Prop. 2021/22:215

En ny lag om företagsrekonstruktion

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 31 mars 2022

Magdalena Andersson

Morgan Johansson (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det är viktigt att företag som i grunden är livskraftiga, men som har drabbats av ekonomiska svårigheter, kan få hjälp att rekonstruera sin verksamhet innan krisen har blivit så djup att en konkurs är oundviklig. För att få till stånd ett mer effektivt och ändamålsenligt rekonstruktionsförfarande föreslår regeringen en ny lag om företagsrekonstruktion.

Regeringen föreslår att inte bara en ekonomisk uppgörelse, utan även de andra åtgärder som behövs för att komma till rätta med ett företags ekonomiska problem ska kunna fastställas i en rekonstruktionsplan med bindande verkan. Vidare föreslår regeringen en skärpning av det så kallade livskraftstestet – det test som används för att bedöma chanserna att säkra den fortsatta verksamheten genom en rekonstruktion – och en rätt för den som är i rekonstruktion att säga upp varaktiga avtal i förtid, till exempel ett kostsamt hyresavtal.

Det nya rekonstruktionsförfarandet kommer i många fall att innefatta prövning av frågor som är mer komplicerade än i dagens företagsrekonstruktioner. För att säkerställa höga krav på kvalitet och effektivitet föreslår regeringen att kraven på rekonstruktörer skärps och att rekonstruktörerna ställs under tillsyn. Vidare skapas förutsättningar att koncentrera handläggningen av rekonstruktionsärenden till färre tingsrätter än i dag.

Förslagen i propositionen genomför EU:s insolvensdirektiv. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om företagsrekonstruktion.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken.

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken.

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken.

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ärvdabalken.

7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.

8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge.

9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979). 10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. 11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land. 12. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. 13. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i preskriptionslagen (1981:130). 14. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer. 15. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. 16. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672). 17. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. 18. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931). 19. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. 20. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497). 21. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. 22. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220). 23. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:1757) om förvaltning av vissa fonder inom socialförsäkringsområdet. 24. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229).

25. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet. 26. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104). 27. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551). 28. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter. 29. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2008:962) om valfrihetssystem. 30. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 31. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet. 32. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244). 33. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering. 34. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete. 35. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (2016:675). 36. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare. 37. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om ändring i förmånsrättslagen (1970:979). 38. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om Sveriges riksbank.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om företagsrekonstruktion

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller för näringsidkare med ekonomiska svårigheter som, efter beslut av domstol, i ett särskilt förfarande kan rekonstruera sin verksamhet under ledning av en rekonstruktör (företagsrekonstruktion).

2 § Lagen gäller inte för gäldenärer som är

1. kreditinstitut,

2. försäkringsföretag,

3. tjänstepensionsföretag,

4. värdepappersbolag,

5. clearingorganisationer,

6. värdepapperscentraler, eller

7. finansiella institut eller holdingföretag som är försatta i resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution.

Lagen gäller inte heller för sådana gäldenärer där staten, en kommun, en region eller ett kommunalförbund har ett bestämmande inflytande i verksamheten.

Lagens innehåll

3 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande.

1 kap. – Inledande bestämmelser 2 kap. – Företagsrekonstruktion i allmänhet 3 kap. – Avtal som ingåtts före beslutet om företagsrekonstruktion 4 kap. – Planförhandling under företagsrekonstruktionen 5 kap. – Återvinning och kvittning under företagsrekonstruktionen 6 kap. – Företagsrekonstruktionens upphörande 7 kap. – Tillsyn över rekonstruktörer 8 kap. – Straff och skadestånd 9 kap. – Övriga bestämmelser

Internationella säkerhetsrätter

4 § Bestämmelser i lagen (2015:860) om internationella säkerhetsrätter i lösa saker som avviker från denna lag gäller framför bestämmelserna i denna lag.

2 kap. Företagsrekonstruktion i allmänhet

Ansökan om företagsrekonstruktion

1 § En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan görs skriftligen till tingsrätten.

Sökanden ska ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända.

I 3 och 4 §§ lagen (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning finns ytterligare bestämmelser om ansökans innehåll.

2 § Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan om företagsrekonstruktion.

3 § En ansökan om företagsrekonstruktion ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

Om ansökan ges in elektroniskt, ska den skrivas under med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen.

4 § En ansökan av gäldenären ska innehålla

1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och orsakerna till de ekonomiska svårigheterna,

2. en borgenärsförteckning,

3. en redogörelse för hur gäldenären avser att verksamheten ska bedrivas i fortsättningen och hur verksamhetens livskraft ska säkerställas,

4. ett förslag till rekonstruktör och de uppgifter som behövs för att rätten ska kunna bedöma hans eller hennes lämplighet för uppdraget, och

5. uppgift om vilka borgenärer som har kontaktats före ansökan och deras inställning till förslaget till rekonstruktör.

5 § En ansökan av en borgenär ska innehålla

1. uppgift om borgenärens fordran på gäldenären,

2. upplysningar om gäldenärens ekonomiska svårigheter,

3. ett förslag till rekonstruktör och de uppgifter som behövs för att rätten ska kunna bedöma hans eller hennes lämplighet för uppdraget, och

4. uppgift om vilka andra borgenärer som har kontaktats före ansökan och deras inställning till förslaget till rekonstruktör.

6 § Om en ansökan inte uppfyller kraven i 1 och 3–5 §§ ska sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. För det fall sökanden inte följer föreläggandet ska ansökan avvisas.

Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion

7 § Om gäldenärens ansökan inte avvisas, ska rätten genast pröva den.

8 § Om en borgenärs ansökan inte avvisas, ska rätten inom två veckor från det att ansökan gjordes hålla ett sammanträde för prövning av ansökan.

Om det finns särskilda skäl, får sammanträdet hållas senare, dock senast inom sex veckor.

Till sammanträdet ska den borgenär som ansökt om företagsrekonstruktion och gäldenären kallas. Gäldenären ska i kallelsen föreläggas att senast vid sammanträdet yttra sig över ansökan. Kallelsen ska innehålla en upplysning om innehållet i 9 §.

Borgenären och gäldenären ska delges kallelsen. Delgivning med gäldenären får inte ske enligt 3438 och 48 §§delgivningslagen (2010:1932).

9 § En borgenärs ansökan förfaller om

1. gäldenären skriftligen bestrider ansökan,

2. gäldenären eller borgenären uteblir från det sammanträde som avses i 8 §, eller

3. gäldenären försätts i konkurs.

Beslut om företagsrekonstruktion

10 § Företagsrekonstruktion får beslutas endast om

1. det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att en sådan oförmåga inträder inom kort eller att gäldenären i något annat avseende har ekonomiska svårigheter som innebär en risk för insolvens, och

2. det finns grundad anledning att anta att verksamhetens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen.

11 § Företagsrekonstruktion får inte beslutas om gäldenärens bokföring har sådana brister eller fel att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning i huvudsak inte går att bedöma.

12 § En ansökan om företagsrekonstruktion som görs av en borgenär får bifallas endast om gäldenären har medgett ansökan.

13 § Om företagsrekonstruktion beslutas, ska rätten samtidigt utse en rekonstruktör. Finns det särskilda skäl får fler än en rekonstruktör utses.

Innan rätten utser en rekonstruktör ska tillsynsmyndigheten ges tillfälle att yttra sig.

Rätten ska också bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde inför rätten. Sammanträdet ska hållas inom tre veckor från beslutet om företagsrekonstruktion eller den längre tid efter beslutet som är nödvändig.

14 § Rekonstruktören ska inom en vecka från beslutet om företagsrekonstruktion underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet.

Till underrättelsen ska bifogas

1. en preliminär förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder,

2. gäldenärens senaste årsredovisning eller årsbokslut och de ytterligare upplysningar som behövs om gäldenärens ekonomiska ställning,

3. uppgift om orsakerna till de ekonomiska svårigheterna och om hur verksamheten kan rekonstrueras, och

4. upplysning om den tidpunkt för borgenärssammanträde som bestämts enligt 13 § andra stycket.

Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket stort, får underrättelser till dessa borgenärer ersättas av ett tillkännagivande genom kungörelse. En sådan kungörelse ska innehålla upplysning om beslutet om företagsrekonstruktion och om tidpunkten för borgenärssammanträdet.

Rekonstruktören

15 § En rekonstruktör ska uppfylla de krav som framgår av 7 kap. 1 § första stycket konkurslagen (1987:672) och ha borgenärernas förtroende.

Vid bedömningen av om någon är lämplig som rekonstruktör ska det särskilt beaktas om han eller hon har erfarenhet av att i egenskap av konkursförvaltare fortsätta driva rörelse för ett konkursbos räkning enligt 8 kap. 2 § konkurslagen eller har annan motsvarande erfarenhet.

16 § Under företagsrekonstruktionen ska rekonstruktören undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsätta helt eller delvis och i så fall på vilket sätt. Rekonstruktören ska dessutom biträda gäldenären med att upprätta en rekonstruktionsplan och i övrigt fullgöra de uppgifter som framgår av lagen.

Rekonstruktören ska verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts.

Rekonstruktören får anlita ett sakkunnigt biträde.

17 § En rekonstruktör som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget ska entledigas av rätten. En fråga om entledigande tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, rekonstruktören, en borgenär eller gäldenären.

Tillsynsmyndigheten ska ges tillfälle att yttra sig innan rätten prövar en fråga om entledigande.

Borgenärssammanträde och borgenärskommitté

18 § Vid borgenärssammanträdet ska borgenärerna ges tillfälle att yttra sig i frågan om huruvida företagsrekonstruktionen bör fortsätta.

Om någon borgenär begär det, ska rätten vid sammanträdet bland borgenärerna utse en borgenärskommitté. I kommittén får det ingå högst tre personer. Om gäldenären under det senast förflutna räkenskapsåret har sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, har de anställda rätt att därutöver utse en representant i kommittén. Om det finns särskilda skäl, får rätten utse ytterligare personer att ingå i borgenärskommittén.

Rekonstruktören ska ge borgenärskommittén tillfälle att yttra sig i väsentliga frågor, om inte något hindrar det.

Gäldenärens skyldigheter

19 § Gäldenären är skyldig att lämna alla upplysningar till rekonstruktören om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen av verksamheten.

Gäldenären ska följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas.

Gäldenärens rådighet

20 § Under företagsrekonstruktionen behåller gäldenären rådigheten över sin egendom. Utan rekonstruktörens samtycke får dock gäldenären inte

1. fullgöra förpliktelser som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana förpliktelser,

2. åta sig nya förpliktelser som ligger utanför den löpande förvaltningen av verksamheten, eller

3. överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet.

Krav på rekonstruktörens samtycke finns även i 3 kap. 2 och 9 §§.

21 § Rekonstruktören får samtycka till en åtgärd även i andra fall än de som anges i 20 §.

Rekonstruktören får samtycka till att gäldenären fullgör en förpliktelse enligt 20 § första stycket 1 endast om det finns synnerliga skäl.

Återgång av en rättshandling

22 § En rättshandling som gäldenären företar i strid med 20 § första stycket 1–3 ska gå åter om rekonstruktören, inom skälig tid från det att han eller hon fick eller borde ha fått kännedom om rättshandlingen, begär det.

En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast den dag då företagsrekonstruktionen registrerades i insolvensregistret ska gälla trots första stycket, om det inte visas att motparten kände till eller hade skälig anledning att anta att företagsrekonstruktion hade beslutats för gäldenären.

Exekutiva åtgärder under en företagsrekonstruktion

23 § Under den tid som företagsrekonstruktionen pågår får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte ske mot gäldenären.

Under denna tid får en borgenär inte heller på annat sätt realisera gäldenärens tillgångar.

Verkställighet eller realisation får dock ske för en fordran

1. som borgenären har handpanträtt eller retentionsrätt i, om det inte är sannolikt att företagsrekonstruktionen därigenom äventyras eller om borgenären annars skulle drabbas oskäligt hårt,

2. som avser underhållsbidrag, eller

3. på lön eller annan ersättning eller på pension som skulle ha haft förmånsrätt enligt 12 eller 13 § förmånsrättslagen (1970:979) eller på uppsägningslön, allt till den del fordran inte omfattas av den statliga lönegarantin enligt lönegarantilagen (1992:497).

För realisation enligt andra stycket 1 krävs rekonstruktörens samtycke. Om borgenären realiserar gäldenärens tillgångar i strid med kravet på samtycke gäller inte rättshandlingen.

24 § Under den tid som företagsrekonstruktionen pågår får handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

inte ske. Inte heller får beslut om kvarstad eller betalningssäkring meddelas.

25 § Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller låter bli att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, får rätten på borgenärens begäran besluta om en lämplig åtgärd för att säkerställa borgenärens rätt. Bestämmelserna i 23 § hindrar inte verkställighet av ett sådant beslut.

26 § I 2 kap. 10 a § konkurslagen (1987:672) finns föreskrifter om en borgenärs ansökan om att gäldenären ska försättas i konkurs under en pågående företagsrekonstruktion.

3 kap. Avtal som ingåtts före beslutet om företagsrekonstruktion

Hinder mot hävning

1 § När en ansökan om företagsrekonstruktion har gjorts, får en motpart i ett avtal med gäldenären inte häva avtalet på grund av ett dröjsmål med betalning eller någon annan prestation om dröjsmålet inträffat eller befarats inträffa före beslutet om företagsrekonstruktion. Detta gäller inte om något annat anges i detta kapitel.

Gäldenärens rätt till fullföljd

2 § Gäldenären får med rekonstruktörens samtycke bestämma att ett avtal som ingåtts före beslutet om företagsrekonstruktion ska fullföljas. Rekonstruktörens samtycke krävs dock inte om avtalet ligger inom den löpande förvaltningen av verksamheten.

Om avtalet gäller fortlöpande eller delbara prestationer får gäldenären bestämma att avtalet ska fullföljas endast för viss tid eller mängd av de prestationer som återstår att fullgöra. Det gäller dock inte om en sådan begränsning skulle medföra en betydande olägenhet för motparten eller om motpartens rätt till gäldenärens prestationer gäller mot gäldenärens borgenärer.

3 § Om gäldenären bestämmer att ett avtal ska fullföljas enligt 2 § ska gäldenären och dennes motpart fullgöra de prestationer som återstår enligt den del av avtalet som ska fullföljas.

I den utsträckning som gäldenärens prestationer enligt avtalet inte kan delas upp utan betydande olägenhet för motparten, ska gäldenären även fullgöra sådana prestationer som svarar mot prestationer som motparten har fullgjort före beslutet om företagsrekonstruktion.

Motpartens krav enligt första och andra styckena ska anses ha uppkommit under rekonstruktionen.

4 § Om gäldenären bestämmer att ett avtal ska fullföljas enligt 2 § ska, ifall motparten enligt avtalet är skyldig att prestera före gäldenären och tiden för motpartens fullgörelse är inne, gäldenären på motpartens begäran utan oskäligt uppehåll ställa säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för

motpartens fullgörelse inte inne, har motparten rätt att få säkerhet endast om det av någon särskild anledning är nödvändigt för att skydda motparten mot förlust.

5 § Motparten har rätt att häva avtalet om gäldenären inte fullgör sin prestation enligt 3 § första och andra styckena eller inte ställer säkerhet enligt 4 §.

Motpartens rätt till besked om fullföljd

6 § Gäldenären ska på motpartens begäran ge besked inom skälig tid om huruvida och i vilken utsträckning ett avtal ska fullföljas enligt 2 §. Om gäldenären inte lämnar något besked inom skälig tid får motparten häva avtalet. Detsamma gäller för den del av avtalet som inte ska fullföljas om gäldenären bestämmer att avtalet ska fullföljas endast till viss del.

Motpartens skydd för prestationer som gäldenären tar emot under företagsrekonstruktionen

7 § Om gäldenären efter beslutet om företagsrekonstruktion tar emot en prestation från en motpart, utan att gäldenären bestämmer att avtalet ska fullföljas enligt 2 §, får motparten kräva att prestationen lämnas tillbaka.

Om gäldenären förfogar över prestationen på ett sådant sätt som gör att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad eller oförminskad, ska gäldenären anses ha bestämt att avtalet ska fullföljas i fråga om prestationen. Detsamma gäller om gäldenären utnyttjar en prestation som är sådan att den inte kan lämnas tillbaka.

Om prestationen ligger utanför den löpande förvaltningen av verksamheten, ska gäldenären anses ha bestämt att avtalet ska fullföljas endast ifall rekonstruktören vid tidpunkten för förfogandet eller utnyttjandet kände till eller borde ha känt till att prestationen tagits emot eller det avtal som prestationen avser.

8 § Bestämmelserna i 7 § andra stycket gäller inte nyttjande av en hyreslokal som sker under den första månaden efter beslutet om företagsrekonstruktion.

Gäldenärens rätt att säga upp varaktiga avtal

9 § Gäldenären får med rekonstruktörens samtycke säga upp ett varaktigt avtal till den del som det inte ska fullföljas enligt 2 § att upphöra efter tre månader. Gäldenären är skyldig att ersätta den skada som uppsägningen orsakar motparten. Motpartens fordran på skadestånd ska anses ha uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion.

Första stycket gäller inte om motpartens rätt till gäldenärens prestationer gäller mot gäldenärens borgenärer.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

10 § Ett avtalsvillkor som inskränker gäldenärens rätt enligt 1–9 §§ är utan verkan.

Detsamma gäller ett sådant villkor som ger gäldenärens motpart rätt att hålla inne sin prestation, häva avtalet eller på annat sätt ändra avtalet till gäldenärens nackdel på grund av ansökan eller beslutet om företagsrekonstruktion eller planförhandling eller de ekonomiska svårigheter hos gäldenären som legat till grund för ansökan om företagsrekonstruktion.

Undantag för vissa fordringar och avtal

11 § Bestämmelserna i 1–10 §§ gäller inte för en borgenär som innehar finansiella instrument, valuta eller sådana fordringar som avses i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen (1987:672) som säkerhet.

I 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument finns bestämmelser om slutavräkningsklausuler.

Anställningsavtal

12 § Bestämmelserna i 1–10 §§ gäller inte för anställningsavtal.

Om en arbetstagare fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt ett anställningsavtal med gäldenären, ska arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som utförs senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion anses ha uppkommit under rekonstruktionen.

4 kap. Planförhandling under företagsrekonstruktionen

Begäran om planförhandling

1 § Gäldenären får i ett ärende om företagsrekonstruktion begära att rätten beslutar om förhandling om en rekonstruktionsplan (planförhandling).

Rekonstruktören får begära att rätten beslutar om planförhandling om gäldenärens begäran om planförhandling inte leder till att en rekonstruktionsplan blir fastställd.

2 § En begäran om planförhandling ska vara skriftlig och innehålla

1. ett förslag till rekonstruktionsplan,

2. uppgift om huruvida säkerhet har ställts för det som gäldenären erbjuder i betalning enligt rekonstruktionsplanen och vad den i så fall består av, och

3. bevis om att rekonstruktionsplanen har sänts till de berörda parter som anges i planen.

Gäldenären ska betala förskott till staten för kostnaden för handläggningen av frågan om rekonstruktionsplanens fastställande.

Deltagare i en planförhandling

3 § I en planförhandling deltar borgenärer vilkas fordringar uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion samt aktieägare och andra med ett ägarintresse i gäldenären eller gäldenärens verksamhet, under förutsättning att deras fordringar eller rättigheter berörs direkt av en rekonstruktionsplan (berörda parter).

Allmänt om rekonstruktionsplanen

4 § En rekonstruktionsplan ska innehålla de åtgärder som är nödvändiga för att komma till rätta med gäldenärens ekonomiska svårigheter och säkerställa att den verksamhet som gäldenären bedriver, helt eller delvis ska kunna fortsättas av gäldenären eller någon annan.

5 § I rekonstruktionsplanen ska de berörda parterna delas in i en eller flera av följande grupper:

1. borgenärer vars fordringar är förenade med förmånsrätt, säkerhetsrätt eller kvittningsrätt,

2. borgenärer med offentligrättsliga fordringar, om fordran inte är sådan som avses i 1 eller 3,

3. borgenärer med efterställda fordringar,

4. borgenärer med andra fordringar än de som avses i 1–3, och

5. aktieägare eller andra som har ett ägarintresse i gäldenären eller gäldenärens verksamhet.

Berörda parter i de grupper som anges i första stycket får i sin tur delas in i ytterligare grupper om det är motiverat utifrån att de har likvärdiga intressen.

6 § I rekonstruktionsplanen ska berörda parter i samma grupp behandlas lika i proportion till deras respektive fordran eller rättighet, medan berörda parter i olika grupper kan föreslås olika villkor och ges olika rätt.

Innehållet i en rekonstruktionsplan

7 § En rekonstruktionsplan ska innehålla uppgift om

1. gäldenärens namn, personnummer eller organisationsnummer och kontaktuppgifter,

2. vem som förordnats till rekonstruktör,

3. arbetstagarnas ställning och planens övergripande konsekvenser för anställningar med beaktande av arbetstagarnas kollektiva och individuella rättigheter samt vilka åtgärder som vidtagits för att informera och samråda med arbetstagarrepresentanter,

4. de berörda parterna och deras fordringar eller rättigheter,

5. de berörda parternas gruppindelning och skälen för indelningen samt värdena av fordringarna och rättigheterna i varje grupp,

6. de borgenärer och de aktieägare och andra med ett ägarintresse i gäldenären eller gäldenärens verksamhet som inte berörs av rekonstruktionsplanen samt en redogörelse för varför planen inte ska beröra dem,

7. rekonstruktionsåtgärderna, inklusive en eventuell skulduppgörelse, och tidpunkten eller tidsperioden för de föreslagna åtgärderna, och

8. nytt finansiellt stöd som tillhandahålls i syfte att genomföra planen (ny finansiering) och skälen till att den nya finansieringen är nödvändig för att genomföra planen.

8 § Till rekonstruktionsplanen ska bifogas

1. en berättelse av rekonstruktören som redogör för

a) vilka åtgärder som vidtagits under rekonstruktionen,

b) gäldenärens ekonomiska situation och orsakerna till och omfattningen av de ekonomiska svårigheterna,

c) den utdelning som kan förväntas i en konkurs,

d) om gäldenären har gjort sig av med egendom under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning,

e) om det finns skälig anledning att anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden för detta, och

f) hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet,

2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder vid beslutet om företagsrekonstruktion och begäran om planförhandling, som har upprättats av rekonstruktören enligt 9 och 10 §§,

3. senaste årsredovisningen eller årsbokslutet, och

4. ett yttrande av rekonstruktören som innehåller en bedömning av om rekonstruktionsplanen bör antas av de berörda parterna och som förklarar varför planen har rimliga utsikter att säkra verksamhetens livskraft och förebygga insolvens.

Förteckning över tillgångar och skulder

9 § I förteckningen enligt 8 § 2 ska tillgångarna tas upp till marknadsvärdet vid den tidpunkt då förteckningen upprättas.

Värdet ska bestämmas med utgångspunkten att gäldenärens verksamhet helt eller delvis ska fortsätta. Dessutom ska ett värde bestämmas med utgångspunkt från det pris till vilket tillgångarna hade kunnat säljas i en konkurs.

Om möjligt ska det även lämnas en specificerad uppgift om de värden som i bokföringshandlingarna har angetts för tillgångarna eller, när en sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskostnaden.

Ränta på en berörd parts fordran ska inte beräknas längre än till dagen för beslutet om företagsrekonstruktion. En fordran i utländsk valuta ska beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag.

10 § I förteckningen enligt 8 § 2 ska det anges om en borgenär har förmånsrätt och grunden till det.

Om värdet av egendom som en borgenär har särskild förmånsrätt eller säkerhet genom återtaganderätt i bedöms understiga borgenärens fordran, ska säkerhetens värde anges i förteckningen. Detsamma gäller för egendom som är föremål för finansiell leasing.

Om en borgenärs fordran är förenad med allmän förmånsrätt som vid en konkurs, om den hade beslutats vid tiden för beslutet om företagsrekonstruktion, inte skulle ha täckt hela borgenärens fordran, ska det anges hur stor del av fordringen som täcks av förmånsrätten.

Om någon har gjort en anmärkning ska det anges.

Avvisning

11 § Om en begäran om planförhandling inte uppfyller kraven i 2 § eller om rekonstruktionsplanen inte uppfyller kraven i 7 och 8 §§ ska sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. För det fall sökanden inte följer föreläggandet ska begäran om planförhandling avvisas.

Beslut om planförhandling

12 § Om begäran om planförhandling inte avvisas, ska rätten genast besluta om planförhandling. Rätten ska samtidigt

1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med de berörda parterna inför rätten (plansammanträde),

2. kalla gäldenären, rekonstruktören och de berörda parterna till sammanträdet, och

3. kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det sätt som regeringen föreskriver.

Senare anmälda fordringar eller rättigheter

13 § Om någon vill delta i planförhandlingen med en fordran eller en rättighet som inte har tagits med i förslaget till rekonstruktionsplan och inte heller senare blivit känd, ska han eller hon skriftligen anmäla fordringen eller rättigheten hos rekonstruktören senast en vecka före plansammanträdet. Görs anmälan senare, får det inte leda till att omröstningen vid plansammanträdet skjuts upp.

Anmärkningar mot rekonstruktionsplanen

14 § Rekonstruktören, gäldenären eller en berörd part får anmärka mot följande uppgifter i rekonstruktionsplanen:

1. fordringar och rättigheter, och

2. valet av berörda parter och gruppindelningen. En anmärkning ska göras skriftligen hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid plansammanträdet.

Rekonstruktören ska lämna gjorda anmärkningar till rätten och skyndsamt underrätta gäldenären och den som anmärkningen kan påverka.

Plansammanträdet

15 § Ett plansammanträde ska hållas tidigast tre och senast fem veckor efter beslutet om planförhandling.

Gäldenären bör inställa sig personligen vid plansammanträdet. Vid sammanträdet ska gäldenären till rätten, rekonstruktören och de berörda parterna lämna de upplysningar om gäldenärens ekonomiska situation som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig personligen, bör denne utse ett ombud.

Rekonstruktören ska tillhandahålla en förteckning över de berörda parterna och över de grupper som de berörda parterna har delats in i, med uppgift om de värden för vilka rösträtt får utövas. Förteckningen ska även innehålla gjorda anmärkningar.

16 § En rekonstruktionsplan får inte återtas eller ändras utan godkännande av rätten. En begäran om detta ska göras senast vid plansammanträdet innan omröstning sker.

Om rätten har godkänt en ändring av rekonstruktionsplanen, får prövningen av planen skjutas upp till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att rekonstruktionsplanen blir sämre för

de berörda parterna, får prövningen dock skjutas upp endast om det finns särskilda skäl.

17 § Vid plansammanträdet ska rätten pröva valet av berörda parter och den gruppindelning som gjorts i rekonstruktionsplanen. Om rätten inte godkänner valet av berörda parter eller gruppindelningen får rätten göra nödvändiga ändringar av rekonstruktionsplanen eller besluta att omröstningen enligt andra stycket ska skjutas upp till fortsatt sammanträde inom tre veckor.

Efter att rätten godkänt valet av berörda parter och gruppindelningen ska de berörda parterna rösta om rekonstruktionsplanen. En anmärkning som har gjorts mot en fordran eller en rättighet hindrar inte att den berörda parten deltar med fordringen eller rättigheten i omröstningen.

18 § Om utgången av omröstningen är beroende av om en anmärkning mot en fordran eller en rättighet godtas eller inte, ska rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och verka för en förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt rekonstruktören att ingå förlikning med dem som berörs. Om en förlikning inte kan träffas, ska rätten pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, oavsett om övriga anmärkningar godkänns eller inte.

En förlikning om en framställd anmärkning får inte ingås på annat sätt än som anges i första stycket utan samtycke av alla vars rätt är beroende av förlikningen.

19 § Om det finns särskilda skäl får rätten, i annat fall än som anges i 16 § andra stycket eller 17 § första stycket, besluta att skjuta upp omröstningen till fortsatt sammanträde inom tre veckor.

Antagande av en rekonstruktionsplan

20 § En rekonstruktionsplan ska anses antagen av de berörda parterna, om i varje grupp minst två tredjedelar av de röstande har godtagit planen, och deras fordringar eller rättigheter uppgår till minst två tredjedelar av de fordringar eller rättigheter för vilka rösträtt får utövas.

21 § Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna, har de tillsammans en röst, som beräknas efter borgenärens fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut borgenären eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

Fastställelse av en rekonstruktionsplan

22 § Om en rekonstruktionsplan har antagits, ska rätten så snart som möjligt pröva om planen ska fastställas.

23 § Rätten ska vägra att fastställa rekonstruktionsplanen om

1. berörda parter inom samma grupp inte behandlas lika i proportion till deras respektive fordran eller rättighet,

2. planen inte har rimliga utsikter att förhindra att gäldenären blir insolvent eller säkra verksamhetens livskraft,

3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon berörd part för att inverka på planförhandlingen eller att något annat svek har inträffat vid planförhandlingen,

4. planen strider mot lag eller annan författning eller är uppenbart till skada för berörda parter, eller

5. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat på planförhandlingens utgång.

Om rekonstruktionsplanen föreskriver ny finansiering ska planen fastställas endast om den nya finansieringen är nödvändig för att genomföra planen och inte otillbörligen skadar borgenärernas intressen.

Om rätten vägrar att fastställa planen med stöd av första stycket 5, får rätten besluta att de berörda parterna ska rösta om planen vid ett nytt plansammanträde.

24 § Rätten ska efter invändning av en berörd part också vägra att fastställa rekonstruktionsplanen om det ekonomiska utfallet för den berörda parten blir sämre genom planen än vad det hade blivit vid gäldenärens konkurs.

Rätten får dessutom efter invändning av en berörd part vägra att fastställa rekonstruktionsplanen om den på något annat sätt är till skada för den berörda parten, det inte finns betryggande säkerhet för planens fullgörande, eller om det annars finns särskild anledning att inte fastställa planen.

Fastställelse av en rekonstruktionsplan som inte antagits

25 § Trots att en rekonstruktionsplan inte antagits, ska den på begäran av gäldenären, rekonstruktören eller en berörd part fastställas av rätten, om

1. det inte finns något skäl att vägra fastställelse enligt 23 eller 24 §,

2. planen har godkänts av fler än hälften av grupperna med berörda parter och

a) minst en av dessa grupper utgörs av borgenärer vars fordringar är förenade med förmånsrätt, säkerhetsrätt eller kvittningsrätt, eller

b) minst två av dessa grupper utgörs av borgenärer som kan förväntas få betalt vid gäldenärens konkurs,

3. den eller de grupper av berörda parter som röstat mot planen behandlas minst lika fördelaktigt som andra grupper som vid gäldenärens konkurs har samma prioritet,

4. den eller de grupper av berörda parter som röstat mot planen får sina fordringar fullt tillgodosedda med samma eller likvärdiga medel, om en grupp som vid gäldenärens konkurs har lägre prioritet ska få någon betalning eller behålla någon rättighet enligt planen, och

5. ingen grupp av berörda parter enligt planen får eller behåller mer än det fulla värdet av sina fordringar eller rättigheter.

26 § Om det finns synnerliga skäl får rekonstruktionsplanen fastställas även om den avviker från 25 § första stycket 3 eller 4.

27 § För att rätten ska fastställa en rekonstruktionsplan enligt 25 eller 26 § krävs gäldenärens samtycke om gäldenären har färre än 250 anställda och

1. en omsättning som inte överstiger 50 miljoner euro per år, eller

2. en balansomslutning som inte överstiger 43 miljoner euro per år.

Värdering av gäldenärens verksamhet

28 § Om en berörd part invänder att det finns hinder mot att fastställa rekonstruktionsplanen enligt 24 § första stycket eller 25 § första stycket 2 b, ska rätten i samband med prövningen av invändningen göra en värdering som fastställer det ekonomiska utfallet för berörda parter om gäldenären försätts i konkurs.

Verkan av en fastställd rekonstruktionsplan

29 § En fastställd rekonstruktionsplan är bindande för gäldenären och alla berörda parter samt för gäldenärens motpart i avtal om ny finansiering.

Om rekonstruktionsplanen innehåller en skulduppgörelse har en borgenär, vars fordran inte var känd när rekonstruktionsplanen fastställdes, endast rätt till betalning motsvarande vad den grupp som borgenären skulle ha delats in i har erhållit, om borgenären varit känd.

30 § En borgenär som har godtagit en rekonstruktionsplan som innehåller en skulduppgörelse förlorar inte därigenom sin rätt mot en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen.

Förhållandet till aktiebolagslagen

31 § Om en fastställd rekonstruktionsplan innehåller uppgift om ändring av aktiekapitalet har planen samma verkan som ett beslut av bolagsstämman enligt 11 kap. 2 §, 16 kap. 2 eller 3 § eller 20 kap. 3 §aktiebolagslagen (2005:551).

Om en fastställd rekonstruktionsplan innehåller sådana ändringar av bolagsordningen som enligt 11 kap. 2 § andra stycket eller 20 kap. 4 § första stycketaktiebolagslagen krävs för att genomföra en ändring av aktiekapitalet, har planen samma verkan som ett beslut av bolagsstämman.

I en rekonstruktionsplan får avvikelse göras från det som anges om aktieägarnas företrädesrätt i 13 kap. 1 § första stycket, 14 kap. 1 § första stycket och 15 kap. 1 § första stycketaktiebolagslagen.

32 § Om det i en rekonstruktionsplan föreslås en ökning eller minskning av aktiekapitalet gäller det som anges i 12 kap. 3 §, 13 kap. 3 §, 14 kap. 3 §, 15 kap. 3 § och 20 kap. 6 §aktiebolagslagen (2005:551) om styrelsens skyldigheter att upprätta förslag till beslut i stället för den som begär planförhandling.

Förordnande av en tillsynsperson

33 § På begäran av en berörd part ska rätten, om det finns skäl för det, förordna rekonstruktören eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt rekonstruktions-

planen. Om det behövs, ska även en ersättare för tillsynspersonen förordnas.

Gäldenären ska ge tillsynspersonen de uppgifter som han eller hon begär och följa de anvisningar som tillsynspersonen lämnar.

I fråga om entledigande av en tillsynsperson tillämpas bestämmelserna om entledigande av rekonstruktör i 2 kap. 17 §.

Upphävande av en fastställd rekonstruktionsplan

34 § På begäran av en berörd part eller en tillsynsperson får rätten, helt eller delvis, upphäva en fastställd rekonstruktionsplan, om gäldenären

1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer,

2. har gjort sig skyldig till uppsåtligt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning,

3. i hemlighet har gynnat någon berörd part för att inverka på utgången av planförhandlingen,

4. har åsidosatt sina skyldigheter enligt 33 § andra stycket, eller

5. på något annat sätt väsentligen har brutit mot sina skyldigheter enligt rekonstruktionsplanen.

Om hela eller delar av rekonstruktionsplanen upphävs har gäldenären och de berörda parterna den rätt som hade gällt om planen inte blivit fastställd. Rättshandlingar som redan har företagits ska dock bestå.

5 kap. Återvinning och kvittning under företagsrekonstruktionen

Återvinning

1 § Sedan beslut meddelats om företagsrekonstruktion tillämpas bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) om återvinning i konkurs, om en rekonstruktionsplan som innehåller en skulduppgörelse därefter fastställs.

Om en återvinningstalan avser förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning får rätten besluta att fortsatt verkställighet i utsökningsmålet tills vidare inte får ske.

2 § Talan om återvinning får väckas av rekonstruktören eller av en berörd part. Talan ska väckas före plansammanträdet och får inte slutligt prövas innan rekonstruktionsplanen har blivit fastställd. En berörd part som vill väcka talan ska underrätta rekonstruktören. Om så inte har skett, får den berörda partens talan inte tas upp till prövning.

En återvinningstalan ska avvisas om

1. företagsrekonstruktionen upphör utan att en rekonstruktionsplan fastställts, och

2. gäldenären inte försätts i konkurs efter en ansökan som gjorts inom tre veckor från det att företagsrekonstruktionen upphörde.

3 § Vad som vinns genom en återvinningstalan ska, sedan kärandens kostnader har ersatts, fördelas enligt grunderna för skulduppgörelsen om något annat inte har angetts i rekonstruktionsplanen. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få en fordran mot gäldenären deltar med

fordringen i planförhandlingen och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer svaranden på vad denne annars skulle ha betalat.

Rätten får besluta om särskild förvaltning av det som enligt första stycket ska tillkomma de berörda parterna, om en av dessa eller gäldenären begär det i återvinningsmålet. Egendom som har satts under sådan förvaltning får utmätas endast om rekonstruktionsplanen har upphävts.

Kvittning

4 § En borgenär som hade en fordran mot gäldenären vid beslutet om företagsrekonstruktion får, även om fordringen inte är förfallen till betalning, använda den till kvittning mot en fordran som gäldenären då hade mot borgenären. Detta gäller dock inte om kvittning är utesluten på grund av någon av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt 5 och 6 §§.

Gäldenärens fordran på betalning ska anses ha uppkommit under rekonstruktionen, om den gäller en naturaprestation enligt ett avtal som gäldenären har bestämt ska fullföljas enligt 3 kap. 2 §.

5 § Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion, får den inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran, om förvärvet inte med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinärt.

Första stycket gäller också om fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare och borgenären då hade skälig anledning att anta att gäldenären var på obestånd.

I fråga om dödsbo räknas tiden som anges i första stycket från ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, under förutsättning att en ansökan om företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att en boutredningsman förordnats.

6 § En borgenär som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel får inte kvitta i den utsträckning sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 1–3§§.

7 § En fordran på ersättning som en borgensman eller någon annan har med anledning av en förpliktelse som han eller hon har infriat ska vid tillämpning av 4–6 §§ anses ha förvärvats när hans eller hennes förpliktelse grundades.

8 § Om gäldenären efter beslutet om företagsrekonstruktion överlåter en fordran och en borgenär därigenom förlorar sin rätt till kvittning, ska borgenärens fordran så långt den hade kunnat infrias genom kvittning anses ha uppkommit under rekonstruktionen.

6 kap. Företagsrekonstruktionens upphörande

1 § Rätten ska besluta att företagsrekonstruktionen ska upphöra, om

1. syftet med företagsrekonstruktionen kan anses uppnått,

2. gäldenären begär det och något beslut om planförhandling inte har meddelats,

3. rekonstruktören begär det,

4. syftet med företagsrekonstruktionen inte kan antas bli uppnått,

5. det finns sådana brister eller fel i gäldenärens bokföring att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning i huvudsak inte går att bedöma,

6. det skulle vara oskäligt mot en eller flera borgenärer eller grupper av borgenärer ifall företagsrekonstruktionen fortsätter, eller

7. rekonstruktören entledigas och någon ny rekonstruktör inte utses. Om gäldenären försätts i konkurs upphör företagsrekonstruktionen.

2 § I andra fall än som avses i 1 § ska rätten besluta att företagsrekonstruktionen ska upphöra när tre månader har förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion.

Om det finns särskilda skäl får dock rätten på begäran av gäldenären, rekonstruktören eller en borgenär medge att företagsrekonstruktionen får pågå under ytterligare högst tre månader. Om det finns synnerliga skäl får rätten under motsvarande förutsättning förlänga tiden med ytterligare högst tre månader i taget.

Vid bedömningen av om en förlängning ska beslutas ska rätten särskilt beakta vilka framsteg som har gjorts i förhandlingarna om rekonstruktionsplanen, och hur en fortsättning av företagsrekonstruktionen skulle påverka borgenärernas rättigheter eller intressen.

3 § En företagsrekonstruktion får inte pågå under längre tid än sammanlagt tolv månader, om inte rätten dessförinnan har beslutat om planförhandling. I så fall ska företagsrekonstruktionen upphöra senast femton månader efter beslutet om företagsrekonstruktion.

Reglerna i 2 kap. 23 och 24 §§ och 3 kap. 1 § denna lag och 2 kap. 10 a § konkurslagen (1987:672) gäller aldrig längre än tolv månader från beslutet om företagsrekonstruktion.

4 § Innan rätten fattar beslut enligt 1 § första stycket eller 2 § andra stycket ska gäldenären, rekonstruktören, tillsynsmyndigheten och de borgenärer som infunnit sig till borgenärssammanträdet enligt 2 kap 13 § andra stycket ges tillfälle att yttra sig. Om en borgenärskommitté har utsetts, ska även den ges tillfälle att yttra sig.

7 kap. Tillsyn över rekonstruktörer

1 § Kronofogdemyndigheten är tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndighetens uppgifter framgår av 2 kap. 13 och 17 §§, 6 kap. 4 § och 9 kap. 4 §.

8 kap. Straff och skadestånd

Skadestånd

1 § Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifalls och om borgenären när ansökan gavs in saknade skälig anledning att anta att gäldenären hade sådana ekonomiska svårigheter som avses i 2 kap. 10 § 1, ska borgenären ersätta gäldenären för den skada som skäligen kan anses ha orsakats gäldenären genom ansökan och dess handläggning.

Talan om skadestånd enligt första stycket ska väckas vid den tingsrätt som handlägger eller har handlagt ärendet om företagsrekonstruktion.

2 § En rekonstruktör ska ersätta de skador som han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar gäldenären, en borgenär eller en berörd part.

Skadeståndet kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Om flera rekonstruktörer ska ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den utsträckning inte skadeståndsskyldigheten har satts ned för någon av dem enligt andra stycket. Det som någon har betalat i skadestånd får sökas åter av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

3 § En talan om skadestånd mot en rekonstruktör ska väckas inom tre månader från den dag då beslutet om att företagsrekonstruktionen ska upphöra fick laga kraft.

Talan ska väckas vid den tingsrätt som handlägger eller har handlagt ärendet om företagsrekonstruktion.

Straff

4 § En berörd part som för sin röst vid ett plansammanträde enligt 4 kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till böter eller fängelse i högst ett år.

5 § Åtal mot en gäldenär för brott mot borgenärer får väckas vid den tingsrätt som handlägger eller har handlagt ärendet om företagsrekonstruktion. Detsamma gäller för åtal mot en berörd part för brott som avses i 4 §.

9 kap. Övriga bestämmelser

Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion

1 § Om inte något annat föreskrivs, gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden för rättens handläggning enligt denna lag.

Överklagande

2 § Beslut om företagsrekonstruktion, planförhandling, fastställelse av en rekonstruktionsplan och beslut att företagsrekonstruktionen ska upphöra ska gälla omedelbart, om inte annat bestämts av rätten. Detsamma gäller beslut att utse eller entlediga en rekonstruktör.

3 § Rättens beslut enligt denna lag får överklagas för sig. Detta gäller dock inte beslut i en fråga som avses i 4 kap. 16 § första stycket eller 18 § eller om en sådan ny prövning som avses i 23 § tredje stycket.

I fråga om beslut om planförhandling räknas överklagandetiden från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Ersättning till rekonstruktörer och tillsynspersoner

4 § Rekonstruktören har rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som uppdraget har krävt. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet som det har utförts med samt näringsverksamhetens omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Rekonstruktörens rätt till ersättning ska, på begäran av tillsynsmyndigheten, rekonstruktören eller gäldenären, prövas av rätten. Så länge rekonstruktionsplanen inte fullgjorts får också en berörd part vars fordran eller rättighet omfattas av planen begära en sådan prövning.

Tillsynsmyndigheten ska ges tillfälle att yttra sig innan rätten fattar beslut om rekonstruktörens ersättning.

5 § Rekonstruktören ska innan företagsrekonstruktionen upphör underrätta tillsynsmyndigheten om den ersättning som han eller hon begär för arbete och utlägg.

På begäran av tillsynsmyndigheten ska rekonstruktören tillhandahålla myndigheten en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad räkning som visar det begärda beloppets fördelning på de olika åtgärderna. Om rekonstruktören har anlitat ett sådant biträde som avses i 2 kap. 16 § tredje stycket ska det anges i redogörelsen.

6 § För ersättning till en tillsynsperson gäller det som föreskrivs om rekonstruktörens rätt till ersättning i 4 §.

Gäldenärens kostnadsansvar

7 § Gäldenären ska betala kostnaderna för handläggningen hos rätten, liksom de ersättningar som avses i 4 och 6 §§.

Tillsynsavgift

8 § Gäldenären ska betala en avgift till staten för tillsynen över rekonstruktörer enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Registrering av företagsrekonstruktioner

9 § I lagen (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning finns bestämmelser om registrering av företagsrekonstruktioner i ett insolvensregister.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Genom lagen upphävs lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande när ansökan om företagsrekonstruktion har gjorts före ikraftträdandet.

2.2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap.2 och 4 §§ och 35 kap. 4 §brottsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

2 §1

En gäldenär som vid konkurs, skuldsanering, F-skuldsanering eller förhandling om offentligt ackord uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, döms, om uppgiften inte rättas innan den beedigas eller annars läggs till grund för förfarandet, för försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i högst två år.

En gäldenär som vid konkurs, skuldsanering eller F-skuldsanering, eller vid planförhandling under företagsrekonstruktion, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, döms, om uppgiften inte rättas innan den beedigas eller annars läggs till grund för förfarandet, för försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i högst två år.

För försvårande av exekutiv förrättning döms också en gäldenär som i samband med annan exekutiv förrättning uppsåtligen åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättning tas i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Om ett förtigande eller en oriktig uppgift enligt första stycket är utan betydelse för saken, eller om gäldenären vid konkurs hade rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär en skälig ursäkt för honom eller henne, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i denna paragraf har begåtts uppsåtligen och är grovt, döms för grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

4 §2

Den som, då han eller hon är på obestånd, gynnar en viss borgenär genom att betala skuld som inte är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst

Den som, då han eller hon är på obestånd, gynnar en viss borgenär genom att betala skuld som inte är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst

1 Senaste lydelse 2016:677. 2 Senaste lydelse 2005:242.

eller genom att vidta annan sådan åtgärd, döms, om åtgärden medför påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt skall förringas avsevärt, för otillbörligt gynnande av borgenär till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon som är på obestånd i otillbörligt syfte gynnar en viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och detta medför påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt skall förringas avsevärt.

eller genom att vidta annan sådan åtgärd, döms, om åtgärden medför påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt ska förringas avsevärt, för otillbörligt gynnande av borgenär till fängelse i högst två år. Detsamma ska gälla, om någon som är på obestånd i otillbörligt syfte gynnar en viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och detta medför påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt ska förringas avsevärt.

En gäldenär, som för att främja ackord i hemlighet lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån, döms också för otillbörligt gynnande av borgenär.

En gäldenär som för att främja ett ackord, eller en skulduppgörelse vid planförhandling under företagsrekonstruktion, i hemlighet lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån döms också för otillbörligt gynnande av borgenär.

35 kap.

4 §3

De i 1 § bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet begicks. Om det förutsätts att en viss verkan av handlingen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Vid brott som avses i följande bestämmelser ska de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år:

1. 6 kap. 4–6, 8 och 9 §§ eller försök till sådana brott,

2. 6 kap. 1–3, 10 och 12 §§ eller försök till brott enligt 6 kap. 1, 2 och 12 §§, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

3. 16 kap. 10 a § första och sjätte styckena eller försök till sådana brott, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild och en tillämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller senare,

4. 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor eller försök till sådant brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

Vid bokföringsbrott som inte är ringa ska tiden räknas från den dag då den bokföringsskyldige har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, om detta skett inom fem år från brottet. Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för revision av

Vid bokföringsbrott som inte är ringa ska tiden räknas från den dag då den bokföringsskyldige har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller en skulduppgörelse vid planförhandling under företagsrekonstruktion, eller inställt sina betalningar, om detta skett inom fem år från brottet. Om den bok-

3 Senaste lydelse 2020:173.

Skatteverket, ska tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

föringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för revision av Skatteverket, ska tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Den äldre lydelsen av 11 kap. 2 § gäller fortfarande för gärningar som begåtts vid förhandling om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.3. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § föräldrabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

9 §2

Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad fem år efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen även därefter.

Om utmätning för underhållsbidraget har skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller om den bidragsskyldige har blivit försatt i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordran tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen även därefter.

Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan gjorts om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att beslut om företagsrekonstruktionens upphörande meddelades. Kommer ackord till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning skett för underhållsbidraget eller konkursansökan gjorts inom tid som nu har angetts, gäller vad som föreskrivs i andra stycket.

Om en ansökan om företagsrekonstruktion har gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att beslut om företagsrekonstruktionens upphörande meddelades. Om underhållsbidraget omfattas av en skulduppgörelse i en fastställd rekonstruktionsplan, får fordran krävas ut inom tre månader från det att gäldenärens förpliktelser enligt skulduppgörelsen skulle ha fullgjorts. Om utmätning för underhållsbidraget har skett eller konkursansökan har gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Balken omtryckt 1995:974. 2 Senaste lydelse 1996:766.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ett ackord som kommer till stånd enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.4. Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 26 § jordabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

26 §

Är förvärvets fullbordan eller bestånd enligt köpehandlingen beroende av att köpeskillingen betalas och har köparen sedan köpet slöts

Om förvärvets fullbordan eller bestånd enligt köpehandlingen är beroende av att köpeskillingen betalas, får säljaren häva köpet, om köparen sedan köpet slöts

blivit försatt i konkurs,

1. blivit försatt i konkurs,

fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs,

2. fått till stånd en planförhandling under företagsrekonstruktion,

vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sina skulder,

3. vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sina skulder,

om han är köpman, inställt sina betalningar eller

4. ifall han eller hon är köpman, inställt sina betalningar, eller

i annat fall funnits vara på sådant obestånd att han måste antagas icke kunna fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren,

5. i annat fall funnits vara på sådant obestånd att det måste antas att han eller hon inte kan fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren.

har säljaren rätt att häva köpet, om ej utan oskäligt uppehåll efter tillsägelse betryggande säkerhet ställes för köpeskillingen. Häves köpet, skall köparen ersätta säljaren dennes skada.

Om köparen på begäran utan oskäligt uppehåll ställer betryggande säkerhet för köpeskillingen, har säljaren inte rätt att häva köpet.

Om köpet hävs, ska köparen ersätta säljaren för skadan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande om köparen har fått till stånd en förhandling om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

1 Balken omtryckt 1971:1209.

2.5. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 §, 8 kap. 3 § och 13 kap. 1 §äktenskapsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

10 §1

Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Om utmätning för underhållsbidraget har skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller om den bidragsskyldige har försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att beslut om företagsrekonstruktionens upphörande meddelades.

Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Om en ansökan om företagsrekonstruktion har gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att beslut om företagsrekonstruktionens upphörande meddelades. Om underhållsbidraget omfattas av en skulduppgörelse i en fastställd rekonstruktionsplan, får fordran krävas ut inom tre månader från det att gäldenärens förpliktelser enligt skulduppgörelsen skulle ha fullgjorts. Om utmätning för underhållsbidraget har skett eller konkursansökan har gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

1 Senaste lydelse 1996:765.

8 kap.

3 §2

Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot givarens borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan.

Om en make som har gett den andra maken en gåva inte kan betala en skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot givarens borgenärer eller om det av någon annan anledning kan antas att givaren är på obestånd, svarar den andra maken för bristen upp till värdet av gåvan.

Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade.

Detta gäller dock inte i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått förlorad helt eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

Om gåvan utan mottagarens vållande har gått förlorad helt eller delvis, är mottagaren i motsvarande utsträckning fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1987:672) eller lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1987:672) eller lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion.

13 kap.

1 §3

En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i denna balk, avstå egendom som skall ingå i bodelningen.

En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i denna balk, avstå egendom som ska ingå i bodelningen.

En make får inte heller vid fördelning på lotter till skada för sina borgenärer avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas. Detta gäller dock ej, om den egendom som avstås eller förvärvas

En make får inte heller vid fördelning på lotter till skada för sina borgenärer avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas. Detta gäller dock inte om den egendom som avstås eller förvärvas

2 Senaste lydelse 1996:1053. 3 Senaste lydelse 1996:1053.

utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas med stöd av 11 kap. 8 §.

utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas med stöd av 11 kap. 8 §.

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första eller andra stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen eller om det av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäller dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första eller andra stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen eller om det av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar den andra maken för bristen upp till värdet av vad den förstnämnda makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäller dock inte om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt konkurslagen (1987:672) eller lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt konkurslagen (1987:672) eller lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Den äldre lydelsen av 6 kap. 10 § gäller fortfarande för ett ackord som kommer till stånd enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

3. Den äldre lydelsen av 8 kap. 3 § och 13 kap. 1 § gäller fortfarande om ett mål om återvinning av gåvan respektive bodelningen pågår enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.6. Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 11 § ärvdabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

11 §

Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Boutredningsmannen ska, med iakttagande av andra och tredje styckena, utföra alla åtgärder som är nödvändiga för boets utredning.

Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutredningsmannen söka träffa uppgörelse med borgenärerna. Om uppgörelse ej kan nås och delägarna ej fylla bristen samt ej heller offentligt ackord kommer till stånd, skall boutredningsmannen avträda boets egendom till konkurs.

Om tillgångarna inte räcker till betalning av skulden, ska boutredningsmannen försöka träffa en uppgörelse med borgenärerna. Om en uppgörelse inte kan nås och delägarna inte täcker bristen, ska boutredningsmannen avträda boets egendom till konkurs.

I fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning i boet samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen inhämta delägarnas mening, om det lämpligen kan ske.

Boutredningsmannen ska om möjligt inhämta delägarnas mening

dels i fråga om rättshandlingar som i avsevärd utsträckning inverkar på delägarnas behållning i boet, dels i fråga om andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde drivit eller uppgörelse med borgenärerna.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Balken omtryckt 1981:359.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen gavs in till Kronofogdemyndigheten, eller försätts säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling, vilken ärupprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävet görs vid utmätningstillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i den ort där egendomen finns. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han vill att åtgärden skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos Kronofogdemyndigheten ställa

Om en köpehandling är upprättad och behandlad på det sätt som föreskrivs i 1 §, är den sålda egendomen inte skyddad från utmätning eller från att räknas till konkursboet, om utmätning görs inom trettio dagar efter det att handlingen gavs in till Kronofogdemyndigheten, eller om säljaren försätts i konkurs efter en ansökan inom samma tid. Detsamma gäller, när en ansökan om företagsrekonstruktion har gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på en konkursansökan, som har gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen ska upphöra. Om det efter trettio dagar görs jäv mot en köpehandling som är upprättad och behandlad på det sätt som föreskrivs i 1 §, och jävet görs vid utmätningstillfället, är fordringsägaren, om han eller hon vill fullfölja jävet, skyldig att inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om fordringsägaren inte gör det, har han eller hon förlorat sin talan. Godset ska genast beläggas med kvarstad och sökanden ska, om han eller hon vill att åtgärden ska bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1977:673. 2 Senaste lydelse 2006:674.

full borgen för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen (1987:672)äga motsvarande tillämpning.

Kronofogdemyndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada som kan orsakas av kvarstaden. Om säljarens egendom var avträdd till konkurs, ska det som föreskrivs om återvinning av lös egendom till konkursbo i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672)tillämpas.

Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion.

Det som i första stycket anges om konkurs gäller på motsvarande sätt en fastställd rekonstruktionsplan enligt lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion. I fråga om talan med anledning av en planförhandling tillämpas 5 kap. 2 och 3 §§ den lagen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ett offentligt ackord som kommer till stånd enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Är offentlig ackordsförhandling utan konkurs inledd i någon av de främmande staterna, må ej, så länge förhandlingen pågår, konkurs eller offentlig ackordsförhandling äga rum här i riket, och skall vad här är stadgat om utmätning och utmätt egendoms försäljning vinna tillämpning i avseende å egendom, som här finnes.

Om en offentlig ackordsförhandling utan konkurs har inletts i ett annat nordiskt land, får inte, så länge förhandlingen pågår, beslut om konkurs eller om planförhandling under företagsrekonstruktion meddelas i Sverige. I fråga om utmätning och försäljning av utmätt egendom tillämpas svensk lag när egendomen finns här.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för en förhandling om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.9. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 10 och 12 §§förmånsrättslagen (1970:979)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §2

Allmän förmånsrätt följer med

1. den kostnad som borgenär haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett dödsbos egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt nämnda lag ellerkonkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör eller tillsynsperson enligt lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökan gjordes eller därefter,

3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som nämnts under 2 vidtagits med rekonstruktörens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som anges under 2 vidtagits med rekonstruktörens, tillsynspersonens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

4. fordringar som ingår i en fastställd rekonstruktionsplan och utgör ny finansiering enligt 4 kap. 7 § 8 lagen om företagsrekonstruktion, i den utsträckning och under den tid som anges i planen,

4. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion,

5. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion,

5. ersättning till resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) enligt lagen (2015:1016) om resolution, om fordringen avser tid inom sex

6. ersättning till resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) enligt lagen (2015:1016) om resolution, om fordringen avser tid inom sex

1 Lagen omtryckt 1975:1248. 2 Senaste lydelse 2015:1018.

månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

månader innan konkursansökan gjordes eller därefter, och

6. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt lagen om resolution.

7. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt lagen om resolution.

Förmånsrätt enligt första stycket 1–3 och 5 gäller endast i den utsträckning beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Förmånsrätt enligt första stycket 1–3 och 6 gäller endast i den utsträckning beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Förmånsrätt enligt första stycket 5 upphör att gälla

1. om en rekonstruktionsplan fastställs under en företagsrekonstruktion, eller

2. tre månader efter att företagsrekonstruktionen upphört utan att någon rekonstruktionsplan har fastställts, om inte en konkursansökan som avser gäldenären har gjorts inom den tiden.

12 §3

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion eller lagen (2015:1016) om resolution och har konkursansök-

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökan kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (2015:1016) om resolution eller lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion och har konkurs-

3 Senaste lydelse 2015:1018.

ningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen eller resolutionen upphörde, ska vid tillämpning av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde eller beslutet om resolution fattades. I sådant fall ska det bortses från tiden mellan ansökningarna respektive mellan beslutet och ansökan.

ansökan gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen eller resolutionen upphörde, ska vid tillämpning av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökan hade gjorts då ansökan om företagsrekonstruktion skedde eller beslutet om resolution fattades. I sådant fall ska det bortses från tiden mellan ansökningarna respektive mellan beslutet och ansökan.

Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt ska med samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den utsträckning stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.

Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han eller hon har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt ska med samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den utsträckning stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.

Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökningen, har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt om talan har väckts

Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökan, har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt om talan har väckts

eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.

eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökan har följt inom två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.

Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökan omfattas av förmånsrätt för det som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökan och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de förutsättningar som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Om konkursgäldenären är näringsidkare, ska en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Den äldre lydelsen av 10 § gäller fortfarande för förmånsrätt för fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

3. Den äldre lydelsen av 12 § gäller fortfarande om konkursen föregåtts av ett förfarande enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §2

Denna lag tillämpas inte på

1. mål som enligt lag får upptas endast av en viss tingsrätt eller som ska handläggas av en tingsrätt i en annan sammansättning än som anges i rättegångsbalken,

2. mål som ska handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (1987:672) eller lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion,

2. mål som ska handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (1987:672) eller lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion,

3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan förs i samband med åtal för brottet,

4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten inte rör kollektivavtals rätta innebörd,

5. mål som avses i 1 kap. 4 § 1 och 3 lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar, och

6. mål som avses i artikel 81 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning och artikel 124 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 om EU-varumärken.

Lagen ska inte tillämpas på mål som rör arbetstagare som avses i 1 § lagen (1994:260) om offentlig anställning, när tvisten gäller

1. fråga som rör anställning av arbetstagare utan att enbart avse tvist om kollektivavtal,

2. tjänstgöringsskyldighet för ordinarie domare enligt lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.

Lagen ska inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frågan får överklagas till regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande när ett mål handläggs av tingsrätt med tillämpning av den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

1 Lagen omtryckt 1977:530. 2 Senaste lydelse 2017:992.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 2, 12 och 13 §§ lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Inträffar här i riket en konkurs som omfattar egendom i ett annat nordiskt land, skall rätten utan dröjsmål låta kungöra konkursbeslutet i den för offentliga meddelanden avsedda tidningen i det andra landet.

Om det i Sverige beslutas en konkurs som omfattar egendom i ett annat nordiskt land, ska rätten utan dröjsmål låta kungöra konkursbeslutet i den för offentliga meddelanden avsedda tidningen i det andra landet.

Om ett beslut om offentlig ackordsförhandling utan konkurs meddelas här i riket och gäldenären har egendom i ett annat nordiskt land, skall beslutet kungöras i det andra landet i enlighet med vad som sägs i första stycket.

Om ett beslut om planförhandling under företagsrekonstruktion meddelas här i landet och gäldenären har egendom i ett annat nordiskt land, ska beslutet kungöras i det andra landet i enlighet med första stycket.

12 §

I fråga om återvinning vid en offentlig ackordsförhandling här i riket som omfattar egendom i ett annat nordiskt land tillämpas svensk lag. Beträffande sådan egendom som avses i 3 § tillämpas dock den paragrafen.

I fråga om återvinning vid företagsrekonstruktion här i landet som omfattar egendom i ett annat nordiskt land tillämpas svensk lag.

När det gäller sådan egendom som avses i 3 § tillämpas dock den paragrafen.

13 §2

Har i ett beslut om konkurs eller om inledande av offentlig ackordsförhandling utan konkurs angetts att rätten grundat sin behörighet på annan omständighet än att gäldenären har eller vid sin död hade sitt hemvist här i riket, tillämpas inte denna lag.

Om det i ett beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion har angetts att rätten grundat sin behörighet på annan omständighet än att gäldenären har eller vid sin död hade sin hemvist här i landet, tillämpas inte denna lag.

1 Senaste lydelse 1987:676. 2 Senaste lydelse 1987:676.

Bolag, förening eller stiftelse skall anses ha hemvist här i riket, om styrelsen har sitt säte där.

Ett bolag, en förening eller en stiftelse ska anses ha hemvist i Sverige, om styrelsen har sitt säte här.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Den äldre lydelsen av 2 § gäller fortfarande för kungörelser av beslut om förhandling om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Är en offentlig ackordsförhandling utan konkurs inledd i ett annat nordiskt land, får inte, så länge förhandlingen pågår, beslut om konkurs eller om inledande av offentlig ackordsförhandling meddelas här i riket. I fråga om utmätning och utmätt egendoms försäljning tillämpas svensk lag vad gäller egendom som finns här.

Om en offentlig ackordsförhandling utan konkurs har inletts i ett annat nordiskt land, får inte, så länge förhandlingen pågår, beslut om konkurs eller om planförhandling under företagsrekonstruktion meddelas i Sverige. I fråga om utmätning och försäljning av utmätt egendom tillämpas svensk lag när egendomen finns här.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för beslut om förhandling om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.13. Förslag till lag om ändring i preskriptionslagen (1981:130)

Härigenom föreskrivs att 5 § preskriptionslagen (1981:130) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Preskription avbryts genom att

1. gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,

2. gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären eller

3. borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.

3. borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller planförhandling under företagsrekonstruktion.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för åberopande av en fordran i en förhandling om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

1 Senaste lydelse 2006:698.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1

En borgenär, som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden, förlorar rätten att kräva ut fordringen, om han inte visar att gäldenären har känt till den före anmälningstidens utgång. Har kallelsen skett på ansökan av god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, gäller vad som har sagts om gäldenären i stället gode mannen eller förvaltaren. Anmälan behövs inte, om borgenären inom anmälningstiden åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs eller i förhandling om offentligt ackord.

En borgenär, som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden, förlorar rätten att kräva ut fordringen, om han eller hon inte visar att gäldenären har känt till den före anmälningstidens utgång. Har kallelsen skett på ansökan av god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, gäller vad som har sagts om gäldenären i stället gode mannen eller förvaltaren. Anmälan behövs inte, om borgenären inom anmälningstiden åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs eller i planförhandling under företagsrekonstruktion.

Förlust av rätten att kräva ut en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för åberopande av en fordran i en förhandling om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

1 Senaste lydelse 1988:1266.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Om ett beslut om företagsrekonstruktion har meddelats på grund av en ansökan som gjorts innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då företagsrekonstruktionen upphört eller ett ackord ska vara fullgjort. Om ett inledandebeslut om skuldsanering eller F-skuldsanering har meddelats innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då inledandebeslutet meddelades eller, om ett beslut om skuldsanering eller F-skuldsanering har meddelats, då återstående skuldbelopp senast skulle ha betalats.

Om ett beslut om företagsrekonstruktion har meddelats på grund av en ansökan som gjorts innan fordran har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då företagsrekonstruktionen upphört eller en skulduppgörelse i en fastställd rekonstruktionsplan ska vara fullgjord. Om ett inledandebeslut om skuldsanering eller Fskuldsanering har meddelats innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då inledandebeslutet meddelades eller, om ett beslut om skuldsanering eller F-skuldsanering har meddelats, då återstående skuldbelopp senast skulle ha betalats.

Första stycket gäller inte om ansökan om företagsrekonstruktion görs eller ett inledandebeslut om skuldsanering eller F-skuldsanering meddelas under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om fordringar som omfattas av ett offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

1 Senaste lydelse 2016:680.

2.16. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 10 a § och 5 kap. 14 §konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 10 a §1

Om företagsrekonstruktion pågår enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, skall en borgenärs ansökan om konkurs, ifall gäldenären begär det, förklaras vilande i avvaktan på att företagsrekonstruktionen upphör.

Om det pågår en företagsrekonstruktion, ska en borgenärs ansökan om konkurs, ifall gäldenären begär det, förklaras vilande i avvaktan på att företagsrekonstruktionen upphör.

Finns det särskilda skäl att anta att borgenärens rätt allvarligt äventyras, får dock rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs.

Innan ett sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle att yttra sig.

Om det finns särskilda skäl att anta att borgenärens rätt allvarligt äventyras, får dock rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs.

Innan ett sådant beslut meddelas ska rekonstruktören ges tillfälle att yttra sig.

5 kap.

14 §2

Om en gäldenär som i en konkurs har fått ackord återigen blir försatt i konkurs innan ackordet har fullgjorts, har en borgenär vars fordran har satts ned genom ackordet rätt till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag för vad han redan har uppburit.

Han får dock inte uppbära mer än vad han har rätt till enligt ackordet.

Om en gäldenär som i en konkurs har fått ackord återigen blir försatt i konkurs innan ackordet har fullgjorts, har en borgenär vars fordran har satts ned genom ackordet rätt till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag för vad borgenären redan har fått.

Utdelningen får dock inte vara större än vad borgenären har rätt till enligt ackordet.

Första stycket tillämpas också när gäldenären har fått ackord enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

Första stycket tillämpas också när gäldenären har fått en skulduppgörelse i en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2003:538. 2 Senaste lydelse 1996:1056.

2. Den äldre lydelsen av 5 kap. 14 § gäller fortfarande när en gäldenär har fått ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.17. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 6 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank1 ska ha följande lydelse.

8 kap.

6 §

Riksbanken får efter prövning i varje enskilt fall medge ackord samt besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

Riksbanken får efter prövning i varje enskilt fall anta ackord eller godkänna ett förslag till rekonstruktionsplan under företagsrekonstruktion och besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av en fordran som banken har.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Lagen omtryckt 1999:19.

2.18. Förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931)

Härigenom föreskrivs att 63 § köplagen (1990:931) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

63 §1

Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.

Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.

Om konkursboet inträder i avtalet, och tiden för motpartens fullgörelse är inne, får motparten kräva att boet fullgör sin prestation eller att boet, om anstånd har beviljats, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får motparten kräva säkerhet om det av någon särskild anledning är nödvändigt för att skydda denne mot förlust.

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet.

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte ställer säkerhet enligt andra stycket, får motparten häva köpet.

Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion har gjorts beträffande köparen eller denne försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Om varan överlämnas till konkursboet efter det att köparen försatts i konkurs och betalning inte har skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till betalning, konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

1 Senaste lydelse 1996:776.

Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.

Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, ska konkursboet anses ha inträtt i avtalet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande om varan överlämnats till köparen efter att denne ansökt om företagsrekonstruktion enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.19. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §2

Ett avtal mellan två parter vid handel med finansiella instrument, med andra liknande rättigheter och åtaganden eller med valuta, om att förpliktelser dem emellan ska slutavräknas om en av parterna försätts i konkurs, gäller mot konkursboet och mot borgenärerna i konkursen. Detsamma gäller en avräkning av förpliktelser

1. mellan två eller flera deltagare i ett anmält avvecklingssystem eller ett samverkande system, om avräkningen har skett i enlighet med systemets regler, eller

2. mellan en central motpart och en clearingmedlem eller en kund till en sådan clearingmedlem som avses i förordning (EU) nr 648/2012, om avräkningen har skett i enlighet med den centrala motpartens verksamhetsbestämmelser.

Innehåller ett avtal enligt första stycket ett villkor som innebär att en slutavräkning ska ske av samtliga utestående förpliktelser för det fall företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion beslutas för en av parterna gäller villkoret mot gäldenären och de borgenärer vars fordringar omfattas av ett offentligt ackord.

Innehåller ett avtal enligt första stycket ett villkor som innebär att en slutavräkning ska ske av samtliga utestående förpliktelser för det fall att företagsrekonstruktion beslutas för en av parterna gäller villkoret mot gäldenären och de borgenärer vars fordringar omfattas av en fastställd rekonstruktionsplan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om fordringar som omfattas av ett offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

1 Lagen omtryckt 1992:558. 2 Senaste lydelse 2014:478.

2.20. Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

Härigenom föreskrivs att 1 § lönegarantilagen (1992:497) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Staten svarar enligt denna lag för betalning av arbetstagares fordran (statlig lönegaranti) hos en arbetsgivare som

1. har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land,

2. är föremål för företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, eller

2. genomgår företagsrekonstruktion, eller

3. i ett annat land i Europeiska unionen (EU-land) eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-land) än Sverige är föremål för ett sådant insolvensförfarande som avses i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1794.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2017:364.

2.21. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § och 5 kap. 3 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 §1

Överlåtelse eller annat förfogande över tillgångar på ett pensionssparkonto eller över rätten enligt ett pensionssparavtal får inte ske på ett sätt som strider mot denna lag eller mot villkor som enligt 58 kap. 30 § inkomstskattelagen (1999:1229)skall tas in i avtalet. Sådana förfoganden är ogiltiga.

Överlåtelse eller annat förfogande över tillgångar på ett pensionssparkonto eller över rätten enligt ett pensionssparavtal får inte ske på ett sätt som strider mot denna lag eller mot villkor som enligt 58 kap. 30 § inkomstskattelagen (1999:1229)ska tas in i avtalet. Sådana förfoganden är ogiltiga.

Bestämmelsen i första stycket hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller konkurs.

Trots första stycket får utmätning, eller överlåtelse vid ackord, konkurs eller i en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan, ske.

5 kap.

3 §2

Om pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts innan tio år förflutit från det att pensionssparavtalet ingicks eller om offentligt ackord har fastställts inom samma tid skall bestämmelserna i 117 § i den upphävda lagen (1927:77) om försäkringsavtal också tillämpas i fråga om möjligheten att av pensionssparinstitutet utkräva medel som pensionsspararen betalat enligt pensionssparavtalet. Vid tillämpningen skall paragrafens hänvisning till 116 och 102 §§ samma lag i stället gälla 1 § respektive 4 kap. 4 §.

Om pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts innan tio år förflutit från det att pensionssparavtalet ingicks eller om en rekonstruktionsplan har fastställts under företagsrekonstruktion inom samma tid ska bestämmelserna i 117 § i den upphävda lagen (1927:77) om försäkringsavtal också tillämpas i fråga om möjligheten att av pensionssparinstitutet utkräva medel som pensionsspararen betalat enligt pensionssparavtalet. Vid tillämpningen ska paragrafens hänvisning till 116 och 102 §§ samma lag i stället gälla 1 § respektive 4 kap. 4 §.

1 Senaste lydelse 1999:1279. 2 Senaste lydelse 2005:117.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Den äldre lydelsen av 4 kap. 1 § gäller fortfarande för överlåtelser vid ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

3. Den äldre lydelsen av 5 kap. 3 § gäller fortfarande om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion har fastställts för pensionsspararen.

