Avfallsfri framtid

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

mym

Statens offentliga utredningar

WW 1994:114

Miljö- och naturresursdepartementet

w

Avfallsfri framtid

Betänkande

av Avfallsskatteutredningen

Stockholm 1994

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Fax: 08-20 50 21

Telefon: 08-690 90 90

utlånad Elmia AB,

Omslagsbild av Jönköping

Foto: C.C.J. HuskvarnaHåkan Målbäck

ii Elmia

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-13770-4

Stockholm 1994 ISSN 0375-250X

Till Statsrådet och chefen för och

Miljö-

Naturresursdepartementet

Den 13 juli 1993 bemyndigade regeringen chefen för Miljö- och naturresursdepartementet, statsrådet Johansson, att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor rörande beskattning avfall. Med

m.m. av stöd av bemyndigandet tillsattes professor Karl Lidgren särskild utredare

som och ordförande samma dag. Sakkuniga i utredningen har fr.o.m. den 14 september varit hovrättsassessor Marianne Svanberg och kammarrättsassessor

Gunilla Näsman från finansdepartementet entledigade 1994-06-28,

departementssekreterare Claes Åkesson entledigad 1994-04-30 och departementssekreterare Ethel Forsberg fr.o.m 1994-05-01 från miljö- och naturresursdepartementet. Till sekreterare i utredningen utsågs den l augusti civ.ing. Mikael Backman, civ.ing., civ.ek. Thomas Lindhqvist och docent Lars Pelin fr.o.m. 1994-02-15 samt till biträdande sekreterare Kristina Magnell.

Utredningen har antagit namnet Avfallsskatteutredningen.

Utredningen har haft flertal möten med organisationer och enskilda experter inom avfallsområdet. Vidare har fyra hearings avhållits med företrädare från

företag, avfallsbolag, återvinningsbolag och branschorganisationer.

Utredningen har uppdragit fem särskilda experter att utarbeta speciella

underlagsrapporter. Vissa av rapporterna har direkt utnyttjats i utredningens

arbete, medan andra använts som kompletterande material. Fyra dessa

av rapporter redovisas som bilagor. För slutsatser och rekommendationer i bilagorna författarna själva.

svarar Utredningen överlämnar härmed sitt betänkande och har därmed slutfört

uppdraget.

Lund i juni 1994

Karl Lidgren

Mikael Backman Thomas Lindhqvist Lars Pelin

SUMMARY IN ENGLlSH

The Directive The Government Bill 199293:180 concerning guidelines for societal development based on ecological cycles states that source separation of waste

of central importance in efforts to make waste management sustainable and that levying a tax on waste should be considered with the purpose of expediting developments in this direction. On the 27th of May 1993 the government empowered the Minister for the Environment and Natural Resources to appoint a special investigator with the task of investigating certain questions concerning the taxation of waste and other matters pertaining to waste. The directive to the special investigator states that the present situation within waste management not in agreement with the goals and level of ambition that the Parliament has formulated. Unsorted household and industrial waste incinerated and placed in landfills despite that the Parliament in connection with the Government Budget Bill of 1990 has stated that incineration and landfill deposition of unsorted household and industrial waste should

cease. The task of this investigation has been to propose which will

measures accelerate developments toward diminished waste quantities, diminished of

use dangerous substances in products and goods, well improved

as as an management of waste and residues. The directive especially emphasizes that the overarching goal for waste management that the volume and hazardousness of waste be limited and that the treatment of the waste be improved. In principle reuse should be given higher priority than material recycling, energy extraction and, as a last resort, placement in landfills. Furthermore, even composting and putrefaction with controlled collection of landfill gas were to be considered material recycling.

The basis for considerations in this investigation

With regard to the main issues, concerning the quantity of waste generation,

there an almost complete agreement that the amount of waste must diminish. The same consensus exists concerning reducing the quantities of environmentally hazardous substances in goods. There appears to be

no conflict of goals between different groups in our society nor between Sweden and other nearby countries. The goals appear to be given and interest be

can directed towards the measures to reach these goals. Furthermore, there widespread agreement that the costs for waste producers to leave unsorted waste increase then this will lead to first

an increase in source separation and second diminished production of waste.

a

There general agreement that the changes toward reduced waste generation, including fewer dangerous substances in goods, will take time since many adjustments must be accomplished and coordinated in the activities of industry. There general in two additional areas. First, there a stated

consensus political desire that society, in various give recycled material an

ways, increased market potential. Second, there the opinion that breaches of laws dealing with waste management are seldom uncovered and when this occurs the punishment too light. An additional point of departure that the investigation has not found meaningful to advance unñnanced proposals. By this not meant any requirement that accruing the state, the result of the proposals of

revenue as this investigation, should be equivalent to the costs of the proposals. Instead this means that the revenue must be at least equivalent to the expenses. Environmental taxes, which have the stated of moving society in a

purpose certain direction, to be considered equivalent to all other forms of state

are income and must not necessarily be linked to any environmental expense. Finally, has been the ambition of this investigation to present proposals which do not lead to bureaucracy either by those directly effected

unnecessary by the proposals those who, in some way, are to administer these proposals.

or

Proposal for a so-called green waste tax or a so-called green waste fee The proposal for waste tax builds upon the following ideas:

a green

A tax waste leads to diminished waste production as well as an 0 on

increased sorting of the waste which arises.

The effects of waste tax which steer waste production and composition 0 a

should be possible to avoid through reduced waste production.

Time required to adjust production systems and behavior so that both 0

lead to less waste generation. 0 The transformation of already produced waste to waste resources, which

can be used in processes and products, shall be rewarded. With the idea of making this tax easy to administer, this investigation proposes that the tax be levied as a weight-based tax in connection with the final deposition of waste in landfills. With few exceptions this tax will be levied on all landfills regulated by the Swedish Environmental Protection Agency regardless they managed by municipalities or privately and regardless of

are the types of waste that are placed in landfills. The principle criteria for the exemptions to this tax the waste fractions to

are be deposited in landñll inert, such fractions do not contain organic

a are

matter, that such fractions stored in separate landfill reserved for this are a type of waste, and that the generation of this waste be prevented cannot because of the natural composition of the materials.

raw Exemptions may also

be possible there are particular economic reasons.

Dry granite and ore enrichment residues from the mining will be

industry

exempted from the law. Even this investigation that these aware exemptions will not fulfill completely the environmental demands

previously

mentioned, the opinion of this investigation that there are strong economic reasons for these exemptions. An exemption will also be made for clean sand,

slag, earth, or other inert masses for filling material. - use as cover or

In the proposal from this investigation, the tax will be indexed

corresponding

to an amount 0.6% of the current base amount presently 211 SEK of per ton waste. Furthermore, in this proposal, the tax which on waste goes to waste incineration and from there to landfill would be taxed 2,4% a of the current base amount ton of waste. This should that per mean two essentially identical waste producers ought to experience the increase of disposal same waste costs when they get rid of unsorted waste, regardless of the one waste producers leaves his waste to incineration facility and the other leaves his an waste directly to a landfill.

This investigation would like the proposed tax incentive for to create an waste producers as well incineration and landfill during as owners to, a seven year period, remove waste from the landfill facility and such use waste as an approved waste raw material in product, some process or according to guidelines established by the Swedish Environmental Protection

Agency.

Further, the proposal that amount equivalent the an to tax be placed in an environmental account, free of interest, connected each landfill

to facility, at

the Swedish National Bank, where established a new account each calendar year. The owner of the landfill must always from the oldest remove money landfill account when waste removed from the landfill for approve usage as above. The remaining in accounts that than money are more seven years old become the property of the state. An of landfill will owner a facility not be able to obtain from the Swedish National Bank more money than he has

deposited. However, this investigation of the opinion that should

repayment be made when the landfill waste for approved regardless owner removes uses, the waste has been weighed and received by the landfill before after or the taxation system described in this investigation has been established.

The design of this tax reasonable period of time for ensures a industrial adjustment and product and development which, this

process according to investigation, should be by the environmentally active industries

seen as a possibility rather than threat. a

ll

Depending whether the government grants additional exemptions from

on inclusion in this tax well the immediate reactions to this tax, an amount

as as of will be deposited during the first of taxation into the landfill

money year owners’ environmental accounts. The results of this investigation suggest that

extensive exemptions granted then the deposited amount will exceed

no are

billion Swedish The interest which the Swedish state from two crowns. accrues this deposited be used to the costs for the additional

money can cover proposals which are put forward later in this investigation.

The directive to this investigation states that taxation of waste must be considered in relation to other economic instruments. This investigation finds acceptable to, alternative to the so-called green waste tax, propose a so-

as an called waste fee. The construction of this economic steering instrument

green

identical to the proposed taxation with important exception. This

one exception what happens when the in the environmental

concerns money

repaid and then transformed to the state in the form of a accounts are not are

tax. The waste fee proposal transfers this money to an pure green environmental fund.

the opinion of this investigation that the so—called green waste fee has advantages so-called waste tax. First, the fee alternative generates

over a green

solve future waste problems. Second, the fee alternative contains an money to inherent mechanism which creates the possibilities for successive and

corrections of exactly which exemptions should be in place at any necessary given point in time.

Proposal for landfill tax or a net landfill tax

a

Landfill tax

If the should find that for fiscal other simpler way of

government or reasons a taxing waste production to be preferred, then pure landfill tax may be of

a interest. In principle such landfill tax be based on the previously

a can described and fee suggestions with the exception that instead of deposits

tax being made in environmental account that this directly to the

an money go

in the form of tax. This that repayment not possible and treasury a means that the amount paid for the weighed waste the same as the amount of tax.

important emphasize that landfill tax of this kind gives neither waste

to a producers incineration landfill facility period of time to

nor or owners any modify already existing and weighed waste so that the tax could be reduced.

Net landfill tax

An incentive towards waste reduction could be achieved the landfill tax was based the weight of waste during period of time. This the case in,

on net a

for example, Denmark, where the tax based on the waste received and

weighed in for deposition in landñll for incineration during a quarter year, a or minus the waste quantities that removed and weighed out during the same are period. This could be modified to be based yearly waste quantities. system on However, this form of taxation would not fulfill the conditions which this

investigation based the previous proposals for a green waste tax or a green fee. Perhaps the most important shortcoming of net landfill tax that waste a lacks the dynamism which the waste tax or fee proposals have where green repayment for the removed waste possible during a long period of time.

The difference between landfill tax and net landfill tax lies in that the latter a a the growth of landfill. There clear similarity between net landfill taxes a a taxation and so—called waste tax fee in the that removed waste a green or sense taxed charged with fee. In the of net landfill taxation this not or a case that total reduction of waste in landfill during a given year does not means a a lead the repayment of already paid tax. This disadvantage becomes even to clearer when waste long placed in given landfill. At this point there no a incentive for removing waste from the landfill for use as a waste raw no material in production. This disadvantage especially great for certain

industrial landfills which function some form of interim storage. as

The landfill taxes described above have their greatest advantages when

to their simplicity to establish taxable waste quantities and this can mean comes possibilities for the state to forecast from this taxation. greater revenues However, this advantage for the state finances be seen to be as much a can disadvantage for those who must the tax since causes economic problems pay for the A landfill tax opposed to waste tax or fee tax payer. as a green clearly economic problem for the tax especially since landfill a greater payer taxes entail immediate and irreversible economic burden. a more likely producers of so-called branch specific waste] branchspecifikt Most could be the type of waste producers who will feel the greatest impact

avfall

of taxation and experience greater economic burdens. Some form of precautions undesirable restructuration and unemployment effects to prevent within industrial branches with large quantities of waste production could be:

In Sweden distinction made between branch specific waste and non-branch specific a Both forms of originate within industry, however the difference that the waste. waste non-branch specific usually heterogenous, of small quantities, and often waste collected household waste. The expresssion branch specific waste then refers as were the larger producers of industrial waste whose waste frequently be largely to can homogenous.

That the level of taxation during initial period low but then an successively raised to a level where more noticeable steering effects can be expected.

2. That a more period of time exists between when the generous tax decided upon and when becomes law.

That a general exemption be made for branch specific waste made.

This investigation of the opinion that fairness does not support of a system taxation which primarily places economic burdens households on and does not tax the really large producers of waste. would difficult to achieve the appear stated political goals about waste and the environment society unwilling to use economic instruments to influence the largest part of waste flows. Taxation of just household waste and similar waste for industry would also be an unmotivated and unsatisfactory concentration this type of waste. on The Danish experiences of excluding industrial landfills for taxation should indicate that general exemptions from taxation for branch specific waste are not desirable. A transfer of branch specific waste from municipal landfills and incineration facilities to industrial landfills lead to widening of the tax base to a all landfills.

For the reasons given above, this investigation recommends that possible a landfill tax or net landfill tax be based the taxation basis which on same was described in the proposals for waste tax waste fee. To a green or green prevent the generation of undesirable effects within industrial branches which account for the production of large quantities of branch specific this waste, investigation proposes that the level of tax during the beginning be set at 0.15% of the current base amount ton of For per waste. reasons already discussed the tax rate for waste to be incinerated should be set at 0.6% of the current base amount per ton of waste.

In addition to the raising of the absolute tax rate, through the connection to the base amount, this system of taxation permits the tax to increase even relatively, through the increase of the tax rate percentages. This investigation wishes to emphasize the importance that such increases in the tax rate are announced with a generous time margin that the effected parties have so sufficient time to adapt their technology and behavior the be to soon to changed relative prices.

Proposal for a resource savings committee

To assist in the changes in product systems which emphasize necessary preventive measures leading to diminished waste production, vital to appears increase the general level of and knowledge in primarily small and awareness

medium-sized companies. This investigation has found necessary for a strong effort to be undertaken to raise both the awareness and the level of knowledge of these companies. In addition to the concentrated and one time character of this effort to be carried out during clearly limited period of time,

a this investigation has found clear advantages this effort could be conducted in close cooperation with, among others, the various industrial branch organizations and associations. This investigation would like to recommend an organizational form suited for this concerted effort to be carried out during a limited period of time: a socalled savings committee. This committee should work for the

resource conservation of material and thus contribute to the increased

raw resources efficiency and decreased waste production of primarily small and mediumsized companies. The work of this resource savings committee should be limited to five and the committee should have a very small secretariat.

years Proposal for a product stewartship guarantee This investigation wishes to call attention to the possibility that for some producers of goods the total costs to realize an already determined producer responsibility for products after number of years can come to exceed the

a producer’s total yearly turnover. Therefore, essential that the authorities concerned require those producers or importers covered by legal requirements for extended producer responsibility that acceptable financial solutions can

an be demonstrated. The market based product stewartship guarantee which thus becomes necessary, will result in an increased certainty for the ‘concerned authorities that hitherto agreements or legal requirements for an extended producer responsibility are actually met. According to this investigation, should be the government which actively works for this proposal for a product stewartship guarantee to reach a more

operational state.

Proposal for mandatory environmental product declaration

a With the idea of diminishing the of dangerous substances in goods and to

usage stimulate environmentally-oriented product development, this investigation proposes a mandatory environmental product declaration for importers and manufacturers of goods for the Swedish market. An environmental product declaration a written account of the most important environmentally relevant characteristics of good. The detailed formulation of the declaration should be

a the responsibility of the Swedish Environmental Protection Agency and contain:

0 A listing of all environmentally relevant substances contained in a good

and those which have been used in the production of the good. Initially

those substances contained in various Swedish sunset chemical lists should

be included in the mandatory environmental product declaration. 0 Advice concerning proper disposal for the good. Environmental product declarations shall be made available by the manufacturers and importers, upon request, to any interested parties. This system of mandatory environmental product declaration should start

on

January 1997.

Proposal for consultations concerning differentiated waste collection fees To make possible for households to experience economic incentive to

an diminish the amount of waste which collected for traditional forms of waste management or treatment, this investigation would like to recommend an increased use of differentiated waste collection fees for household and similar waste. This investigation emphasizes that this a question which must be decided upon at the municipal level but, nevertheless, proposes that the government with a minimum of delay call for consultations with the municipal governments to discuss a plan for when all Swedish municipalities will have differentiated

a waste collection fee for household waste. According to this investigation, the goal ought to be for a system with differentiated fees to be in place in all municipalities before January 1998. Further, this investigation that

proposes the fixed part of the total waste collection and management cost not exceed more than 50%, yearly basis, of normal househo1d’s total waste costs.

on a a Additional comments and recommendations This investigation agrees with the proposal for stringent fines and

more sentences for breaches of environmental law recommended in the proposed

as Environmental Code presently under consideration. This investigation has found examples where great demands have been placed on the individual consumer that he should know which recycling and waste management alternatives are environmentally correct. This investigation would like to draw the attention of especially the Eco—Cycle Delegation of the Swedish Ministry for the Environment and Natural Resources to the need for simple and clear messages for the individual

consumer. This investigation has found of great importance for concerned authorities to establish norms and recommendations for the use of waste raw materials.

this does not occur then unnecessary barriers are created for the market developments of these waste raw materials. In addition to all waste incineration facilities, the so-called green waste tax only landfill facilities with permits to receive more than 50 tons of

covers waste per year. This investigation therefore proposes that the Swedish Environmental Protection Agency be charged with the tasks of establishing an inventory of small 50 tons landfills and follow the developments of these facilities. If a significant redirection of waste occurs toward new or already established small landfills, then fixed yearly fee or tax on these facilities

a could become necessary. Alternatively a tax or fee free provision for the first 50 tons of waste for all taxable waste management facilities could be required. If this alternative chosen then the strong effect on the margin can be avoided which otherwise occurs between 50 and 51 tons of waste.

The consequences of the proposals This investigation has found necessary to present a package of economic and other steering mechanisms. There one variable dimension in this package, namely which form of tax or fee system chosen from the several alternatives. Regardless of which alternative chosen, the entire package of steering mechanisms supports already completed and planned measures in the are of waste, especially the development of an extended producer responsibility and differentiated waste management fees. The consequences of this package can be described in many ways but should be beyond doubt that the consequences will include a clear reduction in waste production and in some sectors, for example construction and demolition waste, that a very appreciable reduction will occur. The amount of waste which placed in landfills will be reduced by 50% during the first ten years when compared with the present situation the decision made to accept the proposals of this investigation including a green waste tax or fee. This statement based on direct contacts with a number of waste producers in Sweden as well as the results achieved in similar efforts in both Sweden and in other countries. The requirement of a scale to manage the registration of the weight of waste subject to taxation or a fee will have the result that some smaller landfills may be forced to close. The green waste tax or green waste fee, together with the use of differentiated waste collection fees can, at best, lead to a large reduction of the incineration residues which result when waste incinerated. The proposals made in this investigation will, in several ways, strengthen the market for separated fractions of waste raw material. First, the proposed taxfee will create a better economic position for recycling and reuse since the

costs for alternative waste management will increase. Second, the establishment of norms and recommendations for the of waste use raw materials will open new markets for these materials. Third, the mandatory environmental product declaration will lead to less hazardous and cleaner waste. This will be strengthened with the proposed increased of use differentiated waste management fees as well as the increased effort to give advice to small and medium-sized companies. Fourth, the proposed product stewartship guarantee will create economic guarantees for the take back and recycling of worn out products.

A reasonable conclusion concerning the economic for different consequences companies that the more environmentally aware and active companies will not incur any costs. However, the environmentally passive companies will experience higher costs. In an analogous environmentally way, aware households may be able to lower their waste disposal costs whereas households which do not interest themselves for waste problems will have higher costs.

With regard to the tax authorities and the administration of the proposed taxfee should be noted that in Denmark, which has complicated a more system of waste fees than that recommended in this investigation, the administrative costs have been small. For the environmental authorities, the imposition of a mandatory environmental product declaration will lead to higher administrative costs at the time that reduction in the number of same a landfills ought to result in lower costs for permit granting and similar activities. For all government authorities taken together, this investigation foresees no significant economic effects.

In sum, the size of the proposed taxfee, based on some politically acceptable price model correct, then this proposed package of steering mechanisms will most probably lead total economic gain for society. to a However, important to emphasize that this investigation has proposed a number of steering instruments. If only, for example, the waste tax green chosen, then this will lead lower degree of fulfillment of the political to a environmental goals in the area of waste.

instead the alternative of waste taxfee replaced with net landfill a green a tax then the initial amount of tax paid will decrease from 2 billion Swedish crowns to approximately 500 million Swedish the tax begins crowns on January 1996. the tax begins later date by the conscious choice of at a a longer period for adjustment, then the amount of taxes paid in will decrease. Through the system of waste raw material recovery the amount of tax paid in may decrease still further. As opposed to the system of waste taxes green or fees, the taxes paid go directly to the state and do not remain in seven years an environment account to thereafter be possibly repaid partially in full. or

According to the findings of this investigation doubtful whether a package of steering instruments containing a net landfill tax will result in the previously mentioned goal of a 50% reduction of waste quantities sent to landfills. If we consider the final tax payer, i.e. households and those who produce waste similar to household waste, such a net landfill tax will be mild in comparison to present waste disposal fees. However, for some companies who today use their own landfills, a net landfill tax may initially be quite noticeable. In total this will mean a relatively heavy burden on the branch specific waste including construction and demolition waste. In other respects, a steering mechanism package including a net landfill tax will have similar consequences to those described previously for a green waste tax or fee. Finally, a package of steering mechanisms containing a pure landfill tax will generate higher tax revenues compared with the previously described taxation alternatives because there no possibility for the repayment of this tax. For some companies, especially those which produce branch specific waste, this form of taxation could lead to clearly negative economic consequences. This would be even more difficult for those companies which require long period

a of adjustment to change production technology and routines because of the new prices involved for waste disposal. A landfill tax thus be good

pure can a steering mechanism for producers of large quantities of waste with regard to the actual production of waste. However, a landfill tax provides no incentive to transform already deposited waste into material.

waste raw A package of steering instruments containing a pure landfill tax has a pattern of consequences similar to those previously described with the exception that all consequences stemming from the establishment of environmental accounts are not applicable in this form of taxation. This investigation doubtful whether this kind of package of steering instruments achieve 50%

can a reduction in waste.

SAMMANFATTNING

Utredningens direktiv

I regeringens proposition riktlinjer för kretsloppsanpassad samhälls-

om en utveckling, anförs att källsortering avfall är av central betydelse i arbetet av med att kretsloppsanpassa avfallshanteringen, och att avfallsbeskattning bör en övervägas i syfte att påskynda utvecklingen dithän.

I utredningens direktiv dir. 1993:68 att den rådande situationen inom anges avfallsområdet inte står i överensstämmelse med riksdagens formulerade målsättning och ambitionsnivå. Såväl hushålls- industriavfall förbränns som och deponeras i osorterat skick, trots att riksdagen i samband med behandlingen 1990 års budgetproposition uttalat att förbränning och av deponering osorterat hushålls- och industriavfall i allt väsentligt bör ha av upphört vid 1993 års utgång.

Utredningens uppdrag har varit att föreslå åtgärder som påskyndar utvecklingen mot minskade avfallsmängder, minskad användning av skadliga ämnen i produkter och samt ett förbättrat omhändertagande avfall och varor av restprodukter. I direktiven betonas särskilt övergripande målsättning för att en avfallshanteringen är att avfallets volym och farlighet skall begränsas och att behandlingen det avfall ändå uppkommer skall förbättras. I princip bör av som återanvändning prioriteras före materialåtervinning, energiutvinning och i sista hand deponering. I materialåtervinning skall även inräknas kompostering och utvinning av biogas.

Miliöavgifter och miliöskatter

Distinktionen mellan vad skall betraktas avgift respektive skatt är inte som som helt klar. I allmänhet brukar dock avgifter erläggas då en motprestation i någon form önskas vilken till värdet kan anses motsvara avgiftsbeloppet. För erlagda skatter förväntas i allmänhet inte någon lika tydligt defmierbar

motprestation.

I särskild bilaga till 1994 års fmansplan redogör regeringen utförligt för en sambanden mellan miljö och ekonomi, liksom de hittills goda erfarenheterna skatter och avgifter inom miljöområdet. Särskilt hänvisas till ekonomiav kommissionens slutsats, att den effektivaste metoden för att undvika konflikter mellan ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn, är att använda ekonomiska styrmedel. Vidare noteras att det finns många områden där sådana konflikter föreligger och i detta sammanhang pekas på det grundläggande problemet att resursanvändningen i samhället till övervägande del är en linjär process. I propositionen understryks det uthållig ekonomisk tillväxt förutsätter att att en

resurs- och energianvändningen effektiviseras och att avfallet återförs i naturliga kretslopp eller återanvänds i produktionen.

Propositionen pekar vidare på de ekonomiska styrmedlens fördelar gentemot traditionella regleringar. Främst gäller detta möjligheten stimulera till att kontinuerligt miljöförbättrande åtgärder, liksom hushållning med tidigare en icke prissatta naturresurser. I propositionen följande

anges förutsättningar för

att miljöskatter och andra ekonomiska styrmedel skall utgöra fungerande och framgångsrika inslag i miljöpolitiken; lämplig skattskyldiga skall en grupp kunna preciseras, skatteunderlaget skall kunna preciseras på entydigt och ett ändamålsenligt sätt, skatteunderlaget skall kunna redovisas och kontrolleras på ett godtagbart sätt samt uppbördsregler skall kunna precisera när och hur skatterna skall betalas.

Differentierade avfallstaxor

Differentiering av avfallstaxoma innebär konkret att avgifterna, inom ramen för självkostnadsprincipen, omfördelas så att intäkterna från vissa fraktioner subventionerar andra fraktioner. På detta sätt konsumenterna uppmuntras ekonomiskt att undvika vissa avfallsfraktioner.

Utformningen av de differentierade taxesystemen skiljer sig mellan industrioch hushållsavfall. För de privata hushållen är det oftast fråga om en viktbaserad taxa för det blandade hushållsavfall hämtas vid bostaden, i som kombination med att det i hemmet, i närområdet eller centralt i kommunen

finns möjlighet att gratis avlämna t.ex. materialåtervinningsfraktioner.

Vissa svenska kommuner har under år genomfört eller senare mer mindre omfattande försök med differentierade taxor för industriavfall. Skillnaderna i taxenivåerna har dock inledningsvis varit måttliga. Det har till dröjt de senaste åren innan ett större antal kommuner infört system med differentierade taxor samtidigt som skillnaderna mellan de olika taxenivåema blivit större.

Problemet med att hitta avsättning för material har varit utsorterat ett av de argument som förts fram varför differentierade taxor inte införts. Dessa problem förefaller dock vid genomgång ett större antal kommuner en av att vara begränsade. Det skall dock observeras att eftersom hushållsavfall hittills i mycket liten grad har ingått i system för differentierade så bidrar taxor, erfarenheterna från system med differentierade taxor mycket lite till insiktema om hur marknaden för utsorterat material från hushållen ut. ser Illegal deponering, okontrollerad förbränning avfall och

av nedskräpning av

naturområden m.m. är problem diskuterats i samband med de

som högre

avgiftsnivåer som introducerats de differentierade Problemet genom taxorna. med illegal dumpning har uppmärksammats under det året, speciellt i senaste

ett Skånekommuner, omfattningen av denna verksamhet är inte

par men klarlagd. Det skall noteras att de ansvariga i avfallsbolagen som kontaktats under utredningen har delade meningar om i vilken grad detta är ett större problem eller ej. Majoriteten de avfallsansvariga i de kommuner som infört

av differentierade avgifter och som kontaktats under utredningen anser dock att varken transporter till andra kommuner eller illegal dumpning är något signifikant problem med dagens taxor. En möjlig förklaringar till detta kan

att de relativt höga personal- och transportkostnadema gör transporter vara över längre avstånd olönsam. En viktrelaterad differentiering taxorna för hushållsavfall har endast införts

av i två svenska kommuner. Det finns däremot ett flertal internationella erfarenheter av differentierade taxor för hushållsavfall. Dessa pekar alla mot att differentierade taxor kunnat bidra till en ökad sortering av avfallsströmmama. Det finns goda svenska erfarenheter differentierade taxor för industriavfall.

av Det är dock svårt att exakt avgöra storleken på de effekter som differentieringen medfört bl.a. beroende på den inverkan konjunkturnedgången haft på avfallsmängdema. Det är dock en allmän uppfattning bland avfallsbolagen att sorteringen bland företagen ökat kraftigt under de senaste åren och att differentieringen varit bidragande till detta. De flesta avfallsbolagen har uppfattningen att det tills dags dato inom industrin inte är tal avfallsminimering i någon större utsträckning utan huvudsakligen

om har det skett ökad sortering mot förbränning, återvinning och kompostering.

en På längre sikt dock att avfallsminimering kan bli en bestående följd

anser man av differentieringen.

Förlängt producentansvar

Genom framför allt Kretsloppspropositionen har Sverige introducerat en

praktisk tillämpning av ekonomiskt och fysiskt producentansvar för en rad

varor. Efter en introduktionsperiod kommer en inte obetydlig del av de varor

konsumeras allmänheten att omfattas av mer eller mindre utvecklade som av producentansvarssystem. Detta gäller med stor sannolikhet hela förpackningsområdet, tidningar, journaler, trycksaker, vissa batterityper, däck, bilar och ett flertal elektriska och elektroniska produkter. För samtliga dessa kommer mer eller mindre explicita återvinningsmål finnas fastställda i förordningar eller som punkter i frivilliga åtaganden. Genom det förlängda producentansvaret fastställs spelregler som skapar en stimulans för konsumenten att välja de mer miljöanpassade alternativen. Genom att binda tillverkaren med ett fullständigt ekonomiskt ansvar så tillses att priset på återspeglar totala kostnader prissatta av marknaden.

varan varans

Härigenom ges konsumenten en signal om de kostnader som är förknippade med betydande delar av t.ex. avfallshantering och återvinning.

De samhälleliga kostnader vilka tilldelats ett marknadspris kommer inte med nödvändighet att avspeglas i ett system med förlängt producentansvar även om detta bygger på ett fullständigt ekonomiskt ansvar. Den potentiella möjligheten finns dock alltid att genom avgifter och andra åtgärder justera marknadspriserna och därmed fler kända samhälleliga kostnader inkorporerade i modellen. Samhällets totala kostnader för deponering och avfallsförbränning kan t.ex. genom en avfallsavgift bättre återspeglas i pris. varornas Det förlängda producentansvaret, i den form det har tagit för t.ex. försom packningar i Sverige och Tyskland, någon direkt stimulans för berörda ger parter att överträffa de i förordningar eller frivilliga åtaganden fastställda insamlings- eller återvinningsmålen. En avfallsavgift kan på sätt samma som miljöavgifter på punktutsläpp skapa ett incitament för kontinuerlig förbättring mot de av samhället uppställda målen, eftersom de restprodukter avlänkas som till återvinning inom för det förlängda producentansvaret kommer att ramen beröras av en avfallsavgift-skatt.

En styrande avfallsavgift kan också ett alternativ eller ett komplement till vara detaljreglering av hur mycket av varje enskild avfallsström skall t.ex. som materialåtervinnas. Detaljreglering leder lätt till komplicerade planekonomiska lösningar och suboptimeringar blir ofrånkomliga. Ekonomiska styrmedel har i detta sammanhanget större förutsättningar att styra mot marknadsekonomiskt effektiva lösningar.

Avfallsavgiften i Tyskland

I dagsläget finns det avfallsavgifter i tre tyska delstater, Baden-Württemberg, Hessen och Niedersachsen, dock bara på specialavfall. Den federala regeringen presenterade i mars 1991 ett förslag till federal avfallsavgift. en Lagen som var avsedd att träda i kraft 1 januari 1992, har dock ännu inte kunnat genomföras. Skälen till detta har varit flera. En grundläggande fråga var om den tyska grundlagen tillåter att en avgift tas ut i delstat för att sedan en användas specifikt i en annan, så som var tänkt med de 40% avgiften av som skulle utnyttjas för sanering av gamla avfallsupplag i östra Tyskland.

Avfallsavgiften mötte också ett betydande motstånd från de delar industrin av som producerar stora mängder avfall. Detta i kombination med det försämrade ekonomiska läget som allt mer började ge sig till känna i Tyskland medförde att det inte gick att finna intern konsensus inom regeringen för avfallsavgift. en Inom den tyska regeringen finns nu en task force från miljöministeriet och ekonomiministeriet som utarbetat ett förslag för reviderad avfallsavgift. en Man diskuterar avgifter för deponering av inledningsvis 100 DM ton. ca per

Avfallsavgiften i Frankrike

Den franska nationalförsamlingen antog i juli 1992 en lag om avfallsavgift. Avgiften är tidsbegränsad i tio år till den 30 juni 2002, då man beräknar att deponering enbart skall vara aktuell för avfall som är slutbehandlat och där det efter sådan behandling inte föreligger några alternativ till deponering. Lagen fastställer en avgift om 20 FF per ton avfall som förs till en deponeringsanläggning som mottager, vad man med svensk terminologi skulle kalla hushållsavfall, icke-branschspecifikt industriavfall, icke-inert bygg- och rivningsavfall eller slam från reningsanläggningar. Dessa anläggningar blir då också avgiftsskyldiga för avfall som faller utanför de uppräknade kategorierna. De från avgiften insamlade medlen förvaltas i en fond för modernisering av avfallshanteringen. Fondens medel syftar till att; stödja utvecklingen

av ny teknologi för behandlingen av sådant avfall som omfattas av avfallsavgiften, stödja etableringen av nya allmänna avfallsbehandlingsanläggningar, delñnansiera sanering av allmänna deponier om extern finansiering är nödvändig samt stödja kommuner i etableringen av nya anläggningar för gemensam behandling av avfall från flera kommuner, genom ett finansiellt stöd om 5 FF per ton avfall som mottags från annan kommun.

Avfallsskatt i Nederländerna I Nederländerna lades ett förslag om skatt på deponering av avfall fram för parlamentet i september 1992. Avsikten var att skatten skulle införas den 1 januari 1993. Parlamentets första kammare har godkänt skatteförslaget, med mindre förändringar, medan andra kammaren kommit med invändningar

som fördröjt införandet. Den allmänna bedömningen är att skatten kommer att införas den l januari 1995. Skattesatsen är i föreliggande förslag 28,50 NLG per ton avfall för deponering och nolltaxa för förbränning.

Avfallsskatt i Danmark Som en indirekt finansieringskälla för den danska satsningen på renare teknologi och återvinning, introducerades i Danmark den 1 januari 1987 en

miljöavgift på avfall, 40 Dkr per ton, som tillförs förbränningsanläggningar

och deponier. Från den 1 januari 1990 höjdes avgiftsnivån till 130 Dkr per ton. Ytterligare en höjning och samtidigt en differentiering av avfallsavgiften gjordes den 1 januari 1993. Avgiftsnivån uppgår från detta datum till 195 respektive 160 Dkr per ton avfall som deponeras respektive förbränns. Samtidigt har Miljøministeriet tillkännagivit att avgiftsnivån fr.o.m. 1 januari 1997 kommer att höjas till 285 Dkr ton avfall levereras till

per som deponering. För förbränning kommer avgiften att differentieras ytterligare, så att anläggningar för produktion av elektricitet minst 10% av samlade

energiproduktionen får behålla den gamla avgiften, 160 Dkr per ton. För övriga förbränningsanläggningar höjs avgiften till 210 Dkr per ton. Invägningen av avfall till registreringspliktiga anläggningar, har sedan 1987 haft ett stegvis fallande förlopp. Mängden avfall frånförs för återvinning

som från de registreringspliktiga anläggningarna har, med undantag för 1991-1992, varit markant stigande. Sammantaget har detta inneburit att nettotilltörseln sjunkit med 12% respektive 15% under de perioder då skattebasen varit konstant, dvs. 1987-1990 och 1990-1993. Avfallsavgiftens direkt styrande effekter har främst gjort sig gällande på slagger från förbränningsanläggningar, bygg- och rivningsavfall samt på visst branschspecifikt avfall från t.ex. gjuteriindustrin. Till exempel

uppger Miljøstyrelsen att återvinningen av bygg- och rivningsavfall ökat från ca 10% 1986 1987 till 60% 1992. Förutom de signifikanta effekterna på bransch-

ca specifikt industriavfall, anses avfallsavgiften ha haft en allmänt avfallsbegränsande effekt, genom att peka ut avfallsproduktion ett icke

som önskvärt beteende. Inom hushållsavfallsområdet anses avfallsavgiften ha medverkat till att upprätthålla återvinningen av papper, trots fallande marknadspriser. En i övrigt ökande återvinning och kompostering av hushållsavfall, tillskrivs dock andra finansiella åtgärder än avgiften i sig, t.ex. differentierade och viktrelaterade taxor. Effekterna av dessa åtgärder, i kombination med allmänt

en utbyggd källsorteringsmöjlighet, har dock förstärkts avfallsavgiften. Det

av konstateras att avgiften i sig inte har någon påtaglig styreffekt på de enskilda hushållen, så länge den inte kombineras med andra åtgärder hushållen

som ger realistiska möjligheter att undgå avgiften. Bland avgiftens effekter i övrigt kan nämnas att många mindre deponier,

som inte kunnat bära en engångsinvestering i vågutrustning, har stängts. Vidare att importen av avfall från Tyskland i stort sett har upphört.

Avfallsskatter i Belgien I Flandern infördes 1987 en avfallsskatt för deponering och förbränning. De medel som skatten inbringar är öronmärkta för kostnader förknippade med miljöskyddet i regionen. Avfallsskatten omfattar i stort sett allt avfall som förs till deponerings- och förbränningsanläggningar. Skatten är vidare differentierad med avseende på avfallets farlighet och behandlingsanläggningamas miljöegenskaper. Skattesatsen vid deponering är som högst 2 050 BEF per ton och vid förbränning högst 1 025 BEF ton. Skatten uppräknas automatiskt efter

per

konsumentprisindex.

Alternativa styrmedelsutformningar

Specifikt inom avfallsområdet finns det flera sätt på vilka producenten kan fås

att ta ett större ansvar för de miljökostnader avfallsproduktionen

som ger upphov till. I de fall det finns direkt koppling mellan miljöbelastningen och en dess orsaker, kan alltid administrativa åtgärder tillgripas. Traditionellt sker detta när tillstånd ges för viss produktion under villkor att vissa skyddsen åtgärder vidtages. Producenten får i dessa fall själv för de kostnader svara som skyddsåtgärderna medför. Det förlängda producentansvaret är en annan administrativ åtgärd syftar till ökad intemalisering kostnaderna för som en av avfallets omhändertagande.

Ekonomiska styrmedel tillämpas också redan inom avfallsområdet, i

samtliga

fall som producenten debiteras kostnad för avfallets

en omhändertagande.

Möjligheten finns att differentiera denna avgift för att uppnå ökad en styr-

effekt. Den kommunala självkostnadsprincipen begränsar dock möjligheterna

att även ta betalt för externa miljökostnader.

I syfte att komplettera nämnda åtgärder på ett sätt ytterligare stimulans som ger

till avfallsminimering och miljöanpassat omhändertagande avfall, liksom

av en ökad intemalisering av externa miljökostnader, kan olika typer pålagor av vara tänkbara. En möjlighet är självfallet att belasta producent eller importör en av en vara med de miljökostnader kan tänkas åsamka samhället som varan som avfall. Avgränsnings- och uppbördsproblem talar dock för metoden m.m. att används med urskiljning.

För inverkan på avfallsgenerering och avfallshantering generellt krävs också generella styrmedel. En möjlighet i detta sammanhang belasta de vore att fakturerade avfallsbehandlingskostnaderna med särskild pålaga. Fördelen en med denna metod skulle vara att transport och hanteringskostnaderna, vilka utgör en mycket betydande del de totala kostnaderna för avfallets av omhändertagande, skulle komma att omfattas. Härigenom kunde pålagan tänkas få en styrande effekt, även mot ökad rationalisering i insamlingsskedet. Till metodens nackdel talar emellertid ett stort antal uppbördsställen, liksom svårigheterna att stimulera effektiv källsortering. Även vid längre gående en

källsortering drabbas hushållen av en avfallshanteringskostnad. I många fall är

denna t.o.m. högre än i de kommuner där avfallet körs till osorterat deponering eller förbränning. En procentuell eller fast pålaga skulle inte på något sätt missgynna det förfarandet. senare

Den självklara slutsatsen det sagda är att pålaga inom av ovan en avfallsområdet bör tas ut på ett sätt önskvärt beteende och som gynnar ett missgynnar ett oönskat. Vad regering och riksdag pekat oönskat och ut som som ligger till grund for denna utredning, är att avfall uppstår och deponeras

eller förbränns i Osorterat skick. Sålunda borde förbränning och deponering av Osorterat avfall beläggas med pålaga, vilken ger berörda parter ekonomiska

en incitament till ett ändrat beteende.

Genast inställer sig emellertid frågan om vad som är Osorterat resp. sorterat avfall. Konstitutionella krav bjuder att begreppen i fråga, om de skall kunna läggas till grund för skattedebitering, måste definieras på ett entydigt,

en mätbart och kontrollerbart sätt. Bl.a. mot bakgrund av rådande förhållanden är det osannolikt att dessa krav skulle kunna säkerställas. Inte minst svårigheten att för varje sändning levereras till behandlingsanläggning, kunna

som en avgöra avfallets renhet uppfyller på förhand fastställda och objektiva krav,

om talar emot förfarandet.

En pålaga måste således utformas så att den, utan att kräva direkt mätning av avfallets försorteringsgrad och renhet, ändå stimulerar till ökad källsortering. Som tidigare angivits är emellertid ekonomiska pålagor inte det enda sätt på vilket ekonomiska styrmedel kan utnyttjas för att stimulera ett önskvärt beteende. En förstärkt effekt kan uppnås Om de medel som pålagan inbringar, används på ett för det aktuella problemområdet ändamålsenligt sätt. Inom avfallsområdet skulle detta kunna innebära Olika former av insatser riktade mot avfallsproducentema, i syfte att underlätta omställning i linje med de av

en regering och riksdag uppsatta målen.

Utgångspunkten för överväganden

Avfallsproduktion uppfattas många som ett slöseri med naturresurser och

av

ett oacceptabelt sätt att påverka vår yttre miljö. En process som börjar som med att mödosamt letar bearbetar, transporterar och Omformar

man upp, råvaror till färdiga produkter och slutar med att man under en kort period

som använder den förädlade råvaran i form produkter för att sedan lägga den på

av

deponi, kan självfallet, för många människor, verka stå i strid med en en allmänt accepterad hushållningsprincip. Att gräva oförädlade råvaror och

upp gräva förädlade förefaller inte del strategin mot en hållbar

ner vara en av utveckling.

När det gäller huvudfrågan rörande avfallsproduktionens storlek är det tveklöst så att det råder i det närmaste total enighet att mängden avfall skall

en om minskas. I t.ex. EU:s avfallspolitik ingår detta som ett övergripande mål. Samma konsensus råder vad avser minskningen av mängden, för miljön, skadliga ämnen i Utredningen befinner sig således i den fördelaktiga

varor. situationen att det inte råder någon övergripande målkonflikt mellan olika

inom vårt samhälle och heller mellan vårt land och andra oss grupper närstående länder. Målen givna och intresset kan därför riktas mot

synes vara medlen att nå dessa mål.

Hinder att nå dessa mål är bl.a. bristen på information, utbildning, demonstrationsanläggningar och forskning främst inriktade mot små och medelstora företags avfallsproblem. Det finns mycket stor samstämmighet

en även inom EU om nödvändigheten av att dessa hinder måste åtgärdas om man önskar en snabb måluppfyllelse. Vidare är det så att det råder stor enighet att ifall kostnaderna för att lämna

om osorterat avfall ökar kommer detta att leda till dels en ökad källsortering och dels en minskad avfallsproduktion. Däremot är enigheten mindre huruvida det är lämpligt att åstadkomma denna kostnadsökning genom en avfallsskatt eller ej. Denna självklara oenighet har naturligtvis sin grund i att de flesta

som skulle drabbas av en kostnadsökning, genom en avfallsskatt, är motståndare till denna kostnadsökning på samma sätt som man är motståndare till de flesta andra kostnadsökningar. Däremot råder det stor enighet att omställning

om en mot en kraftigt minskad avfallsproduktion, som dessutom innehåller en minskad mängd farliga ämnen, tar tid då många omställningsmoment måste fasas in i den dagliga verksamheten inom bl.a. industrin. Inom ytterligare två områden föreligger bred enighet. För det första finns

en ett uttalat önskemål att samhället, på skilda sätt, genom bl.a. ändringar av normer och riktlinjer ger återvunnet material en ökad marknadsmöjlighet. För det andra anses att brott mot lagar, som omgärdar avfallshanteringen, i alltför liten grad upptäcks och när så sker är straffet för lindrigt. Som utgångspunkt för utredningens överväganden och förslag ligger också det faktum att utredningen funnit det föga meningsfullt att framlägga ofinansierade förslag. Detta innebär inte något krav på att intäkterna till statskassan, till följd av utredningens förslag, bör vara lika med utgifterna för dessa förslag. Det bör istället tolkas så att intäkterna minst måste motsvara utgifterna. Miljöskatter, vars syfte är att föra utvecklingen i en bestämd riktning, är om och när de inkommer till statskassan att betrakta vilken inkomst helst och måste

som som självfallet inte på förhand kopplas till någon bestämd miljöutgift. Slutligen har det varit utredningens ambition att framlägga förslag som inte leder till en onödig byråkrati sig hos de vilka direkt omfattas förslagen

vare av eller de vilka på något sätt ska administrera dessa förslag.

Förslag om s.k. grön avfallsskatt alternativt s.k. grön avfallsavgift Förslaget om en grön avfallsskatt bygger på följande utgångspunkter: 0 En skatt på avfall leder till minskad avfallsproduktion samt en ökad

källsortering av det avfall som ändå uppkommer.

0 En styrande avfallskatt skall vara möjlig att komma undan genom att

minska avfallsproduktionen. 0 Det tar tid att anpassa olika system och beteenden så att dessa ger upphov

till en mindre avfallsproduktion. 0 Omvandling av redan producerat avfall till avfallsråvara, som kan

användas i processer och produkter, skall premieras. Vid konstruktion av skatten har utredningen försökt följa de krav på miljöskatter framförts i budgetpropositionen 19931994.

som I syfte att göra skatten enkel att administrera föreslås att denna endast tas ut som en viktrelaterad skatt i samband med slutgiltig deponering. Skatten tas ut vid alla tillståndspliktiga deponier oavsett om dessa drivs i kommunal eller privat regi och, med få undantag, oavsett vilken typ av avfall som deponeras. Riktmärket för nämnda undantag är att avfallsfraktionerna är inerta, att de innehåller organiskt material, att de deponeras på ett separat upplag för enbart denna materialfraktion samt att deras uppkomst kan förebyggas p. g.a. råvarornas naturliga sammansättning. Med inert menas här material som när det deponeras i ett upplag inte undergår någon signifikant fysisk, kemisk eller biologisk omvandling och som är lakningsbenäget. Undantag kan också vara aktuellt om det föreligger synnerliga ekonomiska skäl. I lagen undantages gråberg och anrikningssand från gruvindustrin. Även

torrt om utredningen är medveten om att dessa undantag inte uppfyller tidigare nämnda miljökrav fullt ut så är det utredningens uppfattning att det föreligger synnerliga ekonomiska skäl för undantagen. Undantag görs även för sand, grus, jord eller inerta massor som tillförs

skattskyldig i rena självständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under

förutsättning att det mottags utan att betalning krävs. Detta kan t.ex. vara sand

från gjuteriindustrin som inte är lakningsbenäget.

Skatten, är indexreglerad, föreslås motsvara ett belopp om 0,6% av

som aktuellt basbelopp i dagsläget 211 kr per ton avfall. Skatten för avfall som

går från avfallsförbränningsanläggning till deponering, föreslås vara 2,4% av

aktuellt basbelopp per ton avfall. Detta innebär att två, i övrigt lika, avfallsproducenter bör möta ungefär samma höjning av avfallsavgiften då dessa lämnar osorterat avfall oavsett om den ena av avfallsproducentema lämnar sitt avfall till förbränningsanläggning och den andre lämnar sitt

en direkt till en deponi.

Då målet är att, via förebyggande åtgärder, påverka själva avfallsproduktionen

måste det således anses som rimligt att avfallsproducenten erhåller samma styrsignal i form av avgiftshöjning oavsett i vilken kommun man är

lokaliserad. I syfte att ytterligare likställa alla avfallsproducenter såsom hushåll, företag med olika företagsformer föreslås skatten inte osv. vara en

avdragsgill kostnad vid inkomsttaxering.

Utredningen vill låta skatten skapa incitament hos avfallsproducentema samt hos förbrännings- och deponiägama inbetalt belopp motsvarande genom att skatten skall återbetalas avfallet inom sjuårsperiod utförs från om en deponeringsanläggningen och används som godkänd avfallsråvara i någon process eller produkt, enligt riktlinjer angivna Naturvårdsverket. Rent av tekniskt föreslår utredningen att ett belopp motsvarande skatten inbetalas till ett för varje deponeringsanläggning kopplat räntelöst miljökonto hos riksbanken, där ett konto upprättas för varje kalenderår. Deponiägaren måste alltid lyfta pengar från det äldsta kontot när avfall utförs från deponi till godkänd användning. Innestående medel på konto är än sju år gamla som mer tillkommer via ett deklarations- eller ansökningsförfarande statskassan. En

deponeringsanläggning skall inte kunna erhålla återbetalning med än

mer inbetalt belopp. Däremot utredningen att restitutionen bör ske när anser deponiägaren utför avfall, oavsett om detta är invägt före eller efter skattens ikraftträdande. Återbetalning sker alltid med 0,6% aktuellt basbelopp av per ton avfall.

Skattens konstruktion innehåller tidsmässigt rimlig omställning- och en utvecklingsperiod vilket, enligt utredningen, den miljöaktiva delen av av industrin bör kunna uppfattas möjlighet än ett hot. som en snarare

Beroende på regeringen beviljar ytterligare undantag från skatteplikt när om skatten införs samt den omedelbara reaktionen på denna kommer visst ett belopp att insättas, det första beskattningsåret, på de olika deponiägarnas

miljökonto. Utredningen finner skäl att tro inga omfattande undantag

att om från skatteplikten införs kommer det inbetalda beloppet 2

att överstiga

miljarder kronor. Statens alternativränta på inbetalda medel kan användas för

att täcka kostnaderna för de övriga förslag utredningen lägger.

som

I kommittédirektiven till utredningen att avfallsbeskattning även anges en måste bedömas i förhållande till andra ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet. Utredningen finner det därför angeläget att ett alternativ till den som s.k. gröna avfallsskatten föreslå s.k. grön avfallsavgift. Denna en avgiftskonstruktion är identisk med skatteförslaget med ett väsentligt undantag. Detta undantag gäller vad händer med de medel inte återbetalas och som som som i skattelösningen överförs till statskassan i form skatt. I av en ren förslaget till grön avfallsavgift överförs dessa medel i stället till rniljöfond. en

Det är utredningens mening s.k. grön avfallsavgift har den fördelen

att en jämfört med en s.k. grön avfallsskatt att avgiftsaltemativet, dels skapar medel

för att lösa uppkomna avfallsproblem, dels har inbyggd mekanism som

en skapar förutsättningar att i efterhand göra de nödvändiga korrigeringar av exakt vilka undantag som vid varje tidpunkt bör gälla.

Förslag om deponiskatt alternativt nettodeponiskatt

Deponiskatt

Självfallet är det så regeringen finner att skattetekniska eller andra skäl

att om talar för ett enklare sätt att ålägga avfallsproduktion en pålaga, än de ovan nämnda skatte- och avgiftskonstruktionema kan erbjuda, så kan detta åstadkommas renodlad deponiskatt. I princip kan en sådan konstrueras

genom en med utgångspunkt från de tidigare beskrivna skatte- och avgiftsförslagen

att inbetalda medel, istället för att sättas på ett miljökonto, går direkt till genom statskassan i form skatt. Detta innebär att någon återbetalning inte

av en medges, utan att inbetalt belopp vid invägning av avfall tillika är skattebeloppet. Det är angeläget att påpeka att en deponiskatt av detta slag, inte ger avfallsproducenten samt förbrännings- och deponiägare några tidsramar för att bearbeta redan uppkommet och invägt avfall, så att skatten skulle kunna reduceras.

Nettodeponiskatt

Ett ökat incitament i den nämnda riktningen skulle kunna uppnås, om skatten baseras på de under viss tidsperiod nettoinvägda avfallsmängdema. Detta är

en t.ex. fallet i Danmark, där skatt utgår kvartalsvis för de avfallsmängder som vägts in för deponering eller förbränning, minskat med de mängder som vägts ut under tidsperiod. Rent skattetekniskt möter det inget hinder att denna

samma tidsram utsträcks till t.ex. ett år. Detta till trots skulle emellertid skattekonstruktionen inte tillfredsställa de utgångspunkter på vilka utredningen baserat de tidigare förslagen. I synnerhet gäller detta den kontinuerliga drivkraft och dynamik dessa förslag tillför, genom att den tidsperiod

som under vilken kompensation för utvägda mängder medges, är så mycket längre. Skillnaden mellan deponiskatt och nettodeponiskatt är den att vid en nettodeponibeskattning beskattas endast deponins tillväxt. Detta innebär att

en det finns klar likhet mellan nettodeponibeskattning och en s.k. grön

en avfallsskatt-avgift i den meningen att utvägt avfall inte beläggs med skatt respektive avgift. För nettodeponibeskattning gäller dock att en absolut minskning deponi ett visst år inte leder till att redan inbetald skatt

av en

återbetalas till deponiägaren. Denna nackdel med nettodeponibeskattningen blir

ännu tydligare i det fall slutar tillföra avfall till en deponi. Något incita-

man ment, tidigare beskattning, föreligger då inte vad avser att omvandla

p.g.a.

redan invägt avfall till avfallsråvaror. Inte minst för industrideponier, där viss deponering har karaktären mellanlagring, är detta klar nackdel. av en De beskrivna deponiskattemas största fördel är deras enkelhet vad gäller att fastslå skattpliktiga mängder och härmed även de ökade möjligheterna att förutsäga statens skatteintäkter. Denna i huvudsak finanspolitiska fördel för staten kan emellertid i motsvarande omfattning sägas utgöra ett ekonomiskt problem för den eller de tvingas betala. I högre utsträckning än för som tidigare redovisade förslag kan så fallet, eftersom deponiskattema medför vara en mera omedelbar och oåterkallelig ekonomisk belastning.

Det sagda torde i första hand kunna problem inom det branschgenerera specifika avfallsområdet. Möjliga försiktighetsmått, i syfte förebygga att

oönskade strukturomvandlings- och arbetsmarknadspolitiska effekter inom

branscher med hög avfallsproduktion, skulle kunna vara: Att skattenivån sättes på inledningsvis låg nivå för att successivt höjas en till en nivå där påtagliga styreffekter kan förväntas. mera 2. Att väl tilltagen tidsmarginal införs mellan beslutstidpunkt för skatten en och dess ikraftträdande.

Att ett generellt undantag görs för branschspecifikt avfall.

Det kan konstateras att de nämnda punkterna delvis är substituerbara så att punkt eventuellt i kombination med punkt kan ersättas med punkt 3.

Enligt utredningens mening talar grundläggande rättviseaspekter emot ett skattesystem som i huvudsak drabbar hushåll och de verkligt stora som ger avfallsproducenterna en generell skattebefrielse. De miljöpolitiska målen inom avfallsområdet torde svårligen kunna uppnås samhället avsäger sig om möjligheten att utnyttja ekonomiska styrmedel för att påverka de dominerande avfallsflödena. En beskattning av enbart hushållsavfall och därmed jämförbart industriavfall skulle också enligt utredningens mening, innebära en otillfredsställande fokusering på denna avfall. typ av

Mot mera generella undantag för branschspecifikt avfall talar även de danska

erfarenheterna att icke skattebelägga industrideponier. En överföring

av av industri- och byggavfall från kommunala deponier och

förbränningsanläggningar till dessa industrideponier, medförde att skattebasen utvidgades

till samtliga deponier.

Av ovan anförda skäl vill utredningen förorda att eventuell deponiskatt en alternativt nettodeponiskatt, utgår från skattebas redovisats för samma som tidigare föreslagna gröna avfallsskatt-avgift. För att förebygga uppkomsten av oönskade följder inom de industrigrenar står för produktionen stora som av mängder branschspecifikt avfall, föreslås att skattesatsen inledningsvis sättes

2 14-1075 33

till 0,15% aktuellt basbelopp ton avfall. Av skäl tidigare anförts

av per som föreslås skattesatsen för avfall från förbränning inledningsvis fastställs till

att 0,6% av aktuellt basbelopp per ton avfall. Utöver att det absoluta skattebeloppet höjs, genom kopplingen till basbeloppet, medger skattekonstruktionen givetvis att skatten kan ökas även i relativa tal,

att de angivna procentsatsema höjs. Utredningen vill i detta genom sammanhang understryka vikten att sådana höjningar i god tid aviseras för

av

berörda parter nödvändig tid för att teknik och beteende till de att ge anpassa ändrade relativprisema.

Förslag om resurssparkommitté

För att underlätta ett nödvändigt systemskifte, orienterat mot förebyggande åtgärder med minskad avfallsproduktion som följd, är det angeläget att höja den allmänna kunskapsnivån inom främst små och medelstora företag. Utredningen har funnit det nödvändigt med kraftig engångsinsats för att

en därigenom göra ett större kunskapslyft. Utöver att denna insats skall vara i tiden klart begränsad har utredningen även funnit det vara en klar fördel om denna insats kan ske i nära samråd med bl.a. aktuella branschorganisationer. Utredningen har fastnat för att organisatorisk föreslå inrättandet av en

som ram

kommitté, den s.k. resurssparkommittén, med bl.a. energisparkommittén som

förebild. På motsvarande sätt som energisparkommittén genom bl.a. rådgivning uppmuntrade hushållning med energiresurser, bör resurssparkommittén verka för hushållning med råvaruresurser och därmed bidra till ökad effektivitet och minskad avfallsproduktion inom framför allt små och medelstora företag. I analogi med de energisparanalyser som genomfördes på

uppdrag av energisparkommittén, bör resurssparkommittén stödja genom-

förandet av avfallsrnimineringsanalyser.

Avfallsminimeringsanalyser inbegriper upprättandet materialbalanser, vilket

av

regeringen i såväl 1990 års avfallsproposition som i kretsloppspropositionen

förordat. Verktyget kan också med fördel läggas till grund för införandet av

formaliserade styrsystem för miljöarbetet, inklusive policy, handlingsmer

och revisioner, för säkerställande långsiktig målinriktad avfallsprogram av en minimerande insats. Resurssparkommitténs arbete bör begränsas till fem år och kommittén bör ha ett mycket begränsat sekretariat. När det gäller resursåtgången för kommitténs arbete har utredningen funnit det mest ändamålsenligt att den tillsatta kommittén själv lägger ett budgetförslag som i vanlig ordning måste prövas. Utredningen vill emellertid redan avisera att, sett över en femårsperiod, bör

nu det inte uteslutas att ett sådant förslag hamnar på ett flertal hundra miljoner.

Förslag om kretsloppsgaranti

Utredningen vill påpeka att det inte är orimligt att varuproducentens ackumulerade kostnader för att genomföra producentansvaret med tiden, kan komma att överstiga företagets årsomsättning. Det är därför väsentligt

att berörd myndighet avkräver aktuell producent eller importör denne visar på

att en acceptabel fmansieringslösning. Denna marknadsanpassade kretsloppsgaranti som härigenom framtvingas, innebär ökad säkerhet för myndigheten

en att överenskommelsen om förlängt producentansvar hålles.

Det bör enligt utredningen ankomma på regeringen att driva förslaget

ovan om kretsloppsgaranti in i en mer operativ fas.

Förslag om miliövarudeklarationsplikt

I syfte att minska användningen skadliga ämnen i för

av varorna samt att stimulera miljöanpassad produktutveckling föreslår utredningen införandet

en av en obligatorisk miljövarudeklarationsplikt för tillverkare och importörer

av varor på den svenska marknaden.

Miljövarudeklarationen MVD är skriftlig redogörelse för de miljö-

en ur synvinkel väsentliga karakteristika är förknippade med

som en vara. Deklarationens detaljerade utformning bör utformas Naturvårdsverket och

av innehålla:

0 En förteckning över alla miljörelevanta ämnen innehåller och

som varan

som har använts vid dess tillverkning. Initialt föreslås att ämnen finns

som

nämnda i någon av 40-listan, lO-listan eller begränsningsuppdraget skall

deklareras. Om något av dessa ämnen har använts skall ett exemplar

av

miljövarudeklarationen insändas till Naturvårdsverket.

0¶Avfallshanteringsanvisningar.

Miljövarudeklarationen MVD skall för intresserade finnas tillgänglig för distribution hos tillverkare och importörer. Miljövarudeklarationsplikten skall

gälla från 1 januari 1997.

Förslag till samråd differentierade taxor

om

För att möjliggöra för hushållen att erhålla ett ekonomiskt incitament till

att minska den mängd avfall omhändertas och skickas vidare till ordinarie

som avfallsbehandlingsaltemativ förordar utredningen ett utökat användande

av differentierade avfallstaxor för hushålls- och därmed jämförligt avfall.

I Sverige är ännu så länge användningen differentierade vad

av taxor avser hushållsavfall inte särskilt utbredd. Utredningen understryker att detta är

en fråga som måste beslutas på kommunal nivå, föreslår regeringen

men

i samråd med representanter för landets kommuner diskutera en

skyndsamt

plan för när samtliga Sveriges kommuner infört en differentierad avfallstaxa för hushåll. I de fall kommunerna anlitar entreprenörer för att handha avfallshanteringen bör kommunerna ta på sig ansvaret för att dessa entreprenörer fullföljer den uppgjorda planen. Enligt utredningen bör målsättningen vara att taxesystemet med differentierade taxor skall vara genomfört i samtliga kommuner före l januari 1998. Utredningen föreslår vidare att den fasta delen

inte överstiger 50% år ett normalhushålls totala avfallsavgift. av taxan per av

Övriga kommentarer och rekommendationer

En höjning avfallskostnadema avfallsskatt kan, enligt fleras

av genom en

mening, leda till ökad lagstridig avfallshantering. Detta kan självfallet inte

en uteslutas, utredningen finner inte att några särskilda skäl föreligger för att

men utredningen skall lämna något förslag förändrat för miljöbrott eller

om ansvar förändrade sanktioner till följd sådant brott. Utredningen ställer sig däremot

av bakom de förslag till skärpning sanktionerna för miljööverträdelser som

av föreslås i lagrådsremissen gällande miljöbalken, bl.a. genom att straffskalorna för miljöbrott höjs.

För nå kraftig avfallsreduktion krävs att alla deltager. En viktig grupp är

att en härvid hushållen. Denna är i sig mycket heterogen och därför är det

grupp nödvändigt de styrsignaler används för att påverka denna grupp är

att som enkla och entydiga. Utredningen har funnit flera exempel där stora krav ställs på den enskilda konsumenten för att denna skall kunna veta vilka alternativ

är riktiga. Utredningen vill i första hand rikta Kretsloppsdelegationens som uppmärksamhet på behovet enkla och raka budskap till den enskilde

av konsumenten.

har funnit det angeläget att berörda myndigheter fastställer

Utredningen

och anvisningar för utnyttjandet avfallsråvaror. Om så sker normer av

skapas onödiga hinder för marknadsutveckling vad gäller dessa

en avfallsråvaror. Så har utredningen konstaterat att några normer för

t.ex. kompost inte föreligger. Detsamma gäller slagg och flygaska vilket troligen förhindrar dess användning i samband med bygg- och anläggningsarbeten. Det bör, enligt utredningen, ankomma på regeringen att driva ovan nämnda krav.

Avfallsskatten-avgiften omfattar endast deponeringsanläggningar med en tillåten mottagningskapacitet överstigande 50 ton per år. Skatteavgifts-

konstruktionen kan naturligtvis leda till viss överflyttning av avfall till

en sådana mindre icke skatte-avgiftspliktiga deponier. Utredningen föreslår därför Statens Naturvårdsverk i uppdrag att kartlägga dessa mindre

att ges

deponier samt följa utvecklingen dessa. Om klar överströmning sker av

av en avfall till etablerade eller små deponier bör fast årsavgift för dessa

nya en

aktualiseras, alternativt kan ett fribelopp 50 ton införas för samtliga

om skattskyldiga. Om sistnämnda sker försvinner den kraftiga marginaleffekt som annars inträder mellan 50 och 51 ton.

Förslagens konsekvenser Utredningen har funnit det nödvändigt att presentera ett styrmedelspaket. Detta paket innehåller en variabel, nämligen den vilken slutligen väljs skatte- och

ur avgiftsmenyn. Oaktat vilket alternativ som väljs står styrmedelspaketet i samklang med och stärker redan genomförda och planerade åtgärder inom avfallsområdet, speciellt utvecklingen av det förlängda producentansvaret och differentierade avfallstaxor. Konsekvenserna detta paket kan beskrivas på

av många sätt men det torde vara ställt utom allt tvivel att det kommer leda till en generellt märkbar avfallsreduktion och inom vissa sektorer t.ex. byggavfall kan en högst väsentlig reduktion aktuell. Det är utredningens uppfattning

vara att mängden avfall som går till deponering kommer att minska med 50% inom en tioårsperiod jämfört med dagens om man beslutar sig för utredningens förslag inbegripande en grön avfallsskattl-avgift. Detta påstående grundas på direkta kontakter med aktuella avfallsproducenter men även på gjorda undersökningar och faktiska resultat uppnådda i såväl Sverige utomlands.

som Utredningen tror att skattensavgiftens belöningsdel kommer att leda till att de olika avfallsslagen i ökad utsträckning kommer att hållas åtskilda. Vidare kommer skattenavgiften att medverka till en ökad fokusering på förebyggande åtgärder samtidigt som alternativen, återvinning och återanvändning, ges en mer ekonomiskt gynnad ställning jämfört med alternativet deponering och i varierande grad även förbränning. Vad gäller det förlängda producentansvaret kommer inom upprättade återtagningssystem dessa te sig mer attraktiva för dem vilka kan återlämna uttjänta produkter den vägen. Beträffande differentierade taxor kommer skattenavgiften att medverka till en större spännvidd mellan avfallsavgifter för önskvärd och inte önskvärd källsortering. Kravet på våg för att kunna hantera registrering skatte-avgiftspliktigt avfall

av kommer att leda till att vissa mindre deponier stängs. Detta är ett önskvärt led i att minska antalet deponier samtidigt som krav och tillsyn kan ökas på de kvarvarande. Den gröna avfallsskatten-avgiften tillsammans med tillämpning av differentierade taxor kan i bästa fall leda till att förbrännings-

m.m. anläggningar kraftigt reducerar den procentuella rest som uppkommer vid förbränning. Vidare kan i bästa fall denna rest ingå som en avfallsråvara i nya processer och produkter vilket sammantaget innebär att när avfalls-

förbränningsanläggningarna fungerar som biobränsleanläggningar kommer

skattenavgiften vara noll eller mycket låg.

Utredningen har fäst stor uppmärksamhet vid och föreslagit åtgärder för att lyfta kunskapsnivån i små och medelstora företag. Man måste komma ihåg att minskad avfallsproduktion inte enbart leder till minskade avfallshanteringskostnader utan även till andra kostnadsbesparingar. Produktionsavfall är ofta inget annat än med fel teknik dyrt bearbetade råvaror. Den traditionella uppfattningen är att en sådan process enbart leder till ökade kostnader medan det är utredningens uppfattning, baserad på åtskilliga exempel, att sådana åtgärder på sikt är klart företagsekonomiskt lönsamma. När det gäller marknaden för utsorterade avfallsråvaror kommer de här föreslagna åtgärderna på flera punkter att stärka dessa marknader. För det första innebär den föreslagna skattenavgiften att återvinnings- och återanvändningsaktiviteter ges en mer gynnad ekonomisk ställning eftersom de alternativa avfallshanteringskostnadema ökar. För det andra kommer fastställandet av normer och anvisningar för utnyttjandet av avfallsråvaror att öppna nya marknader för dessa. För det tredje kommer miljövarudeklarationsplikten att leda till mindre skadligt och renare avfall. Detta förstärks ytterligare av den föreslagna ökade användningen av differentierade avfallstaxor samt den ökade satsningen på rådgivning riktad mot små och medelstora företag. För det fjärde kommer den föreslagna kretsloppsgarantin att skapa ekonomisk garanti för återtagning och återvinning av uttjänta produkter. Sammantaget innebär detta att marknadsförutsättningarna för avfallsråvaror på olika sätt stärks. Dock vill utredningen ånyo påpeka att det yttersta målet är att sikta mot en avfallsfri framtid. Visserligen finns i en sådan framtid även varor som blir uttjänta men när så sker är dessa på förhand så designade och tillverkade att de direkt återgår i anpassade kretsloppssystem. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag för olika företag kommer den s.k. gröna skattenavgiften att inledningsvis leda till vissa ränteförluster. Efter sju år är det högst sannolikt att en viss del av de till konton inbetalda beloppen övergår till statskassan i form av skatt alternativt överförs till den föreslagna miljöfonden. Emellertid talar mycket för att de olika aktiviteterna, som startas bland företag i syfte att minska avfallsproduktionen, återutnyttja avfall, göra produkterna mer återvinningsbara, minska förekomsten av skadliga ämnen bland produkterna osv., i många fall kommer att snabbt vara företagsekonomiskt lönsamma. En inte alltför djärv slutsats vad gäller de ekonomiska konsekvenserna för olika företag är att de

miljöaktiva företagen inte drabbas av någon kostnadshöjning vilket däremot de

miljöpassiva företagen kommer att få vidkännas.

För hushållen gäller, analogt med företagen, att det miljömedvetna hushållet t.o.m. kan sänka sina avfallskostnader medan det hushåll inte på något sätt

som intresserar sig för sina avfallsfrågor kommer att få högre kostnader.

För vissa deponiägare uppstår det initialt kostnad för installation vågar.

en av För alla deponiägare gäller att dessa kommer att tvingas till extra

en administrativ rutin i samband med uppbörd och inbetalningar till miljökonto. Utredningen bedömer emellertid detta som ett marginellt merarbete i synnerhet för de deponier som i dag drivs på ett rationellt företagsekonomiskt sätt. Alternativet deponering kommer att bli ett dyrare alternativ jämfört med dagsläget. Då konkurrens till alternativet deponering finns i form att inte

av producera avfall resp. utnyttja andra behandlingsaltemativ kommer deponering att efterfrågas i minskad utsträckning.

För förbränningsanläggningar behöver inte styrmedelspaketet på sikt, innebära några större negativa kostnadskonsekvenser utan tvärtom positiva sådana.

För ägare till reningsanläggningar vilka i dag producerar slam, läggs på

som deponier, kommer miljövarudeklarationsplikten och rådgivning till mindre och medelstora företag att leda till ett renare slam. Genom utarbetandet

av normer för användning av avfallsråvaran slam kan i flera fall deponi

som avfallsbehandlingsaltemativ undvikas och en produkt med klart negativt värde, i dagsläget, omvandlas till en produkt med positivt värde.

På myndighetssidan berör förslaget främst skattemyndigheterna och de

naturvårdande myndigheterna. När det gäller skattesidan finns det anledning att notera att i Danmark, som har ett mer invecklat avgiftssystem, de

anges administrativa kostnaderna härför mycket små. För de naturvårdande

som myndigheterna innebär systemet med miljövarudeklarationsplikt ökad

en administrativ kostnad medan en minskning antalet deponier torde innebära

av

lägre tillsynskostnader. För myndigheterna sammantaget bedömer utredningen

att det inte uppkommer några väsentliga ekonomiska effekter.

För samhällskonomin som helhet innebär förslaget att små administrativa kostnader uppkommer på skilda håll till följd den s.k. gröna avfallskatten-

av avgiften, miljövarudeklarationsplikten, kretsloppsgarantin, fastställandet

av normer samt införandet av differentierade taxor. Vidare uppstår direkta kostnader för att genomföra det femårsprogam den föreslagna

som resurssparkommittén kan komma att framlägga.

De åtgärder som företag, hushåll, deponi- och förbränningsanläggningar vidtager, till följd av skattenavgiften är samhällsekonomiskt motiverade och ger i de flesta fall en samhällsekonomisk vinst. Sammantaget innebär detta att

om den föreslagna skattensavgiftens storlek, i någon politisk pris-

sättningsmodell, är riktig kommer det här föreslagna styrmedelspaketet med

mycket stor sannolikhet att även en samhällsekonomisk vinst. Men det är

ge viktigt att understryka att utredningen föreslagit en bukett av styrmedel. Att av denna enbart välja t.ex. den gröna avfallsskatten-avgiften leder ofelbart till en

lägre måluppfyllelse.

Om istället alternativen grön avfallsskattavgift ersätts med en nettodeponiskatt kommer de skattskyldiga att inledningsvis minska sina inbetalningar från 2 miljarder kronor till 500 miljoner kronor. Detta förutsatt att skatten

ca införes l januari 1996. Om skatten införs vid en senare tidpunkt, genom att en längre omställningsperiod medvetet väljs, kommer inbetalningarna att minska. Genom kvittmöjlighetema kommer efter ikraftträdandet den inbetalda skatten att ytterligare minska. Till skillnad från systemet med gröna avfallsskatteravgifter, går inbetalda skatter direkt till statskassan utan att stanna sju år i ett miljökontosystem och därifrån eventuellt återbetalas.

Som tidigare angivits måste deponiskatt, man inte önskar undanta eller

en om använda lägre skattesats för det branschspecifika avfallet, hållas relativt låg.

en En hög skatt skulle i annat fall för enstaka företag eller branscher kunna leda till samhället oönskade konsekvenser, vilka p.g.a. ofullständig statistik

av har kunnat identifieras under utredningens genomförande.

Enligt utredningen är det mycket tveksamt om ett styrmedelspaket innehållande

nettodeponiskatt kommer att leda till den tidigare aviserade 50-procentiga en minskningen deponerade avfallsmängder. Räknat på den slutliga skatte-

av betalaren, i form hushåll och avfallsproducenter i huvudsak producerar

av som avfall är jämförligt med hushållsavfall, kommer skatten vara mycket

som måttlig i förhållande till de avfallskostnader idag betalas. För vissa företag

som

idag använder egna industrideponier kan dock en nettodeponiskatt

som

inledningsvis vara mycket kännbar.

Totalt innebär detta ett relativt sett hårdare tryck på det branschspecifika avfallet inkl. bygg- och rivningsavfall. I övrigt följer ett styrmedelspaket med

nettodeponiskatt det konsekvensmönster tidigare redovisats för den en som gröna avfallsskatten-avgiften.

Vad slutligen gäller ett styrmedelspaket innehållande en ren deponiskatt

kommer detta leda till högre skatteintäkter jämfört med tidigare redovisade skattealternativ det enkla skälet att någon återbetalning alternativt kvittning

av inte längre är aktuell. För vissa företag, särskilt de som producerar branschspecifikt avfall, kommer skattekonstruktionen att kunna få klara negativa ekonomiska konsekvenser. I synnerhet gäller detta företag för vilka

lång omställningsperiod är behövlig, i syfte att anpassa teknik och rutiner en till den prisbilden för avfallets omhändertagande. En ren deponiskatt

nya kommer således ha bra styreffekt hos stora avfallsproducenter vad avser

en

produktion av avfall. Däremot deponiskatten inga helst incitament till

ger som att omvandla redan invägt avfall till avfallsråvara.

Ett styrmedelspaket med en ren deponiskatt följer även den i övrigt det tidigare redovisade konsekvensmönstret, undantaget allt berör miljökonto inte

att som längre är aktuellt. Också avseende detta styrmedelspaket är utredningen tveksam till att SO-procentig avfallsreduktion sker.

en

1 INLEDNING

1.1¶Utredningens direktiv

I regeringens proposition prop. 199293:180, riktlinjer för om en

kretsloppsanpassad samhällsutveckling, anförs att källsortering avfall är

av av

central betydelse i arbetet med att kretsloppsanpassa avfallshanteringen,

och att en avfallsbeskattning bör övervägas i syfte att påskynda utvecklingen dithän. Som följd härav bemyndigade regeringen den 27 maj 1993 chefen för en Miljö- och Naturresursdepartementet, att tillkalla särskild utredare med en uppdrag att utreda vissa frågor rörande beskattning avfall. m.m. av Som bakgrund till uppdraget i utredningens direktiv dir. 1993:681 anges att den rådande situationen inom avfallsområdet inte står i överensstämmelse med riksdagens formulerade målsättning och ambitionsnivå. Såväl hushållssom industriavfall förbränns och deponeras i skick, i osorterat trots att riksdagen samband med behandlingen 1990 års budgetproposition prop. l98990:10O av bil. 16, bet. 198990: JoU 16, rskr 198990:241 uttalat förbränning och att deponering av osorterat hushålls- och industriavfall i allt väsentligt bör upphöra.

Utredningens uppdrag har varit att föreslå åtgärder påskyndar som

utvecklingen mot minskade avfallsmängder, minskar användningen skadliga

av ämnen i produkter och samt leder till ett förbättrat omhändertagande varor av avfall och restprodukter. Detta innebär att utredaren skall:

0 Analysera möjligheterna till ett ändamålsenligt nyttiggörande av källsorterat avfall, t.ex. återanvändning, återvinning eller energigenom

utvinning.

0 Utvärdera hur kommunernas tillämpning differentierade avfallstaxor av påverkat källsorteringen av avfall.

0 Utreda förutsättningarna och effekterna olika sätt beskatta avfall. av att

0 Lämna förslag till den lagstiftning behövs. som Av direktiven framgår det vidare att utredningen även bör

klarlägga

myndigheternas möjligheter att i praktiken tillämpa föreslagna regler, samt

utöva erforderlig tillsyn och kontroll. I utredningsarbetet skall även ingå

att redovisa vilka konsekvenser, bl.a. kostnadssynpunkt, förslagen medför ur som för hushåll, näringsliv, kommuner och berörda myndigheter.

sebilaga 1

direktiven betonas särskilt att övergripande målsättning för I en avfallshanteringen avfallets volym och farlighet skall begränsas och att är att behandlingen det avfall ändå uppkommer skall förbättras. I princip bör av som

återanvändning prioriteras före materialåtervinning, energiutvinning och i sista

hand I materialåtervinning skall även inräknas kompostering och

deponering.

utvinning av biogas.

Vidare i direktiven källsortering är ett viktigt medel, för att åstadanges att komma ökad återanvändning och återvinning eller ett förbättrat omhändertagande restavfallet. Samtidigt påpekas att det finns omständigheter som av motverkar sådan utveckling. En sådan omständighet är att kostnaderna för en lämna avfall till behandling är låga, och därmed även de att osorterat besparingar kan göras resurssnål hantering av avfallet. som genom en mera En avfallsskatt kan, enligt direktiven, incitament till ökat producentansvar ge för driva på det fortsatta utvecklings- och forskningsarbetet för att produktutveckling skall främja avfallssnål och

miljöanpassad som ny,

teknik. En skatt också kunna leda till ökat intresse för

miljöanpassad anses

källsortering kan driva på utvecklingen lösningar för att som av nya återanvända och återvinna material från avfalls- och resursflödet samt att utveckla resurshushållande behandlingsmetoder.

