Prop. 1948:230

('med förslag till tryck\xad frihetsförordning m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

1

Jir 230.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till tryck­

frihetsförordning m. m.; given Stockholms slott den 2 april 1948.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid fogade

1) förslag till tryckfrihetsförordning; samt 2) förslag till ändrad lydelse av 108 och 109 §§regeringsformen samt 70, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

i propositionen framlägges förslag till en helt ny tryckfrihetsförordning. Genom uppställning och formuleringar skiljer sig denna avsevärt från den nu gällande 1812 års tryckfrihetsförordning. Rättsreglernas innehåll bygger däremot i allt väsentligt på hävdvunna grundsatser. Den grundläggande principen, att missbruk av tryckfriheten får beivras endast genom åtal vid domstol och att andra administrativa ingripanden än sådana som hänföra sig till åtalet icke äro tillåtna, har kommit till tydligare uttryck. Konfiska­ tion utan rättegång, som nu kan förekomma i vissa undantagsfall, avskaf­ fas. Det skall över huvud taget icke vara tillåtet för myndighet eller annat all­ mänt organ att på grund av skriftens innehåll hindra dess tryckning, ut­ givning eller spridning bland allmänheten annat än genom de åtgärder

1

Bi haag till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 230.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

som äro medgivna i tryckfrihetsförordningen. Till skydd för nyhetsför­

medlingen föreslås ett stadgande om att det skall stå envar fritt att för

offentliggörande i tryckt skrift lämna meddelande till dess författare, ut­

givare eller redaktion. Vissa undantag från denna rätt föreslås dock i syfte

att möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa fall samt av äre-

kränkningsbrott mot enskild person, då meddelandet icke influtit i skriften.

Enligt förslaget skall juryn i tryckfrihetsmål bibehållas men dess befo­

genheter ändras på så sätt att juryns utlåtande skall vara bindande endast

om det går ut på att skriften icke är brottslig; är utlåtandet fällande, skall

även domstolen pröva skriftens brottslighet. Tryckfrihetsmålen skola i regel

upptagas av en rådhusrätt inom varje län. Jurymännen väljas länsvis för

fyra år av landsting och stadsfullmäktige i städer, vilka icke deltaga i

landsting. Av de 24 jurymän som sålunda utses skall en tredjedel bestå av

personer som äro eller varit nämndemän vid allmän underrätt. Juryn i må­

let tillsättes genom uteslutning och lottning bland dessa jurymän; parternas

rätt att själva utse jurymän har alltså icke bibehållits.

Frågan om införande av en genmälesrätt enligt utländsk förebild har

undersökts men ej föranlett förslag; däremot föreslås att rättelse, som på

lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom, skall beaktas vid be­

stämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott.

Reglerna om allmänna handlingars offentlighet överensstämma i huvud­

sak med de år 1937 antagna bestämmelserna härom. Närmare föreskrifter

meddelas om formerna för s. k. hemligstämpling av hemlig handling.

Bestämmelser föreslås för att möjliggöra ingripanden enligt allmän lag

mot spridningen av pornografiska och andra skadliga skrifter till barn och

ungdom.

Även för krigstid skall enligt förslaget gälla förbud mot censur och and­

ra rent administrativa ingripanden mot tryckta skrifter. Däremot föreslås

att domstol under krig skall kunna meddela utgivningsförbud för periodisk

skrift såsom påföljd för vissa, genom framställning i skriften förövade

grova brott, nämligen högförräderi, uppror, krigsförräderi och spioneri. Så­

dant förbud skall gälla under viss av domstolen utsatt tid, högst sex måna­

der; provisoriskt förbud i avbidan på domstolens beslut meddelas av che­

fen för justitiedepartementet, innan åtal väckts.

Den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihetskommittén skall enligt

förslaget icke bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

3

Förslag

till

Tryckfrihetsförordnin g.

1 KAP.

Om tryckfrihet.

1 §•

I överensstämmelse med de i regeringsformen fastställda grunderna för en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna för­ ordning föreskrivet, för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

2

§.

Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av tryckt skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess sprid­ ning bland allmänheten.

3 §.

För missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i annan ordning eller i annat fall än denna förordning bestämmer kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag.

4 §.

Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, sär­ skilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom.

4

Kungl. Maj.ts proposition, nr 230.

5 §•

Denna förordning äger tillämpning allenast å skrift, som framställts i

tryckpress. Till skrift hänföres karta, ritning eller bild, även om den ej åt­

följes av text.

6

§•

Tryckt skrift skall, för att anses såsom sådan, vara utgiven. Skrift anses

utgiven, då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt;

vad nu sagts gälle dock icke myndighets tryckta handlingar, som skola hål­

las hemliga.

7 §•

Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt

skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas

med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen,

samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skrif­

ten meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.

8

§•

Privilegier å skrifters utgivande må icke meddelas; Konungen dock obeta­

get att förnya sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta

privilegier, varje gång på högst tjugu år.

Om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musi­

kaliska verk eller verk av bildande konst, soin tillkommer upphovsmannen

till sådant verk, gälle vad i lag är stadgat.

2 KAP.

Om allmänna handlingars offentlighet.

1 §•

Till främjande av det i föregående kapitel nämnda syftet med en allmän

tryckfrihet skall, i den ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri

tillgång till alla allmänna handlingar. I denna rätt må gälla allenast sådana

inskränkningar som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och

dess förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verk­

samhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekom­

mande och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas

behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, person­

lig säkerhet, anständighet och sedlighet.

I särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skola noga an­

givas de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar skola hål­

las hemliga.

2

§■

Allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förva­

rade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upp­

rättade.

Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller

bild.

3 §.

Med statsmyndighet förstås i detta kapitel statsdepartementen, försvarets

kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelning­

ar, utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och

5

ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer.

Med kommunalmyndighet förstås i detta kapitel alla till kommunal sty­ relse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kom­ mittéer jämte underlydande verk och inrättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

4 §.

Minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande, skall ej hos myndigheten anses som allmän handling, öm ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats, omhändertagits för förvaring.

5 §•

Handling skall anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hän­ för sig.

Diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses upprättade, då de färdigställts för anteckning eller införing. Protokoll och därmed jämförliga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndig­ heten justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hän­ föra sig till visst mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndig­ heten slutbehandlat.

6

§•

Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling, som enligt tillkänna­ givande skall avlämnas i förseglat omslag, skall ej anses inkommen före den tidpunkt, som bestämts för öppnandet.

Dom eller annat myndighets beslut, som enligt vad därom är stadgat skall avkunnas eller expedieras, samt protokoll och därmed jämförliga anteck­ ningar, som hänföra sig till sådant beslut, skola anses upprättade, först då beslutet avkunnats eller expedierats.

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riks­ dagens revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i ärende, som myndigheten handhar allenast för beredning, skola anses upp­ rättade, först då det ärende protokollen avse hos myndigheten slutförts och, såvitt angår protokoll hos riksdagens revisorer, berättelse däröver offent- liggjorts.

7 §•

Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej tillämpning å exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 §, eller å enskilda brev eller skrifter, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studie­ ändamål. Angående tillhandahållande av handlingar som nu nämnts gälle vad särskilt är föreskrivet.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

8 §•

o Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller

så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller av­

skrivning på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fastställd av­

gift erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling

på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter. Kan

hos kommunalmyndighet förvarad handling tillhandahållas på stället, gälle

rätten att erhålla handlingen i avskrift endast i den utsträckning därom är i

kommunallag eller eljest särskilt stadgat. Myndighet vare ej skyldig att för

utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför

möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.

Handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder

därav tillhandahallas på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den

delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill taga del av

handlingen erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som

är hemlig.

9 §.

Framställning om allmän handlings utbekommande göres hos den myn­

dighet, där handlingen finnes, och skall av den myndigheten prövas.

Är vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anför­

trodd viss befattningshavare, har han att själv besluta i fråga om handling­

ens utlämnande; dock åligge honom att därvid ställa sig till efterrättelse av

myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång,

i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Vägrar

befattningshavaren att utlämna handlingen, skall, om sökanden det begär,

frågan hänskjutas till myndigheten.

Om behörighet för viss myndighet att i stället för myndighet, som avses

i första stycket, pröva fråga om allmän handlings utlämnande stadgas i 14 §

andra stycket.

10

§.

Har myndighet avslagit framställning om utbekommande av allmän hand­

ling och anser sökanden att beslutet icke är lagligen grundat, äge han, i

den ordning nedan sägs, söka ändring i beslutet; beslut, som meddelats av

departementschef, må dock ej överklagas.

11

§•

Ändring, som avses i 10 §, skall sökas hos den myndighet, som har att

upptaga klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende, till vilket

handlingen hör, eller om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller

handlingen ej tillhör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga,

hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighe­

tens beslut eller åtgärder. Vad nu sagts gälle ock angående den ordning, i

vilken ändring skall sökas.

Finnes enligt vad ovan sagts ej behörig myndighet, skall ändring sökas

i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande be­

slut av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, äm­

betsverk eller annan överordnad myndighet, hos den överordnade myndig­

heten samt i andra fall hos Konungen i vederbörande statsdepartement. An­

gående beslut av myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen, gälle

dock vad riksdagen bestämmer.

Talan, som hos Konungen fullföljes i statsdepartementen, skall i rege­

ringsrätten föredragas och avgöras.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 230.

7

12

§.

Angående fullföljd av talan mot myndighets beslut, varigenom klagan avslagits, äge vad ill § är stadgat motsvarande tillämpning; har klagan bi­ fallits, vare talan mot beslutet ej tillåten.

13 §.

Vill någon klaga över myndighets beslut, äge han erhålla underrättelse om vad han därvid har att iakttaga.

Mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling skall alltid behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahållas klaganden utan av­ gift. Ej må för fullföljd av talan eller dess prövning gälla särskilda villkor, såsom erläggande av fullföljdsavgift eller myndighets tillstånd.

14 §.

Finnes hos myndighet allmän handling, som skall hållas hemlig, och an­ ser myndigheten särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, äge myndigheten förse handlingen med anteckning därom att den är hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgift å det lag­ rum, som åberopas för handlingens hemlighållande, samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen.

Beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse, äger Konungen förordna att viss myndig­ het skall pröva fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats, skall å handling som däri avses, jämte de uppgifter som angivas i första stycket, antecknas den myndighet, som sålunda är behörig att pröva fråga om utlämnande. Framställning hos annan myndighet att utbekomma hand­ ling, varå dylik anteckning skett, skall ofördröj ligen på sökandens begäran hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Ej må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med anteck­ ning därom att den är hemlig.

3 KAP.

Om rätt till anonymitet.

1

§■

Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn utsättas å skriften.

Boktryckare, förläggare eller annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, må mot författarens vilja ej heller annorledes uppenbara vem författaren är, med mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven.

2

§•

Ej må i tryckfrihetsmål fråga väckas om någons författarskap till perio­ disk skrift.

3 §•

Angående någons författarskap till tryckt skrift, som ej är periodisk, må i tryckfrihetsmål fråga väckas, allenast om författaren å skriften angivits med sitt namn eller med pseudonym, som enligt vad allmänt är känt åsyftar honom, eller han i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller inför domstol i målet självmant avgivit sådant erkännande.

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

4 §•

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ om författares anonymitet skola äga motsva­

rande tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare, på sätt i

1 kap. 1 § andra stycket sägs lämnat meddelande för offentliggörande i

tryckt skrift, stadgandet i 2 § även beträffande meddelande, avsett för tryckt

skrift, som ej är periodisk.

Vad i 1 och 3 §§ är stadgat om författares anonymitet skall även avse

utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk.

5

§.

Utsätter någon mot författarens eller, i fall som avses i 4 §, mot utgiva­

rens eller meddelarens vilja å tryckt skrift dennes namn eller pseudonym,

straffes med dagsböter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvå­

rande, med fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om å skriften såsom

författare, utgivare eller meddelare utsättes namnet å eller pseudonym för

annan person än den verklige författaren, utgivaren eller meddelaren. För

obehörigt röjande i annat fall av författare, utgivare eller meddelare vare

straffet böter, lägst femtio och högst femhundra kronor.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare, om ej

målsäganden anmält brottet till åtal.

4 KAP.

Om boktryckare och boktryckeri.

1 §•

Rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa

tryckalster skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk

person. Inrättning för sådan framställning benämnes i denna förordning

boktryckeri.

2

§•

Drives boktryckeri för omyndigs eller annans räkning av förmyndare eller

god man, skall, i fråga om det ansvar som enligt denna förordning åligger

boktryckaren, förmyndaren eller gode mannen anses som boktryckare.

3 §•

Vill någon inrätta boktryckeri, skall han, sist två veckor innan någon

skrift därifrån utgives, hos länsstyrelsen skriftligen anmäla boktryckeriet

med angivande av namn eller firma, varunder han ämnar driva boktrycke­

riet, den ort, varest tryckeriet skall inrättas, och vad slag av tryck han där

ämnar framställa. Vad nu sagts om anmälan av nytt tryckeri gälle ock då

boktryckeri flyttas till annan ort än som tidigare anmälts.

Ändras boktryckeriets namn eller firma eller ämnar innehavaren vid tryc­

keriet framställa tryck av annat slag än som förut anmälts, skall så snart

ske kan förhållandet anmälas till länsstyrelsen.

Sedan anmälan som i första eller andra stycket sägs blivit gjord, åligge

länsstyrelsen att genast insända underrättelse därom till chefen för justitie­

departementet samt till polismyndigheten i orten.

Vad i denna paragraf stadgats om boktryckares anmälningsskyldighet skall

ej avse tryckeri, varest allenast framställes bild- eller tillfällighetstryck för

innehavarens eget bruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

9

4 §•

Å varje tryckalster, som framställes här i riket och är avsett att här ut­ givas, skall boktryckaren låta utsätta boktryckeriets namn eller firma, tryck­ ningsorten och tryckningsåret.

Vad nu sagts skall dock ej avse tryckalster, som ar att hantora till bild- eller tillfällighetstryck.

5 §•

Framställes tryckalster för viss boktryckares räkning helt eller delvis å annat tryckeri och utlämnas hela upplagan till honom, må på hans begäran uppgift om hans boktryckeri utsättas å tryckalstret. Sker det, skall han i av­ seende å skriften anses som boktryckare.

6 §■

Boktryckare är skyldig att under ett år förvara och på polismyndighets be­ gäran för granskning tillhandahålla ett exemplar av alla tryckalster, som utgått från tryckeriet.

7 §■

Av varje tryckt skrift, som framställts vid boktryckeri här i riket, skall boktryckaren, samtidigt med skriftens utgivande, för granskning avlämna ett exemplar (granskningsexemplar), i Stockholm till chefen för justitiedepar­ tementet och å annan ort till hans där förordnade ombud. Efter medgivande av chefen för nämnda departement må dock med skriftens avlämnande an­ stå till viss tid efter utgivandet.

Boktryckaren åligge även att från upplagan avtaga och utan betalning till ettvart av kungl. biblioteket, universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund samt stadsbiblioteket i Göteborg avlämna ett exemplar (arkivexemplar). Avläm­ nandet skall för varje halvt kalenderår ske inom tre månader från halvårets ut^åne.

Gransknings- och arkivexemplar skola vara fullständiga och felfria samt i övrigt i samma skick som de för spridning avsedda exemplaren.

Vad i första eller andra stycket föreskrivits skall ej avse bild- eller till­ fällighetstryck; stadgandet i första stycket ej heller meddelanden från of­ fentlig myndighet. Konungen äger ock i andra fall medgiva undantag från vad i första eller andra stycket föreskrivits.

8

§•

Fullgöres ej anmälningsskyldighet enligt 3 §, vare straffet bötei, lägst femtio och högst femhundra kronor.

Överträder boktryckare vad i 4 eller 6 § är föreskrivet eller åsidosätter han sin skyldighet att avlämna granskningsexemplar enligt 7 §, straffes med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år.

9 §•

Avlämnar boktryckare ej arkivexemplar enligt vad i 7 § är stadgat, äge domstol på talan av allmän åklagare genom vite tillhålla honom att full­ göra sin skyldighet.

10 §.

Med bild- eller tillfällighetstryck förstås i denna förordning vykort och bildalbum, visitkort och notifikationer, adresskort, etiketter, blanketter, re­

10

klam- och emballagetryck samt annat affärstryck ävensom andra sådana

tryckalster, allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest

framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

5 KAP.

Om tryckta skrifters utgivning.

Om utgivning av periodisk skrift.

1 §•

Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juri­

disk person.

Står egendomen under förvaltning av förmyndare eller god man, skall, i

fråga om det ansvar som enligt denna förordning åligger ägaren, förmyn­

daren eller gode mannen anses som ägare.

2

§.

För periodisk skrift skall finnas en utgivare.

Utgivare skall vara svensk medborgare och äga hemvist inom riket. Ej

må den vara utgivare som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §•

Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare.

Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över

skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får

införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda

tillkommer utgivaren, vare utan verkan.

4 §■

Då utgivare utsetts, åligge ägaren att göra anmälan därom hos chefen för

justitiedepartementet. Anmälan skall innehålla uppgift å utgivarens namn

och hemvist. Vid anmälan skall fogas bevis att utgivaren fyller de i 2 §

föreskrivna behörighetsvillkoren samt förklaring av utgivaren att han åtagit

sig uppdraget att vara utgivare.

5 §.

Periodisk skrift må icke utgivas, innan utgivningsbevis för skriften utfär­

dats. Utgivningsbevis meddelas, på ansökan av ägaren, av chefen för justi­

tiedepartementet. I ansökan skola uppgivas skriftens titel och tryckningsort

samt utgivningsplanen för skriften.

. Utgivningsbevis må ej utfärdas, innan anmälan om utgivare enligt 4 §

gjorts.

Företer skriftens titel sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgiv­

ningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske, må ansökan avslås.

6 §•

Chefen för justitiedepartementet äger återkalla utfärdat utgivningsbevis:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till annan än svensk medborgare

eller svensk juridisk person;

11

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller de i 2 § föreskrivna be­

hörighetsvillkoren och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärda­

des, utan att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast

förflutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer

eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att

beviset med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å

annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan

ske samt rättelse ej omedelbart vidtages.

I ärenden, som avses i första stycket 2—7, skola, om det kan ske, ägaren

och utgivaren erhålla tillfälle att yttra sig.

7 §•

Har på grund av förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 5 eller

7 utgivningsbevis återkallats, må likväl ej, innan två år förflutit sedan be­

slutet därom meddelades, utan medgivande av skriftens ägare utgivnings­

bevis utfärdas för annan skrift, vars titel företer sådan likhet med skriftens

titel att förväxling lätt kan ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

8

§.

Är utgivaren enligt 2 § ej längre behörig eller kommer hans uppdrag el­

jest att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare

utses samt att därom göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet.

Angående sådan anmälan äge vad i 4 § är föreskrivet motsvarande tillämp­

ning; vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren

erhållit del av anmälan.

9 §•

För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare.

Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmä­

lan därom göras hos chefen för justitiedepartementet. Vid anmälan skall

fogas bevis att ställföreträdaren fyller de för utgivare i 2 § föreskrivna be­

hörighetsvillkoren samt förklaring dels av ställföreträdaren att han åtagit

sig uppdraget och dels av ägaren att han godkänt ställföreträdaren.

Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad i 2 § andra stycket är stad­

gat. Kommer utgivarens uppdrag att upphöra, vare även uppdraget som

ställföreträdare förfallet.

10

§.

Utgivaren må, sedan anmälan om ställföreträdare blivit gjord, överlämna

åt denne eller, om flera ställföreträdare finnas, åt någon av dem att i utgi­

varens ställe utöva den befogenhet, som enligt 3 § tillkommer utgivaren.

Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan till­

fällig orsak oavbrutet under minst eu månad ej kommer att utöva befogen­

heten som utgivare, skall han snarast överlämna denna till ställföreträdare.

Finnes ej ställföreträdare eller kommer uppdraget för den eller dem som

utsetts till ställföreträdare att upphöra, åligge utgivaren att genast draga

försorg om att ställföreträdare utses och att anmälan därom sker på sätt i

9 § är föreskrivet.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

11

§.

Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift skall utgivarens namn ut­

sättas.

Är befogenheten som utgivare överlämnad till ställföreträdare, skall å

varje nummer eller häfte av skriften, varom är fråga, angivas att ställföre­

trädaren inträtt som utgivare; sker det, erfordras ej att även utgivarens

namn utsättes.

Om utgivning av tryckt skrift, som ej är periodisk.

12

§.

Med utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås i denna förord­

ning den som, utan att vara skriftens författare, åt boktryckare eller förläg­

gare tillhandahållit den för tryckning eller utgivning.

13 §.

Med förläggare till tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås i denna för­

ordning den som omhänderhaft tryckning och utgivning av annans skrift.

Ansvarsbestämmelser.

14 §.

Utgiver ägare till periodisk skrift sådan skrift utan att utgivningsbevis

finnes eller ägaren är behörig

eller underlåter ägaren att på sätt i 8 § sägs draga försorg om att ny ut­

givare utses och göra anmälan därom

eller underlåter utgivare att, i fall som avses i 10 § andra stycket, över­

lämna sitt uppdrag till ställföreträdare

eller utgiver någon periodisk skrift, för vars utgivning förbud enligt den­

na förordning meddelats eller som uppenbart utgör fortsättning av sådan

skrift,

eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller

ställföreträdare utan att vara behörig,

straffes med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro om­

ständigheterna eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst

ett år.

15 §.

Såsom i 14 § sägs straffes den som i ansökan eller anmälan, som avses i

detta kapitel, eller i förklaring, som bifogats sådan ansökan eller anmälan,

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift.

16 §.

Överträder utgivare vad i 11 § är föreskrivet, vare straffet böter, lägst

femtio och högst femhundra kronor. Vad nu sagts gälle ock ställföreträdare,

vilken inträtt som utgivare.

6 KAP.

Om tryckta skrifters spridning.

1 §•

Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller an-

norledes sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare

eller svensk juridisk person.

13

2

§.

Utan hinder av denna förordning gälle om spridning bland barn och ung­

dom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller el­

jest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, vad i lag är stadgat.

Beträffande spridande av sådan karta över Sverige eller del därav, som

innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jäm­

förlig ritning eller bild meddelas närmare bestämmelser i lag.

3 §•

Sprider någon tryckt skrift, oaktat skriften saknar föreskriven uppgift om

boktryckeri, tryckningsort eller tryckningsår eller uppgiften, utspridaren ve-

terligt, är oriktig, straffes med böter, lägst femtio och högst femhundra

kronor.

,

För spridande av tryckt skrift, som, utspridaren veterligt, lagts under be­

slag eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som en­

ligt denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart ut­

gör fortsättning av skrift som avses med sadant förbud, vare straffet dags­

böter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i

högst ett år.

4 §•

För tryckt skrifts för sändande genom postverket eller annan allmän tra­

fikanstalt skola ej på grund av skriftens innehåll gälla särskilda inskränk­

ningar eller villkor. Vad nu sagts skall dock ej avse försändande, som inne­

bär överträdelse av vad i 3 § är stadgat.

Allmän trafikanstalt, som mottagit tryckt skrift för befordran, skall ej

anses som skriftens utspridare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

7 KAP.

Om tryckfrihetsbrott.

1 §•

Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning brott, som innefattar

otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan

skrift.

2

§•

Såsom tryckfrihetsbrott skall icke anses tillkännagivande i annons eller

annat sådant meddelande, om ej av meddelandets innehåll omedelbart fram­

går att ansvar för sådant brott kan ifrågakomma. År i förening med omstän­

dighet, som icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll, meddelandet

straffbart, gälle vad därom är stadgat. Vad nu sagts äge motsvarande till-

lämpning i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är

hemligt för allmänheten.

3 §■

Har meddelande, som enligt 1 kap. 1 § andra stycket avlämnats för offent­

liggörande i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och innefattar det äre­

kränkning mot enskild person, gälle om ansvar för sadan ärekränkning vad

i lag är stadgat.

Uppenbarar den som på grund av allmän befattning eller i och for utövan­

det av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande, vars röjande

14

skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag

eller författning haft att iakttaga tystnad, vad han sålunda erfarit, må ehu­

ru sådant meddelande skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen

åtalas och straffas enligt vad därom är stadgat.

Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig,

stadgas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

4 §•

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar

framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med

våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas

under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att

del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av Konung­

en, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd fram­

tvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverk­

ligande;

försök eller förberedelse till sådant högförräderi;

2. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt el­

ler eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av

Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas

eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök eller förberedelse till sådant uppror;

3. krigsförräderi, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag med­

delade bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning, någon förleder krigs­

folk hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt till mod­

löshet eller myteri eller genom osann framställning sprider sådan misströs­

tan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt "försvåras eller begår an­

nan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret eller

för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket;

försök eller förberedelse till sådant krigsförräderi;

4. gärning av sådan beskaffenhet som avses under 3, om den förövats av

oaktsamhet;

5. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot Konungen eller annan

medlem av konungahuset, skymfande av riksstyrelse, som är satt i Konung­

ens ställe, eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, eller av Sveriges flag­

ga eller vapen eller annat rikets höghetstecken;

6. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon som innehar el­

ler innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är för­

nät, eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom

ämbetsman, om missfirmelsen sker i eller för hans befattning;

7. skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat dess

hoghetstecken eller missfirmlig gärning mot främmande makts statsöverhu­

vud eller representant här i riket;

8. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svi­

kande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet-

9 spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat

att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ord-

ning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller an­

nat organ, vilket äger besluta i allmänna angelägenheter;

10. skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles

heligt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

15

11. förfarande, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränk­

ning av andras människovärde är ägnat att väcka allmän anstöt; eller

12. ärekränkning mot enskild person genom beskyllning för brott eller för

annan gärning, som är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga

anseende, yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller

annan missfirmlig gärning.

5 §•

Allmän handling, som skall hållas hemlig, må ej genom tryckt skrift of­

fentliggöras.

Ej heller må genom tryckt skrift offentliggöras uppgifter rörande förhål­

landen, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet,

vare sig de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt.

Vad enligt förordnande av domstol eller av undersökningsledare i brott­

mål eller på grund av myndighets förbehåll vid utlämnande av handling,

som avses i första stycket, icke må uppenbaras må ej genom tryckt skrift

offentliggöras.

6 §•

Vad i lag är stadgat angående påföljd för brott, som avses i 4 och 5 §§,

gälle ock då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott.

7 §•

Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exem­

plar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper,

plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara

materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

I samband med konfiskering av periodisk skrift, må, då fråga är om otill-

låtet yttrande, som avses i 4 § 1—3, eller sådant enligt 5 § andra stycket

otillåtet offentliggörande som innefattar spioneri, meddelas förbud att ut­

giva skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader från det

domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock

meddelas allenast då riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgiv­

ningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med så­

dant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på

grund av brott.

8 KAP.

Ansvarighetsregler.

Om ansvaret för periodisk skrift.

1

§•

För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svare den som hos chefen för

justitiedepartementet var anmäld som utgivare, då skriften utgavs.

Var ställföreträdare anmäld och har han inträtt som utgivare, svare ställ­

företrädaren.

2

§•

Fanns ej utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller var utgivare, som en­

ligt 1 § första stycket har att svara, enligt 5 kap. 2 § ej längre behörig eller

hade hans uppdrag eljest upphört, svare skriftens ägare.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Ägaren vare ock ansvarig, om utgivaren var utsedd för skens skull eller

denne eljest, då skriften utgavs, uppenbart icke innehade den befogenhet,

som enligt 5 kap. 3 § skall tillkomma honom.

Var ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare, ej längre behörig, då

skriften utgavs, eller hade hans uppdrag eljest upphört eller förelåg beträf­

fande ställföreträdaren förhållande, som i andra stycket sägs, svare utgi­

varen.

3 §•

Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, svare i ägarens

ställe boktryckaren.

4 §.

Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om boktryckeri saknas eller,

honom veterligt, är oriktig och kan det ej utrönas, från vilket boktryckeri

skriften utgått, svare i boktryckarens ställe utspridaren.

Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk.

5 §•

För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svare skrif­

tens författare, om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits vara författare

till skriften. Författaren vare dock ej ansvarig, om skriften utgivits utan

hans samtycke eller hans namn eller pseudonym utsatts därå mot hans vilja.

6

§•

Är författare ej enligt 5 § ansvarig för skrift, vilken innehåller eller är av­

sedd att innehålla bidrag av flera författare, och har på sätt i 3 kap. 3 § sägs

särskild utgivare för skriften uppgivits, svare utgivaren.

För annan skrift än i första stycket avses svare utgivaren, allenast om

författaren var avliden, då skriften utgavs.

Utgivaren vare ej ansvarig, om hans namn eller pseudonym utsatts å skrif­

ten mot hans vilja.

7 §•

Är varken författare eller utgivare enligt 5 eller 6 § ansvarig eller var han

vid skriftens utgivning avliden, svare förläggaren.

8

§•

Fanns ej förläggare eller kan det ej visas vem han är, svare i förläggarens

ställe boktryckaren.

9 §•

I fråga om ansvar för utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, äge

vad i 4 § stadgats motsvarande tillämpning.

Gemensamma bestämmelser.

10

§.

Hade den som enligt 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara vid skriftens ut­

givning ej känt hemvist inom riket och kan ej heller i målet utrönas, var

han här i riket uppehåller sig, skall ansvaret övergå å den som efter honom

har att svara, dock ej å utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, i annat

fall än som avses i 6 § första stycket eller å utspridare.

17

Lag samma vare, om beträffande den som enligt 1, 2, 5, 6 eller 7 § skulle

ha att svara förelåg omständighet, vilken enligt lag utesluter straffbarhet,

samt den efter honom ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständig­

heten.

11

§•

Till omständighet, som enligt detta kapitel skulle medföra att annan än

den tilltalade hade att svara, må hänsyn tagas allenast om den åberopas

före huvudförhandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

12

§.

Vid bedömande av fråga om ansvar för den som enligt detta kapitel har

att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller in­

förts däri med hans vetskap och vilja.

9 KAP.

Om tillsyn och åtal.

1 §•

Chefen för justitiedepartementet skall själv eller genom ombud, som av

honom förordnas, vaka över denna förordnings efterlevnad.

Instruktion för tryckfrihetsombuden fastställes av chefen för justitiede­

partementet.

2

§■

Finner chefen för justitiedepartementet allmänt åtal böra anställas för

tryckfrihetsbrott, skall han med överlämnande av skriften göra anmälan där­

om hos justitiekanslern. Även utan sådan anmälan äge justitiekanslern väc­

ka åtal för tryckfrihetsbrott, som hör under allmänt åtal.

I fråga om annat brott mot bestämmelserna i denna förordning vare justi­

tiekanslern åklagare.

3 §•

Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader, sedan

skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 § av­

lämnats, vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av

vad nu sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt

åtal väckas mot annan, som är för brottet ansvarig.

Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att straff

ej skall anses förfallet, gälle även i fråga om tryckfrihetsbrott.

4 §•

Angående målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå

gälle vad i lag är stadgat.

5 §•

Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej

stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stäl­

let för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10 KAP.

Om beslag och utgivningsförbud.

1 §•

Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan

konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag.

I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 7 § tredje

stycket, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.

2

§•

Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om

skriftens konfiskering, må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnande

enligt 1 § om beslag och utgivningsförbud meddelas av chefen för justitie­

departementet. Han äger ock uppdraga åt tryckfrihetsombud att meddela

förordnande om beslag.

3 §•

Förordnande, som avses i 2 §, må ej meddelas senare än en vecka efter

det skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 §

avlämnats.

Då tryckfrihetsombud förordnat om beslag, skall anmälan därom jämte

ett exemplar av skriften skyndsamt insändas till chefen för justitiedeparte­

mentet; denne har att genast pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd.

Har enligt vad nedan stadgas tryckt skrift tagits i förvar, skall, så snart ske

kan, chefen för justitiedepartementet pröva, huruvida skriften skall läggas

under beslag; beslut därom må meddelas utan hinder av vad i första styc­

ket är stadgat.

4 §•

Då chefen för justitiedepartementet förordnat om beslag eller fastställt

beslag varom tryckfrihetsombud förordnat, skall skriften med underrättelse

om beslaget genast överlämnas till justitiekanslern. År ej åtal väckt eller an­

sökan om konfiskering av skriften gjord inom två veckor, sedan justitie­

kanslern mottog underrättelsen, vare beslaget samt, om utgivningsförbud är

därmed förenat, även förbudet förfallet.

5 §•

Sedan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om

skriftens konfiskering, äge rätten förordna om beslag och utgivningsförbud

samt häva beslag eller förbud, som tidigare meddelats.

Då målet avgöres, pröve rätten, om meddelat förordnande fortfarande skall

bestå. Avvisas målet på den grund att rätten icke är behörig eller skiljer

rätten eljest målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt

rum och finnes anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kom­

mer att föras i annat mål, äge rätten bestämma att förordnandet skall bestå

under viss, av rätten utsatt tid. Väckes ej talan inom denna tid, vare förord­

nandet förfallet.

6

§•

Förordnande om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i

skriften, som föranlett beslaget, och gälle endast band, del, nummer eller

häfte, vari samma stycken förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

19

7 §•

Förordnande om beslag skall av polismyndighet genast verkställas. Be­ slag, varom tryckfrihetsombud i orten förordnat, verkställes dock, innan det blivit av chefen för justitiedepartementet fastställt, allenast i den orten.

Angående förbud mot spridande av tryckt skrift, som lagts under beslag, är stadgat i 6 kap. 3 §.

8

§■

Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för spridning avsedda exemplaren av skriften.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som det boktryckeri, där skriften tryckts. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föran­ lett beslaget.

9 §.

Då förordnande om beslag blivit hävt eller förfallit, skall verkställighet av beslaget genast gå åter.

10

§.

Tryckt skrift, som uppenbart innefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart brott mot tukt och sedlighet, må efter beslut av polismyndighet i avbidan på för­ ordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut åtgärd, som nu sagts, vidtagas av polisman; anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos polismyndigheten, vilken hav att genast pröva, om skriften skall kvarbliva i förvar.

11

§•

Anträffas vid avdelning av krigsmakten tryckt skrift, som uppenbart innefattar sådan enligt 7 kap. 4 § straffbar uppvigling att krigsman däri­ genom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften efter beslut av befälhavare, som enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid avdel­ ningen, i avbidan på förordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjs­ mål, må även utan sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtagas av annan befälhavare av officers eller underofficers grad. Anmälan därom skall dock

skyndsamt göras hos befälhavare som först sagts; denne har att genast pröva, om skriften skall kvarbliva i förvar.

12

§.

Då enligt 10 eller 11 § beslut meddelats angående tryckt skrifts tagande i förvar, skall anmälan därom jämte ett exemplar av skriften, så snart ske kan, överlämnas till chefen för justitiedepartementet.

13 §.

Angående beslag å periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsför­ bud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant för­ bud, gälle vad i allmänhet är stadgat om beslag å föremål, som må förklaras förverkat.

It KAP.

Om enskilt anspråk.

1 §•

Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas alle­ nast därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott. Så­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

dant anspråk må, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan

än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet,

som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gäl­

lande även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfatt­

ning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt

anspråk.

2

§•

För enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivare av periodisk

skrift eller ställföreträdare för denne, svare ock skriftens ägare. I fråga om

annan tryckt skrift svare för anspråk, som må göras gällande mot författa­

ren eller utgivaren, även skriftens förläggare.

3 §•

Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyn­

dare eller god man att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihets-

brott, må anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller

mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i

den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

4 §•

Skall någon enligt detta kapitel jämte annan svara för enskilt anspråk,

svare de en för båda och båda för en. Om bestämmande av ansvarigheten

mellan dessa inbördes gälle vad eljest är stadgat.

5 §.

Enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande utan

hinder av att fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest

ej kan föras.

12 KAP.

Om rättegången i tryckfrihetsmål.

1

§•

Tryckfrihetsmål upptagas av rådhusrätt i stad som är säte för länsstyrelse

eller, om rådhusrätt ej finnes i staden, av den rådhusrätt inom länet, som

enligt Konungens förordnande är behörig att upptaga sådana mål. Före­

kommer anledning att även annan rådhusrätt inom länet skall äga upptaga

tryckfrihetsmål, äger Konungen förordna därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk

på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansöltningsmål, som avses i 9 kap. 5 §.

2

§•

I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall frågan, huruvida skrif­

ten är brottslig, prövas av en jury om nio medlemmar, såframt ej parterna

å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till

rättens avgörande. Då jury prövar skriftens brottslighet, skall skriften anses

brottslig, om minst sex jurymän äro ense därom.

Finner juryn att skriften icke är brottslig, skall den tilltalade frikännas.

Har juryn ansett skriften brottslig, skall även rätten pröva skriftens brotts­

lighet. År rätten av annan mening än juryn, äge rätten frikänna den till­

talade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som ju­

ryn tillämpat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

21

3 §•

För varje län skola utses jurymän, fördelade i två grupper med sexton jurymän i första gruppen och åtta jurymän i andra gruppen. Jurymännen i andra gruppen skola vara eller hava varit nämndemän vid allmän under­ rätt. För Stockholms stad och län utses jurymän gemensamt.

4 §•

Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Valet skall förrättas för Stockholms stad och län av stadsfullmäktige i Stockholm och landstinget i Stockholms län samt för annat län av lands­ tinget i länet eller, då inom länet äro flera landsting eller finnes stad, som ej deltager i landsting, av landstingen eller av landsting och stadsfullmäktige i sådan stad. Skola enligt vad nu sagts jurymännen väljas av mer än en valmyndighet, fördelas antalet jurymän inom vardera gruppen mellan val­ myndigheterna med ledning av folkmängden, i fråga om jurymän, som skola utses för Stockholms stad och län, av Konungen och i andra fall av läns­ styrelsen i länet.

Valet skall företagas under året närmast före valperioden av landsting vid lagtima möte samt av stadsfullmäktige, sedan landstinget förrättat sitt val.

Då jurynian skall väljas, ankomme på rådhusrätten att göra anmälan där­ om till den som har att föranstalta om valet.

5 §.

Till jurymän skola utses inom länet boende svenska medborgare, som uppnått tjugufem års ålder. De böra vara kända för omdömesgillhet, själv­ ständighet och rättrådighet. Bland jurymännen böra skilda samhällsgrupper och olika delar av länet vara företrädda.

Ej må den vara juryman, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

6

§•

Juryman, som fyllt sextio år, äge avsäga sig uppdraget. Vill jurynian eljest avgå, pröve rådhusrätten, om giltigt hinder föreligger för honom att utova uppdraget. Upphör juryman att vara valbar, vare uppdraget förfallet.

7 §•

Avgår juryman eller upphör han att vara valbar, skall inom den grupp av jurymän, som den avgångne tillhörde, valmyndigheten utse annan i hans ställe för återstoden av valperioden. Valet må i landstingets ställe företagas av dess förvaltningsutskott; dock gälle sådant val allenast för tiden intill landstingets näst infallande lagtima möte.

8

§■

Klagan över val av jurynian skall föras hos rådhusrätten. Ehuru klagan ej föres, pröve rätten den valdes behörighet.

Beträffande fullföljd av talan mot rådhusrätts beslut i fråga, som avses i första stycket, gälle vad i lag är stadgat om fullföljd av talan mot underrätts beslut i rättegång. Mot hovrätts beslut må talan ej föras.

Föres klagan, "lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar annat.

9 §•

De som äro utsedda till jurymän skola uppföras å en jurymannalista. I denna skall varje grupp upptagas särskilt.

2 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10 §.

Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jury-

mannalistan samt till behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger

mot någon som finnes upptagen på listan. Angående jäv mot juryman gälle

vad i lag är stadgat om domare.

Därefter skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen sålunda att vardera

parten äger utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den

andra samt rätten genom lottning bland de övriga uttager så många till

suppleanter att sex kvarstå i den första gruppen och tre i den andra.

11

§•

Äro å ena sidan flera parter och vill endast någon av dem begagna sin

uteslutningsrätt, gälle den uteslutning han företager även för de övriga. Vilja

medparter utesluta olika jurymän och kunna de ej enas, företage rätten ute­

slutningen genom lottning.

12

§.

Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury.

Rån på grund av jäv eller laga förfall för juryman nödigt antal ledamöter

i någon grupp ej erhållas, nämne rätten för varje juryman som erfordras tre

till jurymän inom gruppen behöriga personer. Av de sålunda nämnda äge

vardera parten utesluta en. Ej må till juryman nämnas någon som förut i

samma mål uteslutits.

13 §.

Förekomma samtidigt flera mål, vari jury skall deltaga, må med parter­

nas samtycke rätten förordna att samma jury skall tjänstgöra i alla målen.

Skall jury utses gemensamt för flera mål, äge vad ill § är stadgat om ute­

slutning av juryman i mål, vari å ena sidan äro flera parter, motsvarande

tillämpning.

14 §.

Föres i mål om ansvar jämväl talan om enskilt anspråk mot annan än den

tilltalade, skola de åtgärder av svarandepart, som avses i 2 § första stycket,

10 § andra stycket och 12 § andra stycket, ankomma på den tilltalade.

Då talan utan samband med åtal föres om tryckt skrifts konfiskering

eller om enskilt anspråk, gälle om rättegången i sådant mål vad i 2 och 10

—13 §§ är föreskrivet; har skriftens brottslighet tidigare prövats i mål om

ansvar för tryckfrihetsbrott, skall dock prövning av skriftens brottslighet

ej ånyo äga rum. I ansökningsmål skall den uteslutning av jurymän, som

eljest ankommer på parterna, företagas av rätten genom lottning.

15 §.

Närmare bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål meddelas i sär­

skild lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver.

Äro inom samma län flera rådhusrätter, vilka äga upptaga tryckfrihets­

mål, skola de uppgifter, som avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras av den råd­

husrätt Konungen bestämmer.

13 KAP.

Om utrikes tryckta skrifter.

Skrift, som tryckts utom riket, skall anses här utgiven, då den på sätt i

1 kap. 6 § sägs blivit utlämnad för spridning inom riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

23

2

§■

Är periodisk skrift, som tryckes utom riket, huvudsakligen avsedd för spridning inom riket, gälle i tillämpliga delar vad i o kap. är stadgat om pe­ riodisk skrift; vad där sägs om ägares behörighet skall icke äga tillämpning.

För utgivning här i riket av annan utom riket tryckt periodisk skrift er­ fordras ej utgivningsbevis. Finnes sådant bevis, skall i fråga om skriften tillämpas vad i första stycket sägs.

3 §•

Vad i denna förordning är stadgat om boktryckares ansvarighet skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket, avse den som låtit utlämna skrif­ ten för spridning inom riket eller, om det ej kan visas vem han är eller han ej, då skriften här utgavs, ägde hemvist inom riket, den som enligt 6 kap. är att anse som utspridare.

4 §•

Av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis skall finnas eller ändock utfärdats, skall gransknings- och arkivexemplar avlämnas enligt vad därom är i 4 kap. 7 § föreskrivet. Vad nu sagts gälle ock skrift, som ej är perio­ disk, om skriften helt eller till någon del är avfattad på svenska språket och ej införes allenast i enstaka exemplar.

Den i första stycket föreskrivna skyldigheten skall i fråga om periodisk skrift åvila utgivaren och beträffande annan skrift förläggaren eller, om förläggare ej finnes, den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket. Fullgöres ej sådan skyldighet, äge vad i 4 kap. 8 och 9 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

5 §.

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra stycket angående meddelande av upp­ gifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift skall gälla även meddelande för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, om ej meddelandet avser förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot ri­ kets säkerhet eller varom meddelaren eljest enligt lag eller författning haft att iakttaga tystnad. Är meddelandet i sådant hänseende straffbart, gälle vad därom är stadgat. Har meddelandet icke blivit infört i skriften och in­ nefattar det ärekränkning mot enskild person, gälle om ansvar för sådan ärekränkning vad i lag är stadgat.

I övrigt skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket och här utgives, i tillämpliga delar gälla vad i 1 kap., 3 kap., 4 kap. 10 §, 5 kap. 12 och 13 §§, 0 kap., 7 kap., 8 kap. 1, 2, 5—7 och 10—12 §§ samt 9—12 kap. är före­ skrivet.

14 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gälle, utan hinder av att jury prövat skriftens brottslighet, även dom i tryckfrihetsmål.

Beviljas resning i mål, vari jury prövat skriftens brottslighet, och grun­ das resningen på omständighet som kan antagas hava inverkat på jury­ prövningen, förordne högsta domstolen att målet skall anyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning beviljas t ill den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar, ome­ delbart ändra domen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2

§•

Då på grund av högre rätts beslut tryckfrihetsmål, vari jury deltagit,

skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet, gälle

om juryns tillsättande vad i 12 kap. 10—14 §§ är stadgat.

3 §.

Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna för­

ordning skola alltid skyndsamt behandlas.

4 §•

Böter och viten som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.

5 §•

I allt varom bestämmelse ej meddelats i denna förordning eller i särskild

lag, som utfärdas med stöd därav, gälle vad i lag eller författning eljest är

stadgat.

Utlänning vare, såvitt ej annat följer av denna förordning eller annan lag

eller författning, likställd med svensk medborgare.

Övergångsbestämmelser.

Utan hinder av den nu antagna förordningen skall den äldre tryckfrihets­

förordningen fortfarande gälla till årets utgång.

Vid tillämpningen av den nya förordningen skall i övrigt följande iakt­

tagas.

Har boktryckeri blivit behörigen anmält enligt den äldre förordningen, er­

fordras ej, så länge boktryckeriet bibehålies i överensstämmelse med vad så­

lunda anmälts, anmälan enligt den nya förordningen.

Utgivningsbevis, som enligt den äldre förordningen meddelats utgivare av

periodisk skrift, skall anses som utgivningsbevis enligt den nya förordning­

en. Vad i denna föreskrives om skyldighet för skriftens ägare att göra an­

mälan om utgivare skall äga tillämpning först då ny utgivare utses.

I fråga om ansvarigheten för tryckt skrift, som utgives medan den äldre

förordningen ännu är gällande, skall denna äga tillämpning.

Angående beståndet av kvarstad, som meddelas medan den äldre förord­

ningen ännu är gällande, skall denna tillämpas. Lag samma vare i fråga om

indragning vid trupp eller ombord å flottans fartyg av tryckt skrift, varom

förordnande meddelas medan den äldre förordningen ännu är gällande.

Tryckfrihetsmål, vari talan väckes medan den äldre förordningen ännu är

gällande, skall behandlas enligt den äldre förordningen. Skall enligt denna

jury medverka men har jury ännu ej utsetts, då den äldre förordningen upp­

hör att gälla, skall den nya förordningen äga tillämpning; är den underrätt,

s°m upptagit målet, icke tillika behörig enligt den nya förordningen, skall

målet för fortsatt handläggning hänvisas till underrätt, som enligt den nva

förordningen är behörig.

De åtgärder, som erfordras för val av jurymän enligt den nya förordning­

en skola vara slutförda före årets utgång. Konungen meddelar därom när­

mare bestämmelser.

I övrigt skall i fråga om övergången till den nya förordningen lända till

efterrättelse vad i motsvarande fall eljest är stadgat eller anses gällande.

Bestämmelserna i 5 och 35 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om in­

skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar upphöra vid

årets utgång att gälla.

Kung!. Maj.ts proposition nr 230.

25

Förslag

till

ändrad lydelse av 108 och 109 §§ regeringsformen samt 70, 71 och 73 §§

riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.1) (Föreslagen lydelse.)

Regeringsformen.

§ 108.

Lagtima riksdag skall vart fjärde år, på sätt i riksdagsordningen sägs, förordna sex för kunskaper och lärdom kända personer att jämte justitieombudsmannen, som bland dem förer ordet, utöva vård över tryckfriheten. Av dessa kommitterade skola två, utom justitieombuds­ mannen, vara lagfarna. Tryckfrihetskommittén må icke fatta beslut utan att, jämte justitieombudsmannen, minst tre kommitterade deltaga i be­ slutet.

§ 109.

Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förrän den varit fyra månader tillsammans, därest ic­ ke Konungen, såsom i riksdagsord­ ningen sägs, förordnar om nya val till båda kamrarna, eller den ena av dem, i vilka fall riksdagen skall, med bi­ behållande av sin egenskap utav lag­ tima, sammanträda å den tid inom tre månader från det riksdagen blev upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare av Konungen upp­ lösas förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets början.

§ 108.

Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den varit fyra månader tillsammans, därest ic­ ke Konungen, såsom i riksdagsord­ ningen sägs, förordnar om nya val till båda kamrarna, eller den ena av dem, i vilka fall riksdagen skall, med bibehållande av sin egenskap utav lagtima, sammanträda å den tid in­ om tre månader från det riksdagen blev upplöst, som Konungen bestäm­ mer, samt må ej vidare av Konung­ en upplösas förr än efter fyra måna­

der från det senare sammanträdets

början.

Urtima riksdag äger Konungen, när Han för gott finner, åtskilja, och vare urtima riksdag alltid upplöst, in­ nan tid för lagtima riksdags sam­ manträde infaller.

§ 109.

Där så oförmodat skulle hända, att riksdag före det nya statsreglerings- årets inträdande icke hade staten reglerat eller ny bevillning sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen, till dess ny stats- reglering och bevillning beslutats.

» Se SFS 1945: 825, 826.

26

Urtima riksdag äger Konungen, når

Han för gott finner, åtskilja, och va­

re urtima riksdag alltid upplöst, in­

nan tid för lagtima riksdags sam­

manträde infaller.

Där så oförmodat skulle hända, a'tt

riksdag före det nya statsreglerings-

årets inträdande icke hade staten

reglerat eller ny bevillning sig åtagit,

fortfare den förra statsregleringen

och bevillningen, till dess ny stats-

reglering och bevillning beslutats.

Riksdagsordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§ 70.

Lagtima riksdag skall vart fjärde

år förordna sex för kunskaper och

lärdom kända personer att, jämte

justitieombudsmannen, som bland

dem förer ordet, utöva vård över

tryckfriheten. Dessa kommitterade,

av vilka två utom justitieombuds­

mannen, skola vara lagfarna, väljas

medelst omröstning genom tjugufyra

valmän, därav vardera kammaren in­

om sig utser tolv. Avgår mellan riks­

dagarna någon bland kommitterade,

välja de övriga till det lediga rum­

met en behörig person.

§ 70.

1. De sex fullmäktige i riksban­

ken, vilka enligt 72 § regeringsfor­

men skola utses av riksdagen, väljas

å lagtima riksdag för tiden från va­

let, till dess sådant val under tredje

året därefter försiggått. Två av de ut­

av riksdagen utsedde fullmäktige sko­

la årligen avgå. Har av riksdagen ut­

sedd fullmäktig före utgången av den

bestämda tjänstgöringstiden avgått,

eller har ansvarsfrihet honom väg­

rats, anställes val för den tid, som för

honom återstått. 2 3

2. Riksdagen skall jämväl välja

fullmäktige att, jämlikt särskilt reg­

lemente, förvalta riksgäldskontorets

medel och tillhörigheter. Dessa full­

mäktige skola vara sju och väljas å

lagtima riksdag för tiden från valet,

till dess sådant val under tredje året

därefter försiggått. Ordförande bland

fullmäktige våljes särskilt. Av de öv­

riga sex skola två årligen avgå. Har

fullmäktig före utgången av den be­

stämda tjänstgöringstiden avgått, el­

ler har ansvarsfrihet honom vägrats,

anställes val för den tid, som för ho­

nom återstått. Då val av ordförande

äger rum, utses denne före övriga

fullmäktige.

3. Val av fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret verkställas ge­

nom fyrtioåtta valmän, av vilka var­

dera kammaren inom sig utser tjugu­

fyra. Valen ske med slutna sedlar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§ 71.

1. De sex fullmäktige i riksbanken, vilka enligt 72 § regeringsformen skola utses av riksdagen, väljas å lagtima riksdag för tiden från valet, till dess sådant val under tredje året därefter försiggått. Två av de utav riksdagen utsedde fullmäktige skola årligen avgå. Har av riksdagen ut­ sedd fullmäktig före utgången av den bestämda tjänstgöringstiden av­ gått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid, som för honom återstått. 2 3 4

2. Riksdagen skall jämväl välja fullmäktige att, jämlikt särskilt reg­ lemente, förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Dessa full­ mäktige skola vara sju och väljas å lagtima riksdag för tiden från valet, till dess sådant val under tredje året därefter försiggåii. Ordförande bland fullmäktige väljes särskilt. Av de öv­ riga sex skola två årligen avgå. Har fullmäktig före utgången av den be­ stämda tjänstgöringstiden avgått, el­ ler har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid, som för ho­ nom återstått. Då val av ordförande äger rum, utses denne före övriga fullmäktige.

3. Val av fullmäktige i riksbanken och riksgåldskontoret verkställas ge­ nom fyrtioåtta valmän, av vilka var­ dera kammaren inom sig utser tju­ gofyra. Valen ske med slutna sedlar. Val för längre tjänstgöringstid verkställes före val för kortare. Avgåen­ de fullmäktig kan återväljas.

4. Fullmäktige välje själva bland

Val för längre tjänstgöringstid verk­ ställes före val för kortare. Avgående fullmäktig kan återväljas.

4. Fullmäktige välje själva bland sig vice ordförande; ägande den, som bland fullmäktige förer ordet, avgö­ rande röst, därest i frågor, som hos fullmäktige komma under omröst­ ning, rösterna för två skiljaktiga me­ ningar utfalla lika.

§ 71.

På samma gång och på lika sätt, som fullmäktige enligt 70 § av riks­ dagen utses, tillsättas jämväl supp­ leanter, att, vid inträffande förfall för dem, träda i deras ställe, näm­ ligen för de av riksdagen valda full­ mäktige i riksbanken tre och för full­ mäktige i riksgåldskontoret likaledes tre. För fullmäktig i riksbanken, som utseits till förste deputerad, utses suppleant på sätt i 72 § regeringsfor­ men föreskrives och för tid, som fullmäktige i riksbanken äga bestäm­ ma.

28

Kungl. Maj ds proposition nr 230.

sig vice ordförande; ägande den, som

bland fullmäktige förer ordet, avgö­

rande röst, därest i frågor, som hos

fullmäktige komma under omröst­

ning, rösterna för två skiljaktiga me­

ningar utfalla lika.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt,

som fullmäktige enligt § 71 av riks­

dagen utses, tillsättas jämväl supp­

leanter, att, vid inträffande förfall

för dem, träda i deras ställe nämli­

gen för de av riksdagen valda full­

mäktige i riksbanken tre och för full­

mäktige i riksgäldskontoret likaledes

tre. För fullmäktig i riksbanken, som

utsetts till förste deputerad, utses

suppleant på sätt i § 72 regeringsfor­

men föreskrives och för tid, som

fullmäktige i riksbanken äga bestäm­

ma.

För varje enligt § 72 utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall för

både revisor och hans suppleant be­

stämmes övriga suppleanters tjänst­

göring av den ordning, i vilken de

blivit valda.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§ 73.

För varje enligt 72 % utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall för

både revisor och hans suppleant be­

stämmes övriga suppleanters tjänst­

göring av den ordning, i vilken de

blivit valda.

Övergångsbestämmelse.

Vad 108 § regeringsformen och 70 § riksdagsordningen, i deras äldre ly­

delse, innehålla om tryckfrihetskommittén skall alltjämt tillämpas, så länge

den äldre tryckfrihetsförordningen fortfarande gäller eller eljest enligt över­

gångsbestämmelserna till den nya tryckfrihetsförordningen åtgärd ankom­

mer på tryckfrihetskommittén.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 230.

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 2 april 1948.

Närvarande:

Statsministern E

rlander

, ministern för utrikes ärendena U

ndén

, statsråden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, V

ougt

, Z

etterberg

, N

ilsson

,

S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, W

eijne

, K

ock

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, förslag till ny tryckfri­ hetsförordning. Föredraganden anför följande.

Bestämmelser om tryckfrihet och vad därmed äger samband äro med­ delade i tryckfrihetsförordningen den 16 juli 1812, vilken ar en av rikets grundlagar. Vissa tryckfrihetsrättsliga bestämmelser finnas även meddela­ de i särskilda, med stöd av tryckfrihetsförordningen utfärdade lagar, vilka

icke äro av grundlags natur.

Det är ett gammalt önskemål att få till stånd en revision av tryckfrihets­ lagstiftningen; flera utredningar och förslag i sådant syfte ha tidigare fö- reKommit. Särskilt må nämnas att fullständiga förslag till ny tryckfrihets­ förordning, utarbetade av konstitutionsutskottet, framlades vid riksdagarna 1871 och 1872; förslagen vunno dock icke riksdagens bifall. I proposition till 1887 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag till ny tryckfrihetslag, vilket dock till följd av riksdagsupplösning icke blev av riksdagen behand­ lat. Ett förslag till tryckfrihetsordning, utarbetat av kommitterade inom justitiedepartementet, offentliggjordes i betänkande den 20 december 1912. Detta förslag förelädes icke riksdagen men har fått stor betydelse för det fortsatta reformarbetet, under vilket frågan om en fullständig omarbetning av tryckfrihetsförordningen skjutits åt sidan och arbetet i stället varit in­ riktat på att genom partiella reformer omskapa delar av tryckfrihetsrätten.

År 1937 antogos sålunda nya regler angående tryckfrihetsprocessen och kvarstadsinstitutet. Bestämmelser som hänföra sig till förfarandet i tryck­ frihetsmål utbrötos därvid ur tryckfrihetsförordningen och upptogos i en särskild lag utan grundlags natur, lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Denna lag har se­ dermera i samband med den allmänna rättegångsrefonnen blivit ersatt med lagen den 20 december 1946 (nr 806) med vissa bestämmelser om rättegång­ en^ tryckfrihetsmål. År 1937 infördes även i tryckfrihetsförordningen vis­ sa utvidgade straffbestämmelser i syfte att motverka statsfientlig verksam­

het.

M

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

En stor del av 1912 års betänkande hade ägnats frågan om allmänna

handlingars offentlighet. Under den närmaste tiden därefter infördes även

åtskilliga nya sekretessbestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Omfattan­

de utredningar angående allmänna handlingars offentlighet ledde slutligen

till helt ny lagstiftning på detta område år 1937. Därvid bibehöllos grund­

läggande stadganden om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihets­

förordningen, under det att närmare bestämmelser om de handlingar som

skola hemlighållas överflyttades till lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretess­

lagen).

År 1941 antogos nya regler om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll

jämte åtskilliga därmed sammanhängande bestämmelser.

Samma år genomfördes även vissa grundlagsändringar, vilka voro föran­

ledda av de under kriget rådande förhållandena. Ett stadgande i 6 § tryck­

frihetsförordningen avsåg att möjliggöra förhandsgranskning av tryckta

skrifter samt förbud mot införande i riket av sådana skrifter och förbud

mot utgivande av periodisk skrift. Andra ändringar avsågo komplettering

av stadgandena om konfiskation utan rättegång samt om otillåtet publice­

rande av vissa underrättelser. De nu angivna med krigsförhållandena sam­

manhängande lagändringarna blevo i anledning av motioner vid 1944 års

riksdag i huvudsak åter upphävda år 1945, varigenom tryckfrihetsrätten i

dessa hänseenden återfördes till vad tidigare gällt.

Frågan om en allmän översyn av tryckfrihetsförordningen upptogs vid

1944 års riksdag såväl från Kungl. Maj :ts som från riksdagens sida. Utta­

landen om önskvärdheten av en sådan översyn gjordes sålunda av chefen

för justitiedepartementet i ett interpellationssvar den 9 februari 1944 samt

i samband med avlåtande av proposition (nr 246) till riksdagen angående

grundlagsändringar i anledning av rättegångsreformen. Då riksdagen be­

handlade de nyss berörda motionerna om ändring i tryckfrihetsförordning­

en, beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 291) anhålla att Kungl.

Maj :t måtte föranstalta om en allsidig utredning angående revision av

tryckfrihetslagstiftningen. I skrivelsen uttalades att enligt vad erfarenhe­

ten utvisade vår tryckfrihetsrätt vore behäftad med allvarliga brister. Riks­

dagen anslöt sig därför till den uppfattningen att en allmän översyn av

tryckfrihetsförordningen vore av förhållandena påkallad samt anförde att

med hänsyn till tryckfrihetens utomordentliga betydelse för vårt svenska

samhällsskick utredningen borde snarast komma till stånd; proposition i

ämnet borde kunna föreläggas riksdagen i god tid före slutet av nästa val­

period till andra kammaren.

Chefen för justitiedepartementet hemställde den 30 juni 1944 om Kungl.

Maj.ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för en sådan utredning som

riksdagen begärt och anförde därvid att utredningen borde omfatta tryck­

frihetsförordningen och i anslutning därtill utfärdade författningar, utan

annan inskränkning än som betingades av det redan tidigare för sakkun­

niga meddelade uppdraget att utreda tillämpningen av reglerna om allmän­

31

na handlingars offentlighet. Departementschefen angav tillika vissa ämnen, som särskilt krävde uppmärksamhet. Bland dessa må här nämnas regler­ na om tryckfrihetsprocessen och juryinstitutionen, ansvaret för obehörigt lämnande av uppgifter för publicering, ansvarighetssystemet, konfiskation utan rättegång, kontrollen över tryckta skrifter under krigstid samt sprid­ ningen av pornografiska skrifter till barn och ungdom.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 15 juli 1944 såsom sakkunniga f. d. justitierådet N. Gärde, tillika ordförande, samt pro­ fessorn Axel Brusewitz, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kam­ mare chefredaktören Rolf Edberg, ledamoten av riksdagens andra kammare advokaten Birger Gezelius, kanslirådet Torsten Gihl, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare chefredaktören Knut Petersson, rådmannen G. A. Rising, översten Olof Sundeil, ledamoten av riksdagens andra kam­ mare hemmansägaren Oscar Werner samt advokaten Holger Wiklund. Där­ efter har den 28 augusti 1944 Gihl entledigats och såsom sakkunnig till­ kallats utrikesrådet, numera envoyén Gösta Engzell samt den 29 september

1945 Gezelius entledigats och såsom sakkunnig tillkallats ledamoten av riksdagens andra kammare chefredaktören Erik Hagberg. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades assessorn, numera hovrättsrådet Björn Kjellin. De sakkunniga, som antogo benämningen 7944 års tryckfrihetssakkunniga, ha den 30 oktober 1947 avlämnat betänkande med förslag till tryck­ frihetsförordning nr. m. jämte tillhörande motiv ochbilagor (SOU 1947: 60). Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag att nu få till be­ handling upptaga frågan om revision av tryckfrihetslagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230

De sakkunnigas förslag och dess förhållande till gällande

rätt.

Förslagets uppställning.

I direktiven för de sakkunniga uttalades att utredningen skulle avse även en formell översyn av tryckfrihetsförordningen; därvid angavs dock ej närmare, i vilken omfattning en sådan formell överarbetning borde äga rum. De sakkunniga ha emellertid funnit att en formell översyn skulle bli av föga värde, om därvid den nuvarande tryckfrihetsförordningens upp­ ställning skulle bibehållas och endast de särskilda stadgandena däri jäm­ kades och kompletterades. Därför ha de sakkunniga åter upptagit den lag- sliftningsplan, som låg till grund för 1912 års betänkande, nämligen att söka åstadkomma en helt ny tryckfrihetsförordning.

Tryckfrihetsförordningen är enligt 85 § regeringsformen att anse som grundlag. Den svenska tryckfrihetsrätten skiljer sig härigenom från vad som är vanligt i andra länder, där endast vissa grundläggande principer upp­ tagas i konstitutionella författningar, under det att presslagstiftningen i övrigt betraktas som allmän lag. Förslag att upphäva tryckfrihetsförord­

ningens grundlagsnatur framlades av Kungl. Maj :t i proposition till 1853— 54 års riksdag men blev vid följande riksdag av ständerna avslaget. Där­ efter bär något förslag härom icke vidare förekommit. De sakkunniga ut­ tala att de icke haft anledning frångå grundsatsen att regleringen av de ämnen som höra till tryckfrihetsrätten skall äga grundlags natur.

Även med bibehållande av denna princip föreligger den möjligheten att, såsom redan tidigare skett med sekretesslagstiftningen och vissa processuella regler, ur tryckfrihetsförordningen utesluta och till annan lagstiftning hän­ visa detaljbestämmelser. De sakkunniga ha dock, såsom närmare utvecklats i betänkandet (s. 38), icke funnit lämpligt att — utöver den utbrytning som redan ägt rum — i fråga om några mera väsentliga delar av de tryckfri- hetsrättsliga bestämmelserna företaga en sådan utbrytning. I fråga om vissa detalj regler av mindre betydelse ha de sakkunniga dock vidtagit en för­ skjutning av gränsen mellan vad som bör vara upptaget i grundlagen och vad som bör regleras i annan lag.

De sakkunnigas förslag omfattar i formellt hänseende en tryckfrihetsför­ ordning, uppdelad i fjorton kapitel och med paragrafindelning inom ka­ pitlen. Därjämte ha upprättats förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, avsedd att ersätta 1946 års lag i detta ämne, samt förslag till lag angående beslag å vissa skrifter, vilken skulle träda i stället för lagen den 26 juni 1936 (nr 328) angående indragning av vissa skrifter.

Några förändringar föreslås icke i de tryckfrihetsrättsliga grundsatser som äro angivna i 86 § regeringsformen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle de befogenheter som nu tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihetskommittén upphöra. De sakkunniga ifrågasätta därför, huru­ vida icke denna kommitté kunde avvecklas. Förslag till härför erforderliga lagändringar har dock icke bifogats.

I enlighet med direktiven ha de sakkunniga icke ingått på frågan om all­ männa handlingars offentlighet i vidare mån än som föranledes av tryck­ frihetsförordningens omarbetande. De sakkunniga ha sålunda behandlat de i tryckfrihetsförordningen meddelade reglerna härom och vad därmed äger samband men icke i sin utredning berört sekretesslagen.

Jag övergår nu till att redogöra för förslagets innehåll. Även om tryckfri­ hetsförordningen enligt förslaget framträder i väsentligt ändrad utformning, avviker dess innehåll ej i lika hög grad från gällande rätt. De sakkunniga ha sökt utreda de skilda rättsreglernas uppkomst och utveckling och med led­ ning därav klargöra deras principiella innebörd. Härom hänvisas till be­ tänkandet; jag vill i det följande i huvudsak begränsa mig till att redogöra för den ståndpunkt de sakkunniga intagit till vissa spörsmål av större räck­ vidd samt det väsentliga av de motiv de sakkunniga anfört härför. Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit framgår av den redogörelse som därefter i ett sammanhang lämnas för bestämmelserna i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

33

Tryckfrihetens innebörd och garantier för dess utövning.

De sakkunniga betona i främsta rummet behovet av en allmän tryckfri­ het såsom grundval för ett fritt samhällsskick och dess betydelse för att möjliggöra kontroll över de allmänna organen. Ur dessa synpunkter anses tryckfrihetens syfte böra vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Därav följer att tryckfriheten bör betraktas ej blott så­ som en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att uttrycka egna tankar och åsikter, utan även såsom en rätt att lämna upplysningar om sakförhållanden. Såsom en speciell form av publikationsfriheten framstår rätten att offentliggöra allmänna handlingar. Tryckfriheten bör emellertid å andra sidan icke vara obegränsad. En avvägning måste ske mellan in­ tresset av en vidsträckt tryckfrihet och andra av samhället skyddade in­ tressen. Sedan gammalt har en sådan avvägning kommit till uttryck genom straff bud mot vissa yttranden eller meddelanden. I subjektivt hänseende måste gälla att tryckfriheten tillkommer varje medborgare i samhället; den bör alltså vara en medborgerlig rättighet.

Förslaget bygger på att missbruk av tryckfriheten skall få beivras endast genom åtal vid domstol och att andra administrativa ingripanden än sådana som hänföra sig till åtalet icke skola vara tillåtna. Denna grundsats kom­ mer i första hand till uttryck genom ett stadgande i 1 kap. 2 § första styc­ ket, enligt vilket någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav icke skall få förekomma. I denna del intar förslaget samma ståndpunkt som gällande rätt. Den allmänna censur, som tidigare varit rådande och närmare reglerats genom författningar un­ der senare hälften av 1600-talet, blev i huvudsak avskaffad genom 1766 års tryckfrihetsförordning; endast i fråga om religiösa skrifter kvarstod cen­ suren till år 1810, då den upphörde även beträffande sådana skrifter. För­ budet mot censur finnes angivet även i 86 § regeringsformen.

De sakkunniga anföra att den angivna grundsatsen bör gälla icke endast förhandsingripanden genom censur utan även administrativa åtgärder för att förhindra utgivning och spridning av redan tryckta skrifter. Även den­ na princip kan sägas ligga till grund redan för gällande rätt. I vissa un­ dantagsfall är dock konfiskation i administrativ ordning tillåten enligt gäl­ lande tryckfrihetsförordning. De sakkunniga framhålla emellertid (s. 168) att konfiskation i adininstrativ ordning innebär ett försvagande av det rätts­ skydd, som enligt svensk rättsordning tillkommer den enskilde medborgaren, och att starka betänkligheter göra sig gällande att ens i de undantagsfall, som nu finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen, medgiva dylika ingrepp mot yttrandefriheten i tryckt skrift. Någon motsvarighet till dessa bestäm­ melser om konfiskation i administrativ ordning har icke upptagits i för­ slaget.

Förslaget innefattar i vissa hänseenden en utvidgning av principen att tryckfrihetsmissbruk får beivras endast domstolsvägen. De sakkunniga

!! Bihang till riksdagens protokoll 1948. i sand. Nr 230.