2.22. Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § stiftelselagen (1994:1220) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

4 §1

Om en stiftelse försätts i konkurs eller beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion meddelas för stiftelsen, ska tingsrätten för registrering underrätta registreringsmyndigheten om beslutet och vem som har utsetts till konkursförvaltare.

Om en stiftelse försätts i konkurs eller beslut om företagsrekonstruktion meddelas för stiftelsen, ska tingsrätten för registrering underrätta registreringsmyndigheten om beslutet och vem som har utsetts till konkursförvaltare eller rekonstruktör.

När en konkurs har avslutats eller en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion har upphört, ska tingsrätten genast för registrering underrätta registreringsmyndigheten och i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tingsrätten ska även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när en högre rätt har upphävt ett beslut att försätta stiftelsen i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion.

När en konkurs har avslutats eller en företagsrekonstruktion har upphört, ska tingsrätten genast för registrering underrätta registreringsmyndigheten och i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tingsrätten ska även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när en högre rätt har upphävt ett beslut att försätta stiftelsen i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2009:244.

2.23. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1757) om förvaltning av vissa fonder inom socialförsäkringsområdet

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1998:1757) om förvaltning av vissa fonder inom socialförsäkringsområdet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Om det är uppenbart att en fond annars skulle lida en avsevärd förlust får Kammarkollegiet skydda en fordran genom att på offentlig auktion eller på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet köpa in egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen eller överta egendom som betalning för fordringen. Egendom som förvärvats på detta sätt skall avyttras så snart det är lämpligt och senast då det kan ske utan förlust.

Om det är uppenbart att en fond annars skulle lida en avsevärd förlust får Kammarkollegiet skydda en fordran genom att på offentlig auktion eller på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet köpa in egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen eller överta egendom som betalning för fordringen. Egendom som förvärvats på detta sätt ska avyttras så snart det är lämpligt och senast då det kan ske utan förlust.

Kammarkollegiet får anta ackord vid betalningsinställelse eller konkurs.

Kammarkollegiet får anta ackord vid betalningsinställelse eller konkurs

eller godkänna ett förslag till

rekonstruktionsplan under företagsrekonstruktion.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2007:549.

2.24. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)1

dels att 11 a kap. 10 §, 40 kap. 1 och 21 §§, 42 kap. 33 och 34 §§, 58 kap. 17, 31 och 33 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 40 kap. 20 § ska lyda ”Begränsningar vid konkurs, ackord, företagsrekonstruktion, skuldsanering, F-skuldsanering och nedskrivning av relevanta kapitalinstrument”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 a kap.

10 §2

Företaget får när personaloptionen förvärvas inte vara

1. skyldigt att upprätta en kontrollbalansräkning av sådant slag som anges i 25 kap. 13 § aktiebolagslagen (2005:551),

2. föremål för företagsrekonstruktion av sådant slag som anges i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion,

2. föremål för företagsrekonstruktion,

3. på obestånd, eller

4. föremål för betalningskrav på grund av ett beslut från Europeiska kommissionen som förklarar ett stöd olagligt och oförenligt med den inre marknaden.

40 kap.

1 §3

I detta kapitel finns

– en huvudregel i 2 §, – definitioner i 3–8 §§, – bestämmelser om begränsningar i rätten till avdrag för underskott hos företag efter ägarförändringar i 9–19 d §§,

– bestämmelser om begränsningar i rätten till avdrag för underskott vid konkurs, ackord, skuldsanering, F-skuldsanering och nedskrivning av relevanta kapitalinstrument utanför resolution i 20 och 21 §§,

– bestämmelser om begränsningar i rätten till avdrag för underskott vid konkurs, ackord, företagsrekonstruktion, skuldsanering, Fskuldsanering och nedskrivning av relevanta kapitalinstrument utanför resolution i 20 och 21 §§,

– bestämmelser om begränsningar i rätten till avdrag för underskott efter överlåtelser av andelar i statliga kreditinstitut i 22 §,

– bestämmelser om avdrag efter ombildningar i 23 §, och – hänvisningar i 24 §.

1 Lagen omtryckt 2008:803. 2 Senaste lydelse 2017:1212. 3 Senaste lydelse 2020:1076.

21 §4

Om den skattskyldige eller ett svenskt handelsbolag som den skattskyldige är delägare i får ackord utan konkurs, skuldsanering eller F-skuldsanering, ska avdrag för underskott minskas med ett belopp som motsvarar summan av de skulder i näringsverksamheten som fallit bort genom ackordet, skuldsaneringen eller F-skuldsaneringen.

Om den skattskyldige eller ett svenskt handelsbolag som den skattskyldige är delägare i får ackord utan konkurs, skuldsanering, F-skuldsanering eller en skulduppgörelse i en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan, ska avdrag för underskott minskas med ett belopp som motsvarar summan av de skulder i näringsverksamheten som fallit bort genom ackordet, skuldsaneringen, F-skuldsaneringen eller skulduppgörelsen.

Om den skattskyldige får nedskrivning av relevanta kapitalinstrument utanför resolution enligt 6 kap. lagen (2015:1016) om resolution, ska avdrag för underskott minskas med ett belopp som motsvarar summan av nedskrivningarna av kapitalinstrumenten.

42 kap.

33 §5

Underskott som uppkommit i en näringsverksamhet får dras av med 70 procent till den del

1. underskottet avser en sådan bostad i ett andelshus som skulle ha varit den skattskyldiges privatbostad om han innehaft den med bostadsrätt, och

1. underskottet avser en sådan bostad i ett andelshus som skulle ha varit den skattskyldiges privatbostad om han eller hon innehaft den med bostadsrätt, och

2. underskottet inte dras av enligt 45 kap. 32 §, 46 kap. 17 § eller 62 kap. 2–4 §§.

I fråga om avdraget tillämpas också bestämmelserna om begränsningar vid konkurs, ackord, skuldsanering och F-skuldsanering i 40 kap. 20 och 21 §§.

I fråga om avdraget tillämpas också bestämmelserna om begränsningar vid konkurs, ackord, företagsrekonstruktion, skuldsanering och F-skuldsanering i 40 kap. 20 och 21 §§.

Om ett underskott har dragits av enligt första stycket, får avdrag inte göras enligt 40 kap. 2 §.

4 Senaste lydelse 2020:1075. 5 Senaste lydelse 2016:683.

34 §6

Underskott av näringsverksamhet det beskattningsår då en enskild näringsidkare upphör att bedriva näringsverksamheten ska dras av med 70 procent.

Underskottet ska dock inte dras av om det avser självständigt bedriven näringsverksamhet utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det ska inte heller dras av till den del underskottet

– dragits av enligt 45 kap. 32 §, 46 kap. 17 § eller 62 kap. 2–4 §§ eller legat till grund för avdrag enligt 33 §, eller

– skulle ha fallit bort om tillgångar eller tjänster som har tagits ut ur näringsverksamheten hade uttagsbeskattats.

Underskottet ska dras av det följande beskattningsåret eller, om den skattskyldige begär det, fördelas på det året och de två därefter följande beskattningsåren.

Bestämmelserna om begränsningar vid konkurs, ackord, skuldsanering och F-skuldsanering i 40 kap. 20 och 21 §§ tillämpas också på sådant underskott.

Bestämmelserna om begränsningar vid konkurs, ackord, företagsrekonstruktion, skuldsanering och F-skuldsanering i 40 kap. 20 och 21 §§ tillämpas också på ett sådant underskott.

58 kap.

17 §

Under den försäkrades livstid får en pensionsförsäkring överlåtas bara

1. till följd av ändring av anställningsförhållanden, förutsatt att försäkringen före eller efter överlåtelsen är en tjänstepensionsförsäkring,

2. på grund av utmätning, ackord eller konkurs, eller

2. på grund av utmätning, ackord, konkurs eller en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan, eller

3. genom bodelning.

31 §

Rätt till behållning på pensionssparkonto får överlåtas bara

– på grund av utmätning, ackord eller konkurs, eller

– på grund av utmätning, ackord, konkurs eller en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan, eller

– på det sätt som anges i 4 kap.12 och 16 §§ lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.

33 §7

Behållning på pensionssparkonto ska tas upp i inkomstslaget tjänst (avskattning) till den del pensionssparavtalet upphör att gälla enligt 4 kap. 6 eller 14 § eller 6 kap. 5 §

Behållning på pensionssparkonto ska tas upp i inkomstslaget tjänst (avskattning) till den del pensionssparavtalet upphör att gälla enligt 4 kap. 6 eller 14 § eller 6 kap. 5 §

6 Senaste lydelse 2016:683. 7 Senaste lydelse 2007:1419.

lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande eller till den del behållningen tas i anspråk på grund av utmätning, ackord eller konkurs.

lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande eller till den del behållningen tas i anspråk på grund av utmätning, ackord, konkurs eller en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan.

Med behållning på pensionssparkonto avses marknadsvärdet på tillgångarna på kontot efter avräkning för den skatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel som avser kontot.

Avskattningen ska ske när pensionssparavtalet upphör att gälla för tillgångarna.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.25. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 kap.20 och 23 §§ lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

20 §2

Uppgifter får behandlas i databasen för att tillhandahålla information som behövs i Kronofogdemyndighetens verksamhet för

1. handläggningen av konkurstillsynsärenden och mål enligt lönegarantilagen (1992:497),

1. handläggningen av konkurstillsynsärenden, ärenden om tillsyn över rekonstruktörer och mål enligt lönegarantilagen (1992:497),

2. förebyggande av överskuldsättning och information om skuldsanering och F-skuldsanering, och

3. tillsyn, kontroll, uppföljning och planering av verksamheten.

23 §

Uppgifter och handlingar i databasen som kan hänföras till ett konkurstillsynsärende skall gallras senast fem år efter utgången av det kalenderår då ärendet avslutades, dock tidigast tio år efter utgången av det kalenderår då beslutet om konkurs fattades.

Uppgifter och handlingar i databasen som kan hänföras till ett konkurstillsynsärende eller ett ärende om tillsyn över rekonstruktörer ska gallras senast fem år efter utgången av det kalenderår då ärendet avslutades. Ett konkurstillsynsärende ska dock gallras tidigast tio år efter utgången av det kalenderår då beslutet om konkurs fattades.

Uppgifter och handlingar som kan hänföras till mål enligt lönegarantilagen (1992:497)skall gallras senast tre år efter utgången av det kalenderår då handläggningen av målet avslutades.

Uppgifter och handlingar som kan hänföras till mål enligt lönegarantilagen (1992:497)ska gallras senast tre år efter utgången av det kalenderår då handläggningen av målet avslutades.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2006:733. 2 Senaste lydelse 2018:230.

2.26. Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 §, 14 kap. 14 §, 15 kap. 8 §, 19 kap. 24 § och 20 kap. 13 §försäkringsavtalslagen (2005:104) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

7 §

Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet, om

1. den försäkrade enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan,

2. konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade, eller

2. konkurs har beslutats eller en rekonstruktionsplan enligt lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion har fastställts för den försäkrade, eller

3. den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst. I fall som avses i 4 kap. 9 § andra stycket andra meningen får den skadelidande rikta krav mot försäkringsbolaget i den utsträckning ersättning inte kan utges av den försäkrade.

I fall som avses i 4 kap. 9 § andra stycket andra meningen får den skadelidande rikta krav mot försäkringsbolaget i den utsträckning ersättning inte kan betalas av den försäkrade.

Framställs krav enligt första stycket, skall försäkringsbolaget om möjligt snarast meddela den försäkrade om kravet. Dom mot försäkringsbolaget eller överenskommelse med bolaget inverkar inte på skadeståndsskyldighet som inte omfattas av försäkringsavtalet.

Framställs krav enligt första stycket, ska försäkringsbolaget om möjligt snarast meddela den försäkrade om kravet. En dom mot försäkringsbolaget eller en överenskommelse med bolaget inverkar inte på skadeståndsskyldighet som inte omfattas av försäkringsavtalet.

Den försäkrade och försäkringsbolaget är skyldiga att på den skadelidandes begäran lämna honom upplysning om försäkringen.

Den försäkrade och försäkringsbolaget är skyldiga att på den skadelidandes begäran lämna honom eller henne upplysning om försäkringen.

14 kap.

14 §

Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån förfogandet är förbjudet enligt ett försäkringsvillkor som enligt inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot

Ett förfogande över försäkringen är utan verkan om förfogandet är förbjudet enligt ett försäkringsvillkor som enligt inkomstskattelagen (1999:1229) ska tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot

överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare utsträckning än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.

överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan eller i konkurs i vidare utsträckning än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.

15 kap.

8 §

Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försätts i konkurs och försäkringstagaren senare än tre år före den fristdag som anges i 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget kräva åter vad han har betalat för mycket. Om försäkringstagaren eller en panthavare inte har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Vid en sådan talan tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.

Om försäkringstagaren eller dödsboet efter honom eller henne försätts i konkurs och försäkringstagaren senare än tre år före den fristdag som anges i 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) har betalat premie för en livförsäkring med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans eller hennes villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget kräva åter vad han eller hon har betalat för mycket. Om försäkringstagaren eller en panthavare inte har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, ska konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom eller henne. Vid en sådan talan tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.

Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet skyldig att till konkursboet betala tillbaka det belopp som konkursboet annars hade kunnat kräva åter av försäkringsbolaget. Har beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Återbetalningsskyldigheten kan jämkas om det finns synnerliga skäl. Också vid en talan mot den som har uppburit försäkringsbeloppet tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.

Om försäkringsbeloppet har betalats ut, är den som har tagit emot beloppet skyldig att till konkursboet betala tillbaka det belopp som konkursboet annars hade kunnat kräva åter av försäkringsbolaget.

Har beloppet tagits emot av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Återbetalningsskyldigheten får jämkas om det finns synnerliga skäl. Vid en talan mot den som har tagit emot försäkringsbeloppet tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.

Första och andra styckena tillämpas också i fråga om offentligt ackord vid företagsrekonstruktion.

Första och andra styckena tillämpas också i fråga om företagsrekonstruktion. Vid en talan med

Vid en talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

anledning av planförhandling tillämpas 5 kap. 2 och 3 §§ lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion.

Vid sådan försäkring som avses i 7 § får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 4 kap. 3 § konkurslagen.

Krav enligt denna paragraf får inte göras gällande till nackdel för förmånstagare med oåterkalleligt förordnande.

19 kap.

24 §

Det som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid gruppersonförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.

Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.

Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan eller i konkurs i vidare utsträckning än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.

20 kap.

13 §

Det som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.

Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.

Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan eller i konkurs i vidare utsträckning än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Den äldre lydelsen av 9 kap. 7 § gäller fortfarande om offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

3. Den äldre lydelsen av 15 kap. 8 § gäller fortfarande i fråga om offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

2.27. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs att 25 kap. 16 § och 27 kap. 2 §aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 kap.

16 §

Om den kontrollbalansräkning som har lagts fram vid den första kontrollstämman inte utvisar att det egna kapitalet, beräknat enligt 14 §, vid tiden för stämman uppgick till minst det registrerade aktiekapitalet och stämman inte har beslutat att bolaget skall gå i likvidation, skall bolagsstämman inom åtta månader från den första kontrollstämman på nytt pröva frågan om bolaget skall gå i likvidation (andra kontrollstämman). I fråga om beslutsunderlag och kallelse skall bestämmelserna i 3–6 §§ tillämpas.

Om den kontrollbalansräkning som har lagts fram vid den första kontrollstämman inte utvisar att det egna kapitalet, beräknat enligt 14 §, vid tiden för stämman uppgick till minst det registrerade aktiekapitalet och stämman inte har beslutat att bolaget ska gå i likvidation, ska bolagsstämman inom åtta månader från den första kontrollstämman på nytt pröva frågan om bolaget ska gå i likvidation (andra kontrollstämman). Om ett bolag genomgår företagsrekonstruktion under den tid som fristen om åtta månader löper behöver dock en andra kontrollstämma inte hållas tidigare än två månader efter det att rekonstruktionen upphört. I fråga om beslutsunderlag och kallelse ska bestämmelserna i 3–6 §§ tillämpas.

Styrelsen skall inför den andra kontrollstämman upprätta en ny kontrollbalansräkning enligt 14 § och låta bolagets revisor granska den. Den nya kontrollbalansräkningen och ett yttrande av bolagets revisor över denna skall läggas fram på stämman.

Styrelsen ska inför den andra kontrollstämman upprätta en ny kontrollbalansräkning enligt 14 § och låta bolagets revisor granska den. Den nya kontrollbalansräkningen och ett yttrande av bolagets revisor över denna ska läggas fram på stämman.

27 kap.

2 §

Om den som har gjort en registreringsanmälan inte har följt vad som gäller om anmälan, skall Bolagsverket förelägga honom eller henne att yttra sig i frågan eller vidta rättelse inom viss tid. Det-

Om den som har gjort en registreringsanmälan inte har följt vad som gäller om anmälan, ska Bolagsverket förelägga honom eller henne att yttra sig i frågan eller vidta rättelse inom viss tid. Det-

samma gäller, om verket finner att det beslut som anmäls för registrering eller en handling som bifogas anmälan

samma gäller, om verket finner att det beslut som anmäls för registrering eller en handling som bifogas anmälan

1. inte har tillkommit i behörig ordning,

2. till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot bolagsordningen, eller

3. i något viktigare hänseende är otydligt eller vilseledande formulerat. Om den som har gjort anmälan inte följer ett föreläggande enligt första stycket, skall anmälan skrivas av. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

Om den som har gjort anmälan inte följer ett föreläggande enligt första stycket, ska anmälan skrivas av. En upplysning om detta ska tas in i föreläggandet.

Om det även sedan anmälaren har yttrat sig finns hinder för registrering som anmälaren har haft tillfälle att yttra sig över, skall Bolagsverket vägra registrering. Om det finns skäl för det, får dock verket ge den som har gjort anmälan tillfälle att yttra sig på nytt innan beslut fattas i ärendet.

Om det även sedan anmälaren har yttrat sig finns hinder för registrering som anmälaren har haft tillfälle att yttra sig över, ska Bolagsverket vägra registrering. Om det finns skäl för det, får dock verket ge anmälaren tillfälle att yttra sig på nytt innan beslut fattas i ärendet.

Trots bestämmelserna i första– tredje styckena får ett bolagsstämmobeslut registreras, om det enligt 7 kap. 51 § första stycket inte längre är möjligt att föra talan mot beslutet.

Trots första–tredje styckena får ett bolagsstämmobeslut registreras, om det enligt 7 kap. 51 § första stycket inte längre är möjligt att föra talan mot beslutet. Detsamma gäller för sådana uppgifter i en fastställd rekonstruktionsplan som avses i 4 kap. 31 § lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion, om rättens beslut att fastställa planen har fått laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.28. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Skatteverket får anta förslag om ackord, om det kan anses ekonomiskt fördelaktigt för det allmänna och det inte med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller av någon annan anledning framstår som olämpligt från allmän synpunkt.

Skatteverket får anta ett förslag om ackord eller ett förslag till rekonstruktionsplan under företagsrekonstruktion, om det kan anses ekonomiskt fördelaktigt för det allmänna och det inte med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller av någon annan anledning framstår som olämpligt från allmän synpunkt.

Ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion får antas endast om övriga berörda borgenärer godkänner det.

Ackordsförslag som inte framställts i konkurs får antas endast om övriga berörda borgenärer godkänner det.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.29. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:962) om valfrihetssystem

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § lagen (2008:962) om valfrihetssystem ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Den upphandlande myndigheten får utesluta en sökande som

1. är i konkurs eller likvidation, är under tvångsförvaltning eller är föremål för ackord eller tills vidare har inställt sina betalningar eller är underkastad näringsförbud,

1. är i konkurs eller likvidation, är under tvångsförvaltning, är föremål för ackord, genomgår företagsrekonstruktion, tills vidare har inställt sina betalningar eller är underkastad näringsförbud,

2. är föremål för ansökan om konkurs, tvångslikvidation, ackord eller annat liknande förfarande,

2. är föremål för ansökan om konkurs, tvångslikvidation, ackord, företagsrekonstruktion eller något annat liknande förfarande,

3. genom lagakraftvunnen dom är dömd för brott som avser yrkesutövningen,

3. genom en dom som fått laga kraft är dömd för brott som avser yrkesutövningen,

4. har gjort sig skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen och den upphandlande myndigheten kan visa detta,

5. inte har fullgjort sina åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatt i hemlandet eller annan stat inom EES-området, eller

5. inte har fullgjort sina skyldigheter i fråga om socialförsäkringsavgifter eller skatt i hemlandet eller annan stat inom EES-området, eller

6. i något väsentligt hänseende har låtit bli att lämna begärda upplysningar eller lämnat felaktiga upplysningar som begärts med stöd av denna paragraf.

Om sökanden är en juridisk person, får sökanden uteslutas om en företrädare för den juridiska personen har dömts för sådant brott som avses i första stycket 3 eller gjort sig skyldig till sådant fel som avses i första stycket 4.

Den upphandlande myndigheten får begära att en sökande visar att det inte finns någon grund för att utesluta denne med stöd av första stycket 1, 2, 3 eller 5.

Den upphandlande myndigheten får begära att en sökande visar att det inte finns någon grund för att utesluta sökanden med stöd av första stycket 1, 2, 3 eller 5.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.30. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 34 kap.7 och 8 §§offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 kap.

7 §

Sekretess gäller hos tillsynsmyndigheten i konkurs för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos tillsynsmyndigheten i konkurs och över rekonstruktörer för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

8 §

Sekretess gäller hos tillsynsmyndigheten i konkurs för uppgift som angår misstanke om brott och som rör en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men.

Sekretess gäller hos tillsynsmyndigheten i konkurs och över rekonstruktörer för uppgift som gäller misstanke om brott och som rör en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.31. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2 § lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

2 §1

En leverantör får uteslutas från att delta i en upphandling, om leverantören

1. är i konkurs eller likvidation, är under tvångsförvaltning eller är föremål för ackord eller tills vidare har inställt sina betalningar eller är underkastad näringsförbud,

1. är i konkurs eller likvidation, är under tvångsförvaltning, är föremål för ackord, genomgår företagsrekonstruktion, tills vidare har inställt sina betalningar eller är underkastad näringsförbud,

2. är föremål för ansökan om konkurs, tvångslikvidation, tvångsförvaltning, ackord eller annat liknande förfarande,

2. är föremål för ansökan om konkurs, tvångslikvidation, tvångsförvaltning, ackord, företagsrekonstruktion eller något annat liknande förfarande,

3. genom lagakraftvunnen dom är dömd för brott som avser yrkesutövningen, såsom till följd av en överträdelse av befintlig lagstiftning om export av försvars- och säkerhetsutrustning,

3. genom en dom som fått laga kraft är dömd för brott som avser yrkesutövningen, såsom till följd av en överträdelse av befintlig lagstiftning om export av försvars- och säkerhetsutrustning,

4. har gjort sig skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen, såsom genom att inte ha iakttagit sina skyldigheter i fråga om informationssäkerhet eller försörjningstrygghet vid ett tidigare kontrakt, och den upphandlande myndigheten eller enheten kan visa detta,

5. har, på grundval av någon form av bevis som även kan bestå av skyddade uppgiftskällor, kunnat konstaterats inte vara så tillförlitlig som krävs för att inte riskera Sveriges säkerhet,

6. inte har fullgjort sina åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatt i det egna landet eller i det land där upphandlingen sker, eller

6. inte har fullgjort sina skyldigheter i fråga om socialförsäkringsavgifter eller skatt i det egna landet eller i det land där upphandlingen sker, eller

7. i något väsentligt hänseende har låtit bli att lämna begärda upplysningar eller lämnat felaktiga upplysningar som begärts med stöd av bestämmelserna i 11 eller 12 kap.

Är leverantören en juridisk person, får leverantören uteslutas om en företrädare för den juridiska personen har dömts för brott som avses i

1 Senaste lydelse 2018:594.

första stycket 3 eller gjort sig skyldig till sådant fel som avses i första stycket 4.

Myndigheten eller enheten får, utom i de fall som avses i 4 §, begära att en leverantör visar att det inte finns någon grund för att utesluta leverantören med stöd av första stycket 1, 2, 3 eller 6.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.32. Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 3 §, 62 kap. 14 § och rubriken närmast före 62 kap. 14 § skatteförfarandelagen (2011:1244) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

3 §1

Skatteavdrag ska göras från kontant ersättning för arbete.

Som ersättning för arbete räknas i denna lag även

1. pension,

2. livränta som inte är ersättning för avyttrade tillgångar,

3. engångsbelopp på grund av personskada,

4. sjukpenning och annan ersättning som avses i 11 kap.24, 30, 31, 34 och 36 §§ samt 15 kap. 8 §inkomstskattelagen (1999:1229),

5. ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för intrång i näringsverksamhet,

6. undantagsförmåner och sådant periodiskt understöd eller sådan liknande periodisk utbetalning som givaren enligt inkomstskattelagen ska dra av i inkomstslaget näringsverksamhet,

7. behållning på pensionssparkonto som ska avskattas enligt 58 kap. 33 § inkomstskattelagen på grund av att pensionssparavtalet har upphört att gälla eller att behållningen har tagits i anspråk vid utmätning, konkurs eller ackord,

7. behållning på pensionssparkonto som ska avskattas enligt 58 kap. 33 § inkomstskattelagen på grund av att pensionssparavtalet har upphört att gälla eller att behållningen har tagits i anspråk vid utmätning, konkurs, ackord eller företagsrekonstruktion,

8. ersättning för ökade levnadskostnader som lämnas vid sådan tjänsteresa som avses i 12 kap. 6 § inkomstskattelagen, eller vid sådan tillfällig anställning eller sådant uppdrag som avses i 12 kap. 9 § samma lag, till den del ersättningen överstiger

a) de schablonbelopp som anges i 12 kap.6 a, 1015, 17 och 21 §§inkomstskattelagen, eller

b) den faktiska utgiften när det gäller kostnad för logi,

9. andra ersättningar för kostnader i tjänsten än de som avses i 8, till den del ersättningen avser kostnader som det är uppenbart att mottagaren inte får dra av vid beskattningen,

10. den del av utbetalningen som avses i 11 kap. 16 § inkomstskattelagen när en medlem har gått ur en ekonomisk förening, och

11. annan kontant ersättning som betalas ut med anledning av tjänsten.

1 Senaste lydelse 2021:1165.

62 kap.

Avräkning efter ackord Avräkning efter ackord eller en fastställd rekonstruktionsplan

14 §

Om en skatt eller avgift som omfattas av ett villkor om avräkning i ett beslut om ackord sätts ned, ska det tillgodoräknade beloppet i första hand räknas av mot den skuld som ackordet avsåg.

Om en skatt eller avgift som omfattas av ett villkor om avräkning i ett beslut om ackord eller i en under företagsrekonstruktion fastställd rekonstruktionsplan sätts ned, ska det tillgodoräknade beloppet i första hand räknas av mot den skuld som ackordet eller planen avsåg.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.33. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Den upphandlande myndigheten får utesluta en sökande som

1. är i konkurs eller likvidation, är under tvångsförvaltning eller är föremål för ackord eller tills vidare har inställt sina betalningar eller är underkastad näringsförbud,

1. är i konkurs eller likvidation, är under tvångsförvaltning, genomgår företagsrekonstruktion, tills vidare har inställt sina betalningar, eller är underkastad näringsförbud,

2. är föremål för ansökan om konkurs, tvångslikvidation, ackord eller annat liknande förfarande,

2. är föremål för ansökan om konkurs, tvångslikvidation, företagsrekonstruktion eller något annat liknande förfarande,

3. genom lagakraftvunnen dom är dömd för brott som avser yrkesutövningen,

3. genom en dom som fått laga kraft är dömd för brott som avser yrkesutövningen,

4. kan visas ha gjort sig skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen,

5. inte har fullgjort sina åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatt i hemlandet eller en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller

5. inte har fullgjort sina skyldigheter i fråga om socialförsäkringsavgifter eller skatt i hemlandet eller en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller

6. i något väsentligt hänseende har låtit bli att lämna upplysningar eller har lämnat felaktiga upplysningar som har begärts med stöd av 11 §.

Om sökanden är en juridisk person, får sökanden uteslutas om en företrädare för den juridiska personen har dömts för sådant brott som avses i första stycket 3 eller har gjort sig skyldig till sådant fel som avses i första stycket 4.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2.34. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete

Härigenom föreskrivs att 5 b § lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 b §1

Ett godkännande enligt 5 a § får inte lämnas om arbetsgivaren vid tidpunkten för ansökan om godkännande är

Ett godkännande enligt 5 a § får inte lämnas om arbetsgivaren vid tidpunkten för ansökan om godkännande

1. skyldig att upprätta en kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13 § aktiebolagslagen (2005:551),

1. är skyldig att upprätta en kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13 § aktiebolagslagen (2005:551),

2. föremål för företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, eller

2. genomgår företagsrekonstruktion, eller

3. på obestånd.

3. är på obestånd.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

1 Senaste lydelse 2020:207.

2.35. Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (2016:675)

Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (2016:675)

dels att 7, 19, 41 och 54 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 41 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Skuldsanering får beviljas om gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och denna oförmåga med hänsyn till samtliga omständigheter kan antas bestå under överskådlig tid (kvalificerad insolvens).

Skuldsanering får beviljas om gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han eller hon med hänsyn till samtliga omständigheter inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid.

19 §

När ett inledandebeslut har meddelats ska detta genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Om det finns särskilda skäl, får kungörelsen införas även i en eller flera ortstidningar.

I kungörelsen ska varje borgenär som har en fordran mot gäldenären uppmanas att inom en månad från dagen för kungörelsen skriftligen

1. uppge sitt namn och person- eller organisationsnummer eller motsvarande identifieringsnummer,

1. anmäla sina fordringar mot gäldenären,

2. anmäla sina fordringar mot gäldenären,

2. lämna närmare uppgifter om fordringarna och andra uppgifter av betydelse för prövningen av ärendet, och

3. lämna närmare uppgifter om fordringarna och andra uppgifter av betydelse för prövningen av ärendet, och

3. ange till vilket konto som betalning ska ske.

4. ange till vilket konto som betalning ska ske.

Fristen i andra stycket får förlängas till två månader, om det finns särskilda skäl.

41 §

Inbetalda medel som tillhör borgenärerna jämte ränta ska Kronofogdemyndigheten betala ut till borgenärerna en gång om året.

Utbetalning till en borgenär ska göras till det konto som angetts av borgenären. Om det finns särskilda skäl, får utbetalning göras på annat sätt.

Om utbetalning till en borgenär inte görs, ska en underrättelse skickas till borgenären.

41 a §

En borgenär förlorar sin rätt till inbetalda medel enligt 40 § om borgenären inte inom tre månader från dagen för den sista utbetalningen till borgenärerna enligt beslutet om skuldsanering lämnar sådana uppgifter till Kronofogdemyndigheten att medlen kan betalas ut till borgenären enligt 41 § andra stycket.

De medel som en borgenär har förlorat sin rätt till ska fördelas mellan övriga borgenärer och i andra hand betalas tillbaka till gäldenären. Om utbetalning eller återbetalning inte är möjlig, tillfaller medlen staten.

54 §

Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller ansökan om skuldsanering.

Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan gäldenären har ansökt om skuldsanering, ska skuldsaneringsärendet förklaras vilande. Om ackordet fastställs, förfaller ansökan om skuldsanering.

Om en ansökan om planförhandling under företagsrekonstruktion tas upp sedan gäldenären har ansökt om skuldsanering, ska skuldsaneringsärendet förklaras vilande. Om en rekonstruktionsplan fastställs, förfaller ansökan om skuldsanering.

Om gäldenären avlider, förfaller ansökan om skuldsanering.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Bestämmelsen i 19 § i den nya lydelsen gäller inte för ärenden där ett beslut att inleda skuldsanering har meddelats före ikraftträdandet.

3. Den nya 41 a § gäller även i fråga om ärenden där betalningsplanen löpt ut före ikraftträdandet. För sådana ärenden tillämpas paragrafen dock från och med den 1 november 2022.

4. Bestämmelsen i 54 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för det fall beslut om förhandling om offentligt ackord meddelas eller ett ackord fastställs enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion efter att gäldenären ansökt om skuldsanering.

2.36. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare

dels att 6, 8, 13, 14, 21, 43 och 56 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 43 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

F-skuldsanering får beviljas om gäldenären är

1. en företagare som har varit engagerad i en näringsverksamhet, om hans eller hennes skuldbörda till huvudsaklig del har anknytning till denna verksamhet,

2. en företagare som är engagerad i en näringsverksamhet, om de skulder som uppkommer i denna rätteligen kan betalas eller om oförmågan att betala dessa skulder endast är tillfällig, eller

3. en närstående till en företagare, om den närståendes skuldbörda till huvudsaklig del har anknytning till företagarens näringsverksamhet.

Första stycket 1 hindrar inte att en företagare som har varit engagerad i en näringsverksamhet beviljas F-skuldsanering om hans eller hennes skuldbörda med anknytning till näringsverksamheten gör att han eller hon uppfyller kraven i 8 §.

8 §

F-skuldsanering får beviljas om gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och denna oförmåga med hänsyn till samtliga omständigheter kan antas bestå under överskådlig tid (kvalificerad insolvens).

F-skuldsanering får beviljas om gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han eller hon med hänsyn till samtliga omständigheter inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid.

En bedömning av om gäldenären är kvalificerat insolvent ska göras även om hans eller hennes framtida inkomstförhållanden är oklara.

En bedömning av om gäldenären uppfyller kraven i första stycket ska göras även om hans eller hennes framtida inkomstförhållanden är oklara.

13 §

Ansökan ska innehålla uppgifter om

1. gäldenären enligt 5 § första stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden och uppgifter som visar att gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige,

2. gäldenärens inkomster och utgifter,

3. gäldenärens tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, adress och telefonnummer,

3. gäldenärens tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, eller motsvarande identifieringsnummer, adress och telefonnummer,

4. vilka av skulderna som har anknytning till företagarens näringsverksamhet,

5. huruvida den person som driver eller har drivit näringsverksamheten är eller har varit försatt i konkurs eller genomgår eller har genomgått en förhandling om offentligt ackord,

5. huruvida den person som driver eller har drivit näringsverksamheten är eller har varit försatt i konkurs eller genomgår eller har genomgått en företagsrekonstruktion,

6. hur näringsverksamheten drivs eller har drivits,

7. omständigheterna vid skuldernas tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och F-skuldsaneringens betydelse för gäldenärens framtida förvärvsförmåga, och

8. gäldenärens och dennes familjs personliga och ekonomiska förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövningen av ärendet.

Uppgifterna ska lämnas av gäldenären på heder och samvete.

14 §

Till ansökan ska bifogas årsredovisning eller årsbokslut avseende det senast avslutade räkenskapsåret för företagarens näringsverksamhet. Om det har upprättats en revisionsberättelse, ska även denna bifogas.

Om den person som driver eller har drivit näringsverksamheten är eller har varit försatt i konkurs, ska till ansökan bifogas förvaltarberättelse, bouppteckning och eventuell slutredovisning enligt 7 kap.13 och 15 §§ samt 13 kap.konkurslagen (1987:672).

Om den person som driver eller har drivit näringsverksamheten har genomgått en förhandling om offentligt ackord, ska till ansökan bifogas rekonstruktörsberättelse och bouppteckning enligt 3 kap. 11 § första stycket 1 och 14 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

Om den person som driver eller har drivit näringsverksamheten har genomgått en planförhandling enligt lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion, ska till ansökan bifogas rekonstruktörsberättelse och förteckning över tillgångar och skulder enligt 4 kap. 8 § 1 och 2 den lagen.

21 §

När ett inledandebeslut har meddelats ska detta genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Om det finns särskilda skäl, får kungörelsen införas även i en eller flera ortstidningar.

I kungörelsen ska varje borgenär som har en fordran mot gäldenären uppmanas att inom en månad från dagen för kungörelsen skriftligen

1. uppge sitt namn och person- eller organisationsnummer eller motsvarande identifieringsnummer,

1. anmäla sina fordringar mot gäldenären,

2. anmäla sina fordringar mot gäldenären,

2. lämna närmare uppgifter om fordringarna och andra uppgifter av betydelse för prövningen av ärendet, och

3. lämna närmare uppgifter om fordringarna och andra uppgifter av betydelse för prövningen av ärendet, och

3. ange till vilket konto som betalning ska ske.

4. ange till vilket konto som betalning ska ske.

Fristen i andra stycket får förlängas till två månader, om det finns särskilda skäl.

43 §

Inbetalda medel som tillhör borgenärerna jämte ränta ska Kronofogdemyndigheten betala ut till borgenärerna en gång om året.

Utbetalning till en borgenär ska göras till det konto som angetts av borgenären. Om det finns särskilda skäl, får utbetalning göras på annat sätt.

Om utbetalning till en borgenär inte görs, ska en underrättelse skickas till borgenären.

43 a §

En borgenär förlorar sin rätt till inbetalda medel enligt 42 § om borgenären inte inom tre månader från dagen för den sista utbetalningen till borgenärerna enligt beslutet om F-skuldsanering lämnar sådana uppgifter till Kronofogdemyndigheten att medlen kan betalas ut till borgenären enligt 43 § andra stycket.

De medel som en borgenär har förlorat sin rätt till ska fördelas mellan övriga borgenärer och i andra hand betalas tillbaka till gäldenären. Om utbetalning eller återbetalning inte är möjlig, tillfaller medlen staten.

56 §

Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller ansökan om F-skuldsanering.

Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan gäldenären har ansökt om F-skuldsanering, ska ärendet om F-skuldsanering förklaras vilande. Om ackordet fastställs, förfaller ansökan om F-skuldsanering.

Om en ansökan om planförhandling under företagsrekonstruktion tas upp sedan gäldenären har ansökt om F-skuldsanering, ska ärendet om F-skuldsanering förklaras vilande. Om en rekonstruktionsplan fastställs, förfaller ansökan om F-

skuldsanering.

Om den näringsverksamhet som företagaren är eller har varit engagerad i drivs av en juridisk person som är försatt i konkurs eller har inlett en förhandling om offentligt ackord, ska ärendet om Fskuldsanering förklaras vilande om det med hänsyn till behovet av utredning finns skäl för det.

Om den näringsverksamhet som företagaren är eller har varit engagerad i drivs av en juridisk person som är försatt i konkurs eller har inlett en planförhandling, ska ärendet om F-skuldsanering förklaras vilande om det med hänsyn till behovet av utredning finns skäl för det.

Om gäldenären avlider, förfaller ansökan om F-skuldsanering.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.

2. Bestämmelsen i 21 § i den nya lydelsen gäller inte för ärenden där ett beslut att inleda F-skuldsanering har meddelats före ikraftträdandet.

3. Den nya 43 a § gäller även i fråga om ärenden där betalningsplanen löpt ut före ikraftträdandet. För sådana ärenden tillämpas paragrafen dock från och med den 1 november 2022.

4. Den äldre lydelsen av 56 § gäller fortfarande för det fall beslut om förhandling om offentligt ackord meddelas eller ett ackord fastställs enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion efter att gäldenären ansökt om F-skuldsanering.

2.37. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 10 § förmånsrättslagen (1970:979) i stället för lydelsen enligt lagen (2022:000) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2021/22:169 Föreslagen lydelse

10 §

Allmän förmånsrätt följer med

1. den kostnad som borgenär haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett dödsbos egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökan gjordes eller därefter,

2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör eller tillsynsperson enligt lagen (2022:000) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökan gjordes eller därefter,

3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som anges under 2 vidtagits med rekonstruktörens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som anges under 2 vidtagits med rekonstruktörens, tillsynspersonens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

4. fordringar som ingår i en fastställd rekonstruktionsplan och utgör ny finansiering enligt 4 kap. 7 § 8 lagen om företagsrekonstruktion, i den utsträckning och under den tid som anges i planen,

4. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion,

5. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion,

5. ersättning till resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) enligt lagen (2015:1016) om resolution, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökan gjordes eller därefter, och

6. ersättning till resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) enligt lagen (2015:1016) om resolution, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökan gjordes eller därefter, och

6. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt

– lagen om resolution, eller – Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132.

7. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt

lagen om resolution, eller – Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132.

Förmånsrätt enligt första stycket 1–3 och 5 gäller endast i den utsträckning beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Förmånsrätt enligt första stycket 1–3 och 6 gäller endast i den utsträckning beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Förmånsrätt enligt första stycket 5 upphör att gälla

1. om en rekonstruktionsplan fastställs under en företagsrekonstruktion, eller

2. tre månader efter att företagsrekonstruktionen upphört utan att någon rekonstruktionsplan har fastställts, om inte en konkursansökan som avser gäldenären har gjorts inom den tiden.

2.38. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 4 § lagen (2022:000) om Sveriges riksbank ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2021/22:41 Föreslagen lydelse

9 kap.

4 §

Riksbanken får förvärva varje slag av egendom i syfte att skydda en fordran. Egendomen ska säljas så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust.

Riksbanken får medge ackord och besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av en fordran.

Riksbanken får anta ackord eller godkänna ett förslag till rekonstruktionsplan under företagsrekonstruktion och besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av en fordran.

3. Ärendet och dess beredning

I Sverige finns sedan 1996 en lag om företagsrekonstruktion. Reglerna om företagsrekonstruktion har varit föremål för överväganden av olika utredningar genom åren, se bl.a. Förmånsrättskommitténs slutbetänkande Gäldenärens avtal vid insolvensförfaranden (SOU 2001:80) och 2007 års Insolvensutrednings slutbetänkande Ett samlat insolvensförfarande – förslag till ny lag (SOU 2010:2). Sedan 2016 finns det vidare en lag om skuldsanering för företagare.

Regeringen gav i februari 2015 en särskild utredare i uppdrag att identifiera hinder och möjligheter samt lämna förslag på åtgärder, för att förbättra och utveckla innovations- och entreprenörskapsklimatet i Sverige. I oktober 2016 överlämnade Entreprenörskapsutredningen betänkandet Entreprenörskap i det tjugoförsta århundradet (SOU 2016:72). I betänkandet lämnas bl.a. förslag i syfte att öka förutsättningarna att uppnå en lyckad företagsrekonstruktion och att stärka borgenärernas förtroende för rekonstruktionsinstitutet. Förslagen har inte lett till lagstiftning.

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 20 juni 2019 direktivet (EU) 2019/1023 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv), som i det följande benämns insolvensdirektivet. Insolvensdirektivet syftar till att säkerställa att livskraftiga företag har tillgång till effektiva nationella ramverk för rekonstruktion och förbättra utsikterna för överskuldsatta företagare att få en andra chans. Direktivet finns som bilaga 1.

Regeringen gav i september 2019 en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur insolvensdirektivets regler om rekonstruktion ska genomföras i svensk rätt. I uppdraget ingick även att beakta de förslag som har lämnats av bl.a. Entreprenörskapsutredningen. Utredningen, som antog namnet Rekonstruktionsutredningen, överlämnade i mars 2021 betänkandet Andra chans för krisande företag – En ny lag om företagsrekonstruktion (SOU 2021:12). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2021/01037).

I departementspromemorian Insolvensdirektivet och reglerna om skuldsanering (Ds 2021:6) behandlas genomförandet insolvensdirektivets regler om skuldavskrivning och näringsförbud samt om effektivare insolvensförfaranden. I promemorian behandlas även vissa frågor kopplade till Kronofogdemyndighetens roll som betalningsförmedlare i skuldsaneringsverksamheten som saknar samband med genomförandet av insolvensdirektivet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 5. Promemorians lagförslag finns i bilaga 6.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2021/00749).

I Europeiska kommissionens regi har fyra möten hållits om genomförandet av insolvensdirektivet.

Jämförelsetabeller med en sammanställning av bestämmelserna i insolvensdirektivet och närmast motsvarande bestämmelser i svensk lag, liksom av bestämmelserna i den föreslagna nya lagen om företagsrekonstruktion och den nuvarande lagen, finns i bilaga 8 och bilaga 9.

I propositionen behandlar regeringen Rekonstruktionsutredningens och promemorians lagförslag. Rekonstruktionsutredningen behandlar i stora delar samma frågor som Entreprenörskapsutredningen och den senare utredningen har dessutom till stor del förlorat aktualitet till följd av det nya insolvensdirektivet. Regeringen avser mot den bakgrunden inte att gå vidare med Entreprenörsskapsutredningens förslag som rör företagsrekonstruktion.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 februari 2022 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 4.2.2, 6.3.1–6.3.3, 6.4, 6.5, 7.1.1, 7.1.2, 7.2.1, 7.3.2, 7.3.3, 7.3.5, 7.3.8, 7.4, 8.3.2, 8.4.3, 8.4.4, 8.5.1, 8.5.2, 8.6.2, 8.7.1, 8.8, 8.9, 8.11, 8.13, 9.2, 10.1.2, 12.2, 14.2.1–14.2.3 och 16 samt i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissens lagförslag föreslås en något senare ikraftträdandetidpunkt. Dessutom tillkommer ett förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om ändring i förmånsrättslagen (1970:979). Dessa ändringar är författningstekniska och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över dessa förslag. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Hänvisningar till S3

4. Insolvensdirektivet och dess genomförande

4.1. Insolvensdirektivets syfte och innehåll

Insolvensdirektivets övergripande syfte är att komma till rätta med hinder mot den fria rörligheten för kapital, minska antalet konkurser av i grunden fungerande företag och förbättra utsikterna för företagare att få en andra chans. Förslaget är en del av arbetet med kapitalmarknadsunionen och är en av de prioriterade åtgärderna i Europeiska kommissionens inremarknadsstrategi. Direktivet innehåller olika insolvensrättsliga regler. Det är inte fråga om några fullständiga regelsystem, utan i stället grundläggande krav för mer centrala delar av olika förfaranden, ofta i form av minimikrav.

På EU-nivå finns sedan tidigare på insolvensrättens område Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (2015 års insolvensförordning) som reglerar frågor om behörighet, lagval, erkännande och verkställighet. Direktivet är den

första rättsakten på EU-nivå med regler om materiell insolvensrätt. Det är avsett att gälla parallellt med 2015 års insolvensförordning.

Direktivet är indelat i sex avdelningar. I avdelning I finns artiklar om syfte och tillämpningsområde, definitioner samt verktyg för tidig varning för att upptäcka tecken på insolvens hos en gäldenär.

Artikel 1 innehåller bestämmelser om direktivets syfte och tillämpningsområde. I artikeln regleras också vad som inte omfattas av direktivet.

Artikel 2 innehåller definitioner av centrala begrepp i direktivet, såsom vad som avses med rekonstruktion, berörda parter, andelsinnehavare, avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, kontrakt med återstående skyldigheter och test om borgenärers bästa intresse. I artikeln klargörs också vem som ska anses vara entreprenör och vad som avses med begreppen fullständig skuldavskrivning och betalningsplan.

Artikel 3 innehåller bestämmelser om att medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer har tillgång till ett eller flera verktyg för tidig varning för att upptäcka insolvens hos en gäldenär. I artikeln anges ett antal exempel på sådana verktyg. Vidare anges att medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer och arbetstagarrepresentanter har tillgång till information om verktyg för tidig varning och till förfaranden och åtgärder som rör rekonstruktion och skuldavskrivning.

I avdelning II finns artiklar om ett ramverk för förebyggande rekonstruktion.

Artikel 4 föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att gäldenärer, om det råder sannolikhet för insolvens, har tillgång till ett ramverk för förebyggande rekonstruktion. I artikeln regleras också vissa grundläggande frågor om förfarandet för rekonstruktion, däribland vilka som ska kunna ansöka om rekonstruktion och medlemsstaternas möjligheter att begränsa tillgången till rekonstruktionsförfaranden.

Artikel 5 innehåller bestämmelser om gäldenärens rådighet över sina tillgångar under ett rekonstruktionsförfarande. I artikeln regleras också under vilka förutsättningar det ska utses en förvaltare.

Artikel 6 innehåller bestämmelser om medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att gäldenärer kan omfattas av ett s.k. avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder. I artikeln regleras också bl.a. hur länge ett sådant avbrott får pågå.

Artikel 7 reglerar vilka verkningar som ska följa av att verkställighetsåtgärder mot en gäldenär avbryts. I artikeln anges vidare bl.a. att medlemsstaterna ska säkerställa att borgenärer inte tillåts hålla inne en prestation eller avsluta, påskynda eller på annat sätt ändra pågående avtal enbart på grund av en avtalsklausul som ger parten en sådan rätt till följd av en ansökan eller ett beslut om avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder eller företagsrekonstruktion (s.k. ipso-facto klausuler).

Artikel 8 innehåller bestämmelser om rekonstruktionsplanens innehåll.

Artikeln föreskriver vidare att medlemsstaterna via internet ska tillhandahålla en checklista för rekonstruktionsplaner som är anpassad till de behov som finns för mikroföretag samt små och medelstora företag.

Artikel 9 reglerar hur rekonstruktionsplaner antas. I artikeln finns bl.a. bestämmelser om vilka som har rätt att rösta om en rekonstruktionsplan, gruppindelning av de berörda parterna inför omröstningen och vilka majoritetskrav som ska gälla för att en rekonstruktionsplan ska anses antagen.

Artikel 10 innehåller regler för fastställande av rekonstruktionsplaner av rättsliga eller administrativa myndigheter. Artikeln reglerar bl.a. vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en rekonstruktionsplan ska kunna fastställas.

Artikel 11 reglerar under vilka förutsättningar en rekonstruktionsplan kan fastställas trots att samtliga grupper med berörda parter inte har röstat för planen.

Artikel 12 innehåller bestämmelser om medlemsstaternas skyldigheter att förhindra att andelsinnehavare på ett otillbörligt sätt hindrar antagandet, fastställandet eller genomförandet av en rekonstruktionsplan.

Artikel 13 reglerar arbetstagarnas ställning under ett rekonstruktionsförfarande. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att arbetstagarnas individuella och kollektiva rättigheter enligt nationella eller unionsrättsliga arbetsrättsliga regler inte påverkas av en företagsrekonstruktion.

Artikel 14 innehåller bestämmelser om värdering av gäldenärens verksamhet.

Artikel 15 reglerar verkningarna av att en rekonstruktionsplan har fastställts. I artikeln anges bl.a. att medlemsstaterna ska säkerställa att rekonstruktionsplaner som fastställs av en rättslig eller administrativ myndighet är bindande för alla berörda parter.

Artikel 16 innehåller överklaganderegler. I artikeln anges bl.a. att ett överklagande av ett beslut om fastställelse av en rekonstruktionsplan inte ska hindra verkställigheten av planen.

Artikel 17 och 18 innehåller regler om skydd för ny och tillfällig finansiering samt skydd för andra transaktioner i samband med en rekonstruktion.

Artikel 19 reglerar vilka skyldigheter som ska gälla för företagsledare när det råder sannolikhet för insolvens.

I avdelning III finns artiklar om skuldavskrivning för insolventa entreprenörer och om näringsförbud.

Artikel 20 anger att medlemsstaterna ska säkerställa att insolventa entreprenörer har tillgång till åtminstone ett förfarande som kan leda till fullständig skuldavskrivning. Artikeln innehåller vidare bl.a. vissa grundläggande bestämmelser om formerna för skuldavskrivning.

Artikel 21 innehåller bestämmelser om skuldavskrivningsperioden.

Enligt artikeln får den period efter vilken insolventa entreprenörers skulder kan avskrivas fullständigt inte överstiga tre år. I artikeln regleras också bl.a. hur starttiden för perioden för skuldavskrivning ska beräknas.

Artikel 22 innehåller bestämmelser om näringsförbud. Näringsförbud som har meddelats enbart på grund av att en entreprenör är insolvent ska enligt artikeln upphöra att ha verkan senast vid skuldavskrivningsperiodens utgång.

Artikel 23 reglerar medlemsstaternas möjligheter att göra avvikelser från direktivets regler om skuldavskrivning och näringsförbud.

Artikel 24 innehåller bestämmelser om förening av skuldavskrivningsförfaranden avseende företagsskulder och personliga skulder.

I avdelning IV finns artiklar om effektivare insolvensförfaranden.

Artikel 25 innehåller bestämmelser om utbildning av personal i domstolar och hos andra myndigheter som handlägger ärenden om rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att anställda som befattar sig med sådana förfaranden har lämplig utbildning och sakkunskap och att förfarandena hanteras skyndsamt.

Artikel 26 och 27 behandlar krav på utbildning och sakkunskap för förvaltare i förfaranden som rör rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning. De behandlar även frågor om tillsyn över och ersättning till sådana förvaltare.

Artikel 28 innehåller bestämmelser om rätten att kommunicera vissa handlingar elektroniskt.

I avdelning V finns artiklar om statistik och kommittéförfarande.

Artikel 29 och 30 innehåller bestämmelser om insamling av uppgifter och om kommittéförfarande.

I avdelning VI finns slutbestämmelser.

4.2. Genomförandet av insolvensdirektivet

4.2.1. Utgångspunkter för genomförandet

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Det innebär att en medlemsstat inte behöver använda sig av samma terminologi eller systematik som i direktivet. Det avgörande är att medlemsstaterna uppnår det avsedda resultatet. Medlemsstaterna ska också verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten. Särskilt viktigt är detta när det gäller direktiv som – i likhet med det aktuella direktivet – syftar till att säkerställa en väl fungerande inre marknad. En likartad tolkning och tillämpning av reglerna främjar goda konkurrensvillkor i näringslivet.

Ett EU-direktiv måste alltså överföras till nationell rätt. Vid genomförande av EU-direktiv bör utgångspunkten vara att direktivtexten transformeras till svensk författningstext. I denna proposition har därför direktivtexten i stor utsträckning omarbetats till svensk författningstext. I vissa avseenden har det emellertid inte varit nödvändigt att bestämmelserna i direktivet återges i uttryckliga och specifika författningsbestämmelser. Det avgörande är att det i nationell rätt läggs fast en rättslig ram som garanterar att direktivet tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt. Enskilda ska ha möjlighet att identifiera sina rättigheter enligt direktivet och göra dessa rättigheter gällande. Finns det nationella regler som redan uppfyller direktivets målsättning behövs inga särskilda åtgärder.

4.2.2. En ny lag om företagsrekonstruktion

Regeringens förslag: Insolvensdirektivets regler om förebyggande rekonstruktion ska huvudsakligen genomföras genom en ny lag om företagsrekonstruktion.

Den nya lagen ska ges namnet lag om företags-

rekonstruktion.

Regeringens bedömning: Det finns inte behov av att införa några ytterligare eller alternativa rekonstruktionsförfaranden.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår en annan struktur på den nya lagen och ett antal särskilda definitioner i inledningen av lagen. Utredningen föreslår dessutom en ny lag om offentlig skulduppgörelse.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna invänder inte mot förslaget om att direktivet ska genomföras genom en ny lag om företagsrekonstruktion. Bolagsverket och Sveriges advokatsamfund instämmer i förslaget. Plana och Stiftelsen Ackordscentralen ifrågasätter om de förändringar som direktivet kräver verkligen behöver komma till uttryck i en ny lag och förordar att nödvändiga ändringar genomförs i befintlig lagstiftning. Ackordscentralen och Institutet för företagsrekonstruktion anser vidare att det vore att föredra om den nya lagen byggs upp i kronologisk ordning efter momenten i en företagsrekonstruktion. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att reglerna bör följa strukturen i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion. Advokatsamfundet framhåller att det kan vara lämpligt att i den nya lagen införa en särskild definition av vad som avses med gäldenär.

De flesta remissinstanser invänder inte mot förslaget om en ny lag om offentlig skulduppgörelse. Tjänstemännens Centralorganisation och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet avstyrker dock förslaget.

Svensk Inkasso ifrågasätter om det finns behov av en särskild lag om offentlig skulduppgörelse och menar att det torde vara ovanligt att företag endast är i behov av en skulduppgörelse.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Vikten av moderna och effektiva regler om företagsrekonstruktion

Väl fungerande företag är en förutsättning för ett starkt, sunt och konkurrenskraftigt näringsliv. Men även företag som i grunden är livskraftiga kan drabbas av ekonomiska problem. När företag inte i tid inser och löser sina problem kan det leda till konkurs trots att företagen hade kunnat räddas. Det kan innebära förlorade jobb och värdeförluster för samhället. Det är därför viktigt att kunna hjälpa företag med tillfälliga ekonomiska problem så att de kan komma på fötter igen. Detta har blivit än mer påtagligt under den pandemi som nu pågått i två år.

Den insolvensrättsliga lagstiftningen fyller en viktig funktion i samhället. Den syftar till att tillhandahålla de verktyg som krävs för en effektiv hantering av företag i ekonomisk kris. Ett sådant verktyg är företagsrekonstruktion. Ett väl fungerande rekonstruktionsförfarande kan inte bara hjälpa företag som i grunden är livskraftiga att komma på fötter igen utan bidrar i förlängningen även till ett konkurrenskraftigt näringsliv. Det är därför angeläget att reglerna om företagsrekonstruktion är moderna och

motsvarar behoven som dagens företagande ställer. Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion har i allt väsentligt varit oförändrad sedan den trädde ikraft för mer än 25 år sedan. Rekonstruktionsförfarandet behöver mot den bakgrunden utvecklas och effektiviseras.

En ny lag om företagsrekonstruktion ska införas

Insolvensdirektivets regler om förebyggande rekonstruktion innehåller vissa minimikrav som medlemsstaterna måste uppfylla. Det handlar om att säkerställa att gäldenärer har tillgång till ett rekonstruktionsramverk som gör det möjligt att rekonstruera företag som i grunden bedöms vara livskraftiga. Direktivet innehåller regler som bl.a. rör under vilka förutsättningar företagsrekonstruktion ska kunna inledas och konsekvenserna av att ett sådant förfarande inleds. En central del av direktivet är reglerna om möjligheten att anta och fastställa en rekonstruktionsplan samt om rättsverkningarna av en sådan plan. Eftersom direktivet huvudsakligen är ett minimidirektiv hindrar det inte medlemsstaterna från att införa regler som går längre än vad direktivet kräver. Direktivet hindrar inte heller medlemsstaterna från att anta nationella bestämmelser på ett område som inte regleras av direktivet, förutsatt att det inte finns annan EU-rättslig reglering på området som medlemsstaterna är skyldiga att beakta.

Frågan är om genomförandet av direktivet i denna del bör ske genom en ny lag eller ändringar i befintlig lag. Regler om företagsrekonstruktion finns i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion. Även om lagen har flera likheter med direktivet introduceras genom det nya regelverket en rad betydande nyheter i förhållande till vad som hittills gällt i svensk rätt. Direktivet kräver att det ska vara möjligt att fastställa rekonstruktionsplaner, något som saknar motsvarighet i dagens rekonstruktionsförfarande. Direktivets bestämmelser om rekonstruktionsplaner och under vilka förutsättningar de ska kunna fastställas är på sina håll komplicerade och föranleder omfattande förändringar av det nuvarande regelverket. Utöver detta föranleder direktivet även en rad andra förändringar. Det handlar bl.a. om nya regler för vad som ska krävas för att få inleda företagsrekonstruktion och hur gäldenärens rådighet över sin egendom ska hanteras. De flesta av de ändringar som föreslås i denna proposition är i någon utsträckning föranledda av direktivet. I några avseenden föreslår regeringen dock ändringar som inte är en direkt följd av direktivet men som trots detta bedöms som nödvändiga för att åstadkomma ett ändamålsenligt och effektivt regelverk. Sammantaget innebär de föreslagna reglerna en betydande nyordning jämfört med hur företagsrekonstruktion fungerar i dag. Om den nuvarande lagen behålls skulle det krävas omfattande ändringar och tillägg i den för att genomföra direktivet. Regeringen anser därför – i likhet med Bolagsverket och Sveriges advokatsamfund men till skillnad från Plana och Stiftelsen Ackordscentralen – att det är lämpligare att ersätta den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion med en ny lag.

Även om regeringens förslag till ny lag om företagsrekonstruktion innebär stora förändringar mot vad som gäller i dag, betyder det inte att alla delar av förfarandet för företagsrekonstruktion behöver göras om. Flera av bestämmelserna i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion fungerar nämligen väl och föreslås därför behållas i den utsträckning de är förenliga med direktivet. Frånsett de ändringar som framgår av följande

avsnitt bör dessa regler alltså föras över i sak oförändrade till den nya lagen men med nödvändiga förtydliganden och anpassningar för att reglerna ska fungera med den nya lagens struktur och begreppsbildning.

Utredningens förslag till ny lag frångår i relativt stor utsträckning uppbyggnaden av den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion. I likhet med vad som anförs av Stiftelsen Ackordscentralen, Institutet för företagsrekonstruktion och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser regeringen emellertid att den nya lagen som utgångspunkt bör följa strukturen i den nuvarande lagen. Den nya lagen bör således även fortsättningsvis i huvudsak följa kronologin i rekonstruktionsförfarandet. Eftersom det nya planförfarandet som regeringen föreslår, i likhet med dagens ackordsförfarande, inte kommer utgöra ett obligatoriskt moment i en företagsrekonstruktion framstår det vidare som logiskt att dessa regler i huvudsak placeras i ett och samma kapitel. På så sätt markeras dess status som ett särskilt förfarande i förfarandet. För att åstadkomma en tydligare struktur och disposition bör den nya lagen innehålla ett antal ytterligare kapitel jämfört med den nuvarande lagen. Det handlar bl.a. om nya kapitel för reglerna om avtal som ingåtts före rekonstruktionen och tillsyn över rekonstruktörer. I enlighet med vad Lagrådet anför bör det i lagens inledning införas en orienterande översikt över lagens innehåll. Den nya lagen bör – liksom sin föregångare – benämnas lagen om företagsrekonstruktion.

Det finns inte behov av att införa några ytterligare eller alternativa rekonstruktionsförfaranden

Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att gäldenärer har tillgång till ett ramverk för förebyggande rekonstruktion (artikel 4.1). Det finns inte något som hindrar att direktivets regler genomförs inom ramen för flera förfaranden (artikel 4.5). Utredningen föreslår att det ska införas en ny lag om offentlig skulduppgörelse. Ett förfarande för offentlig skulduppgörelse föreslås få pågå under längst två månader och ska vara tillgängligt för företag som inte är i behov av några andra rekonstruktionsåtgärder än en skulduppgörelse. Syftet med lagen är att erbjuda ett snabbare och enklare rekonstruktionsförfarande för gäldenärer som endast har behov av en skuldnedskrivning för att säkra verksamhetens livskraft.

Regeringen vill med anledning av utredningens förslag framhålla att det självklart är angeläget att rekonstruktionsregelverket är anpassat till att behoven kan se olika ut för olika företag. Det kan dock konstateras att det med regeringens förslag till ny lag om företagsrekonstruktion inte kommer att finnas något hinder mot att en gäldenär som enbart är i behov av en skulduppgörelse föreslår detta som enda åtgärd i en rekonstruktionsplan. En gäldenär som har förhandlat fram en rekonstruktionsplan innan ansökan om företagsrekonstruktion kommer också att kunna begära planförhandling redan i ansökan om företagsrekonstruktion. Rätten bör i så fall kunna samordna borgenärssammanträdet med planförhandlingen vilket säkerställer en skyndsam handläggning. På så sätt uppnås fördelarna med utredningens förslag samtidigt som borgenärerna tillförsäkras ett enhetligt och tillfredsställande skydd (jfr artikel 4.5 andra stycket).

En annan aspekt som bör lyftas fram är att det är angeläget att motverka att gäldenärer väljer rekonstruktionsförfarande främst utifrån en bedömning av möjligheterna att maximera utfallet gentemot borgenärerna. I linje

med vad som anförs av Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser regeringen att det framstår som något oklart hur förslaget till ny lag om offentlig skulduppgörelse ska förhålla sig till det ordinarie rekonstruktionsförfarandet. Förslaget framstår främst som en avskalad version av den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion och som anförs av Svensk Inkasso uppstår därför frågan om vilket behov lagen är tänkt att fylla. Bolagsverket anför i detta sammanhang att förslaget dessutom skulle medföra behov av att tillskapa ytterligare insolvensregister med tillkommande utvecklingskostnader som följd. Mot bakgrund av ovanstående anser regeringen sammanfattningsvis att det inte finns skäl att gå vidare med utredningens förslag till ny lag om offentlig skulduppgörelse.

Särskilt om definitionerna

Enligt svensk rättstradition brukar definitioner tas in i lag endast om det finns ett reellt behov av det. Vanligare är att låta definitionen framgå i den relevanta materiella bestämmelsen i fråga eller att utveckla den närmare betydelsen av ett begrepp i förarbetena. En målsättning är att inte utan skäl tynga lagtexten. Med den svenska lagstiftningstekniken är det möjligt att, med de begränsningar som följer av ordalydelsen, förtydliga innebörden av lagtexten i förarbeten. Det gör att lagens innebörd blir tydlig utan att lagtextens klarhet, enkelhet och överskådlighet går förlorad. I lagrådsremissen föreslog det därför inte några definitioner i den nya lagen.

Direktivet innehåller definitioner av ett antal termer och uttryck (artikel 2). Exempel på sådana uttryck är berörda parter, test om borgenärers bästa intresse och ny finansiering (artikel 2.1.2, 2.1.6 och 2.1.7). De nämnda uttrycken är centrala för det nya planförfarande som regeringen föreslår i avsnitt 8. Lagrådet anför i detta sammanhang att det finns anledning att vara återhållsam med långa definitionskataloger som kan innebära att regler skapas genom definitionerna. Denna utgångspunkt till trots anser Lagrådet att en särskild definition av berörda parter med fördel bör införas i den nya lagen. Till skillnad från såväl Lagrådet som utredningen anser regeringen emellertid att det inte finns något behov av att införa några särskilda definitioner i inledningen av den nya lagen för berörda parter eller de övriga två uttrycken. Det är tillräckligt att de förklaras eller definieras i anslutning till de materiella bestämmelserna.

Direktivet innehåller även definitioner av ett antal andra uttryck av betydelse för reglerna om förebyggande rekonstruktion. Det handlar om definitioner av rekonstruktion (artikel 2.1.1), andelsinnehavare (artikel 2.1.3), avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder (artikel 2.1.4), kontrakt med återstående skyldigheter (2.1.5), tillfällig finansiering (artikel 2.1.8) och förvaltare på området för rekonstruktion (artikel 2.1.12).

Begreppet rekonstruktion får bl.a. betydelse för tillämpningsområdet för direktivet och för vilka åtgärder som ska kunna föreslås i en rekonstruktionsplan. Det finns enligt regeringens uppfattning emellertid inget behov av att införa en särskild definition av rekonstruktion i den nya lagen. Det får anses tillräckligt att innebörden av företagsrekonstruktion definieras i den nya lagens tillämpningsområde. Vad som avses med andelsinnehavare är i praktiken gäldenärens ägare. Det är fullt tillräckligt att innebörden av detta begrepp förklaras i den nya lagen i anslutning till de materiella bestämmelserna. Vad som avses med avbrytande av enskilda verkställig-

hetsåtgärder är ett tillfälligt avbrott av olika former av exekutiva åtgärder under en företagsrekonstruktion. Detta framgår av den materiella bestämmelsen som föreslås i den nya lagen. Någon särskild definition behövs därför inte. Detsamma gäller för kontrakt med återstående skyldigheter. En förvaltare på området för rekonstruktion motsvarar i en svensk kontext rekonstruktören. Begreppet rekonstruktör förekommer redan i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion och får anses självförklarande. Någon särskild definition behövs därför inte i den nya lagen.

Med tillfällig finansiering avses allt nytt finansiellt stöd som tillhandahålls under en företagsrekonstruktion av en befintlig eller ny borgenär och som är rimligt och omedelbart nödvändigt för att bevara eller öka värdet på gäldenärens verksamhet. Utredningen föreslår att en särskild definition införs i den nya lagen om företagsrekonstruktion trots att uttrycket i övrigt inte förekommer i lagen. Som framgår av avsnitt 10.1.2 föreslår regeringen att förmånsrätt för tillfällig finansiering ska hanteras på i huvudsak samma sätt som i dag. Detta innebär bl.a. att bästa allmänna förmånsrätt även fortsättningsvis ska gälla för fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke ingått under en företagsrekonstruktion. Detta regleras i förmånsrättslagen (1970:979). Det finns därför inte behov av någon särskild definition av tillfällig finansiering i den nya lagen om företagsrekonstruktion.

Utredningen föreslår vidare ett antal definitioner för uttryck som inte förekommer i direktivet. Regeringen anser emellertid att dessa uttryck får anses vara tillräckligt tydliga i sig själva, t.ex. skulduppgörelse och rekonstruktionsåtgärder. Andra definitioner framgår genom att de används eller förklaras i den nya lagen, t.ex. planförhandling och rekonstruktionsplan. Regeringen anser, till skillnad från Sveriges advokatsamfund, att det inte heller finns något behov av att ta in en särskild definition av gäldenär. Innebörden av detta begrepp får anses tillräckligt tydligt i sig själv.

Lagrådet anför att det bör införas särskilda definitioner för fordringar som uppkommit före respektive efter beslutet om företagsrekonstruktion samt för innebörden av nya och gamla avtal. Lagrådet anser vidare att betydelsen av uttrycket under företagsrekonstruktionen bör klargöras i lagtexten. Regeringen vill med anledning av detta framhålla att vilka fordringar som kan omfattas av en planförhandling framgår av regeringens förslag om vilka som deltar i en sådan förhandling (se avsnitt 8.4.3). Det finns därför inte något behov av att införa en särskild definition för fordringar som uppkommit före respektive efter ett beslut om företagsrekonstruktion. Vad gäller innebörden av uttrycken gamla och nya avtal bör det framhållas att dessa uttryck inte förekommer i den nya lagen och någon definition av uttrycken bör redan av det skälet inte införas. Som framgår ovan föreslår regeringen att reglerna om avtal som gäldenären ingått före beslutet om företagsrekonstruktion ska samlas i ett eget kapitel.

Att det är fråga om sådana avtal framgår förutom av kapitelrubriken även av lagtexten till de enskilda bestämmelserna. Vad gäller innebörden av uttrycket under företagsrekonstruktionen instämmer regeringen i Lagrådets uppfattning att det finns skäl att klargöra innebörden av uttrycket. Det görs dock lämpligast i författningskommentaren. Sammanfattningsvis anser regeringen alltså att det inte finns skäl att införa några ytterligare definitioner i den nya lagen.

Hänvisningar till S4-2-2

4.2.3. Skuldavskrivning för entreprenörer

Regeringens bedömning: Direktivets regler om skuldavskrivning för entreprenörer motsvaras av det svenska skuldsaneringsinstitutet för företagare. Det bör säkerställas att skuldsaneringsreglerna lever upp till direktivets bestämmelser och syften. Det finns inte anledning att nu gå längre än vad direktivet kräver.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot bedömningen.

Svenska Kreditföreningen instämmer i att det inte finns skäl att gå längre än vad direktivet kräver.

Skälen för regeringens bedömning: Insolvensdirektivets regler om skuldavskrivning handlar om att överskuldsatta men hederliga entreprenörer ska säkerställas ett ramverk för att under ordnade former få sina skulder avskrivna och kunna göra en skuldfri nystart. Regler motsvarande direktivets bestämmelser om skuldavskrivning för entreprenörer finns i allt väsentligt i lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare och i skuldsaneringsförordningen (2016:689).

Skuldsaneringsinstitutet har funnits sedan 1994 och är som sådant alltså inte något nytt fenomen i svensk rätt. Lagen om skuldsanering för företagare var emellertid den första i sitt slag när den infördes 2016. I allmänhet är det en fördel om det är möjligt att genomföra EU-direktiv i författningar som redan innehåller bestämmelser på det aktuella området. Tillämparen kan då lättare få en överblick över relevanta delar av rättsordningen. Det som kan tala emot en sådan lösning är t.ex. om ändringarna är så omfattande att de är svåra att genomföra inom ramen för lagens befintliga struktur. Så är emellertid inte fallet här. Beträffande direktivets regler om skuldavskrivning framstår lagen om skuldsanering för företagare som den naturliga placeringen för de lagändringar som kan krävas för att Sverige ska leva upp till direktivets krav.