1.2¶Utredningsarbetet

Tidigt i utredningsarbetet, och efter samråd med berörda departement, beslutades till utredningen inte knyta några särskilda expert-, styr- eller att referensgrupper. Den enda formella gruppering kring utredningen har utgjorts sakkunniga från Miljö- och Naturresursdepartementet respektive av Finansdepartementet.

led i informationsinsamlingen har ett flertal möten avhållits med Som ett enskilda inom avfallsområdet från bl.a. Statens Naturvårdsverk experter SNV, Svenska Renhållningsverksföreningen RVF, Stiftelsen Reforsk, Kommunförbundet och Industriförbundet.

Utredningens insamling information från de intressenter som kan komma att av beröras avfallsskatt, har i övrigt ombesörjts via fyra hearings, till vilka av en företrädare från företag, avfallsbolag, återvinningsbolag och bransch-

organisationer varit kallade.

har flertal enskilda möten avhållits med företrädare för Dessutom ett avfallsbolag, i samband med studiebesök vid bl.a. Kemiavfall i Skåne AB, Nordvästra Skånes Renållnings AB, Varbergs kommun och Göteborgs-

regionens Avfalls AB.

Ytterligare bidrag till bakgrundsinformationen, samt till bedömningen av en avfallskatts konsekvenser m.m., har erhållits via de uppvaktningar som gjorts av företrädare för olika parts- och branschintressen. I följande frågor har utredningen uppdragit åt särskilda experter att utarbeta underlagsrapporter: Avfallsskatter i USA, Sveriges Tekniska Attachéer, Weine Wiqvist. 0 Differentierade taxor, Stiftelsen för forskning inom Industriell 0

Miljöekonomi, Peter Kisch.

Waste Disposal Taxes in the Flemish Region of Belgium, Vrije 0 Universitetet, Bryssel, Prof. Alfons Beukens.

Restprodukter från svenska avfallsförbränningsanläggningar, Svenska

Renhållningsverksföreningen, Helena Bredin.

Förlängt producentansvar med kretsloppsgaranti, Nationalekonomiska 0 Institutionen vid Lunds Universitet, Docent Göran Skogh. 0 Information, utbildning och rådgivning som stöd för avfallspolitiken, Sören Norrby. Härtill har Naturvårdsverket bistått utredningen med information och underlagsmaterial.

1.3¶Definitioner och avgränsningar

1.3.1 Avfall Avfall är inget entydigt begrepp. Frågan om vad som skall betraktas som avfall är nämligen direkt knuten till ett beslut innehavaren, användaren, brukaren av eller ägaren i varje enskilt fall. Rent generellt kan dock avfallsbegreppet sägas omfatta allt överblivet material från produktion eller konsumtion, vilket innehavaren inte finner det motiverat att själv utnyttja, sälja eller avskilja för återanvändning alternativt återvinning. Avfallsbegreppet är således kopplat till aktivitet från innehavarens sida, som en klart visar att denne önskar kvittgöra sig från något, som vederbörande bedömt sakna värde. Regeringsrätten har i ett mål uttryckt detta på följande sätt: Avfall är sådana rester eller efter mänsklig aktivitet av olika slag som av ägaren funnit onyttiga för honom och varifrån han därför vill befria sig. Ett föremål är sålunda icke i sig avfall utan blir avfall först genom en viljeakt av 2

något slag av ägaren eller besittningsinnehavaren.

2 RÅ 1976:5

Ett vidare begrepp är restprodukter, vilket definieras allt överblivet som material från produktion eller konsumtion. Restprodukter behöver alltså inte lika definitivt som avfall, ha bedömts sakna bruks- eller nyttovärde. Restproduktbegreppet innefattar därmed såväl avfall och olika föroreningar, som returprodukter alt. returråvaror, vilka tagits tillvara för återanvändning alternativt återvinning. Med föroreningar avses restprodukter som spritts så mycket i ett annat ämne att användbarheten förändrats i oönskad riktning

Av det ovan sagda förstås att de restprodukter som av ägaren betraktas som avfall vid själva uppkomsten, kan av någon annan ocheller vid en annan tidpunkt, betraktas som t.ex. en returprodukt, vilken då tas tillvara för återanvändning eller återvinning. Härigenom reduceras det ursprungliga avfallsflödet, för att eventuellt bli föremål för återkommande återvinningsaktiviteter i senare skeden, varigenom avfallsmängdema reduceras ytterligare osv. Vid varje tillfälle som restprodukter och avfall behandlasupparbetas, kan det naturligtvis förutom olika typer returprodukter och restavfall, även av uppstå föroreningar av olika slag. Detta illustreras i figur 1.1.

Returprodukter Returprodukter Returprodukter .

Produktio

Avfall Avfall Avfall

pr§::fer ;

§

Konsumflojq 3

Föroreningar $ F5°r°iga Föroreningar

Fig. 1.1 Avfall och andra restprodukter

Utgångspunkten för föreliggande utredning är primärt att föreslå åtgärder som påskyndar utvecklingen mot minskade avfallsmängder. Enligt ovanstående definitioner kan detta också uttryckas som att andelen restprodukter som av innehavaren betraktas som avfall skall minskas. Detta kan i princip endast ske på två olika sätt. Antingen förebyggs uppkomsten sådana restprodukter av som inte kan betraktas som något annat än avfall. Alternativt innehavaren ges incitament att betrakta uppkomna restprodukter som möjliga att själv utnyttja, sälja eller avskilja för återanvändning alternativt återvinning. Eftersom omvandlingen av restprodukter till returprodukter sällan är förlustfri, har de förebyggande åtgärderna högsta prioritet.

3 Tekniska Nomenklaturcentralen Avfallsordlista TNC 62, 1977

Utredningen behandlar således sådana restprodukter som i dag bedömts vara avfall. Av det sagda förstås emellertid att detta inte låter sig göras med någon objektiv precision, utan att innehavaren restprodukten i varje enskilt fall

av tillfrågats sina intentioner. Av detta följer att redovisad avfallsstatistik, vad

om t.ex. gäller det branschspecifrka avfallet från industrin, i somliga fall kan inrymma även restprodukter som medvetet hålles avskilt för att möjliggöra senare upparbetning ocheller återvinning. Utredningen har emellertid i dessa fall inte gjort några omfattande ansatser för att införa nya gränsdragningar i befintlig statistik. Gränsdragningen mellan vilka restprodukter som är att betrakta som avfall resp. föroreningar är heller helt klar. Rent tekniskt är det i många fall möjligt att omvandla avfall till föroreningar och vice versa. Av detta följer att vissa mängder avfall som uppkommer då gas- och vätskebundna föroreningar koncentreras, också kan elimineras genom en ökad utspädning i nämnda media. Det sistnämnda kan naturligtvis inte betraktas som ett försvarbart sätt att minska avfallsmängdema. Detta till trots kommer utredningen i huvudsak att behandla avfall i den traditionella betydelsen, dvs. utesluta föroreningar i den mån dessa inte koncentrerats till filterkakor, slam eller andra kondensat som bedömts vara avfall. För att möjliggöra ett förbättrat omhändertagande av restprodukter och avfall, som trots förebyggande åtgärder ändå uppstår, ingår det i utredningens uppdrag att även föreslå åtgärder för att påskynda utvecklingen mot en minskad användning av skadliga ämnen i produkter och varor. I denna mening föreligger en viss koppling mellan föreliggande utredning och hanteringen av miljöfarligt avfall. Utredningen har emellertid inte funnit att det faller på dess

lott att behandla detta problem mer än från förebyggande utgångspunkter,

enligt För detta talar också att frågan har behandlats utförligt i en

ovan. nyligen framlagd utredning om miljöfarligt avfall SOU 1992:45, SOU 1992:141, samt i regeringens proposition 199394:l0 om bättre kontroll över miljöfarligt avfall.

1.3.2 Avgifter och skatter Distinktionen mellan vad skall betraktas som avgift resp. skatt är inte helt

som klar. I allmänhet brukar dock avgifter erläggas för erhållande av en motprestation i någon form, som till värdet kan anses motsvara avgiftsbeloppet. För erlagda skatter förväntas i allmänhet inte någon lika tydligt defmierbar motprestation. Inom miljöområdet har avgiftsbegreppet givits en bredare tolkning, genom att man ofta betraktar återföring till betalningskollektivet i sin helhet som

en tillräcklig. Varje enskild inbetalning behöver alltså inte motsvaras av någon

bestämd motprestation, fysisk ocheller monetär. Bilskrotningsavgiften och kväveoxidavgiften utgör här belysande exempel. Som skatt betecknas endast sådana ekonomiska pålagor, vars intäkter tillfaller statsbudgeten för allmänna ändamål. Den nedlagda förpackningsskatten, liksom svavelskatten är exempel härpå. I regeringsformen görs skillnad mellan skatter och avgifter, samt mellan tvångsavgifter och frivilliga avgifter. Skatter får bara bestämmas genom lag, medan avgifter får föreskrivas av regeringen eller kommunen efter bemyndigande från riksdagen. Med skatt menas inte bara det som kallas skatt, t.ex. mervärdesskatt eller inkomstskatt, utan också det som kallas avgift men som utgår för ett allmänt ändamål och inte har karaktär av en bötesliknande pålaga, t.ex. arbetsgivaravgiften. En avgift i regeringsformens mening är således en betalning av offentligrättslig karaktär, för vilken det allmänna tillhandahåller en specifik motprestation. Syftar avgiften till en intäkt som inte motsvaras av någon specifik motprestation, eller om det allmännas kostnader för att tillhandahålla denna motprestation klart understiger avgiften, skall denna betraktas som en skatt till staten. I analogi härmed torde ekonomiska pålagor inom miljöområdet att

vara betrakta som skatter, om enbart delar av intäkterna återförs till betalningskollektivet i någon form. Om däremot intäkterna i sin helhet återförs till betalningskollektivet betecknas pålagan inom för denna utredning som

ramen en avgift. Återföring kan ske direkt som en återbetalning, eller indirekt t.ex. genom att kostnaden täcks för åtgärder som betalningskollektivet givit upphov till eller som gynnar dem.

2 BAKGRUND

2.1 Den moderna avfallshanteringens framväxt I forna tider utgjordes det fasta avfallet i huvudsak av biologiskt material som kunde cirkulera i de naturliga kretsloppen. Matavfall gavs till boskap och husdjur, allt från kläder och skor till fordon och redskap tillverkades av naturmaterial trä, ull och läder. Mera beständiga avfallsprodukter såsom

som hushållskeramik, tillverkades bränd lera. Glas och olika metaller var länge

av exklusiva material, i huvudsak användes i prydnadsföremål, smycken och

som vapen. I de under 1800-talet växande städerna utgjorde människornas eget avfall det största problemet. Tillsammans med djurens gödsel bidrog latrinet till undermåliga hygieniska villkor. Detta gjorde på många håll, i de lokala

att man ordningsstadgarna, tog bestämmelser renhållning. Genom lokala

upp om initiativ började således ett samhälleligt renhållningsansvar att ta form. Gemensamma renhållningsbestämmelser för hela landet infördes 1869, då en ordningsstadga för rikets städer antogs. Några år senare antogs även en hälsovårdsstadga och vid sekelskiftet bedrevs en organiserad avfallshanteringsverksamhet i alla större städer. Fekalier samlades i så kallade renhållningsverk, där det blandades med torvströ och komposterades till ett säljbart gödningsämne. Även gatusmuts, askor och stallgödsel komposterades och såldes till lantbrukare. Matresterna användes efter ångkokning till svinfoder. Från det övriga hushållsavfallet utsorterades allt användbart material som papper och lump, varefter det som blev över användes som utfyllnad eller eldades upp. Avfallet ingick således, ännu vid 1900-talets början, i de naturliga kretsloppen. Industrialismens genombrott, följt av en höjd levnadsstandard, ökad varukonsumtion och en växande förpackningsanvändning m.m. kom emellertid snabbt att leda till alltmer enkelriktade flöden av ett alltmer komplext avfall. Sophämtning infördes successivt även på landsbygden och avfallet dumpades på bristfälligt anlagda tippar där öppen förbränning var vanligt förekommande. Återvinning någon större omfattning bedrevs endast under krigsåren, och då

av av beredskapsskäl. Det alltjämt ökande avfallsflödet under 1900-talets senare hälft möttes med förstärkta insatser för insamling, transport och behandling. Det växande deponeringsbehovet begränsades genom förbränning, vilket efter hand, som följd höjda energipriser, kombinerades med energiutvinning.

av

Oljekriserna och den s.k. Rom-klubbens arbete kom under 1970-talets inledning att innebära ett uppvaknande inför hoten om jordens sinande råvaruoch energitillgångar. Tillväxtens gränser började diskuteras, liksom den dåvarande avfallshanteringsstrategins oförmåga att trygga en långsiktig tillgång på miljö- och naturresurser. En kraftfull statlig satsning på storskalig återvinningsteknik inleddes så under 1970-talets senare hälft, för att överbrygga dessa problem. Den högt teknologiserade återvinningstekniken förmådde emellertid inte leverera säljbara returråvaror. Anläggningarna fick stängas, eller ges en betydligt mer blygsam roll i avfallshanteringssystemet. I deras avsaknad sågs länge den storskaliga förbränningstekniken som en tilltalande behandlingslösning för blandat avfall. Bränslets heterogena sammansättning, samt förekomsten av bl.a. tungmetaller och kemikalier, har emellertid givit upphov till besvärande miljöbelastningseffekter. Efter en häftigt uppblossande dioxindebatt under 1980-talets mitt, vilken under en period medförde ett stopp mot vidare utbyggnad, ifrågasätts alltjämt förbränningsteknikens lämplighet för blandat avfall. Ett gemensamt drag för de åtgärder som vidtagits enligt ovan, är att de alla tagit sikte på att effektivisera hanteringen och behandlingen av avfallet, utan att egentligen ifrågasätta dess uppkomst och sammansättning. De problem som åtföljt dessa strategier, har under senare tid resulterat i ett ökat intresse för att vid källan förebygga uppkomsten av avfall, samt för att kretsloppsanpassa de varor som tillverkas. En utmaning för den moderna avfallshanteringen är således att anpassa resurshushållning, källsortering och slutna kretslopp som förelåg vid seklets början, till det moderna samhällets behov av varor samt krav på bekvämlighet och hygien.

2.2¶Avfallet i miljöpolitiken

2.2.1 Avfallet som tillgång Moderna avfallshanteringsfrågor, inbegripet såväl förebyggande frågor som återvinning och producentansvar, har på allvar förekommit i den miljöpolitiska debatten alltsedan arbetet med regeringens proposition 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall. Redan i förarbetena till propositionen DsJo 1974:10 och DsJo 1974:11 fastslogs att hushållsavfall skall ses som en mtillgång och resurs, vars innehåll i största möjliga utsträckning skall återanvändas. Med undantag för

pappersavfall, ansågs det lämpligt att dessa tillgångar skulle urskiljas i

samband med behandlingen av avfallet. För att åstadkomma detta föreslogs att

statsbidrag med upp till 50% av anläggningskostnaden skulle kunna utgå till

försöksanläggningar för central avfallsseparering. Vidare föreslogs att

statsbidrag med upp till 50% av anläggningskostnaden skulle kunna utgå till anläggningar för återvinning av avfall. Under perioden 1975-1980 beviljades 256 miljoner kronor i statliga bidrag till uppförandet av ett dussintal kommunala avfallsseparerings- och återvinningsanläggningar. Avsättningsmöjlighetema för de utsorterade återvinningsfraktionerna var dock i allmänhet mycket begränsade. Härtill var fraktionema alltför förorenade, och heller prismässigt konkurrenskraftiga, i förhållande till jungfruliga råvaror. Många av anläggningarna fick stängas, och andra gavs en mer begränsad inriktning. Vid sidan om de nämnda förslagen, med syfte att tillvarata de tillgångar man tyckte sig se i hushållsavfallet, är propositionen främst känd för den principiella grundsyn rörande producentens ansvar, som kom till uttryck redan i utredningsdirektiven. Häri angavs att ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen skall kunna tas om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt, i första hand måste åvila producenten. Vidare att det innan produktionen av en vara påbörjas, bör vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall behandlas, liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts. I själva propositionen framlades emellertid inga konkreta förslag till hur detta tidigt formulerade producentansvar skulle kunna operationaliseras. I huvudsak avfärdades frågan med hänvisning till att hantering och omhändertagande av industriavfall reglerades av befintlig lagstiftning. Omhändertagandet av uttjänta produkter ansågs uteslutande vara en kommunal angelägenhet och förslag lades även för att stärka det kommunala renhållningsmonopolet. Den principiella grundsynen rörande producentens ansvar fastslogs under riksdagens behandling av propositionen bet. 1975:JoU 10, rskr. 1975:161, dock utan att någon lagstiftning eller andra styrmedel infördes i syfte att föra

principen till konkret tillämpning.

2.2.2 Avfallet belastning

som Till skillnad från i ovan nämnda proposition, slogs det i nästföljande avfallsproposition prop. 198990:100, bil. 16 fast att ...avfallet utgör en allt större belastning på miljön. Den ändrade hållning som detta citat ger uttryck för, var inte enbart ett resultat av vunna erfarenheter, utan också av att den förebyggande strategin generellt sett hade uppvärderats genom riksdagens

beslut våren 1988, med anledning av regeringens proposition om miljöpolitiken

inför 1990-talet prop. 198788:85, bet. l98788:JoU 23, rskr. 373. I detta

beslut, liksom i 1990 års avfallsproposition, betonades att miljöpolitiken syftar till att förebygga ntiliöstömingar och där sådana uppkommer begränsa dem samt återställa skadad miljö. Samtliga samhällssektorer utpekades som ansvariga för att förhindra uppkomsten av nya miljöproblem, samt för att lösa de redan existerande. Riksdagens beslut innebar också en anslutning till principen om förorenarens betalningsansvar Polluter Pays Principle, PPP. Det fastslogs att kostnaderna för att minska miljöskadoma och åtgärda redan uppkomma skador, skall bäras av den som orsakar eller har orsakat skadorna. Vidare att den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall svara för kostnaderna för sådana åtgärder som

föreskrivs av miljömyndighetema.

Vad beträffar producentens ansvar för att förebygga uppkomsten av avfallsproblem, noterades i 1990 års avfallsproposition att den principiella grundsyn som formulerades i 1975 års proposition inte omsatts i praktisk handling. Avfallshanteringen hade därmed fått anpassas till avfallets faktiska karaktär och snarare kommit att förknippats med valet av slutbehandlingsmetod, än med frågan om hur man förebygger produktionsavfall och tar fram renare produkter. Propositionen fastslog med anledning härav, att producentansvaret måste hävdas starkare, genom ökad kontroll av kemikalieanvändningen, krav på utbyte av miljöskadliga ämnen, uppgiftsskyldighet till kommunen och konsumenten samt utveckling av företagsinterna materialbalanser och miljövarudeklarationer. Propositionens utfall, vad gäller ovannämnda frågor, blev en skärpning av kemikalielagstiftningen, däribland av substitutionsprincipen. Uppdrag gavs Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen att utarbeta förslag till åtgärder för att begränsa användningen av de mest hälso- och miljöskadliga ämnen. I

renhållningslagen infördes en regel om uppgiftsskyldighet rörande

produktionsavfall. I övrigt resulterade propositionen i vissa åtgärder inom förpackningsområdet och ett ökat kommunalt ansvar för avfallshanteringen, inbegripande bl.a. upprättandet av kommunala avfallsplaner. I linje med hållningen att avfall är en belastning, underströks det i propositionen att högsta prioritet måste ges till sådana produkt- och processändringar som gör det möjligt att dels minimera uppkomsten av avfall, och dels minska avfallets innehåll av skadliga ämnen. Det noterades att det främst är inom industrin som förändringarna måste ske. För de förslag rörande materialbalanser och miljövarudeklarationer, som framlades för att stimulera dessa förändringar, aviserade dåvarande miljöministern att återkomma till

regeringen med förslag om uppdrag att närmare utreda utformningen.

I propositionen fastslogs vidare att producentansvaret för det avfall som uppstår till följd verksamhet, också inkluderar ett kostnadsansvar. Som av en ett led i utkrävandet detta föreslogs att ekonomiska styrmedel av ansvar utvecklades. Som skäl att tillståndsprövning och tillsyn enligt angavs Miljöskyddslagen inte företagen några incitament att kontinuerligt minska ger mängdema eller farligheten hos avfallet. Ekonomiska styrmedel ansågs därför kunna utgöra effektiva komplement till den administrativa regleringen, genom att driva fram och avfallssnål teknik. För den direkta utformningen av ny, ren

sådan avfallsavgift, hänvisades till Miljöavgiftsutredningen ME en styrande

1988:03, förslag i ämnet behandlas utförligt i avsnitt 2.4.3. vars mera Under riksdagens behandling propositionen bet. 198990:JoU 16, rskr. av 198990:241 delmål för arbetet på avfallsområdet, att angavs som källsortering bör utvecklas med sikte på att allt avfall som går till slutbehandling sorteras i kategorier möjliggör ett från resurshållningssom synpunkt lämpligt omhändertagande. En sådan ökad satsning på källsortering

borde enligt riksdagsbeslutet leda till att förbränning och deponering av

hushålls- och industriavfall i allt väsentligt skulle upphöra fr.o.m. osorterat 1994.

2.2.3 Avfallet i kretslopp

Regeringens proposition 199293:180 om riktlinjer för ett kretsloppsanpassad

samhällsutveckling, tar utgångspunkt i miljöproblemens ändrade karaktär, från lokala miljöproblem orsakade enskilda punktutsläpp till regionala och av globala problem orsakade diffusa utsläpp knutna till bl.a. olika varors av Ett grundläggande problem i anslutning till det

livscykler. som anges

sistnämnda är, att samhällets materialhantering är enkelriktad, från utvinning råvaror till deponering avfall. För en mera hållbar utveckling krävs av av enligt propositionen cyklisk materialhantering, dvs. en övergång till en mera

ett kretsloppssamhälle.

Ett kretsloppssamhälle är enligt propositionen ett samhälle som tillämpar

kretsloppsprincipen, vilken säger att allt utvinns ur naturen på ett uthålligt som sätt skall kunna användas, återanvändas, återvinnas eller slutligt omhändertas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas.

Kretsloppspropositionen att det riktlinje för miljöpolitiken skall

anger som gälla alla beslut skall inriktade mot att effektivisera resursatt vara hushållningen och främja kretsloppssamhället.

Det förlängda producentansvaret är ett bärande element i den strategi som i

propositionen utstakas för att främja kretsloppssamhället. Det föreslås att ett

lagstadgat producentansvar införs, bl.a. för att stadfästa den principiella hållning tidigare antagits riksdagen prop. 1975:32, bet 1975:JoU 161 som av

och prop 198990:1OO bil. 16, bet. 198990:J0U 16, rskr. 198990:241. Genom att införa ett fysiskt och ekonomiskt för producenten återta ansvar att uttjänta produkter, skapas det, enligt propositionen, incitament för en

miljöanpassad produktutveckling. Ansvaret också ligga i linje med

anses principen om förorenarens betalningsansvar.

I propositionen föreslås att producentansvaret successivt införs inom olika produktgrupper och varuområden. I första hand skall detta ske frivilliga genom överenskommelser, möjligheten att införa bindande föreskrifter men anges även.

Förutom det förpackningsutredningen SOU 1991:76 föreslagna producent-

av ansvaret för förpackningar, aviseras i propositionen att producentansvar till att börja med också kommer att införas för skrotdäck, bilar, plaster, och byggnadsmaterial, samt på elektroniska och elektriska produkter. Denna utveckling, liksom dess interferenser med eventuell avfallsskatt behandlas en mera utförligt i kapitel

Vad gäller metoderna för avfallets omhändertagande, det i propositionen anges

att återanvändning i princip skall prioriteras före materialåtervinning, energiutvinning och i sista hand deponering. Med materialåtervinning

avses också kompostering, förutsatt att materialet sedan går använda till att exempelvis jordförbättrande ändamål. I valet mellan de olika metoderna bör enligt propositionen den användas bäst hushållar med Detta som resurser. antas i de allra flesta fall innebära att återanvändning väljs före material-

återvinning, energiutvinning och deponering.

För att ytterligare stimulera utvecklingen mot ett kretsloppssamhälle, föreslås i propositionen bl.a.:

0 Att kretsloppsprincipen får stort genomslag i kommunernas arbete för att omsätta och konkretisera Rio-konferensens handlingsprogram 21

Agenda

i lokala program för hållbar utveckling. Frågan behandlas i även betänkandet av utredningen kommunernas arbete för god livsmiljö om en

SOU 1993:19.

0 Att plan- och bygglagen SFS 1987:10 ändras så att det klart framgår att den syftar till att främja en god och långsiktig hållbar livsmiljö. För detta ändamål har regeringen tillkallat särskild utredare dir. 1992:104, en vilken också presenterat ett delbetänkanden SOU 1993:94 par och SOU

1994:36.

0 Att miljökrav i ökad utsträckning ställs vid offentlig upphandling. Ett ökat samarbete mellan Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen och nämnden för offentlig upphandling, föreslås i denna fråga.

Att informationen miljöanpassade produkter till konsumenterna är klar 0 om

och entydig, baserad på väl genomarbetade kriterier. Regeringen har

samt tillsatt kommitté dir. 1992:04 med uppgift att göra en konsumenten politisk översyn, inbegripande bl.a. ett uppdrag att undersöka om ytterligare åtgärder kan vidtagas i miljörelaterade frågor.

Att kretsloppsprincipen bör vägledande även för kemikalie- 0 vara kontrollen, så att flödena och användningen hälso- och miljöskadliga av ämnen minskas, och resterande flöden sluts. Förslag rörande hur tillverkare, importörer och andra hanterar kemikalier kan åläggas att som ansvarsförsäkrade för sin produkt har presenterats i ett betänkande vara

Miljöskadeförsäkringsutredningen SOU 1993:78.

av Att olika åtgärder inom jord- och skogsbruket, i transportsektorn, inom 0 energiförsörjningen och i industrin skall inriktas mot ett resurssnålt kretsloppssamhälle. Här hänvisas bl.a. till riksdagens beslut att, i enlighet med förslag från Biobränslekommissionens slutbetänkande SOU 1992:90, satsa 625 miljoner kronor på främjande av ökad användning av biobränslen, däribland avfallsbränslen som är miljömässigt jämförbara med biobränslen. Biogas från avfall utpekas även viktig som en energikälla, från vilken restprodukter kan återföras till marken.

Att miljöpolitiken skall underlätta industrins anpassning till 0 kretsloppssamhället. Detta behandlas mer utförligt i nästföljande kapitel.

2.3¶Den industriella utvecklingen

2.3.1¶Förebyggande miljöskydd

Genom de förslagna åtgärderna skapas, enligt kretsloppspropositionen, förutsättningarna för effektiv resurshushållning inom alla samhällsen mer områden. Särskilt viktigt det att det inom industrin sker en anser man vara övergång till förnybara och användning av energisnåla processer samt resurser

återanvändning och återvinning.

Detta är naturligtvis inte första gången industrins unika möjlighet att som

förebygga miljöproblemens uppkomst vid källan understryks. I

avfallspropositionen från 1975 prop. 1975:32 betonades vikten av att produktionsmetoderna utvecklas med inriktning mot sparsamhet med råvaror och återvinning gång använt material. I propositionen 198788:85 om av en miljöpolitiken inför 90-talet liksom i l990-års avfallsproposition prop. 198990:100, bil.16, hävdades industrins förebyggande ansvar ännu tydligare,

vilket tidigare framgått av denna sammanställning.

På motsvarande sätt betonades i propositionen 199091:90 god om en livsmiljö, att industrins miljöarbete måste inriktas mot att redan från början använda insatsvaror och produktionsmetoder inte skadliga effekter på som ger hälsa och miljö i något led. Utredningen noterade att det krävs att produktionen sker på ett resurshushållande sätt, kommande generationers tillgång till om naturresurser skall tryggas, och en bärkraftig utveckling skall kunna komma hela jordens befolkning till del. En utveckling mot resurssnål teknik mer ansågs därför angelägen.

Signalerna från regering och riksdag har således sedan länge varit både klara och entydiga; skador på hälsa och miljö måste i första hand förebyggas vid källan. Detta ställer särskilda krav på industrin och inbegriper ett ansvar att försöka förebygga uppkomsten avfall, från såväl tillverkning av som produkter.

I kretsloppspropositionen noteras att många företag uppfattat de nämnda

signalerna, liksom marknadens i övrigt ökade krav på miljöanpassad en verksamhet, och därför börjat utveckla miljöpolitik. På vissa håll har en egen detta resulterat i ett systematiskt arbete för att effektivisera resursutnyttjandet

och kretsloppsanpassa Det konstateras dock att detta förebyggande

varoma. och strategiska miljöarbete år koncentrerat till några få storföretag. Den stora majoriteten av tillverkande företag behöver, enligt propositionen, ytterligare stimulans för att sätta i gång ett framåtsyftande miljöarbete.

2.3.2 Materialbalanser och miliövarudeklarationer

Vid sidan de åtgärdsförslag redan nämnts, dvs. producentansvar, om som ekonomiska styrmedel, kemikaliekontroll, utökad information till

intensifierad

konsumenter och miljöanpassad upphandling, föreslås i kretsloppspropositionen att företag skall upprätta materialbalanser och miljövarudeklarationer. Den direkta stimulans förebyggande miljöskydd och av kretsloppsanpassning som dessa åtgärder antas medföra, konstaterades också i

1990 års avfallsproposition.

I de nämnda propositionema framkommer med materialbalanser att man avser en redovisning över vilka råvaror och andra kemiska produkter går in i som en produktion, hur mycket släpps ut, hamnar i produkter eller blir som restprodukter och avfall, inkluderat dessas kemiska sammansättning och vad man gör med dem. Syftet är att få fram bättre kunskaper hur och om var man kan begränsa materialflöden och uppkomsten avfall samt innehåll av varomas

av miljöstörande ämnen.

Miljövarudeklaratoner beskrivs som en modell för att i skriftlig form

sammanfatta de miljörelaterade egenskaperna hos Genom miljöen vara. en

varudeklaration antas de tillverkar kunna incitament att minska

som varan ges dess innehåll av miljöskadliga ämnen, liksom de som använder varan att vidta åtgärder för att undvika miljöstömingar när den kasseras. Inte i någon de nämnda propositionerna görs emellertid några reella

av ansatser att försöka föra materialbalanser och miljövarudeklarationer närmare

praktisk tillämpning. I avfallspropositionen antyds emellertid att den

en dåvarande miljöministem hade för avsikt att återkomma till regeringen med förslag uppdrag att närmare utreda åtgärderna, något som uppenbarligen

om inte skett. Frågan materialbalanser och miljövarudeklarationer har i själva verket en

om längre historia än vad antytts. Redan under det uppdrag att utvärdera

som ovan erfarenheterna inom avfalls- och återvinningsområdet, som Naturvårdsverket avrapporterade i juni 1988, framkom ett stöd för dessa åtgärder. Det kan också nämnas att utredningen SOU 1993:14 om kommunernas arbete för en god livsmiljö, rekommenderar miljövarudeklarationerna som ett verktyg i en strategi för miljömedveten upphandling. I huvudbetänkandet av Miljöskyddskommittén SOU 1993:27 rörande en ny miljöbalk, rekommenderas likaså att miljövarudeklarationer införs.

2.3.3 Standardisering I kretsloppspropositionen hänvisas till den standardiseringsutveckling som för närvarande pågår inom miljöområdet, såväl inom nationella som internationella standardiseringsorgan. Denna utveckling ger enligt propositionen upphov till en rad frågor, om möjligheterna att garantera miljöhänsyn, om miljömyndighetemas roll, om arbetets organisation och finansiering m.m. Miljöministem aviserar i sammanhanget att återkomma till regeringen med förslag om uppdrag till berörda myndigheter, for att få dessa frågor närmare

belysta.

Med koppling till det område som här behandlas utvecklas för närvarande olika standarder för miljöledningssystem och olika miljöledningsverktyg, däribland för miljörevisioner och livscykelanalyser. En brittisk standard för miljöledningssystem är redan i funktion sedan något år, och för ett antal utländska företag har det redan utfärdats certifikat på att miljöarbetet uppfyller standardens krav. Liknande krav föreligger i den av EG antagna förordningen om miljöledning och miljörevision i företag. Från och med 13 april 1995 kommer det att möjligt för företag att bli godkända i enlighet med

vara förordningens krav, dvs. att erhålla ett bevis på att man uppfyller den angivna standarden när det gäller miljöledning, intemrevision och offentlig upphandling.

Mycket talar för att godkännanden eller certifikat av det slag som ovan nämnts, utfärdade av någon ackrediterad och oberoende tredje part, kommer att bli betydelsefulla dokument för verksamhet i alla kontakter med kunder, en långivare, försäkringsbolag och andra intressenter fäster värde på att som verksamheten hanteras på miljösynpunkt godtagbart sätt. ett ur Det finns emellertid inte så mycket i den angivna standardiseringsutvecklingen, pekar direkt avfallsminimering och kretsloppsanpassning. Å andra som mot sidan torde ett systematiserat miljöarbete av det som föreskrivs i standardema, utgöra en grundförutsättning för att ett offensivt förebyggande miljöarbete skall

bli långsiktigt och effektivt integrerat i företagens övergripande styrfunktioner.

2.4¶Ekonomiska styrmedel

2.4.1¶Bakgrund

Den samhällsekonomiska teori ligger till grund för införandet som av miljöavgifter och -skatter, finns utförligt redovisad bl.a. i de slutbetänkanden som avgivits av två statliga utredningar i ämnet, utredningen SOU 1978:43

om kostnaderna för miljövården MIKO, samt Miljöavgiftsutredningen

MIASOU 1990:59. Föreliggande framställning koncentreras därför till en redovisning av de avfallsrelaterade produktavgifter som införts. Vidare genomgås de olika förslag som lagts fram rörande generella miljöavgifter för avfall. Slutligen speglas även delar den tidens diskussion omkring av senare en utvidgad användning av ekonomiska styrmedel, också för att kunna sänka andra skatter, s.k. skatteväxling.

2.4.2¶Miliörelaterade avgifter och skatter

De ekonomiska pålagor som införts i svensk miljöpolitik, med eller mer

mindre direkt hänvisning till olika avfallsproblem, är förpackningsavgiften, bilskrotningsavgiften samt två olika avgiftssystem för batterier.

Förpackningsavgiften

Förpackningsavgiften infördes den 1 mars 1973, med det primära syftet att

bidra till finansieringen av ett prisstopp på vissa livsmedel. Avgiften sattes till

10 öre på förpackningar för konsumtionsfärdig dryck utom mjölk med

en volym som översteg 0,2 inte 3,0 liter. Dessförinnan hade dock men förpackningsrelaterade miljöproblem redan hunnit behandlas i två statliga

utredningar.

I 1964-års naturresursutredning behandlades förpackningars miljöpåverkan

främst från nedskräpningssynpunkt. Särskilt pekade utredningen på de problem

som var förknippade med nedbrytbara glas- och plastförpackningar.

Förutom åtgärder mot nedskräpning föreslogs därför att ökad forskning och utveckling borde inriktas mot framtagandet biologiskt nedbrytbara

av

förpackningsmaterial

En bredare styrmedelsdiskussion förde kommittén för ett samhälle,

renare som i sitt slutbetänkande SOU 1969:18 övervägde både förbud och miljöavgifter. Utredningen fann emellertid att övervägande skäl talade emot bruket dessa

av styrmedel inom förpackningsområdet. Utredningens mest bestående resultat blev därför 1970 års renhållningslag, med bestämmelser kommunalt

om

renhållningsmonopol, samt informationskampanjen Håll Sverige Rent.

Riksdagens skatteutskott, som 1973 hade att behandla frågan

om en förpackningsavgift, noterade att miljöpolitiska strävanden utgjorde

en förutsättning för dess införande. Genom att avgiftsbelägga såväl engångs-

som returförpackningar skulle man uppnå dels en förstärkning statsinkomsterna,

av dels en höjning nyglaspriset och därmed skapa förutsättningar för höjda

av pantbelopp på returglas. Det senare förväntades i sin tur leda till ökad återlämningsfrekvens, vilket från såväl resurshushållnings- nedskräpnings-

som och avfallsynpunkt ansågs önskvärt.

Skatteutskottet underströk att förpackningsavgiften borde betraktas ett

som provisorium som borde omprövas så snart den fyllt sin uppgift att finansiera prisstoppet för vissa livsmedel. Om avgiften därefter skulle bestå, borde enligt utskottets mening mera vara en fråga av miljöpolitisk natur än skattefråga.

en Som följd det sagda fick utredningen kostnaderna för miljövården

av om MIKO till uppgift att utreda verkningarna förpackningsavgiften, samt

av överväga det framtida behovet och utformningen särskild

av en

emballageavgift. I ett särskilt delbetänkande dryckesförpackningar och

om miljö SOU 1976:35 föreslog utredningen en höjning miljöavgiften från 10

av

till 15 öre förpackning, samt införandet pant på samtliga förpackningar

per av för vin och sprit. Härtill föreslogs en avgift om 5 öre på dryckesförpackningar med en volym mellan 10 och 20 cl.

I utredningen DsJo 1980:13 återvinning dryckesförpackningar,

om av behandlades frågan om en ny differentierad förpackningsavgift skulle ersätta den tidigare avgiften. Följden blev också ökad differentiering, samtidigt

en som utredningen konstaterade att pålagan enbart var av fiskal natur och rätteligen därmed borde betecknas som skatt. Skatten på förpackningar

en avsedda för konsumtionsfärdig dryck sattes till: 8 öre för pantbelagda

l

Detta kan vara värt att notera, inte minst med anledning av att regeringen tillsatt en

särskild utredning med uppgift bl.a. att belysa förutsättningarna för ökad

en

användning av biologiska råvaror inom förpackningsområdet dir. 1993: 124.

förpackningar, 10 öre för förpackningar med volym under 0,3 liter, 15 öre om volymen översteg 0,3 0,7 liter, och 25 öre volymen översteg 0,7

men om liter. Förpackningar tillverkade eller dvs. huvudsakligen

av papp papper, mjölkkartonger, befriades liksom tidigare från skatt.

Förpackningsskattens införande i första hand ñnanspolitiskt betingat, och

var dess effekter miljöpolitiskt styrmedel har flera gånger bedömts som

som obetydliga. Senast i Förpackningsutredningens slutbetänkande SOU 1990:85 föreslogs därför att skatten skulle tas bort och ersättas med ett allmänt producentansvar för återtagning uttjänta förpackningar. Detta blev också

av regeringens linje och i finanspolitisk proposition 199293:66 aviserades att

en skatten skulle komma att slopas vid utgången april månad 1993.

av

Förutom skattens miljöpolitiskt ringa effekter, motiverades slopandet även av hänsyn mot återtagningssystemet för aluminiumburkar. Det faktum att skatten drabbade returburkarna lika hårt engångsförpackningar, ansågs kunna

som leda till att återtagningssystemet äventyrades. Statens inkomstbortfall vid skattens avveckling beräknades till ca 150 miljoner kronor.

Bilskrotningsavgiften

Bilskotningsavgiften infördes i oktober 1975, med det primära målet att förhindra att skrotbilar lämnades i naturen. Avgiften uppgick inledningsvis till 250 kronor bil, vilket fördes till särskild bilskrotningsfond. Fondmedlen

per en användes fr.o.m. 1 januari 1976 för utbetalning av en särskild skrotningspremie 300 kronor till den som kunde uppvisa ett skrotningsintyg

om från auktoriserad bilskrotningsñrma. Fondmedlen användes även för att

en bl.a. finansiera kommunal insamling av övergivna bilar.

År 1988 beslöts höjning bilskrotningsavgiften till 300 kronor.

om en av Skrotningspremien höjdes samtidigt till 500 kronor.

Ytterligare höjning avgiften, till 850 kronor infördes 1992. Samtidigt

en av differentierades skrotningspremien, så att den tidigare nivån på 500 kronor endast kom att omfatta bilar godkänts vid kontrollbesiktning inom 14

som månader före skrotningen. För bilar godkänts höjdes premien till

som senare 1 500 kronor. Syftet med denna differentiering var att åstadkomma en snabbare utskrotning av bilar med relativt sett sämre avgasrening.

Bilskrotningsfondens saldo steg kraftigt under de år som bilförsäljningen ökade. Som mest uppgick fondmedlen till 230 miljoner kronor år 1990. De

årens avtagande bilförsäljning, i kombination med den höjda premien, senare har emellertid kraftigt urholkat fondens tillgångar. Den höjning avgiften till

av 1 300 kronor infördes från 1 november 1993, har inte kunnat förhindra att

som fonden idag står i det närmaste utan medel. Dessutom minskades tiden inom

vilken bilen måste godkänd i kontrollbesiktning innan skrotning, till nio

vara månader. Bilskrotningsavgiften har i huvudsak haft avsedd effekt, i och med att antalet skrotbilar i naturen minskat. Systemet har vidare bidragit till att upprätthålla bilskrotningsbranschens lönsamhet, genom att premiehöjningarna delvis kommit att tillfalla skrotama och inte bilägarna. Härav följer också att premiehöjningarna endast i mindre utsträckning kunnat påverka bilägama till att skrota sina bilar i ökad takt. Det kan också konstateras att bilskrotningsavgiften i dess nuvarande utformning inte ger någon drivkraft till bilproducentema att försöka miljöanpassa bilarna, så att det mesta möjliga av ingående material kan återanvändas eller återvinnas. Sistnämnda förhållande noterades i kretsloppspropositionen och ledde till att förlängt producentansvar för bilar föreslogs. Genom att nuvarande avgiftssystem avvecklas till förmån för ett system där biltillverkare och bilimportörer får såväl det fysiska det ekonomiska ansvaret för att ta

som tillbaka uttjänta bilar, antas det att mängden material inte kan återvinnas

som kommer att minska.

Miliöavgift på blybatterier

Insamlingen blybatterier organiseras sedan slutet av 1980-talet av företaget

av Returbatt AB. Insamlingen byggdes upp och bekostades under en inledande försöksperiod med medel från bilskrotningsfonden. Den 1 januari 1991 infördes emellertid miljöavgift för ändamålet. Avgiftsbeloppet sattes

en inledningsvis till 32 kronor, för att fr.0.m. 1993 höjas till 40 kronor per blybatteri med en vikt över 3 kg. Miljöavgiften på blybatterier inbringar i runda tal 40 miljoner kronor per år, vilket fonderas på ett räntebärande konto hos Riksgäldskontoret. Beslut om utdelning fondmedlen, till berörda parter i insamlings- och slutbehandlings-

av leden, fattades inledningsvis Miljödepartementet. En hög utdelning i kombi-

av nation med mycket goda insamlingsresultat resulterade under dessa år i ett kraftigt underskott i fonden. Från 1992 flyttades beslutanderätten över fondmedlen till Naturvårdsverket, vilka i sin tur från 1993 överlåtit till Returbatt AB att fördela de kvartalsvis inbetalda medlen till berörda parter. Naturvårdsverket kommer emellertid att fr.0.m. den 1 juli 1994 innehålla del av medlen, för att amortera det

en underskott man övertog tillsammans med beslutanderätten. Målsättningen är att minst 95% av den till Naturvårdsverket deklarerade

försäljningen av blybatterier skall insamlas för återvinning. Inledningsvis

uppnåddes denna målsättning med god marginal. Under 1991 insamlades som

exempel närmare 1,4 miljoner batterier medan den deklarerade miljöavgiftsbelagda försäljningen uppgick till ungefär 1 miljon. Förhållandet förklaras av att blybatterier funnits upplagrade ute i samhället, liksom av att återtagningsprerniema var höga och nybilsförsäljningen låg. Under år

senare

har insamlingsresultatet försämrats något, som följd sjunkande blypriser,

av liksom fondens underskott och den därmed sammanhängande osäkerheten

om insamlingssystemets kostnadstäckning. Effekterna av upplagringen torde också efter hand ha avtagit. Fortfarande uppnås emellertid den fastlagda målsättningen och miljöavgiften anses allmänt ha fungerat tillfredsställande och haft en starkt styrande effekt på insamling och återvinning.

Miljöavgift på småbatterier

Även för småbatterier och knappceller huvudsakligen för hemkonsumtion, startades insamling under 1980-talet. Naturvårdsverkets första handlingsprogram SNV PM 1688 för hanteringen batteriproblemet framlades 1983

av och i regeringens proposition 198485:118 om kemikaliekontroll behandlades frågan vidare. Resultatet blev att den berörda branschen gavs möjlighet att själva välja de medel och metoder som man ansåg mest ändamålsenliga för att uppnå det fastlagda målet om 75% reduktion av tungmetallspridningen från batterier. När det blev uppenbart att det fastlagda målet inte skulle komma att nås, föreslog regeringen i en proposition 198687:55 åtgärder mot miljöfarliga

om batterier, att en miljöavgift skulle uttagas för att täcka kostnaderna förknippade med insamling baserad på information styrmedel. Jordbruksutskottet och

som

riksdagen tillstyrkte förslaget, men rekommenderade samtidigt en

komplettering med pant som styrmedel bet. JoU l98687:8. I ljuset av sjunkande kvicksilverhalter i batterierna, avskrev emellertid Naturvårdsverket det omedelbara behovet av en pantlösning.

Batteriavgifter kan enligt lagen 1990:1332 om avgifter för miljöfarliga

batterier tas ut för att täcka samhällets kostnader för att samla in och oskadliggöra batterier som är förbrukade eller som inte längre används. Med miljöfarliga batterier avses slutna torrbatterier med mer än sammanlagt 0,025 viktprocent kvicksilver och kadmium SFS 1989:74. På basis deklarerade

av uppgifter debiteras tillverkare och importörer avgift på 23 kronor kg för

en per alkaliska batterier och kvicksilveroxidbatterier, och 25 kronor kg för

per nickel-kadmiumbatterier. För den typen fördubblades och utvidgades

senare avgiften i april 1992, då även fast monterade batterier i inkluderades.

varor Ytterligare höjningar är begärda för såväl avgiften på kvicksilverhaltiga som nickel-kadmiumbatterier.

Under slutet av 1980-talet inbringade avgiften betydande medel från import och försäljning kvicksilverhaltiga alkaliska batterier, som mest 17 miljoner

av kronor ett år. Medlen är placerade på räntebärande konto hos Riksgäldskontoret, och fördelas Naturvårdsverket. Till skillnad från i fallet

av blybatterier har medlen inte kunnat användas till att täcka transportkostnader, utan endast information och slutligt omhändertagandelagring. I takt med att kvicksilverhalten i merparten alkaliska batterier sjunkit under det fastlagda gränsvärden, har behovet medel förskjutits från informations- till

av slutbehandlingsområdet. För närvarande finns ca 15 000 ton kvicksilverhaltiga batterier i lager hos SAKAB, och vid den nuvarande avgiftsnivån kommer sannolikt inbetalda avgifter och befintliga medel i småbatterifonden inte att kunna täcka de kostnader som genom upplagringen skjutits på framtiden. En följd av utvecklingen mot mindre kvicksilverhaltiga batterier är också att nickel-kadrniumbatterier i dag står för merparten av småbatterifondens intäkter. I takt med en ökad konsumtion av varor med inneslutna fast monterade nickel-kadmiumbatterier och en allt effektivare identifiering av berörda tillverkare och importörer, har avgifterna från denna sektor ökat från 1,5 miljoner kronor år 1991 till 7,7 miljoner kronor 1993. De ytterligare intäkterna från försäljningen kvicksilverhaltiga batterier är numera

av marginella, omkring 200 000 kronor per är. Det statsmakterna angivna insamlingsmålet är för nickel-kadmiumbatterier

av 90% prop. 199091:90, bet 199091:JoU 30, rskr. 199091:73. Uppskatt-

ningar gjorda pekar emellertid på en betydligt lägre insamlingsgrad, eller

omkring 20%. Detta problem noterades under regeringens arbete med

kretsloppspropositionen och en lagstiftning om återlämningspremier m.m.

förbereddes. Under beredningen av propositionen åtog sig emellertid handelns organisationer att, som ett alternativ upprätta en gemensam organisation med syfte att inom två år, dvs. före juli 1995, uppfylla regeringens insamlingsmål. Organisationen, tagit namnet Stiftelsen för insamling av miljöfarliga

som batterier SIMBA, har också åtagit sig att under innevarande budgetårsperiod insamla 60% av de uttjänta nickel-kadmiumbatteriema. De medel som miljöavgiften på dessa batterier för närvarande inbringar, överförs från Naturvårdsverket till SIMBA för täckande av informations- och

slutbehandlingskostnader.

2.4.3¶Avfallsavgiñens historik

Redan under den utredning rörande kostnaderna för miljövården MIKO, som tillsattes 1971, konstaterades att de kostnader som drabbar samhället till följd av att restprodukter bildas, inte till fullo belastar dem ger upphov till restprodukterna. I utredningens slutbetänkande SOU 1978:43 förordades

generellt en ökad tillämpning av miljöavgifter, vilkas huvuduppgift skulle vara att få förorenaren att ta hänsyn till de verkliga samhälleliga kostnader som en verksamhet medför, för att därigenom också tvingas ta ett större ansvar för sina utsläpp. I den särskilda utredning om avfallet och miljön, som regeringen 1987 gav Naturvårdsverket i uppdrag att genomföra, behandlades åter frågan om

avfallsavgifter. För att finansiera främst forskning och utveckling föreslog

Naturvårdsverket i sin slutrapport att det tas ut en avgift på avfall som går till deponering. En avgift på ca 10 kronor per ton hushållsavfall och icke branschspeciñkt avfall beräknades kunna inbringa ca 70 miljoner kronor per år, vilket av Naturvårdsverket ansågs utgöra behovet. I 1990 års avfallsproposition 1989902100, bil. 16 uttalade sig den dåvarande miljöministem mycket starkt för ekonomiska styrmedel i syfte att minska avfallets volym och farlighet. Riksdagens beslut med anledning av propositionen bet. 198990 JoU 16, rskr. 198990:241 innebar också en tillslutning till denna hållning. Ett detaljerat förslag rörande avgiftskonstruktion, uppbörd och avgiftens storlek, lämnades i slutbetänkandet SOU 1990:59 av Miljöavgiftsutredningen. Förslaget baserades dels på ovan nämnda rapport från Naturvårdsverket och dels på en konsultrapport som utredningen låtit göra

Miljöavgiftsutredningens förslag innebar i korthet att en avgift om 50 kronor per ton, fr.o.m. 1992 skulle påföras avfall som deponeras och 25 kronor per ton på det som förbränns. Den lägre avgiftssatsen vid förbränning motiverades med att förbränningsaskoma skulle bli avgiftspliktiga vid senare deponering. En höjning av avgiften förutskickades, två år efter ikraftträdandet.

Undantag från avgiftsplikten föreslogs för miljöfarligt avfall, med hänvisning

till de små kvantiteterna och de redan höga behandlingskostnaderna inom detta område. Betydande administrationskostnader ansågs inte vara motiverade med hänsyn till de ringa effekter som en avgift kunde tänkas få. Undantag från avgiftssystemet föreslogs även inledningsvis göras för avfall från gruvbrytning, pappers- och pappersmassatillverkning, metallurgiska processer, svavelsyretillverkning, tillverkning av mineralull samt tillverkning av porslin och keramik. Vidare föreslog utredningen att avdrag med hela avgiftsbeloppet skulle medges för följande avfallsfraktioner:

0 avfall som går till materialåtervinning,

0 ren flisfraktion för förbränning,

Lidgren K, Lindhqvist Avfall Ekonomiska styrmedel. Förslag avseende

-

ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet, 1989.

0 rena oorganiska massor, 0 kompost, rötrester, avloppsslam och liknande organiskt avfall med

godtagbar renhet, som återgår till ett ekologiskt kretslopp, 0 avfall som i övrigt används på miljöriktigt sätt. Riktmärket för nämnda avdrag borde enligt utredningen att avfalls-

vara fraktionemas renhet och miljöpåverkan är jämförbar med de motsvarande naturmaterialens. Det föreslogs att avgiftsmedlen skulle tillföras en särskild fond, avfallsfonden, och att medlen i sin helhet skulle användas inom avfallsområdet. I första hand ansågs medlen behövas för att stärka marknadsförutsättningarna inom

återvinningsbranschen, samt för att understödja utvecklingen mot ökad

källsortering. Vidare ansågs medlen också kunna användas för att initialt stödja uppbyggnaden av nationella pant- och insamlingssystem. För att inte skapa en stor administrativ överbyggnad, föreslogs att fondförvaltningen skulle knytas till exempelvis den sektorsansvariga myndigheten, Naturvårdsverket. Utredningen ansåg dock att förvaltningen borde hållas tydligt skild från verkets myndighetsutövande funktion. Beslut medels-

om tilldelning borde därför, enligt utredning, fattas av en särskilt tillkallad delegation med bred och allsidig representation. I regeringens proposition 199091:90 god livsmiljö konstaterades att

om en

Miljöavgiftsutredningens förslag till avfallsavgift mött praktiska och

principiella invändningar. Främst hänvisades till att många remissinstanser inte ansett utredningens förslag tillräckligt underbyggt, för att kunna utgöra underlag till ett konkret förslag. Regeringen stannade därför vid att föreslå att kommunerna skulle få utökade möjligheter att differentiera avfallstaxoma, för att stimulera källsorteringen. Samtidigt noterades att dessa åtgärder skulle

kunna komma att behöva kompletteras med ytterligare styrmedel, och

regeringen aviserade i sammanhanget att fortsätta sina överväganden,

om ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet skulle kunna utformas så, att de

invändningar som anförts mot Miljöavgiftsutredningens förslag kunde undanröjas.

Frågan om avfallsavgiftemas införande togs utredningen SOU

senare upp av 1991:76 miljön och förpackningarna. Utredningen hade i sin analys funnit

om att avfallsavgifterna i Sverige är låga, om man jämför med andra nordeuropeiska länder och med stora delar av USA. Enligt utredningen stod det också helt klart att även relativt måttliga höjningar, med hjälp

av en särskild avfallsavgift, skulle kunna ha styrande effekt.

en

3 14-1075 65

För att uppnå bestämda krav och mål för förpackningsanvändning och återvinning, förordade förpackningsutredningen ett införande av producent-

för uttjänta förpackningar. För den fysiska delen av detta ansvar ansvar föreslogs ett upphävande det kommunala ansvaret för insamling och

av

bortforsling förpackningsavfallet. Förpackningsproducentema föreslogs

av även få överta det ekonomiska ansvaret för återtagning och återvinning. För den del förpackningsavfallet inte sorterades ut, föreslogs ett bibehållet

av som kommunalt ansvar. I syfte att komplettera de nämnda åtgärdsförslagen, förordade förpackningsutredningen även en statlig avfallsavgift. Man pekade här på sådan avgifts möjligheter att ytterligare stimulera materialreduktion, återanvändning och materialåtervinning. Vad enligt förpackningsutredningen skulle kunna tala emot en statlig

som avfallsavgift, att kommunerna själva fått möjligheter att differentiera

var avfallsavgiftema, samt att täcka in samtliga relevanta kostnader. Alltjämt, konstaterades dock, är kommunernas agerande beskuret av självkostnadsprincipens tillämpning. Som ett ekonomiskt styrmedel, för ökad miljöeffekt förordade således utredningen ett införande miljöavgift på avfall. Det

av en ansågs att den närmare utformningen av en sådan avgift borde övervägas i särskild ordning. I samband med 1992 års kompletteringsproposition prop. 199192:150, bil. 1:12, bet. 199192:JoU 24, rskr. 199192:355 bereddes frågan om ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet vidare. I propositionen angavs att en särskild arbetsgrupp skulle ges i uppgift att klarlägga effekterna av en avfallsskatt och pröva dess lämplighet som kostnadseffektivt styrmedel för att öka källsorteringen. För att bedöma detta, liksom hur man på ett ändamålsenligt sätt kan nyttiggöra sig de källsorterade avfallsfraktionema, förordade arbetsgruppen en särskild kartläggning. Man menade även att en avfallsbeskattning måste bedömas utifrån andra ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet, däribland differentierade avfallstaxor. Vidare krävdes en analys effekterna för svenskt vidkommande av EG:s arbete inom

av avfallsområdet.

I regeringens proposition 199293:180 om riktlinjer för en kretslopps-

anpassad samhällsutveckling, fastlades slutligen underlaget för föreliggande utredning. Miljöministem redogjorde här för avfallskattegruppens förslag, enligt ovan, liksom för de andra övervägandena som legat till grund för att tillsätta särskild utredare i frågan. Bland annat diskuterades två alternativa

en möjligheter att uppnå det av riksdagen angivna målet, att såväl industri- som huhållsavfall skall källsorteras prop. l98990:10O bil. 16, bet. 198990:JoU16, rskr. 198990:241.

Den första möjligheten som angavs i propositionen är att låta Naturvårdsverket utarbeta bindande föreskrifter rörande källsortering. I praktiken skulle detta innebära att kommunerna inte längre själva skulle ha möjlighet att föreskriva om källsortering. I stället skulle det överlåtas till Naturvårdsverket att centralt föreskriva om obligatorisk källsortering allt avfall i landets samtliga

av kommuner. Genom ett sådant tillvägagångssätt antogs, åtminstone teoretiskt sett, den av riksdagen angivna målsättningen och ambitionsnivån kunna uppnås inom relativt kort tid.

en I propositionen noterades emellertid att centralt fattade beslut obligatorisk

om källsortering, kanske inte är det mest ändamålsenliga tillvägagångssättet för att genomdriva det av riksdagen beslutade avfallsprogrammet. Det huvudskäl

som angavs härför, var att Sveriges kommuner är alldeles för olika, bl.a. vad

avser det uppkomna avfallets mängd och sammansättning. Vidare varierar möjligheterna till behandling och återvinning mellan olika delar landet. Som

av exempel angavs de stora skillnaderna mellan storstad och landsbygd, när det gäller att ta hand avfall kompostering.

om genom Anförda skäl talade enligt propositionen för att källsorteringens utformning måste vara flexibel och kunna efter lokala förhållanden. En centralt

anpassas föreskriven källsorteringsmodell har inte denna flexibilitet, noterades det. Därför förordades, andra möjlighet för att uppnå målen inom avfalls-

som en området, att ekonomiska styrmedel, och i synnerhet avfallsbeskattning,

en borde övervägas.

På basis av den förda diskussionen, klargjorde slutligen miljöministern sin avsikt att begära regeringens bemyndigande att tillsätta särskild utredare för

en att belysa lämpligheten av olika beskattningsaltemativ och att lämna förslag till den lagstiftning som erfordras.

2.4.4 Den fortsatta användningen ekonomiska styrmedel

av I en särskild bilaga till 1994 års finansplan prop. 199394:100, bil. 1.4 redogör regeringen för sambanden mellan miljö och ekonomi, de goda erfarenheterna miljörelaterade skatter och avgifter, den utvidgade

av samt användningen av ekonomiska styrmedel detta tillsammans bör föranleda.

som Inledningsvis pekas på ekonomikommissionens slutsats, att den effektivaste metoden för att undvika konflikter mellan ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn, är att använda ekonomiska styrmedel SOU 1993:16. Det noteras att det finns många områden där sådana konflikter föreligger och i detta sammanhang påpekas det grundläggande problemet att resursanvändningen i samhället till övervägande del är en linjär Under tillverkningsprocessen

process. uppkommer olika avfallsprodukter, och när slutligen använts blir även

varorna

de avfall oftast förbränns eller deponeras. I propositionen påpekas det att

som

uthållig ekonomisk tillväxt förutsätter att resurs- och energianvändningen en effektiviseras och att avfallet återförs i naturliga kretslopp eller återanvänds i

produktionen.

Vad gäller erfarenheterna de miljörelaterade skatter och avgifter som redan

av införts, hänvisar propositionen till utvärdering Ds 1994:33 som visar att

en styreffektema generellt sett varit goda och de administrativa kostnaderna för insamling och kontroll låga. Det konstateras att vissa pålagor är av en rent ñskal natur, dvs. beskattningen sker primärt för att staten skall erhålla skatteintäkter. I andra fall är syftet att styra utvecklingen i en

mera miljöanpassad riktning. De flesta miljöskatter innehåller såväl den styrande

den ñskala komponenten i olika omfattning. som Propositionen pekar vidare på de ekonomiska styrmedlens fördelar gentemot traditionella regleringar. Främst gäller detta möjligheten att stimulera till kontinuerligt miljöförbättrande åtgärder, liksom hushållning med tidigare

en icke prissatta naturresurser. Genom att eventuellt kvarstående pålagor inkluderas i varupriset, skapas även incitament för köparen att välja mer miljöanpassade alternativ. Sammantaget anses regleringar alltmer ha förlorat sin självklara plats när det gäller att begränsa de miljöproblem som är förknippade med det moderna samhällets livsstil och varuflöden. I propositionen följande förutsättningar för att miljöskatter och andra

anges ekonomiska styrmedel skall utgöra fungerande och framgångsrika inslag i miljöpolitiken:

En lämplig grupp skatteskyldiga skall kunna preciseras.

skatteunderlaget skall kunna preciseras på ett entydigt och ändamålsenligt sätt. skatteunderlaget skall kunna redovisas och kontrolleras på ett godtagbart sätt.

4. Uppbördsregler skall kunna precisera när och hur skatterna skall betalas.

Vad gäller den fortsatta tillämpningen av miljörelaterade pålagor, pekar

propositionen på den principiella skillnaden mellan dels sådana som i första hand är avsedda att ha styrande effekt och dels sådana som även på sikt kan

en

ett statsfinansiellt bidrag gör det möjligt att sänka andra skatter. Den ge som andra typen åtgärd kallas i propositionen för skatteväxling.

av Oavsett ekonomiskt styrmedel, understryker propositionen vikten av att

typ av skattetrycket inte höjs totalt sett. Som ett lyckat exempel framhålls här avgiften på utsläpp kväveoxider. Denna har åstadkommit en hög grad av

av

miljöstyming, samtidigt skattetrycket för betalningskollektivet som helhet

som

behållits oförändrat att inbetalade medel återförts till de mest effektiva

genom producentema. I synnerhet när risk för konkurrenssnedvridning föreligger, rekommenderas det i propositionen att denna typ av system med återföring till

betalningskollektivet övervägs.

När det gäller skatteväxling uttrycker propositionen en viss tveksamhet inför det långsiktigt hållbara i en sådan utveckling. Skatteväxlingens grundtanke är att uppnå flera mål samtidigt, nämligen en dämpning av miljöskadlig verksamhet och en skattesänkning på andra områden, vilket sammantaget skulle kunna öka sysselsättningen. I propositionen påpekas emellertid att dessa mål kanske inte går att uppfylla samtidigt. En miljöskatt med stark styreffekt urholkar snabbt skattebasen, med följd att statens intäkter minskar. En miljöskatt utan styreffekt leder å andra sidan inte till några positiva miljöeffekter. Slutsatsen är att det är svårt att med hjälp

av miljöskatter uppnå en förbättrad miljö och samtidigt säkerställa den finansiering som krävs för att kunna sänka skatten på arbete. I propositionen fastslås sammanfattningsvis att en eventuell skatteväxlings konsekvenser för ekonomi och sysselsättning som helhet är oklara. En parlamentarisk utredning har därför tillkallats för att belysa dessa och andra frågeställningar dir. 1994:11.

3 AVFALL

3.1¶Avfallsmängder och behandlingsformer

3.1.1 Inledning

Riksdagen antog 1990 nya miljöpolitiska mål med det övergripande syftet att minska avfallsmängderna. Samma år gavs kommunerna ökat för

ansvar avfallshanteringen och skall numera arbeta fram obligatoriska avfallsplaner med uppgifter om åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet. Enligt en lägesrapportl för juni 1992 konstaterade Naturvårdsverket att endast 10

planer hade inkommit till verket, men att samtliga kommuner skulle vara klara före utgången av 1993.

Detta till trots är det mycket svårt att få en rättvisande bild

av avfallsmängdema i Sverige. Det är enbart för den del avfallet

av som omhändertas i kommunal regi det går att med någon nämnvärd

som noggrannhet att bestämma de riktiga mängderna. Den mest aktuella samlade statistiken över hushålls- och industriavfall som omhändertages av kommunerna är från 1990. Ny statistik utkommer från SCB först under våren 1995. Samtidigt vet vi att de metoder och system, ständigt utvecklas

nya som för att förebygga och behandla avfall, bör ha inneburit att mängderna går

som till deponi minskat. Av detta skäl och för att få med uppgifter det

om branschspeciñka avfall som behandlas och deponeras internt industrin

av kommer SCB-statistiken från 1990 i vissa delar kompletteras med statistik från olika utredningar och branscher.

3.1.2¶Avfallsmängder

Statistiken över de svenska avfallsmängdema är mycket skiftande kvalitet.

av Uppgifter om den del av avfallet som insamlas ocheller omhändertages i kommunal regi har sedan ett antal år insamlats Renhållningsverks-

av föreningen och under de senaste åren av Statistiska Centralbyrån. Kvaliteten på dessa uppgifter får bedömas som i stort sett god. Denna statistik, som också

inkluderar del avfall läggs på privatägda tippar, omfattar följande

en som

avfallsslag:

0 hushållsavfall, dvs. sopor, köksavfall, grovavfall, pappersavfall

m.m.

från hushållen eller kontor, handel och industrier,

Naturvårdsverket, Kommunal avfallsplanering Lägesrapport juni 1992, SNV

-

Rapport 4140-1.

0 icke-branschspecifikt industriavfall inklusive bygg- och rivningsavfall

samt schaktmassor, 0 slam från kommunala reningsverk och från enskilda brunnar, 0 parkavfall, 0 latrin, 0 avfall från energiutvinning slagg, askor och rökgasreningsprodukter. 1990 insamlades i kommunal regi 3,2 miljoner ton hushållsavfall. Av detta lämnades 0,4 miljoner ton till återvinning. Utslaget på befolkningen innebär detta att det uppkom 329 kg per invånare om man exkluderar återvinningen. De enligt Statistiska Centralbyrån registrerade avfallsmängderna var 1985 och 1990 enligt följande tabell

Tabell 3.1 Avfallsmängder i Sverige 1990 hushållsavfall, icke-branschspeciñkt industri-

-

avfall m.m.

Industrins avfall delas ofta in i branschspeciñkt industriavfall respektive ickebranschspecifikt industriavfall. Det i ovanstående tabell redovisade industriavfallet är i huvudsak icke-branschspecifikt avfall. Det branschspecifika avfallet uppkommer i stora mängder med någorlunda likartad sammansättning i industrins processer. I siffror sammanställda under 1988

följande mängder branschspecifikt industriavfall anges

2 Statistiska Centralbyrån Avfall och återvinning i kommunal regi 1990, Statistiska

meddelanden Na 28 SM 9201. 3 SNV Avfallet och miljön, 1988, citerad i Prop. 199293: 100 Bilaga 15.

Bransch Avfallsmängd Deponering eller annnat Återanvändning

1000 tonår omhändertagande 1000 tonår %

1000 tonår

Tabell 3.2 Branschspeciñkt industriavfall enligt Avfallet och miljön, 1988

Naturvårdsverket i Miljö 93 följande mängder för det branschspeciñka

anger industriavfallet.4 Samma uppgifter har också översänts till utredningen från Naturvårdsverket.

Tabell 3.3 Branschspeciñkt industriavfall enligt Miljö 93.

En något mera indelad uppställning olika former branschspecifikt

av av industriavfall som i stor utsträckning deponeras återfinns i internt arbetsmaterial på Naturvårdsverket. Några huvudgrupper, i betydelsen avfallsslag med stora avfallsmängder branschspecifikt industriavfall, återges i tabell 3.4. I tabellen upptas endast sådana avfallsslag totala årliga mängd överstiger

vars 10 000 ton. Dessutom finns i materialet ett antal mindre mängder skilda

av avfallsslag från olika branscher tillsammans utgör 45 000 ton.

som ca

SNV Ett miljöanpassat samhälle, Rapport 4234, 1993.

Bransch Avfallslag Total mängd Deponerat

1000 tonår 1000 tonår Byggmaterialindustri Bypassdamm 46 46 Ferrolegeringgerk Filterstoft 15 10 Gjuterier Sand 20 20 Glasindustri Glasmaterial 71 8 Gruvindustri Gråberg 18 000 18 000

Sand 21 500 21 500

Tabell 3.4 Branschspeciñkt industriavfall som i stor utsträckning deponeras. Avfallsslag

med mer än 10 000 tonår.

Det måste dock konstateras att tabell 3.4 är en mycket osäker källa för att bedöma hur mycket braschspecifikt avfall som deponeras. Utredningen har därför försökt att komplettera uppgifterna enligt tabellerna 3.2-3.4 med information från de berörda branscherna. Gruvindustrin i form av Boliden

5 Fosforsyratillverlcningen har upphört i Sverige sedan avfallsmängdema uppskattades.

Mineral AB och LKAB har till utredningen inkommit med detaljerade redogörelser för restproduktmängderna och deras hantering. I tabell 3.5 redovisas en översikt av detta material.

Företag Avfallsslag Restproduktmängd

1000 tonår Boliden Mineral AB Gråberg 10 000 15 000

- Anrikningssand 15 000 16 000 -

Tabell 3.5 Restprodukter från gruvindustrin.

Även gjuteribranschen har tillställt

utredningen speciell information om restprodukthanteringen inom branschen. De i detta material angivna restproduktmängdema återges i tabell 3.6.

Tabell 3.6 Biprodukter och avfall från gjuteriindustrin.

Jernkontoret redovisar uppgifter från utredning utförd Naturvårdsverket.

en av Enligt denna producerades 1991 totalt inom stâlindustrin 1700 000

ton restprodukter. Jernkontoret påpekar dock att i detta material är mängden

stålugnsslagg och masugnsslagg troligen baserad på uppgifter

som avser mängden slagg innan den normalt förekommande efterbehandlingen. Denna

innebär metalliskt material i slaggen avskiljs för direkt återföring till att stålugnen. Det sägs hänsyn till detta tas så blir totala mängden att om 1 400 000 stålugnsslagg 550 000 ton och masugnsslagg 450 000 ton. ton varav Man påpekar enligt Naturvårdsverkets utredningen för 1991 deponerades att 875 000 eller 50%, medan Jernkontorets utredning för år 1985 angav ton ca

att 36% restproduktmängden deponerades.

av

Skogsindustriema påpekar i ett brev till utredningen att merparten av massaoch pappersindustrins restprodukter återanvänds, huvudsakligen för energiproduktion lutar, bark, slam etc.. Den deponerade mängden restprodukter uppgå till mindre än 10% den totala volymen. Det avfall uppges av konstateras ansträngningama för att minska mängden avfall till deponi har att ökat väsentligt inom skogsindustrin under år. Bland annat påpekas att i senare princip all bark utnyttjas för generering energi. Visst undantag sker dock av av barkspill från hanteringen inom fabriksområdet framför allt vintertid eftersom det innehåller allt för mängder och is. Fiberslam tas ofta tillbaka i stora grus alternativt säljs till annat bruk. Barkpannoma nyttjas även för processen förbränning slam. Hur framgångsrik förbränningen är beror på vilken typ av ska förbrännas på utformning. Askrikt av slam som samt pannans och kemslam kan dock orsaka problem. Vid de fristående

pappersbruksslam

pappersbruken finns oftast inte några fastbränslepannor. Mindre mängder biologiskt slam komposteras och används jordförbättringsmedel eller som som täckningsmaterial. Det förekommer också att komposterat material utvinns ur

gamla tippar vilket utökar tippens livslängd.

Askor och svartslam deponeras vanligtvis i dag. Diskussioner och försök pågår möjligheten använda barkaska för att motverka skogsmarkens om att försurning och för ersätta de näringsämnen bortförs t.ex. i samband att som urlakning. Ett tvåårigt försök där barkaska och svartslam ska spridas med sur

på skogsmark har initierats länsstyrelserna i Gävleborg och Kopparbergs

ut av län. Naturvårdsverket har ännu inte tagit slutlig ställning till sådan återföring. Det pågår också försök att använda slamaska som bärlager vid vägbyggnad.

ovanstående sammanfattas så kan konstateras att tabell 3.1 god bild Om ger en mängdema avfall i Sverige det branschspeciñka industriavfallet skall av om

beaktas. En konjunkturberoende minskning det icke-branschspecifika

av industriavfallet och speciellt bygg- och rivningsavfallet kan ha skett under av år, denna effekt kan av övergående natur. senare men vara till återvinning, förbränning och kompostering sker vid Om hänsyn tas som mängdema i tabell 3.1 deponeras sammanfattas i

anläggningarna kan som

tabell 3.7.

Avfallsslag Deponerad andel Deponerad mängd

% 1000 ton Hushållsavfall deponering 100% 1400

-

deponering från förbränning 25% 300 -

Tabell 3.7 Utredningens uppskattning av deponerade mängder hushållsavfall, icke-

-

branschspeciñkt avfall m.m.

För det branschspecifika industriavfallet finns det anledning att försöka sammanjämka de olika uppgifterna från statistik och branschföreträdare. Det måste dock konstateras att flera uppgifter är osäkra. I tabell 3.8 återges de sannolika mängdema branschspecifikt industriavfall för de branscher som deponerar betydande mängder avfall:

Tabell 3.8 Utredningens uppskattning deponerade mängder branschspeciñkt industri-

av

avfall.

3.1.3¶Behandlingsformer

Bakgrund Kommunerna omhändertog ca 3,2 miljoner ton hushållsavfall under 1990, varav 1,4 miljoner ton fördes till deponering, 1,3 miljoner ton till förbränning, 0,4 miljoner ton återvanns papper och glas och 0,07 miljoner ton komposterades. Fördelningen i procent visas i figur 3.1.

44 %

I Återvinning

13 % I Kompostering 2 % D Förbränning Deponering

41%

Fig. 3.1 Hushållens avfallsmängder fördelade efter behandlingsformer i procent°

Det är betydligt svårare att kartlägga industriavfallet går till som återanvändning, återvinning eller deponering eftersom det är oklart hur stor mängd som tas om hand av företagen själva. Bilden nedan visar det industriavfall 1990 omhändertogs i kommunal regi, dvs. bygg- och som

rivningsavfall, jord- och schaktmassor och ickebranschspecifikt avfall.

58%

I Återvinning 6% I Kompostering 0% I Förbränning 89% deponering

Fig. 3.2 Industrins avfallsmängder fördelade efter behandlingsformer i procent7

SCB, Na 28 SM 9201. SCB, Na 28 SM 9201.

Förutom det hushålls- och industriavfall som redovisats ovan, insamlas även miljöfarligt avfall. Enligt MFA-utredningens insamlades under 1990 ca 280 000 ton miljöfarligt avfall för behandling. Någon närmare beskrivning om hur detta omhändertas kommer dock inte att göras utan det hänvisas till nämnda utredning.

Kompostering

Kompostering som behandlingsmetod används i relativt liten omfattning. Av hushållsavfallet komposterades 1990 endast 2%. Procentsatsen skulle vara högre om det avfall som komposterades i hemmen räknats in. Eftersom intresset för kompostering har ökat och fortsätter öka under senare år kan det beräknas allt högre andel avfall kommer att komposteras. Det är främst

att en hushållens trädgårdsavfall som komposteras och verksamheten är mest utbredd i enfamiljsfastigheter. Vid kompostering av det organiska avfallet från hushåll och industrier utnyttjar komposten luftens och det organiska avfallet bryts ned till koldioxid,

syre vatten och humus.

Rötning

Rötning är en annan metod för att behandla det organiska avfallet. Denna metod lämpar sig framförallt för avfall från större industrier som t.ex. slakterier och slam från kommunala reningsanläggningar, då metoden kräver ett konstant tillflöde av stora mängder avfall. Genom rötningen utvinns metangas som kan användas för värme- och elproduktion. Kvar blir det s.k. rötslammet, vilket kan användas som jordförbättringsmedel.

Avfallsförbränning

Idag finns det 21 stycken avfallsvärmeverk i Sverige under 1992

som producerade ca 4,4 TWh energi, vilket i allt väsentligt går ut i fjärrvärmenäten och där täcker ungefär 15% av det totala värmebehovet. År 1992 tillfördes totalt l 775 704 bränsle till anläggningarna, vilket

ton av l 556 661 ton var avfall. 219 043 ton bränsle var annat än avfall, främst torv, flis, träkross och spannmål Det råder dock stor skillnad mellan anläggningarna vad gäller fördelningen mellan användandet av avfall respektive annat bränsle. Man skiljer på s.k. FB-anläggningar och rosteranläggningar.

Miljöfarligt avfall ansvar och riktlinjer, SOU 1992:45.

-

Mångdema i det här avsnittet är hämtat från den konsultrapport som utredningen

beställt från Renhållningsverksföreningen, Restprodukter från svenska förbrännings-

anläggningar, sebilaga

De sex FB-anläggningama tekniken fluidiserad bädd finns i landet, som förbrände 1992 tillsammans 74 008 ton avfall. Detta motsvarar 32% de av 231 271 ton bränsle som användes i anläggningarna. Det avfall förbränns som i FB-anläggningama är sorterat och har högre värmevärde än det avfall som används vid rosteranläggningama. De betydligt större rosteranläggningama förbrände sammantaget 1 482 652 ton osorterat avfall, vilket är 96% av den sammanlagda tillförseln på 1 544 430 ton bränsle per år. Endast 4% är annat bränsle. En betydande skillnad mellan de två typerna är att en större mängd restprodukter uppkommer vid rosteranläggningama 382 673 tonår än vid FB-anläggningama 21 218 tonår. Restproduktema delas in 0 bottenaska rostergenomfall, slagg, sand och oförbränt, - 0 flygaska inkluderar förutom flygaska även olika kemikalier t.ex. kalk, fällningsmedel m.m., 0 övrigt utsorterat skrot, cement, sand och vatten. - En liten del skrot utsorteras och återvinns, men det mesta av resterna går på deponi. Genom olika nya tekniker och försöksverksamhet på området undersöks möjligheterna att, i större utsträckning än vad görs idag, som använda askorna för t.ex. vägbyggen.

Avfallsdeponering

Totalt finns det ca 4000 äldre avfallsupplag av varierande storlek i Sverige. Många av upplagen är stängda och dåligt kontrollerade, vilket innebär att utsläpp till mark, vatten och luft kommer att fortsätta under en lång tid framöver. Eftersom ingen kontrollerar upplagen finns det risk för otillåten användning, varför det finns all anledning att öka insatserna för att förbättra de gamla upplagen. Enligt Naturvårdsverket bör man främst inrikta insatserna på urlakningen av miljöfarliga ämnen från de gamla upplagen.

1990 farms det ca 400 deponianläggningar i drift, 200 större upplag, i varav ca kommunal regi. De omhändertog 7 251 100 ton avfall. Någon exakt siffra ca för hur många andra deponier finns och hur mycket deponeras på som som dessa anläggningar saknas. Vid de anläggningar som tar emot organiskt avfall skulle avfallet kunna sorteras ut för bl.a. metangasutvinning genom t.ex. rötning. Den totala

1° vidare Se Metangas från avfallsupplag åtgärder för att minska utsläppen, SNV rapport nr 4271.

mängden metangas uppkommer vid anläggningarna uppskattas till

som 100 000 ton år. Vid beräkningar 1990 det endast 27 avfallsupplag som

per var utvann metangasen ur den deponigas som bildades. Deponigasen innehåller förutom metangas även koldioxid och vissa spårämnen. I regeringens proposition prop. 199293:179 om åtgärder mot klimatpåverkan målet att metangasutläppen bör minska med 30% till år

angavs 2000.