34

framhålla (s. 49) att det kan ifrågasättas, om denna princip i tryckfrihets­

förordningen erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de fall

då ett inskridande från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten

i fara. I den gällande lagtexten angives nämligen, utöver den förut berörda

föreskriften att någon tryckningen föregående granskning av skrift eller nå­

got förbud mot tryckning därav icke må förekomma, allenast att skrift ej

före dess utgivande får avfordras författare, utgivare, förläggare eller bok­

tryckare och att något för utgivningen eller tryckningen hinderligt inseende

över dessa personer icke är tillåtet.

De sakkunniga föreslå därför att i 1 kap. 2 § andra stycket skall uppta­

gas ett mera vidsträckt stadgande. Detta innehåller att det ej på grund av

skrifts innehåll skall vara någon, myndighet eller enskild, tillåtet att genom

åtgärd, som icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning

eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten. I fråga

om myndighet torde detta stadgande kunna anses innefatta ett lagfästande

av redan gällande grundsatser. Däremot innebär stadgandet, i vad det riktar

sig mot åtgärder av enskild, en utvidgning i jämförelse med gällande rätt.

Tryckfrihetsförordningen har hittills icke ansetts kunna giva handlingsreg­

ler för enskilda till skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande de för

myndighet gällande. De sakkunniga framhålla att även i fråga om enskilda

ett behov av dylika regler kan föreligga samt anföra härom följande:

Enskilda organisationer och sammanslutningar intaga stundom en sådan

ställning att de verksamt kunna hindra tryckning, utgivning eller spridning

av skrift, vars innehåll anses misshagligt eller anstötligt. I viss utsträckning

torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder icke äro tillåtna ha vunnit

hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke uttryckligt stadgar något därom.

Reaktionen mot skrifter som ansetts misshagliga eller anstötliga har i vissa

fall tagit sig uttryck i organiserade åtgärder till deras undertryckande. Tyd­

ligt är att dylika åtgärder icke äro väl förenliga med en allmän tryckfri­

het. Denna kan icke få vara ett privilegium för vissa meningsriktningar;

endast lagens stadganden om missbruk av tryckfriheten skola utgöra tryck­

frihetens gränser. En rubbning av de sålunda en gång fastställda gränserna

kan väl av förhållandena vara motiverad men en sådan bör ske allenast un­

der de garantier och i den ordning grundlagen föreskriver. Upprätthållandet

av tryckfrihetens legala gränser skall åvila de organ vilka grundlagsenligt

anförtrotts denna uppgift och ske i den ordning som är stadgad i tryckfri­

hetsförordningen. Det bör således ej heller vara enskild tillåtet att hindra

tryckfrihetens utövning. Även denna princip bör komma till uttryck i lagen.

De förbud mot åtgärder av myndighet eller enskild till hinder för tryck­

frihetens utövning, som sålunda böra uppställas, kunna emellertid å andra

sidan icke innefatta någon förpliktelse att medverka vid tryckning, utgiv­

ning eller spridning av skrift. Myndighets skyldigheter i sådant hänseende

regleras av gällande författningar. I fråga om enskild gälla i allmänhet en­

dast civilrättsliga regler, enligt vilka dylik förpliktelse föreligger blott på

grund av eget åtagande. — — — Det må ock framhållas att det angivna

förbudet icke innefattar någon begränsning av den rätt som tillkommer an­

nan medborgare att inom ramen för den lagliga yttrandefriheten granska

innehållet i viss tryckt skrift samt därom uttala sitt omdöme och eventuellt

sitt ogillande. Denna konsekvens följer av yttrandefrihetens egen natur,

som inrymmer samma rätt för envar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

35

Ur den till tryckfrihet berättigades synpunkt framstå de nu berörda för­ buden mot åtgärder, som hindra skrifts tryckning, utgivning och spridning bland allmänheten, såsom rättigheter att utöva dylik verksamhet. Dessa rät­ tigheter ha i förslaget närmare utformats, därvid även vissa inskränkningar gjorts, t. ex. beträffande spridningen av pornografiska skrifter till barn och ungdom. Även i andra hänseenden regleras i förslaget rättigheter, vilka ingå som ett led i eller anknyta till tryckfriheten. Hit höra bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet och om författares och utgivares rätt till anonymitet. Jag hänvisar till den redogörelse för bestämmelserna i för­ slaget som senare skall lämnas. En principiellt betydelsefull och i viss mån omstridd fråga är skyddet för nyhetsförmedlingen. Denna fråga skall jag därför här närmare beröra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Rätten att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.

De sakkunniga ha ansett det påkallat att stadga ett visst skydd för den som lämnat ett muntligt eller skriftligt meddelande till författare eller ut­ givare av tryckt skrift för offentliggörande i skriften, särskilt med tanke på den fria nyhetsförmedlingens betydelse för pressens verksamhet.

Ett dylikt skydd följer i vissa fall redan av den gällande tryckfrihets­ förordningens bestämmelser. Delaktighetsansvar är nämligen vid tryckfri- hetsbrott uteslutet. Då tryckt skrift funnits vara brottslig, blir den som enligt lagens regler är den ansvarige ensam straffad för brottet. Meddelande som legat till grund för skriftens innehåll kan däremot icke föranleda straff för meddelaren, även om meddelandet är straffbart enligt annan lag. En förutsättning för denna straffrihet är dock, att meddelandet influtit i skrif­ ten. Har så ej skett, intar meddelaren icke i straffrättsligt hänseende någon särställning.

Då de sakkunniga bibehålla ett särskilt ansvarighetssystem för tryck- frihetsbrott, blir en konsekvens härav att, liksom i gällande rätt, delaktig­ hetsansvar icke ifrågakommer. De sakkunniga ha dock ansett frågan om meddelarens ställning vara av så framträdande principiell betydelse att denna fråga bör upptagas till särskild behandling. Förslaget innebär att det i princip skall stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst, då syftet därmed är offentliggörande i tryckt skrift. En begränsning har dock gjorts i fråga om den personkrets, till vilken meddelandet får lämnas. Det föreslagna stadgandet omfattar meddelande till författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redak­ tion, till denna. Detta stadgande medför sålunda att meddelaren blir fri från ansvar för sitt meddelande, oavsett om detta inflyter i skriften eller ej. Det må emellertid framhållas att varje fortspridande av meddelandet, som icke är nödvändigt för att möjliggöra dess offentliggörande i skrif­ ten, är straffbart enligt vanliga regler.

I förslaget upptagas emellertid även vissa undantag från den nu angivna huvudregeln för att möjliggöra heivran av brott mot tystnadsplikt. Fråga

36

om dylikt undantag, såvitt angår militära befattningshavare, har uppta­

gits av överbefälhavaren i skrivelse den 6 maj 1943 till chefen för försvars­

departementet. I skrivelsen anfördes att det med hänsyn till viktiga för-

svarsintressen måste anses otillfredsställande att det icke låter sig göra att

lagfora en militär befattningshavare, som medverkat till att upplysningar

rörande militära förhållanden, vilka böra undanhållas obehöriga, inflyta

i tidningspressen. Möjligheten att straffa den som obehörigen lämnar upp­

gifter för publicering i tryckt skrift har i direktiven för de sakkunniga

särskilt framhållits bland de spörsmål som borde utredas.

De sakkunniga anföra att de skäl som i allmänhet tala för att det bör

stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser för offentliggörande

i tryckt skrift göra sig gällande även då fråga är om hemlig uppgift. Som

allmän regel anse de sakkunniga därför böra gälla att skyddet mot obehö­

rigt publicerande av dylika uppgifter tillgodoses allenast genom att offent­

liggörandet beivras såsom tryckfrihetsbrott i den ordning som föreskrives

härom. En tillämpning av denna regel även i fråga om befattningshavare,

som i sin tjänst är bunden av tystnadsplikt, skulle emellertid medföra att

skyddet för de hemliga uppgifterna i hög grad försvagades.

Såsom närmare utvecklas i betänkandet (s. 125—126) kan ett undan-

tagsstadgande, som möjliggör beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa

fall, ehuru uppgiften meddelats för offentliggörande i tryckt skrift, göras

mer eller mindre omfattande. Beträffande förhållanden, som beröra rikets

säkerhet, finnas bestämmelser om tystnadsplikt i 8 kap. strafflagen. För­

pliktelsen att iakttaga tystnad om dylika förhållanden gäller för envar;

mot denna förpliktelse svarar, såsom jag i det följande skall beröra, även

ett i tryckfrihetsförordningen upptaget publiceringsförbud. Utöver de nu

berörda fallen kan tystnadsplikt, utan motsvarighet i tryckfrihetsförord­

ningen, vara föreskriven antingen allenast för vissa befattningshavare eller

för befattningshavare jämte andra personer. I vissa fall finnas bestämmel­

ser härom i lag; i andra fall framgår tystnadsplikten av administrativa för­

fattningar eller av föreskrifter, som eljest meddelats i administrativ ord­

ning.

Med hänsyn till att ett undantagsstadgande innebär en inskränkning i

yttrandefriheten och även berör rätten till anonymitet anse de sakkunniga

angeläget att detta får en fast avgränsning. Det föreslås därför skola gälla

endast i fråga om befattningshavares tystnadsplikt; med befattningshavare

jämställes dock den som utövar allmän tjänsteplikt, t. ex. värnplikt. Vi­

dare begränsas undantaget till tystnadsplikt som är stadgad i lag; därmed

avses således i första rummet lagbestämmelser till skydd för rikets sä­

kerhet och därutöver de stadganden om tystnadsplikt, som eljest äro med­

delade i lag, men icke administrativa författningar, vilka stadga tystnads­

plikt, och ej heller andra administrativa föreskrifter därom.

Grundsatsen om frihet för envar att lämna meddelande för offentliggö­

rande i tryckt skrift skall enligt förslaget gälla även då skriften tryckes

utom riket; därmed avses att skapa ett skydd även för nyhetsförmedlingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

37

till utlandet. För sådant fall föreslås dock ett något vidsträcktare undan­

tag; varje brott mot tystnadsplikt, föreskriven i lag, skall i sådant fall

kunna beivras med tillämpning av därom gällande lagregler.

Tryckfrihetsbrotten.

I den gällande tryckfrihetsförordningen angivas de lagliga gränserna för

tryckfriheten genom straffbud mot vissa yttranden och meddelanden. Det

har varit avsett att tryckfrihetsförordningen i detta hänseende skall vara

uttömmande. Denna grundsats har kommit till uttryck i 1 § 1 mom. tryck­

frihetsförordningen, där det stadgas bl. a. att ej någon i annat fall än tryck­

frihetsförordningen stadgar må kunna tilltalas eller straffas för tryckt

skrifts innehåll.

Emellertid har tolkningen av denna grundsats föranlett vissa svårighe­

ter. Tryckfrihetsförordningen har icke ansetts kunna reglera varje förfa­

rande, vari tryckt skrifts innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till

användning. Brottsligheten av vissa sådana gärningar bedömes omedelbart

enligt allmän lag, t. ex. då fråga är om bedrägeri eller illojal reklam. De

sakkunnigas förslag intar i detta hänseende principiellt samma ståndpunkt

som gällande rätt. Vissa brottsliga gärningar, som ske genom eller med

tillhjälp av tryckt skrift, skola sålunda, såsom närmare utvecklas i betän­

kandet (s. 115—121 och 250—251), alltjämt bedömas enligt allmän lag.

Inom det område som hänföres till tryckfiåhetsbrotten är däremot tryck­

frihetsförordningens uppräkning uttömmande; någon ytterligare krimina­

lisering kan icke ske annat än genom ett däri upptaget straffbud.

Tryckfrihetsbrotten indelas enligt förslaget i otillåtet yttrande och otillå­

tet offentliggörande. Till den förra gruppen hänföras brott som innebära

att yttrande eller meddelande i skriften har ett förgripligt innehåll; brott

inom den senare gruppen bestå däri att sakförhållande av hemlig natur

röjes.

De sakkunniga anföra att ur principiell synpunkt samma inskränkningar

i yttrandefriheten böra gälla, vare sig fråga är om yttrande eller meddelan­

de i tryckt skrift eller om en framställning i annan form, samt att därför

bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om otillåtet yttrande i tryckt

skrift böra överensstämma med motsvarande stadganden i den allmänna

strafflagen. Såsom framgår av betänkandet (s. 126—130) föreligger för

närvarande vissa skillnader mellan tryckfrihetsförordningens brottskata-

log och strafflagen. Dessa skillnader skulle således enligt förslaget bringas

att upphöra.

Beträffande sambandet i lagtekniskt hänseende mellan tryckfrihetsför­

ordningen och strafflagen framhålla de sakkunniga att det å ena sidan av

konstitutionella skäl är påkallat att tryckfrihetsförordningen angiver vad

som är tryckfrihetsbrott, men att å andra sidan den enhetlighet som ur

principiell synpunkt är påkallad främjas av att bestämmelserna icke blott

ha samma materiella innehåll utan även anknytas till varandra. Förslaget

innehåller därför en uppräkning av de i strafflagen upptagna brott vilka

skola anses som otillåtet yttrande, då de förövas genom tryckt skrift; dessa

brott angivas därvid endast genom brottsbeteckning eller på annat kortfat­

tat sätt.

Såsom otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift upptages i första

hand offentliggörande av allmän handling, som skall hållas hemlig. Här­

vid avses dock endast återgivande av handlingen helt eller delvis, men ej

referat därav eller meddelande av därur hämtade uppgifter. Ett mera all­

mänt publiceringsförbud, vilket gäller alla uppgifter, vare sig de härröra

från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt, föreslås skola gälla

endast i fråga om förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta

brott mot rikets säkerhet. Vilka dessa förhållanden äro angives icke när­

mare i förslaget; härom hänvisa de sakkunniga till strafflagens bestämmel­

ser i ämnet. Utöver de nu berörda allmänna stadgandena föreslås vissa

mera speciella publiceringsförbud.

3

®

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

Ansvarighetsregler.

Enligt allmänna straffrättsliga ansvarighetsregler kan, då flera personer

medverkat till brott, ansvar inträda ej blott för den som åstadkommit det

brottsliga resultatet såsom gärningsman, utan även för andra som anstiftat

brottet eller annorledes medverkat däri. I tryckfrihetsrätten har emellertid

sedan gammalt förekommit särskilda, från dessa allmänna bestämmelser

avvikande ansvarighetsregler, enligt vilka straffet för tryckfrihetsbrott i

princip drabbar endast en person såsom ansvarig för skriften. Denne har

alltså att svara ej blott för sina egna åtgärder utan för att skriften blivit ut­

given med brottsligt innehåll. I vissa situationer, då ansvaret icke kan ut­

krävas av den som i tryckfrihetsförordningen angives såsom i första hand

ansvarig, övergår ansvaret på annan subsidiärt ansvarig.

Beträffande utvecklingen av dessa ansvarighetsregler och särskilt den ut­

formning de erhållit genom 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen

hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s. 139—144).

De sakkunniga föreslå att särskilda ansvarighetsregler för tryckfrihets­

brott, med den principiella innebörd som nyss angivits, skola bibehållas. Så­

dana regler ha tidigare motiverats med att ansvar för medverkan skulle

kunna verka hämmande på yttrandefriheten. De personer som komma i

fråga såsom medverkande, särskilt vid skriftens tryckning, utgivning och

spridning, skulle nämligen ofta i tveksamma fall vägra sin medverkan och

därigenom skulle yttrandefriheten lida inskränkning, som kunde sträcka

sig avsevärt längre än förebyggandet av tryckfrihetsbrott betingar. De sak­

kunniga framhålla i anslutning härtill såsom sin ståndpunkt att det otvi­

velaktigt är till gagn för tryckfriheten att endast en person har att taga

ställning till frågan, om han såsom ansvarig för skriften vill medverka till

39

dess tryckning och utgivning. Även för att underlätta ett snabbt ingripande mot tryckfrihetsbrott utan vidlyftigare efterforskningar i det enskilda fallet anse de sakkunniga det vara av betydelse att ansvaret kan göras gällande mot en i lagen angiven person. Sistnämnda synpunkt gör sig särskilt gäl­ lande, då fråga är om tryckfrihetsbrott i den periodiska pressen. Ett efter- forskande av författaren, då denne är anonym, skulle — framhålla de sak­ kunniga vidare — vare sig skriften är periodisk eller icke, innebära ett uppgivande av det anonymitetsskydd som sedan lång tid tillbaka upprätt- hålles i den svenska tryckfrihetsrätten.

Beträffande principerna för det subsidiära ansvaret anföra de sakkun­ niga att detta bör vara så anordnat att allenast den som haft möjlighet och anledning att förhindra den brottsliga skriftens utgivning drabbas därav. De sakkunniga yttra härom vidare:

Detta ansvar bör vara begränsat till vissa närmare angivna personer, som enligt allmänna regler äro att anse som medverkande, och den subsidiärt ansvarige bör på förhand kunna beräkna om ansvaret kommer att drabba honom. För honom inställer sig då spörsmålet, om han är villig och beredd att åtaga sig ett sådant ansvar. Lämnar han sin medverkan till skriftens tryckning och utgivning, oaktat han kunnat inse att han skulle bil ansva­ rig för denna, är det ock berättigat att han får bära ansvaret. Förutsätt­ ning för överförande av ansvaret till senare led i ansvarighetskedjan bör så­ ledes vara allenast omständighet, som föreligger då skriften utgives eller den subsidiärt ansvarige eljest tar befattning med skriften. Vad som mtrat- fat senare, såsom den "för skriften ansvariges död eller avvikande ur landet, bör däremot icke medföra en övergång av ansvaret.

Med hänsyn till de principer som de sakkunniga sålunda funnit böra ligga till grund för det subsidiära ansvaret föreslå de sakkunniga vissa ändringar i de bestämmelser härom som tillkommo genom 1941 års lagstiftning. För­ slaget innehåller, liksom den gällande tryckfrihetsförordningen, olika ansva- righetsregler för periodisk skrift och för annan tryckt skrift.

Av betydelse för ansvarighetsreglernas principiella innebörd är, i vad män vid bedömande av tryckt skrifts brottslighet avseende skall fästas vid subjektiva omständigheter. För att en handling eller underlåtenhet enligt allmän strafflag skall anses brottslig krävs att gärningsmannen ådagalagt en viss viljeriktning — uppsåt eller oaktsamhet. De särskilda straffbuden i strafflagen anses i regel kräva uppsåt i förhållande till där beskrivna gär­ ningar. Endast då det uttalats i brottsbeskrivningen eller framgår av sam­ manhanget anses en oaktsam gärning kunna straffas.

Ansvaret för tryckfrihetsbrott är emellertid, såsom förut framhållits, icke begränsat till den egna gärningen utan avser att skriften blivit utgiven med brottsligt innehåll. För den som är skriftens upphovsman kan väl detta innehåll icke vara främmande, men övriga i egenskap av utgivare, ägare, förläggare, boktryckare eller utspridare ansvariga personer kunna tydligen lämna sin medverkan utan att själva ha tagit del av innehållet i skriften. De sakkunniga framhålla att dylik omständighet icke kan få lända dem till befrielse från straff, då de äro ansvariga för brottet. Därför föreslås

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

40

ett stadgande om att, vid bedömande av ansvaret, vad skriften innehåller

skall anses infört däri med den ansvariges vetskap och vilja.

I sådant hänseende kan alltså icke åberopas att den ansvarige ej hand­

lat uppsåtligt. Andra omständigheter, som ur straffrättslig synpunkt kun­

na inverka vid bedömandet av viss gärning, skola däremot, såsom närmare

utvecklas i betänkandet (s. 156), om de i det särskilda fallet kunna läggas

den tilltalade till last, beaktas även i fråga om tryckfrihetsbrott. En förut­

sättning härför är således att den för skriften ansvarige i förhållande till

sådana omständigheter haft uppsåt eller, då redan oaktsamhet är av straff­

rättslig betydelse, visat oaktsamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

I direktiven för de sakkunniga framhöllos i första hand bland de ämnen

som borde uppmärksammas reglerna om tryckfrihetsprocessen och jury­

institutionen, sådana dessa regler utformats vid 1937 års reform. Departe­

mentschefen anförde bl. a. att vägande anmärkningar obestridligen kunde

riktas mot det bestående jurysystemet och att därför lämpliga åtgärder

borde övervägas för att vinna en bättre ordning. Huruvida man därvidlag

borde införa ett system med lekmän som meddomare eller närmast efter­

sträva en partiell reform på juryinstitutionens grund, ville departements­

chefen lämna öppet. Om det skulle anses lämpligast att bibehålla juryn,

borde reglerna för dess sammansättning jämkas i sådan riktning att juryn

i sin helhet komme att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge

i rättsskipningen och stode fullt självständiga gentemot parterna i de en­

skilda målen.

De sakkunniga anföra att det under utredningen visat sig medföra de

största svårigheterna att finna lämpliga regler för lekmannainflytandet i

tryckfrihetsmålen. Såsom i direktiven föreskrives ha de sakkunniga mot

varandra vägt möjligheterna att införa ett system med lekmän såsom med­

domare eller att vidtaga en partiell reform på juryinstitutionens grund.

Möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa en särskild centraldomstol med

lekmän såsom bisittare har även undersökts; denna väg har dock ej visat

sig framkomlig. De sakkunniga ha i valet mellan dessa olika möjligheter

funnit övervägande skäl tala för juryns bibehållande.

I den närmare motiveringen för denna ståndpunkt (s. 183—186) hänvisa

de sakkunniga i första hand till de skäl som åberopats vid tryckfrihets-

juryns inrättande år 1815 och vid de överväganden som därefter förekom-

mo om införande av jury även i den allmänna brottmålsprocessen, varvid

tanken på en sådan allmän juryinstitution avvisades men behovet och lämp­

ligheten av tryckfrihetsjuryn starkt underströks. Bland de skäl som sålunda

tidigare åberopats framhålla de sakkunniga särskilt att juryn genom sin

folkliga anknytning skulle utgöra ett särskilt skydd för tryckfriheten och

att juryn för brottslighetens bestämmande skulle äga ett friare utrymme

än domaren. De sakkunniga yttra härom att, även om juryn lika litet som

41

domstolen äger i sin dömande verksamhet åsidosätta lagens bestämmelser,

det dock är uppenbart att juryn kan friare bedöma det föreliggande pro­

cessmaterialet och därom draga andra slutsatser än juristdomaren samt att

det i tryckfrihetsmål är av värde att bedömandet av den skrift som föran­

lett åtal kan grundas på hur denna i allmänhet uppfattas av omdömesgilla,

vidsynta och självständiga samhällsmedlemmar.

Vidare utveckla de sakkunniga sina synpunkter på frågan om juryns bi­

behållande sålunda:

Vid tidpunkten för juryns införande var ur folklig synpunkt huvudsyftet

med juryn att denna skulle utgöra ett värn mot övergrepp från regerings­

makten och ämbetsmännen. Uppenbart har denna utgångspunkt genom den

senare politiska utvecklingen förskjutits. Grundvalen för regeringsbildning­

en är numera i allmänhet majoritetsförhållandena inom riksdagen. I förhål­

lande till den eller de majoritetsgrupper, som i regel utgöra regeringens par­

lamentariska stöd, intaga andra partigrupper ställning av opposition och

det faller till stor del på dennas lott att ej minst genom pressen utöva den

politiska kontrollen över samhällsorganen och deras verksamhet. Att avgöra

var gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande

är ej sällan en svår och grannlaga uppgift. En jury, som företräder en upp­

lyst, allmänt medborgerlig uppfattning, synes i allmänhet vara mera skickad

för denna uppgift än en domstol. För domstolarnas egen auktoritet kan det

ock vara till fördel, att de icke göras till skiljedomare i politiska frågor. Å

andra sidan kan ej förbises att juryns ledamöter, särskilt i politiskt upprörda

tider, i högre grad än yrkesdomaren, som i sin domargärning ständigt måste

ha för ögonen att bedöma varje sak efter dess egen beskaffenhet, lättare

låta sig påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra sam­

man med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. En sådan

ojämnhet i rättstillämpningen är särskilt betänklig, om därigenom en skrift,

som vid ett objektivt bedömande bort frikännas, skulle drabbas av ansvars-

påföljd. I en sådan utveckling, som dock hittills torde varit främmande för

den svenska juryn, kan ligga en fara för tryckfriheten. Vad nu yttrats sam­

manhänger emellertid mindre med frågan om juryns bibehållande än med

spörsmålet angående omfattningen av juryns befogenheter och dess sam­

mansättning. Vid övervägande av de skäl, som kunna anföras mot och för

juryinstitutionen i tryckfrihetsmål, ha de sakkunniga kommit till den upp­

fattningen att denna institution alltjämt bör bibehållas. Den har nu i mer

än ett sekel varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess. Väl kunna me­

ningarna vara delade om det sätt på vilket juryinstitutionen fyllt sin upp­

gift; vad angår tryckfriheten i dess viktigaste beståndsdel, den politiska

yttrandefriheten, torde dock några anmärkningar icke kunna riktas mot

juryn. Härmed är icke sagt att ej juryinstitutionen är behäftad med vissa

brister. Dessa brister skola behandlas i det följande tillika med de förslag

som de sakkunniga framlägga för deras avhjälpande.

De sakkunniga ingå härefter på frågan om juryns befogenheter.

Utmärkande för jurysystemet i dess ursprungliga form är alt domarfunk­

tionen är uppdelad så att juryn ensam avgör skuldfrågan, medan domstolen

på grundval av juryns utlåtande prövar övriga i målet förekommande frå­

gor. Enligt jurysystemet, sådant detta tidigare tillämpats i sitt hemland

England, var någon omprövning i domstolsväg av juryns utlåtande, vare

sig detta var friande eller fällande, ej tillåten. En sådan kunde däremot äga

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

42

Kungl. l\laj:ts proposition nr 230.

rum i de frågor, som voro förbehållna domstolen. I stort sett står den

svenska tryckfrihetslagstiftningen kvar på denna ståndpunkt.

Vid nyare reformer av juryinstitutet i andra länder — de sakkunniga

hänvisa till en lagändring i England år 1907 samt till den danska rets-

plejeloven och den norska straffeprocesloven — har den angivna gränsdrag­

ningen mellan domstol och jury icke längre strängt upprätthållits. Väl har

juryns friande utlåtande i regel tillagts samma slutgiltiga betydelse som

tidigare. Vad åter angår juryns fällande utlåtande torde numera en allmän

uppfattning vara att ett sådant utlåtande icke bör beröva den tilltalade

det rättsskydd som ligger i en domstolsprövning.

Enligt de sakkunnigas mening tala starka skäl för en reform i samma

riktning av juryinstitutionen i vår tryckfrihetslagstiftning. Att ett frikän­

nande juryutlåtande alltid bör lända till efterföljd anse de sakkunniga vara

av grundläggande betydelse för att juryinstitutionen skall fylla sin uppgift.

Såsom skäl för sin uppfattning att domstolen däremot bör äga avvika från

ett fällande juryutlåtande framhålla de sakkunniga:

Såsom redan berörts i det föregående kan det icke förbises att fall kunna

förekomma, då juryns utlåtande påverkas av ställningstaganden och stäm­

ningar, som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det före­

liggande fallet. Härtill kommer att de spörsmål, som äga sammanhang med

rättstillämpningen i tryckfrihetsmål, ej sällan lämna rum för olika me­

ningar och även i övrigt äro av invecklad natur. Vid en mera vidsträckt rätt

till sanningsbevisning i ärekränkningsmål komma också helt visst stora krav

att ställas på bevisprövningen i dessa mål. Det kan ej heller anses stå i god

överensstämmelse med den tilltalades krav på rättsskydd att ett fällande

juryutlåtande är orubbligt även i fall, då en domstolsprövning bort leda till

hans friande. Genom att skuldfrågan i dessa fall överlämnas till domstols­

prövning öppnas möjlighet att draga denna fråga under prövning i högsta

instans. Väl kunna i viss mån samma synpunkter göras gällande i fråga om

möjligheten till avvikelse även från friande juryutlåtande; den väsentliga

skillnaden föreligger emellertid att samhällets plikt att vaka över att den

oskyldige ej fälles till straff alltid är starkare än dess uppgift att tillse att

de till brott skyldiga lagforas och dömas. Uppenbart bör ej heller förbises

att prövningen i tryckfrihetsmål bör så anordnas att tillbörlig hänsyn även

tages till det anspråk på rättsskydd som tillkommer den kränkta parten.

Denna synpunkt bör emellertid beaktas i samband med regleringen av grun­

derna för juryns sammansättning och dess verksamhetsformer, vilka spörs­

mål skola upptagas till behandling i det följande.

Även i ett annat hänseende upptaga de sakkunniga frågan om juryns

befogenheter. Enligt den traditionella uppfattningen har juryn väl att en­

sam avgöra skuldfrågan men den äger icke befatta sig med målets prövning

i övrigt och således ej heller deltaga i straffets utmätande. Såsom skäl för

att låta juryn deltaga även i denna fortsatta prövning av målet har anförts

att en samverkan mellan jury och domstol i straffmätningsfrågor skulle

avlägsna den svaghet som ligger däri att — då juryn ej motiverar sitt be­

slut — domstolen svävar i okunnighet om juryns uppfattning rörande

brottslighetens grad liksom juryn å sin sida, när den fattar sitt beslut, sak­

nar kännedom om domstolens uppfattning i denna fråga. Denna ovisshet

43

kan leda till att synpunkter, som framkommit i juryn rörande brottets svår- hetsgrad, av domstolen lämnas obeaktade. Ovissheten hos juryn om dom­ stolens uppfattning härutinnan kan medföra ett friande utlåtande från juryn i fall då väl ett brott föreligger men juryn anser att detta bör be­ dömas särskilt lindrigt.

Vad nu anförts har i vissa främmande länder föranlett en utsträckning av juryns befogenheter, i vissa lagstiftningar på det sättet att juryn, sedan skuldfrågan avgjorts, äger deltaga även i straffmätning. En sådan reform även av den svenska tryckfrihetsjuryns befogenheter har föreslagits av pro­ cesslagberedningen (SOU 1944:10 s. 1213, 143, 156).

De sakkunniga finna dessa skäl för en utvidgning av juryns kompetens beaktansvärda men framhålla å andra sidan att juryn genom en sådan an­ ordning i alltför hög grad förlorar sin ställning av en i förhållande till domstolen fristående institution och därigenom väsentligen mister sin hit­ tillsvarande karaktär. För att juryn skall kunna fylla sin uppgift är det enligt de sakkunnigas uppfattning av värde att denna fristående ställning alltjämt bibehålies. Vidare framhålla de sakkunniga att, med den utvidg­ ning av domstolens befogenhet att vid fällande juryutlåtande pröva även skuldfrågan som de sakkunniga förordat, det skulle framsta som inkonse- kvent om, sedan nämnda prövning ägt rum, domstolen erhölle en ny sam­ mansättning i fråga om den då återstående prövningen. Även med hänsyn till den sekretess som bör råda i fråga om jurymännens omröstning i skuld­ frågan anse de sakkunniga juryns deltagande i domstolens överläggningar vara betänkligt.

Innan jag övergår till frågan om grunderna för juryns bildande vill jag nämna att de sakkunnigas förslag innebär en begränsning av antalet domstolar i tryckfrihetsmål. Sådana mål ha sedan gammalt upptagits endast av underdomstol i stad men icke av häradsrätt, huvud­ sakligen av den anledningen att boktryckerier tidigare funnos endast i eller i omedelbar närhet av stad. Vid 1937 års reform bibehölls regeln att endast rådhusrätt ägde upptaga tryckfrihetsmål men inskränktes antalet behöriga sådana domstolar till rådhusrätterna i residensstäderna och vissa större rådhusrätter därutöver; hela antalet, som tidigare utgjorde ett 80-tal, är numera 40.

De sakkunniga anföra till eu början att tryckfrihetsmålen böra tillhöra de allmänna domstolarna; de anse starka betänkligheter av såväl principi­ ell som praktisk natur inställa sig mot att för tryckfrihetsmålen inrätta särskilda domstolar, vare sig i form av en för hela landet gemensam cen­ traldomstol eller såsom lokala, utom den allmänna domstolsorganisationen stående specialdomstolar.

Med hänsyn till tryckfrihetsmålens säregna beskaffenhet och deras ringa antal anse de sakkunniga antalet rådhusrätter, som äga upptaga tryckfri­ hetsmål, nu böra ytterligare inskränkas till en rådhusrätt i varje län, som regel rådhusrätten i residensstaden och i undantagsfall, då rådhusrätt icke

Kungl. Maj. ts proposition nr 230.

44

Vid detta ståndpunktstagande ha de sakkunniga väl beaktat att en be­

gränsning av antalet behöriga domstolar kunde medföra olägenheter för

enskilda parter. Härom framhålla emellertid de sakkunniga att ett samman­

förande av tryckfrihetsmålen till rådhusrätten i residensstaden, i jämfö­

relse med nu gällande ordning, skulle medföra ändring endast i sådana fall,

då den åtalade skriften är tryckt i annan stad, vars rådhusrätt äger upp­

taga dylika mål; vad som tryckts i länet i övrigt faller redan nu under råd­

husrättens i residensstaden behörighet. Visserligen skulle även ganska folk­

rika städer, sasom Borås, Eskilstuna, Hälsingborg och Norrköping, förlora

egen jurisdiktion i tryckfrihetsmål; antalet sådana mål i dessa städer har

emellertid varit obetydligt.

Valet av domstol i tryckfrihetsmål påverkas även av reglerna för juryns

bildande. Även de regler som de sakkunniga funnit lämpliga i detta hänse­

ende och för vilka jag nu skall redogöra — tala för ett sammanförande

av målen till en domstol i varje län.

De regler lör juryns bildande som upplogos i tryckfrihets­

förordningen år 1815 inneburo att juryn skulle utses för varje särskilt mål

av parterna och domstolen. Parterna skulle välja vardera 4 och domstolen

5 jurymän. Sedan dessa förklarats ojäviga, ägde vardera parten utesluta en

av motpartens och en av domstolens jurymän. Juryn kom således att bestå

av 9 personer, av vilka vardera parten utsett 3 och domstolen 3. Denna ord­

ning för uttagande av juryn bestod till år 1937. Åtskilliga förslag till änd

rade bestämmelser förekommo under denna tid; härom hänvisas till betän­

kandet (s. 189—193).

Den år 1937 genomförda reformen innebar att de av domstolen tillsatta

jurymännen icke skulle utses för varje särskilt mål. De skulle i stället ut­

tagas genom lottning ur en på förhand av rådhusrätten för en tid av tre

kalenderår upprättad jurymannalista. Dessutom ökades antalet domstols-

utsedda och minskades antalet partsvalda jurymän. Enligt nu gällande ord-

ning utlottar salunda domstolen ur jurvmannalistan 7 jurymän och par­

terna nämna vardera 3; parten är därvid icke bunden av jurymannalistan

utan kan välja även andra lämpliga personer än de på listan uppförda.

Parterna utesluta därefter en av motpartens och en av domstolens jury­

män. Visst antal suppleanter uttagas på motsvarande sätt. Juryn i målet

består sålunda av 9 ledamöter, varav domstolen tillsatt 5 genom lottning

ur jurymannalistan och vardera parten valt 2.

De sakkunniga anföra att mot gällande ordning främst kan riktas den

anmärkningen att den icke tillgodoser det folkliga inflytandet vid juryns

bildande och att juryn därför icke kommer att uppbäras av samma allmän­

na förtroende, som om jurymännen utses genom medborgerliga val.

Vidare framhalla de sakkunniga att även ur andra synpunkter vägande

erinringar gjorts mot att jurymän utses av parterna samt att partsvalet

skarpt kritiserats i 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

finnes i staden, rådhusrätten i annan stad inom länet som Kungl. Maj :t

bestämmer.

45

ning och i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombild­ ning (SOU 1934: 54). De sakkunniga ansluta sig till den ståndpunkt som intagits i dessa betänkanden och förorda sålunda partsvalets avskaffande. Synpunkterna på denna fråga utveckla de sakkunniga sålunda:

Till stöd för partsvalet har ofta framhållits att de part svalda jurymän­ nens uppgift vore att tillse att parternas synpunkter å ömse sidor bleve beaktade vid överläggningen inom juryn. Detta skäl torde dock icke böra vara avgörande. Juryn har att träffa sitt avgörande på det material som framkommit vid domstolens förhandling i målet och det skulle uppenbart vara till skada för rättssäkerheten, om juryn skulle låta sig bestämmas av upplysningar, som inhämtats från enskilda jurymän och icke varit under­ kastade båda parternas granskning. En annan synpunkt, som otvivelaktigt är mera vägande, är att genom partsvalet juryn kan tillföras särskild sak­ kunskap, som för bedömande av det föreliggande fallet är av betydelse. Även om ur sistnämnda synpunkt vissa skäl kunna anföras till stöd för partsvalet, måste det dock med hänsyn till rättsskipningens objektivitet an­ ses som ett allvarligt missförhållande att dömande uppgifter på detta sätt överlämnas åt företrädare för partsintressen.

Den svenska rättsordningen har — anföra de sakkunniga vidare — se­ dan lång tid tillbaka anslutit sig till den grundsatsen att lekmän som med­ verka i våra domstolar utses genom medborgerliga val. Mot dylika val har riktats den anmärkningen, att de kunna medföra en icke önskvärd politi­ sering. De sakkunniga anse dock att, ehuru dessa farhågor icke äro helt ogrundade, betydelsen därav överdrivits samt att, även i sådana fall då vid valet politiska synpunkter icke kunna anses ha varit uteslutna, de valda i sin domaruppgift, enligt vad erfarenheten visat, snart bortse från sin poli­ tiska inställning. Ett korrektiv mot juryns maktmissbruk ligger även, en­ ligt förslaget, i domstolens befogenhet att ompröva juryns fällande utlå­ tanden.

Vad angår den valförsamling, åt vilken valet bör anförtros, anse de sak­ kunniga övervägande skäl tala för att någon redan bestående korporation erhåller detta uppdrag; omedelbara val kunna icke komma i fråga. Förslaget innebär att valet skall anförtros åt landsting samt, i städer som icke del­ taga i landsting, åt stadsfullmäktige. Till stöd för denna lösning framhålles att valet bör vara mera enhetligt samt att endast ett mindre antal jurymän erfordras för de arbetsuppgifter som åligga dessa. Valet skall, i likhet med vad som gäller om nämndemän, ske genom majoritetsval; den proportio­ nella valmetoden kunde nämligen medföra att jurymännen på ett icke önsk­ värt sätt betraktade såsom sin uppgift att inom juryn företräda vissa väl- jaregrupper.

I direktiven för de sakkunniga hade framhållits att reglerna för juryns sammansättning borde jämkas i sådan riktning att juryn i sin helhet koin- nie att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge i rättsskip­ ningen. De sakkunniga anföra härom att detta krav med nu gällande reg­ ler tillgodoses i mycket ringa omfattning samt att eu orsak härtill, förutom sättet för juryns tillsättande i varje särskilt mål, är den ringa förekomsten

Kungl. Maj:ts proposition nr 230-

av tryckfrihetsmål. Därför möta stora svårigheter att inom juryprocessens ram tillgodose kravet på domarerfarenhet hos juryns ledamöter. Detta gäl­ ler även med den begränsning av antalet domstolar som de sakkunniga förordat. Ej heller torde detta resultat annat än i undantagsfall kunna nås genom en begränsning av den krets, jurymannakåren, ur vilken juryns le­ damöter uttagas. De sakkunniga anse emellertid frågan om jurymannakå- rens storlek påkalla uppmärksamhet ur en annan synpunkt, nämligen för att möjliggöra en lämplig sammansättning av juryn. En begränsning av antalet för jurymannauppdraget utsedda personer till vad som påkallas av processuella skäl skulle öka möjligheten att till uppdraget utse dem som äro fullt skickade för sin uppgift. De sakkunniga uttala att det kan väntas att denna möjlighet kommer att tillvaratagas av de representativa organ, landstingen och stadsfullmäktige i de större städerna, åt vilka valet av jury­ män skulle anförtros.

För att emellertid det av departementschefen uttalade önskemålet om domarerfarenhet hos juryns ledamöter skall kunna åtminstone i viss ut­ sträckning tillgodoses måste anknytning sökas till den allmänna rättsskip­ ningen. Detta kan ske på det sättet att jurymannakåren till någon del utses bland personer som förvärvat sådan erfarenhet såsom nämndemän vid all­ män underrätt. Hur stor del av jurymannakåren som bör tagas ur nämnde­ männens krets, kan vara föremål för delade meningar. De sakkunniga ha stannat för att föreslå en tredjedel.

En sammanfattning av de föreslagna reglerna för juryns bildande utvisar i huvudsak följande. För varje rådhusrätt, som är behörig att upptaga tryckfrihetsmål, skall finnas en jurymannakår om 24 personer, fördelade i två grupper med 16 jurymän i den första och 8 jurymän i den andra gruppen. Jurymännen i den andra gruppen skola vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt. Hela jurymannakå­ ren utses länsvis genom val av landsting och stadsfullmäktige i städer, som ej deltaga i landsting. Partsvalet har ej bibehållits; däremot äger vardera parten alltjämt rätt att utesluta visst antal jurymän, nämligen tre inom den första gruppen och en inom den andra. I övrigt nedbringas antalet ge­ nom lottning så att i den första gruppen kvarstå 6 och i den andra gruppen 3 jurymän. Dessa bilda den i målet tjänstgörande juryn.

Av principiell betydelse äro även de regler som meddelas om förhål­ landet mellan domstolen och juryn i rättegången. I direktiven för de sakkunniga uttalades att den kritik som framförts mot de år 1937 antagna reglerna för tryckfrihetsprocessen bl. a. riktat sig mot den ringa kontakten mellan juryn och domstolen. Samverkan mellan domare och lek­ män i den allmänna rättsskipningen sker under sådana former att domaren före målens avgörande kan tillföra lekmännen den erforderliga lagkunska­ pen; detta är en domaren i lag ålagd skyldighet. Även inom juryprocessen är det av betydelse för att juryn skall kunna fylla sin uppgift att juryn beredes tillfälle att i förekommande rättsliga spörsmål erhålla upplysningar om gällande rättsreglers innebörd och tillämpning. De sakkunniga ha fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

47

lagt förslag i sådant syfte. Bestämmelser härom äro dock icke upptagna i förslaget till tryckfrihetsförordning utan ingå i den föreslagna särskilda lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Jag får därför tillfälle att i annat sammanhang återkomma till denna fråga. Här vill jag endast nämna att förslaget i huvudsak innebär att rättens ordföran­ de på kallelse av juryn skall komma tillstädes under juryns enskilda över­ läggning för att meddela upplysningar om vad lag stadgar. Varje jury­ man har ansetts böra äga befogenhet att påkalla sådana upplysningar av rättens ordförande. Sedan denne lämnat de begärda upplysningarna, får han icke vidare närvara vid juryns överläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

Särskilda bestämmelser för krigstid.

I direktiven för de sakkunniga erinrades om att 1944 års riksdag såsom vilande antagit ett förslag om upphävande av den då gällande 6 § tryckfri­ hetsförordningen, vilken innehöll bestämmelser om förhandsgranskning, införselförbud och utgivningsförbud beträffande tryckt skrift. Förslaget blev, såsom jag redan framhållit, slutligt antaget år 1945. Departements­ chefen anförde därefter i direktiven att det borde övervägas, huruvida och i vilken form de berörda bestämmelserna borde ersättas av andra, vilka, med minsta möjliga intrång i tryckfriheten, för krigstid öppnade erforder­ liga möjligheter till kontroll över tryckta skrifter. Vidare framhöll departe­ mentschefen att det med tanke ej minst på behovet av utomordentliga be­ stämmelser inom tryckfrihetens område hade ifrågasatts, att vårt land för krigsfall borde äga tillgång till en procedur, enligt vilken man under nog­ grant angivna förutsättningar och i betryggande former snabbt kunde ge­ nomföra en till krigstiden begränsad ändring av grundlagarnas stadganden. Ehuru detta uppslag ägde en syftning utöver tryckfrihetsförordningens ram och tvivelsutan mötte vissa betänkligheter, förtjänade det, enligt departe­ mentschefens mening, att närmare övervägas i samband med en översyn av tryckfrihetsförordningen. Departementschefen framhöll att, om en sådan procedur kunde tillgripas, en särskild beredskapslagstiftning för tryckfri­ heten under krig tydligen skulle te sig mindre påkallad än eljest.

De sakkunniga ha emellertid vid övervägande av frågan om tryckfrihe­ tens ställning under krigstid icke funnit sig böra framlägga något förslag till avvikande bestämmelser i syfte att möjliggöra förhandsgranskning eller andra administrativa ingripanden eller till särskilda former för antagande av sådana bestämmelser. Skälen till denna ståndpunkt, vilka närmare ut­ vecklas i betänkandet (s. 41—42), äro i huvudsak att de sakkunniga icke funnit sig övertygade om ändamålsenligheten av förhandsgranskning, ut­ givningsförbud och andra administrativa åtgärder mot tryckta skrifter un­ der krigstid och därför icke ansett möjligt att utforma bestämmelser, av­ sedda att träda i tillämpning under omständigheter, som icke kunna på för­ hand överblickas. Vad angår frågan om grundlagsändring i snabbare former erinra de sakkunniga om att frågan härom varit före i riksdagen i anlcd-

48

ning av en motion i första kammaren vid 1940 års riksdag (nr 1) men då

icke lett till någon åtgärd. De sakkunniga anföra att de tryckfrihetsrätts-

liga bestämmelserna i fråga om grundlagsskyddet böra intaga samma ställ­

ning som andra i grundlagarna upptagna stadganden till skydd för med­

borgerliga rättigheter samt att de sakkunniga icke ansett sig böra i före-

vaiande sammanhang närmare utreda den omstridda frågan om mera gene­

rella regler för grundlagsändring genom ett snabbare förfarande.

Det må framhållas att de sakkunnigas avvisande av särskilda beredskaps-

bestämmelser för krigstid endast hänför sig till frågan om ingripanden mot

tryckta skrifter i administrativ ordning eller eljest i andra former än van-

ligen gällande. Däremot avses i detta sammanhang icke spörsmålet om

tryckfrihetens lagliga gränser under krigstid. De sakkunniga ha bland de

brott som skola utgöra tryckfrihetsbrott, då de förekomma i tryckt skrift,

upptagit krigsförräderi, vilket i regel är straffbelagt endast då riket be­

finner sig i krig. I detta hänseende innefattar förslaget således en bered-

skapslagstiftning för krigstid. Det kan även framhållas att vissa straffbud

mot publicitetsbrott, vilka i princip äro tillämpliga även i fredstid, få en

avsevärt större praktisk betydelse, då särskilda anstalter för försvaret och

folktörsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga för­

hållanden vidtagas, och således i viss utsträckning äro av beredskaps-

karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Infordrade yttranden över de sakkunnigas förslag ha avgivits av justitie-

kanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Eskilstuna,

Göteborg, Halmstad, Norrköping och Stockholm, generalpoststyrelsen, skol­

överstyrelsen, rikets allmänna kartverk, riksarkivet, riksbibliotekarien, över­

bibliotekarierna vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, överbefäl­

havaren, straffrättskommittén, statspolisintendenten och statens kriminal­

tekniska anstalt, överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismäs­

taren, kriminalpolisintendenten och förste stadsfiskalen i Stockholm, läns­

styrelserna i Kalmar och Hallands län ha bifogat yttranden av landsfog­

darna i dessa län och riksarkivet har bifogat yttranden av lands- och läns-

arkivarierna samt stadsarkivarien i Stockholm. Vid överbefälhavarens ut­

låtande äro fogade yttranden av försvarsgrenscheferna.

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från riksdagens ombudsmän,

Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige, Publicistklubben,

Svenska journalistföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges

författareförening, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska bokhandlare-

föreningen, Svenska boktryckareföreningen, Svenska stadsförbundet, Svens­

ka landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet. Förening­

49

en Sveriges stadsdomare, som erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget,

har icke begagnat sig därav och Svenska arbetsgivareföreningen har förkla­

rat sig avstå från att yttra sig.

De sakkunnigas förslag att ersätta den nu gällande tryckfrihetsförord­

ningen med en helt ny lag har tillstyrkts av samtliga de myndigheter och

sammanslutningar som yttrat sig om denna fråga. Länsstyrelsen i Krono­

bergs län yttrar att, även om ur pietetssynpunkt skäl kunna anföras för

att inordna de nya materiella reglerna inom den ålderstigna tryckfrihets­

förordningens ram, det måste erkännas att de fördelar, som vunnits genom

utarbetandet av en helt ny förordning, äro så väsentliga att de väl motivera

det tillämpade förfaringssättet. Tillfredsställelse över att en helt ny tryck­

frihetsförordning utarbetats uttalas även av länsstyrelserna i Malmöhus

och Västmanlands län samt av Svenska tidningsutgivareföreningen och

Svenska bokförläggare föreningen.

I allmänna uttalanden om de sakkunnigas förslag betecknas

detta av ett stort antal remissinstanser, såväl i formellt som materiellt hän­

seende, såsom väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Sålunda anför

justitiekansler sämbetet:

Efter den grundliga och omsorgsfulla genomarbetning av tryckfrihetsrät­

ten, som präglat betänkandet både i vad angår principiella spörsmål och

beträffande enskildheterna, framträder den föreliggande lagstiftningsfrå­

gan i ett väl utrett skick. Den grund som sålunda lagts för frågans fort­

satta behandling är desto värdefullare som många av de behandlade pro­

blemen måste betecknas som ovanligt svårbemästrade, orsakat skarpa me­

ningsmotsättningar under tidernas lopp och givit upphov till ett flertal för­

slag till lösning. Det nu framlagda förslaget bygger i huvudsakliga delar

på de principer, som prövats under mer än ett sekel och i allt väsentligt

befunnits gagneliga. I åtskilliga hänseenden ha betydelsefulla nyheter före­

slagits, varigenom den hävdvunna tryckfriheten ytterligare befästs; på någ­

ra punkter synes förslaget dock gå väl långt i tillgodoseendet av tryckfri-

hetsintresset. Formellt sett utmärkes förslaget av överskådlighet, reda och

lättlästhet, förtjänster som framstå som särskilt betydelsefulla i jämförelse

med det skick, vari den gällande förordningen efter alla partiella reformer

nu befinner sig.

Överståthållarämbetet anför att bestämmelserna i förslaget synas ägnade

att utgöra ett verksamt skydd för en allmän tryckfrihet genom att säker­

ställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning under hänsynsta­

gande till andra av samhället skyddade intressen. Ämbetet tillstyrker därför

i princip det framlagda förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län finner för­

slaget väl ägnat att tillgodose kravet på såväl bättre systematik i uppställ­

ning som större klarhet i innehåll samt har i allmänhet icke någon erin­

ran att göra mot föreslagna sakliga ändringar. Länsstyrelsen i Uppsala län

finner förslaget i det stora hela väl motiverat. Länsstyrelsen i Kronobergs län

yttrar att förslaget i formellt hänseende kännetecknas av reda, klarhet och

ett föredömligt lagspråk samt att det även i materiellt hänseende innebär

betydande förbättringar, varför mot flertalet av de föreslagna ändringarna

4 Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

50

intet är att erinra. Liknande omdömen uttalas av länsstyrelserna i Kalmar,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län och av

rådhusrätterna i Göteborg, Norrköping och Stockholm samt riksarkivet och

krigsarkivet.

Överbefälhavaren anför:

En grundläggande regel inom det svenska samhället är att offentlig insyn

skall vara möjlig såväl på statsförvaltningens olika områden som i allmän

verksamhet i övrigt. Denna regel har satt sin prägel också på föreliggande

förslag. Icke minst för försvarets del är dylik offentlighet principiellt av

stor betydelse. Den militära verksamheten är nämligen i behov icke blott av

medborgarnas på kunskap grundade förtroende utan även av på saklig insikt

fotad kritik. Med hänsyn härtill kan jag ansluta mig till grundtankarna i de

sakkunnigas framställning och till grundreglerna i deras förslag, även om

jag har att göra erinringar i fråga om vissa detaljer.

Justitieombudsmannen uttalar att förslaget är väl förtjänt att läggas till

grund för blivande lagstiftning i ämnet. Sveriges advokatsamfund yttrar att

tryckfrihetens betydelse såsom grundval för ett fritt samhällsskick knappast

kan överskattas. Samfundet har med stor tillfredsställelse tagit del av betän­

kandet och skänker sitt varma erkännande åt de sakkunnigas tydliga strävan

att förverkliga den svenska tryckfrihetens grundprinciper under moderna

samhällsförhållanden samt att utrensa sådana för dessa principer främ­

mande särbestämmelser, vilka under trycket av tillfälliga förhållanden in­

fogats i gällande tryckfrihetsförordning. Såvitt samfundet vid sin gransk­

ning kunnat finna skapar förslaget i stort sett erforderliga garantier för

fritt meningsutbyte och allsidig upplysning samt för kontroll över och fri

kritik av de allmänna samhällsorganens verksamhet. Landsorganisationen

anför att förslaget i redaktionellt och formellt avseende innebär en genom­

gripande omstöpning av den nu gällande, i samma avseenden ofta rätt otymp­

liga tryckfrihetsförordningen samt uttalar i allmänhet tillfredsställelse över

de materiella avvikelser från gällande rätt som förslaget uppvisar. Publicist­

klubben finner att förslaget i sin allmänna tendens och i de flesta av sina

konkreta bestämmelser motsvarar de önskemål man från pressens syn­

punkter kunnat hysa om en reformerad tryckfrihetsförordning. Det är ägnat

att skänka tryckfriheten ett ökat skydd. Sett ur en vidare synvinkel innebär

detta stärkande av tryckfriheten även ett stärkande av yttrandefriheten till

gagn för envar. Med tillfredsställelse hälsas vad som tillgodogjorts å ena

sidan av reformtankarna i 1912 års sakkunnigförslag, å andra sidan av erfa­

renheterna under andra världskriget rörande de vådor, för vilka tryckfriheten

och därmed medborgarnas insikt om nationens läge utsätts under utrikespoli­

tiska påtryckningar. Sammanfattningsvis framhåller klubben det angelägna

i att det föreliggande förslaget lägges till grund för proposition, som snarast

möjligt framlägges för riksdagen. Behovet av en tydligare och förbättrad

lagfästning av tryckfrihetens grundsatser har länge varit känt och erkänt,

men reformerna ha alltför länge fått stanna vid ansatser och försök. Det

framlagda förslaget synes, med de ändringar som klubben föreslår, vara väl

ägnat att åvägabringa ett ökat förtroende och en större stabilitet på detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

51

viktiga rättsområde. Svenska journalistföreningen yttrar att förslaget för­ enar den största varsamhet i sak men en radikalt ny formgivning samt ut­ trycker sin mycket stora tillfredsställelse över det skickliga och ur pressens synpunkt så värdefulla arbete som resulterat i förslaget. Det vore synner­ ligen olyckligt, om icke detta förslag finge leda till antagande av en ny tryckfrihetsförordning. Svenska tidning sut giv ar ef öreningen anför att försla­ get utformats på ett ur pressens synpunkt i stort sett lyckligt sätt samt fram­ håller vidare att föreningen kommit till den uppfattningen att tillbörlig hän­ syn till traditionell svensk uppfattning av tryckfriheten såsom en hörnpelare i vårt samhällsskick tagits samtidigt som utvecklingens krav väl beaktats. Även Svenska boktryckareföreningen anser förslaget väl ägnat att läggas som grund för lagstiftning.

Förslagets huvudgrunder ha lämnats helt utan erinran av Göta hovrätt, länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län, statens kriminaltekniska anstalt och Sveriges författareförening.

Beträffande omfattningen av de ämnen, som enligt förslaget behandlas i tryckfrihetsförordningen, framställas i huvudsak icke några erinringar. Publicistklubben, som tillstyrker förslaget i denna punkt, anför att härvid icke förbisetts att den tekniska utvecklingen kan medföra behov av snara utvidgningar av områdena för tryckfrihetsprincipernas tillämp­ ning. Härom yttrar klubben bl. a.:

Ur synpunkten av tryckfriheten som ett utflöde ur yttrandefrihetens prin­ cip synas allt flera av den tekniska utvecklingen betingade meddelelsefor- mer komma i liknande ställning som det tryckta ordet. I detta samman­ hang bör påpekas att radion blivit ett allt viktigare instrument för spridan­ de av såväl underrättelser som tankar och åsikter. Betecknande är att ra­ dions medarbetare jämställas med tidningarnas i fråga om medlemskap i publicistklubben. Det kan förutses att lagstiftningen inom en icke alltför avlägsen framtid bör ta ställning till bl. a. ett radiofrihetens problem.

Vad särskilt angår regleringen av vissa delar av de tryckfrihetsrättsliga bestämmelserna i annan författning än grundlagen framhåller Landsorga­ nisationen att sekretessbestämmelsernas utbrytande ur tryckfrihetsförord­ ningen år 1937 var en åtgärd, vars lämplighet kan diskuteras, emedan med­ givandet att genom allmän lag göra undantag från offentlighetsgrundsatsen kan vara ägnat att inbjuda till en långtgående beskärning av denna, sär­ skilt som de grunder, enligt vilka genom sådan lag handlingar få förklaras hemliga, nödvändigtvis måste i tryckfrihetsförordningen givas en mycket vid och tänjbar avfattning. Även Svenska journalistföreningen uttalar att mot förslaget kvarstår den kritik som vid tillkomsten av 1937 års regler om all­ männa handlingars offentlighet framfördes mot sekretessreglernas utbry­ tande ur grundlagen. Publicistklubben, som livligt instämmer i ett uttalande av de sakkunniga att grundlagsskyddet bör omfatta alla bestämmelser av principiell betydelse, anser att kompletteringen genom en särskild, noga spe­ cificerad sekretesslag förmodligen är ofrånkomlig men betonar vikten av att det i grundlagen noga angives, vilka områden en sekretesslag över huvud

får beröra och, kanske ännu hellre, vilka intressen sekretesslagstiftningen icke får inkräkta på.

Till vissa särskilda frågor om gränsdragningen mellan tryckfrihetsförord­ ningen och annan lag återkommer jag i det följande.

Justitieombudsmannen uttalar att, om icke någon bestämd uppgift fram­ deles skall tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihetskom- mittén, denna bör upplösas och att därför förslag till härför erforderliga grundlagsändringar bör framläggas för riksdagen i samband med förslaget till tryckfrihetsförordning. Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser tryck- frihetskommittén böra avvecklas.

Några erinringar ha icke i yttrandena framställts mot den för förslaget grundläggande principen att missbruk av tryckfriheten skall få beivras endast genom åtal vid domstol eller mot det i konsekvens härmed föreslagna avskaffandet av de stadganden om kon­ fiskation utan rättegång i vissa fall, vilka nu finnas upptagna i tryckfrihets­ förordningen.

De sakkunnigas förslag att vidga garantierna för tryckfri­ hetens utövning genom ett särskilt stadgande (1 kap. 2 § andra styc­ ket), riktat även mot vissa åtgärder, vilka äro till hinder för tryckning, ut­ givning av skriften eller dess spridning bland allmänheten, tillstyrkes i prin­ cip av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen, Publi­ cistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen. Tidningsutgivareföreningen framhåller särskilt att erfarenheterna på detta område utomlands äro talande. I den politiska intressekampen undertrycka härskande me- ningsriktningar i åtskilliga länder oppositionella tidningar genom förbud mot pappersleveranser, hinder för transport av papper, antagande av rigo­ rösa lagstiftningsåtgärder, som i realiteten äro riktade mot en tidning eller en grupp av tidningar o. s. v. I några länder har utgivningen av tidningar monopoliserats till att vara medgiven enbart för vissa av den härskande re­ gimen godkända organisationer och partier. Föreningen anser visserligen att risken för en sådan utveckling i Sverige är mindre än i många andra länder men att en lagstiftning, som är avsedd att bliva av bestående karaktär, bör taga sikte jämväl på att förhindra sådana ingrepp mot tryckfriheten som endast kunna tänkas förekomma i politiskt upprörda tider. Svea hovrätt anser dock att stadgandet knappast blir av verklig nytta, med mindre det förses med straffrättslig sanktion för alla sådana fall, då överträdelse icke, såsom när den begås av ämbetsman, innefattar ett brott för sig. Överträ­ delse kan visserligen — såsom de sakkunniga framhållit — utgöra underlag för skadeståndsskyldighet. Hovrätten uttalar att bevissvårigheter kunna göra denna sanktion mindre effektiv samt förordar därför och även av rent principiella skäl att, om straffsanktion icke anses böra ifrågakomma, det uttryckligen stadgas att skadestånd kan utdömas icke blott för ekonomisk utan även för s. k. ideell skada; såsom jämförelse hänvisar hovrätten till 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

53

Sveriges advokatsamfund har övervägt, om icke stadgandet borde för­ bindas med ett straffbud, men finner sig icke övertygat om att ett sådant skulle vara ägnat att nämnvärt stärka stadgandets effektivitet. Förste stadsfiskalen i Stockholm anser att stadgandet utan straffbestämmelse skulle bliva helt utan effekt i en mångfald situationer, då det rättsstridiga hand­ landet icke är av den natur att straffbud mot våld eller rättsstridigt tvång kunna tillämpas, och att därför straffansvar bör föreskrivas för överträ­ delse av stadgandet.

I en del av de yttranden som sålunda äro i princip tillstyrkande har även frågan om stadgandets räckvidd berörts och därvid kritik i vissa hänseen­ den riktats mot vad de sakkunniga anfört härom; dessa spörsmål skall jag behandla närmare i den särskilda redogörelsen för förslaget.

Det föreslagna stadgandet har å andra sidan i vissa yttranden mött be­ tänkligheter. Justitiekanslersämbetet ifrågasätter lämpligheten av förbud för myndigheter och enskilda att vidtaga åtgärder, som hindra tryckfrihe­ tens utövning, samt anför vidare:

Vid olika tillfällen ha ideella föreningar, andra enskilda organisationer m. fl. vidtagit åtgärder för att hindra spridning av vissa tryckalster. Dessa åtgärder, om än principiellt betänkliga, ha framstått som så berättigade, att de vunnit allmänt gillande. Det synes icke kunna uteslutas, att även framdeles tryckta skrifter komma att spridas som ej heller enligt en refor­ merad tryckfrihetslagstiftning låta sig bekämpas med åtal och dom; att tillgripa åtal är ingalunda alltid en väl framkomlig väg att vinna rättelse och detta alldeles oavsett om den kränkte har en rättvis sak. Exempel å dy­ lika skrifter erbjuder s. k. skandaltidningar och pornografika. Ett ytterli­ gare skäl mot här ifrågavarande stadgande är avsaknaden av straffpåföljd för åsidosättande av förbudet.

Svenska journalistföreningen anser det vara principiellt i sin ordning att icke heller enskilda tillåtas uppställa hinder för skrifts tryckning, utgiv­ ning, spridning eller läsning, som till sin verkan är sådant att opinionsfri- heten inskränkes. Med hänsyn till svårigheten att överblicka stadgandets verkningar avstyrker dock föreningen förslaget, såvitt det avser åtgärder av enskilda. Även länsstyrelsen i Kronobergs län befarar att stadgandet i prak­ tiken kan bliva svårtolkat och att vissa gränsfall kunna inbjuda till rätts- tvister.

De sakkunnigas förslag att genom ett uttryckligt stadgande säkerställa rätten att lämna meddelande för offentliggörande 1 tryckt skrift har i åtskilliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda finner Sveriges advokatsamfund bestämmelsen väl moti­ verad. Värdet av bestämmelsen såsom ett skydd för en fri nyhetsförmed­ ling framhålles även av Landsorganisationen, Publicistklubben och Svenska journalistföreningen.

Militieombudsmannen biträder i princip förslaget om ett sådant stadgan­ de men anser att den därav följande straffriheten för meddelaren, när fråga är om icke periodisk skrift, hort begränsas till de fall då meddelan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

det influtit i skriften. Beträffande periodisk skrift anser militieombuds-

mannen motiverat att från straffrihetsregeln utesluta fall, då meddelaren

bort inse att den meddelade uppgiften, med hänsyn till arten av det förhål­

lande den angår, icke komme att offentliggöras i den skrift varom är fråga.

Såsom motivering för denna ståndpunkt anför militieombudsmannen:

Mitt tvivelsmål gäller spörsmålet i vad mån ett grundlagsstadgande av den

lydelse som upptagits i kap. 1 § 1 andra stycket medgiver åklagare och

domstol att lämna utan avseende lösa eller ogrundade invändningar av

t. ex. en för fortspridande av ärekränkande uppgift misstänkt eller tilltalad

person att han lämnat uppgiften för offentliggörande i tryckt skrift. Spörs­

målet kanske är av mindre vikt i vad gäller periodisk skrift även om det

ej heller beträffande sådan kan anses betydelselöst. Därest exempelvis till

en redaktion av en periodisk facktidskrift framföres ett ärekränkande medde­

lande rörande något förhållande på ett annat område, synes det vara föga

anledning att meddelaren alltid skall vara straffri även om han helt grund­

löst utgått från att uppgiften skulle offentliggöras i tidskriften. Icke minst

torde slutorden i bestämmelsen medföra att hans uppgivna syfte svårligen

kan lämnas utan avseende. Av större betydelse torde dock spörsmålet kunna

bliva i fråga om meddelande till författare av annan skrift, enkannerligen

om det uppkommer innan skriften utgivits eller ens till någon del för­

fattats. Då det ej kan fordras att den som mottagit meddelande förut fram­

trätt såsom författare av utgivna skrifter, måste tydligen även meddelande

till presumtiv författare omfattas av bestämmelsen. Till den, som angivel­

se ha för avsikt att författa och trycka en skrift eller om vilken medde­

laren eljest tror att han har sådan avsikt, skulle utan inskränkning kunna

lämnas meddelande, som då det framföres till annan skulle ådraga med­

delaren ansvar. Att i sådan utsträckning låta meddelares straffbarhet bort­

falla kan knappast vara lämpligt.

Å andra sidan har i några yttranden yppats tvekan om lämpligheten av

det föreslagna stadgandet eller detta direkt avstyrkts. Svea hovrätt finner

det icke uteslutet att stadgandet kan obehörigen utnyttjas så att en gärning

icke kan åtkommas med straff, ehuru brottsligt förfarande i själva ver­

ket föreligger. Som exempel härpå angives att någon som ett led i spioneri­

brott lämnar uppgifter i föregivet publiceringssyfte till en tidningsredaktion.

Vidare förutsättes i exemplet att publicering icke sker och att således an­

svar för otillåtet offentliggörande icke ifrågakommer. Hovrätten påpekar

att, även om i detta exempel meddelarens objektiva gärning kan ledas i be­

vis, han på grund av det föreslagna stadgandet kan bli fri från straff,

emedan det icke mot hans bestridande kan bevisas att han icke åsyftat att

lämna uppgifter för offentliggörande i skriften. Hovrätten anser det önsk­

värt att sådana missbruk av den föreslagna friheten kunna stävjas samt

yttrar att även eljest, då uppgifter lämnas till annan utan att avsedd publi­

cering äger rum, dessa kunna missbrukas av mottagaren och förorsaka

ohägn, som kan bli svårt att beivra. Faran för att uppgifterna spridas till

obehöriga är särskilt stor när de lämnas till en tidningsredaktion, där ett

flertal personer kunna inneha mer eller mindre underordnade befattningar.

Hovrätten anser vidare att det föreslagna stadgandet och motiven för detta

kunna lämna rum för tvekan, om därmed avsedd straffrihet för meddela­

55

ren skall inträda även i fall då en tillämnad författare, till vilken uppgif­ terna lämnas, aldrig låter utgiva åsyftade skrift eller ens författar något manuskript därtill. Om stadgandet har denna innebörd, kan det ligga nära till hands för en fördomsfri meddelare av uppgifter att söka ernå straff­ frihet för dessas innehåll genom att påstå att de lämnats till annan i syfte att av denne begagnas i tryckt skrift. Med hänsyn till de olägenheter, som kunna vara förenade med den föreslagna ändringen av gällande rätt, var­ igenom i hithörande fall meddelaren skulle bli fri från ansvar för innehållet i uppgifter, som icke publiceras, uttalar hovrätten tvekan huruvida änd­ ringen är tillräckligt motiverad.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån avstyrker det föreslagna stadgandet och anför som skäl härför bl. a. att det kan ifrågasättas om värnet för tryck­ friheten kräver så långt gående inskränkningar i skyddet för den enskildes goda namn och rykte. Därest förslaget genomföres, kan en person gå från den ena tidningsredaktionen till den andra och framslunga de mest äre- röriga beskyllningar mot en oförvitlig medborgare utan att riskera något som helst straffansvar, ett ansvar som drabbar honom så snart han ut­ talar sin beskyllning utan begäran om offentliggörande i tryckt skrift. Ej sällan förekomma klagomål att nuvarande tryckfrihetsregler ej äro ägnade att skänka tillräckligt skydd åt den enskilde, som i tryckt skrift angripes på heder och ära. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del skulle ingalunda vara ägnat att minska dessa farhågor utan tvärtom giva ökat fog åt uppfattningen om bristande skydd åt den enskilde. Länssty­ relsen anser vidare stadgandet framträda i en egendomlig dager vid jäm­ förelse med vad de sakkunniga föreslå om ansvar enligt allmän lag för vissa annonser m. m. Även Stockholms rådhusrätt anser på liknande skäl konsekvenserna av det föreslagna stadgandet mindre tilltalande och ifråga­ sätter om icke detta bör utgå eller i varje fall erhålla en formulering, som icke går lika långt i fråga om att fritaga en meddelare från ansvar. Rådhusrät­ ten i Halmstad finner att stadgandet kan lämna ett alltför fritt spelrum åt vilseledande eller ärekränkande uppgifter och ryktessprideri samt att det starkt kan ifrågasättas, huruvida meddelaren bör gå fri från ansvar, oav­ sett om meddelandet inflyter i skriften eller ej.