Direktivets reglering utgör en minimiharmonisering. Medlemsstaterna är alltså inte förhindrade att gå längre än vad som krävs för att leva upp till direktivet. Till bilden hör att Sverige sedan tidigare redan har regler för skuldsanering specifikt för företagare. Sverige får alltså sägas vara ett föregångsland på området. Lagen om skuldsanering för företagare har samtidigt endast varit ikraft ett fåtal år. Med hänsyn till detta och då skuldsaneringsinstitutet utgör en väl etablerad ordning för ekonomisk rehabilitering gör regeringen bedömningen att det inte finns skäl att nu gå längre än vad som krävs för att leva upp till direktivet.

Direktivets regler om skuldavskrivning innehåller definitioner av entreprenör, fullständig skuldavskrivning och betalningsplan.

Med entreprenör avses en fysisk person som utövar en näringsverksamhet, en affärsverksamhet, ett hantverk eller ett yrke (artikel 2.1.9). Innebörden av detta begrepp utvecklas närmare i avsnitt 13.2. Som framgår där gör regeringen bedömningen att direktivets definition av entreprenör ryms inom begreppet företagare, som är det begrepp som används och definieras i lagen om skuldsanering för företagare. En definition som omfattar direktivets begrepp entreprenör finns alltså redan.

Fullständig skuldavskrivning innebär enligt direktivet att verkställbarheten mot entreprenören angående dennes avskrivningsbara skulder

upphör eller att utestående avskrivningsbara skulder som sådana upphävs, som en del av ett förfarande som kan omfatta realisering av tillgångar eller en betalningsplan eller bådadera (artikel 2.1.10). Att en F-skuldsanering innebär en fullständig skuldavskrivning framgår redan av lagen. Något behov av att införa en särskild definition av detta uttryck finns därför inte.

Med betalningsplan avses en plan som anger specifika betalningsbelopp och betalningsdatum för en insolvent entreprenörs betalningar till borgenärer eller en periodisk överföring till borgenärer av en viss del av entreprenörens disponibla inkomst under skuldavskrivningsperioden (artikel 2.1.11). Enligt regeringens uppfattning får detta begrepp, som redan förekommer i lagen om skuldsanering för företagare, anses vara självförklarande. Något behov av att införa en särskild definition för betalningsplan finns alltså inte.

Hänvisningar till S4-2-3

5. Verktyg för tidig varning

5.1. Direktivets regler om verktyg för tidig varning

Ju tidigare en gäldenär kan upptäcka sina ekonomiska svårigheter och vidta lämpliga åtgärder desto större är sannolikheten för att en förestående insolvens kan undvikas eller, om det är fråga om en verksamhet vars livskraft är permanent skadad, desto mer ordnat och effektivt kan avvecklingen av verksamheten ske (se skäl 22). Direktivet föreskriver därför att medlemsstaterna ska se till att gäldenärer har tillgång till ett eller flera tydliga och transparenta verktyg för tidig varning (early warning på engelska) som kan upptäcka omständigheter som kan medföra en sannolikhet för insolvens och som kan signalera till dem att det finns ett behov av att agera utan dröjsmål (artikel 3.1). Vidare anges i direktivet (artikel 3.2) att verktyg för tidig varning kan inbegripa: – varningsmekanismer när gäldenären inte har gjort vissa typer av

betalningar, – rådgivningstjänster som tillhandahålls av offentliga eller privata

organisationer, och – incitament för tredje part som har relevant information om gäldenären,

såsom en redovisningskonsult och skatte- eller socialförsäkringsmyndighet, att göra gäldenären uppmärksam på en negativ utveckling. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att gäldenärer och arbetstagarrepresentanter har tillgång till relevant och aktuell information om tillgången till verktyg för tidig varning samt till förfaranden och åtgärder rörande rekonstruktion och skuldavskrivning (artikel 3.3). Medlemsstaterna ska också säkerställa att information om tillgång till verktyg för tidig varning är offentligt tillgänglig via internet och att, särskilt för mikroföretag samt små och medelstora företag, denna information är lättillgänglig och att den presenteras på ett användarvänligt sätt (artikel 3.4). Medlemsstaterna får vidare ge stöd till arbetstagarrepresentanter vid deras bedömning av gäldenärens ekonomiska situation (artikel 3.5).

5.2. Det finns flera verktyg för tidig varning i Sverige

Regeringens bedömning: Sverige lever upp till direktivets bestämmelser om verktyg för tidig varning. Den möjlighet som direktivet ger medlemsstaterna att ge stöd till arbetstagarrepresentanter vid deras bedömning av gäldenärens ekonomiska situation bör inte utnyttjas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De allra flesta av remissinstanserna, bl.a. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige och Sveriges advokatsamfund, instämmer i utredningens respektive promemorians bedömning eller invänder inte mot den. Konsumentverket påpekar att det finns kommuner vars budget- och skuldrådgivning endast har resurser avsatta för att hjälpa till med en ansökan om skuldsanering och att många av de som söker hjälp gör det först när de redan har långtgående skuldproblem.

Konsumentverket anser att ett skuldregister skulle kunna vara ett sätt att i ett tidigare skede förhindra överskuldsättning. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet betonar att en svaghet i det svenska systemet är att mycket lämnas över till kommunal budget- och skuldrådgivning och anför att vissa kommuner inte erbjuder en fullgod budget- och skuldrådgivning. Företagarna delar inte promemorians bedömning att Sverige lever upp till direktivets krav om verktyg för tidig varning såvitt gäller skuldsanering.

Skälen för regeringens bedömning

Medlemsstaterna ska tillhandahålla verktyg för tidig varning

Insolvensdirektivet ställer som krav att medlemsstaterna ska tillhandahålla olika mekanismer för att uppmuntra gäldenärer som börjar erfara ekonomiska svårigheter att vidta åtgärder på ett tidigt stadium eller, som det uttrycks i direktivet, se till att gäldenärer har tillgång till ett eller flera verktyg för tidig varning (artikel 3.1). Bestämmelserna om verktyg för tidig varning är placerade i direktivets avdelning för allmänna bestämmelser (avdelning I) och är därmed inte formellt begränsade till något visst insolvensförfarande. Det framgår dock tydligt av skälen att bestämmelserna framför allt tar sikte på reglerna om rekonstruktion (skäl 17 och 22). Det är alltså mot denna bakgrund som direktivets bestämmelser om verktyg för tidig varning främst bör läsas. Syftet med ett system med tidig varning är just att fånga upp ett företag som i och för sig har en i grunden god affärsidé, men som av en eller annan anledning har hamnat i en situation som det har svårt att ta sig ur på egen hand. Genom att fånga upp ett sådant företag tidigt, helst innan det har fått likviditetsproblem, kan det finnas bättre förutsättningar att rädda företaget. Men även för ett företag som saknar livskraft har ett system med tidig varning stora fördelar, eftersom företaget då kan få hjälp att avveckla sin verksamhet på ett kontrollerat sätt.

Det finns verktyg för tidig varning i Sverige

Det kan inledningsvis konstateras att det i allmänhet finns ett antal aktörer som kommer att reagera om ett företag inte sköter sina betalningar eller om företagets ekonomi kraftigt försämras. Företagets kunder avvaktar sällan med att reagera på uteblivna leveranser och företagets leverantörer är vanligtvis snabba med att påtala eventuella sena eller uteblivna betalningar alternativt att sälja sina fordringar till ett inkassobolag, som i sin tur tar kontakt med det företag som inte betalar. Därutöver kommer företagets revisorer eller redovisningskonsulter normalt uppmärksamma gäldenären på att verksamhetens ekonomi är på väg att försämras.

Regeringen kan vidare konstatera att Skatteverket arbetar aktivt med att tidigt identifiera gäldenärer som inte kan eller inte vill betala och informerar dessa om när och hur de ska betala, samt vad som händer om betalning inte sker. Utredningen redogör närmare för Skatteverkets förebyggande arbete i detta avseende. Utredningen framhåller bl.a. att verket informerar företagare om konsekvenserna av att myndigheten har fattat eller kommer att fatta ett beslut om t.ex. höjning av skatt och att Skatteverket arbetar för att tidigt identifiera och kontakta gäldenärer som har förfallna skatte- och avgiftsskulder. Enligt utredningen tittar myndigheten särskilt på de företag som har störst risk att inte kunna betala inom en viss tid. Dessa företag väljs ut för manuell hantering i syfte att åstadkomma betalning eller förhindra skulduppbyggnad. I arbetet ingår att ta kontakt med företaget när det är möjligt.

Även kreditupplysningsföretagens verksamhet med registrering av betalningsanmärkningar kan ses som en form av verktyg för tidig varning (jfr artikel 3.2 a). Av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning framgår att Kronofogdemyndigheten har en skyldighet att delge en ansökan om betalningsföreläggande (29 §). Eftersom en betalningsanmärkning för företag, med undantag för enskilda näringsidkare, får registreras av kreditupplysningsföretagen redan vid ansökan om betalningsföreläggande innebär detta i praktiken att företaget normalt får del av information som kommer att leda till en betalningsanmärkning.

Vidare finns det ett flertal lagregler med en tydlig handlingsdirigerande verkan som tvingar företagsledningen att både hålla sig informerad om företagets ekonomiska situation och överväga åtgärder när företaget går dåligt. Det handlar t.ex. om aktiebolagslagens (2005:551) regler om medansvar, enligt vilka styrelsen i ett aktiebolag har en skyldighet att vidta vissa åtgärder när det finns skäl att anta att det egna kapitalet understiger halva det registrerade aktiekapitalet. Om styrelsen underlåter detta kan styrelseledamöterna bli skyldiga att svara solidariskt med bolaget för de förpliktelser som uppkommer under den tid som underlåtenheten består (25 kap. 18 § första stycket). En liknande handlingsdirigerande verkan har reglerna om skatterättsligt företrädaransvar i skatteförfarandelagen (2011:1244), enligt vilka en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala skatt eller avgift, är skyldig att betala skatten eller avgiften tillsammans med den juridiska personen (59 kap. 13 §). Även dessa regler bör enligt regeringens bedömning beaktas vid bedömningen av om det finns verktyg för tidig varning i svensk rätt. Till detta kommer också att det finns regionala initiativ där det erbjuds kostnadsfri rådgivning till krisande företag.

Utredningen redovisar att det hösten 2019 fanns tre företagsjourer i landet som erbjöd rådgivning till företag med ekonomiska problem. Till följd av de ekonomiska effekterna av den ännu pågående pandemin etablerades 2020 nya företagsjourer i stora delar av landet och en av de ursprungliga företagsjourerna växlade tillfälligt upp sin verksamhet till en nationell företagsakut.

Att företagen känner till vilken hjälp som finns att få är förstås viktigt och en förutsättning för att de ska kunna använda sig av tillgängliga verktyg för tidig varning. Redan i dag lämnas information via de berörda myndigheterna, t.ex. på Skatteverkets och Kronofogdemyndighetens webbplatser. Sveriges Domstolar informerar också utförligt på sin webbplats om vad ett beslut om företagsrekonstruktion innebär, vilka krav som ställs för att tingsrätten ska besluta om företagsrekonstruktion och hur lång tid det tar. Där finns också information om avgifter och riktad information till företagets borgenärer, liksom information om lönegaranti. Information finns också på myndighetsportalen verksamt.se, där bl.a. Arbetsförmedlingen, Bolagsverket, Skatteverket och Tillväxtverket har samlat information och e-tjänster till de som ska starta eller som driver företag. Även företagsjourerna informerar om sin verksamhet på internet.

Regeringen kan vidare konstatera att det i Sverige även existerar flera mekanismer för att upptäcka och komma till rätta med överskuldsättning hos fysiska personer. Enligt socialtjänstlagen (2001:453) är varje kommun skyldig att erbjuda budget- och skuldrådgivning till skuldsatta personer (5 kap. 12 § första stycket). Konsumentverket ska stödja och ge vägledning för den budget- och skuldrådgivning som kommunerna ska svara för (5 kap. 12 § andra stycket). Konsumentverket tillhandahåller också, genom upplysningstjänsten Hallå konsument, information till allmänheten om budget- och skuldfrågor och vilken hjälp som finns att få för den som är skuldsatt. Upplysningstjänsten finns tillgänglig bl.a. via internet. Av lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare framgår vidare att Kronofogdemyndigheten ska lämna upplysningar om F-skuldsanering till svårt skuldsatta företagare och närstående till företagare som är eller har varit föremål för verkställighet enligt utsökningsbalken (3 §). En motsvarande bestämmelse finns i skuldsaneringslagen (2016:675). Information om innebörden av skuldsanering finns vidare allmänt tillgänglig på internet, bl.a. på berörda myndigheters webbplatser.

Konsumentverket och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framhåller i detta sammanhang vikten av en fullgod budget- och skuldrådgivning. Även Företagarna lyfter frågan om befintliga kommun- och myndighetsfunktioner är ägnade att fånga upp en ökande skuldsättning på ett tidigt stadium. Konsumentverket anför att ett skuldregister skulle kunna vara ett sätt att i ett tidigare skede förhindra överskuldsättning.

Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att granska marknaden för konsumentkrediter och föreslå åtgärder som motverkar riskfylld kreditgivning och överskuldsättning (dir. 2021:108). I uppdraget ingår att särskilt överväga hur ett skuldregister kan utformas och bedöma vilka åtgärder som skulle kunna vara lämpliga för att ge redan överskuldsatta konsumenter bättre förutsättningar att betala tillbaka sina skulder. Det pågår alltså redan arbete med att överväga ytterligare åtgärder för att förhindra överskuldsättning bland konsumenter.

Sverige lever upp till direktivets bestämmelser om tillgång till verktyg för tidig varning

Regeringen kan sammanfattningsvis konstatera att det finns ett flertal verktyg för tidig varning i svensk rätt som bedöms tillräckliga för att förmå företag att tidigt vidta åtgärder för att undvika att hamna på obestånd (artikel 3.1 och 3.2). Det finns också ett antal regionala initiativ där det erbjuds kostnadsfri rådgivning till företag i ekonomiska svårigheter. Dessa företagsjourer fyller en viktig funktion genom att hjälpa företag, inte minst mindre sådana, som står inför ekonomiska svårigheter. Några särskilda lagstiftningsåtgärder för att det arbetet ska kunna bedrivas även fortsättningsvis krävs inte.

Regeringen kan vidare konstatera att det finns flera mekanismer för att fånga upp varningssignaler för att fysiska personer hamnar i överskuldsättning. Som nämns ovan finns det också handlingsdirigerande regler i bl.a. aktiebolagslagen och skatteförfarandelagen som ger företagets företrädare incitament att hålla sig informerade om företagets ekonomiska situation, eller stå risken att bli personligt betalningsansvarig. Information till företag och enskilda om vilken hjälp som finns att tillgå är också allmänt tillgänglig (artikel 3.3 och 3.4). Sådan information finns bl.a. på de berörda myndigheternas webbplatser.

Regeringen anser vid en sammantagen bedömning att Sverige uppfyller de krav som direktivet ställer i fråga om verktyg för tidig varning. Det finns inte skäl att utnyttja den möjlighet som direktivet ger medlemsstaterna att ge stöd till arbetstagarrepresentanter vid deras bedömning av gäldenärens ekonomiska situation (artikel 3.5). Det är dock självklart att företagsrekonstruktioner bör bygga på en dialog med berörda intressenter och att arbetstagarrepresentanter bör involveras på lämpligt sätt i enlighet med det arbetsrättsliga regelverket.

6. Förutsättningar för att inleda företagsrekonstruktion

6.1. Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Rekonstruktionsförfarandet ska även i fortsättningen vara tillgängligt för näringsidkare som är fysiska eller juridiska personer.

Gäldenärer som ägnar sig åt viss finansiell verksamhet ska undantas från möjligheten att beviljas företagsrekonstruktion enligt den nya lagen. Detsamma ska gälla för verksamheter där staten, en kommun, en region eller ett kommunalförbund har ett bestämmande inflytande.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Rekonstruktionsförfarandet ska vara tillgängligt för näringsidkare som är fysiska eller juridiska personer

Av insolvensdirektivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer har tillgång till ett förfarande för att rekonstruera sin verksamhet. Förfarandet ska finnas tillgängligt när det råder sannolikhet för insolvens. Syftet med förfarandet är att göra det möjligt att bevara arbetstillfällen och upprätthålla företagets verksamhet, genom att i ett tidigt skede möjliggöra för gäldenären att ta itu med sina ekonomiska svårigheter (artikel 4.1 och skäl 24). Fysiska personer som inte är entreprenörer omfattas inte av direktivet (artikel 1.2 h). Medlemsstaterna har dessutom rätt att begränsa tillgången till rekonstruktionsförfarandet till endast juridiska personer (artikel 1.4).

Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller för både juridiska och fysiska personer. Lagens tillämpningsområde begränsas dock av ett krav på att gäldenären bedriver näringsverksamhet. Begreppet näringsidkare definieras inte i lagen. I förarbetena anges att begreppet är vidsträckt och täcker såväl juridiska som fysiska personer som bedriver näring (prop. 1995/96:5 s. 63). När lagen infördes övervägdes det att begränsa förfarandet till enbart en viss krets av näringsidkare. Regeringen ansåg dock att så inte borde ske och pekade bl.a. på att behovet av rekonstruktion kan vara väl så stort hos ett mindre företag som hos ett större och ansåg det angeläget att inte utesluta någon kategori näringsidkare från möjligheten till företagsrekonstruktion (prop. 1995/96:5 s. 64).

Fysiska personer som inte är entreprenörer är uttryckligen undantagna från direktivets tillämpningsområde. Det svenska undantaget för fysiska personer som inte är näringsidkare är därför tillåtet och bör gälla även enligt den nya lagen. Något motsvarande undantag för juridiska personer som inte är näringsidkare finns inte i direktivet. Syftet med direktivet är emellertid att fånga upp företag som bedriver näringsverksamhet. Det återspeglas genomgående i direktivet, t.ex. genom att det krävs att medlemsstaterna vidtar särskilda åtgärder för att skydda arbetstagare under en rekonstruktion. Regeringen gör därför bedömningen att den svenska begränsningen till näringsidkande juridiska personer är tillåten och att samma avgränsning bör gälla även i den nya lagen.

Avgörande för om företagsrekonstruktion ska beviljas bör inte vara om gäldenären är en fysisk eller en juridisk person. I stället bör behovet av att rekonstruera verksamheten sättas i främsta rummet, ett behov som kan vara väl så stort hos enskilda näringsidkare. Regeringen gör därför bedömningen att Sverige inte bör utnyttja direktivets möjlighet att begränsa tillämpningen av rekonstruktionsförfarandet till enbart juridiska personer.

Gäldenärer som ägnar sig åt viss finansiell verksamhet ska undantas från lagens tillämpningsområde

Direktivets regler om rekonstruktion är tillämpliga på gäldenärer som befinner sig i ekonomiska svårigheter när det råder sannolikhet för insolvens (artikel 1.1). Från direktivets tillämpningsområde undantas bl.a. följande gäldenärer (artikel 1.2): – försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag, – kreditinstitut,

– värdepappersföretag eller företag för kollektiva investeringar, – centrala motparter, – värdepapperscentraler, och – vissa finansinstitut och enheter. Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller för näringsidkare som har betalningssvårigheter. Från tillämpningsområdet är emellertid vissa näringsidkare undantagna (1 kap. 3 § första stycket). Det handlar bl.a. om bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag och värdepapperscentraler. Att dessa företag undantagits från lagens tillämpningsområde motiveras bl.a. av att det krävs tillstånd för att bedriva dessa typer av verksamheter och att bolag som bedriver sådan verksamhet står under tillsyn (prop. 1995/96:5 s. 65). Direktivets regler om företagsrekonstruktion gäller för inte nämnda företag (artikel 1.2 a, b och e). Regeringen gör därför bedömningen att det svenska undantaget för bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker och kreditmarknadsföretag är tillåtet och att det bör gälla även enligt den nya lagen. Undantaget bör dock formuleras på så sätt att det gäller för kreditinstitut eftersom banker och kreditmarknadsföretag utgör kreditinstitut enligt definitionen i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (1 kap. 5 § 10). Även undantaget för försäkringsföretag och värdepapperscentraler bedöms tillåtet och bör behållas i den nya lagen.

Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller inte heller för finansiella institut och holdingföretag som är försatta i resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution (1 kap. 3 § tredje stycket). Lagen om resolution innehåller bestämmelser om ett särskilt förfarande under statlig kontroll för rekonstruktion eller avveckling (resolution) av finansiell verksamhet som bedrivs av bl.a. kreditinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag. När lagen om resolution infördes ansågs det olämpligt att företagsrekonstruktion och resolution skulle kunna pågå samtidigt (prop. 2015/16:5 s. 621). Lagen tar sikte på systemviktiga institut. Vilka företag som omfattas av lagen framgår av en förteckning som Finansinspektionen för (21 § förordningen [2015:1034] om resolution).

Direktivet (se artikel 1.2 f) gäller inte för vissa finansinstitut och enheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 1093/2010 och (EU) 648/2012 (krishanteringsdirektivet). Lagen om resolution är tillämplig på kreditinstitut och värdepappersbolag, vissa i Sverige hemmahörande finansiella institut och olika typer av holdingbolag samt EES-filialer som är etablerade i Sverige (1 kap. 1 §). Med kreditinstitut avses banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Definitionen av värdepappersbolag överensstämmer i huvudsak med den definition som finns i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. När det gäller övriga finansiella institut och holdingbolag träffar lagen om resolution, i likhet med krishanteringsdirektivet, samma typer av företag som Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för

kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) 648/2012 (tillsynsförordningen). Regeringen bedömer därför att det svenska undantaget är tillåtet och att ett motsvarande undantag bör gälla i den nya lagen.

Även tjänstepensionsföretag, värdepappersbolag och vissa clearingorganisationer ska undantas från lagens tillämpningsområde

Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller inte för tjänstepensionsföretag, värdepappersbolag och clearingorganisationer (1 kap. 3 § första stycket).

Tjänstepensionsföretag nämns inte uttryckligen bland de företag som är undantagna från direktivets tillämpningsområde. Direktivet tillåter emellertid att medlemsstaterna undantar även vissa andra finansiella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster än de som uttryckligen anges, under förutsättning att dessa är föremål för särskilda regler där tillsynsmyndigheterna har långtgående befogenheter att ingripa (artikel 1.3).

Tjänstepensionsföretag tillhandahåller finansiella tjänster (se skäl 32 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut). Tjänstepensionsverksamhet får endast drivas efter tillstånd och verksamheten står under tillsyn av Finansinspektionen (se 2 kap. 1 § och 14 kap. 3 § lagen [2019:742] om tjänstepensionsföretag). I allt väsentligt har Finansinspektionen samma befogenheter att ingripa mot ett tjänstepensionsföretag som mot ett försäkringsföretag. I förarbetena till lagen om tjänstepensionsföretag framhöll regeringen att båda institutstyperna driver försäkringsrörelse och att det inte finns anledning att anta att Finansinspektionens behov av en bred uppsättning ingripandeåtgärder skulle vara mindre när det gäller tjänstepensionsföretagen (prop. 2018/19:158 s. 507). Möjligheten som Finansinspektionen har att ingripa mot tjänstepensionsföretag får anses jämförbar med möjligheterna att ingripa mot ett försäkringsföretag. Regeringen anser därför att det svenska undantaget för tjänstepensionsföretag är tillåtet och bör behållas.

Direktivet (artikel 1.2 c) innehåller vidare ett undantag för värdepappersföretag eller företag för kollektiva investeringar enligt definitionerna i tillsynsförordningen. Direktivet (artikel 1.2 d) ska heller inte tillämpas på centrala motparter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Nämnda undantag i direktivet motsvarar i huvudsak det svenska undantagen för värdepappersbolag och clearingorganisationer. Som nämns ovan tillåter direktivet att medlemsstaterna undantar även vissa andra finansiella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster än de som uttryckligen anges. Regeringen bedömer därför att det svenska undantaget i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion i sin helhet är tillåtet och att dessa näringsidkare även framöver bör vara undantagna från den nya lagens tillämpningsområde.

Undantaget för verksamheter där staten, en kommun, en region eller ett kommunalförbund har ett bestämmande inflytande ska behållas

Bestämmelserna i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller inte för gäldenärer i vars verksamhet staten, en kommun, en region eller

ett kommunalförbund har ett bestämmande inflytande (1 kap. 3 § andra stycket). Undantaget har gällt sedan lagen infördes och saknade motsvarighet i tidigare ackordslagen (1970:847). Undantaget omfattar även församlingar och kyrkliga samfälligheter. Till dessa återkommer regeringen nedan.

Verksamhet som bedrivs i de angivna organens egen regi omfattas alltså inte av den nuvarande lagen. Inte heller omfattas sådan verksamhet där dessa organ har ett bestämmande inflytande. Med detta avses att det allmänna på visst sätt genom ägande eller avtal har tillförsäkrats den avgörande kontrollen i en från det allmänna fristående juridisk person (prop. 1995/96:5 s. 17 f.).

Direktivet ska inte tillämpas på offentliga organ enligt nationell rätt (artikel 1.2 g). I skälen till direktivet används begreppet offentligrättsligt organ synonymt med offentligt organ (skäl 20). Att staten, kommuner, regioner och kommunalförbund omfattas av begreppet offentliga organ råder det inte någon tvekan om. Även privaträttsliga subjekt där staten eller kommunen har ett bestämmande inflytande kan emellertid omfattas av begreppet offentligt organ enligt svensk rätt (jfr 1 kap. 18 § lagen [2016:1145] om offentlig upphandling och rättsfallet HFD 2016 ref. 67). Det svenska undantaget står alltså i överensstämmelse med direktivet. Regeringen anser därför att det inte är nödvändigt med några ändringar i denna del och att det nuvarande undantaget ska behållas i den nya lagen.

Församlingar och kyrkliga samfälligheter ska till skillnad från i dag kunna beviljas företagsrekonstruktion

Bestämmelserna i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller inte för gäldenärer i vars verksamhet en församling eller en kyrklig samfällighet har ett bestämmande inflytande (1 kap. 3 § andra stycket). Skälen för undantaget utvecklas inte närmare i förarbetena, annat än genom anmärkningen att en i offentligrättslig lag reglerad verksamhet knappast torde låta sig rekonstrueras i sak (prop. 1995/96:5 s. 65 f.). Förarbetena ger dock intrycket av att begreppen församling och kyrklig samfällighet avser Svenska kyrkans verksamheter och inte församlingar eller kyrkliga samfälligheter i någon vidare bemärkelse. Den främsta anledningen till att församlingar och kyrkliga samfälligheter undantogs från lagens tillämpningsområde förefaller nämligen vara att Svenska kyrkan vid tiden var en del av staten och därför var att betrakta som motsvarande rättssubjekt till staten (prop. 1995/96:5 s. 66).

Med hänsyn till att Svenska kyrkan numera är skild från staten saknas det bärande skäl för varför Svenska kyrkan och dess församlingar ska behandlas annorlunda än andra trossamfund. Det förhållandet att Svenska kyrkans verksamhet har fått en offentligrättslig reglering i lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan utesluter enligt regeringens uppfattning inte heller i sig att verksamheten skulle kunna rekonstrueras (jfr prop. 1995/96:5 s. 65). I den juridiska litteraturen har undantaget också ansetts märkligt (se bl.a. Hellners m.fl., Lagen om företagsrekonstruktion, 2 uppl., kommentaren till 1 kap. 3 §).

Mot bakgrund av ovanstående anser regeringen att det nuvarande undantaget för församlingar och kyrkliga samfälligheter inte bör föras över till den nya lagen. Givetvis måste övriga förutsättningar i lagen vara

uppfyllda för att en församling eller en kyrklig samfällighet ska beviljas företagsrekonstruktion. Det innefattar bl.a. kravet på att gäldenären är näringsidkare. Att t.ex. Svenska kyrkans församlingar får bedriva näringsverksamhet om den har naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgifter framgår av kyrkoordningen (2 kap. 2 §). I praktiken bör det dock ytterst sällan bli aktuellt att rekonstruera en församling eller en kyrklig samfällighet.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1

6.2. Förfarandet ska omfatta alla typer av fordringar

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några undantag för vissa typer av fordringar i den nya lagen.

Det svenska systemet för att trygga intjänade tjänstepensionsrätter utgör ett tillräckligt skydd för att sådana rättigheter inte påverkas av rekonstruktionsförfarandet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Tjänstemännens Centralorganisation efterfrågar en fördjupad analys av innebörden av direktivets regler om förvärvade tjänstepensionsrätter. Sveriges advokatsamfund delar utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning

Möjligheten att undanta vissa fordringar från rekonstruktionsförfarandet bör inte utnyttjas

Insolvensdirektivet ger medlemsstaterna rätt att undanta vissa fordringar från rekonstruktionsförfarandet eller bestämma att dessa fordringar inte ska beröras av förfarandet (artikel 1.5). De fordringar det handlar om är följande: – befintliga och framtida fordringar från nuvarande eller tidigare

arbetstagare. – underhållskrav som har sin grund i familjeförhållanden, släktskap,

äktenskap eller svågerskap. – fordringar som har sin grund i gäldenärens utomobligatoriska ansvar. Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion undantar inte generellt några typer av fordringar från förfarandet. Det krävs därför inte några ändringar av gällande regler för att tillgodose direktivets krav i denna del. Det finns emellertid bestämmelser i lagen som innebär att vissa fordringar påverkas i mindre utsträckning av rekonstruktionsförfarandet än andra fordringar (se t.ex. 2 kap. 17 § om undantag från verkställighetshindret för fordringar på underhållsbidrag). Regeringen kan vidare konstatera att fordringar på familjerättsligt underhåll är generellt undantagna från skuldsanering enligt såväl lagen (2016:675) om skuldsanering som lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare (31 § respektive 33 §). Detta har bl.a. motiverats av att reglerna om underhåll är utformade med inslag av socialrättslig art (prop. 1993/94:123 s. 123 f.). Detta skulle kunna tala för att fordringar på familjerättsligt underhåll bör undantas även från en företagsrekonstruktion. Samtidigt lär det i praktiken inte förekomma att

frågan om nedskrivning av en underhållsfordran aktualiseras inom ramen för en företagsrekonstruktion (jfr avsnitt 7.2.1 i vilket det anges att underhållsfordringar undantas från verkställighetshindret). Skulle frågan uppkomma finns det dessutom möjlighet för rätten att efter invändning av en berörd part vägra fastställelse av rekonstruktionsplanen. Att gäldenären väljer att inkludera underhållsfordringar i en skulduppgörelse bör som utgångspunkt utgöra hinder mot fastställelse enligt den s.k. generalklausulen (se avsnitt 8.7.1). Regeringen anser därför sammanfattningsvis att det inte finns något behov av att utnyttja direktivets möjligheter till att undanta vissa fordringar från rekonstruktionsförfarandet.

Förvärvade tjänstepensionsrätter är tillräckligt skyddade

Medlemsstaterna ska säkerställa att tjänstepensionsrätter som förvärvats före rekonstruktionen inte påverkas av rekonstruktionsförfarandet (artikel 1.6 och skäl 20). Vad som avses med förvärvade tjänstepensionsrätter utvecklas inte närmare i direktivet. En definition av förvärvade pensionsrättigheter finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/50/EU av den 16 april 2014 om minimikrav för ökad rörlighet mellan medlemsstaterna för arbetstagare genom förbättrade villkor för intjänande och bevarande av kompletterande pensionsrättigheter (artikel 3 f). Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2018:131) om villkor för intjänande och bevarande av tjänstepension. I den lagen definieras förvärvade pensionsrättigheter som alla ackumulerade pensionsrättigheter som en arbetstagare har rätt till när villkoren för intjänande har uppfyllts (5 § första stycket 4).

Tjänstepension omfattar sådana pensionsförmåner som följer av ett anställningsförhållande och som grundas på en utfästelse om pension till den anställde. Tjänstepensionen kan ha sin grund i ett kollektivavtal eller i ett individuellt avtal som ingåtts direkt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. För att skydda arbetstagarens rätt till pension kan arbetsgivaren säkerställa eller trygga utfästelsen om framtida pension. Ett ofta förekommande sätt är att arbetsgivaren tecknar en pensionsförsäkring till förmån för den anställde och betalar premier till ett försäkringsbolag. Om tryggandet sker genom en sådan tjänstepensionsförsäkring övertar försäkringsgivaren utbetalningsansvaret. Det är även möjligt för arbetsgivaren att själv sköta utbetalningen till sina tidigare anställda. Pensionsutfästelsen kan då tryggas på de sätt som anges i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Av förmånsrättslagen (1970:979) och lönegarantilagen (1992:497) följer vidare att s.k. direktpension, där löpande pensionsbetalningar utbetalas direkt till gäldenären, omfattas av förmånsrätt respektive rätten till lönegaranti (12 § femte stycket förmånsrättslagen och 7 § lönegarantilagen). Vid direktpension säkerställs den framtida pensionsutbetalningen genom en företagsägd tillgång, t.ex. en kapitalförsäkring som tecknas på den anställdes liv och pantsätts till förmån för den anställde.

Som framhålls av Tjänstemännens Centralorganisation är tjänstepensionsrättigheter av stor betydelse för de enskilda arbetstagarna. Det är därför angeläget att sådana rättigheter ges vederbörligt skydd i händelse av att en företagsrekonstruktion inleds. Som framgår ovan finns det redan flera verktyg i Sverige för att säkra arbetstagares rätt till tjänstepension.

De flesta kollektivavtal innehåller också bestämmelser om att arbetsgivaren är skyldig att teckna tjänstepensionsavtal och betala in premier för sina anställdas räkning. Den arbetsgivare som i strid med kollektivavtalet inte tecknar tjänstepensionsavtal kan bli skyldig att betala skadestånd. Utredningen framhåller vidare att det krävs att pensionsutfästelsen är tryggad på visst sätt för att arbetsgivaren ska få göra avdrag för kostnaderna för de anställdas pensioner. Det finns alltså starka incitament för arbetsgivaren att trygga tjänstepensionerna. De flesta kollektivavtalade tjänstepensioner innehåller också en s.k. kollektivavtalsgaranti, genom vilken pensionsinstitutet tar över arbetstagarens fordran på pensionspremieinbetalningar. Arbetstagaren är därigenom garanterad sin pension även om arbetsgivaren skulle missköta betalningarna.

Utredningen berör den situationen att en arbetsgivare inte har betalat pensionspremierna och det inte finns någon kollektivavtalsgaranti. I ett sådant fall kan arbetstagaren vara berättigad till ersättning ur lönegarantin med ett belopp motsvarande premien. Lönegarantin omfattar fordringar som belöper på tiden före rekonstruktionsbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får, som utgångspunkt, inte ha intjänats eller förfallit till betalning tidigare än tre månader innan ansökan kom in till tingsrätten (12 § första stycket förmånsrättslagen). Enligt utredningen skulle det innebära att om arbetsgivaren är i dröjsmål med betalningen längre än så kommer dessa fordringar inte att omfattas av förmånsrätten eller lönegarantin, utan i stället kunna ingå i en eventuell skulduppgörelse som en oprioriterad fordran. En sådan situation får emellertid antas vara mycket ovanlig och de svenska reglerna får anses ge ett sammantaget starkt skydd för förvärvade tjänstepensionsrättigheter. Det bör också framhållas att tremånadersfristen bl.a. syftar till att uppmuntra att företagsrekonstruktion inleds så tidigt som möjligt. Möjligheten att säkra tjänstepensionsrätter står dessutom öppen för alla företag. Regeringen anser därför, i likhet med de flesta remissinstanser, att det svenska systemet för att trygga intjänade tjänstepensionsrätter utgör ett tillräckligt skydd för att dessa inte påverkas av rekonstruktionsförfarandet.

Hänvisningar till S6-2

6.3. Grundläggande villkor för att bevilja företagsrekonstruktion

6.3.1. Omfattningen av gäldenärens ekonomiska problem

Regeringens förslag: Företagsrekonstruktion ska kunna beviljas gäldenärer som har ekonomiska svårigheter. Närmare bestämt ska det krävas att det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att sådan oförmåga inträder inom kort eller att gäldenären i annat avseende har ekonomiska svårigheter som innebär en risk för insolvens.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige, Sveriges advokatsamfund och

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Institutet för företagsrekonstruktion lyfter frågan om utredningens definition av begreppet ekonomiska svårigheter medför att en företagsrekonstruktion kan inledas tillräckligt tidigt. Stiftelsen Ackordscentralen delar utredningens uppfattning att förslaget kommer medföra att företag kan bli föremål för företagsrekonstruktion i ett tidigare skede än i dag. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet lyfter frågan om det bör ske en samordning mellan det kvalificerade insolvensrekvisitet i skuldsaneringslagarna och begreppet ekonomiska svårigheter som föreslås användas i den nya lagen om företagsrekonstruktion.

Skälen för regeringens förslag

Rekonstruktionsförfarandet ska enligt direktivet vara tillgängligt vid sannolikhet för insolvens

Insolvensdirektivet syftar till att säkerställa att livskraftiga företag och entreprenörer i ekonomiska svårigheter har tillgång till effektiva nationella ramverk för förebyggande rekonstruktion som ger dem möjlighet att fortsätta att driva sin verksamhet. Rekonstruktionsförfarandet ska vara tillgängligt för gäldenärer i ekonomiska svårigheter när det råder sannolikhet för insolvens (artikel 1.1 a och artikel 4.1).

Enligt skälen till direktivet är medlemsstaterna oförhindrade att utvidga tillämpningsområdet till att även omfatta gäldenärer som står inför ickeekonomiska svårigheter, under förutsättning att dessa svårigheter ger upphov till ett allvarligt och verkligt hot mot en gäldenärs faktiska eller framtida möjligheter att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.

Syftet med direktivet är inte att harmonisera regler om villkoren för att inleda företagsrekonstruktion eller att införa en unionsrättsligt gemensam definition av insolvensbegreppet. I direktivet anges i stället att begreppen insolvens och sannolikhet för insolvens ska förstås i enlighet med hur de definieras i medlemsstaternas nationella rätt (artikel 2.2 a och b). I skälen till direktivet anges vidare att rekonstruktionsförfarandet bör finnas tillgängligt innan en gäldenär blir insolvent enligt nationell rätt, dvs. innan gäldenären uppfyller villkoren enligt nationell rätt för att bli föremål för kollektiva insolvensförfaranden som normalt innebär att gäldenären helt berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses (skäl 24). Med andra ord ska tröskeln för tillgång till rekonstruktionsförfarandet vara lägre än den nationella konkursgrunden.

Den svenska inledandegrunden motsvarar i huvudsak kravet på sannolikhet för insolvens …

Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller för gäldenärer som har betalningssvårigheter (1 kap. 1 §). Enligt lagen gäller vidare som krav för att företagsrekonstruktion ska inledas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att sådan oförmåga inträder inom kort (2 kap. 6 §). Inledandegrunden enligt lagen om företagsrekonstruktion bygger alltså på ett krav om illikviditet eller risk för illikviditet.

Den svenska konkursgrunden är enligt konkurslagen (1987:672) obestånd eller, med andra ord, insolvens (1 kap. 2 § första stycket). Med insolvens avses enligt konkurslagen att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig (1 kap. 2 § andra stycket).

Insolvensbegreppet är långsiktigt till sin karaktär. Det innebär att det i regel ska göras en prognos av gäldenärens ekonomiska situation. Om gäldenären endast tillfälligt är ur stånd att betala sina skulder, t.ex. eftersom gäldenären inom kort kommer att få ett tillskott av likvida medel, är gäldenären inte insolvent. Insolvensbegreppet skiljer sig därigenom från begreppet illikviditet eftersom rätten, när den prövar frågan om illikviditet, inte ska göra någon framtidsprognos. I stället handlar det om att vid en viss given tidpunkt ta ställning till om gäldenären kan eller inte kan betala de skulder som är förfallna vid den tidpunkten (se Hellners m.fl., Lagen om företagsrekonstruktion, 2 uppl., kommentaren till 2 kap. 6 §).

Av detta följer att en gäldenär kan vara illikvid men ändå solvent. Det innebär att kravet enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion om illikviditet eller risk för illikviditet normalt är lägre än konkurslagens krav på insolvens. Detta ligger i linje med syftet med såväl den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion som direktivet, vilket är att främja en rekonstruktion av företag i kris innan de hamnat på obestånd och därmed är konkursmässiga. Regeringen anser därför att den svenska inledandegrunden i huvudsak svarar mot direktivets krav på sannolikhet för insolvens.

… men bör förtydligas så att rekonstruktionsförfarandet är tillgängligt också vid risk för insolvens

Även om regeringen gör bedömningen att inledandegrunden i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion i huvudsak uppfyller direktivets krav finns det skäl att överväga om den ändå bör justeras i syfte att få fler företag att söka och med framgång genomgå en rekonstruktion. Det är angeläget att uppmuntra företag att ta tag i sina ekonomiska problem på ett tidigt stadium. Det är nämligen ett problem i dag att alltför många företag ansöker om företagsrekonstruktion i ett så sent skede att de är både illikvida och insolventa. En företagsrekonstruktion har under sådana omständigheter små chanser att lyckas och en konkurs kan i många fall vara oundviklig.

Enligt regeringens uppfattning bör därför det bakomliggande syftet med direktivet – att företag ska söka hjälp i tid – tydligare återspeglas i den nya lagen. Det skulle t.ex. kunna inträffa att en gäldenär för tillfället har möjlighet att betala sina skulder men att gäldenären på något längre sikt kommer att drabbas av en större skuld som leder till att gäldenären hamnar på obestånd. Det finns enligt regeringens uppfattning anledning att klargöra att den svenska inledandegrunden inte lägger hinder i vägen för att bevilja företagsrekonstruktion under nämnda omständigheter. Det finns dessutom ett värde i att lagtexten tydligare ansluter sig till den begreppsanvändning som används i direktivet för att det ska framgå hur Sverige har införlivat direktivet.

Regeringen anser därför, i likhet med de flesta remissinstanser, att den nuvarande inledandegrunden bör kompletteras så att rekonstruktions-

förfarandet är tillgängligt även när det finns en risk för att gäldenären ska komma på obestånd. Detta innebär bl.a. att ett i grunden livskraftigt företag som har tillgång till likvida medel men som gör stora ekonomiska förluster och som på längre sikt riskerar att behöva avveckla sin verksamhet, skulle kunna beviljas företagsrekonstruktion. I likhet med en insolvensbedömning enligt konkurslagen innefattar bedömningen av gäldenärens ekonomiska svårigheter en prognos över hur gäldenärens ekonomiska situation kommer att utveckla sig i framtiden. Att det till skillnad från konkurslagen räcker att det föreligger risk för insolvens innebär dock, som Lagrådet anför, att kravet på säkerhet i prognosbedömningen är lägre jämfört med den lagen. Som framhålls av Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige skickar den ändring som regeringen föreslår en viktig signal om att rekonstruktionsförfarandet är tillgängligt i ett tidigt skede för företag med ekonomiska problem. Det kan därmed få fler krisande företag med rekonstruktionsbehov att ansöka om företagsrekonstruktion och tidigare än vad som är fallet i dag.

Frågan är om det, såsom lyfts fram av Institutet för företagsrekonstruktion, finns anledning att ytterligare utvidga tillämpningsområdet för reglerna om företagsrekonstruktion. Enligt skälen till direktivet bör medlemsstaterna kunna ge även gäldenärer som har icke-ekonomiska svårigheter tillgång till rekonstruktionsförfarandet (skäl 28). Vad som avses med detta är inte helt klart. Enligt regeringens uppfattning bör företagsrekonstruktion vara förbehållet företag som antingen har eller riskerar att få någon form av ekonomiska problem. Av skälen till direktivet framgår också att det krävs att de icke-ekonomiska svårigheterna ger upphov till ett allvarligt och verkligt hot mot en gäldenärs faktiska eller framtida möjligheter att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning (skäl 28). Det kan t.ex. handla om en gäldenär som har gått miste om ett kontrakt som är av avgörande betydelse, vilket på flera månaders sikt eller mer, skulle hota gäldenärens likviditet. Det får alltså anses stå klart att syftet med direktivet inte är att möjliggöra företagsrekonstruktion för företag som rent allmänt önskar omorganisera sin verksamhet. De fall som direktivet beskriver som icke-ekonomiska svårigheter omfattas i princip redan av det föreslagna tillämpningsområdet för reglerna om företagsrekonstruktion. Det finns enligt regeringens uppfattning inte behov av att öppna upp rekonstruktionsförfarandet för företag med andra typer av problem.

Begreppet betalningssvårigheter ska i den nya lagen bytas ut mot ekonomiska svårigheter

Enligt direktivet ska rekonstruktionsförfarandet vara tillgängligt för företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter (artikel 1.1 a). Detta kan jämföras med den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion som anger att företagsrekonstruktion är tillgängligt för näringsidkare som har betalningssvårigheter (1 kap. 1 §).

Redan ordalydelsen talar för att direktivets begrepp ekonomiska svårigheter är vidare än när gäldenären har betalningssvårigheter. En sådan tolkning ligger också i linje med såväl det bakomliggande syftet med direktivet, dvs. att få företag med ekonomiska svårigheter att ansöka om rekonstruktion så tidigt som möjligt, som direktivets systematik. Av

direktivet (artikel 7.3) följer t.ex. att det obligatoriska konkursskyddet (artikel 7.1) endast gäller när gäldenären kan betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning. Begreppet betalningssvårigheter bör därför bytas ut mot ekonomiska svårigheter som även bättre svarar mot den nya inledandegrund som regeringen föreslår ovan. Regeringen återkommer till frågan, som lyfts av Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, om utformningen av det kvalificerade insolvensrekvisitet inom skuldsaneringsinstitutet (se avsnitt 13.2).

Hänvisningar till S6-3-1

6.3.2. Ett krav på ordnad bokföring för att kunna beviljas företagsrekonstruktion

Regeringens förslag: En företagsrekonstruktion ska inte beviljas om gäldenärens bokföring har sådana brister eller fel att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning i huvudsak inte går att bedöma.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Almi Företagspartner AB, Bolagsverket, Ekobrottsmyndigheten, och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige anser att det inte är rimligt att kräva att den som föreslås bli rekonstruktör ska genomföra en granskning och bedömning av gäldenärens bokföring innan en ansökan om företagsrekonstruktion ges in. Stiftelsen Ackordscentralen framhåller svårigheterna med att redan när ansökan upprättas göra en bedömning av bokföringen och efterfrågar en regel om att gäldenärens senaste årsredovisning samt balans- och resultaträkning ska bifogas till ansökan om företagsrekonstruktion. Företagarna och Svenskt Näringsliv påpekar att mindre brister eller felaktigheter i bokföringen inte bör utgöra hinder mot att besluta om företagsrekonstruktion. Även Plana framhåller vikten av att kraven på ordnad bokföring inte blir för stränga. Akademin för insolvensrätt vid Handelshögskolan vid Karlstads universitet anser att det bör uppställas strängare krav för att en företagsrekonstruktion ska få inledas och betonar i det sammanhanget vikten av att förhindra att rekonstruktionsinstitutet används för att få ut lönegaranti på felaktiga grunder.

Institutet för företagsrekonstruktion anser att det bör preciseras vad som krävs för att gäldenären ska anses ha ordnad bokföring. Svensk Inkasso och Skatteverket anser att det behöver förtydligas att det är gäldenären som ska visa att kravet på ordnad bokföring är uppfyllt. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har ingen invändning mot förslaget men framhåller att det är obehövligt eftersom gäldenären i avsaknad av ordnad bokföring inte kan visa att livskraftstestet är uppfyllt.

Skälen för regeringens förslag

Gäldenärer som inte har ordnad bokföring får enligt direktivet undantas från rekonstruktionsförfarandet

Insolvensdirektivet ger medlemsstaterna rätt att undanta gäldenärer som har dömts för att allvarligt ha åsidosatt sina redovisnings- eller bokföringsskyldigheter från tillgång till rekonstruktionsförfarandet tills de har

vidtagit tillräckliga åtgärder för att åtgärda de brister som gav upphov till domen, så att borgenärerna får den information som de behöver för att kunna fatta ett beslut under rekonstruktionsförhandlingarna (artikel 4.2). Av skälen till direktivet framgår att reglerna i denna del inte hindrar medlemsstaterna från att begränsa gäldenärers tillgång till rekonstruktionsförfarandet om deras räkenskaper och andra affärshandlingar är ofullständiga eller bristfälliga (skäl 27). Bestämmelserna torde omfatta både fall där sökanden är en fysisk person som dömts för brott och fall där sökanden är en juridisk person vars ställföreträdare har gjort sig skyldig till brott i sökandebolagets verksamhet. När det i det följande anges att gäldenären har dömts för brott avses därför båda dessa situationer.

Direktivets bestämmelser är utformade på så sätt att det är följderna av brottet, dvs. att bokföring saknas eller att den är oriktig, snarare än att gäldenären dömts för ett allvarligt brott i sig, som utgör skälet till att dessa gäldenärer får undantas från regelverket. Enligt regeringen ska direktivet därför förstås på det sättet att det inte är tillåtet att, såsom föreslås av

Akademin för insolvensrätt vid Handelshögskolan vid Karlstads universitet, generellt utesluta gäldenärer som gjort sig skyldiga till vissa brott från rekonstruktionsförfarandet.

Någon motsvarande begränsning finns inte i svensk rätt

En förutsättning för att rätten ska bifalla en ansökan om företagsrekonstruktion enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion är att gäldenären är illikvid eller att det finns risk för illikviditet. Enligt lagen ska ett sådant beslut dock inte meddelas om det saknas skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås (2 kap. 6 §).

Det nuvarande rekonstruktionsförfarandet är inte förbehållet endast gäldenärer som har sina räkenskaper i ordning. Det krävs visserligen att gäldenären kan prestera en redogörelse för företagets ekonomi (2 kap. 3 §). Någon möjlighet att avslå en ansökan med hänvisning till att gäldenären allvarligt har åsidosatt sin redovisnings- eller bokföringsskyldighet finns dock inte. Som framhålls av Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet bör det förhållandet att en gäldenärs bokföring är bristfällig i och för sig kunna påverka rättens bedömning av om syftet med rekonstruktionen kan uppnås. Med tanke på hur lågt detta krav är utformat – saknas skälig anledning att anta – torde det emellertid i praktiken sällan påverka beslutet.

Det nu anförda innebär dock inte att det förhållandet att en gäldenär gjort sig skyldig till brott eller har misskött sin bokföringsskyldighet saknar betydelse under en företagsrekonstruktion. Vid en begäran om ackordsförhandling enligt den nuvarande lagen ska rekonstruktören t.ex. ange om det finns skälig anledning att anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden för detta, samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet (3 kap. 11 § första stycket 1). Rekonstruktören är också skyldig att underrätta åklagaren om det finns skälig anledning att anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer (se 22 § förordningen [1996:783] om företagsrekonstruktion).

Endast gäldenärer som har ordnad bokföring ska kunna beviljas företagsrekonstruktion

Ett beslut om företagsrekonstruktion innebär att gäldenärsföretaget får ett betalningsanstånd beträffande de skulder som företaget har ådragit sig före beslutet. Utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken får som utgångspunkt inte ske och beslut om kvarstad eller betalningssäkring får inte meddelas. Ett beslut om företagsrekonstruktion innebär dessutom att en borgenär inte har rätt att häva ett avtal på grund av dröjsmål med betalning eller annan prestation, som uppkommit före beslutet.

De nämnda skyddsreglerna för gäldenären är en förutsättning för att en företagsrekonstruktion ska ha rimliga förutsättningar att lyckas eftersom det bl.a. hindrar en borgenär från att avbryta leveranser som är nödvändiga för fortsatt drift av verksamheten. Det ställer emellertid också krav på rimliga avvägningar i lagstiftningen mellan gäldenärens och borgenärernas intressen. Företagsrekonstruktion ska vara en möjlighet – inte en rättighet – för gäldenären att komma till rätta med sina ekonomiska problem. Framför allt är det väsentligt att undvika att beslut om företagsrekonstruktion meddelas i fall där det saknas förutsättningar att nå framgång med rekonstruktionen, t.ex. när gäldenärens syfte med ansökan endast är att utverka ett otillbörligt betalningsanstånd. En självklar utgångspunkt bör vara rekonstruktionsförfarandet endast ska vara tillgängligt för gäldenärer vars verksamhet drivs på ett seriöst sätt.

För att motverka missbruk föreslår regeringen nedan att det bör ställas större krav vid prövningen av gäldenärens livskraft, det s.k. livskraftstestet (se avsnitt 6.3.3). Att det framkommer att gäldenären eller dess företrädare är dömda för allvarlig brottslighet är självklart omständigheter som kan inverka på bedömningen av det egentliga syftet med en ansökan om företagsrekonstruktion och därmed om livskraftstestet är uppfyllt. Enligt regeringens uppfattning bör det dock även ställas större krav på gäldenärens bokföring. Ordnad bokföring är en grundläggande skyldighet i ett företags verksamhet. Utan sådan är det svårt att över huvud taget bedöma om det finns förutsättningar för rekonstruktionen att lyckas. Om bokföringen är bristfällig försvåras dessutom genomförandet av rekonstruktionen.

Regeringen föreslår därför att det ska införas ett krav på att en gäldenär ska ha ordnad bokföring för att kunna beviljas företagsrekonstruktion. Vad gäller den närmare utformningen av förslaget anser Lagrådet att bestämmelsen inte bör utformas med ledning av brottsbalkens regler om bokföringsbrott eftersom en straffrättslig bedömning är tillbakablickande medan de frågor som aktualiseras vid en företagsrekonstruktion är av annat slag. Lagrådet förordar i stället att kravet om ordnad bokföring kopplas till rekonstruktionsförutsättningarna. Enligt regeringen skulle en sådan bestämmelse emellertid bli svår att tillämpa eftersom den förutsätter att det redan i ansökningsstadiet görs en bedömning av hur bokföringen i det enskilda fallet påverkar möjligheten att genomföra de föreslagna rekonstruktionsåtgärderna. Det är också svårt att se varför det någonsin skulle finnas skäl att bevilja en ansökan om företagsrekonstruktion så länge som gäldenärens bokföring har allvarliga brister. Däremot bör en gäldenär som har åtgärdat bristerna i bokföringen kunna beviljas företagsrekonstruktion om övriga villkor är uppfyllda. Regeringen föreslår därför att bestämmel-

sen utformas i enlighet med förslaget i lagrådsremissen. Det innebär att en ansökan om företagsrekonstruktion inte ska bifallas om gäldenärens bokföring är behäftad med sådana brister eller fel att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte går att bedöma. Rekonstruktionsförfarandet kommer därmed enbart att vara tillgängligt för gäldenärer som bedriver sin verksamhet på ett seriöst sätt.

Som anförs av Företagarna, Svenskt Näringsliv och Plana är det angeläget att kravet på ordnad bokföring inte ställs allt för högt. Det innebär att bristerna i bokföringen måste vara av viss omfattning för att få betydelse. Enstaka felaktigheter eller försummelser i bokföringen ska alltså inte utesluta att gäldenären beviljas företagsrekonstruktion. Det bör inte ankomma på rätten att vidta några särskilda utredningsinsatser för att bedöma om villkoret är uppfyllt. I likhet med vad som anförs av Svensk

Inkasso och Skatteverket ankommer det på gäldenären att visa att bokföringen är i sin ordning. Kravet på ordnad bokföring gäller även i det fall en borgenär ansöker om företagsrekonstruktion. Eftersom en borgenär normalt inte har tillgång till gäldenärens bokföring kommer det dock i praktiken krävas att gäldenären i en sådan situation bidrar med relevant information (se även avsnitt 6.4 om att en sådan ansökan ska beviljas endast om gäldenären medger ansökan).

Om gäldenären inte kan presentera ett tillräckligt underlag och rätten därför inte kan göra en bedömning av frågan ska företagsrekonstruktion inte beviljas. I övrigt preciseras den närmare innebörden av villkoret om ordnad bokföring i författningskommentaren.

Stiftelsen Ackordscentralen framhåller att det kan det vara svårt för rätten att bedöma om villkoret om ordnad bokföring är uppfyllt och påtalar behovet av att gäldenärens senaste årsredovisning samt balans- och resultaträkning ska bifogas en ansökan om företagsrekonstruktion.

Regeringen vill med anledning av detta framhålla att det av den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion redan följer att gäldenärens ansökan om företagsrekonstruktion ska innehålla en redogörelse för gäldenärens ekonomi (2 kap. 3 §). Rätten kan vidare förelägga en gäldenär som underlåtit att komma in med dessa uppgifter att komplettera sin ansökan och avvisa ansökan om föreläggandet inte efterföljs (2 kap. 5 §). Motsvarande bestämmelser kommer med regeringens förslag att finnas i den nya lagen. Det finns dock trots detta en risk för att den bristfälliga bokföringen inte uppmärksammas förrän efter det att beslutet om företagsrekonstruktion har meddelats. Att gäldenären har sin bokföring i ordning bör därför inte bara vara en förutsättning för att inleda företagsrekonstruktion. Avsaknad av eller bristfällig bokföring bör även utgöra hinder mot att fortsätta förfarandet. En borgenär som anser att bokföringen är bristfällig ska därför kunna vända sig till rätten och begära att företagsrekonstruktionen upphör. Även rekonstruktören kommer att ha en sådan rätt. En rekonstruktör som trots vetskap om att det saknas förutsättningar för att företagsrekonstruktionen ska bli framgångsrik, t.ex. för att gäldenärens bokföring är behäftad med allvarliga brister, underlåter att begära att rekonstruktionen ska upphöra riskerar att bli skadeståndsskyldig (se avsnitt 14.2.2). Skadeståndsansvaret gäller för skador som rekonstruktören orsakat under fullgörandet av uppdraget. Regeringen återkommer till frågan om rekonstruktionsförfarandets upphörande i avsnitt 9.1.

Hänvisningar till S6-3-2

6.3.3. Ett skärpt livskraftstest

Regeringens förslag: Livskraftstestet ska skärpas. För att en företagsrekonstruktion ska beviljas ska det krävas att det finns grundad anledning att anta att rekonstruktionen kan säkra verksamhetens livskraft.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att livskraftstestet ska formuleras så att det ska finnas skälig anledning att anta att rekonstruktionen kan säkra verksamhetens livskraft.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Almi Företagspartner AB, Region Skåne, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige, Stockholms tingsrätt, Svensk Inkasso, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen lyfter frågan om testet skulle kunna skärpas ytterligare. Bolagsverket anser att det bör framgå av lagtexten att ett beslut om företagsrekonstruktion ska innehålla de uppgifter som framgår av artikel 24.2 i 2015 års insolvensförordning.

Företagarna har förståelse för ambitionen att höja förtroendet för rekonstruktionsinstitutet men ser samtidigt en risk med att ett allt för högt ställt livskraftstest kan utestänga företag som skulle kunna gynnas av företagsrekonstruktion. Plana ifrågasätter om utredningens förslag om ett skärpt livskraftstest är förenligt med direktivet och påpekar att det kan vara svårt att få fram en likvidplan för mindre företag. Stiftelsen Ackordscentralen anser att ett livskraftstest i och för sig är bra men ifrågasätter om domstolarna har rätt kompetens för att bedöma frågan och om förslaget verkligen kommer innebära någon praktisk förändring. Sveriges riksbank påpekar att ett skärpt livskraftstest kan vara mer samhällsekonomiskt effektivt än nuvarande krav.

Skälen för regeringens förslag

Medlemsstaterna får behålla eller införa ett livskraftstest och ett sådant test finns redan i svensk rätt

Insolvensdirektivet tillåter att medlemsstaterna behåller eller inför ett test som tar sikte på gäldenärsföretagets livskraft. Syftet med ett sådant test måste vara att utesluta gäldenärer som saknar utsikter att uppnå livskraft och testet måste kunna genomföras utan nackdel för gäldenärens tillgångar (artikel 4.3). Detta kan jämföras med direktivets bestämmelse om att medlemsstaterna ska säkerställa att rättsliga eller administrativa myndigheter kan vägra att fastställa en rekonstruktionsplan om planen inte har rimliga utsikter att förhindra gäldenärens insolvens eller säkra verksamhetens livskraft (artikel 10.3).

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion får ett beslut om företagsrekonstruktion inte meddelas om det saknas skälig anledning att anta att syftet med rekonstruktionen kan uppnås (2 kap. 6 § andra stycket). Rätten måste alltså göra en bedömning av utsikterna för att en företagsrekonstruktion kan komma att lyckas eller, med direktivets ord, en bedömning av gäldenärsföretagets livskraft.

Det beviskrav som gäller för att inleda företagsrekonstruktion är lågt ställt. Ofta torde rättens prövning inskränkas till att konstatera att gäldenären har presenterat en preliminär plan för en kommande rekonstruktion, att planen i vart fall inte saknar realism och att gäldenären har föreslagit en rekonstruktör som kan godtas av borgenärerna. Avgörande för att bifalla ansökningen bör enligt förarbetena vara att möjligheten att en rekonstruktion leder till att verksamheten kan rekonstrueras inte framstår som utesluten. (Se prop. 1995/96:5 s. 73 och 180.)

Det bör även framöver finnas ett livskraftstest och testet bör skärpas

Som framgår ovan ska rätten i dag göra en prövning av om syftet med rekonstruktionen kan uppnås vid prövningen av om en ansökan om företagsrekonstruktion ska beviljas. Ett sådant livskraftstest är tillåtet enligt direktivet (artikel 4.3). Livskraftstestet spelar en viktig roll för att förhindra att rekonstruktionsinstitutet missbrukas av en gäldenär som t.ex. enbart vill utverka ett betalningsanstånd. Ett sådant test får ännu större betydelse till följd av förslaget att den ekonomiska tröskeln för att få inleda företagsrekonstruktion ska sänkas (se avsnitt 6.3.1). Regeringen anser därför att livskraftstestet bör behållas.

Den nuvarande lagstiftningen har genom åren kritiserats för att ställa upp allt för låga krav på utsikterna för en lyckad rekonstruktion. I princip ska företagsrekonstruktion alltid inledas om det inte framstår som uteslutet att verksamheten inte kan rekonstrueras. En utgångspunkt måste vara att, inte minst av hänsyn till borgenärerna som i ett rekonstruktionsförfarande måste lägga tid och kraft på att bevaka sin rätt, försöka undvika att företagsrekonstruktion beslutas utan att det finns fog för den. Det är även angeläget att domstolarnas resurser läggs på rekonstruktioner som har rimliga förutsättningar att bli framgångsrika. Utformningen av det nuvarande livskraftstestet kan vara en bidragande faktor till att en förhållandevis låg andel av rekonstruktionerna lyckas. Genom att höja kravet för att inleda företagsrekonstruktion bör en större andel av de ansökningar där sannolikheten för en lyckad rekonstruktion är liten falla bort redan i ansökningsstadiet. I förlängningen bör detta bidra till att höja statusen på rekonstruktionsinstitutet och öka företagens förtroende för förfarandet, liksom de i grunden livskraftiga företagens benägenhet att ansöka om rekonstruktion. Ett skärpt livskraftstest bidrar också till att förhindra missbruk av rekonstruktionsförfarandet, eftersom ett företag som ansöker om rekonstruktion i annat syfte än att rekonstruera sin verksamhet i större utsträckning kommer att nekas företagsrekonstruktion. Som framhålls av

Sveriges riksbank minskar därmed risken för att resurser läggs på företagsrekonstruktioner som löper stor risk att misslyckas samtidigt som effektiviteten i rekonstruktionsförfarandet ökar. Ett skärpt livskraftstest är också särskilt viktigt för att balansera regeringens förslag om en sänkt ekonomisk tröskel för att få tillgång till rekonstruktionsförfarandet.

Regeringen anser mot den bakgrunden, i likhet med de flesta remissinstanserna, att Sverige inte bara bör utnyttja möjligheten att behålla det test som tar sikte på gäldenärsföretagets livskraft, utan även att det nuvarande livskraftstestet bör skärpas.

Företagsrekonstruktion ska få inledas om det finns grundad anledning att anta att gäldenärens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen

Regeringen anser att livskraftstestet, till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande regelverk, bör utformas positivt på så sätt att rätten ska pröva om en viss förutsättning är uppfylld. Plana ifrågasätter i detta sammanhang om ett positivt villkor verkligen är förenligt med direktivet och anför att det bör räcka med ett villkor om att företagsrekonstruktion får inledas om en rekonstruktion av gäldenärens verksamhet i vart fall inte är utsiktslös. Som anges ovan framgår det emellertid uttryckligen av direktivet att medlemsstaterna får behålla eller införa ett livskraftstest (artikel 4.3). I skälen anges vidare att det inte föreligger något hinder mot att medlemsstaterna kräver att gäldenären på egen bekostnad bevisar att gäldenären är livskraftig (skäl 26). Det står därmed klart att ett positivt utformat krav är förenligt med direktivet.

Utredningen föreslår att kravet bör formuleras så att rätten ska pröva om det finns skälig anledning att anta att rekonstruktionen kan säkra verksamhetens livskraft. Stiftelsen Ackordscentralen ifrågasätter om förslaget verkligen innebär någon praktisk skillnad i förhållande till vad som redan gäller enligt nuvarande regelverk. Enligt regeringens uppfattning kan utredningens förslag förväntas få effekt. Eftersom förslaget innebär att samma begrepp alltjämt används – skälig anledning att anta – kan det dock ifrågasättas om syftet med ändringen framgår tillräckligt tydligt. Regeringen anser i linje med vad som anförs av Finansbolagens förening och

Svenska Bankföreningen att det nya livskraftstestet på ett tydligare sätt bör återspegla att det är frågan om en skärpning av kraven i förhållande till nuvarande ordning. Samtidigt är det, som framhålls av Företagarna, naturligtvis angeläget att kraven är balanserade. Tröskeln för att beviljas företagsrekonstruktion får inte ställas så högt att företag som förtjänar en andra chans och vars ekonomiska situation fortfarande går att rädda stängs ute från förfarandet. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att livskraftstestet bör formuleras så att rätten ska pröva om det finns grundad anledning att anta att rekonstruktionen kan säkra verksamhetens livskraft.

Detta motsvarar vad Entreprenörskapsutredningen föreslår (se SOU 2016:72 s. 164). Det kan i sammanhanget noteras att ett saneringsförfarande enligt den finska lagen om företagssanering inte får inledas om det finns grundad anledning att anta att det inte finns förutsättningar att få till stånd eller fastställa ett saneringsprogram (2 kap. 7 § första stycket 5).

I linje med vad Lagrådet anför finns det skäl att framhålla att bedömningen av huruvida livskraftstestet är uppfyllt tar sikte på dels förutsättningarna att få till stånd en lyckad företagsrekonstruktion, dels möjligheten för gäldenären att överleva efter rekonstruktionen. I det föreslagna livskraftstestet ligger att det bör ankomma på gäldenären att i sin ansökan presentera omständigheter som talar för att verksamhetens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen och en rimlig idé om hur rekonstruktionen ska kunna lyckas. Det bör vidare krävas att gäldenären kan precisera sina ekonomiska svårigheter och lämna konkreta förslag på hur företaget ska komma till rätta med dessa. Som framgår av avsnitt 8.3.1 föreslår regeringen att den nuvarande gränsen om tjugofem procent för vad ett ackord som lägst ska ge oprioriterade borgenärer inte ska föras över till den nya lagen. Det betyder emellertid inte att gäldenärens betalnings-

förmåga saknar betydelse för bedömningen av om livskraftstestet är uppfyllt. Om rekonstruktionen förutsätter en skulduppgörelse med borgenärerna för att bli lyckosam bör det normalt anges i ansökan och den nuvarande ackordsgränsen kan då tjäna som ett riktmärke för rättens bedömning av om livskraftstestet är uppfyllt. Om gäldenärens betalningsförmåga är mer begränsad än så bör det ställa särskilda krav på gäldenären att förklara varför rekonstruktionen ändå har förutsättningar att lyckas, vilket kan bidra till att motverka att företag väntar för länge med att ansöka om företagsrekonstruktion. Det bör alltså framöver inte vara tillräckligt att möjligheten till att en företagsrekonstruktion leder till att verksamheten kan rekonstrueras inte framstår som utesluten. Tvärtom ska det finnas omständigheter som talar för att en rekonstruktion i det enskilda fallet kan lyckas. I detta ligger att gäldenären måste ha avsikt och förmåga att fullfölja en företagsrekonstruktion. En ansökan om företagsrekonstruktion får inte beviljas om det finns skäl att anta att det huvudsakliga syftet med ansökan är att på ett otillbörligt sätt förhindra borgenärernas indrivningsåtgärder eller att skjuta upp en oundviklig konkurs. Regeringens förslag bör innebära en skärpning i förhållande till vad som gäller enligt nuvarande regelverk.

Stiftelsen Ackordscentralen ifrågasätter i detta sammanhang om domstolarna har rätt kompetens för att tillämpa det nya livskraftstestet.

Regeringen vill med anledning av detta framhålla att domstolarna ända sedan införandet av lagen om företagsrekonstruktion har haft att tillämpa ett livskraftstest. Vad det nu handlar om är alltså en förändring som bygger på ett redan befintligt villkor som domstolarna vid det här laget bör vara väl bekanta med. Förslaget bör därför inte medföra några beaktansvärda tillämpningsproblem.

För att rätten ska kunna bedöma om gäldenärens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen bör gäldenären i sin ansökan normalt redogöra för företagets kassaflöde, t.ex. genom en likviditetsbudget. Något särskilt påpekande i lagen om detta bedöms dock inte nödvändigt. Det får anses ingå i kravet på att gäldenären i sin ansökan ska redogöra för sin ekonomi och för hur verksamheten ska bedrivas i fortsättningen. Inte heller bedöms det nödvändigt med ett sådant förtydligande som efterfrågas av Bolagsverket om att rättens beslut ska innehålla vissa uppgifter som anges i 2015 års insolvensförordning (artikel 24.2). De aktuella bestämmelserna som Bolagsverket hänvisar till handlar om vilka uppgifter som ska ingå i ett insolvensregister och inte i ett domstolsbeslut. En upplysningsbestämmelse om att särskilda regler för registrering av företagsrekonstruktioner finns i annan lagstiftning finns redan i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion och den bestämmelsen föreslås överföras till den nya lagen (se avsnitt 6.4).

Frågan om huruvida livskraftstestet är uppfyllt ska prövas redan när rätten tar ställning till om en företagsrekonstruktion ska inledas. Om det först efter det att förfarandet har inletts framkommer information som gör att rätten bedömer att syftet med rekonstruktionen inte kan antas bli uppnått så ska rekonstruktionen upphöra (se avsnitt 9.1).

Vad som anges ovan bör i princip gälla oberoende av om det är gäldenärsföretaget eller en borgenär som är sökande. Eftersom en borgenär normalt inte har tillgång till tillräcklig information om gäldenärens ekonomi kommer det dock i många fall i praktiken krävas att gäldenären

bidrar med relevant information även när ansökan görs av en borgenär (se även avsnitt 6.4 om att en sådan ansökan ska beviljas endast om gäldenären medger ansökan).

Hänvisningar till S6-3-3

6.4. Närmare om förfarandet för företagsrekonstruktion

Regeringens förslag: Lagen om domstolsärenden ska även fortsättningsvis tillämpas vid rättens handläggning av ärenden om företagsrekonstruktion, om inte något annat föreskrivs i den nya lagen.

Även i övrigt ska de delar av den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion om det inledande förfarandet för företagsrekonstruktion som är förenliga med direktivet och som fungerar väl föras över till den nya lagen. Bestämmelserna ska moderniseras, förtydligas och anpassas till den nya lagens struktur och begreppsbildning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att bestämmelserna i den nuvarande lagen om överlämning av handlingar mellan tingsrätter ska föras över till den nya lagen.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Sveriges advokatsamfund, tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot det. Göta hovrätt framhåller att det finns skäl att ytterligare utreda om det inte vore bättre att lägga så mycket av förfarandet som möjligt på en administrativ myndighet. Stiftelsen Ackordscentralen anser att det är överflödigt att kräva att gäldenären redogör för den föreslagna rekonstruktörens lämplighet för uppdraget i ansökan.