3.2¶Källsortering

3.2.1 Inledning Källsortering har länge framhävts som ett mycket viktigt medel för att bättre kunna ta hand avfallet på ett från miljö- och naturresurssynpunkt

om försvarbart sätt. I riksdagens beslut med anledning 1990 års avfallsproposition, underströks

av behovet att det snarast upprättades ändamålsenlig :källsortering i så

av en många kommuner möjligt. Som målsättning att förbränning och

som angavs deponering osorterat hushålls- och industriavfall i allt väsentligt skulle ha

av upphört vid slutet år 1993. För att underlätta uppnåelsen av detta mål gavs

av kommunerna ökade befogenheter att föreskriva källsortering. I kretsloppspropositionen konstaterades emellertid, att den då rådande situationen inte stod i överensstämmelse med vad som borde gälla utifrån riksdagens beslut. Det pekades på en omfattande förbränning av osorterat hushållsavfall och likaså omfattande deponering osorterat industriavfall.

en av I propositionen noterades att även om osorterat hushållsavfall visat sig gå att förbränna på ett acceptabelt sätt i stora anläggningar med avancerad reningsutrustning, så ger källsortering möjlighet till ökad återanvändning och återvinning samt differentierad och kretsloppsanpassad avfalls-

en mera behandling både miljömässigt och ekonomiskt borde vara att föredra.

som

Exempelvis pekades på möjligheterna att i ökad utsträckning utnyttja det

biologiska avfallet för kompostering eller för utvinning av biogas genom rötning. I det senare fallet förutsätts att rötrestema går att utnyttja som t.ex.

jordförbättringsmedel.

För industriavfallet noterades den outnyttjade möjligheten att vid källan sortera ut brännbart material med högt energivärde. Ett sådant rent brännbart industriavfall skulle bl.a. kunna ersätta bortfallet av en biologisk fraktion, med lågt energivärde, i den mån denna komposteras eller förgasas, enligt ovan.

Det kan konstateras att propositionens förslag följer prioritetsordningen i den

hierarki för avfallsbehandlingsmetoderna angivits, dvs. att återvinning

som skall prioriteras före förbränning och i sista hand deponering. Som återvinningsmetod räknas då även kompostering, eventuellt i kombination med

utvinning av biogas.

Det är självklart att denna hierarki inte är generellt tillämpbar. Som exempel förefaller det lika svårt att bränna jord och schaktmassor, att återvinna allt som brännbart bygg- och rivningsavfall. Detta till trots har källsorteringen ett värde i sig, genom att möjliggöra att den metod bäst hushållar med kan som resurser prioriteras för varje utsorterad avfallsfraktion. Bortsett från rent självklara undantag torde detta i de allra flesta fall leda till att den angivna behandlingshierarkin tillämpas.

I anslutning till den diskuterade behandlingshierarkin, skall det inte förglömmas att förebyggande insatser har ännu högre prioritet. Härmed avses åtgärder för att vid källan förebygga avfallets uppkomst, med hjälp av rena resurshushållande och avfallsminimerande produktionsmetoder. Genom att avfall i tillverkningsleden representerar förlust råvaror och energi, samt en av maskin- och arbetstid, så är förebyggande insatser ofta effektivitets- och produktivitetshöjande, och därmed även till fördel för lönsamhet och konkurrenskraft. Att angripa symptomen på ineffektiv produktionsapparat en med hjälp av olika behandlingsmetoder, är därför principiellt felaktigt så länge inte alla möjligheter till förebyggande insatser är uttömda.

Även nollavfall kan uppnås vid produktionen, så återstår emellertid om ett potentiellt avfallsproblem i de produkter tillverkas. Även här skall den som förebyggande strategin äga företräde framför slutlig behandling. Genom ett förutseende val av råvaror, vilka inte är miljöskadliga utan in i de passar

naturliga kretsloppen, kan många avfallsproblem förebyggas. Detsamma gäller

om produkterna redan på ritbordet utformas så att de håller längre och är lätta att ta i sår i delar kan återanvändas eller återvinnas. Det sistnämnda är som inte minst viktigt med tanke på att många i dag är sammansatta och varor

utformade så effektiv källsortering omöjliggörs.

att en

I anslutning till det ovan sagda finns det kanske anledning att återknyta till de lärdomar som drogs under 1970-talets massiva satsning på central sortering för återvinning. Under denna tid myntades bl.a. den s.k. Gi-Go-regeln Garbage in-Garbage-out. Även förekommande i modern

om avfallssortering tappning

sker närmare källan, i hushåll samt på fabriksgolv och byggarbetsplatser m.m., så är den nämnda regeln alltjämt relevant. De utsorterade återvinningsfraktionema blir aldrig renare än vad det inkommande avfallet tillåter och vill man verkligen försäkra sig problem- och förlustfri källsortering är det om en bäst att inte producera avfallet från första början.

3.2.2¶Pågående källsortering

Med varierande effektivitet pågår i de flesta av Sveriges kommuner någon form av källsortering, genom vilken material och fraktioner frånskiljs hushållsavfallet för återvinnas. En undersökning gjord 1993 visar att

att man i endast 22 av landets 286 kommuner inte infört något slags käll-sorteringssystem. I de flesta kommuner omfattar utsorteringen tidningar, glas och hushållens miljöfarliga avfall, många gånger genom att containrar och igloos utplacerats på för ändamålet lämpliga platser. Effektiviteten i dessa insamlingssystem är självfallet en funktion av bl.a. insamlingsplatsemas tillgänglighet och förekomsten av andra åtgärder som stimulerar konsumenterna att uppsöka dessa platser. Högst återvinningsgrad uppnås för tidningar och tidskrifter, vilka i stort sett allt sedan seklets början har insamlats som råvara för papperstillverkning. Återvinningsgraden har under decennier ökat kontinuerligt, för att för

senare närvarande uppgå till ca 65%. En förklaring till den höga effektiviteten är att tidningarna ofta insamlas direkt vid hushållen, eventuellt även i kombination med mera central uppsamling via uppsatta containers. För glas, utöver sådana förpackningar som ingår i pantsystem, uppgår insamlingsgraden enligt officiell statistik till 45%. Hur mycket hushållens miljöfarliga avfall som i övrigt

ca av insamlas är okänt. Givet är dock att insamlingseffektiviteten i detta fall, liksom för de andra typerna av restprodukter, i första hand är en funktion av insamlingsförfarande, servicegrad och ambitionsnivå. Nämnda undersökning visar att det i ett 20-tal av landets kommuner har införts mera långtgående system för källsortering. Härmed avses system där man förutom ovan nämnda fraktioner även försöker avskilja komposterbart köks-

och trädgårdsavfall, grovavfall, brännbart avfall samt en deponerbar rest-

fraktion. Till viss del sker utsorteringen av dess fraktioner redan i hemmen med hjälp av flerfacksindelade avfallsbehållare och fordon. skrymmande trädgårdsavfall och grovavfall insamlas härtill ofta vid centrala återvinningsstationer, där även en vidare uppdelning i vitvaror, elektronikskrot, Wellpapp, textilier och avfallsbränsle m.m. kan ske.

3.2.3 Erfarenheter och resultat En omfattande utvärdering av olika källsorteringssystem har under 1991 och 1992 genomförts med stöd från Statens Naturvårdsverk samt AB Borlänge Energi, Borås Gatukontor, Mellanskånes Renhållnings AB, Stockholms Kommuns Avfallsförädlings AB, Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag och Södertörns Renhållningsverk AB. Utvärderingen har särskilt koncentrerats till

Miljö-Eko, nr 2 1993

att studera möjligheterna att ur avfallet utvinna rena fraktioner för kornpostering resp. förbränning. Svenska Renhållningsverksföreningen har ansvarat för projektets ledning samt för samordning med delprojektledare från Institutionen för Konsumentteknik vid Chalmers tekniska högskola, AB Borlänge Energi, Miljökonsultema i

Studsvik AB och Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag.

Utvärderingens resultat finns redovisade i en rapportserie, innehållande huvudrapport och fem delrapporter, vilka utgivits såväl Naturvårdsverket

av

som Svenska Renhållningsverksföreningen. Det finns här inte anledning att

mer än kortfattat sammanfatta de bedömningar gjorts.

som Utvärderingen har i huvudsak omfattat sex olika system för längre gående källsortering, vilka anses ha stått modell även för flertalet andra kommuner där sådan sortering införts. De sex studerade systemen är införda Borlänge, Borås, Eslöv, Stockholm, Sydvästra Skåne och Södertörn. Med utgångspunkt från de resultat redovisats i projektets olika

som delrapporter görs bedömningen att det källsorteringssystem åstadkommer

som de mest lämpliga fraktionerna för både förbränning och biologisk behandling, återfinns i Borlänge. Det system som här tillämpas innehåller följande element: 0 Glas och papper lämnas vid någon kommunens mindre återvinnings-

av

stationer. 0 Komposterbart resp. brännbart avfall förvaras i separata behållare, vilka

hämtas var fjortonde dag med hjälp tvåfacksfordon.

av 0 Grovavfall lämnas sorterat vid någon kommunens sorteringscentraler.

av

Särskild hämtning kan också beställas. 0 Trädgårdsavfallet komposteras i första hand av hushållen själva, men kan

också avlämnas vid sorteringscentraler.

0 För miljöfarligt avfall och annat skadligt avfall finns avlämnings-

möjligheter vid såväl återvinningsstationer och sorteringscentraler som

vid separata lokala s.k. miljöstationer. Kommunen anger härtill i avfallsplanen beredskap att bygga ut de lokala

en återvinningsstationerna med kärl för tömda förpackningar. I Borås tillämpas en något annorlunda modell, att hushållen sorterar ut

genom komposterbart resp. övrigt avfall i olikfärgade påsar, vilka centralsepareras på optisk väg. Härigenom kan befintliga sopnedkast i stor utsträckning behållas, samtidigt som systemet är flexibelt anpassningsbart till olika önskemål för källsortering. Exempelvis kan fler fraktioner frånsorteras för återvinning

påsar i någon färg används. Beräkningar gjorda visar att genom att ny i nuvarande uformning, teoretiskt sett kan reducera den mängd avfall systemet, går återvinna med 85%. Med utbyggda möjligheter till separat som inte att ca bl.a. förpackningar, är föremål för förlängt producentinsamling av som torde detta gå att reducera ytterligare. ansvar, källsorteringssystem det nämnda slaget, har inte visat sig gå Långtgående av kostnadsökningar. Många de i systemen utsorterade att införa utan av dessutom ytterligare efterbehandling. Genom att tillåta 14 fraktionema kräver hämtningama kan emellertid kostnadsökningarna i dagars intervall mellan insamlingen begränsas. Kostnadsökningama kan också hållas nere genom att konsumenterna att aktivt deltaga i insamlingsarbetet, uppmuntras mer

inbegripande ökad hemkompostering köks- och trädgårdsavfall.

en av

3.2.4 En systemlösning för återvinning och kretslopp

De ovanstående exemplen kan tjäna illustrationer till hur långtgående som källsorteringssystem kan byggas dock utan några som helst anspråk på att upp, tillämpbara. Självfallet måste alla lösningar till lokala vara generellt anpassas förhållanden, vad gäller såväl boende- näringslivsstruktur, liksom till som förekommande avsättnings- och behandlingsmöjligheter för utsorterade

fraktioner.

också skälet till att Naturvårdsverket tvekat inför Det ovan sagda är utfärda allmänna råd rörande källsortering. I samband med möjligheten att framtagandet underlag till Biobränslekommissionens ställningstaganden, av förbränning avfallsbränsle, utarbetades emellertid en s.k. rörande av utsorterat for återvinning och kretslopp. Denna har uppenbarligen delvis

systemlösning

kommit tjäna vägledning för kommuner i färd med att bygga upp att som

källsorteringssystem.

för hushållsavfall, icke-branschspeciñkt industriavfall Ett källsorteringssystem och rivningsavfall, bör enligt förslaget i nämnda underlag vara

samt bygg-

uppbyggt enligt figur 3.3.

HUSHÅLL INDUSTRIER

l l l BATE ANNAT MFA SPECIAL HER AVFALL

l l l l l l

PAPPER GLAS TRÄDG. TRÄ METALL ANDRA RENA PAPP AVFALL FRAKTIONER

VÅT ORG. BRÃNNBAR FRAKTION FRAKTION

DEPONI- REST

Fig.3.3 avfall Modell för sortering av

Avfallssorteringen kan enligt denna modell indelas

efter tre huvudsyftenn :

Att åstadkomma avfallströmmar till

renare återvinning resp. behandling.

De komponenter eller fraktioner är som miljöfarliga eller innehåller miljöskadliga ämnen skall så långt möjligt Detta som sorteras ut. miljöskadliga avfall kan sedan i sin tur, beroende på sammansättning, behöva sorteras i ytterligare fraktioner, för möjliggöra att ett effektivt slutligt omhändertagande, vilket i vissa fall kan

vara en återvinning av de miljöskadliga ämnena.

Att minska avfallsmängdema. Detta innebär

en utsortering av de rena

material i avfallet vilka enkelt och effektivt kan tillvara tas för återvinning eller annan form utnyttjande. I första hand gäller detta av fraktioner som kan återföras materialråvara som papper, glas, etc., men hit hör också rena bränslefraktioner från framför allt industrisamt byggoch rivningsavfall. Till denna hör dessutom fraktioner grupp som direkt eller efter viss behandling kan återföras till naturligt

ett kretslopp, t.ex. massor från byggnation och rivning för utfyllnadsändamål

samt park- och trädgårdsavfall efter kompostering. Den sistnämnda fraktionen kan med

fördel många gånger komposteras på fastigheten.

Det bör särskilt framhållas att utsorteringen materialfraktioner förutsätter av rena att en

Naturvårdsverkets underlag till Biobränslekommissionen, 1992-05-15. Naturvårdsverkets underlag till Biobränslekommissionen, Sorterat avfallsbränsle, 1992-05- 15, citerat från sidorna 4-6.

meningsfull återanvändning kan ske och att det finns en marknad för dessa material. Omfattningen denna sortering kan därför förväntas öka av med tiden, inte minst beroende på ändrad produktutveckling, genomslag andra förebyggande åtgärder samt införande av olika styrmedel. av Särskilt kan detta förväntas gälla för plastprodukter.

Att rätt omhändertagande. Detta innebär i förhållande till styra mot en dagsläget längre gående sorteringsgrad än vad är normalt i våra som hushåll och bland företag och andra verksamheter. Avfallet ska därvid sorteras i fraktioner utifrån dess egenskaper från behandlingssynpunkt. Lämplig behandling bedöms därvid både utifrån miljöskydds- och resurshushållningsaspekter. För många avfallsfraktionema finns flera, av åtminstone utifrån dagens kunskaper och sett i ett kort tidsperspektiv, acceptabla metoder. Vid uppbyggnaden ett framtida sorteringssystem av måste dock de långsiktiga naturressursaspektema väga tungt, liksom strävan minska utsläppen från avfallsbehandlingen så långt det är att tekniskt och ekonomiskt möjligt. Att återföra material till naturliga kretslopp måste därför ha högre prioritet än att utnyttja deras energiinnehåll, det förstnämnda kan ske på ett från miljösynpunkt och om samhällsekonomisk synpunkt lämpligt sätt.

Av nämnda skäl Naturvårdsverket att avfallet från behandlingsovan anser synpunkt bör delas i tre fraktioner; organisk fraktion gäller framför upp en allt hushållsavfallet, bränslefraktion och en deponirest. en Den organiska alltid bör sorteras ut i hushållen och vid andra som verksamheter där liknande avfall uppkommer, bör behandlas så att det organiska innehållet, i form mullbildande ämnen, samt näringsämnena kan av återföras till marken, i första hand metoder som också medger genom

energiutnyttjande. Hemkompostering den organiska fraktionen är en metod

av och stödjas, den kan aldrig förväntas ersätta centrala som bör uppmuntras men behandlingsmetoder. Även förbränning den organiska fraktionen idag om av från miljösynpunkt acceptabelt sätt, denna fraktion upphov till sker på ett ger önskvärd ökad klorlast i förbränningsprocessen samt ökad risk för en försämrade förbränningsegenskaper vatteninnehåll och lågt energivärde. p. g.a. Framför allt utgör dock den organiska fraktionen så stor andel av en

hushållsavfallet den resurshushållningsskäl bör materialutnyttjas i stället

att av för att deponeras eller brännas.

Vidare bör det hushållsavfallet, framför allt ur industri- samt byggur men och rivningsavfallet, ut bränslefraktion. Denna bör innehålla det sorteras en brännbara avfall inte redan sorterats ut ren bränslefraktion. Detta som som innebär förutom pappersavfall inte är lämpat för materialåtervinning, att, som

hamnar här olika plastmaterial. De brännbara materialen bör förbrännas i högre grad än vad som idag sker. De ersätter andra bränslen, olja och kol, typ vilket är positivt såväl miljöskydds- resurssynpunkt. ur som

Läggs organiskt material, t.ex. plaster, i avfallsdeponi bryts dessa en successivt ned och bildar metangas. Metangas är växthusgas är en som betydligt mer potent än koldioxid. Metangas bildas i deponier kan bara som delvis uppsamlas för förbränning.

Förekomst av deponigas och organiskt material i deponier är den främsta anledningen till de deponibränder ibland uppstår även i välskötta som deponier. Utsläppen luftföroreningar deponibränder är massiva. Det av genom underlag som för närvarande föreligger pekar på de samlade

att förorenings-

utsläppen räknade på årsbasis för flera viktiga föroreningar sannolikt är - betydligt större genom dessa spontana deponibränder än reguljär genom

avfallsförbränning.

Av såväl resurs- som miljöskyddsskäl bör därför varken den organiska eller brännbara fraktionen deponeras. Genom att inte föra dessa organiska fraktioner till deponi också mark för deponier. I regioner där avfallsen sparas förbränning inte är ett realistiskt alternativ tvingas ändå deponera man bränslefraktionema.

Deponiresten utgörs av material inte är lämpade för återvinning har som samt sådana egenskaper att de från behandlingssynpunkt inte bör belasta den organiska fraktionen eller den brännbara fraktionen. De flesta avfallsförbränningsanläggningarna förbränner idag huvuddelen deponiresten inom av ramen för givna miljötillstånd. På sätt för den organiska samma som fraktionen, riskerar dock denna fraktion negativt påverka

att förbränningsbetingelserna samt tillföra föroreningar i utsträckning kan förmodas

en som vara större än med de andra fraktionerna. Dessa föroreningar kan i hög grad förväntas hamna i slaggen från förbränningen. Detta försämrar möjligheterna

att utnyttja denna som t.ex. fyllnadsmaterial, vilket är olyckligt från resurshushållningssynpunkt.

Vid sorteringen avfallet i olika behandlingsfraktioner kan av gränsdragningen

mellan fraktionerna diffus och svår att avgöra. Detta problem minskas vara genom införandet av en s.k. deponirest, framför allt vid osäkerhet mellan vad som är brännbart eller ej. Däremot bör deponiresten i möjligaste mån inte tillföras lättnedbrytbart organiskt material, eftersom detta försvårar

behandlingen på deponin.

3.3¶Lagstiftning

3.3.1¶Inledning

Lagar och förordningar på miljöområdet syftar i regel till att i ett eller annat avseende skydda människor och miljö från störningar orsakade av olika mänskliga aktiviteter, och i det sammanhanget berör dem direkt eller indirekt avfall och avfallshantering, dvs. störningar i avfallsledet. Den följande framställningen har begränsats till sådan lagstiftning som ligger inom ramen för utredningsarbetet. Vissa lagar har karaktären av skyddslagstiftning såsom renhållningslagen 1979:596, hälsoskyddslagen 1982:1080, lagen 1985:426 om kemiska produkter och förordningen om miljöfarligt avfall 1985:841, och andra reglerar markanvändningen såsom lagen om hushållning med naturresurser 1987:12, naturvårdslagen 1964:822 och plan- och bygglagen l987:l0. Miljöskyddslagen 1969:387 har framförallt karaktären av skyddslagstiftning men har också karaktären av markanvändningslag. l vissa lagar och förordningar finns uttryckliga regler om att bestämmelserna inte omfattar frågor som behandlas i andra lagar och förordningar. I andra fall saknas sådana regler. Ibland stadgas att bestämmelserna i viss lag skall tillämpas också vid prövning enligt annan lagl eller att ett tillstånd meddelat med stöd av en lag inte får strida mot ett beslut som fattats med stöd av en annan. I en nyligen framlagd lagrådsremiss daterad den 3 mars 1994 föreslås att den grundläggande lagstiftningen på hälsoskydds- och miljöområdet samordnas till en miljöbalk, bland annat for att få ett enhetligt och överskådligt system. Till grund för förslaget ligger Miljöskyddskommitténs huvudbetéinkande.’ Följande större lagar skall sålunda inordnas i balken: naturvårdslagen,

miljöskyddslagen, renhållningslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska

produkter och lagen om hushållning med naturresurser. Dessutom skall bland

1986:225 gå i balken. Även förslaget

annat miljöskadelagen upp om

innehåller en del nyheter har de nuvarande lagarna överförs till balken i huvudsak oförändrade. Den föreslagna miljöbalken består av sju avdelningar. I den första finns allmänna bestämmelser med portalparagraferna om balkens syfte, ändamål, inriktning och grundläggande principer och bestämmelser om balkens tillämpningsområde samt definitioner av centrala begrepp. Andra avdelningen

Exempelvis beträffande tillsynsfrågor.

SOU 1993:27.

består i huvudsak nuvarande naturresurslagen. Tredje avdelningen av innehåller balkens bestämmelser naturvård. I den Gärde finns bestämmelser om om tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet, hälsoskydd, avfall m.m. Allmänna aktsamhetsregler med förebild i lagen om kemiska produkter föreslås för hela tillämpningsområdet. Avfallsbestämmelsema har utformats med iakttagande av de ändringar i renhållningslagen producentansvaret har medfört. Ansvaret som för producenter och planerare att förebygga miljöskador förtydligas, miljökvalitetsnormer finns med i förslaget och miljökonsekvensbeskrivningar skall ligga till grund för all tillståndsprövning enligt miljöbalken. Av sådan en beskrivning skall det framgå vilka alternativ som finns till det sökta projektet och vilka konsekvenserna blir projektet inte genomförs. En miljöom ombudsman får befogenhet att föra allmänhetens talan på miljöområdet.

Balkens femte avdelning innehåller bestämmelser tillsyn och avgifter om m.m. I den sjätte avdelningen finns bestämmelserna straffansvar, förverkande om

och miljöskyddsavgift. Föreskrifterna om miljöskyddsavgift skärps och

föreskrifter tillsyn och för brott blir för om om ansvar gemensamma

miljöbalkens tillämpningsområde. Den sjunde och sista avdelningen innehåller

bestämmelser om ersättning och skadestånd samt miljöskadeförsäkring. om Följande grundläggande principer skall enligt förslaget miljögenomsyra arbetet: Skador skall i första hand förebyggas. Därvid skall redan risken för skador beaktas. Vad som utvinns ur naturen skall kunna användas och slutligt tas om hand utan att denna skadas. Den kan orsaka eller som som orsakar skador och olägenheter skall betala kostnaden för att förebygga eller avhjälpa dem.

Miljöbalken skall ha karaktären av en ramlag, dvs. att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigas att meddela de närmare föreskrifter behövs för att uppfylla balkens syften som

3.3.2¶Miljöskyddslagen

Miljöskyddslagen 1969:387 syftar till att skydda människor och miljö från störningar av olika slag som kan vara skadliga. Bestämmelserna omfattar endast sådana icke tillfälliga störningar eller föroreningar miljöfarlig verksamhet som hänför sig till användning fast egendom. För dylik av miljöfarlig verksamhet krävs i allmänhet såväl tillstånd enligt miljöskyddslagen

3 Miljöskyddskommittén har den 2 juni 1993 lämnat betänkandet Lag införande av om miljöbalken SOU 1993:66. Regeringen avser att återkomma med förslag gäller som ikraftträdandet av miljöbalken och därtill hörande övergångsförfattningar och de ändringar son1behöver göras i annan lagstiftning.

som bygglov enligt plan- och bygglagen.4En fråga som är föremål för sådan

dubbelprövning är lokaliseringen av miljöfarlig verksamhet. Enligt

miljöskyddslagen får tillstånd i princip inte meddelas i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser.

När miljöskyddslagen kom till inrättades särskild myndighet,

en Koncessionsnämnden för miljöskydd, för att pröva tillståndsfrågons

Verksamhet som definieras som miljöfarligt i lagen omfattas de s.k.

av tillåtlighetsreglema. Med utgångspunkt från dessa regler prövar tillståndsmyndigheten vilka åtgärder m.m. som sökanden måste vidtaga för att få bedriva verksamheten. Miljöskyddskraven fastställs individuellt för varje anläggning och det är omständigheterna i det enskilda fallet som bestämmer kravnivån.

Tillstånd kan också krävas såsom framgår i det följande enligt bestämmelser

- i annan lagstiftning, t.ex. hälsoskydds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning.

Tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet leder till att sådana villkor fastställs som behövs för att miljön skall skyddas i görligaste mån. Ansökan

om tillstånd skall skriftlig och bland annat innehålla miljökonsekvens-

vara en

beskrivning mer därom nedan.

Koncessionsnämnden för miljöskydd är tillståndsmyndighet avseende de verksamheter som medför eller kan medföra mest allvarliga miljöstörningar. Länsstyrelsen svarar för tillståndsprövningen av övrig verksamhet. I vissa fall är anmälan till kommunal nämnd tillräcklig.

Tillstånds- och anmälningspliktens omfattning regleras närmare i miljöskyddsförordningen 1989:364. Upplag eller anläggning för behandling avfall från

av

hushåll, sjukhus, industri, reningsanläggning eller därmed jämförlig inrättning

kräver tillstånd från koncessionsnämnden om den avfallsmängd tillförs

som upplaget eller anläggningen överstiger 75 000 ton år. Överstiger

per avfallsmängden 50 ton men 75 000 ton per år skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen och uppgår avfallsmängden till högst 50 ton per år skall anmälan göras till kommunal nämnd

Miljöskyddslagen ger myndigheterna möjlighet att vid tillståndsprövning eller

tillsyn föreskriva om begränsning avfallsmängden och ge regler hur

av om avfallet skall tas om hand. Lagen saknar föreskrifter direkt tar sikte på att

som

4 Plan- och bygglagen dock i första hand inriktad på byggnadstekniska

är och plan-

mässiga frågor.

Regeringen har i sin lagrådsremiss om miljöbalk även lämnat ett förslag till lag om

koncessionsnämnden för miljöskydd. ° Bilaga till miljöskyddsförordningen

p. 92. 03.

reglera avfallsfrågor för andra verksamheter än där det är fråga om att pröva avfallshanteringen sådan, exempelvis i fråga avfallsanläggningar.

som om

Tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen inleds med en bestämmelse av innebörden att för miljöfarlig verksamhet i princip skall väljas lämpligaste plats. Miljöskyddslagens karaktär markanvändningslag omfattar sålunda

av endast lokalisering miljöfarlig verksamhet. Tillståndsmyndigheten prövar

av

platsvalet kan accepteras med hänsyn till de olägenheter som kvarstår om sedan skyddsåtgärder m.m. har vidtagits.

Därefter följer bestämmelse skyldighet att vidta skyddsåtgärder och

en om andra försiktighetsmått. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet är skyldig att vidtaga de skyddsåtgärder, tåla begränsning av verksamheten och iakttaga försiktighetsmått i övrigt skäligen kan fordras

som för att förebygga eller avhjälpa olägenhet från verksamheten. Denna skyldigheten kvarstår i princip även efter det att verksamheten har upphört.

Omfattningen åliggandena skall bedömas med utgångspunkt i vad som är

av tekniskt möjligt vid verksamhet det slag som är i fråga och med beaktande

av

såväl allmänna enskilda intressen. Vid avvägning av olika intressen av som skall särskild hänsyn tas till å sidan beskaffenheten av det område som kan

ena bli utsatt för störning och betydelsen störningens verkningar, å andra sidan

av nyttan verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska

av verkan i övrigt försiktighetsmått som kommer i fråga.

av Sedan kommer bestämmelse förbud mot åtgärd kan medföra

en om som olägenhet väsentlig betydelse även skyddsåtgärd vidtagits. Det finns två

av om störningsnivåer inte får överskridas om inte särskilda skäl föreligger.

som Dispens från den första vid olägenhet väsentlig betydelse kan meddelas

- av -

tillståndsmyndigheten särskilda skäl föreligger. Dispens från den andra av om att stömingarna leder till att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden avsevärt försämrade m.m. kan efter underställning lämnas av

regeringen, verksamheten har synnerlig betydelse för näringslivet eller för

om orten eller eljest från allmän synpunkt. Bestämmelserna gäller såväl nyanläggningar tillstånd som befintliga anläggningar tillsyn.

För att skyddsåtgärder skall få avsedd effekt krävs någon form av tillsyn

m.m. och kontroll. Definition begreppet tillsyn och kontroll saknas egentligen. I

av förarbetena till miljöskyddslagen att myndigheternas tillsyn omfattade

angavs övervakning och kontroll stömingskällor och att skyddsföreskrifter

av efterlevdes. I princip förbehålls begreppet tillsyn myndigheternas arbete med att tillse att gällande lagar, förordningar, föreskrifter och villkor efterlevs.

Sålunda regleras myndigheternas skyldigheter och befogenheter inom

ansvar,

tillsynsområdet.

Regeringen föreslår i miljöbalksförslaget att tillstånd till miljöfarlig verksamhet helt skall bygga på villkor. Den verksamhet som omfattas av ett tillstånd skall alltså i alla delar framgå av villkoren. Villkoren skall också kunna avse skyldighet att ställa säkerhet verksamheten. I balken skall anges särskilda

av grunder för upphävande av tillstånd och omprövning av tillstånd. Länsstyrelsen, Statens Naturvårdsverk och miljöombudsmannen tillsynsmyndigheter skall ha rätt att begära upphävande av tillstånd och omprövning av tillstånd. Tillsynsmyndigheterna enligt miljöskyddslagen är Naturvårdsverket, länsstyrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämndema. Naturvårdsverket svarar för samordningen på central nivå av tillsynsverksamheten enligt lagen och har möjlighet att ingripa i alla enskilda ärenden. Länsstyrelsen utövar tillsyn över verksamhet som kräver tillstånd eller som utövas av försvarsmakten. Miljö- och hälsoskyddsnämnden eller annan kommunal nämnd utövar den lokala tillsynen över övrig verksamhet. Efter vissa åtaganden får länsstyrelsen överlåta tillsyn av tillståndspliktig verksamhet till miljö- och hälsoskyddsnämnden, dock inte Försvarsmaktens verksamheter. Att meddela råd och anvisningar är ett väsentligt led i tillsynsverksamheten. Kontrollverksamhet omfattar i huvudsak anläggningssyn och inspektion besök. Tillsynsmyndighetema skall verka för att överträdelser av lagen beivras. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsynen. Den som utövar den miljöfarliga verksamheten i fråga är skyldig att utöva kontroll över verksamheten. Ofta används för att särskilja sådan kontroll-

verksamhet som utövare av miljöfarlig verksamhet från den tillsyn som myndigheterna har begreppet egenkontroll. Med detta begrepp har man velat

klargöra att det primära ansvaret för att miljöfarlig verksamhet bedrivs i enlighet med miljöskyddslagens bestämmelser åvilar den som utövar verksamheten i fråga. Det är den som bedriver verksamheten som har den bästa kunskapen om förhållandena. Det är hans skyldighet att se till att han iakttar miljöskyddslagens tillåtlighetsregler och övriga gällande villkor för verksamheten. Egenkontroll utgör grunden för tillsynen och kontrollen, vilket inte står i motsatstörhållande till en aktiv myndighetstillsyn.7Tillståndsmyndigheten får besluta föreskrifter i fråga om kontrollen. Anläggningssynen omfattar i första hand övervakning och kontroll av företagets egna kontrollverksamhet. Redan i ansökan skall de företag som söker tillstånd ange hur kontrollen är avsedd att utformas. En effektiv egen-

7 Prop 1987 88:85 256.

s.

kontroll förutsätter att det finns ett kontrollprogram närmare hur som anger kontrollen skall utövas.

Den som utövar tillståndspliktig verksamhet skall årligen inge särskild en miljörapport till tillsynsmyndighet. Rapporten skall innehålla redogörelse en för vidtagna miljöskyddsåtgärder och resultaten dessa åtgärder samt i av förekommande fall resultatet den kontroll företaget är skyldigt att av som genomföra. Naturvårdsverket har meddelat föreskrifter och allmänna råd om miljörapportens generella utformning För de fall verksamheten inte fullgör

sin skyldighet har tillsynsmyndigheten möjlighet att vid vite inkräva en rapport.

Regeringen föreslår att miljökvalitetsnormer införs i den tänkta miljöbalken. I sådana normer skall kunna föreskrivas vad som kan lägsta anses vara godtagbara miljökvalitet för mark, vatten, luft eller naturen i övrigt. Normerna skall sålunda ge uttryck för de krav bör ställas på miljön med som utgångspunkt från vad människan och naturen tål. Miljöskyddsnormema skall i första hand läggas till grund för samhällsplanering och omsättas till åtgärdsplaner. Dessa kan i sin tur uttryckas i föreskrifter, realiseras genom prövning i enskilda tillstånds och tillsynsärenden osv. I de fall det kan antas att sådana föreskrifter kan komma att överskridas skall mätningar göras. I vissa fall bör enligt förslaget göras direkt rättsligt bindande. Om normerna en verksamhet, hantering eller en åtgärd kan befaras leda till att människors hälsa skadas eller leda till påtagliga skador på miljön skall den inte få utövas eller vidtagas, trots användning av olika tillgängliga försiktighetsmått.

Regler om miljöskadeförsäkring finns intagna dels i miljöskyddslagen dels i

förordningen 1989:365 om miljöskadeförsäkring. Enligt dessa bestämmelser skall det för ersättning i vissa fall till den har lidit skada enligt som

miljöskyddslagen finnas en miljöskadeförsäkring med villkor som godkänts

av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den utövar som miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen kräver tillstånd eller som anmälan skall bidra till försäkringen med belopp som framgår av tabeller som har godkänts regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. av som Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.

Miljöskadeförsäkringsutredningen menar i sitt slutbetänkande att de nuvarande formerna för miljöskadeförsäkring bör bibeh5l1as.9 Dock föreslås att försäkringsvillkoren ändras för att stärka de enskildas rätt till ersättning på så sätt att sakförsäkringsvillkoren i likhet med personskadevillkoren bör omfatta rätt till ersättning även för skada orsak står att finna i miljöpåverkan eller vars

° SNFS 1990:4 MS:24 resp. Allmänna råd 90:7. ° SOU 1993:78 dir. 1992:13.

annan störning som har inträffat efter det att miljöskadelagen trädde i kraft den 1 juli 1986. Dessutom föreslås att villkoren ändras så att de enskildas möjligheter att få ersättning för kostnader för rättegång eller utredning

annan förbättras. Miljöskadeförsäkringen omfattar i sin nuvarande form inte kostnader för omhändertagande och sanering. I stället har vissa sådana åtgärder finansierats ur ett anslag Statens Naturvårdsverk har för att

som finansiera återställnings- och saneringsåtgärder i alla former. I betänkandet

föreslås en utvidgning miljöskadeförsäkringssystemet särskild

av genom en

saneringsförsäkring.

3.3.3 Lag om hushållning med naturresurser

Naturresurslagen l987:l2 är markanvändningslag övergripande

en av karaktär med paraplybestämmelsef. Den skiljer sig från andra lagar på området genom att bestämmelserna i huvudsak blir tillämpliga vid prövning enligt andra lagar och innehåller bland annat bestämmelser, vilka skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen, lagen om vissa torvfyndigheter, väglagen, lagen innefattande vissa bestämmelser elektriska anläggningar m.fl. lagar.

om Lagen är med hänsyn till sin karaktär särskilt nära knuten till plan- och

bygglagen.

Till stöd för tillämpningen naturresurslagen finns förordningen

av om tillämpning av lagen l987:12 om hushållning med naturresurser och

m.m.

förordningen 1991:738 om miljökonsekvensbeskrivning.

Lagen syftar till att bevara god natur- och kulturmiljö, att i ett långsiktigt

en perspektiv trygga landets försörjning med naturresurser samt att främja

en

ändamålsenlig samhällsutbyggnad.

Det finns inga tvingande bestämmelser eller tillsynsregler i lagen. Förutom

vissa grundläggande hushållningsbestämmelser innehåller den särskilda

hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet, regler regerings-

om prövning av vissa större industrianläggningar och regler miljökonsekvens-

om

beskrivning.

Hushållningsbestämmelsema kan sägas ge de anvisningar avvägningar

om som skall göras vid planläggning och tillståndsprövning i fråga den framtida

om användningen av marken och vattnet. I särskilda bestämmelser har denna avvägning redan gjorts av lagstiftaren, genom bestämmelserna tagit

som ställning till hur vissa områden i landet skall användas.

Exempelvis att vissa älvar undantagits från vattenutbyggnad.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Den skall sålunda fungera som beslutsunderlag och skall bland annat innehålla en beskrivning av ändamål och miljöeffekter samt i vissa fall redovisa alternativa lokaliseringar och utformningar samt uppgifter om konsekvenser av att den sökta åtgärden inte

vidtas, det s.k. nollaltemativet.

Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer kan föreskriva att det i

som ärenden enligt någon av de lagar som inledningsvis anges i naturresurslagen

skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Miljökonsekvensbeskrivning

skall fogas till bland annat sådan tillståndsansökan som enligt ifrågavarande lag skall prövas av regeringen, tillståndsansökan enligt vattenlagen, miljöskyddslagen och lagen om kommunal energiplanering. Miljökonsekvensbeskrivning skall bekostas av den som söker tillstånd för verksamhet som kräver sådan beskrivning.

I miljöbalksförslaget skall det finnas miljökonsekvensbeskrivningar till grund

för all tillståndsprövning enligt miljöbalken.

3.3.4 Plan- och bygglagen Plan- och bygglagen 1987 :10 är nära kopplad till naturresurslagen och innehåller bestämmelser om planläggning av mark, vatten och byggnad. Lagen skall bland annat syfta till god och långsiktigt hållbar livsmiljö för

en människor i dagens samhälle och för kommande generationer. För miljöfarlig verksamhet krävs i allmänhet såväl tillstånd enligt

miljöskyddslagen som bygglov enligt plan- och bygglagen. Miljöskyddslagen

kan i större utsträckning användas för att komma till rätta med rådande

miljöproblem.

I första hand är plan- och bygglagen ett instrument för kommunerna att styra bebyggelseutvecklingen i vid mening. Detta sker genom Översiktsplaner, detaljplan, områdesbestämmelser samt vid prövning av bygglov. Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall naturresurslagen tillämpas. Markanvändningsfrågoma regleras i huvudsak genom detaljplaner och områdesbestämmelser, genom vilka kommunerna har givits stora möjligheter att påverka framtida markanvändning och därigenom förhindra att t.ex. bostadsområden utsätts för störningar från olika miljöfarliga verksamheter.

Förordning om miljökonsekvensbeskrivning.

I detaljplanen får meddelas bestämmelser om bland annat skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar luftförorening, buller, skakning,

genom ljus eller annat sådant prövas enligt miljöskyddslagen. Kommunerna kan

som förordna strängare krav än vad tillståndsmyndigheten kräver enligt miljöskyddslagen, enär tillstånd enligt miljöskyddslagen i princip inte får meddelas i strid detaljplan eller områdesbestämmelser.

mot en Plan- och bygglagen är föremål för särskild översyn, vilket bl.a. syftar till

en ökat genomslag för miljöfrågoma i planeringsarbetet. I betänkandet

12 behandlas frågor bygglov och

Anpassad kontroll av byggandet om

byggnadsteknisk kontroll och förslag lämnas på lagändringar på en rad olika punkter. Utredningen föreslår bl.a. en uppdelning mellan lokaliseringsprövning och byggkontrollen med motiveringen att en sådan är nödvändig för att uppnå

bättre anpassning samhällets kontroll rörande fysisk planering och en av byggande till de verkliga behoven i enskilda fall.

Den nuvarande tillståndsprövningen bygglovet inskränks till att avse endast

prövning lokaliseringen och den närmare placeringen och utformningen en av av byggnader m.m. En kontroll att de tekniska egenskapskraven på byggnader och andra anläggningar skall ske i ett fristående förfarande. Enligt utredaren bör byggkontrollen utformas så gör en klar skillnad mellan de statliga

att man egenskapskraven på byggnader och ansvaret för att uppfylla dessa krav. Det är

producentemasbyggherrarnas skyldighet att styrka att deras produkter-

byggnader uppfyller egenskapskraven. Samhället skall besluta om på vilket sätt sådana bestyrkanden skall ske.

Den tredjepartskontroll som kan erfordras bör enligt utredaren utövas av fristående organ som har en kompetens och ett oberoende som gör dem lämpliga för sådan uppgift. Ett från tillståndsprövningen fristående tillsyns-

en och kontrollförfarande föreslås införas rörande de tekniska egenskapskraven på byggnader och andra anläggningar. Byggherren ges det fulla ansvaret för att byggnaden uppfyller samhällets krav, medan byggnadsnämnden får ett renodlat tillsynsansvar. Den efterföljande kontrollen skall anpassas bland annat till det enskilda projektets art och komplexitet, annan myndighetskontroll samt byggherrens kontrollsystem. Byggnadsnämnden skall om det inte är

egna obehövligt godkänna kvalitetsplan för arbetena, som anger vilken kontroll

- en m.m. som skall utföras. Kontrollen skall i huvudsak utövas genom dokumenterad egenkontroll eller av fristående sakkunnig. Övergångsvis bör även byggnadsnämndsbesiktningar kunna användas enligt utredaren.

12 Delbetänkande Plan- och byggutredningen, SOU 1993:94.

av 4 14-1075 97

I betänkandet Miljö och planering 13 fysisk lämnas förslag som rör bland annat miljöhänsyn i fysisk planering och byggande, reglering i detaljplan och

detaljplaneprocessen och medborgarinflytandet i fysisk planering. För

uppnående av en systematisk förenkling och enhetlighet och bättre en integrering av NRL i PBL:s prövningssystem föreslås att kravet på miljökonsekvensbeskrivningar skall utvidgas till att gälla mer generellt. En sådan beskrivning skall enligt utredningen upprättas så snart detaljplan en medger åtgärder som innebär betydande inverkan på miljön, hälsan och säkerheten eller hushållningen med naturresurser. Nuvarande PBL innehåller inte några bestämmelser direkt tar sikte på materialåtervinning i som en byggandet som främjar återanvändning och återvinning vid rivning eller ombyggnader. För de fall rivningslov krävs inte något krav avseende anges omhändertagande av rivningsmassor som förutsättning för bifall till en ansökan. Dock skall enligt 20 § PBL material kan skador å som ge människor, djur eller växter hand 4 tas om på ett betrygagnde sätt. Utredningen föreslår att kommunen skall få möjlighet att säkerställa att rivning av byggnader sker på ett sätt förutsättningar för återanvändning och som ger återvinning samt omhändertagande miljöfarligt avfall. PBL bör enligt av utredaren ge de kommuner som önskar möjligheter till källsortering av rivningsavfallet. Kommunerna skall kunna kräva rivningsplan en som beskriver hur arbetet skall utföras med avseende på omhändertagandet av rivningsavfall. Boverket skall utfärda närmare föreskrifter om rivningsplanens innehåll.

3.3.5¶Naturvårdslagen

Naturvårdslagen 1964:822 innehåller bestämmelser hänsyn och varsamhet om i umgänget med naturen. Den är markanvändningslag och utgör ett en instrument i det statliga arbetet att bevara för naturvärden eller friluftslivet värdefulla områden, även om kommunernas också inom detta område ansvar påtagligt ökat under senare år. I de inledande bestämmelserna i lagen fastläggs att naturvärden är såväl en statlig som kommunal angelägenhet.

Det finns flera beröringspunkter mellan naturvårdslagen och plan- och

bygglagen. Båda lagarna är utpräglade markanvändningslagar. Syftena med

3 Delbetänkande av Plan- och byggutredningen SOU 1994:36. slutbetänkande förväntas föreligga senast den l oktober 1994. Angående medborgarinflytande se SOU 1993:90, Lokal Demokrati, s. 60. 1‘ Boverket har med stöd av ett bemyndigande avseende nämnda aktsamhetsregel utfärdat föreskrifter om rivningsarbeten. I vissa fall skall efter inventering - rivningsplan upprättas. Vidare har byggnadsnämnden vissa möjligheter att ingripa om ett rivningsarbete utgör fara för liv och hälsa.

lagarna är också delvis sammanfallande. Enligt naturvårdslagen får sålunda ett beslut som kan påverka markanvändningen inte strida mot detaljplaner och områdesbestämmelser. Naturvårdslagen innehåller huvudsakligen bestämmelser om avsättandet av värdefulla områden som nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde, skyddet för växt- och djurarter, strandskydd samt prövning vissa arbets-

av företag. Under rubriken särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön stadgas att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd med vissa undantag. Det finns särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning. Envar skall tillse att han skräpar ned utomhus, sig i naturen eller inom bebyggda

vare områden, med plåt, plast, glas, papper, avfall eller annat. Den som skräpat ned

kan föreläggas att iordningställa platsen samt genomföra de förebyggande

åtgärder som behövs för framtiden. Lagen innehåller också ersättningsbestämmelser, ansvars- och sanktionsregler. Naturvårdstörordningen 1976:484 och nationalparksförordningen 1987:398 har beslutats med stöd av naturvårdslagen. Naturvårdslagens regler om skydd för naturområden skall föras över till miljöbalken enligt regeringens förslag.

3.3.6¶Hälsoskyddslagen

Bestämmelserna i hälsoskyddslagen 1982:1080 har till syfte att skydda människors hälsa och omfattar störningar från användning såväl fast

av som lös egendom. Sanitär olägenhet är ett centralt begrepp i lagen. Med sanitär olägenhet avses en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Lagen syftar till att förhindra att sådan olägenhet uppkommer och att undanröja densamma. Ägaren eller nyttjanderättshavaren berörd egendom skall därför

av vidta de åtgärder som skäligen kan krävas och i lagen närmare

ges bestämmelser för vissa fall då sådana åtgärder kan komma i fråga. Liksom i renhållningslagen läggs i hälsoskyddslagen huvudansvaret på kommunerna. Inom varje kommun skall det finnas eller flera nämnder

en som skall fullgöra kommunens uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden skall inom kommunen bland annat utöva tillsyn över lagens efterlevnad. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet och Socialstyrelsen och Naturvårdsverket utgör de centrala tillsynsmyndighetema. Tillsynen fördelas

U Mer renhållningslagen i kap 3.3.7.

om

närmare i hälsoskyddsförordningen 1983:616. För tillsyn äger tillsynsmyndighet tillträde till byggnader, lokaler, anläggningar och områden och får där göra undersökningar och ta prover. Lagen innehåller också bestämmelser om föreläggande, förbud och ansvar. Kommunal nämnd får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att hälsoskyddslagen eller bestämmelser meddelats med stöd av denna lag

som skall efterlevas. Enligt hälsoskyddsförordningen skall den som avser att anordna en gödselstad eller annan upplagsplats för djurspillning inom område med detaljplan anmäla detta till den kommunala nämnd fullgör uppgifter inom miljö- och

som hälsoskyddsområdet. Om det behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet i en kommun, får kommunen meddela föreskrift om bland annat spridande av naturlig gödsel, slam och annan orenlighet inom detaljplanerat område eller intill sådant område. I regeringens miljöbalksförslag inordnas hälsoskyddslagstiftningen i ett särskilt kapitel i miljöbalken. Uttrycket sanitär olägenhet ersätts med begreppet olägenhet för människors hälsa. Miljökvalitetsnormer skall kunna läggas till grund för bedömningen av vilka åtgärder som behövs.

3.3.7 Renhållningslagen Avfallsomrâdet berörs sålunda av ett flertal lagar och förordningar. Speciellt viktig för avfallshanteringen är renhållningslagen 1979: 596 med tillhörande förordning 1990:984. Den innebär att avfallshanteringen skall ske på ett sådant sätt att åtgärder som underlättar återanvändning och återvinning av avfallet skall främjas om det behövs för att spara råvaror eller energi eller med hänsyn till naturvärden. Under renhållningslagen finns, förutom nyss nämnda förordning, förordningen 1993:1154 om producentansvar för vissa förpackningar. Bestämmelserna i renhållningslagen syftar till att förhindra olägenheter från hälso- och miljösynpunkt i samband med hantering av hushållsavfall. Med

hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slutligt

omhändertagande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att hushållsavfall och annat avfall får införas till eller utföras ur landet endast efter särskilt tillstånd.

w Möjligheten föreskriva tillståndsplikt har föranletts ratiñceringen 1989 års

att av av

Baselkonvention om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt

omhändertagande av riskavfall, vilken ratiñcerades av Sverige år 1991 SÖ 1991: 22.

Med hushållsavfall i lagen avfall och orenlighet härrör från hushåll avses som och därmed jämförligt avfall. Enligt lagen skall avfallshantering ske på sådant sätt åtgärder underlättar återanvändning och återvinning av avfallet att som främjas, det behövs för råvaror eller energi eller med hänsyn till om att spara

miljövården.

Enligt allmän aktsamhetsregel, vilken är riktad mot såväl enskilda som en kommuner, skall avfallet hanteras på sådant sätt att det inte uppkommer

olägenhet från hälsoskydds- och miljövårdsynpunkt.

Renhållningslagen innehåller i övrigt bestämmelser om den kommunala renhållningsskyldigheten, producentansvar, avgifter, avfallsplan, tillsyn och

ansvarsbestämmelser m.m.

Kommunerna för hanteringen hushållsavfall, såvida inte ansvarar av bestämmelserna producentansvar är tillämpliga vilka beslutades av om riksdagen under våren 1993 på grundval av förslag i kretsloppspropositionen. Det kommunala ansvaret kan således i vissa fall ersättas av ett producent- Kommunens innebär skyldighet att tillse att behandlingsansvar. ansvar en anläggningar för hushållsavfallet finns att tillgå, antingen genom kommunens

anläggningar, flera kommuner regionalt ägd anläggning

egna genom en av eller avtal med kommun eller entreprenör om behandling av genom annan hushållsavfall. Genom bemyndigande i renhållningslagen har kommunerna i renhållningsförordningen givits rätt att föreskriva att även annat avfall än hushållsavfall industriavfall skall insamlas och forslas bort genom kommunens försorg. I speciell förordning kommunerna ansvar för en ges insamling det miljöfarliga avfallet. och transport av

Producentansvaret innebär att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva skyldighet för producenterna att till att avfallet om se de eller de förpackningar de tillverkar, importerar eller säljer av varor av som eller avfallet från sådan verksamhet de bedriver bortforslas, återanvänds, som återvinns eller omhändertas på sådant sätt kan krävas för miljömässigt som en godtagbar avfallshantering. Det kan föreskrivas är av såväl fysisk ansvar som ekonomisk Föreskrifterna kan innebära hur stor del av det som natur. insamlade och bortforslade avfallet skall återanvändas, återvinnas eller som omhändertas på annat sätt, t.ex. genom kompostering.

Med begreppet producent dvs. den krets som kan omfattas av ifrågavarande skyldigheter yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer avses den som eller förpackning och den i sin yrkesmässiga verksamhet en vara en som frambringar avfall fordrar särskilda åtgärder från renhållnings- eller som

miljövårdsynpunkt.

Mer därom i kapitel 3.3.9.

När avfall skall bortforslas producents eller kommunens genom en genom försorg, får avfallet inte grävas komposteras eller slutligt omhändertas på ner, annat sätt av fastighetsägaren och någon än den producenten eller annan som kommunen anlitar för ändamålet får inte ta befattning med bortforslingen.

Föreskrifterna får även skyldighet att lämna uppgifter insamling, återavse om användningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden skyldighet samt att märka en vara eller förpackning. Det sistnämnda torde ofta föruten vara en sättning för ett fungerande system med återtagning eller förav varor

packningar.

Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer får enligt renhållningssom lagen föreskriva att avgift för bortforsling och slutligt omhändertagande av avfall av en vara eller förpackning eller någon egendom en annan genom kommunens försorg får tas ut producenten. Avgiften skall betalas till den av myndighet regeringen bestämmer. som

För varje kommun skall det finnas renhållningsordning skall innehålla en som kommunens föreskrifter avfallshantering och avfallsplan. Avfallsplanen om en skall bland annat innehålla kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd

och farlighet. Kommunen har rätt att kräva källsortering bestämt avfallsav slag. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får som föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet upphov till som ger avfall skall lämna kommunen de uppgifter behövs för kommunens som renhållningsordning.

Tillsynen av renhållningsföreskrifterna åligger miljö- och hälsoskyddsnämnden

i kommunen. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar

och handlingar behövs för tillsynen. som

I miljöbalksförslag förs de föreskrifter finns i renhållningslagen i som huvudsak in oförändrade i miljöbalken. Enligt regeringens bedömning bör

miljöbalken inte innehålla särskilda föreskrifter vad med avfall om som menas och miljöfarligt avfall, framförallt på grund problemet med gränsen går av var

Enligt förordningen om producentansvar för glasförpackningar och förpackningar av Wellpapp 1993: l 154 skall beroende på förpackningsslag viss procent återanvändas - eller materialåtervinnas senast den 1 januari 1997. Exempelvis skall 65% av förpackningar av Wellpapp återanvändas eller materialåtervinnas senast nämnda

datum. Med begreppet förpackning avses alla konstruktioner glas eller Wellpapp av som används till att innehålla, skydda, hantera eller leverera en vara. Producentsansvaret omfattar alla slags förpackningar utom förpackningar är som miljöfarligt avfall. Använda eller utsorterade förpackningar skall förvaras avskilda

från hushållsavfall och annat avfall i avvaktan på bortforsling. Enligt plan skall under

år 1994 motsvarande ansvar införas för övriga förpackningsslag: papper, kartong,

plast, stålplåt, aluminium samt trä.

för vad som är att avfall eller inte. Ett införande sådana skulle

anse som av enligt regeringen vidare försvåra Sveriges anpassning till regleringen inom EG.

3.3.8 Lagen om kemiska produkter Kemikalielagstiftningen syftar till att skydda människor och miljö från störningar orsakade av hantering m.m. av kemiska produkter. Bestämmelserna är inte såsom miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen knutna till

- egendomsbegreppet. Lag 1985:426 om kemiska produkter är en s.k. ramlag och syftar till att förebygga att skador på människors hälsa eller i miljön förorsakas av kemiska ämnes inneboende egenskaper. Med stöd av lagen har meddelats flera förordningar, såsom förordningen 1985:841 om miljöfarligt avfall. Den är tillämplig på import och export av kemiska ämnen och beredningar

hantering,

kemiska produkter.2

Med hantering avses tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförligt förfarande. Enligt förordningen 1985:835 kemiska produkter omfattar begreppet tillverkare också den

om som för vidare överlåtelse i eget namn förpackar, packar om eller ändrar namn på kemisk produkt utan att ha importerat eller tillverkat produkten.

Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan myndighet föreskriva att lagens bestämmelser om kemiska produkter också skall tillämpas på varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Vidare kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om undantag från lagens tillämpning i fråga om visst produktslag eller viss hantering eller import av kemiska produkter. Den som hanterar eller importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön, genom att öka kunskapen om produkterna, förbättra informationen, byta ut farliga produkter mot mindre

9 därom i 3.3.12.

Mer avsnitt 2° kemiska

Dock är lagen år inte tillämplig på sådana produkter som omfattas av

livsmedelslagen 1971:511, läkemedelsförordningen 1962:701 eller lagen 1985:295 om foder.

21 gäller inte kemiska produkter omfattas lagen 1983:

Lagen sådan hantering av som av

428 om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Avseende transport av

sådana kemiska produkter som är farligt gods enligt lagen 1982:821 om transport av

farligt gods gäller lagen endast i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller

den myndighet regeringen bestämmer.

farliga utbytesprincipen och genom att se till att hanteringen inte leder till en exponering som kan skada hälsa eller miljö för de produkter som inte kan bytas ut. Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas eller importeras till Sverige skall registreras i produktregistret. Lagen innehåller i övrigt regler om förhandsanmälan, tillstånd, tillsyn, avgifter, ansvar, sekretess m.m. Enligt kemikalieforordningen, där hälsofarliga produkter indelas i olika farlighetsklasser, krävs tillstånd bland annat för yrkesmässig överlåtelse av livsfarliga eller mycket farliga kemiska produkter. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i det enskilda fallet för att lagen skall efterlevas. Ett tillstånd enligt miljöskyddslagen påverkar inte kemikaliemyndighetemas möjligheter att med stöd av lagen om kemiska produkter meddela förbud mot användning av sådan produkt som vid hantering kan leda till skador trots att produktionen vid prövning enligt miljöskyddslagens regler befunnits godtagbar. För att hantera risker som kan uppkomma i samband med användningen av kemikalier bedrivs kemikaliekontroll. Ansvaret för att kemikaliekontrollens mål uppnås ligger i första hand hos de företag som tillverkar, importerar, överlåter och använder kemiska ämnen och produkter. Alla som på något sätt hanterar kemikalier har dock skyldighet att ta sitt ansvar för att minimera

riskema.

Tillsynsmyndigheter är inom olika områden Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Läkemedelsverket och Boverket.

3.3.9 Förordningen om miljöfarligt avfall Förordningen 1985:841 om miljöfarligt avfall reglerar uppgiftsskyldighet, transport, slutligt omhändertagande samt utförsel och införsel av miljöfarligt avfall. Den gäller utöver nyss nämnda förordningen om kemiska produkter. Miljöfarligt avfall är sådant avfall som på grund sina egenskaper inte får

av hanteras eller behandlas på sätt som vanligt hushålls- och industriavfall.

samma

22 Mer kemikalietillsyn, RRV 1994:8 Stödet till kommunernas kemikalietillsyn.

om se 23 fråga batterier finns särskilda bestämmelser i förordningen 1986:1236

I om om

miljöfarliga batterier.

Förordningen är tillämplig på tolv olika huvudgrupper av fast respektive flytande avfall.

Förordningen om miljöfarligt avfall gäller inte när miljöfarligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsavfall enligt renhâllningslagen eller när slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall sker i anslutning till den anläggning där avfallet uppkommer, inte annat föreskrivs Naturvårdsverket.

om av Den som yrkesmässigt utövar verksamhet där miljöfarligt avfall uppkommer är skyldig att till myndighet lämna uppgifter avfallens art, sammansättning,

om mängd och hantering. Miljöfarligt avfall får yrkesmässigt transporteras på väg endast av kommun eller sådan inrättning eller sådant företag drivs

som av kommun eller av den som av länsstyrelsen erhållit särskilt tillstånd därtill.

Miljöfarligt avfall får slutligt omhändertas yrkesmässigt endast Svensk

av Avfallskonvertering AB SAKAB eller den har särskilt tillstånd

av som av Naturvårdsverket. Reglerna om tillsyn i kemikalielagen skall gälla också vid tillämpning av förordningen om miljöfarligt avfall. Dock är inte Kemikalieinspektionen utan Naturvårdsverket tillsynsmyndighet.

3.3.10 Sanktioner

Vid sidan föreläggande rättelse förenat med vite och direkta åtgärder för

av om att vidta rättelse, finns det olika former av sanktioner på miljöområdet, såväl straffsanktioner ekonomiska sanktioner olika slag.

som av Inte sällan bedrivs miljöfarlig verksamhet av juridiska En juridisk

personer. person kan enligt svensk rätt inte begå brott. Straffansvaret läggs på den fysiska person som inom företaget bär ansvaret för brottet. Det finns dock vissa sanktioner kan riktas också mot juridiska såsom

som personer,

förverkande, företagsbot och sanktionsavgift.

Bestämmelser om straff för olika typer miljöbrott finns såväl i brottsbalken

av som i ett stort antal författningar med miljöanknytning specialstraffrätten. De senare är subsidiera, dvs. att först måste prövas det är möjligt att väcka

om

24 Huvudgruppema

är: oljeavfall, lösningsmedelsavfall, färg- och lackavfall,

limavfall, 5. starkt surt eller starkt alkaliskt avfall, avfall innehåller kadmium,

som

avfall som innehåller kvicksilver, avfall som innehåller antimon, arsenik,

beryllium, bly, kobolt, koppar, krom, nickel, selen, silver, tallium, tenn, vanadin

eller zink, avfall som innehåller cyanid, 10. avfall innehåller PCB, ll.

som

bekämpningsmedelsavfall och 12. laboratorieavfall. Huvudgruppema exemplifieras i

en förteckning som utges av Naturvårdsverket. För det fall det är påkallat från hälso-

eller miljöskyddssynpunkt får Naturvårdsverket föreskriva att förordningen också får

tillämpas på annat kemiskt avfall. Exempelvis miljöskyddsavgift och vattenföroreningsavgift.

åtal enligt brottsbalken. Om sålunda ansvar kan ådömas enligt brottsbalken skall ansvar ådömas enligt specialstraffrätten. I regeringens miljöbalksförslag är föreskrifter om ansvar för brott gemensamma för miljöbalkens tillämpningsområde. Vad gäller det subjektiva rekvisitet är i brottsbalken ett uppsåtsrekvisit underförstått i brottsbeskrivningarna. Gärningsmannen måste alltså förstå vad han gör vett och vilja. Dock behöver han inte förstå att det han gör är otillåtet. Om oaktsamhet ett beteende som avviker från ett aktsamt sådant och att det kunnat begäras av gärningsmannen att han iakttagit erforderlig varsamhet skall vara tillräcklig för straffbarhet måste detta däremot uttryckligen anges i straffbudet. Detta gäller inte för specialstraffrätten. Om inget sägs i straffbudet kan i allmänhet utgå ifrån att det för

man straffbarhet är tillräckligt med oaktsamhet. Ibland krävs grov oaktsamhet i specialstraffrätten. I begreppet grov oaktsamhet läggs ofta att oaktsamheten varit medveten, dvs. att gärningsmannen handlat med insikt om risken, men detta moment kan inte i alla situationer anses vare sig nödvändigt eller tillräckligt. De allvarligaste är reglerade i brottsbalken under rubriken

miljöbrotten

allmänfarliga brott.2 Enligt reglerna miljöbrott och vållande till

om miljöstöming kan straffansvar inträda bland annat när någon förvarar avfall eller annat ämne på sätt genom förorening medför hälsorisker, skador

som eller betydande olägenhet i miljön. Straffpåföljden för miljöbrott är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt skall gärningsmannen dömas till fängelse i lägst månader och högst år. Kan gärningen med hänsyn till

sex sex omständigheterna anses försvarlig skall inget ansvar utdömas. Vid oaktsamhetsbrottet vållande till miljöstöming är straffpåföljden böter eller fängelse i högst två Ar.

Vid miljöbrott kan också brottsbalkens regler förverkande av egendom och

om

företagsbot bli tillämpliga.

Förverkande är inte någon brottspåföljd i brottsbalkens mening, utan hänförs till den kategori straffrättsliga sanktioner som brukar benämnas särskild

26 BrB 1:2 27 Såsom enligt 20 kemikaliska produkter.

§ lagen om 2‘ BrB 13 kap. 9 13 8a

BrB °° BrB 13:9 3 kap 36.

BrB

rättsverkan brott. Att egendom förklaras förverkad innebär av att ägaren eller innehavaren förlorar sin rätt till egendomen och att denna skall

överlämnas till staten. Regler förverkande förekommer också inom om specialstraffrätten. BrB innehåller också bestämmelser äger generell som tillämpning vid alla slags förverkande, sig det sker enligt brottsbalken vare eller enligt bestämmelser inom specialstraffrätten. En sådan är 36:4 § som gäller förverkande vid brott i utövning näringsverksamhet. Vad kan av som förverkas är värdet de ekonomiska fördelar uppkommit för av som näringsidkaren till följd brott begånget i utövningen näringsverkav av samheten.

Företagsbot skall åläggas näringsidkare för brott har begåtts i utövning som av näringsverksamhet, om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller är annars av

allvarligt slag och näringsidkaren inte har gjort vad skäligen kunnat

som

krävas för att förebygga brottsligheten.

För att företagsbot skall kunna ådömas måste det sålunda kunna

styrkas att

brott föreligger. Företagsbot skall fastställas till lägst 10 000 kr och

högst

3 000 000 kr. Vid bestämmandet företagsbotens storlek skall särskild av hänsyn tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till närings-

verksamheten. Företagsboten kan eller efterges, bl.a. brottet

gämkas om

medför betalningsskyldighets eller särskild rättsverkan för närings-

ånnan

idkaren.

Vid en genomgång de specialstraffrättsliga bestämmelserna på miljöområdet av

kan vissa grundtyper bestämmelser urskiljas. I flera författningar, såsom i

av

miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen och lagen kemiska produkter, finns

om sålunda bestämmelser stadgar straff för underlåtenhet

som att iakttaga

förprövnings- eller anmälningsplikt. Ofta föreskrivs, såsom i nämnda nyss lagar, straff för den åsidosätter regeringen eller

som av myndigheter

meddelade särskilda bestämmelser eller föreskrifter. Vidare stadgas i flera fall

också straff för den som bryter mot villkor i tillstånds- eller dispensbeslut.

Något mera sällan förekommer bestämmelser brott mot direkt i lag om stadgade förbud. Sådana bestämmelser finns exempelvis i renhållnings- och

naturvårdslagen. Detsamma gäller för bestämmelser stadgar straff för som underlåtenhet att iakttaga direkt i lagen föreskriven skyldighet, såsom i lagen

3’ BrB 36:1-6 §§. 33 Såsom i naturvårdslagen. 3‘ BrB 36:7-10 §§. T.ex. miljéskyddsavgift. T.ex. förverkande.

kemiska produkter. I några författningar föreskrivs att det är straffbart att om lämna oriktiga uppgifter i frågor rör tillstånd och tillsyn, såsom i

som miljöskyddslagen och i lagen om kemiska produkter.

I miljöskyddslagen aktualiseras i allmänhet ansvarsbestämmelsema vid brott

förprövningsplikten, villkorsöverträdelser, försummelser olika slag och mot av för det fall oriktiga uppgifter lämnas till tillsynsmyndighet kan ha

som betydelse för tillståndet och tillsynen. För de fall ansvar föreligger enligt brottsbalken, skall straffansvar inte ådömas enligt miljöskyddslagen. Straffsatsen är densamma för normalgraden miljöbrott och vållande till

som av miljöstöming, dvs. böter eller fängelse i högst två år. Den sålunda med

som uppsåt eller oaktsamhet exempelvis inte avger en miljörapport eller lämnar

av

sådan rapport med oriktiga uppgifter kan dömas till böter eller fängelse. en Vid sidan dessa straffrättsliga sanktioner skall en särskild sanktionsavgift

av miljöskyddsavgift påföras den fysiska eller juridiska person som utövade den

verksamhet i vilken överträdelsen koncessionsvillkor skedde, om

av överträdelsen medfört ekonomisk vinning för personen i fråga.

sålunda till straffsanktioncrna.

Miljöskyddsavgiften utgör ett komplement

Till skillnad från straffansvar kan miljöskyddsavgiften användas sanktion

som även överträdelsen inte skett med uppsåt eller av oaktsamhet. Avgiften

om skall bestämmas till ett belopp motsvarar de ekonomiska fördelarna av en

som överträdelse. Kan full bevisning de ekonomiska fördelarna inte alls eller

om endast med svårighet läggas fram, får fördelarna uppskattas till ett skäligt belopp. För de fall det föreligger särskilda skäl får avgiften jämkas eller

efterges.

Frågor miljöskyddsavgift prövas Koncessionsnämnden på talan av

om av Naturvårdsverket. Beslut i mål miljöskyddsavgift överklagas hos

om Vattendomstolen, avgörande kan överklagas till Högsta domstolen.

vars

Miljöskyddsavgiften utformning i regeringens förslag till miljöbalk.

har en ny Den nuvarande förutsättningen att överträdelse måste ha medfört

en ekonomiska fördelar för att avgift skall kunna utdömas skall enligt förslaget tas bort. Institutet skall utgöra schabloniserad sanktion för överträdelser av

en miljöregler. För det fall särskilda skäl föreligger får avgiften jämkas eller efterges. Miljöavgift skall betalas även överträdelsen inte skett med uppsåt

om eller oaktsamhet. Avgiften skall kunna påföras såväl juridisk som fysisk

av

Regeringen att miljöskyddsavgift enbart bör inträda vid person. anser överträdelser miljöbalken eller vid överträdelser föreskrifter eller villkor

av av meddelade med stöd balken. Miljöskyddsavgiften skall således inte kunna

av

‘7 MSL 45 3 MSL 52-63 §§.

inträda vid överträdelser brottsbalken. Mål om miljöskyddsavgifter skall av prövas av förvaltningsdomstolama.

Regeringen föreslår vidare att miljöombudsman inrättas. Denne skall en företräda allmänheten för att främja miljö- och naturvårdens intressen och skall föra talan miljöavgift och ha rätt att överklaga beslut enligt miljöbalken. om Naturvårdslagen innehåller särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning, ersättningsbestämmelser, och sanktionsregler. Den som ansvarsexempelvis driver täktverksamhet avseende sten eller grus utan tillstånd eller bryter villkor eller föreskrift har meddelats i samband med sådant mot som till böter eller fängelse i högst månader. tillstånd kan dömas sex

Enligt hälsoskyddslagen kan den med uppsåt eller av oaktsamhet bryter som vissa bestämmelser i lagen dömas till böterfw mot

Enligt renhållningslagen kan den med uppsåt eller av oaktsamhet bryter som vissa bestämmelser med stöd lagen föreskrivet

mot inklusive av

dömas till böter eller fängelse i högst månaderf Till producentansvar sex böter kan den dömas med uppsåt eller oaktsamhet lämnar oriktig som av uppgift förhållande betydelse i någon handling skall anges enligt om av som lagen eller någon föreskrift meddelats med stöd renhållningslagen. som av

Enligt lagen kemiska produkter kan den som med uppsåt eller grov om oaktsamhet bryter mot vissa bestämmelser i lagen dömas till böter eller fängelse i högst år. Den med uppsåt eller oaktsamhet lämnar ett som av oriktig uppgift förhållande betydelse i ansökan eller annan handling som om av skall enligt lagen eller föreskrift meddelats med stöd av lagen kan anges som dömas till böter.44 Dessutom innehåller kemikalielagen förverkanderegel. en

I förordningen miljöfarligt avfall hänvisas till kemikalielagstiftningens om bestämmelser om ansvar och förverkande.

Regeringen föreslår att de straffrättsliga bestämmelserna skall ingå i nu som miljöbalken samlas i ett kapitel. Straffbestämmelserna skall fördelas mellan brottsbalken och miljöbalken så att de brott idag står i brottsbalken får stå som kvar där, medan de övriga med specialstraffrättslig anknytning samlas i det

särskilda kapitlet i miljöbalken.

3° NVL 37 ° HSL 23 ‘ RHL 24 ‘2 RHL 24a ‘3 LKP 20 LKP 21 5 LKP 22

Straffbestämmelsema i miljöbalken skall i stor utsträckning utformas med

brottsbeskrivningar och egna brottsbenämningar, nämligen oförsiktig

kemikaliehantering, otillåten miljöverksamhet, försvårande miljökontroll, av

bristfällig miljöinformation, nedskräpning.

Det förstnämnda brottet motsvarar den försiktighetsmåttsprincip idag finns som i lagen om kemiska produkter. Otillåten miljöverksamhet skall enligt

förslaget gälla situationer när någon har vidtagit åtgärd kan befaras en som påverka miljön utan att sig ha erforderligt tillstånd eller medgivande eller vare ha gjort sådan anmälan krävs. Försvårande miljökontroll skall enligt som av förslaget avse brott mot sanningsplikt och informationsskyldighet. Bristfällig miljöinformation skall avse överträdelser föreskrifter uppgifts- och av om

informationsskyldighet. Brottet nedskräpning skall karaktären

ges av en särskild ansvarsregel.

Regeringen föreslår vidare skärpta maximistraff. För brott regleras grova som i miljöbalken skall straffet fängelse i lägst månader och högst år. vara sex sex

3.3.11 Skadestånd

Om någon orsakar en skada för kan han bli skadeståndsskyldig enligt annan den allmänna skadeståndslagen 1975:404. En förutsättning för att ersättning skall utgå enligt skadeståndslagen är att skadan vållats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Så kallad ren förmögenhetsskada ersätts bara den vållats om genom brott.

Reglerna om ersättning för miljöskada finns i miljöskadelagen 1986: 225.

Miljöskadelagen är tillämplig när verksamhet på fastighet orsakar skador i

en omgivningen genom olika former av mark och luftföroreningar, buller,

skakningar eller andra liknade störningar.

För att skadeståndsskyldighet skall föreligga krävs att skadan härrör från verksamheten på fastigheten. Med verksamhet förstås dels själva marken att används på ett visst sätt, dels att byggnad eller anläggning finns eller en som uppförs på marken används på ett visst sätt, t.ex. för industriell drift. En skada skall anses ha orsakats genom störning det med hänsyn till en om omständigheterna föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant

orsakssammanhang.

Skadestånd utges för personskada, sakskada och förmögenhetsskada. Den ren skadelidande kan också får ersättning för framtida skador. Till skillnad från

den allmänna skadeståndslagen bygger miljöskadelagen på principen strikt

om skadeståndsansvar, dvs att den orsakar skada skall ersätta denna även som om

46 5 § första stycket första meningen.

det inte skett uppsåtligen eller vårdslöshet. Den ger därför ett starkare

genom skydd för en skadelidande än allmänna skadeståndslagen. Tillstånd för en miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen utgör sålunda ingen ansvarsfrihetsgrund, även om tillståndsvillkoren inte överskridits. Ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts bara om den störning som orsakat skadan är någon betydelse. Skada inte har

av som orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet ersätts bara om den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Det är inte enbart fastighetsägare och tomträttsinnehavare som kan bli skadeståndsskyldiga, utan också andra som brukar fastigheten i sin

näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet.

3.3.12 EG Avtalet om det europeiska samarbetsområdet EES och ett eventuellt svenskt framtida medlemskap gör EG-rätten intressant i sammanhanget. Ett medlemskap innebär att det materiella innehållet i skattelagstiftningen i väsentlig omfattning kommer att styras av gemensamma EG-regler, inte minst på de indirekta skatternas område där vi vid ett medlemskap kommer att bli delaktiga i för, EG gemensamma beskattningssystem, skapats inför

som förverkligandet av den inre marknaden. Det rör sig om gemensamma regler för beskattningsunderlaget, beskattningsordningen och den gränsöverskridande handeln. Ett stort antal rättsakter skall implementeras. Det har från svensk sida framställts önskemål om att behålla vissa interna regler som inte är helt i överensstämmelse med EG-systemet. Det gäller bland annat vissa miljöbetingade inslag i vår

energibeskattning.

Med direktiv förstås att besluten är bindande för medlemsländerna, men att det ankommer på respektive land att anpassa sin lagstiftning till direktiven för det fall landets nuvarande lagstiftning inte uppfyller direktivens krav.

Bland annat kan den som tillverkat en skadegörande produkt lösa saker bli

skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen l992:18. Denna lag reglerar

skadestånd för person- eller sakskada som orsakats på grund av en säkerhetsbrist. En

produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som skäligen kan förväntas.

Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd

och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisning, tidpunkt då

produkten satts i omlopp och övriga omständigheter.

I det följande används beteckningen EG även om beteckningen EU är den relevanta i

vissa sammanhang.

EG har utfärdat direktiv bland annat beträffande harmonisering vissa av punktskatter.49 Direktiven definierar de skattepliktiga varorna, tidpunkten för skattepliktens inträdande och tidpunkten då skatten skall debiteras. Däremot definieras inte skattskyldigheten och deklarationsskyldigheten. Detta överlåtes åt de enskilda medlemsstaterna. För att bland annat tillgodose kontrollen skall de punktskattepliktiga varorna åtföljas av ett s.k. ledsagardokument, i vilket varje vara skall kunna identifieras och skatten skall kunna beräknas. Dokumentet skall utfärdas i minst fyra exemplar, ett behålls varav av avsändaren, ett lämnas till och behålls av mottagaren, ett returneras underskrivet av mottagaren till avsändaren varigenom ansvaret för skatten övergår från avsändaren till mottagaren och ett ställs till beskattningsmyndighetens

förfogande.

Vidare innehåller EG-direktiven krav på att register skall läggas över upp näringsidkare som sysslar med punktskattepliktiga Registret skall föras varor. med ADB och uppgifterna skall utväxlas mellan medlemsstaterna. Direktiven innehåller också flera särskilda begrepp, såsom suspension, upplagshavare,

skatteupplag.

Suspension innebär att varan visserligen är skattepliktig skatteplikten inträder när varan tillverkas eller införs i ett EG-land betalningen skatt är - men av uppskjuten till dess varan levereras för konsumtion. Upplagshavare är en fysisk eller juridisk person som har fått myndigheternas tillstånd att som i ett led i sin näringsutövning tillverka, bearbeta, lagra, ta emot och leverera punkskattepliktiga varor under suspension.

Med skatteupplag varje plats där upplagshavare utövar sin verksamhet avses en med de punktskattepliktiga varorna under suspension. Defmitionema av begreppen upplagshavare och skatteupplag slår endast fast att någon kan få tillstånd att hantera punktskattepliktiga utan att skatt behöver erläggas varor förrän varorna överlämnats till någon som inte själv är godkänd upplagshavare och att skatteupplag är det utrymme där upplagshavaren utövar sin verksamhet under suspension skattebetalningen uppskjuten.

Den som skall erlägga punktskatten skall acceptera den kontroll som beskattningsmyndigheten i det aktuella landet kan kräva för att fastställa att verkligen kommit fram och att det korrekta skattebeloppet betalats.51 varorna

‘9 212, 9278-84 och 92108. I direktiven slås fast att det skall finnas harmoniserade regler för punktbeskattning av mineraloljor, alkohol etanol och alkoholhaltiga drycker samt förädlade tobaksvaror. EG har fastställt minimi- och maximiskattesatser för de olika varuslagen. 5° 9212. 5‘ 9212.

Riksskatteverket har i samråd med Tullverket lagt fram förslag till åtgärder

betingas de administrativa förändringar som krävs vid ett medlemskap som av när det gäller punktskattema. Motsvarande rapport har lämnats avseende

mervärdeskatten.

När det gäller lagstiftningsarbetet inför medlemskapet görs huvuddelen av

förberedelsearbetet inom för utredningen om en teknisk anpassning av ramen EG. mervärdeskatten och punktskatterna till

I EES-avtalet ingår väsentliga delar EG:s miljöregelsystem. I avtalet sägs av sålunda att parternas åtgärder i fråga miljön skall syfta till att bevara, om skydda och förbättra miljön, att bidra till skyddet av människors hälsa och att

säkerställa ett varsamt och rationellt utnyttjande av naturresurser. Såsom

grundläggande principer att förebyggande åtgärder bör vidtagas, att anges miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att den som förorenar

miljön skall betala.

