SOU 2001:15

Betänkande från Frivilligheten och samhällsberedskapen

Till statsrådet och chefen för Försvarsdepartementet

Genom beslut den 18 november 1999 bemyndigade regeringen chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag (dir. 1999:95)att lämna förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret. Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 16 februari 2000 viceamiralen Dick Börjesson att vara särskild utredare. Tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2000:25) lämnades den 30 mars 2000.

Som sakkunniga åt utredningen förordnades den 23 mars 2000 kommendören Leif Nylander, Försvarsdepartementet och avdelningsdirektören Björn Hanby, Överstyrelsen för civil beredskap.

Till utredningen har genom departementschefens beslut den 23 mars 2000 följande personer knutits som experter, nämligen professorn Berndt Brehmer, prorektor för Försvarshögskolan, organisationsdirektören Torbjörn Jansson, Statskontoret, generalmajoren, numera generallöjtnanten, Bengt-Arne Johansson, Försvarsmakten, ordföranden i Frivilligorganisationernas Samarbetskommitté Ulf Johansson, generaldirektören Björn Körlof, Styrelsen för psykologiskt försvar, vice ordföranden i Frivilligorganisationernas Samarbetskommitté Gunilla Malmberg och överdirektören Bo Riddarström, Överstyrelsen för civil beredskap.

Den 7 november 2000 entledigades generallöjtnanten Bengt-Arne Johansson och förordnades generalmajoren Lars Frisk, Försvarsmakten, som expert. Från samma datum förordnades översten Henrik von Vegesack, Försvarsmakten, och direktören Eva Sylvén, Överstyrelsen för civil beredskap att vid behov ingå som ersättare för Lars Frisk respektive Bo Riddarström.

Genom departementschefens beslut den 3 respektive 23 mars 2000 förordnades som utredningssekreterare förste byråsekreteraren Rickard Broddvall, Statskontoret och utbildningsdirektören Tommy Larsson, Försvarshögskolan.

Utredningen har antagit namnet Frivilligorganisationsutredningen.

Frivilligorganisationsutredningen överlämnar denna dag betänkandet (2001:15) Frivilligheten och samhällsberedskapen. Experten Lars Frisk har lämnat ett särskilt yttrande. Yttrandet bifogas. I övrigt står en enig utredning bakom förslagen.

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm den 28 februari 2001

Dick Börjesson

Rickard Broddvall

Tommy Larsson

Sammanfattning

Utredningens uppdrag och genomförande

Frivilligorganisationsutredningen skall enligt regeringens direktiv lämna förslag om inriktning och uppgifter för de frivilliga försvarsorganisationerna i framtidens totalförsvar. Utredningsarbetet påbörjades i februari år 2000. Utredningens överväganden och förslag redovisas i betänkandet Frivilligheten och samhällsberedskapen.

Betänkandet består av 14 kapitel. Kapitel 1 beskriver utredningsarbetet. Kapitel 2 ger en bakgrund som beskriver statsmakternas syn på frivillighet, behovet av frivilliga som myndigheter på central, regional och lokal nivå har och vilka kompetenser som finns i de frivilliga försvarsorganisationerna. Kapitel 3 är betänkandets huvudkapitel. Där redovisas utredningens syn på frivilligverksamhetens roll i totalförsvaret och det förs resonemang som leder fram till en övergripande inriktning, olika styrande slutsatser och de principförslag som konkretiseras i kapitel 4

  • 12.

Utredningens redovisning av ekonomiska och andra konsekvenser framgår av kapitel 13 och utredningens samtliga förslag har sammanställts i kapitel 14.

En strävan har varit att varje kapitel skall kunna läsas var för sig utan att läsaren först skall behöva läsa de föregående kapitlen. Den läsare som snabbt vill få en översikt av utredningen kan läsa sammanfattningen, de kortfattade sammandrag som redovisas först i varje kapitel och därefter kapitel 14.

Regeringen har i sina direktiv angivit ett antal frågor som skall belysas särskilt nämligen

vilken roll som frivilligförsvaret skall spela i de huvuduppgifter som gäller för militärt försvar och civilt försvar enligt de senaste försvarsbesluten, hur verksamheten skall finansieras, hur rekryteringen skall säkerställas,

hur ersättningar, försäkringar m.m. skall utformas, hur organisationernas materielförsörjning skall säkerställas, vilka organisationer bör eller kan inordnas i den frivilliga försvarsverksamheten, hur militära traditioner och militärkulturhistoriska funktioner kan utvecklas och bevaras inom ramen för frivillig försvarsverksamhet, hur det offentliga ekonomiska stödet skall fördelas och hur frivilligförsvaret kan utnyttjas som en resurs för kommuner och landsting.

För att få en framtidsinriktad och stabil grund för utredningens överväganden och förslag har ett drygt fyrtiotal olika organisationer intervjuats. Utredningen har bedömt att dessa organisationer bedriver verksamhet som skulle kunna ha betydelse för den framtida samhällsberedskapen och totalförsvarets folkförankring. På likartat sätt har ett drygt åttiotal beredskapsmyndigheter fått beskriva sin syn på frivilligas medverkan i samhällsberedskapen i allmänhet och respektive myndighets specifika behov av och krav på frivillig personal i hela skalan från fred till krig. Diskussioner har även förts med företrädare för politiska partier, enskilda personer och med andra utredningar. Forskarrapporter har studerats och utredningen har låtit genomföra enkätundersökningar för att pejla medborgarnas uppfattningar om totalförsvaret och inställning till frivilligverksamheten. Utredningen har anordnat egna konferenser och seminarier där totalförsvarets företrädare från lokal, regional och central nivå har medverkat och utredningen har också deltagit i motsvarande aktiviteter som har anordnats av andra.

Nya förutsättningar

Utredningen konstaterar att samhället såg annorlunda ut när frivilligförsvaret skapades. Det stora hotet, som dominerade försvarsplaneringen, var ett militärt angrepp mot Sverige. Det militära försvaret skulle dimensioneras för att möta detta hot och det civila försvaret skulle dels stödja Krigsmakten/Försvarsmakten, dels skydda det civila samhället under krigsfara och krig. I dag är hotbilden både förändrad och mer splittrad. Den sträcker sig numer från miljörisker och naturkatastrofer via kriminalitet, terrorism

och mindre konflikter till väpnade angrepp. Det tidigare invasionshotet har tonats ned. Samtidigt förändras samhället i allt snabbare takt, många aktiviteter konkurrerar om medborgarnas tid och intresse, medborgarnas värderingar och referensramar påverkas av internationella händelser och nationella förhållanden m.m.

Den påbörjade ominriktningen av totalförsvaret innebär för alla inblandade att den verksamhet, som tidigare bedrivits mot en väl definierad huvuduppgift under höjd beredskap och krig, nu skall inriktas mot flera huvuduppgifter nationellt och internationellt i hela skalan från fred till och med krig. Mot den bakgrunden anser utredningen att de frivilliga försvarsorganisationerna måste ha ett stort inslag av förändringsbenägenhet samtidigt som verksamheten måste ha en förankring i en stabil verksamhetsidé, som attraherar medlemmar och uppmuntrar deras ideella insatser.

Av den granskning av frivilligverksamhet med anknytning till totalförsvarssektorn som har gjorts under utredningsarbetet kan några övergripande slutsatser dras. De speglar de områden där det finns eller kan uppstå behov av förändringar som skulle kunna ge bättre förutsättningar för den frivilliga verksamheten i framtidens totalförsvar.

En första slutsats är att den svenska frivilligrörelsens betydelse ofta framhålls av riksdag, regering och ledande företrädare för olika statliga myndigheter och andra samhällsorgan. Det gäller inte minst dagens frivilliga försvarsorganisationer och hemvärnet. Varje år lämnas också avsevärda skattefinansierade bidrag till denna sektor. Det stärker tesen att de frivilliga försvarsorganisationerna och hemvärnet gör en viktig samhällsinsats, men det är svårt att värdera om avvägningen mellan offentliga satsningar och frivilliga insatser är i balans.

En andra slutsats är att uttalanden om de frivilliga försvarsorganisationernas stora betydelse inte alltid har omsatts i konkreta uppgifter som de skall lösa för olika kommuner och statliga myndigheter. Utan tydliga mål och uppdrag blir också mål- och resultatuppföljningen mera inriktad på formella redovisningar än på den försvarseffekt i samhället som frivillig totalförsvarsverksamhet bidrar till.

En tredje slutsats är att statsmakterna, som har ett övergripande ansvar för totalförsvarets utveckling och samhällets beredskap, måste utforma tydliga mål och riktlinjer. Det regelverk som styr verksamheten upplevs på många håll som otidsenligt. Det behöver nu anpassas bl.a. till ett vidgat säkerhetsbegrepp.

En fjärde slutsats är att reglerna för att ge statligt och kommunalt stöd till frivilliga organisationer inom totalförsvaret gör att organisationernas struktur och profilering i vissa fall styrs mera av regelverk och stödformer än målen för verksamheten. Exempelvis har vissa organisationer överfört sin ungdomsverksamhet till fristående organisationer för att ungdomssatsningen skall kunna få särskilt statligt stöd. Reglerna för kommunala beredskapsmedel nämner i dag inte frivillig försvarsverksamhet, men en del av verksamheten finansieras ändå med sådana medel. Detta försvårar överblicken över vilka offentliga bidrag som egentligen går till området frivillig totalförsvarsverksamhet.

En femte slutsats är att frivilligförsvarets status bör stärkas och att dess roll som folkrörelse bör bevaras. Verksamheten måste på olika sätt ges ett tydligt stöd av berörda samhällsorgan men den måste också i framtiden främst bygga på det ideella engagemanget hos medlemmarna och deras vilja att utveckla den egna organisationen. Ekonomiskt stöd från statliga myndigheter och kommuner får inte bli så dominerande att organisationerna blir det som de offentliga bidragen gör dem till.

En sjätte slutsats är att det finns en risk att den frivilliga totalförsvarsverksamheten fastnar i sina traditionella roller. Det finns inom flera organisationer i dag tydliga tecken på att det som organisationerna en gång bildades för inte längre upplevs som tillräckligt meningsfullt. Det leder bl.a. till svårigheter att behålla gamla och rekrytera nya medlemmar. Samtidigt finns det ett stort antal medborgare som engagerar sig i eller stödjer frivilligorganisationer som ligger utanför den krets som i dag definieras som frivilliga försvarsorganisationer eller hemvärn. Dessa organisationer bedriver ofta verksamhet som har stor betydelse för individens och samhällets skydd och säkerhet eller för att skapa förståelse för och förankra totalförsvarstanken bland breda medborgargrupper. Det förefaller alltså alltjämt vara möjligt att utveckla ett starkt ideellt engagemang om verksamheten uppfattas som angelägen och meningsfull.

En sjunde slutsats är att totalförsvarsbegreppet enligt nu gällande definition bör vidgas och i fred omfatta mer än att förbereda Sverige för krig. De framtida uppgifterna rör såväl lokala som nationella och internationella säkerhetsproblem. Det som upplevs som säkerhetsproblem i den lokala miljön eller förhållanden som vädjar till människors solidaritetskänsla är frågor som engagerar breda befolkningsgrupper och olika generationer. Värderings-

förändringar i samhället måste beaktas i detta sammanhang. Det bör påverka utformningen av en ny definition av både totalförsvar och frivillig totalförsvarsverksamhet.

En åttonde slutsats är att säkerhets- och beredskapsarbetet i samhället måste utgå från ett helhetsperspektiv och ha en starkt lokal förankring. Ansvar och befogenheter måste föras långt ut i organisationen för att inte initiativkraft och engagemang skall kvävas. Beredskapen i samhället måste byggas nerifrån.

En nionde slutsats är att de frivilliga försvarsorganisationerna alltjämt bör besätta befattningar i det militära respektive det civila försvarets beredskapsorganisation, om organisationerna kan erbjuda personal med rätt kompetens. Samtidigt som respektive organisation naturligtvis skall ha ansvar för sin egen verksamhet och sina medlemmars kompetensutveckling behöver samarbetsformerna utvecklas mellan organisationer, ansvariga kommuner och statliga myndigheter.

En tionde slutsats är att det är ett stort antal frivilligorganisationer som bedriver verksamhet som berör totalförsvarssektorn. Det försvårar för kommuner och statliga myndigheter att effektivt samverka med och utnyttja frivilligrörelsen. En viss konkurrens mellan de olika organisationerna kan vara berikande, men fler gemensamma aktiviteter och kursutbud samt samordnat administrativt stöd bör kunna leda till en mer kostnadseffektiv verksamhet. Frivilligorganisationerna inom totalförsvaret behöver skapa gemensamma samordningsorgan på lokal, regional och central nivå.

Styrande begrepp

Den första paragrafen i förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet lyder: ”Med frivillig försvarsverksamhet avses i denna förordning verksamhet som främjar totalförsvaret och som omfattar försvarsupplysning samt rekrytering och utbildning av frivilliga för uppgifter inom totalförsvaret.”

Det är viktigt att de begrepp som används inte kan misstolkas. Den förändrade hotbilden, sårbarheten i väsentliga samhällsfunktioner, den pågående ominriktningen av totalförsvaret och kravet att samhället skall förebygga och hantera hot och risker i hela skalan från fred till krig innebär bl.a. att begreppet frivillig försvarsverksamhet måste ges en annan innebörd än i dag. Det gäller

även flera andra styrande definitioner och begrepp som har utnyttjats i utredningsarbetet.

Totalförsvar är ett sådant grundläggande begrepp som används i den nu gällande förordningen. Enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap är totalförsvar ingen organisation, utan en verksamhet som består av militärt försvar och civilt försvar. I fred är totalförsvar att förbereda Sverige för krig, men totalförsvarsresurser skall utformas så att de kan användas för att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred och vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. I krig är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall bedrivas.

Med en vidgad syn på hot och risker och med en tydlig ambition från statsmakternas sida att ta totalförsvarsresurser i anspråk vid sådana händelser, där samhällets ordinarie resurser snabbt behöver förstärkas, borde totalförsvarsbegreppet kunna ges en vidare innebörd än för närvarande. Även om det kan tyckas ligga utanför det egentliga uppdraget har utredningen bedömt att en tillämpning av den begreppsapparat som utredningen använder skulle underlätta förståelsen för samt styrningen och ledningen av myndigheter och frivilligorganisationer som har uppgifter inom totalförsvaret.

Utredningen har i sitt arbete sökt definitioner för begreppen frivillig försvarsverksamhet och frivillig försvarsorganisation som bättre motsvarar framtida uppgifter och behov än de som nu gäller. Utredningen har bedömt att följande definitioner uppfyller detta krav.

Frivilligverksamhet för totalförsvaret

Ett frivilligt, medborgerligt engagemang för att dels främja

totalförsvaret, dels skapa, vidmakthålla och utveckla samhällets förmåga

att förebygga och minska skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom, dels kunna medverka vid extraordinära situationer i fred och

krig.

Frivilliga totalförsvarsorganisationer

är demokratiskt styrda, rikstäckande organisationer som med statsmakternas stöd bedriver frivilligverksamhet av betydelse för samhällsberedskapen och för totalförsvaret. De hänförs till någon av

undergrupperna Frivillig bemanningsorganisation eller Frivillig

främjandeorganisation.

Frivilliga bemanningsorganisationer

stärker genom direkta insatser samhällsberedskapen och kan tillgodose behöriga statliga myndigheters och/eller kommuners behov av personal vid extraordinära situationer. De främjar och stödjer totalförsvaret genom

information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och

insatser för totalförsvarets folkliga förankring.

Frivilliga främjandeorganisationer

främjar och stödjer samhällsberedskapen och totalförsvaret genom

information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och

insatser för totalförsvarets folkliga förankring.

I utredningen används även begreppen frivilligförsvar och frivillig totalförsvarsverksamhet med samma innebörd som frivilligverksamhet för totalförsvaret.

Den nya definitionen av frivilligverksamhet för totalförsvaret bör utmynna i en ny förordning om frivillig totalförsvarsverksamhet. Förslag om detta och övriga ändringar som bör göras i de lagar och författningar som inverkar på den frivilliga totalförsvarsverksamheten lämnas av utredningen.

Frivilligförsvaret och folkrörelsepolitiken

I den senaste budgetpropositionen har regeringen föreslagit ett nytt politikområde, nämligen folkrörelsepolitik. Regeringen vill genom en aktiv folkrörelsepolitik bidra till att stärka den sociala ekonomin och till att utveckla, fördjupa och bredda demokratin. Med social ekonomi avses i detta sammanhang att ideella och frivilliga organisationer utför sådant som tidigare utfördes inom offentlig sektor såsom, vård, omsorg och socialt arbete.

Utredningen anser att frivilligförsvaret bör betraktas som en av de viktigaste folkrörelserna. Därför bör folkrörelsepolitikens allmänna mål påverka frivilligförsvaret, men utan att kopplingen till säkerhets- och försvarspolitiken för den skull försvagas.

Det finns enligt utredningens uppfattning ett starkt behov av att sprida kunskap om den samlade frivilligrörelsen till myndigheter och förtroendevalda. Varje år går sammantaget cirka 1 miljard kronor till de frivilliga försvarsorganisationerna och till hemvärnet från olika statliga anslag i form av organisationsstöd och ersättningar för olika uppdrag. Till detta kommer avsevärda belopp i skattelättnader av olika slag, subventioner från myndigheter, kommunala bidrag m.m. Av det skälet är det viktigt att finna en lämplig modell för verksamhetsstyrning och resultatvärdering av frivilligförsvaret. Modellen bör balansera mellan statsmakternas krav på insyn, kontroll uppföljning och utvärdering av den effekt som stora statliga ekonomiska bidrag och annat offentligt stöd ger i samhällsberedskapen och de frivilliga totalförsvarsorganisationernas idealitet, självständighet och folkrörelseidentitet.

Framtidsidéer

Frivilligorganisationsutredningen utvecklar ett antal idéer som skall göra det möjligt att profilera de frivilliga totalförsvarsorganisationerna som viktiga inslag både i folkrörelsepolitiken och i säkerhets- och försvarspolitiken. En idé är att lyfta fram frivilligförsvaret som en av de tre grundpelare som samhällsberedskapen vilar på – dvs. det militära försvaret, det civila försvaret och frivilligförsvaret. De två första är myndighetsstyrda, den tredje styrs av demokratiska organisationer som ställer sina tjänster till förfogande på ideella grunder. Det utesluter inte att frivilligförsvaret blir en viktig aktör för både militärt och civilt försvar när det gäller personal- och kompetensförsörjning.

En annan idé är att bygga samhällsberedskapen nerifrån. Genom att utgå från den enskildes, familjens, vänkretsens och lokalsamhällets behov av kunskap, skydd och säkerhet så blir kopplingen till den kommunala beredskapsplaneringen tydlig. Idag får varje kommun statliga bidrag till sin beredskapsplanering. I morgon bör de också få det

  • men utredningen föreslår att en del av pengarna skall öronmärkas. De skall kunna användas för att informera dem som vistas i kommunen om både hot och risker och om vilka åtgärder som vidtas eller planeras om kommunen skulle drabbas. Pengarna skall också användas för att öva både ledning, ordinarie kommunala resurser och inte minst förstärkningspersonal ur frivilligförsvaret i sådana uppgifter. De frivilliga totalförsvarsorganisationerna skulle i detta sammanhang kunna ges uppdrag från kommunala och statliga myndigheter och få rimlig ersättning för sina tjänster.

Ytterligare en idé är att skapa nätverk mellan de skilda frivilligorganisationerna på lokal, regional och central nivå. Kunskapen om vad frivilligrörelsen innehåller för kompetenser är allmänt sett dålig och de beredskapsansvariga har svårt att förhandla med ett stort antal organisationer.

Lokala nätverk skulle kunna ge exempelvis kommunledningarna en enkel kommunikationskanal till den samlade frivilligrörelsen. Samma sak gäller på den regionala nivån. Länsstyrelserna måste också kunna samarbeta med en samlad nätverksstruktur för de frivilliga totalförsvarsorganisationerna och stödja länets kommuner både i beredskapsförberedelserna och vid akuta insatser. Utredningen redovisar goda exempel både på kommunal och på regional nivå som visar att sådana samverkansstrukturer får mycket positiva effekter. Det ökar kunskaperna om samhällsberedskapen och frivilligförsvaret, det ökar intresset för verksamheten både hos de frivilliga och hos myndighetsledningarna och det skapas väl etablerade kontaktlinjer om det händer något allvarligt.

Det är utredningens uppfattning att varje frivilligorganisation är och skall vara fristående. Därför har de olika organisationernas centrala ledningar en viktig roll i att företräda sin organisation mot centrala myndigheter och mot politiska beslutsfattare. Utredningen anser emellertid att det behövs en starkare centralt nätverk i frivilligförsvaret. Utredningen föreslår därför att det skall bildas ett Råd för frivillig samhällsberedskap. Detta samordningsorgan tillgodoser, enligt utredningens uppfattning,

såväl frivilligförsvarets krav på självständighet, som statsmakternas och myndigheternas behov av styrning, uppföljning och kontroll.

Rådet kan antingen tilldelas vissa myndighetsuppgifter avseende fördelning och kontroll av de offentliga bidrag som riktas till den frivilliga totalförsvarsverksamheten, eller ha regeringens uppdrag att bereda sådana frågor. Båda alternativen motsvarar de krav som utredningen anser skall tillgodoses genom ett centralt samordningsorgan. Alternativet med vissa myndighetsuppgifter ger frivilligförsvaret en något starkare ställning gentemot övriga aktörer inom totalförsvaret, och bör vara ett mål på längre sikt. I ett övergångsskede kan det finnas skäl att pröva det andra alternativet. Därvid bör Rådet inom loppet av cirka tre år kunna lämna förslag om slutlig organisation och ansvarsfördelning.

Utredningen föreslår att frivilligförsvaret skall vara representerat i Totalförsvarets Chefsnämnd (TCN) och i Försvarsrådet. I Totalförsvarets Chefsnämnd skulle frågor om avvägning mellan uppgifter och resurser, frivilligförsvarets roll och uppgifter samt andra principiella frågor av betydelse för totalförsvaret kunna avhandlas i ett forum sammansatt av totalförsvarets högsta företrädare. Instruktionen för Totalförsvarets Chefsnämnd behöver revideras mot denna bakgrund

Kriterier för frivilliga totalförsvarsorganisationer

I en bilaga till den nu gällande förordningen om frivillig försvarsverksamhet redovisas dagens frivilliga försvarsorganisationer. Där namnges 24 organisationer. Under Centralförbundet för Befälsutbildning döljer sig emellertid ytterligare fem organisationer. För närvarande finns det således 29 organisationer som tillhör kretsen. Därutöver finns det några organisationer som har anmält att de vill bli upptagna som frivilliga försvarsorganisationer, men också många andra som bedriver sådan verksamhet att de mycket väl skulle kunna komma ifråga. Med en vidgad syn på hot och risker har utredningen inte ansett det vara givet att just dagens frivilliga försvarsorganisationer skall tillhöra kretsen av framtida frivilliga totalförsvarsorganisationer Det kan finnas skäl att både begränsa och vidga kretsen. Utredningen anger ett antal grundläggande kriterier som skall vara uppfyllda innan en frivilligorganisation kan komma ifråga att upptas i kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Utredningen framhåller att det bör vara upp till varje organisation att aktivt söka sig till kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer. Enligt utredningens mening bör det alltjämt vara statsmakterna som avgör vilka organisationer som ryms under samlingsbegreppet frivilliga totalförsvarsorganisationer. Utredningen föreslår att det i den framtida kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer bör ingå dels sådana som på olika sätt bidrar till att sprida kunskaper om samhällets sårbarhet och skyddsåtgärder mot olika hot och risker

  • frivilliga främjandeorganisa-tioner, dels sådana, som kan engagera medlemmar som frivilligt ställer upp för att minska skadeverkningarna på liv, hälsa, miljö och egendom i extraordinära situationer – frivilliga bemannings-organisationer. Dessa organisationer bidrar därigenom också till totalförsvarets och samhällsberedskapens folkförankring.

Spännvidden är stor i fråga om de frivilliga försvarsorganisationernas medlemsantal enligt nuvarande ordning. Vissa har endast några hundratal individuella medlemmar, medan andra har flera tiotusental. Det lägsta antalet individuella medlemmar i en frivillig totalförsvarsorganisation bör, enligt utredningens uppfattning, inte understiga 300. Anledningen härtill är att en organisation bör ha en sådan omfattning att den har förutsättningar att vara en riksorganisation. Detta medlemsantal skulle medge att även små men från beredskapssynpunkt betydelsefulla organisationer kan komma i fråga som totalförsvarsorganisationer. Som jämförelse kan nämnas att de minsta frivilliga försvarsorganisationerna i dag omfattar cirka 350 medlemmar. Antalet 300 skulle därmed borga för att ingen av de nuvarande organisationerna av det skälet skulle uteslutas ur kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer. Det skulle också skapa utrymme för en tämligen nyetablerad organisation att kunna bli frivillig totalförsvarsorganisation, om den i övrigt uppfyller de ställda kraven.

De frivilliga totalförsvarsorganisationerna bör inte förtecknas i en bilaga till förordningen om frivillig totalförsvarsverksamhet enligt dagens modell. Utredningen föreslår i stället att regeringen i de årliga budgetpropositionerna till riksdagen redovisar hur regeringen avser fördela det statliga organisationsstödet till de olika frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Därigenom kan statsmakterna årligen ta ställning till omfattningen av den frivilliga totalförsvarsverksamheten. Vidare blir det offentliga stödet till frivilligförsvaret enklare att överblicka och statsmakterna kan bättre följa

och värdera effekterna av de frivilligas arbete i totalförsvaret och samhällsberedskapen.

Beredskapsansvariga myndigheters inflytande

Utredningen understryker starkt att frivillig medverkan i totalförsvaret kommer att vara viktig för samhällets förmåga att kunna förebygga och hantera extraordinära situationer, i fred och under höjd beredskap. Samhället kommer nämligen aldrig att kunna bygga upp ett heltäckande skyddsnät via offentligt finansierade institutioner. Därför är frivilligförsvaret ett nödvändigt inslag i samhällsberedskapen, och därför är det viktigt att klargöra vad de frivilliga försvarsorganisationerna gör samt att ge dem en tydlig roll i framtidens totalförsvar.

Totalförsvarets utformning och beredskap måste ytterst anses vara en statlig angelägenhet. Det innebär att även den del av totalförsvarsverksamheten som bygger på ett ideellt engagemang måste styras av ett politiskt beslutat regelverk. Statsmakterna – riksdag och regering – skall utforma ramarna för den frivilliga totalförsvarsverksamheten.

Gränsdragningen i förhållande till myndigheternas ansvar måste vara entydig. Av det skälet skiljer utredningen på den frivilliga, ideella verksamhet som bedrivs i föreningsform och de delar av myndigheter som bemannas av frivilliga. I det nationella perspektivet är det nödvändigt att beredskapsansvariga instanser noga prövar möjligheterna att ta frivilliga i anspråk om det skulle uppstå en extraordinär situation. Då det bedöms vara kostnadseffektivt skall de organisationer som kan fylla angelägna behov eller som på annat sätt främjar totalförsvaret och samhällsberedskapen tas i anspråk. De skall i sådana fall kunna ges ekonomiskt stöd för sin verksamhet från staten och kommunerna.

Det handlar då inte bara om att teckna avtal med frivilliga om placering i krigsorganisationen utan också om att använda frivilliga både för att upplysa om och medverka i samhällsberedskapen. Utredningen föreslår att det frivilliga, ideella engagemanget skall uppmuntras och utnyttjas för att skapa ett robust och motståndskraftigt samhälle och för att upprätthålla en beredskap som kan hantera extraordinära situationer i fred och krig om de skulle inträffa.

En sådan syn är nödvändig också i det internationella perspektivet. Medverkan i hjälp- och fredsinsatser utomlands bygger alltjämt på frivillighet. Med ett minskat antal som i fred uttas för grundutbildning kan det bli en hård belastning på vissa typer av enheter eller personalkategorier om insatserna blir omfattande, långvariga eller frekventa. Även om det skulle bli obligatoriskt för exempelvis officerare att tjänstgöra i internationella insatser för fred och säkerhet så finns det säkert fortfarande också behov av frivilliga i sådana sammanhang.

Utredningen föreslår att beredskapsansvariga myndigheter tydligt skall ange krav på kompetens hos de frivilliga som skall utnyttjas i olika beredskapsfunktioner och befattningar samt det antal befattningar eller kompetensnivåer som de frivilliga totalförsvarsorganisationerna skall utveckla sina medlemmar mot.

Finansieringssystem

Utredningen har funnit att det är angeläget att statsmakterna ekonomiskt och på andra sätt stödjer de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Den statliga finansieringen syftar till att skapa goda förutsättningar för organisationerna att bidra till

totalförsvarets folkförankring och demokratiska utveckling, totalförsvarets anpassningsförmåga i fred och krig, att stärka individens och samhällets förmåga att förebygga och hantera extraordinära situationer i fred och krig, att stärka totalförsvarets förmåga i krig, att utveckla de frivilliga totalförsvarsorganisationernas kompetens och engagemang i totalförsvaret i fred och krig samt att främja långsiktigheten och stabiliteten i det frivilliga arbetet för samhällsberedskapen och totalförsvaret.

Dagens finansieringssystem har inte enligt utredningens uppfattning givit den önskade mål- och resultatstyrning som statsmakterna har eftersträvat. För att bättre kunna nå dessa syften har utredningen utformat ett delvis nytt system för styrning och finansiering

Utredningen föreslår ett finansieringssystem i moduler, som knyter an till inte bara organisationernas omfattning och inriktning utan också till frivilligorganisationernas kompetens och förmåga att medverka i samhällsberedskapen och till hur omfattande deras

engagemang är i totalförsvarssammanhang. Vissa av organisationerna kan uppträda som enbart främjande och understödjande organisationer, medan andra kan vara både främjande organisationer och åta sig uppdrag och ingå på olika sätt i samhällets totala beredskapsorganisation.

Finansieringssystemet föreslås bestå av en bidragsdel och en ersättningsdel.

Organisationsbidrag utgår som ett stöd åt alla frivilliga totalförsvarsorganisationer. Det föreslås bli indelat i ett grundbidrag, ett ungdomsbidrag och ett kompetensbidrag. Därutöver kan organisationerna söka bidrag för särskilda projekt. Utredningen anger för respektive del de kriterier och beräkningsnormer som bör tillämpas

De frivilliga totalförsvarsorganisationerna kan såsom i dag åta sig uppdrag för både statliga myndigheter och kommuner. För sådana uppdrag förutsätts ekonomisk ersättning utgå för full kostnadstäckning. Ju större ansvar en organisation förmår åta sig och leva upp till inom ramen för uppdragsverksamheten, desto stabilare bör dess ekonomi kunna bli.

Ett finansieringssystem som är uppbyggt på så sätt skapar enligt utredningen en flexibilitet. Systemet kan därför bättre än i dag anpassas till antalet frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Utredningen konstaterar att det för närvarande är svårt att ge en rimligt säker uppskattning av myndigheters och kommuners samlade behov av frivilliga. Regeringen bör därför ålägga de beredskapsansvariga att lämna ett sådant underlag inom en tvåårsperiod. I avvaktan på detta föreslår utredningen att regeringen under en övergångsperiod bör tillämpa en något modifierad beräkningsnorm för att fördela det kompetensbidrag som skall utgå till frivilliga bemanningsorganisationer.

Rekryteringspotential

Ett viktigt ingångsvärde för frivilligförsvarets framtid är huruvida försvars- och säkerhetspolitiken är ett tillräckligt intressant område för att skapa en tillräcklig rekryteringskraft hos de frivilliga totalförsvarsorganisationerna och en bred folklig uppslutning kring det framtida totalförsvaret och samhällsberedskapen. För att kunna ta ställning till detta har utredningen granskat ett antal vetenskapliga undersökningar kring värderingar och attityder i samhället men

också med hjälp av Styrelsen för Psykologiskt försvar och Pliktverket genomfört egna attitydundersökningar.

Den frivilliga verksamheten inom totalförsvaret har sin grund i enskilda människors samhällskänsla och försvarsvilja. Detta kombineras ofta med ett specialintresse hos medlemmarna för olika aktiviteter, produkter eller tillämpningar av teknik som finns inom totalförsvaret.

Med engagemanget och intresset följer ofta ett starkt behov av att vilja fördjupa kunskaper och förbättra färdigheter. Frivilligförsvarets olika organisationer svarar även mot ett uttalat statligt intresse av att förstärka och bemanna de olika delarna av totalförsvaret med kunnig och kompetent personal. De frivilliga försvarsorganisationerna bidrar dessutom till demokratisk skolning, de utvecklar medlemmarnas intresse och engagemang och är en viktig del av totalförsvarets folkliga förankring. Utredningen bedömer att det mot den bakgrunden och med ett åliggande för frivilliga totalförsvarsorganisationer att medverka i informationen kring totalförsvaret och samhällsberedskapen bör finnas förutsättningar att även i framtiden kunna vidmakthålla och utveckla ett starkt frivilligt deltagande i totalförsvaret.

Information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar

Utredningen anser att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, som motprestation till de bidrag som respektive organisation får, skall bedriva totalförsvarsinformation. Den bör enligt utredningens förslag syfta till att väcka intresse hos medborgarna, skapa debatt och bidra till opinionsbildning och innehålla

information om de enskilda medborgarnas skyldigheter att delta i samhällsberedskapen, information om statsmakternas inriktning av samhällsberedskapen inom ramen för fastställda mål för säkerhets- och försvarspolitiken, information som syftar till att höja den enskilde individens förmåga att klara sig själv i olika extraordinära situationer, information om statliga myndigheters och kommuners ansvar och information om de frivilliga totalförsvarsorganisationernas roller i samhällsberedskapen i fred och krig.

Denna information bör kunna utgöra en grund för den riktade information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvaret som, enligt utredningens uppfattning, bör ges till alla medborgare och särskilt till ungdomar i samband med uppnådd ålder för totalförsvarsplikt och vid mönstring.

Utredningen anser att Styrelsen för psykologiskt försvar bör få i uppdrag att utarbeta material för totalförsvarsinformation i samråd med frivilligförsvaret och berörda myndigheter. Vidare bör uppdraget bedrivas i samverkan med Civilpliktsrådet, Värnpliktsrådet och i anslutning till det samarbete mellan Försvarsmaktens rekryteringscentrum och frivilliga försvarsorganisationer som nyligen inletts.

Frivilligverksamhet som merit

Utredningen framhåller att ungdomsarbetet är en viktig grund för rekrytering till totalförsvaret och beredskapsmyndigheterna. Det bör därför vara ett naturligt inslag i de frivilliga totalförsvarsorganisationerna att engagera ungdomar och att ge dem både en intressant fritidsverksamhet och någon form av merit för att man ägnat sig åt verksamhet som är viktig för samhällsberedskapen. Utredningen föreslår att den som genomgått ungdomsutbildning skall kunna ges en bonus vid mönstring till viss befattning eller vid intagning till viss yrkesutbildning med anknytning till vad man sysslat med i frivilligrörelsen. Den här frågan rör inte bara dem som tas ut till pliktutbildning i fred. Den berör åtminstone alla som omfattas av totalförsvarsplikten, men även övriga medborgargrupper bör beaktas i sammanhanget.

Utredningen redovisar en modell som knyter samman frivilliga utbildningsinsatser och deras meritvärde med motsvarande verksamheter i det ordinarie utbildningssystemet och yrkeslivet. Försvarshögskolan föreslås få en roll för att kvalitetssäkra och meritvärdera frivilligutbildningen.

Ersättningar, försäkringar m.m.

Utredningen lämnar förslag om regler för ersättningar, försäkringar, ledighet från ordinarie arbete m.m. som bedöms undanröja de irritationsmoment och upplevda orättvisor som dagens regelsystem och dess tillämpningar har skapat. Förslaget täcker alla

typer av verksamhet i fred och krig och är tillämpbart såväl i nationella som internationella uppgifter.

Materielförsörjning

Det är utredningens uppfattning att respektive uppdragsgivande myndighet skall svara för och tillhandahålla ändamålsenlig materiel till de organisationer som har medlemmar placerade för tjänstgöring inom myndighetens funktionsområde. Utredningen anser således att ansvaret för denna del av frivilligorganisationernas materielförsörjning skall åvila uppdragsgivande myndigheter.

Hur förbandsmaterielen tillhandahålls, underhålls, förrådshålls och hålls tillgänglig för att de frivilliga bemanningsorganisationerna och hemvärnet skall kunna bedriva utbildning och övning, bör regleras i de uppdrag som uppdragsgivande myndighet ger till berörda frivilliga bemanningsorganisationer.

Materiel, som bl.a. Försvarsmakten tillhandahåller de frivilliga bemanningsorganisationerna och hemvärnet, bör vid behov kunna utnyttjas vid insatser i den fredstida samhällsberedskapen. Försvarsmakten, andra berörda myndigheter och respektive frivillig bemanningsorganisation bör reglera detta genom avtal eller överenskommelser. Detta innebär, enligt utredningen, att förbandsmateriel kan merutnyttjas i fredstid samtidigt som en sådan användning bidrar till att befästa och fördjupa kompetensen hos medlemmar i frivilliga bemanningsorganisationer.

Om kommuner eller myndigheter tar frivilliga totalförsvarsorganisationer i anspråk vid insatser, eller för utbildning/övning för sådana insatser, i den fredstida samhällsberedskapen, är det utredningens uppfattning att respektive uppdragsgivare också svarar för uppkomna kostnader för användningen av utrustning, fordon m.m.

Bevarande av traditioner och minnen inom totalförsvaret

Utredningen anser att det vore en fördel att skapa ett system med stark lokal och regional förankring som kan hantera traditions- och minnesbevarande frågor oberoende om de har sitt ursprung i civilt försvar, militärt försvar eller frivilligförsvar. Traditions- och minnesvård kan knytas till en redan existerande och fungerande museistruktur i samhället på lokal, regional och central nivå. Det

torde underlätta att totalförsvarsverksamheten kan belysas i hela sin bredd och i ett vidare samhällsperspektiv. Därigenom skulle varken förband eller frivilligorganisationer i framtiden på egen hand behöva skapa och driva sina egna museer. Förbandsmuseer, som inte har ett levande förband som huvudman, kan få en mer långsiktigt stabil plattform än att huvudsakligen behöva lita till ideella insatser.

Hemvärnsförband bör enligt Försvarsmaktens bestämmande kunna utnyttjas som bärare av militära traditioner när så är lämpligt.

Utredningen föreslår att lokala hembygdsmuseer bör anförtros uppgifter att inkludera materiel från förband och frivilligorganisationer som finns eller har funnits i omgivningen. Länsmuseer skulle kunna göra liknande insatser på regional nivå. På central nivå bör Statens försvarshistoriska museer vara samordningsmyndighet och tillsynsmyndighet inom totalförsvarssektorn, med undantag för det marina området där Statens sjöhistoriska museer är tillsynsansvarig myndighet.

I minnesbevarande verksamhet ingår som en del att levandegöra historien genom evenemang och uppvisningar. Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar har av det skälet redan etablerat samverkan med hembygdsrörelsen och flera museer. Utredningen anser att Sveriges Hembygdsförbund tillsammans med frivilliga totalförsvarsorganisationer, t.ex. Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar och Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund och berörda myndigheter skulle kunna sprida totalförsvarsinformation till medborgarna och samtidigt medverka i totalförsvarets traditions- och minnesbevarande verksamhet på lokal och regional nivå.

Förslag och genomförande

Utredningen lämnar ett stort antal förslag för att förbättra förutsättningarna för frivilligas medverkan i samhällsberedskapen och totalförsvaret. Förslagen kräver i vissa avseenden beslut av riksdag och regering men huvuddelen kan hanteras av statliga och kommunala myndigheter och de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Förslagen innebär i korthet:

Frivilliga totalförsvarsorganisationer bör

anpassa sin verksamhet till de behov som finns i samhällsberedskapen, sprida kunskap om sin organisation och förmåga till allmänheten och till beredskapsansvariga, stärka sin rekrytering och skapa en bredare rekryteringsbas, bilda lokala, regionala och centrala samarbetsorgan mellan frivilligorganisationerna, utveckla struktur och arbetsformer för Rådet för samhällsberedskap, erbjuda sina tjänster till beredskapsansvariga och ta uppdrag mot ersättning, utforma bevis som styrker medlemmarnas kompetens och meritvärde.

Riksdag och regering bör

se över lagar och författningar som påverkar den frivilliga totalförsvarsverksamheten och anpassa regelverket så att de frivilligas medverkan i samhällsberedskapen underlättas, lägga fast de kriterier som gäller för de frivilliga totalförsvarsorganisationerna och ange vilka organisationer som skall få organisationsstöd, besluta om ett nytt finansieringssystem, ålägga myndigheter att redovisa behov av frivilliga, inrätta Rådet för samhällsberedskap och ge det i uppdrag att samordna den frivilliga totalförsvarsverksamheten och att företräda denna i Totalförsvarets Chefsnämnd och Försvarsrådet, ange nya riktlinjer för hur det statliga stödet för kommunal beredskapsplanering enligt lagen om civilt försvar skall utnyttjas för att stimulera frivilligas medverkan i samhällsberedskapen.

Beredskapsansvariga statliga myndigheter bör

inventera behov av frivilliga i sin utbildnings-, beredskaps- och krigsorganisation, ange de kompetenskrav som skall gälla för de frivilliga som tas i anspråk, utforma uppdrag till de frivilliga totalförsvarsorganisationer som tas i anspråk, underlätta frivillig medverkan i samhällsberedskapen genom information och upplysning till de frivilligas arbetsgivare.

Vissa särskilt angivna myndigheter m.fl. bör

  • utforma underlag för de frivilligas medverkan i informationsverksamheten,
  • utforma regler för meritvärdering av frivilligverksamhet,
  • stödja traditions- och minnesvård inom totalförsvaret,

Kommuner bör

stödja de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, skapa lokala samverkansstrukturer mellan den kommunala ledningen och frivilligorganisationerna, använda frivilliga för att förebygga och hantera samhällets sårbarhet.

Arbetsmarknadens parter bör

underlätta för frivilliga att kunna medverka i samhällsberedskapen genom att reglera rätten till ledighet för sådan verksamhet.

1. Inledning

1.1. Tidigare statliga utredningar rörande frivilligförsvaret

1.1.1. Utredningen om frivillig medverkan i totalförsvaret från åren 1990

  • 1992

I oktober 1990 tillsattes en utredning för att utreda de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet inom totalförsvaret. Utredningen lämnade sitt betänkande (1992:132) Frivillig verksamhet för totalförsvaret i december 1992.

Utredningen förordar ett mål- och resultatperspektiv i statens styrning av frivilligorganisationerna. Beredskapsmyndigheter skall disponera pengar inom sitt område och sedan beställa uppdrag av frivilligorganisationerna som då blir utförare. Utredningen betonar vikten av att frivilligorganisationerna är självständiga sammanslutningar. Finansieringssystemet bör bestå av två anslag, nämligen ett för stöd till organisationernas administration och ett för ersättning för utförda uppdrag åt myndigheter. Utredningen föreslår också en ny förordning för frivillig försvarsverksamhet, där bl.a. begreppet frivillig försvarsorganisation definieras och uppgifter, roller och ansvar tydliggörs på ett övergripande plan.

Statsmakterna beslutade år 1994 om ett delvis förändrat finansieringssystem. De frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet delades in i två huvudområden som berättigade till två anslag, stöd till frivilligorganisationernas verksamhet (rekrytering och försvarsupplysning) från anslaget D 6 samt ersättning för utbildningsverksamhet från anslagen A 1, B 1, B 3 eller B 6. Berörda centrala myndigheter skulle sedan, efter fördjupad dialog mellan varje myndighet och respektive frivillig försvarsorganisation, begära medel för verksamheten och fördela dessa medel till de frivilliga försvarsorganisationer som de samverkar med.

Detta system skulle ge tydligare uttryck för att statsmakterna stödjer den frivilliga försvarsverksamheten och samtidigt förbättra förutsättningarna för en mer ändamålsenlig planering. Därigenom skulle man också skapa förutsättningar för en utvecklad mål- och resultatstyrning och samtidigt framhäva de frivilliga försvarsorganisationernas roll som enskilda frivilliga sammanslutningar.

1.1.2. Frivilligutredningen från åren 1996

  • 1997

I november 1996 tillsattes en ny utredning för att pröva om systemet för finansiering av de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet var ändamålsenligt. Utredningen skulle också föreslå sådana förändringar av systemet som gör det möjligt att prioritera mellan organisationerna vid fördelning av statliga medel. Utgångspunkten skulle vara den betydelse som respektive organisations verksamhet bedömdes ha för totalförsvaret. Frivilligutredningen lämnade sitt betänkande (1997:70) Totalförsvaret och frivilligorganisationerna

Uppdrag, stöd och ersättning i april 1997.

Utredningen konstaterar att det nya finansieringssystemet i huvudsak är både ändamålsenligt och lämpligt utformat men att tillämpningen av systemet kan förbättras. Det gäller bl.a. planeringsdialoger, mål- och resultatuppföljning, regelverk och myndigheternas roller.

Utredningen konstaterar att lagen (1994:1720) om civilt försvar är väl utformad men att man ännu inte hunnit tillämpa den fullt ut. All prioritering måste enligt utredningen utgå från att varje organisation har en unik kompetens och att alla organisationer kompletterar varandra. De frivilliga organisationernas uppgifter bör prioriteras enligt följande ordning.

att bidra till bemanning av och bibehållande av kompetensen i totalförsvarets krigsorganisation att bidra till totalförsvarets anpassningsförmåga att bidra till att stärka samhällets förmåga att möta svåra påfrestningar i fred att bidra till den demokratiska förankringsprocessen i bl.a. Baltikum och vid andra fredsfrämjande och humanitära internationella insatser att bidra till den fredstida samhällsnyttan i övrigt.

1.2. Resultat av tidigare utredningar

Endast ett mindre antal av de två tidigare utredningarnas förslag har genomförts. Ett exempel på förslag som har genomförts är att Överstyrelsen för civil beredskap i stället för Arbetsmarknadsstyrelsen skall ha dels det övergripande samordningsansvaret för frivilligfrågor inom det civila försvaret, dels rätten att utfärda föreskrifter. Ett annat förslag som har genomförts är att försöksverksamhet med lokala beredskapscentra prioriteras och att Överstyrelsen för civil beredskap tillsammans med Försvarsmakten skall få i uppdrag att fördela organisationsstödet efter dialog med organisationerna. Anslagen D6 och uppdragsanslagen har renodlats något. Det pågår också en utveckling där de frivilliga försvarsorganisationernas fredstida uppgifter och engagemang betonas.

Förslag om bl.a. organisationernas roller, utveckling av samarbetet mellan myndigheter och organisationer, författningsreglering, ersättningar och försäkringar samt principer för fördelning av statliga medel, är ännu inte genomförda. Dessa frågor skall nu behandlas av Frivilligorganisationsutredningen (Fö 1999:06).

1.3. Utredningens direktiv och tilläggsdirektiv

I november 1999 beslutade regeringen om direktiv för en ny utredning. I februari 2000 förordnades viceamiral Dick Börjesson som särskild utredare. Utredningen har antagit namnet Frivilligorganisationsutredningen (Fö 1999:06). Enligt direktiven (dir. 1999:95) omfattar uppdraget att

utreda vilken roll den frivilliga försvarsverksamheten skall ha i framtiden inom totalförsvaret, utreda den frivilliga försvarsverksamhetens betydelse och uppgifter vid situationer där vårt land hotas av eller blir utsatt för ett väpnat angrepp, utreda vilken roll de frivilliga försvarsorganisationerna skall ha när det gäller att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred, utreda de frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att medverka i internationell verksamhet, utvärdera och vid behov föreslå ett nytt system för den statliga finansieringen av frivilligorganisationerna med hänsyn till ny inriktning och nya uppgifter och även föreslå en ändamålsenlig

prioritering vid tilldelning av medel. Vid utvärderingen skall utredaren särskilt undersöka i vilken mån det nu gällande finansieringssystemet möjliggjort resultatstyrning av verksamheten och vid behov hur ett framtida förändrat finansieringssystem skall utformas för att förbättra möjligheterna till resultatstyrning, utreda möjligheterna att rekrytera till de frivilliga försvarsorganisationerna samt hemvärnet så att dessa kan lösa de uppgifter eller krav totalförsvaret ställer, utreda och vid behov föreslå förändringar som rör ersättningar, försäkringar, utrustning, materiel samt frivilligavtalets förhållande till ordinarie arbetsgivare för frivilliga, hemvärnsmän och frivilliga instruktörer samt utreda behov av och former för förstärkning av de frivilliga försvarsorganisationerna med materiel som framdeles avvecklas från Försvarsmakten.

Utredningen har genom tilläggsdirektiv (2000:25) även fått i uppdrag att

utreda om militära traditioner och militärkulturhistorisk verksamhet kan utvecklas och bevaras inom ramen för den frivilliga försvarsverksamheten samt att utreda vilka organisationer som bör inordnas i den frivilliga försvarsverksamheten. Utredaren skall i detta avseende lämna förslag till nödvändig författningsreglering.

De fullständiga direktiven framgår av bilaga 1.

1.4. Tolkning av uppdraget och uppläggning av arbetet

Frivilligorganisationsutredningen har efter inledande diskussioner med företrädare för uppdragsgivaren (Försvarsdepartementet) tolkat direktiven så att utredningen skall ta ett helhetsgrepp på frågan om frivilligförsvaret. Under arbetet skall giltigheten i nu gällande förutsättningar prövas och framtidsinriktade förslag utformas. Utredningen har således att utgå från den nu gällande ordningen för den frivilliga försvarsverksamheten. Siktet bör vara inställt på att skapa bästa möjliga förutsättningar för att möta morgondagens behov och att, utifrån en helhetssyn på samhälls-

beredskapen i såväl fred som krig, försöka fastställa de frivilliga försvarsorganisationernas framtida inriktning och uppgifter.

Av det skälet måste samhällsutvecklingen analyseras på det nationella och internationella planet för att se hur detta påverkar strategier och verksamhetsplaner, både för den samlade frivilligrörelsen av betydelse för samhällsberedskapen och för de enskilda frivilliga försvarsorganisationerna.

Eftersom samhället förändras i allt snabbare takt, många aktiviteter konkurrerar om medborgarnas tid och intresse, medborgarnas värderingar och referensramar påverkas av internationella händelser och nationella förhållanden m.m. så är det viktigt att utröna hur de frivilliga försvarsorganisationerna skapar den nödvändiga förändringsbenägenheten, samtidigt som de alltjämt måste behålla sin förankring i en stabil verksamhetsidé, som attraherar medlemmar och uppmuntrar deras ideella insatser.

Ett nyckelbegrepp i utredningsdirektiven är ”frivilliga försvarsorganisationer”. I dag är de frivilliga försvarsorganisationerna förtecknade i en förordning om frivillig försvarsverksamhet där 24 organisationer räknas upp. Under Centralförbundet för Befälsutbildning döljer sig emellertid ytterligare fem organisationer. Därutöver finns det några organisationer som har anmält till regeringen att de vill bli upptagna som frivilliga försvarsorganisationer, men också många andra som bedriver sådan verksamhet att de mycket väl skulle kunna komma ifråga om de själva finner att de har en viktig roll i framtidens totalförsvar.

Om de frivilliga försvarsorganisationerna skall kunna fortleva och utvecklas måste det tydligt framgå att de har en viktig roll i alla de uppgifter som det framtida totalförsvaret skall lösa enligt riksdagens beslut. Det handlar om att

verka för totalförsvarets demokratiska förankring, verka för en höjning av samhällets och medborgarnas beredskap att möta olika påfrestningar genom information och upplysning, höja individens förmåga dels att själv klara olika påfrestningar, dels att ge stöd och hjälp åt andra medborgare som drabbas, utgöra en förstärkningsresurs för kommuner och statliga myndigheter vid extraordinära situationer på det nationella planet, medverka med kompetens och resurser vid olika typer av internationella insatser samt att

bidra med personalförsörjning till totalförsvarets utbildnings-, beredskaps- och krigsorganisationer.

Detta innebär att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna bör ges en mer framträdande roll både i det militära och i det civila försvaret inte bara under beredskap och i krig, utan också i fred. De bör kunna medverka i den lokala samhällsberedskapen, i den regionala samhällsberedskapen, i det nationella säkerhetsarbetet och i de internationella sammanhang där frivilliga försvarsorganisationer har kompetenser som är efterfrågade. Av det skälet bör utredningen finna en ny framtidsinriktad definition av begreppet ”frivilligverksamhet för totalförsvaret”.

Även definitionen av nyckelbegreppet ”totalförsvar” behöver diskuteras av utredningen. De nya uppgifter som riksdagen har fastställt för militärt försvar och civilt försvar innebär att det inte längre enbart handlar om att i fred förbereda Sverige för krig som det står i nuvarande lag om totalförsvar och höjd beredskap (1992:1403). Nu gäller att ett vidgat hot- och riskspektrum och ett breddat säkerhetsbegrepp skall läggas till grund för utvecklingen inom totalförsvaret. Fredstida åtgärder för samhällets skydd och den internationella verksamheten blir viktigare i det korta tidsperspektivet – men förmågan att möta väpnat angrepp skall fortfarande finnas kvar i en alltmer högteknologisk stridsmiljö.

Det handlar således om att utnyttja det frivilliga, ideella engagemanget för att skapa ett robust och motståndskraftigt samhälle och för att upprätthålla en beredskap som kan hantera extraordinära situationer i fred och i krig, om sådana skulle inträffa. Med den utgångspunkten uppstår frågan om försvars- och säkerhetspolitiken är tillräckligt intressant för att skapa en bred folklig uppslutning kring det framtida totalförsvaret och en tillräcklig rekryteringskraft i frivilligförsvaret. För att bedöma den frågan bör utredningen studera om det finns förskjutningar i värderingar och attityder i samhället som kan vara av betydelse för utvecklingen av den frivilliga totalförsvarsverksamheten.

Utredningen har valt att kartlägga vilka frivilligorganisationer som skulle kunna bidra till samhällsberedskapen i vid mening och till totalförsvarets folkliga förankring. Arbetet har utgått dels från frivilligorganisationernas egen bedömning, dels från hur ansvariga myndigheter uppfattar organisationerna. Stor vikt har lagts vid det lokala perspektivet. Detta är viktigt eftersom engagemanget och organisationernas verksamhet finns och bedrivs på lokal nivå i

första hand, samtidigt som det är där som större olyckor, samhällsstörningar och andra extraordinära händelser oftast uppmärksammas av de enskilda medborgarna.

I slutet av mars 2000 kallades representanter för alla frivilliga försvarsorganisationer till ett första möte på Artillerigården vid Armémuseum i Stockholm. Där presenterades den preliminära uppläggningen av arbetet och organisationerna gavs tillfälle att lämna synpunkter dels på utredningens tolkning av uppdraget, dels på arbetsplanen. Utredningen har vidare begärt in skriftligt underlag (se mall i bilaga 3) från samtliga frivilliga försvarsorganisationer, ett antal tänkbara kandidatorganisationer samt hemvärnet. Därefter har dessa organisationer givits möjlighet att framföra sina synpunkter vid enskilda möten.

Med tanke på myndigheternas centrala roller har utredningen även begärt in skriftligt underlag (se mall i bilaga 3) från ett drygt 80-tal myndigheter inom beredskapsområdet. Därutöver har utredningen haft ett flertal möten med ett antal centrala funktionsansvariga myndigheter.

Utredningen har anordnat en konferens med representanter från de frivilliga försvarsorganisationerna och ett antal andra organisationer samt ett seminarium med representanter från frivilligorganisationer, ett antal funktionsansvariga myndigheter och totalförsvarsinriktade föreningar. Syftet med dessa arrangemang har varit att säkerställa en öppen dialog mellan utredningen och berörda parter samt att diskutera och förankra kommande tänkbara förslag. Under hösten 2000 öppnade utredningen också en hemsida på Internet.

Den internationella verksamheten blir allt viktigare för både Försvarsmakten och andra centrala myndigheter. En fråga i utredningsuppdraget rör om de frivilliga försvarsorganisationernas medlemmar skulle kunna medverka i sådana insatser. För att erhålla synpunkter på detta har utredningen skrivit till ett antal personer med bred internationell erfarenhet och begärt in deras synpunkter.

Frågan om rekrytering av nya medlemmar till de frivilliga försvarsorganisationerna är viktig för deras framtida verksamhet. Utredningen har skrivit till Värnpliktsrådet, Civilpliktsrådet och de politiska riksdagspartiernas ungdomsförbund för att få deras syn på ungdomars engagemang. För att få ytterligare underlag till frågan om ungdomars och andra medborgares vilja att engagera sig, har utredningen dels låtit Styrelsen för psykologiskt försvar

komplettera sin årliga undersökning om försvarsvilja med ett antal frågor, dels låtit Totalförsvarets pliktverk genomföra enkätundersökningar med samma frågor till drygt 500 mönstrande vid sina fem regionkontor.

Det har parallellt med utredningen pågått ett antal andra utredningar som har beröringspunkter med frivillig försvarsverksamhet. Utredningen har haft fortlöpande kontakter med dessa. Det gäller främst Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04), Utredningen om översyn av räddningstjänstlagen (Fö 1999:03), Personalförsörjningsutredningen (Fö 1999:05), Utredningen om forskning och utveckling inom totalförsvaret (Fö 2000:02), Materielförsörjningsutredningen (Fö 2000:03), Försvarsberedningen, Arbetsgruppen Frivilligförsvaret i Utveckling (Ag FU)1 och Avtalsutredningen vid Överstyrelsen för civil beredskap.

Utredningen har även orienterat representanter för samtliga riksdagspartiers partigrupper samt medverkat vid ett flertal totalförsvarsseminarier, eller liknande, på regional och lokal nivå.

En förteckning över organisationer, statliga myndigheter, kommuner och personer som utredningen har varit i kontakt med redovisas i bilaga 2.

Ett antal skrivelser har överlämnats till utredningen. Det gäller skrivelsen från Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap från februari 1999, med förslag om ny beräkningsmodell för fördelningsprinciper för organisationsstödet till de frivilliga försvarsorganisationerna. Det gäller också en skrivelse från Överstyrelsen för civil beredskap i mars 1999, där ett uppdrag om att utreda de frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att vara en resurs för kommuner och landsting redovisas.

Till utredningen har också överlämnats slutrapporten Frivilligförsvar i Utveckling från Arbetsgruppen Frivilligförsvar i Utveckling (Ag FU), rapport från Avtalsutredningen vid Överstyrelsen för civil beredskap och promemorian Finansiering och styrning från Statskontoret, som på uppdrag av utredningen har utrett frågan om finansieringssystemet. Utredningens övriga handlingar, arkiv och diarium har överlämnats till Riksarkivet.

1 I arbetsgruppen, som bildades år 1999, ingår representanter för Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Centralförbundet för befälsutbildning, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sjövärnskårernas Riksförbund och Svenska Blå Stjärnan.

2. Utgångsläge och samhällstendenser

2.1. Sammandrag

Statsmakterna betonar i propositioner och riksdagsbeslut vikten av att anlägga en helhetssyn på hot och risker i både fred och krig. Samtidigt framhåller de att frivilligförsvaret är en viktig resurs för totalförsvarets folkliga förankring. Vidare framhålls att frivilligförsvaret bör kunna ha en viktig roll, när det gäller att förbättra människors förmåga att hantera olyckor och störningar i viktiga samhällsfunktioner.

Bedömningen av Sveriges säkerhetspolitiska situation är relativt entydig: Hotet om invasion har försvagats samtidigt som osäkerheten i Ryssland består. Säkerhetsarbetet måste ske med en helhetssyn på hot och risker. Sveriges förmåga att bidra till den kollektiva säkerheten i Europa bör stärkas. De primära hoten som kan motivera insatser med totalförsvarsresurser påverkas nu i högre grad av den civila samhällsutvecklingen. Detta påverkar i sin tur förutsättningarna för de frivilliga försvarsorganisationerna. Tidigare behov av frivilliga kan komma att minska och/eller formuleras om. Samtidigt uppstår nya behov av frivilliga, som resurs i samhällsberedskapen i såväl fred som krig.

Mot den bakgrunden ställs, enligt utredningens uppfattning, helt nya krav på kommuner, länsstyrelser, andra statliga civila myndigheter och Försvarsmakten att samordna sina beredskapsförberedelser, analysera sina behov av frivilliga och att tänka i delvis andra banor än hittills. Detta gäller även för organisationerna inom frivilligförsvaret.

2.2. Statsmakternas övergripande inriktning av frivilligförsvaret

Regeringen betonar i propositionen (1995/96:12) Totalförsvar i förnyelse och propositionen (1996/97:4) Totalförsvar i förnyelse – etapp 2 vikten av att anlägga en helhetssyn på hanteringen av hot och risker i både krig och fred. Försvarsutskottet stöder detta i sina betänkanden (1995/96:FöU01) Totalförsvarets förnyelse och (1996/97:FöU01) Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet.

1

För när-

varande arbetar Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04) med frågan om principer för en bättre helhetssyn vid planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred (dir. 1999:63).

Regeringen framhåller i propositionen (1996/97:4) Totalförsvar i förnyelse

etapp 2 att de frivilliga försvarsorganisationerna är en

viktig resurs för Sveriges försvar, eftersom de stärker folkförsvarstanken. Regeringen ser i propositionerna även behov av att organisationerna anpassar sig till vad som sker i totalförsvaret i övrigt. Försvarsmakten behöver omstruktureras eftersom Sveriges säkerhetspolitiska läge har förbättrats, även om det finns osäkerhet beträffande situationen i Ryssland. Exempel på hotsituationer är väpnat angrepp av begränsad omfattning, förtäckta angrepp med svåridentifierade angripare, icke-statliga aktörer som använder avancerade vapen samt svåra påfrestningar på samhället i fred där totalförsvarsresurser behöver användas.

Försvarsutskottet stöder i huvudsak regeringens förslag i betänkandet (1996/97:FöU1) Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet och betonar att organisationerna är värdefulla för folkförankringen genom att de ger medborgarna möjligheter att engagera sig ideellt för totalförsvaret.2

Försvarsberedningen delar regeringens bedömningar om Sveriges säkerhetspolitiska situation i rapporterna (Ds 1999:2)

Förändrad omvärld − omdanat försvar och (Ds 1999:55) Europas säkerhet

Sveriges försvar. Försvarsberedningen betonar i

rapporterna vikten av att anlägga en helhetssyn på säkerhet, hot och risker.

De frivilliga försvarsorganisationerna nämns också i propositionen (1996/97:11) Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred. Regeringen anser att frivilligorganisationerna kan

1 Riksdagsskrivelser 1995/96:45, 46 och 1996/97:109, 110, 111, 112.2 Riksdagsskrivelser 1996/97:109, 110, 111, 112.

spela viktiga roller dels genom att arbeta förebyggande i skolor, dels som resurs vid massflyktsituationer. I betänkandet (1996/97:FöU05) Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred stöder Försvarsutskottet i huvudsak regeringens förslag och konstaterar därutöver, att det finns goda möjligheter att anordna särskilda övningstillfällen genom samverkan mellan räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt frivilliga försvarsorganisationer.3

I skrivelsen (1998/99:33) Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred till riksdagen framhåller regeringen att frivilligorganisationerna bör kunna ha en viktig roll när det gäller att förbättra människors förmåga att hantera olyckor och störningar i viktiga samhällsfunktioner. Därutöver bör det vidare övervägas hur frivilliga resurser kan utnyttjas i samband med störningar i elförsörjningen.

I proposition (1998/99:74) Förändrad omvärld – omdanat försvar upprepar regeringen vad som framhölls år 1997, nämligen att frivilliga försvarsorganisationer har stor betydelse för totalförsvarets folkförankring. Regeringen påtalar samtidigt att frivilligverksamheten måste anpassas till förändringar som i övrigt sker i totalförsvaret.

Försvarsutskottet upprepar detta i betänkandet (1998/99:FöU05) Försvarspolitiken. Utskottet tillägger att med den breddning av totalförsvarets uppgifter som nu sker, bör det finnas nya och utmanande uppgifter i samhället för de frivilliga försvarsorganisationerna även i fredstid. En aktiv dialog mellan frivilligorganisationerna och myndigheterna, en dialog som bör uppmuntras, bör enligt utskottet kunna underlätta identifieringen av sådana nya uppgifter. Utskottet stöder regeringens bedömning av hotbilden och Sveriges säkerhetspolitiska läge.4

Regeringen betonar i proposition (1999/2000:30) Det nya försvaret på nytt att den frivilliga försvarsverksamheten, dvs. frivilliga försvarsorganisationer och hemvärnet, har utgjort en betydelsefull del av vårt totalförsvar främst genom kompetens inom olika områden, stor geografisk spridning och lokalkännedom. Regeringen framhåller också att den frivilliga försvarsverksamheten nu måste förnyas i takt med det övriga totalförsvaret. Det ställs även större krav på att militärt och civilt försvar måste samverka på nya sätt, även i fredstid under normala

3 Riksdagsskrivelse 1996/97:203.4 Riksdagsskrivelse 1998/99:224.

eller extraordinära förhållanden. Försvarsutskottet instämmer i detta i betänkandet (1999/2000:FöU02) Det nya försvaret.5

Det militära försvarets syn

De frivilliga försvarsorganisationerna är, enligt Överbefälhavarens grundsyn från maj 1999, en viktig resurs för Sveriges totalförsvar. Frivilligorganisationerna skall bidra med totalförsvarsupplysning, rekrytering, utbildning, bred kompetens och folklig förankring av totalförsvaret. Organisationerna har dels gemensamma huvuduppgifter i form av totalförsvarsupplysning, rekrytering och utbildning av frivilliga, dels skilda uppgifter inom sina respektive specialområden.

Det civila försvarets syn

Överstyrelsen för civil beredskap anför i Planeringsunderlag för det civila försvaret 2001, att kommunerna och frivilligrörelsen får allt viktigare roller som en följd av den nya säkerhetspolitiska situationen med diffusa hot och okända aktörer. Genom att utveckla individens förmåga att klara påfrestningar, och att få möjligheter att ställa upp med en förstärkningsresurs även i fred för kommuner och myndigheter, kan frivilligorganisationerna bidra till en påtaglig höjning av landets grundförmåga. Att kunna bidra till personalförsörjningen under anpassning är ett inte oväsentligt bidrag till höjning av beredskapen. För att klara dessa uppgifter måste organisationerna ges möjligheter att under fred kunna bedriva en meningsfull verksamhet – t.ex. att medverka aktivt i ”skarpa” situationer, med den övning som det ger den frivillige – och att bibehålla förmågan att i en anpassningssituation kunna ta emot och utbilda ett stort antal nya frivilliga.

2.3. Konsekvenser av en ändrad hotbild

Statsmakterna har vid ett flertal tillfällen betonat att frivillig försvarsverksamhet är en viktig och betydelsefull del av Sveriges totalförsvar. I vissa fall har detta konkretiserats med exempel på

5 Riksdagsskrivelse 1999/2000:168.

vad frivilliga och frivilligorganisationer skulle kunna göra för totalförsvaret och samhället. Bedömningen av Sveriges säkerhetspolitiska situation är relativt entydig: Hotet om invasion har försvagats samtidigt som osäkerheten i Ryssland består. Säkerhetsarbetet måste ske med en helhetssyn på hot och risker och Sveriges förmåga att bidra till den kollektiva säkerheten i Europa bör stärkas.

En mångfacetterad hotbild tonar nu fram. Riskerna för invasion eller väpnat angrepp mot Sverige kan i ett närtidsperspektiv betecknas som mycket små. De primära hoten som kan motivera insatser med totalförsvarsresurser påverkas nu i högre grad av den civila samhällsutvecklingen. Det har att göra med bl.a. ökat beroende av elektroniska informations- och kommunikationssystem, allt mer komplexa tekniska system, en öppnare ekonomi, ökad risk för kriminalitet och terrorism, och svåra miljöstörningar i form av översvämningar, snöoväder eller stormar. Det ställer i sin tur krav på samhällets beredskap och förmåga att hantera extraordinära situationer och att begränsa de skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom som då kan uppstå.

Denna nya säkerhetspolitiska situation har, som framgår av föregående avsnitt, medfört förändringar i försvarspolitiken. Försvarsmakten förändras från invasionsförsvar till insatsorganisation. Civila hot har, åtminstone på kort sikt, fått en mer framträdande roll än militära. Regeringen har vid flera tillfällen påtalat att frivilligverksamheten måste anpassas till förändringar som sker i övrigt i totalförsvaret. Det här påverkar förutsättningarna för de frivilliga försvarsorganisationerna. Tidigare behov kan komma att minska och/eller formuleras om. Samtidigt uppstår nya behov av frivilliga som resurs i samhällsberedskapen i såväl fred som krig.

Detta ställer helt nya krav på kommuner, länsstyrelser, andra statliga civila myndigheter och Försvarsmakten att samordna sina verksamheter, analysera sina behov av frivilliga och att tänka i delvis andra banor än hittills. Detta gäller även för organisationerna inom frivilligförsvaret.

2.4. Gällande definitioner med anknytning till frivillig försvarsverksamhet

Frivillig försvarsverksamhet definieras enligt 1 § förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet som ”verksamhet som främjar totalförsvaret och som omfattar försvarsupplysning samt rekrytering och utbildning av frivilliga för uppgifter inom totalförsvaret”. Nuvarande frivilligförordning återfinns i sin helhet i kapitel 12. Organisationer som i dag bedriver verksamhet enligt definitionen och som godtagits av statsmakterna benämns frivilliga försvarsorganisationer.

De frivilliga försvarsorganisationerna är ideella folkrörelseorganisationer, helt fristående både i förhållande till de myndigheter de samverkar med och till varandra. Organisationernas verksamhet bygger på medlemmarnas insatser och engagemang samt de beslut som medlemmarna fattar. De frivilliga försvarsorganisationerna kan således inte detaljstyras av staten. Däremot kan och bör staten sätta de yttre ramarna för den frivilliga försvarsverksamheten, eftersom totalförsvaret, där frivilligförsvaret är en viktig del, ytterst kan sägas vara en statlig angelägenhet.

Det finns för närvarande 24 organisationer som definieras som frivilliga försvarsorganisationer. De anges i en bilaga till frivilligförordningen.6 Hemvärnet är en del av Försvarsmakten. Det regleras i hemvärnsförordningen (1997:146). Enligt utredningens direktiv inryms emellertid hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna i samlingsbegreppet frivillig försvarsverksamhet. Hemvärnets roll i dag och i framtiden behandlas mer ingående i kapitel 3.

De som medverkar i frivillig försvarsverksamhet representerar en bred kompetens inom många områden i samhället. Organisationerna fyller en viktig demokratisk funktion genom att de samlar människor runt en idé om att aktivt göra något för samhällets säkerhet och beredskap i olika situationer, ytterst i händelse av krigsfara eller krig. Den frivilliga försvarsverksamheten låter sig på grund av sin mångfald och bredd inte pressas in i ett visst fack, något som bl.a. påverkar möjligheterna att utveckla generella synsätt på frivillig försvarsverksamhet. Varje organisation har sin historia och värnar av naturliga skäl om sin identitet och roll i

6 Det rör sig i själva verket om 29 organisationer eftersom det i Centralförbundet för befälsutbildning ingår fem rikstäckande organisationer. Dessa är: Befälsföreningen Militärtolkar, Förbundet Fältpostbefäl, Försvarets Fältartistförening, Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund och Totalförsvarets Psykförsvarsförbund.

totalförsvaret och i samhället. I bilaga 4 finns en beskrivning av de organisationer som utredningen har intervjuat, och i bilaga 7 finns en översiktlig historik över de frivilliga försvarsorganisationerna.

Totalförsvar definieras i 1 § lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap som ”verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. För att stärka landets försvarsförmåga kan beredskapen höjas. Höjd beredskap är antingen skärpt beredskap eller högsta beredskap. Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall bedrivas.” Totalförsvar består av militär verksamhet (militärt försvar) och civil verksamhet (civilt försvar).

Det framgår av 2 § att ”totalförsvarsresurser skall utformas så att de även kan användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället.”

2.5. Behov av frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer

Staten har och bör ha det yttersta ansvaret för totalförsvaret. Det finns av den anledningen ett starkt statligt intresse av att inrikta och stödja frivilligförsvaret samt att reglera de frivilliga försvarsorganisationernas roll i förhållande till det militära och civila försvaret. Staten bidrar också till finansieringen av frivilligförsvaret genom att avdela särskilda anslag i statsbudgeten. I statsbudgeten för år 2001 har anslagen inom totalförsvarsområdet bytt beteckningar. Följande anslagsbeteckningar är aktuella.

Figur 2.1. Tidigare och nuvarande anslagsbeteckningar för frivillig försvarsverksamhet

Anslagets namn

Tidigare beteckning

Nuvarande beteckning

Förbandsverksamhet och beredskap m.m.

A1

6:1

Funktionen Civil ledning

B1

6:4

Funktionen Befolkningsskydd och Räddningstjänst

B3

6:6

Funktionen Hälso- och sjukvård

B6

6:9

Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret

D6

6:18

2.5.1. Centrala myndigheters behov

Det framgår av bilagan till beredskapsförordningen (1993:242), att ett stort antal centrala myndigheter är beredskapsmyndigheter som skall fortsätta med sin verksamhet vid höjd beredskap. Av dessa myndigheter är 14 s.k. funktionsansvariga myndigheter, vilket innebär att de enligt 14 § beredskapsförordningen ansvarar för en viss funktion (samhällssektor), som i krig är av särskild betydelse för totalförsvaret.

Det finns i dag 18 funktioner. Några exempel är transporter, arbetskraft, hälso- och sjukvård, finansiella tjänster och energiförsörjning. Samtliga funktions- och beredskapsansvariga som utredningen kontaktat redovisas i bilaga 2. En myndighet som inte är beredskapsmyndighet skall enligt 14 § beredskapsförordningen under höjd beredskap fortsätta sin verksamhet så långt det är möjligt med hänsyn till tillgången på personal och förhållandena i övrigt.

Myndigheter med uppgifter inom totalförsvaret skall enligt 3 § förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet ”efter hörande av berörda frivilliga försvarsorganisationer och de samarbetsorgan som organisationerna kan ha bildat,

1. ange målen för utbildning av frivilliga för uppgifter inom total-

försvaret,

2. ange vilken utbildning som myndigheten anser bör genomföras,

3. lämna organisationerna underlag för upplysningsverksamhet,

4. teckna avtal enligt 2 § (om tjänstgöring inom totalförsvaret),

5. registrera och krigsplacera sådan personal som ingått avtal,

6. i övrigt stödja den frivilliga försvarsverksamheten.”

I det följande redovisas de centrala beredskapsmyndigheternas nuvarande och bedömda behov av frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer i dag och i framtiden.

Försvarsmakten

Försvarsmakten anger år 2000 ett totalt behov av drygt 33 000 medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer som genom avtal knyts till Försvarsmaktens krigsorganisation (insatsorganisationen, hemvärnet, luft- och markobservationssystemet LOMOS, flygbasbataljoner och staber). I figur 2.2 visas behoven fördelade på aktuella frivilliga försvarsorganisationer.

Figur 2.2. Försvarsmaktens behov av avtalspersonal år 2000

Organisation Avtalsbehov i dag

Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund

750

Flygvapenfrivilligas Riksförbund

2 400

Frivilliga Flygkåren

232

Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund

1 700

Frivilliga radioorganisationen

2 800

Frivilliga skytterörelsen

125

Försvarets Fältartistförening

250

Riksförbundet Sveriges lottakårer

11 300

Svenska Brukshundklubben

3 100

Svenska Fallskärmsförbundet

15

Svenska Röda Korset

7 500

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund

3 300

Summa

33 472

Källa: Försvarsmaktens grundorganisationsledning, frivilligavdelningen.

Delar av hemvärnet bemannas således av personal med avtal från åtta7 frivilligorganisationer, nämligen Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sjövärnskårernas Riksförbund, Svenska Brukshundklubben, Svenska Röda Korset och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. Frivilligorganisationerna rekryterar och utbildar personer så att Försvarsmakten sedan kan skriva avtal om tjänstgöring. Denna personal ingår i hemvärnet, men personerna är också medlemmar i respektive frivillig försvarsorganisation.

Därtill kommer de ordinarie och extra hemvärnsmän som skriver kontrakt med Försvarsmakten (militärdistriktsstaberna) om tjänstgöring i hemvärnet. Det rör sig om cirka 50 000 personer (se vidare kapitel 3 om hemvärnet).

Rikshemvärnschefen uppger i sitt underlag till utredningen att cirka 50 procent av befattningarna som bemannas med avtalspersonal från frivilligorganisationer i dag är vakanta. Hemvärnet står i dag, vilket framgår av figur 2.3, för drygt 80 procent av Försvarsmaktens totala behov av frivilliga till krigsorganisationen.

Luft- och markobservationssystemet LOMOS har i dag fyllt cirka 80 procent av befattningarna som bemannas med frivilliga. Försvarsmakten uppskattar behovet av frivilliga i LOMOS-systemet till drygt 5 000 personer. Behovet kommer sannolikt att kvarstå de närmaste åren.

Generellt bedömer Försvarsmakten i sitt underlag till utredningen att behovet av frivilliga kommer att öka till drygt 45 000 personer under de närmaste åren. Det ökande behovet beror bl.a. på den nya flygbasbataljonen 2004, som i stort sett enbart består av frivilliga, och de nationella skyddsstyrkorna.

Därtill kommer behov av att både behålla och utveckla kompetensen hos all avtalspersonal och att omskola personal till andra befattningar. Kompetens behövs till ett mycket stort antal befattningar, exempelvis sambandspersonal, fordonsförare, sjukvårdare, förplägnadspersonal, hundförare, motorcykelordonnanser, flygfältsingenjörer, stabs- och underrättelsepersonal, flygförare, ambulansförare och stridsledningspersonal.

7 Den 1 januari 2001 tillkom Sjövärnskårernas Riksförbund som en åttonde avtalsorganisation, enligt beslut av Försvarsmaktens grundorganisationsledning (dnr 16 137:71705). Sjövärnskårernas Riksförbund kan därmed teckna avtal med marinens krigsorganisation och hemvärn med marina uppgifter.

Figuren 2.3 ger en mycket översiktlig bild av Försvarsmaktens bedömda framtida behov av frivilliga med avtal.

Figur 2.3. Försvarsmaktens bedömda behov av frivilliga med avtal från frivilliga försvarsorganisationer samt hemvärnsmän med kontrakt

Källa: Egen figur, underlag från Försvarsmaktens grundorganisationsledning, frivilligavdelningen. Förkortningarna står för: FIFF (Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund), FVRF (Flygvapenfrivilligas Riksförbund), FFK (Frivilliga Flygkåren), FMCK (Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund), FRO (Frivilliga radioorganisationen), SLK (Riksförbundet Sveriges lottakårer), SBK (Svenska Brukshundklubben), SRK (Svenska Röda Korset), SKBR (Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund), SVK RF (Sjövärnskårernas Riksförbund)

Försvarsmakten planerar för närvarande att, i linje med förslag i rapporten Frivilligförsvar i Utveckling från Arbetsgruppen Frivilligförsvaret i Utveckling (Ag FU), förändra sina avtal så att

SLK SKBR SRK SBK

FVRF

FIFF

FRO

FFK

SVK RF

FMCK

Frivilliga avtalsorganisationer

SLK SKBR SRK SBK

FVRF

FIFF

FRO

FFK

SVK RF

FMCK

Frivilliga avtalsorganisationer

Hemvärnskontrakt

Hemvärnet

Hemvärnskontrakt

Hemvärnet

125 000

(tillväxt)

90 000

(år 2004)

72 000

(år 2000)

36 600

(ingår i summa till vänster)

Hemvärnet LOMOS Bas 2004

Nat. Skyddsstyrkor

Armé + Marin

Försvarsmakten

2 400

1 500

2-400

5 030

de blir mer knutna till kompetens än till en viss befattning i organisationen.

Försvarsmakten betalar år 2000 ut drygt 59,2 miljoner kronor i organisationsstöd (anslag D6, nuvarande 6:18) till 20 frivilliga försvarsorganisationer. Därutöver betalar Försvarsmakten ut hyresstöd samt stöd till vissa militära tidskrifter. Organisationsstödet till de frivilliga försvarsorganisationerna fördelas år 2000 enligt figur 2.4.

Figur 2.4.

Försvarsmaktens fördelning av organisationsstöd

år 2000 (tkr)

Organisation Organisationsstöd från anslaget D6 Centralförbundet för befälsutbildning 11 220 Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund 1 200 Flygvapenfrivilligas Riksförbund 5 360 Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund 150 Frivilliga Flygkåren 525 Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund 2 110 Frivilliga radioorganisationen 5 200 Frivilliga Skytterörelsen 4 850 Försvarets Personaltjänstförbund 190 Hemvärnsbefälets Riksförbund 472 Kustartilleriets Reservofficersförbund 170 Riksförbundet Sveriges lottakårer 11 370 Sjövärnskårernas Riksförbund 2 857 Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund

260

Svenska Brukshundklubben

1 381

Svenska Fallskärmsförbundet

100

Svenska Flottans Reservofficersförbund

150

Svenska Röda Korset

1 800

Svenska Värnpliktsofficersförbundet

173

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund

4 600

Stöd till militära tidskrifter

2 034

Hyresstöd, Artillerigården

3 094

Summa

59 266

Källa: Försvarsmaktens grundorganisationsledning, frivilligavdelningen.

Försvarsmakten tillhandahåller även icke-ekonomiskt stöd till de frivilliga försvarsorganisationerna så att de kan genomföra utbildning. Stödet omfattar bl.a. instruktörer, lokaler och fordon till en av Försvarsmakten uppskattad summa av cirka 110 miljoner kronor. Det totala stödet från Försvarsmakten till frivilliga försvarsorganisationer uppgår år 2000 således till cirka 290 miljoner kronor. För hemvärnets verksamhet avdelade Försvarsmakten år 2000 drygt 530 miljoner kronor.

Uppdragsersättningen från Försvarsmakten (anslag A1, nuvarande 6:1) uppgår år 2000 till 117,3 miljoner kronor. Därutöver utbetalas, efter rekvisition, 3,86 miljoner kronor i ersättning från anslag A1 för organisationernas stödjande verksamhet i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland. Försvarsmaktens fördelning av uppdragsmedel till frivilliga försvarsorganisationer framgår av figur 2.5.

Figur 2.5. Försvarsmaktens fördelning av uppdragsmedel år 2000 (tkr)

Organisation Uppdragsmedel från anslaget A1 Centralförbundet för befälsutbildning 26 650 Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund 2 250 Flygvapenfrivilligas Riksförbund 13 350 Frivilliga Flygkåren 500 Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund 4 575 Frivilliga radioorganisationen 10 200 Frivilliga Skytterörelsen 5 000 Försvarets Personaltjänstförbund 700 Hemvärnsbefälets Riksförbund 2 200 Kustartilleriets Reservofficersförbund 300 Riksförbundet Sveriges lottakårer 21 800 Sjövärnskårernas Riksförbund 2 550 Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund

700

Svenska Brukshundklubben

2 400

Svenska Fallskärmsförbundet

225

Svenska Flottans Reservofficersförbund

600

Svenska Röda Korset

14 000

Svenska Värnpliktsofficersförbundet

300

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund

9 000

Summa

117 300

För Försvarsmaktens del har de frivilliga försvarsorganisationerna en viktig uppgift i att – utöver utbildning av frivillig avtalspersonal – vidmakthålla och utveckla förmågan hos krigsplacerade reserv-, värnplikts- och hemvärnsbefäl. Frivilligorganisationerna bidrar även till att befäl från avtalsorganisationerna kan lösa sina uppgifter under fred, anpassning, höjd beredskap och krig. Försvarsmakten har inte närmare preciserat behovet av frivilliga för att vidmakthålla och utveckla kompetens och inte heller behovet av frivilliga i ett eventuellt anpassningsskede. Det är inte desto mindre en viktig uppgift som kommer att kvarstå i framtiden för flera frivilligorganisationer.

Vidare behöver Försvarsmakten frivilliga försvarsorganisationer till att omskola personal, t.ex. till de nationella skyddsstyrkorna där uppskattningsvis cirka 3 000 personer behöver omskolas, och för att utbilda instruktörer av olika slag. Båda dessa uppgifter kommer enligt Försvarsmakten att bli viktigare för frivilliga försvarsorganisationer i framtiden, dels på grund av att Försvarsmakten nu minskas kraftigt, dels för att instruktörerna måste finnas tillgängliga för Försvarsmakten i ett eventuellt anpassningsskede. Frivilligorganisationerna och hemvärnet bedöms också i större utsträckning än i dag behöva egna instruktörer för sin verksamhet som en följd av att Försvarsmakten nu får mindre möjligheter att stödja frivilligförsvaret med instruktörsresurser.

Överstyrelsen för civil beredskap

Överstyrelsen för civil beredskap är funktionsansvarig myndighet för funktionerna civil ledning, transporter och försörjning med industrivaror. Myndigheten har ett samordningsansvar för de tio frivilliga försvarsorganisationer som har civila uppdrag inom totalförsvaret. Det är Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Blå Stjärnan, Svenska Brukshundklubben, Svenska Röda Korset, Sveriges Civilförsvarsförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund.

Sedan den 1 januari 1998 ansvarar Överstyrelsen för civil beredskap för fördelning av organisationsstöd till dessa frivilliga försvarsorganisationer och sedan den 1 januari 1999 har myndigheten övertagit samordningsansvaret för dem från Arbetsmark-

nadsstyrelsen. Överstyrelsen för civil beredskap formulerar också, i egenskap av funktionsansvarig myndighet, mål och uppgifter för funktionen Transporter samt preciserar behovet av reservbilsförare som skall utbildas och kontrakteras. Avtalen skrivs för närvarande via länsarbetsnämnderna.

Inom funktionen Civil ledning har Överstyrelsen för civil beredskap för år 2000 givit uppdrag till

Riksförbundet Sveriges lottakårer att kompletteringsutbilda ett antal lottor för att ge dem kunskaper om kriser, krisreaktioner och krishantering, främst i kommunal miljö, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund att rekrytera och grundutbilda ett antal motorcykelordonnanser för krigsplacering i beredskapsorganisationen i Östersunds kommun, Frivilliga radioorganisationen, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund och Riksförbundet Sveriges lottakårer att hos en länsstyrelse och ett par kommuner i samma län undersöka dels deras intresse av att medverka i ett utvecklingsarbete för att underlätta för kommuner att engagera frivilliga som resursförstärkningar vid olika påfrestningar i fredstid, dels behovet av en s.k. administrativ förstärkningsgrupp (stab och samband). Överstyrelsen för civil beredskap betalar år 2000 ut cirka 29 miljoner kronor i organisationsstöd (anslag D6, nuvarande 6:18) fördelat på de tio frivilliga försvarsorganisationerna med civila uppdrag inom totalförsvaret enligt figur 2.6.

Figur 2.6. Överstyrelsen för civil beredskaps fördelning av organisationsstöd år 2000 (tkr)

Organisation Organisationsstöd från anslaget D6 Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund 3 120 Frivilliga Flygkåren 2 122 Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund 189 Frivilliga radioorganisationen 905 Riksförbundet Sveriges lottakårer 35 Svenska Blå Stjärnan 2 102 Svenska Brukshundklubben 555 Svenska Röda Korset 1 183 Sveriges Civilförsvarsförbund 12 169 Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund 6 640

Summa

29 020

Överstyrelsen för civil beredskap betalar år 2000 ut drygt 0,5 miljoner kronor i uppdragsersättning (anslag B 1, nuvarande 6:4). Dessa uppdragsmedel fördelas på Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund (60 000 kronor), Riksförbundet Sveriges lottakårer (185 000 kronor) och Frivilliga radioorganisationen (275 000 kronor, riktade till alla tre organisationerna med Frivilliga radioorganisationen som ansvarig). Övriga medel för uppdragsersättning betalas ut genom Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen och Statens räddningsverk.

Överstyrelsen för civil beredskap ser behov av frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer som förstärkningsresurser för samhället i både fred och krig. Formellt har de frivilliga försvarsorganisationerna i dag två huvuduppgifter, nämligen att

verka för totalförsvarets demokratiska förankring och att bidra till totalförsvarets personalförsörjning.

Den andra huvuduppgiften har, enligt Överstyrelsen för civil beredskap, inte längre lika hög prioritet på kort sikt. Det måste ändå finnas en förmåga hos de frivilliga försvarsorganisationerna att på sikt bidra till totalförsvarets personalförsörjning inför ett väpnat angrepp.

Frivilligorganisationernas verksamhet bör därför inriktas dels mot en omedelbar förmåga att medverka vid svåra påfrestningar på samhället i fred och vid internationella insatser, dels mot en förmåga att under en anpassningsperiod kunna utbilda personal och instruktörer för olika uppgifter. Myndigheternas uppdrag till de frivilliga försvarsorganisationerna kommer därmed att ha en inriktning som täcker hela hotskalan från fred till och med krig. Med en sådan inriktning får organisationerna också en förmåga att medverka i samhällets grundberedskap för att möta olika fredstida händelser, såsom större olyckor och räddningsinsatser som hanteras inom ramen för räddningstjänstlagen (1986:1102).

Vid sådana händelser har, menar Överstyrelsen för civil beredskap, den enskilda människans agerande betydelse för vilka konsekvenser olyckan får. En viktig framtida uppgift för frivilliga försvarsorganisationer är därför att försöka höja individens förmåga att klara påfrestningar. Det kan vara exempelvis kunskap och färdighet i livräddning, första hjälpen, brandsläckning eller hur man klarar längre avbrott i el-, vatten- och värmeförsörjning. Här finns frivilliga försvarsorganisationer såsom Svenska Röda Korset och Sveriges Civilförsvarsförbund, men också andra organisationer

som Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer, Svenska Brandförsvarsföreningen och Svenska Livräddningssällskapet.

Överstyrelsen för civil beredskap menar att de frivilliga försvarsorganisationerna kan bidra till att höja landets grundförmåga påtagligt just genom att utveckla den enskilda människans förmåga att klara påfrestningar. Det kan även medföra att medborgare i större utsträckning än i dag kan ställa upp som förstärkningsresurs åt kommuner och myndigheter. Kommunerna har ansvar för att klara många olika typer av händelser men det är inte ekonomiskt möjligt för dem att bygga organisationer som klarar alla slag av händelser.

Kommunerna kan därför behöva förstärkning vid särskilda händelser, inte minst av personal. De frivilliga försvarsorganisationerna och deras medlemmar har bred kompetens inom många områden. Några exempel är samband, transporter, informationshantering, övervakning, krishantering och medmänskligt stöd, sjukvård och omhändertagande av människor och djur.

Frivilligorganisationerna bör också kunna medverka med kompetens och resurser av olika slag vid internationella insatser. Det kan t.ex. vara stabs- och sambandspersonal, hundförare eller fordonsförare.

Det finns i dag, enligt Överstyrelsen för civil beredskap, cirka 35 000 frivilliga med avtal för krigsplacering i civila myndigheters beredskaps- och krigsorganisationer. Avtalen är tecknade med länsarbetsnämnderna, Socialstyrelsen, Statens räddningsverk och kommuner (hemskyddet). Överstyrelsen för civil beredskap anser att avtalstecknande, som syftar till att en frivillig tjänstgör i ett krigsorganiserat förband eller i en myndighets beredskaps- eller krigsorganisation vid höjd beredskap, skall finnas kvar i framtiden. Behoven för att få sådana krigsorganisationer bemannande måste dock vara styrande.

Det avtalstecknande som hittills utförts av Arbetsmarknadsstyrelsen och som inte leder till krigsplacering bör däremot upphöra. Frivilligorganisationerna måste ändå arbeta med att rekrytera och utbilda nya medlemmar för att ha en beredskap, främst med instruktörer och funktionärer, och att kunna utöka utbildningen i form av uppdrag från myndigheter och därutöver kunna ta upp avtalstecknande igen under en anpassningsperiod.

Överstyrelsen för civil beredskap förordar att avtal inte tecknas för tjänstgöring i fred, t.ex. vid svåra olyckor eller andra samhällsstörningar. I sådana fall bör kommuner i stället skriva överens-

kommelser om samarbete med frivilliga försvarsorganisationer, och varje organisation bör upprätta beredskapsförbindelser med sina respektive medlemmar. Medlemmarna förbinder sig då att göra insatser med sin förvärvade och upprätthållna kompetens, och organisationen förbinder sig att garantera dels att medlemmen är lämplig, dels har tillräcklig grund- och repetitionsutbildning. Varje organisation bör därvid kunna välja de samarbetsformer och den dokumentationsform med kommuner och sina medlemmar som bäst passar in på de egna förhållandena och förutsättningarna.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Arbetsmarknadsstyrelsen är ansvarig myndighet för funktionen arbetskraft och tecknar i dag avtal genom länsarbetsnämnderna med medlemmar i Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. Avtalen tecknas för näringslivets räkning eftersom näringslivet inte har rätt att teckna egna avtal.

År 2000 fördelar Arbetsmarknadsstyrelsen cirka 23,8 miljoner kronor i uppdragsersättning (anslag B3, nuvarande 6:6) till de tre organisationerna. Det gäller utbildning av fordonsförare och djurskötare. Fördelningen för år 2000 framgår av figur 2.7.

Figur 2.7. Arbetsmarknadsstyrelsens fördelning av uppdragsmedel år 2000 (tkr)

Organisation Uppdragsmedel från anslaget B3 Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund 6 050 Svenska Blå Stjärnan 4 800 Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund 12 980

Summa

23 830

Uppdragen bedöms bli av ungefär samma omfattning år 2001 och sannolikt inte öka år 2002.

Frivilliga försvarsorganisationer bör, menar Arbetsmarknadsstyrelsen, få möjlighet att även nyttjas under fredstid för att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera särskilda händelser och svåra påfrestningar. Frivilligorganisationerna får på detta sätt också möjlighet att synliggöra sina uppgifter på ett helt annat sätt

än i dag, vilket borde både legitimera och entusiasmera medlemmarna. De bör exempelvis kunna vara en mycket bra resurs för kommunerna vid olika händelser. Nuvarande lagstiftning bör därför ses över eftersom det i dag saknas formella förutsättningar att kalla in frivilliga med plikt.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att inga avtal skall tecknas i fredstid med enskilda, myndigheter, kommuner eller landsting. Möjligen kan avtal skrivas mellan kommun och organisation och därefter mellan organisation och enskild medlem. Därmed kan kommuner vid behov avropa ett visst antal frivilliga med en viss kompetens och sedan är det upp till organisationen att snabbt tillhandahålla dessa frivilliga när det behövs.

Det finns, enligt Arbetsmarknadsstyrelsen, heller ingen anledning att hålla de frivilliga i register, varken hos Arbetsmarknadsstyrelsen eller hos Totalförsvarets pliktverk. Det viktiga är att organisationerna har egna aktuella register. Dessa register bör vara uppbyggda så att de vid höjd beredskap kan överföras till arbetsförmedlingarna, som har den bästa kontrollen på efterfrågan på arbetskraft även vid höjd beredskap. Detta innebär att Arbetsmarknadsstyrelsen avser att endast hantera frivilliga vid höjd beredskap, inte i fredstid.

Arbetsmarknadsstyrelsen förordar att det i framtiden rimligen bör föras en dialog om kompetens mellan organisationer och huvudmän och då i första hand kommuner och landsting samt eventuellt de myndigheter som använder frivilliga i sin egen organisation. Det är också, påtalar Arbetsmarknadsstyrelsen, viktigt att genomlysa alla organisationer och se om de är efterfrågade. De organisationer som inte har kunskaper som efterfrågas av totalförsvaret kan givetvis leva vidare som intresseorganisationer men skall inte ha något statligt stöd för sin verksamhet.

Statens räddningsverk

Statens räddningsverk är funktionsansvarig myndighet för funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst. Statens räddningsverk anser att en viktig åtgärd inom befolkningsskyddet är att låta enskilda individer genomgå självskyddsutbildning. Därför lägger myndigheten ut uppdrag på såväl frivilliga försvarsorganisationer (Svenska Röda Korset och Sveriges Civilförsvarsförbund) som

andra frivilliga organisationer (Svenska Brandförsvarsföreningen och Svenska Livräddningssällskapet).

I händelse av krig behöver de kommunala räddningstjänsterna förstärkas bl.a. med resurser för eftersök av personer begravda i rasmassor. Här har Statens räddningsverk valt att lägga ut uppdrag på den frivilliga försvarsorganisationen Svenska Brukshundklubben. I överenskommelsen med Svenska Brukshundklubben ingår att medlemmarna på basis av kommunernas bedömda behov av räddningshundar och förare skall svara för utbildningen av dessa samt tillse att s.k. frivilligavtal sluts mellan kommunen och den enskilde räddningshundföraren.

En viktig åtgärd för att förstärka länsstyrelserna så att de kan lösa sina uppgifter i krig är att säkerställa deras tillgång till regionala flyggrupper. Statens räddningsverk har här valt att lägga ut uppdrag på Frivilliga Flygkåren.

År 2000 fördelar Statens räddningsverk drygt 40,3 miljoner kronor i uppdragsersättning (anslag B3, nuvarande 6:6) enligt figur 2.8.

Figur 2.8. Statens räddningsverks fördelning av uppdragsmedel år 2000 (tkr)

Organisation Uppdragsmedel från anslaget B3 Frivilliga Flygkåren 3 300 Svenska Brandförsvarsföreningen 10 200 Svenska Brukshundklubben 2 000 Svenska Livräddningssällskapet 3 000 Sveriges Civilförsvarsförbund 12 580

Summa

31 080

Statens räddningsverk har därutöver använt cirka 9 miljoner kronor av outnyttjade medel från år 1999 för att ersätta organisationerna för uppdrag. De medel som fördelas till Svenska Brandförsvarsföreningen och Svenska Livräddningssällskapet har inte tilldelats Statens räddningsverk i regleringsbrevet inom anslag B3 (nuvarande 6:6) utan betalas ut från myndighetens egna anslag. Uppdragen de närmaste åren bedöms bli av ungefär samma omfattning som år 2000.

Statens räddningsverk anser att beredskapen i samhället skall byggas underifrån. Grunden för ett bra civilt försvar ligger i ett

robust samhälle och en förmåga att hantera händelser längs hela hotskalan i såväl fred som krig. En ökad vikt bör därför läggas på de frivilliga försvarsorganisationer som bedöms bidra till att stärka samhällets grundförmåga att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.

Pliktinstrumentet bör reserveras för områden där samhället har uppenbara svårigheter att tillföra totalförsvaret professionell personal. Som exempel kan nämnas de förstärkningsbehov som finns inom den kommunala räddningstjänsten i krig, t.ex. i befattningar som räddningsman, ammunitionsröjare och sanerare. Statens räddningsverk framhåller dock att det måste finnas både plikt och frivillighet i morgondagens totalförsvar. Däremot bör man i större utsträckning än i dag välja placering på frivillighetens grund före uttagning med plikt.

Statens räddningsverk bedömer att det i framtidens totalförsvar inte kommer att finnas utrymme för exklusiva beredskapsresurser skapade för att enbart hantera säkerhetspolitiska hot. Det helhetstänkande som präglat funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst sedan 1992 års försvarsbeslut och som lett till en allt djupare integrering av freds- och krigsresurser kommer därför att fortsätta.

Statens räddningsverk försöker att inom ramen för sitt vidgade självskyddskoncept ta sikte på att förbättra den enskilde individens förmåga vid små och stora olyckor i fred så att en god grundnivå uppnås. Under en anpassningsperiod kan detta sedan kompletteras med massiva utbildnings- och repetitionsutbildningsinsatser med stöd av berörda frivilligorganisationer.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen är den myndighet som ansvarar för funktionen Hälso- och sjukvård. De frivilliga försvarsorganisationer som har uppgifter inom funktionen är Frivilliga radioorganisationen (sambands- och ledningspersonal), Svenska Röda Korset (civilsamariter och mobila akutvårdsresurser) och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund (ambulansförare). Socialstyrelsen fördelar år 2000 drygt 3 miljoner kronor till dessa frivilligorganisationer som uppdragsersättning (anslag B6, nuvarande 6:9) enligt figur 2.9.

Figur 2.9. Socialstyrelsens fördelning av uppdragsmedel år 2000 (tkr)

Organisation Uppdragsmedel från anslaget B6 Frivilliga radioorganisationen 1 550 Svenska Röda Korset 900 Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund 750

Summa

3 200

Uppdragen kommer enligt Socialstyrelsens bedömning att vara i stort sett oförändrade till Frivilliga radioorganisationen och Svenska Röda Korset. Däremot bedöms uppdragen till Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund minska i omfattning, beroende på att varken landsting eller privata entreprenörer enligt uppgift till Socialstyrelsen kan erbjuda plats för frivilliga som ambulansförare.

Socialstyrelsen anser att behovet av frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer för närvarande är lågt i de flesta landsting. Kompetenskraven är också svåra att identifiera på lång sikt. Inom Socialstyrelsens ansvarsområde kan det vid stora katastrofer såväl vid väpnat angrepp som i fred behövas hjälpinsatser av olika slag. Det kan vara t.ex. sambandspersonal, bilförare, personer som kan stödja människor och saneringspersonal som skall kunna vara snabbt på plats.