Skälen för regeringens förslag

En ansökan om företagsrekonstruktion ska även i fortsättningen kunna göras av såväl en gäldenär som en borgenär

Av insolvensdirektivet följer att rekonstruktionsförfarandet ska vara tillgängligt på ansökan av gäldenären (artikel 4.7). Det är även tillåtet att göra förfarandet tillgängligt för gäldenären på ansökan av en borgenär eller en arbetstagarrepresentant, men då krävs det som utgångspunkt att gäldenären medger ansökan. Kravet på medgivande får begränsas till gäldenärer som är mikroföretag samt små och medelstora företag (artikel 4.8).

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion har såväl en gäldenär som en borgenär rätt att ansöka om företagsrekonstruktion (2 kap. 1 §). Om det är en borgenär som är sökande får ansökan endast bifallas om gäldenären har medgett ansökan (2 kap. 6 § tredje stycket). Den nuvarande regleringen uppfyller kraven i direktivet och bör behållas. Det har inte framkommit att det skulle finnas behov av att möjliggöra för arbetstagarrepresentanter att ansöka om företagsrekonstruktion. Regeringen anser därför att direktivets möjlighet att tillåta arbetstagarrepresentanter att ansöka om företagsrekonstruktion inte bör utnyttjas. En arbetstagare som har en fordran på gäldenären kommer att kunna ansöka om företagsrekonstruktion i egenskap av borgenär.

Rätten att ansöka om företagsrekonstruktion flera gånger bör inte begränsas

Medlemsstaterna får begränsa antalet gånger som en gäldenär kan få tillgång till rekonstruktionsförfarandet inom en viss period (artikel 4.4). Någon motsvarande begränsning finns inte i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion. Det bakomliggande syftet med en regel som hindrar en gäldenär från att ansöka om företagsrekonstruktion upprepade gånger bör vara att undvika missbruk av rekonstruktionsinstitutet. Detta kan dock motverkas på andra sätt, bl.a. genom det skärpta livskraftstest som regeringen föreslår i avsnitt 6.3.3. Det skärpta livskraftstestet bör leda till att en högre andel av företagen överlever efter rekonstruktionen och därför, i förlängningen, att färre företag kommer att ha behov av att ansöka om företagsrekonstruktion en andra gång. Har gäldenären tidigare beviljats företagsrekonstruktion bör det ställas höga krav på företaget att visa hur dess livskraft kan återställas. Om företaget kan presentera bärande skäl för varför en rekonstruktion ska beviljas på nytt, bör det dock inte vara frånskuret rätten till företagsrekonstruktion. Regeringen anser alltså att en gäldenär även fortsättningsvis ska kunna ansöka om företagsrekonstruktion vid mer än ett tillfälle.

Domstolens medverkan i rekonstruktionsförfarandet bör inte begränsas

Enligt direktivet får medlemsstaterna införa bestämmelser som begränsar en rättslig eller administrativ myndighets medverkan till fall där den är nödvändig och proportionell, samtidigt som de säkerställer att berörda parters och relevanta intressenters rättigheter skyddas (artikel 4.6). Någon liknande begränsning finns inte i svensk rätt utan ärenden om företagsrekonstruktion handläggs i dag av domstol. Göta hovrätt framhåller i detta sammanhang att det finns skäl att ytterligare överväga om det inte vore bättre att lägga så mycket av rekonstruktionsförfarandet som möjligt på en administrativ myndighet. Regeringen kan konstatera att det under en längre tid har bedrivits ett arbete med att renodla domstolarnas arbetsuppgifter och stärka förvaltningsmyndigheternas ställning. Handläggningen av ett stort antal ärendetyper har redan flyttats från allmän domstol till förvaltningsmyndigheter (se bl.a. Ds 2019:31 s. 131 f. för en utförligare beskrivning av utvecklingen på detta område). Den tanke som framförs av hovrätten kan således anses ligga i linje med detta arbete. Samtidigt har domstolarna allt sedan införandet av den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion varit ansvariga för rekonstruktionsförfarandet och därmed också involverade i hela handläggningskedjan. Det finns inte heller i dag någon förvaltningsmyndighet med tydliga arbetsuppgifter kopplade till företagsrekonstruktion. Regeringen konstaterar att det under alla förhållanden inte finns förutsättningar att närmare överväga frågan inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Flertalet övriga regler om förfarandet bör föras över till den nya lagen

Regeringen lämnar ovan förslag gällande utgångspunkterna för det nya rekonstruktionsförfarandet. Även om den nya lagen om företagsrekonstruktion innebär stora förändringar mot vad som gäller i dag, betyder det inte att alla delar av förfarandet för företagsrekonstruktion behöver göras om. Det kan också konstateras att till följd av regeringens förslag i propo-

sitionen En effektivare konkurshantering (prop. 2020/21:148) är delar av utredningens förslag redan genomförda i svensk rätt.

Ärenden om företagsrekonstruktion handläggs enligt nuvarande ordning enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (4 kap. 1 §). Enligt regeringen bör det gälla även i fortsättningen. Lagen om domstolsärenden bör alltså komplettera den nya lagen vad gäller förfarandet vid domstolarna.

Även flera andra bestämmelser i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion fungerar väl och bör behållas i den utsträckning de är förenliga med direktivet. Det gäller t.ex. vissa av lagens inledande bestämmelser (1 kap. 4 §), reglerna om ansökan om företagsrekonstruktion (2 kap. 1 och 1 a samt 3–5 §§), bestämmelserna om prövningen av ansökan (2 kap. 7–9 och 10 §§ andra stycket), bestämmelserna om att rekonstruktören ska underrätta kända borgenärer om beslutet om företagsrekonstruktion (2 kap. 13 §) samt reglerna om borgenärssammanträde och borgenärskommitté (2 kap. 16 §). Dessa bestämmelser är förenliga med direktivet och bör föras över till den nya lagen i huvudsak oförändrade. Reglerna bör emellertid moderniseras, förtydligas och anpassas till den nya lagens struktur samt begreppsbildning. Till skillnad från Stiftelsen Ackordscentralen anser regeringen att uppgift om den föreslagna rekonstruktörens lämplighet även fortsättningsvis bör ingå i en ansökan om företagsrekonstruktion. En sådan uppgift är nämligen av stor betydelse för att domstolen ska kunna göra en prövning av personens lämplighet för uppdraget. Av regeringens förslag i avsnitt 14.2.1 om skärpta krav på rekonstruktörer följer vidare att det ska göras vissa tillägg i bestämmelserna om vilka uppgifter som ska bifogas en ansökan om företagsrekonstruktion. Även forumbestämmelserna ska anpassas till följd av regeringens förslag i avsnitt 14.3.2 att möjliggöra en begränsning av antalet behöriga domstolar.

Lagrådet väcker frågan om inte gäldenären redan i ansökan om företagsrekonstruktion bör redogöra för borgenärernas inställning till en möjlig rekonstruktion. Enligt regeringens uppfattning kan syftet med en sådan redogörelse inte vara att förankra en ansökan om företagsrekonstruktion med borgenärerna på förhand, något som även Lagrådet vidgår. Det framstår då som tveksamt att i lag föreskriva att gäldenären trots det ska redogöra för borgenärernas inställning till en möjlig rekonstruktion. Det finns naturligtvis inget som hindrar att en gäldenär redogör för dessa uppgifter om gäldenären har kännedom om borgenärernas inställning. Under alla förhållanden ges borgenärerna tillfälle att yttra sig i frågan om förutsättningarna för en rekonstruktion vid det borgenärssammanträde som ska hållas i nära anslutning till beslutet om företagsrekonstruktion. Regeringen anser därför att det inte bör göras ett sådant tillägg som Lagrådet förordar.

Regeringen anser vidare, till skillnad från utredningen, att det inte finns tillräckliga skäl att föra över nuvarande bestämmelser om överlämnande av handlingar mellan tingsrätter, för det fall en ansökan har lämnats in till en tingsrätt som inte är behörig (2 kap. 2 §). En motsvarande regel finns nämligen i lagen om domstolsärenden (8 §). Den lagen kommer som föreslås ovan även framöver att vara tillämplig vid handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion. Det saknas därför behov att reglera denna fråga särskilt. Däremot bör det, i likhet med vad som gäller enligt den nuvarande lagen (4 kap. 15 §), tas in en upplysningsbestämmelse i den nya lagen om att särskilda regler om registrering av företagsrekonstruktioner finns i annan lagstiftning.

Hänvisningar till S6-4

6.5. Rätten ska utse en rekonstruktör när den beslutar om företagsrekonstruktion

Regeringens förslag: Rätten ska, liksom hittills, utse en rekonstruktör när en företagsrekonstruktion inleds. Om det finns särskilda skäl ska fler än en rekonstruktör kunna utses.

Befintliga regler om rekonstruktörens huvudsakliga uppgifter ska föras över till den nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men utformas något annorlunda. Utredningen föreslår att det särskilt anges att rekonstruktören ska sända en framtagen rekonstruktionsplan till de berörda parterna.

Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Insolvensdirektivets utgångspunkt är att behovet av en rekonstruktör ska prövas i varje enskilt fall. Medlemsstaterna får bestämma att en rekonstruktör alltid ska förordnas om vissa särskilda omständigheter är uppfyllda (artikel 5.2). En rekonstruktör ska dock alltid förordnas när rätten har beslutat om ett generellt avbrytande av verkställighetsåtgärder och en rekonstruktör är nödvändig för att skydda parternas intresse, när rekonstruktionsplanen behöver fastställas trots att en grupp har röstat emot planen eller om det annars begärs av gäldenären eller en majoritet av borgenärerna och, i det senare fallet, borgenärerna står för kostnaderna för rekonstruktören (artikel 5.3).

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska en rekonstruktör alltid utses om en ansökan om företagsrekonstruktion beviljas (2 kap. 10 § första stycket). Som framgår av avsnitt 7.1 och 7.2.1 föreslår regeringen att ett beslut om företagsrekonstruktion även fortsättningsvis alltid ska vara förenat med hinder mot verkställighet, att gäldenären ska inhämta samtycke från rekonstruktören för att få utföra vissa närmare angivna åtgärder och att gäldenären ska följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas. Detta förutsätter att en rekonstruktör utses och krävs dessutom av direktivet. Ingen remissinstans invänder mot utredningens förslag. Den nuvarande ordningen, som är väl fungerande, bör därför föras över till den nya lagen. Detta innebär bl.a. att det även fortsättningsvis kommer att vara möjligt att utse fler än en rekonstruktör om det finns särskilda skäl. Eftersom regeringen inte föreslår någon ändring i denna del finns det inte anledning att göra sådana förtydliganden om beslutsordningen som efterfrågas av Lagrådet. Vilken behörighet som tillkommer en rekonstruktör får bedömas enligt allmänna principer och är ytterst en fråga för rättstillämpningen. Regeringen återkommer i avsnitt 14.2.1 till frågan om vilka krav som bör ställas på en rekonstruktör.

I den nuvarande lagen anges att rekonstruktören ska undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsättas helt eller delvis och i så fall hur detta kan ske samt om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (1 kap. 2 §). Rekonstruktören ska även verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts och i samråd med gäldenären upprätta en rekonstruktionsplan (2 kap. 12 §). Detta bör i huvudsak även gälla enligt den nya lagen.

Bestämmelserna om rekonstruktörens uppgifter bör dock formuleras på så sätt att rekonstruktören ska biträda gäldenären med att upprätta en rekonstruktionsplan eftersom det i första hand är gäldenären som har möjlighet att begära planförhandling (se avsnitt 8). Till skillnad från utredningen anser regeringen vidare att det saknas anledning att särskilt ange i lag att rekonstruktören ska sända en framtagen rekonstruktionsplan till de berörda parterna. Av regeringens förslag i avsnitt 8.4.1 följer att ett bevis om att rekonstruktionsplanen har sänts till de berörda parterna ska ges in vid en begäran om planförhandling. Det förutsätter naturligtvis att planen har skickats till de som berörs av den men inte att det nödvändigtvis är rekonstruktören som måste vidta den åtgärden.

Hänvisningar till S6-5

7. Gäldenärens rådighet och avtal

7.1. Gäldenärens rådighet

Hänvisningar till S7-1

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 6.5

7.1.1. Gäldenären ska behålla rådigheten över sina tillgångar

Regeringens förslag: Gäldenären ska behålla rådigheten över sina tillgångar.

Rekonstruktörens samtycke ska krävas för att gäldenären ska få åta sig nya förpliktelser som inte ingår i den löpande förvaltningen av verksamheten och för överlåtelse, pantsättning eller upplåtelse av annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Samtycke ska också krävas för att gäldenären ska få fullgöra en förpliktelse som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för en sådan förpliktelse. I det senare fallet får rekonstruktören lämna samtycke endast om det finns synnerliga skäl.

Gäldenären ska, liksom hittills, vara skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen av verksamheten. Gäldenären ska följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att skriftligt samtycke från rekonstruktören ska krävas för att en ansökan om lagfart eller inteckning ska beviljas samt att reglerna om godtrosförvärv i jordabalken inte ska tillämpas om överlåtarens eller upplåtarens lagfart beviljats utan behövligt samtycke från rekonstruktören. Utredningen föreslår dessutom att uttrycket verksamhetens dagliga drift ska användas för den löpande förvaltningen av verksamheten.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna instämmer i utredningens förslag eller invänder inte mot dem. Stiftelsen Ackordscentralen anser att gäldenären inte utan rekonstruktörens samtycke ska få skuldsätta sig under rekonstruktionen, och att detta bör framgå uttryckligen i lagen.

Ackordscentralen för dessutom fram att det inte borde krävas synnerliga skäl för infriande av naturaförpliktelser. Svenska Bankföreningen anser att det bör komma till uttryck i lagen att borgenärernas situation inte ska

behöva försämras genom en företagsrekonstruktion, utöver vad som kan följa av en skulduppgörelse eller som en konsekvens av de konkurs- och verkställighetshinder som uppstår. Bankföreningen menar också att en företagsrekonstruktion som huvudregel inte ska bedrivas på kredit och att kontantprincipen ska gälla under hela förfarandet. Institutet för företagsrekonstruktion och Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige lyfter frågan om begreppet verksamhetens dagliga drift omfattar något annat än löpande förvaltningsåtgärder. Juridiska fakultetsnämnden vid

Uppsala universitet anser att det saknas bärande skäl för att införa en särreglering avseende ansökningar om lagfart eller inteckning och avstyrker utredningens förslag om att det ska krävas skriftligt samtycke från rekonstruktören. Transportstyrelsen anser att det bör införas krav på skriftligt samtycke från rekonstruktören för att en ansökan i ett registerärende ska beviljas och att Transportstyrelsen bör underrättas om en gäldenär inleder företagsrekonstruktion. Lantmäteriet föreslår att det ska krävas skriftligt samtycke från rekonstruktören vid överlåtelse av fast egendom eller tomträtt. Bolagsverket anser att det bör förtydligas vilka ärenden om registrering i verkets företags- och föreningsregister som ska kräva rekonstruktörens samtycke.

Skälen för regeringens förslag

Gäldenärens rådighet enligt direktivet och den nuvarande lagen

Enligt insolvensdirektivet ska medlemsstaterna se till att gäldenärer som får tillgång till rekonstruktion helt eller delvis behåller kontrollen över sina tillgångar och den dagliga driften av verksamheten (artikel 5.1 och skäl 30). Syftet är dels att undvika onödiga kostnader, dels att uppmuntra gäldenärer att ansöka om förebyggande rekonstruktion i ett tidigt skede av de ekonomiska svårigheterna.

Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion föreskriver en allmän skyldighet för gäldenären att lämna rekonstruktören upplysningar om de ekonomiska förhållandena som är av betydelse för rekonstruktionen av verksamheten och att följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas, dvs. en samrådsplikt (2 kap. 14 §). Vidare finns ett krav på samtycke av rekonstruktören när det gäller vissa viktigare rättshandlingar som kan påverka företagets förmögenhetsställning eller möjligheterna till rekonstruktion (se prop. 1995/96:5 s. 82). Syftet med regleringen är att säkerställa att verksamheten under rekonstruktionen bedrivs på ett sätt som tjänar rekonstruktionsintresset. När det gäller gäldenärens tillgångar och skulder är utgångspunkten att de ska frysas vid företagsrekonstruktionen (2 kap. 15 § första stycket). Skulder som har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion ska inte betalas och ny skuldsättning ska inte ske. Gäldenären får inte heller överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Undantag gäller om rekonstruktören samtycker till åtgärden. Samtycke till betalning av skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller till ställande av säkerhet för sådana skulder får dock ges endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 15 § tredje stycket). Om gäldenären inte inhämtar behövligt samtycke inverkar det dock inte på rättshandlingens giltighet (2 kap. 15 § andra stycket). En sådan rättshandling kan normalt endast angripas genom återvinning i en efterföljande

konkurs. Eftersom förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979) följer med sådana fordringar som grundas på avtal som gäldenären har ingått med rekonstruktörens samtycke har motparten ändå ett intresse av att rekonstruktören verkligen har gett sitt samtycke till åtgärden (10 § första stycket 4).

Gäldenären ska utan rekonstruktörens samtycke få vidta åtgärder som ligger inom den löpande förvaltningen av verksamheten

Som framgår ovan gäller enligt direktivet att gäldenären i vart fall delvis ska få behålla kontrollen över sina tillgångar under rekonstruktionen och i den dagliga driften av verksamheten. Att gäldenären behåller sådan rådighet bör i allmänhet underlätta den fortsatta verksamheten under rekonstruktionen, bl.a. genom att ledningens expertis och kontaktnät fortsatt kan utnyttjas. Om gäldenären fråntas kontrollen över verksamheten skulle detta kunna avhålla ledningen från att ansöka om rekonstruktion i ett tidigt stadium. Det är dock viktigt att rekonstruktören ges möjlighet att påverka viktigare beslut. För det första påverkar beslut som fattas under den tid som rekonstruktionen pågår möjligheterna att rekonstruera företaget. Det kan t.ex. vara fråga om att gäldenären vill ta nya stora lån eller överlåta anläggningstillgångar. Sådana beslut kan i vart fall begränsa möjliga handlingsalternativ för framtiden. För det andra är det viktigt att företagets negativa utveckling kan vändas så snart som möjligt. Om betalningssvårigheterna har sin orsak i felaktiga bedömningar av företagets ledning eller ägare är det nödvändigt att den kompetens som rekonstruktören besitter tas till vara även i företagets löpande förvaltning.

Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion föreskriver en skyldighet för gäldenären att lämna alla upplysningar till rekonstruktören om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen av verksamheten. Gäldenären ska följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas. Detta bör gälla även enligt den nya lagen.

När det gäller den formella rådigheten över tillgångarna innebär den nuvarande regleringen att gäldenären behåller rådigheten över sina tillgångar. Gäldenärens handlingsutrymme begränsas emellertid i praktiken av kravet på samtycke från rekonstruktören, eftersom gäldenären riskerar att företagsrekonstruktionen kan komma att upphöra om gäldenären inte följer rekonstruktörens instruktioner. Regeringen anser att det finns anledning att öka utrymmet för gäldenären att rättshandla inom ramen för den löpande förvaltningen utan krav på samtycke från rekonstruktören. Detta skulle möjliggöra för gäldenären att hantera den dagliga driften, medan viktigare frågor skulle kräva rekonstruktörens samtycke. Detta är också den grundläggande utgångspunkten i direktivet. Det som skulle kunna tala emot en sådan utveckling är att gäldenärens svårigheter åtminstone delvis kan höra ihop med brister som är hänförliga till den föreliggande ledningen. Det finns emellertid ingenting som hindrar att rekonstruktören bidrar med sin expertis även inom ramen för den löpande förvaltningen. Det bör också framhållas att en följd av regeringens förslag i avsnitt 8.3.1 om vilka åtgärder som ska kunna föreslås i en rekonstruktionsplan är att förändringar i bolagets ledning kommer att kunna inkluderas i en rekonstruktionsplan om sådana förändringar bedöms nödvändiga.

Utredningen föreslår att det ska finnas två begränsningar i gäldenärens möjligheter att rättshandla utan rekonstruktörens samtycke. För det första anser utredningen att gäldenären inte bör få fullgöra en förpliktelse som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för en sådan förpliktelse. Detta motsvarar regleringen i den nuvarande lagen, med den skillnaden att utredningens förslag uttryckligen omfattar naturaförpliktelser. För det andra menar utredningen att gäldenären inte bör få företa rättshandlingar utanför den dagliga driften av verksamheten. Med en sådan reglering har gäldenären en möjlighet att åta sig nya förpliktelser så länge dessa ligger inom den dagliga driften av verksamheten. Utredningens förslag innehåller därutöver inte någon begränsning av möjligheterna för gäldenären att ta upp nya skulder. Inte heller finns det någon uttrycklig begränsning när det gäller möjligheten för gäldenären att överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet (jfr 2 kap. 15 § första stycket 3). De senare handlingar bör, som utredningen konstaterar, emellertid regelmässigt ligga utanför den dagliga driften av verksamheten.

Regeringen delar utredningens bedömning i fråga om att gäldenären inte utan rekonstruktörens samtycke bör få fullgöra en förpliktelse som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för en sådan förpliktelse. Gäldenären ska under en företagsrekonstruktion som utgångspunkt inte betala skulder som har uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. Det är en följd av den allmänna insolvensrättsliga likabehandlingsprincipen. Det kan dock i undantagsfall finnas särskild anledning att betala en äldre skuld eller att fullgöra en naturaförpliktelse som uppkommit före företagsrekonstruktionen. Det bör dock kräva rekonstruktörens samtycke.

När det gäller utredningens förslag om att gäldenären inte utan rekonstruktörens samtycke ska få företa rättshandlingar som ligger utanför den dagliga driften av verksamheten ifrågasätter några remissinstanser, bl.a. Stiftelsen Ackordscentralen och Svenska Bankföreningen, om gäldenären bör kunna skuldsätta sig utan rekonstruktörens samtycke. Frågan är rimlig att ställa mot bakgrund av att regleringen delvis syftar till att undvika att gäldenärens ekonomiska ställning försämras under rekonstruktionen. Regeringen konstaterar dock att den nuvarande regleringen innebär att rekonstruktörens samtycke alltid krävs, oavsett om det är fråga om helt normala åtgärder i den löpande verksamheten eller en försäljning av verksamhetens enda tillgång. En sådan ordning framstår varken som rimlig eller effektiv. Den avviker inte bara från direktivets konstruktion utan även från regleringen i andra jämförbara rättsordningar. Regeringen anser att det bör ske en anpassning av den svenska regleringen i detta avseende. Gäldenären bör alltså ges en ökad möjlighet att vidta åtgärder utan rekonstruktörens samtycke. Regeringen bedömer dock att den nya regleringen bör utformas något annorlunda än vad utredningen föreslår. Till att börja med bör den knyta an närmare till den nuvarande regleringen. Regeringen delar alltså Stiftelsen Ackordscentralens syn att det även fortsättningsvis uttryckligen bör framgå att rekonstruktörens samtycke krävs för att gäldenären ska få överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för verksamheten. Vidare bör regleringen – liksom den gör i den nuvarande lagen – förhålla sig till vilka nya förpliktelser som gäldenären får åta sig och inte det mer generella uttrycket rättshandlingar.

Frågan är härefter hur avgränsningen bör uttryckas. Som anges ovan anges det i direktivet att gäldenären helt eller delvis ska behålla kontrollen över sina tillgångar och den dagliga driften av verksamheten. Även utredningen använder begreppet den dagliga driften. Institutet för företagsrekonstruktion är tveksam till detta och förespråkar att uttrycket löpande förvaltningsåtgärd bör användas i stället. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige är inne på samma sak och reser frågan om inte uttrycken ändå avser samma sak. Som remissinstanserna är inne på finns det nackdelar med att införa ett nytt begrepp i lagen som ska fyllas med innehåll. Regeringen anser att regleringen i stället bör knyta an till den etablerade regleringen i aktiebolagslagen (2005:551) angående den verkställande direktörens rätt att vidta åtgärder inom ramen för den löpande förvaltningen av företaget (se 8 kap. 29 och 36 §§). Som remissinstanserna påpekar bör detta överensstämma med vad som avses med den dagliga driften av verksamheten (jfr artikel 7.4 där det framgår att avtal om leveranser kan ligga inom ramen för den dagliga driften av verksamheten). Det finns här anledning att betona att det kan finnas betydande skillnader i fråga om vad som ryms i den löpande förvaltningen beroende på verksamhetens storlek och art. En åtgärd som faller inom ramen för den löpande förvaltningen för ett bolag gör alltså inte nödvändigtvis det för ett annat. Sådana åtgärder som är nödvändiga för driften bör i allmänhet falla inom den löpande förvaltningen, såsom att ingå avtal med kunder och leverantörer, anställningsavtal m.m., allt under förutsättning att avtalen inte med hänsyn till sitt innehåll, sin långvarighet eller de värden som står på spel framstår som osedvanliga eller av stor betydelse för bolaget (jfr prop. 1975:103 s. 375). En bedömning får göras i varje enskilt fall.

Sammanfattningsvis innebär detta att gäldenären bör få behålla den grundläggande rådigheten över sin egendom. Rekonstruktörens samtycke bör dock krävas för att gäldenären ska få fullgöra förpliktelser som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana förpliktelser, åta sig nya förpliktelser som ligger utanför den löpande förvaltningen av verksamheten, eller överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. I likhet med nuvarande ordning bör det krävas synnerliga skäl för att rekonstruktören ska samtycka till betalning av skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller till ställande av säkerhet för sådana skulder. Till skillnad från Stiftelsen Ackordscentralen anser regeringen att detta bör gälla även fullgörande av naturaförpliktelser.

I olika situationer kan det uppkomma behov av att rekonstruktören samtycker till åtgärder även när det inte krävs enligt lagen. Som Lagrådet anför kan det vara fråga om att gäldenären eller dennes medkontrahent är osäker på om samtycke krävs och vill ha ett samtycke från rekonstruktören för säkerhets skull. Rekonstruktören bör vara oförhindrad att lämna sitt samtycke även i sådana fall. En regel om detta bör införas i den nya lagen. Om gäldenären eller dennes motpart begär samtycke bör rekonstruktören vara skyldig att antingen lämna det eller ge besked om huruvida rättshandlingen kommer att underkännas om den företas.

För att rekonstruktören ska kunna fullgöra sitt uppdrag bör gäldenären, liksom hittills, vara skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen. Den nya lagen bör dessutom föreskriva en allmän skyldighet för

gäldenären att följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas.

Bolagsverket lyfter frågan hur kravet på rekonstruktörens samtycke ska tillämpas i förhållande till registrering i verkets företags- och föreningsregister och anser att det bör förtydligas. Även Transportstyrelsen är inne på den frågan och anser att det bör införas krav på skriftligt samtycke från rekonstruktören för att en ansökan i ett registerärende ska beviljas.

Regeringen anser emellertid att det inte finns anledning att kräva samtycke enbart för registreringsåtgärden. Med den konstruktion som regeringen nu väljer och som innebär att kravet på rekonstruktörens samtycke är kopplat till att gäldenären ska få åta sig sådana förpliktelser som ligger utanför den löpande förvaltningen av verksamheten blir det tydligt att kravet på samtycke inte omfattar frågan om registrering, och att detta kan ske utan något samtycke.

Det bör inte krävas samtycke i någon särskild form från rekonstruktören

Frågan är om det finns anledning att generellt – eller endast i vissa fall – ställa krav på skriftlighet när det gäller rekonstruktörens samtycke eller om det bör kunna lämnas muntligen. Ett krav på skriftlighet skulle visserligen ge motparten möjlighet att med högre grad av säkerhet bedöma om rekonstruktören har samtyckt till en viss rättshandling, något som i förlängningen kan leda till att antalet tvister om en rättshandlings giltighet begränsas. Samtidigt skulle det också leda till att rekonstruktionsförfarandet blir betydligt mindre flexibelt och mer tidskrävande för samtliga inblandade, eftersom gäldenären då måste införskaffa skriftligt samtycke för varje rättshandling som kräver det, även i de fall där det inte råder någon tvekan om att rekonstruktören har samtyckt till rättshandlingen.

Enligt den nuvarande lagen finns det inte något krav på att rekonstruktören ska ge sitt samtycke i någon särskild form. Denna ordning bör enligt regeringen behållas. Det är angeläget att behålla en viss flexibilitet i systemet och överlämna till gäldenären och rekonstruktören att komma överens om de närmare formerna för när och hur samtycket ska lämnas. Det finns förstås inget som hindrar att rekonstruktören ändå lämnar ett skriftligt samtycke om detta bedöms lämpligt eller om motparten ställer krav på det för att ingå ett avtal.

I ett avseende gör utredningen emellertid en annan bedömning och det gäller ansökningar om lagfart och om inteckning. Där anser utredningen att skriftligt samtycke från rekonstruktören bör krävas. Det är visserligen så att sådana avtal normalt innebär betydande åtaganden för gäldenären och att de kan få stora konsekvenser för rekonstruktionens utfall. Utredningen föreslår emellertid inte något krav på skriftligt samtycke för själva överlåtelsen utan endast för den efterföljande registrering i fastighetsregistret. Det riskerar att leda till att även civilrättsligt giltiga fastighetsöverlåtelser inte kan registreras, ett problem som lyfts av Lantmäteriet. En sådan ordning bör inte införas. För att undvika problemet föreslår Lantmäteriet att det ska krävas skriftligt samtycke från rekonstruktören vid överlåtelse av fast egendom eller tomträtt. I likhet med Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser regeringen emellertid att det inte finns några bärande skäl för en särreglering i fråga om registrering av överlåtelser och inteckningar av fastigheter. Det bör alltså inte krävas

något skriftligt samtycke för överlåtelse av fast egendom och inte heller för den efterföljande registreringen i fastighetsregistret. Frågan om återgång av fastighetsköp berörs nedan. Situationen kan jämföras med att en fastighetsöverlåtelse återvinns med följden att fastigheten ska återbäras till konkursboet. Något hinder mot en sådan åtgärd för att lagfart har beviljats finns inte.

Hänvisningar till S7-1-1

7.1.2. Rekonstruktören ska kunna begära att en rättshandling går åter

Regeringens förslag: En rättshandling som gäldenären företar utan nödvändigt samtycke ska gå åter om rekonstruktören, inom skälig tid från det att han eller hon fick eller borde ha fått kännedom om rättshandlingen, begär det.

Detta ska dock inte gälla sådana rättshandlingar som företagits senast den dag rekonstruktionen registrerades i insolvensregistret, om det inte visas att motparten kände till eller hade skälig anledning att anta att gäldenären hade beviljats företagsrekonstruktion.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

En rättshandlings giltighet när gäldenären åsidosätter kravet på samtycke

Att gäldenären åsidosätter kravet på samtycke från rekonstruktören påverkar enligt den nuvarande regleringen inte rättshandlingens giltighet. Vid lagens tillkomst bedömde regeringen att behovet av en ogiltighetspåföljd var litet, bl.a. med hänsyn till att gäldenären riskerar att rekonstruktionen upphör om gäldenären bryter mot samtyckeskravet. Den starka förmånsrätt som är förenad med nytillkomna fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären ingått med rekonstruktörens samtycke ansågs dessutom medföra att gäldenärens motpart har ett starkt intresse av att förvissa sig om att rekonstruktören verkligen har gett sitt samtycke. (Se prop. 1995/96:5 s. 82 f.) Det har emellertid under senare år ifrågasatts om det inte finns ett behov av en ogiltighetspåföljd vid uteblivet samtycke.

Rekonstruktören ska kunna begära att en rättshandling ska gå åter

Enligt regeringens uppfattning är enbart det förhållande att gäldenären riskerar att företagsrekonstruktionen avslutas om denne bryter mot kravet på rekonstruktörens samtycke inte alltid tillräckligt för att säkerställa att rekonstruktionen bedrivs på det sätt som har bäst förutsättningar att lyckas. Dessutom kan det i många fall vara en onödig och alltför ingripande åtgärd – främst med hänsyn till borgenärernas intresse – att låta rekonstruktionen helt upphöra till följd av ett illojalt agerande från gäldenären. Någon typ av ogiltighetspåföljd bör därför införas för det fall gäldenären agerar utan nödvändigt samtycke från rekonstruktören.

Enligt regeringen är det inte lämpligt att införa en ovillkorlig ogiltighetsregel när rekonstruktören inte lämnat samtycke. En sådan regel skulle nämligen innebära att även rättshandlingar som rekonstruktören bedömer vara till fördel för rekonstruktionen skulle vara ogiltiga om nödvändigt samtycke saknas. Utgångspunkten bör därför även fortsättningsvis vara att en rättshandling som gäldenären företagit under rekonstruktionen ska gälla, trots att rekonstruktören inte lämnat sitt samtycke till den. Det ligger i linje med att gäldenären behåller rådigheten över sina tillgångar när en företagsrekonstruktion har inletts.

En regel som föreskriver att återgång ska ske om rekonstruktören begär det har däremot den fördelen att risken för ett uteblivet samtycke från rekonstruktören flyttas över till motparten. Det ligger då i motpartens intresse att försäkra sig om att samtycke finns eftersom rättshandlingen annars kan komma att begäras åter. En sådan reglering skulle underlätta rekonstruktionsarbetet eftersom rekonstruktören då kan utgå från att gäldenären inte kan företa några viktigare rättshandlingar utan hans eller hennes vetskap. Som utredningen påpekar kan det uppstå gränsdragningsfrågor beträffande om en rättshandling faller inom den löpande förvaltningen av verksamheten eller inte. Regeringen konstaterar dock att det inte finns något som hindrar att motparten, om denne är osäker på om samtycke krävs, kontrollerar om rekonstruktören ställer sig bakom rättshandlingen.

Reglerna om återgång bör gälla alla typer av rättshandlingar som gäldenären företar i strid med kravet på samtycke. De bör alltså gälla även vid fastighetsöverlåtelser. Regeringen föreslår också att rekonstruktören ska begära återgång inom skälig tid. Som Lagrådet påpekar bör detta räknas från den tidpunkt rekonstruktören fick eller borde ha fått kännedom om rättshandlingen. Regeringen anser i likhet med Lagrådet att den tidsfrist som ställs upp i allmänhet bör vara mycket kort. Enligt Lagrådet bör skälig tid som utgångspunkt inte överstiga tre dagar, men att det vid ensidiga prestationer, som betalning och pantsättning, kan vara befogat med en något längre betänketid. Vad som i det enskilda fallet utgör skälig tid får enligt regeringens mening avgöras från fall till fall beroende på rättshandlingens karaktär och vad som är befogat för att kunna bedöma hur gäldenärens ställning påverkas.

När det gäller fastighetsöverlåtelser kan det konstateras att en begäran om återgång därmed som utgångspunkt kommer att göras innan lagfart har beviljats. Något hinder mot att begära återgång även om lagfart skulle ha beviljats finns dock inte. Situationen kan jämföras med att en fastighetsöverlåtelse återvinns med följden att fastigheten ska återbäras till konkursboet. Om rekonstruktören inte begär återgång inom skälig tid ska rättshandlingen bestå.

Som Lagrådet konstaterar rör det sig om en särskild efterföljande overksamhetsgrund som aktualiseras i och med rekonstruktörens begäran. Det är alltså inte fråga om någon retroaktiv ogiltighet, utan snarare en rättsföljd som kan jämföras med återvinning i konkurs. Hur frågor om vindikationsrätt och risken för casusförstörelse bör lösas får avgöras av rättstillämpningen, med ledning av reglerna om återvinning i konkurs.

Regeringen anser sammanfattningsvis att rekonstruktören ska kunna begära återgång av en rättshandling som gäldenären företagit utan nödvändigt samtycke, om motparten kände till eller haft skälig anledning att anta att gäldenären hade beviljats företagsrekonstruktion. En sådan begäran bör

göras inom skälig tid från det att rekonstruktören kände till eller borde ha känt till rättshandlingen.

Motparten ska inte kunna åberopa god tro från och med dagen efter registreringen i insolvensregistret

Enligt regeringen bör det finnas en fast gräns för när motparten inte längre kan anses vara i god tro. Efter denna tidpunkt kan rekonstruktören alltså utgå från att gäldenären inte kan företa några större rättshandlingar som riskerar att försvåra rekonstruktionen. Motsvarande konstruktion i konkurslagen (1987:672) innebär en presumtion om att motparten inte känner till konkursbeslutet fram till och med dagen efter den dag då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar (3 kap. 2 §). En rättshandling som företagits mellan konkursbeslutet och denna dag ska därför gälla, om det inte visas att gäldenärens motpart kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. För tiden därefter kan motparten inte längre göra gällande god tro till stöd för att en rättshandling som konkursgäldenären företagit skulle vara giltig.

Regeringen anser att en motsvarande regel för när motparten kan göra gällande god tro bör införas när det gäller företagsrekonstruktioner. Det bedöms då ändamålsenligt att tidpunkten knyts till registrering av beslut om företagsrekonstruktion i insolvensregistret. I insolvensregistret ska alla inledda konkurser, företagsrekonstruktioner, skuldsaneringar och F-skuldsaneringar registreras. Där ska också framgå om en företagsrekonstruktion upphört eller upphävts. Registret ska bl.a. innehålla uppgifter om gäldenärens namn och verksamhetsform, samt dag för beslutet. Insolvensregistret är sammankopplat med och tillgängligt elektroniskt via den europeiska e-juridikportalen. En sådan reglering innebär att en avtalspart genom en sökning i registret snabbt och enkelt kan ta reda på om motparten har inlett en företagsrekonstruktion. Gäldenärens motpart bör kunna vara i god tro beträffande rekonstruktionens inledande till dess att beslutet har registrerats i insolvensregistret. För att säkerställa att beslutet faktiskt var registrerat vid tiden för rättshandlingen bör godtrosskyddet upphöra från och med dagen efter registreringen. Eftersom uppgifterna i insolvensregistret registreras elektroniskt och registret är sökbart och tillgängligt för allmänheten saknas det anledning att utsträcka fristen vid företagsrekonstruktion till dagen efter registrering. En rättshandling som företas senare än dagen för registreringen i insolvensregistret ska alltså kunna begäras åter utan att det behöver göras någon prövning av om gäldenärens kände till rekonstruktionen.

Sammanfattningsvis innebär detta att en rättshandling som vidtas utan nödvändigt samtycke senare än dagen för registrering i insolvensregistret alltid ska kunna begäras åter av rekonstruktören, med den begränsning som följer av att rekonstruktören måste framställa en sådan begäran inom skälig tid från det att rekonstruktören kände till eller borde ha känt till rättshandlingen. En rättshandling som företagits mellan beslutet om företagsrekonstruktion och registreringen i insolvensregistret ska däremot endast kunna begäras tillbaka om det kan visas att motparten kände till eller hade skälig anledning att anta att gäldenären hade beviljats rekonstruktion.

Hänvisningar till S7-1-2

7.2. Hinder mot verkställighet

Hänvisningar till S7-2

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 9.1

7.2.1. Hinder mot verkställighet och mot realisation

Regeringens förslag: Utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken ska inte få ske mot gäldenären under den tid som företagsrekonstruktionen pågår. En borgenär ska inte heller på annat sätt få realisera gäldenärens tillgångar.

Verkställighet eller realisation ska dock få ske för en fordran som avser underhållsbidrag. Detsamma ska gälla för en fordran för vilken borgenären har handpanträtt eller retentionsrätt. I det senare fallet ska det dock krävas att det inte är sannolikt att verkställigheten eller realisationen skulle äventyra rekonstruktionen av verksamheten eller att borgenären annars skulle drabbas oskäligt hårt. En fordran på lön eller viss annan ersättning, på pension eller på uppsägningslön ska undantas från verkställighetshindret till den del fordran inte ersätts genom lönegarantin.

För att en borgenär ska få realisera en handpant ska krävas rekonstruktörens samtycke. Om borgenären realiserar gäldenärens tillgångar i strid med kravet på samtycke ska rättshandlingen inte gälla.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår inte att rekonstruktörens samtycke ska krävas för att realisera en handpant. Utredningen uttrycker kravet för att en borgenär med handpanträtt ska kunna verkställa eller realisera en fordran som att hindret på ett otillbörligt sätt skulle medföra skada för borgenären.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot dem. Svenska Bankföreningen anser att verkställighetshindret inte bör utvidgas till att även omfatta realisation av handpant medan Svenskt Näringsliv efterfrågar en djupare analys av frågan.

Skälen för regeringens förslag

Omfattningen av verkställighetshindret

Enligt insolvensdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att gäldenärer ska kunna omfattas av ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder för att stödja förhandlingarna om rekonstruktionsplanen (artikel 6.1). Med ett sådant avbrytande avses enligt direktivet att borgenärerna ska vara tillfälligt förhindrade att få sina fordringar verkställda och att gäldenärens tillgångar eller verksamhet inte heller ska kunna beslagtas eller realiseras utom rätta (artikel 2.1.4). Medlemsstaterna ska säkerställa att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder kan omfatta alla typer av fordringar (artikel 6.2). Som huvudregel omfattas dock inte arbetstagares fordringar av verkställighetshindret (artikel 6.5). Medlemsstaterna får tillämpa verkställighetshindret på arbetstagares fordringar endast om och i den utsträckning medlemsstaterna säkerställer att betalningen av sådana fordringar garanteras i rekonstruktionsförfarandet på en liknande skyddsnivå. Direktivet medger att medlemsstaterna under väldefinierade omständigheter undantar vissa fordringar eller kategorier av fordringar från verkställighetshindret, om det är vederbörligen motiverat och det a) inte är sannolikt

att verkställigheten äventyrar rekonstruktionen av verksamheten, eller b) verkställighetshindret på ett otillbörligt sätt skulle medföra skada för de borgenärer som har dessa fordringar (artikel 6.4). Det kan i det senare fallet handla om att en borgenär drabbas av en okompenserad förlust eller att en säkerhet minskar i värde till följd av ett verkställighetshinder (skäl 34).

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller ett verkställighetshinder under den tid som en företagsrekonstruktion pågår (2 kap. 17 §). Det innebär att någon utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken normalt inte får ske mot gäldenären. Beslut om kvarstad eller betalningssäkring får inte heller meddelas. Undantag gäller för dels fordringar som är förenade med handpanträtt eller retentionsrätt, dels fordringar på underhållsbidrag. Det kan nämnas att verkställighet också får ske av sådana beslut som rätten meddelar för att säkerställa en borgenärs rätt (2 kap. 18 §). Det kan vara fråga om att rätten vid vite förbjuder gäldenären att vidta en viss åtgärd. Om vitet döms ut får avgörandet verkställas.

Som konstateras i avsnitt 4.2.2 är utgångspunkten för genomförandet av direktivet att bestämmelserna i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion bör föras över i den utsträckning de fungerar väl och är förenliga med direktivet.

Undantaget i den nuvarande lagen för fordringar där borgenären har handpanträtt eller retentionsrätt bedöms vara väl definierat och motiverat. Som anges ovan krävs det dessutom enligt direktivet att det inte är sannolikt att verkställigheten äventyrar rekonstruktionen av verksamheten, eller att verkställighetshindret på ett otillbörligt sätt skulle medföra skada för de borgenärer som har fordringarna (artikel 6.4). Frågan är därför om det, som utredningen föreslår, bör införas regler om detta för fordringar som är förenade med handpant eller retentionsrätt. Svenska Bankföreningen menar att en sådan begränsning av panthavarens rättigheter riskerar att bl.a. leda till att bankerna väljer att realisera en handpant tidigare än i dag och att de blir mer restriktiva i sin kreditgivning eller ställer krav på annan säkerhet, t.ex. i fast egendom eller företagsinteckning. Även Svenskt

Näringsliv lyfter frågan om förslaget riskerar att påverka företagens kreditmöjligheter negativt. Regeringen bedömer emellertid att den nuvarande regleringen medför vissa problem, t.ex. när en bank eller ett moderbolag som har panträtt i ett koncernbolags aktier realiserar panten under rekonstruktionen. Ett sådant handlande riskerar inte bara att försvåra utan i vissa fall omöjliggöra en planerad omstrukturering av koncernen. Även om detta inte hör till vanligheterna finns det enligt regeringens mening skäl att, i enlighet med direktivet, införa vissa begränsningar i möjligheterna att begära verkställighet för fordringar som är förenade med handpanträtt och retentionsrätt. En förutsättning bör dock vara att det är sannolikt att verkställigheten skulle påverka rekonstruktionen negativt. I andra fall bör borgenären alltså alltjämt ha en möjlighet att begära verkställighet.

Borgenären bör även ha en rätt att begära verkställighet i sådana fall där det finns en konkret risk för att säkerheten minskar i värde och borgenären alltså skulle drabbas av en okompenserad förlust om verkställighet inte fick ske (jfr skäl 34). Med beaktande av Lagrådets synpunkter bör detta i lagen uttryckas som att verkställighet eller realisation får ske om det inte är sannolikt att företagsrekonstruktionen därigenom äventyras eller borgenären annars skulle drabbas oskäligt hårt.

Reglerna om verkställighetshinder bör alltså föras över till den nya lagen med de justeringar som framgår ovan. Med hänsyn till direktivets reglering bör hindret dessutom utsträckas till att även avse situationen där en borgenär på annat realiserar gäldenärens tillgångar. En möjlighet till egen realisation bör emellertid inte kunna ske utan att rekonstruktören samtycker till det. Utan en sådan möjlighet till kontroll skulle det vara upp till den enskilde borgenären att pröva om förutsättningarna för realisation är uppfyllda. Det framstår inte som lämpligt. Om borgenären ändå skulle realisera gäldenärens tillgångar utan att ha fått rekonstruktörens samtycke bör rättshandlingen inte gälla. Som Lagrådet påpekar har en tredje man som i en sådan situation förvärvar t.ex. en handpant från borgenären ett visst godtrosskydd enligt andra rättsregler. Detta utvecklas i författningskommentaren.

Svenska Bankföreningen lyfter även frågan om förhållandet till reglerna i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse som rör bankens möjlighet att överta egendom för att skydda en fordran (7 kap. 3 § 2). Som

Bankföreningen konstaterar krävs det att banken kan komma att lida en avsevärd förlust för att banken ska ha en sådan möjlighet. Under sådana förhållanden bör utgångspunkten vara att banken också har rätt att realisera panten med hänsyn till att hindret annars skulle leda till otillbörlig skada.

Regeringen bedömer att det inte finns någon beaktansvärd risk att borgenärer med handpanträtt väljer att realisera panten tidigare än i dag eller försöker förhindra företagsrekonstruktion och i stället eftersträva att gäldenären försätts i konkurs. Med de ändringar som föreslås bör förutsättningarna för rekonstruktionen att lyckas öka utan att detta drabbar borgenärerna negativt. I likhet med Stockholms tingsrätt anser regeringen alltså att inblandade aktörers intressen beaktas på ett balanserat sätt.

Därutöver bör det undantag som i dag gäller för underhållsbidrag även gälla enligt den nya lagen.

För att säkerställa ett tillfredställande skydd för arbetstagare och för att uppfylla direktivets krav bör dessutom ett nytt undantag införas för vissa arbetstagarfordringar. Det är fråga om fordringar på lön eller viss annan ersättning och på pension, samt fordringar på uppsägningslön, till den del fordran inte omfattas av den statliga lönegarantin.

Dagens regler om att handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. inte får ske bör föras över till den nya lagen. Detsamma gäller regeln om att beslut om kvarstad eller betalningssäkring inte får meddelas.

Verkställighetshindret bör även fortsättningsvis gälla från beslutet om företagsrekonstruktion

Enligt den nuvarande lagen uppkommer verkställighetshindret vid beslutet om företagsrekonstruktion. Som utredningen konstaterar finns det en risk att institutet företagsrekonstruktion skulle kunna utnyttjas i syfte att förhindra verkställighet om hindret uppkom redan vid ansökan, något som skulle vara till skada för borgenärerna och i förlängningen även för gäldenären. En gäldenär skulle t.ex. kunna hindra en exekutiv auktion genom att ansöka om företagsrekonstruktion samma dag som auktionen ska hållas, och därigenom tillfälligt hindra ett konkursbeslut respektive en försäljning. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening är

inne på samma sak. Enligt regeringens bedömning bör mot denna bakgrund verkställighetshindret även fortsättningsvis gälla från och med beslutet om företagsrekonstruktion.

Bestämmelser till skydd för borgenärer bör överföras till den nya lagen

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion får rätten på begäran av en borgenär besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa borgenärens rätt, om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter borgenärens rätt i fara (2 kap. 18 §). Ett sådant beslut kan verkställas under rekonstruktionen. Regeringen föreslår i avsnitt 7.1.1 och 7.1.2 att gäldenären inte får vidta vissa rättshandlingar utan rekonstruktörens samtycke och att rekonstruktören kan begära återgång av rättshandlingen om gäldenären rättshandlar utan nödvändigt samtycke (se). Det kan dock inte uteslutas att det uppstår ett behov av att besluta om en åtgärd för att förhindra att gäldenären handlar på ett sätt som äventyrar en enskild borgenärs rätt. Reglerna om det i den nuvarande lagen bör därför föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S7-2-1

7.2.2. Konkurshinder

Regeringens bedömning: Reglerna i konkurslagen om vilandeförklaring av konkursansökan motsvarar de krav på konkurshinder som direktivet ställer.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna instämmer i utredningens bedömning eller invänder inte mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I insolvensdirektivet föreskrivs att om det under den tid som enskilda verkställighetsåtgärder är avbrutna uppstår en skyldighet för gäldenären att ansöka om konkurs ska denna skyldighet upphävas för hela avbrytandeperioden (artikel 7.1). Ett beslut om avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder ska dessutom som utgångspunkt utgöra hinder mot att ett konkursförfarande inleds på ansökan av en borgenär (artikel 7.2). Medlemsstaterna får avvika från det nu anförda i en situation där gäldenären inte kan betala sina skulder i takt med att de förfaller. I en sådan situation ska medlemsstaterna säkerställa att en rättslig eller administrativ myndighet kan besluta att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder ska fortsätta att gälla och därmed utgöra hinder mot konkurs, om det inte skulle ligga i borgenärernas allmänna intresse att inleda ett konkursförfarande (artikel 7.3).

I svensk rätt finns ingen skyldighet för en gäldenär att ansöka om konkurs. Direktivets bestämmelser om detta föranleder därför inte någon åtgärd (artikel 7.1). Under en rekonstruktion är gäldenären i princip skyddad mot exekutiva åtgärder från borgenärernas sida, bl.a. genom förekomsten av ett konkurshinder. Konkurshindret finns i konkurslagen (1987:672) och innebär att en ansökan från en borgenär om att gäldenären ska försättas i konkurs ska förklaras vilande om det pågår företagsrekonstruktion och gäldenären begär det (se 2 kap. 10 a § första stycket). Regleringen hindrar alltså i allmänhet att gäldenären försätts i konkurs på ansökan av en borgenär. Detta stämmer väl överens med de krav som

direktivet ställer. Det svenska konkurshindret är inte absolut. Om det finns särskilda skäl att anta att en borgenärs rätt allvarligt äventyras, får rätten ändå besluta att försätta gäldenären i konkurs (2 kap. 10 a § andra stycket). Det har ansetts finnas ett behov av en säkerhetsventil som kan tvinga fram en konkurs t.ex. när rekonstruktionsplanen är chansartad och företagshypotekshavare som har täckning för sina fordringar riskerar att förlora sin säkerhet. Regeringen bedömer att detta inte strider mot direktivet eftersom det är tillåtet att besluta om konkurs under ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, om det skulle ligga i borgenärernas allmänna intresse.

Reglerna om konkurshinder gäller från och med beslutet om företagsrekonstruktion. Om hindret uppstod redan vid ansökan finns en risk att institutet företagsrekonstruktion skulle kunna utnyttjas i syfte att otillbörligt förhindra en konkurs, vilket skulle vara till skada för borgenärerna och i förlängningen även för gäldenären. Konkurshindret bör alltså även fortsättningsvis gälla från och med beslutet om företagsrekonstruktion.

Sammanfattningsvis motsvarar regleringen i konkurslagen de krav som direktivet ställer. Några ändringar i denna del är därför inte nödvändiga.

Hänvisningar till S7-2-2

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1, 9.1

7.3. Gäldenärens avtal under rekonstruktionen

7.3.1. Hävningshindret

Regeringens förslag: Reglerna om hinder mot hävning av avtal i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska föras över till den nya lagen och gälla redan från ansökan om företagsrekonstruktion.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Reglerna om hinder mot hävning ska föras över till den nya lagen

För att en företagsrekonstruktion ska ha någon möjlighet att lyckas är det ofta nödvändigt att gäldenärens motparter fortsätter att prestera enligt ingångna avtal. Skulle t.ex. hyresavtal och leverantörsavtal sägas upp kan det självklart försvåra rekonstruktionen avsevärt. Såväl insolvensdirektivet som den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion innehåller därför regler som begränsar motpartens möjlighet att säga upp ett avtal under en rekonstruktion.

Enligt direktivet ska medlemsstaterna föreskriva regler som förhindrar borgenärer som omfattas av verkställighetshindret att hålla inne en prestation eller avsluta, påskynda eller på annat sätt ändra väsentliga kontrakt med återstående skyldigheter till nackdel för gäldenären, med avseende på skulder som uppstod före verkställighetshindret, enbart på den grunden att gäldenären inte betalat i enlighet med avtalet. Med väsentliga kontrakt avses kontrakt som är nödvändiga för verksamhetens fortsatta dagliga drift. Medlemsstaterna är dock oförhindrade att låta även kontrakt som inte är väsentliga omfattas av regleringen (artikel 7.4).

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion är gäldenärens motpart normalt förhindrad att häva ett avtal på grund av dröjsmål eller befarat dröjsmål med betalningen eller annan prestation som inträffat före beslutet om företagsrekonstruktion. Det gäller under förutsättning att gäldenären med rekonstruktörens samtycke inom skälig tid begär att avtalet ska fullföljas (2 kap. 20 §). Regleringen är tvingande.

Utgångspunkten enligt både direktivet och den nuvarande lagen är alltså att redan ingångna avtal inte påverkas av ett beslut om företagsrekonstruktion och att motparten inte ska kunna häva ett avtal på grund av dröjsmål före rekonstruktionen. Någon skillnad mellan avtal som är nödvändiga för den dagliga driften och andra avtal görs inte i den nuvarande lagen. Eftersom medlemsstaterna får låta även icke-väsentliga avtal omfattas av hävningshindret är regleringen tillåten enligt direktivet. Enligt regeringen saknas det anledning att inskränka hindret till att endast gälla för avtal som är nödvändiga för verksamhetens dagliga drift. Eftersom direktivets bestämmelse utgör en minimireglering är den nuvarande ordningen, som inte bara omfattar dröjsmål med betalning utan även andra typer av prestationer, tillåten. Den bör därför föras över till den nya lagen.

Hinder mot hävning ska gälla redan från och med ansökan om företagsrekonstruktion

Enligt direktivet ska ett hävningsförbud antingen följa direkt av lag eller efter en prövning av en myndighet (artikel 2.1.4). Enligt den nuvarande lagen gäller hävningsförbudet utan särskild prövning. Så bör vara fallet även enligt den nya lagen.

Som konstateras ovan är det i de allra flesta fall en förutsättning för att en rekonstruktion ska lyckas att gäldenärens avtal löper vidare. Om hävningsförbudet inte börjar gälla förrän domstolen har fattat beslut om företagsrekonstruktion kan en uppmärksam motpart utnyttja tiden mellan ansökan om företagsrekonstruktion, som är offentlig, och det efterföljande beslutet för att säga upp pågående avtal på grund av konstaterat eller befarat dröjsmål med betalningen. Prövningen av en ansökan ska visserligen göras genast, men en bedömning av gäldenärens ekonomiska ställning kan ta viss tid. En annan situation där det kan gå viss tid mellan ansökan och prövningen är när rätten förelägger gäldenären att komplettera sin ansökan. Regeringen anser att det finns ett behov av att skydda gäldenären mot att motparten häver ett avtal redan när gäldenären har ansökt om företagsrekonstruktion. Hävningsförbudet bör därför gälla redan från och med denna tidpunkt, och inte som i dag från beslutet om företagsrekonstruktion. Det bör framgå uttryckligen att gäldenärens motpart redan från denna tidpunkt är förhindrad att häva och inte endast indirekt, som utredningen föreslagit.

Hinder mot hävning bör gälla även godtroende motparter

I den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion finns inget skydd för en motpart som inte kände till eller borde ha känt till att det pågick en företagsrekonstruktion och som häver ett avtal med gäldenären. Mot bakgrund av att hävningsförbudet föreslås gälla från och med ansökan om företagsrekonstruktion och motparten inte bör kunna sägas vara i god tro när beslutet om företagsrekonstruktion registrerats i insolvensregistret

skulle den tidsrymd under vilken motparten skulle kunna åberopa god tro vara mycket kort. I normalfallet handlar detta bara om några få dagar. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att eventuella hävningar inte är så skyddsvärda att det finns skäl att införa en sådan bestämmelse.

Hänvisningar till S7-3-1

7.3.2. Gäldenären ska kunna bestämma att ett avtal ska fullföljas

Regeringens förslag: Gäldenären ska kunna bestämma att ett avtal som ingåtts före beslutet om företagsrekonstruktion ska fullföljas. Rekonstruktörens samtycke ska krävas om avtalet inte omfattas av den löpande förvaltningen av verksamheten.

Motparten ska kunna kräva att gäldenären lämnar besked om ett avtal ska fullföljas. Om gäldenären inte lämnar besked inom skälig tid, ska motparten få häva avtalet.

Om avtalet gäller fortlöpande eller delbara prestationer, får gäldenären bestämma att avtalet ska fullföljas endast för en viss del av en återstående prestation. Det gäller dock inte om en sådan begränsning skulle leda till väsentlig olägenhet för motparten eller om motpartens rätt till gäldenärens prestationer gäller mot gäldenärens borgenärer.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Finansbolagens förening anser att det bör förtydligas att ett avtal alltid får hävas när det i lag krävs att motparten avbryter affärsförbindelsen, t.ex. enligt lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige instämmer i utredningens bedömning att det inte behövs några särskilda regler för kreditköp med återtagandeförbehåll och finansiell leasing. Svenska Bankföreningen anser att det är bra att det konstateras att avbetalningsköp och avtal om finansiell leasing inte kommer att omfattas av regleringen. Enligt Bankföreningen bör dock inte heller operationell leasing omfattas. Juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet menar däremot att det inte finns några skäl att undanta finansiell leasing från möjligheten till begäran om begränsad fullföljd. Universitetet framhåller vidare att förhållandet mellan rätten till begränsad fullföljd och rätten till förtida uppsägning bör göras tydligare.

Skälen för regeringens förslag

Gäldenären ska kunna bestämma att ett avtal ska fullföljas

Gäldenärens avtal upphör inte att gälla på grund av att en företagsrekonstruktion inleds. Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion får motparten inte häva ett avtal på grund av dröjsmål eller befarat dröjsmål med betalningen eller annan prestation som skett före beslutet om företagsrekonstruktion, om gäldenären med rekonstruktörens samtycke begär att avtalet ska fullföljas (2 kap. 20 §). Gäldenären ska på motpartens begäran inom skälig tid ge besked om avtalet ska fullföljas. Om gäldenären inte lämnar något besked inom skälig tid får motparten häva avtalet. Motpartens rätt att få besked från gäldenären om huruvida ett avtal ska

fullföljas gäller dock endast när gäldenären var i hävningsgrundande dröjsmål vid beslutet om företagsrekonstruktion. Förelåg inget dröjsmål har motparten inte någon rätt till något besked om avtalet ska fullföljas.

Regeringen föreslår i avsnitt 7.3.1 att reglerna om hinder mot hävning i den nuvarande lagen ska föras över till den nya lagen och att de ska gälla redan från ansökan om företagsrekonstruktion. När det gäller rätten för motparten att få besked av gäldenären om ett avtal ska fullföljas saknas det anledning att behandla borgenärer olika beroende på om gäldenären gjort sig skyldig till ett hävningsgrundande dröjsmål före rekonstruktionen. I stället bör gäldenären ges en generell rätt att besluta om ett avtal som ingåtts före beslutet om företagsrekonstruktion ska fullföljas och gäldenärens motparter ha samma rätt till besked om gäldenärens val, oavsett om gäldenären var i dröjsmål före rekonstruktionen eller inte. En sådan ordning stämmer överens med de förslag som tidigare utredningar lämnat. I utredningens förslag uttrycks detta som att gäldenären får begära att ett avtal ska fullföljas. Regeringen anser emellertid att det handlar om att gäldenären får bestämma att ett avtal ska fullföljas. Det ordet uttrycker på ett mer träffande sätt vad som avses. Som Lagrådet påpekar är brytpunkten enligt reglerna om gäldenärens rådighet och om gäldenärens möjlighet att begära fullföljd densamma, där reglerna om rådighet gäller rättshandlingar som ingås efter beslutet om företagsrekonstruktion medan reglerna om fullföljd gäller avtal som ingåtts dessförinnan. Att reglerna om fullföljd enbart gäller sådana avtal som ingåtts före beslutet om företagsrekonstruktion bör, såsom Lagrådet föreslår, framgå av lagtexten.

Gäldenären bör på motpartens begäran vara skyldig att inom skälig tid ge besked om huruvida och i vilken utsträckning ett avtal ska fullföljas. Om gäldenären inte lämnar något besked inom skälig tid bör motparten ha rätt att häva avtalet. Lagrådet lyfter frågan om en förtida uppsägning av avtalet bör betraktas som ett besked om att avtalet i den delen inte kommer att fullföljas. Det är visserligen riktigt att en förtida uppsägning innebär ett negativt ställningstagande till frågan om fullföljd. Samtidigt innebär uppsägningen att motparten inte har någon skyldighet att fortsätta prestera enligt avtalet och att motparten har rätt till ersättning för den skada som uppsägningen vållar honom eller henne. Någon anledning för motparten att häva avtalet i den del som uppsägningen avser bör därför inte finnas.

I konsekvens med de generella reglerna om gäldenärens rådighet som regeringen föreslår bör gäldenären få bestämma att ett avtal ska fullföljas utan rekonstruktörens samtycke när det gäller sådana avtal som ligger inom ramen för den löpande förvaltningen av verksamheten. För övriga avtal bör däremot samtycke från rekonstruktören krävas. Om gäldenären eller dennes motpart är osäker på om avtalet är av sådan karaktär att samtycke krävs får rekonstruktören samtycka till åtgärder även i sådana fall där samtycke inte krävs (se avsnitt 7.1.1).

Lagrådet lyfter frågan om det inte bör införas en korrigerande regel som tar sikte på situationen att rekonstruktören lämnar sitt samtycke till ett fullföljande som innebär mer långtgående konsekvenser än vad han eller hon föreställt sig. Enligt Lagrådet skulle det kunna ske i form av en jämkningsregel inom ramen för rekonstruktionsförfarandet. Enligt regeringens mening bör det beaktas att den nya lagen ställer höga krav på rekonstruktörer, något som bör få genomslag vid utformningen av reglerna om gäldenärens avtal. Det får förutsättas att rekonstruktören gör noggranna över-

väganden innan han eller hon lämnar samtycke till ett fullföljande. Det kan naturligtvis hända att rekonstruktören gör en affärsmässig felbedömning. Att det ska gå ut över motparten framstår dock inte som motiverat. Snarare är det så att motparten bör kunna räkna med att rekonstruktörens besked gäller. Regeringen anser därför att någon jämkningsregel inte bör införas.

Som Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen påpekar finns det regler i annan lagstiftning som kan begränsa gäldenärens möjligheter att få till stånd en fullföljd av ett avtal. Det gäller t.ex. reglerna i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Dessa regler bör alltjämt ha företräde framför reglerna om företagsrekonstruktion.

Gäldenären ska få bestämma att avtal ska fullföljas endast för en viss del

Det finns i dag ingen uttrycklig rätt för gäldenären att bestämma att ett löpande avtal ska fullföljas endast till viss del (partiell eller begränsad fullföljd). Utan en möjlighet att få till stånd en begränsad fullföljd är gäldenären hänvisad till att antingen bestämma att avtalet ska fullföljas i dess helhet eller riskera att motparten häver avtalet. Det kan leda till att gäldenären avvaktar med att ansöka om företagsrekonstruktion under tiden som gäldenären undersöker sina alternativ. En möjlighet för gäldenären att få till stånd begränsad fullföljd skulle kunna bidra till att gäldenären ansöker om rekonstruktion i ett tidigare skede än vad som annars hade varit fallet.

Även för motparten finns det fördelar med en sådan reglering eftersom det minskar risken för att gäldenären bestämmer sig för att utan förvarning sluta fullgöra sin del av avtalet. Om gäldenären ges en rätt att begära begränsad fullföljd, får motparten i ett tidigt skede reda på i vilken utsträckning gäldenären avser att fullfölja avtalet. Som exempel kan tänkas att gäldenären i samband med rekonstruktionens inledande begär att ett hyresavtal ska fullföljas i fyra månader. För tiden därefter kommer hyresvärden att vara hänvisad till att bevaka sin fordran vid en eventuell skulduppgörelse i rekonstruktionsplanen, och därmed riskera att fordran skrivs ned genom uppgörelsen (jfr avsnitt 7.3.4). Detta skiljer sig visserligen inte från vad som hade varit fallet om gäldenären helt enkelt slutat använda lokalen och underlåtit att betala hyra efter fyra månader. Om motparten redan inledningsvis känner till att gäldenären inte kommer att fullfölja avtalet efter viss tid kan motparten dock utnyttja den återstående hyrestiden för att försöka hitta en ny hyresgäst och därigenom undvika att ha en kvarvarande fordran på gäldenären som kan bli nedskriven i rekonstruktionsplanen. En möjlighet till begränsad fullföljd innebär därmed en ökad förutsebarhet för motparten och bättre förutsättningar för denne att planera sin verksamhet.

Mot denna bakgrund delar regeringen utredningens bedömning att gäldenären bör ha rätt att bestämma att ett avtal ska fullföljas endast till viss del och att den grundläggande förutsättning för detta bör vara att det är fråga om prestationer som är fortlöpande eller delbara. Det innebär att t.ex. avbetalningsköp och avtal om finansiell leasing inte kommer att omfattas av regleringen. Till skillnad från operationell leasing är dessa avtal inga nyttjanderättsavtal utan i realiteten överlåtelseavtal, vilket innebär att motpartens prestation varken är fortlöpande eller delbar. Om gäldenären kunde bestämma att ett sådant avtal skulle fullgöras under några månader skulle detta omvandla avtalet till ett nyttjanderättsavtal (se SOU

2001:80 s. 188). Det finns alltså inte, som Juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet anser, anledning att behandla finansiell leasing annorlunda än avbetalningsköp. Det bör inte heller vara möjligt att begära begränsad fullföljd när motparten har sakrättsligt skydd, dvs. en mot gäldenärens borgenärer skyddad rätt till gäldenärens prestationer.

Det bör vidare inte vara möjligt för gäldenären att bestämma att avtalet ska fullföljas endast avseende viss tid eller mängd om detta skulle leda till väsentlig olägenhet för motparten. Vid bedömningen av vad som utgör väsentlig olägenhet bör 43 och 44 §§köplagen (1990:931) om partiella avtalsbrott och hävning vid successiv leverans kunna ge viss ledning.

Det bör framhållas att det förhållandet att gäldenären väljer att inte fullfölja avtalet i sin helhet inte innebär att gäldenären därigenom har frigjort sig från avtalet för resterande del. Det innebär endast att motparten får rätt att häva avtalet. Regeringen återkommer i avsnitt 7.3.8 till frågan om gäldenären ska få rätt att säga upp ett avtal i förtid.

Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige framhåller att möjligheterna att kräva begränsad fullföljd av avtal och rätten att säga upp vissa varaktiga avtal (se avsnitt 7.3.8) kan leda till att företagsledare överväger att ansöka om rekonstruktion i ett tidigare skede medan företaget fortfarande har erforderlig livskraft. Regeringen delar denna bedömning.

En ändamålsenlig hantering av gäldenärens avtal är ofta en förutsättning för att rekonstruktionens ska kunna genomföras på ett framgångsrikt sätt.

Hänvisningar till S7-3-2

7.3.3. Verkan av att gäldenären bestämmer att ett avtal ska fullföljas

Regeringens förslag: Om gäldenären bestämmer att ett avtal ska fullföljas, ska gäldenären och dennes motpart fullgöra de prestationer som återstår enligt den del av avtalet som ska fullföljas.

I den utsträckning gäldenärens prestationer inte kan delas upp utan betydande olägenhet för motparten, ska gäldenären även fullgöra sådana prestationer som svarar mot prestationer som motparten fullgjort före beslutet om företagsrekonstruktion.

Nuvarande regler om gäldenärens skyldighet att ställa säkerhet ska föras över till den nya lagen.

Om gäldenären inte uppfyller sin skyldighet att fullgöra sin prestation eller att ställa säkerhet ska motparten ha rätt att häva avtalet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening, tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.

Skälen för regeringens förslag

Vad som gäller i dag när ett avtal ska fullföljas

Det förhållandet att gäldenären inleder en företagsrekonstruktion innebär inte att gäldenärens avtal upphör att gälla. Utgångspunkten är dock att gäldenären inte behöver betala för prestationer som fullgjorts före förfarandet. För tiden därefter ska gäldenären däremot, om tiden för mot-

partens fullgörelse är inne, på motpartens begäran fullgöra sina motsvarande prestationer eller i vissa fall ställa säkerhet för dem. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, är gäldenären enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion skyldig att ställa säkerhet endast om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda motparten mot förlust (2 kap. 20 § andra stycket).

Det nu anförda gäller enbart för motparter som fått rätt att häva ett avtal på grund av ett inträffat eller befarat dröjsmål med betalningen eller någon annan prestation före beslutet om företagsrekonstruktion. I andra fall har en motpart inte rätt till samtidig betalning eller säkerhet. Däremot kan motparten använda sig av den s.k. passiva stoppningsrätten i 61 § köplagen (1990:931), enligt vilken en motpart kan ställa in sin fullgörelse eller hålla inne sin prestation om det finns starka skäl att anta att gäldenären inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser. Gäldenären kan dock hindra detta genom att ställa godtagbar säkerhet.

Vad som framöver bör gälla när ett avtal ska fullföljas

Regeringen föreslår i avsnitt 7.3.2 att gäldenären även fortsättningsvis ska kunna välja om ett avtal ska fullföljas och att gäldenären ska få bestämma att ett avtal ska fullföljas endast för en viss del. Motparten ska ha rätt att häva ett avtal eller en del av ett avtal där fullföljd inte begärs. Om gäldenären väljer att fullfölja avtalet bör parterna vara skyldiga att fullgöra de förpliktelser som återstår enligt avtalet. Liksom enligt den nuvarande lagen bör gäldenären inte vara skyldig att utge fullt vederlag för prestationer som motparten utgett innan rekonstruktionen inleddes. Motparten ska emellertid fullgöra sina återstående prestationer och gäldenären ska utge vederlag för dessa eller ställa säkerhet, på motsvarande sätt som gäller i dag när gäldenären varit i dröjsmål före rekonstruktionen. Motparten ska alltså inte behöva ta några nya risker, men denne bör vara nöjd med att få full kontant betalning eller betryggande säkerhet för framtida prestationer, till vilka motparten hade sakrättsligt skydd vid inledningen av rekonstruktionen. Som Lagrådet anför bör det i författningskommentaren klargöras att reglerna om vad som gäller när ett avtal ska fullföljas även tillämpas i en situation där gäldenären ska anses ha bestämt att ett avtal ska fullföljas beträffande en viss prestation, se avsnitt 7.3.5.

Om gäldenärens prestation enligt avtalet inte kan delas upp utan väsentlig olägenhet för motparten, bör gäldenären emellertid vara skyldig att utge vederlag även för sådana prestationer som motparten kan ha fullgjort före rekonstruktionsbeslutet. Det kan t.ex. vara fråga om att gäldenären ska leverera en maskin som inte rimligen kan delas upp eller utföra en entreprenad som utgör en enhet. För ett sådant fall innebär förslaget att gäldenären alltså inte kan leverera endast en del av maskinen eller utföra en del av entreprenaden. Förslaget i denna del stämmer överens med de förslag som tidigare har lagts fram av Förmånsrättskommittén, 2007 års insolvensutredning och Entreprenörskapsutredningen.