Artikel 100 A i Romfördraget behandlar harmonisering på miljöområdet. De

första konkreta miljöreglema infördes den s.k. enhetsakten år 1987. genom

52 Punktskatter i ett EG-perspektiv RSV Rapport 1993:9. Enligt rapporten måste - Sverige sin lagstiftning och införa bland annat följande begrepp: anpassa upplagshavare, skatteupplag, suspension och registrerad varumottagare. Det sistnämnda person som utan att vara upplagshavare har rätt att ta emot avser en punktskattepliktiga från andra medlemsstater under suspension. Mot bakgrund varor att EG:s föreskrifter inte reglerar vem som är skattskyldig, anses att man bör knyta av skattskyldigheten och därmed deklarationsskyldigheten till den som äger varan. Mervärdebeskattningen i ett EG-perspektiv RSV Rapport 1993:8. Rapporten överlämnades till regeringen i slutet år 1993, då även den särskilda rapporten av Försäljningsskatt på motorfordon i ett EG-perspektiv togs fram av Riksskatteverket

RSV Rapport 1993: 10. 54 Dir 1991:113. Utredningen teknisk översyn energibeskattningen tar om av upp energiskattefrågor dir 1992:89. Avtalets miljöbilaga innehåller de särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder som skall tillämpas enligt art 73. Som följd av EES-avtalet har regeringen utfärdat en förordningen 1993:1268 spillolja. Den trädde i kraft den l januari 1994. om 56 Artikel 100 A p.3 lyder: The Commission, in its proposals ..conceming health,

safety, environmental protection and consumer protection, will take as a base a high level of protection. Det är närmast artiklarna 130 130 s och 130 t Title Vll.

Environment som behandlar miljöfrågor.

Den gemensamma miljöpolitiken syftar till att bevara, beskydda och förbättra

kvaliteten på miljön, att bidra till skyddet människors hälsa av samt att säkerställa att naturens utnyttjas försiktigt och förnuftigt artikel 130 resurser r p.1.57 Försiktighetsprincipen ingår sålunda del miljöpolitiken. som en av Åtgärder på miljöområdet skall bygga på principerna att förebyggande åtgärder

skall vidtas, att miljöstörande verksamhet skall vid källan och att

angripas

förorenaren skall betala kostnaderna 130 p.2. 8

artikel r

Miljöreglerna kan antas Rådet kvalificerad majoritet, dvs att av genom besluten inte längre behöver enhälliga artikel 130 s.59 De enskilda vara medlemsstaterna kan, inom för Romfördraget, införa långtgående ramen mera skyddsåtgärder artikel 130 t.60

EG har för närvarande inte några regler i fråga miljöavgifter gemensamma om eller miljöskatter. Dock har frågan användning ekonomiska styrmedel om av inklusive skatter och avgifter aktualiserats inom EG. Diskussionen har rört frågan harmonisering skall ske på EG-nivå eller varje medlemsstat om en om med stöd av nämnda artikel kan införa ekonomiska styrmedel.

Vad gäller en närmare genomgång olika EG-regler specifikt inom av avfallsområdet hänvisas till avsnitt 6.1.

3.3.l3 Tillsyn och kontroll

För att skyddsåtgärder skall avsedd effekt krävs någon form tillsyn m.m. av och kontroll. Även det saknas om en klar definition av begreppen tillsyn och kontroll i miljöskyddslagstiftningen, begreppet tillsyn vidare synes vara än begreppet kontroll. Tillsyn förbehålls i princip myndigheternas arbete med att

57 Action by the Community relating to the environment shall have following objectives: to preserve, protect and improve the quality of the environment; to contribute towards protecting human health; — to ensure a prudent and rational utilization of natural resources. — 58 Action by the Community relating to the environment shall be based the principle on that preventive action should be taken, that environmental damage should as a priority be rectified at source, and that the polluter should Environmental protection pay. requirements shall be a component of the Community s other policies. 59 The Council, acting unanimously on a proposal from the Commission and after consulting the European Parliament and the Economic and Social Committee, shall decide what action to be taken by the Community. The Council shall, under the conditions laid down in the preceding subparagraph, define those matters on which decisions are to be taken by a qualified majority. 60 The protective measures adopted in pursuant to Article 130 shall not common s prevent any Member State from maintaining or introducing more stingent protective measures compatible with this Treaty.

tillse att gällande lagar, förordningar, föreskrifter och villkor efterlevs och omfattar således övervakning av lagamas efterlevnad, meddelande av tillsståndsbeslut, handläggning anmälningsärenden, meddelande av

av föreskrifter, förelägganden och förbud, lämna råd och upplysningar och att

information och liknande verka för att driftsansvariga iakttar genom aktsamhetsregler Tillsynen skall enligt vissa lagar finansieras med

m.m. avgifter medan tillsyn finansieras med skattemedel. Enligt

annan miljöskyddslagen är den utövar den miljöfarliga verksamheten i fråga

som skyldig att utöva kontroll över densamma. Man talar om egenkontroll för att särskilja sådan kontrollverksamhet från den som åvilar myndigheterna. Sålunda ligger det primära ansvaret för att miljöfarlig verksamhet bedrivs i enlighet med lagbestämmelserna på den som utövar verksamheten i fråga. Tillsynen anses i allmänhet vara den del av miljöskyddslagstiftningens tillämpning där de största bristerna finns. Den främsta orsaken är de stora skillnaderna mellan de uttalade ambitionsnivåema i lagstiftningen och de faktiska resurserna och möjligheterna hos myndigheterna. Vad gäller tillsyn och kontroll på miljöområdet är det således många gånger väldigt svårt att uppnå önskad effektivitet. Effektiviteten bromsas också av att villkorsregler för miljöfarlig verksamhet i vissa fall är utformade på sätt som gör det svårt för myndigheterna att kontrollera efterlevnaden. Det finns därför behov av utvecklingsarbete angående utformningen av föreskrifter och villkor så att möjligheterna att lätt kontrollera efterlevnaden ökar. Ett annat problem är att det ofta har visat sig föga framgångsrikt att vidta rättsliga åtgärder mot dem som bryter mot lagstiftningen. Antalet tillsynsobjekt är totalt sett mycket stort, vilket naturligtvis också försvagar effektiviteten. Tillsynens omfattning varierar mellan kommuner. Miljö- och

hälsoskyddsnämnden har det lokala tillsynsansvaret och skall kontrollera

efterlevnaden de författningar som reglerar skyddet människors hälsa

av av och miljöskydd Tillsynen skall ge medborgarna ett grundläggande skydd, i

. princip oberoende av den enskildes egen förmåga att inse risker för hälsan eller miljön och utan att denne skall behöva påkalla myndigheternas uppmärksamhet eller själva driva en process. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har möjlighet att ta ut avgifter för tillstånd och tillsyn enligt miljöskyddslagen. Livsmedelsavgifter är avsedda att täcka kostnader för provtagning och undersökningar. En mindre del av den årliga tillsynsavgiften

Dessa brister har behandlats i flera olika sammanhang, såsom i

Miljöskyddsutredningens betänkande SOU 1978:86 om bättre miljöskydd, i

regeringens proposition 198081:92 om ändringar i miljöskyddslagen och i

betänkandet SOU 1993: 19 Kommunerna och miljöarbetet. 62 Exempelvis enligt hâlsoskyddslagen, renhållningslagen och naturvårdslagen.

är avsedd att täcka kostnader för godkännande av kontrollprogram. Enligt hälsoskyddslagen kan avgifter tas ut för olika tillstånd inte för

men

tillsynsuppgifter.

Staten styr kommunernas verksamhet till innehåll och omfattning främst

genom lagar och förordningar, genom utbildning, föreskrifter gränsvärden

om m.m. och genom utformning av avgiftssystem och andra ekonomiska styrmedel.

Ett stort antal statliga myndigheter har ett centralt tillsynsansvar inom miljö-

och hälsoskyddsområdet, varvid Naturvårdsverket har särställning. I

en utredningen om Naturvårdsverkets uppgifter och organisation framhölls bl.a. att en av verkets viktigaste uppgifter i tillsynen borde att underlag för

vara ge

att stärka de övriga tillsynsmyndighetemas planering, genomförande och

uppföljning av tillsynen genom att ta fram allmänna råd samt förmedla kunskap och erfarenheter. Kemikalieinspektionen skall enligt sin instruktion uppmärksamt följa utvecklingen i fråga förekomsten kemiska produkter och de risker

om av användningen av dessa kan medföra, utreda, sammanställa och dokumentera verksamheten avseende kemiska produkter och de hälso- och miljörisker de kan medföra, samt stödja regionala och lokala tillsynsmyndigheter. För tillsyn enligt lagen om kemiska produkter kan inga avgifter tas ut. Socialstyrelsen utövar tillsammans med Naturvårdsverket den centrala tillsynen

enligt hälsoskyddslagen. Livsmedelsverket är central tillsynsmyndighet när det

gäller livsmedelskontrollen samt bevakar konsumentintressen på området. Länsstyrelsen har på regional nivå huvudansvaret för miljö- och

hälsoskyddsfrågoma, inkl. den lagreglerade tillsynen. Länsstyrelsen svarar

bl.a. för frågor inom hälsoskyddet och hushållningen med naturresurser. I 1993 års budgetproposition framhåller regeringen att aktuella uppgifter för

länsstyrelsen inom miljöskyddet kan att överlåta tillsynsansvaret för

vara

anläggningar på miljöskyddsförordningens B-lista till kommunerna och att

upprätta tillsynsprogram för de samlade tillsynsaktivitetema i léinet

. Uppdraget för utredningen om kommuners arbete för en god livsmiljö var att

göra en samlad utredning av vad den av riksdagen fastlagda miljöpolitiken

inneburit för kommunernas vidkommande och på vilket sätt det kommunala

tillsyns- och miljöarbetet kan förstärkas Enligt utredningen kan tillsynen

. förbättras genom bl.a. ett enhetligt avgiftssystem, ökade möjligheter till tjänsteutbyte mellan kommunerna och bättre samverkan mellan centrala

sou 1991:32.

Prop. 199293: 100 bilaga 14.

Dir. 1991:20.

kommunal tillsyn bör i framtiden bekostas av dem

myndigheter. All lagbunden

enlighet med principen förorenaren betalar. driver verksamheten i som

föreslår utredningen att bl.a. lagen om kemiska produkter, Därför

renhållningslagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen

avgift för tillsyn olika objekt på ett ändras så att kommunerna får ta ut av

enligt beslutas kommunfullmäktige. Kommunens enhetligt sätt taxa som av

bör enligt utredningen göras tydligare. Därför föreslås att informationsansvar

§ i hälsoskyddslagen ändras så att det framgår att det är den nuvarande 4

informera den lokala miljön och de faktorer som kommunens uppgift att om

liksom miljöfaktorer påverkar hälsan. Det saknas ett påverkar den, om som

för samråd och samverkan mellan myndigheterna på centralt nationellt organ

Utredningen föreslår att ett sådant organ inrättas.

de olika tillsynsområdena.

också enligt utredningen ett forum för dialog mellan Därmed skapas - tillsynsområdena. De formella hinder som idag finns företrädare för de olika

lokala miljö- och hälsoskyddsnämndema att låta personal från annan för de

utföra inspektioner, provtagning etc. skall därför

kommuns förvaltning

undanröjas.

att kommunerna har ansvaret för Enligt utredningen skall grundprincipen vara

verksamhet, att länsstyrelsen enligt en strikt

tillsyn av miljöfarlig men -

för tillsyn antal anläggningar med särskilt ansvarsfördelning skall svara av ett - Tillsynen inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall

omfattande miljöpåverkan.

hand bedrivas myndigheter på lokal nivå och enligt sålunda i första av

normalt utbildade miljö- och hälsoskyddsinspektörer den

utredningen har

för miljöeffektiv tillsyn. Utredningen anser att den kompetens som fordras en

Naturvårdsverket och andra centrala myndigheter fått, som bl.a. roll som

sig utvärdering och uppföljning lokalt och innebär att de skall ägna mer av

regionalt bedriven verksamhet, skall utvecklas och förstärkas.

.swqxzâsizwseä$§biärääo$wám;äaáfáêéáxxgâüiâfTTT

. V . ’%ifm.§C§:‘’vii1rm,s§va .sno zwgaf uid t£::ggn;7nw13.x1itxfi :n:

::;s;mi ‘ L

:iÄEWMüâYM7‘ ‘e

1-aimétf

saz si1a£§:::§i.3n§hh:§{sezaga§%£tam

V Y

i %

gggçågaéagéiá; ;gsm5g‘::s¢:x4f.2fas;;;::‘m,:,, fiki‘.%§v,5:f

::rr:s,,.22.;2 W gen- . v

i%1.:3§i. ;iâêäfAffâfâä

.j 31%

‘ix; %

.é£s;‘x2;:fi’§‘§s¢§Va%if¢

i

;âxásâtámámmhäáwwsøwásâêâeøw

Säâøwåøsá

aiifiifka-:S:...:fi‘.ir§¥wi$.;§fiEi;¥1;fiGi.4%tgim¥¢ajz§§ms§2a~:

§3:

,:ri,.~.~ m- 595 V 91: vA . . . ..

:m

4 DIFFERENTIERADE TAXOR

4.1¶Bakgrund

Med differentierade taxor här ett ekonomiskt styrmedel vars syfte är att avses ändra företagens och hushållens beteende vad gäller deras sätt att generera avfall och deras sätt att behandla avfallet. Det har bland verksamma inom avfallsområdet sedan längre tid funnits ett uttalat intresse av att använda en differentierade taxor som ett aktivt styrmedel.

En differentiering taxor innebär konkret att avgifterna, inom ramen för av självkostnadsprincipen, omfördelas så att intäkterna från vissa fraktioner subventionerar andra fraktioner. På detta sätt uppmuntras konsumenterna ekonomiskt att undvika vissa avfallsfraktioner.

Utformningen differentierade taxesystem skiljer sig mellan industri- och av hushållsavfall beroende bl.a. på skillnaderna vad gäller mängder, sammansättning och karaktär. För det blandade hushållsavfallet hämtas vid som hemmen är det oftast fråga viktsbaserad taxa, medan materialom en återvinningsfraktionema kan avlämnas gratis i anslutning till hemmet, i närområdet eller centralt i kommunen.

Inom avfallsbranschen är det allmänt uttalad vilja att minska mängden en osorterat avfall. De kostnader, fasta och rörliga, existerar vid som avfallshanteringen avgör vad måste finansieras genom de taxor som som avfallsbolagen och kommunerna skall erlägga. Ofta är dock inte kostnader i form framtida lakvattenbehandling, inköp av nytt deponiutrymme m.m. av inkluderat i dessa kostnader. Sådana kostnader är genomgående väldigt svåra att uppskatta trots att de kan betydande storlek. Om det osorterade vara av avfallet minskar, kan del dessa kostnader undvikas. Den ökade viljan att en av minska mängden osorterat avfall uttrycks sålunda genom en differentiering av taxoma. Differentieringen innebär omfördelning kostnaderna där en av överpriset för osorterat avfall subventionerar kostnaderna för de rena fraktionerna. Taxenivån för osorterat avfall blir följaktligen högre medan den för sorterat avfall blir lägre.

Differentieringen kan sägas uttrycka viljan att uppnå vissa bestämda miljömål. När allmänt diskuterat användningen av differentierade taxor inom man avfallshanteringen har syftet varit att styra samhället mot de miljömål som riksdag, regering och kommuner uttryckt i formella och informella sammanhang.

Miljömålen, vilka är aktuella i sammanhanget, har uttryckts i termer av ett ökat förebyggande avfallstänkande, reduktion av avfallets miljöfarlighet,

minskning av avfallsmängdema samt förbättrad materialåtervinning och energiutvinning genom ökad källsortering. Källsortering och avfallsminimering stimuleras genom lång rad åtgärder vilka differentierade bara är en av taxor en. De differentierade taxorna medför dock att verkan källsorterings- och av

avfallsminimeringsinitiativ kan förstärkas betydligt de klara ekonomiska

genom

incitament avfallsproducentema får.

som

Den gällande riktlinjen för kommunal avfallshantering har varit självkostnadsprincipen. Genom de ändringar i Renhâllningslagen trädde i som kraft den l januari 1991 har kommunernas möjlighet använda att differentierade taxor för att styra olika avfallsslag till miljöriktigt ett omhändertagande blivit fastställd i lag och åtgärder detta slag kan motiveras av av behovet att styra avfallsströmmarna mot det eftersträvade behandlingssättet.

Vissa svenska kommuner har under år genomfört eller mindre senare mer omfattande försök med differentierade taxor för industriavfall. Skillnaderna i taxenivåerna har dock inledningsvis varit måttliga. Inte förrän de allra senaste åren har ett större antal kommuner infört system med differentierade taxor. Samtidigt har skillnaderna mellan de olika taxenivåema blivit större.

Vad gäller hushållsavfall har utvecklingen inte gått lika snabbt. Intresset för differentiering av taxorna även för hushållsavfall har dock tilltagit på senare tid.

Efterhand de differentierade taxorna påverkar avfallshanteringen, måste som givetvis justeringar taxorna göras så att de totala kostnaderna för av verksamheten hela tiden täcks. Ett exempel på detta kan allt fler vara om börjar sortera sitt avfall och intäkterna från fraktionen osorterat avfall därmed minskar. Detta kommer, det sorterade avfallet är förknippat med kostnader om som är högre än avgiften, att kräva generell höjning för en av taxorna att kompensera bortfallet intäkterna från osorterat avfall. av

4.2¶Internationella erfarenheter

4.2.1 Introduktion

De internationella erfarenheterna differentierade är i många fall av taxor betydligt mer omfattande än de svenska, speciellt när det gäller hushållsavfall. Några väsentliga erfarenheter från europeiska länder och USA återges i detta avsnitt. Tonvikten läggs på de system omfattar hushållsavfall. som

4.2.2 Schweiz Schweiz är ett föregångsland vad avser differentierade taxor. Främst gäller detta den tysktalande delen Schweiz, där idag ca 1 000 kommuner använder

av en form av differentierad taxa som skulle kunna kallas en sopsäcksavgift Kehrrichtsackgebühr. I praktiken ftmgerar sopsäckssystemet så att kimdema köper speciella sopsäckar i t.ex. livsmedelsaffärema. Säckama säljs till ett förutbestämt överpris och intäkterna från avfallssäckama finansierar avfallshanteringen. I vissa kommuner

är sopsäcksavgiñen även kompletterad med en årlig abonnemangsavgifi. Det är även vanligt att delar av avfallshanteringen betalas skattevägen.

Systemet används såväl i små som stora städer. Av de större städerna infördes Sopsäckstaxan först i Bem 1976, medan Zürich och Basel följde efter under 1993. Introduktionen under 1970-talet gick trögt men idag fungerar taxan mycket bra och mycket talar for att man kommer att introducera sopsäcksavgifter i hela Schweiz. Sopsacksavgifien gör att taxan är volymsberoende och gynnar därför de kunder som lämnar liten volym avfall ifrån sig. De förutsättningar som man i Schweiz anser krävs för att systemet ska fungera kan sammanfattas i följande punkten

0 De speciella sopsäckar som säljs i handeln är de enda som får användas. I Det måste finnas ett utbyggt system för återvinning. Man anser att en

optimal täthet för återvinningsstationer 2000-3000 invånare.

är en per 0 Det måste finnas en infonnations- och rådgivningsverksamhet parallellt till

sopsäckssystemet. 0 Inledningsvis måste resurser avsättas till kontroll och uppföljning för att

undvika transport av avfall till grannkommuner, illegal deponering, privat förbränning och ökad belastning i kloaksystem och reningsverk.

Priset för sopsäcken är ca 4-5 kr för 35 liters säck. Sopsäckstaxan har, där den

en introducerats på rätt sätt, bidragit till en minskning av det osorterade avfallet med 15-30% beroende på vilken kommun som studeras. Den totala mängden avfall har inte minskat nämnvärt medan fraktionema av rena utsorterade material givetvis ökat. I juli 1991 påbörjades i kommunen Kirschbergz i kantonen Bern, ett försök med

, mobila vågar. Kommunen som infört något sopsäcksavgiftssystem sökte en alternativ lösning. Hushållen utrustades med avfallskärl om 1401 eller vid

Bundesamt fiir Umwelt, Wald und Landschaft Evaluation Kehrichtsackgebühr, Bem, 1990. Gewässerschutzamt des Kantons Bem Pilotversuch mit der Containergewichts- Gebühr in Kirschberg, Bern, 1992.

flerfamiljsbostäder med containrar 770 Avgiften fastställdes till 0,35 SFR

om per kg. Systemet kombinerades med ökade källsorteringsmöjligheter. Mängden osorterat hushållsavfall minskade under det första året med 25-30%.

4.2.3 Tyskland I Tyskland har ett mycket betydande antal försök med vikts- och volymsbaserade differentierade taxor genomförts. Ett flertal olika systern för utformningar av differentierade taxor prövas; den schweiziska sopsäcksavgiften, mobila vågsystem, självhäftande etiketter eller Banderolle.

remsor Försök sker sedan en tid tillbaks i bl.a. orterna Fussgönheirn, Neuhofen, Hassbloch, Rarnsen, Landau Centrum, Offenbach SUW Baden-Württemberg, Eschbom Hessen, Billigheim, Berkheim och Pledesheirn Rheinland-Pfalz. I Landkreis Esslingens deltar sedan januari 1990 ca 380 000 invånare i ett försök med volymsbaserade differentierade taxor. Konsumenterna har möjlighet att använda behållare av olika storlek 120 alt. 240 l beroende på behov. Vanligtvis tilldelas ett hushåll med 1-3 120-liters behållare

personer en och hushåll med fler än tre personer en 240-liters behållare. När kunden anser att kärlet behöver tömmas ställs det ut och han fäster en speciell remsa på kärlet. Grundtaxan för avfallshanteringen är för ett enpersonershushåll 100 DM, för tvåpersonershushåll 160 DM och för hushåll med tre eller fyra personer 220 DM. Ett fempersonershushåll betalar 265 DM och för varje person därutöver stiger taxan med 44 DM. När grundtaxan för avfallshanteringen betalats erhåller kunden 12 avfallsremsor. Om ytterligare remsor krävs kan dessa köpas på bl.a. postkontor och bankerna till ett styckepris av 3,75 DM 120-liters kärl alternativt 7,50 DM 240-liters kärl. Om man vill lämna ytterligare avfall, t.ex. trädgårdsavfall, finns det speciella avfallssäckar om 701 till försäljning för 4 DM per styck. I det nya differentierade taxesystemet har man ökat förutsättningarna för källsortering genom att l 600 återvinningscontainrar papper, glas, plåt och sju återvinningscentraler placerats ut på 486 olika platser. Egenkompostering uppmuntras och ca 48% av hushållen komposterar avfallet själva. Man pekar i Esslingen på följande resultat: 0 Mängden osorterat avfall minskade under de första åren 1990-1991 från

300 kgperson och år till 155 kgperson och år.

Scheffold Zusammenfassende Bewertung der Erfahrung mit dem Banderollensystem

im Landkreis Esslingen nach 6 Monaten Erprobung, Müll und Abfall, Nr 1992.

0 Mängden utsorterat och återvinningsbart material papper, glas, plåt

m.m. ökade från 65,2 kgperson och år till 98,4 kgperson och år.

0 42,9% av invånarna ansåg att det taxesystemet ökat deras

nya

medvetenhet vid t.ex. inköp så att de försökte förebygga att avfall

mer

uppstod.

0 Den totala körsträckan för avfallsbolagen minskades från 3 013 kmvecka

till 2 664 kmvecka. Detta medförde att totala insamlingstiden kunde

minskas från 723 timvecka till 408 timvecka.

Den tyska staden Baesweiler4 har 25 000 invånare. I staden påbörjades

ca 1991 ett försök med volymsbaserad differentierad taxa. Systemet innebär

att kunderna förses med 120-liters eller 240-liters behållare. Man har valt inte

att använda etiketter eller remsor utan förser varje behållare med

en identifieringsbricka och en liten radiosändare med information om ägaren.

Kunden sätter ut behållaren när den behöver tömmas. När tunnan töms registreras detta genom antenn på lastbilen till datorenhet inuti

en en förarhytten. Taxesystemet fungerar så att kunden betalar årsavgift för

en avfallshanteringen 104,4O DM. Veckovis avfallstömning erbjuds precis

som tidigare, men i det nya taxesystemet erhåller hushållen premie 2 DM för

en varje hämtningstillfälle behållaren inte ställs ut till tömning. Förbättrade

som möjligheter till källsortering erbjuds att ökad mängd

genom en

återvinningscontainrar har ställts ut.

Försöket följdes även upp med en intervju kunderna där 45% att

av ca uppgav det nya taxesystemet hade påverkat deras beteende så att de i större utsträckning förebyggde uppkomsten av det egna avfallet.

Resultaten i Baesweiler kan sammanfattas i följande punkter:

0 Den totala tiden för insamling avfallet kunde minskas med 50%,

av ca

eftersom de flesta kunderna gick över till tömning vecka.

varannan 0 Mängden osorterat avfall minskade i genomsnitt från 276 till 237 kgår,

dvs. med ca 14%.

0 Mängden utsorterade fraktioner ökade enligt följande: metaller 0,58 t

18%, glas 7,64 t 20% och 13,34 t 60%.

papper

4 Oeko Systeme Maschinen

und Anlagenbau GmbH OEKO-HEUREKA TEST;

Volumenbezogene Abrechnung von Hausmüll in der Stadt Baesweiler, Breitscheid,

1992.

I samhällena Billingheim, Berkheim och Pledesheim delstaten Rheinland- Pfalz genomförs försök med mobila vågsystem.5 Försöken har gett bra

resultat i form minskad mängd osorterat avfall, ca 20%. Detta trots att

av tekniken inte alltid fungerat tänkt. I Billingheim betalar konsumenterna 84

som DMår i grundtaxa och betalar utöver detta variabel taxa 0,15 DMkg

en om avfall. I Berkheim har konstruerat taxa, där 13 av kostnaderna täcks

man en

och 23 variabel vikttaxa. Grundtaxan baseras på antalet av en fast taxa av en individer hushåll. Genom sådan taxekonstruktion hoppas man kunna

per en minska den ekonomiska belastningen på bl.a. barnfamiljer. Taxan i Berkheim är konstruerad enligt följande tabell:

Antalet personer Avgift

1 59 DM Den här angivna grundtaxan kombineras

2 46 DM med en viktsberoende taxa på:

3 42 DM 0,44 DM per kg avfall

4 36 DM

5 32 DM

Tabell 4. l Taxan i Berkheim

I Esslingen varierar för fyrapersonersfamilj mellan 395 DM och 695

taxan en DM beroende på avfallet lämnas gång i månaden eller en gång i veckan.

om en De olika taxenivåerna har inneburit del problem för avfallsbolagen då

en inkomster och utgifter ska balanseras. Detta har lett till att i flertalet

man kommuner valt dela taxan i fast och rörlig del. Alla hushåll

att upp en en betalar abonnemangsavgift och därutöver betalar man en variabel

samma

Abonnemangsavgiften täcker ofta mellan 30-70% av de totala taxa. kostnaderna.

I Tyskland har gjort ett flertal studier hur invånarna uppfattar de

man om differentierade taxorna. En betydande majoritet invånarna har i samtliga

av studier ställt sig positiva till differentierade taxor för hushållsavfall.

Undersökningar har även gjorts vilken nivå taxorna måste ligga på för att

av påverka konsumenterna. Vid studie i Stadt Berkheim fick konsumenterna

en frågan hur mycket får avfallshanteringen kosta. I genomsnitt ansåg man att

5 Scheffold Neue Gebührenmodelle in der kommunalen Abfallentsorgung,

Fachhochschule Bingen, 1992.

abonnemangsavgiften borde 80 DMår och den variabla delen ca 0,25

vara ca

DMkg avfall.6

Från flera håll i Tyskland finns ett uttalat intresse av att använda differentierade taxesystem för att bättre kunna styra och i förlängningen minska avfallsmängdema. Bl.a. överväger ett flertal delstater att ändra lagstiftningen för att kunna genomföra differentierade taxesystem i större skala. Det finns dock ett antal hinder som måste undanröjas innan en sådan introduktion i full skala kan ske. Exempelvis är tillförlitligheten till de tekniska lösningarna inte tillräckligt stor eftersom en del systern fortfarande lider av

barnsjukdomar.

4.2.4 Övriga länder

Den danska kommunen Tinglev på södra Själland har ca 10 000 invånare. Befolkningen bor i huvudsak i villor. 1984 introducerades ett nytt taxesystem som bygger på att kundens avfall vägs med mobil våg. Mängden avfall registreras i

en en datorenhet i sopbilen varefter kunden får betala efter mängd lämnat avfall enligt en taxa som består av ett fast abonnemang 275 krår och en vikttaxa på 1,90 krkg avfall. Investeringskostnaden för våg och datorenhet var ca 200 000 kr. Dessutom har kompostering uppmuntrats. Genom dessa åtgärder har man kunnat minska mängden avfall med ca 30%. Åtgärderna har medfört att man kunnat gå över till tömning varannan vecka och därigenom kunnat spara avsevärt på bränslekosmadema vid ändringen. Vidare har systemet kompletterats med en

återvinningsstation investeiingskostnad 1,2 milj kr där sortering kan ske i

ca upp till 15 olika fraktioner. Man har även diskuterat möjligheten att i framtiden använda sig av en mobil sorteringsanläggning för att underlätta sorteringen för ktmderna. Några orter i USA, främst Perkasie, Ilion och Seattle påbörjade under 1980talet försök i större skala med differentierade taxor för hushållsavfall.7 I Philadelphiaförorten Perkasie infördes 1988 en volymsbaserad differentierad taxa för hushållsavfallet. Differentieringen fungerar på motsvarande sätt i

som Schweiz. Kunden köper en speciell sopsäck i livsmedelsaffären och intäkterna

från försäljningen säckar finansierar avfallshanteringen. När systemet

av infördes var priset $ 1,50 för säck kan fyllas med 18 kg och $ 0,80 för

en som en säck som kan fyllas med 9 kg avfall. De differentierade taxorna i Perkasie resulterade i att den totala mängden avfall minskade med ca 10%. Samtidigt minskade mängden osorterat avfall med 30%.

6 Scheffold Gebührenmodelle in Abfallentsorgung,

Neue der kommunalen

Fachhochschule Bingen, 1992.

US EPA The Effects of Weight or Volume-Based Pricing on Solid Waste

Management, Washington D.C., 1990.

Ett halvår efter det att de differentierade taxorna införts i Perkasie gjordes en undersökning bland 3 240 hushåll och affársrörelser, av vilka 42% svarade. Resultaten visade att ca en fjärdedel av hushållen hade minskat sina avfallskostnader från $ 120 till $ 75 år. Övergången till ett differentierat

per taxesystem medförde i Perkasie en kostnadsminskning av 10% av de totala kostnaderna för hushållsavfallet. I kommunen Illion, som infört ungefär samma differentierade taxesystem, erhölls liknande resultat. Det bör dessutom tilläggas att den generella taxan i Perkasie var planerad att höjas från de $ 120

den årliga genomsnittliga kostnaden 1987 till $ 145 innan den som var differentierade taxan infördes. Det differentierade taxesystem som infördes i Seattle bygger på att kunden väljer ett antal kärl ett, två, tre osv. efter behov. Kärl finns i tre storlekar; 114 761 och 38 Abonnemanget av kärl kombineras med ett återvinningssystem. I Seattle gav de differentierade taxorna inledningsvis inte samma resultat som på andra orter eftersom återvinningssystemet inte var tillräckligt utbyggt. När återvinningsprogrammet väl startats uppnådde man en minskning om 24% av mängden deponerat avfall samt en markant ökning av rena utsorterade fraktioner. I Seattle, som i många andra städer, hade avfallet från hushållen tidigare ökat starkt. En ekonomisk analys gjordes i syfte att jämföra det differentierade taxesystemet med ett konventionellt taxesystem. Om man hade valt att nå samma mål, dvs. åtgärda den ökande mängden osorterat avfall, med konventionella taxor hade detta blivit dyrare eftersom detta krävt investeringar i bl.a. sorterings- och behandlingsanläggningar och nya deponiplatser. De goda resultat taxeförändringen gett har medfört att andra kommuner i USA överväger att påbörja liknande försök. Utvecklingen har även följts noga av myndigheterna på olika nivåer bl.a. det federala naturvårdsverket, US EPA. EPA har också publicerat en handbok för hur differentierade taxor bör

introduceras

Internationella erfarenheter betonar samstämmigt vikten av att komplettera de differentierade taxorna med införandet av väl utarbetade återvinningsprogram. Även information och rådgivning till hushållen ansågs spela central roll i ett

en väl fungerande system med differentierade taxor.

8 Skumatz A. Variable Rates for Solid Waste Officials, NTIS Document

et

Number EPA 9lO9-90-012a, 1990.

4.3¶Svenska försök och resultat

4.3.1 Industriavfall

I några större svenska kommuner infördes under 1990 och 1991 differentierade avgifts- och taxesystem för industriavfall ett medel för att framför allt som styra behandlingsbara avfallsfraktioner till återvinning ocheller förbränning, men också för att minska de totala avfallsmängdema genererades i som kommunerna. Från försiktig start har systemen efter hand utvecklats allt en mer.

För industriavfall har det fram till idag varit behandlingskostnadema varit som föremål för differentiering. Introduktionen differentierade för av taxor avfallsbehandlingen har i en del fall föregåtts försök i mindre skala för att av härigenom generera lokala erfarenheter och kunskap. Det har dock inte varit möjligt för alla kommuner att utföra pilotprojekt och därför har den differentierade taxan ofta införts moderat höjning 50 100 krton för som en det osorterade avfallet. Om resultatet inte varit tillfredsställande har man följande år gjort höjning. De taxoma har oftast introducerats i en ny nya kombination med ökad information från kommunens sida i syfte betona att företagens möjlighet att i framtiden kunna tjäna på att sortera sitt avfall. pengar Taxesystemen består inte sällan ett flertal avfallsklasser för sorterat material av och även det osorterade avfallet indelas i vissa fall i och totalt grovsorterat osorterat avfall. I de aktuella kommunerna finns i många fall

behandlingsanläggningar för sortering, flisning och förbränning tillgängliga

och avsättning finns för det utsorterade materialet. Avfallsbolagen med ett flertal olika taxor är i allmänhet stora regionala med

sammanslutningar eget

monopol vad beträffar deponikapacitet. Information i form personlig av rådgivning och genom speciella broschyrer bedrivs inte sällan av heltidsanställda avfallsinformatörer.

När avfallstaxorna skall differentieras arbetar i de flesta områden med man följande fraktioner och typiska avgiftsnivåer.

0 Osorterat avfall till sortering eller deponering 300-600

krton

0 Sorterat brännbart avfall till förbränning O krton

0 Sorterade rena materialfraktioner för återvinning 0

krton

Vad avser fraktionen osorterat avfall till sortering eller deponering så har avsikten varit att deponiavgiften ska avspegla driftskostnaderna därutöver samt en kommunal miljöavgift återspeglar värdering avfallets som en av

miljöpåverkan. I detta värde kan läggas bl.a. framtida lakvattenbehandling och lokalisering av nya deponier. Självkostnadsprincipen för det totala avfallsflödet

uppfylls för osorterat material har lagts på en nivå som

genom att taxan kompenserar underpriset för återvinningsbartbrännbart material.

Inom Nordvästra Skånes Renhållnings AB NSR och i Uppsala har man dessutom tillämpat modell med godkända och icke-godkända sorterare. De

en godkända sorterama styrs avtal och sorteringskontroll och får i gengäld

genom

lägre för sitt utsorterade restavfall än vad icke-godkända sorterare får en taxa för avfall. Inom NSR nöjd med denna modell eftersom

osorterat var man avfallet från godkända sorterare i många fall blandades med avfall från ickegodkända sorterare i samband med transporterna.

Taxan för fraktionen utsorterat brännbart avfall beror på vilket sätt förbränningsanläggningen är ekonomiskt knuten till den övriga avfallshanteringen. I vissa fall är renhållningsfunktionen och avfallsförbränningsfunktionen skilda ekonomiska enheter där renhållningsenheten måste betala för att få det insamlade avfallet bränt. I Göteborg och Uppsala uppges självkostnaden för förbränning 339 respektive 63 krton.9 Man har då

vara valt att lägga taxan för brännbart i närheten av denna nivå. I en del fall har en nolltaxa införts, för det mesta beroende på att avsättningen i dessa fall är kostnadsfri. En behandlingsavgift kan dock tillkomma om avfallet måste behandlas för att kunna förbrännas. I Linköping tas brännbart material emot gratis såvida inte längden på det brännbara föremålet överskrider 0,5 meter. I

dessa fall behandlingsavgift ut. Behandlingsavgiften är beräknad på basis

tas en

fasta och rörliga kostnader för den inköpta krossen. Liknande resonemang av har förts i Uppsala.

Fraktionen utsorterat återvinningsbart material får i de flesta fall avlämnas gratis eftersom marknader för de aktuella materialen existerar och avsättningen är relativt god. En variant Sydvästra Skånes Avfalls AB SYSAV

som använder sig är att företagen lämnar återvinningsmaterial direkt till

av rena

etablerade återvinningsföretag. I t.ex. Uppsala och hos Göteborgsregionens

Avfalls AB GRAAB tillämpar dock viss lägre taxa eftersom man

man en

att renheten det utsorterade avfallet ändå måste kontrolleras. anser av Några exempel på storleken de differentierade taxorna från olika svenska

av kommuner och avfallsbolag redovisas i tabell 4.2.

9 Differentierade taxor, RVF Rapport 92: 16, 1992.

Kisch P. et

Tabell 4.2 Exempel differentierade taxor för industriavfall krton

I några kommuner finns en fraktion benämnd sorterat ickeåtervinningsbarticke-brännbart avfall. I praktiken kommer den utgöras den

av restfraktion av inert material som blir över när det återvinningsbara och brännbara materialet har sorterats ut. Taxenivån har åtminstone inledningsvis satts något lägre än för osorterat avfall. Denna fraktion separat del med

som en egen taxenivå har dock försvunnit i många kommuner. Ett exempel där den finns kvar är i Västra Mälardalens, där taxan för fraktionen är 25 krm3. Detta kan jämföras med taxa 170 krm3 för avfall till deponering.

en av osorterat Mindre avfallsbolagkommuner och regionala sammanslutningar har ofta infört differentierade taxesystem med färre fraktioner. Man har i dessa områden genomfört någon typ av höjning för osorterat material men avsaknaden av sorteringsanläggning gör att den övervägande delen av det osorterade avfallet

går till deponering. Rena material till återvinning eller förbränning beläggs

ofta med nolltaxa även om avsättning inte alltid existerar. Avsaknaden

av egna behandlingsanläggningar kompenseras i vissa fall av entreprenadverksamhet mobila krossar och flismaskiner. Information och rådgivning sköts huvudsakligen via besök på företagen för att skapa ett förhållande med personligt förtroende. Den genomförda differentieringen i dessa mindre kommuner består ofta av en uppdelning i två grupper: 0 Osorterat industriavfall till sortering ocheller deponering

5 14-1075 129

0 Brännbartåtervinningsbart avfall Flertalet Sveriges kommuner har ännu inte introducerat differentierade

av avfallstaxor. Skälen till detta är flera. Kommunerna använder sig ofta av en generell taxa som är volymsbaserad och i vissa fall viktsbaserad. Vanligtvis anses problemet med att få avsättning för det utsorterade materialet som den viktigaste orsaken till att differentierade taxor inte införts och man anger att

vill avvakta utvecklingen av en sund återvinningsmarknad för de aktuella man materialen. Små kommuners knappa resurser kan i flera olika sammanhang utgöra begränsande faktor när det gäller att finna nya lösningar för

en avfallshanteringens problem. I de fall hela avfallshanteringen är utlagd på entreprenad saknas generellt sett all form av differentierade taxor. På samma sätt finner man att de privatägda deponiema genomgående inte har infört någon form av differentierade taxesystem. Tekniska Verken i Linköping har presenterat nedanstående diagram över avfallsmängdema i Linköpings kommun som en illustration över hur sorteringen av avfallet till olika fraktioner har utvecklat sig.

40000--

30000--

E11990 ton 20000 I 1994

--

10000--

0 i

:u: :m ‘-- -c 1: 5, .c

ååg älg s E: s-

gs ge -ê-g-å

C D J C ...CN V ‘° l I ° 3 O2

2 C‘: c ä

gå så 55155355

s

gå m: §2 §2 姰å§

s s

I --5 m5 g

Tabell 4.3 Avfallsmängdema i Linköping 1990 och 1994

Som framgår av diagrammet har fraktionen med blandat avfall till deponering reducerats kraftigt under fyraårsperioden. Samtidigt har de sorterade

fraktionema till framför allt förbränning, även materialåtervinning och

men kompostering ökat kraftigt.

Göteborg rapporterar att då 1991 gick över från volymstaxa till viktstaxa

man och samtidigt differentierade taxoma så att industrin fick betala 600 krton för blandat avfall som fördes till behandling så skedde omedelbart stor

en förändring av avfallsmängderna. En total mängd 80-85 000 ton blandat

av avfall per år reducerades med 25% till 60-65 000 ton år. Av utsorterade

ca per 20 000 ton beräknades 15 000 ton ha gått till den brännbara fraktionen och 5 000 ton till deponering i form i huvudsak inert fraktion.

av en Man kan idag inte avgöra hur stor faktisk inverkan just de differentierade

som taxorna haft. Förändringarna kan bero på kombination ökad sortering

en av från företagens sida och dålig kontroll över avfallsströmmama från

en avfallsbolagen. I Göteborg vidare att antalet entreprenörer

uppger man som kör avfall har ökat sedan den högre avfallstaxan infördes och inte har

att man någon riktig kontroll över vart dessa kör sitt avfall.

Ytterligare en orsak till den minskade mängden avfall kan den

vara lågkonjunktur som råder, framför allt inom byggsektorn.

Den höga taxan i Göteborg har medfört att kranskommunema följt efter med taxehöjningar, men dock inte i samma takt.

I Borås källsorterades 40% avfallet och denna siffra höjdes till 70-80% efter

av införandet av differentierade taxor 250 krton för osorterat material. När Linköping införde differentierade taxor 225 krton för osorterat material fick detta till följd att 62% av företagen började källsortera sitt material. Däremot medförde en höjning till 250 krton för osorterat avfall ingen märkbar

förändring i MERAB-regionen, varför höjning genomfördes vid

en ny årsskiftet 9192. Responsnivån från företagens sida förefaller alltså olika

vara från kommun till kommun.

SYSAV rapporterar följande utveckling sedan taxedifferentieringen infördes:

År

1990 1991 1992 1993

Taxa för blandat avfall 190 krton 190 kr ton 300 krton 400 krton

Mängd blandat avfall 169 000 ton 168 000 ton 122 000 ton 68 00 ton

Tabell 4.4 Taxor för blandat avfall och avfallsmängder 1990-1993 inom SYSAV:s område

Taxorna är ofta kombinerade med någon straffavgift eller omklassning

typ av av avfallet det inte uppfyller kraven för den aktuella avfallsklassen. Om

om t.ex. sorterat icke-brännbarticke-återvinningsbart avfall innehåller någon form

brännbart material så måste straffavgift minst motsvarar taxan för av en som osorterat avfall betalas.

För att underlätta beskrivningen differentierade taxor ovan har en bestämd

av del de totala kostnaderna för avfallshanteringen studerats, nämligen

av behandlingskostnaderna. Det finns anledning att göra uppdelning i

en kostnader för insamlingtransport och kostnader för behandling eftersom insamlingtransport och behandling industriavfall i många fall är funktioner

av

sköts olika företag. Genomgående befinner sig företag med som av behandlingsanläggningar i monopolställning medan företag som sysslar med

en insamlingtransport ofta är utsatta för hård konkurrens.

En uppdelning dessutom bild hur stor del av de totala kostnaderna

ger en av

utgörs insamlingtransport respektive behandling. Härmed kan man som av bedöma vilket ekonomiskt utrymme det finns inom insamlingtransport som kan bidra till en differentiering.

Det är svårt att exakt bild av kostnadsförhållandet mellan

ge en insamlingtransport och behandling för osorterat avfall eftersom avfallets sammansättning, transportavstånd etc. kan skilja sig markant från fall till fall. Några exempel på kostnadsförhållanden kan dock ge en ungefärlig bild av läget.

I Göteborg, har hög taxa för osorterat industriavfall 600 krton,

som en utgjorde behandlingskostnaden i snitt 44% av den totala kostnaden kostnaden innefattar då containerhyra, insamlingtransport och tömning. I Helsingborg räknade överslagsmässigt med att behandlingskostnadema utgör 50%

man ca

de totala kostnaderna. I Västerås utgjorde behandlingskostnadema mellan av 24% och 46% beroende på vilken tömningsätt användes.

typ av som

, Den allmänna trenden, som också återfinns i exempelkommunema, är att behandlingskostnadema börjat utgöra allt större del av de totala kostnaderna

en

för osorterat avfall differentieringen. I de fall där differentiering inte

p.g.a. genomförts, utgör behandlingskostnadema en betydligt lägre del av totalkostnadema för osorterat avfall.

Efter vad kunnat utrönas har inte någon differentiering av taxorna med

som avseende på insamlingtransport införts. Det stora antal entreprenörer som

inom varje region kan vara en bidragande orsak. Från entreprenörer agerar och kommuner framhålls farhågor om att man skulle tvingas göra stora investeringar och att skulle kunna förlora industriella kunder om en sådan

man differentiering skulle genomföras.

° Kisch al, Differentierade taxor, RVF Rapport 92: 16, 1992.

P. et

Det grundläggande problemet för många entreprenörer är att det ekonomiska handlingsutrymmet är mindre än för avfallsbolag som kontrollerar hela kedjan från kund till behandling. Kortsiktigt kan det därför vara ekonomiskt komplicerat för entreprenörer att införa differentiering utöver den

en differentiering redan finns för behandling av avfallet. Den uppfattning

som som allmänt råder är att differentieringen behandlingsavgiftema kommer att

av vara den styrande faktorn även i framtida differentierade taxesystem. Ett problem som uppmärksammats är då entreprenören erbjuder en taxa utan att upplysa kunden hur mycket behandlingskostnaden är och hur mycket

om kunden kan tjäna på att själv börja sortera. Detta uppmuntrar inte till källsortering eftersom kunden inte kan avgöra vilken ekonomisk skillnad sortering medför. Vid Lunds Renhållningsverk har man utökat sin kundservice genom att man använder sig mobila vågar på frontlastama för att kunna få en bättre

av kontroll över avfallsströmmama samt att kunna erbjuda kunderna exakt information hur mycket avfall hämtas. För att öka förutsättningarna

om som för sortering erbjuder man kunderna en möjlighet att abonnera två smärre containrar till samma volympris som en större container. Idéer om att skapa utrymme for differentiering även inom insamlingtransport finns, det är ännu så länge för tidigt att säga i vilken omfattning dessa

men kommer att kunna genomföras. Det finns uppenbarligen en stor potential för att effektivisera insamlings- och transportmomenten och en del bedömare tror att ett differentierat taxesystem skulle kunna bidra till att uppnå dessa effektiviseringar snabbare.

4.3.2 Hushållsavfall Hushållsavfallet består av ett antal väl kända fraktioner som utgör en stor del

avfallet. Genom att underlätta källsortering av papper, glas m.fl. fraktioner av samt erbjuda utrustning och kunskap om kompostering kan den osorterade avfallsmängden minskas högst väsentligt. Man har runt i landet under längre tid testat kompostering och

om en källsortering åtgärder för att minska mängden osorterat avfall. Problemet

som är dock att dagens taxor är satta på ett sådant sätt att de inte stimulerar till sortering och kompostering. Motsvarande situation rådde även för industriavfall innan differentierade taxor började användas för att minska mängden osorterat avfall. Det mest kostnadskrävande momentet vid hanteringen av hushållsavfall är insamlingen och transporterna. Behandlingsavgiftema utgör idag endast

ca 20% av de totala kostnaderna för hantering hushållsavfallet. Detta till

av skillnad från industriavfall där behandlingsavgiften i vissa fall uppgår till 50%.

Insamlingtransport är fortfarande monopoliserad, dvs avfallshanteringen sköts

i kommunal regi eller av ett privatbolag på entreprenad kommunen.

av Insamling och transport av hushållsavfall saknar alltså den kontinuerliga konkurrens som existerar vid insamling och transport industriavfall.

av Konkurrenssituationen uppstår enbart när beslut Organisationsform skall

om göras och när en eventuell entreprenör skall utses, dvs. långt ifrån varje år.

Redan en översiktlig granskning av hanteringen hushållsavfallet i

av kommunerna visar att det finns en intressant teoretisk potential för differentierade taxor. Detta bekräftas också internationella erfarenheter.

av Den generella trenden bland Sveriges kommuner är att öka möjligheterna till egenkompostering för kommuninvånarna, förbättra möjligheterna till källsortering samt att införa tvåveckors insamlingsintervall. Ett flertal kommuner umgås också med tanken att introducera viktsbaserade taxor för hushållsavfallet. Användningen av differentierade taxor för hushållsavfall är emellertid begränsad till ett fåtal platser i Sverige idag.

Erfarenheter från försök med mobil våg finns i Sverige enbart från två kommuner Varberg och Eda.

- Tvååkersprojektet i Varberg har pågått sedan början februari 1993. Totalt

av berörs 725 hushåll i kommunen. Fr.o.m. januari 1995 kommer hela Varbergs kommun att omfattas av systemet med viktsbaserad taxa. Taxan består

av en fast avgift om l kr per liter kärlvolym. Kärl finns i storlekarna 190 respektive 300 liter. Minimitaxan är dock 300 kr år. Den rörliga avgiften är 1 krkg

per avfall.

Under 1992 genomfördes ett antal referensmätningar i Varberg

av avfallsmängdema per kärl. Jämförelse med mätningar efter att systemet införts visade på en markant reduktion mängden avfall. Mängden utsorterat

av material har ökat och hemkompostering har blivit naturlig del vardagen

en av för hushållen. Några typresultat visas i nedanstående tabell.

kghushållvecka avfallsmängd pappersåtervinning glasåtervinning

1992 12,9 2,5 0,7

1993 8,5 3,3 1,5

Tabell 4.5 Avfallsmängder per hushåll och vecka i Varberg 1992 och 1993.

Eda kommun har 10 000 invånare tillsammans 2 000 ton

ca som genererar hushållsavfall år. Från 1 juli 1993 har i Eda kommun använt ett

per man mobilt vågsystem i kombination med ett 14-dagars insamlingsintervall. Det mobila vågsystemet har dock inte fungerat tillfredsställande på grund del

av en tekniska problem. För närvarande finns det inga data visar vilka effekter

som det nya systemet har medfört. Uppfattningen är dock att avfallsmängden har minskat.

Taxan består av en fast avgift 345 kr år för l90-liters kärl och 394 kr

om per per år för 370-liters kärl. Till detta kommer rörlig avgift på 1,25 krkg.

en Den fasta avgiften används för att finansiera återvinnings- och miljöstationema i kommunen, sorteringsanläggning, etc. Dessa verksamheter har under

senare tid byggts ut till att omfatta insamling främst glas, batterier,

av papper, metaller och miljöfarligt avfall.

Avfallshanteringen är utlagd på entreprenad. I samband med upphandlingen så ställde man från Edas kommunledning krav på entreprenören att viktsbaserade taxor skulle användas i kommunen. Kommuninvånarnas reaktioner har överlag varit positiva vad gäller det systemet.

nya Lund har en längre tid planerat att införa viktstaxa byggd på ett system med

en mobila vågar på sopbilama. Denna verksamhet har dock ännu inte kommit igång men planen är att mobila vågar snart ska kunna användas. Man har dock beslutat att gå över från veckotömning till tömning vecka samtidigt

varannan som man uppmuntrar kompostering.

Försöksverksamhet bedrevs under 1992 och mycket goda

sommaren gav resultat. Man beräknade att den minskade kostnaden för insamlingtransport skulle kunna finansiera bl.a. inköpet tvåfacksbilar för avhämtning

av av papper och glas hos kunderna. En intressant detalj var att nettovinsten det

av papper och glas som kunden sorterar ut tillföll kunden.

14-dagars tömning har nu införts generellt i Lund. Taxan är 692 krår för ett l90-liters kärl 1 358 krår för två och 1 042 krår för ett 370-liters kärl. En jämförelse mellan de inledande veckorna 1993 respektive 1994 återges i nedanstående tabell.

Tabell 4.6 Avfallsmängdema i Lund under veckorna 4-7 1993 och 1994.

Den reduktion avfallsmängderna framgår tabellen återspeglar sig i

av som av bl.a. ökade utsorterade mängder 13,45 kgperson 1993 och 16,13

papper: kgperson 1994.

På försöksnivå genomförs i Uppsala sedan flera år tillbaka tester med differentierade taxor för hushållsavfall. Systemen bygger på frivillighet och istället för att tidigare ha en behållare går man över till flera för att kunna

som källsortera vid hemmet. Möjligheten att dela på behållare betonas genom att detta ger en ekonomiskt fördel.

Eftersom den allmänna taxan fick höjas blev finansieringen ett problem. Taxan för sorterat avfall har nämligen sänkts och efterhand som antalet hushåll

sorterar ökat blir det ekonomiska utfallet allt snävare. En generell höjning som

avfallstaxan kan i sådana fall krävas för att kostnaderna ska kunna av balanseras. Politikerna i Uppsala motsatte sig dock höjning av taxan, varför

en möjligheterna att genomföra förändringarna blev beroende av om man lyckades rationalisera verksamheten inom gällande ramar.

4.4¶Erfarenheter från system med differentierade taxor

4.4.1 Generella erfarenheter

Differentierade taxesystem inom avfallsbehandlingen leder till förändringar i såväl industriernas, hushållens de avfallshanteringsansvarigas verksamhet.

som Att på förhand i detalj kunna förutsäga vilka förändringar som de differentierade taxorna kommer att medföra är svårt för den kommun eller avfallsbolag vill införa ett sådant system. Utifrån de erfarenheter av

som differentierade taxor varit tillgängliga är det dock möjligt att skönja ett

som antal typiska mönster för kommuner med differentierade taxor och ett antal generella effekter uppkommer från system med differentierade taxor.

som Det skall konstateras att bidragande orsak till utvecklingen av

en differentierade taxesystem är beroende av eldsjälar inom kommuner och avfallsbolag. Faktorer deponins livslängd, tillståndsvillkor för deponi och

som förbränningsanläggningar kan påskynda introduktionen av differentierade taxor. Däremot har ett generellt politiskt motstånd mot att höja taxor i en del fall försvårat introduktionen differentierade taxor inom avfallsområdet.

av Storleken på kommunen kan spela viktig roll. I mindre kommuner med små

en

finns det risk att avfallshanteringen får en undanskymd roll i resurser en kommunens organisation och därmed försvåras alla nya former av åtgärder inom denna sektor och följaktligen också introduktionen av differentierade taxor. Storleken på avfallsbolagen spelar naturligtvis också en viktig roll. De

stora bolagen förfogar över större resurser för att kunna införa nya

systemlösningar, t.ex. investeringar i återvinningsanläggningar.

Privatisering av avfallshanteringen har i vissa fall medfört att kommunerna fått problem med översikt och kontroll av avfallshanteringen. Detta försvårar även introduktionen av differentierade taxor. I de fall där flera aktörer haft tillgång till deponier inom samma region har introduktionen av differentierade taxor hämmats. Stockholmsregionen är ett exempel där ett antal kommunala och privata avfallsbolag har tillgång till egna deponier, vilket pressar deponiprisema och inte ger utrymme till införandet av differentierade taxor. En differentierad taxa bedöms därför inte kunna bli aktuell i Stockholm förrän någon typ av koordinerad aktionsplan fastställts. När differentierade taxor införs kommer det, liksom vid införandet av andra typer av nya systern, i högre eller lägre grad att finnas ett motstånd mot förändringar bland en del kunder som inte vill ändra sitt beteende. Dessutom kommer det att uppstå en viss förvirring bland kunderna hur det

om nya systemet fungerar. Detta leder till att en större mängd personal kan komma att krävas för kundinformation, kontroll och uppföljning av de differentierade taxoma. Karaktäristiskt för de flesta problemen, exempelvis bristande information till kunderna och svårighet att balansera taxoma, är att de huvudsakligen existerar vid introduktionen av det differentierade taxesystemet. I ett längre perspektiv har de inte påverkat utfallet av de differentierade taxoma nämnvärt. Allt eftersom de differentierade taxesystemen fått verka har dessa problem minskat ibetydelse.

Behandlingskostnaden har uteslutande varit styrande för differentieringen av

taxoma. Monopolsituationen i behandlingssteget har i de flesta regioner underlättat introduktionen av differentierade taxor. Det stora antalet entreprenörer och den utbredda konkurrensen har varit bidragande orsak till

en att initiativ till differentiering inom insamling och transport inte tagits. De ovan nämnda effekterna de differentierade taxoma kommer att avspeglas

av i ett antal förändringar av kostnader och intäkter för avfallshanteringen. Dessa förändringar påverkar ekonomin inom avfallsbolagetkommunen och hur taxan sätts. De differentierade taxoma ska ett ekonomiskt incitament motiverar

ge som kunderna till källsortering och i ett längre perspektiv till avfallsminimering. Genom att introducera differentierade taxor undviker i kommunen,

man om systemet får rätt effekt, nyinvesteringar som kan komma att krävas för att hantera de framtida avfallsmängderna. En mindre mängd avfall leder till lägre hanteringskostnader i form av bl.a. minskade transport- och personal-

kostnader. Kostnadsbesparingar kan uppstå även p.g.a. minskade investeringar i konventionell avfallshantering, dvs. i sorterings- eller förbränningsanläggningar och för nya deponier. Om en marknad finns kan det vidare uppstå ökade intäkter från försäljningen av utsorterat material. Å andra sidan uppstår kostnader i form investeringar i utrustning och

av ny materiel, t.ex. återvinningsstationer, liksom ökade kostnader för planering, kontroll och uppföljning av de differentierade taxesystemen. Inledningsvis uppstår kostnader för utformning av och investering i det nya differentierade systemet. Man får även räkna med ökade kostnader för information och rådgivning till kunderna samt eventuellt ökade kostnader för renhållning på gator, i parker och i naturen. Ofta uppstår ett initialt problem med att balansera inkomster och utgifter i verksamheten i och med differentieringen. I Uppsala fattades det dessutom ett politiskt beslut att inte tillåta generella höjningar av avfallstaxoma. Detta kan i förlängningen leda till att intäkterna från vissa avfallsfraktioner inte kommer att kunna subventionera andra, vilket är en förutsättning för att ett differentierat taxesystem ska kunna fungera. Sådana beslut kommer, när potentialen för rationaliseringar uttömts, att sätta de differentierade taxorna ur spel och i förlängningen minska de positiva effekter som kunnat uppnås med differentierade taxor. Om man förutsätter att systemskiftet till ökad sortering och återvinning kräver en övergångsperiod innan det ekonomiskt optimeras, kan principbeslut som i Uppsala omöjliggöra en förändring som är motiverad på andra grunder.

4.4.2 Industrins reaktion och åtgärder Det har funnits en del företrädare från avfallshanteringssidan som hävdat att nivåer för taxedifferensema på ca 300 krton inte räcker och att nivåer kring 500 kr måste nås för att det ska börja bli ekonomiskt intressant för företagen att sortera. Det hävdas också att även om informativa styrmedel är viktiga så är det i slutändan ändå pengar som styr företagen. Eftersom differentierade taxor inte funnits någon längre tid är antalet uppföljningar och utvärderingar få. Två studier av differentierade taxor och deras inflytande på företagen har varit tillgängliga. Studierna är utförda av GfK Marknadsföring för SYSAVs räkning samt av Gothenburg Research Institute GRI, Handelshögskolan i Göteborg, åt Tekniska Verken i Linköping. Det ska konstateras att båda

SYSAV GfK Marknadsundersökning avseende avfallshantering inom olika

delsegment, Malmö 1991, samt Schwartz B. Utvärdering av differentierade taxor för

industriavfall vid Tekniska Verken i Linköping, GRI Handelshögskolan i Göteborg,

1991.

studierna är från 1991 och att de därför bygger på företagens subjektiva mer uppfattning än en analys av hur man i praktiken reagerat på införda system.

GRI:s studie är baserad på enkätförfrågan till 400 företag 100 en ca varav ca svarat. slutsatserna baseras på de 25% företagen valt att utan att av som svara det i rapporten diskuterats vad bortfallet kan ha för konsekvenser för den sammanfattande bedömningen.

GfKzs undersökning är också enkätundersökning betydligt grundligare en men genomförd. I GRI:s rapport diskuteras dock tendensema och problematiken utförligare och slutsatserna är klarare formulerade.

Att ekonomiska incitament skulle kunna användas inom avfallshanteringen för att leda till en förbättring avfallssituationen är åsikt framkommit vid av en som samtal med industrirepresentanter. När GfK belyser detta att ställa genom frågan Skulle ni kunna tänka er att källsortera deponeringsavgiften om var 200, 400 alternativt 600 krton fick 50% ja, 90% ja, 97% ja. man svaren Vidare anser 54% företagen att avfall är ett väsentligt miljöproblem och av en nästan lika stor del 52% accepterar att avfallshanteringen får kosta än mer självkostnaden.

Införandet av differentierade taxor är dock inte den allena rådande orsaken till

att källsorteringåtervinning ökat. I flera telefonintervjuer genomförda i

samband med utredningen det från kommunerna att viljan hos uppgavs företagen redan fanns att källsortera. En industrirepresentant kommenterade detta med följande yttrande, Om viljan att källsortera finns i ett företag, är detta en resurs bör utnyttjas avfallsbolagen istället för investera i som av att

dyra sorteringsanläggningar.

Den genomgående uppfattningen är att taxorna styr de mindre och medelstora företagen till sortering. De stora företagen anses inte påverkas i samma

utsträckning eftersom de snarare styrs av företagets miljöpolicy. I GRI:s

undersökning ställdes frågan hur stor del av de totala kostnaderna kunde som relateras till avfallskostnader. Detta uppskattades företagen till intervallet av 0,001 till 2%, där procentsatsen inte beroende företagets storlek eller var av

branschtillhörighet. En stor del av företagen hade dock ingen aning hur

om stor kostnaden var. Detta förhållande framträder även i GfK:s undersökning, där 43% av företagen är omedvetna den totala avfallskostnaden. Det är i om detta sammanhang viktigt att påpeka företagens interna personalkostnader att för avfallshanteringen inte sällan beräknas vida överskrida de avgifter externa man betalar.

Perstorp AB har genom kommande förmodade höjningar deponiavgiftema av insett att framtidens kostnader för avfallshanteringen kommer öka markant. att Sedan några år har därför form intern taxedifferentiering man en av av

avfallshanteringen, samtidigt källsortering introducerats inom alla

som divisioner. Osorterat avfall debiteras med höga taxor medan sorterat debiteras med låga. Perstorp AB hade förut 9 000 ton avfallår av vilket 40% brändes

ca internt och 60% gick till deponering. Mängden deponerat avfall hade efter en kort tid minskat med 25-75% beroende på vilken del av företaget som

studeras. En divisionerna lyckades t.ex. sänka avfallshanteringskostnadema

av från 3 600 krvecka till knappt 1 000 krvecka.

Att företagen på de aktuella nivåerna på avfallstaxoma förefaller

reagerar nu uppenbart de uppgifter avfallsmängdemas storlek och fördelning på

av om sorterat och osorterat avfall rapporteras från de områden som har infört

som differentierade taxor och har god överblick över hur avfallsströmmama

som en har sett ut före och efter taxeförändringama. Ovan redovisat statistiskt material från bl.a. SYSAV och Linköping pekar i denna riktning.

Vid införandet differentierade taxor har samtliga avfallsbolag gått ut med

av information i någon form. I vissa fall har lagt vikt vid att inte enbart

man informera införandet taxor utan att även försöka ge en förklaring ur

om av nya samhällsekonomisk synvinkel, med betoning på miljöfaktorer, varför företagen måste börja sortera sitt avfall. Det har även poängterats att det företagsekonomiskt lönar sig att sortera avfallet från den verksamheten. I

egna vissa kommuner har informationsbladen kompletterats eller ersatts med personliga besök miljöinformatörer. Det är dock en krävande uppgift att

av inom verksamhetsområde besöka alla företag. På SYSAV arbetar två

ett stort

heltid med informationsverksamheten, har under fyra år personer men man endast hunnit besöka 1 300 de totalt 13 000 verksamma företagen i

av regionen. Informationen koncentreras därför till branscher och företag som är

särskilt viktiga ur avfallssynpunkt.

Även de små kommunerna kan sakna verksamhet i form av aktiv

om konsultation från heltidsanställda avfallsinformatörer måste det påpekas att nödvändigheten dylika åtgärder ofta minskar mindre kommunen blir

av eftersom närheten till företagen är större, antalet industrier är lägre och ofta av sådan karaktär att de inte behöver informeras i samma utsträckning som företag i storstadsregioner. I små kommuner kan informationsverksamheten

följaktligen bedrivas av en person med andra huvudarbetsuppgifter.

En allmän uppfattning är att den ökade sorteringen som följt införandet av differentierade taxor inte uteslutande har berott på taxorna utan i hög grad är

resultat den informationsverksamhet bedrivits. I både GfKzs och ett av som GRI:s undersökning påpekas det att behovet ökad information och

av rådgivning är stort.

4.4.3 Hushållsavfall erfarenheter och reaktioner - Vid taxekonstruktionen för hushållsavfall väljs antingen en volyms- eller viktsbaserad differentierad taxa. Båda metoderna har för- och nackdelar.

I huvudsak finns det två principiellt skilda metoder att tillämpa volymsbaserade

differentierade taxor på.

Abonnemang valfritt antal kärl innebär att kunden väljer det antal kärl han av sig behöva och betalar avgift i förhållande till antal kärl. Möjligheten anser en att bestämma volymen på kärlet och törrmingsfrekvensen varierar från fall till fall. Källsortering sker direkt sortering i flera kärl eller med hjälp av genom återvinningsstationer. Denna metod medför flexibilitet vid prissättningen och möjlighet att exakt förutsäga intäkterna genom de abonnemang som mer tecknats. Metoden kräver dock investering i utrustning, t.ex. nya kärl. ny

Den andra metoden för volymsbaserad differentiering fungerar så att kunden erbjuds något alternativen: speciella sopsäckar, självhäftande etiketter eller av kan köpas i förväg i t.ex. livsmedelsaffárer. Kunden köper det remsor som antal speciella sopsäckar eller etiketter han anser sig behöva. Används som etiketter eller fästs dessa på sopkärl av bestämd storlek. Systemet remsor kompletteras med utbyggda sorteringsmöjligheter för kunden i form av

återvinningsstationer o.dyl. Dessa metoder är enkla i sin uppbyggnad, billiga

och relativt lätta att introducera. De ger dessutom kunden en direkt prissignal vid köpet säcken, etiketten eller remsan. Svårigheter kan finnas att prissätta av sopsäckarna, etiketterna och remsoma så att intäkterna från försäljningen täcker utgifterna. Vidare upplevs dessa taxesystem betungande av de som anställda hämtar avfallet eftersom avfallet ska kontrolleras, remsor ska som skäras bort från behållarna Man vill helst slippa detta ansvar som m.m. innebär kontroll och extra arbete. En möjlighet att komma ifrån sådana problem är att använda det system, beskrivet ovan, tillämpas i Baesweiler som iTyskland.

De viktsbaserade systemen bygger Vägning av avfallet vid hämtningen. Hushållsavfallet vägs hos kunden med mobil våg som är monterad på en sopbilen. Sopornas vikt registreras i datorenhet i förarhytten. Varje sopkärl en är försett med någon typ märkning innehåller information om vem av som kärlet tillhör Denna märkning kan streckkod eller en liten m.m. vara en sändare signaler registreras antenn på sopbilen. Fördelarna med vars av en detta system är att kunden exakt kan hur mycket avfall som lämnats, se samtidigt det bättre statistik över avfallsmängdema för avfallsbolagets som ger del. Detta medför i sin tur att taxekonstruktionen underlättas. Vidare innebär

det mobila vågsystemet hel del förbättringar för de anställda. Arbetsmiljön

en förbättras avsevärt att kärlen körs fram till sopbilen och töms genom

maskinellt. Man slipper även den kontroll avfallet skulle krävas av som om man t.ex. valt en volymstaxa med etiketter eller speciella sopsäckar.

Det mobila vågsystemet innebär även ett antal problem. Investeringarna i ny teknisk utrustning och materiell blir höga. Dagens krav på de mobila vågamas noggrannhet medför att priset på utrustningen blir hög. Dessutom tillkommer extra kostnader för speciella avfallskärl och märkning och identifiering av dessa. Vägningen av avfall hos varje kund kommer dessutom att innebära längre tömningstid av kärlen. Man har i försök gjorts med mobila som vågsystem registrerat att systemen är ganska känsliga för störningar.

I Eda har man haft en hel del problem med den viktsbaserade taxan genom tekniska brister. Däremot är erfarenheterna från Varberg positiva och man anser där att vågarnas noggrannhet och tillförlitlighet är godtagbar.

Förutom faktorer kopplade till generella kostnadsbesparingarintäkter och kostnadsökningar finns det ett antal omständigheter som kommer att styra detaljutformningen i varje kommun. De faktorer som styr utformningen det av differentierade taxesystemet är bl.a.: Hur uppsamlingsområdet ut ser Tätbebyggelse, glesbebyggelse etc. Korta eller långa transportavstånd Vilken typ av boende Höghus, villor, radhus etc. Vad är specifikt för varje område Vilka problem kan uppstå i olika typer boende tekniska, sociala etc. I hur av många fraktioner ska konsumenterna sortera hushållsavfallet Var ska konsumenterna lämna det utsorterade avfallet Till återvinningsstationer eller i anslutning till fastigheten Hur ofta ska avfallet hämtas

Alla dessa faktorer bidrar till att taxornas utformning kommer att skilja sig från kommun till kommun. Det är därför svårt att på förhand avgöra hur en generell taxa kan se ut eftersom taxekonstruktionen beror på hur de ovan nämnda specifika faktorerna ser ut. Framförhållning bör finnas rörande olika responsnivåer från konsumenternas sida och på hur kostnaderna för systemet förändras beroende på storleken avfallsströmmarna. av De differentierade taxoma innebär ett mer rättvist utformat taxesystem. Kunden betalar i förhållande till mängd avfall lämnas. De producerar som som lite avfall betalar mindre och subventionerar därigenom inte kunder med hög avfallsproduktion. Genom att använda differentierade taxor blir kunderna dessutom mer medvetna de verkliga kostnaderna för avfallshanteringen. om De differentierade taxoma kompletterar och förbättrar återvinningssystemens verkan. I de fall återvinningssystem utvecklats tillsammans med differentierade taxor har detta visat sig ge mycket bra resultat.

Många kommuner tvekar att införa differentierade taxor för hushållsavfall eftersom man anser att det leder till avsevärda kostnader för övergången från säck till kärl. System med identifikationsbrickor och mobila vågar i anses

många fall vara för dyra. En del kommuner anser också att de ekonomiska incitamenten blir för små för att stimulera till ökad sortering. Det senare

en argumentet verkar dock mindre övertygande efter en granskning av de svenska och de internationella erfarenheterna.

4.4.4 Avsättning utsorterat material

av Avsättningen för utsorterat material återvinning ocheller förbränning kan vara ett problem och hindra införandet av differentierade taxor. Långa transportavstånd för utsorterat material är ytterligare en bidragande orsak. Problemet med att hitta avsättning för utsorterat material gäller i huvudsak brännbara fraktioner har varit ett av de argument som förts fram som förklaring till att differentierade taxor inte införts. Dessa problem förefaller dock vid en genomgång av ett större antal kommuner att vara begränsad

av och lokal art. I Borås t.ex. betalar en inhyrd entreprenör som har tillgång till mobil flisningsanläggning för det brännbara avfallet. Det skall observeras att eftersom hushållsavfall hittills i mycket liten grad har ingått i system för differentierade taxor, så bidrar erfarenheterna från system med differentierade taxor mycket lite till insikterna om hur marknaden för utsorterat material från hushållen ser ut.

4.4.5 Avfall på villovägar Illegal deponering, okontrollerad förbränning av avfall och nedskräpning av naturområden m.m. är problem som diskuterats i samband med de högre avgiftsnivåer som introducerats genom de differentierade taxoma. Det har funnits farhågor om att höga deponeringsavgifter skulle medföra ett markant utflöde av avfall från kommunen till grannkommuner med lägre avgift eller till illegal dumpning. Inga egentliga uppföljningar eller kontroller har genomförts men från ett par Skånekommuner har det under det senaste året rapporterats om problem med avfall som dumpas på icke-tillåtna platser. Majoriteten av de ansvariga i de kommuner som infört differentierade avgifter anser emellertid att varken transporter till andra kommuner eller illegal dumpning är något signifikant problem med dagens taxor. En möjlig förklaring till detta kan vara att de relativt höga personal- o-ch transportkostnadema gör transporter över längre avstånd olönsam. Utförsel av industri- och byggavfall till gramikommuner som inte genomfört differentierade taxor blir följaktligen inte så intressant även om grannkommunen skulle ha infört differentierade taxor.

4.5¶Sammanfattande slutsatser

De flesta av de större kommunerna och avfallsbolagen har under de senaste åren infört differentierade taxor för industriavfall. Erfarenheter om verkningarna är dock begränsade och i dagens läge kan inte helt definitiva slutsatser dras hur systemen bäst utformas. Differentiering av taxorna för

om hushållsavfall har i Sverige endast införts i en handfull svenska kommuner. Det finns emellerid ett flertal internationella erfarenheter av differentierade taxor för hushållsavfall. Dessa pekar alla mot att differentierade taxor kunnat bidra till en ökad sortering av avfallsströmmama. Det finns goda erfarenheter angående effekterna av differentierade taxor för industriavfall. Det är dock svårt att exakt avgöra vikten av de effekter som differentieringen medfört. Detta beror bl.a. på att avfallsstatistiken i många fall är bristfällig, att det finns flera aktörer inom avfallsområdet som gör att mängden osorterat avfall kanske har minskat på behandlingsanläggningen, men det går inte att följa upp t.ex. hur mycket utsorterat avfall som går till återvinning eftersom återvinningsbolagen ofta hämtar sitt material direkt hos företagen. Det är dessutom svårt att avgöra vilken effekt konjunktumedgången har haft för avfallsmängdema inom industrin. Det är dock en allmän uppfattning bland avfallsbolagen att sorteringen bland företagen ökat kraftigt under de senaste åren och att differentieringen varit bidragande till detta. Många ser att det finns en trend, framför allt hos mindre och medelstora företag, som visar att de differentierade taxorna i framtiden kommer att påverka företagens hantering av avfallet. De taxedifferenser i behandlingsledet som allmänt anses behövas för att stimulera till ökad sortering i företagen 300-500 kr, har uppnåtts först under den senaste tiden och det finns fortfarande enbart begränsade erfarenheter av dessa taxenivåer. Det kan konstateras att majoriteten av kommunerna anger att införandet av differentierade taxor har bemötts positivt. De flesta avfallsbolagen har uppfattningen att det till dags datum inom industrin inte är tal om avfallsminimering i någon större utsträckning utan huvudsakligen en fråga om en ökad sortering till förbränning, återvinning och kompostering. På längre sikt anser man dock att avfallsminimering kan bli en bestående följd av differentieringen. Vad gäller hushållsavfall kan man i dagens läge inte avgöra vilka taxenivåer som är nödvändiga för att få ett önskat resultat. För hushållsavfall är det dock inte bara taxenivåer som måste diskuteras utan även om taxan ska vara viktseller volymsbaserad. I de flesta fall betonas vikten av att de differentierade taxorna införs välkoordinerat med andra åtgärder. Exempelvis måste möjligheterna till

källsortering och kompostering väl utbyggda för att differentieringen ska vara fungera för hushållsavfall.

Genomgående betonas även att den informationsverksamhet som bedrivs i samband med införandet de differentierade taxorna i sig är lika viktig för av resultatet differentieringen taxoma. Företagen och hushållen kommer i som av framtiden i allt större utsträckning att efterfråga rådgivning och samarbete med avfallsbolagen när det gäller avfallsfrågor.

Sorteringsguider, komposteringsinformation, informationsblad etc. är alla

viktiga ingredienser för nå lyckat resultat. Uppföljning och feed-back att ett till kunderna är viktigt för att i förlängningen motivera till ökad sortering. Differentierade taxor kräver kompletterande tekniska, administrativa och ekonomiska åtgärder för att fungera effektivt.

Det tyder på monopolet inom behandlingsledet underlättat mesta att introduktionen differentierade taxor. Hur differentierade taxesystemen av påverkas förändringar i dagens situation vad gäller monopol och konkurrens av är svårt att definitivt bedöma.

Många företag har börjat avfallsfrågoma allt högre prioritet. I första ge en hand gäller detta de större företagen med uttalad miljöpolicy. Företagen har en i ökad utsträckning upptäckt att ökad styrning den interna hanteringen en av kan upphov till betydande vinster, vilka kan adderas till de vinster en ge anpassning till de differentierade taxorna medför.

I vilken grad de höjda taxorna har lett till ökad illegal dumpning är i en dagsläget inte helt lätt att utröna. Problemet har i huvudsak noterats under det senaste året och omfattningen denna verksamhet är inte klarlagd. De av i avfallsbolagen kontaktats under utredningen har delade

ansvariga som

meningar i vilken grad detta är ett större problem eller ej. om

5 FÖRLÄNGT PRODUCENTANSVAR

5.1¶Bakgrund

De diffusa källorna för föroreningar och avfall har, i takt med att åtgärder vidtagits mot de signifikanta punktkällorna, blivit ansedda vara ett allt väsentligare inslag i den totala miljöproblematiken. Som en av de diffusa källorna, har allt större uppmärksamhet kommit att riktas mot varorna som konsumeras i samhället. Någon tillförlitlig kvantifiering av miljöpåverkan, absolut såväl relativ, existerar ej. Däremot råder en samstämmighet vad

som beträffar behovet att utveckla miljövårdsstrategier för de tillverkade

av nya varorna. En för alla direkt påtaglig effekt varukonsumtionen är avfallet. Genom att

av flera aspekter avfallets negativa miljöeffekter är direkt påtagliga för alla,

av bidraget problemen med att skapa en varaktigt hållbar avfallshantering till att fokusera uppmärksamheten kring miljöpåverkan från de konsumerade varorna.

I allmänhet är inte kostnaderna för slutliga omhändertagande inräknade

varans i pris. Härigenom inte konsumenten en korrekt signal om de totala

varans ges samhälliga kostnaderna kopplade till denna del livscykel och riskerar

av varans att styra sin konsumtion mot varumix som inte motsvarar det val som skulle

en ha gjorts i situation med priser bättre återspeglade varornas totala

en som miljökostnader.

Genom att redan i tillverkningsledet miljöanpassa varans design, har tillverkaren en unik möjlighet att förändra varans totala

av en vara miljöpåverkan. I de flesta fall finns det dock inte något reellt incitament för tillverkaren att ägna intresse och att avdela resurser för arbete med denna inriktning. Tvärtom är det en risk för en företagare att de ansträngningar han gör inte kommer att bli kända på marknaden eller att de undervärderas på grund de allmänna svårigheterna att värdera miljösambanden på ett korrekt

av sätt. I enstaka fall kan det naturligtvis finns så stora publicitetsvinster att dessa dominerar över aktuella kostnader och i vissa fall t.o.m. överskattar de miljöfördelar speciell produkt representerar. I de flesta fall kan man

som en dock förutsätta att informationen är bristfällig och att de positiva skillnaderna avseende miljöpåverkan mellan olika produkter negligeras eller underskattas.