Om frivilliga försvarsorganisationer har möjlighet att delta med efterfrågad kompetens i sådana uppdrag i fredstid så ökar det deras användbarhet. I övrigt krävs det i dag, enligt Socialstyrelsen, en så professionell kompetens inom myndighetens ansvarsområde att det är svårt att hålla kompetensen aktuell i en frivilligorganisation. Socialstyrelsen bedömer dock att det bör finnas ett stort behov av frivilliga hos kommunerna och deras socialtjänster vid särskilda händelser.

Ett nytt projekt är mobila akutvårdsenheter. Svenska Röda Korset har fått i uppdrag av Socialstyrelsen att utbilda egenrekryterade medlemmar ur första hjälpen-grupper tillsammans med personal vid akutsjukhusens akutmottagningar. Utbildningen har skett i nära samarbete med Västra Götalandsregionen. Satsningen fortsätter under år 2001 och kommer att bli en del av Svenska Röda Korsets nationella program. Just på den lokala nivån bör det också,

anser Socialstyrelsen, finnas någon form av samordning av frivilliga i samband med en larmsituation.

Statens jordbruksverk

Statens jordbruksverk är funktionsansvarig myndighet för funktionen Livsmedelsförsörjning. Den enda frivilliga försvarsorganisation som i dag har uppgifter inom funktionen är Svenska Blå Stjärnan. Statens jordbruksverk ger uppdrag till Svenska Blå Stjärnan att utbilda djurskötare som med frivilligavtal organiseras i länsvisa djurskötargrupper. Ersättningen för uppdrag från Statens jordbruksverk (anslag B3, nuvarande 6:6) betalas ut via Arbetsmarknadsstyrelsen som i dag också tecknar avtal via länsarbetsnämnderna.

Behovet av frivilliga grundas på en disponibilitetskontroll som Statens jordbruksverk genomför vart femte år. Utifrån resultatet av dessa kontroller lägger Statens jordbruksverk förslag om hur många ur Svenska Blå Stjärnan som behövs för att täcka jordbrukens behov av personal. Kontrollerna genomförs enligt vissa kriterier, t.ex. skall ett jordbruk omfatta minst 200 slaktsvin eller minst 25 mjölkkor. År 1995 fanns det cirka 95 000 jordbruksföretag i Sverige varav cirka 22 000 omfattades av kriterierna. Av dessa var cirka 1 300 i behov av personal vid höjd beredskap. 1995 års kontroll visade på ett behov av 3 500 frivilliga ur Svenska Blå Stjärnan. Kontrollen år 2000 visade på ett behov av cirka 2 000 frivilliga ur Svenska Blå Stjärnan.

Statens jordbruksverk konstaterar också att antalet militära förband minskas vilket torde innebära att färre jordbrukare kommer att utnyttjas inom det militära försvaret. Dessutom har jordbruksföretagen totalt sett blivit färre i landet och de företag som är kvar tenderar att bli större produktionsanläggningar. Detta medför enligt Statens jordbruksverk att även andra frivilligorganisationer skulle kunna fungera som resurser i lantbruken, t.ex. Frivilliga radioorganisationen (telefoni och samband), Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund (transporter).

För närvarande genomförs en ny uppgift på försök i tre län. Uppgiften är att frivilliga ur tre frivilliga försvarsorganisationer skall ta gräsprover vid radiaktillbud. Gräsproverna skall sedan transporteras till Statens strålskyddsinstitut för analys. Statens

strålskyddsinstitut har tecknat en överenskommelse med Försvarsmakten om stöd till samhället vid en eventuell kärnkraftolycka i eller utanför Sverige. Detta har gjorts med hänvisning till Försvarsmaktens fjärde huvuduppgift, stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred.

Provtagningsorganisationen, som fullt utbyggd omfattar omkring 200 personer, bemannas med personal ur Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. Enligt överenskommelsen kan Statens strålskyddsinstitut också begära hjälp med flygplan, helikoptrar och provtagning av betesgräs under perioden april till oktober.

Styrelsen för psykologiskt försvar

Styrelsen för psykologiskt försvar är funktionsansvarig myndighet för funktionen Psykologiskt försvar. Myndigheten samarbetar främst med den frivilliga försvarsorganisationen Totalförsvarets Psykförsvarsförbund, som ingår i Centralförbundet för befälsutbildning. Styrelsen för psykologiskt försvar anger att kommande förändringar inom totalförsvaret bl.a. innebär att det militära försvaret kommer att vara representerat på allt färre orter. Detta medför i sin tur kraftigt minskade möjligheter till samverkan och kontakter. Det är också negativt för skolans möjligheter att ge inblick i totalförsvaret. Insatser från frivilligorganisationer kommer då att vara mycket värdefulla, men det förutsätter att det går att skapa en gemensam målbild mellan myndigheternas och organisationernas ambitioner och arbete gentemot skolan.

Styrelsen för psykologiskt försvar anser också att om frivilliga engageras i informationsarbetet om säkerhetspolitik och totalförsvar måste dessa frivilliga ha en stabil grund att stå på i form av relevant utbildning och erfarenhet av kontakter med målgruppen. Det kräver enligt myndighetens bedömning att frivilligförsvarets ambitionsnivåer höjs inom området. Här skulle Styrelsen för psykologiskt försvar, som ju enligt sin instruktion har ett särskilt ansvar för området, kunna sammanhålla arbetet. Det förutsätter emellertid enligt myndigheten ett tillskott av resurser.

Det finns ett visst behov av frivilliga hos Styrelsen för psykologiskt försvar vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Detta behov kan för närvarande inte tillgodoses inom ramen för pliktlagstiftningen, utan måste mötas med särskilt tjänstgörings-

avtal mellan myndigheten och den enskilde. Styrelsen för psykologiskt försvar anser att det bör finnas generella regler för hur frivilliga med kort varsel kan tas i anspråk för verksamhet i fredstid.

Behovet skulle främst röra personal för samband, expedition och lägesuppföljning inom informationsverksamheten, för att öka uthålligheten. Vid långvariga påfrestningar har kommuner, landsting och länsstyrelser med stor sannolikhet behov av frivilliga inom funktionen Psykologiskt försvar. Det finns däremot inget särskilt behov av frivilliga för att bemanna myndighetens beredskapsorganisation i krig.

Statens energimyndighet och Affärsverket Svenska Kraftnät

Statens energimyndighet och Affärsverket Svenska Kraftnät är funktionsansvariga för funktionen Energiförsörjning respektive delfunktionen Elförsörjning.

Statens energimyndighet inledde under våren 1999 ett femårigt samarbetsprojekt med Sveriges Civilförsvarsförbund. Projektet syftar till att öka hushållens, dvs. de enskilda människornas, beredskap att förebygga och avhjälpa svårigheter som uppstått till följd av störningar i energiförsörjningen. Projektet skall också ge hushållen övergripande kunskaper om det svenska energisystemet i syfte att skapa långsiktiga och stabila kunskaper om frågor som rör energiberedskap och energihushållning. Enligt uppgift till utredningen skall en första utvärdering av projektet påbörjas under hösten 2001.

I det vidgade säkerhetsbegreppet och den bredare hotbilden ser Statens energimyndighet ett framtida behov inom totalförsvaret av frivilligorganisationer som har mycket bred kompetens och verksamhet. Organisationer med smal verksamhet som är kopplad till att i första hand stödja det militära försvaret, bedöms få en mindre roll i framtiden. Kopplingen till krigsorganisationer och försvarsplanering bör tonas ned till förmån för förmågan att öka medborgarnas beredskap att möta olika påfrestningar och en allmän ökad kunskap kring krishantering.

Däremot bedöms organisationer som är brett lokalt förankrade och som har en bred verksamhet anpassad efter samhällets behov få en ökad betydelse (exempelvis Sveriges Civilförsvarsförbund). Rekryteringen borde därmed också underlättas om verksamheten

kopplas till hot eller störningar som kan inträffa när som helst samt den enskilda människans säkerhet och trygghet i dagens samhälle. Om en störning inträffar, som innebär att energiförsörjningen påverkas och förbrukningen kanske måste minskas, bygger Statens energimyndighets beredskap i dag på information. Eftersom myndigheten inte har någon regional närvaro kan frivilliga försvarsorganisationer spela en viktig roll i att sprida information och förankra t.ex. sparkampanjer för drivmedel lokalt.

Svenska Kraftnät uppger att de har behov av cirka 12 500 personer ur den frivilliga försvarsverksamheten, med behörighet som skyddsvakt, för skydd och bevakning av objekt som är väsentliga för elförsörjningen. Vidare finns ett behov av ett mindre antal personer för transport-, sambands- och expeditions- samt förplägnadstjänst i den krigsorganisation som behövs för elförsörjningen. Denna organisation ses över för närvarande och Svenska Kraftnät kan därför inte precisera behoven närmare.

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen ser i första hand behov av frivilliga och frivilligorganisationer inom ramen för eftersök av försvunna personer. Ur ett polisiärt brottsförebyggande perspektiv är de frivilliga försvarsorganisationerna viktiga eftersom de engagerar medborgare. Genom samverkan med frivilligorganisationerna kan Polisen komma närmare målet att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Frivilligorganisationerna rekryterar ungdomar och erbjuder en innehållsrik och meningsfull sysselsättning, som för huvuddelen innebär att de blir medvetna och goda medborgare som kan ta avstånd från kriminalitet och missbruk.

Polisens förhållande till den frivilliga försvarsverksamheten beror delvis på vilken status Polisen kommer att ha i framtiden. Kombattantutredningen föreslog i betänkandet (1998:123)

Folkrättslig status m.m. att Polisen inte skall räknas som kombattanter utan ha civil status. Rikspolisstyrelsen har fått ett kompletterande uppdrag i frågan att närmare utreda konsekvenserna av en eventuell kombattantstatus. Uppdraget redovisades till regeringen (Justitiedepartementet) den 30 januari 2001.

Enligt Rikspolisstyrelsen innebär Kombattantutredningens förslag om civil status för Polisen sannolikt att gemensam verksamhet och

samverkan med frivilligorganisationerna i syfte att försvara landet vid militärt angrepp minskar i omfattning.

Rikspolisstyrelsen menar också att den kompetens som finns inom frivilligorganisationerna avseende utbildning inom olika områden är viktig. Därtill kommer de utbildningsmiljöer som erbjuds från dessa organisationer, främst i form av kursgårdar (se kapitel 7). I ett anpassningsskede då många verksamheter skall återta kunskaper att omsätta i praktisk handlingsförmåga kan Polisen därför se vissa frivilligorganisationer som en resurs.

Luftfartsverket, Vägverket, Sjöfartsverket och Banverket

Luftfartsverket, Vägverket, Sjöfartsverket och Banverket har alla fungerande driftvärnsorganisationer. Det pågår för närvarande en utredning inom Luftfartsverket om driftvärnet som resurs vid krissituationer i fredstid. Det är tänkbart att driftvärnet kan behöva vissa stödfunktioner som skulle kunna tillgodoses av frivilliga försvarsorganisationer, t.ex. Riksförbundet Sveriges lottakårer (stabsfunktioner) och Svenska Röda Korset (skadehantering).

Vägverket har i händelse av krig ansvar för väghållning utanför stridsområden och Försvarsmakten har ansvaret inom stridsområden. När antalet förband nu minskar kan Vägverket i ett återtagningsskede (minst fem år) behöva stöd från t.ex. hemvärnet med att utföra transporter och bygga reservförbindelser utanför stridsområden.

Sjöfartsverket ser inga direkta behov av frivilliga försvarsorganisationer.

Banverket avslutade under hösten 2000 en utredning om Järnvägarnas driftvärn. Behovet av utbildad driftvärnspersonal bedöms vara mycket stort, bl.a. som en följd av att järnvägsverksamheten har en omfattande geografisk spridning och innehåller ett stort antal vitala objekt. I utredningen föreslås att driftvärnet och dess utbildnings- och övningsverksamhet inriktas mer mot fredstida uppgifter, något som anses öka nyttan av organisationen och främja rekrytering. Vidare bör alla funktionsnödvändiga aktörer inom järnvägstrafiken, såväl statliga myndigheter och statliga bolag som privata företag, ingå i och bidra till detta driftvärn.

Livsmedelsverket

Livsmedelsverket anför i sitt underlag till utredningen att frivilligorganisationerna skulle kunna spela en roll när det gäller bevakningen av vattenverk. Vissa vattenverk klassas som skyddsobjekt av länsstyrelser. Det gäller också behovet av bevakning av kritiska punkter på vattennäten. Kommunerna ansvarar för att försörjning med nödvatten kan anordnas. Frivilligorganisationerna skulle kunna ha en funktion när det gäller att få systemet med sådan försörjning att fungera.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket är en rådgivande beredskapsmyndighet och ser i den funktionen tänkbara användningsområden för frivilliga försvarsorganisationer inom sakområdena miljöskydd och dricksvattensäkerhet. Frivilliga skulle exempelvis kunna medverka i vattenprovtagningar och andra miljöprovtagningar och kunna tillhandahålla administrativt och logistiskt stöd när sådana och andra provtagningar genomförs i ett beredskapsläge. Andra tänkbara uppgifter skulle kunna vara att medverka i bevakning av skyddsområden, t.ex. vattentäkter, i transport och distribution av dricksvatten eller i renhållning och avfallshantering i lägen där de ordinarie systemen inte räcker till eller fungerar. I den här typen av uppgifter skulle frivilligorganisationerna således närmast fungera som en förstärkningsresurs till kommunernas hälso- och miljökontor samt berörda tekniska förvaltningar.

Slutsats

Utredningen har skrivit till sammanlagt 81 centrala myndigheter inom beredskapsområdet och fått svar och underlag från 76. Av dessa har, som framgår ovan, ett antal viktiga myndigheter lämnat många värdefulla och konstruktiva synpunkter. Det finns en vilja hos flera myndigheter inom beredskapsområdet att ta frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer i anspråk för att stödja samhället, dvs. myndigheter, kommuner och landsting, i såväl fred som krig.

Flera myndigheter påtalar också att samhällets grundberedskap förstärks genom att enskilda människor utbildas i bl.a. självskydd och första hjälpen-sjukvård. Många myndigheter, däribland

Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen och Statens jordbruksverk, bedömer dock att behovet av frivilliga minskar i framtiden. Några myndigheter har visat mycket svalt intresse för frivilliga. Det gäller bl.a. den maritima sektorn där Sjöfartsverket och Kustbevakningen har likartade synpunkter. Särskilt Kustbevakningen framhåller att ansvarsfrågorna måste lösas om frivilliga skall kunna utnyttjas. Behovet varierar således mellan olika funktioner.

Utredningen konstaterar att det är anmärkningsvärt att 41 av de 81 beredskapsmyndigheter som tillfrågats uppger i sina svar till utredningen att de i dagsläget har mycket små eller inga behov av frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer inom sina respektive sektorer/funktioner. Av de 41 myndigheterna är fem funktionsansvariga myndigheter. Det är förvisso väntat att myndigheterna inte har stora behov av frivilliga i sin egen organisation och att behov är betydligt svårare att formulera på civil sida än på militär.

Det skall dock enligt utredningens uppfattning inte hindra myndigheter inom beredskapsområdet att se frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer som en samhällsresurs i ett vidare perspektiv. Det är dessutom myndigheterna som i egenskap av uppdragsställare formulerar de krav på kvalitet och kompetens som myndigheten anser att frivilliga måste uppfylla för att fungera i verksamheten.

Utredningen noterar att detta svala intresse från många centrala myndigheter inom beredskapsområdet knappast överensstämmer med varken statsmakternas ofta uttryckta uppfattning att de frivilliga försvarsorganisationerna är en viktig resurs i totalförsvaret, att en helhetssyn skall anläggas på hot och risker i samhället i både fred och krig eller att många myndigheter regelmässigt anmäler behov av ökade resurser för sin verksamhet.

2.5.2. Regionala myndigheters behov

Försvarsmaktens regionala nivå

Den regionala nivån inom Försvarsmakten, militärområdesstaber, försvarsområdesstaber, marinkommandon och flygkommandon,

har lämnat ett antal synpunkter på frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer.8

Flera av dessa regionala försvarsmaktsenheter anser att grunden för den frivilliga försvarsverksamheten bör vara krigsuppgifter med inriktning mot militära hot (angrepp) av olika slag. Men eftersom antalet krigsplaceringar nu kan komma att minska, ser de regionala försvarsmaktsenheterna ett allt större behov av att betrakta de frivilliga försvarsorganisationerna som totalförsvarsresurser som kan utnyttjas i både fred och krig. Det bedöms också öka kraven betydligt på formerna för de frivilliga försvarsorganisationernas samarbete med kommuner.

De frivilliga försvarsorganisationerna bedöms också bli allt viktigare för att bibehålla folkförankringen av totalförsvaret, när Försvarsmakten nu minskar i omfattning. Organisationerna kan fungera som stödresurs för Försvarsmakten, t.ex. genom att ansvara för övningar, utbilda fordonsförare, förplägnadspersonal eller stabspersonal, eller att organisera särskilda förläggnings- och försörjningsförband för t.ex. flyktingsituationer eller andra särskilda händelser. Samtidigt måste frivilligorganisationernas egen personal övas kontinuerligt för att deras kompetens skall kunna bibehållas och användas.

Frivilliga försvarsorganisationer av olika slag skulle, menar en försvarsmaktsenhet, kunna utgå från den enskilda människan och engagera sig i t.ex. bostadsområden eller ungdomsgrupper. Därigenom skulle organisationerna kunna arbeta aktivt för samhällsanda och respekt för och tro på de värderingar som utgör grunden för vårt samhälle. Det skulle kunna omfatta både totalförsvarsupplysning och utbildning av människor i första hjälpen och självskydd, vilket i sin tur bidrar till att öka människors riskmedvetande och minska samhällets sårbarhet. Frivilliga försvarsorganisationer och deras ofta specialistutbildade personal bör, enligt flera försvarsmaktsenheter, dessutom kunna användas i större utsträckning vid internationella insatser.

Flera regionala försvarsmaktsenheter betonar att den framtida frivilliga försvarsverksamheten måste ha en trovärdig organisation och uppgifter som människor känner är meningsfulla. Detta kräver, påtalar vissa sådana enheter, att statsmakterna klart och tydligt uttalar att den frivilliga försvarsverksamheten behövs. Om

8 Från och med den 1 juli 2000 har dessa regionala aktörer ersatts av fyra militärdistrikt (Södra, Mellersta, Norra och Gotland) med tillhörande staber och 29 underliggande militärdistriktsgrupper.

inget görs bedöms risken som stor att organisationernas medlemmar och andra människor börjar ifrågasätta varför de skall lägga energi och tid på frivillig försvarsverksamhet. En regional försvarsmaktsenhet menar också att en god rekrytering av frivilliga i framtiden kan förutsätta att personer utbildas för olika befattningar utan krav på att bli medlem i en frivillig försvarsorganisation.

Slutsats

Utredningen konstaterar att de regionala försvarsmaktsenheterna ser behov av frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer i framtiden, i både fred och krig. Frivilliga försvarsorganisationer kan fungera som utbildningsresurser, stöd till Försvarsmakten, bidra till folkförankringen av totalförsvaret, tillhandahålla personal för internationella insatser, bidra till att bibehålla kompetenser inom olika områden och att bidra till personalförsörjningen i Försvarsmaktens krigsorganisation.

Detta kräver konkreta åtgärder från bl.a. statsmakternas sida för att inte organisationernas medlemmar och andra människor skall börja tveka om sitt frivilliga engagemang. Myndigheter och organisationer måste också formulera tydligare, efterfrågestyrda uppdrag (mål- och resultatstyrning) till de frivilliga försvarsorganisationerna för att ta deras tjänster i anspråk.

Länsstyrelser

Utredningen har skrivit till samtliga 21 länsstyrelser och begärt in underlag. 19 länsstyrelser har lämnat underlag och av dessa uppger 12 att de har små eller mycket små behov av frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer när de refererar till sin egen organisation. I egenskap av högsta civila totalförsvarsmyndighet på regional nivå anser dock flera länsstyrelser att de bör känna större ansvar för att samordna frivilligorganisationerna och stödja kommuner så att de får möjligheter att utnyttja frivilligorganisationerna i sin beredskapsplanering, såväl i fred som under höjd beredskap och krig.

Flertalet länsstyrelser anser att frivilligorganisationernas samarbete med kommuner, länsstyrelser och landsting kan och bör öka i omfattning. Frivilligorganisationerna måste då bli bättre på att marknadsföra sig och informera myndigheter och organisationer

om sina möjligheter att på olika sätt stödja samhället i fred. Såväl myndigheter som frivilligorganisationer bör genom regionala och lokala samverkansorgan (FOS, Frivilligorganisationernas Samarbetskommitté) kunna förbättra samverkan i syfte att skapa fungerande nätverk.

En återkommande synpunkt från några länsstyrelser är, att eftersom militära förband läggs ned får det militära försvaret mindre möjligheter att kunna stödja det civila samhället med personal och materiel vid katastrofer. Därför är det viktigt att frivilliga ges vidgade uppgifter även i fred.

Ett flertal länsstyrelser anser att frivilligorganisationerna i de flesta fall har god kompetens inom sina områden, kompetens som vid ett mer omfattande krisläge skulle kunna komplettera den vardagliga insatsberedskapen och kanske även ersätta modern teknik om den fallerar. Organisationer som Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Svenska Brukshundklubben, Svenska Röda Korset eller Sveriges Civilförsvarsförbund anses kunna bistå både länsstyrelser och kommuner. Det kan vara flygverksamhet, sjukvård, sambandstjänst, insatser med hund eller transporter.

En förutsättning är, enligt många länsstyrelser, att organisationerna ges en inriktning och utbildning så att de kan verka i såväl fred som krig. Som exempel kan nämnas att länsstyrelsen i Uppsala län (som är ett kärnkraftslän) har ständig beredskap för ledning och samordning för en särskild händelse. Ett flertal frivilligorganisationer är därför knutna till myndigheten och erfarenheterna har visat sig mycket goda. Organisationerna medverkar vid övningar och bistår länsstyrelsen med bl.a. information, samband, transporter, spaning, indikering, omhändertagande och utspisning.

Några länsstyrelser anser vidare att frivilligorganisationer även bör kunna verka såväl med förebyggande åtgärder som med räddningsinsatser. I det förebyggande arbetet bör flertalet frivilligorganisationer kunna samverka på bättre sätt för att i olika former arbeta för ett ökat säkerhetsmedvetande hos allmänheten och för ett tryggare och säkrare samhälle. Ett exempel är att de flesta frivilligorganisationer skulle kunna anordna studiecirklar för att öka allmänhetens säkerhetsmedvetande, och därmed indirekt verka för ett tryggare och säkrare samhälle. För utnyttjande av organisationerna i räddningstjänsten krävs också att berörda utbildade personer snabbt kan kallas in.

Någon länsstyrelse menar att det är på den lokala nivån som det största användningsområdet för frivilliga finns. För att få en uppfattning om behovet krävs att en omfattande analys av behoven görs av kommuner och landsting tillsammans. Om man inte tydliggör behoven på detta sätt kommer det aldrig att finnas förutsättningar för frivilligorganisationerna att komma med i den process som sker i samhället i dag inför särskilda händelser, och där övning och utbildning i olika former är viktiga komponenter. Behovsstyrningen måste komma nerifrån, inte uppifrån som ofta anses vara fallet i dag.

Slutsats

Utredningen kan konstatera att den frivilliga försvarsverksamheten på regional nivå som helhet, enligt vad många länsstyrelser anger, är av stor betydelse för samhällsberedskapen i såväl fred som krig. Många organisationer och myndigheter klarar inte av att bemanna organisationen med egen personal fullt ut vid en större händelse med ett kort, intensivt förlopp eller en långt utdragen verksamhet.

Enligt utredningens mening ankommer det, som flertalet länsstyrelser antyder i sina underlag till utredningen, inte bara på de frivilliga försvarsorganisationerna att marknadsföra sina kompetenser, resurser och möjligheter att på olika sätt stödja samhället i fred och krig.

Som statligt förvaltningsorgan i fred och högsta totalförsvarsmyndighet på regional nivå är det i hög grad länsstyrelsernas ansvar att beakta de frivilliga försvarsorganisationerna i den beredskapsplanering som sker på regional nivå. Länsstyrelserna måste också förbättra sin förmåga att dels ta reda på vilka kompetenser och resurser frivilligorganisationerna kan bistå samhället med i fred och krig, dels tydliggöra för frivilligorganisationerna vilka behov de kan fylla. Detta gäller, som framhålls ovan, även för centrala myndigheter. Länsstyrelserna har i många fall mycket små personalresurser inom beredskapsområdet. Det är ett problem som skulle kunna hanteras genom att länsstyrelserna tillförs såväl ekonomiska som personella resurser.

Landstingskommunal nivå

Socialstyrelsen undersökte under hösten 1998 sjukvårdshuvudmännens intresse för medverkan av medlemmar från de frivilliga försvarsorganisationerna. Alla sjukvårdshuvudmän, med ett par undantag, är enligt undersökningen positiva till att kunna få hjälp från frivilligorganisationerna vid väpnat angrepp. Några landsting anger att det är positivt med frivilliga, men att det inte finns något direkt behov av dem, varken i fred eller i krig. Övervägande del av huvudmännen anser att insatser från frivilliga skall göras inom specialfunktioner och som ”hjälpredor”, men inte i direkt sjukvårdsarbete. Resultaten från Socialstyrelsens undersökning stämmer väl överens med den uppfattning som Landstingsförbundet redovisat vid möte med utredningen.

Beträffande svåra påfrestningar i fred är sjukvårdshuvudmännen däremot mycket tveksamma p.g.a. de svårigheter som i dag finns att snabbt mobilisera frivilliga. Ett par landsting är helt motståndare till frivilliga vid svåra påfrestningar i fred. Den hjälp man i första hand vill ha i fred skall i stället komma från närliggande landsting och Försvarsmakten, främst hemvärnet.

De flesta landsting kan inte ange hur många frivilliga som finns i landstingets krigsorganisation. De frivilliga som för närvarande finns inom landstingen kommer från Frivilliga radioorganisationen, Svenska Röda Korset och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. Landstingen anser det också vara svårt att ange behov av frivilliga när de själva inte fått sin egen krigsuppgift fastställd.

Många landsting har ännu inte tagit ställning till kommande sambandssystem. Det uppges vara en orsak till att man t.ex. ifrågasätter Frivilliga radioorganisationens möjligheter att uppfylla eventuella åtaganden liksom möjligheten att rekrytera lämplig personal som kan ingå i arbetslag. Även beträffande ambulansförarna från Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund råder det stor osäkerhet om det finns möjligheter att uppfylla angivna behov. De flesta sjukvårdshuvudmännen anger att de vill ha bilkårister endast i den mån de behövs, utan att närmare precisera behoven.

På flera håll anges svårigheter som visar på ambulansorganisationernas ovilja att acceptera frivilliga. Landstingen uppger också svårigheter med att erbjuda bilkåristerna övningstillfällen. Svenska Röda Korsets organisation med civilsamariter är för närvarande vilande. Däremot pågår en intressant verksamhet med mobila akutvårdsenheter. Personalen från Svenska Röda Korset anses av flera

tillfrågade vara den grupp som det går lättast att ta till sig i sjukvårdsorganisationen.

De frivilliga är emellertid i de flesta fall inte övade och i många fall är de inte heller kända inom sjukvårdsverksamheterna. Förutom de kategorier frivilliga som redan finns, skulle sjukvårdshuvudmännen kunna ha nytta av saneringsbiträden, sjukhusvärdar (för krig) och sjukvårdssamariter (stödpersonal på lägre biträdesnivå). Personal från Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund anser man sig också ha nytta av.

Slutsats

Det framtida behovet av frivilliga inom landstingen är mycket oklart. Behoven förefaller vara något större och tydligare när det gäller krigsorganisationen. De flesta sjukvårdshuvudmännen ser ändock de frivilligas engagemang och motivation som positivt.

Lokala myndigheters behov

Lokal samverkan mellan kommunernas räddningstjänster och övriga förvaltningar och frivilligorganisationernas lokala representanter blir allt viktigare. Det håller nu på att etableras sådan samverkan på många håll i Sverige med olika lösningar. Enligt Överstyrelsen för civil beredskap finns det för närvarande någon form av samverkansråd i omkring 45 kommuner. Ungefär lika många kommuner uppger till Överstyrelsen för civil beredskap att de avser att bilda sådana samverkansråd. Det är, enligt utredningens uppfattning, viktigt att kommunledningen är medveten om vilka frivilliga resurser i stort som finns tillgängliga inom den egna kommunen och i angränsande kommuner. Det är mindre viktigt att i detalj försöka planera de exakta behoven för olika tänkbara situationer, eftersom dessa av naturliga skäl är mycket svåra att förutse.

I kommunernas beredskapsplanering deltar regionala och lokala FOS numera i viss utsträckning på flera håll. Den frivilliga avtalspersonal som utbildas och placeras i kommunala beredskapsorganisationer, när den anställda personalen inte räcker till, kan rekryteras via t.ex. ett lokalt FOS där organisationerna samverkar.

Centrala FOS arbetar nu med att starta och aktivera lokala FOS. Samtidigt sker en utveckling inom FOS mot att mer bilda nätverk

än specifika organisationsformer. Kommunerna har hunnit olika långt och tillämpat olika metoder, när det gäller att ta i anspråk frivilliga i lokala föreningar/organisationer. Detta beror bl.a. på att behovet av frivilliga ser olika ut i landets kommuner. Lösningarna ser därför olika ut runt om i landet. I det följande redovisas några exempel på samverkan mellan kommuner och frivilliga.

Sollentuna

I Sollentuna kommun har de frivilliga försvarsorganisationerna Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Blå Stjärnan, Svenska Röda Korset, Sveriges Civilförsvarsförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund undertecknat en överenskommelse med Sollentuna kommun om åtagande för ”kommuntjänst”.

Överenskommelsen avser organisationernas medverkan i den kommunala verksamheten vid fredskriser/fredskatastrofer, svåra påfrestningar på samhället i fred och under höjd beredskap och i krig. Organisationernas medverkan kan antingen baseras på att medlemmar tecknar individuella avtal eller att organisationerna åtar sig medverkan i s.k. allmänt omhändertagande. Ersättning för medverkan i kommuntjänst (inklusive utbildning och övning) är också reglerad i överenskommelsen. Kommunens försäkringar gäller i tillämpliga delar för medverkande från organisationerna vid tjänstgöring, utbildning/repetitionsutbildning och övning.

En förutsättning för att en medlem i en frivillig försvarsorganisation skall kunna teckna avtal och placeras i kommunens beredskapsorganisation är att medlemmen genomgått en utbildning i kommuntjänst. Utbildningen har tagits fram och fastställts av kommunen efter samråd med organisationerna.

Uppsala

I Uppsala kommun sköts kontakterna med frivilligorganisationerna och deras medlemmar på ett mindre formellt sätt. Det finns bl.a. färre avtal och mer av överenskommelser under hand. De hemskyddsombud som kommunen behöver, rekryteras, utbildas och övas av kommunen själv, vilket är tämligen unikt. Varje ombud som genomfört utbildningen tecknar en

överenskommelse med kommunen om tjänstgöring vid höjd beredskap. Då utses också de lämpligaste till gruppchefer och kommer då att tas ut med civilplikt. Lottor som tidigare varit krigsplacerade inom lottornas egen barnomsorgsorganisation har i dag ändrat sin placering till kommundelarnas omsorgsverksamhet under höjd beredskap.

En del medlemmar i olika frivilligorganisationer, t.ex. hundförare, bilförare, signalister, har förklarat sig villiga att biträda vid olyckshändelser och svåra påfrestningar på samhället i fred. De finns förtecknade i speciella larmlistor vid SOS larmcentral. I Uppsala kommun finns också 14 krisgrupper. Dessa grupper har till uppgift att ge psykosocialt stöd vid akuta situationer när många människor berörs. I dessa grupper ingår läkare, präster/diakoner, socialarbetare och vårdpersonal samt personal från de frivilliga försvarsorganisationerna, t.ex. Svenska Röda Korset, hemskyddet från Sveriges Civilförsvarsförbund, lottorna och även hemvärnet. Inga avtal eller överenskommelser tecknas.

Arbetsgivarna har givit sitt medgivande till att dessa personer får lämna sina arbeten vid larm utan att avdrag görs från lönen. Om det blir larm utanför ordinarie arbetstid, får respektive myndighet eller organisation betala eventuella ersättningar. Kommunen bekostar utbildning och övning av krisgrupperna.

Örnsköldsvik

I Örnsköldsviks kommun har kommunkansliet, räddningstjänsten, tekniska kontoret, socialförvaltningen och frivilligorganisationerna inom kommunen tillsammans med Överstyrelsen för civil beredskap tagit fram ett förslag till projekt/försöksverksamhet med frivilliga insatsgrupper. Dessa har till huvuduppgift att komplettera kommunens egna resurser vid särskilda händelser inom verksamhetsområdena information, omhändertagande, transporter, samband, stabsarbete och utspisning (se kapitel 5).

Personal till kontaktgruppen och resursenheterna rekryteras bland frivilligorganisationernas medlemmar. Utgångspunkten vid rekrytering är den utbildning och kompetens som varje medlem erhållit i sin egen organisation. Förutom egen utbildning skall alla i insatsgruppen genomgå en uppdragsbaserad utbildning i form av allmän kännedom om kommunens organisation och verksamhet samt resursenhetens förväntade arbetsuppgifter.

Uppdragsutbildningen kommer att upprepas med jämna mellanrum – vart fjärde år – och vid omfattande nyrekrytering. För varje person som ingår i den frivilliga insatsgruppen kommer det att finnas en skriftlig överenskommelse (inte avtal) som tar upp försäkringsskydd, ersättning vid utbildning, övning och insatser samt skyldigheter för den enskilde. Insatsgruppens medlemmar knyts upp utan bindande beredskapsavtal. De deltar i insatsgrupperna under förutsättning att de är tillgängliga.

En grundförutsättning för den frivilliga insatsgruppens uppgifter och organisation är att det alltid är kommunen som avgör tidpunkt och omfattning för insatsgruppens arbete. Företrädare för Örnsköldsviks kommun uppger till utredningen att modellen är ett sätt att utnyttja ideella, frivilliga och andra resurser i kommunen på ett så effektivt sätt som möjligt.

Göteborg

Försöksverksamhet med FIG-grupper bedrivs även i Göteborg, men då i form av en modell för samverkan mellan staden och frivilligorganisationer. Inriktningen är att kommunen i sin ledningsorganisation skall ha en fältenhet som kan sändas ut till skadeplatser, och där kunna svara för bl.a. rapportering och samverkan med andra aktörer. I fältenheten ingår medlemmar från frivilligorganisationer, som också skall kunna avropa resurspersoner från sina frivilligorganisationer för olika typer av uppdrag i samband med händelsen i fråga.

Håbo

I Håbo kommun prövas FIG-konceptet utifrån förutsättningarna i en liten kommun. Ett arbete har påbörjats med att bygga upp en organisation till stöd för kommunen vid en särskild händelse. Frivilligorganisationerna i Håboområdet har ett upptagningsområde som är betydligt större än själva kommunen. Därmed kommer rekryteringen av frivilligpersonal delvis att ske även i angränsande kommuner, och kanske även över länsgränsen.

Kristianstad

Kristianstads kommun har valt att ge uppdrag till de frivilligresurser man anser sig ha nytta av, nämligen treåriga överenskommelser med civilförsvarsföreningen i Kristianstads kommun och avtal med enskilda radioamatörer. I det första fallet fattar kommunstyrelsen beslut om treåriga överenskommelser där det stadgas att kommunen årligen betalar 50 000 kronor till Kristianstads civilförsvarsförening. Pengarna skall gå till verksamhet, administration och rekrytering samt grundutbildning av hemskyddsombud.

I överenskommelsen anges också föreningens medverkan i kommunens beredskapsorganisation, förutsättningar för uppdraget och att det skall omfatta både ett allmänt uppdrag och årliga uppdrag. Varje år inom treårsperioden skriver kommunen och civilförsvarsföreningen sedan mer specifika överenskommelser om uppdrag med tydligt angivna mål och syften, minimikrav och former för återrapportering. När det gäller radioamatörerna tecknar Kristianstads kommun avtal om frivillig tjänstgöring inom totalförsvaret med varje enskild radioamatör.

Slutsats

Utredningen anser, efter diskussioner med företrädare för ett antal kommuner, att de frivilliga försvarsorganisationerna skulle kunna utnyttjas på kommunal nivå i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag. För att kommunledningarna skall kunna hantera de frivilliga försvarsorganisationerna måste det skapas lokalt anpassade samverkansformer, där de frivilliga försvarsorganisationerna har samordnat sig. Därmed kan kommuner och andra aktörer inom samhällsberedskapen på ett effektivt sätt ta i anspråk de frivilligas engagemang och kompetens. Det är därför angeläget att statsmakterna stödjer kommunerna i deras arbete med att utveckla lokala samverkansråd.

Det finns här erfarenheter att hämta från den försöksverksamhet som Överstyrelsen för civil beredskap bedriver med fredstida insatsgrupper (FIG) i Örnsköldsvik och Göteborg. Utredningen anser vidare att länsstyrelserna bör ges en tydligare samordnande roll för frivillig försvarsverksamhet. Detta behandlas vidare i kapitel 5 och 12.

2.5.3. Internationellt utvecklingssamarbete i närområdet

I propositionen (1996/97:4) Totalförsvar i förnyelse samt i utskottsbetänkandet (1996/96:FöU01) Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet, uttrycker regering och riksdag önskemål att de frivilliga försvarsorganisationerna engagerar sig gentemot länderna i öst, framför allt de tre baltiska staterna. Vidare anges att både civila och militära myndigheter skall stödja detta arbete. I det följande redovisas exempel på internationellt arbete i närområdet som bedrivs av centrala myndigheter och organisationer.

Överstyrelsen för civil beredskap

Överstyrelsen för civil beredskap har i sina kontakter med de baltiska länderna konstaterat, att det i respektive land endast finns ett fåtal organisationer, utöver hemvärnen, som kan betraktas som frivilligorganisationer. Hemvärnen har däremot en mycket stark ställning i de baltiska länderna. De frivilligorganisationer som finns har mycket knappa resurser och staten tillhandahåller i de flesta fall inget finansiellt stöd.

Många av de baltiska frivilligorganisationerna har ännu inte någon plats i totalförsvaret. De söker nu förebilder i andra länders system inför en återuppbyggnad och en omstrukturering av sina organisationer. Man har också på nationell nivå i respektive land börjat diskutera frivilligrörelsernas plats i försvaret och de sammanhängande rättsliga och finansiella aspekterna.

Överstyrelsen för civil beredskap svarar från och med år 1999 för att hämta in organisationernas önskemål om projekt i Baltikum, Polen och Ryssland vilket tidigare ombesörjdes av Statens räddningsverk. Försvarsmakten har motsvarande uppdrag. Överstyrelsen för civil beredskap genomför för närvarande en inventering i Sverige av vad funktionsansvariga myndigheter, länsstyrelser, kommuner och frivilliga försvarsorganisationer kan bidra med för resurser i internationell verksamhet. Inventeringen beräknas vara avslutad under hösten 2001.

Statens räddningsverk

Statens räddningsverk genomförde tillsammans med Frivilliga Flygkåren, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Blå Stjärnan, Svenska Brukshundklubben, Sveriges Civilförsvarsförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund en behovsinventering av den frivilliga stödverksamheten år 1997. Den utmynnade i ett regeringsbeslut den 18 december 1997 med en tilldelning på 330 000 kronor för vissa stödprojekt riktade till de baltiska länderna. Regeringen beslutade om ytterligare tilldelning med 112 000 kronor under år 1998. Statens räddningsverks roll har varit att inhämta och granska frivilliga försvarsorganisationers projektansökningar, sammanställa dessa och lämna ett samlat yttrande till regeringen inför beslut om medelstilldelning. Denna roll har nu övertagits av Överstyrelsen för civil beredskap.

Försvarsmakten

Försvarsmakten har genom regeringsbeslut för åren 1997 och 1998 fördelat 750 000 kronor respektive 1,5 miljoner kronor till frivilliga försvarsorganisationers verksamhet i de baltiska länderna. Organisationer som har tilldelats dessa medel är bl.a. Centralförbundet för befälsutbildning, Sjövärnskårernas Riksförbund, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Brukshundklubben, Frivilliga Flygkåren och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund.

Frivilligorganisationernas Samarbetskommitté (FOS)

Frivilligorganisationernas samarbetskommitté, FOS, tillsatte en arbetsgrupp år 1994, Ag Baltikum. De kontakter som arbetsgruppen och frivilligorganisationerna har med de baltiska länderna sedan år 1992 syftar till att inventera vilka behov av stöd länderna har när det gäller frivilligverksamheten. Arbetsgruppen heter numer Ag Int och drivs av centrala FOS. I gruppen ingår representanter från de frivilligorganisationer som ingår i FOS och representanter från Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap. Från Ag Int anser man att det nu är respektive lands uppgift att tänka igenom vilken hjälp man vill ha och att därefter söka kontakt med de svenska frivilligorganisationerna och efterfråga stöd i någon form.

Ett visst utbyte har redan inletts i Estland av Centralförbundet för befälsutbildning, Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Civilförsvarsförbund. Konkreta stödinsatser är t.ex. ledarskapsutbildning och allmän militär utbildning för kvinnor från Estland i Sverige och utbildning i issäkerhet i regi av Sveriges Civilförsvarsförbund i samarbete med Svenska Livräddningssällskapet.

Till Lettland har Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Sveriges civilförsvarsförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund bl.a. genomfört transporter av materiel från överskottslager och utbildning i ledarskap. Vissa kontakter har tagits av Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga radioorganisationen och Frivilliga skytterörelsen. Ett utbyte sker också mellan hemvärnet i Sverige och Zemmessardze, det lettiska hemvärnet, som skickar kursdeltagare till hemvärnets stridsskola. Riksförbundet Sveriges lottakårer har bl.a. startat utbildning för kvinnorna inom Zemmessardze. Centralförbundet för befälsutbildning samarbetar också med hemvärnet, om bl.a. ledarskapsutbildning, med uppdelningen att hemvärnet utbildar personer på hemvärnets stridsskola i Sverige och Centralförbundet för befälsutbildning arbetar på plats i Lettland.

Något mer omfattande samarbete med Litauen har inte påbörjats. Till en del beror detta på att litauerna ännu inte framfört tydliga önskemål. Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga radioorganisationen och Riksförbundet Sveriges lottakårer har dock påbörjat ett visst utbyte. Även hemvärnet har vissa kontakter med SKAT, det litauiska hemvärnet. Frivilliga radioorganisationen har genomfört sambandsutbildning med officerare ur SKAT. Det finns också planer på att starta regelbunden radiotrafik för att träna signalister. Svenska sambandsbefäl har vidare deltagit i SKAT-sambandsövning hösten 2000.

Reservofficersförbunden bedriver också en aktiv verksamhet i samtliga tre länder och utvecklar nätverk med ländernas respektive motsvarande reservofficersorganisationer. Ett syfte är att bidra till att bygga upp reservofficersverksamhet utifrån demokratiska värderingar. Vidare sker utbildningar i bl.a. folkrätt och ledarskap. SVEROF och Svenska Flottans Reservofficersförbund har på uppdrag av Försvarsmakten nyligen också inlett samarbete med

Polen. Detta arbete sker genom SWEROF9, de två svenska reservofficersförbundens internationella samarbetsorganisation.

Förutom organisationerna i SWEROF arbetar flera andra frivilligorganisationer aktivt i Polen. Det gäller bl.a. Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund (utbildning av motorcykelordonnanser till den polska scoutrörelsen), Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Civilförsvarsförbund (samarbete om barnsäkerhet och djurskydd inom det polska lantbruket) och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund (trafiksäkerhet i skolor).

Vissa organisationer arbetar också i Ryssland, bl.a. Svenska Blå Stjärnan, Svenska Brukshundklubben, Sveriges Civilförsvarsförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. Det finns, enligt utredningens uppfattning, en viss tveksamhet från frivilligorganisationer som verkar i de baltiska länderna att också göra det i Ryssland. Man upplever här en potentiell konfliktsituation i stödverksamheten.

De svenska frivilliga försvarsorganisationerna har inte för avsikt att försöka påverka berörda länder att bygga upp en frivilligrörelse som en kopia av den svenska modellen. Syftet med utvecklingssamarbetet är i stället att erbjuda de relativt fåtaliga frivilligorganisationerna i de tre baltiska länderna, Polen och Ryssland stöd och hjälp med att försöka medvetandegöra betydelsen av en frivilligrörelse som en del i ett folkförsvar och som demokratistöd. En viktig uppgift för en sådan frivilligrörelse är att informera allmänheten om säkerhetspolitiken och försvaret och vad frivilliga skulle kunna göra som en del av ett totalförsvar.

Grund för samordning

Inom frivilligrörelsen saknar man i dag en sammanhållen bedömning från regeringens sida av vilket försvarsrelaterat stöd som är särskilt angeläget. En sådan bedömning borde ligga till grund för de frivilliga försvarsorganisationernas programverksamhet. Det fanns tidigare önskemål från de frivilliga försvarsorganisationerna att låta Överstyrelsen för civil beredskap få en tydligare och aktivare samordningsroll för den civila frivilligverksamheten, motsvarande den roll som Högkvarteret har för den militära

9 SWEROF skall inte förväxlas med SVEROF, den nya organisation som bildades när Kustartilleriets Reservofficersförbund och Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund gick samman.

frivilligverksamheten. Detta har påbörjats genom bildandet av Ag Int. Ag Int anser också att samordningen mellan de centrala statliga aktörerna i Sverige bör utvecklas och förbättras.

Det finns enligt utredningens bedömning ett stort behov av att samordna den internationella stödverksamheten mellan de frivilliga försvarsorganisationerna. Det borde finnas förutsättningar att samordna utbildningar och kurser inom mer övergripande områden, t.ex. folkrätt, ledarskap och totalförsvarsupplysning. Det är också viktigt att organisationerna själva ser och tar vara på möjligheterna till samarbete och samverkan. Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Civilförsvarsförbund är ett exempel på det. De två organisationerna samarbetar i Polen om barn- och djursäkerhet inom bl.a. lantbruket.

De frivilliga försvarsorganisationernas utvecklingsstöd till Baltikum, Polen och Ryssland finansieras på två vägar. Huvuddelen kommer från utgiftsområde 6 Totalförsvar och slussas via Försvarsmakten eller Överstyrelsen för civil beredskap till organisationerna. Dessutom har verksamhet finansierats av Överstyrelsen för civil beredskap av budgetmedel som anslagits till myndigheten.

Försvarsmakten tilldelades år 2000 omkring 3,9 miljoner kronor för utvecklingsarbete och internationell verksamhet för frivilliga försvarsorganisationer. För år 2001 har Försvarsmakten tilldelats 4,8 miljoner kronor. Hittills har Försvarsmakten fördelat cirka 9 miljoner kronor. Överstyrelsen för civil beredskap tilldelades år 2000 cirka 2,2 miljoner kronor och för år 2001 har summan ökat till drygt 2,8 miljoner kronor. De totala anslagen från båda myndigheterna bedöms bli ungefär lika stort för år 2002, medan fördelningen mellan organisationerna däremot kan komma att ändras.

2.5.4. Frivilliga försvarsorganisationer och internationella fredsfrämjande och humanitära insatser

Utredningen skall enligt sina direktiv utreda de frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att medverka i internationell verksamhet. Detta omfattar internationella insatser som statsmakterna beslutar att Sverige skall delta i. Det rör sig därmed om annan verksamhet än respektive organisations internationella verksamhet.

Utredningen har haft kontakter med ett flertal personer med lång erfarenhet av internationellt arbete. Dessa har redovisat sina synpunkter till utredningen. En genomgående inställning är att frivilliga försvarsorganisationer i första hand bör betraktas som resurser ur vilka enskilda personer kan rekryteras för internationella insatser. Frivilligorganisationerna bör därmed anpassa sin utbildning till att stödja sådan verksamhet. En sådan utveckling har påbörjats genom att det t.ex. finns planer hos vissa organisationer att genomföra internationellt anpassade stabskurser.

En annan genomgående inställning hos de internationellt erfarna personerna är att frivilligorganisationerna inte bör sändas iväg som egna aktörer. Sveriges internationella fredsfrämjande och humanitära insatser bör koordineras långt mer än vad som sker i dag.

Slutsats

Frivilligorganisationernas internationella utvecklingssamarbete i närområdet behöver samordnas inbördes och med berörda myndigheter. Även på regeringsnivå bör en tydligare inriktning anges. Det är nödvändigt att koordinera Sveriges internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Det är, enligt utredningens uppfattning, också angeläget att man betraktar frivilliga försvarsorganisationer som resurser ur vilka enskilda personer kan rekryteras för internationella insatser.

2.6. Frivilligorganisationerna och värderingar i samhället

2.6.1. Frivilligorganisationernas rekrytering och medlemsutveckling

Den tidigare rekryteringen enligt den så kallade 47-årsprincipen, där alla män som skrevs ut ur värnpliktssystemet placerades i valfri frivillig försvarsorganisation, gäller inte längre, men har påverkat både ålders- och könsstrukturen i ett flertal frivilligorganisationer. De flesta frivilliga försvarsorganisationerna upplever i dag problem med att rekrytera nya medlemmar, i första hand ungdomar.

Flera organisationer, t.ex. Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund, Frivilliga Skytterörelsen, Förbundet Fältpostbefäl, Försvarets Personaltjänstförbund, Kustartilleriets Reservofficers-

förbund, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sjövärnskårernas Riksförbund, Svenska Värnpliktsofficersförbundet, Sveriges Civilförsvarsförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund, har vikande medlemssiffror år 2000.

Centralförbundet för Befälsutbildning, Frivilliga radioorganisationen, Svenska Blå Stjärnan och Svenska Brukshundklubben är exempel på organisationer som, med vissa variationer, har haft i stort sett samma antal medlemmar sedan mitten av 1980-talet.

I Skytterörelsens Ungdomsorganisation, som i sin tur är en rekryteringsbas för Frivilliga Skytterörelsen, Svenska Pistolskytteförbundet och Svenska Sportskytteförbundet, ökar däremot antalet medlemmar stadigt. Organisationer för människor med viss yrkeskompetens, t.ex. Försvarets Fältartistförening och Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund, har inte heller några större problem med att attrahera nya medlemmar. Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Hemvärnsbefälets riksförbund, Svenska Flottans Reservofficersförbund och Svenska Sportskytteförbundet har också ökat sedan mitten av 1980-talet räknat i antal medlemmar.

2.6.2. Värderingar i samhället

Enligt de undersökningar som utredningen har tagit del av har ungdomars engagemang och preferenser i viktiga samhällsfrågor förändrats.10 Det kan vara en möjlig orsak till att många frivilliga försvarsorganisationers medlemsantal har minskat de senaste åren. Sammantaget ställer detta helt nya krav på de frivilliga försvarsorganisationernas sätt att rekrytera och attrahera nya och unga medlemmar.

Medborgarnas engagemang har generellt förändrats de senaste åren. Traditionella och breda folkrörelseorganisationer får alltmer stå tillbaka för organisationer och nätverk som på ett mer flexibelt sätt är inriktade mer mot enskilda frågor. Det framgår också av de undersökningar som utredningen har tagit del av att frågor om

10 Utredningen har tagit del av Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1), undersökningen av sistaårselever på gymnasiet som Institutet för framtidsstudier genomförde för elfte gången år 1999, av undersökningen som Pliktutredningen låtit göra, av SOM-undersökningarnas rapport Det nya samhället (nr 24, år 1999) och av forskningsrapporter från Sköndalsinstitutet (sedan år 1997 en del av Ersta-Sköndal Högskola).

totalförsvar och säkerhetspolitik knappast är det primära intresseområdet för dagens ungdomar. Det samma gäller politik och partipolitik. Snarare verkar ungdomarnas samhällsengagemang riktas mot enskilda frågor, främst välfärdsfrågor som omsorg, sjukvård, utbildning, arbetslöshet men också miljöfrågor.

En intressant iakttagelse är att ungdomarna, trots en tendens mot ökande individualisering, ändå förefaller känna ett relativt stort socialt ansvar. Det tycks ha skapats en sorts ”solidarisk individualism” i samhället, för att låna en formulering från statsvetaren Bo Rothstein. Lars Svedberg, föreståndare för forskningsavdelningen vid Sköndalsinstitutet, beskriver förändringen i liknande termer. Utvecklingen går enligt Svedberg från ”organiserad kollektivism” till ”organiserad individualism”. Denna utveckling är viktig att beakta i diskussioner om folkrörelser, som traditionellt har setts som uttryck för kollektivt engagemang under lång tid.

Socialt kapital och medborgerligt engagemang

Bo Rothstein skriver om det inom samhällsvetenskapen aktuella begreppet ”socialt kapital” som ursprungligen fördes fram av den amerikanske statsvetaren Robert Putnam i början av 1990-talet.11Med socialt kapital menas normer om förtroende, tillit och nätverk av ömsesidighet mellan medborgarna. Ju mer människor engagerar sig och gör saker tillsammans i föreningar, nätverk och andra sammanslutningar, desto mer ökar det sociala kapitalet i samhället.

I ett samhälle med stort socialt kapital existerar samarbete mellan människor därför att var och en litar på att alla andra ställer upp. Därmed är det värt att engagera sig på olika sätt eftersom man inte är ensam om det. Omvänt kan ”sociala fällor” uppstå då människor väljer att inte engagera sig eftersom de inte litar på att andra gör det. Det är som Rothstein påpekar förvisso hjältemodigt men knappast meningsfullt att vara den ende som försvarar landet.

Måhända kan tänkandet om det sociala kapitalet också relateras till delar av samhället, t.ex. samhällsberedskapen. Sveriges samhälls-

11 Putman har studerat Italien och utvecklingen av landets regioner under en 20-årsperiod. Studien redovisas i boken Making democracy work

  • Civic traditions in modern Italy (1993).

Enligt studien är det sociala kapitalet, dvs. ömsesidiga och förtroendefulla relationer mellan människor, högre i regioner där människor engagerar sig i föreningsaktiviteter jämfört med regioner där de inte gör det. Putman ser också en tydlig relation mellan socialt kapital och ekonomisk tillväxt.

beredskap kan delvis sägas bygga på socialt kapital, eftersom en stor del av personalen i såväl fred som krig, vid sidan av pliktpersonal, består av frivilliga som engagerar sig för samhället. Människors engagemang kanaliseras då i första hand genom de frivilliga försvarsorganisationerna som, tillsammans med andra föreningar, bidrar till att öka det sociala kapitalet och stärka samhället.

Värderingar och attityder i samhället kan påverka medborgarnas vilja att engagera sig i frivillig försvarsverksamhet. Förändrade värderingar kan vara en orsak till att många frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilliga organisationer tappar medlemmar. När totalförsvaret nu förändras och de frivilliga försvarsorganisationerna söker nya roller och uppgifter blir det därför ännu viktigare att organisationerna har förmåga att rekrytera nya och unga medlemmar.

Det är viktigt att nyansera Putnams analys av det sociala kapitalet, inte minst därför att Putnam verkar i USA som på många sätt skiljer sig från Sverige. Putnam behandlar inte heller frågan om hur frivilligorganisationer, dvs. medborgarnas kanaler för engagemang, påverkas av förändringar i sina relationer med statsmakterna (se bl.a. kapitel 4).

Den svenska befolkningens medborgerliga engagemang i frivilligt arbete är i jämförelse med omvärlden stort, både i absoluta och relativa termer. Däremot finns det tendenser till vissa förändringar bland de aktiva. Forskning från Sköndalsinstitutet visar t.ex. att människors utbildningsnivå verkar bli en allt viktigare faktor för att förklara frivilligt engagemang. Sannolikheten förefaller vara högre för att högutbildade engagerar sig frivilligt än att lågutbildade gör det. Det bör också påpekas att minskande antal medlemmar inte nödvändigtvis är det samma som minskade frivilliginsatser. Forskningen visar också att de frivilliga insatserna i Sverige generellt inte har minskat, trots att medlemsantalen i ett stort antal frivilligorganisationer inom traditionella folkrörelseområden har minskat. En förklaring är att de medlemmar som är kvar har blivit mer aktiva.

Idealitet och ersättning

Det finns, enligt utredningens mening, en viktig aspekt på det frivilliga engagemanget och de ersättningar som utgår, nämligen

det faktum att sjukpenninggrundande inkomst (SGI) är beräkningsgrund för dagpenning som ersättning till frivilliga vid utbildning och vissa insatser (se kapitel 10). I dag motsvarar dagpenning 90 procent av SGI, som är fastställd till maximalt 7,5 basbelopp (basbeloppet för år 1999 är 36 400 kronor). Den maximala årsinkomsten blir 7,5 x 36 400 = 273 000 kronor, vilket motsvarar en månadslön på 22 750 kronor. Taket för ersättning blir 90 procent av detta, dvs. 20 475 kronor. Dagpenningen är år 2000 fastställd till maximalt 678 kronor per dag. Ersättningen till den enskilde frivillige varierar därför beroende på vad vederbörande tjänar, vilket framgår av figur 2.10.

Figur 2.10. Den enskildes ersättning i relation till inkomst

Som framgår av figuren förlorar enskilda som tjänar över taket för ersättning i praktiken ekonomiskt mer på att engagera sig. Detta skulle kunna antas medföra att sådana människor är mindre benägna att göra frivilliga insatser. Så är det emellertid inte.

Forskare vid Sköndalsinstitutet har bl.a. genomfört två stora undersökningar om medborgarnas frivilliga insatser i föreningslivet år 1992 och år 1998. Undersökningarna bygger på ett riksrepresentativt urval av befolkningen. Andelen tillfrågade som utfört

Ersättning som 90 % av SGI i relation till olika löner

13500

18000

20475 20475 20475 20475

0 5000 10000 15000 20000 25000 30000 35000 40000 45000

Ersättningsnivåer

Månadsl öner

Månadslön Ersättning

frivilligt arbete ökade från 48 procent år 1992 till 52 procent år 1998. Det är åldersgruppen 45

  • 59 år som är mest aktiv. Inom frivilliga försvarsorganisationer är frivilliginsatserna av samma omfattning år 1992 som år 1998 medan det år 1998 förefaller finnas tendenser till en liten ökning hos socialt inriktade organisationer (t.ex. föräldraföreningar eller kvinnoorganisationer).

Undersökningarna visar att faktorn utbildningsnivå är betydligt mer framträdande år 1998 jämfört med år 1992. Detta tyder på att högutbildade personer generellt är och blir allt mer benägna att göra frivilliga insatser än lågutbildade personer, trots att högutbildade med sannolikt högre inkomster måste vara ”mer ideella” än lågutbildade, enligt figuren ovan. Idealiteten förefaller således inte vara direkt relaterad till ersättningsnivåerna.

2.6.3. Enkäter om frivilligt engagemang

Styrelsen för psykologiskt försvar – Opinion 2000

Utredningen har i dialog med Styrelsen för psykologiskt försvar medverkat i myndighetens årliga undersökning om svenskarnas syn på samhället, säkerhetspolitiken, omvärlden och försvaret med några frågor som gäller inställningen till frivilligförsvaret och viljan att engagera sig. Frågornas utformning diskuterades också med Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04). Mer information om undersökningen finns i bilaga 5.

Till grund för studien ligger telefonintervjuer med ett representativt urval bosatta i Sverige i åldern 18 till 74 år. Totalt intervjuades 760 personer, vilka representerar 6.13 miljoner människor. Bortfallet uppgick i år till 37 procent. Intervjuerna genomfördes under perioden mellan den 4 och den 26 september 2000. För en fullständig redovisning av opinionsläget hänvisas till rapporten ”Opinion 2000” från Styrelsen för psykologiskt försvar.

Utredningen konstaterar att drygt hälften, 57 procent, av de tillfrågade anser att deras kunskaper om totalförsvaret är dåliga eller obefintliga, medan endast 3 procent betecknar dem som ”mycket goda”. Två tredjedelar, män oftare än kvinnor, kan namnge en eller flera av de cirka 40 frivilligorganisationer med inriktning mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete och social omvårdnad som ingick i undersökningen. Oftast nämns hemvärnet, Svenska Röda Korset och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. I övrigt ligger frekvenserna strax under 10 procent

(Rädda Barnen, Amnesty, Centralförbundet för Befälsutbildning, Sveriges Civilförsvarsförbund) eller lägre.

Endast 3 procent av de intervjuade uppger sig vara aktiva medlemmar i en frivilligorganisation med inriktning mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete och social omvårdnad. Däremot kan 57 procent av dem som i dag inte är medlemmar tänka sig att engagera sig, och då främst inom området befolkningsskydd och räddningstjänst.

38 procent svarar att det militära försvarets viktigaste huvuduppgift är deltagande i internationella fredsfrämjande insatser. Därefter följer, i prioritetsordning, uppgiften att freda våra gränser mot illegala intrång, att stödja det civila samhällets förmåga att klara av svåra påfrestningar i fred och att möta ett väpnat angrepp mot vårt land. 41 procent svarar ”Ja absolut” eller ”ja kanske” på frågan om de kan tänka sig att ställa upp som frivillig i en fredsfrämjande FN-insats någonstans i världen.

38 procent framhåller att resurserna inom det civila försvaret bör läggas på att i fred kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga samhällsstörningar, större olyckor och katastrofer. Därefter följer, i prioritetsordning, att i händelse av väpnat angrepp mot vårt land trygga den livsnödvändiga försörjningen, förmågan att bidra till fred och säkerhet i vår omvärld, dvs. internationella insatser, och att stödja det militära försvaret.

Totalförsvarets pliktverk – undersökning bland mönstrande

Det årliga värnpliktsuttaget har de senaste åren minskat stadigt, även om nästan 50 000 ungdomar fortfarande mönstrar varje år. I samband med mönstringen får de information om totalförsvaret. Det är viktigt att på olika sätt försöka fånga upp de mönstrande som inte tas ut till värnplikt, bl.a. som potentiella medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer.

Det är här intressant och viktigt att undersöka vilken kunskap om frivillig försvarsverksamhet som de mönstrande har och i vilken utsträckning de är benägna att engagera sig i någon frivillig försvarsorganisation. Utredningen har därför låtit Totalförsvarets pliktverk distribuera samma frågor som inkluderades i Styrelsen för psykologiskt försvars årliga undersökning till mönstrande vid Totalförsvarets pliktverks fem regionkontor. Sammanlagt har

undersökningen omfattat drygt 530 personer. Mer information om undersökningen finns i bilaga 5.

Resultaten från denna undersökning stöder i huvudsak resultaten från undersökningen från Styrelsen för psykologiskt försvar. Ett undantag är att andelen som svarar ”ja absolut” och ”ja kanske” på frågan om de kan tänka sig att delta i fredsfrämjande insatser, är något högre. Det är också något fler som kan namnge en eller flera av de cirka 40 frivilligorganisationer med inriktning mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete och social omvårdnad som ingick i undersökningen. Oftast nämns Rädda Barnen, hemvärnet, Amnesty och Svenska Röda Korset.

Även här är det mycket få som i dag är medlemmar i någon sådan frivilligorganisation. De som kan tänka sig att engagera sig vill helst göra det inom befolkningsskydd och räddningstjänst, följt av vapenträning. Drygt hälften anser sig ha ”ganska dåliga” eller ”mycket dåliga” kunskaper om totalförsvaret.

3. Frivilligheten och samhällsberedskapen

3.1. Sammandrag

Det är nödvändigt att i framtiden anlägga en helhetssyn på säkerhetsfrågorna och att planera och vidta åtgärder utan hänsyn till en svårbestämd gräns mellan fred och krigstillstånd. Att anpassa den frivilliga försvarsverksamheten till dessa nya förhållanden är angeläget.

Behovet av frivilliga i samhällsberedskapen behöver tydliggöras, liksom gränsdragningen i förhållande till det ansvar som beredskapsansvariga myndigheter har. Det gäller även vilka konkreta uppgifter i fred och krig som skall kunna lösas av medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer. Dessa organisationers roll och status i totalförsvaret behöver stärkas och konkretiseras om frivilligförsvaret skall kunna rekrytera och engagera lämpliga medborgare.

Det krävs ändringar i definitioner, författningar, styr- och samordningsprinciper samt finansieringssystem om frivilligförsvaret skall kunna bli en värdefull komponent i det nya totalförsvaret.

3.2. Övergripande slutsatser om förändringsbehov

Av den granskning av frivilligverksamhet med anknytning till totalförsvarssektorn som har gjorts under utredningsarbetet kan några övergripande slutsatser dras. De speglar de områden där det finns eller kan uppstå behov av förändringar som skulle kunna ge bättre förutsättningar för den frivilliga verksamheten i framtidens totalförsvar.

En första slutsats är att den svenska frivilligrörelsens betydelse ofta framhålls av riksdag, regering och ledande företrädare för olika statliga myndigheter och andra samhällsorgan. Det gäller inte minst dagens frivilliga försvarsorganisationer och hemvärnet. Varje

år lämnas också avsevärda skattefinansierade bidrag till denna sektor. Det stärker tesen att de frivilliga försvarsorganisationerna och hemvärnet gör en viktig samhällsinsats, men det är svårt att värdera om avvägningen mellan offentliga satsningar och frivilliga insatser är i balans.

En andra slutsats är att uttalanden om de frivilliga försvarsorganisationernas stora betydelse inte alltid har omsatts i konkreta uppgifter som de skall lösa för olika kommuner och statliga myndigheter. Utan tydliga mål och uppdrag blir också mål- och resultatuppföljningen mera inriktad på formella redovisningar än den försvarseffekt i samhället som frivillig totalförsvarsverksamhet bidrar till.

En tredje slutsats är att statsmakterna måste ha och ta ett övergripande ansvar för totalförsvarets utveckling och samhällets beredskap. Det regelverk som styr verksamheten upplevs på många håll som otidsenligt. Det behöver nu anpassas bl.a. till ett vidgat säkerhetsbegrepp.

En fjärde slutsats är att reglerna för att ge statligt och kommunalt stöd till frivilliga organisationer inom totalförsvaret gör att organisationernas struktur och profilering i vissa fall styrs mera av regelverk och stödformer än målen för verksamheten. Exempelvis har vissa organisationer överfört sin ungdomsverksamhet till fristående organisationer för att ungdomssatsningen skall kunna få särskilt statligt stöd. Reglerna för kommunala beredskapsmedel nämner i dag inte frivillig försvarsverksamhet, men en del av verksamheten finansieras ändå med sådana medel. Detta försvårar överblicken över vilka offentliga bidrag som egentligen går till området frivillig totalförsvarsverksamhet.

En femte slutsats är att frivilligförsvarets status bör stärkas och att dess roll som folkrörelse bör bevaras. Verksamheten måste på olika sätt ges ett tydligt stöd av berörda samhällsorgan men den måste också i framtiden främst bygga på det ideella engagemanget hos medlemmarna och deras vilja att utveckla den egna organisationen. Ekonomiskt stöd från statliga myndigheter och kommuner får inte bli så dominerande att organisationerna blir det som de offentliga bidragen gör dem till.

En sjätte slutsats är att den frivilliga totalförsvarsverksamheten inte får fastna i sina traditionella roller. Det finns inom flera organisationer i dag tydliga tecken på att det som organisationerna en gång bildades för inte längre upplevs som tillräckligt meningsfullt. Det leder bl.a. till svårigheter att behålla gamla och rekrytera

nya medlemmar. Samtidigt finns det ett stort antal medborgare som engagerar sig i eller stödjer frivilligorganisationer som ligger utanför den krets som i dag definieras som frivilliga försvarsorganisationer eller hemvärn. Dessa organisationer bedriver ofta verksamhet som har stor betydelse för individens och samhällets skydd och säkerhet eller för att skapa förståelse för och förankra totalförsvarstanken bland breda medborgargrupper. Det förefaller alltså alltjämt vara möjligt att utveckla ett starkt ideellt engagemang om verksamheten uppfattas som angelägen och meningsfull.

En sjunde slutsats är att totalförsvarsbegreppet enligt nu gällande definition bör vidgas. De framtida uppgifterna rör såväl lokala som nationella och internationella säkerhetsproblem. Det som upplevs som säkerhetsproblem i den lokala miljön eller förhållanden som vädjar till människors solidaritetskänsla är frågor, som engagerar breda befolkningsgrupper och olika generationer. Värderingsförändringar i samhället måste beaktas i detta sammanhang. Det bör påverka utformningen av en ny definition av både totalförsvar och frivillig totalförsvarsverksamhet.

En åttonde slutsats är att säkerhets- och beredskapsarbetet i samhället måste ha en stark lokal förankring. Ansvar och befogenheter måste föras långt ut i organisationen för att inte initiativkraft och engagemang skall kvävas. Beredskapen i samhället måste byggas nerifrån.

En nionde slutsats är att de frivilliga försvarsorganisationerna alltjämt bör besätta befattningar i det militära respektive det civila försvarets beredskapsorganisation, om organisationerna kan erbjuda personal med rätt kompetens. Samtidigt som respektive organisation naturligtvis skall ha ansvar för sin egen verksamhet och sina medlemmars kompetensutveckling behöver samarbetsformerna utvecklas mellan organisationer, ansvariga kommuner och statliga myndigheter.

En tionde slutsats är att det är ett stort antal frivilligorganisationer som bedriver verksamhet som berör totalförsvarssektorn. Det försvårar för kommuner och statliga myndigheter att effektivt samverka med och utnyttja frivilligrörelsen. En viss konkurrens mellan de olika organisationerna kan vara berikande, men fler gemensamma aktiviteter och kursutbud samt samordnat administrativt stöd bör kunna leda till en mer kostnadseffektiv verksamhet. Frivilligorganisationerna inom totalförsvaret behöver

skapa gemensamma samordningsorgan på lokal, regional och central nivå.

Dessa övergripande slutsatser grupperar sig kring frågeställningar som berör

samhällets attityder till frivillig totalförsvarsverksamhet, frivilligförsvarets uppgifter, gränsdragningen mellan myndigheters ansvar och de frivilligas medverkan, former för samordning och samarbete, rekrytering och kompetensutveckling, det offentliga stödet till frivilligförsvaret och regelverk, definitioner och begrepp som påverkar frivilligförsvaret.

Utredningen utvecklar dessa frågeställningar i det följande.

3.3. Nya förutsättningar för framtidens frivilliga totalförsvarsverksamhet

3.3.1. Attityder till frivilliga försvarsorganisationer

Frivillig försvarsverksamhet har sedan länge utgjort en betydande del av vårt totalförsvar. Frivilligorganisationerna med sin kompetens inom skilda samhällsområden och sin breda geografiska spridning och lokalkännedom har bidragit till en både bred och djup folkförankring av totalförsvaret, samtidigt som de också har haft en viktig roll i att säkra totalförsvarets tillgång till personal.

Dagens frivilliga försvarsorganisationer uppstod främst före och under andra världskriget som ideella folkrörelser. En särställning enligt dagens regelverk har hemvärnet som bemannas av frivilliga utan att för den skull hänföras till kretsen av frivilliga försvarsorganisationer. Enligt hemvärnsförordningen (1997:146) är hemvärnet en del av Försvarsmakten.

Frivilligorganisationers verksamhet bygger i allmänhet på medlemmarnas egna insatser och de beslut som medlemmarna fattar. Det finns ett visst samarbete mellan olika organisationer men i huvudsak arbetar de fristående från varandra. Några frivilliga försvarsorganisationer har liksom hemvärnet en stark anknytning till det militära försvaret. Andra arbetar huvudsakligen åt det civila försvaret medan ytterligare andra löser uppgifter för både militärt

och civilt försvar. I den ominriktning som nu inletts inom totalförsvaret söker många frivilligorganisationer en ny roll, som är anpassad till behoven av en framtida samhällsberedskap mot olika typer av hot och påfrestningar.

Det finns tecken på att vissa av de nuvarande frivilliga försvarsorganisationernas medlemmar börjar ifrågasätta varför man skall engagera sig frivilligt, när det inte längre finns något uppenbart militärt hot mot Sverige. Många av dagens frivilliga försvarsorganisationer har minskat i antal medlemmar de senaste åren. Tendenserna märks tydligt även inom hemvärnet, där Försvarsmakten i augusti 2000 lämnade alarmerande rapporter om en kraftig medlemsminskning.

Ett minskande medlemsantal påverkar frivilligförsvarets möjligheter att spela en framträdande roll i framtidens totalförsvar. Utredningen konstaterar samtidigt, som framgår av kapitel 2, att minskande medlemsantal inte nödvändigtvis är det samma som minskat frivilligt engagemang i samhället. Att skapa motivation för ett fortsatt aktivt engagemang för och inom frivilligrörelsen blir således en allt viktigare uppgift för alla som har ansvar för eller engagerar sig för totalförsvaret. Det är ett pedagogiskt problem att hos den breda allmänheten skapa förståelse för att andra hot och risker än ett militärt angrepp motiverar att den enskilde medborgaren engagerar sig i frivilligförsvaret. Det är en uppgift som tar tid och vars betydelse inte får underskattas.

Många frivilliga försvarsorganisationer är i dag medvetna om dels att höjd beredskap, krigsfara och krig inte längre kan vara alla frivilliga försvarsorganisationers huvudsakliga eller enda verksamhetsområde, dels att de konkurrerar med såväl andra organisationer som en mängd andra aktörer om människors fritid. Det här påverkar förutsättningarna för de frivilliga försvarsorganisationerna. Tidigare behov kan komma att minska och/eller formuleras om. Samtidigt uppstår nya behov av frivilliga som resurs i samhällsberedskapen i såväl fred som krig.

Att anpassa den frivilliga försvarsverksamheten till dessa nya förhållanden är angeläget. Dess roll och status i totalförsvaret behöver stärkas och konkretiseras. Detta ställer enligt organisationerna själva helt andra och nya krav på rekryteringen, eftersom de frivilliga försvarsorganisationerna och deras verksamheter måste upplevas som intressanta och meningsfulla, även i djupaste fredstid. Annars väljer människor att inte engagera sig. För att

knyta an till kapitel 2 kan man säga att det sociala kapitalet i samhället då riskerar att krympa.

3.3.2. Vidgade uppgifter

De senaste årens beslut av riksdag och regering om det civila och det militära försvaret har förändrat inriktningen. Säkerhetsbegreppet har vidgats och säkerhetsarbetet i samhället måste numera i allt högre utsträckning omfatta både den offentliga kommunala och statliga och privata sektorn på det nationella planet samt ta hänsyn till det ökande internationella samarbetet.

Säkerhetsarbetet innehåller allt från förebyggande arbete för att skapa robusta samhällsfunktioner till beredskap att direkt kunna ingripa för att begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom om olyckan eller krisen ändå inträffar. Det övergripande målet måste vara att minska samhällets sårbarhet och att skapa och vidmakthålla en beredskap som gör att ledningen på regeringsnivå och alla underliggande ledningsnivåer med orubbat förtroende – internt och externt – kan hantera uppkommande extraordinära situationer med tillgängliga resurser. Det måste således finnas aktuell kunskap om hot och risker som samhället och människorna är utsatta för i både fred och krig.

Även med ett omfattande säkerhetsarbete kommer det att finnas kvarstående hot och risker som inte hunnit eller kunnat förebyggas eller som är under uppsegling på grund av samhällsutvecklingen. Det bör därför vara självklart att totalförsvarets resurser inklusive frivillig totalförsvarsverksamhet, oberoende av organisatorisk hemvist, tas i anspråk för att åtgärda sådana brister i samhällets skydd och säkerhet. Det är med det perspektivet som frivilligförsvaret, i samarbete med beredskapsansvariga instanser på lokal, regional och central nivå, bör söka sina framtida uppgifter i samhällsberedskapen.

3.3.3. Ändrade definitioner och begrepp

Enligt direktiven skall utredningen lämna förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret. Det finns i föregående mening åtminstone två begrepp vars innebörd behöver tydliggöras som en följd av samhällsutvecklingen och den förändrade inriktningen av militärt

och civilt försvar, nämligen ”frivillig försvarsverksamhet” och ”totalförsvaret”. Den här problematiken gäller även andra grundläggande begrepp som nu används inom totalförsvarsområdet.

Det är viktigt att de begrepp som används inte kan misstolkas. Mot bakgrund av en förändrad hotbild, en ökad sårbarhet i väsentliga samhällsfunktioner och behovet av en utvecklad omvärldsanalys som skall klarlägga hur samhället kan förebygga och hantera hot och risker i hela skalan från fred till krig, är det nödvändigt att ange vilka definitioner, begrepp, avgränsningar m.m. som har utnyttjats i utredningsarbetet. Även om det kan tyckas ligga utanför det egentliga uppdraget har utredningen bedömt att en tillämpning av den begreppsapparat som används här skulle underlätta förståelsen för samt styrningen och ledningen av myndigheter och frivilligorganisationer som har uppgifter inom totalförsvaret.

Utredningen anser att det finns behov av att se över begreppet totalförsvar och definitionen av det i bl.a. lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. Begreppet totalförsvar bör, enligt utredningens uppfattning, få en utvidgad betydelse så att totalförsvarets resurser skulle kunna utnyttjas för att förbereda och hantera uppgifter längs hela hotskalan från extraordinära situationer i fred till och med krigsfara och krig. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04) har bl.a. till uppgift att behandla denna fråga.

Frivilligverksamhet för totalförsvaret

Inledningsvis i kapitel 2 presenteras den i dag gällande definitionen av frivillig försvarsverksamhet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet. Förordningens 1 § lyder: ”Med frivillig försvarsverksamhet avses i denna förordning verksamhet som främjar totalförsvaret och som omfattar försvarsupplysning samt rekrytering och utbildning av frivilliga för uppgifter inom totalförsvaret.”

När frivilligförsvaret skapades såg samhället annorlunda ut. Det stora hotet, som dominerade försvarsplaneringen, var ett militärt angrepp mot Sverige. Det militära försvaret skulle dimensioneras för att möta detta hot och det civila försvaret skulle dels stödja Krigsmakten/Försvarsmakten, dels skydda det civila samhället under krigsfara och krig

Mot bakgrund av den förändrade hotbilden, som numer sträcker sig från miljörisker och naturkatastrofer via kriminalitet, terrorism och mindre konflikter till väpnade angrepp, har utredningen sökt finna nya definitioner av begreppen frivillig försvarsverksamhet och frivillig försvarsorganisation. De nya definitionerna bör kunna utnyttjas oberoende av hur statsmakterna i framtiden definierar begreppet totalförsvar. Utredningen har bedömt att följande definitioner uppfyller detta krav.

Figur 3.1. Nya definitioner av begreppen frivillig försvarsverksamhet och frivillig försvarsorganisation

Frivilligverksamhet för totalförsvaret

Ett frivilligt, medborgerligt engagemang för att dels främja totalförsvaret,

dels skapa, vidmakthålla och utveckla samhällets förmåga att förebygga och minska skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom, dels kunna

medverka vid extraordinära situationer i fred och krig.

Frivilliga totalförsvarsorganisationer

är demokratiskt styrda, rikstäckande organisationer som med statsmakternas stöd bedriver frivilligverksamhet av betydelse för samhällsberedskapen och för totalförsvaret. De hänförs till någon av

undergrupperna Frivillig bemanningsorganisation eller Frivillig

främjandeorganisation.

Frivilliga bemanningsorganisationer

stärker genom direkta insatser samhällsberedskapen och kan tillgodose

behöriga statliga myndigheters och/eller kommuners behov av personal vid extraordinära situationer. De främjar och stödjer samhällsberedskapen

och totalförsvaret genom information om samhällets säkerhet och

beredskap samt totalförsvar och insatser för totalförsvarets folkliga

förankring.

Frivilliga främjandeorganisationer

främjar och stödjer samhällsberedskapen och totalförsvaret genom information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och

insatser för totalförsvarets folkliga förankring.

I det följande används även begreppen frivilligförsvar och frivillig försvarsverksamhet med samma innebörd som frivilligverksamhet för totalförsvaret.

Den nya definitionen av frivilligverksamhet för totalförsvaret bör utmynna i en ny förordning om frivillig totalförsvarsverksamhet. Förslag om detta och övriga ändringar som bör göras i författningar som inverkar på den frivilliga totalförsvarsverksamheten behandlas ytterligare i kapitel 12.

Särskilda händelser, svåra påfrestningar och svåra samhällsstörningar

Två begrepp, ”svår påfrestning” och ”svåra samhällsstörningar”, har hittills ofta använts i diskussioner om samhällsberedskap m.m. Dessa begrepp relateras i regel till situationer som inte innebär krigsfara och krig.

I rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i fred konstateras att begreppet svår påfrestning varken kan eller bör definieras, men att det betecknar ett tillstånd snarare än en händelse. I rapporten konstaterar man också att det inte är rimligt att dra en skarp gräns mellan vad som är en svår påfrestning och vad som inte är det. Orsaken uppges vara att samhället ändå skall ha en sådan beredskap att alla typer av händelser i fred kan hanteras.

Begreppet svår påfrestning används trots detta i lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap för att beskriva när totalförsvarsresurser får tas i anspråk i fred. I regeringens skrivelse (1998/99:33) Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred anförs att beredskapen mot svåra påfrestningar grundas dels på förebyggande åtgärder för att minimera risker, dels på åtgärder för att hantera svåra påfrestningar om de inträffar.

Begreppet ”särskild händelse” används av Svenska Kommunförbundet, i många kommuners ledningsplaner och av ett antal länsstyrelser med följande innebörd.

”Med särskild händelse avses en situation med omfattande hot mot mänskliga värden, egendom och miljö och när följande punkter uppfylls:

akuta behov av beslut, flera verksamhetsområden berörs, stort behov av samordning av kommunala åtgärder,

stort informationsbehov till kommunanställda och kommuninvånare, stort samverkansbehov med andra myndigheter och organisationer.”

Några exempel på särskilda händelser under 1990-talet är utrymningen i samband med befarat ammoniakutsläpp i Kävlinge år 1996, snöovädret i Gävle år 1998 och översvämningarna i Västernorrland, Värmland och Västra Götaland under sommaren och hösten år 2000.

Någon särskild avgränsning mellan fredstida händelser respektive krigsfara och krig framgår inte av definitionen, men begreppet torde från början ha avsett händelser i fredstid. Enligt utredningens tolkning av ovanstående punktsatser skulle begreppet mycket väl kunna omfatta både sådana situationer i fred som inte kan hanteras med stöd av exempelvis räddningstjänstlagen (1986:1102) eller polislagen (1984:387), och situationer i krigsfara och krig då beredskapslagarna har satts i tillämpning.

Användningen av begreppet särskild händelse i den kommunala planeringen bygger på att det enligt kommunallagen (1991:900) finns ett antal möjligheter för kommuner att anpassa sin normala organisation om det uppstår speciella krav. Svenska Kommunförbundet och Överstyrelsen för civil beredskap pekar på fyra sådana anpassade ledningsmodeller i skriften Kommunens ledning vid kriser, nämligen

inrättande av krisutskott (Utskottsmodellen), delegering av beslutanderätt (Delegeringsmodellen), delegering i brådskande fall (Brådskandemodellen) och kommunstyrelsen eller en särskild krisledningsnämnd som krisledningsorgan (Kommunstyrelsemodellen).

Det är för närvarande inte möjligt att ge kommunstyrelsen generella mandat att agera även om den enligt 6 kap. 1 § kommunallagen har ansvaret ”att leda och samordna förvaltningen av kommunens eller landstingets angelägenheter och ha uppsikt över övriga nämnders verksamhet.” Det är kommunfullmäktige som enligt 3 kap. 9 § ”beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen eller landstinget.”

Kommunfullmäktige kan emellertid i förväg fatta beslut om vilket verksamhetsansvar och vilka beslutsbefogenheter som kommunstyrelsen skall ha när av fullmäktige särskilt angivna förut-

sättningar gäller. Det är därför, konstaterar Svenska Kommunförbundet och Överstyrelsen för civil beredskap, upp till varje kommun att analysera vilka händelser som skulle kunna inträffa och sedan ange ansvar och befogenheter i kommunstyrelsens reglemente.

Överstyrelsen för civil beredskap anser att kommunens ledningsorganisation måste anpassas vid en särskild händelse, för att svara mot kraven på omedelbart agerande, uthållighet och samordning av åtgärder (t.ex. information). I många mindre kommuner med enkel organisation kan detta ske genom att kommunallagens bestämmelser om delegering utnyttjas. I medelstora och stora kommuner är den lämpligaste lösningen, enligt Överstyrelsen för civil beredskap, att kommunfullmäktige beslutar att kommunstyrelsen eller annat centralt politikerorgan tar över erforderlig beslutanderätt från andra nämnder när vissa kriterier är uppfyllda. Svenska Kommunförbundet har i juni 1999 hemställt hos regeringen (Justitiedepartementet) att kommunernas kompetens och befogenheter i detta avseende skall klarläggas genom lagändring. Utredningen delar denna uppfattning.

Extraordinära situationer

Om samhällsberedskapen skall diskuteras och konkretiseras utifrån en helhetssyn bör man använda begrepp som inte kan misstolkas och som helst kan tillämpas konsekvent såväl vid förberedelser som i operativa insatser i hela hotskalan från fred till och med krig. Utredningen har funnit att de begrepp som har kommenterats ovan inte fyller dessa anspråk. För sin fortsatta diskussion har utredningen valt att använda begreppet ”extraordinär situation”. Begreppet täcker, enligt utredningens uppfattning, även de hotsituationer där det kan komma att krävas extraordinära insatser för att förstärka samhällets ordinarie insatsberedskap.

Totalförsvar

”Totalförsvar” är ett grundläggande begrepp i samhällsberedskapen. Enligt gällande definitioner är totalförsvar ingen organisation, utan en verksamhet som består av militärt försvar och civilt försvar. Med en vidgad syn på hot och risker och med en tydlig ambition från statsmakternas sida att ta totalförsvarsresurser

i anspråk vid sådana händelser där samhällets ordinarie resurser snabbt behöver förstärkas, är det logiskt att pröva om totalförsvarsbegreppet borde kunna ges en vidare innebörd än för närvarande.

Utredningen har använt följande definition för sina överväganden och förslag.

Figur 3.2. Ny definition av begreppet totalförsvar

Framtidens totalförsvarsbegrepp

I fred: Verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig och för att kunna hantera extraordinära situationer som antingen allvarligt hotar demokratins grundfunktioner och vitala riksintressen, eller som kräver en snabb och myndighetsövergripande samordning för att begränsa risker för omfattande skadeverkningar på liv, hälsa, miljö eller egendom. Totalförsvarsresurser skall utformas så att de kan användas·

mot väpnat angrepp,· för hävdande av svenskt territorium,· vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser för fred och humanitärt bistånd,· för att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar extraordinära situationer.

Under högsta beredskap: All samhällsverksamhet som då skall bedrivas.

De kursiva textavsnitten är utredningens tillägg till nuvarande definition i 1 och 2 §§ lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. De överstrukna textavsnitten är sådana som kan utgå eller ersättas. Vanlig text är nuvarande lydelse.

3.4. Förhållandet mellan frivillig försvarsverksamhet och myndigheters ansvar

I de föregående avsnitten har utredningen funnit att frivillig medverkan i totalförsvaret kommer att vara viktig för samhällets förmåga att kunna förebygga och hantera extraordinära situationer, i fred och under höjd beredskap. Därför är det viktigt att klargöra vad de frivilliga försvarsorganisationerna kan göra samt att ge dem en tydlig roll i framtidens samhällsberedskap och totalförsvar.

Samtidigt måste gränsdragningen i förhållande till myndigheternas ansvar vara entydig.

Frivilligförsvaret bör ha förutsättningar att utvecklas till en av de tre grundpelare som samhällsberedskapen vilar på vid sidan av det militära försvaret och det civila försvaret. Dessa båda är myndighetsstyrda, den tredje – frivilligförsvaret – styrs av demokratiska organisationer, som ställer sina tjänster till förfogande på ideella grunder. Det utesluter inte att frivilligförsvaret alltjämt blir en viktig aktör för både militärt och civilt försvar, när det gäller deras personal- och kompetensförsörjning.

Den myndighet som har angivit det största behovet av frivilliga är Försvarsmakten. I myndighetens krigsorganisation, som till stor del bemannas med sådan personal, ingår hemvärnsförband som den största gruppen men frivilliga har viktiga befattningar också i många andra förband.

De frivilliga som tas i anspråk för sådana förband tecknar någon form av avtal med Försvarsmakten samtidigt som de skall vara medlemmar i en frivillig försvarsorganisation

  • med ett viktigt undantag. De hemvärnsmän som rekryteras till hemvärnsförbanden och som inte kommer från någon av dagens s.k. avtalsorganisationer har inget krav på sådant medlemskap i en frivillig försvarsorganisation. Utredningen har konstaterat att detta har varit en källa till irritation mellan olika aktörer.

De frivilliga försvarsorganisationerna, inklusive ”hemvärnsrörelsen” (se avsnitt 3.4.5), kan bli en viktig resurs även inom andra delar av Försvarsmaktens organisation. I den krigsorganisation som Försvarsmakten kommer att organisera finns sannolikt många befattningar som skulle kunna besättas av frivilliga. Det finns också personalkategorier, som kan bli volymmässigt kritiska, om exempelvis de internationella insatserna blir omfattande och långvariga. Här skulle frivilliga totalförsvarsorganisationer kunna bli en resurs, som vid behov tillhandahåller personal med rätt kompetens som tecknar avtal om tjänstgöring.

Den politiska inriktningen är att i ökad grad utnyttja militära enheter i den fredstida civila samhällsberedskapen. Försvarsmakten kommer även fortsättningsvis att vara beroende av stöd från det civila samhället. Utredningen har därför funnit det nödvändigt att precisera skiljelinjen mellan verksamhet som de frivilliga totalförsvarsorganisationerna bedriver på ideell grund, och de åtaganden som en del av medlemmarna ikläder sig, då de tecknar avtal om

tjänstgöring i olika myndigheters krigs-, beredskaps- eller utbildningsorganisationer.

3.4.1. Nationella skyddsstyrkor

Regeringen föreslår i proposition (1999/2000:30) Det nya försvaret, att nationella skyddsstyrkor bör organiseras för att skydda lokalbefolkning och infrastruktur samt stödja de operativt rörliga förbanden. Skyddsstyrkorna, som skall kunna tillväxa efter beslut, föreslås omfatta bl.a. norrlandsjägarbataljoner, markstridsbataljoner, marina basskyddsbataljoner, marina bevakningsbataljoner och delar av hemvärnet.

Försvarsutskottet stödjer regeringens uppfattning i betänkandet (1999/2000:FöU02) Det nya försvaret, men efterlyser samtidigt fördjupat underlag om skyddsstyrkornas organisation, uthållighet och personalförsörjning.

De nationella skyddsstyrkorna är en del av insatsorganisationen och är avsedda att lösa uppgifter inom landets gränser. De skall ha förmåga att tillsammans med de operativa insatsförbanden försvara Sverige mot väpnat angrepp, medverka vid hävdandet av vår territoriella integritet och stärka det svenska samhället.

Det innebär vid försvar mot väpnat angrepp, att skyddsstyrkorna skall ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål. Styrkorna skall vidare ha hög beredskap att bevaka viktiga objekt mot insats av sabotagestyrkor. Detta förutsätts ske redan utifrån dagens läge. För att erhålla större uthållig ledning förstärks organisationen med reservofficerare, hemvärnsförband samt personal ur de frivilliga försvarsorganisationerna.

De frivilliga försvarsorganisationerna kommer att ha en viktig roll för personalförsörjningen. Ett antal befattningar kommer att bemannas av de så kallade avtalsorganisationerna, Detta gäller framför allt i hemvärnsförbanden men också i övrigt i t.ex. militärdistriktsstaber och förstärkningsdelar för ledning. För att täcka behoven kan fler av dagens frivilligorganisationer få ansvar att bemanna i förbanden och därmed bli avtalsorganisationer. De frivilliga försvarsorganisationerna har också en viktig roll som instruktörer i samband med återtagning av förbanden.

För att klara en återtagning erfordras att befälskadern genomför utbildning. Denna kan ske som frivilligutbildning eller obligatorisk utbildning enligt pliktlagarna. Det krävs någon form av årlig utbildning med befälskadern. Utbildningen kan genomföras i frivillig form genom att frivilligorganisationerna utnyttjas. Frivilligorganisationernas uppgift är att förse de nationella skyddsstyrkorna med eroderlig avtalspersonal främst av typen förplägnad, ledning, samband, transport och sjukvård.

En utredning inom Försvarsmakten om de nationella skyddsstyrkorna presenterades i början av februari 2001.

3.4.2. Hemvärnet – krigsförband bemannat av frivilliga

Hemvärnet består av allmänt hemvärn och driftvärn. Det allmänna hemvärnet bildades år 1940 och driftvärnet inrättades år 1945. Både det allmänna hemvärnet och driftvärnet bemannas på frivillig väg, men hemvärnet definieras ändå inte som en frivillig försvarsorganisation enligt förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet, utan regleras i hemvärnsförordningen (1997:146). Hemvärnet ingår enligt denna förordning i Försvarsmakten.

Hemvärnets uppgifter

Med sin höga tillgänglighet och stora spridning över landet är hemvärnet en viktig del av det territoriella försvaret.

Hemvärnets huvudsakliga uppgifter är bl.a. att

bevaka och skydda viktig infrastruktur inom totalförsvaret (t.ex. krigsviktiga anläggningar, kommunikationer och ledningssystem), bevaka och skydda viktiga anläggningar vid flygets och marinens baser samt prioriterade ammunitions- och mobiliseringsförråd mot sabotage och medverka i ytövervakning.

För hemvärn med marina uppgifter tillkommer spaning och sjötransporter i skärgården samt skydd av marina förband. Utöver ovanstående uppgifter skall hemvärnspersonal också kunna medverka i försvarsupplysning, rekrytering och i samhällets räddningstjänst.

Enligt det senaste försvarsbeslutet1 har hemvärnet tilldelats en viktig roll i framtidens totalförsvar. I enlighet med detta beslut är inriktningen att det allmänna hemvärnet från den 1 oktober år 2000 skall organiseras i cirka 170 bataljoner, inkluderande cirka 700 kompanier och cirka 2 000 plutoner. Plutonerna skall vara standardiserade medan bataljoner och kompanier skall kunna utformas olika beroende på lokala och regionala förutsättningar.

Allmänna hemvärnet

  • i dag och i framtiden

Hemvärnet, allmänna hemvärnet och driftvärnet, omfattar år 2000 cirka 72 000 personer. Målet är att vara 90 000 personer år 2004 med möjlighet att växa till 125 000 inom ett år efter beslut. Omkring 15 000 av de 72 000 kommer från åtta2 frivilliga försvarsorganisationer, nämligen Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sjövärnskårernas Riksförbund, Svenska Brukshundklubben, Svenska Röda Korset och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. Frivilligorganisationerna ansvarar för rekrytering och utbildning av personer som sedan via avtal med Försvarsmakten krigsplaceras i hemvärnet. I hemvärnet ingår också hemvärn med marina uppgifter, totalt cirka 4 000 personer.

Utöver avtalspersonalen från de frivilliga försvarsorganisationerna finns det fyra kategorier hemvärnspersonal, nämligen

ordinarie hemvärnsman (krigsplacerad i hemvärnet), extra hemvärnsman (krigsplacerad på annan befattning i totalförsvaret men placerad i hemvärnet tills vederbörande kallas in för tjänstgöring i sin krigsbefattning), hemvärnsveteran (skall ha fyllt 63 år och ha tjänstgjort minst 10 år som hemvärnsman eller avtalspersonal) och hemvärnsmusiker.

Varje ordinarie och extra hemvärnsman skriver kontrakt med en militärdistriktsstab.

1 Proposition 1999/2000:30 Den nya försvaret, utskottsbetänkande 1999/2000:FöU02 Det nya försvaret, riksdagsskrivelse 1999/2000:168.2 Från och med den 1 januari 2001 tillkommer Sjövärnskårernas Riksförbund som en åttonde avtalsorganisation, enligt beslut av Försvarsmaktens grundorganisationsledning den 5 september 2000 (dnr 16 137:71705). Genom beslutet kan Försvarsmakten ge Sjövärnskårernas Riksförbund i uppgift att rekrytera och utbilda personal för Försvarsmaktens behov. Den utbildade personalen kan sedan teckna avtal med Försvarsmakten.

I det allmänna hemvärnet ingår i dag både hemvärnsmän med kontrakt och avtalspersonal från frivilliga försvarsorganisationer.

Driftvärnet – i dag och i framtiden

Inom driftvärnet är läget för närvarande mer oklart. Enligt gällande hemvärnsförordning (1997:146) meddelar Försvarsmakten tillstånd för myndigheter och företag att organisera driftvärn. I dag har driftvärnet minskat kraftigt i omfattning och endast ett fåtal myndigheter har kvar sin driftvärnsorganisation. Driftvärnets huvuduppgift är att skydda egna anläggningar och verksamheter mot sabotage.

Några statliga myndigheter har enligt uppgift till utredningen försökt anpassa sina respektive driftvärn till att vara en resurs i fredstid. Varje myndighet, företag och organisation som skall delta i totalförsvarsförberedelserna borde var och en inom sina respektive ansvars- och verksamhetsområden nu överväga vilken inriktning och omfattning som driftvärnet bör ha. Utgångspunkt för en sådan omprövning bör vara den breddade hot- och riskbilden och den helhetssyn på säkerhetsarbetet som bör tillämpas i framtiden.

Personal i allmänna hemvärnet och driftvärnet – tillgång och behov

Intresset för att tjänstgöra i hemvärnet har minskat under 1990talet totalt sett. Det har samtidigt skett en föryngring så att medelåldern nu ligger kring 45 år. För närvarande finns det stora vakanser i organisationen för de stora personalgrupperna, enligt figur 3.3.

Figur 3.3. Personalkategorier i hemvärnet – tillgång och behov

Kategori

Tillgång 1991

Tillgång 1995

Tillgång 1999

Behov 1999

Prel. Behov 2004

Prel. behov efter tillväxt

HV-män

72 400 68 300 54 600 82 200 72 000

Avtalspersonal 19 100 16 400 14 700 27 800 15 000 Driftvärnsmän 16 800 9 800 2 750 8 200 3 000

Summa

108 300 94 500 72 690 118 200 90 000 125 000

Källa: Rikshemvärnsavdelningen.

3.4.3. De frivilliga försvarsorganisationernas bemanningsansvar i dag

Det är flera frivilliga försvarsorganisationer som bidrar till bemanningen av hemvärnet. Samtidigt bemannar dessa organisationer också andra befattningar i Försvarsmakten, bl.a. de s.k. LOMOS-förbanden. De medlemmar som placeras i dessa befattningar är således frivilliga som har tecknat avtal för tjänstgöring enligt samma principiella modell som gäller för hemvärnet.

Även inom det civila försvaret har enskilda frivilliga eller frivilliga försvarsorganisationer för grupper av medlemmar tecknat avtal/överenskommelser/kontrakt om tjänstgöring i vissa befattningar eller om deltagande i olika situationer.

De olika frivilliga försvarsorganisationerna har alltså ett flertal olika roller och uppgifter i totalförsvaret. Modellerna för att teckna kontrakt/avtal/överenskommelser och för att värdera och garantera kompetensen hos organisationernas medlemmar bör i princip vara generella. En likartad tillämpning inom militärt och civilt försvar skulle underlätta hanteringen inom frivilligförsvaret.

Sammanlagt har Försvarsmakten anmält ett totalt behov av drygt 33 000 medlemmar ur dagens frivilliga försvarsorganisationer som tecknar avtal om tjänstgöring i Försvarsmaktens krigsorganisation (se kapitel 2). Försvarsmakten bedömer att behovet eventuellt kommer att öka. Detta kan få återverkningar på organisationernas rekryterings- och utbildningsverksamhet.

Vissa frivilliga försvarsorganisationer har i dag avtal/överenskommelser både med det civila och med det militära försvaret, medan andra organisationer enbart har avtal/överenskommelser med civila beredskapsmyndigheter. Ett ökat utnyttjande av frivilliga i den fredstida samhällsberedskapen kan innebära att exempelvis kommunerna vill ha säker tillgång till personal med viss kompetens i extraordinära situationer.

En sådan utveckling bör kunna leda till nya former av avtal/överenskommelser/åtaganden mellan frivilliga totalförsvarsorganisationer och beredskapsansvariga instanser. Det i sin tur innebär att frivilligorganisationerna måste utveckla sina former för kompetensgivning till och beredskapsåtaganden från sina medlemmar.

3.4.4. Frivilliga som förstärkningsresurser i fred

Utredningen konstaterar att hemvärnet och frivilliga försvarsorganisationer i dag är en viktig resurs som ofta används i fredstid för bl.a. räddningsinsatser såsom skogsbränder och eftersök av försvunna personer. Översvämningarna i bl.a. södra Norrland, Värmland och Västra Götaland under sommaren och hösten år 2000 är andra aktuella exempel.

