SOU 1998:135

Domstolsorganisationen : sammanställning av grundmaterial från 1995 års domstolskommitté

Till Statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen tillkallade den 29 juni 1995 en kommitté med uppdrag att göra en översyn av den organisatoriska strukturen inom domstols- väsendet (dir. 19951102). Dåvarande generaldirektören vid Domstols- verket, Bertil Hiibinette förordnades som ordförande i kommittén. Sedan Domstolskommitténs uppdrag begränsats till annat än de organisatoriska frågorna beslöt regeringen den 26 mars 1998 att ge kommitténs ordförande i uppdrag att sammanställa det grundmaterial som Domstolskommittén tagit fram rörande domstolsorganisationen.

I regeringsbeslutet angavs att sammanställningen skulle ske med biträde av kommitténs sekretariat. I sekretariatet har ingått hovrätts- rådet Birgitta Holmgren, numera utnämnde hovrättsrådet Torbjörn Nordenson samt avdelningsdirektören Bertil Nordblom.

Härmed överlämnas betänkandet Domstolsorganisationen sammanställning av grundmaterial från 1995 års Domstolskommitté.

Stockholm i november 1998

Bertil Häbinette

/Birgitta Holmgren Torbjörn Nordenson

Bertil Nordblom

Innehåll Sammanfattning ........................................................................................ 9 I INLEDNING ................................................................................... 13 1 Uppdraget ....................................................................................... 13 1 . 1 Bakgrund .......................................................................................... 1 3 1 .2 Redovisningsarbetet ......................................................................... 14 II ALLMÄN BAKGRUND ................................................................ 17 2 Historik ............................................................................................ 17 2.1 1971 års domstolsreform .................................................................. 18 2.2 Förvaltningsrättsreformen ................................................................ 19 3 Domstolsväsendets arbetsuppgifter och nuvarande organisation .................................................................................... 21 3.1 De allmänna domstolarna ................................................................. 21 3.2 De allmänna förvaltningsdomstolama ............................................. 22 3.3 Arbetsorganisation ........................................................................... 22 4 Senare års utredningar .................................................................. 25 4.1 Statskontorets förslag till tingsrättsorganisation .............................. 25 4.2 J ustitiedepartementets organisationsförslag .................................... 26 4.3 Riksrevisionsverkets rapport Domstolsväsendet ............................. 28 5 Domstolsorganisationen i några europeiska stater ..................... 31 III UTGÅNGSPUNKTER ................................................................... 49 6 Domstolarnas arbetsuppgifter —_ en omvärldsanalys .................. 49 6.1 Faktorer som påverkar båda domstolsorganisationema ................... 50 6.1.1 Vad är rättskipning? ............................................................... 50 6.1.2 Förändringar i samhället m.m ................................................ 51 6.2 De allmänna domstolarnas arbetsuppgifter ...................................... 59 6.2.1 Målutvecklingen .................................................................... 59 6.2.2 Sidofunktionema .................................................................... 62 6.3 De allmänna förvaltningsdomstolarnas arbetsuppgifter .................. 63 6.4 Sammanfattning ............................................................................... 65

7 Samhällets övergripande krav på domstolsväsendet en helhetssyn ........................................................................................ 67 7.1 Grundlagen och Sveriges konventionsåtaganden ............................ 68 7.2 Kvalitet ............................................................................................. 69 7.2.1 Kompetens ............................................................................. 69 7.2.2 Tillräckliga resurser ............................................................... 72 7.3 Övriga krav på organisationsstrukturen ........................................... 72 7.4 Sammanfattning ............................................................................... 74 8 Olika alternativ att samordna domstolsorganisationema ......... 77 8.1 Likheter hos och skillnader mellan de olika domstolsslagen .......... 78 8.1.1 De olika domstolsorganisationemas verksamhetsområden 78 8.1.2 Skillnader i processordningarna ............................................ 80 8.2 Skäl för att närma domstolsorganisationema till varandra .............. 82 8.3 Samarbete eller sammanslagning ..................................................... 85 8.3.1 Frivilligt samarbete ................................................................ 86 8.3.2 Sammanslagning .................................................................... 87 8.4 Överväganden .................................................................................. 87 8.4.1 Betydelsen av skillnaderna mellan domstolsorganisationema ...................................................... 88 8.4.2 Vilken samordningsform är lämpligast? ................................ 89 8.5 Författningsfrågor ............................................................................ 92 IV UNDERRÄTTSORGANISATIONEN ......................................... 95 9 Tingsrätterna .................................................................................. 95 9.1 Utgångspunkter för en förändrad tingsrättsorganisation ................. 95 9.1.1 Frågan om lämplig tingsrättsstorlek ...................................... 96 9.1.2 Olika möjligheter att minska reseavstånden i en organisation med större domstolar ....................................... 101 9.1.3 Tingsrätternas lokalisering i olika delar av landet ............... 106 9.2 Sammanläggning av tingsrätter ...................................................... 108 9.2.1 Organisationsaltemativ 1 En organisation med tingsrätterna i huvudsak koncentrerade till residensstäder och andra större orter. .......................................................... 109 9.2.2 Organisationsaltemativ 2 En organisation med en mindre långtgående sammanläggning av tingsrätter ........................ 117 9.3 Förändringar inom befintlig organisation Domstolar i nätverk .. 126 9.3.1 Organisationsmodell med endast den samordnande

tingsrätten som självständig myndighet .............................. 127 9.3.2 Organisationsmodell med samtliga tingsrätter som självständiga myndigheter ................................................... 128

9.4 Möjligheten att kombinera en begränsad sammanläggning av tingsrätterna med en nätverksorganisation ..................................... 128

9.5 Analys av organisationsförslagen. ................................................. 129 9.5.1 De olika organisationsmodellemas konsekvenser för domstolsverksamheten ......................................................... 130 9.5.2 De olika organisationsmodellemas konsekvenser för andra samverkande myndigheter och för samhället i övrigt ......... 139 10 Länsrätterna ................................................................................. 145 10.1 Utgångspunkter .............................................................................. 145 10.2 Länsrättsorganisationens utformning ............................................. 147 11 Stockholms tingsrätt .................................................................... 151 1 1.1 Utredningsuppdraget m.m .............................................................. 151 1 1.2 Tidigare utredningar och pågående reformarbete .......................... 152 11.3 Tingsrättens organisation m.m. ...................................................... 153 11.4 Tingsrättens arbetsuppgifter ........................................................... 160 1 1.5 Produktivitet och kvalitet ............................................................... 162 1 1.6 Resultatet av enkätundersökningen m.m. ...................................... 167 11.7 Överväganden ................................................................................ 171 V HOVRÄTTER OCH KAMMARRÄTTER ............................... 181 12 Hovrätternas och kammarrättemas domkretsar ..................... 181 12.1 Utgångspunkter .............................................................................. 181 122 En ny hovrätt i Mellansverige? ...................................................... 183 12.3 Hovrätternas och kammarrättemas domkretsar vid en sammanläggning ............................................................................ 184 VI GENOMFÖRANDEFRÅGOR ................................................... 189 13 Vägledande principer för genomförandet av en domstolsreform ............................................................................. 190 14 Personalfrågor .............................................................................. 193 14.1 Frågor om anställningsskydd ......................................................... 193 14.2 Övriga personalfrågor .................................................................... 201 14.2.1 Stöd till personal som skall arbeta kvar inom domstolsväsendet ................................................................. 201 14.2.2 Åtgärder för övertalig personal ........................................... 202 14.2.3 Nämndemännens ställning .................................................. 203 15 Lokalfrågor m.m. ......................................................................... 205 16 Genomförandeorganisation ......................................................... 207

17 Genomförandeplan ...................................................................... 209

VII SAMLAD ANALYS AV KOSTNADER OCH

BESPARINGAR ........................................................................... 213 18 Ekonomiska analyser av en förändrad domstolsorganisation. 214 18.1 Besparingar inom domstolsväsendet .............................................. 214 18.2 Ekonomiska konsekvenser för andra delar av den rättsliga

sektorn ............................................................................................ 217 19 Genomförandekostnader ............................................................. 219 20 Besparingarnas och kostnadernas utfall över tiden ................. 221 Bilagor Bilaga 1 Uppdraget .............................................................................. 223 Bilaga 2 Verksamhetsstatistik m. m. ................................................... 225 Bilaga 3 Kartläggning av vissa förhållanden i domstolarna ................ 239 Bilaga 4 Vissa uppgifter rörande Länsrättema .................................... 267 Bilaga 5 Statistikuppgifter rörande Stockholms tingsrätt .................... 271 Bilaga 6 Vissa uppgifter rörande hovrättema och kammarrättema ..... 293 Bilaga 7 Sammanfattning av organisationstörslagen, tingsrätter ........ 297 Bilaga 8 Besöksfrekvens i domstol ...................................................... 323 Bilaga 9 Organisationsförslagens ekonomiska effekter ...................... 337 Bilaga 10 Statskontorets yttrande rörande den ekonomiska analysen... 417

Sammanfattning

Genom beslut den 26 mars 1998 gav regeringen dåvarande generaldi- rektören vid Domstolsverket, Bertil Hiibinette, i uppdrag att samman- ställa det grundmaterial rörande domstolsorganisationen som tagits fram av 1995 års Domstolskommitté.

Materialet från Domstolskommittén rör underrättsorganisationen, organisationen av mellaninstansema samt frågan om en integrering av de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama. Således saknas bl.a. en utredning av de högsta instanserna och av ledningsfrågoma i domstol. Dessa frågor hade inte utretts när Dom- stolskommitténs uppdrag genom nya direktiv begränsades. Redovis— ningen i betänkandet bygger på de promemorior som behandlats av Domstolskommittén. De slutsatser rörande olika förhållanden som återfinns är emellertid helt mina egna.

Som en bakgrund till organisationsfrågorna behandlas inledningsvis en analys av olika omvärldsförhållanden. Det konstateras att dom- stolarnas roll i samhället sannolikt kommer att öka. Samtidigt ställer samhället ett krav på att domstolsverksamheten skall hålla en hög kvalitet och att domstolarna skall vara effektiva. Kraven påverkar bedömningen av hur såväl den yttre som den inre organisationen bör utformas. Olika överväganden rörande domstolsstorleken tyder nämligen på att något större domstolar bättre kommer att kunna uppfylla de krav som ställs på framtidens domstolsväsende.

Vilken arbetsbörda domstolarna kommer att ha i framtiden är svårt att förutse. Mycket talar för att antalet inkomna mål även fortsättnings- vis kommer att variera över tiden men att målstrukturen generellt kommer att bli tyngre. Växlingarna i domstolarnas omvärld innebär att domstolarna måste ha en flexibel organisation som kan möta olika förändringar utan en omorganisation.

Enligt Domstolskommitténs direktiv skulle övervägandena om en ny organisation styras av en helhetssyn på domstolsväsendet. Grund- läggande för en sådan helhetssyn är naturligtvis det övergripande kravet att domstolarna på ett rättssäkert och effektivt sätt skall klara sina arbetsuppgifter - domstolsverksamheten skall hålla en hög kvalitet. Kvalitetskravet kan endast uppnås genom att det finns en hög

kompetens i domstolarna. Detta förutsätter bl.a. en god domarutbild- ning och en fortlöpande utbildningsinsats för domstolspersonalen samt möjligheter till viss specialisering.

Domstolarna måste emellertid också, för att kunna upprätthålla kvalitetskravet, ha tillräckliga resurser. Vad som skall anses vara ”:illräckliga resurser” är beroende av hur effektivt domstolsverksam- heten bedrivs. För en effektiv domstolsverksamhet måste domstolarna t.ex. vara juridiskt och administrativt bärkraftiga och ha en flexibel organisationen. En möjlighet att öka effektiviteten genom minskade alministrationskostnader och större flexibilitet är att närma de almänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama till varandra. Detta skulle även kunna ge kvalitetshöjande effekter.

Andra krav på domstolsorganisationen som också bör ingå i vad som menas med en helhetssyn på domstolsväsendet är att domstolarna scall vara reellt åtkomliga för allmänheten både genom en lättbegriplig organisationsstruktur och genom att avstånden till domstolarna inte är altför långa.

Ett närmande mellan domstolsorganisationema kan ske på olika sitt. En total sammanslagning till en sammanhållen organisation kräver onfattande förändringar av antalet domstolar. Det framstår därför som rrer realistiskt att endast slå samman domstolar på samma nivå på de oter där vardera domstolen även efter sammanslagningen kan bilda en rationell domstolsenhet. Vid en sådan sammanslagning bör de tidigare domstolsnamnen behållas. För att inte äventyra kvaliteten i rättskip— nngen bör en specialisering finnas kvar inom de båda rättskipnings- onrådena.

För tingsrättsorganisationen presenteras därefter tre olika organisa— tionsmodeller, ett alternativ med olika långt gående sammanläggningar a/ tingsrätter, ett alternativ med förändringar inom befintlig organisa- tion som innebär att domstolarna knyts samman i administrativa och jtdiciella nätverk och slutligen ett alternativ som kombinerar en btgränsad sammanläggning med nätverksmodellen. En analys av de oika modellerna visar att alternativet med den mest långtgående sammanläggningen av tingsrätter bäst uppfyller de olika krav som kan sållas på framtidens domstolsväsende. Nackdelarna med en så om- fzttande organisationsförändring gör att det kan finnas skäl att över- viga även andra alternativ där en avvägning får ske mellan kvalitets- o:h effektivitetskraven och de övriga konsekvenser som en omorgani- sztion har för samhället.

Vad gäller länsrättsorganisationen konstateras att en sammanslag- nng mellan länsrätter och tingsrätter endast är möjlig på de nuvarande ltnsrättsorterna och eventuellt på några ytterligare orter. En längre giende sammanslagning skulle splittra länsrättsdömandet och därmed

äventyra kvaliteten i förvaltningsrättskipningen. Vidare framhålls att länsrättema i Stockholm, Göteborg och Malmö bör behållas som egna myndigheter.

Av de största domstolarna har endast Stockholms tingsrätt utretts. Utredningen visar att tingsrätten hanterar sina arbetsuppgifter på ett fullt tillfredsställande sätt. Det har inte framkommit några skäl för att förändra vare sig den yttre eller den inre organisationen. Tingsrätten bör i stället få tid för att fortsätta sitt utvecklingsarbete inom ramen för sin nuvarande organisation.

Kraven på organisationen i mellaninstans är desamma som de som ställs på domstolsorganisationen som helhet. Verksamheten skall vara av hög kvalitet och bedrivas resurseffektivt. Framför allt kravet på resurseffektivitet, men också t.ex. kravet på en flexibel organisation, gör att det kan övervägas att sammanföra hovrättema och kammarrät— tema till en organisation. Ett förslag presenteras med kammarrätter på samtliga hovrättsorter och med en administrativ samordning domsto- larna emellan. Svea hovrätt och Karnrnarrätten i Stockholm föreslås dock kvarstå som särskilda myndigheter.

Genomförandet av en domstolsreform bör ske efter vissa principer. Rättssäkerheten får inte bli lidande. Genomförandearbetet kräver en särskild organisation både centralt och lokalt. Organisationen måste byggas upp i ett tidigt skede av omställningsprocessen. Av omsorg om personalen bör genomförandefasen sedan vara så kort som möjlig. Överhuvudtaget kräver personalfrågoma särskild hänsyn. Genom om- organisationen får viss personal nya arbetsuppgifter medan andra blir övertaliga. Övertalighetsfrågan gör att frågorna om anställningsskydd måste uppmärksammas särskilt. För de ordinarie domarna finns ett grundlagsskydd som gör att lagmännen inte torde vara skyldiga att flytta till en ny domstol om de inte får behålla uppgiften som chef för en domstol. För övrig personal gäller de vanliga arbetsrättsliga reglerna. Det innebär att de i viss utsträckning har rätt till omplacering. Hur långt denna rätt sträcker sig beror på hur man skall tolka arbets— givarbegreppet i statlig verksamhet.

En översiktlig genomförandeplan presenteras. En omorganisation bedöms kunna genomföras inom fyra år från ett inledande princip- beslut.

I kostnadsavsnittet analyseras både kostnaden för den genomförda organisationen och för genomförandet. Endast i det mest långtgående förändringsaltemativet är det möjligt att uppfylla det sparmål Dom- stolskommittén hade, nämligen 200 milj kr i årskostnad.

I INLEDNING

1. Uppdraget

Genom beslut den 26 mars 1998 gav regeringen dåvarande general- direktören vid Domstolsverket, Bertil Hiibinette, i uppdrag att sammanställa och redovisa det grundmaterial som tagits fram av 1995 års Domstolskommitté i de delar som inte redovisats i kommitténs betänkande Domaren och beredningsorganisationen (SOU 1998:88). Uppdraget till Bertil Hiibinette återfinns i bilaga 1.

1 . 1 Bakgrund

Regeringen tillkallade den 29 juni 1995 en kommitté med uppdrag att göra en översyn av den organisatoriska strukturen inom domstols— väsendet (dir. 1995:102). Bertil Hiibinette förordnades hösten 1995 till ordförande i kommittén.

Den översyn som kommittén hade att göra skulle ske med utgångs- punkt i de ökande kraven på domstolarnas, främst underrättemas, kompetens och förmåga att handlägga allt svårare mål samt i kraven på rationaliseringar inom domstolsväsendet. Målet för utredningen var ett domstolsväsendet med slagkraftigare domstolar, så organiserade att de skulle kunna uppfylla högt ställda krav på kvalitet i rättskipningen, kompetens hos domstolspersonalen och på effektivitet.

Arbetet i kommittén skulle enligt direktiven bedrivas utifrån en hel- hetssyn på domstolsväsendet. Samverkan mellan olika slag av dom- stolar på samma nivå skulle utvecklas, varvid en sammanslagning av överinstansema kunde komma ifråga. I uppdraget ingick att, om det ansågs lämpligt, behandla frågan om en ny beredningsorganisation för främst underrättema och att avge ett principförslag till en reformerad notarie- och domarutbildning.

Av hänsyn till det allvarliga ekonomiska läget i landet skulle arbetet inriktas mot sådana förslag som innebar avsevärda utgiftsminskningar.

I direktiven ställdes i konsekvens härmed ett krav på att förslagen skulle innebära en årlig utgiftsminslcning för domstolsväsendet som helhet (ca 2,5 miljarder kronor) med minst 200 miljoner kronor.

I tilläggsdirektiv den 20 mars 1997 fick kommittén tillstånd att lämna kompletterande förslag som, utan att innebära så omfattande kostnadssänkningar, uppfyllde de krav på domstolsorganisationen som de ursprungliga direktiven uppställde. Kommittén fick vidare i uppdrag att lämna förslag till en ny beredningsorganisation i domstolarna (dir. 1997z50). Genom tilläggsdirektiv den 26 mars 1998 begränsades kommitténs uppdrag till denna fråga och till notarie- och domarutbild- ningen (dir. 1998z22). Kommittén har i betänkandet Domaren och beredningsorganisationen, SOU 1998:88, fullgjort sitt uppdrag. Kom- mitténs direktiv återges i sin helhet i nämnda betänkande.

1 .2 Redovisningsarbetet

Uppdraget att sammanställa kommitténs grundmaterial måste tolkas mot bakgrund av det arbete kommittén utfört.

Arbetet i kommittén, som inleddes i januari 1996, bedrevs inled- ningsvis med en arbetsgrupp av de sakkunniga i kommittén som granskade sekretariatets material innan det förelades kommittén i sin helhet. På detta sätt framarbetades de inledande avsnitten, Allmän bak- grund och Utgångspunkter för en organisationsförändring.

För kommitténs uppdrag i övriga delar Underrättsorganisationen, De största domstolarna, Hovrättema och kammarrättema, De högsta instanserna, Domarbanan och beredningsorganisationen samt Genom- förandefrågor bildades efter en tid sex särskilda arbetsgrupper. Varje arbetsgrupp leddes av en sakkunnig eller en expert. Det material arbetsgruppema tog fram redovisades för diskussion i kommittén. När kommitténs uppdrag i organisationsdelen återkallades återstod emellertid visst arbete. Således hade endast ett mycket begränsat material framtagits vad gäller de högsta instanserna. Arbetsgruppen för de största domstolarna hade endast hunnit behandla Stockholms tingsrätt. Vidare återstod vissa övriga frågor att behandla, t.ex. ledningsfrågorna i domstol.

Det material som fanns framtaget när kommitténs uppdrag be- gränsades, dvs. de inledande avsnitten och arbetsgruppemas prome- morior rörande domstolsorganisationen, är det grundmaterial som redovisas i det följande. Det bör uppmärksammas att kommitténs arbete vid den tidpunkten inte innehöll en fullständig genomarbetning av samtliga utredningsavsnitt. Därför bör dessa i vissa delar endast betraktas som principskisser. Materialet presenteras med utgångspunkt

i det synsätt som återspeglas i kommitténs ursprungliga direktiv, näm- ligen att den inre och yttre domstolsorganisationen är avhängiga av varandra. Det innebär att framställningen i det följande behandlar även frågor och avsnitt som till viss del presenterats i kommitténs be- tänkande Domaren och beredningsorganisationen. Detta sker för att den helhetssyn som präglat utredningsuppdraget inte skall gå förlorad. De överväganden och slutsatser som återges i det följande har visser— ligen diskuterats i kommittén, men är helt mina egna.

I bilagor till detta betänkande redovisas visst statistiskt material och den undersökning kommittén lät Statistiska Centralbyrån genomföra avseende besöksfrekvensen i domstol. Vidare finns där den bedömning som Statskontoret på uppdrag av kommittén gjort av de ekonomiska beräkningama. Eftersom kommitténs arbete pågick under två och ett halvt år har det varit nödvändigt att uppdatera en del av grundmaterialet. Uppdateringen har så långt möjligt skett till den 1 januari 1998.

II ALLMÄN BAKGRUND

I detta avsnitt redogörs för hur det nuvarande domstolsväsendet vuxit fram, dess organisation och verksamhet. Slutligen lämnas en sammanfattning av de utredningar som på senare tid genomförts beträffande domstolsorganisationen.

Som en bakgrund till avsnitten rörande organisationsfrågorna redo- visas i det följande översiktligt hur det nuvarande domstolsväsendet vuxit fram, hur det är organiserat och de utredningar som på senare tid genomförts beträffande domstolsorganisationen.

2. Historik

Det svenska domstolsväsendets organisation har sitt ursprung i medeltidens häradsrätter på landet och rådhusrätter i städerna. Organisationen hade en stor geografisk spridning med mindre enheter på varje plats. Domstolamas uppgifter var i första hand att lösa tvister mellan enskilda och att döma i brottmål. En överprövning av domstolarnas avgöranden kunde göras av kungen. För att avlasta kungen denna uppgift inrättades Svea hovrätt år 1614, avsedd att vara sista instans. Kungen förbehöll sig dock möjligheten att överpröva domstolens domar genom revision. Denna revisionsrätt över- flyttades av Gustaf 111 från riksrådet till Högsta domstolen 1789. Efter Högsta domstolens inrättande har organisationen av de allmänna dom- stolarna, med undantag för den förändring som skedde 1849 när lagmans- rättema och kämnärsrättema avskaffades, i huvudsak varit densamma. De förändringar som skett har syftat till att minska antalet underrätter, senast då den nuvarande tingsrättsorganisationen tillskapades genom 1971 års domstolsreform. Vidare har överrättsorganisationen utökats genom inrättande av nya hovrätter, senast i samband med införandet av den nya rättegångsbalken1948.

Ursprungligen gjordes det inte någon åtskillnad mellan förvalt- ningsrättskipningen och förvaltningsmyndighetemas verksamhet. När samhället utvecklades uppstod emellertid ett behov av organ för pröv- ning av frågor avseende förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Samtidigt som den statliga länsförvaltningen började byggas

upp under 1600-talet bröts Kammarrevisionen sedermera Kammar— rätten ut från Kammarkollegiet och gavs domsrätt under kungen i vissa förvaltningsmål. I samband med inrättandet av Högsta domstolen delades målen upp i judiciella och administrativa mål i vilka den slut- liga prövningen låg kvar under regeringsmakten. Domsmakten började dock ses som en självständig oberoende makt som skulle värna inte bara mot övergrepp av enskilda utan även av den verkställande makten. Med hänsyn härtill och till den stora arbetsbelastning som de administ- rativa målen innebar för regeringsarbetet, inrättades år 1909 den fri- stående Regeringsrätten. Såväl instansordningen som organisationen på förvaltningsrättssidan var dock fram till 1970-talet mycket splittrad.

2.1 1971 års domstolsreform

Som framgått ovan har de nuvarande tingsrätterna utvecklats ur en mycket gammal domstolsstruktur olika för stad och landsbygd. Allmän underrätt på landet och i stad som hörde till domsaga, var häradsrätt och i övriga städer rådhusrätt.

Häradshövdingens ämbetsområde var domsagan. Det ansågs att en domsaga i allmänhet inte borde vara större än att arbetet kunde klaras av häradshövdingen, några notarier och biträden. Om organisationen inte räckte till delades domsagan. Senare löstes problemen med en växande arbetsbörda genom att man inrättade tjänster för biträdande domare. Vid tiden för 1971 års domstolsreform fanns 29 städer med rådhusrätt och 112 domsagor. Vissa av domsagoma var uppdelade på flera tingslag.

Efter ett antal utredningar som berörde domstolsorganisationen till— kallades år 1963 en kommitté med uppgift att göra en allmän översyn av domstolsorganisationen i sin helhet. Kommittén hade som utgångs- punkt att underrättemas ställning och funktion inom domstolsväsendet borde stärkas ytterligare och att underrättsorganisationen borde vara likformig och rättskipningen därmed likvärdig i hela landet.

Kommittén ansåg att det borde eftersträvas att varje domkrets skulle ges en sådan storlek, att den möjliggjorde en effektiv och ändamåls- enlig underrättsorganisation. Kommittén föreslog därför att ingen domkrets borde vara mindre än att den kunde bereda sysselsättning åt minst tre domare, SOU l963:56. Kommittén menade vidare att dom- kretsamas minsta enheter borde vara kommunerna och att läns- gränsema i princip skulle respekteras. Kommittén föreslog, med bl.a. dessa riktlinjer som utgångspunkt, att 86 domkretsar skulle inrättas. Samtidigt föreslogs att underrättema skulle ha, utöver lokaler på kansliorten, 52 tingsställen.

De principer kommittén förordat medförde att departementschefen i prop. l969z44 föreslog bl.a. att tingsrätter skulle vara allmänna under- rätter samt fastställde vissa allmänna riktlinjer för den framtida domkretsindelningen. Genomförandet av reformen beträffande de organisatoriska frågorna föreslogs utföras av en arbetsgrupp inom departementet som efter samråd med olika regionala organ och hovrättema skulle utarbeta ett förslag till domkretsindelning.

Genom olika förordningar genomfördes därefter flertalet av dom- kretsförändringama den 1 januari 1971. Efter vissa smärre förändringar fanns det den 1 januari 1974 etthundra tingsrätter och därutöver 47 tingsställen. Antalet tingsrätter har därefter, sedan den 1 januari 1983, varit 97. Från och med den 1 oktober 1996 finns det 96 tingsrätter.

2.2. Förvaltningsrättsreformen

Förvaltningsrättskipningen i första instans ankom tidigare på läns- styrelserna. Den 1 juli 1971 organiserades länsstyrelserna i tre avdel- ningar. Till den ena av dessa knöts två länsdomstolar, länsrätten som handlade körkortsmål, barnavårds- och nykterhetsvårdsmål m.m., samt länsskatterätten som handlade besvär över taxeringsnämndemas beslut. Den 1 juli 1975 knöts en fastighetstaxeringsrätt till länsstyrelserna. Det processuella förfarandet reglerades vid länsdomstolama av förvalt— ningsprocesslagen.

Förvaltningsrättskipningen i högre instans förändrades den 1 juli 1972, då Regeringsrättens huvuduppgift blev prejudikatbildande och kammarrättema sköts in som en instans före Regeringsrätten.

Redan vid tillkomsten av länsskatterättema och länsrättema diskuterades frågan om att inrätta fristående regionala förvaltnings— domstolar. År 1977 tillkallades en kommitté med uppgift att utreda frågan om länsdomstolamas organisatoriska ställning, målområde m.m. Kommittén fann att starka principiella synpunkter talade för att bryta ut länsdomstolama från länsstyrelserna till fristående förvalt— ningsdomstolar, bl.a. principen om domstolarnas självständighet och strävanden att skilja rättsskipning och förvaltning åt (SOU 1977:80). Eftersom en stor del av länsdomstolamas målområde härrörde från över- klagade myndighetsbeslut som fattats eller i vart fall handlagts av tjänste- män vid länsstyrelserna kunde den enskilde få uppfattningen att domstols- prövningen inte var helt obunden. Även tillsättningsförfarandet av domarna ansågs olämpligt.

Efter proposition, prop. 1977/78:170, genomfördes kommitténs förslag och 24 länsrätter inrättades.

3. Domstolsväsendets arbetsuppgifter och nuvarande organisation

3.1. De allmänna domstolarna

De allmänna domstolarna består av 96 tingsrätter, sex hovrätter och Högsta domstolen. Sedan den 1 juni 1998 pågår en försöksverksamhet med samverkan mellan två tingsrätter genom bl.a. gemensam dom- stolschef. Vidare pågår från samma datum en motsvarande försöks- verksamhet med samverkan mellan en tingsrätt och en länsrätt.

Tingsrätterna varierar mycket i storlek, allt från domstolar med arbetsunderlag för endast en domare till den största, Stockholms tings- rätt, med omkring 90 domare. Av historiska och befolkningsmässiga skäl ligger domstolarna tätt i de södra delarna av landet medan avstån- den kan vara avsevärda i Norrland. Förutom tingsrättsortema finns det 26 orter med tingsställen, dvs. orter där en tingsrätt har tillfälligt dömande verksamhet.

Efter den sammanslagning av häradsrätter och rådhusrätter som beskrivits ovan, har tingsrätterna behållits i sin traditionella organisa- tionsform. Ursprungligen inskränkte sig de allmänna domstolarnas uppgifter till att döma i tvister mellan enskilda medborgare och att bestraffa brottslingar. Att avgöra tvistemål och brottmål är alltjämt huvuduppgiften. Utöver sina dömande uppgifter har tingsrätterna att utöva viss offentlig kontroll. Inslqivningsmyndigheterna för register över alla fastighetsförvärv och andra förhållanden rörande fastigheter. Bouppteckningsverksamheten innebär att tingsrätterna registrerar bouppteckningar och är beskattningsmyndighet. Inom justitiedeparte- mentet bereds dock förslag att flytta dessa verksamheter från tings- rätterna.

Förutom tvistemål och brottmål finns det vissa måltyper som avgörs av tingsrätterna i särskild sammansättning, fastighetsdomstolsmål och vattendomstolsmål. Fastighetsdomstolar finns vid 25 tingsrätter och vattendomstolar vid sex tingsrätter. Från och med den 1 januari 1999 kommer särskilda miljödomstolar att inrättas vid fem tingsrätter. Vattenmålen kommer därefter att handläggas vid dessa domstolar.

3.2. De allmänna förvaltningsdomstolama

De allmänna förvaltningsdomstolama består av 23 länsrätter, fyra kammarrätter och Regeringsrätten.

Länsrättema dömer som första instans i en mängd olika måltyper, cirka 400, som huvudsakligen avser överklagande av myndighets beslut. Som exempel på olika måltyper kan nämnas skattemål, sociala mål rörande tvångsomhändertagande, psykiatrimål, biståndsmål och socialförsäkringsmål. Huvuddelen av länsrättemas mål handläggs numera som en tvåpartsprocess.

3.3. Arbetsorganisation

Vilka personalkategorier som skall finnas vid domstolarna framgår av rättegångsbalken och lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings- domstolar. Vid underrättema, tingsrätt och länsrätt, skall således t.ex. finnas lagman och, om regeringen inte bestämmer annat, en eller flera rådmän samt ett kansli. Underrätt kan vara avdelningsindelad och det kan även finnas en eller flera chefsrådmän. Ordförande för en under— rättsavdelning är antingen lagman eller chefsrådmän.

I hovrätt och kammarrätt skall finnas president, lagmän och råd (hovrättsråd respektive kammarrättsråd). Dessa domstolar skall vara delade i två eller flera avdelningar och ordförande för avdelning är lagman och i vissa fall president.

I Högsta domstolen och Regeringsrätten finns justitieråd respektive regeringsråd. Ett av råden utses att vara domstolens ordförande. Även de högsta domstolarna är indelade i avdelningar med en ordförande som chef för respektive avdelning.

Av såväl rättegångsbalken som lagen om allmänna förvaltnings- domstolar framgår indirekt att det skall finnas andra personalkategorier vid domstolarna än dem som uttryckligen nämns i lagtexten. I både underrätt och mellaninstans finns det, således icke ordinarie domare, både sådana som genomgår en utbildning och sådana som slutfört sin utbildning men ännu inte fått en fast domaranställning, Vidare stadgas för de olika instanserna att beredningen av mål får utföras av annan tjänsteman vid domstolen som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Annan tjänsteman är dels vid underrätt notarier och vid hovrätt och kammarrätt fiskaler och fiskalsaspiranter dels domstolsselcreterare.

Notarier, fiskalsaspiranter och fiskaler genomgår utbildning vid domstolarna efter avlagd jur.kand.examen. Notarietjänstgöringen sker vid underrätt och omfattar två års tjänstgöring. Fiskals- och aspirant- tjänstgöringen ingår som ett led i domarutbildningen. Domarutbild-

ningen omfattar tre moment. Aspiranttjänstgöringen innebär att aspi- ranten hjälper till med beredningen av mål, föredrar dem för över- rättens ledamöter och är protokollförare vid huvudförhandlingar och andra muntliga förhandlingar. Om överrättstjänstgöringen godkänns förordnas aspiranten efter nio tolv månader som fiskal och är därmed behörig att fortsätta på domarbanan. Därefter följer minst ett år som domare vid underrätt. Underrättsåret innebär att fiskalen skall som yngre domare tjänstgöra ett år vid en underrätt. Efter underrättsåret tjänstgör fiskalen som ledamot, domare, i hovrätt respektive kammar- rätt under ytterligare nio månader. Tjänstgöringen avslutas med att fiskalen godkänns som assessor och därmed blir behörig att söka ordi- narie domartjänster. Från och med den 1 december 1998 kommer en försöksverksamhet att bedrivas vid samtliga hovrätter och kammar- rätter att efter den modell som Domstolskommittén föreslår ersätta aspiranttiden med en tjänstgöring som överrättsnotarie.

Beredningsorganisationen vid de högsta domstolarna skiljer sig från övriga domstolar. För beredningen av målen i dessa domstolar finns revisionssekreterare respektive regeringsrättssekreterare. Dessa är i allmänhet godkända assessorer och har ett fullständigt ansvar för beredningen av målen. När målen är klara för avgörande föredras de av sekreterama för ledamöterna.

Vid samtliga domstolar finns domstolssekreterare som tillsammans med juristerna bereder målen för avgörande.

Förutom nu nämnda personalkategorier deltar nämndemän i den dömande verksamheten i samtliga domstolar utom i de högsta instanserna. Nämndemän deltar vid de allmänna domstolarna framför allt i brottmål och familjemål och vid de allmänna förvaltningsdomsto- lama i första instans som huvudregel i samtliga måltyper. Vid underrätt är antalet nämndemän som huvudregel tre och i överrätt två.

Gemensamt för samtliga domstolar är att inkomna mål fördelas på rotlar. Varje rotel förestås av en domare. I underrätt samt i hovrätt och kammarrätt förestås rotlama antingen av ordinarie domare, dvs. råd- män, hovrättsråd och kammarrättsråd, eller av icke ordinarie domare, dvs. fiskaler under utbildning, tings-och länsrättsfiskaler samt i överrätt adjungerade ledamöter. Rotelansvaret i de högsta domstolarna vilar på föredragandena i beredningsorganisationen. Till roteln är oftast knuten, i underrätt en domstolssekreterare och en notarie eller protokollförare och i överrätt en sekreterare och en fiskal eller fiskalsaspirant. Även i de högsta domstolarna finns domstolssekreterare. I länsrättema finns handläggare med i stort samma uppgifter som notarierna, knutna till rotlama. Rotelinnehavaren har det övergripande ansvaret för att målen bereds och avgörs inom rimlig tid. Som framgått ovan kan vissa arbetsupp-

gifter delegeras till annan personal, som då utför arbetsuppgiftema under eget ansvar. På motsvarande sätt dömer notariema på eget ansvar i vissa enklare mål.

4. Senare års utredningar

Under 1980-talet utsattes domstolarna för stora påfrestningar. Ett väsentligt skäl till detta var den allt större arbetsbelastningen. Utveck- lingen inom samhället hade tillfört domstolarna fler och alltmer komp- licerade uppgifter utan att de tillförts resurser i motsvarande mån. Mot denna bakgrund utarbetades inom Justitiedepartementet promemorian Domstolarna i framtiden en idéskiss (Ds 198922). Den hade som utgångspunkt att domstolarnas svårigheter inte kunde mötas enbart genom resursförstärkningar. Istället ansågs det att mer grundläggande frågor om domstolarnas framtida arbetsuppgifter och organisation måste övervägas.

Idéskissen och resultatet av remissbehandlingen ledde till att en parla- mentarisk kommitté, Domstolsutredningen (Ju 1989106), tillsattes. I dess uppdrag ingick att utreda domstolarnas framtida uppgifter, arbetssätt och organisation (dir. 1989:56). Domstolsutredningen biträddes av Stats- kontoret i den del av uppdraget som avsåg domstolarnas organisation.

4.1. Statskontorets förslag till tingsrättsorganisation

Resultatet av Statskontorets uppdrag redovisades i rapporten 1991:31 A, Översyn av tingsrättsorganisationen, Del 1 Organisationsfrågor. Statskontoret konstaterade att den nuvarande tingsrättsorganisationen inte gick att förena med de krav som statsmakterna genom budgetpro- cessen ställde på domstolarna i fråga om resultatansvar och högre effektivitet. En flexibel organisation, som gav möjlighet till en bättre styrning och ett mer rationellt utnyttjande av personalresursema, var enligt rapporten en förutsättning för att tingsrätterna skulle kunna bedriva en effektiv verksamhet. Dessutom innebar den renodling av tingsrättemas verksamhet, som Domstolsutredningen föreslog, i kom- bination med den pågående datoriseringen att personalbehovet vid tingsrätterna skulle komma att minska väsentligt.

Mot denna bakgrund föreslog Statskontoret en genomgripande för- ändring av tingsrättsorganisationen genom en organisatorisk samord- ning. I huvudsak innebar förslaget att antalet tingsrätter skulle begrän- sas till ca 30 mot dåvarande 97 och att övriga tingsrätter skulle upphöra att vara självständiga myndigheter och i stället bli lokala enheter inom

de nya tingsrätterna. Merparten av de administrativa funktionerna avsågs föras samman till de trettio tingsrätterna, vilka skulle vara ett slags regionala domstolar. Den dömande verksamheten skulle dock bedrivas vid samtliga enheter vid den regionala domstolen och varje enhet skulle behålla sin domkrets. Tanken var att tillskapa ett tillräck- ligt underlag för en effektiv administration med geografiskt och kommunikationsmässigt väl sammanhållna domkretsar inom varje tingsrättsområde samt att tillgodose behovet av en lokal förankring.

Chefema för de nya tingsrätterna skulle enligt förslaget få ett betydligt större administrativt ansvarsområde än hittills. Därför före- slogs det att plenum och kollegium skulle avskaffas. Dessa organ ansågs inte vara ändamålsenliga i en ny organisation med större tings- rätter och lokala enheter och inte heller överensstämma med de krav som ett fullt verksamhetsansvar och den nya budgetprocessen ställde på en domstolschef. Domstolschefen borde i stället få hela verksamhets- ansvaret. Som stöd skulle denne ha en administrativ chef med ekonomisk utbildning samt en ledningsgrupp för beredande av viktigare administrativa ärenden och övergripande frågor.

Statskontoret lade i rapporten fram två alternativ för den nya tings- rättsorganisationen. I det ena alternativet utgjorde länen indelnings- grund. I det andra alternativet var endast hovrättemas domkretsar gränssättande. Enligt Statskontoret hade denna modell den fördelen att det skulle bli möjligt att få en geografiskt sett naturligare sammansätt- ning av tingsrätterna och deras olika verksamhetsställen. Statskontoret ansåg att modellen gav möjlighet att få större organisatoriska enheter och därmed ett bättre administrativt underlag samt en jämnare storlek på tingsrätterna. Nackdelen med modellen var att det inte gick att etablera administrativ samordning med länsrätter i alla residensstäder. Denna modell innebar att det skulle komma att finnas 28 tingsrätter med 69 lokala enheter.

4.2. Justitiedepartementets organisationsförslag

Domstolsutredningens uppdrag vad gäller de organisatoriska frågorna återkallades genom tilläggsdirektiv (dir. 1991 :94). Istället genomfördes översynen av domstolsorganisationen inom Justitiedepartementet och resultatet redovisades i departementspromemorian Domstolsväsendet, Organisation och administration i framtiden (Ds Ju 199213 8).

I promemorian framhölls som ett skäl för en organisationsöversyn att det redan i samband med tillkomsten av den nya rättegångsbalken

hade uppmärksammats att det förelåg ett behov av en sådan översyn. Den faktiska utvecklingen av domstolsväsendets organisation efter införandet av rättegångsbalken kunde inte anses ha följt en genomtänkt strategi. Å ena sidan hade det varit ett uttalat mål att man skall ha ett domstolsväsende med en bred och allsidig kompetens. Å andra sidan hade det genom inrättandet av olika specialorgan gjorts betydande avvikelser från denna målsättning.

Redan mot denna bakgrund fanns det, enligt promemorian, anled- ning att se över möjligheterna att organisera domstolsväsendet i dess helhet på ett sätt där generalisering och specialisering sammanfogades på ett genomtänkt sätt. Dessutom anfördes de argument som fram— hållits i såväl idéskissen som av Statskontoret.

I promemorian fördes resonemang om begreppen judiciell respek- tive administrativ bärlcraft. Man fann att dessa krav samt kravet på lokal förankring av den dömande verksamheten inte hade lika stor betydelse för hur länsrättema och överrättema organiseras. Mot denna bakgrund fann man att det främst var tingsrättsorganisationen som behövde förändras.

I promemorian redovisades tre alternativ för en domkretsreglering rörande tingsrätterna. Det första alternativet utgick från att en tingsrätt skulle ha minst tre domare, det andra att det skulle finnas minst fyra domare och det tredje att varje tingsrätt skulle ha minst sju domare.

Effektivitetsskäl talade enligt promemorian i och för sig för att skapa större domstolar med sjudomarmodellen som mönster. De judi- ciella fördelarna med en sådan lösning ansågs dock inte så stora att de skulle uppväga de nackdelar som en nedläggning av ett 60-tal tings- rätter skulle innebära, bl.a. genom en radikalt försämrad lokal förank- ring, höga investeringskostnader i nya domstolsbyggnader och tids- ödande tingsresor.

Vidare ansågs fyradomarmodellen ytligt sett kunna förefalla vara en marginell förändring jämfört med tredomarmodellen när det gäller den judiciella bärkraften. Men i sitt praktiska utförande skulle den innebära att bara ett fåtal tingsrätter skulle hamna på nivån fyra domare och att ca 80 procent av tingsrätterna skulle ha sex domare eller fler. Å andra sidan blev konsekvenserna att ett 40-tal tingsrätter skulle läggas ned.

Övervägande skäl talade därför enligt promemorian för att man i enlighet med de ursprungliga intentionerna bakom 1971 års domstols- reform borde stanna vid en domkretsreglering som innebar att varje tingsrätt fick ett verksamhetsunderlag som gav sysselsättning för minst tre domare samt att varje nedlagd domstol i princip borde ersättas med ett tingsställe.

Promemorian konstaterade att tredomarmodellen tillgodosåg rim- liga krav både på judiciell bärkraft och på lokal förankring av döman-

det men att det därav inte följde att förutsättningar hade skapats för att decentralisera administrativa uppgifter till tingsrätterna i den utsträck- ning som var önskvärd. Tredomartingsrättema skulle inte medföra till— räckligt stora enheter för att samtliga domstolar på ett rationellt och ekonomiskt sätt skulle kunna ta över ett fullständigt verksamhetsansvar och helt sköta sin egen administration. Hovrättema borde därför utnyttjas för att ge administrativt stöd åt de mindre tingsrätterna. Denna lösning skulle på sikt möjliggöra en avveckling av Domstols- verket, som avsågs ersättas av en central instans under regeringen.

Remissyttrandena ställde sig i allmänhet positiva till tankegången att en tingsrätt borde ha minst tre domare. De nedläggningshotade tingsrätterna anförde dock skäl för att just de skulle undgå nedlägg- ning. Däremot framfördes starkt negativ kritik mot förslaget att lägga ned Domstolsverket och den föreslagna lösningen för hur de administ- rativa uppgifterna skulle lösas.

Remissyttrandena ledde till att justitieministem inte lade fram något förslag om förändring av tingsrättsorganisationen. I samband härmed uttalade Justitieutskottet att den slutsats som kunde dras av då befint- liga uppgifter var att några avgörande invändningar inte kunde riktas mot tingsrättsorganisationen (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 26, bet. 1992/932JuU24 s. 4 f.). Vidare frångicks tanken på att lägga ned Dom- stolsverket. I stället genomfördes förändringar av domstolsväsendets förvaltning för att möjliggöra att fler administrativa uppgifter skulle kunna övertas av domstolarna själva (prop. 1992/93:100 bil 3 s. 26, prop. 1993/94217, bet. 1993/94:JuU10).

4.3. Riksrevisionsverkets rapport Domstolsväsendet

Regeringen gav den 13 februari 1997 Riksrevisionsverket (RRV) i uppdrag att granska fördelningen av resurser inom domstolsväsendet. RRV skulle vidare med utgångspunkt i nuvarande organisation och arbetsformer identifiera väsentliga hinder för ett effektivt resurs- utnyttjande inorn domstolsväsendet. Uppdraget har redovisats i RRVs rapport 1997248 Domstolsväsendet; resursfördelningssystem och hinder för ett effektivt resursutnyttjande.

RRV ansåg att fördelningssystemet inom domstolsväsendet lider av vissa svagheter. Enligt RRV beror en stor del av bristerna i fördel- ningssystemet på att domstolsorganisationen består av domstolar som varierar alltför mycket i storlek, alltifrån några få, mycket stora dom- stolar till ett stort antal domstolar med färre än tjugo anställda. Det

innebär att alla domstolar inte kan behandlas på samma sätt när det gäller fördelningen av resurser. Små domstolar måste tillföras olika typer av tilläggsbelopp. Den relativa andelen av dessa s.k. smådom— stolstillägg är så stor att systemet med en fördelning efter varje dom- stols behov i praktiken inte fungerar. RRVs slutsats är att den viktigaste åtgärden för att åstadkomma en resursfördelning som svarar mot varje domstols behov, vore att göra resursmottagaren större. Detta skulle göra det möjligt att tillämpa ett enda fördelningssystem inom domstolsväsendet. Fluktuationer av olika slag skulle då kunna jämnas ut automatiskt och betydligt färre tillägg skulle behövas. Resursfördel— ningssystemet skulle därmed bli mer lättförståeligt.

När det därefter gällde hinder för ett effektivt resursutnyttjande pekade RRV på att många av dessa hänger samman med att den enskilda domstolen är för liten. Enligt RRV ger detta bland annat större sårbarhet, bristande administrativ effektivitet, avsaknad av underlag för förbättrad beredningsorganisation, sämre förutsättningar att skapa en professionell utveckling, risk för sämre social miljö, högre kostnader, större beroende av god samverkan med åklagarna samt sämre möjlig- heter att möta framtidens krav. RRV framhöll även att resursutnytt- jandet skulle bli effektivare om domstolar på samma nivå hade en större administrativ samverkan vad gäller t.ex. kompetensförstärkning, personalutveckling, bibliotek m.m.

För att komma till rätta med problemen i det nuvarande resursför— delningssystemet föreslog RRV att en grupp av tingsrätter eller en grupp av tingsrätter och länsrätter skulle tilldelas gemensamma resurser. Syftet skulle vara att förenkla fördelningssystemet och göra det mer stabilt över tiden samt att det gemensamma resursutnyttjandet skulle bidra till större effektivitet.

5. Domstolsorganisationen i några europeiska stater

I detta kapitel redovisas uppgifter om hur domstolsväsendet är organiserat i Danmark, Norge, Finland, England, Wales, Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Urvalet har gjorts för att få med länder som liknar vårt eget men som valt delvis skilda organisationsmodeller för domstolsväsendet.

Kommittén har även inhämtat uppgifter om hur domarutbildningen och domarrekryteringen fungerar i dessa länder. De uppgifterna har redovisats i kommitténs betänkande (SOU 1998:88).

Uppgifterna bygger huvudsakligen på redogörelser lämnade i Hov- rättsprocessutredningens betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124), Fri- och rättighetskommitténs betänkande Domstols- prövning av förvaltningsärenden (SOU 1994zll7), 1993 års domar- utrednings betänkande Domaren i Sverige inför framtiden (SOU 199499) och 1987 års domarutrednings betänkande Domarbanan Utbildning och meritvärdering (SOU 1988:53). Informationen har sedan uppdaterats och sammanställts under år 1996. Beträffande de nordiska länderna och Nederländerna har ytterligare uppdatering skett under år 1998.

Danmark

Domstolsorganisation

Den danska domstolsorganisationen är i huvudsak uppbyggd efter ett treinstanssystem med bytet, landsret och Hajesteret. Danmark exkl. Färöarna och Grönland är indelat i 82 byretskredse. Mellaninstans består av Ostre och Vestre Landsret. Härutöver bör nämnas special- domstolen Sa- og Handelsretten. Danmark har inte någon motsvarighet till våra förvaltningsdomstolar. I Danmark finns en särskild domstol som bl.a. beslutar om disciplinär bestraffning av domare, resning i brottmål och frågor om avstängning av försvarare. Domstolen som bär namnet Den Swrlige Klageret består av en hajesteretsdomare, en lands— retsdomare och en byretsdomare. Då domstolen beslutar om resning i

brottmål och i mål som avser uteslutning av en försvarare deltar även en advokat och en rättsvetenskapsman.

Brottmål

Byretten är vanligtvis första instans i brottmål. Byrettens sammansätt- ning består i normalfallet av en lagfaren domare och två domsmenn (nämndemän). I mål där åklagaren yrkar fängelse i fyra år eller mer, om det är aktuellt att döma den tilltalade till internering eller att över- lämna denne till institution för vård eller om målet rör ”politiska brott", är i stället landsretten första instans. Den består då av tre lag- farna domare och tolv naevninge (jurymän). Naevninge avgör skuld- frågan och deltar även vid bestämmandet av påföljden.

Byrettens dom överklagas till landsretten genom anke, som kan avse bedömningen av skuldfrågan, rättstillämpningen eller påföljden. För att få överklaga en dom i ett mer bagatellartat brottmål där påfölj- den inte överstigit 20 dagsböter eller 3 000 DKK i penningböter krävs prövningstillstånd. Frågor om prövningstillstånd avgörs av en fristå- ende nämnd bestående av en domare från vardera Hojesteret, landsret och byret, en advokat samt en rättsvetenskapsman. Prövningstillstånd meddelas endast om saken är av principiellt intresse eller om det i öv- ri gt finns särskilda skäl. Landsretten är som andra instans domför med tre lagfarna domare. Om domsmenn deltagit i byrettens avgörande skall även tre domsmenn delta i avgörandet i landsretten.

För att Hajesteret skall pröva landsrettens dom krävs att den tidi- gare nämnda fristående nämnden gett prövningstillstånd. Detta krav omfattar dock inte landsrettens domar när den dömt som första instans.

Tvistemål

I flertalet tvistemål är byretten första instans. Landsretten är dock be- hörig som första instans i mål överstigande 500 000 DKK och i vissa mål där parterna inte är eniga om att byretten skall pröva målet. Vidare kan vissa mål, bl.a. om de innefattar en principfråga, på yrkande av part hänvisas från byretten till landsretten. I Storköpenhamn handläggs sjörättsmål, handelsrättsliga mål samt vissa andra måltyper i första instans av Sa- og Handelsretten.

Byretten är i allmänhet domför med en lagfaren domare och Sa- og Handelsretten med en lagfaren domare och två, eller undantagsvis fyra, sakkunniga inom sjöfart eller handel.

Byrettens avgöranden överklagas till landsretten, vars prövning omfattar både rätts— och sakfrågan. Om yrkandet avser ett värde under- stigande 10 000 DKK krävs prövningstillstånd av den i det föregående nämnda fristående nämnden. Landsretten är domför med minst tre domare. Sa- og Handelsrettens domar överklagas i regel direkt till Hajesteret. Kravet i fråga om prövningstillstånd för överklagande av landsrettens avgöranden är detsamma som för brottmål.

För att underlätta förlikning får rätten tillkännage vad man på grundval av befintligt material bedömer bli utgången i målet och före- slå parterna att träffa förlikning i enlighet med tillkännagivandet. För att bespara rätten arbete med domskrivning brukar tillkännagivandet lämnas omedelbart efter avslutad huvudförhandling. Om förlikning inte uppnås är rätten inte bunden av tillkännagivandet. Normalt kan en förlikning inte överklagas. Om tappande part vill överklaga ett avgö- rande måste dom begäras. En annan arbetsbesparande reform infördes år 1984 då byrettema gavs möjlighet att utfärda summariska domar. Domar av detta slag innehåller inte sakframställning eller muntlig bevisning utan bara yrkanden, grunder och de egentliga domskälen. Överklagas sådana domar skall rätten avge en kompletterande redo- görelse för saken samt för upptagna parts- och vittnesförhör. Om det framstår som sannolikt att domen kommer att överklagas bör den avfattas på traditionellt vis.

Förvaltningsrätt

Danmarks centrala statsförvaltning uppdelas i departement, direktorat och nämnder.

Departementen har i likhet med Sverige en minister som högsta chef. Departementets uppgift är, förutom att förbereda ny lagstiftning, bl.a. att styra i frågor rörande den förvaltning som underställda myn- digheter har att sköta. Till skillnad från Sverige har ministern befogen- het att själv avgöra dessa frågor, inklusive besvärsärenden.

Direktoraten motsvarar de svenska ämbetsverken och lyder under departementen.

I den danska statsförvaltningen finns också olika nämnder med skilda uppgifter. Som exempel kan nämnas ankenaavner som behandlar klagomål i administrativa ärenden bl.a. på kommunalförvaltningens område.

Kontrollen av att förvaltningsbeslut är riktiga utförs i första hand av överordnade myndigheter som har befogenhet att efter klagomål ändra en underordnad myndighets avgöranden. Detta klagoinstitut kallas administrativ rekurs. Rekursen är först och främst en möjlighet för den

enskilde att få sin sak behandlad i ännu en instans. Den används ofta eftersom den är ett relativt billigt och snabbt medel att få ett beslut omprövat.

Som ovan nämnts finns det inte några förvaltningsdomstolar i Danmark. En rätt till domstolsprövning står dock öppen vid sidan av de förvaltningsrättsliga besvärsmöjlighetema. Huvudregeln i dansk rätt är också att möjligheten till administrativ rekurs inte behöver ha uttömts, innan domstolsprövning kan äga rum.

Organisatoriskaförändringar under 1990-talet

Av Danmarks (exkl. Färörama och Grönland) 82 byrettskretsar är 48 sk. endommerembeden, dvs. har domstolar med endast en domare. Det verkliga antalet enmansdomstolar är emellertid större. I en del byretts- kretsar med två domare har verksamheten nämligen delats upp i en civilrätt och en kriminalrätt med en domare i vardera domstol. I dessa domkretsar är man emellertid i färd med att lägga samman verksam- heten till en domstol. Vid årsskiftet 1998 — 1999 återstår åtta byrets- kretsar med sådana skilda civil- och kriminalbyretter.

Under åren 1991—1993 undersökte Justistsministeriet med hjälp av en konsultfirma vilken ämbetsstorlek och domkretsstruktur som gav de bästa förutsättningama för en väl fungerande byrett. I konsult- rapporten, Byretteme — embedsstörrelse og byrettsstruktur, slogs fast att det var nödvändigt att ändra byrettsstrukturen om man ville få full rationaliseringseffekt av de olika teknologiprojekt som skulle genom— föras och om domstolarna skulle göras mer självständiga i personal- och budgetfrågor.

Samtidigt konstaterades i rapporten att både de små och stora domstolarna fungerade väl. Man fann att personal vid små domstolar trivdes och kände stort ansvar för sina arbetsuppgifter. Särskilt kon- torspersonalen vid de små byrettema var mycket tillfreds med att få arbeta på en liten arbetsplats där alla kände alla. Även flera av de anställda juristerna som inte var domare trivdes med att vara anställda vid små domstolar. Domarna i undersökningen var visserligen i stort sett nöjda med sin arbetssituation men menade att den juridiska och ämnessakkunniga miljön var för begränsad. En del saknade t.ex. kolleger att rådfråga i svårare mål. Den juristutbildade personalen kriti- serade också att utbildnings- och utvecklingsmöjligheterna var otill- räckliga vid de små domstolarna. För att råda bot på dessa missför- hållanden menade man från juristhåll att det var nödvändigt med fler jurister vid domstolarna, gärna fyra till fem personer, domarna inräk-

nade. Endomardomstolar har normalt två jurister anställda och detta ansågs alltså vara för lite.

Konsultrapporten ledde inte till några mer grundläggande organi— satoriska förändringar av det danska domstolsväsendet. Några förändringar genomfördes dock efter undersökningen. Bland annat in- fördes en s.k. ”rejsedommerordning” enligt vilken man anställt totalt fyra domare med särskild skyldighet att vid behov förstärka i byrett. Dessa domares uppgifter är att ge assistens till domstolar med särskilt långa handläggningstider för att därmed minska sårbarheten vid de minsta domstolarna.

Samtidigt skapades också en möjlighet att flytta brottmål från en byrett till en annan om det är påkallat med hänsyn till arbetsbelast- ningen eller till resursförhållandena.

Även bland kontorspersonalen har man skapat en särskild förstärk- ningsorganisation, ett s.k. ”ambulancehold”, med för närvarande elva medarbetare för att ge bistånd till särskilt hårt belastade tingslysnings- kontor (inskrivningsmyndigheter).

Justitsministeriet har under år 1998 tillsatt en utredning om det danska domstolsväsendet, den s.k. Domstolenes strukturkommission. Kommissionen har i uppgift att undersöka och överväga en rad frågor som rör det danska domstolsväsendet. Dess huvuduppgift består emellertid i att undersöka och utvärdera den danska byrettsstrukturen. Uppdraget skall vara slutfört före utgången av år 2000.

Norge

Domstolsorganisation

I Norge är domstolsorganisationen uppbyggd i ett treinstanssystem. Första instans består av sammantaget 87 herredsretter och byretter, andra instans av sju lagmansretter och tredje instans av Norges högsta domstol, Hayesterett. Härtill kommer sju specialämbeten däribland byfogd, skifterett och byskriver vilka samtliga finns på byrettsnivå. Norge saknar förvaltningsdomstolar.

Brottmål

Brottmål handläggs i första instans av byrett eller herredsrett. Dom- stolen är vanligen domför med en lagfaren domare och två med- dommere (nämndemän). I mål som rör brott på vilka kan följa fängelse

i mer än sex år samt när målet är särskilt omfattande eller det före- ligger andra skäl kan rättens ordförande bestämma att rätten skall bestå av två lagfarna domare och tre meddommere. Majoriteten av brott- målen handläggs genom ett förenklat förfarande, den sk. forharsretten. Detta förenklade förfarande får tillämpas om gämingama är erkända, gämingama inte kan föranleda strängare straff än fängelse i tio år, den misstänkte samtycker till förfarandet och erkännandet stöds av utred— ningen i övrigt. Dessutom krävs att åklagarrnyndigheten eller polisen begär ett sådant förfarande. I dessa fall är byretten eller herredsretten domför med en lagfaren domare. Det förenklade förhöret innebär ett förfarande utan ett fullständigt åtal och utan en fullständig huvudför- handling.

Byrettens eller herredsrettens domar fullföljs genom s.k. anke till lagmansretten. Tre lagfarna lagmansrettsdomare, som förbereder målet, kan besluta att inte släppa fram ett mål om de finner att över- klagandet inte kommer att nå framgång. Avser överklagandet ett brott varpå fängelse över sex år kan följa får ett sådant beslut inte fattas. I mål där åklagaren inte yrkat annat än böter och domstolen inte dömt till strängare påföljd tar lagmansretten upp målet till prövning endast om samtliga tre domare gett sitt samtycke. Ett samtycke förutsätter att det föreligger särskilda skäl. Om prövningen rör påföljdsfrågan eller skuldfrågan prövar lagmansretten överklagandet med tre lagfarna domare och fyra meddommere. Skall skuldfrågan avgöras till nackdel för den tilltalade krävs fem röster. Rätten består av tre lagfarna domare om överklagandet endast avser handläggningsfrågor och/eller rätts- tillämpningsfrågor. Rör målet brott på vilket kan följa fängelse i mer än sex år är huvudregeln att skuldfrågan avgörs av en tiomannajury. Om juryn finner den åtalade skyldig avgörs påföljdsfrågan av tre lagfama domare, juryns ordförande och tre av juryns ledamöter. Rätten har vissa möjligheter att gå ifrån juryns bedömning.

Ett avgörande i första instans kan undantagsvis överklagas direkt till Hayesterett. Det förutsätter att Hayesteretts s.k. kaeremålsutvalg ger sitt samtycke. För att ett sådant samtycke skall lämnas krävs att överklagandet gäller en fråga som har betydelse utöver föreliggande mål eller att det är av särskild betydelse att saken blir snabbt avgjord.

Domar som meddelats av lagmansrett överklagas till Hayesterett genom anke. För att målet skall tas upp till prövning krävs Hayesteretts kjaeremålsutvalgs samtycke. Sådant samtycke ges om den aktuella frågeställningen är av principiell betydelse eller om det av andra skäl är av särskild vikt att saken prövas.

Tvistemål

Även i tvistemål är herreds- eller byrett första instan. En förutsättning för att en tvist skall tas upp i domstol är i regel att parterna först försökt komma överens under medverkan av ett forliksråd som finns i varje kommun. Forliksrådet består av tre forliksmenn, som är lekmän och väljs av kommunstyrelsen för fyra år. Visar sig förlikning inte vara möjlig måste käranden för att inte förlora sin talerätt väcka talan vid domstol inom ett år. Normalt är herreds- eller byrett domför med en lagfaren domare. Om någon part begär det eller rätten finner det lämpligt skall dock två meddommere (nämndemän) ingå i rätten.

En dom meddelad av herreds- eller byrett överklagas genom anke till lagmansrett. Lagmannens samtycke krävs om anken rör ett förmö- genhetsvärde som understiger 20 000 NOK. I regel ges samtycke endast om avgörandet har principiell betydelse eller när saken har särskilt stor betydelse för klaganden. Sammansättningen är vanligtvis tre lagfarna domare, och om någon av parterna begär det eller dom- stolen finner det lämpligt, två eller fyra meddommere.

Med samtycke från Hayesteretts kjaeremålsutvalg kan en dom meddelad av herreds- eller byrett överklagas direkt till Hoyesterett. Det är sällsynt att sådant samtycke ges.

Domar från lagmansrett fullföljs genom anke till Hayesterett. Understiger anken ett förmögenhetsvärde av 100 000 NOK krävs Hayesteretts kjaeremålsutvalgs samtycke. Samtycke skall ges om avgörandet har principiell betydelse eller om saken har särskilt stor betydelse för klaganden. Även om förrnögenhetsvärdet överstiger 100 000 NOK kan Kjaeremålsutvalget vägra samtycke i vissa fall. Så kan t.ex. ske om utvalget, sedan klagande fått tillfälle att yttra sig, enhälligt finner att klaganden inte kommer att få framgång med sin fullföljds- talan. Detsamma gäller om klaganden inte gjort sannolikt att denne är utan skuld till att ny åberopad bevisning inte tagits upp i under- instansen. I Hayesteretts avgöranden deltar fem lagfarna domare.

Förvaltningsrätt

Norges centrala statsförvaltning är liksom Danmarks uppdelad i departement och direktorat. Härtill kommer ett antal förhållandevis fristående organ som leds av ett särskilt kollegium. Dessa fristående organ består dels av centrala råd med rådgivande uppgifter, dels av beslutande nämnder.

Huvudregeln är att förvaltningsbeslut kan överprövas av närmsta högre myndighet. Förvaltningsbeslut kan också komma under dom-

stolsprövning. Den som berörs av ett beslut kan t.ex. väcka talan mot den aktuella förvaltningsmyndigheten med yrkande att domstolen måtte fastställa att förvaltningsbeslutet är ogiltigt. Det förekommer också att domstolar får ta ställning till giltigheten av förvaltningsbeslut i samband med att det framställs skadeståndsyrkanden på grund av fel-

aktiga förvaltningsbeslut.

Vem som helst kan inte väcka talan i domstol mot ett förvaltnings— beslut. Det krävs enligt 54 & tvistemålsloven att käranden har ett rätts- ligt intresse i att få målet prövat. Kravet får dock inte uppfattas alltför strängt.

Tidigare kunde den som ville angripa ett förvaltningsbeslut välja mellan att klaga hos högre förvaltningsmyndighet eller hos allmän domstol. Efter ändringar i tvistemålsloven kan förvaltningsmyndighet numera bestämma att ett förvaltningsbeslut eller ett ersättningsanspråk i anledning av ett felaktigt förvaltningsbeslut inte får prövas i domstol förrän den enskilde uttömt sina möjligheter att söka rättelse hos över— ordnad förvaltningsmyndighet.

Organisatoriska förändringar under 1990-talet

Ett utvalg (NOU 1980112) föreslog år 1980 att man skulle ändra dom- stolsstrukturen i första instans genom en övergång till färre men större enheter. Förslag om sammanläggning av domstolar mötte emellertid ett betydande lokalpolitiskt motstånd. Under 1990-talet har Justisdeparte- mentet lagt fram förslag till Stortinget angående enskilda sammanlägg— ningsprojekt. Man har koncentrerat sig på att lägga samman domstolar som har kontor i samma stad. Av den här typen av proj ekt återstår Ber- gen, Stavanger och Trondheim som samtliga hyser förstainstansdom- stolar som är uppdelade i två specialdomstolar. Vidare är man i färd med att slå samman Karmsund och Haugesund sorenskriverembeter som bägge har kontor i Haugesund. Man överväger också att slå samman sorenskriverembetene i Horten och Holmestrand.

I andra instans har man gått motsatt väg genom att dela upp den gamla Eidsivating lagmannsrett i Oslo i två mindre lagrnannsretter, den nya Eidsivating lagmannsrätt på Hamar och Borgarting lagmannsrätt i Oslo. Lagmannsretten i Oslo är även efter uppdelningen klart störst i landet.

År 1997 tillsattes ett nytt utredningsutvalg med uppgift att se över herreds- och byrettsorganisationens struktur och arbetsområden. Ut- redningen skall vara slutförd till den 1 maj 1999.

Finland

Domstolsorganisation

Finland har en domstolsorganisation som i stora delar liknar den svenska, med allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar.

På Åland har man en speciell lösning som innebär att man har en allmän regional förvaltningsdomstol för landskapet Åland. Denna förvaltningsdomstol verkar i anslutning till Ålands tingsrätt. Vid Ålands förvaltningsdomstol finns en förvaltningsdomartjänst. Förvalt- ningsdomaren är ordförande vid domstolens sammanträden och lagmannen i tingsrätten och tingsdomama är övriga ledamöter vid förvaltningsdomstolen.

Brottmål och tvistemål

Instansordningen i Finland överensstämmer med den svenska. De allmänna domstolarna består av 68 tingsrätter, sex hovrätter och Högsta domstolen. Domstolsorganisationen liksom rättegångsför- farandet i tvistemål reformerades år 1993. Rättegången i tvistemål kom då att präglas av principerna om muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Man införde också en uppdelning av rättegången i för- beredelse och huvudförhandling. Rättegångsförfarandet i brottmål reformerades först under år 1997. De nya reglerna innebär bl.a. att även brottmålsförfarandet präglas av muntlighet, omedelbarhet och koncentration.

Domförhetsreglema och möjligheterna att överklaga är i huvudsak desamma som i Sverige. Detta innebär att flertalet brottmål i tings- rätten avgörs av en lagfaren domare och tre nämndemän. Mindre komplicerade brottmål, i vilka endast bötesstraff utdöms, avgörs av en ensamdomare. I familjerättsliga mål och hyresmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Övriga tvistemål avgörs av en eller tre lagfarna domare. Tingsrättens domar överklagas till hovrätt. Det saknas möjligheter att överklaga direkt till högsta instans. Hovrättens prövningsskyldighet är begränsad till vad som anförts i överklagandet och svarsskn'velsen.

Hovrätten är i regel domför med tre lagfarna domare. Hovrättens president kan bestämma att ett mål som är betydelsefullt ur prejudikat- synpunkt skall avgöras i sammansättning av fem domare eller i plenum. I hyresmål är sammansättningen tre lagfarna domare och tre experter.

Bevillningstillstånd krävs för prövning i Högsta domstolen. De s.k bevillningsgrundema är prejudikatgrunden, återbrytningsgrunden samt om ”det eljest föreligger vägande skäl”.

Förvaltningsrätt

Den finländska förvaltningsapparaten består, förutom av presidenten och statsrådet dvs. regeringen, av en kombination av ministerförvalt- ning och ett system med centrala ämbetsverk. De senare är själv- ständiga organ som står utanför statsrådets politiska styrning. I ledningen för varje förvaltningsområde finns ett ministerium. Inom ministeriema bereds och verkställs presidentens och statsrådets beslut. Dessutom har ministeriema självständig beslutanderätt som utövas antingen av ministern själv eller av annan tjänsteman vid ministeriet.

Finland har en förvaltningsdomstolsorganisation bestående av 12 länsrätter, inklusive Ålands förvaltningsdomstol samt Högsta förvalt- ningsdomstolen. Beroende på vilken myndighets beslut man vill över- klaga kan man indela besvären i förvaltningsbesvär och kommunal- besvär.

I kommunalbesvärsmål anförs besvär i allmänhet hos länsrätt och över länsrättens beslut i dessa mål får talan fullföljas till Högsta förvaltningsdomstolen.

Förvaltningsbesvärsvägama är angivna i olika specialförfattningar. För besvär i första instans finns två vägar att välja på. Antingen föreskrivs i speciallagstiftningen att besvär över lägre förvaltnings- myndighets beslut skall överklagas till länsrättema eller som huvud- regel att lägre förvaltningsmyndighets beslut överklagas hos över- ordnad förvaltningsmyndighet. En sådan överordnad förvaltnings- myndighet utgörs ofta av ett centralt ämbetsverk eller ett ministerium. Besvär över statsrådets, ett ministeriums eller annan högre förvalt- ningsmyndighets beslut anförs till Högsta förvaltningsdomstolen som första domstolsinstans. Högsta förvaltningsdomstolen prövar besvär över länsrättemas beslut.

Den 1 december 1996 trädde en ny förvaltningsprocesslag i kraft. Den nya lagstiftningen innebär bl.a. att besvär över beslut av förvalt- ningsmyndighet som är underställd statsrådet alltid skall anföras hos länsrätten om inte annat stadgas. Lagstiftningen innebär också att läns- rättema kommer att vara första instans i en del ärenden som Högsta förvaltningsdomstolen tidigare behandlat som enda domstolsinstans. Samtidigt innebär den nya lagstiftningen en ökad skyldighet för länsrättema att hålla muntlig förhandling.

Organisatoriskaförändringar under I 990-talet

Under 1990-talet har man genomfört flera organisationsreformer.

Den mest genomgripande reformen ägde rum 1993 då landets 147 häradsrätter och 29 rådstuvurätter slogs samman till 70 tingsrätter.

Även efter sammanslagningen kvarstod ett antal domstolar som enligt Justitieministeriet var för små för att uppfylla de krav som man ansåg borde kunna ställas på en domstol. För att minska antalet sårbara enheter har ministeriet lagt samman två tingsrätter i Tammerfors samt två tingsrätter i mellersta Finland, Saarijärvi och Äänekoski. Det finns alltså numera 68 tingsrätter i Finland. Inom Justitieministeriet övervägs för närvarande en sammanslagning av ytterligare fyra tingsrätter.

På förvaltningsdomstolssidan har det också genomförts flera organisationsförändringar under 1990-talet. I slutet av 1994 avveck- lades den särskilda omsättningsskatterätten och verksamheten över- fördes till de allmänna regionala förvaltningsdomstolama. Dessutom har som nämnts i det föregående förvaltningsdomstolen och tingsrätten på Åland knutits samman. Anledningen till att man vidtog sistnämnda åtgärd var att man ville säkerställa ett bevarande av en förvaltnings— domstol på Åland. Slutligen har man under år 1996 delat in vissa av förvaltningsdomstolama i samverkansgrupper med gemensamma dom- kretsar inom vilka man kan flytta mål mellan domstolarna. Reformen har utformats så att de inblandade länsrättema har kvar sina dom- kretsar, omfattande ett län vardera, samtidigt som de ingår i gemen- samma domkretsar med andra länsrätter. På detta sätt har fyra gemen— samma domkretsar bildas. Dessa är domkretsama i västra Finland, mellersta Finland och norra Finland vilka alla omfattar två län vardera samt domkretsen i östra Finland vilken omfattar fyra län. Utanför denna indelning står Länsrätten i Nylands län och Ålands förvaltnings- domstol. Högsta förvaltningsdomstolen utser för var och en av de fyra gemensamma domkretsama en överdomare som har att se till att ärendena fördelas jämnt mellan de enskilda länsrättema.