Hänvisningar till S7-3-3

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1

7.3.4. Fullföljdsfordringar bör undantas från en skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan

Regeringens förslag: Om gäldenären begär fullföljd av ett avtal, ska de fordringar som uppkommer därefter anses ha uppkommit under företagsrekonstruktionen. Sådana fordringar kommer därmed inte att omfattas av en eventuell skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Fordringar som uppkommit efter ansökan om företagsrekonstruktion omfattas i dag inte av ett ackord

En fordran som uppkommit efter ansökan om företagsrekonstruktion har i dag en starkare ställning än fordringar som uppkommit före ansökan eftersom de inte omfattas av ett offentligt ackord (3 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion). En sådan fordran ska alltså betalas fullt ut av gäldenären. Avgörande för när en fordran som grundas på en avtalsförpliktelse ska anses ha uppkommit är normalt tidpunkten för avtalets ingående. Har avtalet träffats före rekonstruktionen anses fordran alltså i allmänhet ha uppkommit före rekonstruktionen, även om avtalet fullgörs först efter att rekonstruktionen har inletts. Från detta finns emellertid vissa undantag, bl.a. när det gäller lönefordringar (jfr Högsta domstolens överväganden i rättsfallet NJA 2014 s. 537, se mer om detta i avsnitt 7.3.7). Om gäldenären begär fullföljd blir motpartens fordran inte skyddad mot ett ackord. För att motpartens fordran ska skyddas krävs att gäldenären har ingått ett nytt avtal med motparten.

Fullföljdsfordringar bör inte omfattas av en skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan

Regeringen föreslår i avsnitt 7.3.2 att gäldenären ska ha en tvingande rätt att välja om ett avtal ska fullföljas. Om gäldenären väljer att fullfölja ett avtal ska motparten fullgöra de prestationer som återstår mot att gäldenären fullgör sin prestation eller ställer säkerhet. Motparten har alltså rätt till samtidig betalning eller säkerhet för framtida prestationer. I grunden ger detta motparten ett starkt skydd. Det utesluter dock inte att t.ex. en ställd säkerhet minskar i värde eller att motparten av förbiseende eller av okunskap inte utnyttjar sin rätt att få samtidig betalning. I ett sådant fall riskerar motparten att inte få fullt betalt för sin fordran om den skulle omfattas av en skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan. Detta talar för att det finns behov av att stärka fullföljdsfordringarnas ställning.

Det är också rimligt att gäldenärens beslut att fullfölja ett avtal får konsekvenser. Om fullföljdsfordringar inte ges ett förstärkt skydd under rekonstruktionen skulle gäldenären först kunna begära fullföljd, för att därefter sluta prestera och i stället hänvisa motparten till att bevaka en skadeståndsfordran i planförhandlingen (se avsnitt 8). Det framstår inte som en rimlig ordning. Det finns därför skäl att undanta fullföljdsfordringar från en skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan. Det kan i det här sammanhanget noteras att regeringen föreslår att den relevanta tidpunkten

för när en fordran ska ha uppkommit för att beröras av en planförhandling justeras från ansökan till beslutet om företagsrekonstruktion (se avsnitt 8.4.3). Av den anledningen bör det föreskrivas att fullföljdsfordringar ska anses ha uppkommit under rekonstruktionen, dvs. efter beslutet om företagsrekonstruktion. Det innebär att de inte ska få skrivas ned genom en fastställd rekonstruktionsplan.

Hänvisningar till S7-3-4

7.3.5. Motpartens skydd för prestationer som gäldenären tar emot under rekonstruktionen

Regeringens förslag: Om gäldenären efter beslutet om företagsrekonstruktion tar emot en prestation från en motpart, utan att gäldenären bestämmer att avtalet ska fullföljas, får motparten kräva att prestationen lämnas tillbaka.

Om gäldenären förfogar över prestationen på ett sådant sätt att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad eller oförminskad, ska gäldenären anses ha bestämt att avtalet ska fullföljas i fråga om prestationen. Detsamma ska gälla om gäldenären utnyttjar en prestation som är sådan att den inte kan lämnas tillbaka.

Om prestationen ligger utanför den löpande förvaltningen av verksamheten, ska gäldenären anses ha förfogat över prestationen endast ifall rekonstruktören fått eller borde ha fått kännedom om att prestationen mottagits eller om det avtal som prestationen avser.

Bestämmelsen om motpartens stoppningsrätt i köplagen ska justeras så att den inte omfattar företagsrekonstruktion.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att rekonstruktörens kännedom ska ha betydelse även när prestationen ligger inom den löpande förvaltningen av verksamheten. Utredningen föreslår inte någon justering av bestämmelserna om stoppningsrätt i köplagen (1990:931).

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet påpekar att motsvarande regler i köplagen om aktiv stoppningsrätt måste tas bort för rekonstruktionsfallet för att undvika dubbelreglering.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regelverk har en motpart som lämnar över en vara till gäldenären under företagsrekonstruktionen rätt att kräva tillbaka varan (s.k. aktiv stoppningsrätt). Gäldenären kan dock hindra ett tillbakatagande om han eller hon omedelbart betalar för varan eller, om köpesumman inte har förfallit till betalning, ställer godtagbar säkerhet för betalningen (se 63 § fjärde stycket köplagen).

Bestämmelsen syftar till att ge motparten en trygg ställning.

Enligt regeringen bör detta gälla även framöver. Regleringen i köplagen är dock begränsad till att gälla endast för varor. Enligt regeringens mening bör samma regler gälla även för andra prestationer där ett återtagande är möjligt, t.ex. förskottsbetalningar. Motpartens ställning kan i dessa fall inte anses mindre skyddsvärd. Regeringens förslag överensstämmer med de förslag som tidigare lagts fram av Förmånsrättskommittén, 2007 års insolvensutredning och Entreprenörskapsutredningen. Som Lagrådet konstaterar bör det anges i författningskommentaren att den avgörande

tidpunkten enligt förslaget utgår ifrån beslutet om företagsrekonstruktion medan regleringen i köplagen förhåller sig till ansökan.

Frågan är härefter vad som bör gälla om gäldenären mottar en prestation under rekonstruktionen och därefter säljer den vidare eller om prestationen minskar i värde till följd av gäldenärens förfogande liksom om gäldenären utnyttjar en prestation som över huvud taget inte kan återlämnas. I motsvarande situation på konkursområdet anses konkursboet ha inträtt i avtalet, med den följden att borgenären får en fordran på konkursboet (se 63 § femte stycket köplagen). Den regeln är dock begränsad till fall där konkursboet har sålt en vara.

Utredningen anser att om gäldenären inte kan återlämna en prestation i väsentligen oförändrat eller oförminskat skick, eller inte alls, bör det jämställas med att gäldenären har krävt fullföljd av avtalet. Motpartens fordran i denna del kommer då inte att omfattas av en eventuell skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan och kan alltså inte skrivas ned. Förslaget överensstämmer med Förmånsrättskommitténs, 2007 års insolvensutrednings och Entreprenörskapsutredningens förslag. Det ligger dessutom i linje med de uttalanden som gjorts i närliggande frågor från såväl Högsta domstolen som Högsta förvaltningsdomstolen (se rättsfallen NJA 2014 s. 537 respektive HFD 2016 ref. 62). Regeringen delar utredningens bedömning. Om gäldenären förfogar över prestationen så att den inte kan återlämnas väsentligen oförändrad eller oförminskad ska det alltså jämställas med att gäldenären har bestämt att avtalet ska fullgöras. Detsamma bör gälla om gäldenären utnyttjar en prestation som är sådan att den inte kan återlämnas.

Som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet påpekar bör motsvarande regler i köplagen om aktiv stoppningsrätt tas bort för rekonstruktionsfallet för att undvika dubbelreglering.

I rekonstruktörens uppdrag ingår att bevaka att syftet med rekonstruktionen uppfylls och att borgenärernas rätt inte äventyras. Gäldenären är dessutom skyldig att lämna upplysningar om förhållanden av betydelse för rekonstruktionen. Regeringen anser mot den bakgrunden att gäldenären inte bör anses ha förfogat över en prestation som tagits emot under rekonstruktionen förrän rekonstruktören fått – eller borde ha fått – kännedom om detta. Rekonstruktören får därigenom viss tid på sig att sätta sig in i gäldenärens avtal och tillgångar innan en fullföljdsfordran uppkommer till följd av ett förfogande. Med hänsyn till de generella regler som föreslås i fråga om gäldenärens rådighet och som innebär att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke ska få åta sig förpliktelser som ligger inom den löpande förvaltningen av verksamheten, bör emellertid kravet på rekonstruktörens kännedom inte gälla för prestationer som ligger inom ramen för den löpande förvaltningen. Beträffande sådana prestationer bör gäldenären alltså kunna förfoga över prestationen utan rekonstruktörens kännedom (jfr avsnitt 7.1.1 och 7.3.2 om gäldenärens möjligheter att utan rekonstruktörens samtycke åta sig nya förpliktelser inom den löpande förvaltningen och begära fullföljd beträffande sådana avtal). Regleringen innebär att gäldenären inte ska anses ha bestämt att avtalet ska fullföljas om prestationen ligger utanför den löpande förvaltningen och rekonstruktören varken fått, eller borde ha fått, kännedom om den. Som

Lagrådet konstaterar står dock motpartens återkrav kvar i den situationen och om prestationen inte finns i behåll har motparten enligt allmänna

principer rätt till ersättning för prestationens värde. Till skillnad från Lagrådet anser regeringen emellertid att motpartens fordran inte bör anses ha uppkommit under rekonstruktion eftersom detta skulle motverka syftet med regleringen.

Hänvisningar till S7-3-5

7.3.6. Gäldenärens utnyttjande av en hyreslokal

Regeringens förslag: Om gäldenären fortsätter att nyttja en lokal enligt ett hyresavtal, ska gäldenären anses ha bestämt att avtalet ska fullföljas i fråga om prestationen. Det ska dock gälla först efter att en månad har förflutit från beslutet om företagsrekonstruktion.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot det. Stiftelsen Ackordscentralen avstyrker förslaget med motiveringen att hyresvärdar missgynnas av det och alla borgenärer bör behandlas lika.

Skälen för regeringens förslag: Precis som andra avtalstyper fortsätter ett hyresförhållande att gälla om gäldenären blir föremål för företagsrekonstruktion. Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion har gäldenären, om denne var i dröjsmål eller befarat dröjsmål med betalning före rekonstruktionen, rätt att begära att avtalet ska fullföljas (2 kap. 20 §).

Det innebär att gäldenären kan hindra en hyresvärd från att häva avtalet till följd av dröjsmålet genom att begära fullföljd och därefter betala hyran eller ställa säkerhet, beroende på om hyran ska betalas i förskott eller efterskott. Gäldenären är däremot inte skyldig att betala den hyra som förfallit före rekonstruktionen för att avtalet ska fortsätta att löpa.

Om gäldenären inte var i dröjsmål eller befarat dröjsmål före rekonstruktionen gäller i dag samma regler som för avtalstypen i övrigt. Hyresvärden har i så fall inte någon rätt att få besked om gäldenären tänker betala hyran, och om gäldenären väljer att inte utnyttja lokalen och inte betala hyran omfattas hyresvärdens fordran av ett offentligt ackord, eftersom den grundar sig på ett avtal som ingicks före rekonstruktionen. En sådan fordran anses alltså inte uppkommen under rekonstruktionen.

Regeringen föreslår i avsnitt 7.3.5 att en fordran som uppkommit till följd av att gäldenären utnyttjar en prestation som är sådan att den inte kan lämnas tillbaka ska anses ha uppkommit under rekonstruktionen. En sådan fordran kommer därmed att undantas från en eventuell skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan. Denna reglering kommer att omfatta även hyresfordringar. Det innebär att gäldenären inte kommer att kunna bedriva verksamhet utan att behöva ta ansvar för hyreskostnaden och därigenom verka på marknaden på andra villkor än konkurrenterna.

Det är lämpligt att aktivitetsplikten ligger på gäldenären, i den bemärkelsen att hyresvärden inte bör vara tvungen att uppmana gäldenären att ställa lokalen till förfogande för att hyresfordran ska jämställas med en fullföljdsfordran. Det ska kunna krävas att gäldenären och rekonstruktören i ett tidigt skede för en diskussion om hyresförhållandet bör löpa vidare eller om hyresvärden ska få rätt att häva avtalet. Gäldenären bör informera hyresvärden om gäldenären inte avser att fortsätta använda en lokal och i så fall ställa lokalen till hyresvärdens förfogande. Om gäldenären fortsätter

att använda en hyreslokal bör alltså framtida hyresfordringar undantas en eventuell skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan. Frågan är om detta ska gälla direkt eller om rekonstruktören bör ha en viss tid på sig att sätta sig in i gäldenärens avtal. Även om gäldenären kan förutsättas ha kännedom om sina avtalsförhållanden vid företagsrekonstruktionens inledande kan det behövas viss tid för rekonstruktören att gå igenom gäldenärens avtal. Som utredningen föreslår bör en månad vara tillräckligt. Efter denna inledande tid kommer ett nyttjande att likställas med att gäldenären bestämt att avtalet ska fullföljas i fråga om prestationen. Det överensstämmer med vad 2007 års insolvensutredning och Entreprenörskapsutredningen tidigare föreslagit. Även om detta, som Stiftelsen Ackordscentralen påpekar, innebär en viss nackdel för hyresvärden finns det starka skäl för en sådan reglering. Som konstateras i avsnitt 7.1.1 är det viktigt att rekonstruktören ges möjlighet att påverka viktigare beslut som fattas, bl.a. eftersom beslut som fattas under den tid som utredning pågår påverkar möjligheterna att rekonstruera företaget. Hyresvärdens fordran på hyra som avser nyttjande under den inledande månaden kommer alltså att omfattas av en eventuell rekonstruktionsplan.

Hänvisningar till S7-3-6

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1

7.3.7. Arbetstagares fordringar för utfört arbete under rekonstruktionen

Regeringens förslag: Om en arbetstagare fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt ett anställningsavtal med gäldenären, ska arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som utförs senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion anses ha uppkommit under rekonstruktionen

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Tjänstemännens centralorganisation påpekar att arbetstagare som nått taket för lönegarantin före ett beslut om företagsrekonstruktion eller som gör det under den första månaden därefter riskerar att drabbas negativt och anser att frågan bör övervägas ytterligare.

Skälen för regeringens förslag: Om en arbetstagare fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt ett anställningsavtal ansvarar enligt konkurslagen (1987:672) ett konkursbo för arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som belöper på tid efter en månad från konkursbeslutet (5 kap. 18 §). Lönefordran utgör i sådana fall en s.k. massafordran, dvs. en fordran mot konkursboet som ska betalas före konkursfordringarna. Reglerna i förmånsrättslagen (1970:979) bygger på samma synsätt.

Förmånsrätten omfattar lönefordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter (12 §). Lönefordringar för tiden därefter omfattas inte av förmånsrätt, med vissa undantag för uppsägningslön.

Vid företagsrekonstruktion betalas lönegaranti för fordran på lön eller annan ersättning som skulle ha haft förmånsrätt enligt förmånsrättslagen om arbetsgivaren i stället hade försatts i konkurs (7 § lönegarantilagen [1992:497]). Som utgångspunkt betalas lönegaranti därför inte för fordran på lön som belöper på tiden efter en månad från beslutet om företagsrekonstruktion. Lönegaranti utgår också för fordran på uppsägningslön för

tid efter en månad från beslutet om företagsrekonstruktion, i den utsträckning arbetstagaren under uppsägningstiden inte utfört och inte heller borde ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning (7 a § lönegarantilagen).

Vid såväl konkurs som rekonstruktion bygger reglerna alltså på tanken att arbetstagaren ska få fullt betalt för det arbete som utförs under konkursen eller rekonstruktionen. Till skillnad från vad som är fallet vid konkurs finns det emellertid inte några bestämmelser som tar sikte på hur en arbetstagares lönefordringar ska hanteras om han eller hon fortsätter att arbeta under en företagsrekonstruktion.

Högsta domstolen har uttalat att en fordran för en prestation som gäldenärsföretaget i enlighet med ett före den avgörande tidpunkten träffat avtal därefter har tillgodogjort sig, men som borgenären inte har varit skyldig att prestera annat än mot samtidig avtalsenlig betalning, inte omfattas av ett ackord (se rättsfallet NJA 2014 s. 537). Vidare har Högsta förvaltningsdomstolen konstaterat att en arbetstagare, oavsett om han eller hon har säkerhet i lönegaranti, inte är skyldig att prestera annat än mot avtalsenlig betalning och att en fordran avseende lön eller annan ersättning för arbete som har utförts efter beslutet om företagsrekonstruktion därmed inte borde omfattas av ett offentligt ackord även om avtalet ingåtts innan rekonstruktionen (se rättsfallet HFD 2016 ref. 62). En liknande fråga har dessutom prövats av Arbetsdomstolen (AD 2019 nr 22). Arbetsdomstolen konstaterade att en arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning för arbete som grundas på ett avtal som träffats före ansökan om företagsrekonstruktion som utgångspunkt ska anses ha uppkommit före rekonstruktionen och därför omfattas av ett ackord, även om fordran förfaller till betalning därefter. Om en arbetstagare däremot efter beslutet om företagsrekonstruktion utför arbete för arbetsgivaren utan att få full betalning till följd av lönegaranti eller förmånsrätt, omfattas fordran inte av ackordet.

En följd av Högsta förvaltningsdomstolens avgörande är att lönefordringar för arbete som har utförts under rekonstruktionen generellt är undantagna från ett ackord redan från och med beslutet om företagsrekonstruktion. Situationen skiljer sig därmed från vad som gäller vid konkurs, där konkursboet svarar för arbetstagarens fordran först efter en månad från konkursbeslutet (5 kap. 18 § konkurslagen). Obefogade skillnader i regelverken riskerar att ge enskilda borgenärer incitament att sträva efter det ena förfarandet framför det andra. För att regelverken ska överensstämma bör endast lönefordringar som avser arbete som utförs senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion anses ha uppkommit under rekonstruktionen. En särskild regel om detta bör införas i den nya lagen.

Tjänstemännens Centralorganisation lyfter frågan om arbetstagare som slagit i taket för lönegarantin före ett beslut om företagsrekonstruktion eller som gör det under den första månaden därefter riskerar att drabbas negativt av en sådan ändring. Lönegarantin omfattar högst fyra basbelopp (9 § lönegarantilagen). I den ovanliga situationen att en arbetstagares krav på ersättning för de tre månader som föregått rekonstruktionen eller för den första månad som följer på denna når upp till denna nivå kan alltså arbetstagarens krav som överstiger begränsningen komma att omfattas av en skulduppgörelse i en eventuell rekonstruktionsplan. Det är dock inte fråga om något annat än en ren undantagssituation och inte något som motiverar att justera förslaget.

Hänvisningar till S7-3-7

7.3.8. Uppsägning i förtid av varaktiga avtal

Regeringens förslag: Gäldenären ska med rekonstruktörens samtycke få säga upp ett varaktigt avtal. Avtalet ska upphöra efter tre månader.

Ett varaktigt avtal ska dock inte få sägas upp i förtid om motparten har en mot gäldenärens borgenärer skyddad rätt till gäldenärens prestation.

Gäldenären ska vara skyldig att ersätta den skada som uppsägningen orsakar motparten. Motpartens fordran på skadestånd ska anses ha uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att uppsägningstiden ska bestämmas till tre månader eller den tid som med hänsyn till avtalets art och längd får anses skälig.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion är det upp till gäldenärens motpart att välja om han eller hon vill häva ett avtal som gäldenären väljer att inte fullfölja.

Gäldenären kan alltså inte själv häva ett avtal i förtid. Det förhållandet att gäldenären inte begär fullföljd innebär alltså inte att gäldenären befriar sig från avtalet, utan endast att motpartens eventuella rätt att häva avtalet kvarstår. Regeringen föreslår i avsnitt 7.3.2 att denna ordning ska gälla även framöver. Förslaget att gäldenären ska ha rätt att begära begränsad fullföljd innebär inte någon förändring i det avseendet.

Enligt regeringens uppfattning finns det däremot anledning att överväga om gäldenären bör ges en rätt att säga upp ett varaktigt avtal i förtid. En sådan möjlighet skulle kunna vara till fördel för rekonstruktionen, t.ex. när en viss del av verksamheten behöver läggas ned och de avtal som är knutna till den delen av verksamheten blir överflödiga. Gäldenären skulle då kunna stå med ett långt och kostsamt hyresavtal som inte längre kan utnyttjas eller endast delvis är till nytta för gäldenären. Om gäldenären ges rätt att säga upp avtalet i förtid kan gäldenärens skuldbörda minska, vilket kan öka förutsättningarna för att lyckas med rekonstruktionen.

Förmånsrättskommittén övervägde en reglering som i princip skulle leda till att borgenären förlorar sin fordran (se SOU 2001:80 s. 162 f.). En sådan skulle innebära att gäldenären kan minska sin skuldbörda. I förlängningen skulle det också kunna leda till en större utdelning vid en framtida skulduppgörelse, något som skulle gynna det samlade borgenärskollektivet. Det skulle emellertid också utgöra ett markant avsteg från gällande rätt och sätta enskilda borgenärer i ett betydligt sämre läge än vad som är fallet i dag. Förmånsrättskommittén ansåg därför att en sådan reglering inte borde införas. Regeringen delar den bedömningen.

Det bör i stället övervägas en uppsägningsrätt som inte innebär att borgenären förlorar sin fordran. En sådan skulle kunna innebära att gäldenären har rätt att, med rekonstruktörens samtycke, säga upp ett varaktigt avtal till upphörande viss tid. Detta skulle sätta press på gäldenärens motpart att vidta åtgärder för att begränsa den skada som kan uppkomma till följd av att gäldenären väljer att inte fullfölja avtalet. Som reglerna ser ut i dag kan gäldenärens motpart välja mellan att säga upp ett avtal och låta avtalet löpa vidare och bevaka kommande fordringar i en ackordsförhandling. Det

innebär att t.ex. en hyresvärd eller en leasegivare kan låta avtalsförhållandet bestå och fordringarna växa. En uppsägningsrätt bör enligt regeringen utformas på så sätt att den inte hindrar motparten från att göra gällande en skadeståndsfordran för tiden efter det att uppsägningstiden löpt ut. Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att motparten måste kunna visa vilken skada denne lidit. Dessutom finns en skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada. Detta ger motparten starka incitament att agera för att minimera skadan, t.ex. genom att hitta en ny hyresgäst.

Regeringen föreslår alltså att gäldenären med rekonstruktörens samtycke ska få säga upp ett varaktigt avtal. Som Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige framhåller kan detta utgöra ett verktyg för gäldenärer att komma till rätta med en alltför stor kostnadsmassa, något som kan öppna upp för möjligheten att ansöka om rekonstruktion för bolag som tidigare varit hänvisade till att ansöka om konkurs. I likhet med utredningen anser regeringen att uppsägningstiden bör vara tre månader. Till skillnad från förslaget i lagrådsremissen bör det dock inte vara fråga om en utgångspunkt utan en fast uppsägningstid. Detta tjänar klarhetens intresse. Lagrådet föreslår att någon uppsägningstid inte ska krävas, utan att gäldenären ska ha möjlighet att säga upp ett varaktigt avtal omedelbart. En uppsägningstid innebär emellertid att parterna ges möjlighet att ställa om inför situationen att avtalet inte längre ska gälla. Det finns naturligtvis inget som hindrar att motparten, efter att gäldenären sagt upp avtalet, utnyttjar sin interpellationsrätt och begär besked ifrån gäldenären om han eller hon har för avsikt att begära fullföljd beträffande de tre månaderna under vilka uppsägningstiden löper. Om gäldenären besvarar frågan nekande har motparten rätt att häva avtalet omedelbart (se avsnitt 7.3.2).

Någon rätt för gäldenären att säga upp ett avtal bör inte finnas om gäldenärens motpart har en rätt till gäldenärens prestationer som gäller mot dennes borgenärer, dvs. när motparten har sakrättsligt skydd.

Gäldenärens motpart bör ha rätt till ersättning för den skada som den förtida uppsägningen orsakar. Regeringen föreslår att en särskild bestämmelse om detta ska införas i den nya lagen. I enlighet med vad Lagrådet anför bör motpartens fordran på skadestånd anses ha uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion. Den kommer därmed att kunna omfattas av en eventuell skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan.

Hänvisningar till S7-3-8

7.3.9. Bestämmelserna om gäldenärens avtal ska vara tvingande

Regeringens förslag: Bestämmelserna i den nya lagen om gäldenärens avtal ska vara tvingande till gäldenärens förmån.

Ett avtalsvillkor som ger gäldenärens motpart rätt att häva eller på annat sätt ändra ett avtal enbart på grund av en ansökan eller ett beslut om företagsrekonstruktion eller planförhandling eller gäldenärens ekonomiska svårigheter som legat till grund för ansökan om företagsrekonstruktion (en s.k. ipso facto-klausul) ska vara utan verkan.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ipso facto-klausuler ska vara utan verkan även i konkurs.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Konkurrensverket och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige anser att vissa avtal om personliga uppdrag eller andra avtal som är av sådan art att det är rimligt att de får upphöra med automatik i och med inledandet av ett obeståndsförfarande bör undantas från förbudet. Kollegiet anser vidare att det i lagen bör erinras om att förbudet inte gäller om avtalets upphörande på grund av obeståndsförfarandet följer av lag, såsom enligt kommissionslagen (2009:865) och lagen (1991:351) om handelsagentur.

Stiftelsen Ackordscentralen anser att även klausuler som anger att gäldenären inte får uppta nya krediter utan borgenärens godkännande, s.k. negativa klausuler, ska vara utan verkan. Svenska Bankföreningen anser att förbudet mot ipso facto-klausuler inte bör omfatta borgenärer som innehar finansiella instrument, valuta eller vissa fordringar som avses i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen (1987:672).

Skälen för regeringens förslag

Reglerna om gäldenärens avtal ska vara tvingande

Förbudet i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion mot att häva ett avtal på grund av gäldenärens dröjsmål är tvingande till gäldenärens förmån (2 kap. 20 § fjärde stycket). För att säkerställa att en motpart inte kan kringgå lagstiftningen bör de bestämmelser som tar sikte på gäldenärens avtal även framöver vara tvingande till gäldenärens förmån. Det gäller alltså även de nya bestämmelserna om gäldenärens avtal som regeringen föreslår. Förutom hävningsförbudet och gäldenärens rätt att begära fullföljd (avsnitt 7.3.1 och 7.3.2) är det fråga om motpartens rätt till besked om fullföljd (avsnitt 7.3.2), motpartens skydd för prestationer som gäldenären tar emot under företagsrekonstruktionen (avsnitt 7.3.5) och gäldenärens rätt att säga upp varaktiga avtal (avsnitt 7.3.8).

Ipso facto-klausuler ska vara utan verkan

Det förekommer i dag att parter avtalar om att en ansökan eller ett beslut om företagsrekonstruktion ska ge ena parten rätt att häva avtalet, en s.k. ipso facto-klausul. Grunden för att häva avtalet är då inte ett redan inträffat dröjsmål, utan själva ansökan eller beslutet om företagsrekonstruktion.

Enligt insolvensdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att borgenärer inte tillåts hålla inne, avsluta, påskynda eller på annat sätt ändra pågående avtal enbart på grund av en avtalsklausul som ger parten en sådan rätt till följd av en ansökan eller ett beslut om ett avbrytande av generella verkställighetsåtgärder eller företagsrekonstruktion (artikel 7.5). Ipso facto-klausuler är alltså uttryckligen förbjudna.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion är gäldenärens motpart förhindrad att häva ett avtal på grund av dröjsmål eller befarat dröjsmål med betalningen eller annan prestation som skett före beslutet om företagsrekonstruktion (2 kap. 20 §). Ipso facto-klausuler omfattas inte av bestämmelsen om man endast ser till dess ordalydelse. Syftet med hävningsförbudet är bl.a. att underlätta företagsrekonstruktionen genom att hindra att en motpart utnyttjar en faktisk monopolsituation till att tilltvinga sig full betalning för en oprioriterad fordran. Skulle ett villkor

som ger en borgenär rätt att häva ett avtal redan på grund av en ansökan eller ett beslut om företagsrekonstruktion vara tillåtet skulle det i princip innebära ett kringgående av hävningsförbudet.

Redan det förhållandet att bestämmelserna om gäldenärens avtal är tvingande innebär att en ipso facto-klausul inte kan göras gällande under rekonstruktionen eftersom gäldenären har rätt att begära att avtalet ska fullföljas. För att det ska bli tydligt vad som gäller bör detta dock framgå uttryckligen av lagen. Dessutom bör det, som Svenska Bankföreningen påpekar, förtydligas att förbudet mot ipso facto-klausuler inte omfattar borgenärer som innehar finansiella instrument, valuta eller vissa fordringar som avses i konkurslagen (8 kap. 10 § andra stycket).

Stiftelsen Ackordscentralen lyfter frågan om huruvida klausuler om att gäldenären inte får uppta nya krediter utan borgenärens godkännande, s.k. negativa klausuler, ska vara tillåtna. Regeringen kan dock konstatera att det inte är möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende närmare överväga den saken.

Utredningen föreslår ett förbud mot ipso facto-klausuler även i konkurslagen. Som utredningen konstaterar finns det ett starkt samband mellan konkurs och företagsrekonstruktion. Reglerna bör därför i största möjliga utsträckning vara neutrala så att de inte skapar incitament för gäldenären eller borgenärerna att välja det ena förfarandet framför det andra endast i syfte att uppnå fördelar i enskilda avtalsförhållanden. Samtidigt är frågan om att införa ett förbud mot ipso facto-klausuler i konkurs, som flera remissinstanser påpekar, komplex och kräver ordentlig genomlysning. En sådan bör ta sin utgångspunkt i att en borgenär inte ska behöva ta en ökad risk under en konkurs. Som Svenska Bankföreningen framhåller bör det övervägas noga om den som har ett avtal med en gäldenär som har förlorat sin livskraft och gått i konkurs ska vara tvungen att fortsätta att prestera enligt avtalet och stå risken att inte få betalt. Förslaget aktualiserar ett flertal svåra frågor, bl.a. vilken säkerhet som ska ställas för att garantera borgenärernas rätt och hur borgenärens fordran ska hanteras i konkursen. Sammanfattningsvis anser regeringen att frågan behöver övervägas ytterligare, något som bör ske i ett annat sammanhang. Det kan därvid finnas anledning att även överväga sådana andra förändringar i konkurslagen som nu införs i den nya lagen om företagsrekonstruktion.

Hänvisningar till S7-3-9

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1

7.4. Motpartens rätt att kvitta en fordran

Regeringens förslag: De nuvarande reglerna om motpartens rätt att kvitta en fordran ska föras över till den nya lagen i huvudsak oförändrade. Regleringen ska dock utgå ifrån tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion och inte tidpunkten för ansökan.

Motparten ska inte kunna kvitta en skuld för en prestation enligt ett avtal som gäldenären bestämt ska fullföljas mot en fordran som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion.

Om gäldenären efter beslutet om företagsrekonstruktion överlåter en fordran och en borgenär därigenom förlorar sin rätt till kvittning, ska borgenärens fordran så långt den hade kunnat infrias genom kvittning anses ha uppkommit under rekonstruktionen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens förslag utgår ifrån tidpunkten för ansökan om företagsrekonstruktion. Enligt utredningens förslag är gäldenären skyldig att, i en situation där denne överlåter en fordran och en borgenär därigenom förlorar sin rätt till kvittning, ersätta borgenären för detta.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna instämmer i utredningens förslag eller invänder inte mot det. Svenska Bankföreningen efterfrågar ett förtydligande om att regleringen i 2 kap. 21 § fjärde stycket i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion – som föreslås ska föras över till den nya lagen – inte ska förhindra kvittning i de fall förpliktelsen uppkom före rekonstruktionen, men infrias först efter att företagsrekonstruktionen har inletts. Stiftelsen Ackordscentralen efterfrågar en ändring av lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt så att det inte längre blir möjligt för Skatteverket att kvitta gäldenärens under rekonstruktionen uppkomna skattetillgodohavanden mot gäldenärens skatteskulder som förelåg vid ansökan om företagsrekonstruktion. Även Institutet för företagsrekonstruktion efterfrågar en sådan ändring. Därutöver anser institutet att statens möjlighet att kvitta väsensskilda fordringar mot varandra bör ses över.

Skälen för regeringens förslag

De nuvarande reglerna om kvittning bör flyttas över till den nya lagen

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion har gäldenärens motpart rätt att kvitta en fordran som motparten hade mot gäldenären när ansökan om företagsrekonstruktion gjordes, mot en fordran som gäldenären då hade mot motparten (2 kap. 21 §). Rätten att kvitta gäller även om motpartens fordran vid denna tidpunkt inte var förfallen till betalning. Den gäller dock inte om kvittning är utesluten på grund av någon av fordringarnas beskaffenhet. Kvittningsrätten gäller inte heller om fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion, eller för en borgenär som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel.

I lagrådsremissen föreslogs att de nuvarande reglerna om kvittning skulle flyttas över till den nya lagen utan någon förändring i sak. Lagrådet anser emellertid att reglerna om kvittning bör justeras i olika avseenden. Enligt Lagrådet bör en utgångspunkt vara att rekonstruktionen inte ska vidga en borgenärs rätt att kvitta annat än om förfarandet leder fram till en skulduppgörelse. Rätten att kvitta med en oförfallen fordran bör därmed, enligt Lagrådets mening, aktualiseras först om en rekonstruktionsplan som innehåller en skulduppgörelse fastställs. Regeringen har förståelse för synpunkten. Samtidigt kan det noteras att det redan i dag är möjligt att genomgå en företagsrekonstruktion utan att något ackord fastställs av rätten – t.ex. om gäldenären och borgenärerna träffar en överenskommelse om underhandsackord – eller att rekonstruktionen misslyckas och att något ackord inte fastställs av den anledningen. Att det inte kommer att vara obligatoriskt med en skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan innebär alltså inte någon principiell nyhet i förhållande till kvittningsreglerna. Enligt regeringens mening finns därför inte några tungt vägande skäl att göra den justering som Lagrådet föreslår.

När det gäller begränsningarna för borgenärens kvittningsrätt – t.ex. genom de särskilda krav som ställs för att denne ska få kvitta med en fordran mot gäldenären som förvärvats genom överlåtelse från tredje man – anser Lagrådet på motsvarande sätt att de inte ska gälla i det fall rekonstruktionsförfarandet inte leder till någon skulduppgörelse. Enligt regeringens mening skulle förslaget som Lagrådet för fram bli svårt att tillämpa. Det är först när det fastställts en rekonstruktionsplan eller rekonstruktionen annars avslutats som det med säkerhet går att säga att förfarandet inte lett till någon skulduppgörelse. I det förra fallet är det endast fråga om en kortare tid innan rekonstruktionen avslutas och i det senare gäller ändå inte några begränsningar i rätten att kvitta. Förslaget bör enligt regeringens mening därför inte genomföras.

I ett par avseenden bör det göras ändringar med anledning av Lagrådets synpunkter på kvittningsreglerna. Det gäller följden av att gäldenären efter beslutet om företagsrekonstruktion överlåter en fordran så att en borgenär förlorar sin rätt till kvittning. Som Lagrådet anför bör regeln justeras så att borgenärens fordran i den utsträckning den hade kunnat infrias genom kvittning anses ha uppkommit under rekonstruktionen. Som Lagrådet föreslår bör dessutom reglerna om kvittning placeras i 5 kap, tillsammans med reglerna om återvinning.

Eftersom den relevanta tidpunkten för vilka fordringar som ska ingå i en rekonstruktionsplan ändras från ansökan om företagsrekonstruktion till beslutet om företagsrekonstruktion bör även kvittningsreglerna förhålla sig till denna tidpunkt (se avsnitt 8.4.3).

Svenska Bankföreningen lyfter frågan om rätten till kvittning enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion när en borgensförbindelse infrias efter att rekonstruktion inletts. Föreningen framhåller att kvittning normalt får ske även när infriandet sker reservationsvis för en potentiell regressfordran och efterfrågar ett förtydligande om att regleringen inte ska förhindra kvittning i dessa fall. Regeringen konstaterar att den ifrågavarande regleringen förs över från den nuvarande lagen endast med språkliga ändringar. Någon förändring i sak är alltså inte avsedd varför kvittning bör vara tillåten även fortsättningsvis. Regeringen anser att det inte finns något behov av att förtydliga detta.

Institutet för företagsrekonstruktion och Stiftelsen Ackordscentralen anser att lagen om avräkning av utländsk skatt bör ses över så att det inte är möjligt att kvitta en skuld som uppkommit före rekonstruktionen mot fordringar som uppkommer därefter. Därutöver anser institutet att statens möjlighet att kvitta väsensskilda fordringar mot varandra bör ses över. Det saknas dock möjlighet att inom ramen för det här lagstiftningsarbetet överväga den saken.

Rätten till kvittning när gäldenären har begärt fullföljd

Regeringen föreslår att gäldenären ska ha rätt att begära fullföljd av ett avtal (se avsnitt 7.4.2). Motparten ska i så fall få fullt betalt för kommande prestationer, medan fordringar för tidigare prestationer, dvs. sådana som skett före ansökan om företagsrekonstruktion, ska kunna omfattas av en eventuell skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan. Enligt nuvarande regler torde dock en fordran på betalning för en naturaprestation som ska fullgöras under rekonstruktionen kunna kvittas mot en fordran som

uppkommit före ansökan om rekonstruktion, om skyldigheten att prestera följer av ett avtal som träffats före ansökan om rekonstruktion. Detta medför att motparten torde kunna kvitta en oprioriterad fordran som uppkommit före ansökan om rekonstruktion mot en fordran på gäldenärs leverans av en vara under rekonstruktionen, om avtalet om leverans ingicks före ansökan om rekonstruktion. En sådan kvittningsrätt innebär alltså att motparten får full betalning för en fordran som annars skulle ha kunnat omfattas av en skulduppgörelse. Som utredningen anför frångår detta principen om borgenärernas lika rätt. Enligt regeringens uppfattning bör därför kvittning inte vara tillåten i ett sådant fall.

Hänvisningar till S7-4

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1

7.5. Undantag från reglerna för gäldenärens avtal

Regeringens förslag: De nuvarande undantagen från regleringen av gäldenärens avtal för anställningsavtal och för borgenärer som har finansiella instrument, valuta eller s.k. kreditfordringar enligt konkurslagen som säkerhet ska föras över till den nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att s.k. nettning i den nya lagen uttryckligen ska undantas från hävningsförbudet.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Anställningsavtal bör vara undantagna

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion omfattas inte anställningsavtal av regleringen om gäldenärens avtal (2 kap. 20 § sjätte stycket). I förarbetena till den lagen framhölls att en inskränkt hävningsrätt vid anställningsavtal skulle få begränsad genomslagskraft eftersom en arbetstagare alltid kan säga upp avtalet med relativt kort uppsägningstid och att det inte heller utgör hinder mot att arbetstagarens fackliga organisation beslutar om en indrivningsblockad mot företaget, vilket regelmässigt leder till att all produktionsverksamhet i företaget upphör. Vidare betonades att det torde vara omöjligt att få till stånd en lyckad rekonstruktion om företaget inte upprätthåller en god relation till arbetstagarna. De speciella regler och förhållanden som gäller för anställningsavtal ansågs motivera att dessa avtal skulle undantas från hävningsförbudet. (Se prop. 1996/96:5 s. 92.)

Företagets anställda är normalt en av gäldenärsföretagets viktigaste tillgångar. Om de anställda håller inne sin prestation genom att lägga ned arbetet eller omedelbart frånträda anställningsavtalet kommer det direkt påverka verksamhetens fortsatta drift och därigenom förutsättningarna för en lyckad rekonstruktion. Som utredningen anför talar detta för att anställningsavtal i och för sig skulle kunna ses som väsentliga kontrakt med återstående skyldigheter. Detta skulle i så fall innebära att en skyldighet för medlemsstaterna att låta hävningsförbudet omfatta sådana avtal. Enligt insolvensdirektivet ska medlemsstaterna emellertid säkerställa att arbetstagares individuella och kollektiva rättigheter enligt arbetsrätt på unions-

nivå och på nationell nivå inte påverkas av rekonstruktionsramverket (artikel 13). I svensk rätt kan en arbetstagare normalt omedelbart frånträda anställningsavtalet utan att iaktta gällande uppsägningstid om arbetsgivaren inte betalar lön under en inte obetydlig tid, eftersom arbetsgivaren då i väsentlig mån åsidosatt sina åligganden mot arbetstagaren (se 4 § tredje stycket lagen [1982:80] om anställningsskydd). Om anställningsavtal skulle omfattas av hävningsförbudet skulle arbetstagaren fråntas sin rätt att omedelbart frånträda anställningsavtalet, något som skulle påverka arbetstagarnas rättigheter negativt. Någon sådan reglering bör inte komma i fråga, oavsett om direktivet skulle tillåta den. Undantaget för anställningsavtal i den nuvarande lagen bör därför föras över till den nya lagen.

Finansiella instrument m.m. bör vara undantagna

Insolvensdirektivet kräver inte att medlemsstaterna inför ett generellt förbud mot att häva avtal vid dröjsmål. Bestämmelserna är obligatoriska enbart avseende väsentliga kontrakt med återstående skyldigheter (artikel 7.4). Dessutom framgår av direktivet att bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (säkerhetsdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (finalitydirektivet) har företräde (artikel 31 i insolvensdirektivet). Detta motiveras bl.a. med att finansmarknadernas stabilitet i hög grad är beroende av avtal om finansiell säkerhet. Värdet på de finansiella instrumenten som ställts som säkerhet kan också fluktuera mycket och det är därför viktigt att kunna realisera deras värde snabbt innan det går ner (skäl 94).

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller hävningsförbudet inte för borgenärer som har finansiella instrument, valuta eller sådana fordringar som avses i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen (1987:672) som säkerhet. De fordringar i konkurslagen som avses är s.k. kreditfordringar. Det handlar i huvudsak om lånekrediter som beviljats av ett kreditinstitut eller motsvarande.

Undantaget för borgenärer som har finansiella instrument eller valuta som säkerhet infördes 2005 för att genomföra säkerhetsdirektivet. Det svenska undantaget i denna del är därför tillåtet. Undantaget för fordringar som avses i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen infördes som en följd av genomförandet av direktiv 2009/44/EG, som gjorde vissa ändringar i säkerhetsdirektivet och finalitydirektivet. Ändringarna innebar att säkerhetsdirektivets räckvidd utvidgades till att avse även kreditfordringar som säkerhetsobjekt, dvs. sådana fordringar som numera omfattas av undantaget från hävningsförbudet i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion. Eftersom hänvisningar i unionsrättsakter är dynamiska om inte annat anges avser hänvisningen till säkerhetsdirektivet akten i dess ändrade lydelse. Det innebär att även det svenska undantaget för kreditfordringar är tillåtet. Det nuvarande undantaget bör därför föras över till den nya lagen.

En upplysningsbestämmelse bör införas beträffande s.k. nettning

Enligt direktivet har medlemsstaterna rätt att undanta s.k. nettningsavtal från hävningsförbudet (artikel 7.6). Nettning kan liknas vid ett kvittnings-

förfarande som innebär att resultatet av en viss dags affärsprestationer överförs från köpare till säljare som ett nettobelopp i stället för att varje transaktion överförs brutto.

I lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument finns regler om avräkning (5 kap. 1 §). Om ett avtal innehåller en klausul som säger att slutavräkning ska ske i händelse av att ena parten inleder en företagsrekonstruktion, ska klausulen gälla mot gäldenärsföretaget och de borgenärer vars fordringar omfattas av ett offentligt ackord (5 kap. 1 § andra stycket). Regleringen syftar till att hindra fullföljd av de avtal som bedöms som fördelaktiga och annullering av övriga affärer, s.k. cherry-picking. Bestämmelsen, som infördes innan lagen om företagsrekonstruktion trädde i kraft, innebar en utvidgning av kvittningsrätten och som en följd av detta även en inskränkning av borgenärernas möjligheter att ifrågasätta villkoret rättsligt och därigenom få till stånd en återvinning vid ackord enligt dåvarande ackordslagen (se prop. 1994/95:130 s. 18).

I den juridiska litteraturen har bestämmelsens nödvändighet ifrågasatts, bl.a. med hänsyn till att den anger vad som annars ändå skulle ha gällt. Det har ansetts självklart att en sådan avtalsklausul gäller mot gäldenärsföretaget, även om detta inte hade angetts i lagen, eftersom gäldenären behåller rådigheten över sina tillgångar under rekonstruktionen. Vidare har det ansetts vara en given utgångspunkt att borgenärerna inte kan göra några rättigheter gällande eller åläggas några skyldigheter med anledning av avtalet mellan gäldenärsföretaget och motparten, och att regeln inte heller har någon sakrättslig betydelse eftersom gäldenärsföretaget bibehåller rådigheten fullt ut under rekonstruktionen. I samband med att finalitydirektivet genomfördes i svensk rätt övervägdes därför om bestämmelsen borde tas bort. Lagrådet förordade emellertid att bestämmelsen skulle behållas med hänsyn till att det är förenat med svårigheter att med fullständig säkerhet hävda att regleringen i alla situationer är överflödig (se prop. 1999/2000:18 s. 143). Regeringen följde Lagrådets förslag.

Bestämmelsen i lagen om handel med finansiella instrument syftar till att gäldenären inte ska kunna begära fullföljd för att hindra tillämpning av avräkningsavtalet. Att införa en motsvarande reglering även i den nya lagen skulle innebära en dubbelreglering av frågan. Det bör därför inte komma i fråga. För att underlätta för tillämparen bör det i stället införas en upplysningsbestämmelse med innebörden att det i lagen om handel med finansiella instrument finns bestämmelser om slutavräkningsklausuler.

Hänvisningar till S7-5

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1

8. Förhandling om en rekonstruktionsplan

Hänvisningar till S8

8.1. Rekonstruktionsplanen i svensk rätt

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska en ansökan om företagsrekonstruktion innehålla en redogörelse för hur gäldenären avser att verksamheten ska bedrivas i fortsättningen och en uppgörelse nås med borgenärerna (2 kap. 3 § första stycket 3). Rekonstruktören ska även i samråd med gäldenären upprätta en rekonstruktionsplan (2 kap. 12 § första stycket). Den nuvarande lagen innehåller dock inte några närmare anvis-

ningar om vad rekonstruktionsplanen ska innehålla. I förarbetena framhålls vikten av att planens innehåll kan anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet eftersom det kan variera högst väsentligt vad en rekonstruktion kan behöva innehålla (prop. 1995/96:5 s. 112 f.).

En rekonstruktionsplan kan i dag varken antas eller fastställas. Frågan berörs i förarbetena där det anges att även om det i lag inte ges några föreskrifter om att rekonstruktionsplanen ska fastställas är det givet att, om rekonstruktionsplanen ska kunna genomföras, det fordras en bred enighet kring i vart fall planens huvudsakliga element (prop. 1995/96:5 s. 113). Eftersom rekonstruktionsplanen inte fastställs av rätten följer i regel inte någon särskild rättsverkan av de åtgärder som föreslås i planen. I samband med utskottsbehandlingen i riksdagen uttalades att det fanns flera skäl till att en rekonstruktionsplan inte skulle kunna fastställas av domstol, bl.a. att en sådan ordning skulle medföra risk för att planens innehåll onödigtvis formaliseras och dessutom leda till fördröjning och fördyringar (bet. 1995/96:LU11 s. 20).

I ett ärende om företagsrekonstruktion kan rätten besluta om förhandling om offentligt ackord. Genom ett ackord kan gäldenären träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer. Till skillnad från en rekonstruktionsplan kan ett ackord antas och fastställas av rätten. Ackordsförslaget ska presenteras på ett borgenärssammanträde där borgenärerna ska rösta om förslaget. I ackordsförhandlingen deltar endast borgenärer vilkas fordringar har uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. De borgenärer som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar inte i förhandlingen. Det gör som huvudregel inte heller borgenärer med efterställda fordringar.

Om tillräckligt många borgenärer röstar för ett förslag om ackord anses det antaget och kan fastställas av rätten. Rätten ska dock vägra att fastställa ackordet om det inte uppfyller vissa förutsättningar, bl.a. om det är till uppenbar skada för borgenärerna eller om det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet gynnat någon borgenär. Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända som okända, som hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.

8.2. Allmänt om insolvensdirektivets regler om rekonstruktionsplaner

Reglerna om rekonstruktionsplaner är centrala i insolvensdirektivet och avviker i stor utsträckning från vad som i dag gäller i Sverige. Direktivet innehåller utförliga regler om vad en rekonstruktionsplan ska innehålla (artikel 8). Förutom vissa uppgifter om gäldenären och vilka parter som berörs av rekonstruktionsplanen ska planen innehålla uppgifter om bl.a. vilka rekonstruktionsåtgärder som ska genomföras och under vilken tidsperiod åtgärderna ska gälla.

Den största nyheten för svensk del är direktivets regler om att en rekonstruktionsplan ska kunna antas och i vissa fall fastställas. Dessa regler saknar direkt motsvarighet i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion men liknar till viss del reglerna om offentligt ackord. Enligt direktivet ska de berörda parterna ges tillfälle att rösta om huruvida en

rekonstruktionsplan ska antas (artikel 9). Vid omröstningen ska de berörda parterna delas in i vad som i den svenska språkversionen av direktivet benämns som klasser (från engelskans classes). I en nordisk kontext brukar emellertid begreppet grupper användas. I det följande används därför denna terminologi. Vid omröstningen ska varje grupp rösta om planen och om den får majoritet i samtliga grupper anses den antagen.

En rekonstruktionsplan måste i vissa fall fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet för att den ska bli bindande (artikel 10). Detta gäller t.ex. när planen påverkar berörda parter som inte samtycker till planen. En borgenär ska inte behöva tåla ett sämre utfall i planen än en uppskattad utdelning i konkurs eller det näst bästa alternativa scenariot (det s.k. testet om borgenärers bästa intresse). Klarar planen inte detta test ska rätten, efter invändning från den berörda borgenären, inte fastställa planen. Regeringen utvecklar den närmare innebörden av testet om borgenärers bästa intresse i avsnitt 8.7.1.

Även om rekonstruktionsplanen inte antas av de berörda parterna ska det under vissa förhållanden ändå vara möjligt att fastställa planen (artikel 11). Detta benämns i såväl den engelska som svenska språkversionen av direktivet för ”cram-down”. Regeringen använder därför i det följande det begreppet. När och under vilka förutsättningar det ska vara möjligt med en gruppöverskridande cram-down återkommer regeringen till i avsnitt 8.7.2.

I direktivet regleras också vilka verkningar en rekonstruktionsplan ska ha (artikel 15) och under vilka förutsättningar planen ska kunna överklagas (artikel 16).

Hänvisningar till S8-2

8.3. Åtgärder i en rekonstruktionsplan

8.3.1. Åtgärder som kan ingå i en rekonstruktionsplan

Regeringens förslag: En rekonstruktionsplan ska innehålla de åtgärder som är nödvändiga för att komma till rätta med gäldenärens ekonomiska svårigheter och säkerställa att den verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis ska kunna fortsättas av gäldenären eller någon annan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige och Stiftelsen Ackordscentralen, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Några remissinstanser avstyrker delar av förslaget eller har synpunkter på det. Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten och Svensk Inkasso anser att det nuvarande kravet på att deltagande borgenärer i ett offentligt ackord ska få minst 25 procent av fordringarnas belopp ska gälla även enligt den nya lagen. Skatteverket påpekar vidare att det saknas en beskrivning av att statens möjligheter att godta uppgörelser skiljer sig från vad som gäller för andra borgenärer. Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen påpekar att en rekonstruktionsplan inte bör kunna få stå i strid med myndigheters föreskrifter, allmänna råd eller riktlinjer. Svea hovrätt anser att det finns goda skäl för att aktier i ett konkursmässigt bolag ska anses ha ett ekonomiskt värde som i och för sig

skyddas av regeringsformen och Europakonventionen. Hovrätten ifrågasätter dock inte utredningens slutsats att förslagen är förenliga med regeringsformen och Europakonventionen.

Skälen för regeringens förslag

Åtgärder som får vidtas under en företagsrekonstruktion enligt direktivet

Insolvensdirektivet definierar begreppet rekonstruktion (artikel 2.1.1). Med rekonstruktion avses åtgärder som syftar till att rekonstruera gäldenärens verksamhet och som omfattar en ändring av sammansättningen av, villkoren för eller strukturen på en gäldenärs tillgångar och skulder eller någon annan del av gäldenärens kapitalstruktur. Det kan t.ex. handla om – en försäljning av tillgångar eller delar av verksamheten, – en överlåtelse av hela verksamheten som en fortlevande verksamhet

(s.k. going concern), – nödvändiga operativa förändringar, eller – en kombination av nämnda åtgärder. Direktivets rekonstruktionsbegrepp är brett och det innehåller inte några direkta begränsningar av vilka åtgärder som ska få föreslås i rekonstruktionsplanen. I princip ska alla verktyg få användas och alla tänkbara operativa förändringar få vidtas i syfte att rekonstruera gäldenärens verksamhet.

Allmänt om vilka åtgärder som ska få ingå i en rekonstruktionsplan

Frågan om rekonstruktionsplanens innehåll övervägdes redan vid införandet av den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion. I förarbetena uttalades att det inte bör ställas några bestämda krav på rekonstruktionsplanens innehåll. Som huvudsakligt skäl för detta uppgavs att det kan variera högst väsentligt vad en rekonstruktion kan behöva innehålla. Samtidigt angavs i förarbetena vissa allmänna riktlinjer för vad en rekonstruktionsplan normalt bör innehålla, bl.a. en beskrivning av de åtgärder som måste vidtas för att komma till rätta med företagets problem. Som exempel på en mer konkret åtgärd som kan anges i rekonstruktionsplanen angavs vidare att en ackordsförhandling med företagets borgenärer skulle inledas (prop. 1995/96:5 s. 112 f. och 186 f.).

Regeringen anser att det är angeläget att inte i onödan begränsa rekonstruktionsmöjligheterna genom att i lag ange vilka åtgärder som ska få vidtas inom ramen för en rekonstruktionsplan. Som förutsågs redan vid införandet av den nuvarande lagen låter sig en sådan uppräkning inte göras utan att riskera att begränsa gäldenärens handlingsutrymme. Planen bör få avse samtliga de åtgärder som krävs för att komma till rätta med gäldenärens ekonomiska svårigheter och säkerställa att den verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis ska kunna fortsättas av gäldenären eller någon annan. På så sätt kan rekonstruktionsåtgärderna anpassas till vad som är nödvändigt i varje enskilt fall. Som regeringen utvecklar närmare nedan kan det förutses att en av de viktigaste åtgärderna i en rekonstruktionsplan även fortsättningsvis kommer att vara skulduppgörelsen. En följd av regeringens förslag är dock att det inte finns något hinder mot att i rekonstruktionsplanen inkludera även andra åtgärder. Det kan t.ex. handla om att vissa av verksamhetens tillgångar ska överlåtas.

Det bör endast vara möjligt att i en rekonstruktionsplan inkludera sådana åtgärder som parterna i planen disponerar över och själva kan avtala om. Av detta följer att det inte ska vara möjligt att frångå tvingande regler i annan lagstiftning eller andra formkrav som följer av lag, t.ex. tvingande konsumentskyddsregler eller tvingande bestämmelser i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Detsamma bör, i enlighet med vad som anförs av

Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen, gälla för tvingande myndighetsföreskrifter. Rekonstruktionsplanen bör också förhålla sig till och i regel följa allmänna råd och riktlinjer. Om sådana avvikelser kan godkännas är ytterst en fråga för de berörda parterna (vid omröstningen) och rätten (vid prövningen av om planen ska fastställas) att ta ställning till.

Inte sällan torde en rekonstruktionsplan som i betydande utsträckning avviker från allmänna råd på ett visst område kunna anses vara till skada för en berörd part och därmed utgöra ett skäl för rätten att vägra fastställelse av planen om invändning görs om detta (se avsnitt 8.7.1). Det kommer alltså i och för sig vara möjligt att föreslå att t.ex. en viss del av gäldenärens verksamhet ska läggas ned eller övergå till annan ägare, men däremot inte att i planen frångå arbetstagarnas rätt att få fortsätta arbeta i verksamheten hos det förvärvande företaget eller frångå lagens regler om turordning vid uppsägning. Det bör inte heller vara möjligt att generellt avvika från aktiebolagslagens (2005:551) regler, även om dessa i viss utsträckning är att betrakta som dispositiva och kan åsidosättas genom en överenskommelse mellan samtliga aktieägare. Regeringen föreslår i nästa avsnitt dock vissa uttryckliga tillåtna undantag från reglerna i aktiebolagslagen.

Vilka åtgärder gäldenären kan inkludera i planen kommer i praktiken framför allt att begränsas av om de berörda parterna är beredda att godta förslaget till rekonstruktionsplan. Om inte tillräckligt många berörda parter är villiga att ställa sig bakom planen kommer den nämligen inte att antas. Rätten kommer också ha möjlighet att vägra fastställa planen även om den har antagits.

Som utvecklas närmare i avsnitt 8.9 ska en fastställd rekonstruktionsplan vara bindande för gäldenären och de berörda parterna i planen samt – främst vad gäller frågan om förmånsrätt – för gäldenärens motpart i avtal om ny finansiering. Planens bindande verkan kommer främst att träffa en eventuell skulduppgörelse och andra åtgärder som påverkar de rättsförhållanden som fanns redan vid beslutet om företagsrekonstruktion, samt villkoren för förmånsrätt för eventuell ny finansiering. Det förhållandet att en i rekonstruktionsplanen angiven åtgärd inte är bindande för tredje man bör emellertid inte hindra att åtgärden inkluderas i planen. Även sådana åtgärder bör kunna föreslås, t.ex. att en del av verksamheten ska överlåtas till en ny köpare. Eftersom också ett sådant villkor utgör en del av planen, kan det få rättsverkningar även om det inte blir direkt verkställbart eller ens bindande för tredje man. Det bör t.ex. kunna leda till att rekonstruktionsplanen upphävs om gäldenären inte följer sina åtaganden.

Det förhållandet att någon av de berörda parterna i rekonstruktionsplanen inte samtycker till en föreslagen åtgärd bör inte heller ha betydelse för frågan om vad som är möjligt att inkludera i planen. Det innebär att det t.ex. ska vara möjligt att i planen ange att verksamheten helt eller delvis ska överlåtas till en ny ägare även om de befintliga ägarna i och för sig motsätter sig en sådan överlåtelse. Det innebär däremot inte att ägarnas

inställning till överlåtelsen saknar betydelse för vad som kan fastställas av rätten. För att planen ska kunna fastställas bör som utgångspunkt krävas att samtliga grupper med berörda parter röstar för planen. Planen kan visserligen fastställas trots att någon berörd part eller i vissa fall en hel grupp har motsatt sig detta. För att detta ska vara möjligt måste dock en rad förutsättningar vara uppfyllda, bl.a. att åtgärderna i planen inte är till skada för en berörd part som motsätter sig planen och att den berörda parten inte hamnar i ett sämre läge än om gäldenären i stället hade gått i konkurs (se avsnitt 8.7.1 och 8.7.2).

Av allmänna principer följer att gäldenären inte kan överlåta ett befintligt avtal till en ny gäldenär om motparten inte går med på detta. Det kommer däremot inte att finnas något hinder mot att föreslå en sådan överlåtelse i en rekonstruktionsplan. Även i denna del kommer det dock som utgångspunkt krävas att samtliga grupper med berörda parter godtar förslaget för att en sådan åtgärd ska kunna fastställas med bindande verkan och att förutsättningarna för att fastställa planen är uppfyllda. I detta ligger bl.a. att planen inte kan fastställas om den är till skada för en berörd part som motsätter sig planen. Det kan t.ex. handla om att motparten inte kan utföra en kreditprövning av den nya avtalsparten eller genomföra de kontroller som krävs för att uppnå kundkännedom enligt lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Frågan om arbetstagarnas ställning under rekonstruktionen utvecklas i avsnitt 11.2. Där gör regeringen bedömningen att deras individuella och kollektiva rättigheter inte kommer att påverkas av rekonstruktionsförfarandet. Detta är inte samma sak som att en lönefordran inte kan omfattas av en skulduppgörelse i rekonstruktionsplanen. I likhet med vad som i dag gäller för offentligt ackord kommer en lönefordran som uppkommit före rekonstruktionen i princip att kunna omfattas av en sådan skulduppgörelse (jfr även regeringens förslag i avsnitt 7.3.7). Eftersom lönefordringar som utgångspunkt omfattas av löneförmånsrätt och statlig lönegaranti kommer detta dock normalt inte att påverka den enskilda arbetstagaren.

Med tanke på att gäldenären ska kunna föreslå en rad olika åtgärder i en rekonstruktionsplan är det inte möjligt att göra en fullständig genomgång av de åtgärder som kan genomföras inom ramen för en sådan plan. Den yttre gränsen för vilka åtgärder som ska kunna inkluderas i en rekonstruktionsplan utgörs dock av att det bör handla om nödvändiga åtgärder som syftar till att komma till rätta med gäldenärens ekonomiska svårigheter. I det följande tas några exempel upp på åtgärder som regeringen bedömer kommer att få särskild betydelse. Uppräkningen gör inte anspråk på att vara uttömmande.

Skulduppgörelsen

En viktig del av rekonstruktionsarbetet är att få balans mellan tillgångarna och skulderna. Ett sätt att åstadkomma detta är genom att komma överens med borgenärerna om en delvis nedskrivning av företagets skulder. Skulduppgörelsen kan förväntas utgöra en central del av planen. I vissa fall kanske detta till och med är den enda åtgärden som ett i övrigt livskraftigt företag är i behov av. En väsentlig skillnad mot dagens ackord kommer emellertid vara att det inte kommer att finnas något rättsligt hinder mot att

föreslå att även andra än oprioriterade fordringsägare ska omfattas av en skulduppgörelse i rekonstruktionsplanen.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion krävs det att ett ackord ger oprioriterade borgenärer som får delta i ackordsförhandlingen åtminstone 25 procent av fordringarnas belopp, om inte samtliga kända borgenärer som skulle omfattas av ackordet godkänner en lägre procent eller det finns särskilda skäl för en lägre procent (3 kap. 2 §). Den föreskrivna minsta utdelningen ska som huvudregel betalas inom ett år efter det att ackordet har fastställts. Utredningen anser att bestämmelserna om minsta ackordslikvid och tidsfrist för betalning inte bör föras över till den nya lagen. Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten och Svensk Inkasso invänder mot detta och anger att ett slopat villkor riskerar att leda till att gäldenärer väntar in i det sista med att söka företagsrekonstruktion. Utdelningen till borgenärerna skulle då sannolikt bli klart lägre än nuvarande gräns, vilket skulle minska förtroendet för rekonstruktionsinstitutet. Detta skulle enligt remissinstanserna i sin tur kunna leda till att många borgenärer föredrar att gäldenären sätts i konkurs i eftersom borgenärerna ändå kommer få sina fordringar kraftigt nedskrivna.

Regeringen vill med anledning av remissinstansernas synpunkter framhålla att ett av huvudsyftena med att göra det möjligt att fastställa en fullständig rekonstruktionsplan och inte bara ett ackord är att öka flexibiliteten i förfarandet och ge parterna större utrymme vid förhandlingarna om rekonstruktionen. En rimlig utgångspunkt är därför att det i första hand bör vara upp till borgenärerna att avgöra vilken ekonomisk uppgörelse som de kan acceptera. Ett slopat krav på minsta utdelning till borgenärerna skulle möjliggöra olika former av betalningslösningar, t.ex. att betalningen inledningsvis ligger på en låg nivå för att därefter bestämmas efter gäldenärsverksamhetens kommande resultat. Det ska också påpekas att skulduppgörelsen i rekonstruktionsplanen ofta bara är en del i en större förändringsprocess, där den viktigaste ingrediensen kan vara en förändring av ägandet eller ledningen, som gör att företaget kan överleva och vara en affärspartner i framtiden. Detta kan göra det acceptabelt för borgenärerna att godta en lägre betalningslikvid för att kunna fortsätta göra affärer med gäldenären. Det är väsentligt att sådana uppgörelser inte hindras av att lagstiftningen sätter upp en viss lägsta gräns för vilken betalning som kan erbjudas i skulduppgörelsen. Som utredningen framhåller kan den fasta gränsen dessutom kritiseras på den grunden att kravet kan leda till att skulduppgörelsen bestäms till just 25 procent utan att någon prövning av gäldenärsföretagets faktiska ekonomiska förmåga görs och att betalningen till borgenärerna därför blir mindre än vad den egentligen borde kunna vara. En fixerad lägsta gräns för skulduppgörelsen torde nämligen ofta uppfattas som ett riktmärke för framför allt gäldenären att nå upp till. Till saken hör vidare att en skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan inte bara kommer att kunna omfatta oprioriterade borgenärer. Regeringen föreslår i avsnitt 8.6.1 att även borgenärer med efterställda fordringar ska ha rätt att delta i en planförhandling. Det framstår mot den bakgrunden som nödvändigt att möjliggöra en ordning där åtminstone vissa borgenärsgrupper kan erbjudas en lägre utdelning än 25 procent.

Som framhålls av Skatteverket kan statens roll under rekonstruktionsförfarandet ofta skilja sig från andra borgenärers. Detta gäller t.ex. när staten har skattefordringar på gäldenären. Det är självklart viktigt att ett

företag sköter sina skatteåtaganden. Sådana skulder uppkommer utan någon affärsmässig kreditprövning och utan att någon säkerhet kan krävas. Staten kan inte välja sina kredittagare och inte heller i förväg hindra att ett företag skapar sig krediter genom att underlåta att betala skatteskulder eller avgifter. Det finns vidare särskilda regler för hur Skatteverket ska agera under en företagsrekonstruktion i lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter. Av lagen följer bl.a. att Skatteverket får anta förslag om ackord, om det kan anses ekonomiskt fördelaktigt för det allmänna och det inte med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller av någon annan anledning framstår som olämpligt från allmän synpunkt (4 § första stycket). För andra myndigheter under regeringen föreskrivs i förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar bl.a. att en myndighet får anta ett förslag om ackord, om det kan anses fördelaktigt för staten (16 § första stycket).

För statens del kommer skulduppgörelsen i de allra flesta fall att vara den viktigaste rekonstruktionsåtgärden att bevaka. Endast i undantagsfall lär det bli aktuellt för staten att överväga någon annan åtgärd, såsom att låta en fordran omvandlas till ägarandelar i gäldenären (se mer om s.k. debt-to-equity swap nedan). Att olika borgenärer kan ha olika intressen i en rekonstruktion är emellertid inget problem. Tvärtom kommer möjligheterna att anpassa rekonstruktionsåtgärderna till vad som är nödvändigt i varje enskilt fall att öka med regeringens förslag. Att borgenärer har olika intressen är också något som ska beaktas vid gruppindelningen. Regeringen föreslår i avsnitt 8.6.2 att borgenärer med offentligrättsliga fordringar ska placeras i en egen grupp inför omröstningen om rekonstruktionsplanen. På så sätt säkerställs att det beaktas att statens roll under rekonstruktionen skiljer sig från de övriga borgenärernas. Rekonstruktionsplanen kommer nämligen som huvudregel inte att kunna fastställas om inte samtliga grupper godkänner den.

Regeringen anser mot denna bakgrund att nuvarande bestämmelser om minsta ackordslikvid och tidsfrist för betalning inte bör föras över till den nya lagen. Detta betyder emellertid inte att gäldenärens betalningsförmåga kommer att sakna betydelse enligt det nya regelverket. Regeringen föreslår i avsnitt 6.3.3 att livskraftstestet ska skärpas. Det skärpta livskraftstestet kommer minska risken för att en gäldenär vars utsikter att få rätsida på verksamheten är mycket små över huvud taget beviljas företagsrekonstruktion. Den nuvarande gränsen för minsta ackordslikvid bör utgöra ett riktmärke vid rättens bedömning om livskraftstestet är uppfyllt. Om gäldenärens betalningsförmåga är mer begränsad än så bör det som regel ställa särskilda krav på gäldenären att förklara varför rekonstruktionen ändå har förutsättningar att bli lyckosam. Regeringen anser heller inte att ett avskaffande av den nuvarande gränsen kommer att påverka risken för oredlighetsbrott, en fråga som lyfts av Ekobrottsmyndigheten. Förutom en skärpning av livskraftstestet föreslår regeringen i avsnitt 6.3.2 att det ska krävas att gäldenären har ordnad bokföring för att kunna beviljas företagsrekonstruktion. Senare upptäckta brister i bokföringen kommer också utgöra grund för att rekonstruktionen ska upphöra (se avsnitt 9.1). Rekonstruktören ska vidare i rekonstruktionsplanen uttala sig om huruvida det finns skälig anledning att anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden för detta samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet (se avsnitt 8.5.1). Av

detta följer att rekonstruktionsförfarandet endast kommer att vara tillgängligt för gäldenärer vars verksamhet bedrivits på ett seriöst sätt och att de berörda parterna kommer ha tillgång till relevant information vid ställningstagandet till om förslaget till rekonstruktionsplan ska godtas. Om det trots detta i ett enskilt fall skulle uppdagas att gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenär så utgöra det en särskild grund för att upphäva en fastställd rekonstruktionsplan (se avsnitt 8.11). Det ska vidare framhållas att det även kommer att finnas en rad andra skydd för borgenärerna inbyggda i det nya förfarandet. Ett av flera sådana är att planen inte kommer att kunna fastställas om en berörd part som inte samtycker till rekonstruktionsplanen får ett sämre utfall i planen än vad som hade varit fallet vid en konkurs eller om planen på annat sätt är till skada för en berörd part (se avsnitt 8.7.1). Regeringen gör alltså bedömningen att det kommer att finnas ett tillräckligt skydd mot missbruk av regelverket.

Företagsägarnas roll under rekonstruktionen

I direktivet definieras s.k. andelsinnehavare (equity holders i den engelska språkversionen) som personer som har ett ägarintresse i en gäldenär eller en gäldenärs verksamhet, i den utsträckning personerna inte är borgenärer (artikel 2.1.3). Begreppet andelsinnehavare inkluderar även aktieägare. Det handlar alltså om gäldenärsföretagets ägare. Regeringen anser att begreppet andelsinnehavare inte återspeglar detta. I det följande används därför begreppet företagsägare trots att begreppet rent språkligt passar mindre bra för t.ex. ekonomiska föreningar.

En viktig fråga är om och på vilket sätt företagsägare ska kunna påverkas av innehållet i en rekonstruktionsplan. Företagsägarnas ställning i det svenska rekonstruktionsförfarandet har varit föremål för diskussion genom åren. Det har bl.a. riktats kritik mot att företagsägarna inte kan tvingas att göra avkall på sitt ägande som ett led i rekonstruktionen. I stället får ägarna behålla sitt ägande samtidigt som borgenärerna kan tvingas skriva ned sina fordringar genom ett ackord. Detta har ansetts vara problematiskt eftersom företagets framtida lönsamhet går till företagets ägare genom det bibehållna ägandet. Samtidigt saknas det tvingande rättsliga instrument för att låta borgenärerna få del av framtida vinster i verksamheten, trots att det är dessa som genom ackordet skapar det framtida värdet (se SOU 2010:2 Del 2 s. 298 f. och där gjorda hänvisningar).

Prioritetsordningen vid företagsrekonstruktion skiljer sig på detta sätt väsentligt mot vad som gäller vid en konkurs. Vid en konkurs ska konkurskostnaderna och de skulder som konkursboet ådragit sig betalas först. Därefter ska konkursborgenärerna få betalt i den rangordning som följer av förmånsrättslagen (1970:979). Företagsägarna ligger sist i prioritetsordningen vid en konkurs och saknar veto mot att konkursförvaltaren säljer hela verksamheten och samtliga tillgångar till högstbjudande. Företagsägarnas innehav är då i princip värdelöst och de kan därför inte räkna med att få någon utdelning i konkursen.