I vissa yttranden har i detta sammanhang förslaget att meddelande som nu avses skall kunna lämnas till redaktion och innebörden av detta begrepp gjorts till föremål för en kritisk granskning; denna fråga skall jag när­ mare beröra i den särskilda redogörelsen för förslaget.

Vad härefter angår det undantag (7 kap. 3 § i förslaget) som de sak­ kunniga föreslagit i syfte att möjliggöra beivran av brott mot tystnads­ plikt i vissa fall bär förslaget i denna del lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Särskilt vill jag nämna att förslaget uttryckligen tillstvrkes av överbefälhavaren.

Militieombudsmannen anför att de skäl, som av de sakkunniga anförts för att man, med avsteg från de för tryckfriheten i övrigt gällande ansvars- reglerna, meddelar föreskrifter om straff för befattningshavare för brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

56

mot tystnadsplikt, onekligen starkt tala för införandet av en sådan regel.

Militieombudsmannen — vilken, såsom jag i annat sammanhang skall när­

mare redogöra för, anser att meddelaren i allmänhet bör åtnjuta anonymi­

tetsskydd — finner emellertid att bestämmelsen i praktiken kan medföra att

anonymitetsskyddet inskränkes i vidare mån än som avses. Denna syn­

punkt utvecklas närmare på följande sätt:

Sålunda torde den föreslagna regeln komma att oförmånligt inverka på

löjligheterna att bevara anonymiteten för en meddelare även då denne icke

är sådan person som avses i lagrummet. Redan för att utröna huruvida en

viss uppgift härrör från en dylik meddelare kan det nämligen bliva erfor­

derligt verkställa utredning varigenom denne blir känd. Med hänsyn till att

beträffande militära förhållanden gälla relativt omfattande men till lydelsen

ganska obestämda lagregler om tystnadsplikt torde det i fråga om tid­

ningsartiklar på detta område ofta bliva anledning att företaga utredningar i

syfte att få kännedom om huruvida meddelaren är sådan person varom för-

mäles i lagrummet. Det torde även kunna befaras att i anledning av en ar­

tikel rörande visst hemligt sakförhållande, även om vad i artikeln influtit

icke i och för sig kan anses innefatta publikationsbrott, komme att föran­

staltas om utredning för att utröna icke blott om meddelaren är dylik per­

son utan, där så finnes vara fallet, även huruvida de av honom till tid­

ningen lämnade upplysningarna varit mera ingående än de som intagits i

artikeln.

Den kritik av en myndighets åtgärder, organisation eller arbetssätt som

framkommer i tidningspressen torde ofta till icke oväsentlig del grundas å

upplysningar och informationer som lämnats av hos samma myndighet an­

ställd befattningshavare, som anser sig endast kunna på detta sätt rikta upp­

märksamheten på förekommande missförhållanden. Förevarande stadgande

i förslaget kan befaras, även där fråga allenast är om förhållanden som icke

avses i stadgandet, komma att verka återhållande på vederbörande befatt­

ningshavare och därigenom i vissa fall komma att hindra framförandet av

nyttig och nödig kritik av myndigheterna. Då det torde vara svårt att i be­

rörda avseende i önskvärd omfattning tillgodose samtliga intressen, anser

jag mig dock icke böra rikta någon erinran mot en lösning av frågan i den

riktning som av de sakkunniga föreslagits.

I några yttranden framställas erinringar mot det nu avsedda stadgandet,

sa\äl i den liktningen att ett sadant undantag från eljest gällande principer

icke bort upptagas eller givas ett mera inskränkt innehåll, som av innebörd

att undantaget bort göras mera vidsträckt.

Publicistklubben finner det väl vara för rättskänslan kränkande om den

som enligt lag är ålagd tystnadsplikt går fri från ansvar för brott mot

denna plikt som sker genom meddelande till pressen. Särskilt kränkande

för rättskänslan te sig sådana brott mot befattningshavares tystnadsplikt,

som angå rikets säkerhet. Klubben anser emellertid att det med det före-

slagna stadgandet kan bliva alltför lätt att genom vanlig lagstiftning angå­

ende tystnadsplikt åstadkomma inskränkningar i den grundlagsstadgade

tryckfriheten. Därför föreslås att det nu avsedda stadgandet endast skall

gälla sådana brott mot befattningshavares tystnadsplikt, som angå rikets

säkerhet, överensstämmelse skulle då även vinnas med utgivares jämför­

bara ansvarighet. För att avvärja även misstanke om missbruk av myndig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

57

hets undersökningsrätt i dylika fall föreslår klubben att varje ingripande

enligt denna bestämmelse skall anmälas till riksdagens justitie- eller inili-

tieombudsman.

Svenska journalistföreningen uttalar att genom det föreslagna stadgandet

ett i och för sig begripligt militärt sekretesskrav blivit tillmötesgått men att

samtidigt skapats mycket allvarliga faror för det fria ordet. Innebörden av

dessa utvecklar föreningen sålunda:

Att tystnadsplikten enligt förslaget skall vara föreskriven i lag innefattar

ingen garanti. Intet hindrar att mycket långtgående regler om tystnadsplikt

genom allmän lag föreskrivas för civila och militära tjänstemän och tjänste-

pliktsutövare med påföljd, att dessas yttrandefrihet kan göras högst illuso­

risk och den fria kritiken av missförhållandcma i förvaltningen täppas till.

Eftersom stadgandet medger polisiära och judiciella ingrepp helt vid sidan

om tryckfrihetsförordningen, öppnar det möjlighet för myndigheterna att

fullt legalt igångsätta förhör inom och utom pressen, så snart en misstanke

kan sägas föreligga, att ett pressmeddelande stammar från någon som bru­

tit sin tystnadsplikt. Lätteligen kan på detta sätt det väsentliga värde, som

ligger i redaktionernas frihet från insyn av myndigheterna, förspillas. Ny­

hetsförmedlingen från den offentliga förvaltningen kan med hjälp av stad­

gandet begränsas till allenast det som kommer från auktoriserade admi­

nistrativa kanaler. Eftersom tryckfrihetsförordningens uppgift just är att

skapa garantier mot missbruk förtjänar den invändningen intet värde, att

»det inte är meningen» att tillämpa stadgandet på antytt sätt. Det väsent­

liga är att en sådan tillämpning blir möjlig. Särskilt de värnpliktiga kan,

om förslaget i denna del blir lag, komma att utsättas för trakasserier på

grund av ur allmän synpunkt fullt lojala, kanske direkt nyttiga kritiska

uttalanden mot missförhållanden i krigsmaktens förvaltning och i det mili­

tära livet.

Föreningen anser på nu anförda skäl att undantagsstadgandet i 7 kap. 3 §

bör utgå. En viss utsträckning av publiceringsförbuden vore en bättre utväg;

den enligt tryckfrihetsförordningen ansvarige skulle svara för brott här­

emot. I varje fall finner föreningen det vara uteslutet att sträcka undantaget

längre än till omtalandet av förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag

innefatta brott mot rikets säkerhet. Om en undantagsregel införes är det en­

ligt föreningens mening oundgängligt att undersökning om brott mot tyst­

nadsplikt icke får företagas utan att dessförinnan riksdagens justitie- eller

militieombudsman underrättats om åtgärden; föreskrift härom hör vara

upptagen i tryckfrihetsförordningen.

Även Svenska tidningsutgivareföreningen anser att den utformning det

nu avsedda lagrummet erhållit synes giva myndighet möjlighet att efter­

spana uppgiftslämnare långt utöver vad som med hänsyn till pressens fri­

het, avvägd i förhållande till andra allmänna intressen, kan vara rimligt.

Det straffbara området kan vidare utvidgas genom lagstiftning utanför tryck­

frihetsförordningen. Föreningen föreslår därför att stadgandet skall begrän­

sas till att avse förhållanden som angå rikets säkerhet. Vidare förutsätter

föreningen att man genom frivilliga överenskommelser inom pressorganisa­

tionerna bidrager till förverkligandet av de önskemål som de sakkunniga

velat tillgodose.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

58

Vid sidan om de nu återgivna yttrandena, vari sålunda det föreslagna

undantagsstadgandet avstyrkes eller föreslås skola få ett mera begränsat

innehåll, förekomma några, vari ett mera vidsträckt undantag i syfte att

möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt funnit förespråkare.

Justitiekansler sämbetet finner sig icke övertygat om att den föreslagna

regleringen är lämplig och motsvarar den allmänna rättsuppfattningen;

härom anföres vidare:

Ämbetet föreställer sig, att det för gemene man ter sig mest rimligt, att

straffansvar drabbar den som sviker en tystnadsplikt rörande något för­

hållande av vikt genom att lämna ett meddelande till en tidningsredaktion

i och för offentliggörande, och detta oavsett grunden för tystnadsplikten,

meddelarens ställning av befattningshavare eller tjänstepliktig samt det

sätt på vilket det röjda förhållandet blivit känt för meddelaren. Den stånd­

punkt som de sakkunniga — på sätt nämnts delvis i överensstämmelse

med gällande rätt — intagit synes kunna leda till stötande resultat. Därest

en person lockar en värnpliktig att förråda en viktig försvarshemlighet

och sedermera mot kontant erkänsla förer meddelandet vidare till en tid­

ningsredaktion i och för offentliggörande, är han strafflös. Ämbetet har

svart att föreställa sig, att detta resultat skulle godtagas av den allmänna

uppfattningen. Om exempelvis tidningsredaktionen, i stället för att röja

hemligheten i tidningen, omtalade den för främmande makt och hela hän­

delseförloppet bleve klarlagt, skulle det säkerligen icke anses tillbörligt,

att medan den värnpliktige och redaktionsmedlemmen dömdes till långva­

riga frihetsstraff såsom förrädare ingen som helst reaktion skedde mot

meddelaren. Huru betydelsefullt anonymitetsskyddet för meddelare än är,

bör denne likväl enligt ämbetets mening straffas i vanlig ordning för med­

delanden som innefatta grova brott. Att förvägra meddelaren i sådana fall

en privilegierad ställning synes icke innebära något intrång i den tryckfri­

het som rätteligen bör värnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att hänsyn icke tagits till att ett

effektivt upprätthållande av den tystnadsplikt, som i olika delar av stats­

verksamheten kan vara nödvändig och föreskrivits i administrativ ord­

ning, förutsätter att stadgat ansvar skall kunna utkrävas. Den önskade

tystnadsplikten kan vara betingad ej blott av det allmännas intressen utan

lika väl därav att enskildas förhållanden böra skyddas. Länsstvrelsen an­

ser sig icke kunna tillstyrka stadgandet om frihet att lämna meddelande

för offentliggörande, såvida icke betryggande bestämmelser meddelas till

skydd för sådana viktiga allmänna och enskilda intressen, vilka enligt

förslaget icke beaktats.

Straffrättskommittén anser att undantaget bort utsträckas till att över

huvud taget omfatta alla fall, då en tystnadsplikt åligger någon enligt lag,

oavsett huruvida han innehar befattning eller fullgör allmän tjänsteplikt.

Härigenom skulle exempelvis den tystnadsplikt som är föreskriven i lag­

stiftningen om avbrytande av havandeskap, om sterilisering och om kastre-

ring liksom i banklagstiftningen alltid komma att omfattas av stadgandet.

Tillräcklig anledning att här göra några inskränkningar synes icke före-

!igga.

Statspolisintendenten yttrar att undantaget icke erhållit den omfattning

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

59

som varit önskvärd. Ansvarsfrihet för meddelare, då denne är befattnings­ havare och genom utlämnande av hemliga uppgifter i annat fall än i stad­ gandet avses åsidosatt sin tjänsteplikt eller då meddelaren är enskild per­ son och tillhandahållit pressen hemliga upplysningar, varav han på ett eller annat sätt kommit i besittning, finner intendenten svårförståelig redan av den anledningen att den som utövar tryckfriheten därigenom synes bliva tillförsäkrad upplysningar som icke omfattas av tryckfriheten, sådan denna formulerats i 1 § av förslaget. Det synes vidare ofrånkomligt att den fullständiga avsaknaden av meddelaransvar för enskild person kan, åt­ minstone såvitt fråga är om uppgifter, vilkas röjande äro menliga för rikets säkerhet, komma att visa sig i hög grad äventyrliga. En lyckligare regel i detta hänseende ha de sakkunniga utformat i 13 kap. 5 § för med­ delande till skrift, som är avsedd att tryckas i utlandet. Att tillämpa samma regel beträffande meddelanden inom landet finner intendenten icke böra möta allvarligare betänkligheter.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande den principiella omfattningen av tryckfrihetsbrotten har i allmänhet icke föranlett några an­ märkningar.

Straffrättskommiitén

intar i detta hänseende principiellt sam­

ma ståndpunkt som de sakkunniga men uttalar samtidigt ett önskemål om en noggrann reglering av gränsdragningen mellan tryckfrihetsbrott och allmänna brott; sistnämnda fråga skall jag behandla närmare i redo­ görelsen för förslaget.

Vad härefter angår förhållandet mellan tryckfriheten och yttrandefri­ heten i allmänhet och därvid särskilt det lagtekniska sambandet mellan tryckfrihetsbrotten och motsvarande i allmän lag angivna brott uttalas i yttrandena olika meningar. I några yttranden tillstyrkes de sakkunnigas förslag och i ett stort antal yttranden ha förslaget i denna del lämnats helt utan erinran. Ä andra sidan framställas i vissa yttranden starka be­ tänkligheter mot förslaget.

Straffrättskommittén

anser att förslaget i fråga om själva brottsbeskriv-

ningarna innefattar ett framsteg i förhållande till den nuvarande tryck­ frihetsförordningen samt utvecklar sina synpunkter härom sålunda:

Såvitt gäller den centrala grupp av dylika brott, som har motsvarigheter i allmänna strafflagen, innebär förslaget att tryckfrihetsförordningen icke skall innehålla några självständiga brottsbeskrivningar. I stället ha i 7 kap. 4 § och 5 § andrå stvcket använts brottsbeteckningar ur strafflagen, vari­ genom dennas brottsbeskrivningar utan några förändringar få giltighet även för tryckfrihetsbrotten. Denna principiella lösning finner kommittén i och för sig innefatta ett framsteg i förhållande till gällande rätt. Det måste nämligen betecknas såsom otillfredsställande, att den nu gällande tryck­ frihetsförordningen innehåller brottsbeskrivningar, vilka visserligen nära ansluta sig till uttryckssätten i motsvarande stadganden i strafflagen men likväl förete vissa avvikelser från dessa. Tvekan har visat sig härigenom kunna uppstå, huruvida lagrummen i tryckfrihetsförordningen och straff­ lagen täcka varandra. Att sådan överensstämmelse bör föreligga synes kommittén uppenbart. Det skulle nämligen icke vara tillfredsställande, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

vad som enligt strafflagen är straffbart såsom muntlig framställning icke skulle drabbas av straff, därest framställningen i stället sker genom tryckt skrift, och omvänt.

Landsorganisationen anför att det i och för sig icke finnes något att anmärka mot att tryckfrihetsförordningens brottskatalog inskränkes till att med begagnande av brottsbeteckningar summariskt angiva de i straff­ lagen upptagna brott som, då de förövas genom tryckt skrift, skola anses som tryckfrihetsbrott.

Å andra sidan anser justitiekanslersämbetet att förslaget i detta hänseen­ de otvivelaktigt är enkelt och erbjuder åtskilliga fördelar men att det starkt kan sättas i fråga, huruvida det är lämpligt, såsom därigenom sker, att grundlagsskyddet uppgives beträffande vad som skall anses som tryck­ frihetsbrott.

Sveriges advokatsamfund yttrar att den av de sakkunniga använda me­ toden för angivande av vad som skall anses som otillåtet yttrande leder till ett försvagande av grundlagsskyddet för tryckfriheten. Samfundet anför härom vidare:

Av detta skydd blir i själva verket icke mycket kvar, om det står lag- stiftaren öppet att genom vanlig lag förläna tryckfrihetsförordningens brotts­ katalog en helt annan reell innebörd än som vid förordningens antagande förutsattes. Intet hindrar exempelvis lagstiftaren att genom ändring av all- männa strafflagen utsträcka rekvisiten för brottet skymfande av myndighet så, att yttranden, vilka förut varit tillåtna, föras in under nämnda brottsbe- giepp. En dylik lagändring skulle automatiskt innebära enahanda utvidg­ ning av det enligt tryckfrihetsförordningen straffbara området. På motsva­ rande sätt skulle en skärpning av strafflagens straffsatser för de i tryckfri­ hetsförordningen uppräknade brotten automatiskt medföra motsvarande skärpning av straffet för tryckfrihetsbrott. Om man betraktar det grund- lagsenliga skyddet för tryckfriheten såsom något värdefullt, synes det ofrån­ komligt att i själva tryckfrihetsförordningen upptaga brottsbeskrivningar- na och helst även straffsatserna, icke blott brott sbenämningarna och en hänvisning till strafflagens straffbestämmelser. Något bestående skydd för tryckfriheten vinner man naturligtvis icke därigenom, men man vinner åt­ minstone så mycket, att tryckfrihetsförordningen icke kan förlänas föränd­ rat reellt innehåll i annan än den för grundlagsändring stadgade ordningen.

Huruvida man vid den omarbetning av förslaget, som styrelsen sålunda finner önskvärd, bör eftersträva, att åtminstone från början fullständig överensstämmelse skall råda mellan tryckfrihetsförordningens brottsbeskriv- ningar och straffsatser, å ena sidan, och motsvarande bestämmelser i straff­ lagen, a den andra, kan måhända vara föremål för delade meningar. Av bestämmelsen i 1 kap. 4 § första stycket framgår, att någon dylik fullständig kongruens i rättstillämpningen icke är åsyftad. Häri ligger också enligt sty­ relsens mening en fullkomligt riktig tanke: det är icke givet, att varje ytt­ rande, som, fällt i annat sammanhang, skulle vara straffbart, också bör be­ straffas, nar det inflyter i tryckt skrift. Men om detta är riktigt, kan sty­ relsen icke heller finna, att det skulle ligga något principiellt felaktigt i att vid utformningen av tryckfrihetsförordningens brottsbeskrivningar giva dessa ett mera begränsat innehåll än strafflagens på sådana punkter, där den allmänna strafflagens vaga brottsbestämningar kunna utgöra en fara för rätten att fritt yttra tankar och åsikter i tryckt skrift. Det är icke heller

Kungi. Maj ds proposition nr 230.

61

givet, att den allmänna strafflagens strafflatituder oförändrade böra gälla för tryckfrihetsbrott, detta särskilt med hänsyn till ansvarig utgivares sär­ skilda ansvar.

Publicistklnbben framhåller att problemet är, om tryckfrihetsförordning­ en skall innehålla en egen strafflag under grundslagsskydd eller en egen brottskatalog med hänvisningar till allmän lag för straffmätningen eller helt enkelt förklara strafflagens definitioner och straffbud om missbruk av yttrandefriheten tillämpliga även på tryckta skrifter. Vidare erinrar klub­ ben om att den gällande tryckfrihetsförordningen innehåller en egen brotts­ katalog med hänvisningar till strafflagen samt på ett par punkter med egna straffsatser. Detta system bibehölls i det stora hela i 1912 års förslag. Där­ vid framhölls visserligen det eftersträvansvärda i en enhetlig reglering av yttrandefriheten men anfördes samtidigt — gentemot tanken att yttrande­ friheten i dess helhet skulle vara normerad genom straffbud som vore in­ arbetade i den allmänna strafflagen — att detta skulle innebära ett försva­ gande av tryckfrihetens konstitutionella garantier. Klubben anser att i jäm­ förelse härmed det nu föreliggande förslaget innebär en försämring samt ansluter sig till det år 1912 framställda förslaget.

Svenska journalistföreningen avstyrker bestämt att de sakkunnigas för­ slag beträffande brott skatalogen följes och hemställer att en särskild, full­ ständig brottskatalog utarbetas och införes i det förslag som förelägges riksdagen. Föreningen anför härom:

Överensstämmelse mellan tryckfrihetsförordningen och allmän lag är i och för sig önskvärd. Likväl bör tryckfriheten skyddas mot överrumplings- aktioner. Det kan endast ske genom att en fullständig brottskatalog upptas i tryckfrihetsförordningen. Att vissa motsättningar kan komma att föreligga under kortare tidsintervaller torde spela mindre roll. Att en straffskärpning eller en ny brottstyp först efter någon tid slår igenom i tryckfrihetsförord­ ningen lär inte kunna medföra allvarligare vådor för samhällslugnet. En reform i mildrande riktning torde även utan lagändring komma att ta sig uttryck vid tillämpningen av tryckfrihetsförordningen. Man bör inte heller räkna med att allmänna strafflagens bestämmelser angående yttrandefri­ heten också framdeles skall vara föremål för så livlig reformverksamhet som under den närmast förflutna och nuvarande tiden. Harmoni bör snart kunna uppnås mellan tryckfrihetsförordningen och strafflagen, som för närvarande båda äro föremål för omarbetning.

Även Svenska tidningsutgivareföreningen finner det otillfredsställande att förslaget till tryckfrihetsförordningen icke innehåller någon definitivt ut­ formad brottskatalog samt hemställer om komplettering på denna punkt.

Svenska bokförläggareföreningen finner det giva anledning till allvarliga be­ tänkligheter att tryckfrihetsförordningen enligt förslaget skulle giva skydd endast mot kriminalisering av handlingar genom helt nya stadganden i strafflagen men icke mot en utvidgad kriminalisering inom ramen för äldre stadganden. Samma uppfattning uttalas av Svenska boktryckareföreningen och kriminal polisintendenten i Stockholm.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

De sakkunnigas principiella ställningstagande till frågan om bibehållande av ett särskilt ansvarighets system för tryckfrihetsbrotten har i de flesta yttranden lämnats utan anmärkning. Endast i några yttranden upp­ tages denna fråga till behandling.

Straffrättskommittén finner de anförda skälen för detta system vara tungt vägande men framhåller att en rent mekaniskt verkande regel om ansvar uteslutande för utgivaren av periodisk skrift ej väl överensstämmer med den betydelse, vilken inom straffrätten numera allmänt tillägges sub­ jektiva omständigheter på gärningsmannens sida. Denna motsättning fram­ träder särskilt tydligt när, såsom här, de brottsbeskrivningar som angiva det straffbara områdets utsträckning bliva att söka i allmänna strafflagen, medan åter genom en regel av den ifrågavarande mekaniska typen bestäm­ mes av vem ansvaret skall utkrävas. Kommittén anför härom vidare:

Enligt strafflagen gäller sålunda såsom en allmän regel, att straffbarhetens inträde är beroende av uppsåt hos gärningsmannen; endast då lagen ut­ tryckligen angiver det, bestraffas jämväl oaktsamhetshandlingar. Tydligt är att det i fråga om tidningsartiklar med brottsligt innehåll ej sällan skall kunna inträffa, att kravet på uppsåt väl är uppfyllt beträffande författaren, men ej beträffande den ansvarige utgivaren. Att i sådana fall ändock be­ straffa den senare är givetvis för modern straffrättsuppfattning stötande. Förslagets lagtext berör icke det problem som sålunda föreligger. I 1 kap. 4 § första stycket säges visserligen bl. a., att envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten, alltid mera skall fästa sin uppmärk­ samhet på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på svftet än på framställningssättet, men detta uttalande, som hämtats från 1812 års tryckfrihetsförordning, syftar uppenbarligen på formen och innehållet av vad som publiceras och icke på den ansvarige utgivarens subjektiva för­ hållande.

Däremot har frågan något berörts på s. 156 i motiven. Där uttalas till en början, att en skrifts innehåll icke alltid behöver vara känt för utgivaren, men att vid ansvarighetens bedömande vad skriften innehåller måste anses vara infört däri med den ansvariges vetskap och vilja. Sedan säges emel­ lertid, att ehuru sålunda straffbarheten i regel ej beror av en prövning av den ansvariges uppsåt eller oaktsamhet i det särskilda fallet, det likväl ej kan antagas, att strafflagens fordran på uppsåt eller oaktsamhet såsom förutsättning för att ett brott skall föreligga helt saknar betydelse vid tryck- frihetsbrott. En sådan ståndpunkt skulle nämligen enligt de sakkunniga leda till att de särskilda straffbuden vid tillämpning på tryckfrihetsbrott finge ett vidsträcktare innehåll än vid brott som ej skett genom tryckt skrift. Tankegången i fråga utvecklas därefter närmare sålunda, att de yttre omständigheter under vilka skriften tillkommit och de syften som med hänsyn härtill genom skriften ådagalägges sägas få bilda grundval för de begränsningar av det brottsliga som enligt allmän strafflag tillgodoses ge­ nom kravet på uppsåt eller oaktsamhet.

Dessa motivuttalanden kunna likväl icke sägas vara tillräckligt klargö­ rande. Det synes emellertid som om det enligt de sakkunnigas mening av­ görande för frågan om utgivarens ansvar skulle vara det helhetsintryck vilket skriften såsom sådan är ägnad att framkalla med hänsyn till de tids- och miljöbestämda omständigheter under vilka den utkommer. Även om enligt en sådan bedömning en tidningsartikel skulle befinnas brottslig, vore det likväl icke i något fall rimligt att låta tidningens ansvarige utgivare

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

63

drabbas av straff under annan förutsättning än att åtminstone oaktsamhet ligger honom till last i fråga om artikelns införande. Uttryckt i vanlig straff­ rättslig terminologi skulle sålunda innebörden av förslaget i denna del få antagas vara, att även om utgivaren icke gjort sig skyldig till annat än culpa, han ändock skall straffas också för sådana tryckfrihetsbrott, vid vilka enligt den i strafflagen meddelade brottsbeskrivningen uppsåt är för­ utsättning för straffbarhet. De resultat till vilka förslaget med denna tolk­ ning skulle leda kunna måhända icke anses helt obilliga i fråga om brott för vilka straffsatserna äro förhållandevis låga, t. ex. de vanliga ärekränk- ningsbrotten. Om det däremot gäller brott av svårare beskaffenhet, såsom de \ 7 kap. 4 § i förslaget även upptagna brotten högförräderi, krigsför- räderi och uppror, vill det för nutida uppfattning förefalla främmande att, med tillämpning av strafflagens straffsatser för dessa brott, utmäta straff­ arbete på livstid eller under många år för en ansvarig utgivare, som icke gjort sig skyldig annat än till bristande vaksamhet i fråga om vad som kommit att införas i hans tidning. Ännu mera otillfredsställande skulle den föreslagna regleringen enligt kommitténs mening verka i det icke otänk­ bara fallet att en brottslig artikel råkat inflyta i en tidning utan att ens oaktsamhet kan läggas dess ansvarige utgivare till last. Denne kan exem­ pelvis genom någon av hans vilja oberoende omständighet ha varit för­ hindrad att granska artikeln eller han kan på ett för honom ursäktligt sätt ha blivit förd bakom ljuset i fråga om artikelns verkliga innebörd; det skulle också rentav kunna tänkas att artikeln insatts i tidningen först ge­ nom en kupp i sätteriet utan att utgivaren kunnat veta något därom. Att i något av dessa fall ådöma utgivaren ansvar ens vid ärekränkning skulle uppenbarligen vara i hög grad stötande. En utväg, som i stället synes kun­ na övervägas, vore att i fall av nu angivna typer eller de mest utpräglade därav låta straffet drabba den verklige gärningsmannen. Det synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida omsorgen om pressfriheten kräver att i fall av denna art den verkligt skyldige skall gå fri från ansvar. Kommittén finner i varje fall önskvärt att en mera fullständig genomarbetning av hela denna problemställning ägde rum. Den intresseavvägning mellan yttrandefri­ hetens krav och vanliga straffrättsliga synpunkter, som det här gäller, får visserligen anses vara ytterst vanskligt, men lagstiftaren synes icke kunna undandraga sig att låta densamma resultera i klarare riktlinjer än som nu äro angivna i "förslagets motiv. Behovet av en klarläggning är så mycket större, som ansvarsfrågan i tryckfrihetsprocessen även för framtiden är avsedd att avgöras av jury.

Presidenten i Svea hovrätt framhåller i det av honom avgivna särskilda yttrandet önskvärdheten att finna ett system av regler, som med bevarande i huvudsak av anonymitetsrätten låter den straffrättsliga behandlingen av tryckfrihetsmål mera närma sig den vanliga straffrättsliga. Detta anser han vara så mycket mera påkallat, som förslaget anknyter till nya brottsbe- skrivningar i strafflagen.

De principer som de sakkunniga ansett böra vara grundläggande för det subsidiära ansvaret ha i allmänhet icke föranlett några invändningar. Justitiekanslcrsämbetct uttalar dock att det väl teoretiskt är tilltalande att för överförande av ansvaret till senare led i ansvarighctskedjan förutsättes om­ ständighet, som förelåg då skriften utgavs eller den subsidiärt ansvarige eljest log befattning med skriften. Ämbetet finner dock alt detta i prakti­ ken kan leda till att något straffrättsligt ingripande mot tryckfrihetsbrott

Kungi. Maj. ts proposition nr 230.

64

icke kan komma till stånd och att den genom brottet skadelidande således

icke kan erhålla upprättelse. Härom anför ämbetet vidare:

Exempel ha icke saknats på att den för tryckfrihetsbrott primärt an­

svarige efter utgivningen av en bok gör sig oanträffbar. Stötande resultat

kan uppkomma, om den subsidiärt ansvarige varit medveten om den främst

ansvariges plan att efter utgivningen försvinna eller skäligen kunnat räkna

därmed. Den subsidiärt ansvarige torde merendels ej stå så främmande för

innehållet i tryckt skrift, att det ter sig otillfredsställande om han får bära

ansvaret för ett genom skriften begånget tryckfrihetsbrott. Han bör besinna

det stora ansvar, vilket ofta är förbundet med utgivningen av tryckt skrift,

som behandlar frågor av i något avseende ömtåligt slag. I sådana fall, där

det framstår som verkligt obilligt att den subsidiärt ansvarige får svara,

torde skälig hänsyn härtill komma att tagas i rättstillämpningen. Då nuva­

rande regler icke, såvitt justitiekanslersämbetet har sig bekant, i praktiken

visat sig mindre tillfredsställande och lämpligheten av förslaget ter sig disku­

tabel, är justitiekanslersämbetet benäget förorda, att nuvarande regler bibe­

hållas.

Även Svea hovrätt finner det kunna sättas i fråga, om icke ansvarighets-

reglerna i deras nya utformning kunna öppna möjligheter till illojala ar­

rangemang, så att ingen kan ställas till ansvar för utgivning av tryckt skrift

med brottsligt innehåll. Hovrätten yttrar vidare att, vilka befogade an­

märkningar man än kan framställa mot det nuvarande systemet med suc-

cesiv ansvarighet såsom grundprincip, det dock måste erkännas att denna

princip faktiskt kommit att göra tjänst såsom en, visserligen från straff­

rättslig synpunkt otillfredsställande, ersättning för delaktighetsregler och

förhindrar manipulationer av anmärkta beskaffenhet. Frånvaron av regler

om delaktighet i tryckfrihetsbrott kan efter den föreslagna omläggningen

visa sig mera kännbar än förut.

De sakkunnigas förslag till regler för rättegången i tryckfri­

hetsmål har i åtskilliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran, under det att i andra yttranden invändningar i skilda hänseenden

gjorts.

Vad först angår de sakkunnigas förslag att tryckfrihetsmålen skola upp­

tagas av allmän domstol, nämligen vissa rådhusrätter, samt att lekmanna-

inflytandet i sådana mål skall tillgodoses genom j uryinstitutionens

bibehållande biträdes förslaget uttryckligen i ett flertal yttranden.

Justitiekanslersämbetet anför att visserligen vid olika tillfällen befogad

kritik riktats mot juryn och att institutionen otvivelaktigt är behäftad med

brister men att enligt ämbetets mening dock starkare skäl tala för dess

bibehållande i reformerad gestalt än för dess slopande. Sveriges advokat­

samfund yttrar att det ifrågasatts om icke skyddet för den enskilde bättre

skulle tillgodoses, om man avskaffade juryn i tryckfrihetsmål. Då detta

emellertid enligt samfundets mening skulle leda till ett allvarligt försva­

gande av skyddet för tryckfriheten, synes denna väg icke vara framkom­

lig. Inom samfundets styrelse har diskuterats, huruvida det kunde anses

möjligt att genomföra en uppdelning av tryckfrihetsmålen så, att jury icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

65

skulle medverka vid handläggningen av tryckfrihetsmål rörande ärekränk­ ning mot enskild man men bibehållas för övriga tryckfrihetsmål. Styrelsen har emellertid kommit till den uppfattningen att ett försök till sådan upp­ delning av tryckfrihetsmålen måste stöta på oöverstigliga svårigheter och vill därför icke förorda någon annan lösning än den av de sakkunniga föreslagna. Svenska journalistföreningen uttalar att tryckfrihetsjuryn har många svagheter och att det därför är mycket förklarligt att krav på dess avskaffande många gånger gjort sig hörda. Även pressens eget intresse har kunnat åberopas mot juryns bibehållande. Opåkallade fällande domar ha kanske varit mindre skadliga för pressen än de många juryutslag som varit friande, ehuru käranden i målet haft både moraliskt och juridiskt befogade anspråk på upprättelse. Förekomsten av dylika fall skapar lätt en »pressfientlig» opinion och undergräver den plattform av allmänt för­ troende, som är förutsättningen för pressens fria verksamhet. Emellertid torde det icke vara möjligt att avskaffa tryckfrihetsjuryn utan att bringa pressens kritikrätt i fara; det gäller icke minst med tanke på de många brister och den i vissa avseenden orimliga gammalmodighet och stränghet som kännetecknar den svenska lagstiftningen om yttrandefriheten. Juryn måste alltjämt betecknas som en nödvändig och väsentlig beståndsdel i svensk tryckfrihetsrätt. Svenska tidningsutgivareföreningen anför att det av olika skäl torde vara välbetänkt att behålla juryn i tryckfrihetsmål i det säkerligen normala fallet, då icke båda parterna önska vädja direkt till rätten. Svenska boktryckareföreningen anser det vara tillfredsställande att

lekmannainflytandet i tryckfrihetsmålen bevarats genom juryinstitutio­

nens bibehållande. Även Publicistklubben och Landsorganisationen tillstyrka juryinstitutionens bibehållande.

En positiv inställning till frågan om juryns bibehållande följer av den ståndpunkt till förslaget i övrigt som intagits av bl. a. Göta hovrätt, överslåthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, råd­ husrätterna i Eskilstuna, Norrköping och Stockholm, överbefälhavaren, riks­ dagens ombudsmän, Sveriges författareförening, Svenska bokförläggareför­ eningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet. Rådhusrätten i Halmstad yttrar att erfaren­ heterna av juryn ingalunda entydigt tala till förmån för dess bibehållande men att rådhusrätten, med hänsyn till att en viss förbättring kan väntas uppkomma, om de sakkunnigas förslag om juryns sammansättning genom­ föres, icke vill avstyrka förslaget i denna del.

Å andra sidan ha några av de hörda myndigheterna förordat att juryinstitu- Lionen avskaffas och alt rättsskipningen i tryckfrihetsmål anförtros åt de allmänna domstolarna i vanlig sammansättning.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig instämma i ett av lantisfogden i samma län avgivit yttrande, vari bl. a. framhålles alt en prövning av er­ farna yrkesdomare giver större garanti för rättssäkerhet och objektivt be­ dömande än den prövning, som anförtros en mer eller mindre godtyckligt

5

tiihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

utvald grupp av lekmän, samt att värdet av lekmannaomdömet väl icke bör

förbises men att detta bör komma till uttryck genom medverkan av nämnd.

Länsstyrelsen tillfogar att en sådan anordning dessutom överensstämmer

med önskemålet att i största möjliga utsträckning undvika inrättandet av

specialdomstolar.

Även rådhusrätten i Göteborg anser juryn böra avskaffas och tryckfrihets­

målen anförtros åt domstolarna i vanlig sammansättning. För denna stånd­

punkt har dock endast halva antalet ledamöter i rådhusrätten uttalat sig.

Minoriteten har ansett juryn böra bibehållas.

Rådhusrätten yttrar att genom juryns avskaffande skulle skapas ett kraf­

tigare incitament att före offentliggörande av förklenliga uppgifter om per­

soner och förhållanden taga reda på hur saken verkligen förhåller sig samt

att en persons rätt att ha sitt goda namn och rykte fredade är en alltför värde­

full tillgång för att få äventyras av en förhastad och otillbörlig kritik. Råd­

husrätten utvecklar dessa synpunkter sålunda:

Offentlighet i rättsskipning och förvaltning samt rätt till offentlig kritik

därav äro i en demokratisk stat nödvändiga och nyttiga för kontrollens skull,

men vad kritiken angår endast om den är vederhäftig. Nu förekomma ofta i

tidningspressen oriktiga uppgifter om personer och sakförhållanden, vilka

uppgifter kunnat utebli, om vederbörande i förväg tagit reda på hur saken i

verkligheten förhöll sig. Ärekränkning genom tidningspressen åstadkommer

vida större skada än muntlig ärekränkning. Både den stora offentligheten och

det tryckta ordet bidraga härtill. En dementi, om sådan kan ernås, botar

icke skadan, ty dementin når icke alla, som läst den kränkande artikeln, och

övertygar icke alla, som den når. Med den stora makt, som pressens män

sålunda hava över andras goda namn och rykte, är det rimligt, att de iakttaga

stor varsamhet i sina uttalanden därutinnan och noga pröva sanningshalten

av en för annan kränkande uppgift innan den offentliggöres, även om ny­

hetsvärdet därigenom skulle förringas. Med hänsyn härtill synes det icke

rättvist, att en pressman, som i en tidningsartikel gjort sig skyldig till äre­

kränkning, skall i jämförelse med den, som muntligen framställt samma ytt­

rande, atnjuta förmanen att fa atal för brottet prövat av jury och därmed

bereda sig utsikt att ehuru skyldig bliva frikänd. Ty det kan antagas såsom

ganska visst, att det särskilt blir i de fall, då svaranden känner med sig

sin skuld, som han kommer att begära medverkan av jury. Både teori och

praxis godkänna numera i så stor omfattning intressekonflikt såsom gilti"

ursäkt för kränkande uttalanden, att pressens befogade intresse av tryck­

frihet icke lärer bliva satt i fara, om uttalandenas straffbarhet bleve prövad

av domstol och ej av jury. Vad politiska mål angår bör beaktas, att med det

av de sakkunniga föreslagna sättet för juryns utseende majoriteten av juryn

kan komma att besta av ena partens politiska vänner eller motståndare och

avgöra målet i enlighet härmed.

Den nuvarande rättegången i tryckfrihetsmål innefattar ej tillräckligt

skydd i forevarande avseende, och detta torde väsentligen bero på att jury

medverkar. Att gällande rätts möjlighet att avgöra tryckfrihetsmål utan iurV

anlitas i så ringa utsträckning som fallet är, torde merendels bero på att

svaranden önskar jury i förhoppning om att därigenom lättare bli frikänd

en forhoppning som nog också har fog för sig.

För avskaffande av juryn uttala sig även en ledamot i Göta hovrätt och en

ledamot i rådhusrätten i Halmstad; den förre förordar att rättsskipningen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

67

tryckfrihetsmål anförtros åt domstolarna i vanlig sammansättning, under

det att den senare anser det böra undersökas, om icke tryckfrihetsmålen

borde hänskjutas till en domstol, bestående av rådhusrättens ordförande

och en för hela länet gemensam, särskilt sammansatt nämnd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar sig för att tryckfrihetsmålen skola

upptagas av allmän domstol i sådan sammansättning att lekmännen ingå

däri såsom meddomare med individuell rösträtt. Länsstyrelsen anför:

Att lekmannainslaget får ett avgörande inflytande vid prövning av tryck­

frihetsmål är även enligt länsstyrelsens mening av värde. Detta syfte kan

emellertid nås även med ett system, enligt vilket lekmännen jämte yrkes-

domarna deltaga i bedömande såväl av skuldfrågan som av straffrågan. Det

väsentliga i fråga om lekmannainslaget är, att lekmännen få ett avgörande

inflytande på målets utgång, och detta kan vinnas genom att låta lekmän­

nen inträda som meddomare till antal överstigande yrkesdomarnas och med

individuell rösträtt. Med en sådan ordning skulle de nuvarande fördelarna

med juryinstitutionen i det väsentliga bevaras samtidigt som de obestrid­

liga nackdelarna i viss mån skulle undanröjas. Särskilt skulle den osäker­

het, som nu vidlåder tryckfrihetsprocessen, minska. Att det alltjämt kan

inträffa, att en och samma skrift av en jury med bindande verkan förkla­

ras icke brottslig och av en annan jury förklaras brottslig, måste anses som

en allvarlig brist i nu gällande system. Om lekmännen vid behandling av

tryckfrihetsmål inordnades som meddomare i domstolen och såväl skuld­

som straffrågan bleve föremål för fri prövning i alla instanser, skulle dy­

lika för rättskänslan stötande resultat ej behöva befaras. Länsstyrelsen, som

anser de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i fråga om juryn inne­

bära väsentliga förbättringar, vill sålunda ifrågasätta, om icke steget bör

tagas fullt ut och jurymännen ersättas med lekmannadomare, som deltaga

i avgörandet både i skuldfrågan och i straffrågan.

En särställning intar det yttrande som avgivits av presidenten i Svea hov­

rätt. Denne förordar att för tryckfrihetsmålen skall inrättas en för hela

riket gemensam specialdomstol av ungefär arbetsdomstolens typ samt an­

för härom:

1. Juryns dom är anonym. Hur var och en av jurymännen röstat och skä­

len för vars och ens ståndpunkt får icke tillkännagivas. I överensstämmelse

därmed äro jurymännen icke ansvariga för sin dom. Den kan vara hur fel­

aktig och lagstridig som helst, utan att något kan göras däråt. De sak­

kunniga uttala, att juryn i princip är skyldig att följa lagen. Men det är

icke sörjt för någon garanti att så sker. I själva verket är juryn oförhind­

rad att döma mot tydlig lag på grundval av de mest godtyckliga övervä­

ganden. Självständigheten i den dömande verksamheten befordras inga­

lunda, såsom lagkommittén på sin tid synes hava antagit, genom en dylik

anonymitet. Den är i stället inkörsvägen till allehanda smussel. Självständig­

heten i den dömande verksamheten främjas bäst genom full öppenhet. Varje

domare bör öppet angiva sin mening och skälen därför samt må sedan in­

för lagen svara för sitt votum, i den mån det bidragit till majoritetens dom­

slut. Vid arbetsdomstolens tillkomst gjordes gällande, att man borde över­

väga att skydda ledamöterna mot insyn i fråga om hur var och en röstat.

Så blev icke fallet. Har denna domstol, trots de stora meningsskiljaktig-

heterna vid dess tillkomst, tillvunnit sig ett visst förtroende, har detta till

stor del berott på den öppna omröstningen och de fullständiga motivering­

arna.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2. Ingen dömande uppgift är så vansklig, som när domen ligger på ett

politiskt plan. Och ett politiskt inslag kan ofta väntas i tryckfrihetsmål.

Det är därför ytterst viktigt, att jurymännen ha tillräcklig självständighet

att icke låta sig förvillas av egna politiska sympatier eller antipatier. Sedan

parternas inflytande på jurymannavalet eliminerats, torde knappast annan

praktisk utväg' för jurymännens utväljande återstå än den av de sakkunniga

föreslagna, nämligen att låta valet ske genom de vanliga kommunala repre­

sentationerna. Med hänsyn till dessas sammansättning torde säkerligen valet

av jurymän komma att gå efter politiska linjer. Frågan om jurymannavalet

blir ytterligare komplicerad ur politisk synpunkt därigenom att det är fråga

om rent majoritetsval. Å ena sidan delar jag de sakkunnigas uppfattning,

att ett proportionellt val snarast skulle försvåra möjligheten att hålla poli­

tiken borta från juryns avgöranden, men å andra sidan kan man icke bortse

från risken, att ett maktfullkomligt parti med majoritetsställning kan slå

under sig hela valet. Jag delar icke de sakkunnigas optimistiska tro, att de

valda i sin domaruppgift snart bortse från sin politiska inställning. En sådan

uppfattning kan ha visst berättigande, när det gäller en specialdomstol av

arbetsdomstolens typ, där var och en efter avlagd domared är ansvarig för

sitt votum och avgörandet träffas efter en överläggning under ledning av

ett juridiskt element. Men jag har svårt att tro, att en efter politiska linjer

våld juryman utan juridiskt ansvar och utan juridisk ledning i allmänhet

skall kunna frigöra sig från den partidisciplin och alla de prestigesynpunk­

ter, som utmärka dagens politiska liv. En jämförelse med nämnden håller

icke streck. Till en början vet man ingenting om huru nämnden i rådhus­

rätt kommer att slå ut i praktiken. Men vidare ha nämndemännen endast

kollektiv rösträtt, och i den mån de dikterat beslutet, äro de ansvariga för

sin dom. Slutligen är det sällsynt, att mål med politiskt inslag handläggas

inför nämnd, medan det är vanligt att sådana mål komma inför tryckfri-

hetsjury.

3. Den för en jury typiska uppgiften är att med ledning av bevisningen i

målet avgöra, huruvida den tilltalade begått en konkret brottslig handling.

Även om ett visst juridiskt bedömande icke behöver vara uteslutet, utgör

detta undantagsfall. Tryckfrihets juryns uppgift är av helt annan karaktär.

Den skall bedöma, huruvida en tryckt skrifts innehåll är brottsligt enligt

visst eller vissa lagrum. Det gäller alltså icke här att bedöma yttre faktiska

omständigheters betydelse utan fråga är om en vida mera komplicerad om-

dömesprövning och denna har dessutom ett mycket starkt rent rättsligt in­

slag. Garantier saknas för att jurymännen besitta sådan erfarenhet och all­

mänbildning, att de äro kompetenta för en sådan utomordentligt svår pröv­

ning.

4. Den krets jurymän för varje ort, ur vilken den aktuella juryn i det

särskilda fallet skall uttagas, har enligt förslaget gjorts jämförelsevis liten.

Avsikten därmed är att skapa garanti för att den enskilde jurymannen er­

håller en viss erfarenhet, men detta hindrar icke, att den aktuella juryn i

ett fall oftast kommer att ha annan sammansättning än i ett tidigare. Mot­

stridiga domar i likartade mål måste följaktligen bli vanliga redan på en

och samma ort. Men då jurymål kunna upptagas på 24 olika platser, blir

splittringen och oenhetligheten i avgörandena högst påtaglig. Någon för hela

riket enhetlig och samlande rättstillämpning i tryckfrihetsmål kan omöj­

ligen åstadkommas.

5. Men man har att räkna med en oenhetlig rättstillämpning också på

annat sätt. Eftersom juryn i mål om tryckt skrifts brottslighet har att till-

lämpa samma stadganden i strafflagen, som utgöra rättesnöre för de all­

männa domstolarna vid den vanliga straffrättsskipningen, föreligger stor

69

risk, att likartade fall bli bedömda på skilda sätt allteftersom brottet blivit begånget genom tryckt skrift eller på annat sätt.

På grund av de sålunda anförda skälen anser jag, att tryckfrihetspro­ cessen bör ordnas utan medverkan av jury. Därmed är icke sagt, att jag hyser den uppfattningen, att ett lekmannaelement är utan betydelse för be­ dömandet av tryckfrihetsmål. Tvärt om. Men det skall helst vara lekmän med erfarenhet och sakkunskap på det publicistiska området och de skola såvitt möjligt vara utan starkare politisk bundenhet. De skola samverka med juri­ disk sakkunskap och de skola såsom andra domare var för sig vara an­ svariga för sin dom. Åstadkommande av enhetlighet i rättsskipningen på om­ rådet måste också eftersträvas. Vad jag förordar är alltså en för hela riket gemensam specialdomstol av ungefär arbetsdomstolens typ. De sakkunniga ha uttalat, att mot tryckfrihetsmålens läggande under en eller flera special­ domstolar inställa sig starka betänkligheter av såväl principiell som praktisk natur. Den närmare karaktären av dessa betänkligheter har dock icke på något sätt angivits.

Naturligen kan sammansättningen av en dylik specialdomstol vålla vissa svårigheter. Såtillvida kan någon ledning icke hämtas från arbetsdomstolen, som på det publicistiska området saknas en permanent motsättning mellan olika intresseläger. En sådan motsättning har gjort det möjligt att i ar­ betsdomstolen skapa en paritetisk representation för dylika läger, vilka balansera varandra inbördes och gemensamt balanseras av ett icke intiesse- betonat element. De intressen, som röra sig på det publicistiska området, äro däremot ibland gemensamma, ibland skilda.

Då jag nu framfört tanken på en specialdomstol, torde det åligga mig att framkomma med ett förslag. Jag föreslår alltså en sammansättning med två yrkesdomare, av vilka den ene skulle vara ordförande och den andie vice ordförande, samt fem lekmän. Av de senare skulle en icke vara yrkesman utan representera den allmänna kulturöversikten. De fyra övriga skulle representera yrkesintressen, nämligen två den periodiska pressen, en för­ fattarvärlden och en verksamheten såsom förläggare och boktryckare. Alla skulle utses av Kungl. Maj :t, som emellertid skulle vara bunden att halla sig inom förslag på tre personer för varje ledamot, avgivet av vissa korporatio­ ner eller sammanslutningar. Såsom förslagsställare kunde man för de två yrkesdomarna tänka sig Sveriges domareförbund eller ett särskilt kollegium, bestående av ordförandena i'högsta domstolen och regeringsrätten jämte presidenterna i rikets hovrätter. Förslagsställare för den ledamot, som repre­ senterar den allmänna kulturöversikten, kunde lämpligen vara Svenska aka­ demien. Beträffande de övriga ledamöterna skulle förslagsställarna sökas bland de talrika yrkessammanslutningar, som finnas. Förslagsställarna borde helst namngivas i själva tryckfrihetsförordningen. Såsom nödfallsutväg kunde man på denna punkt tänka sig en hänvisning till allmän lag. För varje ledamot utom ordföranden skulle på motsvarande sätt utses två suppleanter. Stockholm skulle vara säte för domstolen, men denna skulle ha full frihet att sammanträda också på annan ort. Rättegångsbalkens omröstningsregel skulle tillämpas, enkel pluralitet skulle alltså vara avgörande.

Det är självklart, att en domstol av denna typ måste — utöver tryckfrihets­ mål i teknisk bemärkelse — uppta alla frågor, som skola bedömas enligt tryckfrihetsförordningen, således icke blott förfrågor, exempelvis angående vem som är ansvarig, utan också frågor om tillämpningen av särskilda i tryckfrihetsförordningen angivna förseelser. Lämpligen borde dylika frågor få avgöras av en delegation, bestående av de båda juristerna och ytterligare en ledamot. Man kan tänka sig att också rena tryckfrihetsmål kunde i vissa mindre viktiga fall få avgöras i en förenklad sammansättning, exempelvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

av en jurist och två eller flera lekmän. Det skulle då vara möjligt med olika sammansättning allt efter målets typ.

Domstolens avgöranden i fråga om tryckt skrifts brottslighet skulle icke få överklagas, dock skulle fullföljd vara tillåten direkt till högsta domstolen, när prövningstillstånd av denna kunde givas på grund av att talans prövning vore av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. I andra fall skulle fullföljd ske till Svea hovrätt.

Mot en möjlig anmärkning, att det juridiska elementet enligt mitt förslag är för starkt företrätt, vill jag invända, att erfarenheterna från arbetsdom­ stolen bestyrka vikten av samråd mellan två jurister och att det är högst olämpligt om vid förfall för ordföranden i dennes ställning inträder någon, vilken icke såsom ständig ledamot växt sig in i domstolens arbetsuppgifter och erfarenhetsrön.

Beträffande detta av presidenten framförda förslag ha Svea hovrätts övriga ledamöter yttrat att tanken är värd att närmare övervägas och att hovrätten i allt väsentligt ansluter sig till presidentens uttalanden rörande de olägen­ heter, som äro förenade med juryinstitutets bibehållande även efter den av de sakkunniga föreslagna reformeringen därav.

De sakkunnigas förslag att begränsa juryns befogenheter på det sättet att, då juryns utlåtande är fällande, även domstolen skall ha att pröva skriftens brottslighet lämnas utan erinran i de flesta yttranden. Värdet av denna anordning understrykes särskilt i några yttranden. Presidenten i Svea hovrätt betraktar denna anordning som en påtaglig förbättring. Samma upp­ fattning uttalas av länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län. Publicistklubben anför att förslaget främjar rättssäkerheten. Svenska journalist­ föreningen yttrar att föreningen vill livligt tillstyrka förslaget att rätten gives möjlighet att frikänna, då juryn fällt, eller att tillämpa mildare straffbestäm­ melse än juryn. Även Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar tillfreds­ ställelse över denna anordning samt framhåller att detta under krigsförhål- landen torde utgöra ett skydd mot mer eller mindre upphetsade s. k. all­ männa meningar. Svenska bokförläggareföreningen och Svenska landskom­ munernas förbund uttala sig även tillstyrkande på denna punkt.

I några yttranden har dock förslaget i denna del mött kritik. Justitiekanslersämbetet anför sålunda att det synes mest konsekvent att juryns utlå­ tande är bindande, även då det är fällande. Ämbetet framhåller att det är av vikt att även de kränkta icke förmenas det rättsskydd, varpå de skäligen kunna göra anspråk och att det därför är mindre påkallat att privilegiera de för tryckt skrift ansvariga genom den föreslagna särskilda garantin mot felaktiga domar. Att domstolen tillägges en sådan rätt att pröva ett fällande juryutlåtande innebär — anför ämbetet vidare •— en misstro till juryns för­ måga att rätt avgöra till densamma hänskjutna spörsmål. Ämbetet anser emellertid att, med hänsyn till det sätt på vilket juryn skall bildas och den föreslagna möjligheten att tillkalla rättens ordförande för inhämtande av upplysningar, det bör vara befogat att hoppas på en sådan prövning av skuldfrågor att juryns avgöranden kunna emotses med förtroende, vare sig de gå i ena eller andra riktningen. Därest likväl domstolen anses böra med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

71

verka vid skuldfrågans avgörande, ifrågasätter ämbetet om ej domstolen bör äga allenast rättighet men ej skyldighet härtill. Domstolen skulle vara pliktig att till avgörande upptaga frågan, huruvida domstolen skall ingå i prövning av juryns fällande utlåtande eller ej. Domstolen skulle äga diskre­ tionärt bedöma detta spörsmål. I det stora flertalet fall borde då kunna antagas att detta bedömande utmynnade i ett beslut att domstolen icke funne skäl att pröva juryns avgörande. Därmed skulle undvikas ett förfarande som lätt nog kunde erhålla ungefär samma karaktär som den vanliga domstols­ prövningen.

Även landsfogden i Hallands län, rådhusrätten i Halmstad samt vissa leda­ möter i Göteborgs rådhusrätt motsätta sig förslaget att även domstolen skall pröva skriftens brottslighet, då juryutlåtandet är fällande. Länsstgrelsen i

Västmanlands län, som väl icke har något att erinra mot sådan prövning, ifrågasätter om icke konsekvenserna borde bjuda att även friande juryutlå­ tanden komma under domstolens prövning; varken den tilltalade eller den kränkte borde berövas det rättsskydd som ligger i domstolsprövningen.

Vad angår frågan om juryns deltagande i straffmätningen anför justitiekanslersämbetet, som delar de sakkunnigas uppfattning att juryn icke bör direkt deltaga häri, att det måhända borde övervägas att införa en rätt, men ej skyldighet, för juryn att meddela domstolen att frihetsstraff enligt juryns mening ej bör följa å brottet. Möjligen borde ett sådant tillkänna­ givande ej vara absolut bindande för domstolen utan kunna frångås, om domstolen funne synnerliga skäl därtill föreligga. Länsstyrelsen i Krono­ bergs län anser att de invändningar som rests mot ett utvidgande av juryns befogenheter till ett deltagande även i straffmätningen icke äro av den tyngd att de bort föranleda ett avvisande av denna tanke.

Den begränsning av antalet domstolar i tryckfrihetsmål, som de sakkunniga föreslagit, betraktas av presidenten i Svea hovrätt som en på­ taglig förbättring. Såsom jag redan framhållit förordar emellertid denne i främsta rummet en specialdomstol för tryckfrihetsmålen. Länsstyrelsen i Upp­ sala län understryker angelägenheten av en koncentration av tryckfrihetsmå­ len till ett relativt fåtal av de allmänna domstolarna och har, med hänsyn till det ringa antalet sådana mål, icke något att erinra mot förslaget i denna del. Även Svenska stadsförbundet uttalar att de skäl som anförts för försla­ get övertygat förbundet om lämpligheten av att antalet tryckfrihetsdomsto- lar begränsas på föreslaget sätt.

Även övriga remissinstanser ha i allmänhet lämnat förslaget i denna del utan erinran. I några yttranden framställas dock förslag att något utvidga antalet behöriga domstolar utöver vad de sakkunniga föreslagit. Justitiekanslersämbetet anser att övervägande skäl tala lör att även rådhusrätterna i andra större städer än residensstäderna bli behöriga i tryckfrihetsmål och framhåller särskilt att det är föga tilltalande att så folkrika städer som Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna och Borås förlora sin jurisdiktion i tryckfrihetsmål, medan även de minsta residensstäderna få behålla sin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

72

Rådhusrätten i Norrköping yttrar att den nu gällande begränsningen av an­

talet domstolar i första instans, som äga taga befattning med tryckfrihets­

mål, bör bibehållas. Under alla förhållanden måste det anses opåkallat att

flytta handläggningen av sådana mål från rådhusrätten i Norrköping. Det

i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning (SOU

1934: 54) framlagda förslaget vore att föredraga. Enligt detta skulle tryck­

frihetsmål upptagas av rådhusrätterna i residensstäderna samt dessutom i

städer, som icke deltaga i landsting. Härigenom skulle antalet behöriga råd­

husrätter ökas med två, nämligen rådhusrätterna i Hälsingborg och Norrkö­

ping. Publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen anse på lik­

nande skäl att det bör tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, vilka rådhus­

rätter som skola upptaga tryckfrihetsmålen.

De föreslagna reglerna för juryns bildande ha i flertalet yttranden

lämnats utan erinran. Även annan uppfattning om den lämpligaste lösning­

en av därmed sammanhängande frågor har dock kommit till uttryck.

Vad först angår avskaffandet av parternas rätt att tillsätta jurymän har

förslaget vunnit stöd i de yttranden som avgivits av Svea hovrätt, länssty­

relserna i Kronobergs och Västmanlands län, Sveriges advokatsamfund,

Publicistklubben och Svenska journalistföreningen. Advokatsamfundet an­

för därvid att förslagets avskaffande av de partsvalda jurymännen måste

betecknas som en av dess stora förtjänster.

Å andra sidan ha i några yttranden påyrkats att partsvalet skulle bibehål­

las. Justitiekansler sämbetet anser förslaget att helt och hållet avskaffa parts­

valet vara i och för sig tilltalande men ägnat att väcka en viss tvekan.

Möjligen vore förtjänt av övervägande att låta parterna utse var sin jury­

man. Härigenom kunde juryn tillföras särskild sakkunskap, som för be­

dömande av det föreliggande fallet vore av betydelse, utan att de olägen­

heter, varmed partsvalet ansetts vara förenat, behövde befaras göra sig

gällande med någon egentlig styrka. Även Landsorganisationen ställer sig

i viss mån betänksam till förslaget om partsvalets avskaffande. Just med

hänsyn till de materiella bedömningsgrunder, efter vilka juryn har att

pröva ansvarsfrågan, synes det vara av betydelse att den inom sig äger

tillgång till personer, vilka haft tillfälle att stifta närmare personlig be­

kantskap med parterna än vad som är möjligt under loppet av en rätte-

gångsförhandling. Särskilt gäller detta tydligen, då juryn har att bilda

sig en uppfattning om svarandens motivläge. På i huvudsak samma skäl

anåer Svenska tidningsutgivar ef öreningen partsrepresentationens avskaf­

fande icke vara lyckligt.

Vissa ledamöter inom publicistklubbens styrelse anse partsrepresentatio-

nen i juryn böra bibehållas. De yttra bl. a. att partsrepresentationen berikat

den svenska tryckfrihetsrättens tradition med verkliga värden, som icke få

tillspillogivas; den har givit de självfallet utslagsgivande opartiska jury­

medlemmarna tillfälle att under den fria och förtroliga överläggningens

former taga ställning till en levande diskussion mellan parternas rättskrav,

och den har tryggat aktpågivande ännu i dömandets stadium på tidnings-

tekniska och andra omständigheter, som de icke fackkunniga i juryn icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

73

kunnat vara förtrogna med och som lagfarenheten icke kunnat taga ställ­

ning till men som likväl kunna få avgörande betydelse för ett utslag i över­

ensstämmelse med tryckfrihetsförordningens instruktion till rättsvårdarna.

Den grundläggande regeln i förslaget att juryn i tryckfrihetsmål skall i

sin helhet uttagas ur en av landsting eller, i vissa fall, stadsfullmäktige vald

jurymannaltår har, bortsett från den nu berörda frågan om partsrepresen-

tationen, i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda myn­

digheterna och sammanslutningarna. Detta förslag godtages sålunda av bl. a.

Göta hovrätt, överståthållarämbetet och samtliga hörda länsstyrelser, råd­

husrätterna i Eskilstuna och Norrköping, riksdagens ombudsmän, Sveriges

advokatsamfund, Landsorganisationen, Publicistklubben, Svenska journalist­

föreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund

och Svenska landstingsförbundet. Därvid anför Svenska landstingsförbundet

särskilt att landstingen redan tidigare i stor utsträckning tagits i anspråk

som valkorporationer i olika sammanhang. I och för sig synes hinder icke böra

möta att de företaga val även av jurymän. Även om landstingen äro sam­

mansatta efter politiska grunder och lämpligheten av att de företaga berörda

val för den skull kan ifrågasättas, så torde det å andra sidan knappast finnas

någon annan valkorporation, som i likhet med landstinget kan garantera

en allsidig representation från olika samhällsgrupper.

Även Stockholms rådhusrätt biträder i huvudsak förslaget men framhåller

att det med nu gällande ordning lätt kan inträffa och även har inträffat att

i juryn icke invalts någon person med förutsättningar att kunna pa ett lämp­

ligt och ändamålsenligt sätt leda dess förhandlingar. Även om den föreslagna

ordningen för jurymännens tillsättande skulle vara i större utsträckning än

den nu gällande ägnad att tillgodose behovet av särskild juryordförande,

anser likväl rådhusrätten att en bestämmelse, som innebure en verklig ga­

ranti för att en för ordförandeuppdraget lämplig person städse funnes inom

juryn, skulle vara av ett visst värde. Rådhusrätten hänvisar härom till pro­

cesslagberedningens förslag (SOU 1944: 10 s. 145—146) att ordförande och

suppleant för denne skall utses av rätten bland dem som äro uppförda på

jurymannalistan. Ett annat tillvägagångssätt, som rådhusrätten finner vara

värt närmare övervägande, då det sannolikt bättre skulle skydda domstolen

mot misstankar för partiskhet, vore att — i likhet med vad som gäller be­

träffande expropriationsnämnd — vid domstolen skulle för viss tid utses

en särskild för uppdraget kvalificerad person att vara ordförande i varje

tryckfrihetsjury. Det kunde även tänkas att flera personer utsåges. Om an­

talet bestämdes till tre, skulle det kunna stå parterna till buds att även vid

tillsättande av ordförande i juryn tillämpa uteslutningsmetoden.

Förutom de yttranden som sålunda intaga en positiv ståndpunkt till grund­

satsen att jurymän skola utses genom val av landsting och, i vissa fall, stads­

fullmäktige förekomma på denna punkt även kritiska uttalanden. Justitie-

kanslersämbetet anför att betänkligheter främst göra sig gällande med hän­

syn till risken för valets politisering och faran för att full objektivitet icke

kommer att iakttagas av jurymännen i politiskt färgade tryckfrihetssaker

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

eller att i varje fall den uppfattningen vinner fotfäste, att jurymännen i sådana saker låta sig ledas av politiska synpunkter. Ämbetet framkastar därför den tanken att jurymännen skola utses av presidierna i landsting och fullmäktige i de större kommunerna inom länen. Svea hovrätt framhåller att med den föreslagna metoden för valet, majoritetsval av kommunala kor­ porationer, juryns sammansättning på de flesta om icke alla platser, där jury skall tjänstgöra, skulle kunna helt dikteras av den politiska menings- riktning som vid tiden för valet behärskar regeringspolitiken, i följd varav juryn — just vid den tid då dess insats kunde bliva av allra största vikt — kan komma att bliva ett ganska otjänligt instrument för bevarandet av det fria ordet och allmänhetens fria kritikrätt i politiska frågor. Hovrätten är därför icke övertygad om att de sakkunnigas förslag i fråga om val av jury­ män innefattar en tillfredsställande lösning utan finner tvärtom att vägande invändningar kunna framställas däremot. Även Svenska bokförläggareför­ eningen och Svenska boktryckareföreningen samt en ledamot i Göteborgs rådhusrätt rikta kritik mot förslaget på grund av risken för att jurymanna- valet kommer att behärskas av politiska synpunkter samt anse den nu till- lämpade metoden för juryns tillsättande vara att fördraga.

Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar den uppfattningen att den fö­ reslagna metoden för utseende av jurymän knappast är ägnad att medföra någon förbättring gentemot nuvarande förhållanden och hemställer därför att gällande regler skola bibehållas. Två ledamöter inom föreningens styrelse anse dock att den ändring i juryns sammansättning som genomfördes år 1937 var olycklig. Därigenom att inga jurymän utses av domstolen berövas juryn den sakkunskap och den kontinuitet som flertalet domstolar sökte för­ värva åt juryn. Genom de sakkunnigas förslag hotar en ytterligare försäm­ ring med ökade möjligheter till politisering och minskad publicistisk insikt.

Partsrepresentationen har varit själva grunden för vår tryckfrihet. Det före- liggande förslaget rubbar denna grund för ordets frihet i vårt land och med­ borgerligt rättsskydd. Styrelseledamöterna förorda därför att juryn ånyo skall sammansättas enligt den före år 1937 gällande ordningen.

Mot de sakkunnigas förslag att valet av jurymän skall ske genom majori­ tetsval uttalar länsstyrelsen i Uppsala län att, hur osympatiskt det än kan förefalla att låta valet ske efter partipolitiska riktlinjer, vilket den propor­ tionella valmetoden förutsätter, denna metod dock är att föredraga framför majoritetsval, vilka skulle kunna leda till en synnerligen ensidig rekry­ tering.

Att juryn, såsom de sakkunniga föreslagit, skall till en del utses bland personer som äro eller varit nämndemän föranleder erinran endast i några yttranden. Svenska journalistföreningen avstyrker denna anordning och yttrar att den domarerfarenhet nämndemän i allmänhet förvärva icke synes vara av särskilt värde för tryckfrihetsjuryn. Nämndemän äro mer än yr- kesdomare benägna för en överdriven juridisk formalism. Som represen­ tanter i juryn för domstolen kunna de förmodas komma att göra snarare skada än nytta. I stället bör vikt och omsorg läggas vid jury valet. Det borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

75

icke vara omöjligt att, vid sidan av tryckfrihetsförordningen, föreslå de väl­

jande korporationerna att inhämta förslag till jurymän inte blott från parti­

grupperna i stadsfullmäktige och landsting utan även t. ex. från de lokala

avdelningarna av pressens organisationer och advokatsamfundet eller från

författarnas och boktryckarnas organisationer. Svenska tidningsutgivare-

föreningen anser insättandet av nämndemän i juryn icke vara till fördel

för juryns överläggningar och beslut. Även Svenska stadsförbundet finner

föreskriften att jurymannakåren delvis skall uttagas bland dem som äro

eller varit nämndemän mindre lämplig. Enligt förbundets mening vore det

ur alla synpunkter riktigast om det väljande organet finge fritt utvälja

hela kåren bland de personer, som med hänsyn till yrke, utbildning och

övriga egenskaper kunna anses mest lämpade för ett dylikt uppdrag.

Publicistklubben anser det vara av vikt att i varje jury minst en ledamot

äger sakkunskap om den verksamhet tryckfriheten skall trygga och av­

gränsa. För den händelse partsrepresentationen skulle avskaffas föreslås

därför att den för varje län valda jurymannakåren, utöver de i förslaget

angivna två grupperna, utökas med en tredje grupp. Denna grupp, om för­

slagsvis åtta jurymän, skulle vara sammansatt av personer med erkänd

sakkunskap och praktisk erfarenhet om den periodiska pressens, enkanner­

ligen dagspressens, verksamhetsformer och arbetsbetingelser. Genom ute­

slutning och utlottning skulle så anordnas att av de trettiotvå jurymännen

kvarstode fem ur den första, tre ur den andra och en ur den tredje grup­

pen. Att denna tredje grupp likväl föreslås lika manstark som nämndeman-

nagruppen beror på den relativt större sannolikheten att tidningsmanna-

gruppen i de särskilda fallen decimeras genom jäv.

Vad slutligen angår förhållandet mellan domstolen och

juryn har de sakkunnigas förslag att rättens ordförande skall kunna till­

kallas vid juryns enskilda överläggningar för att lämna upplysningar i rätts­

liga frågor mött kritik allenast i några yttranden. Publicistklubben anser

denna anordning icke vara välbetänkt. Klubben erinrar om att pressorgani­

sationerna motsatte sig det förslag härom som framfördes i 1934 års betän­

kande och i nämnda sammanhang yttrade att både juryn och domaren där­

med råkade i ett oklart förhållande, som torde bliva olyckligt för bägge-

dera. Vidare framhåller klubben att det är fara värt att en domares ämbets-

mannamässiga och personliga auktoritet kommer att utöva ett starkt mo­

raliskt tryck på många jurymän, inte minst under upprörda tider, då pres­

sens frihet är utsatt för många hårda påfrestningar. Från de sakkunnigas

utgångspunkt synes det naturligt att domarens roll avslutas med huvudför­

handlingen, vid vars slut han kan tänkas ge erforderlig juridisk vägledning.