England och Wales

Redogörelsen omfattar inte hela Storbritannien utan endast England och Wales eftersom Skottland och Nordirland har egna rättssystem. Den högsta instansen, House of Lords, är emellertid gemensam för hela Storbritannien. Domstolsorganisationen i England och Wales är relativt komplicerad främst beroende på den mängd undantag som finns rörande instansordningen. Här beskrivs endast huvuddragen i organisationen.

Brottmål

Utanför de större städerna fungerar drygt 600 Magistrate Courts som första instans i främst lindrigare brottmål. Dessa domstolar är domföra med en till tre obetalda lekmannadomare, s.k. fredsdomare. I de större städerna finns i stället Magistrates Courts. Dessa domstolar är domföra med en lagfaren domare.

Domar meddelade av Magistrate Court överklagas, om det rör sakfrågan eller påföljden, till Crown Court. I dessa fall kan Crown Courts domar normalt inte överklagas. Crown Court är även första instans i allvarligare brottmål. Överklagande är då möjligt till Court of Appeal.

Ai'göranden av såväl Magistrate Court som Crown Court kan överklagas i de fall överklagandet avser handläggnings- eller rätts- frågor till Divisional Court of the Queens Bench Division. Denna är en del av Queens Bench Division som i sin tur organisatoriskt är en del av High Court of Justice.

Avgöranden av Divisional Court of the Queens Bench Division kan, i de fall målet rör en rättsfråga av allmänt intresse och prövnings- tillstånd meddelats, överklagas till House of Lords. House of Lords fungerar som en kassationsdomstol genom att avgöranden som dom- stolen upphäver återförvisas till lägre instans som är skyldig att följa House of Lords uppfattning i rättsfrågan.

T vistemål

Förste instans i tvistemål är antingen någon av de cirka 300 County Court; eller High Court of Justice. County Court och som huvudregel även High Court of Justice är domför med en domare. I praktiken prövas flertalet mål som rör högre värden än 50 000 GBP i första instans av High Court of Justice och de som rör mindre värden än 25 00) GBP av County Courts. High Court of Justice består av tre avdelningar, Chancery Division, Queens Bench Division och Family Diviszon. Domstolen har totalt ett 80—tal domare.

Domar från County Court och High Court of Justice kan överklagas till Court of Appeal som prövar både sak- och rättsfrågor. För vissa måltyper har rätten att överklaga begränsats till rättsfrågor. Court of Appeals domar kan om målet rör en rättsfråga av allmänt intresse och prövningstillstånd meddelats prövas av House of Lords.

Sedan år 1970 finns en möjlighet att överklaga direkt från High Court of Justice till House of Lords. Det förutsätter att parterna är ense om detta, att domaren i underinstansen intygar att målet innehåller en

rättsfråga som är av allmänt intresse samt att House of Lords meddelar prövningstillstånd.

Förvaltningsrätt

Centralförvaltningen består av ca 40 oftast mycket stora departement. De svarar för både departementsuppgifter och för vad som i Sverige är uppgifter för förvaltningsmyndigheter. Ministern har i stort sett oinskränkt makt över sitt departement och den förvaltning som hör hemma under departementet.

Lokala organ har stor betydelse inom förvaltningsrätten. Frågor om social service handläggs t.ex. av en speciell myndighetstyp kallad tribunaler. Tribunalema anses vara en del av det ordinära rättssystemet och jämställs i vissa avseenden med domstolar. Det finns oftast möjlighet att överklaga ett beslut av en tribunal till administrativa tribunaler. Utöver denna möjlighet föreligger det en generell rätt att få förvaltningsbeslut prövade vid domstol.

Rätten till domstolsprövning grundar sig på en konstitutionell princip i common law ”the rule of law”. Innebörden av principen är bl.a. att domstolarna skall ha möjlighet att kontrollera regeringens maktutövning. Detta har lett till att när deti lag föreskrivs att ett beslut inte får överprövas så har detta inte accepterats av domstolarna. Dessa har tolkat principen om the rule of law så att en inskränkningen i rätten till överprövning endast gäller den administrativa överprövningen och inte rätten att få ett beslut prövat i domstol.

Frankrike

Domstolsorganisation

Domstolsorganisationen är uppdelad i två från varandra fristående organisationer, allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdom- stolar. Utöver dessa domstolar finns en mängd specialdomstolar.

Brottmål

I första instans finns tre olika domstolstyper. Lindrigare brott prövas i någon av landets 472 polisdomstolar sk. Tribunal de Police vars doms- rätt omfattar brott som inte har strängare straff än böter eller fängelse i

högst två månader. Dessa domstolar är domföra med en domare. Brott med fängelse upp till fem år som strängaste straff prövas i någon av Frankrikes 181 Tribunal Correctionnel. Dessa domstolar är i normal- fallet domföra med tre lagfarna domare. De allvarligaste brotten prövas i Cour d'assises. Det finns 99 stycken Cour d'assises och de är vanligen domföra med tre lagfarna domare och en niomannajury. De tar tillsammans ställning till såväl skuldfrågan som påföljdsfrågan.

Huvudregeln är att brottrnålsdomar kan överklagas till någon av de ca 30 appellationsdomstolama, Cour d'appel. För vissa typer av mindre brott råder dock överklagandeförbud.

Domar som meddelats av Cour d'assises kan överklagas till La cour de cassation som är som namnet antyder en kassationsdomstol. Den är bunden av den lägre instansens bedömning av de faktiska omständig- heterna. Om domstolen finner att det överklagade avgörandet är fel- aktigt upphävs det och målet återförvisas för nytt avgörande av en annan domstol på samma nivå som den vars dom blivit kasserad.

T vistemål

Första instans i tvistemål är i allmänhet antingen någon av de 472 Tribunaux d'instance, som är samma domstol som Tribunal de police, eller av Tribunaux de grande instance som är Tribunal correctionnel i dess tvistemålsform. Var ett mål hamnar beror på tvisteföremålets värde. Tribunaux d'instance är domför med en domare medan Tribunaux de grande instance dömer i en sammansättning med tre domare.

Även tvistemålsdomar kan enligt huvudregeln överklagas till Cour d'appel. Understiger tvisteföremålet 13 000 FRF råder överklagande- förbud.

Överst i instansordningen finns La cour de cassation.

Förvaltningsrätt

Förvaltningsrättsliga tvister kan som huvudregel tas upp i tre instanser. Första instans består av ett trettiotal Tribunal administratif. Avgöran- den från Tribunal administratif kan överklagas till någon av landets fem Cour administratives d'appel. Genom talan om kassation kan målet slutligen föras vidare till Conseil d'Etat, som således även den är en kassationsdomstol. Härutöver finns det flera särskilda förvaltnings- domstolar med skilda fullföljdsmöjligheter.

Det bör nämnas att de franska domstolarna i likhet med de engelska menar att möjligheten till domstolsprövning av förvaltningsbeslut alltid står öppen även om fullföljdsförbud skulle vara föreskrivet i lag.

Tyskland

Domstolsorganisation

Tyskland har två parallella domstolsorganisationer, allmänna dom- stolar och allmänna förvaltrringsdomstolar. Härtill kommer den tyska federala författningsdomstolen Bundesverfassungsgericht, som prövar författningsfrågor samt vissa specialdomstolar.

På den alhnänna sidan finns 765 Amtsgerichte i första instans, 117 Landgerichte i andra instans samt 27 Oberlandesgerichte i tredje instans. Sista instans utgörs av Bundesgerichtshof, som till skillnad från övriga domstolar är federal.

På förvaltningssidan finns en domstolsorganisation för allmänna förvaltningsmål som består av tre instanser. Första instans utgörs av 52 Verwaltungsgerichte, andra instans av 16 Oberverwaltungsgerichte och tredje instans av Bundesverwaltungsgericht. För andra typer av förvalt- ningsmål finns ett antal specialdomstolar.

Brottmål

Första instans i flertalet brottmål är Amtsgericht. Vid mål angående allvarligare brottslighet är, med undantag för vissa fall av högförräderi, är Landgericht första instans. Högförräderi tas upp direkt i Oberlandes- gericht, som är högsta instans i respektive förbundsstat.

Avgöranden av Amtsgericht överklagas till Landgericht. Brottmåls- domar som meddelats av Landgericht i andra instans kan överklagas till Oberlandesgericht som i dessa fall endast prövar rättsfrågor.

De brottmålsdomar som meddelats av Landgericht och Oberlandesgericht i första instans överklagas till Bundesgerichtshof. Bundesgerichtshof prövar endast rättsfrågor. Om en Oberlandesgericht i en rättsfråga vill avvika från ett avgörande från en annan Oberlandes- gericht eller från Bundesgerichtshof, måste frågan underställas Bundesgerichtshof.

Tvistemål

Amtsgericht är första instans i förmögenhetsrättsliga mål som rör värden understigande 6 000 DEM samt i hyresmål och familjerättsliga mål. Övriga tvistemål prövas i första instans av Landgericht som också är överinstans till Amtsgericht. De avgöranden som Landgericht meddelar som andra instans kan inte överklagas.

Landgerichts avgöranden i första instans kan överklagas till Oberlandesgericht, där prövningen i tvistemål till skillnad från i brottmål kan avse både sak- och rättsfrågor. Slutligen kan avgöranden av Oberlandesgericht överklagas till Bundesgerichtshof. Vid sin prövning är Bundesgerichtshof bunden av underinstansens bedömning i sakfrågan och prövningen är således begränsad till rättsfrågor. Över- klagande från Landgericht direkt till Bundesgerichtshof är möjligt om överklagandet endast avser rättsfrågor. Det förutsätter dock att mot- parten ger sitt medgivande.

Förvaltningsrätt

Tysklands regelsystem för domstolsprövning av förvaltningsbeslut har i allt väsentligt tillkommit under efterkrigstiden. Utgångspunkten har varit delstaternas rättsskyddssystem. En av de bärande grundrättig— heterna i den tyska grundlagen, Grundgesetz, är den enskildas rätt till domstolsprövning av det allmännas handlande. Bestämmelsen innebär att domstolsprövning generellt skall kunna påkallas i allmän domstol om befintliga förvaltningsdomstolar saknar behörighet.

Den tyska förvaltrringsdomstolsorganisation för allmänna mål består som nämnts i det föregående av tre instanser, Verwaltungs- gerichte, Oberverwaltungsgerichte och Bundesverwaltungsgericht. Det finns dessutom särskilda förvaltningsdomstolsorganisationer för bl.a. skatte- och socialmål.

Nederländerna

Domstolsorganisationen i Nederländerna består av både allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. Under 1990-talet har en inte- greringsprocess inletts som medfört att det inom vissa domstolar hand- läggs såväl tvistemål och brottmål som förvaltningsmål. De erfaren- heter som vunnits under integreringssträvandena redovisas i slutet av detta avsnitt. Vid beskrivningen av domstolsorganisationen har den gamla och alltjämt i huvudsak gällande indelningen i allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar följts. Det nederländska dom-

stolsorganisationen är särskilt på förvaltningssidan relativt invecklad bl.a. på grund av att den innehåller ett stort antal specialdomstolar. Den här lämnade redogörelsen omfattar endast huvuddragen i organisa- tionen.

Allmänna domstolar

Domstolsorganisationen på den allmänna sidan består av fyra nivåer. Dock kan ett enskilt mål endast passera genom tre instanser. Den lägsta nivån utgörs av 62 lokala domstolar s.k. kantongerechten. Dessa dom- stolar handlägger bötesmål, förmögenhetstvister där tvisteföremålets värde understiger 5 000 gulden samt arbets-, hyres- och arrendetvister. En kantongerecht är domför med en domare.

Nästa nivå består av 19 distriktsdomstolar, s.k. arrondissements- rechtbanken. Dessa domstolar handlägger som första instans brott— och tvistemål som de lokala domstolarna inte är behöriga att handlägga. Distriktsdomstolama prövar också överklagade domar från lokaldom- stolarna. Förmögenhetsrättsliga tvister som rör mindre värden än 2500 gulden får dock inte överklagas. Som kommer att beröras i det följande fungerar distriktsdomstolama också som domstol i en rad olika förvaltningsmål. En distriktsdomstol är domför med antingen en eller tre domare beroende på målets art.

Tvistemål och brottmål som prövats av distriktsdomstol som första instans får överklagas till någon av landets fem hovrätter, s.k. gerechtshoven. Dessa är vanligen domföra med tre ledamöter.

Sista instans på den allmänna sidan utgörs av högsta domstolen, Hoge Raad der Nederlanden. Denna överprövar hovrättemas avgöran- den samt avgöranden i distriktsdomstol där distriktsdomstolen handlagt målet i andra instans. Det innebär således att även mål som startat i en lokal domstol som mest kan prövas i tre instanser.

Mål rörande skatter prövas i Nederländerna i allmän domstol. Här fungerar hovrätten som första domstolsinstans. Hovrättens avgöranden i skattemål kan liksom andra hovrättsavgöranden överldagas till Hoge Raad.

Hoge Raad har tre avdelningar en för brottmål, en för tvistemål och en för skattemål. Domstolen fungerar liksom sin franska motsvarighet som kassationsdomstol. Domstolen prövar inte bevisfrågor utan endast rättsfrågor och procedurfrågor. Avgöranden som bedöms som felaktiga upphävs och målet återförvisas då till den lägre instansen. l brottmål har vissa högre åklagare, s.k. procureurgeneraal rätt att överklaga ett avgörande även om partsföreträdama i målet avstått från fullföljd. Sådant överklagande sägs ske i lagens intresse. Högsta domstolens avgöranden i sådana fall påverkar inte parterna i det aktuella målet men

avgörandet får prejudicerande verkan för framtida fall. Hoge Raad är domför med tre eller fem ledamöter.

F örvaltningsdomstolar

På förvaltningssidan bestod domstolsorganisationen i första instans tidigare bl.a. av tio stycken specialdomstolar. Raad van State som är en av två slutinstanser på förvaltningssidan avgjorde också en rad förvaltningsmål som första och enda instans. Verksamheten från de tio specialdomstolama samt en del av Raad van States uppgifter som första instans har flyttats till särskilda förvaltningsavdelningar som inträttats vid de 19 distriktsdomstolama. Fortfarande handläggs emellertid många typer av förvaltningsmål vid olika specialdomstolar. Det gäller t.ex. ärenden rörande immigrationsfrågor eller studielån.

Förvaltningsrättsliga avgöranden av distriktsdomstol fullföljs till någon av de två förvaltningsöverrättema, Raad van State eller Raad van Beroep. Till den förstnämnda domstolen överklagas bl.a. avgöran- den som avser tillstånd och koncessioner medan Raad van Bereop t.ex. prövar socialförsäkringsmål och mål som rör statsförvaltningen. Det kan tilläggas att Raad van State fortfarande fungerar som första och enda domstolsinstans i en del ärenden, bl.a. i vissa miljömål.

Reformsträvanden under 1990-talet

Under år 1992 började man föra förvaltningsdömande verksamhet till distriktsdomstolama. Tanken var att även lokaldomstolamas verksam- het i ett senare skede skulle föras till distriktsdomstolama och att med- borgarna därefter endast skulle ha en typ av domstol i första instans att vända sig till. Den del av reformen som hittills genomförts, dvs. Inte- grationen av förvaltningsdömandet, har enligt holländska bedömare varit framgångsrik. Den senare delen av reformen stötte emellertid på hårt motstånd både från berörd personal och från politiskt håll. En stark opinion ville bevara den småskaliga och lättillgängliga rättskipning som lokaldomstolama svarar för. Från statsmaktens sida överväger man nu att pröva olika former av administrativ samverkan mellan lokaldomstolar och distriktsdomstolar. Härigenom hoppas man kunna behålla eller t.o.m. utöka det lokala dömandet. Samtidigt övervägs olika möjligheter att reformera och förenkla överrättsstrukturen.

III UTGÅNGSPUNKTER

6. Domstolamas arbetsuppgifter — en omvärldsanalys

Domstolamas verksamhet påverkas av en mängd olika förhållanden i omvärlden. Hur dessa kommer att förändras är emellertid svår- förutsebart. Domstolsorganisationen måste därför i framtiden vara sådan att den utan större omorganisationer kan fylla sina uppgifter i en föränderlig omvärld.

Domstolamas uppgift är att ha hand om rättskipningen. Samtidigt är deras verksamhet regelstyrd och de saknar möjlighet att själva styra sina arbetsuppgifter eller att påverka arbetsflödet. För ett effektivt domstolsväsende är det därför av största vikt att organisationen utformas så att den har möjlighet att klara av olika förändringar av de uppgifter som åläggs den. För övervägandena om en förändrad dom- stolsorganisation är det därför viktigt att ha någon uppfattning om hur domstolarnas omvärld ser ut i dag och hur den kan komma att förändras. Nedan kommer därför att redogöras för sådana faktorer som generellt kan förutses påverka domstolarnas verksamhet. Därefter lämnas en redogörelse för olika förändringar som berör respektive domstolsorganisation, bl.a. vad gäller målutvecklingen och redan beslutade eller planerade reformer.

6.1. Faktorer som påverkar båda domstolsorganisationema

6.1.1. Vad är rättskipning?

I regeringsformen stadgas att för rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltnings- myndigheter, 1 kap. 8 & regeringsformen. Domstolamas huvuduppgift att handha rättskipningen är därmed den grundläggande utgångs- punkten för hur organisationen bör utformas. Det bör därför under- sökas om innebörden av begreppet rättskipning är något som kan ligga till grund för en bedömning av omfattningen av domstolarnas framtida arbetsuppgifter. Någon egentlig definition för vad som är rättskipning finns emellertid inte. I förarbetena till grundlagen uttalade departe- mentschefen följande (prop. 1973:90 s. 233).

Enligt ängse terminologi benämns domstolarnas dömande verksam et rättskipning medan förvaltningsmyndi hetemas upp ifter brukar anges vara förvaltning. Det är en igt min upp attning inte meningsfullt att i RF:s inledningskapitel söka ge en närmare karakteristik av den roll som dessa olika samhällsorgan s elar. Jag föreslår därför att i förevarande paragraf endast slås ast att för rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

Domstolsutredningen, som hade till uppgift att utreda vilka frågor som borde förbehållas domstolarna, konstaterade att eftersom regeringsformen inte ger någon ledning för vilka arbetsuppgifter domstolarna skall ha, bör man utgå från vad domstolarna faktiskt har för uppgifter. Sammanfattningsvis anförde utredningen att den enskilde bör ha rätt till domstolsprövning av rättstvister mellan enskilda, vid vissa tvister mellan enskilda och det allmänna som enligt praxis i de europeiska organen anses innefatta prövning av enskildas civila rättigheter och skyldigheter, när det gäller anklagelser för brott, frihets- berövande samt vissa andra för den enskilde särskilt betydelsefulla frågor, t.ex. frågor om skatt. Domstolsutredningen framhöll vidare att det är angeläget att spara domstolsväsendets resurser till de kvalifi- cerade frågorna som lqäver domstolarnas särskilda kompetens (SOU 1991:106, 5.47 f.f.).

Även 1993 års domarutredning behandlade frågan om innebörden av begreppet rättskipning. Utredningen uttalade att innebörden av

rättskipning, så som det används i Sverige, väsentligen är att objektivt och opartiskt avgöra rättsliga tvister mellan enskilda intressen eller mellan ett enskilt intresse och ett allmänt intresse samt att döma i brottmål och i mål som rör allvarliga inskränkningar eller eljest ingrepp i den enskildes personliga frihet eller integritet. Utredningen uttalade vidare att en sådan definition är statisk och tillbakablickande. I stället bör man söka ange vad rättskipning bör vara, dvs. vilken roll domstolarna som rättskipande organ bör spela i samhället (SOU 1994199, 5. 38 f.).

Domarutredningen framhöll att processens huvudfunktion är att bidra till att ändamålen, syftet, bakom den materiella lagen får maxi- malt genomslag i samhället. På det individuella planet sker detta genom att den enskilde bereds rättsskydd, konfliktlösning, reparation och på det allmänna planet genom handlingsdin'gering, styrning och prevention. I ett framtidsperspektiv kommer domstolarnas roll i Sverige att öka. Enligt utredningen finns det en rad faktorer som talar i denna riktning. Den större betydelse domstolarna har i framförallt Europa kommer att påverka de nationella domstolarna. I samma rikt- ning talar det växande politiska intresset för domstolarna. Utredningen uttalade att det inte längre finns en ideologisk bas eller ens tillräckliga ekonomiska resurser att generellt anförtro heltäckande tillsyns- och kontrolluppgifter till särskilda statliga och kommunala myndigheter. Domstolarna kan därvid komma att ta över en del av de tillsyns- och kontrolluppgifter som tidigare varit föremål för offentligt monopol eller dominans. Detta kan ske genom att enskilda och organisationer i större omfattning vänder sig till domstol med yrkanden om ersättning, förbud eller ändringsåtgärder. Målunderlaget för privaträttsliga tvister ökar därmed (aa. s. 48 ff.).

Avsaknaden av en definition av begreppet rättskipning innebär så- ledes att domstolarnas huvuduppgift och därmed också omfattningen av domstolarnas arbetsbörda är beroende av vad man vid skilda tillfällen väljer att lägga i begreppet. Utvecklingen tyder på att dom- stolarnas roll kommer att öka och att,innebörden av rättskipnings- begreppet därmed kommer att vidgas, dvs. innebörden av rättskip- ningsbegreppet förändras med samhällsutvecklingen.

6.1.2. Förändringar i samhället m.m.

Förändringar i samhället påverkar således domstolarnas arbetsupp- gifter. Utvecklingen inom olika områden skapar behov av ny lagstift- ning som genererar nya måltyper. Komplexiteten i samhället medför också en lagstiftningsteknik med ökad användning av ramlagar och

generalklausuler som medför ett ökande behov av domstolsprövning. Samtidigt styrs målmängden i viss omfattning av det allmänna konjunkturläget i landet. Målmängden och målstrukturen är med andra ord beroende av förändringar i domstolarnas omvärld. Domstolamas arbetsbörda påverkas, liksom andra samhällsområden, också av det statsfinansiella läget och av en förändrad syn på statsförvaltningen.

När det gäller det statsfinansiella läget har detta förändrats sedan Domstolskommittén fick sina första direktiv år 1995. I budgetpro- positionen 1994/95:100 uttalas det således att det statsfinansiella läget kräver fortsatta besparingar och strukturförändringar i den statliga förvaltningen. I 1998 års ekonomiska vårproposition talas i stället om att Sverige kan möta 2000-talet med betydande tillförsikt och opti- mism. De offentliga—finanserna har sanerats. Inflationen har ned- bringats till en varaktigt låg nivå. Bytesbalansen visar växande över- skott (prop. l997/98:150, s. 13).

Det statsfinansiella läge som rådde i början av 1990-talet medförde att domstolarna fick vidkännas anslagsminskningar. Detta innebar påfrestningar för domstolarna i form av minskad personalstyrka. Besparingar fick eftersom domstolarnas verksamhet är personalinten- siv göras genom uppsägning/minskning av antalet notarier, föredra- gande och domstolssekreterare. Trots att anslaget till domstolsväsendet minskade upparbetades under några år ett överskott, dvs. domstolarna förbrukade inte hela anslagsbeloppet. Detta medförde att domstols- väsendet för budgetåret 1998 inte bedömdes vara i behov av något resurstillskott. En kompensation beräknades dock behöva ske följande år p.g.a. att vissa resursbesparande reformer inte kunnat genomföras (prövningstillstånd i hovrätt och minskat antal nämndemän, prop. 1997/9811, bil 4 s. 45). I budgetpropositionen för år 1999 bedöms att anslagssparandet, eftersom domstolarna nu förbrukar mer än tilldelade resurser, kommer att vara förbrukat vid ingången av år 2001. För år 1999 föreslås att domstolarna tillförs medel för miljöbalkens införande. Vidare görs vissa tekniska justeringar. Sammantaget tillförs dom- stolarna ytterligare 11 milj. kr (prop. 1998/99:1, bilaga 3, s. 78).

När det därefter gäller de förändringar som genomförts inom statsförvaltningen hänger även dessa delvis samman med det stats- finansiella läget. I det kärva ekonomiska klimat som rådde under början av 1990-talet utarbetades en förvaltningspolitik som syftade till en bättre styrning av förändringsarbetet och förvaltningsmyndigheter- nas ledning, förbättringar av budgetprocessen, chefsförsörjningen, resultatstyrningen och årsredovisningen samt en förbättrad intern kontroll (prop. 1994/952100, bil. 1 och 8). Målet för reformarbetet var, trots minskade resurser, att rättssäkerheten och rättstryggheten skulle

stärkas och rättsväsendet utnyttjas ännu effektivare (prop. 1994/95:100, bil 3).

Det därefter förbättrade statsfinansiella läget har inte inneburit att utvecklingen av den ekonomiska styrningen avstannat. Tvärtom har det under år 1997 gjorts en samlad satsning för att ytterligare förbättra den ekonomiska styrningen, en satsning som regeringen beräknar fortsätta även under år 1999 (prop. 1998/9921, volym 1, avsnitt 9). Utvecklings- arbetet har bl.a. skett mot bakgrund av Finansutskottets uttalande att en viktig förutsättning för att riksdagen skall kunna ta ställning till fördel- ningen av utgifter på utgiftsområden, men också till de konkreta ansla- gen, är att det finns en resultatanalys av föregående års verksamhet (FiU 1996/97, Del 1, s. 145). Det åligger också regeringen enligt 2 & lagen (1996: 1059) om statsbudgeten att för riksdagen redovisa de mål som finns och de resultat som uppnåtts inom olika verksamhets- områden. Målet för rättsväsendet har angetts vara ”att tillförsäkra den enskilde rättssäkerhet och rättstrygghet” och för domstolsväsendet ”att avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt” (prop. 997/98 11, volym 3, s. 10 och 38 och prop. 1998/9911, volym 3, s. 68). Vikten av en ekonomisk styrning understryks ytterligare i budgetpro- positionen för år 1999 (prop. 1998/99: 1, volym 1, avsnitt 9 och bilaga 6).

Mål- och resultatstyrningen innebär att även domstolarna måste ägna frågan om resursanvändningen stor uppmärksamhet. Samtidigt innebär det förändringar för domstolschefemas ansvar och uppgifter.

Informationsteknikens betydelse

IT, dvs. informationsteknik, är ett samlingsbegrepp för olika tekniker som används för att skapa, lagra, bearbeta, överföra och presentera ljud, text och bild. Tekniken innebär en i det närmaste obegränsad möjlighet till samverkan mellan individer och organisationer oberoende av mängden information och geografiska avstånd. Den ger förutsättningar för grundläggande förändringar i strukturerna, t.ex. för decentralisering och distansarbete. Därigenom kan även glest befolkade områden ges en samhällsservice som utan de tekniska innovationema inte hade varit möjlig.

Den IT-utveckling som skett under det senaste decenniet och kanske framförallt under senare år, har således på ett radikalt sätt ändrat förutsättningama för de vanliga organisationsstrukturema. Särskilt tydligt är det beträffande de virtuella organisationerna där uppdelningen i centrum och periferi successivt förlorar i betydelse. Dessa organisationer fungerar som mer eller mindre fasta nätverk som

binder samman personer eller grupper med olika kompetenser kring en gemensam verksamhetsidé.

Det är tydligt att domstolarna inte kan eller bör stå utanför den tekniska utvecklingen. Vilken påverkan den kommer att ha för domstolsstrukturen är emellertid helt beroende av de övergripande mål som i demokratisk ordning läggs fast för domstolsväsendet. Rege- ringen har i prop 1995/96:125, s. 14, Åtgärder för att bredda och ut- veckla användningen av inforrnationsteknik, uttalat följande.

IT har inte något egenvärde i sig. Aven utvecklingen på detta område måste relateras till grundläggande behov hos individ och samhälle. Insatserna inom IT-området måste därför bli en del av en sammanhållen vision om vilken samhällsutvecklin vi önskar och underordnas de över ipande mål som i demokratis ordning läggs fast för olika samhäl sområden. Det Sveri e behöver är därför in en fristående statlig IT-politik utan en po itik för skilda samhä ls- områden som på bästa sätt tar vara på informations- och kunska s- samhällets möjligheter. För att skapa samsyn kring insatserna på T- området behövs dock gemensamma mål för användningen och utvecklingen av IT.

Det är således fullt möjligt för domstolsväsendet att anamma den utveckling som finns inom privata organisationer med en samman- knytning endast i nätverk och med distansarbete eller arbete i mycket små organisationer. Förhandlingar skulle kunna genomföras endast eller i stor utsträckning med bildöverföring.

Frågan om en organisationsstruktur som bygger på nätverk mellan domstolar kräver emellertid särskilda överväganden. Här skall endast pekas på några aspekter som bör ingå i dessa överväganden. Domstols- väsendet måste organiseras så att det inte endast uppfyller högt ställda krav på kvalitet utan även så att allmänhetens förtroende för dom- stolarna vidmakthålls eller ökas. Det kan därvid inte bortses från att de byggnader domstolarna verkar i och den särskilda tyngd åt processen som en inställelse till en förhandling ger, har en särskild betydelse. Frågan om domstolsförhandlingar med hjälp av bild- och ljudöver- föring har nyligen utretts (Ds 199717, Domstolsförfarandet, Förslag till förbättringar). Huvudregeln att de personer som deltar i en domstols- förhandling skall vara fysiskt närvarande föreslås bibehållen men upp- mjukad så att i vissa fall parter i tvistemål, åklagare och målsägande i brottmål, parter i domstolsärenden och i konkursärenden samt vittnen m.fl. skall ha möjlighet att medverka i förhandlingar genom bild- och ljudöverföring.

I övervägandena om vilken inverkan den nya tekniken kan ha på organisationsstrukturen måste — utöver den möjlighet som förhand- lingar ”på distans” ger också vägas in andra faktorer. Den flexibilitet

som är nödvändig att bygga in i organisationen främjas av en nära kontakt mellan administration och personal och mellan kolleger sinsemellan. Därmed uppkommer också frågan hur IT-utvecklingen påverkar domstolarnas inre organisation. Hittills har teknik- utvecklingen nämligen påverkat domstolsväsendet framförallt genom att underlätta arbetet i domstolarna internt. I detta avseende har arbetet med ett teknikinförande skett i två etapper.

Den första etappen har avsett införandet av ord- och textbehand- lingssystem medan den andra etappen avsett utvecklandet och installerandet av ett målhanteringssystem, MÅHS. Detta finns numera installerat vid samtliga länsrätter utom en och vid ett stort antal tingsrätter. Samtidigt som ett utvecklingsarbete pågår för att förbättra systemet utvecklas ett målhanteringssystem även för överrättema. Vidare är samtliga domstolar numera anslutna till domstolsväsendets kommunikationsnät, Domnät, med den tillgång till juridisk information som detta innebär. Många har också möjlighet att använda e-post. Slutligen pågår ett utvecklingsarbete för att lämna det nuvarande informationssystemet för rättsväsendet, RI.

Införandet av IT-stöd i målarbetet har medfört förenklingar och rationaliseringar för framförallt domstolssekreterama. Genom ord- och textbehandlingssystemen har det mesta av skrivarbetet övertagits av domarpersonalen och genom målhanteringssystemet har målarbetet underlättats. Rationaliseringsvinstema vad gäller införandet av ord- och textbehandlingssystem har till viss del realiserats genom att Domstolsverket vid dimensioneringsberäkningarna för domstolarna räknat med en 20-procentig rationaliseringseffekt på kanslisidan, vilket resulterat i att domstolarna minskat antalet domstolssekreterare.

När det därefter gäller effekterna av MÅHS har den rationaliseringspotential som finns ännu inte realiserats fullt ut. Viss inverkan har emellertid införandet haft i budgetarbetet genom att domstolar som inte har fått målhanteringssystemet får ett tillägg till sin budget.

Sammanfattningsvis har teknikutvecklingen i dag framför allt utnyttjats för att rationalisera kanslipersonalens arbete. I framtiden kommer teknikutvecklingen emellertid att få en allt större betydelse även för domarpersonalen och därmed genomsyra all rättskipande verksamhet. Informationstelmiken har redan gett tillgång till aktuell information i olika frågor. Härigenom skapas förutsättningar för ökad kvalitet i rättskipningen. Då informationstillgången i allt mindre utsträckning är beroende av hur organisationen är utformad ger teknik- utvecklingen en stor frihet att utforma organisationsstrukturen efter hänsynstagande till andra faktorer.

IT-tekniken ger således möjlighet att överbrygga fysiska avstånd och kan därmed effektivisera domstolsarbetet och motverka negativa effekter av att avstånden mellan domstolarna i vissa delar av landet blir långa om en omfattande sammanläggning av tingsrätter skulle komma till stånd. Den möjliggör emellertid även att små domstolsenheter kan upprätthålla en hög kvalitet i sin verksamhet och att också dessa kan ha tillgång till samma grundläggande information som större domstolar. Vidare ger tekniken möjlighet att utveckla ett långtgående samarbete mellan olika domstolar, både administrativt och i den dömande verksamheten.

Internationaliseringen

Genom att Sverige blivit medlem av EU har ett helt nytt rättssystem införlivats med det svenska. Hur detta kommer att påverka dom- stolarnas verksamhet är emellertid för tidigt att bedöma med någon större säkerhet.

Rent allmänt kan dock sägas att principen om EG-rättens företräde framför nationell lagstiftning innebär att Sverige inträtt i en delvis ny rättslig miljö med gemensamt beslutad lagstiftning på många områden och med gemensamma institutioner.

Tillämpningen av EG-rätten ankommer i första hand på de nationella domstolarna. Det innebär att domstolarna har att handskas med materiellt nya regler. Samtidigt förändras dessa kontinuerligt genom Europadomstolens rättskapande verksamhet. Svårigheterna kommer delvis att ligga i att följa denna rättsutveckling, samtidigt som det kommer att finnas ett behov av att göra komparativa studier av hur andra länder löst någon viss fråga.

Den regionala utvecklingen inom andra statliga myndigheter

Regionberedningen har sitt slutbetänkande, Regional framtid, SOU 1995127, konstaterat att det på många håll i landet och inom många samhällssektorer pågår en utveckling mot större administrativa regioner än de nuvarande länen. Beredningen pekar på att flera centrala ämbetsverk av effektivitetsskäl har indelat, eller är i färd med att indela, sin regionala organisation i större enheter än länen. Bered- ningen anser att det på sikt bör råda geografisk överensstämmelse mellan den verkliga funktionella regionindelningen och den admini- strativa indelningen för olika offentliga organ, vars verksamhet har något samband av betydelse. Det skall erfordras starka och klart

redovisade skäl för avvikelser från den gemensamma indelningen på regional nivå (a.a. s. 26).

Regionberedningen föreslår principer för framtida förändringar av länsindelningen. Enligt beredningen talar mycket för att en ökad effektivisering av den offentliga verksamheten i vissa fall kommer att kräva större enheter än dagens län.

Efter Regionberedningens betänkande har Kristianstads och Mal- möhus län från och med den 1 januari 1997 slagits samman till ett län med Malmö som residensstad och säte för länsstyrelseorganisationen i Skåne län (prop. 1995/96:38 och prop. 1995/96:224). Vidare har Göte- borg och Bohus län, Skaraborgs län samt Älvsborgs län från och med den 1 januari 1998 sammanförts till ett län, Västra Götalands län (prop. 1995/96:38). Förändringen i länsindelningen har direkt påverkat läns- rättsorganisationen. I Skåne län finns således numera en länsrätt i Malmö med en avdelning placerad i Kristianstad. I Västra Götalands län har man i stället valt att behålla de tidigare länsrättema. I länet finns det därför numera tre länsrätter.

Även utvecklingen inom andra delar av den statliga förvaltningen påverkar domstolarna. Mest näraliggande för domstolarnas del är åklagarväsendet och polisväsendet, men även skatteförvaltningens och kronofogdemyndighetemas organisationer berör domstolarna.

När det gäller åklagarorganisationen har den regionala indelningen ändrats från och med den 1 juli 1996 (prop. 1995/9611 10, SFS 19961205). Åklagarverksamheten är nu indelad i sju åklagardistrikt med en åklagarrnyndighet i varje. Kansliortema för åklagarmyndighe- tema är Stockholm, Västerås, Linköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Dessutom finns Statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

I varje åklagardistrikt skall finnas det antal åklagarkammare som Riksåklagaren bestämmer. Riksåklagaren bestämmer även åklagarkam- ramas lokalisering och på vilka övriga orter åklagarverksamhet skall bedrivas. Riksåklagarens beslutsrätt när det gäller den lokala indel- ningen kan delegeras till åklagarmyndigheterna.

Även polisväsendet har genomgått och genomgår stora organisato- riska förändringar. Antalet polismyndigheter har, till följd av bespa- rings- och rationaliseringskrav, minskat från 117 till 21 en myndighet i varje län. Samtidigt med denna strukturförändring sker interna orga- nisationsförändringar. Betydande personalminskningar har ägt rum, främst vad avser de civilanställda. Målet är att förebygga brott genom en väl utvecklad närpolisverksamhet. För brott som ändå inträffarvskall utredningar om mindre grova brott utföras av närpoliser samtidigt som de mest kvalificerade brotten handläggs inom länsavdelningar.

När det gäller kronofogdemyndighetemas organisation bestod denna tidigare av 24 självständiga lcronofogdemyndigheter indelade i

åtta samverkansområden. Kronofogdemyndighetema hade under sig 144 lokalkontor. Från och med den 1 januari 1997 är landet indelat i tio regioner med en kronofogdemyndighet i vardera. Sätesortema för kro- nofogdemyndighetema kommer från och med den 1 januari 1999 att vara Stockholm, Eskilstuna, Jönköping, Kalmar, Malmö, Göteborg, Karlstad, Gävle, Härnösand och Umeå (SFS 1997zl335). Det ankom- mer på Riksskatteverket att besluta om den lokala indelningen av verk- samheten.

Skattemyndighetema var tidigare indelade i länsmyndigheter med 122 lokala skattekontor. Från och med den 1 januari 1999 är landet indelat i tio regioner med ett regionkontor i vardera. Regionerna över— ensstämmer med kronofogdemyndighetemas regioner. Sätesortema för Skattemyndighetema är dock inte desamma: Stockholm, Västerås, Linköping, Växjö, Malmö, Göteborg, Örebro, Gävle, Östersund och Luleå (SFS 19983411).

Den regionala, demografiska utvecklingen

Det finns ett klart samband mellan domkretsamas befolkningsstorlek och sannolikt också åldersfördelning och antalet inkomna mål till domstolarna. Detta är mycket tydligt t.ex. vad gäller inkomna brottmål. Omkring hälften av alla brott anmäls således i de tre storstadslänen där endast cirka en tredjedel av befolkningen bor (BRÅ-rapport 199822). På längre sikt kan därför domstolsorganisationen inte vara opåverkad av befolkningsutvecklingen och befolkningens fördelning mellan olika regioner.

Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, har redovisat den regionala utvecklingen ur olika synvinklar fram till år 1993 med pro- gnoser fram till år 2000 (NUTEK R1994159).

Av rapporten framgår att totalbefolkningens utveckling sedan 1980- talet uppvisar förhållandevis stabila mönster. Storstadsregionema och de stora arbetsmarknadsregionema har haft befolkningsökningar på mellan 0,5 och 1 procent per år, medan de små och mellanstora regio- nerna har minskat med 0,3 procent årligen. Sistnämnda regioner finns framför allt i Norrlands inland, Bergslagen, Värmland och vissa delar av Småland.

Stödområdena uppvisar de största relativa nettoutflyttningama me- dan storstäderna inklusive Uppsala och Hallands län har den största nettoinflyttningen.

När det gäller åldersstrukturen finns mycket stora regionala skillna- der. Om försörjningsbalansen, dvs. andelen ungdomar och pensionärer i procent av yrkesverksamma i åldern 20—64 år, studeras är denna i

landet som helhet cirka 74 procent. Procenttalet i Stockholmsregionen är 64,5 procent medan det i vissa stödområden är 85 procent. Av länen har Jönköpings, Kalmar och Kristianstads län en försörjningsbalans på cirka 81 procent, dvs sju procentenheter sämre än riksgenomsnittet. Prognoserna för år 2000 tyder inte på att några större förändringar kommer att ske i detta mönster.

NUTEKs prognoser bestyrks av senare statistik publicerad i Statis- tisk Årsbok 1998. Uppgifterna i årsboken är bl.a. dels hämtade från den senaste folk- och bostadsräkningen år 1990, dels offentlig statistik fram till år 1996.

Siffrorna visar att målunderlaget för små domstolar i vissa delar av landet riskerar att p.g.a. befolkningsutvecklingen bli mindre.

6.2 De allmänna domstolarnas arbetsuppgifter

6.2. l Målutvecklingen

Målutvecklingens betydelse för arbetsbelastningen i domstolarna beror av två faktorer, dels antalet inkomna mål, dels målstrukturen.

När det gäller antalet inkomna mål till tingsrätterna framgår av bilaga 2 att brottmålen exklusive notariemål ökat successivt under 1990-talets första år för att minska under de följande åren. Minskningen har till en del tillskrivits vissa reformer som genomförts. Under år 1995 har t.ex. genomförts lagändringar som innebär avkrimi- nalisering av vissa brott, särskilda restriktioner för åtalsprövning och utvidgade möjligheter till strafföreläggande. Minskningen av antalet inkomna brottmål har troligen också berott på de omorganisationer som genomförts inom polis- och åklagarväsendena. Dessa har antagits medföra en effektivitetsförlust med färre utredda mål och mål som balanserats vid åklagarkamrama. Omorganisationema har nu bedömts vara genomförda och bedömningen är att antalet brottmål återigen kommer att öka, se t.ex. Domstolsverkets budgetunderlag för tiden fram till år 2001.

I samma riktning talar en analys av brottsutvecklingen fram till år 2000 som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) genomfört efter ett regeringsuppdrag. BRÅ konstaterar således att belastningen på rätts- väsendet kommer att öka under de närmaste åren (BRÅ-rapport 1994:1). I BRÅ's rapport 1994:5 har BRÅ reviderat analysen på grund

av den stora osäkerhet som finns i framtidsprognosen inför 2000-talet. Av statistik från BRÅ kan emellertid utläsas att antalet anmälda brott minskade i början på 1990-talet för att öka något under åren 1995 — 1997. År 1997 steg således våldsbrotten med tre procent, stöldbrotten med sex procent och rånbrotten med 18 procent. BRÅ sammanfattar att det totala antalet anmälda brott fortfarande är lägre än i början av 1990-talet, trots de senaste årens ökningar. Under l990-talet tycks dock brottsligheten ha stabiliserats på en relativt konstant nivå (BRÅ Apropå nr. 1/1998).

När det gäller tvistemålen har dessa ökat kraftigt under åren 1990— 1993 för att minska med drygt 20 procent under 1994 1997. Ökningen under början av 1990-talet hängde troligen samman med dels lågkonjunkturen, dels överföringen av den summariska processen till kronofogdemyndighetema. Sistnämnda reform skapade övergångs- vis en ökad måltillströmning. Minskningen därefter beror till stor del på att antalet mål som börjat som betalningsföreläggande minskat kraftigt. Den ändrade lagstiftningen avseende underhållsbidrag som trädde i kraft den 1 februari 1997 har också lett till en minskning av antalet tvistemål.

Under l990-talet har antalet mål i hovrättema totalt ökat med 26 procent. Framför allt är det gruppen övriga mål som har ökat. De senaste åren har dock målantalet sjunkit något. Att brottmålen inte minskat i motsvarande mån som i tingsrätt torde ha samband med att bortfallet vid tingsrätterna främst rört mindre allvarliga brott och att överklagandefrekvensen troligen är högre ju grövre brott målet rör, se DV rapport 1987z8, Kvalitet och förtroende.

När det gäller målstrukturen tyder mycket på att utvecklingen går mot allt tyngre mål i domstolarna. Förändringen kan till viss del mätas genom utvecklingen av förhandlingstiden. Av en tidigare under- sökning, arbetsplatsundersökningen, som tillsattes år 1973 för att studera frågan om hur man lämpligen bör mäta arbetsbelastningen i tingsrätterna, framgår nämligen att det finns ett linjärt samband mellan handläggningstid och förhandlingstid i målen. Vidare framgår det att förhandlingstiden är den enskilda faktor som har störst betydelse för arbetsbördan i domstolarna. Även om således förhandlingstiden fram- förallt använts för att studera förändringar i arbetsbördan är den ett av de viktigaste måtten på målstrukturen. Under perioden 1993/94 — 1997 ökade förhandlingstiden i tingsrätt för tvistemålens del med 29 procent och för brottmålen med 21 procent. Även andelen mål med en förhandlingstid om flera dagar ökade markant. För hovrättemas del var ökningen i förhandlingstiden för tvistemålens del 23 procent och för brottmålens del 30 procent (Domstolsverkets årsredovisning 1997 och

bilaga 3, underbil. 2). Ökningen av förhandlingstid per mål skulle därför tyda på att målen har blivit tyngre att handlägga.

Rent allmänt finns det också flera faktorer som talar för allt tyngre mål. Till en början finns det en generell strävan att föra de enklare målen från domstolarna. De mål som blir kvar är därmed tyngre och mer arbetskrävande. Vidare inverkar den intemationalisering som talats om ovan på målens svårighetsgrad. Visserligen har EG-rätten till stor del integrerats även i svensk lagstiftning, men rättsutvecklingen pågår ständigt genom EU—domstolens avgöranden. Domarna måste därför tillägna sig en helt ny teknik för rättsfallsstudium, men även för komparativa studier av hur andra EU-länder löst olika rättsliga problem.

Internationaliseringen kommer troligen att för brottmålens del även visa sig genom att ett ökat internationellt polisiärt samarbete och den fria rörligheten av personer, varor och tjänster kommer att påverka den brottslighet som domstolarna har att bedöma. För tvistemålens del kommer intemationaliseringen ställa ökade krav på kunnande för att lösa allt större och mer komplicerade rättsfrågor med beröring i flera länder.

När det gäller målstrukturen har också teknikutvecklingen en betydelse. Tekniken skapar förutsättningar för nya typer av brotts- lighet. Vidare har det i olika sammanhang framhållits att ökade sats- ningar skall göras för att bekämpa våldsbrott, narkotikabrottslighet och den ekonomiska brottsligheten, jfr. t.ex. prop. 1994/95:100, Bilaga 3 s. 8, prop. l997/98:l, volym 3, s. 10 och prop. 1998/99:1, volym 3 s. 20. Ökade satsningar på att bekämpa vissa brottstyper, såsom t.ex. eko- brottslighet, kommer troligen att bli vanligare i framtiden. Detta påverkar direkt domstolarnas verksamhet.

Förutom de reformer som nämnts ovan kommer arbetsbördan i domstolarna att påverkas av reformer som antingen beslutats men ännu inte genomförts eller fått fullt genomslag eller som planeras i en nära framtid. Den nya rättshjälpslagen(1996: 1619) som trädde i kraft den 1 december 1997 är ett exempel på en reform som sannolikt i framtiden kommer att minska antalet mål i domstolarna. Rättshjälpen har gjorts subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkringen och möjligheterna att få rättshjälp i enklare ärenden, t.ex. ärenden rörande äktenskaps- skillnad och underhåll, har begränsats. I minskande riktning kan också de nya reglerna om underhållsstöd, som trädde i kraft den 1 februari 1997 och de vidgade möjligheterna att utfärda strafföreläggande, verka.

Målstrukturen kommer också att påverkas av miljöbalkens i lqaftträdande den 1 januari 1999. Som ovan berörts kommer miljö- domstolar att inrättas vid fem tingsrätter, vilka kommer att ha att pröva

bl.a. de mål som tidigare handlades av Koncessionsnämnden för miljö- skydd. Vidare kan målstrukturen vid vissa tingsrätter komma att förändras om Skiljedomsutredningens förslag (SOU l995z65) genom- förs. Skiljedomsutredningen föreslår, för att stärka domstolarnas kom- petens i näringslivsrelaterade tvister, att särskilda avdelningar inrättas för handläggning av sådana mål vid sex av landets tingsrätter. För- slaget bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Sammanfattningsvis visar statistiken att antalet mål vid de allmänna domstolarna varierat över tiden, ibland med relativt stora upp- och nedgångar. Sannolikt kommer detta vara ett förhållande som består. Något som talar för detta är att det finns både beslutade och planerade reformer, vars verkan ännu inte helt har haft fullt genomslag, och planerade reformer som tyder på förändringar såväl i sänkande som höjande riktning. Ett antal faktorer pekar på att målstrukturen kommer att bli allt tyngre med ökade inslag av internationell rätt.

6 . 2 .2 Sidofunktionema

Tidigare har redogjorts för senare års utredningsarbete vad gäller dom- stolarnas organisation. En följd av detta arbete har varit att domsto- larna renodlats allt mer mot rent dömande uppgifter. Ytterligare renodling av domstolarnas arbete planeras beträffande inskrivnings- väsendet, dvs. fastighetsinskrivningen, inskrivningen av företagshypo- tek och Sjöfartsregistret samt bouppteckningsverksamheten.

Frågan om inskrivningsmyndighetemas organisatoriska hemvist har utretts av Domstolsverket i samråd med Lantmäteriverket. Uppdraget har redovisats i rapporten Inskrivningsverksamhetens framtida organi- sation (DV—rapport 1997z5). I rapporten föreslås att fastighetsinskriv- ningsverksamheten förs bort från de allmänna domstolarna för att in— tegreras i lantmäteriorganisationen. Genomförandet beräknas kunna ske den 1 januari år 2001.

Även frågorna om Sjöfartsregistret och registret för företagsinteck- ning har utretts av Domstolsverket. Verket föreslår att verksamheterna överförs till Sjöfartsverket respektive Patent- och registreringsverket (DV-rapport 1997:7 och 199821). Vidare har Lufträttsutredningen före- slagit att registret för luftfartyg, vilket förs vid Stockholms tingsrätt, överförs till Luftfartsverket (SOU 1997:22).

När det gäller bouppteckningsverksamheten har Ärvdabalksutred- ningen föreslagit att denna överförs till Skattemyndighetema (SOU l996zl60).

Om inskrivningsväsendet (exklusive företagsinskrivningsregistret och Sjöfartsregistret) och bouppteckningsverksamheten förs från dom-

stolarna minskar personalbehovet vid tingsrätterna med 64 notarier och 280 anställningar för administrativ personal. Uppgifterna bygger på tingsrättemas egna uppgifter om använda årsarbetskrafter budgetåret 1996. Antalet ordinarie domare som berörs är dock förutom vid de största domstolarna endast marginellt.

Frågan om hyres- och arrendenämndemas verksamhet skall integre- ras med tingsrätterna utreds för närvarande av en särskild utredare som har att redovisa sitt uppdrag senast den 31 oktober 1998. Flertalet hy- res- och arrendenämnder är redan i dag samlokaliserade med tingsrät- terna. Förändringarna kommer därför inte att vara avgörande för ut- formningen av domstolsorganisationen. För de största domstolarna bör dock beaktas att dessa tillförs ytterligare personal.

6.3 De allmänna förvaltningsdomstolarnas arbetsuppgifter

Inom förvaltningsrättskipningen har stora reformer under senare år påverkat såväl måltillströmningen som målstrukturen. I tre etapper flyttades under åren 1994 — 1996 mål till länsrätt som tidigare prövats av kammarrätt i första instans. Vidare infördes ett krav på prövnings- tillstånd i ledet länsrätt kammarrätt och körkortsmålen fördes över till länsstyrelserna med möjlighet att överklaga till länsrätt. Slutligen skedde en omläggning av taxeringsprocessen.

När det gäller antalet till länsrättema inkomna mål har måltillströmningen likväl minskat sedan år 1990 med drygt 17 procent Den stora målminskningen avser framför allt skattemål och körkortsmål. Mellan år 1994 — 1997 ökade antalet inkomna mål med fyra procent.

Minskningen för kammarrättema när det gäller inkomna mål sedan år 1990 understiger en procent. Måltillströmningen steg emellertid kraftigt under åren 1992 — 1993 för att sedan sjunka med 29 procent under åren 1994 1997.

De stora reformer som redogjorts för ovan har således medfört kraftiga förändringar i måltillströmningen. Andra förändringar som kan komma att påverka antalet inkomna mål är de nya reglerna om underhållsstöd och de kraftigt höjda taxeringsvärdena på villor och fritidshus vid den allmänna fastighetstaxeringen 1996. Båda faktorerna förväntas ge ett ökat antal mål till framför allt länsrättema. Slutligen kan å andra sidan de ändrade reglerna om socialbidrag som trädde i kraft den 1 januari 1998 förväntas minska antalet mål.

När det därefter gäller målstrukturen innebär de reformer som genomförts att länsrättema numera har cirka 400 måltyper i sitt mål- område. Även om det endast kommer in mål i drygt 50 procent av de möjliga måltypema innebär det ett mycket varierat arbetsfält. Målen av enklare slag har blivit färre och de mer komplicerade målen betydligt fler. Ett exempel på detta är den förändrade taxeringsprocessen, som inneburit att de enklare skattemålen försvunnit. Samtidigt har förvalt- ningsdomstolama tidigare än de allmänna domstolarna påverkats av Sveriges tillträde till EU.

Även för förvaltningsdomstolama gäller att vissa beslutade eller planerade reformer kommer att påverka måltillströmningen. Den 1 oktober 1997 trädde ändringar i utlänningslagen(1989:529) i kraft som bl.a. innebar att Statens invandrarverk tog över ansvaret för förvars- beslut från polisen. Möjligheterna att överklaga sådana beslut utvidga- des, något som kommer medföra en ökad belastning för förvaltnings- domstolama. Vidare har Kommittén för ny instans- och processordning för utlänningsärenden (NIPU) i uppdrag att överväga om utlännings- och medborgarskapsärenden avgjorda av Statens Invandrarverk skall kunna överprövas av domstol, domstolsliknande organ eller av en renodlad förvaltningsmyndighet. Mycket tyder på att det kommer att krävas en domstolsprövning. Detta skulle eftersom målmängden i dessa ärenden är beroende av både inrikes- och utrikespolitiska förhållanden som varierar med tiden periodvis kunna innebära ett avsevärt antal mål. Sedan den 1 oktober 1998 finns en allmän kompletterande regel i förvaltningslagen att beslut av förvaltnings- myndighet får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol om något i annat inte är särskilt föreskrivet (SFS 1998:386). Från principen om domstolsprövning undantas beslut i administrativa frågor och norrngivningsärenden. Regeln om domstolsprövning kommer . att medföra en ökad arbetsbelastning främst för länsrättema. Slutligen bereds för närvarande vissa frågor som behandlats i departements- promemorian Översyn av förvaltningsprocessen och Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen, Ds 1996:40 och Ds 199729. Det gäller bl.a. regler om talerätt och inhibition samt om förfarandet vid bifall till ansökan om resning och återställande av försutten tid. Vidare övervägs att ändra resningsinstitutet så att resning inte får beviljas om det skäligen kunnat krävas att sökanden redan i den avgjorda saken åberopat det resningsgrundande förhållandet. Vid prövningen skall hänsyn endast tas till sådana omständigheter som har åberopats av sökanden eller som i övrigt klart framgår av ärendet.

Sammanfattningsvis finns det flera faktorer som talar för en ökad måltillströmning till förvaltningsdomstolama. Även för förvaltnings-

domstolarnas del kommer sannolikt samhällsutvecklingen och inter- nationaliseringen att medföra att målstrukturen blir allt tyngre.

6.4 Sammanfattning

Domstolamas roll kommer att förändras bl.a. till följd av att deras rättskapande uppgifter ökar dels på grund av influenser från övriga Europa, dels till följd av en ökad användning av ramlagar. Samtidigt ställer samhället ett krav på att domstolarna skall vara effektivare. Effektivitetskravet påverkar bedömningen både av hur den yttre och den inre organisationen bör utformas.

När det gäller den yttre organisationen kan denna komma att påverkas av den utveckling som skett på IT-området. Överföring av information genom såväl text som bild, både externt och internt, kan i framtiden komma att förändra synen på lokaliseringen av domstolar. Tekniken att överföra bild är dock ännu inte så utformad att den kan ersätta vanliga rättegångar.

Den regionala indelningen har förändrats genom tillskapandet av ett län i Skåne och i Väst-Sverige. En utveckling mot större administrativa regioner även i övriga delar av landet kan förutses. Också inom andra delar av rättsväsendet har större regionala indelningar valts. Även om dessa organisationsförändringama inte försvårar samarbetet med dom- stolarna påverkar det arbetet med en ny struktur för domstolsväsendet.

När det därefter gäller den inre organisationen har Domstols- kommittén föreslagit en förstärkt beredningsorganisation som bl.a. innebär att tingsrätterna får möjlighet att anställa särskilda berednings- jurister och att vissa beredningsåtgärder får delegeras från domare till andra personalgrupper. Vidare har det utvecklade IT-stödet möjliggjort en minskning av den sedvanliga kanslifunktionen. Det kan förutses att denna utveckling kommer att fortsätta.

Flera reformer har genomförts eller planeras för att renodla domstolarnas arbetsuppgifter. Antalet specialdomstolar har nedbringats och i en rad lagstiftningsärenden har understrukits att tyngdpunkten i dömandet skall ligga i första instans.

Vad gäller utvecklingen av domstolarnas arbetsbörda tyder mycket på att målstrukturen blir tyngre. Förutsägelser av hur antalet inkom- mande mål kommer att förändras är svårare. Målmängden har dock alltid varierat över tiden.

Domstolamas omvärld växlar således ständigt. Detta innebär att domstolsorganisationen, för att vara stabil, måste vara flexibel för att utan större omorganisationer kunna möta olika förändringar.

7. Samhällets övergripande krav på domstolsväsendet — en helhetssyn

Utformningen av domstolsorganisationen måste bygga på en helhetssyn på domstolsväsendet. Ett grundläggande krav är att domstolarna skall sköta rättskipningen på ett rättssäkert och effektivt sätt. Domstolsorganisationen måste vara reellt åtkomlig för allmänheten genom en lättbegriplig struktur och en rimlig närhet till domstolarna. Vidare bör ett närmande ske mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama.

I Domstolskommitténs ursprungliga direktiv uttalades att det är ange- läget att övervägandena om en ny organisation får styras av en helhets- syn på domstolsväsendet. Kommitténs översyn skulle därför inte en- dast inriktas på de små tingsrätterna utan också behandla frågan om utformningen av ett samarbete i fastare organisatoriska former mellan allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar på samma nivå. (dir.1995:103, s. 15).

Mot bakgrund av direktivens ldav på en helhetssyn på domstolsvä- sendet har det varit angeläget att närmare söka en definition av vad som menas med detta. Grundläggande i denna analys har varit det lqav på hög kvalitet i rättskipningen som måste ställas. Detta förutsätter att vi har oavhängiga och opartiska domstolar som på ett för parterna rättssäkert och effektivt sätt fullgör sina uppgifterrEfter ett inledande avsnitt om grundlagen och Sveriges konventionsåtaganden kommer därför att behandlas två förutsättningar för att uppnå rättssäkerhet och effektivitet i domstolsarbetet, nämligen en hög kompetens hos dom- stolspersonalen och tillräckliga resurser i domstolarna.

Båda dessa medel för att uppnå kvalitet i rättskipningen, kompetens och tillräckliga resurser, hänger nära ”samman och kan inte helt sär- skiljas. Kompetensen hos olika personalgrupper (liksom vilka perso- nalgrupper man har) avgör nämligen hur arbetsorganisationen kan ut- formas vilket i sin tur styr vad som skall anses som tillräckliga resur- ser. Utan tillräckliga resurser kan domstolarna dessutom inte fullgöra sina uppgifter effektivt.

Slutligen kommer även andra mål som bör uppnås i en förändrad organisationsstruktur och som bör ingå i en helhetssyn, att belysas.

7.1. Grundlagen och Sveriges konventionsåtaganden

Det övergripande målet för domstolsväsendet avses garanterat av rege- ringsforrnens regler. Som en utgångspunkt för den helhetssyn som skall styra domstolsorganisationen redogörs här för regeringsforrnens regler och de med dessa korresponderande reglerna i Europakonven- tionen.

Reglerna i regeringsformen om själva domstolsorganisationen är få. I 11 kap. 1 & föreskrivs att Högsta domstolen är högsta allmänna dom— stol och Regeringsrätten högsta förvaltningsdomstol. Beträffande dom- stolsorganisationen i övrigt föreskrivs endast ett krav på att huvuddra- gen regleras genom lag, 11 kap. 4 ©, och att det skall finnas ordinarie domare, 11 kap. l ä 3 st.

Domstolamas och domares särställning markeras därefter genom föreskriften i 11 kap. 2 8 att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall och genom reglerna i 5 & om när en domare får skiljas från tjänsten.

Grundlagsreglema om domstolsväsendet korresponderar med de internationella förpliktelser Sverige åtagit sig genom sitt tillträde till olika konventioner. Genom tillträdet till den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, har Sverige förbundit sig att tillhan- dahålla oavhängiga och opartiska domstolar för prövning av civila rät- tigheter och skyldigheter eller för anklagelser om brott. Motsvarande åtaganden finns i FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, artikel 14 och 15. Konventionema ställer vissa krav både på domstolen och på förfarandet inför denna. Eftersom de båda kon- ventionerna är i stort överensstämmande och då Europakonventionen sedan den 1 januari 1995 gäller som svensk lag (SFS 1994:1219), kommer redogörelsen i fortsättningen endast att behandla denna.

Europakonventionen söker genom bestämmelsen i artikel 6 garan- tera att frågor av särskild betydelse för den enskilde kan bli föremål för prövning inför domstol och att prövningen sker under särskilda rättssä- kerhetsgarantier. Domstolen skall således vara oberoende och opartisk och ha inrättats enligt lag. Förfarandet skall vara korrekt och rättvist mot den enskilde och prövningen skall ske inom skälig tid. Förfarandet skall vidare som huvudregel vara muntligt och domen avkunnas offentligt. När det gäller brottmål föreskrivs vissa ytterligare krav, bl.a. att den som åtalats för brott skall ha rätt att få tillräcklig tid och möj- lighet att förbereda sitt försvar, att försvara sig personligen eller genom

ombud samt att förhöra vittnen som åberopas mot honom och att få vittnen inkallade och förhörda.

Vissa av garantiema i Europakonventionen är av särskild betydelse även vid en organisationsöversyn som avser domstolsstrukturen. Av direkt betydelse är bestämmelsen att domstolsprövningen skall ske inom skälig tid.

Även konventionens krav på muntlighet inverkar på domstolsorga- nisationen, i vart fall medelbart. Med de långa avstånd som förekom- mer i vårt land måste domstolsstrukturen utformas på ett sådant sätt att det är praktiskt möjligt att genomföra det krav på muntlighet som kon- ventionen kräver.

Baserat på artikel 6 i Europakonventionen har Europarådet den 13 oktober 1994 antagit en rekommendation till medlemsstaterna avse- ende domamas självständighet, Nr R (94) 12. Enligt rekommendatio- nen bör alla nödvändiga steg tas av medlemsstaterna för att respektera, försvara och befrämja domamas självständighet. När det gäller arbets- organisationen uttalas att denna skall vara sådan att domarna kan arbeta effektivt, bl.a. genom att ett tillräckligt antal domare tillsätts och genom tillhandahållandet av lämplig träning åt domarna samt tillräck- lig biträdespersonal och hjälpmedel. Vidare bör icke-juridiska göromål överföras från domarna till andra personer.

Även FN. 5 Basic Principles on the Independence of the Judiciary, som antogs vid den sjunde FN— kongressen om förhindrande av brott och behandlingen av brottslingar i Milano 1985, behandlar frågan om domares självständighet. Enligt principerna skall bl.a. domamas själv- ständighet garanteras av staten antingen i konstitutionen eller i lag. Staten skall även se till att det finns tillräckliga medel så att domarna på rätt sätt kan utföra sina göromål.

7.2. Kvalitet

Det grundläggande kravet på kvalitet i rättskipningen innebär, som ovan framhållits, bl.a. att oavhängiga och opartiska domstolar på ett för parterna rättssäkert och effektivt sätt fullgör sina uppgifter. Detta inne- bär ett krav på hög kompetens hos domstolspersonalen och på att dom- stolarna tillförsäkras tillräckliga resurser.

7.2.1. Kompetens

För att tillgodose kraven på en hög kompetens är domarutbildningens utformning och en fortlöpande utbildning av all personal av grundläg-

gande betydelse. Frågan om en specialisering av domaruppgiften och frågan om specialdomstolar är också viktiga faktorer.

Utbildning

Domarbanans utformning ävensom utbildningen i övrigt inom dom- stolsväsendet har utretts av Domstolskommittén. Målet med kommitténs förslag är naturligtvis bl.a. att tillförsäkra att domare och övrig personal har en hög kompetens och att denna kan vidareutvecklas.

Kommittén föreslår i korthet att den nuvarande notarieutbildningen förlängs från två år till två år och sex månader och att möjlighet ges till en utbildning både i tingsrätt och i länsrätt. Vidare föreslår kommittén att den fortsatta domarutbildningen skall förlängas och också den om- fatta utbildning i såväl brottmål och tvistemål som förvaltningsmål. I stället för den aspiranttid i hovrätt eller kammarrätt, som nu inleder domarutbildningen, föreslår kommittén att ettåriga anställningar som notarier inrättas i kammarrätt respektive hovrätt och att de som skall fortsätta domarbanan rekryteras från denna grupp.

De jurister som utbildas inom domstolarna förutsätts att i viss utsträckning avgöra mål.

När det gäller sättet att organisera arbetet i domstolarna konstaterar kommittén att en effektiv arbetsorganisation förutsätter att domarna får mer tid för det kvalificerade arbetet i domstolarna. Det förutsätter att vissa arbetsuppgifter förs från domarna till en kompetent berednings- organisation. Kommittén föreslår att tingsrätterna skall få möjlighet att anställa beredningsjurister och att förberedelsearbetet i samtliga dom- stolar i ökad omfattning skall kunna utföras av andra än domarna.

Kommittén föreslår slutligen att frågan om att inrätta en särskild domstolsskola med utbildning för all personal inom domstolarna utreds och att frågan om viss utbildning bör göras obligatorisk för domarna övervägs i det sammanhanget.

Kommitténs förslag är inte beroende av att en organisationsföränd- ring sker. Genomförandet av förslaget till en mer sammanhållen nota- rie- och domarutbildning skulle dock underlättas av ett fastare organi- satoriskt samarbete mellan de båda domstolsorganisationema. Vidare pekar kommittén på att en utbyggd beredningsorganisation lättare kan införas och tillgodogöras i något större domstolar.

Specialisering eller specialdomstolar?

När det gäller frågan om en specialisering av domstolarnas verksamhet har en strävan varit att domstolarna och domarna inom respektive domstolsorganisation skall kunna avgöra så gott som alla förekom- mande måltyper. Den specialisering som finns har därför setts som un- dantag från denna huvudregel. Specialiseringen har skett på två sätt, antingen genom inrättandet av specialdomstolar eller genom att inom de två domstolsorganisationema koncentrera mål till vissa domstolar, avdelningar eller rotlar. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas vattendomstolama (efter den 1 januari 1999 miljödomstolarna) och fastighetsdomstolarna, som utgör särskilda domstolar lmutna till vissa av tingsrätterna samt sjörättsmål och tryckfrihetsmål som handläggs vid vissa avdelningar eller rotlar.

Specialiseringen, som kan ses som ett medel att tillförsäkra särskild kompetens i vissa måltyper, har behandlats bl.a. i Departementspro- memorian (1992138) Domstolsväsendet, Organisation och administra- tion i framtiden. Där uttalas att specialdomstolama i möjligaste mån skall avskaffas och deras verksamhet inordnas i någon av domstolsor- ganisationerna.

Specialdomstolama har vidare behandlats i departementspromemo- rian (Ds l993z34) Specialdomstolama i framtiden. I promemorian an- ges de argument som vanligen anförs för att inrätta specialdomstolar, snabbhet i förfarandet, behovet av särskild kunskap och deltagande av intresseledamöter. I promemorian uttalas att de skäl som tidigare anförts för att inrätta specialdomstolar i allmänhet inte längre har någon bärkraft. Domstolsväsendet bör i stället vara mer sammanhållet än i dag och det är av vikt att slå fast principen om domstolarnas generella kompetens. Det är fullt möjligt att inom domstolsorganisa- tionema tillgodose både behovet av sakkunskap och ett snabbt förfa- rande. Utgångspunkten är att intresseledamöter inte skall delta i dö— mande verksamhet och att flertalet av de måltyper som i dag handläggs i specialdomstolar bör prövas av domstolar som har en mera generell kompetens, och att specialdomstolama följaktligen i möjligaste mån bör föras samman med dessa domstolar.

Med denna utgångspunkt är det av vikt att domstolsorganisationen utformas på ett sådant sätt att möjligheterna till specialisering i vissa måltyper tillgodoses utan inrättandet av specialdomstolar. Förutsätt- ningen för en sådan specialisering är dock mycket liten inom de mindre domstolarna.

7.2.2. Tillräckliga resurser

Den andra aspekten av kvalitet i rättskipningen, att rättskipningen skall utföras på ett effektivt sätt, förutsätter att domstolarna har tillräckliga resurser för sin verksamhet.

Vad som skall anses vara tillräckliga resurser är helt avhängigt av hur effektiv den inre organisationen är, dvs. arbetsorganisationen. Det bör här framhållas att någon motsatsställning inte behöver finnas mel- lan kraven på kvalitet i rättskipningen och kraven på ett effektivt re- sursutnyttjande. Det gäller i stället att finna en balans mellan dessa faktorer.

Frågan om hur arbetet skall organiseras inom domstolarna har be- handlats av Domstolskommittén (SOU l998z88). Utgångspunkten för kommitténs förslag är att domarrollen skall renodlas, dvs. att domare framför allt skall ägna sig åt att avgöra mål och åt kvalificerade arbets— uppgifter som har samband med detta medan övriga uppgifter bör de- legeras till annan personal.

Genom att domarrollen renodlas kommer färre domare att behövas samtidigt som domamas effektivitet kan öka. Detta förutsätter dock domstolar som inte är alltför små. De allra minsta domstolarna kan nämligen inte ta till vara resursvinsten av en god beredningsorganisa- tion (a.a. s. 160). Vidare är, som kommer att behandlas ytterligare nedan, kostnaderna något högre i de mindre domstolarna. Vad som är tillräckliga resurser för domstolsväsendet i sin helhet hänger därmed nära samman med organisationsstrukturen.

7.3. Övriga krav på organisationsstrukturen

Domstolskommitténs ursprungliga direktiv innehöll vissa krav som borde uppfyllas av en ny organisationsstruktur för domstolsväsendet. Ett mer sammanhållet domstolsväsende skulle tillskapas genom att antalet tingsrätter nedbringades och genom att de båda parallella dom- stolsorganisationema fördes närmare varandra genom en långtgående administrativ samordning. En annan utgångspunkt var treinstanssyste- met, med en klar tyngdpunkt i första instans, och att domstolarna gj or- des så storaatt de inom sig gav en möjlighet till specialisering.

I det följande kommer att undersökas olika möjliga organisations- lösningar som så långt möjligt uppfyller de krav som direktiven inne- höll. Utöver dessa krav bör domstolsorganisationen vara stabil i ett längre tidsperspektiv. För att uppfylla kravet på stabilitet är det nöd- vändigt att i själva strukturen bygga in möjligheter till förändring, dvs. till flexibilitet. Domstolarna måste kunna ta sig an ständigt nya

uppgifter samtidigt som personalen, för en effektiv verksamhet, måste vara rörlig mellan olika uppgifter. Domstolarna bör vidare uppfylla kraven på juridisk och administrativ bärkraft. Slutligen bör organisa- tionen utformas så att den är begriplig för allmänheten och uppfyller kraven på en rimlig samhällsservice.

Ett medel för att uppnå ett stabilt och flexibelt domstolsväsende skulle kunna vara någon form av administrativ samordning mellan i vart fall underinstansema, antingen mellan mindre domstolar av samma slag eller mellan länsrätter och tingsrätter på samma orter. Den ändrade länsindelning i Skåne och Västsverige öppnar vidare en möj- lighet att överväga om länsgränsema fortfarande skall utgöra den hu- vudsakliga grunden för länsrättemas domkretsar. En förändring av dessa skapar förutsättningar för att på fler orter än i residensstädema samordna länsrättema med tingsrätterna. Med en mer samordnad un- derrättsorganisation och med ett nära samarbete mellan hovrätter och kammarrätter skapas förutsättningar för ett i framtiden helt samman- hållet domstolsväsende.