Hemvärnsförbanden har en mångsidig förmåga inklusive en fungerande ledningsstruktur. Hemvärnet är enligt utredningens uppfattning också den organisation, som de flesta kommuner, statliga myndigheter och räddningstjänster känner till. Därför är det sannolikt naturligt för dem att kalla in hemvärnet, eftersom ”man vet att man får en resurs som kan leda sig själv”. Resultaten från de undersökningar som utredningen låtit Styrelsen för psykologiskt försvar och Totalförsvarets pliktverk utföra, visar också att av de organisationer som bemannas av frivilliga är hemvärnet den mest kända organisationen bland både svenska medborgare i allmänhet och mönstrande ungdomar.

Företrädare för kommuner och länsstyrelser har påpekat för utredningen att behovet av fredstida förstärkningsresurser vid extraordinära situationer i framtiden i stor utsträckning handlar om att knyta till sig dels specialistkompetenser, dels ”armar och ben”.

Därmed är det inte säkert att det alltid är hela hemvärnsförband som behövs. I stället kan det vara specialkompetenser, t.ex. stöd med samband, transporter, första hjälpen, information, förplägnad eller stabstjänst. Den krigsplacerade hemvärnsmannen kan behövas, men det kan lika gärna vara personal från någon frivillig totalförsvarsorganisation eller bådadera.

I enlighet med 34 § räddningstjänstlagen (1986:1102) begär i dag räddningsledare vid räddningsinsatser i fredstid resurser ur Försvarsmakten, andra myndigheter och organisationer när så behövs. Försvarsmakten avdelar då oftast förband som ingår i hemvärnet, dvs. hemvärnsmän och avtalspersonal från frivilliga försvarsorganisationer som tecknat avtal om tjänstgöring i krigsorganisationen.

När räddningsledare rekvirerar statliga stödresurser enligt 34 § räddningstjänstlagen (1986:1102), är det berörda statliga myndigheter som bär kostnaderna för sin del av insatsen. Således belastas Försvarsmakten med kostnader för ersättning och förmåner till den personal ur Försvarsmakten som tagits i anspråk för

räddningsinsatsen i fråga. Detta sker enligt förordningen (1997:147) om förmåner till hemvärnsmän och förordningen (1994:523) om förmåner till frivilliga.

Det finns här två problem att beakta. Det ena är att ersättningar enligt båda dessa förordningar inte motsvarar de ersättningar som betalas ut enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) och räddningstjänstförordningen (1986:1107). Det ersättnings- och förmånssystem som Försvarsmakten tillämpar vid räddningsinsatser är i stället primärt utformat för höjd beredskap och krig. Dessa två skilda förmånssystem skapar orättvisa eftersom personer som deltar i insatser och arbetar sida vid sida kan ha helt olika ersättningar.

Det andra problemet uppstår när räddningsinsatsen i fråga upphör att vara räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen (1986:1102). I sådana fall har Försvarsmakten inte längre någon skyldighet att ställa resurser till förfogande. Samtidigt upphör inte alltid behovet av att utnyttja förstärkningsresurser i form av personal ur hemvärnet, andra frivilligorganisationer, andra samhällsorgan eller i vissa fall enskilda med någon speciell kompetens.

Det finns för närvarande inte heller tillräckligt lagstöd för att kalla in och använda en del av Försvarsmaktens krigsorganisation, exempelvis hemvärnet, för andra civila insatser än räddningstjänst. I extraordinära situationer i fred då Försvarsmakten väljer att utnyttja hemvärnet för att fullgöra en av sina fyra huvuduppgifter, nämligen att stödja det civila samhället vid svåra påfrestningar i fred, måste berörd kommun teckna någon form av avtal/överenskommelse med Försvarsmakten (den lokala hemvärnskretsen) och/eller berörda frivilligorganisationer om att de skall ställa personal och resurser till förfogande.

3.4.5. Behov av ny inriktning för hemvärnet

Rekrytering

Hemvärnet uppger i sitt underlag till utredningen att flera ”ödesfrågor” nu måste lösas. En sådan fråga är rekryteringen. På många håll i landet har hemvärnet lyckats rekrytera nya och unga personer, vilket har sänkt medelåldern kraftigt, till 30

  • 35 år på vissa håll. Hemvärnet som helhet liksom många av dagens frivilliga försvarsorganisationer brottas emellertid med minskande medlemsantal och sviktande engagemang.

En viktig förklaring till detta uppges vara att det saknas en tydlig, operativ inriktning från Försvarsmaktens sida om vad hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna egentligen skall användas till. Det handlar då inte enbart om renodlade krigsuppgifter utan även om uppgifter i ett anpassningsskede och vilka förmågor som hemvärnet skall upprätthålla inom ramen för den operativa inriktningen. I detta sammanhang saknas också inriktning från berörda civila myndigheter för vilka förmågor som skall upprätthållas för att stödja det civila samhället i fredstid.

Vidare har det framkommit, främst från representanter för hemvärnet, att det är viktigt att hemvärnsmännens civila kompetens uppmärksammas och tas till vara i krigsförbanden men också i samhällsberedskapen i allmänhet. Brister i detta avseende uppges bidra till att minska motivationen att engagera sig. En annan förklaring till minskad motivation kan vara att den tidigare hotbilden, med ett dominerande militärt inslag, har försvagats kraftigt i det korta tidsperspektivet.

Det finns risk för att hemvärnet och de frivilliga totalförsvarsorganisationerna i framtiden får svårigheter att rekrytera och vidmakthålla kompetensen hos de befattningshavare som är knutna till Försvarsmaktens krigsorganisation, när hotet om ett militärt angrepp anses som litet och avlägset. För att motverka en sådan risk är det nödvändigt att Försvarsmakten ställer höga krav på stridsduglighet och beredskap på den övervägande delen av de förbandsenheter som ingår i hemvärnet eller andra delar av Försvarsmaktens krigsorganisation. Som en del i detta måste Försvarsmakten ge de förband som bemannas av frivilliga rätt utrustning och de övningstillfällen, som svarar mot de uppgifter som förbanden tilldelats.

Nyrekrytering av personal till hemvärnsförbanden torde också vara en central fråga för de nationella skyddsstyrkornas förmåga. I det här sammanhanget kan Pliktutredningens förslag till tremånadersutbildning i hemvärnet bli viktigt. Hemvärnet ser nu också möjligheter till förbättrad rekrytering i det förslag om tremånadersutbildning som lades fram av Pliktutredningen i betänkandet (2000:21) Totalförsvarsplikten.

Hemvärnets ungdomsverksamhet

Den omfattande ungdomsverksamhet som i dag bedrivs inom hemvärnet genomförs i de flesta fall av respektive hemvärnskompani, alternativt hemvärnsbataljon. Verksamheten riktar sig till ungdomar från 15 till och med 20 år, och omfattar cirka 2 000 ungdomar. I ungdomsverksamheten ingår bl.a. information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar, skytte, idrott och fältidrott, sjukvårdstjänst, sambandstjänst, ledarskap och fältövningar i form av matlagning och naturvård. Det är militärdistriktsgrupperna som handlägger och samordnar hemvärnets ungdomsverksamhet. Ofta anordnas kurser och utbildningar i samverkan med FBU-förbunden inom Centralförbundet för Befälsutbildning. Hemvärnets ungdomsledare utbildas på hemvärnets stridsskola.

Krigsorganisation och föreningsverksamhet

Hemvärnet är enligt hemvärnsförordningen (1997:146) en del av Försvarsmakten, och Försvarsmakten finansierar också den verksamhet som genomförs för att bemanna och öva hemvärnsförbanden. Det bedrivs emellertid också verksamhet i form av hemvärnsföreningar som bl.a. driver hemvärnsgårdar och arrangerar lotterier Enligt lotterilagen (1994:1000) får Försvarsmakten inte anordna lotterier och hemvärnsgårdarna har i många fall överförts från Försvarsmakten till föreningarna.

Denna typ av verksamhet kan således, enligt utredningens uppfattning, inte anses ingå i Försvarsmakten, men är inte desto mindre ett viktigt inslag då det gäller att skapa intresse och engagemang kring totalförsvaret. I sina diskussioner har utredningen använt beteckningen ”hemvärnsrörelsen” för att skilja den från verksamhet som primärt är inriktad mot krigsförbanden. I båda typerna av verksamhet är hemvärnspersonal engagerad.

I samband med räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) är ofta hemvärnspersonal och medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer en viktig resurs. Händelserna i bl.a. södra Norrland, Värmland och Västra Götaland under sommaren och hösten 2000 har visat på oklarheter i gällande regelverk. Det gäller hur frivilliga och andra förstärkningsresurser kan och får utnyttjas av olika samhällsorgan i extraordinära situationer samt vilka förmåner de frivilliga som deltar i insatsen skall ha rätt till.

De två problem som nämnts beror, enligt utredningens uppfattning, i första hand på att två ansvars-, förmåns- och ersättningssystem kolliderar med varandra. Försvarsmakten betalar ersättning till hemvärnsmän och avtalspersonal som ingår där så länge det är räddningstjänst. Det innebär att hemvärnsmän har fått lägre ersättning än annan personal som tagits i anspråk med stöd av räddningstjänstlagen (1986:1102).

Regeringen beslutade därför i november år 2000 om ändringar i förordningarna (1994:523) om förmåner till frivilliga och (1997:147) om förmåner till hemvärnsmän. Beslutet innebär att hemvärnsmän, frivilliga som med avtal är placerade i hemvärnet och övriga frivilliga får samma ersättning enligt bestämmelser om ersättning till deltidsbrandmän då de deltar i räddningsinsatser.

När situationen upphör att vara räddningstjänst är det formellt kommunen som övertar ansvaret för förmåner. Behovet av resurser som använts under räddningstjänst kvarstår sannolikt i många fall långt efter det att räddningsinsatsen har upphört. I sådana situationer kvarstår bristerna i dagens förmånssystem. Utredningen behandlar förmåner mer ingående i kapitel 10.

För att tydliggöra ansvarsförhållanden och skapa förutsättningar för ett enhetligt och tydligt förmånssystem skiljer utredningen mellan hemvärnet som en del av Försvarsmaktens krigsorganisation och ”hemvärnsrörelsen” som en ideell folkrörelse.

Utredningen vill starkt understryka att hemvärnet även i fortsättningen bör vara en del av Försvarsmakten, och ha utbildning och övning för höjd beredskap och krig som huvuduppgift. I hemvärnet skall ett stort antal befattningar alltjämt bemannas av avtalspersonal ur frivilliga totalförsvarsorganisationer. De övriga befattningarna skall bemannas av personer med lämplig militär bakgrund och kompetens. De skall i framtiden kunna rekryteras via ”hemvärnsrörelsen”, dvs. den föreningsverksamhet som redan i dag existerar i första hand i anslutning till hemvärnskompanierna. Det rör sig år 2000 om cirka 700 hemvärnsföreningar. Även Hemvärnsbefälets riksförbund, som i dag definieras som en frivillig försvarsorganisation, bör diskuteras i detta sammanhang.

Utredningen anser inte att ”hemvärnsrörelsen” skall lyftas fram på bekostnad av den krigsförbandsinriktade verksamheten. Däremot vill utredningen göra en tydlig åtskillnad mellan dessa verksamheter.

De s.k. hemvärnsförbanden i form av hemvärnsbataljoner, -kompanier och -plutoner bör alltjämt vara huvudsakligen beman-

nade av frivilliga, och kunna utgöra en avgränsad del av Försvarsmaktens krigsorganisation, vid sidan av alla andra krigsförband som också i större eller mindre grad kan ha befattningar som bemannas av frivilliga. Dessa bemanningsuppdrag kan på myndighetens uppdrag lösas av de olika organisationer som bäst och säkrast kan tillhandahålla personal med rätt kompetens.

Hemvärnet kommer således även i framtiden att bemannas genom att enskilda hemvärnsmän skriver kontrakt och genom att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna rekryterar medlemmar som med avtal krigsplaceras i hemvärnet och ställs till Försvarsmaktens förfogande. Den enskilde medlemmen förbinder sig genom kontrakt eller avtal att tjänstgöra i viss befattning, under viss tid och under de betingelser som framgår av avtalet.

Föreningsverksamhet som bedrivs i anslutning till hemvärnsförbanden skall, enligt utredningens uppfattning, hållas åtskild från Försvarsmakten på samma sätt som görs i de frivilliga försvarsorganisationerna. Det torde heller inte vara i Försvarsmaktens eller någon annan statlig myndighets intresse att stå som huvudman för föreningsverksamhet ens om den har ett nära samband med myndighetens verksamhet. I vissa avseenden skulle det till och med kunna innebära brott mot gällande lagstiftning.

Utredningen betraktar hemvärnsföreningarnas verksamhet som en tillgång då det gäller att sprida information till andra än dem som har kunnat teckna kontrakt om tjänstgöring i hemvärnet eller andra förband. Dagens cirka 700 hemvärnsföreningar inklusive Hemvärnsbefälets riksförbund bör därför enligt utredningens mening betraktas som en tung och viktig folkrörelse med en tydlig roll att medverka i totalförsvarets folkförankring. Alla hemvärnsföreningar sammantagna skulle mot den bakgrunden kunna kandidera som en av de framtida frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Utredningen använder i det avseendet ”hemvärnsrörelsen” som ett samlingsbegrepp, men det är självfallet medlemmarna själva som har att besluta om organisation, verksamhetsformer m.m.

Föreningsverksamheten skulle kunna utvecklas till en viktig bas för rekrytering och för ett bredare medborgerligt engagemang i totalförsvaret. De som har ett allmänt intresse för samhällets beredskap och det militära försvaret, och sådana som exempelvis av tidsskäl inte kan fullfölja den årliga utbildning och övning som Försvarsmakten kräver av sin krigsplacerade personal, bör självklart vara välkomna att söka medlemskap i hemvärnsföreningarna.

Föreningarna kommer att innehålla mycket av sådan kompetens som är betydelsefull inte bara för Försvarsmakten, utan också för den allmänna samhällsberedskapen för att hantera extraordinära situationer i fred. Av det skälet bör hemvärnsrörelsen i viss utsträckning kunna disponera samma materiel och utrustning som krigsförbanden för utbildning av sina medlemmar och då dessa deltar i akuta insatser i samhällsberedskapen.

Alla som är med i en hemvärnsförening får dessutom tillgång till viktig information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och det kamratskap som är så viktigt för sammanhållning och förbandsanda i krigsorganisationen. Föreningsrörelsen skulle alltså kunna vara ett instrument för folkförankring, demokratisk fostran och integrering, och samtidigt utgöra en ”varmhållen tillväxtpool” om världsläget skulle försämras.

Grunden för ”hemvärnsrörelsen” finns således i dagens cirka 700 hemvärnsföreningar och Hemvärnsbefälets riksförbund. I denna frivilligrörelse skulle kunna ingå både ordinarie och extra hemvärnsmän med kontrakt och andra – veteraner, hemvärnsungdomar eller övriga intresserade i olika medborgargrupper. Det kan vara exempelvis kvinnor och personer med invandrarbakgrund. En sådan bredd i medlemskadern kan bli mycket betydelsefull när bara en liten del av befolkningen tas ut för värnpliktsutbildning i fred. I denna krets skulle det kunna skapas ett fördjupat försvarsintresse som leder till vidareutbildning och framtida rekrytering till befattningar i krigsorganisationen.

Det finns en viktig principiell fråga som gäller hemvärnet, ”hemvärnsrörelsen” och de frivilliga försvarsorganisationer som har personal med avtal krigsplacerad i Försvarsmakten. Det handlar om utbildning till s.k. stridande befattningar. Den vapenutbildning som krävs för att personal skall kunna skriva kontrakt med Försvarsmakten om krigsplacering i stridande förband måste vara förbehållen Försvarsmakten.

Det hindrar inte att vissa utbildningsmoment kan genomföras av en frivilligorganisation på uppdrag av behörig myndighet. De frivilliga totalförsvarsorganisationerna, inklusive ”hemvärnsrörelsen”, rekryterar och utbildar i så fall lämplig personal till angivna befattningar eller till en viss kompetensnivå. Det är emellertid Försvarsmakten som skall ha ansvar för all stridsutbildning som personalen måste genomgå för att uppfylla kraven för krigsplacering i Försvarsmaktens organisation.

Samma principer bör tillämpas på personal som skall placeras i andra myndigheters krigs- och beredskapsorganisationer, särskilt om befattningen ger rätt att utöva myndighetsbefogenheter eller att utnyttja tvångsmedel.

Utredningen konstaterar att det också finns andra fördelar med att tydliggöra gränsen mellan krigsorganisation och föreningsverksamhet.

”Hemvärnsrörelsen” kan ingå som en bland övriga frivilliga totalförsvarsorganisationer i de lokala och regionala samverkansorgan som utredningen föreslår (se kapitel 5). Den organisation, som har de bäst lämpade resurserna, kan flexibelt tas i anspråk av beredskapsansvariga.

Behövs det samband kan exempelvis kommunen utnyttja personal ur en viss organisation, behövs det transporter utnyttjas andra och behövs det ”armar och ben” så hämtas personal ur många organisationer. Att ”hemvärnsrörelsen” kan tillhandahålla lämplig personal inom många kompetensområden bör vara en garanti för att man kommer att vara efterfrågad i många sammanhang. Liksom övriga frivilliga totalförsvarsorganisationer kan ”hemvärnsrörelsen” bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar till sina egna medlemmar och vid behov ta uppdrag från statliga myndigheter eller kommuner.

Ytterligare en fördel med en tydlig gräns mellan hemvärnsförband i krigsorganisationen och föreningsverksamhet i fred, är att medlemmarna sannolikt får större frihet att välja hur och i vilken omfattning man vill engagera sig. Vill man fokusera sig på att teckna kontrakt som ordinarie hemvärnsman för att lösa främst krigsuppgifter så gör man det. Vill man teckna kontrakt som extra hemvärnsman gör man det. Vill man vara med för att kunna öka sitt engagemang i en återtagningssituation gör man det.

Vill man därutöver, eller enbart, engagera sig i samhällsberedskapen i fredstid så kan man göra det genom ”hemvärnsrörelsen”. Detta bör öka möjligheterna för de enskilda hemvärnsmännen och avtalspersonal ur de frivilliga totalförsvarsorganisationerna att utveckla, öva och använda sina civila kompetenser i samhällsberedskapen längs hela skalan från fred till och med krig.

Författningsstödet kan också renodlas och förenklas genom att hemvärnet och andra krigsförband, som huvudsakligen bemannas av frivilliga med kontrakt/avtal, regleras i en förordning som enbart avser höjd beredskap och krig. ”Hemvärnsrörelsen” kan

inordnas i det författningsstöd som gäller för övrig frivillig totalförsvarsverksamhet (se kapitel 12).

3.4.6. Frivilligverksamhet och fackföreningar

Under utredningsarbetet har frågor väckts som rör gränsdragningen mellan frivilligverksamhet och den fackliga verksamhet som bedrivs främst inom ramen för reservofficersförbunden SVEROF och Svenska Flottans Reservofficersförbund. Likartade gränsdragningsproblem skulle möjligen kunna diskuteras för de organisationer som organiserar övriga befäl. Hit hör bl.a. Svenska Värnpliktsofficersförbundet och Hemvärnsbefälets riksförbund. Efter ingående diskussioner med berörda har utredningen funnit att i den mån det förekommer facklig verksamhet bedrivs den helt åtskild från den frivilligverksamhet som riktas till totalförsvaret.

Utredningen vill dock ändå kommentera vissa förhållanden inom reservofficersförbunden. Bakgrunden är att reservofficerarna tillhör kategorin anställd personal. Av det skälet finns det anledning att överväga om dessa organisationer skall kunna betraktas som frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Under den tid som reservofficerarna inte är inkallade till tjänstgöring kan de enligt utredningens uppfattning göra värdefulla insatser i frivilligförsvarets försvarsupplysning och kompetensutveckling. I detta avseende finns det starka skäl att alltjämt hänföra reservofficersförbunden till kategorin frivilliga totalförsvarsorganisationer. Det finns också ett flertal exempel på att reservofficersförbunden åtagit sig särskilda uppdrag och projekt enligt samma modell som gäller för de frivilliga försvarsorganisationerna i övrigt. Även i detta avseende anser utredningen att det finns skäl som talar för att reservofficersförbunden skulle ingå i den framtida kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Enligt vad utredningen erfarit pågår för närvarande diskussioner om att reservofficerarna skall få en ändrad roll i den nya Försvarsmakten. Den skulle kunna innebära att reservofficerarna som kollektiv knyts fastare till Försvarsmaktens grundorganisation. Om detta skulle ske torde reservofficersförbunden – om fackföreningsdelen undantas – kunna betraktas som en speciell typ av ”fredsförband” och i så fall kan de inte längre hänföras till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Reservofficerare är som anställda i Försvarsmakten redan ianspråktagna för att bemanna

befattningar i organisationen, och kan därför inte komma i fråga som frivillig bemanningsorganisation.

Utredningen förordar däremot att reservofficersförbunden alltjämt bör ha möjlighet att ansluta sig till kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer, som främjandeorganisationer. De kan i den egenskapen bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och därutöver förhandla med beredskapsansvariga instanser om särskilda uppdrag som utförs mot ersättning.

3.4.7. Frivilligverksamhet och idrottsrörelsen

Några av dagens frivilliga försvarsorganisationer tillhör också idrottsrörelsen. Under utredningsarbetet har det framkommit att flera renodlade totalförsvarsorganisationer anser att de föreningar som har en nära koppling till idrottsrörelsen inte bör ges plats bland de framtida frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

Utredningen har i sina överväganden funnit att denna typ av organisationer innehåller medlemmar som redan har ett stort försvarsintresse, men också sådana som med en riktad information skulle kunna bli mer aktivt verksamma inom totalförsvarssektorn. Många medlemmar representerar också kompetenser som är av stort intresse för samhällsberedskapen redan i dag eller som skulle bli det i samband med en återtagningssituation. Av det skälet finner utredningen att organisationer som också verkar inom idrottssektorn bör kunna tillhöra kretsen av framtida frivilliga totalförsvarsorganisationer om de själva så önskar och om de i övrigt upp fyller de kriterier som gäller för frivilligförsvaret.

Beträffande beräkningar av generella bidrag till denna typ av organisation så bör hänsyn tas till i vilken grad medlemmarna har sitt huvudsakliga intresse riktat mot totalförsvarssektorn. Dessa bör kunna utgöra utgångspunkt för att beräkna det organisationsstöd som skall belasta utgiftsområde totalförsvar respektive idrottsanslagen.

3.4.8. Frivilligverksamhet och kvinnorörelsen

Det finns för närvarande två frivilliga totalförsvarsorganisationer som endast medger medlemskap för kvinnor, nämligen Riksförbundet Sveriges lottakårer och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. Trots att detta egentligen står i strid mot uppfattningen att frivilliga totalförsvarsorganisationer generellt bör vara öppna för alla oavsett hudfärg, religion eller kön, så finner utredningen att det finns skäl att bortse från könsbegränsningen i detta fall.

Det är som utredningen har uppfattat det ett politiskt önskemål att få fler kvinnor engagerade i totalförsvaret. Om denna strävan underlättas genom de stadgar som de kvinnliga organisationerna har beslutat om, så vore det en kontraproduktiv åtgärd att ifrågasätta deras möjlighet att i framtiden kunna tillhöra de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Snarare kan det vara motiverat att de organisationer som t.ex. rekryterar kvinnor, efter särskild framställan och prövning, skulle kunna få särskilda projektbidrag för att öka anslutningen av kvinnor till totalförsvaret och frivilligrörelsen.

Utredningen vill dock förorda att sådana bidrag ges restriktivt därför att det lätt skapar nya gränsdragningsproblem. En bättre väg är att uppmuntra att alla organisationer öppnar sig för nya medborgargrupper enligt den handlingslinje som lottakåren tillämpar sedan sin senaste stämma. Där beslutades att invandrare utan svenskt medborgarskap kan antas som medlemmar.

3.5. Begränsa eller utvidga kretsen av frivilliga försvarsorganisationer?

Det betraktas i dag nästan som ett axiom att frivilligförsvaret spelar en viktig roll i framtidens totalförsvar. Däremot är uppfattningarna mera delade om vilka uppgifter som frivilligförsvaret kan och bör lösa. Skall det fortsätta att i huvudsak inrikta sig på krigsuppgifter? Finns det i så fall så starka skäl som talar för att antalet frivilliga försvarsorganisationer bör begränsas? Finns det behov eller hot som dagens totalförsvar inte klarar av eller inte är dimensionerat för och där frivilliga insatser kan spela en viktig roll? Är det då inte nödvändigt att förutsättningslöst granska behov och möjligheter och se vad samhället egentligen vill och behöver för att kunna hantera hot och risker både i fred och krig? I så fall är det kanske

fler än dagens frivilliga försvarsorganisationer som skall ha en uppgift i framtidens totalförsvar.

Den frivilligorganisation som inte förmår följa med i utvecklingen

  • hur skall den kunna behålla sina uppdragsgivare och få nya uppdrag? Vissa organisationers verksamhet ligger mycket nära varandra
  • skulle de tjäna på ökat samarbete eller borde de rent av överväga att gå samman? Kanske några av dagens frivilligorganisationer också behöver en ny inriktning för att de skall kunna möta framtidens utmaningar?

Den frivilliga försvarsverksamheten är redan nu mycket bred, komplex och omfattande. Det är emellertid inte särskilt enkelt att förklara vad som har styrt gränsdragningen i dagens regelverk mellan vad som anses vara frivillig försvarsverksamhet och vad som ligger utanför området. Vissa organisationer som är eller vill bli frivilliga försvarsorganisationer har även nära samarbete och i vissa fall ekonomiskt eller annat stöd från andra frivilligområden.

Det har mot den bakgrunden funnits anledning för utredningen att överväga olika alternativ för hur den frivilliga försvarsverksamheten skall kunna utvecklas och anpassas till framtidens totalförsvar.

Staten har ett uttalat intresse av att understödja folkrörelserna och det har konkretiserats genom att regeringen i budgetpropositionen (2000/2001:1) för år 2001, föreslår att folkrörelser skall bli ett eget politikområde (se kapitel 4). Den frivilliga försvarsverksamheten och de folkrörelser som bedriver verksamhet av betydelse för totalförsvaret bör därför ingå som en del i den framtida folkrörelsepolitiken utan att för den skull kopplingen till försvars- och säkerhetspolitiken försvagas. Det innebär att staten generellt ger stöd till frivilligorganisationerna i deras egenskap av folkrörelser, men staten har också ett särskilt ansvar för att frivilliga totalförsvarsorganisationer får en tydlig roll i framtidens totalförsvar.

Mot den bakgrunden är det en rimlig utgångspunkt att staten, genom Försvarsdepartementet och statliga myndigheter, ger den övergripande inriktningen för hur frivilligrörelserna skall kunna utnyttjas i totalförsvaret. Det kan ske genom inriktningsmål, styrande föreskrifter eller särskilda uppdrag men också genom exempelvis riktat ekonomiskt stöd. Ytterst ankommer det emellertid på organisationerna själva att anpassa sin verksamhet till samhällets behov och medlemmarnas intressen.

Utgångspunkten för statens inriktning av den frivilliga försvarsverksamheten bör vara, att den är och kommer att vara en viktig resurs för totalförsvaret och för samhällets beredskap i vid mening. Utredningen har identifierat följande huvuduppgifter för frivilliga totalförsvarsorganisationer, nämligen att

verka för totalförsvarets demokratiska förankring, verka för en höjning av samhällets och medborgarnas beredskap att möta olika påfrestningar genom information/upplysning, höja individens förmåga att dels själv kunna klara olika påfrestningar, dels att ge stöd och hjälp åt andra medborgare som drabbas, utgöra en förstärkningsresurs för kommuner och statliga myndigheter vid extraordinära situationer på det nationella planet, medverka med kompetens och resurser vid olika typer av internationella insatser (stöd till bl.a. de baltiska länderna, FNuppdrag samt andra fredsfrämjande och humanitära insatser), bidra till personalförsörjningen till totalförsvarets utbildnings-, beredskaps- och krigsorganisationer.

För att frivilligförsvaret skall kunna medverka i dessa huvuduppgifter är det angeläget att skapa bästa möjliga förutsättningar för de aktuella frivilligorganisationernas verksamhet. De måste kunna rekrytera engagerade människor och utveckla sina medlemmars kompetens så att den kan fylla de beredskapsansvarigas behov. Det finns i det avseendet inte någon motsättning mellan fredsuppgifter och beredskapsåtaganden. Tvärtom!

För det första skall totalförsvarsresurser kunna användas vid svåra påfrestningar och internationella insatser under fred, enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. För det andra blir det meningsfullt för den enskilde medlemmen att kunna bidra till samhällsnyttan om det frivilliga engagemanget uppmuntras och uppskattas av olika samhällsorgan. De frivilliga blir genom sin förmåga att delta i olika ”skarpa” situationer, t.ex. i samband med olyckor, krissituationer, katastrofsituationer och krig också till nytta för enskilda individer, för samhällssäkerheten och därmed även för beredskapen att hantera extraordinära situationer.

Frivilligorganisationerna blir också en länk mellan Försvarsmakten, beredskapsmyndigheterna och svenska folket. Denna roll blir sannolikt än viktigare i ett kraftigt bantat försvar, där endast en mindre del av de totalförsvarspliktiga inkallas till utbildning och

tjänstgöring i fred. De frivilliga totalförsvarsorganisationerna skulle kunna utvecklas till att bli en viktig rekryteringskälla för bemanning av de enheter som Sverige har förbundit sig att ställa till förfogande i det internationella hjälp- och fredsarbetet. Vidare kan frivilliga fortfarande behöva ersätta personal som kallas in till plikttjänstgöring.

Det som förmodligen kommer att bli en allt viktigare uppgift i framtiden, är att tillhandahålla extrapersonal hos kommuner och landsting inom områden där ordinarie resurser kan bli knappa under extraordinära situationer eller där behov av snabbt tillgänglig specialkompetens inte kan täckas via arbetsmarknadens ordinarie aktörer.

3.6. Framtidens frivilliga totalförsvarsorganisationer

3.6.1. Kriterier för urval

En utgångspunkt för utredningen är att samhällsberedskapen måste ha en stark lokal förankring och att den kommunala ledningsnivån måste ha eller kunna ges tydliga mandat att kunna agera i extraordinära situationer. Kommunledningarna har rimligen bäst förutsättningar att bedöma när respektive kommun inte längre kan hantera en situation med de resurser som kommunen disponerar. I sådana fall bör berörd kommun kunna använda sig av frivilliga som förstärkningsresurs. Även länsstyrelser bör vid extraordinära situationer, när det inte är räddningstjänst, ges möjligheter att på begäran av berörda kommuner eller med författningsstöd ta över lednings- och samordningsansvaret inklusive omfördelning av resurser mellan länets kommuner. Det lagstöd som erfordras för detta utreds för närvarande av Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04).

Utredningen har arbetat med tre huvudalternativ för att avgränsa vad som i framtiden skall räknas som frivillig totalförsvarsverksamhet.

Det första alternativet som övervägts är att starkt begränsa antalet frivilliga totalförsvarsorganisationer till den kärna som har avtal med totalförsvarets myndigheter att bemanna delar av deras krigsorganisationer. Det innebär alltså att

den frivilliga försvarsverksamheten renodlas till att enbart

omfatta bemanning av befattningar i Försvarsmaktens eller andra myndigheters krigsorganisation, utbildning och repetitionsutbildning av frivilliga för dessa befattningar samt utbildning av instruktörer. Framtidens frivilliga försvarsorganisationer blir i stort sett de som i dag utbildar avtalspersonal för placering i Försvarsmakten, främst hemvärnet, eller som bedriver utbildning för bemanning av befattningar i andra myndigheters krigsorganisation.

Övervägande skäl talar mot en sådan lösning. Med nu rådande avtalsläge skulle i så fall endast nio av dagens frivilliga försvarsorganisationer få denna status i framtiden. ”Hemvärnsrörelsen” bör också kunna räknas till denna grupp även om hemvärnet som organisatoriskt begrepp formellt är en del av Försvarsmakten. De frivilligorganisationer, som skulle komma att uteslutas från kretsen av frivilliga försvarsorganisationer, skulle förmodligen uppfatta detta som en negativ signal som i sämsta fall leder till att deras intresse för totalförsvarsfrågor falnar. Andra organisationer som gärna vill komma med i kretsen skulle sannolikt uppvisa liknande reaktioner.

Organisationer som ligger nära idrottsrörelsen, t.ex. Svenska Pistolskytteförbundet och Svenska Sportskytteförbundet, skulle säkert kunna fortsätta sin verksamhet på i huvudsak samma sätt som i dag. Kultur- och hembygdsrörelsen skulle förmodligen kunna inkludera sådana frivilligorganisationer som Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund och Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar. Vissa organisationer skulle kunna bilda egna allianser och internationella hjälporganisationer skulle kunna stödja och skapa opinion för organisationer som Svenska Röda Korset och Rädda barnen. Trossamfunden, inklusive Svenska kyrkan, skulle gemensamt kunna utveckla frivilligverksamheten inom denna sektor etc.

Det viktiga bidrag som övriga organisationer, d.v.s. sådana som inte är avtalsslutande, ger till totalförsvarets folkförankring skulle emellertid riskera att försvinna, särskilt om deras insatser och kompetens inte naturligen sugs upp av någon annan samhällssektor. En viktig resurs för att sprida information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och för utbildning av instruktörer för ett återtagningsläge skulle därmed förloras.

Det första huvudalternativet innebär således att engagerade människor inte tas i anspråk av samhället annat än vid höjd beredskap och krig eller i förberedelsearbetet för dessa situationer. En sådan inriktning tar inte till vara alla möjligheter att främja frivilligförsvaret, folkförsvarstanken eller samhällets beredskap. Alternativet rimmar illa med statsmakternas ambition att anlägga en helhetssyn på hot och risker i samhället såväl i fred som i krig. De ekonomiska besparingarna för staten kommer förmodligen att bli små, eftersom huvuddelen av de organisationer som inte längre betraktas som frivilliga försvarsorganisationer sannolikt skulle få statligt stöd till folkrörelser från något annat departementsområde än totalförsvar.

Ett andra alternativ som prövats är att marginellt förändra vad som i dag gäller för att organisationer skall kunna upptas i kretsen av frivilliga försvarsorganisationer. Det innebär att

den frivilliga totalförsvarsverksamheten bedrivs på samma sätt som skett hittills utan några principiella förändringar i finansieringssystem, författningsstöd, uppdragsgivande m.m.

Även detta alternativ är förenat med påtagliga nackdelar. Människors intresse för frivillig totalförsvarsverksamhet riskerar att minska eftersom verksamhet främst avsedd för höjd beredskap och krig sannolikt inte i tillräcklig grad främjar rekrytering av nya medlemmar i det rådande säkerhetspolitiska läget.

Flera frivilligorganisationer kan på sikt komma att få svårigheter att fortsätta med sin försvarsinriktade verksamhet, eftersom behovet av tjänster från frivilliga totalförsvarsorganisationer sannolikt kommer att anses vara otydligt och i en del fall kanske helt försvinna. Nya verksamhetsområden, som skulle behöva lyftas fram, kanske inte har en naturlig hemvist i de nuvarande frivilliga försvarsorganisationerna och en omställning tar tid. Det gäller särskilt om de beredskapsansvariga kommunala och statliga myndigheterna inte markerar sina behov av kompetens från frivilligrörelsen tillräckligt tydligt. Förutsättningarna för att förbättra kostnadseffektiviteten kommer då troligen att försämras, eftersom dagens system för finansiering och styrning inte i önskvärd utsträckning premierar samordning och förnyelse av frivillig totalförsvarsverksamhet.

Inte heller detta huvudalternativ är realistiskt på längre sikt. Det fångar inte upp statsmakternas inriktning mot en helhetssyn på hot och risker i samhället såväl i fred som i krig. Det utnyttjar heller

inte det frivilliga engagemanget fullt ut för att dels sprida kunskap om totalförsvaret, dels skapa ett robust och säkert samhälle.

Det tredje alternativet som prövats är att till kretsen av frivilliga försvarsorganisationer föra sådana organisationer, som har verksamhet inriktad på att stärka individens, samhällets, nationens och det internationella samfundets förmåga att förebygga och hantera hot och risker. I alternativet är detta den gemensamma nämnaren för den vidare krets av frivilliga aktörer, som bör kunna verka inom framtidens totalförsvar. Det innebär att

den frivilliga totalförsvarsverksamheten anpassas, utvecklas och utformas enligt behov och förutsättningar som gäller för framtidens totalförsvar. Det ställer förmodligen nya krav på kompetensutveckling om frivilliga skall kunna användas i extraordinära situationer i hela hotskalan från fred till och med krig. Det medför i sin tur behov av förändrat författningsstöd, ny definition av vad frivillig totalförsvarsverksamhet omfattar, utvecklade styrprinciper, andra samarbets- och samordningsformer, ett förändrat finansieringssystem, större flexibilitet och anpassningsförmåga hos organisationerna att ställa upp med resurser utifrån samhällets behov och större förmåga hos kommuner och statliga myndigheter att ta frivilliga i anspråk vid behov.

En första invändning mot ett sådant alternativ är att kostnaderna för den frivilliga försvarsverksamheten skulle skjuta i höjden. Många av de aktuella organisationerna har emellertid redan nu offentligt stöd i olika former. Därför måste reglerna för stöd till frivilligverksamhet granskas i sin helhet för att skapa en rättvisande bild över alternativets kostnader.

Alternativet kräver de mest omfattande förändringarna i samhällets syn på frivillig försvarsverksamhet. Samtidigt motsvarar det bäst statsmakternas inriktning att det framtida totalförsvaret skall utvecklas utifrån en helhetssyn och ett utvidgat hot- och riskspektrum i såväl fred som krig.

3.7. Offentligt stöd till frivilligförsvaret

3.7.1. Stödformer och fördelningsprinciper

Uppfattningen att frivillig försvarsverksamhet är en viktig del i det framtida totalförsvaret har sin grund i att samhället aldrig kommer att kunna bygga upp ett heltäckande säkerhetssystem enbart genom de statliga myndigheter och kommuner som verkar inom totalförsvaret. Ingen myndighet på lokal, regional eller central nivå kommer sannolikt att få tillräckliga anslag för att klara detta.

Att skapa intresse för totalförsvaret och ett brett medborgerligt engagemang i frågor som rör den enskildes, familjens, lokalsamhällets och regionens skydd och säkerhet eller viktiga samhällsfunktioners motståndskraft mot störningar har stor betydelse för totalförsvarets effekt och folkliga förankring. Pliktutredningen har i betänkandet (2000:21) Totalförsvarsplikten också uttryckt att folkförankringstanken blir ännu viktigare när färre inkallas till pliktutbildning.

Mot denna bakgrund är det angeläget att kommuner och statliga myndigheter dels informerar medborgarna om de hot och risker som finns i samhället och de brister som de etablerade säkerhetsoch skyddssystemen har, dels att frivilliga medverkar i samhällsberedskapen såsom resursförstärkning i extraordinära situationer. Det är en av de drivkrafter som i framtiden skulle kunna få medborgarna att frivilligt engagera sig för totalförsvaret och samhällets säkerhet i vid bemärkelse. En annan drivkraft är att medborgarna finner det intressant och meningsfullt att medverka i den frivilliga försvarsverksamheten om de känner att verksamheten har betydelse och är till fördel för den enskilde, samtidigt som frivilliga insatser av olika slag är till gagn för samhället.

Det finns flera exempel som belyser behovet av samspel mellan offentliga organ och frivilligrörelsen. Ett exempel på detta är att den frivilliga försvarsverksamheten (frivilligorganisationer och hemvärnsrörelsen) sedan länge har bidragit till personalförsörjningen av såväl militärt som civilt försvar. Ett annat exempel är de pågående försöken att utveckla samverkansformerna mellan kommun och frivilliga i Örnsköldsvik. Där har bildats en s.k. FIGgrupp (Fredstida InsatsGrupp). Därigenom har motivationen att engagera sig ökat hos medlemmarna i frivilligorganisationerna inklusive hemvärnet eftersom det nu finns konkreta och meningsfulla uppgifter att lösa i fredstid. Ett tredje exempel på frivilliginsatser i samhällsberedskapen är att den lokala hembygds-

föreningen deltog tillsammans med bl.a. räddningstjänsten i den omfattande oljesaneringen av Gotska Sandön i början av oktober 2000.

Totalförsvarets utformning och beredskap måste ytterst anses vara en statlig angelägenhet. Det innebär att även den del av totalförsvarsverksamheten som bygger på ett ideellt engagemang måste styras av ett politiskt beslutat regelverk. Statsmakterna – riksdag och regering – skall utforma de kriterier som sätter ramarna för den frivilliga totalförsvarsverksamheten. Vidare skall statliga medel och annat offentligt stöd kunna fördelas till organisationer som bedriver frivilligverksamhet för totalförsvaret enligt särskilt utformade kriterier.

Kommuner och statliga myndigheter måste kunna konkretisera och formalisera sin användning av sådana organisationer med stöd av motsvarande kriterier.

En bättre utvecklad behovsstyrning av frivilligverksamhet för totalförsvaret innebär att kommuner och statliga myndigheter måste åläggas att inventera vilka behov som finns av frivilliga inom olika verksamhetsgrenar och situationer. Då det bedöms vara kostnadseffektivt skall de organisationer som kan fylla angelägna behov eller som på annat sätt främjar totalförsvaret och samhällsberedskapen tas i anspråk. De skall i sådana fall kunna ges ekonomiskt stöd för sin verksamhet från staten och kommunerna.

För att frivillig försvarsverksamhet skall kunna utvecklas till en resurs för samhället i hela skalan från fred till och med krig, enligt den inriktning som anges i de senaste årens beslut om totalförsvarets framtida utformning, beredskap och användning, krävs inte bara en ny definition av frivillig försvarsverksamhet. Det krävs också vissa ändringar i andra delar av författningsstödet samt en översyn av finansieringsprinciperna.

Ett nytt regelverk och finansieringssystem måste vara anpassat till den ofta omtalade helhetssynen, det måste kopplas till frivilligorganisationers förmåga att möta behov i samhället och det måste vara flexibelt eftersom frivillig försvarsverksamhet är och måste vara dynamisk.

Resonemang om behov har också en naturlig koppling till statsmakternas syn på förmågor. Regeringen har i proposition (1998/99:74) Förändrad omvärld

Omdanat försvar, bl.a. redovisat

fyra omvärldsscenarier för att utifrån dem kunna bedöma vilka krav och uppgifter som kan bli relevanta för Försvarsmakten och dess förmågor om cirka tio år. Det kommer sannolikt att bli så att

Försvarsmaktens framtida krav på frivillig totalförsvarsverksamhet formuleras i termer av kompetenser. En organisation kan till exempel få i uppdrag att bemanna delar av en beredskapsorganisation eller att under extraordinära förhållanden i fred tillhandahålla en viss mängd personal med viss kompetens, t.ex. förare av terrängbil 20, hundförare eller kustjägare.

Förmåga är ett viktigt begrepp även inom det civila försvaret. Överstyrelsen för civil beredskap skriver i rapporten Planeringsunderlag för det civila försvaret – 2001, att den förändrade hotbilden och minskade risken för väpnat angrepp innebär att kraven på förmåga hos det civila försvarets funktioner kommer att ha varierande tidsperspektiv. Myndigheter inom det civila försvaret ”måste säkerställa att det finns en tillräcklig grundförmåga som skapar handlingsförmåga i närtid samt handlingsfrihet för att hantera förändrade förutsättningar i framtiden.” Grundförmågan utgår från samhällets robusthet, insatsberedskap, lednings- och handlingsberedskap, personal samt graden av tillgänglighet. Utifrån detta kan sedan kompletterande åtgärder vidtas för att möta ökade krav vid t.ex. ett väpnat angrepp.

Försvarsmaktens modell för att ange behov av kompetenser och förmågor bör kunna utvidgas till att gälla hela totalförsvaret, dvs. omfatta även civila beredskapsmyndigheter, kommuner och frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Alla de frivilligorganisationer som utredningen har varit i kontakt med representerar ett mycket stort antal kompetenser och förmågor. Bland organisationerna bedriver det stora flertalet verksamhet som i någon grad främjar totalförsvaret, medan ett betydligt mindre antal har uppdrag att personalförsörja myndigheters beredskapsorganisationer.

För att skapa en övergripande modell för att vid behov indela de framtida frivilliga försvarsorganisationerna i undergrupper har utredningen använt sig av två underkategorier, enligt definition ovan i detta kapitel. De två underkategorierna till huvudbegreppet frivilliga totalförsvarsorganisationer har främst tillkommit för att närmare kunna avgränsa och styra den verksamhet som helt eller delvis bekostas av statliga eller kommunala finansiärer. Frivilliga bemanningsorganisationer och frivilliga främjandeorganisationer kan således sägas representera olika ambitionsnivåer avseende förmåga att uppfylla samhällsberedskapens behov.

De frivilliga totalförsvarsorganisationerna får inte bli så beroende av offentligt stöd att de övergår till att bli rena annex till

de beredskapsansvariga samhällsorganen. Organisationerna måste kunna bevara ett starkt medlemsinflytande, samtidigt som de utvecklar sin verksamhet och profilerar sig som viktiga aktörer i totalförsvaret. Det innebär att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna inte bör bli för beroende av finansiering från en enda beredskapsmyndighet. Egenfinansiering i form av medlemsavgifter, intäkter från föreningsaktiviteter, gåvor från enskilda och företag bör kombineras med offentlig finansiering för att prestera (riktad ersättning samt ersättning för utförda uppdrag) och existera (generella bidrag).

Exempel på generella bidrag är olika former av skattelättnader. De skattelättnader som gäller för ideella föreningar skall självfallet tillämpas på de frivilliga försvarsorganisationerna. Därutöver skall de kunna ges stöd för att de generellt sett är viktiga för samhällsberedskapen.

Riktade ersättningar kan ges för att en frivillig totalförsvarsorganisation utvecklar och tillhandahåller kompetenser och tjänster som är betydelsefulla för de beredskapsansvariga myndigheterna.

Information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar är ett kriterium för att en organisation skall kunna benämnas frivillig totalförsvarsorganisation. Alla organisationer som bedriver sådan grundläggande information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar bör få ett organisationsstöd. Organisationsstödet är främst uttryck för statsmakternas vilja att stimulera en aktiv medverkan i samhällsberedskapen och att skapa en folkförankring kring säkerhets- och försvarsfrågor.

Informationen om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar, som frivilliga totalförsvarsorganisationer skall bedriva för att få organisationsstöd, måste till viss del vara samordnad från statens sida för att skapa en nationellt enhetlig syn på samhällets skydd, beredskap och säkerhet. Mer fördjupad information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar för att fylla t.ex. en kommuns eller statlig myndighets specifika informationsbehov bör också kunna ges av de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, men sådan verksamhet bör främst bedrivas i form av särskilda uppdrag där uppgiften preciseras och resurser tilldelas.

Frivilliga bemanningsorganisationer måste ha förmåga att ställa personal med rätt kompetens till de beredskapsansvarigas förfogande i extraordinära situationer. Detta bör konkretiseras, antingen i form av ett åtagande (t.ex. beredskapskontrakt) mellan enskild och beredskapsmyndighet att besätta en viss befattning i en

beredskapsorganisation eller i form av en överenskommelse (t.ex. beredskapsförbindelse) mellan frivilligorganisation och beredskapsmyndighet att tillhandahålla en viss mängd personal med angiven kompetens i syfte att kunna förstärka den ordinarie organisationen vid extraordinära situationer i hela skalan från fred till och med krig. Därutöver skall frivilliga bemanningsorganisationer kunna utföra andra uppdrag av betydelse för samhällsberedskapen samt bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar.

Frivilliga totalförsvarsorganisationer som inte har avtal/kontrakt eller överenskommelser om personalförsörjning eller kompetensintyg kan inte benämnas frivilliga bemanningsorganisationer. Utredningen har emellertid identifierat ett flertal organisationer som i andra viktiga avseenden stödjer totalförsvaret. Sådana organisationer, som t.ex. främjar totalförsvaret genom information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar eller traditionsbevarande verksamhet, bör i stället hänföras till gruppen frivilliga främjandeorganisationer. De bidrar genom sin verksamhet till totalförsvarets folkförankring och deras medlemmar kan utnyttjas, om deras kompetens är efterfrågad i extraordinära situationer, utan att detta är reglerat i formella avtal. Främjandeorganisationer bör självfallet också kunna ta uppdrag om de motsvarar uppdragsgivarens krav.

Frivilliga totalförsvarsorganisationer kommer i många fall att bedriva en omfattande verksamhet riktad mot ungdomar. I denna del bör de omfattas av samma regler som gäller för statligt stöd till ungdomsverksamhet. Stödet bör utgå som ungdomsbidrag inom ramen för organisationsstödet (riktad ersättning) till huvudorganisationen, men skall tilldelas och utnyttjas enligt en principiell modell liknande den som Ungdomsstyrelsen för närvarande tillämpar för övriga bidragsberättigade ungdomsorganisationer.

Frivilliga totalförsvarsorganisationer skall också kunna utföra särskilt angivna uppdrag. Att bemanna en viss krigsorganisation eller att utveckla kompetens av betydelse för krigsorganisationen eller samhällsberedskapen bör vara ett sådant uppdrag som utformas i dialog mellan berörda frivilligorganisationer och ansvariga myndigheter. I denna del måste organisationerna var för sig fungera som kompetenta och efterfrågade leverantörer.

Uppdragen blir således ett mått på respektive organisations förmåga att uppfylla samhällets och samhällsberedskapens behov av speciell kompetens. Denna finansieringskälla kan därmed komma

att variera över tiden. Organisationsstödet bör däremot vara mera stabilt och långsiktigt samtidigt som det årligen skall följas upp och kontrolleras. Här bör samma regler tillämpas, som gäller för övriga föreningsbidrag. Finansieringssystemet behandlas ytterligare i kapitel 11.

3.7.2. Värdering av granskade organisationer i förhållande till kriterier för frivilliga totalförsvarsorganisationer

Alla organisationer som utredningen har granskat och fört diskussioner med under utredningsarbetet, uppfyller de viktigaste allmänna kriterier som utredningen anser bör vara styrande för att statsmakterna skall kunna överväga att godkänna dem som frivilliga totalförsvarsorganisationer, nämligen att de är

rikstäckande, medlemsstyrda med demokratiskt vald ledning och antagna stadgar, har regelbundna medlemsaktiviteter samt har en verksamhet som har eller skulle kunna få betydelse för totalförsvarets folkförankring och samhällsberedskapen.

Vissa organisationer bedöms för närvarande ha en sådan verksamhetsinriktning att de endast kan komma i fråga som främjandeorganisationer. Av dessa ansluter en – Centralförbundet Folk och Försvar – endast organisationer, företag och myndigheter som medlemmar. Andra organisationer såsom Allmänna Försvarsföreningen och Föreningen Sveriges Sjöfart och Sjöförsvar samt Frivilliga radioorganisationen är öppna för enskilda medlemmar, men kan enligt sina stadgar också ansluta organisationer, företag eller i vissa fall myndigheter. Det övervägande antalet organisationer är endast öppna för enskilda personer, som efter ansökan blir upptagna som medlemmar.

Utredningen anser att ytterligare ett kriterium för att tillhöra kretsen frivilliga totalförsvarsorganisationer bör vara uppfyllt. Det är att organisationens stadgar medger enskilt medlemskap. Det hindrar inte att Centralförbundet Folk och Försvar alltjämt skulle kunna uppbära statligt stöd för sin verksamhet, eftersom den är av stor betydelse för opinionsbildning och folkförankring. Detta stöd bör dock inte utgå i form av organisationsbidrag till frivillig

försvarsorganisation, utan efter särskild prövning enligt dagens system.

Till organisationer med enskilt anslutna medlemmar kan organisationsstöd däremot utgå. Utredningen förordar att kollektivt anslutna organisationer, företag eller myndigheter inte skall utgöra grund för att beräkna organisationsstödets omfattning till totalförsvarsorganisationer som medger sådan anslutning. Endast de medlemmar som anslutit sig enskilt bör utgöra grund för beräkning av organisationsstöd.

För vissa stora organisationer har endast en del av medlemmarna en inriktning mot totalförsvarsverksamhet. I dessa fall bör organisationsstöd för totalförsvarsändamål utgå endast till dessa medlemmar. Organisationsstöd för övriga medlemmar bör – inom ramen för den samlade folkrörelsepolitiken – i sådana fall kunna utgå från andra utgiftsområden än totalförsvar. Dubbla organisationsstöd bör inte kunna uppbäras.

Av det årliga budgetarbetet bör framgå dels vilka organisationer som skall ingå i kretsen frivilliga totalförsvarsorganisationer, dels i vilken form och i vilken omfattning som organisationsstöd skall utgå till de enskilda totalförsvarsorganisationerna. För att skapa ett underlag för översiktliga kostnadsberäkningar av utredningens förslag har utredningen gjort en bedömning av vilka organisationer som skulle kunna komma i fråga nu eller senare om de övriga kriterier, som utredningen har satt upp, är uppfyllda. Detta framgår av bilaga 8.

3.8. Utredningens rekommendation

Bygg samhällsberedskapen underifrån med ett starkt lokalt engagemang som grund. Utnyttja frivilligorganisationerna och stärk deras förmåga att engagera gamla och nya medlemmar för totalförsvaret. Skapa nya definitioner av begreppet frivillig försvarsverksamhet och se över nuvarande definition av begreppet totalförsvar. Anpassa författningsstödet till totalförsvarets förändrade inriktning så att möjligheterna att utnyttja frivilligorganisationer utökas. Uppmuntra frivilligorganisationernas förmåga att anpassa sin verksamhet till samhällsutvecklingen och de nya behov som uppkommer när totalförsvaret förändras.

Uppdra åt statliga myndigheter och kommuner att ta frivilliga i anspråk. Systematisera samarbetet med frivilligförsvaret genom dialoger och en tydlig mål- och resultatstyrning. Skapa samarbetsorgan mellan myndigheter och frivilligorganisationer på lokal, regional och central nivå. Anpassa finansieringssystemet i syfte att målinriktat stärka samhällets beredskap i såväl fred som krig med frivilligresurser. Kräv att frivilligorganisationerna samordnar sig för att utnyttja helt eller delvis statligt finansierade resurser på bästa sätt. Begreppet hemvärnet bör, liksom i dag, avse en del av Försvarsmaktens krigsorganisation som rekryteras på frivillig basis. Föreningsverksamhet skall inte bedrivas under myndighets huvudmannaskap. Det innebär bl.a. att föreningsverksamhet som bedrivs i anslutning till hemvärnsförband skall hållas åtskild från Försvarsmakten. Dessa hemvärnsföreningar sammantagna – ”hemvärnsrörelsen” – bör betraktas som en frivillig totalförsvarsorganisation, som i hög grad bidrar till totalförsvarets folkförankring och främst Försvarsmaktens personalförsörjning. I det avseendet bör de kunna få offentliga bidrag enligt samma normer som övriga frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Dessa frågor och hithörande problemområden har diskuterats ingående med frivilligorganisationer, statliga myndigheter och kommuner. En generell bedömning är att flertalet organisationer, kommuner och statliga myndigheter delar uppfattningen att det nu är nödvändigt att lösa ovanstående problemområden. Förslagen i följande kapitel skall ses mot denna bakgrund.

4. Mål-, resultat- och verksamhetsstyrning av frivilligförsvaret

4.1. Sammandrag

Frivillig totalförsvarsverksamhet bör betraktas som en av många folkrörelser i samhället. Det finns inget undantag för frivilligförsvaret när det gäller krav på mål- och resultatstyrning eftersom det rör sig om delvis statligt finansierad verksamhet. Dialoger och uppdrags- och resultatstyrning inom den frivilliga totalförsvarsverksamheten bör utvecklas och koordineras på ett bättre sätt än i dag. Med tanke på att det årligen rör sig om stora ekonomiska belopp som staten direkt eller indirekt betalar ut till ett stort antal frivilligorganisationer, är det nödvändigt att regeringen (Försvarsdepartementet) kan ha en överblick över att verksamheten står i överensstämmelse med den övergripande politiska inriktningen för den frivilliga totalförsvarsverksamheten.

4.2. Förutsättningar för styrning

4.2.1. Problem- och behovsanalys

  • en grund för tydliga mål

och resultatkrav

Regeringen föreslår i budgetpropositionen (2000/2001:1) för år 2001 att ett antal politikområden bör införas.1 Ett av dessa benämns folkrörelsepolitik. Målet för folkrörelsepolitiken är att människor skall ha bästa möjliga förutsättningar att bilda och delta i olika typer av folkrörelser och föreningar. Regeringen vill genom en aktiv folkrörelsepolitik bidra till att stärka den sociala

1 Detta beslutades av riksdagen, betänkande 2000/01:FiU1 och riksdagsskrivelse 1999/2000:150:

ekonomin2 och till att utveckla, fördjupa och bredda demokratin. Folkrörelsepolitik omfattar fyra områden:

1. generella frågor kring principer och system för samt

uppföljning och utvärdering av statsbidrag till föreningar och folkrörelser,

2. lagstiftning inom olika områden samt finansiella villkor för

föreningar och folkrörelser, när det gäller t.ex. möjligheterna till självfinansiering och tillgång till externt kapital,

3. regeringens och statsförvaltningens dialog och samverkan med

föreningar och folkrörelseorganisationer,

4. statistik, forskning och övrig kunskapsbildning om föreningar

och folkrörelser.

Enligt budgetpropositionen (2000/2001:1) för år 2001 införs politikområden ”för att bättre kunna koppla mål, kostnader och resultat till varandra. Eller helt enkelt

  • det skall bli lättare att se vad pengarna går till”. Det framgår vidare av budgetpropositionen, utgiftsområde 6 Totalförsvar, att ”det svenska försvaret skall kännetecknas av ständig utveckling och förnyelse, hög teknologisk nivå, ekonomisk effektivitet och folkförsvar”. Den politiska ambition som dessa citat uttrycker illustrerar samtidigt de grundtankar som ligger bakom besluten om en tydligare mål- och resultatstyrning i samhället. Det finns i det avseendet inget undantag för frivilligförsvaret.

Samspelet mellan statsmakternas och myndigheternas behov respektive frivilligorganisationernas förmågor kan utvecklas med hjälp av en tydlig problem- och behovsanalys. Uppdragsgivarna måste kunna formulera tydliga och mätbara effekt- och produktionsmål utifrån statsmakternas övergripande mål (inriktningsmål) för frivillig totalförsvarsverksamhet.

Inriktningsmål uttrycker statsmakternas krav på den frivilliga totalförsvarsverksamheten. Exempel på sådana mål är att bidra till folkupplysningen rörande samhällets hot och risker, att stärka samhällets beredskap att hantera extraordinära situationer eller att förebygga omfattande skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom. Försvarsdepartementet har här en viktig roll i att utarbeta sådana inriktningsmål för frivillig totalförsvarsverksamhet.

2 Begreppet ”social ekonomi” används ofta som beteckning för att ideella och frivilliga organisationer utför eller bidrar till att utföra sådant som tidigare utfördes inom offentlig sektor, t.ex. vård, omsorg eller socialt arbete.

Effektmål anger vilka effekter man vill att verksamheten skall ha.

För frivilliga totalförsvarsorganisationer skulle ett effektmål kunna vara att sprida information om samhällets säkerhet och beredskap i syfte att öka enskilda människors riskmedvetande.

Produktionsmål anger att ett visst antal tjänster eller vissa aktiviteter skall vara utförda under en given tidsperiod. För frivilliga totalförsvarsorganisationer skulle ett produktionsmål kunna vara att under X år rekrytera och utbilda Y antal personer för befattningar i Försvarsmaktens krigsorganisation.

Uppdragsgivarna måste således utifrån sina respektive behovsoch problemanalyser konkretisera vilka effekter som skall uppnås inom deras respektive områden. Det är alltså uppdragsgivarens uppgift att bryta ned inriktningsmålen till effektmål för sitt område. Därefter följer dialoger med uppdragstagare (frivilligorganisationer) om hur produktionsmål bör utformas för att man skall kunna nå de utlovade effekterna. Vidare är det uppdragsgivaren som, utifrån bedömda behov och formulerade mål, skall sätta kvalitetskraven på uppdragstagaren.

Utredningen bejakar vad tidigare utredningar kring frivilligförsvaret konstaterat i sina betänkanden (1992:132, s. 59

  • 64 och

1997:70, s. 58

  • 63) om mål- och resultatstyrning och planeringsoch budgetprocessen. Dagens system för mål- och resultatstyrning har, enligt utredningens uppfattning, inte varit tillräckligt stringent. Med de delvis nya förutsättningar som kommer att gälla för uppdragsverksamhet till frivilliga totalförsvarsorganisationer, ser utredningen behov av att utveckla mål- och resultatstyrningen enligt de principer som gäller för flera andra folkrörelser.

Utredningen anser bl.a. att dialoger, uppdrags- och resultatstyrning inom den frivilliga totalförsvarsverksamheten måste utvecklas och koordineras på ett bättre sätt än i dag. Det finns, enligt utredningens uppfattning, stöd för en utvecklad verksamhetsstyrning hos huvuddelen av de intervjuade organisationerna, som på ett eller annat sätt förordar

renodlade anslag som omfattar organisationernas stöd och ersättning för uppdrag, tydligare, mer konkreta och långsiktiga uppdrag som utformas i dialoger med statliga myndigheter, uppdrag grundade på behov,

tydligare och mer funktionella system för uppföljning och utvärdering av genomförda uppdrag och tydliga och mätbara mål för uppdragen.

4.2.2. Dialoger om kontrakt/åtagande m.m.

De offentliga bidrag som riktas till frivilligförsvaret, är till sin huvuddel styrda dels av statsmakternas önskan om en stark folklig uppslutning kring frivilligförsvaret, dels av en övertygelse om att en aktiv totalförsvarsinriktad folkrörelse är av stor betydelse för samhällsberedskapen.

De bidrag som ges till frivilliga totalförsvarsorganisationer, innebär att staten i dessa avseenden utövar en verksamhetsstyrning, där de organisationer premieras, som uppfyller de kriterier (enligt kapitel 11) som statsmakterna anger för att kunna upptas i kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer. Dessa kriterier bör spegla statsmakternas allmänna krav på frivilligförsvaret men också hur de på ett kostnadseffektivt sätt bör kunna bidra till att skapa ett samhälle, som är robust och motståndskraftigt mot de hot och risker som finns eller kan uppstå.

Övrig verksamhet som de frivilliga totalförsvarsorganisationerna bedriver finansieras också till del av offentliga medel (uppdragsersättning) som tilldelas för att lösa en särskilt angiven uppgift åt beredskapsansvariga instanser. Flera av de frivilligorganisationer som i dag huvudsakligen utför uppdrag åt Försvarsmakten kan i framtiden komma att utföra uppdrag även för civila uppdragsgivare.

Därför måste samordningen mellan Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap och övriga beredskapsmyndigheter utvecklas och fördjupas. Överstyrelsen för civil beredskap bör således ges i uppdrag att vart tredje år göra en behovssammanställning över hur civila, statliga myndigheter och kommuner avser utnyttja frivilliga. Motsvarande redovisning bör åläggas Försvarsmakten.

För att få en bättre bild över myndigheternas bemanningsbehov, styrning av uppdragsgivandet till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, kostnader samt hur uppdragsmedlen fördelas är det utredningens uppfattning att någon form av funktionssamordning bör ske på civil sida. Utredningen anser att en lämplig samordningsmyndighet för detta är Överstyrelsen för civil beredskap.

Berörda myndigheter måste ange tydliga mål och konkreta kostnadsramar för uppdragen, men det krävs också ett system för återrapportering och resultatstyrning till regeringen (Försvarsdepartementet) så att verksamheten står i överensstämmelse med den övergripande politiska inriktningen för den frivilliga totalförsvarsverksamheten.

Det har vid utredningens kontakter med många frivilligorganisationer framkommit att det i vissa fall inte genomförs tillfredsställande dialoger mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. I vissa fall har det inte skett någon egentlig dialog inför ett nytt verksamhetsår utan i stället har myndigheter rent slentrianmässigt meddelat vilken ekonomisk ram och vilka handlingsregler som gäller. Vidare har det från många håll framförts till utredningen att redovisning och återrapportering av genomförda uppdrag ofta sker på ett omfattande och komplicerat sätt.

Utredningen konstaterar att kraven på bokföring, redovisning och återrapportering generellt har ökat i samhället. Det är emellertid varje uppdragsgivande myndighet som har att formulera sina krav på redovisning och återrapportering, inom ramen för de krav som statsmakterna har ställt upp.

Utredningen konstaterar också, efter diskussioner med både frivilligorganisationer och myndigheter, att kunskapsnivån om de olika frivilligorganisationerna är varierande och på vissa håll mycket låg. Frivilligorganisationerna är många och sinsemellan mycket olika och det kan därför vara svårt att hålla kunskapen om olika organisationers skilda förhållanden, kompetenser, förmågor och resurser aktuell hos dem som skulle kunna utnyttja dem som en resurs inom samhällsberedskapen. Det kan vara en orsak till uteblivna dialoger och otydliga uppdrag.

Många frivilligorganisationer efterlyser långsiktiga uppdrag. Det bör naturligtvis vara möjligt att ge frivilligorganisationer även kortsiktiga uppdrag, men det är önskvärt att en stor del av uppdragen har en långsiktig karaktär, tre år, för att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna skall kunna ha en rimligt stabil grund för sin interna verksamhetsstyrning.

Myndigheter inom beredskapsområdet måste i sina planeringsprocesser bli bättre på mål- och resultatstyrning inklusive uppföljning och utvärdering av de uppdrag som de frivilliga totalförsvarsorganisationerna tilldelas. Detta förutsätter att konstruktiva dialoger mellan myndigheter och organisationer måste genomföras och resultera i kontrakt/överenskommelser om vilka uppdrag som

skall genomföras. Vid dessa dialoger bör lagen (1992:1528) om offentlig upphandling beaktas.

Av uppdragen måste framgå vad som är uppdragsgivarens respektive uppdragstagarens ansvar, vem skall eller får göra vad inom uppdragets ram, samt kostnader för och finansiering av respektive uppdrag. Som princip bör uppdragen ha full kostnadstäckning, dvs. uppdragstagarna (frivilliga totalförsvarsorganisationer) måste i dialogerna med uppdragsgivarna ange alla administrations-, personal- och overheadkostnader som uppkommer i samband med uppdraget. Vidare bör det framgå hur uppdraget skall återredovisas för uppdragsgivaren.

4.2.3. Uppdrag med upphandling?

I 2 § lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU) stadgas: ”Denna lag gäller vid upphandling som görs av staten, kommuner, landsting och sådana andra upphandlande enheter som avses i 5 och 6 §§.” Lagen gäller enligt 2 § inte ”upphandlingsförfaranden som överenskommits i ett avtal beträffande stationering av militär personal.”

Med upphandlande enhet avses enligt 5 § ”statliga, kommunala och andra myndigheter, beslutande församlingar i kommuner och landsting, sådana bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser som anges i 6 § och, såvitt avser upphandling enligt 4 och 6 kap., sådana enheter som avses i 4 kap. 1 § andra stycket och 6 kap. 1 § tredje stycket, sammanslutningar av sådana myndigheter, beslutande församlingar, bolag, föreningar, samfälligheter, stiftelser och enheter samt Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga samfälligheter i fråga om verksamhet som bedrivs enligt begravningslagen (1990:1144).”

Begreppet upphandlande enhet innefattar enligt 6 § ”sådana bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser som har inrättats i syfte att täcka behov i det allmännas intresse, under förutsättning att behovet inte är av industriell eller kommersiell karaktär och

5. vars kapital huvudsakligen har tillskjutits av staten, en kommun,

ett landsting eller en annan upphandlande enhet, eller

6. vars upphandling står under statlig eller kommunal tillsyn eller

en tillsyn av en annan upphandlande enhet, eller

7. vars styrelse till mer än halva antalet ledamöter utses av staten,

en kommun, ett landsting eller en annan upphandlande enhet. Lag (1999:309).”

Relationerna mellan lagen om offentlig upphandling och frivillig totalförsvarsverksamhet behandlas vidare i kapitel 11.

4.3. En utvecklad modell för uppdragsstyrning av frivilligförsvaret

Grundpelarna, enligt den modell som gäller för statsmakterna (VESTA-rapport nr 2 1998), kan tillämpas även för uppdragsgivning till frivilliga totalförsvarsorganisationer. Det innebär krav på

förutsättningslös och grundlig problem- och behovsanalys, tydliga mål och resultatkrav, dialog och kontrakt/åtagande, tydlig ansvarsfördelning, kostnader/finansiering, god återrapportering och resultatuppföljning och adekvat regelverk.

När statliga myndigheter inom beredskapsområdet, kommuner och andra ger uppdrag till frivilliga totalförsvarsorganisationer, är det viktigt att hålla isär uppdrag som omfattar bemanning av och utbildning till befattningar i totalförsvarets krigs- och beredskapsorganisation, och mer allmänna uppdrag där det skulle kunna finnas möjlighet att upphandla tjänsten. Denna distinktion görs även i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.

Myndigheter som exempelvis Sida, Statens energimyndighet och Statens räddningsverk ger i dag uppdrag till frivilligorganisationer enligt modeller som bör kunna tillämpas generellt inom frivilligförsvaret.

Statens räddningsverk ger uppdrag till några av dagens frivilliga försvarsorganisationer såsom Svenska Brukshundklubben, Svenska

Röda Korset och Sveriges Civilförsvarsförbund, men också till sådana som inte tillhör denna krets såsom Svenska Brandförsvarsföreningen och Svenska Livräddningssällskapet. I varje uppdrag finns en tydlig mål- och uppgiftsbeskrivning (antal kurser, minsta antal deltagare per kurs och exakta kostnader per kurs), myndig-

hetens anslag fördelat per kurs, administrationsbidrag för kursverksamheten inom uppdraget, rekvisition och utbetalning av medel samt regler för granskning av erhållna medel.

Innan projektmedel betalas ut skall Statens räddningsverk godkänna den projektplan som organisationerna måste lämna in. I projektplanen ingår bl.a. mål och syfte, förväntat resultat, målgrupp, eventuella samarbetspartner, tidplan och former för genomförande. Organisationerna måste också till Statens räddningsverk redovisa följande parametrar i samband med slutredovisning av uppdrag, t.ex. utbildningsuppdrag:

uppfyllelse av utbildningsmål, kompetensen hos lärarna, effektredovisning, antal deltagare per kurs och totalt, antal kurser totalt, kostnad per kurs och totalt, målgrupper (t.ex. barn, ungdomar, invandrare, föräldrar, flyktingar eller arbetslösa) samt fördelningen över landet med t.ex. utbildade inom utbildningsuppdragen.

Statens energimyndighet bedriver sedan år 1999 ett femårigt projekt, Hushållens energiberedskap

ett femårigt informationsprojekt. Syftet

med projektet är ”att öka hushållens (dvs. de enskilda människornas) beredskap att förebygga och avhjälpa svårigheter som uppstått till följd av störningar i energiförsörjningen. Projektet skall vidare medverka till att stärka hushållens uthållighet vid energikriser och att ge hushållen övergripande kunskap om energisystemet i Sverige.”

Redan i slutet av 1980-talet inledde Närings- och Teknikutvecklingsverket (NUTEK) ett samarbete med Sveriges Civilförsvarsförbund om utbildnings- och informationsinsatser mot hushållen. När nu den svenska elmarknaden avreglerats, sårbarheten inom el- och energisektorn uppmärksammas och det pågår en omställning av energisystemet ser Statens energimyndighet behov av ökat engagemang och ansvar på individnivå. Därför har man vänt sig till Sveriges Civilförsvarsförbund som dels anses ha grundläggande kompetens om hushållens energiberedskap och lång erfarenhet av informations- och kunskapsspridning, dels arbetar aktivt på central, regional och lokal nivå.

I uppdraget anges tydligt och ingående

projektets syfte, mål (att skapa ett stabilt och långsiktigt kunnande hos hushållen i frågor som rör energiberedskap och energihushållning), kunskapsmål, målgrupper, tidplaner med beräknade kostnader, budget för hela projekttiden uppdelat halvårsvis, utbetalningsplaner, vem som står för vilka kostnader samt återrapportering och tidpunkter för planerade utvärderingar.

I uppdraget anges också att den enskilde individen för att uppfylla kunskapsmålen skall ha kunskap om

individens eget ansvar (skapa förståelse för och insikt i att individen själv måste ta ansvar för sig och sitt hushåll i samband med störningar i energiförsörjningen), samhällets sårbarhet

  • elberoendet (insikt i och förståelse för samhällets stora elberoende), elavbrott (insikt i orsaker och konsekvenser av ett elavbrott), vatten (känna till effekterna av ett elavbrott, när det gäller vattenförsörjningen och kunna rena vatten), energipolitik (grundläggande kunskap om de energipolitiska målen samt om energimyndighetens omställnings- och forsknings- och utvecklingsarbete).

Inledningsvis utbildas 22 regionala energiinstruktörer, en från varje distrikt inom Sveriges Civilförsvarsförbund. Dessa skall sedan i sin tur utbilda lokala energiinformatörer som rekryteras från civilförsvarsföreningarna, t.ex. hemskyddsombuden.

Såväl Statens energimyndighet som Sveriges Civilförsvarsförbund torde därigenom ha en enhetlig bild av vad uppdraget innebär. Detta stämmer också överens med statsmakternas syn på bidrag till föreningsverksamhet i allmänhet.

Försvarsdepartementet bör i sin tur precisera den politiska inriktningen av frivillig totalförsvarsverksamhet och skapa ett fungerande system för återrapportering från de aktörer som ger uppdrag till frivilliga totalförsvarsorganisationer. Det rör sig årligen om stora ekonomiska belopp som staten direkt eller indirekt betalar ut till ett stort antal frivilligorganisationer (se vidare bilaga

10). Det är därför nödvändigt att Försvarsdepartementet har en överblick över uppdragen, hur stora kostnaderna för dessa är och hur de bidrar till att nå inriktningsmålen för frivillig totalförsvarsverksamhet. Detta skulle, enligt utredningens uppfattning, underlättas avsevärt med en central, samordnande instans för frivilligfrågor.

Övergripande former för uppdragsgivande till frivilliga totalförsvarsorganisationer bör ingå i det regelverk som styr frivillig totalförsvarsverksamhet. Av de årliga budgetunderlagen och annat planeringsunderlag som statliga myndigheter är ålagda att utarbeta bör framgå, i vilken utsträckning frivilliga totalförsvarsorganisationer tas i anspråk och, om så inte är fallet, vilka motiv som ligger bakom myndighetens ställningstagande. Regleringsbreven till myndigheter inom beredskapsområdet bör i sin tur innehålla inriktningsmål för frivillig totalförsvarsverksamhet. Utredningens förslag om författningsstöd framgår av kapitel 12.

4.4. Förslag

Utredningen föreslår att

regeringen (Försvarsdepartementet) bör utforma tydliga inriktningsmål som uttrycker statsmakternas krav på den frivilliga totalförsvarsverksamheten. Exempel på sådana mål är att bidra till folkupplysningen rörande samhällets hot och risker, att stärka samhällets beredskap att hantera extraordinära situationer eller att förebygga omfattande skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom. dialoger och uppdragsstyrning inom den frivilliga totalförsvarsverksamheten bör utvecklas och koordineras på ett bättre sätt än i dag. Utredningen föreslår att

tydligare, mer konkreta och långsiktiga uppdrag (cirka tre år) utformas i dialoger med statliga myndigheter, uppdrag grundas på behov, tydligare och mer funktionella system för uppföljning och utvärdering av genomförda uppdrag utarbetas och att tydliga och mätbara mål sätts upp för uppdragen. regeringen (Försvarsdepartementet) bör följa upp hur uppdragsmyndigheterna genomför uppdragsstyrningen, och om

uppdragen uppfyller de av statsmakterna uppställda inriktningsmålen, Försvarsmakten med Överstyrelsen för civil beredskap och övriga uppdragsgivande myndigheter samt frivilligförsvarets centrala samarbetsorgan bör i samråd få i uppdrag att göra en översyn av former för redovisning och återrapportering av frivilligorganisationernas genomförda uppdrag, och verka för förenklingar. Statsmakternas inriktning av mål- och resultatstyrning bör ligga till grund för dessa former, enligt vad som beskrivs i kapitlet, Överstyrelsen för civil beredskap bör således ges i uppdrag att göra en årlig sammanställning över hur det civila försvaret nyttjar frivilliga. Motsvarande redovisning för det militära försvaret bör åläggas Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap bör således ges i uppdrag att vart tredje år göra en behovssammanställning över hur civila, statliga myndigheter och kommuner avser utnyttja frivilliga. Motsvarande redovisning bör åläggas Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap bör få i uppdrag att dels samordna de civila, statliga uppdragsgivande myndigheternas bemanningsbehov, dels redovisa hur kostnader och uppdrag fördelas mellan olika frivilliga totalförsvarsorganisationer, uppdrag till frivilliga totalförsvarsorganisationer bör ha full kostnadstäckning, dvs. uppdragstagarna (frivilliga totalförsvarsorganisationer) måste i dialogerna med uppdragsgivarna ange alla administrations-, personal- och overheadkostnader som uppkommer i samband med det enskilda uppdraget.

5. Samordning mellan totalförsvarets olika delar och inom frivilligförsvaret

5.1. Sammandrag

Frivilligförsvaret bör betraktas som en folkrörelse, och är således en del av den framtida folkrörelsepolitiken.

Frivillig totalförsvarsverksamhet bör på ett bättre sätt än i dag tydliggöras som en resurs för samhället. Former för samverkan inom frivilligförsvaret, och mellan frivilliga totalförsvarsorganisationer, kommuner och myndigheter behöver utvecklas. Det finns flera exempel på ändamålsenliga lokala och regionala samverkansformer runt om i landet. På central nivå bör det inrättas ett centralt samordningsorgan för frivilliga totalförsvarsorganisationer. Ett sådant organ, som tillgodoser såväl frivilligförsvarets krav på självständighet som statsmakternas och myndigheternas behov av styrning, uppföljning och kontroll, bör ha som huvudsakliga uppgifter att

föreslå regeringen (Försvarsdepartementet) vilka organisationer som enligt förordning (2001:00) om frivillig totalförsvarsverksamhet är frivilliga totalförsvarsorganisationer, genom tilldelad myndighetsuppgift bereda, besluta och fördela samt följa upp medel för organisationsstöd, vara språkrör till regering och riksdag i gemensamma frågor, vid behov företräda sina medlemmar gentemot statliga myndigheter, kommuner och samhället i övrigt, allmänt slå vakt om frivilligverksamhetens samhällsnytta, vara förespråkare för att dels hålla diskussionen levande om hur frivilligförsvaret demokratiskt skall utvecklas, dels hur etikfrågor och andra viktiga aktuella ämnesområden som rör verksamheten beaktas.

5.2. Utgångspunkter

Utredningen anser att frivillig totalförsvarsverksamhet och frivilliga totalförsvarsorganisationer är betydelsefulla delar i den framtida folkrörelsepolitiken och betraktar frivilligförsvaret som en av de större folkrörelserna vid sidan av t.ex. idrottsrörelsen. För att få en jämförelse har utredningen tagit del av i vilken grad det inom andra delar av det folkrörelsepolitiska området finns organisatoriska lösningar, generella bestämmelser eller former för verksamhetsstyrning, som är möjliga att tillämpa även på frivilligförsvaret. Jämförelser har gjorts med bl.a. idrottsrörelsen, trossamfunden, ungdomsrörelsen och sektorn som bedriver hembygds- och kulturhistoriskt inriktad verksamhet.

Det finns många olika typer av organisationer i Sveriges föreningsliv. Föreningslivets verksamhet finansieras ofta genom egengenererade intäkter och bidrag. Intäkterna kan utgöras av medlemsavgifter, deltagaravgifter, donationer, lotteriintäkter eller insamlade medel. Med bidrag avses ekonomiskt stöd från stat, landsting eller kommun.

Därtill gör enskilda människor omfattande ideella arbetsinsatser. Enligt Kommunaktuellt (nr 30 från den 12 oktober 2000) utförs det årligen i Sverige ideellt, oavlönat arbete motsvarande cirka 300 000 heltidsarbeten, till ett uppskattat värde av 70 miljarder kronor. Sektorerna idrott och fritid har flest frivilligarbetare.

Inom frivilligförsvaret finns det många och olika organisationer. Utredningen har funnit att statliga och kommunala myndigheter i många fall har problem att hantera och upprätthålla kontakter med det stora antalet frivilligorganisationer. Dessa representerar ofta sinsemellan helt olika kompetenser av betydelse för samhällsberedskapen. Utredningen anser att samarbetsformerna mellan de skilda organisationerna skulle kunna utvecklas avsevärt.

Det finns ett flertal övergripande frågor som rör i stort sett alla frivilliga organisationer som verkar i totalförsvaret. Denna uppfattning stöds också av rapporten från Arbetsgruppen Frivilligförsvaret i Utveckling (Ag FU)1. I sådana frågor bedöms det vara värdefullt med ett centralt organ inom frivilligförsvaret, som statliga myndigheter kan vända sig till. Det kan t.ex. vara remisshantering, samordning av utvecklingsstöd till Central- och Öst-

1 I arbetsgruppen, som bildades år 1999, ingår representanter för Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Centralförbundet för befälsutbildning, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sjövärnskårernas Riksförbund och Svenska Blå Stjärnan.

europa, frågor om ersättningar och försäkringsskydd, policyskapande verksamhet, samordning av utbildningar, samordning av försvarsupplysning, underlag för och kanalisering av gemensam informationsverksamhet i bl.a. skolor (jfr. skolpaketen från Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar) eller inhämtande av kunskap om frivillig totalförsvarsverksamhet.

Lokal och regional nivå

Ett flertal kommuner har också framfört likartade synpunkter till utredningen. Det anses önskvärt att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna bildar en gemensam samordningsfunktion gentemot kommunerna på lokal nivå. Det har också framförts önskemål om en motsvarande samordning regionalt och centralt. Kommunledningarna kan t.ex. behöva information om vilka frivilligorganisationer, som finns inom kommunens område och som kommunen skulle kunna samarbeta med. I vissa fall vore det av värde att få en samlad ståndpunkt i frågor, som generellt rör frivillig totalförsvarsverksamhet i större regioner.

Centrala och regionala samordningsorgan skulle således kunna ha en viktig roll för att skapa generella regler och tillämpningar för samt enhetliga och enkla kommunikationskanaler till den samlade frivilligrörelsen på lokal nivå. På lokal och regional nivå prövas, på initiativ av Överstyrelsen för civil beredskap, för närvarande några samarbetsmodeller som kommenteras i kapitel 2 och i det följande.

Central nivå

På central nivå verkar i dag Frivilligorganisationernas Samarbetskommitté (FOS). Där ingår representanter från de organisationer som står uppräknade i bilagan till förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt Allmänna Försvarsföreningen. Centrala FOS syftar till att vara ett diskussionsforum för övergripande frågor. Ordförandeskapet roterar mellan frivilligorganisationerna.

På central nivå har FOS arbetsformer under våren 2000 förändrats i riktning mot en lös nätverksstruktur. FOS kallar fortfarande till möten men alla organisationer måste inte närvara. Bara de som har intresse av de frågor som behandlas deltar. Anledningen till förändringen uppges vara att det är svårt att

koordinera så många organisationer med varierande storlek, behov och intressen.

Utredningen anser att FOS i sin nuvarande utformning har alldeles för liten förmåga och/eller för små mandat att tillgodose de önskemål om och behov av bättre central samordning som har framförts av kommuner, statliga myndigheter, men också av flera organisationer. Det främsta skälet är vad organisationerna i FOS själva anger, nämligen att det är svårt att koordinera alla organisationerna enligt ovan.

Detta innebär, enligt utredningens uppfattning, att centrala FOS i nuvarande utformning inte kan arbeta effektivt med policy- och utvecklingsfrågor inom frivillig totalförsvarsverksamhet, och inte heller samordna dessa frågor på organisationernas egna villkor. FOS har i dag inte heller förmåga och mandat att företräda frivilligorganisationerna gentemot statsmakterna. Utredningen anser att i framtidens frivilligförsvar, med kanske ännu fler frivilligorganisationer som utnyttjas i samhällsberedskapen, är det nödvändigt med någon form av centralt samverkansorgan som kan företräda det samlade frivilligförsvaret i vissa frågor.

Enligt utredningens bedömning finns det även andra motiv till förändringen av FOS arbetsformer. Det finns en viss rädsla eller motvilja hos flera frivilligorganisationer mot en central samordning då en sådan anses kunna inkräkta på självständigheten. Ett annat motiv är att många organisationer har en stor tyngd i sig själva med väl upparbetade kontaktkanaler till statliga myndigheter och politiska beslutsfattare. Det senare gäller dock inte för flera av de mindre organisationerna, som därmed kan ha svårigheter att särskilt på central nivå få gehör för sina synpunkter.

Det är i sammanhanget också värt att notera att det i 17 § i den tidigare kungörelsen (1970:301) om frivillig försvarsverksamhet föreskrevs att överbefälhavaren hade rätt att inrätta ett samarbetsorgan för samordning av de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet (se bilaga 7). Detta upphörde i och med den senare förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet.

Utredningen anser inte att överbefälhavaren skall få denna rätt på nytt, men däremot finns det behov av att lyfta fram frivilligförsvarets omfattning och den försvarseffekt och samhällsberedskap som skapas på frivillig grund. Statsmakterna har också, som framgår av kapitel 2, en liknande uppfattning.

Långsiktiga strategier i ideella och frivilliga organisationer

En annan viktig fråga som utredningen vill betona är hur frivilligförsvarets långsiktiga strategier växer fram och anpassas till samhällsutvecklingen. Filip Wijkström, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, anför i skriften Möten med mening

2

att lång-

siktigt strategiskt ledarskap är nödvändigt för att den svenska frivilligrörelsen i allmänhet skall kunna utvecklas och förändras i takt med samhället. Detta gäller enligt utredningens mening inte minst den frivilliga totalförsvarsverksamheten.

Ideella och frivilliga organisationer i Sverige har, enligt Wijkström, av tradition lång vana av att ta ansvar för övergripande samhällsfrågor. Wijkström skriver vidare ”att i dag verkar det som om vissa folkrörelser har fångats i en av två huvudfällor. Den första är att organisationen ’blir det man gör’, dvs. att organisationen fastnar i att upprepa den tidigare aktiviteten utan att den kontinuerligt utvärderas mot det ursprungliga uppdraget. Den andra fällan är att organisationen ’blir sina resurser’

  • organisationen är det den får pengar för.” Detta kan, menar Wijkström, i vissa fall strida mot organisationens ideal och ursprungliga syfte. Det krävs långsiktigt, strategiskt ledarskap för att organisationer skall undvika eller ta sig ur dessa fällor.

Vidare redovisar Wijkström i forskningsrapporten Den ideella sektorns roll i välfärdssamhället ett antal tendenser i relationerna mellan staten och den ideella sektorn. En tendens är att generella organisationsbidrag från offentlig till ideell sektor förändrats till mer specifika ersättningar. En annan tendens är att det har skett en förflyttning av ansvar från nationell, statlig nivå till kommunal nivå. Wijkström skriver att tendensen från statsbidrag till kommunala ersättningar betyder att ideella och frivilliga organisationer generellt i större utsträckning får bidrag för vad de faktiskt gör, snarare än som tidigare för vilka de är och hur många medlemmar de har.

Wijkström konstaterar också i skriften Möten med mening att ”i dag drivs många centrala utvecklingsfrågor i organisationerna antingen inte alls eller på ett mer eller mindre ad hoc-mässigt sätt. Sällan finns det t.ex. något egentligt forum där man inom organisationen aktivt och regelbundet på ett naturligt sätt tar upp

2 Skriften gavs ut av Stiftelsen Konung Gustav V:s 90-årsfond vid fondens 50-årsjubileum år 1999.

långsiktiga strategiska frågeställningar eller diskuterar den ideologiska grunden för verksamheten.”

Lösningen på hur ideella organisationer skulle kunna förbättra sitt strategiska ledarskap är, enligt Wijkström, framför allt ”att tillsammans hitta former för att

  • i ett samarbete mellan de ideella

organisationerna

  • lyfta fram och sprida den enorma kunskap och kompetens som finns bland nuvarande ledare i olika organisationer.” Wijkström drar slutsatsen att det är en central del i de ideella organisationernas samhällsansvar att förvalta och utveckla sin egen strategiska ledarutveckling.

Strategier och behov

Wijkströms resonemang i dessa skrifter är i hög grad tillämpliga på frivilliga totalförsvarsorganisationer. Det vilar naturligtvis ett ansvar på frivilligorganisationernas centrala nivåer att arbeta med dessa frågor, för att bl.a. upprätthålla människors engagemang, totalförsvarets folkförankring och organisationernas roller som självständiga sammanslutningar samt att rekrytera nya och unga medlemmar. Men det finns, enligt utredningens mening, också ett ansvar för frivilligförsvarets utvecklingsstrategier vilket faller på dels statsmakterna, dels de beredskapsansvariga instanser som tar frivilliga i anspråk i totalförsvaret. Dessa instanser måste konkretisera frivilligförsvarets framtida uppgifter och underlätta dess anpassning till samhällsutvecklingen.

Offentligt finansierade insatser kommer aldrig att kunna ge medborgarna ett fullständigt skydd mot alla typer av hot och risker. Medborgarna kan emellertid förbättra sitt eget, familjens och lokalsamhällets skydd genom att själva skaffa sig kunskaper som är värdefulla för att skydda liv, hälsa, miljö och egendom. De frivilliga totalförsvarsorganisationerna kommer att ha viktiga uppgifter i framtidens totalförsvar som förmedlare av sådan kunskap och som förstärkningsresurser i extraordinära situationer.

Frivilligförsvarets utvecklingsstrategier måste, enligt utredningens uppfattning, ha sin utgångspunkt i detta synsätt. Dess verksamhet måste bygga på att medborgarna finner det intressant och meningsfullt att offra tid, bekvämlighet och egna tillgångar på ett frivilligt arbete som stärker samhällets beredskap och förmåga att hantera olika störningar och extraordinära situationer. Där-

utöver skall självfallet varje enskild organisation styras och utvecklas i enlighet med sina stadgar och medlemmarnas beslut.

När de beredskapsansvariga instanserna har konkretiserat sina behov av frivilliga i samhällsberedskapen kommer de frivilliga totalförsvarsorganisationerna att på ett bättre sätt än i dag kunna samarbeta med och utföra uppdrag åt både det militära och det civila försvaret.

Självständig roll och gemensam plattform

Organisationerna kommer emellertid också att ha en självständig roll i att främja totalförsvaret genom allmän information om samhällets skydd och säkerhet och målinriktad utveckling av sina medlemmars förmåga att medverka i samhällsberedskapen.

Denna självständiga roll och det faktum att flera organisationer inte har en självklar hemvist, varken i det militära eller i det civila försvaret, motiverar att frivilligförsvaret får en egen gemensam plattform i det framtida totalförsvaret. En sådan ordning bör ge frivilligförsvaret en stärkt position i samhället och samhällsberedskapen, vid sidan av det militära och det civila försvaret. Detta gäller särskilt om de frivilliga totalförsvarsorganisationerna kan skapa former för att gemensamt utveckla och erbjuda tjänster och förmågor som är viktiga för folkförankringen och som ger ett konkret och kostnadseffektivt tillskott till de beredskapsansvarigas interna organisation och verksamhet.

Ju fler organisationer som ingår i kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer och ju större spridning som de enskilda organisationerna har i samhället, desto mer omfattande och komplicerade blir de civila och militära beredskapsorganens kontakter med frivilligförsvaret. Det är således angeläget att skapa bästa möjliga samarbetsstrukturer mellan organisationer, kommuner och statliga myndigheter på lokal, regional och central nivå. En sådan framtida organisationsstruktur bör stödjas av ett regelverk som fördelar ansvar och befogenheter mellan totalförsvarets olika aktörer.

5.3. Samarbetsstrukturer

5.3.1. Samarbetsstruktur på lokal nivå

För att kunna diskutera lokala samarbetsformer är det nödvändigt att kort belysa de kommunala ledningsorganens nuvarande ansvar och befogenheter i samhällsberedskapen.

Ansvar och befogenheter på kommunal nivå

I 1 kap. 1 § regeringsformen (1974:152) stadgas: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.”

Kommunallagens (1991:900) 2 kap. 1 § lyder: ”Kommuner och landsting får själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.”

I 6 § räddningstjänstlagen (1986:1102) anges: ”Varje kommun skall svara för räddningstjänsten inom kommunen, om inte annat följer av 25

  • 28 §§.” Dessa paragrafer avser statlig räddningstjänst som omfattar fjällräddning, sjöräddning, flygräddning, miljöräddningstjänst till sjöss och räddningstjänst vid radioaktiva utsläpp samt sanering efter sådana utsläpp.

I 2 kap. 1 § lagen (1994:1720) om civilt försvar föreskrivs: ”Kommunerna och landstingen skall vidta de beredskapsförberedelser som behövs för deras respektive verksamhet under höjd beredskap. Kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen ansvarar inom kommunen respektive landstinget för att beredskapsförberedelserna får en enhetlig inriktning och genomförs på ett ändamålsenligt sätt.”

Kommunen skall också enligt 2 kap. 2 § ”verka för att beredskapsförberedelserna för den civila verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, landstinget samt organisationer och företag får en enhetlig inriktning och för att samverkan kommer till stånd mellan dem.”

Enligt 2 kap. 1 § förordningen (1995:128) om civilt försvar skall varje kommun och landsting ”ha de planer som behövs för verk-

samheten under höjd beredskap. Dessa skall innehålla uppgifter om den verksamhet som är avsedd att bedrivas under höjd beredskap. Av planerna skall också framgå krigsorganisationen, den personal som skall tjänstgöra i denna och vad som i övrigt behövs för att kommunen eller landstinget skall kunna höja sin beredskap och bedriva verksamheten under höjd beredskap.”

Samverkan mellan kommuner och frivilliga

Alla olyckor, samhällsstörningar eller påfrestningar har en lokal dimension och särskilt de som inträffar på land berör alltid en och ofta flera kommuner. Varje kommun, landsting och länsstyrelse bör därför kartlägga vilka hot och risker som finns lokalt och vidta åtgärder för att förebygga och hantera skadeverkningarna av dessa.

Kommunens behov av förmågor, dvs. kompetenser och resurser ur bl.a. frivilliga totalförsvarsorganisationer, för att stärka samhällsberedskapen bör, enligt utredningens uppfattning, framgå av de beredskapsplaner som skall upprättas enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och 2 kap. 1 § förordningen (1995:128) om civilt försvar. Vid sidan av de egna ordinarie resurserna kan det t.ex. finnas behov av hemskyddsombud, civilsamariter, fordonsförare, sambands- och radiopersonal eller hundförare, som kan hämtas ur frivilligorganisationer.

Behovet av frivilliga liksom tillgången på personal med önskvärd kompetens varierar naturligtvis kraftigt från kommun till kommun. Ett särskilt problem i sammanhanget är att behovet av frivilliga ofta är större i resurssvaga kommuner med liten befolkning och samtidigt få medlemmar i frivilligförsvaret.

Flertalet frivilligorganisationer och särskilt de med inriktning mot medborgarnas säkerhet och samhällets skydd och beredskap har emellertid kompetenser och resurser, som kan utnyttjas i extraordinära situationer som komplement och förstärkningsresurser, när en kommuns egna resurser inte räcker till. Det förutsätter dock att

kommunledningen är medveten om vilka frivilliga resurser i stort som finns tillgängliga inom den egna kommunen och i angränsande kommuner, frivilligorganisationer tydligt anger vad de kan bidra med för resurser för att möta kommunens behov och att

kommunen analyserar och formulerar sina eventuella behov av frivilliga.

Former för samverkan på kommunal nivå

Det finns ett stort stöd inom frivilligrörelsen, både i dagens frivilliga försvarsorganisationer och i de andra frivilligorganisationerna som medverkat i utredningen, för att utveckla lokala nätverk mellan de olika frivilligorganisationerna. På ett flertal platser runt om i landet utvecklas också samarbetsformerna mellan kommuner och frivilligorganisationer. Utöver de exempel på samverkansformer som presenteras i kapitel 2 finns ytterligare exempel i skriften Samverkan med frivilliga som Överstyrelsen för civil beredskap har tagit fram tillsammans med tio frivilliga försvarsorganisationer.3

Den försöksverksamhet med Fredstida Insatsgrupper (FIG) som Överstyrelsen för civil beredskap genomför tillsammans med Göteborgs, Håbo och Örnsköldsviks kommuner har kommit längst i Örnsköldsvik. Där har kommunkansliet, räddningstjänsten, tekniska kontoret, socialförvaltningen och frivilligorganisationerna inom kommunen, tillsammans med Överstyrelsen för civil beredskap, tagit fram ett försöksprogram för frivilliga insatsgrupper. Dessa har till huvuduppgift att komplettera kommunens egna resurser vid särskilda händelser inom verksamhetsområdena information, omhändertagande, transporter, samband, stabsarbete och utspisning. Modellen illustreras av figur 5.1.

3 Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Blå Stjärnan, Svenska Brukshundklubben, Svenska Röda Korset, Sveriges Civilförsvarsförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund.

Figur 5.1. Organisation av FIG-grupp i Örnsköldsviks kommun

Källa: Överstyrelsen för civil beredskap, Örnsköldsviks kommun. Förkortning-

arna står för: FAK (Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund), FMCK (Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund), FRO (Frivilliga radioorganisationen), SLK (Riksförbundet Sveriges lottakårer), SRK (Svenska Röda Korset), SKBR (Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund)

Kontaktgruppen består av en representant för varje resursenhet. Varje resursenhet består av fem personer. Såväl kontaktgrupp som resursenheter har dubbel bemanning (sex respektive tio personer) för ökad uthållighet. Resursenheten för stabsarbete och samband utnyttjas för uppgifter inom kommunledningens och räddningstjänstens stabsarbete. Vid genomförandet av uppdrag skall också medlemmar från andra frivilligorganisationer i kommunen kunna användas. Resursenheten för transporter utnyttjas av kommun-

Kommunens ledningsgrupp vid

särskilda händelser, förstärkt med repr.

från räddningstjänsten, tekniska förvaltningen och socialförvaltningen

Frivilligorganisationernas

kontaktgrupp

Frivilligorganisationernas resursenheter

Stabsarbete Information och och samband Transporter omhändertagande FRO FAK Civilförsvarsförb. SLK FMCK SRK

SKBR SLK Skoterklubb

Kommunens ledningsgrupp vid

särskilda händelser, förstärkt med repr.

från räddningstjänsten, tekniska förvaltningen och socialförvaltningen

Frivilligorganisationernas

kontaktgrupp

Frivilligorganisationernas resursenheter

Stabsarbete Information och och samband Transporter omhändertagande FRO FAK Civilförsvarsförb. SLK FMCK SRK

SKBR SLK Skoterklubb

ledningen och tekniska kontoret för transportfunktionen. Resursenheten för information och omhändertagande utnyttjas av kommunledningens informationsfunktion och socialförvaltningens omhändertagandearbete. Varje resursenhet har därmed sina uppgifter koncentrerade till en viss funktion eller ett definierat verksamhetsområde. En första utbildning av organisationerna har skett. Den första övningen kommer att genomföras under våren 2001.

En grundförutsättning för den frivilliga insatsgruppens uppgifter och organisation är att det alltid är kommunen som avgör tidpunkt och omfattning för insatsgruppens arbete. Företrädare för Örnsköldsviks kommun uppger till utredningen, att modellen är ett mycket lämpligt sätt att utnyttja ideella, frivilliga och andra resurser i kommunen på ett så bra och effektivt sätt som möjligt. Modellen tydliggör både kommunledningens ansvar och frivilligrörelsens möjligheter att medverka i samhällsberedskapen. FIGprojektet har i Örnsköldsvik inneburit ett starkt ökat intresse för dessa frågor bland alla som medverkar i projektet.

Utöver försöksverksamheten med FIG-grupper i Örnsköldsvik, Håbo och Göteborg arbetar Överstyrelsen för civil beredskap aktivt för att skapa lokala samverkansråd, bl.a. i projektet Kommunens beredskap (KUB) som bedrivs enligt intentionerna i lagen (1994:1720) om civilt försvar. En modell som tagits fram omfattar de tio frivilligorganisationer som har civila uppdrag inom totalförsvaret.4 Figur 5.2 illustrerar hur denna modell kan vara utformad.

4 Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Blå Stjärnan, Svenska Brukshundklubben, Svenska Röda Korset, Sveriges Civilförsvarsförbund och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund.

Figur 5.2. Skiss över organisation av lokalt samverkansråd

Källa: Överstyrelsen för civil beredskap.

Denna modell tillämpas i dag i flera kommuner, t.ex. Uppsala, och kommuner i Västernorrlands och Jämtlands län. Enligt Överstyrelsen för civil beredskap finns det för närvarande någon form av samverkansråd i omkring 45 kommuner. Ungefär lika många kommuner uppger till Överstyrelsen för civil beredskap att de avser att bilda sådana samverkansråd.