Genom den planerade förbättringen av juryns sammansättning blir det sörjt

för att juryns överläggning kommer att äga rum under kompetent och opar­

tisk ledning. Även Svenska journalistföreningen avstyrker förslaget att rät­

tens ordförande skall kunna tillkallas vid jury överläggningar. Domaren

kan, även utan alt åsyfta en obehörig påverkan på juryn, komma att utöva

sådan påverkan. Ur parternas synpunkt anser föreningen det vara i hög

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

76

grad förkastligt och stötande för rättskänslan att rättens ordförande skulle

ha möjlighet att besvara frågor från juryman »om vad lag stadgar» utan

att parterna eller deras ombud äro närvarande med rätt att yttra sig. Jury­

mannens frågor böra, även om de riktas till domaren —- enligt föreningens

mening — framställas vid den offentliga handläggningen av målet.

Däremot anser Svenska tidningsutgivareföreningen förslaget att rättens

ordförande skall vara pliktig att på begäran lämna juryn upplysningar vara

lämpligt. Föreningen framhåller dock att hans eventuella närvaro i juryn

är ytterligare ett skäl för bibehållande av partsrepresentationen.

Beträffande frågan om särskilda bestämmelser för krigstid

uttalas i yttrandena olika meningar. Vissa av de hörda myndigheterna och

sammanslutningarna anse att beredskapsbestämmelser på detta område böra

finnas eller att i varje fall frågan bör närmare utredas. I några yttranden

förordas den utvägen att för krigstid avsedda bestämmelser skola kunna

antagas i snabbare ordning än som eljest gäller för grundlagsändring. Där­

emot har i flera yttranden de sakkunnigas ståndpunkt — vilken, såsom jag

tidigare framhållit, innebär ett avvisande såväl av beredskapsbestämmelser

för krigstid som av särskilda former för snabbare ändring av tryckfrihets­

förordningen — erhållit stöd.

Justitiekanslersämbetet anser att man måste räkna med att tryckfriheten

under krigstid får vidkännas viktiga inskränkningar samt håller före att

särbestämmelser i ämnet icke kunna undvaras. Visserligen kan grundsat­

sen, att nöd bryter lag, måhända vinna tillämpning i ett ytterst farofyllt

och vanskligt läge, men det synes föga klokt att ställa statsledningen i en

dylik situation och nödga den antingen till en för rikets välfärd såvitt kan

bedömas riskabel passivitet eller också till åtgärder i strid mot lag, därtill

improviserade, vilka med rätt eller orätt — detta blir känt först efteråt —

anses absolut ofrånkomliga. Vid utformandet av dessa bestämmelser skulle

naturligen eftersträvas att i all den omfattning som kan ske undvika in­

trång i tryckfriheten och att erhålla starkast tänkbara garantier för att de

särskilda bestämmelserna icke komme till användning i andra fall än då

så ansåges oundgängligen nödvändigt. Att i tillämpningen av dylika be­

stämmelser ett verkligt medinflytande borde tillerkännas representanter för

publicitetsintresset torde vara tydligt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar om att under de gångna krigs­

åren infördes bestämmelser, som möjliggjorde censur och utgivningsförbud,

samt anför vidare bl. a.:

Frågan är emellertid, om vi i en framtida krigssituation kunna undvara

möjligheten att tillgripa åtgärder av ifrågavarande slag. Utan tvivel har

man anledning att räkna med att det överväldigande flertalet av landets

tidningar i en dylik situation äro lojala mot landets ledning och att de för­

seelser mot gällande föreskrifter om hemlighållande av vissa uppgifter o. d.

som kunna förekomma mera äro beroende på oaktsamhet än på ond vilja.

I dessa fall äro säkerligen som regel de reaktioner mot missbruk av tryck­

friheten, som äro föreskrivna för fredliga förhållanden, tillräckliga. Erfa­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

77

renheterna från de senaste krigsåren visa emellertid, att inom varje land

finnas personer, som äro så gripna av sin ideologiska inställning, att, när den

kommer i motsatsförhållande till det egna landets intressen, lojaliteten mot

landets myndigheter får vika. Dessa s. k. femtekolonnare kunna, som erfaren­

heten klart utvisar, bliva till verklig fara för sitt land och ett obegränsat

utnyttjande från deras sida av den för fredsförhållanden anpassade tryck­

friheten kan tillfoga landet allvarliga skador. Att i dylika fall — efter det

att skadan inträffat — tillgripa beslag och straff, är visserligen av vikt, men

verkan därav mot dem, som av ideologiska skäl arbeta mot det egna landet,

kommer säkerligen att bliva ringa. Enligt länsstyrelsens mening kan det

därför bliva nödvändigt att mot dylika fiender inom landet tillgripa åtgär­

der, som ej låta sig väl förena med tryckfrihetens grundprinciper. Om man

hyser denna uppfattning, uppkommer frågan om man redan i fredstid bör

förbereda sådana åtgärder eller vänta därmed till dess man bättre kan

överblicka de förhållanden, som föranleda åtgärderna, övervägande skäl

tala enligt länsstyrelsens uppfattning för att man under lugna förhållanden

överväger vad som kan behöva göras. Därest man dröjer därmed till ett

oroligt, kanske panikartat läge, föreligger stor risk att bestämmelser genom­

föras som gå längre än vad vid ett lugnare betraktelsesätt skulle visa sig

nödvändigt och att organisationen för bestämmelsernas övervakande blir

sämre än som eljest skulle bliva fallet. Länsstyrelsen, som sålunda hyser

den uppfattningen att vi i ett för landet kritiskt läge — krig eller över­

hängande krigsfara — kunna bliva nödsakade att inskränka den eljest

gällande tryckfriheten, vill förorda, att spörsmålet härom redan nu upptages

till prövning. Självfallet böra i görligaste mån garantier skapas för att åt­

gärder av ifrågavarande art icke kunna tillgripas annat än i ett verkligt

farofyllt läge och att missbruk effektivt förhindras.

Även Svea hovrätt anser att förslaget icke tillbörligen beaktat de särskilda

förhållanden, som inträda i händelse av krig eller krigsfara, och att förslaget

icke kan anses innefatta bestämmelser, som göra det möjligt att i tillräckligt

god tid och med önskvärd effektivitet ingripa mot sådana utnyttjanden av

tryckfriheten, vilka skada det egna landet och hjälpa en fiende. I valet mel­

lan de båda utvägarna att antingen öppna möjlighet för ändring av tryck­

frihetsförordningen i annan ordning än den för grundlagsändring stadgade

eller att redan nu göra en beredskapslagstiftning, som uppmjukar tryck­

frihetsförordningens stränga regler, föredrar hovrätten den senare, eftersom

den förra kan erbjuda möjlighet för den väntade fienden att utöva tryck för

åstadkommande av ändringar till sin fördel.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län förorda att frågan

redan nu regleras, och samma ståndpunkt intar statspolisintcndentcn, vil­

ken yttrar att det icke bör möta oöverstigliga svårigheter alt mot bakgrunden

av den gångna krigstidens erfarenheter utarbeta särskilda beredskapsbe-

stämmelser.

Svenska journalistföreningen anför bl. a. att det är väsentligt att myndig­

heternas ingripanden under krig eller krigsfara begränsas till att hindra

lämnande av sakuppgifter av militär eller eljest försvarspolitisk betydelse,

vilka icke böra komma till allmän kännedom, samt att de lämna åsiktsfri­

heten oförkränkt. Det kan ifrågasättas om icke rent av större trygghet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

åsiktsfriheten skulle skapas, om till tryckfrihetsförordningen fogades ett stadgande om att i krig censur vore tillåten för avvärjande av publicering av sakuppgifter, som ur försvarets synpunkt böra hemlighållas, än om för­ slaget följes. Föreningen framställer dock icke något yrkande i detta sam­ manhang.

Svenska tidningsutgivareföreningen yttrar att det ur tidningarnas syn­ punkt kunde synas bäst, om inga inskränkande krigstidsbestämmelser fun­ nes i tryckfrihetsförordningen. Om man kunde vara viss om att vid krig eller omedelbar krigsfara inga andra särskilda åtgärder mot pressfriheten skulle komma ifråga än publikationsförbud beträffande sådana meddelan­ den, som kunna vara Sverige till skada, vore en sådan linje givetvis att re­ kommendera. Om däremot inskränkande bestämmelser skola komma till stånd vid krigsfall, är enligt föreningens mening en på förhand väl övervägd beredskapslagstiftning att föredraga framför en lagstiftning som kommer till stånd i en upphetsad tid under pressande omständigheter. Föreningen uttalar därför den meningen att det på förhand borde grundlagsmässigt fixe­ ras, vilka inskränkningar som i krigstid kunna göras i pressens frihet.

Föreningen framhåller härom bl. a. att det ur pressfrihetssynpunkt och ur allmän synpunkt är av största vikt att det i tryckfrihetsförordningen uttryckligen stadgas att ej heller i krigstid andra inskränkningar i nyhets­ förmedlingen må ifrågakomma än klart fixerade sådana, som med hänsyn till rikets försvar och säkerhet äro ofrånkomliga, och att censur över utta­ lade åsikter ej må äga rum. Vidare anför föreningen:

Vid diskussion av detta ärende bland tidningsutgivare har bland annat den tanken framkommit, att genom pressorganisationernas åtgärder en för- handsöverenskommelse kunde träffas inom pressen eller mellan pressen och regeringen om vissa frivilliga anordningar i krigstid. Man torde våga utgå från att en sådan överenskommelse skulle lojalt respekteras av de tidningar, som varit med om att träffa den. Men mot ett sådant tillvägagångssätt talar

dels att många periodiska publikationer icke tillhöra någon organisation, som här kunde komma i fråga, dels ock att vid den tidpunkt, då iakttagandet av överenskommelsen bleve aktuellt, många nya periodiska publikationer torde ha tillkommit, vilka icke biträtt överenskommelsen. Därmed skulle dennas värde vara avsevärt reducerat.

Föreningen biträder de sakkunnigas ståndpunkt att någon möjlighet till snabbare ändring av tryckfrihetsförordningen i krigstid icke bör öppnas.

Samma ståndpunkt i sistnämnda fråga intar Svenska journalistföreningen, som framhåller att, om för krigstider »en nyckel till grundlagarnas säker­ hetslås» konstrueras, skäl icke föreligga att utsträcka dess användning till det fack där tryckfrihetens klenod förvaras. Dess krigstidsproblem böra lösas för sig; ett förenklat förfarande för grundlagsändring bör icke om­ fatta stadgandena till skydd för medborgerliga rättigheter.

Denna möjlighet att snabbare än eljest är föreskrivet ändra tryckfrihets­ förordningen har emellertid vunnit förespråkare i några yttranden. Stock­ holms rådhusrätt anser sålunda att i tryckfrihetsförordningen borde inflyta en föreskrift av innebörd att av krig eller krigsfara föranledd lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 230

.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

79

på tryckfrihetsrättens område skall kunna meddelas i den ordning, som gäl­

ler för stiftande av allmän civil- och kriminallag. Även Svenska boktryckare-

föreningen förordar regler som möjliggöra ett snabbare antagande av änd­

ringar i tryckfrihetsförordningen för nu avsedda situationer. Länsstyrelsen

i Stockholms län anser frågan om formerna för ändringar i tryckfrihetsför­

ordningen liksom i övriga grundlagar under krigstid vara förtjänt att sär­

skilt utredas.

För den ståndpunkt de sakkunniga intagit till nu behandlade frågor uttala

sig, å andra sidan, överståthållarämbetet, rådhusrätten i Halmstad, Lands­

organisationen och Publicistklubben. Samma ståndpunkt intar i huvudsak

även överbefälhavaren. Det kan även nämnas att förslaget i denna del läm­

nats utan erinran i de yttranden som avgivits av bl. a. Göta hovrätt, läns­

styrelserna i Uppsala, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs

och Norrbottens län, rådhusrätterna i Göteborg och Norrköping, riksdagens

ombudsmän, Sveriges advokatsamfund och Svenska bokförläggareföreningen.

Överståthållarämbetet, som sålunda ansluter sig till de sakkunnigas stånd­

punkt att några beredskapsbestämmelser för nu avsedda ändamål icke skola

upptagas i tryckfrihetsförordningen, anför särskilt beträffande frågan om

grundlagsändring i snabbare former än eljest gällande:

I anslutning härtill vill överståthållarämbetet redan nu framhålla, att in­

förandet av ett dylikt förenklat förfarande vid grundlagsändringar, även om

det endast skulle få tillgripas under vissa noggrant angivna förutsättningar,

är ägnat att uppluckra respekten för grundlagarna. Enligt överståthållar-

ämbetets förmenande ligger grundlagarnas kanhända främsta betydelse däri

att de utgöra en ökad garanti mot rubbning av landets konstitution samt

dess grundläggande rätts- och förvaltningsprinciper under stämningslägen,

som framkallats av utomordentliga inre eller yttre förhållanden. Under s. k.

normala tider kunde väl flertalet av de bestämmelser, som meddelas i grund­

lagarna, utan någon risk för rättskränkningar mot enskilda eller andra all­

varliga olägenheter i stället meddelas i allmän lag. Om man ändock velat

giva grundlagsskydd åt dithörande stadganden, är det för att under mera

oroliga tider vara säkrad mot förhastade ändringar. Under sådana förhållan­

den synes det böra allvarligt avrådas från att underlätta en ändring av grund­

lagarna just under dylika extraordinära förhållanden.

Publicistklubben anför beträffande de nu behandlade spörsmålen bl. a.

att den svenska pressens erfarenheter från andra världskrigets krisperiod

synas tillåta den slutsatsen att ändamålsenligheten av administrativa åt­

gärder mot tryckta skrifter under krigstid bestämt kan bestridas. Allmän­

hetens känsla av att nyhetsförmedling och opinionsbildning förbliva ohind­

rade är otvivelaktigt ett av de verksammaste medlen att i kritiska situa­

tioner stärka förtroendet för statsledningen och motståndsviljan mot yttre

och inre fiender. Under hänvisning till allmänt kända, rikt dokumenterade

engelska erfarenheter under båda världskrigen kan göras gällande att det

för rikets säkerhet nödvändiga samarbetet mellan myndigheter och press

även under krigstid säkrast grundas på ömsesidigt förtroende och mest effek­

tivt gestaltas i frivillighetens former.

80

Klubben framhåller vidare att risken för att grundlagarnas säkerhetslås

i en utrikespolitiskt kritisk situation kan komma att dyrkas upp genom be­

slut av statsmakterna i panikstämning icke säkert kan begränsas genom en

beredskapslagstiftning, vilken i en given situation alltid kan förklaras vara

otillräcklig. Däremot utgöra lagförslagets bestämmelser ett välbehövligt hin­

der mot att kanske hårda men tillfälliga konjunkturer få öva ett måhända

alltför lättvunnet inflytande.

Det yttrande rörande tryckfrihetsreglerna under krig eller krigsfara som

efter hörande av försvarsgrenscheferna avgivits av överbefälhavaren inne­

bär i huvudsak att det är av utomordentlig betydelse att i en sådan situation

uPP§ifter om försvaret, som kunna vara av värde för en motståndare, icke

spridas genom tryckta skrifter samt att det därför erfordras vissa publi­

ceringsförbud och för säkerställande av deras efterlevnad en upplysnings-

och rådgivningsverksamhet samt en kontroll över vad som offentliggöres.

Den härmed sammanhängande verksamheten måste organiseras och plan­

läggas redan i fredstid. I den meningen är det alltså erforderligt att bered-

skapsbestämmelser finnas. Däremot anser överbefälhavaren icke dylika be­

stämmelser, innebärande avvikelse från de i tryckfrihetsförordningen an­

givna grundsatserna, vara påkallade annat än i ett hänseende, nämligen

lör att möjliggöra att, då en tidnings- eller tidskriftsutgivare beträffande

publicerandet av hemliga uppgifter om försvaret eller folkförsörjningen

icke ställer sig lojal till meddelade anvisningar eller intager en rent lands-

förrädislc hållning, hans fortsatta verksamhet snabbt kan stoppas.

Då den ståndpunkt de militära myndigheterna sålunda intagit till nu

behandlade spörsmål kan vara av särskilt intresse vill jag utöver denna

sammanfattning lämna även en något utförligare redogörelse därför.

Chefen för armén anför bl. a.:

I militärt hänseende kan man icke bortse från att den militära och diplo­

matiska underättelsetjänsten under de senaste båda världskrigen kunnat

utnyttja tidningspress och litteratur som en icke oväsentlig underrättelse­

källa, bl. a. då det gällt att skaffa en uppfattning om krigspotential, stäm­

ningar och moralisk motståndskraft, resultat av bombfällningar, fartygs-

sänkningar, befälsombyten o. s. v. Det kan vidare ur militär synvinkel vara

nödvändigt att förhindra spridning inom landet av sådana faktiska upp­

lysningar som kunna orsaka panik och skräck, sådana som verka ned­

sättande på motståndsviljan eller bidraga till hopplöshetstro vare sig detta

gäller civilbefolkningen eller de stridande truppförbanden.

Även om man utgår från att tidningspressen i krig och krigsfara lojalt

följer landets intressen och vidare att s. k. sensationsjournalistik då kom­

mer att avtaga kan man icke bortse från att tidningar, förlag och tryckerier

äro affärsmässigt drivna företag, där nyhetsförmedlingen in. m. utgör en

konkurrerande verksamhet och att de ekonomiska synpunkterna spela en

mycket stor roll. Det är därför icke uteslutet, att den hämsko som lojalite­

ten i form av frivillig sovring utgör, kommer att visa sig vara otillräcklig.

Under ett krig kan det visa sig erforderligt att hemlighålla dylika fak­

tiska upplysningar, vilka normalt offentliggöras i ett demokratiskt land.

Det är emellertid osäkert om ett önskat resultat erhålles enbart inom sek­

retesslagens ram. En viss begränsad granskning i en eller annan form kan

då bliva ofrånkomlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

81

Vidare anser chefen för armén vissa utvidgade befogenheter för att hindra spridning av tryckt skrift under krigstid vara påkallade dels beträffande skrifter av uppviglande innehåll och dels i fråga om skrifter, som tryckts utom riket och försändas genom postverket eller annan allmän trafikan­ stalt samt innehålla icke önskvärd utländsk propaganda.

Chefen för marinen anför att de åtgärder som erfordras under krigstid böra förberedas redan i fred och avvisar tanken på ett snabbare förfarande för grundlagsändring samt yttrar vidare:

Man torde emellertid med stöd av erfarenheterna på detta område från senaste kriget våga påstå, att den övervägande delen av den svenska pressen torde komma att ställa sig lojal mot statsmakterna och det egna landet i händelse av krig. Sett mot denna bakgrund synes såsom det normala i krig eller under av krig föranledda utomordentliga förhållanden ett system med en för pressen rådgivande, statlig instans med syfte att vara pressen be­ hjälplig vid en frivillig, genom pressen själv verkställd, förhandsgransk­ ning, vara en väg vars framkomlighet hör närmare undersökas. Bestäm­ melser för en dylik institution böra dock enligt ovan utformas i fredstid och i sammanhang med tryckfrihetsförordningen.

Behovet av bestämmelser, vilka möjliggöra en åtminstone partiell för­ handsgranskning, äro dock så framträdande, att föreskrifter i denna rikt­ ning det oaktat böra allvarligt övervägas. Som ovan anförts torde nämligen en viss bristande lojalitet kunna påräknas i enstaka fall. För dess elimine­ rande kunna åtgärder i förebyggande riktning behöva vidtagas. Det sagda gäller dock givetvis endast militära och därmed sammanhängande förhål­ landen och ej den allmänna åsiktsbildningen. Till denna min ståndpunkt bidrager "icke minst det förhållandet att av förslaget till lagtext framgår att även karta, ritning och bild skall kunna räknas till tryckt skrift.

Chefen för flygvapnet yttrar bl. a. att det med hänsyn till erfarenheterna såväl i vårt land som i England kan förmodas att den enande kraft som krig eller krigsfara visat sig ha på ett lands medborgare av olika kategorier, även i framtiden skall komma att medföra en sådan självdisciplin och sam­ manhållning att bestämmelser om förhandsgranskning icke erfordras. Här­ till kommer att det är synnerligen svårt att organisera en effektiv och sam­ tidigt smidigt arbetande organisation för förhandsgranskning. Chefen för flygvapnet delar därför de sakkunnigas uppfattning att tryckfrihetsförord­ ningen icke bör innehålla bestämmelser om förhandsgranskning eller ut­ givningsförbud. Förutsättning härför är dock dels att möjligheter föreligga att i krig eller krigsfara snabbt kunna utfärda förbud mot offentliggörande i tryck av sådana underrättelser, som äro skadliga för rikets säkerhet, och dels att effektiva bestämmelser finnas för att kunna beslagtaga tryckta skrifter, som bryta mot gällande lagar och förordningar. Detta krav synes emellertid icke helt tillgodosett i de sakkunnigas förslag. Chefen för flyg­ vapnet anser i detta hänseende att Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att med stöd av tryckfrihetsförordningen utfärda erforderliga publiceringsför­ bud samt att vissa bestämmelser som avse att hindra tryckt skrifts sprid­ ning böra kompletteras. Vidare erfordras för krigstid en rådgivande insti­ tution, vilken för att tillgodose kravet på snabbhet och effektivitet troligen bör vara decentraliserad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Överbefälhavarens yttrande över nu avsedda frågor innehåller:

Erfarenheten visar, att förtiganden eller avsiktlig feltolkning av betydel­ sefulla händelser och omständigheter, vilkas återverkningar bli märkbara för en större allmänhet, hos denna framkallar misstänksamhet och gynnar skadlig ryktesspridning. Förhandscensur i förening med ovederhäftig pro­ paganda kan medverka till att framkalla den orosstämning man sålunda söker förebygga. Dylika åtgärder äro måhända nödvändiga och möjliga i en polisstat, men de bli till uppenbar skada i ett av ålder fritt samhälle. De sakkunnigas varsamhet i fråga om åtgärder, som begränsa tryckfrihe­ ten, finner jag ur dessa synpunkter principiellt riktig.

Härför talar ytterligare eu omständighet, som belysts av erfarenheterna från beredskapsåren. Ett grundlagsfäst stöd för åtgärder, som inskränka tryckfriheten, kan i tider av yttre oro försvåra för statsledningen att stå emot eventuella påtryckningar från främmande makthavares sida syftande till att dirigera den svenska pressen. Motståndsviljan kan härigenom under­ grävas till förmån för främmande intressen och detta i lägen då den i stället måste på allt sätt stärkas.

Emellertid är det av utomordentlig betydelse att uppgifter om försvaret, vilka kunna vara av värde för en motståndare, icke spridas genom tryckta skrifter. På grund härav är det ofrånkomligt att publiciteten under ifråga­ varande, för rikets säkerhet allvarliga förhållanden ägnas särskild upp­ märksamhet.

Denna uppfattning torde ha legat till grund för chefens för justitiedepar­ tementet anförande i samband med tillkallandet av de sakkunniga, då de­ partementschefen förordade vissa överväganden angående tryckfrihetslag­ stiftningen i en krigssituation. De sakkunniga ha likväl icke funnit det vara påkallat att framlägga något förslag till beredskapsbestämmelser i ämnet i anslutning till förslaget till tryckfrihetsförordning. Enligt min mening tyda dock erfarenheterna från beredskapsåren på såväl att publicitetsöver- vakning till skydd för försvaret i någon form är nödvändig som att åtgär­ derna för sådan övervakning måste planläggas i förväg. De anmärkningar som rests mot denna övervakning under beredskapstiden torde ha sin grund huvudsakligen i det förhållandet att verksamheten icke varit tillfredsstäl­ lande förberedd.

Det finnes ingen anledning antaga att icke huvuddelen av de svenska tidnings- och tidskriftsutgivarna — i likhet med vad fallet var under be­ redskapsåren — i en ny krigssituation skulle komma att lojalt medverka till att hindra för rikets säkerhet olämplig publicering. Enligt min uppfatt­ ning föreligger därför ej heller ur sist anförda synpunkt något skäl att yrka på förhandscensur. Däremot torde det bliva nödvändigt att, i överens­ stämmelse med stadgandena i förslagets kap. 7 § 5, i vissa hänseenden ut­ färda publiceringsförbud. Genom upplysnings- och rådgivningsverksamhet böra vidare tidnings- och tidskriftsutgivarna erhålla underlag för sina be­ dömanden av vad som inom ramen för utfärdade publiceringsförbud icke bör offentliggöras. Slutligen måste viss övervakning organiseras för kontroll av att publiceringsförbuden efterkommas. Den verksamhet, varom här är fråga, måste vara förberedd redan i fredstid. Sålunda är det nödvändigt att planlägga ett — eventuellt decentraliserat — organ för ändamålet, att ut­ bilda personal avsedd att ingå i detta organ samt att utarbeta anvisningar jämte exempelsamlingar i ämnet. Dessutom vill jag framhålla att, i de fall där en tidnings- eller tidskriftsutgivare icke skulle ställa sig lojal till med­ delade anvisningar eller intaga en rent landsförrädisk hållning, hans fort­ satta verksamhet snabbt måste kunna stoppas. Stadgande härom bör infö­ ras i tryckfrihetsförordningen, dock med begränsning att gälla publicerande

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

83

av hemliga uppgifter om försvaret eller folkförsörjningen som innebära

brott mot rikets säkerhet enligt kap. 7 § 5 i förslaget.

Jag anser det sålunda nödvändigt att särskilda beredskapsbestämmelser

finnas utformade och att härav betingad planläggning sker i fredstid. De

bestämmelser, varom här är fråga, synas emellertid icke behöva införas i

tryckfrihetsförordningen annat än i ovan angivna hänseende.

Departementschefen.

Vår tryckfrihets betydelse för samhällslivet kan svårligen skattas nog högt.

Rätten att genom tryckta skrifter och särskilt genom pressen påverka opi­

nionsbildningen och utöva kritik över rikets styrelse och förvaltning utgör i

själva verket en livsbetingelse för den nutida demokratien. Det är därför

följdriktigt att reglerna om tryckfriheten ingå bland de grundlagar på vilka

vårt statsskick vilar.

De principer som uppbära den svenska tryckfrihetsrätten ha i vårt

land upprätthållits sedan lång tid tillbaka. Tidigare än i något annat land

fingo vi här i Sverige, och i det med Sverige förbundna Finland, en lag-

stadgad allmän tryckfrihet genom 1766 års tryckfrihetsförordning. Denna

författning, som var av grundlags natur, innebar att den då rådande all­

männa censuren avskaffades, utom för vissa religiösa skrifter, samt byggde

på grundsatsen att ingripande mot tryckt skrift skulle få ske endast ge­

nom åtal vid domstol på grund av brott. Genom denna tryckfrihetsförord­

ning infördes även den alltjämt för svenska förhållanden säregna grundsat­

sen att alla allmänna handlingar äro fritt tillgängliga för envar.

Den tryckfrihetsförordning vi nu äga är ett resultat av det författnings­

arbete som igångsattes efter 1809 års statsvälvning. En tryckfrihetsförord­

ning blev då antagen år 1810. Efter omarbetning av denna i vissa delar

vid 1812 års riksdag utfärdades den ännu gällande tryckfrihetsförord­

ningen.

Såsom en väsentlig anmärkning mot 1812 års tryckfrihetsförordning har

vid många tillfällen anförts att dess form och uppställning äro otillfreds­

ställande. Frågorna behandlas icke så överskådligt som vore önskvärt, och

formuleringen av olika stadganden är icke så väl avvägd att dessa lämna

tillräcklig ledning för tillämpningen. Ehuru åtskilliga förbättringar vidta­

gits genom partiella reformer, särskilt under de senaste årtiondena, kvarstå

likväl dessa anmärkningar i väsentliga delar.

Uppenbart är även att den utveckling såväl samhället som pressen under­

gått skapat nya frågeställningar på tryckfrihetens område och att det en­

dast med svårighet låter sig göra att helt komma till rätta därmed genom

nya stadganden, infogade i den gällande tryckfrihetsförordningen. De par­

tiella reformer som vidtagits av reglerna om rättegången i tryckfrihetsmål,

om allmänna handlingars offentlighet och om ansvarigheten för tryckfri-

hetsbrott ha förberett en mera allmän reform. Alt nu fortsätta med ytter­

ligare partiella reformer torde icke vara en lämplig väg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Det är sålunda ur flera synpunkter påkallat att revision av tryckfrihets­ lagstiftningen, såsom de sakkunniga föreslagit, sker genom antagande av en helt ny tryckfrihetsförordning, som ersätter den sedan år 1812 gällan­ de. Härom synas även de hörda myndigheterna och sammanslutningarna vara ense. Jag vill därför förorda att förslag till ny tryckfrihetsförordning nu framläggcs för riksdagen.

De allmänna uttalanden som i yttrandena gjorts om de sakkunnigas för­ slag giva vid handen att detta allmänt anses vara, såväl i formellt som materiellt hänseende, väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag har även funnit att de principer, på vilka tryckfriheten här i landet sedan gammalt bygger, äro bevarade i de sakkunnigas förslag och att detta synes ägnat att vidmakthålla och i vissa hänseenden öka garantierna för yttrande­ friheten. Förslaget är därför enligt min mening mycket väl ägnat att läggas till grund för en reglering av den svenska tryckfrihetsrätten.

Jag skall nu övergå till att behandla förslagets grundprinciper och vissa därmed sammanhängande väsentliga spörsmål. Först vill jag dock beröra några frågor rörande förslagets omfattning samt vissa lagtekniska problem.

Såväl i den gällande som i den föreslagna tryckfrihetsförordningen be­ handlas endast den yttrandefrihet som utövas genom tryckta skrifter. Publi­ cistklubben har påpekat att frågan om en utvidgning av de tryckfrihetsrätts- liga garantierna till att gälla även andra meddelelseformer, såsom film och ra­ dio, kan påkalla uppmärksamhet inom en icke alltför avlägsen framtid. Vid de överläggningar rörande informationsfriheten, som äga rum under Fören­ ta nationernas ledning, bl. a. vid en allmän konferens i Geneve denna vår, be­ handlas nyhetsförmedlingen genom press, radio och film från gemensamma utgångspunkter. En svensk lagstiftning i syfte att skydda yttrandefriheten i radio eller film kräver dock ingående utredningar, som icke nu föreligga. Den mera speciella frågan om gränsdragningen mellan tryckta skrifter och skrifter, som mångfaldigats på annat sätt än genom tryck, skall jag senare behandla i redogörelsen för förslagets bestämmelser härom.

Såsom jag förut framhållit ligger det en inre konsekvens i att tryckfrihets­ förordningen har karaktär av grundlag. Detta förhållande utgör också en av de viktigaste garantierna för tryckfriheten; däri kan uppenbarligen någon ändring icke komma i fråga. Tänkbart är emellertid att likväl, med bibehål­ lande av grundsatsen att regleringen av de ämnen som höra till tryckfriheten skall äga grundlags natur, ur grundlagen utbryta och till annan lagstiftning hänföra vissa detalj bestämmelser, såsom tidigare skett med sekretessregler­ na och vissa processuella regler. I anledning av en motion vid 1940 års riks­ dag, vari en sådan utbrytning påyrkats, har konstitutionsutskottet i sitt utlå­ tande (nr 29) funnit de framförda synpunkterna beaktansvärda men anfört att frågan borde prövas i ett större sammanhang. De sakkunniga ha därför upptagit detta spörsmål men såsom skäl för att icke föreslå någon ytterli­ gare utbrytning av detalj regler — utöver den som redan skett — i huvud­ sak anfört att bestämmelser av principiell betydelse, även sådana som avse tryckfrihetens utövning, böra äga grundlags natur. De sakkunniga åberopa

85

även det praktiska skälet att bestämmelser som höra samman böra vara

upptagna i samma författning.

I yttrandena har något yrkande om ytterligare utbrytning av detalj reg­

ler icke framställts. Tvärtom upprepas nu vissa betänkligheter som vid till­

komsten av 1937 års lagstiftning uttalades mot utbrytningen av sekretess­

reglerna ur grundlagen.

Vad de sakkunniga anfört mot en ifrågasatt ytterligare utbrytning av

detalj regler ur grundlagen synes bärande och jag har icke funnit skäl av­

vika från förslaget i denna del. Å andra sidan skulle ett upptagande av

frågan om sekretessreglernas ställning fördröja och försvåra ett genomfö­

rande av den nu föreslagna lagstiftningen. Spörsmålet om en revision av

sekretesslagstiftningen på grundval av de erfarenheter som vunnits efter

antagandet av 1937 års bestämmelser bör upptagas särskilt. Frågan, huru­

vida gränsdragningen mellan offentliga och hemliga handlingar utförligare

än för närvarande bör angivas i grundlagen, kan till dess anstå.

Då förslaget till tryckfrihetsförordning medför att några uppgifter icke

längre skola tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihets-

kommittén, ha de sakkunniga ifrågasatt om icke denna kommitté bör av­

vecklas. En sådan åtgärd har även förordats bl. a. av justitieombudsman­

nen, som är tryckfrihetskommitténs ordförande. Jag har ej funnit några

skäl att bibehålla detta organ och därför låtit upprätta förslag till erfor­

derlig ändring i regeringsformen och riksdagsordningen.

De i sakkunnigförslaget upptagna lagar, vilka icke äro av grundlags na­

tur, torde böra behandlas i samband med framläggande av ett för gransk­

ning i lagrådet upprättat förslag till bestämmelser i ämnen, som dessa la­

gar reglera. Detta kan lämpligen anstå till dess riksdagen första gången tagit

ställning till grundlagsförslaget. I det följande kommer jag alltså icke att

beröra nämnda följ dlagar i vidare mån än som erfordras för ett ställnings­

tagande till de i förslaget till tryckfrihetsförordning upptagna bestämmel­

serna.

Den svenska tryckfrihetslagstiftningen bygger sedan gammalt på grund­

satsen att prövningen av t ryck frihets missbruk

skall ankomma på domstol och att några administrativa in­

gripanden icke få förekomma. Denna grundsats har kommit till uttryck i

86 § regeringsformen. Även den gällande tryckfrihetsförordningen ansluter

sig till denna princip. I fråga om förbud mot förhandscensur upprätthålles

principen ovillkorligt. Däremot förekomma vissa undantag som möjliggöra

konfiskation av redan utgiven tryckt skrift utan domstolsprövning. Viktigast

är i delta hänseende den befogenhet som enligt 3 § 9 mom. och 5 § 13

mom. tillkommer Kungl. Maj :t i statsrådet att konfiskera tryckta skrifter,

som vållat missförstånd med främmande makt. Befogenhet för Kungl. Maj :t

att ingripa med konfiskation föreligger även i vissa fall enligt 4 § 11 mom.

beträffande skrifter, som tryckts utom riket på främmande språk. Slutligen

finnes i 4 § 12 och 13 mom. en form av administrativ konfiskation före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 230-

86

skriven; denna avser skrifter med disciplinupplösande innehåll, vilka spri­

das vid trupp eller ombord å flottans fartyg. I sistnämnda fall ankommer

den slutliga prövningen av åtgärden på riksdagens tryckfrihetskommitté.

De sakkunniga anföra att den vanskliga uppgiften att avgöra var grän­

sen bör gå mellan tryckfrihetsbrott och befogat utövande av yttrandefri­

heten kan fyllas endast genom en omsorgsfull prövning under de former och

med iakttagande av de garantier för rättssäkerhet, som äro föreskrivna för

en av domstol utövad, från administrationen helt fristående rättsskipning.

Därför avvisa de sakkunniga varje form av administrativt ingripande mot

tryckt skrift. Beträffande de nu förekommande undantagsfallen anföra de

sakkunniga att starka betänkligheter göra sig gällande att ens i dessa fall

försvaga det rättsskydd, som enligt svensk rättsordning tillkommer den

enskilde medborgaren. Dessa fall av konfiskation i administrativ ordning

ha därför icke någon motsvarighet i förslaget. Konfiskation kan sålunda

enligt förslaget beslutas endast av domstol på grund av brott. Däremot

kvarstå möjligheterna att i avbidan på domstolens ställningstagande lägga

skriften under provisoriskt beslag. I yttrandena ha icke förekommit några

invändningar, vare sig mot den allmänna principen eller mot avskaffandet

av de nuvarande möjligheterna till administrativ konfiskation i vissa spe­

ciella fall; tvärtom uttalas i flera yttranden tillfredsställelse över förslagets

ståndpunkt i denna del. Jag vill helt ansluta mig till de sakkunniga i denna

för tryckfriheten grundläggande fråga.

Enligt vad de sakkunniga uttala kan det emellertid ifrågasättas om prin­

cipen, att tryckfrihetsmissbruk får beivras endast domstolsvägen, i tryck­

frihetsförordningen erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de

fall, då ett inskridande från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfri­

heten i fara. De sakkunniga föreslå därför ett särskilt stadgande, enligt

vilket det på grund av tryckt skrifts innehåll ej skall vara någon, myn­

dighet eller enskild, tillåtet att genom åtgärd som icke äger stöd i tryck­

frihetsförordningen hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess

spridning bland allmänheten. Genom detta stadgande avse de sakkunniga

att utvidga garantierna för tryckfrihetens utövning, särskilt därigenom

att stadgandet omfattar även åtgärder av enskild.

Detta förslag har i princip godtagits i de flesta yttranden. Vissa betänklig­

heter ha dock även yppats mot att det föreslagna stadgandet utsträckes till

att avse ej blott myndigheter och andra allmänna organ utan även enskilda

sammanslutningar och personer.

Såvitt angår åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ torde icke

något vara att erinra mot det angivna stadgandet. I sådant hänseende synes

stadgandet tvärtom innebära en värdefull förstärkning av tryckfrihetsskyd-

det. Genom stadgandet kommer till klart uttryck att förbudet mot åtgärder,

vilka hindra tryckfrihetens utövning, icke endast avser ordningsmakten och

rättsväsendet utan gäller på alla områden av den statliga eller kommunala

förvaltningen.

Däremot inställer sig en stark tvekan om lämpligheten av att göra stad­

Kungl. Muj.ts proposition nr 230.

87

gandet tillämpligt även beträffande enskilda sammanslutningar och perso­ ner. Visserligen är det i och för sig riktigt att ej heller tvångsåtgärder från enskilda till undertryckande av en misshaglig skrift i allmänhet böra få före­ komma. Stora svårigheter uppstå emellertid att i lag närmare angiva, i vil­ ken omfattning sådana enskilda åtgärder skola anses rättsstridiga. I prakti­ ken kan det därför bli vanskligt att upprätthålla en klar och otvetydig gräns mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra sidan en tillåten moralisk påverkan. Såsom justitiekansler sämbetet framhållit kunna t. ex. åtgärder av ideella föreningar och andra enskilda organisationer mot skan­ daltidningar, pornografiska skrifter och dylikt stundom anses mycket berät­ tigade, även om de ej inskränka sig till allenast ogillande omdömen och ut­ talanden. Det må här erinras om de på enskilt initiativ tillkomna aktionerna för att stävja utbredningen av Nick-Carter-litteraturen och tidningen Fäder­ neslandet. Jag har därför ansett klokast att icke i tryckfrihetsförordningen upptaga bestämmelser rörande åtgärder av enskilda sammanslutningar eller personer; frågan om rättsstridigheten i sådana åtgärder bör bero av de rätts­ regler som eljest gälla. Härav följer att jag saknar anledning ingå på den i vissa yttranden berörda frågan om ett särskilt straffbud mot de åtgärder som avses i stadgandet; rättsstridiga åtgärder av befattningshavare, vilka äro bundna av ämbetsansvar, kunna redan enligt gällande regler utgöra tjänste­ fel.

Frågan om räckvidden av det föreslagna stadgandet skall jag beröra när­ mare i detalj redogörelsen för förslaget.

De sakkunnigas förslag beträffande rätten att lämna medde­ lande för offentliggörande i tryckt skrift innebär en ut­ vidgning av de rättigheter som äro förenade med tryckfriheten. I veder­ tagen mening kan tryckfriheten sägas innefatta rättighet att fritt och obe­ hindrat, men dock under det ansvar för brott som tryckfrihetsförordningen

stadgar, bringa meddelanden av olika slag till allmän kännedom genom framställande, utgivning och spridning av tryckt skrift. De personer som äro verksamma i sådant syfte intaga såtillvida en privilegierad ställning som deras handlande skall bedömas uteslutande enligt tryckfrihetsförordningens regler. Det nya i förslaget ligger däri att denna förmån principiellt utsträc- kes till att omfatta även den som, utan att vara skriftens upphovsman, med­ delar uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift. Denna utvidgning får praktiska konsekvenser för meddelarens ansvar, då medde­ landet är lagstridigt eller eljest otillåtet. Den gällande rättens ståndpunkt till denna fråga är att meddelaren icke i något fall kan ställas till ansvar för sitt meddelande, då detta influtit i skriften. I dylikt fall utkräves ansvar endast för den brottslighet som kommit till uttryck i den tryckta skriften ge­ nom att denna har ett förgripligt innehåll eller genom att däri röjas förhål­ landen som skola hemlighållas. För denna brottslighet svarar icke någon på grund av alt han såsom meddelare medverkat till publiceringen; ansvaret drabbar, i den utsträckning tryckfrihetsförordningen angiver, i princip

Kungl. Maj.ts proposition nr 230

skiittens upphovsman eller, då denna är periodisk, dess ansvarige utgivare. ä andra sidan innebära gällande regler att meddelaren icke intar någon pri­ vilegierad ställning, om meddelandet icke blivit infört i skriften. I försla­ get ha dessa regler ändrats salunda att meddelarens ansvar för sitt medde­ lande är av samma omfattning, oberoende av om meddelandet inflyter i skriften eller ej. Genom ett särskilt stadgande, vars innehåll jag strax skall beröra, angivas de fall, då sådant ansvar kan utkrävas av meddelaren.

Värdet av denna principiella ståndpunkt har understrukits i flera yttran­ den. Vissa betänkligheter ha även anförts; dessa synas emellertid främst avse att meddelaren i alltför hög grad skyddas i sådana fall, då hans medde­ lande enligt allmän lag är brottsligt såsom ärekränkningsbrott. De samman­ hänga alltså närmast med omfattningen av det undantagsstadgande som möjliggör ingripande mot meddelaren i vissa fall.

De sakkunnigas förslag på denna punkt innebär att ett i flera hänseenden begränsat ansvar för meddelare kan förekomma. Ansvar kan sålunda ut­ krävas av meddelaren endast om meddelandet rör förhållanden, varom den­ ne erhållit kännedom på grund av allmän befattning; med innehavare av så­ dan befattning jämställes den som utövar allmän tjänsteplikt, t. ex. värn­ plikt. Vidare avser ansvaret allenast brott mot tystnadsplikt, som hänför sig till rikets säkerhet eller eljest är stadgad i lag. Ansvaret är något vid­ sträcktare än nu sagts, om meddelandet lämnas för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket; det gäller då för varje meddelare, oavsett om denne innehar allmän befattning eller ej. Men även i detta fall omfattar ansvaret endast röjande av hemliga förhållanden, vilka åtnjuta skydd enligt lag. De sakkunniga ha sålunda icke givit dessa regler en så vidsträckt omfattning att även ett meddelandes ärekränkande eller eljest förgripliga innehåll kan grunda ansvar för meddelaren.

Beträtiande ansvarets omfattning ha i yttrandena olika meningar kommit till uttryck. Ä ena sidan anses, såsom jag nyss framhållit, att bestämmel­ serna icke medgiva tillräckligt skydd mot ärekränkningsbrott eller att de i andia hänseenden äro otillräckliga. Å andra sidan ha betänkligheter anförts även mot det ansvar för meddelaren som de sakkunniga föreslå. Det har så­ lunda påyrkats att ansvar för meddelaren över huvud taget icke skulle före­ komma eller att detta i varje fall skulle ytterligare begränsas till att avse endast uppgifter rörande förhållanden, vilka angå rikets säkerhet.

Den fria nyhetsförmedlingen har under moderna förhållanden blivit en väsentlig sida av tryckfrihetens utövning. Denna verksamhet bör därför i princip vara underkastad tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Härav följer emellertid att den som meddelat uppgifter och underrättelser för of­ fentliggörande i tryckt skrift kan ställas till ansvar för sitt meddelande en­ dast om bestämmelser rörande sådant ansvar finnas upptagna i tryckfri­ hetsförordningen.

Frågan, i vilken utsträckning meddelare bör kunna göras ansvarig, kan icke ses helt isolerad; den sammanhänger med den ståndpunkt som den s'enska rätten eljest intagit till anonymitetsskyddet och till ansvaret för

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

89

tryckfrihetsbrott. En avgörande synpunkt har härvid varit att möjliggöra att uppgifter framkomma rörande förhållanden av allmänt intresse och mot­ verka de krafter som obehörigen kunna vilja förhindra att sådana uppgifter bringas till allmän kännedom. Utkrävande av ansvar för meddelande, vilket lämnats för offentliggörande i tryckt skrift, kan verka hämmande på dylika upplysningar, även då dessa äro sanningsenliga. Denna synpunkt talar för att ansvar utkräves endast för vad som blivit offentliggjort i skriften och blott av den därför ansvarige, men att meddelaren icke kan ställas till an­ svar för sitt meddelande. Detta är också, såsom jag nyss framhållit, den gällande rättens ståndpunkt i de fall då meddelandet influtit i skriften. Ä andra sidan måste emellertid beaktas att ett utkrävande av ansvar endast av den som är ansvarig för skriften på grund av vad som blivit däri offentlig­ gjort icke lämnar ett tillräckligt skydd mot spridandet av brottsliga medde­ landen. Båda de nu angivna synpunkterna kunna icke på en gång tillgodo­ ses. Det är nödvändigt att här göra en avvägning mellan olika intressen.

Vid en sådan avvägning göra sig i viss mån olika synpunkter gällande i fråga om kränkande eller eljest förgripliga uttalanden å ena sidan och brott mot tystnadsplikt å andra sidan. I fråga om meddelanden, vilka äro brotts­ liga i förstnämnda hänseende, vill jag särskilt hänvisa till vad länsstyrelsen i Kronobergs län anfört om att förslaget öppnar en möjlighet att ostratfat kringsprida äreröriga beskyllningar mot oförvitliga medborgare och därför icke lämnar ett tillräckligt skydd för den enskilde. Det kan väl icke av dessa skäl anses tillrådligt att meddelaren alltid skulle kunna ställas till ansvar för sitt meddelande. En sådan ståndpunkt borde, mera konsekvent genomförd, leda till att vissa ärekränkningsbrott, vilka endast röra privat­ förhållanden, icke betraktades som tryckfrihetsbrott, då de förekomma i tryckt skrift, utan behandlades enligt allmän lag. De sakkunniga ha berört detta spörsmål i samband med frågan om juryprövning av skriftens brotts­ lighet (s. 276—277) men icke funnit en dylik uppdelning av ärekränknings- brotten kunna åvägabringas. Även om sålunda den allmänna regeln, att den för skriften ansvarige svarar för vad som införts i skriften och att med­ delaren icke kan ställas till ansvar för sin medverkan i detta brott, synes böra gälla i fråga om de meddelanden som nu avses, anser jag dock skäl föreligga att bibehålla möjligheten till beivran av ärekränkningsbrott mot enskild person, då meddelandet icke influtit i skriften. Ur trycktrihetssyn- punkt torde några allvarligare betänkligheter icke kunna anföras häremot, då sådan beivran av ärekränkning mot enskild person icke kan anses in­ skränka yttrandefriheten i fråga om dess väsentliga uppgift att möjliggöra kontroll över myndigheter och andra allmänna organ. Å andra sidan må framhållas att även ämbetsman kan ärekränkas i sin egenskap av enskild person.

Vad härefter angår frågan, i vilken utsträckning brott mot tystnadsplikt bör kunna beivras, då sådant brott skett genom meddelande för offentlig­ görande i tryckt skrift, måste i främsta rummet hänsyn tagas till behovet av skydd för rikets säkerhet. Då sådant brott begås av de personer som av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

90

ses i de sakkunnigas förslag, främst innehavare av allmän befattning, före­

ligga så starka skäl för en beivran att ett undantag från eljest gällande

regler är oavvisligt. Åtal och straff bör således kunna följa, oavsett om med­

delandet influtit i skriften. Mera tveksamt är om ett sådant undantag bör

utsträckas till att avse även andra brott mot tystnadsplikt. De sakkunniga ha

härvid framhållit det otillfredsställande i att t. ex. hemliga skriftermål, yr­

keshemligheter eller uppgifter om behandling av könssjukdomar hos namn­

givna personer kunna offentliggöras i tryckt skrift, utan att någon möj­

lighet föreligger att inskrida ens mot den befattningshavare, som tillhanda­

hållit uppgiften för publicering. Även andra liknande exempel skulle kunna

anföras. Den av de sakkunniga föreslagna regeln att brott mot tystnads­

plikt, som är angiven i lag, skall kunna beivras, men icke brott mot tystnads­

plikt, som följer av administrativa bestämmelser, synes dock icke utgöra en

tillfredsställande lösning. Det må vara riktigt att icke varje i administrativ

ordning meddelad föreskrift om tystnadsplikt bör få medföra en inskränk­

ning i tryckfriheten. Det kunde uppstå risker för den legitima kritikrätten,

om detta skulle gälla i fråga om olika myndigheters föreskrifter om sekre­

tess. Annorlunda är förhållandet beträffande sådana i det föregående

exemplifierade tystnadsregler som innefattas i gällande författningar. Och

i fråga om dessa synes det ej möjligt att göra skillnad mellan lagar och

andra författningar.

Med de utvidgningar som framgå av vad jag nu anfört biträder jag de

sakkunnigas förslag. Även det vidsträcktare undantagsstadgande, vilket av­

ser de fall då meddelandet lämnats för offentliggörande i skrift som tryc-

kes utom riket, anser jag kunna godtagas, om motsvarande utvidgningar

göras.

Att, såsom i vissa yttranden förordats, meddela föreskrifter om anmälan

till justitie- eller militieombudsmannen, då undersökning av nu avsedda

brott mot tystnadplikt upptages, torde icke vara lämpligt och ej heller nöd­

vändigt. Riksdagens ombudsmän skola enligt sina instruktioner särskilt vaka

över tillämpningen av tryckfrihetslagstiftningen. Denna övervakning torde

beträffade ingripanden mot meddelare för brott mot tystnadsplikt böra ske

i samma former som i andra fall.

De sakkunnigas förslag i fråga om tryckf rihetsbrotten byg­

ger på redan gällande grundsatser, såväl i fråga om den allmänna innebör­

den av detta begrepp som beträffande sambandet mellan yttrandefrihetens

reglering i allmän lag och tryckfrihetsförordningen. I sistnämnda hänseen­

de ha de sakkunniga dock i sitt förslag mera konsekvent än i gällande

tryckfrihetsförordning tillämpat den principen att samma inskränkningar

i yttrandefriheten böra gälla, vare sig denna utövas genom tryckt skrift

eller på annat sätt. I förslaget skiljes mellan brott som bestå däri att skrif­

ten har ett förgripligt innehåll, otillåtet yttrande, och brott vilka innebära

att hemliga förhållanden röjas, otillåtet offentliggörande. Vad som skall

vara otillåtet yttrande angives i förslaget helt kortfattat genom hänvisning­

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

91

ar till motsvarande brott i allmän lag; därvid begagnas huvudsakligen strafflagens brottsbeteckningar och uppräkningen är således ej så utförligt formulerad som i gällande tryckfrihetsförordning. Även begreppet otillåtet offentliggörande bygger väsentligen på den straffrättsliga regleringen i all­ män lag.

I åtskilliga yttranden har kritik riktats mot de sakkunnigas förslag i denna del. Det har därvid i huvudsak anförts att den föreslagna metoden för angivande av vad som är tryckfrihet sbrott medför ett försvagande av grundlagsskyddet. Då tryckfrihetsbrotten icke beskrivas lika utförligt som i gällande tryckfrihetsförordning, skulle det nämligen vara möjligt att in­ skränka tryckfriheten utan grundlagsändring genom att straffbuden i all­ män lag finge ett vidsträcktare innehåll.

Den principiella utgångspunkten att missbruk av tryckfriheten får be­ ivras endast genom rättegång vid domstol medför att de straffbud som dom­ stolen har att tillämpa i sådant mål även innefatta de lagliga gränserna för tryckfriheten. Df sa straffbud äro således av grundläggande betydelse för tryckfrihetens materiella innehåll. Otvivelaktigt är det en riktig prin­ cip att yttrandefriheten bör vara av samma utsträckning, vare sig fråga är om framställning i tryckt skrift eller på annat sätt. Denna tanke har legat till grund för gällande tryckfrihetsförordning, ehuru lagstiftningen sedermera kommit att uppvisa vissa skiljaktigheter.

I vissa äldre förslag har detta krav på enhetlighet tillgodosetts på det sättet att i tryckfrihetsförordningen upptagits en helt allmän hänvisning till allmän lag i fråga om de brott som skola anses som tryckfrihetsbrott. Att på detta sätt utbryta regleringen av tryckfrihetens gränser ur tryckfri­ hetsförordningen är uppenbarligen konstitutionellt betänkligt. Tryckfri­ hetsförordningen bör angiva, vilka brott som äro tryckfrihetsbrott. Därvid är det emellertid tänkbart att antingen giva dessa straff bud en självstän­ dig karaktär eller att skapa ett lagtekniskt samband mellan dem och motsva­ rande stadganden i strafflagen. Hur denna fråga löses får betydelse vid lagänd­ ringar. En ändrad uppfattning, som medför upphävande eller begränsning av straffbud i allmän lag, bör omedelbart återverka även beträffande tryck­ frihetsbrott; del finns i sådant fall icke någon anledning att vidhålla kri­ minaliseringen av dessa gärningar, då de ske genom tryckt skrift. Att i motsats till vad nu i huvudsak är fallet upptaga självständiga straffskalor i tryckfrihetsförordningen synes icke vara påkallat; i detta hänseende bör tryckfrihetsförordningen hänvisa till allmän lag. På grund av vad nu an­ förts bör alltså tryckfrihetsförordningen innehålla en uppräkning av de brott som äro tryckfrihetsbrott, vilken uppräkning icke kan utvidgas an­ nat än genom grundlagsändring, men denna broltskatalog bör hänvisa till allmän lag och icke gälla i vidare mån än motsvarande gärningar även en­ ligt allmän lag äro straffbara. Så till vida vill jag alltså ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Däremot synes mig den kritik som i vissa yttranden framförts mot den av de sakkunniga använda metoden för angivande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

brotten vara berättigad. Ett angivande av brotten endast genom brotts- beteckningar eller på annat kortfattat sätt främjar väl den enhetliga reg­ leringen men innebär samtidigt ett betänkligt försvagande av de konstitu­ tionella garantierna för tryckfrihetens materiella innehåll. Därför har jag låtit omarbeta förslaget på sådant sätt att detta upptager utförligare be­ skrivningar av vad som skall anses som otillåtet yttrande. Dessa be­ skrivningar överensstämma med motsvarande stadganden i strafflagen eller i det förslag till ändring i strafflagen som framlägges för årets riks­ dag. Därigenom eftersträvas alltså en enhetlig reglering men försvåras sam­ tidigt inskränkningar i tryckfriheten genom ett utvidgande av straffbuden i annan ordning än som gäller för grundlagsändring. Mot de sakkunnigas förslag att beträffande otillåtet offentliggörande mera allmänt hänvisa till regleringen i allmän lag synas däremot samma principiella betänkligheter icke göra sig gällande. Detta förslag innebär, jämfört med den gällande tryckfrihetsförordningen, starkare garantier, därigenom att Kungl. Maj :t icke längre skall äga befogenhet att utfärda publiceringsförbud, såsom nu i vissa fall kan förekomma. Publiceringsförbuden skola alltså vara angiv­ na i lag; gränserna för sådan lag torde vara tillräckligt noga angivna i förslaget.

Vad härefter angår frågan om bibehållandet av ett särskilt ansvarig­ hetssystem för tryckfrihetsbrotten och de principer som enligt de sak­ kunniga böra ligga till grund för detta ha i allmänhet några anmärkningar icke framställts mot förslaget. I nagra yttranden har dock frågan upptagits till diskussion och en viss tvekan yppats.

Det särskilda, från straffrättens regler avvikande ansvarighetssystem, som finnes upptaget i tryckfrihetsförordningen, sammanhänger nära med den ståndpunkt den svenska tryckfrihetsrätten sedan gammalt intagit till frågan om författarens rätt till anonymitet. Det är icke möjligt att på en gång skydda anonymiteten och medgiva en sådan utredning rörande om­ ständigheterna vid skriftens tillkomst som i vanliga fall måste föregå ett åtalsbeslut mot gärningsman eller medverkande. Tryckfrihetsförordning­ ens ansvarighetsregler underlätta även ett snabbt ingripande. Ett annat skäl som spelat en framträdande roll vid utformandet av tryckfrihetsförordning­ ens ansvarighetsregler är att ansvar för medverkan, särskilt vid skriftens tryckning, utgivning och spridning, skulle kunna verka hämmande på ytt­ randefriheten.

De sakkunnigas förslag bygger i fråga om ansvarigheten på de grund­ satser som skapats genom den svenska rättsutvecklingen på detta område. Skäl som föranleda någon väsentlig avvikelse härifrån finner jag icke före­ ligga. Vad särskilt angår frågan om de principer som böra vara grundläg­ gande för det subsidiära ansvaret skiljer sig förslaget väl i vissa hänseen­ den från nu gällande, år 1941 antagna regler. Det innefattar däri en åter­ gång till grundsatser som i tidigare utredningar på detta område ansetts böra gälla, nämligen att endast den som haft möjlighet och anledning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

93

förhindra tryckfrihetsbrott drabbas av ansvar därför. Förutsättning för

övergång av ansvaret till senare led i ansvarighetskedjan är alltså allenast

omständighet som förelåg, då skriften utgavs eller den subsidiärt ansvarige

eljest tog befattning med skriften. Vad som därefter inträffat, såsom den

ansvariges död eller avvikande ur landet, har däremot icke ansetts böra

medföra övergång av ansvaret. I vissa yttranden har häremot anförts att

den ansvarige därigenom skulle få möjlighet att genom att göra sig oan­

träffbar förhindra beivran av brottet. Detta är något som kan förekomma

även vid andra brott än tryckfrihetsbrott. Stundom kan väl i dylika fall

ansvar utkrävas åtminstone av vissa medverkande. Detta straff för med­

verkan är emellertid principiellt icke någon ersättning för straff som bort

utkrävas av gärningsmannen utan en självständig reaktion mot den med-

verkandes egen räkning. I och för sig vore det väl tänkbart att den medver-

kandes frihet från ansvar gjordes beroende av det villkoret att ansvar kunde

utkrävas av den i främsta rummet ansvarige och att alltså, då detta villkor

icke uppfylldes, den medverkande dömdes icke såsom ansvarig för skriften

utan endast för sin egen medverkan. Såsom jag redan framhållit kan ansvar

för medverkan till tryckfrihetsbrott verka hämmande på yttrandefriheten;

sådant ansvar bör därför icke förekomma. Därför anser jag de invändningar

som framförts icke böra föranleda ändring i de sakkunnigas förslag utan

biträder detta i den del som nu avses.

I anledning av vad straffrättskommittén anfört beträffande subjektiva

omständigheter, vilka inverka på ansvaret för t. ex. en utgivare av periodisk

skrift, må framhållas att i förslaget upptagits ett stadgande om att vad skrif­

ten innehåller skall anses infört däri med den ansvariges vilja och vetskap

(8 kap. 12 §). Uppenbart är dock att denna regel, liksom ansvarighetsbe-

stämmelserna i övrigt, utgår från normala situationer vid skriftens tillkomst.

Det kan icke anses helt uteslutet att så extrema förhållanden kunna före­

komma att ansvarighetsreglerna icke äro tillämpliga eller att eljest tryck-

frihetsrättsliga grundsatser icke äga giltighet. I sådant hänseende innebär

förslaget icke någon ändring av vad som enligt allmänna rättsgrundsatser

kan anses gälla. Det nu avsedda spörsmålet beröres även i det följande vid

behandlingen av 7 kap. 2 § i förslaget.

Av stor vikt är hur rättegången i tryckfrihetsmål lämpli­

gen bör anordnas. Detta spörsmål hade i direktiven för de sakkunniga

skjutits i förgrunden och de sakkunniga anföra att det under utredningen

visat sig medföra de största svårigheterna att finna lämpliga Regler for

lekmannainflytandet i dessa mål. De sakkunniga 1m på detta område över­

vägt olika möjligheter. Förslaget går i huvudsak ut på att juryinstitutionen

skall bibehållas men innebär betydelsefulla ändringar i fråga om juryns

sammansättning och befogenheter.

Den första fråga som i detta sammanhang anmäler sig är, huruvida

tryckfrihetsmålen skola upptagas av allmänna domstolar eller om en eller

flera specialdomstolar böra inrättas för dessa mål. Av betänkandet framgåi

Kunffl. Maj.ts proposition nr 230.

att de sakkunniga undersökt möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa en särskild centraldomstol med lekmän såsom bisittare. Enligt vad jag in­ hämtat ha de sakkunniga ingående dryftat detta spörsmål men icke funnit en sådan utväg lämplig. Tvärtom uttala de sakkunniga att starka betänk­ ligheter av såväl principiell som praktisk natur anmäla sig mot att för tryckfrihetsmålens handläggning inrätta särskilda domstolar, vare sig i den form att denna handläggning anförtros åt en enda för hela landet ge­ mensam centraldomstol eller så, att den överlämnas åt lokala, utom den allmänna domstolsorganisationen stående specialdomstolar.

I yttrandena har denna ståndpunkt godtagits av de hörda myndighe­ terna och sammanslutningarna. Endast presidenten i Svea hovrätt har i ett särskilt tillägg till hovrättens yttrande uttalat sig för att tryckfrihetsmålen skola upptagas av en för hela riket gemensam specialdomstol, vilken skulle vara sammansatt av två yrkesdomare och fem lekmän. Samtliga ledamöter skulle utses av Kungl. Maj :t. Av lekmännen skulle en representera den all­ männa kulturöversikten och utses efter förslag av svenska akademien samt de fyra övriga företräda yrkesintressen och utses efter förslag av yrkes- organisationer, nämligen två för den periodiska pressen, en för författarvärl­ den och en för förläggare och boktryckare.

I den nyare svenska processlagstiftningen har inrättandet av specialdom­ stolar i allmänhet avvisats. Jag vill erinra om den utveckling i detta hän­ seende som under förra hälften av 1800-talet ledde till avskaffande av åtskil- liga specialdomstolar som då funnos och överflyttande av deras rättsskip­ ning till de allmänna domstolarna. Samma principiella inställning har präg­ lat de överväganden härom som förekommit i samband med den allmän­ na rättegångsreform som nyligen genomförts. Ett uttryck för denna prin­ cip är även det förslag till indragning av krigsdomstolarna som behandlas av årets riksdag. I samband med framläggandet av detta förslag har jag framhållit det principiellt oriktiga i att söndersplittra domstolsorganisatio­ nen genom att upprätthålla specialdomstolar för olika arter av mål, särskilt då fråga är om straffrättsskipning. I viss utsträckning finnas emellertid specialdomstolar, som äro fristående från den allmänna domstolsorganisa­ tionen, såsom vattendomstolarna och arbetsdomstolen. Sådana domstolar ha också ansetts böra förekomma endast i de fall, då det för vissa särpräglade rättsområden funnits påkallat och några mera allvarliga betänkligheter ej gjort sig gällande mot en dylik anordning. Det måste anses tvivelaktigt om dessa förutsättningar föreligga beträffande tryckfrihetsmålen.

De mål som äro att hänföra till tryckfrihetsmål, eller sålunda i huvud­ sak mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott, äro i stort sett av samma natur som mål vilka handläggas av allmän domstol. Det gäller här en grupp av vanliga brottmål eller, i undantagsfall, tvistemål föranledda av brottsligt förfarande. För dessa mål ha visserligen särskilda processuella regler ansetts behövliga, främst för att på annat sätt än eljest är vanligt gestalta medverkan av lekmän vid målens avgörande. Detta be­ ror emellertid icke — såsom varit fallet då i andra fall specialdomstol

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

95

inrättats — på att det av domstolens ledamöter krävs särskild teoretisk och praktisk förtrogenhet med de ämnen målen avse. Avgörande för dessa avvikelser från allmänna processuella regler har i stället varit behovet av garantier för yttrandefriheten och ett därav föranlett stärkande av det folk­ liga inflytandet i rättegången.

Möjligheten att skapa en centraldomstol, som med beaktande av rättssä­ kerhetens krav kan anses lämplig för tryckfrihetsmål, beror delvis på om en godtagbar metod för tillsättande av lekmännen kan uppställas. Den av presidenten i Svea hovrätt föreslagna sammansättningen av en sådan domstol synes icke tillfredsställande. Detta förslag, som närmast tagit ar­ betsdomstolens sammansättning till mönster, har icke uppgjorts med till­ räcklig hänsyn till de principiella olikheterna mellan arbetsdomstolens och en tfyckfrihetsdomstols uppgifter. Tryckfriheten är icke i främsta rummet ett yrkesintresse utan en allmän medborgerlig angelägenhet. Lekmännen skola därför representera det folkliga inflytandet i domstolen och de böra utses så att en allmän uppfattning bland medborgarna kommer till uttryck. Ur denna synpunkt är det även olämpligt att de utses av Kungl. Maj :t, även om Kungl. Maj :ts val skulle vara bundet inom förslag av vissa organisa­ tioner. Att finna en annan mera lämplig metod för tillsättande av en cen­ traldomstol bereder också svårigheter. Därtill kommer den praktiska syn­ punkten att det är fråga om en till antalet obetydlig grupp av mål. För att det skall anses berättigat att för dessa skapa en särskild domstol, med de ökade kostnader en sådan medför, måste ganska starka skäl tala för en sådan an­

ordning.

Även om man bortser från dessa organisatoriska synpunkter, kan det med hänsyn till rättssäkerheten starkt ifrågasättas om en centraldomstol inne­ bär en lämpligare lösning än målens hänförande till de allmänna domsto­ larna. Såsom skäl för att centraldomstolen skulle kunna erbjuda en bättre rättsskipning än de allmänna domstolarna har framhållits att rättsskipning­ en skulle bli enhetligare. Det bör emellertid icke bortses från att en sådan domstol skulle komma att sakna den person- och ortskännedom som ofta ar av betydelse för ett riktigt värdesättande av omständigheterna i målet och som icke helt kan ersättas genom processmaterialet i målet. Risken ar att tryckfrihetsmålen i alltför hög grad skulle komma att bedömas enbart ur huvudstadens synvinkel. Person- och ortskännedom är av vikt vid piöv­ ningen av bevisfrågor och kan därför få ökad betydelse, om en vidsträcktare rätt till sanningsbevisning i ärekränkningsmål införes. Klagomålet över bris­ tande enhetlighet i bedömandet av tryckfrihetsmål sammanhänger med att brottslighetst rågan, då jury medverkat, icke för närvarande kan föras upp till överinstanserna. Denna olägenhet förebygges i ett väsentligt hänseende enligt de sakkunnigas förslag därigenom att, då juryns utlåtande är fällan­ de, även domstolen skall pröva skriftens brottslighet; mot domstolens ställ­ ningstagande i denna fråga skall klagan i vanlig ordning bli möjlig.

Kravet på enhetlig rättsskipning skulle icke tillgodoses enbart genom att tryckfrihetsmålen upptoges av eu centraldomstol. Denna kan val antagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

komma att avgöra förekommande mål på ett enhetligt sätt, men en viss risk föreligger att den i frågor av principiell betydelse avviker från de all­ männa domstolarnas praxis och att därigenom skapas en mera djupgående oenhetlighet än den som följer av att jury i enskilda fall och i friande rikt­ ning bedömer brottslighetsfrågan på annat sätt än som är vanligt.

På grund av tryckfrihetens centrala betydelse för samhällslivet är det av utomordentlig vikt att prövningen av tryckt skrifts brottslighet sker genom organ som åtnjuta allmänt förtroende och som stå fria från speciella in­ flytelser. Eu centraldomstol är i detta hänseende en oprövad inrättning och det är tvivelaktigt om den, utan att bli utsatt för allvarlig kritik, skul­ le kunna fylla den vanskliga uppgiften att döma i tryckfrihetsmål. Över­ vägande skäl synas mig tala för att prövningen av dessa mål bör vara in­ ordnad i den allmänna rättsskipningens ram.

Även med denna utgångspunkt återstår emellertid att taga ställning till de sakkunnigas förslag om bibehållande av juryinstitutio­ nen. Det är närmast två möjligheter som föreligga. Tryckfrihetsmålen kunna anförtros åt allmänna domstolar i vanlig sammansättning, eventu­ ellt med den avvikelsen från vad eljest gäller att rådhusrätt alltid vid be­ handling av tryckfrihetsmål skall vara sammansatt av domare och nämnd. Det andra alternativet är, såsom de sakkunniga föreslagit, att jurysyste- met bibehålies.

De sakkunniga ha motiverat sin ståndpunkt med att hänvisa till att juryn genom sin folkliga anknytning tjänat som ett särskilt skydd för tryckfri­ heten och att juryn vid brottslighetens bestämmande skulle äga ett friare utrymme än domaren. Vidare anföra de sakkunniga att en jury, som före­ träder en allmänt medborgerlig uppfattning, i allmänhet synes mera skic­ kad än en domstol för den svåra och grannlaga uppgiften att avgöra vax gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande. Även för domstolarnas egen auktoritet kan det vara till fördel att de icke göras till skiljedomare i politiska frågor.