En mer sammanhållen domstolsorganisation skulle på ett mer på- tagligt sätt uppfylla målet för en strukturomvandling av domstolsvä- sendet, att skapa en både stabil och flexibel organisation som samtidigt skulle kunna uppfylla kraven på att varje domstol skall ha både juridisk och administrativ bärkraft.

Med den juridiska bärkraftenl har menats att varje domstol på ett riktigt sätt och inom rimlig tid skall kunna avgöra de mål som före- kommer vid domstolen, dvs. vad som ovan hänförts till kvaliteten i rättskipningen. Till den juridiska bärkraften har emellertid även hän- förts att varje domstol skall kunna uppfylla dessa kvalitetskrav med den egna personalen, utan att vara beroende av personalförstärkningar utifrån och oavsett om domstolen drabbas av tillfälliga påfrestningar i form av mycket stora mål, mål som kräver skyndsam handläggning eller bortovaro på grund av sjukdom, semester m.m. Kravet att inom den egna organisationen klara av alla förekommande uppgifter förut- sätter ordentligt stöd i form av bibliotek, IT-stöd, fortbildning etc. Så- som tidigare framhållits förutsätts även att möjligheterna till specialise- ring byggs in i organisationen.

Den administrativa bärkraften har framför allt kommit att diskuteras i samband med att domstolsförvaltningens framtida utformning utretts. Bakom tanken att domstolarna skall vara administrativt bärkraftiga har funnits principiella överväganden om att domstolarnas självständighet

1 Se härom och i det följande, Ds 1992z8, Domstolsväsendet organisation och administration i framtiden

även kräver att domstolarna så långt möjligt skall vara självstyrande i administrativt hänseende, prop. 1993/94:17, s. 13. Med administrativ bärkraft har då menats att varje domstol skall vara av den storleken att det är möjligt att delegera de beslutsbefogenheter som tidigare varit centraliserade. Man har menat att domstolarna därför behövt knyta administrativ specialkompetens till sig för att domstolschefema inte skall behöva befatta sig med den löpande administrationen.

De flesta administrativa besluten har numera delegerats till alla domstolar. Vissa utbildningsinsatser beträffande domstolspersonalen har skett och viss administrativ kompetens finns därför redan även inom de mindre domstolarna.

Med administrativ bärkraft kan emellertid även menas att domsto— larna skall vara av en sådan storlek att rationaliseringar i verksamheten kan utnyttjas, t.ex. när det gäller arbetsorganisation och teknikutveck- lingen.

Organisationsstrukturen måste, utöver vad som anförts ovan, också utformas på ett sätt som tar hänsyn till medborgarnas intresse av en rimlig samhällsservice. Även om betydelsen av den lokala förank- ringen har förändrats i takt med utvecklingen av allmänna kommunika- tioner och ökad teknikanvändning, måste det tillses att avstånden till domstolarna inte är längre än att parter och andra kan inställa sig till förhandlingar utan orimliga restider. Det måste också vägas in att dom- stolarna skall vara så belägna att de är praktiskt tillgängliga för all- mänheten. Därvid är det inte enbart lokaliseringen som har betydelse. Även frågan om att utforma domstolsväsendet på ett sätt som för all- mänheten är begripligt spelar in. Denna fråga har även samband med förtroendet för domstolarna. Till rimlig samhällsservice hör också till- gången på advokater. Sambandet mellan domstolsorter och förekom- sten av advokater måste beaktas.

Lokaliseringen av domstolarna måste slutligen ta hänsyn till andra myndigheters organisation. Både åklagarorganisationen och polisorga- nisationen måste beaktas.

7.4. Sammanfattning

Samhällets övergripande krav på domstolsväsendet, att det på ett rätts- säkert och effektivt sätt klarar sina arbetsuppgifter innebär ett kvalitets- krav som endast kan uppfyllas om domstolarna har en hög kompetens och tillräckliga resurser.

Medel för att uppnå en hög kompetens är en god domarutbildning med en väl fungerande rekrytering av domare och en fortlöpande ut—

bildningsinsats för såväl domare som annan personal. Ett annat medel är att erbjuda möjligheter till specialisering.

Effektivitet i domstolsväsendet kan endast uppnås genom att flexi- biliteten i arbetsorganisationen ökas så att denna kan anpassas efter skiftande förutsättningama i omvärlden varje domstol måste så långt möjligt vara bärkraftig. Effektivitetskravet innebär också att lösningar bör sökas för att minimera kostnaderna för administration och ledning till fördel för den dömande verksamheten. Ett medel för att uppnå detta skulle kunna vara att närma de två domstolsorganisationema till var- andra för att skapa förutsättningar för en ökad personalrörlighet och minskade administrationskostnader.

Andra krav som kan ställas på organisationsstrukturen är att dom- stolsorganisationen skall utformas så att den är reellt åtkomlig för all- mänheten, både genom att vara lättbegriplig och genom att tillgodose kraven på rimlig närhet till domstolarna.

8. Olika alternativ att samordna domstolsorganisationema

En integrering mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama ger en flexibel organisation med fördelar både för kvaliteten och effektiviteten i rättskipningen. En total sammanslagning av de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama till en domstolsorganisation kräver att antalet underrätter minskas väsentligt och att de största domstolarna omorganiseras. En annan lösning är att i stället genomföra en sammanslagning på vissa orter.

Enligt Domstolskommitténs direktiv skulle kommittén behandla bl.a. frågan om hur tingsrätter och länsrätter, hovrätter och kammarrätter samt de högsta domstolarna skulle kunna samarbeta i fastare organi- satoriska former. Förslag skulle lämnas på hur ett mer långtgående samarbete mellan domstolarna borde utformas och kommittén var även fri att föreslå en sammanslagning.

Som ett krav på den framtida domstolsorganisationen uttalades vidare i direktiven att denna skulle främja en personalrörlighet mellan domstolar av olika slag eller mellan olika slags uppgifter genom i vart fall en långt gående administrativ samverkan mellan domstolar på samma nivå.

Som anförts ovan under avsnitt III:7, Samhällets övergripande krav på domstolsväsendet — en helhetssyn, är en förutsättning för att dom- stolsverksamheten skall kunna bedrivas effektivt en flexibel resursan- vändning. Detta kan uppnås t.ex. genom den gemensamma notarie- och domarutbildning som Domstolskommittén föreslagit och genom att de båda parallella domstolsorganisationema närrnas varandra. Men det är inte bara effektivitetskrav som talar för att de båda domstolsorganisa- tionema förs samman. Nedan kommer att beröras även andra skäl för en sådan organisationsförändring. Men först redogörs för likheter och skillnader mellan de olika domstolsslagen.

8.1. Likheter hos och skillnader mellan de olika domstolsslagen

Som tidigare har nämnts är respektive instans vid de allmänna förvaltningsdomstolama och de allmänna domstolarna organiserade på samma sätt. Domförhetsreglema är i stort sett desamma. Domar- utbildningen är också uppbyggd på samma sätt.

En skillnad mellan organisationerna är antalet domstolar. Det finns bara 23 länsrätter medan det finns 96 tingsrätter. Och det finns bara fyra kammarrätter, men sex hovrätter. Detta gör att man vid en diskussion om en samordning mellan organisationerna måste göra överväganden som är olika för de båda instanserna och även ta hänsyn till var det bör finnas domstolar. Detta sker först i de avsnitt som be- handlar respektive instans.

En annan skillnad mellan organisationerna gäller deras sakliga verksamhetsområden och ytterligare en gäller processordningarna. Dessa frågor behandlas i avsnitt 8.1.1 respektive 8.1.2.

8.1.1. De olika domstolsorganisationemas verksamhetsområden

Fördelningen av mål mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama bygger ytterst på en hävdvunnen uppdelning mellan rättskipning och förvaltning. Som beskrivits i avsnitt II:2 Historik fanns det ursprungligen ingen klar skillnad mellan rättskip- ning och förvaltning. Förvaltningsärenden, tvistemål och brottmål kunde handläggas i samma former vid tingen. Utvecklingen har emellertid medfört att verksamhetsområdena skilts åt.

Vid de allmänna domstolarna handläggs således, förutom domstols- ärenden, fastighetsdomstolsmål och vattenmål, i huvudsak två mål— typer, tvistemål och brottmål. Bland dessa måltyper förekommer ett stort antal mål av olika slag och det kan framstå som missvisande att bara tala om två måltyper. Materiellt gäller för tvistemålen att de rör ett civilrättsligt förhållande mellan två eller flera parter enskilda rätts- subjekt. De kan gälla allt från tvister om olika avtal och skadestånds- rättsliga frågor till familjerättsliga spörsmål som vårdnad, underhåll och umgänge. Olika förfaranderegler gäller för skilda tvistemålstyper. Brottmålen å sin sida rör alltid en fråga om ansvar och i den över- vägande delen av brottmålen finns ett allmänt intresse som står mot ett enskilt. Brottmålen kan därutöver gälla vitt skilda områden och är

därför utöver detta grunddrag, liksom tvistemålen, inte någon enhetlig måltyp.

Vid de allmänna förvaltningsdomstolama kan teoretiskt förekomma mellan 400 500 olika måltyper. Av tillgänglig statistik framgår att det endast är i cirka 55 procent (våren 1996) av dessa måltyper som det verkligen förekommer mål. På motsvarande sätt som det är något vilse- ledande att tala om endast två måltyper vid de allmänna domstolarna är det vilseledande att tala om över 400 måltyper i förvaltningsdomsto- lama. I merparten av målen handlar det om en överprövning av myndighetsbeslut. Målen i länsrätt rör i allmänhet en fråga där ett en— skilt rättssubjekt står mot det allmänna, dvs. staten eller en kommun. Dessa mål kan i sin tur indelas i skattemål, kommunalmål, byggnads- mål, socialförsäkringsmål, körkortsmål, mål enligt socialtjänstlagen, mål om verkställighet av allmän domstols dom ang. vårdnad och umgänge och mål om administrativa frihetsberövanden samt en grupp övriga mål. Dessa rör vitt skilda områden varav kanske särskilt bör nämnas mål som rör tillstånd för enskild att driva verksamhet av visst slag eller vidta någon åtgärd. Även bakom denna grova indelning döljer sig undergrupper. Så kan t.ex. skattemålen indelas i åtminstone fem—sex olika ganska skilda undergrupper såsom bl.a. mål om inkomsttaxering, varav företagstaxeringama år en särskild och mycket komplicerad del, förrnögenhetstaxering, fastighetstaxering, mål om punktskatter m.fl.

Man skulle också kunna indela målen i förvaltningsdomstol efter mål där endast förvaltningsdomstolar bildar instansordningen och sådan process där både förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndig- heter ingår.

1 den förstnämnda måltypen anhängiggörs målen hos länsrätt ge- nom en ansökan av den myndighet som för det allmännas talan. Exem- pel på sådana mål är t.ex. mål om administrativa frihetsberövanden, mål om utlämning till nordiska länder, ansökan om tvångsåtgärder i taxeringsförfarandet och mål om utdömande av viten. Förfarandet i dessa mål regleras till viss del i specialförfattning och kan jämföras med straffprocessen.

En del av de mål som länsrätt prövar som första instans kan dock i stället jämföras med tvistemål eftersom de rör fullgörelse som kan verkställas enligt utsökningsbalkens regler. Detta gäller bl.a. viss er- sättningstalan enligt socialtjänstlagen och mål om verkställighet av allmän domstols domar eller beslut om vårdnad eller umgänge m.m. enligt 21 kap. föräldrabalken .

Ett antal målgrupper i de båda domstolsorganisationema har berö- ringspunkter med varandra. Således överprövas i de allmänna förvalt- ningsdomstolama skattemyndighetemas taxeringsbeslut i frågor som

kan ha betydelse för beskattningen eller annat ekonomiskt mellanha— vande med det allmänna. Hit hör också frågor om skattetillägg. Sådan avgift kan påföras bl.a. om någon i sin självdeklaration eller i annat skriftligt meddelande, som han under förfarandet avgett till ledning för taxeringen, lämnat uppgift som befunnits oriktig. En sådan uppgift kan också medföra ansvar enligt skattebrottslagen . Brottmålet handläggs dock av de allmänna domstolarna som, i de fall det är av avgörande betydelse för prövningen av brottmålet att skatte- eller avgiftsfrågan prövas först, måste låta handläggningen av brottmålet vila i avvaktan på utgången i skattemålet.

Beröringspunkter finns också i många andra målgrupper. De all- männa domstolarna prövar ansvarsfrågor till följd av t.ex. trafikbrotts- lighet och förvaltningsdomstolama prövar frågor om körkortsåterkal- lelse. Det ankommer vidare på allmän domstol att besluta om vårdnad och umgänge med barn enligt 6 kap. föräldrabalken och på förvalt- ningsdomstol att pröva mål enligt 21 kap. föräldrabalken om verkstäl- lighet av sådana avgöranden. Unga lagöverträdare kan bli föremål för åtal, som prövas av de allmänna domstolarna, eller för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga där prövningen ankommer på förvaltningsdomsto- lama. En allmän domstol kan som påföljd bestämma att en tilltalad skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv- ningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Frå— gan om vårdens upphörande prövas av förvaltningsdomstol.

Exempel på beröringspunkter mellan de allmänna domstolarnas och de allmänna förvaltningsdomstolarnas verksamhetsområden av nu nämnt slag är legio. I en del fall, se t.ex. prop. 1990/91:58 s. 180 ff., angående psykiatrisk tvångsvård m.m., har det varit en avsevärd tvek- samhet när det gäller frågan om vilken domstolsorganisation som skulle väljas för måltypen.

8.1.2. Skillnader i processordningama

I de allmänna domstolarna tillämpar man en processordning i tviste— mål, en annan i brottmål och en tredje i domstolsärenden. Reglerna om rättegången i tvistemål och om rättegången i brottmål finns i rätte- gångsbalken. Reglerna om handläggning av ärenden finns i lagen (19961442) om domstolsärenden (ärendelagen). Det finns också en del processuella bestämmelser i andra lagar.

Förvaltningsdomstolarna tillämpar förvaltningsprocesslagen och (ett stort antal) processuella bestämmelser som finns i andra lagar.

Rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen är utformade på olika sätt. Den mest iögonfallande skillnaden är omfånget. Rättegångs- balken innehåller över 750 paragrafer, medan förvaltningsprocesslagen bara har drygt 50 paragrafer.

Det finns olika förklaringar till denna skillnad. En är naturligtvis att rättegångsbalken reglerar två processordningar. En annan är att rätte- gångsbalken reglerar dispositiva tvistemål, vilket är en måltyp som kräver ett stort antal regler av ett slag som inte alls behövs i förvalt- ningsmål. Vidare ansågs det vid förvaltningsprocesslagens tillkomst att förvaltningsmålen motiverar att förvaltningsdomstolama har en ganska stor handlingsfrihet att anpassa förfarandet till olika situationer som kan uppkomma. Man menade också att det kunde vara förenat med vissa risker att införa en ingående reglering på ett område där man bara hade erfarenheter av en ganska tunn reglering. Man Ville också undvika en sådan formalisering som medförde att parterna i ökad utsträckning skulle behöva anlita ombud eller att domstolarna skulle ställas inför nya processuella problem (prop. 1971:30 s. 291). Ytterligare förkla- ringar är att förvaltningsprocesslagen kompletteras av bestämmelser i andra lagar och att den innehåller många hänvisningar till rättegångs- balken. En annan skillnad är att rättegångsbalken har olika regler för förfarandet i de olika instanserna. Förvaltningsprocessen regleras där- emot på samma sätt i alla instanser, naturligtvis med de undantag som följer av att det är fråga om olika instanser.

Förvaltningsprocesslagen och ärendelagen uppvisar större likheter i utformningen.

Som tidigare har nämnts bygger de olika processordningama i de flesta avseenden på samma grundläggande principer. Det finns dock vissa skillnader. Förfarandet i tvistemål och brottmål bygger på munt- lighet. Till muntligheten hör principerna om omedelbarhet och kon- centration. Förvaltningsprocessen och ärendelagen bygger på skriftlig- het.

Principen om omedelbarhet innebär att en domstol som håller huvudförhandling enligt rättegångsbalken får grunda sitt avgörande endast på vad som har kommit fram under huvudförhandlingen. Kon— centrationsprincipen innebär att huvudförhandlingen skall ske i ett sammanhang.

De flesta tvistemål och brottmål i tingsrätt avgörs efter huvudför- handling. Tingsrätterna kan dock under vissa förutsättningar avgöra enklare mål utan huvudförhandling. Detta gäller också för hovrättema, men möjligheterna att avgöra mål efter ett skriftligt förfarande är större där.

Muntlighet förekommer även i mål som prövas enligt förvaltnings- processlagen och i ärenden som prövas enligt ärendelagen. I cirka tio

procent av målen i länsrätt hålls muntlig förhandling. Enligt Europa- konventionen, som gäller som lag i Sverige sedan den 1 januari 1995, är rätten till muntlig förhandling större. Inslaget av muntlighet i för— valtningsdomstolama har ökat de senaste åren och det är en vanlig upp- fattning att denna utveckling kommer att fortsätta. I förvaltningsdom- stolama kompletterar den muntliga förhandlingen det skriftliga materialet i målet. Domstolen har alltså rätt att ta hänsyn även till material som inte har behandlats vid förhandlingen. Detta gäller också för allmänna domstolar när de handlägger ärenden enligt ärendelagen.

Det finns två andra processuella principer som bör nämnas, nämligen officialprincipen och förhandlingsprincipen. Officialprinci- pen innebär att det ytterst är domstolen som har ett ansvar för målets utredning. Motsatsen är förhandlingsprincipen. Ingen av processord— ningama bygger helt och hållet på någon av dessa principer. Official- principen har dock haft en stor betydelse i förvaltningsprocessen. Det beror på att det i många mål i förvaltningsdomstolama bara funnits en part. Under förvaltningsprocesslagens tid har utvecklingen inneburit att officialprincipen fått allt mindre betydelse i förvaltningsdomstolama. Numera (sedan maj 1996) har man en tvåpartsprocess i förvaltnings- domstolama. Därmed har processen i förvaltningsdomstol förändrats i grunden.

Här bör slutligen nämnas ett utredningsförslag som innebär att dom- stolstalan mot förvaltningsbeslut skall ske genom ett nytt rättsmedel, ansökan om rättens prövning. Enligt förslaget skall detta rättsmedel i princip ersätta överklagande i ledet myndighet - domstol. Syftet är att betona den skillnad som bör finnas mellan å ena sidan den överprövning som sker hos förvaltningsdomstolama och å andra sidan den omprövning som sker hos myndigheterna (Ds l997r29).

8.2. Skäl för att närma domstolsorganisatio— nema till varandra

Som tidigare har nämnts (III:7) talar e'ffektivitetsskäl för ett närmande mellan de olika domstolsorganisationema. I detta avsnitt diskuteras yt- terligare skäl som talar i samma riktning. Denna diskussion har bety- delse för vilken samordningsforrn som är lämpligast.

Domstolsorganisationerna har successivt närmat sig varandra

Tidigare prövades förvaltningsrättsliga tvister och tvister inom de all- männa domstolarnas arbetsområde på helt olika sätt. Under de senaste årtiondena har skillnaderna minskat.

Ett viktigt steg var inrättandet av de regionala kammarrättema och av länsrättema på 1970-talet. Dessa domstolar organiserades på i stort sett samma sätt som de allmänna domstolarna på motsvarande nivå i instanskedj an. Arbetsformema kom också att bli mycket lika. Detta har samband med utformningen av de processuella reglerna. Det är nämligen till stor del de reglerna som bestämmer sättet att arbeta i en domstol.

De processuella regelsystemen kom att i de flesta avseenden bygga på samma grundläggande principer. Men det fanns viktiga skillnader. Länsrättema var inte genomgående första domstolsinstans, utan i många fall överklagades myndigheternas beslut direkt till kammarrät- tema. Hovrättema var tvärtom första domstolsinstans bara i ytterst få fall. För förvaltningsdomstolarnas del har detta ändrats successivt och numera är länsrättema med vissa undantag första domstolsinstans.

Ett annat steg i den utveckling som närmat domstolsorganisationer- nas arbetssätt till varandra var att man införde ett tvåpartsförfarande i förvaltningsdomstolama. Detta skedde genom lagstiftning som trädde i kraft så sent som under år 1996. Genom denna reform skedde en definitiv markering av skillnaden mellan förvaltning och rättskipning. Det kommer säkert att påverka processen och arbetsforrnema i förvaltningsdomstolama på ett sätt som innebär att skillnaderna jämnas ut ytterligare.

Under senare år har det också i den allmänna debatten höjts allt fler röster för att förvandla förvaltningsdomstolama till ”renodlade domsto- lar” (Ds l997:29 s. 97 f.).

Denna utveckling mot domstolar som är alltmer lika varandra har nu nått ett sådant skede att det framstår som naturligt att med organi- satoriska medel underlätta en fortsatt utveckling i samma riktning.

Ett närmande ökar domamas kompetens och främjar rättsutvecklingen

Utvecklingen mot ett alltmera enhetligt domstolsväsende har medfört många positiva effekter. Åtskilliga processuella frågeställningar är de- samma i de båda domstolsslagen. Det betyder att en domare från den ena organisationen kan tillgodogöra sig erfarenheter ock dra nytta av de diskussioner som förts och de lösningar som valts inom den andra

organisationen. Detta betyder i sin tur att frågoma kan lösas med ut- gångspunkt i ett bredare perspektiv och med mindre risk för låsningar.

Ett närmande innebär att domarna får utblick över ett bredare juridiskt fält. Detta är en kompetenshöjning som medför positiva effekter av olika slag, inte minst för rättsutvecklingen. När det gäller den rättsutveckling som är aktuell med anledning av vår anslutning till den europeiska gemenskapen och den ökade intemationaliseringen i övrigt bör ett ytterligare närmande mellan domstolsorganisationema vara av särskilt stort värde. EG-rätten kommer att tillämpas av alla domstolar, men påverkar mest förvaltningsrättskipningen. Att det ligger ett stort värde i ett kunskapsutbyte och ett likartat synsätt på de frågor som den ökade intemationaliseringen ger upphov till är uppen- bart. Ett ytterligare närmande mellan organisationerna skulle underlätta detta.

I dag finns det nämligen inte några garantier för att samma juridiska fråga får samma lösning oavsett i vilken domstolsorganisation den prövas. Ett ytterligare närmande mellan de båda domstolsorganisatio- nema ökar förutsättningama för enhetliga lösningar. Om man går så långt som till en total sammanslagning skapar man garantier för detta.

Gemensam domarkultur

Under senare tid har man alltmera uppmärksammat domstolarnas roll i samhället och det är en vanlig uppfattning att den _ som en följd av in- fluenserna från andra delar av Europa kommer att få allt större bety- delse. Detta påverkar också domamas roll. En del upplever detta som något positivt. Andra snarast varnar för att detta kan medföra att frågor som borde lösas av demokratiskt valda församlingar i stället kommer att lösas av domstolar med juridiska metoder. Oavsett vilken stånd- punkt man intar i denna diskussion visar den vikten av att vi har själv- ständiga domstolar och domare som är medvetna om sin roll och sitt ökande ansvar. I detta avseende finns det ingen skillnad mellan dom- stolar och domare i de båda olika domstolsorganisationema. Det är tvärtom angeläget att man utvecklar ett synsätt på dessa frågor som kan accepteras allmänt. Detta är en del av något som kan kallas domarkultur. Detta begrepp är svårdefinierat, men man kan konstatera att det främst handlar om förhållningssätt till och synen på grundläggande rättsprinciper och på etiska frågor både i fråga om rätt- skipningen och domarrollen. Att alla domare i ett land omfattar en gemensam domarkultur är naturligt och har betydelse för förutsebar- heten i rättstillämpningen. Möjligheten att ha en gemensam domar-

kultur är naturligtvis större ju närmare varandra de båda slagen av rätt- skipning är rent organisatoriskt.

Domstolarna som attraktiv arbetsplats

Domstolarna bör vara en så attraktiv arbetsplats att de bästa juristerna vill bli domare. Detta gäller inte minst vid en utveckling som innebär att domstolarna får en viktigare roll i samhället. De flesta människor tycker att det är spännande och stimulerande med nya arbetsuppgifter. Att man har möjligheter att växla mellan olika arbetsuppgifter är alltså något som gör arbetet mera attraktivt. Med en möjlighet för domarna att enkelt växla mellan förvaltningsrättskipning och annan rättskipning bör domstolarnas förutsättningar att vara en attraktiv arbetsplats för domare öka. Med sådana möjligheter blir också risken mindre att domarna upplever arbetsuppgiftema som så rutinartade att de stelnar i sina roller. Motsvarande gäller naturligtvis för all övrig personal inom domstolsväsendet.

Domarutbildningen

Domstolskommittén har föreslagit en domarutbildning med tjänst- göring i både allmän domstol och förvaltningsdomstol. En gemensam domarbana underlättas givetvis om domstolsorganisationema närmar sig till varandra organisatoriskt.

8.3. Samarbete eller sammanslagning

Det finns alltså stora fördelar med att närma de båda domstolsorga- nisationema till varandra. Det bör därför undersökas hur ett sådant när- mande kan ske. Diskussionen kommer endast att gälla underrättema och mellaninstansema. De överväganden som måste göras för varje enskild instans kommer att redovisas under avsnitten om respektive instans.

De möjligheter som finns att föra domstolar i samma instans närmare varandra är antingen ett frivilligt samarbete eller en sammanslagning, enhetlig över hela landet eller endast på vissa orter.

8.3.1. Frivilligt samarbete

En möjlighet att närma de båda domstolsorganisationema till varandra är att mer konsekvent samarbeta på olika områden, såväl vad gäller domstolsadministrationen som i den dömande verksamheten. Med samarbete avses en samverkan i frivilliga former. När det gäller administration kan denna då definieras som all verksamhet som inte ingår i domstolarnas huvuduppgift, dvs. inte heller kanslipersonalens arbetsuppgifter.

Ett frivilligt samarbete förekommer redan i dag mellan domstolar på samma nivå. Domstolskommittén sökte genom en enkätundersök- ning till samtliga underrätter kartlägga omfattningen av ett sådant sam- arbete. Kartläggningen visade att det samarbete som förekommer framförallt avser administrativa kringfunktioner (televäxel, reception, vaktmästeri, ADB-drift, förhandlingslokaler, bibliotek, lokalvård etc). Samtliga tingsrätter och länsrätter som har sin verksamhet i samma byggnad, totalt åtta domstolar, samverkar i två eller flera sådana arbetsområden. Omfattningen av samarbetet minskar väsentligt redan om domstolarna är belägna i samma stad men i skilda byggnader. Samarbetet mellan domstolar på samma nivå men på olika orter är mycket begränsat. Sådant samarbete förekommer framförallt vad gäller häktningsjourverksamheten, fastighetsrådens tjänstgöring och förstärk- ningsinsatser i den dömande verksamheten.

Ett samarbete mellan domstolar som är helt fristående myndigheter kan således framförallt avse olika administrativa funktioner. Att ett så- dant samarbete kan ge besparingar framgår av Statskontorets rapport 1991230 Bättre och billigare samverkan mellan myndigheter på Rid- darholmen. Ett samarbete mellan domstolarna på Riddarholmen, Rege- ringsrätten, Svea hovrätt och kammarrätten i Stockholm, vad gäller be- vakning och säkerhet, lokalvård, upphandling, transport och posthante- ring, vaktmästeri samt telefonväxel och reception beräknades grovt ge en besparing om drygt 3,5 milj. kr årligen. Om sådan frivillig samver- kan skall ske i större omfattning mellan tingsrätter och länsrätter måste dock, såsom kommitténs enkät visar, domstolarna vara inrymda i samma byggnad eller i byggnader som har ett kort avstånd mellan sig.

Ett samarbete kan naturligtvis också omfatta den dömande verk- samheten. Detta skulle kunna avse framförallt vid förstärkningsinsatser i större mål eller vid andra tillfälliga behov av en personalförstärkning. Samarbetet kan slutligen avse utbildning både av ordinarie och icke or- dinarie domare samt administrativ personal. Även här förekommer ett visst begränsat samarbete.

8.3.2. Sammanslagning

En möjlighet att närma de allmänna domstolarna och de allmänna för- valtningsdomstolama är att på samtliga domstolsorter eller endast på vissa orter ge domstolar i samma instans en gemensam ledning och administration. Den dömande verksamheten kan ske på skilda avdel- ningar eller inom särskilda domstolar där domstolsnamnen behålls.

Oavsett hur den dömande verksamheten organiseras bildar de sam- manslagna domstolarna en ny myndighet och all personal anställs i denna.

Om den dömande verksamheten därefter endast sker på skilda av- delningar bildas en gemensam ny domstol som därefter inom sig hante- rar alla förekommande måltyper. Om däremot den dömande verksam- heten fortsätter att utövas i respektive domstols namn kommer dessa att betraktas som särskilda domstolar, jfr NJA 1979 s. 107.

En annan möjlighet som skulle kunna övervägas är att ge två sammanslagna domstolar en gemensam ledning och administration men låta i vart fall den dömande personalen vara anställd i respektive domstol. Genom den gemensamma ledningen skulle budgetansvaret för båda domstolarna vila på denna.

En fråga som redan nu bör omnämnas är frågan om vilket sekretess- skydd som gäller för olika handlingar som ges in. I en organisationsen- het som består av två särskilda domstolar bör, eftersom dessa betraktas som självständiga verksamhetsgrenar, en handling som ges in från den ena domstolen till den andra att vara att anse som allmän, 2 kap. 8 & tryckfrihetsförordningen. På motsvarande sätt kommer bl.a. reglerna om överföring av sekretess mellan myndigheter att gälla, 1 kap. 3 & sekretesslagen (1980:100). Motsvarande sekretessbestämmelser torde inte gälla i en sammanslagen domstol som endast arbetar på skilda av- delningar.

8.4. Överväganden

Övervägandena om vilken lösning som är bäst för att närma de båda domstolsorganisationema till varandra måste självklart beakta de skilda kvalitetskrav som beskrivits i avsnitt III. Som en utgångspunkt för övervägandena är det därför lämpligt att till en början se vad skill- naderna i verksamhetsområden innebär för integrationsfrågan. Först därefter diskuteras vilken organisationsstruktur som är lämplig.

8.4.1. Betydelsen av skillnaderna mellan domstolsorganisationema

Det ryms i och för sig inte inom ramen för detta betänkande att mer djupgående än som här kunnat göras analysera skillnaderna mellan de båda domstolsorganisationemas verksamhetsområden. Av det som upptagits torde dock framgå att domstolsorganisationema var för sig materiellt har en verksamhet som spänner över mycket stora områden. Vissa av målgruppema kräver för att hanteras rättssäkert, dvs. både med en hög kvalitet och effektivitet i rättskipningen, en sådan erfaren- het att det behövs en viss specialisering mellan de olika rättskipnings- områdena, brottmål och tvistemål å ena sidan och förvaltningsmål å andra sidan, även i en sammanslagen organisation.

På straffrättens område kan t.ex. frågorna om straffmätning och på- följdsval inte alltid lösas enbart genom ett studium av litteratur och rättspraxis utan avgörs i hög grad av den enskilde domarens på erfa- renhet baserade omdöme. Även de dispositiva tvistemålen kräver en erfaren domare för att bli rätt hanterade. Här kan pekas på Skilje- domsutredningens betänkande Näringslivets tvistlösning, SOU l995z5, vari föreslås en specialisering av vissa tvistemål till några tingsrätter för att stärka domstolarnas kompetens att avgöra näringslivstvister.

För förvaltningsdomstolarnas del kan som exempel nämnas skatte- området och rättskipning i socialförsäkringsmål, där ett rättssäkert dömande kräver en överblick över hela lagornrådet för att de enskilda frågorna skall bli rätt lösta. Skatteområdet, liksom den speciella förvaltningsrätten i övrigt, är dock i stor utsträckning lagreglerat. När det gäller den allmänna förvaltningsrätten är förhållandet det motsatta. Den består i stor utsträckning av allmänna, delvis hävdvunna grund- satser. Tillämpningen av dessa återfinns i en omfattande rättspraxis. Samtidigt anförtror den materiella lagstiftningen i stor utsträckning åt domaren att inom vida ramar göra lämplighets- och skälighetsöver— väganden som endast styrs av allmänna ändamålsbestämmelser. Rätts- praxis spelar därför en förhållandevis större roll i förvaltningsrätten än inom andra centrala rättsområden. Kunskap om denna är en förutsätt- ning för ett rättssäkert och effektivt dömande i förvaltningsmål. Detta upplevs ibland som en svårighet för den som vill sätta sig in i rätts- området. Andra menar att detta inte vållar några problem eftersom rättspraxis på området är lätt tillgänglig.

Det finns å andra sidan många mål som domare från de båda dom- stolsorganisationema kan handlägga tämligen lätt. Detta gäller t.ex. mål av de slag som har beröring med de båda slagen av rättskipning. De enklare brottmålen behöver inte heller någon särskild specialise- ring. Slutligen är det tveksamt om det behövs en specialisering vad

gäller de mer udda måltypema i förvaltningsdomstol. Sådana mål före- kommer nämligen så sällan att hur man än organiserar verksamheten måste varje domare som kommer i kontakt med ett sådant mål ändå på nytt sätta sig in i aktuellt rättsområde. Vid kollegialt dömande i underrätt bör också kunna ingå domare från båda "sidorna".

Vad därefter gäller skillnaderna i de båda processordningama kan även dessa försvåra för domarna att växla mellan rättskipningsom- rådena. Domarna i förvaltningsdomstolama har i och för sig ofta goda kunskaper om rättegångsbalken. Eftersom förvaltningsprocessen inne- håller många hänvisningar till rättegångsbalken är det nämligen inte ovanligt att de tillämpar den. I de situationer där förvaltningsprocessen inte innehåller någon lösning tjänar dessutom tviste- och brottmålspro- cessema i många stycken som vägledande förebilder (Wennergren, Bertil, Förvaltningsprocess, 3 uppl. s. 7). Och domarna vid de allmänna domstolama är vana vid att tillämpa ärendelagen som är mycket lik förvaltningsprocesslagen. Vid miljödomstolama kommer dessutom förvaltningsprocesslagen att tillämpas. Denna bygger dessutom i stora delar på samma grundläggande principer som rättegångsbalken. Trots detta skall man naturligtvis inte bortse från att det finns skillnader i processordningama och att bristande kunskaper kan leda till misstag som kan få olyckliga konsekvenser.

Sammantaget är skillnaderna både i den materiella rätten och i processordningama sådana att de påverkar valet av samordningsform. Det måste säkerställas att det vid varje domstol finns ett tillräckligt antal mål inom respektive rättskipningsområde för att kvaliteten och effektiviteten skall kunna upprätthållas. Detta torde innebära att man måste räkna med att huvuddelen av domstolsarbetet behöver bedrivas med skilda arbetsenheter för förvaltningsmål och andra mål.

8.4.2. Vilken samordningsform är lämpligast?

I tidigare avsnitt har konstaterats att det finns två sätt att närma dom- stolsorganisationema till varandra. Det ena är genom samverkan som de olika domstolarna själva kommer överens om. Det andra är att dom- stolar slås samman, antingen överallt eller på vissa orter.

För varje alternativ måste övervägas i vilken utsträckning det upp- fyller de krav på ökad kvalitet genom stärkt kompetens som skall ställas på en framtida domstolsorganisation. Samtidigt måste kraven på en effektiv verksamhet med en inbyggd flexibilitet uppnås.

En samverkan mellan enskilda domstolar på det sätt som de själva finner lämpligast kan förefalla tilltalande. Man måste dock räkna med att det som kan vara bäst för den ena domstolen inte alltid är bäst för

bägge domstolarna sett ur ett större perspektiv. All erfarenhet säger också att det är först med en gemensam ledning och en gemensam budget som det går att få till stånd en helhetssyn på verksamheten. Om man lämnar över frågan om samverkan till domstolarna utan att samtidigt ge dem behövliga styrinstrument är det alltså stor risk att man inte åstadkommer den samverkan och de effektivitetsvinster som är önskvärda. Och helt klart är att man inte får till stånd samverkans- lösningar som är enhetliga över hela landet. En frivillig samverkan framstår mot denna bakgrund inte som den lämpligaste lösningen för att föra domstolsorganisationema närmare varandra.

Den integrationsforrn som därför återstår att överväga är olika långt gående sammanslagningar mellan domstolar i samma instans. Vid en sådan sammanslagning måste de överväganden som gjorts beträffande de båda domstolsorganisationemas rättskipningsuppgifter beaktas. Av dessa framgår att en specialisering av dömandet uppdelat i förvalt— ningsrättskipning och rättskipning i andra mål kommer att, åtminstone under en lång tid framöver, vara nödvändig om kraven på kvalitet i dömandet skall kunna upprätthållas. Detta innebär att det inte skulle vara effektivt i betydelsen både kvalitativt och resurseffektivt att de domare som idag tjänstgör vid en domstol skall vara tvungna att tillägna sig kunskap om och döma i andra måltyper än den "egna" domstolen har att handlägga.

Kravet på en viss specialisering återverkar därför på frågan om det skall ske en sammanslagning överallt eller bara på vissa orter. En sammanslagning på alla domstolsorter skulle p.g.a. specialiserings-l behovet kräva en mycket långt gående förändring av tingsrättsorgani- sationen. Kompetensen i förvaltningsrättskipningen skulle annars, genom en splittring till alltför många tingsrättsorter, riskera att gå för- lorad. Vidare skulle de största domstolarna i Stockholm i både första och andra instans behöva minskas genom domkretsförändringar. En sammanslagning skulle annars ge alltför stora domstolar.

En så långt gående organisationsförändring som en total samman- slagning således kräver är av skäl som kommer närmare att framgå i det följande, inte möjlig. Här skall endast nämnas några av dessa skäl. Avstånden till tingsrätterna skulle bli alltför långa om antalet tings- rätter skulle nedbringas till ett för förvaltningsrättskipningen lämpligt antal, jfr avsnitt IV: 10. Vidare framstår en domkretsförändring av t.ex. Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt inte som lämplig, jfr avsnitt IV: 11 och V. Sammanslagningen av domstolsorganisationema kan därför inte med ökad resurseffektivitet ske enhetligt i hela landet vare sig när det gäller underrätter eller mellaninstanser.

Alternativet är att i stället genomföra en sammanslagning endast på vissa orter där man kan skapa rationella domstolar. Nackdelen med en

sådan organisation är att man därmed får domstolar som antingen endast sysslar med rättskipning i brottmål och tvistemål eller förvaltningsmål samtidigt som det skulle förekomma domstolar som handlägger all form av rättskipning. För att undvika att detta kan verka förvirrande för allmänheten bör därför en organisationsforrn väljas som i vart fall behåller skilda domstolsnamn för förvaltningsrättskipning och rättskipning i brottmål och tvistemål.

Antingen kan detta ske genom att två domstolar slås samman till en ny myndighet där de sammanslagna domstolarna behåller sin ställning som särskilda domstolar eller genom att två självständiga domstolar visserligen får en gemensam ledning, men behåller sin myndighets- status. Oavsett vilken av dessa lösningar som väljs har en organisa- tionsforrn där skilda domstolsnamn bibehålls flera fördelar. Organisa- tionen behöver inte göras enhetlig i hela landet utan integreringen kan ske på de orter som har förutsättningar för att bilda väl avvägda enheter för respektive rättskipningsområde. Man kan samtidigt ha domstolar som handlägger all form av rättskipning och domstolar som handlägger antingen förvaltningsrättskipning eller rättskipning i brottmål och tvistemål utan att organisationsstrukturen blir förvirrande.

En partiell sammanslagning bör kombineras med att domstolar som inte har förutsättningar för att bilda organisatoriska enheter för båda rättskipningsområdena samarbetar kring vissa frågor. Framförallt gäller detta utbildningsfrågoma. Detta bör dock inte överlåtas till dom- stolarna själva att besluta om utan bör vara regelstyrt såsom också föreslås av Domstolskommittén.

När det därefter gäller frågan om sammanslagningen bör ske genom bildandet av en ny myndighet med en gemensam ledning för två dom- stolar utan egen myndighetsstatus eller genom en gemensam ledning för två självständiga domstolar med viss personal anställd i respektive domstol är det förstnämnda alternativet att föredra av följande skäl.

Det är lättare för ledningen att ta ett övergripande ansvar för hela verksamheten om det tillskapas en gemensam myndighet. Den flexibilitet som eftersträvas i organisationen kan då utnyttjas bättre allteftersom personalens möjligheter att ta på sig andra arbetsuppgifter ökar.

I en organisation som består av en gemensam ledning för två mer eller mindre. självständiga myndigheter domstolar kan motsätt- ningar mellan verksamhetsgrenama uppstå. Det är också svårt att sätta upp klara gränser för vilket verksamhetsansvar som skall vila påden gemensamma ledningen och vilket verksamhetsansvar som skall bäras av de två domstolarna.

Av dessa skäl framstår det alltså som lämpligast att en samman- slagning sker genom bildandet av en ny myndighet med gemensam

ledning för två domstolar. Respektive domstol bör av skäl som fram- gått tidigare behålla sina domstolsnamn. Detta underlättar även vid den författningsändring som måste vidtas.

8.5. Författningsfrågor

Den integreringsform som här förordats som den mest lämpliga inne- bär att det kommer att finnas domstolar som endast sysslar med rätt- skipning i brottmål och tvistemål och domstolar som endast arbetar med förvalmingsrättskipning samtidigt som vissa domstolar kommer att handlägga all form av rättskipning. För de domstolar som kommer att ha en verksamhet inom endast ett rättskipningsområde behöver inte några författningsändringar göras. Organisationsformen för övriga domstolar nödvändiggör dock författningsändringar som möjliggör att två domstolar som bildar en myndighet kan ha verksamheten uppdelad på två särskilda domstolar.

Som framgått regleras domstolsorganisationen dels i grundlagen, dels i rättegångsbalken , dels i lagen om allmänna förvaltnings- domstolar. Regleringen i dessa lagar avser domstolarnas funktion som rättskipande organisationer. Domstolamas myndighetsfunktioner regle- ras i stället av bestämmelserna i de olika domstolsinstruktionema.

När det gäller grundlagen finns det regler endast om de högsta instanserna. En sammanläggning av dessa båda domstolar lG'äVCI' därför en grundlagsändring. En ändring av organisationen för övriga instanser kräver endast lagändringar. De lagändringar som måste genomföras hänger bl.a. samman med att en delvis ny organisationsform införs, en myndighet som ansvarar för två särskilda domstolar.

Det finns exempel från den tidigare domstolsorganisationen där sär- skilda domstolar knutits till den allmänna domstolsorganisationen. Vid tiden för rättegångsbalkens tillkomst handlades mål om expropriation vid underrätten i den ort där fastigheten var belägen. År 1949 genom- fördes en organisationsförändring som innebär att expropriationsmålen skulle handläggas vid nyinrättade expropriationsdomstolar. Dessa var i organisatoriskt hänseende knutna till underrättema, men ansågs vara särskilda domstolar, NJA II 1950 s. 247 248, 251.

Också i nuvarande lagstiftning finns exempel på när särskilda dom- stolar organisatoriskt knutits till den befintliga domstolsorganisationen. Både fastighetsdomstolama och vattendomstolama har inlemmats i tingsrättsorganisationen genom särskilda lagbestämmelser som utpekar att vissa tingsrätter skall vara fastighetsdomstolar respektive vatten- domstolar. För de miljödomstolar som kommer att inrättas har också en sådan lösning valts. Beträffande fastighetsdomstolama har det

funnits en diskussion om dessa är i processrättslig mening att anse som särskilda domstolar. Frågan har i rättsfallet NJA 1979 s. 107 besvarats jakande. Trots detta skall de åtgärder i mål och ärenden som ankommer på fastighetsdomstolen vidtas av tingsrätten och t.ex. stämnings- ansökan göras vid denna domstol (prop. 1969144 5. 400).

Även om de exempel som finns från tidigare omorganisationer inte löser frågan om hur två domstolar som slås samman skall kunna behål- las som särskilda domstolar utan att vara myndigheter kan viss ledning hämtas från dem. Varken fastighetsdomstolama eller vattendom- stolama kan således betraktas som särskilda myndigheter. De har inte någon personal anställd och har inte heller något eget budgetansvar. Man har således skilt på domstolens rättskipande funktion och myn- dighetsfunktionen. På motsvarande sätt bör det vara fullt möjligt att låta en tingsrätt och en länsrätt fortfara att vara domstolar utan att de är självständiga myndigheter. Eftersom rättegångsbalken och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar framförallt reglerar domstolsfunktio- nen kan dessa bestämmelser vara i stort oförändrade. På detta sätt behålls även det regelsystem som anger till vilken domstol t.ex. handlingar skall inlämnas och vilken domstol som skall vidta olika åtgärder. Ändringar måste dock göras så att det framgår att det för (inte i) varje domstol i underrätt skall finnas en lagman och för varje mellan- instans en president.

Domstolsinstruktionema, som behandlar bl.a. frågan om vem som är administrativ chef för en domstol m.m. måste omarbetas. Det kan vara lämpligt att varje instans får en gemensam domstolsinstruktion. Ett arbete med att se över domstolsinstruktionema har på initiativ av Domstolsverket påbörjats.

I samband med denna översyn och vid utarbetandet av de lagändringar som krävs för en integrerad domstolsorganisation kan de synpunkter som framfördes av 1993 års domarutredning beaktas att vissa delar av det regelsystem som angår domstolsadministrationen och som finns i domstolsinstruktionema, bör lagregleras (SOU 1994:99 s. 213 ff.).

IV UNDERRÄTTS— ORGANISATIONEN

9. Tingsrätterna

I avsnittet presenteras tre olika organisationsmodeller för tings- rätterna, ett alternativ med olika långt gående sammanläggningar av tingsrätter (organisationsaltemativ 1 och 2), ett alternativ med förändringar inom befintlig organisation som innebär att dom- stolarna knyts samman i administrativa och judiciella nätverk och slutligen ett alternativ som kombinerar en begränsad samman- läggning med nätverksmodellen.

9.1. Utgångspunkter för en förändrad tingsrättsorganisation

Enligt Domstolskommitténs ursprungliga direktiv var målet med en utredning av tingsrättsorganisationen inte endast att söka fastställa en övre och en nedre gräns för hur stor en domstol bör vara. Kommittén hade också att söka fastställa på vilka orter det behövs en domstol. Utgångspunkten borde enligt direktiven vara att det bör finnas en tingsrätt i varje residensstad eller större stad, men att avsteg måste kunna ske med hänsyn till befolkningsstrukturen, avstånden och kommunikationerna. .

I ett i vissa delar glest befolkat land är det naturligt att domstolsorganisationen måste utformas med hänsyn till sådana avvägningar som de ursprungliga direktiven talar om, t.ex. mellan den bärkraftighet varje domstol bör ha och den samhällsservice som bör finnas med bl.a. inte alltför stora avstånd till en domstol. Eftersom olika vikt kan läggas vid de skilda faktorer som inverkar på

organisationsstrukturen presenteras här tre olika sätt att organisera tingsrätterna. Det ena innebär en sammanläggning av tingsrätterna till 43 alternativt 64 domstolar. Den andra organisationsmodellen innebär att tingsrätterna knyts samman i administrativa och judiciella nätverk. Den tredje lösningen är en kombination av en mindre långtgående sammanläggning av tingsrätterna med en nätverksorganisation för de minsta domstolarna.

För var och en av dessa modeller måste analyseras om de uppfyller de krav på domstolsorganisationen som närmare har utvecklats i avsnitten 11116 en omvärldsanalys och 11127 en helhetssyn. Flera av dessa krav talar för att det antingen behövs större domstolar eller att andra organisatoriska lösningar måste eftersträvas som gör att även de mindre domstolarna är bärkraftiga inför framtiden. För utformningen av olika organisationslösningar är det därför nödvändigt med en diskussion om lämplig tingsrättsstorlek. Vidare behövs en redogörelse för andra faktorer som direkt har en betydelse för utformningen av tingsrättsorganisationen, t.ex. olika förhållanden rörande avstånden till tingsrätterna.

9.1.1. Frågan om lämplig tingsrättsstorlek

Jämförelser mellan tingsrätter av olika storlek

De utredningar som tidigare arbetat med en organisationsreform för tingsrätterna har samtliga utgått från att domstolsstorleken har eller kan ha en betydelse för effektiviteten. En jämförelse mellan tingsrätter av olika storlek redovisas därför i bilaga 3. Jämförelsema har inriktats på olika mätbara förhållanden. Det har således inte gjorts något försök att undersöka om det finns kvalitetsskillnader i den dömande verksam- heten mellan små och stora domstolar. Det finns inte heller något som tyder på att så hittills skulle vara fallet. Nedan lämnas en sammanfattning av de jämförelser som gjorts.

Ett redovisat jämförelsemått är handläggningskostnaden per mål. På denna punkt visar jämförelsen att kostnaden per mål tenderar att vara högst i de minsta tingsrätterna och att kostnaden i huvudsak minskar med ökad domstolsstorlek.

En viktig förklaring till att kostnadsnivån är något högre i de mindre tingsrätterna är bl.a. att dessa domstolar, relativt sett till mål- och ärendevolymen, har något mer personal än övriga tingsrätter. Detta beror i sin tur sannolikt på en något större sårbarhet vid personal-

frånvaro. De administrativa kostnaderna är också, relativt sett, högst i de minsta tingsrätterna. Till någon del beror de högre kostnaderna i de minsta tingsrätterna också på att dessa domstolar i större utsträckning än andra håller förhandlingar vid tingsställen på annan ort än kansliorten.

Trots en större lokalyta per anställd i de mindre tingsrätterna skiljer sig lokalkostnaden räknat per anställd inte på något avgörande sätt från flertalet andra tingsrätter. Detta beror på att de mindre tings- rätterna i allmänhet har sina kanslier på små orter med en förhållande- vis lägre hyresnivå. Lokalkostnaden beräknad per avgjort mål är inte heller direkt beroende av domstolsstorleken. Beräknad på detta sätt är lokalkostnaden lägst i tingsrätter med 10—15 domare.

1 ett viktigt avseende utfaller jämförelsen mellan storleksgruppema i viss mån till de mindre tingsrättemas fördel genom att de har något kortare omloppstider i brottmål och tvistemål. Detta förhållande måste bedömas mot bakgrund av att de minsta tingsrätterna har något mer resurser än större domstolar. Enligt den arbetstidsundersökning, som kommittén har låtit genomföra, arbetar domarna vid de minsta tingsrätterna också genomsnittligt fler timmar per vecka än domarna vid de större tingsrätterna (SOU l998z88, bilaga 9). De minsta dom- stolarna har även, räknat i procent av den fasta domarorganisationen, fler icke ordinarie domare.

Vid jämförelsema har slutligen också berälmats antalet sökande per utlyst anställning som lagman och som rådman i tingsrätter av olika storlek. Antalet sökande till anställning som lagman är i huvudsak detsamma i alla tingsrätter. Det genomsnittliga antalet sökande till anställning som rådman ökar däremot i huvudsak med domstols- storleken från fyra sökande per utlyst anställning i de minsta tingsrätterna till tolv sökande i de största. I samtliga tingsrättsgrupper är emellertid rekryteringsläget, när gäller det antalet sökande till anställning som ordinarie domare, gott eller i vart fall godtagbart.

Storleksöverväganden

Frågan hur stor en tingsrätt bör vara för att fungera väl bör behandlas både ur ett mera övergripande perspektiv med hänsyn till samhällets krav på domstolsorganisationen och ur ett mer avgränsat perspektiv med hänsyn främst till verksamhetens interna organisation och kost- nader. Det är knappast möjligt att ange någon viss bestämd storlek på en tingsrätt som är optimal med hänsyn till såväl inre som yttre faktorer.

Som ovan framhållits är det ändå nödvändigt att ha någon uppfattning om lämplig tingsrättsstorlek. Vid en sammanläggning av tingsrätter inverkar det på antalet tingsrätter och därmed indirekt också på lokaliseringen av domstolarna och storleken på domkretsama. Om en nätverksmodell väljs påverkar det antalet nätverk. Storleks- övervägandena har gjorts endast för att vara till hjälp vid prövande av de olika organisationsmodeller som kommer att presenteras. Vid en sådan prövning måste även andra faktorer vägas in såsom kravet på en hög kvalitet i verksamheten, geografiska och demografiska förhållan- den, samhällsservice och effektivitetsskäl. Det bör därför understrykas att en lämplig domstolsstorlek vad gäller antalet domare endast kan ses som en av flera faktorer som inverkar på domstolsorganisationen. Av dessa faktorer är det övergripande kvalitetskravet, att domstols- organisationen måste utformas så att den kan uppfylla de allt högre kraven på kvalitet i rättskipningen, det viktigaste.

I kvalitetskravet ligger bl.a. att domstolarna skall inom sig vara juridiskt bärkraftiga och kunna arbeta med en renodlad domarroll som ger mer dömande av ordinarie domare.

Med juridisk bärkraft har tidigare menats att ingen domstol bör vara mindre än att den är domför i samtliga måltyper, något som för tingsrättemas del innebär en minsta domstolsstorlek om tre domare. Med juridisk bärkraft bör dock också menas en bärkraftighet i materiell mening. Domstolarna bör kunna hantera svårare och större mål utan störningar i den övriga verksamheten. Vidare bör domstolarna, för att minska behovet av specialdomstolar, inom sig ha en sådan kompetens att huvuddelen av de måltyper som finns kan handläggas av de egna domarna. Eftersom målen i framtiden sannolikt kommer att vara materiellt svårare och ofta röra specialområden såsom t.ex. miljöbrott och ekobrott, innebär detta att tingsrättsorganisationen måste vara sådan att den ger möjlighet till specialisering. Detta kan gälla organisationen i stort eller varje enskild domstol.

Det är inte möjligt att närmare ange hur stor en domstol måste vara för att inom sig möjliggöra en specialisering. Tidigare specialisering vad gäller tvistemål och brottmål, som ju avser en övergripande indelning av alla mål vid en tingsrätt, har endast tillämpats vid domstolar som haft nio domare eller fler. Åklagarorganisationen har ansett att en minsta storlek för en åklagarmyndighet bör vara cirka tio åklagare för att ge tillräcklig bärkraft (Åklagarväsendet Rapport 1995:4, s. 12). Det är inte troligt att en domstol på tre—fyra domare kan uppfylla kravet på att medge viss specialisering. Vid en så liten dom- stol måste samtliga domare kinina handlägga alla mål. Målunderlaget för de mål som kräver en specialisering skulle också bli alltför litet för att ge någon kompetenshöjande effekt av att endast en domare hand-

lägger dem. Vid en domstol om fem—sex domare skulle troligen en viss specialisering kunna ske av mycket stora målgrupper, något som inte heller skulle ge den kvalitetseffekt som eftersträvas. En mer sannolik bedömning är att det först vid en domstolsstorlek om nio—tio domare, med ett målunderlag om drygt 2000 mål, kan ske en specialisering.

Kvalitetskravet innebär också att organisationen bör vara sådan att domarrollen kan renodlas. Genom en god beredningsorganisation ges domarna möjlighet att ägna sig åt de mer kvalificerade frågorna. Domstolskommittén har för en förstärkt beredningsorganisation före- slagit att tingsrätterna får möjlighet att arbeta med särskilda bered- ningsjurister. Beräkningar som kommittén gjort tyder på att en beredningsjurist kan handlägga mål från tre rotlar (SOU 1998:88). För att inte tillskapa en alltför sårbar beredningsorganisation bör denna sannolikt bestå av minst tre beredningsjurister. En minsta storlek för en domstol skulle med detta betraktelsesätt ha i vart fall nio rotlar. Inte heller detta mått är emellertid exakt. Undantagsvis kan en berednings- organisation fungera i en sexdomardomstol. Sårbarheten kan i dessa domstolar vägas upp av att notariema fullgör i stort samma uppgifter som beredningsjuristema. En domstol med endast tre fyra domare och bara en beredningsjurist är för liten för att i vart fall ge någon resursvinst med en ny arbetsorganisation.

När det gäller den interna organisationen har tidigare fastslagits att mindre tingsrätter har något kortare omloppstider för målen. En utredning av arbetstiden vid domstolar av olika storlek visar emellertid' att domarna vid de minsta domstolarna arbetar cirka fem timmar mer per vecka än domare vid större domstolar (SOU l998z88, bilaga 9). De har även betydligt högre andel icke ordinarie domare räknat i procent av den fasta domarorganisationen, bilaga 3, tabell 6. Det innebär att dömandet vid de minsta domstolarna i högre grad utförs av icke ordinarie domare. Mot bakgrund av det ökade kravet att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans, bör dömandet i ökad omfattning utföras av ordinarie domare, något som även det talar för större domstolar.

En annan utgångspunkt som utvecklats i avsnitt III:7 En helhetssyn, är att det grundläggande kravet på kvalitet inte kan uppnås utan att domstolsväsendet har tillräckliga resurser. Detta medför i sin tur att domstolsorganisationen måste vara effektiv bl.a. med hänsyn till resursanvändningen. Utredningsmaterialet visar att mindre domstolar har en något högre handläggningskostnad per mål än större domstolar. Orsakerna härtill är flera och beror till stor del på förhållanden som de mindre domstolarna inte råder över. När det gäller att finna en organisation som är resurseffektiv kan dock inte bortses från att en

domstol med omkring tio domare är den som har lägst kostnad per avgjort mål.

Ett sätt att skapa ett ur resurssynpunkt effektivare domstolsväsende är således att inrätta större domstolar, något som också ökar flexibiliteten i organisationen och därmed ytterligare minskar kost- naderna. Ytterligare ett sätt att öka både resurseffektiviteten och flexi— biliteten är en integration mellan domstolsorganisationema. En integra- tion minskar kostnaderna för administrationen till fördel för den dömande verksamheten och ökar den administrativa bärkraften. Sam- tidigt ökas flexibiliteten i organisationen; domare med olika kunnande inom rättskipningen kan inte bara berika diskussionerna utan även förstärka vid avgörande av mål.

En sådan integration skulle i första instans helt genomförd innebära att förvaltningsdömandet decentraliserades till varje ort som har en tingsrätt. Om alltför många tingsrätter tillåts vara kvar skulle läns- rättemas domare splittras på ett sätt som skulle äventyra den förvalt- ningsrättsliga kompetensen. För att motverka en sådan effekt av integrationen mellan tingsrätt och länsrätt talar mycket för att en domstol bör ha minst tre förvaltningsdomare och att avsteg från denna princip endast bör göras i undantagsfall. En organisation med tre förvaltningsdomare innebär i och för sig inte att någon bestämd gräns för tingsrättemas storlek kan dras. De flesta av domstolar måste dock ha mellan sju nio domare, bilaga 3.

Ett förhållande som slutligen också måste beaktas när det gäller lämplig domstolsstorlek är behovet av att organisationen är långsiktigt hållbar. Mål- och ärendemängden i en domstol varierar normalt av många olika orsaker, bl.a. konjunkturväxlingar, befolkningsutveckling och ny lagstiftning som tillför nya måltyper eller för bort befintliga måltyper från domstolsprövning. Domstolarna måste ha en storlek som gör att de, trots mer eller mindre tillfälliga variationer i målunderlaget, kan bibehållas som rationella enheter. Tingsrätterna bör således vara tillräckligt stora för att klara en framtida nedgång eller uppgång i arbetsunderlaget på uppskattningsvis minst 15 20 procent.

Sammantaget med övervägandena ovan vad gäller olika faktorer som talar för att en domstolsstorlek om cirka nio—tio domare innebär kravet på en stabil organisation som tål förändringar i omvärlden att det bör eftersträvas att en domstol har i vart fall minst tio domare. Med mindre domstolar i organisationen måste olika vägar sökas för att uppväga de nackdelar detta har.

Den fråga som därefter inställer sig är om det finns någon övre gräns för hur stor en domstol kan vara utan att effektiviteten minskar. Av de jämförelser mellan tingsrätter med olika storlek som redovisats ovan och motsvarande uppgifter som tidigare framkommit, framgår att

det numera inte förefaller finnas någon påtaglig stordriftsnackdel för de tre största tingsrättemas del. Detta förhållande bör dock inte tolkas så att en domstol automatiskt blir kostnadseffektivare med ökad storlek. De erfarenheter av stora domstolar som finns tyder alldeles klart på att det finns övre gränser för hur stor en domstol bör vara. Var den gränsen går kan emellertid inte med någon säkerhet beräknas. Det är inte heller meningsfullt att fastställa någon sådan övre gräns. Eftersom lokaliseringen av varje tingsrätt måste fastställas med hänsyn till yttre förhållanden i den egna regionen, bl.a. befolkningstäthet och tillgänglighet för den allmänhet som skall inställa sig i domstolen har vid dessa överväganden inte någon tingsrätt, förutom de två största, kommit att överstiga 25 domare. En sådan domstol, med ca 80—90 anställda, är väl lämpad för en indelning i tre avdelningar och kan därmed knappast anses för stor.

De speciella organisationsproblem som rör de största domstolarna behandlas i avsnittet om Stockholms tingsrätt.

9.1.2. Olika möjligheter att minska reseavstånden i en organisation med större domstolar

Tingsrättsorganisationen måste utformas så att reseavstånden till tingsrätterna från olika delar av respektive domkrets är godtagbara. Viktigare än avstånd i kilometer är dock restiden. Det övervägande antalet invånare i en domkrets måste kunna närvara vid en domstolsförhandling av normal omfattning utan att tvingas övernatta utanför hemmet.

För att minska olägenheterna av en organisationsreform som ger större domkretsar än för närvarande har det därför övervägts om en lösning skulle kunna vara att låta domkretsama i vissa fall bryta länsgränsema. Vidare har även andra organisatoriska lösningar under- sökts i regioner där avstånden till domstolarna är särskilt stora.

Domkretsar över länsgränserna m.m.

1 den nuvarande organisationen utgörs tingsrättemas domkretsar endast av kommuner från ett och samma län. Ett skäl att ändra på detta förhållande är om allmänheten därigenom får en bättre tillgång till domstolarna. Det kan också vara en fördel för allmänheten att ha en domkretsindelning som anknyter till de ”naturliga” regioner som uppkommit genom allmänhetens kontakt- och rörelsemönster och som på vissa håll inte överensstämmer med länsindelningen. Genom att låta

en domkrets gå över en länsgräns kan man eventuellt också i några fall lägga samman två eller flera små tingsrätter för att därigenom skapa tingsrätter med större bärkraft.

Möjligheterna att vid en domkretsreforrn inrätta domkretsar som går över en länsgräns har därför övervägts. De sammanläggningar av tingsrätter över en länsgräns som framför allt kan vara aktuella är bl.a. följande (den tänkbara lokaliseringsorten är angiven inom parentes): Sölvesborgs tingsrätt (Kristianstad)

Ljungby tingsrätt (Värnamo eller sammanläggning i motsatt riktning) Karlskoga tingsrätt (Kristinehamn eller sammanläggning i motsatt riktning) Hudiksvalls tingsrätt (Sundsvall) Örnsköldsviks tingsrätt (Umeå) Skellefteå tingsrätt (Piteå eller sammanläggning i motsatt riktning)

Tillgängligheten till dessa sammanlagda tingsrätter skulle bli något bättre än om en sammanläggning sker med det egna länets residensstad. Fördelarna för allmänheten måste dock vägas mot de problem och kostnader som kan uppkomma för de myndigheter som har någon form av samband med domstolarnas verksamhet. Särskilt bör de kontakter som domstolarna har med övriga organ inom rättsväsendet uppmärksammas, främst polis- och åklagarväsendena samt kriminalvården.

I åklagarväsendets nya organisation omfattar åklagarmyndighetema på den regionala nivån två eller flera län. Den lokala nivån åklagarkamrama anknyter också till länsindelningen såtillvida att ingen åklagarkammare delas av en länsgräns. En domkretsindelning som går över länsgränsema skulle medföra att tingsrätten vid planeringen av förhandlingar och häktningsjour måste samverka med åklagarkammare i fler än ett län. Om den aktuella länsgränsen också är en gräns mellan två åklagarmyndigheter kan tingsrätten även behöva planera sin verksamhet i kontakt med två regionåklagare. För åklagarväsendet riskerar en sådan organisation att medföra effektivitetsförluster, bl.a. genom längre resor vid förhandlingar i ett angränsande län.

Även polisväsendet anknyter till länsindelningen med en myndighet i varje län.

En domkretsindelning som bryter länsgränsema har också den konsekvensen att man, vid en integration mellan länsrätter och samt- liga tingsrätter, kan behöva gå över länsgränsen också när det gäller lånsrättsmålen. Konsekvenserna för länsrättsmålen har inte närmare utretts, men man kan befara en del komplikationer i mål där de länsvis indelade myndigheterna medverkar som part eller på annat sätt.

Vid en samlad bedömning väger nackdelarna med att låta tings- rätterna bryta länsgränsema tyngre än de fördelar som kan uppnås för allmänheten. Denna bedömning grundar sig också på att kommunika- tionema inom ett län med residensstaden genomgående är bättre än till angränsande orter utanför länsgränsema.

Utöver en domkretsreform över länsgränsema bör emellertid också övervägas om vissa kommuner, som i sitt län kan uppfattas som felplacerade eftersom de dåligt ansluter sig till invånarnas naturliga kontakt- och resemönster, kan omplaceras i domstolsorganisationen. Regionberedningen redovisar 16 sådana kommuner (SOU 1995:27 s. 440). Flertalet av dessa ingår emellertid numera i de båda nyinrättade länen, Skåne län och Västra Götalands län. I de domkretsförslag som redovisas i det följ ande har härigenom flera av dessa kommuner fått en lämpligare domkretsplacering utan att en länsgräns behövt överskridas.

Tingsrättsorganisationen i vissa glesbefolkade regioner

I vissa regioner kan avstånden och kommunikationema medföra

problem med tillgängligheten till tingsrätten, om befintliga tingsrätter

läggs samman med en större tingsrätt. Dessa regioner är främst

följande: (Kansliorten för de nuvarande tingsrätterna anges inom parentes)

Gotlands län (Visby; speciella förhållanden genom trafiken med fastlandet) — Norra delen av Kalmar län (Västervik) — Nordvästra delen av Västra Götalands län (Strömstad) Norra delen av Värmlands län (Sunne) Norra och västra delarna av Dalarnas län (Mora) - Södra delen av Jämtlands län (Sveg) Norra delen av Gävleborgs län (Hudiksvall, Ljusdal) Norra delen av Västernorrlands län (Örnsköldsvik) Västra och norra delen av Västerbottens län (Lycksele, Skellefteå) —— Norra och nordöstra delen av Norrbottens län (Gällivare, Haparanda) Tingsrätterna på de nämnda orterna har mellan en och fyra domare. Avståndet till närmaste större stad (residensstad eller motsvarande) är i flertalet fall 10 mil eller längre. Om tingsrätter med tre domare ses som ett absolut minimum kan omkring hälften av angivna orter inte behållas som kansliorter. Samtidigt gör kraven på tillgänglighet till tingsrätterna att det bör undersökas om det finns en alternativ utformning av organisationen i dessa regioner. Följande alternativ har

övervägts.

Inrätta lokala tingsrättsenheter som ingår i en större tingsrätt

Omfördela kommuner inom domkretsama för att öka målunderlaget i de minsta tingsrätterna. Inrätta fler tingsställen

Lokala tingsrättsenheter

För att ge de minsta domstolarna större bärkraft skulle det kunna övervägas att inrätta en ny typ av domstolsenhet som inte utgör en administrativt fristående domstol.

En sådan lokal tingsrättsenhet skulle utgöra en integrerad del av en större tingsrätt som har sitt kansli på en annan ort. Mål från en geografiskt avgränsad del av tingsrättens domkrets skulle avgöras vid den lokala enheten. Förhandlingar i vissa mål, bl.a. tyngre tvistemål som avgörs kollegialt och brottmål med häktade samt häktnings- förhandlingar, kan hållas vid tingsrättens huvudenhet på kansliorten. 1 brottmålen skulle de kostnadskrävande långa transporterna av häktade härigenom kunna reduceras. Viss administration och ledning som gäller den lokala enheten kan också fullgöras vid den större del av tingsrätten som finns på kansliorten.

Förslaget innebär att det vid en lokal enhet skall finnas ordinarie domare, notarier och annan personal som är stationerad vid enheten. I den dömande verksamheten förutsätts den lokala enheten arbeta på samma sätt och enligt samma regler som andra tingsrätter.

Det finns vissa uppenbara nackdelar med en organisatorisk enhet som inte utgör en administrativt fristående domstol. Domamas tjänst- göring vid en sådan enhet kan komma att framstå som mindre kvalificerad och därmed mindre attraktiv vid framtida rekrytering av domare. Risken för detta är särskilt stor om de mer kvalificerade målen inte handläggs vid enheten. För allmänheten kan rättskipningen vid en lokal tingsrättsenhet riskera att framstå som mindre kvalificerad än vid andra tingsrätter. Besparingsmöjlighetema som undersökts för läns- rätten i Skåne län med en avdelning placerad i Kristianstad är inte särskilt betydande. Nackdelarna är således relativt stora. De samman- läggningsaltemativ som presenteras nedan utgår därför från att det inte inrättas lokala tingsrättsenheter. Eftersom lokala domstolsenheter likväl kan vara ett sätt att undvika alltför långa avstånd kommer ett sådant alternativ att ändå ingå i framställningen nedan i avsnitt 9.3 Förändringar inom befintlig organisation. Därvid kommer organisa- tionsforrnen att närmare diskuteras.

Omfördelning av kommuner inom domkretsama

I flertalet län finns åtminstone en större tingsrätt (i de flesta län residensstadens tingsrätt) och en eller flera mindre tingsrätter. Om man genom omfördelning inom domkretsama kunde flytta kommuner från- större tingsrätters domkretsar till mindre tingsrätter skulle man eventuellt kunna uppnå mera jämnstora tingsrätter och därigenom ge de minsta tingsrätterna en större bärkraft.

En undersökning av sådana möjligheter till omfördelning har visat att denna aspekt torde ha beaktats redan vid utformningen av dagens domkretsindelning. Åtskilliga av residensstädemas tingsrätter utanför storstadslänen har en domkrets som består av endast en kommun. Dessa tingsrätters domkretsar kan därför i praktiken inte delas. 1 de fall en omflyttning av kommuner mellan domkretsar är möjlig rör det sig i huvudsak om små kommuner med ett litet målunderlag. För vissa kommuner skulle en sådan omflyttning innebära en betydligt sämre tillgänglighet till tingsrätten.

Möjligheterna att genom omfördelning av kommuner inom domkretsama stärka underlaget för de minsta tingsrätterna har därför inte bedömts vara någon framkomlig Väg.

Inrättande av fler tingsställen

Möjligheten att hålla domstolsförhandlingar på andra orter än tingsrättemas kansliorter, är i flera regioner ett ändamålsenligt sätt att begränsa allmänhetens resor till tingsrätten, särskilt i Norrlands inland. De flesta av de tingsrätter som har tingsställen utanför kansliorten avgör en mindre del av sina mål där. För vissa tingsrätter är kost- naderna för att upprätthålla verksamhet vid tingsställena ändå betydande, bl.a. beroende på tidsspillan i samband med tingsresoma och vid inställda förhandlingar. Det har också visat sig svårt att vid tingsställena tillgodose de ökade laaven på lokalernas tekniska standard och säkerhet.

Det har under utredningsarbetet inte framkommit något som tyder på att inrättande av tingsställen som ersätter en mindre tingsrätt, skulle kunna bidra till en effektivare domstolsorganisation.

9.1.3. Tingsrätternas lokalisering i olika delar av landet

Förutsättningama för utformningen av tingsrättsorganisationen skiljer sig betydligt i olika delar av Sverige. De utgångspunkter som bör gälla för de större städerna är inte desamma som de i mer glesbefolkade delar av landet. För vissa regioner bör det uppmärksammas om det finns särlösningar som bättre skulle tillgodose tillgängligheten till domstolarna.

Tingsrätterna i de tre storstadslänen

Det finns inte några domstolsorganisatoriska eller andra skäl som talar för att de tre största tingsrätterna Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter bör bli större än för närvarande. De bör därför endast i undantagsfall tillföras någon verksamhet från andra tingsrätter i den nuvarande organisationen. Snarare bör uppmärksammas möjligheten att föra över arbetsuppgifter från de tre största tingsrätterna till andra tingsrätter.

De tre länen har i huvudsak goda allmänna kommunikationer. I norra delen av Västra Götalands län finns dock relativt stora gles- befolkade områden. Efter sammanläggningen av lån i västra Sverige och i Skåne finns i de två nya länen ett betydande antal tingsrätter av varierande storlek, varav några tillhör de minsta i landet. Särskilt i de tätbefolkade delarna av de tre storstadslänen finns förutsättningar för ytterligare koncentration av tingsrättsorganisationen till färre enheter utan att detta behöver medföra nämnvärda olägenheter för allmänheten i form av förlängda resor.

Övriga residensstäder

I flertalet län är residensstaden den största orten i länet och har vanligen den mest kvalificerade offentliga förvaltningen, administra- tiva servicen, sjukvården och utbildningen i länet. För att ge läns- invånama tillgänglighet till dessa tjänster är residensstädemas kommunikationer med länets olika delar i allmänhet goda. En ofta omfattande arbetspendling till residensstädema medför också väl utbyggda kommunikationer. De flesta residensstäder har ett häkte och är i stor utsträckning också lokaliseringsort för en åklagarkammare. Flertalet residensstäder har därför goda förutsättningar för att också framtiden vara kansliort för en tingsrätt.