Den s.k. omvända förmånsrättsordning som gäller vid företagsrekonstruktion är enligt regeringens uppfattning otillfredsställande. Eftersom alternativet till företagsrekonstruktion ofta är konkurs är det rimligt att, i vart fall som utgångspunkt, samma prioritetsordning gäller vid rekonstruk-

tion som vid konkurs. Med hänsyn till att företagsägarnas innehav i företaget i princip är värdelöst om det går i konkurs framstår det dessutom som rimligt att företagsägarna vid en rekonstruktion tvingas bära en större del av företagets förluster och att rekonstruktionsplanen i vissa fall bör kunna fastställas även mot deras vilja.

Att rekonstruktionsplanen ska kunna omfatta åtgärder som påverkar företagsägarna följer av direktivets rekonstruktionsbegrepp (artikel 2.1.1). Direktivet förutsätter alltså att åtgärderna i en rekonstruktionsplan ska kunna påverka även företagsägarna. Direktivet innehåller därför bestämmelser som syftar till att hindra företagsägare från att otillbörligt motverka att en rekonstruktionsplan antas om den skulle kunna återställa gäldenärens livskraft. Ett sätt att uppnå detta är att undanta företagsägare från rätten att rösta om planen även om de är att betrakta som berörda parter, dvs. trots att de påverkas av innehållet i rekonstruktionsplanen (artikel 9.3). Tillåts företagsägarna att delta i omröstningsförfarandet ska det vara möjligt att fastställa planen genom en gruppöverskridande cram-down om en eller flera grupper av företagsägare inte samtycker till planen (skäl 57).

Det finns en viss risk för att färre företag ansöker om företagsrekonstruktion om företagsägarnas rättigheter kan påverkas negativt av rekonstruktionsplanen. Det som redogörs för ovan talar dock för att företagsägare bör kunna omfattas av åtgärder i en rekonstruktionsplan. Risken för att färre företag skulle ansöka om företagsrekonstruktion på den grunden att det skulle riskera att försämra ägarnas ställning bör inte heller överdrivas. I normalfallet gynnas företagsägarna av att företaget återfår sin livskraft och kan drivas vidare.

Regeringen föreslår mot denna bakgrund att företagsägare ska omfattas av reglerna om rekonstruktionsplaner. Detta öppnar bl.a. för möjligheten att i planen föreslå att en borgenärs skuld ska konverteras till aktieägande (s.k. debt-to-equity swap). En borgenär kan då få del av företagets eventuella framtida vinster genom att gå in som ägare i företaget, på bekostnad av företagsägarna som får ge upp hela eller delar av sitt befintliga innehav eller får sitt innehav utspätt. På så sätt kan, enligt regeringens mening, det värde som skapas genom företagsrekonstruktionen fördelas mer rättvist mellan de berörda parterna samtidigt som det skapar ett incitament för en borgenär att gå med på en nedsättning av sin fordran om borgenären tror att det kan leda till att rekonstruktionen lyckas och att gäldenärens verksamhet kan generera vinster i framtiden. Att en företagsägare som berörs av åtgärderna i förslaget till rekonstruktionsplan ska delta vid omröstningen framgår av avsnitt 8.4.3.

Byte av styrelse och verkställande direktör

Företagsledningen har ett betydande inflytande i ett företags verksamhet. Om det finns brister i ledningens kompetens eller lämplighet kan detta utgöra hinder mot rekonstruktionens genomförande. Det kan därför finnas ett behov av att byta ut personer i styrelsen eller den verkställande direktören. Detta lär inte vålla några större problem om majoritetsägaren är positivt inställd till och medverkar under rekonstruktionen eftersom det är bolagsstämman som enligt aktiebolagslagen har rätt att utse och entlediga styrelsen, och styrelsen i sin tur har rätt att utse och entlediga den verkställande direktören (8 kap. 8, 14 och 27 §§). De arbetsrättsliga

reglerna i lagen om anställningsskydd hindrar normalt inte detta eftersom arbetstagare med företagsledande ställning är undantagna från lagens tillämpningsområde (1 § andra stycket 1). Problem kan i stället uppkomma om majoritetsägaren inte ställer sig bakom ett byte av styrelse.

Regeringen anser att det finns fördelar med att kunna genomföra en ledningsförändring direkt i rekonstruktionsplanen. Något hinder mot att inkludera sådana åtgärder i planen bör därför inte finnas. Det innebär inte att den fastställda planen ersätter ett stämmobeslut och att styrelsens eller den verkställande direktörens uppdrag upphör genom att planen fastställs. För att detta ska vara möjligt krävs ändringar av eller avvikelser från reglerna i aktiebolagslagen. Något krav på att avvika från befintliga bolagsrättsliga regler i syfte att göra det möjligt att byta ut ledningen i gäldenärsföretaget finns inte i direktivet. Det har inte heller framkommit något som tyder på att det finns ett så stort behov av en sådan reglering att det är motiverat att ändra de reglerna. Ett byte av ledningen får i stället tas in som ett villkor i planen. Det bör t.ex. vara möjligt att villkora planen genom att föreskriva att bytet av styrelse eller verkställande direktör utgör en förutsättning för att en kreditgivare ska bidra med finansiering. Om villkoret inte uppfylls kan det leda till att planen upphävs.

Ökning av aktiekapitalet

Det är inte enbart genom att nå en ekonomisk uppgörelse med borgenärerna som företagets förutsättningar att överleva kan förbättras. En av de viktigaste åtgärderna under rekonstruktionen torde vara att säkra nytt kapital och få externa aktörer att våga investera i företaget. I direktivet anges också att en rekonstruktionsåtgärd kan vara just att ändra villkoren eller strukturen på en gäldenärs tillgångar och skulder eller någon annan del av gäldenärens kapitalstruktur (artikel 2.1.1). Ett sätt att göra detta är att tillföra nytt kapital, t.ex. genom ett aktieägartillskott eller genom att öka aktiekapitalet. Enligt aktiebolagslagen kan aktiekapitalet ökas genom fondemission, nyemission, emission av teckningsoptioner eller emission av konvertibler (11 kap. 1 §).

En fördel med att öka aktiekapitalet är att emissionen kan riktas mot en extern investerare, som genom att gå in som aktieägare kommer att få del av företagets framtida vinster. Under förutsättning att gäldenärsföretaget i grunden är livskraftigt kan det underlätta för gäldenären att få ny finansiering. För att ge gäldenären de rättsliga verktyg som behövs för att underlätta kapitaltillgång anser regeringen att samtliga dessa former för ökning av aktiekapitalet bör kunna genomföras inom ramen för en rekonstruktionsplan. För att möjliggöra detta krävs avsteg från aktiebolagslagens bestämmelser om företrädesrätt och stämmobeslut för emissionsbeslut. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 8.3.2. Som framgår där inte bara får, utan ska, medlemsstaterna göra sådana undantag när det krävs för att en rekonstruktionsplan ska kunna fastställas.

Minskning av aktiekapitalet

Om gäldenärsföretaget har gjort stora förluster kan det vara svårt att få externa aktörer att vilja investera i gäldenärsföretaget. Det gäller inte minst om det egna kapitalet understiger det registrerade aktiekapitalet. En minskning av aktiekapitalet kan då vara nödvändig inför ett beslut om

nyemission i syfte att öka intresset för att investera i företaget. En minskning av aktiekapitalet får enligt aktiebolagslagen göras för täckning av en förlust, avsättning till fritt eget kapital och återbetalning till aktieägarna (20 kap. 1 §).

Regeringen anser att även en minskning av aktiekapitalet bör kunna genomföras inom ramen för en rekonstruktionsplan. I avsnitt 8.3.2 föreslår regeringen avsteg från aktiebolagslagens regler för att möjliggöra detta.

Förhållandet till egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen

En konsekvens av regeringens förslag om vilka åtgärder som ska vara möjliga att föreslå i en rekonstruktionsplan är att det framöver kommer att vara möjligt att föreslå åtgärder som påverkar företagsägarna. Fråga uppkommer därmed om förslagens förenlighet med egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen.

Egendomsskyddet i regeringsformen innebär att ingen ska tvingas avstå från sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen (2 kap. 15 §). Den som tvingas avstå från sin egendom ska få full ersättning för förlusten. Den enskilde ska också få ersättning när det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på visst sätt. Även Europakonventionen innehåller bestämmelser om skydd för egendom. Att lagar och föreskrifter inte får meddelas i strid med Europakonventionen följer av regeringsformen (2 kap. 19 §). Av Europakonventionen framgår att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser (artikel 1 i tilläggsprotokoll 1). Detta hindrar dock inte en stats rätt att införa sådan lagstiftning som den anser är nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

Rekonstruktion av i grunden livskraftiga verksamheter får anses utgöra ett angeläget allmänt intresse. Som utvecklas närmare i avsnitt 8.7.1 ska det vara möjligt att fastställa en rekonstruktionsplan mot företagsägarnas vilja endast om de genom planen inte får ett sämre utfall än vad som hade varit fallet vid en konkurs. Alternativet till en framgångsrik rekonstruktion är i praktiken ofta att verksamheten läggs ned genom konkurs eller likvidation och att tillgångarna säljs, med följden att aktieägarna förlorar allt värde i sitt ägande. Eftersom företagsägarna i en sådan situation befinner sig sist i prioritetsordningen är deras innehav i företaget normalt värdelöst. Regeringen gör därför bedömningen att förslagen om företagsägarnas rättigheter är förenliga med bestämmelserna om egendomsskydd i regeringsformen och Europakonventionen.

Hänvisningar till S8-3-1

8.3.2. Undantag från reglerna i aktiebolagslagen

Regeringens förslag: En fastställd rekonstruktionsplan enligt vilken aktiekapitalet ska ökas eller minskas ska ha samma verkan som om beslutet har fattats av bolagsstämman. Om en ändring av aktiekapitalet kräver att bolagsordningens uppgifter om aktiekapitalet ändras, ska en fastställd rekonstruktionsplan också innehålla nödvändiga ändringar av bolagsordningen. Även sådana ändringar ska ha samma verkan som om beslutet fattats av bolagsstämman. Vad som anges i aktiebolagslagen om styrelsens skyldigheter att upprätta förslag till beslut om ökning eller minskning av aktiekapitalet ska i stället gälla den som begär planförhandling.

Det ska vara tillåtet att frångå aktiebolagslagens regler om företrädesrätt vid ökning av aktiekapitalet i en fastställd rekonstruktionsplan.

Ett beslut om att fastställa en rekonstruktionsplan som har fått laga kraft ska i ett registreringsärende hos Bolagsverket ha samma verkan som ett bolagsstämmobeslut som inte längre kan klandras.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte något undantag från kravet på godkännande av bolagsstämman i moderbolaget vid vissa emissioner som beslutas av ett bolag som är dotterbolag till ett publikt aktiebolag. Utredningen föreslår heller inte någon regel om vilken prövning som ska göras i ett registreringsärende hos Bolagsverket. Till skillnad från regeringen föreslår utredningen att en ändring av aktiekapitalet som också kräver en ändring av bolagsordningen ska få genomföras utan att bolagsordningen samtidigt ändras samt att det vid fondemission i en rekonstruktionsplan ska vara tillåtet att göra undantag från aktieägarnas rätt till fondaktier.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte emot det. Några remissinstanser avstyrker delar av förslaget eller har synpunkter på det. Bolagsverket ifrågasätter om utredningens förslag om att ett bolags aktiekapital alltid ska kunna ökas eller minskas utan hinder av bolagsordningens fastställda minimi- och maximigränser är förenligt med aktiebolagslagen (2005:551). Bolagsverket påpekar vidare att det i denna del är otydligt om utredningens förslag kräver att bolagsordningen ändras eller inte och om en minskning av aktiekapitalet ska få ske för andra ändamål än täckande av förlust.

Bolagsverket framhåller vidare vikten av att bolagsordningen korresponderar med det verkliga aktiekapitalet och att det bör förtydligas att aktiekapitalet inte kan minskas under det lagstadgade minimikapitalet. Bolagsverket anser vidare att ett bolag som beviljats rekonstruktion inte utan samtycke från rekonstruktören ska kunna anmäla ändringar i styrelsens sammansättning eller av aktiekapitalet utöver vad som framgår av en fastställd rekonstruktionsplan. Bolagsverket efterfrågar i övrigt flera klargöranden och förtydliganden, bl.a. vad gäller vilka handlingar som ska ges in till Bolagsverket i samband med anmälan av en ökning eller minskning av aktiekapitalet och vem som ska göra en sådan anmälan, vad som ska hända om Bolagsverket redan hunnit registrera ett öknings- eller minskningsärende och överrätten, efter överklagande, anser att rekonstruktionsplanen i vissa delar inte ska fastställas samt vad som ska gälla för domstolarnas skyldighet att underrätta Bolagsverket om vissa beslut.

Småföretagarnas riksförbund avstyrker förslaget bl.a. med hänsyn till att det riskerar att skapa gränsdragningsproblem. Stiftelsen Ackordscentralen kan inte se hur en ändring av aktiekapitalet i en rekonstruktionsplan ska registreras och hur det ska vara möjligt för tredje man att på ett enkelt sätt kunna se förändringen av det. Svea hovrätt anser att det kan finnas skäl att närmare överväga hur rekonstruktören ska förhålla sig till att aktieägarna kan ha sinsemellan olika intressen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framhåller att en bättre lösning än utredningens förslag om att aktiekapitalet ska kunna ökas eller minskas utan ändring av bolagsordningen vore att föreskriva att bolagsordningen kan ändras som ett led i ändringen av aktiekapitalet.

Skälen för regeringens förslag

Förhållandet till EU-rätten och aktiebolagslagen

Enligt insolvensdirektivet ska medlemsstaterna avvika från vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (det s.k. bolagsrättsdirektivet) i den utsträckning och under den tid det behövs för att säkerställa att bolagsrättsliga regler inte lägger hinder i vägen för en företagsrekonstruktion (se artikel 32 i insolvensdirektivet och artikel 84 i bolagsrättsdirektivet). Undantag kan bl.a. behöva göras från skyldigheterna att sammankalla en bolagsstämma och att erbjuda aktier med företrädesrätt till befintliga aktieägare för att säkerställa att aktieägare inte hindrar antagandet och genomförandet av en rekonstruktionsplan genom att missbruka sina rättigheter enligt bolagsrättsdirektivet. Medlemsstaterna behöver inte göra undantag från bolagsrätten, om de säkerställer att deras bolagsrättsliga krav inte äventyrar rekonstruktionsförfarandets ändamål. Undantag behöver inte heller göras om medlemsstaten har andra, lika ändamålsenliga, verktyg som syftar till att säkerställa att aktieägare inte på ett otillbörligt sätt hindrar antagandet eller genomförandet av en rekonstruktionsplan som skulle kunna återupprätta verksamhetens livskraft (skäl 96). Vad som skulle kunna utgöra sådana verktyg utvecklas inte närmare i insolvensdirektivet.

Mer konkret innebär det ovan nämnda att regler om att ökning eller minskning av aktiekapitalet måste beslutas av bolagsstämman och företrädesrätt för aktieägare inte ska utgöra hinder mot att en rekonstruktionsplan antas och genomförs. Undantag från bolagsrätten kan t.ex. krävas när en rekonstruktionsplan föreskriver att nya aktier ska erbjudas borgenärer i utbyte mot deras fordringar på bolaget (s.k. debt-to-equity swap). Sådana avsteg i nationell rätt bör endast gälla under den tid som det behövs för att anta och genomföra en rekonstruktionsplan (skäl 96). Detta kan tolkas som ett uttryck för att en allmän proportionalitetsprincip ska gälla för de avvikelser från bolagsrätten som övervägs av medlemsstaterna.

Även om direktivet alltså inte ovillkorligen kräver att medlemsstaterna gör undantag från bolagsrättsliga regler är det svårt att se vilka andra åtgärder som skulle kunna säkerställa att aktieägare inte på ett otillbörligt sätt hindrar genomförandet av en ändring av aktiekapitalet i en rekonstruktionsplan. Som framhålls av Svea hovrätt kan aktieägarna sinsemellan ha olika intressen. Utan en möjlighet att avvika från reglerna i aktiebolagslagen skulle en majoritetsägare kunna blockera ett beslut om ökning av

aktiekapitalet genom att rösta mot detta vid bolagsstämman. Om det i stället anses nödvändigt med en minskning av aktiekapitalet, något som kräver kvalificerad majoritet, skulle till och med en minoritetsägare kunna motsätta sig beslutet och därmed riskera företagsrekonstruktionens genomförande. Regeringen anser mot denna bakgrund att det är nödvändigt att införa undantag från vissa bolagsrättsliga regler för att Sverige ska leva upp till direktivet. Regeringen föreslår därför att nedan angivna bestämmelser i aktiebolagslagen inte ska hindra att sådana bolagsrättsliga åtgärder som anges i insolvensdirektivet föreslås i rekonstruktionsplanen och fastställs med bindande verkan. I det följande redogörs närmare för vilka regler som det ska vara möjligt att avvika från.

Ökning eller minskning av aktiekapitalet

Av bolagsrättsdirektivet följer bl.a. att alla ökningar av aktiekapitalet som huvudregel ska beslutas av bolagsstämman och att det även krävs beslut av bolagsstämman för att minska aktiekapitalet (artikel 68 och 73). I samma direktiv anges också vilka omröstningsregler som gäller för sådana beslut när det finns flera slag av aktier i bolaget (artikel 68.3 och 74). Särskilda bestämmelser om bolagsstämmans beslut gäller när en nedsättning av det tecknade kapitalet ska ske genom indragning av aktier (artikel 79.1 b, 80.1 och 81). Medlemsstaterna ska avvika från de angivna bestämmelserna om det behövs för att fastställa en rekonstruktionsplan.

Enligt aktiebolagslagen fattas beslut om ökning av aktiekapitalet genom fondemission, nyemission av aktier eller emission av teckningsoptioner eller konvertibler (s.k. emissionsbeslut) som huvudregel av bolagsstämman (11 kap. 2 § och 16 kap. 2 §). I vissa fall kan styrelsen fatta ett emissionsbeslut, om bolagsstämman i efterhand ger sitt godkännande eller om den har gett sitt godkännande i förväg. Detta gäller dock inte beslut om fondemission, som alltid måste fattas av bolagsstämman. Emissionsbeslut fattas normalt med enkel majoritet (7 kap. 40 §). Kvalificerad majoritet krävs dock om emissionen ska ske med avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt (13 kap. 2 §, 14 kap. 2 § och 15 kap. 2 §). För att vid fondemission där nya aktier ges ut frångå aktieägarnas rätt till fondaktier krävs att samtliga aktieägare är överens om det. Beslut om minskning av aktiekapitalet fattas av bolagsstämman och kräver kvalificerad majoritet (20 kap. 3 § och 5 § första stycket). Dessutom gäller särskilda regler när det finns flera aktieslag i bolaget (20 kap. 5 § andra stycket).

Enligt aktiebolagslagen kan en minskning av aktiekapitalet genomföras med eller utan indragning av aktier (20 kap. 2 §). Om aktiekapitalet ska minskas genom indragning av aktier gäller som utgångspunkt samma regler som för beslut om minskning av aktiekapitalet utan indragning av aktier. I ett aktiebolag där aktiekapitalet kan bestämmas till ett lägre eller högre belopp utan ändring av bolagsordningen, kan det tas in ett förbehåll i bolagsordningen om att aktiekapitalet kan minskas genom inlösen av aktier, dock inte under det lagstadgade minimikapitalet (20 kap. 31 §). Det innebär att beslut om inlösen i vissa fall inte behöver fattas av bolagsstämman. Beroende på hur förbehållet är utformat kan det dock krävas att bolagsstämman fattar beslut om inlösen. När bolagsstämman beslutar om minskning av aktiekapitalet enligt ett inlösenförbehåll är det tillräckligt med enkel majoritet (20 kap. 32 §).

Det förhållandet att det i vissa fall krävs stämmobeslut för att öka eller minska aktiekapitalet utgör hinder mot att med bindande verkan fastställa en rekonstruktionsplan som innehåller sådana åtgärder. Ett krav på att dessa beslut ska fattas av bolagsstämman riskerar att fördröja rekonstruktionsprocessen. Det finns också en risk för att aktieägarna på ett otillbörligt sätt skulle kunna förhindra genomförande av en rekonstruktionsplan. Detta ligger inte i linje med de krav som ställs i direktivet. Regeringen föreslår därför att en ökning eller minskning av aktiekapitalet ska kunna beslutas i en rekonstruktionsplan. I enlighet med vad Lagrådet anför bör detta i lagen uttryckas på så sätt att en fastställd rekonstruktionsplan har samma verkan som ett beslut av bolagstämman i dessa frågor. En fastställd rekonstruktionsplan ska alltså, på samma sätt som ett stämmobeslut, kunna läggas till grund för registrering i aktiebolagsregistret. För att möjliggöra detta avser regeringen att göra ändringar i aktiebolagsförordningen (2005:559). Bolagsverket efterfrågar i detta sammanhang vissa klargöranden angående vilka handlingar som ska ges in till verket vid en anmälan om registrering av en ökning eller minskning av aktiekapitalet. Regeringen avser att reglera även denna fråga i förordning.

Det förhållandet att en fastställd rekonstruktionsplan ska ha samma verkan som ett stämmobeslut i vissa avseenden innebär inte att det i planen bör vara tillåtet att åsidosätta övriga regler i aktiebolagslagen. En ändring av aktiekapitalet i en rekonstruktionsplan ska alltså följa de regler i aktiebolagslagen som gäller för sådana beslut. Som anförs av Bolagsverket bör det t.ex. inte vara tillåtet att avvika från aktiebolagslagens regler om minsta aktiekapital (1 kap. 5 och 14 §§). Även kraven på tillstånd för verkställighet av vissa beslut om minskning av aktiekapitalet kommer att gälla (20 kap. 23 och 33 §§). I praktiken bör dock en minskning av aktiekapitalet inom ramen för en företagsrekonstruktion förekomma endast för täckande av förlust. En sådan åtgärd kräver inte tillstånd.

Enligt aktiebolagslagen gäller olika regler för anmälan om registrering beroende på vilket sätt en ändring av aktiekapitalet ska ske. Ett beslut om fondemission ska anmälas genast medan ett beslut om nyemission av aktier eller emission av teckningsoptioner eller konvertibler ska anmälas inom sex månader från beslutet (12 kap. 10 § första stycket, 13 kap. 27 §, 14 kap. 21 § och 15 kap. 26 §). Ett beslut om minskning av aktiekapitalet ska som utgångspunkt anmälas för registrering inom fyra månader från beslutet (20 kap. 19 och 34 §§). Bolagsverket menar att det bör ställas krav på att anmälan för registrering av en ökning eller minskning av aktiekapitalet i en rekonstruktionsplan måste göras medan företagsrekonstruktionen pågår. Regeringen anser dock inte att det finns tillräckliga skäl för att avvika från bestämmelserna i aktiebolagslagen om tidsfrister för anmälan. Dessa bestämmelser kommer alltså att gälla oförändrat under en företagsrekonstruktion. Det förhållandet att företagsrekonstruktionen kan vara avslutad när en anmälan om registrering sker innebär inte att en ändring av aktiekapitalet i en fastställd rekonstruktionsplan har upphört att gälla. Frågan om hur situationen att rekonstruktionsplanen upphävs ska hanteras behandlas nedan. Det finns inte heller skäl att införa några särskilda bestämmelser om vem som ska göra en anmälan till Bolagsverket om registrering i aktiebolagsregistret.

För att säkerställa att aktiebolagslagens regler inte åsidosätts anser regeringen att vad som åligger styrelsen inför ett beslut om en ökning eller

minskning av aktiekapitalet bör gälla för den som begär planförhandling (12 kap. 3 §, 13 kap. 3 §, 14 kap. 3 §, 15 kap. 3 § och 20 kap. 6 §). Det innebär att gäldenären, eller i förekommande fall rekonstruktören, bör vara skyldig att ta fram ett förslag till beslut. Av detta följer bl.a. att det i vissa fall kommer att krävas revisorsgranskning. Om det i en rekonstruktionsplan föreslås en ändring av aktiekapitalet ska förslaget till beslut framgå av planen och innehålla de uppgifter som anges i aktiebolagslagen (12 kap. 4–7 §§, 13 kap. 4–8 §§, 14 kap. 4–10 §§, 15 kap. 4–10 §§ och 20 kap. 7– 14 §§).

För att kunna besluta om ökning eller minskning av aktiekapitalet kan det vara nödvändigt att ändra uppgifterna om aktiekapitalet och antalet aktier i bolagsordningen (3 kap. 1 § första stycket 4 och 5, 11 kap. 2 § andra stycket och 20 kap. 4 § första stycket). Sådana ändringar beslutas av bolagsstämman och kräver kvalificerad majoritet (3 kap. 4 § och 7 kap. 42 §). Utredningen föreslår att en ändring av aktiekapitalet ska kunna genomföras i en rekonstruktionsplan utan att bolagsordningen samtidigt ändras. Det är emellertid angeläget att uppgifterna om aktiekapitalet i bolagsordningen korresponderar med det registrerade aktiekapitalet. Regeringen delar Bolagsverkets uppfattning att utredningens förslag inte framstår som lämpligt. En sådan ordning skulle nämligen riskera att medföra att uppgifterna i aktiebolagsregistret inte stämmer överens med de verkliga förhållandena. Som anförs av Stiftelsen Ackordscentralen skulle det även försvåra för tredje man att få kännedom om ett bolags aktiekapital. Däremot anser regeringen, i likhet med Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, att bolagsordningen bör kunna ändras som ett led i en ändring av aktiekapitalet som fastställts i en rekonstruktionsplan. Regeringen föreslår därför att om en ändring av aktiekapitalet i en fastställd rekonstruktionsplan kräver att bolagsordningens uppgifter om aktiekapitalet ändras, ska rekonstruktionsplanen innehålla nödvändiga ändringar av bolagsordningen. Sådana ändringar ska ha samma verkan som om beslutet fattats av bolagsstämman.

Ett beslut om ändring av bolagsordningen ska genast anmälas för registrering i aktiebolagsregistret och får som huvudregel inte verkställas förrän det har registrerats (3 kap. 5 §). Ett beslut om ändring av bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalet, maximikapitalet, minimikapitalet eller antalet aktier ska dock registreras samtidigt med ett beslut om ökning eller minskning av aktiekapitalet om något av besluten är nödvändigt för att aktiekapitalet eller antalet aktier ska bli förenligt med bolagsordningen (27 kap. 8 §). I enlighet med det anförda bör en fastställd rekonstruktionsplan kunna läggas till grund för en registrering av en ändring av bolagsordningen i aktiebolagsregistret samtidigt som en registrering av en ändring av aktiekapitalet. Regeringen avser att göra ändringar i aktiebolagsförordningen för att möjliggöra detta.

Bolagsverket anser att ett bolag som är under rekonstruktion inte utan samtycke från rekonstruktören ska kunna anmäla ändringar i styrelsens sammansättning eller av aktiekapitalet utöver vad som framgår av en fastställd rekonstruktionsplan. Av regeringens ställningstagande i avsnitt 8.3.1 framgår emellertid att en fastställd rekonstruktionsplan inte ska kunna ersätta ett stämmobeslut såvitt gäller ändringar i styrelsens sammansättning. Syftet med förslaget om att aktiekapitalet ska kunna ändras utan beslut av bolagsstämman är att öka utsikterna till en lyckosam rekonstruk-

tion. Tanken är inte att rekonstruktionsplanen helt ska ersätta aktiebolagslagens regelverk. Att bolagstämman, under en pågående rekonstruktion, beslutar om en ändring av aktiekapitalet bedöms inte innebär några beaktansvärda problem. Tvärtom kan en sådan åtgärd i många fall vara befogad. Regeringen anser därför att det inte finns något behov av en sådan bestämmelse som efterfrågas av Bolagsverket.

Avvikelser från företrädesrätten

Enligt bolagsrättsdirektivet ska aktieägarna ha företrädesrätt om det beslutas om en ökning av det tecknade kapitalet (artikel 72). Med företrädesrätt avses att varje aktieägare som utgångspunkt har rätt att teckna och tilldelas nyemitterade aktier i förhållande till det antal aktier som aktieägaren innehar sedan tidigare. Detta är en annan av de bestämmelser som medlemsstaterna ska avvika från om det behövs för att en rekonstruktionsplan ska kunna fastställas. Enligt aktiebolagslagen har aktieägare företrädesrätt till de nya aktierna vid nyemission (13 kap. 1 §). Detsamma gäller vid emission av teckningsoptioner eller konvertibler (14 kap. 1 § och 15 kap. 1 §). Bolagsstämman kan besluta om att avvika från företrädesrätten. Ett sådant beslut kräver kvalificerad majoritet (13 kap. 2 §, 14 kap. 2 § och 15 kap. 2 §). För vissa riktade emissioner till bl.a. styrelseledamöter, den verkställande direktören och anställda i publika aktiebolag och dotterbolag till sådana bolag gäller särskilda regler (16 kap. 2, 3 och 8 §§).

När de befintliga ägarna vill och kan bidra med nytt kapital i förhållande till den andel aktier som de äger är de nuvarande reglerna om företrädesrätt knappast problematiska. Om så inte är fallet bör det emellertid vara möjligt att frångå företrädesrätten och i rekonstruktionsplanen rikta en nyemission direkt till t.ex. en eller flera externa investerare. De nuvarande reglerna om stämmobeslut för att avvika från företrädesrätten utgör ett hinder mot att fastställa en rekonstruktionsplan som innehåller en sådan åtgärd. Regeringen föreslår därför att det ska vara tillåtet att frångå aktiebolagslagens regler i denna del. En bestämmelse om detta bör införas i den nya lagen om företagsrekonstruktion.

Regeringens förslag innebär att det i en fastställd rekonstruktionsplan får göras avsteg från företrädesrätten, t.ex. genom att en emission riktas till en viss investerare, på motsvarande sätt som bolagsstämman beslutar om detta (13 kap. 1 § andra stycket 2 c, 14 kap. 1 § andra stycket 2 c och 15 kap. 1 § andra stycket 2 c). Det bör också vara möjligt att genomföra vissa riktade emissioner i publika aktiebolag och dotterbolag till sådana bolag (16 kap. 2 §). Om ett sådant emissionsbeslut avser ett dotterbolag till ett publikt aktiebolag bör det inte heller krävas godkännande av bolagsstämman i moderbolaget (16 kap. 3). Ett beslut om avsteg från företrädesrätten måste följa de regler som enligt aktiebolagslagen gäller när ett sådant beslut fattas av bolagsstämman. Det innebär att beslutet t.ex. måste stå i överensstämmelse med den s.k. generalklausulen (7 kap. 47 §). Enligt generalklausulen får bolagsstämman inte fatta ett beslut som är ägnat att ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare. Regeringen anser att detta framgår tydligt av författningskommentaren och ser inte skäl att göra sådana ytterligare förtydliganden som Lagrådet efterfrågar.

Utredningen anser att det även ska vara möjligt att i en rekonstruktionsplan avvika från aktieägarnas rätt till fondaktier vid en fondemission (12 kap. 2 §). Regeringen kan emellertid konstatera att regleringen i bolagsrättsdirektivet tar sikte på sådana ökningar av aktiekapitalet som ska betalas med pengar (artikel 72). Till skillnad från övriga emissionsbeslut innebär ett beslut om fondemission att medel som redan finns i bolaget överförs till aktiekapitalet. Bolaget tillförs alltså inte något nytt kapital. Det är således inte nödvändigt att införa någon möjlighet att i en rekonstruktionsplan göra avvikelser från aktieägarnas rätt till fondaktier för att leva upp till direktivet. Enligt regeringen kan det också ifrågasättas om det finns något behov av ett sådant undantag. Till skillnad från vad som är fallet vid emissionsbeslut där bolaget ska tillföras nytt kapital bör det aldrig vara aktuellt att rikta en fondemission till någon extern part. Det har heller inte framkommit att det skulle finnas något tydligt behov av att kunna avvika från reglerna om rätt till fondaktier i förhållande till den befintliga aktieägarkretsen. Regeringen lämnar därför inte något förslag om undantag vad gäller rätten till fondaktier.

Åtgärder vid en betydande förlust av det tecknade kapitalet

Enligt bolagsrättsdirektivet ska det kallas till bolagsstämma vid en betydande förlust av det tecknade kapitalet (artikel 58.1). Där ska det tas ställning till om bolaget ska upplösas eller om andra åtgärder ska vidtas. Detta är ytterligare en av de bestämmelser som inte ska tillämpas om det utgör hinder mot att rekonstruktionsplanen fastställs.

I aktiebolagslagen finns det regler om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist (25 kap. 13–20 a §§). En redogörelse för dessa regler finns i avsnitt 12.1. Regeringen föreslår där att om det finns en skyldighet att hålla en andra kontrollstämma under en pågående företagsrekonstruktion så behöver stämman inte hållas förrän tidigast två månader efter att rekonstruktionen har avslutats. Regeringen återkommer till frågan om behovet av ytterligare ändringar av kapitalbristreglerna i aktiebolagslagen (se avsnitt 12.2).

Möjligheten att klandra en åtgärd i en rekonstruktionsplan

I detta avsnitt föreslår regeringen att vissa avvikelser ska få göras från reglerna i aktiebolagslagen. I övriga delar ska emellertid reglerna i den lagen och i aktiebolagsförordningen gälla för åtgärder som föreslås i en rekonstruktionsplan.

Regeringens förslag innebär att en fastställd rekonstruktionsplan i vissa avseenden ska ha samma verkan som om beslut har fattats av bolagsstämman. Enligt aktiebolagslagen får ett bolagsstämmobeslut som inte har kommit till i behörig ordning eller på annat sätt strider mot aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, upphävas eller ändras på talan av en aktieägare, styrelsen, en styrelseledamot eller den verkställande direktören (7 kap. 50 §). En sådan talan ska som huvudregel väckas inom tre månader från dagen för beslutet, annars går rätten att föra talan förlorad (7 kap. 51 § första stycket).

Det bör vara möjligt att angripa en rekonstruktionsplan på motsvarande grunder. En rekonstruktionsplan utgör dock inte ett stämmobeslut och kommer därför inte att kunna klandras i den särskilda ordning som före-

skrivs i aktiebolagslagen. Invändningar mot åtgärder i planen får i stället hanteras inom ramen för förfarandet för fastställande av en rekonstruktionsplan. Rättens beslut att fastställa en rekonstruktionsplan bör också kunna överklagas på t.ex. den grunden att aktiebolagslagens regler inte följts (se avsnitt 8.7.1 och 8.12).

Enligt aktiebolagslagen ska Bolagsverket i ett ärende om registrering pröva om det finns hinder mot registrering på grund av att ett beslut inte har tillkommit i behörig ordning, till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot bolagsordningen eller i något viktigare hänseende är otydligt eller vilseledande formulerat (27 kap. 2 §). Ett bolagsstämmobeslut får enligt aktiebolagslagen dock ändå registreras om det inte längre är möjligt att föra talan mot beslutet för att klanderfristen om tre månader har löpt ut (27 kap. 2 § fjärde stycket). Regeringens förslag innebär att en fastställd rekonstruktionsplan enligt vilken aktiekapitalet ska ökas eller minskas, och i förekommande fall bolagsordningen ändras, ska ha samma verkan som om beslutet har fattats av bolagsstämman. I enlighet med detta bör ett beslut om att fastställa en rekonstruktionsplan som har fått laga kraft i ett registreringsärende ha samma verkan som ett bolagsstämmobeslut som inte längre kan klandras. En bestämmelse av denna innebörd bör införas i aktiebolagslagen.

Regeringen avser att i förordning förtydliga vad som ska gälla i fråga om underrättelser om överklaganden och andra frågor till Bolagsverket. Om en fastställd rekonstruktionsplan som innehåller en ändring av aktiekapitalet överklagas, bör Bolagsverket, på motsvarande sätt som när talan har väckts mot ett bolagsstämmobeslut, kunna avvakta överrättens beslut innan ändringen registreras.

En annan fråga är hur en registrering av en ändring av aktiekapitalet, och i förekommande fall bolagsordningen, ska kunna upphävas. Enligt aktiebolagslagen kan en aktieägare få en registrering upphävd genom att framställa yrkande om detta i samband med en klandertalan. Registreringen ska upphävas om klandertalan bifalls. Om bristen i beslutet är sådan att beslutet måste klandras inom viss tid, går dock möjligheten att få registreringen upphävd på detta sätt förlorad i och med att tiden för väckande av klandertalan går ut. Av allmänna grundsatser följer dock att annan än bolaget i vissa fall kan ha rätt att föra talan vid allmän domstol om upphävande av registrering. Det anförda bör gälla även en registrering som grundar sig på en ändring av aktiekapitalet i en fastställd rekonstruktionsplan. Det innebär att en part i samband med ett överklagande av ett beslut att fastställa en rekonstruktionsplan kan framställa ett yrkande om att en registrering ska upphävas.

Hänvisningar till S8-3-2

8.4. Planförhandling

8.4.1. Gäldenären ska få begära planförhandling

Regeringens förslag: I ett ärende om företagsrekonstruktion ska gäldenären få begära att rätten beslutar om förhandling om en rekonstruktionsplan (planförhandling). Planförhandlingen ersätter nuvarande ackordsförhandling. En begäran om planförhandling ska vara skriftlig och innehålla

1. ett förslag till rekonstruktionsplan,

2. uppgift om huruvida säkerhet har ställts för det som gäldenären erbjuder i betalning enligt rekonstruktionsplanen och vad den i så fall består av, och

3. bevis om att rekonstruktionsplanen har sänts till de berörda parter som anges i planen.

I samband med ansökan ska gäldenären även betala förskott till staten för kostnaden för handläggningen av frågan om rekonstruktionsplanens fastställande.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Malmö tingsrätt och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Sparbankernas riksförbund anser att begreppet offentligt ackord bör användas även i den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag

Ackordsförhandling ska ersättas med planförhandling

Enligt insolvensdirektivet (artikel 9.1 första stycket) ska gäldenären ha rätt att lägga fram en rekonstruktionsplan för att låta de berörda parterna ta ställning till om den ska antas.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion saknas möjlighet att lägga fram en rekonstruktionsplan som de berörda parterna ska ta ställning till. En viss motsvarighet finns genom att gäldenären kan begära ackordsförhandling och låta borgenärerna rösta om ett ackordsförslag. Ett sådant förslag innehåller emellertid endast en ekonomisk uppgörelse genom vilken de oprioriterade borgenärernas fordringar sätts ned eller en överenskommelse om betalningsvillkoren. Några liknande begränsningar finns inte för rekonstruktionsplanen. Den kommer att kunna beröra inte bara oprioriterade borgenärer, utan även andra intressenter med fordringar på eller intressen i gäldenärens verksamhet och dessutom kunna innehålla förslag till organisatoriska förändringar, ny finansiering och andra åtgärder som bedöms nödvändiga för att rekonstruktionen ska lyckas.

För att uppfylla kraven i direktivet måste det alltså vara möjligt för gäldenären att lägga fram en rekonstruktionsplan som de berörda parterna ska kunna anta. Regeringen föreslår därför att en sådan möjlighet införs i den nya lagen. Detta bör göras genom att gäldenären får rätt att begära att rätten beslutar om förhandling om en rekonstruktionsplan.

Planförhandlingen kommer i stora drag att påminna om dagens ackordsförhandling. Den största skillnaden består i att det inte bara är uppgörelsen om nedsättning av gäldenärens skulder som kommer att kunna fastställas

och få bindande verkan. I stället ska hela rekonstruktionsplanen kunna fastställas. Skulduppgörelsen – ackordet – kommer framöver att utgöra en del av rekonstruktionsplanen och därmed vara möjlig att fastställa med bindande verkan. Med hänsyn till att ett ackord inte kommer att utgöra ett nödvändigt inslag i en rekonstruktionsplan anser regeringen, till skillnad från Sparbankernas riksförbund, att det saknas skäl att i lag hålla fast vid begreppen ackord och ackordsförhandling. Regeringen väljer i stället att kalla det nya förfarandet för planförhandling och det som närmast motsvarar ackord för skulduppgörelse.

Begäran om planförhandling

Det nuvarande ackordsförfarandet bör utgöra utgångspunkt för det nya planförfarandet. En begäran om planförhandling bör därför vara skriftlig. Till en sådan ansökan ska förslaget till rekonstruktionsplan bifogas. Regeringen återkommer till frågan om vad en rekonstruktionsplan ska innehålla i avsnitt 8.5. Därutöver bör begäran, i likhet med en begäran om ackordsförhandling, innehålla uppgift om gäldenären har ställt säkerhet för det som gäldenären erbjuder i betalning och vad den i så fall består av, och bevis om att rekonstruktionsplanen har sänts till de berörda parter som anges i planen.

Till skillnad mot vad som är fallet enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion (3 kap. 10 och 11 §§) bör en begäran om planförhandling inte innehålla en bouppteckning, balansräkning eller rekonstruktörsberättelse eller ett rekonstruktörsyttrande. Motsvarande uppgifter bör i stället bifogas till rekonstruktionsplanen. I praktiken innebär detta ingen större skillnad från vad som redan gäller eftersom rekonstruktionsplanen ska bifogas ansökan. Regeringen anser att begäran om planförhandling inte heller behöver innehålla ett intyg om förhandsanslutning (rekonstruktörsintyg), dvs. en uppgift om att en viss andel av de berörda parterna godtar förslaget till rekonstruktionsplan. I det nya förfarandet ska det vara möjligt att fastställa en plan även om samtliga grupper inte har röstat för den (se avsnitt 8.7.2). Det framstår därför inte som nödvändigt att kräva en viss förhandsanslutning. Det får förutsättas att gäldenären och rekonstruktören inte lägger fram en rekonstruktionsplan för omröstning om det inte finns rimliga utsikter för att få den antagen och fastställd.

I likhet med vad som gäller för ackordsförhandling bör gäldenären i samband med ansökan om planförhandling betala förskott på kostnaden för handläggningen av frågan om rekonstruktionsplanens fastställande.

Hänvisningar till S8-4-1

8.4.2. Även rekonstruktören ska få begära planförhandling

Regeringens förslag: Om gäldenärens förslag till rekonstruktionsplan inte fastställs, ska rekonstruktören få begära planförhandling och lägga fram en alternativ plan.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår en särskild tidsfrist inom vilken rekonstruktörens begäran om planförhandling ska framställas hos rätten.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget att rekonstruktören ska få lägga fram en alternativ rekonstruktionsplan för andra än stora företag. Om detta ska vara möjligt anser Bankföreningen att den ska finnas tillgänglig redan när omröstningen om gäldenärens förslag till rekonstruktionsplan äger rum så att borgenärerna kan ta ställning till båda förslagen samtidigt.

Skälen för regeringens förslag

Rekonstruktören bör få rätt att lägga fram en rekonstruktionsplan

Insolvensdirektivet kräver att gäldenären ges rätt att presentera en plan för omröstning och antagande (se avsnitt 8.4.1). Medlemsstaterna får tillåta att även en rekonstruktör eller en borgenär ges en sådan rätt och bestämma under vilka förutsättningar detta ska vara möjligt (artikel 9.1 andra stycket).

En förutsättning för en lyckad företagsrekonstruktion är att det finns en genomtänkt rekonstruktionsplan. För att planen ska ha förutsättningar att vinna berörda parters förtroende är det viktigt att den är väl avvägd och att den upprätthåller en rimlig balans mellan gäldenärens och de berörda parternas intressen. I praktiken kommer gäldenärens förslag till rekonstruktionsplan att ha utarbetats i nära samråd med rekonstruktören. Det utesluter inte att det kan inträffa att rekonstruktören och gäldenären kan ha olika uppfattningar när det gäller de närmare detaljerna i planen eller att rekonstruktören gör bedömningen att det finns en annan lösning som skulle ha större förutsättningar att godtas av borgenärerna. Till skillnad från Svenska Bankföreningen gör regeringen därför bedömningen att det bör vara möjligt för rekonstruktören att presentera en alternativ rekonstruktionsplan. De berörda parterna skulle då inte känna sig tvungna att acceptera en rekonstruktionsplan som de inte uppfattar som balanserad utan skulle i stället kunna rösta mot planen i förhoppning om att rekonstruktören lägger fram en mer rättvis plan.

Svenska Bankföreningen anför i detta sammanhang att det finns en risk att en gäldenär, med visshet om att rekonstruktören har möjlighet att lägga fram en alternativ rekonstruktionsplan, presenterar en plan som innebär en större nedskrivning av borgenärernas fordringar än vad som är nödvändigt med hänsyn till gäldenärens ekonomiska situation. Även om det naturligtvis inte kan uteslutas att detta skulle kunna inträffa får det förutsättas att gäldenären har ett starkt intresse av att presentera en rekonstruktionsplan som kan accepteras av alla berörda parter. Det kommer med regeringens förslag inte råda någon skyldighet för rekonstruktören att presentera en alternativ plan. Skulle gäldenärens förslag till rekonstruktionsplan förkastas finns det således en risk att rekonstruktionen kommer att upphöra på den grunden att syftet med rekonstruktionen inte kan antas bli uppnått. Detta bör enligt regeringens uppfattning utgöra ett tillräckligt påtryckningsmedel för att gäldenären redan från början ska presentera en rekonstruktionsplan som är genomtänkt och som har förutsättningar att godtas av de berörda parterna.

Det bör vidare framhållas att även om rekonstruktören ges en självständig rätt att presentera en rekonstruktionsplan kommer det i många fall i praktiken ändå krävas att gäldenären ställer sig bakom den alternativa

plan som rekonstruktören lägger fram. Om inte samtliga grupper ställer sig bakom rekonstruktörens förslag till rekonstruktionsplan kan planen nämligen inte fastställas annat än genom en s.k. gruppöverskridande cramdown vilket som huvudregel kräver att gäldenären samtycker till åtgärden (se avsnitt 8.7.2). Trots detta finns det enligt regeringen fördelar med att ge rekonstruktören en generell rätt att presentera en alternativ rekonstruktionsplan. Eftersom alternativet till att gäldenären inte lyckas få en plan fastställd ofta kan vara konkurs, bör gäldenären ha starka incitament att acceptera en alternativ rekonstruktionsplan, även om den skulle ge ägarna ett sämre utfall än den plan som gäldenären själv presenterat. Regeringen föreslår alltså att rekonstruktören ska ha rätt att lägga fram en alternativ rekonstruktionsplan för antagande och fastställande om gäldenärens plan inte har kunnat fastställas. Någon motsvarande möjlighet bör däremot inte införas för en borgenär. För att upprätta en rekonstruktionsplan som har rimliga utsikter att accepteras i breda kretsar krävs nämligen relativt djupgående kunskaper om såväl gäldenärens ekonomiska situation som reglerna om företagsrekonstruktion. Normalt saknar borgenärerna sådan detaljkunskap och det finns därmed en tydlig risk för att en självständig rätt att lägga fram en rekonstruktionsplan främst kommer att utnyttjas av borgenärer för att försöka maximera det egna utfallet i planen. En sådan ordning framstår enligt regeringen inte som lämplig. Borgenärernas intressen får i stället anses tillräckligt tillgodosedda genom rekonstruktörens rätt att presentera en alternativ plan.

Närmare om rekonstruktörens rätt att begära planförhandling

Det är först om gäldenärens förslag till rekonstruktionsplan inte accepteras som det uppstår ett behov av en alternativ plan. Den lösning som förordas av Svenska Bankföreningen – att gäldenärens och rekonstruktörens förslag ska presenteras samtidigt – skulle därför i många fall riskera att medföra onödigt merarbete för rekonstruktören och framstår inte som ändamålsenlig. Regeringen anser att rekonstruktören i stället bör ges rätt att presentera en alternativ rekonstruktionsplan för omröstning först när det står klart att gäldenärens plan inte kommer att fastställas, t.ex. om planen har röstats ned under plansammanträdet eller om rätten vägrar att fastställa planen. Rekonstruktörens begäran om planförhandling bör inte handläggas som ett särskilt ärende vid domstolen, utan hanteras inom ramen för det pågående ärendet om företagsrekonstruktion.

Det förhållandet att rätten vägrar att fastställa gäldenärens rekonstruktionsplan utgör inte i sig grund för att avsluta rekonstruktionen. Normalt bör detta dock innebära att syftet med rekonstruktionen inte kan uppnås vilket utgör grund för att avsluta rekonstruktionen. Av regeringens förslag i avsnitt 9.2 följer att rätten alltid ska ge rekonstruktören tillfälle att yttra sig innan den fattar beslut om att avsluta företagsrekonstruktionen. Om rekonstruktören förklarar att han eller hon överväger att lägga fram en alternativ plan för omröstning bör detta inverka på bedömningen av om syftet med rekonstruktionen kan uppnås och kunna leda till att rekonstruktionen kan fortsätta trots att gäldenärens rekonstruktionsplan röstats ned. En bedömning får emellertid göras i varje enskilt fall. Om rätten anser att företagsrekonstruktionen ska upphöra under alla förhållanden bör den omständigheten att rekonstruktören uppgett att han eller hon har för avsikt

att presentera en alternativ rekonstruktionsplan inte utgöra hinder mot att rätten beslutar om att rekonstruktionen ska upphöra. Det är enligt regeringens uppfattning inte rimligt att rekonstruktören ska få lägga fram en alternativ plan när rätten har gjort bedömningen att det saknas förutsättningar att fortsätta rekonstruktionen. Regeringen återkommer i avsnitt 9 till frågan om när en företagsrekonstruktion ska upphöra.

Utredningen föreslår en särskild tidsfrist om tre veckor inom vilken rekonstruktörens begäran om planförhandling ska framställas hos rätten. Syftet med fristen utvecklas inte närmare men det torde handla om att uppmana till skyndsamhet från rekonstruktörens sida. Enligt regeringens uppfattning framstår det som givet att rekonstruktören måste agera snabbt för det fall han eller hon avser att begära planförhandling efter att gäldenären misslyckats med att få sin rekonstruktionsplan fastställd. Om rekonstruktören avser att begära planförhandling, bör han eller hon utan dröjsmål informera rätten om detta. Om rekonstruktören sedan dröjer orimligt länge med att begära planförhandling, bör det leda till att rätten beslutar att rekonstruktionen ska avslutas på den grunden att syftet med rekonstruktionen inte kan antas bli uppnått. Regeringen anser därför att det inte behövs någon särskild i lag angiven tidsfrist inom vilken rekonstruktören ska begära planförhandling.

Hänvisningar till S8-4-2

8.4.3. Deltagare i en planförhandling

Regeringens förslag: I en planförhandling ska borgenärer och företagsägare delta under förutsättning att deras fordringar respektive rättigheter direkt påverkas av förslaget till rekonstruktionsplan. En borgenär ska dock endast delta med en fordran i planförhandlingen om den har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion. Deltagarna i planförhandlingen ska kallas berörda parter.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att de borgenärer och företagsägare som hade en fordran eller rättighet som uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion ska delta i planförhandlingen. Utredningen har även en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Svenska Bankföreningen påpekar att det förekommer att gäldenären och borgenären inte har samma uppfattning om en säkerhets värde och därmed i vilken utsträckning som borgenären berörs av en företagsrekonstruktion. Bankföreningen efterfrågar därför en reglering som ger borgenären en möjlighet att värdera säkerheten och som innebär att gäldenären har en skyldighet att medverka till att en sådan värdering kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Sveriges advokatsamfund anser att det är nödvändigt att förtydliga i vilka situationer som en gäldenärs ägare ska anses vara en berörd part. Lantmäteriet pekar på att utredningens förslag inte innebär något hinder mot att sätta ned fordringar som är förenade med förmånsrätt och att en fastighetsägare med fordran på ersättning för fastighetsreglering i allmänhet inte kan anses ha samma möjligheter att tillvarata sin rätt som andra förmånsberättigade borgenärer.

Skälen för regeringens förslag

Deltagare i en ackordsförhandling

I en ackordsförhandling deltar enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion (3 kap. 3 §). Kan borgenären få täckning för sin fordran genom kvittning eller är fordran förenad med förmånsrätt deltar borgenären inte heller i förhandlingen. Samma sak gäller för borgenärer med återtagandeförbehåll (3 kap. 3 § femte stycket). Borgenärer med efterställda fordringar deltar inte heller, om inte övriga borgenärer som deltar i förhandlingen medger att dessa deltar. En borgenär som helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt deltar i förhandlingen i den del fordran inte täcks. Detsamma gäller om en borgenärs fordran täcks endast till viss del genom kvittning eller om den understiger värdet av den egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt (3 kap. 3 § andra stycket).

Om ackordsförslaget ger oprioriterade borgenärer fullt betalt upp till ett visst belopp, ska deras fordringar behandlas som förmånsberättigade i motsvarande utsträckning. Det innebär att fordran i den delen inte kommer att delta i ackordsförhandlingen. Bestämmelsen innebär också att en borgenär som fått fullt betalt för sin fordran inte deltar i omröstningen (3 kap. 3 § tredje stycket). En borgenär får delta i förhandlingen även om fordran inte är förfallen till betalning eller om den är beroende av särskilt villkor (3 kap. 3 § fjärde stycket).

De som berörs av rekonstruktionsplanen ska delta i planförhandlingen

Enligt insolvensdirektivet ska berörda parter ha rätt att rösta om antagandet av rekonstruktionsplanen (artikel 9.2). Vilka som anses vara berörda parter ska framgå av rekonstruktionsplanen. I direktivet definieras berörda parter som borgenärer och, om det föreskrivs i nationell rätt, företagsägare vars fordringar respektive intressen påverkas direkt av en rekonstruktionsplan (artikel 2.1.2). Även arbetstagare kan betraktas som berörda parter under förutsättning att de är borgenärer (skäl 43). I rekonstruktionsplanen ska anges vilka parter som inte berörs av planen och som därmed inte har rösträtt vid sammanträdet (artikel 8.1 e).

Mot bakgrund av ovanstående bör de borgenärer och företagsägare som berörs av förslaget till rekonstruktionsplan kunna delta i planförhandlingen och sedermera rösta om den. Om en borgenärs eller företagsägares fordran eller rättighet påverkas direkt av förslaget till rekonstruktionsplan ska denne betraktas som berörd part. Det innebär att en borgenär är att betrakta som berörd part bl.a. om det föreslås att borgenärens fordran ska skrivas ned genom en skulduppgörelse i planen. Borgenären är också att betrakta som en berörd part om betalningstiden skjuts fram eller villkoren för betalning ändras på något annat sätt. Om planen t.ex. innehåller ett villkor om att ett lån ska återbetalas på längre tid än vad som följer av det ursprungliga avtalet bör långivaren ses som berörd part, trots att långivaren visserligen till slut får fullt betalt och dessutom har rätt till ränta under den förlängda avtalstiden.

Det kommer inte finnas något hinder mot att föreslå åtgärder i en rekonstruktionsplan som påverkar borgenärer som har förmånsrätt för sina fordringar (se avsnitt 8.3.1). Även borgenärer med förmånsrätt bör då

anses som berörda parter och har rätt att delta i planförhandlingen. Regeringen anser att det inte finns något behov av att införa några särskilda skyddsregler för borgenärer med fordringar på ersättning för fastighetsreglering, en fråga som tas upp av Lantmäteriet. Som redovisas i avsnitt 8.7.1 och 8.7.2 ska förfarandet omgärdas av åtskilliga generella skyddsregler. För att planen ska kunna fastställas krävs som utgångspunkt att samtliga grupper med berörda parter röstar för planen. Planen kan visserligen fastställas trots att någon berörd part eller i vissa fall en hel grupp har motsatt sig detta. För att detta ska vara möjligt måste dock en rad förutsättningar vara uppfyllda, bl.a. att en berörd part som motsätter sig fastställelse av planen inte får ett sämre utfall än i gäldenärens konkurs.

Sveriges advokatsamfund lyfter frågan om i vilken utsträckning en företagsägare ska delta i planförhandlingen och anser att det behöver klarläggas i vilka situationer en företagsägare ska anses utgöra en berörd part.

Regeringen vill med anledning av detta framhålla att en konsekvens av tidigare ställningstagande att även företagsägare ska omfattas av reglerna om rekonstruktionsplaner är att också företagsägare kan betraktas som berörda parter (se avsnitt 8.3.1). I likhet med vad som gäller för borgenärer krävs det att de direkt påverkas av rekonstruktionsplanen. Ett exempel på en åtgärd som påverkar företagsägarna är när det i planen föreslås en riktad nyemission mot en extern investerare, eftersom detta får till följd att företagsägarnas aktieinnehav späds ut. Enbart det förhållandet att företagsägarnas ägarandelar kan väntas öka i värde genom att det i rekonstruktionsplanen föreslås en skulduppgörelse där borgenärernas fordringar sätts ned medför däremot inte att företagsägarna ska anses berörda.

Det bör framhållas att ovanstående endast tar sikte på vilka som ska betraktas som berörda i rekonstruktionsplanen och därmed delta i omröstningen. Som framgår närmare i avsnitt 8.5.1 ska rekonstruktionsplanen också innehålla uppgifter om vilka borgenärer och företagsägare som inte är berörda. Även en borgenär som får full täckning för sin fordran och vars fordran inte berörs av åtgärderna i planen ska alltså anges i planen. En sådan borgenär ska dock inte delta i omröstningen. Syftet med detta är att gäldenärens samtliga rättsförhållanden ska framgå av planen.

Det kan förekomma att det råder meningsskiljaktigheter om en säkerhets värde och därmed i vilken utsträckning som en borgenär berörs av en företagsrekonstruktion. I likhet med vad som i dag gäller för offentligt ackord får sådana tvistefrågor emellertid hanteras genom förfarandet för anmärkning mot rekonstruktionsplanen (se avsnitt 8.4.7 och 8.4.8). Regeringen anser därför inte att det, på så sätt som efterfrågas av Svenska

Bankföreningen, finns något behov av en särskild regel om att en borgenär ska ha en möjlighet att värdera en säkerhet.

Endast fordringar som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion ska delta i planförhandlingen

I direktivet (artikel 17) finns regler om skydd för finansiering som tillhandahålls under rekonstruktionen (tillfällig finansiering) och finansiering som tillhandahålls för att genomföra en rekonstruktionsplan (ny finansiering). Sådan finansiering ska som utgångspunkt inte kunna förklaras ogiltig eller icke verkställbar. Tanken är att nytillkomna borgenärer och investerare under förfarandet ska kunna utgå från att deras fordringar inte

ska påverkas av planen. I syfte att uppmuntra långivare och andra att ta den ökade risk som det innebär att investera i ett företag som genomgår företagsrekonstruktion kan sådan finansiering ges en prioriterad ställning i ett senare konkursförfarande (se artikel 17.4 och skäl 68).

I lagrådsremissen föreslogs, i linje med vad som gäller enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion, att endast borgenärer och företagsägare med fordringar respektive rättigheter som uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion ska delta i planförhandlingen. Lagrådet förordar att tidpunkten förskjuts till beslutet om företagsrekonstruktion. Enligt Lagrådet skulle en sådan ändring medföra att bestämmelserna om planförhandling bättre samspelar med reglerna om de avtal som gäldenären ingått före beslutet om företagsrekonstruktion, t.ex. bestämmelserna om motpartens skydd för prestationer som gäldenären tar emot under företagsrekonstruktionen. Enligt dessa bestämmelser utgör beslutet om företagsrekonstruktion den relevanta tidpunkten (se avsnitt 7.3.5). Regeringen delar Lagrådets uppfattning. Genom att bestämma tidpunkten till beslutet om företagsrekonstruktion undviks också den situationen att borgenärer vars fordringar uppkommit efter ansökan men före beslutet om företagsrekonstruktion exkluderas från planförhandlingen. Regeringen föreslår därför att endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion ska delta i planförhandlingen.

Enligt Lagrådets uppfattning finns det vidare inte skäl att upprätthålla skiljelinjen att ägarrättigheten ska ha uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion för att företagsägaren ska få delta i planförhandlingen. Även om det enligt regeringen kan förutses att det kommer vara ovanligt att det tillkommer ägarrättigheter efter beslutet om företagsrekonstruktion som också berörs av en rekonstruktionsplan kan det inte helt uteslutas att det skulle kunna inträffa. Som Lagrådet framhåller bör t.ex. aktier som har emitterats efter beslutet om företagsrekonstruktion kunna berättiga till deltagande i planförhandlingen. Regeringen föreslår därför att företagsägare som berörs direkt av en rekonstruktionsplan ska delta i planförhandlingen oavsett när ägarrättigheten har uppkommit. Förslaget innebär att rekonstruktionsplanen kommer att vara bindande för en företagsägare som påverkas av planen utan betydelse av när ägarrättigheten uppkom (se avsnitt 8.9 om verkan av en fastställd rekonstruktionsplan).

En möjlighet att bevaka en fordran reservationsvis

Det kan förekomma att en borgenär i och för sig känner till att borgenären har en fordran på gäldenären, men att fordrans storlek inte går att bedöma när planen ska fastställas. Så skulle kunna vara fallet om rätten har fastställt att gäldenären är skadeståndsskyldig mot borgenären men där det återstår att bedöma skadans storlek eller i vissa fall där slutlig skatt inte har fastställts. I en sådan situation bör det vara möjligt för borgenären att reservationsvis bevaka sin fordran i rekonstruktionsplanen. En sådan borgenär ska, precis som övriga borgenärer som berörs av rekonstruktionsplanen, delas in i en grupp och delta vid omröstningen av planen (se avsnitt 8.6.2). När fordran slutligt fastställts bör utdelning utgå i enlighet med vad som framgår av den fastställda rekonstruktionsplanen.

Hänvisningar till S8-4-3

8.4.4. Handläggningen av en begäran om planförhandling

Regeringens förslag: Om en begäran om planförhandling eller en rekonstruktionsplan är bristfällig, ska rätten förelägga den som begärt planförhandling att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskrivet förskott inte har betalats. Om bristen inte åtgärdas ska begäran avvisas.

Om begäran om planförhandling inte avvisas, ska rätten genast meddela beslut om planförhandling. Rätten ska samtidigt

1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med de berörda parterna inför rätten (plansammanträde),

2. kalla gäldenären, rekonstruktören och de berörda parterna till sammanträdet, och

3. kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det sätt som regeringen föreskriver.

Plansammanträdet ska hållas tidigast tre veckor och senast fem veckor efter beslutet.

Rekonstruktören ska tillhandahålla en förteckning över de berörda parterna liksom över de grupper som de berörda parterna har delats in i, med uppgift om de värden för vilka rösträtt får utövas. Förteckningen ska även innehålla gjorda anmärkningar.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår i avsnitt 8.4.1 att planförhandling ska ersätta dagens ackordsförhandling. Som anges där bör det nuvarande ackordsförfarandet utgöra utgångspunkt för det nya planförfarandet. Regler som är förenliga med direktivet och fungerar väl bör alltså behållas om det i övrigt framstår som lämpligt. Det kommer underlätta inte minst för domstolarna och andra professionella aktörer om handläggningen av det nya planförfarandet följer principerna för dagens ackordsförhandling. Regeringen anser alltså att reglerna för handläggningen av planförfarandet bör utformas i linje med dagens regelverk. Det betyder att om en begäran om planförhandling inte innehåller de uppgifter som anges i avsnitt 8.4.1 ska rätten förelägga den som begärt planförhandling att komplettera sin begäran. Rätten ska också förelägga den som begärt planförhandling om förslaget till rekonstruktionsplan inte innehåller de uppgifter som enligt regeringens förslag i avsnitt 8.5.1 ska framgå av planen, innefattande bl.a. uppgifter om de berörda parterna och deras gruppindelning samt de föreslagna rekonstruktionsåtgärderna. Detsamma gäller om föreskrivet förskott för kostnaden för handläggningen inte har betalats. Om bristerna inte åtgärdas ska rätten avvisa ansökan.

Om en begäran om planförhandling inte avvisas, bör rätten genast besluta om planförhandling. I likhet med vad som gäller när rätten beslutar om ackordsförhandling bör rätten även – bestämma tidpunkt för ett sammanträde med de berörda parterna inför

rätten (plansammanträde), – kalla gäldenären, rekonstruktören och de berörda parterna till samman-

trädet, och

– kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det sätt

som regeringen föreskriver.

Lagrådet anser att det bör övervägas om även gäldenärens motpart i avtal om ny finansiering bör kallas till plansammanträdet mot bakgrund av att en sådan motpart i avsnitt 8.9 föreslås bli bunden av rekonstruktionsplanen. Planens bindande verkan för gäldenärens motpart vid ny finansiering kommer emellertid främst avse villkor om förmånsrätt och motparten är inte en berörd part. Regeringen anser att det inte finns något behov av att kalla en sådan motpart till plansammanträdet.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska ett borgenärssammanträde hållas tidigast tre och senast fem veckor efter beslutet om ackordsförhandling (3 kap. 17 § första stycket). Vid sammanträdet bör gäldenären inställa sig personligen och lämna de uppgifter som rätten, rekonstruktören och borgenärerna begär. Kan gäldenären inte infinna sig personligen bör gäldenären ställa ombud. Rekonstruktören ska tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att delta i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas (3 kap. 17 § andra och tredje stycket). I förteckningen ska även antecknas anmärkningar som har framställts mot en borgenärs fordran.

Enligt regeringen framstår ovan nämnda regler som lämpliga även för planförfarandet och de bör därför i stora drag överföras till den nya lagen. Vad som anges om borgenärer i den nuvarande lagen ska i stället avse berörda parter. Eftersom de berörda parterna ska delas in i olika grupper bör rekonstruktörens förteckning innehålla uppgift om såväl de berörda parterna som vilka grupper parterna har delats in i. I lagrådsremissen föreslogs att förteckningen även skulle innehålla uppgift om de belopp för vilka rösträtt får utövas. Lagrådet anmärker att ordvalet passar mindre bra för företagsägares rättigheter. Regeringen instämmer i detta och anser att det i stället bör anges att förteckningen ska innehålla uppgift om de värden för vilka rösträtt får utövas. Som redovisas närmare nedan ska uppgifter om berörda parter och gruppindelning framgå av det förslag till rekonstruktionsplan som ska lämnas in tillsammans med en ansökan om planförhandling (se avsnitt 8.5.1). Om planen redan innehåller uppgift om rösträtt bör det normalt vara tillräckligt att rekonstruktören hänvisar till rekonstruktionsplanen i denna del. Eftersom rekonstruktionsplanen ska innehålla uppgift även om hur värdena av fordringar och rättigheter har bestämts anser regeringen, till skillnad från Lagrådet, att det inte finns skäl att föreskriva att även rekonstruktörens förteckning ska innehålla dessa uppgifter. Att uppgifterna ska framgå av rekonstruktionsplanen bör dock förtydligas i författningskommentaren.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska gäldenären på begäran av en borgenär avlägga bouppteckningsed (3 kap. 18 §). Det innebär att gäldenären under ed inför en domare intygar att uppgifterna i bouppteckningen är riktiga. Det är bara en borgenär som har rätt att begära att gäldenären avlägger ed. Om gäldenären skulle vägra att avlägga ed förfaller beslutet om ackordsförhandling, om det inte finns synnerliga skäl. Företagsrekonstruktionen påverkas formellt inte av att gäldenären vägrar avlägga ed, men det torde ofta leda till att det saknas anledning att låta rekonstruktionen fortsätta.

Insolvensdirektivet innehåller inte några regler om edgång. Regeringen kan konstatera att edgången inte torde vara av någon större betydelse i ärenden om företagsrekonstruktion. Även uppgifter som inte har beedigats omfattas av straffansvaret för brottet försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning (11 kap. 2 § brottsbalken och prop. 2004/05:69 s. 49 och 56). Det kan i sammanhanget noteras att det obligatoriska edgångssammanträdet i konkurs nyligen har tagits bort (prop. 2020/21:148). Regeringen anser mot denna bakgrund att möjligheten att begära edgång i ett ärende om företagsrekonstruktion inte bör föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S8-4-4

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1, 8.9

8.4.5. Gäldenärens rätt att ändra eller återta en rekonstruktionsplan

Regeringens förslag: Gäldenären ska inte få ändra eller återta en rekonstruktionsplan utan rättens godkännande. En begäran om detta ska göras senast vid plansammanträdet innan omröstning sker.

Om rätten godkänner en ändring, ska prövningen av rekonstruktionsplanen få skjutas upp till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att rekonstruktionsplanen blir sämre för de berörda parterna ska det dock krävas särskilda skäl för att skjuta upp sammanträdet.

Rätten ska även få skjuta upp prövning av rekonstruktionsplanen i vissa andra situationer, om det finns särskilda skäl.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Gäldenären får enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion inte återta eller ändra ett ackordsförslag utan medgivande av rätten (3 kap. 21 §). En begäran om att få ändra eller återta ackordsförslaget ska göras senast vid borgenärssammanträdet innan omröstning sker. Det har ansetts rimligt att gäldenären inte utan bärande skäl ska kunna återta eller ändra ett ackordsförslag mot bakgrund av att mycket tid kan ha lagts ned på att arbeta fram förslaget (jfr prop. 1995/96:5 s. 213 samt prop. 1970:136 s. 79 och 117 f.). Detta gäller inte bara gäldenären och rekonstruktören utan även enskilda borgenärer kan ha lagt ned tid och pengar på att förhandla med gäldenären. Regeringen anser mot denna bakgrund att en motsvarande ordning som vid en ackordsförhandling bör gälla även för det nya planförfarandet. Gäldenären bör alltså inte få ändra eller återta en rekonstruktionsplan utan rättens godkännande. I avsnitt 8.4.2 föreslår regeringen att även rekonstruktören under vissa omständigheter ska ha rätt att begära planförhandling. Som en konsekvens av det förslaget bör kravet på rättens godkännande gälla även för rekonstruktören.

I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande lagen bör sammanträdet där röstningen om rekonstruktionsplanen ska ske kunna skjutas upp i högst tre veckor om rätten godkänner att rekonstruktionsplanen ändras. Det ska dock krävas särskilda skäl för att skjuta upp prövningen om ändringen inte medför att planen blir sämre för de berörda parterna.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion kan rätten även skjuta upp borgenärernas prövning av ett ackordsförslag i vissa andra situationer om det finns särskilda skäl (3 kap. 22 §). Det kan t.ex. handla om en situation där det har väckts en återvinningstalan i ett sent skede (se prop. 1995/96:5 s. 213 och prop. 1970:136 s. 119). En motsvarande möjlighet att skjuta upp prövningen av en rekonstruktionsplan bör finnas enligt den nya lagen.

Hänvisningar till S8-4-5

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 18.1

8.4.6. Sena anmälningar

Regeringens förslag: Den som vill delta i planförhandlingen men som inte tagits upp i förslaget till rekonstruktionsplan, ska skriftligen anmäla fordringen eller rättigheten hos rekonstruktören senast en vecka före plansammanträdet. Görs anmälan senare, får det inte leda till att omröstningen vid plansammanträdet skjuts upp.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion kan en borgenär som inte finns med i bouppteckningen skriftligen anmäla sin fordran hos rekonstruktören senast en vecka före borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen. Borgenärens anmälan kan inte avvisas. Det innebär att även om anmälan görs vid en senare tidpunkt måste den beaktas. Detta får emellertid inte leda till att prövningen av förslaget skjuts upp. Är fordringen inte tvistig uppstår inget direkt problem. Skulle någon däremot rikta anmärkning mot fordran, kan rätten behöva reda ut tvistefrågan och åstadkomma en förlikning eller pröva anmärkningen (3 kap. 15, 20 och 24 §§ samt Hellners m.fl., Lagen om företagsrekonstruktion, 2 uppl., kommentaren till 3 kap. 15 §.). Regeringen anser att den nuvarande hanteringen av sent anmälda fordringar bör tillämpas även på planförfarandet. Vad som anges om borgenärer bör då gälla för berörda parter och bestämmelsen bör vara tillämplig för både den som vill delta med en fordran och den som vill delta med en rättighet.

Hänvisningar till S8-4-6

8.4.7. Anmärkningar mot rekonstruktionsplanen

Regeringens förslag: Rekonstruktören, gäldenären eller en berörd part ska få anmärka mot följande uppgifter i en rekonstruktionsplan:

1. fordringar och rättigheter, och

2. valet av berörda parter och gruppindelningen. En anmärkning ska göras skriftligen hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid plansammanträdet.