Samverkansorganet kallas här totalförsvarsråd eller samverkansråd. Dessa är avsedda att användas i hela hotskalan från fred till krig. Ofta är kommunstyrelsens ordförande också ordförande i samverkansrådet. Detta kan ha representanter från t.ex. Svenska kyrkan och andra trossamfund, energiföretag, Polisen, landsting, lokalradion, Vägverket och frivilliga totalförsvarsorganisationer genom lokala FOS.

Frivilliga totalförsvarsorganisationer

Landstinget

Militärdistrikt,

representant

Lokalradio

Kommunstyrelsens

ordförande

Kyrka

Polis

Telia

Lokalt samverkansråd

Lokal samverksform

Frivilliga totalförsvarsorganisationer

Landstinget

Militärdistrikt,

representant

Lokalradio

Kommunstyrelsens

ordförande

Kyrka

Polis

Telia

Lokalt samverkansråd

Lokal samverksform

Ur utredningens synvinkel är det viktigt att en eller flera representanter från frivilliga totalförsvarsorganisationer, i första hand bemanningsorganisationer, ingår i sådana samverkansråd. Därigenom ökar kommunernas, länens och de statliga myndigheternas möjligheter att utnyttja frivilligresurserna i samhällsberedskapen.

En väl fungerande samarbetsstruktur på den lokala nivån är enligt utredningens uppfattning ett nödvändigt inslag i framtidens samhällsberedskap. Det bör av det skälet finnas ett starkt statligt intresse av att stödja såväl kommuner som frivilliga totalförsvarsorganisationer i arbetet med att skapa lokala samarbetsorgan.

Lagar och förordningar som styr beredskapsplaneringen på lokal nivå bör förtydligas både avseende det kommunala ansvaret för att förebygga och hantera extraordinära situationer och hur totalförsvarsresurserna skall kunna utnyttjas i andra situationer än räddningstjänst, krigsfara och krig. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04), som arbetar med dessa frågor i ett vidare perspektiv, har kommit till likartade slutsatser.

Det måste anses vara varje kommuns ansvar att utifrån sina behov och förutsättningar ta initiativ till och tillsammans med aktuella frivilligorganisationer skapa konkreta samarbetsformer för att förebygga och hantera extraordinära situationer. Staten bör allmänt stödja kommunerna vid bildandet av lokala samarbetsstrukturer. Det är angeläget att detta arbete fullföljs snarast, eftersom sådana situationer kan inträffa utan förvarning när som helst och var som helst i landet. En väl genomtänkt och praktiskt övad samhällsberedskap innebär naturligtvis att skador och påfrestningar kan begränsas.

När kommunerna bildar lokala samarbetsstrukturer, som skulle kunna inrymmas i kommunernas beredskapsplanering, uppstår sannolikt vissa nya kostnader för bl.a. information, utbildning, övningar, administration eller annan stödverksamhet som rör samverkan med frivilliga totalförsvarsorganisationer. Staten bör mot den bakgrunden stödja kommunerna inom ramen för de beredskapsmedel som enligt 2 kap. 6 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och 2 kap. 5 § förordningen (1995:128) om civilt försvar tilldelas kommunerna.

En tydlig fördel med en sådan ordning är att många kommunledningar sannolikt skulle känna större motivation för att använda sig av frivilligresurser. Det skulle troligen också skapa större utrymme för lokala satsningar inom den fredstida samhällsberedskapen. Ett flertal kommuner har på förfrågan bejakat tanken, att

en del av de statliga medel som ges till kommunerna för beredskapsplanering bör kopplas till ett villkor om att utnyttja frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Utredningen anser att dessa riktade medel inte bör utnyttjas för eventuella skadeavhjälpande insatser utan främst för kommunens kostnader för övning, utbildning och administration för de frivilliga, som man avser ta i anspråk i extraordinära situationer. Därutöver bör kommunen kunna utnyttja sådana medel för information om hot, risker och samhällets beredskap gentemot dem som vistas i kommunen. Informationen skulle kunna förmedlas av frivilligorganisationerna på uppdrag av kommuner (se kapitel 9). Respektive kommun måste i övrigt ha en stor frihet att bestämma om sina beredskapsplaner. Det gäller också de åtgärder som vidtas för att hantera akuta situationer.

Finansieringen av insatser i en akut situation måste därmed i hög grad anses vara en kommunal fråga, såvida det inte rör sig om mycket omfattande skador eller insatser. I sådana fall bör kommuner, liksom i dag, kunna söka ersättning i efterhand hos regeringen. Det är i sammanhanget också tänkbart att den självrisk som alla kommuner får betala i sådana fall sänks om kommunen i fråga har etablerat samverkan med frivilliga i någon form. Det skulle, enligt utredningens uppfattning, bidra till att skapa verkliga incitament för kommunerna att använda sig av frivilliga och frivilliga totalförsvarsorganisationer som resurser i samhällsberedskapen.

Då frivilliga totalförsvarsorganisationer utnyttjas i extraordinära situationer bör det, trots behovet av anpassning till lokala förhållanden, finnas ett generellt regelverk som kan tillämpas likartat över landet eller åtminstone inom alla de kommuner som är berörda av samma händelse. Detta förutsätter att staten utvecklar ett nytt system för kontinuerlig uppföljning av hur de statliga anslagen för den kommunala samhällsberedskapen beräknas, fördelas och faktiskt utnyttjas. Utredningen anser att förordningen (1995:128) om civilt försvar i så fall bör revideras och inte enbart avse höjd beredskap, utan också extraordinära situationer i fredstid. Vidare behöver avtalet mellan Svenska Kommunförbundet och regeringen förhandlas om och kriterierna för fördelning av beredskapsmedlen ses över mot bakgrund av den förändrade hotbilden.

Till sammanhanget hör också frågor om förmåner (ersättningar, försäkringar, ledighet från ordinarie arbete m.m.), principer för

finansiering av frivillig totalförsvarsverksamhet och författningsstöd. Utredningen behandlar dessa frågor i kapitel 10, 11 och 12.

5.3.2. Samarbetsstruktur på regional nivå

Sedan den 1 juli 2000 har de tidigare militärområdena och försvarsområdena ersatts av fyra militärdistrikt och 29 militärdistriktsgrupper. Deras möjligheter att stödja frivilligorganisationerna med t.ex. personal och materiel är under utveckling. Samarbets- och kontaktformerna mellan militärdistrikten/militärdistriktsgrupperna och flertalet av frivilligorganisationerna har kommit olika långt.

Inom det civila försvarets regionala nivå finns oklarheter kring samarbetsstrukturerna mellan myndigheter och frivilligförsvaret, särskilt i sådana situationer som inte är hänförbara till krigsfara och krig. På högre regional finns det i dag ingen utpekad civil myndighet med samordningsansvar sedan civilbefälhavarkanslierna lades ned den 31 december 2000.

Det finns ändå exempel på fungerande regionala samarbetsstrukturer på flera håll runt om i landet, bl.a. i Uppsala, Dalarnas, Hallands, Örebro, Värmlands och Västra Götalands län. I dessa och ytterligare några andra län har det bildats räddnings- eller totalförsvarsråd (benämningarna varierar från län till län). Dessa råd fungerar generellt som samordnande organ för räddningstjänst och särskilda händelser. Varje deltagare i rådet har kvar sina ordinarie befogenheter och sitt ordinarie beslutsansvar.

Att utveckla väl fungerande nätverk för samarbete mellan t.ex. länsstyrelser, militära regionala ledningsorgan, civila beredskapsmyndigheters regionala representation och frivilliga totalförsvarsorganisationer är en viktig åtgärd sett ur ett myndighetsperspektiv. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04) behandlar dessa frågor mer ingående. Dagens frivilliga försvarsorganisationer och de andra frivilligorganisationer som utredningen har intervjuat ser från sina utgångspunkter också behov av regionala nätverk i framtidens totalförsvar. De frivilligorganisationer som är representerade runt om i landet har nämligen helt olika interna strukturer.

Frivilliga radioorganisationen har t.ex. starka regionala förbund. Totalförsvarets Psykförsvarsförbund har inga lokala föreningar utan sex regionala förbund. Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund har däremot tyngdpunkten i lokala kårer medan förbundets

regionala distrikt främst är en administrativ nivå. Centralförbundet för befälsutbildning, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Riksförbundet Sveriges lottakårer och Sveriges Civilförsvarsförbund är andra organisationer som har sin tyngdpunkt på lokal nivå. Alla organisationer är heller inte representerade i alla län och kommuner. Av det skälet är det angeläget att skapa regionala samarbetsorgan, där det finns representanter från samtliga frivilliga totalförsvarsorganisationer och berörda beredskapsmyndigheter.

Utvidgad roll för länsstyrelserna

Den civila frivilligverksamheten får i viss utsträckning stöd av Försvarsmakten, med t.ex. utlåning av fordon, logi och i någon mån administrativa tjänster. Detta stöd är värdefullt men kan lämnas endast i begränsad omfattning. De civila myndigheter och kommuner som ger uppdrag/tecknar avtal med de civila delarna av frivilligrörelsen, lämnar jämförelsevis mycket begränsat stöd. Denna obalans vidmakthåller sannolikt den starka militära tradition som ännu finns på sina håll även inom den civilt inriktade frivilligverksamheten.

Organisationernas civila verksamhet har behov av civilt stöd. Utredningen delar Överstyrelsen för civil beredskaps uppfattning att ett fast, sammanhållet civilt stöd skall kunna lämnas regionalt och lokalt, kanske bäst genom respektive länsstyrelse. Detta skulle då kunna handhas av en länskontakt för frivilliga inom det civila försvaret. Länsstyrelser skulle kunna ha till uppgift att

samordna frivillig totalförsvarsverksamhet inom länet, stödja organisationerna i anpassning av verksamheten och inriktningen av utbildningen till de regionala och lokala förutsättningarna, utgöra en diskussionspartner för organisationerna rörande inriktning, framtid och behov m.m., vara en kontaktlänk till personer inom myndigheter, andra verksamheter inom länet och föra fram möjligheterna till att utnyttja frivilligorganisationerna i samhällsberedskapen, medverka även lokalt, t.ex. vid möten mellan de lokala frivilliga organisationerna, hålla kontakt med kommunerna efter deras önskan i frivilligfrågor, medverka i lokala och regionala utbildningar samt

eventuellt fördela och följa upp ”öronmärkta” beredskapsmedel till kommunerna för ianspråktagande av frivilligorganisationerna i samhällsberedskapen.

Mot ovanstående bakgrund föreslår utredningen att länsstyrelserna i förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion får en tydligare roll som samordnande organ gentemot den frivilliga totalförsvarsverksamheten i länet.

Vidare föreslår utredningen att Överstyrelsen för civil beredskap får i uppdrag att utveckla reglerna för fördelning och uppföljning av beredskapsmedel till kommunerna.

5.3.3. Samarbetsstruktur på central nivå – tre alternativ

Statens övergripande ansvar för samhällsberedskapen samt riksdagens och regeringens årliga beslut om anslag och annat offentligt stöd till frivillig försvarsverksamhet - som uppgår till miljardbelopp

  • motiverar i sig en central uppföljning av denna verksamhet.

Utredningen anser att frivillig totalförsvarsverksamhet måste kopplas till å ena sidan samhällsberedskapens behov av frivilliga insatser, å den andra till frivilligrörelsens förmåga att fylla dessa behov. Samspelet mellan behov och förmåga måste vara styrande för hur frivillig totalförsvarsverksamhet definieras, hur verksamheten passas in i samhällsberedskapen och för fördelning av det offentliga stödet till aktuella frivilligorganisationer. Detta i kombination med den sektorstyrning som de centrala beredskapsmyndigheterna utövar, innebär enligt utredningens uppfattning att det är nödvändigt att i framtiden skapa bättre förutsättningar för statsmakterna och centrala myndigheter att samordna och inrikta det offentliga stödet till de frivilliga försvarsorganisationerna.

Syftet med en central samordningsinstans är att skapa förutsättningar för att bättre stödja och profilera den frivilliga totalförsvarsverksamheten, inte att skapa ytterligare en myndighet. Ett förslag om att ideella, självständiga organisationer skall samordna delar av sin verksamhet i ett gemensamt organ är inte okontroversiellt. Det finns ändå exempel från flera andra folkrörelseområden att så har skett och att det i många fall har förbättrat förutsättningarna för de olika organisationer som ingår i folk-

rörelsen i fråga. En bieffekt är att statsmakternas överblick och styrning av de statliga bidragen också har förbättrats.

Några exempel är Folkbildningsrådet som bl.a. prövar statsbidrag till studieförbund och folkhögskolor, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund som bl.a. prövar statsbidrag till trossamfund respektive Riksidrottsförbundet som prövar och fördelar statsbidrag till idrottsrörelsen. Den modell som tillämpas inom idrottsrörelsen innebär i korthet följande.

Riksidrottsförbundet är en paraplyorganisation som stöttar alla sina medlemsförbund och företräder den samlade idrottsrörelsen i kontakter med politiker, statliga myndigheter och andra aktörer.

Riksidrottsförbundet anser att en sådan samordning behövs eftersom det i idrottens mångfald finns flera uppgifter som de enskilda idrotterna och deras förbund inte klarar på egen hand.

Riksidrottsförbundet prövar enligt 7 § förordningen (1999:1177) om statsbidrag till idrottsverksamhet ansökan om statsbidrag och enligt 8 § om ansökan skall avslås och om utbetalda medel skall betalas tillbaka. En viktig uppgift för Riksidrottsförbundet är den strategiska ledningen av idrottsverksamheten, dvs. vilken strategi skall idrotten välja under 2000-talet, när det gäller t.ex. finansiering, organisationsformer och kommunikation.

Riksidrottsförbundet främsta uppgifter är att

företräda sina medlemmar gentemot myndigheter, politiker och samhälle, leda vägen i viktiga framtidsfrågor, fördela statens anslag till idrotten, initiera och samordna idrottsrelaterad forskning, argumentera för idrottens samhällsnytta, verka för en dopningsfri idrott och att samordna idrottens internationella arbete.

Det finns naturligtvis även inom Riksidrottsförbundet problemområden av organisatorisk karaktär, då det handlar om att stödja och företräda många aktörer med olika intresse- och idrottsområden.

Riksidrottsförbundet (RF) konstaterar i sitt underlag till frivilligorganisationsutredningen: ”Just företrädarrollen anses av medlemsförbunden som en angelägen uppgift för RF och riksidrottsstyrelsen. Att aktivt verka gentemot politiker med den styrka som en samlad folkrörelse utgör har hög prioritet.”

De centrala kanslierna i dag

Det är viktigt i diskussionerna om samarbetsformerna på central nivå att redovisa en bild av hur det ser ut på frivilligorganisationernas centrala nivåer i dagsläget. Flera frivilligorganisationer, både de som har lokaler på Artillerigården i Stockholm och de som inte har det, har anställd personal som på heltid eller deltid arbetar med både administration och uppdragsfrågor. De drygt 40 frivilligorganisationer som utredningen har intervjuat har tillsammans cirka 180 årsarbetskrafter på sina centrala kanslier.

De 24 organisationer som definieras i bilaga till förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet har cirka 118 årsarbetskrafter på sina centrala kanslier. Av dessa är 53,5 årsarbetskrafter förlagda till Artillerigården där fjorton organisationer har sina centrala kanslier. Eftersom det i många fall rör sig om deltidstjänster är antalet personer betydligt större. Dessa personer är anställda av respektive organisation, som alltså har ett arbetsgivaransvar.

I sammanhanget skall också nämnas att det finns behov av att ha anställd personal i många av organisationerna. Uppdragen och samverkan med uppdragsgivande myndigheter sker på sådana tider och i sådan omfattning att det är svårt att avropa personal på frivillig och ideell basis. Utredningen betonar att inrättande av en ny samarbetsstruktur på central nivå inte innebär att de frivilliga försvarsorganisationernas kanslier försvinner och ersätts av ett nytt gemensamt kansli. Detta behandlas närmare nedan.

De flesta organisationer uppger att kostnader för kanslipersonalen, både fastanställda och deltidsanställda, betalas med medel från anslaget 6:18 så långt det räcker. Därutöver används medel från uppdragsersättning (något av anslagen 6:1, 6:4, 6:6 eller 6:9), lönebidrag från Arbetsmarknadsverket, egna medel (medlemsavgifter, intäkter från försäljning, kurser m.m.) eller stöd från Riksidrottsförbundet/Kulturdepartementet. Utredningen anser att organisationer i högre grad bör bekosta anställd personal med medel från uppdragsersättning, eftersom uppdragen bör ha full kostnadstäckning, inklusive kostnader för administration av uppdraget i fråga.

Vissa frivilligorganisationer, t.ex. Sjöräddningssällskapet, Svenska Brandförsvarsföreningen och Svenska Livräddningssällskapet, finansierar sin anställda personal helt med egna medel från försäljning av bl.a. kurser och utbildningsmaterial. Det är också

värt att notera att åtta organisationer, varav fem i dag definieras som frivilliga försvarsorganisationer, inte har någon anställd personal. Där sköter i stället medlemmarna allt arbete ideellt på sin fritid.

Samarbete och nya förutsättningar

Det har framförts till utredningen, både från frivilligrörelsen och ett flertal statliga och kommunala myndigheter, att någon form av bättre central samordning av frivillig försvarsverksamhet, än vad som nu är fallet, bör utvecklas. Främsta anledningen är att totalförsvaret och framför allt Försvarsmakten går igenom en stor omställning, där resultatet kanske blir helt andra och nya behov av stöd från frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Vidare finns det andra aktörer i samhället som ser behov av att utnyttja frivilligorganisationerna i samhällsberedskapen. Detta innebär att det behöver utvecklas andra samarbetsformer mellan och inom såväl kommuner, myndigheter som frivilliga totalförsvarsorganisationer. En gemensam plattform på central nivå för frivilliga totalförsvarsorganisationer bör därför skapas, för att bl.a. bidra till att profilera denna del av totalförsvaret, att diskutera hur folkrörelsen demokratiskt skall utvecklas och att föra fram etikfrågor och andra viktiga aktuella ämnesområden som rör frivilligförsvaret.

Att skapa ett gemensamt centralt samordningsorgan innebär naturligtvis inte att varje organisations centrala kansli kommer att försvinna. Tvärtom är avsikten att värna om och ta till vara varje organisations unika kunskaper och resurser för samhällets bästa. En central kanslifunktion kan i det här sammanhanget bidra till att stödja organisationernas egna kanslier med vissa uppgifter. Respektive frivillig totalförsvarsorganisation skulle exempelvis kunna avropa resurser i form av administrativt stöd, exempelvis inom områdena juridik, ekonomi, personalredovisning och intern service.

Samordningsorganet skulle vidare som representant för en viktig del av folkrörelsepolitiken kunna bidra till att förankra totalförsvaret hos breda medborgargrupper och öka allmänhetens kunskaper om och engagemang i samhällsberedskapen. Flera frivilligorganisationer påtalar en central fråga i sammanhanget, nämligen

vilka mandat och befogenheter ett centralt samordningsorgan skall ha. Utredningen återkommer till dessa frågor nedan.

Utredningen förordar mot den bakgrunden att det samlade frivilligförsvaret bör ges en stärkt ställning i förhållande till de statliga och kommunala beredskapsmyndigheterna genom att det på central nivå utvecklas en samordningsfunktion för frivilliga totalförsvarsorganisationer. Utredningen ser tre principiellt olika alternativ till hur en central samordningsfunktion för framtidens frivilliga totalförsvarsverksamhet skulle kunna utformas.

”Centrum för frivillig samhällsberedskap”

Det första alternativet tar sin utgångspunkt i att alla de frivilliga totalförsvarsorganisationerna skall ha största möjliga självständighet. Detta alternativ benämns ”Centrum för frivillig samhällsberedskap”. Alternativet innebär att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna själva skapar och driver en gemensam central kanslifunktion, som kan arbeta med policy- och utvecklingsfrågor, svara på remisser och hantera andra övergripande frågor som rör frivilligförsvaret. Centrum skulle också kunna hantera t.ex. gemensam utbildningsplanering, viss administration (utskick, posthantering, vaktmästeri m.m.) och juridiska och ekonomiska stödfunktioner. I alternativet samordnas frågor om frivillig totalförsvarsverksamhet på organisationernas egna villkor.

Centrum skulle t.ex. kunna ha en utgångspunkt i Artillerigården (Armémuseum) i Stockholm och de fjorton frivilliga totalförsvarsorganisationer som i dag har sina centrala kanslier där.

Enligt utredningens uppfattning har Centrum stora likheter med gårdagens och dagens centrala FOS. Detta innebär sannolikt svårigheter att ena många olika organisationer kring en uppfattning om inte arbetsordningen ger Centrum tydliga mandat. Med tanke på den svaga ställning och de oklara mandat som centrala FOS har i dag, anser utredningen att en annan lösning än Centrum bör eftersträvas.

”Frivilligstyrelsen”

Det andra alternativet är att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna skulle inordnas under en helt ny myndighet som tar över en del av de uppgifter som främst Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap i dag har gentemot frivilligförsvaret. Utredningen benämner myndigheten ”Frivilligstyrelsen”.

Detta alternativ kan sägas ligga i linje med den av statsmakterna uttryckta ambitionen att anlägga en helhetssyn på hot och risker i såväl fred som krig. Det kan ge möjligheter till en central beredningsprocess för frivilligförsvarsfrågor som stöd åt de politiska beslut som ligger på statsmaktsnivå. Frivilligstyrelsen tillgodoser sannolikt också statsmakternas och beredskapsmyndigheternas krav på överblick, styrning och utvärdering. Vidare kan en Frivilligstyrelse medföra att kompetensen om frivilligfrågor på central nivå samlas och förstärks.

Frivilligstyrelsen skulle bl.a. kunna ha till uppgift att

1. analysera och sammanställa statens och övriga samhällsorgans

behov av frivillig totalförsvarsverksamhet,

2. konkretisera statsmakternas mål och resultatkrav för den fri-

villiga totalförsvarsverksamheten,

3. genom råd och rekommendationer verka för enhetlighet i

frågor som är gemensamma för frivilliga totalförsvarsorganisationer,

4. samordna uppdragsverksamhet och regelbundet till regeringen

redovisa sammanställningar av de uppdrag som myndigheter ger till frivilliga totalförsvarsorganisationer,

5. samordna frivilliga totalförsvarsorganisationers resurser och

insatser vid internationella, fredsfrämjande och humanitära insatser samt internationellt utvecklingssamarbete,

6. verka för att frivilliga totalförsvarsorganisationer beaktas i

samhällsberedskapen,

7. informera inom verksamhetsområdet,

8. avgöra vilka organisationer som bör ingå i kretsen frivilliga

totalförsvarsorganisationer

9. fördela medel för organisationsstöd till frivilliga totalförsvars-

organisationer samt

10. vid behov fördela medel för uppdragsersättning.

Utredningen anser emellertid att det här alternativet är tveksamt av flera skäl. Visserligen tillgodoser det i första hand behov och

önskemål från statsmakterna, statliga myndigheter och kommuner. En ny myndighet innebär sannolikt en påtaglig risk för alltför stora inskränkningar i de frivilliga försvarsorganisationernas interna självbestämmanderätt. Bildandet av en ny myndighet är således, enligt utredningens uppfattning, inte den rätta vägen för att lyfta fram folkrörelsen och samhällsresursen frivilligförsvaret.

”Rådet för frivillig samhällsberedskap”

Den tredje lösningen är en kompromiss mellan frivilligförsvarets krav på självständighet, och statsmakternas och myndigheternas behov av styrning, uppföljning och kontroll. Alternativet innebär att frivillig totalförsvarsverksamhet får tillgång till en central plattform liknande dem som finns inom andra folkrörelser. Utredningen benämner denna plattform ”Rådet för frivillig samhällsberedskap”.

Rådet för frivillig samhällsberedskap bör som huvudsakliga uppgifter ha att

föreslå regeringen (Försvarsdepartementet) vilka organisationer som enligt en ny frivilligförordning räknas som frivilliga totalförsvarsorganisationer, genom tilldelad myndighetsuppgift bereda, besluta och fördela samt följa upp organisationsstöd till dessa organisationer. Rådet övertar därmed ansvaret från Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap att fördela organisationsstödet, vara språkrör till regering och riksdag i gemensamma frågor, vid behov företräda sina medlemmar gentemot statliga myndigheter, kommuner och samhället i övrigt, allmänt slå vakt om frivilligverksamhetens samhällsnytta, vara förespråkare för att dels hålla diskussionen levande om hur frivilligförsvaret demokratiskt skall utvecklas, dels hur etikfrågor och andra viktiga aktuella ämnesområden som rör verksamheten beaktas.

Varje enskild frivillig totalförsvarsorganisation är och förblir således självständig i Rådet för frivillig samhällsberedskap, samtidigt som organisationerna kan dra nytta av Rådets strategiska arbete och stöd i övergripande frivilligfrågor. Däremot måste samtliga frivilligorganisationer bejaka att samverkans- och sam-

ordningsformerna behöver utvecklas och förändras inom ramen för denna paraplyorganisation.

Bildandet av en paraplyorganisation kan uppfattas som att en ny nivå tillförs ovanifrån. Enligt utredningens mening bör Rådet i stället ses som en del i den frivilliga totalförsvarsverksamheten, som arbetar vid sidan av respektive organisation för att ge stöd och service. Det är utredningens uppfattning att frivilliga totalförsvarsorganisationer, om de skall kunna få den framskjutna position i samhället som de bör ha, måste kunna agera och tala med en röst i vissa frågor.

Varje enskild frivillig totalförsvarsorganisation skall liksom i dag fortsätta med sina verksamheter och genomföra uppdragsdialoger med uppdragsmyndigheterna, bl.a. Försvarsmakten och civila myndigheter. En stor skillnad är att organisationerna genom representation i Rådet kan få ett ökat stöd, profilering och legitimitet då Rådet företräder den frivilliga totalförsvarsverksamheten direkt gentemot regering och riksdag.

Organisationsstödet, och bedömningen av vilka organisationer som enligt kriterier i en ny förordning räknas som frivilliga totalförsvarsorganisationer, är några viktiga frågor som Rådet kan diskutera direkt med Försvarsdepartementet. I dag fördelas organisationsstödet genom Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap.

Rådet för frivillig samhällsberedskap kan bli ett språkrör för frågor om frivillig totalförsvarsverksamhet på liknande sätt som Riksidrottsförbundet är för idrottsrörelsen och Folkbildningsrådet är för studieförbund och folkhögskolor. Rådet för frivillig samhällsberedskap skulle kunna ha en inre organisation med ett kansli, en styrelse, en årlig stämma, stadgar och utskott (exempel på struktur och idéutkast till stadgar finns i bilaga 6).

I Rådet skulle det kunna finnas ett antal fasta utskott, t.ex. ett internationellt utskott, ett informationsutskott, ett utskott för ungdomsfrågor och integration, och ett utbildningsutskott. I varje utskott bör det finnas lämplig representation från de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Därtill kan nya utskott bildas vid behov, t.ex. vid större projekt, inför stora evenemang, eller för att samordna funktioner, i t.ex. transportsektorn. Rådet för frivillig samhällsberedskap skulle därigenom flexibelt kunna anpassas till antalet frivilliga totalförsvarsorganisationer och till förändringar i omvärlden.

Rådet skulle också kunna ge service och stöd till de organisationer som uppfyller kriterierna för att vara frivilliga totalförsvarsorganisationer samtidigt som det skulle kunna ”tala med en röst” i övergripande frågor gentemot Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, andra statliga myndigheter, kommuner och inte minst riksdag och regering.

Regeringen bör fastställa övergripande kriterier och mål för den frivilliga totalförsvarsverksamheten. Det är enligt utredningens uppfattning viktigt att statsmakterna också tydligt anger omfattningen av det ekonomiska stödet och andra åtaganden gentemot den frivilliga totalförsvarsverksamheten. Detta måste emellertid göras efter en avvägningsprocess som rör militärt försvar, civilt försvar och frivilligförsvar.

Genom att ge Totalförsvarets Chefsnämnd en roll i processen skulle regeringen kunna skapa ett fungerande forum där totalförsvarets högsta företrädare för militärt och civilt försvar ingår tillsammans med motsvarigheten inom frivilligförsvaret. Rådet bör, enligt utredningens uppfattning, vara representerat i Totalförsvarets Chefsnämnd och i Försvarsrådet.

5.4. Överväganden och förslag

En översiktlig jämförelse av vilka uppgifter som skulle kunna utföras av respektive alternativ framgår av figur 5.3.

Figur 5.3. Sammanfattning av de tre alternativen till central samordningsform

Centrum för frivillig samhällsberedskap

Rådet för frivillig samhällsberedskap

Frivilligstyrelsen

- föreslå till regeringen (Försvarsdepartementet) vilka organisationer som bör vara frivilliga totalförsvarsorganisationer

- föreslå regeringen (Försvarsdepartementet) vilka organisationer som enligt förordning ( 2001:00 ) om frivillig totalförsvarsverksamhet är frivilliga totalförsvarsorganisationer

- avgöra vilka organisationer som är frivilliga totalförsvarsorganisationer

- sammanställa verksamhet och uppdrag i årliga rapporter till regeringen (Försvarsdepartementet)

-genom tilldelad myndighetsuppgift fördela medel förorganisationsstöd till dessa organisatione,

- fördela medel för organisationsstöd till dessa organisationer

Centrum för frivillig samhällsberedskap

Rådet för frivillig samhällsberedskap

Frivilligstyrelsen

- vara remissinstans - vara remissinstans - analysera och sammanställa statens och övriga samhällsorgans behov av frivillig totalförsvarsverksamhet, - koordinera internationellt utvecklingssamarbete (i enlighet med förslag i betänkandet (1999:6)

Effektivare totalförsvarsstöd i östersjöområdet)

- koordinera internationellt utvecklingssamarbete (i enlighet med förslag i betänkandet (1999:6) Effektivare

totalförsvarsstöd i östersjöområdet)

- koordinera internationellt utvecklingssamarbete (i enlighet med förslag i betänkandet (1999:6)

Effektivare totalförsvarsstöd i östersjöområdet)

- vid behov företräda sina medlemmar gentemot myndigheter, politiker och samhälle

-verka för att använda frivilligförsvaret vid extraordinära situationer nationellt och internationellt

- genom råd och rekommendationer verka för enhetlighet i frågor som är gemensamma för frivilliga totalförsvarsorganisationer

- sammanställa verksamhet och uppdrag i årliga rapporter till regeringen (Försvarsdepartementet)

- regelbundet till regeringen (Försvarsdepartementet) redovisa tillståndet inom frivillig totalförsvarsverksamhet

- allmänt slå vakt om frivilligverksamhetens samhällsnytta

- allmänt slå vakt om frivilligverksamhetens samhällsnytta

- verka för övergripande samverkan med civilt och militärt försvar

Serva med tryckeri och utskick

- bedöma tillgången på resurser i stort som kan användas vid extraordinära situationer

- bedöma tillgång på resurser i stort inom frivillig totalförsvarsverksamhet

Driva policy- och utvecklingsfrågor

Driva policy- och utvecklingsfrågor

Driva policy- och utvecklingsfrågor

Ge administrativt stöd till organisationer

-vara språkrör till regering och, riksdag i gemensamma frågor

- verka för ökad förmåga att använda frivilligförsvaret vid extraordinära situationer, nationellt och internationellt

Vid behov sköta ekonomiadministration åt organisationer

Vid behov bistå med och utveckla gemensamma ekonomiadministrativa rutiner åt organisationer

- konkretisera statsmakternas mål och resultatkrav för den frivilliga totalförsvarsverksamheten

- adjungeras till Totalförsvarets Chefsnämnd då frågor av betydelse för frivilligförsvaret avhandlas

- vara representerat i Totalförsvarets Chefsnämnd och i Försvarsrådet

- vara representerad i Totalförsvarets Chefsnämnd

Ge service till frivilliga totalförsvarsorganisationer på områden där dessa inte kan eller vill skaffa sig egen kompetens

Ge service till frivilliga totalförsvarsorganisationer på områden där dessa inte kan eller vill skaffa sig egen kompetens

Ge service till frivilliga totalförsvarsorganisationer på områden där dessa inte kan eller vill skaffa sig egen kompetens

Centrum för frivillig samhällsberedskap

Rådet för frivillig samhällsberedskap

Frivilligstyrelsen

- vid behov företräda sina medlemmar gentemot myndigheter, politiker och samhälle

Bistå med rådgivning i allmänhet

Bistå med rådgivning i allmänhet

Bistå med rådgivning i allmänhet

Sköta utbildningssamordning och svara för gemensam utbildningskatalog

Vid behov sköta ett samlat medlemsregister eller organisationsregister

- ha överblick över vilka resurser som kan användas vid extraordinära situationer

Ge stöd med utbildningshjälpmedel, t.ex. information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och skolinformation

Ge stöd med utbildningshjälpmedel, t.ex. information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och skolinformation

Ge stöd med och bidra till att utveckla utbildningshjälpmedel, t.ex. för information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och skolinformation

Vara stödresurs till kommuner, länsstyrelser och landsting

Vara stödresurs till kommuner, länsstyrelser, andra statliga myndigheter och landsting

Vara stödresurs till kommuner, länsstyrelser, andra statliga myndigheter och landsting

Bistå med utbildningssamordning och samordna gemensam utbildningskatalog

Koordinera centrala myndigheters uppdragsverksamhet

Ansvara för vaktmästeri och posthantering

Bistå med vaktmästeri och posthantering

Rätt att utfärda ut föreskrifter som rör frivillig totalförsvarsverksamhet

Bistå med juridisk rådgivning

Bistå med juridisk rådgivning

Slutsatser

Det finns enligt utredningens uppfattning klara behov av väl fungerande samarbetsstrukturer dels mellan myndigheter och frivilliga totalförsvarsorganisationer, dels mellan organisationerna inbördes på lokal, regional och central nivå.

Frivilligorganisationerna samarbetar redan i dag på regional och lokal nivå. På den lokala och regionala nivån i övrigt måste statsmakterna tydliggöra de beredskapsansvariga myndigheternas ansvar och befogenheter. Dessutom bör staten styra statliga bidrag i syfte att underlätta och påskynda uppbyggnaden av sådana strukturer. De organisatoriska modeller för samverkan på central nivå som har redovisats anser utredningen vara möjliga som grund för hur samordning på central nivå kan utformas i framtiden.

Det första alternativet, Centrum för frivillig samhällsberedskap, liknar i stor utsträckning dagens centrala FOS och eftersom FOS nyligen har försvagats och ominriktats mer mot nätverk torde detta alternativ inte vara funktionellt. Frivilligstyrelsen utgår i första hand från statsmakternas och de statliga myndigheternas behov samtidigt som det är tveksamt att inrätta en ny statlig myndighet. Även det andra alternativet är således olämpligt.

Utredningen förordar därför det tredje alternativet, Rådet för frivillig samhällsberedskap. Rådet tillgodoser, enligt utredningens uppfattning, såväl frivilligförsvarets krav på självständighet, som statsmakternas och myndigheternas behov av styrning, uppföljning och kontroll.

Rådet kan antingen tilldelas vissa myndighetsuppgifter avseende fördelning och kontroll av de offentliga bidrag som riktas till den frivilliga totalförsvarsverksamheten, eller ha regeringens uppdrag att bereda sådana frågor. Båda alternativen motsvarar de krav som utredningen anser skall tillgodoses genom ett centralt samordningsorgan. Alternativet med vissa myndighetsuppgifter ger frivilligförsvaret en något starkare ställning gentemot övriga aktörer inom totalförsvaret, och är således att föredra på längre sikt. I ett övergångsskede kan det finnas skäl att pröva det andra alternativet. Därvid bör Rådet inom loppet av cirka tre år kunna lämna förslag om slutlig organisation och ansvarsfördelning.

I kapitel 11 behandlas finansiering av Rådet och i kapitel 12 behandlas det författningsstöd som krävs för att Rådet för frivillig samhällsberedskap skall kunna tilldelas vissa myndighetsuppgifter. Vidare finns en allmän beskrivning av Rådets verksamhet och ett idéutkast till struktur och bemanning samt stadgar i bilaga 6.

5.5. Förslag

Utredningen föreslår att

frivillig totalförsvarsverksamhet och frivilliga totalförsvarsorganisationer bör betraktas som betydelsefulla delar i den framtida folkrörelsepolitiken, frivilligförsvaret bör, vid sidan av militärt och civilt försvar, betraktas som och ges förutsättningar att utvecklas till en viktig aktör i det framtida totalförsvaret,

det samlade frivilligförsvaret bör ges en stärkt ställning i förhållande till de statliga och kommunala beredskapsmyndigheterna genom att det på central nivå inrättas ett nytt organ för frivilliga totalförsvarsorganisationer. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt att lyfta fram frivilligförsvaret som den folkrörelse och samhällsberedskapsresurs det faktiskt är. Ett centralt samordningsorgan, Rådet för frivillig samhällsberedskap, bör därför inrättas. Rådets huvuduppgift bör vara att företräda det samlade frivilligförsvaret i vissa frågor, Rådet bör vara representerat i Totalförsvarets Chefsnämnd och i Försvarsrådet, kommunens behov av förmågor, dvs. kompetenser och resurser ur bl.a. frivilliga totalförsvarsorganisationer, för att stärka samhällsberedskapen bör framgå av de beredskapsplaner som skall upprättas enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och 2 kap. 1 § förordningen (1995:128) om civilt försvar, staten bör stödja kommunerna i deras arbete med att bilda lokala samarbetsstrukturer. Detta bör ske inom ramen för de beredskapsmedel som tilldelas kommunerna enligt 2 kap. 6 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och 2 kap. 5 § förordningen (1995:128) om civilt försvar, Överstyrelsen för civil beredskap får i uppdrag att utveckla reglerna för fördelning och uppföljning av beredskapsmedel till kommunerna, i förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion bör länsstyrelserna få en tydligare roll som samordnande organ gentemot den frivilliga totalförsvarsverksamheten i länet.

6. Ungdomsverksamhet, rekrytering och meritvärdering

6.1. Sammandrag

Ungdomsverksamhet och meritvärdering kan vara viktiga medel för att förbättra rekryteringen till frivilliga totalförsvarsorganisationer och hemvärnet. Utredningen föreslår att Försvarsmakten bör få i uppdrag att tillsammans med Överstyrelsen för civil beredskap, Försvarshögskolan och frivilligförsvarets centrala samordningsorgan utreda kriterier för meritvärdering av utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet och hur sådana utbildningar kan relateras till likartade utbildningar i samhället i övrigt.

6.2. Ungdomsverksamhet och rekrytering

Som framgår av kapitel 2 står frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilligorganisationer nu inför helt nya förutsättningar när det gäller att rekrytera nya och unga medlemmar. Även Försvarsmakten och rekrytering till officersutbildningar bör behandlas i detta sammanhang, liksom relationerna mellan utbildning inom frivillig försvarsverksamhet, ungdomsverksamhet och mönstring. Utredningen anser att rekrytering och ungdomsverksamhet är två avgörande områden för frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilligorganisationer som utredningen har intervjuat.

Ungdomsverksamhet är en viktig social aktivitet som enligt Rikspolisstyrelsen också är en form av brottsförebyggande arbete. Frivilligorganisationerna kan, enligt Rikspolisstyrelsen, erbjuda en innehållsrik och meningsfull sysselsättning för ungdomar, som för huvuddelen innebär att de blir medvetna och goda medborgare som kan ta avstånd från kriminalitet och missbruk. Rikspolisstyrelsen anser därför att frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet är viktig.

Utredningen delar Rikspolisstyrelsens uppfattning. Frivilligförsvarets ungdomsverksamhet är viktig, dels därför att den kan bidra till demokratisk fostran och kunskap om föreningsliv, dels för att en aktiv ungdomsverksamhet sannolikt främjar rekrytering till frivilliga totalförsvarsorganisationer. När det gäller ungdomsverksamhet inom frivilligorganisationerna är det också viktigt att beakta Förenta Nationernas barnkonvention mot barnsoldater. I konventionen, som Sverige har ratificerat, stadgas att man måste vara 18 år för att få vara soldat. Detta innebär att i frivilligverksamhet som har direkt koppling till Försvarsmakten får ungdomar yngre än 18 år inte tilldelas militär vapenutrustning.

Av de organisationer som i dag definieras som frivilliga försvarsorganisationer bedriver tretton organisationer samt hemvärnet ungdomsverksamhet i någon form. Av dessa organisationer bedriver åtta ungdomsverksamheten inom den egna organisationen. De övriga fem har brutit loss ungdomsverksamheten och bildat separata ungdomsorganisationer.

Utredningen konstaterar, efter samtal med bl.a. Värnpliktsrådet, Civilpliktsrådet och Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer, att det krävs konkret och intresseväckande verksamhet för att attrahera ungdomar. Det framgår också av de undersökningar som utredningen har tagit del av, att frågor om totalförsvar och säkerhetspolitik knappast är det primära intresseområdet för dagens ungdomar. Det samma gäller politik och partipolitik. Snarare verkar ungdomarnas samhällsengagemang riktas mot enskilda frågor, främst välfärdsfrågor som omsorg, sjukvård, utbildning, arbetslöshet men också miljöfrågor. En intressant iakttagelse är att ungdomarna, trots en tendens mot ökande individualisering, ändå förefaller känna ett relativt stort socialt ansvar.

Utredningen bedömer att det finns mycket att göra när det gäller att fånga ungdomars intresse för frivillig totalförsvarsverksamhet. Ett sätt att stödja rekrytering av ungdomar till frivilliga totalförsvarsorganisationer kan vara att ge ett riktat ungdomsbidrag, som utredningen föreslår i kapitel 11. Ett annat sätt kan vara att ungdomar på olika sätt kan tillgodoräkna den utbildning som man genomgår inom de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Detta kan ske genom att utbildningarna ges ett meritvärde, exempelvis i form av intyg, som kan vara värdefulla vid såväl mönstring som vid annan framtida utbildnings- eller yrkesinriktning.

6.3. Meritvärdering

Frågan om meritvärdering kan betraktas i två olika perspektiv.

Det ena perspektivet är meritvärdering för användning främst inom frivillig totalförsvarsverksamhet. Enskilda medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer kan t.ex. få bevis eller intyg på att de har genomgått vissa utbildningar eller kurser. Dessa bör också kunna tillgodoräknas innan och vid mönstring samt vid utbildningar inom andra frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Det andra perspektivet är meritvärdering för yrkeslivet, som bl.a. omfattar meritvärdering på samma grunder som gäller för totalförsvarspliktiga (värn- eller civilplikt) och relationer mellan organisationers respektive myndigheters internutbildning, och universitets- och högskolesektorn. I första hand avses här sådana meriter som den enskilde kan tillgodoräkna sig efter genomförd värnplikt eller civilplikt, eller efter utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet vid antagning till universitets- och högskoleutbildningar.

Utredningen anser att de båda perspektiven bör behandlas tillsammans eftersom de ytterst handlar om samma sak, nämligen dokumenterad kunskap och färdighet som den enskilde kan ha nytta av inom frivillig totalförsvarsverksamhet, i sitt yrkesliv eller i övrigt. Meritvärdering är en viktig förutsättning för att förbättra rekryteringen till frivilliga totalförsvarsorganisationer och till officersutbildningar inom Försvarsmakten.

Meritvärdering innebär således att både den enskildes kompetens och utbildarens standard kvalitetssäkras. Meritvärdering i dess olika former kan därmed sägas vara uttryck för en viss förmåga hos den enskilde i relation till de krav som myndigheter, kommuner och andra ställer upp för att fylla sina behov i t.ex. krigs- och beredskapsorganisationer, i den fredstida samhällsberedskapen eller för kompetensutvecklande, nivåhöjande eller yrkesinriktade utbildningar.

6.3.1. Meritvärdering i tre varianter

I tidigare kapitel beskrivs hur många frivilliga försvarsorganisationer har fått se sina medlemssiffror minska i omfattning. Det gäller även organisationer i andra sammanhang än frivillig försvarsverksamhet. Likväl förefaller människors benägenhet att utföra frivilliga insatser utanför hemmet vara fortsatt hög i Sverige.

Flertalet frivilliga försvarsorganisationer uppger till utredningen att de nu står inför nya förutsättningar när det gäller att rekrytera medlemmar. Organisationerna måste anses som attraktiva för att människor skall välja att engagera sig. Detta kräver i sin tur att de som engagerar sig får något i utbyte. Meritvärdering, dvs. dokumenterade kunskaper och färdigheter som den enskilde kan använda såväl inom som utanför frivillig totalförsvarsverksamhet, bör enligt utredningens uppfattning kunna stimulera medborgarna att aktivt engagera sig i frivilligförsvaret.

Akademiska poäng

Viss utbildning inom frivillig totalförsvarsverksamhet bör kunna ge s.k. akademiska poäng. Att exempelvis en godkänd kurs ger akademiska poäng är ett uttryck för att kursen i fråga har en viss kvalitet. Detta kan åstadkommas genom att någon högskola har medgivit att kursen ingår i någon examen som ges vid denna högskola. Det antal akademiska poäng som kursen ger avgörs av den högskola som har rätt att ge den examen där kursen ingår, inte av den högskola som ger kursen. Kvaliteten garanteras genom att kursplanen granskas och godkänns av den examensgivande högskolan.

Granskningen inriktas på nivå och kvalitet i kursen, såsom dessa parametrar manifesteras i litteraturlista och annat undervisningsmaterial, undervisningsformer och examinationsformer. Inte minst examinationsformerna är viktiga och högskolan kräver här att den enskildes prestation klart skall kunna urskiljas.

Vad som avgör om en kurs kan betraktas som en akademisk kurs och ingå i en akademisk examen är inte så mycket innehållet som det sätt som undervisningen bedrivs på. Undervisningen i högskolan skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det betyder bl.a. att undervisningen skall knytas an till forskning. Undervisning som inte i något stycke grundas på vetenskap kan knappast ge akademiska poäng och därför inte heller ingå i någon högskoleexamen.

Det finns, enligt utredningens uppfattning, möjligheter att kvalitetssäkra frivilligförsvarets kurser på det här sättet redan i dag. En organisation som önskar att dess kurser skall ge akademiska poäng kan ta kontakt med en högskola för att diskutera möjligheter och former för den form av kvalitetssäkring som akademiska poäng ger

uttryck för. Försvarshögskolan kan vara en högskola för sådan kvalitetssäkring.

Försvarshögskolan kvalitetssäkrar redan nu officersutbildningen inom de olika nivåhöjande programmen – officersprogrammet, det taktiska programmet, stabsprogrammet och chefsprogrammet samt fackprogrammet – genom att granska och godkänna kursplanerna för dessa program. Detta innebär dock inte att kurserna ger akademiska poäng. Kurserna får för närvarande endast poäng enligt officersförordningen (1994:882). Granskningen av kursplanerna sker emellertid enligt samma principer som gäller vid granskning av kurser i högskolor med examensrätt. Syftet med granskningen enligt dessa principer är att säkerställa att kurserna i de nivåhöjande programmen och fackprogrammet uppfyller de krav som ställs på kurser som skall ingå i en högskoleexamen.

Försvarshögskolan har emellertid ännu inte examensrätt och kan därför i dagsläget inte ge akademiska poäng, varken till sina egna eller till någon annan högskolas kurser. Försvarshögskolan kommer att ansöka om examensrätt till Högskoleverket i mars 2001.

Om ansökan godkänns finns det möjlighet att Försvarshögskolan får examensrätt under år 2002. Därmed skulle frivilligorganisationerna inom totalförsvaret kunna få de kurser de önskar kvalitetssäkrade och meritvärderade i akademiska poäng vid Försvarshögskolan. Prövningen skulle därvid antagligen främst ske i förhållande till den högskoleexamen (80 poäng) som är en av de examina som Försvarshögskolan har för avsikt att ansöka om.

Arbetsgruppen Frivilligförsvar i Utveckling (Ag FU) behandlar i sin rapport Frivilligförsvar i Utveckling frågan om att inrätta ett gemensamt utbildningsråd för frivilliga försvarsorganisationer. Syftet är, enligt Ag FU, att tillgodose uppdragsgivarnas krav på utbildningen och att effektivisera och samordna utbildningsplanering mellan organisationerna. Utbildningsrådet föreslås omfatta ett antal kompetensgrupper för olika typer av utbildningar. Utbildningar föreslås ske i olika block som ger utbildningspoäng.

Ag FU konstaterar att elever inom frivillig försvarsutbildning bör kunna tillgodoräkna sig denna utbildning vid ansökan om inträde vid universitet och högskolor. Frivilligutbildningens block föreslås ge utbildningspoäng som sedan skall kunna räknas om till intagningspoäng som eleven i fråga kan tillgodoräkna sig. Vidare bör, enligt Ag FU, speciella avtal kunna slutas med vissa universitet och högskolor om att en specifik frivilligutbildning kan ge företräde till en specifik kurs på universitetet eller högskolan i fråga.

Det är, enligt utredningens uppfattning, viktigt att skapa förutsättningar för att knyta samman utbildning inom frivillig försvarsverksamhet med andra kurser och utbildningar i samhället i övrigt. Ag FU:s förslag om utbildningsråd skulle kunna ha en koppling till meritvärdering och poängsättning av utbildningar. Försvarshögskolan borde kunna vara en viktig aktör i ett sådant utbildningsråd.

Utvecklade tjänstgöringsintyg

Utredningen anser att meritvärdering i form av akademiska poäng inte får bli ett självändamål. Det är minst lika viktigt att säkerställa att vissa utbildningar inom frivilliga totalförsvarsorganisationers verksamhet kan utgöra meritunderlag på olika sätt. Ett exempel är att utveckla gemensamma intyg, kompetensbevis, för vissa områden.

Verksamhetsområden där gemensamma intyg, bör kunna lämnas är i många fall organisationsövergripande. Det kan t.ex. vara

Fordonsutbildning, ADR-utbildning (handhavande av farligt gods), miljöskydd (hantering av farliga kemikalier, oljor, skyddsutrustning m.m.) Förplägnadstjänst (storkök), Utbildning inom data, tele och samband, Brandskyddsutbildning i heta arbeten, Kabelarbeten, svetsning, Hälso- och friskvård, träning, Ledarskap, Informationshantering (kriskommunikation m.m.) Informatör för information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar.

Intygen skulle kunna lyfta fram de väsentligaste delarna av en kurs eller utbildning. Vidare skulle intygen kunna förtydligas i certifikat och betyg. Det torde också vara värdefullt för den enskilde att i intyget få en beskrivning av t.ex. sin förmåga att arbeta i grupp, ta initiativ och leda arbete. Sådana bedömningar förutsätter att gemensamma normer och kvalitetskrav utarbetas.

Det är också tänkbart att frivilliga totalförsvarsorganisationer i framtiden utvecklar gemensamma intyg för olika utbildningsområden. Genom att skapa intyg med en likartad struktur, med

undantag för respektive organisations logotyp, skulle frivilligförsvaret kunna utveckla en egen profil som lätt känns igen av omgivningen. Ett område där detta skulle kunna tillämpas är vid utbildning av de informatörer som skall bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar internt och externt (se kapitel 9).

Ag FU pekar i sin rapport på möjligheterna att utveckla en gemensam utbildningskatalog för de frivilliga försvarsorganisationernas utbildningsverksamhet. Ag FU konstaterar att många organisationer har ett likartat kursutbud, med undantag för organisationernas speciella befattningsutbildningar. Förutom exemplen i punktlistan ovan nämns i rapporten bl.a. information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar (se kapitel 9 nedan), krishantering, överlevnad och taktik. Ag FU anser att ”här finns en möjlighet att rationalisera och samordna verksamheten genom att den mest lämpade organisationen genomför en kurs, och att elever från andra frivilliga försvarsorganisationer också erbjuds att delta.”

Utredningen instämmer i konstaterandet från Ag FU, att det sannolikt finns möjligheter till rationalisering och samordning av utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet. Det ankommer på uppdragsgivande myndigheter att stödja samordningen av utbildningar.

Utredningen föreslår därför att Försvarsmakten med Överstyrelsen för civil beredskap, Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk och Statens räddningsverk samt frivilligförsvarets centrala samordningsorgan i samråd får i uppdrag att se över möjligheterna till samordning av utbildningar inom frivillig totalförsvarsverksamhet och att vid behov föreslå lämpliga åtgärder för ökad samordning och effektivitet.

Tillgodoräknande av meriter

Utredningen anser att vissa utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet bör kunna utgöra meritunderlag för den enskilde när han eller hon mönstrar eller söker annan yrkesinriktad utbildning. Det har framkommit vid utredningens kontakter med frivilligförsvaret att det inom många organisationer bedrivs utbildningar som skulle kunna utgöra sådant meritunderlag.

Ett exempel är de utbildningar som bedrivs inom frivilligorganisationen Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer. Förbundet utbildar, i samarbete med kommunala räddningstjänster, ungdomar i bl.a. brandsläckning, förstahjälpen och förebyggande arbete inom brandsäkerhet. Ungdomarna utgör genom detta en viktig rekryteringsbas för hel- och deltidsanställda brandmän. Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer uppger till utredningen att man har haft mycket positiva erfarenheter av detta sätt att utbilda ungdomar.

Utredningen anser att en enskild som har genomgått sådan utbildning inom brand- och räddningstjänst bör kunna tillgodoräkna sig detta vid ansökan till tjänster som hel- eller deltidsbrandman och vid mönstring till befattning som civilpliktig inom räddningstjänst. Det finns naturligtvis därutöver ett antal andra utbildningar inom frivilligförsvaret som, enligt utredningens uppfattning, bör anses som meriterande vid mönstring. Det kan till och med vara befogat att gå så långt som att säga att en enskild som har genomgått vissa utbildningar garanteras rätt att göra värn- eller civilplikt, förutsatt att han eller hon uppfyller övriga krav vid mönstringen.

Utredningen föreslår att Överstyrelsen för civil beredskap, Försvarsmakten, Värnpliktsrådet, Civilpliktsrådet och frivilligförsvarets centrala samordningsorgan får i uppdrag att i samråd med utreda dels vilka utbildningar som skulle kunna tillgodoräknas i samband med mönstring och garantera att den enskilde får rätt att göra värnplikt eller civilplikt, dels vilka krav som bör ställas på sådana utbildningar.

6.3.2. Struktur för rekrytering och utbildning

Utredningen bedömer att det behöver utvecklas en struktur för allmän och riktad information genom många kanaler (tryckt material, video, Internet m.m.), utbildning inom frivilligförsvaret, Försvarsmakten och andra myndigheter samt mönstringen. En grund för detta presenteras i kapitel 9, där information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar behandlas.

Utredningen stödjer Pliktutredningens förslag i betänkandet (2000:21) Totalförsvarsplikten, om att dels utveckla en strategi för information om totalförsvar och plikttjänstgöring, dels skapa förutsättningar för att öka rekryteringen till frivilliga försvars-

organisationer genom att informera mönstrande ungdomar och att uppmuntra dem som inte blir inskrivna med civilplikt eller värnplikt att i stället ansluta sig till någon frivillig försvarsorganisation.

Frivilligorganisationsutredningens förslag till sådan struktur framgår av figur 6.1.

Figur 6.1.

Struktur för rekrytering, ungdomsverksamhet och

utbildning

Människor i allmänhet och särskilt medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer föreslås i kapitel 9 få information om samhällets säkerhet och beredskap. Intern information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar är ett kriterium för att en organisation skall kunna betecknas som frivillig totalförsvarsorganisation, medan extern information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar föreslås ske i form av uppdrag. Denna allmänna information är utgångspunkten.

Många, men inte alla, frivilliga försvarsorganisationer bedriver ungdomsverksamhet. Utredningen föreslår i kapitel 11 att sådan verksamhet skall berättiga organisationen till ett särskilt bidrag inom ramen för organisationsstödet, om ungdomsverksamheten

Ungdomsutbildning

Meriterande (intyg m.m.)

Mönstring

Riktad information

GU

Friv. utb.

Riktad information för nat. beredskap och int. insatser

  • Meritvärde
  • Kompetensbevis
  • Krigsplacering
  • Tjänstgöring i fredstida samhällsberedskap
  • Kompetensutveckling

Biljett till grundutbildning (GU)

Allmän info. om samhällsberedskapen samt medborgarnas skyldigheter och möjligheter

  • Meritvärde
  • Kompetensbevis

Ungdomsutbildning

Meriterande (intyg m.m.)

Mönstring

Riktad information

GU

Friv. utb.

Riktad information för nat. beredskap och int. insatser

  • Meritvärde
  • Kompetensbevis
  • Krigsplacering
  • Tjänstgöring i fredstida samhällsberedskap
  • Kompetensutveckling

Biljett till grundutbildning (GU)

Allmän info. om samhällsberedskapen samt medborgarnas skyldigheter och möjligheter

  • Meritvärde
  • Kompetensbevis

bedrivs inom en frivillig totalförsvarsorganisation. Enligt förslag ovan i detta kapitel bör utbildning inom sådan verksamhet vara meriterande och resultera i någon form av kompetensbevis eller tjänstgöringsintyg. Vissa utbildningar inom de frivilliga totalförsvarsorganisationernas ungdomsverksamhet bör också ge den enskilde biljett till att få göra grundutbildning (GU), genom att utbildningarna i fråga uppfyller vissa fastställda krav.

Vid mönstringen bör det finnas riktad information om samhällets säkerhet och beredskap samt frivilligförsvaret till de ungdomar som mönstrar. Sådan riktad information bör genomföras i form av uppdrag och med utgångspunkt i det informationspaket som föreslås i kapitel 9.

De ungdomar som genomför grundutbildning och utbildning inom frivillig totalförsvarsverksamhet bör under den tiden få riktad information om samhällets säkerhet och beredskap, frivilligförsvaret samt internationella insatser. Även här bör, enligt utredningens uppfattning, informationspaketet kunna utgöra en komponent. Enligt vad som anförs ovan bör grundutbildning och utbildningar inom frivillig totalförsvarsverksamhet ha ett meritvärde och leda till någon form av kompetensbevis. Även utbildning och/eller föreningsverksamhet inom någon frivillig totalförsvarsorganisation kan vara ett alternativ eller komplement till grundutbildning som i vissa fall kan leda till kompetensbevis. Kompetensbevisen utgör dels ett bevis på att den enskildes förmåga uppfyller fastställda kriterier, dels ett bevis på att den enskilde har möjlighet att uppfylla behov, t.ex. att krigsplaceras i en krigs- eller beredskapsorganisation, att tjänstgöra i den fredstida samhällsberedskapen eller att arbeta med kompetensutvecklande verksamhet (se vidare i kapitel 11 om kriterier och kompetensbevis).

Utredningen föreslår att Försvarsmakten bör få i uppdrag att tillsammans med Överstyrelsen för civil beredskap, Försvarshögskolan och frivilligförsvarets centrala samordningsorgan utreda kriterier för meritvärdering av utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet och hur sådana utbildningar kan relateras till likartade utbildningar i samhället i övrigt.

6.4. Förslag

Utredningen föreslår att

Försvarsmakten med Överstyrelsen för civil beredskap, Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk och Statens räddningsverk samt frivilligförsvarets centrala samordningsorgan bör få i uppdrag att i samråd se över möjligheterna till samordning av utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet och att vid behov föreslå lämpliga åtgärder för ökad samordning och effektivitet, Överstyrelsen för civil beredskap Försvarsmakten, Värnpliktsrådet, Civilpliktsrådet och frivilligförsvarets centrala samordningsorgan får i uppdrag att i samråd med utreda dels vilka utbildningar som skulle kunna tillgodoräknas i samband med mönstring och garantera att den enskilde får rätt att göra värnplikt eller civilplikt, dels vilka krav som bör ställas på sådana utbildningar, Försvarshögskolan bör få i uppdrag att i samråd med frivilligförsvarets centrala samordningsorgan närmare utreda kriterier för meritvärdering av utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet och hur sådana utbildningar kan relateras till likartade utbildningar i samhället i övrigt.

7. Materielförsörjning, utrustning och utbildningsresurser

7.1. Sammandrag

Respektive uppdragsgivande myndighet, i första hand Försvarsmakten, bör svara för och tillhandahålla ändamålsenlig materiel till de frivilliga bemanningsorganisationer som med avtal har medlemmar krigsplacerade inom myndighetens funktionsområde. Förbandsmateriel, som Försvarsmakten tillhandahåller de frivilliga bemanningsorganisationerna och hemvärnet, bör vid behov kunna merutnyttjas vid insatser i den fredstida samhällsberedskapen. Uppdragsgivande kommun eller myndighet som tar frivilliga totalförsvarsorganisationer i anspråk vid insatser i den fredstida samhällsberedskapen, eller för utbildning/övning för sådana insatser, bör svara för uppkomna kostnader för användning av utrustning, fordon m.m.

7.2. Nuvarande hantering av materielförsörjning

Bestämmelser om överföring av överskottsmateriel från Försvarsmakten till andra statliga förvaltningsmyndigheter och nuvarande frivilliga försvarsorganisationer återfinns i förordning (2000:278) om gåvor och överföringar av överskottsmaterial hos Försvarsmakten.

I de samtal som utredningen har haft med nuvarande frivilliga försvarsorganisationer har det framkommit att den utrustning som frivilligorganisationerna tilldelats av Försvarsmakten inte alltid har varit av modernaste slag. Frivilligorganisationer har ibland till och med tilldelats utrustning som utgått ur Försvarsmakten. Detta har i vissa fall inneburit att de frivilliga har kommit att betraktas som ett andrahandslag med inaktuell utrustning.

En frivillig som utbildas och övas för tjänstgöring inom Försvarsmakten bör ha samma personliga utrustning som övrig per-

sonal i det förband där han eller hon ingår. Även civila frivilliga bör naturligtvis också ha tillgång till den utrustning som uppgiften kräver. Detta är nödvändigt för att frivilliga skall ha rätt kompetens och utveckla och öva den på det sätt som uppdragsgivaren avser. Dessa uppfattningar delas också av Arbetsgruppen Frivilligförsvar i Utveckling (Ag FU).

Om Försvarsmakten har behov av frivilliga som genom avtal skall ingå i krigsorganisationen, så bör, enligt utredningens uppfattning, frivilliga utbildas och övas på samma moderna materiel och utrustning som yrkesofficerare och värnpliktiga. Annars har utredningen svårt att se att Försvarsmakten skall kunna skapa tillräckligt krigsdugliga förband med rätt kompetens.

7.3. Utrustning

När det gäller övertagande av utrangerad överskottsmateriel har Försvarsmakten tillfrågat samtliga frivilliga försvarsorganisationer enligt nuvarande frivilligförordning (1994:524) om de har intresse att överta överskottsmateriel och erbjudit dem att lämna in listor med önskemål. En förutsättning för övertagande av materiel är att frivilligorganisationerna har logistikkapacitet att hantera materielen.

Mot bakgrund av inkomna önskemål från de frivilliga försvarsorganisationerna har Försvarsmakten nu påbörjat överföringen av materiel. Det rör sig om t.ex. tält, elverk, cyklar, sovsäckar och liggunderlag. Försvarsmakten uppger till utredningen att även annan materiel kan komma att överföras. Det kan vara t.ex. verktygsutrustningar, yxor, spett, sambandsmateriel eller maskeringsnät. Överföringen av materiel beräknas fortsätta under år 2001.

Efter att materielen har överförts har Försvarsmakten inga åtaganden för underhåll och reparationer. Det är i stället respektive organisations ansvar. Enligt Försvarsmakten kan de frivilliga försvarsorganisationerna inte påräkna något stöd från Försvarsmakten vad avser t.ex. ersättning eller förrådshållning av materielen.

Ovanstående gäller inte enbart Försvarsmakten. Även andra myndigheter bör erbjuda frivilliga totalförsvarsorganisationer möjligheten att överta utrangerad överskottsmateriel. Utredningens bedömning är att i förlängningen kan hela samhällsberedskapen komma att få nytta av att frivilligrörelsen erbjuds möj-

ligheter att överta eller köpa överskottsmateriel från Försvarsmakten och andra myndigheter.

Beträffande annan utrustning som frivilliga totalförsvarsorganisationer kan behöva köpa in på den öppna marknaden, är det utredningens uppfattning att sådana inköp bör samordnas så långt som möjligt för att öka kostnadseffektiviteten. Exempel på sådan utrustning kan vara kläder eller data- och IT-system. Samordning av inköp kan vara en uppgift för frivilligförsvarets centrala samordningsorgan (se kapitel 5).

7.4. Förslag till framtida hantering av materielförsörjning

Det är utredningens uppfattning att respektive uppdragsgivande myndighet, i första hand Försvarsmakten, ansvarar för och tillhandahåller ändamålsenlig materiel till de frivilliga bemanningsorganisationer som med avtal har medlemmar krigsplacerade inom myndighetens funktionsområde. Det måste, enligt utredningens uppfattning, vara angeläget från myndigheternas sida att de frivilliga bemanningsorganisationerna utbildas och övas på den materiel och de fordon som i framtiden ingår i t.ex. Försvarsmaktens moderniserade krigsförband. Ett exempel är hemvärnet som bör tillföras ändamålsenlig materiel. Utredningen anser att ansvaret för materielförsörjningsfrågorna gentemot frivilligorganisationerna skall åvila uppdragsgivande myndigheter i denna del.

Hur förbandsmaterielen tillhandahålls, underhålls, förrådshålls och hålls tillgänglig för de frivilliga bemanningsorganisationerna och hemvärnet att bedriva utbildning och övning, bör efter samråd regleras i de uppdragsavtal som uppdragsgivande myndighet tecknar med berörda frivilliga bemanningsorganisationer. Uppdragsgivande myndighet bör, enligt utredningens mening, också svara för de kostnader som uppkommer vid utnyttjandet av materiel och fordon. Kostnaderna bör regleras i uppdragsavtalet med berörda frivilliga bemanningsorganisationer.

Förbandsmateriel som Försvarsmakten tillhandahåller de frivilliga bemanningsorganisationerna och hemvärnet, bör vid behov även kunna merutnyttjas vid insatser i den fredstida samhällsberedskapen. Försvarsmakten och respektive frivillig bemanningsorganisation bör reglera detta genom avtal eller överenskommelser. Detta innebär, enligt utredningen, att förbandsmateriel kan mer-

utnyttjas i fredstid samtidigt som en sådan användning bidrar till att befästa och fördjupa kompetensen hos medlemmar i frivilliga bemanningsorganisationer.

Om kommuner eller myndigheter tar frivilliga totalförsvarsorganisationer inklusive utrustning och/eller fordon (t.ex. bandvagnar) i anspråk vid insatser – eller för utbildning/övning för sådana insatser – i den fredstida samhällsberedskapen är det utredningens uppfattning att respektive uppdragsgivare också svarar för uppkomna kostnader för användningen av utrustning, fordon m.m.

7.5. Kursgårdar och övriga utbildningsresurser

De organisationer som i dag definieras som frivilliga försvarsorganisationer äger eller har tillgång till ett stort antal kursgårdar. Därtill kommer utbildningslokaler och gårdar som ägs eller hyrs av de övriga frivilligorganisationer som utredningen har varit i kontakt med.

Det finns i dag ett stort utbildnings- och kompetensutvecklingsbehov inom samhällsberedskapsområdet. Utredningens bedömning, efter kontakter med Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap, är att detta behov sannolikt kommer att öka i framtiden både inom det militära och inom det civila försvaret. När kommuner börjar ta frivilliga i anspråk vid extraordinära situationer i fred uppstår rimligen ytterligare behov av utbildning och kompetensutveckling.

Mot den bakgrunden har utredningen försökt kartlägga vilka kursgårdar, hemvärnsgårdar, hembygdsgårdar och andra utbildningsresurser som finns i dag i eller i anslutning till de drygt 40 frivilligorganisationer som utredningen har varit i kontakt med (se bilaga 2). Av de 25 organisationer som har lämnat underlag till utredningen är det 17 som inte äger någon kursgård eller liknande anläggning.

FBU-rörelsen äger totalt elva kursgårdar, varav två ägs av Centralförbundet för befälsutbildning. Övriga nio kursgårdar ägs av de regionala FBU-förbunden, ensamma eller tillsammans med andra organisationer (bl.a. hemvärnet, Flygvapenfrivilligas Riksförbund och Riksförbundet Sveriges lottakårer). De elva kursgårdarna har tillsammans drygt 1 720 bäddar. Gårdarna finansieras till största delen med egna medel och intäkter från utbildning.

Frivilliga Flygkåren hyr den tidigare officersmässen på Skavsta flygplats. Där finns totalt 20 bäddar och kapacitet för 30 konferensgäster och cirka 50 matgäster. Mässen finansieras till hälften med egna medel och till hälften med intäktsfinansierad utbildning.

Riksförbundet Sveriges lottakårer äger Älvkarleby Herrgård som har 67 bäddar och kapacitet för 130 konferensgäster. Gården drivs som en ideell förening och finansieras genom intäkter från utbildningar och kurser.

Sjövärnskårernas Riksförbund hyr kursgården Märsgarn av Fortifikationsverket. Gården har 80 bäddplatser och 160 platser i kasernförläggning sommartid. Kursgården finansieras med egna medel.

Svenska Livräddningssällskapet äger, genom SLS lokalförening, en livräddarskola med utbildningsmöjligheter i Tylösand och därutöver byggs lokaler i Tofta på Gotland. Livräddarskolan i Tylösand har totalt 44 bäddar. När säsongen för livräddarutbildning och strandbevakning är slut används livräddarskolan för kortare utbildningar för brand-, polis- och ambulanspersonal. Livräddarskolan och övriga lokaler finansieras med egna medel och intäktsfinansierad utbildning.

Svenska Röda Korset äger Gripsholm Idé- och utbildningscenter som också är Röda Korsets folkhögskola. Där finns totalt 200 bäddar och kapacitet för lika många matgäster. Ytterligare två anläggningar, stugbyn Elvskogen i Stockholmstrakten och sommarkolonin Öjabyn i Skummeslöv, är under försäljning. Gripsholm finansieras dels med bidrag i egenskap av folkhögskola, dels med medel från Svenska Röda Korset.

Inom Svenska Kyrkan finns det cirka 25 stifts- och kursgårdar med totalt cirka 1 700 bäddar och i de flesta fall kapacitet för konferens- och matgäster. Därutöver har de flesta av Sveriges omkring 2 500 församlingar församlingshem som i många fall är välutrustade.

Sveriges Hembygdsförbund uppger i sitt underlag att det finns omkring 1 300 hembygdsgårdar runt om i Sverige. Dessa ägs av de lokala hembygdsföreningarna. Mellan 20 och 50 av dessa gårdar bedriver vandrarhemsverksamhet, omkring 50 gårdar har café- och restaurangverksamhet året runt och cirka 150 har det under sommarhalvåret. Gårdarna finansieras genom medlemsavgifter, ideellt arbete, försäljning (av produkter, mat, böcker m.m.) och bokningsavgifter vid uthyrning.

De flesta andra frivilligorganisationer som har lämnat underlag till utredningen hyr kursgårdskapacitet vid behov, ofta av något FBU-förbund men även av Statens räddningsverks skolor, naturbruksgymnasier och liknande. I dessa fall får respektive organisation betala kostnad på affärsmässiga villkor. Det sker ofta via medel för uppdragsersättning.

Många av kursgårdarna har också koncessionsbeslut att få bedriva viss verksamhet som inte kan bedrivas var som helst, t.ex. skjutbaneverksamhet eller ammunitionsröjning. Det är, enligt utredningens uppfattning, angeläget att beakta detta och att arbeta för att sådan verksamhet kan fortgå.

Slutsats

Utredningen konstaterar att det finns en mycket stor förläggnings-, utbildnings- och konferenskapacitet inom frivilligrörelsen. Dessa gårdar eller liknande är också sprida över i stort sett hela Sverige. Kursgårdarnas verksamhet bedrivs på en konkurrensutsatt marknad, vilket innebär att de som vill utnyttja gårdarna får betala på affärsmässiga villkor. Beläggningsgraden är i många fall låg och ojämnt fördelad över året. Det förefaller således finnas en viss överkapacitet när det gäller kursgårdar och liknande inom frivilligrörelsen.

Inom Centralförbundet för befälsutbildning koordineras i dag utbildningsplatser när det gäller centrala kurser för att därigenom öka beläggningsgraden. Utredningen anser att ett centralt samordningsorgan (se kapitel 5) bör ha en liknande uppgift i att samordna utbildnings-, konferens- och övningsplatser. Detta är viktigt eftersom kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer föreslås bli större och samverkan mellan frivilligorganisationer och kommuner utvecklas.

Det bör också undersökas om det är möjligt att även på regional nivå skapa någon form av kompetenscentrum runt ett antal kursgårdar. Arbetsgruppen Frivilligförsvar i Utveckling (Ag FU) pekar t.ex. i sin rapport Frivilligförsvar i Utveckling på möjligheter att inrätta utbildningsråd och utbildningscentra inom varje militärdistrikt. Detta ligger emellertid utanför utredningens direktiv, men det är nödvändigt att peka på potentiella möjligheter till effektivisering och samverkan mellan frivilliga, kommuner och civila och militära myndigheter.

7.6. Förslag

Utredningen föreslår att

Försvarsmakten bör alltjämt ansvara för att utbildning och utrustning av frivilliga i krigsorganisationens förband uppfyller de krav som Försvarsmakten ställer. Försvarsmakten svarar för kostnaderna för denna verksamhet och ger uppdrag till behöriga totalförsvarsorganisationer att rekrytera och bemanna sådana förband, respektive myndighet som har överlämnat överskottsmateriel eller annan materiel till en frivillig totalförsvarsorganisation, bör efter överlämnandet inte ha några åtaganden för underhåll och reparationer. Dessa åtaganden bör åvila respektive frivillig totalförsvarsorganisation, Försvarsmakten och respektive frivillig bemanningsorganisation bör få i uppdrag att genom avtal eller överenskommelser reglera hur förbandsmateriel, som Försvarsmakten tillhandahåller de frivilliga bemanningsorganisationerna och hemvärnet, kan användas vid insatser i den fredstida samhällsberedskapen, Uppdragsgivande kommun eller myndighet som tar frivilliga totalförsvarsorganisationer i anspråk vid insatser i den fredstida samhällsberedskapen, eller för utbildning/övning för sådana insatser, bör svara för uppkomna kostnader för användning av utrustning, fordon m.m.

8. Traditioner och minnen

8.1. Sammandrag

Hantering av traditionsbevarande och minnesbevarande verksamhet bör fogas in i ett långsiktigt och tydligt system med bred lokal förankring. Statens försvarshistoriska museer bör på central nivå ha tillsyns- och kvalitetsansvar för traditions- och minnesbevarande verksamhet inom totalförsvaret. På regional och lokal nivå bör läns- och hembygdsmuseer anförtros uppgiften att bevara minnet av regionens totalförsvarsverksamhet. Sveriges Hembygdsförbund bör medverka i arbetet med traditioner och minnen från hela totalförsvaret, bl.a. som kontaktorganisation för andra frivilligorganisationer och myndigheter.

8.2. Utgångspunkter

Enligt tilläggsdirektiv (2000:25) skall utredningen ”utreda om militära traditioner och militärkulturhistorisk verksamhet kan utvecklas och bevaras inom ramen för den frivilliga försvarsverksamheten.” Bakgrunden till detta är enligt direktiven att flera frivilliga grupper och organisationer i dag genomför ett omfattande arbete för att bevara militära traditioner och militärkulturhistorisk verksamhet. Dessa grupper har ofta samverkat och genomfört evenemang tillsammans med bl.a. Försvarsmakten. Sådana evenemang har en betydelsefull roll när det gäller folkförankringen och möjligheten att skapa en positiv bild av landets försvarsverksamhet.

Uppdraget enligt tilläggsdirektiven är således ”att pröva den frivilliga försvarsverksamhetens, främst hemvärnets, möjligheter att bidra till att utveckla och bevara militära traditioner och militärkulturhistorisk verksamhet i samverkan med övriga aktörer inom totalförsvaret.”

8.2.1. Definitioner

Bevarande av levande militära traditioner kan endast ske inom

Försvarsmaktens egen organisation. Exempel på sådana traditioner är heraldik, fälttecken, uniformsattribut, ceremonier, seder och bruk. Sådana traditioner kan överföras från en enhet till en annan inom Försvarsmakten. Motsvarande gäller även för andra civila och militära myndigheter och organisationer.

Det som inte kan anses vara bevarande av traditioner är i stället bevarande av minne. Bevarande av minne sker på flera olika sätt. Museer bevarar minnen genom att visa föremål, militärkulturhistoriska föreningar bevarar minnet genom att levandegöra verksamheten hos äldre förband och militära kamratföreningar bevarar minnen t.ex. genom att samla personal vid ett nedlagt förband. Bevarande av minne kan således skötas av såväl Försvarsmakten och andra myndigheter som frivilligorganisationer.

Många frivilliga försvarsorganisationer som utredningen har intervjuat bedriver verksamhet inom området. Förutom de etablerade frivilliga försvarsorganisationerna finns andra frivilligorganisationer som är viktiga i sammanhanget. Det gäller Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar, Sveriges Hembygdsförbund och Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund. Utredningen har också fört diskussioner med och inhämtat underlag från Rikshemvärnschefen, Försvarsmakten, Statens försvarshistoriska museer och Kulturdepartementet.

Dessa diskussioner har visat att det finns anledning att överväga inte bara hur traditionsfrågor skall hanteras inom det militära försvaret i framtiden. Det finns också traditions- och minnesbevarande verksamhet inom det civila försvaret och inom de totalförsvarsinriktade frivilligrörelserna som borde diskuteras i ett sammanhang. Av det skälet har utredningen vidgat sin tolkning av direktiven till att omfatta bevarande av traditioner och minnen inom totalförsvaret.

8.2.2. Statlig försvarshistorisk verksamhet

Statens försvarshistoriska museer inrättades som myndighet under

Försvarsdepartementet år 1976 för att samla Armémuseum (Stockholm) och Marinmuseum (Karlskrona). År 1977 tillkom Flygvapenmuseum (Linköping) och år 1992 Försvarets traditionsnämnd. Sedan år 1996 ligger Statens Försvarshistoriska Museer

under Kulturdepartementet. År 1997 flyttades Marinmuseum till en annan myndighet inom museiområdet, Statens sjöhistoriska museer, som redan omfattade Sjöhistoriska museet och Vasamuseet. I samband med det bildades år 1998 en särskild marinenhet vid Statens försvarshistoriska museer.

Statens försvarshistoriska museer är tillsynsmyndighet för museer och samlingar inom Försvarsmakten samt för de museer som i olika driftsformer verkar på de platser där det tidigare funnits militära förband. Myndigheten skall även stödja och auktorisera museer utanför Försvarsmakten, vilka har militärhistoriska samlingar. Det bör påpekas att det i dag formellt är Nordiska Museet, inte Statens försvarshistoriska museer, som har ansvar för auktorisation inom totalförsvarsområdet. För museer med marin anknytning skall verksamheten bedrivas i samråd med Statens sjöhistoriska museer. Statens försvarshistoriska museer skall, främst genom sina museer, samla och bevara föremål av betydelse för kunskapen om det svenska försvarets verksamhet samt sprida kunskaper om försvarets verksamhet genom tiderna och dess roll i samhällsutvecklingen.

De centrala museerna Statens försvarshistoriska museer och Statens sjöhistoriska museer samverkar med Försvarsmakten och myndighetens lokala museer och historiska samlingar. Med lokala museer avses förbandsmuseer som i förekommande fall bevarar traditioner och minnen efter regementen som lagts ned. Förbandsmuseerna har olika inriktningar, t.ex. vapenslagsvis, truppslagsvis, förbandsvis eller garnisonsvis, beroende på lokala förutsättningar.

Enligt Försvarsmaktens grundsyn på museiverksamhet är det av stor betydelse ”att det militära försvarets historia levandegörs för den nuvarande generationen, såväl för anställda och värnpliktiga som för allmänheten. I det sammanhanget är det inte minst viktigt att i dag nedlagda förbands historia vårdas.” Av Försvarsmaktens riktlinjer för museiverksamhet framgår att ”Försvarsmaktens förband (motsv) får, efter samråd med Statens försvarshistoriska museer respektive Statens sjöhistoriska museer och efter tillstånd från Högkvarterets Protokollavdelning inrätta lokalt museum – förbands- eller annat museum (garnisons-, truppslags-, vapenslags eller museum med annan lämplig strukturell eller funktionell inriktning).”

8.2.3. Frivilligrörelsens verksamhet med bevarande av minnen

Det finns flera exempel på att frivilliga försvarsorganisationer arbetar aktivt med traditionsfrågor. Frivilliga Flygkåren och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund uppger t.ex. i sina underlag till utredningen att de antingen stödjer eller skulle kunna stödja förbandsmuseer, alternativt ansvara för driften av sådana.

Det finns även exempel på att militära kamratföreningar, t.ex. vid det nu nedlagda KA 3 i Fårösund, driver förbandsmuseer och bevarar (i det här fallet marina) traditioner. I Riksförbundet Sveriges lottakårer ingår olika specialkårer för Armén, Marinen och Flygvapnet som bevarar lottarörelsens traditioner inom dessa grenar. Några organisationer har också planer på att inrätta museer som speglar respektive organisations historia och traditioner.

Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund samordnar i stort sett alla militära kamratföreningar i Sverige. Militära kamratföreningar samlar dem som tjänstgör eller har tjänstgjort vid olika förband eller andra enheter inom Försvarsmakten, dvs. befäl, värnpliktiga, frivilliga, militärer och civila. Riksförbundet har cirka 45 000 medlemmar år 2000 och omfattade vid utgången av år 1999 totalt 82 föreningar. De lokala kamratföreningar som ingår i Riksförbundet är ofta engagerade i driften av förbandsmuseer. I övrigt stöder kamratföreningarna traditionsvården vid Försvarsmaktens förband och deltar med sina medlemmar vid t.ex. högtidsdagar eller soldaterinringar inom förbanden. Samverkan mellan Sveriges

Militära Kamratföreningar och Försvarsmakten bör kunna utvecklas med stöd av Statens försvarshistoriska museer.

Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar har cirka 2 400 medlemmar och består av 34 föreningar. Föreningarna har i huvudsak anknytning till orter där regementen finns eller har funnits. Förbundets föreningar återfinns över hela landet och representerar olika epoker: två från 1500- och 1600-talen, fem från karolinertiden, två från gustavianska tiden, 13 från 1800-talet, två från beredskapstiden, två motorhistoriska från 1900-talet och åtta musikkårer. Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar sprider information, levandegör historien och deltar vid ceremonier och uppvisningar både nationellt och internationellt. I denna PR-funktion samverkar förbundet med Försvarsmaktens

Rekryteringscentrum (Försvarsmaktens uppvisningstrupper), Högkvarterets Protokollavdelning, hembygdsföreningar, museer,

förband och olika kamratföreningar. Riksförbundets verksamhet kan sägas vara i första hand PR-verksamhet, men också minnesbevarande verksamhet.

Sveriges Hembygdsförbund är en ideell och frivillig organisation som består av 1 800 lokala föreningar, 26 regionala förbund och ett litet centralt kansli. Medlemmarna, som uppgår till omkring 450 000, värnar om sin lokala bygd och samarbetar ofta med skolor, lokala museer och länsmuseer. Rekryteringsförmågan är enligt underlaget till utredningen mycket god. Hembygdsförbundet har således en bred lokal förankring och spänner med sin verksamhet över ett antal samhällsområden. I dag har

Hembygdsförbundet viss verksamhet med koppling till totalförsvaret, bl.a. i form av båtsmanstorp och gamla kustartillerianläggningar som bevaras av lokala hembygdsföreningar. Sveriges Hembygdsförbund är, enligt uppgift till utredningen, öppet för en fortsatt dialog i de här frågorna.

8.2.4. Bevarande av traditioner

Att bevara levande militära traditioner ingår som en del av Försvarsmaktens uppgifter. I Ceremonireglemente för Försvarsmakten finns föreskrifter om ceremonier, traditioner och traditionsföremål. Reglementet omfattar åtta olika delar, nämligen

Del 1. Riksomfattande ceremonier Del 2. Förbandsanknutna ceremonier Del 3. Formella grunder för enskilds och förbands uppträdande Del 4. Marina ceremonier Del 5. Militär ceremonimusik Del 6. Livgardet Del 7. Salutinstruktion Del 8 Högvaktsinstruktion.

Vid högkvarteret finns därutöver aktuella sammanställningar över

Försvarsmaktens fälttecken Försvarsmaktens heraldiska vapen Försvarsmaktens marscher och igenkänningssignaler Marinens fartygsnamn Utmärkelser som utan tillstånd får bäras till svensk uniform Utmärkelser som efter särskilt tillstånd får bäras till svensk uniform

Militära monument och minnesstenar

Sedan 1990-talets början har Försvarsmakten genomfört stora organisatoriska förändringar som bl.a. inneburit nedläggning av ett stort antal förband, sammanslagning av förband och nyorganisering av förband och organisationsenheter. Denna process är en följd av de senaste årens försvarsbeslut och kommer att pågå ytterligare några år in på 2000-talet.

En del av traditionsbevarandet har övertagits av andra förband eller av hemvärnet när detta har varit möjligt och lämpligt.

När det gäller nedläggning eller omstrukturering av förband förordar Statens försvarshistoriska museer och Försvarsmakten följande trestegsmodell.

1. Ett förband övergår till en ny organisationsstruktur. Då följer traditionerna med till den nya organisationen. Om detta inte är möjligt gäller steg 2.

2. Två förband slås i ”traditionshänseende” samman varvid traditionerna från berörda förband förs vidare. Detta skall normalt framgå av förbandets fälttecken, i dess heraldik, benämning m.m. Om detta inte är möjligt gäller steg 3.

3. Om varken steg 1 eller 2 fungerar måste någon annan organisation, exempelvis ett existerande förband eller en frivilligorganisation, få i uppdrag av Försvarsmakten att bevara minnet av det nedlagda förbandet. Det kan vara t.ex. förbandstecken eller minnesstenar.

I den civila delen av totalförsvaret är inte traditionsbevarande ett lika naturligt inslag som i det militära försvaret. Ändå finns det ett allmänhistoriskt intresse av att dokumentera historiska skeenden och traditioner även vid civila myndigheter och frivilliga totalförsvarsorganisationer. I den mån det inte sker på enskilda myndigheters och organisationers initiativ bör detta vara en fråga som Statens försvarshistoriska museer borde bevaka i hela den totalförsvarsinriktade delen av kultursektorn. Utredningen anser således att Statens försvarshistoriska museer bör få ett utvidgat tillsynsansvar och ett uppdrag att stödja museiverksamheten inom det framtida totalförsvaret.

8.3. Överväganden

8.3.1. Hemvärnet

Det kan anses naturligt att ge hemvärnet ansvar för att bevara levande militära traditioner på orter som inte ligger nära ett militärt fredsförband. Hemvärnet har en stor geografisk spridning och lokal förankring, och organisationen är också en resurs som ofta utnyttjas även av det civila samhället. I de fall som ett hemvärnsförband ålagts att bevara militära traditioner fungerar det också på ett fullt godtagbart sätt.

Hemvärnet – hemvärnsmän och avtalspersonal från frivilliga försvarsorganisationer som har tecknat kontrakt/avtal om tjänstgöring i det militära försvaret – är en del av Försvarsmakten. Därmed kan hemvärnet mycket väl i framtiden ges en uppgift att bevara levande militära traditioner i olika former. Det är emellertid en intern fråga för Försvarsmakten om och i vilken utsträckning bevarandet av levande militära traditioner överlåts på ett hemvärnsförband eller på andra delar av organisationen.

8.3.2. Ny plattform för totalförsvaret

Det vore, enligt utredningens uppfattning, en fördel att skapa ett system med stark lokal och regional förankring, som kan hantera traditions- och minnesbevarande frågor oberoende om de har sitt ursprung i civilt försvar, militärt försvar eller frivilligförsvar. En sådan plattform torde också medföra att totalförsvarsverksamheten kan belysas i hela sin bredd.

Utredningen anser det således vara önskvärt att bevarande av traditioner och minnen inom totalförsvaret kan knytas till en redan existerande och fungerande museistruktur i samhället på lokal, regional och central nivå.

Med ett minskat antal militära förband är det därför, enligt utredningens mening, rimligt att ge den förbandsanknutna museiverksamheten ett tydligare samband med hembygdens och länens historia via läns- och hembygdsmuseer. Därmed kan bevarande av levande militära traditioner och bevarande av minnen inom totalförsvaret på ett tydligare sätt relateras till samhällets övriga verksamhet med museer och bevarande av minnen. Därigenom skulle varken förband eller frivilligorganisationer i framtiden på egen hand behöva skapa och driva sina egna museer. Detta kan

också underlätta för förbandsmuseer som inte har ett levande förband som huvudman eftersom de därmed kommer att få en mer långsiktigt stabil plattform än att huvudsakligen behöva lita till ideella insatser.

Enligt Försvarsmaktens riktlinjer för museiverksamhet gäller att ”Försvarsmaktens förbandsmuseer (motsvarande) får efter tillstånd av Högkvarterets Protokollavdelning och efter samråd med Statens försvarshistoriska museer respektive Statens sjöhistoriska museer överföras till länsmuseum, kommun eller museiförening (stiftelse, militär kamratförening, militärkulturell förening eller motsvarande) eller Statens försvarshistoriska museer respektive Statens sjöhistoriska museer.” Utredningen stödjer Försvarsmaktens riktlinjer för museiverksamhet.

8.3.3. Frivilligorganisationer i den nya plattformen

En knytning till hembygds- och länsmuseer utesluter inte att frivilligorganisationer alltjämt utnyttjas i sammanhanget. Frivilliga totalförsvarsorganisationer skall, enligt utredningens förslag i kapitel 9, bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar till sina egna medlemmar. Det kommer också att finnas organisationer som bedriver sådan information externt på uppdrag från bl.a. statliga myndigheter.

Med en anknytning till hembygds- och länsmuseer bör det finnas goda förutsättningar att sprida kunskap om historiska fakta kring samhällets säkerhet och beredskap i såväl fred som krig till ett stort antal medborgare. Människor i olika åldrar skulle därigenom kunna få en bred, kompletterande information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar med tydlig koppling till hela samhället. Det i sin tur torde kunna bidra till att stärka totalförsvarets folkförankring.

Utredningen nämner ovan flera frivilligorganisationer som är intressanta i sammanhanget. En av dessa är Sveriges Hembygdsförbund. Förbundet har en bred verksamhet och en stark lokal förankring. Förbundet har redan i dag omfattande samverkan med länsmuseer, skolor, lokala museer och kommuner.

Utredningen anser att Sveriges Hembygdsförbund, Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar och Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund, tillsammans med främst frivilliga totalförsvarsorganisationer och berörda myndigheter,

skulle kunna sprida information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar till medborgarna, och samtidigt medverka i totalförsvarets traditions- och minnesbevarande verksamhet på lokal och regional nivå. I minnesbevarande verksamhet ingår också som en del att levandegöra historien genom evenemang och uppvisningar. Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar har av det skälet redan etablerat samverkan med hembygdsrörelsen och flera museer.

Lokala hembygdsmuseer skulle kunna ges i uppdrag att inkludera materiel från förband och frivilligorganisationer som finns eller har funnits i omgivningen. Länsmuseer skulle kunna göra liknande insatser på regional nivå. På central nivå bör Statens försvarshistoriska museer vara samordningsmyndighet och tillsynsmyndighet inom totalförsvarssektorn, med undantag för det marina området där Statens sjöhistoriska museer är tillsynsansvarig myndighet.

Om Sveriges Hembygdsförbund skulle ges en roll inom den totalförsvarsinriktade traditions- och minnesbevarande verksamheten måste Statens försvarshistoriska museers tillsynsansvar kunna utövas även gentemot denna organisation. Enligt vad utredningen inhämtat är Sveriges Hembygdsförbund öppet för fortsatt dialog om den här skisserade rollen.

Figur 8.1 visar en skiss över olika typer av försvarsmaktsanknuten museiverksamhet, och exempel på hur huvudmannaskapet kan förändras.

Figur 8.1. Försvarsmaktsanknuten museiverksamhet

Inriktning/ Huvudman

Militär Huvudsakligen militär eller försvarsanknuten

Militärt/försvarsinslag

Försvarsmakten

Förbandsmuseum I

Försvarsmakten, övergångsvis vid förbandsavveckling

Förbandsmuseum I

Län (motsvarande)

Länsmuseum

Kommun (motsvarande)

Kommunal museum (t.ex. stadsmuseum)

Kommunalt museum (t.ex. stadsmuseum)

Privat stiftelse eller förening

Militärhistoriskt museum

Militärhistoriskt museum

Militärhistoriskt museum

Hembygdsförening Hembygdsmuseum Hembygdsmuseum

Källa: Statens försvarshistoriska museer.

Den fetstilta texten markerar museer för vilka Statens försvarshistoriska museer i dag har tillsynsansvar enligt sin förordning (1992:514) med instruktion för Statens försvarshistoriska museer. Fet och kursiv stil markerar museer för vilka Statens försvarshistoriska museer kan träda in som ”tillsynsmyndighet”, efter överenskommelse med respektive huvudman. Fälten med större typsnitt markerar museer där Statens försvarshistoriska museer måste vara ”tillsynsmyndighet” för den totalförsvarsmateriel som deponerats på sådana museer.

När det gäller att bevara traditioner, inom Försvarsmakten, skulle detta kunna organiseras enligt vad som framgår av figur 8.2.

Figur 8.2. Uppgifter och aktörer i traditionsvården inom Försvarsmakten

Traditionsvård Traditioner

Bevara minnet

  • −−−

Bevara minnet

  • −−−

Aktörer

museum taktik, PR m.m.

Försvarsmakten

Bevaras vid förband

Museum vid förband/garnison

Statens försvarshistoriska museer

Stöd och tillsyn Stöd och tillsyn Stöd och tillsyn

Militär kamratförening

* (stöd)

Drift av /stöd till förbands- eller garnisonsmuseum

Militärkulturhistorisk förening

* (stöd)

Uppvisningstrupp, PR-verksamhet

Källa: Statens försvarshistoriska museer.

Statens försvarshistoriska museer och Försvarsmakten uppger till utredningen att samverkan med frivilliga är viktig. Som framgår av figur 8.2 bör det vara möjligt för vissa frivilligorganisationer att medverka i bevarandet av traditioner, bl.a. med stöd, drift av museer och utföra uppdrag åt Försvarsmakten i form av uppvisningar för att levandegöra stridstaktik och/eller slag.

I situationer när ett förband läggs ned finns det också utrymme för medverkan från frivilligorganisationer. Figur 8.3 är en vidareutveckling av figur 8.2.

Figur 8.3. Uppgifter och aktörer i en nedläggningssituation

Nedlagt förband Traditioner Bevara minnet

  • −−−

Bevara minnet

  • −−−

Aktörer

museum taktik, PR m.m.

Försvarsmakten Övertas av annat regemente, MD-Grp m.m.

Sammanslagning / omlokalisering

Statens försvarshistoriska museer

Stöd och tillsyn Stöd och tillsyn Stöd och tillsyn

Militär kamratförening

* (stöd)

Drift av /stöd till museum

Militärkulturhistorisk förening

* (stöd) Uppvisningstrupp

Källa: Statens försvarshistoriska museer. MD-Grp (Militärdistriktsgrupper).

8.4. Förslag

Utredningen föreslår att

totalförsvarets myndigheter och organisationer bör svara för sin respektive interna historiska dokumentation och traditionsbevarande verksamhet samt kostnader för detta, Statens försvarshistoriska museer bör ges ett utvidgat tillsynsoch kvalitetsansvar för traditions- och minnesbevarande verksamhet inom totalförsvaret, Statens försvarshistoriska museer bör få i uppdrag att i samråd med Försvarsmakten och Statens sjöhistoriska museer utforma styrande riktlinjer för hur totalförsvarsinriktad traditions- och minnesbevarande verksamhet skall bedrivas i berörda föreningar, organisationer eller myndigheter, på regional och lokal nivå bör läns- och hembygdsmuseerna genom överenskommelser med Statens försvarshistoriska museer, Statens sjöhistoriska museer och Försvarsmakten anförtros uppgiften att tydliggöra och vårda även totalförsvarets kulturarv och att göra denna samhällssektor känd och förankrad hos breda medborgargrupper. Totalförsvarets myndigheter och frivilliga totalförsvarsorganisationer skall understödja den

minnesbevarande verksamheten och medverka vid insamling, dokumentation och information, Sveriges Hembygdsförbund bör medverka i arbetet med traditioner och minnen från hela totalförsvaret.

9. Information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar

9.1. Sammandrag

Information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar har stor betydelse för totalförsvarets folkförankring. Det grundläggande kriteriet för att en organisation skall räknas som frivillig totalförsvarsorganisation är att den bedriver sådan intern information till de egna medlemmarna. Extern information med samma syfte bör ske i form av uppdrag. Utredningen föreslår att Styrelsen för psykologiskt försvar får i uppdrag att i samråd med frivilligförsvarets centrala samordningsorgan, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk och Totalförsvarets pliktverk utarbeta ett informationsmaterial om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar som stöd för frivilliga totalförsvarsorganisationer i deras interna och externa informationsarbete..

9.2. Utgångspunkter

Det framgår av 1 § förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet, att ett kriterium för att en organisation skall kunna benämnas frivillig försvarsorganisation är att bedriva försvarsupplysning. Utredningen lämnar i kapitel 3 förslag till en ny och vidare definition av begreppet frivillig försvarsverksamhet, som bör ingå i en ny förordning. Utredningen föreslår också att frivilliga totalförsvarsorganisationer delas in i två kategorier, frivilliga bemanningsorganisationer och frivilliga främjandeorganisationer. Det grundläggande kriteriet för att en organisation skall kunna hänföras till någon av kategorierna är att de bedriver information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar internt till de egna medlemmarna.

Den utveckling som har skett och fortfarande sker i samhället beskrivs i tidigare kapitel. Hotbilden mot Sverige har förändrats och breddats samtidigt som det tidigare invasionshotet har tonats ned. Försvarsmakten ominriktas mot en insatsorganisation, gränsen mellan militärt och civilt försvar blir på många sätt mer flytande och samhällets säkerhet och beredskap i såväl fred som krig måste ses i ett helhetsperspektiv.

Frivilligförsvaret påverkas naturligtvis av detta på flera sätt. Medlemsantalet i många frivilligorganisationer, inte bara inom totalförsvaret utan i hela samhället, minskar vilket gör att frågan om rekrytering blir alltmer aktuell.

Den frivilliga verksamheten inom totalförsvaret har sin grund i enskilda människors samhällskänsla och försvarsvilja. Detta kombineras ofta med ett specialintresse för olika aktiviteter, produkter eller tillämpningar av teknik som finns inom totalförsvaret.

Med engagemanget och intresset följer ofta ett starkt behov av att vilja fördjupa kunskaper och förbättra färdigheter. Deltagande i frivilligförsvaret bygger på ett formellt föreningsmedlemskap, men för de allra flesta är intresset för att tillsammans med andra delta i en viss verksamhet det helt avgörande. Utbildning av såväl teoretisk som praktisk natur ingår som en av grundpelarna i de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet. Många gånger leder sådan utbildning och förkovran i färdigheter av skilda slag till att de frivilliga försvarsorganisationernas medlemmar utvecklar hög teoretisk kunskap och praktisk kompetens, för att kunna delta i totalförsvarets verksamhet på olika nivåer och i olika befattningar under såväl fredstida verksamhet som under höjd beredskap och krig. Frivilligförsvarets olika organisationer svarar även mot ett uttalat statligt intresse av att förstärka och bemanna de olika delarna av totalförsvaret med kunnig och kompetent personal. De frivilliga försvarsorganisationerna bidrar således till demokratisk skolning, de utvecklar medlemmarnas intresse och engagemang och är en viktig del av totalförsvaret och dess folkliga förankring. Ett viktigt medel för folkförankring är information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar.

9.3. Informationsansvar

Kommuner och landsting har sedan år 1995 ansvar för det civila försvaret, enligt lag (1994:1720) om civilt försvar och förordning (1995:128) om civilt försvar. Kommunerna skall bl.a. verka för enhetliga beredskapsförberedelser för den civila verksamheten som bedrivs i kommunerna av statliga myndigheter, landsting, organisationer och företag. Enligt kommunallagen (1991:900) har kommuner och landsting ansvar för att bedriva sin verksamhet på ett öppet och tillgängligt sätt och att informera om den.

Varje statlig myndighet har enligt förvaltningslagen (1986:223) ansvar för att lämna upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp till enskilda medborgare i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Enligt verksförordningen (1995:1322) skall myndighetschefen se till att allmänhetens och andras kontakter med myndigheten underlättas genom god service, tillgänglighet, information och ett klart och begripligt språk i myndighetens skrivelser och beslut.

Inom totalförsvarssektorn finns det tre myndigheter som enligt sina instruktioner skall ägna sig åt att informera, nämligen Styrelsen för psykologiskt försvar, Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Försvarsmakten och Totalförsvarets pliktverk har enligt sina regleringsbrev också till uppgift att informera och att bedriva försvarsupplysning.

Styrelsen för psykologiskt försvar har enligt 1 § förordningen (1988:853) om instruktion för Styrelsen för psykologiskt försvar till huvuduppgift ”att sprida kunskap om säkerhetspolitiken och totalförsvaret, inklusive civilbefolkningens möjligheter att inom folkrättens ramar bjuda en ockupant motstånd, samt främja och samordna andra myndigheters information inom dessa ämnesområden.”