Till fördelarna med residensstädema som kansliort för en tingsrätt hör också möjligheterna till olika former av samverkan med länsrätten på orten.

Större städer utom residensstädema

Förutom residensstädema finns det i flera län större städer som nu är kansliort för en tingsrätt med minst sex ordinarie domare. Städer med sådana tingsrätter är följande: Eskilstuna, Norrköping, Kristianstad, Helsingborg, Varberg, Borås, Vänersborg och Sundsvall. Av dessa tingsrätter är Eskilstuna och Sundsvalls tingsrätter betydligt större än respektive tingsrätt i residensstaden.

Dessa städer utgör centralorter med betydande administrativ och annan service. De har goda kommunikationer med sina respektive omland och med övriga delar av länet. 1 Kristianstad och Vänersborg finns också ett länsrättsdömande som ger samverkansfördelar mellan tingsrätt och länsrätt. Samtliga åtta städer bedöms även i framtiden vara lämpliga som kansliort för en tingsrätt.

Tingsrättsorganisationen i Norrland

De stora avstånden och de glest befolkade områdena i stora delar av Norrland ställer särskilda krav på tingsrättsorganisationen. I denna del av landet finns åtskilliga små tingsrätter, varav tre med endast en domare. De tingsrätter som har de till ytan största domkretsama har ett eller flera tingsställen utom kansliorten, ofta med en betydande användningsfrekvens. Norrlandsförhållandena medför även i framtiden att det i denna del av landet behöver finnas fler mindre tingsrätter i förhållande till folkmängden än i övriga delar av landet.

De skilda förhållanden som tingsrätterna arbetar under i olika delar av landet kan visas bl.a. genom en jämförelse mellan å ena sidan Skåne län och Blekinge län och å andra sidan de fem Norrlandslänen. Befolkningens storlek i de båda sydliga länen sammantagna (ca 1,2 milj. invånare) är i huvudsak densamma som i Norrlandslänen. I de båda sydliga länen finns 16 tingsrätter på en sammanlagd yta som mot- svarar ca 6 % av de 19 Norrlandstingsrättemas samlade domkretsar.

1 Norrlands kustland är avstånden mellan tingsrätterna inte så stora som i inlandet. Av samtliga 19 tingsrätter i Norrland ligger 13 vid kusten eller inom ett avstånd på 4—5 mil från denna. Befolkningen i Norrland är till stor del koncentrerad till de kustnära områdena.

Kommunikationema i kusttraktema är förhållandevis goda och kommer att byggas ut ytterligare.

Mot denna bakgrund är förutsättningama för att bilda tingsrätter, som både har en lämplig storlek och godtagbara reseavstånd inom sina domkretsar, bättre i Norrlands kustland än i inlandet. Härvid måste emellertid beaktas att flera av de tingsrätter som nu har sina kansliorter vid eller nära kusten har domkretsar som sträcker sig långt in i landet. Förhållandena i Norrland medför att man i denna del av landet särskilt måste uppmärksamma reseavstånden.

9.2. Sammanläggning av tingsrätter

De delvis svårförenliga krav som ställs på tingsrättsorganisationen har medfört att utredningsarbetet inriktats på två förslag till samman- läggning av tingsrätter.

Organisationsalternativ 1 innebär en långtgående minskning av nuvarande 96 tingsrätter till en organisation med 43 tingsrätter. Detta förslag utarbetades för att tillgodose Domstolskommitténs ursprungliga direktiv med krav på stora besparingar och på en koncentration av tingsrättemas verksamhet. Förslaget bygger också på förutsättningen att en tingsrätt bör ha minst ca 10 domare i regioner där detta bedöms möjligt med hänsyn bl.a. till avstånd och målunderlag.

Organisationsalternativ 2 innebär att antalet tingsrätter minskas med en tredjedel till 64 tingsrätter. Detta alternativ utarbetades inom Domstolskommittén som ett kompletterande förslag. Förslaget inriktas bl.a. på att behålla tingsrätter med minst tre ordinarie domare, vilket i praktiken vanligen innebär tingsrätter med minst fyra domare.

1 de två organisationsförslagen redovisas organisationen länsvis. I bilaga 7 finns dessutom en tabell med en översikt över de båda förslagen. 1 bilagan redovisas också kartbilder över domkretsförslagen för tre län som ur domkretssynpunkt har mest komplicerade geografiska förhållandena, nämligen Dalarnas län, Skåne län och Västra Götalands län. I avsnittet IV:9.3 beskrivs ett alternativ som bygger på en närmare samverkan mellan tingsrätter, men med en oförändrad lokalisering. Även detta förslag sammanfattas i bilaga 7.

Redovisningen av antalet domare i de olika tingsrätterna gäller ordinarie domare. Beräkningen av antalet domare utgår från de förhållanden som rådde i tingsrätterna vid årsskiftet 1997/98. Härvid bör beaktas att antalet domare kan variera över tiden och att det i de flesta tingsrätter också finns en eller flera icke ordinarie domare fiskaler eller assessorer. I antalet ordinarie domare inräknas ej fastig- hetsråd och miljöråd.

Vidare har de fem miljödomstolamas inrättande beaktats vid utformning av förslagen till tingsrättsorganisation. Förslagen utgår också från att fastighetsdomstolama (med ett undantag) finns kvar på de nuvarande orterna.

9.2.1 Organisationsaltemativ l En organisation med tingsrätterna i huvudsak koncentrerade till residensstäder och andra större orter.

Stockholms län har en förhållandevis liten yta, utgör landets befolkningstätaste region med goda kommunikationer i större delen av länet. Dessa förhållanden ger en betydande frihet att välja lokaliseringsorter för tingsrätterna eftersom avståndsfaktom inte väger så tungt som i flertalet andra län. Det finns därför förutsättningar inom Stockholms län för att inrätta större tingsrätter än i åtskilliga andra delar av landet. Följande domkretsindelning föreslås: Stockholms tingsrätt behålls oförändrad. Tingsrätten tillförs enligt förslaget inte någon verksamhet från andra tingsrätter. En närmare redovisning av organisationsfrågor som rör tingsrätten lämnas i avsnittet IV:11 Stockholms tingsrätt. En av de nya miljödom- stolama kommer att ingå i Stockholms tingsrätt. Ett alternativ som kan diskuteras är att i framtiden föra miljödomstolen till någon annan tingsrätt i Stockholmsområdet, exempelvis Södra Roslags tingsrätt. Huddinge och Södertälje tingsrätters domkretsar läggs samman.

Den nya tingsrätten, med Huddinge som kansliort, beräknas få 17 ordinarie domare.

—- Handens och Nacka tingsrätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten, med Nacka som kansliort, beräknas få 13 ordinarie domare. Södra Roslags och Norrtälje tingsrätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten, med Stockholm som kansliort, beräknas få 12 ordinarie domare. Solna, Jakobsbergs och Sollentuna tingsrätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten, med Solna som kansliort, beräknas få 19 ordinarie domare.

Sammanfattningsvis innebär förslaget följande.

Antalet tingsrätter i länet minskar från tio till fem. Centralt i Stockholmsområdet behålls Stockholms tingsrätt oförändrad. För norra delen av länet föreslås två tingsrätter med norra och nordvästra delen respektive nordöstra delen av länet som domldets. För den del av länet

som ligger söder om Stockholm föreslås två tingsrätter, med sydvästra respektive sydöstra delen av länet som domkrets.

Uppsala län har en storlek och befolkningsfördelning som gör det möjligt att även med beaktande av kraven på rimliga reseavstånd ha endast en tingsrätt i länet. Därför föreslås att Enköpings, Tierps och Uppsala tingsrätters domkretsar läggs samman till en domkrets. Den nya tingsrätten, med Uppsala som kansliort, beräknas få 13 ordinarie domare.

1 Södermanlands län bör både Nyköping och Eskilstuna behållas som kansliorter för en tingsrätt. Förslaget till förändring innebär att Katrineholms tingsrätt läggs samman med Nyköpings tingsrätt. Det innebär att länet får två i huvudsak jämnstora tingsrätter med vardera 6 ordinarie domare. Gotlands län har en tingsrätt med två ordinarie domare. Eftersom Gotland även i framtiden har behov av en tingsrätt föreslås emellertid ingen förändring av tingsrättens nuvarande lokalisering. En samverkan med Länsrätten i Gotlands län, som utgör landets minsta länsrätt, förutsätts. I Västmanlands län är det med hänsyn till avstånden och befolkningsfördelningen möjligt att koncentrera tingsrättemas verksamhet i länet till en tingsrätt. Förslaget till förändring innebär att Sala, Köpings och Västerås tingsrätters domkretsar läggs samman, med Västerås som kansliort för den nya tingsrätten. Tingsrätten i Västerås beräknas efter sammanläggningen få 13 ordinarie domare. Dalarnas län har fem tingsrätter där målantalet sammantaget ger ett underlag för en tingsrätt med 12 ordinarie domare. Med hänsyn till befolkningskoncentrationen i länets östra del och runt Siljan föreslås Falun som lokaliseringsort vid en sammanläggning av tingsrätterna i länet. Förslaget innebär således en sammanläggning av Falu, Ludvika, Hedemora, Leksands och Mora tingsrätter. För större delen av länets invånare blir avståndet till en tingsrätt i Falun godtagbart; mellan Falun och omgivningarna runt Siljan är det endast ca 6—9 mil. Avståndet mellan Falun och länets norra och västra delar, Älvdalens och Malungs kommuner, är emellertid som längst 20— 25 mil. Detta förhållande kan tala för att skulle behövas en andra tingsrätt i länet med lokalisering till Mora. Östergötlands län föreslås indelat i två domkretsar med Norrköping och Linköping som kansliorter. Förslaget till ny organisation innebär att nuvarande Mjölby, Motala och Linköpings tingsrätters domkretsar läggs samman. Tingsrätten i Linköping beräknas få 9 ordinarie domare. Norrköpings tingsrätt, som föreslås vara oförändrad, har för närvarande 7 ordinarie domare.

Jönköpings läns nuvarande tre domkretsar, med Värnamo, Jönköping och Eksjö som kansliorter, föreslås sammanlagda till en domkrets med Jönköping som kansliort för den nya tingsrätten. Denna beräknas få 12 ordinarie domare. Avstånden mellan kansliorten, Jönköping, och vissa mindre delar av länet blir som mest upp till ca 10 mil. Med de förutsättningar som gäller för detta organisationsaltemativ ger varken målunderlaget eller de geografiska förhållandena i länet anledning att överväga fler än en tingsrätt.

I Kronobergs län kan Ljungby och Växjö tingsrätters domkretsar läggas samman till en ny tingsrätt med Växjö som kansliort. Den sammanlagda tingsrätten skulle få 11 ordinarie domare. Vissa mindre delar av länet får ca 8—9 mil till tingsrättens kansliort, men mål- underlaget medger, enligt förutsättningama för detta organisations- altemativ, inte fler än en tingsrätt i länet.

Kalmar län har betydande avstånd mellan de södra och norra delarna. Det begränsade målunderlaget i länet försvårar möjligheterna att skapa en ur alla synpunkter lämpligt avvägd tingsrättsorganisation i länet.

En sammanläggning av de tre tingsrätterna i länet, Kalmar, Oskarshamns och Västerviks tingsrätter, till Kalmar ger alltför stora avstånd för de norra delarna av länet, som längst omkring 20 mil. Även om tingsrätten skulle få en lagom storlek, nio domare, finns det därför anledning att överväga en organisationslösning med en tingsrätt i de norra delarna av länet och en i de södra. Kansliortema för tingsrätterna skulle vara Kalmar med fem ordinarie domare och antingen Västervik eller Oskarshamn med fyra ordinarie domare.

Med hänsyn till kommunikationema föreslås i stället att de kommuner som ingår i nuvarande Oskarshamns tingsrätts domkrets föras till Kalmar. Kalmar tingsrätt får då åttadomare och Västerviks tingsrätt två domare.

Örebro län har en befolkningskoncentration i Örebro-området och i södra och mellersta delen av länet. Avståndet från Örebro till flertalet större tätorter i länet, inklusive kansliortema för de övriga tre tings- rätterna, är högst 4—5 mil.

Förslaget till ny organisation innebär att Hallsbergs, Karlskoga, Lindesbergs och Örebro tingsrätters domkretsar läggs samman, med Örebro som kansliort för den nya tingsrätten. Denna beräknas få 11 ordinarie domare.

Blekinge län är landets till ytan minsta. Tre av de nuvarande tingsrätterna har vardera en ordinarie domare medan en (Karlskrona tingsrätt) har tre ordinarie domare. En sammanläggning av Sölves- borgs, Karlshamns, Ronneby och Karlskrona tingsrätters domkretsar

föreslås. Den på detta sätt bildade tingsrätten, med Karlskrona som kansliort, beräknas få 6 ordinarie domare.

Med hänsyn till avståndet mellan Sölvesborg och Karlskrona (ca 8 mil) kan övervägas att låta västra delen av länet (kommunerna Olofström och Sölvesborg) tillhöra en domkrets i Skåne län med Kristianstad som kansliort. Något förslag om en sådan delning av länet ur domkretssynpunkt lämnas emellertid inte, med hänvisning till de överväganden om domkretsar över länsgränser som redovisats i det föregående.

Skåne län har tolv tingsrätter. Avstånden mellan kansliortema är som mest 4—5 mil. Förutsättningama är goda för att, med bibehållande av rimliga reseavstånd, reformera domkretsindelningen. Sammanlägg- ningen av de båda tidigare länen i Skåne har underlättat en sådan reform. Befolkningskoncentrationen i södra och västra delen av länet medför att flertalet av länets tingsrätter även i framtiden bör finnas där.

Förslaget till framtida domkretsindelning i Skåne län innebär följande. Hässleholms och Kristianstads tingsrätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten med Kristianstad som kansliort beräknas få 8 ordinarie domare. Malmö tingsrätt behålls i sin nuvarande omfattning. Om Ystad blir kansliort för en tingsrätt i Sydskåne bör emellertid Vellinge kommun föras till Malmö tingsrätt. Vellinge kommun, som nu ingår i Trelle- borgs tingsrätts domkrets, har en nära anknytning till Malmöområdet. Tillskottet till Malmö tingsrätt beräknas motsvara 2 domare. Ängelholms, Klippans och Helsingsborgs tingsrätters domlaetsar läggs samman. Den nya tingsrätten med Helsingborg som kansliort beräknas få 16 ordinarie domare. Landskrona, Eslövs och Lunds tingsrätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten, med Lund som kansliort, beräknas få 12 ordinarie domare. Simrishamns och Ystads tingsrätters domkretsar samt Trelleborgs tingsrätts domkrets utom Vellinge kommun, läggs samman. Den nya tingsrätten föreslås få Ystad som kansliort och beräknas få 7 ordinarie domare. Sammanfattningsvis innebär förslaget att antalet tingsrätter i Skåne minskar från tolv till fem, med Kristianstad, Helsingborg, Ystad, Lund och Malmö som kansliorter.

Hallands län har under nuvarande förhållanden underlag för två tingsrätter i länet, varvid Halmstad och Varberg även i framtiden är lämpliga som kansliorter. De båda tingsrätterna har för närvarande 6 respektive 7 ordinarie domare. Ingen förändring föreslås.

Västra Götalands län har för närvarande 14 tingsrätter. Borttagandet av gränserna mellan de tidigare länen öppnar möjligheter till en ny domkretsindelning som bättre än den nuvarande anknyter till näringsgeografiska och andra samband som finns. Följande domkrets- indelning föreslås.

Göteborgs tingsrätt behålls i sin nuvarande omfattning. I den norra delen av länet föreslås att en tingsrätt inrättas i Vänersborg genom en sammanläggning av nuvarande Vänersborgs, Trollhättans, Åmåls, Strömstads och Uddevalla tingsrätters domkretsar. Den nya tingsrätten (inklusive miljödomstolen) beräknas få ca 16 ordinarie domare. Ett alternativ till att inrätta en så stor tingsrätt är att, förutom tingsrätten i Vänersborg, behålla en tingsrätt också i Uddevalla genom en sammanläggning av den nuvarande tingsrätten där med Strömstads tingsrätt. Man får då två tingsrätter i norra delen av länet med ett avstånd mellan de båda tingsrätterna på ca 2,5 mil.

Enligt Strömstads tingsrätt är det stora antalet inställelser från Norge ett starkt skäl att behålla tingsrätten. Enligt en undersökning som genomförts av Strömstads tingsrätt på begäran av Domstols- kommittén, förekommer det kallelser av personer från Norge i ca 30 % av brottmålen och tvistemålen.

Delar av nuvarande Alingsås tingsrätt (kommunerna Ale och Lerum) har en naturlig anknytning till Göteborgsområdet. Även nu- varande Stenungsunds tingsrätts domkrets, särskilt Kungälvs kommun, har en anknytning till Göteborg. Därför föreslås att Ale och Lerums kommuner samt hela Stenungsunds tingsrätts domkrets tillförs Mölndals tingsrätt. Denna domstol, med kansliet även i framtiden i Göteborg, får då 10 ordinarie domare.

Återstoden av Alingsås tingsrätts nuvarande domlaets (Alingsås, Herrljunga och Vårgårda kommuner) har relativt nära till Borås och bör därför tillföras tingsrätten där. Borås tingsrätt kommer då att ha 9 ordinarie domare.

I återstoden av länet (tidigare Skaraborgs län) finns fyra tingsrätter. Jämfört med flertalet övriga tingsrätter i länet är dessa fyra tingsrätter förhållandevis små. Förslaget till ny domkretsindelning innebär att Falköpings, Lidköpings, Skövde och Mariestads tingsrätters dom— kretsar läggs samman till en tingsrätt med Mariestad som kansliort och med 8 ordinarie domare. Härvid har beaktats att delar av Falköpings tingsrätts domkrets, genom den nya länsindelningen, har förts över till Jönköpings län.

Skövde är ett alternativ till Mariestad som kansliort för en tingsrätt. Förhållanden som kan tala för att Skövde är den lämpligaste kansli- orten för en tingsrätt i denna del av länet är att Skövde befolknings- mässigt är den större kommunen. Skövde ligger centralt i den aktuella

delen av länet och är även kansliort för en åklagarkammare. Valet av kansliort påverkas emellertid också av att Mariestad, enligt de överväganden som låg till grund för den statliga verksamhetens lokalisering i det nya länet, skulle vara ett rätts- och förvaltnings- centrum, med bl.a. ett länsrättsdömande. Det bör även vägas in att Mariestad har ett häkte.

Sammanfattningsvis skulle antalet tingsrätter i länet minska från fjorton till fem med Göteborg (två tingsrätter), Vänersborg, Borås och Mariestad som kansliorter.

Värmlands län är stort till ytan, med de norra delarna glest befolkade. De geografiska förhållandena gör det inte möjligt att lägga samman tingsrätter utan att delar av länet får betydande avstånd till tingsrätten. De tre mindre tingsrätterna i länet, Arvika, Sunne och Kristinehamns tingsrätter, är belägna så att något sammanläggnings- alternativ som berör endast dessa tingsrätter inte kan utformas.

Med de förutsättningar som gäller för detta organisationsaltemativ, främst kravet på bärkraft, finns det underlag för endast en tingsrätt i länet. Därför föreslås att Arvika, Sunne, Kristinehamns och Karlstads tingsrätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten, med 10 domare, föreslås få Karlstad som kansliort.

Avståndet från norra delen av länet till Karlstad, 15 20 mil, utgör ett problem ur tillgänglighetssynpunkt. Detta kan tala för att Sunne tingsrätt behålls. Med hänsyn till kraven på bärkraft, lämnas ej något sådant förslag.

1 Gävleborgs län finns det, med hänsyn till de betydande avstånden mellan Gävle och norra delen av länet, 15 —20 mil, anledning att över- väga möjligheten att behålla ett tingsrättsdömande i den norra delen. Det vore i och för sig möjligt att bilda en tingsrätt i norra delen av Gävleborgs län, med en domkrets som utgörs av nuvarande Bollnäs, Ljusdals och Hudiksvalls tingsrätters domkretsar. Kansliorten för en sådan tingsrätt kan vara antingen Hudiksvall eller Bollnäs. Med hänsyn till kommunikationema mellan dessa båda orter, kan emellertid en sådan organisationslösning ifrågasättas. Bollnäs tingsrätt bör i stället sammanläggas med Gävle tingsrätt. För att tillgodose kravet på tillgänglighet till en tingsrätt för den del av länet som ligger allra längst norr ut föreslås att tingsrätten i Hudiksvall behålls och att man till denna tingsrätts domkrets också lägger Ljusdals kommun. Sammanfattningsvis innebär förslaget till ny domkretsindelning att Sandvikens, Gävle och Bollnäs tingsrätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten, med Gävle som kansliort, beräknas få 8 ordinarie domare. 1 norra delen av länet läggs nuvarande Hudiksvalls och

Ljusdals tingsrätter samman till en tingsrätt med Hudiksvall som kansliort och med 2 ordinarie domare.

Västernorrlands län har två centralorter, Sundsvall och Hämö- sand, med Sundsvall som den befolkningsmässigt största orten. Sundsvall är genom sin storlek den naturliga kansliorten för en gemensam tingsrätt för länet. Sundsvall är kansliort för det nya åklagardistrikt som omfattar Västernorrlands och Jämtlands län. 1 Härnösand finns å andra sidan länets enda häkte.

Att inrätta en tingsrätt i Sundsvall för hela länet innebär ett avsteg från principen att varje residensstad bör behållas som kansliort för en tingsrätt. Eftersom avståndet mellan Sundsvall och Härnösand är relativt litet (ca. 5 mil)_finns dock förutsättning för en sammanläggning av dessa båda tingsrätter. Med endast en tingsrätt i länet lokaliserad till Sundsvall förlorar man emellertid möjligheter till samverkansfördelar med länsrätten i Härnösand. En omlokalisering av länsrätten till Sundsvall kan i detta fall övervägas.

Förslaget till ny domkretsindelning i Västernorrlands län innebär att Sundsvalls, Härnösands (inkl. fastighetsdomstolen) och Sollefteå tings- rätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten med Sundsvall som kansliort beräknas få 9 ordinarie domare. Med hänsyn till avståndet mellan Sundsvall och Örnsköldsvik, ca 16 mil, föreslås att Örnsköldsviks tingsrätt behålls.

Jämtlands län är stort till ytan och i stora delar glesbefolkat. Antalet brottmål och tvistemål i länet ger knappast underlag för mer än en tingsrätt.

Den förändring som föreslås innebär att Östersunds och Svegs tingsrätters domkretsar läggs samman till en domkrets. Den nya tingsrätten, med Östersund som kansliort, beräknas få ca 8 ordinarie domare inklusive de domare som tjänstgör i miljömål.

Avståndet mellan Östersund och Sveg är ca 19 mil. En avveckling av Svegs tingsrätt innebär naturligtvis därför ett avbräck för de befolkningsmässigt relativt små, men till ytan mycket stora, kommunerna Berg och Härjedalen. Samtidigt får Svegs tingsrätt, med en domare, anses vara för liten, särskilt om inskrivningsverksamheten och handläggningen av bouppteckningar överförs till organ utanför domstolsväsendet.

Västerbottens län. Större delen av länets yta ingår i Lycksele tings- rätts domkrets, med för närvarande tre tingsställen. Lycksele tingsrätt har landets till ytan största domkrets. Tingsrätten är emellertid egent- ligen för liten. Detta gäller även Skellefteå tingsrätt. Att samla allt länets tingsrättsdömande i Umeå innebär emellertid nackdelar ur till- gänglighetssynpunkt för stora delar av länet. Om Lycksele tingsrätts nuvarande tre tingsställen behålls skulle det sannolikt bli betungande

att från Umeå upprätthålla verksamhet vid dessa tingsställen. Därför bör Lycksele tingsrätt vara kvar. Även Skellefteå tingsrätt bör med hänsyn till avstånden vara kvar. Tingsrättsorganisationen i länet före- slås således vara oförändrad.

Norrbottens län. Med undantag av Luleå tingsrätt har de fyra övriga tingsrätterna i länet till ytan mycket stora men glesbefolkade domkretsar. Länets för närvarande sammanlagt åtta tingsställen utanför respektive tingsrättsort fyller en viktig uppgift.

Följande förändringar föreslås. Piteå, Bodens, och Luleå tingsrätters domkretsar läggs samman. Den nya tingsrätten med Luleå som kansliort beräknas få 8 ordinarie domare. Piteå och Bodens tingsrätter domkretsar omfattar visserligen stora delar av länet. Sammanlägg- ningen får ändå begränsad inverkan på reseavstånden för flertalet boende i den nya domkretsen eftersom Boden och Piteå ligger relativt nära Luleå (ca 4—5 mil) och förutsatt att tingsställena utanför dessa orter blir kvar.

Gällivare tingsrätt har en mycket stor domkrets och en frekvent användning av tingsstället i Kiruna. Avståndet till andra tingsrätter är stort. Med hänsyn till dessa förhållanden föreslås Gällivare tingsrätt vara oförändrad.

Även Haparanda tingsrätt har en stor domkrets och flera tingsställen. Avståndet mellan Haparanda och Luleå är ca 13 mil. Tingsrätten är en gränsdomstol, i vilken även personer bosatta i Finland ofta skall inställa sig. Mot denna bakgrund bör tingsrätten vara kvar i den framtida organisationen.

Sammanfattning av organisationsaltemativ ]

Det förslag till organisation som beskrivits i det föregående innebär att tingsrättsorganisationen minskas från 96 tingsrätter till 43. Enligt för- slaget skulle det finnas en enda tingsrätt i 10 av landets 21 län.

Med hänsyn till avstånden och de geografiska förhållandena inom några län innebär förslaget att sammanlagt åtta mindre tingsrätter, med ett underlag som motsvarar 1—3 ordinarie domare, blir kvar i den fram- tida organisationen. Detta innebär att det inte heller i framtiden skulle vara möjligt att undvika en organisation med en betydande spännvidd i storlek mellan större och mindre tingsrätter.

Förändringarna i tingsrättsstrukturen framgår av följande tabell.

Förändringar enligt organisationsaltemativ 1, antal tingsrätter 1-2 3-4 5-6 7-9 10-15 16-19 De tre Summa

ordinarie ordinarie ordinarie ordinarie ordinarie ordinarie största domare domare domare domare domare domare tr. Den , ' i , , , * , . _ nuvarande 37 26 15 12 3, ' _3, _ 96 i organisatio- 4 ' ' ' ' — ( nen

Förändring

Tingsrätter 30 19 2 2 53 som upphör

Den _ _. _ : , , _ (_ ,- _, ' 1»? ..,jj i; . . föreslagna 6 2 4— i3”'— ' 11 —4: ,3 '43 organisatio- ' * f nen

Det är i första hand tingsrätter med upp till tre ordinarie domare som föreslås upphöra. Den genomsnittliga storleken på en tingsrätt (exkl. de tre största) ökar med förslaget från nuvarande tre till åtta ordinarie domare. Vissa, i nuläget, mindre tingsrätter finns kvar i organisationen, men blir genom sammanläggningar med andra tings- rätter större, vilket medför att varje kolumn i ovanstående tabell inte går jämnt upp.

Det genomsnittliga antalet anställda vid en tingsrätt (exkl. de tre största och exkl. bouppteckningar och inskrivningsmyndigheter) ökar med förslaget från ca 17 till 37.

9.2.2 Organisationsaltemativ 2 — En organisation med en mindre långtgående sammanläggning av tingsrätter

Organisationsaltemativ 2 innebär att färre tingsrätter berörs av en omorganisation. Utgångspunkten är här att en tingsrätt bör ha minst tre ordinarie domare. I praktiken innebär detta att en sådan tingsrätt ofta har fyra domare varav en är icke ordinarie. Avsteg från denna riktlinje har gjorts för vissa mindre tingsrätter som finns i glesbygder. Vidare har några större tingsrätter lagts samman med andra.

Stockholms län. De nio tingsrätterna i Stockholmsområdet är förhållandevis stora. Den minsta tingsrätten är Jakobsbergs tingsrätt med fyra ordinarie domare. En viss minskning av antalet tingsrätter i Stockholmsområdet ter sig befogad. Järfälla, som är kansliort för Jakobsbergs tingsrätt, är en av de orter i regionen som inte har fast

stationerade åklagare. En sammanläggning av Jakobsbergs tingsrätt med Solna tingsrätt föreslås, varvid Solna behålls som kansliort.

Utanför Storstockholmsområdet finns i länet endast en tingsrätt, Norrtälje tingsrätt. Tingsrätten har två ordinarie domare och har en domkrets som består av Norrtälje kommun. Kommunen har relativt goda kommunikationer med Stockholmsområdet. Vid en domkrets- reform ligger det närmast till hands att välja en sammanläggning av Norrtälje tingsrätt med Södra Roslags tingsrätt, som även i fort- sättningen bör ha Stockholm som kansliort.

Förslaget innebär således att Jakobsbergs tingsrätt läggs samman med Solna tingsrätt. Norrtälje tingsrätt läggs samman med Södra Roslags tingsrätt. Antalet tingsrätter i Stockholms län minskar därigenom från tio till åtta.

Uppsala län. Tierps tingsrätt i länets norra del är den minsta tingsrätten i länet med två ordinarie domare. Domkretsen, som om- fattar nästan hälften av länet, har vissa glest befolkade delar. Kommunikationema mellan länets norra del och Uppsalaområdet bedöms vara godtagbara för verksamheten vid en tingsrätt. Förslaget innebär en sammanläggning av Tierps tingsrätt med Uppsala tingsrätt.

Södermanlands län. Samtliga tre tingsrätter i länet har en bärkraft som tillgodoser de krav som uppställts för detta organisationsalter— nativ. Den minsta av dessa tingsrätter är Katrineholms tingsrätt, som har tre ordinarie domare. Avstånden i länet talar inte för en samman- läggning, med de förutsättningar som gäller för organisationsaltemativ 2. Tingsrättsorganisationen i länet föreslås därför vara oförändrad.

Gotlands län. Med hänsyn till de geografiska förhållandena saknas möjligheter att med bibehållande av en godtagbar tillgänglighet till tingsrätten lägga samman Gotlands tingsrätt med någon tingsrätt på fastlandet. Gotlands tingsrätt föreslås därför vara oförändrad.

Västmanlands län. Samtliga tre tingsrätter i länet har en tillräcklig bärkraft enligt de krav som uppställts. Tingsrättsorganisationen i länet föreslås därför vara oförändrad.

Dalarnas län. Av länets fem tingsrätter har endast en, Falu tingsrätt, mer än tre ordinarie domare. En sammanläggning av tings- rätter i länet genom att fördela de nuvarande domkretsama så att åtminstone två tingsrätter kan vara kvar i organisationen är lämpligt.

De stora avstånden och glesbygdsförhållandena i norra och västra delen av länet talar för att det även i fortsättningen bör finnas en tingsrätt i Mora. Till nuvarande Mora tingsrätts domkrets kan föras följande kommuner: Leksand och Rättvik (från nuvarande Leksands tingsrätt) samt Vansbro (nuvarande Ludvika tingsrätt). Härigenom bildas en tingsrätt i Mora med underlag för minst tre ordinarie domare.

Med hänsynen till kommunikationema är förutsättningama sämre för att i södra delen av länet göra en liknande sammanläggning av Ludvika och Hedemora tingsrätter. Båda orterna har emellertid goda förbindelser med Falun. En lämplig lösning torde därför vara att föra domkretsama för Ludvika tingsrätt (exkl. Vansbro kommun) och Hedemora tingsrätt till Falu tingsrätt. Till Falu tingsrätt förs av geografiska skäl också Gagnefs kommun (från nuvarande Leksands tingsrätt).

Förslaget innebär således att två tingsrätter blir kvar i länet med Mora respektive Falun som kansliort.

Östergötlands län. Av de fyra tingsrätterna i länet har Mjölby och Motala tingsrätter färre än tre ordinarie domare. Avstånden från dessa båda orter till Linköping är tre respektive drygt fyra mil. Eftersom både Mjölby och Motala tingsrätter har ytrnässigt relativt små domkretsar finns det av geografiska skäl inte något avgörande hinder mot en sammanläggning av de båda tingsrätterna med Linköpings tingsrätt. Därför föreslås att Mjölby och Motala tingsrätters domkretsar läggs samman med Linköpings tingsrätt.

En alternativ organisationslösning skulle kunna vara att lägga samman enbart Motala och Mjölby tingsrätters domkretsar. En sådan sammanläggning bedöms emellertid vara en mindre gynnsam lösning med hänsyn kommunikationema i länet.

Jönköpings län. De tre tingsrätterna i länet har samtliga minst tre ordinarie domare och bör med angivna förutsättningar om bärkraft vara kvar i den framtida organisationen. Tingsrättsorganisationen i länet föreslås vara oförändrad.

Kronobergs län. Ljungby tingsrätt, med två ordinarie domare, ligger i den Västra delen av länet. En sammanläggning av Ljungby tingsrätt med Växjö tingsrätt bedöms vara en lämplig organisations- lösning, även om avståndet till Växjö från den sydvästra delen av Ljungby tingsrätts domkrets som längst är ca 9 mil.

En sammanläggning av Ljungby tingsrätt med Värnamo tingsrätt i Jönköpings län skulle medföra något kortare avstånd till tingsrätten för invånarna i vissa delar av Ljungby tingsrätts domkrets. Av skäl som tidigare nämnts föreslås ej sammanläggning av tingsrätter över en länsgräns. Förslaget innebär därför att Ljungby tingsrätt läggs samman med Växjö tingsrätt.

Kalmar län. Av de tre tingsrätterna i länet har Västerviks och Oskarshamns tingsrätter endast två ordinarie domare. Det finns tre alternativ till ny organisation.

En sammanläggning av alla tre tingsrätterna i länet med den nya tingsrätten lokaliserad i Kalmar medför nackdelar ur tillgänglighets-

synpunkt med hänsyn till avståndet, minst ca 15 mil, mellan länets norra delar och Kalmar.

Om enbart Oskarshamns tingsrätt läggs samman med Kalmar tingsrätt bedöms reseavståndet till den sammanlagda tingsrätten godtagbart för invånarna i nuvarande Oskarshamns tingsrätts domkrets. Västerviks tingsrätt blir då kvar oförändrad.

Det tredje alternativet innebär sammanläggning av Oskarshamns och Västerviks tingsrätter. Härigenom kan en tingsrätt inrättas med tre eller fyra ordinarie domare. I detta alternativ talar i viss mån de geo— grafiska förhållandena i den norra delen av länet för att välja Västervik som kansliort för en gemensam tingsrätt för norra och mellersta delen av länet.

Av dessa alternativ förordas en sammanläggning av Västerviks och Oskarshamns tingsrätter till en tingsrätt med Västervik som kansliort.

Örebro län. Av de fyra tingsrätterna i länet har följande tre enbart två ordinarie domare: Hallsbergs tingsrätt, Karlskoga tingsrätt och Lindesbergs tingsrätt. De geografiska förhållandena ger inte goda förutsättningar för något sammanläggningsaltemativ som berör endast dessa tre tingsrätter. Med hänsyn till de begränsade avstånden inom länet och till att residensstadens tingsrätt, Örebro tingsrätt, är centralt placerad i länet, förordas en sammanläggning av de tre mindre tings- rätterna i länet med Örebro tingsrätt som det lämpligaste alternativet. Den nya tingsrätten beräknas få 12 ordinarie domare.

Blekinge län. Av de fyra tingsrätterna i länet har tre, Sölvesborgs tingsrätt, Karlshamns tingsrätt och Ronneby tingsrätt endast en ordinarie domare. Tre alternativ till sammanläggning har övervägts.

Om de fyra tingsrätterna i länet läggs samman till en tingsrätt får den sammanlagda tingsrätten ett målunderlag som motsvarar sex ordinarie domare. Kansliorten förutsätts vara Karlskrona. Trots att Blekinge utgör ett litet län blir emellertid avståndet till tingsrätten i Karlskrona ca 6—7 mil för åtskilliga invånare i länets västra del.

Ett annat alternativ är att lägga samman Karlshamns och Ronneby tingsrätter med tingsrätten i Karlskrona. Sölvesborgs tingsrätt skulle i så fall läggas samman med tingsrätten i Kristianstad, som ingår i Skåne län.

Det finns också en möjlighet att utforma en organisation med två tingsrätter i länet, varvid Sölvesborgs, Karlshamns och Ronneby tings- rätter läggs samman till en tingsrätt, lämpligen med Karlshamn som kansliort. Karlskrona tingsrätt blir i detta fall oförändrad. En organisa- tion med två tingsrätter i länet har emellertid den nackdelen att det är osäkert om båda tingsrätterna på sikt kommer att ha tillräckligt mål— underlag. En sådan organisation föreslås därför ej.

Det alternativ som förordas är att lägga samman de fyra tingsrätterna i länet till en tingsrätt med Karlskrona som kansliort.

Skåne län. Av de tolv tingsrätter som finns i länet har två tings- rätter, Klippans och Simrishamns tingsrätter, endast en ordinarie domare. Med hänsyn till de geografiska förhållandena och angränsande tingsrätter bedöms det vara lämpligast att lägga samman Simrishamns tingsrätt med Ystads tingsrätt och Klippans tingsrätt med Ängelholms tingsrätt.

Med hänsyn till de förhållandevis små avstånden mellan flera av tingsrätterna i länet kan det också övervägas att lägga samman även andra tingsrätter. Tre tingsrätter i storleksgruppen med tre ordinarie domare finns på orter där avståndet till närmaste större tingsrätt är högst ca tre mil. Detta gäller Eslövs tingsrätt i förhållande till Lund, Landskrona tingsrätt i förhållande till Lund eller Helsingborg och Hässleholms tingsrätt i förhållande till Kristianstad.

Av tillgänglighetsskäl bedöms det inte nödvändigt att på sikt behålla tingsrätterna i Eslöv och i Landskrona. Eslövs och Landskrona tingsrätter bör därför läggas samman med Lunds tingsrätt. Lunds tingsrätt får då i stort sett samma storlek som Hälsingborgs tingsrätt. Med hänsyn till att Hässleholms tingsrätt har en till ytan betydligt större domkrets än flertalet andra tingsrätter i länet, framstår en sammanläggning med Kristianstads tingsrätt som något mindre motiverad.

Antalet tingsrätter i Skåne län föreslås minska från tolv till åtta genom följande förändringar:

Simrishamns tingsrätt läggs samman med Ystads tingsrätt.

Klippans tingsrätt läggs samman med Ängelholms tingsrätt.

Eslövs och Landskrona tingsrätter läggs samman med Lunds tingsrätt. Hallands län. 1 länet finns två tingsrätter, Halmstads tingsrätt och Varbergs tingsrätt. Eftersom båda dessa tingsrätter har tillräcklig bärkraft, med sex respektive sju ordinarie domare, har någon för- ändring av tingsrättsorganisationen i länet inte övervägts.

Västra Götalands län. I länet har följande fyra tingsrätter en eller två ordinarie domare: Åmåls, Strömstads, Falköpings och Mariestads tingsrätter.

Åmåls tingsrätt tillhör de minsta tingsrätterna i landet. Tingsrätten bör sammanläggas med Vänersborgs tingsrätt.

Trollhättans tingsrätt är en domstol med tre ordinarie domare som är belägen mindre än två mil från den betydligt större tingsrätten i Väners- borg. Trollhättans tingsrätt har en ytrnässigt relativt liten domkrets. De geografiska, befolkningsmässiga och domstolsorganisatoriska förhållan- dena talar inte för att det måste finnas en tingsrätt i Trollhättan. Troll- hättans tingsrätt bör därför sammanläggas med Vänersborgs tingsrätt.

Strömstads tingsrätt har nära till gränsen mot Norge vilket medför att tingsrätten handlägger en del mål som kräver inställelse av personer

bosatta i Norge. Det kan inte uteslutas att sådana inställelser kan försvåras genom det ökade avstånd till tingsrätten som uppkommer vid en sammanläggning av Strömstads tingsrätt med en annan tingsrätt. Strömstads tingsrätt bedöms emellertid vara för liten för att på sikt finnas kvar. En sammanläggning av Strömstads tingsrätt med Udde- valla tingsrätt föreslås därför.

En sammanläggning av Falköpings tingsrätt med Skövde tingsrätt beräknas medföra att den sistnämnda tingsrätten får ett underlag motsvarande fyra ordinarie domare. En sammanläggning av de båda tingsrätterna med Skövde som kansliort föreslås därför.

Mariestads tingsrätt, som har endast två ordinarie domare, bör vara kvar med hänsyn bl.a. till framtida samverkansmöjligheterna med förvaltningsdömandet på orten. En sammanläggning av Mariestads tingsrätt och Lidköpings tingsrätt med placering i Mariestad skulle naturligtvis stärka en roll för Mariestad som rätts- och förvaltnings- centrum, men ett sådant alternativ har ej närmare övervägts.

Förslaget till domkretsförändringar innebär följande:

- Åmåls tingsrätt och Trollhättans tingsrätt läggs samman med

Vänersborgs tingsrätt.

Strömstads tingsrätt läggs samman med Uddevalla tingsrätt. Falköpings tingsrätt läggs samman med Skövde tingsrätt.

Antalet tingsrätter i det nya länet minskar genom förslaget från 14 till 10.

Värmlands län. Av de fyra tingsrätterna i länet har följande enbart två ordinarie domare: Arvika, Sunne och Kristinehamns tingsrätter.

En sammanläggning av Sunne och Karlstads tingsrätter skulle för de norra delarna av länet medföra reseavstånd till tingsrätten på upp till ca 20 mil. Med hänsyn härtill bör Sunne tingsrätt finnas kvar i den framtida organisationen.

Arvika tingsrätts domkrets har inte riktigt samma glesbygdskaraktär som Sunne tingsrätts. Kommunikationema mellan å ena sidan Arvika, Årjäng och Säffle och å andra sidan Karlstad bedöms vara förhållande- vis goda. Det bedöms därför möjligt att lägga samman Arvika och Karlstads tingsrätter. Även Kristinehamns tingsrätt bör läggas samman med Karlstads tingsrätt. Som tidigare angetts för Örebro län är en sammanläggning av Kristinehamns och Karlskoga tingsrätter ett alternativ, som dock inte förs fram som förslag.

Förslaget till ny domkretsindelning innebär att Arvika och Kristine- hamns tingsrätter läggs samman med Karlstads tingsrätt.

Gävleborgs län. Genom det förhållandevis korta avståndet mellan Sandviken och Gävle, ca 2 mil, bör det vara möjligt att utan några större nackdelar lägga samman Sandvikens och Gävle tingsrätter.

Förhållandena i mellersta och norra delen av länet ställer särskilda krav på tingsrättsorganisationen.

Bollnäs tingsrätt har numera underlag för två ordinarie domare. Tingsrätten har ett tingsställe i Söderhamn, som tillhör ett av de mest använda tingsställena i landet. De geografiska förhållandena i länet gör det svårt att med hänsyn till kraven på tillgänglighet omlokalisera tingsrättens verksamhet till någon annan ort i länet. Bollnäs tingsrätt bör därför finnas kvar i domstolsorganisationen

Ljusdals tingsrätt, med endast en domare, är för liten för att på sikt vara kvar i organisationen. Tingsrätten kan läggas samman antingen med Bollnäs tingsrätt eller med Hudiksvalls tingsrätt. Med hänsyn till kommunikationema kan en sammanläggning av Ljusdals tingsrätt med Bollnäs tingsrätt vara att föredra. Ur domstolsorganisatorisk synpunkt finns det fördelar med en sammanläggning av Ljusdals tingsrätt med Hudiksvalls tingsrätt. Härigenom kan en tingsrätt inrättas i Hudiksvall med två eller tre ordinarie domare. Med hänsyn till avstånd och kommunikationer är det också önskvärt att behålla en tingsrätt i den norra delen av länet.

Den förändring av domkretsindelningen för Gävleborgs län som föreslås, innebär att Sandvikens tingsrätt läggs samman med Gävle tingsrätt och att Ljusdals tingsrätt läggs samman med Hudiksvalls tingsrätt.

Västernorrlands län. Två av de fyra tingsrätterna i länet, Sollefteå och Örnsköldsviks tingsrätter har färre ordinarie domare än tre.

Sollefteå tingsrätt, med endast en domare, kan läggas samman med Örnsköldsviks tingsrätt, vilket ger en tingsrätt med tre ordinarie domare i norra delen av länet. Med hänsyn till kommunikationema kan lämpligheten av en sådan sammanläggning ifrågasättas. En lämpligare lösning bedöms därför vara att Sollefteå tingsrätt läggas samman med Härnösands tingsrätt.

Örnsköldsviks tingsrätt med ett målunderlag för två ordinarie domare och en relativt stor domkrets, bör vara kvar med hänsyn till de problem med tillgängligheten till domstolen som skulle uppkomma om den norra delen av Västernorrlands län förs till en tingsrätt i Härnösand eller Umeå i Västerbottens län.

Förslaget till förändring innebär således att Sollefteå tingsrätt läggs samman med Härnösands tingsrätt.

Jämtlands län. 1 länet finns två tingsrätter; Östersunds och Svegs tingsrätter, den senare med endast en domare. En sammanläggning av Svegs tingsrätt med Östersunds tingsrätt föreslås.

Västerbottens län. Av de tre tingsrättema i länet, Umeå, Lycksele och Skellefteå tingsrätter, har de två sistnämnda endast två ordinarie

domare. Med hänsyn till de stora avstånden inom länet bedöms det emellertid inte möjligt att samla allt tingsrättsdömande i Umeå.

Lycksele tingsrätt har en mycket stor domlqets med tre tingsställen. En sammanläggning av Lycksele tingsrätt med Skellefteå tingsrätt bedöms inte vara något realistiskt alternativ med hänsyn till de geografiska förhållandena. Eftersom även Skellefteå tingsrätt inom sin domkrets har stora avstånd föreslås därför att båda tingsrätterna blir kvar.

Tingsrättsorganisationen i Västerbottens län föreslås vara oförändrad.

Norrbottens län. Av de fem tingsrätterna i länet har Bodens och Piteå tingsrätter endast två ordinarie domare. Gällivare och Haparanda tingsrätter har vardera tre ordinarie domare och bör under alla omständigheter vara kvar i organisationen med hänsyn till dom- kretsamas storlek.

För Piteå och Bodens tingsrätter är det mest närliggande förändringsaltemativet en sammanläggning med Luleå tingsrätt. Både Piteå och Bodens tingsrätter har mycket stora domkretsar som sträcker sig från Bottenvikskusten upp till riksgränsen mot Norge. I de båda domkretsama finns sammanlagt tre tingsställen. Avståndet från Boden och Piteå till Luleå är 3,5 respektive 5,5 mil. En större del av invånarna i Piteå och Bodens tingsrätters domkretsar är koncentrerade till respektive kansliort eller dess närhet. Stora delar av Piteå tingsrätts domkrets har sannolikt inte sämre kommunikationer med Luleå än med Piteå. Förutsatt att tingsställena finns kvar medför en sammanläggning av Bodens och Piteå tingsrätter med tingsrätten i Luleå därför begränsade nackdelar ur tillgänglighetssynpunkt för flertalet berörda invånare i dessa domkretsar.

Förslaget till domkretsförändring innebär att Piteå och Bodens tingsrätter läggs samman med Luleå.

Sammanfattning av organisationsaltemativ 2

Förslaget innebär en tingsrättsorganisation med minst 64 tingsrätter. Av de nuvarande 96 tingsrätterna läggs således 32 tingsrätter samman med andra tingsrätter.

I förslaget redovisas för några län flera alternativ. Det gäller bl.a. vissa mindre tingsrätter som, genom att slås samman med varandra i stället för med residensstadens tingsrätt, kan få en mer ändamålsenlig storlek än för de nuvarande. Befolkningsutvecklingen gör det dock tveksamt om detta långsiktigt är den bästa lösningen. Eftersom en sammanläggning med residensstadens tingsrätt dessutom ger bättre

kommunikationer för allmänheten har en sådan lösning valts i Östergötlands, Blekinge och Örebro län.

Vid utformningen av förslaget har särskild hänsyn tagits till förhållandena i Norrland och vissa andra glesbefolkade delar av landet. I Norrland har det emellertid bedömts oundvikligt att föreslå en avveckling av de tre tingsrätter som endast har en domare, nämligen Ljusdals, Svegs och Sollefteå tingsrätter. Därutöver föreslås en nedläggning av de tre tingsrätter som har sin kansliort på relativt litet avstånd från respektive residensstads tingsrätt, nämligen Sandvikens, Bodens och Piteå tingsrätter. 1 förslaget har, av samma skäl som i Norrland, mindre tingsrätter behållits också i de norra delarna av Kalmar län, Värmlands län och Dalarnas län. Tingsrätter med färre än tre ordinarie domare har således behållits på följande orter: Visby, Västervik, Mariestad, Sunne, Hudiksvall, Örnsköldsvik, Skellefteå och Lycksele.

Lämplighetsöverväganden har också medfört att avsteg från principen att alla tingsrätter med minst tre ordinarie domare skall vara kvar görs i två lån på följande orter: Landskrona, Eslöv och Trollhättan.

Någon helt likvärd tillgänglighet till tingsrätterna i olika delar av landet finns varken i den nuvarande organisationen eller i den föreslagna. 1 de tre storstadslänen är det i många fall inte mer än någon mil mellan tingsrätterna, men med hänsyn till domstolarnas storlek i dessa län, föreslås relativt få förändringar.

Organisationsstrukturen när det gäller tingsrättemas storlek, räknat i antalet ordinarie domare, ändras genom förslaget på följande sätt.

Förändringar enligt organisationsaltemativ 2, antal tingsrätter 1—2 3-4 5-6 7-9 10-15 De tre Summa

ordinarie ordinarie ordinarie ordinarie ordinarie största domare domare domare domare domare tingsr.

Den nuvarande organisationen 37 26 ', i" 15 12 3 WN3, 96 Förändring: Tingsrätter 28 4 32 som upphör

Den föreslagna . :» organisationen 7 7.719: ' ;

Den genomsnittliga tingsrättsstorleken räknat i antal ordinarie domare (exkl. fastighetsråd och exkl. de tre största tingsrätterna) ökar genom förslaget från knappt tre ordinarie domare till drygt fem. Det genomsnittliga antalet anställda per tingsrätt (exkl. de tre största tingsrätterna och exkl. bouppteckningar och inskrivningsmyndigheter) ökar från ca 17 till ca 25.

9.3 Förändringar inom befintlig organisation Domstolar i nätverk

Regionaliseringen inom statliga myndigheter har, såsom redogjorts för i avsnitt 111:6, En omvärldsanalys, genomförts på flera områden inom rättsväsendet. Skälen har bl.a. varit att organisationerna bestått av många små myndigheter som bedömts kunna få svårigheter att möta kraven på ökad kvalitet i sin verksamhet. Man har också eftersträvat en effektivare resursanvändning. De organisationslösningar som valts har därför utformats för att minska administrationskostnadema och öka flexibiliteten i myndigheternas verksamhet. Genomgående har varit att de administrativa resurserna samlats i en regionmyndighet samtidigt som man till viss del behållit den lokala verksamheten.

Mot bakgrund av den betydelse som tillmäts tillgängligheten och den lokala förankringen i den dömande verksamheten bör det undersökas om en sådan organisationsform också skulle kunna utvecklas för domstolsväsendet.

Ett sådant organisationsaltemativ skulle kunna vara att, med bibehållande av i stort sett samtliga tingsrätter, organisatoriskt knyta dern samman i såväl administrativa som judiciella nätverk.

I samtliga län, utom i Stockholms, Västra Götalands och Skåne län, utses tingsrätten i residensstaden att administrativt samordna domstols— verksamheten i länet, se bilaga 7. I de tre storstadslänen behålls de största tingsrätterna oförändrade medan övriga tingsrätter i dessa län samordnas i ett fåtal nätverk. Efter ett principbeslut av riksdagen kan regeringen besluta vilka tingsrätter som skall vara samordnande och var dessa och övriga tingsrätter skall vara belägna.

Ett sådant organisationsaltemativ ger två möjligheter att arrangera nätverket. Den ena möjligheten är att all personal anställs i residens- stadens tingsrätt, men stationeras vid respektive tingsrätt, dvs. endast den samordnande tingsrätten behålls som självständig myndighet. Den andra möjligheten är att behålla samtliga tingsrätter som självständiga myndigheter med all personal anställd vid respektive domstol.

9.3.1 Organisationsmodell med endast den samordnande tingsrätten som självständig myndighet

Organisationsmodellen innebär att samtlig personal anställs i den samordnande tingsrätten och att i huvudsak all administration, inklusive budgetfrågor, sköts av denna. Därmed får endast den samordnande tingsrätten ett behov av en administrativ enhet. Denna enhet skulle också svara för all IT-samordning och informations- verksamhet. Lagmannen vid denna tingsrätt skulle på detta sätt komma att ha ett administrativt lednings- och samordningsansvar. Vid övriga tingsrätter i nätverket skulle emellertid lagmansanställningama behållas även om dessa domstolar formellt inte skulle vara att anse som självständiga myndigheter.

Att behålla lagmansanställningama vid samtliga tingsrätter i nätverket markerar att dessa skall vara självständiga i judiciell mening. Ansvaret för den judiciella verksamheten skall således ytterst vila på lagmannen vid respektive tingsrätt och inte på den samordnings- ansvarige lagmannen. Varje tingsrätt bör även behålla de domkretsar som finns i dag. Detta kan fortfarande regleras i förordning.

Den samordning i judiciellt avseende som behöver förekomma är att domstolarna i varje län bör ha en gemensam server placerad vid samordningstingsrätten. Därigenom kan en gemensam bas för regi- strering av inkommande mål, avgjorda mål m.m., skapas. Vidare kan sammankopplingen i nätverk möjliggöra att kansligöromål m.m. kan skötas från alla domstolar oavsett till vilken domstol målen hör. Detta skapar också förutsättningar för att domstolarna inom länet kan förstärka varandra med domararbetskraft utan att domarna behöver lämna sitt tj änsteställe annat än för muntliga förhandlingar.

Även om grundtanken är att samtliga mål skall kunna avgöras vid varje tingsrätt inom länet kommer 1 praktiken, liksom för närvarande, vissa måltyper att koncentreras till den större tingsrätten. Detta gäller t.ex. fastighetsdomstolsmål och i förekommande fall miljömål. Vidare är det redan i dag så att de tyngsta målen oftare handläggs vid de största domstolarna. Detta kommer naturligtvis inte att förändras genom endast en administrativ samordning.

För att ge utrymme för specialisering även vid övriga domstolar skulle domare oavsett tjänstgöringsställe kunna ha möjlighet att fördjupa sig inom någon målgrupp. Genom den gemensamma'mål- registreringen och målhanteringssystemet kan mål som kräver sådan särskild sakkunskap, även om det faller inom en viss domstols dom- krets, handläggas och avgöras av den domare inom länet som valt att

specialisera sig på just den måltypen. Systemet förutsätter en viss utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten för domare. En ökad tjänst— göringsskyldighet vid annan domstol inom länet bör emellertid ändå övervägas för att motverka de sårbarhetsproblem som de minsta tingsrätterna har.

Genom ett gemensamt målsystem och goda IT-kommunikationer möjliggörs att även de mindre domstolarnas behov av en berednings- organisation kan tillgodoses. Den sårbarhet i beredningsorganisationen som finns vid dessa domstolar kan avhjälpas genom att beredningen av målen vid behov kan fullgöras vid någon av de övriga tingsrätterna i länet.

9.3.2 Organisationsmodell med samtliga tingsrätter som självständiga myndigheter

Den andra möjligheten till en nätverksorganisation är att behålla samt- liga domstolar som självständiga myndigheter. All personal anställs vid respektive domstol i nätverket. Det som vid en sådan organisations- struktur skulle kunna samordnas är administrativa stödfunktioner och IT-hanteringen med en gemensam bas för målregistrering och mål- hantering. Vidare skulle tjänstgöringsskyldigheten för all personal kunna utvidgas till en förstärkningsskyldighet vid samtliga domstolar i nätverket. Budgetansvaret skulle, eftersom personalen är anställd vid respektive domstol, åvila varje tingsrätt, som därmed är att anse som självständiga myndigheter.

9.4 Möjligheten att kombinera en begränsad sammanläggning av tingsrätterna med en nätverksorganisation

Olika faktorer som analyserats under utredningsarbetets gång tyder på att framtiden ställer sådana krav på domstolsväsendet att det behövs större domstolar.

Hittills har också beskrivits två alternativa modeller för tingsrätts- organisationen, ett som innebär olika långt gående sammanläggningar av tingsrätter och ett som innebär förändringar inom befintlig organisa- tion. Båda alternativen bygger på ett närmande mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama med en vision om ett i framtiden integrerat domstolsväsende.

Det alternativ av dessa organisationsmodeller som framstår som mest realistiskt att genomföra innebär en sammanläggning av tings- rätter till cirka 64 domstolar. Därmed skulle 26 domstolar endast ha upp till fyra ordinarie domare. Dessa domstolar är ur olika synvinklar sårbara organisationer. De kommer, om Vissa av Sidofunktionema förs från tingsrättsorganisationen, att ha endast mellan fyra fjorton anställda. Utredningsresultatet tyder på att så små organisationer inte är vare sig juridiskt eller administrativt helt bärkraftiga. Det borde därför undersökas om det finns en möjlighet att kombinera en sammanläggning av tingsrätter med den organisationsmodell som innebär att domstolarna knyts samman i olika former av nätverk.

Om man anser att ett absolut minimum för en någorlunda bärkraftig domstol är att den här minst fem ordinarie domare innebär det att 26 domstolar skulle administrativt behöva knytas till en större domstol i samma län, se bilaga 7, tabell 4. Detta kan genomföras på det sätt att endast vissa funktioner fullgörs av den större tingsrätten, t.ex. IT-stöd och vissa andra expertfunktioner. Domstolarna skulle i Övrigt vara helt självständiga. En annan möjlighet är att låta endast den större tingsrätten vara myndighet och därmed sköta all administration för de mindre domstolarna. Judiciellt skulle de mindre domstolarna behållas som självständiga organisatoriska enheter med en lagman som ansvarar för den dömande verksamheten.

Fördelen med att söka motverka de mindre domstolarnas sårbarhet skulle vara att dessa får ett fullgott administrativt stöd samtidigt som de får samma möjligheter till kompetensutveckling m.m. som de större domstolarna. Därmed skulle man undvika att skapa A- resp. B-domstolar.

9.5 Analys av organisationsförslagen

De organisationsförslag som redovisats ovan måste värderas efter hur de uppfyller de krav som ställs på domstolsorganisationen, att den även i framtiden på ett rättssäkert och effektivt sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. Organisationen bör också vara sådan att allmänheten får en rimlig samhällsservice, dvs. avstånden får inte vara alltför långa och organisationen bör vara reellt åtkomlig genom att ha en någorlunda lättbegriplig struktur. En domkretsreform får inte enbart konsekvenser för myndigheter som samverkar med domstolarna utan även för samhället i dess helhet.

Nedan behandlas först effekterna av de olika organisations- modellema för domstolsverksamheten vad gäller kraven på kvalitet och effektivitet. Därefter behandlas konsekvenserna för andra myndig-

heter och det övriga samhället. Kostnadseffektema liksom frågor om genomförandet av en reform behandlas i särskilda avsnitt.

9.5.1 De olika organisationsmodellemas konsekvenser för domstolsverksamheten

Kvalitetskravet i verksamheten uppnås i domstolsväsendet genom en hög kompetens hos domstolspersonalen och genom att domstolarna tillförs tillräckliga resurser. 1 realiteten krävs också att domstolarna utnyttjar tilldelade resurser på ett effektivt sätt. Kravet på kvalitet i rättskipningen och effektivitet i resursanvändningen kan inte särskiljas helt. För tydlighetens skull görs dock i den fortsatta framställningen en uppdelningen mellan kvalitets- och effektivitetskraven. De krav som har samband med kvalitet kan sammanfattas i bl.a. följande punkter: En hög kompetens 1. Tyngdpunkten skall ligga i första instans, dvs. dömandet i första instans skall präglas av hög kvalitet och i ökad omfattning utföras av ordinarie domare 2. Organisationen skall medge specialisering i den dömande verk- samheten, antingen så att varje domstol inom sig har en juridisk bärkraft för att kunna hantera samtliga mål och måltyper eller så att specialiseringsmöjligheten finns i organisationen som helhet 3. Domarrollen skall vara renodlad Effektivitetskravet kan på motsvarande sätt sammanfattas i bl.a. följande punkter: Domstolsorganisationen skall vara resurseffektiv 1. Domstolarna måste ha en administrativ bärkraft och vara tillräckligt stora för att kunna ta till vara besparingseffekter av olika rationaliseringsåtgärder 2. Personalrörligheten bör öka mellan domstolar av olika slag och/eller uppgifter av olika slag. En förutsättning för detta är att den samordnade notarie- och domarutbildning som föreslås av Domstolskommittén kan genomföras 3. Domstolarna skall ges organisatoriska förutsättningar för att ut- forma en beredningsorganisation som medverkar till att domar— rollen renodlas _ Med utgångspunkt i dessa krav på domstolsorganisationen lämnas nedan en redogörelse för de fördelar respektive nackdelar som finns med de organisationsaltemativ som presenterats i det föregående.

Sammanläggning av tingsrätter

Organisationsaltemativ ]

I en organisation som består av drygt 40 domstolar kommer flertalet av domstolarna ha en storlek som överstiger 7 domare (31 av 43) och nästan hälften ha tio eller fler domare (18 av 43).

För kravet på att tyngdpunkten i dömandet skall ligga i första instans innebär detta att de allra flesta domstolar är juridiskt bärkraftiga. De kommer att kunna hantera merparten av de mål och måltyper som kan förekomma. Flertalet domstolar kommer att ha en sådan storlek att det medger en viss specialisering. Dessutom kommer sårbarheten i organisationen att minska. Detta innebär att domstolarna blir mindre beroende av förstärkningsinsatser från icke ordinarie domare. Dömandet kommer därmed att i ökad omfattning att utföras av ordinarie domare.

Specialiseringsmöjligheten bör även medföra att domstolarna blir mer attraktiva som tvistlösare. För att detta skall vara möjligt måste organisationen dels medge en viss specialisering, dels ha möjlighet att prioritera dessa mål för att förkorta handläggningstidema. Detta kräver en domstol av viss storlek.

När det gäller kvalitetskravet kommer de flesta domstolar slutligen att ha möjlighet att utveckla en god beredningsorganisation. Däri- genom får domarna möjlighet att i stor utsträckning ägna sig åt de kvalificerade rättskipande uppgifterna. Detta är dock inte endast ett kvalitetskrav. Genom en effektiv beredningsorganisation blir dom- stolarna mer attraktiva som arbetsplatser och resurserna tas till vara bättre.

När det därefter gäller effektivitetskravet är ett grundläggande krav att den nya domstolsorganisationen skall vara resurseffektiv. Endast en organisation som innebär en sammanläggning av tingsrätterna till omkring 40 domstolar kan tillsammans med övriga förändringar i organisationen beräknas spara 200 milj kronor årligen, Vilket var Domstolskommitténs sparmål.

Andra effektivitetskrav har med en mer flexibel organisation att göra. Vid större domstolar kan personalresursema utnyttjas bättre med t.ex. en ökad personalrörlighet. En integration mellan länsrätter och tingsrätter kan också drivas längre än i andra organisationsmodeller.

Större domstolar innebär vidare att fler domstolar kan bära en administrativ specialkompetens som kan avlasta lagmannen administrativa uppgifter. Därigenom kan lagmännen ägna sig mer åt dömande uppgifter.

När det gäller IT-samordningen kan de flesta domstolar knyta till sig egen kompetens på detta område. Sådan kompetens kommer troligen i framtiden att vara en nödvändig tillgång för varje domstol. Det ger även effektivitetsfördelar för Domstolsverket som centralt har att utveckla och underhålla olika system. På motsvarande sätt underlättas resursfördelningen genom att organisationen består av färre domstolar med en jämnare domstolsstorlek.

Många av de krav som ställs på den framtida domstolsorganisa- tionen uppfylls således vid en långtgående sammanläggning av tings- rätter. Detta innebär inte att organisationsmodellen saknar nackdelar.

Om fördelarna framför allt hänger samman med den interna dom- stolsverksamheten rör nackdelarna i flertalet fall sådant som har med konsekvenser för andra myndigheter och det övriga samhället. Dessa frågor berörs närmare nedan. En konsekvens av en långtgående sammanläggning av tingsrätter som har beröring med sådana effekter bör dock beröras redan här. Om det p.g.a. längre avstånd blir besvärligare att ta sig till tingsrätterna finns det en ökad risk för att personer som kallas till en domstolsförhandling uteblir. En ökning av inställda förhandlingar p.g.a. utevaro medför kostnader för såväl rättsväsendet som för parter och andra som berörs.

Problemet med inställda förhandlingar finns dock redan i dag. En undersökning genomförd av RRV visar att den vanligaste orsaken till att förhandlingar inställs före den utsatta dagen är delgivnings- svårigheter. Om förhandlingen inställs samma dag beror det i stället ofta på att någon trots delgivning uteblir, vanligen den tilltalade. Problemen med inställda förhandlingar är störst i storstadsområdena, med relativt små avstånd till domstolarna. Tingsrätter med långa avstånd i domkretsen har inte högre frekvens inställda förhandlingar än andra domstolar. (RRV 1994:16 och Domstolsverkets årsredovisning 1997). Det är således inte troligt att ökade avstånd på ett mer betydande sätt kommer att öka andelen förhandlingar som ställs in. Likväl innebär de längre avstånden till tingsrätterna en nackdel för den allmänhet som måste besöka dem.

Genomförandekostnadema för en långtgående omorganisation blir vidare betydande. Även om beräkningar tyder på att dessa kostnader tjänas in på ett ganska begränsat antal år kommer de inledningsvis att innebära en stor belastning för rättsväsendet.

En av de främsta nackdelarna med en omorganisation av domstolsväsendet är emellertid att det inte går att med siffror belägga vissa av de fördelar som bedöms vara förenade med en förändring. Således är det inte möjligt att i tal visa att kvaliteten inför framtiden skulle öka genom större domstolar. Vissa faktorer som hänger samman med kvaliteten har dock kunnat mätas, såsom t.ex. beroendet av icke

ordinarie domare. Att en specialisering endast är möjlig i större dom- stolar är också uppenbart. Vidare kan en utvecklad beredningsorganisa- tion endast med effektivitet genomföras i större domstolar. Andra faktorer är något som man närmast måste ha en uppfattning om, men som är svåra att verifiera. Detta gäller i viss mån sårbarhetsproblemen och de därmed sammanhängande möjligheterna till kompetens- utveckling samt uppfattningen att en god professionell miljö kräver ett visst antal individer. Motsvarande gäller uppfattningen att personal- rörligheten kan öka i en större organisation.

Just problemen med att finna mätbara variabler är naturligtvis större ju mer långtgående omorganisationen är. Den organisationsmodell som innebär en nedläggning av mer än femtio tingsrätter medför stora förändringar för såväl personal som den allmänhet som domstolarna betjänar. För att genomföra en genomgripande organisationsförändring borde det kanske kunna ställas ett krav på att sifferrnässigt kunna visa att den nya organisationen blir åtskilligt bättre än den gamla.

Organisationsaltemativ 2

Vid en mer begränsad sammanläggning av tingsrätter till 64 domstolar kommer 24 tingsrätter att ha fler än sju ordinarie domare och 12 att ha fler än 10 ordinarie domare. Dessa domstolar (36 av 64) kommer att ha samma fördelar av reformen som redogjorts för beträffande alternativ 1.

Ytterligare 14 domstolar kommer att ha mellan fem—sex ordinarie domare Även sådana domstolar är juridiskt bärkraftiga i den bemärkelsen att de är domföra 1 alla förekommande mål. Däremot har de inte möjlighet till en specialisering i den dömande verksamheten.

Organisationsmodellen innebär emellertid också att 26 domstolar endast kommer att ha upp till fyra ordinarie domare.

En domstol med endast tre ordinarie domare kommer om inskrivningsmyndighetema och bouppteckningsverksamheten flyttats till andra myndigheter att bestå av cirka tio personer och en domstol med fyra ordinarie domare av cirka 14 personer. De sårbarhetsproblem som detta innebär är uppenbara. Därmed kommer dessa domstolar även i framtiden att få svårigheter med kompetensutveckling m.m. De kommer dessutom att vara beroende av förstärkningsinsatser från icke ordinarie domare.

En fullgod beredningsorganisation kommer troligen endast med svårighet att kunna införas vid de minsta domstolarna. Dessa kommer därmed inte att kunna renodla domarrollen fullt ut. Det finns därmed en risk för att de minsta domstolarna inte kommer att betraktas som likvärdiga de större domstolarna. Om detta skulle bli fallet och de

mindre domstolarna inte uppfattas som lika attraktiva som arbetsplatser kan detta påverka även personalrekryteringen.

När det gäller administrationen kan en domstol med så få anställda som 10 14 personer inte bära en egen administrativ specialistkompetens. Detta innebär att lagmannen i stor utsträckning måste syssla med administrativa uppgifter. En så pass liten enhet kan inte heller inom sig rymma den kompetens som behövs för att följa och underhålla det IT-stöd en domstol behöver. Problemen i budgetarbetet med många domstolar av mycket varierande storlek skulle också kvarstå (RRV Rapport 1997148).

Sammantaget kommer således nästan hälften av domstolarna att vara så pass små att de inte kommer att vara vare sig fullt admini- strativt eller juridiskt bärkraftiga. Genom befolkningsutvecklingen finns det dessutom risk för att underlaget för dessa små domstolar minskar. Olika organisatoriska lösningar för att uppväga dessa nackdelar bör därför övervägas.

Integrationen mellan tingsrätter och länsrätter kan dock genomföras i residensstädema. Den besparing som totalt uppkommer är likväl troligen endast hälften av den som uppkommer i organisationsmodell 1.

Genomförandekostnadema blir vid en mindre genomgripande strukturomvandling inte så höga. Kortsiktigt kommer nackdelarna för domstolspersonalen inte att vara lika stora som i organisations- altemativ 1.

Förändringar inom befintlig organisation

Även för de organisationsmodeller som innebär förändringar inom den befintliga organisationen måste överväganden göras vad gäller frågan om de uppfyller direktivens krav på kvalitet och effektivitet.

Organisationsmodell med endast den samordnande tingsrätten som självständig myndighet

Vad gäller de fördelar organisationsmodellen har för kvalitetskravet innebär det nätverk som bildas att kraven på specialisering i framtiden kan tillgodoses. Vare sig målen handläggs vid den samordnande tingsrätten eller vid någon av de övriga tingsrätterna i nätverket finns möjligheter att utnyttja de domare som besitter särskild sakkunskap när sådan behövs. Endast för särskilda måltyper torde det finnas behov av en författningsreglering som stadgar att de bör handläggas vid tingsrätterna i residensstaden. Detta gäller troligen alltjämt fastighets- domstolsmålen och miljömålen.

Genom att de administrativa göromålen koncentreras till endast den samordnande tingsrätten, således drygt ett 25-tal domstolar, ökar möjligheterna för varje lagman — utom i residensstaden att döma i egna mål. Dessa lagmansanställningar bör kunna framstå som särskilt attraktiva för skickliga domare som är mindre intresserade av administration. Därigenom ökar också dömandet av befordrade domare vilket generellt sett torde förstärka kvaliteten i tingsrättemas verksamhet.

Sammantaget leder förslaget till att domstolarna får samma judiciella självständighet som i dag. Genom det nätverk som bildas ökar möjligheten till kompetensutveckling och specialisering.

När det därefter gäller de administrativa fördelarna effektivitetsfördelama innebär en samordning att alla administrativa resurser som huvudregel samlas till en domstol inom varje län. Denna kan därmed bygga upp en administration med hög kompetens och kapacitet att ta över flertalet av de administrativa uppgifter som i dag utförs av Domstolsverket. Därmed ökar självständigheten mot bl.a. Domstolsverket samtidigt som verkets arbetsuppgifter underlättas såväl vad gäller resursfördelning och dimensionering som IT-utveckling och samordning.

Resursfördelningen mellan domstolarna underlättas genom att det endast är drygt 25 domstolar som skall tillföras medel. Fördelningen mellan domstolarna i varje län beslutas således inte av verket utan skulle kunna bestämmas inom t.ex. en ledningsgrupp av samtliga lagmän inom nätverket (kollegiet) för domstolarna. Därmed får varje tingsrätt ett stort inflytande på resursfördelningen samtidigt som det blir enklare att rätta till obalanser mellan domstolarna. Sådana obalanser kan uppkomma redan till följd av normala variationer i verksamheten. Det saknas i dag bra metoder för att komma till rätta med sådana problem.

Det problem som i dag finns med att utveckla och underhålla olika IT—system vid många små enheter som inte inom sig är bärkraftiga nog att ha en IT—samordnare skulle upphöra om all IT-kompetens samlas vid en samordnande domstol.

Genom den utvidgade tjänstgöringsskyldigheten blir tingsrätterna mer oberoende av överrättema när det gäller personalförstärlmings— insatser vid tillfälliga behov. Samtidigt ökar möjligheten för en mer flexibel och effektiv resursanvändning.