Rekonstruktören ska lämna gjorda anmärkningar till rätten och skyndsamt underrätta gäldenären och den som anmärkningen kan påverka.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att en anmärkning mot rekonstruktionsplanen måste framställas senast en vecka före plansammanträdet för att den ska beaktas.

Utredningen föreslår också att det ska anges i lagen att en anmärkning får göras mot bedömningen av säkerhetsrätters och förmånsrätters värde. Utredningen föreslår inte att det i lagen ska anges att rekonstruktören ska lämna gjorda anmärkningar till rätten.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Svenska Bankföreningen, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Stiftelsen

Ackordscentralen anser att det i lagen bör anges att rekonstruktören ska underrätta rätten om att en anmärkning har riktats mot en fordran.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion får gäldenären eller en borgenär anmärka mot en fordran som skulle omfattas av ackordet. En sådan anmärkning ska göras skriftligen hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen vid borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen (3 kap. 16 § första stycket). Finner rekonstruktören anledning att göra en anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en borgenär en sådan anmärkning hos rekonstruktören, ska denne skyndsamt underrätta den borgenär vars fordran avses med anmärkningen (3 kap. 16 § andra stycket).

En motsvarande rätt till anmärkning bör enligt regeringens uppfattning finnas i planförfarandet. En anmärkning bör dock inte bara kunna göras mot en fordran som skulle omfattas av skulduppgörelsen i rekonstruktionsplanen utan även mot andra rättigheter. Det bör även vara möjligt att anmärka mot valet av berörda parter och gruppindelningen. Därutöver bör det även vara möjligt att anmärka mot en bedömning av säkerhetsrätters och förmånsrätters värde som gjorts i förteckningen över tillgångar och skulder. Till skillnad från utredningen anser regeringen dock inte att detta behöver anges uttryckligen i lagen utan det får innefattas i möjligheten att anmärka mot en fordran. Rätt att anmärka bör tillkomma rekonstruktören, gäldenären och berörda parter. I likhet med den nuvarande lagen ska en anmärkning göras skriftligen hos rekonstruktören.

För att undvika att en invändning kommer in alltför nära plansammanträdet föreslår utredningen att en anmärkning måste göras senast en vecka före sammanträdet. Med hänsyn till det sätt på vilken anmälningsfristen bestäms måste emellertid anmärkning få göras ända tills omröstning ska ske (se avsnitt 8.4.6 och prop. 1970:136 s. 113). Det framstår inte som rimligt att en borgenär ska kunna anmäla en fordran tätt inpå plansammanträdet utan att det samtidigt går att anmärka mot den. Regeringen föreslår alltså att en anmärkning även framöver ska göras i så god tid som möjligt och i vart fall före omröstningen. Om rekonstruktören anser att det finns skäl att göra en anmärkning eller om någon annan skriftligen har framställt en anmärkning ska rekonstruktören skyndsamt underrätta gäldenären och den som anmärkningen kan påverka. Regeringen delar

Stiftelsen Ackordscentralens synpunkt att även rätten bör underrättas om de anmärkningar som riktats mot en fordran. Det bör alltså anges i den nya lagen att rekonstruktören ska lämna gjorda anmärkningar till rätten.

Hänvisningar till S8-4-7

8.4.8. Prövningen av valet av berörda parter, gruppindelningen och anmärkningar

Regeringens förslag: Rätten ska pröva valet av berörda parter och gruppindelningen när plansammanträdet inleds. Om rätten inte godkänner valet eller indelningen, ska rätten få göra nödvändiga ändringar eller skjuta upp omröstningen till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor.

Därefter ska de berörda parterna rösta om rekonstruktionsplanen. En anmärkning som har gjorts mot en fordran eller en rättighet ska inte hindra att den som anmärkningen riktas mot deltar i omröstningen.

Om utgången av omröstningen är beroende av om en anmärkning godtas eller inte, ska rätten som hittills vid sammanträdet utreda tvistefrågan och verka för en förlikning. Om det inte är möjligt att träffa en förlikning ska rätten pröva anmärkningen eller så många av anmärkningarna att utgången av omröstningen blir densamma, oavsett om övriga anmärkningar godkänns eller inte.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Advokatfirman Schjødt anser att rätten på begäran av den som lägger fram rekonstruktionsplanen bör ha möjlighet att meddela bindande beslut avseende betalningsrätten för en tvistig fordran. Svenska Bankföreningen påpekar att utredningens förslag kommer att ställa höga krav på domstolarna.

Skälen för regeringens förslag

Reglerna för prövningen av anmärkningar i en ackordsförhandling bör föras över till den nya lagen

Vid en ackordsförhandling enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska borgenärerna rösta om ackordsförslaget vid ett borgenärssammanträde (3 kap. 20 §). Att det framställts en anmärkning mot en fordran utgör inte hinder mot att den borgenär vars fordran som anmärkningen riktas mot deltar i omröstningen. Är utgången av omröstningen beroende av om fordran beaktas eller inte ska rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och försöka förlika parterna. De närvarande får då med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att anmärkningen förfaller eller inskränks, eller uppdra åt rekonstruktören att ingå förlikning med borgenären. Vad bestämmelserna syftar till är att nå en förlikning beträffande sådana fordringar som är avgörande för frågan om föreskriven majoritet ska kunna uppnås eller inte vid röstningen om förslaget (jfr prop. 1970:136 s. 82). Om någon förlikning inte kan nås, ska tvistefrågan prövas av rätten vid en förhandling. Om utgången av omröstningen över ackordsförslaget är beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och det i övrigt finns skäl att fastställa ackordet, ska rätten pröva så många av anmärkningarna att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte (3 kap. 24 §).

Bestämmelserna om hur en anmärkning ska hanteras i en ackordsförhandling syftar till att få fram ett underlag för omröstningen om

ackordsförslaget och fastställa fordringarnas röstvärde. Ackordet innebär endast att fordringar sätts ned med en viss procent och innefattar inte i övrigt något ställningstagande till fordringens existens eller storlek. En prövning i ackordsförfarandet av de materiella fordringsanspråken görs därför inte. Ackordslikvid tillfaller varje borgenär som är bunden av ackordet i förhållande till borgenärens faktiska fordran, även om dess belopp visar sig vara ett annat än det som anmälts (jfr prop. 1970:136 s. 75 och 82 f.).

Regeringen kan konstatera att regelverket för hantering och prövning av anmärkningar i en ackordsförhandling har gällt sedan införandet av den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion. Reglerna överfördes i sin tur i huvudsak oförändrade från ackordslagen (1970:847), se prop. 1995/96:5 213 f. samt prop. 1970:136 s. 115 f. och 121. Regelverket framstår i viss utsträckning som föråldrat (jfr Ds 2019:31 s. 256 f. där det föreslås vissa förändringar av reglerna om hantering av anmärkningar i ett bevakningsförfarande i konkurs). Advokatfirman Schjødt menar i detta sammanhang att det finns behov av vissa kompletterande regler för hantering av tvistiga fordringar. Enligt regeringen är en prövning i planförfarandet av de materiella förutsättningarna för de deltagande fordringarna eller rättigheterna emellertid inte nödvändig och dessutom svår att förena med strävandena att skapa ett mera praktiskt användbart förfarande (jfr prop. 1970:136 s. 84). Det saknas under alla förhållanden underlag för att i detta lagstiftningsärende överväga mer betydande förändringar av reglerna för hur anmärkningar ska hanteras i en planförhandling.

Av skälen till insolvensdirektivet framgår att medlemsstaterna får bestämma hur tvistiga fordringar ska hanteras med avseende på tilldelning av rösträtt (skäl 46). De regler som gäller för prövningen av en anmärkning vid en ackordsförhandling enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion bedöms därför förenliga med direktivet och bör enligt regeringens uppfattning därför i huvudsak föras över till planförfarandet i den nya lagen. Det innebär att det förhållandet att en anmärkning har framställts mot en fordran eller en rättighet inte bör utgöra hinder mot att den berörda parten deltar med fordringen eller rättigheten i omröstningen. I många fall spelar det nämligen för utgången av omröstningen inte någon roll om tvistiga fordringar och rättigheter räknas med eller inte. Om det däremot får betydelse för utgången av omröstningen, bör rätten utreda tvistefrågan och verka för en förlikning och i sista hand pröva anmärkningen eller så många av anmärkningarna att utgången av omröstningen blir densamma vare sig anmärkningarna godkänns eller inte. Detta bör normalt ske efter omröstningen. På så sätt främjas en effektiv handläggning av ärenden om företagsrekonstruktion. I den utsträckning rätten prövar en anmärkning kommer utgången inte att få betydelse utanför själva planförhandlingen.

Rätten ska alltid pröva valet av berörda parter och gruppindelningen

Enligt direktivet ska rätten pröva valet av berörda parter och gruppindelningen när en begäran om fastställande av rekonstruktionsplanen lämnas in (artikel 9.5). Det är dock tillåtet att kräva att denna prövning ska göras tidigare än så. Avsikten med att domstolen ska pröva valet av berörda parter och gruppindelningen framgår inte uttryckligen av

direktivet men en rimlig tolkning är att syftet med regleringen är att förhindra att den som lägger fram planen i otillbörligt syfte tar med en viss borgenär eller företagsägare som berörd i planen eller placerar en berörd part i en viss grupp för att kunna rösta igenom planen mot andra berörda parters vilja.

Prövningen av valet av berörda parter och gruppindelning ska enligt direktivet göras ex officio av rätten, dvs. även om någon anmärkning inte framställs. Regeringen föreslår att denna prövning görs när plansammanträdet inleds. Eftersom rätten då kommer att ha tillgång till eventuella anmärkningar mot rekonstruktionsplanen kommer den ha ett bättre beslutsunderlag än om denna prövning görs redan i samband med att planen lämnas in till rätten. Med tanke på att plansammanträdet ska hållas i nära anslutning till gäldenärens begäran om planförhandling gör regeringen bedömningen att en sådan ordning uppfyller direktivets krav. Rätten ska alltså vid plansammanträdet pröva valet av berörda parter och den föreslagna gruppindelningen. Det framstår som naturligt att rätten i samband med detta även prövar eventuella anmärkningar som framställts mot dessa uppgifter.

Som framhålls av Svenska Bankföreningen innebär förslaget att det kommer att ställas vissa ytterligare krav på domstolarna. Det handlar framför allt om att rätten ska göra en bedömning av om den som har lagt fram rekonstruktionsplanen följt reglerna för gruppindelningen. En granskning bör bl.a. göras av att borgenärer med olika intressen inte placeras i samma grupp (se vidare avsnitt 8.6.2 där regeringen utvecklar principerna för gruppindelningen). Som framgår ovan kommer det som utgångspunkt inte att vara nödvändigt för rätten att ta ställning till tvistiga fordringar eller rättigheter om de saknar betydelse för utgången av omröstningen. Däremot bör det ankomma på rätten att göra en bedömning av om de borgenärer och företagsägare som föreslås delta i omröstningen alls berörs av rekonstruktionsplanen. I detta ligger att t.ex. säkerställa att en borgenär som föreslås få fullt betalt enligt de ursprungliga avtalsvillkoren inte tillåts delta i omröstningen. Om det framgår att valet av berörda parter eller gruppindelningen inte uppfyller lagens föreskrifter, är det rimligt att rätten bör kunna göra nödvändiga ändringar av rekonstruktionsplanen eller besluta att skjuta upp omröstningen till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor i syfte att ge gäldenären en möjlighet att åtgärda bristerna. Det bör framhållas att för det fall att någon anmärkning inte har gjorts mot en fordran eller en rättighet eller mot gruppindelningen bör utgångspunkten vara att rätten kan acceptera gäldenärens förslag till val av berörda parter och gruppindelning.

Hänvisningar till S8-4-8

8.5. Innehållet i en rekonstruktionsplan

Hänvisningar till S8-5

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 8.4.1

8.5.1. Rekonstruktionsplanens grundläggande innehåll

Regeringens förslag: En rekonstruktionsplan ska innehålla uppgift om

1. gäldenären och rekonstruktören,

2. arbetstagarnas ställning, planens övergripande konsekvenser för anställningar och vilka åtgärder som vidtagits för att informera och samråda med arbetstagarrepresentanter,

3. de berörda parterna och deras fordringar eller rättigheter,

4. gruppindelningen och skälen för den, samt värdena av fordringarna och rättigheterna i varje grupp,

5. de borgenärer och företagsägare som inte berörs av planen och en redogörelse för varför planen inte ska beröra dem,

6. de föreslagna rekonstruktionsåtgärderna, och

7. ny finansiering och skälen till varför den är nödvändig. Till rekonstruktionsplanen ska bifogas

1. en berättelse av rekonstruktören som redogör för

a) vilka åtgärder som vidtagits under rekonstruktionen,

b) gäldenärens ekonomiska situation,

c) den utdelning som kan förväntas i en konkurs,

d) om gäldenären har gjort sig av med egendom under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, och

e) om det finns skälig anledning att anta att gäldenären har gjort sig skyldig till borgenärsbrott och

f) hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet,

2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder vid beslutet om företagsrekonstruktion och begäran om planförhandling,

3. senaste årsredovisningen eller årsbokslutet, och

4. ett yttrande av rekonstruktören med en bedömning av om planen bör antas och som förklarar varför planen har rimliga utsikter att lyckas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att förteckningen över gäldenärens tillgångar och skulder ska avse tidpunkten för ansökan om företagsrekonstruktion och begäran om planförhandling samt att rekonstruktionsplanen ska innehålla den senaste balansräkningen. Utredningen föreslår vidare en något annorlunda lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Advokatfirman Schjødt anser att rekonstruktören i sin berättelse bör upplysa om vilka betalningar av äldre skulder som skett efter att rekonstruktionsförfarandet inleddes och vad som är anledningen till betalningarna. Plana påpekar att direktivet inte kräver att rekonstruktionsplanen innehåller uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits under rekonstruktionen och att ett sådant krav förutsätter en inte obetydlig arbetsinsats. Stiftelsen Ackordscentralen anser att det är en brist att det inte är ett krav att rekonstruktören ska uttala sig om styrelsen i ett aktiebolag har iakttagit bestämmelserna i aktiebolagslagen om att upprätta en kontrollbalansräkning. Vidare anser Ackordscentralen att det är onödigt att redovisa skulderna två gånger eftersom endast skulder som hänför sig till tiden före ansökan om företagsrekonstruktion omfattas av rekonstruk-

tionsplanen. Institutet för företagsrekonstruktion, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige, Svenska Bankföreningen och Sveriges advokatsamfund framhåller vikten av att det framgår av rekonstruktionsplanen vilka åtgärder som är tänkta att vara verkställbara.

Skälen för regeringens förslag

Innehållet i en rekonstruktionsplan bör regleras i lag

I den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion anges att rekonstruktören i samråd med gäldenären ska ta fram en rekonstruktionsplan som redovisar hur syftet med företagsrekonstruktion ska uppnås (2 kap. 12 §). Lagen ställer inte några bestämda krav på planens innehåll. För ett ackordsförslag gäller dock att det ska innehålla uppgift om hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när betalning ska ske samt om säkerhet har ställts och vad den i så fall består av (3 kap. 10 §). En begäran om ackordsförhandling ska vidare innehålla en förteckning över boets tillgångar och skulder. Den senaste balansräkningen ska också bifogas (3 kap. 10 §). Därutöver ska till en begäran om ackordsförhandling bl.a. bifogas en rekonstruktörsberättelse, ett rekonstruktörsyttrande, ett rekonstruktörsintyg, ett rekonstruktörsbevis och förskott på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos rätten samt säkerhet för vad som inte täcks av förskottet (3 kap. 11 §). I avsnitt 8.4.1 föreslår regeringen att några av dessa uppgifter ska bifogas en begäran om planförhandling.

Enligt insolvensdirektivet ska rekonstruktionsplanen innehålla vissa obligatoriska uppgifter (artikel 8.1), närmare bestämt – gäldenärens identitet, – gäldenärens tillgångar och skulder vid tidpunkten för inlämnandet av

rekonstruktionsplanen, inbegripet värdet av tillgångarna, samt en redogörelse för gäldenärens ekonomiska situation och arbetstagarnas ställning samt en redogörelse för orsakerna till och omfattningen av gäldenärens svårigheter, – de berörda parterna och deras fordringar eller intressen, – de berörda parternas gruppindelning och värdena av fordringarna och

intressena i varje grupp, – de parter som inte berörs av rekonstruktionsplanen och en redogörelse

för skälen till varför planen inte ska beröra dem, – vem som har förordnats till rekonstruktör, – villkoren i rekonstruktionsplanen, och – en motivering till varför planen har rimliga utsikter att förhindra att

gäldenären blir insolvent och säkerställa verksamhetens livskraft. Medlemsstaterna ska vidare tillhandahålla en checklista via internet för rekonstruktionsplaner (artikel 8.2).

Regeringen kan konstatera att den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion, som i princip saknar uttryckliga regler om rekonstruktionsplanens innehåll, skiljer sig från direktivets utförliga bestämmelser om vilka uppgifter som ska ingå i en rekonstruktionsplan. I praktiken innehåller visserligen rekonstruktionsplanerna redan i dag flera av de uppgifter som direktivet kräver. För att säkerställa att så verkligen blir fallet och för att det ska framgå tydligt hur Sverige genomfört direktivet anser

regeringen emellertid att det bör framgå av den nya lagen vilka uppgifter som ska finnas i rekonstruktionsplanen eller bifogas till denna.

Direktivets regler om vad som ska ingå i en rekonstruktionsplan är såväl utförliga som något formella till sin natur. Flera uppgifter, t.ex. de om identiteten på gäldenären och rekonstruktören samt om gäldenärens verksamhet, har karaktär av formalia utan direkt betydelse för den egentliga rekonstruktionsplanen. Med det senare avses främst de föreslagna rekonstruktionsåtgärderna, dvs. de åtgärder som föreslås för att få rätsida på gäldenärens ekonomiska svårigheter. Det är emellertid inget problem att rekonstruktionsplanen kommer att innehålla ytterligare uppgifter. Tvärtom har det ett värde att planen ger en fullständig bild av gäldenärens ekonomiska situation. Att rättsverkan av en fastställd rekonstruktionsplan främst kommer att omfatta de föreslagna rekonstruktionsåtgärderna och deras finansiering snarare än olika kringuppgifter om gäldenären och dennes ekonomi är självklart. Det är också givet att det bör vara möjligt att anpassa utformningen av rekonstruktionsplanen efter förhållandena i det enskilda fallet. Det finns t.ex. inte något hinder mot ett upplägg där själva rekonstruktionsåtgärderna redovisas i en separat handling medan vissa andra uppgifter redovisas i bilagor till denna handling.

I det följande redogörs för regeringens överväganden om vilka uppgifter som bör framgå av rekonstruktionsplanen eller bifogas till denna. Det bör framhållas att uppräkningen i direktivet är en minimireglering. Rekonstruktionsplanen ska innehålla åtminstone de uppgifter som anges i uppräkningen ovan. Regeringen tar därför också ställning till om rekonstruktionsplanen bör innehålla några ytterligare uppgifter än de som anges i direktivet. Utredningen har tagit fram ett förslag till checklista för rekonstruktionsplaner. Checklistan kan vara ett värdefullt verktyg, inte minst för mindre företag och det finns anledning att närmare överväga hur den på ett ändamålsenligt sätt kan göras tillgänglig för dem.

Uppgifter om gäldenären och rekonstruktören

Rekonstruktionsplanen ska enligt direktivet innehålla uppgift om gäldenärens identitet och vem som är rekonstruktör (artikel 8.1 a och f). I praktiken framgår dessa uppgifter alltid av rekonstruktionsplanen. Något uttryckligt krav på detta finns dock inte i dag. Regeringen föreslår att det införs ett sådant krav i den nya lagen. I rekonstruktionsplanen ska alltså uppgifter om gäldenärens identitet finnas med, närmare bestämt gäldenärens namn och personnummer eller organisationsnummer, samt kontaktuppgifter. I planen ska även anges vem som utsetts till rekonstruktör.

Gäldenärens tillgångar och skulder

Enligt direktivet ska rekonstruktionsplanen innehålla uppgifter om gäldenärens tillgångar och skulder vid tiden för inlämnandet av planen, inbegripet värdet av tillgångarna (artikel 8.1 b). Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder, samt den senaste balansräkningen bifogas till en begäran om ackordsförhandling (3 kap. 10 § andra stycket). Bestämmelserna om rekonstruktionsplanens innehåll bör utformas med ledning av vad som gäller för dagens ackordsförhandling. Det bör därför i den nya lagen föreskrivas att det till rekonstruktionsplanen ska bifogas mot-

svarande uppgifter om gäldenärens tillgångar och skulder. I enlighet med vad som anförs av Lagrådet bör dock senaste årsredovisningen eller årsbokslutet bifogas och inte enbart den senaste balansräkningen.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion får förteckningen över tillgångar och skulder inte ha upprättats senare än tre månader innan ansökan om ackordsförhandling gjordes. I lagen anges däremot inte vilken tidpunkt som förteckningen ska avse. Enligt regeringen finns det goda skäl för att knyta tidpunkten till förhållandena vid beslutet om företagsrekonstruktion. Som framgår av regeringens förslag i avsnitt 8.4.3 är det nämligen denna tidpunkt som är avgörande för vilka fordringar som ska delta i planförhandlingen. Av direktivet följer emellertid att uppgiften om gäldenärens tillgångar och skulder, samt värderingen av tillgångarna, ska avse tidpunkten för när planen lämnas in. Förutom i de undantagsfall där gäldenären begär planförhandling redan i ansökan om företagsrekonstruktion kommer denna tidpunkt att ligga i ett senare skede. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att förteckningen över tillgångar och skulder ska avse såväl förhållandena vid beslutet om företagsrekonstruktion som vid begäran om planförhandling. Detta bedöms nödvändigt för att Sverige ska leva upp till direktivet. Stiftelsen Ackordscentralen framhåller i detta sammanhang att förslaget kommer att innebära att vissa uppgifter redovisas två gånger. I praktiken bör det dock räcka att redovisa de förändringar av gäldenärens tillgångar och skulder som skett i förhållande till tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion. I den utsträckning det inte skett några förändringar kan en hänvisning göras till uppgifterna om hur det såg ut vid tiden för beslutet. På så sätt undviks onödig dubbelredovisning och arbetet med att ta fram förteckningen över tillgångar och skulder bör därmed inte bli alltför betungande. Vilka närmare krav som ska ställas på förteckningen framgår av avsnitt 8.5.2.

En redogörelse för gäldenärens ekonomiska situation

Enligt direktivet ska en rekonstruktionsplan innehålla en redogörelse för gäldenärens ekonomiska situation samt orsakerna till och omfattningen av gäldenärens svårigheter (artikel 8.1 b). Detta motsvaras av den rekonstruktörsberättelse som enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska bifogas en begäran om ackordsförhandling (3 kap. 11 § första stycket 1). I berättelsen ska rekonstruktören ange boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter. Berättelsen ska även innehålla bl.a. uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning om egendom som har frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, när det finns anledning anta att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden för detta samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet. Enligt regeringen täcker detta väl in kraven i direktivet. Enligt den nuvarande ordningen ska rekonstruktörsberättelsen bifogas en ansökan om ackordsförhandling och regeringen föreslår att rekonstruktörsberättelsen framöver ska bifogas rekonstruktionsplanen. Regeringen anser vidare, till skillnad från Plana, att rekonstruktörsberättelsen bör innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som vidtagits under rekonstruktionen. Även denna uppgift är nämligen typiskt sett av intresse för att de berörda parterna ska kunna ta ställning till rekonstruktionsplanen och bedöma utsikterna

till att rekonstruktionen blir lyckosam. Advokatfirman Schjødt anser att rekonstruktörsberättelsen även bör innehålla uppgift om vilka betalningar av äldre skulder som har skett efter att rekonstruktionsförfarandet inleddes och vad som är anledningen till betalningarna. Att sådan information av betydelse ska redovisas får emellertid anses innefattas i kravet att redogöra för vilka åtgärder som vidtagits under rekonstruktionen. Något särskilt tillägg om denna fråga bedöms därför inte nödvändigt.

Stiftelsen Ackordscentralen påpekar att det är en brist att det inte krävs att rekonstruktören ska uttala sig om huruvida styrelsen i ett aktiebolag har följt aktiebolagslagens regler om upprättande av en kontrollbalansräkning.

Att rekonstruktören ska uttala sig om detta är emellertid inget som direktivet kräver. Ett sådant krav skulle i regel förutsätta en betydande arbetsinsats från rekonstruktörens sida. Som framgår ovan kommer rekonstruktören med regeringens förslag att vara skyldig att yttra sig om en rad olika saker, såsom gäldenärens bokföring, om det finns anledning att anta att gäldenären begått brott mot sina borgenärer och om gäldenären har gjort sig av med egendom på ett sådant sätt att det kan bli aktuellt med återvinning. Regeringen anser att den föreslagna uppgiftsskyldigheten får anses tillräcklig och att de berörda parterna kommer att ha ett fullgott underlag för ställningstagandet till om rekonstruktionsplanen kan godtas.

Arbetstagarnas ställning och planens konsekvenser för arbetstagarna

Enligt insolvensdirektivet ska arbetstagarnas ställning framgå av rekonstruktionsplanen (artikel 8.1 b). Detta bör anges i den nya lagen. Vad som avses med arbetstagarnas ställning anges inte närmare i direktivet. Enligt regeringens uppfattning bör det handla om t.ex. vilka anställda som finns i gäldenärsföretaget och vilka anställningsformer som förekommer. Exakt vilka uppgifter som ska lämnas kommer att variera i varje enskilt fall. Enligt regeringen bör i planen i vart fall anges vilken information som har förmedlats till de anställda, t.ex. om de har informerats om konsekvenserna av företagsrekonstruktionen och om rätten till lönegaranti. Har rekonstruktören fattat beslut om lönegaranti bör detta framgå. Av betydelse är också vilka kontakter som har tagits och vilken information som har förmedlats till de fackliga organisationer som är representerade på arbetsplatsen. Rekonstruktionsplanen bör därför innehålla uppgifter om vilken information som lämnats och vilket samråd som skett med arbetstagarrepresentanter, samt vilka konsekvenser planen får för de anställda i form av t.ex. uppsägningar eller arbetstidsförkortning (artikel 8.1 g).

Uppgifter om berörda och icke-berörda parter samt om gruppindelning

Enligt direktivet ska rekonstruktionsplanen innehålla uppgifter om vilka parter som berörs respektive inte berörs av planen samt om de berörda parternas gruppindelning (artikel 8.1 c–e). Kravet på att planen ska innehålla uppgifter om de berörda parternas gruppindelning är föranlett av att de berörda parterna ska delas in i olika grupper inför omröstningen av planen (se avsnitt 8.6.2). Rekonstruktören är enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion skyldig att lämna uppgift om varje borgenärs namn och postadress (3 kap. 14 §). Detta är inte tillräckligt för att svara mot kraven i direktivet. Regeringen föreslår att det av en rekonstruktionsplan ska framgå

– vilka som är berörda av planen och deras fordringar eller rättigheter, – gruppindelningen av de berörda parterna och värdena av fordringar och

rättigheterna i varje grupp, samt – vilka borgenärer och företagsägare som inte berörs av planen och

skälen för varför planen inte ska beröra dem. När plansammanträdet inleds ska rätten pröva valet av berörda parter och gruppindelningen i rekonstruktionsplanen. Det är därför nödvändigt att rekonstruktionsplanen innehåller skälen till förslaget till gruppindelning.

Villkoren i planen

Rekonstruktionsplanen ska enligt direktivet innehålla villkoren i planen (artikel 8.1 g). I synnerhet ska följande uppgifter framgå: – alla föreslagna rekonstruktionsåtgärder, – den tidsperiod inom vilken de föreslagna rekonstruktionsåtgärderna

ska gälla, – vilka åtgärder som vidtagits för att informera och samråda med

arbetstagarrepresentanterna, – de övergripande konsekvenserna för de anställda, t.ex. uppsägningar

eller arbetstidsförkortning, – gäldenärens beräknade kassaflöde, om detta föreskrivs i nationell rätt,

och – ny finansiering som planeras som en del av rekonstruktionsplanen och

skälen till varför denna är nödvändig för att genomföra planen. En viss motsvarighet till direktivets bestämmelser finns beträffande ackordsförhandling. Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska en begäran om ackordsförhandling innehålla ett ackordsförslag som anger vilken utdelning borgenärerna kan påräkna och när betalning ska ske, samt om det ställts säkerhet för ackordet (3 kap. 10 §). Av naturliga skäl är regleringen av de krav som ställs på ackordsförslaget inte lika omfattande som de krav som bör ställas på rekonstruktionsplanen, eftersom ett ackordsförslag enligt dagens regelverk endast omfattar den ekonomiska uppgörelsen och de närmare villkoren för betalning.

Vilka rekonstruktionsåtgärder som behöver vidtas under en företagsrekonstruktion kommer att variera från fall till fall. Som Lagrådet framhåller kan en skulduppgörelse förväntas vara en del av många rekonstruktionsplaner. Direktivets rekonstruktionsbegrepp är emellertid brett och lämnar betydande utrymme för gäldenären att föreslå de åtgärder som gäldenären anser är nödvändiga och lämpliga för att få företaget på fötter igen. Det är därför svårt att i lagen ställa alltför detaljerade krav på det materiella innehållet i rekonstruktionsplanen. Regeringen föreslår att det i den nya lagen ska anges att planen ska innehålla uppgift om de föreslagna rekonstruktionsåtgärderna och tidpunkten eller tidsperioden för de föreslagna åtgärderna. I linje med vad Lagrådet anför bör det av lagen uttryckligen framgå att det föregående inkluderar uppgift om en eventuell skulduppgörelse. Det är främst uppgifterna om rekonstruktionsåtgärderna som kommer att kunna bli föremål för någon form av rättsverkan om planen fastställs. Planen ska innehålla de uppgifter som bedöms vara relevanta för att de berörda parterna ska kunna rösta om den. I lagen bör också anges att planen ska innehålla uppgift om eventuell ny finansiering och varför den

är nödvändig för att genomföra planen. Denna uppgift är viktig för att domstolarna ska kunna ta ställning till om det finns förutsättningar att fastställa planen eftersom en plan inte ska fastställas om den nya finansieringen inte är nödvändig eller om den otillbörligen skadar borgenärernas intressen (se avsnitt 8.7.1). Information om ny finansiering är naturligtvis typiskt sett av intresse även för de berörda parterna när de ska ta ställning till om de kan godta planen. Att planen ska innehålla uppgifter om arbetstagarnas ställning och planens konsekvenser för anställningar tar regeringen ställning till ovan. Som framgår av avsnitt 6.3.3 bör gäldenären normalt i ansökan om företagsrekonstruktion redogöra för företagets betalningsströmmar. Någon föreskrift om att rekonstruktionsplanen måste innehålla gäldenärens beräknade kassaflöde finns inte i svensk rätt och regeringen föreslår inte heller någon sådan föreskrift. Det finns dock inget som hindrar att gäldenären väljer att lämna information om det beräknade kassaflödet i rekonstruktionsplanen om det skett några väsentliga förändringar sedan ansökan om företagsrekonstruktion eller om det annars bedöms lämpligt.

Som framgår av regeringens förslag i avsnitt 8.3.1 kommer även åtgärder som inte är omedelbart verkställbara eller ens bindande att kunna föreslås i en rekonstruktionsplan. En följd av direktivets regler om vad som ska ingå i en plan är att den kommer att innehålla även andra uppgifter än själva rekonstruktionsåtgärderna. Att information om t.ex. gäldenären och dennes ekonomi inte kan bli föremål för någon särskild rättsverkan framstår som självklart. Institutet för företagsrekonstruktion, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige, Svenska Bankföreningen och

Sveriges advokatsamfund framhåller vikten av att rekonstruktionsplanen specificerar vilka åtgärder som är tänkta att vara verkställbara. Regeringen vill med anledning av dessa synpunkter framhålla att vilka delar av en rekonstruktionsplan som går att verkställa ytterst är en fråga för Kronofogdemyndigheten att ta ställning till i det enskilda fallet. För att underlätta för myndighetens bedömning är det, såsom påpekas av remissinstanserna, lämpligt att det redan i rekonstruktionsplanen anges vilka delar som bedöms verkställbara. Enligt regeringen behöver detta inte anges i lagen utan det är tillräckligt att frågan utvecklas i författningskommentaren.

Uppgift om varför planen kan säkra verksamhetens livskraft

Enligt direktivet ska rekonstruktionsplanen innehålla en motivering till varför planen har rimliga utsikter att förhindra gäldenärens insolvens och säkerställa verksamhetens livskraft (artikel 8.1 h). Detta har en viss motsvarighet i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion som anger att det i rekonstruktionsplanen ska redovisas hur syftet med rekonstruktionen ska uppnås (2 kap. 12 §). Till en begäran om ackordsförhandling ska även bifogas ett yttrande från rekonstruktören om huruvida han eller hon anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna (3 kap. 11 § första stycket 2). Den nuvarande regleringen behöver kompletteras för att svara mot kraven i direktivet. Regeringen föreslår att det till rekonstruktionsplanen ska bifogas ett yttrande från rekonstruktören som förklarar varför planen har rimliga utsikter att säkra verksamhetens livskraft och förebygga insolvens. Därutöver bör nuvarande regler om innehållet i rekonstruktörsyttrandet föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S8-5-1

8.5.2. Närmare om innehållet i förteckningen över tillgångar och skulder

Regeringens förslag: Tillgångarna i förteckningen över tillgångar och skulder ska tas upp till marknadsvärdet vid den tidpunkt då förteckningen upprättades.

Värdet ska bestämmas med utgångspunkten att gäldenärens verksamhet helt eller delvis ska fortsätta. I förteckningen ska det dessutom finnas en värdering med utgångspunkt från det pris till vilket tillgångarna hade kunnat säljas i en konkurs.

Om värdet av egendom som en borgenär har särskild förmånsrätt eller säkerhet genom återtaganderätt i bedöms understiga borgenärens fordran, ska säkerhetens värde anges i förteckningen. Detsamma ska gälla för egendom som är föremål för finansiell leasing och för fordringar som är förenade med allmän förmånsrätt.

I övrigt ska de nuvarande reglerna om gäldenärens förteckning över tillgångar och skulder i huvudsak föras över till den nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att ansökan om företagsrekonstruktion ska utgöra den relevanta tidpunkten för beräkning av ränta på en berörd parts fordran och för beräkningen av hur stor del av en borgenärs fordran som inte täcks av allmän förmånsrätt.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Akademin för insolvensrätt vid Handelshögskolan vid Karlstads universitet anser att utredningens förslag om hur värderingen av gäldenärens tillgångar ska gå till riskerar att bli svårtillämpat och efterfrågar en definition av värderingsbegreppen i lag. Institutet för företagsrekonstruktion instämmer med utredningens förslag om att förmånsberäkningen ska göras utifrån uppskattade marknadsvärden.

Plana menar att det är tidsödande att ange värdet på gäldenärens tillgångar och att det knappast är nödvändigt att kräva detta. Skatteverket anser att konkursvärdet även bör ange vad en borgenär kan förväntas få vid utdelning i konkurs. Stiftelsen Ackordscentralen har en lagteknisk synpunkt.

Skälen för regeringens förslag: Av insolvensdirektivet följer att det i rekonstruktionsplanen ska anges uppgifter om gäldenärens tillgångar och skulder vid tiden för inlämnandet av planen och att detta inbegriper en värdering av tillgångarna (artikel 8.1 b). Regeringen anser därför, till skillnad från Plana, att det är nödvändigt att det till rekonstruktionsplanen bifogas uppgift om värdet på gäldenärens tillgångar.

Direktivet anger inte hur värderingen av tillgångarna ska göras. Det nu gällande kravet på att tillgångarna i bouppteckningen ska tas upp till noggrant uppskattade värden, bör därför i och för sig vara tillräckligt för att Sverige ska leva upp till direktivet (3 kap. 14 §). Enligt regeringen framstår det emellertid som en brist att nuvarande regler inte anger vilken värderingsmetod som ska tillämpas eftersom värderingen kommer att skilja sig beroende på om den görs utifrån antagandet att verksamheten ska fortsätta (fortlevnadsvärdet eller marknadsvärdet) eller utifrån vad tillgångarna hade kunnat inbringa vid en försäljning i en konkurs (konkursvärdet). Även Akademin för insolvensrätt vid Handelshögskolan vid

Karlstads universitet framhåller vikten av tydliga regler för hur värderingen av gäldenärens tillgångar ska göras.

När gäldenären lägger fram ett förslag till rekonstruktionsplan gör gäldenären normalt bedömningen att verksamheten kan överleva. Det är enligt regeringen därför rimligt att värderingen i förteckningen över tillgångar och skulder görs med utgångspunkt i tillgångarnas marknadsvärde vid den tidpunkt då förteckningen upprättades. Det bör anges i den nya lagen. Med utgångspunkten att gäldenärens verksamhet helt eller delvis ska fortsätta bör marknadsvärdet kunna ligga till grund för beräkningen av det högsta värde som kan erbjudas i en skulduppgörelse i rekonstruktionsplanen. Det lägsta värdet är tillgångarnas förväntade försäljningsvärde i en konkurs, dvs. konkursvärdet. Regeringen anser att även detta värde bör framgå av förteckningen. Därigenom får de berörda parterna en uppfattning om vad alternativet är om rekonstruktionsplanen inte antas. Konkursvärdet får också betydelse om rätten behöver ta ställning till om förslaget till rekonstruktionsplan uppfyller testet om borgenärers bästa intresse eller om det blir aktuellt att fastställa planen trots att en grupp motsatt sig detta (se avsnitt 8.7). Att rekonstruktionsplanen även ska innehålla uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs, på så sätt som efterfrågas av

Skatteverket, framgår av regeringens förslag i avsnitt 8.5.1.

Regeringen anser, till skillnad från Stiftelsen Ackordscentralen, att det inte finns skäl att samla alla de uppgifter som ska ingå i förteckningen över gäldenärens tillgångar och skulder samt rekonstruktionsplanens övriga innehåll i en och samma paragraf. Det skulle göra regleringen svårläst och därmed också otydlig. Till skillnad från Akademin för insolvensrätt vid

Handelshögskolan vid Karlstads universitet anser regeringen att det inte finns något behov av att ytterligare utveckla värderingsbegreppen i lagen.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska det av bouppteckningen vidare framgå om en borgenär har förmånsrätt och om värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild förmånsrätt bedöms understiga fordrans totala belopp (3 kap. 14 § tredje och fjärde styckena). Skälet till detta är att uppgifterna behövs för att avgöra om borgenären ska delta i omröstningen och till vilket belopp. Med en borgenär som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt (3 kap. 3 § femte stycket). Regeringen föreslår att detta bör gälla även för förteckningen av tillgångar och skulder under planförfarandet. I förteckningen ska alltså säkerhetens värde anges om säkerheten bedöms understiga en borgenärs fordran. Detsamma bör gälla för egendom som är föremål för finansiell leasing och för fordringar som är förenade med allmän förmånsrätt.

I övrigt bör de nuvarande reglerna om hur tillgångar och skulder ska redovisas i huvudsak föras över till den nya lagen. Det handlar om bestämmelser för hur beräkning av ränta och fordringar i utländsk valuta ska gå till samt vissa ytterligare regler för hur värdet på tillgångar ska redovisas. I likhet med vad som gäller i dag bör det anges i förteckningen om det har framförts någon anmärkning.

Som framgår av avsnitt 8.4.3 väljer regeringen att följa Lagrådets förslag till justering av den avgörande tidpunkten för vilka fordringar som kan ingå i en planförhandling. Förslaget medför behov av vissa följdändringar i bestämmelserna om gäldenärens förteckning över tillgångar och skulder i förhållande till lagrådsremissens förslag. Beslutet om före-

tagsrekonstruktion bör således utgöra den relevanta tidpunkten för beräkning av ränta på en berörd parts fordran och för beräkningen av hur stor del av en borgenärs fordran som inte täcks av allmän förmånsrätt.

Hänvisningar till S8-5-2

8.6. Antagande av en rekonstruktionsplan

8.6.1. Berörda parter som ska få delta i omröstningen

Regeringens förslag: Samtliga berörda parter ska få delta i omröstningen om rekonstruktionsplanen.

Nuvarande bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan en borgenär och en borgensman eller annan medgäldenär ska föras över till den nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Sveriges advokatsamfund uppger att det kan ifrågasättas om det är principiellt rimligt att låta berörda parter delta fullt ut i omröstningen om rekonstruktionsplanen oavsett hur lite en berörd part påverkas av planen.

Skälen för regeringens förslag

Samtliga berörda parter ska få rösta om rekonstruktionsplanen

Insolvensdirektivet förutsätter att rekonstruktionsplanen antas genom att de berörda parterna röstar om den (artikel 9). Vilka som är att betrakta som berörda parter utvecklar regeringen i avsnitt 8.4.3. Det handlar om borgenärer och företagsägare vars fordringar eller intressen påverkas direkt av innehållet i rekonstruktionsplanen. Direktivets utgångspunkt är att samtliga berörda parter ska få delta i omröstningen, medan parter som inte berörs inte ska ha rätt att rösta (artikel 9.2).

Regeringen föreslår mot bakgrund av ovanstående att de som är berörda parter ska få delta i omröstningen. Av detta följer att borgenärer och företagsägare som inte berörs av planen alltså inte ska få delta i omröstningsförfarandet. Detta är naturligt eftersom deras fordringar eller rättigheter inte påverkas av förslaget till rekonstruktionsplan. De ska då inte heller ha någon möjlighet att påverka utfallet av planen. Det kan handla om en borgenär som har full säkerhet för sin fordran och föreslås få betalt enligt de ursprungliga avtalsvillkoren. Som framförs av Sveriges advokatsamfund är en konsekvens av förslaget att även berörda parter som påverkas i mindre utsträckning av en rekonstruktionsplan kommer att ha rätt att delta fullt ut i omröstningen så länge de är att betrakta som berörda parter. Någon möjlighet att begränsa rösträtten utifrån i vilken utsträckning en berörd part påverkas av rekonstruktionsplanen finns emellertid inte enligt direktivet. Risken för missbruk av rösträtten kommer att motverkas av andra skyddsregler som byggs in i det nya förfarandet, t.ex. att rätten självmant ska pröva förslaget till gruppindelning (avsnitt 8.4.8).

Den möjlighet som direktivet ger att undanta företagsägare, borgenärer med efterställda fordringar och närstående parter bör inte utnyttjas

Enligt direktivet är det tillåtet att undanta vissa berörda parter från rätten att rösta (artikel 9.3). De berörda parter som får undantas är – företagsägare, – borgenärer med efterställda fordringar, dvs. fordringar som vid kon-

kurs får utdelning först efter att övriga fordringar betalats helt, och – närstående till gäldenären eller gäldenärens verksamhet. När det gäller företagsägarnas ställning under rekonstruktionen gör regeringen ovan bedömningen att det ska vara möjligt att föreslå åtgärder i en rekonstruktionsplan som påverkar företagsägarnas rättigheter och med bindande verkan fastställa en sådan plan (se avsnitt 8.3.1). Det är därför såväl rimligt som lämpligt att de är med och röstar om planen i de fall de berörs av den. Regeringen föreslår alltså att företagsägare ska få delta i omröstningsförfarandet.

Borgenärer med efterställda fordringar saknar i regel rösträtt enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion (3 kap. 3 § första stycket). Sådana borgenärer förlorar också sin rätt till betalning genom att ackordet fastställs om inte alla borgenärer som hade rätt att delta i ackordsförhandlingen tillgodoses fullt ut (3 kap. 8 § andra stycket). Skälet till att borgenärer med efterställda fordringar inte är röstberättigade vid en ackordsförhandling torde vara för att undvika att en borgenär som vanligtvis inte har rätt till någon utdelning i ackordet hindrar att en rimlig överenskommelse fastställs. Detta argument gör sig i och för sig gällande även framöver. Samtidigt inträffar det att efterställda borgenärer får utdelning i en skulduppgörelse. Risken för att borgenärer med efterställda fordringar otillbörligt hindrar en rekonstruktion motverkas av möjligheterna att fastställa rekonstruktionsplanen trots att en grupp motsatt sig detta. Mot bakgrund av att företagsägare ska få delta i omröstningen framstår det under alla förhållanden som ologiskt att utesluta borgenärer med efterställda fordringar från att rösta om planen eftersom sådana borgenärer ligger före företagsägarna i prioritetsordningen i händelse av gäldenärens konkurs. Regeringen anser därför att även efterställda borgenärer bör ha rätt att delta vid omröstningen.

Slutligen återstår möjligheten att göra undantag för närstående parter. Skälet till att dessa får undantas motiveras inte närmare i direktivet. Enligt regeringen är det troligt att undantaget bygger på samma grundtanke som för företagsägare, dvs. att hindra att någon som kan antas styras av andra intressen än övriga borgenärer obefogat påverkar röstningen om rekonstruktionsplanen. Direktivet innehåller inte någon definition av vad som avses med närstående. Med hänsyn till att det i direktivet anges att en part kan vara närstående såväl till gäldenären som till gäldenärens verksamhet bör kretsen närstående dock inte vara begränsad till fysiska personer, utan även innefatta t.ex. företag som ingår i samma koncern (jfr 4 kap. 3 § konkurslagen [1987:672]). Det framstår inte minst av principiella skäl som rimligt att alla som kan påverkas av en rekonstruktionsplan har möjlighet att delta i omröstningen. Även rättssäkerhetsskäl talar för detta. Utgångspunkten bör därför vara att närstående ska få rösta om rekonstruktionsplanen om det inte finns bärande argument emot en sådan ordning. Regeringen kan konstatera att närstående i dag tillåts att rösta vid

ett offentligt ackord. Det förhållandet att inte bara skulduppgörelsen ska kunna fastställas i det nya förfarandet och att rekonstruktionsplanen dessutom i vissa fall ska kunna fastställas mot en grupp borgenärers vilja skulle kunna utgöra en ökad risk för missbruk. Det skulle t.ex. kunna leda till att gäldenären försöker formera grupperna med närstående på ett sätt som gör det möjligt att fastställa en rekonstruktionsplan trots att alla grupper inte röstar för planen. Det kommer emellertid att finnas en rad skyddsmekanismer i förfarandet för att förhindra missbruk. Principerna för gruppindelningen ska vara reglerad i lag och rätten ska pröva att indelningen lever upp till dessa krav innan omröstningen om planen. Rättens möjlighet att vägra fastställelse av rekonstruktionsplanen bör också utgöra ett skydd mot missbruk (jfr prop. 1970:136 s. 60 och 122 där det anges som exempel på en situation då fastställelse av ett ackord kan vägras är att en röst från en till gäldenären närstående har utgjort tungan på vågen för ackordets antagande). Vid en sammantagen bedömning anser regeringen att risken för missbruk inte är så stor att närstående parter bör undantas från omröstningen. Regeringen förslår alltså att även närstående ska få delta i omröstningen.

Nuvarande regler om förhållandet mellan en borgenär och gäldenärsföretagets medgäldenärer ska överföras till den nya lagen

Det kan förekomma att både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta om planen. De bör då, i likhet med vad som gäller i dag vid ackordsförhandling enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion, ha en röst (3 kap. 19 §). Kan de inte enas ska borgenärens mening gälla, om inte de andra löser ut borgenären eller ställer betryggande säkerhet.

Hänvisningar till S8-6-1

8.6.2. De berörda parterna ska delas in i grupper

Regeringens förslag: I rekonstruktionsplanen ska de berörda parterna delas in i en eller flera av följande grupper:

1. borgenärer vars fordringar är förenade med förmånsrätt, säkerhetsrätt eller kvittningsrätt,

2. borgenärer med oprioriterade fordringar,

3. borgenärer med offentligrättsliga fordringar,

4. borgenärer med efterställda fordringar, och

5. aktieägare eller andra som har ett ägarintresse i gäldenären. Det ska vara möjligt att dela in de berörda parterna i ytterligare grupper om det är motiverat utifrån att de har likvärdiga intressen.

Berörda parter i samma grupp ska behandlas lika i proportion till deras respektive fordran eller rättighet. Berörda parter i olika grupper ska kunna föreslås olika uppgörelser.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår inte att borgenärer med offentligrättsliga fordringar ska utgöra en egen grupp. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Finansbolagens förening framhåller att grupp-

indelningen riskerar att bli väl generell och oförutsebar om den inte begränsas till de fyra grupper som föreslås av utredningen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet välkomnar däremot förslaget att inte bestämma hur många grupper som ska kunna tillskapas för röstningen om rekonstruktionsplanen. Skatteverket anser att borgenärer med offentligrättsliga fordringar alltid bör utgöra en egen grupp och att det saknas en beskrivning av vad som utgör tillräckligt enhetliga intressen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Stiftelsen Ackordscentralen menar att det i lagen bör anges att det är tillåtet att göra ytterligare gruppindelning inom de fyra grupperna som föreslås av utredningen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att utredningen inte behandlar frågan om hur s.k. intercreditor agreements ska behandlas.

Svenska Bankföreningen betonar vikten av att grunderna för gruppindelningen är tydlig och förespråkar att gruppindelningen följer den ordning som gäller enligt förmånsrättslagen. Enligt Bankföreningen bör det krävas särskilda skäl för att dela in de berörda parterna i ytterligare grupper utöver de som framgår av lagen och ett förslag till sådan gruppindelning bör enligt föreningen åtföljas av en tydlig motivering. Tjänstemännens Centralorganisation delar utredningens bedömning att det inte är lämpligt att införa en särskild grupp för arbetstagarfordringar.

Skälen för regeringens förslag

De berörda parterna ska delas in i grupper

De berörda parterna ska enligt insolvensdirektivet delas in i separata grupper (artikel 9.4). Syftet med att dela in de berörda parterna i grupper är att det ska vara möjligt att anta en plan som återspeglar parternas rättigheter och fordringarnas eller intressenas rang (skäl 44). Tanken är att berörda parter med likartade intressen ska ingå i samma grupp och föreslås samma uppgörelse (artikel 10.2 b). Berörda parter i olika grupper bör således kunna föreslås olika uppgörelser. Gruppindelningen får betydelse vid omröstningen om planen eftersom det krävs att en viss andel av de berörda parterna i respektive grupp röstar för planen för att den ska anses ha antagits (se avsnitt 8.6.3). I svensk rätt finns inga regler om gruppindelning. Regeringen föreslår därför att sådana regler införs.

Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att de berörda parterna delas in i grupper som återspeglar tillräckligt enhetliga intressen baserade på kontrollerbara kriterier. Vad som avses med detta utvecklas inte närmare, men som ett minimum ska berörda parter med respektive utan säkerhet behandlas i separata grupper (artikel 9.4). Det bör därför i och för sig vara tillräckligt att dela in de berörda parterna i endast två grupper, en för borgenärer med förmånsrätt och en för borgenärer utan förmånsrätt. Det är dock tillåtet att ha fler grupper. I direktivet anges att det är möjligt att inrätta en separat grupp för arbetstagares fordringar och av skälen till direktivet följer att det bör vara tillåtet att dela in borgenärer med efterställda fordringar i en särskild grupp och att behandla borgenärer som saknar tillräckligt enhetliga intressen, t.ex. skattemyndigheter och sociala myndigheter, i separata grupper (artikel 9.4 och skäl 44).

Enligt regeringen bör reglerna om gruppindelning vara flexibla för att göra det möjligt att anpassa rekonstruktionsplanen efter vad som behövs i det enskilda fallet. Som framhålls av Skatteverket och Svenska Bank-

föreningen kan gäldenären och rekonstruktören dock inte ges helt fria tyglar eftersom detta skulle kunna leda till missbruk. Grupperna skulle då kunna utformas på ett sätt som gynnar företagsägarna, på bekostnad av företagets borgenärer. För att undvika att systemet missbrukas bör därför vissa regler för gruppindelningen anges i lag.

Utgångspunkten vid gruppindelningen bör, i enlighet med vad som anges i direktivet, vara att berörda parter med likvärdiga intressen ska placeras i samma grupp. I detta ligger att berörda parter som, med direktivets benämning, har olika rang bör placeras i olika grupper. Vad som avses med olika rang är inte helt klart men det framstår som rimligt att det som åsyftas är den rangordning enligt vilken de olika borgenärerna och företagsägarna hade fått betalt vid en eventuell konkurs. För svenskt vidkommande regleras detta i förmånsrättslagen. Som framhålls av

Svenska Bankföreningen är det därför rimligt att reglerna för gruppindelningen tar sin utgångspunkt i den lagen. I stort kan en skiljelinje göras mellan borgenärer med förmånsrätt, säkerhetsrätt eller kvittningsrätt och borgenärer utan förmånsrätt. Dessa bör därför delas in i olika grupper.

Därutöver föreslår regeringen att borgenärer med efterställda fordringar delas in i en egen grupp, liksom aktieägare eller andra som har ett ägarintresse i gäldenären eller gäldenärens verksamhet.

Borgenärer med samma prioritet kan ha olika intressen i rekonstruktionen. Att bestämma gruppindelningen utifrån en strikt tillämpning av förmånsrättslagen är därför inte alltid lämpligt. I likhet med Skatteverket anser regeringen att det finns skäl att överväga att placera borgenärer med offentligrättsliga fordringar i en egen grupp. Med offentligrättsliga fordringar avses krav från det allmänna som fastställs genom myndighetsbeslut. Borgenärer med sådana fordringar skiljer sig från övriga oprioriterade borgenärer på flera avgörande sätt och det har därför förutsatts i direktivet att de ska kunna placeras i en egen grupp (se skäl 44). En myndighets ställningstagande till om en skulduppgörelse ska godtas präglas inte enbart av ekonomiska överväganden. Särskilda regler gäller för hur en myndighet ska agera under en företagsrekonstruktion. Skatteverket får anta förslag om ackord om det kan anses ekonomiskt fördelaktigt för det allmänna och det inte med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller av någon annan anledning framstår som olämpligt från allmän synpunkt (4 § lagen om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter). För andra myndigheter gäller att ett förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för staten (16 § första stycket förordningen om hantering av statliga fordringar). För borgenärer med offentligrättsliga fordringar kommer skulduppgörelsen i regel vara den enda rekonstruktionsåtgärden att bevaka. Det är endast i undantagsfall som en myndighet kan ha intresse av någon annan form av uppgörelse i rekonstruktionsplanen. Detta skiljer sig från övriga oprioriterade borgenärer som ofta kan ha en pågående affärsmässig relation med gäldenären. För att förhindra missbruk av regelverket och säkerställa att statens intressen beaktas i en företagsrekonstruktion föreslog regeringen i lagrådsremissen att borgenärer med offentligrättsliga fordringar skulle placeras i en egen grupp.

Lagrådet ifrågasätter lämpligheten i att borgenärer med offentligrättsliga fordringar ska delas in i en egen grupp. Enligt Lagrådet innebär förslaget att statliga fordringsägare får en vetoställning vid omröstningen vilket enligt Lagrådets mening inte är förenligt med den insolvensrättsliga

likabehandlingsprincipen. Regeringen delar inte denna uppfattning. Skälet till att borgenärer med offentligrättsliga fordringar bör delas in i en egen grupp är just att deras intressen skiljer sig från övriga oprioriterade borgenärer. Det kan vidare konstateras att eftersom det krävs att rekonstruktionsplanen antas av samtliga grupper för att den ska kunna fastställas så kommer i praktiken varje grupp att ha vetoställning. De statliga fordringsägarna kommer alltså inte att ha någon särställning i förhållande till de övriga borgenärerna. Det framstår med Lagrådets resonemang som lika oförenligt med likabehandlingsprincipen att tillåta ytterligare gruppindelning utöver de i lag angivna grupperna, ett förslag som Lagrådet dock inte invänder mot (se nedan om detta förslag). Som framgår ovan tillåter också direktivet uttryckligen att borgenärer med offentligrättsliga fordringar delas in i en egen grupp (se skäl 44). Utredningen framhåller vidare att borgenärer med offentligrättsliga fordringar ska delas in i en egen grupp enligt den finska lagen om företagssanering. Regeringen anser sammantaget att borgenärer med offentligrättsliga fordringar bör placeras i en egen grupp. Skulle den offentligrättsliga fordran vara efterställd eller vara förenad med förmånsrätt bör den dock ingå i någon av de grupperna.

Ovanstående fem kategorier bör alltså enligt regeringen utgöra utgångspunkten för de berörda parternas indelning i grupper. Berörda parter som tillhör dessa olika kategorier ska inte kunna placeras i samma grupp. Till skillnad från Finansbolagens förening anser regeringen att det däremot inte bör finnas något hinder mot att inom samma kategori skapa ytterligare undergrupper. Samtliga berörda parter i de fem kategorierna representerar nämligen inte alltid samma intressen. I vissa fall kommer det därför att vara nödvändigt att skapa undergrupper. Som framhålls av Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Stiftelsen Ackordscentralen bör det av lagen framgå att detta är tillåtet.

En förutsättning för att det ska vara tillåtet att skapa undergrupper bör vara att berörda parter som placeras i samma grupp har likvärdiga intressen. Som anförs av Svenska Bankföreningen bör det vidare krävas att det av objektivt kontrollerbara kriterier framstår som motiverat att skapa ytterligare undergrupper. Det bör t.ex. aldrig vara tillåtet att skapa undergrupper enbart i syfte att maximera chanserna för att rekonstruktionsplanen ska antas. I linje med detta kan en berörd parts negativa eller positiva inställning till planen således inte utgöra ett skäl till att placera den berörda parten i en viss grupp. Däremot kan det föreslagna utfallet i rekonstruktionsplanen ha viss betydelse för gruppindelningen. Som framgår ovan ska borgenärer med offentligrättsliga fordringar alltid placeras i en egen grupp. Det kan emellertid förekomma även andra statliga fordringsägare i en rekonstruktion och det kan då finnas anledning att skilja mellan dessa och andra borgenärer. Det kan också förekomma att borgenärer med en etablerad affärsrelation med gäldenären har intressen som skiljer sig från de övriga borgenärernas varför det är motiverat att placera dem i en egen grupp. Det bör emellertid framhållas att vad som i ett enskilt fall ska anses utgöra likvärdiga intressen, inklusive hur sådana avtal ska behandlas som tas upp av Juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet, är en fråga för rättstillämpningen och ytterst för

EU-domstolen. Som framgår av avsnitt 8.5.1 ska rekonstruktionsplanen alltid innehålla en motivering till den föreslagna gruppindelningen.

Det ska vara möjligt att rösta i två olika grupper

Om en borgenär har såväl prioriterade som oprioriterade fordringar som berörs av en rekonstruktionsplan bör borgenären vid planförhandlingen rösta både i gruppen för borgenärer med fordringar med förmånsrätt och i gruppen för borgenärer med oprioriterade fordringar. En liknande situation kan uppkomma om värdet av den egendom till vilken en borgenär har förmånsrätt understiger dennes fordran eller om borgenären har kvittningsrätt till endast en del av fordran. Borgenären kommer då att ha en fordran som delvis är osäkrad. En sådan borgenär bör ingå i gruppen borgenärer med förmånsrätt till den del fordran är säkrad och i gruppen borgenärer med oprioriterade fordringar till den del fordran är osäkrad. Detta är en av anledningarna till att det är viktigt att värdet av säkerheten framgår av förteckningen över tillgångar och skulder (se avsnitt 8.5.2).

Det bör inte införas en särskild grupp för arbetstagarfordringar

Enligt direktivet får medlemsstaterna införa en separat grupp för arbetstagares fordringar (artikel 9.4 andra stycket). I svensk rätt omfattas lönefordringar av allmän förmånsrätt. Det finns dock belopps- och tidsmässiga begränsningar som kan leda till att hela eller delar av lönefordran inte omfattas. Detta innebär att en och samma arbetstagare kan komma att ha såväl prioriterade som oprioriterade fordringar mot gäldenären. Gruppen med lönefordringar kan därmed företräda i vart fall delvis olika intressen. Regeringen anser, i likhet med Tjänstemännens Centralorganisation, att det därför inte är lämpligt att kräva att arbetstagares fordringar alltid ska hanteras i en särskild grupp. Det bör däremot inte finnas något som hindrar att borgenärer med arbetstagarfordringar placeras i en egen grupp om den som lägger fram rekonstruktionsplanen bedömer att de företräder likvärdiga intressen. I enlighet med vad som framgår ovan ska dock arbetstagare med prioriterade fordringar och arbetstagare med oprioriterade fordringar inte kunna placeras i samma grupp.

Det bör inte vara möjligt för vissa gäldenärer att välja om de ska omfattas av reglerna om gruppindelning

Direktivet tillåter att medlemsstaterna ger vissa företag – mikroföretag, små och medelstora företag – rätt att välja om de vill använda sig av gruppindelningen (artikel 9.4 tredje stycket). Möjligheten att undanta dessa typer av företag torde motiveras av att de till följd av sin enkla kapitalstruktur kan ha svårt att göra en gruppindelning (skäl 45). Det bör emellertid inte vara betungande för ett mindre företag att dela in de berörda parterna i de grupper som regeringen föreslår ovan, särskilt inte eftersom detta arbete i princip undantagslöst kommer att göras av rekonstruktören. Regeringen anser mot denna bakgrund att direktivets möjlighet att ge mikroföretag samt små och medelstora företag rätt att välja om de vill använda sig av gruppindelningen inte bör utnyttjas.

Skyddet för utsatta borgenärer

Enligt direktivet ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att gruppindelningen genomförs med särskild hänsyn till skyddet av utsatta borgenärer, såsom små leverantörer (artikel 9.4 fjärde

stycket). Av skälen till direktivet följer att även arbetstagare bör kunna ses som särskilt utsatta borgenärer (skäl 44). Någon närmare ledning för vilka typer av skyddsåtgärder som avses ges inte i direktivet. Regeringen bedömer att skyddet för utsatta borgenärer tillgodoses genom det förfarande för företagsrekonstruktion som föreslås i den nya lagen, inte minst genom förslaget att rösträtten och gruppindelningen ska prövas av rätten och att det ska krävas att en kvalificerad majoritet av de berörda parterna röstar för rekonstruktionsplanen för att den ska antas. Som framgår av avsnitt 8.7.1 ska rätten också vägra att fastställa en rekonstruktionsplan under vissa omständigheter. Även detta utgör ett skydd för utsatta borgenärer.

Hänvisningar till S8-6-2

8.6.3. Krav för antagande av en rekonstruktionsplan

Regeringens förslag: En rekonstruktionsplan ska antas om samtliga grupper har godkänt planen.

En grupp ska anses ha godkänt planen om minst två tredjedelar av de röstande har godtagit planen och deras fordringar eller rättigheter uppgår till minst två tredjedelar av det sammanlagda beloppet av de fordringar eller rättigheter för vilka rösträtt får utövas.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att om det vid plansammanträdet inte går att avgöra om förslaget antagits ska rätten pröva frågan så snart det kan ske.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Advokatfirman Schjødt anser att det inte bör ställas upp krav på att ett visst minsta antal röstande i varje grupp ska godta rekonstruktionsplanen för att den ska antas. Institutet för företagsrekonstruktion anser att Skatteverket ska vara bundet att rösta för ett ackord om det är till fördel för det allmänna såvida det inte finns särskilda skäl. Även

Stiftelsen Ackordscentralen anser att det bör övervägas om det borde vara ett krav att Skatteverket har en positiv inställning om ett förslag är till fördel för det allmänna. Svensk Inkasso anser att nuvarande majoritetsregler vid röstning om ett ackord även ska gälla för rekonstruktionsplaner.

Skälen för regeringens förslag: Enligt insolvensdirektivet ska en rekonstruktionsplan anses ha antagits om en majoritet av de berörda parterna – beräknat utifrån deras fordringar eller intressen – i varje grupp röstar för planen. Med intressen avses i detta sammanhang framför allt företagsägarnas ägarintresse i gäldenären. Medlemsstaterna får vidare kräva att en majoritet av antalet berörda parter erhålls i varje grupp, dvs. oberoende av storleken på respektive berörd parts fordran eller intresse (artikel 9.6 första stycket). Medlemsstaterna får själva bestämma vilken majoritet som ska krävas för att en rekonstruktionsplan ska anses ha antagits, men den får inte överstiga 75 procent av vare sig beloppet för fordringarna eller intressena eller antalet röstningsberättigade (artikel 9.6 andra stycket). Det är vidare tillåtet att ersätta omröstningen med en överenskommelse med tillräcklig majoritet (artikel 9.7). Om röstningen har formen av en sådan överenskommelse kan de berörda parter som inte deltog i denna överenskommelse erbjudas möjlighet att ansluta sig till rekonstruktionsplanen (skäl 43).

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska ett ackordsförslag anses antaget om en viss andel av borgenärerna röstar för förslaget (3 kap. 4 §). Hur många borgenärer som måste rösta för förslaget beror på hur stor andel av fordringsbeloppen som ackordsförslaget ger. Ett ackordsförslag som ger minst 50 procent av fordringsbeloppen ska anses antaget, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigade fordringarnas sammanlagda belopp. Ett ackordsförslag som ger lägre än 50 procent av fordringsbeloppen ska anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigade fordringarnas sammanlagda belopp.

Reglerna om offentligt ackord ställer alltså olika krav på majoritet beroende på vilken utdelning som erbjuds i ackordsförslaget. Till skillnad från Svensk Inkasso anser regeringen att den ordningen inte är lämplig att behålla. Ett sådant regelverk skulle bli invecklat när röstningen ska ske i olika grupper och där olika grupper ska kunna erbjudas olika uppgörelser. Regeringen anser i stället att samma majoritetskrav bör gälla för samtliga grupper. En förutsättning för att rekonstruktionen ska lyckas är att rekonstruktionsplanen har brett stöd bland de berörda parterna. Regeringen anser, i likhet med Svenska Bankföreningen, att det bör ställas krav på kvalificerad majoritet och att två tredjedelar framstår som ett väl avvägt krav, både avseende antalet röstande och andelen av de röstberättigade fordringarna eller rättigheterna i gruppen. Att kräva kvalificerad majoritet enbart avseende andelen av de röstberättigade fordringarna eller rättigheterna, som Advokatfirman Schjødt förordar, framstår inte som lämpligt. En sådan ordning skulle kunna medföra att ett fåtal borgenärer med stora anspråk får ett avgörande inflytande på bekostnad av ett större antal borgenärer med mindre anspråk. De av regeringen föreslagna majoritetskraven utgör alltså ett skydd för mindre borgenärer (jfr artikel 9.4 fjärde stycket). Regeringen föreslår därför att en rekonstruktionsplan ska antas om – minst två tredjedelar av de röstande har godtagit planen, och – deras fordringar eller rättigheter uppgår till minst två tredjedelar av det

sammanlagda beloppet av de fordringar eller rättigheter för vilka rösträtt får utövas. Om en berörd part deltar i olika grupper, t.ex. på grund av att den har både prioriterade och oprioriterade fordringar som berörs av rekonstruktionsplanen, ska fordringarnas värde delas upp mellan grupperna. Regeringen anser att det inte finns något behov av att möjliggöra att en överenskommelse ska kunna ersätta en formell omröstning om rekonstruktionsplanen.

Institutet för företagsrekonstruktion och Stiftelsen Ackordscentralen anför i detta sammanhang att det bör övervägas att ytterligare reglera under vilka omständigheter Skatteverket ska rösta för en rekonstruktionsplan.

Särskilda regler för hur Skatteverket ska agera under en företagsrekonstruktion finns i lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter. I lagen regleras bl.a. under vilka förutsättningar Skatteverket får godkänna en ekonomisk uppgörelse med gäldenären (4 § första stycket). Skatteverket får anta ett förslag om ackord om det kan anses ekonomiskt fördelaktigt för det allmänna och det inte med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller av någon annan anledning framstår som olämpligt från allmän synpunkt. Skatteverket ska alltså, i

likhet med andra borgenärer, göra en ekonomisk bedömning av gäldenärens förslag till uppgörelse. Denna bedömning ska dock göras utifrån det allmännas intresse. Det är självklart att en myndighet inte får ta ovidkommande hänsyn vid ställningstagandet om en uppgörelse ska godtas. Regeringen anser därför att det saknas skäl att ytterligare reglera under vilka omständigheter Skatteverket ska rösta för en ekonomisk uppgörelse i en rekonstruktionsplan.

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion gäller att om det inte går att avgöra om ackordet antagits eller förkastats av borgenärerna ska rätten pröva frågan vid en förhandling (3 kap. 23 §). Att rätten i en sådan situation måste pröva om rekonstruktionsplanen har antagits framstår emellertid som självklart. Rätten kommer alltid att behöva ta ställning till om planen har antagits för att kunna avgöra om den ska fastställas (antingen genom de allmänna reglerna för fastställelse eller genom reglerna om s.k. gruppöverskridande cram-down). Regeringen föreslår därför inte, till skillnad från utredningen, att ovan nämnda regel ska föras över till den nya lagen.

Hänvisningar till S8-6-3

8.7. Fastställelse av en rekonstruktionsplan

Hänvisningar till S8-7

  • Prop. 2021/22:215: Avsnitt 8.5.2

8.7.1. Rätten ska kunna fastställa en rekonstruktionsplan som antagits av de berörda parterna

Regeringens förslag: Om rekonstruktionsplanen har antagits ska rätten så snart som möjligt pröva om planen ska fastställas. Endast fastställda planer ska få den rättsverkan som följer av den nya lagen.

Planen ska fastställas, utom i de fall

1. berörda parter inom samma grupp inte behandlas lika i proportion till deras respektive fordran eller rättighet,

2. planen inte har rimliga utsikter att förhindra att gäldenären blir insolvent eller säkra verksamhetens livskraft,

3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon berörd part för att inverka på planförhandlingen eller att något annat svek har ägt rum vid planförhandlingen,

4. planen strider mot lag eller annan författning eller uppenbart är till skada för berörda parter, eller

5. ärendet inte har handlagts på rätt sätt och felet kan ha inverkat på planförhandlingens utgång.

Om rekonstruktionsplanen föreskriver ny finansiering ska planen fastställas endast om rätten bedömer att den nya finansieringen är nödvändig för att genomföra planen och inte på ett otillbörligt sätt skadar borgenärernas intressen.

Efter invändning av en berörd part ska rätten vägra att fastställa planen om utfallet för parten blir sämre genom planen än vad det hade blivit vid gäldenärens konkurs eller om planen på annat sätt är till skada för parten, det inte finns betryggande säkerhet för planens fullgörande eller planen av någon annan särskild anledning inte ska fastställas.

Regeringens bedömning: De föreslagna handläggningsreglerna säkerställer en snabb och effektiv handläggning av fastställelsefrågan.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår inte någon särskild regel om att rätten ska vägra fastställelse av en rekonstruktionsplan om den strider mot lag eller annan författning. Utredningen föreslår även en delvis annan lagteknisk lösning än regeringen.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller invänder inte mot det. Ingen remissinstans invänder mot utredningens bedömning. Finansbolagens förening och Svenska

Bankföreningen anser att det bör exemplifieras vad som avses med kriterierna ”uppenbart är till skada för berörda parter” respektive ”till skada för de berörda parterna”. Dessa remissinstanser anser att ett förslag om att betalningstiden skjuts fram mot borgenärens vilja som utgångspunkt ska anses vara till skada för borgenären. Bankföreningen ifrågasätter vidare varför det s.k. testet om borgenärers bästa intresse ska göras i förhållande till utfallet i en konkurs och påpekar att detta riskerar att medföra att tröskeln för att få en rekonstruktionsplan fastställd blir alltför låg. Institutet för företagsrekonstruktion, Företagarna och Stiftelsen Ackordscentralen menar att det är alltför långtgående att ställa upp som krav för att en rekonstruktionsplan ska kunna fastställas att det finns betryggande säkerhet för planens genomförande. Ackordscentralen anser vidare att en rekonstruktionsplan inte ska kunna fastställas om inte en tillfällig finansiering under rekonstruktionen har reglerats eller konverterats till en ny finansiering. Institutet för företagsrekonstruktion menar att utrymmet för rätten att vägra fastställelse av en rekonstruktionsplan på grund av att den inte kan antas säkra gäldenärens livskraft bör vara begränsat om ingen borgenär har gjort invändning om detta. Skatteverket anser att det bör tydliggöras att en särskild anledning att inte fastställa rekonstruktionsplanen är om omröstningen har påverkats av en närståendes fordran och röst. Skatteverket framhåller vidare att det bör vara gäldenären som har bevisbördan för att visa att borgenärerna har behandlats lika och att det krävs en beskrivning av hur testet om borgenärers bästa intresse ska göras. Sveriges advokatsamfund lyfter frågan om det bör övervägas om det ska införas någon ytterligare skyddsmekanism för oprioriterade borgenärer.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Rätten ska kunna fastställa en rekonstruktionsplan

Insolvensdirektivet kräver att en rekonstruktionsplan i vissa fall måste fastställas för att den ska bli bindande för parterna (artikel 10.1). Enligt direktivet ska åtminstone följande rekonstruktionsplaner fastställas: – planer som påverkar fordringar eller intressen för berörda parter som

inte samtycker till planen, – planer i vilka det föreskrivs ny finansiering, och – planer som medför en förlust av mer än 25 procent av arbetsstyrkan. Uppräkningen är en minimireglering. Det är således tillåtet att kräva fastställelse även i andra fall än de som anges i direktivet. Det följer såväl av ordalydelsen av artikeltexten som av skälen (skäl 48). Det finns inte heller något hinder mot att en medlemsstat kräver att en rekonstruktionsplan alltid måste fastställas för att bli bindande.