För att komma tillrätta med dessa problem har nya miljövårdsstrategier utvecklats under år. Att betona producentens ansvar är som framgått av

senare tidigare kapitel idé uttrycktes redan i regeringens proposition 1975:32.

en som Omsättningen i praktiska och mer omfattande åtgärder är däremot något som hör 1990-talet till. I denna utveckling har Tyskland spelat alldeles särskild

en roll vilket motiverar att den tyska utvecklingen granskas närmare.

5.2¶Förlängt producentansvar i Tyskland

5.2.1¶Lagstiftning

Den legala grunden för de åtgärder inom varuområdet under 1990-talet som införts och diskuterats i Tyskland är främst avfallslagen Gesetz über die Vermeidung und Entsorgung Abfállen Abfallgesetz från augusti 1986 von och speciellt dess paragraf 14. Genom 14§ ges förbundsregeringen vittgående möjligheter att tillgripa olika styrmedel för att: eliminera eller minska mängden skadliga ämnen i avfallet eller säkra en miljöriktig behandling avfall innehållande skadliga ämnen, eller av eliminera eller minska avfallsmängdema.

Åtgärder enligt inbegriper:

0 märkning, som speciellt pekar på nödvändigheten att lämna tillbaka av varan efter dess användning, 0 plikt att separat insamla, transportera och behandla varan, 0 återtagnings- och pantplikt, samt 0 föreskrifter om beskaffenhet, inskränkningar i användningsområdet och förbud. Innan åtgärder enligt vidtages skall de berörda parterna möjlighet att ges en

på frivillig väg uppnå av förbundsregeringen fastlagda mål vad beträffar

eliminering, reducering eller återvinning avfall från bestämda av varor. Bedöms målen kunna uppnås på frivillig väg kan förordning utfärdad genom av förbundsregeringen fastställas att bestämda produkter, speciellt

förpackningar och behållare:

0 märkes på bestämt sätt, 0 bara får säljas på ett avfallsavlastande sätt, speciellt i flergångsförpackningar eller på ett sätt som underlättar återvinning, 0 tages tillbaka av berörda parter för återanvändning, återvinning eller annan behandling, samt att återlämningen säkerställes genom lämpliga återtagnings- och pantsystem, 0 efter förbrukningen av konsumenten skall återlämnas på ett bestämt sätt, speciellt separat från övrigt avfall, 0 bara får användas för bestämda ändamål.

avfallskris, beroende flertal faktorer kopplade till de

Tyskland har en ett

öppna avfallsanläggningar såväl deponier begränsade möjligheterna att nya

förbränningsanläggningar. En lagstiftning som ger myndigheterna

som enligt funnits i Tyskland ända sedan 1986. långtgående befogenheter har ovan efter fem år kom till omfattande tillämpning har flera Att lagen först ca mer förknippade med bristande deponerings- och förklaringar. Problemen har blivit än akuta efter återföreningen då avfall inte behandlingskapacitet mer utomlands till Östtyskland. Samtidigt finns ett på samma sätt kan transporteras motstånd tyskt avfall i Frankrike och andra grannländer. I Tyskland ökat mot miljörörelse och allmänhet betraktar avfallsfrågan finns sedan länge en som de viktigare miljöfrågoma. som en av Avfallslagen förutsätter att den berörda industrin skall ges en möjlighet att lösningar. Att söka sådana lösningar kräver naturligtvis en viss införa frivilliga industrin har dock inte svarat med nödvändiga lösningar tid. Den tyska upp

flesta fall har myndigheternas perspektiv tillräckligt långtgående

och i de ur frivilliga åtaganden presenterats. Erfarenheterna av frivilliga överensdessutom serie brutna åtaganden. Detta till kommelser är i Tyskland en av industrin ha tagit risken för lagstiftning på helt allvar trots förefaller inte att förrän den i princip ett faktum. Speciellt gäller detta förpackningsindustrin. var mellan olika sätt att angripa avfallsfrågoma. Att Avfallslagen anger en prioritet och minimera avfallsmängderna har den högsta

förebygga avfallsproblemen

Därefter kommer återanvändning produkter och komponenter.

prioriteten. av

återvinning, vilket i detta sammanhang omfattar såväl Som nästa steg ses materialåtervinning energiutvinning. Som det lägsta steget i strategin ses som Som diskuteras i avsnitt 6.2 nedan har under senare tid en ny lag deponering. skall avfallslagen presenterats den tyska regeringen. Den nya som ersätta av stadfästa klar prioritet också mellan materialåtervinning lagen skall bl.a. en

och energiutvinning.

5.2.2¶Förpackningar

kring förpackningsfrågor, sträcker sig tillbaka Föregången av en debatt som till åtminstone 1970-talet, följde efter den avfallslagen en rad yttranden nya sida skulle vidtaga åtgärder industrin inte från politisk om att man om de nödvändiga förändringarna. En utlösande faktor, förutom

självmant gjorde

omständigheterna, introduktionen av PETde ovan nämnda mer generella var bröt överenskommelse fanns mellan de flaskor i Tyskland. Detta en som berörda parterna på marknaden och miljöministeriet.

Den första konkreta åtgärden kom också att rikta sig mot dryckesförpackningar vilka i förordning 1988 belades med en obligatorisk pant av

av plast, en av

för de affärer bjöd ut dem på marknaden.

0,50 DM och återtagningsplikt som

Den omedelbara reaktionen från handeln hellre avstå från sälja var att att produkten än att behöva introducera ett pantsystem. Förordningen dock var ur flera synvinklar inte problemfri. Det diskutabelt den var om var i överensstämmelse med EG:s intentioner och regler, och eftersträvade man

bl.a. därför generell lösning på förpackningsproblematiken.

en mer

Detta generella förslag presenterades i slutet våren 1990 i form utkast av av ett

till förpackningsförordning baserad på 14

en avfallslagens Efter

diskussioner och kompromisser fastställdes slutligen

förpackningsförordningen

under våren 1991.

Förpackningsförordningen från 19 april 1991 säger att:

0 Från december 1991 skall transportförpackningar samlas in och

återvinnas tillverkare och distributörer. av

0 Från april 1992 skall konsumenten kunna lämna

kringförpaclcningar butiksförpackningar i butiker för återvinning.

0 Från januari 1993 skall butikerna samla in

säljförpackningar

konsumentförpackningar i eller i omedelbar anslutning till affären.

0 Pantsystem med pant 0,50 DM skall finnas för en av dryckes-

förpackningar, tvättmedelsförpackningar o.dyl., färgburkar

samt

emulsionsfärger.

Strategin bakom förpackningsförordningen kan sägas sätta vara att press på industrin genom de olika leden i distributionskedjan och främst genom detaljhandeln. Eftersom detaljhandeln i Tyskland vill undvika eller åtminstone i hög grad reducera förekomsten pantsystem och hantering uttjänta i av av varor affärerna, så räknade man med att de skulle fram effektiva

pressa lösningar på avfallsproblemen.

Handeln och industrin presenterade motdrag till som ett en del av förpackningsförordningen, nämligen den omfattar de förpackningar som som konsumenterna bär hem, ett system kommit kallas

som att Dualsystemet.

Dualsystemet är ett frivilligt industriförslag, skall fungera

som som ett alternativ till förpackningsförordningen vad beträffar De

säljförpackningar.

tyska myndigheterna har ställt bestämda insamlings- och

upp sorteringsmål

som skall uppnås 1993 respektive 1995. Om dessa mål, i tabellen som anges nedan, inte nås kommer förpackningsförordningen i sin grundtext att gälla, dvs. âtertagning samtliga förpackningar skall ske i butikerna.

av Förordningen

är skriven så att Dualsystemet kan förklaras otillräckligt för som ett bestämt

materialslag, vilket skulle kunna betyda att enbart förpackningar i detta

material skulle behöva samlas in i butikerna.

S0rterings-% Återvinnings-%

Insamlings-%

Tabell 5.1 Målsättningar för Dualsystemet.

Dualsystemet omfattar transportförpackningar och kringförpackningar, utan

för dessa gäller grundkraven i förpackningsförordningen.

Dualsystemet i sig kan sägas ett stort landsomfattande och heltäckande

vara källsorteringssystem, finansieras avgift som betalas av

som av en förpackningsanvändama. De detta vis ingår i Dualsystemet är

varor som märkta med den gröna punkten der grüne Punkt på förpackningen. Den gröna punkten är beviset på att avgiften är betald till Dualsystemet och att

är berett emot förpackningen och sortera den till en

insamlingssystemet att ta

fraktion skickas till återvinning.

som I grunden är det fråga ett traditionellt källsorteringssystem. Glas och

om

insamlas i separata centralt utplacerade behållare. Övriga förpackningar papper

insamlas i extra gulfärgad tunna hos konsumenten. Innehållet i denna avses en

sedan i centrala anläggningar. Eftersom Dualsystemet är ett tunna sorteras källsorteringssystem, stimulans för konsumenten, finns det en risk

utan extra

insamlingsresultatet inte blir det avsedda. Mycket tyder dock på att den

att tyska allmänheten är tillräckligt motiverad och finner systemet tillräckligt bekvämt för att de aktivt skall medverka vid insamlingen.

Den blandade fraktionen som insamlas är svår att sortera utan att

blir aktuella. Huvuddelen sorteringen beräknas för en

arbetsmiljöproblem av

lång period framöver behöva utföras manuellt. Då det ur den blandade fraktionen utsorterade materialet, framför allt plast, är kontaminerat har det diskuterats rimliga återvinningsförutsättningar föreligger.

om En viktig kritik Dualsystemet har varit att systemet i liten utsträckning

mot kommer stimulera förebyggande lösningar. Genom en avgift som enbart i

att begränsad utsträckning är beroende miljöegenskapema köper man in sig i

av Dualsystemet. På detta sätt saknas den omedelbara och direkta kopplingen

mellan en enskild förpacknings miljöanpassning och det pris betalas för som

dess omhändertagande i Dualsystemet.

Vad beträffar det tyska Dualsystemet kan det alltså ifrågasättas det kommer om att styra mot toppen av den tyska hierarkin, dvs. avfallsreduktion, avfallsminimering och återanvändning. Snarare förfaller systemet suboptimera på nivån materialåtervinning. Stimulans för att introducera återfyllbara förpackningar, vilka ges en högre prioritet i den tyska hierarkin, saknas också enligt kritiker från t.ex. miljöorganisationema.

Detta betyder dock inte att det inte kan komma att visa sig del de att en av senare effekterna uppnås, t.ex. ett resultat förhöjd miljösom av en medvetandenivå inom industrin. Å andra sidan är det inte heller uteslutet att man bygger upp en dyr infrastruktur för insamling vilken politiskt inte kan

överges även om de praktiska förutsättningarna för materialåtervinning

kommer att saknas.

En viktig del av förslaget är att det finns ett hot, i form förpackningsav förordningens återtagningsplikt, som kan träda i kraft Dualsystemet inte om uppnår överenskomna insamlings- och sorteringsnivåer.

Under sina första år har Dualsystem mötts några specifika problem vilka av av två förtjänar ett speciellt omnämnande. Under hösten 1993 kom

Dualsystemet

att råka ut för ett akut ekonomiskt problem. Detta hade sin grund i många att

förpackningsanvändare utnyttjade den gröna punkten på sina förpackningar

utan att betala in de fastlagda avgifterna till Dualsystemet. Efter diskussioner och förhandlingar löstes de akuta problemen och åtgärder vidtogs för att en bättre betalningsbevakning skulle kunna genomföras på effektivt sätt. ett

Sedan förpackningsförordningen trädde i kraft har det med jämna mellanrum dykt upp artiklar tyskt avfall har kommit på avvägar utomlands. Att om som detta har skett i ett antal fall är oomstridligt. Därmed är det dock inte fastställt att det har varit fråga om några större mängder eller att förpackningsavfallet i sig har lett till några större problem i de aktuella sammanhangen.

En revidering av förpackningsförordningen har diskuterats under tid. senare Ett utkast presenterades under 1993.1 Det reviderade förslaget innehåller ett

antal klargöranden hur förpackningsförordningen skall verka, det

av men innehåller också några förändringar.

Mängder som insamlas utöver de angivna procentmålen får enligt det nya förslaget förbrännas med energiutvinning. Detta är väsentlig punkt framför en allt vad avser plastförpackningar då det betyder del det material att en av som

1 Entwurf einer Verordnung zur Novellierung der Verordnung über die Vermeidung von Verpackungsabfällen, Stand 20. Dezember 1993.

insamlas de närmaste åren behöver materialåtervinnas. Det framgår

dessutom explicit det förslaget att s.k. kemisk återvinning av plast skall

av nya betraktas som materialåtervinning.

Målsättningama i den gällande versionen av förpackningsförordningen

som uttrycks i insamlings- och sorteringsmål, uttrycks i det förslaget enbart i

nya viktsandelar materialslaget skall materialåtervinnas. Rent allmänt har

av som

avrundning neråt procentmålen ägt dvs. 72% blir 70% och 64% en av rum, blir 60%. För även kartong och papp, plast och kompositer har det

papper skett tidsförskjutning när de högre materialåtervinningsmålen skall uppnås.

en I tabellen nedan de målsättningarna för de år under vilka vid

anges nya halvårsskiftet de aktuella %-talen skall ha uppnåtts.

Materialåtervinnings-%

Tabell 5.2 Förslag till nya målsättningar för Dualsystemet

Vad gäller transport- och kringförpackningar är det tyska systemet mer konsekvent och det förefaller redan utvecklingen mot avfallsminimering

som

förebyggande åtgärder och genom återanvändbara transportgenom förpackningar har tagit fart.

En länk i Dualsystemet har många i Tyskland ansetts vara att det inte

svag av

stimulerar återanvändning och speciellt återfyllbara dryckesförpackningar. Dualsystemet returandel motsvarade utgångssituationen i

garanterar en som Tyskland, dvs. 72% marknadsandel för återfyllbara förpackningar för öl, läsk, mineralvatten, juicer och vin samt 17% marknadsandel för återfyllbara flaskor

för mjölk.

Detta bedömdes dock inte tillräckligt åtskilliga politiker och

som av miljöorganisationer i Tyskland. Dessa önskade att andelen skulle stiga successivt. Bundesrat uppmanade när man godkände förpackningsförordningen förbundsregeringen att komma med förslag avseende en stärkning av systemen

med återfyllbara dryckesförpackningar. Förslaget det presenterades i

som november 1991 framgår av nedanstående tabell.

zur Förderung von Getränkemehrwegsystemen förslag 28 november 1991 -

I förslaget till förordning stadgades att målsättningen inte uppnåddes skulle om förbud mot engångsförpackningar eller obligatorisk pant införas. Trots en att förslaget varit offentligt i mer än två år har det inte lett till något formellt

beslut av förbundsregeringen.

5.2.3¶Övriga

varor Genom att Dualsystemet i dagsläget är begränsat till förpackningar utesluts en del varor som naturligt skulle in i de aktuella materialfraktionema, passa främst tidningar och tidskrifter. Följden blir enligt många bedömare att allmänheten drabbas av ett onödigt komplicerat budskap när de kan lämna

allt använt papper till en insamlingsstation. Det tyska miljöministeriet har

följaktligen förberett förordning skall omfatta tidningar, tidskrifter och en som övriga trycksaker. Denna förordning överensstämmer i allt väsentlig med förpackningsförordningen. En anslutning till Dualsystemets pappersinsamling var också något man upplevde naturligt då tidningar och tidskrifter vid som

insamlingar traditionellt har tillhört materialåtervinningsfraktion

samma som pappersförpackningar. Efter mycket starkt motstånd från berörda parter har förordningsförslaget tagits upp för något formellt beslut.

I Tyskland tillverkas varje år fem miljoner bilar, vilket år lite än 10% ca mer

av världsproduktionen. Tillverkningen konsumerar 10-20% de mest

av betydelsefulla metallerna och 8% av plasten på den tyska marknaden Dessa siffror antyder vikten bilindustrin totalt sett i Tyskland och den

av potential

2 Dieter Pautz, The Government View of Used Car Recycling, in Cleaner Production Strategies for the Automotive Sector, Lund 1992

som existerar för att spara råmaterial och att spara resurser genom återanvändning och materialåtervinning. En förordning enligt 14§ i avfallslagen har förberetts för att stimulera en utveckling mot mer återvinningsbara bilar och för att minimera den mängd avfall som behöver deponeras. Förslaget kräver att tillverkarna och importörerna etablerar ett system låter bilens siste ägare lämna in bilen

som utan avgift. Dessutom krävs utnyttjande av återvunnen plast i nya bilar och förbättrad återvinning av däck samt glas från bilarna. Den tyska motsvarigheten till Bilindustrifdreningen har presenterat ett förslag till frivilligt åtagande som i stort svarar mot regeringens målsättningar, utom vad beträffar kostnadsfri inlämning. Även detta förslag till förordning

en väntar sedan flera år på ett formellt beslut från myndigheternas sida. I Tyskland genereras årligen i storleksordningen 800 000 ton avfall från uttjänta elektriska och elektroniska apparater. En ökning med ca 5 10%

beräknas över en tioårsperiod. Materialsammansättningen på dessa apparater är starkt blandad och en lång rad plaster och metaller är aktuella, liksom glas, kompositer, papper m.m. I dagsläget deponeras den helt dominerande delen av detta avfall. Enbart små ansatser till återvinning finns i Tyskland idag. Ett förslag till förordning för uttjänta elektriska och elektroniska har

apparater

presenterats. Det senaste tillgängliga utkastet härrör från juli 1991. Förslaget syftar till att: 0 Vid utvecklingen av ny apparatur skall avfallsminimerings- och

miljöhänsyn tas genom åtgärder som substitution av miljöfarliga ämnen,

förbättrade reparationsmöjligheter, lättare demontering och användning av

återanvändbara komponenter samt återvinningsbara material. 0 Insamlingssystem inrättas som är lätt tillgängliga för konsumenterna och

som leder till höga insamlingsresultat.

0 De insamlade apparaterna eller deras komponenter törs till åter-

användning eller återvinning. 0 Icke-återvinningsbara delar törs till avfallsbehandling. 0 Kostnaderna för insamling, återvinning och avfallsbehandling av uttjänta

apparater inkluderas i priset för nya apparater. Materialåtervinning framförs i detta fallet inte lika kompromisslöst som vad

beträffar förpackningarna eftersom man anser att materialsammansättningen på

3 Abfällen

Verordnung über die Vermeidung, Verringerung und Verwertung von gebrauchter elektrischer und elektronischer Geräte Elektronik-Schrott-Verordnung, Entwurf- Stand 11.07.91.

den apparatur finns ute i omlopp tillåter samma höga återvinning.

som nu Man pekar bl.a. på bromerade föreningar i kretskort, tungmetaller i plastmaterial och PCB-haltiga kondensatorer. Precis gäller för förpackningsförordningen vänder sig elektronik-

som förordningen till såväl tillverkare distributörer, inklusive post-

som orderföretag. Ett förslag är att särskilja om inlämningen sker i samband med ett nytt köp eller inte. I samband med nyinköp skall säljaren ha en skyldighet att mottaga en apparat med samma funktion. Dvs. vid köp av en tv måste en annan tv oberoende av fabrikat accepteras, däremot en radioapparat.

men Om det rör sig nyinköp måste affär ta emot uttjänta varor av de slag

om en

affären marknadsför, fortfarande oberoende fabrikat. I detta fall som men av kan dock affären befria sig från återtagningsplikten om den deltar i ett återtagningssystem upprättat handel och tillverkare. Förutsättningen för

av detta system är att insamlingsställena finns lätt tillgängliga för konsumenterna, dvs. är tillräckligt tättbelägna. Förordningen att omfatta ett brett spektra av varor som framgår av

avser tabellen nedan tabell 5.4.

Hushållsapparater; t.ex. kylskåp, spisar, dammsugare, brödrostar och hårtorkar Underhållningselektronik; t.ex. tv, radio, video, grammofoner, bandspelare men också olika spel från ñckstorlek till spelhallsstorlek Kontors-, informations- och kommunikationsutrustning; t.ex. räknemaskiner, ñck-

räknare, elektriska skrivmaskiner, kopierare, datorer, skrivare, modem, telefoner och

telefaxutrustning Apparater med anknytning till penningtransaktioner; t.ex. kassaapparater, elektriskt drivna parkeringsbiljettautomater, växlingsautomater och myntrâknare Elektriska verktyg även batteridrivna; t.ex. borrmaskiner, slipmaskiner och sågar Mätnings-, stymings- och regleringsutrustning; t.ex. oscilloskop, voltmetrar, laboratoriemätutrustningar, uppvärmnings- och luftkonditioneringsutrustningar Belysningsartiklar; t.ex. glödlampor, lysrör och regleringsutrustning för dessa men en enkel lamphållare

Leksaker; fjärrstyrda och övriga elektroniska och elektriska leksaker

Klockor; t.ex. armbandsur, Väckarklockor, klockradio och andra tidmätningsutrustningar Laboratorie- och medicinsk utrustning; utrustning för strålbehandling, röntgen, IRbehandling, ultraljudsbehandling, atomabsorptionsspektrometrar m.m. Utrustning för bildupptagning och bildätergivning; kameror, videokameror, studioutrustning o.s.v.

Tabell 5.4 Varor som enligt förslag skulle omfattas av förordningen för uttjänta elektriska

och elektroniska apparater.

En lång rad problem förknippade med genomförandet av förordningen har identifierats för olika delar varusortimentet. Kostnaderna för återvinning

av kommer i många fall att bli betydande. Utländska företag som tillverkar små billiga elektroniska apparater kommer att mycket svårt att uppfylla villkoren i denna förordning, då extrakostnaden blir för stor i förhållande till det totala priset. En svårighet när det gäller att införa detta systern är att medellivslängden för del de firmor som importerar och säljer elektronik och

en av elektriska apparater är kortare än livslängden för apparaterna. Även förslaget till förordning för uttjänta elektriska och elektroniska apparater har fastnat i systemet och något formellt beslut om hur och när förordningen blir aktuell har inte presenterats.

5.3¶Termen förlängt producentansvar

I samband med utformningen av åtgärdsprogram för att begränsa varornas miljöpåverkan har begreppet förlängt producentansvar blivit allt vanligare. För att i miljövårdsarbetet på ett framgångsrikt sätt kunna arbeta med ett begrepp

förlängt producentansvar är det viktigt att klargöra vad som menas som härmed och på vilken nivå i miljövårdsarbetet det hör hemma. En övergripande och generell miljömålsättning, som det råder konsensus om i Sverige, är att sträva efter varaktigt hållbar utveckling sustainable

en development. Vissa generella förutsättningar för denna utveckling kan formuleras, t.ex. att den totala miljöpåverkan från de tillverkade varorna måste minska. Hur detta skall gå till måste i något skede omsättas i små detaljerade anvisningar och åtgärder, överskådligheten kräver också att mer generella

men strategier för att uppnå detta mål formuleras. Förlängt producentansvar skall ses i detta sammanhang, och som en strategi för att uppnå en miljömålsättning i form av minskad total miljöpåverkan från en vara. Tanken bakom det förlängda producentansvaret kan förklaras inom ramen för

förebyggande miljöskyddsstrategi. Eftersom producenten är den som bäst

en

och ofta den ende, som kan fatta beslut om att ändra produkts utformning

en har han en unik möjlighet att reducera den totala miljöpåverkan att

genom utveckla en mer miljöanpassad produkt.

En annan bärande tanke med en miljöskyddsstrategi omfattande ett förlängt producentansvar för tillverkade varor är att de totala kostnaderna för produkten, inklusive de miljörelaterade, bättre skall komma till känna i priset på produkten.

Förlängt producentansvar är som begreppet används här inte någon entydig åtgärd som tillgripes på ett generellt sätt. Istället är det olika konkreta

genom styrmedel som det förlängda producentansvaret genomförs. Genom de styrmedel som i ett praktiskt fall väljs bestäms karaktären på det producentansvar som eftersträvas.

En definition av förlängt producentansvar skulle kunna enligt följande:

vara Med förlängt producentansvar menas en miljdvdrdsstrategi syftar till att

som uppnå en miljdmdlsdtming i form av minskad total miljöpåverkan från

en vara, genom att knyta ett ansvar för varans hela livscykel och speciellt för dess återtagande, återvinning och slutliga omhändertagande till tillverkaren

av

varan. Det förlängda producentansvaret konkretiseras och implementeras

genom ett styrrnedelspaket, vars utformning bestämmer dess nämnare karaktär.

En övergripande systematisering det förlängda producentansvaret kräver

av en indelning i ett antal olika former av ansvar. En sådan indelning skulle kunna skilja mellan ägaransvar, fysiskt ansvar, ekonomiskt juridiskt

ansvar, ansvar och intresseansvar.4 I det här sammanhanget så förefaller det dock

vara ändamålsenligt att liksom i Kretsloppspropositionen koncentrera uppmärksamheten på det ekonomiska och det fysiska ansvaret.

Ekonomiskt ansvar är när tillverkaren helt eller delvis täcker kostnaderna för varans insamling och återvinning eller slutliga omhändertagande.

Fysiskt ansvar innebär att tillverkaren rent fysiskt tar omhand den uttjänta varan eller tillser att det finns någon som utför denna tjänst på tillverkarens

direkta uppdrag.

För att implementera ett förlängt producentansvar krävs det framgår

som av ovanstående att bestämda styrmedel tillämpas. Speciell uppmärksamhet har

återtagningsplikten, i den form den har i den tyska förpackningsförordningen

och i Dualsystemet, kommit att få. Med den definition förlängt

av producentansvar som används här är det dock uppenbart att ett styrmedel

som

4 Lindhqvist T. Mot förlängt producentansvar

ett analys av erfarenheter samt förslag

-

i Varor som faror underlagsrapporter, Ds 1992:82.

-

återtagningsplikt, i sina olika detaljerade utformningar, bara är ett av en lång rad styrmedel som kan komma ifråga. Alla styrmedel kan anses ha utgångspunkt i behovet att

en gemensam av komplettera marknadsmekanismema, så att externa miljöeffekter i högre grad beaktas i företags- och privatekonomiska överväganden. Alla styrmedel kommer naturligtvis inte att på ett lika effektivt vis stimulera ett förlängt producentansvar.

5.4¶Förlängt producentansvar i Sverige

5.4.1 Kretsloppspropositionens allmänna inriktning I Kretsloppspropositionen regeringen fram förslag till hur producentansvaret skall utvecklas i Sverige. En producent definieras den yrkesmässigt

som som tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller förpackning. Man la också

en fram förslag att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

om som skall få meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att till att

se avfallet från de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, importerar eller säljer bortforslas, återanvänds, återvinns eller omhändertas

på sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Det gäller

samma för sådant avfall uppkommer från verksamhet de bedriver. För att

som som uppnå dessa syften ges regeringen möjlighet att införa en rad olika styrmedel. Kretsloppspropositionen pekar också ut bestämda varuområden under den

som närmaste framtiden bör omfattas av ett förlängt producentansvar.

5.4.2¶Förpackningar

Vad avser förpackningar föreslogs en förordning träda i kraft den 1 januari 1994. Förordningen innehåller krav på återanvändning och materialåtervinning av förpackningar, med bestämda nivåer som skall vara uppnådda efter den 1 januari 1997. Producenterna är också skyldiga att lämna uppgifter bl.a.

om insamling, återanvändningsgrad och materialåtervinningsgrad. Denna förordning gäller i första skedet enbart vissa förpackningar enligt nedan. För glasförpackningar för öl, läsk, vin och sprit finns existerande pantsystem. Likaså finns sedan en längre tid väl fungerande insamlings- och

återvinningssystem för glasförpackningar, aluminiumburkar och wellpapp. För

dessa förpackningstyper, liksom för PET-flaskor fastställer Kretsloppspropositionen bestämda återanvändnings- och materialåtervinningskrav som skall gälla från 1 januari 1997. Dessa krav återfinns i tabell 5.5.

Tabell 5.5 Förordningen om producentansvar för förpackningar återanvändnings- och

-

materialåtervinningskiav

För övriga förpackningsslag innehåller Kretsloppspropositionen förslag till

målsättningar enligt tabell 5.6.

Förpackningstyp Typ av krav Nivå 1992 % Mål 1997 % Övriga Materialåtervinning 5 70 aluminiumförpaclutingar

Övriga förpackningar Återanvändning 5 65

av papp,

materialåtervinning

Tabell 5.6 I Kretsloppspropositionen angivna målnivåer för återanvändning och material-

återvinning av vissa förpackningsslag

Det anges i Kretsloppspropositionen att Naturvårdsverket bör genomföra konsekvensanalyser för att eventuellt justera de aktuella nivåerna och att definiera vilka förpackningar som ingår i respektive kategori. Detta uppdrag utfördes under hösten 1993 och inledningen 1994. Naturvårdsverket

av presenterade under våren 1994 resultaten av sin konsekvensanalys och föreslår att kravnivåer enligt tabell 5.7 fastläggss

Naturvårdsverket Förpackningar i kretsloppet Konsekvensanalys kretslopps-

- av

propositionens förslag om målnivåer för återanvändning och återvinning

av

förpackningar, SNV Rapport 4299, 1994

Material Krav 1997 % Krav 2000 %

Återanvändning Energi- Återanvändning Energi-

förpackn.

Tabell 5.7 Naturvårdsverkets förslag till kravnivåer för återanvändning, materialåtervinning

och energiutvinning från vissa förpackningsslag

För att finna smidiga lösningar som uppfyller de statsmakterna uttalade

av kraven på återanvändning och återvinning har de olika förpackningbolagen och -intressentema slagit sig i Näringslivets förpackningsrâd, samt i olika

samman materialbolag. Hur alla praktiska frågor kommer att lösas under de närmaste åren är inte helt klart men det finns en klar strävan att ta tillvara den infrastruktur som finns uppbyggd.

5.4.3 Övriga varor

I Kretsloppspropositionen fastslås att ett producentansvar fr.o.m. 1 juli 1994 bör gälla for producenter av tidnings- och journalpapper. För annat

papper föreslås ett producentansvar införas från 1 juli 1996. Insamlingsmålet i

anges propositionen till 75% för tidnings- och journalpapper år 2000. Förslaget innebär att pappersproducenten åläggs det fulla ansvaret för både insamling

och slutlig hantering.

Vad gäller uppladdningsbara NiCd-battericr hänvisas i Kretsloppspropositionen till det frivilliga åtagande de berörda branscherna gjort. Åtagandet innebär

som att från och med verksamhetsåret juli 1994 juni 1995 skall minst 90%

- av samtliga i landet förbrukade NiCd-batterier insamlas och återvinnas. Detta kan

jämföras med en beräknad insamlingseffektivitet 20% i dagsläget.

av ca De ansvariga myndigheterna och berörda branscher arbetet också med

att definiera system för att förverkliga ett producentansvar för rad andra

en varor inklusive bildäck, bilar samt elektrisk och elektronisk Vad gäller

apparatur. den senare gruppen så kommer den inte i det tyska ursprungsförslaget

att som att behandlas som en enda stor utan de olika kommer

grupp varorna att behandlas separat.

6 14-1075 161

5.5¶Internationella erfarenheter

5.5.1 Allmänt

Några länder och främst Frankrike, Österrike och Belgien har infört system för förpackningsåtervinning har väsentliga likheter med det tyska

som

Liksom för Tyskland är det dock för tidigt att göra någon omfattande systemet. utvärdering resultaten av dessa initiativ.

av Även när det gäller andra har under år producentansvarstanken

varor senare

praktisk tillämpning. Detta gäller lysrör i Österrike, batterier i Schweiz fått en

Produktavgifter-skatter för olika engångsartiklar har fått en hög o.s.v. aktualitet i framför allt Belgien. Vilka bestående resultat dessa initiativ kommer att leda till är ännu så länge svårt att bedöma.

5.5.2 Nederländerna

I Nederländerna har olika prioriteter inom miljöområdet utpekats i ambitiösa nationella planer utarbetade myndigheterna. Inom avfallsområdet prioriteras

av

30-tal avfallsströmmar. För dessa har kvantitativa mål föreslagits. Tanken ett är dessa mål skall ligga till grund för i princip förutsättningslös

att en diskussion. Samhällets olika intressegrupper för varje produkt-avfallsgrupp samlas för att gemensamt analysera problemen och härigenom uppnå en konsensus problematiken och de åtgärder mest effektivt löser de

om som identifierade problemen. Nederländerna står representant för en strategi

som

betonar samarbete och gemensamma lösningar. som Under våren 1991 slöts frivillig överenskommelse avseende förpackningar

en mellan miljöministeriet och näringslivet i form av Stichting Verpakking en Milieu, med de dominerande företagen inom handeln och industrin som medlemmar. Överenskommelsen består lång rad förpliktelser,

av en målsättningar vilket gör att den är relativt svår att analysera.

m.m., En viktig skillnad mellan den tyska förpackningförordningen och den holländska överenskommelsen är i Nederländerna specificerat hur den

att man totala utvecklingen förpackningsmängderna skall regleras, medan man i

av Tyskland enbart diskuterar vilka mål insamlingen och återvinningen av

förpackningsavfall skall uppnå.

I korthet förutsätter minskning den totala förpackningskvantiteten, i

man en av vikt, 10% till år 2000, med år 1986 basår. I praktiken betyder detta en

om som 30-40% minskning marknaden i förhållande till normal oreglerad

av en utveckling. Av det kvarvarande materialet skall minst 60% materialåtervinnas, medan resterande 40% skall förbrännas med energiutvinning. Deponeringen av förpackningsavfall skall alltså helt upphöra.

En speciell punkt i den holländska överenskommelsen är knuten till utvecklingen inom EG. Miljöministem förbinder sig till att verka för att motsvarande regler införs över hela EG-området. Samtidigt förbehåller sig näringslivet möjligheten anpassning till EG-systemet detta visar sig av en om leda till mindre strikta krav. Efter hand EG:s förpackningsdirektiv har som närmat sig ett formellt beslut finns det också röster från Nederländerna som säger att förpackningsindustrin har minskat sina ansträngningar sig att anpassa till den inhemska överenskommelsen.

5.5.3 EG-kommissionen

EG-kommissionen har på ett europeiskt plan introducerat ett smärre antal

arbetsgrupper som skall utarbeta konsensusförslag enligt nederländsk modell.

Precis som Nederländerna, diskuterar EG-kommissionen i termer av prioriterade avfallsströmmar. Man bedömer att det finns ett 20-30-tal sådana och att dessa omfattar 80-90% den totala avfallsmängden inom av gemenskapen.

EG-kommissionen ser det nödvändigt, att tillsammans med de olika som samhällsgrupperna som påverkar produktionen och konsumtionsmönstren som genererar avfall, söka miljöanpassade lösningar så tidigt möjligt i som varans livscykel. Man menar att för att uppnå nödvändiga resultat, och att göra det inom en snar framtid, kommer det att krävas ett nytt angreppssätt. Detta skall kännetecknas av att samtliga aktörers för att uppnå hållbar ansvar en utveckling betonas. På detta sätt erhålles aktiv medverkan de olika en av samhällsgrupperna som kan bidraga till uthålliga lösningar.

Arbetet vad ett nytt förpackningsdirektiv har dock inte bedrivits enligt avser denna nya modell, utan traditionellt arbete. Förslaget till mer genom förpackningsdirektiv kommer i sin nuvarande utformnings att begränsa medlemsstaternas möjlighet att kräva höga materialåtervinningsnivåer, de men mer detaljerade konsekvenserna kommer först att några år efter synas att direktivet har fastställts Ministerrådet. av

5.6 producentansvar slutsatser

Förlängt

-

5.6.1 Allmänna slutsatser

Incitamenten för återvinningsanpassad design och andra miljörelaterade en

konstruktionsförändringar är i de flesta existerande produktsystem obefintliga.

Som en strategi för att skapa sådana incitament har förlängt producentansvar

6 Draft Common Position EC No 94 adopted by the council with view to on a adopting directive 94 EC of the European Parliament and the Council on packaging and packaging waste, 18 February 1994.

utvecklats. System med element förlängt producentansvar utvecklas nu i

av Tyskland och andra ledande europeiska industriländer.

Genom framför allt Kretsloppspropositionen har Sverige introducerat en praktisk tillämpning ekonomiskt och fysiskt producentansvar för en rad

av

Efter introduktionsperiod kommer inte obetydlig del av de varor

varor. en en

konsumeras allmänheten att omfattas eller mindre utvecklade som av av mer producentansvarssystem. Detta gäller med stor sannolikhet hela förpackningsområdet, tidningar, journaler, trycksaker, vissa batterityper, däck, bilar och ett flertal elektriska och elektroniska apparater.

För samtliga dessa kommer eller mindre explicita återvinningsmål finnas

mer fastställda i förordningar eller punkter i frivilliga åtaganden.

som

5.6.2 Förlängt producentansvar och avfallsskatter-avgifter

Det förlängda producentansvaret är tänkt att fastställa spelregler som skapar en stimulans för konsumenten att välja de miljöanpassade alternativen. Målet

mer

pris korrekt skall återspegla dess totala samhälleliga kostnader, är att varans inbegripet kostnaderna för återvinning och slutligt omhändertagande. Genom

binda tillverkaren med ett fullständigt ekonomiskt ansvar så tillses att priset att på återspeglar totala marknaden prissatta kostnader.

varan varans av Härigenom konsumenten signal de kostnader som är förknippade

ges en om med betydande delar t.ex. avfallshantering och återvinning.

av De samhälleliga kostnader vilka tilldelats ett marknadspris kommer inte med nödvändighet att avspeglas i ett system med förlängt producentansvar även om detta bygger pâ ett fullständigt ekonomiskt ansvar. Den potentiella möjligheten finns dock alltid avgifter och andra åtgärder justera marknads-

att genom priserna och därmed få fler kända samhälleliga kostnader inkorporerade i modellen. Ett exempel är t.ex. kostnaden för avfallsbehandling som genom en avfallsavgift kan fås att bättre återspegla samhällets totala kostnader för

deponering och avfallsförbränning.

Det förlängda producentansvaret, i den form det har tagit för t.ex.

som

förpackningar i Sverige och Tyskland, någon direkt stimulans för

ger berörda parter att överträffa de i förordningar eller frivilliga åtaganden fastställda insamlings- eller återvinningsmålen. En avfallsavgift kan på samma sätt miljöavgifter på punktutsläpp skapa ett incitament för kontinuerlig

som förbättring mot de samhället uppställda målen. De restprodukter som

av avlänkas till återvinning inom för det förlängda producentansvaret

ramen kommer beröras avfallsavgift-skatt medan det för övriga

att av en restprodukter skapas ett ekonomiskt incitament för förbättrad hantering.

En styrande avfallsavgift kan också ett alternativ eller ett komplement till

vara detaljreglering av hur mycket av varje enskild avfallsström skall t.ex.

som materialåtervinnas. Detaljreglering leder lätt till komplicerade planekonomiska

lösningar och suboptimeringar blir ofrånkomliga. Ekonomiska styrmedel har i

detta sammanhanget större förutsättningar att styra marknadsekonomiskt

mot effektiva lösningar.

6 INTERNATIONELL UTBLICK

6.1 EG

6.1.1 Inledning

I de tätbefolkade EG-ländema produceras drygt två miljarder ton avfall år,

per varav 30-40 miljoner ton utgörs miljöfarligt avfall] Utrymmet för att

av deponera detta avfall är i de flesta medlemsländerna mycket begränsat.

av Motståndet mot förbränningsanläggningar växer i takt med rädslan för farliga utslä p. Frågor som rör avfallshanteringen prioriteras följaktligen högt inom EG. Trots detta har det visat sig svårt att nå enighet regler.

om gemensamma Som exempel kan det nämnas att ett direktivförslag rörande avfallsdeponering, som första gången presenterades EG-kommissionen 1991,

av sommaren fortfarande inte har antagits trots ett stort antal omarbetningar. Storbritannien har under senare tid t.o.m. hävdat att EU överhuvudtaget inte skall lagstifta på området. Detta med hänvisning till den i Maastrichtfördraget lagstadgade

subsidaritetsprincipen, även kallad närhetsprincipen. I korthet går denna

princip ut på att beslut skall fattas på lägsta möjliga nationella nivå, inte

om annat krävs för att uppnå uppsatta mål.

Det finns emellertid redan ett tiotal EG-direktiv avfall, vilka Sverige

om genom godkännandet av EES-avtalet förbundit sig att tillämpa. EG-regler

som införts senare än sommaren 1991 ingår inte i EES-avtalet, kommer

men successivt att införlivas i detta tilläggsavtal.

genom

6.1.2¶EG:s avfallspolitik

EG:s första ramdirektiv inom avfallsområdet 75442EEC kom till för att

nr

skapa en enhetlig avfallspolitik. Enligt direktivet skulle länderna bättre kontrollera att avfallet togs hand på rätt sätt, bl.a. att upprätta

om genom avfallsplaner, utse ansvariga myndigheter och bygga deras kompetens,

upp samt upprätta en fungerande tillstånds- och tillsynsverksamhet.

I ett utvidgat ramdirektiv nr 91156EEC har en avfallsstrategi tydligare

som markerar de förebyggande frågorna lagts fast. Minskande avfallsmängder anges som ett övergripande mål. Detta skall enligt direktivet uppnås bl.a. genom ren teknologi och slutna inom industrin. Återanvändning och

processer återvinning ges högsta prioritet för att ta hand om det avfall ändå uppstår.

som

Utrikesdepartementet, sekretariatet för Europainformation Starkare miljökrav på

EG:s avfall, 1993. Naturvårdsverket Sverige och den Europeiska miljöpolitiken, 1993.

Direktivet även att deponeringsmetodema skall förbättras och att gamla

anger deponier, kan läcka miljöskadliga kemikalier och substanser, saneras.

som EG:s femte miljöhandlingsprogram, Towards Sustainability, som antogs 1992 uppfattas många vändpunkt i miljöpolitiken. Medan 1980-talet

av som en ägnades åt att fullborda den inre marknaden, ses nu harmoniseringen mellan utveckling och miljö de stora utmaningarna under 1990-talet. Den

som en av strategi utstakas i programmet förutsätter ett delat ansvar mellan alla

som samhällsaktörer, inklusive myndigheter samt offentliga och privat företag i alla former, och inte minst allmänheten, både som medborgare och konsumenter. För att åstadkomma denna delaktighet aviseras en bredare tillämpning av olika administrativa, ekonomiska och informativa styrmedel. Bland annat ges stöd för användningen ekonomiska och fiskala styrmedel, i syfte att ta

av marknadskraftema i anspråk för att uppnå olika miljömål, genom en ökad intemalisering externa miljökostnader.

av I miljöhandlingsprogrammet vidare att prioritet kommer att ges till ett

anges antal områden, med målsättningen att påtagliga förbättringar här skall kunna uppnås under programperioden. Bland dessa områden nämns särskilt hanteringen naturresurser samt de förebyggande avfallsfrågoma Specifikt

av aviseras följande åtgärder, komplement till befintlig och redan aviserad

som EG-lagstiftning:

0 Prioritering av vissa avfallsströmmar.

0 Förbud mot deponering av vissa avfallstyper.

Användning ekonomiska styrmedel, inkluderande pantsystem, för att 0 av

maximera återvinning och säkerställa en miljöanpassad slutbehandling.

Forskning och utveckling rörande teknologier, återvinningstekniker

0 rena

och återvinningsbara material.

Stöd till förbättrat miljöarbete i små och medelstora företag.

0 Två förordningar antagits sedan programmet skrevs, och som anses

som illustrativa för den marknadsbaserade strategin, behandlar miljömärkning och miljörevisions I synnerhet den sistnämnda kan antas komma att få en

.

EC Environmental Policy Monitor, Issue volume Il, Environmental Policy

Consultants, London, 1994. 4 Council regulation EEC No 88092 of 23 march 1992 Community Eco-label

on a

award scheme. OJ No L99, l1.4.92.

Coucil regulation EEC No 183693 of 29 june 1993 allowing voluntary paticipation

by companies in the industrial sector in a Community Eco-management and Audit

Scheme, OJ No L168, l0.7.93.

normbildande betydelse för god miljöledning och förbättrad avfallsdisciplin i företag.

6.1.3 Direktiv inom avfallsområdet

Förutom ramdirektivet, vilket tidigare behandlats, vilar EG:s avfallspolitik på

tvâ viktiga regelverkö

:

0 Direktivet nr 91689EEC, ersättande 78319EEC definierar nr som vad som menas med farligt avfall. Enligt detta skall planer upprättas för hanteringen av farligt avfall och alla hanterar sådant måste ha som tillstånd.

0 Förordningen nr 93259EEC tillsyn och kontroll gränsöverom av skridande transporter avfall, träder i kraft den 6 maj 1994. Denna av som förordning ger medlemsländerna rätt att förbjuda import avfall för av slutligt omhändertagande. Undantag görs för avfall skall återvinnas. som Dock finns möjligheten att hindra även export eller import avfall för av återvinning, i de fall myndigheterna har anledning att tro att avfallet som inte kommer att tas hand på ett miljöriktigt sätt. För hindra om att att förordningen blir ett kryphål för export till exempelvis u-länder, stadgas det att avfall för återvinning endast får skickas till OECD-ländema eller till länder som skrivit under Baselkonventionen. Kommissionen har således fått avkall på sin tidigare strävan, att etablera ge en gemensam marknad för avfall och avfallstjänster.

Ramdirektivet, direktivet farligt avfall samt det transportdirektivet har om nya alla Romfördragets artikel 130 legal grund, vilket innebär s som stora möjligheter för medlemsländerna att ha långtgående lagstiftning. De mer farhågor som framförts för att Sverige skulle kunna komma att översvämmas av exempelvis tyska sopor, förefaller således överdrivna. som Utöver nämnda regler finns följande direktiv behandlar speciella som mer

avfallsfrågor:

0 Direktiven om förbränning hushållsavfall i befintliga anläggningar

av nr

89429EEC respektive nya anläggningar 89369EEC. Dessa utgör

nr

minimikrav, och inga hinder finns mot strängare krav i medlemsländerna. Direktiven håller på att revideras och kommer sannolikt bli hårdare. att

0 Direktivet om jordbrukets användning slam från reningsanläggningar av nr 86278EEC innehåller gränsvärden för innehållet miljöfarliga av

Naturvårdsverket, Sverige och den europeiska miljöpolitiken, 1993.

ämnen samt regler för hanteringen. Inget hindrar att Sverige tillämpar

strängare gränsvärden och regler.

Direktivet ändringar till direktivet om destruktion av oljeavfall nr 0 om

75439EEC Nr 87 101EEC anger att spillolja i första hand skall

resp.

och återanvändas och i andra hand brännas under godtagbara renas miljöförhållanden. Svensk lagstiftning måste till följd av EES-avtalet kompletteras på dessa punkter.

Direktivet farliga ämnen i batterier och ackumulatorer nr 0 om

91 157EEC innehåller bestämmelser om märkning och insamling. Enligt

direktivet har medlemsländerna rätt att för sådana batterier ta ut pant för

att säkra insamlingen och även att använda ekonomiska styrmedel för

minska andelen farliga ämnen i batterierna.

6.1.4 Kommande EG-regler Som tidigare nämnts pågår sedan flera år ett arbete inom EG, för att få fram direktiv rörande deponier, innehållande bl.a. tekniska krav på utformningen och gränsvärden för bl.a. lakvatten. Föreliggande förslag, daterat 24 maj 1994, baseras på Rom-fördragets artikel 130 s vilket betyder att medlemsländerna skall låtas ha strängare krav. Redan de förslag som förevarit, har emellertid bedömts hårda i förhållande till svensk deponeringsñlosofi, främst vad

som gäller täthetskraven på undergrunden och den hårda mottagningskontrollen.7

Senare förslag till deponidirektiv betecknas som mindre detaljerade och rigorösa på vissa områden Bland annat förutskickas kompromiss rörande

en frågan om samdeponering av farligt och ofarligt avfall. Bakgrunden är att man i länder som Tyskland och Nederländerna inte accepterar samdeponering, medan i England tycker att detta under vissa förhållanden är en bra metod

man för att ta hand del typer miljöfarligt avfall. Frågan har utgjort ett

om en av ständigt hinder för att direktivet skulle kunna accepteras. I det senaste förslaget till deponidirektiv fastslås att syftet är att så långt som möjligt reducera miljöeffekter och hälsorisker i anslutning till deponering av avfall. Med avfall menas varje ämne eller föremål som täcks av tidigare nämnda ramdirektiv 75442EEC, där begreppet avfall definieras som varje föremål, ämne eller substans ingår i de kategorier i bilaga 1 till

som

Renhållningsverksföreningen EG:s förslag till direktiv för avfallsupplâggning, rapport 1993:1

3 Renhållningsverksföreningen Avfallet och Europa, l94, 94-02-01

EU-nytt nr

direktivetg och innehavaren gör sig med, sig som av avser att göra av med eller är skyldig att göra sig med. Alltefter sina egenskaper klassificeras av avfall i förslaget till deponidirektiv som: miljöfarligt avfall som täcks direktiv 91689EEC angående giftigt och av farligt avfall,

miljöfarligt avfall som täcks av 1, eller

inert avfall avfall inte undergår någon signifikant fysisk, kemisk som eller biologisk omvandling.

Med deponi anläggning används för uppläggning avfall på eller i menas som av mark, inklusive intern avfallsdeponeringsanläggning dvs. deponi i en anslutning till produktion där producenten deponerar sitt eget avfall, men exklusive anläggning där avfallet under mindre tid än ett år omhändertas inför vidare transport, upparbetning, återvinning eller behandling. Deponiema delas in i tre olika klasser, beroende på vilken de nämnda avfallstypema av som skall deponeras.

Medlemsstaterna skall, enligt förslaget, försäkra sig det pris för om som tas ut deponering av resp. avfallstyp, täcker åtminstone de kostnader är som förknippade med att anlägga och driva deponin. Kostnaden skall också så långt möjligt inkludera uppskattade kostnader för avslutning och eftervård.

Ett direktiv rörande förpackningsavfall är också under antagande. Fortfarande råder dock oenighet mellan medlemsstaterna bland annat nivåerna för om återvinning och om prioriteringsordningen mellan olika hanteringsmetoder.

Målsättningen med förpackningsdirektivet är att harmonisera de åtgärder

som

vidtagits nationellt för att komma tillrätta med förpackningsproblemen. Tidiga

utkast innehöll höga kravnivåer för återvinning och återanvändning, vilka senare modifierats. Föreliggande förslag uppställer krav att inom fem år som efter datum för ikraftträdande skall:

0 50-65% av förpackningsavfallet återtagas.

0 25-45% förpackningsavfallet materialåtervinnas, minst 15% av varav av

varje enskilt förpackningsmaterial.

Exempel på olika avfallskategorier i bilaga l är produktions- eller konsumtionsrester, produkter som uppfyller uppställda krav, produkter för vilka tiden för användning löpt ut, oanvändbara delar såsom urladdade batterier, restprodukter från industriprocesser t.ex. slagg och restprodukter från utvinning och bearbetning av råvaror t.ex. gruvslagg.

Medlemsländema möjlighet att nationellt besluta om ekonomiska styrmedel ges för nå målen i förpackningsdirektivet. En förutsättning är dock att att konkurrensförhållandena inte snedvrids.

På förslagsstadiet är också, tidigare nämnts, nya regler för förbränning av som farligt avfall ofarligt avfall. Vidare ett direktiv om hanteringen av resp. ansvarsfrâgorna i anslutning till avfallstransporter och slutbehandling. Förslag rörande prioriterade avfallsströmmar väntas även inom kort på begagnade

däck, klorerande lösningsmedel, skrotbilar och sjukhusavfall.

För däck, där kommit längst, föreligger ett utkast till handlingsplan. man Planen innehåller behandlingshierarki, vilken företräde till en ger åtgärder, framför återanvänding, återvinning, förbränning och i

förebyggande

sista hand deponering. Målsättningama till år 2000 är att 5% av däckflödet skall förebyggas, försiktigare körning, 25% och 65% t.ex. genom regummeras återvinnas. Vidare föreslås:

Ett förbud deponering hela däck år 1996, och malda däck år 0 mot av av 2000.

Ett förbud förbränning däck utan energiutvinning år 2000. 0 mot av Handlingsplanen för däck, och eventuellt även för andra prioriterade avfallsströmmar, förväntas utkomma rekommendationer, och därmed inte som samma legala status som direktiv. ges Förutom ovannämnda EG-regler vilka alla föreligger i eller mindre långt mer

framskriden form, övervägs även framtagandet produktspeciñkationer för

av återvinningsbara material. Likaså analysmetoder för undersökningar av miljöfarligt avfall. Uppenbart för att undanröja något av NIMBY-syndrometsw

förlamande effekter, övervägs även regler för att eliminera planerings-

förseningar vid anläggandet avfallsbehandlingsanläggningar, Elimination of

av Planning Delays in Constructing Waste Disposal Plants.

6.2¶Tyskland

6.2.1¶Inledning

land med betydande avfallsproblem. Dagens avfallshanterings-

Tyskland är ett

situation kännetecknas bristande behandlingskapacitet och mycket av en tidskrävande förfaranden vid öppnandet anläggningar. Avgifterna för av nya deponering och behandling är följaktligen höga.

° NIMBY Not In My Back Yard

Den pressande tyska avfallssituationen har påverkats av grannländernas allt tydligare motvilja mot att ta emot tyskt avfall. Inte minst viktig i detta sammanhang är återföreningen, vilken medfört att tidigare östtyska deponier, vilka tog emot betydande mängder västtyskt avfall, hamnat inom landets

nu gemensamma gränser. I Tyskland årligen 320 miljoner ton avfall. Hushållsavfall och

genereras ca hushållsliknande avfall utgör liksom i Sverige bara en mindre del av det totala avfallet, 40 miljoner ton eller 12%. Fördelningen mellan hushållsavfall,

ca

byggavfall och miljöfarligt avfall illustreras i nedanstående

industlrliavfall,

figur.

Byggavfall Hushållsavfall

46% 12%

Miljöfarligt avfall Industriavfall

2°v 40%

Figur 6.1 Avfallssammansittningen i Tyskland

Mängden hushållsavfall och hushållsliknande avfall har varit tämligen konstant över åren. Däremot har antalet deponier minskat kraftigt. 1977 farms det 1 355 deponier, medan tio år senare år 1987, fanns det bara 332 anläggningar kvar. De kvarvarande deponierna tar emot avfall från allt större upptagningsområden

och de fylls följaktligen allt fortare upp. Nya behandlingsanläggningar byggs

knappast, trots att många delstatsregeringar uttryckt det stora behovet av inte

Sveriges Tekniska Attachéer Det tyska kretsloppssamhället, Utlandsrapport 9305,

Stockholm 1993. Andra källor uppger något annorlunda siffror för avfallsmångdema.

Så säger t.ex. Köller i Die wichtigsten Neuregelungen im Abfallrecht, 1993, att

mängden hushållsavfall och liknande Siedlungsavfálle varit tämligen konstant 30

miljoner ton under ett flertal år. En annan siffra för byggavfall återfinns i Sigfrid

Bygg- rivningsavfall i Holland, Tyskland och Danmark, 1993, som anger den

totala mängden i Tyskland till 285 miljoner ton per år.

minst nya skulle kunna reducera den som

avfallsförbränningsanläggningar

mängd avfall som måste deponerasl

För att börja komma till rätta med situationen har den tyska regeringen genomfört en rad åtgärder och ytterligare sådana planeras. Den legala bakgrunden för majoriteten av åtgärderna för att minska uppkomsten avfall av och öka återanvändningen och materialåtervinningen bygger på avfallslagen från år 1986.

1991 införde tyska regeringen med stöd paragraf 14 i avfallslagen av en förordning som reglerar förpackningsområdet. Ytterligare förordningar för bilar, elektronik- och eltekniska varor, batterier, tidningar och trycksaker har förberetts. Dessa åtgärder behandlas i den här utredningen under avsnittet förlängt producentansvar.

Tyska regeringen har också förberett en ny lag Gesetz zur Förderung einer abfallarmen Kreislaufwirtschaft und Sicherung der Umweltverträglichen Entsorgung von Abfällen KrW-ABfG Kreislaufwirtschafts- und - Abfallgesetz. Lagen presenterades i utkast i 1993 och syftar till att avfall mars skall förebyggas och att så mycket material möjligt skall återvinnas. som Lagen skall stimulera ett producentansvar så redan vid sin design att varor utformas på ett sätt så att avfallsproblemen minimeras.

I utkastet till lag använder man begreppet Rückstände för att motsvara EGbegreppet avfall. Allt kan återvinnas betecknas som som Sekundärrohstoffe medan avfallsbegreppet Abfålle för sådant reserveras material som inte kan återvinnas. Med återvinning i detta sammanhang menar man såväl materialåtervinning som energiutvinning.

Den hittillsvarande situationen där materialåtervinning och energiutvinning jämställs enligt avfallslagen, ändras i den nya lagen så att materialåtervinning

ges ett klart försteg framför energiutvinning. Detta motsvarar Förpacknings-

förordningen som ställer krav på en materialåtervinning av förpackningarna. Materialåtervinningen ges försteg med bl.a. motiveringen att förbränning alltid kan ske, även efter ytterligare återanvändning av materialet.

Genom den nya lagen kommer klar hierarki att finnas i den tyska en lagstiftningen. Förebyggande åtgärder skall genomföras i första hand, därefter materialåtervinning, följt av förbränning med energiutvinning och i sista hand

12 Dr. Henning v. Köller Die wichtigen Neuregelungen im Abfallrecht, Euroforum Konferenz Kreislaufwirtschafts- und Abfallgesetz, 21 April 1993. 13 definieras i 3 Begreppet § Abs. l KrW-AbfG som rörligt material, som uppstår vid t.ex. produktion, utan att detta var syftet eller som inte kan användas till det tänkta ändamålet. Det står Deren ihrem ursprünglichem Zweck entsprechende Verwendung entfällt oder aufgegeben wird.

deponering. Dock skall materialet kunna återvinnas på ett ordnat sätt och så att skada inte uppkommer. Miljömässiga och ekonomiska överväganden kan motivera avsteg från hierarkin. Som redan tidigare i tysk lag är det dock samhällsekonomiska avväganden som skall vara styrande. Lagförslaget betonar också att avfallet skall behandlas inom landet, vilket är i linje med EG:s beslut inom området. Den inriktningen kommer att kräva att företagen ställer upp material-

nya balanser för restproduktemas mängd, uppkomst och behandling. Dessa planer skall också innehålla åtgärder för att förebygga restproduktemas uppkomst och för hur materialåtervinningen kan öka. Restprodukter skall inte heller få blandas på så sätt att återvinning försvåras eller blir omöjlig. Detta förbud skall gälla för såväl avfallsproducenterna som för dem som insamlar, transporterar och mottager restprodukter. På motsvarande sätt i den tidigare avfallslagen kommer det att finnas

som möjligheter att införa producentansvar i form av återtagningskrav på varor. Principen är att de kostnader är förknippade med varans avfallshantering

som skall intemaliseras i priset på varan.

6.2.2 Avfallsavgifter på delstatsnivå I dagsläget finns det avfallsavgifter i tre tyska delstater, dock bara på specialavfall SpecialabfälleSondermüll. De tre delstaterna är Baden- Württemberg, Hessen och Niedersachsen. I Baden-Württemberg krävde miljöpartiet die Grünen 1989 att en avfallsavgift skulle införas för specialavfall. I mars 1991 beslutade delstatsparlamentet införa denna avgift. Avgiften blev indelad i tre kategorier efter indelning specialavfallet uppställts i en federal förordning från

en av som 1990.15 Kategorierna tar hänsyn till avfallets potentiella möjlighet att undvikas, svårigheterna att på ett miljöriktigt sätt omhänderta avfallet samt dess återvinnings- och äteranvändbarhetspotential. För de tre kategorierna bestämdes avgifter 50 DM, 100 DM respektive 150 DM. Avgiften sattes

om för två år varefter den skulle fördubblas. Den beräknade totala intäkten från avgiften uppskattades till ca 40 miljoner DM per år vid de lägre nivåerna. De inbetalda medlen kan användas för att stödja pilotprojekt för nya tekniker för att förebygga uppkomsten specialavfall och för återvinning av

av specialavfall. tillskott till och ränteförmåner för åtgärder med

Det kan även ges

14 Untersteller F. Geld für Gift Baden-Württemberg führte als erstes Bundesland eine

-

Sondermüllabgabe ein, Müll und Abfall, Nr. 1991. 15 Abfallbestimmungsverordnung April 1990.

vom

denna inriktning. Forskning och utveckling med en förebyggande målsättning får understödjas. Därutöver förutsågs inrättandet ett centrum för att främja

av förebyggandet av specialavfall, samt återvinningen och det miljöriktiga omhändertagandet av sådant avfall. Detta centrum skall bl.a. samla, bearbeta och sprida information om nya möjligheter och ny teknik för att förebygga och återvinna specialavfall. Dessutom skall man gratis ge råd till mindre och medelstor industri om möjligheterna att förebygga uppkomsten av specialavfall samt arrangera specialseminarier med denna inriktning.

Medlen från avfallsavgiften får också användas för sanering gamla deponier

av och upplag. Denna senare möjlighet kritiserades från bland annat de grönas sida då man ansåg att de finansiella behoven inom detta område så stora att

var alla resurser som skulle kunna användas för förebyggande åtgärder riskerade att överföras till enbart sanering. En beräkning miljöministeriet i Stuttgart

av visar att fram till år 2000 kommer det att behövas genomföras saneringsåtgärder för i storleksordningen 2-3 miljarder DM i Baden-Württemberg.

Det uppstod tidigt i Baden-Württemberg en diskussion om denna typ

av avfallsavgifter var grundlagsenliga. Slutsatsen av de juridiska studier som genomfördes var att avgiften ñck enbart fmansierande avgift utan

vara en den måste ha ett styrande syfte. Därav drog slutsatsen att avgiften fick

man vara för låg. De av den kristdemokratiska delstatsregeringen fastslagna nivåerna fick också hård kritik oppositionen. Fridemokraterna krävde

av en femfaldig höjning av de aktuella nivåerna och socialdemokraterna en tiofaldig höjning för att garantera en riktig stimulans. En paraplyorganisation för delstatens medborgarorganisationer för avfallsfrågor Dachverband der Baden- Württembergischen Müllbürger-initiativen krävde en tjugofaldig höjning. Riskerna för illegal utförsel över gränserna samt för uppkomsten vad man

av kallade pseudoåtervinning bedömdes dock många för stor vid sådana

av vara avgiftsnivåer. Med pseudoåtervinning del debattörer användningen

menar en av t.ex. filtermassor för utfyllnad inom gruvindustrin och utnyttjandet

av avfallsförbränningsslagg och galvanoslam för vägbyggen.

Ett förslag framlades att avgiften skulle vara beroende av den totala mängd specialavfall som företaget genererade. Systemet byggde på att små företag med små mängder specialavfall skulle ha mindre möjligheter att kostnadseffektivt förebygga avfallet och att det bl.a. detta skälet fanns

av anledning att ha en lägre avgiftsnivå per ton avfall för dessa än för företag med stora mängder specialavfall. Förslaget avslogs dock delstatsparlamentet.

av Avfallsavgiften i Hessen trädde i kraft i juli 1991. Den är i allt väsentligt identisk med avgiften i Baden-Württemberg. Undantaget från avgift i Hessen är dock sjukhusavfall. Dessutom får den ansvarige ministern

genom en

lägre avgifter de aktuella bedöms ekonomiskt förordning fastlägga om vara orimliga industri. Befrielse från avgiften kan också beviljas. för en

vidare öppet för finansiera forskning, utveckling och Systemet i Hessen är att

behandlings- och omhändertagandeteknik, vilket utprovning av miljöanpassad

faller utanför i Baden-Württemberg. ramen Gemensamt för systemen i alla tre delstatema är avgiftsnivåema samt att

avgiften oberoende vilken behandlingsmetod som specialavfallet

tas ut av deponering, förbränning eller kemisk-fysikalisk behandling. undergår en

på federal nivå

6.2.3¶Avfallsavgifter

Den federala regeringen började under 1990 framlägga tankegångar om en landsomfattande avfallsavgift Abfallabgabe och i mars 1991 presenterade

förslag till avfallsavgift i ett utkast till en avfallsavgiftslag

man ett en Abfallabgabengesetz. En tankarna att man skulle kunna använda en av var 40% de insamlade till att främst gamla avfallsupplag i del av pengarna sanera Denna del skulle överföras till förbundsnivå. östra Tyskland. av pengarna

medlen skulle användas till åtgärder minskar mängden eller De inbetalda som hos avfallet, befrämjar materialåtervinning och som bidrar

skadligheten som

miljöproblem förorsakade avfall eller hanteringen av farliga till att av av Medel skulle också kunna användas till forskning och ämnen begränsas. utprovning tekniker med detta syfte. av tillfördes de olika delstaterna skulle främst användas till De medel som åtgärder för:

angående förebyggande avfall och återvinning av avfall.

Rådgivning av

2. Forskning och utveckling tekniker för att förebygga avfall och för av förbättrad återvinning.

Främjande aktiviteter, inklusive pilotanläggningar, för att förebygga av avfall och för återvinning.

4. Undersökningar och åtgärder mot faror, skador och påverkan som av uppstått på grund avfall eller hanteringen farliga och speciellt för av av vattenmiljön farliga ämnen.

5. Miljöanpassat omhändertagande.

Avsnittet bygger i huvudsak på muntlig information från besök hos Dr. Schnurer, Bundesministerium fiir Umwelt, Reaktorsicherheit und Naturschutz, Bonn,Entwurf Abfallabgabengesetzes från 26 1991 samt Ahrens A. et Offene eines mars Ein direkter EinfluB der geplanten bundesweiten Abfallabgabe auf die Rechnung - Verrneidung ist fraglich, Müll und Abfall, Nr. 1991.

För bestämning av avfallsavgiftens storlek delades avfallet in i fem kategorier:

Avfall enligt 2 § avsnitt 2 i avfallslagen. Här ingår miljöfarligt avfall från industrin.

2. Avfallsslag finns uppräknade i speciell bilaga. I denna kategori som en ingår slagg från metallindustrins elektrougnar, filtermassor samt viss slagg och aska från förbränningsanläggningar, gips från avgasrening i förbränningsanläggningar, gjuterisand, avfall från asbestcement och avfall

från framställningen av svavelsyra.

3. Icke-hushållsavfall faller i någon kategori. som annan Schaktmassor och byggavfall de inte faller under kategori 1 eller om 5. Hushållsavfall och avfall insamlas från handel och industri som tillsammans med hushållsavfallet.

Avgiftspliktig är den som själv behandlar sitt avfall, de behandlar andras som avfall samt den som transporterar avfall till första behandling eller till en upplagring samt de som utförinför avfall landet. ur Avgiftsplikten inträder när avfallet lämnas till omhändertagande, blir omhändertaget i en intern anläggning eller förs utanför landets gränser. Undantagna från avgiften är avfall från sanering uttjänta deponier och avfall av som skall materialåtervinnas.

Om ett företag bygger anläggning för behandling eller återvinning upp en av avfallet och detta förväntas leda till minst 50%-ig reduktion det i en av anläggningen införda avfallet, så kan kostnader för anläggningen dras från de för de tre åren föregår anläggningens igångsättning uppkomna avfallssom

avgifterna. Samma gäller anläggning uppförs eller utvidgas med

om en resultatet att det från produktionen genererade avfallet,

utan väsentliga

förändringar av produkten, minskar med minst 50%. Om avgiften redan betalts in kan den återkrävas. På motsvarande sätt måste avgiften betalas det visar om sig att den förutsedda reduktionen minst 50% uppnås. Avgiften betalas i om detta fallet med ränta för uppskovet beräknad enligt gällande förordningar.

Avgiften föreslogs bestå grundavgift Sockelbetrag för genereringen av en av avfall, samt ett tilläggsavgift för eventuell deponering fiir

en Deponiezuschlag Abfálle och tilläggsavgift för miljöfarlighet i kategori l Schadstoffzuschlag

en fiir Abfálle der Kategori Grundavgiftema föreslogs tabell per ton vara enligt 6.1:

kategori iii- 1992 1994 1996 1998 2000 2002 Kategori 1 100 DM 120 DM 140 DM 160 DM 180 DM 200 DM

DM

Kategori 2 50 DM 60 DM 70 DM 80 90 DM 100 DM Kategori 3 40 DM 48 DM 56 DM 64 DM 72 DM 80 DM Kategori 4 35 DM 42 DM 49 DM 56 DM 63 DM 70 DM Kategori 5 20 DM 24 DM 28 DM 32 DM 36 DM 40 DM Tabell 6.1 Förslag till federal tysk avfallsavgift grundavgiften - Deponiavgiften föreslogs differentierad beroende på typ av deponi. vara Indelningen gjordes i fyra monodeponi Monodeponie, hushållsgrupper:

avfallsdeponi Hausmülldeponie, specialavfallsdeponi Sonderabfalldeponie och underjordisk deponi Untertagedeponie, i praktiken en saltgruva. För

avfall förs utanför lagens gränser tillkommer också ett deponeringtillägg. som

Avgifterna per ton sattes till följande:

deponityp år 1992 1994 1996 1998 2000 2002 monodeponi 20 DM 24 DM 28 DM 32 DM 36 DM 40 DM hushållsdeponi 30 DM 36 DM 42 DM 48 DM 54 DM 60 DM specialavfallsdeponi 50 DM 60 DM 70 DM 80 DM 90 DM 100 DM underjordisk deponi 100 DM 120 DM 140 DM 160 DM 180 DM 200 DM utförselavgift 100 DM 120 DM 140 DM 160 DM 180 DM 200 DM Tabell 6.2 Förslag till federal tysk avfallsavgift deponiavgiften -

Tilläggsavgiften för miljöfarlighet för kategori 1 följer tabeller i en bilaga till

lagförslaget. Avgiften är i DM påbörjat ton, men är också per koncentrationsberoende. Bilagan innehåller två uppsättningar av avgifter enligt följande:

koncentration år 1992 1994 1996 1998 2000 2002 låg koncentration 20 DM 24 DM 28 DM 32 DM 36 DM 40 DM mellankoncentration 40 DM 48 DM 56 DM 64 DM 72 DM 80 DM hög koncentration 80 DM 96 DM 112 DM 128 DM 144 DM 160 DM Tabell 6.3 Förslag till federal tysk avfallsavgift tilläggsavgift för miljöfarlighet - - Uppsättning 1

koncentration år 1992 1994 1996 1998 2000 2002

låg koncentration 10 DM 12 DM 14 DM 16 DM 18 DM 20 DM

mellankoncentration 20 DM 24 DM 28 DM 32 DM 36 DM 40 DM

hög koncentration 40 DM 48 DM 56 DM 64 DM 72 DM 80 DM

Tabell 6.4 Förslag till federal tysk avfallsavgift tilläggsavgift för miljöfarlighet - - Uppsättning 2

Exempel från faktorer som leder till uppsättning 1 är andelen vattenlösliga ämnen, med koncentrationsgränser i viktprocent: 5% S låg S 10%, 10% mellan S 20%, hög 20%. Ett annat exempel är koncentrationen av adsorberbara organiskt bundna halogenföreningar, angivna AOX: som 1.5 mgl S låg S 3 mgl, 3 mgl mellan S 6 mgl, hög 6 mgl.

Exempel från uppsättning 2 är avfall som innehåller bly, med följande gränser: l mgl S låg S 2 mgl, 2 mgl mellan S 8 mgl, hög 8 mgl, eller kadmium: 0.25 mgl S låg S 0.5 mgl, 0.5 mgl mellan S 2 mgl,

hög 2 mgl.

Som framgår av tabellerna var det planerat att avgiften, från initial nivå den en 1 januari 1992 skulle öka med 20% vartannat år så att efter tio år skulle avgiften vara tördubblad. Avfallsavgiften beräknades dra in 5 miljarder DM ca per år, med bygg-, energiframställande och kemiindustrin stora som inbetalare.

Uppbörden av avgiften skulle bygga på årlig deklaration varje en av avfallsgenerare hos vilken det uppkommer än 1000 kg avfall år. mer per Deklarationen skulle innehålla uppgifter avfallskategori, mängd för varje om kategori, plats där avfallet och avfallet behandlas. Uppgifterna genereras var skulle även omfatta avfall som omhändertages internt inom ett företag. Vid förfrågan skall uppgifterna kunna styrkas. Om deklaration inlämnas eller om den är ofullständig får myndigheterna uppskatta den troliga mängden. Regeringen ges i lagförslaget rätt att utge föreskrifter form och innehåll för om underlaget till deklarationen.

Avgiften skulle betalas in i förskott två inbetalningar, l april och 1 genom oktober. Grunden för förskottsbetalningen skulle föregående års avgifter vara och om sådan fanns den beräknade mängden avfall.

I ett nytt utkast daterat i juni 1991 har vissa justeringar bland annat av avgiftsnivåerna skett. Framför allt har nivåerna för industriavfall och byggavfall sänkts något. T.ex. föreslås vanligt industriavfall få grundavgift en av 25 DM som efterhand höjs till 50 DM och deponering byggavfall och av schaktmassor skulle kunna ske till en deponiavgift 15 DM med höjning till av

30 DM. Dessutom diskuterade ministern på bl.a. en presskonferens

verksamheter med avfallsmängder helt skulle befrias möjligheten att vissa stora detta avfall från brunkolsförbränning, men även från avgiften. Främst gällde

t.ex. avfall från aluminiumtillverkning.

förväntade inbetalda avgifterna för hela Tyskland pekade Beräkningar av de total årlig ca sju

med utgångspunkt från juniförslagen mot en summa av

miljarder DM.

avsedd träda i kraft 1 januari 1992 har dock ännu inte Lagen som var att Skälen till detta har varit flera. En grundläggande fråga

kunnat genomföras.

tillåter att avgift tas ut i en

den tyska grundlagen Grundgesetz en

var om användas specifikt i så tänkt med de delstat för att sedan en annan, som var

skulle för sanering gamla avfallsupplag i 40% avgiften som utnyttjas av

av

östra Tyskland.

motstånd från de delar industrin Avfallsavgiften mötte också ett betydande av

avfall. Detta i kombination med det försämrade producerar stora mängder som allt började sig till känna i Tyskland betydde att ekonomiska läget som mer ge finna intern konsensus inom regeringen för en avfallsavgift. det inte gick att

sammanhanget fruktan att fördyring avfallshanteringen

Det fanns i en en av mindre attraktivt för lokalisering av tillverkningsenheter. skulle göra Tyskland

samhället miljöorganisationema anser inte att Andra delar av det tyska som industrin så mycket då de skulle stimulera till

avfallsavgifterna skulle belasta

återvinning och utveckling tekniker minskar avfallsmängdema. av nya som

finns task force från miljöministeriet och Inom den tyska regeringen nu en utarbetat förslag för reviderad avfallsavgift. För ekonomiministeriet som ett en förenklat system i jämförelse med förslaget tillfället tänker man sig ett mycket

avgift enbart på avfall deponeras och att från 1991. Man diskuterar en som

den för samtliga avfallskategorier. Det

denna avgift skall vara samma

avgifter i storleksordning som de tidigare

förefaller som man diskuterar samma 100 DM dvs. förhållandevis höga avgifter jämfört

avgifterna, inledningsvis ca

länder infört avfallsavgift eller -skatt. med övriga europeiska som en

6.3¶Frankrike

6.3.1 Inledning

5 år sedan blev avfall viktig fråga i det franska miljöministeriet. För knappt en Brice Lalonde kom att koncentrera sina åtgärder mot

Den nye miljöministern

plan att få igång aktiviteter av

just avfallsfrågorna. Miljöministerns var slag, att öka återanvändningen och återvinningen samt att förebyggande

förbättra kvaliteten på omhändertagandet avfallet vid deponier av och andra anläggningar.

Franska miljöministeriet beräknade 1991 landet genererade 100 att ca miljoner ton inert avfall, 30 miljoner ton kommersiellt avfall och 20 miljoner ton specialavfall. Av det skulle 2 miljoner senare ca ton vara miljöfarligt avfall. Denna siffra ansågs dock tveksam och mängder upp mot 7 miljoner ton miljöfarligt avfall har angetts.

Det franska ministeriet följde utvecklingen noggrant i Tyskland och efter det att Tyskland beslutade fastställa förpackningsförordningen kom Frankrike med ett förslag med liknande innebörd. Det franska systemet för förpackningsavfall skiljer sig dock på några väsentliga punkter från det tyska.

I en utredning gjordes inom den franska

som förpackningsindustrin drogs

slutsatsen att det skulle rimligt förpackningarnas vara om pris inkluderade en avgift som motsvarade förpackningarnas kostnad vid avfallshanteringen.

Sättet förpackningarnas betalningsansvar skulle som fastställas var att denna kostnadsandel, sedd i förhållande till de totala kostnaderna för avfallshanteringen, borde motsvara den viktsandel den totala av mängden avfall som utgjordes av förpackningar. Avgiften skulle producenterna tas upp av och

tillföras avfallshanteringsområdet för förbättringar behandlingen,

av för att

främja återvinningen etc.

Till skillnad från den tyska förpackningsförordningen så erkänner det franska

systemet avfallsförbränning med energiutvinning med material-

som en

återvinning jämförbar behandlingsmetod.

Bland de mål eftersträvade inom det franska som man miljöministeriet fanns en reduktion av avfallsdeponeringen och upprensning bland en de små och mindre välskötta deponierna.

För det miljöfarliga avfallet fanns det också anledning att prognostisera betydande problem med att finna deponeringskapacitet i framtiden. Man beräknade att de franska klass l deponierna, kan deponera som miljöfarligt avfall, skulle eller mindre totalt fyllda inom vara mer en tidsperiod av bara 3-5 år. Samtidigt som den nationella miljöplanen från 1990 förutsåg anläggandet av 20 klass l deponier före år 2000, så kunde nya man konstatera att det under den föregående tioårsperioden inte hade anlagts någon klass l deponi. De existerande anläggningarna är också i huvudsak koncentrerade till den norra delen av landet, medan det i södra Frankrike enbart finns någon enstaka klass 1 deponi.

17 Haznews France to get tax on landñlls, No. 45 December 1991.

6.3.2¶Franska avfallsavgiftenls

för uppnå de eftersträvade målen inom avfallsområdet Som ett instrument att franska nationalförsamlingen i juli 1992 lag som införde en antog den en Frankrike. Närmare regler för lagens genomförande återges i avfallsavgift i två dekret beslutade den franska regeringen i februari respektive mars av 1993.20 Avgiften är tidsbegränsad i tio år till den 30 juni 2002, då man beräknar deponering enbart skall aktuell för avfall som är att vara och där det efter sådan behandling inte föreligger några alternativ slutbehandlat till deponering.

fastställer avgift 20 FF ton avfall som förs till en Lagen att en om per

deponeringsanläggning mottager hushållsavfall, trädgårdsavfall,

som avfall från hushåll, avfall från renhållning, handelsavfall, miljöfarligt banalt industriavfall förpackningar, pallar etc., avfall från kontorsavfall,

bilfragmentering, slam från reningsanläggningar, icke-inert rivningsavfall etc.