Sammantaget torde organisationsmodellen administrativt ge en högre kompetens med en mera kostnadseffektiv administration än en

organisationsmodell där samtliga tingsrätter är självständiga myndig- heter.

Genom att förslaget till organisationsmodell i huvudsak anknyter till länen är det möjligt att administrativt samordna domstols- verksamheten i tingsrätterna och länsrättema. Förutsättningama för en större personalrörlighet ökar.

Slutligen innebär organisationsmodellen att kostnaderna per avgjort mål minskar genom den mer effektiva administrationen och genom den ökade möjligheten till specialisering. Även genomförandekostnadema i en organisationsmodell som i huvudsak bygger på befintlig organisa- tion blir mycket låga.

Organisationsmodellen har emellertid nackdelar. Dessa hänger till viss del samman med att den inte prövats tidigare i någon omfattning. De försöksverksamheter i Örebro och Blekinge län som tidigare omnämnts kan emellertid komma att ge svar på om de fördelar som ovan beskrivits kan uppnås. Man kan annars befara t.ex. att det finns en risk för att Specialiseringen trots allt endast blir möjlig vid de större domstolama. Om inte de administrativa fördelarna kan genomföras med ett långtgående samarbete också när det gäller målhanteringen kan följden bli att kvaliteten i stället för att höjas, försämras. De små domstolarna skulle inte få de kompetensutvecklingsmöjligheter de behöver och när svårare mål skall handläggas kommer de alltjämt att orsaka allvarliga störningar i verksamheten. De mindre domstolarna kan då komma att välja att överföra svårare mål till en av de större domstolarna i nätverket och därmed utarmas kompetensen ytterligare.

Vad gäller den judiciella självständigheten bör det också uppmärksammas att modellen förutsätter att samtlig personal skall vara anställd i den samordnande tingsrätten, men med stationering vid någon av tingsrätterna i nätverket. Därigenom kan en omstationering av all personal, inklusive domarna, ske genom enkla administrativa beslut. Samtidigt som detta är en av organisationsmodellens fördelar ligger också en väsentlig nackdel häri.

En administrativ beslutsordning vad gäller domares förflyttnings— skyldighet måste, för att kunna genomföras, vara förenlig med 11 kap 5 & tredje stycket regeringsformen, som stadgar att ordinarie domare endast får förflyttas till annan jämställd domartjänst om det påkallas av organisatoriska skäl. Grundtanken med bestämmelsen är ytterst att värna om domamas självständighet genom att ge dem ett grundlagsfäst skydd mot förflyttningar som grundar sig på annat än organisatoriska skäl.

1 förarbetena till gamla regeringsformen , vari bestämmelsen först infördes i grundlag, uttalade departementschefen att ”som ett organisatoriskt skäl enligt stadgandet bör anses ej endast det fall att domartjänst indrages eller förändras utan även det fall då stationeringsorten för en domstol ändras” (prop. 1964: 140, s. 100).

Det kan i detta sammanhang knappast innebära någon skillnad om stationeringsorten för domstolen eller domaren ändras båda fallen torde omfattas av grundlagsskyddet. Därmed skulle det inte finnas något hinder mot att anställa även domarpersonalen vid samordnings- tingsrätten men med stationering vid någon av tingsrätterna i nätverket.

Det finns dock en uppenbar risk för att vad som kan anses vara ett organisatoriskt skäl uttunnas om en rent administrativ beslutsordning införs för stationeringsbeslut rörande domare. Om samordnings- lagmännen vill utnyttja den inbyggda flexibiliteten i organisationen kan skyddet mot förflyttning komma att urholkas på ett sätt som inte överensstämmer med tanken bakom grundlagsbestämmelsen.

När det därefter gäller kravet på effektivitet måste uppmärksammas att en organisation som bygger på att administrationen samlas centralt medan den operativa verksamheten sköts på lokal nivå finns en risk att viss administration byggs upp även lokalt med dubbelarbete som följd. Det kan leda till att den eftersträvade besparingen uteblir.

Det finns även en viss risk att beslutsvägama blir alltför långa och att de administrativa besluten till följd av avstånden inte får den acceptans som följer av ett regelbundet personligt sammanträffande på arbetsplatsen. De geografiska avstånden kan också medföra att de lokala tingsrätterna känner sig avskurna från möjlighet att påverka sin arbetssituation och en motsättning mellan de lokala tingsrätterna och den samordnande tingsrätten kan uppstå. Därmed kan den önskvärda tjänstgöringsskyldigheten för personalen att förstärka vid andra dom- stolar i nätverket bli svår att genomföra. Med en organisation med många små domstolar skulle därmed nackdelarna med en stor sårbarhet vid sjukdom och arbetstoppar och svårigheterna att kompetensutveckla kvarstå. Endast vid de större domstolarna skulle dessa problem alltjämt vara små. Risken finns därför att det endast är vid dessa domstolar som Specialiseringen kommer att ske och att domstolarna sinsemellan därför inte kommer att framstå som likvärdiga.

Sammantaget finns det en risk för att organisationen kan bli administrativt svårstyrd med en ineffektivitet som följd.

Organisationsmodell med samtliga tingsrätter som självständiga myndigheter

Judiciellt skulle behovet av specialisering kunna tillgodoses även i denna modell. Tjänstgöringsskyldigheten skulle således kunna utformas på motsvarande sätt som i den modell där endast residensstadens tingsrätt har myndighetsstatus.

Fördelarna med en gemensam IT-hantering skulle även här kunna utnyttjas i kvalitetshöjande syfte så att alla domare oavsett domstol får tillgång till samma bibliotek m.m. Vidare skulle en utvidgad tjänstgöringsskyldighet underlätta för införandet av en effektiv bered- ningsorganisation även i de minsta domstolarna.

En viss förenkling av administrationen uppstår genom att tjänst- göringsskyldigheten utökas något. Tingsrätterna blir mer oberoende av överrättema för personalförstärkningsinsatser vid tillfälliga behov. Vidare förenklas IT-hanteringen även i denna modell om en samord- nande tingsrätt får ansvaret för all IT-verksamhet.

Genom att behålla samtliga tingsrätter som självständiga myndigheter kvarstår emellertid de administrativa svårigheter som redan i dag finns i domstolsorganisationen. Även om organisations- modellen kombineras med att de minsta tingsrätterna läggs ned, skulle många domstolar vara alltför små för att bära den administrativa specialkompetens som behövs för att avlasta lagmännen vid dessa domstolar. Många av de administrativa uppgifterna skulle dessutom utföras inorn fler myndigheter än nödvändigt, något som inte är resurseffektivt.

De problem som finns att finna rättvisa modeller för resurs- fördelningen skulle kvarstå. Således skulle det även i fortsättningen vara svårt att finna möjligheter att överföra medel mellan domstolarna när obalanser uppstår.

Svårigheterna att få den utvidgade tjänstgöringsskyldigheten att fungera när samtliga domstolar är budgetrnyndigheter, är uppenbara. Det är inte troligt att flexibiliteten i systemet skulle utnyttjas i någon större omfattning, varför de problem den nu befintliga organisationen har skulle kvarstå.

Den utvidgade tjänstgöringsskyldigheten skulle även i en organisationsmodell där domstolarna är självständiga myndigheter, riskera att utnyttjas på ett sätt som strider mot grundtanken bakom skyddet för domare mot förflyttningar.

En organisation som kombinerar en begränsad sammanläggning med en nätverksmodell

Organisationsmodellen innebär att den minsta självständiga domstolen har fem domare. Domstolar med färre domare knyts samman i nätverk, Därmed kommer organisationen att bestå av domstolar som samtliga har både juridisk och administrativ bärkraft.

I huvudsak kommer de konsekvenser som ovan beskrivits för sammanläggningsaltemativet med 64 tingsrätter att gälla för de

domstolar som behålls som självständiga myndigheter. För de dom- stolar som knyts samman i nätverk kommer beskrivningen av de effekter som en förändring inom befintlig organisation skulle få, att gälla. Det finns därför inte skäl att ytterligare analysera detta alternativ.

9.5.2 De olika organisationsmodellemas konsekvenser för andra samverkande myndigheter och för samhället i övrigt

Oavsett om man väljer att reformera domstolsorganisationen genom en långtgående eller mindre långtgående sammanläggning av tingsrätter medför det konsekvenser både för de myndigheter som har att samverka med domstolarna och för samhället i övrigt. Konsekvenser- nas omfattning beror på hur många tingsrätter som berörs. Nedan beskrivs därför de följder som kan förutses vid en omorganisation enligt de båda sammanläggningsaltemativen. I en nätverksorganisation kommer dessa konsekvenser i stort sett inte alls att inträffa.

Åklagarorganisationen

Åklagarväsendet har omorganiserats och delvis omlokaliserats den 1 juli 1996. Genom att åklagamas verksamhet i domstolama förutsätter personlig inställelse är det naturligtvis lämpligt att avstånden mellan åklagamas lokaliseringsorter och tingsrätterna är så små som möjligt. Sambanden mellan åklagarväsendet och övriga delar av rättsväsendet har behandlats i den proposition som låg till grund för den nya åklagarorganisationen (prop. 1995/96:110). I propositionen framhölls att såväl en framtida minskning av antalet tingsrätter som pågående organisationsförändringar inom polisväsendet ställer krav på en effektivare och mer flexibel åklagarorganisation.

Åklagarkamrama i åklagarväsendets nya organisation är i hög grad lokaliserade till samma orter som föreslås vara kansliort för en tingsrätt enligt alternativ 1. För åklagarväsendet skulle en sådan domkrets- reform medföra lägre reskostnader och mindre tidsspillan. I organisa- tionsaltemativ 2 finns det däremot ett betydande antal kansliorter för en tingsrätt som inte samtidigt har någon åklagare fast stationerad på orten. För åklagarna ger därför organisationaltemativ 2 lägre besparingar än alternativ 1. Jämfört med dagens organisation ger båda alternativen lägre kostnader.

Transporter mellan tingsrätter och häkten

Kriminalvårdens transportorganisation, och i vissa fall polisen, svarar för transport av misstänkta i samband med häktningsförhandlingar och huvudförhandlingar med häktade. Transportkostnadema blir ofta betydande genom att den misstänkte under transporten bevakas av flera personer. Vid transport av flera misstänkta måste dessa ibland av säkerhets- eller utredningsskäl transporteras i olika fordon. Tings- rätternas jour för häktningsförhandlingar under helger och veckoslut ställer ibland stora krav på transportorganisationen. I de fall då den tingsrätt som svarar för jouren ligger långt från häktesorten uppkommer ofta betydande transportkostnader.

Det finns nu häkten på 28 orter i landet, varav 4 i Stockholmsregionen. De flesta av dessa häkten har lokaliserats till residensstädema eller städer av motsvarande storlek. Flertalet av landets nu 96 tingsrätter saknar således häkte på eller nära kansliorten. Både organisationsaltemativ 1 och, i viss mån, alternativ 2 innebär att tingsrättemas verksamhet i högre grad förläggs till de orter som har ett häkte. Detta skulle medföra minskade transportkostnader för misstänkta i samband med häktningsförhandlingar och huvudförhand- lingar med häktade.

Samband mellan tingsrätterna och polismyndigheterna

Polismyndighetema utför vissa uppdrag åt tingsrätterna såsom del- givningar och bevakning i samband med särskilt säkerhetskrävande rättegångar. Sådana uppdrag fullgörs av polisen på den ort där upp- draget skall utföras. En koncentration av tingsrätterna till färre orter påverkar därför inte nämnvärt polisens kostnader för sådana uppdrag.

Polisens kostnader för hämtning av tilltalade och vittnen som uteblivit från en domstolsförhandling ökar naturligtvis om en dom- kretsreform medför längre sådana transporter eller om antalet transportuppdrag skulle öka. På motsvarande sätt kan resekostnaden öka då polismän skall inställa sig i domstolarna som vittne i ett brottmål. Den sistnämnda kostnadsökningen blir troligen obetydlig eftersom polisvittnen i många fall kan höras per telefon.

Konsekvenser för allmänheten

För allmänheten medför en avveckling av tingsrätten på en rad orter i de flesta fall längre resväg till tingsrätten. För dem som berörs medför naturligtvis detta praktiska olägenheter i form av tidsspillan och ökade

kostnader. För en samlad bedömning av sådana olägenheters omfattning bör uppmärksammas både hur mycket resvägen (eller snarare restiden) ökar och hur stor del av allmänheten som överhuvudtaget berörs av en domkretsreform.

I flertalet av de regioner i landet, som berörs av förslagen till domkretsreform, blir avståndet till den nya tingsrättens kansliort i de flesta fall högst 6 - 8 mil. Dessa förhållanden innebär, med normala kommunikationer, en restid till tingsrätten på 1—2 timmar. För att underlätta inställelse i tingsrätterna måste dessa naturligtvis efter en domkretsreform, i ännu högre grad beakta allmänhetens restider vid utsättande av tidpunkt för förhandlingar.

För att ta reda på hur stor del av allmänheten som överhuvudtaget berörs av de längre avstånden har en undersökning genomförts av besöksfrekvensen i domstol, bilaga 8. Enligt undersökningen är det ca 16 procent av den vuxna befolkningen som överhuvudtaget har besökt en tingsrätt. Flertalet av dessa personer, ca 80 procent har under sin livstid i genomsnitt besökt en tingsrätt högst två gånger. Under ett år beräknas att ca 3 procent av den vuxna befolkningen besöker en tingsrätt.

Större delen av tingsrättemas verksamhet finns i de större och mellanstora tingsrätter som blir kvar på de nuvarande kansliortema. På dessa orter berörs allmänheten således inte av en domkretsreform. Eftersom det i huvudsak är de minsta tingsrätterna som läggs ner så är det i Organisationsaltemativ 1 drygt en tredjedel av tingsrättemas verksamhet som får ny kansliort och i Organisationsaltemativ 2 omkring en femtedel.

Även om det således är en relativt begränsad del av allmänheten som direkt berörs av en domkretsreform skall naturligtvis nackdelarna för dessa personer inte underskattas. En viktig del av utredningsarbetet har därför varit att försöka klargöra i vilka regioner allmänheten kan få så stora nackdelar av att bli av med sin tingsrätt att man där bör avstå från en domkretsförändring.

Tingsrättens betydelse för arten

En annan aspekt på frågan om avveckling av de mindre tingsrätterna är tingsrättens symbolvärde för allmänheten på de orter där tingsrättens verksamhet upphör.

Farhågor har framförts om att en avveckling av tingsrätten på en ort minskar det engagemang i rättsfrågor och känslan av rättstrygghet, som närheten till en tingsrätt antas medföra. Om tingsrättens verksamhet på en

ort skulle upphöra, innebär detta att en ofta långvarig historisk tradition bryts, vilket kan uppfattas som en nedgradering av ortens betydelse.

Sådana synpunkter är beaktansvärda, men det finns kanske förhållanden som kan mildra de befarade konsekvenserna. Det är numera få personer som av ett allmänintresse för rättsfrågor besöker rättegångar. Flertalet bland allmänheten får sin information om verksamheten i domstolarna via massmedia. Massmedias roll och möjligheter, när det gäller att bevaka rättegångar av stort allmänt intresse, minskar sannolikt inte om tingsrättemas verksamhet koncentreras till större orter. Allmänhetens engagemang i rättsfrågoma måste naturligtvis stödjas och underlättas på olika sätt. Efter en domkretsreform blir tingsrättemas utåtriktade insatser för att informera om arbetet i domstolarna naturligtvis ännu viktigare.

Tingsrätternas betydelse för tillgången till advokater på orten

En effekt vid en nedläggning av tingsrätter som kan befaras är att antalet advokater på de berörda tingsrättsortema minskar. Eftersom advokater ingår som en viktig del i en orts samlade utbud av kvalificerade tjänster har eventuella samband mellan tingsrättemas och advokatemas lokalisering undersökts.

Det framgår av Sveriges Advokatsamfunds matrikel bl.a. följande: Alla landets nuvarande kansliorter för en tingsrätt har minst en advokat som är verksam på orten. . Advokater finns på ca 60 orter, i många fall små orter, som inte har någon tingsrätt. . Ett fåtal relativt stora orter som inte har någon tingsrätt har heller ingen advokat på orten. För att belysa vilken betydelse tingsrättemas lokalisering kan ha för advokatemas ekonomiska underlag har orter av samma storlek med respektive utan tingsrätt jämförts när det gäller tillgången till advokater på orten. Även ersättningar som bekostats med rättshjälpsanslaget och som utbetalts till advokater på orter med respektive utan tingsrätt har jämförts (se bilaga 3).

Bland de utvalda orterna har i allmänhet de orter som är kansliort för en tingsrätt något fler advokater och ett högre utbetalt rättshjälpsbelopp än de orter som inte är en tingsrättsort. Uppdrag som bekostas med rättshjälpsanslaget är visserligen en viktig intäktskälla för advokaterna, men är i de flesta av exemplen inte den huvudsakliga intäkten.

Tingsrätternas lokalisering synes ha ett visst, om än begränsat, samband med hur rättshjälpsfinansierade uppdrag fördelas mellan

advokater på olika orter. Troligen har ortens näringsliv, antalet advokater på närbelägna orter och andra förhållanden större betydelse för antalet advokater på en ort än om en tingsrätt är lokaliserad dit eller ej.

Regionalpolitiska konsekvenser

En domstolsreform för tingsrätterna medför vissa regionalpolitiska konsekvenser. I det följande görs en bedömning av vilka konsekvenser en nedläggning av ett större eller mindre antal tingsrätter kan få för t.ex. sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar av landet (jfr dir. 199250).

En avveckling av tingsrätten på vissa orter och motsvarande utbyggnad på andra orter påverkar naturligtvis fördelningen av arbetsplatser mellan orterna. Arbetstillfällena blir emellertid i huvudsak kvar i de olika regionerna. Det totala antalet arbetstillfällen vid tingsrätterna minskar endast i den utsträckning som omläggningen till färre och större tingsrätter möjliggör effektiviseringar av arbetet.

Den administrativa personalen i domstolarna rekryteras vanligen genom den lokala arbetsmarknaden på respektive ort. En tingsrätt med 2 4 domare har vanligen 15 20 anställda (inklusive personal för inskrivnings- och bouppteckningsverksamheten). En tingsrätt utgör därför en mycket liten del av den totala arbetsmarknaden på orten. Domstolarna saknar emellertid inte betydelse för arbetsmarknaden. Särskilt på många mindre orter är utbudet av administrativa arbets- uppgifter ofta begränsat. Inom de kommuner där det finns en kansliort för en tingsrätt sätter man stort värde på att det inom kommunen finns arbetstillfällen för kvalificerad personal av det slag som domstols- juristema utgör.

Det totala antalet arbetstillfällen, räknat i årsarbetskrafter, är ca 650 (exkl. bouppteckningar och inskrivningsärenden och exkl. förändringar i Stockholmsområdet) vid de domstolar vars verksamhet enligt organisationsaltemativet 1 skulle överförs till annan ort. Motsvarande siffra för organisationsaltemativ 2 är ca 350 årsarbetskrafter.

Stockholmsområdet har utelämnats i ovanstående siffror beroende på att en omlokalisering av tingsrättemas verksamhet i denna region sannolikt medför att flertalet anställda blir kvar i domstolsorganisa- tionen utan att byta bostadsort. Även i övrigt rör sig de föreslagna omlokaliseringama av tingsrättemas verksamhet i åtskilliga fall om förflyttningar inom normala pendlingsavstånd. I sådana fall behöver en omläggning av domkretsindelningen inte medföra att tingsrättemas personal behöver byta bostadsort.

De regionala effekterna av de senaste årens rationaliseringar, besparingar och nedläggningar inom statlig verksamhet har nyligen undersökts av den s.k. REKO-STAT—utredningen ( SOU 1997:13 ). I utredningen redovisas bl.a. hur personalminskningama inom den statliga sektorn under de senaste tio åren har påverkat olika ortstyper. Den relativt sett största minskningen av statligt anställda har skett i regioner utanför storstäder och regionala centra. Det kan inte undvikas att det är de ortstyper, där antalet statligt anställda relativt sett har minskat mest, som också kan komma att påverkas vid en avveckling av tingsrätter.

10. Länsrättema

En sammanslagning av länsrätter och tingsrätter är endast möjlig i de nuvarande residensstädema och eventuellt på ytterligare några orter. Länsrättema i Stockholm, Göteborg och Malmö bör dock behållas som egna myndigheter.

10.1. Utgångspunkter

Domstolskommittén hade i uppgift att utreda frågan hur ett långtgående samarbete mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama kunde utformas. För de högsta instanserna och för hovrättema och kammarrättema fick kommittén föreslå sammanslagningar. Senare utvidgades uppdraget till en möjlighet att även överväga lösningar som innebär en sammanläggning av tingsrätter och länsrätter (dir. 1995: 102 och 1997250).

1 avsnitt 11118 har redogjorts för de skäl som finns för ett närmare samarbete mellan de båda domstolsorganisationema. Ett sådant samarbete främjar på olika sätt kvaliteten i domstolsverksamheten. Vidare ger det en mer flexibel organisation med en större resurseffektivitet. Om kvalitetseffektema skall uppnås måste det dock tillses att organisationsförändringen i vart fall inte inledningsvis påverkar ämnesområdet för domamas dömande verksamhet. De flesta domare är sannolikt inte i dag beredda att döma annat än i den egna domstolens målområde. Allteftersom effekterna av en gemensam notarie- och domarutbildning uppstår skapar organisationsförändringen dock förutsättningar för ett på sikt mer långtgående samarbete även vad gäller det egentliga domstolsarbetet.

En självklar utgångspunkt är således att en organisationsförändring mot ett längre gående samarbete mellan domstolsorganisationema inte får äventyra kvaliteten i den dömande verksamheten. Därför har också förordats, för det fall en integration beslutas, att domstolar i samma instans behålls som särskilda domstolar, men knyts till varandra genom en gemensam ledning och administration. All personal anställs dock i en och samma myndighet. Organisationsformen ger en möjlighet att undersöka olika alternativ till underrättsorganisation som vad gäller integrering inte behöver vara enhetlig i hela landet.

Ett organisationsaltemativ skulle kunna vara att sprida länsrättsdömandet till fler orter än för närvarande. En första fråga blir då hur många förvaltningsdomare som varje domstol bör ha för att vara juridiskt bärkraftig när det gäller förvaltningsdömandet. Från den administrativa bärkraften kan bortses eftersom domstolarna vid en sammanslagning får beräknas ha sådan storlek att detta krav uppfylls.

Mot bakgrund av det mycket vidsträckta ämnesområdet i länsrätt och kompliciteten i målen bör antalet förvaltningsdomare i varje domstol vara så stort att det finns möjlighet till en viss specialisering. Det måste också finnas ett så stort antal förvaltningsdomare i varje domstol att det finns ett underlag för diskussioner i juridiska spörsmål kolleger emellan. Ett visst minsta antal fordras också för att verksamheten inte skall bli alltför sårbar vid ledigheter av olika slag. Då länsrättema nu i vissa mål får vara två lagfarna domare bör ett absolut minimum vid tillskapandet av en ny organisation vara tre förvaltningsdomare i varje domstol. Härifrån måste dock göras undantag på de orter där länsrättema redan nu, p.g.a. de demografiska förhållandena, har färre domare än så.

Vad gäller underlaget för att beräkna det ungefärliga antal förvaltningsdomare som det behövs i varje domkrets om länsrättema sprids till fler orter än i dag, kan utgångspunkten vara domkretsens befolkningsunderlag. I samband med att Västra Götalands län bildades med tre länsrätter ändrades nämligen forumbestämmelsema för länsrättema. Ändringarna innebär att om man inrättar flera länsrätter i ett län kan i vart fall större delen av målen förutses spridas på samtliga domstolar i länet (se t.ex. 14 5 lagen om allmänna förvaltnings- domstolar och t.ex. 36 ?) socialtjänstlagen (l980:620), 47 & (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 34 & lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 23 & kupongskattelagen(1979:624), 20 5 lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter m.m., m.fl.).

Efter dessa utgångspunkter redogörs nedan för ett förslag till länsrättsorganisation i ett samordnat domstolsväsende. Det bör framhållas att alla effekter av att dela en länsrätt på flera orter inte har analyserats. Vidare bör det anmärkas att det finns en hög andel icke ordinarie domare vid länsrättema. Någon bedömning har inte skett av vilket behov respektive länsrätt har av ordinarie domare. Förslaget, som utgår från dagens organisation, skall därför mer ses som en principskiss.

10.2. Länsrättsorganisationens utformning

När det gäller länsrättsorganisationen finns det framför allt tre olika möjligheter till en förändrad struktur. Den första innebär att förvaltningsdömandet sprids till samtliga orter som har en tingsrätt. Den andra innebär att samordningen endast sker på länsrättemas nuvarande kansliorter. Den tredje möjligheten är att utöver en sådan samordning föra förvaltningsdömande till även vissa andra tingsrätter.

En spridning av förvaltningsdömandet till samtliga tingsrättsorter, ger när det gäller organisationsaltemativet med 43 tingsrätter, ett stort antal domstolar (16) med endast en eller två ordinarie förvaltnings- domare. Flertalet domstolar, 22 av 43, skulle komma att ligga på eller under miniminivån. Många domstolar skulle således inte uppfylla kravet om minst tre domare, bilaga 4, tabell 1. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av de förändringar som en domstol bör kunna tåla, dels vad gäller målmängd, dels vad gäller befolkningsunderlag, är det inte tänkbart att skapa en så sårbar organisation. 1 storstadsområdena bör det också uppmärksammas att man skulle splittra förvaltningsdom- stolama på ett sätt som skulle försvåra den specialisering som just vid dessa domstolar är särskilt värdefull.

1 en organisation med 64 tingsrätter är alternativet att sprida förvaltningsdömandet till samtliga domstolar än mer otänkbart. Vad som återstår att överväga är därför en sammanslagning av tingsrätter och länsrätter på endast de nuvarande kansliortema för länsrättema, eventuellt med en viss ytterligare spridning av länsrättema. En sammanslagning på nuvarande länsrättsorter skulle innebära att det antal domare som nu finns vid varje länsrätt inte förändras. Endast vid tre länsrätter skulle antalet ordinarie domare understiga tre, nämligen i Visby, Karlskrona och Östersund, bilaga 4, tabell 2. Befolknings- situationen i dessa län är sådan att detta måste accepteras. Genom en samverkan med tingsrätten på motsvarande ort kan dock en del av de problem som finns med alltför små domstolar undvikas.

När det gäller de största domstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö ger en sammanslagning mellan tingsrätterna och länsrättema troligen inte någon egentlig resursvinst vare sig vad gäller kvaliteten eller resurseffektiviteten. En förutsättning för sådana effekter av en sammanslagning är sannolikt bl.a. att domstolarna finns i samma lokaler eller har lokaler i omedelbar närhet av varandra, jfr avsnitt 111:8.3.1. Lokalfrågan torde emellertid vara svårlöst på dessa orter. Redan på den grunden bör dessa domstolars organisation inte ändras i det här avseendet. Härtill kommer att tingsrätterna på dessa orter redan är så stora att någon fördel genom att tillföra dem ytterligare verksamhet inte kan uppnås.

Vad därefter gäller frågan om att sprida länsrättsdömandet till ytterligare några orter utöver residensstädema finns det inte något hinder att ett län har flera länsrätter. Den lösning som valts i Västra Götalands län visar att detta är fullt genomförbart. En fördel med att ha länsrätter på fler orter än för närvarande är att tillgängligheten till länsrättema ökar för allmänheten.

Om man vidhåller kravet att varje länsrätt skall ha minst tre ordinarie domare är det, bortsett från länsrätten i Stockholm, endast länsrättema i Göteborg, Malmö, Vänersborg och Luleå som är tillräckligt stora för att kunna delas. De orter som är tänkbara som nya kansliorter för en länsrätt är:

Borås. Borås ligger på ett avstånd om drygt tio mil från Vänersborg. Om Borås tingsrätt tillförs Alingsås, Vårgårda och Herrljunga kommuner skulle domkretsen få ett befolkningsunderlag på drygt 200.000 personer. Målunderlaget skulle därmed räcka för tre förvaltningsdomare. Efter en sådan domkretsförändring skulle det inom Västra Götalands län finnas underlag för tretton ordinarie förvaltningsdomare i Göteborg, fyra i Vänersborg, tre i Borås och fem iMariestad.

Helsingborg. Avståndet mellan Helsingborg och Malmö är drygt sex mil. Helsingborgs domkrets har drygt 150 000 invånare. Om man lägger till domkretsama för Ängelholms och Klippans tingsrätter blir befolkningsunderlaget ca 250 000 vilket bör ge underlag för drygt tre förvaltningsdomare. Domkretsen skulle då motsvara förslaget för tingsrätterna, organisationsaltemativ 1. En möjlighet skulle kunna vara att tillföra domkretsen även Landskrona och Svalövs kommuner. Länsrätten i Helsingborg skulle därmed få omkring fyra förvaltnings- domare. Motsvarande justering skulle behöva göras för tingsrättens domkrets.

Kristianstad. Länsrätten i Malmö har nu en avdelning placerad i Kristianstad. En undersökning som genomförts av Domstolskommittén tyder på att det inte finns någon egentlig resursvinst med en sådan organisation. För att underlätta en samverkan med tingsrätten i Kristianstad borde orten ha en länsrätt. Om en länsrätt inrättas även i Helsingborg skulle Kristianstads domkrets omfatta följande kommuner: Hässleholm, Osby, Östra Göinge, Bromölla, Kristianstad, Hörby, Tomelilla och Simrishamn. Om endast Malmö och Kristianstad inrättas som länsrättsorter kan domkretsen följa den gamla läns- gränsen. Beroende på vilket altemativ som väljs skulle länsrätten i Kristianstad få ett underlag för tre alternativt fyra förvaltningsdomare.

Förändringarna i Skåne län skulle, om Helsingborg tillförs en länsrätt, ge Länsrätten i Malmö sju ordinarie domare. Om alternativet med endast en länsrätt i Malmö respektive Kristianstad väljs skulle Malmö få elva förvaltningsdomare.

Gällivare. Länsrätten i Luleå, som har sex ordinarie domare, handläger ofta psykiatrimål i Gällivare. Resan tar ungefär en dag i anspråk för en ordinarie domare och en protokollförare. Under utredningen har det därför diskuterats möjligheten av att föra en förvaltningsdomare till tingsrätten i Gällivare. Domkretsen för en sådan länsrätt skulle omfatta Gällivare, Kiruna och Jokkmokks kommuner och ge underlag för omkring en förvaltningsdomare. Även om en sådan förändring skulle medföra kostnadssänkningar kan det ifrågasättas om det är lämpligt att bilda en ny länsrätt med endast en domare. Sårbarheten skulle i och för sig kunna mildras om man vid rekryteringen till en sådan tjänst och till tjänster som domare i tingsrätten satte ett särskilt värde vid erfarenhet från båda domstolsorganisationema.

Ytterligare en domkretsförändring

När Västra Götalands län bildades behöll länsrättema i länet sina dåvarande domkretsar. Den nya länsindelningen ger emellertid möjlig- het att överväga vissa förändringar. En sådan förändring rör länsrätten i Vänersborg som har det förutvarande Älvsborgs län som domkrets. Nordvästra delen av Västra Götalands län hör nu till Länsrätten i Göteborg. Länsdelen hör emellertid naturligen både geografiskt och kommunikationsmässigt till Vänersborg. Följande kommuner bör därför överföras till Länsrätten i Vänersborg: Strömstads, Tanums, Lysekils, Munkedals, Sotenäs och Uddevalla kommuner. Därmed skulle Länsrätten i Vänersborg tillföras ett ytterligare befolknings- underlag om drygt 100 000 invånare, motsvarande drygt en förvalt- ningsdomare. Länsrätten skulle därmed i viss utsträckning kom- penseras för det avbräck som en ny länsrätt i Borås skulle innebära.

' '.'-k:a. :.Hl'l'ul'f ':l- |.-

MHF—"ir , gain-fri? l'art-mn-

lli!

full-_".r.-lrhlahlilfi'|.'..i.ll1

,'rlr ==-.—'.'-.-.--.auej;ig '"_ F” :F ., ,

' . ”') .Iiln.v'rl.r-_Vll'-r.'dlr_r_w-.» lgh-_|— . 'éwllll __1 " . .. _- "—I_A'l' A-___ _|. '..I"'*-' _ ' --:;H—:-'Wv'll1l:—_ IFK—1."

.r._._:_'_ __L '.__*__".t_l!- _.. ' '1*HI-_.lw—€-"-A _—r-'—|_:l- I mir—inl Tål'11'd-E__-JJI"_ITT

'I 1 "|

-'-'," ”i'll-" '..' ""”"

?" Militar-äär. m,m

..-"'*'

11. Stockholms tingsrätt

Stockholms tingsrätt hanterar sina arbetsuppgifter på ett fullt tillfredsställande sätt. Utredningen har inte visat att det finns skäl att förändra vare sig den yttre eller den inre organisationen. Tingsrätten bör i stället få fortsätta sitt utvecklingsarbete inom ramen för den nuvarande organisationen.

1 1.1 Utredningsuppdraget m.m.

1 Domstolskommitténs ursprungliga direktiv (Dir. 1995:102) framhölls att landets största domstolar kunde vara administrativt tungrodda och att detta kunde medföra svårigheter då det gällde att omfördela personal vid ändringar i arbetsbördan. 1 kommittédirektiven framhölls också att det i de största domstolarna kunde krävas särskilda organisatoriska åtgärder för att garantera flexibilitet, rörlighet och överblickbarhet. Kommittén gavs i direktiven följande utredningsuppdrag rörande de största domstolarna (dir. s. 17).

I fråga om de största domstolarna bör utredas om dessa skall delas upp på flera självständiga domstolar eller om en förändrad inre organisation är en framkomlig väg för att lösa eventuella problem. Utredningen bör i detta sammanhang bl.a. ta del av de erfarenheter som vunnits vid Stockholms tingsrätt av den nya organisationsmodell som tillämpas där.

Undersökningen av de största domstolarna begränsades av kommittén till att avse förhållandena vid Stockholms tingsrätt. Skälet till avgränsningen var bl.a. att Stockholms tingsrätt med sina drygt 450 anställda är landets i särklass största domstol. Stockholms tingsrätt antogs därför kunna ge underlag för slutsatser med giltighet även för andra större domstolar såsom Svea Hovrätt, Göteborgs tingsrätt och Länsrätten i Stockholms län, vilka samtliga har drygt 200 anställda.

Målsättningen med undersökningen var att studera om Stockholms tingsrätt hade organisatoriska problem som kunde antas vara specifika för stora domstolar. Utredningen har strävat efter att skilja problem som är relaterade till domstolens storlek från sådana som främst torde

bero på den yttre miljö domstolen verkar i och som alltså inte påverkas av hur tingsrättsverksamheten är organiserad.

Underlaget för utredningen har utgjorts av tingsrättens arbetsordning och verksamhetsberättelser, tidigare utredningar och rapporter samt dokumentation som tagits fram inom ramen för ett utvecklingsprojekt som för närvarande bedrivs vid Stockholms tings— rätt, det s.k. STURE-projektet. Domstolsverket och Stockholms tings- rätt har bidragit med statistiskt material. Vidare har synpunkter från de anställda inhämtats, dels genom en enkätundersökning, dels genom intervjuer med lagmannen och de samordnande chefsrådmännen. Härtill har yttranden inhämtats från åklagare och advokater med inblick i verksamheten vid Stockholms tingsrätt.

Merparten av det statistiska underlaget samt enkätundersökningen redovisas i bilagedelen, bilaga 5.

1 1.2 Tidigare utredningar och pågående reformarbete

Tidigare utredningar

Stockholms tingsrätt har varit föremål för ett flertal utredningar. Från senare decennier märks bl.a. Domkretsutredningen för Stockholms län som i betänkandet Förslag till domkretsindelning för Stockholms län (Ds Ju 1974:1) föreslog att Stockholms kommun skulle delas in i fyra domkretsar. Förslaget ledde i den delen inte till någon åtgärd.

Organisationen vid tingsrätten har också berörts i Domstolsverkets utredningar under 1980-talet om principerna för avdelningsindelning och personaldimensionering (se t.ex. DV Rapport 1983:4 och 19882).

En utredning som lett fram till relativt omfattande organisations— förändringar är den organisationsöversyn som Statskontoret utförde på regeringens uppdrag och som redovisades i rapporten Stockholms Tingsrätt en organisationsöversyn ( 1990:33 ).

Statskontoret kom i sin utredning fram till att de produktivitets- problem som då fanns vid Stockholms tingsrätt inte borde lösas genom en delning av tingsrätten. Enligt statskontoret var det inte tingsrättens storlek i sig som var problemet utan snarare att organisationen var felaktig i förhållande till tingsrättens storlek. Statskontoret ansåg att en stor domstol kunde erbjuda en hög grad av flexibilitet och samtidigt ge möjlighet till specialisering om den organiserades på rätt sätt. I rapporten föreslog Statskontoret en rad åtgärder för att komma till rätta

med tingsrättens låga produktivitetstal. Förslaget har i något modifierad form genomförts vid Stockholms tingsrätt från den 1 oktober 1991.

Organisationsförändringen innebar att brottmålsavdelningamas antal minskades samtidigt som varje avdelning gjordes större. För att stärka ledningsfunktionen vid tingsrätten indelades den dömande verksamheten i två samordningsområden, ett för brottmål och ett för tvistemål. De kollektiva beslutsorganen plenum och kollegium avskaffades och deras befogenheter överfördes till lagmannen. Sam- tidigt inrättades en ledningsgrupp som beredningsorgan för lagmannen. Förändringarna genomfördes trots bitvis stark kritik från i första hand juristpersonalen vid tingsrätten.

Reformen utvärderades av Domstolsverket år 1995. Utvärderingen visade att produktiviteten vid Stockholms tingsrätt under åren 1992—94 ökat med i vart fall 35 procent och att tingsrätten nu låg väl i nivå med övriga domstolar. 1 utvärderingen gjordes bedömningen att 1991 års organisationsförändring sannolikt i väsentlig grad bidragit till den positiva utvecklingen (DV rapport 199514).

Pågående reformarbete

Tingsrätten har med jämna mellanrum omprövat den egna organisa- tionen. Sedan hösten 1996 bedrivs ett omfattande utvecklingsprojekt vid Stockholms tingsrätt det s.k. STURE-projektet i vilket all personal är engagerad. Projektet syftar till att effektivisera arbetet vid tingsrätten. Målet är att skapa en tingsrätt som inom ramen för oförändrade eller t.o.m. minskade resurser skall kunna fatta fler och snabbare avgöranden än i dag. Detta skall ske med bibehållen kvalitet i arbetet och med bibehållen omsorg om personalen. För att nå målet avser man bl.a. att undersöka om det går att i ökad utsträckning delegera arbetsuppgifter från domarna till andra personalkategorier. Man ser även över flödet av arbetsuppgifter genom organisationen för att i största möjliga utsträckning förhindra att det utförs onödigt dubbelarbete. Man avser också att genomföra omfattande utbildnings- insatser för att höja kompetensen hos personalen och därmed möjliggöra en omfördelning av arbetsuppgiftema inom organisationen.

11.3. Tingsrättens organisation m.m.

Nedan redogörs för vissa basfakta rörande tingsrätten, såsom dess yttre och inre organisation. Vidare berörs frågor med anknytning till

organisationen, t.ex. hur arbetet fördelas, hur informationen på olika nivåer hanteras m.m.

Tingsrättens organisation

Stockholms tingsrätt är med sina drygt 450 anställda landets i särklass största domstol. Domkretsen omfattar Stockholms kommun med över 710 000 innevånare. Tingsrättens verksamhet finns i två hus, dels Rådhuset, dels tingshuset i kvarteret Klamparen. Tingsrätten har 12 dömande avdelningar fördelade på två samordningsområden, ett för tvistemål (åtta avd.) och ett för brottmål (fyra avd.). Tingsrätten har vidare en ärendeavdelning med tre enheter, bouppteclmingsenheten, inskrivningsenheten och det s.k. Sjöfartsregistret. Slutligen finns det en administrativ enhet.

Lagmannen är administrativ chef för tingsrätten. Den administrativa enheten leds av en kanslichef. Varje samordningsområde leds av en chefsrådmän. För varje samordningsområde finns ett kansli. I stället för plenum och kollegium finns en rådgivande ledningsgrupp som består av cheferna för de båda samordningsområdena samt cheferna för ärendeavdelningen och den administrativa enheten.

Den dömande verksamheten handläggs vid avdelningarna. Dessa är för tvistemål indelade i sju rotlar. Av brottmålsavdelningama har tre åtta rotlar och en sju rotlar. Varje avdelning förestås av en chefs- rådman, som samtidigt innehar en av avdelningens rotlar. Chef för den administrativa personalen är vid varje avdelning en kansliföreståndare. I de flesta fall är kansliföreståndaren också protokollförare på chefs- rådmannens rotel.

Rotlama för brottmål har samtliga en domare, en protokollförare eller notarie samt en domstolssekreterare. Enligt uppgift från tings- rätten kan kansliorganisationen komma att minskas något när MÅHS (målhanteringssystemet för domstolar) är infört på samtliga brottmåls- avdelningar. Tvistemålsrotlama är i stort sett bemannade på liknande sätt som brottmålsrotlama. Variationer förekommer beroende på vilka arbetsuppgifter som ligger på respektive rotel.

Ledningsfunktionen

Ledningsstrukturen vid tingsrätten skiljer sig från den som förekommer vid landets övriga tingsrätter genom att man här övergett den kollegiala beslutsformen.

Ett principiellt skäl till att man 1991 överförde de befogenheter som i andra domstolar vilar på plenum respektive kollegium till lagmannen var att man ville ha en ordning där myndighetschefens ledningsansvar motsvarades av korresponderande beslutsbefogenheter. För att kunna tillvarata de samlade resurserna vid tingsrätten och se till att de sam- verkade på ett fruktbart sätt sägs det som nödvändigt att den centrala ledningen fick vittgående beslutsbefogenheter och en uppbyggnad som främjade ett snabbt beslutsfattande. Samtidigt som de strategiska besluten lades på lagmannen inrättades de två samordningsområdena. Chefema för dessa utövar inom sitt verksamhetsområde och i samråd med chefsrådmännen på avdelningarna de funktioner som enligt verks- lörordningen annars åvilar lagmannen i egenskap av myndighetschef. De samordnande chefsrådmännen får också besluta i personal- och ekonomiadministrativa ärenden i den utsträckning som lagmannen bestämmer. Även ansvaret för lönebudgeten har lagts på de sam- ordnande chefsrådmännen liksom de flesta frågor som rör förflytt- ningar av personal mellan avdelningar. Vidare svarar man tillsammans med lagmannen för övergripande informations- och utbildningsfrågor.

Chefsrådmannen på ärendeavdelningen, som ligger utanför sam- ordningsområdena, utövar på sin avdelning de funktioner som annars ankommer på de samordnande chefsrådmännen.

De avdelningsindelade chefsrådmännen har att efter samråd med kansliföreståndare och annan berörd personal planlägga avdelningens arbete. De har också, vilket kommer att beröras mer i det följande, en betydelsefull roll att spela när det gäller att fördela arbetet inom avdelningen och att se till att inforrnationsutbytet mellan avdelningen och den administrativa ledningen fungerar.

Det interna inforrnationsutbytet

För att ledningen på olika nivåer skall ha möjlighet att fatta väl underbyggda beslut om fördelning av resurser och arbetsuppgifter krävs att man kontinuerligt har tillgång till relevant information. Det interna inforrnationsutbytet är vid tingsrätten uppbyggt så att det på rotelnivå åligger rotelinnehavaren att hålla chefsrådmännen underrättad om arbetsläget på roteln.

Den avdelningsindelade chefsrådmännen är skyldig att hålla sig underrättad om arbetssituationen på avdelningen bland annat genom att minst två gånger om året gå igenom varje rotel på avdelningen och rapportera resultatet till lagmannen. Chefsrådmannen har också huvud- ansvaret för avdelningens kontakter med lagmannen, den samordnande chefsrådmännen och den administrativa enheten och är alltså den som i

första hand skall se till att dessa instanser nås av relevant information från avdelningen. Det kan exempelvis avse information om påtagliga förändringar i arbetsläget, mål som kräver uppmärksamhet från den centrala ledningen, behov av personalförstärkning eller möjlighet att frigöra egen personal för arbete på annan avdelning.

Chefsrådmannen för ärendeavdelningen svarar för att lagmannen och den administrativa enheten hålls underrättad om förhållandena på ärendeavdelningen.

Fördelningen av mål och ärenden

Enligt 8 & tingsrättsinstruktionen skall grunderna för fördelningen av arbetsuppgiftema framgå av tingsrättens arbetsordning. Enligt 11 & samma instruktion skall vid fördelningen av mål och ärenden på rotlar bl.a. iakttas att arbetsbördan såvitt möjligt blir lika stor för alla domare. Här lämnas också föreskrifter som innebär restriktioner när det gäller tilldelning av mål och ärenden till tingsfiskaler. Vid lottningen måste även 22 & tingsrättsinstruktionen, som innehåller föreskrifter om rättens sammansättning i s.k. tresitsmål, iakttas liksom föreskriftema i 24 & tingsrättsinstruktionen om att lagmannen eller en chefsrådman bör delta när ett mål avgörs, om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller ärendets beskaffenhet.

Det lottningssystem som tillämpas vid Stockholms tingsrätt avviker från det som används vid andra tingsrätter på det sätt att arbetsordningen inte detaljreglerar hur lottningen skall ske på varje enskild rotel. I stället har man valt att reglera hur fördelningen skall ske mellan avdelningarna och överlåtit uppgiften att fördela arbets— uppgiftema på respektive rotel till de avdelningsindelade chefsråd- männen. I arbetsordningen föreskrivs således att chefsrådman på avdel- ning skall fördela domargöromålen på avdelningen. Vid fördelningen skall denne beakta att varje rotelinnehavare tilldelas så varierande måltyper som möjligt och att en tingsfiskal får en arbetsbörda som motsvarar 75 procent av vad en rådman har. Chefsrådmannen skall också beakta de tidigare nämnda bestämmelserna i 11, 22 och 24 åå tingsrättsinstruktionen. Chefsrådmannen skall således bl.a. se till att arbetsbördan blir jämnt fördelad mellan rotlama. Som nämnts tidigare skall en avdelningsindelad chefsrådman hålla sig underrättad om arbetssituationen på avdelningen och rapportera sina iakttagelser till lagmannen. Om det behövs med hänsyn till bestämmelserna om jäv eller om handläggningen av mål i tingsrättsinstruktionen eller till arbetsbelastningen skall Chefsrådmannen fördela om mål eller ärenden mellan rotlama eller besluta om andra erforderliga åtgärder.

Åliggandet för chefsrådmännen att fördela domargöromålen inom avdelningen gäller både på tvistemåls- och brottmålsavdelningama. På brottmålssidan styrs emellertid måltilldelningen på respektive avdel- ning i hög grad av hur arbetet fördelas på åklagarmyndigheten. I arbetsordningen föreskrivs därför att chefsrådman vid brottmåls- avdelning skall samråda med vederbörande chefsåklagare om grunderna för fördelningen av brottmål inom avdelningen.

De samordnande chefsrådmännen har formellt sett inte någon roll att spela vid fördelningen av mål och ärenden. De får alltså inte föranstalta orn omflyttning av arbetsuppgifter mellan avdelningarna inom respektive samordningsområde för att på det sättet åstadkomma en jämnare arbetsbelastning. Deras möjlighet att utjämna arbets- belastningen mellan avdelningama är istället att omdisponera personal- resursema eller att se till att vakanser ersätts med vikarier utifrån. De samordnande chefsrådmännen har emellertid möjlighet att initiera förändringar i målfördelningen t.ex. vid de diskussioner som förs inom ledningsgruppen. Enligt arbetsordningen är det lagmannen som får besluta om tillfälliga avvikelser från lottningsreglema i syfte att åstad- komma en jämnare fördelning av arbetsbelastningen. Lagmannen beslutar också om fördelningen av vissa ovanliga mål och ärendetyper som inte finns uppräknade i arbetsordningen. Detsamma gäller om det uppstår osäkerhet om tolkningen av lottningsbestämmelsema eller då det behövs för att underlätta handläggningen av brådskande mål eller för att man skall uppnå en enhetlig rättstillämpning.

På tvistemålssidan har målfördelningsreglema utformats så att samtliga åtta avdelningar tilldelas allmänna tvistemål. Familjemålen handläggs på samtliga avdelningar utom avdelningarna 6, 9 och 10. De här målkategoriema fördelas på avdelningarna efter i arbetsordningen angivna procenttal. För övriga målgrupper har viss specialisering skett. Avdelningarna 2 och 6 tilldelas alla associationsrättsliga mål, avdel- ning 3 arbetstvister, avdelning 4 sjö- och transporträttsliga mål, avdel- ning 6 konkurser, avdelning 7 immaterialrättsliga mål och avdelning 8 tryckfrihetsmål, mål angående yttrandefrihet, mål och ärenden enligt konkurrenslagen samt mål och ärenden enligt marknadsföringslagen. Avdelning 9 tilldelas samtliga vattenmål och handlägger tillsammans med avdelning 10 fastighetsdomstolsmål samt hyres- och bostadsrätts- mål.

På brottmålssidan sker målfördelningen på avdelning i huvudsak så att varje avdelning tilldelas mål från vissa i arbetsordningen angivna åklagarkammare och åklagarrotlar. Fördelningen innebär att samtliga fyra brottmålsavdelningar (avdelningarna 11—14) handlägger allmänna brottmål. Även på brottmålssidan sker viss specialisering. Sålunda handläggs mål om brott mot rikets säkerhet, mål rörande kvalificerad

narkotikabrottslighet och kopplerimål på avdelning 13 samt arbets- miljömål, mål om brott mot miljöskyddslagen, mål om ekonomisk brottslighet och tullmål på avdelning 14.

När det gäller ärendeverksamheten är fördelningen mellan de olika enheterna från början given eftersom varje enhet är specialiserad på en viss typ av ärenden. Bouppteckningsärenden handläggs således på bouppteckningsenheten, inskrivningsärenden vid inskrivningsmyndig- heten och sjöfartsregisterärenden på Sjöfartsregistret.

C irkulationsbestämmelser

För att säkra flexibilitet inom en organisation krävs att de enskilda medarbetarna har så bred kompetens att de vid behov kan rycka in och hjälpa sina kolleger. Bl.a. för att tillförsäkra en bred kompetens hos domarpersonalen finns bestämmelser om cirkulation i tingsrättens arbetsordning. Här föreskrivs att chefsrådmän delas in till tjänstgöring på tvistemålsavdelning för fyra år och på brottrnålsavdelning för tre år. I stället för tjänstgöring på tvistemålsavdelning kan tjänstgöringen förläggas till ärendeavdelningen. Rådmän tjänstgör två år på en brott— målsavdelning och fyra år på en eller två tvistemålsavdelningar.

Enligt tingsrättens arbetsordning skall vid indelningen beaktas att domamas tjänstgöring vid tingsrätten blir så mångsidig som möjligt. Vidare sägs att ingen domare bör förflyttas utan att själv ha hörts samt att domarens önskemål om möjligt bör beaktas. Vid indelningen skall även avdelningarnas behov av domare med erfarenhet av avdel- ningarnas respektive rättsområden beaktas. Den här regleringen inne- bär att det finns möjlighet för längre tjänstgöringstider på avdelningar som handlägger mål som kräver specialisering.

Regler om cirkulation för kanslipersonalen saknas i arbetsordningen och det är också i praktiken ovanligt att andra än jurister byter avdelning och arbetsuppgifter.

Budgetanslag och resursförbrukning

Tingsrättens årsbudget för kalenderåret 1996 uppgick till drygt 15 3 miljoner kronor vilket motsvarade 14,1 procent av de samlade anslagen till landets tingsrätter. En tillbakablick visar att resurstilldelningen varit relativt konstant åren 1989 — 1995. Härefter har tingsrätten i likhet med de flesta av landets domstolar fått se sina budgetanslag minskade. Från budgetåret 1996 till budgetåret 1997 minskade anslagen med ca 3 procent (se bil. 5 tab. 1).

Den utan jämförelse största kostnadsposten för landets domstolar utgörs av löner till personalen. För Stockholms tingsrätts del uppgick lönekostnaden år 1996 till drygt 144 miljoner kronor. Tingsrättens lönekostnader minskade i reella tal under åren 1989 1994 men har därefter börjat stiga (se bil. 5 tab. 2).

Tingsrättens personal

Kalenderåret 1996 hade tingsrätten i genomsnitt 456 anställda. Av dessa var 180 jurister, varav 127 domare och 53 notarier. Övriga anställda bestod, förutom av personal med administrativa uppgifter, av protokollförare och rotelsekreterare, jfr bil. 5 tab. 3-4.

Under år 1996 entledigades 29 personer notarier och fiskaler oräknade. Av dessa sades nio personer upp p.g.a. arbetsbrist (medelsbrist). Under samma tid nyrekryterades 13 personer. Personal- omsättningen uppgick till ca tre procent.

Övertidsuttaget för år 1996 uppgick till drygt 8 000 timmar vilket innebar en ökning med 450 timmar jämfört med kalenderåret 1995. Av övertidsuttaget som motsvarar ca 3,5 årsarbetskrafter svarade notariema för ca 54 procent.

Statistik för kalenderåret 1996 visar att av den totala årsarbetskraften vid landets tingsrätter stod Stockholms tingsrätts personal för ca 17 procent av det arbete som utfördes av landets ordi- narie domare, 16 procent av det arbete som utfördes av icke ordinarie domare, 9 procent av notariearbetet samt för 15 procent av det arbete som utfördes av övriga personalkategorier.

Studier av personalsammansättningen visar att Stockholms tingsrätt har en högre andel ordinarie domare men också en högre andel kansli- personal än övriga tingsrätter. Däremot är notariemas andel av personalstyrkan markant lägre vid Stockholms tingsrätt än vid övriga tingsrätter (se bil. 5 tab. 5).

Lokaler

Sedan tingsrätten vuxit ur det rådhus som togs i bruk år 1915 kom man under 1970-talet att disponera lokaler på flera håll inom staden. Detta vållade betydande bekymmer för domstolen och under slutet av 1970- talet tillsattes en utredning med uppgift att studera hur tingsrättens lokalbehov kunde tillgodoses. Utredningen föreslog att rådhuset skulle behållas för brottrnålshandläggningen och att ett nytt hus skulle uppföras för övrig domstolsverksamhet. Förslaget genomfördes och år

1987 kunde tingsrätten flytta in i ett nybyggt tingshus. Under åren 1989 till 1992 genomgick rådhuset en omfattande restaurering. I dag rymmer rådhuset samtliga fyra brottmålsavdelningar medan övriga avdelningar och enheter har sina lokaler i den nya tingshusbyggnaden. Under år 1996 togs en ny säkerhetssal i bruk. Salen disponeras av samtliga domstolar i Stockholm men administreras av Stockholms tingsrätt. Tingsrättens budgeterade lokalkostnad uppgick år 1996 till drygt 59 mkr och är räknad per anställd en av de högsta inom det svenska domstolsväsendet.

11.4. Tingsrättens arbetsuppgifter

I detta avsnitt redogörs för olika faktorer som alla har betydelse för arbetsbelastningen vid tingsrätten. Här redovisas statistik över måltillströmningen och här behandlas också hur målstrukturen ser ut samt hur målbalansema utvecklats.

Måltillströmning

Inhämtad statistik visar att antalet inkomna tvistemål och brottmål, exklusive gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad och notariebrottmål, gick ned med ca 26 procent under perioden 1994 — 1997.

Närmare studium av brottmålsstatistiken ger vid handen att brottmålen ökade under åren 1991—1993 och att de därefter minskat år från år. En särskild balanskommission med bl.a. sex åklagare har emellertid inrättats för att komma till rätta med vissa balanser. Till kommissionen har ca 19 000 polisärenden överlämnats, varav flera angår brott med känd gärningsman. Om balanskommissionen blir framgångsrik kan det antas att tillströmningen av brottmål till Stock- holms tingsrätt temporärt kommer att öka kraftigt.

För tvistemålens del visar siffrorna en relativt jämn tillbakagång under den undersökta perioden. Som berörs i nästa avsnitt finns det dock mycket som tyder på att målens komplexitet och svårighetsgrad ökat påtagligt.

I bilaga 5 tabell 6 redovisas statistik över mål- och ärendeutvecklingen vid tingsrätten 1993—1997 samt den av tingsrätten prognostiserade utvecklingen för år 1998. I samma bilaga, tabell 7, görs vidare en jämförelse av hur målutvecklingen sett ut vid Stockholms tingsrätt jämfört med andra tingsrätter.

Målstruktur

Stockholms tingsrätt får av flera skäl ta emot relativt sett fler komplicerade mål och ärenden än andra tingsrätter.

Tingsrättens arbetsbelastning påverkas givetvis i hög grad av att man har att svara för rättskipningen i en storstad som därtill är landets politiska och ekonomiska centrum. Det förhållandet att Stockholm är säte för många stora företag torde t.ex. bidra till att tingsrätten får handlägga fler komplicerade mål med näringslivsanknytning än andra tingsrätter.

Ett storstadsrelaterat problem som påverkar arbetsbelastningen på brottmålssidan är den höga kriminaliteten i Stockholm. Statistik från BRÅ visar att kriminaliteten i Stockholm ligger ca 50 procent över riksgenomsnittet och att den dessutom är av mer allvarlig karaktär (se bil. 5 tab. 8).

Vid Domstolsverket förs statistik över vissa variabler som har betydelse för arbetsbelastningen (se bil. 5 tab. 9—10).

Statistiken rörande tvistemålen Visar att andelen mål som avgjorts i kollegial sammansättning är högre och att förhandlingstidema längre vid Stockholms tingsrätt än genomsnittet för landets tingsrätter. Vad gäller brottmålen visar framtagen statistik inte på lika tydliga skillnader mellan förhållandena vid Stockholms tingsrätt och vid övriga tingsrätter.

Den framtagna statistiken är bristfällig i så måtto att den i huvudsak speglar det arbete som lagts ned vid förhandling i målen. I synnerhet då det gäller tvistemålshanteringen ligger emellertid en betydande del av domstolens arbete utanför förhandlingen. Statistik saknas emellertid över hur lång tid domare lägger på att läsa in handlingar i målet, studera doktrin och rättsfall eller på domskrivning. De nu nämnda arbetsmomenten är särskilt tidskrävande i omfattande och juridiskt komplicerade mål.

Uppgifter saknas också om hur lång tid som läggs på att utfärda förelägganden att komplettera inlagor eller på kallelse- och del- givningsåtgärder. Det finns dock anledning anta att sådana åtgärder generellt sett tar mer tid i anspråk vid Stockholms tingsrätt än vid andra tingsrätter. Undersökningar visar t.ex. att delgivningssvårig- heterna är större i Stockholm än på andra håll. Tingsrätten har också haft stora problem med att få kallade personer att inställa sig till förhandlingar. Antalet inställda förhandlingar har därför varit mycket högt vid Stockholms tingsrätt, trots att man från tingsrättens sida gjort stora ansträngningar för att komma tillrätta med problemen (se t.ex. Domstolsverkets årsredovisning 1995/96 3. 86f och Riksrevisions-

verkets rapport 1997z48, Domstolsväsendet, Resursfördelningssystem och hinder för ett effektivt resursutnyttjande, s. 30ff).

Målbalanser

Storleken på målbalansema har en avsevärd betydelse för arbets- belastningen. Inneliggande mål genererar arbete i form av korre- spondens och annan kommunikation med berörda parter. Detta gäller i synnerhet på tvistemålssidan. Stora balanser innebär också att rotel- innehavaren får svårt att ha överblick över målen vilket ökar risken för misstag i handläggningen.

Studier av hur målbalansema är fördelade inom en domstol och hur de utvecklas över tiden kan också ge information om domstolen har tillräckliga resurser till sitt förfogande och om tillgängliga resurser används på ett lämpligt sätt. Då det är ledningens uppgift att se till att arbetsbelastningen är jämnt fördelad kan uppgifter om målbalansemas fördelning inom en domstol också ge Visst underlag för en bedömning av hur väl ledningen fungerar.

Inhämtad statistik visar att balansema pressats tillbaka under första halvåret 1997 och att man per den 30 juni 1997 hade i genomsnitt drygt 120 mål/rotel i balans på såväl brottmåls- som tvistemålssidan. Statistiken visar också att det i synnerhet på tvistemålssidan finns betydande balansskillnader såväl mellan avdelningarna som mellan enskilda rotlar på en avdelning. En jämförelse med andra domstolar ger vid handen att Stockholms tingsrätt fortfarande har större balanser än genomsnittet för landets tingsrätter. (Statistikuppgifter redovisas i bilaga 5; tab. 11 samt diagram s. 12.)

När det gäller målbalansemas åldersstruktur visar inhämtad statistik att Stockholms tingsrätt har en relativt hög andel gamla mål i balans. Det bör dock påpekas att situationen sannolikt kommer att förbättras avsevärt genom den balansavverkning som skett och sker vid tings- rätten under år 1997. (Statistik som belyser dessa förhållanden redo- visas i bilaga 5 tab. 12—13.)

1 1.5 Produktivitet och kvalitet

Produktivitet definieras ibland som produktionsresultatet för en period satt i relation till de resurser använts för åstadkomma resultatet. För att belysa produktiviteten vid en domstol kan man t.ex. studera antalet avgjorda mål per domare eller kostnaden per avgjort mål. Sådana produktivitetsmått tar emellertid inte hänsyn till med vilken kvalitet

som arbetet utförts. Först när också sådana aspekter vägs in blir det möjligt att bedöma hur effektivt en verksamhet bedrivs.

1 offentlig verksamhet förekommer att effektivitetsbegreppet användas som ett mått på värdet av ett beslut satt i relation till kostnaderna för beslutet. Värdet av beslutet bestäms av hur avnämaren bedömer tjänstens värde, nytta och kvalitet. Låga produktivitetssiffror behöver med detta synsätt inte betyda att en verksamhet bedrivs ineffektivt. Har man vid en domstol under en period handlagt fler vidlyftiga mål än vanligt påverkas oftast målavverkningen och därmed produktivitetstalen negativt. Det innebär emellertid inte att effektiviteten behöver ha sjunkit. Om kvaliteten på avgörandena varit tillräckligt hög kan effektiviteten t.o.m. ha ökat. Kvalitetsfrågoma behandlas mer utförligt nedan. Vidare behandlas uppgifter om hur tingsrättens produktivitet ser ut i dag, hur den utvecklats över tiden och hur den står sig i jämförelse med andra tingsrätter.

Produktivitet

Avg/orda mål per domare

Inhämtad statistik visar att det numera avgörs väl så många mål per domare vid Stockholms tingsrätt som vid övriga tingsrätter. År 1997 avgjordes 257 mål per domare vid tingsrätten och man visade då bättre produktivitetssiffror än genomsnittet för övriga tingsrätter (se bil. 5 tab. 14). Det bör framhållas att Domstolsverket, som tagit fram statistiken, för att möjliggöra en rättvisande jämförelse med andra tingsrätter vid beräkningen av domarårsarbetskraftema tagit hänsyn till att de tre största tingsrätterna och då i synnerhet Stockholms tingsrätt har att handlägga relativt sett fler tidskrävande mål än övriga tingsrätter. Det kan noteras att målavverkningen per domare tenderat att variera mer i takt med måltillgången än som ett resultat'av olika organisationsförändringar (se bil. 5 tab. 15). Tänkbara orsaker till detta förhållande i det följande.

Kostnad per avgjort mål

Produktivitet uttryckt i antal avgjorda mål per domare ger ett mått på främst juristpersonalens effektivitet. För att få ett mått som täcker in hela domstolsorganisationens verkningsgrad lämpar det sig bättre att studera kostnaden per avgjort mål. Inhämtad statistik tar tyvärr inte

hänsyn till att Stockholms tingsrätt har att handlägga fler komplicerade mål än andra tingsrätter. Värdet av en jämförelse med andra tingsrätter bli därför begränsat. Statistiken visar i vart fall att kostnaderna vid Stockholms tingsrätt budgetåret 1994/95 låg på ungefär samma nivå som vid övriga tingsrätter. Budgetåret 1996 hade kostnaderna per avgjort mål ökat. På brottmålssidan visade endast Göteborgs tingsrätt högre kostnader än Stockholms tingsrätt. Siffrorna för år 1997 ser för Stockholms tingsrätts del bättre ut vad gäller brottmålskostnaden. På tvistemålssidan har Stockholms tingsrätt redovisat högst styckekostnad både är 1996 och 1997. Differensen till kostnaden vid mindre tingsrätter är dock inte särskilt stor. Statistiken redovisas i bilaga 5 tabell 16.

Kvalitet

Uppgifter om balansutveckling och produktivitet ger som nämnts tidigare värdefull men otillräcklig information om hur väl en domstol fungerar. För att få en mer heltäckande bild av verksamheten måste man också ha information om kvaliteten i det arbete som presteras vid domstolen. Med kvalitet i dömande verksamhet torde främst avses hur väl rättssäkerhetskravet uppfylls. 1 rättssäkerhetsbegreppet ligger bl.a. att avgörandena skall vara materiellt riktiga och att de skall fattas inom rimlig tid. När man studerar kvaliteten i domstolsverksamheten bör man därför undersöka i vilken utsträckning en domstols avgöranden är materiellt riktiga samt om handläggningstidema är rimliga.

Frågan i vilken utsträckning en domstol uppfyller kravet på att avgörandena skall vara materiellt korrekta låter sig inte besvaras enbart med hjälp av statistik. För att ändå få ett visst grepp om denna kvali- tetsaspekt brukar man bl.a. se på i vilken utsträckning domar över— klagats och ändrats i högre instans. Domstolsverket har under senare år genomfört två större undersökningar av överklagande- och ändrings- frekvensen vid de allmänna domstolarna (DV rapport 1987:8 och 199513). Domstolsverket har också i sin senaste årsredovisning redovisat siffror på överklagande- och ändringsfrekvensen under budgetåren 1992/93—1995/96. Dessa undersökningar har avsett tingsrättsorganisationen som helhet och ger därför inte underlag för en bedömning av hur förhållandena sett ut vid enskilda domstolar. Utredningen har därför med Domstolsverkets hjälp tagit fram uppgifter rörande avgöranden från Stockholms tingsrätt. Resultaten av undersökningarna redovisas i det följande. Vidare redovisas uppgifter om tingsrättens handläggningstider och omloppstider för avgjorda mål.

Uppgifter om ändringsfrekvens och handläggningstider kan emellertid på sin höjd ge en indikation om kvaliteten i den dömande

verksamheten. För att komplettera bilden har tingsrättens personal samt åklagare och advokater med inblick i verksamheten vid Stockholms tingsrätt fått lämna synpunkter på kvaliteten i domstolens avgöranden.

Överklagande- och ändringsfrekvens

1 DV rapporterna 1987:8 och 1995:3 konstaterade Domstolsverket att rättssäkerhetsbegreppet var allt för mångfacetterat för att kvalitet i bemärkelsen rättssäkerhet skulle gå att mäta enbart med hjälp av statistik. Domstolsverket menade dock att det med hjälp av statistiska jämförelser över tiden var möjligt att belysa om det skett några kvalitetsmässiga förändringar i tingsrättemas arbete. En undersökning av ändringsfrekvensen kunde enligt verket ge en uppfattning om en viktig rättssäkerhetsaspekt, nämligen förutsebarheten i domstolarnas avgöranden. En låg ändringsfrekvens skulle således innebära att förutsebarheten var hög. Beträffande överklagandefrekvensen menade verket att man av den knappast kunde dra några slutsatser om kvaliteten i dömandet men att den i vart fall avspeglade allmänhetens benägenhet att godta tingsrättemas avgöranden. De siffror över överklagandefrekvensen som finns redovisade i Domstolsverkets årsredovisning för budgetåret 1995/96 visar att överklagandefrekvensen under perioden 1992/93 1995/96 ökat från fjorton till drygt sexton procent. Undersökningen av Stockholms tingsrätts avgöranden visar att överklagandefrekvensen låg på 16,1 procent. Överklagandefrekvensen vid Stockholms tingsrätt ligger alltså i nivå med riksgenomsnittet. Statistik för samtliga tingsrätter visar att ändringsfrekvensen under perioden 1992/93 1995/96 för tvistemålens del låg relativt stabilt på omkring 24 procent. För brottmålens del låg ändringsfrekvensen på ca 32 procent och tendensen var nedåtgående. För Stockholms tingsrätts del visar undersökningen att ändringsfrekvensen år 1996 låg på 23 procent för tvistemålens och på 28 procent för brottmålens del. Ändringsfrekvensen låg alltså under riksgenomsnittet. Statistiken över ändringsfrekvensen ger således inte skäl till annat antagande än att kvaliteten på avgörandena från Stockholms tingsrätt ligger i nivå med vad som presteras vid andra tingsrätter.

Handläggningstider

Som nämnts tidigare ingår som en viktig del av rättssäkerhetsbegreppet att domstolsavgörandena träffas inom rimlig tid. Domstolsverket för löpande statistik över omloppstiden för avgjorda mål, dvs. tiden från det att ett mål inkommit till domstolen tills det avgjorts.

År 1997 var omloppstiden 3,4 månader för brottmål och 3,8 månader för tvistemål. Motsvarande siffror för samtliga tingsrätter låg på 2,2 respektive 4,6 månader (se bil. 5 tab. 16—17). Jämfört med riksgenomsnittet hade Stockholms tingsrätt alltså längre omloppstider på brottmålssidan men kortare på tvistemålssidan. Skillnaderna var dock små. Det bör observeras att tingsrätten har en relativt hög andel gamla mål i balans. När dessa äldre mål avgörs kommer omlopps- tidema att öka. Ett resultat av de pågående ansträngningarna att arbeta ner balansema kommer därför bli att omloppstidema för avgjorda mål temporärt blir längre. På sikt innebär emellertid balansavarbetningen att det skapas förutsättningar för en stabil nedgång av handläggnings- tiderna.

Synpunkter från tingsrättens personal samt från åklagare och advokater

Som framhållits i det föregående låter sig kvalitet i dömande verksamhet inte mätas enbart med hjälp av statistik. För att komplettera bilden har synpunkter inhämtats från tingsrättens egen personal samt från åklagare och advokater med inblick i tingsrättens verksamhet.

Personalsynpunkter

1 den i det föregående nämnda enkäten har tingsrättens personal tillfrågats om de anser att Stockholms tingsrätt uppfyller de krav den rättsökande allmänheten har rätt att ställa på en domstol. Av de 39 som besvarat enkäten ansåg 23 att tingsrätten inte uppfyllde dessa krav. Ombedda att specificera i vilka avseenden tingsrätten inte uppfyllde kraven menade 22 av de 23 att handläggningstidema var för långa. Ingen ansåg att tingsrätten meddelade för många felaktiga avgöranden.

Åklagar— och advokatsynpunkter

Åklagarmyndigheten i Stockholm och representanter för advokatkåren har fått möjlighet att lämna synpunkter både på Stockholms tingsrätts organisation och funktion. De synpunkter som lämnats på Stockholms tingsrätts organisation och funktion. Vad gäller Stockholms tingsrätts sätt att hantera sina åligganden har det från både åklagar— och advokathåll uttryckts att domstolen fungerar väl och man har alltså inte framfört någon kritik mot kvaliteten i tingsrättens arbete. För att markera den positiva syn man har på tingsrätten har det från advokathåll t.o.m. höjts enstaka röster för att tingsrättens domkrets borde utökas.

1 1.6 Resultatet av enkätundersökningen m.m.

Som omnämnts tidigare har en enkätundersökning genomförts bland tingsrättens personal. En redovisning av resultatet finns i bilaga 5, underbilaga l. Kommenterande svar på vissa frågor sammanfattas dock i detta avsnitt. Vidare följer en sammanställning av vissa av de svar som lämnats vid intervjuer med ledningen för tingsrätten.

Personalens syn på ledningsstrukturen

I synnerhet de ordinarie domarna vid tingsrätten har tidigare kritiserat 1991 års organisationsförändringar. Vid Domstolsverkets utvärdering av reformen konstaterades att juristpersonalen såg negativt på indelningen av tingsrätten i samordningsområden. Personalen menade bl.a. att metoden att öka antalet chefsnivåer var förlegad och att det varit riktigare att föra ansvar och befogenheter från lagmannen direkt till chefsrådmännen på avdelningarna. Behovet av samordning mellan avdelningarna ifrågasattes däremot inte. Sammanslagningen av brott- målsavdelningar samt avskaffandet av plenum och kollegium mötte inte heller någon mer omfattande kritik.

Utredningens enkät visar att flertalet av de avdelningsindelade chefsrådmännen fortfarande anser att den centrala ledningsfunktionen inte är lämpligt utformad. Bland övriga personalgrupper har meningarna varit mer delade. Den kritik som framförts har i huvudsak gått ut på att ledningen syns för lite ute på avdelningarna och att den inte håller tillräckligt god kontakt med den dömande verksamheten. Opinionen för en återgång till mer kollektiva ledningsformer tycks däremot inte vara särskilt stark vid tingsrätten. Ett par av

chefsrådmännen har emellertid gett uttryck för uppfattningen att det är olämpligt att en domstol leds som ett ”enrådighetsver ”.