I yttrandena har de sakkunnigas ståndpunkt biträtts av det övervägande flertalet myndigheter och sammanslutningar. Endast i några få yttranden framkommer en annan mening.

Frågan om juryinstitutionens bibehållande sammanhänger med juryns sammansättning och befogenheter, vilka frågor jag skall behandla i det föl­ jande. Ställningstagandet innebär alltså ett val mellan den i flera hänseen­ den förbättrade juryinstitution som de sakkunniga föreslå och ett anord­ nande av lekmannainflytandet i form av nämnd. Skillnaden är framför allt den att juryn intar en mera fristående ställning än nämnden. Juryn i tryckfrihetsmål har att ensam taga ställning till frågan om skriftens brottslighet och lämna domstolen ett jakande eller nekande svar på de frågor härom som riktats till juryn. Nämnden däremot bildar tillsammans med den lagfarne domaren ett domarkollegium, som vid målets avgörande sammanträder under domarens ledning. Därvid har nämnden endast kol-

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

97

lektiv rösträtt; den kan göra sin mening gällande framför domarens upp­ fattning, allenast om den är enig eller, i vissa fall, fattat sin ståndpunkt med en mycket starkt kvalificerad majoritet.

Den fristående ställning juryn sålunda intager har uppenbarligen stor be­ tydelse såsom en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den politiska yttrandefriheten. Juryinstitutionen har säkerligen under den tid den varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess haft väsentlig del i vid­ makthållandet av yttrandefrihet och därigenom i sin mån bidragit till en samhällsutveckling på demokratisk grund. Å andra sidan har nämnden ock­ så sina speciella fördelar. Genom sin permanens och större förtrogenhet med domarvärv ger nämnden vissa garantier för en säkrare rättstillämp­ ning. Tillräckliga skäl för ett brytande av traditionen på detta område synas mig dock icke vara anförda. Tvärtom finner jag övervägande skäl tala mot en lagändring som begränsar garantierna för yttrandefriheten och som därför kan tänkas skada den fria kritikrätten och den offentliga kontrollen över vården av allmänna angelägenheter.

Vad nu anförts gäller till stor del även det förslag som framförts av länsstyrelsen i Kronobergs län, enligt vilket tryckfrihetsmålen skulle upp­ tagas av allmänna domstolar sammansatta av domare och lekmän med in­ dividuell rösträtt. Detta förslag har visserligen det företrädet att lekmän­ nen finge ett större inflytande än nämnden. Även enligt detta förslag skul­ le dock juryns ställning såsom en fristående institution försvinna. Härtill kommer att endast ett fåtal lekmän kan ingå i en på detta sätt samman­ satt domstol. Denna skulle därför ej kunna få en så allsidig folklig rep­ resentation som juryn. Även om detta sistnämnda förslag har vissa be- aktansvärda fördelar, är det således också behäftat med påtagliga svag­ heter. Jag kan därför ej finna tillrådligt att övergiva jurysystemet för en sådan helt oprövad organisation av domstolarna i dessa viktiga mål.

De sakkunnigas förslag innefattar en ändring i fråga om juryns be­ fogenheter. Nu gällande regler innebära att juryn i tryckfrihetsmål ensam bedömer skriftens brottslighet, under det att domstolen avgör öv­ riga i målet förekommande frågor. Domstolen äger därvid icke ingå på en prövning av brottslighetsfrågan utan har att lägga juryns utlåtande till grund för domen. Brottslighetsfrågan kan ej heller, då jury medverkat, genom fullföljd dragas under prövning av högre rätt. Efter för;ebild av reformer i andra länders juryprocess föreslå de sakkunniga den ändringen att, då juryns utlåtande är fällande, även domstolen skall pröva skriftens brottslighet; däremot skall, liksom hittills, ett friande juryutlåtande alltid vara bindande. Av förslaget följer att en fällande utgång i tryckfrihetsmål kan överklagas till högre instans enligt allmänna regler, även såvitt angår frågan om skriftens brottslighet.

Den föreslagna prövningen av skriftens brottslighet även från domsto­ lens sida är otvivelaktigt ägnad att stärka rättssäkerheten; förslaget tillstyr- kes även i de flesta yttranden. Däremot synes det icke vara lämpligt att,

7

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.

98

såsom justitiekanslersämbetet ifrågasatt, domstolen skulle äga diskretio­

närt bedöma, huruvida den skall pröva brottslighetsfrågan eller ej. Dom­

stolen bör vara skyldig att, liksom i andra mål, avgiva en på skäl grundad

dom. Att domstolen därvid har att fästa stort avseende vid det lekmanna-

omdöme som kommit till uttryck i juryns utlåtande ligger i sakens natur.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag i den nu avsedda frågan.

De sakkunniga ha intagit en avvisande ståndpunkt till vissa tidigare för­

slag att utsträcka juryns befogenheter på det sättet, att denna skulle ha

att deltaga jämväl i straffmätningen. Även häri delar jag de sakkunnigas

uppfattning. Den tanke justitiekanslersämbetet i detta sammanhang fram­

fört, att juryn skulle äga rätt att meddela domstolen att frihetsstraff enligt

juryns mening ej bör följa å brottet, finner jag visserligen tilltalande. Ett

genomförande av detta förslag synes dock i praktiken medföra stora svå­

righeter, särskilt på grund av de omröstningsregler som skulle bli erforder­

liga för juryns ställningstagande till sådan fråga. Det torde böra övervägas

om icke vid en revision av strafflagens ärekränkningsbestämmelser syftet

med justitiekanslersämbetets förslag åtminstone delvis kan tillgodoses genom

att brottslighet av olika grader upptagas i skilda lagrum. Därigenom skulle

även juryns värdering av brottet komma till uttryck i juryns utlåtande.

Med utgångspunkt från att tryckfrihetsmålen skola upptagas av de all­

männa domstolarna och jurysystemet bibehållas synes det vara motiverat

att såsom de sakkunniga föreslagit inskränka antalet domstolar i

tryckfrihetsmål. För närvarande behandlas dessa mål av rådhus­

rätterna i länsresidensstäderna samt de rådhusrätter därutöver som äro

fulltaligt sammansatta, d. v. s. bestå av borgmästare och minst två lagfarna

bisittare. Förslaget går ut på att endast en domstol med behörighet att

upptaga tryckfrihetsmål skulle finnas i varje län; Stockholms stad och

län skulle ha gemensam domstol. Att denna lösning valts sammanhänger

med att jurymännen enligt förslaget skola utses länsvis. I huvudsak vill

jag biträda förslaget i denna del; dock anser jag det icke vara nödvändigt

att genomföra begränsningen så konsekvent som föreslagits. Även i några

större städer, som icke äro residensstäder, torde rättsskipningen i tryck­

frihetsmål böra bibehållas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att

förordna om behörighet att upptaga dylika mål. Därigenom tillgodoses ett

i vissa yttranden framställt önskemål. I dessa fall bör jurymannakåren va­

ra gemensam för de behöriga domstolarna inom länet.

De föreslagna reglerna för juryns bildande innebära i huvudsak

att inom varje län skall finnas en jurymannakår om 24 personer, valda av

landsting och stadsfullmäktige i städer, som icke deltaga i landsting. En

tredjedel av jurymännen skall bestå av personer som äro eller ha varit

nämndemän vid allmän underrätt. Den rätt som nu tillkommer parterna

att välja vissa ledamöter i juryn har icke bibehållits; däremot äga parter­

na alltjämt utesluta visst antal jurymän, då jury i målet skall tillsättas.

I övrigt nedbringas antalet genom lottning så att, med bibehållande av pro­

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

portionen en tredjedel nämndemän, för tjänstgöring i målet kvarstå 9 jurymän.

Detta förslag har vunnit anslutning i de flesta yttranden. Uppenbarligen är det förenat med stora svårigheter att på detta område finna lämpliga regler. Syftet med juryinstitutionen är att en allmänt medborgerlig uppfatt­ ning skall kunna göra sig gällande vid tryckfrihetsmålens avgörande. Ur denna synpunkt är det otvivelaktigt riktigt att juryn utgår ur medborger­ liga val. Även om vissa praktiska synpunkter kunna anföras för att parts- valet bibehålies, tala övervägande skäl för dess avskaffande. De farhågor som i vissa yttranden framförts för att valen skulle medföra att juryns avgöranden präglades av politiska synpunkter anser jag icke utgöra ett tillräckligt skäl mot den föreslagna ordningen för juryns bildande. Yttran­ defrihetens vidmakthållande är icke en partipolitisk fråga. Det är ett ge­ mensamt intresse för alla partier, som erkänna de demokratiska grund­ satser på vilka vårt samhälle är byggt. Någon avsevärd risk att partipolitisk trångsynthet skulle komma att göra sig gällande i rättsskipningen förelig­ ger knappast. En viktig garanti för rättssäkerheten ligger i så fall däri att juryn enligt förslaget icke kan åstadkomma en fällande dom annat än om domstolen biträder dess mening. Självklart är även att en majoritet inom landsting eller stadsfullmäktige icke har rätt att missbruka sin ställning och giva jurymannakåren en helt ensidig sammansättning. I förslaget har uttryckligen angivits att skilda samhällsgrupper och olika delar av länet skola vara företrädda bland jurymännen. Jag anser det ej vara riktigt, att såsom i något yttrande ifrågasatts, föreskriva proportionell valmetod.

Det begränsade antal jurymän som skall väljas möjliggör att kvalifi­ cerade och för uppdraget lämpliga personer utses. Även förslaget att jury­ männen till en del skola vara eller ha varit nämndemän vid allmän under­ rätt torde vara ägnat att verka i samma riktning. Därför torde det ej vara nödvändigt att, såsom Stockholms rådhusrätt i sitt yttrande föreslagit, vid­ taga särskilda anordningar för att tillförsäkra juryn en lämplig ordförande. Ej heller anser jag mig böra biträda det av publicistklubben framställda förslaget att genom särskilda regler skulle tillses att erfarenhet på den pe­ riodiska pressens område alltid finnes företrädd inom juryn. Något hinder att tidningsmän väljas till jurymän föreligger icke. Tvärtom kan det med hänsyn till den insikt i och det intresse för samhälleliga frågor som tid­ ningsmän i allmänhet besitta vara önskvärt att även tidningsmän ingå i juryn. Det bör stå valkorporationerna fritt att inhämta förslag från yrkes- sammanslutningar på det publicistiska och litterära området, utan att några föreskrifter härom meddelas.

De föreslagna reglerna för juryns sammansättning torde innebära väsent­ liga förbättringar och det finnes anledning antaga att juryn i sin nya ge­ stalt skall förmå att väl fylla sin uppgift. Jag vill därför förorda att dessa regler antagas.

Vad slutligen angår frågan om förhållandet mellan domsto­ len och juryn ha de sakkunniga framhållit betydelsen av att juryn

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

beredes tillfälle att i förekommande rättsliga spörsmål erhålla upplysning om gällande rättsreglers innebörd och tillämpning. Då lekmän deltaga i rättsskipningen såsom nämnd, åligger det domaren att tillföra lekmännen den erforderliga lagkunskapen. Inom juryprocessen måste för detta ända­ mål särskilda anordningar vidtagas. I andra länders juryprocess förekom­ mer att domaren före juryns överläggning lämnar en sammanfattning av målet och i några länder lämnas domaren dessutom tillträde till juryns överläggning för att tillhandagå juryn med råd och anvisningar.

De sakkunnigas förslag innebär att rättens ordförande skall kunna av juryn tillkallas under juryns enskilda överläggning för att lämna upplys­ ningar i rättsliga frågor; varje juryman skall äga befogenhet att påkalla sådana upplysningar.

Otvivelaktigt är det av stor betydelse att juryn får tillgång till upplys­ ningar i rättsliga spörsmål. De sakkunnigas förslag, enligt vilket det skall ankomma på juryn att taga initiativ till en av omständigheterna påkallad information genom rättens ordförande, torde erbjuda en lämplig utväg. I några yttranden har uttalats farhågor för att rättens ordförande skulle kunna, även utan att detta åsyftades, utöva en obehörig påverkan på juryn. Dessa betänkligheter synas mig vara överdrivna. Rättens ordförande skall yttra sig endast om de rättsliga spörsmål, varom han tillfrågas; hans upp­ gift är alltså att informera juryn om en rent objektiv lagtolkning. Han får icke ingå på en diskussion av själva målet, även om jurymännen skulle vilja upptaga sådana spörsmål. Han är skyldig att avlägsna sig, så snart han lämnat sitt svar, och han bör icke få vara tillstädes under juryns vi­ dare överläggning och beslut. Något hinder bör icke föreligga för juryman att under själva förhandlingen framställa frågor om rättsliga problem, som då behandlas, och på detta sätt få dessa närmare belysta av parterna. Detta spörsmål, liksom ock de närmare reglerna rörande skyldighet för rättens ordförande att lämna juryn upplysningar i rättsliga frågor, torde emeller­ tid, såsom de sakkunniga föreslagit, böra behandlas i den särskilda lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Jag torde därför få återkomma till dessa frågor i samband med framläggandet av förslag till sådan lag.

1 enlighet med direktiven ha de sakkunniga även upptagit frågan om särskilda bestämmelser för krigstid. Departementschefen hade i direktiven hänvisat till de bestämmelser som under krigsåren funnos införda i 6 § tryckfrihetsförordningen angående förhandsgranskning, in­ förselförbud och utgivningsförbud beträffande tryckt skrift, — vilka be­ stämmelser sedermera åter upphävdes år 1945 — samt anfört att det borde övervägas, huruvida och i vilken form dessa bestämmelser borde ersättas av andra, vilka, med minsta möjliga intrång i tryckfriheten, för krigstid öppnade erforderliga möjligheter till kontroll över tryckta skrifter. Vidare hade departementschefen erinrat om vissa förslag som framställts att vårt land för krigsfall borde äga tillgång till en procedur, enligt vilken man un­ der noggrant angivna förutsättningar och i betryggande former snabbt kun­

101

de genomföra en till krigstiden begränsad ändring av grundlagarnas stad- ganden.

De sakkunniga ha emellertid vid övervägande av dessa i direktiven väck­ ta frågor icke funnit sig böra framlägga något förslag till avvikande be­ stämmelser för krigstid eller till särskilda former för antagande av sådana bestämmelser. Såsom jag framhållit i redogörelsen för de sakkunnigas för­ slag innebär detta ståndpunktstagande icke att de sakkunnigas förslag jäm­ väl ifråga om tryckfrihetens lagliga gränser bygger på samma enhetlighet. Vad som är otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande framgår av de straffbud som upptagits i förslaget, i anslutning till motsvarande bestäm­ melser i den allmänna strafflagen. Därvid har såsom otillåtet yttrande med- tagits även krigsförräderi, vilket brott kan förekomma i huvudsak endast under krigstid. Förslaget innehåller alltså i detta hänseende en beredskaps- lagstiftning för krigstid. Även vad förslaget innehåller om otillåtet offentlig­ görande är avfattat på sådant sätt att det kan få vidgad betydelse under krigstid.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har flertalet bi­ trätt de sakkunnigas ståndpunkt. Särskilt kan det vara anledning framhålla att överbefälhavaren, som kunnat behandla spörsmålen med utgångspunkt från de militära myndigheternas erfarenhet på detta område, i huvudsak ansluter sig till de sakkunnigas ståndpunkt; dock framhåller överbefälha­ varen därvid att, då en tidnings- eller tidskriftsutgivare i fråga om publice­ rande av hemliga uppgifter om försvaret eller folkförsörjningen icke ställer sig lojal till meddelade anvisningar eller intager en rent landsförrädisk håll­ ning, hans fortsatta verksamhet snabbt måste kunna stoppas.

De myndigheter och sammanslutningar som uttala sig för beredskapsbe- stämmelser för krigstid ha särskilt framhållit att regler för krigstid böra övervägas och utformas under lugnare förhållanden för att de icke, såsom lätt kan ske i ett kritiskt läge, skola få ett alltför obestämt och vidsträckt inne­ håll. Detta är naturligtvis i och för sig riktigt. Därest särskilda avvikelser från de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna böra förekomma under krigstid, är det av vikt att dessa särbestämmelser på förhand finnas införda i tryckfri­ hetsförordningen och sålunda äro kringgärdade med de garantier som gälla för grundlag. Alternativet att sådana särbestämmelser skola få införas i an­ nan ordning än som gäller för grundlagsändring kan jag icke förorda. I detta hänseende vill jag ansluta mig till vad överståthållarämbetet yttrat om grundlagarnas betydelse och den allvarliga varning ämbetet uttalat mot att underlätta en ändring av grundlagarna under extraordinära förhållan­ den.

Behovet av särbestämmelser för krigstid kan ses ur olika synpunkter. En fråga är om tryckfriheten till sitt materiella innehåll bör vara av samma utsträckning under krigsförhållanden som i fred eller om yttranden eller meddelanden, som eljest äro tillåtna, böra vara förbjudna i krigstid. Ett helt annat spörsmål är om samma former för ingripanden mot tryckfrihetsbrott böra tillämpas eller om i krigstid särskilda åtgärder böra vara medgivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

102

i syfte att förhindra tryckfrihetsbrott eller möjliggöra snabbare eller effek­

tivare beivran av sådana brott.

Såsom jag nyss anfört har den första frågan föranlett att förslaget, i anslut­

ning till motsvarande bestämmelser i den allmänna strafflagen, innehåller

straffbud som träda i tillämpning under krigsförhållanden. Härigenom har

alltså hänsyn tagits till behovet att kriminalisera gärningar, vilka före­

komma endast under krigstid eller som då äro av särskild betydelse. Jag

har ej anledning att mera i detalj ingå på behovet av sådana bestämmelser;

frågan hänför sig i första hand till den allmänna strafflagen.

I detta sammanhang kan det emellertid vara motiverat att redogöra för

de möjligheter som enligt förslaget föreligga att på grund av ett ej förut­

sett, under krigstid uppkommit behov utvidga kriminaliseringen i tryck­

frihetsförordningen. I detta hänseende intaga reglerna om otillåtet yttran­

de och otillåtet offentliggörande en något olika ställning. Självfallet kan,

oavsett om krigsförhållanden råda eller ej, en ändrad uppfattning föran­

leda lagändring, vilken då det gäller tryckfrihetsförordningen måste ske

i de former som gälla för ändring i grundlag. Det är av utomordentlig vikt

att åsiktsbildningen och den fria kritikrätten äro kringgärdade med starka

garantier; detta gäller även under krigsförhållanden. Jag har därför i det

förslag som jag förordar till framläggande för riksdagen angivit de brott,

vilka utgöra otillåtet yttrande (7 kap. 4 §), på sådant sätt att detta grund­

lagsskydd i största möjliga omfattning kan utöva sin avsedda funktion

såsom ett hinder mot förhastade utvidgningar. Vad åter angår otillåtet

offentliggörande kunna väl i stort sett samma skäl mot mera omfattande

utvidgningar av straffbuden anföras, men å andra sidan är det förenat

med olägenheter, särskilt under krigsförhållanden, om regleringen i tryck­

frihetsförordningen i alltför hög grad är bunden vid detaljformuleringar.

Beträffande sådana fall av otillåtet offentliggörande som utgöra brott mot

rikets säkerhet har därför bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen (7 kap.

5 §) givits en något allmännare formulering, vilken möjliggör att jämkningar

i motsvarande allmänna bestämmelser, inom den angivna ramen för sådant

otillåtet offentliggörande, omedelbart vinna tillämpning även på tryckfri­

hetens område. I jämförelse med gällande tryckfrihetsförordning förelig­

ger dock den skillnaden att sådana utvidgade publiceringsförbud icke kun­

na utfärdas av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan; de skola ha for­

men av lag. Straffskalor äro enligt förslaget icke fixerade i tryckfrihetsför­

ordningen. En ändring av dessa i den allmänna lagen vinner alltså tillämp­

ning omedelbart även på tryckfrihetsbrott, vare sig fråga är om otillåtet

yttrande eller otillåtet offentliggörande.

Härefter vill jag övergå till den i detta sammanhang viktigaste frågan,

huruvida med tanke på krigsförhållanden behov föreligger av särskilda

åtgärder för att hindra eller beivra tryckfrihetsbrott. Härvid torde till en

början böra framhållas att, såvitt angår pressverksamheten i allmänhet,

inträdandet av krig eller krigsfara icke skapar sådana ändrade förhållan­

den att andra former för ingripanden mot tryckfrihetsbrott än de eljest

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

103

vanliga framstå som nödvändiga. Det torde vara befogat att räkna med att

det stora flertalet av de personer som utgiva tryckta skrifter ställa sig lojala

till det egna landet och utöva sin för samhället viktiga verksamhet med

en känsla av ansvar. Det kan emellertid å andra sidan icke bortses från att,

såsom länsstyrelsen i Kronobergs län anför i sitt yttrande, inom varje land

finnas personer, som äro så gripna av sin ideologiska inställning att de sätta

denna i främsta rummet och låta lojaliteten till sitt eget land vika. För att

motverka den brottslighet som bygger på en sådan inställning kan det vara

nödvändigt överväga, huruvida tryckfrihetsförordningens bestämmelser er­

bjuda tillräckliga möjligheter till ingripanden eller om dessa möjligheter

kunna utvidgas utan att därigenom väsentliga värden uppgivas. Härvid

måste emellertid först närmare klargöras, vilka slag av brott som främst

äro av sådan beskaffenhet.

Under krigsförhållanden kan det vara av särskild vikt att icke uppgif­

ter, som av hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen böra hemlighållas,

spridas genom tidningar, tidskrifter eller andra tryckta skrifter. I allmän­

het torde de föreskrifter som meddelas härom efterkommas och brott mot

dessa ske endast av okunnighet eller ovarsamhet. Därför kan, såsom över­

befälhavaren framhållit, en upplysnings- och rådgivningsverksamhet vara

erforderlig för att främst tidnings- och tidskriftsutgivare skola erhålla un­

derlag för sina bedömanden av vad som inom ramen för utfärdade pub­

liceringsförbud icke bör offentliggöras samt även en viss övervakning be­

höva organiseras för kontroll av att publiceringsförbuden efterkommas.

Det kan påpekas att pressövervakningen i England under det andra världs­

kriget var ordnad på detta sätt. Genom ett av bl. a. erfarna tidningsmän

och militärer sammansatt organ skapades samarbete med pressen i syfte

att förhindra offentliggörande av militära hemligheter. Det har betygats

att denna på frivillig samverkan byggda övervakning var ett effektivt me­

del till skydd för landets säkerhet och dess krigsansträngning. En liknan­

de anordning skulle även hos oss vara möjlig, utan att denna ingriper i

de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna. Planläggning härav i förväg inne­

bär således icke en beredskapslagstiftning i den mening som nu diskute­

ras. Korrektivet för den händelse någon icke följer de anvisningar som med­

delas är att han kan åtalas för otillåtet offentliggörande enligt de bestäm­

melser som gälla härom och i den ordning tryckfrihetsförordningen angi­

ver. Inom den brottsgrupp som nu avses kunna emellertid även uppsåt­

liga brott förekomma, vilka under krigsförhållanden äro av särskilt far­

lig beskaffenhet. I allmänhet torde väl den som uppsåtligen vill lämna

uppgifter av värde för fienden begagna andra kanaler än offentliggörande

i tidningspressen eller i andra tryckta skrifter. Det bör dock icke förbi­

ses att även ett sådant medel skulle kunna begagnas för en dylik uppsåt­

lig verksamhet, vilken är att hänföra till spioneri, och därför är det ange­

läget att lagstiftningen erbjuder möjligheter till ett effektivt ingripande för

att hindra fortsatt brottslighet av sådant slag.

Även bland de tryckfrihetsbrott som äro att hänföra till otillåtet yttrande

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

och som således bestå däri att en framställning i tryckt skrift har ett för­

gripligt innehåll torde flertalet icke vara av den beskaffenhet att de under

krigsförhållanden framstå som särskilt farliga brott. Vissa framställningar

i tryckt skrift kunna väl under krigsförhållanden i högre grad än eljest

väcka anstöt i vida kretsar. Det är dock icke i främsta rummet denna an-

stötlighet som betingar deras samhällsfarlighet. Vad som ur samhällets

synpunkt kan vålla särskild skada är däremot yttranden eller meddelanden

som ha ett förrädiskt innehåll eller framställningar som gå ut på att väcka

missmod och därigenom till fiendens nytta undergräva försvaret. Det gäl­

ler alltså gärningar som äro kriminaliserade såsom krigsförräderi. Den

särskilda samhällsfarlighet som utmärker dessa gärningar vidlåder emeller­

tid även framställningar, vilka åsyfta att, med eller utan främmande makts

bistånd, kullkasta landets självständighet eller dess fria statsskick eller att

eljest med våldsamma medel ingripa mot de högsta statsorganen. Sådana

gärningar äro, om de innefatta fara för uppsåtets förverkligande, att hän­

föra till högförräderi eller uppror.

Vad härefter angår frågan om de särbestämmelser som äro tänkbara i

syfte att motverka sådan brottslighet som nu avses kunna dessa gå ut på

att möjliggöra ingripanden i andra former än de eljest vanliga. Behovet att

skydda försvaret eller landets säkerhet i övrigt har stundom brukat åbero­

pas såsom motiv för en allmän censur. Mot en sådan censur uppresa sig

allvarliga betänkligheter; den leder lätt till godtycke och ett undertryckan­

de av yttranden och meddelanden, vilka böra vara tillåtna. En fortlöpande

censur kan medföra en skev och felaktig nyhetsförmedling. Publicistklub­

ben anför i sitt yttrande att allmänhetens känsla av att nyhetsförmedling

och opinionsbildning förbli ohindrade otvivelaktigt är ett av de verksam­

maste medlen att i kritiska situationer stärka förtroendet för statsledningen

och motståndsviljan mot yttre och inre fiender. I liknande ordalag yttrar sig

överbefälhavaren. Jag vill understryka dessa synpunkter. Censur är för­

kastlig under fredstid, i krig kan den bli en verklig fara för landet och den

demokratiska ordningen.

Med den nyss angivna utgångspunkten i fråga om den brottslighet det här

gäller att motverka är väl ej en allmän censur motiverad. Men även mot en

censur som anordnas endast för vissa periodiska skrifter kunna allvarliga

erinringar göras. Om möjlighet till censur överhuvud taget finnes, förelig­

ger alltid risken att den tillgripes i andra fall och för andra syften än

som avsetts. Den kan lätt komma att utvidgas till en allmän censur.

De invändningar som sålunda kunna göras mot censur gälla till stor del

även andra administrativa ingripanden mot tryckta skrifter, vare sig dessa

bestå i konfiskation av redan utkomna skrifter eller förbud för den som

utgiver periodisk skrift att fortsätta skriftens utgivning. Endast ett dom-

stolsförfarande erbjuder fullt tillfredsställande garantier för rättssäkerhet

och objektivitet.

Härefter återstår alltså att undersöka, huruvida, med bibehållande av

grundsatsen att tryckt skrifts brottslighet skall bedömas av domstol, vissa

105

tryckfrihetsbrott kunna effektivare motverkas genom de påföljder domsto­ len äger besluta för sådant brott. Att något hinder icke föreligger att utan ändring i tryckfrihetsförordningen skärpa straffen för vissa brott har jag redan anmärkt. Frågan gäller huruvida vid sidan om straff och konfiska­ tion av skriften andra påföljder äro tänkbara. För att förstärka reaktionen mot brott, som begås av periodisk skrifts utgivare, och för att hindra vidare brottslighet genom skriften skulle det kunna tänkas att domstolen sasom påföljd för brott meddelade förbud mot fortsatt utgivning av skriften. Fn annan möjlighet, vilken eventuellt kunde kombineras med utgivningsför­ bud, vore att domstolen såsom påföljd för vissa brott ägde ådöma förver­ kande av egendom, vilken använts såsom hjälpmedel vid brottet, t. ex. tryck- pressar. Enligt 2 kap. 17 § i det för årets riksdag framlagda förslaget till lag om ändring i strafflagen ha allmänna bestämmelser om sådant förver­ kande av hjälpmedel på grund av brott föreslagits.

En invändning, som kan göras mot utgivningsförbud för periodisk skrift, är att det alltid måste föreligga möjligheter att kringgå förbudet genom utgivande av andra periodiska skrifter eller skrifter som icke äro perio­ diska. Det är ofrånkomligt att så är fallet och att det icke är möjligt att gi­ va förbudet en sådan effekt att den brottsliga verksamheten helt förhindras. Det torde likväl för en tidning eller tidskrift, vilken är inarbetad hos en viss läsekrets, innebära en allvarlig olägenhet att drabbas av utgivningsför­ bud. I vissa fall skulle ett mera effektivt hinder mot fortsatt brottslig verk­ samhet bli följden av den senare av de nyss berörda åtgärderna, nämligen förverkande av tryckpressar eller andra hjälpmedel. Å andra sidan kunna starka invändningar göras mot en sådan möjlighet. Även om det, för att förverkande skall kunna ske, förutsättes att egendomens ägare uppsåtligen medverkat till brottet, står en sådan ekonomisk påföljd ej i god överens­ stämmelse med de grundsatser som ansetts böra vara normerande för an­ svarigheten. Ett utgivningsförbud är också en mera adekvat åtgärd. I valet mellan de angivna påföljderna för vissa brott under krigsförhållanden sy­ nes därför endast utgivningsförbud böra komma i fråga.

Även en sådan påföljd kan innebära en väsentlig inskränkning i tryck­ friheten. Man måste emellertid utgå ifrån att i vissa fall under krig, t. ex. då strider pågå i landet och en del därav är ockuperad av främmande krigs­ makt, ingripande icke kommer att underlåtas mot en periodisk skrift, vil­ ken medvetet saboterar krigsansträngningen genom att söka uppväcka miss­ mod bland allmänheten eller att systematiskt offentliggöra hemliga uppgif­ ter till nytta för fienden. Det är då avgjort att föredraga att sådana ingri­ panden ske enligt gällande grundlag framför att de innebära ett åsidosät­ tande av denna. Om man sålunda utgår från att en laglig reglering av den­ na statens nödvärnsrätt bör göras, är det också angeläget att de erforder­ liga bestämmelserna införas redan nu. Härigenom möjliggöres ett lugnt över­ vägande av de erforderliga rättsreglernas innehåll och undvikes att mindre väl överlagda bestämmelser tillskapas under en mer eller mindre panikar­ tad stämning. I tryckfrihetsförordningen bör alltså redan nu anvisas någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

106

utväg och för detta ändamål torde, såsom förut framhållits, utgivningsför­

bud vara bäst ägnat. En garanti mot missbruk av denna påföljd ligger däri

att det slutliga avgörandet ankommer på domstol efter prövning av skrif­

tens brottslighet. Ett snabbt ingripande med ett provisoriskt utgivnings­

förbud måste emellertid kunna göras av chefen för justitiedepartementet;

sådant provisoriskt förbud bör dock, för att bli bestående, inom helt kort

tid följas av åtal vid domstol.

På grund av vad sålunda anförts vill jag förorda att bestämmelser uppta­

gas i tryckfrihetsförordningen om möjlighet för domstol att på grund av

de uppsåtliga brott, vilka jag förut angivit, nämligen spioneri samt högför­

räderi, uppror och krigsförräderi, förordna om utgivningsförbud för perio­

disk skrift under viss tid, högst sex månader. Denna befogenhet bör en­

dast gälla, då riket befinner sig i krig. Vidare böra bestämmelser meddelas

om provisoriskt utgivningsförbud i avbidan på domstolens prövning samt

om straff och konfiskation i sådana fall, då meddelat utgivningsförbud

överträdes.

Härefter skall jag övergå till att redogöra för de särskilda stadgandena

i det förslag som jag vill förorda till framläggande för riksdagen. Detta för­

slag överensstämmer såväl i sina huvuddrag som i detaljutformningen nära

med vad de sakkunniga föreslagit. Det torde därför icke vara behövligt att

utförligt redogöra för alla detaljer; jag vill i huvudsak begränsa mig till de

frågor som föranlett erinringar i yttrandena över de sakkunnigas förslag.

I övrigt hänvisas till de sakkunnigas betänkande. De ändringar i lagtexten

av någon betydelse som vidtagits framgå av den följande redogörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Rubriken. Det i proposition nr 21 till 1887 års riksdag framlagda för­

slaget betecknades tryckfrihetslag. I 1912 års betänkande förordades be­

nämningen tryckfrihetsordning efter mönster av successionsordningen och

riksdagsordningen. Med hänsyn till att med förordning numera i allmänhet

avses en av Kungl. Maj :t utfärdad författning skulle kunna ifrågasättas

att för nu ifrågavarande lagstiftning använda någon av de sålunda föreslag­

na benämningarna. Då emellertid beteckningarna successionsordningen och

riksdagsordningen närmast torde hänföra sig till innehållet i dessa författ­

ningar och avse ordningen för arvsföljden till riket samt ordningen vid

riksdagen och i dess arbete, synes motsvarande beteckning icke vara lämp­

lig. Däremot skulle den användning av ordet lag som numera är vanlig

möjligen kunna tala för namnformen tryckfrihetslag. Jag har dock ansett

den hävdvunna beteckningen tryckfrihetsförordning böra bibehållas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

107

1 KAP.

Om tryckfrihet.

1 §•

Första stycket. Tryckfrihetsförordningen bör inledas med ett allmänt prin­

cipiellt stadgande, vari dess innebörd och syfte angivas. Denna uppgift fyl-

les av första stycket, vari tryckfrihetens syfte att säkerställa ett fritt me­

ningsutbyte och en allsidig upplysning framhålles samt tryckfriheten an-

gives vara en medborgerlig rättighet att i tryckt skrift yttra sina tankar och

åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och un­

derrättelser i vad ämne som helst. Härav framgår sålunda att tryckfriheten

icke blott är en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att giva ut­

tryck åt tankar och åsikter, utan även innefattar en rätt att sprida upplys­

ning om sakförhållanden. Å andra sidan betonas i stadgandet skyldighe­

ten för den som utövar tryckfriheten att iakttaga de bestämmelser som

äro i tryckfrihetsförordningen meddelade till skydd för enskild rätt och all­

män säkerhet. I främsta rummet åsyftas härvid de i 7 kap. upptagna be­

stämmelserna om vad som är tryckfrihetsbrott, men även i åtskilliga andra

hänseenden innehåller tryckfrihetsförordningen ordningsföreskrifter och

andra bestämmelser, vilka skola iakttagas.

Beträffande detta allmänna principstadgande innehålla yttrandena i all­

mänhet icke några erinringar. Förste stadsfiskalen i Stockholm framhåller

dock att det bör komma till uttryck att tryckfriheten skall utövas under

iakttagande av rättens och sanningens bud. Ehuruväl straff för brott en­

bart mot denna princip icke torde kunna komma i fråga, skulle dock dess

infogande i en blivande tryckfrihetsförordning som en vägledande norm

vara på sin plats och få betydelse som anvisning icke blott för dem som

yttra sig i tryckt skrift utan även för dem som sättas att döma över påståd­

da missbruk av tryckfriheten. Svenska journalistföreningen erinrar om den

debatt som i andra länder förekommit rörande frågan, huruvida tryckfri-

hetsgarantierna i nedärvd mening under moderna förhållanden verkligen

förslå till säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning och

om de giva den enskilde medborgaren verklig frihet att taga fullständig och

riktig kännedom om händelser och förhållanden av politisk betydelse. Det

är framför allt monopolismen, förtrustningen och kommersialiseringen av

tidningsvärlden, som i dessa länder ansetts ägnade att göra såväl den en­

skildes möjlighet att genom trycket framföra sina meningar illusorisk som

föreställningen om allmän och objektiv upplysning genom pressen till med­

borgarnas tjänst mindre välgrundad. Föreningen påpekar dock att de svens­

ka pressförhållandena icke uppvisa omedelbara motsvarigheter till de före­

teelser som tett sig så allvarliga för en upplyst opinion i England och För­

enta staterna. En viss anledning att upptaga detta ämne anser föreningen

dock föreligga med hänsyn till att förslaget tangerar detta icke blott vid

behandlingen av ansvarighetsproblemet och frågan om genmälesrätten utan

108

även i den helt nya grundsats, vilken kommit till uttryck i 1 kap. 2 § andra

stycket.

Tryckfriheten innebär samma rätt för envar att framställa åsikter och

meddela underrättelser i skilda ämnen. Lagstiftningen utgår från att denna

yttrandefrihet, inom de legala gränser som bildas av straffbuden mot brott,

utgör den enda säkra grundvalen för ett fritt meningsutbyte och en allsi­

dig upplysning. Däri ligger även ett korrektiv mot att åsikter eller upplys­

ningar undanhållas allmänheten eller att händelser och förhållanden fram­

ställas på ett osannfärdigt sätt. Med en sådan frihet torde en monopolise-

ring av det fria ordet knappast vara genomförbar i ett demokratiskt sam­

hälle. Uppenbart är emellertid att, därest tendenser i sådan riktning skulle

förmärkas, de böra motarbetas. Under nuvarande förhållanden torde dock

detta spörsmål, vad angår vårt land, icke äga någon aktualitet.

Även om sålunda någon särskild kontroll över sanningsenligheten i vad

som publiceras icke är förenlig med de grundsatser, varå tryckfriheten vilar,

må å andra sidan framhållas att tryckfrihetsförordningen icke lägger hin­

der i vägen t. ex. för frivilliga överenskommelser i syfte att sörja för att god

publicistisk sed iakttages. Sålunda beröres i tryckfrihetsförordningen icke

den verksamhet som utövas av pressens opinionsnämnd. Även andra åtgär­

der av liknande karaktär äro tänkbara, i den mån dessa icke hindra tryck­

frihetens utövning.

Andra stycket. Vad andra stycket innehåller har jag i det föregående be­

rört ur principiella synpunkter och därvid framhållit att, särskilt med hän­

syn till betydelsen av en fri nyhetsförmedling, meddelandet av uppgifter och

underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift bör åtnjuta skydd enligt

tryckfrihetsförordningen. Här återstår att behandla stadgandets räckvidd.

I några yttranden har i detta hänseende kritik riktats mot de sakkunnigas

förslag, särskilt mot att meddelande som däri avses kan lämnas till redak­

tion. Svea hovrätt anför att faran för att ifrågavarande uppgifter spridas

till obehöriga förefaller vara särskilt stor, när de lämnas till en tidnings­

redaktion, där ett flertal personer kunna inneha mer eller mindre under­

ordnade befattningar. Det torde därför också lätt kunna inträffa att med­

delaren icke känner till beskaffenheten av vederbörandes ställning utan

från början råkar lämna uppgifterna till person som icke bort anförtros

desamma. Fråga är om i lagtexten gränsen mellan det straffria och det

straffbara området härvidlag framstår med tillräcklig klarhet för medde­

laren själv. Straffråttskommittén ifrågasätter om begreppet redaktion över­

huvud taget har den fasthet att det lämpar sig att utan närmare bestäm­

ningar införa i lagtexten. Kommittén framhåller bl. a. att en tidnings med­

arbetare på utgivningsorten kunna vara av många olika slag med växlande

anknytning till redaktionen, från heltidsanställning till uppdrag att såsom

bisyssla till annat arbete redigera någon viss avdelning av tidningen eller

skriva tillfälliga artiklar däri. Vidare påpekar kommittén det icke ovan­

liga förhållandet att en huvudstadstidning såsom korrespondent anlitar en

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

109

medarbetare i en landsortstidning med fast anställning på dennas redak­ tion. Kommittén anser det böra övervägas, huruvida icke det privilegierade området borde närmare begränsas eller i varje fall till sin omfattning klart bestämmas. Militieombudsmannen yttrar att det icke alltid kommer att bli så lätt att avgöra om en tidnings medarbetare, som själv kallar sig lokal­ redaktör, verkligen är att anse som sådan eller som fast korrespondent. Vi­ dare framhåller militieombudsmannen att en stor del av den dagliga pres­ sens nyhetsmaterial tillföres denna genom sådana särskilda företag för ny­ hetsförmedling som tidningarnas telegrambyrå samt ifrågasätter om icke vissa förelag för yrkesmässig nyhetsförmedling borde jämställas med tid­ ningsredaktion. Publicistklubben uttalar att gränsen mellan lokalredak­ tion och korrespondent med varaktigt uppdrag är svår för att icke säga omöjlig att uppdraga samt föreslår att det tydligt utsäges att stadgandet gäller även meddelande till sådan korrespondent. Svenska journalistför­ eningen anser det mest konsekventa vara att inbegripa även meddelanden till fast korrespondent under privilegiet, såvitt syftet med meddelandet ar det angivna, samt att därför lagtexten bör omformuleras. Samma uppfatt­ ning uttalas av Svenska tidning sutgivar ef öreningen.

Här må även hänvisas till vissa i den allmänna redogörelsen för yttran­ dena återgivna uttalanden, bl. a. av militieombudsmannen, vilka i huvudsak gå ut på att de föreslagna begränsningarna av stadgandets räckvidd såtill­ vida äro otillräckliga som stadgandet möjliggör för den som till annan läm­ nat t. ex. ärekränkande meddelande att undandraga sig ansvar genom att påstå offentliggörande i tryckt skrift såsom syfte, ehuru något sådant syfte i verkligheten icke förelegat.

Tydligt är att den principiella frihet att lämna meddelanden som stad­ gandet avser att trygga måste, såvitt möjligt, erhålla en fast avgränsning, särskilt med hänsyn till att stadgandet kan medföra att meddelaren blir fri från ansvar, som eljest kunnat förekomma. I första hand bör härvid, såsom de sakkunniga föreslagit, gälla att stadgandet omfattar endast vad som meddelats i syfte att det skall offentliggöras. Någon anledning befara att denna begränsning icke i rättstillämpningen skall kunna upprätthållas med nödig skärpa torde knappast föreligga. De bevissvårigheter som uppkomma torde icke vara av annan natur än sådana som föreligga vid andra subjektiva omständigheter, vilka äro bestämmande för straffbarheten, t. ex. gärnings­ mannens uppsåt. Enbart meddelandets syfte torde dock icke utgöra en till­ räcklig begränsning. Det är även nödvändigt att angiva den krets av perso­ ner, till vilken meddelandet får lämnas. Uppenbart är att meningarna kunna vara delade, hur vidsträckt en sådan personkrets bör vara. I första hand tor­ de däri böra ingå skriftens författare och utgivare. Att i detta hänseende göia någon skillnad med hänsyn till om skriften är periodisk eller ej, torde icke vara lämpligt. Särskilt den periodiska pressens arbetsförhållanden torde emellertid påkalla att personkretsen utvidgas något därutöver. Härvid torde knappast någon annan möjlighet än den föreslagna, skriftens redaktion, kun­

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

Ilo

na komma i fråga. Enligt de sakkunnigas motiv åsyftas med redaktion så­ väl huvudredaktion på utgivningsorten som lokalredaktion på andra platser, under det att å andra sidan korrespondenter icke äro att hänföra till redak­ tion, även om de äga varaktigt uppdrag. Vad särskilt angår de i pressorgani­ sationernas yttranden avsedda fasta korrespondenterna, torde dessa, i den mån de omedelbart till tidningsredaktion lämna självständiga meddelanden,, vilka äro ämnade att publiceras i oförändrad form, i allmänhet falla under begreppet författare. Särskilda företag för nyhetsförmedling torde icke i och för sig böra jämställas med tidningsredaktion.

Med hänsyn till de svårigheter som salunda möta för en närmare precise­ ring av den i stadgandet avsedda personkretsen har jag icke funnit skäl att i detta hänseende frångå de sakkunnigas förslag.

2 §•

törsta stycket. Innehållet i första stycket, som överensstämmer med vad de sakkunniga föreslagit, har icke föranlett några anmärkningar i yttran­ dena. Formuleringen anknyter till motsvarande bestämmelse i 1 § 3 mom. nu gällande tryckfrihetsförordning. Såvitt angår förhandsgranskning avses, lik­ som i sistnämnda stadgande, att förbjuda en med tvång upprätthållen censur.

Däremot hindras icke därigenom skriftens upphovsman att frivilligt låta granska dess innehåll av myndighet eller enskild. Stadgandet omöjliggör sålunda icke att t. ex. under krigsförhållanden överenskommelse träffas med pressen att visst nyhetsmaterial skall underställas ett rådgivande organ i syfte att förhindra röjandet av hemliga förhållanden. Underlåtenhet att följa överenskommelsen kan dock icke medföra annan påföljd än beivran av tryckfrihetsbrott, då sådant ägt rum. Ej heller innebär stadgandet hinder mot att karta före tryckningen underställes myndighets granskning i syfte att undvika sådant spridningsförbud som enligt 6 kap. 2 § andra stycket skall kunna förekomma. Härom hänvisas till vad som anföres vid nämnda stadgande.

Andra stycket. Till det i andra stycket upptagna stadgandet har jag i hu­ vudsak tagit ställning redan i det föregående. De sakkunniga ha i sitt be­ tänkande (s. 210—211) angivit vissa exempel för att åskådliggöra lag­ rummets innebörd. I några yttranden ha dessa exempel berörts och även i övrigt stadgandets räckvidd behandlats. Då jag emellertid, såsom framgår av det förut anförda, ansett tryckfrihetsförordningen icke böra upptaga be­ stämmelser i fråga om åtgärder av enskilda sammanslutningar eller perso­ ner, saknar jag anledning att här ingå på de exempel som avse dylika åt­ gärder. Jag skall därför beröra endast vad som yttrats angående åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ.

I sådant hänseende anför Svenska tidningsutgivareföreningen bl. a. att nu rådande inskränkningar i pappersförbrukningen skett på sådant sätt att de periodiska publikationerna indelas i olika kategorier med olika procentuell papperstilldelning i förhållande till en grundkvantitet. Föreningen ifråga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

in

sätter om icke denna anordning strider mot det nu föreslagna stadgandet. Vidare påpekar föreningen att den av statsmakterna upprätthållna priskon- trollerande verksamheten kan, teoretiskt sett och om ej annat föreskrives, givas en sådan utformning att faktiska hinder resas mot utgivningen av vissa tryckalster. Detsamma gäller tillstånd för import av tryckeriutensilier samt byggnadslov och körtillstånd. Föreningen anser det därför önskvärt att otillåtna ingrepp från myndighets sida utförligare exemplifieras. I sam­ band därmed framhåller föreningen att statsmakterna kunna ingripa med stödåtgärder till förmån för viss tidning eller grupp av tidningar och utforma dessa så att de indirekt bli hinderliga för tryckning, utgivning eller spridning av annan tidning. Därför anser föreningen det böra klart utsägas att stöd­ åtgärder av dylikt slag icke böra få förekomma i fråga om opinionsbildande publikationer.

Svenska bokförläggareföreningen yttrar rörande stadgandets räckvidd bl. a. att den statliga läroboksgranskningen, vilken hittills syftat till att från användning i skolorna utrensa kvalitativt lågtstående läroböcker, skulle kunna användas såsom ett medel att till skolbarnens undervisning vidare­ befordra allenast en viss ytterlighetsriktnings läror. Föreningen anför att läroboksgranskningen skulle strida mot stadgandet, om den skedde med aktgivande mer på politiska än på pedagogiska synpunkter.

I och för sig torde det icke kunna anses stridande mot stadgandet att en ur försörjningssynpunkt påkallad pappersransonering sker enligt allmänna behovsgrunder, dock utan åtskillnad mellan särskilda publikationer på grund av deras politiska inriktning eller ställningstaganden i andra frågor, samt att vid en sådan ransonering även publikationens egenskap av nyhets­ organ, förströelselitteratur eller vetenskapligt arbete beaktas. Men otvivel­ aktigt erbjuder varje ransonering av papper eller andra liknande åtgärder stora möjligheter till missbruk. Det är därför av synnerlig vikt att stadgan­ dets syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten noga beaktas.

Med anledning av vad tidningsutgivareföreningen anfört om statliga stöd­ åtgärder till förmån för vissa opinionsbildande publikationer må framhål­ las att stadgandet icke åsyftar åtgärder av detta slag; det hindrar icke ett motarbetande av viss tryckt skrift genom framställning, utgivning och spridning av andra tryckta skrifter, även om sådana åtgärder från det all­ männas sida eljest i vissa fall kunna framstå som olämpliga.

Mot vad bokförläggareföreningen anfört angående läroboksgranskning har jag icke i och för sig något att erinra; stadgandet utgör icke något hinder mot en ur pedagogisk synpunkt bedriven läroboksgranskning.

3 §.

Stadgandet överensstämmer med vad de sakkunniga föreslagit.

Straff rätt

skommittén har uttalat tvekan rörande stadgandets innebörd i

ett hänseende. Vissa brott, såsom bedrägeri, svindleri och utpressning äro icke att anse som tryckfrihetsbrott, även om tryckt skrift kommit till an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 230

112

vändning vid deras utförande. Beträffande beivran av sådana brott gäller

allmän lag. Enligt 2 kap. 17 § i det förslag till ändring i strafflagen, som

framlagts i proposition nr 80 till årets riksdag, skall under vissa närmare

angivna betingelser vad som använts såsom hjälpmedel vid straffbelagd

gärning kunna förklaras förverkat. Detsamma skall gälla vid straffbelagd

förberedelse till brott. Kommittén finner det oklart, huruvida tryckt skrift

skall kunna förklaras förverkad enligt dessa bestämmelser på grund av

brott, som skall bedömas omedelbart enligt allmän lag, t. ex. då någon för­

sökt avpressa annan penningar genom hot att låta distribuera en färdig­

ställd tryckt skrift med något för den hotade ofördelaktigt innehåll.

Den gällande tryckfrihetsförordningen vilar på den grundsatsen att tryckt

skrift över huvud taget icke kan konfiskeras annat än i de fall och i den

ordning tryckfrihetsförordningen angiver. Förslaget innebär icke någon änd­

ring häri. Någon komplettering av förevarande paragraf för att angiva detta

förhallande synes dock icke vara nödvändig.

Den i paragrafen angivna grundsatsen innebär att det nytillkomna stad­

gandet i 2 kap. 17 § strafflagen icke heller kan tillämpas beträffande an­

nan egendom, vilken använts såsom hjälpmedel vid tryckfrihetsbrott.

4

§.

Första stycket. De sakkunniga ha föreslagit att den i ingressen till 3 §

i nu gällande tryckfrihetsförordning upptagna s. k. instruktionen skall över­

flyttas till första stycket i denna paragraf med några jämkningar i orda­

lagen. Sålunda har den sats som fäster uppmärksamheten på att tryckfri­

heten utgör grundval för ett fritt samhälle tillfogats. Å andra sidan har for­

muleringen förkortats genom borttagandet av ett uttalande som inskärper

vikten av att ej draga obestämda slutföljder av uttrycken.

Publicistklubben anser omflyttningen vara ägnad att minska instruktio­

nens imperativa kraft och föreslår bibehållande av den nuvarande place­

ringen, såsom ägnad att mera omedelbart och ovillkorligt tilldraga sig den

dömande juryns uppmärksamhet. Vidare anser klubben det föreslagna till­

lägget välbefogat men yttrar att beskärningen icke endast går ut över den

klassiska urkundens form utan också minskar dess precision. Svenska jour­

nalistföreningen uttalar att instruktionen i praxis uppfattats som stöd för

frikännande domar i strid mot sådan lagtolkning, vartill en juristdomare

skulle anse sig förpliktigad. Föreningen — som närmare angiver, i vilka

avseenden därvid hänsyn tagits till omständigheter som ansetts böra fria

från ansvar i tryckfrihetsmål — anför att det skulle i hög grad gagna kon­

sekvensen vid tryckfrihetsmåls bedömande och underlätta juryns uppgift,

om i tryckfrihetsförordningen infördes klara straffrihetsgrunder, varige­

nom konkret innehåll gavs åt de allmänna grundsatserna i det föreslagna

stadgandet.

De anvisningar stadgandet innehåller äga betydelse för att belysa tryck­

frihetens allmänna innebörd och komplettera därigenom 1 § i detta kapi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

113

tel. Redan av detta skäl synes den av de sakkunniga föreslagna placeringen

vara att föredraga. Därtill kommer att stadgandet ej endast riktar sig till

juryn eller domstolen utan även bör vara vägledande för de myndigheter

som taga befattning med åtal och beslag. För att dock särskilt fästa juryns

uppmärksamhet på tryckfrihetens syfte inledas straffbuden i 7 kap. 4 § med

en mera allmän hänvisning till 1 kap. Den formulering som stadgandet äger

i nu gällande tryckfrihetsförordning synes utgöra en ej så väl funnen om­

arbetning av motsvarande stadgande i 1810 års tryckfrihetsförordning och

är delvis svårbegriplig. De sakkunnigas förslag synes vara tydligare. Jag

finner därför ej anledning ändra detta. Vad särskilt angår frågan om stad­

gandets ersättande med särskilda straffrihetsgrunder delar jag de sakkun­

nigas uppfattning att det i första hand bör ankomma på den allmänna

straff lagsrevisionen att lösa frågan om ett rättmätigt syftes betydelse för

bedömandet av ärekränkningsbrott.

Andra stycket. De sakkunniga ha undersökt lämpligheten av att i svensk

rätt införa en genmälesrätt efter mönster av främmande presslagstiftning.

Fn rätt för den som berörts av ett uttalande i periodisk skrift att beriktiga

oriktiga uppgifter förekommer i övriga nordiska länder på sätt närmare an-

gives i de sakkunnigas betänkande (s. 214). De sakkunniga ha emellertid

funnit att erfarenheten i andra länder visat att tillämpningen av en lag-

stadgad genmälesrätt vållar svårigheter och att denna rätt knappast är

ägnad att bereda den enskilde effektivt skydd mot kränkande uppgifter och

oriktiga framställningar. Därför ha de sakkunniga, under hänvisning till

att införandet av bemötanden och rättelser redan nu är vanligt och betrak­

tas som god publicistisk sed, ansett en fritt utbildad, på sådan sed grun­

dad genmälesrätt vara att föredraga. De sakkunniga ha dock funnit ange­

läget att oriktiga uppgifter rättas i erforderlig omfattning och därför före­

slagit ett stadgande att rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd

för missbruk av tryckfriheten. Därmed avse de sakkunniga icke blott att

sörja för ett rättvist hänsynstagande till dylik omständighet utan även att

giva en anvisning att rättelser på lämpligt sätt böra ske, då oriktiga upp­

gifter meddelats. Det föreslagna stadgandet utgör icke en straffnedsättnings-

grund, som möjliggör att den eljest gällande straffskalan får underskridas.

Publicistklubben har i sitt yttrande funnit att förslaget på ett ändamåls­

enligt sätt löser genmälesrättens problem. Sveriges advokatsamfund yttrar

att ett icke oväsentligt skydd för den enskilde gentemot oberättigade kränk­

ningar i tryckt skrift tillskapats genom stadgandet. Samfundet anser det

vara anledning räkna med att denna bestämmelse skall visa sig utgöra ett

starkt tryck på ansvarig utgivare av periodisk skrift att genom på lämpligt

sätt införda meddelanden bereda upprättelse åt den som obehörigen kränkts

genom yttrande i skriften.

Å andra sidan har i vissa yttranden förordats att en genmälesrätt efter

nordiska förebilder införes. Svea hovrätt anser att, trots de svårigheter som

äro förenade med såväl utformning som tillämpning av bestämmelser om

8

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230

Iiungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

genmälesrätt beträffande uppgifter i periodisk skrift, en sådan rätt skulle fylla ett praktiskt behov. Förste stadsfiskalen i Stockholm framhåller att rätten till genmäle numera för allmänheten blivit något naturligt men att denna inom pressen icke betraktas som en lika önskvärd företeelse. Ett tungt vägande skäl finner stadsfiskalen även vara att bestämmelser härom skulle bringa de nordiska lagstiftningarna i samklang med varandra. Råd­ husrätten i Halmstad anser att, även om genmälesrätten huvudsakligen finge endast moralisk betydelse, den dock skulle utgöra ett bättre värn för den enskildes rätt än den straffmätningsregel de sakkunniga föreslagit. Lands­ organisationen finner det icke vara ett erfarenhetsmässigt bekräftat anta­ gande att en lagligt garanterad genmälesrätt i åtminstone den begränsade omfattning, i vilken sådan rätt garanteras i övriga nordiska lagstiftningar, skulle vara överflödig i vårt land. Svenska journalistföreningen yttrar att det vore av vikt både med hänsyn till pressens anseende och ur mera vid­ sträckt principiell synpunkt, om lagen gåve sitt stöd åt den goda publicistiska seden på detta område. Den av de sakkunniga föreslagna regeln angående beaktande av rättelse vid straffmätning finner föreningen otillräcklig, därför att genmäle eller beriktigande kan vara påkallat också då en meddelad uPP§ift icke är sådan att fråga om straffpåföljd uppkommer. Föreningen påyrkar vidare att den omständigheten att rättelse på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom göres till en klar straffnedsättningsgrund.

En genmälesrätt kan givas en så vidsträckt omfattning att den som beröres av omdömen eller upplysningar, vilka influtit i periodisk skrift, oavsett deras karaktär har rätt att få disponera ett utrymme i skriften för att utveckla sina synpunkter i samma ämne. Något sådant torde icke åsyftas i de nyss återgivna yttrandena; alla torde vara ense om att skriftens utgivare måste ha bestämmanderätten över införandet av sådana diskussionsinlägg i skrif­ ten. Vad som avses torde vara en rätt att få felaktiga sakuppgifter berik- tigade och vidare torde den förutsättningen vara åsyftad att dessa sakupp­ gifter skola vara kränkande eller åtminstone av en viss vikt för den som beröres därav.

I och för sig kan det vara ett berättigat önskemål att, då felaktiga upp­ gifter influtit i skriften, utgivaren låter beriktiga dessa eller i varje fall bereder utrymme för ett beriktigande inlägg av den som beröres av uppgif­ terna. Att så sker, åtminstone i viss utsträckning, torde också betraktas som god publicistisk sed. Fragan gäller emellertid om det kan anses lämpligt att genom ett lagstadgande tillförsäkra den av uppgifterna berörde rätt att få ett sådant beriktigande till stånd. Det är förenat med stora svårigheter att angiva förutsättningarna för genmälesrätten på sådant sätt att bestäm­ melserna icke inbjuda till tvist. Vilka uppgifter som böra berättiga till gen­ mäle och vad detta får innehålla äro frågor som ej väl ägna sig för lagstift­ ning. Den senaste lagstiftningen på detta område, den danska, har för att lösa dessa frågor nödgats inrätta ett förfarande inför ett särskilt organ, berigtigelsesmevnet. En sadan anordning synes icke vara lämplig för svenska

115

förhållanden. Därtill kommer att ej heller det summariska förfarandet in­ för detta organ, annat än i uppenbara fall, är ägnat att lösa spörsmålet, huruvida med hänsyn till de meddelade uppgifternas felaktighet genmä- lesrätt skall föreligga. Med den valda utgångspunkten att genmälesrätten skall avse ett beriktigande av felaktiga uppgifter föreligga endast två möjlig­ heter. Antingen måste genmälesrätten göras så vidsträckt att den som berö- res av uppgifterna äger beriktiga dessa, så snart han själv finner dem fel­ aktiga, eller också måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva, vilka uppgifter som äro sanningsenliga. De nordiska lagstiftningarna, i hu­ vudsak även den danska, synas ha valt den förra utvägen. Med en sådan gen- inälesrätt befrämjas icke vad som i detta sammanhang främst kan vara av betydelse, nämligen att utgivaren, då uppenbara misstag och felaktigheter förekommit beträffande förhållanden av någon vikt, ställer sin egen auk­ toritet bakom ett beriktigande. Vad angår det andra av de båda angivna alter­ nativen, nämligen att för genmälesrättens genomförande anordna ett dom- stolsförfarande med möjlighet att föra bevisning om de framförda uppgif­ ternas oriktighet, måste detta anses alldeles olämpligt. Domstolsprövning av innehållet i tryckt skrift bör förbehållas de fall, då fråga är om tryckfrihets- brott. Jag delar alltså de sakkunnigas betänkligheter mot att i svensk rätt införa en lagstadgad genmälesrätt efter utländsk förebild. Att på detta om­ råde främja god publicistisk sed bör vara en uppgift för pressens egna orga­ nisationer och den av dem tillsatta pressens opinionsnämnd.

Ett stöd för bruket att beriktiga oriktiga uppgifter, ej allenast genom infö­ rande av genmälen utan även, då så är påkallat, genom redaktionella utta­ landen, vinnes även genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet angå­ en beaktande av rättelse vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott. Däremot anser jag, liksom de sakkunniga, icke att detta stadgande bör ut­ vidgas till en särskild straffnedsättningsgrund vid sidan om de i strafflagen angivna; huruvida rättelse bör få dylik betydelse, bör bero på den allmänna straff lagsrevisionen. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

5 §.

För tryckfrihetsförordningens tillämplighet är det av grundläggande be­ tydelse, hur begreppet tryckt skrift bestämmes. Gällande tryckfrihetsförord­ ning innehåller i detta hänseende en definition som är föga klargörande; till tryckt skrift hänföres sådan skrift som genom tryck utgives. Vad som är tryck angives icke närmare, utan denna fråga har enligt uttalande av depar­ tementschefen vid framläggande av propositionen till 1940 års riksdag (nr 270) om ändringar i tryckfrihetsförordningen ansetts böra överlämnas åt praxis. Därvid framhölls dock att under tryck icke borde inbegripas stencile- ring, vilket uttalande överensstämmer med den ståndpunkt rättspraxis inta­ git-

I direktiven för de sakkunniga framhölls önskvärdheten av att hithörande spörsmål närmare undersöktes.

Enligt de sakkunnigas förslag skall till tryckt skrift, med hänsyn till fram-

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ställningssättet, hänföras varje skrift, som framställts i tryckpress, men där­

emot icke skrift, mångfaldigad på annat sätt, t. ex. genom hektografering,

stencilering, ljuskopiering eller fotografisk kopiering. Därvid anföra de sak­

kunniga att även vissa mindre för kontorstryck och liknande ändamål av­

sedda offsetpressar böra betraktas som tryckpressar och att vad därå fram­

bringas följaktligen är tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening.

I fråga om karta, ritning eller bild innebär förslaget i jämförelse med gäl­

lande rätt en utvidgning av tryckfrihetsförordningens tillämplighet. Enligt

gällande rätt får sådan avbildning anses ingå i tryckt skrift, till vilken den

hör. Utgives den däremot fristående, lär den icke kunna betraktas som tryckt

skrift. Förslaget innebär att karta, ritning eller bild skall hänföras till skrift,

även om den ej åtföljes av text.

Samma ståndpunkt till frågan vad som med hänsyn till framställnings­

sättet bör vara tryckt skrift intager överståthållarämbetet som anför att,

även om det i vissa fall otvivelaktigt framstår som önskvärt att skrifter,

vilka mångfaldigats på annat sätt än genom tryckning och spritts bland

allmänheten, bli bedömda efter samma regler som om de blivit framställda

i tryckpress, det särskilda skydd för det offentliga ordet som man velat

uppställa i grundlagen dock bör reserveras för det sätt som regelmässigt

kommer till användning, när det gäller att sprida en skrift till en större all­

mänhet.

I några yttranden har däremot en mera vidsträckt begreppsbestämning

förordats. Förste stadsfiskalen i Stockholm anser att den föreslagna gräns­

dragningen av praktiska skäl är för snäv. Syftet med tryckfriheten är ej

att giva ägarna av tryckpressar någon monopolställning utan att möjlig­

göra spridandet av tankar och åsikter bland en större allmänhet, i form av

framställning genom skrivtecken eller därmed jämförliga medel. Varje

metod för mångfaldigande av skrifter, som i sin effekt närmar sig vanlig

tryckning, synes därför principiellt böra hänföras under tryckfrihetsför­

ordningen. Att därmed också skyldighet skulle följa att anmäla alla sådana

anläggningar såsom boktryckerier torde icke böra vara givet. Tryckfrihets­

förordningens tillämplighet kan begränsas till anläggningar, där skrifter,

avsedda för spridning bland allmänheten, komma att mångfaldigas. Lands­

fogden i Hallands län uttalar sig för en sådan utvidgning av begreppet

tryckt skrift att därunder falla hektograferade och stencilerade skrifter och

länsstyrelsen i Hallands län biträder denna ståndpunkt under hänvisning

till de stora upplagor dylika framställningsmetoder numera medgiva. Över­

bibliotekarien vid Lunds universitetsbibliotek anser begreppet tryckt skrift

böra omfatta även sådana skriftalster, vilka yrkesmässigt eller eljest för

spridning framställas genom stencilduplicering, typduplicering eller andra

därmed jämförliga metoder. Stats polisintendenten har icke något i och

för sig att erinra mot den föreslagna gränsdragningen men ifrågasätter en

viss uppmjukning för särskilda fall. Han erinrar om erfarenheterna från

våra grannländer, där genom olika omständigheter, senast till följd av

typograf strejk i Köpenhamn, stencilering kommit till användning för ny­

117

hetsförmedling. Ur tryckfrihetssynpunkt är det mindre lyckligt om annat

mångfaldigande än medelst tryckpress under alla omständigheter skulle

vara undandraget tryckfrihelsskydd. Möjlighet kunde därför eventuellt be­

redas den som så önskade att efter ansökan komma i åtnjutande av tryck­

frihetsförordningens skydd för skrifter, som mångfaldigats på annat sätt

än medelst tryckpress. I sådant fall borde även bestämmelserna rörande

kontroll, tvångsmedel m. m. bli gällande. Svenska bokförläggarföreningen

finner det mindre tilltalande att två till syftet och gagnet likvärdiga skrif­

ter skulle komma att i tryckfrihetshänseende behandlas olika enbart där­

för att de framställts enligt olika metoder. Särskilt i orostider, då tryck­

friheten är av sin största betydelse, användas, såsom erfarenheterna från

länder som deltagit i andra världskriget utvisa, i större utsträckning än

vanligt stencilering och dylika metoder för framställning av tidningar och

annan litteratur. Enligt föreningens åsikt bör tryckfrihetsförordningens

tillämplighetsområde omfatta, förutom skrift som framställts i tryckpress,

varje annan skrift som till syfte och gagn är att jämställa med sådan skrift.

Härigenom skulle visserligen antalet anmälda boktryckerier ökas, dock en­

dast med det ej alltför stora antal rörelser som ägna sig åt stencilering etc.

Svenska boktryckareföreningen yttrar att utöver de maskiner som de sak­

kunniga ansett böra hänföras till tryckpressar finnas åtskilliga andra me­

toder för mångfaldigande, fullt jämförbara med vanligt tryck. Duplice-

ringsanstalter av olika slag förfoga över maskinell utrustning av kapacitet

i klass med de mindre tryckerierna. Tryckfrihetsintressena böra skyddas

vid varje slag av yrkesmässigt mångfaldigande, som till effekten är jäm­

förbart med det som utföres i ett vanligt tryckeri. Det väsentliga är skrif­

tens innehåll och icke dess upplaga eller tekniska utförande. Anmälnings­

skyldighet borde finnas för yrkesmässigt drivna dupliceringsanstalter;

eventuellt kunde dessa vara skyldiga endast att bevara exemplar av sina

alster under ett år men befrias från avlämnandet av gransknings- och ar­

kivexemplar. I detta sammanhang har Svenska tidning sutgivar ef öreningen

påpekat att utomlands förekomma s. k. faksimiletidningar, vilka reprodu­

ceras på trådlös väg och utan användning av tryckpress, varvid tidningen

framkommer i särskilda mottagningsapparater hos abonnenterna. Då in­

tresset för denna form av tidningar kan väntas stiga, anser föreningen att

även möjligheten till framställande av sådana tidningar bör beaktas.

Vad sålunda anmärkts mot den begreppsbestämning som de sakkunniga

föreslagit är utan tvivel beaktansvärt. Särskilt erfarenheterna från förhål­

landena i våra grannländer under krigsåren, varom statspolisintendenten

och bokförläggareföreningen erinrat, kunna tala för en viss utvidgning av

tryckfrihetsförordningens tillämplighet till alt omfatta även skrifter som

framställts på annat sätt än genom tryckning i tryckpress. Ä andra sidan

är det synnerligen svårt att genomföra en dylik utvidgning på sådant sätt

att begreppsbestämningen icke blir alltför obestämd. Det är av stor vikt

alt det icke råder ovisshet på denna punkt. Alt låta tryckfrihetsförordning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

118

ens tillämplighet i fråga om vissa skrifter bero på ett ansökningsförfaran-

de, såsom statspolisintendenten ifrågasatt, anser jag icke lämpligt. Del

tekniska förfarandet för mångfaldigande av skrifter synes väl vara under

kastat en snabb utveckling genom tillkomsten av nya maskiner och me­

toder, vilka i effektivitet närma sig tryckningen, men ännu synes denna

utveckling icke ha nått därhän att ett oavvisligt behov föreligger att ut­

sträcka tryckfrihetsförordningens tillämplighet till dessa metoder. Vad nr

sagts gäller även de av tidningsutgivareföreningen berörda faksimiletid

ningarna. Jag anser därför, i likhet med de sakkunniga, att utgångspunk

ten för begreppsbestämningen, tryckning i tryckpress, icke för närvarande

bör övergivas.

De sakkunnigas förslag att till tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens

mening skall hänföras även karta, ritning eller bild, även om den ej åt

följes av text, har i allmänhet icke föranlett några erinringar i yttrandena

Krigsarkivet finner det vara en avsevärd fördel att ett klart uttalande gjorts

på denna punkt, enär gällande tryckfrihetsförordning icke lämnar önsk

värd klarhet. Även Piiblicistklubben uttalar tillfredsställelse över förslaget :

denna del. Förste stadsfiskalen i Stockholm, i vilkens yttrande överståt

hållarämbetet i denna del instämmer, anser skälen för de sakkunniga

förslag, generellt sett, vara övertygande men framhåller att förslaget med

för att ingripanden mot sådana för anständigheten stötande tryckta biide,

som gå under benämningen franska fotos endast skulle kunna ske i tryck

frihetsväg. För dylika och liknande alster av tryckpressen anser stadsfis

kalen det hittills tillämpade rättegångsförfarandet vara det lämpligaste.