I Sverige saknas möjlighet för rätten att fastställa en rekonstruktionsplan. Med hänsyn till kraven i direktivet måste det införas regler som gör detta möjligt. Regeringen föreslår därför att det ska införas en möjlighet att fastställa rekonstruktionsplaner. Endast fastställda planer ska ges de rättsverkningar som följer av den nya lagen (se avsnitt 8.9). Det innebär bl.a. att berörda parter som röstade mot en plan bara blir bundna av planen om den fastställs.

Om en rekonstruktionsplan har antagits av de berörda parterna ska rätten så snart som möjligt pröva om planen ska fastställas

Kraven för att en rekonstruktionsplan ska fastställas ska enligt direktivet vara tydliga (artikel 10.2). Det ska åtminstone krävas att – planen har antagits, – borgenärer med tillräckligt enhetliga intressen inom samma grupp

behandlas lika, på ett sätt som står i proportion till respektive fordring, och – de berörda parterna har underrättats om planen. Om det finns borgenärer som inte samtycker till planen ska rätten, efter invändning, dessutom pröva om planen klarar det s.k. testet om borgenärers bästa intresse (artikel 10.2 d och artikel 10.2 andra stycket). Om planen innehåller ny finansiering ska rätten pröva om den är nödvändig för att genomföra rekonstruktionsplanen och att den inte otillbörligen skadar borgenärernas intressen (artikel 10.2 e). Slutligen ska medlemsstaterna säkerställa att rätten kan vägra att fastställa en rekonstruktionsplan om den inte skulle ha rimliga förutsättningar att förhindra gäldenärens insolvens eller säkra verksamhetens livskraft (artikel 10.3). Direktivets regler i denna del utgör en minimireglering. Det är alltså tillåtet för medlemsstaterna att ställa upp ytterligare krav för att en rekonstruktionsplan ska fastställas.

Om samtliga grupper har godkänt planen vid omröstningen bör rätten så snart som möjligt pröva om planen kan fastställas. Om det är möjligt bör denna prövning göras redan under plansammanträdet. Är detta inte möjligt bör den vidare handläggningen, i enlighet med reglerna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i första hand vara skriftlig. Ett sammanträde kan enligt den lagen dock hållas om det kan antas vara till fördel för utredningen eller om det främjar ett snabbt avgörande av ärendet (13 §).

I den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion anges endast en positiv förutsättning för att ett ackord ska fastställas, nämligen att ackordet har antagits av borgenärerna (3 kap. 23 §). En motsvarande bestämmelse finns i direktivet (artikel 10.2 a). I övrigt anger den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion endast under vilka förutsättningar fastställelse ska nekas. Regeringen anser att denna lagstiftningsteknik kan användas även för fastställelse av rekonstruktionsplaner. Det kommer underlätta för domstolarna och andra om handläggningen av det nya planförfarandet följer principerna för dagens ackordsförhandling. En rekonstruktionsplan bör således fastställas om den har antagits av samtliga grupper och det inte finns skäl att vägra att planen fastställs. I det följande redogör regeringen för under vilka omständigheter det kan bli aktuellt för rätten att vägra fastställelse av en rekonstruktionsplan.

Berörda parter i samma grupp ska behandlas lika

Enligt direktivet ska rätten kunna neka fastställelse av en rekonstruktionsplan om borgenärer inom samma grupp inte behandlas lika på ett sätt som står i proportion till respektive fordring eller rättighet (artikel 10.2 b). En sådan regel bör därför införas. Regeringen anser emellertid att det finns anledning att gå längre än direktivet och inte bara låta regeln gälla för borgenärer. Den bör vara tillämplig på samtliga berörda parter. Det innebär att likabehandlingsprincipen inom varje grupp gäller även för en grupp som består av företagsägare. Rätten ska självmant pröva kravet på likabehandling och det förutsätts alltså inte att någon av intressenterna i ärendet begär att fastställelse ska vägras. Det hindrar naturligtvis inte att en berörd part som anser att kravet på likabehandling inte är uppfyllt väcker den frågan i ärendet. Om en sådan invändning görs bör det som utgångspunkt ankomma på gäldenären att lämna en förklaring till varför kravet på likabehandling är uppfyllt, en fråga som Skatteverket lyfter.

Ärendet måste ha handlagts på rätt sätt

Enligt direktivet ska en rekonstruktionsplan kunna fastställas endast om alla berörda parter har underrättats om rekonstruktionsplanen (artikel 10.2 c). Ett bevis om att de berörda parterna har underrättats om rekonstruktionsplanen ska enligt regeringens förslag bifogas ansökan om planförhandling (se avsnitt 8.4.1). I enlighet med kraven i direktivet ska planen inte kunna fastställas om de berörda parterna inte har underrättats om planen. Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion går emellertid längre än direktivet eftersom ett ackord inte får fastställas om ärendet inte handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat på ackordsfrågans utgång (3 kap. 25 § första stycket 1). Det innebär att regleringen omfattar alla handläggningsfel, inte bara det förhållandet att borgenärerna inte underrättats om ackordet. Eftersom rekonstruktionsplanen ska vara bindande även mot berörda parter som inte samtycker till planen är det av största vikt att ärendet handläggs på rätt sätt. Regeringen föreslår därför att den nuvarande regleringen för ackord bör gälla även vid fastställande av en rekonstruktionsplan. Ett exempel på ett handläggningsfel som kan leda till att rekonstruktionsplanen inte ska fastställas är att rätten mot förmodan underlåtit att kungöra beslutet om planförhandling vilket fått till följd att det finns borgenärer som missat att anmäla sina fordringar i planförhandlingen. Om rätten vägrar fastställelse på den grunden att det förekommit ett handläggningsfel som kan ha inverkat på planförhandlingens utgång bör förslaget till rekonstruktionsplan, i likhet med vad som gäller för ackordsförhandling, få prövas vid ett nytt sammanträde. Det är givet att rätten innan detta sammanträde bör se till att ha åtgärdat det handläggningsfel som föranlett att rekonstruktionsplanen inte kunnat fastställas. Någon särskild regel om detta behövs inte.

Testet om borgenärers bästa intresse

Rätten ska enligt direktivet vägra att fastställa en rekonstruktionsplan om en borgenär som inte samtyckt till planen invänder att planen inte uppfyller det testet om borgenärers bästa intresse (artikel 10.2 d). Regeringen föreslår därför att bestämmelser om detta ska införas i den nya lagen.

Testet om borgenärers bästa intresse innebär enligt direktivet att en borgenär som inte samtycker till rekonstruktionsplanen inte ska få ett sämre utfall än borgenären hade fått om den normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation tillämpades, antingen i händelse av likvidation, oberoende av om gäldenärens verksamhet avvecklas eller säljs som en fortlevande verksamhet, eller vid det näst bästa alternativa scenariot till om planen inte fastställs (artikel 2.1.6). Det första ledet av testet om borgenärers bästa intresse – den normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation – bör i det här sammanhanget och i en svensk kontext förstås som utfallet i en konkurs.

Enligt skälen till direktivet får medlemsstaterna själva välja vilket tröskelvärde som ska användas – utfallet vid konkurs eller det näst bästa alternativa scenariot – vid genomförandet av testet om borgenärers bästa intresse (skäl 52). Direktivet ger inte någon ledning kring vad det näst bästa alternativa scenariot innebär. Som framhålls av Svenska Bankföreningen skulle det möjligtvis kunna bestå i att någon är beredd att köpa verksamheten till ett visst angivet pris. En regel om det näst bästa alternativa scenariot skulle riskera att bli svår att tillämpa. I normalfallet bör också alternativet till en lyckad företagsrekonstruktion vara konkurs. I syfte att få till stånd en förutsebar och lättillämpad lagstiftning anser regeringen därför att testet om borgenärers bästa intresse bör utgå från utfallet vid en konkurs. Det näst bästa alternativa scenariot bör alltså inte införas som ett alternativ vid bedömningen av om testet om borgenärers bästa intresse är uppfyllt.

Enligt direktivets ordalydelse tar testet om borgenärers bästa intresse endast sikte på borgenärer. I syfte att få till stånd en enhetlig lagstiftning anser regeringen emellertid att det finns anledning att gå längre än direktivets bestämmelser och låta regeln gälla för samtliga berörda parter. Det framstår också som logiskt att även andra än borgenärer ska omfattas av regeln eftersom direktivets bestämmelser om värdering gäller för samtliga berörda parter (se artikel 14 och avsnitt 8.8). Regeringen föreslår därför att rätten efter invändning av en berörd part ska vägra fastställelse av rekonstruktionsplanen om den berörda parten får ett sämre utfall genom planen än vad den berörda parten hade fått vid gäldenärens konkurs. Som

Lagrådet anför innebär testet om borgenärers bästa intresse att en berörd part inte kan tvingas till en positiv prestation. Regeringen utvecklar innebörden av testet om borgenärers bästa intresse i författningskommentaren.

En prövning av nödvändigheten av ny finansiering och om planen har rimliga utsikter att förebygga insolvens

Om rekonstruktionsplanen föreskriver ny finansiering, ska rätten enligt direktivet pröva om den är nödvändig för att genomföra rekonstruktionsplanen och att den inte otillbörligen skadar borgenärernas intressen (artikel 10.2 e). Regeringen utvecklar vad som avses med ny finansiering i avsnitt 10.1.1. Om finansieringen inte är nödvändig eller om den otillbörligen skadar borgenärernas intressen, ska rätten vägra att fastställa planen. Rätten ska även vägra att fastställa planen om den inte har rimliga utsikter att förhindra att gäldenären blir insolvent eller säkra verksamhetens livskraft (artikel 10.3). Till skillnad från testet om borgenärers bästa

intresse krävs det inte att någon berörd part gör en invändning för att nu nämnda grunder för att vägra fastställelse av planen ska aktualiseras. I praktiken torde det dock sällan bli aktuellt att vägra fastställelse om ingen berörd part gör en invändning. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att bestämmelser i enlighet med direktivets regler bör införas i den nya lagen. Stiftelsen Ackordscentralen framhåller i detta sammanhang att det som ytterligare villkor för att en rekonstruktionsplan ska fastställas bör uppställas som krav att tillfällig finansiering under rekonstruktionen har reglerats eller konverterats till ny finansiering. Det kan emellertid konstateras att direktivet inte uppställer något liknande krav och att det inte heller framkommit att det finns ett behov av detta. Regeringen föreslår i avsnitt 10.1.2 att förmånsrätten för fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under företagsrekonstruktionen upphör om rekonstruktionsplanen fastställs och i annat fall tre månader efter rättens beslut att avsluta rekonstruktionen, om inte konkursansökan för gäldenären inkommit till rätten innan dess.

Övriga krav för att fastställa en rekonstruktionsplan

Som nämns ovan är det tillåtet för medlemsstaterna att ställa upp ytterligare krav för att en rekonstruktionsplan ska fastställas. Regeringen anser att det finns skäl att komplettera direktivets regler med vissa av de villkor som ska beaktas självmant av rätten enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion vid fastställelse av ett ackord (3 kap. 25 § första stycket). Det är väsentligt att de berörda parterna skyddas mot att gäldenären otillbörligen gynnar sig själv eller någon särskild borgenär i rekonstruktionsplanen. I likhet med vad som gäller vid en ackordsförhandling bör rätten därför kunna vägra att fastställa planen om det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon berörd part för att inverka på planförhandlingen eller att något annat svek har ägt rum under planförhandlingen. Av i huvudsak samma anledning bör rätten även kunna vägra att fastställa planen om den uppenbart är till skada för berörda parter. Med anledning av påpekandet från Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen vill regeringen framhålla att med uttrycket att planen är till uppenbar skada för berörda parter avses framför allt klara fall av missbruk av reglerna om företagsrekonstruktion. Det kan handla om att rekonstruktionsplanen innehåller villkor som är oskäliga eller som på annat sätt syftar till att otillbörligen gynna gäldenären i strid med syftet med reglerna om företagsrekonstruktion. Att en rekonstruktionsplan strider mot tvingande lagstiftning bör vidare alltid medföra att rätten vägrar fastställelse av planen. Enligt regeringens uppfattning är det tveksamt om utredningens förslag i tillräcklig utsträckning ger uttryck för detta synsätt. Som tillägg till de grunder för att vägra fastställelse av en rekonstruktionsplan som anges av utredningen föreslår regeringen därför att det ska anges uttryckligen i lagen att rätten ska vägra fastställelse av planen om den strider mot lag eller annan författning.

Den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion föreskriver också en möjlighet för rätten att i vissa fall vägra fastställelse av ett ackord efter invändning från en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen (den s.k. generalklausulen, se 3 kap. 25 § andra stycket). Fastställelse kan i en sådan situation vägras om

det inte finns betryggande säkerhet för ackordets fullgörande, om ackordet är till skada för borgenärerna eller om ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser överförs till den nya lagen och att de ska tillämpas med avseende på rekonstruktionsplaner. Institutet för företagsrekonstruktion, Företagarna och Stiftelsen Ackordscentralen anser att det är allt för långtgående att ställa upp som krav för att en rekonstruktionsplan ska kunna fastställas att det finns betryggande säkerhet för planens genomförande. De anser därför att det inte bör vara möjligt att vägra fastställelse av en rekonstruktionsplan på denna grund. Regeringen vill med anledning av remissinstansernas synpunkter framhålla att möjligheten för rätten att neka fastställelse av ett ackord på grund av bristande säkerhet för ackordets fullgörande har funnits sedan tillkomsten av den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion. Vid införandet av lagen överfördes bestämmelserna i huvudsak oförändrade från den numera upphävda ackordslagen. Villkoret om betryggande säkerhet har alltså gällt under en lång tid och det har inte framkommit att det medfört några beaktansvärda problem. Det kan förutses att skulduppgörelsen kommer att vara en av de viktigaste rekonstruktionsåtgärderna även enligt det nya planförfarandet. Att det ställs säkerhet för rekonstruktionsplanens genomförande kommer därför typiskt sett vara av intresse för borgenärerna. Regeringen anser mot den bakgrunden att generalklausulen i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion i sin helhet ska överföras till den nya lagen och att bestämmelserna ska tillämpas på rekonstruktionsplaner.

Skatteverket lyfter behovet av en möjlighet för rätten att vägra fastställelse av en rekonstruktionsplan för det fall omröstningen om planen har påverkats av en närståendes fordran. Sveriges advokatsamfund lyfter en näraliggande fråga om behovet av ytterligare skyddsmekanismer för oprioriterade borgenärer. De möjligheter för rätten att neka fastställelse av en rekonstruktionsplan som regeringen nu föreslår får emellertid anses tillräckliga. Inte minst generalklausulen utgör en säkerhetsventil mot missbruk av rekonstruktionsförfarandet och ger rätten möjlighet att efter omständigheterna vägra fastställelse av en rekonstruktionsplan, t.ex. av sådana skäl som anförs av Skatteverket.

Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen efterfrågar förtydliganden av innebörden av att planen är till skada för berörda parter.

Regeringen vill med anledning av detta framhålla att eftersom generalklausulen återfinns i den nuvarande lagen bör viss vägledning för hur reglerna ska tillämpas kunna hämtas från tidigare förarbetsuttalanden och rättspraxis (se t.ex. prop. 1995/96:5 s. 214). Som framgår av regeringens förslag i avsnitt 8.3.1 kommer det emellertid att vara möjligt att föreslå fler åtgärder i en rekonstruktionsplan än enbart en skulduppgörelse. Av detta följer att det bör kunna bli aktuellt att vägra fastställelse av planen med stöd av generalklausulen i fler situationer än i dag. Att det i rekonstruktionsplanen anges att ett avtal ska överlåtas till en annan gäldenär mot en berörd parts vilja bör normalt anses vara till skada för den berörda parten om detta leder till att den berörda parten missgynnas i inte oväsentlig utsträckning eller att den berörda parten inte kan uppfylla sina skyldigheter enligt lag eller andra föreskrifter. Som framgår av avsnitt 8.3.2 kommer det med regeringens förslag att vara möjligt att besluta om en ökning eller minskning av aktiekapitalet i en rekonstruktionsplan. Det kommer också

vara möjligt att avvika från aktiebolagslagens regler om företrädesrätt. I övrigt kommer dock den lagens regler att gälla fullt ut. Det innebär att det kan bli aktuellt för rätten att vägra fastställelse av rekonstruktionsplanen om en berörd part invänder att planen innehåller villkor som strider mot aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen (jfr 7 kap. 50 § aktiebolagslagen). Regeringen utvecklar i författningskommentaren hur generalklausulen ska tillämpas i förhållande till rekonstruktionsplaner.

En snabb och effektiv handläggning av fastställelsefrågan

Direktivet föreskriver att frågan om fastställelse av rekonstruktionsplanen ska behandlas snabbt och effektivt (artikel 10.4). Regeringen föreslår ovan att i huvudsak samma handläggningsregler som gäller vid ackordsförhandling ska gälla vid en förhandling om en rekonstruktionsplan. Av förordningen (1996:783) om företagsrekonstruktion framgår att frågor om fastställande av offentligt ackord ska handläggas skyndsamt (16 §). Motsvarande bör gälla för fastställande av en rekonstruktionsplan. Regeringen anser att det föreslagna regelverket tillgodoser behovet av en snabb och effektiv handläggning.

Hänvisningar till S8-7-1

8.7.2. Fastställelse trots att en grupp röstat mot planen

Regeringens förslag: På begäran av gäldenären, rekonstruktören eller en berörd part ska rätten pröva om en rekonstruktionsplan ska fastställas trots att den inte har godkänts av samtliga grupper (s.k. gruppöverskridande cram-down). Utom vid rekonstruktion av stora företag ska gäldenärens samtycke krävas för att fastställelse i ett sådant fall ska kunna ske.

Rätten ska fastställa rekonstruktionsplanen om

1. de allmänna förutsättningarna för fastställelse är uppfyllda,

2. planen har godkänts av fler än hälften av grupperna och

a) minst en av dessa grupper utgörs av borgenärer vars fordringar är förenade med säkerhetsrätt, förmånsrätt eller kvittningsrätt, eller

b) minst två av dessa grupper utgörs av borgenärer som kan förväntas få betalt vid gäldenärens konkurs,

3. de grupper som röstat mot planen behandlas minst lika fördelaktigt som andra grupper som vid gäldenärens konkurs har samma prioritet (regeln om likabehandling),

4. de grupper som röstat mot planen tillgodoses fullt ut, om en grupp som vid gäldenärens konkurs har lägre prioritet ska tillerkännas något i planen (regeln om absolut prioritet), och

5. ingen grupp får eller behåller mer än det fulla värdet av sina fordringar eller rättigheter.

Om det finns synnerliga skäl ska rekonstruktionsplanen få fastställas även om den avviker från likabehandlingsprincipen eller regeln om absolut prioritet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att en rekonstruktionsplan ska kunna fastställas om den har godkänts av tre borgenärsgrupper som kan förväntas få betalt vid gälde-

närens konkurs och övriga villkor är uppfyllda. Utredningen föreslår i övrigt en delvis annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Stockholms tingsrätt anser att förslaget framstår som ändamålsenligt och anför att de tillämpningssvårigheter som uppkommer genom den tämligen komplicerade regleringen bör kunna hanteras genom rättspraxis. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet rekommenderar en lagteknisk lösning som utgår från att gruppmajoritet alltid bör krävas för att fastställa en rekonstruktionsplan när en grupp har röstat mot planen.

Skälen för regeringens förslag

Det ska vara möjligt att fastställa en rekonstruktionsplan som inte har godkänts av samtliga grupper

För att rätten ska kunna fastställa en rekonstruktionsplan krävs det enligt insolvensdirektivet som utgångspunkt en majoritet i alla grupperna (artikel 9). Det förhållandet att en minoritet berörda parter i en grupp motsätter sig planen utgör alltså inte hinder mot fastställelse, under förutsättning att planen uppfyller övriga krav för fastställelse, vilket bl.a. innefattar testet om borgenärers bästa intresse (artikel 10.1 d). Under vissa förutsättningar ska det vara möjligt att fastställa en framlagd rekonstruktionsplan även om den inte har fått majoritet i alla grupper, s.k. gruppöverskridande cramdown (artikel 11).

Tanken med en gruppöverskridande cram-down är att en rekonstruktionsplan som tillgodoser de berörda parternas intressen utan att någon part lider otillbörlig skada av att planen genomförs ska kunna fastställas även om den inte godtagits av samtliga grupper. I den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion finns inga regler som motsvarar gruppöverskridande cram-down. Regeringen föreslår att sådana regler ska införas.

Frågan om gruppöverskridande cram-down bör inte prövas självmant av rätten. För att en sådan prövning ska bli aktuell bör det krävas att någon gör en framställning om detta. Såväl gäldenären som rekonstruktören eller en berörd part bör vara behörig att göra en sådan begäran. I det följande tar regeringen ställning till under vilka förutsättningar en gruppöverskridande cram-down ska vara möjlig.

Gäldenärens samtycke till en s.k. cram-down

I direktivet anges att en gruppöverskridande s.k. cram-down ska vara möjlig på begäran av gäldenären eller med gäldenärens samtycke (artikel 11.1 första stycket). Kravet på samtycke får dock begränsas till fall där gäldenären är ett mikroföretag eller ett litet eller medelstort företag (artikel 11.1 andra stycket). Med andra ord är det tillåtet att avvika från kravet på gäldenärens samtycke vid rekonstruktion av ett stort företag. I övrigt lämnar inte direktivet något utrymme för att frångå kravet på samtycke (se t.ex. skäl 53). Vad regeringen har att ta ställning till är alltså om gäldenärens samtycke bör krävas även vad gäller stora företag.

Eftersom det i första hand kommer vara gäldenären som har rätt att begära planförhandling kan det förutsättas att direktivets bestämmelser om gäldenärens samtycke till cram-down i många fall kommer att sakna

praktisk betydelse. Som framgår av avsnitt 8.4.2 kommer emellertid rekonstruktören i vissa fall att ha en subsidiär rätt att lägga fram en egen rekonstruktionsplan. Det skulle i undantagsfall även kunna inträffa att en gäldenär vill återta ett framlagt förslag till rekonstruktionsplan men att rätten inte medger det. I de föregående situationerna kan alltså gäldenärens samtycke till en eventuell cram-down få betydelse.

Det bör framhållas att vad som avses är gäldenärens samtycke och inte företagsägarnas samtycke. Om gäldenären samtycker till en gruppöverskridande cram-down kan planen fastställas även om en eller flera grupper av företagsägare motsätter sig detta (skäl 57). Även om företagsägarna alltså inte är att jämställa med gäldenären är gäldenären och företagsägarna i regel nära förenade. Om en gruppöverskridande cram-down inte tillåts mot gäldenärens vilja får det som konsekvens att en rekonstruktionsplan som inte har företagsägarnas stöd normalt inte kommer att kunna fastställas. Det mest troliga är då att företaget går i konkurs. Att tillåta en gruppöverskridande cram-down mot gäldenärens vilja bör därför öka möjligheten att få igenom en plan och i förlängningen möjligheterna att säkra gäldenärsföretagets livskraft. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv torde det också vara betydligt mer fördelaktigt att företaget kan leva vidare och bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter. En möjlighet att fastställa planen mot gäldenärens vilja framstår också som en logisk följd av att rekonstruktören under vissa omständigheter har en rätt att lägga fram en egen rekonstruktionsplan för omröstning. Mot denna bakgrund anser regeringen att gäldenärens samtycke inte bör krävas för en gruppöverskridande cram-down när gäldenären är att betrakta som ett stort företag. Frågan om vem som har rätt att lämna samtycke för gäldenären får avgöras utifrån befintligt regelverk på området, såsom t.ex. reglerna i aktiebolagslagen (2005:551).

I fråga om vad som ska utgöra ett stort företag ansluter sig regeringen till Europeiska kommissionens rekommendation om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (se artikel 2 i bilagan till Europeiska kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag). Med ett stort företag bör därför avses företag med minst 250 anställda och en årsomsättning på minst 50 miljoner euro eller en balansomslutning på minst 43 miljoner euro per år.

Rekonstruktionsplanen måste uppfylla de allmänna kraven för fastställelse

En grundläggande förutsättning för att en rekonstruktionsplan ska kunna fastställas mot en grupps vilja ska enligt direktivet vara att planen uppfyller de allmänna kraven för fastställelse (artikel 11.1 a). Regeringen går igenom dessa krav i avsnitt 8.7.1. Kraven innebär kortfattat att – borgenärer med enhetliga intressen måste behandlas lika, – parterna har underrättats om rekonstruktionsplanen, – eventuell ny finansiering är nödvändig för att genomföra planen samt

inte otillbörligen skadar borgenärernas intressen, – om det finns borgenärer som inte samtycker till rekonstruktionsplanen

måste planen efter invändning klara testet om borgenärers bästa intresse, och

– planen har rimliga förutsättningar att förhindra gäldenärens insolvens

eller säkra verksamhetens livskraft. Dessa krav måste alltså vara uppfyllda för att en rekonstruktionsplan ska kunna fastställas mot en grupp berörda parters vilja. Av naturliga skäl är det däremot inte nödvändigt att planen har godkänts av samtliga grupper (se artikel 10.2 a med hänvisning till artikel 9). Om samtliga grupper har godkänt planen blir det nämligen inte aktuellt med någon cram-down. I avsnitt 8.7.1 föreslår regeringen att det bör ställas vissa ytterligare krav för att planen ska få fastställas, bl.a. att ärendet har handlagts på rätt sätt och att planen uppenbart inte är till skada för de berörda parterna. Regeringen föreslår att även dessa förutsättningar ska vara uppfyllda för att en cram down ska vara tillåten.

Båda möjligheterna till cram-down ska införas i den nya lagen

I direktivet regleras hur många grupper som måste ha godtagit rekonstruktionsplanen för att rätten ska fastställa en plan mot en eller flera gruppers vilja (artikel 11.1 b). Där anges att en cram-down ska vara tillåten under två olika förutsättningar. Enligt den första förutsättningen ska en cram-down vara tillåten om rekonstruktionsplanen har godtagits av en majoritet av grupperna, under förutsättning att åtminstone en av dessa grupper utgörs av borgenärer med säkerhet eller som har högre rang än oprioriterade fordringsägare (artikel 11.1 b i). Enligt den andra förutsättningen ska en cram-down vara tillåten om rekonstruktionsplanen har godtagits av minst en grupp (artikel 11.1 b ii). Denna grupp får dock inte bestå av företagsägare eller andra som vid en värdering enligt den s.k. fortlevnadsprincipen inte skulle få någon betalning eller behålla något intresse eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, inte rimligen kan förväntas få något om den normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation tillämpades enligt nationell rätt. Med det senare – rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation – avses i detta sammanhang den utdelning som kan påräknas i gäldenärens konkurs. Det är således tillåtet att endast använda sig av ett av dessa värden i nationell lagstiftning. Att endast utgå från ett av dessa värden skulle enligt regeringen främja en enhetlig rättstillämpning och leda till en mer förutsebar lagstiftning. Regeringen föreslår därför att endast konkursvärdet ska vara styrande vid bedömningen.

Medlemsstaterna kan inte välja endast en av möjligheterna till cram down som anges i direktivet utan måste införa båda alternativen (artikel 11.1 b). Det ska vara tillräckligt att en av dessa förutsättningar är uppfyllda för att rätten ska kunna fastställa en plan genom en gruppöverskridande cram-down. Regeringen föreslår följaktligen att båda alternativen införs i den nya lagen. En rekonstruktionsplan ska alltså kunna fastställas genom en gruppöverskridande cram-down om antingen – fler än hälften av grupperna har godtagit planen och minst en av dessa

grupper utgörs av borgenärer vars fordringar är förenade med säkerhetsrätt, förmånsrätt eller kvittningsrätt, eller – ett visst minsta antal borgenärsgrupper har godtagit planen och dessa

grupper kan förväntas få betalt vid konkurs.

Det bör framhållas att det endast är borgenärer som påverkas av innehållet i planen som deltar vid omröstningen (se avsnitt 8.4.3). Borgenärer med fordringar som inte påverkas av rekonstruktionsplanen kommer att stå utanför omröstningen. För att en gruppöverskridande cram-down ska vara möjlig enligt första punkten krävs alltså att minst en av de grupper som har röstat för planen är en grupp borgenärer med säkerhet, förmånsrätt eller kvittningsrätt och vars rätt påverkas av rekonstruktionsplanen, samt att fler än hälften av samtliga grupper godtagit förslaget. Enligt andra punkten ska planen kunna fastställas under förutsättning att ett visst antal grupper godtagit planen. Enligt direktivet är det tillräckligt att en grupp godtar planen. Medlemsstaterna är dock fria att öka detta antal (artikel 11.1 tredje stycket). Av skälen framgår att medlemsstater som väljer att utnyttja möjligheten att utöka antalet grupper inte nödvändigtvis måste kräva att alla grupperna kan väntas få betalt vid konkurs (skäl 54).

Regeringen anser att en möjlighet att kunna fastställa rekonstruktionsplanen genom en gruppöverskridande cram-down när endast en grupp godtagit planen öppnar för missbruk av systemet. Det kommer i och för sig att finnas inbyggda skyddsmekanismer, dels genom testet om borgenärers bästa intresse, dvs. att en berörd part som inte samtycker till planen inte får ges ett sämre utfall i planen än vad den berörda parten hade fått vid en konkurs, dels genom den s.k. regeln om absolut prioritet, som innebär att en borgenär som inte samtycker till planen måste tillgodoses fullt ut om en grupp med lägre rang ska få någon betalning eller behålla något intresse (se mer om detta nedan). Regeringen anser emellertid att dessa skyddsmekanismer inte är tillräckliga, utan att det också finns anledning att öka antalet grupper som måste godta planen. Principiella skäl talar för att det bör krävas att planen har ett brett stöd för att den ska kunna fastställas mot någon grupps vilja. Om det skulle vara tillräckligt att endast en grupp röstar för planen för att en cram down ska vara tillåten kan omröstningen också lätt uppfattas som en formalitet av de berörda parterna, som måste genomföras innan planen ändå kan fastställas. Frågan blir då vilka krav som ska ställas på det minsta antalet grupper som ska ha godkänt rekonstruktionsplanen.

Det framgår inte tydligt av direktivet hur de två olika möjligheterna till cram-down förhåller sig till varandra eller hur det är tänkt att medlemsstaterna ska få utnyttja möjligheten att utöka antalet grupper som ska ha godkänt rekonstruktionsplanen. Det bör i detta sammanhang framhållas att Europeiska kommissionens ursprungliga direktivförslag endast innehöll regler om cram-down på den grunden att minst en grupp röstat för planen med möjlighet för medlemsstaterna att utöka antalet grupper, se COM(2016) 723. Reglerna om cram-down i direktivets slutliga lydelse får alltså framför allt ses som ett uttryck för komplexa kompromisslösningar mellan olika förekommande ståndpunkter. Detta bör enligt regeringens uppfattning ges viss betydelse vid tolkningen av hur reglerna ska förstås.

Utredningen föreslår att antalet grupper som måste godkänna planen ska bestämmas till tre. Som anförs av Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet skulle en sådan regel emellertid riskera att få märkliga effekter. I större rekonstruktioner där det kanske finns tiotals olika grupper kommer rekonstruktionsplanen i vissa fall att kunna fastställas trots att bara en liten minoritet röstat för den. Om det rör sig om en mindre rekonstruktion kanske det å andra sidan inte ens finns tre grupper med borgenärer. Det

framstår som problematiskt att utredningens förslag därmed riskerar att uppmuntra till tillskapandet av grupper utifrån möjligheterna att få igenom en cram-down. I likhet med Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser regeringen att direktivet måste förstås som att det alltid är tillåtet att kräva gruppmajoritet för att fastställa en rekonstruktionsplan. Av skälen framgår vidare att medlemsstater som väljer att utöka antalet grupper inte nödvändigtvis måste kräva att alla grupperna kan väntas få betalt vid konkurs (skäl 54). Som anges ovan talar principiella skäl för att det bör krävas att planen har ett brett stöd för att den ska kunna fastställas mot någon grupps vilja. Det är samtidigt rimligt att planen har ett visst minsta stöd bland de grupper som kan sägas ha störst intresse på spel. För att tillgodose båda dessa aspekter föreslår regeringen därför att cram-down ska vara möjligt om rekonstruktionsplanen godkänts av fler än hälften av grupperna och minst två av dessa utgörs av grupper med borgenärer som kan förväntas få betalt vid konkurs. På så sätt blir det, trots de likalydande kraven på gruppmajoritet, en tydlig skillnad mellan de två olika möjligheterna till cram-down.

Valet mellan relativ och absolut prioritet

När rätten ska besluta om en gruppöverskridande cram-down måste den säkerställa att de berörda borgenärer i den grupp som inte samtycker till rekonstruktionsplanen inte otillbörligt skadas av planen (skäl 55). Detta kan göras på två sätt, antingen genom en regel om relativ prioritet eller genom en regel om absolut prioritet.

Enligt direktivet ska de grupper som inte samtycker till planen dels behandlas minst lika fördelaktigt som andra grupper med samma rang (likabehandling), dels mer fördelaktigt än grupper med lägre rang för att en gruppöverskridande cram-down ska vara tillåten (artikel 11.1 c). Det senare ledet av denna bestämmelse ger uttryck för den s.k. regeln om relativ prioritet, som utgör en huvudregel i direktivet. Medlemsstaterna får emellertid välja att i stället tillämpa regeln om absolut prioritet. För att denna regel ska vara uppfylld krävs det att borgenärerna i en grupp som inte samtycker till planen tillgodoses fullt ut om en grupp med lägre rang ska få någon betalning alls (artikel 11.2). Medlemsstaterna har alltså rätt att välja mellan att införa en regel om absolut prioritet eller en regel om relativ prioritet. Skillnaden mellan de två reglerna är att en högre prioriterad grupp vid en tillämpning av regeln om relativ prioritet kan tvingas nöja sig med att planen erbjuder dem en bättre uppgörelse än lägre prioriterade grupper, medan de vid en tillämpning av regeln om absolut prioritet är garanterade att få full ersättning innan de lägre prioriterade grupperna kan få någonting av värde. Regeringen anser att regeln om absolut prioritet är mer rättvis eftersom den återspeglar de rättigheter som parterna hade haft vid en konkurs. En sådan regel bör också öka möjligheterna för parterna att komma överens om innehållet i rekonstruktionsplanen på frivillig basis eftersom grupperna med lägre rang då ges incitament att samtycka till planen även om de inte tillerkänns något större värde. Regeringen föreslår således att regeln om absolut prioritet väljs.

Berörda parter med samma rang bör som utgångspunkt behandlas lika

Enligt direktivet utgör det en förutsättning för en gruppöverskridande cram-down att berörda borgenärer som inte samtycker till planen behandlas minst lika fördelaktigt som andra grupper med samma rang (artikel 11.1 c). Det framgår inte tydligt av direktivet om medlemsstater som väljer att tillämpa regeln om absolut prioritet får avvika från denna likabehandlingsprincip (jfr artikel 11.2 och skäl 55). Regeringen anser dock under alla omständigheter att en likabehandlingsprincip är rimlig eftersom borgenärsskyddet utan en sådan princip enbart tillgodoses genom borgenärens möjlighet att anmärka mot gruppindelningen och av testet om borgenärers bästa intresse. Regeln om likabehandling bör vidare tillämpas i förhållande till samtliga berörda parter och inte bara borgenärer. Regeringen föreslår att utgångspunkten bör vara att en rekonstruktionsplan endast ska kunna fastställas genom en gruppöverskridande cram-down om de berörda parter som röstat mot planen behandlas minst lika fördelaktigt som andra grupper som vid konkurs har samma prioritet.

Undantag från reglerna om absolut prioritet och likabehandling

En medlemsstat som väljer att införa en regel om absolut prioritet får föreskriva vissa undantag, om undantagen är nödvändiga för att uppnå målen med rekonstruktionsplanen och planen inte otillbörligt skadar några berörda parters rättigheter eller intressen (artikel 11.2 andra stycket). I skälen till direktivet anges att medlemsstaterna t.ex. bör kunna avvika från regeln om absolut prioritet om det anses rättvist att en ägare behåller vissa intressen i planen trots att en grupp med högre rang tvingas godta en minskning av sina fordringar, eller att väsentliga leverantörer som omfattas av bestämmelsen om avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder betalas före en borgenärsgrupp med högre rang (skäl 56).

Regeringen anser att direktivets undantag bör utnyttjas. Ett problem med regeln om absolut prioritet är att den inte ger något incitament till gäldenären, och därmed i förlängningen företagsägarna, att acceptera en cramdown. De ligger sist i prioritetsordningen vid en konkurs och kan ofta inte räkna med att få något av större intresse genom planen vid en tillämpning av regeln om absolut prioritet. Eftersom gäldenärens samtycke normalt ska krävas för att rätten ska kunna fastställa en rekonstruktionsplan genom en gruppöverskridande cram-down kan detta leda till att planen inte kan fastställas trots att den i övrigt ger verksamheten förutsättningar att överleva. I syfte att underlätta rekonstruktionen anser regeringen att det inte bör vara uteslutet att en företagsägare i något fall kan få behålla ett visst innehav och vara kvar i verksamheten trots att en grupp med högre prioritet tvingas att godta en nedsättning. För att möjliggöra det bör det finnas ett visst utrymme att göra avsteg från reglerna om likabehandling och absolut prioritet. Om det endast införs en möjlighet att göra avsteg från regeln om absolut prioritet skulle det medföra att samtliga företagsägare måste erbjudas samma eller likvärdiga uppgörelser om de ska kunna erbjudas en bättre uppgörelse än en grupp med högre prioritet. Det kan emellertid finnas fall där företagsägarna företräder olika intressen och där det i undantagsfall finns skäl att ge en bättre uppgörelse till endast en av dessa grupper, t.ex. en grupp som utgörs av en majoritetsägare som är aktiv i företaget, för att säkra verksamhetens överlevnad. För att möjliggöra

detta måste avsteg kunna göras även från likabehandlingsprincipen. Regeringen bedömer att detta är tillåtet enligt direktivet. Som utgångspunkt ska emellertid reglerna om likabehandling och absolut prioritet upprätthållas. Möjligheten till avsteg bör utnyttjas mycket restriktivt. Det är t.ex. svårt att tänka sig att undantaget över huvud taget ska kunna tillämpas för att åsidosätta likabehandlingen mellan borgenärer med samma prioritet. För att markera detta bör det krävas att det finns synnerliga skäl för att göra avsteg från dessa principer.

Ingen grupp ska få behålla mer än det fulla värdet av sina fordringar eller rättigheter

För att en cram-down ska vara tillåten krävs enligt direktivet att ingen grupp får eller får behålla mer än det fulla värdet av sina fordringar eller intressen genom rekonstruktionsplanen (artikel 11.1 d). Regeringen föreslår därför att en regel om detta ska därför införas i den nya lagen. Det innebär t.ex. att en borgenär inte kan tilldelas aktier i bolaget till ett värde som överstiger dennes fordran.

Hänvisningar till S8-7-2

8.8. Värdering av gäldenärens verksamhet

Regeringens förslag: När rätten tar ställning till om en rekonstruktionsplan ska fastställas ska rätten i vissa fall samtidigt pröva konkursvärdet av gäldenärens verksamhet. Det ska ske om en berörd part som inte samtycker till planen invänder att utfallet för den berörda parten blir sämre genom planen än vad det hade blivit vid gäldenärens konkurs eller att förutsättningarna för en gruppöverskridande s.k. cram-down inte är uppfyllda på grund av att rekonstruktionsplanen inte godkänts av sådana grupper med borgenärer som kan förväntas få betalt vid gäldenärens konkurs.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Institutet för företagsrekonstruktion framhåller vikten av att domstolarna har kompetens att kunna göra en korrekt värdering av en gäldenärs verksamhet. Även Stiftelsen Ackordscentralen framhåller att förslaget kommer ställa höga krav på domstolarnas kompetens. Ackordscentralen anser vidare att värderingen av tillgångarna bör utgå från att gäldenärens verksamhet helt eller delvis ska fortsätta när det gäller att bedöma huruvida en viss fordran är prioriterad eller inte och med utgångspunkt i ett konkursvärde vid bedömningen av om en skuldnedskrivning i ett rekonstruktionsförfarande ger ett bättre utfall för borgenärerna än i en konkurs. Skatteverket anser att det bör klargöras hur värderingen ska ske och vem som ska bekosta den. Stockholms tingsrätt anser att gäldenären som utgångspunkt bör stå för kostnaden för en sakkunnig som har utsetts av rätten.

Skälen för regeringens förslag: Av insolvensdirektivet följer att rätten i vissa undantagsfall ska besluta om värdering av gäldenärens verksamhet (artikel 14.1). En värdering ska endast göras om en berörd part som inte

samtycker till planen invänder att testet om borgenärers bästa intresse inte är uppfyllt eller att förutsättningarna för en gruppöverskridande s.k. cramdown inte är uppfyllda på grund av att rekonstruktionsplanen inte godkänts av tillräckligt många grupper med borgenärer som kan förväntas få betalt vid gäldenärens konkurs (artikel 11.1 b ii). Syftet med bestämmelserna om värdering är att ge ett skydd till berörda parter som motsatt sig att rekonstruktionsplanen antas. En eventuell invändning ska göras till den rättsliga instans som har att fastställa planen (artikel 14.3 första stycket).

Det skulle kunna hävdas att rätten även utan en uttrycklig regel om värdering i praktiken alltid kommer att behöva ta ställning till konkursvärdet av gäldenärens verksamhet om en berörd part invänder att rekonstruktionsplanen inte klarar testet om borgenärers bästa intresse eller att villkoren för gruppöverskridande cram-down inte uppfylls. Det är svårt att se hur rätten annars ska kunna ta ställning till invändningen. Samtidigt kommer det underlätta för rättens handläggning av fastställelsefrågan om det anges vilken prövning som ska göras. Det är också en fördel om det tydligt framgår hur Sverige har genomfört direktivets regler om värdering. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att bestämmelser om värdering ska införas i den nya lagen.

Som framhålls av Institutet för företagsrekonstruktion och Stiftelsen

Ackordscentralen ställer direktivet höga krav på domstolarnas förmåga att göra en korrekt värdering. Det har i direktivet förutsetts att det kan vara förenat med svårigheter att värdera ett företag. Av skälen till direktivet följer nämligen att värderingsbeslutet kan bestå i ett godkännande av sakkunnigvärdering eller en värdering som lagts fram av gäldenären eller någon annan part i ett tidigare skede av processen (skäl 63). I avsnitt 8.5.2 föreslår regeringen att den förteckning över tillgångar och skulder som ska ingå i rekonstruktionsplanen ska innehålla en värdering av gäldenärens tillgångar. Värdet ska bestämmas med utgångspunkten att verksamheten helt eller delvis ska fortsätta. Förteckningen ska även innehålla en värdering med utgångspunkt från det pris till vilket tillgångarna hade kunnat säljas i en konkurs. I rekonstruktionsplanen ska vidare ingå ett yttrande från rekonstruktören som ska innehålla uppgift om bl.a. den utdelning som kan påräknas i en konkurs (se avsnitt 8.5.1).

Information av betydelse för värderingsfrågan kommer alltså att finnas tillgänglig i rekonstruktionsärendet. Enligt regeringens uppfattning är det lämpligt att rättens prövning i första hand utgår från redan tillgängliga uppgifter. Som remissinstanserna påpekar kommer det nämligen vara förenat med vissa svårigheter för rätten att göra en helt egen värdering av gäldenärens verksamhet. Om en berörd part invänder att rekonstruktionsplanen inte klarar testet om borgenärers bästa intresse eller att villkoren för en gruppöverskridande cram-down inte är uppfyllda ska rätten alltså vid prövningen av invändningen göra en värdering som utgår från de uppgifter som finns tillgängliga i ärendet.

Testet om borgenärers bästa intresse innebär, enligt regeringens förslag, att en berörd part som inte samtycker till rekonstruktionsplanen inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall enligt planen än vad den berörda parten hade fått vid gäldenärens konkurs (avsnitt 8.7.1). Det relevanta värdet är således verksamhetens värde vid en konkurs oberoende av om gäldenärens verksamhet avvecklas eller om den säljs som en fortlevande verksamhet. För att en gruppöverskridande cram-down enligt artikel 11.1 b ii ska vara

tillåten ska det enligt regeringens förslag krävas att fler än hälften av grupperna röstat för planen och att minst två av dessa utgörs av grupper med borgenärer som kan förväntas få utdelning vid gäldenärens konkurs (se avsnitt 8.7.2). Även här är det alltså verksamhetens värde vid en konkurs som är det relevanta värdet. I likhet med Stiftelsen Ackordscentralen anser regeringen därför att det är konkursvärdet som ska ligga till grund för rättens bedömning av värdet av gäldenärens verksamhet. Närmare bestämt bör rätten vid värderingen fastställa det ekonomiska utfallet till de berörda parterna för det fall gäldenären hade försatts i konkurs. Detta värde bör sedan jämföras med det föreslagna utfallet i rekonstruktionsplanen när rätten tar ställning till om det föreligger hinder mot fastställelse på grund av en invändning om att testet om borgenärers bästa intresse eller villkoren för gruppöverskridande cram-down inte är uppfyllda. Som Lagrådet anför bör det inte i lagen, såsom föreslogs i lagrådsremissen, anges någon värderingstidpunkt. Värderingen får göras per den tidpunkt som i det enskilda fallet bäst tjänar syftet med värderingen. Normalt bör detta vara tidpunkten för begäran om planförhandling. I det enskilda fallet kan det dock förekomma omständigheter som föranleder att en annan tidpunkt för värderingen bör väljas. Regeringen utvecklar denna fråga i författningskommentaren.

Om det inte framkommit något som ger anledning att ifrågasätta värderingen i rekonstruktionsplanen bör den normalt kunna godtas. Invänder den berörda part som inte samtyckt till rekonstruktionsplanen mot värderingen kan parten lägga fram en egen värdering eller på annat sätt argumentera för varför värderingen är felaktig, varefter domstolen får pröva värderingsfrågan. Detta bör ske inom ramen rättens prövning av om huruvida rekonstruktionsplanen ska fastställas.

Rätten ska enligt direktivet kunna utse eller höra en sakkunnig när den ska värdera gäldenärens verksamhet (artikel 14.2). Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion handläggs ett ärende om företagsrekonstruktion, om inte annat föreskrivs, enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (4 kap. 1 §). Detta kommer att vara fallet även framöver (se avsnitt 6.4). Enligt lagen om domstolsärenden tillämpas rättegångsbalkens regler i fråga om sakkunnig (25 § som hänvisar till 40 kap. rättegångsbalken). Även i frågan om ersättning till en av rätten utsedd sakkunnig tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser (40 kap. 17 §). Något behov av ytterligare förtydliganden av ersättningsfrågan, såsom efterfrågas av Skatteverket och

Stockholms tingsrätt, finns därför inte. Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att direktivets krav såvitt gäller anlitande av sakkunnig därigenom är uppfyllda utan att några ytterligare lagändringar är nödvändiga.

Medlemsstaterna får tillåta att en invändning görs i samband med ett överklagande (artikel 14.3). Bestämmelserna i lagen om domstolsärenden hindrar i regel inte en part från att åberopa nya omständigheter eller bevis först i överrätt. Regeringen anser att det inte i detta fall finns anledning att begränsa rätten att göra denna invändning till första instans. Regeringen anser alltså att direktivets möjlighet att tillåta invändningar i högre rätt bör utnyttjas.

Hänvisningar till S8-8

8.9. Verkan av att en rekonstruktionsplan fastställs

Regeringens förslag: En fastställd rekonstruktionsplan ska vara bindande för gäldenären och alla berörda parter som hade rätt att delta i planförhandlingen samt för gäldenärens motpart vid ny finansiering.

I likhet med vad som gäller för ackord enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion ska en borgenär som har godkänt en rekonstruktionsplan som innehåller en skulduppgörelse inte genom godkännandet förlora sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

Om rekonstruktionsplanen innehåller en skulduppgörelse har en okänd borgenär endast rätt till betalning motsvarande vad den grupp som borgenären skulle ha delats in i har erhållit, om borgenären varit känd.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det är oklart hur en fastställd rekonstruktionsplan förhåller sig till associationsrättsliga regler utöver aktiebolagsrätten.

Transportstyrelsen anser att utredningens bedömning avseende formkrav för överlåtelse av luftfartyg, skepp och skeppsbygge endast är delvis korrekt men invänder inte mot att en fastställd rekonstruktionsplan kan ligga till grund för sådana överlåtelser.

Skälen för regeringens förslag

En fastställd rekonstruktionsplan ska vara bindande för gäldenären, de berörda parterna och gäldenärens motpart vid ny finansiering

Enligt insolvensdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att en fastställd rekonstruktionsplan är bindande för alla berörda parter som anges eller beskrivs i planen (artikel 15.1) och att borgenärer som inte medverkar i antagandet inte påverkas av planen (artikel 15.2). Regeringen föreslår att regler om detta ska införas i den nya lagen.

I enlighet med vad som föreskrivs i direktivet ska en fastställd rekonstruktionsplan vara bindande för de berörda parterna (se avsnitt 8.4.3 om vilka som ska anses vara berörda parter samt artikel 15.1 med hänvisning till artikel 8.1 c). Som framgår av avsnitt 8.5.1 kommer en rekonstruktionsplan innehålla även andra uppgifter än de egentliga rekonstruktionsåtgärderna, såsom allmän information om gäldenären och dennes verksamhet. Planens bindande verkan kommer dock främst att träffa en skulduppgörelse och andra åtgärder som påverkar de rättsförhållanden som fanns redan när beslutet om företagsrekonstruktion meddelades. Det innebär att den fastställda planen kommer att vara bindande även mot berörda parter som påverkas av planen men som inte samtyckt till den. Att även gäldenären binds av villkoren i planen får betraktas som självklart.

Lagrådet anför i detta sammanhang att det finns skäl att överväga om gäldenärens motpart i avtal om ny finansiering alls bör vara bunden av en rekonstruktionsplan. Som framgår av regeringens förslag i avsnitt 10.1.2 ska bästa allmänna förmånsrätt gälla för ny finansiering i den utsträckning som anges i en fastställd rekonstruktionsplan. Enligt regeringen finns det

därför ett behov av att den fastställda planen binder den som tillför ny finansiering även om denne normalt inte är att betrakta som berörd part och därför inte deltar vid omröstningen om planen (jfr artikel 10.1 b). Planens bindande verkan kommer bör dock i första hand att avse villkoren för eventuell förmånsrätt. Det kan t.ex. handla om föreskrifter i planen om hur länge förmånsrätt för ny finansiering ska gälla. För att säkerställa själva tillgången till ny finansiering får gäldenären normalt ingå separata kreditavtal med en långivare. Sammanfattningsvis anser alltså regeringen i likhet med utredningen att rekonstruktionsplanen bör vara bindande även för gäldenärens motpart vid avtal om ny finansiering.

Rekonstruktionsplanen kommer inte att vara bindande för borgenärer som hade en fordran vid beslutet om företagsrekonstruktion, men som inte berörs av åtgärderna i rekonstruktionsplanen. Deras fordringar kvarstår därför i enlighet med det ursprungliga avtalet. Rekonstruktionsplanen kommer inte heller att binda tredje man även om denne föreslås få någon rättighet i planen. Rekonstruktionsplanen blir således t.ex. inte bindande mot någon som åtagit sig att köpa delar av gäldenärens verksamhet. Ett förslag om att verksamheten ska överlåtas blir alltså enbart bindande för gäldenären. För att säkerställa att sådana villkor blir bindande även för gäldenärens motpart måste separata avtal ingås. Det innebär inte att den fastställda rekonstruktionsplanen är utan betydelse i denna del. Även sådana villkor i rekonstruktionsplanen som inte kan verkställas utgör en del av planen och kan leda till att planen kan komma att upphävas om gäldenären inte följer sina åtaganden.

För de parter som rekonstruktionsplanen binder ges den fastställda planen samma rättsverkningar som ett obligationsrättsligt bindande avtal. Det innebär att den bör kunna läggas till grund för t.ex. äganderättsregistrering. Den fastställda planen ersätter däremot inte eventuella formkrav, om inte annat uttryckligen framgår av lag. Det innebär att om det är fråga om överlåtelse av fast egendom, som enligt jordabalken måste vara skriftligt för att vara giltigt, är det inte tillräckligt att planen fastställs för att uppfylla formkravet. I dessa fall måste alltså separata överlåtelsehandlingar upprättas. Det finns dock inte något hinder mot att de upprättade handlingarna sedermera läggs som bilaga till rekonstruktionsplanen.

Om det i rekonstruktionsplanen däremot genomförs en överlåtelse som inte kräver särskild form bör den fastställda planen kunna åberopas till stöd för äganderätten. Rekonstruktionsplanen bör därmed kunna ligga till grund för registrering. Vid t.ex. registrering av ett luftfartyg i luftfartygsregistret ankommer det enligt luftfartslagen (2010:500) på ägaren att lämna de upplysningar och den utredning som behövs för registrering (se 2 kap. 5 § och TSFS 2018:33 enligt vilka det till en ansökan ska bifogas en fångeshandling eller utredning angående förvärvet av luftfartyget). Den fastställda planen bör därmed, i likhet med vad som anförs av Transportstyrelsen, kunna åberopas till stöd för att sökanden är rätt ägare. Vilka formkrav som ska gälla vid ingivande av förvärvshandlingar i registreringsärenden bör regleras i förordning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det är oklart hur en fastställd rekonstruktionsplan förhåller sig till associationsrätten. Regeringen vill med anledning av detta framhålla att vilka åtgärder som ska kunna vidtas inom ramen för en rekonstruktionsplan utvecklas i avsnitt 8.3.1. I avsnitt 8.3.2 föreslår regeringen vissa undantag från

bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551). Övriga associationsrättsliga regler kommer att gälla oförändrat under en företagsrekonstruktion.

Utredningen föreslår att en berörd part som har godkänt ett förslag till rekonstruktionsplan inte genom godkännandet ska förlora sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen. En motsvarande bestämmelse finns i den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion (3 kap. 9 §). Regeringen anser i likhet med Lagrådet att det finns skäl att närmare ansluta sig till nuvarande ordalydelsen. Lagen bör gälla endast för borgenärer och i de fall planen innehåller en skulduppgörelse.

Okända borgenärers fordringar ska inte upphöra till följd av att en rekonstruktionsplan fastställs men de ska vara bundna av planen

Direktivets bestämmelser ger vid en första anblick intrycket av att borgenärer som inte medverkat vid omröstningen inte ska kunna påverkas av planen. Av skälen framgår emellertid att medlemsstaterna själva bör kunna fastställa vad som avses med medverkan för en borgenär, inbegripet okända borgenärer och borgenärer med framtida fordringar, och reglera vad som bör hända om en borgenär fått information om omröstningen, men valt att inte delta (skäl 64).

Regeringen föreslår i avsnitt 8.4.4 att rätten ska besluta om planförhandling om en begäran om sådan förhandling inte avvisas. I samband med detta ska rätten kalla de berörda parterna till ett plansammanträde. Beslutet om plansammanträde ska också kungöras. Genom kungörelsen ges de berörda parterna information om plansammanträdet och okända berörda parter en möjlighet att ge sig till känna. Om en berörd part trots detta väljer att inte närvara vid omröstningen eller underlåter att anmäla sitt anspråk är det enligt regeringen både rimligt och lämpligt att den berörda parten blir bunden av villkoren i rekonstruktionsplanen, jfr 47 § skuldsaneringslagen (2016:675). Regeringen föreslår därför att en fastställd rekonstruktionsplan även ska vara bindande för okända berörda parter. Med tanke på att direktivet överlämnar till medlemsstaterna att avgöra vad som ska hända om en borgenär har fått information om omröstningen men valt att inte delta, bedöms detta vara tillåtet.

Det förhållandet att ett fastställt ackord enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion binder även okända borgenärer innebär inte att dessa förlorar sin fordringsrätt, med undantag för efterställda fordringar (3 kap. 8 § andra stycket). Okända borgenärer har alltså fortfarande rätt till sin fordran, men med ett enligt ackordet minskat belopp (se Hellners m.fl., Lagen om företagsrekonstruktion, 2 uppl., kommentaren till 3 kap. 8 §). Detta bör gälla även enligt den nya lagen. Regeringen föreslår att om en fastställd rekonstruktionsplan innehåller en skulduppgörelse så har en okänd borgenär rätt till betalning motsvarande vad den grupp som borgenären skulle ha delats in i har erhållit, om borgenären varit känd. Lagrådet påpekar att en uppgörelse i en rekonstruktionsplan inte behöver betyda att borgenärerna får betalt i pengar utan att det t.ex. kan förekomma att deras fordringar helt eller delvis konverteras till aktier i gäldenärsföretaget. Enligt Lagrådet bör det därför göras ett tillägg i lagen om att en tidigare okänd borgenär har rätt till annan kompensation än betalning om det är möjligt och rimligt. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att det inte alltid framstår som praktiskt möjligt att kräva att gäldenären erbjuder

kompensation i t.ex. aktier till en tidigare okänd borgenär. En reglering som bygger på att det i efterhand ska göras en rimlighetsbedömning framstår emellertid som problematisk ur ett rättssäkerhets- och förutsebarhetsperspektiv. Regeringen förespråkar i stället en lösning som innebär att rätten till ersättning enbart gäller betalning i pengar. En tidigare okänd borgenär bör alltså inte ha rätt att få sin fordran konverterad till aktier i gäldenärsföretaget även om den grupp som borgenären hade tillhört har fått ersättning i aktier. I en sådan situation får ersättning i stället utgå i pengar utifrån den procentsats som borgenärerna i den aktuella gruppen har fått sina fordringar nedskrivna. Det finns dock inget som hindrar parterna att komma överens om att ersättning ska utgå på annat sätt.

Hänvisningar till S8-9

8.10. Tillsyn över rekonstruktionsplanens genomförande

Regeringens förslag: Det ska enligt den nya lagen vara möjligt att utse en tillsynsperson för att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt en rekonstruktionsplan. En tillsynsperson ska av gäldenären ha rätt till skälig ersättning för sitt arbete.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion är det möjligt att på begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet förordna en lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet (3 kap. 26 §).

Gäldenären är skyldig att lämna tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som han eller hon lämnar (3 kap. 26 § andra stycket). Tillsynsmannen har rätt till skälig ersättning för sitt arbete (4 kap. 4 och 5 §§). Kostnaden för tillsynsmannen betalas, i likhet med kostnaden för rekonstruktören, av gäldenären (4 kap. 6 §). En möjlighet att förordna en person att utöva tillsyn över rekonstruktionsplanens genomförande torde leda till en bättre efterlevnad av villkoren i planen. Behovet av en tillsynsperson kommer dessutom sannolikt att bli större framöver i och med att rekonstruktionsplanerna kommer att bli mer komplicerade än vad som är fallet i dag. Enligt regeringen bör det mot denna bakgrund vara möjligt att förordna en tillsynsperson för att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt rekonstruktionsplanen. Reglerna i den nuvarande lagen om ersättning till en tillsynsman bör överföras i sak oförändrade till den nya lagen. Se även avsnitt 14.2.3 om att rekonstruktörer ska ställas under tillsyn av Kronofogdemyndigheten.

Hänvisningar till S8-10

8.11. Upphävande av en fastställd rekonstruktionsplan

Regeringens förslag: Rätten ska, på begäran av en berörd part eller en tillsynsperson, få helt eller delvis upphäva en fastställd rekonstruktionsplan. Planen ska få upphävas om gäldenären

1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer,

2. har gjort sig skyldig till uppsåtligt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning,

3. i hemlighet har gynnat någon berörd part för att inverka på utgången av planförhandlingen,

4. inte följer tillsynspersonens anvisningar eller lämnar begärda uppgifter till honom eller henne, eller

5. på något annat sätt väsentligen har brutit mot sina skyldigheter enligt rekonstruktionsplanen.

Om hela eller delar av en rekonstruktionsplan upphävs ska gäldenären och de berörda parterna ha den rätt som hade gällt om planen inte blivit fastställd. Rättshandlingar som redan företagits ska dock bestå.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att även gäldenärens motpart vid ny finansiering samt en borgenär eller företagsägare som inte berörs av rekonstruktionsplanen ska ha rätt att begära att planen ska upphävas. Utredningen föreslår vidare att det ska anges uttryckligen i lagen att förlikning inte är tillåten i en fråga om upphävande av rekonstruktionsplanen.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Rekonstruktionsplanen ska kunna upphävas om gäldenären inte sköter sina åtaganden

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion kan rätten, på ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett fastställt ackord, förklara att den eftergift som genom ackordet medgetts gäldenären har förfallit (3 kap. 27 §). Detta är möjligt om

1. gäldenären – har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer, – har gjort sig skyldig till uppsåtligt försvårande av konkurs eller exeku-

tiv förrättning, eller – i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackords-

frågans avgörande,

2. gäldenären inte lämnar begärda uppgifter till tillsynsmannen eller

följer de anvisningar som tillsynsmannen lämnar, eller

3. gäldenären på något annat sätt uppenbart har försummat sina åtagan-

den enligt ackordet. Förlikning är inte tillåten i en fråga om förverkande av ackord. Det förhållandet att en del av ackordet förfaller hindrar inte att borgenärerna i övrigt får göra ackordet gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.

Om gäldenären inte sköter sina åtaganden enligt rekonstruktionsplanen måste det vara möjligt att ingripa. Ytterst bör detta kunna leda till att planen får upphävas. Regeringen föreslår att de förverkanderegler som gäller vid ett offentligt ackord i huvudsak ska överföras på det nya planförfarandet. Det innebär att det bör krävas att misskötsamheten är av viss dignitet för att planen ska upphävas. Det är inte möjligt att förlikas i en fråga om upphävande av en rekonstruktionsplan. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det inte finns något behov av att i lag uttryckligen ange detta.

I ett ytterligare avseende finns det anledning till justering i förhållande till vad som gäller i dag. Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion utgör en grund för förverkande av ackordet att gäldenären uppenbart har försummat sina åtaganden. Av förarbetena framgår att detta innebär att enbart det förhållandet att gäldenären inte kan genomföra ackordet inte i sig utgör grund för förverkande (prop. 1995/96:5 s. 215 och prop. 1970:136 s. 124).

Det är inte rimligt att en gäldenär ska kunna åtnjuta fördelarna av att få en rekonstruktionsplan fastställd genom t.ex. en gruppöverskridande cram-down utan att det kan få någon form av konsekvens för det fall gäldenären inte lyckas fullfölja sina åtaganden enligt planen. Regeringen anser att det förhållandet att gäldenären inte kan genomföra åtgärderna i en rekonstruktionsplan i sig bör kunna utgöra grund för att upphäva planen. Vetskapen om att en rekonstruktionsplan kan upphävas på denna grund bör också öka incitamenten för de berörda parterna att godkänna planen. Regeringen föreslår därför att rekonstruktionsplanen ska kunna upphävas om gäldenären väsentligen brutit mot sina åtaganden enligt planen. En bedömning får emellertid göras i varje enskilt fall. Det förhållandet att gäldenären är sen med någon enstaka betalning torde sällan utgöra grund för att upphäva hela planen.

Lagrådet efterfrågar i detta sammanhang ytterligare anvisningar om vilka kriterier som ska vara styrande för rättens bedömning av om en rekonstruktionsplan ska upphävas. Enligt Lagrådet bör det förtydligas att rätten bl.a. ska göra en helhetsbedömning och att ett beslut om upphävande av rekonstruktionsplanen förutsätter att det som ligger gäldenären till last står i proportion till följdverkningarna av ett upphävande. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att sådana förtydliganden bör göras. Det är tillräckligt att de görs i författningskommentaren.

För att rätten ska kunna upphäva en fastställd rekonstruktionsplan bör det krävas att en berörd part begär det. Även en tillsynsperson bör kunna begära att planen ska upphävas. Till skillnad från utredningen anser regeringen emellertid inte att gäldenärens motpart vid ny finansiering eller en borgenär eller företagsägare som inte berörs av rekonstruktionsplanen ska få begära att planen upphävs. Dessa deltar inte vid omröstningen om rekonstruktionsplanen och det framstår därför inte som motiverat att de ska få begära att den upphävs.

Med tanke på att innehållet i en rekonstruktionsplan ofta kommer att vara mer komplext än innehållet i ett offentligt ackord, bl.a. genom att de berörda parterna ska kunna erbjudas olika uppgörelser beroende på vilken grupp de tillhör, kan det vara förenat med svårigheter att upphäva endast en del av planen. Regeringen föreslår emellertid att detta bör vara möjligt. Det skulle kunna bli aktuellt t.ex. om gäldenären i strid med vad som följer

av rekonstruktionsplanen har gynnat en viss berörd part, men rekonstruktionsplanen i övrigt framstår som rimlig. Den som begär att planen ska upphävas bör ange om hela planen bör upphävas eller om det är tillräckligt att planen upphävs delvis.

Om planen upphävs ska förhållandet mellan parterna återgå till vad som hade gällt om planen inte hade fastställts. Det kan dock i vissa fall vara svårt att upphäva en redan vidtagen rekonstruktionsåtgärd, t.ex. en genomförd nyemission. Rättshandlingar som redan företagits bör därför, som också föreslogs i lagrådsremissen, gälla även om rekonstruktionsplanen upphävs. Regeringen anser att det inte, som Lagrådet förordar, därutöver finns anledning att föreskriva att en rekonstruktionsplan inte får upphävas om en genomförd rekonstruktionsåtgärd inte kan återgå. Att sådana åtgärder kommer att gälla även om planen upphävs följer redan av att vidtagna rättshandlingar med regeringens förslag ska bestå och att då underlåta att upphäva planen framstår varken som nödvändigt eller lämpligt. Det förhållandet att t.ex. en genomförd nyemission inte ska återgå även om rekonstruktionsplanen upphävs innebär att en sådan emission kan behöva registreras i aktiebolagsregistret med stöd av en upphävd plan (jfr regeringens förslag i avsnitt 8.3.2).

Andra konsekvenser av att planen inte fullgörs

Rättens beslut att fastställa en rekonstruktionsplan utgör en exekutionstitel (3 kap. 1 § utsökningsbalken). Det innebär att om en gäldenär inte följer sina åligganden enligt planen kan en borgenär kan vända sig till Kronofogdemyndigheten för att få den rätt som planen ger borgenären. Verkställbarheten omfattar en betalningsskyldighet eller annan förpliktelse (1 kap. 1 § utsökningsbalken). Kronofogdemyndigheten kommer t.ex. inte att kunna verkställa en del av planen som går ut på att en viss del av verksamheten ska läggas ned eller en viss andel av de anställda ska sägas upp. Vilka delar av en rekonstruktionsplan som går att verkställa blir en fråga för Kronofogdemyndigheten att ta ställning till i det enskilda fallet. Om myndigheten vägrar verkställighet kan beslutet överklagas till domstol.

Hänvisningar till S8-11

8.12. Överklagande

Regeringens förslag: Beslut om planförhandling och om fastställelse av en rekonstruktionsplan ska gälla genast, om inte rätten bestämmer något annat.

Rättens beslut att fastställa eller neka fastställelse av en rekonstruktionsplan ska få överklagas.

De regler som i övrigt gäller enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion för när rättens beslut ska börja tillämpas och hur de överklagas ska överföras till den nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att det i lagen uttryckligen anges att rätten efter överklagande av ett beslut om fastställelse av en rekonstruktionsplan ska få antingen helt eller delvis upphäva rekonstruktionsplanen, fastställa den med behövliga ändringar eller återförvisa frågan till lägre rätt.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Ett beslut om planförhandling eller att fastställa rekonstruktionsplanen ska gälla omedelbart

Enligt insolvensdirektivet ska ett överklagande inte hindra verkställighet av rekonstruktionsplanen (artikel 16.3 första stycket). Det är däremot tillåtet att göra det möjligt att skjuta upp verkställigheten om detta är nödvändigt och lämpligt för att skydda en parts intressen (artikel 16.3 andra stycket).

Enligt den nuvarande lagen om företagsrekonstruktion börjar vissa beslut att gälla omedelbart. Så är fallet med bl.a. beslut om företagsrekonstruktion och om ackordsförhandling samt för beslut att avsluta en företagsrekonstruktion (4 kap. 10 §). Konsekvensen av detta är bl.a. att det moratorium som gäldenären ges under rekonstruktionen upphör att gälla omedelbart när rätten beslutar att avsluta rekonstruktionen, om inte annat bestäms. Att bestämma att beslutet inte ska gälla omedelbart kan vara motiverat t.ex. om saken bedöms tveksam och om en verkställighet skulle medföra att en ändring i högre instans skulle bli utan praktisk betydelse (prop. 1995/96:5 s. 221 och prop. 1970:136 s. 127).

Det är lämpligt med en motsvarande regel för det nya planförfarandet. Regeringen föreslår därför att nuvarande regler överförs till den nya lagen och att utgångspunkten ska vara att även beslut om planförhandling och fastställelse av en rekonstruktionsplan ska gälla omedelbart, men att rätten har en möjlighet att bestämma att beslutet ska börja gälla först vid en senare tidpunkt. Motsatsvis gäller att andra beslut än de nu uppräknade ska gälla först efter att de har fått laga kraft. I fråga om processuella beslut som stöder sig på lagen (1996:242) om domstolsärenden gäller emellertid den lagens bestämmelser (31 §).

Det bör krävas starka skäl för att rätten ska bestämma att ett beslut som enligt huvudregeln ska gälla omedelbart i stället ska börja gälla först vid en senare tidpunkt. Ett sådant beslut bör endast komma i fråga i undantagsfall. Enligt lagen om domstolsärenden finns en generell möjlighet att meddela inhibition vid ett överklagande (26 § andra stycket). Ett sådant beslut innebär att avgörandet tills vidare inte får verkställas. Denna reglering är tillåten enligt direktivet och gäller utan att det behöver göras några ändringar av de nuvarande reglerna.

Det ska vara möjligt att överklaga ett beslut att fastställa eller avslå en rekonstruktionsplan

Direktivets regler om överklagande av ett beslut att fastställa eller avslå en rekonstruktionsplan skiljer sig beroende på om beslutet fattas av domstol eller av en administrativ myndighet (artikel 16.1). Om beslutet fattas av en domstol får medlemsstaterna välja om det ska kunna överklagas. Överklagande ska ske till högre instans. Fattas beslutet i stället av en administrativ myndighet ska beslutet alltid gå att överklaga. Överklagandet ska gå till en rättslig instans.

Enligt regeringens förslag ska beslutet att fastställa eller neka fastställelse av en rekonstruktionsplan fattas av domstol. Det finns således en möjlighet enligt direktivet att välja om beslutet ska gå att överklaga eller inte. Det skulle innebära betydande inskränkningar i rättssäkerheten om en missnöjd part inte ges rätt att få saken prövad i högre instans. Regeringen föreslår därför att det ska vara möjligt att överk