Synen på systemet med samordnande chefsrådmän tycks ha blivit positivare sedan Domstolsverkets utvärdering. Av enkätsvaren att döma anser numera en majoritet bland de anställda att systemet fungerar bra eller i vart fall tillfredsställande. Flertalet av de avdel- ningsindelade chefsrådmännen är emellertid fortfarande negativa till organisationsforrnen. Även om en mindre grupp anser att de samordnande chefsrådmännen utgör en onödig mellannivå mellan chefsrådmännen och lagmannen har lditiken inte främst avsett systemet som sådant utan mer det sätt det fungerar på. Det har bl.a. framhållits att beslutsvägama är oklara och att samordningsfunktionen inte utnyttjas eller fungerar dåligt då det gäller fördelningen av resurser och arbetsuppgifter mellan avdelningarna.

Personalen är över lag positiv till hur ledningsfunktionen utformats på avdelningsnivå. Den kritik som ändå framförts har bland annat gått ut på att chefsrådmännen borde ha större beslutanderätt i vissa ekonomiska frågor. Enstaka röster har också höjts för inrättandet av en befattning som vice chefsrådman på varje avdelning.

Under det utvecklingsarbete som bedrivs inom STURE-projektets ram har det framkommit att personalen anser att beslutsstrukturema är oklara och att ansvarsområdena i vissa fall är diffusa.

Personalens syn på hur inforrnationsutbytet fungerar vid tingsrätten

En majoritet har ansett att inforrnationsutbytet mellan den centrala ledningen och avdelningarna fungerar i vart fall tillfredsställande medan man menat att det fungerar mindre bra mellan avdelningarna. Man har ansett att de samordnande chefsrådmännen borde vidta åtgärder för att förbättra kommunikationen mellan avdelningarna.

Personalens och ledningens syn på lottningssystemet

Det vid Stockholms tingsrätt tillämpade lottningssystemet har inte väckt någon känd kritik från personalhåll. Däremot förekommer det naturligt nog ofta diskussioner t.ex. om viktningen av olika målkate- gorier. Från tingsrättens ledning har också framhållits att man nu betydligt oftare än tidigare korrigerar målfördelningsreglema för att därigenom komma till rätta med obalanser i arbetsbelastningen.

Personalsynpunkter om cirkulationsbestämmelserna

Personalen har i enkäten fått ge sin syn på cirkulationsbestämmelserna. En majoritet bland de svarande har menat att reglerna för domar- personalen är riktigt utformade. Av domarna var dock närmare hälften negativa till den rådande ordningen. Man menade bl.a. att tjänst- göringstidema på avdelningar där man handlägger mål av special- karaktär bör förlängas.

Enligt enkäten var en klar majoritet för cirkulation även för kansli- personalen. Många som ställt sig positiva till den tanken har dock framhållit att cirkulationen i så fall bör vara frivillig.

Personalens synpunkter på personalsammansättningen

Under utredningens gång har det framkommit att det i synnerhet bland ordinarie domare på tvistemålssidan finns önskemål om att det anställs fler notarier. Ledningen har också förklarat att man på sikt önskar en utveckling mot en juristtätare organisation. Man har emellertid menat att förändringarna i personalsammansättningen måste ske gradvis och under stort hänsynstagande till kanslipersonalen.

Personalens och ledningens mening om arbetsbelastningen

Av enkäten att döma menar en klar majoritet av domarna att deras arbetsbörda har ökat de senaste åren. Den ökade arbetsbelastningen sägs av många bero på att målen generellt sett blivit större och mer komplicerade på såväl brottmåls- som tvistemålssidan. Åsikten delas av tingsrättens ledning.

Lagmannen och de två samordnande chefsrådmännen har för brottmålens del pekat på att brottsligheten blivit grövre. Polis och åklagare har under de senaste årens organisatoriska problem prioriterat de komplicerade och allvarliga brotten. Nedgången i antalet inkomna mål har därför inte inneburit en motsvarande minskning av arbets- bördan. Beträffande tvistemålen har man framhållit bl.a. att en del av de relativt nya specialmålen såsom konkurrens- och marknadsförings- målen är synnerligen arbetskrävande.

Ledningens synpunkter på balanssituationen

Lagmannen och de två samordnande chefsrådmännen har lämnat följande synpunkter på balanssituationen vid tingsrätten.

T vistemålsbalanser

Generellt sett har tingsrätten störst problem på tvistemålssidan. Det är också här som man under senare tid gjort de kraftigaste förstärknings- insatsema. Tingsrätten har sedan februari 1997 haft två förstärknings- grupper om tre domare vardera dit avdelningarna fått lämna mål som varit färdiga för avgörande. Nu har ytterligare en förstärkningsgrupp om tre domare inrättats dit tvistemålsavdelningama även får överlämna mål som är klara för muntlig förberedelse. Förstärkningsinsatsema ger resultat och balansema går nu ner på tvistemålssidan. Målet är att få ner den genomsnittliga rotelbalansen till 100 mål per den 30 juni 1998. Då har man en rimlig arbetsbörda. För inte så länge sedan låg genomsnittet på 150 — 160 mål vilket är alldeles för stort för att man skall kunna hålla kontroll på roteln.

Av tvistemålsavdelningama är det för närvarande störst problem med en avdelning som under en period haft delat ledarskap och dessutom varit belastad med flera vakanser bland rådmännen. Särskilda insatser görs för att komma till rätta med obalansema. Bl.a. har den avdelning som haft störst problem fått överlämna fler mål än de övriga till förstärkningsgrupperna.

Brottmålsbalanser

Tingsrättens målsättning att komma ner till 100 mål per rotel per den 30 juni 1998 gäller också för brottmålsrotlama. Där ser det relativt bra ut för närvarande, mycket beroende på att antalet inkommande mål gått ner. 123 mål per rotel, som var genomsnittet den 30 juni 1997, är inte alarmerande och man menar att det är naturligt att balansema stiger vid halvårsskiftet när målavverkningen går ner till följd av semester— uppehållet. Siffrorna kommer sannolikt att se ännu bättre ut vid års- skiftet. Den samordnande chefsrådmannen på brottmålssidan har uttryckt viss oro för att det finns så stora skillnader mellan rotlama inom vissa avdelningar.

Beträffande de olika brottmålsavdelningama har läget på en av avdelningarna tidigare ingett oro. Den avdelningen hade missgynnats vid en tidigare omläggning av lottningssystemet. Sedan reglerna ändrats förbättrades läget på den tidigare drabbade avdelningen men åtgärden visade sig leda till bekymmer på en annan avdelning. Ledningen och då i synnerhet den samordnande chefsrådmännen håller nu noggrann uppsikt på den avdelning som nu visar problemtendenser så att man snabbt skall kunna gripa in om utvecklingen kräver det.

På bötesmålssidan är situationen mycket tillfredsställande. Under år 1997 minskade balansema från 1500 till ca 400 mål. Minskningen beror dels på hög målavverkning, dels på att åklagarmyndigheten under omorganisationen prioriterat de allvarligare brottmålen. Antalet inkommande bötesmål har därför minskat.

Det kan tilläggas att sedan tingsrättens ledning fick tillfälle att lämna sina synpunkter på balanssituationen har tingsrätten interna statistik över målbalansema per den 30 juni 1998 blivit tillgänglig. Statistiken visar att på tvistemålssidan hade varje rotel i genomsnitt 108 mål i balans, gemensamma ansökningama om äktenskapsskillnad oräknade. På brottmålssidan låg rotelgenomsnittet på 122,5 mål, notariebrottmålen oräknade. Man är alltså på god väg att nå det uppställda målet på tvistemålssidan. Däremot ser det ut att dröja längre tid med att få ner målbalansema på brottmålssidan.

1 1.7 Överväganden

Undersökningen av förhållandena vid Stockholms tingsrätt har syftat till att ta reda på om domstolen har organisatoriska problem som kan antas ha sin grund i domstolens storlek. Svårigheten att organisera en verksamhet så att tillgängliga resurser används effektivt ökar med storleken på organisationen. Effektiv resursanvändning förutsätter att arbetsbördan är någorlunda jämnt fördelad inom organisationen. Med ökad organisationsstorlek försvåras möjligheterna för ledningen att få den överblick som krävs för att snabba och adekvata åtgärder skall kunna vidtas när det uppstår obalanser eller andra störningar i verksamheten. För att få god överblick över verksamheten måste man se till att de interna kommunikationema fungerar väl. Organisationen måste också vara flexibel så att resurser och arbetsuppgifter kan omdisponeras om detta krävs för att utjämna arbetsbelastningen. Vidare måste ledningsfunktionen vara utformad så att ett snabbt och väl underbyggt beslutsfattande främjas.

Det går alltså att fastställa i vilka hänseenden det ställs andra krav på de största domstolarnas organisation än på de mindre domstolarnas. Det är emellertid svårare att avgöra om en enskild domstol uppfyller dessa organisatoriska krav. Dåligt resursutnyttjande kan ge sig till känna i form av växande och ojämnt fördelade målbalanser samt i låg produktivitet och kvalitet i arbetet. Problemyttringar av det här slaget behöver emellertid inte bero på att organisationen är felaktig utan kan t.ex. bero på bristande resurser. Det finns inte heller något fastställt värde för vad som skall räknas som god produktivitet inom domstolssektom. Man är här hänvisad till att jämföra hur domstolen

presterar i förhållande till andra domstolar. Med nu nämnda begräns- ningar kan studier av målbalanser samt av olika variabler som mäter produktivitet och kvalitet i dömande verksamhet trots allt ge en indikation om domstolen har storleksrelaterade problem.

Arbetsbelastning och målbalanser

Utredningen visar att Stockholms tingsrätt har en tung arbetsbörda bl.a. därför att man relativt sett får ta emot fler omfattande och komplicerade mål än övriga tingsrätter. Detta beror emellertid inte på tingsrättens storlek utan på omvärldsfaktorer som inte låter sig påverkas av hur tingsrättsverksamheten inom Stockholms kommun är organiserad. Arbetsbelastningen påverkas också av domstolens målbalanser. Dessa inger betänklighet både vad avser balansemas storlek och åldersstruktur. Utvecklingen under senare tid har dock gått åt rätt håll och det finns skäl anta att man med hjälp av de insatser som nu görs inom tingsrätten kommer att få ned balansema till en mer hanterlig nivå. Detta förutsätter dock sannolikt att tingsrätten får behålla nu anslagna resurser. När det gäller målbalansemas fördelning inom tingsrätten visar här framtaget material att det föreligger ett mått av obalans både mellan de olika avdelningarna och inom enskilda avdelningar. En förklaring till att målbalansema kan variera relativt kraftigt mellan olika rotlar inom en och samma avdelning är de individuella variationer som finns mellan de olika befattningshavama. Sådana faktorer är naturligtvis svåra att ”bygga bort” med hjälp av organisatoriska åtgärder. Obalansema kan emellertid tyda på att resurs- och arbetsfördelningssystemen vid tingsrätten inte fungerar optimalt vilket i sin tur skulle kunna indikera att tingsrätten har problem p.g.a. sin storlek. Utredningen visar emellertid att ledningen är väl insatt i problematiken och att man med allt tätare mellanrum vidtar åtgärder för att åstadkomma en jämnare arbetsfördelning. Utsiktema för att man inom överskådlig tid skall komma till rätta med rådande obalanser i arbetsbelastningen får därför bedömas vara goda.

Produktivitet och kvalitet

I fråga om produktivitet uttryckt i antal avgjorda mål per domare ligger Stockholms tingsrätt väl till när hänsyn tas till att tingsrätten har att handlägga fler omfattande och komplicerade mål än andra tingsrätter. Den statistik som tagits fram över produktiviteten mått som kostnad per avgjort mål visar att tingsrätten intill nyligen visat goda resultat

men att man sedan år 1996 fått ökade kostnader. Det måste framhållas att den här statistiken inte tar hänsyn till målens svårighetsgrad vilket försvårar en jämförelse med övriga tingsrätter. Då avverkningstakten ser ut att öka finns det skäl anta att kostnaden per avgjort mål kommer att pressas tillbaka. Det förtjänar påpekas att Stockholms tingsrätt på brottmålssidan redovisar betydligt lägre kostnader än Göteborgs tings— rätt och att kostnaderna på tvistemålssidan visserligen varit höga de två senaste åren men att differensen till de mindre tingsrätterna inte är särskilt stor.

När man studerar produktivitetsutvecklingen under åren 1989—1996 är det för övrigt slående hur nära förändringarna i antalet avgjorda mål per domare följer förändringarna i antalet inkomna mål per domare. Det här fenomenet är inte något unikt för Stockholms tingsrätt utan allmänt förekommande inom domstolsväsendet. Till en del kan det säkert förklaras med att domstolspersonalen arbetar i något lugnare tempo under perioder när pressen från inströmmande mål minskar. En annan förklaring kan vara att domarna, när antalet inkomna mål sjunker, får tid att avgöra sådana svårare och mer tidskrävande målen som fått läggas åt sidan för mer brådskande förtursmål.

Det förhållandet att siffrorna för inkomna respektive avgjorda mål ligger så nära varandra trots de stora organisatoriska förändringar som skett under perioden gör att det möjligen framstår som något mer tveksamt om 1991 års omorganisation haft den direkta påverkan på produktiviteten som tidigare antagits. Omorganisationen syftade också främst till att stärka den centrala ledningsfunktionen och torde i vart fall inte initialt ha påverkat det egentliga rotelarbetet i någon större utsträckning. Det innebär emellertid inte att organisationsförändringen inte haft en positiv betydelse för produktiviteten vid tingsrätten. En effektivitetshöjande åtgärd som vidtogs i samband med reformen var att man blev mer restriktiv med att ställa in utsatta förhandlingar. Införandet av en samordningsfunktion har också inneburit att möjlig- heterna att omdisponera resurser inom domstolen förbättrats. God resurshushållning förutsätter emellertid inte enbart att arbets- uppgiftema är jämnt fördelade utan naturligtvis också att medarbetarna arbetar med rätt uppgifter och på rätt sätt. Den förstärkning av ledningsfunktionen som reformen inneburit har medfört att den centrala ledningen fått tid att gripa sig an ett ambitiöst metod- utvecklingsarbete. Det utvecklingsarbete som nu bedrivs inom STURE-projektet och som engagerat en stor del av tingsrättens personal kommer förhoppningsvis att leda till att man finner nya och än effektivare arbetsformer som kan bidra till en positiv produktivitets- utveckling.

Vad gäller kvaliteten i den dömande verksamheten pekar de flesta undersökta variablerna på att man vid tingsrätten upprätthåller en kvalitativt hög nivå på arbetet. Det är endast när det gäller handläggningstidema som tingsrätten ligger något sämre till. Trots att tingsrätten har att handlägga fler tidskrävande mål än genomsnitts- tingsrätten är det emellertid fråga om relativt små avvikelser från riksgenomsnittet. De produktivitetshöjande åtgärder som nu vidtas kommer sannolikt också medföra att handläggningstidema förkortas.

Utredningen ger således inte stöd för annat antagande än att Stockholms tingsrätt står sig väl i jämförelsen med övriga tingsrätter både vad gäller produktiviteten och kvaliteten i den dömande verksamheten. För att återknyta till vad som anförts orn effektivitets— begreppet visar det framtagna materialet därmed också att tingsrätten inte är mindre effektiv än övriga tingsrätter.

Sammantaget kan vad som framkommit om tingsrättens effektivitet och målbalanser inte sägas indikera att tingsrätten har sådana storleksrelaterade problem som man inte ser ut att kunna bemästra inom dagens organisation.

Särskilda organisatoriska krav

Det förhållandet att nu behandlade faktorer inte indikerar att tingsrätten har storleksrelaterade problem utgör inte någon garanti för att dagens ordning är det bästa sättet att organisera tingsrättsdömandet inom Stockholms kommun. För att kunna dra en sådan slutsats bör man se närmare på hur tingsrätten möter de särskilda organisatoriska ldav som ställs på stora domstolar. Man bör alltså studera vilka organisatoriska åtgärder som vidtagits för att garantera överblickbarhet, flexibilitet och en väl fungerande ledningsstruktur.

Den vid tingsrätten tillämpade ordningen, där strategiska beslut fattas centralt men där de flesta operativa besluten tas på lägre nivåer, skapar förutsättningar för att ge beslutsfattarna tillgång till relevant information och därmed god överblick över den verksamhet som berörs av beslutet. Systemet som sådant bör alltså ge möjlighet till väl underbyggda beslut om fördelningen av resurser och arbetsuppgifter.

För att avdelningarna skall kunna hantera tillfälliga arbetstoppar eller vakanser på enskilda rotlar med hjälp av avdelningens egna resurser krävs att avdelningarna inte är för små. Avdelningsstorleken har också ökats i en strävan att minska sårbarheten och förbättra flexibiliteten. Den nuvarande storleken på sju till åtta rotlar per avdel- ning, som innebär att varje avdelning är lika stor som en medelstor tingsrätt, bör ge goda förutsättningar för ett delegerat beslutsfattande

på det sätt som tillämpas vid tingsrätten. Tingsrätten överväger för närvarande inom STURE-projektets ram att se över om ytterligare beslutsfunktioner kan delegeras till avdelningarna. Det finns skäl att se positivt på dessa strävanden. Det skulle sannolikt vara till gagn för verksamheten om ett visst budgetansvar delegerades till de avdelnings- indelade chefsrådmännen. Det förutsätter dock att utbildningsinsatser görs för att befattningshavama ute på avdelningarna skall ha möjlighet att axla ett sådant ansvar. Det åligger den högsta ledningen att se till att sådan delegering sker i lämplig omfattning.

En utveckling mot mer självständiga avdelningar får emellertid inte leda till att flexibiliteten inom organisationen som helhet påverkas negativt. Arbetsbelastningen på landets domstolar varierar från år till är beroende på samhällsutvecklingen och andra yttre faktorer. Domstolar kan inte själva påverka sin arbetsbörda utan måste vara organiserade så att verksamheten kan anpassas till de krav som samhället och medborgarna vid varje tid ställer. Det innebär för Stockholms tingsrätts del att det måste finnas en beredskap att samordna verksamheten också över avdelningsgränsema.

Genom systemet med samordnande chefsrådmän har man flyttat vissa samordningsfunktioner som tidigare låg på lagmannen närmare verksamheten. Förutsättningar har härmed skapats för snabbare och mer adekvata resursfördelningsbeslut som involverar fler än en avdelning. Det tar givetvis tid innan den här, för tingsrättsorganisa- tionen, nya organisationsmodellen finner de ideala arbetsformema. Systemet har också väckt intern kritik. Numera tycks det dock råda relativt stor enighet bland personalen om att det behövs någon form av samordningsfunktion vid tingsrätten. Fortfarande kvarstår dock kritik mot hur samordningssystemet fungerar och det är nu också föremål för en översyn inom STURE-projektet.

Införandet av systemet med samordnande chefsrådmän framstår som en i grunden riktig åtgärd. Härigenom har förutsättningar skapats för en bättre samordning av tingsrättens resurser på brottmåls- respektive tvistemålssidan. Dessutom har inrättandet av samordnings- funktionen inneburit en betydande avlastning för den centrala ledningen som fått mer tid för övergripande lednings- planerings- och samordningsfrågor. Även slopandet av den kollegiala beslutsforrnen torde för tingsrättens del ha inneburit en klar effektivitetsvinst.

Sammantaget stärker de åtgärder som tingsrätten vidtagit för att garantera flexibilitet, rörlighet och överblickbarhet för ledningen intrycket att Stockholms tingsrätt fungerar väl och att domstolen dessutom har goda förutsättningar att bli än effektivare i framtiden.

För- och nackdelar med en delning av tingsrätten

Det förhållandet att tingsrätten nu är väl fungerande talar i sig med styrka för ett bevarande av nuvarande ordning för tingsrättsdömandet i huvudstaden. I den debatt som på skilda håll förts om Stockholms tingsrätt har det sagts att tingsrätten är för stor och att den borde delas upp i flera mindre domstolar. Frågan vilka för— och nackdelar som en sådan åtgärd kan antas medföra har också övervägts under utredningen.

Det kan till en början konstateras att en delning skulle medföra att behovet att vidta särskilda organisatoriska åtgärder för att skapa överblick och flexibilitet skulle minska. Systemet med samordnande chefsrådmän skulle exempelvis kunna slopas. Möjligen skulle man också kunna få till stånd en starkare samhörighetskänsla bland personalen om verksamheten organiserades i mindre domstolar.

Sker en delning så att det bildas två eller tre nya domstolar skulle emellertid var och en av dessa domstolar få en efter svenska förhållanden betydande storlek. De nya domstolarna skulle behöva en omfattande administration för att kunna fungera. Det är sannolikt att de totala administrationskostnadema för tingsrättsorganisationen inom Stockholms kommun skulle öka. För att eliminera risken för storleks- relaterade problem skulle verksamheten förmodligen behöva delas upp i betydligt fler enheter.

En lösning med flera domstolar inom samma kommun skulle medföra komplicerade om än ej olösliga forumproblem. Även lokalfrågan skulle bli svårlöst och kostsam både vad gäller anskaffning av nya lokaler och avveckling av nuvarande lokaler i Rådhuset och kvarteret Klamparen. En del av dessa olägenheter skulle kanske kunna undvikas eller i vart fall mildras. Om de nya tingsrätterna bedrev verksamheten från Stockholms tingsrätts nuvarande lokaler skulle lokalfrågan kunna lösas utan större kostnader. De nya tingsrätterna skulle dessutom kunna fungera i ett nätverk med vissa gemensamma funktioner. Domstolarna skulle t.ex. kunna samverka beträffande lokalhållningsfrågor, telefonväxel, vaktmästeri, distributionscentral, bibliotek och ADB—stöd. Ett gemensamt aktuariekontor skulle kunna ta hand om alla inkommande handlingar och se till att de kom till rätt domstol. Härigenom kunde forumproblematiken reduceras, åtminstone för den rättssökande allmänheten.

Klart är emellertid att en sådan organisation av tingsrättsdömandet i Stockholm som den här skisserade skulle vara betydligt mindre flexibel än den nuvarande. Det skulle finnas murar mellan domstolarna på ett helt annat sätt än det är mellan dagens avdelningar. I viss mån skulle man kunna råda bot även på detta problem genom att införa en utökad skyldighet för domare att arbeta i annan domstol. En sådan ordning

kunde för övrigt också omfatta domstolar i kranskommunema. För att åstadkomma en sådan samordning skulle det emellertid krävas att man inrättade någon form av samarbetsorgan för de involverade dom- stolarna. Sannolikt skulle ett sådant samarbete inte löpa friktionsfritt i synnerhet i tider av resursknapphet. Gör man på nu beskrivet sätt är man också i någon mening tillbaka på ruta ett med den skillnaden att möjligheterna till samverkan har försämrats.

När man överväger konsekvenserna av en delning av tingsrätten måste man också fästa avseende vid vad tingsrättens avnämare anser i frågan. Såväl Åklagarmyndigheten i Stockholm som företrädare för Advokatsamfundet, som här fått representera avnämarkretsen, har ställt sig entydigt negativa till tankarna på en delning. Advokatkårens ståndpunkt tycks främst grundad på det förhållandet att man anser Stockholms tingsrätt vara synnerligen väl fungerande och att man därför inte ser något skäl att förändra den bestående ordningen. Från åklagarhåll har man framhållit att Stockholms kommun från brottslighetssynpunkt utgör ett sammanhängande område. De som begår brott är i stor utsträckning rörliga inom hela kommunen. Brott som begåtts inom olika delar av kommunen kan utan resurskrävande omflyttningar eller andra samordningsåtgärder samlas till gemensam handläggning vid tingsrätten. En uppdelning av Stockholms tingsrätt i två eller flera mindre tingsrätter skulle därför från åklagarmyndig- hetens perspektiv innebära en betydande försämring av förutsätt- ningama för en effektiv verksamhet.

Mot bakgrund av vad som framkommit under utredningen är det svårt att se att en delning av tingsrätten skulle lösa fler problem än den skapar.

Det har i debatten om Stockholms tingsrätt också förekommit förslag att minska tingsrätten. genom att föra en del målkategorier där Stockholms tingsrätt i dag är exklusivt forum till någon annan tingsrätt. Vid samtal som förts med tingsrättens ledning har det framkommit att det även för en domstol av Stockholms tingsrätts storlek ibland kan vara svårt med kompetensförsörjningen när det gäller vissa special- målsgrupper. Man har bl.a. pekat på patentrnålen där man nu i samarbete med Svea hovrätt överväger om det går att få fiskaler att i högre grad än nu intressera sig för de här målen för att på så sätt säkra den framtida kompetensförsörjningen. Det framstår mot den bak- grunden som äventyrligt att flytta den här typen av mål till en mindre domstol där svårigheterna med att kontinuerligt upprätthålla behövlig kompetens torde bli än större.

En utvärdering av Stockholms tingsrätt vore inte fullständig om man inte också såg på vilka fördelar som det ligger i att en domstol är stor och som alltså skulle riskera att gå förlorade vid en delning.

En fördel med att en domstol har många anställda är att man inom den kan samla administrativ kraft och kompetens för att utveckla nya och effektivare arbetsmetoder så som för närvarande sker inom STURE-projektet.

En annan storleksrelaterad fördel är förmågan att bygga upp och vidmakthålla ett stort mått av yrkeskunnande hos personalen. Det förhållandet att domarna liksom övriga befattningshavare vid tingsrätten är omvittnat skickliga i sin yrkesutövning beror sannolikt delvis på att de genom att de kommer i kontakt med en sådan mängd mål av varierande slag med tiden blir mer erfarna och mer rutinerade än personal vid mindre tingsrätter. Statsmakten har också valt att låta Stockholms tingsrätt fungera som exklusivt forum för en rad komplicerade målkategorier. I synnerhet när det gäller att bygga upp och bibehålla den specialistkompetens som är nödvändig för att klara handläggningen av dessa målkategorier behövs sannolikt domstolar av Stockholms tingsrätts storlek där man kan tillåta domare med intresse och fallenhet för ett visst område att specialisera sig på detta under längre perioder.

Utveckling går mot en ökad målkomplexitet och mindre tingsrätter som i dag klarar verksamheten tillfredsställande kan i framtiden befaras få problem med den judiciella bärkraften. Skulle de mål- kategorier som i dag tas om hand exklusivt vid Stockholms tingsrätt fördelas bland flera tingsrätter kan det antas att ytterligare tingsrätter skulle få problem med den judiciella bärkraften. Ett bevarande av Stockholms tingsrätt som forum för vissa särskilt krävande mål- kategorier innebär därför att förutsättningama för att bevara mindre tingsrätter ökar.

Sammanfattande slutsatser

Det samlade intrycket från undersökningen är således att Stockholms tingsrätt redan i dag hanterar sina många gånger krävande arbets- uppgifter på ett fullt tillfredsställande sätt och att det med hänsyn till det ambitiösa utvecklingsarbete som bedrivs vid domstolen finns skäl anta att effektiviteten vid domstolen kommer att bli än bättre i framtiden. Utredningen har inte visat att en delning av tingsrätten eller ett borttagande av specialmålskategorier från domstolen skulle vara till mer nytta än skada för rättsväsendet eller för den rättssökande allmänheten. Utredningen har inte heller visat att det finns skäl att förändra av tingsrättens inre organisation. Den organisationsform som tillämpas sedan år 1991 ger goda förutsättningar för ytterligare utveckling av den inre organisationen. De mindre olägenheter som

kunnat konstateras under utredningen framstår tingsrätten som bäst skickad att lösa på egen hand, något som man också är i färd med inom STURE-projektet. Tingsrätten bör därför inte nu göras till föremål för ytterligare organisationsförändringar utan ges tid för konsolidering och vidareutveckling inom ramen för existerande organisation.

FHI? """|""";"T';'_1F'i' .l ._, ”"'th '.' '.'. _. " Fr—L'HHl-FP... "'|';' .nu-fl.. ha:-iranie— ,__-.-.'_. * -|_'.,--I|-!-_'-—l$'!-|--4-'_',—- - "'.'" .-_|,"-,-.;'I-L—11-'i'H-.l.-|'.g'1.,.r.|----"F_"1|_.i:1-IJ "I&R.-.:; ..lrl-l- -,.'-.,- Lag—ngt?.r-n—lil-Fq

Fi:-LFJHH'IW I'll-Mm- f-uIF'h-lf'lj

. I , .. |. |'"-- |'I.. ”'"." ..l','|-.H- "i'.F'"' ""-"' '.'-' .hffrlu,n|;l_llf-r'1'ti .- r.'.-|.l-'.-..-;'..'-.:'.l. |_'|-l-'I_."I"— rl, .

* '- '.' aj. ',| r"l"l'|.',"l." .: "'I""'!'..' "...'1....'.'._.-','._'.'."|' _ - ...-'I"..- .""""'"'.- . -.-.,'l.',-.' .-:..'l.|1| " -'.l'-j.', . ..'.... """.""'i' d.l'-'--.|,.':|5|,'.-L-.:1J'.|.:1..1.L.|l" '.-"|.".l"' nw' '. Hgv.- -."I. ul,-1.1.- 'r'IL-Jlu'fll' I| rl.- - 'n' :.p-Hu- 'un'”. ,

. ..- I."

..m—mr ""5=.- -:"I'"'li"nI'-'1_'

l.- 1'.-|l--|-.l—l' - '.'-fi...?i "'g'-||;I

':"I"

v HOVRÄTTER OCH KAMMARRÄTTER

I avsnittet presenteras en organisation med kammarrätter på samtliga hovrättsorter. I en sådan organisation bör hovrättema och kammarrättema ha samma domkretsar och, utom i Stockholm, samordnas administrativt i en m di_het å var'e ort.

12. Hovrätternas och kammarrättemas domkretsar

12.1. Utgångspunkter

I grunden ställs samma krav på organisationen i mellaninstans som på domstolsorganisationen som helhet, nämligen att den rättskipande verksamheten skall vara av hög kvalitet och bedrivas resurseffektivt.

Vissa av de krav som redogjorts för tidigare har dock inte riktigt samma tyngd när det gäller hovrättemas och kammarrättemas organisation. Det gäller t.ex. kraven på en juridisk och administrativ bärkraft. Det innebär emellertid inte att organisationen inte skulle kunna vara mer effektiv när det gäller dessa aspekter.

En möjlighet att öka effektiviteten är att sammanföra hovrätter och kammarrätter på varje överrättsort till en myndighet. Det förutsätter att hovrätter och kammarrätter lokaliseras till samma orter. Skälen för en sådan integration har framförts i avsnitt III:8.2. Här skall endast pekas på vissa aspekter som har en särskild betydelse för mellaninstansema.

En integration skapar förutsättningar för en ökad personalrörlighet. Inledningsvis skulle man kunna tänka sig att domare från den ena sidan vid behov förstärker i vissa mål på den andra sidan. Att ett sådant behov finns visar det förhållandet att pensionerade domare anlitas av mellaninstansema i en relativt hög omfattning, se bilaga 6. En

integration skulle ge något större domstolar som inte är så sårbara vid tillfälliga förändringar i arbetsbördan. Därmed kan den juridiska bärkraften öka i den bemärkelsen att stora mål och andra fluktuationer i arbetsbördan skulle kunna hanteras lättare utan tillfälliga förstärkningsinsatser utifrån.

Ett annat skäl för en samordning är den gemensamma domar- utbildningen som Domstolskommittén har föreslagit. Denna under- lättas väsentligt genom en sammanslagen organisation i mellaninstans. Inte minst gäller detta den planering som Domstolskommittén förut- sätter skall ske dels vid antagningen av fiskaler, dels av varje domar- aspirants utbildning. Tjänstgöringsförhållandena för de yngre skulle också förbättras om mellaninstanser för hovrätts- och kammarrätts— dömande fanns på samma orter. Vid vissa av hovrättsortema krävs annars att de yngre domarna flyttar för att kunna genomföra sin utbild- ning. Att detta kan försvåra rekryteringen av duktiga jurister är självklart.

Vidare bör det framhållas att administrationskostnadema skulle kunna sänkas väsentligt genom en samordning. En del mellaninstanser har en administrativ kompetens som inte motsvarar behovet med hänsyn till domstolsstorleken.

Slutligen är det en fördel om förvaltningsdömandet i mellaninstans blir mer tillgängligt för allmänheten genom en spridning av kammar- rättsverksamheten till fler orter än för närvarande. Det ökade kravet på muntlighet i förvaltningsprocessen medför långa resor såväl för parter och andra som har att uppträda inför domstolen som för domar- personalen. Det är inte bara kostnaderna för dessa resor som skulle minskas med fler orter för kammarrättema. Även domstolsarbetet skulle effektiviseras om personalen inte skulle behöva resa i samma utsträckning som i dag.

Utgångspunkten för de överväganden som sker i det följande har av dessa skäl varit att skapa en sammanhållen organisation för hovrättema och kammarrättema, med en lokalisering av dessa domstolar till samt— liga hovrättsorter. Vidare har målsättningen varit att så långt möjligt föra samman hovrätter och kammarrätter på samma ort till en myndighet.

Förutsättningama för en sammanslagning av hovrätt och kammar- rätt varierar emellertid över landet. En fråga som bör ställas är t.ex. om det är resurseffektivt att slå samman Svea hovrätt och Kammarrätten i Stockholm till en myndighet. Båda domstolarna är stora och var för sig bärkraftiga. Den lösning som tidigare förordats för integrationen, att på vissa orter behålla domstolarna som självständiga myndigheter, skulle kunna ligga nära till hands i Stockholm. Ett alternativ skulle annars kunna vara att söka minska den största av dessa domstolar, Svea hovrätt genom att t.ex. inrätta en ny hovrätt i Mellansverige. Eftersom möjligheten att minska Svea hovrätt genom att inrätta en ny mellan-

instans påverkar vilken lösning som är bäst både vad gäller integra- tionsfrågan i Stockholm och storleken av övriga hovrätters domldetsar, behandlas denna fråga före domkretsförslagen för överrättemas del. I samband med domkretsförslagen behandlas möjligheten att minska organisationerna i Stockholm genom att föra vissa delar av domkretsen till andra överrätter.

Vad gäller storleken på hovrättema och kammarrättema är utgångspunkten det antal avdelningar som respektive överrätt hade under 1998. Det bortses således från det förslag som finns att över- rättema själva skall få besluta om sin avdelningsindelning (prop. 1998/9921, volym 3, s. 76).

12.2. En ny hovrätt i Mellansverige?

Svea hovrätt har femton avdelningar. Den nuvarande domkretsen omfattar Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västman- lands och Dalarnas län.

Domstolskommitténs avsikt var ursprungligen att som en del av utredningen av de största domstolarna undersöka effektiviteten vid Svea hovrätt. När kommitténs uppdrag begränsades hade detta ännu inte genomförts. Av tillgänglig statistik framgår emellertid att hovrätten för närvarande avgör 631 mål per avdelning och år, bilaga 6. Riksgenomsnittet är 674 mål per hovrättsavdelning. Talen visar faktisk målavverkning utan hänsyn till vare sig målstruktur eller andra faktorer som kan inverka på avverkningstakten.

Mot bakgrund av avverkningstalen och av det faktum att det finns fog för att förmoda att målstrukturen i Svea hovrätt är tyngre än i övriga hovrätter (jfr vad som sägs om målstrukturen i Stockholms tingsrätt, avsnitt IVzll). finns det inte något som tyder på att effektiviteten brister. Det enda skäl som finns för en domkrets- förändring som skulle minska hovrätten är därför att en integration med Kammarrätten i Stockholm skulle ge en mycket stor överrätt med 22 avdelningar. En sådan domstol kan säkerligen fungera bra med rätt organisation. Det finns dock inte någon anledning att vid en omorgani- sation skapa domstolar som är onödigt stora. En domkretsförändring för Svea hovrätt kan ske genom att tillskapa en ny hovrätt för vissa län i mellersta Sverige.

Utgångspunkten för en sådan överrätt bör vara att vissa län med hänsyn till deras geografiska läge och kommunikationsmöjlighetema likväl måste finnas kvar under Svea hovrätt. Detta gäller självklart Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Gotlands län. Resursbehovet för dessa län motsvarar drygt 13 hovrättsavdelningar. Detta visar att en

delning av Svea hovrätt som grundas på en naturlig fördelning av länen i en domkrets knuten till Stockholm inte annat än marginellt skulle minska hovrätten.

Om en delning ändå anses önskvärd måste en ny överrätt, för att bli bärkraftig, tillföras fler län än de två som är möjliga att föra från Svea hovrätt, nämligen Västmanlands och Dalarnas län. Den nya överrätten skulle kunna bildas av förutom Västmanlands och Dalarnas län, av Gävleborgs, Värmlands och Örebro län. En sådan hovrätt skulle få ett underlag för drygt fyra avdelningar, se bilaga 6.

Det finns emellertid flera nackdelar även med en sådan lösning. Såväl hovrättema i Sundsvall som i Göteborg och Jönköping skulle komma att minskas. Sundsvallshovrätten skulle efter domkretsföränd— ringen få ett underlag för endast drygt en avdelning. En sådan överrätt skulle bli för liten. Det innebär att Gävleborgs län inte bör ingå i en ny hovrätt. Därmed krymper underlaget för denna till tre avdelningar.

En ny hovrätt i Mellansverige skulle således inte innebära någon avgörande minskning av Svea hovrätt, samtidigt som en sådan omorga- nisation skulle vara förödande för Hovrätten för Nedre Norrland och även ha negativa konsekvenser för hovrättema i Göteborg och Jönköping. Om effekten för Sundsvallshovrätten skall undvikas skulle den nya överrätten bli alltför liten. Det är nämligen en sak att acceptera att små domstolar är nödvändiga i vissa delar av landet där avstånden är stora. Vid en omorganisation bör dock inte alltför små domstolar tillskapas. Detta innebär sammantaget att nackdelarna med att inrätta en ny överrätt överväger den marginella nytta en sådan skulle få för Svea hovrätts storlek och därmed för integrationsfrågan.

12.3. Hovrätternas och kammarrättemas domkretsar vid en sammanläggning

I det följande lämnas ett förslag på domkretsar för hovrättema och kammarrättema i en organisation där samtliga hovrätter och kammar- rätter, med undantag för domstolarna i Stockholm, slås samman. Kammarrättsverksamheten förs till samtliga hovrättsorter. På varje ort bildas myndigheter som består av två särskilda domstolar för vilka domstolsnamnen bibehålls. Domkretsama för de båda domstolarna bör vara desamma.

Domkretsförslagen utgår från att det framtida resursbehovet i stort sett är detsamma som i dagens organisation. Som framhållits tidigare i avsnitt III:6 är det svårt att bedöma hur domstolarnas arbetsbelastning kommer att förändras under de närmaste åren. Samma uppfattning har

framförts i budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1, bil 3 s. 73). Det är därför mest rimligt att utgå från att några större förändringar inte kommer att inträffa som på något avgörande sätt påverkar målunderlaget för hovrättema och kammarrättema. En dom- kretsreform med en integrering syftar dessutom till att domstolarna lättare skall kunna bära sådana förändringar.

För att ta ställning till domkretsamas utformning fordras en fördelning av verksamhetsunderlaget på de olika länen. Därigenom kan man i någon mån få en uppfattning om hur resursbehovet påverkas om ett län läggs till eller tas bort från en domkrets. Någon statistik som direkt anger denna fördelning finns inte. Underlaget får beräknas utifrån antalet mål som kommer in till hovrätt eller kammarrätt från domstolar eller andra myndigheter i de olika länen. Detta kan leda till en viss missvisning genom att det i ett län kan finnas ett stort antal mål av ett slag som antingen är mer eller mindre arbetskrävande än målen i genomsnitt. Tillgänglig statistik möjliggör för hovrättemas del att endast tvistemål och brottmål men inte övriga mål kan fördelas. För en rimlighetsjämförelse har uppgifterna i bilaga 6 fördelats också utifrån befolkningsunderlagets storlek. Efter dessa påpekanden behandlas överrättema ort för ort.

Stockholm

Svea hovrätt har för närvarande 15 avdelningar och Kammarrätten i Stockholm sju avdelningar. En sammanslagning skulle alltså vid ett oförändrat resursbehov ge en domstol på 22 avdelningar. När Miljö- överdomstolen har inrättats ökar organisationen ytterligare. Tidigare har konstaterats att det bör undvikas att skapa en så stor domstol vid en omorganisation. Vidare framgår av föregående avsnitt att en delning av Svea hovrätt inte löser storleksproblemet vid en integration. Det bör därför undersökas om en lösning kan vara att i någon mån krympa en sammanslagen domstol genom att överföra ett eller flera län till någon annan överrättsort. De län som kan komma i fråga är Dalarnas och Södermanlands län.

Dalarnas län. Dalarnas län tillhör Stockholm i hovrättsorganisationen men Sundsvall i kammarrättsorganisationen. Även om kommunikatio- nema mellan Dalarna och Stockholm är något bättre än mellan Dalarna och Sundsvall, ter det sig naturligt att föra hovrättsmålen från Dalarna till Hovrätten för Nedre Norrland. Därigenom stöttas den relativt lilla domstolen i Sundsvall. En flyttning av Dalarnas län skulle innebära att

Svea hovrätt minskas med en avdelning och att motsvarande ökning sker av Sundsvallshovrätten.

Södermanlands län. En möjlighet är att flytta Södermanlands län till Jönköping. Starka organisatoriska skäl talar för en sådan lösning. Överrätten i Stockholm skulle därmed minskas med en hovrätts- avdelning och en halv kammarrättsavdelning. Med hänsyn till de nackdelar detta skulle medföra för allmänheten med avsevärt sämre kommunikationer, föreslås likväl inte en sådan lösning.

Svea hovrätt och Kammarrätten i Stockholm skulle således, om hovrättsmålen från Dalarna förs till Sundsvall, fordra 21 avdelningar (exklusive miljömålen), 14 för hovrättsmålen och sju för kammar- rättsmålen. Även om Dalarnas län förs från Svea hovrätts domlaets skulle alltså en sammanslagen domstol bli mycket stor. Det förordas därför att de båda mellaninstansema i Stockholm förblir särskilda myndigheter. Fördelarna med att föra Dalarnas län till en mellaninstans i Sundsvall är så stora att detta likväl bör genomföras.

Göteborg

Hovrätten för Västra Sverige och Kammarrätten i Göteborg har för närvarande sex avdelningar vardera.

Hovrätten har som domkrets Hallands, delar av Västra Götalands (tidigare Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län) och Värmlands län. Kammarrätten har dessutom Skåne län. I hovrättsorganisationen hör sistnämnda län till Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Västra Götalands län. Efter den nya länsindelningen i Västsverige ändrades den grundläggande principen att hovrättemas respektive kammarrättemas domkretsar inte skulle bryta länsgränsema. Numera ingår således en del av Västra Götalands län i Göta hovrätts och Kammarrättens i Jönköping domkretsar, nämligen f.d. Skaraborgs län. Det bör dock övervägas att överföra f.d. Skaraborgs län till Hovrätten för Västra Sverige och till Kammarrätten i Göteborg. En sådan överföring skulle ge hovrätten och kammarrätten drygt en halv avdel- ning vardera. Med hänsyn till att Skåne län, som i kammarrätts- organisationen motsvarar åtminstone två och en halv avdelning, i det följande föreslås överfört till en mellaninstans i Malmö, är det lämpligt med en sådan resursförstärkning.

En sammanslagen mellaninstans i Göteborg skulle, med dessa förändringar, få ett underlag för drygt tio avdelningar, varav drygt sex avdelningar för hovrättsmålen och knappt fyra för kammarrättsmålen.

Malmö

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i dag fem avdelningar. Domkretsen omfattar Skåne och Blekinge län. Det är naturligt att en mellaninstans i Malmö får samma domkrets. Detta innebär att kammar- rättsmålen från Blekinge bör föras från Kammarrätten i Jönköping till en nyinrättad kammarrätt i Malmö.

Med utgångspunkt i nuvarande dimensionering skulle hovrätts- målen fordra fem avdelningar och kammarrättsmålen två till tre avdelningar (2,5). Totalt skulle domstolen således få närmare åtta avdelningar.

Jönköping

Göta hovrätt har fem och Kammarrätten i Jönköping fyra avdelningar.

Hovrätten har som domkrets Östergötlands, Jönköpings, Krono— bergs, Kalmar, f.d. Skaraborgs och Örebro län. Kammarrätten har dess- utom Blekinge län. I hovrättsorganisationen hör sistnämnda län till Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Ovan har föreslagits att f.d. Skaraborgs län skall föras från Göta hovrätt och Blekinge län från Kammarrätten i Jönköping.

Den nya överrätten i Jönköping skulle därefter få ett underlag för knappt åtta avdelningar, dvs. fyra och en halv avdelning för hovrätts- målen och tre avdelningar för kammarrättsmålen.

Blekinge län. Ovan har föreslagits att Blekinge län skall föras till överrätten i Malmö. Kammarrätten i Jönköping skulle därmed utsättas för en avsevärd krympning, sammantaget med att f.d. Skaraborgs län flyttas, en avdelning. En möjlighet att minska påfrestningarna är att föra Blekinge län till Jönköping. Såväl hovrätten som kammarrätten skulle därmed förstärkas. För överrätten i Malmö skulle det bli en motsvarande försvagning, förmodligen med begränsade olägenheter. Det finns alltså organisatoriska skäl för att låta Blekinge tillhöra Jönköping i stället för Malmö. Å andra sidan medför en tillhörighet till Malmö att domstolarna i Jönköping och Malmö blir lika stora. Vidare är kommunikationema från Blekinge bättre till Malmö än till Jönköping. Något förslag till förändring vad gäller Blekinge föreslås

därför inte här. Det bör dock framhållas att frågan kan komma i ett annat läge om länsindelningen i södra Sverige förändras.

Sundsvall

Hovrätten för Nedre Norrland har för närvarande två avdelningar. Domkretsen omfattar Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Kammarrätten har i sin domkrets dessutom Dalarnas, Västerbottens och Norrbottens län. I hovrättsorganisationen hör Dalarnas län till Svea hovrätt. Västerbottens och Norrbottens län hör till Hovrätten för Övre Norrland.

Tidigare har föreslagits att Dalarnas län skall föras till överrätten i Sundsvall. Resursbehovet i Sundsvall ökar därmed med en avdelning för hovrättsmålen. För att möjliggöra förvaltningsdömande vid över- rätten i Umeå bör samtidigt kammarrättsmål från Västerbottens och Norrbottens län föras dit. Resursbehovet vad gäller kammarrättsmål skulle därmed minska med nästan en och en halv avdelning.

Efter en sådan omorganisation skulle hovrättsmålen fordra tre avdelningar och kammarrättsmålen två avdelningar. Överrätten i Sundsvall skulle därmed få fem avdelningar.

Umeå

Hovrätten för Övre Norrland har två avdelningar. Domkretsen är Västerbottens och Norrbottens län.

En framtida överrätt bör som nämnts i det föregående också handlägga förvaltningsmål från samma region. Detta innebär att överrätten skulle få närmare fyra avdelningar, två för hovrättsmålen och knappt två för kammarrättsmålen.

vr GENOMFÖRANDEFRÅGOR

Genomförandet av en domstolsreform måste följa vissa principer. Den viktigaste är att rättssäkerheten inte får bli lidande under genom- förandeskedet. Vidare måste omsorgen om personalen ställas i för- grunden. Det gör att genomförandefasen bör vara så kort som möjligt och att stöd måste erbjudas både personal som får nya arbetsuppgifter och sådan personal som till följd av omorganisationen blir övertalig. En genomförandeorganisation måste byggas upp både centralt och lokalt. Tiden för genomförandet kan beräknas vara fyra år från det ett ' 'obeslut ta_its av riksda en.

Domstolskommittén hade enligt sina direktiv att lämna förslag till en genomförandeordning och genomförandetakt för förslagen till en för- ändrad domstolsorganisation. I direktiven ålades kommittén också att analysera vilka genomförandekostnader som en reform skulle kunna medföra.

I det följande lämnas inledningsvis en redogörelse för de principer som bör vara vägledande för ett genomförandearbete. Därefter redovisas hur man med tillämpning av dessa principer kan gå till väga för att lösa en del av de personal- och lokalfrågor som kan antas uppkomma under ett genomförande. I nästföljande avsnitt behandlas frågan om vilken genomförandeorganisation som kan behövas. Där- efter diskuteras i vilken kronologisk ordning som olika moment i ett genomförandearbete bör komma och hur lång tid de kan ta i anspråk. Genomförandekostnadema redovisas i avsnitt VII Samlad analys av kostnader och besparingar.

13. Vägledande principer för genomförandet av en domstolsreform

En omorganisation av domstolsväsendet måste genomföras så att rättssäkerheten inte blir lidande. Det innebär att även under genomförandeperioden måste allmänheten kunna påräkna en rättssäker prövning. Lagstadgade frister för prövning av häktnings- eller kvarstadsyrkanden måste iakttas och andra mål och ärenden prövas inom en rimlig tid. Det är emellertid sannolikt ofrånkomligt att en omorganisation medför att parter som har mål anhängiggjorda vid en domstol vid tiden för att den skall flyttas till annan ort kan få vänta något längre än eljest på att få sin sak prövad. Det kan dock inte godtas att genomförandet medför att målbalansema, och därmed väntetiden för allmänheten, växer i allt för stor omfattning. Detta krav på att rättssäkerheten hela tiden måste vara vägledande innebär att man kan få avstå från genomförandelösningar som från t.ex. ekonomiska synpunkter skulle vara fördelaktigare.

När det gäller själva genomförandearbetet krävs att det redan i inledningsskedet byggs upp en ändamålsenlig organisation såväl centralt, t.ex. vid Domstolsverket, som lokalt vid de domstolar som berörs av omorganisationen. Den enskilt viktigaste åtgärden torde vara att man redan tidigt i processen utser de personer som på lokalplanet skall leda uppbyggandet av de nya domstolsenhetema och som sedan skall fungera som chefer för de nya myndigheterna. Det kommer nämligen till stor del att vila på domstolschefema att en reform genomförs på ett för den berörda personalen positivt sätt. Även om en reform för många anställda kan innebära en positiv möjlighet till förändring och utveckling kommer den för andra att vara av huvudsakligen negativ karaktär. Ett genomförande av en domstols- reform måste därför präglas av en beredvillighet från arbetsgivarsidan att på olika sätt tillmötesgå det behov av stöd i skilda former som delar av personalen kan ha under en omställningsperiod.

Genomförandefasen bör vidare vara så kort som möjlig. På så sätt undviks ett utdraget osäkerhetstillstånd för personalen. Risken minskar också för sjunkande effektivitet vid enheter som skall flytta. Erfaren- heter från tidigare nedläggningar inom den offentliga sektorn visar att en inte obetydlig andel av den för verksamheten kanske mest värde- fulla personalen tenderar att lämna den nedläggningshotade myndig- heten innan den faktiska nedläggningen genomförts. Givetvis får

intresset av ett snabbt genomförande hela tiden vägas mot det överordnade intresset av att verksamheten inte får störas så att rättssäkerheten sätts i fara. Ur ekonomisk synvinkel är det givetvis också av intresse att nya och mer kostnadseffektiva domstolar fungerar så snart som möjligt så att eftersträvade rationaliseringseffekter kan realiseras. För att så skall kunna ske krävs att relativt betydande utbild- ningsinsatser görs för personal som får nya arbetsuppgifter.

En viktig princip vid en omorganisation är att verksamheten vid en domstol bör bedrivas i sammanhållna lokaler. Denna princip grundas, liksom den senast berörda, på intresset att en reform skall leda till bildandet av effektiva enheter inom domstolsväsendet. För att nå detta mål lqävs att man försöker undvika lösningar som innebär att verksamheten vid en domstol är förlagd till skilda lokaler. De interna kommunikationsproblem som en uppdelning av verksamheten på flera lokaler ofta medför leder till effektivitetsförluster.

En given utgångspunkt vid all offentlig verksamhet är att anslagna medel används så effektivt som möjligt. Ett genomförande måste därför ske på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. Detta innebär emellertid inte att man vid varje tillfälle skall välja den kortsiktigt billigaste lösningen. Som nämnts ovan torde det vara olönsamt att spara på sådan personalutbildning som är nödvändig för att få arbetet vid domstolarna att fungera effektivt.

Slutligen måste ett genomförande ske med hänsynstagande till den rättssökande allmänheten, åklagare, advokater och andra externa intressenter. Särskilda åtgärder kan behövas för att tillgodose domstolens avnämare. Det kan t.ex. röra sig om att ge allmänheten information om den förestående omorganisationen. En organisation med färre domstolar och därmed i vissa fall längre _resavstånd för åklagare och advokater medför ökat behov av ändamålsenliga uppehållsrum vid domstolarna.

14. Personalfrågor

En omorganisation av domstolsväsendet innebär stora förändringar för personalen. För en del kommer dessa förändringar att upplevas som positiva men det är ingen tvekan att de för andra kommer att innebära svåra påfrestningar. Många av de frågeställningar som en domstols- reform kan ge upphov till är likartade för de olika personalkategorierna vid domstolarna. I arbetsrättsligt hänseenden går dock en klar skilje- linje mellan de ordinarie domarna med deras grundlagsskyddade anställningstrygghet å ena sidan och övriga personalkategorier å den andra. I avsnitt 16.1, där de arbetsrättsliga frågorna diskuteras, behand- las därför de olika personalkategorierna var för sig. Därefter behandlas dels frågan om vilka stödåtgärder som kan vara behövliga för personal vars arbets- eller boendeförhållanden ändras till följd av en reform, dels frågan om nämndemännens ställning.

Det bör påpekas att arbetsrättsliga frågor, däribland frågan om icke ordinarie domares anställningsskydd, även behandlas i Domstols- kommitténs betänkande (SOU 1998:88).

14.1. Frågor om anställningsskydd

Ordinarie domare

En domstolsorganisation med färre domstolar och stärkt berednings- organisation medför att ett antal ordinarie domare kommer att bli övertaliga. I synnerhet kommer en sådan omorganisation att drabba dem som i dag innehar en anställning som domstolschef. För domstolarnas självständighet och därmed för rättssäkerheten är det emellertid av grundläggande betydelse att en domare inte godtyckligt kan skiljas från sin anställning. Bestämmelser om anställningstrygghet för domare har också sedan lång tid funnits i svensk rätt. De grundläggande bestämmelserna om anställningsskydd för ordinarie domare återfinns i dag i 11 kap. 5 & regeringsformen. Arbetsrättslig reglering som berör denna personalkategori är lagen (1982280) om anställningsskydd, lagen (1994z260) om offentlig anställning och lagen (19942261) om fullmaktsanställning.

Enligt 11 kap. 5 5 första stycket regeringsformen kan en ordinarie domare skiljas från tjänsten endast om han antingen genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten eller om han har uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig att avgå med pension. I tredje stycket samma lagrum föreskrivs att om det är påkal- lat av organisatoriska skäl får en ordinarie domare förflyttas till annan jämställd domartjänst. Ett organisatoriskt skäl anses enligt förarbetena till bestämmelsen föreligga då en domartjänst dras in eller förändras eller då stationeringsorten för en domstol ändras (prop. 1964:14O 5.100). Det krävs inte att indragningen eller förändringen rör just den anställning vars innehavare det kommer i fråga att förflytta. Anled- ningen är att det särskilt vid kollegiala domstolar kan vara svårt att be- döma om en organisatorisk förändring träffar den ena eller andra be- fattningen. Däremot bör som villkor för en förflyttning gälla att den domstol där befattningen är inrättad berörs av organisationsföränd- ringen. Om så är fallet föreligger förflyttningsskyldighet så snart det från allmänna synpunkter framstår som angeläget att organisationsför- ändringen kan genomföras utan avvaktan på att en befattning vid dom- stolen blir ledig.

I kravet på att förflyttning endast kan ske till jämställd domartjänst ligger enligt förarbetena att det skall vara fråga om en förflyttning till annan ordinarie domartjänst med samma eller huvudsakligen samma löneställning och att domaruppgiftema skall vara väsentligen likartade. I förarbetena sägs vidare att hinder inte föreligger mot förflyttning från hovrätt till tingsrätt, medan däremot förflyttning från allmän domstol till förvaltningsdomstol och omvänt inte är tillåten (prop. 19641140 s. 100).

I samband med att försäkringsrättema införlivades i de allmänna

förvaltningsdomstolama uttalade departementschefen följande rörande tolkning av föreskriften i 11 kap. 5 & (prop. 1990/91:80, s. 580.

Enligt lagrummets förarbeten är det ett villkor att domaruppgiftema är väsentligen likartade i de båda tjänsterna. Förflyttning från allmän domstol till förvaltningsdomstol och omvänt är enligt förarbetena inte tillåten mot vederbörandes vilja. Däremot anses inte hinder möta mot en förflyttnin från överrätt till underrätt. Försäkringsrättema är förvaltnings omstolar. Arten av domar- uppgifter är väsentligen likartade i försäkringsrättema och de a lmänna förvaltnin sdomstolama. De innebär 1 de flesta fall en överprövning av örvaltningsmyndi hets beslut. Som sägs i promemorian torde det därför inte rå a någon tvekan om att det i princi finns en förflyttningsskyldighet för de ordinarie domarna från örsäkringsrättema till de allmänna förvaltningsdomstolama, om en omorganisation så kräver.

Det andra villkoret som enligt förarbetena skall uppfyllas är att det skall vara fråga om en förflyttning till en domartjänst med samma eller i huvudsak samma löneställning.

Regeln i 11 ka . 5 & regeringsformen innebär således att regeringen vid en re om som den förestående får flytta en ordinarie domare i försäkringsrätt till en tjänst som vad äller lön och domaruppgifter är väsentligen likartad med den inne avda tjänsten. Försäkringsrättsråden bör ärför få förtur till de domart'änster som inrättas i länsrättema och kammarrättema med anledning av reformen.

Om det visar sig nödvändigt att till odose de krav på den nya domartjänsten som regeringsformen stä ler, kan saken lösas genom att personliga tjänster inrättas på erforderlig nivå.

Överväganden

Av förarbetena till 11 kap. 5 & regeringsformen framgår klart att ordinarie domare i under- och mellaninstansema som inte har en chefsbefattning är skyldiga att i vissa fall flytta till en motsvarande befattning vid en annan domstol.

Även domare med chefsbefattningar är flyttningsskyldiga om de erbjuds anställning på motsvarande eller högre nivå. Däremot torde inte två domartjänster med likartad löneställning och likartade domaruppgifter vara jämställda om endast den ena tjänsten är förenad med Chefskap över en domstol. Redan själva ordalydelsen av bestämmelsen talar för den tolkningen och det är uppenbart att förlusten av chefskapet i allmänhet uppfattas som en försämring av anställningsförhållandena även om lönen inte sänks. Detta synsätt var säkert det vanliga även när man från statsmakternas sida inte betonade ledarskapsfrågan på det sätt man gör i dag.

Det är också svårt att förklara begreppet ”jämställd domartjänst” om man inte ser på de befogenheter som följer med chefsdomar- befattningama. Det finns nämligen inga andra betydande skillnader mellan olika ordinarie domartjänster än de som har med chefskapet att göra. Saken kan också uttryckas så att alla ordinarie domare är jämställda i själva dömandet. Det förhållandet att begreppet jämställd domartjänst i förarbetena knutits till lönesättningen kan därför endast ha sin förklaring i att chefstjänster regelmässigt varit högre arvoderade än andra tjänster och att lagstiftaren genom denna bestämning endast velat dra en skiljelinje mellan tjänster som är förenade med ett chefsansvar och de som inte är det.

Det kan också i sammanhanget vara av intresse att något se till varför man över huvud taget har en bestämmelse som reglerar förflyttning av domare. Bakgrunden till bestämmelsen är att domaren skall kunna agera självständigt mot statsmakterna utan risker för egen

del. Under fredliga förhållanden och när det demokratiska systemet fungerar har bestämmelsen knappast någon praktisk betydelse. Den kan däremot ha det under andra förhållanden och det är inte svårt att tänka sig situationer då det kan vara av mycket stor betydelse att domarna agerar självständigt gentemot statsmakterna. I detta perspek- tiv förefaller det främmande att lagstiftaren inte skulle ha låtit skyddet avse även chefskapet för domstolen.

Med hänsyn till den fundamentala betydelse för rättssäkerheten som domstolarnas självständighet måste tillmätas måste med begreppet jämställd domartjänst således förstås inte endast att den dömande verksamheten och lönesättningen skall vara väsentligen likartade utan att även de administrativa befogenheterna skall ha i huvudsak samma innehåll. Visserligen leder denna mer restriktiva tolkning av föreskriften i regeringsformen till vissa problem vid genomförandet av en reform av domstolsväsendet. Det är dock principiellt vikti gt att man inte urholkar en grundlagsregel av praktiska skäl. Intresset av att värna om domstolarnas självständighet måste ges företräde framför intresset att underlätta organisatoriska förändringar av domstolsväsendet.

Den grupp som främst berörs av denna problematik är underrätts— lagmännen. En omstrukturering av domstolsväsendet leder till att ett antal lagmän inte kan få befattningar som är jämställda med dem som de redan har. Dessa befattningshavare kan välja att stanna kvar utanför den nya organisationen med bibehållen lön fram till pensionsdagen. I vad mån de väljer att göra det är omöjligt att veta. Det kan dock antas att de flesta av dem som inte har nära till sin ålderspensionering kommer att uppleva det som orimligt att uppbära lön utan att utföra något arbete när anledningen till att deras tjänst upphört är ett beslut som fattats i fredstid i demokratisk ordning.

För att en organisationsförändring skall kunna genomföras på ett smidigt sätt är det viktigt att genomförandet präglas av stort hänsynstagande till personalens intressen. Domstolschefema är de som skall leda ett genomförandearbete på lokalplanet och spelar således en central roll i en omstruktureringsprocess. Det ligger därför i arbetsgivarens intresse att så långt möjligt försöka nå godtagbara uppgörelser med berörda lagmän t.ex. genom att träffa pensions- överenskommelser med dem som inte vill fortsätta att vara verksamma inom domstolsväsendet.

Vad slutligen gäller frågan om en förflyttning av domare mellan domstolsslagen är tillåtlig bör följande anmärkas. Förarbetsuttalandet att det inte kan krävas en sådan förflyttning har gjorts i en tid då domstolsorganisationema skilde sig väsentligt från varandra. Därefter har förhållandena ändrats i sådan omfattning att uttalandena kanske inte kan tillmätas lika stor betydelse. Oavsett vilken tolkning man gör

av regeringsforrnens regel i detta avseende är det, som framgått tidigare, av sakliga skäl inte rimligt att förflytta en domare från det ena domstolsslaget till det andra mot vederbörandes vilja.

Leder domstolssammanslagningar till att nya myndigheter skapas?

Det är som framhållits i det föregående av vikt att ledningsfrågan löses i ett så tidigt skede av en omställningsprocess som möjligt. I detta sammanhang är det viktigt att klargöra om en sammanslagning av domstolar medför att det tillskapas nya myndigheter eller ej. Vid tidigare reformer har frågan behandlats på olika sätt. Den vidgning av de allmänna förvaltningsdomstolarnas verksamhetsfält som inkorpo- rerandet av försäkringsrättemas verksamhet innebar ansågs inte medföra att det bildades nya domstolar. När länsrättema i Kristianstads- och Malmöhus län slogs samman vid bildandet av Skåne län den 1 januari 1997 ansågs att en ny myndighet skapats. Vid tidigare sammanslagningar av tingsrätter har man låtit en mindre tingsrätt gå upp i en bestående större tingsrätt. Så har t.ex. skett vid den år 1996 genomförda sammanläggningen av Sjuhäradsbygdens tingsrätt med Borås tingsrätt.

Överväganden

Frågan om en sammanslagning av domstolar kan anses medföra att det bildas en ny domstol eller ej torde få avgöras genom beslut i varje enskilt fall. Då flera storleksmässigt relativt likartade domstolar slås samman till en enhet kan det framstå som naturligt att anse att den domstol som bildats genom sammanslagningen är en ny myndighet. I de fall en domstol endast i begränsad omfattning tillförs ny verksamhet torde det däremot ligga närmare till hands att anse att domstolen består. Om beslutet innebär att en ny myndighet tillskapats torde frågan om vem som skall leda myndigheten få lösas genom att regeringen när ett riksdagsbeslut om ny domstolsorganisation föreligger utlyser dessa befattningar.

Övrig personal

För övriga personalkategorier, som alltså saknar de ordinarie domamas grundlagsfästa anställningstrygghet, regleras anställningsskyddsfrågor- na främst i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) samt i Avtalet om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S). Regleringen inne-

bär i korthet att om personalinskränkningar blir aktuella skall personal med kortast anställningstid sägas upp först, dvs. principen om först in sist ut skall gälla. Arbetsgivaren måste ha uttömt möjligheterna till omplacering innan uppsägning får ske.

En sammanläggning av domstolsverksamhet där en domstol övertar verksamhet från en annan aktualiserar frågan om tillämpningen av be— stämmelsen i 6 b & LAS. Här regleras nämligen vad som skall gälla vid övergång av verksamhet från en arbetsgivare till en annan. Bestämmel- sen fick sin lydelse den 1 januari 1995 då EG-direktivet 77/187/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbets- tagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter införlivades i svensk rätt. I paragrafen, som till skillnad från EG-direktivet uttryckligen även gäller arbetstagare i offentlig tjänst, föreskrivs att då en verksamhet helt eller delvis övergår från en arbetsgivare till en annan skall de rättigheter och skyldigheter som följer av anställningsavtal eller anställningsförhållanden övergå på den nya arbetsgivaren om arbetstagaren inte motsätter sig detta.

Regleringen i 6 b & LAS innebär, om den blir tillämplig vid en domstolssammanslagning, bl.a. att personal från nedlagda domstolar skall erbjudas anställning vid den domstol som övertagit verksamheten och att den övertagna personalen vid fastställande av turordningskret- sar för uppsägning skall få tillgodoräkna sig anställningstid vid den nedlagda domstolen.

För att 6 b & LAS skall bli tillämplig krävs att det skall vara fråga om övergång av verksamhet från en arbetsgivare till en annan samt att det skall föreligga identitet mellan verksamheterna före och efter övergången. Då den dömande verksamheten inte förändras av en sammanslagning skulle identitetskriteriet med säkerhet vara uppfyllt vid en domstolssammanslagning.

Däremot är det inte lika givet att kravet att verksamheten skall ha övergått från en arbetsgivare till en annan uppfylls. Det finns nämligen utrymme för olika tolkningar när det gäller frågan om vem som i statliga anställningsförhållanden är att anse som arbetsgivare i paragra— fens mening.

Enligt den ena tolkningen skulle staten i alla dess former endast vara e_tt rättssubjekt och i så fall skulle en överflyttning av verksamhet från en domstol till en annan inte innebära ett överförande från en arbetsgivare till en annan. Enligt den andra tolkningen skulle varje domstol ses som arbetsgivare i 6 b paragrafens mening och övergångs- kriteriet skulle därmed vara uppfyllt.

Förarbetena till lagrummet ger inte någon entydig vägledning hur den här tolkningsfrågan skall lösas. Här sägs emellertid att skydds- reglema skall omfatta alla offentligt anställda som omfattas av anställ-

ningsskyddslagen. Detta sägs ligga i linje med strävandena att den offentliga sektorn skall ha arbetsrättsliga regler vilka, så långt möjligt, är desamma som för arbetsmarknaden i övrigt (prop. 1994/95:102 s. 49).

Arbetsgruppen för statsförvaltningen och EU har i en rapport (Ds 1995: 18) gjort följande tolkning av bestämmelsen.

Staten är i alla former endast ett rättssubjekt dvs. en juridisk erson. Det skulle kunna innebära att när en verksamhet flyttas åån en m dighet till en annan så är arbetsgivaren densamma, dvs. staten.

ot detta kan ställas statens strävan att göra myndigheterna till så s'älvständiga arbetsgivare som möjligt. Arbetsgivaransvaret har elegerats å ett sätt som saknar motsvarighet i något annat europeiskt and. Anställningsavtal i en myndighet har inte någon verkan i en annan. U psägning på d av arbetsbrist vid en myndighet medför inte öreträdesrätt til anställning vid någon annan myndighet.

I praktiken är det myndigheten som är arbetsgivare och inte staten. Därigenom kan kravet om byte av huvudmannaskap (från en huvudman till en annan) sannolikt anses uppfyllt när verksamhet flyttas från en myndighet till en annan. Däremot kan knappast en intem omorganisation, t.ex. flyttning från central till regional nivå inom en myndighet beröras av direktivet (s. 36).

Arbetsdomstolen (AD) har behandlat frågan om det statliga arbetsgivarbegreppet i en den 5 juni 1996 meddelad dom nr 66/96. I målet gjorde AD sammanfattningsvis följande tolkning av det statliga arbetsgivarbegreppet i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA).

Sammanfattningsvis kan således konstateras att staten är arbetsgivare för den som innehar statlig anställnin . Beslutande- rätten 1 olika frågor som ankommer på staten i egens ap av arbets- givare ligger på skilda myndigheter och befattningshavare. Staten an som arbetsgivare t.ex. bestämma vem som är behörig att handla på statens vägnar i ett anställningsförhållande eller besluta i en fråga där arbetsgivaren har rätt att själv bestämma. Däremot kan staten i sin egenska av arbetsgivare — lika lite som någon annan arbetsgivare ensi igt besluta om inskränkningar i det rättsskydd som den arbetsrättsliga lagstiftningen ger en arbetstagare.

Den tolkning AD gjort av arbetsgivarbegreppet i LOA behöver inte nödvändigtvis vara vägledande för tolkningen av arbetsgivarbegreppet i 6 b & LAS. Med hänsyn till att de enskilda domstolarna numera har anförtrotts ansvaret för huvuddelen av arbetsgivarfunktionema och i praktiken fungerar som självständiga arbetsgivare är AD:s tolkning inte helt självklar. Det skydd som 6 b & LAS är tänkt att ge även arbetstagare i allmän tjänst som berörs av en verksamhetsövergång skulle med AD:s tolkning bli helt verkningslöst i det i dag vanliga

fallet att verksamhet övergår från en statlig myndighet till en annan. De ovan refererade förarbetsuttalandena till 6 b & LAS om att skyddsregeln skall omfatta alla offentligt anställda som omfattas av LAS kan tyda på att syftet varit att bestämmelsen skulle äga tillämpning även vid övergång av verksamhet mellan olika statliga myndigheter. Den tolkning som kommit till uttryck i Arbetsgruppen för statsförvaltningen och EU ovan citerade rapport kan alltså ha goda skäl för sig.

Även om varje enskild domstol betraktas som arbetsgivare är det emellertid inte säkert att 6 b & LAS blir tillämplig om ett genomförande av en reform sker i den ordning som här kommer att förordas.

Som berörs mer utförligt nedan är det praktiskt med en genomförandeordning där en sammanslagning av domkretsar föregår en samlokalisering av verksamheten. I så fall kommer under en övergångsperiod domstolar som skall avvecklas att fungera som lokala enheter vid den nya domstolen. Domkretssammanslagningen leder visserligen till att verksamheten vid lokalenheterna förs över till den nya domstolen som också övertar arbetsgivaransvaret för lokalenheter- nas personal. I det här skedet kommer emellertid inte verksamheten påverkas så att uppsägning på grund av arbetsbrist behöver tillgripas. Först när den faktiska flyttningen av verksamheten genomförs uppstår rationaliseringsvinster som kan medföra behov av att säga upp personal. Eftersom en verksamhetsövergång i detta skede inte innefattar ett byte av huvudmannaskap utan kan ses som en intern omorganisation skulle detta innebära 6 b & LAS inte blir tillämplig.

Då en verksamhet bedrivs vid flera enheter på skilda orter skall det, enligt de turordningsregler som följer av det tidigare nämnda avtalet mellan parterna, fastställas en turordning för varje enhet. När verksamheten flyttar till den nya kansliorten uppstår en arbetsbrist vid den nedlagda enheten.

Det innebär att personal vid nedlagda domstolar torde löpa större risk att bli uppsagda än sina kolleger som redan arbetar på den nya kansliorten. Det bör dock framhållas att denna konsekvens kan undvikas om arbetsmarknadens parter träffar ett kollektivavtal exempelvis av innebörd att den nya domstolen redan från det en domkretsreform träder i kraft i turordningshänseende räknas som en driftsenhet.

När verksamheten flyttar till en ny domstol uppstår naturligtvis samtidigt ett ökat arbetskraftsbehov på den nya kansliorten. Som nämnts ovan innehåller LAS föreskrifter om omplaceringsskyldighet. I 7 & 2 st LAS föreskrivs att en uppsägning inte är sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Arbetsgivaren är således skyldig att innan uppsägning verkställs försöka omplacera personalen.

I 1973 års förarbeten till lagen (prop. 1973:129 5. 121) finns vissa generella uttalanden om hur långt arbetsgivarens omplaceringsskyldig- het på grund av lag sträcker sig. Av uttalandena framgår att då ett företag har flera driftsenheter omfattar omplaceringsskyldigheten samtliga dessa. I motiven sägs också att när det är fråga om offentlig verksamhet gäller omplaceringsskyldigheten inom anställningsmyn- di ghetens verksamhetsområde.