Den av de sakkunniga föreslagna begreppsbestämningen, såvitt angår

karta, ritning eller bild, finner jag ändamålsenlig. Att härvid, såsom förste

stadsfiskalen i Stockholm ifrågasatt, göra undantag för vissa sedlighets-

sårande bilder torde knappast vara lämpligt. Det bör ej heller i fråga om

dem vara av avgörande betydelse, huruvida bilden är försedd med text eller

ej. Frågan gäller huruvida och i vilken omfattning spridandet av sedlig-

hetssårande publikationer bör kunna beivras omedelbart enligt allmän lag

och i den ordning som gäller för vanliga brottmål; härom hänvisas till 6

kap. 2 §. I vissa yttranden har, utan att i allmänhet erinran göres beträf­

fande tryckfrihetsförordningens tillämplighet å karta, ritning eller bild,

framhållits att de sakkunnigas förslag icke bereder tillräckligt skydd mot

spridandet av upplysningar av betydelse för rikets säkerhet genom sådana

skrifter, särskilt kartor. Denna fråga skall jag behandla i det följande i

samband med de särskilda begränsningar som böra förekomma i sprid­

ningsrätten (6 kap. 2 §); jämför även vad som anföres om begreppet bild-

eller tillfällighetstryck (4 kap. 10 §).

Med hänsyn till vissa i yttrandena framställda anmärkningar mot stad­

gandets formulering må framhållas att karta, ritning eller bild är tryckt

skrift endast om den framställts i tryckpress; självfallet gäller icke denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

119

begränsning i fråga om karta, ritning eller bild, vilken enligt bestämmelser­

na i 2 kap. är att hänföra till handling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

6

§•

En förutsättning för att tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening

skall föreligga är, såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, att skriften

blivit utgiven. Bestämmandet av den tidpunkt, då utgivning skall anses ha ägt

rum, är av beLydelse i flera hänseenden. Tryckfrihetsbrott kommer till stånd

genom utgivningen; först därefter får således ingripande mot sådant brott

ske genom tvångsåtgärder och åtal. Kontrollen över tryckta skrifter anknyter

till utgivningen; då skriften utgives, inträder sålunda skyldighet att avlämna

granskningsexemplar. Förslaget innebär, såsom närmare framgår av betän­

kandet (s. 59—61), vissa jämkningar av gällande stadgande rörande den tid­

punkt, då skrift skall anses utgiven. Dessa jämkningar innebära bl. a. att

myndighets tryckta handlingar, som enligt gällande sekretessbestämmelser

skola hållas hemliga, icke anses utgivna, även om de i viss utsträckning blivit

spridda till befattningshavare eller andra.

Beträffande den allmänna innebörden av detta stadgande anför straff-

rättskommittén att, om skriften icke blivit utgiven, av förslaget följer att

de åtgärder som vidtagits för att framställa en skrift med brottsligt inne­

håll icke kunna bestraffas såsom tryckfrihetsbrott. Huruvida de i stället

skola kunna beivras i vanlig ordning utsäges icke i lagtexten. Med hänsyn

till förslagets allmänna grundtankar äger man emellertid utgå från att

så icke är meningen. Om någon exempelvis latit trycka ett högfönädiskt

manifest, avsett för utdelning inom befolkningen eller försvarsmakten,

men de färdigtryckta exemplaren icke hunnit lämna tryckeriet, skulle så­

lunda gärningen icke kunna straffas vare sig enligt tryckfrihetsförordning­

en eller strafflagen. Emellertid är att märka att, därest hänsyn till tryck­

frihetslagstiftningen icke gjorde sig gällande, förfarandet enligt förelig­

gande förslag till ändring i strafflagen skulle bli att bestraffa såsom för­

beredelse till högförräderi. Den omständigheten att ett tryckfrihetsbrott

och icke ett högförräderibrott enligt strafflagen skulle ha förelegat, om

manifestet blivit utdelat, borde emellertid icke i och för sig föranleda att

gärningen skall lämnas straffri, därest någon utdelning icke hunnit ske.

Ä andra sidan anför Svenska journalistföreningen beträffande den nu be­

rörda frågan att stadgandet bör uppfattas så att straff över huvud icke skall

kunna ådömas för innehållet i skrift som icke blivit utgiven.

Beträffande de jämkningar, i jämförelse med nu gällande stadgande an­

gående vad som skall förstås med utgivning, vilka de sakkunniga föreslagit

framställas i yttrandena icke några erinringar. Justitiekansler sämbetet ifrå­

gasätter, om det icke i lagtexten borde komma till uttryck att tryckalster

skall vara utgivet inom riket för att tryckt skrift skall föreligga.

Eu av de ledande grundsatserna i den svenska tryckfrihetslagstiftningen

har sedan gammalt varit att ingripande mot missbruk av tryckfriheten

icke får ske förrän skriften blivit utgiven. Härvid avses med utgivning att skriften helt eller till någon del utgivits inom riket. Den gärning som består i framställandet av en för sådan utgivning avsedd skrift men icke fullbordats genom utgivning kan således icke föranleda beivran, även om gärningen enligt allmän lag är straffbar redan på förberedelsestadiet. Detta förhållande torde med tillräcklig tydlighet framgå av stadgandena i 2 och 3 §§ i detta kapitel. Då i 7 kap. 4 § 1—3 förberedelse till vissa brott angives såsom otillåtet yttrande, avses att framställningen i en utgiven tryckt skrift innefattar sådan förberedelse.

Har tryckt skrift utgivits allenast utom riket äro tryckfrihetsförordning­ ens bestämmelser om tryckt skrift icke tillämpliga; i sådant fall gälla stadganden i allmän lag, i den mån svensk rätt över huvud taget är till­ lämplig. Härom hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s. 203—205 och 284). Vad särskilt angår det fall då skriften är avsedd för utgivning allenast utom riket men sådan utgivning ännu icke kommit till stånd an­ föra de sakkunniga att skriftens framställande här i riket kan vara skyd­ dad av tryckfrihetsrättsliga bestämmelser, t. ex. angående förbud mot ad­ ministrativa ingripanden eller rätt att driva boktryckeri. Mera tveksamt synes vara om detta uttalande gäller även det av straffrättskommittén be­ rörda fallet att brott enligt allmän strafflag är straffbart redan på förbe­ redelsestadiet; den angivna grundsatsen synes närmast leda till att beivran av sådant brott kan äga rum enligt allmän lag, om skriften är avsedd för utgivning allenast utom riket. I praktiken torde det emellertid, innan ut­ givningen ägt rum, knappast vara möjligt att konstatera, huruvida denna förutsättning föreligger.

En komplettering av stadgandet för att angiva att detta avser endast utgivning inom riket synes icke behövlig; detta förhållande framgår vid en jämförelse med bestämmelserna i 13 kap.

7 och 8 §§.

Mot dessa paragrafer, som överensstämma med vad de sakkunniga före­ slagit, ha några anmärkningar icke framställts i yttrandena. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

2 KAP.

Om allmänna handlingars offentlighet.

Gällande regler om allmänna handlingars offentlighet ha erhållit sin nu­ varande avfattning år 1937. I fråga om dessa regler innebär förslaget icke några sakliga ändringar av större räckvidd. Även i denna del föreslås dock en formell omarbetning samt vissa nya stadganden. Såsom en sammanfatt­ ning av vad förslaget sålunda innehåller må här anföras följande.

De sakkunniga ha sökt att, i vissa hänseenden noggrannare än i gällan­ de rätt, bestämma begreppet allmän handling. Därvid utgå de sakkunniga från att detta begrepp i princip bör äga samma innehåll som i gällande rätt.

121

Alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar skola så­ lunda vara allmänna handlingar, vare sig de inkommit till myndigheten eller hlivit där upprättade. Även med denna utgångspunkt inställa sig emel­ lertid vissa svårlösta spörsmål, vilka endast delvis funnit sin lösning i nu gällande stadganden. De sakkunniga ha föreslagit bestämmelser i vissa sådana hänseenden, bl. a. i fråga om brev och andra dylika personliga med­ delanden samt beträffande minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställes allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande (4 §). Såsom framgår av det följande ha dessa bestämmelser dock endast delvis medtagits i föreliggande förslag.

De föreslagna reglerna om utlämnande av allmän handling bygga, liksom gällande rätt, på att det i princip skall ankomma på den myndighet hos vilken handlingen förvaras att pröva fråga om utlämnande. Vissa begräns­ ningar av denna prövningsrätt följa emellertid av sekretesslagstiftningen, utan att dessa begränsningar framgå av tryckfrihetsförordningens bestäm­ melser i ämnet. De sakkunniga ha icke ansett denna fråga böra upptagas till behandling i detta sammanhang. På en punkt ha dock de sakkunniga an­ sett förtydligande bestämmelser böra meddelas, nämligen beträffande s. k. hemligstämpling. Förslaget innebär att anteckning på allmän handling om dess hemlighet skall få ske allenast i viss närmare angiven ordning, varige­ nom det av anteckningen kommer att framgå, vilken myndighet som gjort anteckningen och grunden för att handlingen ansetts hemlig. De föreslag­ na bestämmelserna avse även sådana fall, då rätten att pröva fråga om handlingens utlämnande enligt särskilt, med stöd av tryckfrihetsförord­ ningen meddelat förordnande av Kungl. Maj:t tillkommer allenast viss myndighet och handlingen därför hlivit försedd med särskild anteckning, s. k. kvalificerad hemligstämpel; i sistnämnda fall skall även den myn­ dighet prövningsrätten sålunda tillkommer vara angiven på handlingen

(14 §).

I fråga om fullföljd av talan mot beslut om utlämnande av allmän hand­ ling innehåller förslaget utförligare stadganden, vilka, liksom de i gällande rätt upptagna, reglera fullfölj dsordningen såsom ett administrativt be- svärsinstitut (9—13 §§).

I allmänna uttalanden angående de sakkunnigas förslag rörande allmän­ na handlingars offentlighet betecknas detta såsom en förbättring av gällan­ de regler. Publicistklubben anför att de föreslagna bestämmelserna följd­ riktigt utvecklas ur grundsatsen att det dokumentariska materialet till all­ mänviktiga ärendens handläggning hos statliga eller kommunala myndig­ heter icke får undanhållas offentlig granskning och debatt. Svenska stads­ förbundet uttalar att de föreslagna kompletteringarna och jämkningarna innebära en förenkling och ett förtydligande av de nuvarande rättsreglerna på detta område. Allmänna tillstyrkanden uttalas även bl. a. av överståthållarämbetet, Sveriges advokatsamfund, Svenska landskommunernas för­ bund och Svenska landstingsförbundet.

Beträffande de begränsningar i myndighets prövningsrätt som enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

sekretesslagstiftningen kunna gälla, då myndigheten har att taga ställning

till fråga om utlämnande av en hos myndigheten förvarad allmän handling,

anför justitiekanslersämbetet att nuvarande reglering är otydlig och även i

praxis vållat olägenhet samt att det synes svårt att icke såsom undantags­

löst gällande uppfatta tryckfrihetsförordningens lagbud att myndighet, hos

vilken handlingen finnes, skall pröva fråga om dess utlämnande.

Den fråga justitiekanslersämbetet sålunda berört sammanhänger med

sekretessreglernas avfattning och torde därför, liksom sekretesslagstiftning­

en i övrigt, icke böra upptagas i detta sammanhang. Jag skall härefter övergå

till de särskilda bestämmelserna i kapitlet.

1

§•

I denna paragraf fastställes den medborgerliga rättigheten att utfå all­

männa handlingar samt angivas, såsom undantag därifrån, vissa allmänna

grunder, enligt vilka sådana handlingar få i särskild lag förklaras hemliga.

Mot detta förslag, vilket, bortsett från vissa jämkningar i grunderna för

hemlighållande av handlingar, överensstämmer med gällande rätt, ha i all­

mänhet icke några erinringar gjorts i yttrandena. Svenska landskommuner­

nas förbund anför att, med hänsyn till att tryckfrihetsförordningens be­

stämmelser om allmänna handlingars offentlighet endast reglera förhål­

landet mellan medborgare och offentlig myndighet men icke förhållandet

myndigheterna emellan, fråga kan uppkomma, hur mot bakgrunden av

tryckfrihetsförordningens bestämmelser förhållandet mellan statlig och

kommunal myndighet bör betraktas. Förbundet yttrar härom att det står

utom varje tvivel att kommunal myndighet gentemot statsmyndighet icke

har större rätt att utfå allmän handling än enskild person. Däremot kan

tvekan uppstå, huruvida statsmyndighet, särskilt tillsynsmyndighet, har

större rätt än enskild person att taga del av kommunala handlingars inne­

håll. Förbundet tolkar rättsläget så att någon dylik vidgad rätt icke före-

ligger. Vissa sekretessbestämmelser äro emellertid utformade på sådant sätt

att utlämnande göres beroende av att detta icke kan lända därav berörd en­

skild person till skada. Om statlig myndighet önskar taga del av sådan

handling, saknas anledning vägra utlämnande på denna grund.

Beträffande de grunder som möjliggöra inskränkningar i offentlighets­

principen framhåller Publicistklubben vikten av att dessa givas skarpast

möjliga precision, vilket klubben anser knappast ha skett i de allmänt håll­

na definitioner paragrafen innehåller.

Bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet reglera den rätt

som tillkommer den enskilde att från myndighet utfå dessa handlingar.

Däremot avse bestämmelserna icke tillhandahållande av sådana handlingar

myndigheter emellan, vare sig dessa äro statliga eller kommunala. Några

allmänna bestämmelser härom finnas ej heller eljest; endast i vissa undan­

tagsfall är frågan reglerad, såsom beträffande straffregister och självdekla­

rationer. Ä ena sidan föreligger alltså icke någon rätt för myndighet att

123

påfordra tillhandahållande av handling; bestämmanderätten härom till­

kommer den myndighet som har vård om handlingen. Ett annat blir dock

förhållandet, om särskilda föreskrifter meddelats eller den ena myndig­

heten står i lydnadsförhållande till den andra. Å andra sidan torde myn­

digheterna, åtminstone i viss utsträckning, vara skyldiga att bistå varandra

genom tillhandahållande av handlingar. I de hänseenden som nu angivits

torde icke någon principiell skillnad föreligga mellan statliga och kommu­

nala myndighetei’. Väl ha reglerna om allmänna handlingars offentlighet,

såsom anförts, icke omedelbar betydelse för frågan om tillhandahållande

av handlingar mellan myndigheter; uppenbart är dock att dessa regler kun­

na återverka även i detta avseende. Är handlingen offentlig, kan någon an­

ledning att vägra annan myndighet taga del av denna icke föreligga. Be­

träffande hemlig handling är det av betydelse att samma sekretessbestäm­

melser gälla, hos vilken myndighet handlingen än finnes och oavsett om

denna myndighet är statlig eller kommunal; vissa särskilda spörsmål upp­

komma dock i fråga om domstol, med hänsyn till att förhandlingen inför

domstolen i regel är offentlig.

Vad angår de i paragrafen upptagna grunderna för sekretesslagstiftningen

torde det vara ofrånkomligt att dessa givas en helt allmän formulering.

Såsom jag förut anfört i samband med mitt ställningstagande till förslagets

grundprinciper bör frågan om ett utförligare angivande i grundlagen av

gränsdragningen mellan offentliga och hemliga handlingar anstå i avbi-

dan på en revision av sekretesslagstiftningen.

Beträffande frågan om den rätt att utfå allmän handling som tillkommer

utlänning hänvisas till 14 kap. 5 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

2

§•

Frågan vad som är allmän handling regleras genom bestämmelserna i

2_7 §§. Det grundläggande stadgandet upptages i denna paragraf, vari alla

hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar angivas vara all­

männa handlingar.

Denna principiella utgångspunkt för begreppsbestämningen har i allmän­

het icke föranlett några erinringar i yttrandena. Riksarkivet framhåller dock

att inga regler givas för att bestämma, vilka handlingar som skola förvaras.

Därav följer att Kungl. Maj :t äger bestämma om utgallring av handlingar,

såsom skett genom en år 1924 utfärdad gallringskungörelse, och att något

hinder icke möter att, i enlighet med en länge följd men under senare tid

diskuterad praxis, medgiva gallring även av sekretessbelagda handlingar,

vilka ej varit för allmänheten tillgängliga. Riksarkivet, vilket på grund av

kvantiteten av de handlingar som sekretessbeläggas till skydd för enskilda

intressen, finner nu rådande praxis nödvändig för effektiv gallring, anser

det vara av vikt att denna tolkning nu fastslås. Landsarkivarien i Härnösand

framhåller att någon skyldighet alt förvara alla handlingar icke finnes före­

skriven för alla de kommunala myndigheter, vilkas handlingar äro allmänna

handlingar, samt alt tillgång till allmänna handlingar är beroende av om

124

dessa verkligen förvaras; den blir en chimär, om det ej föreskrives att alla

handlingar skola förvaras.

Den i paragrafen intagna bestämmelsen att vad i kapitlet sägs om hand­

ling även skall avse karta, ritning eller bild har berörts i några yttranden.

Krigsarkivet uttalar tillfredsställelse över denna bestämmelse och fram­

håller att det vid tlera till!ällen visat sig att de arkivbildande myndigheter­

na, i varje fall inom försvaret, icke haft en sådan uppfattning, som i stad­

gandet kommer till uttryck. Å andra sidan förordar överbefälhavaren att

kartor, ritningar och bilder skola betraktas som allmänna handlingar, först

då de ingått som del i förrättningsakt eller annat ärende. Såsom skäl här­

för anföres i huvudsak följande. En stor del av det kart- och bildmaterial,

som finnes hos militära myndigheter och rikets allmänna kartverk, är av

sådan natur att det ur säkerhetssynpunkt icke lämpar sig för utlämnan­

de. Kartverkets från luften upptagna bildmaterial måste med hänsyn till

förekomsten av anläggningar, som äro betydelsefulla för försvaret, till vissa

delar undergå retuschering, innan karta framställes. Det kan icke vara

lämpligt att till utomstående utlämna oretuscherade bilder. Även i retusche­

rad torm är emellertid totomaterialet till stor del av sådan natur att det

icke bör givas allmän spridning. De föreslagna bestämmelserna skulle därför

troligen nödvändiggöra att samtligt arbetsmaterial vid kartverket — origi-

nalkartkoncept, originalplåtar, film, kontaktkopior in. in. — finge förklaras

hemligt, varjämte de färdiga kartorna, närmast de ekonomiska och foto-

kartorna, i betydligt större utsträckning än vad för närvarande förutsatts

måste göras hemliga. Detta finner överbefälhavaren å andra sidan medföra

olägenheter bl. a. ur ekonomisk synpunkt samt minska möjligheterna att

tillgodose berättigade anspråk från allmänhetens sida att förvärva eller taga

del av kartverkets kart- och bildmaterial. Vidare framhålles att vid försvars­

staben förekommer ett betydande antal flygfotografier, vilka upptagits av

enskilda personer och som efter vederbörlig granskning med hänsyn till

sitt innehåll förbjudits för försäljning, utdelning och utförsel. Det är tvek­

samt om detta material kan förklaras hemligt. Slutligen anföres att en till-

lämpning av reglerna om allmänna handlingars offentlighet kunde inne­

bära intrång i den fotografiska äganderätten till vissa bilder, vilka förvaras

i de militära stabernas bildarkiv och som tagits av bildbyråer, tidningspress-

fotografer eller enskilda fotografer, vilkas Copyright är antecknad vid re­

gistreringen. Rikets allmänna kartverk utvecklar liknande synpunkter be­

träffande sin verksamhet. Sålunda anföres bl. a. att det skulle bli nöd­

vändigt att i stor utsträckning hemligstämpla kartverkets material för att

förhindra att för försvaret betydelsefulla upplysningar kunna inhämtas från

kartverkets primärmaterial, såsom konceptkartor och fotobilder. Detta skul­

le medföra besvär och kostnader och på ett olyckligt sätt rikta uppmärk­

samheten på materialets känslighet ur försvarssynpunkt. Vidare framhåller

kartverket att förslaget skulle medföra nackdelar för statsverket ur ekono­

misk synpunkt. Kartverket skulle icke kunna med åberopande av 8 § i detta

kapitel påstå att svårighet möter att tillhandahålla exempelvis fotografiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

125

kopior av kart- och bildmaterialet. En sådan kopia kan beställaren sedan direkt reproducera eller avrita för reproduktion utan någon ersättning för kartverket. Kartverket har numera en allt mer omfattande beställningsverk- samhet, som medför möjlighet att skaffa statsverket ökad inkomst av det dyrbara primärmaterialet. På nu angivna skäl anser kartverket att från be­ greppet allmän handling bör undantagas karta, ritning eller bild, som utgör arbetsmaterial för kartframställning och kartutgivning. Detsamma bör gälla kartverkets beskrivnings- och beräkningshandlingar rörande landets geo- detiska punktmaterial och därtill hörande triangelpunkts- och höjdregister, detta ur såväl sekretess- som arbetssynpunkt samt med hänsyn till att kart­ verket tillhandahåller sådant material mot särskild avgift.

För att begreppet allmän handling skall erhålla nödig fasthet samt osä­ kerhet om dess räckvidd icke skall uppkomma, bör detta begrepp bygga på att alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar äro all­ männa. Visserligen kan det sägas att denna bestämning också förutsätter, för att offentlighetsprincipens syfte skall tillgodoses, att handlingar i erfor­ derlig utsträckning förvaras hos myndigheterna. Handlingar skulle kunna utgallras i sådan omfattning att den fria insynen över myndigheternas åt­ gärder försvårades eller förhindrades. Detta spörsmål har emellertid hittills icke varit reglerat i tryckfrihetsförordningen och tillräckliga skäl att införa bestämmelser härom synas icke föreligga. Uppenbart är likväl att en utgall- ring av dylik omfattning strider mot de grundsatser, på vilka reglerna om allmänna handlingars offentlighet vila. Å andra sidan torde hinder icke böra möta mot en utgallring av handlingar som äro av mindre betydelse, även om dessa på grund av sekretessbestämmelser icke varit fritt tillgängliga.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande karta, ritning eller bild torde icke innebära någon ändring i förhållande till vad redan nu gäller utan endast ett förtydligande. Att särskilt för kartor och vissa bilder göra undantag från den grundläggande regeln om vad som är allmän handling torde icke vara lämpligt. De skäl som i vissa yttranden anförts för en sådan åtgärd äro i främsta rummet sekretessynpunkter, vilka böra och även utan svårighet kunna tillgodoses inom sekretesslagstiftningens ram. Vad särskilt angår kartverkets yttrande angående nödvändigheten att hemligstämpla kartver­ kets material hänvisas till 14 § i detta kapitel, enligt vilken hemligstämpling av hemlig handling icke är någon obligatorisk åtgärd. Ytterligare ha även anförts vissa ekonomiska synpunkter. Dessa böra emellertid icke inverka på tryckfrihetslagstiftningen (jämför 1 kap. 8 §); i den mån ändrade rätts­ regler påkallas är detta en fråga som bör beaktas inom lagstiftningen rö­ rande auktorrätt. 3

Kungl. Maj ds proposition nr 230.

3 §•

Denna paragraf överensstämmer, bortsett från några mindre jämkningar, med vad redan nu gäller.

Rådhusrätten i Halmstad påpekar att ordet myndighet förekommer även

126

på andra ställen i förslaget, t. ex. i 1 kap. 2 och 6 §§ samt 4 kap. 7 §, samt

ifrågasätter huruvida detta icke kan giva anledning till tolkningssvårigheter

och missförstånd. Chefen för marinen uttalar ett önskemål att »övriga till

statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar» närmare defi­

nieras.

Med hänsyn till skyldigheten att tillhandahålla allmän handling torde det

vara nödvändigt att, såsom skett redan i den gällande tryckfrihetsförord­

ningen, närmare angiva de organ som i detta sammanhang böra vara att

anse som stats- eller kommunalmyndighet. Att uttrycket myndighet i andra

sammanhang icke har denna preciserade innebörd torde knappast behöva

medföra något missförstånd. Å andra sidan torde en ännu noggrannare de-

finiering än den föreslagna icke vara behövlig. Särskilt på grund av de skif­

tande förhållanden som förekomma inom den militära förvaltningen kan väl

en viss tvekan uppkomma. Förslaget innebär emellertid icke härvid någon

ändring i vad nu gäller. Vad 9 § andra stycket i detta kapitel innehåller torde

även erbjuda tillräckliga möjligheter att tillgodose praktiska synpunkter.

4 §•

De sakkunniga ha såsom första stycke i denna paragraf upptagit ett

stadgande, enligt vilket brev och andra sådana personliga meddelanden,

som inkommit till myndighet, skola, ehuru de icke äro ställda till myndig­

heten, anses som allmänna handlingar, om de ej uppenbart äro utan be­

tydelse för mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga.

Frågan om gränsdragningen mellan allmänna handlingar samt privata

meddelanden eller brev har tidigare icke ansetts kunna regleras men för­

anlett vissa motivuttalanden, vilka de sakkunniga återgiva i sitt betänkande

(s. 70). De sakkunniga anföra emellertid att det för att offentlighetsprin­

cipen skall fylla sitt syfte är av stor vikt att oklarheten på denna punkt,

såvitt möjligt, undanröjes. Avgörande betydelse bör icke tilläggas vad med­

delandets upphovsman själv angivit eller eljest må ha förutsatt rörande

meddelandets karaktär. Angår meddelandet visst hos myndigheten före­

kommande mål eller ärende, måste meddelandet anses ha tillkommit i

syfte att påverka målets eller ärendets avgörande. Det synes då oegentligt och

stridande mot offentlighetsprincipen att meddelandet genom att betraktas

som enskilt skulle undandragas offentligheten. De sakkunniga finna där­

för övervägande skäl tala för att även sådana meddelanden anses som all­

männa handlingar; huruvida de som sådana böra vara offentliga eller hem­

liga, bör bero på de bestämmelser som härom i varje särskilt fall medde­

las i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

De sakkunnigas förslag har berörts i några yttranden. Krigsarkivet till­

styrker de sakkunnigas förslag och anför härom att det, med hänsyn till de

förbud som gälla mot att utan tillstånd gallra allmänna handlingar, är av

stor vikt att det i tryckfrihetsförordningen finnes en fast definition på de

skrivelser som äro att anse som allmänna handlingar, ehuru de ej ha den

Kungl. Mcij:ts proposition nr 230.

127

form som man i regel brukar tillägga dylika. Frånvaron av klara bestämmel­ ser om bevarandet av sådana skrivelser, som pläga kallas handbrev, har föranlett olägenheter. I praktiken lär det väl icke vara möjligt att helt för­ hindra privat gallring av mera personliga tjänstemeddelanden. Handläggning av ett mål kan dessutom påverkas genom samtal per telefon eller av munt­ liga överläggningar. Krigsarkivet finner dock skäl att uttrycka tillfredsstäl­ lelse över de skärpta bestämmelserna på förevarande område men under­ stryker samtidigt vikten av att vid en kommande omarbetning av sekretess­ lagen nödig hänsyn tages till att begreppet allmänna handlingar på detta sätt utvidgas. Publicistklubben yttrar att det från de synpnkter en press- organisation har att anlägga hälsas med särskild tillfredsställelse att de sakkunniga beaktat risken för att relationer, framställningar och yrkanden av omisskännlig betydelse för allmänviktiga ärendens handläggning undan­ dragas offentligheten genom att maskeras som privatbrev befattningshavare emellan. Metoden tillämpades i stor utsträckning under andra världskrigets krisperiod, till stort förfång för den offentliga diskussionen av viktiga ange­ lägenheter.

Å andra sidan finner justitiekanslersämbetet övervägande skäl tala för att såsom nu lämna förevarande område oreglerat i tryckfrihetsförordningen och förlita sig på de möjligheter som i övrigt finnas till förekommande av att vid ärendenas handläggning betydelse obehörigen tillägges privata medde­ landen. Härom anför ämbetet att det rent teoretiskt sett icke är något att erinra mot det föreslagna stadgandet. Att allmänna angelägenheter hand­ havas i offentlighetens ljus är av största vikt och utgör en av de hästa garan­ tierna mot att oseder insmyga sig hos myndigheter och andra som handlägga dessa ärenden. Rättssäkerheten främjas också av att alla som ha något in­ tresse i ett ärende, vare sig fråga är om tjänstebefordringar, ekonomiska angelägenheter eller annat, ha möjlighet att erhålla kännedom om samtliga de omständigheter som övat inverkan å handläggningen av ärendet. Ämbetet finner det emellertid i praktiken stöta på svårigheter att inom förvaltningen behandla privatbrev såsom allmänna handlingar. Dessa svårigheter utveck­ lar ämbetet sålunda:

Understundom inkomma till befattningshavare hos en myndighet med­ delanden rörande ett ärende, beträffande vilka avsändaren måste antagas icke ha någon tanke på att de skola kunna komma till var mans kännedom. Tvärtom kanske uttryckligen är sagt, att meddelandet är ett privatbrev, avsett uteslutande för mottagaren och ämnat att av honom enskilt behål­ las. Ibland äro skälen till att vederbörande ej vill eller kan framträda öp­ pet lättförståeliga. Det ter sig i sådana fall omöjligt att, såsom förslaget innebär, behandla dessa brev såsom allmänna handlingar, ty därigenom skulle man svika det förtroende avsändaren visat myndigheten. Att genom särskilda sekretessbestämmelser omgärda breven med sådant skydd som av­ sändarna förutsätta synes knappast tänkbart. Även om något skulle kun­ na vinnas genom ändringar i sekretesslagen, t. ex. genom begränsning av den personkrets som finge taga del av breven, vore detta dock med all san­ nolikhet icke tillfyllest ur avsändarnas synpunkt.

Nu kan invändas, all om hänsynen till avsändaren bjuder att breven

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

128

icke kunna behandlas såsom allmänna handlingar, mottagaren bör återstäl­

la dem till avsändaren med tillkännagivande att de enligt lag icke kunna

behållas utan att bliva allmänna, eventuellt offentliga handlingar. För att

konstatera vad ett brev innehåller måste mottagaren emellertid läsa bre­

vet, och därefter kan det rent faktiskt vara omöjligt för honom att frigöra

sig från innehållet i detsamma. Ofta är det ej heller lämpligt eller tillbör­

ligt att lämna innehållet obeaktat. Uppgives i brevet t. ex„ att en sökande

till en polischefsbefattning är osäker i nykterhetshänseende eller att den

som söker en prästerlig tjänst förer en mindre hedrande vandel, går det

knappast an att betrakta en sådan upplysning såsom icke existent. Här­

vid ter det sig i verkligheten ej gärna möjligt att tillägga betydelse åt den

omständigheten, att upplysningen meddelats i ett privatbrev. Att hos av­

sändaren söka utverka att brevet får behandlas såsom allmän handling

kan bedömas som alldeles utsiktslöst. Återställande av sådana brev skulle

mången gång verka egendomligt och kanske väcka misstro eller också upp­

fattas såsom utslag av byråkrati och formalism. Att upplysningar i ett brev

ej kunna betraktas som obefintliga innebär naturligen "icke, att de utan

vidare tagas för goda. Tvärtom böra de icke erhålla annan betydelse än

att bilda utgångspunkt för erforderliga undersökningar i frågan. Skulle de

meddelade uppgifterna bekräftas, kunna de däremot få öva inflytande å

ärendets avgörande. Självfallet bör eftersträvas att få eventuell sådan be­

kräftelse skriftligen dokumenterad.

Om i något ärende en enskild upplysning sålunda icke helt lämnats åsi­

do ulan i viss mån beaktats, har offentlighetsprincipen icke fullt ut upp­

rätthållits. Detta är emellertid icke något för nu åsyftade fall egenartat.

Långt ifrån alltid är det möjligt att genom läsning av handlingar "i ett av­

gjort ärende vinna fullständig kännedom om samtliga de faktorer som in­

verkat vid prövningen. Fn myndighets avgöranden föregås ju ej sällan av

ingående överläggningar med olika personer, upplysningar kunna inför­

skaffas muntligen, råd inhämtas in. m. Några föreskrifter att sålunda åvä-

gabragt material skall dokumenteras finnas icke; sådana torde ej heller

lämpligen böra meddelas för att icke förfarandet ännu mera än vad redan

är fallet skall tyngas. Även med en vidsträckt tillämpning av offentlighets-

grundsatsen måste således luckor ibland uppstå i den kännedom om ett

ärende som studiet av handlingarna däri medför.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att del med hänsyn till 5 § första

stycket icke torde spela någon roll, var brevet eller meddelandet kommer

befattningshavaren till handa, utan att det är att betrakta såsom till myn­

digheten inkommet, även om det anländer under befattningshavarens pri­

vata bostadsadress. Den frågan framställer sig emellertid, om det är be­

fattningshavaren eller myndigheten som har att avgöra, om handlingen

uppenbart är utan betydelse för det mål eller ärende den avser. Då

handlingen i och med dess ankomst till befattningshavaren skall anses ha

inkommit till myndigheten, torde härav följa att det är denna som har att

träffa nämnda avgörande. Vidare finner länsstyrelsen tveksamt vad som

skall inläggas i uttrycket »uppenbart äro utan betydelse för det mål eller

ärende». Då det icke torde vara möjligt att i lagtexten närmare bestämma

innebörden därav, ifrågasätter länsstyrelsen, om det icke vore att föredra­

ga att betrakta brev och meddelanden av åsyftat slag som allmänna hand­

lingar allenast där de äro av betydelse för mål eller ärende, som myndig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

129

heten har att handlägga. Länsstyrelsen uttalar att givetvis en viss tvekan

kan göra sig gällande om brev och personliga meddelanden ens i denna be­

gränsade utsträckning böra hänföras till allmänna handlingar. Dels ter

det sig för medborgarna i allmänhet ganska naturligt att kunna förtroende­

fullt meddela sig med en befattningshavare angående ett ärende varmed

denna har att taga befattning. Dels torde den kontroll över sidoinflytelser

som stadgandet syftar till att möjliggöra lätt bli illusorisk genom att med­

delaren i stället muntligen framför vad han har att säga, varvid en gjord

uppteckning av meddelandet icke lärer få karaktär av allmän handling.

Riksarkivet anför att den vida utsträckningen av begreppet allmänna

handlingar som stadgandet innefattar väcker starka betänkligheter och

otvivelaktigt kommer att öka den muntliga kommunikationen på den skrift­

ligas bekostnad. Stadgandet medför att privatbrev som avhandla rent per­

sonliga angelägenheter måste betraktas som allmänna handlingar, om brev­

skrivaren däri inflätar reflexioner av vikt om aktuella tjänstefrågor. Då en

obvungen, förtrolig kommunikation om allmänna frågor icke lärer kunna

och knappast heller böra förhindras, finner riksarkivet det allvarligt böra

övervägas, om den vinst för offentlighetsprincipen som ligger i att under-

handskorrespondensen göres offentlig uppväger en ytterligare inskränkning

av den skriftliga och alltså eventuellt för den framtida forskningen åt­

komliga förtroliga dryftningen av frågorna. Vidare framhåller riksarkivet

att underhandsskriftväxlingen efterlämnar konceptsamlingar, särskilt när

det gäller viktigare frågor, vilka koncepts offentlighet bör följa samma re­

gel som gäller för de inkomna breven. Landsarlcivarien i Härnösand anför

att det även med det föreslagna stadgandet torde stå tjänsteman fritt att

såsom sin enskilda egendom behålla meddelanden av den art det här är

fråga om. För att avsikten att dessa privata meddelanden skola bli allmänna

handlingar skall förverkligas, krävs att de överlämnas till myndigheten för

att hos denna förvaras. Stadsarkivarien finner stadgandet utgöra ett beäk-

tansvärt försök att trygga den offentliga insynen i myndigheternas akt-

material men ifrågasätter om detta i praktiken kan göras effektivt. Särskilt

påpekas de svårigheter som uppkomma med hänsyn till att det bör ankom­

ma på myndigheten att avgöra, huruvida brevet eller meddelandet skall an­

ses uppenbart sakna betydelse för förekommande mål eller ärende. Lands-

<irkivarien i Uppsala finner stadgandet innefatta en nyhet av betänkligaste

slag. Att ett till viss befattningshavare ankommet brev skall tillhandahål­

las vem som det begär, om det också blott till någon del av sitt innehåll

berör ärende, som befattningshavaren har att handlägga, finner landsarki-

varien alltför mycket strida mot allmän rättsuppfattning för att icke tvinga

till de bestämdaste gensagor. Även sådana förtroligt hållna meddelanden i

rena tjänsteärenden, som kunna växlas mellan kolleger eller över- och un­

derordnade utan alt diarieföras eller läggas till vederbörande myndighets

handlingar, lära i en utsträckning som ej kan negligeras betraktas som mot­

tagarens enskilda tillhörighet, med vilken offentligheten icke har mer att

skaffa än han själv medger. Vidare är det föreslagna stadgandet icke till-

!l

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

räckligt för att förverkliga det uppställda idealet att allmänheten bör äga fri tillgång till allt det skriftliga material, på vilket myndigheternas beslut och åtgärder grunda sig. Möjligen kan det förebyggas att hos en myndighet uppväxer, vid sidan om dess offentliga arkiv, en särskild depå av förtrolig korrespondens, som undanhålles allmänheten. Men det kan icke åväga­ bringas att dylikt material överhuvud bevaras hos myndigheten, första för­ utsättningen för att allmänheten skall få någon tillgång till detta. Den praktiska påföljd som är att motse är att den som vill förtroligt meddela sig med ämbetsman i ett tjänsteärende väljer det muntliga meddelandets form. Därmed vinner offentlighetskravet ingenting, men möjligen kan en framtida historisk forskning förlora ett och annat.

Det är förenat med stora svårigheter att i lagtext precisera en lämplig gränsdragning mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. Å ena sidan måste, såsom de sakkunniga framhållit, det anses i prin­ cip stridande mot offentlighetsgrundsatsen, om meddelanden, vilka till­ kommit i syfte att påverka måls eller ärendes avgörande, genom att be­ traktas som enskilda undandragas offentligheten. Såsom uttalades i 1936 års proposition angående allmänna handlingars offentlighet (nr 140 s. 34—35) torde å andra sidan ett visst utrymme böra finnas för skriftliga meddelanden i tjänsten, vilka icke kunna anses vara allmänna handlingar. Efter att ha övervägt de sakkunnigas förslag i belysning av såväl remiss­ yttrandena som tidigare uttalanden i samma ämne, har jag stannat för att låta denna gränsdragning, liksom hittills, ankomma på rättspraxis; här­ om hänvisas till NJA 1934: 634 och 1936: 524 samt militieombudsmannens ämbetsberättelse 1936 s. 72.

Såsom andra stycke i paragrafen ha de sakkunniga upptagit en bestäm­ melse angående vissa uppteckningar, som verkställts hos myndighet. Det­ ta stadgande torde i huvudsak innefatta endast ett lagfästande av vad re­ dan nu gäller. I yttrandena ha några erinringar icke gjorts mot stadgan­ det. Publicistklubben finner stadgandet tillfyllestgörande, med de preci­ seringar som givas i de sakkunnigas motivering. I denna del har jag bi­ trätt de sakkunnigas förslag; i paragrafen bibehålies således vad de sak­ kunniga upptagit såsom andra stycke i den av dem föreslagna paragrafen. 5

5 §■

I denna paragraf givas närmare regler beträffande den tidpunkt, då hand­ ling skall anses inkommen till myndighet eller upprättad hos myndighet. Dessa regler ansluta sig i allt väsentligt till vad redan nu gäller.

Yttrandena innehålla i allmänhet icke några anmärkningar mot paragra­ fens innehåll. Pressorganisationerna föreslå dock att första stycket skall kompletteras med en föreskrift att avlämnad handling omedelbart skall diarieföras. Sålunda anför Publicistklubben att en handling i praxis betrak­ tas som inkommen, när den blivit diarieförd eller registrerad eller försedd med myndighetens datumstämpel. Den som fått kännedom om att en hand-

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

131

ling inkommit till viss myndighet kan alltså icke få taga del av handlingen med mindre den diarieförts. Det har även förekommit att, då handling in­ givits av underordnad myndighet, denna myndighet vägrat lämna ut av­ skrift av handlingen eller yppa något om dess innehåll, förebärande att handlingen icke diarieförts hos den överordnade myndigheten, som mottagit den. Denna praxis leder till att en handling, ställd exempelvis till chefen för viss myndighet, kan undanhållas offentligheten till dess beslut fattats på den hemställan eller ansökan, som angives i handlingen. Först när beslut fat­ tats, sker diarieföringen. I dylika fall stöder man sig på att det icke finns utsagt något om tidpunkten för diarieföringen. Nyhetsförmedlingen från framför allt statliga myndigheter är nu så ordnad att dessa myndigheter genom registrator låta pressens representanter taga del av de offentliga handlingarna i särskilda, för dem och allmänheten upplåtna lokaler. Där hållas de för dagen registrerade handlingarna tillgängliga. Anordningen är ur pressens synpunkt tillfredsställande. Registreringen utgör en säkerhets­ ventil. En handling kan ha inlämnats under tid, då pressens representanter icke äro närvarande. De ha då möjlighet att med ledning av diariet eller re­ gistret få ut handlingen. Anordningen med registrator som förmedlande länk mellan allmänheten och myndigheten bör icke utan tvingande skäl brytas men bestämmelsen i första stycket av denna paragraf bör givas sådan utformning att därav otvetydigt framgår att handling, inkommen till myn­ dighet eller befattningshavare, utan dröjsmål skall diarieföras eller registre­ ras.

Svenska journalistföreningen utvecklar liknande synpunkter och anför därvid att förslaget klarare än nu gällande bestämmelser utsäger att hand­ lingens faktiska inkommande är avgörande. Föreskrift om omedelbar diarie- föring erfordras emellertid för att denna regel icke lätt skall kunna kring­ gås. Även Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller behovet härav.

Av första stycket torde klart framgå att en handling som inkommer till myndighet är att anse som allmän handling, så snart den avlämnats till myndigheten eller befattningshavare som där sägs. Är handlingen offentlig, kan således underlåten diarieföring eller registrering icke åberopas för att fördröja dess tillhandahållande. Av andra stycket framgår att handling som expedierats är allmän handling; huruvida den diarieförts eller registre­ rats hos annan myndighet, är således utan betydelse.

Såsom pressorganisationerna framhållit kan det ur praktisk synpunkt vara av vikt att inkommen handling omedelbart diarieföres. Att diariefö­ ring skall ske genast torde också vara innebörden av de föreskrifter som för olika fall finnas meddelade om förande av diarium. Å andra sidan torde det, med hänsyn till att ordnad diarieföring icke tinnes hos alla de myndig­ heter som här kunna komma i fråga, ej vara lämpligt att i tryckfrihetsför­ ordningen införa en särskild föreskrift om omedelbart vidtagande av sådan åtgärd. De bestämmelser som finnas torde erbjuda tillräckliga möjligheter till ingripande mot försummad diarieföring, särskilt om sådan underlåten­

het skett i syfte att kringgå bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet.

Vad de sakkunniga i andra stycket föreslagit angående diarier, journa­ ler, register och andra sådana förteckningar har jämkats i syfte att vinna en förenkling av uttryckssättet. Därmed avses icke någon saklig ändring. Innebörden av stadgandet är att dylika handlingar skola anses upprättade, så snart de färdigställts för anteckning eller inf öring; de skola alltså, om de äro offentliga, hållas tillgängliga, även om någon införing ej skett. An­ teckning eller införing ändrar icke handlingens karaktär av allmän; den skall alltså även i denna del omedelbart hållas tillgänglig, om den är of­ fentlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

6

§.

Denna paragraf överensstämmer med vad de sakkunniga föreslagit.

7 §•

De sakkunnigas förslag innebär att från bestämmelserna om allmänna handlingar i detta kapitel skola undantagas dels de gransknings- och arkiv­ exemplar av tryckt skrift som avses i 4 kap. 7 § och dels enskilda brev eller skrifter, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studie­ ändamål. Motsvarighet härtill finnes i nu gällande 2 § 7 mom. tryckfrihets­ förordningen. Sistnämnda stadgande innehåller emellertid därutöver att så­ dan enskild skrift ej må utlämnas eller i tryck utgivas i strid mot villkor som vid överlämnandet blivit fastställda samt att Konungen äger förordna, i vad mån förbud som nu sagts må upphöra att gälla i fråga om skrift, som i mera än sjuttio år varit överlämnad i allmän vård. De sakkunniga ha emel­ lertid uttalat att föreskrift härom rätteligen icke bör ha sin plats i tryck­ frihetsförordningen utan att dessa frågor kunna regleras i annan ordning.

Justitiekansler sämbetet finner det tveksamt, huruvida grundlagsskyddet mot utlämnande och utgivande i tryck av dessa enskilda handlingar bör upphöra; i varje fall bör motsvarande skydd beredas handlingarna i lag. Riksarkivet framställer icke någon erinran mot att frågan om tillhandahål­ landet av de enskilda handlingar som nu avses regleras i annan ordning än genom bestämmelse i tryckfrihetsförordningen men framhåller vikten av att därvid inga andra inskränkningar göras än sådana som den enskilde överlåtaren funnit nödvändiga som villkor för överlåtandet. Vidare fram­ håller riksarkivet, i anledning av att handlingarna såväl i de sakkunnigas betänkande som i äldre motivuttalanden betecknats som deponerade hand­ lingar, att med överlämnade handlingar böra förstås såväl skänkta som deponerade eller på annat sätt förvärvade handlingar. Avsikten med stad­ gandet torde nämligen vara att för framtiden, liksom hittills, möjliggöra förvärv i olika former av viktigare papper genom att medgiva de inskränk­ ningar i offentligheten, som den enskilde ägaren finner påkallade. Länsarki-

133

varien i Visby anser uteslutandet av bestämmelsen om tillhandahållande av handlingarna innebära en försämring. Även om handlingarna icke kunna betraktas som allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening, stå de dock genom sin förvaring dessa handlingar så nära att särskilda före­ skrifter om villkoren för deras tillhandahållande liksom hittills bör ingå i tryckfrihetsförordningen.

Beträffande såväl de tryckta skrifter som de enskilda handlingar, vilka avses i stadgandet, anfördes vid tillkomsten av 1937 års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet att regler om deras tillhandahållande lämpligen borde givas i administrativ ordning. Endast beträffande sådana inskränkningar i fråga om utlämnande och utgivande i tryck av de enskilda handlingarna som sammanhängde med ett vid överlämnandet uppställt vill­ kor upptogos bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Tillräckliga skäl att bibehålla dessa bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, vilken enligt för­ slaget icke i övrigt skall innehålla några regler rörande enskilda handlingar, torde icke föreligga. Huruvida de böra meddelas i administrativ ordning eller, såsom justitiekanslersämbetet ifrågasatt, i lag torde ej vara erforder­ ligt att i detta sammanhang taga ställning till. Jag biträder beträffande denna paragraf de sakkunnigas förslag; därvid vill jag dock framhålla att vad som är att hänföra till de i paragrafen avsedda enskilda handlingarna icke bör vara beroende av överlämnandets rättsliga karaktär, såsom deposition eller gåva.

8 §•

De sakkunnigas förslag angående den närmare innebörden av skyldigheten att tillhandahålla allmän handling, vilken fråga regleras i denna paragraf, överensstämmer i huvudsak med vad redan nu gäller. I yttrandena ha endast några detaljanmärkningar gjorts. Riksarkivet anför att arkiven liksom biblio­ teken och väl även museer förvara åtskilligt skriftligt material, t. ex. orien­ taliska handskrifter och skadade eller av olika skäl svårtolkade källor, vilkas avskrivande innebär en omfattande och svårlöst vetenskaplig uppgift, som icke kan utföras utan svår tidspillan och för vilken institutionerna till äventyrs icke äga kompetent personal. Med gällande låga stämpel- och lösen­ avgifter torde det för övrigt vara direkt lönande att på arkiven överflytta t. ex. avskrivning för vetenskaplig publicering av svårlästa arkivalier. Riks­ arkivet anser därför nödvändigt att införa en inskränkning som klart be­ gränsar den ovillkorliga rätten att erhålla avskrift. Vidare framhåller riks­ arkivet att i andra stycket omtalad avskrift av partiellt hemlig handling bör vara belagd med avgift liksom de i första stycket nämnda avskrifterna.

Publicistklubben anför att inskränkningen i skyldigheten att tillhandahålla allmän handling på stället »då betydande hinder möter» förefaller alltför allmänt hållen. Eu för offentlig granskning obenägen myndighet kan giva begreppet »betydande hinder» ungefär vilket omfång som helst. Svenska journalistföreningen anför att en tidsbestämmelse borde införas, som giver sökanden rätt att få avskrift av handlingen utan onödigt dröjsmål.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

134

Med anledning av vad riksarkivet anfört torde böra framhållas att, då

en begäran om avskrift icke går ut på ett avskrivande i vanlig mening utan

avser utförande av ett vetenskapligt arbete, särskilda synpunkter göra sig

gällande såväl i fråga om skyldigheten att utföra arbetet som beträffande

den ersättning som skall utgå härför. Dessa spörsmål torde icke behöva

lösas i tryckfrihetsförordningen. En jämförelse mellan första och andra styc­

kena torde giva vid handen att de i andra stycket nämnda avskrifterna

äro underkastade samma bestämmelser om avgift som de i första stycket

nämnda. Beträffande publicistklubbens yttrande må hänvisas till vad som

anförts i propositionen till 1936 års riksdag angående allmänna handlingars

offentlighet (nr 140 s. 36—37) samt vid riksdagsbehandlingen av denna pro­

position (konstitutionsutskottets utlåtande nr 37 s. 10), varav framgår att

med betydande hinder i främsta rummet åsyftats att handlingarna icke

utan fara för att skadas kunna tillhandahållas eller att eljest hinder som

hänför sig till handlingarnas vård förefinnes. Det av journalistföreningen

uttalade önskemålet torde vara tillräckligt tillgodosett genom föreskriften i

13 § andra stycket att mål eller ärende angående utlämnande av allmän hand­

ling alltid skall skyndsamt behandlas.

9 §•

Första och andra styckena innehålla i sak detsamma som motsvarande

stadganden i den nu gällande tryckfrihetsförordningen. Tredje stycket, som

utgör en hänvisning till 14 § andra stycket, skall jag behandla i samband

med sistnämnda stadgande.

Den i paragrafen uttryckta grundsatsen att det skall ankomma på den

myndighet, där allmän handling finnes, att pröva fråga om dess utlämnande

har i allmänhet icke givit anledning till några erinringar i yttrandena. Stats-

polisintendenten framhåller dock att följden härav är att, då konceptet eller

originalet finnes hos en myndighet samt avskrift hos annan myndighet, en

var av dessa myndigheter äger självständigt pröva fråga om utlämnande.

Intendenten ifrågasätter, huruvida icke som prövningsmyndighet borde an­

visas den myndighet, hos vilken det ärende till vilket handlingen hör är

föremål för handläggning eller, därest ärendet slutligen prövats, den myn­

dighet som sist prövat ärendet. Förste stadsfiskalen i Stockholm finner det

önskvärt att i fråga om utlämnande av undersökningsprotokoll och därmed

jämställda anteckningar från polis- och åklagarmyndigheter införes en från

den angivna grundsatsen avvikande bestämmelse, motsvarande vad som i

14 § andra stycket föreslagits beträffande handlingar, vilkas hemlighållande

för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse. Stadsfiskalen anför härom att i

Stockholm och på vissa andra platser polis- och åklagarmyndigheterna äro

skilda åt i organisatoriskt hänseende. Undersökningsprotokollen upprättas

av kriminalpolismyndigheten och överlämnas till åklagarmyndigheten för

prövning av åtalsfrågan. Även sedan detta skett kvarligger hos kriminal­

polismyndigheten ett arkivexemplar. Innan överlämnande skett, ankommer

det alltså på kriminalpolismyndigheten att pröva fråga om utlämnande och

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

135

även därefter kan framställning om utlämnande göras hos denna myn­ dighet. I det förra fallet är det, med hänsyn till att ställningstagande i åtals­ frågan enligt gällande sekretessbestämmelser kan vara av betydelse, i prak­ tiken ogörligt för kriminalpolismyndigheten att utan att tillfråga vederbö­ rande åklagare avgöra, huruvida handlingarna få utlämnas. Även i det senare fallet tala praktiska synpunkter för att frågan om utlämnande bör prövas av åklagaren. Beträffande detta spörsmål yttrar överståthållarämbetet att det anförda icke kan frånkännas ett visst berättigande. Ämbetet anser dock icke tillräckliga skäl föreligga för en dylik avvikelse från den allmänna regeln om skyldighet för den myndighet, där handlingen finnes, att pröva fråga om utlämnande. Därvid förutsätter dock ämbetet att hinder icke skall möta mot att i instruktion eller arbetsordning föreskriva att polismyndig­ heten i tveksamma fall skall samråda med åklagarmyndigheten, innan beslut fattas att undersökningsprotokoll i brottmål skall utlämnas till annan än part.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm finner det i andra stycket upptagna uttrycket »då det kan ske utan omgång» böra uteslutas, emedan en tjänste­ man alltid bör vara skyldig hänskjuta avgörandet till myndigheten, när han är tveksam.

Vad statspolisintendenten föreslagit angående prövning av fråga om ut­ lämnande av allmän handling skulle i tillämpningen kunna vålla svårig­ heter och även leda till obehövliga dröjsmål. Jag finner icke tillräckliga skäl frångå de hävdvunna bestämmelserna på detta område. Som allmän regel bör det alltså ankomma på den myndighet, där handlingen finnes, eller i viss utsträckning på befattningshavare hos denna myndighet att pröva frå­ ga om utlämnande. De undantag från denna regel som äro erforderliga för att skydda handlingar, vilkas hemlighållande för rikets säkerhet äro av syn­ nerlig betydelse, behandlas i 14 § andra stycket. Att emellertid även gällande sekretessbestämmelser kunna medföra begränsningar i myndighetens pröv­ ningsrätt har jag berört i inledningen till detta kapitel.

Ej heller för att tillgodose det av förste stadsfiskalen i Stockholm fram­ förda önskemålet finner jag undantag från huvudregeln böra ske. Å andra sidan må framhållas att såväl i detta som i andra fall kan vara erforderligt för den myndighet som har att taga ställning till fråga om utlämnande att inhämta därför nödiga upplysningar eller att samråda med annan myndig­ het. Det må dock betonas att dylik åtgärd skall ske i sådana former att ut­ lämnande icke fördröjes.

Beträffande föreskriften i andra stycket att hänskjutande till myndig­ heten i tveksamma fall skall ske endast då detta kan ske utan omgång må hänvisas till den vid 1936 års riksdag framlagda propositionen angående all­ männa handlingars offentlighet (nr 140 s. 41), varav framgår att därmed åsyftats sådan omgång som kan uppkomma t. ex. vid ett hänskjutande till kommunala nämnder och styrelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10

§.

I 10—13 §§ upptagas regler om fullföljd av talan mot vägrat utlämnande

av allmän handling. Denna paragraf innehåller huvudregeln angående full-

följdsrätt. Sådan fullföljdsrätt infördes genom 1937 års lagstiftning. Dess­

förinnan saknade administrativ myndighet befogenhet att pröva fullföljd

talan om utfående av allmän handling. Den som icke hos myndighet utfått

sådan handling var hänvisad att i mål vid domstol mot vederbörande tjäns­

teman föra talan om dess tillhandahållande. Därjämte kunde, liksom allt­

jämt är fallet, vägran att utlämna handling, som skall vara offentlig, för­

anleda ansvar för tjänstefel.

De sakkunnigas förslag innehåller i ett hänseende en utvidgning i förhål­

lande till de år 1937 antagna reglerna. Dessa regler innebära att klagan icke

kan föras över departementschefs vägran att utlämna handling. De sakkun­

niga föreslå borttagande av denna begränsning och anföra härom att vissa

betänkligheter väl kunna anföras mot en sådan klagorätt, särskilt med hän­

syn till att klagorätt i allmänhet icke föreligger i departementsärenden. Ä

andra sidan innebär frånvaron av klagorätt i nu avsedda fall ett avsteg från

de principer som ansetts böra gälla beträffande fullföljd i ärenden om ut­

lämnande av allmän handling. Därav följer exempelvis att i fråga om skrift­

växlingar mellan departement och annan myndighet sökandens rätt att full­

följa talan till regeringsrätten blir beroende av om hans begäran avser det

hos departementet eller hos den andra myndigheten förvarade exemplaret

av handlingen. Även eljest kan på grund av denna frånvaro av klagorätt

olika praxis i likartade frågor uppkomma mellan departement och övriga

myndigheter. De sakkunniga anse behovet av ett gemensamt bedömande i

högsta instans böra vara avgörande även i fråga om rätten till fullföljd

mot departementschefs beslut och finna därför övervägande skäl tala för

att fullföljdsrätt medgives i dessa fall.

Beträffande förslaget att i huvudsak bibehålla den fullföljdsrätt som in­

fördes genom 1937 års lagstiftning ha några erinringar i allmänhet icke

gjorts i yttrandena. Publicistklubben anför dock att från pressens synpunkt

den gamla ordningen, som gjorde registratorn eller annan motsvarande

tjänsteman i verk eller myndigheter personligen ansvarig för att offentliga

handlingar icke undanhöllos, erbjöd större rättssäkerhet. Man kunde räkna

med att tjänstemannen med åtalsrisken för ögonen icke gjorde oberättigade

svårigheter eller försökte förhala utlämnandet genom byråkratiska forma­

liteter. Däremot torde tjänstemannens förhållningssätt i den kritiska ut-

lämningssituationen föga påverkas av det omständliga överklagnings- och

omprövningsförfarandet. I normala fall torde pressen nämligen ha föga in­

tresse att sätta i gång denna apparat; när utslaget kommer, lär den omde­

batterade saken för det mesta ha mistat sin aktualitet. Klubben förordar

därför återgång till det tidigare systemet med direkt personlig ansvarighet

för den tjänsteman, som har handlingarnas utlämnande om hand. Svenska

journalistföreningen finner erfarenheterna efter år 1937 visa att sekretessen

i realiteten skärpts, sedan besvärsförfarandet ersatt det omedelbara ingri­

137

pande av justitieombudsmannen som tidigare var att befara. Pressens re­ presentanter ha i allmänhet intresse av att genast få del av handling, icke vid en senare tidpunkt då ett besvär särende blivit avgjort. De ha därför ofta böjt sig även för lagligt ogrundade påståenden från befattningshavarnas sida att en viss handling vore »hemligstämplad» eller eljest icke tillgänglig. Det har också visat sig att befattningshavare i ansvarig ställning ofta sak­ nat kännedom om tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens bestämmel­ ser och därför förfarit synnerligen godtyckligt i sekretessärenden. Förening­ en framför dock icke på grund av dessa synpunkter något yrkande om änd­ ring av besvärsinstitutet men betonar vikten att hithörande bestämmelser bli strängt och kategoriskt utformade.

Beträffande frågan om klagan över departementschefs vägran att utläm­ na allmän handling anför justitiekanslersämbetet att det för att undvika det kanske mindre lämpliga i att beslut av statsråd bli föremål för överprövning möjligen kunde övervägas att frågor om utlämnande av allmän handling skulle prövas av vederbörande avdelningschefer, eventuellt av expeditions­ cheferna, i stället för av departementscheferna. Ämbetet yttrar dock vidare att den invändningen kan riktas mot en dylik åtgärd att, där tvekan i visst fält föreligger, den verkligt beslutande understundom kanske blir departe­ mentschefen, vars åsikt den underordnade befattningshavaren anser sig böra följa.

Vid tillkomsten av 1937 års lagstiftning synes det antagandet ha varit för­ härskande att fullföljd skulle bli vanlig i ärenden om utlämnande av allmän handling. Så har emellertid icke blivit fallet och fullfölj dsinstitutet har där­ för icke erhållit den prejudikatbildande verkan, som väntats. Orsakerna härtill framgå av vad publicistklubben och journalistföreningen anföra; full­ följd sker huvudsakligen i sådana fall, då något enskilt intresse föranlett be­ gäran om utlämnande, men endast i ringa omfattning, då pressen eller all­ mänheten begärt utfå allmän handling i syfte att erhålla insyn i förvalt­ ningen. Den omständigheten att fullföljd sålunda endast mera sällan kom­ mer till stånd kan medföra att en oriktig praxis hos underordnad myndig­ het vinner insteg och blir bestående.

Denna olägenhet torde emellertid icke undanröjas genom publicistklub­ bens förslag om en återgång till vad som gällde före år 1937. Utförande av talan vid domstol medför snarare större omgång än fullföljd till överordnad myndighet och torde därför bli än sällsyntare. Därtill kommer att sådan talan mot den enskilde tjänstemannen, även om den såsom publicistklubben antager skulle ha psykologisk verkan, är uppenbart olämplig. Beträffande sådan vägran att utlämna allmän handling som innefattar tjänstefel kvar­ står möjligheten till beivran enligt härom gällande regler. Fn garanli mot åsidosättande av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna hand­ lingars offentlighet ligger även däri att riksdagens ombudsmän i sina in­ struktioner särskilt ålagts att vaka över tillämpningen av denna lagstift­ ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag i fråga om fullföljdsrätten. Dock finner jag icke lämpligt frångå den nu gällande regeln att departe­ mentschefs beslut icke tår överklagas; lagtexten har därför kompletterats med en föreskrift härom.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 230.

11

§•

Denna paragraf överensstämmer med vad de sakkunniga, i nära anslutning till redan gällande regler, föreslagit. Några anmärkningar ha icke förekom­ mit i yttrandena.

12 §.

Detta stadgande innebär att, i den mån klagoinstans står till buds, fort­ satt fullföljd kan ske, då klagan avslagits. Har klagan bifallits och således beslut meddelats att handlingen skall utlämnas, kan fullföljd mot detta be­ slut icke ske. De sakkunnigas förslag innefattar i denna del en ändring av vad nu gäller.

Enligt nu gällande, år 1937 antagna bestämmelser kan nämligen, då läns­ styrelse eller magistrat bifallit talan mot kommunalmyndighets beslut att vägra handlings utlämnande, besvär däröver anföras av kommunalmyndig­ heten; även den vilkens personliga eller ekonomiska förhållanden i hand­ lingen avses har i dylikt fall klagorätt. De sakkunniga ha emellertid ansett detta undantag från den allmänna regeln knappast vara befogat. Möjligen kan det ha varit motiverat att kommunala organ, sedan offentlighetsregeln utsträckts till att gälla kommunala handlingar i allmänhet, under en över­ gångstid haft rätt att klaga i nu avsedda fall. Sedan 1937 års lagstiftning nu­ mera hunnit verka tillräckligt lång tid och kommunerna inrättat sig där­ efter, finna de sakkunniga ej riktigt att på denna punkt göra avsteg från den allmänna regeln att klagan får föras allenast mot vägran att utlämna allmän handling. Därmed bortfalla även skälen för att den vilkens person­ liga eller ekonomiska förhållanden i handlingen avses skulle äga klagorätt i dessa fall.

Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit har erinran gjorts endast av

Svenska stadsförbundet, som motsätter sig borttagandet av kommunal myn­ dighets besvärsrätt. Förbundet anför härom:

När offentlighetsregeln 1937 utsträcktes till att gälla kommunala hand­ lingar i allmänhet, ansåg departementschefen att kommunal myndighets be­ svärsrätt i sådant fall borde behandlas med speciell hänsyn, eftersom kom­ munerna kunde anses »berättigade att till skyddande av sina intressen över­ klaga ett länsstyrelsebeslut» (prop. 140/1936 s. 48). Intet tydde på avsik­ ten att denna rätt endast skulle gälla under en övergångstid såsom utred­ ningen tycks förmena. Det torde icke vara för djärvt att antaga att depar­ tementschefens uttalande bör ses mot bakgrunden av att de kommunala myndigheterna i helt annan utsträckning än de statliga ha att i sin verk­ samhet företräda privatekonomiska intressen gentemot enskilda personer. Till skyddande av detta partsintresse ävensom den kommunala självbestäm­ manderätten överhuvud vore det enligt förbundets mening riktigast, om de kommunala förvaltningsorganen tillerkändes en allmän rätt att överklaga

139

beslut, varigenom deras egna beslut ändrats eller upphävts. Att de kom­

munala organens besvärsrätt redan nu sträcker sig längre än vad som är

medgivet i de allmänna reglerna om besvärsrätt har framhållits av professor

N. Herlitz i dennes i fjol avgivna betänkande angående förvaltningsförfa-

randet (SOU 1946: 69 s. 187). Enligt Herlitz är det den kommunala själv­

bestämmanderätten som medfört, att kommunala organ i avsevärd omfatt­

ning äger föra talan mot beslut, genom vilka deras egna beslut ändrats eller

undanröjts.

Även om kommunala organ i andra sammanhang äga en mer vidsträckt

klagorätt än som följer av allmänna regler därom, synes detta icke böra

vara avgörande i förevarande sammanhang. Det synes i fråga om allmänna

handlingars offentlighet ej vara motiverat att upprätthålla en sådan skill­

nad. Jag biträder därför de sakkunnigas ståndpunkt.

13 §.

Denna paragraf, som icke föranlett erinran i yttrandena, överensstäm­

mer med vad de sakkunniga föreslagit.

14 §.

De sakkunniga ha i denna paragraf upptagit bestämmelser om allmän

handlings förseende med anteckning om dess hemlighet. Första stycket in­

nehåller mera allmänna bestämmelser härom, varigenom angives vad sådan

anteckning skall innehålla, nämligen uppgift å det lagrum som åberopas

för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt den myndig­

het som låtit verkställa anteckningen. De sakkunniga anföra att bestäm­

melserna icke innebära att hemliga handlingar alltid eller ens såsom re­

gel skola förses med anteckning om deras hemlighet. Endast i undantagsfall,

då myndigheten finner det nödvändigt, bör å handlingen göras dylik an­

teckning, vilken då skall uppfylla de fordringar som angivas i första stycket.

Andra stycket motsvarar det nu gällande stadgandet i 2 § 4 mom. tredje

stycket tryckfrihetsförordningen. Stadgandets tillämplighet har dock enligt

de sakkunnigas förslag begränsats till handlingar, vilkas hemlighållande

för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse. Även sådan anteckning som

avses i andra stycket skall innehålla de uppgifter som angivas i första styc­

ket och därutöver skall av anteckningen framgå, vilken myndighet som är

behörig pröva fråga om utlämnande.

1 de flesta yttrandena har de sakkunnigas förslag lämnats utan anmärk­

ning. Publicistklubben anför att pressens folk har synnerligen rik erfaren­

het av hur offentlighetsprincipen kunnat göras illusorisk genom myndig­

heternas vårdslösa bruk av hemligstämpeln och räknar med att de nu före­

slagna garantierna däremot — obligatoriskt angivande av åberopat lagrum

och ansvarig myndighet — skola visa sig effektiva. Krigsarkivet har icke

något att erinra mot förslaget men framhåller att det vore av värde om i

motiven ytterligare belystes att bestämmelserna hindra sådana anteckning­

ar å allmän handling som t. ex. inom försvaret ofta förekommande »endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

lör tjänstebruk», »förtrolig», »konfidentiell», »endast för officer eller un­ derofficer», vilka beteckningar tillgripas, om hemligstämplande icke kan ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke något att erinra mot förslaget, även om det kan förutses att den föreslagna proceduren kommer att bli tidsödande. Däremot gör länsstyrelsen invändning mot de sakkunnigas ut­ talande att hemliga handlingar endast i undantagsfall skola förses med an­ teckning enligt första stycket. Länsstyrelsen hyser den uppfattningen att alla hemliga handlingar eller i varje fall sådana som kunna tänkas gå ge­ nom flera händer av praktiska skäl som regel böra utmärkas som hemliga för att nödig törsiktighet med dem skall iakttagas. Stadsarkivarien i Stock­ holm hänvisar till att på grund av de bestämmelser som gälla om förvaring av hemliga handlingar myndighet redan vid en handlings ankomst till myn­ digheten måste taga ställning till om den faller under sekretesslagen. Det är därvid vanligt att såsom en varning till den befattningshavare som ar­ betar med detta material göra anteckning på handlingen om dess hemlig­ het. Stadsarkivarien finner det svårt att förstå, varför icke denna enkla, praktiskt utexperimenterade och för den inre tjänsten nyttiga metod skall tå i fortsättningen begagnas. Då begäran framställes om sådan hemlig hand­ lings utlämnande till allmänheten, torde alltid frågan om handlingens hem­ liga karaktär på nytt prövas och besked därom lämnas, varvid också upp­ gift torde lämnas om det lagrum på vilket hemlighållandet grundas. Först i sådant sammanhang —- vid en resolution på framställd begäran om den hemliga handlingens utlämnande — torde det vara påkallat att på hand­ lingen göra de anteckningar, som omtalas i den föreslagna paragrafen.

Men ett förbud mot en anteckning å handlingen om dennas sekreta ka­ raktär, avsedd blott för det interna behovet, torde ej vara tillräckligt mo­ tiverat.