Sammanfattningsvis skulle med svensk terminologi kunna säga att alla man hushållsavfall, icke-branschspeciñkt industriavfall, deponier som mottager

och rivningsavfall eller slam från reningsanläggningar blir

icke-inert bygg- Dessa anläggningar blir då också avgiftsskyldiga för avfall

avgiftsskyldiga. som faller utanför de uppräknade kategorierna.

är anläggningar drivs industri och som Undantagna från avgiften som av en enbart avfall från den produktionen. Motivet för undantaget är mottager egna dessa anläggningar och deras framtida hantering under alla omständigheter att blir det aktuella företagets ansvar.

avgift inerta på deponin används för Undantaget från är massor som Förutsättningen är att det är inert material i den

täckningsändamål eller dylikt.

framgår EGs avfallsdirektiv, att det under alla normala

betydelse som av

inte är än 10% den totala mängden avfall som tillförs omständigheter mer av den för deponin ansvarige kan presentera dokumentation för

deponin samt att

användningen.

Klass 1 behöver inte betala avgift för det industriella specialavfallet

deponier

sådant eller detta i förhållande till om deponin enbart mottager om behandlas och lagras på sådant sätt att någon framtida hushållsavfallet separat

n Avsnittet bygger skriftlig information från Mme Claudine Cheverry, Coordinatrice stockage des déchets, Ademe, Angers, och från besök hos M Parayre, taxe sur Ministere de Penvironnement, Paris. 19 Loi n° 92-646 du 13 juillet 1992 relative å Pélimination des déchets ainsi qu’aux installations classées protection de Penvironnement. pour 20 n° 93-169 du 5 février 1993 relatif å taxe le stockage des déchets, Décret sur 93-745 du 29 1993 relatif fonds de modemisation de la respektive Décret mars au gestion des déchets.

sammanblandning kan förekomma eller transportör skulle missta sig att en på var han skall lämna sin last. Att förhållandena är detta slaget skall kunna av styrkas av den for deponin ansvarige.

undantaget från avgift är t.ex. avfall från komposteringsanläggning en om avfallet innehåller material plast eller organiska som rester.

Ett normalpris för deponering är i Frankrike 200 FF ton. Förbränning ca per av avfall kostar normalt 400-500 FF ton. per

Avgiften är momsbelagd, vilket betyder att den i praktiken blir 23 FF per ton. Avgiften ökar med 50% till 30 FF ton avfallet kommer från område per om ett som är beläget utanför den aktuella avfallsbehandlingsplanens geografiska

utbredning.

Som ett medel att minska antalet små, och ofta misskötta deponier, har en minimiavgift om 5 000 FF fastställts. Antalet små deponier beräknas vara mycket högt och miljöåtgärderna vid dessa ytterst bristfälliga.

Varje innehavare av en deponi skall inlämna deklaration över en mottagna mängder avfall åtföljd inbetalning den aktuella totala avgiften. Om av en av anläggningen har tillstånd att ta emot 20 000 ton eller år skall mer per deklarationen lämnas varje kvartal, gång året. Deklarationen och annars en om inbetalningen skall göras senast månad efter den aktuella perioden slut en tog första dagen i andra månaden.

Deklarationen skall innehålla information den avgiftsskyldiges identitet, om: lokaliseringen av den aktuella anläggningen, uppgifter hur avfallet om viktbestäms och typ avfall mottages, vikt för det avfallet med av som mottagna uppgift om ursprunget samt den totala avgiftens storlek.

Var och en som driver deponi skall, dessutom, föra register över

en ett varje

leverans av avfall med uppgift vikt, slag avfall, avfallets om av ursprung, avfallsgenererarens identitet, datum och klockslag för mottagning samt namn på transportören, liksom registreringsnumret för transportfordonet.

Lagen säger inte explicit att avfallet skall vägas in, detta beror enligt men ministeriet på att det ändå är underförstått. Detta betyder i praktiken finns att det ett krav på att samtliga deponier saknar våg anskaffar sådan. som en

De från avgiften insamlade medlen förvaltas i fond för modernisering en av avfallshanteringen Fonds de Modernisation de Gestion des Déchets - F.M.G.D.. Fondens medel delas ut speciell kommitté Comité av en consultatif de gestion och syftar till att:

Stödja utvecklingen teknologi för behandlingen sådant avfall som av ny av omfattas avfallsavgiften minst 10% fondens medel skall användas av av för detta syfte.

Stödja etableringen nya allmänna avfallsbehandlingsanläggningar.

av Delta i finansieringen saneringen allmänna deponier om extern av av finansiering är nödvändig.

Stödja kommuner i etableringen anläggningar för gemensam av nya behandling avfall från flera kommuner, ett finansiellt stöd om av genom 5 FFton avfall från kommun maximalt 20% av det som mottages annan totala nettot från avfallsavgiften. 1993, dvs. 9 månader totalt, förutsågs total inkomst från avfallsavgiften För en 159 800 000 FF avsåg fördela enligt tabell 6.5: om som man

Användningsområde Medel %-andel

Forskning och utveckling 34 000 000 FF 21,3%

områden efter akuta behov 8 500 000 FF 5,3% Sanering av Stöd till kommuner 5 FFton 3 400 000 FF 2,1%

Stöd åt behandlingsprojekt teknik,planering etc 113 900 000 FF 71,3%

äârâv 7735x1255i:TdI1§u1Z7fE1TBch'7n§s§or7 """""""2460c'60ö"1'1""'1"§§%'

"ñu§ñáifs§v"f§n"""""""""""""""""""""§990"0öF_F""'57{59Z'

Total beräknad användning 1993 159 800 000 FF

Tabell 6.5 Franska avfallsavgiften Föreslagen användning av under 1993 insamlade medel

reella avfallsmängderna har dock beräknats bli något större och man räknar De med under hela perioden 1993-2002 kommer en total summa av nu att 3 044 000 000 betalas in. Den preliminära användningen föreslogs i juli FF att 1993 bli enligt tabell 6.6.

21 Comité Consultatif de Gestion Repartition previsionnelle du F.M.G.D. 1993-2002, Réunion du 28 juillet 1993.

Användningsområde Medel %-andel Forskning och utveckling 400 000 000 FF 13,2% Sanering av områden efter akuta behov 100 000 000 FF 3.2% Stöd till kommuner 5 FFton 378 000 000 FF 12.4% Stöd åt behandlingsprojekt teknik,planering etc 2 166 000 000 FF 71.2%

E5157 Binär :;d:.;a;;r;u‘ 3cn7n’1£s§5r7_____ E596oo’6’1_F"2_f7"

s

Eusña'1f§v'r§1f__________________ f §3760c'0bö'F'F5hT59Z'

beräknad användning för perioden 1993-2002 3 044 000 000 FF

Lrotal

Tabell 6.6 Franska avfallsavgiften Föreslagen användning totala beräknade insamlade - av medel för perioden 1993-2002

Det bör konstateras att nivån på den nuvarande avfallsavgiften resultatet var av kompromisser mellan olika ministerier, efter lobbyingverksamhet från olika en delar av samhället. Miljöministems ursprungliga plan avgift 50 FF om en av per ton reducerades under dessa förhandlingar till 20 FF. Nu pågår dock diskussioner som handlar att avgiften borde höjas till den ursprungligen om tänkta nivån. Någon diskussion att avgiften, helt eller delvis, inte skulle om återföras till avfallshanteringsområdet har enligt uppgift från miljöministeriet förekommit. Under avfallsavgiftens första år rapporteras inga betydande problem.

6.4¶Belgien

6.4.1¶Inledning

Den formella federaliseringen Belgien innebär frågor rör av att som utbildnings-, arbetsmarknads-, industri-, och miljöpolitik i stor utsträckning hanteras av regionala parlament och regeringar för Flandern, Vallonien och Brysselregionen. I Flandern etablerades 1981 regional myndighet för avfallshantering en OVAM. Samtidigt skapades den legala basen för ett avgiftssystem, vilket från 1 januari 1987 utvidgades till att omfatta även skatt på avfall en som deponeras och förbränns.

22 Avsnittet bygger på konsultrapporten Waste Disposal Taxes the Flemish Region of Belgium, Prof. Beukens A, Vrije University of Brussels, Dept of Chemical Engineering and Industrial Chemistry, May 1994.

Införandet av en avfallsskatt motiverades både med miljö- och ekonomiargument. Dels ville man påverka konsumenternas och företagens slit- och slängmentalitet, till förmån för ett mer förebyggande och miljöanpassat synsätt. Dels fanns det ett behov av att finansiera Flanderns miljövårdande myndighetsutövning. Intäkterna från avfallsskatten, jämte motsvarande intäkter från avgifter på Vattenförbrukning, konstgödning och miljöskyddskoncessioner, finansierar fond för miljö- och naturfrågor MINA MilieuNature

i dag en Fondens medel är öronmärkta för kostnader förknippade med miljöskyddet i regionen.

6.4.2 Skattebas och skattesatser Avfallsskatten omfattar i stort sett allt avfall förs till deponerings- och

som förbränningsanläggningar. Undantaget är radioaktivt avfall och djurkadaver,

hantering regleras av särskilda lagar. Skatten, som jämställs med moms vars på försäljning är vidare differentierad med avseende på avfallets

av varor, farlighet och behandlingsanläggningamas miljöegenskaper, enligt följande.

Miljöfarligt avfall För miljöfarligt avfall inte hanteras i enlighet med de re ler som gäller för

som denna typ avfall utgår straffskatt på 3 075 BEFton För miljöfarligt

av en

. avfall som omhändertas på legal väg utgår följande skattesater: 0 872 BEFton vid förbränning. 0 513 BEFton vid förbränning med energiutvinning.

410 BEFton vid annan typ av godkänd slutbehandling. Deponering är 0

inte godkänd slutbehandling om inte avfallet dessförinnan neutraliserats eller på annat sätt oskadliggjorts.

Icke miljöfarlig avfall

Icke miljöfarligt avfall är tillåtet att deponera utan förbehandling. Skattesatsen vid deponering är generellt 2 050 BEFton. Om deponeringsanläggningen utgående från speciella skyddskrav är godkänd och klassiñcerad, utgår emellertid följande skattebelopp: Kategori 1: Deponier för industriaifall 0 1 538 BEFton för icke miljöfarligt industriavfall.

23 0,25 SEK.

1 BEF motsvarar ca

0 154 BEFton för avfall som uppstår i gruvindustrin, vid återvinning av bilar samt vid företag som använder returråvaror vid tillverkning av papper, kartong, plast och glas. 0 103 BEFton för avfall som uppstår vid sanering förorenad jord, samt av vid asbestsanering. Kategori 2: Deponier för hushållsavfall 0 615 BEFton för hushållsavfall. 0 769 BEFton för hushållsavfallsliknande industriavfall. Kategori 3: Mono-deponier 0 615 BEFton för flygaska från energiproduktion och slam. 0 359 BEFton för asbestavfall. 0 154 BEFton för visst branschspecifikt avfall från zinkproduktion. 0 31 BEFton för gips och kalciumklorid. 0 11 BEFton för restprodukter från återvinning och kolgruveavfall. Kategori 4: Deponier för inert aifall 0 359 BEFton för inert avfall, t.ex. bygg- och rivningsavfall rensat från trä, plast och andra organiska ämnen. Vid förbränning av avfall utgår generellt skatt på 1025 BEFton. Om en förbränningsanläggningen uppfyller vissa givna miljöskyddsvillkor gäller emellertid lägre skattesatser, enligt följande: 0 513 BEFton vid förbränning av industriavfall. 0 205 BEFton vid förbränning industriavfall, i anläggning med av energiutvinning. 0 52 BEFton vid förbränning restprodukter från företag använder av som returråvaror vid tillverkning av papper och kartong. 0 308 BEFton vid förbränning av hushållsavfall. 0 257 BEFton vid förbränning hushållsavfall, i anläggning med av energiutvinning. 0 154 BEFton vid förbränning hushållsavfall, i anläggning med av energiutvinning och rökgasrening. För avfall som insamlas i Flandern, år avsett för slutbehandling i men som någon annan region, utgår skatt på 615 BEFton. Skatten reduceras en emellertid till noll, i det fall den andra regionen skulle tillämpa ett liknande skattesystem som Flandern.

De skattesatser nämnts uppräknas automatiskt efter konsumentsom ovan prisindex.

6.4.3 Administration och kontroll

Skatteplikten omfattar, framgått, alla ägare anläggningar för som ovan av deponering och förbränning avfall, oavsett dessa agerar i privat eller av om kommunal regi. Alla anläggningsägare måste således väga och registrera mängden avfall tillförs anläggningen och utifrån detta kvartalsvis betala som aktuella skatten. Om anläggningsägare underlåter att betala skatt, eller den en på tillfredsställande sätt kan verifiera varför så skett, utgår en straffskatt ett på dubbla det obetalda beloppet eller minimum 2 000 BEF.

6.5 Nederländerna

6.5.1 Inledning

I det industri- och befolkningstäta Nederländerna, är självfallet omfattande. Möjligheterna till utökad deponering är i

avfallsproblemen mycket

det närmaste obefintliga. Följaktligen har satsningarna på att förebygga avfallets uppkomst och på återvinning högsta prioritet. Härnäst är målsättningen behandla resterande avfallsmängder på det mest miljöatt anpassade sättet, företrädesvis förbränning med energiutvinning. genom Grunderna till dagens avfallspolicy lades 1988, när ett memorandum om förebyggande och återvinning avfall tillställdes parlamentet. I detta av memorandum utpekas 29 prioriterade avfallsströmmar, däribland hushållsavfall. För varje avfallsström målsättningar vad avser fördelningen anges mellan olika behandlingsmetoder, fram till år 2000. Dessa målsättningar har konkretiseras i nationella miljöpolicyplaner National Environmental senare Policy Plans.

Som och generellt utfall avfallspolicyn förväntas en 10% sammantaget av reduktion avfallets uppkomst, ökning återvinningen till 60%, ökad av en av förbränning till 25% kraftigt minskad deponering, från 55% till 10%. samt en För hushållsavfall är målsättningen att minst 50% skall återanvändas eller

återvinnas, och resterande mängder förbränns.

24 Ministry of Housing, Physical Planning and Environment, Memorandum on the prevention and recycling of waste, October 1988.

6.5.2 Förlängt producentansvar

Som ett led i genomförandet avfallspolicyn, har det slagits fast av att producenten i princip är tvungen att återta uttjänta produkterzs I praktiken . genomdrivs denna princip via överläggningar mellan staten och berörda parter i producentkedjan. I några fall har dessa överläggningar resulterat i frivilliga avtal covenants, vilka i detalj hur de fastlagda målsättningarna för den anger berörda avfallsströmmen skall kunna uppnås. För närvarande föreligger sådana avtal för förpackningar och plastavfall.

I förpackningsavtalet, från juni 1991, görs åtskillnad mellan förebyggande åtgärder, återanvändning och återvinning. De generella målsättningarna är vidare uppdelade i resultatåtaganden och åtgärdsåtaganden. Som exempel har förpackningsindustrin åtagit sig att före år 2000 söka reducera mängden förpackningar som saluförs på marknader med 10%, jämfört med 1986. På

motsvarande sätt är återanvändnings- och återvinningsåtaganden fastlagda i detalj, för olika förpackningsmaterial. Deponering uttjänta förpackningar

av skall år 2000 har upphört, och förbränningen får maximalt uppgå till 40%.

Förpackningsavtalet innehåller även summering de åtgärder en av som förpackningsindustrin åtagit sig att genomföra, för nämnda mål skall att ovan uppnås. Ett kontrollsystem är vidare etablerat, för att kontinuerligt mäta och utvärdera utfallet mot uppsatta mål.

På motsvarande sätt som ovan beskrivits, har två avtal skrivits mellan staten och plastindustrin respektive jordbruksnäringen, rörande i första hand hur produktionsspill skall kunna förebyggas och plastavfall från jordbruket minskas.

För andra prioriterade avfallsströmmar, där överenskommelser inte varit möjliga att uppnå, tillämpas traditionell regelstyrning

en mer General

Administrative Order. Under införande är regler för bildäck, och

kyl-

frysskåp samt tv-apparater. För däck anges som exempel att vid försäljning av nya däck, är försäljaren skyldig att utan betalning återta uttjänt. Importörer ett och tillverkare är vidare ålagda att tillse 75% de uttjänta däcken att av återvinns och 15% återanvänds, år 2000. Resterande 10% får förbrännas med

energiutvinning.

Environmental Management Act, Title 10:4. Dresden M.J, Waste Prevention in Nederländerna, Division Instruments for Priority Wastestreams, Ministry of Housing Physical Planning and Environment. 27 Packaging Covenant, signed by: the Minister of Housing, Physical Planning and Environment, representing in this matter the State of the Netherlands, and Mr W.A.M de Bruijn, representing in this matter the Stichting Verpakking en Milieu.

Slutligen, för ytterligare ett stort antal prioriterade avfallsströmmar, föreligger det eller mindre långt gångna planer Implementation Plans för hur

mer producentansvaret skall operationaliseras. Detta är fallet för bl.a. skrotbilar, bygg- och rivningsavfall, hushållselektronik och visst branschspecifikt avfall.

Som komplement till nämnda åtgärder, har ett tillägg till miljö-

ovan lagstiftningen införts, gör det möjligt att på begäran från berörda parter

som införa ekonomiskt för återtagningen avfall. Denna

ett generellt ansvar av lagstiftningsmöjlighet har kommit till stånd för att förhindra uppkomsten av free-riders vilka har varit många inom det tyska Dual-systemet se avsnitt 6.2.2.

Om majoritet importörer och tillverkare inom en viss produktgrupp så

en av finner önskvärt, kan det således, på deras begäran, lagstiftas om att

egen samtliga importörer och tillverkare inom den aktuella produktgruppen måste bidra till de kostnader är förknippade med det fysiska återtagandet av

som uttjänta produkter. Åtminstone i fall, skrotbilar, har lagstiftningens

ett möjligheter tillgripits.

6.5.3 Avfallsskatt

Bakgrund

Finansieringen miljöpolitiken i Nederländerna, tar utgångspunkt i principen

av

förorenarens betalningsansvar PPP. Baserat på denna princip om

förekommerz

0 direkt reglering

0 avgifter

0 skatter

Direkt reglering är aktuell när klar koppling föreligger mellan

en miljöförstörningen och dess orsaker. I sådana fall kan förorenaren bli ålagd att vidta nödvändiga åtgärder för att minska sin miljöbelastning, och stå för de kostnader är förknippade härmed.

som Avgifter tillämpas när det inte föreligger distinkta koppling mellan

samma orsak och verkan. I stället för krav på individuella åtgärder, kan avgifter som drabbar förorenarna kollektiv finansiera samlade åtgärder. I

som Nederländerna förekommer avgifter bl.a. inom följande områden:

28 The Environmental Management Act, Title 15:10, Waste disposal supplement. 29 Henderson Financing environmental policy in the Netherlands General

A, -

background, Ministry of Housing, Physical Planning and Environment, Dept. of

Economic Politics Affairs.

0 Avgift på flygbuller finansierar bullerbekämpande åtgärder bullerisolering av bostäder m.m.. 0 Avgift på gödsel från djuruppfödning finansierar transport, lagring och upparbetning av gödsel. 0 Avgifter på vattenföroreningar finansierar vattenkvalitetshöjande åtgärder. 0 Avgifter på avfall finansierar insamling och omhändertagande. 0 Avgifter på utvinning av grundvatten finansierar grundvattenskyddande åtgärder. En stor del av de utgifter som samhället har för miljöpolitiken, har emellertid endast en indirekt koppling till vissa typer föroreningar. I dessa fall är det i av allmänhet inte möjligt att identifiera specifik grupp förorenare, kan en av som hållas ansvarig för de nödvändiga insatsemas kostnader. Kostnader för sanering av förorenad mark, forskning och utveckling, energibesparing och myndigheternas egen administration m.m., nämns i Nederländerna som exempel på sådana områden, för vilka någon direkt kostnadsbärare enligt PPP inte kan spåras. I dessa fall har man av tradition låtit kostnaderna belasta den allmänna budgeten. Under senare tid har emellertid miljöbaserade skatter introducerats i ökad utsträckning. Till skillnad från ovan nämnda avgifter, är inte intäkterna Öronmärkta för någon specifik miljörelaterad kostnad. Som komplement till miljöskatter på bränslen, elektricitet, koldioxid, och grundvatten, har uran en skatt på avfall föreslagits parlamentet. Miljöskattema ses i Nederländerna också medel, för att förändra det som ñskala systemet, från skatt på arbete till skatt på föroreningar. Förutom att stimulera föroreningsbegränsade åtgärder, skatteväxling detta slag anses en av

vara arbetsmarknadspolitiskt ändamålsenlig.

Historisk utveckling

Ett förslag om skatt på förbränning och deponering avfall lades fram för av parlamentet i september 1992. Avsikten att skatten skulle införas den 1 var januari 1993. Skattesatsen i förslaget satt till 20 NLG ton avfall 80 var per ca kronor per ton som deponeras och nolltaxa för avfall förbränns. som Parlamentets första kammare har godkänt skatteförslaget, med mindre förändringar, medan andra kammaren kommit med invändningar fördröjt som införandet. I första hand har kritiken gällt skattens miljömässigt ringa betydelse. Ett nyval under 1994 har ytterligare fördröjt införandet, men valutgången var sådan att den allmänna bedömningen är att skatten kommer att införas den l januari 1995. Skattesatsen är i föreliggande förslag 28,50 NLG

per ton avfall ca 115 kronor per ton för deponering och fortfarande nolltaxa

för förbränning.

Ovannämnda skattesatser skall i relation till genomsnittlig

ses en deponeringsavgift på 300 svenska kronor och förbränningsavgift på

ca en ca 500 svenska kronor per ton. Som följd stora investeringar i

av ny rökgasrening, förväntas förbränningsavgiften år 1995 i genomsnitt komma att uppgå till närmare 900 svenska kronor ton.

per

Förutom en önskan att bredda skattebasen, och förskjuta en del av skattetrycket från arbete till föroreningar, motiveras avfallsskatten med antagna miljöpolitiska konsekvenser. Speciellt förväntas skatten kunna fylla ut kostnadsdifferensen mellan deponering och förbränning, på ett sätt kan

som minska efterfrågan på nytt deponeringsutrymme. Skatten förväntas även utgöra ett visst incitament för olika verksamheter att införa avfallsreducerande åtgärder. Några dramatiska förändringar konsumenternas generella

av beteende förväntas dock inte.

Avfallsskatten kommer enligt föreliggande förslag att belasta alla deponeringsanläggningar, privata såväl kommunala, liksom alla typer avfall

som av som deponeras. Undantaget är förorenad mark, som inte kan renas ytterligare

men som måste deponeras.

6.5.4¶Övrigt

Från 1 januari 1994 har lagstadgad utsortering och insamling

en av komposterbart avfall införts i Nederländema. Lagstiftningen innebär alla

att kommuner har skyldighet att införa källsorteringssystem, som medger att

en biologisk fraktion bestående av grönsaker, frukt och trädgårdsavfall kan insamlas separat för kompostering. Behandlingskapaciteten för denna typ

av avfall beräknas till 750 000 ton.

ca

Stora ansträngningar görs för att förbättra den färdiga komposten, liksom för att rationalisera behandlingsprocessen och göra denna så miljöanpassad

som möjligt. I stor skala praktiseras kompostering i slutna utrymmen, bl.a. för att man skall kunna ta hand och frånluften. För del avfallet skall

om rena en av anaeroba processer prövas, för att på så sätt minska utsläppen av koldioxid.

3°

Environmental management act, Title 10: 12. Svenska Renhållningsverksföreningen,Reserapport från Nederländerna 1993, publikation 1993: 13

7 14-1075 193

6.6 Danmark

6.6.1¶Inledning

Förebyggande Miljöskydd I Danmark började den förebyggande miljöskyddsstrategin anta lag- och programbundna former under 1980-talens första hälft. Begreppet renare teknologi introducerades, i analogi med de internationellt vedertagna Cleaner Technology och Low- and Non-Waste Technology. Med renare teknologier avses lösningar som förebygger uppkomsten av restprodukter, till skillnad från traditionella återvinnings- och behandlingstekniker som tar utgångspunkt i redan uppkomna restprodukter.

32 Renare teknologier indelas i tre kategorier :

Ändringar i själva produktionsprocessen

Ändringar i val av råvaror och halvfabrikat Utveckling av produktdesign

Förankring i lagstiftningen fick renare teknologi första gången, när en reviderad återvinningslag 1984 tog sikte på, dels att förebygga uppkomsten av avfall och dels att öka återvinningen av det avfall som ändå uppkommer

. Lagen öppnade även möjligheten att ekonomiskt stödja renare teknologi- och återvinningsprojekt. I programbundna former har sådant FoU-stöd också utgått, 1985, då ett partsammansatt programråd för ändamålet blev

alltsedan

nedsatt.

Renare teknologi

I den senast utfärdade handlingsplanen för renare teknologi aviseras en

, satsning på 76 miljoner danska kronor per år i fem år. Medlen skall enligt planen användas för: 0 Att öka tillämpningen av de FoU-resultat som tidigare framkommit,

genom en omfattande aktiv rådgivning och ingående av avtal med berörda branscher och företag.

0 Att fortsätta de aktiviteter som igångsatts under tidigare programperioder.

32 Miljøstyrelsen, Redegørelse genanvendelse teknologi, Okt 1983.

om og renere 33 Bekentgørelse lov begränsning af affald, 532 af 16

av om genanvendelse og nr

Oktober 1984. 34 Bekendtgørelse forretningsorden for rådet vedrørende genanvendelse mindre

av og

forurenende teknologi, nr 477 af 20 September 1984. 35 Miljøministeriet, Handlingsplan for teknologi 1993-1997, Juni 1992.

renere

0 Att förskjuta vikten i insatsen från produktionsprocessema till de

producerade varorna. Ett genomförande av handlingsplanen kunna medföra märkbar

anses en reduktion av miljöbelastningen från produktionsprocesser och produkter, samtidigt som initiativen förväntas komma att stärka det danska näringslivets konkurrenskraft. Som ett led i genomförandet av handlingsplanen har Miljöstyrelsen under våren 1994 aviserat en satsning på att sprida kunskap teknologi till

om renare mindre och medelstora företag. Dessa kommer under fyra år att kunna söka bidrag från ett särskilt rådgivningsprogram. Totalt är det avsatt 20 miljoner danska kronor år till programmet, förväntas resultera i förbättrad

per som miljö och arbetsmiljö i de deltagande verksamheterna, samtidigt som resursförbrukning och avfallsgenerering minskas, med förbättrad produktivitet och lönsamhet som följd. Målgruppen för programmet är verksamheter med högst 250 heltidsanställda, som har en årsomsättning på högst 160 miljoner danska kronor år eller

per samlade tillgångar på högst 80 miljoner danska kronor. Kriterierna för att kunna erhålla stöd om högst 400 000 danska kronor projekt är i övrigt:

per 0 Att verksamheten själv betalar 50% av de samlade projektomkostnadema. 0 Att projektet innebär anställning minst medarbetare.

av en ny 0 Att verksamheten företar fullständig miljögenomgång, dvs.

en en

kartläggning av miljöbelastningen hela produktions- och

genom

materialkretsloppet.

0 Att man på basis av miljögenomgången beskriver miljöförhållanden och

möjligheter till förbättringar, samt fastlägger miljöpolitik

en egen inklusive handlingsplan.

0 Att samarbetet mellan verksamheten och den lokala miljö- och

arbetsmiljömyndigheten stärks. 0 Att verksamheten inte mottager stöd via EG:s program för små och

medelstora verksamheter.

Återvinning

Stödet till återvinningsprojekt uppgår för närvarande till 20 miljoner danska kronor per år, vilket fördelas på bred flora aktiviteter, från

en av undersökningar rörande effektiviteten för olika typer av styrmedel, till utvecklingen av nya avsättningsmarknader för returråvaror. Dessa FoU-

3° Miljøministeriet,

Renere Teknologi, Nyhedsbrev Februari 1994, årg

projekt, jämte de aktiviteter i övrigt kommer att vidtagas i enlighet med

som handlingsplanen för avfall och återvinning förväntas leda till att 54% av de

, samlade avfallsmängdema kan återvinnas år 2000. Andelen som går till

förbränning antas förbli oförändrat 25% och deponeringen följaktligen minska

i omfattning till 21% av avfallet. För olika avfallsfraktioner är målsättningarna

framgår tabellen 6.7. som av

Parkavfall Handels- och 60 40 0 kontorsavfall Industriavfall 50-60 30-40 10 Bygg- och 60 10 30 anläggningsavfall Slam från rening 50 50 Rester från energi- 56 0 44 framställning Tabell 6.7 Målsättning för omhändertagande av olika avfallsfraktioner år 2000

procentuell fördelning.

Ovanstående mål står i överensstämmelse med den av regeringen antagna målsättningen, att minst 50% de samlade avfallsmängdema skall återvinnas

av år 2000. Uppnåelse målen förutsätter enligt handlingsplanen att olika

av styrmedel tas i anspråk. Bl.a. föreslås en kraftig höjning av den avfallsavgift,

utgått alltsedan satsningen på teknologi och återvinning påbörjades. som renare

6.6.2¶Avfallsavgiften

Historisk utveckling Som indirekt ñnansieringskälla för den satsning på renare teknologi och

en återvinning nämnts, introducerades den 1 januari 1987 en miljöavgift

som ovan

på avfall tillförs förbränningsanläggningar och deponier. Ursprungligen

som omfattade avgiften endast sådana anläggningar som mottog avfall från

37 Miljøministeriet, Handlingsplan for affald genanvedelse 1993-1997, Juni 1992.

og

kommunala avfallshanteringssystem. Som skäl för införandet av avgiften angavs i förarbetena bl.a. följandez 0 Målet är att reducera den mängd avfall som tillförs förbrännings-

anläggningar eller deponeringsplatser. 0 Avgiften främjar återvinningen och uppmuntrar olika verksamheter att

använda teknik som alstrar minde mängd avfall. 0 Avgiften gör det lönsamt för renhållningsväsendet att etablera sorterings-

och återvinningssystem.

Avgiften uppgick under åren 1987-1989 till 40 danska kronor per ton, vilket inbringade i genomsnitt 150 miljoner danska kronor per år. Nettotillförseln av avfall till de registreringspliktiga anläggningarna minskade under perioden med

12%. Avgiftens betydelse i sammanhanget huvudsakligen indirekt, ca. var genom att tidigare nämnda satsning på FoU inom renare teknologi och återvinning kunde finansieras. Visserligen var de inbringade medlen inte öronmärkta för ändamålet, men det är en samlad uppfattning bland berörda parter att denna satsning inte kunnat komma till stånd utan avgift. Avgiftens ursprungliga avgränsning till förbränningsanläggningar och deponier som mottager avfall från obligatoriska kommunala insamlingsordningar, medförde i praktiken att en mängd industritippar för lättare förorenat industriavfall inte omfattades. Som en följd härav kunde en mindre ökning i utnyttjandet av icke avgiftspliktiga anläggningar förmärkas. Efter att kommunal anvisningsplikt infördes 1990 för allt avfall som uppkommer i en kommun4° kom emellertid avgiftens omfattning utökas till gälla

att att

, samtliga anvisade anläggningar, dvs. även industrins egna anläggningar för s.k. branschspeciñkt avfall. Antalet avgiftspliktiga anläggningar ökade som följd härav under året, från 67 till 137 stycken. Från den 1 januari 1990 höjdes också avgiftsnivån till 130 danska kronor per ton, och de samlade intäkterna från avfallsavgiften ökade till ca 470 miljoner danska kronor per år. Ytterligare höjning, och samtidigt en differentiering av avfallsavgiften trädde i kraft den 1 januari 1993.41 Avgiftsnivån uppgår från detta datum till 195 respektive 160 danska kronor per ton avfall som deponeras respektive förbränns. Samtidigt har det tillkännagivits att avgiftsnivån den 1 januari 1997,

38 till

Forslag lov om a-,ndring af lov om miljøbeskyttelse, Lovforslag nr L176 af ll februar 1986.

3° Kaysen o, Affaldsstatistik 1990, Rendan, juli 1991. 4°

Bekendtgørelse om bortskaffelse af affald, nr 118 af 23 februar 1989. 41 Lov azndring af lov afgift af affald råstoffer, 1071 af december 1992.

om om og nr

kommer att höjas till 285 danska kronor per ton avfall som avlevereras till deponering. För förbränning kommer avgiften att differentieras ytterligare, så att anläggningar för produktion av elektricitet får behålla den gamla avgiften, 160 danska kronor per ton. En förutsättning är att elproduktionen utgör minst 10% av anläggningens samlade energiproduktion under avgiftsperiod. För en övriga förbränningsanläggningar, med lägre elproduktion eller enbart värmehöjs avgiften per den l januari 1997 till 210 danska kronor

produktion, per

ton. Den danska avfallsavgiftens utveckling illustreras i fig. 6.2:

300 250 .deponering 200 Dförbränning utan Avgift danska elproduktion 150 kr ton Eförbränning med 100 elproduktion minst 10%

1987- 1990- 1993- 1997- 1989 1992 1996 År

Fig. 6.2 Den danska avfallsavgiftens utveckling

Marknadsorientering

De senast beslutade höjningarna och differentieringama avfallsavgiften av enligt ovan, föregicks av en analys om ökad marknadsorientering av avfallsoch återvinningsinsatsen, utförd av en med representanter för

arbetsgrupp

ñnans-, miljö-, skatte- och ekonomiministerierna. 3 Arbetsgruppens arbete skall ses i förbindelse med regeringens målsättning om en begränsning av avfallsmängdema och en återvinning om 50% år 2000. Bakgrunden för denna

målsättning är att stigande avfallsmängder, och miljöbelastningen från omhändertagande genom förbränning och deponering, medför stigande

samhälleliga kostnader och ökande offentliga utgifter.

’ 493 Lov nr af 30 juni 1993 Träder i kraft den 1januari 1997. 43 Finansministeriet, Miljøministeriet, Skatteministeriet, økonomiministeriet, Budgetanalyse om markedsorientering af affalds- og genanvendelseinsatsen, Augusti 1992.

Arbetsgruppens överväganden, till stöd för en höjning och differentiering

av avfallsavgiften, kan i korthet sammanfattas som följer: 0 Avgiftsnivån 130 danska kronor per ton utgör inte ett tillräckligt

incitament för att regeringens målsättning inom avfallsområdet skall

uppnås. 0 En starkare effekt kan uppnås genom en marknadsorientering inom

avfalls- och återvinningsområdet som innebär att omkostnadema för

avfallsbehandling m.m. i högre grad integreras i prissättningen på

varorna. 0 Alternativet till avgiftshöjning och marknadsorientering är regelstyming

genom tvingande lagstiftning. 0 En differentierad höjning av avgiften har, förutom en generell

avfallsbegränsande effekt, fördelarna att stimulera en transferering av

förbränningsägnat avfall från deponering till förbränning, liksom en

transferering av återvinningsbart avfall från deponering och i synnerhet förbränning till återvinning.

0 En stegvis och på förhand aviserad höjning gör det möjligt för verk-

samheter och kommunala renhållningsbolag att planera de investeringar i

avfallsminimering och återvinning kan begränsa avgifts-

som inbetalningama.

0 Erfarenheterna visar att det, med relativt små administrativa insatser, är

möjligt att begränsa de olägenheter i form av olaglig deponering som en

avgiftshöjning kan medföra. 0 En avgiftshöjning medverkar till att reducera importen av avfall från

Tyskland genom att omkostnadsnivån i Danmark närmas den tyska nivån. Förutom genom en stegvis höjd och i ökande grad differentierad avfallsavgift, ansåg arbetsgruppen att en ökad marknadsorientering inom avfallsområdet kan uppnås genom:

Avtal med näringslivet om ökat producentansvaråtertagningsplikt för

utvalda produkttyper.

Neddragning av bidrag till återvinningsprojekt. De ekonomiska konsekvenserna av den senaste avgiftshöjningen fr.o.m. 1993- 01-01 beräknas för näringslivets del uppgå till 63 miljoner danska kronor,

ca eller mindre än 0,05% av löneomkostnaderna. Till detta skall läggas belastningen av den tidigare avgiften, svarande till

ca 0,14% av löneomkostnaderna. För hushållens del uppgår de sammanlagda

utgifterna för avfallsavgiften, den senaste höjningen inkluderad, till ca 250 miljoner danska kronor.

Omfattning

Av det tidigare sagda framgår att den danska avfallsavgiften omfattar alla typer

avfall, som tillförs en registreringspliktig verksamhet. Registreringspliktig av verksamhet är varje förbrännings- eller deponeringsanläggning som mottar av kommunen anvisat avfall, s.k. anvisningspliktigt avfall. Undantagna från denna registreringsplikt är: 0 Anläggningar för förbränning av specialavfall från sjukhus.

Slamförbränningsanläggningar. 0 Speciella anläggningar för destruktion av olje- och kemikalieavfall. 0 Deponeringsanläggningar för olje- och kemikalieförorenad jord. Med anvisningspliktigt avfall menas dels sådant avfall som insamlas inom

för kommunala avfallshanteringssystem, och dels industriavfall, jord, ramen byggavfall, kompost och slagg m.m., för vilket kommunen har anvisningsplikt, men som inte omfattas av den kommunala avfallsinsamlingen. Undantaget från avgiftsplikten är emellertid följande anvisningspliktiga avfallsslag: 0 Halm tillförs törbränningsanläggningar i rena och självständiga

som

fraktioner.

Träflis och annat träavfall tillförs förbränningsanläggningar i rena 0 som

och självständiga fraktioner. Trä som är impregnerat, målat, lackerat, limmat eller liknande är emellertid inte undantaget.

0 Tillsatsämnen, t.ex. kalk som tillförs förbränningsanläggningar för

avsvavlingsändamål. 0 Jord eller grus som tillförs deponier i rena och självständiga fraktioner för

utfyllnad eller täckning. En förutsättning för undantaget är att

anläggningarna inte kräver betalning för att ta emot materialet.

0¶Specialavfall från sjukhus, dvs. kanyler, medicinrester o.dyl. som

insamlas, transporteras och förbränns på ett sådant sätt att det inte

sammanblandas med annat avfall. 0 Kompost som tillförs deponianläggningar för sluttäckning, förutsatt att

komposten de krav som gäller för kompost som skall spridas på

uppfyller

lantbruksjord.

Bekendtgørelse om anvendelse af slam, spildevand og kompost m.v. til

jordbruksformål, nr 736 af 26 oktober 1989.

0 Avfall som uttas ur avslutade deponier i anslutning till anläggningsarbeten

eller liknande. 0 Avfall som anvisas till återvinning. Av det sistnämnda förstås att en anläggning som endast mottar avfall för återvinning inte omfattas av registrerings- och avgiftsplikten. En förutsättning för befrielse är emellertid att återvinningsanläggningen inte utgör en integrerad del av en deponi eller förbränningsanläggning. Om återvinningsanläggningen t.ex. drivs i anslutning till en deponi, är det ett absolut krav att det återvunna materialet hålls skilt från det avgiftspliktiga avfallet och att det finns särskilda tillfartsvägar till respektive verksamhet. Utöver sedvanlig verksamhet för återvunnet material som uppfyller de nämnda kraven, är även följande typer av verksamheter och anläggningar undantagna från registrerings- och avgiftsplikten: 0 Användningen av utsorterat avfall som byggnadsmaterial. Detta gäller

rena utsorterade fraktioner av mursten, taktegel och betong m.m. 0 Användningen av kompost och slagger m.m., för etablering

av

parkanläggningar, bullervallar o.dyl. förutsatt att användningen sker efter

,

befintliga regler och att anläggningsarbetet i sig inte behöver

,

miljögodkännas.

0 Anläggning som mottar byggavfall o.dyl., för att detta skall nedmalas till

återvinningsbart material. En förutsättning för undantaget är att tillfört material frånförs anläggningen inom 12 månader.

0 Anläggning som mottar och sorterar avfall, förutsatt att tillfört material

frånförs inom 12 månader. I anslutning till att avgiften höjdes den l januari 1990 från 40 danska kronor per ton till 130 danska kronor per ton, infördes också möjlighet för vissa

en verksamheter som använder återvunna material att ansöka återbetalning.

om Orsaken var att dessa verksamheter ansågs särskilt belastade höjningen, då

av frånsorteringen av oanvändbart material kunde vara stor liksom följaktligen de

genererade avfallsmängerna.

Genom åtgärden stärktes även marknaden för återvunna material. Verksamheter som kan komma i fråga för återbetalning erlagda avfallsavgifter

av

måste emellertid uppfylla följande krav:46

Bekendtgørelse om anvendelse af slagger og flyvaske, nr 568 af december 1983. Miljøstyrelsen, Vejledning om refusion af affaldsafgift.

Verksamhetens råvarutillförsel skall i väsentlig omfattning vara baserad 0

på återvunnet avfall.

Den mängd avfall verksamheten levererar till förbränning eller 0 som

deponering skall väsentligt större än avfallsmängden från liknande

vara verksamheter där jungfruliga råvaror används.

Produktionen skall bestå upparbetning av returråvaror till

0 av

färdigråvaror eller halvfabrikat.

Exempel på verksamheter nämnda slag är plast-, glas-, och

av pappersproducenter använder returmaterial som huvudsaklig råvara.

som Likaså anläggningar for fragmentering av järn- och metallavfall. Däremot omfattas inte anläggningar enbart insamlar och sorterar avfall. heller

som anläggningar framställer kompost eller upparbetar bygg- och

som rivningsavfall eller förbränningsslagger.

Återbetalning inbetalda avfallsavgifter sker, efter godkänd ansökan till

av Miljöstyrelsen, för ett kalenderår åt gången.

Administration och kontroll

Avfallsavgiften baseras på den mängd avfall som tillförs en avgiftspliktig anläggning, subtraherat med den mängd frånförs anläggningen. För en

som förbränningsanläggning innebär detta t.ex. att avgiften för tillfört avfall, till ca

kan återfås att slagg och aska frånförs. Om dessa restprodukter inte

genom kan återvinnas, uttas emellertid avgift när de tillförs en deponi.

ny Avgiftsprincipen förutsätter självfallet att varje avgiftspliktig anläggning måste utrustas med våg, för såväl in- som utvägning av avfall.

Registrerade verksamheter skall föra räkenskap över till- och frånförsel av avfall. Räkenskapema baseras på utställda fakturor och följesedlar, vilka skall innehålla följande upplysningar:

0 Datum för utställningen och löpande numrering.

Transportörens eller leverantörens namn och adress 0 0 Mottagarens namn och adress

0 Avfallets art och bruttovikt samlad vikt minskat med taravikt

På basis dessa räkenskaper inbetalas aktuell avgift kvartalsvis. Underlaget

av skall förvaras i minst fem år, bl.a. för att möjliggöra skattemyndighetens kontroll. överträdelser dessa regler straffas med böter, eller fängelse

av upp till två år.

Myndigheternas omkostnader för att administrera avfallsavgiften är inte specificerade. Detta beror bland annat på att avgiften hanteras på samma sätt

som omsättningsskatten och en rad andra avgifter och skatter, varför bl.a. datasystem och personal är gemensamma. I samband med att avgiften infördes uppskattades dock utgifterna för löpande administration till 500 000 DKK

per år. Härtill avsattes 200 000 DKK inledande engångsinvestering vid lagens

som genomförande, medan utgifterna i anslutning till lagändringen 1992 beräknas till ca 20 000 DKK.

Effekter Invägningen av avfall till registreringpliktiga anläggningar, har sedan 1987 haft ett stegvis fallande förlopp. Innan avgiften infördes tillförseln 4,7

var ca miljoner ton, vilket mellan 1987-1989 föll till 4,3 miljoner ton. Delvis förklaras nedgången av att bl.a. bygg- och rivningsavfall i ökad utsträckning under perioden kom att deponeras på icke registreringspliktiga industritippar. Då avgiften 1990 utvidgades till att omfatta även dessa tippar, steg följdriktigt den registrerade tillförseln till 4,6 miljoner ton. Efter 1990, då avgiften även höjdes, har successivt sjunkande tillförsel åter registrerats, för att 1993

en uppgå till ca 4,3 miljoner ton. Mängden avfall som frånförts för återvinning från de registreringspliktiga anläggningarna har, med undantag för 1991-1992, varit markant stigande. Detta tillsammans med den sjunkande invägningen har inneburit att nettotillförseln under de perioder då skattebasen varit konstant, dvs. 1987-1990 och 1990-1993, sjunkit med 12% respektive 15%. Det ovan sagda framgår även tabellerna 6.8 a och b, vilka visar till- och

av frånförda mängder samt nettotillförseln vid alla registreringspliktiga anläggningar, i såväl absoluta som relativa tal.

Tabell 6.8a Till och frånförda avfallsmängder absoluta tan 47 Told- Skattestyrelsen

og og Miljøstyrelsen

Tabell 6.8b Till och frånförda avfallsmängder relativa tal

I media och bland olika intresseorganisationer hävdades att höjningen av avfallsavgiften 1990 skulle kunna medföra ökad olaglig användning av förorenade rivnings- och schaktmassor, i vägbyggen, bullervallar och hamnanläggningar I utvärdering gjorts av Miljøstyrelsen, konstateras

m.m. en som emellertid att avgiftshöjningen generellt verkat i överensstämmelse med målet att främja användningen teknologier och återvinning, och därmed

av renare reducerat mängden avfall förts till törbränningsanläggningar och

som

deponier.

En uppstramning och precisering reglerna för användning av bygg- och

av rivningsavfall ansågs dock nödvändig. Ett förslag till nya regler är också utarbetade, och förväntas träda i kraft under kommande sommar. Motsvarande regler föreligger sedan tidigare vad gäller användningen slam och kompost

av till jordbruksändamål. Likaså för användningen slagg och flygaska från

av

förbränning avfall och kol i förbindelse med bygg- och anläggningsarbeten.

av Avfallsavgiftens direkt styrande effekter har främst gjort sig gällande på slagger från förbränningsanläggningar, bygg- och rivningsavfall samt på visst branschspecifikt avfall från t.ex. giuteriindustrin. Miljöstyrelsen uppger exempelvis att återvinningen bygg- och rivningsavfall ökat från 10%

av ca under året 19861987 till 60% under året 1992.

ca I Köpenhamns kommun återvinningsgraden av byggavfall uppgå till

uppges 80%. Som exempel kan det nämnas att tvåhundra hus på Amager, vilka rivits för att plats åt anslutningsvägama till eventuell Öresundsbro, för

ge en närvarande återuppstår i form ett nybyggt femvåningshus i staden. I stort

av sett hela huset är byggt återvunnet betong, tegel, takpannor och trä, som

av

48 Told- Skattestyrelsen Miljøstyrelsen.

og og

Miljøstyrelsen, Notat vurdering af virkningeme af forhøjelse af affaldsafgiften,

om

Affaldskontoret, 6 maj 1991.

tillvaratagits bl.a. följd de höga deponeringskostnaderna för osorterat som av rivningsavfall. Förutom de signifikanta effekterna på branschspecifikt industriavfall, anses avfallsavgiften ha haft allmänt avfallsbegränsande effekt, genom att peka ut en avfallsproduktion ett icke önskvärt beteende. De insatser som kunnat som göras för identifiera avfallsbegränsade teknologier och återvinningsatt möjligheter, jämte medvetenhet kontinuerligt ökande avgifter, lägger en om grunden till fortsatt minskad förbränning och deponering av avfall. en Inom hushållsavfallsområdet avfallsavgiften ha medverkat till att anses upprätthålla återvinningen trots fallande marknadspriser. En i av papper, övrigt ökande återvinning och kompostering hushållsavfall tillskrivs dock av andra finansiella åtgärder än avgiften i sig, t.ex. differentierade och viktrelaterade taxor. Effekterna dessa åtgärder, i kombination med en av allmänt utbyggd källsorteringsmöjlighet, har dock förstärkts av avfallsavgiften. Det konstateras att avgiften i sig inte har någon påtaglig styreffekt på de enskilda hushållen, så länge den inte kombineras med andra åtgärder som ger hushållen realistiska möjligheter att undgå avgiften. Bland avgiftens effekter i övrigt kan nämnas att många mindre deponier, som inte kunnat engångsinvestering i vågutrustning, har stängts. Vidare att bära en importen avfall från Tyskland i stort sett har upphört. av

6.7 Övriga Norden

6.7.1¶Norge

Inledning

norska regeringens huvudstrategi i arbetet med att lösa avfallsproblemen

Deg

är: Att förhindra avfallets uppkomst och reducera mängden skadliga ämnen i avfallet. Att främja återbruk, materialåtervinning och energiutvinning. Att säkra miljömässigt försvarbar slutbehandling av restavfallet. en Centrala principer i genomförandet av denna strategi är: 0 Principen om förorenarens betalningsansvar PPP

0¶Vaggan till graven-principen

5° Miljøvemdepartementet, Om tiltak for reduserte avfallsmengder, økt gjenvinning forsvarlig avfallsbehandling, St. Medl. Nr 44 1991-1992. og

0¶Försiktighetsprincipen

Några konkreta målsättningar för avfallsminimering och återvinning är

m.m. inte fastlagda. I stället önskar regeringen komma fram till avtal med olika branscher om avfallsminimerande åtgärder. Utöver dessa överenskommelser tillämpas i vanlig ordning såväl administrativa, informativa ekonomiska

som styrmedel.

Ekonomiska styrmedel

De ekonomiska styrmedel som i Norge tillämpas inom avfallsområdet är:

0 miljöavgift på spillolja,

0 pantsystem för skrotbilar,

0 förpackningsavgifter,

0 stöd till renare teknologi och genomförandet av tekniska miljöanalyser.

Miljöavgifter på spillolja infördes i maj 1988 och uppgår till 0,50 norska kronor per litersl Avgiften omfattar alla motoroljor och växellådsoljor samt

. industriella smörj- och hydraulikoljor. Avgiften avkrävs alla producenter och

importörer av de aktuella oljorna.

Bakgrunden för spilloljeavgiftens införande var, att denna skulle bidra till att finansiera ett bättre insamlingssystem och försvarbar behandling

en mer av spillolja. Förhandlingarna med oljebranschen med sikte på att etablera ett sådant system, har emellertid inte givit önskvärda resultat. Av denna anledning har en avgiftshöjning till l norsk krona liter aviserats, liksom

per en refusionsordning för de fall spilloljan insamlas och hanteras på föreskrivet sätt.

För bilar föreligger ett liknande pantsystem i Sverige. Avgiften fordon

som per med en totalvikt under 3,5 ton är förnärvarande 700 norska kronor, vilket återbetalas då bilen skrotas. En höjning pantavgiften till 900 norska kronor

av är aviserad, bl.a. för att motverka ett ökande underskott i pantsystemet.

Förpackningsavgift utgår för samtliga dryckesvaruförpackningar, utom sådana

för mjölk och mjölkprodukter. En utvidgning det avgiftspliktiga området

av har emellertid aviserats, i första hand på förpackningar inom konservindustrin. Avgiften är tänkt att utformas så, att återvinningen glasförpackningar från

av konservindustrin stimuleras, liksom bruket förpackningstyper är

av som återvinningsbara.

Ett program för renare teknologi utgör central del i de miljövârdande

en myndigheternas satsning på förebyggande miljöskydd. Med teknologi

renare avses ändringar i råvaror, processer och produkter, för att maximalt kunna

51 St.prp.nr Skatter

og avgifter till Statskassen

reducera produktionen avfall och föroreningar. Programmet startade 1990

av och fram till 1993 har 90 miljoner norska kronor avsatts till stöd för

ca

demonstrationsprojekt och genomförandet av tekniska miljöanalyser i

näringslivet

. Det i Norge kallas teknisk miljöanalys är i grunden den typ av revisions-

som liknande procedurer som introducerats i USA under samlingsbeteckningen Waste Audits. Tillvägagångssättet i de norska insatserna tar också utgångspunkt i den metodik för ändamålet, som utarbetats av amerikanska myndigheter. Kortfattat kan analysen beskrivas som en systematisk genomgång

verksamhets rutiner och produkter, med syftet att identifiera av en processer, möjliga tekniska och administrativa åtgärder för att minimera uppkomsten av avfall och föroreningar.

Genom teknologiprogrammet har det beviljats bidrag med upp till 50%

renare

konsultarvodet för genomförande av tekniska miljöanalyser. Programmet av har också avsatt medel för lokala och branschinriktade informationskampanjer, för att få framförallt små och medelstora verksamheter intresserade av analysen. För långsiktig kvalitetssäkring av analysinsatserna har härtill

en vissa medel avsatts för konsultutbildning i renare teknologikonceptet och hanteringen av analysverktyget i fråga.

Tekniska miljöanalyser har hittills genomförts i ca 300 företag, och resultaten sammanfattas som mycket lyckade. Analysema visar att det vanligtvis är

möjligt att uppnå 20-50% reduktion av avfall och utsläpp. Oftast är dessa reduktioner också ekonomiskt lönsamma, genom att investeringarna återbetalas på mindre tid än 2 år, följd minskade råvaru- och avfallshanterings-

som av kostnader I de flesta verksamheterna har analyserna också resulterat i

m.m. av att miljöarbetet organiserats på ett bättre sätt, inbegripet bl.a. ökat ansvar och förbättrade rutiner för miljörelaterade uppgifter, däribland avfallshanteringen.

Avfallsavgift

Den norska regeringen aviserade 1992, att man hade för avsikt att införa en avgift på avfall levereras till deponering eller förbränning. Den

som grundläggande motiveringen var att avfall som läggs på deponier, eller destrueras förbränning, medför en miljöbelastning som i det idag inte är

genom tekniskt ocheller ekonomiskt möjlig att åtgärda. Eftersom priset för att leverera avfall till dessa typer anläggningar, inte inkluderar kostnaderna för

av

52 forureningstilsyn, Program for teknologi, Miljøteknologifakta.

Statens renere 53 Statens forurensningstilsyn, Program for tekonolgi Oppsummering af

renere -

resultatet fra tekniske miljøanalyser og demonstrationsprojekter, 1993:01. 54 St. meld.nr 44, Om tiltak for reduserte avfallsmengder, økt gjenvinning forsvarlig

og

avfallsbehandling, Miljøvemdepartementet, 1992.

den miljöbelastning de således upphov till, ansågs det ger vara av samhällsekonomiskt intresse att ekonomiska styrmedel används för att etablera en riktig prisnivå, och därmed påverka avfallsproducenten till önskad en

beteendeförändring.

Avfallsavgiften motiverades även av en önskan om att stimulera olika återvinningsaktiviteter. Genom att öka altemativkostnaden, i form högre av avgifter för deponering eller förbränning, ville man göra återvinning till ett mera konkurrenskraftigt alternativ. Slutligen ansågs avgift fördelaktig också en för det, att den skulle medföra en förbättrad registrering och kontroll av

deponier och förbränningsanläggningar.

I den fortsatta behandlingen av regeringens förslag, har det emellertid anförts att andra styrmedel än avfallsavgifter kan lämpliga för att uppnå målen i vara avfallsstrategin. Det hänvisas bl.a. till införandet av källsorteringssystem och

differentierade taxor i kommunerna. Vidare anses skärpta krav på miljöskydd vid deponier och förbränningsanläggningar medföra avsevärt ökade behandlingskostnader, även avfallsavgift. utan en

Mot bakgrund av den kritik framförts mot införandet avfallsavgifter som av under remissbehandlingen, har frågan tills vidare avförts från den miljöpolitiska agendan i Norge.

6.7.2 Finland

Ny avfallslag

Den finländska miljölagstiftningen undergår bäst modernisering och som en harmonisering gentemot befintliga och kommande EG-regler. Bland annat har

riksdagen nyligen antagit en ny avfallslag, allmänna syfte är att stödja

vars en hållbar utveckling. Detta skall enligt lagen ske i första hand att genom uppkomsten av avfall förhindras. I andra hand skall återanvändning eller annan återvinning av avfallet främjas och i tredje hand skall sådant avfall som inte kan förebyggas eller återvinnas göras oskadligt och slutdeponeras på rått sätt.

Avfallslagens tyngdpunkt är således förlagd till förebyggande åtgärder. I alla

skeden av materialhanteringen, från tillverkning till avfallshantering, skall

man försöka använda naturtillgångama återhållsamt och minska avfallsmängden samt de ämnen som kommer ut i miljön. För detta ändamål stadfäster lagen en allmän omsorgsplikt för och att i sin verksamhet försöka förebygga var en uppkomsten av avfall eller minska avfallsmängden, samt till att annars se avfallet inte medför någon betydande olägenhet eller svårighet för avfalls-

55 Innst. S.nr.56, Innstillning fra kommunal- og miljøvemkomiteen om tiltak for reduserte avfallsmengder, økt gienvinning og forsvarlig avfallsbehandling.

Produktionsidkare är i synnerhet ålagda att se till att det i hanteringen. används återhållsamt med råvaror och att man i stället för produktonen råvaror, i mån möjlighet, använder avfall. Myndigheterna får också genom av lagen omfattande befogenheter att utfärda allmänna föreskrifter, t.ex. om mer bäst förebygger uppkomsten avfall. hur man

kommunen rätt uppbära avfallsavgift som täcker Lagen ger att en åtminstone de kostnader förorsakats av inrättandet och upprätthållandet som behandlingsplatsen. Stadgandet bygger på upphovsprincipen och erbjuder av gradera avfallsavgiften så att förebyggande av avfall och möjlighet att främjas. Som exempel nämns att för sorterat avfall som återvinning man lämpar sig för återvinning kan ta ut avgift som är lägre än självkostnadsen För avfall kan på motsvarande sätt högre avgift tas ut. värdet. osorterat en

Miliöavgifter

har inte tagits i bruk i någon större omfattning inom Ekonomiska styrmedel Främst har det varit fråga subventionering av

finländsk miljöpolitik. om

eller privata investeringar i teknik för utsläppskontroll. Under senare offentliga har dock miljöavgifter eller -skatter införts på spillolja, engångsår förpackningar och bekämpningsmedel. Under övervägande är också en ny koldioxid- och energiproduktionsbeskattning, ett nytt miljöbaserat skattepåslag ökad beskattning fosforgödselmedel. I flera på bensin, liksom även en av förslag rörande särskild miljöavgift eller -skatt på avfall omgångar har även en lagts fram.

utförd på uppdrag Miljöministeriet föreslogs 1991 I en utredningen av införandet avfallsavgift, med det primära syftet att inbringa medel för att av en utvecklingen god avfallsservice. En avfallsavgift skulle också, främja av en enligt utredningen, syfta till att styra avfallsströmmar från deponerings-

anläggningar till ett ökat nyttiggörande.

den s.k. Miljöekonomikommittén MEK föreslagit

I ett betänkande har även upprättas, och finansieras med avgifter på kemikalier

att en miljöskadefond

och avfall. Fondmedlen är tänkta att kunna användas för att kompensera vid miljöskador, i de fall ansvarig part är okänd, insolvent eller skadelidande sätt oförmögen betala skadestånd. Ett speciellt ändamål är på annat att för saneringen gamla deponier, vilket i annat fall täckandet av kostnaderna av belasta den kommunala budgeten. Det beräknas i Finland skulle komma att

56 Ympäristöministeriö, Jätemaksuu Käyttöönotto Suomessa, Selvitys 101 1991. 57 of the Environment, Complementary scheme for compensating Ministry environmental damage, May 1993.

finnas 700 stycken landområden i behov sanering, till ca av en kostnad av mellan 2 och 4 miljarder mark.

Miljöekonomikommitténs förslag miljöavgift på avfall stöds om en av Miljöministeriet, som vidare att medlen bör kunna användas till menar

forskning och utveckling samt förebyggande miljöskydd och avfalls-

minimering. Några beslut om införande avfallsavgift är emellertid ännu av en inte tagna. Bland annat avvaktas ärendets utveckling i Sverige.

6.8 USA

6.8.1¶Inledning

Genomsnittsamerikanen producerar i runda tal dubbelt så mycket hushållsavfall som genomsnittssvensken, dvs. omkring 600 kg år. För USA helhet per som innebär detta produktion närmare 200 miljoner en av ton hushållsavfall per år. Medräknas även byggoch rivningsavfall, samt hushållsavfallsliknande

industriavfall, blir den årliga mängden närmare 300 miljoner 59 ton.

Samtidigt som avfallsmängdema än fördubblats under de två mer senaste decennierna, har antalet deponier minskat med 70%. Motståndet mot projektering och öppnande deponier har också vuxit kraftigt av nya Sammantaget har detta naturligtvis resulterat i mycket avfallsproblem. stora

Åtgärder för att lösa avfallsproblemet initieras i utsträckning stor på delstatsnivå. Den federala lagstiftningen ställer visserligen vissa krav upp och

måla

men ger också delstaterna stort spelrum vid stiftandet lagar. , av egna Någon generaliserad bild amerikansk avfallspolitik är därför inte

av möjlig att

ge.

Vad gäller frågan miljöskatter eller- avgifter inom om avfallsområdet, finns det

överhuvudtaget ingen federal lagstiftning. Ett stort antal initiativ har dock

tagits på delstatsnivâ, bl.a. med syftet att stödja olika för avfallsprogram minimering och -étervinning. För att erhålla samlad och aktuell en bild av dessa initiativ har Avfallsskatteutredningen uppdragit åt

Sveriges Tekniska

Attachéer i USA, att undersöka bruket miljöavgifter i av USA. Undersökningen återfinns i sin helhet i bilaga Här kompletteras därför

58 US EPA, Solid Waste and Emergency Response, 1992. 59 BioCycle, The state of garbage in America, 1992. 6° Petkov M, Avfallsströmmar i förändring avfallsminimering i USA, Sveriges - Tekniska Attachéer, 1993.

EPA har satt som mål att år 2000 skall avfallsmängden går till deponier som ha minskat med 50%, jämfört med 1990 års tal.

endast med kortfattad bakgrundsinformation, rörande den miljöpolitik som

en bl.a. resulterat i tillämpningar de i rapporten angivna miljöskatterna. av

6.8.2 Förebyggande miljöskydd och avfallsminimering

År 1990 godkände den amerikanska kongressen lagen om förebyggande miljöskydd. Lagen, är tänkt att ha övergripande funktion i försom en hållande till övrig miljölagstiftning, lägger högsta vikt vid åtgärder för att vid källan förebygga uppkomsten avfall och föroreningar. Restprodukter vars av uppkomst inte kan förebyggas skall enligt lagen återvinnas, och deponering skall endast sista utväg. Vad gäller återvinning har den

utnyttjas som en

Environmental Protection Agency EPA,

federala miljömyndigheten,

deklarerat återvinning i slutna system skall prioriteras före andra typer av att materialåtervinning och i sista hand energiutvinning.

förhållande till den övergripande politik angivits, ställer lagen krav I som ovan på konsistent agerande från såväl företag och organisationer som ett miljövårdande myndigheter. Härunder plikt för alla parter att regelbundet en och offentligt vilka åtgärder vidtagits och vilka resultat som rapportera som uppnåtts.

EPA har för ändamålet att integrera den förebyggande strategin i all för öka allmänhetens och industrins tillgång på

myndighetsutövning, samt att

information i ämnet, upprättat ett särskilt kontor för förebyggande miljöskydd. Här administreras de olika aktiviteter lagen om förebyggande miljöskydd som föreskriver EPA skall genomföra för att stödja förebyggande miljöskydd att och effektivare resursanvändning i industrin, b1.a:

Lämna bidrag till delstaterna för att till hälften bekosta genomförandet av 0 för förebyggande miljöskydd, inklusive teknisk assistans. program Etablera miljödatabas för att insamla och förmedla information om 0 en möjliga administrativa och tekniska åtgärder för att förebygga uppkomsten

avfall och föroreningar vid källan. av federalt på delstatsnivâ görs särskilda ansträngningar för att Såväl som stimulera de små och medelstora företagens miljöengagemang. Inom parentes kan nämnas EPA:s kontor för förebyggande miljöskydd också inrymmer en att

Small business-ombudsman

62 Pollultion Prevention Act of 1990. Nordqvist O Miljö i och smått Miljöanpassad produkt och processutveckling i stort amerikanska småföretag, Sveriges Tekniska Attachéer, 1994.

Lagen om förebyggande miljöskydd har också skärpt

kraven vad avser företagens rapporteringsplikt. Till de åtgärder för att förebygga uppkomsten av restprodukter som explicit skall rapporteras årligen hör:

0 modifiering av utrustning, eller procedurer processer

0 ändringar i produkternas sammansättning och design

0 substitution av råmaterial

0 förbättrad styrning, utbildning, inventariekontroll och

materialhantering

etc.

Faktiska uppgifter kemikalieförbrukning och om restproduktgenerering skall i

årsrapportema relateras till tidigare år, att den procentuella reduktionen genom anges. Vidare skall den procentuella reduktion förväntas som uppnås under följande två år anges.

Bland alla åtgärder i USA vidtagits för stimulera som att renare produktion och

avfallsminimering, bedöms den offentliga rapporterings-plikten ha haft

en av de mest pådrivande effekterna. En viktig anledning härtill är att rapporterna skall ha ett specificerat format, vilket möjliggör upprättandet av jämförande sammanställningar och årsvisa uppföljningar erhållna resultat. Detta är av en möjlighet som, förutom miljövårdande myndigheter, flitigt av utnyttjas av forskare, media och oberoende miljöorganisationer m.fl.

I ett mindre antal delstater har det klara mål för det

uppsatts förebyggande

arbetet inom avfallsområdet. I något fall sträcker sig dock ambitionerna inte

längre än till att frysa avfallsgenereringen på nivå, befintlig vilket framgår

av tabell 6.9.

Delstat Mål

Connecticut Ingen nettoökning avfall capita av genererat per 1990-2010 Maine Minskning med 5% till 1992 och 10% till 1994, utgående från 1990 års nivå Massachusetts Minskning med 10% till år 2000, utgående från 1990 års nivå Michigan Minskning med 5-12% till år 2005, utgående från 1989 års nivå New Jersey Stoppa genereringen av avfall vid 1990 års nivå till 1996 och minska före år 2000 New York Minskning med 8-10% till 1997, utgående från 1987 års nivå Pennsylvania Ingen ökning avfallsgenerering mellan åren 1988-1997 av

Tabell 6.9 avfall Delstatsmål för minskad generering av

Petkov M Avfallsströmmar i förändring avfallsminimering i USA, REFORSK - FoU 105, 1994.

de angetts, har det införts avfallsprogram, I långt fler delstater än som ovan

i huvudsak genom ökad

tar sikte på att minska deponeringsbehovet som

i delstat framgår tabell 6.10. återvinning. Återvinningsmålen resp. av

Kalifornien

Louisiana

olika delstater. Tabell 6.10 Mål för atervinningavfallsminskning i

åstadkomma de förebyggande åtgärder och återvinningsaktiviteter, som

För att

6.10 ställer mål för, tillämpas i de olika delstaterna en tabellerna 6.9 och upp

och ekonomiska styrmedel. Det är här inte rad administrativa, informativa

dessa, utöver vad finns angivet rörande meningsfullt att gå igenom som avgifter och skatter i bilaga

65 Waste Age, 1993.

mars

:m:

Vmsfsâesgâzs:

ukägám ’ v

; till.:’2;: zzlsrzga. gáåüâiâiâiáfiäiá.;f,g~%¢;énm L

V ät .

kval

,.,,‘ m;

xv: . L L IVV

mix

i A223

y :;£il§§¥‘;fy:éa i:es¥~‘:.;:at

zffafiâze:

I gg;

am

L

7¶STYRMEDEL

7.1 i miljöpolitiken

Styrmedelsutveckling

7.1.1¶Brytningstid

befinner sig i brytningstid, mellan den Det samhälleliga miljöarbetet en kända missförhållanden och ett arbete som går traditionella regelstymingen av

försöka förebygga uppkomsten miljöproblem. Regelstyrningen

ut på att av nya onekligen inneburit att utsläppen från prövade produktionshar dock I många fall rör det sig radikalt minskade anläggningar har minskat. om från enskilda punktkällor, till för den lokala utsläpp vissa föroreningar gagn av

miljöbelastningen.

de signifikanta punktkälloma, har de

I takt med att åtgärder vidtagits mot orsakas diffusa källor blivit allt regionala och globala problem som av mer samlade rniljöproblematiken. Som sådana diffusa källor väsentligare för den

och avfallsgenererande effekter fått en

har t.ex. produkternas miljöbelastande för den totala miljöpåverkan. Den traditionella allt större relativ betydelse i utsträckning är predestinerad till att i efierhand

regelstyrningen, som stor emellertid begränsad tillämpning på den

åtgärda olika miljöproblem, har en kan ha några helst anspråk på

problembilden. Den miljödiktatur som som

nya alla de miljöproblem orsakas av i att i efterhand kunna lägga tillrätta som

råvaror, produktionsmetoder, produkter

grunden rniljöbelastande processer, torde rimligen knappast varken uppnåelig eller och konsumtionsmönster, vara

önskvärd.

sagda utbreder sig för närvarande bred och Som ett resultat av det ovan en

det fortsatta miljöarbetets uppläggning och mål.

internationell enighet om

politiska partier, miljöorganisationer och forskare Miljövårdande myndigheter,

väsentligt varaktigt hållbar utveckling måste m.fl. är i allt ense om att en miljöskyddsstrategi. En sådan strategi måste i sin

baseras på en förebyggande

ökat hos alla samhällsmedborgare, för att i tur ta utgångspunkt i ett egenansvar alla beslutssituationer försöka förebygga uppkomsten av nya miljöproblem.

kan förtydligas studerar en produkts

Ovanstående resonemang om man miljöpåverkan uppstår under alla faser,

livscykel. Det blir då uppenbart att

råvaror, tillverknings- och

från brytning och upparbetning av genom

konsumtionsfasen och vidare långt efter att den uttjänta produkten

för slutlig destruktion. Möjligheterna att minimera omhändertagits således under hela livscykeln och det föreligger därför ett

miljöpåverkan finns

aktörer på olika sätt berörs, att utveckla delat hos samtliga av de som ansvar och rutiner. Uppenbart är emellertid att det

miljöanpassade lösningar

varuproducerande näringslivet är den nyckelaktör besitter unika som möjligheter att minimera miljöbelastningen under hela Detta

livscykeln.

förutsätter dock att miljöfaktorema tilldelas betydelse redan när råvaror väljs, produkter designas och konstrueras, produktionsutrustning upphandlas och övriga produktionsförhållanden fastställs, även när olika samt marknadsrelationer utvecklas.

Det finns få inslag i den traditionella regelstyrningsstrategin syftar som till att aktivera ett industriellt med den inriktning egenansvar som ovan angetts. Tillstånd att förorena har givits under förhandlingsliknande former och någon omprövning av givna tillstånd har skett regelbundet. Frågor rör avfall som och produkter, har dessutom varit omfattade sparsamt av denna

tillståndsgivning. Förfarandet inrymmer alltså ingen kontinuerlig drivkraft

mot minskad produktion avfall och föroreningar. Således har det blivit av allt mer uppenbart att regelstymingen måste kompletteras med styrmedel som verkar till förmån för ett allmänt miljömedvetande, inbegripet ett utökat individuellt och industriellt för att förebygga uppkomsten ansvar av avfall och andra restprodukter. Den globala trenden är också att mer eller mindre programbundna och målinriktade miljöpolitiska initiativ i denna

tas riktning. Begrepp som Clean Technologies EG-kommissionen, OECD, Low-and Non- Waste Technologies UN ECE, Technologies Propres franska

miljöministeriet, Emissionsarme Technologien Umweltbundesamt, Pollution

Prevention US EPA, Renere Teknologier danska

Miljøstyrelsen och norska

Statens forureningstilsyn etc., har kommit känneteckna att dessa initiativ.

7.1.2 Generella principer

I Sverige har också den förebyggande strategin givits

en allt mer framskjuten

position i miljöpolitiken, senast i ett förslag till samlad

nu en miljölagstiftning,

en s.k. miljöbalk Detta förslag kan illustrativt för den

ses som miljöpolitiska

trend som för närvarande härskar och gär ökad som mot en integrering av ett ökat antal generella principer är kännetecknande som för en förebyggande

strategi. De principer i förslaget till miljöbalk som anges som grundläggande

ar:

Skador skall i första hand förebyggas. Därvid skall redan risken för skador beaktas.

Vad som utvinns naturen skall kunna användas och ur slutligt tas om hand utan att denna skadas.

1 SOU 1993:27, Miljöbalk, huvudbetänkande Miljöskyddskommittén. av

kan orsaka eller orsakar skador och olägenheter skall betala 3. Den som kostnaden för att förebygga eller avhjälpa dem.

Dessa huvudprinciper underbyggs med följande stödprinciper:

Försiktighetsprincipen, vilken kommer till uttryck i den första punktens mening. Principen återfinns även i Rio-deklarationen 15 där andra nr den följande betydelse: Om det föreligger hot om allvarlig eller ges oåterkallelig skada, får inte avsaknaden vetenskaplig bevisning av användas ursäkt för att skjuta kostnadseffektiva åtgärder för att som upp förhindra miljöstöming.

förorenarens betalningsansvar, omfattas den tredje Principen om av huvudprincipen och är internationellt vedertagen. Principen har slagits hörnpelama i EG:s miljörättz samt återfinns även i Riofast som en av , deklarationen 16 i följande betydelse: Nationella myndigheter bör

nr

sträva efter främja intemalisering miljökostnader och att en av användandet ekonomiska styrmedel, med beaktande av att förorenaren, av i ska bära kostnaderna för föroreningar. Hänsyn skall härvidlag

princip,

också till det allmännas intressen och tillämpningen ska ske på sådant tas sätt det inte medför störningar i den internationella handeln och att investeringarna.

Principen bästa tillgängliga teknik skall enligt förslaget till miljöbalk om vägledande för val processteknik, driftkostnader och andra vara av förfaranden. Med bästa tillgängliga teknik avses en teknik som motsvarar utvecklingens nivå och det från tekniska och ekonomiska senaste som möjligt använda vid den typ åtgärd det är fråga

synpunkter är att av som

i det enskilda fallet. Principen äger stöd i EG:s direktiv rörande om samordning förebyggande åtgärder och kontroll av föroreningar av Integrated Pollution Prevention and Control, IPPC

Utbytesprincipen, är tillämplig på produkter, råvaror och kemiska ämnen olika slag, på sätt principen bästa tillgängliga teknik av samma som om skall tillämpas i fråga utrustning. I båda fallen säger principerna att om alternativ skall ersättas med mindre miljöfarliga, när så är

miljöfarliga

möjligt.

Kretsloppsprincipen innebär tidigare angivits att allt som utvinns ur som på uthålligt sätt skall kunna användas, återanvändas, naturen ett återvinnas eller slutligt omhändertas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas. Vad gäller varuinnebär detta, enligt förslaget till miljöbalk, att de

produktionen ny

Romfördraget artikel nr 130 r.

produkter som framställs skall miljöanpassade så att de så långt vara möjligt kan återanvändas eller materialet i dem återvinnas.

De principer som här slagits fast, till del med förankring i internationella en åtaganden, har inbyggd drivkraft som synes en egen mot kontinuerligt miljöförbättrande åtgärder, inklusive avfallsminimering. I syfte stärka och att tydligt markera den förebyggande strategins högsta prioritet vad avfall avser och emissioner såväl produkter, bör principerna omsättas till generella som föreskrifter, miljöavgifter och -skatter andra generella styrmedel. samt Jämfört med detaljregler har de nämnda principerna, och härpå baserade generella styrmedel, en större potential att kunna stimulera innovationer och tillföra kontinuerlig dynamik till miljöarbetet.

Den trend i bruket miljöpolitiska styrmedel det sagda av som ovan ger uttryck för är således en förändring: från detaljreglering till generella styrmedel; från administrativa styrmedel till ekonomiska styrmedel; från enskilda statiska styrmedel till en blandning marknadsbaserade styrmedel med dynamiska av effekter och; från styrmedel reglerar produktionen till sådana som som påverkar produkternas miljöegenskaper. En avfallsskatt är i detta sammanhang ett styrmedel som står i samklang med de angivna principerna och som motsvarar de krav som kan ställas på ett styrmedel skall verka för som att omsätta den förebyggande strategin till praktisk tillämpning inom avfallsområdet.

7.2¶Industriinterna styrmedel

7.2.1¶Utvecklingen industriell miljöpolitik

av en

Internationell och nationell miljöpolitik har, som ovan framgått, alltmer kommit att baseras på ett antal generella grundprinciper. Utvecklingen av strategier och styrmedel i syfte att föra dessa principer till konkret

tillämpning

pågår oavbrutet. Miljöpolitiken utsätter härmed såväl varu- som tjänsteproducerande företag för ett växande krav på att kontinuerligt utveckla nya och mer miljöanpassade metoder och produkter. Detta missgynnar självfallet företag och organisationer med passivt

ett förhållningssätt till miljöfrågor.

Samtidigt som miljöpolitiken ändrat karaktär har det också skett radikal en

marknadskantring till förmån för miljöanpassade företag och

varor. De krav på industriellt miljöansvar tidigare framfördes endast radikala

som av miljö-

grupperingar, står i dag på var mans önskelista. Förutom konsumenterna finns det en rad andra marknadsaktörer har legitim intressera

som anledning att sig

för hur miljöarbetet bedrivs i verksamhet, och också gör det i växande en

omfattning. Hit hör aktieägare, kreditgivare, investerare i synnerhet sådana

företräder s.k. gröna investeringsfonder, försäkringsbolag och potentiella som köpare, m.fl. Uppenbart är att det miljöpassiva företaget mycket snabbt kan bli förlorare på denna marknad, i sin värdering utgår från helt andra kriterier

som

än uppfyllelsen av givna utsläppsvillkor.

Det sagda klara belägg för att det ligger i näringslivets egenintresse

ovan ger

utveckla miljöpolitik, syftande till att finna affärsmässigt att en egen välanpassade och miljömässigt varaktiga lösningar på olika miljöproblem, i stället för avvakta ytterligare myndighets- och marknadskrav. Alternativet

att är förlorad kontroll över beslut i miljöskyddsärenden och minskad trovärdighet på marknad alltmer sätter värde på ett offensivt miljöarbete. Starka

en som nationella och internationella företräder industrins intressen,

organ som förespråkar också följdriktigt att alla företag och organisationer bör etablera en

miljöpolitik. Man har också utvecklat egna normativa principer och egen

för ändamålet

program Sammantaget har påtryckningama från myndigheter, marknader och de egna organisationerna, lett till övertygelse bland flera företagsledare, om vikten

en

att etablera miljöledning prioriterad del av den totala av som en

ledningsfunktionen. Fortfarande är detta i huvudsak ett storföretagsfenomen,

vilket dock uppvisar vissa spridningstendenser även till de mindre företagen i

den mån dessa är underleverantörer till de större.