Frågan om en offentlig arbetsgivares omplaceringsskyldighet har prövats av AD i två vägledande avgöranden AD 1984 nr 14loch AD 1996 nr 66 — . I dessa avgöranden var fråga om omplacering av anställda inom ett landsting respektive inom kriminalvården.

Några säkra slutsatser om hur långt omplaceringsskyldigheten sträcker sig på domstolssidan går emellertid inte att dra av dessa avgöranden. Av förarbetsuttalandena torde man emellertid kunna sluta sig till att om varje domstol ses som en arbetsgivare omfattar domstolens omplaceringsskyldighet endast domstolsarbete inom den egna domkretsen. Tolkas det statliga arbetsgivarbegreppet i stället så att staten och inte den enskilda domstolen är att betrakta som arbetsgivare skulle däremot omplaceringsskyldigheten kunna vara mer vittgående.

Det skall avslutningsvis sägas att Domstolskommittén inte hade i uppgift att lösa vare sig frågan om tolkningen av arbetsgivarbegreppet i 6 b & LAS eller frågan om omplaceringsskyldighetens utsträckning. Det finns dock skäl att här fästa uppmärksamhet på att det finns olika synsätt i dessa frågor. Det bör också understrykas vikten av att en reform genomförs så att negativa konsekvenser för personalen så långt möjligt kan undvikas. Statsmakten bör därför visa berörd personal generositet vid utövandet av sitt arbetsgivaransvar.

14.2. Övriga personalfrågor

14.2.1. Stöd till personal som skall arbeta kvar inom domstolsväsendet

Utbildning

För många kommer en omorganisation att innebära att man får ta på sig nya och ovana arbetsuppgifter. För att domstolarna så snart som möjligt skall fungera effektivt krävs att extra resurser avsätts till

personalutbildning. Eftersom rationaliseringseffektema av en omorga- nisation kommer att märkas särskilt tydligt på det administrativa området kan personal som i dag har personal- eller ekonomiadmi- nistrativa uppgifter behöva omskolning så att de i en ny organisation skall kunna fungera som t.ex. rotelsekreterare. I viss utsträckning kommer en omorganisation att medföra ett nyrekryteringsbehov. Det gäller i vart fall om juristberedare kommer att ingå i beredningsorgani- sationen på den allmänna domstolssidan (se mer om detta ämne i kommitténs betänkande SOU l998z88). Denna grupp liksom andra personalkategorier som får ändrade arbetsuppgifter i en förändrad beredningsorganisation kommer under genomförandefasen att behöva extra utbildning. På dataområdet kan också behov uppstå av extra utbildningsinsatser i vart fall om domstolar som slås samman arbetat med olika datorsystem.

Flytthjälp

För att underlätta för dem som måste byta bostadsort till följd av en omorganisation finns olika former av flyttningsbidrag. Arbetstagare som måste flytta eller som drabbas av ökade kostnader för resor till och från arbetet har under en övergångstid bl. 3. rätt till viss ersättning för dubbel bosättning, flyttransport och flyttledighet. Kostnaderna för dessa stödformer belastar arbetsgivaren.

14.2.2. Åtgärder för övertalig personal

Personal som sägs upp till följd av arbetsbrist eller som av personliga skäl väljer att säga upp sig i stället för att följa med en verksamhet som flyttar kan vara i behov av olika former av stöd. De stödformer som i första hand kan bli aktuella vid en domstolsreform är olika åtgärder för att berörda personer skall få nya arbeten. För äldre kan olika former av pensionslösningar bli aktuella.

Det statliga trygghetsavtalet ger en anställd som sägs upp och som fyllt 60 år när uppsägningstiden är slut rätt till pensionsersättning. I sådana fall svarar Statens löne- och pensionsverk (SPV) för kostnaden. Av hänsyn till gällande turordningsregler torde en domstolsreform normalt sett inte leda till att anställda i den åldersgruppen blir upp- sagda. Arbetsgivaren har då möjlighet att erbjuda arbetstagare som fyllt 60 år pensionering om arbetstagaren avgår frivilligt och avgången innebär att någon annan kan få ny eller fortsatt anställning. I sådana fall måste dock arbetsgivaren betala kostnaderna för pensions-

ersättningen för tiden fram till ålderspensioneringen. En sådan lösning kan alltså bli dyrbar för domstolsväsendet. Det är emellertid önskvärt att man från arbetsgivarhåll visar stor beredvillighet att erbjuda den äldre personalen denna lösning och då med villkor som gör att en pensionslösning framstår som ett realistiskt alternativ för den enskilde arbetstagaren. Härigenom går det att undvika en stor del av de påfrestningar som en omstrukturering kan medföra.

För att underlätta avvecklingsarbetet vid domstolar som läggs ned kan stöd lämnas av olika organisationer. Länsarbetsnämnden och den lokala arbetsförrnedlingen bör t.ex. kopplas in på ett tidigt stadium så att de kan få besked om omfattningen av den förestående förändringen och samtidigt ge berörd personal information om sin verksamhet. Företagshälsovården har tillgång till ett professionellt nätverk av bl.a. arbetsmiljörelaterad sjukvård, psykosocial expertis och specialistläkare som kan ge kvalificerat stöd till avvecklingsorganisationer om uppsagd personal är i behov av rehabilitering eller har hamnat i en akut kris- situation. Värdefullt stöd kan också lämnas av Trygghetsstiftelsen som har till uppgift att så långt möjligt hindra att statligt anställda blir arbetslösa och att bistå uppsagd personal att finna ett nytt arbete.

14.2.3. Nämndemännens ställning

I förordningen (1996:1149) om nämndemäns tjänstgöring vid ändring i indelning av domkretsar regleras hur nämndemännens ställning påverkas vid en domstolsreform. I förordningen föreskrivs att om indelningen i domkretsar ändras, skall en nämndeman anses vald till nämndeman i den domstol inom vars domkrets han eller hon är folkbokförd. Nämndemän som tjänstgör vid domstolar som upphör efter en sammanläggning skall alltså anses valda till nämndemän i den nya domstolen.

_ ..r: ...—.... . ... | __ . |. kil...—..]. . .1 IP _. . _..- rail... .".

m..

... .; .

_l— _ I—II-II I I .____.. ..:............._____n.. ". .”... .b..__.L.".....E...u.._

&. . ,.-. . . _ nu .._+.Ja--.|1rilfu ..

.. _ .... ._ .. u.". n... i..-___.

. ..: _ .. _ ... _ .. .. ..u . _ÅJLJFlwlhil. ... ...ll..... I. ur.... _l. run.—El......" __.u.l_....l-..-JL.._-..l....... . .. AW.,— ..ih; -.||_.H|._... P.JIH-iFn-u-IIF-ri-l-IJE-Lflrmiuqu... IE.-F * . ....

_ int..... ..... . : J&F. . . %.

15. Lokalfrågor m.m.

Lokalkostnaderna utgör ca 18 % av de samlade kostnaderna för domstolsväsendet. För att genomförandekostnadema skall stanna på en rimlig nivå är det av största vikt att en flyttning planeras så att man så långt möjligt undviker dubbla hyreskostnader på grund av att lokaler lämnas före kontraktstidens utgång. Man måste därför så tidigt som möjligt se till att uppsägningstider för hyreskontrakt iakttas och att utlöpande hyreskontrakt inte förlängs på för långa tider. Då nybygg- nation erfordras måste planering och upphandling av nya lokaler inledas skyndsamt.

En domstolsreform medför också behov av avveckling respektive upphandling av en lång rad andra materiella resurser. Det är av stor vikt att i synnerhet förvärv av ändamålsenlig datautrustning planeras noga. När det gäller domstolarnas arkiv framgår av förarbetena till arkivlagen (1990:782) att arkiv vid domstolar som upphör torde få överföras till den nya domstolen (prop. 1989/90:72, bil. 1, s. 56).

|| _| || .l'll. '_'” * ' * " ." , "* " " '%'an 'l'illti'Mw il-

"' _-"-'-=""—=..-|.-.=- |||—|| '

I _.L- .. :aml L'h"""""|.l'l ”I" .H.-| ..I|_|3:|i' run.-lu'i. .|:'-' |.|.l'

I" :F!.'."l.||_m :.1. |.- nu. IWF Innu ! - || ”||| || 3 |_.E:1|,|_'Emll.|t mi |||-amb: mg.; ! m- 3551] | -| |; tama mln-Hö gd'l lb län-LinL'igrw "

lr?-'.'? u'u'nll'rjä % "lm,—HMHJIT_;|F1||#|1IHI 11:- " '"; -||'"|| || i u fli r'ifilhbuwnååå ... ||lli ,. »- .L| ' ...—.:."i fordna. ||-..||'1_—t:|.- --.= . nu;. . | "| -! .-|," i"! | i '.. | ljullirThmlh.1|juull'—J'_ÄM.W*1 &_"th il

.| .. |... .nwå'm'iåg lj.

' åél- nu "':-TI HuiiHir'z' |

.. .' " .. UlHl'

_;'||-:|-£'—-—|r|.n-||||:-|—' --: .;- ' " . i..] . wara-51155, ”"J-:IMI'I "l' ' "" n' ' : '"'- "u. "I "" n' " ""

16. Genomförandeorganisation

För att en domstolsreform skall kunna genomföras så friktionsfritt som möjligt krävs att det inrättas en ändamålsenlig genomförandeorganisa- tion, dels centralt för domstolsväsendet i dess helhet, dels lokalt vid de berörda domstolama. Den centrala organisationen behövs för att ta hand om övergripande frågor samt för att ge de lokala organisationerna stöd. De domstolar som berörs måste ges förutsättningar för att lösa de problem en sammanslagning medför på lokalplanet. I detta avsnitt dis- kuteras hur en genomförandeorganisation kan vara uppbyggd.

Den centrala genomförandeorganisationen

Genomförandet av domkretsförändringar och omlokalisering av dom— stolars verksamhet ställer krav på en gemensam ledningsfunktion. Den kompetens som kan komma att behövas vid genomförandet finns i allt väsentligt redan inom domstolsväsendet. Att bygga upp en särskild central genomförandeorganisation kan befaras bli en både tids— och kostnadskrävande operation som inte skulle medföra några väsentliga fördelar för genomförandearbetet. Domstolsverket bör därför anförtros sådana uppgifter som verket svarat för vid tidigare förändringar, såsom att anskaffa lokaler, att sköta lokalinredningsfrågor samt att ingå avtal med personalorganisationema, t.ex. om personalförmåner och andra avtalsvillkor. Verket bör också svara för rådgivning framförallt i ar— betsrättsliga frågor.

Det bör också vara en uppgift för Domstolsverket att svara för sam- ordning i frågor där en likartad hantering vid domstolarna är lämplig av ekonomiska eller av andra skäl. Det kan t.ex. gälla anpassning av rutinerna i målhanteringssystemen och arkivfrågor. Det får förutsättas att den centrala genomförandeorganisationen under förändringsarbetet samråder med berörda fackliga organisationer.

Den lokala genomförandeorganisationen

De frågor som bör hanteras lokalt kan bl.a. avse lokalutformningen, de nya domstolarnas kansliorganisation, personalfrågor i anslutning till denna organisation, anordnandet av datorstöd, överföring av icke av- gjorda mål och arkiv från de nedlagda domstolar samt information till

allmänheten inför övergången till en ny organisation. Eftersom dom- stolar som blir kvar får ta ansvar för personal från nedlagda enheter kommer dessa domstolar att få vidta såväl uppbyggnads- som avveck- lingsåtgärder samtidigt som den normala domstolsverksamheten måste fortgå utan allvarliga störningar. Detta ställer stora krav på den lokala planeringen. Förutsättningama för ett genomförande varierar också högst väsentligt mellan olika domstolar. Det går därför inte att ange någon enhetlig modell för hur en lokal genomförandeorganisation skall se ut.

I princip är det myndighetsledningens ansvar att genomföra den omstrukturering som statsmakterna beslutat. Ledningen vid domstolar som läggs ner kan ha att ta hänsyn till andra intressen än sådana som främjar uppbyggandet av en ny domstol. För att undvika intressekon- flikter är det av vikt att ledningen för nya domstolsenheter tillsätts i ett så tidigt skede som möjligt. Erfarenheter från tidigare strukturföränd- ringar inom den offentliga sektorn visar att det kan vara svårt att sam- tidigt leda utvecklings- och avvecklingsarbete. Det är därför önskvärt att avvecklingen leds av den nedlagda domstolens tidigare chef som ju besitter värdefull kännedom om de lokala förhållandena. Den nya domstolens chef måste dock ha det övergripande ansvaret även för av- vecklingsarbetet.

De personer som står i ledningen för genomförandearbetet kommer förmodligen under en period inte att hinna med andra uppgifter. Vid en del domstolar kan det därför uppstå behov av personell förstärkning för att de dömande uppgifterna skall kunna klaras av.

Det måste understrykas att en domstolsreform svårligen kan genom— föras utan personalens lojala medverkan. Representanter för de olika personalkategorierna måste därför involveras i ett omstruktureringsar- bete redan under planeringsfasen.

Stöd från andra samhällsorgan

Den centrala och lokala genomförandeorganisationen kan behöva stöd från andra samhällsorgan, såsom länsarbetsnämndema, Statens löne- och pensionsverk, Företagshälsovården och Trygghetsstiftelsen omnämnts. Härutöver kan stöd bl.a. lämnas av Arbetsgivarverket, Arkivverket, Statens Fömyelsefond och Riksrevisionsverket.

17. Genomförandeplan

I detta avsnitt behandlas vilka grundläggande politiska beslut som bör fattas och i vilken ordning olika genomförandeåtgärder bör komma. Här görs också en bedömning av hur lång tid ett genomförande bör få ta. Som framhållits i det föregående varierar förutsättningama för en reform högst väsentligt mellan olika domstolar. Här kan därför bara huvuddragen i en genomförandeplan anges.

De grundläggande politiska besluten

Med hänsyn till att förutsättningama för en domstolsreform är så varie- rande bör riksdagen först fatta ett principbeslut om ny domkretsindel- ning för hela landet. I anslutning till principbeslutet bör direktiv utfär- das till domstolarna och till Domstolsverket att reformen skall börja förberedas. Domstolar som skall nybildas måste få ledningsfrågan löst i ett tidigt skede. Så länge det endast finns ett principbeslut om ny domkretsindelning kan några chefer för dessa framtida domstolar inte utses. Chefsbefattningama kan dock redan i anslutning till principbe— slutet utlysas med förbehåll för att domkretsreformen kommer till stånd. De personer som bedöms mest lämpade för de kommande chefsbefattningama bör förordnas att leda planeringsarbetet vid de nya domstolarna. Direktivet att börja förbereda reformen skall alltså gälla även dem. Det är viktigt att man redan i detta skede ser till att de an- ställda inom domstolsväsendet ges klar och entydig information om reformen.

Regeringen får sedan fatta ett mer detaljerat beslut om domkretsin— delning som omfattar hela landet. Beslutet bör fattas så snart som möj— ligt efter riksdagens principbeslut och helst träda i kraft inom ett år från detta. Vid ikraftträdandet skall de nya domstolschefema vara tillsatta. En sammanflyttning behöver däremot inte ha skett vid denna tidpunkt, utan verksamheten kan fortsätta att drivas från de gamla dom- stolslokalema ytterligare en tid. Sedan får verksamheten flytta samman när det är lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena. I vilken takt detta skall ske får bli en fråga som i första hand avgörs lokalt. Regeringen bör dock i sitt beslut ange den längsta tid som sådana temporära lokala enheter skall få vara kvar.

Planering

Efter ett principbeslut bör de genomförandeansvariga på lokalplanet in- rikta arbetet på att med hjälp av Domstolsverket ta fram lokala genom— förandeplaner för den egna myndigheten. En sådan plan bör innehålla beräkningar av vilka personella och materiella resurser som den fram— tida verksamheten kommer att behöva och vilka konsekvenser refor- men kan väntas medföra vid domstolar som skall avvecklas. Plane- ringen bör syfta till att alla avvecklings- och uppbyggnadsåtgärder är genomförda när flyttningen skall ske. Av särskild vikt är att det vid de domstolar som berörs av en sammanläggning tas fram en gemensam arbetsordning till tidpunkten för domkretsreformen. I de fall den nya domstolen under en tid skall fungera med lokala enheter måste även arbetsfördelningen mellan de olika enheterna fastläggas i en sådan arbetsordning. Regeringen bör under denna period fortlöpande hållas underrättad om hur planeringsarbetet fortskrider.

Det praktiska genomförandearbetet

Efter den inledande analys- och planeringsfasen bör det praktiska ge- nomförandearbetet påbörjas så skyndsamt som möjligt.

Vad gäller personalfrågoma måste det t.ex. klarläggas vilka som vill arbeta kvar i organisationen. I de fall personal behöver byta bostadsort för att kunna bli kvar i yrket kan det kanske förekomma att så många väljer att sluta att det uppstår ett nyrekryteringsbehov. Det kan då vara lämpligt att domstolarna samarbetar så att personal får lämna intresseanmälan angående anställning vid flera domstolar. När perso- nalsituationen klarlagts bör utbildningsinsatser och stödverksamhet inledas. Kontakter bör tas med Trygghetsstiftelsen och andra stöd- organisationer för att de på sitt håll skall kunna planera vilka åtgärder som bör vidtas.

När det gäller de materiella resurserna år det i inledningsskedet framförallt lokalhållningen som kräver åtgärder. För att undvika dubbla hyreskostnader är det viktigt att tillse att hyreskontrakt på lokaler som skall lämnas sägs upp så att kontraktstiden löper ut i så kort tid som möjligt efter det att de nya lokalerna är inflyttningsklara. Lokalfrågan torde ta längst tid att lösa, särskilt om nybyggnation måste ske. De andra åtgärder som måste vidtas under denna fas av genomfö- randearbetet får tidsmässigt anpassas till när lokalfrågan kan antas vara löst.

Utöver det komplicerade och tidskrävande arbetet med att lösa per— sonal- och lokalfrågor ligger det på genomförandeorganisationemas

ansvar att hantera en mängd frågor av mindre dignitet. Vid domstolar som skall avvecklas måste t.ex. löpande serviceavtal, leasingkontrakt och andra förpliktelser ses över så att de är avslutade när en flyttning skall ske. Exempel på andra åtgärder kan vara att avyttra inventarier som inte skall tas med vid flyttningen eller att klara ut arkivfrågor. Samtidigt måste de nya domstolarna förses med inventarier och annan utrustning som behövs i verksamheten.

Tydlig information om den förestående förändringen måste lämnas såväl till allmänheten som till advokater, åklagare och andra särskilt berörda grupper.

Flyttningen måste också förberedas noggrant så att störningar i verksamheten kan undvikas. Lämpligen bör, om flera domstolar sam- lokaliseras till en kansliort, flyttningen ske domstol för domstol så att verksamheten vid den enhet som flyttar temporärt kan övertas av de andra enheterna.

Efter genomförd flyttning får uppföljande åtgärder vidtas för att personalen skall finna sig till rätta. Domstolsverket bör ha höjd bered- skap för att kunna bistå domstolarna med extra hjälp i främst personal- administrativa frågor.

Förväntad tidsåtgång

Då förutsättningama är så varierande är det inte meningsfullt att i de— ta_lj ange hur lång tid ett genomförande bör ta. På orter där några mer tidskrävande åtgärder inte behöver vidtas för att lösa lokalhållningen bör dock en reform kunna genomföras inom ett år från ett regeringsbe- slut om ny domkretsindelning. I fall där förutsättningama för att lösa lokalfrågan är mindre gynnsamma kan det accepteras att genomföran- detiden förlängs med ytterligare två år. Kan man förutse att en samlo- kalisering kommer att ta längre tid än så bör man inte vänta med ge- nomförandet utan man får då acceptera en lösning där domstolsverk- samheten under en längre övergångstid är förlagd till skilda lokaler. Som riktlinje bör gälla att en domkretsreförm skall vara genomförd i hela landet inom fyra år från ett inledande principbeslut. Genomföran- det av en ny beredningsorganisation kan däremot i vissa fall få anstå ytterligare någon tid i avvaktan på att eventuell övertalighet bland ordinarie domare skall minska.

| " | | . ' II I',__ | '_ | ..- J." .::-E_å- - _--__*_ m" - ' |w||1.w Mur-|||! |'.-- :" .—|'||_- _.|.| will || .I_'.I.|5-s,l' :|'_.Z__I' WWII |'[C'Il ' " |. '|- ||' - .. 1- 5.7 | |. I' I”; '"'IP, %...-|'. "B* m |- *uu ”ng &," ";"!"E." .— In."*,'I'I_,'i—I,I__ '._u_.' I|.' '|I._]';'.' |_'. ||.I'1'. '11JH|"|||,I' 'I _|._._l.__ ""'-'.'I'L'!""' ' 'gurll _Ei 1'1' h""'|I."" .:l_|l'.':|'r|.'||" '#'" Mjuk-Jutan..- ||'w" :,.--,,|' 1- ,Ihjl'l"! "I”—Jil;— .I.'|l |-..|1_-||-|_...-.r|'..'t'.u||:|'."'rf;_I-| '|1..J.—[|.-_|*..|1|...£ __

..L..-_..1I..._|'r..,|.- '_'I'I'.'I"".'"_]'I|,.'|J_'l|'|_-I"T||I . .M_Iil#. ""I'd |"|. #11 __1111. .ilfh ' || 'F'" "I | Ä'W JMF |||—.'|I'I'éi' ' ." I! | ' *'| ' |,” CUF, [ål.l 1.51 a__I|,* 'I'Iw lla " |.',||".| ålTI—HJ' |"""'|I,'.' .

Ir' ' || || ' I . _, ”_ IF,-[ ___ 11:13, . 'T'Ef'gJ'fl-i' |||. :. %wauf '

,,,, .L . 131.311! uul 'F_.'H_.-- |I__I,|":."II'.__ . ,

|_,,'.*"._-|..._"'!.||l1 II.; 1_ ”Limef |"|. ],;th |_||_|-||

_rrdpl.|n'1— ”W' .:.r-tl'. '[I-', | || __""_'.._|*|||I..'__'."1=l' Läs, wir—HM |||" m....a, ..?-rm .',| .. * ,||1'|||| Iu'ITFEWJlHMI, & rally $#? jå-"I'nl llI'k-wgierq li!

_ im|mmwm WWW 'å' |l-'|'|.Mul.'mml "'.I ' ':'an . ||.'l--'- ' '_' ""* '

'r|-_|_.*_ 'U__'W__l ”linn

.: .'| ' ".|'| Highway, fh' ". #:],i ÄthI 'Ilf-CI

-.|| WT."

. 1|P'JLIIEJ1€_J_I'EäE-Lli ' ||... ||... ..,... . 'p'f'uuuf |_..T| J!. ".' Ill'llwln '.I| im. ';..1'||1I'|. ,|| | —:

3555 || - _, _ "'”-* "

”I'M -|| || .; Han"; Filip—gill; 'i'-|'|" '||i.il _'_—:|- ,. i""" ,; uri"."""|'|' "I-'I!" ”HII'å'ÄEI'Hm' u MWå| —' ' ' LI . L.... ,. |'|-|.- 1'1 m..-.'| quam Fn.-|'.:- ...i-5 |_||_|||

_Wl—IIII lllll_-'Il

* '-'__'__""1x,_ i'IIH' .— _'l ='|'..l_ _| __ ..||,,|. ., _'lh—an aura-uta.." mm I. ' I | | '_' | " ' ', | | || ||' * Il V'WI I I

VII Samlad analys av kostnader och besparingar

Det sammanläggningsaltemativ som innebär att endast 43 tingsrätter behålls sparar tillsammans med övriga förändringar i organisationen närmare 200 milj. la i årskostnad. Detta alternativ är också det som på

Domstolskommittén hade att enligt sina direktiv utforma en i grunden ny domstolsorganisation som på lång sikt skulle kunna medföra en sänkning av de årliga utgifterna för domstolsväsendet som helhet (ca 2,5 miljarder kronor) med minst 200 miljoner kronor.

I direktiven framhölls att en så uttömmande kostnadsanalys som möjligt skulle redovisas. Förslagens kostnadskonsekvenser skulle analyseras både på lång och kort sikt. En bedömning skulle också ske av förslagens effekter på andra sektorer inom främst rättsväsendet. I det följande redovisas de ekonomiska analyser som framtogs inom Domstolskommittén. Eftersom det organisationsaltemativ för tings- rätterna som innebär en kombination av en mer begränsad samman- läggning av tingsrätter med en nätverksorganisation endast förelåg som en diskussionspromemoria då kommitténs uppdrag begränsades, har några ekonomiska beräkningar inte skett för detta alternativ.

Under utredningsarbetet har Domstolskommittén samverkat med Statskontoret, som är statens expeitorgan för denna typ av frågor- Denna samverkan har fortsatt även efter det att kommittén avslutade sitt arbete. Statskontoret har i ärendet avgett ett yttrande om de använda beräkningsmetodema, bilaga 10.

Inledningsvis redovisas de ekonomiska analyser som skett för dom- stolsväsendet och för andra delar av den rättsliga sektorn. Därefter re- dovisas en beräkning av genomförandekostnadema. Dessa har, liksom kostnadskalkylen, också beräknats för de två sammanläggningsaltema- tiven. Under respektive alternativ finns redovisat kostnadema för ett genomförande av en organisationsförändring i mellaninstans. De orga- nisationsaltemativ som innebär en i huvudsak oförändrad underrätts- organisation men med en ökad samverkan mellan domstolarna har be- dömts medföra så obetydliga genomförandekostnader att någon sär- skild kostnadskalkyl inte har upprättats för dessa altemativ.

18. Ekonomiska analyser av en förändrad domstolsorganisation

Under utredningsarbetet har följande slag av ekonomiska analyser

genomförts.

— I samband med kartläggning av vissa förhållanden i den nuvarande organisationen har en jämförelse gjorts av handläggningskostnaden för brottmål och tvistemål i tingsrätter av olika storlek (se avsnitt 1 i bilaga 3) — I anslutning till de olika organisationsaltemativen har beräknats vilka besparingar inom domstolarnas anslag som kan uppnås (se avsnitt 1—5 ibilaga 9) En analys av hur en domkretsreform kan påverka kostnaderna för andra verksamheter inom den rättsliga sektorn redovisas. (Se avsnitt 6 i bilaga 9) — I anslutning till en undersökning av genomförandefrågoma redo- visas kostnaderna för ett genomförande av en domkretsreform och en ökad samverkan mellan de båda domstolsorganisationema (se avsnitt 8—13 i bilaga 9) Slutligen har en beräkning av hur besparingar och genomförande- kostnader utfaller i tiden genomförts. Denna analys sammanfattas i nedanstående avsnitt 20. En beräkning av de ekonomiska konsekvenserna av föreslagna förändringar i domstolarnas beredningsorganisation har redovisats i Domstolskommitténs betänkande (SOU 1998:88). Motsvarande beräk- ningar redovisas också i det följande så att beräkningarna har anpassats till de olika organisationsaltemativen.

18.1. Besparingar inom domstolsväsendet

[ följande tabell sammanfattas de besparingar, räknat i mkr, som närmare beskrivs i bilaga 9.

Besparingar vid olika organisationsaltemativ

Sammanläggning av tingsrätter Nätverksorga- Organisations- Organisations- nisation ]

alternativ 1 alternativ 2 A B Tingsrätter Förändrad ledning och 31,1 16,1 12,2 administration Beredningsorganisationen 18,0 13 ,4 8,2 8,2 Personal för mål- och 28,0 15,0 1,7 1,7 ärendehandläggning Länsrätter Förändrad ledning och 9,2 9,2 9,2 9,2 administration Hovrätter och kammarrätter Förändrad ledning och 5,4 5,4 5,4 5,4 administration Gemensamma förändringar Lokalförändringar 50,0 25,0 Reseersättningar till 12,7 6,3 anställda Domstolsverket 10,0 5,0 4,0 2,0 En integrerad organisation 30,0 18,0 12,0 12,0 Summa besparingar, mkr: 194,4 113,4 52,7 38,5 A= Endast den samordnande tingsrätten i varje nätverk är självständig myndighet B= Samtliga tingsrätter i nätverket är självständig myndighet

Enligt beräkningarna är det endast genom en långtgående samman- läggning av tingsrätter som en sammanlagd besparing på omkring 200 mkr kan uppnås. Ytterligare besparingar kan troligen realiseras genom förändringar som ingick i kommitténs direktiv men som inte har utretts, bl. a. frågan om organisationen vid de båda domstolarna i högsta instans.

Enligt sammanställningen möjliggör förslagen till förändrad organisation och arbetssätt besparingar både när det gäller dom—

stolarnas administration och den större del av resurserna som direkt avdelas för mål och ärenden. Besparingen i den administrativa verksamheten är relativt sett störst.

Sammanställningen visar också att besparingarna är störst inom tingsrättssektom. Detta är naturligtvis en följd av att det är inom tingsrättsorganisationen som de föreslagna förändringarna är mest omfattande. En domkretsreform får också återverkningar på kostnader som finansieras centralt inorn verksamhetsområdet, bl.a. lokal- kostnader, resor och Domstolsverkets kostnader.

Den största enskilda besparingsposten, 50 mkr, beräknas uppkomma genom minskade lokalkostnader. Detta förklaras av att en omlokalisering av tingsrätter möjliggör en omfattande omstrukturering av lokalbeståndet på de orter som berörs. En omlokalisering av tingsrätter möjliggör lokalbesparingar både för den verksamhet som flyttas och för de tingsrätter som tar emot verksamhet. Även lokalanslag, motsvarande lokaler som nu på en del håll utnyttjas dåligt, frigörs vid en omlokalisering av verksamhet. Besparingama inrymmer även lokalkostnader som motsvarar de lokalytor som frigörs vid en överföring av arbetet med inskrivningsärenden och bouppteckningar till andra organ.

En successiv anpassning av tingsrättemas nuvarande lokaler till ett minskat lokalbehov kan naturligtvis ske även inom ramen för tingsrättemas nuvarande lokalisering. En sådan anpassning bedöms emellertid vara så mycket mer långsiktig att möjligheterna till en motsvarande besparing inte har beaktats i de nu redovisade beräkningarna.

Vissa besparingsmöjligheter kan vara betydande men har inte kunnat åsättas ett ekonomiskt värde. Ett exempel på detta är effekterna av de ökade möjligheter till specialisering som kan uppnås i en organisation med fler större domstolar än i dagens organisation. Vissa mindre tillkommande kostnader har heller inte kunnat beräknas.

Då ovan behandlade beräkning av besparingsmöjligheter ställs mot beräkningen av kostnad per mål i tingsrätter av olika storlek kan det framstå som märkligt att man genom en sammanläggning av domstolar kan uppnå betydande kostnadssänkningar. Kostnaden per mål skiljer sig ju inte särskilt mycket i tingsrätter av olika storlek. Båda beräkningarna är emellertid tekniskt korrekta. De återspeglar bara olika förhållanden. Beräkningen av kostnad per mål gäller en tidsperiod på tre angivna år. Under den tidsperioden har olika förhållanden påverkat just denna kostnadsberäkning. Ett sådant förhållande är att ca 40 av de större tingsrätterna, till skillnad från andra tingsrätter, har infört ett IT- baserat målhanteringssystem samtidigt med annan IT-utveckling. Endast införandet av målhanteringssystemet kräver initialt avsevärda

resurser i förrn av minskad målavverkning. Besparingskalkylen har inte kunnat beakta sådana faktorer. Den är endast framtidsinriktad. Detta innebär att den bara beaktar de vinster som finns i en organisation med färre och större domstolar, t.ex. minskade kostnader för administration och ökade möjligheter att ta till vara effekterna av olika rationali- seringsåtgärder.

18.2. Ekonomiska konsekvenser för andra delar av den rättsliga sektorn

I den följande sammanställningen redovisas effekterna av en domkretsreform för andra delar av den rättsliga sektorn. Pluspostema visar besparingarna och minuspostema ökade kostnader.

Kostnads- och besparingseffekter för andra delar av rättsväsendet

Sammanläggning av tingsrätter Organisations Organisations alternativ 1 alternativ 2

Reseersättningar och tidsspillan + 4,5 mkr + 2 mkr för åklagare

Reseersättningar och tidsspillan - 17,5 mkr - 8,5 mkr för advokater som bekostas med

rättshj älpen

Transportkostnader för häktade + 7,4 mkr + 3,7 mkr Polishämtningar och polisvittnen - 4 mkr - 2,5 mkr Summa kostnadseffekter: - 9,6 mkr - 5,3 mkr

Sammantaget medför således en domkretsreform, som genomförs enligt något av sammanläggningsförslagen, en viss kostnadsökning. Det är naturligtvis ett problem att de organ inom den rättsliga sektorn som sinsemellan har betydande samband i sin verksamhet, inte är lokaliserade på samma orter eller åtminstone i närheten av varandra. Dessa organ är emellertid i hög grad lokaliserade med hänsyn till deras egna förutsättningar. Detta medför att kostnader för resor mellan de olika verksamheterna troligen inte kan undvikas. Problemet kan inte avhjälpas enbart med en förändrad lokalisering av tingsrätterna. En sammanläggning av tingsrätter medför emellertid kortare avstånd till tingsrätten för många åklagarmyndigheter och häkten.

i..."."__3'. . r'

|"'-..'.'.F=.":- -.

..,..J ' 'I. '| L.||. |'|||_ ||- # I-

”...i—'...

JIF l__-'i_._.. _|; __.|_|_] :::—"

.___ 1 | . |||1L

...! ..-||—l'|.| | itll |. 'C'|-.|||-L .._:. iw..." |.'. . .. "' .. .. '. —'..||" ' .itl':'_;_|lu|."r|;"- .'.'.' ',11 ("33,1 |...t.

"| .|____ |:|_"_ j—;,,,*_—,. '.. . '%L'J ,. _r._;._ 'WE'T—g' "åt":—II J |__|. -"i"","'%:' _'- .I._j_,,,_w_, 4,13 __",m ,._'. I '.' " * .' . .., ,.

_ . .|'_._| lik.-mi ..|L_.|_,qh,". _, ati". |.|'_||__'_|._.j.|_|' |-..3 Ill-_ ':',."l_|'_.yu__l|..,,-|L-|'|"'l |._|"'l|.'_.'.__||.' _ '.

' _ 1.4.)le | ALF '. |'.—>.... ,_ . . ";-_il—,v- J...."- ltr. 15|__|"_.'.'._ | _1' 'F"- *H1|:__—._-_ || ||_-|l_-_'.—',._-.._' '_ ' ' .. '" ' . I,.Jn |. . |'|—.'|J."l*7 . '. '|'=_, rl" ! || ll;

19

I följande tabell redovisas en kalkyl över vilka kostnader ett genom-

Genomförandekostnader

förande av en domstolsreform skulle kunna medföra.

Genomförandekostnader (mkr)

Kostnadsslag Sammanläggning av tingsrätter Organisations- Organisations- altemativ 1 alternativ 2 Extra chefslöner 76,8 56,2 Pensioner 53,5 26,8 Lokalkostnader 56,3 33,8 Utbildning 2 1,5 Flyttningsersättning 14,5 7,3 Avskrivning/ flyttning av 80 40,0 inventarier Genomförandeorganisationen 32,9 25,3 Totalt 316,0 190,9

Beräkningarna avser genomförandekostnader för såväl domkretsför— ändringar vid tingsrätterna som vid en integration av de båda domstols- organisationema. Den organisationsmodell som innebär en nätverks- organisation av tingsrätter bedöms medföra så obetydliga genom- förandekostnader att någon särskilt kostnadskalkyl inte har upprättats för detta alternativ.

Det bör framhållas att vissa kostnadsposter är svåra att beräkna. Detta gäller särskilt personalkostnadema där beräkningen ofta bygger på relativt osäkra antaganden om hur människor kan förväntas agera i olika valsituationer. Kalkylen har begränsats till kostnader som belastar domstolsväsendets ramanslag.

Kostnader som belastar andra organisationer med uppgift att ge stöd vid större organisationsförändringar, har inte tagits med i kalkylen. Inte heller har hänsyn tagits till kostnader som inte syns i någon budget men som ändå kan sägas belasta organisationen. För domstolsväsen- dets del kan sådana kostnader uppkomma genom att verksamheten en tid före och under en flyttning arbetar mindre effektivt än normalt.

20. Besparingarnas och kostnadernas utfall över tiden

Besparingama och genomförandekostnadema utfaller i praktiken med olika belopp under en flerårsperiod. Eftersom organisationsaltemativen har olika utfall över tiden har en nuvärdesanalys genomförts för att un- derlätta en jämförelse. Analysen innebär att det ekonomiska utfallet för de framtida åren omräknas till ett nuvärde med hjälp av en diskonte- ringsränta på 4,5 procent, bilaga 9, underbilaga 2. Genom denna metod får besparingar och kostnader som utfaller långt fram i tiden ett lägre värde än om samma belopp utfaller inom exempelvis det närmaste året.

Nuvärdet för varje alternativ blir på detta sätt ett enda belopp, vilket underlättar jämförelsen.

Analysen utvisa bl.a. följande:

Både en sammanläggning enligt alternativ 1 och 2 blir lönsamma genom att de totala besparingarna överstiger de totala kostnaderna efter sju år. Det mest långtgående sammanläggningsaltemativet, organisations- altemativ 1, är det mest lönsamma alternativet efter drygt åtta år. Båda alternativen med en nätverksorganisation är lönsammare än sammanläggningsaltemativ 2 på en sikt upp till 10—12 år. Eftersom nätverksorganisationema inte räknas medföra några nämnvärda genomförandekostnader blir båda underaltemativen lönsamma praktiskt taget omedelbart. Lönsamheten blir dock aldrig särskilt stor. Om hänsyn endast tas till kostnadsaspektema skulle det således vara bättre att förändra organisationen radikalt (till 43 tingsrätter) eller göra större administrativa enheter (nätverksorg) än att enbart minska antalet tingsrätter något (64 tingsrätter). På längre sikt än 10—12 år blir emellertid en sammanläggning till 64 tingsrätter mer lönsam än en nätverksorganisation.

*' N' I . '" ' .'_W.I"—' I"

En.” .- .ufFl-z F" '|' ”"—| TW";:—

-—__I .I_ * _

”|||-IHE!” | |_l” """-|| ..'—1:13 "h_- iT,.: —-' , T - ' --,;_ _.-_ - .---|"-'t'=..'"un| _... '*'-' m...-+: _ i? |

..l— | |! q,. ':

_.'] ._'—"rnpwrj .'-|',.r_|, ”Frun-...nu! ";

,, ""lån"—J"" .m_ " _ ..

' ' | FW T'?! [|| ' | '.'-';. En: .EH||_|'.1'|.' Tå?” I'_ ..T'.,.'-:r|:| |'| '|.|.'".:

||' .'|' '.:."....|

-|rl F_.,-'-..|.||:'_'.|'_ _'_lJluu. ||. .:.tnl'Fb _____ '_' i " '3. .w'ä _|_ _|_ !|-

________ ”MLWW :

' ._'r-li t' . ...g"

m? I "I - _ _ , .'| mmm; ||| '. - -,-- ' - ,. ' -- -- .-: -- . | :| in "._'-wat ._J": ' .; ' ' ' ' ,,,-, ' _' _"— _,J unu- —m |. r . —,. U.,: —,,"5 | .. _ "&_Nllmhml " -"'_ 5:31 ELJI |' | "'I." Ililllf' 13' dl '|' _ " ."'| ' : :| + & '-'..' ..,. '-' | "J' J" |.'Fl'fu 'I'h ' ' 'l— |'|" "':” "'_'I'TL '! ."". ' '--' ! '- ELII -'-I.'|-l LHF—l": gl. LI..- _.'!Illr' '1. '.!n'LrTJ— ' "" Ll- mlå -__M,r_____, m 'IÅL |! .I " 'I 51 | .=| "' ' |. -. |||—r,. ,jujl * "ha -' '.'|.| || JL ' "h*n—— '_'I"1":| I" |.|—.|L'å"=.'|.l'._ .'l.*'.'f , , JI . u.. un lm JG! _i'nil 'F' .x'fl "" .J'Hf'g'm "_"! ' lä— gnu!» %% _ _ .- _ . _ , ;" l| _ ' I , 5 I , - _ , _ . .. _ i'm Elm-rf.: IT: åar-(aila. u| [Elbil-... :Lh'" ...n. _ _ få,-h ' ' " ”I! ".— _.| ||'". _llij ull—EJ”| ' ||U__I IIIIF'E_iI ”|- ||'. "||' ."' T.HIEF_.1"'T'Jf-"H ”t..."-..

..nämn,,-:' g......r'i.

Regeringsbeslut 1998—03-26, Ju 98/667

Uppdrag till generaldirektör Bertil Hiibinette

Ärendet

1995 års domstolskommitté har enligt sina ursprungliga direktiv (dir. 1995:102) i uppgift att föreslå en ny domstolsorganisation. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1998222) har regeringen i dag beslutat att kom- mitténs uppdrag inte längre skall omfatta domstolarnas antal och place— ring (domstolsväsendets yttre organisation). Uppdraget har av rege— ringen begränsats till att avse frågor om domstolarnas berednings- organisation samt notarie- och domarutbildningen.

Det är angeläget att det grundmaterial som tagits fram avseende bl.a. den yttre organisationen används i det fortsatta arbetet om dom- stolsväsendets organisation. Domstolskommitténs ordförande general- direktören Bertil Hiibinette skall därför sammanställa och till rege- ringen redovisa det grundmaterial som tagits fram i de delar som inte längre omfattas av kommitténs uppdrag. Grundmaterialet skall redovi- sas senast den 1 oktober 1998.

Regeringens beslut

Regeringen uppdrar åt Domstolskommitténs ordförande general- direktören Bertil Hubinette att med biträde av kommitténs sekretariat senast den 1 oktober 1998 sammanställa och redovisa det grundmate- rial som tagits fram i de delar som inte längre omfattas av kommitténs uppdrag.

(J ustitiedepartementet)

. . . , ||'-:|. mwu "-_-_.|. mimi. ' -' - , . '#' . .. _.'I II um__rr:?w. _ ' ' '-"_ . . " .-__'E'|._||_._I'£_J .” "._.|."-|".,_... ' I |'- vi?" ' 3311, II- _._,. 'r"""" en |,|-"|'r ||l_.__.#1u_'|n_'m: :IuhnleI.-m'";'-'J g..-må il

F$, ”HÖJER rl ul, !, |_-, _'_E |”?! EHF—å- !” '|'”de " '|- 'lu'" " 'L'TLF'FLT .'L-.i"'!!:. u.l.|.l'|i"|-r|' '_'-'i'." . ' n' ' ' Z.,-Lz, ur], w ._. [E.wmnjmu -"l|$'_ Ehauaiå; IEI-f, ' Älä”! l.?” _Epfui Ilm'I-JHI' "._:|".|.-||'i| ,I'T1liu:=ghgl in I'I' '#

_.— JIE-(_ :|_, | har]; MT|,|_ '35' ',IIJ'. ;, :..-FIN!" Fil-lsd _ 1.1—|namn?" l 1"h|' rl:- m.f- ' '

I..!I-I ||.- ||! IHJ-Lä ..r Ilija _'_ui' in:?" |

[ :nl'. | |: [E'-E— l.-' , _ _ , . .|.! _ ' .-|.-' .-|.|.r| il..'.'|-| .'|._ ' | _ || || | n_ ||

.I'.11'.|'... '|'-lair 'Lfméi

' u” u...-.T.......m-l'u-a'abl'dlmil '...Iä' 'T' [1:1qu *' . .-.. |- .|u.| ill.-||. .|. nu. Vi |'| -i||_||.|||".|iui'I |||-IL" |'| u '!ä» E'" _. ui- "En. EWR?" "" WW1*J'W* | -| |.||. 'i'u'il" || |. || ' .- |..|.|| .! | ' '

"_|-| .. .-|4|_ |

Verksamhetsstatistik och resursfördelning

VERKSAMHETSSTATISTIK FÖR TINGSRÄTTERN A

Tabell 1: Inkomna tvistemål, brottmål och fastighetsdomstolsmål under åren 1990 1997.

Inkomna mål 1990 1991 1992 1993 Tvistemål totalt 70 223 85 064 84 797 103 980 Tvistemål exkl 50 682 63 776 63 201 81 895 gem ans '

Brottmål totalt 72 969 78 015 79 326 78 676 Brottmål exkl 64 032 67 767 68 171 64 953 notariemål

Summa tvistemål 143 192 163 079 164 123 182 656 och brottmål

Fastighets- 7 229 1 590 1 502 2 604 domstolsmål

' Med 'gem ans' avses gemensam ansökan om äktenskapsskillnad.

Inkomna mål 1994 1995 1996 1997 Tvistemål totalt 91.367 83.097 79.629 73.905 Tvistemål exkl 68.457 61.118 58.220 52.379 gem ans

Brottmål totalt 75.196 69.839 59.589 58.512 Brottmål exkl 64.953 59.455 51.307 50.288 notariemål

Summa tvistemål 166.563 152.936 139.218 132.417 och brottmål

Fastighets- 2.541 2.506 1.722 1.673 domstolsmål

Tabell 2: Ärenden vid tingsrätterna under perioden 1994 1997

Ärenden 1994 1995 1996 1997 Inkomna inskrivnings- 1.634.885 1.404.393 1.570.737 1.305.517 ärenden

Inkomna domstols- 26.717 29.599 41.639 49.944 ärenden

Inkomna konkurs- 24.993 20.129 19.564 17.477 ansökningar

Tillkomna konkurser 15.704 12.655 12.156 11.044 Upphörda konkurser 19.536 18.335 15.985 14.859 Bouppteckningar m. m. 124.947 119.219 119.774 109.706 slutligt handlagda

Förmynder- och 29.355 14.980 - - godmansskap'

' Fr o m 1995-07-01 har överförmyndarorganisationen övertagit väsentliga delar av beslutsfattandet som första instans.

Tabell 3: Vissa förhållanden av betydelse för arbetsbelastningen i tingsrätterna under åren 1994 1997.

Tvistemål utom gem ans som ej blivit tvistiga 1994 1995 1996 1997 Andel mål som avgjorts efter 36 38 39 40 förhandling %

Andel mål som avgjorts med 2,3 2,6 2,5 2,9 kollegial sammansättning %

Andel mål där tolk anlitats % 1,4 1,7 1,7 1,8 Antal mål med mer än 6 tim 673 731 806 865 förhandlingstid

Antal mål med mer än 12 tim 161 174 214 227 förhandlingstid

Genomsnittl förh.tid i mål som 1,52 1,67 1,78 1,89

avgjorts efter förhandling (tim/mål)

Genomsnittl förh.tid för samtliga mål 0,55 0,63 0,70 0,75 (tim/mål)

Brottmål utom notariemål 1994 1995 1996 1997 Andel mål där tolk anlitats % 7,2 6,0 5,4 5,4

Andel mål med fler än en 12,0 12,4 12,3 12,4 tilltalad %

Andel mål med 13,6 14,7 häktningsförhandling %'

Antal mål med mer än 6 tim 906 1.058 1.048 1.119 förhandlingstid

Antal mål med mer än 12 tim 383 420 417 417 förhandlingstid

Antal tilltalade per mål 1,20 1,19 1,16 1,15 Genomsnittl förh.tid i mål som 1,30 1,47 1,54 1,63 avgjorts efter förhandling

(tim/mål)

Genomsnittl förh.tid för 1,18 1,32 1,37 1,45 samtliga mål (tim/mål)

Tabell 4: Mål överklagade från tingsrätt till hovrätt

1994 1995 1996 1997

Tingsrätt: avgjorda tvistemål 151.018 135.041 123.239 113.581 (exkl gem ans), brottmål och fastighetsdomstolsmål

Hovrätt: inkomna tvistemål, 21.263 21.434 20.003 18.222 brottmål och övriga mål som fullföljts från tingsrätt

Överklagandefrekvens i % 14,1 15,9 16,2 16,0

VERKSAMHETSSTATISTIK FÖR HOVRÄTTERNA

Tabell 5: Inkomna tvistemål, brottmål och övriga mål under 1994 1997 m Tvistemål 5.209 4.642 4.223 3.621 Brottmål 9.078 9.027 8.127 7.640 Övriga mål 11.922 13.177 13.306 12.311 Summa 26.209 26.846 25.656 23.572

Inkomna, mål per hovrätt under åren 1994 - 1997

m Svea' 10.601 10.865 10.454 9.468 Göta 3.842 3.962 3.805 3.620 Skåne och Blekinge 4.147 4.251 4.038 3.755 Västra Sverige 4.968 5.031 4.686 4.231 Nedre Norrland 1.561 1.616 1.460 1.450 Övre Norrland 1.090 1.121 1.213 1.048 Summa 26.209 26.846 25.656 23.572

'/ exklusive vattenmål

VERKSAMHETSSTATISTIK FÖR HÖGSTA

DOMSTOLEN

Tabell 6: Inkomna, avgjorda och balanserade mål under 1994 1997

Inkomna mål

Avgjorda mål totalt

Därav:

- mål i vilka prövningstillstånd inte krävs - mål i vilka prövningstillstånd meddelats

Balanserade mål vid utgången av året

1994

5.903 5.932

765

163

1.598

1995

5.738 5.686

692

149

1.647

1996

5.823 5.820

659

206

1.646

1997

5.164 5.252

650

174

1.559

VERKSAMHETSSTATISTIK FÖR HYRES- OCH ARRENDENÄMNDERNA

Tabell 7: Inkomna ärenden till hyres- och arrendenämnderna under åren 1994 — 1997.

1994 1995 1996 1997 Inkomna 38.828 44.299 35.608 26.023

hyresnämndsärenden

- därav ärenden enligt 7.995 13.095 8.099 2.860 hyresförhandlingslagen

Inkomna arrendenämnds- 2.999 2.126 1.505 1.277 ärenden

Uppgifterna för 1996 och 1997 är inte helt jämförbara med tidigare års uppgifter beroende på en förändrad redovisning av serieärenden i målhanteringssystemet.

VERKSAMHETSSTATISTIK FÖR LÄNSRÄTTERN A

Tabell 8: Inkomna mål i länsrättema under åren 1994 1997 m Skattemål 17.220 17.303 18.550 19.338 Fastighetstaxeringsmål 2.519 2.031 3.563 7.483 Körkortsmål 35.410 6.412 6.631 5.690 Mål enligt socialtjänstlagen38.351 38.332 36.941 34.259 LVU— och LVM—mål 3.958 3.696 3.430 3.318 Psykiatrimål 11.415 11.867 11.640 11.636 Socialförsäkringsmål 20.253 17.094 16.660 15.725 Övriga mål 4.000 11.367 14.775 15.478 Summa 133.126 108.102 112.190 112.927

Från och med den 1 oktober 1994 beslutar länsstyrelserna som första instans om körkortsingripande. Besluten kan överklagas till länsrätt. Den 1 oktober 1994, den 1 april 1995 och den 1 maj 1996 ändrades instansordningen för en rad måltyper så att de flyttades från kammarrätt till länsrätt som första domstolsinstans.

Tabell 9: Vissa förhållanden av betydelse för arbetsbelastningen i länsrättema åren 1995 1997.

Avgjorda mål 1995 1996 1997

prövade i sak (%) 113.703 92 103.386 91 103.269 92 avgjorda efter muntlig 12.041 10 12.604 11 13.017 12 förhandling (%) avgjorda efter förhandling uppgift uppgift 4.922 4 utanför kansliorten (%) saknas saknas

utan nämnd (E-mål) % 27.952 23 20.930 18 22.285 20 notariemålI (%) 6.205 5 4.847 4 3.921 3 total förhandlingstid tim 6.770 6.667 6.975 genomsnittlig 0,56 0,53 0,54 förhandlingstid i mål som avgjorts efter förhandling (tim/mål) [/ Rättens ordförande vid avgörandet

Tabell 10: Mål överklagade från länsrätt till kammarrätt

1994 1995 1996 1997 Länsrätt:avgjordamål 147.829 123.613 113.302 112.539

Kammarrätt: inkomna mål som 25.766 24.692 24.263 24.250 fullföljts från länsrätt

Överklagandefrekvens % 17,4 20,0 21,4 21,5

VERKSAMHETSSTATISTIK FÖR KAMMARRÄTTERNA

Tabell 11: Inkomna mål i kammarrättema under åren 1994 1997

Inkomna mål

Skattemål Fastighetstaxeringsmål Körkortsmål

Mål enligt socialtjänstlagenLVU- och LVM-mål Psykiatrimål Socialförsälcringsmål Övriga mål

Summa

1994 4.967 561 7.053 4.265 1.060 941 7.106

11.072 37.025

1995 5.915 285 1.954 4.658 990 945 7.950 7.404 30.101

1996 6.316 286 1.409 4.822 912 963 5.865 7.006

27.579

1997 6.206 723 1.140 4.583 868 978 5.451 6.251 26.200

Tabell 12: Inkomna mål i kammarrättema under åren 1994 1997

Inkomna mål 1994 Stockholm 12.423 Göteborg 9.417 Sundsvall 7.885 Jönköping 7.300

Summa 37.025

1

3

1995 0.981 9.334 4.009 5.777 0.101

1996 9.671 8.729 4.121 5.058

27.579

1997 9.295 8.037 3.682 5.186

26.200

VERKSAMHETSSTATISTIK FÖR

REGERINGSRÄTTEN

Tabell 13: Inkomna, avgjorda och balanserade mål i Regeringsrätten under åren 1994 — 1997.

1994

Inkomna mål

Avgjorda

Därav:

- mål i vilka prövningstillstånd inte krävs

- mål i vilka prövningstillstånd har meddelats

Balanserade vid utgången av året

7.088 7.050

162

4.815

1995

7.748 6.057

197

7.821

1996

7.973 9.016

631

183

6.791

1997

7.661 7.371

588

167

7.044

Försäkringsöverdomstolen upphörde 1995-07-01. Fr.o.m. denna tid- punkt överklagas socialförsäkringsmål till Regeringsrätten. I samband med att Försäkringsöverdomstolen upphörde överflyttades 1 354 balan— serade mål till Regeringsrätten.

Tabell 14: Inkomna mål till Regeringsrätten under åren 1995 1997

Inkomna mål

Skattemål Fastighetstaxeringsmål Körkortsmål

Mål enligt socialtjänstlagenLVU- och LVM-mål Psykiatrimål Socialförsäkringsmål Övriga mål

Summa

1995

1.609 260 441

1.144 131 111

1.255

2.797

7.748

1996

1.386 63 356 1.109 153 138 2.370 2.398

7.973

1997

1.446 73 258 1.145 159 114 1.934 2.532

7.661

RESURSFÖRDELNINGEN INOM DOMSTOLSVÄSENDET M.M.

Tabell 15: Domstolsväsendets samlade kostnader 1997.

Kostnader (mkr) Procentuell andel

Tingsrätter (Tr) 1 422 56 Hovrätter (HovR) 313 12 Högsta domstolen (HD) 66 3 Länsrättema (LR) 387 15 Kammarrätterna (KR) 212 8 Regeringsrätten (RegR) 58 2 Hyresnämnderna (HN) 48 2

Tabell 16: Årsarbetskrafter år 1997

Tr HovR HD HN LR KR RegR

Ord. domare 465 142 17 25 134 104 15 Icke ord. domare 167 76 — 1 78 75 — Föredragande — 70 32 190 50 38 Notarier 520 — — 158 —

Övrig personal 1705 216 41 67 271 114 45

Tabell 17: Resursfördelning vid tingsrätterna år 1997

av resurserna Brottmål 33,7 1076 Tvistemål 34,3 1097 Fastighetsdomstolsmål 1,3 41 Vattenmål 1,0 32 Konkurser 7,2 230 Allmänna domstolsärenden 3,1 100 Inskrivningsärenden 10,8 346 Bouppteckningar m.m. 8,3 264 Summa 3187

Tabell 18: Antal tingsrätter av olika storlek är 1997

Antal domare Antal tingsrätter Gruppens andel av Sammanlagt antal tingsrättemas totala anställda i gruppen resurser i %

1—2 23 9,0 344 3—4 34 20,7 723 5—6 12 12,7 433 7—9 19 22,4 730 10—14 5 8,9 307 ca 90 Stockholms tr 14,1 455 ca 30 Malmö tr 5,1 160

ca 35 Göteborgs tr 7,2 235

Tabell 19: Resursfördelning vid länsrättema år 1997

Fastighetstaxeringsmål

Skattemål Körkortsmål Socialförsäkringsmål

Psykiatrimål

Mål enligt socialtjänstlagen

LVU- och LVM-mål Övriga mål Administration

Summa

Tabell 20; resursfördelning i procent vid hovrättema, exkl. lokal— kostnader, år 1997

Hovrätt

Svea

Göta

Skånske och Blekinge Västra Sverige

Nedre Norrland

Övre Norrland

Procentuell del av Antal årsarbets- personalresursema krafter

3,2 23 18,0 134 3,4 25 17,3 126 7,8 57 21,5 157 7,6 55 12,4 90 8,7 63 730

Andel av resurserna

38 14,2 15,5 18,2

7,9 6,1

Kartläggning av vissa förhållanden i domstolarna

Underlaget för Domstolskommitténs arbete med att utforma förslag till en ny organisation för tingsrätterna har inhämtas på flera olika sätt. En analys av dagens organisation utgör en del av detta underlag. I denna bilaga presenteras material som behandlar följande ämnen.

Jämförelse mellan tingsrätter av olika storlek, avsnitt 1. Tingsrätternas lokalkostnader, avsnitt 2. Tingsrätternas betydelse för stationering av advokater på orten, av— snitt 3. Existerande administrativ samverkan mellan domstolar, avsnitt 4. — En domstolsorganisation med lokal enhet, avsnitt 5.

1 Jämförelse mellan tingsrätter av olika storlek

En av kommittédirektivens utgångspunkter för en organisationsreform vid tingsrätterna är frågan om samband mellan domstolsstorlek och ef- fektivitet. Nulägeskartläggningen har därför bl.a. inriktats på att jäm- föra tingsrätter av olika storlek. Avsikten med jämförelsen har bl.a. varit att utröna om domstolsstorleken i sig har någon betydelse för ef- fektiviteten.

Vid de jämförelser mellan tingsrätter av olika storlek som redovisas i det följande har tingsrätterna delats upp i grupper efter antalet heltids- anställda domare (ordinarie och icke ordinarie) enligt följande: tings- rätter med 1—2 domare, 3—4 domare, 5—6 domare, 7—9 domare, 10—15 domare samt de tre största tingsrätterna, Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter, som en särskild grupp. Domarförstärkningar för tjänstgöring under delar av året, utöver heltidsanställningama, har inte beaktats vid indelningen av tingsrätterna.

Underlaget för jämförelse mellan tingsrätter

Det faktamaterial som redovisas i det följande bygger i hög grad på uppgifter hämtade från Domstolsverkets statistik, som i sin tur grundas på rapportering från domstolarna. Kvaliteten på dessa uppgifter är all- mänt sett hög.

I det följande har också använts uppgifter om hur tingsrätterna har fördelat sin personal på olika arbetsuppgifter. Dessa uppgifter bygger på skattningar av domstolarna och har en lägre precision än övrig sta- tistik, men uppgifterna bedöms ändå vara godtagbara för ändamålet. För att undvika att tillfälliga förhållanden under ett enstaka år skall påverka bedömningarna, har statistik för två eller tre år använts då detta varit praktiskt möjligt.

Jämförelse av handläggningskostnaden per mål

Metod för kostnadsberäkningen

Ett mått som i det följande har används vid jämförelser mellan tings- rätter är handläggningskostnaden beräknad per mål. Beräkningen byg— ger på följande tre slag av uppgifter:

— Tingsrätternas totala förvaltningskostnader under respektive år en- ligt bokförda belopp. Uppgifter om hur tingsrätterna har fördelat sin personal på olika arbetsområden. — Antalet avgjorda brottmål och tvistemål.

Uppgifterna om hur mycket personal som avdelats för brottmål och tvistemål har använts för att beräkna hur stor del av tingsrättemas to- tala förvaltningskostnad som åtgår för brottmål respektive tvistemål. Dessa båda kostnadsbelopp för samtliga brottmål och tvistemål har dividerats med antalet avgjorda brottmål respektive tvistemål.

Det samlade resultatet av beräkningarna framgår av nedanstående tabeller. I brottmål och tvistemål ingår ej notariemål respektive gemen- samma ansökningar om äktenskapsskillnad.

Kostnaden för tingsrättemas olika slag av ärenden ingår ej heller i beräkningarna. Den använda beräkningsmetoden framgår mera i detalj genom det exempel för år 1997 som redovisas i underbilaga 1.

Tabell 1: Kostnad per avgjort mål (exkl. lokalkostnad) i tingsrätter av olika storlek under perioden 1994/95 1997

Kostnad/ mål Tingsr. De tre

Är med 1-2 3-4 5-6 7—9 10-15 största domare domare domare domare domare tings— rätterna

1994/95 Brottmål kr Tvistemål kr

1995/96 Brottmål kr

Tvistemål kr

Brottmål kr Tvistemål kr

Av ovanstående tabell framgår att kostnaden per mål, exkl lokal- kostnader, skiljer sig relativt lite mellan tingsrätter av olika storlek. Den tendens som kan utläsas tyder dock på att kostnaden per mål är något högre i de minsta och de största tingsrätterna jämfört med övriga grupper av domstolar. Detta förhållande gäller dock enbart då uppgif- terna redovisas för hela grupper av tingsrätter. Kostnadsuppgifterna för enskilda tingsrätter inom grupperna uppvisar betydande variationer.

Generellt gäller att kostnaden per mål har ökat under de angivna tre åren. Detta beror på främst på att antalet avgjorda mål under 1996 och 1997 har minskat betydligt i flertalet tingsrätter. En på kort sikt tämli- gen fast kostnad fördelas därigenom på ett mindre antal avgjorda mål. Redovisningsmässigt belastas sedan något år tillbaka domstolarnas anslag också av kostnader för nämndemän, delgivningar och kungörel- ser, vilket bidrar till att den redovisade kostnaden har ökat något.

Några av de ovan redovisade kostnadsuppgiftema innebär en jämfö- relsevis hög kostnad per mål i de tre största tingsrätterna. Den högre kostnaden har framkommit trots att merkostnaden för de allra mest ar— betskrävande målen i Stockholms och Göteborgs tingsrätter har avräk- nats.

Även om lokalkostnaden ofta inte är direkt påverkbar för domsto- larnas del är den ändå av betydelse för att belysa kostnadsförhållan- dena i tingsrätter av olika storlek. För att ge ett mått på lokalkostnaden ställd i relation till verksamhetens omfattning redovisas i nedanstående tabell lokalkostnaden beräknad per brottmål och tvistemål. För de tingsrätter som har tingsställen utom kansliorten, i huvudsak de mindre tingsrätterna, ingår hyreskostnaden för tingsställena i lokalkostnaden.

Tabell 2: Lokalkostnad per avgjort brottmål och tvistemål i tingsrätter av olika storlek

1-2 3-4 5—6 7-9 10-15 De tre största domare domare domare domare domare tingsrätterna

Kr. 2 736 2115 2 816 2 091 1777 3439

Lokalkostnaden per avgjort mål är lägst i tingsrätter med 10—15 do- mare och högst i den grupp som omfattar de tre största tingsrätterna. Det sistnämnda förhållandet beror till stor del på att Stockholms tings- rätt har en särskilt hög lokalkostnad genom sin lokalisering i Stock— holms innerstad.

Sammanfattning av kostnadsjämförelsen

Av ovanstående tabeller framgår, med några undantag särskilt för de tre största tingsrätterna, att skillnaden i kostnaden per mål i tingsrätter av olika storlek inte är särskilt stor. Kostnadsskillnaden mellan tings— rätter av olika storlek antas i huvudsak bero på förhållanden som inte kan påverkas av domstolarna själva. De kostnadsskillnader som finns har sannolikt flera olika orsaker.

Den något högre kostnadsnivån i de minsta tingsrätterna torde bl.a. bero på att de har förhållandevis något mer personal än andra tings- rätter för att upprätthålla kontinuitet och kompetens. Det förekommer exempelvis att de minsta tingsrätterna har, i förhållande till verksamhe- tens omfattning, något tler notarier än genomsnittet i tingsrätterna, för att fortlöpande kunna ha åtminstone en tolvmånadersbehörig notarie. Uppgifter som redovisas i nedanstående avsnitt tyder på att administra— tionskostnaden är högst i de minsta och de största tingsrätterna. De mindre tingsrätterna har i allmänhet också störst behov av tillfälliga domarförstärkningar.

Den högre kostnaden per mål i de tre största tingsrätterna får även bedömas mot bakgrunden av vad som i det följande redovisas om mål- strukturen i dessa tingsrätter.

Jämförelse av omloppstider och målbalanser

Att upprätthålla korta omloppstider för mål och ärenden utgör ett vik- tigt verksamhetsmål för domstolama. Målens omloppstider utgör ett av måtten på kvaliteten och på domstolarnas service gentemot allmänhe-

ten. I följande tabeller jämförs omloppstidema för brottmål och vissa typer av tvistemål i tingsrätter av olika storlek.

Tabell 3: Genomsnittlig omloppstid i månader för brottmål och tvistemål under 1994/95

1-2 3-4 5-6 7-9 10-15 Tre största domare domare domare domare domare tingsrätterna

Brottmål, exkl. 3,0 3,6 3,3 3,6 3,6 5,0 notariemål

Familjemål, exkl 7,9 8,3 8,2 8,2 8,4 8,1 gemans.

Förenklade 3,0 3,7 3,4 3,8 3,9 4,0 tvistemål (FT- mål)

Övriga tvistemål 6,7 7.4 6,9 7,9 6,9 7,8

Tabell 4: Genomsnittlig omloppstid i månader för brottmål och tvistemål under 1996

1-2 3-4 5-6 7—9 10-15 Tre största domare domare domare domare domare tingsrätterna

Brottmål, exkl. 3,1 3,4 3,3 3,8 3,9 5,1 notariemål

Familjemål, exkl 7,6 8,1 8,0 8,3 7,9 7,9 gemans.

Förenklade 3,2 3,4 3,2 3,3 3,5 3,6 tvistemål (FT- mål) Övriga tvistemål 6,9 7.6 7,0 7,7 7,6 8,9

Tabell 5: Genomsnittlig omloppstid i månader för brottmål och tvistemål under 1997

1-2 3-4 5-6 7-9 10-15 Tre största domare domare domare domare domare tingsrätterna

Brottmål, exkl. 3,1 3,7 4,0 4,0 3,7 5,6 notariemål

Familjemål, 7,5 7,7 7,9 8,2 7,9 7,8 exkl gem.ans.

Förenklade 3,4 3,6 3,1 3,3 3,8 4,0 tvistemål (FT- mål) Övriga tviste- 7,8 7,8 7,2 8,2 7,7 9,0 mål

Av jämförelsema framgår att de mindre tingsrätterna generellt sett har något kortare omloppstider än övriga tingsrätter.

När omloppstider jämförs mellan tingsrätter på detta sätt måste be- aktas att omständigheter utanför domstolens kontroll, t.ex parternas åt- gärder, kan bidra till att ett mål får vänta länge innan det kan avgöras.

En bidragande orsaker till långa omloppstider i målen är delgiv— ningssvårighetema, vilka är störst i storstadsområdena och på vissa andra större orter, där de större domstolarna vanligen finns. Delgiv- ningsproblemen hänger således troligen till större del samman med den ortstyp på vilken tingsrätten verkar och kanske inte med domstolsstor- leken i sig.

Målstrukturen i tingsrätter av olika storlek

Jämförelser av effektiviteten i olika domstolar utgår i det föregående från antalet avgjorda respektive antalet balanserade mål. För att en så- dan jämförelse mellan tingsrätter av olika storlek skall vara menings- full måste en förutsättning vara att målen i de olika tingsrätterna inte skiljer sig när det gäller den arbetsinsats som målen kräver. Därför har undersökts om det i detta avseende finns några skillnader mellan målen i tingsrätter av olika storlek.

Det finns erfarenhetsmässigt en mängd olika faktorer som kan ha betydelse för om ett mål är mer arbetskrävande än ett annat. Analysen har begränsats till de uppgifter som redovisas i Domstolsverkets lö- pande statistik. Detta underlag för analysen har inhämtats från verkets

statistik för tingsrätterna under budgetåren 1994/95 , 1996 och 1997. De uppgifter som sammanställts framgår av tabellerna i underbilaga 2. I underbilagan redovisas endast uppgifter för år 1997. I tabellerna redo— visas för de olika grupperna av tingsrätter uppgifter om bl.a. förhand- lingstid, avgörandenas art, rättens sammansättning och förekomsten av tolkar samt, för brottmålen, dessutom uppgift om det förekommit häk- tade i målen samt uppgift om antalet tilltalade.

Flertalet redovisade uppgifter visar relativt små skillnader mellan tingsrättskategoriema då det gäller målens svårighetsgrad. Uppgifterna om målstrukturen tyder således på att målen ur arbetsbelastningssyn- punkt inte skiljer sig nämnvärt mellan tingsrätter av olika storlek, om man undantar de tre största tingsrätterna. Särskilt när det gäller för— handlingstiden, tyder emellertid uppgifterna på att målen i de tre största tingsrätterna är mer arbetskrävande än i övriga tingsrätter. Sär- skilt Stockholms och Göteborgs tingsrätter har en förhållandevis stor andel av de allra mest arbetskrävande målen.

De redovisade uppgifterna om målstrukturen tyder — med visst un- dantag — på att målen i tingsrätter av olika storlek är i huvudsak lika arbetskrävande. Därigenom framstår jämförelsen av handläggnings- kostnaden per mål som rättvisande.

Jämförelsen innefattar, som nämnts, endast ett fåtal förhållanden som kan inverka på arbetsbelastningen i ett mål. Det är emellertid en ganska vanlig uppfattning bland domare att målen i de större tings- rätterna är ”svårare” än i andra tingsrätter. Om man därmed menar att målen i de större tingsrätterna generellt är mer tids- och arbetskrävande än i andra tingsrätter, är inte alldeles klart.

F örhandlingstiden, som inte skiljer sig särskilt mycket mellan grup— perna av tingsrätter, kan vara ett trubbigt mått för jämförelsen. Det kan ju vara så att de större tingsrätterna verkligen har ”svårare” mål än i andra tingsrätter, men att de större tingsrätterna upparbetar en vana vid att handlägga besvärliga mål så att den genomsnittliga förhandlings- tiden och annat arbete i målen, inte blir längre än i andra tingsrätter. I så fall är målen inte helt jämförbara mellan tingsrätter av olika storlek.

Andelen icke ordinarie domare

I praktiken är det nödvändigt att en del av dömandet utförs av icke or- dinarie domare, med hänsyn till domarutbildningen och till att väx- lingar i arbetsbelastningen medför ett behov av att korttidsanställa do- mare. Ur kvalitetssynpunkt är det angeläget att en så stor andel av må- len som möjligt avgörs av ordinarie domare. Andelen icke ordinarie

domare av det totala antalet domare i tingsrätter av olika storlek fram- går av följande tabell.

Tabell 6: Andelen icke ordinarie domare i tingsrätter av olika storlek 1-2 3-4 5-6 7-9 10-15 Tre största domare domare domare domare domare tings- rätterna Andelenicke 30% 28% 19% 22% 20% 21% ordinarie domare

Av tabellen framgår att domare som ej är ordinarie, tjänstgör i störst utsträckning i de mindre tingsrätterna med upp till fyra domare. I dessa tingsrätter är nästan var tredje domare icke ordinarie. I de större tings- rätterna är i genomsnitt var femte domare ej ordinarie. Skillnaderna mellan tingsrätterna beror bl.a. på de mindre tingsrättemas behov av vikarier och domare för tillfällig förstärkning.

Domamas deltagande i vidareutbildning

Det är angeläget att samtliga domare ges möjlighet att delta i den vida- reutbildning som erbjuds.

Tabell 7: Antal utbildningsdagar per ordinarie domare i tingsrätter av olika storlek

Tingsr. med 1-4 5-9 10-15 Tre största domare domare domare tingsrätterna

Antal utbildnings- dagar per ordinarie domare 1996 4,5 4,3 4,8 4,7

De redovisade uppgifterna tyder inte på att det finns några nämn- värda skillnader mellan tingsrätter av olika storlek när det gäller de ordinarie domamas deltagande i vidareutbildning.

Jämförelse av rekryteringen till ordinarie domaranställningar

I kommitténs direktiv framhålls att domstolarna måste vara attraktiva och stimulerande arbetsplatser som förmår locka till sig högt kvalifice- rad personal. Det har tidigare befarats att de mindre tingsrätterna, sär- skilt de i Norrland, kan få svårt att rekrytera ordinarie domare.

Rekryteringsfrågoma är naturligtvis viktiga för alla personalkatego- rier i domstolarna, men av praktiska skäl har den sammanställning som här redovisas begränsats enbart till ordinarie domare. Redovisningen tar sikte på att klargöra om det finns någon skillnad i antalet sökande till ordinarie domaranställningar vid tingsrätter av olika storlek.

