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer för etablering i en sådan stat, och
11. livslångt lärande: all allmän utbildning, yrkesutbildning, ickeformell utbildning och informellt lärande som sker genom livet och leder till ökade kunskaper och färdigheter och ökad kompetens.
Yrkespraktik
7 § Om det för tillträde till ett reglerat yrke krävs att yrkesutövaren har gjort viss yrkespraktik, ska sådan praktik som gjorts i en annan stat inom EES eller i Schweiz godtas, under de förutsättningar som särskilt föreskrivs.
365
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
Tillfälligt tillhandahållande av tjänster
8 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket har rätt att tillfälligt utöva sitt yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke (etableringsstaten).
Om yrket inte är reglerat i etableringsstaten krävs att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år i en eller flera stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår tillhandahållandet av tjänsten i Sverige.
Kravet på yrkeserfarenhet i andra stycket gäller inte om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om förutsättningarna för tillfälligt tillhandahållande av tjänster, inklusive krav på förhandsunderrättelse och förhandskontroll i enlighet med artikel 7 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
10 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket som tillfälligt tillhandahåller tjänster i Sverige står under samma tillsyn som andra utövare av yrket här i landet. En sådan yrkesutövare kan även bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet.
Etablering i Sverige
Den generella ordningen
11 § Bestämmelserna i 12 och 13 §§ gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av automatiskt erkännande enligt 14, 16 eller 17 § samt för de yrkesutövare som inte uppfyller de villkor för automatiskt erkännande som anges i de föreskrifter som avses i 16–20 §.
12 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket har rätt att få tillträde till ett reglerat yrke och rätt att utöva det i Sverige, på samma villkor som gäller för dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i
Sverige, om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller i Schweiz för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.
Tillträde till yrket och rätt att utöva det i Sverige, på samma villkor som gäller för dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige, ska också beviljas om yrkesutövaren på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en stat inom EES eller i Schweiz som inte reglerar detta yrke, om yrkesutövaren har ett eller flera kompetensbevis eller handlingar som intygar formella kvalifikationer.
Krav på yrkeserfarenhet enligt andra stycket får inte ställas om yrkesutövarens kompetensbevis avser en reglerad utbildning i ursprungsstaten.
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om erkännande av yrkeskvalifikationer enligt den generella ordningen, inklusive undantag från 12 § enligt artikel
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
366
13.4 i yrkeskvalifikationsdirektivet och genom krav på anpassningsperiod och lämplighetsprov.
Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet
14 § Om det i författning ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska utövande av denna verksamhet i en annan stat inom EES eller i Schweiz beaktas vid bedömningen av om kraven är uppfyllda.
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet i enlighet med yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter som Europeiska kommissionen antagit med anledning av detta direktiv.
Automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning
16 § Yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz och som ger rätt att där utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård eller tandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659).
17 § Yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz och som ger rätt att där utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper
18 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket har rätt att få tillträde till ett reglerat yrke och rätt att utöva det i Sverige, på samma villkor som gäller för dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i
Sverige, om yrkesutövaren innehar ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen.
19 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket har rätt att få tillträde till ett reglerat yrke och rätt att utöva det i Sverige, på samma villkor som gäller för dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i
Sverige, om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars
367
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
innehåll har fastställts i en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige.
20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper i enlighet med yrkeskvalifikationsdirektivet och de delegerade akter och genomförandeakter som Europeiska kommissionen antagit med anledning av detta direktiv.
Europeiskt yrkeskort
21 § En yrkesutövare som avses i 2 § andra stycket 2 får begära att den behöriga myndigheten utfärdar ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att
Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter rörande detta yrke i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Om yrkesutövaren avser att etablera sig i en annan stat inom EES eller i Schweiz ska den behöriga myndigheten endast förbereda ett utfärdande av ett europeiskt yrkeskort. Detsamma gäller om yrkesutövaren avser att i en sådan stat tillfälligt tillhandahålla tjänster inom ett yrke som har konsekvenser för säkerhet eller folkhälsa och som inte omfattas av automatiskt erkännande enligt 14–20 §.
22 § Den behöriga myndigheten ska utfärda ett europeiskt yrkeskort till en yrkesutövare som avser att etablera sig i Sverige och som innehar en yrkeskvalifikation som ska erkännas enligt denna lag. Detsamma gäller om yrkesutövaren avser att tillfälligt tillhandahålla tjänster i Sverige inom ett yrke som har konsekvenser för säkerhet eller folkhälsa och som inte omfattas av automatiskt erkännande enligt 14–20 §.
Första stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter rörande detta yrke i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs om europeiskt yrkeskort.
Kunskaper i det svenska språket
24 § Föreskrifter om krav på yrkesutövares kunskaper i det svenska språket får inte tillämpas på ett sätt som inskränker rätten till erkännande av yrkeskvalifikationer eller europeiskt yrkeskort enligt denna lag.
Om det av särskild anledning i det enskilda fallet kan antas att en yrkesutövare, vars yrkeskvalifikationer har erkänts enligt denna lag eller som innehar ett europeiskt yrkeskort, saknar för yrket nödvändiga kunskaper i det svenska språket, får den behöriga myndigheten besluta att kontrollera kunskaperna innan tillträde till yrket beviljas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att kontroller av språkkunskaper för utövare av yrken inom hälso- och sjukvården får ske utan att kravet i andra stycket om särskild anledning i det enskilda fallet är uppfyllt.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
368
Sekretess
25 § Bestämmelser om sekretess finns i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Överklagande m.m.
26 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
27 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
369
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
Härigenom föreskrivs22 att 3 b, 4 a och 16 §§ lagen (1974:191) om bevakningsföretag23 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 b §24
En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, utan hinder av 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för auktorisation av tillfällig verksamhet som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt
2. uppfyller de villkor för tillfälligt tillhandahållande av tjänster som gäller enligt dels lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, dels de föreskrifter om förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer som har meddelats med stöd av denna lag, samt
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som
1. är behörig att bedriva bevakningsverksamhet eller utbildning i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller
2. under minst två år av de senaste tio åren har bedrivit sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation.