En intervjuundersökning genomförd vid Lunds Universitet visar emellertid att endast några få procent av den tillverkande industrin kan uppvisa ett miljöarbete är baserat på helhetssyn, framförhållning, och

som egenansvar förebyggande åtgärder, i enlighet med de principer som framhålls av

myndigheter, marknad och industrins egna organisationer. I dessa företag

arbetar dock sammanlagt omkring 25% av tillverkningsindustrins arbetskraftf

En observation är påfallande i nämnda undersökning, liksom i en liknande

som

undersökning utförd av Ingenjörsvetenskapsakademiensär att myndigheternas

, pådrivande roll i miljöfrågor är mest betydelsefull. I storleksklasserna över 100 anställda mellan 70% och 90% av de tillfrågade företagen, att

anger myndigheternas krav utgör det främsta argumentet för att bedriva miljöarbete. Några påtagliga skillnader mellan stora och små företag föreligger heller inte i detta avseende. Dock finns det i den minsta storlekskategorin, mindre än 100

T.ex. ICC:s Näringslivsprogram för varaktigt hållbar utveckling Principer för

-

miljömedvetet ledarskap, ICC Internationella Handelskammaren, 1991.

-

Amfalk, Thidell, Miljöarbete inom svensk tillverkningsindustri Myt eller

-

verk1ighet, Lunds Universitet, Avd för Industriell miljöekonomi, 1992.

IVA, Miljöanpassad produktutveckling kartläggning av svensk industri, 1992.

-

anställda, en mångfald företag som inte bedriver något miljöarbete alls, eller direkt motarbetar sådant, och här upplevs naturligtvis varken myndigheternas eller någon annans krav och önskemål särskilt pådrivande. som

7.2.2¶Miliöledningsverktyg satta i system

Oavsett orsaken är det ett faktum att ett litet växande antal företag och men organisationer börjat etablera intern miljöpolitik. För att omsätta denna en politik till konkret handling krävs olika typer aktiviteter och verktyg. I detta av avseende finns en uppenbar parallell inom den miljövårdande myndighetsutövningen, vilken under en längre tid tagit bruk administrativa, av ekonomiska och informativa styrmedel för att föra ut sin miljöpolitik.

Till skillnad från samhällelig miljöpolitik har dock verksamhetsintem miljöpolitik en mycket kort historia. De tidigast formulerade policydeklarationema är inte äldre än 1980-talets hälft. Följaktligen är senare kunskapen ännu mycket begränsad hur åstadkommer ett offensivt och om man dynamiskt miljöarbete i verksamhet. en Bruket av olika typer miljöledningsverktyg är likaså begränsat. I några av verksamheter görs emellertid miljörevisioner, för att följa miljöpolitikens upp utfall, och livscykelanalyser, för att bedöma miljöpåverkan från varors vaggan till graven. Tekniska miljöanalyser genomförs i andra verksamheter, för att kontinuerligt identifiera och analysera åtgärder kan bidra till minskad som en uppkomst av avfall och föroreningar.

Något längre historia har de olika riskanalysverktyg, används som företrädesvis inom kemisk industri för att bl.a. minska riskerna för olyckor

och överutsläpp. Även miljökonsekvensbedömningar, i till anslutning

nyetablering eller utbyggnad av en verksamhet, får föras till kategorin

miljöledningsverktyg.

Vetskapen om att inköpen många gånger är den port, vilken genom en verksamhet släpper in framtida miljöproblem, har gjort att krav på miljöanpassad upphandling ofta ingår i en verksamhets miljöpolitik. För att i någon mån säkerställa tillämpningen sådan strategi, krävs åter andra av en aktiviteter och verktyg. I vissa fall utnyttjas olika typer miljömärken och av s.k. svarta listor, för att fastställa miljörelaterade kravspecifikationer vid upphandling.

För att säkerställa en med den övergripande miljöpolitiken konsistent hantering av olika miljökostnader, har också olika former industriella av miljöräkenskaper börjat utvecklas. Under detta paraplybegrepp sorterar

miljörelaterade investerings- och lönsamhetsanalyser, gröna bokslut och

miljöredovisning som självständiga aktiviteter. Gemensamma informations-

bärare i samtliga räkenskaper är olika finansiella nyckeltal, och i analogi härmed har det inom miljöområdet börjat utvecklas s.k. gröna nyckeltal.

Ju fler aktiviteter och verktyg kommer till användning, av de slag som som nämnts, och förstår deras respektive möjligheter och ovan mer man begränsningar, desto inses behovet att systematisera användningen mer av inom för strukturerat styrsystem. Den hittillsvarande utvecklingen ramen ett har dock varit mycket enfrågerelaterad, där möjligheten till helhetssystem delvis gått förlorad i övertro på enskilda verktygs förmåga att lösa närmast en samtliga miljöproblem.

Tillgänglig erfarenhet pekar på att alla aktiviteter och verktyg, för att vara långsiktigt effektiva, bör förankras i ett system för planering, ledning och kontroll miljöarbetet. En bärande grundtanke vid systemutveckling av detta av slag, måste åstadkomma förutsättningar för varaktigt hållbar vara att utveckling, förebyggande miljöskydd och kontinuerligt minskande genom miljöbelastning. Bilden kompliceras krav och önskemål om införandet av av for hanteringen andra frågor än att påverka den yttre styrsystem av naturmiljön. Hur denna hantering lämpligen integreras eller koordineras med hanteringen energi-, ekonomi-, arbetsmiljö- och kvalitetsfrågor, är av t.ex. härmed också en relevant problemställning.

7.2.3 Kvalitetscertifierade miljöledningssystem

En för allt kvalitetsarbete bärande grundtanke, att göra rätt från början, är i högsta grad relevant även inom miljöområdet. Det är i allmänhet mera resursoch kostnadseffektivt att förebygga uppkomsten produktionsavfall och av föroreningar, än att hantera och restprodukterna i efterhand. Det är likaså rena

bättre att utforma produkt med hänsyn till miljön redan i planeringsstadiet,

en än att i efterhand tvingas till konstruktionsändringar av en miljömedveten

marknad.

En miljökonsult med närmare 10 års erfarenhet miljörevisioner inom större av europeiska företag att än 90% alla miljöproblem även sådana menar, mer av teknisk härstammar från organisatoriska bristená I förarbetena till av natur den svenska arbetsmiljölagen uppmärksammas på samma sätt, att de nya bakomliggande orsakerna till arbetsmiljöproblem ofta kan härledas till en otidsenlig organisation, odefinierade ansvarsområden, bristande rutiner samt och långsiktigt arbete.7 en otillräcklig planering och styrning av kort-

6 Molenkamp G C, Experiences with Environmental Auditing in Europe, KPMG Environmental Consulting, The Hague, 1992. ASS 1992:6, Intemkontroll av arbetsmiljö.

Att gå från problembekämpning till kvalitetssäkrade styrsystem som förebygger uppkomsten av problem, är således naturlig utvecklingstrend för en både kvalitets- och miljöarbete i verksamheter. Det är därför förklarligt den att senare tidens utveckling olika och standarder för miljöledningsav normer system, i hög utsträckning inspirerats motsvarande systemutveckling inom av kvalitetsområdet.

I likhet med kvalitetsstyming och ekonomisk styrning, utgår således miljöstyrning från den verkställande ledningens uppgift att planera, organisera och leda en verksamhet mot fastställda mål. Denna uppgift har det brittiska av standardiseringsinstitutet formaliserats till världens första standard för

företagsintema miljöledningssystem

På motsvarande sätt anges i EG:s miljöstymings- och revisionsförordning9 normer för hur ett miljöledningssystem kan uppbyggt. Inom den vara internationella standardiseringsorganisationen ISO pågår vidare arbete med ett att etablera internationellt accepterade standarder för miljöledningssystem och

olika miljöledningsverktyg, bl.a. miljörevision och livscykelanalyser.

Konkreta miljömål, rörande t.ex. avfallsminimering och förlängt producentansvar för produkter, har ingen förutbestämt given position i nämnda standarder för miljöledningssystem. Den prioritet dessa frågor tillmäts i som

systemen är helt en funktion av övergripande policyförklaringar och miljö-

handlingsprogram, vilka fastställs för företagens ledning att fastställa. Ett

miljöledningssystem söker således säkerställa tillämpningen före-

av en byggande miljöskyddsstrategi, förutsatt att denna strategi återspeglas i de värderingar som verksamheten styrs Då dessa värderingar minimun av. som torde innehålla myndigheternas krav, vilka samtidigt är den helt dominerande

anledningen till att man hittills i mindre företag överhuvudtaget ägnar sig

miljöarbete, är det självfallet av största vikt att kraven klar inriktning ges en

mot förebyggande miljöskydd inklusive avfallsminimering. Vidare att kraven

omsätts i generella styrmedel det slag diskuterades i föregående av som avsnitt.

Marknadens alltmer uttalade miljöpreferenser, liksom den nämnda standardiseringsutveckling, banar emellertid vägen för att verksamhets en

miljörelationer etableras som en väsentlig värderingsparameter. I framtid

en torde det bli helt naturligt för olika intressenter att jämte ekonomi och kvalitet

British Standard BS 7750:1992, Speciñcations for Environmental Management Systems, Council regulation EEC No 183693 of 29 June 1993. Allowing voluntary participation by companies in the industrial sector in community a Eco-management and Audit Scheme, Official Journal of the European Communities NoL 168

även granska miljöarbetet, underlag för att värdera en verksamhets m.m., som slagkraft på marknaden. Ett certifikat eller godkännande av något slag, utfärdat

oberoende part, visar att verksamhets miljöarbete uppfyller en av en som en bestämd standard, kommer således att bli ett värdefullt dokument i alla framtida relationer med kunder, myndigheter och försäkringsbolag m.fl.

7.2.4 Stöd till små och medelstora företag

I EG:s miljölednings- och revisionsförordning liksom i andra sammanhang har problemet med de små och medelstora företagens ofta bristande miljöarbete observerats. Detta i kombination med de framlagda normernas relativt byråkratiska och formaliserade uppbyggnad, har resulterat i upprättandet av särskilt för att stödja små och medelstora företag. Förutom inom EG-

program samarbetet drivs sådana även i våra grannländer Norge och Danmark.

program I dessa sammanhang betonas också vikten att anpassa de storföretags-

av inspirerande till de mindre företagens särskilda villkor och behov.

normerna EG:s miljöledningssystem- och revisionsförordning innehåller en särskild uppmaning till samtliga medlemsländer att främja alla företags och synnerhet de små och medelstora företagens deltagande. Detta skall enligt förordningen ske att organisera eller stimulera tekniska stödåtgärder för att ge dessa

genom företag den expertis och den hjälp krävs för att kunna följa de regler,

som villkor och förfaranden Särskilt pekas på behovet av stöd när det

som anges. gäller att utforma en miljöpolicy, miljöprogram och miljöstyrningssystem, att genomföra miljörevisioner och att utarbeta miljöredovisningar samt att låta en oberoende part kontrollera och godkänna dessa.

I Danmark och Norge, utvecklas miljöstyrsystem och olika miljöledningsverktyg inom för programbunden FoU-verksamhet omkring renare

ramen en teknologier och avfallsminimering. De stöd som ges till små och medelstora företags miljöarbete, äger också förankring i denna förebyggande miljöskyddsstrategi. Erfarenheterna från de norska och danska insatserna pekar på möjligheterna att ett Systematiserat miljöarbete vinna

genom marknadsfördelar, samtidigt den förebyggande inriktningen leder till att

som produktionen effektiviseras med mindre utnyttjande av råvaror och produktion

restprodukter följd. Om stödet härtill medför att miljöarbetet kan av som certifieras är det sannolikt att företagen står starkare rustade inför en internationell konkurrens, där miljöfaktorerna tillmäts ett allt större värde.

7.3¶Ekonomiska styrmedel

7.3.1 Teoretiska utgångspunkter

Som framgått av tidigare avsnitt har principen förorenarens

om betalningsansvar PPP, liksom behovet av att till denna koppla ekonomiska styrmedel, alltmer kommit att framhävas i såväl nationell internationell

som miljöpolitik. Den teori som ligger till grund för detta är den enklast tänkbara: om förorenaren tvingas betala för de kostnader föroreningen åsamkar

som samhället i vid bemärkelse, så kommer föroreningsmängderna att minska. Detta till trots uppvisas i världen en relativt måttlig tillämpning ekonomiska

av styrmedel.

En orsak till den ringa användningen ekonomiska styrmedel, kan

av vara svårigheten att sätta rätt pris på miljöförstöringen. Eftersom den yttre miljön saknar ägare, har den varken säljare, köpare eller marknadspris. Härmed uppstår vad som inom ekonomisk teori brukar kallas externa effekter, dvs. kostnader som faller utanför marknadsekonomins normala köp- och försäljningstransaktioner. Ett ofrånkomlig konsekvens detta är att

av miljöresursema överutnyttjas.

Ett sätt att minska miljöproblemen blir utifrån ovanstående synsätt att försöka intemalisera de externa effekterna, så att kostnaderna för miljöförsämring

en innefattas i priset på de och tjänster orsakar försämringen. Inom

varor som ekonomisk teori har det utvecklas rad metoder för att värdera miljö-

en förändringar. Värderingsgrunden är oftast människors betalningsvilja för att åstadkomma förändringar. Inom avfallsområdet skulle frågeställningen grovt uttryckt kunna vara vad människor är beredda att betala för att slippa solen

se

gå bakom avfallsdeponi. Även avfallsproduktionen inte helt skulle

ner en om upphöra, genom att producenten förutom sedvanlig deponeringsavgift även skulle tvingas betala denna externa kostnad, så skulle i vart fall de människor som drabbas av välfárdsförluster till följd avfallsdeponi, teoretiskt sett,

av en kunna kompenseras för detta.

Metoderna för att fastställa miljökostnadema försvåras att många

av miljöeffekter kanske inte är kända vid den tidpunkt då värderingen görs. Det är också svårt att väga in kommande generationers värderingar. Avfallsdeponin, i ovanstående exempel, kommer naturligtvis att kunna inverka på naturupplevelser m.m., inte bara för dagens generation, utan även för många efter oss. Omfattningen av denna inverkan är självfallet en funktion av hur deponin anläggs, sköts och avslutas, liksom i vilken utsträckning den kommer i direkt beröring med bostads- och rekreationsområden etc. Vilken värdering kommande generationer gör av kostnaden för den välfärdsförändring

som deponin ändå ofrånkomligen kommer att medföra, är emellertid inte känd.

heller går det att förutse vilka eventuella saneringskostnader som kan komma att uppstå, till följd av ny kunskap om deponeringsplatsers miljöeffekter. På motsvarande sätt, kan knappast tidigare generationer klandras för att gamla deponier, däribland 100 industriella och 500 kommunala, nu beräknas kosta 20 miljarder kronor sanera. Vad detta emellertid

ca att indikerar är, att samhället bör försäkra sig medel för täckandet av

om oförutsedda miljöskyddskostnader i anslutning till slutlig avfallsbehandling. Att fullständig och rättvis värdering av miljökostnader inte går att göra, får

en inte bli förevändning för att låta det vara gratis att förorena. Jakten på det

en bästa, dvs. i någon mening sanningen om miljökostnadernas omfattning, får inte bli det godas fiende. I stället bör en mer pragmatisk hållning anläggas, och de miljöavgifter och -skatter tillämpas som kan anses uppfylla vissa grundkriterier vad gäller ändamålsenlighet, rättvisa och kontrollerbarhet. Pålagans omfattning får i varje enskilt fall väljas så att önskade styreffekter kan förväntas uppnås, samtidigt oönskade stmkturomvandlingseffekter kan

som undvikas. De ekonomiska styrmedlen får heller inte ses som allena saliggörande, utan måste naturligtvis kombineras med administrativa och informativa styrmedel.

7.3.2 Avfallsområdet specifikt inom avfallsområdet finns det flera sätt på vilka producenten kan fås att ta ett större ansvar för de miljökostnader som avfallsproduktionen ger upphov till. I de fall det finns en direkt koppling mellan miljöbelastningen och dess orsaker, kan alltid administrativa åtgärder tillgripas. Traditionellt sker detta när tillstånd ges för en viss produktion under villkor att vissa skyddsåtgärder vidtages. Producenten får i dessa fall själv svara för de kostnader som skyddsåtgärderna medför. Det förlängda producentansvaret är en annan administrativ åtgärd syftar till en ökad intemalisering av kostnaderna för

som

avfallets omhändertagande.

Ekonomiska styrmedel tillämpas också redan inom avfallsområdet, i samtliga fall producenten debiteras en kostnad för avfallets omhändertagande.

som Möjligheten att differentiera denna avgift för att uppnå en ökad styreffekt behandlas i kapitel 4. Den kommunala självkostnadsprincipen begränsar dock möjligheterna att även ta betalt för externa miljökostnader. I syfte att komplettera nämnda åtgärder på ett sätt som ger ytterligare stimulans till avfallsminimering och miljöanpassat omhändertagande av avfall, liksom till en ökad intemalisering av externa miljökostnader, kan olika typer av pålagor

lO Inför långsiktigt saneringsarbete lägesrapport, 4318-8, 1994.

ett SNV rapport

- U Se vidare kapitel 5.

8 14.1075 225

vara tänkbara. En möjlighet är självfallet att belasta en producent eller importör av en vara, med de miljökostnader som varan kan tänkas åsamka samhället som avfall. Av den tidigare framställningen avsnitt 2.4.2 framgår att så också sker inom specifika produktgrupper. Avgränsnings- och uppbördsproblem m.m. talar dock för att metoden används med urskiljning, för bl.a. ’ varor som kräver särskild behandling på grund av potentiellt stora miljöskadeeffekter. Produktpålagor kan, i de fall de inte motiveras särskilda miljö-

av hänsyn, också komma att betraktas som handelshinder i strid mot inter-

nationella frihandelsåtaganden.

För inverkan på avfallsgenerering och avfallshantering generellt krävs också generella styrmedel. En möjlighet vore i detta sammanhang att belasta de fakturerade avfallshanteringskostnaderna med en särskild pålaga. Fördelen med denna metod skulle vara att transport- och hanteringskostnaderna, vilka utgör merparten av de totala kostnaderna för avfallets omhändertagande, skulle komma att omfattas. Härigenom kunde pålagan tänkas få en styrande effekt, é även mot ökad rationalisering i insamlingsskedet. Till metodens nackdel talar emellertid ett stort antal uppbördsställen, liksom svårigheterna att stimulera

en effektiv källsortering. Även vid längre gående källsortering, beskrivs i

som avsnitt 3.2, drabbas hushållen av en avfallshanteringskostnad. I många fall är denna t.o.m. högre än i de kommuner där avfallet körs osorterat till deponering eller förbränning. En procentuell eller fast pålaga skulle inte på något sätt missgynna det senare förfarandet. Den självklara slutsatsen av det sagda är att pålaga inom

ovan en avfallsområdet bör tas ut på ett sätt som gynnar ett önskvärt beteende och missgynnar ett oönskat. Vad regering och riksdag pekat ut som oönskat och som ligger till grund för denna utredning, är att avfall uppstår och deponeras eller förbränns i osorterat skick. Sålunda borde förbränning och deponering

av osorterat avfall beläggas med en pålaga, vilken ger berörda parter ekonomiska incitament till ett ändrat beteende. Genast inställer sig emellertid frågan om vad som är osorterat resp. sorterat avfall. Konstitutionella krav bjuder att begreppen i fråga, de skall kunna

om läggas till grund för måste definieras i

en skattedebitering, på ett entydigt,

mätbart och kontrollerbart sätt. Bl.a. mot bakgrund av rådande förhållanden i se avsnitt 3.2 är det osannolikt att dessa krav skulle kunna säkerställas. Inte minst svårigheten att för varje sändning som levereras till en behandlingsanläggning, kunna avgöra om avfallets renhet uppfyller på förhand fastställda och objektiva krav, talar emot förfarandet. En pålaga måste således utformas så att den, utan att kräva direkt mätning av avfallets försorteringsgrad och renhet, ändå stimulerar till ökad källsortering. Som tidigare angivits är emellertid ekonomiska pålagor inte det enda sätt på

vilket ekonomiska styrmedel kan utnyttjas för att stimulera ett önskvärt beteende. En sekundäreffekt kan också uppnås om de medel som pålagan inbringar, används på ett för det aktuella problemområdet ändamålsenligt sätt. Inom avfallsområdet skulle detta kunna innebära olika former av insatser riktade mot avfallsproducenterna, i syfte att underlätta omställning i linje

en med de av regering och riksdag uppsatta målen. Historien visar om inte annat, att svenska folket är beredda till stora ansträngningar för att undgå skatt, om bara tillfälle ges. Om detta mönster

en återupprepas inom avfallsområdet har syftet med skatten uppnåtts.

7.4¶Informativa styrmedel

7.4.1 Olika typer av informativa styrmedel Begreppet informativa styrmedel omfattar bl.a. informationskampanjer, informationsmaterial, miljömärken och utbildning. Flera av dessa styrmedel har viktig roll när det gäller att leda samhället från dagens avfallshantering

en mot ett samhälle präglat av avfallsfria och avfallssnåla produktionsförfaranden och kretsloppsanpassade varor. Information i olika former är ett nödvändigt komplement till samtliga former av styrmedel, men har också en isolerad roll i miljöskyddsarbetet. Utvecklingen av informationstjänster för speciellt små och medelstora företag är ett måste för att dessa företag med sina begränsade resurser skall kunna utveckla ett självständigt aktivt miljöarbete. Förslag om hur sådan verksamhet skall kunna byggas upp ges i kapitel 8 samt diskuteras i bilaga 4. Utbildning och forskning är andra centrala styrmedel om samhället skall få en möjlighet att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling. Behovet av en fortsatt stark insats på detta område har betonats av i princip samtliga intressenter inom avfallshanteringsområdet som utredningen har varit i kontakt med. Av speciell vikt för utredningen har varit att finna styrmedel som bidraget till att minska inslaget miljöfarliga kemikalier i varorna och följaktligen i

av avfallet. I detta sammanhanget är miljövarudeklarationen ett centralt styrmedel.

7.4.2 Miljövarudeklarationer Dagens konstruktörer och designers saknar i stor utsträckning kunskap om hur produkternas miljöegenskaper kommer att påverkas av olika konstruktionslösningar. Utbildning och information lär dock inte ensamma vara tillräckliga medel för att säkra en förändring i riktning mot mer miljöanpassade varor. Det

krävs också mer direkta styrmedel som säkerställer att miljöegenskapema hos produkterna tilldelas en större vikt av producentema. Miljövarudeklarationen MVD bygger på princip på i stort sett

en som samma sätt har uttryckts av flera länders miljömyndigheter, nämligen principen att producenten innan produktionen av en vara påbörjas skall veta vilka miljöeffekter som är förknippade med och speciellt hur den skall

varan omhändertagas när den är uttjänt. Kopplat till sådan princip bör det

en rimligtvis också finnas ett krav om att denna vetskap leder till ett konsekvent handlande. För att uppfylla detta krav måste kunskap om varans miljöegenskaper förmedlas till de aktörer kommer i kontakt med

som varan under dess livscykel så att de kan fatta rationella beslut och handskas med produkten på ett riktigt sätt såväl under dess användartid som när den är uttjänt. Regeringen uppdrog 1987 Naturvårdsverket att utvärdera erfarenheterna inom avfalls- och återvinningsomrädet samt studera de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en ökad återvinning och andra åtgärder inom avfalls- och återvinningsområdet. Frågan om miljövarudeklarationer infördes i samband med denna utredning i underlagsrapporten Om avfallsstyrd produkt-

en

12 utveckling på våren 1988. En miljövarudeklaration MVD är som den beskrivits i Om avfallsstyrd

en produktutveckling en skriftlig redogörelse för de ur miljösynvinkel väsentliga karakteristika som är förknippade med produkt. En miljövarudeklarations

en utformning måste anpassas för varje typ av produkt, vilket lämpligen sker i samarbete mellan berörd industri och myndigheterna. Vissa generella drag föreslås dock vara gemensamma för de flesta typer av produkter. En fullständig miljövarudeklaration MVD bör enligt rapporten innehålla: 0 En förteckning över alla miljörelevanta ämnen produkten innehåller.

som 0 En redogörelse för de ur miljösynpunkt väsentliga produktionsstegen. 0 En redogörelse för produktens omhändertagande när den är uttjänt och

speciellt de tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna att

återanvända och att återvinna produkten och dess förpackning. Dessutom bör anges hur produkten uppför sig vid de vanliga avfallsbehandlingsmetodema som deponering, förbränning och kompostering.

För mer sammansatta produkter bör en miljövarudeklaration MVD dessutom innehålla: 0 en demonterings-skrotningsanvisning och en reparationsdeklaration.

12 Backman M, Huisingh D, Lidgren K Lindhqvist T Om en avfallsstyrd

produktutveckling, SNV rapport 3487, 1988.

Naturvårdsverket konstaterade 1988 att MVD man den som

genom en ger använder god möjlighet att vidta de åtgärder som kan behövas för att

varan en undvika miljöstömingar t.ex. när skall kasseras. Man påpekade att själva

varan

att utarbeta MVD leder till att producenten på ett helt annat sätt processen en än tidigare medvetandegörs miljörelaterade egenskaper även i

om varans avfallsledet och ansåg att största nyttan med MVD var denna. Naturvårdsverket föreslog sammanfattningsvis att regeringen skulle ge den särskilde utredare, då utredde den positiva miljömärkningen, ett utökad

som uppdrag att också utreda frågan om ett system med miljövarudeklarationer.

Miljö- och energidepartementet behandlade miljövarudeklarationer i samband med budgetpropositionen 1990. Man konstaterade att bland de åtgärder som behöver vidtas är att producentansvaret hävdas starkare genom bl.a.

utvecklandet miljövarudeklarationer. Miljövarudeklarationen beskrevs

av

modell för att i skriftlig form sammanfatta de miljörelaterade som en egenskaperna hos en vara. Man påpekade genom en miljövarudeklaration ges den använder signal att vidta åtgärder för att undvika

som varan en miljöstömingar när kasseras. Av miljövarudeklarationen bör, enligt

varan miljödepartementet, framgå bl.a. de varan och dess

processer som beståndsdelar har genomgått, de kan ha betydelse för varans

om

miljöpåverkande egenskaper. Departementschefen uttryckte i propositionen

sin avsikt att återkomma med ett förslag om uppdrag att utreda utformningen av miljövarudeklarationer.

I kretsloppspropositionen framhålles att avfalls- eller miljövarudeklarationer bör införas stegvis med början för vissa utvalda produktgrupper. Deklarationerna bör enligt propositionen innehålla bedömning av vilka

en miljökonsekvenser kan få under användningen och i avfallsledet,

varan anvisningar för hur den bör hanteras samt deklaration av återvinningsmöjligheterna. Med anledning härav aviserade departementschefen att vid ett

tillfälle föreslå regeringen att Naturvårdsverket i uppdrag att i senare ge samråd med berörda myndigheter och industrin utarbeta förslag med denna inriktning. 16

Miljövarudeklarationer har även behandlats under arbetet med en ny miljöbalk. I utredningen påpekas att avfalls- eller miljövarudeklarationer bör införas stegvis med början för vissa utvalda varugrupper. Deklarationerna bör innehålla bedömning vilka miljökonsekvenser kan få i avfallsledet,

en av varan

Naturvårdsverket Avfallet och miljön, 1988. Bilaga 16 till budgetpropositionen, prop. 198990, bil. 16, s. 28. Bilaga 16 till budgetpropositionen, prop. 198990, bil. 16, s. 45.

Regeringens proposition 199293:l80 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad

samhällsutveckling 99.

anvisningar för hur den bör hanteras samt deklaration återvinningsav möjligheterna. Energiåtgång och andra miljöpåverkande faktorer vid användningen kan också ingå i sådan redovisning. Man föreslår att en Naturvårdsverket får i uppgift att ta fram ett förslag.

Flera företrädare för näringslivet, inklusive Industriförbundet, har uttryckt sig positivt om miljövarudeklarationer och vissa åtgärder i riktning mot utvecklingen av miljövarudeklarationer har vidtagits i enskilda företag.

Göteborgs kommun ägnar betydande uppmärksamhet åt miljöfrågor i samband med upphandling av varor och tjänster. Unikt för kommunen är att vid all man upphandling använder sig av en miljövarudeklaration skall fyllas i det som av säljande företaget. I miljövarudeklarationen efterfrågas, förutom uppgifter om tillverkareleverantör och ursprungsland, följande uppgifter:

0 Miljökriterier; dvs. uppfyller eventuella kriterier fastställda varan av Naturskyddsföreningen,

0 Kemikalieinnehåll; deklareras skall innehåller ämnen är om varan som miljöfarliga. För att avgöra miljöfarligheten bifogas bilaga bygger en som på beslutade och föreslagna gränsvärden inom främst OECD- och EGsamarbetena.

0 Uppgifter om tillverkningsanläggning; förutom uppgifter anläggningen om

är tillståndspliktiganmälningspliktig begärs uppgift någon ämnena

om av på en bifogad kemikalielista har använts vid tillverkningen. Den bifogade kemikalielistan är sammanställning de ämnen en av som Kemikalieinspektionen har särskilt skadlig inverkan på miljön anser en 40-listan, 10-listan och begränsningsuppdraget.

0 Uppgifter förpackningen; förpackningsmaterial i inner-, ytter- och om transportemballage, samt uppgifter om förpackningen är återanvändbar, återvinningsbar, på vilket sätt den är nedbrytbar, den är tillverkad om av återvunnet material och om den blir miljöfarligt avfall.

0 Avfallsrelaterad information; om varan kan återanvändas eller återvinnas, om varan är tillverkad av återvunnet material, hur är nedbrytbar varan och om varan blir till miljöfarligt avfall.

0 Avfallshanteringsanvisningar; hur varan respektive förpackningen bör hanteras som avfall. Specifikt efterfrågas det finns eller planeras för om retursystem för restprodukter eller förpackningsmaterial.

Miljövarudeklarationer har således, allt sedan de först föreslogs 1988, framförts som lämplig form för överföring information en av om varornas

Miljöbalk, SOU 1993:27.

miljörelaterade egenskaper. Trots att denna uppfattning vid ett flertal tillfällen har upprepats såväl regering, myndigheter och olika företrädare för

av näringslivet är tillämpningen fortfarande begränsad till en kommun.

En miljövarudeklaration skulle kunna verka styrmedel på ett flertal olika

som sätt. Den viktigaste funktionen är att medvetandegöra de olika aktörerna under produktutvecklingsfasen produktens miljöegenskaper och på detta sätt dra

om nytta producentens unika förmåga att förändra en produkts konstruktion.

av Genom att formalisera denna minskar risken för att de miljörelevanta

process egenskaperna tilldelas helt underordnad prioritet. Istället utnyttjas den stora

en kreativitet kännetecknar produktutveckling till att inte enbart beakta

som egenskaper pris, produktionshastighet, form, färg, funktionsduglighet,

som hållbarhet, etc., utan även de för produktens miljöpåverkan väsentliga egenskaperna.

En miljövarudeklaration också till myndigheterna information som kan

ger användas för planering och analys. Möjligheterna att förstå och förklara orsakssammanhang inom miljöområdet skulle bli väsentligt bättre om det fanns tillgång till den information som ett väl utbyggt miljövarudeklarationssystem erbjuder.

Miljövarudeklarationen är den utformas med komplexa struktur inte

om en speciellt lämplig för att direkt utgöra en form for miljöproduktinformation riktad till den stora andelen konsumenter, men är däremot i denna form en utmärkt källa för konsumentanpassad information. En mer omfattande

mer information kan också nödvändig för inköpsfunktioner i företag,

vara kommuner m.fl. För miljö- och konsumentorganisationer kan det också vara möjligt och relevant att bedöma denna mer detaljerade informationssammanställning.

l samband med studie av upphandlings- och miljöfrågor genomfördes en

en enkätundersökning till 128 myndighetsorganisationer. 62 stycken besvarade enkäten. Av dessa 45 kommuner 26 st med mer än 30 000

var varav

invånare, 7 landsting, 8 centrala statliga myndigheter och 2 regionala statliga myndigheter. frågorna i enkäten undersökte organisationemas intresse

En av för miljövarudeklarationer. En sammanställning av svaren återfinns i figur 7.1.

18 Backman M, Larsson Malmquist U, Näslund D m.fl. Upphandling och miljö

- en

helhetssyn, Rapport 93:05, Lund, 1993.

Nej

Inget svar

3%

5%

Ja

92%

Figur 7.1 Enkåtsvar på frågan: Skulle en obligatorisk miljövarudeklaration MVD, dvs.

en skriftlig redogörelse för varans miljöegenskaper, vara användbar som

underlag för beslut

En del av de svarande har även valt att specificera för vilka de skulle

varor önska en miljövarudeklaration MVD. De flesta dessa vill ha sådana för

av alla typer av varor men speciellt för papper, färger och kemikalier. Dessa

svar är en utmärkt illustration till det behov av relevant miljöinformation som finns hos många inköpsfunktionema vid många större organisationer.

Miljövarudeklarationen utesluter inte andra former av miljöinriktad produktinformation utan kan i sina olika utformningar närmast ett

ses som övergripande begrepp som inom sig kan inrymma speciellt utformad

miljöinformation. Olika typer av miljömärkningssystem betraktas lämpligen på

detta vis.

Med tanke på de uppenbara begränsningar miljömärkning och

som livscykelanalyser verkar vara förknippade med, förefaller det vara väl värt att införa miljövarudeklarationer. Rent allmänt kan konstateras a+7HMVD-systemt visa förutsättningar att mellan olika parter förmedla information om miljöegenskaperna hos en vara på ett sådant sätt att utveckling mot

en mer

miljöanpassad produktutveckling skulle stimuleras.

8¶ÖVERVÄGAN DEN, FÖRSLAG OCH

KONSEKVENSER

8.1¶Som del i helhet

en en Utgångspunkten för utredningens överväganden och förslag har varit att förslagens konsekvenser skall innebära att samhället tar ytterligare steg mot en kretsloppsanpassning inom ramen för en långsiktigt hållbar utveckling. Det är naturligtvis viktigt att de informationssignaler, som redan vidtagna åtgärder ger upphov till, i form av t.ex. uppmaningen att minska avfallsmängdema, källsortera mera, beakta produkternas hela livscykel från vaggan till graven, minska avfallets farlighet osv. inte motverkas utan snarare förstärks av utredningens förslag. Det är tveklöst så att insikten om en nödvändig ändrad hållning till utnyttjandet av våra naturresurser och påverkan på vår yttre miljö har vuxit sig stark i stora delar av samhället. Utöver miljömyndighetema och olika miljögrupper har på senare år viktiga partners tillkommit i miljöarbetet, nämligen industrin och breda konsumentgrupper. En naturlig fråga, mot denna bakgrund, är självfallet om samhället, utöver åtgärder typ förlängt producentansvar, kostnadsansvarsprincip för förorenare och differentierade avfallstaxor verkligen behöver vidtaga ytterligare specialinriktade åtgärder emot avfall för att styra utvecklingen i rätt riktning. Utredningens eget svar på frågan är att ytterligare åtgärder är aktuella om det, i ett bredare samhällsperspektivl är önskvärt att

, försäkra sig om att, inom tioårsperiod, mängden avfall kraftigt kommer att

en minska. Avfallsproduktion uppfattas av många som ett slöseri med naturresurser och som ett oacceptabelt sätt att påverka vår yttre miljö. En process som börjar med att man mödosamt letar upp, bearbetar, transporterar och omformar råvaror till färdiga produkter och som slutar med att man under en kort period använder den förädlade råvaran i form av produkter för att sedan lägga den på en deponi, kan självfallet, för många människor, verka stå i strid med en allmänt accepterad hushållningsprincip. Att gräva oförädlade råvaror och

upp gräva ner förädlade förefaller inte del strategin mot hållbar

vara en av en utveckling.

1 Se vidare avsnitt 8.4.

8.2¶Utgångspunkter för överväganden

Utöver den information om nuläge och framtidsperspektiv som utredningen erhållit via kontakt med olika intressegrupper har kunskapsbasen även byggts

att ta del såväl inhemska utländska erfarenheter inom skilda upp genom av som områden med bäring på åtgärder riktade mot avfallsproduktionen. I en alltmer internationaliserad värld har inte minst de utländska erfarenheterna och planerna stor betydelse även om man skall hålla i minnet att omständigheterna i olika länder kan så skilda att överföringen av långtgående slutsatser

vara mellan länder bör undvikas. Inför arbetet med utredningens förslag har det varit av intresse att notera inom vilka problemområden det funnits påfallande enighet såväl nationellt som internationellt. När det gäller huvudfrågan rörande avfallsproduktionens storlek är det tveklöst så att det råder en i det närmaste total enighet om att mängden avfall skall minskas. I t.ex. EU:s avfallspolitik ingår detta som ett övergripande mål. Samma konsensus råder vad avser minskningen av mängden, för miljön, skadliga ämnen i Utredningen befinner sig således i den fördelaktiga

varor. situationen att det inte råder någon övergripande målkonflikt mellan olika grupper inom vårt samhälle och heller mellan vårt land och andra oss närstående länder. Målen synes vara givna och intresset kan därför riktas mot medlen att nå dessa mål. Hinder att nå dessa mål är bl.a. bristen på information, utbildning, demonstrationsanläggningar och forskning främst inriktade mot små och medelstora företags avfallsproblem. Det finns mycket stor samstämmighet även inom

en EU nödvändigheten att dessa hinder måste åtgärdas om man önskar en

om av snabb måluppfyllelse. Vidare är de så att det råder stor enighet om att ifall kostnaderna för att lämna osorterat avfall ökar kommer detta att leda till dels en ökad källsortering och dels minskad avfallsproduktion. Däremot är enigheten mindre huruvida det

en är lämpligt att åstadkomma denna kostnadsökning genom en avfallsskatt eller ej. Denna självklara oenighet har naturligtvis sin grund i att de flesta som skulle drabbas av en kostnadsökning, genom en avfallsskatt, är motståndare till denna kostnadsökning på samma sätt som man är motståndare till de flesta andra kostnadsökningar. Däremot råder det stor enighet om att en omställning mot en kraftigt minskad avfallsproduktion, som dessutom innehåller en minskad mängd farliga ämnen, tar tid då många omställningsmoment måste fasas in i den reguljära verksamheten inom bl.a. industrin. Inom ytterligare två områden föreligger en bred enighet. För det första finns ett uttalat önskemål att samhället, på skilda sätt, genom bl.a. ändringar av

normer och riktlinjer, skall ge återvunnet material en ökad marknadsmöjlighet. För det andra anses att brott mot lagar, som omgärdar avfallshanteringen, i alltför liten grad upptäcks och när så sker är straffet för lindrigt. Som utgångspunkt för utredningens överväganden och förslag ligger också det faktum att utredningen funnit det föga meningsfullt att framlägga ofinansierade förslag. Detta innebär inte något krav på att intäkterna till statskassan, till följd av utredningens förslag, bör vara lika med utgifterna för dessa förslag. Det bör istället tolkas så som att intäkterna minst måste motsvara utgifterna. Miljöskatter, vars syfte är att föra utvecklingen i bestämd riktning, är

en om och när de inkommer till statskassan att betrakta som vilken inkomst som helst och måste självfallet inte på förhand kopplas till någon bestämd miljöutgift. Utredningen har valt att presentera fyra olika alternativ s.k. grön avfallsskatt, s.k. grön avfallsavgift, deponiskatt samt nettodeponiskatt vad skatter

avser respektive avgifter på avfall. Samtliga alternativ syftar till att öka kostnaderna för att producera avfall. Vart och ett av dessa alternativ har sina för- och nackdelar jämfört med de övriga alternativen. Det är utredningens uppfattning att regeringen, först efter en genomförd remissomgång, till riksdagen bör föreslå ett av alternativen vilket i sin tur bör kombineras med de övriga förslag

utredningen framlägger. Även utredningen valt erbjuda skattesom om att en och avgiftsmeny är det väsentligt att påpeka att utredningens förslag syftar till att skapa ett styrmedelspaket där ett val ur menyn endast tillför en komponent till detta paket. Slutligen har det varit utredningens ambition att framlägga förslag inte

som leder till en onödig byråkrati vare sig hos de vilka direkt omfattas av förslagen eller de vilka på något sätt ska administrera dessa förslag.

8.3¶Överväganden och förslag

8.3.1 Förslag om s.k. grön avfallsskatt alternativt s.k. grön avfallsavgift

För att nå målet att minska avfallsproduktionen anvisar utredningen

att ett av flera styrmedel som kan användas är skatt ökar kostnaderna för

en som omhändertagande av avfall. Vid konstruktion av skatten har utredningen försökt följa de krav på miljöskatter framförts i budgetpropositionen

som l993 1994:100. Dessa krav har tidigare refererats i avsnitt 2.4.4.

I samma proposition understryks också vikten att miljöskatter inte leder till någon

av total ökning av skattetrycket. Utredningen ser inte sistnämnda som något egentligt problem i den meningen att eventuella inbetalda avfallsskatter till statskassan väl kan täckas av utgifter för åtgärder riktade mot kollektiv

samma som inbetalt nämnda skatter.

I syfte att göra skatten enkel att administrera föreslås att denna endast tas ut

viktrelaterad skatt i samband med slutgiltig deponering. Skatten tas ut som en vid alla tillståndspliktiga deponier oavsett om dessa drivs i kommunal eller privat regi och, med få undantag, oavsett vilken typ av avfall som deponeras. Riktmärket för nämnda undantagzär att avfallsfraktionerna är inerta, att de innehåller organiskt material, att de deponeras på ett separat upplag för enbart denna materialfraktion samt att deras uppkomst kan förebyggas p.g.a. råvaromas naturliga sammansättning. Med inert menas här material som när det deponeras i ett upplag inte undergår någon signifikant fysisk, kemisk eller biologisk omvandling och är lakningsbenäget. Undantag kan också vara

som aktuellt om det föreligger synnerliga ekonomiska skäl.

och anrikningssand från gruvindustrin. Även I lagens undantages torrt gråberg

utredningen är medveten om att dessa undantag inte uppfyller tidigare om nämnda miljökrav fullt ut så är det utredningens uppfattning att det föreligger synnerliga ekonomiska skäl för undantagen.

Undantag görs även för sand, jord eller inerta massor som tillförs

grus, skattskyldig självständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under

i rena förutsättning att det mottags utan att betalning krävs. Detta kan t.ex. vara sand från gjuteriindustrin som inte är lakningsbenäget.

Skatten, är indexreglerad, föreslås motsvara ett belopp om 0,6% av

som aktuellt basbelopp ton avfall4 vilket i dagsläget motsvarar cirka 200

per

, kronor. För att likställa olika avfallsproducenter föreslås skatten, för avfall

går från avfallsförbränningsanläggning till deponering, vara 2,4%5 av

som aktuellt basbelopp ton avfall. Detta innebär att två, i övrigt lika,

per

Naturvårdsverket har uppmärksammat utredningen om att en ny klassning av deponier

är under utarbetande. Om denna klassning kommer att motsvara utredningens

riktmärke för undantag, nämligen att avfallsfraktionerna är inerta, att de innehåller

organiskt material, att de deponeras på ett separat upplag för enbart denna

materialfraktion samt att deras uppkomst kan förebyggas g.a. råvaromas naturliga

sammansättning, kan den nya klassningen vara aktuell för en definition av generella

undantag. Undantag kan med denna definition enbart vara aktuella för rena fraktioner

av branschspeciñkt industriavfall. 3 Se kapitel

Bakom detta belopp ñnns ingen särskild uträkning utan är en bedömning som

utredningen gjort. Naturvårdsverket har dock givit utredningen stöd för en skattenivå i

denna storleksordning. Detta med hänvisning bl.a. till att merkostnaden för

energiutvinning baserad källsortering i våt och torr fraktion jämfört med

deponering förpackningsmaterial är ca 250 kr per ton. Vidare hänvisar SNV till att

av

det i de flesta kommuner med differentierade taxor är ca 150-300 kronor per ton

dyrare att lämna osorterat avfall än sorterat brännbart avfall. Avfall efter förbränning 25% kvar i form av aska. Se vidare bilaga 2.

ger ca

avfallsproducenter bör möta ungefär höjning av avfallsavgiften då samma i dessa lämnar avfall oavsett den avfallsproducentema osorterat om ena av lämnar sitt avfall till förbränningsanläggning och den andre lämnar sitt en direkt till en deponi.

Då målet är att, via förebyggande åtgärder, påverka själva avfallsproduktionen måste det således rimligt att avfallsproducenten erhåller samma anses som styrsignal i form avgiftshöjning oavsett i t.ex. vilken kommun man är av lokaliserad.

I syfte att ytterligare likställa alla avfallsproducenter såsom hushåll, företag med olika företagsformer föreslås skatten inte vara en avdragsgill osv. kostnad.

Grön avfallsskatt

Det hittills nämnda kan underlag för skattekonstruktion i analogi med ge en många befintliga miljöskatter. Utredningen är emellertid angelägen att härifrån gå vidare och utveckla principerna för en s.k. grön avfallsskatt.

Vårt förslag grön avfallsskatt bygger följande utgångspunkter: om en En skatt på avfall leder till minskad avfallsproduktion samt en ökad 0 källsortering det avfall ändå uppkommer. av som

En styrande avfallskatt skall vara möjlig att komma undan genom att 0 minska avfallsproduktionen.

Det tar tid att olika system och beteenden så att dessa ger upphov 0 anpassa

till en mindre avfallsproduktion.

Omvandling redan producerat avfall till avfallsråvara, som kan 0 av användas i och produkter, skall premieras. processer Dessa punkter tillgodoses bl.a. genom att låta skattekonstruktionen inbegripa återbetalningsmöjlighet, vilken skapar starka incitament hos avfallsen producenter samt hos förbrännings- och deponiägare, att i enlighet med agera de regering och riksdag fastlagda målsättningarna. Återbetalningsav möjligheten innebär att inbetalt belopp motsvarande skatten skall återbetalas

avfallet inom sjuårsperiod utförs från deponeringsanläggningen och

om en används godkänd avfallsråvara i någon process eller produkt, enligt som riktlinjer angivna av Naturvårdsverket.

Rent tekniskt föreslår utredningen att ett belopp motsvarande skatten inbetalas till ett för varje deponeringsanläggning kopplat räntelöst miljökonto hos riksbanken, där ett konto upprättas för varje kalenderår. Deponiägaren måste alltid lyfta från det äldsta kontot när avfall utförs från deponi till pengar godkänd användning. Innestående medel på konto är mer än sju år gamla som

tillkommer statskassan. En deponeringsanläggning skall inte kunna erhålla återbetalning med mer än inbetalt belopp. Däremot utredningen att anser restitutionen bör ske att deponiägaren utför avfall, oavsett detta är genom om invägt före eller efter skattens ikraftträdande. Återbetalning sker alltid med 0,6% av aktuellt basbelopp ton avfall. per Föreliggande förslag om en s.k. grön avfallsskatt har alltså den egenheten att den dels styr mot minskad avfallsproduktion och dels styr mot ökad en användning av det avfall trots skatten produceras. som Dessutom är skatten så konstruerad att deponiägare i samråd med i första hand

industriella6 avfallsproducenter7

ges en rimlig tid för att utveckla metoder att omvandla avfall till avfallsråvaror samt att skapa marknader härför. För att möjliggöra detta kommer, tror utredningen, olika avfallslag i mycket högre grad än i dag att hållas åtskilda på deponeringsanläggningarna. Skattens konstruktion innehåller en tidsmässigt rimlig omställnings- och utvecklingsperiod vilket, enligt utredningen, den miljöaktiva delen av av industrin bör kunna uppfattas som en möjlighet än ett hot. snarare Beroende på regeringen beviljar ytterligare undantag från skatteplikt när om skatten införs samt den omedelbara reaktionen på denna kommer visst ett belopp att insättas, det första beskattningsåret, på de olika deponiägamas miljökonto. Utredningen finner skäl att tro inga omfattande undantag att om från skatteplikten införs kommer det inbetalda beloppet att överstiga 2 miljarder kronor. Statens alternativränta på inbetalda medel kan användas för att täcka kostnaderna för de Övriga förslag utredningen lägger. som Det kan självfallet vara naturligt att fråga sig om det verkligen är nödvändigt med föreslagna miljökonton. Borde det inte istället räcka med att återbetala medel i samband med att avfall vägs ut och förs från deponeringsanläggning för godkänd användning. Utredningen har under hand kontaktat Riksbanken som inte ser några problem med att administrera ett system med olika miljökonton eftersom man har ett väl utbyggt, beprövat och datoriserat administrativt system. Vidare gäller att miljökontosystemet skapar en tidsmässig press på deponiägare att söka lösningar för att omvandla avfall till avfallsråvara. Slutligen är det så att miljökontosystemet efter sju år och därefter årligen ett definitivt på hur mycket övergår till ger svar som statskassan. Mot denna bakgrund har därför utredningen fastnat för modellen

med miljökonto.

Vad gäller hushållen återkommer vi i avsnitt 8.3.5. Dessa kan i vissa fall också vara deponiägare.

Grön avfallsavgift

I kommittédirektiven till föreliggande utredning anges att en avfallsbeskattning måste även bedömas i förhållande till andra ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet Utredningen finner det därför angeläget att som ett

. alternativ till den s.k. gröna avfallsskatten föreslå en s.k. grön avfallsavgift. Denna avgiftskonstruktion är identisk med skatteförslaget med ett väsentligt undantag. Detta undantag gäller vad händer med de medel som inte

som återbetalas och i skattelösningen överförs till statskassan i form av en ren

som skatt. I förslaget till grön avfallsavgift överförs dessa medel i stället till en miljöfond. Storleken på inbetalningarna till denna fond kommer därvid att, i viss mån, spegla storleken på de avfallsproblem som återstår att lösa. Fondmedel bör därför kunna användas för att underlätta att dessa problem löses.

Förslagen bygger på att den extra kostnaden till följd av skattenavgiften som läggs på avfallet vid deponering kommer att medföra dynamiska effekter p.g.a.

skatte-avgiftskonstruktionen. Det är självfallet inte möjligt att på förhand

kunna uttala sig de exakta framtida konsekvenserna av en sådan

om mer konstruktion. Så kan t.ex. framtida innovation med hög innovationshöjd i ett

en

för viss bransch hand sitt avfall. Även slag ändra förutsättningarna en att ta om

utredningen är övertygad att de dynamiska effekterna till följd av om om skatte-avgiftsförslaget kommer påtagliga, kan det i det enskilda fallet

att vara ändå uppstå svårigheter att minska avfallsproduktionen. Som redogjorts tidigare föreligger det två huvudskäl till varför undantag från skattavgift på visst avfall kan göras. Det första är miljöbetingat medan det andra är ekonomiskt betingat. För att fånga de eventuella felbeslut som den här

upp

föreslagna avgiftslösning kan upphov till bör enligt utredningen även

ge fonderade medel kunna användas till restitution miljöbetingade eller

om ekonomiska skäl föreligger. Detta innebär att den avfallsproducent eller deponiägare önskar restitution alternativt befrielse från avgift tvingas till

som att framlägga övertygande fakta vilka också bör innehålla redogörelse för de

en ansträngningar gjorts för att minska avfallsproduktionen alternativt dess

som miljöpåverkan.

Det är utredningens mening s.k. grön avfallsavgift har den fördelen

att en framför s.k. grön avfallsskatt, att avgiftsalternativet dels skapar medel för

en att lösa uppkomna avfallsproblem och dels har en inbyggd mekanism som skapar förutsättningar att i efterhand göra de nödvändiga korrigeringar av exakt vilka undantag som vid varje tidpunkt bör gälla.

Sidan 4 i kommittédirektiv 1993:68 se bilaga l.

Sammantaget innebär ovanstående att utredningen ett alternativ till s.k. som en grön avfallsskatt föreslår en s.k. grön avfallsavgift. Den redovisade miljöfonden bör inrättas snarast med brett sammansatt styrelse, främsta en vars arbetsuppgifter är att rekommendera regeringen förändring vad undantag avser för sådant avfall som inte skall påföras avgift, återbetalning inbetalda av avgifter då särskilda skäl föreligger samt i övrigt förslag till användning av fonderade medel. Förutom nämnda arbetsuppgifter kan miljöfonden även ovan utgöra remissorgan vad avser resurssparkommitténs9anslagsframställan.

För förslagens mer lagtekniska utformning kapitel se

8.3.2 Förslag om deponiskatt alternativt nettodeponiskatt

Deponiskatt

Självfallet är det så att om regeringen finner att skattetekniska eller andra skäl talar för ett enklare sätt att ålägga avfallsproduktion pålaga, än de en ovan nämnda skatte- och avgiftskonstruktionema kan erbjuda, så kan detta åstadkommas genom en renodlad deponiskatt. I princip kan sådan en konstrueras med utgångspunkt från de tidigare beskrivna skatte- och avgiftsförslagen genom att inbetalda medel, istället för att sättas på ett miljökonto, går direkt till statskassan i form skatt. Detta innebär att någon återbetalning av en inte medges, utan att inbetalt belopp vid invägning avfall tillika är av skattebeloppet.

Det är angeläget att påpeka att en deponiskatt detta slag, inte av ger avfallsproducenten samt förbrännings- och deponiägare några tidsramar för att bearbeta redan uppkommet och invägt avfall, så att skatten skulle kunna reduceras.

Nettodeponiskatt

Ett ökat incitament i den nämnda riktningen skulle kunna uppnås, skatten om baseras på de under en viss tidsperiod nettoinvägda avfallsmängdema. Detta är t.ex. fallet i Danmark, där skatt utgår kvartalsvis för de avfallsmängder som vägts in för deponering eller förbränning, minskat med de mängder vägts som ut under samma tidsperiod. Rent skattetekniskt möter det inget hinder att denna tidsram utsträcks till t.ex. ett år. Detta till trots skulle emellertid skattekonstruktionen inte tillfredsställa de utgångspunkter på vilka utredningen baserat de tidigare förslagen. I synnerhet gäller detta den kontinuerliga drivkraft och dynamik som dessa förslag tillför, att den tidsperiod genom under vilken kompensation för utvägda mängder medges, är så mycket längre.

° vidare Se avsnitt 8.3.3.

och nettodeponiskatt är den att vid en

Skillnaden mellan deponiskatt beskattas endast deponis tillväxt. Detta innebär att

nettodeponibeskattning en mellan nettodeponibeskattning och s.k. grön

det finns en klar likhet en meningen utvägt avfall inte beläggs med skatt avfallsskatt-avgift i den att

nettodeponibeskattning gäller dock att en absolut respektive avgift. För

visst år inte leder till att redan inbetald skatt minskning av en deponi ett

Denna nackdel med nettodeponibeskattningen blir

återbetalas till deponiägaren. slutar tillföra avfall till deponi. Något ännu tydligare i det fall man en tidigare beskattning, föreligger då inte vad avser att incitament, p.g.a. avfall till avfallsråvaror. Inte minst för industriomvandla redan invägt har karaktären mellanlagring, är detta en klar deponier, där viss deponering av nackdel.

största fördel är deras enkelhet vad gäller att

De beskrivna deponiskatternas

mängder och härmed även de ökade möjligheterna att

fastslå skattpliktiga

skatteintäkter. Denna i huvudsak finanspolitiska fördel för förutsäga statens i motsvarande omfattning sägas utgöra ett ekonomiskt staten kan emellertid tvingas betala. I högre utsträckning än för problem för den eller de som kan så fallet, eftersom deponiskattema medför tidigare redovisade förslag vara omedelbar och oåterkallelig ekonomisk belastning. en mera i första hand kunna problem inom det Det sagda torde generera avfallsområdet. Möjliga försiktighetsmått, i syfte att före-

branschspecifika

strukturomvandlings- och arbetsmarknadspolitiska effekter bygga oönskade inom branscher med hög avfallsproduktion, skulle kunna vara:

på inledningsvis låg nivå för att successivt höjas Att skattenivån sättes en till nivå där påtagliga styreffekter kan förväntas. en mera väl tilltagen tidsmarginal införs mellan beslutstidpunkt för skatten 2. Att en och dess ikraftträdande.

undantag görs för branschspecifikt industriavfall.

Att ett generellt

de nämnda punkterna delvis är substituerbara så att Det kan konstateras att eventuellt i kombination med punkt kan ersättas med punkt punkt

Enligt utredningens mening talar grundläggande rättviseaspekter emot ett i huvudsak drabbar hushåll och de verkligt stora skattesystem som som ger skattebefrielse. De miljöpolitiska målen inom avfallsproducenterna en generell svårligen kunna uppnås samhället avsäger sig avfallsområdet torde om ekonomiska styrmedel för att påverka de dominerande möjligheten att utnyttja avfallsflödena. En beskattning enbart hushållsavfall och därmed jämförbart av industriavfall skulle också enligt utredningens mening, innebära en

otillfredsställande fokusering på denna typ av avfall.

Mot mera generella undantag för branschspecifikt industriavfall talar även de danska erfarenheterna att icke skattebelägga industrideponier. En överföring av av industri- och byggavfall från kommunala deponier och förbrännings-

anläggningar till dessa industrideponier, medförde tidigare redovisats

som att skattebasen utvidgades till samtliga deponier.

Av ovan anförda skäl vill utredningen förorda eventuell att en deponiskatt alternativt nettodeponiskatt, utgår från skattebas redovisats för samma som

tidigare föreslagna gröna avfallsskatt-avgift. För uppkomsten att förebygga av

oönskade följder inom de industrigrenar står för produktionen som av stora mängder branschspecifikt avfall, föreslås att skattesatsen inledningsvis sättes till 0,15% aktuellt basbelopp avfall. Av skäl tidigare av per ton som anförts föreslås att skattesatsen för avfall från förbränning inledningsvis fastställs till 0,6% aktuellt basbelopp avfall. av per ton

Utöver att det absoluta skattebeloppet höjs, kopplingen till genom basbeloppet,

medger skattekonstruktionen givetvis skatten kan ökas även i relativa att tal, genom att de angivna procentsatserna höjs. Utredningen vill i detta

sammanhang understryka vikten att sådana höjningar i god tid aviseras för av att ge berörda parter nödvändig tid för att teknik och beteende till de anpassa ändrade relativprisema.

För förslagens lagtekniska utformning kapitel mer se

8.3.3 Förslag om resurssparkommitté

Som påtalats tidigare har utredningen konstaterat det

att föreligger en rad

hinder för att målet, kraftig reduktion avfallsproduktionen en av samt dess farlighet, skall kunna nås snabbt. Dessa hinder finns i form för dålig av information och utbildning, för goda föredömen form i av t.ex. demonstrationsanläggningar eller framgångsrika företag och för lite specialinriktad

forskning. Det har också konstaterats att dess hinder främst är aktuella hos

små och medelstora företag.

För att underlätta det nödvändiga systemskifte, måste komma som till stånd, orienterat mot förebyggande åtgärder med minskad avfallsproduktion som följd, är det angeläget att höja den allmänna kunskapsnivån inom främst små och medelstora företag. Detta kan självfallet ske på olika sätt med olika

intressenter inblandade, med olika tidsperspektiv med olika samt resursinsatser. Det är naturligtvis rimligt med ständig

en kunskapsuppbyggnad hos

dessa företag, men utredningen har dock funnit det nödvändigt med kraftig en engångsinsats för att därigenom göra ett större kunskapslyft. Utöver denna att insats skall i tiden klart begränsad har utredningen funnit vara även det vara en

m vidare Se avsnitt 6.6.2 om den danska avfallsavgiften.

insats kan ske i nära samråd med bl.a. aktuella klar fördel om denna Förutom dessa har mycket nära relationer med branschorganisationer. att kunskaper dessa har de också fungerande system för berörda företag och om

kunskapsöverföring.

Även berörda branschorganisationer får spela mycket aktiv roll i denna om en måste någon typ samordningsorgan skapas.

kunskapshöjande process av

utredningens mening att insatserna är tidsbegränsade bör Eftersom det är myndighet upprättas härför. Bland skilda självfallet ingen ny permanent lösningar, är möjliga, har utredningen fastnat för att som

organisatoriska som

föreslå inrättandet kommitté, den s.k. resursspar-

organisatorisk ram av en

kommittén, med bl.a. energisparkommittén som förebild.

motsvarande sätt energisparkommittén genom bl.a. rådgivning

På som hushållning med energiresurser, bör resurssparkommittén verka

uppmuntrade

och därmed bidra till ökad effektivitet och för hushållning med råvaruresurser inom framför allt små och medelstora företag.

minskad avfallsproduktion

analogi med de energisparanalyser genomfördes på uppdrag av

I som

energisparkommittén, bör resurssparkommittén stödja genomförandet av

avfallsmimineringsanalyser11.Samstämmiga erfarenheter pekar på att detta sörjer för systematiskt tillvägagångssätt i

miljöledningsverktyg, som ett

åtgärdandet olika avfallsgenererande förluster, är ett effektivt hjälpmedel av för operativt ansvariga har att omsätta förebyggande miljöskyddssom en strategi i praktisk handling.

Avfallsminimeringsanalyser, i den betydelse som här avses, inbegriper upp-

materialbalanser, vilket regeringen i såväl 1990 års avfallsrättandet av

förordat. Verktyget kan också

proposition som i kretsloppspropositionen

med fördel läggas till grund för införandet formaliserade och eventuellt av mer certifierade styrsystem för miljöarbetet, inklusive policy, handlingsprogram revisioner, för säkerställande långsiktig målinriktad avfallsoch av en minimerande insats.

Verktyget har ingen enhetlig nordisk eller internationell beteckning. Synonyma engelska Waste AuditAssessment, Waste Minimization Opportunity beteckningar är på Pollution Prevention AuditAssesment m.fl. I Norden förekommer AuditAssessment, avfallsrevision, avfallsanalys eller restproduktanalys Sverige, beteckningar som miljøteknisk revision och spildvurdering Danmark, teknisk miljøanalyse Norge M, Nielsen B Miljörevision och andra revisionsliknande m.fl. Se vidare Backman i förebyggande miljöskyddsstrategi Nordiska Ministerrådets verktyg en publikationsserie, TemaNord 1994:536. 12 Se avsnitt 2.3.2. Se avsnitt 7.2.3.

Resurssparkommitténs arbete bör begränsas till fem år. Efter fyra dessa bör

av dess arbete utvärderas, av en av staten utsedd utvärderare, för att klarlägga huruvida det finns särskilda skäl för att förlänga kommitténs arbete i någon form. Kommittén bör ha ett mycket begränsat sekretariat vilket i nära samråd med bl.a. berörda branschorganisationer och myndigheter, främst Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen samt Nutek, genomför följande aktiviteter: 0 tar fram information och utbildningsmaterial, 0 genomför informations- och utbildningsinsatser, 0 bidrar till att goda exempel skapas satsningar på

genom

demonstrationsprojekt i anslutning till faktiska företag,

0 initierar problemorienterad forskning i samråd med bl.a. MISTRA, AFR,

Reforsk och SNV, 0 statistiskt följer avfallsproduktionens utveckling inom i första hand små

och medelstora företag, 0 stödjer genomförandet av avfallsminimeringsanalyser i små och

medelstora företag med hjälp av miljörådgivare. När det gäller resursåtgången för kommitténs arbete har utredningen funnit det mest ändamålsenligt att den tillsatta kommittén själv lägger ett budgetförslag som i vanlig ordning måste prövas. Utredningen vill emellertid redan

nu avisera att, sett över femårsperiod, bör det inte uteslutas att ett sådant

en förslag hamnar på ett flertal hundra miljoner

.

8.3.4¶Förslag om kretsloppsgaranti

I syfte att ytterligare minska avfallsproduktionen har i Sverige liksom i ett antal

andra länder ett förlängt producentansvar införts på vissa För att

varor. ytterligare stärka detta styrmedel vill utredningen, för vidare behandling

av

Kretsloppsdelegationen, överföra ett förslag om kretsloppsgaranti.

Bakgrunden till förslaget är följande: för varor med lång livslängd finns det

en viss risk att den aktuella producenten alternativt importören inte längre finns kvar på marknaden alternativt inte har ekonomiska möjligheter att fullfölja sitt åtagande inom ramen för ett förlängt producentansvar. Sistnämnda kan ha sin grund i att det enskilda företaget inte kostnadsfört och reserverat medel för

14 Utredningen

har låtit Sören Norrby, med erfarenhet från bl.a. Energisparkommitténs och Stiftelsen Håll Sverige Rent:s arbete, utarbeta ett aktivitets- och kostnadsförslag. Se vidare bilaga 4. Se vidare kapitel

har det aktuella företaget framtida åtaganden. När så inte skett dessa kostnaderna i samband med övervärderat sina vinster fram till den dag då

uppkommer. Naturligtvis

åtaganden inom för förlängt producentansvar ramen kostnader kan bli aktuella det svårt med stor säkerhet avgöra vilka som är att 10-15 år fram i tiden. Detta särskilt i sådana fall då framtida aktiviteter ligger

situationer och där bl.a. olika emellertid förhållande präglar många är ett som enskildes möjlighet att i dag

försäkringslösningar tillgripits för att öka den

betala för eventuella framtida kostnader.

det under inte orimliga har funnit det angeläget att påpeka att Utredningen

kapitalvara kan de

förhållanden kan så att för en producent av en vara ett fastlagt framtida producent-

uppsamlade kostnaderna, för att genomföra

samlade årsomsättning. Ett visst antal år överstiga företagets ansvar, efter ett

beskrivits är att berörd myndighet komma runt de nackdelar som ovan sätt att denne visar på en acceptabel aktuell producent eller importör att avkräver

marknadsanpassade kretsloppsgaranti som

ñnansieringslösning. Denna

ökad säkerhet för myndigheten att härigenom framtvingas, innebär en

hålles. Samtidigt innebär det överenskommelsen förlängt producentansvar om kunna betala för framtida eller importören, förutom att nu

för producenten

finna marknadslösning på en också denna förmodligen kan en kostnader, att

skäl inte önskar att bli direkt företaget av något

återtagningsaktivitet om

inblandad i denna.

på regeringen att driva förslaget ovan om Det bör enligt utredningen ankomma

in i operativ fas. kretsloppsgaranti en mer

8.3.5¶Förslag om miljövarudeklarationsplikt

skadliga ämnen i samt för att minska användningen av varorna

I syfte att

föreslår utredningen införandet

stimulera miljöanpassad produktutveckling

en för tillverkare och importörer av

obligatorisk miljövarudeklarationsplikt

av en

på den svenska marknaden. varor

att producenten innan

Miljövarudeklarationen MVD bygger principen

Vilka miljöeffekter som är produktionen påbörjas skall veta

av en vara skall omhändertagas när den är med och speciellt hur den

förknippade varan måste naturligtvis

Relevant information varans miljöegenskaper

uttjänt. om

med under dess livscykel förmedlas till de aktörer kommer i kontakt varan som

med produkten på ett riktigt kan fatta rationella beslut och handskas så att de

användartid när den är uttjänt. sätt såväl under dess som

skriftlig redogörelse för de ur

Miljövarudeklarationen MVD är en

är förknippade med en vara. väsentliga karakteristiska som

miljösynvinkel

16 Se vidare bilaga

Deklarationens detaljerade utformning bör utformas av Naturvårdsverket, och

innehålla:

0 En förteckning över alla miljörelevanta ämnen som varan innehåller och

som har använts vid dess tillverkning. Initialt föreslås att ämnen som finns

nämnda i någon 40-listan, 10-listan eller

av begränsningsuppdraget skall

deklareras. Om något dessa ämnen av har använts skall ett exemplar av miljövarudeklarationen insändas till Naturvårdsverket.

0¶Avfallshanteringsanvisningar; hur varan respektive förpackningen bör

hanteras avfall, kan återanvändas som om varan eller återvinnas, om varan är tillverkad återvunnet material, av om varan är nedbrytbar och

om varan omvandlas till miljöfarligt avfall. För detta syfte skall uppges de

material som utgör än 10% mer av varans sammanlagda vikt, samt

förpackningsmaterial i inner-, ytter- och transportemballage. Speciellt bör

anges hur produkten uppför sig vid de vanliga

avfallsbehandlings-

metoderna som deponering, förbränning och kompostering.

Miljövarudeklarationen MVD skall för intresserade

finnas tillgänglig för

distribution hos tillverkare och importörer.

Miljövarudeklarationsplikten skall gälla från 1 januari 1997.

8.3.6 Förslag till samråd rörande

differentierade taxor

Införandet differentierade innebär av taxor att den totala avgiften blir lägre för

t.ex. ett hushåll som producerar mindre avfall jämfört med ett som producerar

mer. I förslaget till avfallsskatt redovisats

som tidigare ges närings-

verksamheter och kommuner olika möjligheter

att minska skatteunderlaget och därmed den totala avfallskatten-avgiften. För

att möjliggöra för hushållen att

erhålla ett ekonomiskt incitament till att minska den mängd avfall som omhändertas och skickas vidare till

ordinarie avfallsbehandlingsaltemativ

förordar utredningen utökat ett användande av differentierade avfallstaxor för

hushålls- och därmed jämförligt avfall. Som redovisats i kapitel 4 visar, främst

utländska, erfarenheter på differentierade att taxor leder till minskad en

avfallsproduktion via främst ökad källsortering och

kompostering. Via

källsortering kan dels skadligt avfall

bortsepareras, dels återanvändnings- och

återvinningsbart avfall utsorteras och dels resterande avfall separeras, så att

efterföljande avfallsbehandling blir effektivare

och miljövänligare.

I Sverige är ännu så länge

användningen av differentierade taxor vad avser hushållsavfall inte särskilt utbredd.

Utredningen understryker att detta är

en fråga som måste beslutas på kommunal nivå, men föreslår att regeringen

skyndsamt i samråd med representanter för landets

kommuner fastlägger

en plan för när samtliga Sveriges kommuner infört en differentierad avfallstaxa

anlitar entreprenörer för att handha för hushåll. I de fall kommunerna

kommunerna på sig ansvariga för att dessa entreavfallshanteringen bör ta

Enligt utredningen bör målsättningen prenörer fullföljer den uppgjorda planen.

differentierade skall genomfört i samtliga att taxesystemet med taxor vara vara Utredningen föreslår vidare att den fasta delen kommuner före 1 januari 1998.

normalhushålls totala avfallsavgift. inte överstiger 50% per år av ett av taxan

8.3.7 Övriga kommentarer och rekommendationer

avfallsskatt kan, enligt fleras En höjning avfallskostnaderna genom en av

avfallshantering. Detta kan självfallet inte mening, leda till ökad lagstridig en

inte några särskilda skäl föreligger för att uteslutas, utredningen finner att men

förändrat för miljöbrott eller utredningen skall lämna något förslag om ansvar

sådant brott. Utredningen ställer sig däremot förändrade sanktioner till följd av

till skärpning sanktionerna för miljööverträdelser som

bakom de förslag av

bl.a. att straffskaloma för

föreslås i miljöbalkslagrådsremissen, genom

miljöbrott höjs.

krävs alla deltager. En viktig grupp är För att nå kraftig avfallsreduktion att en

i sig mycket heterogen och därför är det härvid hushållen. Denna grupp är

används för påverka denna grupp är nödvändigt att de styrsignaler som att

enkla och entydiga.

där krav ställs på den enskilda Utredningen har funnit flera exempel stora

vilka alternativ är riktiga. konsumenten för att denna skall kunna veta som

insamling småbatterier och

belyses med några exempel. För både av Detta

dessa aktiviteter inte nätt någon hög flaskor avsedda för vin och sprit gäller att

härtill enligt utredningen, alltför diffusa insamlingsnivå. Huvudförklaringen är,

För batterier gäller återvinning

återvinnings- och återanvändningsbudskap. -

gäller pant bara på bara vissa sorter och för vin- och spritflaskor - men men av det enklare att kommunicera med vissa flaskor. Det är självfallet så att vore

enskilde konsumenten budskapet istället vore: den om

alla batterier skall återlämnas, 0

skall återlämnas och för detta erhålls pant.

alla vin- och spritflaskor

invändningar effekten dessa enkla budskap. Naturligtvis kan det resas mot av

till för många batterier samlas in då Så t.ex. kan anföras att detta kan leda att

inkluderas. Utredningen har emellertid svårt att se även ofarliga batterier

olägenheten avfallsströmmar uppkommer. av att renare

avsedda för vin och sprit innebär enkelheten att pant Beträffande flaskor

och även turistimporterade sådana. Inte heller

utbetalas for engångsflaskor

7 dit med batterier..., RVF nytt nr 1994 även Olsson Hit och se

här kan utredningen några egentliga praktiska se problem och den inkomst-

överföring som sker inom alkoholkonsumentkollektivet utbetalning

genom av

pant på pantbelagda turistimporterade flaskor

måste betraktas som

marginell då denna utgift självfallet kan kompenseras

genom prishöjningar.

Med dessa enkla exempel vill utredningen i första hand rikta

Kretsloppsdelegationens uppmärksamhet på behovet enkla och raka

av budskap

till den enskilde konsumenten.

Utredningen har funnit det angeläget berörda att myndigheter fastställer

normer och anvisningar för utnyttjandet avfallsråvaror. av Om så sker

skapas onödiga hinder för marknadsutveckling en vad gäller dessa avfalls-

råvaror. Så t.ex. har utredningen konstaterat några att normer för kompost inte

föreligger. Detsamma gäller slagg och flygaska vilket troligen förhindrar dess

användning i samband med bygg- och anläggningsarbeten.

Det bör, enligt utredningen, ankomma på regeringen att driva ovan nämnda

krav.

Den s.k. gröna

avfallsskatten-avgiften samt deponi-nettodeponiskatten

omfattar endast deponeringsanläggningar med tillåten

en mottagningskapacitet överstigande 50 ton år. Skatte-avgiftskonstruktionen

per kan naturligtvis leda

till en viss överflyttning avfall till sådana mindre icke

av skatte-avgiftspliktiga

deponier. Utredningen föreslår därför Statens Naturvårdsverk att ges i

uppdrag att kartlägga dessa mindre deponier

samt följa utvecklingen dessa.

av Om en klar överströmning sker avfall till etablerade av eller nya små deponier

bör en fast årsavgift för dessa aktualiseras,

alternativt kan ett fribelopp om 50 ton införas för samtliga skattskyldiga. Om sistnämnda sker försvinner den

kraftiga marginaleffekten inträder mellan 50 51

som annars och ton.

8.4¶Förslagens konsekvenser

Som tidigare nämnts syftar utredningen till att presentera ett styrmedelspaket.

Detta paket innehåller variabel nämligen den vilken en slutligen väljes ur skatte- och avgiftsmenyn. Oaktat vilket alternativ som väljes står

styrmedelspaketet i samklang med och stärker redan genomförda och

planerade åtgärder inom avfallsområdet, speciellt

utvecklingen av det

förlängda producentansvaret och differentierade avfallstaxor. Skillnaden

mellan den s.k. gröna avfallsskatten och den s.k.

gröna avfallsavgiften är att

avgiftslösningen kan sägas intern lösning inom kollektivet vara en avfalls-

producenter, medan skattelösningen innebär att samma kollektiv betalar en skatt. Förutom att till miljöfonden inkomna avgifter kan användas inom

8 En motsvarande överflyttning noterades efter införandet NOx-avgiften. av

avfallsområdet innehåller också avgiftsförslaget administrativt enklare en vad återbetalning helt eller delvis inbetalda

korrigeringsmöjlighet avser av

avgifter till avfallsproducent anför särskilda skäl härför. som nämnda skillnad har utredningen valt att vid utvärdering av Utöver ovan en förslagens konsekvens inledningsvis bedöma ett styrmedelspaket som antingen s.k. grön avfallskatt eller s.k. grön avfallsavgift båda i innehåller en en kombination med övriga förslag utredningen lagt. Därefter sker en som genomgång innebörden styrmedelspaketet i stället innehåller en av av att deponiskatt alternativt en nettodeponiskatt.

Börjar vi med gröna avfallskatter-avgifter kan konsekvenserna av detta paket beskrivas på många sätt det torde ställt utom allt tvivel att det men vara leda till generellt märkbar avfallsreduktion och inom vissa sektorer kommer en väsentlig reduktion aktuell. Det är t.ex. byggavfall kan en högst vara utredningens uppfattning att mängden avfall som går till deponering kommer minska med 50% inom tioårsperiod jämfört med dagens om man att en beslutar sig för utredningens förslag. Detta påstående grundas på direkta kontakter med aktuella avfallsproducenter även på gjorda undersökningar men och faktiska resultat uppnådda i såväl Sverige som utomlands . föreslagna avfallsskattenavgiften är i sig symbol tydligt markerar Den en som samhället förebyggande miljöskyddsarbete, i vid bemärkelse,

att prioriterar ett

avfall är aktivitet vilken uppfattas negativt och som och att produktion av en därför beskattas. SkattensAvgiftens konstruktion förmedlar också ett enkelt

den producerar avfall får bestrajjizing och den som

budskap: som en omvandlar utfall till något nyttigt får en belöning.

Som nämnts tidigare tror utredningen att skattensavgiftens belöningsdel kommer leda till att de olika avfallsslagen i ökad utsträckning kommer att att hållas åtskilda. Detta det enkla skälet att rena avfallsströmmar är betydligt av lättare hand och omvandla till energi eller råvaror som igår i nya att ta om eller produkter. Logistiken i avfallsproduktionen kommer därför att processer bli allt viktigare.

skattenavgiften medverka till ökad fokusering på Vidare kommer att en åtgärder samtidigt alternativen, återvinning och åter-

förebyggande som

ekonomiskt gynnad ställning jämfört med alternativet användning, ges en mer och i varierande grad även förbränning. Vad gäller det förlängda

deponering

Efterhanteringen det byggindustriella kretsloppets restprodukter beräknas kosta av samhället 6 miljarder kronor varje år. Se vidare Byggandet i Kretsloppet sid Byggförlaget 1994. ° Sevidare kapitel 4. Se t.ex. kapitel

producentansvaret kommer inom upprättade återtagningssystem dessa te sig mer attraktiva för dem vilka kan återlämna uttjänta produkter den vägen. Beträffande differentierade taxor kommer skattenavgiften att medverka till

en större spännvidd mellan taxan för önskvärd respektive inte önskvärd källsortering. Kravet på våg för att kunna hantera registrering av skatte-avgiftspliktigt avfall kommer att leda till att vissa mindre deponier stängs. Detta är ett önskvärt led i att minska antalet deponier samtidigt som krav och tillsyn kan ökas på de kvarvarande. Den gröna avfallsskatten-avgiften tillsammans med tillämpning av differentierade taxor kan i bästa fall leda till att förbrännings-

m.m. anläggningar kraftigt reducerar den procentuella rest som uppkommer vid förbränning. Vidare kan i bästa fall denna rest ingå som en avfallsråvara i

nya processer och produkter vilket sammantaget innebär att när avfalls-

förbränningsanläggningama fungerar som biobränsleanläggningar kommer

skattenavgiften vara noll eller mycket låg. Det är givet att skattensavgiftens effekt är beroende möjligheterna att

av undgå denna. Utredningen har därvid fäst stor uppmärksamhet och föreslagit åtgärder för att lyfta kunskapsnivån i små och medelstora företag. Detta kunskapslyft, som kommer att ta några år, resulterar i att dessa företag blir medvetna om sina problem och kostnaden för avfallshanteringen detta

medvetande är inget faktum som man i dag bör utgå ifrån att det f1nns22 och inte minst viktigt möjligheterna att undvika att producera avfall. Man måste

ser komma ihåg att minskad avfallsproduktion inte enbart leder till minskade avfallshanteringskostnader utan även till andra kostnadsbesparingar. Produktionsavfall är ofta inget annat än med fel teknik dyrt bearbetade råvaror. Det föreligger ofta en felsyn vad gäller den ekonomiska aspekten på åtgärder som företag vidtar för att minska påverkan på miljön

genom en avfallsreduktion. Den traditionella uppfattningen är sådan enbart

att en process leder till ökade kostnader medan det är utredningens uppfattning, baserad på åtskilliga exempel, att sådana åtgärder på sikt är klart företagsekonomiskt lönsamma. Till detta kommer också det faktum att bl.a. små och medelstora företag i framtiden måste visa på ett eget aktivt miljöarbete för att överhuvudtaget komma ifråga som underleverantör. Många av de stora företagen är i dag väl medvetna om avfallsproblematiken och dess kostnader och dessa företag reagerar förhoppningsvis också snabbt på

22 Byggandet i

I Kretsloppet redovisas exempel att den faktiska företagsekonomiska

kostnaden var upp till sju gånger högre än vad företaget själv kalkylerade med. Se

Asplund E m.fl., Byggandet i Kretsloppet, Byggförlaget 1994.

i

den föreslagna skattenavgiften att snabbt påskynda en mängd åtgärder

genom

l

på kort och lång sikt leder till minskad avfallsproduktion. Som exempel som härpå kan nämnas att Electrolux beslutat övergå till returemballage vad gäller dess vitvarusektor. Enbart denna åtgärd beräknas leda till en avfallsminskning med 50 000 m’.