För att hantera denna främjande och samordnande uppgift har Styrelsen för psykologiskt försvar bildat Totalförsvarets Informationsråd. I rådet sitter för närvarande representanter för, förutom Styrelsen för psykologiskt försvar som är huvudman för rådet, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Totalförsvarets pliktverk, Försvarshögskolan, Centralförbundet Folk och Försvar och en representant för frivilliga försvarsorganisationer genom FOS på central nivå.

9.4. Information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar inom frivillig totalförsvarsverksamhet

Utredningen har valt att använda uttrycket information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar framför begreppet försvarsupplysning. Det finns risk för att begreppet försvarsupplysning i för stor utsträckning förknippas enbart med militärt försvar och Försvarsmakten. Information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar skall omfatta medborgarnas rättigheter och skyldigheter, beskriva hot och risker samt samhällets åtgärder för att hantera extraordinära situationer i såväl fred som krig.

Frivilliga försvarsorganisationer får i dag stora summor pengar från staten varje år för att bedriva försvarsupplysning och sprida information om säkerhetspolitik och totalförsvar. Ett syfte med försvarsupplysningen är att stärka folkförankringen. De statliga bidragen för försvarsupplysning är i dag en del av organisationsstödet (anslag 6:18, tidigare D 6) som fördelas av Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap.

Frivilligorganisationerna bedriver också försvarsupplysning på eget initiativ, bl.a. genom tidningar, deltagande i mässor, föreningsverksamhet, kurser, Internet eller på vissa håll genom information i skolor. Hemvärnet bedriver också försvarsupplysning till sina medlemmar.

I samband med att ungdomar uppnår sexton års ålder och när invandrare erhåller svenskt medborgarskap, bör information ges om samhällsberedskap och de skyldigheter som åligger svenska medborgare. Mönstrande ungdomar bör också, enligt utredningen, informeras om samhällets säkerhet och beredskap samt om frivilligförsvaret. Som framgår av kapitel 6 anser utredningen att ungdomar, som inte uppfyller kraven för grundutbildning och/eller är intresserade av att engagera sig i samhällsberedskapen, bör informeras om och ges möjlighet att delta i utbildningar och verksamhet i frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Det är nödvändigt att den information som ges är korrekt avseende de beslut som fattats av riksdag och regering samt berörda myndigheter och att de motiv som funnits för de fattade besluten återges. Det är enligt utredningens uppfattning rimligt att staten har rätt att utvärdera effekten av de medel som delas ut till fri-

villigorganisationer för att de skall bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar.

Förutom sakligt och korrekt återgivande av statsmakternas inriktning i fattade beslut måste information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar syfta till att väcka intresse hos medborgarna, skapa debatt och bidra till opinionsbildning. För närvarande finns det små möjligheter att uppfylla dessa krav, eftersom det dels saknas en allmän definition av begreppet försvarsupplysning, dels finns stora variationer mellan frivilligorganisationerna hur och i vilken omfattning försvarsupplysningen bedrivs.

9.4.1. Intern och extern information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar

En saklig och korrekt information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar förutsätter att informationen sätts in i ett organisatoriskt och säkerhetspolitiskt sammanhang.

De statliga medel som frivilliga försvarsorganisationer är berättigade till i dag används för både intern och extern försvarsupplysning. En frivillig totalförsvarsorganisation måste i framtiden bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar internt till sina egna medlemmar för att vara berättigad till organisationsstöd. Statsmakterna kommer därmed att via organisationsstöd bidra till folkförankringen av totalförsvaret genom att frivilliga totalförsvarsorganisationer bedriver information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar till sina medlemmar.

Extern information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar, till exempelvis skolor eller vid mönstring, bör däremot bedrivas i form av uppdrag efter dialoger med uppdragsgivaren (t.ex. en statlig myndighet eller en kommun).

Därvid har statliga myndigheter eller kommuner möjlighet att anlita informatörer från frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Ett rimligt krav är att staten har möjlighet att följa upp och kontrollera resultatet av informationen

Samordning av information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar

Styrelsen för psykologiskt försvar är den statliga myndighet som enligt sin instruktion har ansvar för spridning och samordning av information om säkerhetspolitik och totalförsvar. Myndigheten bedriver för närvarande flera informationsprojekt som riktar sig bl.a. till ungdomar före mönstring, elever i gymnasieskolan och samhällskunskapslärare.

Pliktutredningen föreslår i betänkandet (2000:21) Totalförsvarsplikten att Styrelsen för psykologiskt försvar får en starkare och tydligare roll som samordnande myndighet för olika informationsprojekt. Det föreslås ske bl.a. genom inrättande av ett nytt informationssekretariat, med Styrelsen för psykologiskt försvar som samordnande myndighet. Pliktutredningen betonar att information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar blir viktigare, när antalet ungdomar som gör någon form av totalförsvarsplikt blir färre. Pliktutredningen föreslår också en strategi för åtgärder som syftar till att öka kunskaperna om totalförsvar och plikttjänstgöring i samhället.

Utredningen stödjer Pliktutredningens förslag om en stärkt roll för Styrelsen för psykologiskt försvar och utarbetande av en strategi för åtgärder. Förslagen stöds också av Överstyrelsen för civil beredskap som på uppdrag av regeringen har utvärderat funktionen Psykologiskt försvar.

Utredningen stödjer däremot inte Pliktutredningens förslag om att inrätta ett nytt informationssekretariat. I stället bör det redan existerande Totalförsvarets Informationsråd användas och ges en roll när det gäller frivilliga totalförsvarsorganisationer och information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar. Redan i dag samarbetar myndigheterna och organisationerna i rådet om information till mönstrande före plikttjänstgöring. I första hand rör det sig om tre projekt, nämligen skolprojektet (riktas till lärare i grund- och gymnasieskolor), tidningen PEJL (med uppgifter om plikttjänstgöringar) och Lumpensajten (information till totalförsvarspliktiga om befattningar m.m. via Internet).

En fördel med rådet är att i det ingår representanter för såväl myndigheter som frivilliga försvarsorganisationer. De frivilliga totalförsvarsorganisationerna bör dock, enligt utredningens uppfattning, i framtiden ha fler representanter, förslagsvis utsedda av

det centrala samordningsorgan som utredningen föreslår i kapitel 5.

Rådet bör också skapa förutsättningar för utvecklat samråd mellan Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap, när det gäller myndigheternas information om säkerhetspolitik och totalförsvar. Rådet skulle också kunna anordna årliga utbildningar på två till tre dagar av informatörer från frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Utredningen anser det vara rimligt att de personer som skall bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar både internt i organisationer och externt i t.ex. skolor måste ha genomgått någon form av grundutbildning till informatör. Det är främst en fråga om trovärdighet gentemot målgrupperna. Överstyrelsen för civil beredskap konstaterar i Rapport från en genomgång av funktionen Psykologiskt försvar (december 2000) att frivilliga försvarsorganisationer anses ha mycket liten trovärdighet bland ungdomar, när organisationerna informerar om annat än sin egen verksamhet.1 Ungdomars viktigaste informationskällor när det gäller information om totalförsvaret är, enligt Överstyrelsen för civil beredskap, mönstringen. Därefter följer i tur och ordning ”kompisar”, familjen, Internet, massmedia, frivilliga försvarsorganisationer och skolan.

Utredningen konstaterar att det vore önskvärt att utnyttja medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer som informatörer i skolor och liknande. Därvid bör medlemmar från organisationernas ungdomsverksamhet tas i anspråk. Flera frivilligorganisationer som utredningen har varit i kontakt med har använt sig av ungdomar för att informera ungdomar, ofta med mycket gott resultat. Det förutsätter också att dessa ungdomar har genomgått någon informatörsutbildning.

Statsmakterna bör således ställa krav på att frivilliga totalförsvarsorganisationer som skall bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar såväl internt som externt gör det med utbildade informatörer. Genom rådet bidrar staten till att skapa förutsättningar för detta. Informatörerna bör också erhålla kompetens- och kursbevis från utbildningen (se kapitel 6 om meritvärdering m.m.).

1 Resultaten kommer från en undersökning av mönstrande ungdomar. Undersökningen har utförts av Hamilton Connection AB på uppdrag av Totalförsvarets pliktverk och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Med Totalförsvarets Informationsråd i denna nya roll ges också förutsättningar för att årligen se över och uppdatera det informationsmaterial som informatörerna använder. Därmed ökar förutsättningarna för saklig, korrekt och aktuell information.

Gemensamt informationspaket

Ett antal organisationer har framfört synpunkter till utredningen att de behöver stöd med material för att kunna bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar på ett så bra sätt som möjligt. Samtidigt har många organisationer uttryckt önskan om att informationens innehåll inte bör detaljstyras av staten.

Utredningen konstaterar att det informationsmaterial som bör tas fram i första hand skall ses som ett stöd för de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. De måste fortfarande vara fria att driva frågor utifrån sina respektive verksamheter. Statsmakterna måste emellertid också ha inflytande över vad som sägs utan att för den skull i detalj föreskriva hur det sägs.

Det bör därför utarbetas ett informationspaket som ger frivilliga totalförsvarsorganisationer en ram för vad som skall tas upp som motprestation till de bidrag som respektive organisation får. Statsmakterna har därmed också en viss möjlighet att skapa en gräns mellan å ena sidan organisationernas verksamhet som syftar till rekrytering av nya medlemmar och å andra sidan information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar.

Ett paket för information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar bör förslagsvis innehålla

information om de enskilda medborgarnas skyldigheter att delta i samhällsberedskapen, information om statsmakternas inriktning av samhällsberedskapen inom ramen för fastställda mål för säkerhets- och försvarspolitiken, information som syftar till att höja den enskilde individens förmåga att klara sig själv i olika extraordinära situationer, information om statliga myndigheters och kommuners ansvar och information om de frivilliga totalförsvarsorganisationernas roller i samhällsberedskapen i fred och krig.

Informationspaketet bör utgå från den enskilde individen och den kommunala nivån eftersom det därigenom naturligt relateras till människors vardagsliv.

Det finns redan i dag omfattande informationsmaterial vid de myndigheter som nämns ovan, bl.a. i de olika informationsprojekt som Styrelsen för psykologiskt försvar arbetar med och inom ramen för Totalförsvarets Informationsråd. Ett informationspaket behöver därför sannolikt inte skapas från grunden. Det handlar i stället till stor del om att samordna och strukturera redan befintlig information. Informationspaketet bör kunna utgöra en grund för den riktade information om samhällets säkerhet och beredskap samt om frivilligförsvaret som, enligt utredningens uppfattning, bör ges till ungdomar i samband med uppnådd ålder för totalförsvarsplikt och vid mönstring.

Det bör också diskuteras i vilka former ett informationspaket bör finnas tillgängligt. Det kan vara i form av OH-bilder, självstudiehäfte med lärarhandledning, videofilmer, Internetbaserade utbildningar, interaktiva datorspel eller en kombination av dessa.

Utredningen anser att Styrelsen för psykologiskt försvar bör få i uppdrag att utarbeta ett paket för information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar. Uppdraget bör bedrivas i samråd med centrala FOS, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk och Totalförsvarets pliktverk. Därutöver bör uppdraget bedrivas i samverkan med Civilpliktsrådet, Värnpliktsrådet och i anslutning till det samarbete mellan Försvarsmaktens rekryteringscentrum och frivilliga försvarsorganisationer som nyligen inletts.2

9.5. Finansiering

Kostnaden för ett paket för information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar varierar naturligtvis beroende på form och innehåll. Det är således mycket svårt att ange exakta kostnader utan mer ingående analyser.

Styrelsen för psykologiskt försvar uppskattar initialkostnaden till minst 2,5 miljoner kronor. I denna summa ingår anställning av en kvalificerad handläggare/informatör under 15 månader för att bl.a. göra informations- och behovsanalyser, inventera befintligt

2 Se rapporten Frivilligförsvar i utveckling från Arbetsgruppen Frivilligförsvar i Utveckling (Ag FU), s. 55 f.

material, föreslå utvecklingslinjer och kompletteringar samt producera och implementera materialet. Därtill kommer t.ex. kostnader för tryckt material, webbaserat material och utbildning av informatörer. Informatörsutbildningen avser dels personer inom totalförsvarsmyndigheter, dels personer från frivilligorganisationer.

Utöver initialkostnaden för verksamhet och materialproduktion tillkommer löpande kostnader för att driva verksamheten permanent. Styrelsen för psykologiskt försvar bör tilldelas särskilda medel för att utarbeta och hantera ett paket för information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar.

9.6. Förslag

Utredningen föreslår att

Styrelsen för psykologiskt försvar bör få i uppdrag att i samråd med frivilligförsvarets centrala samordningsorgan, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk och Totalförsvarets pliktverk utarbeta ett informationspaket om information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar som stöd för frivilliga totalförsvarsorganisationer. Uppdraget bör bedrivas i samverkan med Civilpliktsrådet, Värnpliktsrådet och i anslutning till det samarbete mellan Försvarsmaktens rekryteringscentrum och frivilliga försvarsorganisationer som nyligen inletts.

personal som är krigsplacerad eller kommer att bli det under ett anpassningsskede. Detta ersättningssystem bör liksom i dag vara knutet till förmåner för totalförsvarspliktiga.

10.4.5 Utbildning och övning för fredstida samhällsberedskapsinsatser

När kommuner planerar att utnyttja frivilliga försvarsorganisationer, andra frivilligorganisationer och hemvärnet för att stärka den fredstida samhällsberedskapen, finns det sannolikt behov av kommunala utbildnings- och övningsinsatser. Ett exempel är kommunala fredstida insatsgrupper (FIG-grupper) som beskrivs i kapitel 5.

Detta medför naturligtvis också vissa kostnader för kommunerna. Utredningen förordar att delar av de beredskapsmedel, som enligt förordningen (1995:128) om civilt försvar betalas ut till kommunerna, används för att bekosta erforderliga utbildningar och övningar, dels betala ersättning till de frivilliga.

Förordning om förmåner till frivilliga bör kompletteras med en ny 11 § med följande lydelse: ”När en medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation deltar i kompetensutvecklings-, utbildningsoch övningsverksamhet i fredstid för att stärka samhällsberedskapen får han eller hon ersättning enligt bestämmande av den statliga myndighet eller kommun som tar den frivillige i anspråk” (se vidare kapitel 12).

Den ersättning och de förmåner som kommunerna svarar för styrs naturligtvis av lokala förutsättningar och förhållanden. Även om det ur rättvisesynpunkt borde ske en samordning förekommer det i dag stora skillnader mellan kommunerna. Utredningen delar den uppfattning som Överstyrelsen för civil beredskap har givit uttryck för i rapporten från avtalsutredningen (2000-06-22), nämligen att man bör eftersträva så liten central styrning som möjligt och i stället lämna stort utrymme åt lokala variationer med hänsyn till rådande förutsättningar och förhållanden.

Det kan dock vara rimligt att följa de förmåner och ersättningar som i dag gäller för frivilliga under utbildning för krigsorganisationer, nämligen dagpenning och därtill följande förmåner (se avsnitt 10.4.4 ovan). När det gäller försäkringsskydd bör det, enligt utredningens uppfattning, lösas genom kommunen eller av frivilligorganisationerna, alternativt av båda parter enligt vad som

överenskommes rörande kommunalt ledd verksamhet. För statligt ledd verksamhet bör lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om ersättning vid ideell skada m.m. tillämpas.

Den frivilliges deltagande i utbildning eller övning för att kunna upprätthålla sin kompetens bör ses som en merit och tillgång även i arbetslivet. Det bör därför ankomma på den enskilde, den frivilliga totalförsvarsorganisationen och uppdragsgivaren att beakta det frivilliga engagemanget i meritvärderingen, t.ex. genom intyg, kompetensbevis eller liknande (se kapitel 6).

10.4.6 Räddningstjänst

I 48 § räddningstjänstlagen (1986:1102) stadgas: ”Den som p.g.a. tjänsteplikt eller frivilligt efter anmodan av räddningsledare har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning med räddningskår har rätt till skälig ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för arbete och tidsspillan enligt de bestämmelser som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättning enligt första stycket skall betalas av kommunen till den som har medverkat i kommunal räddningstjänst eller i övning med räddningskår och av staten till den som har medverkat i statlig räddningstjänst.”

Frivilliga – både medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer och sådana som inte är medlemmar – som deltar i räddningsinsatser enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) får ersättning enligt vad som föreskrivs i 78

Ersättningen är, enligt underlag från Statens räddningsverk, från och med 2000-04-01 satt till 152 kronor för första timmen och 101 kronor per timme för tid därutöver. Ersättningen (timersättning och bilersättning, dock inte ersättning för förstörd egendom) är skattepliktig men den berättigar inte till avtalspension. Det tillkommer också sociala avgifter på 32,92 procent om kommunen t.ex. skulle vilja teckna avtal med en frivillig totalförsvarsorganisation om att organisationen förbinder sig att tillhanda hålla personer med viss kompetens.

Utredningen anser att ersättningen till deltidsbrandmän är en rimlig nivå, som dessutom är lika för alla som deltar i samma insats. Det är också utredningens uppfattning att motsvarande ersättning bör utgå till personal ur ”hemvärnsrörelsen” (se kapitel 3) som tas i anspråk vid räddningsinsatser.

Förordning (1997:147) om förmåner till hemvärnsmän anpassades i november 2000 något i riktning mot utredningens överväganden och förslag i detta kapitel, genom att punkten 5 i 2 § ströks och ersattes med tillägget 2 a §. Den nya punkten 2 a § lyder: ”När en hemvärnsman tjänstgör i hemvärnet under tid då hemvärnsberedskap inte råder, får han eller hon ersättning för arbete och tidsspillan om tjänstgöringen avser räddningstjänst. Ersättningen lämnas enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om motsvarande ersättning till deltidsanställda brandmän.”

10.4.7 Annan extraordinär insats i fred

För den som i organiserad form står till förfogande och bistår kommun eller statlig myndighet vid fredstida insatser av olika slag, då det inte är räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), anser utredningen, i likhet med vad Överstyrelsen för civil beredskap har anfört, att frågor om ersättningar, försäkringsskydd m.m. bör lösas genom avtal/överenskommelser (några kommuner har redan sådana) mellan den enskilde medlemmen i en frivillig totalförsvarsorganisation eller den frivilliga totalförsvarsorganisationen och den kommun eller statliga myndighet som tar de frivilliga i anspråk.

Det är naturligtvis möjligt att i lag föreskriva om rätt till ledighet från ordinarie arbete då någon tas i anspråk för insatser i samhällsberedskapen. Detta är dock, enligt utredningens bedömning, inte rimligt med tanke på den kommunala självstyrelsen och vitt skilda lokala förutsättningar.

Frågan om ledighet från ordinarie arbetsplats då en frivillig tas i anspråk för andra insatser i fred än räddningstjänst bör därför lösas lokalt genom avtal/överenskommelse mellan den frivillige, kommunen/myndigheten och arbetsgivaren (arbetsmarknadens parter). Det är också viktigt att arbetsgivare är informerade både om att en person ingår i en frivilligorganisation och att viss ledighet för utbildning och övning behövs med jämna mellanrum.

Enligt uppgift till utredningen sker dialoger och kontakter mellan myndigheter och frivilligorganisationer till största delen under ordinarie arbetstid. Detta i kombination med ökade krav på dialoger, redovisning och återrapportering har försvårat situationen för flera frivilligorganisationer, speciellt de mindre, eftersom förtroendevalda i sådana organisationer behöver gå ifrån sitt ordinarie arbete i allt större utsträckning. Utredningen anser att denna fråga i första hand bör lösas genom överenskommelser mellan frivilligorganisationen, berörd myndighet och berörd arbetsgivare. Om detta inte är möjligt bör en ny bestämmelse i förordningen (1994:523) om förmåner till frivilliga tillämpas. Utredningen lämnar förslag om en sådan bestämmelse i kapitel 12.

Om frivilligresurser tas i anspråk enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) gäller de ersättnings- och förmånsbestämmelser som anges i räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen (1986:1107). Det finns emellertid flera exempel på att frivilligresurser som har använts i en räddningsinsats också har utnyttjats efter att det att insatsen har upphört att vara räddningstjänst. Vid sådana insatser är inte räddningstjänstförordningen (1986:1102) tillämpbar. Alla frivilliga, oavsett vad den frivilliges insats består av och oavsett om den frivillige är civil eller militär personal, bör ha rätt till förmåner enligt ett tydligt system.

Det finns här två möjliga alternativ till förmåns- och ersättningssystem. Det ena är att ersätta förlorad arbetsinkomst för de frivilliga med dagpenning. Denna princip fungerar även för arbetslösa eftersom de enligt uppgift också har en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) fastställd av försäkringskassan. Det andra alternativet är att motsvarande ersättnings- och förmånsbestämmelser som gäller vid räddningstjänst i princip bör gälla även för frivilliga, som tas i anspråk vid extraordinära situationer, då räddningstjänstlagen (1986:1102) inte är tillämplig.

Utredningen förordar det andra alternativet, eftersom det sannolikt skapar både rättvisa, större enhetlighet och dessutom ger en mer rimlig ersättning till den enskilde än vad det första alternativet gör. Ersättnings- och förmånsbestämmelserna skulle då vara lika oavsett om det är räddningstjänst eller om insatsen är i en fas där räddningstjänstlagen (1986:1102) inte är tillämplig. De förändringar i förmånsförordningarna för hemvärnsmän respektive frivilliga som regeringen beslutade om i november 2000 följer också detta alternativ.

Genom att utredningen förordar att hänsyn skall tas till lokala förhållanden är det upp till varje kommun att bestämma ersättningar vid andra insatser än räddningstjänst i fredstid. Utredningen kan dock konstatera att det sannolikt skulle underlätta för alla inblandade om förmånssystemet för deltidsbrandmän kunde tillämpas konsekvent, och förordar därför att en sådan rekommendation utfärdas.

10.4.8 Internationella insatser

Vid internationella insatser i kris- och katastrofsituationer (fredsfrämjande och humanitära insatser) rekryterar staten i dag genom ansvarig myndighet frivillig personal och ansvarar därmed för ersättning och försäkringsskydd enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. Denna princip är ändamålsenlig, eftersom frivilliga tas i anspråk av statliga myndigheter vid sådana insatser.

10.5 Förslag

Utredningen föreslår att

staten bör på motsvarande sätt som i dag ansvara för förmånssystemen (ersättningar, försäkringar m.m.) när frivilliga tas i anspråk vid höjd beredskap, vid statlig räddningstjänst och internationella fredsfrämjande eller humanitära insatser, systemet med dagersättning och dagpenning bör gälla även i fortsättningen för fredstida utbildnings-, övnings- och kompetensutvecklingsinsatser för frivillig personal, som är krigsplacerad eller kommer att bli det under ett anpassningsskede. Detta ersättningssystem bör liksom i dag vara knutet till förmåner för totalförsvarspliktiga, instruktörer inom frivillig försvarsutbildning bör få rätt att betrakta bostaden som tjänsteställe, enligt förslag i betänkandet (1999:94) från Utredningen om avdrag för ökade levnadskostnader m.m., när Försvarsmakten kommenderar yrkesofficerare eller reservofficerare, som är inkallade för tjänstgöring, såsom instruktörer till frivillig försvarsutbildning eller i uppdragsdialoger åtar sig

att tillhandahålla instruktörer, bör yrkesofficerarna och reservofficerarna behålla Försvarsmakten som arbetsgivare och därmed få ersättning som statsanställda. Om däremot en frivillig totalförsvarsorganisation utnyttjar en yrkesofficer eller en reservofficer efter frivilligt åtagande, bör frivilligorganisationen svara för resor, kost, logi m.m. för instruktören. Den tid som en sådan instruktör ägnar åt frivillig totalförsvarsverksamhet kan då inte betraktas som ordinarie arbetstid för instruktören i fråga. Utgångspunkt för förmånsberäkningarna bör vara instruktörens ordinarie mantalsskrivningsort, Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap får i uppdrag att i enlighet med utredningens förslag och i samråd utfärda erforderliga interna tillämpningsföreskrifter till förordningen (1994:522) om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning för militärt respektive civilt försvar, frågan om ledighet från ordinarie arbetsplats, då en frivillig tas i anspråk för andra insatser i fred än räddningstjänst, bör lösas lokalt genom avtal/överenskommelse mellan den frivillige, kommunen/myndigheten och arbetsgivaren (arbetsmarknadens parter), frågan om rätt till ledighet för förtroendevalda i första hand bör lösas genom överenskommelser mellan frivilligorganisationen, berörd myndighet och berörd arbetsgivare. Om detta inte är möjligt bör en ny bestämmelse i förordningen (1994:523) om förmåner till frivilliga tillämpas. kompetensutvecklings-, utbildnings- och övningsverksamhet, som erfordras för frivilliga, som planeras tas i anspråk i kommunal insatsstyrka, bör bekostas med delar av de beredskapsmedel som kommunerna tilldelas enligt förordningen om civilt försvar, kommuner bör ansvara för förmånssystemen (ersättningar, försäkringsskydd m.m.), när kommunen tar frivilliga i anspråk vid andra insatser i fred än räddningstjänst. Det bör lämnas stort utrymme för lokala variationer med hänsyn till rådande förutsättningar och förhållanden,

principerna och nivåerna för ersättning enligt räddnings-

tjänstlagen (1986:1102) och räddningstjänstförordningen (1986:1107) bör vara vägledande för kommunernas och de statliga myndigheternas ersättning till frivilliga, som tas i anspråk vid andra insatser än räddningstjänst i fredstid.

11. Finansiering och styrning

11.1. Sammandrag

Den statliga finansieringen av frivilliga försvarsorganisationer omfattar i dag dels organisationsstöd, dels uppdragsersättning. Utredningen konstaterar att det i dagens finansieringssystem saknas generella kriterier som kan tillämpas för fördelning av organisationsstöd. Således har myndigheterna inte haft några principer att följa vid fördelning av stödet. Utredningen har därför ställt upp kriterier för konstruktion av ett nytt system för fördelning av statliga stödmedel till frivillig totalförsvarsverksamhet.

Utredningen föreslår ett finansieringssystem som inte bara knyter an till organisationernas omfattning och inriktning utan också till frivilligorganisationernas kompetens och förmåga att medverka i samhällsberedskapen samt till hur omfattande deras engagemang är i totalförsvarssammanhang. Grunden i den statliga finansieringen bör, som i dag, vara organisationsstöd, dvs. stöd till folkrörelsen frivilliga totalförsvarsorganisationer enligt kriterier som regeringen fastställer. Organisationsstödet bör omfatta grundbidrag, ungdomsbidrag och kompetensbidrag. Grundkriteriet för att godkännas som frivillig totalförsvarsorganisation bör vara att organisationen informerar sina egna medlemmar om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar.

Liksom tidigare kan frivilliga totalförsvarsorganisationer även ta uppdrag från statliga myndigheter och kommuner. För sådana uppdrag till organisationerna bör gälla full kostnadstäckning.

11.2. Bakgrund

I direktiven till utredningen anges, att det i uppdraget ingår att utvärdera och vid behov föreslå ett nytt system för den statliga finansieringen av de frivilliga försvarsorganisationerna med hänsyn till ny inriktning och nya uppgifter samt att föreslå en ändamålsenlig prioritering vid tilldelning av medel. Vidare ingår att särskilt undersöka i vilken mån det nu gällande finansieringssystemet möjliggjort resultatstyrning av verksamheten och vid behov ange hur ett framtida förändrat finansieringssystem skall utformas för att förbättra möjligheterna till resultatstyrning.

Utredningen har uppdragit åt Statskontoret att utvärdera i vilken mån det nu gällande finansieringssystemet möjliggjort resultatstyrning av de frivilliga försvarsorganisationernas medverkan i totalförsvaret. Vidare ingick i uppdraget att, vid behov, undersöka hur ett nytt system för den statliga finansieringen av frivilligorganisationerna med hänsyn till ny inriktning och nya uppgifter skall utformas i syfte att förbättra möjligheterna till resultatstyrning.

Den statliga finansieringen av frivilliga försvarsorganisationer har under 1990-talet behandlats i ett par utredningar, nämligen (SOU 1992:132) Frivillig verksamhet för totalförsvaret och (SOU 1997:70) Totalförsvaret och frivilligorganisationerna – uppdrag, stöd och ersättning.

På grundval av den sistnämnda utredningen gav regeringen i regleringsbrev för år 1998 i uppdrag till Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap att utveckla en modell för fördelning av Försvarsdepartementets anslag D6 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret. De båda myndigheterna bildade en för ändamålet gemensam arbetsgrupp, vilken tog hjälp av Försvarets forskningsanstalt (FOA) att utveckla en modell för värdering och fördelning av D6-anslaget. Den av FOA konstruerade modellen redovisades i metodrapporten Fördelningsmodell för organisationsstöd till frivilligorganisationerna (december 1998).

Ytterligare ett par utredningar av mer generell karaktär med inriktning på statens bidrag till och styrning av ideella organisationer förtjänar att nämnas i sammanhanget. Dessa är (SOU 1993:71) Organisationernas bidrag och (Ds 1997:36) Resultatstyrning av Föreningsbidrag.

Samtliga dessa utredningar har utgjort underlag till frivilligorganisationsutredningens överväganden om utformning av en ny modell för finansiering av frivilliga försvarsorganisationer.

11.3. Huvuddragen i nuvarande finansieringssystem

Syftet med statlig finansiering av de frivilliga försvarsorganisationerna är att rikta ekonomiska resurser till sådan verksamhet som bidrar till totalförsvarets folkliga förankring och demokratins utveckling i totalförsvarssammanhang. Den statliga finansieringen syftar också till att stimulera de frivilliga organisationernas engagemang och insatser i totalförsvaret såväl i fred som i krig samt i det avseendet vara en form av ersättning till organisationerna för utfört arbete genom uppdrag från statliga myndigheter.

De frivilliga försvarsorganisationernas finansiering grundas, utöver organisationernas egen finansiering, på statliga medel för den del av deras verksamhet som enligt förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet främjar totalförsvaret och som omfattar försvarsupplysning, rekrytering och utbildning av frivilliga för uppgifter inom totalförsvaret.

De statliga medlen till de frivilliga försvarsorganisationerna finansieras över statsbudgeten via olika anslag inom Utgiftsområde 6 Totalförsvar, fr.o.m. år 2001 inom politikområdet Försvarspolitik.

Försvarsmakten och Överstyrelsen för civilberedskap skall stödja de frivilliga försvarsorganisationerna så att organisationernas verksamhet främjar försvarsviljan och ger försvarsverksamheten en bred förankring.

Den statliga finansieringen omfattar dels organisationsstöd, dels uppdragsersättning.

Försvarsmakten bereder och beslutar om stöd till frivilliga försvarsorganisationer med uppgifter inom den militära delen av totalförsvaret, medan Överstyrelsen för civil beredskap bereder och beslutar om stöd till frivilligorganisationer med uppgifter inom det civila försvaret. Sedan år 1999 har Överstyrelsen för civil beredskap det övergripande samordningsansvaret för frivilligfrågor inom det civila försvaret.

Finansiering av stödet har under år 2000 skett från anslaget D6 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret. Anslaget för året har disponerats på följande sätt: Försvarsmakten

(59 266 miljoner kronor) och Överstyrelsen för civil beredskap (29 020 miljoner kronor). Fördelningen av organisationsstödet till de frivilliga försvarsorganisationerna år 2000 framgår av figur 11.1.

Figur 11.1. Fördelning av organisationsstöd till frivilliga försvarsorganisationer från anslaget D6 år 2000 (tkr)

Organisation/verksamhet Organisationsstöd från Försvarsmakten

Organisationsstöd från Överstyrelsen för civil beredskap

Totalt organisationsstöd år 2000

Centralförbundet för befälsutbildning

11 220

0

11 220

Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund

1 200

0

1 200

Flygvapenfrivilligas Riksförbund

5 360

0

5 360

Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund

150

3 120

3 270

Frivilliga Flygkåren

525

2 122

2 647

Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund

2 110

189

2 299

Frivilliga radioorganisationen

5 200

905

6 105

Frivilliga Skytterörelsen

4 850

0

4 850

Försvarets Personaltjänstförbund

190

0

190

Hemvärnsbefälens Riksförbund

472

0

472

Kustartilleriets Reservofficersförbund

170

0

170

Riksförbundet Sveriges lottakårer

11 370

35

11 405

Sjövärnskårernas Riksförbund

2 857

0

2 857

Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund

260

0

260

Svenska Blå Stjärnan

0

2 102

2 102

Svenska Brukshundklubben

1 381

555

1 936

Svenska Fallskärmsförbundet

100

0

100

Svenska Flottans Reservofficersförbund

150

0

150

Svenska Pistolskytteförbundet

0

0

0

Svenska Röda Korset

1 800

1 183

2 983

Svenska Sportskytteförbundet

0

0

0

Svenska Värnpliktsofficersförbundet

173

0

173

Sveriges Civilförsvarsförbund

0

12 169

12 169

Organisation/verksamhet Organisationsstöd från Försvarsmakten

Organisationsstöd från Överstyrelsen för civil beredskap

Totalt organisationsstöd år 2000

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund

4 600

6 640

11 240

Stöd till militära tidskrifter

2 034

0

Hyressubventioner

3 094

0

Summa

59 266

29 020

88 286

Av de frivilliga försvarsorganisationerna är för närvarande fjorton samlokaliserade på Artillerigården i anslutning till Armémuseum i Stockholm. Dessa får där hyressubventioner motsvarande drygt tre miljoner kronor, som bekostas av Försvarsmakten ur anslaget 6:18. Därutöver stödjer Försvarsmakten ett antal militära tidskrifter med medel ur samma anslag.

Organisationsstödet, anslaget D6, är avsett som finansieringsstöd för de frivilliga försvarsorganisationernas ledning och administration, information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar, rekrytering och fr.o.m. år 2000 även för funktionärsutbildning för den egna organisationen samt ungdomsverksamhet. Stödet skall ge möjlighet till kontinuitet och stabilitet i organisationernas grundläggande verksamhet. Stödet fördelas efter dialog med de frivilliga försvarsorganisationerna. Organisationsstödet utgår för år 2001 ur anslaget 6:18 (tidigare D6) Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret.

Uppdragsersättning utgår till organisationerna för att täcka deras samtliga kostnader, fr.o.m. år 2000 även overhead-kostnader, för den utbildning av frivillig personal till myndigheters m.fl. krigs- och beredskapsorganisation som frivilligorganisationerna genomför. För utbildningsuppdragen erhåller organisationerna också bistånd/stöd från myndigheterna (främst Försvarsmakten) i form av instruktörsstöd, tillgång till fri lokal, materiel, transporter m.m. Ersättningarna är uppdragsstyrda, dvs. uppdrag, handlingsregler och resurser anges av respektive myndighet i dialog med berörda organisationer. Fördelningen av uppdragsmedel år 2000 från respektive myndighet framgår av figur 11.2.

Figur 11.2.

Fördelning av uppdragsmedel till frivilliga

försvarsorganisationer från anslagen A1, B1, B3 och B6 år 2000 (tkr)

Organisation Försvarsmakten (anslag A1)

Överstyrelsen för civil beredskap (anslag B1)

Arbetsmarknadsstyrelsen (anslag B3)

Statens räddningsverk -(anslag B3)

Socialstyrelsen (anslag B6)

Summa, uppdragsmedel

Centralförbundet för befälsutbildning

26 650

0

0

0

0 26 650

Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund

2 250

0

0

0

0 2 250

Flygvapenfrivilligas Riksförbund

13 350

0

0

0

0 13 650

Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund

0

0 6 050

0

0 6 050

Frivilliga Flygkåren

500

0

0 3 300

0 3 800

Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund

4 575

60

0

0

0 4 635

Frivilliga radioorganisationen

10 200 275

0

0 1 550 12 025

Frivilliga Skytterörelsen

5 000

0

0

0

0 5 000

Försvarets Personalförbund

700

0

0

0

0

700

Hemvärnsbefälens Riksförbund

2 200

0

0

0

0 2 200

Kustartilleriets Reservofficersförbund

300

0

0

0

0

300

Riksförbundet Sveriges lottakårer

21 800 185

0

0

0 21 985

Sjövärnskårernas Riksförbund

2 550

0

0

0

0 2 550

Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund

700

0

0

0

0

700

Svenska Blå Stjärnan

0

0 4 800

0

0 4 800

Svenska Brukshundklubben

2 400

0

0 2 000

0 4 400

Svenska Fallskärmsförbundet

225

0

0

0

0

225

Svenska Flottans Reservofficersförbund

600

0

0

0

0

600

Svenska Pistolskytteförbundet

0

0

0

0

0

0

Svenska Röda Korset 14 000

0

0

0

900 14 900

Svenska Sportskytteförbundet

0

0

0

0

0

0

Organisation Försvarsmakten (anslag A1)

Överstyrelsen för civil beredskap (anslag B1)

Arbetsmarknadsstyrelsen (anslag B3)

Statens räddningsverk -(anslag B3)

Socialstyrelsen (anslag B6)

Summa, uppdragsmedel

Svenska Värnpliktsofficersförbundet

300

0

0

0

0

Sveriges Civilförsvarsförbund

0

0

0 12 580

0 12 580

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund

9 000

0 12 980

0

750 22 730

Summa

117 300 520 23 830 17 880 3 200 162 730

Två frivilliga försvarsorganisationer får varken organisationsstöd eller uppdragsersättning från de ovan nämnda anslagen. Dessa organisationer är Svenska Pistolskytteförbundet som år 2000 tilldelades drygt 780 000 kronor i statsbidrag från Kulturdepartementet och Svenska Sportskytteförbundet som tilldelades cirka 3 miljoner kronor i statsbidrag via Riksidrottsförbundet.

Uppdragsersättningar utgår för år 2001 ur anslaget 6:1 (tidigare A1) Förbandsverksamhet och beredskap m.m., som förvaltas av Försvarsmakten, anslaget 6:4 (tidigare B1) Civil ledning som förvaltas av Överstyrelsen för civil beredskap som funktionsansvarig myndighet, anslaget 6:6 (tidigare B3) där Arbetsmarknadsstyrelsen har en anslagspost och funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst med Statens räddningsverk som funktionsansvarig myndighet har en annan samt anslaget 6:9 (tidigare B6) funktionen Hälso- och sjukvård m.m. med Socialstyrelsen som funktionsansvarig myndighet.

För de organisationer som på uppdragsbasis bedriver stödjande verksamhet i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland utgår medel efter särskilda beslut av regeringen. Underlag för regeringsbeslut bereds av Försvarsmakten respektive Överstyrelsen för civil beredskap, vilka sedan har att fördela och utbetala medel till organisationerna för denna verksamhet. Den verksamheten är ett led i att medverka till uppbyggnaden av ett demokratiskt system i länderna och ett försvar under demokratisk kontroll. För ändamålet avseende år 2001 har Försvarsmakten tilldelats 4,8 miljoner kronor och Överstyrelsen för civil beredskap drygt 2,8 miljoner kronor.

Den verksamhet som omfattar hemvärnet finansieras helt inom Försvarsmaktens anslag. För år 2001 har avsatts cirka 535 miljoner

kronor. En översiktlig bild av den statliga finansieringen av frivilliga försvarsorganisationer och hemvärnet finns i bilaga 10.

11.4. Synpunkter på dagens finansieringssystem

Vid utredningens konferenser med de frivilliga försvarsorganisationerna framfördes relativt få synpunkter om nuvarande finansieringssystem. Följande principiella synpunkter lyftes emellertid fram.

Det nuvarande finansieringssystemet är statiskt, bl.a. på grund av att myndigheterna inte gör någon genomgripande omprövning av de krav som bör ställas på de frivilliga försvarsorganisationerna och att det är tveksamt om det som utförs svarar mot de reella behov som finns. Det statliga bidragets totala omfattning har varit oförändrat under flera år. Brist på flexibilitet har medfört att nya organisationer inte tagits upp i kretsen av frivilliga försvarsorganisationer eller att nuvarande antal organisationer omprövats. Organisationsstödet bör såsom föreslagits av Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap bestå av en fast del och en rörlig del. Båda bör förhandlas fram. Den fasta delen bör täcka kostnader för ledning, administration och rekrytering och omfatta minst ett treårsperspektiv. Den rörliga delen skall vara ett verksamhetsstöd som utgår efter prestation. Stödet till organisationerna bör inte vara lika för alla utan variera beroende på bl.a. medlemsantal, antal avtal och uppdragens antal och omfattning. Organisationer bör få betalt efter prestation, eftersom bidrag gör organisationerna till passiva mottagare och mindre benägna att utvecklas. En enklare finansieringsmodell än den som FOA har föreslagit bör tas fram.

Försvarsmakten respektive Överstyrelsen för civil beredskap har för år 2000 meddelat föreskrifter till organisationerna angående användning av organisationsstödet, utbetalning av detta samt krav på rapportering och redovisning av genomförd verksamhet, bl.a. halv- och helårsrapporter såsom organisationernas årsberättelser och revisionsberättelser/revisorsintyg.

När det gäller uppdragsmedel är regeln den att uppdragsgivande myndighet och uppdragstagande organisation i dialogform och skriftligt preciserar syftet och målet för uppdraget, vad det skall omfatta samt tid och kostnad för detsamma. Beträffande uppdragsmedel har det ansetts både naturligt och möjligt att resultatstyra verksamheten. Resultatstyrningen sker genom dels de uppdragsavtal som tecknas, dels myndigheternas uppföljning av vad organisationerna presterat.

Uppdragsersättningen utgår huvudsakligen till utbildningsuppdrag grundade på behov av personal och utbildning för Försvarsmakten enligt Försvarsmaktsplan. Uppdrag och medel för sådan frivilligutbildning ges respektive fördelas till organisationerna av Högkvarteret/Grundorganisationsledningen. Organisationerna är redovisningsskyldiga till Försvarsmakten för erhållna medel och uppnådda resultat.

Uppdrag till de frivilliga försvarsorganisationerna lämnas i fråga om det civila försvaret främst från Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen och Statens räddningsverk samt i mindre omfattning från Överstyrelsen för civil beredskap. Fördelningen av uppdragsmedel till frivilligorganisationerna utgår från behov men också – i högre grad än vad som gäller för Försvarsmakten – från förslag till uppdrag som organisationerna lämnar till myndigheten. Behoven är inte lika tydligt definierade och hårt styrande på den civila sidan som inom det militära försvaret.

Ett stort antal frivilligorganisationer har uttalat till utredningen att de önskar en fastare och mera konsekvent styrning från myndigheternas sida. Enligt organisationernas uppfattning är det nu alltför mycket slentrian i uppdragsgivningen, eftersom organisationerna själva i stor utsträckning föreslår uppdrag åt sig och myndigheterna samtycker. Organisationerna efterlyser en djupare uppdragsdialog som mer än i dag utgår från beskrivna, faktiska behov.

Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap har i december 1998 föreslagit en modell, framtagen av FOA, för fördelningsprinciper för organisationsstöd till frivilliga försvarsorganisationer. Enligt modellen skall ett differentierat organisationsstöd utgå från organisationernas nytta för totalförsvaret i den av regeringen fastställda prioritetsordningen väpnat angrepp, anpassning, svåra påfrestningar, internationella insatser och fredsnytta. Enligt modellen skall organisationerna själva ange sina förmågor (mycket god, god, någon, eller ingen) för respektive situation.

Utifrån organisationernas förmågor beräknas sedan det differentierade organisationsstödet genom olika beräkningsskalor.

Enligt utredningens uppfattning är det inte organisationerna själva, utan statsmakterna som skall ange vilka grundförmågor som organisationerna skall ha och upprätthålla för användning i samhällsberedskapen, och för vilka de får statsmedel. I samband med de intervjuer och konferenser som utredningen har genomfört har det också framkommit att flertalet organisationer ställer sig tveksamma till modellen. Mot den bakgrunden avfärdar utredningen den modellen.

11.5. Behov av ett nytt finansieringssystem

I kapitel 3 konstaterar utredningen att den frivilliga totalförsvarsverksamheten står inför betydande utmaningar och förändringar avseende uppgifter i fred och krig. Det är bl.a. en följd av att Försvarsmakten ändras mot en insatsorganisation, att säkerhetsoch beredskapsarbetet måste bedrivas enligt en helhetssyn samt att frivilligorganisationerna behöver och kan tas i anspråk i större omfattning i det civila samhället. Detta sammantaget och brister i nu gällande finansieringssystem talar för att en till de nya förutsättningarna mer anpassad styrnings- och finansieringsmodell bör utvecklas. Detta innebär dock inte att de nuvarande stöd- och ersättningsformerna bör utmanövreras helt, utan att de bör anpassas till nya förutsättningar.

Statsmakterna har funnit det angeläget att ekonomiskt och på andra sätt stödja de frivilliga försvarsorganisationerna. Den statliga finansieringen syftar till att främja långsiktigheten och stabiliteten i de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet och insatser med avseende på samhällsberedskapen och totalförsvaret. De främsta syftena med den statliga finansieringen är att skapa goda förutsättningar för att organisationerna skall bidra till

totalförsvarets folkförankring och demokratiska utveckling, totalförsvarets anpassningsförmåga i fred och krig, att stärka individens och samhällets förmåga att förebygga och hantera extraordinära situationer i fred och krig, att stärka totalförsvarets förmåga i krig, att utveckla de frivilliga totalförsvarsorganisationernas kompetens och engagemang i totalförsvaret i fred och krig samt

att främja långsiktigheten och stabiliteten i det frivilliga arbetet för samhällsberedskapen och totalförsvaret.

För att kunna nå dessa syften har utredningen funnit behov av att ställa upp vissa kriterier för konstruktion av bidragssystem och för fördelning av statliga stödmedel till frivillig försvarsverksamhet. Utredningen konstaterar att motsvarande kriterier saknas i dagens finansieringssystem. Således har myndigheterna inte haft några principer att följa vid fördelning av statliga bidrag.

Utredningen har bedömt det ändamålsenligt att bygga upp ett finansieringssystem i moduler, som knyter an till inte bara organisationernas omfattning och inriktning utan fastmer till frivilligorganisationernas kompetens och förmåga att medverka i samhällsberedskapen samt till hur omfattande deras engagemang är i totalförsvarssammanhang.

Ett system som är uppbyggt på så sätt skapar enligt utredningen en flexibilitet. Systemet kan därför bättre än i dag anpassas till antalet frivilliga totalförsvarsorganisationer. Vissa av dessa kan uppträda som enbart främjande och understödjande organisationer, medan andra kan vara både främjande organisationer och åta sig uppdrag och ingå på olika sätt i samhällets totala beredskapsorganisation. Detta öppnar möjligheterna till att ansluta fler frivilliga totalförsvarsorganisationer.

De frivilliga totalförsvarsorganisationerna kan såsom i dag åta sig uppdrag för både statliga myndigheter och kommuner. För sådana uppdrag förutsätts ekonomisk ersättning utgå för full kostnadstäckning. Ju större ansvar en organisation förmår åta sig och leva upp till inom ramen för uppdragsverksamheten, desto stabilare bör dess ekonomi kunna bli.

11.5.1. Organisationernas egenfinansiering

De frivilliga försvarsorganisationernas grundfinansiering utgörs av organisationernas egna medel. Dessa kan bestå av medlemsavgifter, deltagaravgifter, bidrag från enskilda, insamlingar, lotteri- och försäljningsintäkter, avkastning från eget kapital, donationsmedel, etc. En organisations egenfinansiering är uteslutande en intern angelägenhet utan statlig inblandning.

11.5.2. Statlig finansiering

Det statliga finansiella stödet till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna kommer såsom hittills att bestå av olika komponenter/moduler.

I 7 kap. 7

Det först nämnda rekvisitet om skattebefrielse – allmännyttiga – uppfyller frivilliga försvarsorganisationer, då deras verksamhet inriktas mot samhällsberedskapen och att bidra till och delta i samhällsskyddet samt att mer eller mindre medverka i totalförsvarsuppgifter.

Det andra rekvisitet – ideella – uppfyller de genom att medlemskap i organisationerna är öppet och frivilligt och att deras verksamhet bedrivs utan kommersiell karaktär eller för ekonomisk vinning. En organisations skattebefrielse respektive i vilken mån den kan vara skattskyldig framgår enligt beslut av skattemyndigheten. Någon samlad redovisning av den ekonomiska omfattningen av de frivilliga försvarsorganisationernas skattebefrielse existerar inte i dag. Utredningen kan därför inte ange hur stort belopp den samlade skattebefrielsen motsvarar. Det torde emellertid vara fråga om mångmiljonbelopp.

Utredningen om översyn av reglerna om skattskyldighet i mervärdesskattelagen m.m. (Fi 1999:03; dir. 1999:10) har i en skrivelse med anledning av en enkät som genomfördes våren 2000 anfört: ”Kopplingen till reglerna om inkomstskatt innebär att en allmännyttig ideell förening som är befriad från inkomstskatt för en viss verksamhet inte heller är skyldig att betala mervärdesskatt.”

Mot den bakgrunden bör de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, enligt Frivilligorganisationsutredningens mening, vara befriade från mervärdesskatt i sin ideella verksamhet. Så tycks emellertid, enligt uppgifter till utredningen från några frivilliga försvarsorganisationer, inte vara fallet i dag. Det finns inte någon samlad bild över hur stort det sammantagna beloppet skulle vara, som skulle motsvara de frivilliga försvarsorganisationernas befrielse från mervärdesskatt. Även detta belopp torde dock vara betydande.

Utredningen finner starkt vägande skäl för att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna skall vara befriade från skatt och mervärdesskatt för sin allmännyttiga ideella verksamhet. Uthyrning av

kursgårdar är, enligt utredningens uppfattning, däremot att betrakta som kommersiell verksamhet och bör således vara skattepliktig. Befrielse från såväl inkomstskatt som mervärdesskatt – som utan befrielsen skulle tillfalla statskassan – kan sägas vara en form av statligt ekonomiskt stöd till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

I detta sammanhang bör noteras att frivilliga försvarsorganisationer är befriade från att lämna inkomstdeklarationer.

Utredningen om översyn av reglerna om skattskyldighet i mervärdesskattelagen m.m. (Fi 1999:03) beräknas avsluta sitt arbete den 1 juli 2001.

Organisationsstöd

Grunden i det statliga bidragssystem som riktas till frivilliga totalförsvarsorganisationer bör ha formen av organisationsstöd.

Med organisationsstöd avser utredningen statligt finansierat stöd till folkrörelsen frivilliga totalförsvarsorganisationer enligt vissa kriterier, som regeringen fastställer. Genom kriterierna, generella för alla slag av frivilliga totalförsvarsorganisationer, kommer organisationerna att känna till vilka förutsättningar som gäller för att få organisationsstöd, dvs. stödsystemet blir transparent och förutsebart. Med generella kriterier skapas också förutsättningar att enkelt fördela och i övrigt administrera bidragen till organisationerna. Utredningen bedömer att ett sådant system är både rättvist och kostnadseffektivt.

Någon motsvarighet till de kriterier som utredningen här ställer upp har tidigare inte funnits för de frivilliga försvarsorganisationer som i dag får statliga bidrag. Likartade kriterier gäller emellertid för andra frivilliga, ideella organisationer, som får statliga bidrag genom t.ex. Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) och Ungdomsstyrelsen.

Att utforma kriterier ligger i linje med regeringens vilja att förtydliga och renodla former för ekonomiskt stöd till ideella, frivilliga organisationer. Det nyligen införda politikområdet folkrörelsepolitik är ett uttryck för detta. Något undantag för folkrörelsen frivilligförsvar bör inte förekomma härvidlag.

Utredningen anser således att en organisation skall uppfylla ett antal formella kriterier för att upptas som frivillig totalförsvarsorganisation. Kriterierna bör samtidigt ligga till grund för att

komma i åtnjutande av organisationsstöd. Liknande kriterier finns alltså redan på andra områden.

För att anses som frivillig totalförsvarsorganisation och vara berättigad till organisationsstöd bör följande kriterier gälla.

En frivillig totalförsvarsorganisation skall

vara självständig, demokratiskt uppbyggd med verksamhet, som inte strider mot grundläggande demokratiska värden, och verka för totalförsvarets demokratiska förankring, genom information/utbildning för medlemmarna bidra till att stärka samhällets säkerhet och beredskap i hela hotskalan fred till och med krig.

Därutöver skall organisationen ha

stadgar samt vara registrerad och ha säte i Sverige, en vald styrelse och regelbundna medlemsaktiviteter, ett visst minsta antal individuella medlemmar, en riksorganisation, om möjligt företrädd i ett visst minsta antal län, verksamheten dokumenterad i begärd återredovisning och reviderat bokslut samt fullgjort av bidragsgivaren angivna återrapporteringskrav.

Organisationer som gör anspråk på att vara frivilliga totalförsvarsorganisationer och uppbära statligt ekonomiskt stöd förutsätts ha stadgar, som står i överensstämmelse med kravet på självständighet och demokrati. Det organ som beslutar om bidrag till en frivilligorganisation bör insamla erforderlig dokumentation och föra register över de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

Kriteriet att en organisation skall vara registrerad innebär, att den skall vara upptagen i skattemyndighetens register och ha tilldelats ett organisationsnummer. Organisation på central, regional respektive lokal nivå registreras hos skattemyndigheten i det län där den verkar.

Att organisationen har en aktiv verksamhet skall framgå av återrapporteringen.

Spännvidden är stor i fråga om de frivilliga försvarsorganisationernas medlemsantal. Vissa har endast några hundratal individuella medlemmar, medan andra har flera tiotusental. Det lägsta antalet individuella medlemmar i en frivillig totalförsvarsorganisation bör, enligt utredningens uppfattning, inte understiga 300.

Anledningen härtill är att en organisation bör ha en sådan omfattning att den har förutsättningar att vara en riksorganisation. Detta medlemsantal skulle medge att även små men från beredskapssynpunkt betydelsefulla organisationer kan komma i fråga som frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Som jämförelse kan nämnas att de minsta frivilliga försvarsorganisationerna i dag omfattar cirka 350 medlemmar. Antalet 300 skulle därmed borga för att ingen av de nuvarande organisationerna av det skälet skulle uteslutas ur kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer. Det skulle också skapa utrymme för en tämligen nyetablerad organisation att kunna bli frivillig totalförsvarsorganisation, om den i övrigt uppfyller de ställda kraven.

För att komma i fråga som ny organisation bör utöver övriga kriterier ställas kravet, att organisationen har haft verksamhet som har pågått under minst två år sedan den grundades. Skälet är att den skall kunna uppvisa en stabil och långsiktig verksamhet och dokumentation som erfordras. Motsvarande krav ställer både Sida och Ungdomsstyrelsen på de organisationer de stödjer.

De frivilliga försvarsorganisationerna är uppbyggda efter olika strukturer. Några av dem bedriver verksamhet på central nivå med ett antal regionalavdelningar men utan lokala föreningar. Vissa har starka regionala föreningar/förbund/avdelningar/distrikt med ett mindre eller större antal lokalföreningar. Åter andra har tyngdpunkten förlagd till den lokala nivån. Beroende på frivilligorganisationernas inre organisation och storlek är det inte givet att alla organisationer är rikstäckande. För att betraktas som riksorganisation bör kriteriet därför vara att den frivilliga totalförsvarsorganisationen skall vara företrädd i minst en tredjedel av landets län, dvs. för närvarande sju län.

Utredningen anser, att minimikravet för att godkännas som frivillig totalförsvarsorganisation bör vara, att organisationen aktivt informerar/utbildar sina egna medlemmar om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar. Målet bör vara att informationen under motsvarande cirka tolv timmars utbildningstid skall ha givits inom en treårsperiod till minst en tredjedel av medlemmarna med huvudsakligt intresse riktat till totalförsvaret. Resultatet bör redovisas i den årliga återrapporteringen.

För ändamålet bör regeringen uppdra åt ansvariga myndigheter att utforma ett generellt informationsinnehåll (utbildningspaket), som kan läggas till grund för informationen till organisationernas

medlemmar, men som också skall kunna användas för att informera andra i samhället (se kapitel 9).

Parallellt härmed kan information om samhällsskydd självfallet lämnas i medlemsblad och debattartiklar, i offentliga debatter, m.m. Häri ingår också att på andra sätt främja samhällsberedskapens och totalförsvarets syften att skapa, vidmakthålla och utveckla samhällets förmåga att förebygga och minska skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom vid extraordinära situationer i fred och krig.

Det är ett rimligt krav att en frivillig totalförsvarsorganisation i en återredovisning dokumenterar sin verksamhet under året och redovisar denna till det organ som fördelar organisationsstödet. För fortsatt stöd skall detta organ godkänna återredovisningen. Återredovisningen skall åtföljas av reviderat bokslut.

Återredovisningen och bokslutet skall lämnas till det organ som beslutar om och fördelar bidragen senast vid en tidpunkt så att dokumenten kan beaktas i det budgetunderlag som lämnas till regeringen (Försvarsdepartementet).

På grund av tidsnöd vid övergången från ett budgetår till nästa kan det bli nödvändigt att fatta ett preliminärt beslut om bidrag på grundval av en preliminär återredovisning från organisationen. Om återredovisningen eller bokslutet inte godkänns av det beslutande organet skall fortsatt statligt stöd hållas inne till dess förklaring eller rättelse åstadkommits.

Organisationsstödet bör beslutas och fördelas av det centrala samordningsorgan som utredningen föreslår i kapitel 5. Detta förutsätter att uppgifter som att besluta och fördela organisationsstöd delegeras till samordningsorganet såsom myndighetsuppgifter i enlighet med 6 § 11 kap. Regeringsformen, utan att det för den skull är fråga om att inrätta en myndighet. Regeringen bör uppdra åt berörda totalförsvarsmyndigheter, främst Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap att lämna underlag till Rådet för frivillig samhällsberedskap för fördelning av organisationsstöd till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

Organisationsstödet fastställs såsom i dag en gång per år och omfattar kalenderår. Det organ som beslutar om organisationsstöd skall betala ut stödet kvartalsvis i förskott efter rekvisition från respektive frivillig totalförsvarsorganisation.

Beslutande organ och de frivilliga totalförsvarsorganisationerna kommer, om systemet genomförs, inte att föra någon dialog om

organisationsstödet, eftersom det fastställs och fördelas enligt uppställda kriterier. Dialogerna kommer därmed att koncentreras till uppdragsverksamheten.

En frivillig totalförsvarsorganisation skulle i princip kunna uppbära organisationsstöd från flera departementsområden, säg Försvarsdepartementet, Utbildningsdepartementet och Kulturdepartementet. Enligt utredningens uppfattning bör emellertid organisationsstöd utgå från endast ett departementsområde eller en samhällssektor. Ett sådant förfarande ställer krav på samordning mellan olika departementsområden och stödbeviljande organ/myndigheter.

Organisationsstödet bör enligt utredningens uppfattning vara uppdelat på

grundbidrag, ungdomsbidrag och kompetensbidrag.

Dessa bidragsdelar utgör de grundläggande modulerna i det statliga stödsystemet.

Grundbidrag

Grundbidrag bör utgå till samtliga frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Syftet med grundbidraget bör enligt utredningen vara att bidra till att ersätta kostnader primärt för

intern ledning och administration, rekrytering, information och upplysning till medlemmar om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar i fred och krig, utbildning av dem som skall genomföra organisationens information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar i fred och krig till organisationens egna medlemmar samt utbildning av egna funktionärer.

Utredningen anser att grundbidraget bör fördelas efter medlemsantalet i de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Med hänsyn till den stora spännvidden i de frivilliga totalförsvarsorganisationernas medlemsantal bör de delas in i ett antal storleksklasser, så att organisationer som tillhör samma storleksklass får lika stort bidrag.

Storleken av ett grundbidrag till en organisation blir således beroende av vilken storleksklass organisationen tillhör. Syftet med ett antal klasser är att minimera tröskeleffekterna i steget från en storleksklass till en annan. Antalet klasser bör förslagsvis sättas till elva. Därmed blir steget för en organisation som flyttas från en klass till närmast högre eller lägre inte så stort. Med medlemmar avses de som den frivilliga totalförsvarsorganisationen har registrerade som medlemmar, inklusive ungdomsmedlemmar. Stöd till ungdomsverksamhet behandlas längre fram under rubriken Ungdomsbidrag.

Det förekommer att frivilliga försvarsorganisationer förutom individuella medlemmar kan ha organisationer anslutna som medlemmar. Så är fallet med exempelvis Frivilliga radioorganisationen. Sådana kollektivt anslutna organisationer förutsätts få egna bidrag, varför deras medlemmar inte bör läggas till grund för beräkning av det grundbidrag som utgår till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

Samma undantag bör gälla för vissa organisationer som registrerar medlemmar, som ägnar sitt huvudsakliga intresse mot verksamhet av liten betydelse för samhällsberedskapen.

I några mycket stora organisationer såsom Svenska Röda Korset med över 300 000 medlemmar och Frivilliga Skytterörelsen med cirka 90 000 medlemmar är endast delar av organisationen engagerade i frivilligförsvaret. Det bör vara medlemsantalet som ingår i dessa delar som utgör grund för till vilken storleksklass organisationen bör föras i detta sammanhang. Indelningen i storleksklasser framgår av figur 11.3.

Figur 11.3. Indelning i storleksklasser för grundbidrag

Klass Antal medlemmar per klass Intervall inom klasserna

1

<

500

2

501

  • 1 000

500

3

1 001

  • 2 000

1 000

4

2 001

  • 4 000

2 000

5

4 001

  • 7 000

3 000

6

7 001

  • 11 000

4 000

7

11 001

  • 16 000

5 000

8

16 001

  • 22 000

6 000

9

22 001

29 000

7 000

10

29 001

37 000

8 000

11

>37 000

Alla organisationer som tillhör samma storleksklass får lika stort bidrag i form av grundbidrag. Grundbidraget omfattar cirka tio procent av organisationsstödet. En fördelning av grundbidraget enligt en klassindelning på det sätt som här anges är, enligt utredningens uppfattning, rättvis och administrativt enkel samtidigt som det bör underlätta budgetarbetet för varje organisation. Utredningens överväganden om beloppsgränser redovisas i bilaga 9.

Ungdomsbidrag

Utredningen anser att ett särskilt ungdomsbidrag bör införas i syfte att underlätta rekrytering av ungdomar till frivilliga totalförsvarsorganisationer och stimulera deras engagemang i frivilligrörelsen. Ungdomsbidraget bör vara skilt från det organisationsstöd som det i dag ingår i. Fördelningen av ungdomsbidraget bör i huvudsak följa samma principer som gäller för Ungdomsstyrelsens bidrag till ungdomsorganisationer.

Den statliga myndigheten Ungdomsstyrelsen fördelar statsbidrag till ungdomsorganisationer och verkar för förnyelse av ungdomsverksamheten inom kommuner och föreningsliv. Ungdomsstyrelsen har haft regeringens uppdrag att göra en översyn av de formella bidragsreglerna för statsbidrag till ungdomsorganisationerna (Rapport: Förslag till förändrade bidragsregler, mars 1999). För fördelning av bidrag har Ungdomsstyrelsen föreslagit kriterier, som, enligt Frivilligorganisationsutredningens uppfattning, ansluter väl till dem som bör gälla för ungdomsbidrag till frivilliga totalförsvarsorganisationers ungdomsverksamhet.

Följande kriterier bör gälla för totalförsvarsorganisationernas ungdomsverksamhet. En frivillig totalförsvarsorganisations ungdomsverksamhet skall

ge demokratisk fostran och bidra till samhällsberedskapens inklusive totalförsvarets folkliga förankring, främja jämställdhet mellan könen, dvs. flickor och pojkar skall ha likvärdiga förutsättningar i organisationen, främja jämlikhet mellan olika ungdomsgrupper, dvs. ett förhållningssätt med etniskt-socialt perspektiv, som verkar för att unga med olika bakgrund tas upp i organisationen, leda till meningsfull fritid inom ramen för organisationens verksamhet,

engagera fler ungdomar, bl.a. som rekryteringsbas.

Mål för ungdomsverksamheten skall framgå av frivilligorganisationens stadgar. Ett statligt ungdomsbidrag till frivilliga totalförsvarsorganisationer bör stå öppet för alla organisationer, som bedriver aktiv ungdomsverksamhet.

En förutsättning för att erhålla ungdomsbidraget är att ungdomsverksamheten bedrivs inom och är en del av den frivilliga totalförsvarsorganisationens verksamhet. De organisationer som i dag har sådan ungdomsverksamhet erhåller ungdomsbidrag enligt den beräkningsmodell som utredningen föreslår. Dessa organisationer kan då inte samtidigt erhålla bidrag från Ungdomsstyrelsen. Det är utredningens uppfattning att ungdomsverksamhet som riktar sig mot totalförsvarssektorn bör vara en del av de frivilliga totalförsvarsorganisationernas verksamhet.

Inom vissa organisationer omfattar ungdomsverksamheten åldersintervallet 7 till 25 år, inom andra är intervallet betydligt snävare, 15 till 20 år. Utredningen anser att statligt ungdomsbidrag bör utgå till frivilliga totalförsvarsorganisationer för den ungdomsverksamhet som omfattar åldrarna från lägst 12 och högst till och med 24 år. En organisation kan självfallet bestämma andra åldersgränser, som skall gälla inom intervallet. Barn under 12 år bör emellertid inte inräknas vid beräkning av ungdomsbidrag. De åldersgränser som gäller för organisationens ungdomsrörelse skall framgå av organisationens stadgar.

När det gäller ungdomsverksamhet inom frivilligorganisationerna är det viktigt att Förenta Nationernas barnkonvention mot barnsoldater beaktas. I konventionen, som Sverige har ratificerat, stadgas att man måste vara 18 år för att få vara soldat. Detta innebär att i frivilligverksamhet som har direkt koppling till Försvarsmakten får ungdomar yngre än 18 år inte tilldelas militär vapenutrustning.

Antalet ungdomsmedlemmar skall redovisas i frivilligorganisationens återrapportering. Som medlem i ungdomsverksamheten räknas den som organisationen registrerat som ungdomsmedlem alternativt före årsmötet har ansökt om medlemskap, men som ännu inte registrerats. Ungdomsverksamhet bedrivs för närvarande inte av alla organisationer.

Vissa organisationer har ett stort antal ungdomsmedlemmar. Centralförbundet för Befälsutbildning har t.ex. cirka 3 000 ung-

domar, medan andra har ett betydligt färre antal, såsom Frivilliga radioorganisationen med cirka 300 ungdomar.

Med anledning av att spännvidden är stor, när det gäller antalet ungdomsmedlemmar, kan det enligt utredningen finnas skäl att även i fråga om ungdomsbidraget införa ett antal storleksklasser baserade på riksorganisationernas ungdomsmedlemsantal. Sju klasser har bedömts vara lämpliga enligt figur 11.4.

Figur 11.4. Indelning i storleksklasser för ungdomsbidrag

Klass Antal medlemmar per klass

1

<500

2

501

1 000

3

1 001

1 500

4

1 501

2 000

5

2 001

2 500

6

2 501

  • 3 000

7

>3 000

Utredningen anser att organisationer som tillhör samma klass bör få ett ungdomsbidrag bestående av dels ett fast bidrag per klass, dels ett rörligt bidrag per ungdomsmedlem. Ungdomsbidraget omfattar knappt 5 procent av organisationsstödet. De beloppsgränser som utredningen övervägt för ungdomsbidraget redovisas i bilaga 9.

Ungdomsbidraget är att betrakta som ett statligt ekonomiskt stöd till de frivilliga totalförsvarsorganisationernas ungdomsverksamhet. Formen bidrag innebär att full kostnadstäckning inte kan påräknas, även om kostnaderna för stora delar av ungdomsverksamheten bör kunna täckas av bidragsmedlen.

Ungdomsbidraget bör på motsvarande sätt som grundbidraget syfta till stabilitet och långsiktighet i verksamheten. Detta innebär att en riksorganisation bör få löfte om att få uppbära ungdomsbidrag under en treårsperiod, men att bidragets exakta storlek beslutas för ett år i sänder med hänsyn till den statliga budgetcykeln.

Kompetensbidrag

Med kompetensbidrag avses statligt bidrag till frivilliga bemanningsorganisationer, som kan tillhandahålla personella resurser i sådan omfattning och med den kompetens som myndigheter och kommuner efterfrågar för insatser i extraordinära situationer. Kompetensbidraget är till för att premiera organisationerna för att upprätthålla kompetensen hos sina medlemmar på den nivå som erfordras för fullgoda insatser.

Statliga myndigheter och kommuner har såsom framgår av tidigare kapitel behov av att kunna ta i anspråk frivilliga totalförsvarsorganisationer, som har sådan kompetens som efterfrågas och som kan ställa bemanningspersonal till förfogande i samhällsberedskapen i såväl fred som krig. Det är fråga om dels kontrakts-/avtalspersonal, dels personal som en frivillig totalförsvarsorganisation enligt överenskommelse med en myndighet/kommun lovat att ställa upp med i en extraordinär situation.

Enligt utredningens uppfattning bör ett särskilt bidrag införas i syfte att stimulera de frivilliga totalförsvarsorganisationerna att vidmakthålla och vidareutveckla denna personals grund- och specialkompetens och förmåga till insatser i samhällsberedskapen inklusive totalförsvaret samt därtill rekrytera fler med sådan kompetens. Detta bidrag kan förslagsvis benämnas kompetensbidrag.

Kompetensbidraget kan konstrueras efter olika principer. Utredningen har övervägt följande två alternativ.

Enligt det ena alternativet skulle kompetensbidraget grundas på det bedömda antal avtal/överenskommelser, som motsvarar statliga myndigheters respektive kommuners uppställda behov av bemanningspersonal i såväl fred som krig. Behoven resulterar i dels individuella kontrakt/avtal, dels överenskommelser som träffas mellan å ena sidan bemanningsorganisationer bland de frivilliga totalförsvarsorganisationerna och å andra sidan myndigheter respektive kommuner.

De statliga myndigheternas behov är möjliga att beräkna med relativt stor noggrannhet, medan kommunernas behov på nuvarande stadium endast kan uppskattas grovt. Statens och kommunernas resursbehov för civila insatser uppskattas till 45 000

  • 50 000 personer. Det militära behovet beräknas till 35 000 frivilliga i bl.a. hemvärnet och LOMOS, dvs. totalt cirka 85 000 personer. Det är dessa som i första hand berörs av kompetenshöjande insatser.

Härutöver har Försvarsmakten behov av cirka 50 000 personer i hemvärnet med kontrakt med Försvarsmakten. Totalt rör det sig, enligt utredningens uppskattning, om cirka 135 000 personer.

Statens och kommunernas behov av bemanningspersonal med avtal eller andra överenskommelser skulle vara grunden för kompetensbidragets storlek enligt detta alternativ. Kompetensbidraget skulle beräknas för antal utbildnings-/kurstimmar som medlem med kontrakt/avtal/överenskommelse deltagit multiplicerat med ett visst belopp i timersättning enligt formeln:

deltagande medlemmar x medlemsutbildningstimmar x timersättning.

Utbildningens omfattning skulle beräknas såsom i dag enligt bl.a. Handbok H Friv, dvs. 16

  • 20 dagar under en fyraårsperiod. En utbildningsdag beräknas omfatta 6
  • 8 timmar, dvs. minst 24 timmar

per år.

Alla slag av utbildnings- och kursverksamheter som är relevanta i sammanhanget bör räknas in i kompetensbidraget. Som exempel på kompetenshöjande utbildningsinsatser/kursverksamhet kan nämnas

grundutbildning, bl.a. självskydd och kommunkunskap, kompletterings- och fördjupningsutbildning, befäls- och befattningsutbildning, bl.a. ledarskapsutveckling och övningsverksamhet, bl.a. fältövningar.

Att teckna avtal förekommer i princip endast när det gäller Försvarsmakten, medan vissa civila myndigheter troligen inte kommer att göra det i fredstid. De planerar att vänta med avtalstecknande till en eventuell anpassningsperiod.

Det andra alternativet innebär att ett kompetensbidrag knyts till antal medlemmar i de organisationer som bemannar befattningar i freds- eller krigstida beredskapsorganisationer eller som utbildar personal för sådana befattningar.

Detta förutsätter att medlemmarna har uppnått en viss grundkompetens, som efterfrågas av statliga myndigheter och kommuner, och som krävs för att organisationerna skall kunna göra eventuella insatser av olika slag. Inriktningen och omfattningen av den grundkompetens det är fråga om varierar från organisation till organisation beroende på deras verksamhetsinriktning.

Kraven som skall gälla för att en organisations medlemmar skall anses ha grundkompetens inom ett område fastställs av Försvarsmakten (Högkvarteret) och Överstyrelsen för civil beredskap i nära samarbete med berörda statliga myndigheter och företrädare för den lokala nivån efter hörande av de berörda frivilliga bemanningsorganisationerna.

Då grundkompetens har uppnåtts, anser utredningen, bör organisationen utfärda ett kompetensbevis/intyg som verifierar medlemmens kunskaper och förmåga. Det samlade antalet medlemmar med dokumenterad kompetens kommer att vara ett mått på organisationens kapacitet att kunna ställa vissa grundläggande resurser till samhällets förfogande.

För att en frivillig totalförsvarsorganisation skall kunna åta sig bemanningsuppdrag eller utföra andra slag av kvalificerade uppdrag erfordras normalt någon form av fördjupade kunskaper eller specialistkunskaper. I den utsträckning sådana inte förvärvats på annat sätt kan grundkompetensen bli en viktig grundsten för vidareutbildning i organisationens regi. För att en organisation skall kunna få tillräckligt många medlemmar med efterfrågad kompetens för uppdrag eller andra kvalificerade insatser torde det vara nödvändigt att utbilda långt fler medlemmar än vad som krävs för det enskilda uppdraget/insatsen.

Det blir de beställande myndigheterna som, genom de krav de kommer att ställa på organisationernas kompetens och förmåga, indirekt kommer att sätta kriterierna för vad som skall anses vara acceptabel kompetensnivå. För att nå upp till ställda krav på efterfrågad bemanning kan det bli aktuellt att myndigheterna ger organisationerna i uppdrag att utbilda medlemmar i erforderligt antal. Det antalet måste vara respektive organisations ansvar att bedöma, i samråd med berörda myndigheter.

Med hänsyn till ändrade förutsättningar i samhället och kanske därmed annorlunda behov torde det bli nödvändigt att en gång vart tredje år stämma av organisationernas kompetens samt behovet av antal kompetensbevis.

Kompetensbidraget enligt detta alternativ bör, enligt utredningen, få följande utformning.

Principen är att det antal kompetensbevis/intyg som garanterar aktuell grundkompetens eller bemanningskompetens och som en organisation redovisar utgör basen för kompetensbidragets storlek. Även i fråga om kompetensbidrag bör enligt utredningens uppfattning införas en indelning i storleksklasser, med hänsyn till att

organisationerna kommer att uppvisa olika antal kompetensbevis/intyg. Ersättningsnivåerna bör knytas till respektive storleksklass. Storleksklasser för kompetensbidrag framgår av figur 11.5.

Figur 11.5. Indelning i storleksklasser för kompetensintyg

Klass Antal intyg

1

100

  • 250

2

251

  • 500

3

501

  • 1 000

4

1 001

2 000

5

2 001

3 000

6

3 001

4 000

7

4 001

5 000

8

5 001

  • 6 000

9

6 001

  • 7 000

10

7 001

  • 8 000

11

8 001

  • 9 000

12

9 001

  • 10 000

13

>10 000

Kompetensbidraget omfattar cirka 85 procent av organisationsstödet.

Det första alternativet bygger på ett antal avtal som utredningen uppskattar motsvarar statliga myndigheters och kommuners behov av personal i fred och i krig. Uppskattning skapar osäkerhet. Försvarsmaktens framtida behov av personal med avtal låter sig svårligen exakt fastställas. På den civila sidan med civila statliga myndigheter respektive kommuner är osäkerheten betydligt större. Vissa civila statliga myndigheter planerar att vänta med avtalstecknande till en eventuell anpassningsperiod, och de kommunala insatsgrupper som presenteras i utredningen finns endast som försöksverksamhet på ett fåtal ställen i Sverige. Det kommunala behovet av frivilliga insatser är i dagsläget okänt. Eftersom behoven inte är fastställda är det inte heller möjligt att beräkna antalet utbildningstimmar.

Det förutsätter att myndigheter och kommuner anger tydliga behov av bemanningsresurser såväl i fred som i krig (inklusive bedömda behov i ett anpassningsskede). Behoven behöver konkretiseras i form av krav på frivilliga totalförsvarsorganisationers kompetens. Detta bör ske genom någon form av avtal eller

överenskommelser. Det första alternativet kan därför inte förordas i nuläget.

Det andra alternativet bygger på schablonartade beräkningar, är förutsägbart och kräver mindre administration att fördela än alternativ ett och utfallet motsvarar i stort dagens fördelning av organisationsstöd. Alternativ två utgår också från de kriterier som utredningen föreslår. De schablonartade beräkningarna bygger dels på organisationernas medlemsantal enligt klassindelning på motsvarande sätt som för grundbidraget, dels på myndigheternas och kommunernas behov av personal med efterfrågad kompetens. Alternativet ansluter också till de principer som gäller för statliga bidrag till andra ideella och frivilliga organisationer.

Även det andra alternativet förutsätter emellertid att behoven av bemanningspersonal är preciserade och fastlagda. Detta gäller även antalet kompetensintyg. Det är, enligt utredningens uppfattning, angeläget att statsmakterna fastställer principer och kriterier för statligt stöd till frivillig totalförsvarsverksamhet. Det andra alternativet omfattar sådana principer och kriterier.

Utredningen kan dock konstatera att behoven i dag och för den närmaste framtiden till stor del inte är preciserade. Därmed finns det för närvarande inte förutsättningar att införa något av de två alternativen som presenteras här. Utredningen anser dock att när behoven av bemanningspersonal är mer preciserade bör det andra alternativet med kompetensintyg komma i fråga. Det är, enligt utredningens uppfattning, rimligt att behoven preciserats inom en treårsperiod. Under tiden fram till dess krävs likväl en modell för att fördela organisationsstödet enligt tydliga kriterier.

Utredningen föreslår här ett tredje alternativ, ett övergångsalternativ, där kompetensbidraget beräknas utifrån en schablonmodell baserad på bemanningsorganisationernas medlemsantal. Bidraget ges till de organisationer som genom uppdrag, från statliga myndigheter och/eller kommuner, skall kompetensutveckla personal som kommer att ingå i olika insatsorganisationer (i bl.a. militära förband) såväl i fred som krig.

Syftet med schablonbidraget är att ge organisationerna möjlighet att upprätthålla en förmåga att rekrytera medlemmar för att kunna ställa personal till förfogande i dessa bemanningsorganisationer. För att erhålla detta bidrag bör en frivillig totalförsvarsorganisation, enligt utredningens uppfattning, ha minst 100 bemanningsuppdrag enligt dagens avtalskonstruktion. Detta står i

proportion till den lägsta klass där organisationen i fråga hamnar och får ersättning.

Storleksklasser för kompetensbidrag enligt alternativ tre framgår av figur 11.6. De beloppsgränser som utredningen övervägt för bidraget redovisas i bilaga 9.

Figur 11.6. Indelning i storleksklasser för kompetensbidrag under övergångsperioden

Klass Antal medlemmar per klass

1

<500

2

501

  • 750

3

751

  • 1 000

4

1 001

  • 1 500

5

1 501

  • 2 000

6

2 001

  • 2 500

7

2 501

3 000

8

3 001

3 500

9

3 501

4 000

10

4 001

  • 4 500

11

4 501

  • 5 000

12

5 001

  • 5 500

13

5 501

  • 6 000

14

6 001

  • 6 500

15

6 501

  • 7 000

16

7 001

  • 8 000

17

8 001

9 000

18

9 001

10 000

19

10 001

15 000

20

15 001

  • 20 000

21

20 001

  • 25 000

22

25 001

  • 30 000

23

>30 000

Utredningen anser att denna fördelningsmodell för kompetensbidrag är enkel och tydlig. Vidare är schablonmodellen för kompetensbidraget, inom ramen för hela organisationsstödet, lätt att administrera, redovisa samt underlättar statsmakternas uppföljning. När det gäller omfattningen av kostnadsramen för kompetensbidraget, som här bygger på en finfördelad klassindelning, så är det upp till statsmakterna att bestämma denna. Utredningen har i sina överslagsberäkningar utgått från nuvarande

ram för organisationsstöd och anser att kompetensbidraget, enligt föreslagen klassindelning, väl inryms i denna.

Schablonmodellen enligt alternativ tre kan innebära vissa avvikelser i förhållande till den nuvarande fördelningen av organisationsstöd till de olika frivilliga försvarsorganisationerna. Utredningen föreslår att regeringen gör en särskild granskning av dessa skillnader och utjämnar mellan organisationerna så att deras åtaganden gentemot myndigheter och medlemmar inte blir lidande under den treåriga övergångsperioden. Efter det att underlag för att beräkna kompetensbidrag utifrån utfärdade kompetensbevis har tagits fram, bör modellen enligt alternativ två gälla fullt ut. Organisationerna skall då ha anpassat sin verksamhet till de bidragsnivåer som då kan påräknas.

11.6. Särskilda projektbidrag

Frivilliga totalförsvarsorganisationer som inte har medlemmar med kontrakt eller bemanningsavtal (främjandeorganisationer), men som vill åta sig uppgifter och på sikt sluta avtal eller överenskommelser, bör vara berättigade till särskilda startbidrag för att komma i gång med utbildning för organisationens grundkompetens. Startbidraget skall ses som stimulansbidrag för kompetensutvecklingsinsatser.

Det kan också bli fråga om att stödja andra satsningar, t.ex. särskilda projekt för att rekrytera kvinnor eller personer med utländsk bakgrund, och jämställdhetsfrågor. Dessa medel faller utanför ramen för organisationsstödet. När det gäller kompetensbidraget till frivilliga bemanningsorganisationer och dess utfall kan särskilda projektbidrag användas som tillfälligt utjämningsbidrag under övergångsperioden.

Utredningen anser att särskilda projektbidrag bör kunna utgå efter prövning från fall till fall.

11.7. Övriga stödåtgärder

Det statliga stöd som utredningen föreslår skall utgå till frivilliga totalförsvarsorganisationer i form av skattebefrielse, eventuell befrielse från mervärdesskatt, grundbidrag, ungdomsbidrag, kompetensbidrag och särskilda projektbidrag bör på motsvarande sätt som i dag följas även av vissa andra stödåtgärder.

De fjorton frivilliga försvarsorganisationer som är samlokaliserade till Artillerigården vid Armémuseum i Stockholm betalar en lokalhyra motsvarande 340 kronor per kvadratmeter lokalyta i stället för den egentliga hyreskostnaden som är 1 400 kronor per kvadratmeter. Mellanskillnaden, som under ett år uppgår till sammanlagt drygt tre miljoner kronor, subventioneras av Försvarsmakten.

Den samlokalisering som skett här skapar enligt utredningens uppfattning utomordentliga möjligheter till samverkan organisationerna emellan i skilda avseenden, inte minst i administrativt hänseende. De samverkans- och samarbetsmöjligheter som står till buds har emellertid enligt utredningens mening ännu inte utnyttjats fullt ut. Administrativa samverkansområden skulle kunna vara t.ex. gemensam reception och telefonservice, gemensamt vaktmästeri med eventuell reproduktionsanläggning och distribution, transporter, ekonomiadministrativ service och juridisk service. En vidare sådan samverkan har förutsättningar att öka kostnadseffektiviteten. Härutöver kan samverkan omfatta bl.a. vissa gemensamma utbildningsinsatser och instruktörer och lokalutnyttjande.

Utredningen förordar i kapitel 5 att ett centralt samordningsorgan – Rådet för frivillig samhällsberedskap – inrättas med uppgifter att bl.a. företräda det samlade frivilligförsvaret i vissa frågor. Till samordningsorganet bör knytas ett kansli med beredande och vissa administrativa funktioner. Det centrala samordningsorganet med kansli skall ses som gemensamma stödresurser till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

Utredningen bedömer att Rådets kansli bör bemannas med en kanslichef och tre till fyra handläggare samt en assistent. Kostnader för kansliet uppskattas till cirka fem miljoner kronor per år (se bilaga 6). Utredningen utgår från att kostnaderna härför finansieras inom ramen för utgiftsområde 6, Totalförsvar, anslag 6:18 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret.

11.8. Uppdragsersättning

De frivilliga totalförsvarsorganisationerna kan ta uppdrag från statliga myndigheter och kommuner. Exempel på uppdrag kan vara extern information om samhällsberedskapen och totalförsvaret, instruktörs- och bemanningsutbildning för det offentligas behov såsom bemanning av frivilliga i de kommunala s.k. FIG-grupperna.

För statliga myndigheters och kommuners uppdrag till organisationerna bör, enligt utredningens uppfattning, gälla full kostnadstäckning. Detta innebär att samtliga kostnader, inklusive del av administrationskostnader, som en organisation har i samband med ett uppdrag skall finansieras av uppdragsgivaren. Uppdragskostnader skall inte finansieras av statliga organisationsstöd (grundbidrag, ungdomsbidrag, kompetensbidrag) utan bäras av uppdragets egen finansiering.

Detta ställer krav på både uppdragsgivarna och de uppdragstagande organisationerna att beakta såväl kvantitativa som kvalitativa aspekter i uppdragsdialogen.

Med hänsyn till att de frivilliga totalförsvarsorganisationerna uppbär statliga bidrag har fråga uppkommit om gränsdragningen mot lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU), när det gäller deras uppdragsverksamhet och om denna kan medföra risk för snedvriden konkurrenssituation.

Med upphandling avses enligt lagen köp, leasing, hyra eller hyrköp av varor, byggentreprenader och tjänster. Vid upphandlingar ställs krav på den upphandlande enheten att följa upphandlingsförfarandet enligt LOU, dvs. först tydliggöra och analysera ett behov, upprätta ett tydligt förfrågningsunderlag och fastställa tydliga utvärderingskriterier.

De bidrag som staten ger avser verksamhet som är av samhällsnyttig karaktär och inte av kommersiell eller industriell karaktär och inte heller verksamhet som drivs i ekonomiskt vinningssyfte. Stöd som ges till frivilliga totalförsvarsorganisationer och som är av s.k. benefik karaktär (gåva) omfattas inte av LOU. Ett viktigt konstaterande i sammanhanget är, att det är upphandlande enhet, dvs. i allmänhet statliga myndigheter eller kommuner då det gäller uppdrag till totalförsvarsorganisationer, som bedömer om LOU skall tillämpas i det enskilda fallet. Enligt utredningens uppfattning torde det på motsvarande sätt som i dag bli ovanligt att uppdrag lämnas till totalförsvarsorganisationer i konkurrens med det privata näringslivet.

Självfallet kan situationer uppkomma, då uppdrag som kan utföras av en frivillig totalförsvarsorganisation också skulle kunna utföras av en entreprenör på den fria marknaden. Vid upphandlingar i konkurrens finns det inget som hindrar att frivilliga totalförsvarsorganisationer kan delta i anbudsförfarandet. Ansvaret att beakta LOU ligger på den statliga myndighet respektive kommun som ansvarar för upphandlingen.

11.9. Resultatstyrning, uppföljning, revision

Målet för Försvarsmakten respektive Överstyrelsen för civil beredskap beträffande de frivilliga försvarsorganisationerna är, att myndigheterna skall stödja och bistå organisationerna så att deras verksamhet bidrar till att vidmakthålla försvarsviljan och ge totalförsvarsverksamheten en bred förankring samt att de resurser som avdelas för verksamheten kan utnyttjas effektivt.

Försvarsmakten har enligt regleringsbrev för år 2000 i uppdrag att i årsredovisningen beträffande avtalspersonal ur de frivilliga försvarsorganisationerna som har krigsbefattning i hemvärnet redovisa antal och organisationstillhörighet. Även genomförd utbildning och resultatet därav skall redovisas.

Vidare skall i årsredovisningen redovisas antalet medlemmar i de frivilliga försvarsorganisationerna. Av redovisningen skall framgå vilken ålders- och kompetensstruktur de organisationer har som omfattas av Försvarsmaktens uppdrag. Personal ur frivilliga försvarsorganisationer som har krigsbefattning i Försvarsmakten skall redovisas till antal och organisationstillhörighet. Även antalet nya frivilligavtal skall uppges.

Överstyrelsen för civil beredskap skall i sin årsredovisning lämna återrapportering som avser utbildning som genomförts på uppdrag av myndigheter inom det civila försvaret och resultatet av utbildningen. Några krav i övrigt på återrapportering har inte ställts. Enligt utredningens mening uppfyller både Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap de krav som regeringen ställt på återrapportering liksom de frivilliga försvarsorganisationerna på de återrapporteringskrav som myndigheterna ställt på dem.

Utredningen anser det både önskvärt och möjligt att ytterligare effektivisera resultatstyrningen beträffande de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Den av utredningen förordade indelningen av organisationsstödet i grundbidrag, ungdomsbidrag och kompe-

tensbidrag förenade med vissa villkor underlättar möjligheterna att utifrån såväl myndigheternas som organisationernas perspektiv ställa relevanta och meningsfulla krav på återrapportering. Exempel på parametrar i återrapporteringen kan vara

antal medlemmar i de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, åldersstruktur, antal nya medlemmar respektive avgångna, antal ungdomsmedlemmar, ungdomsverksamhetens utveckling uttryckt i jämförbara mått, organisationens kompetens, antal utbildningsdagar, typer av utbildning och resultat, antal kontrakt/avtal omfattande krigsplacering i Försvarsmakten, antal personer fördelade på befattningstyper som en organisation kan ställa till kommunernas tjänst i samhällsberedskapen, antal överenskommelser mellan frivilliga totalförsvarsorganisationer och kommuner, antal kompetensbevis/intyg antal medlemmar med förarkompetens fördelade på olika fordonstyper, antal intyg som en motororganisation utfärdat under året avseende förarbevis för olika slag av tunga fordon, genomförda informationsinsatser och antal deltagare, uppdragsverksamhetens inriktning och omfattning.

När det gäller kompetenser som Försvarsmakten efterfrågar fordras att de personer som skall teckna avtal uppfyller vissa ställda krav i fråga om kunskaper och färdigheter. På motsvarande sätt vore det tänkbart att beträffande t.ex. motorburna frivilliga totalförsvarsorganisationer införa kompetensbevis/intyg som organisationen utfärdar för medlemmar som uppfyller kraven för att köra t.ex. lastbil med släp, bandvagn eller andra tunga fordon.

Vissa av de här angivna parametrarna efterfrågas redan i dag i återrapporteringen, medan andra kan ses som nytillskott. Med utgångspunkt i dessa och ytterligare andra kan olika nyckeltal tas fram såsom resultatmått, som möjliggör för en frivillig totalförsvarsorganisation att inom sig göra jämförelser under en kortare eller längre period.

Uppföljningen av de frivilliga totalförsvarsorganisationernas verksamhet och utveckling bör, enligt utredningens uppfattning, ske i nära dialog mellan organisationerna och det organ som

beslutar om och fördelar statsbidragen. Syftet är att ge svar på bl.a. frågorna: Hur förhåller sig kostnaderna för vad som åstadkommits till resultat och kvalitet? Tillför den frivilliga totalförsvarsorganisationen det mervärde som förväntas med avseende på samhällsberedskapen och totalförsvaret?

Uppföljning och utvärdering av uppdrag, som lämnats till frivilliga totalförsvarsorganisationer, är en uppgift för uppdragsgivande myndigheter respektive kommuner.

De frivilliga totalförsvarsorganisationerna skall årligen vid den tidpunkt och på det sätt som bestämts lämna reviderat bokslut till det organ som beslutar om statsbidragen. Riksrevisionsverket/Riksdagens revisorer skall ges tillfälle att granska organisationernas verksamhet avseende de delar som omfattas av statlig finansiering och hur räkenskaperna redovisats.

11.10. Förslag

Utredningen föreslår att

ett nytt system för fördelning av organisationsstöd till frivilliga totalförsvarsorganisationer införs, organisationsstödet indelas i grundbidrag, ungdomsbidrag och kompetensbidrag. Under en treårig övergångsperiod föreslår utredningen en annan fördelningsmodell för kompetensbidraget, i form av en schablonmodell baserad på bemanningsorganisationernas medlemsantal, kriterier för respektive bidrag inom organisationsstödet fastställs, det av utredningen föreslagna Rådet för frivillig samhällsberedskap tilldelas myndighetsuppgiften och uppdraget att fördela organisationsstödet till frivilliga totalförsvarsorganisationer, i det årliga budgetarbetet bör regeringen (Försvarsdepartementet) på förslag av Rådet för frivillig samhällsberedskap fastställa dels vilka organisationer som skall ingå i kretsen frivilliga totalförsvarsorganisationer, dels totalsumman av organisationsstöd som skall utgå, regeringen bör uppdra åt berörda totalförsvarsmyndigheter, främst Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap, att lämna underlag till Rådet för frivillig samhällsberedskap för

fördelning av organisationsstöd till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, kostnaderna för Rådet med kansli bör finansieras inom ramen för utgiftsområde 6 Totalförsvar, anslag 6:18 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret.

12. Författningsstöd

12.1. Sammandrag

Mot bakgrund av utredningens överväganden, slutsatser och förslag i föregående kapitel anser utredningen att följande författningar bör ändras, kompletteras eller införas:

Förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet, Förordning (1994:523) om förmåner till frivilliga, Förordning (1997:147) om förmåner till hemvärnsmän, Förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion, Hemvärnsförordningen (1997:146), Förordning (2000:278) om gåvor och överföringar av överskottsmateriel hos Försvarsmakten, Förordning (FFS 1987:8) om frivillig tjänstgöring vid Försvarsmakten, Ny lag (2001:XX) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Rådet för frivillig samhällsberedskap, Ny förordning (2001:XX) om statsbidrag och representation rörande frivillig totalförsvarsverksamhet.

Utredningen anser vidare att en översyn även bör göras av andra författningar som har inverkan på frivilligförsvaret och beredskapsansvarigas möjligheter att ta frivilliga i anspråk i hela skalan från fred till krig. I dessa avseenden lämnar inte utredningen konkreta förslag till författningsändringar men ger vissa rekommendationer som bör beaktas då Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04), Personalförsörjningsutredningen (Fö 1999:05) och utredningen om översyn av räddningstjänstlagen (Fö 1999:03) behandlas av statsmakterna.

12.2. Utgångspunkter

Det finns ett stort antal lagar och förordningar som på något sätt berör frivillig totalförsvarsverksamhet. Parallellt med denna utredning pågår ytterligare tre utredningar som arbetar med frågor med anknytning till frivilligförsvaret. Den första är Personalförsörjningsutredningen (Fö 1999:05) som skall lämna sitt betänkande senast den 28 februari 2001. Den andra är Sårbarhetsoch säkerhetsutredningen (Fö 1999:04) som skall lämna sitt betänkande senast den 1 maj 2001 och den tredje är Utredningen om översyn av räddningstjänstlagen m.m. (Fö 1999:03) som skall lämna sitt slutbetänkande senast den 1 juni 2001.

Utredningen har vid kontakter med dessa utredningar förstått att de kommer att lämna förslag till ändringar i författningar. En del av dessa kan komma att påverka frivilligförsvaret och beredskapsansvarigas möjligheter att ta frivilliga i anspråk i hela skalan från fred till och med krig. I dessa avseenden lämnar inte utredningen konkreta förslag till författningsändringar, men ger följande rekommendationer som bör beaktas i en kommande översyn:

Lag (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap och beredskapsförordningen (1993:242) bör ses över i syfte att vidga betydelsen av begreppet totalförsvar. Den definition som utredningen har använt i sina överväganden bör prövas i en sådan översyn. Med en utvidgad betydelse av totalförsvarsbegreppet kan sannolikt flertalet av de föreskrifter som nu gäller, och där begreppet totalförsvar utnyttjas, kvarstå oförändrade även om tillämpningen av vissa föreskrifter vidgas till att omfatta andra situationer än krigsfara och krig. Lag (1994:1720) och förordning (1995:128) om civilt försvar bör ses över i syfte att dels ge kommuner och landsting utökade befogenheter att förebygga och hantera extraordinära situationer i hela skalan från fred till och med krig, dels revidera bestämmelserna rörande statens ersättning för kostnader för kommuners och landstings beredskapsförberedelser. Räddningstjänstlagens (1986:1102) bestämmelser avseende ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst bör vidgas att gälla även andra situationer än krigsfara och krig alternativt att motsvarande bestämmelser om självrisk m.m.

införs i annan lag eller förordning. Detta har betydelse bl.a. för utnyttjande av frivilliga i extraordinära situationer. Förordning (1988:1041) med instruktion för Totalförsvarets chefsnämnd och regeringsbeslut (1984-06-28) om Försvarsrådets verksamhet bör revideras så att frivilligförsvaret blir representerat i nämnden respektive rådet.

De frivilliga försvarsorganisationer, myndigheter och andra frivilligorganisationer som utredningen har varit i kontakt med har framfört synpunkter på dagens författningsreglering av frivillig försvarsverksamhet. Det gäller i första hand förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet som man anser bör ändras och anpassas till nya förutsättningar i samhället.

Utredningen presenterar i det följande konkreta förslag till förändringar i det författningsstöd som direkt berör frivillig försvarsverksamhet och som följer av utredningens förslag i betänkandets övriga kapitel.

12.3. Författningsstöd om frivillig totalförsvarsverksamhet

12.3.1. Förordning (1994:524) om frivillig totalförsvarsverksamhet

Utredningen anser, mot bakgrund av överväganden och förslag i övriga kapitel, att nuvarande förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet bör ersättas. I det följande redovisas förslag till en ny förordning om frivillig totalförsvarsverksamhet, där ändringar jämfört med nuvarande förordning markeras med kursiverad stil. Förslaget bygger på definition av begreppet frivillig totalförsvarsverksamhet som behandlas i betänkandets kapitel 3.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Allmänna bestämmelser Allmänna bestämmelser

1 § Med frivillig försvarsverksamhet avses i denna förordning verksamhet som främjar totalförsvaret och som omfattar försvarsupplysning samt rekrytering och utbildning av frivilliga för uppgifter inom totalförsvaret.

1 § Med frivilligverksamhet för totalförsvaret avses i denna förordning ett frivilligt, medborgerligt engagemang för att dels främja totalförsvaret, dels skapa, vidmakthålla och utveckla individens och samhällets förmåga att förebygga och minska skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom, dels kunna medverka vid extraordinära situationer i fred och krig.

En organisation som bedriver frivillig försvarsverksamhet benämns i denna förordning frivillig försvarsorganisation.

En organisation som bedriver frivillig totalförsvarsverksamhet benämns i denna förordning frivillig totalförsvarsorganisation.

Frivilliga totalförsvarsorganisationer är demokratiskt styrda, rikstäckande organisationer som med statligt stöd bedriver frivilligverksamhet av betydelse för samhällsberedskapen och för totalförsvaret. De hänförs till någon av undergrupperna frivillig bemanningsorganisation eller frivillig främjandeorganisation.

De frivilliga försvarsorganisationerna anges i bilaga till förordningen.

1. Frivilliga bemanningsorganisationer stärker genom direkta insatser samhällsberedskapen och kan tillgodose behöriga statliga myndigheters och/eller kommuners behov av personal vid extraordinära situationer. De främjar och stödjer samhällsberedskapen och totalförsvaret genom information om

samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och insatser för totalförsvarets folkliga förankring.

2. Frivilliga främjandeorganisationer främjar och stödjer samhällsberedskapen och totalförsvaret genom information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och insatser för totalförsvarets folkliga förankring.

2 § Regeringen eller det organ som regeringen bestämmer avgör årligen vilka frivilliga organisationer som skall benämnas frivilliga totalförsvarsorganisationer enligt definitionen i 1 §.

Ianspråktagande av frivilliga

2 § En myndighet med uppgifter inom totalförsvaret får ingå ett skriftligt avtal med en person som tillhör en frivillig försvarsorganisation (en frivillig) om att denne skall tjänstgöra inom totalförsvaret. Personer som har ingått sådana avtal benämns avtalspersonal.

Innan ett avtal enligt första stycket ingås, skall myndigheten kontrollera med den frivilliga försvarsorganisationen att den frivillige är lämplig för tjänstgöringen

3 § En kommun eller en statlig myndighet med uppgifter inom totalförsvaret får ingå ett skriftligt avtal med en person som är medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation om att denne skall tjänstgöra i befattning i utbildnings-, krigs- eller anpassningsorganisation inom totalförsvaret. Personer som har ingått sådana avtal benämns avtalspersonal.

Innan ett avtal enligt första stycket ingås, skall kommunen eller den statliga myndigheten kontrollera med den frivilliga totalförsvarsorganisationen att medlemmen är lämplig för tjänstgöringen.

4 § En statlig myndighet eller en kommun får även ingå ett avtal eller en överenskommelse med en frivillig totalförsvarsorganisation om att ställa ett visst antal medlemmar till förfogande för tjänstgöring i myndighetens eller kommunens fredstida beredskapsorganisation. Enskild medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation som avdelas för sådan tjänstgöring skall teckna en förbindelse om detta med sin organisation eller direkt med berörd kommun eller myndighet.