4 a §25
22 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 23 Lagen omtryckt 1989:148. 24 Senaste lydelse 2009:311. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
370
Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, utan hinder av 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för godkännande vid tillfälligt arbete som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt
2. uppfyller de villkor för tillfälligt tillhandahållande av tjänster som gäller enligt dels lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, dels de föreskrifter om förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer som har meddelats med stöd av denna lag, samt
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som
1. är behörig att arbeta i sådan verksamhet som omfattas av denna lag i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller
2. under minst två år av de senaste tio åren har arbetat i sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd.
16 §26
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om auktorisation och godkännande samt om villkor för de verksamheter som omfattas av denna lag.
Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
25 Senaste lydelse 2009:311. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 26 Senaste lydelse 2009:311.
371
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs27 att 3 kap.3 a och 3 b §§socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. 3 a §28
Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom.
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § andra stycket för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § första eller tredje stycket för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
1. bedömning av om utredning ska inledas,
2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller
3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften.
3 b §29
Socialnämnden får använda
Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i ett annat EES-land än Sverige eller Schweiz och bestämmelser om tillfälligt tillhandahållande av tjänster i Sverige finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Socialnämnden får även använda
27 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 28 Senaste lydelse 2013:1146. Träder i kraft den 1 juli 2014. 29 Senaste lydelse 2013:1146. Träder i kraft den 1 juli 2014.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
372
handläggare med utländsk utbildning för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan.
Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda.
handläggare med annan utländsk utbildning än sådan som avses i första stycket för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan.
Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt andra stycket är uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
373
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
Härigenom föreskrivs30 i fråga om lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
dels att 3 kap. 9 § och rubriken närmast före 3 kap. 9 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 3–6 §§, 7 kap. 3 § och 8 kap. 9 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 2 kap. 6 § och 7 kap. 16 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §31
Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som
1. har legitimation enligt 3 kap. 1 §,
2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §,
3. enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 9 § tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige, eller
3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen tillfälligt tillhandahåller tjänster inom yrket i Sverige, eller
4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård.
2 kap.
6 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fortbildning för djurhälsopersonal.
3 kap.
3 §32
Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som har
1. legitimation för yrket enligt 1 §,
2. rätt till sådan yrkesutövning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 §, eller
2. tillfälligt tillhandahåller tjänster inom yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande
30 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 31 Senaste lydelse 2012:465. 32 Senaste lydelse 2012:465.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
374
av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller
3. ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
4 §33
En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som
1. enligt nämnda paragraf har legitimation för yrket,
2. enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 § har rätt att utöva veterinäryrket, eller
2. tillfälligt tillhandahåller tjänster som veterinär i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare.
Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan.
5 §
Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
6 §34
Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
33 Senaste lydelse 2012:465. 34 Senaste lydelse 2010:678.
375
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och
2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utom lands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land.
Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz och bestämmelser om tillfälligt tillhandahållande av tjänster i Sverige, utan föregående godkännande, finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land och som inte omfattas av de föreskrifter som avses i tredje stycket.
Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
7 kap.
3 §
Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter.
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, eller
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i
1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet,
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
376
detta kapitel.
3. om underrättelse enligt 16 §.
Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
16 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol avseende en veterinär beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. En sådan underrättelse ska ske senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
8 kap.
9 §
Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
377
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs35 att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 28 kap. 16 a §, samt närmast före 28 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Erkännande av utländska yrkeskvalifikationer
28 kap.
16 a §
Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
35 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
378
Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
Härigenom föreskrivs36 i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659)
dels att 1 kap. 4 §, 4 kap. 4 och 5 §§, 9 kap. 4 § och 10 kap. 12 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 6 kap. 17 § ska lyda ”Bemyndiganden”,
dels att ska det i lagen ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 18 § och 9 kap. 18 §, samt närmast före 9 kap. 18 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag
1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare,
4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar,
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
7. den som i annat fall, enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag och enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats anslutning till den lagen, tillfälligt tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården utan att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet.
Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen.
36 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
379
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
4 kap.
4 §
Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som särskilt förordnats att utöva det.
Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie och tandläkare är endast den som
1. har legitimation för yrket,
2. särskilt har förordnats att utöva det, eller
3. har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster inom yrket i Sverige enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
5 §
En i 1 § angiven yrkestitel får användas endast av den som har legitimation för yrket eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.
Yrkestitlarna apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska och tandläkare får även användas av den som enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster inom yrket i Sverige.
6 kap.
18 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fortbildning för hälso- och sjukvårdspersonal.
9 kap.
4 §
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse,
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
380
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 18 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Informationsskyldighet
18 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. En sådan underrättelse ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
10 kap.
12 §
Beslut i frågor som avses i 8 kap. gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
381
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)
Härigenom föreskrivs37 i fråga om skollagen (2010:800)
dels att 2 kap. 13 § och 27 kap. 7 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 2 kap. 24 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap. 13 §38
Endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning får bedriva undervisningen.
Undervisningen får bedrivas endast av den som
1. har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning, eller
2. enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster som lärare eller förskollärare i Sverige.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som krävs för att vara behörig att bedriva viss undervisning i skolväsendet.
Regeringen får även meddela föreskrifter om undantag från kraven på legitimation och behörighet för sådana speciallärare och specialpedagoger som är anställda som lärare i grundsärskolan, specialskolan gymnasiesärskolan eller särskild utbildning för vuxna.
24 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. En sådan underrättelse ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har medde-
37 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 38 Senaste lydelse 2013:823.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
382
lats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första och ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
27 kap.
7 §39
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §.