När det gäller skadliga ämnen har utredningen fastnat för ett förslag som innebär en ökad egenkontroll, öppen för insyn, inom näringslivet. Dessutom medför förslaget att myndigheter, miljöorganisationer, inköpare och konsumentgrupper lättare kan skaffa sig ytterligare en kunskap om en produkts miljöfarlighet. Vi är övertygade att det inte är någon bra reklam för det

om företag ständigt dokumenteras som stor användare av skadliga ämnen i

som sina produkter. Som ett ytterligare plus kan denna information vara av intresse vid design av framtida återtagnings- och återvinningssystem. Den föreslagna kretsloppsgarantin är i första hand aktuell för varor med lång livslängd. Bara det faktum att producenter eller importörer avkrävs denna garanti kommer emellertid att medföra ett ökat tryck på produktdesign, val av material, produktionsmetoder allt i syfte att nedbringa kostnaderna för

m.m. det framtida åtagandet. Rent fysiskt kommer detta få ett resultat först på lång sikt vad avser avfallsproduktionen men kanske är det så att det underlättar uppstarten av företag som kan fånga upp redan producerade produkter när dessa är på väg att bli avfall. Undantaget avfallsskatten-avgiften är åtgärderna i första hand riktade mot företag av olika typ. Det är därför inte minst viktigt att förslaget om taxedifferentiering vad avser hushållen genomföres. De olika försök som har genomförts i Sverige och andra länder visar klart på här finns ytterligare

att ett styrmedel som verkar i riktning mot minskad avfallsproduktion. Det kan inte vara rimligt att höja avgifterna för omhändertagandet av hushållsavfall om inte hushållen ges en realistisk möjlighet att genom olika insatser få belöning för ett önskvärt beteende. När det gäller marknaden för utsorterade avfallsråvaror kommer de här föreslagna åtgärderna på flera punkter att stärka dessa marknader. För det första innebär den föreslagna skattenavgiften att återvinnings- och återanvändningsaktiviteter gynnad ekonomisk ställning eftersom de

ges en mer alternativa avfallshanteringskostnadema ökar. För det andra kommer fastställandet av normer och anvisningar för utnyttjandet av avfallsråvaror att Öppna nya marknader för dessa. För det tredje kommer miljövarudeklarationsplikten att leda till mindre skadligt och renare avfall. Detta förstärks ytterligare den föreslagna ökade användningen av differentierade

av

73 Se vidare kapitel

25 1

avfallstaxor samt den ökade satsningen på rådgivning riktad mot små och medelstora företag. För det fjärde kommer den föreslagna kretsloppsgarantin att skapa ekonomisk garanti för återtagning och återvinning av uttjänta produkter. Sammantaget innebär detta att marknadsförutsättningarna för avfallsråvaror på olika sätt stärks. Dock vill utredningen ånyo påpeka att det yttersta målet är att sikta mot en avfallsfri framtid. Visserligen finns i en sådan framtid även varor som blir uttjänta men när så sker är dessa på förhand så designade och tillverkade att de direkt återgår i anpassade kretsloppssystem. Når det gäller de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag för olika företag kommer den s.k. gröna skattenavgiften att inledningsvis leda till vissa ränteförluster. Efter sju år är det högst sannolikt att en viss del av de till konton inbetalda beloppen övergår till statskassan i form av skatt alternativt överförs till den föreslagna miljöfonden. Emellertid talar mycket för att de olika aktiviteterna, som startas bland företag i syfte att minska avfallsproduktionen, åternyttja avfall, göra produkterna mer återvinningsbara, minska förekomsten av skadliga ämnen bland produkterna osv., i många fall kommer att snabbt vara företagsekonomiskt lönsamma. Som bl.a. redovisats tidigare är avfallsreduktionstal om 25-50% vanliga liksom återbetalningstider under två år på investeringarna. Det kan naturligtvis synas märkligt att sådana tal är aktuella men detta har till stor del sin grund i att avfallsproduktionens samtliga kostnader, som företagen redan har idag, är dåligt kända. Det tidigare refererade retursystemet som Electrolux planerar att införa kommer, enligt företaget, att sänka kostnaderna med 25% för kombinationen förpackning och avfallshantering. En inte alltför djärv slutsats vad gäller de ekonomiska konsekvenserna för olika företag är att de miljöaktiva företagen inte drabbas av någon kostnadshöjning vilket däremot de miljöpassiva företagen kommer att få vidkännas. För hushållens vidkommande kan inledningsvis konstateras att den praktiska utvidgningen av det förlängda produeentansvaret innebär en omorientering av kostnadsbärarna från det traditionella avfallshanteringssystemet till produkterna där avfalls- alternativt återvinningskostnaderna byggs i priset. För det kvarvarande avfallet innebär förslaget om differentierade taxor att även hushållen ges en realistisk möjlighet att undkomma kostnader minskad

genom avfallsproduktion. Denna minskade avfallsproduktion, bl.a. till följd ökad

av hemkompostering, kommer i sin tur, att möjliggöra att tidsintervallen mellan tillfällena för avhämtning av avfall kan ökas. Detta är intressant eftersom den helt dominerande enskilda kostnadsposten i avfallshanteringssystemet är just

24 avsnitt 6.7.

Se

transportkostnadema. För hushållen gäller, analogt med företagen, att det miljömedvetna hushållet t.o.m. kan sänka sina avfallskostnader medan det hushåll inte på något sätt intresserar sig för sina avfallsfrågor kommer att

som få högre kostnader.

För vissa deponiägare uppstår det initialt kostnad för installation av vågar.

en För alla deponiägare gäller att dessa kommer att tvingas till en extra administrativ rutin i samband med uppbörd och inbetalningar till miljökonto. Utredningen bedömer emellertid detta ett marginellt merarbete i synnerhet

som för de deponier i dag drivs på ett rationellt företagsekonomiskt sätt.

som Deponiägaren kan självfallet på olika sätt finna uppgörelser med sina kunder så att dessa hanterar och sorterar det avfall, skall avlämnas till deponi, på så

som sätt att möjligheterna för bearbetning och omvandling till avfallsråvara ökar.

medverkar också härtill. Även En minskning av skadliga ämnen i produkter

ovanstående leder till att vissa avfallsråvaror kan vägas ut kommer om alternativet deponering att bli ett dyrare alternativ jämfört med dagsläget. Då konkurrens till alternativet deponering finns i form att inte producera avfall

av

utnyttja andra behandlingsalternativ kommer deponering att efterfrågas i resp. minskad utsträckning.

styrmedelspaketet kommer att innebära att andelen brännbart material kommer att öka i det avfallet går till förbränningsanläggningama. Energiutbytet

som och därmed intäkterna ton avfall kommer att öka. Avfallets skadlighet

per kommer att minska vilket leder till lägre reningskostnader. Genom fastställandet för användningen aska och slagg kommer andelen, per

av normer av

avfall, via förbränningsanläggningar går till deponering att minska ton som med minskade kostnader följd. Vissa anläggningar, är byggda i tron

som som att de alltid skall ta emot osorterat avfall, kan tvingas göra vissa förändringar för att rationellt kunna utnyttja avfall med högre energivärde. Sammantaget behöver inte styrmedelspaketet på sikt, innebära några större negativa kostnadskonsekvenser utan kanske tvärtom positiva sådana.

För ägare till reningsanläggningar vilka i dag producerar slam, som läggs på deponier, i omfattning 1 miljon ton per år kommer miljövaru-

en av ca deklarationsplikten och rådgivning till mindre och medelstora företag att leda till ett slam. Genom utarbetandet av normer för användning av

renare avfallsråvaran slam kan i flera fall deponi som avfallsbehandlingsalternativ undvikas och produkt med klart negativt värde, i dagsläget, omvandlas till

en en produkt med positivt värde.

På myndighetssidan berör förslaget främst skattemyndighetema och de

naturvårdande myndigheterna. När det gäller skattesidan finns det anledning

i Danmark, har ett invecklat avgiftssystem, anges de att notera att som mer

administrativa kostnaderna härför mycket små. Detta stämmer väl med som de uppskattningar av de administrativa kostnaderna för hantering av miljöskatter-avgifter som gjorts i Ds 1994:33 Så fungerar miljöskatter. För de naturvårdande myndigheterna innebär systemet med miljövarudeklarationsplikt en ökad administrativ kostnad medan minskning antalet en av

deponier torde innebära lägre tillsynskostnader. För myndigheterna

sammantaget bedömer utredningen att det inte uppkommer några väsentliga ekonomiska effekter.

För samhällskonomin som helhet innebär förslaget att små administrativa kostnader uppkommer på skilda håll till följd den s.k. gröna avfallskattenlav avgiften, miljövarudeklarationsplikten, kretsloppsgarantin, fastställandet av normer samt införandet av differentierade taxor. Vidare uppstår direkta kostnader för installation av vågar samt för att genomföra det femårsprogam som den föreslagna resurssparkommittén kan komma att framlägga.

Den i det närmaste genuina samstämmigheten rörande målet minska att samhällets avfallsproduktion kan flera tolkningar. En kan ges vara att avfallsproduktionen är ett tecken på resursslöseri med råvaror vilka köpts till för låga priser. En annan kan vara att avfallsproduktionen upphov till olika ger typer av externa effekter i form miljöstörningar dvs. sådan miljöpåverkan av som inte inkluderas i priset med för låga avfallshanteringskostnader. En tredje kan vara en kombination av de båda ovanstående.

Oaktat vilket av dessa alternativ väljs något måste väljas kan den som - -

föreslagna gröna avfallsskatten-avgiften tolkas önskvärd justering

som en av kostnaderna för att slutligen deponera avfall. De åtgärder företag, hushåll, som deponi- och förbränningsanläggningar därmed vidtager, till följd av skattenavgiften är samhällsekonomiskt motiverade och ger i de flesta fall en samhällsekonomisk vinst. Sammantaget innebär detta den föreslagna att om

skattensavgiftens storlek, i någon politisk prissättningsmodell, är riktig

kommer det här föreslagna styrmedelspaketet med mycket stor sannolikhet att även ge en samhällsekonomisk vinst. Men det är viktigt att understryka att utredningen föreslagit en bukett av styrmedel. Att denna enbart välja t.ex. ur den gröna avfallsskatten-avgiften leder ofelbart till lägre måluppfyllelse. en

Om istället alternativen grön avfallsskatt-avgift ersätts med en nettodeponiskatt kommer de skattskyldiga att inledningsvis minska sina

inbetalningar från tidigare angivna 2 miljarder kronor till 500 miljoner

ca kronor. Detta förutsatt att skatten införes 1 januari 1996. Om skatten införs vid

25 Se vidare avsnitt 6.6.2. 26 För exempelvis hushållen kan effekten bli som införandet av moms på avfallsavgiften dvs. liten om alls någon.

tidpunkt, längre omställningsperiod medvetet väljes, en senare genom att en kommer inbetalningama att minska. Genom kvittmöjligheterna kommer efter ikraftträdandet den inbetalda skatten att ytterligare minska. Till skillnad från systemet med gröna avfallsskatter-avgifter, går inbetalda skatter direkt till statskassan utan att stanna sju år i ett miljökontosystem och därifrån eventuellt återbetalas. Som tidigare angivits måste en deponiskatt, om man inte önskar undanta eller använda lägre skattesats för det branschspecifika avfallet, hållas relativt låg.

en En hög skatt skulle i annat fall för enstaka företag eller branscher kunna leda till samhället oönskade konsekvenser, vilka ofullständig statistik

av p.g.a. har kunnat identifieras under utredningens genomförande. En deponiskatt, storlek som tidigare redovisats, kommer inte ha samma

av totala styreffekt den gröna avfallsskatten-avgiften. Enligt utredningen är

som det mycket tveksamt om ett styrmedelspaket innehållande en nettodeponiskatt kommer att leda till den tidigare aviserade 50-procentiga minskningen av deponerade avfallsmängder. Räknat på den slutliga skattebetalaren, i form av hushåll och avfallsproducenter som i huvudsak producerar avfall som är jämförligt med hushållsavfall, kommer skatten vara mycket måttlig i förhållande till de avfallskostnader idag betalas. För vissa företag som

som idag använder egna industrideponier kan dock en nettodeponiskatt inledningsvis vara mycket kännbar. Totalt innebär detta ett relativt sett hårdare tryck på det branschspecifika avfallet inkl. bygg- och rivningsavfall. I övrigt följer ett styrmedelspaket med

nettodeponiskatt det konsekvensmönster som tidigare redovisats för den en gröna avfallsskatten-avgiften.

Vad slutligen gäller ett styrmedelspaket innehållande en ren deponiskatt

kommer detta leda till högre skatteintäkter jämfört med tidigare redovisade skattealternativ det enkla skälet att någon återbetalning alternativt kvittning

av inte längre är aktuell. För vissa företag, särskilt de som producerar branschspecifikt avfall, kommer skattekonstruktionen att kunna få klara negativa ekonomiska konsekvenser. I synnerhet gäller detta företag för vilka en lång omställningsperiod är behövlig, i syfte att anpassa teknik och rutiner till den nya prisbilden för avfallets omhändertagande. En ren deponiskatt kommer

således ha bra styreffekt hos stora avfallsproducenter vad avser produktion

en

avfall. Däremot deponiskatten inga som helst incitament till att av ger omvandla redan invägt avfall till avfallsråvara. Ett styrmedelspaket med deponiskatt följer även den i övrigt det tidigare

en ren redovisade konsekvensmönstret, undantaget att allt som berör miljökonto inte

längre är aktuellt. Också avseende detta styrmedelspaket är utredningen tveksam till att en 50-procentig avfallsreduktion sker.

Ovan sagda innebär att de av utredningen föreslagna styrmedelspaketen kommer att verka för, den av regering och riksdag fastställda målsättningen, att osorterat avfall föres till förbrännings- eller deponeringsanläggningar.

Sammantaget innebär förslagen att samhället tydligt markerat önskar

att man minska avfallsproduktionen samtidigt inblandade dels incitament

som man ger och dels möjligheter minska denna produktion. Även avfallsfri framtid

att om fortfarande är vision är den värd att hålla fast vid.

en

9 FÖRSLAG TILL ÄNDRAD LAGSTIFTNING

9.1¶Förslag till Lag s.k. grön avfallsskatt m.fl. och

om

fiirfattningskommentarer

Förslag till Lag ändring i lagen 1984:151 om punktskatter och

om

prisregleringsavgifter.

1 § p.1 Tillägg: lagen xxxx om skatt på avfall. Förslag till Lag om ändring i Skattebrottslagen 1971:69 1 § Tillägg: lagen xxxx om skatt på avfall. Förslag till Lag ändring i Kommunalskattelag 1928:370

om 20 § 2 st Tillägg: inbetalning till särskilt miljökonto och skatt enligt lagen xxxx om skatt på avfall. Förslag till Lag om s.k. grön avfallsskatt Avfallsskatt l § Skatt på avfall avfallsskatt betalas till staten enligt bestämmelserna i denna lag.

skattskyldig

2 § skattskyldig är den som driver tillståndspliktig deponeringsverksamhet

enligt miljöskyddslagen 1969:387.

I fråga handelsbolag eller kommanditbolag är bolaget skattskyldigt. Har

om

skattskyldig avlidit är dödsboet skattskyldigt och har skattskyldig försatts i

konkurs är konkursboet skattskyldigt.

Registreringsskyldighet

3§ Den är skattskyldig enligt 2 § skall vara registrerad hos

som Riksskatteverket.

skatteunderlaget

4 § Allt lämnas till skattskyldig deponeringsverksamhet för slutligt

som en omhändertagande eller för därmed jämförlig behandling utgör skattepliktigt avfall enligt denna lag.

9 14-1075 257

Under förutsättning att de krav på renhet som fastställs av Statens Naturvårdsverk är uppfyllda skall skatt inte utgå för deponering av: 0 torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin; 0 sand, grus, jord eller inerta massor som tillförs skattskyldig i rena

självständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning att

skattskyldig inte kräver betalning för att ta emot materialet; 0 kompost som tillförs skattskyldig för sluttäckning. Den för deponin ansvarige skall presentera dokumentation för användningen.

Skattesatsen 5 § Skatten utgår per ton skattepliktigt avfall med ett belopp som motsvarar 0,6 procent av det för invägningsâret gällande basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. För det fall avfallet utgör restprodukter från avfallsförbränningsanläggning skall den i första stycket nämnda procentsatsen i stället vara 2,4. När ett belopp motsvarande skatten skall beräknas vid utvägning enligt 8 § tredje stycket eller enligt 9 § första stycket skall det beräknas enligt första stycket. Skatten skall avrundas till närmast tiotal kronor.

Rapporteringskyldighet 6 § Skattskyldig skall löpande ange vikt för in- och utvägt avfall med uppgift om ursprunget, hur avfallet viktbestäms och typ av avfall som mottages,

organisationsnumret och namnet på den som lämnar invägt respektive tar emot utvägt avfall, datum och klockslag, registreringsnummer på transportfordonet,

samt det belopp som motsvarar avfallsskatten på in- respektive utvägt avfall och grunden för beräkning av skatten. Uppgifterna skall sammanställas i en särskild avfallsrapport vid utgången av varje kalendermånad månadsrapport. Vid utgången av varje kalenderår skall månadsrapporterna sammanställas i en särskild årlig avfallsrapport årsrapport. Denna rapport skall utfärdas i fyra exemplar, varav ett behålls av den skattskyldige, ett lämnas till riksbanken, ett lämnas till Riksskatteverket och ett lämnas till Statens Naturvårdsverk. Den årliga rapporten skall ha kommit in till i andra stycket angivna myndigheter senast den 15 januari nästkommande kalenderår. För de fall verksamheten inte fullgör rapporteringsskyldigheten kan myndigheten vid vite inkräva en rapport.

Månads- och årsrapport skall upprättas på blankett enligt formulär och anvisningar som fastställs av Riksskatteverket.

skattskyldighetens inträde 7 § skattskyldighet inträder vid utgången det sjätte kalenderåret efter det

av kalenderår avfallet ankommit till och invägts vid skattskyldig verksamhet.

Särskilt miljökonto

8§ skattskyldig skall betala in medel på ett räntelöst konto i riksbanken särskilt miljökonto enligt bestämmelserna i denna lag. Inbetalning på särskilt miljökonto skall göras med ett belopp som motsvarar avfallsskatten på det avfall som vägts in under kalenderåret. Inbetalning skall ske senast den 25 januari närmast följande kalenderår. Inbetalning för ett kalenderår bildar ett särskilt konto för detta år. Regeringen får, det finns synnerliga skäl, medge befrielse helt eller delvis

om från skyldigheten att betala in medel på särskilt miljökonto. Om den skattskyldige i ansökan kan visa på vilket sätt återvinning eller återanvändning har skett och denna hantering står i överensstämmelse med gällande bestämmelser och föreskrifter som Statens Naturvårdsverk meddelar behöver inbetalning inte ske med belopp motsvarande skatten på under det aktuella kalenderåret utvägt avfall. Beloppet skall beräknas enligt det för det äldsta kontoåret gällande basbelopp och skall reducera miljökontot för detta år. Ansökan skall ställas till Riksskatteverket och skall omfatta en period om ett kalenderår. Ansökan skall ha kommit in till Riksskatteverket senast tre veckor

före senaste dagen för inbetalning enligt tredje stycket.

Återbetalning av kontomedel

9 § Om skattskyldig under senare år under tiden fram till tidpunkten för skattskyldighetens inträde kan visa att avfall vägts ut och att de ytterligare krav som uppställs i 8 § tredje stycket är för handen, skall efter ansökan från skattskyldig återbetalning av kontomedel ske med ett belopp motsvarande skatten på utvägt avfall. Beloppet skall beräknas enligt det för det äldsta kontoåret gällande basbelopp och skall reducera miljökontot för detta år. Återbetalningsbeloppet skall beräknas enligt det för det äldsta kontoåret gällande basbelopp och skall reducera detta. Ansökan om återbetalning görs skriftligen hos Riksskatteverket. Den skall omfatta en period om ett kalenderår.

Har återbetalning skett med för högt belopp på grund av oriktig uppgift som skattskyldig lämnat eller på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, är denne skyldig att på det aktuella kontot hos riksbanken återinsätta vad han sålunda oriktigt erhållit. Beslut härom meddelas av Riksskatteverket.

Skattens inbetalning 10 § När skattskyldighet har inträtt skall den skattskyldige inbetala skatten till staten. Efter inbetalning har den skattskyldige rätt att lyfta motsvarande belopp restbeloppet från det särskilda miljökontot. Efter ansökan medger Riksskatteverket att Riksbanken inbetalar restbeloppet. Sådan ansökan skall skattskyldig göra på en särskilt blankett som fastställs av Riksskatteverket. Ansökan skall ställas till Riksskatteverket och skall ha kommit in senast den dag som infaller en månad fore den dag skatten skall vara inbetald enligt tredje stycket.

skattskyldig skall redovisa skatten till beskattningsmyndigheten för det år

skattskyldighet har inträtt genom att lämna en deklaration. Deklarationen skall ha kommit in till Skattemyndigheten senast den 25 januari det kalenderår som närmast följer efter det kalenderår skattskyldigheten inträtt och skatten skall vara inbetald senast denna dag.

Tillsyn och kontroll ll§ Statens Naturvårdsverk och länsstyrelserna utgör tillsynsmyndigheter enligt denna lag. För tillsyn och kontroll av efterlevnaden av denna lag har tillsynsmyndighet rätt till tillträde till låsta eller avspärrade områden och har rätt att göra de mätningar som behövs. Den som är registrerad enligt denna lag är pliktig att vara behjälplig vid kontroll av lämnade uppgifter och på anmodan förse myndigheten med upplysningar, handlingar och annat erforderligt material.

Förfarandet i övrigt 12§ Regler om förfarandet vid beskattningen finns i lagen 1984:151 om

punktskatter och prisregleringsavgifter.

Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Författningskommentarer

Förslag till Lag ändring i lagen 1984:151 om punktskatter och

om

prisregleringsavgifter

1§p.1

Bestämmelser det administrativa förfarandet vid uttag punktskatter och

om av prisregleringsavgifter finns i lagen 1984:151 punkskatter och pris-

om regleringsavgifter och i förordningen 1984:247 punktskatter och pris-

om

regleringsavgifter. Av lagen framgår på vilka olika punktskatteförfattningar

den är tillämplig.

Förslag till Lag ändring i Kommunalskattelag 1928:370

om

20 § 2 st

Varken kontoinbetalningen eller avfallsskatten är avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Enligt 20 § KL får avdrag göras för allmänna svenska skatter. I 3 att härmed allmänna utskylder till stat, landsting,

anv p anges avses kommun och församling. Allmänna skatter är sådana som inte minskar själva inkomsten lägger beslag på en del av denna för statens eller kommunens

men räkning, såsom den statliga- och kommunala inkomstskatten.

Enligt 23 § 23 KL medges däremot avdrag för speciella för närings-

anv p verksamheten utgående skatter och avgifter. Dessa skatter och avgifter utgör företagsekonomiskt sett kostnader t.ex. tillverkningsskatter och tullar. De utgår i proportion till produktion och import, etc. oavsett om företaget ger någon vinst eller inte. När företagare kalkylerar vilken vinst en produktion

en kan väntas får han således räkna med sådana skatter som kostnader för

ge, produktionen. Vad gäller tidpunkten för avdrag för speciella skatter gäller allmänna regler.

För de mellanliggande leden transportföretag o. likn. kommer även den del

intäkten för utförda tjänster som motsvarar skatten att utgöra skattepliktig av intäkt, samtidigt den speciella avfallsskatten utan särskilt undantag utgör

som

23 KL. Även för de avfalls-

en avdragsgill speciell skatt 20 och

producerande företagen utgör i inkomstskattehänseende ifrågavarande speciella skatt utan särskilt undantag avdragsgill kostnad i näringsverksamheten kommuner inte skattskyldiga för inkomst enligt 7 § 3 mom SI.

För de fall speciell skatt inte utgör kostnad i en förvärvskälla är den inte

en avdragsgill. För hushållen kommer sålunda avfallsskatten att utgöra en icke avdragsgill levnadskostnad 20 § KL.

För att värna syftet med avfallsskatten och för att uppnå likformighet såväl

om mellan hushåll, företag och kommunen som mellan de olika företagsformerna,

bör avfallsskatten enligt uttrycklig bestämmelse i 20 § andra stycket KL särskilt undantas från avdragsråtten i inkomstskattehänseende. Av den anledningen måste storleken av skatten alltid anges särskilt.

Förslag till Lag om s.k. grön avfallsskatt 1 § Gränsdragningen mellan begreppen avgift och skatt är inte alltid klar. Avgifter kännetecknas emellertid av att den avgiftsbelagde erhåller någon form av motprestation som i värde motsvarar avgiften. Den skattebelagde kan i allmänhet inte på samma sätt förvänta sig någon direkt motprestation. Konstitutionellt sett är den tänkta pålagan en indirekt punktskatt, som går direkt till statskassan.

2§ I svensk Skatterätt är begreppen skatteplikt och skattskyldighet av grundläggande natur. Skatteplikten är knuten till objektet och definierar vad det är som skall beskattas. Skattskyldigheten är knuten till det subjekt som skall betala skatten. Det är naturligtvis nödvändigt att denna grupp kan preciseras. Vem som är skattskyldig och tidpunkten för skattskyldighetens inträde regleras inte i lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Inom punktskattesystemet är skattskyldigheten i allmänhet knuten till den som äger tillgången i fråga. Endast en obetydlig del av punktskatterna kan deklareras genom ombud. Den som driver deponeringsanläggning får civilrättsligt sett anses bli ägare av avfallet i och med besittningstagandet. Det spelar därvid ingen roll

om verksamheten bedrivs i hyrda lokaler eller på hyrd eller arrenderad fastighet. Skogs-, gruv- och andra industrier som har egen deponeringsverksamhet är naturligtvis redan ägare till det deponeras. En skattskyldighet knyts

som som till det civilrättsliga förhållandet har den fördelen att den kontroll som myndigheterna vill utöva styrs mot den person som är ytterst ansvarig. Miljöskyddslagens 1969:387 tillåtlighetsregler ligger till grund för tillståndsprövningen enligt miljöskyddsförordningen. Denna leder till att sådana villkor fastställs som behövs för att miljön skall skyddas i görligaste mån.1 Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig och bland annat innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Tillstånd kan sökas hos koncessionsnämnden för miljöskydd eller hos länsstyrelsen Koncessionsnämnden är tillstånds-

1 18 29 a §§ Miljöskyddslagen.

- 2 Se mer om miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen i avsnitt 3.3.2.

myndighet avseende de verksamheter medför eller kan medföra mest

som

allvarliga miljöstömingar och länsstyrelsen svarar för tillståndsprövningen av

övriga verksamheter.

Den till miljöskyddsförordningen 1989:364 fogade företeckningen över förprövningspliktig verksamhet omfattar alla former av deponier Det är sålunda förbjudet att utan tillstånd enligt miljöskyddslagen bland annat anlägga

fabrik eller inrättning och lägga fast avfall eller annat ämne i en annan upp vissa fall Upplag eller anläggningar för behandling avfall från hushåll,

av sjukhus, industri, reningsanläggning eller därmed jämförlig inrättning kräver enligt miljöskyddsförordningen tillstånd från koncessionsnämnden om den avfallsmängd tillförs deponeringsanläggningen överstiger 75 000 ton per

som år. Överstiger avfallsmängden 50 ton ej.75 000 ton per år skall tillstånd

men sökas hos länsstyrelsen och uppgår avfallsmängden till högst 50 ton per år är det tillräckligt att anmälan görs till den kommunala nämnden. Sådana mindre deponier omfattas sålunda inte av ifrågavarande skattskyldighetå

Skattskyldig är sålunda den fått myndigheternas tillstånd att ett led i

som som sin näringsverksamhet ta emot, bearbeta, lagra, leverera eller på annat sätt omhänderta sådant avfall i 4 Hit räknas också anläggningar som

som avses har dispens före 1981 samt de anläggningar tillkom före miljöskyddslagen

som 1969 och därmed inte har tillstånd. Även industrier enbart tar emot

som som avfall från produktionen, dvs. där tillstånd till upplag för industriellt

den egna avfall ligger i koncessionsbeslut, omfattas av skattskyldigheten.

Aktiebolag och ekonomiska föreningar är även avseende ifrågavarande skatt självständiga skattesubjekt. Handelsbolag och kommanditbolag är till skillnad mot vad gäller exempelvis i inkomstskattehänseende skattskyldiga. För

som att undanröja eventuella oklarheter bör det uttryckligen stadgas att konkursboet är skattskyldigt för det fall den skattskyldige försatts i konkurs. Har den

skattskyldige avlidit är dödsboet skattskyldigt.

3§

Ett krav på registrering hos beskattningsmyndigheten uppställs. I förordningen

punktskatter och prisregleringsavgifter finns bestämmelser om registrering

om i 2-5 §§. Registret, vilket skall föras med ADB, skall innehålla uppgifter om

3 Bilaga till miljöskyddsforordningen under rubriken 92.03. 4 3 § Miljöskyddsförordningen. 5 Tillstånd skall vidare sökas hos länsstyrelsen for utsläpp av fast avfall eller något annat

fast ämne från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

eller uppläggning ett sådant ämne ett sätt kan förorena mark, vattenområde

av som

eller grundvatten 92.05. Anläggning for behandling och uppläggning av miljöfarligt

avfall se avsnitt 3.3.9 omfattas också av tillståndsplikten 92.04 92.07.

-

den skattskyldiges organisationsnummer, namn och adress, vilket slag av avfall deponin får ta emot samt beräknad årlig avfallsmängd.

4§ Avfall definieras i lagen som allt som lämnas och invägs vid skattskyldig verksamhet. En sådan definition förefaller vara tillräcklig i sammanhanget, dvs. att skatteunderlaget eller skatteobjektet därmed synes vara preciserad på ett entydigt och ändamålsenligt sätt. Begreppet avfall är i sig inget entydigt begrepp. Det kan gälla hushållsavfall, trädgårdsavfall, miljöfarligt avfall, avfall från renhållning, handelsavfall, kontorsavfall, industriavfall, slam från reningsanläggningar, rivningsavfall eller annat material som innehavaren uppfattar som överblivet och oanvändbart och därför vill bli av med. Ogräs brukar definieras som växter som från betraktarens synpunkt växer på fel plats. Begreppet restprodukt är vidare. Det omfattar allt överblivet material från produktion eller konsumtion En undantagslös regel vore i princip att föredra. Utredningen har emellertid bedömt det som angeläget att undanta visst material. Under förutsättning att de krav på renhet som fastställs av Statens Naturvårdsverk är uppfyllda skall skatt inte utgå vid deponering av sådant avfall som anges i andra stycket.

5§ Med dagens basbelopp 35 200 kr utgår skatten enligt huvudregeln med 211 kr per ton lämnat avfall. Restprodukter slagg m.m. från avfallsförbränningsanläggningar beräknas till i genomsnitt 25% av den totala mängden. Utredningen har bedömt det som rimligt att skatten på sådant avfall skall uppräknas med faktorn Eftersom skatteunderlaget är viktbaserat, måste skattskyldig som inte har våg installera en sådan.

6§ Den föreslagna avfallsrapporten har sin motsvarighet i den särskilda miljörapporten. Den som utövar tillståndspliktig verksamhet skall årligen inge en särskild avfallsrapport till i stadgandet angivna myndigheter. Rapporten skall innehålla en redogörelse för bland annat viktbestämning, avfallstyp, organisationsnumret och namnet på den som lämnar invägt respektive tar emot utvägt avfall och ett belopp som motsvarar avfallsskatten på in- respektive utvägt avfall.

5 Se mer därom i avsnitt 1.3.1 Avfall. Jfr avsnitt 3.3.7 Renhållningslagen, avsnitt 3.3.l2

EG samt SNFS 1993:14 MS 69.

Syftet med rapporteringen är att underlätta myndighetskontrollen av lagens efterlevnad och att den skattskyldige skall kunna presentera ett tillförlitligt och

detaljerat underlag för deklarationen och inbetalning till och utbetalning mera från det särskilda miljökontot vid sidan av bokföringen.

7§ Avfallet är skattepliktigt redan vid ankomst och invägning vid skattskyldig verksamhet. Invägning skall ske i samband med att avfallet ankommer. Däremot inträder skatteplikten inte förrän viss tid förflutit, dvs. att beskattningen är uppskjuten till dess det definitivt visar sig att avfallet inte har kunnat vägas ut för återanvänding eller återvinning. Utredningen har bedömt det rimligt att skattskyldig får sammantaget högst sju år på sig för att

som finna lämplig återanvändning eller återvinning. Under tiden skall ett belopp

en

motsvarar beräknad skatt inbetalas på ett särskilt konto se vid 8 §. som För det fall särskilda föreskrifter inte lämnas i denna lag, finns regler om redovisning skatt och skattekontroll m.m. i lagen 1984:151 om

av punktskatter och prisregleringsavgifter. Vad gäller punktskatter i allmänhet är som regel kalendermånad redovisningsperiod. Dock finns bestämmelser om längre redovisningsperioder i vissa skatteförfattningar. Till varje redovisningsperiod skall hänföras den skatt för vilken redovisningsskyldighet inträtt. En

allmän förutsättning för redovisningskyldigheten är att skattskyldigheten har

inträtt. Även sådana skattskyldiga har brutet räkenskapsår enligt bokföringslagen

som bör enligt utredningen redovisa avfallsskatten per kalenderår. Avfallsskatten får inte beaktas vid inkomsttaxeringen se vid 12 §.

8§ För det fall den skattskyldige kan visa att avfall vägts ut och att detta återanvänts eller återvunnits på ett godtagbart sätt skall endast ett belopp som motsvarar skatten på nettobeloppet inbetalas på särskilt miljökonto. Sålunda medges en inbetalningsreduktion för ett belopp som motsvarar skatten på avfall som gått tillbaka till materialcirkulationen. Inbetalningen på det särskilda miljökontot skall göras på grundval av den årliga avfallsrapporten. Då skattesatsen är basbeloppsrelaterad se vid 5 och 9 §§ bör inbetalningen för ett kalenderår utgöra ett särskilt konto. Sålunda kan skattskyldig inneha högst sju sådana särskilda konton hos riksbanken samtidigt konto 1996,... 2002.

9§ För det fall utvägning och återvinning eller återanvändning har skett enligt gällande bestämmelser och de av Statens Naturvårdsverk uppställda renhetskraven är uppfyllda, har skattskyldig rätt att få tillbaka ett belopp som motsvarar skatten på utvägd avfallsmängd. Basbeloppet för året för det äldsta kontot ligger till grund för återbetalningen.

10§ Enligt huvudregeln skall den skattskyldige själv inbetala skatten och har därefter mot uppvisade inbetalningskvitto eller dylikt rätt att få tillbaka

av motsvarande belopp från riksbanken. Har den skattskyldige likviditetsproblem eller av annan anledning önskar att skatten inbetalas riksbankens försorg av medel som kvarstår på det

genom aktuella miljökontot kan den skattskyldige hos Riksskatteverket ansöka om detta. Sådan ansökan skall skattskyldig göra på en särskilt blankett som fastställs av Riksskatteverket. Avfallsskatten inbetalas de skattskyldiga subjekten men bärs i realiteten av

av subjekt i tidigare led, i första hand av de som lämnar avfallet till ett skattskyldigt subjekt. Skattskyldiga övervältrar skatten på tidigare led i avfallskedjan att kostnaden för tjänsten ökas med ett belopp motsvarande

genom skatten. De enskilda hushållen respektive industrin avfallsproducenterna står längst ned i avfallskedjan och får därmed slutligen bära skatten. skattskyldig skall deklarera avfallsskatten särskilt. Inkomstskattedeklarationen eller inkomsttaxeringen berörs inte. Av lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter framgår att den som är

skattskyldig skall redovisa skatten till beskattningsmyndigheten genom att

lämna deklaration. Skatteredovisningen i deklarationen skall avse en bestämd redovisningsperiod. Deklarationen skall lämnas på heder och samvete samt upprättas på blankett enligt formulär fastställs av Riksskatteverket.

som

skattskyldig skall lämna deklaration till beskattningsmyndigheten för varje

period. Deklarationen kan ske på grundval av den aktuella årliga avfallsrapporten. Beskattningsmyndigheten kan föreskriva att denna rapport skall fogas till deklarationen Taxeringslagens bestämmelser om att deklarationsskyldig i skälig omfattning skall ha räkenskaper för deklarationsskyldighetens fullgörande och kontroll avlämnade deklarationer finns i lagen om punkt-

av

skatter och prisregleringsavgifter.

7 Jfr förordningen om punktskatter och prisregleringsavgiñ 25

Deklarationen skall ha kommit in senast den 25 januari det kalenderår som närmast följer efter det kalenderår skattskyldigheten inträtt. Samma dag skall skatten inbetald. Betalas skatten för sent tas dröjsmålsränta ut.

vara Den är registrerad som skattskyldig skall lämna deklaration även om

som vederbörande inte har någon skatt att redovisa för perioden.

9.2¶Förslag till Lag s.k. grön avfallsavgift m.fl. och

om

författningskommentarer

Förslag till Lag om ändring i lagen 1984:151 om punktskatter och

prisregleringsavgifter.

1 § 1 p. Tillägg: lagen xxxx om miljöavgift på avfall

Förslag till ändring i Kommunalskattelagen 1928:370

Lag om 20 § 2 st: Tillägg: inbetalning till särskilt miljökonto och avgift enligt lagen xxxx om miljöavgift på avfall.

Förslag till Lag om s.k. grön avfallsavgift 1 § Miljöavgift skall betalas till staten enligt bestämmelserna i denna lag för

deponering av avfall vid deponeringsanläggningar.

2§ Avgiftsskyldig är den som driver tillståndspliktig deponeringsverksamhet enligt miljöskyddslagen 1969:387.

3 § Den är avgiftsskyldig enligt 2 § skall vara registrerad hos Statens

som Naturvårdsverk.

4§ Allt som lämnas till avgiftsskyldig deponeringsverksamhet för slutligt

omhändertagande eller för därmed jämförlig behandling utgör avgiftspliktigt

avfall enligt denna lag. Under förutsättning att de krav på renhet som fastställs av Statens Naturvårdsverk är uppfyllda skall avgift inte utgå för deponering av: 0 torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin;

sand, jord, inerta massor som tillförs avgiftsskyldig i rena själv- 0 grus,

ständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning att

avgiftsskyldig inte kräver betalning för att ta emot materialet; kompost tillförs avgiftsskyldig för sluttäckning.

0 som Den för deponin ansvarige skall presentera dokumentation för användningen.

5§ Avgiften utgår ton avgiftspliktigt avfall med ett belopp som

per motsvarar 0,6 procent av det för invägningsåret gällande basbeloppet enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. För det fall avfallet utgör restprodukter från avfallsförbränningsanläggning skall den i första stycket nämnda procentsatsen i stället vara 2,4. När ett belopp motsvarande avgiften skall beräknas vid utvägning enligt 8 § tredje stycket eller enligt 9 § första stycket skall det beräknas enligt första stycket. Avgiften skall avrundas till närmast tiotal kronor.

6 § Avgiftsskyldig skall löpande ange vikt för in- och utvägt avfall med uppgift ursprunget, hur avfallet viktbestäms och typ av avfall som

om mottages, organisationsnumret och namnet på den som lämnar invägt respektive tar emot utvägt avfall, datum och klockslag, registreringsnummer på transportfordonet, samt det belopp motsvarar avgiften på in- respektive

som utvägt avfall och grunden för beräkning av avgiften. Uppgifterna skall sammanställas i en särskild avfallsrapport vid utgången av varje kalendermånad månadsrapport. Vid utgången varje kalenderår skall månadsrapportema sammanställas i en

av särskild årlig avfallsrapport årsrapport. Denna rapport skall utfärdas i tre exemplar, ett behålls av den avgiftsskyldige, ett lämnas till Riksbanken

varav och ett lämnas till Statens Naturvårdsverk. Den årliga rapporten skall ha kommit in till i andra stycket angivna myndigheter senast den 15 januari nästkommande kalenderår. För det fall

verksamheten inte fullgör rapporteringsskyldigheten kan myndigheten vid vite

inkräva en rapport. Månads- och årsrapport skall upprättas på blankett enligt formulär anvisningar som fastställs av Statens Naturvårdsverk.

7§ Avgiftsskyldighet inträder vid utgången det sjätte kalenderåret efter

av det kalenderår avfallet ankommit till och invägts vid avgiftsskyldig verksamhet.

8 § Avgiftsskyldig skall betala in medel på ett räntelöst konto i Riksbanken särskilt miljökonto enligt bestämmelserna i denna lag.

Inbetalning på särskilt miljövårdskonto skall göras med ett belopp som motsvarar avfallsavgiften på det avfall som vägts in under kalenderåret. Inbetalning skall ske senast den 25 januari närmast följande kalenderår. Inbetalning för ett kalenderår bildar ett särskilt konto för detta år.

det finns synnerliga skäl, medge befrielse helt eller delvis Regeringen får, om från skyldigheten att betala in medel på särskilt miljövårdskonto.

Om den i ansökan kan visa på vilket sätt återvinning eller åter-

avgiftsskyldige

och denna hantering står i överensstämmelse med användning har skett bestämmelser och föreskrifter Statens Naturvårdsverk meddelar gällande som behöver inbetalning inte ske med belopp motsvarande avgiften på under det aktuella kalenderåret utvägt avfall. Belopp skall beräknas enligt det för det basbeloppet och skall reducera miljökontot för detta äldsta kontoåret gällande Ansökan skall ställas till Statens Naturvårdsverk och skall omfatta en år. period kalenderår. Ansökan skall ha kommit in till verket senast tre om ett veckor före dagen för inbetalning enligt tredje stycket. senaste 9 § Om avgiftsskyldig under år under tiden fram till tidpunkten för senare avgiftsskyldighetens inträde kan visa att avfall vägts ut och att de ytterligare krav uppställs i 8 § tredje stycket är för handen, skall efter ansökan från som återbetalning kontomedel ske med ett belopp motsvarande

avgiftsskyldig av

avgiften på utvägt fall. Återbetalningsbeloppet skall beräknas enligt det for av kontoåret basbelopp och skall reducera miljökontot för det äldsta gällande detta år.

Ansökan återbetalning görs skriftligen hos Statens Naturvårdsverk. Den om skall omfatta period ett kalenderår. en om Har återbetalning skett med för högt belopp på grund av oriktig uppgift som lämnat eller på grund felräkning, misskrivning eller annat

avgiftsskyldig av

uppenbart förbiseende, är avgiftsskyldig skyldig att på det aktuella kontot hos Riksbanken återinsätta vad han sålunda oriktigt erhållit. Beslut härom meddelas Statens Naturvårdsverk. av 10 § När avgiftsskyldighet har inträtt skall den avgiftsskyldige inbetala avgiften till staten. Efter inbetalning har den avgiftsskyldige rätt att lyfta mot svarande belopp restbeloppet från det särskilda miljökontot.

Efter ansökan medger Statens Naturvårdsverk att Riksbanken inbetalar Sådan ansökan skall avgiftsskyldig göra på särskilt blankett restbeloppet. en fastställs av Statens Naturvårdsverk. som Ansökan skall ställas till Statens Naturvårdsverk och skall ha kommit in senast den dag infaller månad före den dag avgiften skall vara inbetald enligt som en tredje stycket.

Avgiftsskyldig skall redovisa avgiften till Statens Naturvårdsverk för det år

avgiftsskyldighet har inträtt att lämna en avgiftsdeklaration.

genom Deklarationen skall ha kommit in till Statens Naturvårdsverk senast den

25 januari det kalenderår närmast följer efter det kalenderår avgiftssom skyldigheten inträtt och avgiften skall inbetald senast denna dag. vara

l1§ Avgiftsmedel som inte tas i anspråk för myndigheternas verksamhet enligt denna lag eller föreskrifter meddelats med stöd lagen, skall som av årligen tillföras en särskild Miljöfond. Styrelsen för Miljöfonden skall bestå av representanter från de myndigheter och organisationer regeringen som bestämmer.

Miljöfonden skall rekommendera regeringen förändring vad undantag avser för sådant avfall som inte skall påföras avgift.

Miljöfonden skall besluta användning de fonderade medel inte om av som återbetalas till avgiftsskyldiga enligt bestämmelserna i 12

12 § Efter ansökan från avgiftsskyldig återbetalning inbetald avgift kan om av Miljöfonden i enlighet med de riktlinjer regeringen bestämmer besluta att som inbetalda avgifter helt eller delvis skall återbetalas. Ansökan skall ställas Miljöfonden och skall ha kommit in till fonden senast den 1 april det kalenderår som följer närmast efter det kalenderår avgiftsskyldigheten inträtt. Till ansökan skall sökanden bifoga årsrapporterna för de sju senaste kalenderåren. Statens Naturvårdsverk skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökan. Miljöfondens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Ansökan om återbetalning skall göras på blankett enligt formulär och anvisningar som fast ställs Miljöfonden. av

l3§ Statens Naturvårdsverk och länsstyrelserna utgör tillsynsmyndigheter enligt denna lag. För tillsyn och kontroll efterlevnaden denna lag har av av tillsynsmyndighet rätt till tillträde till låsta eller avspärrade områden och har rätt att ta prov som behövs.

Den som är registrerad enligt denna lag är pliktig att behjälplig vid vara kontroll av lämnade uppgifter och på anmodan förse myndigheten med

upplysningar, handlingar och annat erforderligt material.

14§ När annat inte följer denna lag tillämpas lagen 1984:151 av om punktskatter och prisregleringsavgifter. Därvid är Statens Naturvårdsverk

beskattningsmyndighet.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Författningskommentarer

Förslag till Lag ändring i Kommunalskattelag 1928:370 om

20 § 2 st.

Enligt 23 § 23 KL medges avdrag för speciella för näringsverksamhet anv p utgående skatter och avgifter. Dessa skatter och avgifter utgör en företagsekonomiskt sett kostnader t.ex. tillverkningsskatter och tullar. De utgår i proportion till produktion, import, etc oavsett om företaget ger någon vinst eller inte. När företagare kalkylerar vilken vinst en produktion kan en får han således räkna med sådana skatter och avgifter som väntas ge,

kostnader för produktionen.

För de mellanliggande leden transportföretag och liknande kommer även den del intäkten för utförda tjänster motsvar avgiften att utgöra av som skattepliktig intäkt, samtidigt den avfallsavgiften utan särskilt undantag som kostnad 20 och 23 §§ KL. Även för de avfalls-

utgör en avdragsgill

producerande företagen utgör i inkomstskattehänseende ifrågavarande avgift

utan särskilt undantag avdragsgill kostnad i näringsverksamheten kommuner

inte för inkomst enligt 7 § 3 SI. För hushållen kommer

skattskyldiga mom

avfallsavgiften utgöra icke avdragsgill levnadskostnad 20 § KL. att en

För värna syftet med avfallsavgiften och för att uppnå likformighet att om såväl mellan hushåll, företag och kommunen mellan de olika företagssom formerna, bör avfallsavgiften enligt uttrycklig bestämmelse i 20 § andra stycket KL särskilt undantas från avdragsrätten i inkomstskattehänseende. Av den anledningen måste storleken avgiften alltid anges särskilt. av

Förslag till Lag om s.k. grön avfallsavgift

1 §

Gränsdragningen mellan begreppen avgift och skatt år inte alltid klar. Avgifter kännetecknas emellertid att de återförs till den som utövar den av verksamheten eller så skall ett specificerat vederlag utgå för

avgiftsbelagda

avgiften. Den avgiftbelagde erhåller någon form motprestation som i värde av avgiften. Medlen återförs direkt eller indirekt till betalningsmotsvarar kollektivet.

Ifrågavarande pålaga utgör inom för denna utredning en - ramen öronmärkt miljöavgift. Sålunda skall innestående medel på konto som är än sju år gamla tillkomma staten särskilt inrättad miljöfond. mer en av Fondens medel kan sedan användas för att täcka olika kostnader för åtgärder betalningskollektivet givit upphov till, såsom kostnader i samband med som

Tj

sanering av nedlagda deponier m.m., eller som gynnar dem ocheller direkt återbetalas till de avgiftsskyldiga kan påvisa särskilda skäl. som

2§

Avgiftsskyldig är den som fått myndigheternas tillstånd att ett led i sin som näringsverksamhet ta emot, bearbeta, lagra, leverera eller på annat sätt omhänderta sådant avfall i 4 Även industrier enbart som avses som tar emot avfall från den egna produktionen, dvs. där tillstånd till upplag för industriellt avfall ligger i koncessionsbeslut, omfattas avgiftsskyldigheten. av

Miljöskyddslagens 1969:387 tillåtlighetsregler ligger till grund för tillstånds-

prövningen enligt miljöskyddsförordningen. Denna leder till att sådana villkor fastställs behövs för att miljön skall skyddas i görligaste mån. Den till som

miljöskyddsförordningen 1989:364 fogade företeckningen över förprövnings-

pliktig verksamhet omfattar alla former deponier. Det är sålunda förbjudet av att utan tillstånd enligt miljöskyddslagen att bland annat anlägga fabrik eller en annan inrättning och lägga fast avfall eller annat ämne i vissa fall. Upplag upp eller anläggningar för behandling av avfall från hushåll, sjukhus, industri, reningsanläggning eller därmed jämförlig inrättning kräver enligt miljöskyddsförordningen tillstånd från koncessionsnämnden den om

avfallsmängd som tillförs deponeringsanläggningen över stiger 75 000

ton per år. Överstiger avfallsmängden 50 ton 75 000 ton år skall tillstånd men per sökas hos länsstyrelsen och uppgår avfallsmängden till högst 50 år är ton per det tillräckligt att anmälan görs till den kommunala nämnden. Sådana mindre

deponier omfattas sålunda inte ifrågavarande avgiftsskyldighet.

av

4§

Avfall definieras i lagen allt i fysisk mening lämnas och invägs vid som som avgiftsskyldig verksamhet. En sådan definition förefaller tillräcklig i vara sammanhanget, dvs. att underlaget därmed preciserad på ett synes vara entydigt och ändamålsenligt sätt.

Begreppet avfall är i sig inget entydigt begrepp. Det kan gälla hushållsavfall, trädgårdsavfall, miljöfarligt avfall, avfall från renhållning, handelsavfall, kontorsavfall, industriavfall, slam från reningsanläggningar, rivningsavfall eller annat material som innehavaren uppfattar överblivet och oanvändbart som och därför vill bli av med. Ogräs brukar definieras växter från som som betraktarens synpunkt växer på fel plats. Begreppet restprodukt är vidare. Det omfattar allt överblivet material från produktion eller konsumtion.

En undantagslös regel är i princip att föredra. Utredningen har emellertid bedömt det som angeläget att undanta visst material. Under förutsättning att de krav på renhet som fastställs Statens Naturvårdsverk är uppfyllda skall av

sådant avfall i andra stycket. En avgift inte utgå vid deponering av som anges

den föreslagna miljöfondens uppgifter är att rekommendera regeringen

av vad undantag från sådan avfall inte skall på föras avgift förändring avser som se vid 8 §.

5§ 35 200 utgår avgiften enligt huvudregeln med Med dagens basbelopp kr avfall. Restprodukter slagg m.m. från avfalls- 211 kr per ton lämnat beräknas till i genomsnitt 25% den totala

förbränningsanläggningar av

har bedömt det rimligt att avgiften på sådant avfall mängden. Utredningen som skall uppräknas med faktorn 4.

underlaget är viktbaserat, måste avgiftsskyldig inte har våg Eftersom som installera en sådan.

6§

avfallsrapporten har sin motsvarighet i den särskilda Den föreslagna utövar till ståndspliktig verksamhet skall årligen inge miljörapporten. Den som särskild avfallsrapport till i stadgandet angivna myndigheter. Rapporten en redogörelse för bland annat viktbestämning, avfallstyp, skall innehålla en organisationsnumret och namnet på den som lämnar invägt respektive tar emot belopp miljöavgiften på in- respektive utvägt avfall och ett som motsvarar utvägt avfall.

med är att underlätta myndighetskontrollen av lagens

Syftet rapporteringen

efterlevnad och den avgiftsskyldige skall kunna presentera ett tillförlitligt att detaljerat underlag för inbetalning till och utbetalning från det och mera

särskilda miljökontot vid sidan av bokföringen.

7§

redan vid ankomst och invägning vid avgiftsskyldig Avfallet är avgiftspliktigt

Invägning skall ske i samband med att avfallet ankommer. verksamhet. inträder avgiftsplikten inte förrän viss tid förflutit, den är upp skjuten Däremot definitivt visar sig avfallet inte har kunnat vägas ut för till dess det att återanvänding eller återvinning. Utredningen har bedömt det som rimligt att får sammantaget högst sju år på sig för att finna en lämplig

avgiftsskyldig

återanvändning eller återvinning. Under tiden skall ett belopp som motsvarar beräknad avgift inbetalas på ett särskilt konto se vid ll §.

8§

den kan visa att avfall vägts ut och att detta

För det fall avgiftsskyldige

eller återvunnits på ett godtagbart sätt skall endast ett belopp som återanvänts

motsvarar avgiften på nettobeloppet inbetalas på särskilt miljökonto. Sålunda medges en inbetalningsreduktion för ett belopp avgiften på som motsvarar avfall som gått tillbaka till materialcirlculationen.

Inbetalningen på det särskilda miljökontot skall göras på grundval den av

årliga avfallsrapporten.

Då avgiften är basbeloppsrelaterad vid 5 och 9 §§ bör

se inbetalningen för ett

kalenderår utgöra ett särskilt konto. Sålunda kan avgiftsskyldig inneha högst sju sådana särskilda konton hos riksbanken samtidigt konto 1996,...2002.

9§

För det fall utvägning och återvinning eller återanvändning har skett enligt gällande bestämmelser och de Statens Naturvårdsverk uppställda renhetsav kraven är uppfyllda, har avgiftsskyldig rätt att få tillbaka belopp ett som motsvarar avgiften på utvägd avfallsmängd. Basbeloppet för året för det äldsta kontot ligger till grund för återbetalningen. Den avgiftsskyldige skall med stöd

av den årliga avfallsrapporten visa att avfallsmängden är hänförlig till ett visst invägningsår.

10§

Enligt huvudregeln skall den avgiftsskyldige själv inbetala avgiften och har därefter mot uppvisade inbetalningskvitto eller dylikt rätt få tillbaka av att motsvarande belopp från Riksbanken.

Har den avgiftsskyldige likviditetsproblem eller anledning önskar

av annan att restbeloppet på det särskilda miljökontot inbetalas Riksbankens försorg, genom kan den avgiftsskyldige hos Statens Naturvårdsverk ansöka detta. Sådan om ansökan skall göras på särskilt blankett fastställs Statens en som av Naturvårdsverk.

l1§

ifrågavarande pålaga utgör inom för denna utredning - ramen en öronmärkt miljöavgift. Innestående medel på konto är sju som mer än år gamla skall tillkomma särskild miljöfond. Fondens medel kan en sedan användas för att täcka bland annat olika kostnader för åtgärder som betalningskollektivet givit upphov till, såsom kostnader i samband med sanering av nedlagda deponier eller dem. m.m., som gynnar

l2§

Avgift kan efter beslut Miljöfonden återbetalas till de

av avgiftsskyldiga. I

ansökan vilken skall göras på blankett utarbetas i

- en som av Miljöfonden

samråd med Statens Naturvårdsverk skall avgiftsskyldig de skäl - ange som

för återbetalning, vilka tillsammans med årsrapportema utgör åberopas beslutsunderlag. Miljöfondens beslut kan överklagas till kammarrätten.

9.3 till Lag deponiskatt m.fl

Förslag om

till Lag ändring i lagen 1984:151 punktskatter och Förslag om om

prisregleringsavgifier.

1 § p.l Tillägg: lagen skatt på avfall.

xxxx om

Förslag till Lag ändring i Skattebrottslagen 1971:69 om 1 § Tillägg: lagen skatt på avfall.

xxxx om

till Lag ändring i Kommunalskattelag 1928:370 Förslag om Tillägg: inbetalning till särskilt miljökonto och skatt enligt lagen 20 § 2 st xxxx om skatt på avfall.

Förslag till Lag om deponiskatt § på avfall deponiskatt skall betalas till staten enligt 1 Skatt bestämmelserna i denna lag.

2 § skattskyldig är den driver tillståndspliktig deponeringsverksamhet

som

enligt miljöskyddslagen 1969:387.

är skattsskyldig enligt 2 § skall registrerad hos

3 § Den som vara Riksskatteverket.

lämnas till skattskyldig deponeringsverksamhet för slutligt

4§ Allt som omhändertagande eller för därmed jämförlig behandling utgör skattepliktigt avfall enligt denna lag. förutsättning de krav på renhet fastställs Statens Under att som av Naturvårdsverk är uppfyllda skall skatt inte utgå för deponering av:

torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin; 0 jord, inerta tillförs skattskyldig i rena själv- 0 sand, grus, massor som ständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning att skattskyldig inte kräver betalning för att ta emot materialet;

kompost tillförs skattskyldig för sluttäckning. 0 som Den för ansvarige skall presentera dokumentation för användningen.

deponin

5§ Deponiskatten utgår ton skattepliktigt avfall med belopp per ett som motsvarar 0,15 procent av det för invägningsåret gällande basbeloppet enligt lagen 1962:381 allmän försäkring. om För det fall avfallet utgör restprodukter från avfallsförbränningsanläggning skall den i första stycket nämnda procentsatsen i stället 0,6. vara Skatten skall avrundas till närmast tiotal kronor.

6§ skattskyldighet inträder när avfallet ankommer till och invägs vid

skattskyldig verksamhet.

7 § skattskyldig skall redovisa skatten till Riksskatteverket för det kalenderår skattskyldighet har inträtt att lämna deklaration. genom en Deklarationen skall ha kommit in till Riksskatteverket senast den 25 januari det kalenderår närmast följer efter det kalenderår skattskyldigheten inträtt som och skatten skall vara inbetald senast denna dag.

8 § skattskyldig skall löpande vikt för invägt avfall med uppgift ange om ursprunget, hur avfallet viktbestäms och typ avfall av som mottages, organisationsnumret och namnet på den lämnar invägt avfall, datum och som

klockslag, registreringsnummer på transportfordonet, samt det belopp

som motsvarar skatten på invägt avfall och grunden för beräkning skatten. av Uppgifterna skall sammanställas i särskild avfallsrapport vid utgången en av varje kalendermånad månadsrapport.

Vid utgången varje kalenderår skall månadsrapportema sammanställas i av en särskild årlig avfallsrapport årsrapport. Denna skall utfärdas i rapport tre exemplar, varav ett behålls av den skattskyldige, ett lämnas till Riksskatteverket och ett lämnas till Statens Naturvårdsverk.

Den årliga rapporten skall ha kommit in till i andra stycket angivna myndigheter senast den 15 januari nästkommande kalenderår. För det fall verksamheten inte fullgör rapporteringsskyldigheten kan myndigheten vid vite inkräva en rapport.

Månads- och årsrapport skall upprättas på blankett enligt formuläranvisningar som fastställs av Riksskatteverket.

9 § Statens Naturvårdsverk och länsstyrelserna utgör tillsynsmyndigheter

enligt denna lag. För tillsyn och kontroll efterlevnaden denna lag har av av tillsynsmyndighet rätt till tillträde till låsta eller avspärrade områden och har rätt att ta prov som behövs.

lag är pliktig att behjälplig vid

Den är registrerad enligt denna vara som anmodan förse myndigheten med kontroll lämnade uppgifter och på av handlingar och annat erforderligt material.

upplysningar,

följer denna lag tillämpas lagen 1984:151 om 10§ När annat inte av

punktskatter och prisregleringsavgifter.

Ikraftträdande

lag träder i kraft den l januari 1996. Denna

m.fl

9.4¶Förslag till Lag om nettodeponiskatt

1984:151 punktskatter och

Förslag till Lag ändring i lagen om om

prisregleringsavgifter.

§ p.1 Tillägg: lagen skatt på avfall.

1 xxxx om

ändring i Skattebrottslagen 197l:69 Förslag till Lag om

l § Tillägg: lagen skatt på avfall.

xxxx om

ändring i Kommunalskattelag 1928:370

Förslag till Lag om

till särskilt miljökonto och skatt enligt lagen 20 § 2 st. Tillägg: inbetalning

skatt på avfall.

xxxx om

Förslag till Lag om nettodeponiskatt

skall betalas till staten enligt

l § Skatt på avfall nettodeponiskatt

bestämmelserna i denna lag.

§ är den driver tillståndspliktig deponeringsverksamhet

2 skattskyldig som enligt miljöskyddslagen 1969:387.

enligt 2 § skall registrerad hos 3§ Den som är skattskyldig vara

Riksskatteverket.

deponeringsverksamhet för slutligt

4 § Allt lämnas till skattskyldig som för därmed jämförlig behandling utgör skattepliktigt

omhändertagande eller

avfall enligt denna lag.

på renhet fastställs Statens Under förutsättning att de krav som av Naturvårdsverk är uppfyllda skall skatt inte utgå för deponering av:

gråberg och anrikningssand från gruvindustrin;

0 torrt

0 sand, grus, jord, inerta tillförs skattskyldig i massor som rena

självständiga mängder för utfyllnad eller täckning, under förutsättning

att skattskyldig inte kräver betalning för att ta emot materialet;

0 kompost som tillförs skattskyldig för sluttäckning.

Den för deponin ansvarige skall presentera dokumentation för användningen.

5 § Nettodeponiskatten utgår ton skattepliktigt avfall med

per ett belopp som motsvarar 0,15 procent det för invägningsåret gällande

av basbeloppet enligt lagen 1962:381 allmän försäkring.

om

För det fall avfallet utgör restprodukter från

avfallsförbränningsanläggning

skall den i första stycket nämnda procentsatsen i stället 0,6. vara Skatten skall avrundas till närmast tiotal kronor.

6 § Skattskyldighet inträder när avfallet ankommer till

och invägs vid skattskyldig verksamhet.

7 § skattskyldig skall redovisa skatten för det kalenderår

skattskyldighet har

inträtt att lämna deklaration. Deklarationen genom en skall ha kommit in till Riksskatteverket senast den 25 januari det kalenderår som närmast följer efter det kalenderår skattskyldigheten inträtt och skatten skall inbetald vara senast denna dag.

Om den skattskyldige kan visa på vilket sätt under det kalenderår skattskyldighet inträtt utvägt avfall återvunnits eller återanvänts och denna hantering står i överensstämmelse med gällande bestämmelser och föreskrifter som Statens Naturvårdsverk meddelar behöver inbetalning skatt av inte ske med belopp motsvarande skatten på sådant utvägt avfall.

8 § skattskyldig skall löpande vikt ange för in- och utvägt avfall med uppgift om ursprunget, hur avfallet viktbestäms och typ avfall av som mottages, organisationsnumret och namnet på den lämnar som invägt respektive tar emot

utvägt avfall, datum och klockslag, registreringsnummer

på transportfordonet, samt det belopp motsvarar skatten på in- respektive avfall som utvägt och grunden för beräkning skatten. Uppgifterna skall av sammanställas i en särskild avfallsrapport vid utgången varje kalendermånad

av månadsrapport.

Vid utgången av varje kalenderår skall månadsrapportema sammanställas i en särskild årlig avfallsrapport årsrapport. Denna skall utfärdas i rapport tre exemplar, varav ett behålls den skattskyldige, lämnas av ett till Riksskatteverket och ett lämnas till Statens Naturvårdsverk.

Den årliga rapporten skall ha kommit in till i andra stycket angivna myndigheter senast den 15 januari nästkommande kalenderår. För det fall

kan myndigheten vid vite

verksamheten inte fullgör rapporteringsskyldigheten

inkräva en rapport.

upprättas på blankett enligt formuläranvisningar Månads- och årsrapport skall

fastställs Riksskatteverket. som av

Naturvårdsverk och länsstyrelserna utgör tillsynsmyndigheter 9§ Statens

kontroll efterlevnaden denna lag har enligt denna lag. För tillsyn och av av

tillträde till låsta eller avspärrade områden och har

tillsynsmyndighet rätt till

rätt att ta som behövs.

prov

lag är pliktig att behjälplig vid

Den är registrerad enligt denna vara

som

anmodan förse myndigheten med kontroll lämnade uppgifter och på

av

handlingar och annat erforderligt material.

upplysningar,

denna lag tillämpas lagen 1984:151 om 10 § När annat inte följer av

punktskatter och prisregleringsavgifter.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Bilaga 1

W

Kommittédirektiv

Dir. 1993:68 Uppdrag att utreda vissa frågor rörande beskattning m.m. av avfall

Dir. 1993:68

Beslut vid regeringssammanträde 1993-05-27

Mitt förslag

En utredare tillkallas för att klarlägga vissa frågor rörande beskattning avfall. Utgångspunkten för uppdraget är att föreslå åtgärder som m.m. av påskyndar utvecklingen mot minskade avfallsmängder, minskad användning miljöskadliga ämnen i produkter och varor samt ett förbättrat av avfall och restprodukter. Utredaren skall omhändertagande av analysera möjligheterna till ett ändamålsenligt nyttiggörande av källsorterat avfall t.ex. återanvändning, återvinning eller genom energiutvinning, utvärdera hur kommunernas tillämpning av differentierade avfallstaxor påverkar källsorteringen av avfall, utreda förutsättningarna för och analysera effekterna av olika sätt att beskatta avfall, och lämna förslag till den lagstiftning som behövs. -

Bakgrund

En övergripande målsättning för avfallshanteringen är att avfallets volym och farlighet skall begränsas och att behandlingen av det avfall som ändå uppkommer skall förbättras. I princip bör återanvändning prioriteras före materialåtervinning, energiutvinning och i sista hand deponering. I materialåtervinning skall även inräknas kompostering och utvinning av biogas. skadligt avfall skall undvikas att innehållet av miljöskadliga genom ämnen i produkter och varor minskas. I regeringens proposition 199293:l80 riktlinjer för en om kretsloppsanpassad samhällsutveckling poängteras att producentema har en betydelsefull roll när det gäller att få till stånd en utveckling mot kretsloppsanpassad produktutveckling och avfallshantering. Tillverkare och

Bilaga l 2

importörer måste i större utsträckning än hittills påverkas större att ta miljöhänsyn. Producentansvar kan förekomma i flera former och i flera steg. Enligt propositionen bör, i den min de miljöpolitiska målen kan uppnås utan tvångsåtgärder, frivilliga lösningar eftersträvas. Det första steget kan innebära att producentema tar ansvaret frivilliga åtgärder för genom att bidra till att miljömålen uppnås. När tillräckliga förutsättningar inte finns för att åstadkomma resultat frivillig väg är ekonomiska styrmedel sätt ett att stimulera företagen att uppfylla sitt ansvar. Principen förorenarens om kostnadsansvar, Polluter Pays Principle PPP, som samtliga OECD-länder i princip ansluter sig till genom bl.a. ett flertal överenskommelser, är ett exempel på ekonomiskt producentansvar. Källsortering år ett viktigt medel för att åstadkomma ökad återanvändning och återvinning eller förbättrat omhändertagande av avfallet. Återanvändning och återvinning avfall och restprodukter av underlättas genom källsortering, vilket innebär att avfallsmängderna kan reduceras. Källsortering kan även möjliggöra miljöanpassad en mer behandling av det avfall ändå uppkommer, t.ex. att som genom sorterat avfall utnyttjas som biobränsle för energiutvinning. Riksdagen har i samband med 1990 års budgetproposition prop. 198990:100 bil. 16, bet. l98990:JoUl6, rskr. 1989902241 angett som delmål för arbetet på avfallsområdet att källsortering bör utvecklas med sikte på att allt avfall går till slutbehandling sorteras i kategorier som som möjliggör ett från resurshushållningssynpunkt lämpligt omhändertagande fr.o.m. år 1994. En ökad satsning på källsortering bör enligt riksdagsbeslutet leda till att förbränning och deponering av osorterat hushålls- och industriavfall i allt väsentligt upphör. Trots att osorterat avfall har visat sig kunna förbrännas på ett acceptabelt sätt i stora anläggningar med avancerad reningsutrustning, ger källsortering möjlighet till ökad återanvändning, återvinning samt förbättrade behandlingsmetoder både som miljömässigt och ekonomiskt bör vara att föredra. Den rådande situationen inom avfallsområdet står inte i överenstämmelse med riksdagens övergripande målsättning och ambitionsnivå. Fortfarande förbränns drygt hälften av hushållsavfallet medan i stort sett resten deponeras. Av industriavfallet deponeras nästan allt. Såväl hushålls- som industriavfall förbränns och deponeras i osorterat skick. Någon väsentligt ökad återanvändning eller återvinning av material kan inte iakttas. Mycket tyder på att det finns en relativt stor potential för källsortering som skulle kunna leda till ökad återanvändning, återvinning och förbättrade behandlingsmetoder. Avfallsförbränning med energiutvinning förekommer i flera kommuner. Genom sortering avfallet kan t.ex. brännbart material av av typ bygg- och rivningsavfall separeras, förbrännas i lämpliga anläggningar och därmed bidra till en mer miljöanpassad energiutvinning. Vid en sådan sortering kan kategori avfall fås fram med högt en energivärde som närmast kan karakteriseras biobränsle. En kategori som som i huvudsak består av köksavfall kan användas för lokal kompostering eller central kompostering för utvinning biogas rötning. av genom

Det finns emellertid omständigheter som motverkar utvecklingen mot ökad källsortering. En sådan omständighet är att priset för att lämna obehandlat avfall är lågt. Avfallslänmarens möjligheter till besparingar

resurssnål hantering avfallet blir därmed helt marginella genom en mera av och ekonomiskt ointressanta för honom. Detta i synnerhet som ett system för bättre utnyttjande avfallet ofta medför ett visst besvär och tar

av utrymme i anspråk. Ekonomin är alltså för närvarande inget starkt incitament för sortering av avfall och ökad återvinning av restprodukter och material. För att leva upp till målsättningarna om en mer miljöanpassad varuproduktion, effektivare resurshushållning, bl.a. genom användning av bioråvaror, ökad återanvändning och återvinning, samt förbättrat

en omhändertagande för avfall, kan det behövas ytterligare styrmedel som ger hushållen och näringslivet incitament till att begränsa mängden avfall och separera olika avfallsslag.

I regeringens proposition 199293:l80 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling anges att en särskild utredare bör tillkallas för att analysera effekterna av olika beskattningsaltemativ och lämna förslag till den lagstiftning som behövs. En sådan skatt kan ge incitament till ökat producentansvar för att driva på det fortsatta utvecklings- och forskningsarbetet för miljöanpassad produktutveckling som skall främja avfallssnål och miljöanpassad teknik. Den kan också leda

ny, till ökat intresse för källsortering som kan driva utvecklingen av nya lösningar för att återanvända och återvinna material från avfalls- och resursflödet samt att utveckla resurshushållande behandlingsmetoder.

Uppdraget

Jag föreslår särskild utredare tillkallas med uppdrag att utreda

att en förutsättningarna för och analysera effekterna av olika sätt att beskatta avfall. Utgångspunkten for uppdraget är att föreslå åtgärder som syftar till att påskynda utvecklingen mot minskade avfallsmängder, minskad användning miljöskadliga ämnen i produkter och varor samt ett

av förbättrat omhändertagande av avfall och restprodukter.

För att kunna utforma skatt leder till ökad källsortering måste

en som bl.a. styreffekt, kostnadseffektivitet och förutsättningarna för hur man på ett ändamålsenligt sätt kan nyttiggöra sig det källsorterade avfallet, t.ex.

återanvändning, återvinning eller energiutvinning bedömas. En genom avfallsbeskattning måste även bedömas i förhållande till andra ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet. Särskilt behöver en utvärdering ske av hur kommunernas hittillsvarande tillämpning av differentierade avfallstaxor har påverkat källsorteringen.

Vidare bör utredaren klarlägga myndigheternas möjligheter att i praktiken tillämpa reglerna samt utöva erforderlig tillsyn och kontroll. I utredningsarbetet bör även ingå att redovisa vilka konsekvenser, bl.a. från kostnads- och konkurrenssynpunkt, som förslagen medför för hushåll, näringsliv, kommuner och berörda myndigheter.

Bilaga 1

Utredaren bör utarbeta förslag till sådan lagstiftning krävs. som Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att avslutat den 30 vara senast juni 1994. I den mån utredaren identifierar problem kan lösas med som insats av skyndsamma åtgärder bör förslag härom läggas fram utan att avvakta arbetets slutförande. Utredaren skall beakta regeringens direktiv dir. 1984:5 till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning, regeringens direktiv dir. 1992:50 angående regionalpolitiska konsekvenser samt regeringens direktiv dir. 1988:43 angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten. Vidare bör för arbetet gälla att förslag bör vara så utformade att de står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden. Förslagen bör också så långt som möjligt utformas så att samhällsekonomisk effektivitet uppnås.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Miljö- och naturresursdepartementet att tillkalla en särskild utredare, omfattad kommittléförordningen - av 1976:119, med uppdrag att utreda vissa frågor rörande beskattning m.m. av avfall, att besluta om referensgrupp, sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjortonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

Miljö- och naturresursdepartementet

Bilaga 2

från Restprodukter svenska avfallsförbränningsanläggningar

Bilaga 2

F.. I

Svenska Renhållningsverks-Föreningen har

på uppdrag av Miljö- och natur-

resursdepartementet och Avfallsskatteutredningen sammanställt uppgifter om

restproduktmängdema från de svenska avfallsförbränningsanläggningarna.

I rapporten redovisas restproduktema i förhållande till den tillförda mängden avfall samt deras påverkan anläggning och avfallets renhet av respektive föroreningsgrad. Även restproduktens eventuella användning som fyllnadsmaterial diskuteras.

Uppgifterna i rapporten är insamlade från de svenska avfallsförbränningsanläggningarna och representerar 1992-års värden.

Malmö i maj 1994

Svenska Renhållningsverks-Föreningen

Weine Wiqvist elena Bredin Verkställande direktör

Utredningsingenjör

Bilagan

Heating

Allmänt

Avfallsförbränning är den dominerande behandlingsmetoden för hushållsavfall i Sverige. Vid landets 21 avfallsförbränningsanläggningar behandlas ungefär 55 % det totala hushållsavfallet. Vid avfallsförbränning, liksom

av vid varje behandling, uppstår restprodukter. Mängd och typ av rest-

annan

mängd faktorer. De viktigaste är: förbrännings-

produkt påverkas av en teknik, tillfört bränsle och rökgasreningsutrustningen. Förbränningstekniskt

kan i Sverige delas in i rostereldade respektive fluidiserad

anläggningarna bädd FB anläggningar.

Figur 1 och 2 nedan visar de olika flödena med restprodukter finns i en

var

avfallsförbränningsanläggning. Varje anläggning har sin lösning på rest-

Figurerna nedan är inte representativa för någon

produkthanteringen.

enstaka visar bara de totala antalet möjliga vägar för olika

anläggning utan

gå. Figurema kan bra att återvända till vid genom-

restprodukter att vara

läsning av rapporten.

Rostereldning

Rökgasreningsaska

slam Askhantering

Vattenoch

Rökgasrening stabiliseringsmedel

Bränslein

Kemikalier

n 13690111

Avfall +ev. andrabränslen Förbränning

ö

Bottenslagg slaggsømñng

U

Återanvändning

vägval avfallsförbranningsverket eni rostereldad

Figur Restproduktensolika genom

anläggning

Bilaga 2

Fluiciserande bädd

Återvinning Avfall .m Återanvändning

W

u

Förbehandung Soneringsrest

Sorteratavfall RDF S‘33‘°°‘i3 Kemikalier Annat bränsle 4Å b Flis. mm Bottenslagg Förbränning I Deponi

J N

Sand

B

Restproduktg hantering

Rökgasrening

Kemikalierr

Rökgasreningsaska

Figur 2 Restprøduktensolika vägvalgenomenFB-anlaggning

Bilaga

Restproduktmängder som uppstår vid förbränning av avfall

Restproduktmängden från avfallsförbränningsanlägggiingarna varierar kraf-

tigt beroende på sammansättningen det tillförda lnränslet. En större andel

av av exempelvis flis i bränslet medför en minskad miängd restprodukter. I de pannor som använder tekniken fluidiserad bädd FB-pannor är andelen annat bränsle t ex flis, träkross, spannmål, torv stor.

Det finns sex FB-anläggningar förbränner avfall i Sverige. I dessa utgör

som avfallet ungefär 13 det tillförda bränslet. Detta kan jämföras med de

av övriga femton avfallsförbränningsanläggningarna, använder roster-

som tekniken, där praktiskt taget allt av det förbränns är avfall. Detta medför

som att förhållandet mellan tillfört bränsle och restprodukter mellan de olika förbränningsteknikerna inte blir jämförbart. En annan viktig skillnad är att man i FB-pannorna i högre grad förbränner förbehandlat, sorterat avfall än i rosteranläggningar, dvs ett avfall med en större andel brännbart material, som ger en mindre mängd restprodukter. Det sorterade avfallet utgörs i dessa fall av ungefär hälften av den ursprungliga avfallsmängden.

FB-pann0r Röster-anläggningar

329 avfall

°

96% avfall

hushåll,

industri, hushåll.

bygg industri,

bygg

bränsle i

68% annat 4% annat bränsle

torv, flis, träkross, spannmål torv, flis, träkross, spannmål

Diagram 1 och 2 visar tillförda bränslen somförbränns i de två olika anläggningstypema.

I tabell l och 2 nedan redovisas de 21 avfallsförbränningsanläggningarna i

Sverige som för närvarande är i drift. Tillfört bränsle till anläggningarna inkluderar allt som förbränns i anläggningen, dvs avfall och annat bränsle. Redovisningen av restprodukter inkluderar förutom bottenslagg och rökgasreningsaska i de flesta fallen även olika kemikalier, stabiliseringsmedel, sand och vatten.

14-1075 289 10

Bilaga 2 Typ av Effekt Tillfört Restprod. RestTillf

Tabell 1: FB-pannor somförbränner anfall i Sverige. Tabellen visar fördelningen av

tillför: bränsle och restprodukter. 1992-ärs värden.

Typ av Effekt Tillfört Restprod. RestTillf