Myndigheternas uppgifter

Myndigheternas uppgifter

3 § Myndigheter med uppgifter inom totalförsvaret skall, var och en inom sitt verksamhetsområde, efter hörande av berörda frivilliga försvarsorganisationer och de samarbetsorgan som organisationerna kan ha bildat,

5 § Myndigheter med uppgifter inom totalförsvaret skall, var och en inom sitt verksamhetsområde, fastställa behovet av frivillig totalförsvarsverksamhet inom respektive ansvarsområde och i uppdrag till berörda frivilliga totalförsvarsorganisationer och de samarbetsorgan som organisationerna kan ha bildat,

1. ange målen för utbildning av frivilliga för uppgifter inom totalförsvaret

2. ange vilken utbildning som myndigheten anser bör genomföras

3. lämna organisationerna underlag för upplysningsverksamhet

4. teckna avtal enligt 2 §

5. registrera och krigsplacera

1. ange tydliga mål och resultatkrav för uppdrag

2. ange tydlig ansvarsfördelning

3. reglera kostnader för finansiering av uppdrag

4. reglera rutiner för uppföljning och återrapportering av uppdrag

5. teckna kontrakt/avtal för respektive uppdrag

sådan personal som ingått avtal

6. i övrigt stödja den frivilliga försvarsverksamheten.

6. teckna avtal enligt 3 § och 4 §

7. reglera registrering och placering av sådan personal som ingått avtal enligt 3 § och 4§

8. i övrigt reglera stödet till den frivilliga totalförsvarsverksamheten.

4 § Avtal om tjänstgöring får ingås med den som fyllt 16 år eller, om tjänstgöringen avser Försvarsmakten, 18 år. Den som skall tjänstgöra i Försvarsmakten skall vara svensk medborgare.

6 § Avtal om tjänstgöring får ingås med den som fyllt 16 år eller, om tjänstgöringen avser

Försvarsmakten, 18 år. Den som skall tjänstgöra i Försvarsmakten skall vara svensk medborgare.

Av avtalet skall framgå tjänstgöringens art, tjänstgöringsskyldighetens omfattning samt tjänstgöringstidens längd.

Av avtalet skall framgå tjänstgöringens art, tjänstgöringsskyldighetens omfattning samt tjänstgöringstidens längd.

Övriga bestämmelser

7 § Myndigheter som inom sina respektive verksamhetsområden ingått kontrakt/avtal om uppdragsverksamhet med frivilliga totalförsvarsorganisationer skall årligen rapportera resultaten och effekterna av uppdragen till regeringen.

8 § Länsstyrelser skall i samråd med landstingskommunerna/regionerna och kommunerna samordna samarbetet med de frivilliga totalförsvarsorganisationerna inom sitt län och verksamhetsområde.

9 § De frivilliga totalförsvarsorganisationerna skall samordna den verksamhet som bedrivs med statliga medel lokalt, regionalt och centralt gentemot berörda myndigheter och kommuner. Representant för det centrala samordningsorganet skall ingå i Totalförsvarets Chefsnämnd och i Försvarsrådet.

Övriga bestämmelser

Övriga bestämmelser

5 § har upphävts genom förordning (1995:695).

6 § Om förmåner i samband med tjänstgöring enligt denna förordning finns särskilda bestämmelser.

10 § Om förmåner i samband med tjänstgöring enligt denna förordning finns särskilda bestämmelser.

7 § Föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna förordning får utfärdas, efter hörande av berörda myndigheter och organisationer, av Försvarsmakten i fråga om verksamheten inom det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt.

11 § Föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna förordning får utfärdas, i samråd med Rådet för frivillig samhällsberedskap samt efter hörande av berörda myndigheter och organisationer, av Försvarsmakten i fråga om verksamheten inom det militära försvaret och av

Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt.

12.3.2. Förordning (1994:523) om förmåner till frivilliga

Bestämmelser om förmåner (ersättningar, försäkringar m.m.) inom frivillig försvarsverksamhet regleras i förordning (1994:523) om förmåner till frivilliga, förordning (1997:147) om förmåner till hemvärnsmän och förordning (1994:522) om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning. Utredningens överväganden och förslag om förmåner i kapitel 10 samt ovanstående förslag till ny förordning om frivillig totalförsvarsverksamhet, innebär att förmånsförordningarna behöver ändras på ett flertal punkter.

Utredningen belyser i kapitel 3 att ”hemvärnsrörelsen” skulle kunna ingå i kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer. Om beslut tas om detta är det utredningens bedömning att det finns möjligheter att renodla och förtydliga förmånsbestämmelserna genom att slå samman förmånsförordningarna för frivilliga och hemvärnsmän till en ny, gemensam förordning. En sådan förmånsförordning bör omfatta bestämmelser för frivilliga och hemvärnsmän under höjd beredskap samt för frivilliga vid fredstida utbildnings- och övningsverksamhet och insatser i samhällsberedskapen.

Om ”hemvärnsrörelsen” inte skall anses vara en frivillig totalförsvarsorganisation, måste nuvarande förordning om förmåner till frivilliga revideras och anpassas till den av utredningen föreslagna definitionen av frivillig totalförsvarsverksamhet. I det följande presenteras först ett förslag till en sådan reviderad förordning. Därefter presenteras ett förslag till ny sammanslagen förordning om förmåner till frivilliga, där även ”hemvärnsrörelsen” ingår som en frivillig totalförsvarsorganisation.

Reviderad förordning om förmåner till frivilliga

I det följande markeras ändringsförslag med kursiverad stil.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser Inledande bestämmelser

1 § I denna förordning avses med frivillig den som är medlem i en sådan frivillig försvarsorganisation som anges i bilagan till

1 § I denna förordning avses med frivillig den som är medlem i en sådan frivillig totalförsvarsorganisation som uppfyller

förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet.

kriterier i förordning (2001:00) om frivillig totalförsvarsverksamhet och som anges i regeringsbeslut.

Enligt överenskommelse mellan en frivillig försvarsorganisation och en berörd myndighet kan även någon annan än den som är medlem i en sådan organisation anses som frivillig under viss tjänstgöring.

Enligt överenskommelse mellan en frivillig totalförsvarsorganisation och en berörd myndighet kan även någon annan än den som är medlem i en sådan organisation adjungeras som medlem och därmed anses som frivillig under viss tjänstgöring.

Förmåner i fredstid Förmåner i fredstid avseende utbildning till och tjänstgöring i befattning i krigseller anpassningsorganisation

Dagpenning, dagersättning m.m.

Dagpenning, dagersättning m.m.

2 § När en frivillig tjänstgör under tid då det inte råder höjd beredskap, får han eller hon dagpenning, om tjänstgöringen avser

2 § När en medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation tjänstgör under tid då det inte råder höjd beredskap, får han eller hon dagpenning, om tjänstgöringen avser

1. utbildning i mer än två dagar till en krigsbefattning eller vidareutbildning i en krigsbefattning eller vidareutbildning till instruktör,

2. deltagande i ledningsövning för totalförsvaret eller i lokal totalförsvarsövning.

1. utbildning i mer än två dagar till befattning i krigs- eller anpassningsorganisation eller vidareutbildning i en krigsbefattning eller vidareutbildning till instruktör,

2. deltagande i ledningsövning för totalförsvaret eller i lokal totalförsvarsövning,

3. medverkan i uppgifter som syftar till att upprätthålla Sveriges försvarsberedskap,

4. deltagande i samövning

med förband under krigsförbandsövning eller motsvarande övning.

Vid annan tjänstgöring än som avses i första stycket får den frivillige dagersättning såvida tjänstgöringen inte gäller räddningstjänst. Vid utbildning enligt första stycket 1 som är kortare än tre dagar betalas dock dagpenning för dag för vilken den frivillige visar att han eller hon förlorar arbetsinkomst på grund av tjänstgöringen.

Vid utbildning enligt första stycket 1 som är kortare än tre dagar betalas dagersättning. Dagpenning utbetalas dock för dag för vilken den frivillige visar att han eller hon förlorar arbetsinkomst på grund av tjänstgöringen.

När personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet tjänstgör i hemvärnet under tid då hemvärnsberedskap inte råder, får han eller hon ersättning för arbete och tidsspillan om tjänstgöringen avser räddningstjänst. Ersättningen lämnas enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om motsvarande ersättning till deltidsanställda brandmän.

3 § En frivillig på lägst gruppchefsnivå har rätt till befattningspenning enligt bestämmande av den myndighet som anges i 16 §.

4 § En frivillig som är funktionär inom en frivillig försvarsorganisation och är avtalsbunden för samverkan med totalförsvarsmyndigheter har rätt till befattningspenning under verksamhet som funktionär enligt bestäm-

3 § En medlem i en frivillig bemanningsorganisation som är funktionär inom en frivillig totalförsvarsorganisation och är avtalsbunden för samverkan med totalförsvarsmyndigheter har rätt till befattningspenning under

mande av den myndighet som anges i 16 §.

verksamhet som funktionär enligt bestämmande av den myndighet som anges i 22 §.

Myndigheten skall bestämma det högsta belopp som får betalas som årligt arvode till övriga funktionärer inom de frivilliga försvarsorganisationerna.

Myndigheten skall bestämma det högsta belopp som får betalas som årligt arvode till övriga funktionärer inom de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

4 § En medlem i en frivillig bemanningsorganisation har rätt till befattningspenning enligt bestämmande av den myndighet som anges i 22 §.

5 § Dagpenning och dagersättning betalas med belopp som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

5 § Dagpenning och dagersättning betalas med belopp som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Dagpenning betalas dock inte ut för in- och utryckningsdagar som infaller på lördag, söndag eller helgdag, såvida inte den frivillige visar att han eller hon förlorar arbetsinkomst på grund av tjänstgöringen.

6 § Om en tjänstgöringsdag omfattar mindre än sex timmar, betalas dagpenning och dagersättning endast om den genomsnittliga tjänstgöringen per dag under tjänstgöringsperioden uppgår till minst 6 timmar.

6 § Om en tjänstgöringsdag omfattar mindre än sex timmar, betalas dagpenning och dagersättning enligt bestämmande av den myndighet som anges i 22 §.

7 § En frivillig får en utbildningspremie när han eller hon

1. fullgjort en avtalsenlig repetitionsutbildning,

2. godkänts vid en befälskurs för avtalsbunden personal,

3. godkänts vid en befordringskurs inom frivillig befälsutbildning eller

4. godkänts vid en utbildning till instruktör.

Premiens belopp fastställs av den myndighet som anges i 16 §.

7 § En medlem i en frivillig bemanningsorganisation får en utbildningspremie när han eller hon

1. fullgjort en avtalsenlig repetitionsutbildning,

2. godkänts vid en befäls-, befattnings- eller specialkurs för avtalsbunden personal,

3. godkänts vid en befordringskurs inom frivillig befälsutbildning eller

4. godkänts vid en utbildning till instruktör.

Premiens belopp fastställs av den myndighet som anges i 22 §.

Reseförmåner

Reseförmåner i fredstid avseende utbildning till och tjänstgöring i befattning i krigs- eller anpassningsorganisation

8 § En frivillig får vid inryckning till och utryckning från tjänstgöring fri resa mellan bostaden eller arbetsplatsen och tjänstgöringsplatsen.

Vid tjänstledighetsresor får den frivillige fri hemresa enligt bestämmelser som meddelas av den myndighet som anges i 16 §.

8 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation får vid inryckning till och utryckning från utbildning eller annan tjänstgöring fri resa mellan bostaden eller arbetsplatsen och tjänstgöringsplatsen.

Vid tjänstledighetsresor får den frivillige fri hemresa enligt bestämmelser som meddelas av den myndighet som anges i 22 §.

9 § Om en färdbiljett inte tillhandahålls, har den frivillige rätt till resekostnadsersättning.

9 § Om en färdbiljett inte tillhandahålls, har medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation

Denna utgör högst det belopp som motsvarar kostnaden för resa med tåg eller fartyg i andra klass.

Om en fri resa företas med egen bil, betalas ersättning enligt 5 § allmänt reseavtal (ARA) i dess lydelse enligt Statens arbetsgivarverks cirkulär.

rätt till resekostnadsersättning. Denna utgör högst det belopp som motsvarar kostnaden för resa med tåg eller fartyg i andra klass.

Om en fri resa företas med egen bil, betalas ersättning enligt 5 § allmänt reseavtal (ARA) i dess lydelse enligt Statens arbetsgivarverks cirkulär.

10 § En frivillig får under tjänstgöring fri inkvartering och fri förplägnad. Samma förmåner får den frivillige då han eller hon efter kallelse färdas från bostaden eller arbetsplatsen till tjänstgöringsplatsen samt vid återresa därifrån. Om dessa förmåner inte kan tillhandahållas har den frivillige rätt till ersättning som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

10 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation får under utbildning eller tjänstgöring fri inkvartering och fri förplägnad. Samma förmåner får den frivillige då han eller hon efter kallelse färdas från bostaden eller arbetsplatsen till tjänstgöringsplatsen samt vid återresa därifrån. Om dessa förmåner inte kan tillhandahållas har den frivillige rätt till ersättning som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Förmåner för tjänstgöring och ianspråktagande i den fredstida samhällsberedskapen

11 § När en medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation deltar i kompetensutvecklings-, utbildnings- och övningsverksamhet i fredstid för att stärka samhällsberedskapen får han eller hon ersättning enligt bestämmande av den statliga myndighet eller kom-

mun som tar den frivillige i anspråk.

12 § Vid tjänstgöring i fredstid enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) får frivilliga ersättning för arbete och tidsspillan som avses i 48 § räddningstjänstlagen enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om motsvarande ersättning till deltidsanställda brandmän.

13 § Vid tjänstgöring i fredstid då det inte är räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) får frivilliga ersättning för arbete och tidsspillan enligt bestämmande av den statliga myndighet eller kommun som tar frivilliga i anspråk.

Reseförmåner för tjänstgöring och ianspråktagande i den fredstida samhällsberedskapen

14 § Vid annan tjänstgöring i fredstid enligt 11§ och 13 § får en medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation reseersättning enligt vad som bestäms av den statliga myndighet eller kommun som tar medlemmen i anspråk.

15 § Vid tjänstgöring i fredstid enligt 12 § får frivilliga reseersättning enligt 48 § räddningstjänstlagen (1986:1102) .

Övriga förmåner

Övriga förmåner

11 § En frivillig har under tjänstgöring rätt till samma sjukvårdsförmåner och begravningshjälp som en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

16 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation har under utbildning till eller tjänstgöring i befattning i krigs- eller anpassningsorganisation rätt till samma sjukvårdsförmåner och begravningshjälp som en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

12 § En frivillig har samma rätt till familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag och begravningsbidrag enligt 7 kap. 2 § förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga som den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, om den frivilliges tjänstgöring skall pågå minst fyra dagar i följd och inte ger rätt till dagpenning eller rätt till lön enligt de grunder som gäller för anställd personal. Vid annan tjänstgöring har den frivillige rätt till näringsbidrag enligt samma förordning.

En frivillig har samma rätt till grupplivförsäkring för dödsfall som en totalförsvarspliktig har enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Särskilda företeelser om rätt till ersättning för skada och sjukdom under tjänstgöringen finns i lagen (1977:265) om

17 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation har vid utbildning till eller tjänstgöring i befattning i krigs- eller anpassningsorganisation samma rätt till familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag och begravningsbidrag enligt 7 kap. 2 § förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga som den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, om medlemmens tjänstgöring skall pågå minst fyra dagar i följd och inte ger rätt till dagpenning eller rätt till lön enligt de grunder som gäller för anställd personal. Vid annan tjänstgöring har medlemmen rätt till näringsbidrag enligt samma förordning.

En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation har vid utbildning till eller tjänstgöring i befattning i krigs- eller anpassningsorganisation samma rätt till grupplivförsäkring för dödsfall

statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m.

som en totalförsvarspliktig har enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Särskilda företeelser om rätt till ersättning för skada och sjukdom under tjänstgöringen finns i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m.

13 § Deltagare i en frivillig försvarsorganisations ungdomsutbildning får fria resor och andra naturaförmåner eller ersättning för sådana förmåner, med undantag av kontant ersättning för måltid, i samma omfattning som andra frivilliga.

18 § Deltagare i en frivillig totalförsvarsorganisations ungdomsutbildning får fria resor och andra naturaförmåner eller ersättning för sådana förmåner, med undantag av kontant ersättning för måltid, i samma omfattning som andra medlemmar.

19 § Förtroendevalda i frivilliga totalförsvarsorganisationer som deltar i årlig uppdragsdialog med behörig beredskapsmyndighet har rätt till fri resa enligt 8 § och traktamente. Sådan förtroendevald har även rätt till ledighet för sådant uppdrag i högst två dagar per år.

Förmåner under höjd beredskap

Förmåner under höjd beredskap

14 § En frivillig får vid tjänstgöring under höjd beredskap befattningspenning enligt 3 §, dagpenning enligt 5 § och andra förmåner enligt 8

  • 12 §§.

20 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation får vid tjänstgöring under höjd beredskap befattningspenning enligt 4 §, dagpenning enligt 5 § och andra förmåner enligt 8

10, 16

17 §§.

Dessutom betalas fälttraktamente som fastställs av regeringen i särskild ordning.

Förmåner enligt första och andra styckena betalas även till de frivilliga försvarsorganisationernas egen avtalspersonal.

Dessutom betalas fälttraktamente som fastställs av regeringen i särskild ordning.

Förmåner enligt första och andra styckena betalas även till de frivilliga totalförsvarsorganisationernas egen avtalspersonal.

15 § Föreskrifterna i 11 kap. 1

3 §§, 12 kap. 1 § och 13 kap. 1 § 1 förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga skall tillämpas under höjd beredskap i fråga om dagpenning. Underlag till Riksförsäkringsverket enligt 11 kap. 2 § skall dock lämnas av Försvarsmakten i fråga om det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt. Vid tillämpningen av 13 kap. 1 § 1 skall Riksförsäkringsverket även höra Överstyrelsen för civil beredskap.

21 § Föreskrifterna i 11 kap. 1

3 §§, 12 kap. 1 § och 13 kap. 1 § 1 förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga skall tillämpas under höjd beredskap i fråga om dagpenning. Underlag till Riksförsäkringsverket enligt 11 kap. 2 § skall dock lämnas av Försvarsmakten i fråga om det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt. Vid tillämpningen av 13 kap. 1 § 1 skall Riksförsäkringsverket även höra Överstyrelsen för civil beredskap.

Övriga bestämmelser

Övriga bestämmelser

16 § Beslut som avses i 3, 4, 7 och 8 §§ skall meddelas, i fråga om verksamheten inom det militära försvaret, av Försvarsmakten och i övrigt av Överstyrelsen för civil beredskap. Innan Försvarsmakten eller Överstyrelsen för civil beredskap meddelar ett sådant beslut skall de samråda med varandra.

22 § Beslut som avses i 3, 7 och 8 §§ skall meddelas, i fråga om verksamheten inom det militära försvaret, av Försvarsmakten och i övrigt av Överstyrelsen för civil beredskap. Innan

Försvarsmakten eller Överstyrelsen för civil beredskap meddelar ett sådant beslut skall de samråda med varandra.

17 § De föreskrifter som behövs för verkställigheten av

23 § De föreskrifter som behövs för verkställigheten av

denna förordning får meddelas, efter hörande av berörda myndigheter och organisationer, av Försvarsmakten i fråga om verksamheten inom det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt.

denna förordning får meddelas, efter hörande av berörda myndigheter och organisationer, av Försvarsmakten i fråga om verksamheten inom det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt.

Ny sammanslagen förordning om förmåner till frivilliga, inklusive ”hemvärnsrörelsen”

I det följande markeras ändringar med kursiverad stil.

Nuvarande lydelse av förordning ( 1994:523 ) om förmåner till frivilliga

Nuvarande lydelse av förordning ( 1997:147 ) om förmåner till hemvärnsmän

Förslag till lydelse av en ny gemensam förmånsförordning

Inledande bestämmelser

Inledande bestämmelser

Inledande bestämmelser

1 § I denna förordning avses med frivillig den som är medlem i en sådan frivillig försvarsorganisation som anges i bilagan till förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet.

1 § I denna förordning används begrepp i fråga om hemvärnet i samma betydelse som i hemvärnsförordningen (1997:146).

1 § I denna förordning avses med frivillig den som är medlem i en sådan frivillig totalförsvarsorganisati on som uppfyller kriterier i förordning (2001:00) om frivillig totalförsvarsverksamh et och anges i regeringsbeslut.

I denna förordning används begrepp i fråga om hemvärnet i samma betydelse som i hemvärnsförordningen (2001:00) .

Enligt överenskommelse mellan en frivillig försvarsorganisation och en berörd myndighet kan även någon annan än den som är medlem i en sådan organisation anses som frivillig under viss tjänstgöring.

Enligt överenskommelse mellan en frivillig totalförsvarsorganisation och en berörd myndighet kan även någon annan än den som är medlem i en sådan organisation adjungeras som medlem och därmed anses som frivillig under viss tjänstgöring.

Förmåner i fredstid

Förmåner i fredstid avseende utbildning till och tjänstgöring i befattning i krigseller anpassningsorganisation

Dagpenning, dagersättning m.m.

Dagpenning, dagersättning m.m.

Dagpenning, dagersättning m.m.

2 § När en frivillig tjänstgör under tid då det inte råder höjd beredskap, får han eller hon dagpenning, om tjänstgöringen avser

2 § När en hemvärnsman tjänstgör i hemvärnet under tid då hemvärnsberedskap inte råder, får han eller hon dagpenning, om tjänstgöringen avser

2 § När en medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation tjänstgör under tid då det inte råder höjd beredskap, får han eller hon dagpenning, om tjänstgöringen avser

1. utbildning i mer än två dagar till en krigsbefattning eller vidareutbildning i en krigsbefattning eller vidareutbildning till instruktör,

1. utbildning i mer än två dagar till en krigsbefattning eller vidareutbildning i en krigsbefattning,

2. deltagande i ledningsövning för totalförsvaret,

1. utbildning i mer än två dagar till en krigsbefattning eller för befattning i krigseller anpassningsorganisation eller vidareutbildning i en krigsbefattning eller vida-

2. deltagande i ledningsövning för totalförsvaret eller i lokal totalförsvarsövning.

3. medverkan i uppgifter som syftar till att upprätthålla Sveriges försvarsberedskap

4. deltagande i samövning med förband under krigsförbandsövning.

reutbildning till instruktör,

2. deltagande i ledningsövning för totalförsvaret eller i lokal totalförsvarsövning,

3. medverkan i uppgifter som syftar till att upprätthålla Sveriges försvarsberedskap,

4. deltagande i samövning med förband under krigsförbandsövning.

Vid annan tjänstgöring än som avses i första stycket får den frivillige dagersättning såvida tjänstgöringen inte gäller räddningstjänst. Vid utbildning enligt första stycket 1 som är kortare än tre dagar betalas dock dagpenning för dag för vilken den frivillige visar att han eller hon förlorar arbetsinkomst på grund av tjänstgöringen.

2 a § När en hemvärnsman tjänstgör i hemvärnet under tid då hemvärnsberedskap inte råder, får han eller hon ersättning för arbete och tidsspillan om tjänstgöringen avser räddningstjänst. Ersättningen lämnas enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om motsvarande ersättning till deltidsanställda brandmän.

Vid utbildning enligt första stycket 1 som är kortare än tre dagar betalas dagersättning. Dagpenning utbetalas dock för dag för vilken den frivillige visar att han eller hon förlorar arbetsinkomst på grund av tjänstgöringen.

Dagpenning eller dagersättning betalas inte till hemvärnsmän i driftvärnet för tjänstgöring under arbetstid på ordinarie arbetsplats.

När personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om fri-

3 § Vid annan tjänstgöring under tid då hemvärnsberedskap inte råder får hemvärnsmannen dager-

villig försvarsverksamhet tjänstgör i hemvärnet under tid då hemvärnsberedskap inte råder, får han eller hon ersättning för arbete och tidsspillan om tjänstgöringen avser räddningstjänst. Ersättningen lämnas enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om motsvarande ersättning till deltidsanställda brandmän.

sättning. Vid utbildning enligt 2 § 1 som är kortare än tre dagar betalas dock dagpenning för dag för vilken hemvärnsmannen visar att han eller hon förlorar arbetsinkomst på grund av tjänstgöringen.

3 § En frivillig på lägst gruppchefsnivå har rätt till befattningspenning enligt bestämmande av den myndighet som anges i 16 §.

4 § Vid tjänstgöring under hemvärnsberedskap får hemvärnsmän dagpenning.

5 § Dagpenning eller dagersättning betalas inte till hemvärnsmän i driftvärnet för tjänstgöring under ordinarie arbetstid.

6 § Dagpenning och dagersättning betalas med belopp som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om för-

måner till totalförsvarspliktiga.

Under tid då hemvärnsberedskap inte råder betalas dock inte dagpenning för in- och utryckningsdagar som infaller på lördag, söndag eller helgdag, såvida inte hemvärnsmannen visar att han eller hon förlorar arbetsinkomst på grund av tjänstgöringen.

4 § En frivillig som är funktionär inom en frivillig försvarsorganisation och är avtalsbunden för samverkan med totalförsvarsmyndig heter har rätt till befattningspenning under verksamhet som funktionär enligt bestämmande av den myndighet som anges i 16 §.

3 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation som är funktionär inom en frivillig totalförsvarsorganisation och är avtalsbunden för samverkan med totalförsvarsmyndigheter har rätt till befattningspenning under verksamhet som funktionär enligt bestämmande av den myndighet som anges i 27 §.

Myndigheten skall bestämma det högsta belopp som får betalas som årligt arvode till övriga funktionärer inom de frivilliga försvarsorganisationerna.

Myndigheten skall bestämma det högsta belopp som får betalas som årligt arvode till övriga funktionärer inom de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

4 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation har rätt till befattningspenning enligt bestämmande av den myndighet som anges i 27 §.

5 § Dagpenning och dagersättning betalas med belopp som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

5 § Dagpenning och dagersättning betalas med belopp som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Dagpenning betalas dock inte ut för inoch utryckningsdagar som infaller på lördag, söndag eller helgdag, såvida inte den frivillige visar att han eller hon förlorar arbetsinkomst på grund av tjänstgöringen.

6 § Om en tjänstgöringsdag omfattar mindre än sex timmar, betalas dagpenning och dagersättning endast om den genomsnittliga tjänstgöringen per dag under tjänstgöringsperioden

7 § Om en tjänstgöringsdag under tid då hemvärnsberedskap inte råder omfattar mindre än sex timmar, betalas dagpenning och dagersättning endast om den genomsnittliga tjänstgöringen per

6 § Om en tjänstgöringsdag omfattar mindre än sex timmar, betalas dagpenning och dagersättning enligt bestämmande av den myndighet som anges i 27 §.

uppgår till minst 6 timmar.

dag under tjänstgöringsperioden uppgår till minst sex timmar.

7 § En frivillig får en utbildningspremie när han eller hon

1. fullgjort en avtalsenlig repetitionsutbildning,

2. godkänts vid en befälskurs för avtalsbunden personal,

3. godkänts vid en befordringskurs inom frivillig befälsutbildning eller

4. godkänts vid en utbildning till instruktör. Premiens belopp fastställs av den myndighet som anges i 16 §.

8 § Hemvärnsmän i allmänna hemvärnet får en utbildningspremie när de fullgjort en avtalsenlig repetitionsutbildning och när de godkänts vid en befäls- eller specialkurs inom hemvärnet. Hemvärnsmän inom driftvärnet får också en utbildningspremie när de godkänts vid en befattningskurs inom hemvärnet.

7 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation får en utbildningspremie när han eller hon

1. fullgjort en avtalsenlig repetitionsutbildning,

2. godkänts vid en befäls-, befattningseller specialkurs för avtalsbunden personal,

3. godkänts vid en befordringskurs inom frivillig befälsutbildning eller

4. godkänts vid en utbildning till instruktör.

Premiens belopp fastställs av den myndighet som anges i 27 §.

9 § Hemvärnsmän har rätt till befattningspenning enligt föreskrifter som Försvarsmakten meddelar.

10 § Om det finns särskilda skäl, får Försvarsmakten föreskriva att hemvärnsmän skall få ett

8 § Om det finns särskilda skäl får Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap föreskriva

särskilt arvode. att frivilliga skall få ett särskilt arvode

11 § Under hemvärnsberedskap betalas ett fälttraktamente som bestäms av regeringen

Förmåner för tjänstgöring och ianspråktagande i den fredstida samhällsberedskapen

9 § När en medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation deltar i kompetensutvecklings-, utbildningsoch övningsverksamhet i fredstid för att stärka samhällsberedskapen får han eller hon ersättning enligt bestämmande av den kommun eller statliga myndighet som tar den frivillige i anspråk.

10 § Vid tjänstgöring i fredstid enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) får frivilliga ersättning för arbete och tidsspillan som avses i 48 § räddningstjänstlagen enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om motsvarande ersättning till deltidsan-

ställda brandmän.

11 § Vid tjänstgöring i fredstid då det inte är räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) får frivilliga ersättning för arbete och tidsspillan enligt bestämmande av den kommun eller statlig myndighet som tar de frivilliga i anspråk.

Reseförmåner

Reseförmåner Reseförmåner i fredstid avseende utbildning till och tjänstgöring i befattning i krigs- eller anpassningsorganisa tion

8 § En frivillig får vid inryckning till och utryckning från tjänstgöring fri resa mellan bostaden eller arbetsplatsen och tjänstgöringsplatsen.

Vid tjänstledighetsresor får den frivillige fri hemresa enligt bestämmelser som meddelas av den myndighet som anges i 16 §.

12 § Hemvärnsmän i allmänna hemvärnet får vid inryckning till och utryckning från tjänstgöring fri resa mellan bostaden eller arbetsplatsen och tjänstgöringsplatsen.

Hemvärnsmän i driftvärnet får fri resa enligt första stycket vid tjänstgöring på annan ort än den där de normalt utför arbete i sin anställning.

Vid tjänstledighet får hemvärnsmän fri hemresa.

12 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation får vid inryckning till och utryckning från utbildning eller tjänstgöring fri resa mellan bostaden eller arbetsplatsen och tjänstgöringsplatsen.

Hemvärnsmän i driftvärnet får fri resa enligt första stycket vid tjänstgöring på annan ort än den där de normalt utför arbete i sin anställning.

Vid tjänstledighetsresor får medlemmen fri hemresa enligt bestämmelser som meddelas av den myndighet som anges i 27 §.

9 § Om en färdbiljett inte tillhandahålls, har den frivillige rätt till resekostnadsersättn ing. Denna utgör högst det belopp som motsvarar kostnaden för resa med tåg eller fartyg i andra klass.

Om en fri resa företas med egen bil, betalas ersättning enligt 5 § allmänt reseavtal (ARA) i dess lydelse enligt Statens arbetsgivarverks cirkulär.

13 § Om det inte lämnas ut någon färdbiljett till den som har rätt till fri resa enligt 12 §, har han eller hon i stället rätt till resekostnadsersättning. Ersättningen motsvarar kostnaden för resa med tåg eller fartyg i andra klass eller med buss.

Om en fri resa företas med egen bil, betalas ersättning enligt 5 § allmänt reseavtal (ARA)

13 § Om en färdbiljett inte tillhandahålls, har medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation rätt till resekostnadsersättning. Denna utgör högst det belopp som motsvarar kostnaden för resa med tåg eller fartyg i andra klass.

Om en fri resa företas med egen bil, betalas ersättning enligt 5 § allmänt reseavtal (ARA) i dess lydelse enligt Statens arbetsgivarverks cirkulär.

14 § Hemvärnsmän har vid sammanträde med rikshemvärnsrådet, rikshemvärnstinget och med något annat av hemvärnets särskilda organ för medinflytande rätt till fri resa enligt 12 § och traktamente. Traktamentet betalas enligt de bestämmelser som

enligt kollektivavtal gäller för arbetstagare i Försvarsmakten.

10 § En frivillig får under tjänstgöring fri inkvartering och fri förplägnad. Samma förmåner får den frivillige då han eller hon efter kallelse färdas från bostaden eller arbetsplatsen till tjänstgöringsplatsen samt vid återresa därifrån. Om dessa förmåner inte kan tillhandahållas har den frivillige rätt till ersättning som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga

15 § Hemvärnsmän får fri inkvartering och fri förplägnad under sin tjänstgöring. Samma förmåner lämnas under den tid då hemvärnsmannen efter kallelse färdas från bostaden eller arbetsplatsen till tjänstgöringsplatsen samt vid återresa därifrån. Om dessa förmåner inte kan lämnas, har hemvärnsmannen rätt till ersättning som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

14 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation får under utbildning eller tjänstgöring fri inkvartering och fri förplägnad. Samma förmåner får medlemmen då han eller hon efter kallelse färdas från bostaden eller arbetsplatsen till tjänstgöringsplatsen samt vid återresa därifrån.

Om dessa förmåner inte kan tillhandahållas har medlemmen rätt till ersättning som motsvarar vad en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Reseförmåner för tjänstgöring i den fredstida samhällsberedskapen

15 § Vid annan tjänstgöring i fredstid enligt 9 och 11 §§ får en medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation reseersättning enligt vad som bestäms av den

kommun eller statliga myndighet som tar medlemmen i anspråk.

16 § Vid tjänstgöring i fredstid enligt 10 § får frivilliga reseersättning enligt 48 § räddningstjänstlagen (1986:1102) .

Övriga förmåner

Övriga förmåner Övriga förmåner

11 § En frivillig har under tjänstgöring rätt till samma sjukvårdsförmåner och begravningshjälp som en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

16 § Hemvärnsmän i allmänna hemvärnet har under tjänstgöring rätt till samma sjukvårdsförmåner och begravningshjälp som en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Hemvärnsmän i driftvärnet har också rätt till dessa förmåner under tjänstgöring, om de inte har rätt till motsvarande förmåner enligt andra bestämmelser.

17 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation har under utbildning till eller tjänstgöring i befattning i krigs- eller anpassningsorganisatio n rätt till samma sjukvårdsförmåner och begravningshjälp som en totalförsvarspliktig får enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

12 § En frivillig har samma rätt till familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag och begravningsbidrag enligt 7 kap. 2 §

17 § Hemvärnsmän har samma rätt till familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag och begravnings-bidrag som totalför-

18 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation har vid utbildning till eller tjänstgöring i befattning i krigs- eller anpassningsorganisa-

förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga som den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, om den frivilliges tjänstgöring skall pågå minst fyra dagar i följd och inte ger rätt till dagpenning eller rätt till lön enligt de grunder som gäller för anställd personal. Vid annan tjänstgöring har den frivillige rätt till näringsbidrag enligt samma förordning.

En frivillig har samma rätt till grupplivförsäkring för dödsfall som en totalförsvarspliktig har enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Särskilda företeelser om rätt till ersättning för skada och sjukdom under tjänstgöringen finns i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om stat-

svarspliktiga som fullgör längre grundutbildning än 60 dagar har enligt 7 kap. 2 § förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga, om tjänstgöringen skall pågå minst fyra dagar i följd och inte ger rätt till dagpenning eller rätt till lön enligt de grunder som gäller för anställd personal. Vid annan tjänstgöring har hemvärnsmän rätt till näringsbidrag enligt samma förordning.

Hemvärnsmän har samma rätt till grupplivförsäkring för dödsfall som en totalförsvarspliktig har enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

Särskilda företeelser om rätt till ersättning för skada och sjukdom under tjänstgöringen finns i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m.

tion samma rätt till familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag och begravningsbidrag enligt 7 kap. 2 § förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga som den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, om medlemmens tjänstgöring skall pågå minst fyra dagar i följd och inte ger rätt till dagpenning eller rätt till lön enligt de grunder som gäller för anställd personal.

Vid annan tjänstgöring har medlemmen rätt till näringsbidrag enligt samma förordning.

En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation har vid utbildning till eller tjänstgöring i befattning i krigs- eller anpassningsorganisation samma rätt till grupplivförsäkring för dödsfall som en totalförsvarspliktig har enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.

lig ersättning vid ideell skada m.m.

Särskilda företeelser om rätt till ersättning för skada och sjukdom under tjänstgöringen finns i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m.

13 § Deltagare i en frivillig försvarsorganisations ungdomsutbildning får fria resor och andra naturaförmåner eller ersättning för sådana förmåner, med undantag av kontant ersättning för måltid, i samma omfattning som andra frivilliga.

19 § Deltagare i en frivillig totalförsvarsorganisations ungdomsutbildning får fria resor och andra naturaförmåner eller ersättning för sådana förmåner, med undantag av kontant ersättning för måltid, i samma omfattning som andra medlemmar.

20 § Medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer med avtal om krigsplacering i hemvärnet eller annat krigsförband i Försvarsmakten har vid sammanträde med rikshemvärnsrådet, rikshemvärnstinget eller med något annat av Försvarsmaktens särskilda organ för medinflytande rätt till fri

resa enligt 12 § och traktamente. Traktamentet betalas enligt de bestämmelser som enligt kollektivavtal gäller för arbetstagare i Försvarsmakten.

Samma rätt tillkommer förtroendevalda i frivilliga totalförsvarsorganisationer som deltar i årlig uppdragsdialog med behörig beredskapsmyndighet. Sådan förtroendevald har även rätt till ledighet för sådant uppdrag i högst två dagar per år.

Förmåner för hemvärnsmän och medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisa tioner med avtal om krigsplacering i hemvärnet vid tjänstgöring under hemvärnsberedskap

21 § Vid tjänstgöring under hemvärnsberedskap får hemvärnsmän och medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer med avtal om krigsplacering i Försvarsmakten dagpenning.

22 § Under hem-

värnsberedskap betalas ett fälttraktamente som bestäms av regeringen.

Förmåner under höjd beredskap

Förmåner under annan höjd beredskap än hemvärnsberedskap

14 § En frivillig får vid tjänstgöring under höjd beredskap befattningspenning enligt 3 §, dagpenning enligt 5 § och andra förmåner enligt 8

12 §§.

23 § En medlem i en frivillig totalförsvarsorganisation får vid tjänstgöring under höjd beredskap befattningspenning enligt 4 §, dagpenning enligt 5 § och andra förmåner enligt 12

14, 17

18 §§.

Dessutom betalas fälttraktamente som fastställs av regeringen i särskild ordning.

Förmåner enligt första och andra styckena betalas även till de frivilliga försvarsorganisatio nernas egen avtalspersonal.

Dessutom betalas fälttraktamente som fastställs av regeringen i särskild ordning.

Förmåner enligt första och andra styckena betalas även till de frivilliga totalförsvarsorganisationer nas egen avtalspersonal.

20 § Andra verkställighetsföreskrifter än som anges i 13 kap. 1 § 1 förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga får meddelas av Försvarsmakten.

15 § Föreskrifterna i 11 kap. 1

  • 3 §§,

12 kap. 1 § och 13 kap. 1 § 1 förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga skall tillämpas under höjd beredskap i fråga om dagpenning. Underlag till Riksförsäkringsverket enligt 11 kap. 2 § skall dock lämnas av Försvarsmakten i fråga om det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt. Vid tillämpningen av 13 kap. 1 § 1 skall Riksförsäkringsverket även höra Överstyrelsen för civil beredskap.

24 § Föreskrifterna i 11 kap. 1

  • 3 §§,

12 kap. 1 § och 13 kap. 1 § 1 förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga skall tillämpas under höjd beredskap i fråga om dagpenning. Underlag till Riksförsäkringsverket enligt 11 kap. 2 § skall dock lämnas av Försvarsmakten i fråga om det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt. Vid tillämpningen av 13 kap. 1 § 1 skall Riksförsäkringsverket även höra Överstyrelsen för civil beredskap.

Övriga bestämmelser

Övriga bestämmelser

Övriga bestämmelser

18 § Föreskrifterna i 11 kap. 1

  • 6 och 8 §§,

12 kap. 1 § och 13 kap. 1 § 1 förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga

tilllämpas i fråga om dagpenning och familjebidrag. Underlag till Riksförsäkringsverket enligt 11 kap. 2 § den förordningen skall dock lämnas av Försvarsmakten.

19 § Andra förmåner än dagpenning och familjebidrag beslutas och betalas ut av Försvarsmakten. Försvarsmaktens beslut får överklagas till Överklagandenämnde n för totalförsvaret. Överklagandenämnde ns beslut får inte överklagas.

25 § Andra förmåner än dagpenning och familjebidrag till hemvärnsmän och medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisati oner beslutas och betalas ut, i fråga om verksamheten inom det militära försvaret av Försvarsmakten och i övrigt av Överstyrelsen för civil beredskap. Innan Försvarsmakten eller Överstyrelsen för civil beredskap meddelar ett sådant beslut skall de samråda med varandra. Försvarsmaktens och Överstyrelsen för civil beredskaps beslut får överklagas till Överklagandenämnden för totalförsvaret. Överklagandenämndens beslut får inte överklagas.

26 § Andra verkställighetsföreskrifter än som anges i 13 kap. 1 § 1 förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga avseende hemvärnsmän och medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer får meddelas av Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap. Innan Försvarsmakten eller Överstyrelsen för civil beredskap meddelar ett sådant beslut skall de samråda med varandra.

16 § Beslut som avses i 3, 4, 7 och 8 §§ skall meddelas, i fråga om verksamheten inom det militära försvaret, av Försvarsmakten och i övrigt av Överstyrelsen för civil beredskap. Innan Försvarsmakten eller Överstyrelsen för civil beredskap meddelar ett sådant beslut skall de samråda med varandra.

27 § Beslut som avses i 3, 4, 7 och 12 §§ skall meddelas, i fråga om verksamheten inom det militära försvaret, av Försvarsmakten och i övrigt av Överstyrelsen för civil beredskap. Innan

Försvarsmakten eller Överstyrelsen för civil beredskap meddelar ett sådant beslut skall de samråda med varandra.

17 § De föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning får meddelas, efter hörande av berörda myndigheter och organisationer, av Försvarsmakten i fråga om verksamheten inom det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt.

28 § De föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning får meddelas, efter hörande av berörda myndigheter och organisationer, av

Försvarsmakten i fråga om verksamheten inom det militära försvaret och av Överstyrelsen för civil beredskap i övrigt.

12.4. Övrigt författningsstöd som berör frivillig försvarsverksamhet

12.4.1. Förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion

Utredningen nämner i några kapitel och i förslaget till ny förordning om frivillig totalförsvarsverksamhet att länsstyrelserna bör få en tydligare samordnande roll när det gäller frivillig totalförsvarsverksamhet. Det finns därför, enligt utredningens bedömning, behov av att ändra vissa paragrafer i förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion. Ändringar och tillägg markeras med kursiverad stil.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beredskapsförberedelser m.m. Beredskapsförberedelser m.m.

52 § Länsstyrelsen skall samverka med Försvarsmakten för att åstadkomma en enhetlig inriktning och ledning av totalförsvarets olika delar och en ändamålsenlig användning av civila och militära resurser.

52 § Länsstyrelsen skall samverka med Försvarsmakten och

Överstyrelsen för civil beredskap för att åstadkomma en enhetlig inriktning och ledning av totalförsvarets olika delar och en ändamålsenlig användning av

Förordning (2000:536). civila och militära resurser. Förordning (2000:536).

53 § Länsstyrelsen skall inom länet

53 § Länsstyrelsen skall inom länet

1. bevaka att risk- och beredskapshänsyn tas i samhällsplaneringen samt främja arbetet med kommunala riskanalyser,

1. bevaka att risk- och beredskapshänsyn tas i samhällsplaneringen samt främja arbetet med kommunala riskanalyser,

2. verka för att beredskapsförberedelserna för den civila verksamhet som bedrivs i länet får en enhetlig inriktning och att nödvändig samverkan kommer till stånd,

2. verka för att beredskapsförberedelserna för den civila verksamhet som bedrivs i länet får en enhetlig inriktning och att nödvändig samverkan kommer till stånd,

3. medverka i operativa studier som underlag för planläggningen inom det civila försvaret,

3. medverka i operativa studier som underlag för planläggningen inom det civila försvaret,

4. samordna planeringen, inriktningen, genomförandet och uppföljningen av ledningsövningar inom det civila försvaret,

4. samordna planeringen, inriktningen, genomförandet och uppföljningen av ledningsövningar inom det civila försvaret,

5. ge kommunerna och berörda myndigheter, organisationer, trossamfund och företag stöd och underlag för deras beredskapsförberedelser,

5. ge kommunerna och berörda myndigheter, frivilliga totalförsvarsorganisationer, andra organisationer, trossamfund och företag stöd och underlag för deras beredskapsförberedelser,

6. följa upp kommunernas tilllämpning av lagen (1994:1720) om civilt försvar och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, bland annat i samband med övningar.

6. samordna den frivilliga totalförsvarsverksamheten i samråd med kommuner och landstingskommun/regioner inom sitt verksamhetsområde i länet.

7. följa upp kommunernas tilllämpning av lagen (1994:1720) om civilt försvar och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, bland annat i

samband med övningar.

Länsstyrelsen skall årligen till Överstyrelsen för civil beredskap rapportera vilka beredskapsförberedelser som vidtagits av kommunerna i länet. Länsstyrelsen skall samtidigt redovisa en bedömning av effekten av de vidtagna förberedelserna. Förordning (1999:1425).

Länsstyrelsen skall årligen till Överstyrelsen för civil beredskap rapportera vilka beredskapsförberedelser som vidtagits av kommunerna i länet och hur kommunernas samverkan med frivilliga och frivilliga totalförsvarsorganisationer bedrivits. Länsstyrelsen skall samtidigt redovisa en bedömning av effekten av de vidtagna förberedelserna. Förordning (1999:1425).

54 § Länsstyrelsen har inom länet ett särskilt ansvar för beredskapsförberedelser inom följande funktioner enligt bilagan till beredskapsförordningen (1993:242):

54 § Länsstyrelsen har inom länet ett särskilt ansvar för beredskapsförberedelser inom följande funktioner enligt bilagan till beredskapsförordningen (1993:242):

  • civil ledning,
  • ordning och säkerhet m.m.,
  • befolkningsskydd och räddningstjänst,
  • psykologiskt försvar,
  • socialtjänst samt miljö- och hälsoskydd,
  • transporter,
  • livsmedelsförsörjning m.m.,
  • flyktingverksamhet,
  • energiförsörjning,
  • försörjning med industrivaror.
  • civil ledning,
  • ordning och säkerhet m.m.,
  • befolkningsskydd och räddningstjänst,
  • psykologiskt försvar,
  • socialtjänst samt miljö- och hälsoskydd,
  • transporter,
  • livsmedelsförsörjning m.m.,
  • flyktingverksamhet,
  • energiförsörjning,
  • försörjning med industrivaror

frivillig totalförsvarsverksamhet.

12.4.2. Hemvärnsförordningen (1997:146)

Som en följd av utredningens förslag till ny förordning om frivillig totalförsvarsverksamhet och överväganden angående hemvärnet i kapitel 3, bör viss författningstext i nuvarande hemvärnsförordning (1997:146) ändras. Personal ur ”hemvärnsrörelsen” kommer, om förslaget genomförs, att räknas som frivilliga i fredstid och som hemvärnsmän under höjd beredskap och krig. I det följande markeras ändringar med kursiverad stil.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Hemvärnets ändamål

1 § Hemvärnet har till uppgift att skydda viktiga totalförsvarsanläggningar i hembygden (allmänt hemvärn) och att skydda en myndighets eller ett företags egna anläggningar och verksamhet (driftvärn). Det allmänna hemvärnet får även delta i annan verksamhet där Försvarsmakten medverkar.

Hemvärnet ingår i Försvarsmakten.

1 § Hemvärnet har till uppgift att skydda viktiga totalförsvarsanläggningar i hembygden (allmänt hemvärn) och att skydda en myndighets eller ett företags egna anläggningar och verksamhet (driftvärn). Det allmänna hemvärnet får även delta i annan verksamhet där Försvarsmakten medverkar.

Hemvärnet ingår i Försvarsmakten.

2 § Tillstånd för myndigheter och företag att organisera driftvärn meddelas av Försvarsmakten.

2 § Tillstånd för myndigheter och företag att organisera driftvärn meddelas av Försvarsmakten i samråd med Överstyrelsen för civil beredskap.

Hemvärnets personal Hemvärnets personal

3 § Deltagande i hemvärnet är frivilligt.

3 § Deltagande i hemvärnet är frivilligt.

4 § Hemvärnets personal består av hemvärnsmän och personal

4 § Hemvärnets personal består av personal som rekryterats från

med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt av anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.

frivilliga bemanningsorganisationer enligt förordning (2001:00) om frivillig totalförsvarsverksamhet och som tecknat avtal för tjänstgöring i hemvärnet samt av anställda vid

Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.

5 § Försvarsmakten får anta personal till hemvärnet genom att ingå avtal med en person om att han eller hon skall tjänstgöra som hemvärnsman. Innan avtal ingås skall hemortskommunen ha fått tillfälle att yttra sig.

5 § Försvarsmakten får anta personal till hemvärnet genom att ingå avtal med en person om att han eller hon skall tjänstgöra som hemvärnsman. Innan avtal ingås skall hemortskommunen ha fått tillfälle att yttra sig.

Avtal om sådan tjänstgöring får ingås med den som har fyllt 18 år, är svensk medborgare och är lämplig för tjänstgöring i hemvärnet.

Avtal om sådan tjänstgöring får ingås med den som har fyllt 18 år, är svensk medborgare och är lämplig för tjänstgöring i hemvärnet.

Av avtalet skall framgå tjänstgöringens art, tjänstgöringsskyldighetens omfattning och tjänstgöringstidens längd. Av avtalet skall det vidare framgå att hemvärnsmannen är skyldig att tjänstgöra under hemvärnsberedskap och inte får säga upp avtalet under sådan beredskap.

Av avtalet skall framgå tjänstgöringens art, tjänstgöringsskyldighetens omfattning och tjänstgöringstidens längd. Av avtalet skall det vidare framgå att hemvärnsmannen är skyldig att tjänstgöra under hemvärnsberedskap och inte får säga upp avtalet under sådan beredskap.

6 § Beslut i ärenden om antagning till hemvärnet får inte överklagas.

6 § Beslut i ärenden om antagning till hemvärnet får inte överklagas.

Hemvärnsberedskap Hemvärnsberedskap

7 § Vid höjd beredskap eller annars efter särskilt beslut av regeringen skall hemvärnet inta

7 § Vid höjd beredskap eller annars efter särskilt beslut av regeringen skall hemvärnet inta

hemvärnsberedskap. Om Försvarsmakten hos regeringen har gjort framställning om hemvärnsberedskap och landets försvar eller säkerhet kräver att hemvärnet tas i anspråk omedelbart, får Försvarsmakten besluta om hemvärnsberedskap för tiden intill dess att regeringen meddelat beslut i frågan.

hemvärnsberedskap. Om Försvarsmakten hos regeringen har gjort framställning om hemvärnsberedskap och landets försvar eller säkerhet kräver att hemvärnet tas i anspråk omedelbart, får Försvarsmakten besluta om hemvärnsberedskap för tiden intill dess att regeringen meddelat beslut i frågan.

Medinflytande Medinflytande

8 § Medinflytande inom hemvärnet utövas av förtroendevalda. För hela landet utövas medinflytande av rikshemvärnstinget och rikshemvärnsrådet.

8 § Medinflytande inom hemärnet utövas av förtroendevalda. För hela landet utövas medinflytande av rikshemvärnstinget och rikshemvärnsrådet.

Rikshemvärnstingets syfte är att ge ombuden tillfälle att diskutera frågor av betydelse för hemvärnet.

Rikshemvärnstingets syfte är att ge ombuden tillfälle att diskutera frågor av betydelse för hemvärnet.

Försvarsmakten skall höra rikshemvärnsrådet i viktiga frågor som rör hemvärnet.

Försvarsmakten skall höra rikshemvärnsrådet i viktiga frågor som rör hemvärnet.

9 § I rikshemvärnstinget skall valda ombud ur hemvärnets personal delta. Rikshemvärnschefen är ordförande vid rikshemvärnstinget. När rikshemvärnschefen har förhinder skall rikshemvärnsrådets vice ordförande vara ersättare.

9 § I rikshemvärnstinget skall valda ombud ur hemvärnets personal delta. Rikshemvärnschefen är ordförande vid rikshemvärnstinget. När rikshemvärnschefen har förhinder skall rikshemvärnsrådets vice ordförande vara ersättare.

10 § Rikshemvärnsrådet består av rikshemvärnschefen, som är ordförande, en ledamot som förordnas av regeringen, ledamöter och ersättare som utses av rikshemvärnstinget och i

10 § Rikshemvärnsrådet består av rikshemvärnschefen, som är ordförande, en ledamot som förordnas av regeringen, ledamöter och ersättare som utses av rikshemvärnstinget och i

övrigt ledamöter enligt Försvarsmaktens bestämmande. Rikshemvärnsrådet skall inom sig utse en vice ordförande.

övrigt ledamöter enligt Försvarsmaktens bestämmande. Rikshemvärnsrådet skall inom sig utse en vice ordförande.

11 § En kommun har rätt att utse minst en ledamot i ett hemvärnsråd som organiseras inom kommunen.

11 § En kommun har rätt att utse minst en ledamot i ett hemvärnsråd som organiseras inom kommunen.

Förmåner Förmåner

12 § I förordningen (1997:147) om förmåner till hemvärnsmän finns bestämmelser om förmåner till hemvärnsmän vid tjänstgöring enligt denna förordning. Bestämmelser om förmåner för personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet finns i förordningen (!994:523) om förmåner till frivilliga.

12 § I förordningen (2001:00) om förmåner till hemvärns-män/frivilliga finns bestämmelser om förmåner till hemvärnsmän vid tjänstgöring enligt denna förordning. Bestämmelser om förmåner för personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordning (2001:00) om frivillig totalförsvarsverksamhet finns i förordningen (2001:00) om förmåner till frivilliga.

Verkställighetsföreskrifter Verkställighetsföreskrifter

13 § Föreskrifter om tillämpningen av denna förordning får meddelas av Försvarsmakten.

13 § Föreskrifter om tillämpningen av denna förordning får meddelas av Försvarsmakten.

12.4.3. Förordning (2000:278) om gåvor och överföringar av överskottsmateriel hos Försvarsmakten

I maj 2000 utfärdade regeringen förordning (2000:278) om gåvor och överföringar av överskottsmateriel hos Försvarsmakten. Förordningens 7 § bör ändras som en följd av utredningens övriga överväganden och förslag. Ändringar markeras med kursiverad stil.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Frivilliga försvarsorganisationer

Frivilliga

total försvarsorganisationer

7 § Försvarsmakten får genom gåva överlåta överskottsmateriel till en sådan frivillig försvarsorganisation som nämns i bilagan till förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet.

7 § Försvarsmakten får genom gåva överlåta överskottsmateriel till en sådan frivillig totalförsvarsorganisation som uppfyller kriterier i förordning (2001:00) om frivillig totalförsvarsverksamhet och anges i regeringsbeslut.

12.4.4. Förordning (FFS 1987:8) om frivillig tjänstgöring vid Försvarsmakten

Som en följd av utredningens förslag till ny förordning om frivillig totalförsvarsverksamhet måste viss författningstext i denna förordning ändras, enligt följande förslag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § För frivillig tjänstgöring får förordnas

1. reservofficerare,

2. den som avslutat grundutbildning enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt vid Försvarsmakten,

2 § För frivillig tjänstgöring får förordnas

1. reservofficerare,

2. den som avslutat grundutbildning enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt vid Försvarsmakten,

3. kvinnor som har genomgått utbildning enligt lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor,

4. krigsfrivillig personal,

5. medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer,

6. yrkesofficerare som samtidigt innehar en civil statlig anställning.

Förordning (FFS 1995:10)

3. kvinnor som har genomgått utbildning enligt lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor,

4. krigsfrivillig personal,

5. medlemmar i frivilliga totalförsvarsorganisationer,

6. yrkesofficerare som samtidigt innehar en civil statlig anställning.

Förordning (FFS 1995:10)

12.5. Förslag till nytt författningsstöd

12.51 Ny lag (2001:XX) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Rådet för frivillig samhällsberedskap

1 § Rådet för frivillig samhällsberedskap prövar enligt regeringens bestämmande frågor om frivillig totalförsvarsverksamhet inklusive fördelning av statsbidrag till sådan verksamhet.

12.5.2. Förordning (2001:XX) om statsbidrag och representation rörande frivillig totalförsvarsverksamhet

Tillämpningsområde

1 § Denna förordning innehåller föreskrifter om sådant statsbidrag till frivillig totalförsvarsverksamhet som avses i lagen (2001:00) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Rådet för frivillig samhällsberedskap.

Definitioner

2 § Med frivillig totalförsvarsverksamhet avses i denna förordning ett frivilligt, medborgerligt engagemang för att dels främja totalförsvaret, dels skapa, vidmakthålla och utveckla individens och samhällets förmåga att förebygga och minska skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom, dels kunna medverka vid extraordinära situationer i fred och i krig.

En organisation som bedriver frivillig totalförsvarsverksamhet benämns i denna förordning frivillig totalförsvarsorganisation. Frivilligförsvaret används som ett samlingsbegrepp för de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

Frivilliga totalförsvarsorganisationer är demokratiskt styrda, rikstäckande organisationer som med statligt stöd bedriver frivilligverksamhet av betydelse för samhällsberedskapen och för totalförsvaret. De hänförs till någon av undergrupperna frivillig bemanningsorganisation eller frivillig främjandeorganisation.

1. Frivilliga bemanningsorganisationer stärker genom direkta insatser samhällsberedskapen och kan tillgodose behöriga statliga myndigheter och/eller kommuners behov av personal vid extraordinära situationer. De främjar och stödjer samhällsberedskapen och totalförsvaret genom dels information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar, dels insatser för totalförsvarets folkliga förankring.

2. Frivilliga främjandeorganisationer främjar och stödjer samhällsberedskapen och totalförsvaret genom dels information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar, dels insatser för totalförsvarets folkliga förankring.

3 § Med ungdomar avses i denna förordning personer från 12 till och med 24 år.

Syftet med statsbidrag

4 § Statsbidraget utgår för att stödja frivilliga totalförsvarsorganisationer i deras arbete för

1. totalförsvarets folkförankring och demokratiska utveckling,

2. totalförsvarets anpassningsförmåga i fred och krig,

3. att stärka individens och samhällets förmåga att förebygga och

hantera extraordinära situationer i fred och krig,

4. att främja frivilligt engagemang i samhällsberedskapen i fred och

krig, och

5. att främja långsiktigheten och stabiliteten i det frivilliga arbetet

för samhällsberedskapen och totalförsvaret.

Förutsättningar för statsbidrag

5 § I enlighet med de syften som anges i 4 § kan statsbidrag lämnas enligt denna förordning för att bidra till att ersätta kostnader för

1. intern ledning och administration,

2. utbildning av egna funktionärer,

3. information till medlemmar om samhällets säkerhet och bered-

skap i fred och krig,

4. utbildning av dem som skall genomföra organisationens in-

formation om samhällets säkerhet och beredskap i fred och krig,

5. rekrytering av bemanningspersonal och

6. kompetensutveckling av bemanningspersonal.

6 § Statsbidrag kan utgå till

1. frivilliga totalförsvarsorganisationer som är medlemmar i Rådet

för frivillig samhällsberedskap för verksamhet enligt 5 § 1

  • 6,

2. frivilliga totalförsvarsorganisationer som uppfyller kriterier för

frivillig totalförsvarsverksamhet enligt 2 §.

Former av statsbidrag

7 § Statsbidrag utgår i form av

1. grundbidrag

2. ungdomsbidrag

3. kompetensbidrag

4. särskilda projektbidrag

Beslut om statsbidrag

8 § Fördelning av statsbidrag enligt denna förordning beslutas av Rådet för frivillig samhällsberedskap.

(Under en övergångsperiod bör lydelsen vara: Förslag om fördelning av statsbidrag enligt denna förordning bereds och insänds till regeringen av Rådet för frivillig samhällsberedskap)

Ansökan om statsbidrag skall göras skriftligen av frivilliga totalförsvarsorganisationer till Rådet för frivillig samhällsberedskap senast den dag och enligt de anvisningar i övrigt som Rådet bestämmer.

Redovisning

9 § En frivillig totalförsvarsorganisation som har beviljats statsbidrag enligt denna förordning skall lämna Rådet för frivillig samhällsberedskap de redovisningshandlingar, verksamhetsberättelser och andra uppgifter som Rådet bestämmer.

Rådet för frivillig samhällsberedskap skall avge årsberättelse med verksamhetsberättelse och ekonomisk redovisning enligt regeringens budgetanvisningar.

Avslag och återbetalning

10 § Rådet för frivillig samhällsberedskap får besluta att ett beviljat statsbidrag inte skall betalas ut, om det kan antas att bidraget har beviljats på grund av felaktiga uppgifter.

(Under en övergångsperiod bör lydelsen vara: Rådet för frivillig samhällsberedskap får lämna förslag till regeringen att ett beviljat statsbidrag inte skall betalas ut, om det kan antas att bidraget har beviljats på grund av felaktiga uppgifter).

Rådet för frivillig samhällsberedskap får vidare besluta att ett bidrag skall betalas tillbaka

(Under en övergångsperiod bör lydelsen vara: Rådet för frivillig samhällsberedskap får vidare lämna förslag till regeringen att ett bidrag skall betalas tillbaka

1. om det har beviljats på grund av felaktiga uppgifter,

2. om det inte används för det ändamål det beviljats för, eller

3. om mottagaren inte lämnar sådana handlingar och andra upp-

gifter som avses i 9 §.

(Under en övergångsperiod bör följande text läggas till: När rådet för frivillig samhällsberedskap lämnar ett sådant förslag skall yttrande från berörd organisation bifogas förslaget).

Överklagande

11 § Beslut från Rådet för frivillig samhällsberedskap enligt denna förordning får inte överklagas.

Övriga bestämmelser

12 § Rådet för frivillig samhällsberedskap skall utfärda de närmare bestämmelser som erfordras för att utveckla frivilligförsvaret i enlighet med regeringens inriktning av verksamheten.

Rådet för frivillig samhällsberedskap skall därvid samråda med Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap.

13 § Rådet för frivillig samhällsberedskap skall företräda frivilligförsvaret i Totalförsvarets chefsnämnd och i Försvarsrådet.

13. Ekonomiska konsekvenser, plan för genomförande och särskilda redovisningar

13.1. Sammandrag

Utredningen konstaterar att det i dag saknas generella kriterier och enhetliga principer för beräkning och fördelning av organisationsstödet. Det nya finansieringssystemet föreslås bestå av en bidragsdel och en ersättningsdel. Utredningen anger för respektive del de kriterier och beräkningsnormer som bör tillämpas. Organisationsstöd föreslås utgå till alla frivilliga totalförsvarsorganisationer och vara indelat i grundbidrag, ungdomsbidrag och kompetensbidrag. Uppdragsersättningar bör inrymmas i de berörda totalförsvarsmyndigheternas anslag och redovisas där.

Myndigheter och kommuner har i dag svårt att ge en rimligt säker uppskattning av det samlade behovet av frivilliga. Regeringen bör ålägga de beredskapsansvariga att lämna ett sådant behovsunderlag inom en tvåårsperiod. Under övergångsperioden bör en något modifierad beräkningsnorm tillämpas för kompetensbidraget. Med utredningens förslag kan antalet frivilliga totalförsvarsorganisationer komma att utökas. Det kan också tillkomma fler organisationer med ungdomsverksamhet. Den totala ramen för organisationsstöd kan därmed öka något, enligt utredningens bedömning till högst cirka 95 miljoner kronor i dagens penningvärde. Om myndigheter och kommuner lägger kraft på att ta frivilligförsvaret i anspråk kan kostnaderna för uppdragsmedel komma att öka. Utredningen redovisar en tids- och åtgärdsplan för hur förslagen bör genomföras.

13.2. Det nuvarande statliga stödet till frivilliga försvarsorganisationer

Utredningen har kartlagt omfattningen av det ekonomiska stöd som staten ger till dagens frivilliga försvarsorganisationer och hemvärnet. Det har inte varit möjligt att göra en total beräkning av stödet, bl.a. därför att uppgifter om exempelvis skattelättnader till ideella föreningar och indirekt verksamhetsstöd i olika former från statliga myndigheter inte har kunnat verifieras.

Vidare har utredningen funnit att det finns en viss oklarhet om vad som ingår i det som anges som organisationsstöd respektive vad som bokförs som overheadkostnader på de uppdrag som många av organisationerna utför åt statliga myndigheter och andra.

En översiktlig sammanställning av hur den statliga finansieringen av i dag fördelar sig framgår av figuren i bilaga 10. Där framgår dels de medel som Försvarsmakten avdelar till den verksamhet som bedrivs inom ramen för hemvärnet, dels de medel som via särskilda anslag är riktade direkt till frivilligförsvaret eller som avdelas ur vissa myndigheters ordinarie anslag. I några fall redovisas medel som ligger utanför utgiftsområde 6 Totalförsvar, t.ex. de ungdomsbidrag som rör frivillig försvarsverksamhet och som betalas ut via Ungdomsstyrelsen.

Det sammanlagda statliga stödet till de frivilliga försvarsorganisationerna och hemvärnet uppgår således, enligt bilaga 10, till drygt 900 miljoner kronor. Det bör noteras att av dessa tilldelas 535 miljoner kronor hemvärnet, som ingår i Försvarsmakten. De frivilliga försvarsorganisationerna erhåller årligen organisationsstöd, uppdragsersättning och andra stöd samt stöd till en ungefärlig summa av 370 miljoner kronor.

Som en följd av de oklarheter som nämns ovan går det inte att göra en direkt jämförelse mellan å ena sidan dagens statliga stöd till de frivilliga försvarsorganisationerna och andra organisationer, som verkar inom totalförsvarssektorn och å andra sidan de belopp, som enligt de föreslagna beräkningsnormerna och fördelningskriterierna bör utgå till frivilliga totalförsvarsorganisationer i framtiden. Utredningen bedömer emellertid att den totala belastningen på statsbudgeten inte kommer att öka.

13.3. Ekonomiska konsekvenser av utredningen förslag

Dagens nivåer på de anslag som är särskilt avdelade till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna har i huvudsak varit oförändrade under senare år, samtidigt som totalförsvaret i övrigt varit utsatt för besparingar. Det kan anses vara ett tecken på den vikt som statsmakterna fäster vid den frivilliga försvarsverksamheten. Samtidigt sätter självfallet de snävare budgetramar som myndigheterna disponerar en press även på frivilligförsvaret, eftersom myndigheterna måste göra en total avvägning varvid även uppdragen till frivilligorganisationerna kan påverkas. Frivilligorganisationerna måste samtidigt kunna ges en långsiktig och rimligt stabil grund för sin verksamhet. Organisationsstödet bör utformas mot den bakgrunden och beloppen bör årligen justeras enligt principer som gäller för prisomräkning av övriga försvarsanslag.

Dagens finansieringssystem har inte, enligt utredningens uppfattning, givit den önskade mål- och resultatstyrning som statsmakterna har eftersträvat. För att bättre kunna nå dessa syften har utredningen utformat ett delvis nytt system för styrning och finansiering. Det innebär ett finansieringssystem, som inte bara knyter an till organisationernas omfattning och inriktning utan också till frivilligorganisationernas kompetens och förmåga att medverka i samhällsberedskapen och till hur omfattande deras engagemang är i totalförsvarssammanhang. Vissa av organisationerna kan uppträda som enbart främjande och understödjande organisationer, medan andra kan vara både främjande organisationer och åta sig uppdrag och ingå på olika sätt i samhällets totala beredskapsorganisation.

Finansieringssystemet föreslås bestå av en bidragsdel och en ersättningsdel.

Organisationsstöd föreslås utgå till alla frivilliga totalförsvarsorganisationer och vara indelat i ett grundbidrag, ett ungdomsbidrag och ett kompetensbidrag. Därutöver kan organisationerna söka bidrag för särskilda projekt. Utredningen anger för respektive del de kriterier och beräkningsnormer som bör tillämpas.

Utredningen konstaterar att det i dag saknas generella kriterier och enhetliga principer för beräkning och fördelning av organisationsstödet. Utredningen har vägt flera olika beräknings- och fördelningsmodeller mot varandra. Med ledning av de senaste årens utfall, regeringens budgetförslag och utredningens olika beräkningar bedömer utredningen det vara rimligt att cirka 10 procent

av dagens samlade statliga stöd bör avsättas som en ram för organisationsstöd till de framtida frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Det innebär att högst cirka 95 miljoner kronor i dagens penningvärde kommer att utgå i form av organisationsstöd.

Kriteriet för att en organisation skall kunna benämnas frivillig totalförsvarsorganisation är att organisationen informerar sina medlemmar om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar. Att nå ut med denna information innebär, enligt utredningens uppfattning, en bred och stark folkförankring av samhällsberedskapen och totalförsvaret samt att den enskilde medborgarens kunskaper och medvetenhet om sådana frågor stärks. Organisationsstödet bör, enligt utredningens uppfattning, vara långsiktigt och omfatta treårsperioder.

I budgetpropositionen (2000/2001:1) föreslår regeringen att anslaget 6:18 skall omfatta 88,265 miljoner kronor för åren 2001, 2002 och 2003. Om statsmakterna delar utredningens uppfattning att frivillig totalförsvarsverksamhet bör betraktas som en allt viktigare resurs för samhällets säkerhet och beredskap, kan detta innebära att fler organisationer bör beredas möjlighet att ingå i kretsen frivilliga totalförsvarsorganisationer, främst som främjandeorganisationer.

I sådana fall kan kostnaderna för organisationsstödet komma att öka något. Utredningen har bedömt att med ett utökat antal frivilliga totalförsvarsorganisationer kan det totala organisationsstödet komma att öka till omkring 95 miljoner kronor. Detta förutsätter naturligtvis att alla de organisationer som utredningen anser bör ingå också vill det själva. I denna summa ligger även organisationsstöd för medlemmar ur ”hemvärnsrörelsen”.

I den budgetram som Försvarsmakten i dag har avdelat till hemvärnet ingår sannolikt visst stöd, som ges till hemvärnsföreningar. De har ett nära samband med hemvärnsförband som är en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. Om ”hemvärnsrörelsen” kommer att inkluderas i kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer, skulle det möjligen kunna innebära att vissa belopp bör överföras från andra anslagsposter till anslaget för organisationsstöd till frivilliga totalförsvarsorganisationer. Om detta stöd läggs till det organisationsstöd om knappt 90 miljoner kronor som i dag utgår till frivilliga försvarsorganisationer, så ligger det totala beloppet på dagens organisationsstöd sannolikt i intervallet 90

  • 95 miljoner kronor.

Enligt utredningens förslag bör en frivillig totalförsvarsorganisation bedriva sin ungdomsverksamhet inom den egna organisationen för att vara berättigad till ungdomsbidrag inom organisationsstödet. Om de organisationer som i dag bedriver ungdomsverksamheten i separata organisationer med bidrag från Ungdomsstyrelsen inordnar den i den frivilliga totalförsvarsorganisationen, kan kostnaderna för totalförsvarets organisationsstöd komma att öka. Utredningen anser dock att bidragsmedel från Ungdomsstyrelsen bör kunna omfördelas till totalförsvarsanslagen. Den totala belastningen på statsbudgeten för organisationsstöd kommer då att påverkas marginellt.

Utredningen vill särskilt framhålla att det för närvarande inte finns ett säkert underlag för att fullt ut tillämpa den modell för fördelning av kompetensbidrag inom ramen för organisationsstödet som bygger på kompetensintyg som föreslås i kapitel 11.

Utredningen anser att den föreslagna modellen är att föredra på sikt, eftersom den bygger på behov av personal med kompetensintyg/avtal och premierar de organisationer som gör konkreta insatser för att höja medlemmarnas användbarhet i samhällsberedskapen. På kort sikt har dock myndigheterna svårigheter att ange sina behov av personal från frivilliga totalförsvarsorganisationer på grund av den omställning som pågår. Frivilligorganisationerna har därmed också svårigheter att ange det antal kompetensbevis som behövs bland medlemmarna för att tillgodose det framtida bemanningsbehovet.

Utredningen konstaterar att det för närvarande är svårt att ge en rimligt säker uppskattning av myndigheters och kommuners samlade behov av frivilliga. Regeringen bör därför ålägga de beredskapsansvariga att lämna ett sådant underlag inom en tvåårsperiod. I avvaktan på detta föreslår utredningen att regeringen under en övergångsperiod bör tillämpa en något modifierad beräkningsnorm, när det gäller kompetensbidraget till frivilliga bemanningsorganisationer.

Utredningen föreslår därför att den del av organisationsstödet som avser kompetensbidrag övergångsvis beräknas enligt en schablonmodell baserad på bemanningsorganisationernas medlemsantal. Bidraget ges till de organisationer som genom uppdrag, från statliga myndigheter och/eller kommuner, skall kompetensutveckla personal som kommer att ingå i olika insatsorganisationer inklusive militära insatsförband, nationella skyddsstyrkor och hemvärn. Syftet med schablonbidraget är att ge

organisationerna möjlighet att utveckla och anpassa sin förmåga att rekrytera och utbilda medlemmar för framtida bemanningsuppdrag.

Utredningen anser att denna schablonmodell för beräkning av kompetensbidrag är enkel och tydlig. Vidare är bidraget, inom ramen för hela organisationsstödet, lätt att administrera och särredovisa vilket underlättar statsmakternas uppföljning och kontroll.

Beräkningen av kompetensbidragen enligt denna modell bygger på en finfördelad klassindelning (se bilaga 9) och ger ett utfall för de enskilda organisationerna, som i huvudsak motsvarar det stöd som i dag utgår. För de organisationer som får större avvikelser bör det övergångsvis kunna utgå särskilda projektbidrag, för att organisationerna skall kunna ställa om sin verksamhet till de nya uppgifter som skall lösas i framtiden.

Utredningens förslag om att inrätta Rådet för frivillig samhällsberedskap syftar bl.a. till att förbättra samverkan mellan de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Detta bör, enligt utredningens uppfattning, kunna leda till besparingar i administration m.m. Samtidigt innebär ett inrättande av rådet naturligtvis kostnader. Utredningen har uppskattat kostnaderna för detta till cirka fem miljoner kronor per år – en kostnad som på sikt bör kunna balanseras mot uppnådda rationaliseringsbesparingar och högre effektivitet.

Utredningen har uppskattat att organisationsstödet kommer att fördelas på följande sätt.

grundbidrag cirka 10 miljoner kronor

ungdomsbidrag cirka 5 miljoner kronor

Rådet för frivilligsamhälls- beredskap

cirka 5 miljoner kronor

kompetensbidrag cirka 70 miljoner kronor Summa årligt organisationsstöd 90

95 miljoner kronor

När det gäller uppdragsersättning innebär utredningens förslag om tydligare mål- och resultatstyrning från uppdragsmyndigheter, att frivilliga totalförsvarsorganisationer skall ha full kostnadstäckning för sina uppdrag, dvs. uppdragskostnaderna skall även omfatta alla administrations-, personal- och overheadkostnader som uppkommer i samband med uppdraget. Varje uppdragsgivare bör därmed få

bättre förutsättningar att bedöma vad uppdragen till frivilliga totalförsvarsorganisationer kostar och att precisera uppdragen.

Utredningens förslag bedöms ge bättre förutsättningar att relatera uppdragsersättningar till förväntade prestationer. Det bidrar också till att renodla organisationsstödet och hålla det åtskilt från uppdragsersättningarna. Tydligare inriktningsmål från statsmakterna för frivillig totalförsvarsverksamhet och bättre uppföljning av både organisationsstöd och myndigheternas uppdragsersättningar bör, enligt utredningens bedömning, bidra till att öka kostnadseffektiviteten i den statliga finansieringen av frivillig totalförsvarsverksamhet.

Med utredningens förslag kommer större ansvar att läggas på uppdragsgivande myndigheter och kostnaderna för uppdrag kommer att variera beroende på i vilken grad uppdragsgivande myndigheter tar frivilliga totalförsvarsorganisationer i anspråk. Samtidigt finns det stora möjligheter att behoven av frivilliga i den fredstida samhällsberedskapen ökar, om myndigheter och kommuner lägger kraft på att ta samhällsresursen frivilligförsvaret i anspråk.

På sikt finns det därför mycket som talar för att uppdragsersättningen för frivillig totalförsvarsverksamhet kan komma att öka i omfattning. Samhällsekonomiskt torde det ändå innebära en vinst om så skulle bli fallet.

Beräkningar av de samhällsekonomiska effekterna av frivilligt arbete visar att det årligen i Sverige bedrivs ideellt, oavlönat arbete motsvarande cirka 300 000 heltidsarbeten, till ett uppskattat värde av 70 miljarder kronor.1 Sektorerna idrott och fritid har flest frivilligarbetare. Även inom sektorn frivillig totalförsvarsverksamhet sker omfattande ideella insatser och verksamheten engagerar många människor. De medel som satsas på frivillig totalförsvarsverksamhet är därför, enligt utredningens uppfattning, väl använda eftersom de ger tillbaka så mycket mer för samhället och de enskilda medborgarna.

Utredningens förslag om informationssatsningar rörande samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar medför kostnader. Kostnaderna för informationsmaterial, som Styrelsen för psykologiskt försvar bör få i uppdrag att utarbeta, bör regleras inom ramen myndighetens normala budgetprocess. Styrelsen för psykologiskt försvar uppskattar initialkostnaderna till cirka 2,5 miljoner kronor. Årskostnaden för att vidmakthålla och successivt aktualisera materialet kan uppskattas till cirka en miljon

1Kommunaktuellt nr 30 från den 12 oktober 2000.

kronor. För denna kostnad skapas förutsättningar för att bedriva en bred information om samhällsberedskapen och totalförsvaret med utnyttjande av den kompetens som finns inom de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

13.4. Genomförande

13.4.1. Övergripande inriktning

Utredningen föreslår ett styrnings- och finansieringssystem, som inte bara knyter an till organisationernas omfattning och inriktning utan också till frivilligorganisationernas kompetens och förmåga att medverka i samhällsberedskapen samt till hur omfattande deras engagemang är i totalförsvarssammanhang. Förslagen syftar till att reglera formerna för det offentliga stödet till frivilliga totalförsvarsorganisationer. Deras deltagande i samhällsberedskapen i fred och krig bör underlättas dels genom det långsiktiga organisationsstöd som statsmakterna riktar direkt till organisationerna, dels genom att beredskapsansvariga instanser åläggs att ta frivilliga i anspråk i så stor utsträckning som möjligt.

Utredningens förslag syftar också till att utveckla förutsättningarna för statsmakternas mål- och resultatstyrning av frivilligförsvaret.

I regeringens årliga regleringsbrev bör anges tydliga verksamhetsmål för och resultatkrav på den frivilliga totalförsvarsverksamheten. Organisationsstödet bör redovisas som en särskild anslagspost i regleringsbrevet. Där bör anges organisationsstödets omfattning och vilka organisationer som är berättigade till sådant stöd. I förberedelserna för och i genomförandet av den ordinarie budgetprövningen bör Rådet för frivillig samhällsberedskap på kort sikt föreslå regeringen och på längre sikt besluta vilka organisationer som är berättigade till organisationsstöd.

För att få en bättre bild över myndigheternas bemanningsbehov, styrning av uppdragsgivandet till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, kostnader samt hur uppdragsmedlen fördelas är det utredningens uppfattning att någon form av funktionssamordning bör ske på civil sida. Utredningen anser att en lämplig samordningsmyndighet för detta är Överstyrelsen för civil beredskap. Uppdragsersättningar bör inrymmas i de berörda totalförsvarsmyndigheternas anslag och redovisas där.

13.4.2. Tidpunkt för förändringar

Det är många formella regler som skall ändras i samband med genomförandet av utredningens förslag. Det är fråga om införande av eller ändring i författningsstöd, avtal, anslagskonstruktioner, bidragssystem, vidare skall Rådet för frivillig samhällsberedskap organiseras, kansli skall upprättas, m.m. Sammantaget talar detta för att en förändring bör ske vid ett årsskifte.

Utredningen har gjort bedömningen att efter beslut av regering och riksdag om att genomföra förändringen krävs ett års förberedelsetid. Grundat på detta kan följande tids- och åtgärdsplan redovisas.

År 2001

Frivilligorganisationsutredningens betänkande remitteras under våren 2001. Beredningen av ärendet i Regeringskansliet bör resultera i ett ställningstagande i budgetpropositionen eller annan proposition under hösten 2001. Med propositionen som grund kan de praktiska förberedelserna för att genomföra förslagen påbörjas i samarbete med de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap och övriga berörda totalförsvarsmyndigheter.

År 2002

År 2002 slutförs förberedelsearbetet. Lokala och regionala samarbetsorgan organiseras i kommuner och län. Rådet för frivillig samhällsberedskap och dess kansli bör successivt ta över den centrala samordningen. Dialoger genomförs mellan frivilligförsvaret och beredskapsansvariga instanser om de uppdrag som frivilligförsvaret skall utföra. Myndigheternas behov av frivilliga klarläggs och kompetensnivåer och former för att utfärda kompetensbevis beslutas.

År 2003

Från och med budgetåret 2003 bör utredningens förslag kunna tillämpas på de frivilliga totalförsvarsorganisationerna och i deras samarbete med beredskapsansvariga samhällsorgan. Kompetensbidrag bör kunna beräknas med ledning av myndigheternas behov av frivilliga och de kompetensbevis som de frivilliga totalförsvarsorganisationerna utfärdar till sina medlemmar. Då kan kompetensbidraget enligt schablonmodellen upphöra och i stället beräknas enligt den av utredningen föreslagna modellen med kompetensintyg.

År 2005

Regeringen bör under året låta utvärdera Rådet för frivillig samhällsberedskap och dess verksamhet.

13.5. Särskilda redovisningar

Kommittéer som tillkallats p.g.a. ett regeringsbeslut och som har ett utredningsuppdrag är enligt 14, 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) skyldiga att redovisa ekonomiska och andra konsekvenser som ett genomförande av kommitténs förslag får för olika samhällsfunktioner och samhällsintressen. I kommittéförordningen nämns bl.a. ekonomiska konsekvenser, kommunal självstyrelse, brottslighet och brottsförebyggande arbete, jämställdhet och integrationspolitik.

Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen

Utredningen föreslår att samverkansformer mellan kommuner och frivilliga totalförsvarsorganisationer utvecklas och att någon form av lokala samverkansråd bildas så att kommuner har möjlighet att ta frivilliga totalförsvarsorganisationer och andra frivilligorganisationer i anspråk vid extraordinära situationer. Utredningen anser att förslagen bör få positiva regionala och lokala effekter genom de förebyggande och direkta insatser som frivilliga kan bidra med inom sina respektive områden.

När kommunerna bildar lokala samarbetsstrukturer, som skulle kunna inrymmas i kommunernas beredskapsplanering, uppstår sannolikt vissa nya kostnader för bl.a. information, utbildning, övningar, administration eller annan stödverksamhet som rör samverkan med frivilliga totalförsvarsorganisationer. Staten bör mot den bakgrunden stödja kommunerna inom ramen för de beredskapsmedel som enligt 2 kap. 6 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och 2 kap. 5 § förordningen (1995:128) om civilt försvar tilldelas kommunerna.

Brottslighet och brottsförebyggande arbete

Flera av utredningens förslag syftar till att stödja ungdomsverksamheten i frivilliga totalförsvarsorganisationer och hemvärnet så att ungdomar av båda könen engagerar sig. Ungdomsverksamheten bidrar, enligt utredningens uppfattning, till demokratisk fostran, sociala nätverk mellan ungdomar och kunskap om föreningsliv. Utredningen delar Rikspolisstyrelsens uppfattning, som kommit till uttryck i andra sammanhang, att detta också är en form av brottsförebyggande arbete. Frivilligorganisationernas och hemvärnets ungdomsverksamhet kan erbjuda en innehållsrik och meningsfull sysselsättning för ungdomar, som för huvuddelen kan innebära att de blir medvetna och goda medborgare, som kan ta avstånd från kriminalitet och missbruk.

Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män samt integration

Utredningens förslag om att frivilliga totalförsvarsorganisationer skall informera sina medlemmar om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar, bör bidra till att öka kunskapen om dessa frågor hos både män och kvinnor. Vidare bör utredningens förslag om att utvidga kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer möjliggöra för fler kvinnor att engagera sig inom frivillig totalförsvarsverksamhet.

Utredningens förslag om ”hemvärnsrörelsen” som en frivillig totalförsvarsorganisation möjliggör att till ”hemvärnsrörelsen” rekrytera både ordinarie och extra hemvärnsmän med kontrakt och andra – veteraner, hemvärnsungdomar eller övriga intresserade i olika medborgargrupper. Det kan vara exempelvis kvinnor och

personer med invandrarbakgrund. En sådan bredd i medlemskadern kan bli mycket betydelsefull, när bara en liten del av befolkningen tas ut för värnpliktsutbildning i fred. Alla som är med i en hemvärnsförening får dessutom tillgång till viktig information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar.

Den samlade föreningsrörelsen inom frivilligförsvaret skulle alltså kunna vara ett instrument för folkförankring, demokratisk fostran och integrering, och samtidigt utgöra en ”varmhållen tillväxtpool” om världsläget skulle försämras.

14. Utredningens förslag

Utredningen presenterar i kapitlet en sammanställning av de förslag som har lagts i tidigare kapitel. Förslagen är grupperade i funktionsområden.

Övergripande förslag om frivillig totalförsvarsverksamhet

Utredningen föreslår att

den frivilliga totalförsvarsverksamheten anpassas, utvecklas och utformas enligt de behov och förutsättningar som gäller för framtidens totalförsvar. Det ställer nya krav på kompetensutveckling om frivilliga skall kunna användas i extraordinära situationer i hela hotskalan från fred till och med krig, frivilligorganisationerna utvecklar sin förmåga att ställa upp med resurser utifrån samhällets behov, kommuner och statliga myndigheter ökar ambitionen att ta frivilliga totalförsvarsorganisationer i anspråk i samhällsberedskapen, författningsstödet anpassas till totalförsvarets ändrade inriktning så att möjligheterna att utnyttja frivilligorganisationer utökas, begreppet frivillig försvarsverksamhet omdefinieras och att nuvarande definition av begreppet totalförsvar ses över, frivilliga totalförsvarsorganisationer indelas i två kategorier; frivilliga främjandeorganisationer och frivilliga bemanningsorganisationer, nya kriterier införs för vad som definierar en frivillig totalförsvarsorganisation. En lägsta nivå på motprestation bör vara att en sådan organisation bedriver information om samhällets

säkerhet och beredskap samt totalförsvar till sina egna medlemmar, nuvarande förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet ersätts av en ny förordning om frivillig totalförsvarsverksamhet, frivilligförsvarets föreningsverksamhet hålls åtskild från myndigheters ansvarsområde. Det berör särskilt Försvarsmakten och dess hemvärnsförband. Hemvärnsföreningar bör betraktas som en frivillig totalförsvarsorganisation – hemvärnsrörelsen. Denna bidrar i hög grad till totalförsvarets folkförankring och främst Försvarsmaktens personalförsörjning. Offentliga bidrag bör kunna utgå till hemvärnsrörelsen enligt samma normer som för övriga frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Mål- och resultatstyrning, uppdragsstyrning m.m.

Utredningen föreslår att

regeringen (Försvarsdepartementet) utformar tydliga inriktningsmål, som uttrycker statsmakternas krav på den frivilliga totalförsvarsverksamheten. Exempel på sådana mål är att bidra till folkupplysningen rörande samhällets hot och risker, att stärka samhällets beredskap att hantera extraordinära situationer eller att förebygga omfattande skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom, dialoger och uppdragsstyrning inom den frivilliga totalförsvarsverksamheten utvecklas och koordineras på ett bättre sätt än i dag. Utredningen föreslår att

organisationsstödet även i fortsättningen renodlas och redovisas för sig, ersättning för uppdrag även i fortsättningen inbegriper alla kostnader och att uppdrag skall kunna särredovisas, tydligare, mer konkreta och långsiktiga uppdrag (cirka tre år) utformas i dialoger med statliga myndigheter, uppdrag grundas på behov, tydligare och mer funktionella system för uppföljning och utvärdering av genomförda uppdrag utarbetas och att tydliga och mätbara mål sätts upp för uppdragen,

regeringen (Försvarsdepartementet) följer upp hur uppdragsmyndigheterna genomför uppdragsstyrningen, och hur uppdragen uppfyller de av statsmakterna uppställda inriktningsmålen, regeringen uppdrar åt Försvarsmakten att i samråd med Överstyrelsen för civil beredskap och övriga uppdragsgivande myndigheter samt frivilligförsvarets centrala samarbetsorgan göra en översyn av former för redovisning och återrapportering av frivilligorganisationernas verksamhet och verka för förenklingar. Statsmakternas inriktning av mål- och resultatstyrning bör ligga till grund för en sådan översyn, regeringen uppdrar åt Överstyrelsen för civil beredskap att göra en behovssammanställning vart tredje år över hur civila, statliga myndigheter och kommuner avser utnyttja frivilliga och att motsvarande redovisning åläggs Försvarsmakten, regeringen uppdrar åt Överstyrelsen för civil beredskap att dels samordna de civila, statliga uppdragsgivande myndigheternas bemanningsbehov, dels redovisa hur kostnader och uppdrag fördelas mellan olika frivilliga totalförsvarsorganisationer, uppdrag till frivilliga totalförsvarsorganisationer skall ha full kostnadstäckning, dvs. uppdragstagarna (frivilliga totalförsvarsorganisationer) måste i dialogerna med uppdragsgivarna ange alla administrations-, personal- och övriga overheadkostnader som uppkommer i samband med det enskilda uppdraget.

Samverkan och samordning

Utredningen föreslår att

frivillig totalförsvarsverksamhet och frivilliga totalförsvarsorganisationer betraktas som en viktig del i den framtida folkrörelsepolitiken, utan att kopplingen till säkerhets- och försvarspolitiken för den skull försvagas, frivilligförsvaret, vid sidan av militärt och civilt försvar, betraktas som och ges förutsättningar att utvecklas till en viktig aktör i det framtida totalförsvaret, det samlade frivilligförsvaret ges en stärkt ställning i förhållande till de statliga och kommunala beredskapsmyndigheterna genom

att markera frivilligförsvaret som både folkrörelse och resurs i samhällsberedskapen, ett centralt samordningsorgan, Rådet för frivillig samhällsberedskap, inrättas. Rådets huvuduppgift föreslås vara att företräda det samlade frivilligförsvaret i vissa frågor, Rådet för frivillig samhällsberedskap blir representerat i Totalförsvarets Chefsnämnd och i Försvarsrådet, staten stödjer kommunerna i deras arbete med att bilda lokala samarbetsstrukturer med frivilligförsvaret. Detta bör till del finansieras med de beredskapsmedel som tilldelas kommunerna enligt 2 kap. 6 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och 2 kap. 5 § förordningen (1995:128) om civilt försvar, kommunens behov av förmågor för att stärka samhällsberedskapen, dvs. kompetenser och resurser ur bl.a. frivilliga totalförsvarsorganisationer, tydliggörs i de beredskapsplaner som skall upprättas enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:1720) om civilt försvar och 2 kap. 1 § förordningen (1995:128) om civilt försvar, regeringen uppdrar åt Överstyrelsen för civil beredskap att utveckla reglerna för fördelning och uppföljning av beredskapsmedel till kommunerna, länsstyrelserna i förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion får en tydligare roll som samordnande organ gentemot den frivilliga totalförsvarsverksamheten i länet.

Utbildning och kompetensutveckling samt meritvärdering

Utredningen föreslår att

regeringen uppdrar åt Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk och Statens räddningsverk samt frivilligförsvarets centrala samordningsorgan att i samråd se över möjligheterna till samordning av utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet och att vid behov föreslå lämpliga åtgärder för ökad samordning och effektivitet, regeringen uppdrar åt Överstyrelsen för civil beredskap, Försvarsmakten, Värnpliktsrådet, Civilpliktsrådet och frivilligförsvarets centrala samordningsorgan att i samråd utreda dels vilka

utbildningar inom ramen för frivilligförsvaret som skulle kunna tillgodoräknas i samband med mönstring och garantera att den enskilde får rätt att göra värnplikt eller civilplikt, dels vilka krav som bör ställas på sådana utbildningar, regeringen uppdrar åt Försvarshögskolan att i samråd med frivilligförsvarets centrala samordningsorgan utreda kriterier för meritvärdering av utbildningar inom frivillig försvarsverksamhet och hur sådana utbildningar kan relateras till likartade utbildningar i samhället i övrigt.

Materielförsörjning

Utredningen föreslår att

Försvarsmakten alltjämt ansvarar för att utbildning och utrustning av frivilliga i krigsorganisationens förband uppfyller de krav som Försvarsmakten ställer. Försvarsmakten svarar för kostnaderna för denna verksamhet och ger uppdrag till behöriga totalförsvarsorganisationer att rekrytera och bemanna sådana förband, respektive myndighet, som har överlämnat överskottsmateriel eller annan materiel till en frivillig totalförsvarsorganisation, efter överlämnandet inte har några åtaganden för underhåll och reparationer. Dessa åtaganden åvilar respektive frivillig totalförsvarsorganisation, Försvarsmakten och respektive frivillig bemanningsorganisation får i uppdrag att genom avtal eller överenskommelser reglera hur förbandsmateriel, som Försvarsmakten tillhandahåller de frivilliga bemanningsorganisationerna och hemvärnet, kan användas vid insatser i den fredstida samhällsberedskapen, uppdragsgivande kommun eller myndighet som tar frivilliga totalförsvarsorganisationer i anspråk vid insatser i den fredstida samhällsberedskapen, eller för utbildning/övning för sådana insatser, bör svara för uppkomna kostnader för användning av utrustning, fordon m.m.

Traditioner och minnen

Utredningen föreslår att

totalförsvarets myndigheter och organisationer svarar för sin respektive interna historiska dokumentation och traditionsbevarande verksamhet samt kostnader för detta, Statens försvarshistoriska museer ges ett utvidgat tillsyns- och kvalitetsansvar för traditions- och minnesbevarande verksamhet inom totalförsvaret, regeringen uppdrar åt Statens försvarshistoriska museer att i samråd med Försvarsmakten och Statens sjöhistoriska museer utforma styrande riktlinjer för hur totalförsvarsinriktad traditions- och minnesbevarande verksamhet skall bedrivas i berörda föreningar, organisationer och myndigheter, läns- respektive hembygdsmuseerna på regional och lokal nivå genom överenskommelser med Statens försvarshistoriska museer, Statens sjöhistoriska museer och Försvarsmakten anförtros uppgiften att tydliggöra och vårda även totalförsvarets kulturarv och att göra denna samhällssektor känd och förankrad hos breda medborgargrupper. Totalförsvarets myndigheter och frivilliga totalförsvarsorganisationer skall understödja den minnesbevarande verksamheten och medverka vid insamling, dokumentation och information, Sveriges Hembygdsförbund medverkar i arbetet med traditioner och minnen från hela totalförsvaret.

Information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar

Utredningen föreslår att

regeringen uppdrar åt Styrelsen för psykologiskt försvar att i samråd med frivilligförsvarets centrala samordningsorgan, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk och Totalförsvarets pliktverk utarbeta ett informationspaket om information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar som stöd för frivilliga totalförsvarsorganisationer. Uppdraget bör bedrivas i samverkan med Civilpliktsrådet, Värnpliktsrådet och i anslutning till det sam-

arbete mellan Försvarsmaktens rekryteringscentrum och frivilliga försvarsorganisationer som nyligen inletts.

Förmåner

Utredningen föreslår att

staten på motsvarande sätt som i dag ansvarar för förmånssystemen (ersättningar, försäkringar m.m.), när frivilliga tas i anspråk vid höjd beredskap, vid statlig räddningstjänst och internationella fredsfrämjande eller humanitära insatser, systemet med dagersättning och dagpenning gäller även i fortsättningen för fredstida utbildnings-, övnings- och kompetensutvecklingsinsatser för frivillig personal, som är krigsplacerad eller kommer att bli det under ett anpassningsskede. Detta ersättningssystem bör liksom i dag vara knutet till förmåner för totalförsvarspliktiga, instruktörer inom frivillig försvarsutbildning får rätt att betrakta bostaden som tjänsteställe, enligt förslag i betänkandet (1999:94) från Utredningen om avdrag för ökade levnadskostnader m.m., när Försvarsmakten kommenderar yrkesofficerare eller reservofficerare, som är inkallade för tjänstgöring, såsom instruktörer till frivillig försvarsutbildning eller i uppdragsdialoger åtar sig att tillhandahålla instruktörer, behåller yrkesofficerarna och reservofficerarna Försvarsmakten som arbetsgivare. De får därmed ersättning som statsanställda. Om däremot en frivillig totalförsvarsorganisation utnyttjar en yrkesofficer eller en reservofficer efter frivilligt åtagande, svarar frivilligorganisationen för resor, kost, logi m.m. för instruktören. Den tid som en sådan instruktör ägnar åt frivillig totalförsvarsverksamhet skall inte betraktas som ordinarie arbetstid för instruktören i fråga. Utgångspunkt för förmånsberäkningarna föreslås vara instruktörens ordinarie mantalsskrivningsort, regeringen ger Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap i uppdrag att i enlighet med utredningens förslag och i samråd utfärda erforderliga interna tillämpningsföreskrifter till förordning (1994:522) om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning,

frågan om ledighet från ordinarie arbetsplats, då en frivillig tas i anspråk för andra insatser i fred än räddningstjänst, i första hand löses lokalt genom avtal/överenskommelse mellan den frivillige, kommunen/myndigheten och arbetsgivaren (arbetsmarknadens parter), frågan om rätt till ledighet för förtroendevalda i första hand löses genom överenskommelser mellan frivilligorganisationen, berörd myndighet och berörd arbetsgivare. Om detta inte är möjligt tillämpas en ny bestämmelse i förordningen om förmåner till frivilliga, kompetensutvecklings-, utbildnings- och övningsverksamhet, som erfordras för frivilliga som planeras tas i anspråk som kommunal förstärkningsresurs, bekostas med delar av de beredskapsmedel som kommunerna tilldelas enligt förordningen om civilt försvar, kommuner ansvarar för förmånssystemen (ersättningar, försäkringsskydd m.m.), när kommunen tar frivilliga i anspråk vid andra insatser i fred än räddningstjänst. Det bör lämnas stort utrymme för lokala variationer med hänsyn till rådande förutsättningar och förhållanden, principerna och nivåerna för ersättning enligt räddningstjänstagen (1986:1102) och räddningstjänstförordningen (1986:1107) bör vara vägledande för kommunernas och de statliga myndigheternas ersättning till frivilliga, som tas i anspråk vid andra insatser än räddningstjänst i fredstid.

Finansiering

Utredningen föreslår att

ett nytt system för fördelning av organisationsstöd till frivilliga totalförsvarsorganisationer införs, organisationsstödet indelas i grundbidrag, ungdomsbidrag och kompetensbidrag. Under en treårig övergångsperiod föreslår utredningen en annan fördelningsmodell för kompetensbidraget, i form av en schablonmodell baserad på bemanningsorganisationernas medlemsantal,

kriterier fastställs för respektive bidrag inom organisationsstödet, det av utredningen föreslagna Rådet för frivillig samhällsberedskap tilldelas vissa myndighetsuppgifter och på sikt rätten att fördela organisationsstödet till frivilliga totalförsvarsorganisationer, regeringen (Försvarsdepartementet) i det årliga budgetarbetet, på förslag av Rådet för frivillig samhällsberedskap, fastställer dels vilka organisationer som skall ingå i kretsen frivilliga totalförsvarsorganisationer, dels totalsumman av organisationsstöd som skall utgå, regeringen uppdrar åt berörda totalförsvarsmyndigheter, främst Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap, att lämna underlag till Rådet för frivillig samhällsberedskap för fördelning av organisationsstöd till de frivilliga totalförsvarsorganisationerna, kostnaderna för Rådet med kansli finansieras inom ramen för utgiftsområde 6 Totalförsvar, anslag 6:18 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret.

Författningsstöd

Utredningen föreslår att

texten i följande författningar revideras, enligt utredningens förslag i kapitel 12:

förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet, förordning (1994:523) om förmåner till frivilliga, förordning (1997:147) om förmåner till hemvärnsmän, förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion, hemvärnsförordningen (1997:146), förordning (2000:278) om gåvor och överföringar av överskottsmateriel hos Försvarsmakten, förordning (FFS 1987:8) om frivillig tjänstgöring vid Försvarsmakten, följande nya författningar införs, enligt utredningens förslag i kapitel 12:

lag (2001:XX) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Rådet för frivillig samhällsberedskap,

förordning (2001:XX) om statsbidrag och representation rörande frivillig totalförsvarsverksamhet, utredningens definitioner av frivillig totalförsvarsverksamhet, frivillig totalförsvarsorganisation och totalförsvar beaktas, då ställning skall tas till de förslag som kommer att lämnas av Utredningen om översyn av räddningstjänstlagen m.m. (Fö 1999:03), Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04) och Personalförsörjningsutredningen (Fö 1999:05).