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, eller
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation,
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
39 Senaste lydelse 2011:189.
383
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Härigenom föreskrivs40 att 3 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
I denna lag avses med
1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5–9,
2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter,
3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125),
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, senast ändrat genom kommissionens förordning (EU) nr 213/2011 eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjuk- vårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjuk- vårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (1992:859) är avsedda att tillföras människor,
40 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 4
384
7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen,
9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5–8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
385
Prop. 2015/16:44 Bilaga 5
Förteckning över remissinstanser avseende betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande (SOU 2014:19)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Stockholm, Svenska institutet för europapolitiska studier, Justitiekanslern, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Konsumentverket, Migrationsverket, Datainspektionen, Fastighetsmäklarinspektionen, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg, Läkemedelsverket, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Folkhälsomyndigheten, Statens fastighetsverk, Arbetsgivarverket, Länsstyrelsen Skåne län, Länsstyrelsen Stockholms län, Länsstyrelsen Västra Götalands län, Statskontoret, Boverket, Lantmäteriet, Myndigheten för delaktighet, Finansinspektionen, Ekonomistyrningsverket, Statens skolverk, Lärarnas ansvarsnämnd, Statens skolinspektion, Myndigheten för yrkeshögskolan, Universitetskanslersämbetet, Universitets- och högskolerådet, Överklagandenämnden för högskolan, Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet, Karolinska institutet, Kungl. Tekniska högskolan, Luleå tekniska universitet, Karlstads universitet, Linnéuniversitetet, Örebro universitet, Mittuniversitetet, Blekinge tekniska högskola, Försvarshögskolan, Högskolan i Borås, Högskolan Dalarna, Högskolan i Gävle, Högskolan i Halmstad, Högskolan Kristianstad, Högskolan i Skövde, Högskolan Väst, Malmö högskola, Mälardalens högskola, Chalmers tekniska högskola AB, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Statens jordbruksverk, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård, Sveriges lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Transportstyrelsen, Patentombudsnämnden, Elsäkerhetsverket, Tillväxtverket, Regelrådet, Riksantikvarieämbetet, Arbetsförmedlingen, Diskrimineringsombudsmannen, Arbetsmiljöverket, Stockholms läns landsting, Västra Götalandsregionen, Apotekarsocieteten, Byggnadsindustrins yrkesnämnd, Djurbranschens yrkesnämnd, Föreningen auktoriserade revisorer, Företagarna, Kontrollansvarigas riksförening, Landsorganisationen i Sverige, Mäklarsamfundet, Privattandläkarna, Revisorsnämnden, Riksföreningen Anställda inom djursjukvården, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska Audionomföreningen, Svenska barnmorskeförbundet, Svenska Industrins IP-förening, Svenska Läkaresällskapet, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges Apoteksförening, Sveriges facköversättarförening, Sveriges Handelskamrar, Sveriges hantverksråd, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Trafikskolors Riksförbund, Sveriges universitets- och högskoleförbund, Tjänstemännens Centralorganisation, Veterinärer i Sverige.
Utanför remisslistan har dessutom Svenska sjukkemistförbundet, Dietisternas riksförbund, Naturvetarna, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter,
Prop. 2015/16:44 Bilaga 5
386
SRAT, Akademiker inom hälsa, kommunikation och förvaltning, Sveriges Tandläkarförbund, Institutet för språk och folkminnen, Sveriges läkarförbund, Sveriges farmaceuter, Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR, Lärarnas riksförbund och Sveriges ingenjörer inkommit med yttranden.
Riksdagens ombudsmän, Riksrevisionen, Stockholms handelskammare, Myndigheten för vårdanalys, Kammarkollegiet, Folkbildningsrådet, Ersta Sköndal Högskola AB, Sophiahemmet, Ideell förening, Stiftelsen Rödakorshemmet, Bolagsverket, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Stockholms kommun, Region Skåne, AAA Certification AB, Brandskyddsföreningen Sverige, Det Norske Veritas, Elbranschens Centrala Yrkesnämnd, Fastighetsmäklarförbundet, Friskolornas riksförbund, Föreningen auktoriserade translatorer, Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, Företagarförbundet, Hantverkarnas Riksorganisation, Kiropraktiska föreningen i Sverige, Kiwa Sverige, Nordcert, Optikbranschen, Optikerförbundet, Räddningstjänsten Storgöteborgs dykarskola, Språkrådet, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, Svensk djursjukvård, Svenska bergsguideorganisationen, Svenska hovslagareföreningen, Svenska naprapatförbundet, Svenska patentombudsföreningen, Svenska Taxiförbundet, Sveriges auktoriserade tolkar, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges ortopedingenjörers förening, Sveriges skorstensfejarmästares riksförbund, Säkerhetsbranschen, Tolkservicerådet och Yrkeshögskoleförbundet har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.
387
Prop. 2015/16:44 Bilaga 6
Sammanfattning av remisspromemoria med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH)
Promemorians förslag
I promemorian föreslås att läkare, tandläkare och sjuksköterskor ska ha rätt att använda en specialisttitel även i de fall det framgår av särskilda föreskrifter. Vidare föreslås att regeringen ska få meddela föreskrifter om vilken yrkestitel eller specialisttitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige.
Skälen för förslagen
Som nämnts ovan ska, enligt artikel 7.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet, tillfälligt utövande av yrken som omfattas av bestämmelserna om samordning av minimikraven för utbildning ske under den yrkestitel som används i den mottagande staten. Av artikel 7.4 sjätte stycket följer emellertid därutöver att även tillfälliga yrkesutövare vars yrkeskvalifikationer har kontrollerats på förhand ska utöva yrket under den mottagande medlemsstatens yrkestitel.
Utredningen har inte lämnat något förslag när det gäller användandet av yrkestitlar för tillfälliga yrkesutövare som har förhandskontrollerats. Utredningen har inte heller föreslagit några ändringar som gör det möjligt för en tillfällig yrkesutövare att använda en skyddad specialisttitel som avses i 4 kap. 8 och 9 §§ PSL och som får anses som en yrkestitel enligt artikel 7.3 och 7.4.