Överbefälhavaren anför att det av praktiska skäl kan vara nödvändigt att underlåta hemligstämpling och har därför icke något att erinra mot att sådan icke alltid skall äga rum, då handling är hemlig. Däremot kan för försvarets del den tolkningen icke godtagas att anteckning å handlingen skall göras endast i undantagsfall. Därigenom skulle risk uppkomma att hemliga handlingar icke bleve förvarade på betryggande sätt. Hemligstämp- hng av hemliga handlingar bör vara regel, från vilken undantag må göras då så prövas lämpligt. Vidare ifrågasätter överbefälhavaren nödvändig­ heten av att dagen för anteckningen skall utsättas; detta skulle medföra en icke oväsentlig, onödig arbetsbelastning, överbefälhavaren påpekar att enligt gällande sekretesslagstiftning chefen för försvarsstaben, där så prö­ vas av omständigheterna påkallat, beträffande viss handling eller viss grupp av handlingar äger föreskriva annan beteckning än den i författningen an­ givna för att angiva att handlingen är hemlig. Som exempel nämnas vissa handlingar, vilka beröra civila myndigheter och äro av sådan natur, att de, då de skola utlämnas för tillämpning i händelse av krig, förlora karaktären av hemlig handling; dessa handlingar ha försetts med särskild beteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

141

för att angiva hemlighållandet, överbefälhavaren finner önskvärt att denna

smidiga form för hemligstämpling icke omintetgöres.

Statspolisintendenten har i princip icke något att erinra mot de föreslag­

na bestämmelserna. Med anledning av ett motivuttalande anföres dock, att

ehuru det torde få anses riktigt att myndigheten själv och icke dess en­

skilda befattningshavare besluta om hemligstämpling, det av praktiska skäl

är ofrånkomligt att beslutanderätten delegeras till befattningshavare, som

med ledning av myndighetens i sådant hänseende fattade principbeslut har

att hemligstämpla handlingen.

Svenska journalistföreningen finner det önskvärt att i paragrafen utsä-

ges att besvär kunna anföras även mot vägran att utlämna handling som

enligt första eller andra stycket försetts med anteckning om att den är

hemlig.

Vad de sakkunniga i första stycket föreslagit torde i huvudsak utgöra en

ändamålsenlig reglering av den förut oreglerade frågan om anteckning på

allmän handling rörande dess hemlighet. Såsom överbefälhavaren ifrågasatt

har jag dock ansett förskriften, att sådan anteckning skall innehålla upp­

gift om dagen för anteckningen, lämpligen kunna utgå ur stadgandet. Be­

träffande det i vissa yttranden berörda spörsmålet om den utsträckning, i

vilken detta stadgande bör tillämpas, må framhållas att förhållandena på

skilda förvaltningsområden äro så olika att något allmängiltigt uttalande

härom icke kan göras. Stadgandet hindrar icke att inom vissa förvaltnings­

områden, t. ex. den militära förvaltningen, eller för vissa grupper av hand­

lingar dylika anteckningar mera genomgående åsättas handlingar, då förut­

sättningarna härför föreligga.

Även beträffande den i andra stycket föreslagna regleringen ansluter jag

mig till de sakkunnigas förslag.

En förutsättning för att bestämmelserna i första och andra styckena

skola kunna upprätthållas är att andra anteckningar än där sägs icke få

förekomma för att angiva att allmän handling är hemlig. Föreskrift här­

om har upptagits i tredje stycket. De av krigsarkivet berörda anteckning­

arna äro således icke medgivna, om de innebära att handlingen är hemlig.

Något hinder föreligger däremot icke alt genom särskild anteckning an­

giva t. ex. att handlingen endast skall delgivas vissa befattningshavare

inom myndigheten. Det är svårt att med vad nu sagts förena det av över­

befälhavaren uttalade önskemålet om bibehållande av möjligheten till sär­

skild anteckning i vissa fall efter beslut av chefen för försvarsstaben. Det

torde dock icke vara omöjligt att även med de föreslagna bestämmelserna

tillgodose praktiska behov i sådana fall som det av överbefälhavaren an­

givna exemplet, t. ex. genom att de för utlämnande i händelse av krig av­

sedda handlingarna förses med hemligstämpel på omslag eller etikett, som

kan avlägsnas vid utlämnandet, eller genom att anteckningen på handlingen

gives sådan lydelse att därav framgår att handlingen under vissa förutsätt­

ningar icke längre är hemlig.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 230-

142

Mot vad statspolisintendenten anfört har jag icke något att erinra.

Att anteckning på allmän handling enligt första eller andra stycket icke

medför någon inskränkning i den besvärsrätt som är föreskriven i 10 §

torde med tillräcklig tydlighet framgå av de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande vissa mera speciella tolkningsspörsmål som i detta samman­

hang kunna uppkomma må hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s.

223—224).

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

3 KAP.

Om rätt till anonymitet.

Författarens rätt till anonymitet har sedan lång tid tillbaka utgjort en

ledande grundsats för den svenska tryckfrihetsrätten. Vad angår periodiska

skrifter har denna rätt alltsedan ar 1812 varit erkänd utan inskränkningar

och innefattat skydd för anonymiteten såväl utom rättegång som i tryck­

frihetsmål. I fråga om andra tryckta skrifter har rätten att yppa författa­

ren, på sätt närmare utvecklas i betänkandet (s. 80—83), gjorts beroende

av vissa villkor, främst syftande till att, sedan skriften tryckts, författaren

icke mot sin vilja kan berövas sin anonymitet.

Anonymitetsrättens syfte och betydelse har närmare utvecklats i ett, även

i de sakkunnigas betänkande (s. 83) återgivet uttalande i 1912 års betän­

kande. De sakkunnigas förslag bygger på att hävdvunna grundsatser på

detta område skola bibehållas och innehåller utförligare och tydligare stad-

ganden härom än de nu gällande, särskilt i fråga om anonymiteten i rätte­

gång. Anonymitetsskyddet angives skola gälla även för utgivare av tryckt

skrift, som icke är periodisk. De sakkunniga diskutera frågan, huruvida

anonymitetsskyddet genom uttrycklig bestämmelse bör utsträckas även till

den som lämnat muntligt eller skriftligt meddelande för offentliggörande i

tryckt skrift, men ha icke föreslagit bestämmelser härom. Beträffande sist­

nämnda fråga hänvisas till vad som anföres vid 4 §.

1 §•

De sakkunniga ha i första stycket av denna paragraf upptagit den för för­

fattarens anonymitet grundläggande regeln att denne har rätt utgiva sin

skrift utan utsatt namn. Av denna följer att det ej heller är tillåtet för den

som ombesörjer skriftens tryckning och utgivning att mot författarens vilja

utsätta dennes namn eller pseudonym, varigenom författaren röjes. Andra

stycket innehåller förbud att även annorledes uppenbara vem författaren

är. Den krets av personer, till vilken detta förbud riktar sig, har något

utvidgats; motsvarande bestämmelse i den gällande tryckfrihetsförordning­

en avser endast utgivare, förläggare och boktryckare. De sakkunniga anföra

att samma skyldighet bör åligga även medhjälpare till dessa. Från förbudet

har gjorts undantag för sådana fall, då skyldighet att uppgiva författar­

namnet är föreskriven i lag. Därmed åsyftas vittnesplikt och skyldighet för

143

part att avgiva berättelse under sanningsförsäkran i mål, som icke äro tryck­ frihetsmål. Beträffande tryckfrihetsmålen gälla enligt 2 och 3 §§ särskilda bestämmelser.

Beträffande den utvidgning av stadgandet i andra stycket som ligger däri, att den på ett tryckeri anställda personalen är underkastad samma skyldighet som boktryckaren att hemlighålla författarens namn, anför Svenska bok­ tryckareföreningen att ett boktryckeri, större eller mindre, icke kan påtaga sig ansvar för om någon anställd bryter mot denna föreskrift. Det torde visserligen icke vara avsett att boktryckaren gentemot författaren skulle ha ett dylikt ansvar, men den införda bestämmelsen bör icke medföra att för­ fattaren skall kunna ställa boktryckeriet till ansvar för oaktsamhet vid val av medhjälpare.

Överbefälhavaren yttrar att det vill synas som om genom stadgandet i andra stycket möjligheter icke föreligga att efterspana person, som gör sig skyldig till sådant brott mot tystnadsplikt att han enligt 7 kap. 3 § skall kunna ställas till ansvar härför och som i skriften uppträder anonymt. Denna synpunkt utvecklas närmare av chefen för armén, som anför att i ett mål mot viss person om brott mot tystnadsplikt bestämmelsen i andra stycket icke utgör hinder för boktryckare eller annan att till fullgörande av sin vitt- nesplikt uppgiva vem som lämnat meddelandet i fråga. Även under förunder­ sökning i målet torde motsvarande åtminstone i vissa fall gälla enligt 23 kap. 13 § nya BB. Man torde emellertid icke kunna bortse från att i vissa fall, då brott mot tystnadsplikt uppenbarligen föreligger, det kan vara svårt eller ogörligt att utan bistånd av boktryckaren eller förläggaren utpeka och väcka talan mot viss person för brottet. Det synes icke tillfredsställande att i så­ dana fall boktryckaren och förläggaren skola vara hindrade att uppenbara uppgiftslämnaren. Visserligen föreligger icke i fråga om brott i allmänhet någon skyldighet att vid sidan om vittnesplikten lämna uppgifter angående brottet, men någon bestämmelse som utgör ett direkt hinder mot att till­ mötesgå polisen i dess spaningsarbete finnes icke. Liknande synpunkter an­ föras även av övriga försvarsgrenschefer.

I detta sammanhang må även hänvisas till de i den allmänna redogörelsen för yttrandena återgivna uttalandena av militieombudsmannen och Svenska journalistföreningen rörande det i 7 kap. 3 § upptagna undantaget från rätten att lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift. Dessa anföra i huvudsak att nämnda undantag kan komma att leda till utredningar i syfte att få kännedom om huruvida sådant brott mot tystnadsplikt som i undan­ taget avses blivit begånget. Dylika utredningar skulle oförmånligt inverka på möjligheten att bevara anonymiteten även för annan meddelare än sådan som avses i undantagsstadgandet och därmed även kunna skada pressens möjligheter att erhålla upplysningar.

Beträffande den av hoktryckareföreningen berörda frågan må framhållas att, om medhjälpare på ett boktryckeri bryter mot sin skyldighet att hemlig­ hålla författarens namn, han själv är straffrättsligt ansvarig därför. Huru­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

144

vida boktryckaren därvid kan göras skadeståndsskyldig beror på allmänna

skadeståndsregler. Enligt min åsikt torde sådan skyldighet sällan kunna tän­

kas annat än då boktryckaren i avtalet med författaren åtagit sig att vidtaga

särskilda försiktighetsmått och åsidosatt detta åtagande.

Det i andra stycket angivna undantaget för sådana fall, då skyldighet att

röja författarnamnet är föreskriven i lag, är tillämpligt hl. a. i fråga om

brott mot tystnadsplikt i fall som avses i 7 kap. 3 §. Mål om dylikt brott är

icke tryckfrihetsmål utan behandlas i vanlig straffprocessuell ordning. Om

brottet skett t. ex. genom en av befattningshavare författad, anonym artikel

i periodisk skrift, föreligger ej hinder att utreda frågan om författarskapet

och att för sådant ändamål taga i anspråk den vittnesplikt som åligger

skriftens utgivare. Även på förundersökningsstadiet kan denna vittnesplikt

enligt reglerna i nya RB utkrävas. Dessa regler innebära emellertid att sådant

förhör ej får äga rum, innan förundersökningen fortskridit så långt att

någon skäligen kan misstänkas för brottet. Utgivaren är således icke skyldig

att, såsom i vissa yttranden befarats, genom vittnesmål medverka till ett

helt allmänt efterforskande, huruvida sådant brott blivit begånget. Ej heller

innebär vittnesplikten skyldighet att uttala sig om annat än frågan, huru­

vida den misstänkte begått det brott utredningen avser. Vem som eljest läm­

nat de offentliggjorda uppgifterna är utgivaren icke skyldig omtala; i detta

hänseende begränsas anonymitetsskyddet icke av vittnesplikten. Dessa regler

torde väl innebära att, om utgivaren redan vid polisförhör och alltså utan

förhör inför domstolen upplyser om att den misstänkte lämnat de upp­

gifter utredningen avser, han icke kan anses ha brutit mot anonymitetsreg-

lerna. Å andra sidan kan han icke tvingas uttala sig annat än vid vittnes­

förhör inför domstolen. Genom att domstolen därvid har tillfälle pröva om

de lagliga förutsättningarna för förhöret föreligga torde tillräckliga garan­

tier mot missbruk finnas. Dessa regler innebära väl, såsom överbefälhavaren

anfört, att vissa svårigheter uppstå för utredningen, då det är klart att brott

föreligger men skälig misstanke icke kan riktas mot viss person. Dessa svå­

righeter böra emellertid icke överskattas. Det torde icke vara möjligt att

utan betänkliga ingrepp i anonymitetsskyddet föreskriva en vidsträcktare

skyldighet för utgivare eller annan att medverka vid sådan utredning. Vad

nu anförts gäller i tillämpliga delar även sådant ärekränkningsbrott som av­

ses i 7 kap. 3 § första stycket. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2 §•

I 2 och 3 §§ upptagas regler för att angiva, i vilken utsträckning fråga

om författarskap får väckas i tryckfrihetsmål. De sakkunnigas förslag be­

träffande periodisk skrift innebär enligt denna paragraf att författarens

anonymitetsrätt är obegränsad; fråga om författarskapet till sådan skrift

får alltså icke i något fall väckas i tryckfrihetsmål.

Svenska journalistföreningen anser det böra uttryckligt angivas att fråga

om någons författarskap till bidrag i eller lämnande av uppgifter till perio-

145

disk skrift icke heller får väckas vid utredning genom offentlig myndighet med anledning av tryckfrihetsbrott.

I begreppet tryckfrihetsmål ingår ej blott förhandling vid domstol i må­ let utan även förundersökning. Journalistföreningens önskemål torde alltså vara tillräckligt tillgodosett genom vad de sakkunniga föreslagit, varför jag icke finner någon komplettering av stadgandet erforderlig.

3 §•

Denna paragraf som, i nära anslutning till gällande rätt, innehåller reg­ ler om väckande av fråga rörande författarskapet till tryckt skrift, som icke är periodisk, har icke föranlett några erinringar i yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

4

§•

Enligt de sakkunnigas förslag innehåller denna paragraf att vad i 1 och 3 §§ är stadgat även skall avse utgivare av tryckt skrift, som ej är perio­ disk. I denna del ha några anmärkningar icke framställts i yttrandena; be­ träffande sådan utgivares ansvarighet må dock hänvisas till 8 kap. 6 §.

1 några yttranden påyrkas att anonymitetsskyddet utsträckes till att av­ se även meddelare. Militieombudsmannen anför sålunda:

Principen om skydd för meddelares anonymitet synes vara en naturlig följd av de sakkunnigas förslag att meddelare i regel ej skall kunna stäl­ las till ansvar för uppgift som för offentliggörande i tryckt skrift lämnats till författare eller utgivare. Det kan enligt min mening icke anse.s huvud­ sakligen utgöra en inre pressangelägenhet, i vilken omfattning utgivare av periodisk skrift bör begagna sin möjlighet att skydda meddelare. För den enskilda medborgare, som själv icke har någon befattning med tidnings­ pressen, framstår möjligheten att genom meddelande till utgivare av pe­ riodisk skrift offentligen framföra kritik mot myndigheter eller enskilda som en väsentlig del av den allmänna tryckfriheten.

Att meddelare i regel icke kan ställas till ansvar med anledning av inne­ hållet i meddelandet är givetvis av värde från såväl meddelarens som ut­ givarens synpunkt. I många fall torde det emellertid för meddelaren vara av primär betydelse att han kan förlita sig på att hans namn ej mot hans vilja röjes, vare sig detta sker genom offentliggörande i tryckt skrift eller under hand till myndighet eller annan som begär upplysning härom. Med­ vetandet om den risk vederbörande löper att hans önskan om anonymitet ej respekteras kan tänkas ofta avhålla honom från att lämna meddelanden till tidningspressen eller föranleda honom att vid hänvändelse till en tid­ ningsredaktion underlåta att lämna uppgift om sitt namn. Kravet på till­ förlitlighet hos det material som erbjudes torde även bäst tillgodoses av att uppgiftslämnaren för meddelandets mottagare uppgiver namn och adress. Denne erhåller härigenom en viss möjlighet att — där så kan ske utan att meddelarens anonymitet därigenom sättes i fara — kontrollera de läm­ nade uppgifterna samt uppgiftslämnarens trovärdighet. Att vederbörande utgivare av periodisk skrift genom anonymitetsskydd för meddelare heta­ ges möjlighet att, då kritik riktas mot vissa av honom publicerade uppgif­ ter, genom att hänvisa till uppgiftslämnaren moraliskt falla tillbaka på denne, torde även vara ägnat att för den ansvarige utgivaren inskärpa nöd-

10

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

vändigheten av att noga sovra och kontrollera det material som ställes till tidningens förfogande.

I de sakkunnigas förslag har i kap. 3 § 2 upptagits en uttrycklig före­ skrift om förbud att i tryckfrihetsmål väcka fråga om någons författar­ skap till periodisk skrift. Det må påpekas att i sådana fall, där en person skriftligen hänvänder sig till en tidningsredaktion, det ofta torde kunna vara förenat med vissa svårigheter att avgöra vem som skall anses såsom författare till en härav föranledd tidningsartikel. I det fall att meddelaren är att anse som författare skulle han jämlikt nyssnämnda stadgande äga åtnjuta anonymitetsskydd under det att han, därest de av honom lämnade uppgifterna endast lagts till grund för en inom redaktionen utarbetad ar­ tikel, såsom allenast meddelare icke skulle vara berättigad att åtnjuta så­ dant skydd. Att man i de nämnda fallen av huvudsakligen formella skäl skall komma till olika resultat i fråga om vederbörande uppgiftslämnares anonymitetsskydd synes knappast tillfredsställande. Genom att detta skydd utsträckes till att avse även meddelare torde denna olägenhet kunna und­ vikas.

Publicistklnbben yttrar att ett i tryckfrihetsförordningen intaget förbud att röja meddelare skulle effektivt skydda pressen från försök att på oli­ ka sätt öva påtryckning på utgivare i syfte att få reda på meddelare. Sär­ skilt för mindre tidningar kunde sådana påtryckningsförsök bli påfrestan­ de. I dylika fall skulle ett förbud verka till förmån för pressens oberoende.

Även med hänsyn till meddelarens rimliga anspråk på skydd synes det klubben därför lämpligt att utgivarens hittillsvarande rättighet att icke uppenbara meddelaren förbytes i skyldighet för utgivaren att icke röja denne. Svenska journalistföreningen anför att det är svårt att finna något enda legitimt skäl för en tidning att mot en meddelares vilja röja hans namn. Däremot skulle ett legalt förbud att röja meddelaren giva pressen ett värdefullt skydd mot påtryckningar i syfte att omtala från vem ett med­ delande kommit. Förslaget är i denna del otillräckligt och beaktar icke att anonymiteten måste utformas som en rättighet för den enskilde medbor­ garen och inte göras beroende av tidningars förgottfinnande, om den verk­ ligen skall gagna fritt meningsutbyte och fri nyhetsförmedling. Föreningen föreslår därför att meddelare skall komma i åtnjutande av anonymitets­ skydd i samma utsträckning som en egentlig författare. Även enligt Svens­ ka tidningsutgivareföreningens mening bör meddelare ur anonymitetssyn- punkt jämställas med författare på så vis att förbud införes att mot medde­ larens vilja röja denne. Den av de sakkunniga tänkta befogenheten för ut­ givare att röja meddelare kan komma att försätta utgivaren i sådana tvångs­ lägen att meddelare blir känd. Föreningen har sig bekant fall, då påtryck­ ningar ha förekommit för att förmå utgivare att röja meddelare. Ett för­ bud mot uppenbarande av meddelare skyddar utgivaren mot sådana på­ tryckningar och främjar därmed pressens möjligheter till information.

Även de sakkunniga ha i sina motiv beaktat behovet av skydd för medde­ larens anonymitet. De anföra att detta behov kan göra sig lika starkt gällan­ de som författarens anspråk på skydd för sin anonymitet och att särskilt för

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

147

tidningspressens frihet ett verksamt skydd mot efterforskningar av dess upplysningskällor kan vara av väsentlig betydelse. Att likväl ett uttryckligt förbud att röja meddelaren icke föreslagits beror på att ett sådant förbud, såvitt angår periodisk skrift, skulle utgöra ett olämpligt band på utgivarens handlingsfrihet. De sakkunniga ha därvid förlitat sig på att det obegränsade förbudet att röja författaren och att i tryckfrihetsmål väcka fråga om för­ fattarskapet erbjuder tillräckliga möjligheter att skydda även meddelaren. Beträffande tryckt skrift, som icke är periodisk, anföra de sakkunniga att författaren i allmänhet icke är skyldig att röja sina upplysningskällor men att han å andra sidan ej bör vara förbjuden att lämna upplysning därom.

Uppenbart är att ett helt allmänt förbud att mot meddelarens vilja röja denne skulle föra alldeles för långt. Ett sådant förbud skulle kunna medföra ett hinder för skriftens författare t. ex. att giva offentlighet åt ett samtal, som han bevittnat, eller att med angivande av ursprunget återgiva uppgifter ur en skriftlig utredning, varav han tagit del. Denna invändning drabbar emellertid icke med samma styrka ett förbud att röja meddelaren i sådana fall, då han lämnat sitt meddelande i syfte att det skall offentliggöras i tryckt skrift. Det bör då ankomma på meddelaren att avgöra, huruvida hans namn får röjas. På grund härav och med beaktande av de skäl militieombudsman- nen och pressorganisationerna anfört har jag funnit lämpligt utvidga de av de sakkunniga föreslagna anonymitetsbestämmelserna till att omfatta även dylik meddelare.

Bestämmelserna om anonymitetsrätt för meddelare ha upptagits som första stycke i paragrafen. Stadgandet hänvisar till 1 och 2 §§ och innebär således samma anonymitetsrätt som där är föreskriven i fråga om författare. Då emellertid författares rätt till anonymitet i tryckfrihetsmål rörande tryckt skrift, som ej är periodisk, är underkastad vissa inskränkningar, motive­ rade av hans ansvarighet, men motsvarande inskränkningar icke äro på­ kallade i fråga om meddelaren, har även för sådant fall hänvisning gjorts till 2 §; meddelarens anonymitetsrätt i tryckfrihetsmål är således obegrän­ sad, oavsett om skriften är periodisk eller ej. I vad mån skyldighet att lämna upplysning om meddelaren i annan rättegång än tryckfrihetsmål före­ ligger, beror, liksom beträffande författaren, av allmänna lagbestämmelser. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen rörande utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, har jag upptagit som andra stycke i paragrafen. 5

5 §■

Även i denna paragraf, vilken innehåller för upprätthållandet av anony­ mitetsskyddet erforderliga straffbud, ha vissa jämkningar vidtagits, till följd av att detta skydd utsträckts till alt även omfatta meddelare.

Beträffande den i paragrafen upptagna, särskilda bötesskalan har Svea hovrätt ifrågasatt om icke, med hänsyn till den på senare år inträdda och synbarligen alltjämt pågående förändringen av penningvärdet, bötesmaxi- mum borde höjas till förslagsvis 500 kronor. Hovrätten anmärker att en så-

148

dan höjning icke medför att 1931 års särskilda böteslag blir tillämplig i

fråga om bötesstraffet.

Med beaktande av vad hovrätten sålunda anfört och även med hänsyn

till att i de fall, då enligt det för riksdagen framlagda förslaget till ändring

i strafflagen särskilda penningböter ansetts böra bibehållas, bötesmaximum

bestämts till 500 kronor, har jag vidtagit den av hovrätten föreslagna höj­

ningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

4 KAP.

Om boktryckare och boktryckeri.

Vad förslaget innehåller om rätt att framställa tryckta skrifter samt om

boktryckares skyldigheter i skilda hänseenden ansluter sig nära till gällan­

de lätt. \issa detaljändringar föreslås dock. Sålunda skall anmälningsskyl­

dighet icke föreligga för tryckeri, varest allenast framställes bild- eller till-

fällighetstryck för innehavarens eget bruk. Detta undantag sammanhänger

med den förut berörda ståndpunkten att även vissa mindre, huvudsakligen

för kontorsbruk avsedda offsetpressar skola anses som tryckpressar. Arkiv­

leveranserna föreslås utsträckta från nuvarande tre till fyra exemplar, var­

av Göteborgs stadsbibliotek skulle erhålla det nytillkomna exemplaret. För­

summelse att fullgöra arkivleverans skall icke vidare medföra bötesstraff

men väl kunna föranleda vitesföreläggande. Begreppet bild- eller tillfällig-

hetstryck, vilket motsvarar det nu i tryckfrihetsförordningen omtalade till-

fällighetstrycket, föreslås få ett något utvidgat innehåll. Nu berörda detalj­

frågor behandlas närmare i det följande.

1 §•

Genom denna paragraf, vilken överensstämmer med de sakkunnigas för­

slag, fastställes rättigheten att genom tryckpress framställa tryckalster; så­

dan rätt tillkommer varje svensk medborgare eller svensk juridisk person

och kan således icke inskränkas genom annan lag eller författning. De sak­

kunniga framhålla emellertid att i de hänseenden, som icke regleras i para­

grafen eller eljest i tryckfrihetsförordningen, övriga gällande bestämmelser

om idkande av handel eller annan näring bli tillämpliga å boktryckeri-

rörelse.

Någon anmärkning mot paragrafens innehåll har icke gjorts i yttrandena,

bortsett från de yrkanden som framställts om utvidgning av tryckfrihets­

förordningens tillämplighet till att omfatta även andra förfaranden för

mångfaldigande än framställning i tryckpress, vilken fråga jag redan be­

handlat i samband med 1 kap. 5 §.

Beträffande tolkningen av stadgandet, jämfört med den allmänna hän­

visning till lag eller författning som finnes upptagen i 14 kap. 5 §, framhål­

ler Svenska boktryckareföreningen att nu gällande undantag för boktrycke­

rier från skyldighet att ingiva anmälan enligt näringsfrihetsförordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

149

alltjämt bör anses gälla. För undvikande av missförstånd på denna punkt vill jag framhålla att rättigheten att driva boktryckeri och den anmälan av sådan rörelse som skall ske äro reglerade i tryckfrihetsförordningen. I detta hänseende gälla alltså icke några andra bestämmelser; däremot gälla för boktryckerirörelse åtskilliga andra näringsrättsliga bestämmelser, vilka äro upptagna i annan författning än tryckfrihetsförordningen, t. ex. angående firmaregistrering, bokföringskyldighet, arbetstid, arbetarskydd och kollek­ tivavtal. Utlännings rätt att driva boktryckeri beror ej uteslutande av tryck­ frihetsförordningen; härom hänvisas till 14 kap. 5 §.

2—3 §§.

Mot dessa paragrafer, vilka överensstämma med vad de sakkunniga före­ slagit, ha några anmärkningar icke framställts.

4—6 §§.

Beträffande de i dessa paragrafer upptagna, av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om skyldighet för boktryckare att utsätta boktryckeriets namn eller firma, tryckningsort och tryckningsår samt att under viss tid förvara ett exemplar av alla tryckalster, vilka bestämmelser i huvudsak över- enstämma med vad redan nu gäller, ha i yttrandena några erinringar icke gjorts. Dock förutsätter Svenska boktryckareföreningen att det i 5 § an­ givna förfaringsättet -— nämligen att, då tryckalster för viss boktryckares räkning helt eller delvis framställes å annat boktryckeri och hela upplagan utlämnas till honom, uppgift om hans boktryckeri på hans begäran må ut­ sättas å tryckalstret — anses överensstämma med tryckfrihetsförordningens grunder blott om båda tryckerierna äga sådan teknisk utrustning att de åtminstone huvudsakligen skulle kunnat var för sig utföra det ifrågavaran­ de trycket. Eljest föreligger enligt föreningens mening viss risk för upp­ komsten av bulvanförhållanden, t. ex. på så sätt att den som skall trycka en skrift, för vilken han icke vill stå något ansvar, upprättar ett mindre tryckeri utan egentlig tryckningskapacitet, vars föreståndare får fungera som bulvan.

Den av boktryckareföreningen angivna förutsättningen för tillämpning av 5 § torde icke kunna uppställas som allmän regel. Tvärtom avser stad­ gandet bl. a. sådana fall då ett tryckeri saknar teknisk utrustning för ut­ förande t. ex. av vissa illustrationer och därför överlämnar detta arbete till annan boktryckare, som specialiserat sig på sådan tryckning eller eljest har erforderliga maskiner härför. Såtillvida är dock vad föreningen anfört riktigt som stadgandet icke utesluter en utredning av frågan, huruvida bul- vanförhållande föreligger. Har tryckningen i verkligheten icke utförts för den boktryckares räkning som står angiven på skriften, kan trots ursprungs- beteckningen den som utfört tryckningen göras ansvarig såsom boktrycka­ re, varjämte straff för åsidosättande av skyldigheten att i föreskriven ord­ ning utsätta boktryckeriet kan förekomma.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

7

§■

Enligt de sakkunnigas förslag skall denna paragraf innehålla bestäm­

melser om avlämnande av gransknings- och arkivexemplar. Liksom hit­

tills skall, i regel samtidigt med skriftens utgivande, ett granskningsexemp-

lar avlämnas, i Stockholm till chefen för justitiedepartementet och i an­

nan ort till hans där förordnade ombud. Arkivexemplaren, vilka sedan

gammalt lämnas i syfte att möjliggöra fullständiga samlingar av det in­

hemska trycket för vetenskaplig forskning och andra kulturella ändamål,

äro sedan år 1866 bestämda till tre exemplar, vilka lämnas till kungl.

biblioteket och universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund. De sakkunni­

ga föreslå att även Göteborgs stadsbibliotek, vilket intar en med dessa stat­

liga bibliotek jämförlig ställning såsom vetenskapligt bibliotek, skall er­

hålla arkivexemplar.

Enligt förslaget skall bild- eller tillfällighetstryck undantagas från leve­

ransskyldigheten, i fråga om både gransknings- och arkivexemplar, samt

granskningsexemplar icke lämnas av meddelanden från offentlig myn­

dighet. I princip överensstämmer detta med vad redan nu gäller. Då emel­

lertid leveransskyldighetens omfattning härigenom blir beroende av vad

som liänföres till bild- eller tillfällighetstryck, skall jag redan bär beröra

denna, i 10 § behandlade fråga. Den föreslagna definitionen av bild- eller

tillfällighetstryck har, i jämförelse med vad nu gäller om tillfällighets­

tryck, utvidgats i två hänseenden. Med hänsyn till att begreppet tryckt

skrift enligt förslaget skall omfatta karta, ritning eller bild, även om den

icke åtföljes av text, har i definitionen medtagits kartor, vykort och bild­

album. Vidare har, i samband med den i 3 § sista stycket i detta kapitel

upptagna begränsningen av skyldigheten att såsom boktryckeri anmäla vis­

sa tryckpressar, varå endast bild- eller tillfällighetstryck framställes, i de­

finitionen å sistnämnda begrepp medtagits dels »reklamtryck» och dels

»annat affärstryck». En förutsättning för att över huvud taget de i 10 §

uppräknade tryckalstren skola anses som bild- eller tillfällighetstryck är

att på grund av texten eller vad eljest framställes tryckfrihetsmissbruk

kan anses uteslutet.

En annan fråga av betydelse för leveransskyldighetens omfattning är i

vad mån en eller flera tryckta skrifter föreligga, då en skrift utgives i skil­

da upplagor eller eljest vid olika tillfällen. De sakkunniga, som närmare

utveckla sin ståndpunkt till denna fråga (s. 230—231), särskilt med hän­

syn till granskningsexemplarens betydelse för tillsyn och åtal, anföra att

principiellt en lika vidsträckt leveransskyldighet bör föreligga i fråga om

gransknings- och arkivexemplar. Därvid framhålla de sakkunniga emeller­

tid att det ofta kan vara tillräckligt att endast en arkivleverans sker av

flera helt lika upplagor och att det även eljest kan förekomma att arkiv­

leveranser icke behöva utkrävas av tryckta skrifter, vilka, ehuru de icke

äro att hänföra till bild- eller tillfällighetstryck, ej behöva bevaras i biblio­

teken. För att dylika frågor skola kunna regleras och även för att skyl­

digheten att lämna granskningsexemplar skall kunna begränsas, föreslå

151

de sakkunniga en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger medgiva undantag från leveransskyldigheten.

Förslaget att arkivexemplar skall lämnas även till Göteborgs stadsbib­ liotek har icke mött någon invändning i yttrandena. Riksbibliotekarien och överbibliotekarierna vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund finna detta förslag välmotiverat och tillstyrka detsamma.

Beträffande den allmänna utgångspunkten för leveransskyldigheten att denna omfattar vad som är tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens me­ ning anför överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala att däri­ genom vissa privattryck, festskrifter, släktböcker m. fl., vilka tryckas

i

mycket få, någon gång blott i ett exemplar, icke behöva levereras. Även sådant tryck bör emellertid enligt hans mening finnas bevarat i bibliote­ ken för framtida forskning. Då de ej kunna erhållas genom bokhandeln eller på annat sätt, bli de svåråtkomliga rariteter, som biblioteken måhän­ da aldrig kunna förvärva. Det är därför angeläget att även detta tryck in- begripes under leveransplikten. Att överbibliotekarien vid universitetsbib­ lioteket i Lund, med hänsyn till arkivleveranserna, anser begreppet tryckt skrift böra utvidgas till att omfatta även vissa skrifter, vilka mångfaldigats på annat sätt än i tryckpress, har jag anmärkt vid behandlingen av 1 kap.

5 g.

I fråga om det undantag från skyldigheten att lämna gransknmgsexemp- lar, vilket avser meddelanden från offentlig myndighet, anför överbefälha­ varen att i detta begrepp böra innefattas samtliga publikationer som ut­ givas från offentlig myndighet, t. ex. inom försvarsväsendet även reglemen­ ten, instruktioner och dylikt. Vidare framhålles vikten av att vissa skrifter, t. ex. instruktioner, statistiskt material, kartor och dylikt, icke göras till­ gängliga för obehöriga och att därför Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att anbefalla undantag från leveransskyldigheten, i fråga om både gransknings- och arkivexemplar. I enahanda syfte bör en viss begränsning iakttagas vid tillhandahållande till allmänheten av arkivexemplar av betydelse för för­ svaret, i den mån sådana redan äro överlämnade till biblioteken. Beträffande sistnämnda fråga framhåller riksbibliotekarien att inom bibliotekens praxis vid flera tillfällen yppat sig växlande åsikter angående de tryckta skrifter, som av olika skäl böra hållas hemliga.

Den begränsning av leveransskyldigheten som kommer till uttryck ge­ nom definitionen av begreppet bild- eller tillfällighetstryck har föranlett anmärkningar i några yttranden, överbefälhavaren anför att inskränk­ ningen i boktryckarens skyldighet att å kartor, vykort och bildalbum ut­ sätta boktryckeriets namn och att avlämna granskningsexemplar av dessa tryckalster icke är lämplig ur kontrollsynpunkt. Dessa bestämmelser med­ föra nämligen att kännedom om utgivningen av karta, med eller utan be­ tydelse för rikets försvar, icke kan erhållas annat än genom ren tillfällig­ het eller genom efterforskningar inom affärer eller tryckerier. Även fast­ ställandet av utgivare försvåras; tillämpning av bestämmelser om begräns­ ning i rätten att sprida karta kan omöjliggöras. Därför bör karta, ritning

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

152

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

eller bild icke hänföras till bild- eller tillfällighetstryck eller i varje fall, om

denna klassificering vidhålles, vad som föreskrives om utsättande av vissa

uppgifter och avlämnande av granskningsexemplar likväl tillämpas beträf­

fande sådant tryckalster. Samma synpunkter framföras av försvarsgrens-

cheferna och rikets allmänna kartverk. I samma riktning uttalar sig stats-

polisintendenten, som anför att det ur de synpunkter han har att företrä­

da måste anses innebära väsentliga olägenheter att kartor, vykort, bildal­

bum och reklamtryck hänföras till bild- eller tillfällighetstryck. Framför

allt gäller detta kartor och fotografier. Erfarenheten har visat att dessa i

många fall innehålla upplysningar av stort värde för främmande makts

underrättelseväsen. Man torde knappast kunna förutsätta att boktryckaren

annat än i undantagsfall besitter sådan insikt rörande t. ex. kraft- och

industrianläggningars betydelse att kartor och fotografier med hänsyn till

risken för tryckfrihetsmissbruk behandlas som vanliga trycksaker. De

praktiska olägenheterna för boktryckaren skulle icke bli väsentligt större,

därest skrift, som består av eller innehåller kartor och fotografier, följer

de vanliga reglerna i stället för att hänföras till bild- eller tillfällighets­

tryck.

Även i fråga om arkivleveranserna av kartor göras erinringar. Riksbiblio­

tekarien framhåller vikten av att alla i tryck utgivna kartor och kartblad i

vanlig ordning avlämnas till de leveransberättigade biblioteken. Dylika kar­

tor äro ofta värdefulla icke blott ur topografisk synpunkt utan också som

bebyggelsehistoriska dokument, vartill även kommer det förhållandet att

de genom därå förekommande ortsnamn kunna äga ett ej ringa språkhisto-

riskt intresse. Samma synpunkter framhållas av överbibliotekarierna vid

universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund. Den sistnämnde anför att även

det moderna bildtrycket, såsom porträtt, reproduktioner av konstverk och

planschverk av annat slag, topografiska vykort m. m., spelar en så betydan­

de roll som åskådnings- och illustrationsmaterial, att detta lika litet som

kartmaterialet kan undvaras. Krigsarkivet betonar faran för att de stora

bibliotekens serier av tryckta kartor bli ofullständiga och framhåller att i

praxis boktryckare lämna arkivexemplar av tryckta kartor i samma ut­

sträckning som beträffande tryckta böcker.

Beträffande kartor må i detta sammanhang nämnas att krigsarkivet före­

slår en utvidgning av skyldigheten att lämna arkivexemplar därav på sådant

sätt att även krigsarkivet erhåller ett exemplar av varje separat tryckt

karta. Såsom skäl härtill anför krigsarkivet:

När krigsarkivet bildades år 1805, blev dess huvudsakliga uppgift att

samla och vårda in- och utländska kartor. Krigsarkivet ingick nämligen från

början som en byrå under fältmätningskåren (från och med år 1831 topo­

grafiska kåren), vars viktigaste uppgift var att verkställa kartläggningar

och fältmätningar i fred och krig. Krigsarkivet fick sålunda tjänstgöra

som en rikets centrala kartdepå och till följd därav finnas inom institutio­

nen betydande samlingar av handritade kartor, de största i Sverige vid

sidan av lantmäteristyrelsens, som dock äro av mera speciell natur. Jäm­

väl uppväxte inom krigsarkivet ett mycket betydande bestånd av tryckta

kartor, dels över Sverige, dels utländska sådana.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

153

Då år 1873 generalstaben organiserades, skildes krigsarkivet från topo­

grafiska kåren. Verksamheten att samla kartor övertogs då i viss mån

av generalstabens topografiska avdelning och det sedermera därmed sam­

ordnade rikets allmänna kartverk. Där samlade kartor ha sedermera över­

lämnats till krigsarkivet och sedan 1937 föreligga särskilda bestämmelser

(K. brev 1937; ändr. 21/s 1947) om kontinuerlig leverans från rikets all­

männa kartverk till krigsarkivet av utländska tryckta kartor. Accessionen

av tryckta svenska kartor har däremot aldrig varit reglerad, ehuruväl krigs­

arkivet genom av Kungl. Maj :t den 12 november 1943 utfärdad instruk­

tion (nr" 921), förutom att tjänstgöra som arkivmyndighet, arkivdepå och

stabsorgan, jämväl skall vara kartbibliotek och i detta hänseende har ålig­

gandet att, i den mån tillgängliga medel medgiva, komplettera beståndet

av tryckta kartor med efter hand utkomna nya kartblad, därigenom även

över Sverige.

För fullgörande av krigsarkivets uppgift som kartbibliotek skulle det

vara av väsentlig betydelse, om boktryckare lagligen vore skyldig att till

institutionen överlämna ett arkivexemplar av alla i riket separat tryckta

kartor, vare sig de åtföljas av tryckt text eller ej. Det synes böra beaktas,

att en sådan utvidgning av leveransskyldigheten icke medför, att någon

annan institution skulle kunna göra berättigade anspråk på att erhålla ar­

kivexemplar, enär här är fråga om tillfredsställande av ett alldeles speciellt

behov. En sådan bestämmelse skulle ej heller innebära någon mera betung­

ande börda för boktryckarna. Enligt vad som under hand inhämtats avläm­

nades för 1946 till Kungliga biblioteket av rikets boktryckare 758 kartor; ter­

men karta inbegriper givetvis även tryckta stadsplaner och liknande tryckta

skrifter ehuru ej försedda med ordet karta. Av dessa kartor ha 492 leve­

rerats av Esselte, 198 av statens reproduktionsanslalt, 41 av Malmö karto­

grafiska anstalt (Boktryckeri AB Norden) och 27 av övriga boktryckerier.

De av Esselte levererade kartorna torde i stor utsträckning utgöras av så­

dana, som utförts av rikets allmänna kartverk och som via kartverket

årligen överlämnas såsom gåva till krigsarkivet. Mellan statens reproduk-

tionsanstalt och krigsarkivet föreligger sedan 15 år tillbaka en frivillig

överenskommelse om leverans till krigsarkivet av de av reproduktionsan-

stalten tryckta kartorna. Reproduktionsanstalten är ju dessutom ett sta­

tens företag. För övriga boktryckare torde, med hänsyn till det ringa an­

talet varje år tryckta kartor, eu utvidgning av antalet arkivexemplar i

förevarande hänseende icke ha någon betydelse.

Beträffande »affärstryck» anför riksbibliotekarien att därmed enligt det

inom biblioteken gängse språkbruket avses hela den vidlyftiga produk­

tion av tryckalster, priskuranter, varukataloger m. in., som utgives av af-

färsidkare för att förmedla kontakten mellan dem och deras kunder. Att

från leveransplikt undantaga tryckalster inom denna kategori, vilka an­

setts vara av värde för den ekonomiska forskningen, måste anses mindre

lämpligt. Den sovring som erfordras bör göras inom biblioteken och efter

där fasthållna traditioner och metoder. Överbibliotekarien vid universitets­

biblioteket i Uppsala framhåller att detta bibliotek äger en på arkivleve­

ranser byggd, såvill möjligt fullständig samling av stadgar, styrelse-, re­

visions- och årsberättelser och därmed jämförliga publikationer. Erfaren­

heten visar att sådana berättelser från bolag och banker är ett ej sällan an­

litat och i själva verket oumbärligt källmaterial för forskningen, speciellt

154

i ekonomisk historia. Bibliotekets serier av dylika tryck äro av särskilt

värde i de fall, då exemplar saknas i företagens och institutionernas egna

arkiv. Även kataloger och priskuranter utgöra ett viktigt material för be­

lysande av gångna tiders kulturella och ekonomiska förhållanden. Värdet

av samlingarna beror i väsentlig grad på deras fullständighet. Det Vore

därför beklagligt, om denna komme att brytas. Givetvis måste materialet

gallras för att icke ett onödigtvis tyngande material skall belasta samlingar­

na, men denna gallring kan ej överlämnas åt boktryckerierna utan måste

ske inom biblioteket enligt där gällande principer och traditioner. Även

överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Lund anför liknande syn­

punkter.

Beträffande arkivleverans av skilda upplagor framhålles från bibliote­

kens sida vikten av att alla upplagor levereras, särskilt då bearbetningar

förekommit, men anföres å andra sidan att vissa omtryck icke behöva

arkiveras. Överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Lund anser den­

na fråga lämpligast kunna lösas sålunda att leveransplikten även för vissa

omtryck bibehålies i full utsträckning men att biblioteken berättigas att,

där så anses lämpligt, till boktryckaren returnera insända arkivexemplar

av rena omtryck. Svenska boktryckareföreningen ifrågasätter, om icke skyl­

digheten att avgiva gransknings- och arkivexemplar borde bortfalla vid

utgivande av nya, oförändrade upplagor av skrifter, varav sådana exemp­

lar redan levererats. Något egentligt ändamål synes en sådan skyldighet

icke tjäna, men utan tvekan är den boktryckarna till både kostnad och

besvär.

Såsom mera allmänna synpunkter beträffande leveransskyldigheten an­

för överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala att gratisk-

ningsexemplaren och arkivexemplaren tjäna helt olika ändamål. De förra

äro avsedda att möjliggöra nödvändig kontroll av den löpande tryckproduk­

tionen och tylla stundens behov. De senare äro avsedda att, bevarade till

eftervärlden, utgöra material för framtidens forskning. De fylla uppgifter

pa längre sikt. Dessa intressen lata sig icke alltid förena. De sakkunniga

ha eftei strävat enhetliga bestämmelser och låtit granskningssynpunkten

dominera. Till ernående av ökad klarhet synes det önskvärt att bestäm­

melserna skiljas och att undantagen från leveransplikten erhålla i huvud­

sak samma formulering som hittills. Vidare finner överbibliotekarien det

vara önskvärt att Kungl. Maj :t efter vederbörandes hörande utfärdar en

särskild förordning, innehållande samtliga stadganden angående leverans­

skyldigheten.

Den allmänna utgångspunkten för leveransskyldigheten, beträffande så­

väl gransknings- som arkivexemplar, bör vara vad som är tryckt skrift

i tryckfrihetsförordningens mening. Även om vissa enskilda skrifter, vilka

icke utgivas, framställas i tryck, torde icke kunna fordras att dessa, lika li­

tet som andra enskilda skrifter och handlingar, skola överlämnas till bib­

lioteken; och ur granskningssynpunkt äro sådana enskilda tryckta skrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

155

utan betydelse. Därvid bör dock beaktas att spridning bland allmänheten icke utgör förutsättning för att tryckt skrift enligt 1 kap. 6 § skall an­ ses utgiven; redan utlämnande för spridning till en mindre krets, t. ex. medlemmarna i en förening, innebär utgivning.

Det av överbefälhavaren framförda önskemålet om begränsning av leve­ ransskyldigheten beträffande visst statligt tryck torde i huvudsak tillgodo­ ses redan genom föreskriften i 1 kap. 6 § att myndighets tryckta hand­ lingar, vilka skola hållas hemliga, icke anses utgivna, oaktat de utlämnats för viss spridning till befattningshavare eller andra. Föreskrifter rörande utlåning från biblioteken av tryckta skrifter, som skola hemlighållas, kun­ na icke lämpligen upptagas i detta sammanhang utan böra meddelas i an­ nan ordning.

Det är förenat med svårigheter att finna lämpliga regler för den begräns­ ning av leveransskyldigheten som bör ske med hänsyn till bild- eller till­ fällighetstryck. Vad härom anförts i yttrandena, såväl ur kontrollsynpunkt som beträffande tryckets bevarande i biblioteken, är utan tvivel av stor vikt. Val torde den av de sakkunniga föreslagna bestämningen av begreppet bild- eller tillfällighetstryck, rätt tillämpad, i huvudsak tillgodose behovet av kontroll. Endast om tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet, äro nämligen de i 10 § uppräknade tryckalstren att hänföra till sådant tryck. Därigenom synes emellertid boktryckaren åläggas ett bedömande som denne icke alltid är mäktig. Det kan befaras att granskningsexemplar av t. ex. kartor icke komma att lämnas i tillräcklig omfattning. Även ur bibliotekssynpunkt kan en alltför vidsträckt tolkning av begreppet bild- eller tillfällighetstryck med­ föra olägenheter.

Den lämpligaste lösningen torde vara att tryckfrihetsförordningens be­ stämmelser om vad som är bild- eller tillfällighetstryck formuleras på så­ dant sätt att däri icke kan intolkas annat än sådant som otvivelaktigt icke behöver levereras samt att Kungl. Maj :t med begagnande av den möjlighet som skapas genom sista stycket i denna paragraf meddelar de närmare be­ stämmelser om undantag från leveransskyldigheten som kunna vara pakal- lade. Härvid kan även frågan om arkivleverans av omtryckta upplagor er­ hålla en praktisk lösning.

Ur den nu anförda synpunkten torde kartor icke böra angivas som bild- eller tillfällighetstryck; som regel böra såväl gransknings- som arkivexem­ plar därav lämnas. Åtskilligt bildtryck torde emellertid i övrigt icke behöva lämnas; angivandet av detta genom uttrycken vykort och bildalbum torde kunna godtagas. Uttrycken reklamtryck och annat affärstryck torde knap­ past i det sammanhang vari de i paragrafen förekomma kunna misstolkas. Med det förra åsyftas enklare affärsreklam men däremot icke t. ex. bro­ schyrer med fotografier över industrianläggningar och dylikt. Med affärs­ tryck bör förstås i affärsrörelse begagnade blanketter, cirkulär, offerter och dylikt. Att sådant hänföres till bild- eller tillfällighetstryck är nödvän­ digt för tillämpningen av 3 § sista stycket. Däremot avses icke med affärs­ tryck sådana stadgar, styrelse-, revisions- och årsberättelser samt därmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

156

jämförliga publikationer, vilka samlas inom biblioteken. Även om genom nu

angivna begreppsbestämningar visst affärstryck, såsom priskuranter och va­

rukataloger, icke skulle lämnas genom arkivleveranserna, torde det icke be­

reda biblioteken några större svårigheter att i önskvärd omfattning förvärva

sådana på annat sätt.

Vad slutligen angår den av krigsarkivet upptagna frågan om skyldighet

för boktryckare att till arkivet lämna exemplar av alla separat tryckta kar­

tor synes det vara ur praktisk synpunkt mindre lämpligt att för en sådan

speciell grupp av tryckalster föreskriva ett annat antal arkivexemplar än

för det övriga trycket. Med samma motivering som krigsarkivet anfört skulle

åtskilliga andra institutioner kunna göra anspråk på arkivexemplar av olika

slags publikationer. Det bör, såsom redan av krigsarkivets yttrande fram­

går, icke möta större svårigheter för detta att åstadkomma de samlingar av

kartor som för dess verksamhet erfordras.

8

§•

Beträffande den i första stycket upptagna särskilda bötesskalan hänvi­

sas till vad som anförts vid behandlingen av 3 kap. 5 §; i övrigt har jag

icke funnit anledning ändra vad de sakkunniga föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

9

§.

Enligt bestämmelserna i den nu gällande tryckfrihetsförordningen kan

underlåtenhet att fullgöra arkivleverans medföra bötesstraff; därjämte kan

vitesföreläggande förekomma. De sakkunniga anföra att, då det här gäller

en leveransskyldighet, som endast avser att tillgodose kulturella syften och

ej har betydelse ur tryckfrihetsrättslig synpunkt, det icke synes tillfreds­

ställande att bötesstraff utgår vid försummelse. Därför bibehålies i försla­

get endast möjligheten att ålägga vite. Härom anför överbibliotekarien vid

universitetsbiblioteket i Uppsala att bötesstraffet hittills ytterst sällan till-

lämpats i praktiken och att de föreslagna bestämmelserna för beivran av

boktryckares underlåtenhet att fullgöra sin leveransplikt ur bibliotekens

synpunkt torde vara till fyllest.

10

§.

Den av de sakkunniga i denna paragraf upptagna definitionen av begrep­

pet bild- eller tillfällighetstryck har jag berört redan vid 7 §. Den därvid

ur synpunkten av leveransskyldighetens omfattning förordade begreppsbe­

stämningen torde även med hänsyn till de uppgifter begreppet i övrigt fyl­

ler kunna godtagas. Visserligen anser Svenska boktryckareföreningen ut-

frycket »andra sådana tryckalster» såsom alltför tänjbart böra utgå, men

att göra uppräkningen helt uttömmande finner jag knappast vara möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

157

5 KAP.

Om tryckta skrifters utgivning.

I fråga om utgivning av periodisk skrift innehåller förslaget, liksom gäl­

lande rätt, utförliga regler i syfte att skapa kontroll över sådana skrifter.

För utgivningen krävs sålunda ett av chefen för justitiedepartementet med­

delat utgivningsbevis. Härigenom tillgodoses behovet av en offentlig regist­

rering av dessa skrifter och skapas samtidigt i viss mån ett skydd för skrif­

tens titel. Enligt gällande rätt utfärdas utgivningsbeviset såsom ett person­

ligt bevis för utgivaren. Förslaget innebär en ändring i detta hänseende. Be­

viset skall utfärdas för skriften på ansökan av dess ägare och gälla oberoende

av de förändringar i äganderätten eller utgivarskapet som därefter kunna

komma till stånd. Den registrering av utgivaren som nu sker i justitiede­

partementet skall dock icke därigenom upphöra. Registreringen skall grun­

das på anmälan om utgivarskapet och vid förändring däri skall ny sådan an­

mälan göras.

Liksom i gällande rätt skall endast svensk medborgare eller svensk juri­

disk person kunna vara ägare till periodisk skrift. Även utgivaren och

ställföreträdare för denne skola vara svenska medborgare. Föreslagna behö­

righetsvillkor för utgivare äro i övrigt att han skall ha hemvist i riket samt

att den som är omyndig eller i konkurstillstånd icke får vara utgivare. I

fråga om de befogenheter att bestämma över skriften som följa av upp­

draget att vara utgivare överensstämmer förslaget i huvudsak med gällande

rätt. Vissa detalj regler, bl. a. bestämmelserna om återkallande av utgiv­

ningsbevis, ha i förslaget omarbetats. Med hänsyn till att de år 1941 inför­

da reglerna om ställföreträdare för utgivaren visat sig icke motsvara det

praktiska behovet, föreslås nya bestämmelser härom. I motsats till vad nu

gäller skall ställföreträdare icke behöva anmälas för varje gång sådan in­

träder såsom utgivare. En eller flera personer skola kunna på förhand ut­

ses att vid förfall för utgivaren inträda såsom dennes ställföreträdare. Se­

dan anmälan härom skett, kan utgivaren överlämna sin befogenhet till

denne.

Beträffande utgivning av tryckt skrift, som icke är periodisk, innehåller

förslaget icke några särskilda ordningsföreskrifter. Definitioner av begrep­

pen utgivare av sådan skrift och förläggare äro i detta sammanhang upp­

tagna i förslaget.

1

§•

De sakkunniga ha i denna paragraf bl. a. upptagit den redan nu gällande

regeln att ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller

svensk juridisk person; några anmärkningar häremot ha icke förekommit.

2

§•

Den i denna paragraf upptagna, för bestämmelserna om utgivning av

periodisk skrift och ansvarigheten för sådan skrift grundläggande regeln att

158

utgivare skall finnas för skriften har icke berörts i yttrandena; ej heller ha

de i andra stycket upptagna behörighetsvillkoren för utgivare mött några

invändningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230

3

§.

Enligt de sakkunnigas förslag upptages i denna paragraf såsom första

stycke den regeln att utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare och

såsom andra stycke bestämmelser om utgivarens befogenhet. I sådant hän­

seende föreskrives att uppdraget att vara utgivare innefattar befogenhet att

öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att

intet däri får införas mot utgivarens vilja; inskränkning i denna befogenhet

skall vara utan verkan.

Beträffande stadgandet om utgivarens befogenhet anför Svenska journalist­

föreningen att förslaget, liksom gällande tryckfrihetsförordning, giver utgi­

varen en starkare ställning än vårt tryckfrihetsrättsliga system i och för sig

motiverar. Utgivarens befogenhet borde rätteligen begränsas till att hindra

införandet av sådant som enligt utgivarens mening kan innefatta tryckfri-

hetsbrott. Med en dylik formulering skulle i vissa fall undvikas att en ut­

givare, i syfte att övervältra ansvaret på ägaren, i rättegång gör gällande att

han icke innehaft den befogenhet som skall tillkomma honom.

Generalpoststyrelsen påpekar att enligt gällande bestämmelser om vill­

koren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter utgivaren

äger från postverket utbekomma prenumerationsmedlen samt ifrågasätter

om icke uppdraget att vara utgivare borde innefatta befogenhet att, i vad

angår periodisk skrift som tillhandahålles allmänheten mot postabonnemang,

för ägarens räkning av postverket uppbära influtna prenumerationsmedel i

den ordning som angives i dessa bestämmelser.

Beträffande innebörden av uppdraget att vara utgivare, vilken fråga enligt

vad jag inhämtat ingående dryftats av de sakkunniga, har jag icke funnit

tillräckliga skäl att i anledning av journalistföreningens yttrande avvika från

förslaget. Beträffande den av föreningen åsyftade, i 8 kap. 2 § upptagna re­

geln att ansvaret övergår på ägaren, om utgivaren uppenbart icke innehade

den befogenhet, som enligt den nu behandlade paragrafen skall tillkomma

honom, må framhållas att utgivaren på denna grund kan bli fri från ansvar

endast om skriftens tryckning och utgivning sker mot hans förbud. Han får

då anses ha fråntagits sin befogenhet och kan därför icke göras ansvarig,

trots att han är anmäld som utgivare. Däremot kan utgivaren icke fritagas

från ansvar i nu avsedda fall, om han går med på att utgiva skriften med

det innehåll ägaren önskar. Den av generalpoststyrelsen berörda frågan tor­

de icke vara av beskaffenhet att böra regleras i tryckfrihetsförordningen; å

andra sidan torde icke något hinder föreligga att bibehålla gällande bestäm­

melser om befogenhet för utgivaren att från postverket utbekomma prenu­

merationsmedel, därest dessa bestämmelser ur praktiska synpunkter anses

lämpliga.

159

4 §.

De sakkunniga ha i denna paragraf föreslagit bestämmelser om anmälan

av utgivare.

Svenska journalistföreningen anför att förslaget saknar motsvarighet till

bestämmelsen i den gällande tryckfrihetsförordningen att ägaren skall avgiva

särskild förklaring om utgivarens ställning i samband med anmälan av utgi­

vare, vilken bestämmelse föreningen anser äga ett psykologiskt värde.

Med hänsyn till att innehållet i utgivaruppdraget framgår omedelbart av

lagen samt i 3 § tillika utsäges att inskränkning i denna befogenhet är utan

verkan, har jag icke ansett nödvändigt komplettera lagtexten på sätt journa­

listföreningen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

5

§.

I denna paragraf ha de sakkunniga upptagit bestämmelser om utgivnings-

bevis. Den ändrade innebörden av sådant bevis har jag berört i inledningen

till detta kapitel. Beviset skall, på ansökan av skriftens ägare, meddelas av

chefen för justitiedepartementet. I överensstämmelse med vad redan nu gäller

har i sista stycket upptagits en bestämmelse om att ansökan må avslås, om

skriftens titel företer sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivnings-

bevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske.

Publicistklubben påpekar att i paragrafen icke utsatts någon tidsfrist för

meddelande av utgivningsbevis efter ingiven ansökan. Detta kan befaras med­

föra möjligheter till förhalning, som får verkan av spridningshinder. Därför

hemställer klubben att bestämmelse om en tidsfrist av högst 90 dagar införes

i första stycket. Vidare framhålles att chefen för justitiedepartementet i det

fall som avses i sista stycket bör äga icke endast rätt utan även skyldighet

att avslå ansökan om utgivningsbevis.

På grund av vad sålunda anförts vill jag betona att bestämmelserna i para­

grafen, liksom motsvarande regler i den gällande tryckfrihetsförordningen,

innebära att utgivningsbevis genast skall utfärdas, så snart ansökningen kom­

mit i sådant skick att den kan behandlas och förutsättningarna för bifall

föreligga. Departementschefen har icke någon rätt att uppskjuta ärendet;

införandet av en sådan tidsfrist som publicistklubben förordat skulle alltså

snarast kunna öppna möjlighet till fördröjning. Sista stycket får anses äga

den innebörd som publicistklubben inlagt däri, nämligen att departements­

chefen i där avsett fall icke blott äger utan även skall avslå ansökan om ut­

givningsbevis. Detta förhållande framgår även vid en jämförelse med 6 § 6.

Emellertid synes den av de sakkunniga föreslagna formuleringen tydligare

utmärka att det i sista stycket angivna fallet, med den i 7 g angivna utvidg­

ningen för vissa situationer, är det enda, då en av behörig person gjord an­

sökan om utgivningsbevis för periodisk skrift får avslås.

160

6—7 §§.

Beträffande de i dessa paragrafer föreslagna bestämmelserna ha några

erinringar icke gjorts i yttrandena. Generalpoststyrelsen framhåller att den

i 6 § 5. upptagna grunden för återkallelse av utgivningsbevis, vilken saknar

motsvarighet i gällande rätt, är av praktiskt värde även för det av postverket

förda tidningsregistret samt tillstyrker därför förslaget på denna punkt.

8

§.

Vad denna paragraf innehåller har icke berörts i yttrandena.

Det må framhållas att förslaget icke innehåller någon motsvarighet till

den i 1 § 8 mom. sista stycket i gällande tryckfrihetsförordning upptagna

bestämmelsen om anmälan av ny ägare till periodisk skrift, övergång av

äganderätten behöver alltså icke anmälas. Å andra sidan ligger det i sakens

natur att, om den nye ägaren vill anmäla ny utgivare, han måste bifoga

utredning om sitt äganderättsförvärv.

9—10 §§.

De i dessa paragrafer upptagna ändrade reglerna om ställföreträdare för

utgivaren finner Publicistklubben vara av betydande värde. Svenska tid-

ningsutgivareföreningen förordar att den i 10 § andra stycket angivna skyl­

digheten för utgivare att i vissa fall överlämna sin befogenhet till ställföre­

trädare begränsas till sadana fall, da han kan väntas oavbrutet under minst

två månader icke komma att utöva sin befogenhet.

Nu gällande bestämmelser innebära att sådan skyldighet föreligger dels

då utgivaren på grund av sjukdom eller annan tillfällig omständighet kan

antagas oavbrutet under minst två månader ej komma att utöva befatt­

ningen såsom utgivare och dels då han skall undergå frihetsstraff i minst

en månad. Med hänsyn till att de nya reglerna underlätta insättandet av

ställföreträdare, anser jag den av de sakkunniga föreslagna tiden av en må­

nad böra godtagas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

11—16 §§.

Dessa paragrafer ha lämnats utan erinran i yttrandena. Jag har ej funnit

anledning till annan avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit än att

bland de enligt 14 § straffbara förfarandena tillfogats det fall, då någon ut­

giver periodisk skrift, för vars utgivning förbud meddelats enligt 7 kap. 7 §

tredje stycket eller 10 kap. 1 § andra stycket eller som uppenbart utgör fort­

sättning av sådan skrift. Dessutom har straffskalan i 16 § ändrats; härom

hänvisas till 3 kap. 5 §.

161

6 KAP.

Om tryckta skrifters spridning.

Tryckfriheten förutsätter en principiell rätt att sprida tryckt skrift utan andra hinder än sådana som äro betingade av tillsynen över tryckta skrif­ ter eller nödvändiga för beivran av tryckfrihetsbrott. Denna rätt innebär såväl att åtgärder, riktade mot spridningen av vissa skrifter, äro tillåtna en­ dast om de äga stöd i tryckfrihetsförordningen, som att spridningen av skrifter i allmänhet icke får förbehållas vissa yrkesutövare eller eljest in­ skränkas till vissa personer. De stadganden förslaget innehåller rörande spridningsrätten och de begränsningar däri som gälla för skrifter, vilka sakna ursprungsbeteckning eller lagts under beslag eller konfiskerats, över­ ensstämma till sitt sakliga innehåll med gällande rätt. Ett ur principiell synpunkt betydelsefullt stadgande föreslås i dessa sammanhang angående rätten att för spridningen anlita postverket eller annan allmän trafikanstalt. De sakkunniga uttala att, om rätten att fritt sprida tryckt skrift skall fylla sitt ändamål att garantera yttrandefriheten, denna rätt måste innefatta en rättighet att därvid betjäna sig av allmänna trafikanstalter. I vad mån trafikanstalter i allmänhet ha skyldighet att transportera tryckta skrifter faller väl utanför de ämnen som regleras i tryckfrihetsförordningen. Men om skyldighet föreligger för allmän trafikanstalt att befordra gods av sådant slag, bör enligt de sakkunnigas mening gälla att alla tryckta skrifter, som fritt få spridas, utan åtskillnad få sändas med anlitande av trafikanstalten. Några inskränkningar eller villkor på grund av skriftens innehåll fa sålunda icke uppställas.

Vissa speciella undantag från rätten att fritt sprida tryckt skrift äro upp­ tagna i förslaget. Sålunda ha de sakkunniga beaktat de önskemål som från flera håll framkommit att möjliggöra ett ingripande mot spridandet av pornografiska och vissa andra skadliga skrifter bland barn och ungdom. De sakkunniga ha dock funnit att denna fråga icke lämpligen kan lösas ge­ nom bestämmelser i grundlagen men att det grundlagsskydd som eljest till­ kommer spridande av tryckt skrift icke bör gälla för spridning av nu av­ sedda skrifter bland barn och ungdom. Förslaget innefattar, i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga förordat, ett stadgande, enligt vilket utan hinder av tryckfrihetsförordningen vad i lag är stadgat skall gälla om spridning bland barn och ungdom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Utarbetandet av en sådan mot spridning av dylika skrifter bland barn och ungdom riktad straffbestämmelse bör enligt försla­ get ankomma på den allmänna strafflagsrevisionen.

Vidare föreslås ett undantag från spridningsrätten i syfte att möjliggöra inskränkande bestämmelser beträffande spridande av sådan karta över Sve­ rige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets för­ svar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild; närmare bestämmelser här­ om skola meddelas i lag. Förslaget är i denna del föranlett av att karta, rit-

11

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sam!. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

ning eller bild föreslås skola anses som skrift i tryckfrihetsförordningens

mening, även om den ej åtföljes av text. Därigenom skulle nu gällande in­

skränkningar i rätten att saluhålla vissa kartor m. in. icke kunna tillämpas,

om icke ett särskilt undantagsstadgande upptoges i tryckfrihetsförordningen.

1 §•

Det grundläggande stadgandet om rätten att fritt sprida tryckta skrifter,

vilket upptagits i denna paragraf, har icke föranlett någon anmärkning i

yttrandena.

2

§•

Första stycket. Det första av de båda nyss angivna undantagen från den

allmänna spridningsrätten är upptaget i detta stycke. De sakkunniga ha före­

slagit ett stadgande, enligt vilket om spridning bland ungdom av tryckt

skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra all­

varlig fara för den ungas fostran, skall gälla vad i lag är stadgat. Detta stad­

gande öppnar alltså en möjlighet att med stöd av straffbud i allmän lag be­

ivra spridningen av vissa skrifter bland ungdom, oavsett om skriften inne­

fattar tryckfrihetsbrott. Är skriften brottslig enligt tryckfrihetsförordningen,

kan den läggas under beslag och konfiskeras; dess spridande blir då helt för­

bjudet enligt 3 § andra stycket.

Rörande detta stadgande ha i yttrandena delade meningar kommit till

uttryck. De sakkunnigas förslag biträdes av överståthållarämbetet samt po­

lismästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Den sistnämnde an­

ser dock stadgandet böra begränsas till att avse endast pornografiska skrif­

ter. Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag

men anser att ordet allvarlig bör utgå ur lagtexten. Länsstyrelsen anför

härom att de missförhållanden stadgandet åsyftar äro svårtillgängliga för

ingripande på lagstiftningens väg. Den begränsade räckvidd för blivande

straffbud, som ett grundlagsstadgande med uttrycket »allvarlig fara» kan

väntas medföra, bör undvikas. Stadgandet bör alltså enligt länsstyrelsens

mening avse tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande el­

ler eljest medföra fara för de ungas fostran. Innebörden av sistnämnda

uttryck bör närmare bestämmas vid införandet av straffbud mot sprid­

ningen av sådan skrift samt genom rättstillämpningen.

Skolöverstyrelsen, som bifogar utredning till belysande av företeelserna

på det nu avsedda området, yttrar att de fall som kommit till dess känne­

dom huvudsakligen gällt reklamtryck och dylikt och att det är av särskilt

värde att inskridande mot spridningen av sådant tryck möjliggöres. Över­

styrelsen, som finner det uppenbart att det är de ungas fostran i etiskt

och sedligt avseende som åsyftas, har icke något att erinra mot avfattning­

en av den föreslagna bestämmelsen. Beträffande de straffbud som erford­

ras i allmän lag ifrågasätter överstyrelsen, om icke dessa böra komma till

stånd genom en provisorisk lagstiftning i avbidan på den pågående straff-

lagsrevisionen, så att möjlighet till ingripande mot de påtalade missförhål­

163

landena inträder åtminstone vid tidpunkten för den nya tryckfrihetslag­

stiftningens ikraftträdande.

Straffråttskommittén anför att erforderligt straffbud bör utformas i sam­

band med revisionen av de kapitel av strafflagen som för närvarande äro

föremål för kommitténs arbete. Hur ett sådant stadgande närmare bör av­

fattas, bör bli beroende av den lydelse närstående stadganden i den nya

strafflagen erhålla. Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen har

kommittén emellertid intet att erinra, eftersom den i varje fall torde med­

giva tillräckligt utrymme vid avfattandet av ett blivande stadgande i straff­

lagen.

I tillstyrkande riktning uttalar sig även justitiekanslersämbetet, som

dock anser förslaget, såvitt angår pornografika, vara alltför snävt. Ämbetet

anför att den verksamhet för spridning av dylika tryckalster, som under

de senare åren bedrivits av ett visst förlag och som väckt uppmärksamhet

över hela riket, icke varit begränsad till ungdom. Att i fortsättningen tole­

rera sådana företag som detta, vilket tagit till sin uppgift alt i massuppla­

gor framställa och sprida utpräglat pornografisk litteratur av allra sämsta

slag och sannolikt gjort sig avsevärda förtjänster genom att på nämnda sätt

av rent profitbegär vädja till folks sämre instinkter, kan ej vara lämpligt.