Särskilt yttrande

Av Lars Frisk / Generalmajor, Försvarsmakten

Utredningen lämnar i vissa avseenden förslag som jag finner angeläget att särskilt kommentera.

Rådet för frivillig samhällsberedskap

Utredaren föreslår att ett Råd för frivilligverksamheten, med vissa myndighetsuppgifter, inrättas för att ge frivilligförsvaret bättre förutsättningar att åstadkomma en bättre samordning av och större tyngd i för frivilligförsvaret gemensamma angelägenheter. Jag delar utredarens uppfattning att det är angeläget att så sker men anser att det kan åstadkommas på ett mindre kostnadskrävande och framför allt på ett sätt som kan upplevas stå i samklang med frivilligrörelsens inneboende demokratiska styrningssätt. Jag förordar således i stället att dagens organ för central samordning och samverkan, Frivilligorganisationernas samarbetskommitté (FOS), ges ett större inflytande och tydlighet. Detta kan åstadkommas genom att FOS ges inflytande motsvarande utredarens förslag och att regeringskansli och myndigheter använder FOS som prioriterad remissinstans i frågor som påverkar frivilligförsvaret. FOS skulle också på detta sätt få ett stort inflytande för utformning och fördelning av organisationsstöd.

Hemvärnsrörelsen

Enligt min uppfattning finns det redan i dag en tydlig gränsdragning mellan den föreningsverksamhet som å ena sidan hemvärnsföreningarna och frivilligorganisationerna bedriver och å andra sidan den verksamhet som Försvarsmakten ansvarar för. Detta upplevs inte som ett problem inom Försvarsmakten och jag

tycker det är oklart vad som motiverar utredarens förslag i detta avseende.

Hemvärnsföreningarna skulle i detta avseende kunna jämställas med andra personalföreningar inom Försvarsmakten dvs. organiserade direkt som resultat av Försvarsmaktens organisation. Jag anser därför inte att offentligt stöd skall ges till dessa föreningar på samma sätt som till frivilliga totalförsvarsorganisationer

Styrning av stöd och uppdrag/Finansiering

Utredaren vill ytterligare renodla vad som är organisationsstöd och vad som är att betrakta som uppdrag. Det är angeläget att statsmakterna enligt utredarens förslag uttalar vilka kriterier som skall gälla för organisationsstöd och uppdrag. Jag ser emellertid en väsentlig nackdel att separera ansvaret för styrning av organisationsstödet från uppdragsstyrningen. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan stöd och uppdrag vilket ökar risken för att resurserna inte används rationellt eller att orättvisor uppstår. Denna helhetssyn har, utanför regeringskansliet, myndigheterna Försvarsmakten och ÖCB de bästa förutsättningarna att utöva.

Ett sätt att minska denna starka koppling mellan stöd och uppdragsstyrning är att stödet endast omfattar det föreslagna grundbidraget och inte omfattar beställning av utbildning och kompetenser.

Figurförteckning

Figur 2.1 Tidigare och nuvarande anslagsbeteckningar för frivillig försvarsverksamhet Figur 2.2 Försvarsmaktens behov av avtalspersonal år 2000 Figur 2.3 Försvarsmaktens bedömda behov av frivilliga med avtal från frivilliga försvarsorganisationer samt hemvärnsmän med kontrakt Figur 2.4 Försvarsmaktens fördelning av organisationsstöd år 2000 (tkr) Figur 2.5 Försvarsmaktens fördelning av uppdragsmedel år 2000 (tkr) Figur 2.6 Överstyrelsen för civil beredskaps fördelning av organisationsstöd år 2000 (tkr) Figur 2.7 Arbetsmarknadsstyrelsens fördelning av uppdragsmedel år 2000 (tkr) Figur 2.8 Statens räddningsverks fördelning av uppdragsmedel år 2000 (tkr) Figur 2.9 Socialstyrelsens fördelning av uppdragsmedel år 2000 (tkr) Figur 2.10 Den enskildes ersättning i relation till inkomst Figur 3.1 Nya definitioner av begreppen frivillig försvarsverksamhet och frivillig försvarsorganisation Figur 3.2 Ny definition av begreppet totalförsvar Figur 3.3 Personalkategorier i hemvärnet – tillgång och behov Figur 5.1 Organisation av FIG-grupp i Örnsköldsviks kommun Figur 5.2 Skiss över organisation av lokalt samverkansråd Figur 5.3 Sammanfattning av de tre alternativen till central samordningsform Figur 6.1 Struktur för rekrytering, ungdomsverksamhet och utbildning Figur 8.1 Försvarsmaktsanknuten museiverksamhet

Figur 8.2 Uppgifter och aktörer i traditionsvården inom Försvarsmakten Figur 8.3 Uppgifter och aktörer i en nedläggningssituation Figur 10.1 Principer för ersättning och försäkring inom frivilligförsvaret Figur 11.1 Fördelning av organisationsstöd till frivilliga försvarsorganisationer från anslaget D6 år 2000 (tkr) Figur 11.2 Fördelning av uppdragsmedel till frivilliga försvarsorganisationer från anslagen A1, B1, B3 och B6 år 2000 (tkr) Figur 11.3 Indelning i storleksklasser för grundbidrag Figur 11.4 Indelning i storleksklasser för ungdomsbidrag Figur 11.5 Indelning i storleksklasser för kompetensintyg Figur 11.6 Indelning i storleksklasser för kompetensbidrag under övergångsperioden

Kommittédirektiv

Den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret

Dir. 1999:95

Beslut vid regeringssammanträde den 18 november 1999.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall lämna förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret. I uppdraget ingår att - utreda vilken roll den frivilliga försvarsverksamheten skall ha i

framtiden inom totalförsvaret, - utreda den frivilliga försvarsverksamhetens betydelse och upp-

gifter vid situationer där vårt land hotas av eller blir utsatt för ett väpnat angrepp, - utreda vilken roll de frivilliga försvarsorganisationerna skall ha

när det gäller att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred, - utreda de frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att

medverka i internationell verksamhet, - utvärdera och vid behov föreslå ett nytt system för den statliga

finansieringen av frivilligorganisationerna med hänsyn till ny inriktning och nya uppgifter och även föreslå en ändamålsenlig prioritering vid tilldelning av medel. Vid utvärderingen skall utredaren särskilt undersöka i vilken mån det nu gällande finansieringssystemet möjliggjort resultatstyrning av verksamheten och vid behov hur ett framtida förändrat finansieringssystem skall utformas för att förbättra möjligheterna till resultatstyrning, - utreda möjligheterna att rekrytera till de frivilliga försvars-

organisationerna samt hemvärnet så att dessa kan lösa de uppgifter eller krav totalförsvaret ställer, - utreda och vid behov föreslå förändringar som rör ersättningar,

försäkringar, utrustning, materiel samt frivilligavtalets för-

hållande till ordinarie arbetsgivare för frivilliga, hemvärnsmän och frivilliga instruktörer samt - utreda behov av och former för förstärkning av de frivilliga

försvarsorganisationerna med materiel som framledes avvecklas från Försvarsmakten.

Den frivilliga försvarsverksamhetens uppgifter i dag

Den frivilliga försvarsverksamheten omfattar militära och civila frivilliga försvarsorganisationer samt hemvärnet.

De frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet regleras i förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet. Enligt förordningen avses med frivillig försvarsverksamhet sådan verksamhet som främjar totalförsvaret och som omfattar försvarsupplysning samt rekrytering och utbildning av frivilliga för uppgifter inom totalförsvaret.

Hemvärnets verksamhet regleras bl.a. i hemvärnsförordningen (1997:146).

De frivilliga försvarsorganisationerna medverkar, var och en på sitt sätt, till den del av totalförsvarets samlade verksamhet som baseras på anställningsavtal eller pliktlagstiftning. I samarbete med berörda myndigheter rekryterar, informerar och utbildar de frivilliga försvarsorganisationerna frivilliga för beredskaps- och krigsorganisationen samt vidareutbildar personal inom totalförsvaret.

Redan i samband med den ändrade inriktning av totalförsvaret som lades fast i 1996 års totalförsvarsbeslut (prop.1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109) förutspåddes de frivilliga försvarsorganisationerna få förändrade uppgifter och förutsättningar. Detta främst mot bakgrund av reduceringen av den militära grundorganisationen och användningen av totalförsvarsresurser för att dels genomföra internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, dels stärka samhällets samlade förmåga att möta svåra påfrestningar på samhället i fred.

I den totalförsvarspropositionen framhöll regeringen bl.a. att de frivilliga försvarsorganisationerna genom sitt starka engagemang och sin breda kompetens inom skilda områden i samhället utgör en viktig resurs för landets försvar. Regeringen ansåg det vara en tillgång för landet att ha ett folkförsvar där var och en efter sin förmåga och kunskap bidrar till landets försvar.

Behovet av en utredning

Ändrad inriktning av totalförsvaret påverkar den frivilliga

försvars-

verksamheten

I regeringens propositioner 1998/99:74 Förändrad omvärld

  • omdanat försvar och 1999/2000:30 Det nya försvaret konstateras att det förändrade omvärldsläget måste innebära en ändrad inriktning och struktur för landets framtida försvar. Under de närmaste tio åren är ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige inte möjligt att genomföra så länge Sverige har en grundläggande försvarsförmåga. Vi kan däremot inte avskriva väpnade angrepp mot begränsade mål i Sverige. Inriktningen av det militära och civila försvaret har utgått från hotet om ett väpnat angrepp i form av en militär invasion. Det militära försvaret skall alltmer utvecklas mot en insatsorganisation, som främst skall bestå av krigsförband för att försvara landet mot ett väpnat angrepp, hävda territoriell integritet samt kunna delta i internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet.

Regeringen anser att förmågan att lösa de operativa uppgifterna, inom militärt respektive civilt försvar, är av betydande vikt för vår förmåga att motstå begränsade angrepp till exempel i form av sabotageattacker eller med fjärrbekämpningsvapen. Det är av stor vikt att den frivilliga försvarsverksamhetens roll förnyas i takt med totalförsvaret i övrigt och att denna verksamhet utvecklar nya förmågor och kompetenser för att kunna bidra till vår förmåga att möta nya hot och risker.

Totalförsvarets ändrade inriktning innebär ett behov av nya förmågor och kompetenser. Detta innebär att de prioriteringar, förmågor och satsningar på kompetensutveckling som gäller för totalförsvaret också påverkar de frivilliga försvarsorganisationerna.

Hemvärnet är en del av Försvarsmakten. Med sin anpassade beredskap utgör hemvärnet en viktig resurs vid väpnat angrepp samt kan stödja samhället i fred såväl vid svåra påfrestningar som vid mer normala händelser inom till exempel räddningstjänsten. Förnyelse av hemvärnet måste ske i samma takt som övriga delar av Försvarsmaktens kompetens breddas och fördjupas.

Såväl militärt som civilt försvar måste kunna anpassas till nya säkerhetspolitiska lägen i omvärlden inom ett år och tillväxt skall kunna ske inom en period om fem till tio år. Därutöver skall det

alltid finnas en förmåga att genomföra förändringar om och när förutsättningarna ändrats.

När det gäller inriktningen av planeringen inom civilt försvar anger regeringen i prop. 1998/99:74 Förändrad omvärld

  • omdanat försvar och prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret att civilt försvar på kort tid skall kunna utveckla en sådan förmåga hos viktiga samhällsfunktioner att samhället kan motstå mer omfattande insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor. Det civila försvaret skall även på längre sikt kunna bidra till den samlade förmågan att möta ett väpnat angrepp genom såväl mer omfattande militära operationer som nya typer av väpnade angrepp.

Användning av frivilliga försvarsresurser i beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred

Enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap skall totalförsvarsresurser utformas så att de även kan användas för att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. Dessa resurser skall även kunna användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.

Mot bakgrund av bl.a. det vidgade säkerhetsbegreppet beslutade riksdagen våren 1997 om en ambition för beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar med anledning av propositionen Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11, bet. 1996/97:FöU5, rskr. 1996/97:203). Enligt propositionen är det bl.a. inom områdena nedfall av radioaktiva ämnen, kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss, allvarlig smitta och svåra störningar i viktiga infrastruktursystem, till exempel elförsörjning, telekommunikationer och försörjning med vatten, särskilt viktigt med en god beredskap.

Frågan om finansiering av de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet

Vad gäller den statliga finansieringen av de frivilliga försvarsorganisationerna gäller fr.o.m. år 1994 ett system som har till syfte att ge organisationerna möjligheter att verka i en större ekonomisk

trygghet och stabilitet än tidigare. Detta sker genom att en del av de belopp som tilldelas organisationerna blir relativt oberoende av eventuella fluktuationer i utbildningsverksamheten.

Genom införandet av systemet avsåg regeringen även att förtydliga de frivilliga försvarsorganisationernas ställning som enskilda frivilliga sammanslutningar samt ge dem ökad självständighet. Ett annat syfte med det nya finansieringssystemet var att ge statsmakterna bättre möjligheter till resultatstyrning.

Systemet innebär att statliga medel till de frivilliga försvarsorganisationerna utgår dels som stöd till organisationerna i form av statsbidrag, dels som ersättning för den utbildning som bedrivs inom organisationerna för att tillgodose behov inom olika delar av totalförsvaret.

Statsbidragsdelen avser bidrag till organisationernas ledning och administration till rekrytering och försvarsupplysning och finansieras genom ett särskilt anslag under sjätte utgiftsområdet. Den andra delen avser de frivilliga försvarsorganisationernas utbildningsverksamhet och finansieras från sjätte utgiftsområdets anslag till funktionerna Befolkningsskydd och räddningstjänst, Arbetskraft samt Hälso- och sjukvård inom det civila försvaret samt från Försvarsmaktens anslag Förbandsverksamhet och beredskap m.m. inom det militära försvaret.

Regeringen beslöt i november 1996 om direktiv till en särskild utredare med uppgift att pröva gällande finansieringssystem för tilldelning av statliga medel för de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet (dir. 1996:102). Utredaren skulle även föreslå förändringar av finansieringssystemet med inriktning mot att organisationerna skulle tilldelas statliga medel i förhållande till den betydelse respektive organisation bedömdes ha för totalförsvaret.

Utredaren lämnade i betänkandet Totalförsvaret och frivilligorganisationerna

  • uppdrag, stöd och ersättning (SOU 1997:70) förslag till ett delvis nytt finansieringssystem. Detta finansieringssystem innebär att de frivilliga försvarsorganisationerna bör tilldelas statligt stöd i förhållande till organisationernas förmåga att verka för totalförsvaret vid, i angelägenhetsordning, väpnat angrepp, under en anpassningsperiod, svåra påfrestningar på samhället i fred och internationella insatser. Regeringen har anslutit sig till utredarens förslag i skrivelse till riksdagen (skr. 1997/98:4) hösten 1997.

Överstyrelsen för civil beredskap föreslår, i en skrivelse till regeringen i oktober 1998, att den gällande prioriteringsordningen vid bedömning av respektive frivillig försvarsorganisations betydelse ändras så att de civila frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet inriktas mot en omedelbar förmåga att medverka vid svåra påfrestningar på samhället i fred och vid internationella insatser samt en förmåga att på sikt kunna medverka till personalförsörjningen inom totalförsvaret inför ett väpnat angrepp.

Användning av frivilliga försvarsorganisationer i internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet

De frivilliga försvarsorganisationerna bedriver sedan några år ett samarbete med motsvarande verksamheter i de baltiska länderna. Syftet med samarbetet är att stödja dessa länders uppbyggnad av ett försvar under demokratisk kontroll. Under år 1999 har organisationerna på uppdrag av regeringen kartlagt intresse och behov av sådant samarbete även från Polens och från Rysslands sida.

Uppdraget

Den särskilde utredaren skall lämna förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret.

Utredaren skall i sitt arbete utgå från vad regeringen framfört i propositionen (1998/99:74) Förändrad omvärld

  • omdanat försvar samt prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret om totalförsvarets framtida inriktning.

Följande frågor och områden skall behandlas.

Den frivilliga försvarsverksamhetens roll i det framtida total-

försvaret.

Det i regeringens propositioner 1998/99:74 Förändrad omvärld

  • omdanat försvar och prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret redovisade förändrade omvärldsläget kommer att innebära ändrad inriktning och struktur för vårt lands försvar. Det militära försvaret kommer alltmer att utvecklas mot en insatsorganisation. Denna organisation skall främst bestå av krigsförband och vara

dimensionerad för att försvara landet mot väpnat angrepp, hävda territoriell integritet samt kunna delta i internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet. Det är därför av betydande vikt att militärt respektive civilt försvar har en förmåga att lösa de operativa uppgifter som behövs för att motstå begränsade angrepp till exempel i form av sabotageattacker eller med fjärrbekämpningsvapen. I takt med dessa förändringar inom totalförsvaret är det av stor vikt att även den frivilliga försvarsverksamhetens roll inom totalförsvaret förnyas, så att dess kompetens och förmåga kan bidra till att möta hot och risker.

Den frivilliga försvarsverksamhetens betydelse och uppgifter vid

situationer där vårt land hotas av eller blir utsatt för ett väpnat angrepp. Analysen skall avse dels ett väpnat angrepp i nuvarande omvärldsläge, dels ett sådant angrepp som föregåtts av en så kallad anpassningsperiod.

Det nya säkerhetspolitiska läget och den härmed förändrade inriktningen av vårt lands totalförsvar innebär att såväl militärt som civilt försvar måste ha förmåga att kunna anpassas till nya säkerhetspolitiska lägen i vår omvärld inom ett år. Tillväxt skall kunna ske inom en period om fem till tio år. För en situation där de säkerhetspolitiska förutsättningarna ändras skall det härutöver alltid finnas en förmåga att genomföra förändringar.

Den frivilliga försvarsverksamhetens betydelse för samhällets för-

måga att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.

Enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap skall totalförsvarsresurser utformas så att de även kan användas för att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. Dessa resurser skall även kunna användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.

De frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att medverka i

internationell verksamhet.

De frivilliga försvarsorganisationerna bedriver i dag ett samarbete med motsvarande verksamheter i de baltiska länderna med syfte att stödja dessa länders uppbyggnad av ett försvar under demokratisk kontroll. För år 1999 har de frivilliga försvarsorganisationerna på

uppdrag av regeringen genomfört en kartläggning av behov och intresse av ett sådant samarbete även från Polens och Rysslands sida. I uppdraget skall ingå att belysa framtida inriktning och avgränsning av samarbetet samt formerna för detta.

Den fredsfrämjande och humanitära verksamheten är en av totalförsvarets viktigaste uppgifter och det är därför av vikt att även de frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att bidra utreds.

Frågan om nuvarande system för den statliga finansieringen av de

frivilliga försvarsorganisationerna i relation till ny inriktning och nya uppgifter för de frivilliga försvarsorganisationerna.

I samband med tidigare utredning av de frivilliga försvarsorganisationernas finansieringssystem (dir. 1996:102) angav regeringen att utredaren, förutom att pröva gällande finansieringssystem, även skulle föreslå förändringar av finansieringssystemet med inriktning mot att organisationerna skulle tilldelas statliga medel i förhållande till den betydelse respektive organisation bedömdes ha för totalförsvaret. Regeringen anslöt sig till utredarens förslag vilket innebär att de frivilliga försvarsorganisationerna skall tilldelas statligt stöd i förhållande till organisationernas förmåga att verka för totalförsvaret vid, i angelägenhetsordning, väpnat angrepp, under en anpassningsperiod, svåra påfrestningar på samhället i fred och internationella insatser.

Det av Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap

lämnade förslaget till fördelningsprinciper vid myndigheters fördelning av statsbidraget till de frivilliga försvarsorganisationerna.

Mot bakgrund av ovan redovisade prioriteringsprinciper vid tilldelning av statsbidrag till de frivilliga försvarsorganisationerna gav regeringen Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap i 1998 års regleringsbrev uppdraget att vidareutveckla principer för tilldelning av dessa medel. Myndigheternas förslag har lämnats till regeringen den 22 februari 1999.

I vilken mån det nu gällande finansieringssystemet möjliggjort

resultatstyrning av verksamheten samt hur ett framtida, förändrat finansieringssystem skall utformas för att utveckla möjligheterna till resultatstyrning, med utgångspunkt från den frivilliga försvarsverksamhetens roll i det framtida totalförsvaret.

Gällande system för finansiering av de frivilliga försvarsorganisationerna infördes år 1994 och hade till syfte att ge organisationerna möjligheter att verka i en större ekonomisk trygghet och stabilitet än tidigare. Systemet skulle även förtydliga de frivilliga försvarsorganisationernas ställning som enskilda frivilliga sammanslutningar samt ge dem ökad självständighet. Det var även viktigt att ge statsmakterna möjligheter till resultatstyrning. Utredaren bör ta del av planerat utvecklingsarbete inom Regeringskansliet vad gäller resultatstyrning av statsbidrag till folkrörelser och föreningsliv.

Möjligheterna att rekrytera till de frivilliga

försvarsorganisationerna samt hemvärnet så att dessa kan lösa de uppgifter och uppfylla de krav totalförsvaret ställer.

Rekryteringen till hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna har varit av stor betydelse för förmågan att lösa de operativa uppgifterna, inom det militära och civila försvaret. Detta gäller även deras roll för den folkliga förankringen. Det är av särskild vikt att rekryteringen till hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna kan säkerställas till den kvantitativa och kvalitativa nivå som befinns lämplig.

Frågor om ersättningar, försäkringar, utrustning, materiel samt

frivilligavtalets förhållande till ordinarie arbetsgivare för frivilliga, hemvärnsmän och frivilliga instruktörer.

För att verksamheten skall kunna bedrivas på ett lämpligt sätt och med beaktande av de särskilda förutsättningar för fullgörande av tjänstgöring som frivilliga, hemvärnsmän och frivilliga instruktörer har är det av stor vikt att regler för ersättningar, försäkringar, utrustning, materiel samt dessa gruppers förhållande till ordinarie arbetsgivare utreds och vid behov förändras.

Behovet av och formerna för förstärkning av de frivilliga försvars-

organisationerna med materiel som framledes avvecklas från Försvarsmakten.

Det kan finnas behov av att förstärka de frivilliga försvarsorganisationerna med materiel eller andra resurser. För att detta skall vara möjligt måste bl.a. behovet, kostnader, ansvar, utbildning samt förvaring utredas. Sådana resurser kan till exempel utgöras av materiel som Försvarsmakten framledes kan komma att avveckla.

Utredaren skall samråda med övriga pågående utredningar inom totalförsvarets personalförsörjningsområde såsom Utredningen om översyn av totalförsvarspliktens tillämpning och andra pliktfrågor (dir. 1997:106, dir. 1998:49 och 1999:85) samt Utredningen om översyn av Försvarsmaktens personalförsörjning (dir. 1999:84). Utredaren skall även samråda med utredningen om principer för bättre helhetssyn vid planering för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred (dir. 1999:63).

Författningsreglering

Om behov finnes skall utredaren lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.

Redovisning av uppdraget m.m.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2000. En delredovisning av arbetsläget skall ske senast den 1 augusti 2000.

Utredaren skall bedriva sitt arbete i samverkan med Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap.

Utredaren skall hålla Försvarsberedningen och berörda totalförsvarsmyndigheter samt de frivilliga försvarsorganisationerna informerade om sitt arbete och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.

(Försvarsdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Utredningen om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret

Dir. 2000:25

Beslut vid regeringssammanträde den 30 mars 2000.

Sammanfattning av uppdraget

Utöver tidigare beslutade direktiv (dir. 1999:95) skall i uppdraget även ingå att: - utreda om militära traditioner och militärkulturhistorisk verk-

samhet kan utvecklas och bevaras inom ramen för den frivilliga försvarsverksamheten samt - utreda vilka organisationer som bör inordnas i den frivilliga

försvarsverksamheten. Utredaren skall i detta avseende lämna förslag till nödvändig författningsreglering.

Bakgrund

Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 november 1999 (dir. 1999:95) tillkallade chefen för Försvarsdepartementet den 18 november 1999 en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret. Utredningen skall enligt direktiven vara slutförd senast den 31 december 2000.

Uppdraget

Flera frivilliga grupper och organisationer genomför i dag ett omfattande arbete för att bevara militära traditioner och militärkulturhistorisk verksamhet. Dessa grupper har ofta samverkat och

genomfört evenemang tillsammans med bl.a. Försvarsmakten. Dessa evenemang har en betydelsefull roll när det gäller folkförankringen och möjligheten att skapa en positiv bild av landets försvarsverksamhet.

Det är angeläget att pröva möjligheten att utveckla dessa grupper och organisationers arbete, t.ex. genom att, inom ramen för hemvärnets verksamhet, organisera någon form av samordnings- och stödfunktion.

Utredaren skall därför pröva den frivilliga försvarsverksamhetens, främst hemvärnets, möjligheter att bidra till att utveckla och bevara militära traditioner och militärkulturhistorisk verksamhet i samverkan med övriga aktörer inom totalförsvaret.

De frivilliga försvarsorganisationerna har sedan lång tid bedrivit ett omfattande och värdefullt arbete inom ramen för landets försvarsverksamhet. Förändrade krav och behov inom denna verksamhet kommer att innebära förändringar när det gäller de organisationer som skall ingå i den frivilliga försvarsverksamheten. För en del uppgifter kan behovet av stöd från den frivilliga försvarsverksamheten ha minskat, för andra uppgifter kan det finnas nya behov av stöd från den frivilliga försvarsverksamheten. Exempel på nya behov kan t.ex. vara frivillig försvarsverksamhet till stöd för totalförsvaret och internationella fredsfrämjande insatser. Andra områden kan t.ex. vara personalvård och krishantering. Det är angeläget att utreda hur förändringar i den frivilliga försvarsverksamheten påverkar behovet av resurser.

Utredaren skall mot denna bakgrund bedöma vilka organisationer som enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet skall tillhöra den kategori frivilligorganisationer som ingår i den frivilliga försvarsverksamheten. I uppdraget ingår att lämna förslag till nödvändig författningsreglering.

Redovisning av uppdraget

Tidpunkten för när uppdraget skall redovisas flyttas fram. Utredningen skall i sin helhet vara slutförd senast den 28 februari 2001. En delredovisning av arbetsläget skall ske senast den 1 september 2000.

(Försvarsdepartementet)

Utredningens intervjuer och kontakter

Frivilligorganisationsutredningen har under arbetets gång haft kontakt med ett stort antal myndigheter, organisationer och privatpersoner. Dessa återfinns i nedanstående lista. Personliga kontakter och intervjuer markeras med *. Övriga kontakter har skett via brev, e-post, fax eller telefon.

Frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilligorganisationer

Befälsföreningen Militärtolkar* Centralförbundet för Befälsutbildning* Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund* Flygvapenfrivilligas Riksförbund* Fredsbaskrarna Sverige* Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund* Frivilliga Flygkåren* Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund* Frivilliga radioorganisationen* Frivilliga Skytterörelsen* Förbundet Fältpostbefäl* Förbundet Sveriges Reservofficerare, SVEROF* Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer* Försvarets Fältartistförening* Försvarets Personaltjänstförbund* Hemvärnsbefälets riksförbund* Kustjägarveteranerna* Riksförbundet Sveriges lottakårer* Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska Föreningar* Sjöräddningssällskapet* Sjövärnskårernas Riksförbund* Svenska Blå Stjärnan* Svenska Brandförsvarsföreningen*

Svenska Brukshundklubben* Svenska Fallskärmsförbundet* Svenska Flottans Reservofficersförbund* Svenska Livräddningssällskapet* Svenska Pistolskytteförbundet* Svenska Sportskytteförbundet* Svenska Röda Korset* Svenska Värnpliktsofficersförbundet* Sveriges Civilförsvarsförbund* Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund* Sveriges Hembygdsförbund* Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund* Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund* Totalförsvarets Psykförsvarsförbund*

Myndigheter, organisationer, politiska ungdomsförbund och övriga

Myndigheter

Arbetarskyddsverket Arbetsdomstolen Arbetsgivarverket Arbetsmarknadsstyrelsen* ansvar för funktionen Arbetskraft omfattande arbetskraftsförsörjning, arbetsmarknadsutbildning, arbetarskydd, arbetsmarknadstvister Banverket Civilbefälhavaren i Södra civilområdet Civilbefälhavaren i Mellersta civilområdet Civilbefälhavaren i Norra civilområdet Elsäkerhetsverket Exportkreditnämnden Finansinspektionen ansvar för funktionen Finansiella tjänster Fiskeriverket Försvarsmakten*

Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 14 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 15 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 17 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 23 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 31 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 32 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 43 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 44 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 47 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 51 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 52 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 53 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 53 Försvarsområdesbefälhavaren i Fo 63 Försörjningskommissionen Generaltullstyrelsen Institutet för framtidsstudier Kommerskollegium Ansvar för funktionen

Utrikeshandel

Krigsförsäkringsnämnden Kustbevakningen Lantmäteriverket ansvar för funktionen Landskaps- och fastighetsinformation Luftfartsverket Läkemedelsverket Länsstyrelsen i Stockholms län Länsstyrelsen i Uppsala län Länsstyrelsen i Södermanlands län Länsstyrelsen i Östergötlands län Länsstyrelsen i Jönköpings län Länsstyrelsen i Kronobergs län Länsstyrelsen i Kalmar län Länsstyrelsen i Gotlands län Länsstyrelsen i Blekinge län Länsstyrelsen i Skåne Länsstyrelsen i Hallands län Länsstyrelsen i Västra Götalands län* Länsstyrelsen i Värmlands län Länsstyrelsen i Örebro län

Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Dalarnas län Länsstyrelsen i Gävleborgs län Länsstyrelsen i Västernorrlands län* Länsstyrelsen i Jämtlands län Länsstyrelsen i Västerbottens län Länsstyrelsen i Norrbottens län Militärbefälhavaren i Södra militärområdet Militärdistriktsstaben i Södra militärområdet* Militärbefälhavaren i Mellersta militärområdet Militärbefälhavaren i Norra militärområdet Militärkommando Gotland Naturvårdsverket Post- och telestyrelsen ansvar för funktionerna Postbefordran och Telekommunikationer Riksförsäkringsverket ansvar för funktionen Socialförsäkring m.m. omfattande administration av socialförsäkringen samt arbetslöshetsoch tjänstegrupplivförsäkring Rikspolisstyrelsen ansvar för funktionen Ordning och säkerhet m.m. omfattande upprätthållande av allmän ordning och säkerhet Riksskatteverket ansvar för funktionen Skatteoch uppbördsväsende Riksåklagaren Rättsmedicinalverket Sjöfartsverket Smittskyddsinstitutet Socialstyrelsen* ansvar för funktionen Hälsooch sjukvård m.m. omfattande hälso- och sjukvård, socialtjänst, miljö- och hälsoskydd

Statens energimyndighet ansvar för funktionen Energiförsörjning omfattande försörjning med bränslen, drivmedel, elkraft Statens förlikningsmannaexepdition Statens försvarshistoriska museer* Statens invandrarverk ansvar för funktionen Flyktingverksamhet Statens jordbruksverk* ansvar för funktionen Livsmedelsförsörjning m.m. omfattande försörjning med livsmedel inkl. vatten, reglerings- och ransoneringsåtgärder avseende livsmedel, livsmedelshygien, civil veterinärverksamhet Statens järnvägar Statens kriminaltekniska laboratorium Statens kärnkraftinspektion Statens livsmedelsverk Statens pensionsverk Statens räddningsverk* ansvar för funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst Statens strålskyddsinstitut Styrelsen för psykologiskt försvar* ansvar för funktionen Psykologiskt försvar Svenska Kraftnät ansvar för delfunktionen

Elförsörjning

Sveriges geologiska undersökning Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut Totalförsvarets pliktverk* Ungdomsstyrelsen Vägverket

Överstyrelsen för civil beredskap* ansvar för funktionerna Civil ledning, Transporter omfattande transportsamordning, transporter via järnväg, landsväg, flyg, till sjöss samt vägoch banhållning samt

Försörjning med industrivaror

Organisationer och föreningar

Allmänna Försvarsföreningen* Centralförbundet Folk och Försvar* Civilpliktsrådet* Förbundet för Sveriges folkförsvar* Föreningen Sveriges Sjöfart & Sjöförsvar* Försvarsfrämjandet* Kungliga Krigsvetenskapsakademien Kungliga Örlogsmannasällskapet Landstingsförbundet* Svenska Kommunförbundet* Svenska Lokaltrafikföreningen* Värnpliktsrådet*

Politiska ungdomsförbund

Centerpartiets Ungdomsförbund Grön Ungdom Kristdemokratiska Ungdomsförbundet Liberala Ungdomsförbundet Moderata Ungdomsförbundet Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund Ung Vänster

Övriga

Arbetsgruppen Frivilligförsvar i Utveckling (Ag FU) Docent Wilhelm Agrell

Lunds universitet

Avdelningsdirektör Anders Bergvall*

Överstyrelsen för civil beredskap

Carl Bildt Informationschef Peter Birgersson

Strömstads kommun, medverkade i utredningens seminarium på Försvarshögskolan den 19 oktober 2000

Bollnäs kommun

Kommunstyrelsens ordförande

Chefsrådgivare Göran Bäckstrand

Svenska Röda Korset

Hovrättsassessor Michael Cervin

Malmö tingsrätt, medverkade i utredningens seminarium på Försvarshögskolan den 19 oktober 2000

Beredskapssamordnare Conny Christoffersson

Malmö stad, medverkade i utredningens seminarium på Försvarshögskolan den 19 oktober 2000

Försvarsberedningen* Försvarsutskottet*

Representanter för samtliga partier

Departementssekreterare Mari Granath

Enheten för kulturarvsfrågor, Kulturdepartementet

Räddningschef Håkan Hagström

Strömstads kommun, medverkade i utredningens seminarium på Försvarshögskolan den 19 oktober 2000

Överbefälhavare, general Johan Hederstedt*

Försvarsmakten

Överste 1 Ulf Henricsson Civilingenjör Sven Hugosson* Departementsråd Gunhild Lindström*

Länsstyrelseenheten, Finansdepartementet

MKO Hemvärnsråd* Enhetschef Magnus Lindell*

Sida

Överste Göran Lindqvist

Södra Militärdistriktet

Kommunalråd Erland Landqvist*

Strömstads kommun

Departementssekreterare Curt-Olof Mann

Kulturdepartementet, medverkade i utredningens seminarium på Försvarshögskolan den 19 oktober 2000

Generaldirektör Lennart Myhlback Regional rådgivare Christina Nelke

Rädda Barnen, Mellanösternprogrammet

Räddningschef Lars Nyman

Ånge kommun, medverkade i utredningens seminarium på Försvarshögskolan den 19 oktober 2000

Överste Bo Pellnäs Utbildningskonsult Björn Pettersson*

Hemvärnschef, Rådmansö

Rikshemvärnsavdelningen* Jurist Stefan Roos*

Sida

Sundsvalls kommun*

Representanter för kommunkansliet och räddningstjänsten

Docent Lars Svedberg*

Sköndalsinstitutet

Head of Delegation Sten Swedlund

Svenska Röda Korset

Professor Carl-Olof Ternryd

Kungliga Krigsvetenskapsakademien, moderator vid utredningens seminarium på Försvarshögskolan den 19 oktober 2000

Professor Peter Wallensteen

Uppsala universitet

Kommendör Lars Wedin

Försvarsmakten

Generalmajor Mats Welff*

Rikshemvärnschef

Ekonomie doktor Filip Wijkström

Handelshögskolan i Stockholm

Örnsköldsviks kommun*

Representanter för kommunledningen och kommunkansliet

Mallar för inhämtande av skriftligt underlag

Utredningen har skrivit till ett stort antal frivilligorganisationer och beredskapsmyndigheter för att få in skriftligt underlag till utredningens fortsatta arbete. För att strukturera underlaget på lämpligt sätt har respektive organisation och myndighet ombetts svara enligt nedanstående mallar.

Mall för frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilligorganisationer

Utredningen önskar få underlag från frivilligorganisationerna enligt nedanstående frågemall. Vi vore tacksamma att få underlaget dels skriftligt, dels på diskett (PC). Redovisningen enligt nedanstående punkter bör vara så kortfattad som möjligt, gärna i punktform där det går.

1. Medlemmar

Antal medlemmar i organisationen 2000-01-01 Utveckling och trender: Redovisning av medlemstal enligt ovanstående punkt för åren 1985, 1990 och 1995. Medlemsfördelning (om möjligt), vad beträffar ålder, kön, geografisk spridning, avtal/inte avtal (i förekommande fall) Ungdomsverksamhet, i förekommande fall: Vilken ålder riktar den sig till? Omfattning? Vad innehåller den? Hur finansieras den? Rekrytering av nya medlemmar: Hur och hur mycket?

2. Verksamhet (2000-01-01)

Huvudsakliga uppgifter, enligt stadgar (motsv.). Tyngdpunkt i Er verksamhet? Utbildning: Hur mycket? Vad omfattar utbildningsverksamheten? Hur ofta genomförs utbildningar? Var (kursgårdar etc.)? Hur genomförs utbildningar? Övningsverksamhet: Typ av övning, materiel och materielförsörjning? Försvarsupplysning: Vad omfattar den? Till vem/vilka riktas den? Hur genomförs den (t.ex. via kurser, medlemsblad, hemsida)? Finansiering av verksamheten: Statliga medel, ersättning, medlemsavgifter, övriga avgifter m.m., omfattning samt fördelning av dessa olika intäktsformer? Samverkan med andra frivilligorganisationer: Med vilka? Hur mycket? Vad samverkar man om? Myndigheter: Vilka är centrala? Hur ser Ni på dem och på statlig styrning av frivilligorganisationer? Samverkan med kommuner, landsting och länsstyrelser? Internationell verksamhet: Medverkan i sådan? Var sker den internationella verksamheten? Vad omfattar den (i tid, antal personer m.m.)? Hur ofta genomförs den? Hur fungerar samordning, styrning, finansiering?

3. Organisation (2000-01-01)

Inre struktur (t.ex. styrelse, administration, regional-lokal nivå). Geografisk spridning. Kursgårdar: Äger organisationen kursgård? Hur många? Var finns de? Hur finansieras kursgårdarna?

4. Den framtida rollen

Hur ser Ni på Er framtida roll? Hur definierar Ni begreppet totalförsvar? Vad kan organisationen bidra med för kompetens och hur bör den enligt Er användas i det framtida totalförsvaret (vid väpnat angrepp, svåra påfrestningar på samhället i fred, internationell verksamhet)?

Behöver Ni få andra/tydligare definierade uppgifter i det framtida totalförsvaret? I så fall vilka? Vilka befogenheter har Er organisation? Vilka befogenheter bör den ha? Ändrade former för samordning, styrning, finansiering (fördelningsprinciper)? Vad är bra i dag, och vad behöver ev. ändras? Vad i Er verksamhet skall finansieras med statliga medel? Vad skall finansieras på annat sätt? Kan och/eller behöver stödet och styrningen från myndigheter utvecklas? Finns det exempel på områden där samverkan med kommuner, landsting och länsstyrelser skulle kunna utvecklas? Hur kan en framtida givande samverkan mellan frivilligorganisationer se ut? Vilka områden kan man i så fall samverka på? Hur kommer er framtida inre struktur (organisation, nivåer m.m.) att utformas? Om det föreligger ett stort rekryteringsbehov, hur planerar Ni att åtgärda det? Kan systemet för ersättningar, avtal med arbetsgivare m.m. utvecklas, i så fall hur och på vilket sätt? Har Ni behov av materiel från Försvarsmakten, i så fall vilken och hur mycket?

Mall för myndigheter inom beredskapsområdet

Utredningen önskar få underlag från myndigheterna enligt nedanstående frågemall. Vi vore tacksamma att få underlaget dels skriftligt, dels på diskett (PC). Redovisningen enligt nedanstående punkter bör vara så kortfattad som möjligt, gärna i punktform där det går.

1. Behov av frivilliga och frivilliga försvarsorganisationer

Vilka behov har myndigheten av frivilliga och frivilligorganisationer i dag? Hur ser behovet ut? Vilka behov ser myndigheten av frivilliga och frivilligorganisationer i framtidens totalförsvar, relaterat till huvuduppgifterna för militärt respektive civilt försvar? Vilken kompetens kan organisationerna bidra med?

Vilka krav ställer myndigheterna på en frivillig försvarsorganisation? Kriterier för att bedöma och värdera frivilligorganisationerna (inför fördelning av statliga medel), bör dessa ändras och i så fall hur? Myndighetens uppfattning om frivilligorganisationernas samarbete med kommuner, landsting och länsstyrelser? Myndighetens möjligheter till stöd med materielförsörjning? Plikt eller frivillighet: Synpunkter på principer för att människor deltar i totalförsvaret? Bör pliktområdet utökas eller bör frivillighet bli mer framträdande?

2. Finansiering

Omfattning av statliga medel till organisationerna? Granskning/revidering av organisationernas verksamhet och ekonomi? Vem utför detta? Synpunkter på finansieringen så som den är utformad i dag? Vad skall finansieras med statliga medel? Vad skall finansieras på annat sätt? Systemet med avtalstecknande med enskilda och ersättningar: Synpunkter och kommentarer?

3. Styrning

Principer för styrning, planering, målformulering, återrapportering från organisationerna m.m. Synpunkter? Fördelning av ansvar mellan myndigheter, organisationer, kommuner, landsting och länsstyrelser? Synpunkter? Författningsreglering: Är den över lag funktionell och ändamålsenlig? Om inte, vad behöver ändras och på vilket sätt? Synpunkter på frivilligförordningen (1994:524)? Styrning av och dialoger med frivilligorganisationerna: Kan detta förbättras och i så fall hur? Finns avtal eller annan form överenskommelse mellan myndigheter och frivilligorganisationerna? Hur ser sådana i så fall ut? (Skicka kopia, om möjligt).

Frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilliga organisationer

I bilagan ges en kortfattad beskrivning av de 24 organisationer som i dag definieras som frivilliga försvarsorganisationer enligt förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet. Därutöver beskrivs hemvärnet, fem rikstäckande organisationer under Centralförbundet för Befälsutbildning samt ytterligare ett antal organisationer som enligt utredningens uppfattning skulle kunna ingå i kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer. Beskrivningarna bygger på fakta från organisationerna själva och på intervjuer med respektive organisation. Organisationerna presenteras för tydlighetens skull i bokstavsordning.

Allmänna Försvarsföreningen

Allmänna Försvarsföreningen bildades år 1890 för att söka skapa en levande och kraftig övertygelse om behovet av att stärka och utveckla vårt försvar. År 1968 gick Allmänna Försvarsföreningen samman med Riksförbundet för Sveriges Försvar. I dag är Allmänna Försvarsföreningen medlem i Centralförbundet Folk och Försvar och samverkar med Frivilligorganisationernas Samarbetskommitté (FOS). Allmänna Försvarsföreningen deltar i dag som obunden förening i den säkerhets- och försvarspolitiska debatten på olika sätt och anordnar årligen ett 50-tal arrangemang över hela landet (föredrag, diskussioner, spel och studiebesök). Föreningen har också en egen tidning, ”Vårt försvar” som utkommer fyra gånger per år, och en debattsida på sin hemsida. Allmänna Försvarsföreningen omfattar 13 länsorganisationer, en central stämma, en central styrelse och ett centralt kansli i Stockholm. De cirka 2 000 enskilda medlemmarna finns över hela landet, med tyngdpunkt i Göteborg och Stockholm samt den samverkande Föreningen för Göteborgs försvar.

Befälsföreningen Militärtolkar

Befälsföreningen Militärtolkar är en rikstäckande förening under Centralförbundet för befälsutbildning. Föreningen har som huvuduppgifter att bedriva försvarsupplysning samt att rekrytera, utbilda och vidareutbilda frivilliga tolkar för Försvarsmakten. Varje sommar anordnar Befälsföreningen Militärtolkar en tvåveckorskurs i ryska och polska. Därutöver anordnas ett antal språkkurser och förhörskurser på Försvarets Tolkskola. Föreningen anordnar också ett antal seminarier med föredragshållare, primärt för föreningens medlemmar och i andra hand allmänheten. Den internationella verksamheten kommer att utvecklas i framtiden. Befälsföreningen Militärtolkar är en rikstäckande förening med drygt 350 medlemmar, antalet har varit tämligen konstant under en längre tid.

Befälsföreningen Militärtolkar ser framtida uppgifter i att samverka med andra frivilligorganisationer samt med civila och militära myndigheter. Föreningen skulle t.ex. kunna vara en resurs vid övningar eller hålla förberedande kurser om språk, seder, politiska system m.m. i länder dit Försvarsmakten eller civila myndigheter skall skicka personal.

Centralförbundet för Befälsutbildning

Centralförbundet för Befälsutbildning är en befälsutbildande organisation som i första hand vänder sig till värnpliktigt befäl, reservofficerare och hemvärnsbefäl inom Armén och Kustartilleriet. Utbildningens övergripande syfte är att komplettera den obligatoriska militära utbildningen och att bibehålla samt utveckla målgruppernas kompetens. Förbundet bedriver också försvarsupplysning och har en omfattande ungdomsverksamhet. Centralförbundet för Befälsutbildning består av 28 FBU-förbund (Frivillig Befälsutbildning) och cirka 260 lokala föreningar. Under riksförbundets paraply finns också fem rikstäckande, i praktiken självständiga, förbund som här redovisas separat. Dessa är Befälsföreningen Militärtolkar, Förbundet Fältpostbefäl, Försvarets Fältartistförening, Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund och Totalförsvarets Psykförsvarsförbund. Centralförbundet för Befälsutbildning har totalt drygt 36 000 medlemmar och antalet har varit tämligen konstant under 1990-talet. I medlemsantalet ingår medlemmarna i Befälsföreningen Militärtolkar, Försvarets

Fältartistförening, Förbundet Fältpostbefäl, Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund och Totalförsvarets Psykförsvarsförbund.

Centralförbundet för Befälsutbildning ser positivt på framtiden eftersom behovet av frivillig befälsutbildning för försvarets huvuduppgifter bedöms öka när Försvarsmakten minskas och repetitionsövningar m.m. blir färre. Utbildning kommer att bli en viktigare profilfråga.

Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund

Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund har till uppgift att rekrytera och utbilda, befordringsutbilda och kompletteringsutbilda frivilliga för deras krigsbefattningar som flygfältsingenjörer eller flygfältstekniker inom Flygvapnet. Därutöver skall Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund bedriva försvarsupplysning. Organisationens medlemmar kommer alla från bygg- och anläggningsbranschen, de har alla avtal och är krigsplacerade men har i dag ingen egentlig uppgift annat än i händelse av höjd beredskap eller krig. Det behövs år 2000 omkring 750 personer med avtal. Riksförbundet har 694 medlemmar år 2000, vilket är en minskning sedan mitten av 1980-talet. Riksförbundet består av tre föreningar och en gemensam förbundsstyrelse.

Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund ser framtida uppgifter i att kunna biträda hela totalförsvaret med sin kompetens, och även utnyttja den vid internationella militära och civila insatser. Det kan gälla t.ex. minröjning, vägbyggnad och uppbyggnad av infrastruktur.

Flygvapenfrivilligas Riksförbund

Flygvapenfrivilligas Riksförbund bildades ur äldre föreningar år 1962 och har till uppgift att bedriva utbildning (krigs-/kompetensuppgifter, instruktörer, befordrings- och kompletteringsutbildning m.m.), medlemsvårdande aktiviteter, försvarsupplysning och ungdomsverksamhet. Utbildningen riktar sig mot medlemmar verksamma inom Flygvapnets basförband och/eller luft- och markobservationssystemet LOMOS. Flygvapenfrivilligas Riksförbund samverkar med flera andra frivilligorganisationer beträffande utbildning. Internationellt verkar förbundet i Norden, Estland och Polen. Medlemsantalet är år 2000 cirka 11 500, varav cirka 2 400

med avtal. Medlemsantalet har ökat sedan mitten av 1980-talet. Förbundet består av ett centralt kansli och elva flygvapenförbund.

Flygvapenfrivilligas Riksförbund ser positivt på framtiden eftersom förbundets specialområden, främst LOMOS och BAS 2004, förstärks i det nya försvaret, samtidigt som det finns behov av att bibehålla kompetens hos krigsplacerade och värnpliktiga samt därför att ungdomsverksamheten kontinuerligt ökar i omfattning.

Fredsbaskrarna Sverige

Fredsbaskrarna Sverige är en rikstäckande förening, ursprungligen en kamratförening som nu vill erkännas som frivillig försvarsorganisation. Fredsbaskrarna Sverige utbildar kamratstödjare och bedriver kris- och kamratstödjande verksamhet för personer som har gjort FN-tjänst eller annan likvärdig utlandstjänst. Enligt ett avtal med Försvarsmakten skall Fredsbaskrarna Sverige även stödja dem som inte är medlemmar i föreningen. Det finns 24 specialutbildade kamratstödjare i föreningen. Föreningen har sedan en tid tillbaka kontakt med Regina Birkehorn, författare till boken Att komma hem

  • från FN-tjänst, som tjänstgör vid Etiska Institutet i

Uppsala. Syftet med kontakten är att redan före den planerade starten av utbildningar på förbundsnivå få in etiska regler och bestämmelser med riktlinjer för hur kamratstödsarbetet skall bedrivas. Därutöver vårdar föreningen FN-traditioner och samverkar både nationellt och internationellt med liknande organisationer. Medlemsantalet har stigit kraftigt sedan mitten av 1980-talet och uppgår nu till cirka 5 600 personer.

Fredsbaskrarna Sverige ser kris- och kamratstöd som en viktig verksamhet i framtiden. Försvarsmaktens internationella insatser skall öka i omfattning vilket ökar behovet av kris- och kamratstöd. Det är också tänkbart att Fredsbaskrarna Sverige kan erbjuda sina tjänster åt civila, t.ex. personal från Statens räddningsverk, som tjänstgjort utomlands. En annan viktig framtidsuppgift är att sprida information om FN och utlandstjänst på skolor.

Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund

Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund har till uppgift att rekrytera och utbilda frivilliga som genom avtal tjänstgör som motorfordonsförare åt totalförsvaret vid höjd beredskap och i krig. Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund utbildar också instruktörer och funktionärer med avtal, bedriver försvarsupplysning och ställer frivilliga till samhällets förfogande i fredstid. Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund består av 27 kårer. Dessa är självständiga ekonomiska enheter med redovisningsskyldighet gentemot Riksförbundet som leder verksamheten genom mål- och ramstyrning. I kårstyrelserna ingår representanter för åkerinäringen, trafiklärare, yrkesförare och ombudsmän för Svenska Åkeriförbundet och Transport. Samverkan är större med transportnäringen än med Försvarsmakten. Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund har drygt 12 000 medlemmar, varav cirka 10 800 med avtal. Antalet medlemmar har ökat sedan mitten av 1980-talet.

Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund ser en framtida roll i att bibehålla nuvarande verksamhet och att skapa fungerande nätverk med både transportnäringen, andra frivilligorganisationer och kommuner. Förbundet vill också inrikta sig på fortbildning av civila yrkesförare, t.ex. om farligt gods eller körning under svåra förhållanden.

Frivilliga Flygkåren

Frivilliga Flygkåren (FFK) har till uppgift att rekrytera och utbilda medlemmar, och att genom frivilligavtal ställa dem till räddningstjänstens, civila försvarsmyndigheters och Försvarsmaktens förfogande såväl i fred som i krig. I krig lyder den civila delen (CFgrupperna) av FFK under länsstyrelserna och den militära delen (MD-flyggrupperna) utgör en del av hemvärnet inom Försvarsmakten. Därutöver bedriver FFK totalförsvarsupplysning och medverkar i flygsäkerhetsarbete. Cirka 50 procent av verksamheten utgörs under fredstid av uppdragsflyg där FFK regelbundet (flera gånger per vecka) sedan mer än tio år flyger på uppdrag åt myndigheter och andra aktörer. Uppdragsflyget får inte vara kommersiellt. Resterande 50 procent av verksamheten är uppdrag från huvudmyndigheten Statens räddningsverk, Överstyrelsen för civil beredskap och Försvarsmakten för utbildning, krigsplacering

och övningar. FFK samverkar med ett flertal andra frivilligorganisationer samt med kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter.

FFK har år 2000 omkring 2 200 medlemmar, varav drygt 1 000 med avtal. Medlemmarna har ökat i antal sedan mitten av 1980talet. Kåren består av 23 flygavdelningar och en central kårstab. Organisationen äger inga egna flygplan. I stället hyrs flygplan in från, i första hand, de flygklubbar där medlemmarna bedriver annan ideell flygverksamhet. FFK ser positivt på framtiden eftersom det finns ett ökande behov av flygresurser inom ett flertal områden, bl.a. flygräddning, skogs- och havsövervakning, flygfotografering m.m. för räddningstjänst och andra myndigheter. FFK är ett etablerat och växande komplement i många olika samhällsfunktioner.

Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund

Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund bildades år 1929 och har till huvuduppgift att rekrytera, utbilda och kompletteringsutbilda motorcykelordonnanser för krigsplacering i totalförsvaret (främst hemvärnet med avtal om tjänstgöring) samt att bedriva försvarsupplysning. Organisationen skall också kunna ställa sina medlemmar till samhällets förfogande i fredstid och under höjd beredskap. Uppdragen åt det militära och civila försvaret kommer från Försvarsmakten respektive Överstyrelsen för civil beredskap. Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund arbetar också med trafiksäkerhetsfrågor, bedriver tävlingsverksamhet och har ungdomsverksamhet. Organisationens struktur kommer troligen att förändras från år 2002 genom att den centrala styrelsen och de 30 lokala kårerna kompletteras med åtta regionala förbund. År 2000 har Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund 5 099 medlemmar, varav cirka 1 000 med avtal. Det totala avtalsbehovet är omkring 1 700. Efter några år med minskande antal medlemmar ökar nu antalet igen, både totalt och antalet frivilligavtal.

Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund ser framtida uppgifter i att utbilda egna instruktörer med förordnande vid Försvarets Motorskola för att stödja Försvarsmakten, att utöka deltagandet i militära och civila internationella insatser samt att

utveckla samverkan med andra frivilligorganisationer och kommuner.

Frivilliga radioorganisationen

Frivilliga radioorganisationen bildades år 1946 och har bl.a. till uppgift att bedriva försvarsupplysning, rekrytera och utbilda frivilliga för avtalstecknande och krigsplacering, ställa personal och sambandsmateriel till samhällets förfogande och bedriva ungdomsverksamhet. Frivilliga radioorganisationen genomför uppdragsutbildning åt Försvarsmakten (Armén, Flygvapnet och Marinen, sambandspersonal och -befäl i hemvärnet) samt åt Överstyrelsen för civil beredskap och Socialstyrelsen (personal för samband inom länsstyrelser och landsting). Organisationen verkar också i Lettland och Litauen. Frivilliga radioorganisationen är organiserat i 27 regionala förbund och cirka 120 lokala föreningar. År 2000 har organisationen omkring 7 700 medlemmar, varav cirka 2 900 med avtal. Antalet medlemmar har varit i princip oförändrat under lång tid.

Frivilliga radioorganisationen ser framtida uppgifter i att upprätthålla kunskaper i telegrafi inom Försvarsmakten, att repetitionsutbilda personal för Försvarsmaktens ledningssystem och att vid behov förstärka ledningssystem inom kommuner, länsstyrelser och landsting, att vara en ledande frivilligorganisation även inom IT-området och att tillsammans med myndigheter arbeta för ett mindre sårbart samhälle.

Frivilliga Skytterörelsen

Frivilliga Skytterörelsen bildades år 1860 och har till uppgift att bedriva skytte med gevär, korthållsgevär, luftgevär, kulsprutepistol och automatkarbin. Skytteinstruktörer utbildas för en återtagningssituation åt Försvarsmakten. Frivilliga Skytterörelsen består av ett centralförbund, 27 länsförbund och drygt 1 300 lokala skytteföreningar. Medlemsantalet är år 2000 cirka 90 000. Huvuddelen av verksamheten genomförs i förbunden och föreningarna på 300-meters- och 200-metersbanor (cirka 1 200 st.), på korthållsbanor (cirka 500 st.) och i skjuthallar (cirka 3 000 st.). Flertalet av dessa ägs av Frivilliga Skytterörelsen. Därutöver genomförs många fältskjutningar. Frivilliga Skytterörelsen erhåller statligt stöd från

Försvarsmakten för underhåll m.m. av skjutbanorna. Stödet delas med Svenska Pistolskytteförbundet och Svenska Sportskytteförbundet.

Frivilliga Skytterörelsen samverkar nationellt med Försvarsmakten, kommuner, m.fl. i första hand om miljöfrågor (buller och bly) och utbildningsfrågor samt med andra frivilligorganisationer, främst de andra skytteorganisationerna och hemvärnet. Frivilliga skytterörelsen administrerar också besiktningen av skjutbanor genom Statens skytteombud, med ett ombud i varje förbund. Internationellt samarbetar Frivilliga skytterörelsen främst med Norge, Danmark och Finland samt Polen och de baltiska länderna (de sistnämnda med statliga Baltikummedel kanaliserade genom Försvarsmakten). Frivilliga Skytterörelsen ser som sin framtida roll att kombinera folkrörelsen, folksporten och folkförsvarstanken och att utbilda människor i vapenhantering för att därigenom aktivt medverka till totalförsvarets folkförankring.

Förbundet Fältpostbefäl

Förbundet Fältpostbefäl bildades i sin nuvarande form år 1960 och det är ett rikstäckande förbund under Centralförbundet för befälsutbildning. Huvuduppgiften är att bedriva försvarsupplysning samt att rekrytera och utbilda frivillig fältpostpersonal ingående i Försvarsmakten. Förbundet har drygt 700 medlemmar och antalet har minskat de senaste åren. Det krävs enligt förbundets stadgar anställning i Posten för att bli medlem. Fältpostverksamheten bygger på den kompetens medlemmarna har i sina ordinarie arbeten, oftast som postkassörer. Årligen anordnas både centrala och regionala kurser. Fältpostfunktionen omfattar hantering av försändelser och kassaservice. Förbundet Fältpostbefäl medverkar också i internationella insatser, vilket ger värdefulla övningstillfällen.

Förbundet Fältpostbefäl står inför förändringar bl.a. eftersom Post- och telestyrelsen har avsagt sig ansvaret för fältposten och överfört det till Försvarsmakten. Förbundet ser nya möjligheter att samverka mer med andra frivilligorganisationer och att stödja civila myndigheter och organisationer vid internationella insatser där Försvarsmakten upprättar ett fältpostkontor.

Förbundet för Sveriges folkförsvar

Förbundet för Sveriges folkförsvar bildades under hösten 1999. Förbundets huvudsakliga uppgifter är att slå vakt om försvarets folkliga förankring, verka för en utvidgad värnplikt och arbeta för den allmänna värnpliktens bevarande samt att väcka opinion för en förstärkning av försvarets lokala organisation. I arbetet för att bibehålla försvarets folkliga förankring lägger Förbundet för Sveriges folkförsvar särskild vikt vid den stora folkrörelse som frivilligförsvaret utgör. Förbundet för Sveriges folkförsvar arbetar genom utskick av medlemstidskrift, deltagande i försvarsdebatten, uppvaktningar av beslutsfattare i försvarsfrågor, tidningsartiklar och övrig påverkan genom central och lokal organisation. För närvarande befinner sig Förbundet i ett organisationsskede. Under våren 2001 kommer en lokal organisation av verksamheten ute i landet att påbörjas och medlemmar att rekryteras. Målet är att i slutet av år 2001 ha cirka 500 medlemmar.

Förbundet Sveriges Reservofficerare, SVEROF

Kustartilleriets reservofficersförbund och Svenska Arméns och Flygvapnets reservofficersförbund gick samman under hösten 2000 och bildade den nya organisationen Förbundet Sveriges Reservofficerare, SVEROF. Svenska Flottans Reservofficersförbund ingår inte i SVEROF. Den nya organisationen har år 2000 cirka 5 200 medlemmar, med drygt 700 från Kustartilleriets reservofficersförbund och omkring 4 500 från Svenska Arméns och Flygvapnets Officersförbund. SVEROF är organiserat i sektioner med en amfibiekårsektion, en armésektion och en flygvapensektion. Därtill kommer den fackliga verksamheten som bedrivs inom ramen för det SACO-anslutna Sveriges Reservofficersförbund (SROF). SROF ger också ut tidningen Reservofficeren som distribueras fyra gånger per år i cirka 7 500 exemplar.

SVEROF:s huvudsakliga uppgifter är att bevaka reservofficerarnas intressen, erbjuda olika utbildningar och kurser, upprätthålla och utveckla internationella kontakter, bedriva försvarsupplysning och idrotts- och tävlingsverksamhet. Förbundet ser, när försvaret minskas och repetitionsövningarna blir färre, en viktig framtida uppgift i att säkerställa tillgången på kompetent personal åt Försvarsmakten samt att utveckla och bibehålla reservofficerarnas

och andra officerares kompetens som anställda. SVEROF arbetar också internationellt i paraplyorganisationen Conféderation Interalliée des Officiers de Reserve (CIOR) genom SWEROF, som i detta sammanhang är ett svenskt paralyorgan för både SVEROF och Svenska Flottans reservofficersförbund.

Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer

Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer bildades år 1990 men frivilliga ungdomsbrandkårer har funnits på flera platser i södra Sverige sedan slutet av 1950-talet. Förbundet vänder sig till ungdomar mellan 12 och 18 år. Huvudmålet är att göra ungdomar riskmedvetna samtidigt som de får lära sig brandsläckning, förebyggande säkerhetsarbete, första hjälpen-sjukvård och mycket annat. Utbildningarna följer en utbildningspärm som förbundet har tagit fram tillsammans med Räddningsverket. Förbundets kårer och deras medlemmar fungerar som ambassadörer för räddningstjänst och människors säkerhet i samhället. Dessutom bedriver förbundet en intensiv internationell verksamhet med bl.a. läger och tävlingar där ett tiotal nationer deltar. För närvarande finns ungdomsbrandkårer i 48 kommuner, främst i södra Sverige. Totalt har förbundet cirka 2 000 medlemmar år 2000. Antalet medlemmar har ökat kraftigt sedan förbundet bildades, liksom kårerna som har ökat från tio till 48. Målet är en ungdomsbrandkår i varje kommun.

Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer vill erkännas som frivillig försvarsorganisation och ser framtida uppgifter i att bedriva upplysning om skydd och säkerhet i samhället, att fortsätta vara ett komplement till kommunal räddningstjänst, att utbilda ungdomar och rekrytera dem till räddningstjänster och att i större utsträckning än i dag fånga upp och utnyttja de räddningsmän och flygplatsbrandmän som har utbildats tidigare.

Föreningen Sveriges Sjöfart & Sjöförsvar (FSSS) – The Maritime League

Föreningen Sveriges Sjöfart och Sjöförsvar (FSSS) är en ideell, politiskt och fackligt obunden organisation med omkring 1 700 medlemmar som arbetar för att skapa insikt, kunskap och förståelse för alla verksamhetsfält i det maritima området, från sjöförsvar till sjöfart. FSSS är en del av det maritima nätverket, där

huvudintressenterna är: Sveriges Fartygsbefälsförening, Sjöbefälsförbundet, SEKO/Sjöfolk, Sjöfartsverket, Svenska Transportarbetarförbundet, Sveriges Redareförening, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sjöassuradörernas Förening, Sjöfartsforum, Kustbevakningen, Marinen, Stiftelsen Sveriges Sjömanshus. Dessa organisationer är på olika sätt engagerade i och stödjer FSSS. FSSS ändamål är att ”samla i Sverige maritimt engagerade och intresserade personer och organisationer samt att verka för ett ökat samarbete mellan dem allt för att främja Sveriges maritima intressen”.

FSSS har en centralstyrelse för policyutveckling och gemensamma frågor samt lokalavdelningar i Göteborg, Helsingborg, Malmö, Ystad, Karlskrona, Kalmar, Visby och Stockholm. De arrangerar möten, studiebesök etc. En aktiv ungdomsverksamhet bedrivs på Vitsgarn i Hårsfjärden och vid Bovik på Björkö i Göteborgs skärgård av Ungdomsförbundet Sveriges Flotta, som sedan 1964 bedriver sin verksamhet fristående med eget ekonomiskt och juridiskt ansvar. Verksamheten omfattar seglarläger, konfirmations- och seglarläger samt småläger och kursverksamhet under höst, vinter och vår. FSSS har ansatt en målbild som innebär en tydlig ungdomsprofil. FSSS ger ut tidningen Sjöfart och Sjöförsvar – Under svensk flagg med sex nummer per år. Tidningens syfte är att hålla medlemmarna och andra intresserade à jour med vad som händer över hela den maritima bredden samt kunna utgöra forum för debatter och synpunkter inom hela det maritima området.

Försvarets Fältartistförening

Försvarets Fältartistförening bildades år 1956 och är ett rikstäckande förbund under Centralförbundet för befälsutbildning. Huvuduppgifterna är att rekrytera och utbilda fältartister samt att organisera dessa i grupper för krigsplacering i Försvarsmakten, att planera för regelbundna fältartistuppdrag utomlands (2

  • 5 st/år) genom att gentemot Swedint ha en framförhållning beträffande ledare för grupperna samt att ansvara för gruppsammansättningen. Dessutom bedriver Försvarets Fältartistförening försvarsupplysning och genomför flera fältartistuppdrag i Sverige i form av underhållning eller som PR åt försvaret. Försvarets Fältartistförening håller årligen två centrala kurser med totalt 35

40 elever. Kurserna genomförs i Centralförbundet för Befälsutbildnings regi på Falsterbo kursgård i Höllviken. Kurserna har en militär del av AMU-karaktär där även krishantering ingår, och en fältartistdel där olika typer av stora och små rent akustiska shower genomförs. Försvarets Fältartistförening har i dag cirka 480 medlemmar bestående av professionella musiker, sångare, skådespelare, dansare, ståuppare från hela Sverige. Ungefär hälften har krigsfrivilligavtal och är krigsplacerade.

Försvarets Fältartistförening ser positivt på framtiden. Föreningen har inga problem att rekrytera nya medlemmar. Underhållning är alltid viktig, inte minst i tider av kris, och föreningens medlemmar gör viktiga insatser hemma och utomlands och marknadsför Sverige och totalförsvaret på ett positivt sätt.

Försvarets Personaltjänstförbund

Försvarets Personaltjänstförbund bildades år 1955 och har till huvuduppgift att bedriva försvarsupplysning samt att rekrytera och utbilda personal som handhar frågor om personaltjänstverksamhet inom Försvarsmakten. Det krävs utbildning inom personalfrågor, själavård eller sociala frågor för att bli medlem och Försvarets Personaltjänstförbund. Förbundet är därför ett fackkompetensförbund. År 2000 har förbundet 467 medlemmar i de fyra föreningarna. Det är en kraftig minskning sedan mitten av 1980-talet, bl.a. beroende på att Försvarets Fältartistförening och Totalförsvarets Psykförsvarsförbund tidigare ingick i Försvarets Personaltjänstförbund. Förbundet satsar på krishantering och hemkomstverksamhet för utlandssoldater, och man har härigenom viss samverkan med SWEDINT. Årligen anordnas kurser på Centralförbundet för Befälsutbildnings kursgård i Tylöbäck.

Försvarets Personaltjänstförbund ser möjligheter i att krishantering, hemkomstverksamhet och socialt stöd kan användas inom flera områden, både i Sverige och i andra länder, och att behovet av kompetens på området kommer att öka.

Försvarsfrämjandet

År 1939 bildades 1939 års försvarsförbund, som redan år 1940 bytte namn till Försvarsfrämjandet. Under 1940-, 50- och 60-talen hade organisationen som mest över 40 000 medlemmar. Försvarsintresset har avtagit markant genom åren och Försvarsfrämjandets medlemmar har minskat i antal varje år, ner till cirka 400 år 1999. Genom förnyelse av styrelsen och en målmedveten inriktning mot kortsiktiga mål, har trenden vänt och år 2000 har Försvarsfrämjandet drygt 450 medlemmar. Medlemsstocken har dessutom föryngrats samtidigt som flera föreningar har anslutit sig som medlemmar. Försvarsfrämjandet ger ut tidskriften Fritt Militärt Forum fyra gånger om året. Tidskriften är ett öppet debattforum där kritiska artiklar blandas med information om teknisk utveckling. Främjandet anordnar även två offentliga möten per år, med inbjudna talare och efterföljande debatt.

Hemvärnet

Hemvärnet är inte en frivillig försvarsorganisation enligt frivilligförordningen (1994:524) utan en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. Hemvärnet består av allmänna hemvärnet och driftvärn. Driftvärnet är myndigheters och organisationers eget skydd vid höjd beredskap. Sedan början av 1990-talet har driftvärnet minskat kraftigt i omfattning. Allmänna hemvärnet har till uppgift att bevaka och skydda totalförsvarets viktigaste infrastruktur (kraftförsörjning, ledningssystem, kommunikationer och andra krigsviktiga anläggningar) främst mot sabotage, bevaka och skydda viktiga anläggningar vid flygets och marinens baser mot sabotage, bevaka och skydda prioriterade ammunitions- och mobiliseringsförråd mot sabotage, starta upp vissa anläggningar och vid behov även kunna betjäna dessa, bevaka och skydda infallsportar mot sabotage och vid behov kunna utföra fördröjande fältarbeten i anknytning till dessa samt att medverka i ytövervakningen. Det finns också hemvärn med marina uppgifter.

Hemvärnet har år 2000 cirka 72 000 medlemmar, varav omkring 4 000 i hemvärn med marina uppgifter. Medlemsantalet sjunker stadigt. Målet är att vara 90 000 medlemmar år 2004 och 125 000

inom ett år i ett tillväxtskede. Medlemmar från åtta1 andra frivilligorganisationer har sin personal krigsplacerad i olika funktioner i hemvärnet. Hemvärnet är inom varje kommun organiserat i hemvärnsområden som leds av en hemvärnschef. Hemvärnsområdena är organiserade i hemvärnskretsar som leds av en kretshemvärnschef. Varje krets omfattar mellan fyra och åtta hemvärnsområden och hemvärnskretsens område är anpassat till försvarsområdesgruppernas ansvarsområden. Ett hemvärnsområdes personalstyrka, bestående av ordinarie hemvärnsmän och avtalspersonal, bör vara minst 75 och högst 200 personer.

Hemvärnet ser framtida uppgifter i att utveckla samverkan mellan frivilligorganisationer, inrikta sin verksamhet mer mot civila uppgifter, att kunna vara en resurs för kommuner vid svåra påfrestningar i fredstid och att utveckla lokala nätverk på kommunal nivå.

Hemvärnsbefälets riksförbund

Hemvärnsbefälets riksförbund förvandlades från intresseorganisation till frivillig försvarsorganisation år 1994. Förbundets huvudsakliga verksamhet och uppgift är att stödja hemvärnet genom kompetenshöjande utbildning (ledarskap, taktik), rekrytera befäl och hemvärnsmän genom utbildning samt bedriva försvarsupplysning. Tyngdpunkten ligger på ledarskapsutbildning och rekrytering. Hemvärnsbefälets riksförbund omfattar ett centralt kansli och 23 regionala sektioner. År 2000 har förbundet drygt 9 000 medlemmar vilket är en kraftig ökning sedan 1994. Hemvärnsbefälets riksförbund samverkar med flera andra frivilligorganisationer som bedriver utbildning, och har verksamhet i de baltiska länderna samt Polen.

Hemvärnsbefälets riksförbunds framtida roll är av naturliga skäl knuten till utvecklingen av hemvärnet och förbundet har stor insikt i hemvärnets behov av utbildning och rekrytering. Utbildning av reservofficerare för tjänstgöring i hemvärnet, utbildning av ungdomar (som inte sker i dag) och förbandsinstruktörer är också viktiga framtidsområden.

1 Enligt beslut av Försvarsmaktens grundorganisationsledning den 5 september 2000 (dnr 16 137:71705) tillkommer Sjövärnskårernas Riksförbund som en åttonde avtalsorganisation f rån och med den 1 januari 2001. Sjövärnskårernas Riksförbund kan därmed teckna avtal med marinens krigsorganisation och hemvärn med marina uppgifter.

Riksförbundet Sveriges lottakårer

Riksförbundet Sveriges lottakårer bildades år 1924 och har till uppgift att ge totalförsvarsinformation samt att rekrytera och utbilda kvinnor för totalförsvaret. Tyngdpunkten ligger på avtals-, funktionärs- och medlemsutbildning. Organisationen utbildar avtalspersonal för Armén med hemvärnet, Marinen och Flygvapnet i uppgifter inom tolv kompetensområden/tjänstegrenar, bl.a. sjukvård, förplägnad, personalvård, underrättelsetjänst, stabs- och sambandstjänst, LOMOS och bevakningstjänst. Organisationen har en omfattande ungdomsverksamhet i den separata organisationen Sveriges unglottor. Lottorna omfattar 24 regionala lottaförbund och 432 lokala lottakårer. År 2000 har organisationen drygt 26 000 medlemmar, varav drygt 9 000 med avtal. Avtalsbehovet år 2000 är drygt 11 300. Medlemsantalet har minskat sedan mitten av 1980-talet. Riksförbundet Sveriges lottakårer samverkar med flera andra frivilligorganisationer och arbetar internationellt med övriga nordiska länder, i Estland, Lettland och Litauen. Under år 2000 har samarbete påbörjats med Polen och Ryssland.

Lottorna ser som sin framtida uppgift i att fånga upp engagerade kvinnor med intresse för försvars- och säkerhetspolitik, att vidga inriktningen mot kvinnligt ledarskap, insatser i det fredstida samhället, internationella uppdrag samt totalförsvarsinformation, bl.a. i skolor. Organisationen avser också att utveckla all utbildning mot internationell verksamhet, öka utbildningen av totalförsvarsinformatörer och instruktörer samt att utöka samverkan med både andra frivilliga försvarsorganisationer (bl.a. om administration och utbildning) betydligt och internationellt.

Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar

Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar bildades år 1999. Det är en intresseorganisation för frivilliga uppvisningsgrupper som övar och uppträder i olika offentliga sammanhang. Förbundet vill erkännas som frivillig försvarsorganisation. Förbundets uppgifter är att verka för att levandehålla militärkulturhistoria, verka för samarbete mellan militärkulturhistoriska föreningar och att vara ett informations- och samverkansorgan för medlemmarna i gemensamma frågor i förhållande till Försvarsmakten, myndigheter och andra organisationer. Förbundet bedriver försvars-

upplysning, bl.a. genom uppvisningar, och föreningarna anordnar olika utbildningar i exempelvis excersis eller fältövningar.

I Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar ingår 34 föreningar varav åtta musikkårer spridda över hela landet, men med huvudsaklig anknytning till orter där regementen finns eller har funnits. Förbundets föreningar återfinns över hela landet och representerar olika epoker: två från 1500- och 1600-talen, fem från karolinertiden, två från gustavianska tiden, 13 från 1800-talet, två från beredskapstiden, två 1900-tals motorhistoriska och åtta musikkårer från m/ä-tiden. Totalt har förbundet 2 400 betalande medlemmar och tillgång till 190 hästar.

Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar ser framtida uppgifter i att vidmakthålla och stärka Sverigebilden och bidra till försvarets folkförankring genom lokala och nationella uppvisningar, tillhandahålla enheter med specialkompetens till statsceremonielet och att representera Sverige internationellt i t.ex. PR-aktiviteter, minnesceremonier, parader eller tattooer.

Sjöräddningssällskapet

Svenska sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne började sin verksamhet som ideell och frivillig organisation år 1907. Sjöräddningssällskapet, som tilltalsnamnet är i dag, är fortfarande en ideell och frivillig förening med sjöräddning som huvuduppgift. Sällskapet har i dag omkring 25 000 medlemmar och 45 sjöräddningsstationer runt Sveriges kust. Dessa stationer bemannas av omkring 600 frivilliga sjöräddare och åtta fast anställda som förfogar över ett 80-tal båtar, från tunga räddningskryssare till snabba räddningsbåtar. Under år 1999 utförde sällskapet totalt drygt 1 600 uppdrag. Målet är att sjöräddarna skall kunna lämna stationen inom 15 minuter, dygnet runt, året runt, på larm, som oftast kommer från 112 eller sjöräddningen i Göteborg.

Sjöräddningssällskapet begär inga statliga eller kommunala bidrag, utan verksamheten bygger helt på medlemskap, försäljning av medlemsartiklar, donationer, testamenten och sponsorsintäkter. Sällskapet får dock ett visst kommunalt stöd från vissa kustkommuner. Sedan januari 1995 har sällskapet fått in drygt 230 miljoner kronor i donerade medel. Till Sjöräddningssällskapet hör sällskapet Livbojen, vars cirka 8 000 medlemmar i 25 föreningar främjar Sjöräddningssällskapets verksamhet och samlar in pengar. Sjörädd-

ningssällskapet var 1924 en av initiativtagarna till bildandet av International Lifeboat Federation (ILF), som i dag omfattar 57 medlemmar från drygt 40 länder. Sjöräddningssällskapet erbjuder också tjänsten Trossen Sjöassistans för båtägare. Sedan år 1998 driver sällskapet, tillsammans med Fiskets Utbildningscentrum (FUC), Sjösäkerhetsskolan på Öckerö. På skolan finns bl.a. utbildningar i sjösäkerhet för yrkesfiskare och Fast-Rescue-Boat-kurser för besättningsmän.

Sjövärnskårernas Riksförbund

Sjövärnskårernas Riksförbund har till uppgift att medverka i frivilligutbildning inom Marinens krigsorganisation, att leda sådan utbildning och verksamhet som Försvarsmakten inte anordnar, att medverka i rekrytering till och utbildning av hemvärn med marina uppgifter, att bedriva försvarsupplysning samt maritim ungdomsverksamhet. Utbildningsverksamheten omfattar både ungdomsutbildning och vuxenutbildning. Förbundet samverkar främst med hemvärn med marina uppgifter. Sjövärnskårernas Riksförbund är organiserat i 17 sjövärnskårer längs kusten och ett centralt förbund med kansli. Organisationen har år 2000 cirka 4 600 medlemmar, antalet har sjunkit något under 1990-talet. Från och med den 1 januari 2001 är Sjövärnskårernas Riksförbund en avtalsorganisation. Därmed kan Sjövärnskårernas Riksförbund teckna avtal med marinens krigsorganisation och hemvärn med marina uppgifter. Avtalsbehovet uppges vara 950 personer. Sjövärnskårernas Riksförbund ser framtida uppgifter att utbilda ungdomar ur utbildningsreserven som underlag för rekrytering till officerare/reservofficerare, att samverka med civila maritima myndigheter som Kustbevakningen och Sjöfartsverket och att vara en resurs för hela samhället vid behov.

Svenska Blå Stjärnan

Svenska Blå Stjärnan bildades år 1917 och har till uppgift att rekrytera och utbilda frivilliga i djurskötsel och djursjukvård för tjänst inom totalförsvaret, verka för god djurskötsel och djursjukvård, informera om totalförsvaret och att genom ungdomsverksamhet stimulera medlemmar till fortsatt engagemang. Tyngdpunkten ligger på djurvård och djursjukvård syftande till livs-

medelssäkerhet vid kris och krig. Sedan år 1987 är Svenska Blå Stjärnan öppen även för män. Organisationen består av en centralstyrelse, 24 regionala förbund och 25 lokala kårer inom några av de stora förbunden. År 2000 har organisationen drygt 5 000 medlemmar, varav cirka 3 000 med avtal. Antalet medlemmar har varit oförändrat under lång tid. Länsvisa djurskötargrupper med olika kompetenser har upprättats som resurs för samhället.

Svenska Blå Stjärnan samverkar både med andra frivilliga försvarsorganisationer och ideella organisationer i samhället. Internationellt samarbetar organisationen främst med Estland och Ryssland. Svenska Blå Stjärnan ser en framtida uppgift i att bidra till folkförankringen av totalförsvaret och att vara en kompetent resurs i det sårbara samhället.

Svenska Brandförsvarsföreningen

Svenska Brandförsvarsföreningen är en ideell förening som bildades år 1919 Föreningens huvuduppgift är att utan vinstintresse arbeta för ett bättre brandskydd, att öka kunskapen om bränder och brandrisker samt att minska konsekvenserna av bränder. Detta sker genom påverkan av enskilda människor, företag, regelsystem (lagstiftning, försäkringsvillkor, normer, rekommendationer) och tillverkare, konsulter samt entreprenörer. Som medel för detta används bl.a. utbildningar och utbildningspaket, kampanjer och projekt, information, handböcker, statistik, forskning och genom olika nätverk. Svenska Brandförsvarsföreningen har ett eget förlag, en egen tidning och producerar egna nyhetsbrev till företag.

Föreningen har också kanslierna för Svenska Brandförsvarsföreningens Elektriska Nämnd (försäkringsbolagens centrala organ i elsäkerhetsfrågor), Sjöfartens Brandskyddskommitté, Lantbrukets Brandskyddskommitté och BRANDFORSK. Föreningen anordnar årligen utbildningar i skolor och förskolor för ett stort antal barn och ungdomar (bl.a. Bamses brandskola). Internationellt samverkar Svenska Brandförsvarsföreningen med motsvarande organisationer, främst inom ramen för CFPA(Confederation of Fire Protection Associations). Svenska Brandförsvarsföreningen samverkar således med ett stort antal aktörer och når ut i landet genom 23 regionala, självständiga brandförsvarsföreningar och nära kontakter med de kommunala räddningstjänsterna som alla är medlemmar i Svenska

Brandförsvarsföreningen. Föreningen har cirka 1 500 organisationer, t.ex. försäkringsbolag, kommuner och företag, som medlemmar men det finns även ett 60-tal enskilda medlemmar.

Svenska Brandförsvarsföreningen ser samverkansmöjligheter och samverkansvinster med att vara en frivillig totalförsvarsorganisation samtidigt som det skulle öka trovärdigheten för Svenska Brandförsvarsföreningen att tillhöra den kretsen.

Svenska Brukshundklubben

Svenska Brukshundklubben bildades år 1918 och har till uppgift att utbilda hundar för totalförsvaret, anordna tävlingar och utställningar, sprida kunskap om hundvård och fostran samt att anordna kurser för hundar av alla raser. Svenska Brukshundklubben består av ett centralt kansli, 18 distrikt och drygt 280 lokala klubbar. Därutöver ingår 14 rikstäckande rasklubbar som ansvarar för 22 olika raser. År 2000 var medlemsantalet cirka 60 000, vilket är en stor ökning sedan mitten av 1980-talet. Drygt 1 800 medlemmar har avtal. Det totala avtalsbehovet år 2000 uppges vara drygt 4 900 personer. Varje år går cirka 23 000 personer kurser hos Svenska Brukshundklubben. Den frivilliga försvarsverksamheten omfattar utbildning av bevaknings-, räddnings- och minhundar, avtalsutbildning och instruktörsutbildning för Flygvapnets, Marinens och Arméns (hemvärnets) krigsorganisation. Svenska Brukshundklubben arbetar också internationellt med instruktörsutbildningar i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland. Svenska Brukshundklubben har också en omfattande samverkan med andra frivilliga försvarsorganisationer.

Svenska Brukshundklubben har en välkänd verksamhet utöver den frivilliga försvarsverksamheten som kommer att fortgå. Planer finns på att utbilda olika sorters servicehundar som fyller funktioner i fredstid, t.ex. åt myndigheter eller kommuner, och behovet av specialutbildade hundar inom totalförsvaret kommer att finnas kvar.

Svenska Fallskärmsförbundet

Svenska Fallskärmsförbundet bildades år 1955 och har till uppgift att främja, leda och administrera fallskärmshoppning i Sverige samt i samarbete med Svenska Flygsportförbundet företräda svensk fallskärmshoppning i utlandet. Förbundet bedriver också nationell och internationell tävlingsverksamhet. Utbildning genomförs på lokal, regional och central nivå. Svenska Fallskärmsförbundet har uppdrag från Försvarsmakten att upprätthålla och utveckla hoppkunskaperna hos krigsplacerade fallskärmsjägare och annan nyckelpersonal, att utbilda instruktörer i fallskärmshoppning, att rekrytera frivilliga till detta samt att bedriva försvarsupplysning. Förbundet hade år 1999 omkring 2 800 medlemmar varav cirka 100 krigsplacerade fallskärmsjägare. Avtalsbehovet år 2000 uppges vara 15 personer. Antalet medlemmar har varierat något sedan mitten av 1980-talet. Förbundet består av 22 lokala fallskärmsklubbar och ett centralt kansli.

Svenska Fallskärmsförbundet ser framtida uppgifter i att kunna tillhandahålla klubbarnas cirka 30 flygplan med piloter som en samhällsresurs, bl.a. för flygfotografering, landsättning av personer eller hundar och flygspaning. Uppdraget med fallskärmsjägarna skulle också kunna utvidgas om förbundet får utökade resurser.

Svenska Flottans Reservofficersförbund

Svenska Flottans Reservofficersförbund bildades 1935 och har till uppgift att tillvarata medlemmarnas kårintressen, att verka för ett gott samarbete mellan örlogs- och handelsflottorna samt att bedriva utbildning för medlemmarna. Förbundet är organiserat i tre kretsar (Stockholm, Malmö och Göteborg) med flest antal medlemmar i Stockholm. År 2000 har förbundet cirka 1 000 medlemmar vilket är en kraftig ökning sedan början av 1990-talet. Svenska Flottans Reservofficersförbund anordnar många utbildningar, bl.a. i förbandsledning, samband, stridsledning, navigation, skyddsvakt folk- och havsrätt och räddningstjänst. Förbundet samverkar internationellt med Estland, bl.a. om utbildning. Nationellt har förbundet mycket nära samverkan med Försvarsmakten, örlogsskolorna, KA1 (stöd till tävlingar) och krigsförbanden inom flottan.

Svenska Flottans Reservofficersförbund avser att fortsätta med att bedriva kvalitativ utbildning för reservofficerare i flottan efter-

som dessa också är en viktig resurs som anställd personal. Det finns också förutsättningar för ökad samverkan med andra frivilliga försvarsorganisationer inom utbildningsområdet.

Svenska Livräddningssällskapet

Svenska Livräddningssällskapet bildades år 1898 och är i dag en utbildningsorganisation för vattensäkerhet. Arbetet med att ge alla en grundläggande simkunskap, och därmed ökad trygghet och livskvalitet, är basen i verksamheten. Svenska Livräddningssällskapet utbildar årligen ett stort antal simlärare, livräddare och badbevakare, och organisationen har ett mycket nära samarbete med simhallar och skolor för att genom undervisning och information stärka det personliga säkerhetsmedvetandet. De centrala projekten Barnens Livräddningsskola och Ett tryggt bad är två exempel. Svenska Livräddningssällskapet är, tillsammans med bland annat kommunala räddningstjänster och Sjöräddningssällskapet, en länk i den kommunala räddningskedjan genom livräddningsstationerna på flera svenska stränder. Organisationen bedriver också tävlingsverksamhet inom livräddning. Svenska Livräddningssällskapet omfattar en riksstyrelse, 24 länsförbund och ett 30-tal lokala föreningar. År 2000 har Svenska Livräddningssällskapet 6 500

  • 7 000 medlemmar.

Svenska Livräddningssällskapet ser framtida uppgifter i att fortsätta bedriva utbildning inom vattensäkerhet, att försöka forma barns och ungdomars attityder och att fungera som en resurs i den kommunala räddningskedjan. Andra uppgifter skulle kunna vara att utnyttjas som utbildningsresurs av bl.a. Försvarsmakten och Kustbevakningen och att, vid verksamheten i simhallar och skolor, sprida information om samhällets säkerhets- och skyddssystem i stort.

Svenska Pistolskytteförbundet

Svenska Pistolskytteförbundet bildades 1936 och är riksorganisation för landets pistolskytteföreningar. Svenska Pistolskytteförbundet har till uppgift att främja och utveckla skyttet med pistol och revolver samt att verka för ökad skjutskicklighet och ansvarsfull hantering av vapen. Förbundet är en idrottsorganisation där medlemmarna tränar och tävlar målskjutning på bana eller vid

fältskjutningar. Kopplingarna till totalförsvaret finns av tradition men är i dag mindre framträdande. Svenska Pistolskytteförbundet har cirka 45 000 medlemmar varav cirka 20 000 aktivt tävlande. Medlemsantalet har minskat generellt. Förbundet består av 26 kretsar, cirka 600 lokala skytteföreningar samt riksförbundet.

Svenska Pistolskytteförbundet samarbetar nationellt med de andra skytteorganisationerna och internationellt med Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen (bl.a. träningsläger i de nordiska länderna och utbildning i skytte och föreningskunskap för de baltiska länderna). Svenska Pistolskytteförbundet ser en framtida roll som en bred nationell idrottsorganisation och frivillig försvarsorganisation med medlemmar som också kan göra insatser i samhället åt kommuner, t.ex. vid eftersök av försvunna personer.

Svenska Röda Korset

Svenska Röda Korset är en av Internationella rödakorskommittén erkänd nationell förening som medverkar i humanitärt arbete i fred och krig. Svenska Röda Korset medverkar i totalförsvarets sjukvård och arbetar för skydd av civilbefolkningen i händelse av krig. Organisationen utbildar också sjukvårdare till hemvärnet och ett stort antal medborgare i första hjälpen samt arbetar med krishantering. Svenska Röda Korset har år 2000 cirka 340 000 medlemmar, varav cirka 7 200 med avtal med hemvärnet. Avtalsbehovet år 2000 uppges vara omkring 7 500 personer. Det finns också ett självständigt ungdomsförbund med cirka 8 000 medlemmar. Organisationen består av en centralstyrelse, tio regionkontor och omkring 2 000 lokala kretsar.

Svenska Röda Korset ser stora möjligheter att i framtiden vara en utbildande organisation som genom frivilliga i större utsträckning fungerar som en resurs för det civila samhället, bl.a. som medmänskligt stöd i allmänhet och inom vård och omsorg.

Svenska Sportskytteförbundet

Svenska Sportskytteförbundet bildades 1943 och är den samlande organisationen för svenskt sportskytte. Förbundet har till uppgift att främja utbredningen av skytte enligt Internationella Sportskyttefederationens (ISSF) program, i avsikt att bl.a. nå en framgångsrik internationell representation. Svenska Sportskytteförbundets kopplingar till totalförsvaret är främst vård och användning av skjutbanor (tillsammans med övriga skytteorganisationer) m.m. samt försvarsupplysning vid utbildningar av medlemmar. Medlemsantalet har ökat sedan mitten av 1980-talet och uppgår år 2000 till cirka 90 000. Förbundet består av en central förbundsstyrelse, 23 självständiga distriktsförbund och drygt 870 lokala klubbar. Svenska Sportskytteförbundet har barn-, ungdomsbredd- och elitidrottsverksamhet inom gevärs- och pistolskytte, lerduveskytte och viltmålsskytte.

Svenska Sportskytteförbundet ser en framtid som fortsatt bred skytteorganisation inom den svenska idrotten, där man verkar för en stor bredd och en framgångsrik elit samt som utbildare av kunniga skytteinstruktörer. Förbundet önskar också enligt sina måldokument ett samgående med Frivilliga skytterörelsen, Skytterörelsens Ungdomsorganisation och Svenska Pistolskytteförbundet, som man redan i dag samverkar mycket med.

Svenska Värnpliktsofficersförbundet

Svenska Värnpliktsofficersförbundet har till uppgift att bedriva försvarsupplysning, utbilda värnpliktsofficerare, rekrytera och utbilda instruktörer samt att vara intresse- och kamratorganisation för värnpliktsofficerare och verka för ökad förståelse för värnpliktsofficerens situation. Målgruppen är främst värnpliktiga kompanibefäl. Förbundet erbjuder utbildning som syftar till att vidmakthålla eller utveckla kompetensen hos värnpliktsofficerare. Utbildningen är vanligtvis truppslagsöverskridande och har på senare tid fokuserat på skjutsäkerhet. Svenska Värnpliktsofficersförbundet har år 2000 cirka 1 700 medlemmar organiserade i åtta föreningar och en central styrelse.

Svenska Värnpliktsofficersförbundet är sedan den 1 januari 2001 ett specialförbund inom Centralförbundet för Befälsutbildning.

Sveriges Civilförsvarsförbund

Sveriges Civilförsvarsförbund bildades år 1937 och arbetar med förebyggande och förberedande verksamhet, avhjälpande verksamhet i samband med särskilda händelser och verksamhet för en grundläggande försvarsförmåga och anpassning till höjd beredskap på 5

  • 10 års sikt. I fred är den första grenen mest omfattande, att stärka människors risk- och säkerhetsmedvetande och motståndskraft för att klara grundläggande behov (mat, vatten. värme, skydd och information), att människor skall kunna förebygga och hantera olycksfall och skador samt att ge befolkningen verktyg för att undvika att bli brottsoffer.

Förbundet utbildar hemskyddsombud och genomför självskyddsutbildningar i skolor m.m. på uppdrag av Räddningsverket. Förbundet bedriver också försvarsupplysning. Sveriges Civilförsvarsförbund har år 2000 drygt 34 700 medlemmar, vilket är en minskning sedan mitten av 1980-talet. Av dessa har drygt 18 600 avtal som hemskyddsombud. Organisationen består av en förbundsstyrelse, ett centralt kansli, 22 distrikt och cirka 300 lokala föreningar. Sveriges Civilförsvarsförbund samverkar nationellt främst med de avtalstecknande frivilligorganisationerna, med kommuner och länsstyrelser och flera centrala myndigheter, och internationellt arbetar förbundet i de baltiska länderna, Polen och Ryssland.

Sveriges Civilförsvarsförbund ser en framtida roll i att som bred utbildningsorganisation bidra till att skapa trygga och motståndskraftiga människor i ett humant, robust och säkert samhälle, genom information och utbildning i olika former. Den enskilda människan behöver ta ett större ansvar i framtidens sårbara samhälle och det kräver utbildning.

Sveriges Hembygdsförbund

Sveriges Hembygdsförbund är riksorganisation för Sveriges 1 800 hembygdsföreningar. Dessa är i sin tur organiserade i 26 regionala hembygdsförbund. Hembygdsrörelsens arbete syftar allmänt till att göra människor medvetna om vårt gemensamma kultur- och naturhistoriska arv. Hembygdsföreningarna har tillsammans cirka 450 000 medlemmar. Antalet medlemmar har ökat under 1990-talet och bara de fem senaste åren har cirka 300 nya hembygdsföreningar anslutits. Sveriges Hembygdsförbund ger stöd till

hembygdsföreningarna och har fyra huvuduppgifter; medlemsservice (t.ex. rådgivning, försäkringar), informationsverksamhet (mot föreningar, politiker, allmänhet m.m.), opinionsbildning (remissinstans, delta i offentlig debatt) och projektutveckling (av projekt av riks- eller särintresse). I stort sett allt arbete utförs däremot ideellt i de lokala föreningarna. Hembygdsföreningarna samverkar med bl.a. kommuner och skolor. Hembygdsförbunden har täta kontakter med länsmuseer och landsting. Det finns också ett flertal exempel på att hembygdsföreningar driver t.ex. turistbyråer, postkontor och gallerier.

Hembygdsrörelsen har en stark och bred lokal förankring och engagerade medlemmar som gärna ställer upp för samhället om något inträffar. Sveriges Hembygdsförbund ser också naturliga kopplingar mellan lokala hembygdsfrågor och traditionsfrågor inom totalförsvaret där förbundet skulle kunna göra något, eventuellt tillsammans med Statens försvarshistoriska museer.

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund är en helt kvinnlig organisation med uppgift att ge totalförsvarsinformation och att rekrytera och utbilda bilförare åt totalförsvaret. Därutöver verkar Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund för trafiksäkerhet och samverkar med andra frivilliga försvarsorganisationer, myndigheter, trafiksäkerhets- och motororganisationer samt humanitära sammanslutningar. Utbildningen omfattar avtalsutbildning, med krigsplacering inom både Försvarsmakten (bl.a. i hemvärnet) och för det civila behovet, allmän bilkåristutbildning, funktionärsutbildning och ledarskapsutbildning. Medlemsantalet år 2000 är drygt 10 000, varav cirka 4 500 med avtal. Det totala avtalsbehovet år 2000 uppges vara 5 300 personer. Antalet medlemmar har minskat sedan mitten av 1980talet. Förbundet består av 26 distrikt och 130 lokala kårer. Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund samverkar med ett flertal andra frivilligorganisationer samt med kommuner, landsting och länsstyrelser. Internationellt arbetar Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund helt på eget initiativ med trafiksäkerhetsarbete i Lettland, Litauen och Polen. Samverkan med Ryssland har även påbörjats under år 2000. Detta finansieras med särskilda medel via Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap.

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund ser att behovet av kvinnor som engagerar sig inom totalförsvaret kommer att öka i framtiden. En möjlig framtida uppgift är att rekrytera unga flickor och ge dem en utbildning med B-körkort inkluderat för totalförsvarets behov. Organisationen kan då bidra med välutbildade och förberedda medlemmar som kan tjänstgöra i både krig och fred (kris/katastrof m.m.), även åt civila uppdragsgivare som t.ex. Statens räddningsverk. En annan viktig del som Kvinnliga Bilkåren ser är att ytterligare öka totalförsvarsinformationen, och då gärna till dagens skolelever.

Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund

Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund vill erkännas som frivillig försvarsorganisation. Riksförbundet är en central sammanslutning av i stort sett alla militära kamratföreningar i Sverige, som tillsammans omfattar drygt 45 000 medlemmar år 2000. Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund har till uppgift att stödja och utveckla den militära kamratföreningsverksamheten, förmedla kontakter mellan föreningar och mellan Sverige och grannländerna samt att verka i frågor som rör försvaret. Organisationen bedriver också totalförsvarsupplysning genom att de lokala föreningarna ofta anordnar seminarier och föreläsningar om aktuella frågor rörande försvaret samt ger ut informationsskrifter. Det är också en social verksamhet där människor träffas.

Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund ser en förstärkt framtida roll inom sin nuvarande verksamhet, när regementen m.m. läggs ned, och inom traditionsvården där lokala kamratföreningar redan i dag i flera fall helt eller delvis svarar för förbandsmuseernas löpande verksamhet.

Sällskapet Kustjägarveteraner (Kustjägarveteranerna)

Kustjägarveteranerna bildades 1992 som en ren kamratförening. Medlemmar är värnpliktiga och reservofficerare som genomgått kustjägarutbildning samt tidigare befäl och andra med kopplingar till kustjägarverksamhet. Föreningen hade år 2000 ca 1 100 medlemmar, varav en stor del ur senare årsklasser. Kustjägarveteranerna strävar efter att bli en frivillig försvarsorganisation. Föreningen bedriver en rad verksamheter och har en

ytterförläggning på ön Vitsgarn. Bland aktiviteter med militär anknytning kan nämnas demonstration av ny militär materiel och utrustning, provskjutning av vapen och de årliga veterandistanspaddlingarna, som föregås av ett flertal övningspaddlingar i skärgården. Dessa aktiviteter genomförs till dels i samarbete med militären. Till detta kommer inslag av försvarsupplysningskaraktär, information om utvecklingen inom amfibiekåren, befälsträffar, korandet ”årets kustjägare” m.m. Föreningen har en medlemstidning och hemsida.

Med detta som bakgrund är det föreningens ambition att som frivillig försvarsorganisation upprätthålla kustjägarkompetens åt Försvarsmakten, genom att erbjuda övningar inom kustjägarverksamhet (spaning, genomsökning, attackdykning, eldledning, överfall, anfall, sabotage m.m.). Om Försvarsmakten inte skulle ha behov av eller visa intresse för kustjägarverksamhet kommer Kustjägarveteranerna att fortleva som en vanlig militär kamratförening. Kustjägarveteranerna har diskuterat samverkan med bl.a. Centralförbundet för Befälsutbildning, hemvärnet och Sjövärnskårernas Riksförbund.

Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund

Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund är ett rikstäckande förbund under Centralförbundet för Befälsutbildning och bildades i sin nuvarande form år 1977. Förbundet är ett fackkompetensförbund för miljö- och hälsoskyddsinspektörer. Av Sveriges cirka 1 300 inspektörer är 400 medlemmar i Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund. Förbundet anordnar årligen en kurs på Centralförbundet för Befälsutbildnings gård på Fårö, där miljö- och hälsoskyddsinspektörerna utbildas i att hantera en kris- eller krigssituation inom både den civila och militära delen av totalförsvaret. Ett stort antal medlemmar har deltagit i internationella insatser. Förbundet har av naturliga skäl nära samverkan med kommuner och myndigheter som Livsmedelsverket och Smittskyddsinstitutet.

Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund ser möjligheter i att utöka sitt deltagande i internationella insatser, som nu prioriteras inom Försvarsmakten, och i utvärderingar av genomförda insatser. Behovet av kunskap om sjukdomar, smittspridning, hantering av vatten, mat, miljöskyddsfrågor m.m. i samhället och inom Försvarsmakten är stort och kommer att öka.