I syfte att kunna genomföra direktivet på ett korrekt sätt i fråga om användandet av yrkes- och specialisttitlar för tillfälliga yrkesutövare föreslås ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilken yrkestitel eller specialisttitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. De materiella bestämmelserna, som möjliggörs genom bemyndigandet och som ska utformas i enlighet med artikel 7.3 och 7.4, bör placeras i patientsäkerhetsförordningen.
Det föreslås vidare att bestämmelserna om skyddad specialisttitel i 4 kap. 8 och 9 §§ PSL ändras på så sätt att det blir tillåtet att använda en specialisttitel även i de fall det föreskrivs särskilt, dvs. om det följer av nämnda bestämmelser i patientsäkerhetsförordningen.
Konsekvenser av förslagen
Förslagen bedöms inte få några ekonomiska eller administrativa konsekvenser.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 7
388
Remisspromemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
Härigenom föreskrivs i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659)
dels att 4 kap. 8 och 9 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 kap. 13 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
8 §
En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens.
Om inte annat särskilt föreskrivs får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens.
9 §
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
Om inte annat särskilt föreskrivs får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
13 §
Regeringen får meddela föreskrifter om vilken yrkestitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
389
Prop. 2015/16:44 Bilaga 8
Förteckning över remissinstanser avseende remisspromemorian med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH)
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Läkarförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Vårdförbundet.
Utanför remisslistan har dessutom Svensk sjuksköterskeförening inkommit med ett yttrande.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
390
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
Härigenom föreskrivs1 följande.
Syfte och tillämpningsområde
1 § Genom denna lag genomförs allmänna bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (yrkeskvalifikationsdirektivet), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
Särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras.
2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz.
I 18 och 19 §§ finns även bestämmelser om
1. erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz, och
2. europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz.
3 § Denna lag gäller inte för den som vill utöva ett reglerat yrke som
1. innebär anställning i offentlig tjänst, eller
2. är förenat med offentlig maktutövning.
4 § Denna lag gäller inte för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet.
Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om det yrket genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken.
Uttryck i lagen
5 § I denna lag avses med
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
391
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
1. yrkesutövare: den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz,
2. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller någon form av denna eller använda en viss yrkestitel,
3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet,
4. bevis på formella kvalifikationer: ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som antingen har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum i någon av dessa stater eller som har utfärdats i en annan stat om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset har erkänts av den staten,
5. kompetensbevis: ett bevis som har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser
a) en utbildning som inte utgör en del av ett examens- eller utbildningsbevis över en utbildning inom grundskolan, gymnasieskolan eller eftergymnasial utbildning,
b) ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller
c) yrkesutövning i en stat inom EES eller i Schweiz på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren,
6. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz,
7. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet,
8. yrkespraktik: en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som äger rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis,
9. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis på antingen att innehavaren uppfyller alla villkor för att tillfälligt utöva yrket i en stat inom EES eller i Schweiz eller att innehavarens yrkeskvalifikationer har erkänts för etablering i en sådan stat,
10. automatiskt erkännande: erkännande av yrkeskvalifikationer utan bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer,
11. lagligen etablerad: som uppfyller alla krav för att utöva ett yrke och som stadigvarande utövar yrket som anställd eller egenföretagare,
12. gemensam utbildningsram: en uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke och som gäller i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz, och
13. gemensamt utbildningsprov: ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
392
Schweiz och är reserverat för innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation.
Tillfällig yrkesutövning i Sverige
6 § En yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i etableringsstaten.
Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, förutsätter rätten att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige att yrkesutövaren har utövat yrket i minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket får dock inte krävas som förutsättning för tillfällig yrkesutövning i Sverige, om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten.
7 § Bestämmelser om tillsyn och disciplinåtgärder som omfattar tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras.
Etablering i Sverige
Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer
8 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer i de fall som avses i 10–16 §§ ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke i Sverige som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i
Schweiz och därmed rätt att utöva det yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet.
Ett erkännande enligt första stycket sker genom beslut om
1. erkännande av yrkeskvalifikationer, eller
2. utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet.
Den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer
9 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande enligt denna lag och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan ordning för erkännande enligt denna lag.
10 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträde till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten.
En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska även erkännas om yrkesutövaren
393
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
1. på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, och
2. har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av en annan stat inom EES eller av Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten.
Yrkeserfarenhet enligt andra stycket 1 får inte krävas som förutsättning för ett erkännande om beviset på formella kvalifikationer enligt andra stycket 2 avser en reglerad utbildning.
11 § Ett erkännande enligt 10 § förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas.
Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet
12 § Om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i
Schweiz i enlighet med det som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet erkännas automatiskt.
Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning
13 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659).
14 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper
15 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
394
16 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i
Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige.
Kunskaper i svenska språket
17 § Vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas får yrkesutövarens kunskaper i svenska språket endast beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna.
Om kunskaper i svenska språket inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna, får kunskaperna kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts.
Yrkespraktik
18 § Om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar för yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras.
Europeiskt yrkeskort
19 § Den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort gäller även den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz men som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige.
Första stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Övriga bestämmelser
Sekretess
20 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Bemyndiganden
21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
395
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Beslutsförfarande och myndighetsuppgifter
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om
1. förfarandet för beslut enligt denna lag, och
2. vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet.
Besluts giltighet och överklagande
23 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
24 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
396
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1974:191) om bevakningsföretag2
dels att 3 b och 4 a §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 b §3
En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, utan hinder av 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, trots 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för auktorisation av tillfällig verksamhet som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som
1. är behörig att bedriva bevakningsverksamhet eller utbildning i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller
2. under minst två år av de senaste tio åren har bedrivit sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Lagen omtryckt 1989:148. 3 Senaste lydelse 2009:311. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
397
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation.
4 a §4
Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, utan hinder av 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, trots 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon
1. har gett in en fullständig förhandsanmälan,
2. uppfyller de villkor för godkännande vid tillfälligt arbete som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt
2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och
3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda.
Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som
1. är behörig att arbeta i sådan verksamhet som omfattas av denna lag i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller
2. under minst två år av de senaste tio åren har arbetat i sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd.
4 b §
Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de före-
4 Senaste lydelse 2009:311. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
398
skrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
399
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om socialtjänstlagen (2001:453)
dels att nuvarande 3 kap. 3 b § ska betecknas 3 kap. 3 c §,
dels att 3 kap. 3 a § och den nya 3 kap. 3 c § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 kap. 3 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
3 a §2
Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom.
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § andra stycket för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan eller som har sådana utländska yrkeskvalifikationer som avses i 3 b eller 3 c § för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar
1. bedömning av om utredning ska inledas,
2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller
3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften.
3 b §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Senaste lydelse 2013:1146.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
400
eller i Schweiz finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
3 b §
Socialnämnden får använda handläggare med utländsk utbildning för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan.
3 c §3 För utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, får socialnämnden även använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan.
Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
3 Senaste lydelse av tidigare 3 kap. 3 b § 2013:1146.
401
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
dels att 3 kap. 9 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 3 kap. 9 § ska utgå,
dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 1, 3, 4, 5 och 6 §§, 7 kap. 3 § och 8 kap. 9 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 1 a, 5 a och 6 a §§ och 7 kap. 16 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §2
Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som
1. har legitimation enligt 3 kap. 1 §,
2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §,
3. enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 9 § tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige, eller
3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen tillfälligt utövar yrket i Sverige, eller
4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård.
3 kap.
1 §
Legitimation för yrket ska efter ansökan meddelas den som har avlagt
1. veterinärexamen i Sverige (yrkestitel veterinär),
2. examen i djuromvårdnad från högskoleutbildning på grundnivå enligt föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket (yrkestitel djursjukskötare).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Senaste lydelse 2012:465.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
402
den som har genomgått utbildning utomlands.
den som har genomgått utbildning utomlands i andra fall än de som omfattas av de föreskrifter som avses i 1 a §.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 6 kap. om sökanden varit legitimerad.
1 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Bestämmelser om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som avser veterinäryrket finns även i föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag.
3 §3
Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som har
1. legitimation för yrket enligt 1 §,
2. rätt till sådan yrkesutövning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 §, eller
3. ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som
1. har legitimation för yrket enligt 1 §,
2. tillfälligt utövar yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket.
3 Senaste lydelse 2012:465.
403
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
4 §4
En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som
1. enligt nämnda paragraf har legitimation för yrket,
2. enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 § har rätt att utöva veterinäryrket, eller
2. tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller
3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare.
Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan.
5 §
Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande i andra fall än de som omfattas av de föreskrifter som avses i 5 a §.
Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
5 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar godkända hovslagare finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
4 Senaste lydelse 2012:465.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
404
6 §5
Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och
2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land i andra fall än de som omfattas av de föreskrifter som avses i 6 a §.
Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket.
6 a §
Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar de yrken som avses i 6 § finns i lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
7 kap.
3 §
Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter.
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som innebär att ett ärende av-
1. som innebär att ett ärende av-
5 Senaste lydelse 2010:678.
405
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
görs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, eller
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel.
görs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet,
2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller
3. om underrättelse enligt 16 § i detta kapitel.
Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
16 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet som avser en veterinär enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
406
8 kap.
9 §
Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5–10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.
Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
407
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs1 att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 28 kap. 16 a §, och närmast före 28 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
Erkännande av utländska yrkeskvalifikationer
16 a §
Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
408
Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659)
dels att 8 kap. 5 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 4 §, 4 kap. 8 och 9 §§, 9 kap. 4 § och 10 kap. 12 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 9 kap. 18 §, och närmast före 9 kap. 18 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag
1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare,
4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar,
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, och
6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
409
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen.
4 kap.
8 §
En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens.
Om inte annat särskilt föreskrivs, får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har ett bevis om specialistkompetens enligt första stycket.
9 §
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
Om inte annat särskilt föreskrivs, får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.
9 kap.
4 §
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse,
3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 18 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
410
Informationsskyldighet
18 §
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation, prövotid eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
10 kap.
12 §
Beslut i frågor som avses i 8 kap. gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
411
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om skollagen (2010:800)
dels att 27 kap. 7 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 24 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
24 § 2
Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz.
Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI).
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 Tidigare 24 § upphävd genom 2013:530.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
412
27 kap.
7 §3
Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §,
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, eller
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
2. om återkallelse på egen begäran av legitimation,
3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller
4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
3 Senaste lydelse 2011:189.
413
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211)
Härigenom föreskrivs1 att 3 kap. 1 §, 4 kap. 16 § och 5 kap. 4 §taxitrafiklagen (2012:211) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §
En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som har en giltig taxiförarlegitimation.
En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som
1. har en giltig taxiförarlegitimation, eller
2. tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen ( 2015:000 ) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
4 kap.
16 §
Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Myndigheten utövar också tillsyn över att en innehavare av taxiförarlegitimation uppfyller de krav som gäller för legitimationen.
Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Myndigheten utövar också tillsyn över att innehavare av taxiförarlegitimation och de tillfälliga yrkesutövare som avses i 3 kap. 1 § 2 uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
414
5 kap.
4 §
Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon utan att inneha taxiförarlegitimation döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation.
Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation eller rätt att tillfälligt utöva taxiföraryrket.
En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats för taxiförarlegitimationen döms till böter.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
415
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Härigenom föreskrivs1 att 3 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 2015:330 Föreslagen lydelse
3 §
I denna lag avses med
1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5–9,
2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter,
3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125),
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,
5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor,
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 9
416
7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen,
9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5–8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället.
Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016.
417
Prop. 2015/16:44 Bilaga 10
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-09-24
Närvarande: F.d. justitieråden Lennart Hamberg och Olle Stenman samt justitierådet Agneta Bäcklund.
Genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet
Enligt en lagrådsremiss den 20 augusti 2015 (Utbildningsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om erkännande av yrkeskvalifikationer,
2. lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag,
3. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
4. lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård,
5. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
6. lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659),
7. lag om ändring i skollagen (2010:800),
8. lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211),
9. lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreterarna Anita Stawarz och Johanna Wockatz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
De i lagrådsremissen lämnade förslagen, bl.a. till en ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer (erkännandelagen), syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om yrkeskvalifikationer samt, bl.a., rådets direktiv 2013/55/EU om ändring av det förstnämnda direktivet. Vissa av direktivens bestämmelser ska genomföras i svensk rätt genom erkännandelagen. Det gäller de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning, erkännandet av kvalifikationer enligt de olika ordningarna enligt direktiven och vissa andra grundläggande bestämmelser. Ytterligare föreskrifter som behövs för genomförande av direktiven ska meddelas med stöd av bemyndiganden i erkännandelagen. De delar av direktiven som endast berör vissa reglerade yrken avses däremot genomföras i respektive sektorsförfattning, se lagrådsremissen s. 33–36. Lagrådsremissen innehåller förslag till ändringar i vissa av sektorsförfattningarna.
Det kan konstateras att dessa principer för genomförande av direktiven inte följts konsekvent. Således innehåller erkännandelagen bestämmelser om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som visserligen är av generell natur men som enbart tillämpas för vissa i lagen särskilt utpekade yrkesgrupper inom hälso- och sjukvårdsområdet eller för veteri-
Prop. 2015/16:44 Bilaga 10
418
närer (13 och 14 §§). Å andra sidan finns vissa generella ordningar enligt direktiven som inte avspeglas i lagen, se vidare kommentaren nedan till 6 och 19 §§ erkännandelagen. Erkännandelagen innehåller också regler om erkännandeordningar som inte används för närvarande (12, 15 och 16 §§).
När det gäller sektorsförfattningarna innebär den valda tekniken att dessa författningar primärt innehåller regler om legitimation, behörighet, yrkestitel m.m. avseende de yrkesutövare som inte ska omfattas av de erkännandeordningar m.m. som framgår av direktiven och erkännandelagen. I sektorsförfattningarna tas in upplysningar om att det därutöver i erkännandelagen finns bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer. Nationella bestämmelser i sektorsförfattningarna har dock betydelse även för de yrkesutövare vars erkännande av yrkeskvalifikationer regleras enbart i erkännandelagen.
Lagrådet återkommer i det följande med vissa synpunkter på hur den valda lagstiftningstekniken genomförts. Det kan konstateras att tekniken med parallella regelverk gör regleringen svåröverskådlig och i vissa fall motsägelsefull. Det har inte varit möjligt för Lagrådet att inom ramen för granskningen lämna förslag på en annan lagstiftningsteknik, men det kan konstateras att den nuvarande ordningen med enbart en sektorsvis reglering är tydligare än den föreslagna strukturen.
Om lagstiftning sker i enlighet med principerna i lagrådsremissen bör detta följas upp med en generell översyn för att åstadkomma en konsekvent och enhetlig reglering när det gäller sambandet mellan erkännandelagen och sektorsförfattningarna.
Förslaget till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer
6 §
Paragrafen anger de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning i Sverige. Bestämmelserna avses genomföra artikel 5.1 och 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Denna rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke kan emellertid enligt artikel 7 i direktivet villkoras av krav på förhandsunderrättelse till behörig myndighet och, när det gäller yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet, förhandskontroll av myndigheten. Av lagrådsremissen (s. 50 och 54–55) framgår att avsikten är att Sverige när det gäller vissa yrken ska utnyttja möjligheten att ställa krav på förhandsunderrättelse och förhandskontroll. Detta kommer att regleras i respektive sektorsförfattning, som redan idag innehåller regleringar av detta slag.
Vid föredragningen har det upplysts att det ansetts lämpligt att i lagen åtminstone reglera de grundläggande förfaranden för erkännanden som finns i yrkeskvalifikationsdirektivet. Detta synes gälla även om ett sådant förfarande endast kommer att tillämpas inom vissa reglerade yrken. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det inte av 6 § borde framgå att
419
Prop. 2015/16:44 Bilaga 10
en ordning för förhandsunderrättelse eller förhandskontroll tillämpas vid tillfällig yrkesutövning i de fall detta särskilt föreskrivs.
17 §
I paragrafen regleras krav på kunskaper i svenska språket. Av andra stycket framgår att om kunskaper i svenska språket inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna, får kunskaperna kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de språkkunskaper som är nödvändiga för yrket.
Regleringen ger intryck av att vara uttömmande, men av författningskommentaren framgår att det i fråga om vissa yrken får utövas språkkontroller även om det i ett enskilt fall inte finns allvarliga och konkreta tvivel om språkkunskaperna. Detta följer av artikel 53 i direktivet. Det anges vidare att direktivet i den delen ska genomföras inom sektorsregleringen och med stöd av det i 21 § föreslagna bemyndigandet.
Här är alltså meningen att det i författning på lägre nivå med stöd av ett bemyndigande om rätt att meddela ytterligare föreskrifter ska införas bestämmelser som synes stå i motsatsförhållande till den föreslagna generella lagregeln. Detta är ett exempel på att den föreslagna författningsstrukturen inte bara är svåröverskådlig utan också blir missvisande och motsägelsefull.
19 §
I den föreslagna paragrafen första stycke anges att den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort.
Av artikel 4.1 i direktivet framgår emellertid att rätten för den som är lagligen etablerad i Sverige och som avser att utöva yrket i ett annat land att ansöka om yrkeskort i Sverige motsvaras av en skyldighet för landet där yrket ska utövas att under vissa förutsättningar på sökandens begäran utfärda yrkeskortet. En motsvarande skyldighet finns enligt direktivet för svensk myndighet att på begäran utfärda yrkeskort för den som ansökt om sådant i sitt etableringsland.