I varje fall står det klart för den som, i likhet med ämbetet, måst bevittna

förlagets olika manipulationer för att ostört kunna fortsätta trafiken utan

att kunna göra något verkligt effektivt till förhindrande av rörelsen. Att

sådana företag skola få ockra på tryckfriheten är i själva verket nedsät­

tande för en rättsstat och kanske icke alldeles utan risk för tryckfriheten

själv. Ämbetet, som med en bifogad reklambroschyr visar att behovet av

åtgärder alltjämt är starkt, uttalar att enligt ämbetets mening, utanför

tryckfrihetsförordningens ram, lagbestämmelser böra meddelas som sätta

myndigheterna i stånd att på ett snabbt och effektivt sätt göra slut på här

ifrågavarande företeelser. Självfallet bör största varsamhet iakttagas, så

att endast verkligt samhällsskadliga företag stoppas. För detta ändamål är

det önskvärt att sådana förutsättningar för ingripande uppställas, att blott

grovt anstötlig litteratur, berörande sexuella förhållanden och utgiven i vin­

ningssyfte, träffas av ingripandet. Vidare bör beaktas att de som betros med

uppdraget att besluta om ingripande därvid låta sig ledas av vidsynthet

och tolerans. Ingripandet bör gå ut på nedläggande av rörelsen; såsom jäm­

förelse hänvisar ämbetet till lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall

mot handel med ransonerade varor. Beslut i saken borde eventuellt kon­

firmeras av domstol.

Å andra sidan har de sakkunnigas förslag i några yttranden avstyrkts.

Sveriges advokatsamfund anser att det föreslagna stadgandet icke bör upp­

tagas i tryckfrihetsförordningen. Härom anför samfundet:

Det vill synas som om de sakkunniga i detta hänseende låtit sig alltför

starkt påverkas av de framställningar, som gjorts i syfte att hindra sprid­

ning av pornografisk litteratur. Syftet med dessa framställningar är givet­

vis i och för sig behjärtansvärt. Det kan icke bestridas, att på detta område

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

bedrives en affärsverksamhet, vars stävjande är ett allmänt intresse. När

styrelsen det oaktat motsätter sig införande av en bestämmelse av före­

slaget innehåll, beror detta väsentligen på följande skäl. Till en början måste

ifrågasättas, huruvida man icke å ena sidan överskattar möjligheten att ge­

nom strafflagstiftning hindra ungdomen att taga del av olämplig litteratur

och å andra sidan underskattar möjligheten att påverka ungdomen i positiv

riktning. Det är vidare rent principiellt oriktigt att lägga hinder i vägen för

spridning av tryckta skrifter, vilkas innehåll icke är brottsligt. Däremot

kan det befaras, att bestämmelser av föreslaget innehåll stundom komma

att begagnas för aktioner mot allvarligt syftande litterär verksamhet. Det

föreslagna stadgandets vaga och obestämda innehåll är särskilt ägnat att

väcka betänkligheter.

Publicistklubben anför att med paragrafen kan drabbas varje spridande

av tryckt skrift, som innebär möjlighet att skriften hamnar i händerna på

någon i lagens mening ung människa, och att brottsbeskrivningen kan fås

att passa på snart sagt vad som helst. Många skulle beteckna åtskillig klas­

sisk och modern litteratur som förråande och ytterligt respektabla upplys­

nings- och debattskrifter kunna från den ena eller andra meningsgruppens

ståndpunkt anses medföra allvarlig fara för de ungas fostran. Genom att de

sakkunnigas motivering innesluter skildringar av mord, våldsgärningar och

andra grova brott lär dagspressen i sin helhet — som ju i hemmen icke kan

låsas undan för barnen — efter bokstavslydelsen kunna bringas in under

paragrafen. Klubben hemställer därför att det föreslagna stadgandet helt

utgår men framhåller uttryckligen att klubben icke därmed avser att för­

ringa det behandlade problemets allvar, vikt och betydelse. Det synes klub­

ben att det i och för sig lovvärda syftet med de framställningar som i olika

sammanhang gjorts på detta område bör kunna nås på andra vägar än ge­

nom till sina konsekvenser vanskliga inskränkningar i tryckfriheten. En

framkomlig väg synes vara att motiveringen till brottsbeskrivningen »så­

rande för tukt och sedlighet» i en kommande brottskatalog utformas så att

denna brottsbeskrivning, sammanställd med rättsvårdarinstruktionens ord

om framställningens syfte, gives särskild tillämplighet på de missförhållan­

den de sakkunniga åsyftat. Även Svenska journalistföreningen och Svenska

tidningsutgivareföreningen uttala liknande synpunkter.

Svenska bokförläggareföreningen delar de sakkunnigas åsikt att spridan­

de av viss litteratur bland ungdom måste förhindras. Föreningen reagerar

emellertid mot den avfattning som stadgandet givits, vilken föreningen fin­

ner så vid och allmänt hållen att den lämnar plats för godtycke vid tillämp­

ningen. Föreningen anser därför att en annan avfattning, som närmare an­

sluter sig till stadgandets syfte, är ett önskemål.

I huvudsak synas alla, även de sammanslutningar som riktat kritik mot

de sakkunnigas förslag, vara ense om att spridningen av vissa skadliga

skrifter till barn och ungdom bör förhindras. Och i stort sett torde det

därvid stå klart, vilken verksamhet som avses. Betänkligheterna mot de

sakkunnigas förslag synas vila på den uppfattningen att detta går längre än

vad som är motiverat med hänsyn till dess syfte och att därigenom möjlig­

165

heter öppnas till alltför långt gående ingripanden mot tryckta skrifter. Detta är givetvis en viktig synpunkt men jag kan icke finna att de sakkun­ nigas förslag vållar några egentliga farhågor i sådant hänseende. Jag vill fästa uppmärksamheten på att i stadgandet talas om »spridning bland barn och ungdom». Detta avser således icke den vanliga bokhandeln och ej heller någon annan enstaka försäljning eller överlämnande till person un­ der viss ålder. Det skall vara fråga om en yrkesmässig eller eljest mera plan- enlig spridning just till barn och ungdom, t. ex. genom utsändande av re­ klambroschyrer till skolungdom eller distribution i närheten av en skola eller annan samlingsplats för ungdom. Hur begreppet barn och ungdom bör närmare bestämmas, får övervägas i samband med införande av erforder­ ligt straffbud i den allmänna strafflagen. Vidare har stadgandet enligt de sakkunnigas förslag endast avseende å skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas fostran. Så­ som skolöverstyrelsen anfört är det härvid fråga om fostran i etiskt och sed­ ligt avseende. För att utesluta missförstånd på denna punkt har i lagtexten uttryckligen angivits att det skall vara fråga om sedlig fostran.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag med någon jämkning av orda­ lagen. Att därvid, såsom länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatt, giva stad­ gandet en ökad räckvidd genom att utesluta fordran på att faran för de ungas fostran skall vara allvarlig finner jag icke vara lämpligt, särskilt med hänsyn till de farhågor som å andra sidan yppats för att stadgandet kan erhålla en för vidsträckt tillämpning. Ej heller anser jag mig böra upp­ taga justitiekansler sämbetets förslag att införa en möjlighet att helt för­ bjuda den rörelse, vari spridningen skett.

Andra stycket. Vid behandlingen av 1 kap. 5 § har jag framhållit att en­ ligt gällande rätt karta, ritning eller bild anses ingå i den tryckta skrift, till vilken den hör, men att en tryckt karta, ritning eller bild icke enligt den nu gällande tryckfrihetsförordningen betraktas som tryckt skrift, om den utgives fristående. Förslaget innebär häri den ändringen att karta, rit­ ning eller bild som framställts i tryckpress och utgivits skall anses som tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening, även om den ej åtföljes av text.

Emellertid finnas för närvarande vissa, i adminstrativ ordning utfärdade bestämmelser rörande kartor och vissa bilder, vilka bestämmelser bygga på den förutsättningen att dessa kartor och bilder icke äro att anse som tryckta skrifter i tryckfrihetsförordningens mening. Sålunda har i kungö­ relse den 6 november 1942 (nr 880) föreskrivits att karta över Sverige eller del därav i större skala än 1: 1 000 000 icke får framställas eller mångfaldi­ gas för försäljning eller eljest för spridning med mindre kartan i fråga om sådana detaljer, som kunna vara av betydelse för försvaret eller folkför­ sörjningen, blivit godkänd vid granskning i rikets allmänna kartverk. En­ ligt samma kungörelse, med en däri den 1 juni 1945 (nr 225) vidtagen änd­ ring, gäller att kartor i större skala än 1:50 000 icke få säljas i allmänna

Kungl. Mai:ts proposition nr 230.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

handeln annat än mot rekvisition av statlig eller kommunal myndighet el­

ler, såvitt angår enskilda, mot en av sådan myndighet tillstyrkt rekvisi­

tion. Vidare är det enligt kungörelse den 31 augusti 1940 (nr 802) förbju­

det att utan särskilt tillstånd försälja, hålla till salu eller utdela samt

från riket utföra vissa närmare angivna fotografier av militär betydelse

samt efterbildning därav.

De sakkunniga framhålla att starka skäl föreligga att begränsa sprid­

ningen av karta, ritning eller bild, som innehåller upplysning av betydelse

för rikets försvar, samt att detta gäller även om denna icke är av sådan be­

skaffenhet att den, då den förvaras hos myndighet, är att anse som hemlig

eller, då den utgives av enskild, innefattar otillåtet offentliggörande. Därför

ha de sakkunniga föreslagit ett stadgande, enligt vilket Konungen äger med­

dela närmare bestämmelser beträffande saluhållandet av sådan karta över

Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets

försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild.

Detta stadgande innefattar alltså en möjlighet att göra inskränkningar i

den eljest gällande spridningsrätten i den utsträckning stadgandet angiver.

Däremot lämnar detta icke utrymme för ett förbud mot framställning eller

mångfaldigande av karta, sådant som det enligt 1942 års kungörelse gäl­

lande. De sakkunniga ha dock framhållit att hinder ej föreligger att för­

bjuda saluhållandet av kartor, vilka med hänsyn till däri förekommande

uPP§ifter av betydelse för försvaret icke blivit godkända för sådan sprid­

ning.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen har emellertid i vissa

yttranden ansetts otillräcklig. Sålunda anför överbefälhavaren att denna

icke medgiver att spridning av karta, ritning eller bild med ett för försva­

ret skadligt innehåll hindras, då spridningen sker före saluhållandet eller

på annat sätt än genom försäljning. En på frivillighet grundad kartgransk­

ning är icke tillfyllest, och därtill kommer att enskild kartutgivare kan

åsamkas avsevärd ekonomisk förlust genom förbud att sälja kartor som

redan blivit framställda. Vidare framhåller överbefälhavaren att den skada

som kan uppstå genom utgivning av karta med ett för rikets säkerhet

olämpligt innehåll icke botas genom bestraffning av den för kartan ansva­

rige. Det får därför anses vara mera effektivt att söka förebygga spridning

av dylika uppgifter. Detta torde enklast och bäst ske genom obligatorisk för-

handskontroll eller sålunda genom granskning före tryckningen. Genom

stadgande härom skulle granskningsmyndigheten få övertaga ansvaret för

kartas innehåll, vilket synes innebära en fördel för den enskilde kartutgiva­

ren. Förhandsgranskning bör ske i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer

och avse även karta, ritning eller bild som ingår i annan tryckt skrift. Utta­

landen i samma riktning göras av försvarsgrenscheferna. Samma synpunk­

ter utvecklas även av rikets allmänna kartverk, som dock tolkar bestäm­

melserna i förslaget på det sättet att karta över huvud taget icke skulle

kunna granskas före tryckning och utgivning, även om kartulgivaren gjor­

de framställning därom hos myndigheten. Beträffande den av de sakkun­

167

niga föreslagna bestämmelsen framhåller kartverket att denna bör avse ej allenast saluhållande utan även annan spridning; kostnadsfri utdelning av karta förekommer nämligen ofta ur reklamsynpunkt samt inom turistvä­ sendet. Å andra sidan finner kartverket uttrycket »upplysning av betydelse för rikets försvar» vara synnerligen vagt och tänjbart. Vid tillämpning av 1942 års kungörelse ha de militära myndigheterna inlagt mycket långtgåen­ de och ej sällan olika tolkning i detta uttryck. Kartverket anför exempel härpå och framhåller vidare att kartor i större skalor som regel ansetts vara av betydelse för rikets försvar på grund av sina mera detaljerade uppgifter. Även om närmare preciserande icke kan ske annat än i de förutsatta, av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelserna, anser kartverket dock att det nu avsedda stadgandet bör begränsas på det sättet att det omfattar endast upp­ gifter av väsentlig betydelse för försvaret.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att bestämmelserna böra med­ giva ett ingripande mot själva framställandet av karta. Statspolisintenden~ ten finner den föreslagna bestämmelsen böra utvidgas i två hänseenden. Sålunda bör möjlighet finnas att i administrativ ordning reglera icke blott saluhållandet utan även spridningen på annat sätt av hithörande kartor, ritningar eller bilder, t. ex. spridning genom reklamtryck. Vidare böra bestämmelser i liknande hänseende vara möjliga beträffande kartor, rit­ ningar och bilder, vilka innehålla upplysningar av betydelse t. ex. för folk­ försörjningen under krig och beredskap. Straffrättskommittén uttalar att vid krig även kartor över annat än svenskt territorium kunna tänkas få be­ tydelse för rikets försvar.

Genom tryckta kartor och därmed jämförliga ritningar eller bilder kunna upplysningar spridas om förhållanden vilka av hänsyn till rikets säkerhet icke böra uppenbaras för främmande makt. Det skydd lagstiftningen erbju­ der häremot är principiellt detsamma som beträffande röjandet av dylika uppgifter på annat sätt. De grundläggande straffbuden rörande sådant brott mot rikets säkerhet äro upptagna i 8 kap. strafflagen och enligt förslaget skall offentliggörandet av uppgifter, vilkas röjande enligt lag innefattar brott mot rikets säkerhet, anses som tryckfrihetsbrott. I den mån karta, ritning eller bild innehåller sådana uppgifter, kan dess utgivande såle­ des föranleda straff och dess spridande hindras genom beslag och kon­ fiskation i samma ordning som gäller för andra tryckta skrifter.

Vissa uppgifter på karta kunna emellertid, även om de icke i och för sig äro av hemlig natur, t. ex. uppgifter angående byggnaders läge och be­ skaffenhet, vara till skada för rikets försvar på grund av att kartan kan komma till direkt användning vid krigföring. På samma sätt kunna vissa bilder, särskilt flygfotografier, begagnas för militära ändamål och såle­ des, om de komma i en fiendes hand, vara till skada för försvaret. Därtill kommer att ur yttrandefrihetens synpunkt kravet på fri spridning av kar­ ta över Sverige eller del därav samt ritningar och bilder, vilka äro därmed jämförliga, icke gör sig gällande med samma styrka som då fråga är om

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

168

vanliga tryckalster. Det måste därför anses motiverat att, såsom de sakkun­

niga även föreslagit, begränsningar kunna göras i rätten att fritt sprida så­

dan karta, ritning eller bild, om den innehåller upplysningar av betydelse

för rikets försvar. Såsom i vissa yttranden framhållits synes emellertid det

av de sakkunniga föreslagna stadgandet vara för snävt avfattat. För att

sådana begränsningar i spridningsrätten skola kunna tillgodose sitt syfte

torde det vara nödvändigt att de kunna avse icke blott saluhållande utan

även spridning i andra former. Så vidsträckta spridningsförbud, vilka så­

ledes kunna rikta sig till en var som innehar dylik karta, ritning eller bild,

torde å andra sidan icke böra utfärdas endast av Kungl. Maj:t; de böra

antagas under riksdagens medverkan och alltså meddelas i form av lag.

Om spridningsförbud för karta, ritning eller bild kan meddelas i den

utsträckning som nu angivits, synes det ej erforderligt att öppna möjlighet

till direkta föreskrifter om förhandscensur. Spridningsförbud torde i prak­

tiken utgöra tillräcklig grund för en sådan granskning som nu utövas av

rikets allmänna kartverk i fråga om vissa kartor. Det må framhållas att de

nu förordade bestämmelserna möjliggöra en mycket mera omfattande kon­

troll över spridningen av kartor, ritningar och bilder än nu gällande lag­

bestämmelser; de äro nämligen tillämpliga oavsett om kartan, ritningen el­

ler bilden utgives separat, utan åtföljande text, eller ingår i annan tryckt

skrift.

Att i fråga om stadgandets räckvidd göra en utvidgning till att avse även

upplysningar av betydelse för folkförsörjningen torde icke vara erforder­

ligt; även om uppgifterna röra en anläggning som främst äger betydelse

för folkförsörjningen, torde det vara ur synpunkten av försvar för denna

anläggning som nu avsedda spridningsförbud äro påkallade. Ej heller torde

det vara motiverat att göra stadgandet tillämpligt i fråga om andra kartor,

ritningar eller bilder än sådana som avse Sverige eller del därav.

3 §.

Vad de sakkunniga föreslagit i denna paragraf har icke föranlett några

anmärkningar i yttrandena; beträffande straffskalan i första stycket hän­

visas till 3 kap. 5 §. Andra stycket har kompletterats för att möjliggöra be-

ivran av spridning, som sker i strid mot utgivningsförbud enligt 7 kap.

7 § tredje stycket eller 10 kap. 1 § andra stycket eller som innebär ett

kringgående av förbudet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

4 §•

I denna paragraf ha de sakkunniga upptagit den bestämmelse angående

tryckt skrifts försändande genom postverket eller annan allmän trafik­

anstalt, vilken jag berört i inledningen till detta kapitel. I yttrandena ha

några principiella anmärkningar icke riktats mot det föreslagna stadgan­

det. överståthållaråmbetet, som även i princip tillstyrker detta, påpekar

emellertid att det emellanåt förekommer att skrifter spridas utan att gransk-

169

ningsexemplar avlämnats i vederbörlig ordning och ifrågasätter därför, om icke i särskilda undantagsfall postverket eller trafikanstalt skall äga dröja att befordra skrift till dess upplysning kunnat inhämtas, huruvida gransk- ningsexemplar avlämnats samt, om så icke skett, till dess granskning i ve­ derbörlig ordning hunnit verkställas.

De sakkunniga ha erinrat om att i särskilda kungl. brev 1886 och 1908 föreskrivits att, om postfunktionär märker att å brevkort eller i allmän­ het å försändelses yttre eller ock i korsband förekommer meddelande, som innebär försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, eller att i brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre förekommer ytt­ rande eller teckning, som uppenbart sårar tukt och sedlighet eller är för adressaten förnärmande, försändelsen icke må befordras med posten eller utlämnas till adressaten. Anmälan göres då till generalpoststyrelsen, som närmare beslutar i ärendet. Beträffande dessa bestämmelser ha de sak­ kunniga anfört att de icke böra anses tillämpliga a tryckt skrift, om den­ na ej lagts under beslag eller förklarats konfiskerad. Generalpoststyrelsen anser sig icke kunna helt ansluta sig till denna uppfattning och anför härom i huvudsak att det därigenom icke skulle bli möjligt att hindra be­ fordran av t. ex. brevförsändelser, varå anbragts tryckta reklam- eller propagandamärken eller för vilka begagnats kuvert med tryckt text eller bild, i sådana fall då dylik etikett eller text innehåller uppmaning till ohör­ samhet mot lag eller laga myndighet (t. ex. »Vägra mönstra» eller »Vägra lyda inkallelseorder») eller är uppenbart sedlighetssårande. Vidare kan det vara vanskligt att i sådana fall avgöra, huruvida texten åstadkommits i tryckpress eller på annat sätt. Det torde knappast vara möjligt att i prak­ tiken konsekvent genomföra de sakkunnigas förslag på denna punkt. Det borde icke kunna fordras att en statens inrättning sådan som postverket bidrager att sprida försändelser av detta slag, vilket gäller vare sig texten tryckts eller framställts på annat sätt. En sådan spridning genom postver­ ket skulle säkerligen väcka stark ovilja hos allmänheten och olust hos den postpersonal, som vore nödsakad att ombesörja spridningen. Då gransk- ningsexemplar endast i undantagsfall lämnas av sådana tryckalster, skulle spridningen kunna fortgå obehindrat under lång tid. Vad styrelsen sa- lunda anfört gäller även det genom kungl. brev den 15 september 1939 med­ delade förbudet mot postbefordran i sådana fall, då postfunktionär iakt­ tager att å försändelses yttre eller i korsband förekommer vissa angivna meddelanden eller handlingar m. in., som avse otillåtet lotteri eller otillå­ ten vadhållning i samband med tävlan. Styrelsen anser sålunda att alla tryckta skrifter icke kunna undantagas från de nu berörda förbuden mot postbefordran av vissa försändelser men framhåller att dessa förbud icke böra omfatta periodiska skrifter, som införts i postverkets tidningsregister. I fråga om dessa bör för postverket gälla endast förbudet att befordra så­ dant tryckalster som i vederbörlig ordning lagts under beslag eller kon­ fiskerats. Tillämpningen av ett dylikt undantag, vilket anses gälla redan nu, medför inga svårigheter för postverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

170

Generalpoststyrelsen framhåller även att som villkor för tidnings in­

förande i postverkets tidningsregister och därmed för åtnjutande av vissa

förmåner vid postbefordran gälla särskilda föreskrifter i tidningsförord-

ningen i fråga om periodisk skrifts innehåll. För undvikande av missför­

stånd är det därför enligt styrelsens mening önskvärt att det i lagtexten

kommer till uttryck att, såsom de sakkunniga i sin motivering anfört, det

icke är mot stadgandet stridande att särskilda regler gälla exempelvis för

anlitande av postabonnemang eller att olika befordringsavgifter tilläm­

pas för olika slag av försändelser.

Vad först angår den i stadgandet uttryckta, för spridningsrätten viktiga

principen att postverket och annan allmän trafikanstalt med samma rätt

skall stå till förfogande för befordran av alla tryckta skrifter, som fritt få

spridas, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag.

Beträffande den av överståthållarämbetet berörda frågan om fördröjande

av tryckt skrifts befordran i vissa fall vill jag framhålla att det icke bör få

förekomma att skriftens befordran uppehälles på grund av dess innehåll.

Särskilt kan det icke anses försvarligt att distributionen av en tidning eller

annan periodisk skrift hejdas för en undersökning, huruvida gransknings-

exemplar därav lämnats. Därmed vill jag dock icke ha sagt att det ej någon

gång kan vara motiverat att postverket eller annan trafikanstalt fäster

uppmärksamheten på spridningen av viss tryckt skrift, beträffande vilken

mycket starka skäl till beslag anses föreligga. Detta bör dock kunna ske

på sådant sätt att något hinder för den pågående spridningen icke upp­

kommer.

Vad de sakkunniga anfört rörande de särskilda föreskrifter för post­

befordran som gälla enligt kungl. brev 1886 och 1908 finner jag i huvud­

sak vara riktigt. Såsom de sakkunniga närmare utvecklat i sitt betänkande

(s. 107—108) är emellertid utspridare av tryckt skrift, åtminstone i viss

utsträckning, underkastad allmänna ordningsföreskrifter. På denna grund

torde postverket äga upprätthålla vissa krav på att kuvert, omslag eller

den plats på försändelse som eljest är avsedd för postala anteckningar hål­

les fri från ovidkommande tryck, märken eller dylikt. I den mån fråga ej

är om dylika förhållanden torde det däremot icke böra ankomma på post­

verket att bedöma tryckt skrifts innehåll; någon avgörande betydelse kan

härvid icke tillmätas frågan huruvida skriften är införd i tidningsregistret

eller ej. Vad särskilt angår uppenbart sedlighetssårande skrifter innehål­

ler förslaget i 10 kap. 10 § vidgade möjligheter till ett snabbt omhänder­

tagande av skriften i avbidan på prövning i föreskriven ordning. Det nu av­

sedda stadgandet kan icke anses ha någon inverkan på det förbud mot

postbefordran som avses i kungl. brev den 15 september 1939; tryckfrihets­

förordningen skall nämligen icke vidare vara tillämplig i fråga om inbjud­

ningar till otillåtet lotteri m. m.

Uppenbart är, att då i stadgandet angives att tryckt skrifts innehåll icke

får föranleda särskilda inskränkningar eller villkor för dess försändande,

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

171

med uttrycket tryckt skrifts innehåll åsyftas de yttranden eller meddelan­

den som i skriften komma till uttryck. Att endast vissa slag av tryckta

skrifter få införas i tidningsregistret och åtnjuta de förmåner som följa

därmed strider alltså icke mot stadgandet. Detta skulle däremot vara för­

hållandet, om vissa skrifter uteslötes från sådana förmåner på grund av

deras ställningstagande i politiska eller andra frågor. Någon komplettering

av lagtexten på denna punkt synes icke erforderlig.

Det må framhållas att, enligt den i första stycket upptagna hänvisningen

till 3 §, befordran med allmän trafikanstalt av periodisk skrift, för vilken

utgivningsförbud meddelats enligt 7 kap. 7 § tredje stycket eller 10 kap.

1 § andra stycket, kan hindras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

7 KAP.

Om tryckfrihetsbrott.

Det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas förslag i fråga om tryck-

frihetsbrotten framgår av vad som anförts därom i den allmänna redogö­

relsen för förslaget.

1 §•

De sakkunniga ha i denna paragraf upptagit en definition av begreppet

tryckfrihetsbrott, enligt vilken därmed förstås brott, som innefattar otillåtet

yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan skrift.

Vad som är att hänföra till dessa båda former av tryckfrihetsbrott framgår

av 4 och 5 §§.

Straffrättskommittén ingår i sitt yttrande på den principiella huvudfrå­

gan, vilka allmänna brott som över huvud taget äro tryckfrihetsbrott, då

de förövas genom tryckt skrift, och uttalar att, i betraktande av den svår-

bedömlighet som måste anses utmärka vissa härmed sammanhängande

spörsmål, om de skola avgöras uteslutande efter allmänna principer, det vore

önskvärt att denna huvudfråga finge en otvetydig lösning i själva lagtexten.

Kommittén anser vidare indelningen i otillåtet yttrande och otillåtet of­

fentliggörande obehövlig. Lagtexten skulle, enligt kommitténs mening, vin­

na i enkelhet och överskådlighet, om denna indelning slopades. Därjämte

förordar kommittén en omflyttning av paragraferna i kapitlet, så att i hu­

vudsak innehållet i 4 och 5 §§ och gränsdragningen kring dessa paragrafer

tages först och därefter följer de mera undantagsbetonade bestämmelserna

i 2 och 3 §§.

Angivandet i tryckfrihetsförordningen av vad som är tryckfrihetsbrott

tjänar två uppgifter: dels bli därigenom gränserna för den lagliga tryckfri­

heten utstakade i grundlagen och tryckfriheten sålunda skyddad mot för­

hastade inskränkningar och dels bildar detta begrepp utgångspunkt för de

särbestämmelser som gälla bl. a. angående ansvarighet och rättegången i

172

tryckfrihetsmål. Däremot avser regleringen av tryckfrihetsbrotten icke att

i princip giva yttrandefriheten en annan utsträckning, då framställningen

sker i tryckt skrift, än i andra fall; tvärtom har en anknytning till straff­

buden i den allmänna strafflagen, såsom jag tidigare framhållit, ansetts

motiverad.

De synpunkter som sålunda äro bestämmande för begreppet tryckfrihets-

brott föranleda att dit räknas endast sådana brott som innebära ett miss­

bruk av den yttrandefrihet tryckfrihetsförordningen avser att värna, under

det att brott som icke äro av denna beskaffenhet böra kunna straffas ome­

delbart enligt allmän lag, även om framställning i tryckt skrift ingår som

ett led i det brottsliga förfarandet. En sådan uppdelning har också kommit

till stånd genom rättsutvecklingen; härom hänvisas till de sakkunnigas be­

tänkande (s. 115—121). Att giva de grundsatser, varå denna gränsdrag­

ning bygger, ett uttryck i lagtexten skulle ha till uppgift att vid en utvid­

gad kriminalisering i strafflagen underlätta ett bedömande av frågan, huru­

vida denna, utan motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen, kan till-

lämpas i fråga om framställning i tryckt skrift. Emellertid möter det stora

svårigheter att utforma ett dylikt principstadgande. Vad här avses är egent­

ligen icke något annat än ett angivande av tryckfrihetens innebörd och

syfte, vilket kommit till uttryck redan i 1 kap. 1 §. Att härutöver upptaga

något ytterligare därom i detta kapitel synes icke påkallat.

Uppdelningen av tryckfrihetsbrotten i otillåtet yttrande och otillåtet of­

fentliggörande är av grundläggande betydelse för en riktig uppfattning av

tryckfrihetsbrottens innebörd. Även om i stort sett samma regler gälla för

båda dessa typer av brott, gör sig dock uppdelningen gällande på skilda

områden, bl. a. i fråga om den utförlighet med vilken brottsbeslcrivningarna

ansetts böra angivas i tryckfrihetsförordningen. Trots att denna indelning

icke äger motsvarighet i den allmänna strafflagen, har jag bibehållit vad de

sakkunniga härom föreslagit. Jag har ej funnit tillräckliga skäl för en så­

dan omflyttning av de föreslagna paragraferna som straffrättskommittén

påyrkat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

2

§.

De sakkunniga anföra att tillämpning av tryckfrihetsförordningens be­

stämmelser enligt gällande rätt i viss utsträckning är utesluten, då tryckt

skrifts brottslighet icke omedelbart framgår av dess eget innehåll. För att

närmare reglera denna fråga föreslås ett stadgande, enligt vilket tillkänna­

givande i annons eller annat sådant meddelande icke skall anses som tryck-

frihetsbrott, om ej av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar

för sådant brott kan ifrågakomma. I sådant fall skall i stället allmän lag

vara tillämplig. Detsamma skall gälla meddelanden i chiffer eller på annat

sätt som är hemligt för allmänheten.

Straffrättskommittén anser att ett stadgande i ämnet bör erhålla en vi­

dare avfattning än den av de sakkunniga föreslagna. Även i fråga om myc­

ket annat som står att läsa i tidningar eller andra tryckta skrifter kan

173

nämligen gälla att någon omständighet, till följd varav det tryckta framstår

såsom brottsligt, är känd allenast inom en mindre krets. Måhända borde

även i lagtexten tydligare än enligt förslaget klargöras att utslagsgivande

skall vara, huruvida en större allmänhet har möjlighet att uppfatta det

brottsliga i den tryckta skriften och icke huruvida i det enskilda fallet den

ansvarige utgivaren haft eller bort ha insikt därom. Eftersom redan svaret

på spörsmålet, huruvida brottet skall beivras i tryckfrihetsprocessens form

eller i vanlig brottmålsrättegång blir beroende av den nu ifrågavarande av­

vägningen, bör tydligen härutinnan utgivarens subjektiva förhållande icke

tillerkännas någon betydelse. Även presidenten i Svea hovrätt har i det av

honom särskilt avgivna yttrandet uttalat att det i stadgandet angivna un­

dantaget är för tillfälligt och ensidigt och att man kan tänka sig andra fall,

då ett undantag skulle vara lika påkallat, t. ex. då en brottslig artikel in­

smugglats i en tidning bakom den ansvariges rygg. Beträffande sistnämnda

fråga må även hänvisas till vad straffrättskommittén anfört i det uttalande

som återgivits i den allmänna redogörelsen för yttrandena i fråga om an­

svarighetssystemet. Svenska journalistföreningen finner den ståndpunkt,

varå stadgandet giver uttryck, vara rimlig men ifrågasätter, om icke undan­

taget bör begränsas till annonser och således ej avse annat sådant medde­

lande. Den icke tillräckligt exakta formuleringen på denna punkt kan tän­

kas leda till ingrepp mot nyhetskällorna, vilket ur pressens synpunkt är föga

önskvärt; ansvar för utgivaren är att föredraga.

De sakkunniga framhålla att tryckt skrifts brottslighet kan vara att be­

döma enligt tryckfrihetsförordningen, även om det fordras en viss förkun­

skap för att dess innehåll skall kunna förstås, samt att den för skriften an­

svarige alltså har en viss skyldighet att förvissa sig om förhållanden, som

icke omedelbart framgå av meddelandets innehåll. Det har dock icke ansetts

böra möta betänkligheter att från undersökningsplikten undantaga annon­

ser och andra sådana meddelanden, vilka genom sin alldagliga form fram­

stå som oklanderliga. Detsamma gäller meddelanden genom överenskommen

kod eller chiffer eller på liknande sätt. Denna ståndpunkt anser jag vara

riktig. Erfarenheten har visat att det kan vara anledning reglera de frågor

som behandlas i paragrafen och denna synes därför böra upptagas i tryck­

frihetsförordningen. Härvid må dock framhållas att det för stadgandets

tillämpning är utan betydelse, huruvida den för skriften ansvarige i ett kon­

kret fall uppfattat meddelandets innehåll. Avgörande bör vara, om medde­

landet vid ett objektivt bedömande är av den karaktär som avses i lagrum­

met. Skulle t. ex. en utgivare av periodisk skrift trots sin kännedom om sak­

förhållandena ha i skriften intagit ett sådant meddelande som avses i stad­

gandet, kan han göras ansvarig för medverkan enligt allmänna bestämmelser.

Att upptaga de nu behandlade spörsmålen från mera teoretiska utgångs­

punkter finner jag icke vara nödvändigt. Uteslutet är ej att andra situatio­

ner kunna tänkas, då de vanliga reglerna om vad som är tryckfrihetsbrott

och om ansvarigheten härför ej kunna tillämpas. De sakkunniga ha berört

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

174

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

ett sådant fall, nämligen då upplagan till större eller mindre del olovligen

frånhänts boktryckare eller förläggare (s. 59—60); utgivning i tryckfri­

hetsförordningens mening anses då icke ha kommit till stånd. Motsvarande

betraktelsesätt kan anläggas på frågan om skriftens innehåll; vanliga regler

om tryckfrihetsbrott och ansvarigheten därför kunna icke tillämpas om

t. ex. den ansvarige med våld tvingats att giva skriften visst innehåll. Be­

träffande det av presidenten i Svea hovrätt anförda fallet att någon bakom

den ansvariges rygg insmugglat en brottslig artikel i tidning må framhållas

att utgivaren icke kan undgå ansvar enbart därför att han ej gjort bruk av

sin befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och förhindra in­

tagande av den brottsliga artikeln. Men även i detta fall skulle möjligen så

extrema förhållanden kunna tänkas att det framstår som uppenbart obe­

rättigat att göra utgivaren ansvarig. Sådana frågor torde emellertid huvud­

sakligen äga intresse endast ur teoretisk synpunkt; tillräckliga möjligheter

torde föreligga att med ledning av allmänna rättsgrundsatser komma till

rätta därmed i rättsskipningen.

Beträffande den av journalistföreningen berörda tolkningsfrågan må

framhållas att med uttrycket annat sådant meddelande avses endast vissa

sedvanliga notiser, vilka på grund av sitt innehåll ha samma uppgift som

annons. Om i en tidning influtit t. ex. en giftermåls- eller födelseannons,

vilken framstår som smädlig endast för den som närmare känner de däri

angivna personerna, och denna annons även föranlett en sedvanlig notis

på annan plats i tidningen eller i annan tidning, bör stadgandet gälla såväl

annonsen som notisen. Däremot kan stadgandet icke tillämpas i fråga om

andra nyhetsmeddelanden.

3 §•

Detta stadgande har jag behandlat i samband med förslagets grundprin­

ciper. Såsom jag därvid framhållit har det av de sakkunniga föreslagna

stadgandet utvidgats i två hänseenden: dels har i första stycket tillfogats

en bestämmelse i syfte att i sådana fall, då ett meddelande icke influtit i

skriften, möjliggöra beivran av ett därigenom förövat ärekränkningsbrott

mot enskild person och dels har bestämmelsen i andra stycket gjorts till­

lämplig även i fråga om brott mot tystnadsplikt, som är föreskriven i an­

nan författning än lag. Beträffande räckvidden av den sålunda i första

stycket upptagna bestämmelsen må framhållas att med uttrycket ärekränk­

ning mot enskild person åsyftas sådana brott, varå allenast de i 16 kap.

strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillämpliga men som icke inne­

fatta brott mot allmän verksamhet enligt 10 kap. I och för sig är det såle­

des icke uteslutet att även den som är ämbetsman kan bli föremål för äre­

kränkning i sin egenskap av enskild person. Sker ärekränkningen i och för

hans befattning, faller den icke under det nu avsedda stadgandet.

I fråga om tolkningen av andra stycket anför militieombudsmannen att,

enligt vad de sakkunniga uttalat (s. 125), av allmänna grundsatser följer

175

att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift icke meddelats, har

tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling som är hemlig. Där­

av kunde möjligen dragas den slutsatsen att under andra stycket skall vara

att hänföra varje fall, då uppgift lämnats ur en enligt sekretesslagen hem­

lig handling. En sådan tolkning kan emellertid, enligt militieoinbudsman-

nens mening, icke vara avsedd.

Mot detta uttalande av militieombudsmannen har jag icke något att in­

vända. Att lämnande av meddelande rörande innehållet i hemlig handling,

vare sig muntligen eller genom utlämnande av handling, icke i och för sig

faller under stadgandet i andra stycket torde framgå av att handlingens

utlämnande särskilt nämnts i tredje stycket.

4

§•

Såsom jag anfört vid behandlingen av förslagets huvudgrunder har jag

ansett denna paragraf i de sakkunnigas förslag böra omarbetas på det sät­

tet att utförligare brottsbeskrivningar upptagas, dock med bibehållande av

den anknytning till den allmänna strafflagen som de sakkunniga föreslagit.

I samband därmed har i anledning av påpekande från straffrättskommitténs

sida även vissa kompletteringar gjorts. Sålunda har under 1—3 särskilt an­

givits försök eller förberedelse. Beträffande innebörden av dessa begrepp

hänvisas till strafflagen; dock må betonas att det här, liksom i fråga om

övriga i paragrafen angivna brott, endast avses att en utgiven tryckt skrift

innefattar försök eller förberedelse. Däremot har jag icke, såsom kommit­

tén ifrågasatt, ansett brotten förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i

rättssak böra betraktas som tryckfrihetsbrott; härom hänvisas till vad de

sakkunniga anfört angående hotelse (s. 251). Vissa i yttrandena berörda

frågor rörande omfattningen av vad som skall anses som otillåtet yttrande

har jag redan behandlat i samband med den till riksdagen avlåtna propo­

sitionen med förslag till lag om ändring i strafflagen m. in. (nr 80 s. 438

—443). Det må framhållas att under krigsförräderi upptagits endast de

gärningar som kunna vara av beskaffenhet att utgöra tryckfrihetsbrott.

Motsvarande stadgande i strafflagen har ett vidsträcktare innehåll.

Upphävandet av det nu gällande stadgandet i 3 § 12 mom. angående lögn­

aktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande

och förledande har föranlett erinringar i några yttranden. Justitiekanslers-

ämbetet framhåller att stadgandet kommit till flitig användning och inne­

burit ett visst skydd för den enskilde. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län finner angeläget att, med hänsyn till bortfallandet av detta stadgande,

den allmänna strafflagen kompletteras med bestämmelser i detta ämne,

t. ex. i fråga om angrepp mot död person eller hets mot folkgrupp.

De sakkunniga ha närmare redogjort för innebörden av det nu avsedda

stadgandet i 3 § 12 mom. gällande tryckfrihetsförordning (s. 128—130) samt

uttalat att ett bibehållande av detta allenast i avbidan på strafflagsrevisionen

icke vore tillräckligt motiverat. Det må påpekas att i vissa hänseenden hit­

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

176

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 230.

hörande frågor upptagits redan i det förslag till ändring i strafflagen, vilket

förelagts årets riksdag och i anslutning härtill reglerats i förevarande para­

graf samt att i övrigt dessa spörsmål sammanhänga med de delar av straff­

lagens brottsbestämmelser, vilka ännu icke berörts av strafflagsrevisionen.

Sistnämnda frågor torde emellertid i en nära framtid bli behandlade.

5

§.

Vad de sakkunniga i denna paragraf föreslagit angående otillåtet offent­

liggörande genom tryckt skrift har jag redan berört i den allmänna redo­

görelsen för förslaget; i yttrandena har detta förslag i allmänhet godtagits.

Dock anför justitiekanslersämbetet att förslaget synes väl snävt. Därest en

i allmän handling förekommande hemlig uppgift medvetet röjs i tryckt

skrift, t. ex. angående enskilda förhållanden som äro sekretessbelagda i

1918 års lag angående åtgärder mot utbredande av könssjukdomar eller

1938 års lag om avbrytande av havandeskap, torde det vara på sin plats

att anse tryckfrihetsbrott föreligga och således straffa den enligt vanliga

regler ansvarige. Om än svårigheter möta att precisera det straffbara om­

rådet, anser ämbetet kravet på rättsskydd för de intressen varom här är

fråga vara så starkt att det ej torde böra avvisas.

Den omständigheten att de sakkunniga icke medtagit ett i gällande tryck­

frihetsförordning upptaget förbud mot publicering av vissa enskilda brev

har föranlett ett uttalande av landsarkivarien i Uppsala, som önskar detta

förbud bibehållet.

De sakkunnigas förslag i fråga om otillåtet offentliggörande överensstäm­

mer nära med vad redan nu gäller. Utgivandet av en allmän handling i

tryck är väl förbjudet, om handlingen är hemlig, men detta förbud sträc­

ker sig icke till återgivande av varje uppgift en sådan handling innehåller.

Ett mera allmänt publiceringsförbud, vilket gäller oavsett om uppgifterna

erhållits från allmänna handlingar eller på annat sätt, finnes nu blott i fråga

om sådant som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt. Vad

justitiekanslersämbetet föreslagit skulle alltså utgöra en väsentlig utvidg­

ning av straff buden i jämförelse med gällande rätt, och en sådan utvidg­

ning anser jag mig icke kunna förorda. Vad angår förbudet att offentliggöra

enskilda brev så är stadgandet härom oklart och dess innebörd osäker. De

sakkunniga ha anfört att, såvitt angår enskilda brev i allmänt förvar, ut­

över de bestämmelser som gälla angående allmänna handlingar och deras

offentlighet, ytterligare bestämmelser ej erfordras. I den mån stadgandet

avser brev i enskild ägo föreligger en fråga som icke bör regleras i tryck­

frihetsförordningen. Jag ansluter mig till vad de sakkunniga sålunda ut­

talat.

6

§.

De sakkunniga ha i denna paragraf upptagit en hänvisning till lag i fråga

om påföljd för brott, som avses i 4 och 5 §§. Förslaget innehåller alltså icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

177

några självständiga straffsatser för dessa brott, såsom i viss utsträckning

förekommer i den nu gällande tryckfrihetsförordningen. Svenska journalist­

föreningen anser det böra föreskrivas att den som återgiver offentlig hand­

ling icke kan drabbas av straff för handlingens innehåll samt hänvisar här­

om till den före år 1937 gällande ordningen.

Före år 1937 voro de i 3 § tryckfrihetsförordningen upptagna straffbuden

icke tillämpliga i fråga om allmän handling, som utgivits i tryck. Detta inne­

bar emellertid ej att icke jämväl handlingens innehåll kunde medföra straff,

om detta var förgripligt; härom fanns en särskild bestämmelse i 2 §. År 1937

borttogs denna bestämmelse och föreskrevs i stället i 2 § 11 mom. att rätt

att i tryck utgiva allmän handling icke medför befrielse från ansvar för miss­

bruk av tryckfriheten, som skriftens utgivande enligt 3 § kan innefatta.

Någon principiell ändring i fråga om ansvar även för handlingens förgrip­

liga innehåll gjordes alltså icke genom denna lagändring, men väl uppkom-

mo ökade möjligheter att ingripa, särskilt mot ärekränkningsbrott.

Förslaget bygger på att rätten att offentliggöra allmän handling betrak­

tas endast som en sida av en allmän publikationsfrihet; den tryckta skrif­

ten bedömes enligt enhetliga regler, oavsett om den innefattar återgivande

av allmän handling eller andra yttranden eller meddelanden. Härvid kunna

såväl otillåtet yttrande som otillåtet offentliggörande förekomma i samma

skrift. Av allmänna regler följer att båda dessa brott kunna medföra straff;

någon motsvarighet till bestämmelsen i 2 § 11 mom. är således icke behöv­

lig. Att å andra sidan, såsom journalistföreningen synes avse, föreskriva

att straffbuden mot otillåtet yttrande icke skola gälla i fråga om allmän

handling, vilken utgivits i tryck, kan icke vara lämpligt. Frågan gäller

främst, i vilken utsträckning det bör vara tillåtet att meddela sakliga upp­

lysningar, även om dessa kunna vara kränkande för någon som därav be-

röres; denna fråga sammanhänger med det vid pågående straff lagsrevision

aktuella spörsmålet om sanningsbevisning i ärekränkningsmål. Det bör emel­

lertid i varje fall icke göra någon skillnad, om dessa upplysningar medde­

lats genom ett ordagrant återgivande av allmän handling eller på annat sätt.

7 §•

De sakkunniga ha i första och andra styckena av denna paragraf upp­

tagit regler rörande konfiskation av tryckt skrift; dessa ha icke föranlett

någon erinran i yttrandena.

Härutöver har jag i tredje stycket infört även bestämmelser om utgiv­

ningsförbud i vissa fall. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad

jag

i

det föregående anfört i samband med behandlingen av fråga om sär­

skild,' bestämmelser för krigstid.

Stadgandena i tredje stycket avse domstols beslut om utgivningsförbud;

beträffande provisoriskt utgivningsförbud i avbidan på domstolens pröv­

ning hänvisas till 10 kap. 1 § andra stycket.

12

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

I fjärde stycket upptagas regler om konfiskering av periodisk skrift,

som utgives i strid mot utgivningsförbud eller för att kringgå sådant för­

bud. Motsvarande bestämmelser om beslag äro införda i 10 kap. 13 §. Be­

träffande straff hänvisas till 5 kap. 14 § och 6 kap. 3 §.

8 KAP.

Ansvarighetsregler.

Frågan om ansvarighet för tryckfrihetsbrott har jag ur principiella syn­

punkter behandlat i det föregående. De regler som från de därvid angivna

utgångspunkterna föreslås för periodisk skrift och för annan tryckt skrift

innebära i huvudsak följande.

För periodisk skrift svarar i allmänhet utgivaren ensam; har utgivarens

befogenhet av den ordinarie utgivaren överlämnats till ställföreträdare, får

denne bära utgivaransvaret (1 §).

I vissa fall, då utgivare ej finnes eller denne ej kan göras ansvarig, inträ­

der subsidiärt ansvar för annan, i första hand för skriftens ägare (2 §). Det

är nämligen på ägaren det bör ankomma att tillse att behörig utgivare fin­

nes och att denne är anmäld i föreskriven ordning. I syfte att förhindra

att en helt utomstående person anmäles såsom utgivare och i denna egen­

skap får svara för skriften föreslås att ägaren skall bära ansvaret, då ut­

givaren var utsedd för skens skull eller denne eljest uppenbart icke innehade

den befogenhet som skall tillkomma honom. I viss utsträckning kan även

ansvar för boktryckare och utspridare förekomma (3—4 §§).

Beträffande tryckt skrift, som ej är periodisk, innebär förslaget, liksom

gällande rätt, att författaren i första hand skall svara för skriften. Vissa

begränsningar i författarens ansvar förekomma dock, bl. a. av hänsyn till

hans anonymitetsrätt (5 §).

Reglerna om subsidiärt ansvar för nu avsedda skrifter innebära i all­

mänhet att, då författaren ej är ansvarig, förläggaren har att svara för skrif­

ten; i vissa fall kan ansvaret övergå på boktryckare eller utspridare (7—

9 §§)•

I vissa situationer kan ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk,

drabba utgivare (6 §). Reglerna härom ha gjorts mera begränsade än mot­

svarande bestämmelser i gällande tryckfrihetsförordning. Enligt gällande

rätt kan sådant utgivaransvar förekomma för den som översätter utländsk

mans skrift eller utgiver annans skrift utan dennes medgivande eller skrift,

vars författare avlidit, ävensom för den som leder utgivningen av icke pe­

riodisk skrift, vilken innehåller bidrag av icke namngivna författare i vad

angår sådana bidrag. I förslaget förekommer sådant utgivaransvar i fråga om

skrift, vilken innehåller eller är avsedd att innehålla bidrag av flera förfat­

tare, t. ex. uppslagsverk, festskrifter, årsböcker eller tidskrifter, som icke

utkomma i den omfattning att de äro periodiska. Därjämte kan utgivare

vara ansvarig för avliden författares verk. I övrigt upptages icke något fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

179

av utgivaransvar för tryckt skrift, som ej är periodisk. Vad särskilt angår

översättning anföra de sakkunniga att författaren i princip bör svara för

denna och att, om författaren icke kan göras ansvarig, ansvaret bör övergå

på förläggaren. Utgivaren har samma rätt till anonymitet som författare.

Han blir således ansvarig endast om han uppgivits vara utgivare; eljest över­

går ansvaret på förläggaren.

Såsom jag förut framhållit ha de förhållanden som rådde, då skriften ut­

gavs, i princip ansetts böra vara avgörande för ansvaret, vare sig fråga är

om periodisk skrift eller annan tryckt skrift. Vad särskilt angår de fall då

den ansvarige icke kan anträffas inom riket eller på grund av ålder eller

sinnesbeskaffenhet icke är straffbar har den angivna principen kommit till

uttryck i särskilda bestämmelser (10 §).

De sakkunnigas förslag innebär att de ansvarighetsregler, för vilka jag nu

redogjort, skola gälla ej blott i fråga om otillåtet yttrande utan även beträf­

fande otillåtet offentliggörande; denna ståndpunkt motiveras närmare i be­

tänkandet (s. 155—156).

1 §•

De i denna paragraf upptagna reglerna om ansvar för utgivare av perio­

disk skrift och ställföreträdare för denne ha berörts endast i några yttran­

den. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att en namngiven författare i pe­

riodisk skrift bör svara för innehållet i en av honom författad artikel.

Förste stadsfiskalen i Stockholm uttalar att den förfördelade bör ha rätt att

vända sig mot meddelaren, då utgivaren i syfte att freda sig uppgiver sages­

mannen eller denne eljest framgår av innehållet, såsom fallet är beträffan­

de signerade tidningsartiklar, samt av omständigheterna framgår att utgi­

varen varit i god tro.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om ställföreträdares ansvarighet un­

der alla omständigheter bör vara knuten till att han är angiven på skriften

såsom utgivare och anför härom:

För att ställföreträdare skall bliva ansvarig synes ovillkorligen fordras,

att han å skriften är angiven som utgivare. Den frågan inställer sig, om

detta gäller också, därest vid något enstaka tillfälle, genom förbiseende el­

ler avsiktligen, ställföreträdarens namn ej utsatts å skriften såsom utgivare.

Utgivaren kan exempelvis enligt 10 § andra stycket ha överlämnat till ställ­

företrädare att utöva befogenheten som utgivare under två månader och

ställföreträdaren låter i syfte att undgå ansvarighet för en brottslig artikel

i ett visst tidningsnummer ej utsätta sitt namn såsom utgivare av numret.

Besvaras den angivna frågan jakande, uppkommer spörsmålet vem som i

dylikt fall är ansvarig.

Den i några yttranden berörda frågan, huruvida regeln om utgivarens

ansvar för periodisk skrift bör vara undantagslös eller om i vissa fall an­

svaret bör kunna drabba författare eller meddelare, har tidigare vid flera

tillfällen diskuterats på sätt framgår av de sakkunnigas betänkande (s. 148

—149). De sakkunniga anföra att främst hänsynen till utgivarens aukto­

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

ritativa ställning talar för att denne bör ha att svara även för namngivna

författares bidrag samt att ansvar för författaren ej skulle underlätta be-

ivran av tryckfrihetsbrott och att det ej heller kan antagas att det skulle

vara till gagn för yttrandefriheten. Jag anser ej tillräckliga skäl föreligga

att införa något undantag från den sedan gammalt gällande regeln om ut­

givarens ansvar för periodisk skrift.

Då ställföreträdare är ansvarig, bör detta framgå av skriften. Föreskrift

härom finnes i 5 kap. 11 § och underlåtenhet kan enligt 16 § i samma ka­

pitel medföra särskilt bötesstraff. Såsom justitiekanslersämbetet framhål­

lit synes emellertid ställföreträdarens ansvar icke ovillkorligen böra vara

beroende av att han sålunda är angiven på skriften. I undantagsfall, t. ex.

då uppgiften på skriften av förbiseende bortfallit, bör det vara möjligt att

på annat sätt visa att utgivarskapet utövats av någon som är anmäld såsom

ställföreträdare och som är behörig därtill. Därför har andra stycket i para­

grafen omformulerats. Det må framhållas att ställföreträdaren icke enbart

.genom underlåtenhet att utsätta sitt namn å skriften kan undgå ansvar för

en artikel, som införes däri då han utövar utgivarskapet. Om hans befogen­

het fråntages honom eller han eljest frånträder utgivarskapet, uppkommer

frågan, huruvida den ordinarie utgivaren är ansvarig för skriften eller om

ansvaret övergår på skriftens ägare. Detta får bedömas enligt de regler som

eljest gälla härom.

2-4 §§.

De regler som de sakkunniga föreslagit i dessa paragrafer ha ej föranlett

annan erinran än att Svenska boktryckareföreningen anser att, om någon

som bort svara före boktryckaren lämnat oriktiga uppgifter, boktryckaren

bör bli ansvarig endast om han gjort sig skyldig till oaktsamhet vid god­

tagande av uppgifterna.

Det torde redan nu vara ytterst sällsynt att boktryckare ställes till an­

svar för tryckfrihetsbrott och de föreslagna reglerna innebära i detta hän­

seende att boktryckaren i allmänhet kan göras ansvarig endast då han haft

anledning räkna därmed, såsom då han trycker en anonym författares

skrift utan att av denne kräva skriftlig förklaring om författarskapet. Vad

särskilt angår de av föreningen berörda fallen, då någon före boktryckaren

ansvarig lämnat oriktig uppgift, må framhållas att en sådan uppgift åt­

minstone i viss utsträckning kan medföra beivran. Om t. ex. en person som

utan författarens samtycke tillägnat sig dennes manuskript falskeligen i

författarens namn skriver under ett avtal om tryckning eller gör en påteck-

ning på korrektur om trycklov, torde detta kunna utgöra ett förfalsknings-

brott (12 kap. 1 § i förslag till lag om ändring i strafflagen). Det torde icke

föreligga tillräckliga skäl att i tryckfrihetsförordningen införa någon sär­

skild bestämmelse av det innehåll föreningen avsett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

181

5—9 §§.

Beträffande innehållet i dessa stadganden angående ansvarigheten för

tryckt skrift, som ej är periodisk, ha i huvudsak några anmärkningar icke

framställts i yttrandena.

Svenska journalistföreningen anser dock att ansvar för utgivare icke bör

förekomma i fråga om sådan skrift. Å andra sidan tillstyrker Svenska bok­

tryckareföreningen ansvar för utgivare i det fall som avses i 6 § första

stycket.

Såsom jag redan framhållit i inledningen till detta kapitel innebära de

föreslagna reglerna om ansvar för utgivare av tryckt skrift, som ej är pe­

riodisk, en begränsning av de fall, då sådant ansvar kan förekomma. I de

fall som sålunda kvarstå torde dylikt ansvar vara motiverat.

I anledning av ett uttalande i yttrandena må framhållas att det på grund

av de i 5 kap. 12 och 13 §§ givna definitionerna kan inträffa att samma per­

son är både utgivare och förläggare. Om han i sådant fall icke är ansvarig

såsom utgivare, kan likväl ansvar drabba honom i hans egenskap av förläg­

gare. Såsom förläggare åtnjuter han icke anonymitet. Beträffande tolkningen

av stadgandet i 6 § må vidare framhållas att, såsom med tillräcklig tydlig­

het torde framgå av paragrafen, utgivaren även i det fall som avses i andra

stycket kan göras ansvarig endast om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits

vara utgivare för skriften. För avliden författares skrift svarar i sådant fall

utgivaren i första hand; är utgivaren däremot anonym eller finnes ej sär­

skild utgivare övergår ansvaret enligt 7 § på förläggaren.

10 §.

Innehållet i denna paragraf har jag berört i inledningen till detta kapitel.

Svea hovrätt påpekar att när fråga är om utländsk medborgare, som uppe­

håller sig här i landet, det understundom kan vara svårt att bedöma, huru­

vida han har hemvist inom riket. Svenska boktryckareföreningen anser att

boktryckaren i de fall som avses i första stycket bör vara ansvarig endast

om han vid skriftens utgivning känt till att den före honom ansvarige sak­

nade hemvist i riket.

Föreskrifter om övergång av ansvaret, då den eljest ansvarige saknar känt

hemvist i riket äro uppenbarligen nödvändiga för att ansvar skall kunna ut­

krävas, t. ex. i sådana fall då förläggare här i riket utgiver en utom riket

bosatt författares verk. Även om det i vissa speciella situationer kan vara

svårt att avgöra, huruvida hemvist i riket föreligger eller ej, torde dock den

angivna regeln giva tillräcklig ledning för att det i de flesta fall skall kunna

på förhand bedömas, vem som bär ansvaret för skriften. Att göra ansvarets

övergång beroende av att den på vilken ansvaret övergår känt till att den

före honom ansvarige saknade hemvist i riket kan ej anses lämpligt; det

bör åligga honom att förvissa sig om hur därmed förhåller sig. Däremot

är det naturligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i de situationer som

182

avses i andra stycket en förutsättning är att den på vilken ansvaret över­

går ägt eller bort äga kännedom om den omständighet som föranleder över­

gången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

11—12

§§.

Mot de i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna ha några särskilda

anmärkningar icke framställts i yttrandena. Beträffande de subjektiva om­

ständigheter som behandlas i 12 § må dock hänvisas till straffrättskommit-

téns i den allmänna redogörelsen för yttrandena angående ansvarighetssys­

temet återgivna uttalanden.

9 KAP.

Om tillsyn och åtal.

Den gällande tryckfrihetsförordningen innehåller särskilda, från reglerna

i allmän lag avvikande bestämmelser om tillsyn över lagens efterlevnad, om

åtal för tryckfrihetsbrott och andra brott mot lagens bestämmelser och om

tvångsmedel i anledning av tryckfrihetsbrott. I princip innebära dessa be­

stämmelser att de vanliga polis- och åklagarmyndigheterna i orterna icke

äga ingripa mot tryckta skrifter av eget initiativ; rätten att besluta därom

har förbehållits vissa centrala organ, chefen för justitiedepartementet och

justitiekanslern. För att likväl en effektiv beivran av tryckfrihetsbrott skall

bli möjlig, bygga dessa myndigheters åtgärder på en granskning av allt

som utgives i tryck, utövad av chefen för justitiedepartementet med biträde

av särskilda ombud i orterna. Då tryckt skrift vid denna granskning finnes

böra föranleda åtal, överlämnas den av chefen för justitiedepartementet till

justitiekanslern, som låter utföra åtal genom en av honom förordnad åkla­

gare.

Inom rättsvetenskapen ha olika meningar kommit till uttryck beträf­

fande förhållandet mellan chefens för justitiedepartementet och justitie-

kanslerns befogenheter enligt gällande rätt. Enligt den mening som synes

vara mera allmänt omfattad har justitiekanslern, då skriften överlämnats

till honom av chefen för justitiedepartementet för åtal, att självständigt

pröva om åtal bör komma till stånd; han är därför ansvarig för anställt

åtal. Uppenbart är emellertid att chefens för justitiedepartementet ställnings­

tagande till åtalsfrågan i praktiken blir avgörande för om åtal skall komma

till stånd eller icke. Denna uppfattning ligger till grund för anmärkningar

som i riksdagen vid flera tillfällen framställts mot departementschefen på

grund av underlåtenhet att remittera tryckt skrift till justitiekanslern för

åtal. Några delade meningar torde icke råda om att justitiekanslern enligt

gällande rätt även utan remiss från chefen för justitiedepartementet äger

väcka åtal, vilken befogenhet i praktiken utövas beträffande vissa slag av

brott, som äro av den beskaffenhet att chefens för justitiedepartementet pröv­

ning icke anses behövlig.

183

Såsom närmare framgår av betänkandet (s. 162—164) ha förslag tidigare

förekommit såväl att helt överflytta tillsynen över tryckta skrifter och åtals-

prövningen till justitiekanslern som att begränsa dennes åtalsrätt.

De sakkunnigas förslag innebär i de hänseenden som nu behandlats icke

någon principiell avvikelse från den rådande ordningen för tillsyn och åtals-

prövning. Dessa uppgifter skola alltså alltjämt vara undantagna från de

lokala polis- och åklagarmyndigheternas befogenheter och i stället ankom­

ma på chefen för justitiedepartementet och justitiekanslern på samma sätt

som nu gäller.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 230.

1 §•

Den grundläggande regeln i denna paragraf angående övervakningen av

tryckta skrifter har icke föranlett någon erinran.

2

§■

I denna paragraf föreslagna åtalsregler ha i huvudsak godtagits i ytt­

randena.

.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle även allmän åklagare vara behong

åtala brott, som avses i 6 kap.

Justitiekanslersåmbetet

ifrågasätter lämp­

ligheten härav samt anför:

För justitiekansler sämbetet är det visserligen ett intresse att ej bliva be­

lastat med ärenden, som lika väl kunna handläggas av andra, och ur denna

svnpunkt kunde det vara skäl att från justitiekansler^ uteslutande åtals­

rätt avskilja ordningsmålen i allmänhet. Ä andra sidan kan det te sig önsk­

värt, att de allmänna åklagarna icke i något hänseende ha att taga befatt­

ning med tillsynen över tryckfriheten. Ur arbetsbördesynpunkt spela dessa

ärenden en ganska ringa roll, och det kanske är av värde att en enda myn­

dighet i riket är behörig att handlägga dem. Det vill dock i sa faU förefalla

mest konsekvent, om även otillåten spridning finge atalas blott av justitie-

kanslern.

På grund av vad justitiekansler sämbetet sålunda anfört har jag borttagit

bestämmelsen om åtalsrätt för allmän åklagare i vissa fall; även åtal för

brott, som avses i 6 kap., skall således alltid ankomma på ämbetets prov­

ning.

3 §•

I denna paragraf ha de sakkunniga i huvudsaklig överensstämmelse med

vad redan nu gäller upptagit särskilda preskriptionsbestämmelser. Dessa

innebära att allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex må­

nader från det skriften utgivits och granskningsexemplar avlämnats, dock

med undantag för det fall, då sådant åtal skett och därefter nytt åtal vackes

mot annan ansvarig. Vid sidan härom gälla emellertid aven de allmänna

preskriptionsbestämmelser som äro upptagna i strafflagen. Dessa allmänna

bestämmelser få betydelse, då granskningsexemplar icke lämnats men hk-

184

väl så lång tid efter skriftens utgivning förflutit att straff för brottet för­

fallit. I fråga om enskilt åtal gälla endast de allmänna bestämmelserna.

Justitiekansler sämbetet framhåller att det i praxis förekommit att den

allmänna preskriptionstiden utgått före den i paragrafen angivna tiden av

sex månader samt ifrågasätter, huruvida icke för inträde av preskription

borde fordi as att båda de stadgade tiderna utlupit. Den särskilda sexmåna-

dersfristen innebär en privilegiering av de för tryckfrihetsbrott ansvariga

och borde motsvaras av en förlängning av eljest gällande preskriptionstid,

därest granskningsexemplar icke avlämnades. Svea hovrätt påpekar att det

föreslagna stadgandet innefattar en saklig ändring i förhållande till vad nu

gäller, enligt detta skall nämligen icke, såsom för närvarande, krävas del­

givning av åtalet utan allenast stämningsansökan inom den angivna tiden.

Bestämmelserna i nya RB innebära att åtal anses väckt, då stämningsansö­

kan inkommer till rätten. Enligt de allmänna, i 5 kap. 14 § strafflagen

upptagna preskriptionsbestämmelserna förfaller straff, om den misstänkte

ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom där angivna tider. Hov­

rätten anser skäl kunna anföras för att en så kort preskriptionstid som

sex månader bör kunna avbrytas redan genom åtalets väckande men fram-

hållei å andra sidan att en sådan regel kan medföra olägenheter. Det borde

övervägas om det icke vore lämpligt att avsevärt förlänga den särskilda

preskriptionstiden. Den jämförelsevis korta tiden av sex månader kan väl

anses ha varit tillfyllest, så länge det enligt gällande ansvarighetsregler är

sörjt för att en ansvarig praktiskt taget alltid skall finnas att tillgå inom

landet, men synes väl knappt tilltagen under de nya förhållandena. I sam­

band med en sådan förlängning av preskriptionstiden borde införas den för

avbrott av åtalspreskription i övrigt gängse regeln att för sådant avbrott

fordras häktning eller delgivning av åtal för brottet.

Den särskilda preskriptionsregeln för allmänt åtal av tryckfrihetsbrott

har i viss mån en annan uppgift än eljest gällande preskriptionsbestäm-

melser. Syftet därmed är att det, med hänsyn till att tryckta skrifter äro

underkastade granskning av chefen för justitiedepartementet och dennes

ombud, inom en förhållandevis kort tid bör stå klart, huruvida ingripande

mot skriften kommer till stånd. Däremot föreligger icke i och för sig någon

anledning att straff för brottet skall förfalla tidigare än i andra fall. Där­

för bör det vara tillräckligt alt inom den angivna tiden åtal väckes enligt

de regler som gälla härom. Har sådant åtal väckts, böra därefter möjligheter

föreligga såväl att mot den i första hand åtalade vidtaga alla de åtgärder

som lagligen kunna förekomma för åtalets genomförande som att väcka

nytt åtal mot annan för brottet ansvarig. Härvid gäller dock enligt allmänna

preskriptionsbestämmelser att häktning eller delgivning av åtal skall ha

skett inom viss tid från brottets begående. Vissa skäl skulle väl kunna tala

för att, såsom justitiekanslersämbetet ifrågasatt, den särskilda preskrip-

tionsbestämmelsen i tryckfrihetsförordningen skulle kunna medföra även

förlängning av eljest gällande preskriptionstider i sådana fall, då avläm­

Kunal. Maj:ts proposition nr 230.

185

nande av granskningsexemplar försummats. Jag har dock icke funnit lämp­

ligt ändra vad i sådant hänseende redan nu gäller; de allmänna reglerna

att straff förfaller efter viss tid böra sålunda alltjämt gälla vid sidan om

den särskilda preskriptionsregeln i tryckfrihetsförordningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

4—5 §§.

Vad de sakkunniga i dessa paragrafer föreslagit har icke föranlett någon

erinran i yttrandena.

10 KAP.

Om beslag och utgivningsförbud.

Såsom jag förut framhållit innebär förslaget att konfiskation av tryckt

skrift i administrativ ordning icke vidare skall förekomma; de bestämmel­

ser om sådan konfiskation i vissa undantagsfall som nu äro upptagna i

tryckfrihetsförordningen ha icke överflyttats till förslaget. Däremot skall

liksom hittills tryckfrihetsbrott efter domstols prövning kunna föranleda

konfiskation av skriften. För att säkerställa sådan konfiskation och i av-

bidan på domstolens prövning av konfiskationsfrågan hindra vidare sprid­

ning av skriften kan denna enligt gällande bestämmelser beläggas med

kvarstad. Enligt förslaget skall alltjämt sådant tvångsmedel, som i över­

ensstämmelse med nyare terminologi benämnes beslag, kunna förekomma.

Skriftens läggande under beslag skall, liksom i gällande rätt, ankomma på

chefen för justitiedepartementet, innan åtal väckts eller frågan om kon­

fiskation eljest dragits under domstolens prövning. Chefen för justitiede­

partementet skall även äga uppdraga åt tryckfrihetsombud att förordna

om beslag. Under rättegång skall domstolen, liksom för närvarande, äga

befogenhet att förordna om beslag eller att, om skriften lagts under be­

slag, häva beslaget. Innebörden av beslag överensstämmer i huvudsak med

vad nu gäller om kvarstad. Beslaget skall sålunda verkställas av polis­

myndighet, därvid de för spridning avsedda exemplar av skriften som an­

träffas skola omhändertagas. Vidare medför beslaget spridningsförbud för

exemplar, vilka icke blivit omhändertagna.

För att möjliggöra ett snabbt ingripande mot tryckta skrifter i vissa fall

föreslås att, såsom förberedelse till beslag och i avbidan på beslut därom,

tryckt skrift skall kunna tagas i förvar. Sådan åtgärd skall kunna före­

komma beträffande skrifter med uppenbart pornografiskt innehåll och åt­

gärden ankommer i dylika fall principiellt på polismyndighet. Såsom en

ersättning för de administrativa ingripanden i form av indragning som nu

kunna vidtagas mot vissa disciplinupplösande skrifter, då dessa spridas

vid trupp eller ombord å flottans fartyg, föreslå de sakkunniga att vissa

militära befälhavare skola äga taga tryckt skrift i förvar. Förutsättning

härför är att skriften anträffas vid avdelning av krigsmakten och att den

186

uppenbart innefattar sådan straffbar uppvigling att krigsman därigenom

kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt. I båda de nu angivna fallen skall,

då tryckt skrift tagits i förvar, denna insändas till chefen för justitiede­

partementet, som har att pröva frågan om beslag. Åtgärden blir alltså be­

stående, endast om den leder till beslag, vilket i sin tur måste följas av

åtal eller, i undantagsfall, av ansökan till domstol om skriftens konfiskering.

Den i 7 kap. 7 § tredje stycket upptagna regeln om utgivningsförbud har

föranlett stadganden även i detta kapitel i syfte att möjliggöra provisoriskt

förbud i avbidan på domstolens beslut.

1—9 §§.

Beträffande dessa paragrafer ha endast några detaljfrågor berörts i ytt­

randena.

Överbefälhavaren

ifrågasätter lämpligheten av att beslag, varom

tryckfrihetsombud förordnat, skall verkställas endast i den orten. Vidare

anser överbefälhavaren föreskriften, att verkställighet av beslag skall om­

fatta endast de för spridning avs