Totalförsvarets Psykförsvarsförbund

Totalförsvarets Psykförsvarsförbund är ett rikstäckande förbund under Centralförbundet för Befälsutbildning. Förbundet har till uppgift att bedriva försvarsupplysning samt att rekrytera och utbilda personal som är krigsplacerad i det psykologiska försvarets organisationer eller i övrigt i krig och vid svåra påfrestningar i fred har uppgifter inom det psykologiska försvarets verksamhetsområden. Totalförsvarets Psykförsvarsförbund är ett kompetensförbund inom information, informationshantering och informationskrigföring. Många av de cirka 650 medlemmarna är journalister eller informatörer. Medlemsantalet har ökat sedan mitten av 1980-talet. Förbundet består av en central styrelse och sex regionala föreningar. Årligen anordnar förbundet och föreningarna två utbildningsomgångar vardera.

Totalförsvarets Psykförsvarsförbund ser framtida uppgifter i att vara en kompetensresurs för kommuner i fred där certifierad personal med avtal kan användas samt att utbilda professionella informatörer som kan ställas till samhällets förfogande vid större olyckor och svåra påfrestningar i fred.

Frivilligorganisationsutredningens enkätundersökningar

I det följande presenteras sammanfattningar av de två undersökningar som utredningen medverkat i. Utredningen har dels låtit Styrelsen för psykologiskt försvar inkludera ett antal frågor om frivilligförsvar i sin årliga undersökning om medborgarnas försvarsvilja, dels låtit Totalförsvarets pliktverk ställa samma frågor till drygt 500 mönstrande vid sina regionkontor. Sist i bilagan följer frågorna som har ställts i de båda undersökningarna.

Styrelsen för psykologiskt försvar – Opinion 2000

Utredningen har i dialog med Styrelsen för psykologiskt försvar medverkat i myndighetens årliga undersökning om svenskarnas syn på samhället, säkerhetspolitiken, omvärlden och försvaret med några frågor som gäller inställningen till frivilligförsvaret och viljan att engagera sig. Frågornas utformning diskuterades också med Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04).

Till grund för studien ligger telefonintervjuer med ett representativt urval bosatta i Sverige i åldern 18 till 74 år. Totalt intervjuades 760 personer, vilka representerar 6,13 miljoner människor. Bortfallet uppgick i år till 37 procent. Intervjuerna genomfördes under perioden mellan den 4 och den 26 september 2000. För en fullständig redovisning av opinionsläget hänvisas till rapporten ”Opinion 2000” från Styrelsen för psykologiskt försvar.

Av undersökningen framgår bl. a att 63 procent anser att Sverige ”absolut” bör ha ett militärt försvar vilket dock är färre än 1998 och 1999 då 71 respektive 67 procent ansåg detta. Omkring tio procent är tveksamma eller tar avstånd från det militära försvaret. Det förhållandet har gällt de senaste åren i Styrelsens för psykologiskt försvarstudier.

Drygt en femtedel – 23 procent – är för ökade statsanslag till det militära försvaret, 16 procent tycker att anslagen bör minskas medan

majoriteten, 54 procent, förespråkar oförändrad tilldelning. Jämfört med åren 1996

  • 1999 ligger opinionsläget i stort sett fast, men relaterat till åren dessförinnan har andelen för ökade anslag vuxit medan gruppen som förespråkar lägre militärutgifter minskat. Lite över hälften av befolkningen, 52 procent, förespråkar oförändrade anslag till den civila delen av totalförsvaret medan 30 procent önskar ökade anslag.

Tilläggas skall att 57 procent av de tillfrågade anser att deras kunskaper om totalförsvaret är dåliga eller obefintliga, medan tre procent betecknar dem som ”mycket goda”. Hälften, 49 procent, föredrar att Sverige har ett militärt försvar som bygger på plikt men 42 procent hellre ser ett försvar med enbart anställda, dvs. ett yrkesförsvar.

En fråga med direkt anknytning till utredningen är befolkningens uppfattning om huvuduppgifterna för den militära respektive den civila delen av totalförsvaret. På frågan vilken av det militära försvarets huvuduppgifter man tror blir den viktigaste under den kommande tioårsperioden, dvs. vilket man bör lägga resurserna på, anser 38 procent att dessa bör läggas på (förmågan till) deltagande i internationella fredsfrämjande insatser. Frekvensmässigt på andra hand nämns uppgiften att freda våra gränser mot illegala intrång (24 procent) och i tredje hand stödet till det civila samhällets förmåga att klara av svåra påfrestningar i fred (20 procent). Elva procent anger att möta ett väpnat angrepp mot vårt land som huvuduppgift.

När det gäller huvuduppgifterna inom den civila delen de kommande tio åren framhåller 38 procent att resurserna bör läggas så att man i fred skall kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga samhällsstörningar, större olyckor och katastrofer. Förmågan att i händelse av väpnat angrepp mot vårt land trygga den livsnödvändiga försörjningen nämns av 29 procent medan 19 procent nämner förmågan att bidra till fred och säkerhet i vår omvärld, dvs. internationella insatser. Uppgiften ”att stödja det militära försvaret” nämns av sex procent.

Två tredjedelar, män oftare än kvinnor, kan namnge en eller flera av de cirka 40 frivilligorganisationer i vårt land som arbetar med inriktning mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete och social omvårdnad. Klart oftast nämns hemvärnet (42 procent), Svenska Röda Korset och Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund (36 procent i bägge fallen) samt Riksförbundet Sveriges Lottakårer (31 procent). I övrigt ligger frekvenserna strax under 10 procent

(Rädda Barnen, Amnesty, Centralförbundet för Befälsutbildning, Sveriges Civilförsvarsförbund) eller lägre.

Få, tre procent, uppger sig vara aktiva medlemmar i en frivilligorganisation med verksamheter som vetter mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete eller social omvårdnad, nio procent är passiva medan det stora flertalet – 88 procent – svarar ”nej” på frågan. Andelen aktiva eller passiva medlemmar är högst i åldersgruppen 50 till 64 år (16 procent) samt bland dem i åldern 30 till 39 år (13 procent), bland högutbildade (15 procent) samt bland boende i mindre orter eller på landsbygden (14 procent).

Bland icke-medlemmarna kan strax över hälften, 57 procent (vilket motsvarar omkring 3 miljoner personer i åldern 18 till 74 år), tänka sig att engagera sig i någon frivilligorganisation för att kunna hjälpa till om samhället skulle drabbas av en allvarlig samhällsstörning, 13 procent är tveksamma medan 28 procent tar avstånd från tanken. Andelen som kan tänka sig att engagera sig är högst i åldersgrupperna 18

  • 24 år (65 procent) och 40
  • 49 år (70 procent), bland medel- och högutbildade (cirka 60 procent) och bland storstadsbor (64 procent).

Vilken verksamhet skulle man föredra att engagera sig i? Bland de icke-medlemmar som kan tänka sig ett engagemang (totalt omkring 2,3 miljoner) anges oftast verksamheter som har att göra med befolkningsskydd och räddningstjänst (totalt 75 procent, oftast män, 84 procent), vård, omsorg, hälso- och sjukvård (68 procent, oftast kvinnor, 77 procent), flyktinghjälp och humanitärt bistånd (63 procent, oftast kvinnor, 70 procent) samt djur- och miljöskydd (62 procent).

Aktiviteter som omfattar skydd och bevakning av samhällsviktiga anläggningar föredras av 49 procent (oftast män, 71 procent) medan 28 procent (också i störst utsträckning män, 43 procent) väljer aktiviteter med inriktning på vapenträning och militära verksamheter. Jämförs svaren i åldersgrupperna är andelen som kan tänka sig verksamheter som har att göra med befolkningsskydd och räddningstjänst respektive vård, omsorg, hälso- och sjukvård högst i åldrarna 18

  • 24 och 40
  • 49 år, flyktinghjälp och humanitärt bistånd anges oftast i intervallet 30
  • 64 medan arbete inom djur- och miljöskydd oftast föredras i åldern 25
  • 29 och 40
  • 49 år. Vapenträning och militära verksamheter nämns oftast av personer i åldern 18 till 29 år.

Kan man tänka sig att ställa upp som frivillig i en fredsfrämjande FN-insats någonstans i världen? ”Ja absolut” svarar 18 procent (omkring 1,1 miljoner i befolkningen), 23 procent svarar ”ja kanske”

medan 43 procent inte alls kan tänka sig detta. Andelen helt övertygade är större bland männen än bland kvinnorna (22 mot 14 procent) och högre i åldersgrupperna 18

  • 24, 25
  • 29 och 30
  • 39 år än i övriga åldersgrupper. Majoriteten (73 procent) menar att engagemanget främst skulle gälla civila verksamheter medan 8 procent föredrar militär verksamhet.

Avslutningsvis – i vilken utsträckning samvarierar tanke och handling? Bland dem som anser att huvuduppgiften för det militära försvaret de kommande tio åren är att delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser respektive som anser att huvuduppgiften blir att stödja det civila samhällets förmåga att klara av svåra påfrestningar är 87 respektive 86 procent inte med i någon frivilligorganisation, men 65 respektive 56 procent av dessa – eller 57 och 48 procent räknat på samtliga med respektive uppfattning om huvuduppgift - kan tänka sig ett engagemang i en sådan.

När det gäller medverkan i en fredsfrämjande FN-insats kan 23 respektive 16 procent i grupperna med olika uppfattning om det militära försvarets huvuduppgifter ”absolut” och 28 respektive 23 procent ”kanske” tänka sig att medverka i en sådan. En klar majoritet bland dessa föredrar i så fall civila verksamheter.

86 procent av dem som anser att huvuduppgiften de kommande tio åren är att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga samhällsstörningar samt 88 procent av dem som anser att huvuduppgiften blir att bidra till fred och säkerhet i omvärlden är inte medlemmar i någon frivilligorganisation. Bland dessa kan 58 respektive 57 procent tänka sig ett engagemang vilket motsvarar cirka 50 procent beräknat på samtliga med respektive uppfattning om huvuduppgifter.

En femtedel bland dem som anser att huvuduppgiften för den civila delen av totalförsvaret blir att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga samhällsstörningar och 17 procent bland dem som menar att huvuduppgiften blir att bidra till fred och säkerhet i omvärlden kan ”absolut” tänka sig att medverka i en fredsfrämjande insats, medan 21 och 24 procent i respektive grupp ”kanske” kan det. Även här dominerar önskemål om medverkan av civila karaktär.

Totalförsvarets pliktverk – undersökning bland mönstrande

Det årliga värnpliktsuttaget har de senaste åren minskat stadigt, även om nästan 50 000 ungdomar fortfarande mönstrar varje år. I samband med mönstringen får de information om totalförsvaret. Det är viktigt att på olika sätt försöka fånga upp de mönstrande som inte tas ut till värnplikt, bl.a. som potentiella medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer.

Det är här intressant och viktigt att undersöka vilken kunskap om frivillig försvarsverksamhet som de mönstrande har och i vilken utsträckning de är benägna att engagera sig i någon frivillig försvarsorganisation. Utredningen har därför låtit Totalförsvarets pliktverk distribuera samma frågor som inkluderades i Styrelsen för psykologiskt försvars årliga undersökning till mönstrande vid Totalförsvarets pliktverks fem regionkontor. Sammanlagt har undersökningen omfattat drygt 530 personer under hösten 2000.

Resultaten från denna undersökning stöder i huvudsak resultaten från undersökningen från Styrelsen för psykologiskt försvar. På frågan vilken av det militära försvarets huvuduppgifter man tror blir den viktigaste under den kommande tioårsperioden, dvs. vilket man bör lägga resurserna på, anser 221 av 537 tillfrågade att dessa bör läggas på (förmågan till) deltagande i internationella fredsfrämjande insatser. Frekvensmässigt på andra hand nämns uppgiften att freda våra gränser mot illegala intrång (100 av 537 tillfrågade) och i tredje hand stödet till det civila samhällets förmåga att klara av svåra påfrestningar i fred (80 av 537 tillfrågade). 65 av 537 tillfrågade anger att möta ett väpnat angrepp mot vårt land som huvuduppgift.

När det gäller huvuduppgifterna inom den civila delen de kommande tio åren framhåller 186 av 537 tillfrågade att resurserna bör läggas så att man i fred skall kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga samhällsstörningar, större olyckor, katastrofer etc. När det gäller förmågan att i händelse av väpnat angrepp mot vårt land trygga den livsnödvändiga försörjningen anser 109 av 537 det som viktigast medan 139 tillfrågade nämner förmågan att bidra till fred och säkerhet i vår omvärld, dvs. internationella insatser. Uppgiften ”att stödja det militära försvaret” nämns av 47 tillfrågade.

Drygt 340 tillfrågade kan namnge en eller flera av de cirka 40 frivilligorganisationer i vårt land som arbetar med inriktning mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete och social omvårdnad. Oftast nämns Rädda Barnen (248), hemvärnet (244), Amnesty (232)

och Svenska Röda Korset (224). 20 tillfrågade är i dag aktiva (16) eller passiva (4) medlemmar i någon sådan frivilligorganisation, medan 141 tillfrågade skulle kunna tänka sig att aktivt engagera sig i någon frivilligorganisation som arbetar med inriktning mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete och social omvårdnad. I första hand är det befolkningsskydd och räddningstjänst (86) och vapenträning (82) som man då vill engagera sig i.

245 tillfrågade kan ”absolut” eller ”kanske” tänka sig att delta i fredsfrämjande insatser. I första hand är det militär verksamhet som är intressant (95) följt av att det inte spelar någon roll om det är militär eller civil verksamhet (77).

301 av 537 tillfrågade anser sig ha ”ganska dåliga” eller ”mycket dåliga” kunskaper om totalförsvaret. När det gäller statsutgifterna anser 169 tillfrågade att statsutgifterna för det militära försvaret bör behållas oförändrade. 214 tillfrågade anser att motsvarande gäller även för det civila försvaret.

Frågor

I det följande redovisas de frågor som utredningen har låtit Styrelsen för psykologiskt försvar och Totalförsvarets pliktverk ställa i de två redovisade undersökningarna. I det följande har frågorna andra nummer än i rapporten från Styrelsen för psykologiskt försvar.

1. Sveriges totalförsvar, dvs. det militära och det civila försvaret, har ett antal huvuduppgifter. Jag kommer nu att läsa upp dessa huvuduppgifter och Du ombedes tala om vilken av dessa uppgifter som Du tror är den viktigaste under den närmaste

tioårsperioden. Om vi börjar med det militära försvaret,

vilken av följande fyra huvuduppgifter tror Du blir den viktigaste att lägga resurser på under de närmaste tio åren? Att kunna

1. möta ett väpnat angrepp på vårt land (krig råder)

2. freda våra gränser mot illegala intrång (t.ex. ubåtskränk-

ningar, smuggling, överflygning) (fred råder)

3. delta i internationella fredsfrämjande militära och humani-

tära insatser

4. stödja det civila samhällets förmåga att klara av svåra på-

frestningar i fred

Viktigaste är 1

2

3

4

vet inte

2. Om Du sedan tänker på den civila delen av totalförsvaret. Vilken av följande fyra huvuduppgifter tror Du blir den viktigaste att lägga resurser på under den närmaste tioårsperio-

den? Förmåga att

1. i händelse av väpnat angrepp mot vårt land och krig i vår

omvärld skydda civilbefolkningen och trygga den livsnödvändiga försörjningen (t.ex. mat, vatten, el och värme) (krig råder)

2. i händelse av väpnat angrepp mot vårt land och krig i vår

omvärld stödja det militära försvaret (krig råder)

3. i fred verka för att stärka samhällets förmåga att förebygga

och hantera allvarliga samhällsstörningar, större olyckor, katastrofer (så att samhället trots störningen fungerar så normalt som möjligt)

4. bidra till fred och säkerhet i vår omvärld

Viktigaste är 1

2

3

4

vet inte

3. I dag finns i Sverige nästan 40 s.k. frivilliga organisationer med inriktning mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete och social omvårdnad. Kan Du namnge någon eller några av dem? 00 nej 01 Amnesty (inter-/nationell) 02 Befälsföreningen Militärtolkar (MT) 03 Centralförbundet för Befälsutbildning (FBU) 04 Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund (FIFF) 05 Flygvapenfrivilligas Riksförbund (FVRF) 06 Fredsbaskrarna (FB) 07 Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund (FAK) 08 Frivilliga Flygkåren (FFK) 09 Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund (FMCK) 10 Frivilliga radioorganisationen (FRO) 11 Frivilliga skytterörelsen (FSR) 12 Förbundet Fältpostbefäl (FFPB) 13 Försvarets Fältartistförening (FA) 14 Försvarets Personaltjänstförbund 15 Hemvärnet (HV) 16 Hemvärnsbefälets riksförbund (HBR)

17 Kustartilleriets Reservofficersförbund (KAROF) 18 Kustjägarveteranerna (KJV) 19 Läkare utan gränser (LUG) 20 Riksförbundet Sveriges Lottakårer (SLK) 21 Rädda Barnen (RB) 22 Sjöräddningssällskapet (SSRS) 23 Sjövärnskårernas Riksförbund (SVK) 24 Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund (SAFR) 25 Svenska Blå Stjärnan (SBS) 26 Svenska Brukshundklubben (SBK) 27 Svenska Fallskärmsförbundet (SFF) 28 Svenska Flottans Reservofficersförbund (SFRO) 29 Svenska Freds- och skiljedomsföreningen 30 Svenska Officersförbundet (SO) 31 Svenska Pistolskytteförbundet (SPF) 32 Svenska Reservofficersförbundet (SROF) 33 Svenska Röda Korset (SRK) 34 Svenska Sportskytteförbundet (SSPF) 35 Svenska Värnpliktsofficersförbundet (SVOF) 36 Sveriges Civilförsvarsförbund (SCF) 37 Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund (SKBR) 38 Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund (SMKR) 39 Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund (THF) 40 Totalförsvarets Psykförsvarsförbund (TOPF) 41 Annan

4. Är Du i dag själv medlem i någon frivilligorganisation med inriktning mot säkerhet, försvar, internationellt fredsarbete eller social omvårdnad? OM JA – i vilken eller vilka? 0 nej inte medlem 1 ja, aktiv medlem 2 ja, passiv medlem 3 minns inte / vet inte

OM INTE MEDLEM

5. Skulle Du kunna tänka dig att aktivt engagera dig i någon frivilligorganisation för att kunna vara en resurs /kunna hjälpa till / om samhället skulle drabbas av en allvarlig samhällsstörning, t ex en stor olycka, katastrof och liknande? 1 ja 2 tveksamt, knappast, osäkert ---

→ direkt till fråga 7

3 nej ---

→ direkt till fråga 7

4 vet inte, har inte funderat på detta ---

→ direkt till fråga 7

OM TÄNKA SIG FRIVILLIGT ENGAGEMANG

6. Inom vilken eller vilka verksamheter skulle Du i så fall kunna tänka Dig att aktivt engagera Dig? Skulle Du kunna tänka Dig att arbeta med (LÄS UPP)

ja nej kansk

e

1 befolkningsskydd och räddningstjänst 1 2 3 2 vatten- och livsmedelsförsörjning,

energiförsörjning

1 2 3

3 tele- och datakommunikation,

informationshantering

1 2 3

4 flyktinghjälp och humanitärt bistånd 1 2 3 5 djur- och miljöskydd 1 2 3 6 transporter, trafiksäkerhet, sjösäkerhet 1 2 3 7 vård, omsorg, hälso- och sjukvård 1 2 3 8 skydd och bevakning av samhällsviktiga

anläggningar

1 2 3

9 vapenträning, militära verksamheter

1 2 3

10 någon annan verksamhet

1 2 3

7. Antag att Förenta Nationerna (FN) ber Sverige att medverka i en fredsfrämjande insats någonstans i världen. Kan Du tänka dig att delta som frivillig i en sådan insats? 1 är redan/har varit engagerad ---

→ direkt till fråga 9

2 ja absolut 3 ja kanske

4 tveksamt, knappast, osäkert ----

→ direkt till fråga 9

5 nej ---

→ direkt till fråga 9

6 vet inte, har inte funderat på detta ---

→ direkt till fråga 9

OM ENGAGEMANG

8. Skulle Ditt engagemang i så fall främst gälla militär verksamhet eller civil verksamhet? 0 inte relevant 1 främst militär verksamhet 2 främst civil verksamhet 3 spelar ingen roll (”där jag gör mest nytta”) 4 vet inte, kan inte säga

9. Allmänt sett – vilka kunskaper tycker Du att Du har om det

svenska totalförsvaret, dvs. om vårt militära och civila försvar?

1 mycket goda 2 ganska goda 3 ganska dåliga 4 mycket dåliga 5 inga alls

Och till slut Din inställning i några frågor kring försvaret

10. Sveriges försvar består förutom det militära försvaret också av civila försvarsresurser. Om Du först tänker på det militära försvaret

  • Anser Du att statsutgifterna för det militära försvaret bör ökas, bibehållas oförändrade eller minskas? Bör de 1 ökas 2 bibehållas oförändrade ---→ direkt till fråga 12 3 minskas 4 saknar uppfattning - kan inte besvara frågan ---→ direkt till fråga 12

OM ÖKAS/MINSKAS

11. När Du säger att statsutgifterna för det militära försvaret bör ökas /bör minskas/ tänker Du då generellt eller på någon

speciell del av det militära försvaret? I så fall främst på vilken

del? 1 generellt, ”överlag” 2 armén (markförsvaret) 3 marinen (sjöförsvaret) 4 flyget (luftförsvaret) 5 kan inte motivera uppfattningen

12. Om Du sedan tänker på de civila delarna av totalförsvaret (t ex energiförsörjning, ledning och samordning, transporter, livsmedel, skyddsrum, andningsskydd m.m.)

  • Anser Du att statsutgifterna för de civila delarna av totalförsvaret bör ökas, bibehållas oförändrade eller minskas? Bör de 1 ökas 2 bibehållas oförändrade ---→ direkt till fråga 13 3 minskas 4 saknar uppfattning
  • kan inte besvara frågan ---→ direkt till

fråga 13

OM ÖKAS/MINSKAS

13. Tänker Du då på det civila försvaret generellt eller på någon

speciell sektor (funktion) inom detta? I så fall främst på vilken?

01 generellt (”överlag”) 02 befolkningsskydd och räddningstjänst 03 vatten- och livsmedelsförsörjning, energiförsörjning 04 tele- och datakommunikation, informationshantering 05 flyktinghjälp och humanitärt bistånd 06 djur- och miljöskydd 07 transporter, trafiksäkerhet, sjösäkerhet 08 vård, omsorg, hälso- och sjukvård 09 skydd och bevakning av samhällsviktiga anläggningar 10 annan 11 kan inte motivera uppfattningen

”Rådet för frivillig samhällsberedskap”

1. Inledning

Den frivilliga totalförsvarsverksamheten präglas av mångfald. Det finns ett stort antal aktörer, bl.a. statliga myndigheter och kommuner, som för olika behov efterfrågar de frivilliga totalförsvarsorganisationerna. Det finns också flera uppgifter som kan vara svåra och komplexa för enskilda frivilligorganisationer.

Utredningen föreslår i kapitel 5 att ett nytt centralt samordningsorgan, ”Rådet för frivillig samhällsberedskap”, bör inrättas. I det följande presenteras dels en modell för hur Rådet kan utformas, dels ett utkast till stadgar för Rådet. Den slutgiltiga utformningen av Rådets organisation och stadgar måste naturligtvis utarbetas av de frivilliga totalförsvarsorganisationerna själva.

Rådet för frivillig samhällsberedskap (RFS) skall utgöra ett centralt samordningsorgan med uppgift att stödja medlemsorganisationerna och företräda den samlade frivilliga totalförsvarsrörelsen gentemot kommuner, statliga myndigheter, riksdag och regering samt medborgarna.

För att kunna bli medlemmar i Rådet för frivillig samhällsberedskap måste organisationer uppfylla kriterier i förordning (2001:00) om frivillig totalförsvarsverksamhet. RFS för frivillig samhällsberedskap bör föreslå vilka organisationer som uppfyller kriterierna och vilka som därmed bör ingå i Rådet– och på sikt tilldelas myndighetsuppgiften att fördela bidrag till dessa. Att gentemot politiker aktivt verka med en styrka som en samlad folkrörelse utgör har hög prioritet. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av den förändrade samhällsbilden och statsmakternas tydliga uttalanden om att stärka samhällsberedskapen genom att utnyttja bl.a. totalförsvarets resurser i extraordinära situationer i fred och krig.

I det här sammanhanget behöver den frivilliga totalförsvarsverksamheten en stark plattform som ständigt tydliggör det ansvar förmåga och resurser som den frivilliga totalförsvarsrörelsen kan bidra med i samhällsberedskapen, såväl i fred som krig.

Därför har RFS också en viktig roll som samarbetspartner till statliga myndigheter och kommuner. Det kan gälla t.ex. Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap i fråga om behov, uppdragsstyrning och uppdragsersättningar eller Skolverket och kommuner angående information till skolorna. RFS kan också vara remissinstans i vissa fall, exempelvis i övergripande frågor.

2. Övergripande organisationsstruktur och ansvarsfördelning

Rådet för frivillig samhällsberedskap är ett permanent, centralt samordningsorgan för de frivilliga totalförsvarsorganisationerna.

Varje enskild frivillig totalförsvarsorganisation verkar som en självständig enhet gentemot sina medlemmar och företräder dessa i Rådet för frivillig samhällsberedskap.

De enskilda organisationerna stöds av Rådet i sitt strategiska arbete och i övergripande frivilligfrågor. I dessa avseenden företräder Rådet för frivillig samhällsberedskap det samlade frivilligförsvaret gentemot riksdag och regering, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, andra statliga myndigheter och kommuner. Rådet för frivillig samhällsberedskap företräder således det frivilliga totalförsvaret på liknande sätt som Riksidrottsförbundet gör för idrottsrörelsen och Folkbildningsrådet för studieförbund och folkhögskolor. Rådets huvudsakliga uppgifter bör vara att

företräda frivilligförsvaret mot regering och riksdag i gemensamma frågor, stödja och vid behov företräda sina medlemsorganisationer gentemot statliga myndigheter, kommuner och samhället i övrigt, bevaka frivilligförsvarets roll i samhällsberedskapen, föreslå regeringen (Försvarsdepartementet) vilka organisationer som enligt en ny frivilligförordning skall räknas som frivilliga totalförsvarsorganisationer, bereda beslut om och administrera organisationsstöd till dessa organisationer. Rådet övertar därmed motsvarande uppgifter från Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap,

företräda frivilligförsvaret i Totalförsvarets Chefsnämnd och i Försvarsrådet, bevaka frivilligförsvarets intressen i folkrörelsepolitiken och verka för en demokratisk utveckling, folkförankring och etiska regler i frivilligförsvaret.

Rådet för frivillig samhällsberedskap bör ha en övergripande organisationsstruktur med stämma, styrelse och ett kansli. Till Rådet bör knytas ett antal fasta utskott, t.ex. internationellt utskott, informationsutskott och utbildningsutskott. Därtill kan tillfälliga utskott bildas vid behov, t.ex. för större projekt, inför stora evenemang, eller för att samordna likartade funktioner inom flera frivilligorganisationer. Rådet för frivillig samhällsberedskap kan därigenom flexibelt anpassas till antalet frivilliga totalförsvarsorganisationer och till förändringar i omvärlden. Det bör kunna ge service och stöd till de organisationer som uppfyller kriterierna för att vara frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Rådet för frivillig samhällsberedskap skall ha fastställda stadgar som reglerar verksamheten och avgränsar Rådets arbete gentemot de enskilda organisationernas interna angelägenheter. Rådet kan också på sikt, i likhet med Riksidrottsförbundet, Folkbildningsrådet och Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund, tilldelas vissa myndighetsuppgifter enligt en ny lag och en ny förordning om fördelning av statsbidrag till frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Det är viktigt att statsmakterna tydligt anger sina övergripande mål och åtaganden för frivillig totalförsvarsverksamhet. Detta måste emellertid göras efter en avvägningsprocess som rör militärt försvar, civilt försvar och frivilligförsvar. Genom att ge Totalförsvarets chefsnämnd en roll i processen kan regeringen skapa ett fungerande forum för totalförsvarets högsta företrädare för militärt och civilt försvar tillsammans med motsvarigheten inom frivilligförsvaret. Rådet bör vara representerat i Totalförsvarets Chefsnämnd och i Försvarsrådet.

3. Beskrivning

I det följande presenteras exempel på hur Rådet för frivillig samhällsberedskap skulle kunna organiseras och hur stadgar skulle kunna formuleras.

Riksstämma

Riksstämma hålls en gång årligen.

Riksstämman beslutar om stadgar, verksamhetsinriktning, budget och årsredovisning.

I riksstämman ingår representanter för samtliga frivilliga totalförsvarsorganisationer samt styrelsens ordförande.

Riksstämman fattar beslut med enkel majoritet i alla frågor utom stadgeändringar. Här erfordras godkännande av två tredjedelar av de röstberättigade Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Röstberättigade är de ombud som respektive frivillig totalförsvarsorganisation utsett samt ordföranden i Rådet. Varje frivillig totalförsvarsorganisation företräds av ett antal ombud. Antalet ombud avgörs med ledning av det antal enskilt anslutna medlemmar som respektive organisation organiserar enligt följande:

300-1 000 medlemmar

1 ombud

1 001

5 000 medlemmar

2 ombud

5 001

12 000 medlemmar

3 ombud

>

12 001 medlemmar

4 ombud

Styrelsen

Styrelsen utses av riksstämman.

Styrelsen består av ordförande, tio ledamöter och tio personliga ersättare. Ordföranden utses av riksstämman. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande och övriga erforderliga funktionärer. Styrelsens sammansättning bör vara sådan att det råder balans mellan frivilliga bemanningsorganisationer och frivilliga främjandeorganisationer.

Styrelsen sammanträder minst en gång varje kvartal. Styrelsen är beslutsmässig när ordföranden och minst sju ledamöter är närvarande.

Det centrala kansliet

Rådet för frivillig samhällsberedskap organiserar ett centralt kansli för det dagliga arbetet och för att verkställa stämmans och styrelsens beslut.

Kansliet leds av en chef, som utses av styrelsen. Kansliet svarar för planering och genomförande av riksstämman och styrelsens

sammanträden. Kansliet bereder på styrelsens uppdrag remissvar och samordnar arbetet med de olika frivilliga totalförsvarsorganisationerna. I kansliets uppgifter ingår bl.a. kontakter med departement och myndigheter samt utredningsarbete enligt styrelsens anvisningar.

Kansliet kan bestå av tre funktioner enligt följande:

Planerings- och koordineringsfunktion

Funktionen svarar för planering av riksstämma och styrelsemöten samt för externa kontakter med politiker, Försvarsdepartementet, berörda myndigheter och kommuner när det gäller bl.a. policyoch inriktningsfrågor och planeringsstöd. Funktionen bör i sitt arbete ha nära kontakter och samarbete med de frivilliga totalförsvarsorganisationernas samarbetsorgan på regional och vid behov även på lokal nivå.

I planerings- och koordineringsfunktionen ingår bl.a. juridisk kompetens i form av t.ex. deltidsbefattning eller konsultativt stöd. Kompetensen bör omfatta bl.a. föreningsjuridik och skattejuridik. Funktionen ger råd vid avtalsskrivning och vid upphandlingssituationer.

Funktionen ger service och konsultstöd till föreningar och förbund.

Informationsfunktionen

Informationsfunktionen har tre roller. För det första en roll som innebär bl.a. arbete med strategisk informationsplanering (marknadsföring), policyfrågor och opinionsbildning. För det andra en serviceroll som innebär att funktionen fungerar som internkonsult i informationsfrågor, producerar informations- och utbildningsmaterial, sammanställer och producerar i samråd med de frivilliga totalförsvarsorganisationerna en gemensam utbildningskatalog samt medverkar i omvärldsbevakning. För det tredje en roll som medverkande i produktion av gemensam tidskrift/tidning/internetportal som kan vara ett elektroniskt informationsnät (intranät) på bl.a. förbundsnivå.

För grupper utanför frivilliga totalförsvarsrörelsen är Internet sannolikt den viktigaste kanalen genom en portal för den samlade frivilliga totalförsvarsrörelsen. Arbetsgruppen Frivilligförsvar i Ut-

veckling (Ag FU) behandlar informationsfrågor, däribland frågan om en gemensam internetportal, i sin rapport Frivilligförsvar i

Utveckling som presenterades i juni 2000.

En särskild uppgift för funktionen bör vara att utforma och upprätthålla en IT-standard inom den frivilliga totalförsvarsrörelsen som underlättar kommunikation mellan rörelsens olika delar. Funktionen bör på sikt kunna svara för såväl egen programutveckling som stöd åt organisationerna i frågor som rör IT och utbildning.

Administrativa funktionen

Administrativa funktionen svarar för ekonomisk redovisning och kansliets personaladministration. Andra viktiga områden är att på sikt administrera fördelningen av de statliga bidragen till den frivilliga totalförsvarsrörelsen. Funktionen kan också göra sammanställningar av uppdragsverksamhet och uppdragsstöd inom frivillig totalförsvarsverksamhet.

Funktionen kan tillhandahålla de flesta ekonomiska och löneadministrativa tjänster som de frivilliga totalförsvarsorganisationerna behöver. Vidare kan funktionen svara för sammanställning av frivilligorganisationernas medlemsregister.

4. Sammanfattning av uppgifter för Rådet och dess kansli

Rådet för frivillig samhällsberedskap

Föreslå regeringen (Försvarsdepartementet) vilka organisationer som enligt förordning (2001:00) om frivillig totalförsvarsverksamhet är frivilliga totalförsvarsorganisationer, Genom tilldelad myndighetsuppgift på sikt fördela medel för organisationsstöd till dessa organisationer, Vara språkrör till regering och, riksdag i gemensamma frågor, Bedöma tillgången på resurser i stort som kan användas vid extraordinära situationer, Verka för att använda frivilligförsvaret vid extraordinära situationer nationellt och internationellt, Sammanställa verksamhet och uppdrag i årliga rapporter till regeringen (Försvarsdepartementet), Vara remissinstans,

Koordinera internationellt utvecklingssamarbete (i enlighet med förslag i betänkandet (1999:6) Effektivare totalförsvarsstöd i östersjöområdet), Vid behov företräda sina medlemmar gentemot myndigheter, politiker och samhälle, Vara representerat i Totalförsvarets Chefsnämnd och i Försvarsrådet, Allmänt slå vakt om frivilligverksamhetens samhällsnytta, Ge service till frivilliga totalförsvarsorganisationer på områden där dessa inte kan eller vill skaffa sig egen kompetens, Driva policy- och utvecklingsfrågor, Bistå med rådgivning i allmänhet, Vid behov sköta ett samlat medlemsregister eller organisationsregister, Ge stöd med utbildningshjälpmedel, t.ex. information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och skolinformation, Bistå med vaktmästeri och posthantering, Vid behov bistå med och utveckla gemensamma ekonomiadministrativa rutiner åt organisationer, Bistå med utbildningssamordning och samordna gemensam utbildningskatalog, Bistå med juridisk rådgivning, Vara stödresurs till kommuner, länsstyrelser, andra statliga myndigheter och landsting.

Finansiering

Rådet för frivillig samhällsberedskap bör finansieras genom att staten avdelar särskilda medel. Det centrala kansliet bör kunna bemannas med viss personal från de omkring 118 årsarbetskrafter som i dag finns på de centrala kanslierna hos de organisationer som definieras i förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet.

Utredningen bedömer att Rådets kansli bör bemannas med en kanslichef och tre till fyra handläggare samt en assistent. Kostnader för kansliet bedöms till cirka fem miljoner kronor per år, fördelat enligt följande.

Utgiftsområde Kostnader (tkr)

Löne- och personalkostnader

3 000

Förvaltningskostnader (administration, IT, varor, tryckeri m.m.)

1 000

Verksamhetskostnader (resor, publikationer, tjänster, konsulter m.m.)

900

Hyreskostnader (för cirka 100 kvadratmeter)

100

Summa

5 000

Idéutkast till stadgar för

Rådet för frivillig samhällsberedskap

1 kap. Den frivilliga totalförsvarsrörelsens verksamhetsidé*

Frivilliga totalförsvarsorganisationer (FTO) är demokratiskt styrda och politiskt obundna, rikstäckande organisationer som med statsmakternas stöd bedriver frivilligverksamhet av betydelse för samhällsberedskapen och för totalförsvaret.

Med frivilligverksamhet för totalförsvaret avses ett frivilligt, medborgerligt engagemang för att dels främja totalförsvaret, dels skapa, vidmakthålla och utveckla individens och samhällets förmåga att förebygga och minska skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom, dels kunna medverka vid extraordinära situationer i fred och krig.

Syftet med frivillig totalförsvarsverksamhet är att frivilliga totalförsvarsorganisationer skall

bidra till totalförsvarets folkförankring och demokratiska utveckling, bidra till totalförsvarets anpassningsförmåga, främja frivilligt engagemang i samhällsberedskapen i fred och krig, bidra till att stärka individens och samhällets förmåga att förebygga och hantera extraordinära situationer i fred och krig, främja långsiktigheten och stabiliteten i det frivilliga arbetet för samhällsberedskapen och ersättas ekonomiskt för utfört arbete inom ramen för uppdragsverksamhet.

Vi organiserar vår frivilliga totalförsvarsverksamhet

Vi organiserar vår frivilliga totalförsvarsverksamhet i självständiga, frivilliga totalförsvarsorganisationer och förbund, som tillsammans skapar en stark och livaktig folkrörelse förenad i Rådet för frivillig samhällsberedskap (RFS).

Vi delar in vår frivilliga totalförsvarsverksamhet

Vi delar in våra frivilliga totalförsvarsorganisationer i två kategorier, nämligen frivilliga bemanningsorganisationer och frivilliga främjandeorganisationer.

1. Frivilliga bemanningsorganisationer stärker genom direkta insatser samhällsberedskapen och kan tillgodose behöriga statliga myndigheters och/eller kommuners behov av personal vid extraordinära situationer. De främjar och stödjer totalförsvaret genom information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar och insatser för totalförsvarets folkliga förankring.

2. Frivilliga främjandeorganisationer främjar och stödjer samhällsberedskapen och totalförsvaret genom information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar till egna medlemmar och utomstående samt genom insatser för totalförsvarets folkliga förankring

Vår verksamhetsidé

Vi vill på alla nivåer bedriva frivillig totalförsvarsverksamhet så att den ger uttryck för ett frivilligt, medborgerligt engagemang för att dels främja totalförsvaret, dels skapa, vidmakthålla och utveckla individens och samhällets förmåga att förebygga och minska skadeverkningar på liv, hälsa, miljö och egendom vid extraordinära situationer i hela hotskalan fred – krig.

Därför vill vi utforma vår frivilliga totalförsvarsverksamhet så att

varje organisation har en identitet i folkrörelsen frivilligt totalförsvar, såväl frivillig totalförsvarsverksamhet som totalförsvarets folkförankring får hög status och legitimitet genom att frivilligverksamheten lyfts fram i samhället, den har en samlad kompetens om frivilligfrågor, den samlade frivilligrörelsen kan driva övergripande frågor gentemot politiker, myndigheter, kommuner, allmänhet och andra organisationer, den kan bevaka att frivilligförsvarets roll beaktas i samhällsberedskapsplaneringen, den kan samordna och följa upp information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar samt bidra till att hålla den aktuell,

den kan verka för en samlad marknadsföring av frivillig totalförsvarsverksamhet den i alla led ständigt utvecklas och förbättras till form och innehåll, den ger upplevelser och skapar kontakt mellan människor ur olika samhällsgrupperingar, de som deltar får vara med och bestämma om och ta ansvar för sin verksamhet och att den ger alla som deltar en kamratlig och trygg social gemenskap. Den frivilliga totalförsvarsrörelsens verksamhetsidé är antagen av XXXX års stämma.

1 §*

Den frivilliga totalförsvarsrörelsens verksamhetsidé

Frivillig totalförsvarsverksamhet skall bedrivas i enlighet med den av RFS-stämman beslutade verksamhetsidén

2 kap. Grundläggande bestämmelser för Rådet för frivillig samhällsberedskap (RFS)

1 § Uppgift

Rådet för frivillig samhällsberedskap (RFS) är den svenska frivilliga totalförsvarsrörelsens samlade organisation med RFSstämman som dess högsta beslutande organ.

RFS har till uppgift att handha för den frivilliga totalförsvarsrörelsen gemensamma angelägenheter såväl nationellt som internationellt.

RFS huvudsakliga uppgifter skall vara att

föreslå regeringen (Försvarsdepartementet) vilka organisationer som enligt en förordning (2001:XX) om frivillig totalförsvarsverksamhet räknas som frivilliga totalförsvarsorganisationer, genom tilldelad myndighetsuppgift bereda beslut om och på sikt fördela organisationsstöd till dessa organisationer, vara språkrör till regering och riksdag i gemensamma frågor, vid behov företräda sina medlemmar gentemot statliga myndigheter, kommuner och samhället i övrigt,

allmänt slå vakt om frivilligverksamhetens samhällsnytta, vara förespråkare för att dels hålla diskussionen levande om hur folkrörelsen demokratiskt skall utvecklas, dels hur etikfrågor och andra viktiga aktuella ämnesområden som rör folkrörelsen beaktas.

2 § Omfattning

  • organisatorisk uppbyggnad

RFS är en ideell förening. Den består av frivilliga totalförsvarsorganisationer (FTO) med till dem anslutna ideella föreningar som bedriver frivilligverksamhet för totalförsvaret.

Såsom FTO är föreningen ansluten till RFS. För att verkställa RFS-stämmans beslut och driva det dagliga operativa arbetet utses en styrelse för RFS som stöds av ett centralt kansli.

3 § Beslutande organ

RFS beslutande organ är RFS-stämman, extra RFS-stämma och RFS-styrelsen.

4 § Verksamhets- och räkenskapsår

RFS verksamhets- och räkenskapsår omfattar tiden från och med den 1 januari till och med den 31 december.

5 § Förslag till stadgeändring

Förslag till ändring av stadgarna eller om RFS upplösning får skriftligen avges enligt X kap. X §

6 § Beslutförhet i stadgefrågor

För bifall till stadgeändring fordras beslut av RFS-stämman med kvalificerad majoritet, dvs. minst 2/3 av antalet avgivna röster.

För RFS upplösning fordras beslut härom med minst 2/3 av antalet avgivna röster vid vardera två på varandra följande RFSstämmor.

X kap Styrelsen

1 § Sammansättning, kallelse, beslutförhet

Då RFS-stämma inte är samlad, är styrelsen RFS beslutande organ.

Styrelsen har sitt säte i Stockholm. Styrelsen består av ordförande och tio övriga ledamöter med tio utsedda ersättare. Ledamöterna är valda av RFS-stämman för en mandatperiod av två år. Hälften av ledamöterna ersätts årligen vid stämman.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande. Sekreterare hämtas från RFS kansli. Styrelsen är beslutför när samtliga ledamöter kallats senast åtta dagar före sammanträde och minst sju av ledamöterna och ordföranden är närvarande. Om ordföranden finner det erforderligt kan brådskande ärende avgöras genom skriftlig omröstning eller vid telefonsammanträde (per capsulam). Sådant beslut skall protokollföras. Det skall anmälas vid närmast därefter följande sammanträde.

2§ Åligganden

Styrelsen skall

1. verka för att den av stämman antagna verksamhetsidén efter-

levs,

2. verkställa stämmans beslut,

3. handha och ansvara för RFS medel,

4. upprätta förvaltningsberättelse och verksamhetsberättelse för

varje räkenskaps- och verksamhetsår,

5. senast den DD MM varje år ställa förvaltningsberättelsen,

räkenskaperna och övriga för revision erforderliga handlingar avseende föregående räkenskapsår till förfogande för de enligt XX kap. X § valda revisorerna,

6. årligen utsända årsredovisning till de frivilliga totalförsvars-

organisationerna och de regionala samordningsorganen,

7. till stämman överlämna sina förvaltnings- och verksamhets-

berättelser samt revisorernas berättelser för de två senaste räkenskaps- och verksamhetsåren,

8. i övrigt bereda de ärenden som skall föreläggas stämman,

9. bestämma tid och ort för stämma enligt kapitel XX samt

ombesörja kallelser till denna,

10. tillsätta för verksamheten inom RFS erforderliga särskilda

utskott, t.ex. utbildningsutskott.

11. vid behov fastställa inriktningen och eventuell instruktion för

RFS särskilda organ samt granska deras verksamhet,

12. bestämma om organisationen av och befattningar vid RFS

kansli,

13. företräda RFS i frågor rörande det säkerhetsfrämjande utveck-

lingssamarbetet med länderna i Central- och Östeuropa samt internationella fredsfrämjande insatser i vad avser inom RFS gemensamma ärenden samt på begäran från de frivilliga totalförsvarsorganisationerna lämna råd och anvisningar vid sådana frågor, samt

14. i övrigt sköta löpande ärenden och fullgöra de skyldigheter

som enligt dessa stadgar ankommer på RFS.

De frivilliga försvarsorganisationernas historia

Utredningen har uppdragit åt docent Klaus-R. Böhme, tidigare vid Försvarshögskolan, att skriva en översiktlig historik över de frivilliga försvarsorganisationerna. Historiken redovisas i det följande.

Inledning

Sedan år 1953 regleras i av regeringen fastställd förordning, vilka föreningar som är frivilliga försvarsorganisationerna. Den senaste förordningen är utfärdad år 1994 SFS (1994:524). Den räknar upp följande 24 organisationer:

CFB Centralförbundet för Befälsutbildning FIFF Flygfältsingenjörsföreningarna FVRF Flygvapenfrivilligas Riksförbund FAK Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund FFK Frivilliga Flygkåren FMCK Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund FRO Frivilliga Radioorganisationen FSR Frivilliga Skytterörelsen FPF Försvarets Personaltjänstförbund HBR Hemvärnsbefälets riksförbund KAROF Kustartilleriets Reservofficersförbund SKL Riksförbundet Sveriges lottakårer SVK RF Sjövärnskårernas Riksförbund SAFR Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund SBS Svenska Blå Stjärnan SBK Svenska Brukshundklubben SFF Svenska Fallskärmsförbundet SFRO Svenska Flottans Reservofficersförbund

SRK Svenska Röda Korset (i fråga om medverkan i totalförsvarets sjukvård och i verksamheten för civilbefolkningens skydd i krig) SPSF Svenska Pistolskytteförbundet SSF Svenska Sportskytteförbundet SVOF Svenska Värnpliktsofficersförbundet SCF Sveriges Civilförsvarsförbund SKBR Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund

Dessa organisationer indelas i tre grupper, varav den första omfattar de som bedriver frivillig befälsutbildning, den andra de föreningar som tecknar avtal för tjänstgöring vid höjd beredskap och den tredje organisationer som utvecklar medlemmars färdigheter.

Till första gruppen räknas Centralförbundet för Befälsutbildning, Flygfältingenjörsföreningarna, Flygvapenföreningarnas Riksförbund, Försvarets Personaltjänstförbund, Hemvärnsbefälets Riksförbund, Kustartilleriets Reservofficersförbund, Sjövärnskårernas Riksförbund, Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund, Svenska Flottans Reservofficersförbund och Svenska Värnpliktsofficersförbundet.

Andra gruppen omfattar Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska Blå Stjärnan, Svenska Brukshundklubben, Svenska Röda Korset, Sveriges Civilförsvarsförbund, Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund.

Den tredje gruppen utgörs av Frivilliga Skytterörelsen, Svenska Fallskärmsförbundet, Svenska Pistolskytteförbundet, Svenska Sportskytteförbundet.1

Det kan förvåna att inte hemvärnet, som ju huvudsakligen rekryterar frivilliga, räknas till de frivilliga försvarsorganisationerna, men detta torde förklaras av att statsmakterna allt sedan hemvärnets framväxt i början av andra världskriget mycket målmedvetet integrerade det i det militära försvaret.2

1 Se försvarsmaktens hemsida: Frivilliga försvarsorganisationer. SOU 1997:70, s. 49 ff. Jfr vidare Disa Byman m.fl. (red.), Frivilligrörelsen värnar Sverige, Stockholm 1997.2 Åberg, Alf, Från vårdkase till 1940 och Bojerud, Stellan, Hemvärnet 1940

  • 1990.

I: Kjellander, Bo (red.), Hemvärnet 1940

1990, Stockholm 1990, s. 35 ff, 39 ff.

Antalet frivilliga försvarsorganisationer håller på att förändras. I slutet av oktober 2000 gick KAROF och SAFR ihop till den nya organisationen Förbundet Sveriges Reservofficerare

  • SVEROF.3

SFRO valde däremot att stå utanför den nya organisationen.4Vidare eftersträvar flera föreningar status som officiell frivillig försvarsorganisation, nämligen Befälsföreningen Militärtolkar, Fredsbaskrarna Sverige, Förbundet Fältpostbefäl, Försvarets Fältartister, Kustjägarveteranerna, Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar, Svenska Livräddningssällskapet, Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund, Totalförsvarets Häloskyddsförbund och Totalförsvarets Psykförsvarsförbund.5 Av dessa är redan Befälsföreningen Militärtolkar, Förbundet Fältpostbefäl, Försvarets Fältartistförening, Totalförsvarets Psykförsvarsförbund och Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund anslutna till CFB.6 I det följande behandlas endast de föreningar som f.n. officiellt räknas som frivilliga försvarsorganisationer.

Tidigare historiker

Någon historik som behandlar samtliga frivilliga försvarsorganisationer föreligger inte. Första gången presenterades dock de frivilliga försvarsorganisationerna kortfattat av generalstaben år 1939. Vid denna tid fanns åtta sådana föreningar: Frivilliga Automobilkåren, Frivilliga landstormsrörelsen, Frivilliga Skytterörelsen, Riksluftskyddsförbundet, Svenska Röda Korset, Svenska Röda Stjärnan, Sveriges frivilliga motorbåtskår och Sveriges frivilliga motorcykelkår.7

Korta presentationer av dem finns även i fem offentliga utredningar.8 Den första av dessa utredningar tillsattes år 1948 med uppdrag att kartlägga den frivilliga försvarsverksamheten och att lämna

3 Meddelande från SVEROF 2000-10-21.4 Pressmeddelande från SFRO 2000-10-25.5 Frivilligorganisationsutredningen, Arbetsmaterial 2000-08-11 Bilaga X: Frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilliga organisationer, s. 1 f, 4 f, 7 f, 10, 12 f.6SOU 1997:70, s. 48.7 Erik Malmström (red.), Medborgarboken om folkförsvaret, Stockholm 1939, s. 286 ff, 295, 314.8SOU 1950:38 Utredning rörande Frivilligt Försvarsarbete, s. 13 ff. SOU 1968:1 Frivilligförsvaret 1. De frivilliga försvarsorganisationerna utom hemvärnet, 16 ff. SOU 1985:35 Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret, s. 37 ff, 181 ff. SOU 1992:132 Frivillig verksamhet för totalförsvaret, 19 ff. Ett mål- och resultatperspektiv. SOU 1997:70 Totalförsvaret och frivilligorganisationerna

  • uppdrag, stöd och ersättning, s. 35 ff, 100,

183 f.

förslag hur den kunde samordnas. Utredningen lämnade sitt betänkande år 1950. Den föreslog fastare regler för föreningarnas erkännande som frivilliga försvarsorganisationer. Vidare förordade den en ganska centralstyrd sammanordning av deras verksamhet. Det första förslaget resulterade i att Kungl. Maj:t år 1953 utfärdade en särskild förordning om frivilligorganisationerna.9 Det senare förslaget stötte på hårt motstånd från de berörda organisationerna. Statsmakterna nöjde sig med att föreslå ett samordningsorgan för dessa. Därför bildades Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté (FOS) som började sitt arbete vid årsskiftet 1953/54.10 Denna kommitté har en rådgivande och samordnande funktion. Ordförandeskapet alternerar mellan de olika organisationerna. Dess verksamhet har aldrig behandlats vare sig i någon vetenskaplig framställning eller i några memoarer. Att undersöka dess historia kunde vara lockande, men skulle kräva en stor arbetsinsats, eftersom kommittén inte tycks ha ett eget arkiv, utan dess arbete måste skildras med hjälp av de olika organisationernas arkiv.11 FOS behandlas inte i denna framställning.12

Dessutom utgav Sune Glad år 1968 en kort och odokumenterad översikt över de vid denna tid existerande frivilligorganisa tionerna.13 En liknande, år 1990 publicerad presentation finns hos Christine Malmström-Barke.14

För många organisationer finns dock historiker. Dessa är emellertid av mycket skiftande karaktär. Endast enstaka har detaljerade käll- och litteraturhänvisningar. Några har summariska hänvisningar, men de flesta saknar även dessa och har mera karaktär av minnen. För vissa organisationer saknas även sådana. I det följande kommer frivilligorganisationerna att presenteras i den ordning det bildats och det kommer att uppges, varifrån uppgifterna hämtats. Vidare anges om respektive organisation har ett tillgängligt arkiv, med vars hjälp fördjupade studier i

9 Kommittédirektiv nr 1133, RA. SOU 1950:38, s. 9 ff, 92 ff, 170 ff. SFS 1953/737. Carl-Erik Almgren, Den militära ledningens syn på SKL och dess uppgifter. I: SKL historiekommitté, Lottorna i samhällets tjänst, Stockholm 1984, s. 95.10 Svenska försvarsväsendets rulla 1955.11 Gunnar Ståhl t. K-R Böhme e-mail 2000-10-03.12 Om SOF se Sune Glad, Våra frivilliga försvarsorganisationer, Stockholm 1968, s. 28. Christine Malmström Barke, Frivilligförsvarsverksamhet. I: Stig Strömbäck (red.), Försvar för frihet och fred, Stockholm 1990, s. 91. Disa Byman (red.), s. 9. I FOS är förutom de ovan uppräknade organisationerna även hemvärnet, Centralförbundet Folk och Försvar (CFF) och Allmänna försvarsföreningen (AFF) representerade.13 Sune Glad, s. 8 ff.14 Christine Malmström-Barke, s. 84 ff.

föreningens historia skulle vara möjliga. Sådana arkivstudier har av praktiska skäl endast kunnat ske i undantagsfall för denna översikt.

De frivilliga försvarsorganisationerna

  • korthistoriker

Frivilliga Skytterörelsen (FSR)

Frivilliga Skytterörelsen är den med avstånd äldsta av landets frivilligrörelser. Den härleder sitt ursprung från de frivilliga skarpskytteföreningarna. Sådana bildades år 1860 i bl.a. Stockholm och Göteborg. Sju år senare fanns 304 föreningar i landet med över 40 000 medlemmar. Därefter följde dock en nedgångsperiod.

I september 1893 samlades representanter från 35 skytteföreningar i Stockholm och beslöt att tillsätta en centralstyrelse för Sveriges frivilliga skytteföreningar. I december 1893 fastställde Kungl. Maj:t stadgar för skytteväsendets organisation

År 1903 ersattes centralstyrelsen och allmänna representantskap av Skytteförbundens överstyrelse med ett ombud från varje förbund.

Sedan år 1968 finns en självständig ungdomsorganisation inom Frivilliga Skytterörelsen, Skytterörelsens ungdomsorganisation.15

Strax efter krigsutbrottet 1939 spelade Frivilliga Skytterörelsen en mycket pådrivande roll vid tillkomsten av hemvärnet.16

Frivilliga Skytterörelsens målsättning var ursprungligen att befrämja skjutskickligheten bland svenska folket och att väcka dess intresse att bidra till Sveriges försvar. Detta är fortfarande centralt för förbundet, som bedriver skytte med gevär, korthållsgevär, luftgevär, kulsprutepistol och automatvapen. På senare tid har även engagerat sig i miljöfrågor, särskilt frågor rörande buller och blybelastning.

Frivilliga Skytterörelsen har sedan lång tid tillbaka ett internationellt samarbete, i första hand med de nordiska grannländerna. Under det senare åren har den även engagerat sig i Baltikum, framför allt i Lettland.17

15 Sune Glad, s. 8. SOU 1950:38, s. 19 f. Christine Malmström-Barke, s. 84 f. Evabritta Wallberg (red.), Krigsarkivet Beståndsöversikt. Del 8. Enskilda arkiv, Stockholm 1997, s. 188 ff. Arkiven efter Skytteförbundens överstyrelse och efter Skytterörelsens ungdomsorganisation förvaras i KrA. Disa Byman (red.), s. 39. Frivilligorganisationsutredning: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 4.16 Alf Åberg, s. 29 ff. Stellan Bojerud, s. 39, 40 ff.17 Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 4.

Frivilliga Skytterörelsen upplevde en andra storhetstid under beredskapstiden och under de första åren av Kalla kriget. År 1949 hade den drygt 240 000 aktiva medlemmar. År 1968 hade antalet sjunkit till 216 000. År 1998 fanns det drygt 100 000 medlemmar och år 2000 är antalet nere i 90 000 och den fortsätter att sjunka.18

Svenska Röda Korset (SRK)

Bildades i anslutning till uppkomsten av det internationella röda korset år1864 med namnet Föreningen för frivillig vård av sårade och sjuka i fält. Året därpå kunde även kvinnor blir medlemmar. ÅR 1886 ändrades namnet till Svenska föreningen röda korset och år 1915 till Svenska Röda Korset. I enlighet med sin målsättning åtog sig Svenska Röda Korset uppgifter såväl inom det militära försvaret som i civilförsvaret. Det innebar att föreningen i krigsfall skulle inrätta vissa sjukhus och ställa sjukvårdspersonal till förfogande. Föreningen bildade också en ungdomsorganisation.19

För Svenska Röda Korset innebar Försvarsmaktens inriktning under senare tid på insatser i samband med katastrofer eller utomlands inget nytt.20

Antalet medlemmar i Svenska Röda Korset har minskat sedan år 1945. År 1949 fanns det knappt 483 000 medlemmar, år 2000 är det omkring 340 000.21

Centralförbundet för Befälsutbildning (CFB)

Sveriges landstormsföreningars centralförbund, som bildats år 1912, bedrev bl.a. utbildning av landstormsbefäl. Genom 1941 års värnpliktslag avskaffades landstormen. Förbundet ombildades därför till Centralförbundet för Befälsutbildning, som blev en sammanslutning för förbund och föreningar som bedriver befälsutbildning. År 2000 består det av 28 Frivilliga Befälsutbildningsförbund. Dessutom finns där fem ännu ej som frivilliga försvarsorganisationer erkända organisationer: Befälsföreningen Militärtolkar, Förbundet Fältpostbefäl, Försvarets Fältartist-

18SOU 1950:38, s. 22. SOU 1968:5, s. 20. Fakta om totalförsvaret 98, s. 48. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 4.19 Sten Söderberg, Svenska Röda Korset 1865

  • 1965
  • de första 100 åren, Stockholm 1965, s. 57 ff, 432 ff. SOU 1950:38, s. 18 ff. Svenska Röda Korsets arkiv förvaras på RA.20 Jfr Disa Byman (red.), s. 26 f.21 SOU 1950:38, s. 19. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 11.

förening, Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund och Totalförsvarets Psykförsvarsförbund. Förbundet vänder sig till värnpliktigt befäl, reservofficerare och hemvärnsbefäl inom armén och kustartilleriet. År 1949 förbundet hade 38 500 medlemmar. År 2000 är det drygt 33 000.22

Sjövärnskårernas Riksförbund (SVK RF)

Den första frivilliga motorbåtsflottiljen organiserades år 1913 i Göteborg. Strax därpå organiserades sådana flottiljer i Stockholm, Norrköping och Karlskrona. De bildade år 1915 Sveriges frivilliga motorbåtskår med marinstabschefen som chef. Kåren skulle i krigsfall och i vissa fall under fred ställa medlemmar och motorbåtar till Kungl. Maj:ts förfogande. Fram till krigsutbrottet 1939 tillkom flottiljer i Stockholms skärgård, Härnösand, Kalmarsund och Öresund.

År 1941 omorganiserades de frivilliga motorbåtsflottiljerna till 16 sjövärnsflottiljer, Göteborgs, Stockholm, Östergötland, Blekinge, Västernorrlands, Sörmlands, Södertörns, Kalmarsunds, Öresunds, Norra Smålands, Gävleborgs, Roslagens, Gotlands, Sydöstra Skånes, Vänerns och Norrbottens. Dessa underställdes marinen och en chef för sjövärnskåren, som måste vara sjöofficer i reserven, tillsattes. Kåren ingick således i försvarsmakten och räknades inte som frivillig försvarsorganisation i egentlig mening. Dess ställning kan jämföras med den hemvärnet intog i detta avseende.

År 1981 avvecklades sjövärnskåren och ersattes av Sjövärnskårernas Riksförbund som blev erkänt som frivillig försvarsorganisation.23

Sjövärnskårernas riksförbund, som även bedriver en omfattande ungdomsverksamhet, hade i början av 1990-talet drygt 4 000 medlemmar. Antalet steg med omkring 1 000 till år 1997. År 2000 är det cirka 4 600. 24

22SOU 1950:38, s. 13 f. Alf Åberg, s. 34 f. Evabritta Wallberg (red.), Krigsarkivet Beståndsöversikt, s. 181. Centralförbundets för befälsutbildning arkiv förvaras i KrA. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 1.23 Björn Gäfvert (red.), Krigsarkivet Beståndsöversikt Del 1, Stockholm 1987, s. 258. Björn Gäfvert (red.), Krigsarkivet Beståndsöversikt Del 6, Stockholm 1994, s. 323 ff. Evabritta Wallberg, Krigsarkivet, s. 198 f. Arkiven efter vissa frivilliga motorbåtsflottiljer, vissa sjövärnsflottiljer och chefen för sjövärnskåren förvaras i KrA. Sjövärnet Sjövärnsposten 2/98, s. 12 f; 12 f; 1/99, s. 9 ff, 17. Jfr Disa Byman (red.), s. 34.24 Fakta om totalförsvaret 1992

1993, s. 42. SOU 1997:70, s. 51. Frivilligorganisa-

tionsutredning: Arbetsmaterial 2000-08-11 Bilaga X: Frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilliga organisationer, s. 8.

Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund (FAK)

År 1903 bildades Kungl. Automobilklubben (KAK). Hos den väcktes efter engelskt förebild tanken att organisera en frivillig automobilkår för att stödja försvaret. Efter diskussioner med generalstaben förverkligades planerna år 1915. Kåren organiserades militärt med en kår- och en souschef, som förordnades av Kungl. Maj:t. Dessutom ingick en militär ledamot i styrelsen. I krigsfall skulle kåren ställa förare och fordon till försvarets förfogande. Kåren deltog fram till år 1930 i militära övningar. År 1931 ändrades inriktningen. Kåren blev en personal- och utbildningsorganisation. Den som genomgick kårens utbildning blev FAK-officer och krigsplacerades vid mobiliserade förband.

År 1958 fick kåren en riksstyrelse. Samtidigt ändrades inriktningen igen. Kåren utbildar nu förare för tunga fordon åt totalförsvaret.25

Kåren är en av de frivilligorganisationer som ökat sitt medlemsantal sedan år 1948. Då uppgick det till drygt 900. År 1975 var det uppe i 2 500. År 2000 finns drygt 12 000 medlemmar.26

Svenska Blå Stjärnan (SBS)

Bildades 1917 med namnet Svenska Röda Stjärnan efter förebild av den år 1914 i Genève bildade L´ Etoile Rouge, ett förbund vars uppgift var vård av hästar i krig. Detta var även den svenska föreningens första uppgift. Efter första världskriget vidgades den till att även gälla djurvård i fred.

År 1941 ändrades namnet till Svenska Blå Stjärna. Föreningen, vars ordförande utsågs av Kungl. Maj:t. Utbildade och tillhandahöll personal för djursjukvård och djurskötsel, s.k. djursystrar. Till följd av försvarets avhästning försköts förbundets uppgifter alltmer till civilförsvaret. Dess medlemmar krigsplaceras som djurskjukvårdare och djurvårdare inom jordbruket för att säkerställa god livsmedelsförsörjning i kris och krig. Andra krigsplaceras som veterinärbiträden. I fred kan de tjänstgöra som avbytare på bondgårdar.

25SOU 1950:38, s. 14 f. Karl Eric Holm, Arméns motorisering och FAK:s utveckling, Stockholm 1996, 13 ff, 25 ff, 31 ff, 39 ff. Evabritta Wallberg (red.), Krigsarkivet, s. 182. Frivilliga Automobilkårens arkiv förvaras i KrA. Disa Byman (red.), 11 f.26SOU 1950:38, s. 15. Karl Eric Holm, s. 41. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 2 f.

Föreningen var ursprungligen endast öppen för kvinnor, men sedan år 1987 kan även män bli medlemmar.

Svenska Blå Stjärnan hade år 1949 drygt 2 800 medlemmar. I början av 1990-talet hade antalet stigit till knappt 5 300. År 2000 har drygt 5 000 medlemmar.27

Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK)

Den första svenska lottakåren bildades 1924 i Stockholm på initiativ av Thyra Wadner, som inspirerats av de finska Lotta Svärdföreningarna. Namnet blev Stockholms landstormskvinnor. Den fick under de följande åren efterföljare i hela landet. År 1930 höll kårerna sitt första riksmöte och bildade Lottarådet. Organisatoriskt tillhörde lottorna landstormsföreningarnas centralförbund. 1939 ändrades namnet till Sveriges lottakårer.År 1942 lämnade de landstormsrörelsen och den 1 januari 1943 bildade man den självständiga organisationen Riksförbundet Sveriges lottakårer.

Till en början biträdde lottorna landstormen huvudsakligen vid utspisningen och inte minst genom insamlingar. Efterhand fick de alltmer kvalificerade uppgifter inom armén, marinen, flygvapnet och hemvärnet, där de krigsplaceras i staber, stridsledningscentraler, luftförsvaret, i personalvårdstjänst samt i sjukvårds- och förplägnadstjänst.

Sedan år1933 bedriver organisationen en omfattande utbildning för ungdomar mellan 15 och 18 år. Denna unglottaorganisation fick 1965 en självständig ställning och benämndes Sveriges Unglottor.

Lottorna har sedan länge ett internationellt samarbete, särskilt med motsvarande organisationer i de nordiska grannländerna. Under senare år har detta arbete utsträckts till Baltikum, Polen och Ryssland.

Lottornas medlemsantal steg brant under beredskapsåren. År 1944 var det som högst med knappt 111 000, unglottorna inte inräknade. Därefter sjönk medlemsantalet till drygt 81 000 år 1948. Under intryck av det Kalla kriget skedde under 1950-talet en

27SOU 1950:38, s. 20 f. Fakta om totalförsvaret 1992

  • 1993, 42. Alf Åberg, Kvinnoinsatser för försvaret kring sekelskiftet. I: SLK historiekommitté (utg.), Lottorna i samhällets tjänst, Stockholm 1984, s. 17 ff. Leif Törnquist, Stjärnan i förändring: SBS blå stjärna och dess historia, Stockholm 1997. Evabritta Wallberg, Krigsarkivet, s. 196. Svenska Blå Stjärnans arkiv förvaras i KrA. Disa Byman (red.), s. 22 f. Frivilligorganisationsutredning: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 8 f.

ökning till som mest drygt 99 000 lottor år 1957. Därefter har antalet medlemmar minskat kontinuerligt. År 2000 finns cirka 26 000 lottor.28 En förklaring till denna minskning är givetvis att landet inte upplevde eller upplever ett direkt hot. Som en ren kvinnoorganisation drabbades Riksförbundet Sveriges lottakårer dessutom av att kvinnorna i allt högre grad blev förvärvsarbetande och därför fick mindre tid över för frivilligt försvarsarbete.

Svenska Arméns och Flygvapnets reservofficersförbund (SAFR)

Reservofficersinstitutionen för armén infördes i Sverige genom 1892 års härordning. Svenska arméns reservofficersförbund bildades år 1924. Det hade som målsättning att verka för en ändamålsenlig utveckling av reservofficersinstitutionen, för en fortsatt militär utbildning av reservofficerarna samt för deras kårintressen och sammanhållning.

Flygvapnets reservofficerare bildade ett förbund med samma målsättning år 1935. Tilläggas kan att flygvapnet vid denna tid hade en egen reservofficersutbildning, men ännu ingen officersutbildning. Den fick man först genom 1936 års försvarsbeslut. Fram till dess rekryterades aktiva officerare genom passage eller tillfälliga kommenderingar från de äldre försvarsgrenarna.

År 1945 gick dessa två reservofficersförbund samman i Svenska arméns och Flygvapnets reservofficersförbund.29

Förbundets medlemsantal har under 1990-talet gått ned från drygt 5 000 till cirka 4 200.30

År 2000 gick Kustartilleriets reservofficersförbund ihop med Svenska Arméns och Flygvapnets reservofficersförbund i den nya organisationen Förbundet Sveriges Reservofficerare, SVEROF.31

28SOU 1950:38, s. 16 f. Maria Brück, Den svenska lottarörelsen. Carl Eric Almgren, Den militära ledningens syn på SKL och dess uppgifter. Carl-Otto Engwall, Lottorna och hemvärnet. Carl Herlitz, Länkar i luftförsvaret. Torbjörn Rimstrand, Lottornas utbildnikng. Lars Ericson, En folkrörelsens framväxt. Anna Sparre, Unglottorna då och nu. Samtliga i: SKL historiekommitté (red.), Lottorna i samhällets tjänst, Stockholm 1984, s. 26 ff, 69 ff, 125, 143 ff, 175 ff, 209, 269 ff. Evabritta Wallberg (red.), Krigsarkivet, s. 186 ff, 199. Riksförbundet Sveriges lottakårers arkiv förvaras i KrA. Jfr Disa Byman (red.), s. 20 f. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 7 f.29SOU 1950:38, s. 23. Klaus-Richard Böhme, Svenska vingar växer, Stockholm 1982, s. 12, 14 f. Evabritta Wallberg (red.), Krigsarkivet, s. 165 f. Svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbunds arkiv förvaras i KrA. Göte Åkerman (red.), Svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund 75 år 1924

1999, Stockholm 1999, s. 6 ff.

30 Fakta om totalförsvaret 1992

  • 1993, s. 42. Disa Byman (red.), 35.

31 Se not 3.

Kustartilleriets reservofficersförbund (KAROF)

Kustartilleriets reservofficersförbund bildades år 1929. Målsättningen var att utveckla reservofficersinstitutionen och att vidareutbilda medlemmarna. Sedan 1980-talet har antalet medlemmar minskat. Under 1990-talet har det legat runt 750.32

År 2000 gick Kustartilleriets reservofficersförbund ihop med Svenska Arméns och Flygvapnets reservofficersförbund i den nya organisationen Sveriges Reservofficersförbund.33

Svenska Flottans Reservofficersförbund (SFRO)

Svenska flottans Reservofficersförbund bildades år 1935. Målsättningen är att vidmakthålla medlemmarnas sjömilitära insikter och tjänstbarhet, att tillvarata deras intressen och att stärka deras kåranda samt att verka för ett gott förhållande mellan örlogs- och handelsflottorna. Förbundet har sedan början av 1990-talet lyckats öka sitt medlemsantal från cirka 850 till 1 000 år 2000.34

Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund (FMCK)

Idén om en frivillig motorcykelkår väcktes år 1913 inom Svenska Motorcykelklubben. På grund av mobiliseringen 1914 hann den dock inte förverkligas. Det dröjde sedan till år 1929 innan den bildades, nu på initiativ av dåvarande löjtnanten vid I 2 Stig Hasselrot. Den var då en sorts kamratförening inom Svenska Motorcykelklubben. Först år 1935 blev den en självständig förening. År 1938 blev den erkänd som frivillig försvarsorganisation med uppgift att utbilda och öva för militärtjänst dugliga motorcykelförare. Kåren, i vars styrelse det ingick två av chefen för armén utsedda representanter koncentrerade sig helt på vidareutbildning av män som fullgjort värnplikten och att förbereda manlig ungdom för tjänst som motorcykelordonnans. År 1955 fick flickor tillträde till organisationens kurser och sedan år 1974 får de

32SOU 1950:38, s. 24. Fakta om totalförsvaret 1992

1993, s. 42. Disa Byman (red.), s. 34.

Göte Åkerman, (red.), s. 6. Frivilligorganisationsutredning: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 7.33 Se not 3.34SOU 1950:38, s. 23 f. Fakta om totalförsvaret 1992

  • 1993, s. 42. Evabritta Wallberg

(red.), Krigsarkivet, s. 166. Svenska Flottans Reservofficersförbunds arkiv förvaras i KrA. Disa Byman (red.), 35. Göte Åkerman (red.), s. 6. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 9 f.

delta i dess verksamhet fullt ut. Denna verksamhet är numera förutom på förvars- och trafiksäkerhetsupplysning helt inriktat på att utbilda motorcykelordonnanser.

Fram till år 1950 saknade kåren underavdelningar. Sektioner bildades under 1950-talet i hela landet, med början i Helsingborg år 1952. År 1972 företogs en organisations- och stadgeändring. Sektionerna blev kårer som sammanslöts i Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund.

Spridningen över landet och inte minst ett växande intresse bland ungdomen för organisationens verksamhet har lett till att medelåldern bland dess medlemmar är relativt låg, omkring 30 år och att antalet medlemmar sedan år 1949 stigit markant. Då uppgick det till 350. År 2000 finns cirka 5 100 medlemmar.35

Svenska Pistolskytteförbundet (SPSF)

Fram till 1930-talet hade det bildats en rad lokala pistolskytteföreningar i Sverige. År 1933 föreslog ordföranden i Danderyds skytteklubb Olof Reichenberg att ett pistolskyttemärke skulle införas för att höja skjutskickligheten. Detta resulterade i tillkomsten av Svenska pistolskyttekommittén och att ett förslag till pistolskyttemärke utarbetades.

År 1936 bildades Svenska Pistolskytteförbundet genom ett samgående av befintliga pistolskytteföreningar. Förbundet var från början hårt knutet till försvarsmakten. Föreningar som ville ansluta sig till förbundet måste tillhöra försvars- eller polisväsendet eller vara föreningar för statliga och kommunala tjänstemän som hade rätt till tjänstevapen. Andra föreningar som önskade inträde måste ha en tjänsteman inom försvars- eller polisväsendet i sin styrelse.

Svenska Pistolskytteförbundets antal aktiva medlemmar har sedan år 1949 gått ned från drygt 28 000 till 20 000.36

35SOU 1950:38, s. 18. Sixten Raaf i Frivilliga motorcykelkårernas riksförbund 50 år, Helsingborg 1979, s. 11 ff. S. 32 ff i samma publikatiion följer historiker över de olika kårerna. Disa Byman (red.), s. 14 f. Frivilligutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 3.36SOU 1950:38, s. 22. Nationellt Pistolskytte 1986 Nr 2: Svenska Pistolskytteförbundet 1936

1986. Disa Byman (red.), s. 39. Frivilligutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 10. Svenska Pistolskytteförbundets arkiv förvaras i RA. Handlingar om förbundet finns även i Olof Reichenbergs arkiv som förvaras i KrA.

Sveriges Civilförsvarsförbund (SCF)

På initiativ av överståthållare Torsten Nothin bildades år 1937 Sveriges Riksförbund för civilt luftskydd, Riksluftskyddsförbundet. Redan under beredskapsåren stod det klart att verksamheten måste breddas till att gälla hela civilförsvaret, vilket underströks när det genom civilförsvarslagen av år 1944 infördes allmän civilförsvarsplikt. År 1948 permanentades denna lag.

I de stadgar för Riksluftskyddsförbundet som i mars 1945 fastställdes av Kungl. Maj:t stadgades också att förbundet genom upplysning och propaganda skulle främja civilförsvaret och det frivilliga arbetet därför, främst beträffande hemskyddet. Förbundet skulle även utbilda personal för civilförsvarets alla grenar. År 1951 ändrade förbundet namn till Sveriges Civilförsvarsförbund.

Redan år 1943 föreslog den år 1941 tillsatta hemortsförsvarsutredningen en gemensam organisation för civilt och militärt försvar. Detta förslag förkastades emellertid av statsmakterna. Utvecklingen har dock gått i den riktningen. Och behovet av skydds- och hjälpinsatser i kris- och krigssituationer har breddats och ökat.

Förbundet utbildar hemskyddsombud och genomför utbildning i självskydd. Det har under senare år även börjat samarbeta med liknande organisationer i Baltikum, Polen och Ryssland.

Förbundet hade år 1949 drygt 134 000 medlemmar. Antalet har sedan dess sjunkit kraftigt. År 2000 finns knappt 35 000 medlemmar.37

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund (SKBR)

Redan före krigsutbrottet 1939 bestämde sig Kvinnoföreningarnas Beredskapskommitté i Göteborg för att utbilda kvinnor till lastbils- och ambulansförare. De första 20 förare var färdigutbildade i juni 1939 och de beslöt att bilda en bilkår. Det skedde i november samma år. På andra orter tog man snart efter. Dels bildades kårer, dels anordnades kurser för lastbilsförare. I maj 1942 samlades representanter för dessa kårer och kurser och bildade Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund. Fram till 1950talet utbildade förbundet förare enbart för det militära försvaret,

37SOU 1950:38, s. 17 f. Lars Österdahl, Civilförsvarsstyrelsen 1944

1986, Karlstad 1986,

s. 1 ff. Jfr Karl-Gunnar Bäck/Magnus Morath, 50 års frivillighet

  • Sveriges civilförsvars-

förbund CDF:s historia, Stockholm 1987.

men sedan 1960-talet även för civilförsvaret. Numera utbildar man förare för alla typer av fordon. Utöver detta verka förbundet för trafiksäkerhet. Under senare år har det inlett samarbete med liknande organisationer i Baltikum och Polen.

Antalet medlemmar uppgick år 1949 till knappt 2 000. Därefter steg det kraftigt och låg under första hälften av 1990-talet kring 12 500. År 2000 har förbundet drygt 10 000 medlemmar.38

Svenska Brukshundklubben (SBK)

Svenska Brukshundklubben bildades år 1940 genom ett samgående av specialklubbar för brukshundraser. Klubben har som målsättning att främja aveln av sådana raser, att ge hundägarna en god kunskap om hunden, att utveckla brukshundsporten och att utbilda tjänstehundar. Sedan beredskapsåren utbildas hundar för spår-, rapport-, sjukvårds-, bevaknings- skydds- och transporttjänst. Förbundet ställer hundförare och hundar till försvarsmaktens förfogande.

Allt ifrån början har klubben utbildat ledarhundar för blinda. Insatserna på det civila området och inom civilförsvaret har efterhand blivit ett allt starkare inslag i verksamheten, t.ex. kan klubben leta reda på vilsegångna personer. På senare år har klubben deltagit i internationella hjälpinsatser efter jordbävningar utomlands. Vidare har den upptagit instruktörsutbildning i Baltikum, Polen och Ryssland.

Svenska Brukshundklubben hade 1949 drygt 3 000 medlemmar. Sedan des har antalet ökat – dock med vissa fluktuationer. År 2000 finns det cirka 60 000 medlemmar.39

38SOU 1950:38, s. 14. Fakta om totalförsvaret 1992

  • 1993, s. 43. Fakta om totalförsvaret

1995, s. 41. Evabritta Wallberg (red.), Krigsarkivet, s. 192. Disa Byman (red.), s. 30 f. Kvinnliga bilkårens hemsida 2000-05-30. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetmaterial 2000-08-11, s. 12.39SOU 1950:38, s. 16. Fakta om totalförsvaret 1992

  • 1993, s. 43. Fakta om totalförsvaret

1995, s. 41. Fakta om totalförsvaret 1998, s. 47. Disa Byman (red.), s. 24 f. Svenska Brukshundklubbens hemsida 2000-05-30. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 9.

Svenska Sportskytteförbundet (SSF)

Bildades år 1943 genom ett samgående av de organisationer som bl.a. ägnade sig åt internationellt sportskytte. Med sportskytte avsågs såväl gevärs- och pistolskytte som jaktskytte. Genom att främja skjutskickligheten och delta i sportskyttetävlingar ville förbundet samtidigt skapa respekt för svenskt skytte och försvarskraft.

Förbundet hade år 1949 3 500 medlemmar. Sedan har undan för undan skett en markant ökning ända in på mitten av 1990-talet, då det fanns drygt 168 000 medlemmar. Sedan dess har siffran gått ned till cirka 100 000 år 2000.40

Hemvärnsbefälets riksförbund (HBR)

Hemvärnsbefälhavarnas Riksförbund bildades den 25 mars 1942 efter förberedelser sedan oktober 1941. Tanken på ett riksförbund hade uppkommit under de kurser som anordnades för hemvärnsbefälhavarna. Den drivande kraften var rektor Torbjörn Wennerberg. I början var förbundet endast en intresseorganisation för hemvärnsområdesbefälhavare. Först år 1962 öppnades det för allt hemvärnsbefäl.

Vid tillkomsten och under många år framåt betraktade sig förbundet som en intresseorganisation som bl. a. skulle verka för ekonomisk ersättning åt sina medlemmar och deras inordning i det militära systemet. Men förbundet ville även verka för ökad utbildning och bättre utrustning samt för rekrytering till hemvärnet. Först år 1994 erhöll förbundet ställning som frivillig försvarsorganisation. Numera är det framför allt inriktat på kompetenshöjande utbildning och på rekrytering. Dess medlemsantal har mellan åren 1995 och 2000 stigit från drygt 4 500 till drygt 9 000.41

40SOU 1950:38, s. 22 f. Jfr Rune Kjellström/Britt-Marie Ellis/Karin Fredriksson, Svenska sportskytteförbundet 50 år: 1943

1993, Farsta 1993. Svenska Sportskytteförbundets arkiv

förvaras i Riksarkivet. Disa Byman (red.), s. 40. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 11.41 KrA: Hemvärnsbefälets riksförbunds arkiv: A I, vol. 1: Riksstämmoprotokoll 1941

  • 1955.

Protokoll 11/10 1941 och 25/3 1942. Carl Lindberg, Hemvärnsbefälets Riksförbund 1942

1962, Södertälje 1962. Stellan Bojerud, s. 78 uppger felaktigt att förbundet bildades 1943. Evabritta Wallberg (red.), Krigsarkivet, s. 155 f. Hemvärnsbefälets riksförbunds arkiv förvaras i KrA. Disa Byman (red.), s. 36. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 6.

Frivilliga radioorganisationen (FRO)

Sveriges Sändaramatörer (SSA) beslutade år 1945 att bilda en försvarssektion. Det skedde år 1946. Dess medlemmar utbildades så att de var användbara i militär signaltjänst. Vidare skulle ett för militär radiotrafik lämpligt amatörnät byggas upp. Redan i fredstid skulle organisationens medlemmar och utrustning kunna ställas till det militära försvarets förfogande. Organisationen utbildade fr.o.m. år 1957 även kvinnor och byggde senare upp en ungdomsverksamhet. Dess medlemmar blev krigsplacerade inom alla försvarsgrenar och inte minst i hemvärnet.

År 1952 lämnade Frivilliga radioorganisationen Sveriges Sändaramatörer och bildade en självständig förening.

År 1966 började organisationen åta sig uppgifter inom civilförsvaret, framför allt inom räddningstjänsten.

Frivilliga radioorganisationen samarbeta sedan några år med motsvarande organisationer i Baltikum.

Organisationen hade 1949 450 medlemmar. Antalet steg fram till år 1998 till drygt 8 000. År 2000 finns drygt 7 000 medlemmar.42

Svenska Värnpliktsofficersförbundet (SVOF)

Genom 1942 års försvarsbeslut infördes en ny befälskategori, värnpliktiga underofficerare, för att fylla behovet på plutonsbefäl i den under beredskapstiden snabbt växande krigsmakten. År 1947 grundade värnpliktiga underofficerare i Stockholm en intresseorganisation. Under de följande åren bildades liknande föreningar på flera ställen i landet. Dessa sammanslöt sig år 1952 i Värnpliktiga Underofficerares Riksförbund (VUOR). Förbundet fick år 1971 ställning som frivillig försvarsorganisation. I samband med befälsreformen året därpå ändrade förbundet namn till Svenska Värnpliktsofficersförbund.

Under 1990-talet har förbundet delvis till följd av energiska värvningskampanjer haft en gynnsam medlemsutveckling. År 1991

42SOU 1950:38, s. 15 f. Fakta om totalförsvaret 1995, s. 41. Olle Kandell, När föddes egentligen FRO? Barbro af Gripenstam-Sagnell, De första kvinnorna i FRO. Gunnar Ståhl, Uppgifter för hemvärnet. Kent Ahlqvist, FRO och den civila sjukvården. Samtliga i Olle Kandell (red.), Frivilliga radioorganisationen 50 år, Stockholm 1996, s. 11 f, 27 ff, 122 ff, 195 ff, 195 ff. Evabritta Wallberg (red.), Krigsarkivet, s. 182. Delar av Frivilliga Radioorganisationens arkiv förvaras i KrA. Disa Byman (red.), s. 16 ff. Fakta om totalförsvaret 98, s. 47. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 4.

hade det 663 medlemmar. År 2000 finns det cirka 1 700 medlemmar.43

Försvarets Personaltjänstförbund (FPF)

Bildades redan år 1955 men togs upp som frivillig försvarsorganisation först år 1998. Förbundets målsättning är att rekrytera och utbilda personal som handhar frågor om personaltjänst i ganska vid mening såsom personalfrågor, själavård och sociala frågor, men även fältartistverksamhet. Förbundet satsar bl.a. på krigshantering och hemkomstverksamhet av soldater i utlandstjänst.

Förbundet hade år 1997 drygt 1 200 medlemmar. Men sedan Försvarets Fältartistförening och Totalförsvarets Psykförsvarsförbund med 466 respektive cirka 650 medlemmar år 1999 lämnat det, har det år 2000 endast 467 medlemmar kvar.44

Svenska Fallskärmsförbundet (SFF)

Svenska Fallskärmsklubben bildades år 1955. En av initiativtagarna var föregångsmannen i svensk fallskärmshoppning Olle Falkerheim som var utbildad i England och som år 1951 blivit chefsinstruktör vid fallskärmjägarskolan i Karlsborg. År 1955 kommenderades han och några kamrater till annan militär verksamhet. Att bilda en privat klubb såg de som enda möjlighet att kunna fortsätta hoppa fallskärm.

Fram till 1959 hade klubben lokalavdelningar i Karlsborg och Stockholm. År1955 hade klubben cirka 15 medlemmar. Antalet växte sakta till omkring 80 år 1959, de flesta yrkesmilitärer. Endast enstaka civila medlemmar fanns.

I slutet av 1960-talet fick klubben ställning som frivillig försvarsorganisation. Som sådan skall den upprätthålla och utveckla de militära fallskärmhopparnas kunskaper. År 1974 bytte klubben

43SOU 1986:35, s. 184. SOU 1992:132, s. 31. Lars Hägle, Intervju med hedersordföranden i SVOF Gustav Hjertsson. Björn Swärdenhem, Värnpliktsofficerens roll i Försvarsmakten

  • historik och framtid. Olle Eriksson/Rigmor Persson, Rekrytering. Lars-Inge Hägle, SVOF i Stockholm. Samtliga i Lars-Inge Hägle (red.), Svenska Värnpliktsförbundet. Minnesskrift 50 år 1996 (utan paginering). SOU 1997:70, s. 53 Disa Byman (red.), s. 35 f. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 11.44 SOU 1997:70, s. 49 f. Fakta om totalförsvaret 98, s. 47. Disa Byman (red.), s. 33 f. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 5, 13.

namn till Svenska Fallskärmsförbundet och öppnade sig för civila, inte minst ungdomar, och bildade flera lokalföreningar. Detta har varit gynnsamt för medlemsutvecklingen. År 1968 hade förbundet cirka 400 medlemmar. Fram till år 1992 steg antalet till cirka 3 500 och 1996/97 till drygt 3 700. Sedan följde en viss nedgång. År 1999 finns cirka 2 800 medlemmar.45

Flygvapenfrivilligas Riksförbund (FVRF)

Förbundet härleder sitt ursprung från de kamratföreningar som under beredskapsåren bildats vid lufbevakningskompanierna. Den första bildades år 1940 vid luftbevakningscentralen i Göteborg. Under de följande åren tillkom liknande föreningar på flera platser i landet. I slutet av 1940-talet lades dock några av dessa ned. Efter att luftbevakningen år 1948 överförts från armén till flygvapnet och kraftigt upprustats uppstod ett ökat behov av befäl. Tanken uppkom att bilda ett särskilt befälsutbildningsförbund. År 1956 bildades Sveriges luftbevakningsförbund (SLBF). Nya lokalföreningar grundades och gamla reaktiverades. Under 1950-talet utbyggdes även flygvapnets bastjänst med ett ökande behov av befäl till följd. Eftersom den frivilliga befälsutbildningen skulle gälla båda tjänstegrenarna ändrades förbundets namn år 1962 till Flygvapenföreningarnas Riksförbund. År 1992 lade man till Flygvapenfrivilliga.

Förutom befälsutbildning bedriver förbundet även ungdomsverksamhet. Förbundet har sedan länge samarbete med liknande organisationer i de nordiska grannländerna. Under senare år har sådant samarbete inletts med Estland och Polen.

Föreningens medlemsutveckling har sedan 1980-talet varit gynnsam. Då steg antalet medlemmar till cirka 11 500 som det uppgår till även år 2000.46

45SOU 1968:5, s. 18. SOU 1992:132, s. 33. SOU 1985:35, s. 185. SOU 1997:70, s. 54. Stig Kernell, Fallskärmens historia. Hopp i nöd och lust. Flyghistorisk Revy 1997, s. 50

  • 51, 84.

Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 9.46SOU 1968:5, s. 18 (FVRF) redovisas under CFB. SOU 1985:35, s. 184. SOU 1992:132, s. 31 f. SOU 1997:90, s. 49. Disa Byman (red.), s. 33. Björn Moberg t. K-R Böhme (skriftligt svar med bilagor sommaren 2000). Förbundets arkiv förvaras i Bålsta på förbundets kansli. Frivilligorganisationsutrednngen: Arbetsmaterial 2000-08-11m s. 2.

Frivilliga Flygkåren (FFK)

Redan under Första världskriget hade Svenska Aeronautiska Sällskapet planer på att bilda en frivillig flygkår för att stärka luftförsvaret. Liknande planer fanns år 1937 och igen år 1945. I brist på flygförare och flygplan men också till följd av oklarhet vad en sådan kår skulle ha för uppgifter föll tanken.

På chefen av försvarsstabens begäran utreddes frågan på nytt år 1952. När utredningens förslag bearbetades framstod, delvis efter förebild från amerikanska Civil Air Patrol, tre uppgifter som kåren kunde tänkas kunna lösa: rekognoscering (bl. a. Skogsbrandbevakning), indikering av radioaktivitet och transporter. Med dessa målsättningar byggdes kåren upp fram till år 1962, dvs. den var inriktad på att stärka civilförsvaret. Detta är fortfarande dess huvudinriktning, även om sedan efter hand vissa uppgifter för det militära försvaret tillkom.

Kårens uppgifter inom civilförsvaret är rekognoscering, trafikövervakning, person- och materieltransporter, övervakning av kraftledningar, hav och skogar. Inom det militära försvaret är uppgifterna målflygning och fällning av minifallskärmar för att simulera luftlandsättning. Sedan år 1993 ställer den också inom de olika försvarsområdena flyggrupper till hemvärnets förfogande.

Trots att kåren sedan 1960-talet spelat en viktig roll inom civilförsvaret fick den först på 1970-talet officiell status som frivillig försvarsorganisation. Dess medlemsantal har stigit sedan 1980-talet från cirka 1 500 till 2 100 år 2000.47

Flygfältingenjörsföreningarnas Riksförbund (FIFF)

På initiativ av dåvarande byrådirektören vid flygförvaltningen Gösta Larsson bildades fr.o.m. år l960 flygfältingenjörsföreningar i de olika luftförsvarssektorerna Mitt år 1960, Nord år 1962 och Syd år 1966. Deras målsättning var att rekrytera och vidareutbilda frivilliga för krigsbefattningar som flygfältsingenjörer och flygfältstekniker inom flygvapnet. Verksamheten stöddes finansiellt av flygvapnet, men för att säkerställa ekonomin ansökte föreningarna om status som frivillig försvarsorganisation, vilken de fick år 1985.

47SOU 1968:5, s. 19. Nils Söderberg, Förord till Gösta Eriksson, Frivilliga flygkåren. Flygets årsbok special 83, Uppsala 1982, s. 7 ff. SOU 1985:35, s. 183. SOU 1992, s. 27. SOU 1997:43. Disa Byman (red.), s. 12 ff. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 3.

Föreningarna var fristående från varandra. Först år 1997 sammanslöts de i ett riksförbund. År 1985 uppgick antalet medlemmar till drygt 900. År 2000 finns det 694 medlemmar.48

48SOU 1985:35, 184. Christine Malmström-Barke, s. 88. SOU 1992:132, s. 32. SOU 1997:70, s. 43 f. Disa Byman (red.), s. 33. Frivilligorganisationsutredningen: Arbetsmaterial 2000-08-11, s. 1 f. Muntliga uppgifter telefonledes av Håkan Matsson t. K-R Böhme 2000-11-03.

Preliminär indelning av organisationer

Utredningen har försökt gruppera samtliga intervjuade frivilligorganisationer, utifrån den nya definition av begreppet frivilligverksamhet för totalförsvaret som presenteras i kapitel 3.

Organisation

Möjlig främjande-

organisation

Möjlig bemanningsorganisation

Allmänna Försvarsföreningen**

X

Befälsföreningen Militärtolkar

X

X

Centralförbundet för Befälsutbildning

X

X

Flygfältsingenjörsföreningarnas Riksförbund

X

X

Flygvapenfrivilligas Riksförbund

X

X

Fredsbaskrarna Sverige

X

Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund

X

X

Frivilliga Flygkåren

X

X

Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund

X

X

Frivilliga radioorganisationen

X

X

Frivilliga Skytterörelsen

X

X

Förbundet Fältpostbefäl

X

X

Förbundet för Sveriges folkförsvar*

(X)

Förbundet Sveriges Reservofficerare, SVEROF

X

Förbundet Sveriges Ungdomsbrandkårer

X

Föreningen Sveriges Sjöfart och Sjöförsvar*

(X)

Försvarets Fältartistförening

X

X

Försvarets Personaltjänstförbund

X

X

Försvarsfrämjandet**

(X)

Hemvärnsbefälets riksförbund

X

X

”Hemvärnsrörelsen ”

X

X

Organisation

Möjlig främjande-

organisation

Möjlig bemanningsorganisation

Kustjägarveteranerna

X

Riksförbundet Sveriges lottakårer

X

X

Riksförbundet Sveriges Militärkulturhistoriska föreningar

X

Sjöräddningssällskapet

X

X

Sjövärnskårernas Riksförbund

X

X

Svenska Blå Stjärnan

X

X

Svenska Brandförsvarsföreningen*

(X)

Svenska Brukshundklubben

X

X

Svenska Fallskärmsförbundet

X

Svenska Flottans Reservofficersförbund

X

Svenska Livräddningssällskapet

X

Svenska Pistolskytteförbundet

X

Svenska Röda Korset

X

X

Svenska Sportskytteförbundet

X

Svenska Värnpliktsofficersförbundet

X

X

Sveriges Civilförsvarsförbund

X

X

Sveriges Hembygdsförbund

X

Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund

X

X

Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund

X

Totalförsvarets Hälsoskyddsförbund

X

X

Totalförsvarets Psykförsvarsförbund

X

X

Summa

42

24

* Organisationen kan tänka sig att ingå i kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer. ** Organisationen är tveksam till att ingå i kretsen av frivilliga totalförsvarsorganisationer.

Finansieringskalkyler

Utifrån utredningens förslag om finansieringssystem i kapitel 11 redovisas här beräkningsexempel med bedömda beloppsgränser för respektive bidrag inom organisationsstödet.

Grundbidrag

Utredningen har bedömt att följande beloppsgränser skulle kunna gälla för grundbidrag.

Klass

Antal medlemmar Intervall inom

klasserna

Bidrag per klass

(tkr)

1

<500

50 000

2

501

  • 1 000

500

75 000

3

1 001

  • 2 000

1 000

100 000

4

2 001

  • 4 000

2 000

150 000

5

4 001

  • 7 000

3 000

200 000

6

7 001

11 000

4 000

250 000

7

11 001

16 000

5 000

300 000

8

16 001

22 000

6 000

350 000

9

22 001

  • 29 000

7 000

400 000

10

29 001

  • 37 000

8 000

450 000

11

>37 000

500 000

Om en frivillig främjandeorganisation har 2 300 medlemmar kommer den att tillhöra klass 4 och få 150 000 kronor i grundbidrag för att stötta organisationen och bl.a. bedriva information om samhällets säkerhet och beredskap samt totalförsvar till de egna medlemmarna.

Ungdomsbidrag

Utredningen har bedömt att följande beloppsgränser skulle kunna gälla för ungdomsbidrag. Ungdomsbidraget omfattar dels en fast del per klass som är 100 000 kronor i den lägsta klassen och som ökar med 100 000 per klass, dels en rörlig del per ungdomsmedlem. Utredningen har uppskattat den rörliga delen till högst 300 kronor per ungdomsmedlem.

Klass

Antal medlemmar Maxbidrag per klass (fast + rörligt

300 kr/ medlem)

1

< 500 100 000 + 150 000 = 250 000

2 501 – 1 000 200 000 + 300 000 = 500 000 3 1 001 – 1 500 300 000 + 450 000 = 750 000 4 1 501 – 2 000 400 000 + 600 000 = 1 000 000 5 2 001 – 2 500 500 000 + 750 000 = 1 250 000 6 2 501 – 3 000 600 000 + 900 000 = 1 500 000 7 > 3 000 700 000 + 900 000 = 1 600 000

Om en frivillig totalförsvarsorganisation med ungdomsverksamhet har 7 500 medlemmar, varav 800 är ungdomar kommer organisationen att tillhöra klass 6 och få 250 000 kronor i grundbidrag. När det gäller ungdomsverksamhet tillhör organisationen klass 2 och få 440 000 (200 000 + 800 x 300 kr) kronor i ungdomsbidrag. Organisationens totala organisationsstöd blir 690 000 kronor.

Kompetensbidrag

Utredningen har bedömt att följande beloppsgränser skulle kunna gälla för kompetensbidrag.

Klass

Antal medlemmar per klass Bidrag per klass

1

<500

500 000

2

501

  • 750

750 000

3

751

  • 1 000

1 000 000

4

1 001

  • 1 500

1 250 000

5

1 501

  • 2 000

1 500 000

6

2 001

  • 2 500

1 750 000

7

2 501

  • 3 000

2 000 000

8

3 001

3 500

2 250 000

9

3 501

4 000

2 500 000

10

4 001

4 500

2 750 000

11

4 501

  • 5 000

3 000 000

12

5 001

  • 5 500

3 250 000

13

5 501

  • 6 000

3 500 000

14

6 001

  • 6 500

3 750 000

15

6 501

  • 7 000

4 000 000

16

7 001

  • 8 000

4 250 000

17

8 001

  • 9 000

4 500 000

18

9 001

10 000

4 750 000

19

10 001

15 000

5 000 000

20

15 001

20 000

5 500 000

21

20 001

  • 25 000

6 500 000

22

25 001

  • 30 000

7 500 000

23

>30 000

9 000 000

Om en frivillig bemanningsorganisation med ungdomsverksamhet har 7 500 medlemmar, varav 800 är ungdomar kommer organisationen att tillhöra klass 6 och få 250 000 kronor i grundbidrag. När det gäller ungdomsverksamhet kommer organisationen att tillhöra klass 2 och få 440 000 kronor i ungdomsbidrag. När det gäller kompetensbidrag kommer organisationen att tillhöra klass 16 och få 4 250 000 kronor i kompetensbidrag. Organisationens totala organisationsstöd blir 4 940 000 kronor.

Frivilligorganisationernas finansieringsvägar från staten år 2000 (mkr)

UngLottor:

0, 5 2

SkytteUO:

3, 9 2

Regeringen

Försvarsdep. Kulturdep.

D 6

A 1

Försvarsmakten

ÖCB

Frivilliga försvarsorganisationer och andra frivilligorganisationer: 369 +19

59, 2

29

88, 2

Försvarsmakten

ÖCB

117, 3

AMS

SoS SRV

23,8

3,2

17,9

0,5

162,7

Säk.främj. stöd

Försvarsmakten

3,86

3,86

Stöd inom ramen för andra myndanslag

Försvarsmakten (Indirekt)

Civila mynd.

?

RF Ung. styr.

3 (SSPF) 1

0,78 (SPSF) 1

9,48

SRV

SBF2SLS2

10, 2 3

Bidrag härutöver Förkortningar

1. Sponsring och stöd från näringslivet AMS: Arbetsmarknadsstyrelsen RF: Riksidrottsförbundet

2. Frivilligorganisationernas egna fonderingar, penninggåvor (motsv.) från medlemmar SoS: Socialstyrelsen SPSF: Svenska Pistolskytte-

3. Visst stöd från kommuner (lokaler, kopiering m.m.) SRV: Statens räddningsverk förbundet

SLS: Svenska Livräddnings- SSPF: Svenska Sportskytte-

Fotnoter sällskapet

förbundet

1. Frivilliga försvarsorganisationer SBF: Svenska Brandförsvars- SkytteUO:Skytterörelsens

2. Annan frivilligorganisation föreningen ungdomsorg

Försvarsmakten

HV: 535

535

B 1/B 3/ B 6

1,3 (SLS) 2