Enligt Lagrådet framstår rätten att på begäran få ett yrkeskort utfärdat som minst lika central som möjligheten att ansöka om sådant före avresan. Om det är lämpligt att i lagen reglera den möjligheten, vilket Lagrådet inte ifrågasätter, bör också rätten att på begäran få ett sådant utfärdat tas in i lagen. Bestämmelsens utformning bör således ses över i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
21 §
I paragrafen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genom-
Prop. 2015/16:44 Bilaga 10
420
förandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Syftet är att de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning och erkännandet av yrkeskvalifikationer enligt de olika ordningar som finns i direktivet samt vissa andra grundläggande bestämmelser ska ges i lagen, medan mer detaljerade bestämmelser ska kunna meddelas i förordning med stöd av bemyndigandet.
I lagrådsremissen konstateras att det, i de författningar som reglerar respektive yrke, finns ett antal bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter som innefattar bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer och att bestämmelser som rör enskilda troligen skulle kunna beslutas av regeringen med stöd av befintliga bemyndiganden. I remissen anförs vidare att det inte är möjligt att göra en uttömmande uppräkning av de frågor som ryms i bemyndigandet. De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan placeras antingen i en generell förordning om yrkeskvalifikationer eller i sektorsregleringen, beroende på om det är fråga om bestämmelser som gäller för samtliga reglerade yrken eller enbart vissa reglerade yrken (se remissen s. 35 och 118 f.).
Den valda lagstiftningstekniken innebär alltså att föreskrifter ska kunna meddelas med stöd av bemyndigandet i erkännandelagen och placeras dels i en generell förordning som gäller alla reglerade yrken, dels i den sektorsförfattning som berörs av regleringen.
En utgångspunkt för ett normgivningsbemyndigande i lag torde normalt vara att det ger ett annat organ rätt att meddela föreskrifter avseende de frågor som regleras i lagen där bemyndigandet ges. Som tidigare nämnts genomförs direktivet endast i vissa delar genom erkännandelagen, medan andra delar regleras i sektorslagstiftningen. Frågor som avser genomförande av direktivet på sektorsnivå kommer, enligt den tänkta ordningen, att fyllas ut med stöd av det vida bemyndigandet i 21 §, och inte med stöd av bemyndiganden i sektorslagstiftningen. Det kan sättas i fråga om en sådan ordning är lämplig, särskilt mot bakgrund av att det inte alltid framstår som tydligt vilka delar av sektorsregleringen som kan anses genomföra direktiven och vilka delar som är rent nationella.
En annan utgångspunkt vid delegation av föreskriftsrätt är att grunden för normgivningen ska vara klar och otvetydig, så att det står klart vilket bemyndigande som utnyttjats när en förordning eller föreskrift har meddelats (jfr bet. 2012/13:KU10 s. 78). När regeringen eller en myndighet meddelar föreskrifter som förutsätter ett bemyndigande ska det inte råda någon tvekan om vilken grund föreskriftsrätten vilar på.
Den nu föreslagna lagstiftningstekniken har lett till oklarheter i detta hänseende eftersom såväl det bemyndigande som ges i erkännandelagen som bemyndiganden som finns i sektorslagstiftningen ger rätt att meddela föreskrifter som gäller regleringen med anledning av yrkeskvalifikationsdirektivet. I remissen anges att det inte har gjorts någon fullständig inventering av befintliga bemyndiganden för varje reglerat yrke (se remissen s. 35). Det saknas därför överblick över de bemyndiganden som berörs. Med hänsyn till de oklarheter som kan bli följden av den
421
Prop. 2015/16:44 Bilaga 10
föreslagna regleringen av föreskriftsrätten bör för-slagen inte utan ytterligare överväganden läggas till grund för lag-stiftning. Lagrådet återkommer i det följande till frågor om bemyndiganden i sektorslagstiftningen.
Utformningen av paragrafen bör således övervägas ytterligare. En inventering av befintliga bemyndiganden i sektorsregleringen bör också göras för att klargöra vilken rätt att meddela föreskrifter som redan finns. Ambitionen bör vara att begränsa bemyndigandet i den nu aktuella paragrafen till föreskrifter som avser de frågor som regleras i lagen för att undvika sådana oklarheter som redovisats ovan.
23 och 24 §§
Enligt 23 § ska beslut enligt lagen gälla omedelbart. Enligt 24 § får besluten överklagas till allmän förvaltningsdomstol, varvid prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I lagrådsremissen anges att 24 § införs av tydlighetsskäl, jfr 22 a § förvaltningslagen (1986:223).
Av erkännandelagen framgår att erkännande ska ske genom beslut (8 § andra stycket), men lagen innehåller inga bestämmelser om beslutsförfarandet. Denna reglering synes helt komma att inflyta i föreskrifter på lägre nivå, vilket framgår av en upplysningsbestämmelse i 22 §. Det kan då ifrågasättas om det är lämpligt att placera bestämmelser motsvarande 23 och 24 §§ i erkännandelagen.
Förslaget till lag om ändring i lagen om bevakningsföretag
3 b §
I paragrafen finns bestämmelser om att en enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige i vissa fall har auktorisation för verksamheten. I första stycket 2 anges som ett krav att den enskilde uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt erkännandelagen och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Första stycket innehåller också ett krav på underrättelse till den enskilde. I tredje stycket finns bemyndiganden för regeringen att meddela vissa föreskrifter om undantag från kravet på underrättelse. Som regleringen nu har byggts upp kommer föreskrifter om villkor för auktorisation enligt paragrafen alltså att grundas på, i vart fall, två olika bemyndiganden; 21 § erkännandelagen och 3 b § (se även 16 § i lagen). Detta är inte någon lämplig ordning. Se också vad Lagrådet har anfört i anslutning till 21 § erkännandelagen.
4 a §
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till 3 b §.
Prop. 2015/16:44 Bilaga 10
422
Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
3 kap. 3 a – 3 c §§
I 3 a § andra stycket finns bestämmelser om att socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan eller som har sådana utländska yrkeskvalifikationer som avses i 3 b eller 3 c § för utförande av vissa uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom. I 3 c § föreskrivs att socialnämnden, för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, även får använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. 3 b § innehåller information om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i erkännandelagen och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen.
Paragraferna 3 a § och 3 c § innebär en dubbelregelring i förhållande till andra utländska utbildningar än sådana som avses i 3 b §. Det är inte heller helt klart vad som avses med formuleringen ”sådana utländska yrkeskvalifikationer som avses i 3 b § ” som finns i 3 a §.
Lagrådet förordar därför att bestämmelserna formuleras om. En möjlig lösning skulle vara 3 a § ändras på så sätt att orden ” eller som har sådana utländska yrkeskvalifikationer som avses i 3 b eller 3 c §” utgår. Frågan bör övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Förslaget till lag om ändring i lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
1 kap. 4 § och 3 kap. 1, 1 a och 3 §§
I 1 kap. 4 § anges vilka personer som enligt lagens mening ska anses utgöra djurhälsopersonal. Personer med legitimation enligt 3 kap. 1 § eller som har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 § omfattas, liksom de personer som tillfälligt utövar yrke enligt den föreslagna erkännandelagen och föreskrifter i anslutning till den lagen. I 3 kap. 3 § anges vidare att de som har legitimation eller som tillfälligt utövar yrket enligt erkännandelagen ska vara behöriga att utöva yrke som veterinär, och i 4 § regleras på motsvarande sätt vem som får använda skyddad yrkestitel.
Även personer som med stöd av erkännandelagen kan utöva yrket vid etablering i Sverige bör, enligt vad som framgått vid föredragningen, anses utgöra djurhälsopersonal, vara behöriga att utöva veterinäryrket och få använda yrkestiteln. Detta avses följa av att dessa personer också ska ha legitimation, vilket emellertid endast kommer att framgå av föreskrifter på lägre nivå.
423
Prop. 2015/16:44 Bilaga 10
Detta är ett exempel på hur svåröverskådlig en sektorsförfattning kan bli, när regleringen framgår först vid en sammanställning av reglerna i sektorsförfattningen, erkännandelagen och de författningar på lägre nivå som utfärdats i anslutning till var och en av dessa.
Regleringen är också ett exempel på inkonsekvenser i genomförandet av direktiven. När det gäller tillfällig yrkesutövning med stöd av erkännandelagen finns således en uttrycklig bestämmelse om att dessa yrkesutövare ska anses vara djurhälsopersonal. När det gäller utländska yrkesutövare som etablerar sig här innebär tekniken däremot, som ovan nämnts, att det endast finns en allmän upplysning om att bestämmelser finns i erkännandelagen eller i författningar på lägre nivå.
Eftersom begreppen djurhälsopersonal och legitimation är centrala i lagstiftningen, skulle det ur läsbarhetssynpunkt vara lämpligt om det direkt av 3 kap. 1 § framgår att även personal som erkänts enligt erkännandelagen tillhör den krets som enligt 3 kap. 1 kan erhålla legitimation, och som därmed också enligt 1 kap. 4 § räknas in i kategorin djurhälsopersonal och som enligt 3 kap. 3 § har behörighet att utöva veterinäryrket och enligt 3 kap. 4 § har rätt att använda yrkestiteln veterinär eller djursjukskötare.
I 3 kap. 1 § och 1 a § finns bestämmelser om föreskriftsrätt. Enligt 3 kap. 1 § andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands i andra fall än de som omfattas av de föreskrifter som avses i 1 a §.
I 1 a § första stycket anges att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i erkännandelagen och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. I andra stycket anges att bestämmelser om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som avser veterinäryrket finns även i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.
Det är oklart hur de redovisade bestämmelserna förhåller sig till varandra. Den föreslagna ändringen i 1 § torde innebära att den inskränker bemyndigandet på så sätt att det saknas möjlighet att meddela förskrifter om att meddela legitimation i de fall någon har förvärvat yrkeskvalifikationer inom EES eller i Schweiz. Avsikten är dock, enligt vad som tidigare anförts, att den som förvärvat en sådan yrkeskvalifikation ska kunna meddelas legitimation i Sverige.
1 a § utgör enbart information och ger inte stöd för att utfärda föreskrifter om legitimation. Inte heller innehåller erkännandelagen något bemyndigande i detta avseende. Bestämmelserna bör analyseras och övervägas
Prop. 2015/16:44 Bilaga 10
424
ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Se även vad Lagrådet anfört i anslutning till 21 § erkännandelagen.
3 kap. 5 och 5 a §
Bestämmelserna avser godkännande som hovslagare. I 5 a § införs en upplysning om erkännandelagens bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande. På samma sätt som anförts ovan framstår det som otydligt hur hovslagare som omfattas av erkännandelagen passar in i lagens reglering av vilka som ska anses utgöra djurhälsopersonal (1 kap. 4 §) och vilka som får använda yrkestiteln (3 kap. 5 § tredje stycket). Bemyndigandet i 5 § är också oklart på samma sätt som anförts ovan beträffande 3 kap. 1 §.
3 kap. 6 och 6 a §
Bestämmelserna avser den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen. De väcker samma frågeställningar som de som berörts ovan.
Lag om ändring i patientsäkerhetslagen
Den regleringsteknik som valts synes väsentligen överensstämma med vad som föreslås angående lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Vad Lagrådet anfört i det sammanhanget gäller därför även här.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
425
Utbildningsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november 2015
Närvarande: statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, M Johansson, I Baylan, K Persson, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, I Lövin, Å Regnér, M Andersson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Wikström,
Föredragande: statsrådet H Hellmark Knutsson
Regeringen beslutar proposition 2015/16:44 Genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet
426
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EUregler
Lag (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer
21 § 02005L0036
Lag (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
3 kap. 1, 5 och 6 §§ 32013L0055