Från Tjänsteförslagsnämndens kansli har inhämtats uppgifter om antalet utlysta ordinarie domaranställningar i tingsrätterna under de fem åren 1993 1997 samt uppgift om antalet sökande till dessa an- ställningar. Dessa uppgifter har indelats med hänsyn till tingsrättemas storlek enligt nedanstående tabeller. Chefsrådmansanställningama har utelämnats eftersom dessa enbart finns i de större tingsrätterna.

Tabell 8: Antal sökande till lagmansanställningar i tingsrätter av olika storlek

1-2 3—4 5-6 7—9 10-15 domare domare domare domare domare

Antal utlysta anställ- 16 17 4 10 3 ningar 1993-97 Genomsnittligt antal 8 10 10 9 9 sökande per anställning

Tabell 9: Antal sökande till rådmansanställningar i tingsrätter av olika storlek

1-2 3-4 5-6 7-9 10-15 Tre största domare domare domare domare domare tings-

rätterna Antal utlysta anställningar 8 32 13 45 21 61 1993-97 Genomsnittligt antal sokande 4 7 8 7 9 12

per anställning

Såvitt man kan utläsa av antalet sökande är lagmansanställningama i stort sett lika attraktiva oavsett domstolsstorleken. När det gäller råd- mansanställningama är, generellt sett, de största tingsrätterna mest attraktiva.

Uppgifterna visar inte några påtagliga rekryteringssvårigheter i tingsrätterna, även om antalet sökande i de allra minsta tingsrätterna är lägre än i de övriga. Härvid avviker inte de mindre Norrlandstings- rätterna nämnvärt från genomsnittssiffroma för tingsrätter i motsva- rande storlekskategori. Även om antalet sökande till vissa anställningar är lågt förekommer det ytterst sällan att ett tillsättningsförfarande måste avbrytas på grund av brist på sökande.

Administrationskostnader

Tingsrätterna har, oavsett storleken, i huvudsak samma slag av arbets- uppgifter vid administration av den egna verksamheten. Begreppet ad- ministration innefattar inte det arbete som rör administration av en- skilda mål, t.ex. målregistrering. Enligt nedanstående tabell avdelar de olika grupperna tingsrätter för sin administration följande procentuella andel av personalresursema.

Tabell 10: Andel administration av de totala personalresursema

1-2 3-4 5—6 7-9 10-15 Tre domare domare domare domare domare största

tings- rätterna Administ— ratronens 15% 15% 13% 12% 11% 15% andel av personal- resurserna

Av sammanställningen framgår att administrationens andel av per- sonalresursema minskar något med stigande domstolsstorlek, med un- dantag för de tre största tingsrätterna. Administrationsuppgifterna i dessa tre tingsrätter är emellertid inte helt jämförbara med övriga tings- rätter, eftersom det inom de största tingsrätterna finns administrativa resurser som saknas vid andra tingsrätter, bl.a. personalkonsulenter som biträder även andra domstolar och ADB-tekniker.

Exempel på administrativa arbetsuppgifter som ofta är svårare att organisera rationellt i mindre tingsrätter är bl.a. arbete i televäxeln och teknisk rådgivning åt ADB-användare. I förhållande till verksamhetens omfattning ägnar lagmännen i de mindre tingsrätterna mer tid åt admi- nistration än i större tingsrätter.

Tidigare undersökningar som berör frågan om lämplig tingsrättsstorlek

Flera undersökningar har behandlat frågan om det finns en storlek på en tingsrätt som är särskilt lämplig med hänsyn bl.a. till kostnads- effektiviteten.

Frågan om lämplig storlek på en tingsrätt aktualiserades i början av 1980—talet då beslut fattades om att slå samman de två tingsrätter som fanns i vardera Kalmar, Östersund och Umeå. Härigenom skapades tre tingsrätter som nu har sex, åtta respektive nio domare. De tre samman- läggningama har, enligt vad som inhämtats från Domstolsverket, möj- liggjort besparingar, främst genom minskade administrativa kostnader, bl.a. inom vaktmästeri, televäxel och bibliotek. Lagmannen vid den sammanlagda tingsrätten har sannolikt kunna ägna mindre tid åt admi- nistration än lagmännen sammantaget vid de båda tidigare tings- rätterna.

Domstolsverket undersökte målavverlming och handläggningstider i tingsrätter av olika storlek i en utredning som framlades under 1991 (DV-rapport 199127). Vad som då betecknades som medelstora tings— rätter, domstolar med 4—6 domare, hade vid denna tidpunkt en något högre målavverkning per domare och en lägre medelålder på målbalan- sen än övriga tingsrätter.

Statskontoret har i två undersökningar analyserat produktiviteten i tingsrätterna (Statskontorets rapporter l99lz3lB och 1993zl7). Enligt den första undersökningen hade tingsrätter i storleksordningen 4—6 do- mare den högsta produktiviteten. Bland vissa tingsrätter som var större än 7—8 domare var produktiviteten lägre. Vid Statskontorets andra un- dersökning användes en annan metod men resultatet av undersök- ningen var i huvudsak detsamma som i den tidigare. Statskontoret framhöll emellertid också att en förändring av teknik och organisation kan leda till att vad som är rätt storlek på en organisatorisk enhet kan förändras över tiden.

Minsta storlek på en tingsrätt

Frågan om lämplig storlek på en tingsrätt har visst samband med frå- gan om minsta godtagbara storlek på en tingsrätt.

Inför 1971 års tingsrättsreform (SOU 1967:4 sid 56 ff.) förordades som allmän riktlinje att en underrätt inte borde ha färre än tre domare, med hänsyn till domförhetsreglema i vissa tvistemål.

Statskontoret kom 1991 i sin översyn av tingsrättsorganisationen (rapport 1991:31A sid 21 ff.) fram till att om Sidofunktionema skulle tas bort från de minsta tingsrätterna blir underlaget för deras administ— ration så litet, att det blir svårt att motivera att de dessa tingsrätter be- håller en egen administration.

Även den departementsutredning som under 1992 (Ds 1992:38) re- dovisade sina överväganden om tingsrättsorganisation fann att ingen tingsrätt bör ha färre domare än tre. Utredningen framhöll också att tingsrätter med minst sju domare har stora fördelar från såväl judiciella som administrativa synpunkter. En sådan tingsrätt bedömdes vara till- räckligt stor för att ge möjlighet till kompetensutveckling och speciali- sering för domarna.

2 Tingsrätternas lokalkostnader

Nuvarande lokalkostnader

Av tingsrättemas totala kostnader utgörs omkring 20 % av kostnader för lokaler, vilket för år 1997 motsvarar en lokalkostnad på omkring 290 mkr per år. Tingsrätterna har förhållandevis högre lokalkostnader än övriga domstolskategorier beroende på att förhandlingslokalema är särskilt kostnadskrävande. Tingsrätternas förhandlingslokaler är speci- ellt utformade och ofta byggda för detta ändamål. De särskilda krav som ställs på förhandlingslokalema gör det förhållandevis komplicerat och tidskrävande att skaffa nya lokaler för en tingsrätt.

De årliga kostnaderna för lokaler i tingsrätterna, med den indelning i storleksgrupper som valts, framgår av följande tabell.

Tabell 11: Årliga lokalkostnader 1997 vid tingsrätter av olika storlek 1-2 3-4 5-6 7-9 10-15 De tre domare domare domare domare domare största tingsrätterna Kom? 78 065 66104 83 720 79 427 71007 113 686 kr/anstalld 2 meåm/ 110 90 82 75 63 72 anstalld Kostnad kr/m2 och år 709 736 1 024 1 060 1 125 1 587

Lokalkostnaden per anställd var lägst i de gruppen tingsrätter med 3—4 domare och med 10—15 domare. Den högre lokalkostnaden per anställd i de tre största tingsrätterna beror främst på att Stockholms tingsrätt, med sin placering i huvudstadens centrum, har särskilt höga lokalkostnader.

Lokalytan per anställd minskar med ökad tingsrättsstorlek. Den större lokalytan per anställd i de mindre tingsrätterna hänger delVis samman med lokalbehovet vid de tingsställen som företrädesvis finns vid de mindre tingsrätterna. De mindre tingsrätterna har också, i större utsträckning än andra tingsrätter, lokaler i äldre byggnader, vilka ofta

har relativt stora allmänna utrymmen, bl.a. förhandlingslokaler, vänt- rum, korridorer, trapphallar och liknande. De ofta nyare lokalerna i de större tingsrätterna är vanligen utformade på ett sätt som ger ett mera effektivt lokalutnyttj ande. Generellt sett är tingsrättemas lokalstandard, bl.a. när det gäller lokalytan, hög såväl i större som i mindre tings- rätter.

Kostnadsnivån per m2 för domstolslokaler påverkas generellt av flera olika faktorer, främst följande.

Hyresnivån på orten. Lokaler är generellt sett dyrare per ytenhet på större orter än på mindre. Fastighetens ålder. Den högre kostnaden i nyare lokaler beror på att hyran delvis är beroende av byggkostnaden, som under många år har ökat kraftigt. Tingsrättslokaler måste antingen från början byg— gas specifikt för sitt ändamål eller specialanpassas för att kunna an- vändas som domstol. Under de första åren efter en inflyttning i nya eller nyligen ombyggda lokaler får domstolen normalt räkna med en högre hyreskostnad för de investeringar som endast kan utnyttjas av domstolen. Den merkostnaden minskar normalt med tiden. Tidpunkten då kontrakt tecknades. De hyreskontrakt som tecknades under högkonjunkturen i början av 1990-talet har tecknats med en högre hyresnivå än under de senaste åren.

Lokalkostnaderna vid en förändrad lokalisering av domstolar

En omlokalisering av tingsrätter kan väntas påverka deras samlade lo- kalkostnader både i kostnadshöj ande och kostnadssänkande riktning på följande sätt.

Flyttning av tingsrättemas verksamhet från mindre orter till större medför en ökad kostnad per förhyrd m2 beroende på att hyresnivån vanligen ökar med storleken på orten. Vid flyttningen ökar kostnaderna per m2 generellt sett genom flytt- ning från äldre lokaler till nya eller nyinredda, eftersom nya eller nyinredda lokaler vanligen är dyrast. Inflyttning i nya domstols- lokaler medför också ofta en kostnadsökning genom en nödvändig standardhöjning i bl.a. säkerhetsavseende. Lokalytan kan minskas i de fall flyttning sker från äldre lokaler till nya genom att en mer utrymmesbesparande disposition av lokalerna ofta kan uppnås i nya lokaler.

Det minskade lokalbehov som uppkommer, om bouppteckningar och inskrivningsärenden förs bort från tingsrätterna, kan i åtskilliga fall tillvaratas snabbare vid en sammanläggning av tingsrätter. Vid en sammanläggning kan nämligen en besparing göras både i den nedlagda tingsrättens och den mottagande tingsrättens lokalkostna- der. I några fall kan verksamhet från en nedlagd tingsrätt rymmas i den mottagande tingsrättens befintliga lokaler. Genom sammanläggning av tingsrätter uppkommer också ett mins- kat behov av arbetsplatser och minskad lokalyta, eftersom sam- manläggningen i sig beräknas medföra en personalbesparing.

Beräkning av de sammantagna effekter på lokalkostnaderna som uppkommer vid en omlokalisering och sammanläggning av tingsrätter redovisas i bilaga 9 i avsnittet om de samlade ekonomiska effekterna av en förändrad domstolsorganisation samt i bilaga 9, underbilaga 1.

3 Tingsrätternas betydelse för stationering av advokater på olika orter

En effekt vid en omlokalisering av tingsrätter har befarats vara att ad- vokaterna måste minska eller upphöra med sin verksamhet på sådana orter som upphör att vara kansliort för en tingsrätt. En sådan effekt bygger på antagandet att verksamheten vid en tingsrätt genererar fler uppdrag för advokater som är stationerade på tingsrättens kansliort än för andra advokater. Eftersom advokater ingår som en viktig del i en orts samlade utbud av kvalificerade tjänster har eventuella samband mellan tingsrättemas lokalisering och stationeringen av advokater un- dersökts.

Följande uppgifter har hämtats från Sveriges Advokatsamfunds ma- trikel för år 1997:

Alla landets nuvarande kansliorter för en tingsrätt har minst en ad- vokat som är verksam på orten. — Utanför de tre storstadsområdena finns advokater stationerade på ca 60 större och mindre orter, som inte har någon tingsrätt. Ett fåtal relativt stora orter, som inte har någon tingsrätt, har heller ingen advokat stationerad på orten.

Advokaterna på tingsrättsortema har naturligtvis, jämfört med andra advokater, en kostnadsfördel eftersom de inte har någon nämnvärd res- kostnad eller spilltid vid inställelse i tingsrätten på den egna orten. I

detta sammanhang bör emellertid beaktas att många advokatuppdrag inte gäller rättsliga frågor som kräver inställelse i domstol.

För att belysa vilken betydelse tingsrättemas lokalisering kan ha för stationering av advokater på tingsrättsorten har följande sammanställ- ning genomförts.

Ett antal orter som inte är kansliort för en tingsrätt har valts ut, var- vid var och en av orterna har jämförts med en annan ort (kommun) av motsvarande storlek som är kansliort för en tingsrätt. Ortema som jäm- förs har grupperats parvis på samma rad i nedanstående tabell. För varje ort har angetts antalet advokater och biträdande jurister på orten.

1 sammanställningen anges dessutom den samlade uppdragssumma som har utbetalts till advokater på respektive ort under budgetåret 1994/95 och som gäller vissa typer av uppdrag bekostade med rätts- hjälpsanslaget.

Tabell 12: Advokater år 1995 på orter med respektive utan

tingsrätt

Orter utan Antal Utbetald rättshjälp ner med Antal Utbetald rättshjälp tingsrätt advokater (tkr) ingsrätt advokater (tkr)

Misstänkt Allmän Misstänkt Allmän ibrottmål rättshjälp ibrottmål rättshjälp Nynäshamn 0 omälje 5 177 749 Flen 0 Sölvesborg 2 361 256 Arboga 2 766 917 mål 1 47 148 Nässjö 3 132 526 ämamo 7 1048 1277 Vetlanda 4 460 232 jungby 5 603 812 Nybro 2 507 386 Simrishamn 3 206 577 Ulricehamn 0 Sala 5 605 41 1 Skara 5 207 611 ksjö 3 461 613 Kungsbacka 14 967 1396 arberg 12 1219 1210 Falkenberg 8 801 1560 andskrona 20 674 2063 Kramfors 2 174 589 Sollefteå 3 210 879

Följande slutsatser kan dras av sammanställningen.

Bland de utvalda orterna har de orter som är kansliort för en tings- rätt vanligen fler advokater och ett högre rättshjälpsbelopp än de orter som inte är kansliort för någon tingsrätt. Uppdrag som bekostas med rättshjälpsanslaget är visserligen en viktig intäktskälla för advokaterna, men kan knappast i de angivna exemplen vara den huvudsakliga in- täktskällan för advokater på orten. Som jämförelse kan nämnas att en advokat vid en allmän advokatbyrå måste ha en årlig intäkt på ca 1 mkr för att täcka kostnaderna för verksamheten.

De redovisade uppgifterna gör inte anspråk på en fullständig belys- ning av frågan om vilken inverkan en omlokalisering av tingrätter kan få för etablering av advokater på olika orter. Den slutsatsen kan dock dras, att om det finns en tingsrätt på en ort så underlättar detta sanno- likt etableringen av advokater på orten.

Det finns ett stort antal orter som, trots att det inte finns någon tingsrätt på orten, har en eller flera verksamma advokater. Detta tyder på att det finns förutsättningar för att även orter som upphör att vara kansliort för en tingsrätt, kommer att ha tillgång till advokater som är verksamma på orten. En viss minskning av underlaget för advokat— verksamheten skall dock inte uteslutas. Andra förhållanden än lokalise- ringen av en tingsrätt, bl.a. ortens näringsliv och antalet advokater på närbelägna orter, har uppenbarligen också betydelse för antalet advo- kater på en ort.

4 Administrativt samarbete mellan domstolar

Befintlig administrativ samverkan

Kommittén skulle enligt direktiven lämna förslag till hur ett mer långt— gående administrativt samarbete mellan domstolarna bör utformas. Som grund för uppdraget i denna del har det existerande administrativa samarbetet framför allt mellan tingsrätter och länsrätter kartlagts ge- nom en enkät till dessa domstolar. I enkäten har också redovisats tings- rättemas och länsrättemas administrativa samverkan med andra dom- stolar. De frågor som ingått i enkäten och en sammanställning av svaren framgår av nedanstående tabell.

Tabell 13: Kartläggning av administrativt arbete mellan olika domstolar, 1996

Befintliga Samarbete Samarbete Samarbete Samarbete Samarbete områden för mellan tr och mellan tr och mellan tr och mellan mellan administrativt LR i LR lokalise- LR på samma underrätter på underrätter samarbete] storstads— rade i samma ort men ej i Olika orter överrätter områdena byggnad samma byggnad

Televäxel 2 8 6 8 Posthantering 6 1 7 Övrigt vakt- 4 l mästeri

Bibliotek 5 1 l 4 Lokaler 8 3 2 4 Lokalvård 7 2 l 2 ADB-IT 2 2 Utbildning 2 4 3 3 4 Upphandling 2 1 EA/PA ad- 1 1 ministration

Friskvård l 1

Arkivering 2 1

' Siffrorna i tabellen anger antalet samarbetstillfällen. Vid vart och ett av dessa tillfällen samarbetar två, eller i några fall flera, domstolar.

Kartläggningen visar att det förekommer ett administrativt samar- bete mellan domstolarna på många olika områden. De viktigaste ex— emplen på detta är samarbete inom följande områden: Televäxel och reception Vaktmästeri och posthantering — ADB-frågor och informationsteknologi (IT) Gemensam användning av förhandlingslokaler Bibliotek

— Upphandling av kontorsfömödenheter Utbildning, bl.a. av notarier — Ekonomi— och personaladministration — Arkivering

Lokalvård

Det insamlade materialet visar att förekomsten av samverkan på det administrativa området i hög grad är beroende av de geografiska av- stånden mellan domstolama. Åtskilliga av de områden för samverkan som nämnts förutsätter att domstolarna är lokaliserade nära varandra. För den tredjedel av länsrättema (8 domstolar), som är lokaliserade till samma byggnad som en tingsrätt, är naturligtvis förutsättningama för en administrativ samverkan särskilt goda. Det administrativa sam- arbetet mellan dessa tingsrätter och länsrätter är också i de flesta fall omfattande.

Samarbetet har betydligt mindre omfattning mellan domstolar som är lokaliserade till samma ort men som inte har verksamhet i samma byggnad. Samarbetet är av naturliga skäl ännu mindre omfattande mellan domstolar på olika orter. En viss samverkan förekommer också mellan underrätter och överrätter på respektive orter. Ett växande om— råde för samverkan mellan domstolar rör frågor om användningen av IT.

Samarbetet mellan domstolar på närbelägna orter inom storstads— områdena, har enligt enkäten en relativt liten omfattning. Det begrän- sade samarbetet kan sammanhänga med att domstolarna i dessa områ- den ofta är så stora att de i många avseenden är administrativt självbä- rande.

Särskilt i storstadsområdena finns emellertid ett samarbete när det gäller vissa specialistfunktioner som personalkonsulenter och IT-spe- cialister. Personalkonsulenterna betjänar vanligen domstolar inom flera regioner. I dessa fall är det ofta en komplettering av sådana tjänster som tillhandahålls av Domstolsverket. Några större domstolar har även övervägt att gemensamt anställa en informatör men detta samarbete har av olika skäl inte genomförts. Ett slag av gemensam resurs är de välut- rustade säkerhetssalar som finns vid de tre största tingsrätterna och som används av övriga tingsrätter och även av hovrättema.

Det finns ett regionalt samarbete mellan tingsrätter när det gäller att tillhandahålla varandra personal i olika akuta situationer. Domstolarna samarbetar även regionalt i utbildningen av notarier. Ett mindre antal domstolar samverkar i administrativa frågor med andra statliga organ på orten, bl.a. länsstyrelser och skattemyndigheter, t.ex. när det gäller televäxel, posthantering och lokalvård.

Personell samverkan mellan domstolar i den dömande verksamhe- ten är i de flesta fall begränsad till de delar av verksamheten där en samverkan är regelstyrd, som vid organiserandet av tingsrättemas häktningsjour, vid planering av fastighetsrådens tjänstgöring och vid anlitande av domare från annan domstol för sådana tvistemål som krä- ver tre domare vid avgörandet. Vissa närbelägna tingsrätter samverkar också vid planering av förstärkningsfiskalernas tjänstgöring.

Vidareutveckling av administrativt samarbete

Den administrativa utvecklingen under senare år har bl.a. inriktats på att öka domstolarnas möjlighet att planera och styra sin verksamhet. Denna utveckling har underlättats genom delegering till domstolarna av olika administrativa beslut som tidigare har fattats av Domstolsver— ket. Samtliga domstolar har nu budgetansvaret för praktiskt taget alla förvaltningskostnader utom hyror och vissa resekostnader.

Den samverkan mellan domstolarna som successivt har utvecklats är i allt väsentligt ett resultat av olika lokala initiativ och beslut. Mot den bakgrunden är det naturligt att man på de olika orterna har utfor- mat ett samarbete som är olika både till sin omfattning och utformning. Det förhållandet att några domstolar har ett mer långtgående admini- strativt samarbete än andra domstolar, trots likartade förutsättningar, tyder emellertid på att det finns ytterligare utvecklingsmöjligheter på detta område.

I enkätsvaren lämnas synpunkter på en fortsatt utveckling av olika slags samverkan med andra domstolar. Flera domstolar skulle väl- komna ytterligare samarbete för att tillvarata domamas specialistkom- petens i olika slags mål. Förslag om att underlätta för notariema att tjänstgöra både i tingsrätt och länsrätt, framförs också. Enligt enkätsva- ren finns även ett intresse i flera domstolar för att stimulera till nya administrativa lösningar genom att låta domstolssekreterare tidvis tjänstgöra i andra domstolar.

5 Exempel på en domstolsorganisation med lokal enhet — Länsrätten i Skåne län

Bakgrund

Den 1 januari 1997 lades de båda länen i Skåne samman till ett län: Skåne län. Sammanläggningen medförde betydande förändringar inom den statliga verksamheten i de båda tidigare länen. För länsrättemas del innebar förändringen att en länsrätt, Länsrätten i Skåne län, bildades genom en sammanläggning av Länsrätten i Malmöhus län och Länsrät- ten i Kristianstads län. Kansliorten för den nya länsrätten är Malmö men verksamheten bedrivs såväl i Malmö (tre avdelningar) som i Kristianstad (en avdelning).

För Domstolskommittén har den nya länsrättens organisation sär- skilt intresse med hänsyn till att länsrättens avdelning i Kristianstad till

sin konstruktion påminner om sådana lokala enheter vid tingsrätterna, som nämns i kommitténs direktiv.

Kommitténs sekretariat har genomfört en avgränsad uppföljning av organisationen vid Länsrätten i Skåne län, med särskild inriktning på verksamhetens uppdelning på två orter. Underlag för uppföljningen har inhämtats bl.a. genom intervjuer under oktober 1997 med företrädare för de olika personalkategorierna i länsrätten. En sammanställning av vad som då framkom redovisas i det följande.

Länsrättens organisation

Administration och ledningsorganisation

Länsrättens ledning och administration finns i Malmö. Viktigare beslut i administrativa ärenden, bl.a. om resursfördelningen, fattas i kolle- gium eller av lagmannen i en ledningsgrupp, i vilken även ingår chefs- rådmännen och den administrative direktören. För att underlätta sam- manhållningen inorn länsrätten besöker lagmannen och den admini- strative direktören regelbundet avdelningen för överläggning med per- sonalen där.

Chefsrådmannen vid Kristianstadsavdelningen svarar för sedvanlig arbetsledning vid en domstolsavdelning. Vid denna avdelning har gruppledaren vid målkansliet utsetts att svara för sådana administrativa arbetsuppgifter som av praktiska skäl måste utföras i nära anslutning till avdelningens verksamhet.

Fördelning och registrering av mål

En av de viktigaste åtgärderna vid inrättandet av den nya länsrätten var att fastställa grunderna för fördelningen av mål på avdelningar.

De måltyper i vilka det regelmässigt förekommer muntlig förhand- ling samt övriga mål i vilka det begärs förhandling då det inkommer till länsrätten, lottas efter målens geografiska tillhörighet. Detta inne- bär att de mål av denna kategori som hör till kommunerna i tidigare Kristianstads län tillförs Kristianstadsavdelningen, medan övriga mål av samma kategori tillförs de tre Malmöavdelningama.

Varje avdelning är specialiserad på vissa måltyper och tilldelas samtliga mål av respektive typ.

Övriga mål lottas, oavsett kommuntillhörighet, på samtliga avdel— ningar så att arbetsbelastningen sammantaget blir utjämnad mellan av- delningarna.

Med de grunder för målfördelningen som valts har länsrätten funnit det lämpligast att flertalet mål registreras och lottas vid länsrättens re- gistreringsenhet i Malmö. Praktiskt taget all länsrättens post sänds också dit. Samtliga mål som avgjorts vid länsrätten skall arkiveras i Malmö.

Samverkan i målhanteringen mellan länsrättens personal på de båda orterna underlättas av att all information i målhanteringssystemet är tillgänglig på båda orterna. Med den koncentration av målregistre- ringen och posthanteringen till Malmö som valts, är det nödvändigt med daglig transport av post och andra dokument mellan länsrättens båda verksamhetsorter.

Frågor som aktualiseras genom länsrättens uppdelning på två orter

Beslutsfattande och informationsförmedling på avstånd

I en organisation med olika stora arbetsenheter på flera orter finns det en risk för att medarbetare som befinner sig på distans från huvuddelen av verksamheten får, eller åtminstone upplever sig få, mindre informa- tion om verksamheten och därmed mindre inflytande över de admini- strativa beslut som fattas. Beslut som fattas centralt i organisationen riskerar i så fall att bli dåligt förankrade.

Kristianstadsavdelningens personal hade inte den uppfattningen att avståndet till Malmö i sig hade bidragit till att de fått otillräcklig infor- mation och därigenom ett mindre inflytande över sin arbetssituation. Genom att lagmannen och den administrative direktören ofta besöker avdelningen i Kristianstad och informerar om bl.a. kommande beslut, ges personalen vid avdelningen möjlighet ge och få information och att påverka länsrättens planering och tilltänkta beslut.

Informationen inom länsrätten underlättas av att ledningsgruppen ibland sammanträder vid Kristianstadsavdelningen. Eftersom chefsråd- männen vid Kristianstadsavdelningen ingår i ledningsgruppen, får den övriga personalen vid avdelningen även den vägen tillgång till infor- mation som berör dern. Gemensamma inforrnationsmöten för personal från båda tj änstgöringsortema förekommer också.

Det har inte kunnat undvikas att vissa administrativa beslut som fat- tats av länsrätten ogillas av personalen vid Kristianstadsavdelningen. Personal vid avdelningen, som vid intervjuerna kommenterat sådana

beslut, ser inte besluten som en följd av bristande information eller in- flytande utan snarare som en konsekvens av att Kristianstadspersona— len utgör en minoritet inom länsrätten..

Enhetliga arbetsformer

Inom en och samma domstol är det i många fall nödvändigt att ha samma eller likartade rutiner. När man skall lägga samman två verk- samheter av olika storlek, så blir ofta den större arbetsenhetens rutiner vägledande, genom att dessa rutiner omfattas av en majoritet bland per- sonalen. Detta har i viss mån skett vid Länsrätten i Skåne län, t.ex. när det gäller målregistrering, arkivering och litteraturförsörjning. En annan förändring jämfört med den tidigare organisationen är att Kristi- anstadsavdelningen tillfördes ytterligare en föredragande samt viss till- fällig föredragandeförstärkning. Härigenom fick avdelningen i stort sett en motsvarande dimensionering av beredningspersonalen, som vid avdelningarna i Malmö.

Det vore kanske möjligt att medge en arbetsenhet som Kristian- stadsavdelningen en befogenhet att utforma egna rutiner eller att ge avdelningen ett eget budgetansvar. Ambitionen vid länsrätten har emellertid varit att skapa en i alla avseenden samlad domstol med ”vi- känsla”, en gemensam intern kultur och med interna rutiner som funge- rar väl tillsammans. Den inriktningen hade urholkats om man valt att behålla den tidigare Kristianstadsdomstolen som en i princip fristående arbetsenhet inom den nya länsrätten.

Effekter av verksamhetens uppdelning på två orter

Inverkan på olika personalgrupper

För personalen vid Kristianstadsavdelningen har det inneburit vissa po- sitiva förändringar att tillhöra en större domstol. Domare, föredragande och notarier har kunnat erbjudas utbildningstillfällen med kvalificerade inbjudna föredragshållare, vilket möjliggjorts genom att kostnaden har kunnat fördelas på fler anställda. Föredragande och notarier anses av flera tillfrågade inom dessa kategorier ha fått en något starkare ställ- ning i organisationen genom att tillhöra en större grupp. Däremot har flertalet bland kanslipersonalen ännu inte påverkats särskilt mycket av omorganisationen.

Besparingar

Inrättandet av den nya länsrätten har medfört att den tidigare läns- rättens administration och registratorsfunktion i Kristianstad i huvud- sak har avvecklats. Detta har medfört en minskning av administrativ personal motsvarande ca. två årsarbetskrafter i Kristianstad utan att någon förstärkning för motsvarande ändamål skett i Malmö. Skillnaden mellan en lagmanslön och en chefsrådmanslön i Kristianstad innebär en viss kostnadsminskning. Inrättandet av den nya länsrätten har enligt flera bedömare inom länsrätten bidragit till en högre effektivitet genom att skillnader i arbetsbelastningen mellan de båda tidigare länsrättema utjämnades.

Kostnader har tillkommit för resor och spilltid i samband med resor. Detta gäller främst för lagmannen, administrative direktören och chefs— rådmannen vid Kristianstadsavdelningen, men i viss mån också för an- nan personal. Därtill kommer kostnaden för den dagliga posttranspor— ten mellan Malmö och Kristianstad (ca 30 000 kr per år).

Någon kalkyl för vad den geografiska uppdelningen på sikt kan be— tyda ekonomiskt, är ännu inte möjlig att redovisa. En vanlig uppfatt- ning bland dem som tillfrågats inom länsrätten är att merkostnader och besparingar i stort sett vägerjämnt.

Samverkan inom länsrätten har inte hindrat att man vid Kristian- stadsavdelningen också tar vara på de samverkansfördelar som ligger i att avdelningen är samlokaliserad med Kristianstads tingsrätt. Samlo- kaliseringen ger förutsättningar för samarbete mellan länsrättsavdel— ningen och tingsrätten, bl.a. då det gäller reception, användningen av förhandlingslokaler, televäxel och lokalvård.

Erfarenheter och överväganden

Domstolschefens betydelse

Vid införandet av länsrättens organisation i det nya länet, har lagman- nen haft en central roll. Vid intervjuerna med länsrättens personal be- tonades vikten av att chefen kan medverka i hela förberedelsearbetet. Det ansågs därför vara en nackdel att den nya lagmannen utnämndes endast en kort tid innan den nya organisationen trädde i kraft. Det an- sågs vara en klar fördel att chefen kunde hämtas utifrån och därigenom uppfattades som helt obunden gentemot olika personalgrupper inom de båda tidigare länsrättema.

Har uppdelningen på två orter accepterats bland personalen?

Personalen vid de tre avdelningarna i Malmö har inte påverkats särskilt mycket av övergången till en ny organisation och bland dem som till- frågats där har de flesta få synpunkter på att verksamheten är uppdelad på två orter. Kristianstadsavdelningens personal hade föredragit att få vara kvar vid en administrativt fristående domstol, men personalen där har accepterat den nuvarande organisationen och ser inget som hindrar att den behålls på längre sikt. Man undgick därigenom också en orga- nisation som personalen såg som ett sämre alternativ, nämligen en koncentration av all länsrättens verksamhet till Malmö. Några principi- ella invändningar mot att en och samma domstol har permanent verk- samhet på två orter, har inte framförts.

Tingsrätt Handens Solna

Nacka Eskilstuna Västerås Linköpings Norrköpings Växjö Örebro Lunds Halmstads Varbergs Mölndals Borås Vänersborgs Sundsvalls Östersunds Umeå

Luleå Totalt

Beräkningsunderlag för kostnad per mål i tingsrätter med 7 - 9 domare 1997

Org Total förvaltn. kostnad * tvistemål tvistemål (tkr) brottmål

111' 140 143 152 157 168 242 244 253 269 357 444 445 449 458 462 550 556 644 650

14 822 790 14 275 993 15 626 004 14 258 780 15 106 292 14 596 238 17 090 122 16484 008 14 448 054 13 012 799 13 953 376 16 260 600 11 262 588 19 281 514 12 681 580 12 888 411 14 504 321 15 297 443 12 073 903 277 924 817

Andel

0,42 0,42 0,38 0,31 0,35 0,34 0,32 0,23 0,31 0,39 0,32 0,39 0,42 0,37 0,21 0,29 0,29 0,25 0,29 0,33

Totalkostnad Andel Totalkostnad Avgjorda Avgjorda brottmål (tkr) tvistemål

6 272 007 6 018 062 5 931 389 4 362 825 5 281 405 4 959 848 5 497 998 3 851 179 4 520 033 5 138 418 4 500 986 6 352 056 4 765 076 7 1 14 320 2 622 527 3 675 119 4 154 072 3 790 140 3 545 626 92 353 086

0,39

0,3 0,22 0,34 0,35 0,31 0,43 0,25 0,43 0,26 0,27 0,31 0,33 0,31 0,15 0,36 0,29 0,29 0,22 0,31 5 757 206 4 312 178 3 479 585 4 783 992 5 244 089 4 503 640 7 276 895 4 043 349 6 277 177 3 434 832 3 807 190 4 993 594 3 736 539 6 045 365 1 881 037 4 677 690 4 179 693 4 394 109 2 678 118 85 506 278

*) Total kostnad som domstolen har budgetansvar för (dvs. exklusive lokalkostnader mm).

1 093 783 938 585 630 689 741 446 633 894 727 971 667 876 212 695 487 595 393

13 055

brottmål 851 627 498 854 802 691

1 061 480 826 525 553 538 502 833 262 759 564 633 308 12 167

Kostnad/ Kostnad/

tvistemål (kr) brottmål (kr)

5 738 7 686 6 323 7 458 8 383 7 199 7 420 8 635 7 141 5 748 6 191 6 542 7 144 8 121 12 370 5 288 8 530 6 370 9 022 7 074 6 765 6 877 6 987 5 602 6 539 6 518 6 859 8 424 7 599 6 543 6 885 9 282 7 443 7 257 7 180 6 163 7 411 6 942 8 695 7 028

Underbilaga 1

Målstruktur i tvistemål vid tingsrätter av olika storlek

Tvistemål utom gemensam ansökan 1997

Avgjorda av totala antalet

Mål i vilka tolk anlitats

Mål avgjorda efter muntlig förhandling Mål avgjorda med kollegial sammansättning Mål med mer än 6 tim förhandlingstid Mål med mer än 12 tim förhandlingstid Avgörandeart = dom

Avgörandeart = tredskodom Avgörandeart = avskr.beslut Avgörandeart = överfl.beslut Avgörandeart = annat

Genomsnittlig förhandlingstid i mål som avgjorts efter förhandling (tim/mål)

Genomsnittlig förhandlingstid för samtliga mål (tim/mål)

1-2

6,78% 1,17% 40,55% 2,26% 1,23% 0,25% 44,42% 14,05% 35,91% 2,59% 3,03% 1,57

0,64

34 17,61% 1,86% 40,33% 2,79% 1,74% 0,28% 46,16% 13,47% 36,50% 1,66% 2,22% 1,72

0,69

Antal domare vid tingsrätten

5-6

12,78% 1,46% 38,73% 2,56% 1,74% 0,28% 44,16% 14,39% 36,46% 2,37% 2,62% 1,77

0,69

79 22,50% 1,42% 39,90% 2,61% 2,14% 0,48% 43,50% 14,62% 36,40% 2,25% 3,22% 1,97

0,78

10-15 11,27% 2,17% 39,18% 3,10% 1,85% 0,31% 43,55% 14,68% 35,31% 3,15% 3,32% 1,78

0,70

stora 29,05% 2,25% 37,58% 3,52% 2,36% 0,58% 39,02% 15,55% 40,04% 2,48% 2,90% 2,16

0,81

summa 100,00% 1,81% 39,12% 2,93% 1,99% 0,4 l % 42,82% 14,63% 37,33% 2,36% 2,87% 1,90

0,74

Underbilaga 2

Målstruktur i brottmål vid tingsrätter av olika storlek

Brottmål utom notariemål 1997

Avgjorda av totala antalet

Mål i vilka tolk anlitats Mål med fler än en tilltalad

Mål med häktningsförhandling

Mål med mer än 6 tim förhandlingstid Mål med mer än 12 tim förhandlingstid Avgörandeart = dom

Avgörandeart = avskr.beslut Avgörandeart = överflbeslut Avgörandeart = annat

Avgjorda efter muntlig förhandling Antal tilltalade per mål

Genomsnittlig förhandlingstid i mål som avgjorts efter förhandling (tim/mål)

Genomsnittlig förhandlingstid för samtliga mål (tim/mål)

1-2

8,44% 3,87% 12,67% 13,34% 2,95% 0,80% 86,22% 5,32% 5,87% 2,59% 90,60% 1,22

1,57

1 ,42

3-4

19,52% 5,44% 12,41% 12,62% 2,77% 0,79% 84,85% 5,71% 6,39% 3,04% 88,91% 1,19 1,63

1,45

Antal domare vid tingsrätten

5-6

13,90% 5,06% 12,58% 15,33% 3,40% 0,87% 86,10% 5,77% 5,58% 2,55% 89,63% 1,15 1,71

1,53

7-9 23,08% 3,96% 12,52% 12,00% 3,26% 0,79% 85,46% 5,58% 5,51% 3,45% 88,78% 1,14 1,63

1,45

10- 15 10,6 1 % 6,56% 1 1,75% 15,04% 2,94% 0,83% 81 ,70% 7,90% 7,40% 3,00% 86,69% 1,10 1,58

1,37

stora

24,46% 6,76% 12,42% 18,70% 3,27% 0,97% 84,05% 8,67% 4,53% 2,74% 89,19% 1, 15 1,62

1,45

summa 100,00% 5,35% 12,41% 14,66% 3, l 3% 0,85% 84,75% 6,61 % 5,69% 2,95% 88,95% 1,15

1,63 1,45

MMMMAWMOONNNw-ÄJÅNNv—l—&#inwkah-POX-bb)

Tabell 1: Resursbehov år 1997 för länsrätter på samtliga

tingsrättsorter enligt organisationsaltemativ 1

Län

Stockholms län

Uppsala län Södermanlands län

Östergötlands län

Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län

Gotlands län Blekinge län Skåne län

Hallands län

Västra Götalands län

Värmlands län Örebro län Västmanlands län

Ort

Stockholm Huddinge Nacka Solna Roslags tr Uppsala Eskilstuna Nyköping Norrköping Linköping Jönköping Växjö Kalmar Västervik Visby Karlskrona Kristianstad Helsingborg Malmö Lund Ystad Halmstad Varberg Göteborg Mölndal Borås Vänersborg Mariestad Karlstad Örebro Västerås

Ordinarie domare 1 3

Län

Dalarnas län Gävleborgs län

Västernorrlands län

Jämtlands län Västerbottens län

Norrbottens län

Ort

Falun Gävle Hudiksvall Sundsvall Örnsköldsvik Östersund Umeå Lycksele Skellefteå Luleå Haparanda Gällivare

Ordinarie domare 5 4 l 5 l 2 3 l l 4 l 1

Tabell 2: Resursbehov år 1997 för länsrätter på nuvarande länsrättsorter

Län

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Skåne län

Hallands län Västra Götalands län

Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarnas län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Ort

Stockholm Uppsala Nyköping Linköping Jönköping Växjö Kalmar Visby Karlskrona Malmö Kristianstad Halmstad Göteborg Vänersborg Mariestad Karlstad Örebro Västerås Falun Gävle Härnösand Östersund Umeå Luleå

Länsrättsdomare ordinarie icke ordinarie 3 l 5 3

_ OxUtNOxMUtMMLthIWJå-ÄHN—Lh-ÅUIOXUIMO

|_I

HN—HNNHw—NWAWWAN—NHWWN

Statistikuppgifter rörande Stockholms tingsrätt

Tabell 1: Årliga förändringari Stockholms tingsrätts budgetramar under perioden 1989 1997

Budgetår Förändring 1989/90 +/- 0 1990/91 0,4 mkr 1991/92 - 2 mkr 1992/93 + 0,67 mkr 1993/94 + 1,1 mkr 1994/95 + 3,2 mkr 1995/96 8,9 mkr 1997 - 5 mkr Kommentar

Ett arbetsbortfall motsvarande ca 5 mkr inträffade då den summariska processen fördes bort från tingsrätterna vid årsskiftet 1991/92. I reala termer var därför budgetförändringen för budgetåret 1991/92 inte minus 2 mkr utan plus 3 mkr. Eftersom tingsrätten arbetade av stora balanser av mål i den summariska processen under våren 1992 bör man räkna med resurstillskottet på 3 mkr först under budgetåret 1992/93. Budgetförändringen för 1992/93 skulle i praktiken alltså ha varit + 3,67 mkr.

Tabell 2: Löne- och förvaltningskostnader vid Stockholms tingsrätt 1989—1996 räknat 1 mkr

1989/90 1990/91 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 1996

Löner, verklig 128 631 130 689 126 683 132 252 123 724 134 872 144 321 kostnad ej indexomräknade

Löner, indexom- 148 363 137 858 131 277 125 834 123 724 128 077 133 021 räknade i 1994 års penningvärde (inkl lokalvårds-

löner)

Övriga förvalt- 7 918 12 832 12 245 13 394 14 777 12146 15 230 ningskostnader, indexomräknade

Summa löner 156 281 150 690 143 522 139 228 138 501 140 223 148 251 och övriga för-

valtningskost-

nader, indexom- räknade

Tabell 3: Antal årsarbetskrafter enligt personalplan och antal anställda år 1996, siffror för budgetåret 1994/95 anges inom parentes.

Personalkategori Personalplan/ Antal årsarbetskrafter anställda Ordinarie domare 79,25 87 (86,00) (86) Fastighetsråd 5,00 5 (5 ,00) (5) Icke ordinarie 21,53 35 domare (uppgift saknas) (12) Notarier 45,72 53 (43,00) (43) Övrig personal 244,81 275 (236,77) (305) Summa 396,31 455 (uppgift saknas) (451) varav för 43,52 — inskrivning och (45,9)

bouppteckning

Tabell 4: Antal utövade årsarbetskrafter vid tingsrätten under perioden 1989 1996.

År Årsarbetskrafter 1989 417,5

1990 41 8,6

1991 401,9

1992 419,9

1993 41 1,5

1994 420,7

1995 382,47 1996 362,23

Kommentar

Sannolikt beroende på skilda beräkningsmetoder överensstämmer siffrorna för år 1996 inte helt med de som redovisats i tabell 3. Domstolsverket har vid sin beräkning beaktat såväl längre sjukfrånvaro som tjänstledigheter. Deltidsarbete har omräknats till årsarbetskrafter. Kortare sjukfrånvaro har däremot inte frånräknats vilket innebär att den minskning av denna frånvaro som kunnat observeras under senare år och som inneburit ett visst resurstillskott inte beaktats.

Tabell 5: Personalsammansättningen

Personalkategori [ Stockholms tingsrätt Övriga tingsrätter

1996/97 2 1996/97

ordinarie domare

icke ordinarie 4 66 5 45 domare , '

notarier 12,21 20,21 kanslipersonal 62 20 57 98

1

Siffrorna visar den procentuella andelen utövad årsarbetskraft för personalkategorin sett i förhållande till det totala antalet utövade årsarbetskrafter.

2 Avser perioden 1996-07-01 1997-06-30.

Kommentar

Statistikunderlaget till tabellen har hämtats från Domstolsverket och skiljer sig en del från det material som hämtats från tingsrätten och som presenterats i tabell 3.

Tabell 6: Mål- och ärendeutvecklingen vid Stockholms tingsrätt

1993 1998

Inkomna mål och ärenden

Tvistemål 1 Brottmål 2

Fast. domstolsmål

Vattenmål

Gemensam. ansökan

Notarie- brottmål

Domstols— ärenden

Konkurs- ansökningar

Bouppteck- ningar 3

IM— ärenden

1993

11426

9158 691

125 2028

1488

7140

4771

13847

57132

1994

10794 8292 1025

121 2016

1244

5535

4592

11644

58028

* exklusive gemensam ansökan

') - - o * exklusrve notariebrottmal

” avgjorda

1995

9130 7285 511

100 2001

1716

6300

3846

12048

46842

1996

8291 6566 500

94 1967

1275

7586

3457

12781

59520

1997

7910 6180 448

97 2048

752

7986

3494

11789

46697

1998 prognos

8800 8500 700

1 00 2100

1500

6400

3800

12000

58000

Tabell 7: Inkomna mål samt procentuell förändring från föregående år

Tingsrätt Inkomna mål

Tvistemål 1

Stock- holm

Göteborg 4388 -5,2%

8921 -9,2 % 7910 -11,3 % 6566 -9,7 % 6180 -5,9 %

4055 -7,6 % 3257 -21,6 % Malmö 3551 - 9,1 % 3339 - 6,0 % 2372 - 20,5 %

Samtliga 58 220 - 9,1 % 52 379 - 10,0 % 51 307 - 17,3 %

] Tvistemål exklusive gemensam ansökan om äktenskapsskillnad 2 Brottmål exklusive notariemål 3 Jämförelsesiffran är hämtad från budgetåret 1994/95

3084 -5,3 % 2800 + 18,0 % 50 288 2,0 %

Tabell 8: Antal anmälda brott per 100 000 av medelfolkmängden år 1996 Brott Stockholms Hela riket kommun

Samtliga brott 19 807 13 294 Brott mot liv och hälsa 3—7 kap. 2 446 1 419 brottsbalken

Förmögenhetsbrott 8—12 kap. 15 187 10 044 brottsbalken

Brott mot allmänheten 13—1 5 kap. 372 235 brottsbalken

Brott mot staten 16—20 kap. 524 218 brottsbalken

Brott mot trafikbrottslagen 111 575 Brott mot narkotikastrafflagen 742 349 Brott mot övriga 424 454

specialstraffrättsliga författningar

Kommentar

17 procent av brottsanmälningama inom Stockholms län har inte registrerats på enskild kommun. Brott som begåtts utomlands men som lagförs i Sverige finns inte med i kommunstatistiken.

Tabell 9: Faktorer som påverkar arbetsbelastningen i tvistemål '

Kalenderår 1993 1994 1995 1996 1997

Andel mål som avgjorts efter förhandling %

Andel mål som avgjorts i 4 2 kollegial sammansättning %

Andel mål där tolk anlitats % 2 2 Andel mål med mer än 6 2 1 tim förhandlingstid %

Andel mål med mer än 12 1 0 tim förhandlingstid %

Genomsnittlig 1,85 1,43 1,89 1,58 2,09 1,67 2,46 1,78 2,46 1,78 förhandlingstid i mål som avgjorts efter förhandling,

räknad i timmar

1(exkl. gemensamma ansökningar och fastighetsmål ) 2 Kolumn ”A”= Stockholms tingsrätt 3 Kolumn ”B”=samtliga tingsrätter

Tabell 10: Faktorer som påverkar arbetsbelastningen i brottmål]

Kalenderår 1993 1994 1995 1996 1997 A2 133 A2 133 A2 133 A2 133 A2 133

Andel måldärtolk anlitats % 11 8 10 5 Andelmål med fleränen 13 12 12 12 tilltalad %

Andel mål med 16 14 16 15 häktningsförhandling %

Andel mål med mer än 6 1 2 2 2 tim förhandlingstid %

Andel mål med mer än 12 1 l 1 1 tim förhandlingstid %

Antal tilltalade permåli 1,22 1,20 1,20 1,20 1,24 1,19 1,18 1,16 1,14 1,15 genomsnitt

Genomsnittlig 1,39 1,32 1,20 1,31 1,28 1,47 1,48 1,54 1,48 1,63 förhandlingstid per mål, räknad i timmar

1 . .. (exkl. notariemål)

! Kolumn "A"= Stockholms tingsrätt 3 Kolumn "B"= samtliga tingsrätter

Tabell 11: Balanserade mål per domare i tingsrätter av olika sto rlek

År 1—2 3—4 5—6 7—9 10—15 Tre största domare domare domare domare domare tingsrätterna

94/95 64 68 73 73 91 94

1996 73 73 77 87 102 105

Tabell 12: Balanserade tvistemål (exkl. gemensam ansökan om äktenskapsskillnad och FT-mål)

andel mål > 6 mån * andel mål > 12 mån *

Tingsrätter

93/94 94/95 96 93/94 94/95 96 97

Malmö Göteborgs 0,21 0,27 0,31 0,34 Stockholms 0,38 0,37 0,35 0,37

0,11 0,20 0,21 0,24 0,20 0,25 0,23 0,24

samtliga 2 1 I förhållande till det genomsnittliga antalet inkomna tvistemål vid tingsrätten under de tre senaste verksamhetsåren. 2 Balanssiffroma för samtliga tingsrätter vägt med avseende på total balans och det genomsnittliga antalet inkomna tvistemål under de tre senaste verksamhetsåren för samtliga tingsrätter.

Tabell 13: Balanserade brottmål

andel mål > 12 mån 1

93/94 94/95 96

andel mål > 6 mån 1 93 / 94 94 / 95 96 Malmö 0,09 0,11 0,11 0,14 Göteborgs 0,15 0,13 0,19 0,16 Stockholms 0,19 0,19 0,33 0,22

Tingsrätter

97 97

0,05 0,06 0,07 0,07 0,09 0,07 0,10 0,09 0,12 0,12 0,21 0,13 samtliga 2 1 I förhållande till det genomsnittliga antalet inkomna brottmål vid tingsrätten under de tre senaste verksamhetsåren ! Balanssiffroma för samtliga tingsrätter vägt med avseende på total balans och det genomsnittliga antalet inkomna brottmål under de tre senaste verksamhetsårens för samtliga tingsrätter

Diagram: Målbalansvolym vid Stockholms tingsrätt den 1 januari och den 30 juni 1997

Målbalans per rotel

Genom snittsvärden tvistem ålsavdelningar

avd 3 avd 6 avd 8 avd 10 avd 2 avd 4 avd 7 avd 9 snitt

D 1997-01-01 . 1997-06-30

Målbalans per rotel

Genomsnitt för brottmålsavdelningama 250

200

5150—

groo

50—

O_L

avd 11 avd 12 avd 13 avd 14 snitt

D 1997-01-01 . 1997-06-30

Tabell 14:

År

1993 1994 1995 1996 1997

Avgjorda mål per domare 1993 —1997 '

Stockholms tingsrätt 2

243 277 236 232 257

Göteborgs tingsrätt 2

262 224 23 1 241 235

Malmö tingsrätt 2

270 242 226 221 213

Övriga tingsrätter

258 241 231 259 251

' Statistiken omfattar samtliga brott- och tvistemål utom notariemål och gemen- samma ansökningar om äktenskapsskillnad. Med domare avses här den samlade årsarbetskraften som utförts av domare vid respektive domstol. 2 Vid beräkningen av antalet domarårsarbetskrafter har hänsyn tagits till att de tre största tingsrätterna och i synnerhet Stockholms tingsrätt har fler tidskrävande mål än övriga tingsrätter. För att få fram jämförbara produktivitetssiffror har avdrag gjorts enligt ett inom Domstolsverket utarbetat system med 9,3 domare för Stockholms tingsrätt, 1 domare för Göteborgs tingsrätt och med 0,3 domare för Malmö tingsrätt

Tabell 15: Inkomna och avgjorda mål per domare vid Stockholms tingsrätt 1989 1997

liF___-_15ESHi£IHEäÄiiBERÄTÄGEREÄZIEEUÄSE£527_ 1989 161 157 1990 160 139 1991 188 165 1992 205 203 1993 267 243 1994 265 277 1995 231 236 1996 237 232

1997

242

257

Tabell 16: Kostnad per avgjort mål (exkl. lokalkostnad) i tingsrätt 1994/95—1997

Tvistemål 1994/95 1996

6538

1997 7487

1994/95 4868

1—2 domare

3—4 domare 4984 6492 7501 4483 5—6 domare 4750 6271 7305 4786 7—9 domare 4872 6357 7074 4717 10—15 domare 4756 6612 7911 4251 Malmö 4221 6373 7311 5637 tingsrätt '

Göteborgs 4884 5772 6559 5586 tingsrätt '

Stockholms 4608 6989 8641 5088 tingsrätt '

Brottmål

1996 7076 6630 6477 6438 5905 7962

9536

9378

1997 7777 7561 7601 7028 6567 8575

10 035

7957

' Vid beräkningen av kostnaden per avgjort mål vid de tre största tingsrätterna har hänsyn inte tagits till att dessa tingsrätter handlägger fler tidskrävande mål än de mindre tingsrätterna, jfr tabell 14 not 2.

Tabell 17: Medianomloppstid i månader för brottmål

Tingsrätt Medianvärde

år 93/94 år 94/95 år 1996 Malmö 1,6 1,9 1,8 Göteborgs 2,3 2,7 3,0 Stockholms 2,5 2,7 3,0 Samtliga 2,1 2,1 2,2

tingsrätter

år1997

2,1 2,8 3,4 2,2

Tabell 18: Medianomloppstid i månader för tvistemål (exkl gemensam ansökan om äktenskapsskillnad och FT-mål)

Tingsrätt

år 93/94 Malmö 3,4 Göteborgs 4,2 Stockholms 5,2 Samtliga 4,4

tingsrätter

Medianvärde år 94/95 år 1996 3,1 2,7 4,0 4,1 5,8 5,9 4,4 4,2

år 1997 3,1 4,7 3,8 4,6

Underbilaga 1

Sammanställning av svar på enkätundersökning ställd till personal vid Stockholms tingsrätt

Arbetsgruppen för de största domstolarna har i enkätform tillfrågat 53 anställda vid Stockholms tingsrätt om deras uppfattning i vissa frågor rörande Stockholms tingsrätts organisation. I det följande återges frågorna och svaren. Beträffande flera frågor har funnits en möjlighet att lämna en kortfattad kommentar till varför man valt det ena eller andra svarsaltemativet. De tillfrågades kommentarer redovisas emellertid inte i denna sammanställning. Kommentarerna har i stället sammanfattats i avsnitt 11.6.

I sammanställningen har följande förkortningar och begrepp använts.

CRM T chefsrådman på tvistemåls— eller ärendeavdelning CRM B chefsrådman på brottmålsavdelning RM T rådman på tvistemåls- eller ärendeavdelning RM B rådman på brottmålsavdelning KF T kansliföreståndare på tvistemåls- eller ärendeavdelning KF B kansliföreståndare på brottmålsavdelning. Ovriga Anställda med befattningar utanför de dömande avdel- ningarna. Gruppen består av personer som är anställda i ledande befattningar inom personal och ekonomiadministra- tionen, samordningskanslier, ADB—enheten, biblioteket, arkivet, telefonväxeln, aktuariet och expeditionen. STR Stockholms tingsrätt (förkortningen används sparsamt)

I några tabeller har svarsaltemativen angetts med förkortningar. Dessa förkortningar finns förklarade vid respektive tabell. Nedan anges svarsprocenten fördelad på de olika personalkategorierna.

Svarsprocent Personalkategori Antal till- Antal Svarsprocent frågade svar CRM T 9 9 100 RM T 9 5 55 KF T 1 1 7 64 CRM B 4 3 75 RM B 4 4 100 KF B 4 3 75 Övriga 12 8 67 Totalt 53 39 74

Enkätfrågor och svar

la. Uppfyller Stockholms tingsrätt de krav den rättsökande allmänheten har rätt att ställa på en domstol?

[] ja [] nej ( gå till fråga b)

b. Vilka krav uppfylls inte?

[] tingsrättens meddelar för många felaktiga avgöranden [] handläggningstidema är för långa

[] annat

kommentar: ...............................................................................................

Svar la. lb. Personal- ja nej ej svar fel tid annat kategori CRM T 1 8 8 RM T 3 2 2 KF T 3 4 4 CRM B 3 2 1 RM B 3 1 1 KF B 1 2 2 Övriga 3 3 3 Totalt 14 23 22 1

2. Tycker Du att Stockholms tingsrätt är en stimulerande och bra

arbetsplats?

[] ja [] nej

kommentar: ...............................................................................................

Svar

Personalkategori ja

CRMT

31

QAMUJUJOXKIION

nej ej svar/vet ej/ja och nej

2

3. Vad anser Du om Din nuvarande arbetsbörda?

Arbetsbördan är [] för stor

[] lagom [] för liten

Svar

Personal- Arbetsbördan är kategori för stor lagom för liten CRM T 7 2

RM T 4 1

KF T 2 5

CRM B 3

RM B 3 1 KF B 2 1

Övriga 4 4

Totalt 25 13 1

4a. Har arbetsbördan förändrats under de senaste åren?

[] ja, arbetsbördan har ökat (gå till fråga b och c) [] ja, arbetsbördan har minskat (gå till fråga b och c) [] nej, arbetsbördan är oförändrad

b. Vad tror Du förändringen beror på?

e. Har förändringen inverkat på kvalitén i Ditt arbete? Kvalitén har [] inte förändrats [] förbättrats [] försämrats

kommentar ................................................................................................

Svar Personal- 4a) arbetsbörda 4c) kvalitet kategori

ökat minskat oförändrad vet ej / oförändrad förbättrad försämrad vet ej /

ej svar ej svar

CRM T 7 1 1 3 5 1 RM T 3 2 2 1 2 KF T 5 2 3 3 1 CRM B 2 1 1 1 1 RM B 3 1 1 2 1 KF 8 2 1 1 2 Övriga 6 2 5 3 Totalt 28 2 7 2 16 8 10 5

Sa. Hur fungerar inforrnationsutbytet mellan tingsrättens centrala administrativa ledning och avdelningarna? b. Hur fungerar inforrnationsutbytet mellan tingsrättens dömande avdelningar? c. Hur fungerar inforrnationsutbytet mellan personalkategorierna vid tingsrätten?

Varje delfråga har kunnat besvaras enligt följande svarsalternativ.

[] bra (B) [] dåligt (D) [] tillfredsställande (tf) kommentar ....................................

En del har valt att ej besvara frågan. I tabellen nedan noteras dessa i kolumn (E)

Svar Personal- Sa) ledning -avdelning 5b) avdelning - Sc) mellan personal- kategori avdelning kategorierna

B D tf E B D tf E B D tf E CRM T 5 4 5 4 1 1 7 RM T 2 3 2 2 1 2 2 1 KF T 1 1 S 4 1 2 1 4 2 CRM B 1 1 1 1 2 1 2 RM B 3 1 4 1 3 KF B 3 1 1 1 1 1 1 Övri ga 2 3 3 1 7 3 3 2 Totalt 4 15 20 17 11 11 3 13 20 3

6a. Är cirkulationsbestämmelserna för domare rätt utformade? b. Bör även kanslipersonal cirkulera mellan avdelningarna?

Svarsaltemativ för båda delfrågorna

[] Ja [] nej kommentar ................................................................................................ Svar Personal- 6a) cirkulation för 6b) cirkulation för kategori domare kanslipersonal

ja nej vet ej ja nej vet ej CRM T 6 3 7 2 RM T 1 3 1 3 1 1 KF T 5 2 6 1 CRM B 2 1 3 RM B 2 2 2 2 KF B 2 1 2 1 Övri ga 2 6 6 2

Totalt 20 9 10 29 5 5

7a. Är den centrala ledningsfunktionen lämpligt utformad?

[] ja . [] nej kommentar ................................................................................................

b. Vad anser Du om systemet med samordnande chefsrådmän?

Det fungerar [] bra (B) [] dåligt (D) [] tillfredsställande (tf) kommentar ................................................................................................

c. Är ledningsfunktionen på avdelningsnivå lämpligt utformad?

[] ja [] nej kommentar ................................................................................................ Svar Personalk 7a) den centrala 7b) samordningsfunktionen 7c) ledning på ategori ledningen avdelningsnivå

ja nej vet ej B D tf vet ej ja nej vet ej CRM T 3 5 1 1 6 1 1 8 1 RM T 1 2 2 2 2 1 4 1 KF T 2 2 3 2 2 3 6 1 CRM B 1 2 1 2 2 1 RM B 1 2 1 4 2 2 KF B 3 3 3 Övriga 3 3 2 5 1 2 3 4 Totalt 11 16 8 8 15 12 4 28 3 8

8. Har tingsrätten brister som beror på dess storlek? 9. Har tingsrätten fördelar som beror på dess storlek?

Svarsaltemativen för båda frågorna

[] ja _ [] nej kommentar ................................................................................................

Svar

Personal- 11. Brister som beror 12. Fördelar p g &

kategori på storleken Storleken

ja nej vet ej ja nej vet ej CRM T 6 2 l 8 1 RM T 2 3 5 KF T 3 1 3 5 1 1 CRM B 3 2 1 RM B 3 1 4 KF B 1 2 3 Övriga 3 4 1 8 Totalt 21 13 5 35 2 2

10. Om Du har ytterligare synpunkter på tingsrättens organisation som inte kommit fram genom svaren på de föregående frågorna går det bra att här lämna en kortfattad redogörelse för dessa synpunkter.

Bilaga 6

Tabell 1: Resursbehov i hovrättsorganisationen år 1997

Hovrätt nuv. antal avd.

Svea hovrätt 15 avd.

Totalt Göta hovrätt 5 avd.

Totalt Hovrätten över Skåne och Blekinge 5 avd. Totalt Hovrätten för Västra Sverige 6 avd.

Totalt Hovrätten för Nedre Norr- land 2 avd. Totalt Hovrätten för Övre Norrland 2 avd. Totalt

län ingående i nuv. domkrets

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Gotlands län Västmanlands län Dalarnas län

Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län fd Skaraborgs län Örebro län

Skåne län Blekinge län

Hallands län fd Göteborgs och Bohus län fd Älvsborgs län Värmlands län

Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län

Västerbottens län Norrbottens län

Totalt i landet 35 avd.

folkmängd

1 762 924 290 473 256 870

57 791 258 541 285 232 2 911 831 414 360 328 068 179 021 240 160 259 645 275 163

1 696 417 1 116 603 151 692

1 268 295 271 325

778 839 447 127 280 178 1 777 469

284 636 254 354 133 143 672 133

259 163 262 317

521 480 8 847 625

inkomna avdelning för mål

5 117 567 515 121 425 473

7 218 742 488 250 421 373 586 2 860 2 800 243

3 043 420

1 788 724 408

3 340

449 516 214 1 179

381 460

841 18481

hovrättsmål* kol. 5 kol. 6 10,63 9,69 1,18 1,07 1,07 0,98 0,25 0,23 0,88 0,80 0,98 0,90 »15,00 13,67 1,30 1,41 0,85 0,92 0,44 0,47 0,74 0,80 0,65 0,71 1,02 1,11 5,00 5,42 4,60 5,30 0,40 0,46 5,00 5,76 0,75 0,80 3,21 3,39 1,30 1,37 0,73 0,77 —6,00 6,33 0,76 0,85 0,88 0,98 0,36 0,41 2,00 2,24 0,91 0,72 1,09 0,87 2,00 1,59 35 —35

kol. 7 6,88 1,13 1,00 0,23 1,01 1,1 1

11,36 1,62 1,28 0,70 0,94 1,01 1,07 6,62 4,35 0,59

4,94 1,06

3,04 1,74 1,09 6,93 1,11 0,99 0,52 2,62 1,01 1,02

2,03 2.35

294

* 1 kolumn 5 har respektive hovrätts nuvarande antal avdelningar fördelats på de län som nu ingår i domkretsen efter länens andel av till domstolen inkomna mål. 1 kolumn 6 har landets 35 hovrättsavdelningar fördelats efter länens andel av det totala antalet mål som inkommit till landets hovrätter under 1997. 1 kolumn 7 har landets 35 hovrättsavdelningar fördelats efter länens andel av landets befolkning.

Tabell 2: Resursbehov i kammarrättsorganisationen år 1997

Kammarrätt län ingående i folkmängd inkomna avdelning för nuv. antal nuv. domkrets mål kammarrättsmål* avdelningar kol. 5 kol. 6 kol. 7 Kammarrätten Stockholms län 1 762 924 6 999 5,33 5,61 4,18 i Stockholm Uppsala län 290 473 781 0,59 0,63 0,69 7 avd. Södermanlands län 256 870 672 0,51 0,54 0,61 Gotlands län 57 791 144 0,11 0,12 0,14 Västmanlands län 258 541 598 0,46 0,48 0,61 Totalt 2 626 599 9 194 7,00 7,38 6,23 Kammarrätten Östergötlands län 414 360 973 0,74 0,78 0.98 i Jönköping Jönköpings län 328 068 1 108 0,85 0,89 0,78 4 avd. Kronobergs län 179 021 530 0,40 0,42 0,42 Kalmar län 240 160 791 0,60 0,63 0,57 Blekinge län 151 692 386 0,30 0,31 0,36 fd Skaraborgs län 259 645 793 0,61 0,64 0,62 Örebro län 175 163 711 0,50 0,57 0,65 Totalt 1 848 109 5 292 4,00 4,24 4,38 Kammarrätten Skåne län 1 116 603 3 349 2,50 2,68 2,65 i Göteborg Hallands län 271 325 672 0,50 0,54 0,64 6 avd. fd Göteborgs och Bohuslän 778 839 2 101 1,57 1,68 1,85 fd Älvsborgs län 447 127 1 265 0,94 1,01 1,06 Värmlands län 180 178 656 0,49 0,53 0,67 Totalt 2 894 072 8 043 6,00 6,44 6,87 Kammarrätten Dalarnas län 285 232 861 0,94 0,69 0,68 i Sundsvall Gävleborgs län 284 636 584 0,64 0,47 0,68 4 avd. Västernorrlands län 254 354 803 0,88 0,64 0,60 Jämtlands län 133 143 205 0,22 0,16 0,32 Västerbottens län 259 163 545 0,59 0,44 0,62 Norrbottens län 262 317 673 0,73 0,54 0,62 Totalt 1 478 845 3 671 4,00 2,94 3,52 Totalt i landet 21 avd. 8 847 625 26 200 21 21 21

* I kolumn 5 har respektive kammarrätts nuvarande antal avdelningar fördelats på de län som nu ingår i domkretsen efter länens andel av till domstolen inkomna mål. 1 kolumn 6 har landets 21 kammarrättsavdelningar fördelats efter länens andel av det totala antalet mål som inkommit till landets kammarrätter underl997. 1 kolumn 7 har landets 21 kammarrättsavdelningar fördelats efter länens andel av landets befolkning.

Tabell 3: Antal dagar med dagarvode för pensionerade domare

Antal dagar 1997 1996 Hovrätt 669 487

_ _n :* :".|"'"'d1'lr'."""_."T' ' nlLr'H" |." 4' .' ..ll'.|"'"1' || | | 'm' |I| I 'i '.

'I”.'—'En];- ECJ'IH'FQIJI'E'T'IJ "”a"." 'I'IIEIji:'!=""'1'f'r'f:|__"'"'"||-'LI

'_l |j-l|_-_.j'|--.|| .-..||..|.._.| ||'-uu. ._Jl .. ...hrh' .'||

I....l'i' ..'.'||'. 1|.'...'|||.l|]Il'| _.|'|

|_.||._._.i |__'_'.'_ 1' J..-"._'lv-"L' '.'11L.J-_ 11' .J- 34 +.?! _|_ 'LJIL'Jnl— _—_ul '-

. *,.Jrruw-n _ ?”.-_ ' ' '

'n ”_a _ ____ | J'lu

I”. . |" U" n . " '|||'f|l'|.| Munin-5,45.” 115—l vi.-'_'"? .||l| ]uul'l l'- "qahwa! .'|. lhar.—

_FLQJH'_ '

_'_—"';;l'; aug-|'- ' .. ' Li.-—

nu- ' l--1 _ ' '— um"-Luh '- 'n" l.!" nu '_ _ l_l_- '_ . l_ _ . | 'Il_l'l__l. . I '.|. 'I . [.nu |. l' .l _ ' __ ——- :utu HWI'i'J'lau _, nu || ll_l | ||

————— —— _ I _ il ' 'I

Bilaga 7

Sammanfattning av organisationsförslagen för tingsrätterna

Sammanläggning av tingsrätter

Organisationsaltemativ ] - En organisation med 43 tingsrätter

Organisationsaltemativ 2 - En organisation med 64 tingsrätter

En organisation med tingsrätter i nätverk

Organisationsaltemativ 2 i kombination med en nätverksorganisation

Kartor över domkretsar i:

Dalarnas län ...................................... underbilaga 1 Skåne län .......................................... underbilaga 2 Västra Götalands län ........................ underbilaga 3

298

Tabell ]: Organisationsaltemativ 1 43 tingsrätter

Förslag till kansliorter Antal ordi- Antal Antal Förslag till sammanläggning narie domare anställ- anst. eller delning av nuvarande vid tings- da vid domkretsar rätterna länsr (ordinarie + på icke ord.) orten Stockholms län Stockholm 82 (93) 451 Blir miljödomstol Stockholms tr Huddinge 17 (19) 66 Huddinge, Södertälje tr Nacka 13 (15) 64 Nacka, Handens tr Solna 19 (22) 73 Solna, Jakobsbergs, Sollentuna tr Stockholm 12 (14) 62 Södra Roslags, Norrtälje tr "Roslags” tr Uppsala län Uppsala 13 (14) 69 31 Uppsala, Enköpings, Tierps tr Södermanlands län Eskilstuna 6 (7) 32 Nyköping 6 (7) 31 31 Nyköpings, Katrineholms tr Gotlands län Visby 2 (3) 13 9 Gotlands tr Västmanlands län Västerås 13 (14) 55 29 Västerås, Sala, Köpings tr

Dalarnas län

Falun 12 (13) 64 29 Falu, Hedemora tr, Mora tr, Ludvika tr, Leksands tr

Förslag till kansliorter Antal ordi-

Östergötlands län Norrköping Linköping

Jönköpings län Jönköping

Kronobergs län

Växjö

Kalmar län Kalmar Västervik

Örebro län Örebro

Blekinge län Karlskrona

Skåne län Kristianstad

Helsingborg Malmö

Lund Ystad

Antal narie domare anställ- vid tings- da rätterna

(ordinarie +

icke ord.)

7 (9) 34

9 (11) 47 12 (13) 59 11 (12) 54 8 (8) 39

2 (2) 14 11 (13) 53 6 (7) 39

8 (9) 37 16 (18) 74 28 (30) 132 12 (14) 57 7 (8) 38

Antal Förslag till sammanläggning

anst. vid länsr på orten

32

30

20

25

27

13

28

eller delning av nuvarande domkretsar

Linköpings, Motala, Mjölby tr

Jönköpings, Värnamo, Eksjö tr

Växjö, Ljungby tr. Blir miljödomstol

Kalmar, Oskarshamns tr

Örebro, Hallsbergs, Karlskoga, Lindesbergs tr

Karlskrona, Sölvesborgs, Karlshamns, Ronneby tr

Kristianstads, Hässleholms tr

Helsingborgs, Ängelholms, Klippans tr

Vellinge kommun tillförs Malmö tr

Lunds, Eslövs, Landskrona tr

Ystads, Trelleborgs (exkl. Vellinge kommun), Simrishamns tr

Förslag till kansliorter

Hallands län Halmstad Varberg

Västra Götalands län

Göteborg Göteborgs tr

Göteborg Mölndals tr

Borås

Vänersborg

Mariestad

Värmlands län

Karlstad

Gävleborgs län Gävle Hudiksvall

Västernorrlands län

Sundsvall

Örnsköldsvik

Antal ordi- Antal Antal Förslag till sammanläggning narie domare anställ- anst. eller delning av nuvarande vid tings- då vid domkretsar rätterna länsr (ordinarie + på icke ord.) orten 6 (8) 31 27 7 (9) 34 34 (40) 188 10 (11) 49 Mölndals tr, Stenungsunds tr samt Ale och Lerums kommuner 9 (10) 52 Borås tr samt Herrljunga, Vårgårda och Alingsås kommuner 16 (17) 74 39 Vänersborgs, Trollhättans, Åmåls tr, Strömstads tr samt Uddevalla tr. Blir miljö- domstol 8 ( 10) 46 26 Mariestads, Lidköpings, Skövde, Falköpings tr 10 (l 1) 57 22 Karlstads, Arvika, Sunne, Kristinehamns tr 8 (9) 43 26 Gävle, Sandvikens, Bollnäs tr 2 (3) 15 Hudiksvalls, Ljusdals tr 9 (10) 48 Sundsvalls, Härnösands, Sollefteå tr 2 (2) 10

Förslag till kansliorter Antal ordi- Antal Antal Förslag till sammanläggning narie domare anställ- anst. eller delning av nuvarande vid tings- da vid domkretsar rätterna länsr (ordinarie + på icke ord.) orten Jämtlands län Östersund 8 (9) 39 14 Östersunds, Svegs tr. Blir miljödomstol Västerbottens län Umeå 9 (11) 40 26 Blir miljödomstol Lycksele 2 (2) 12 Skellefteå 2 (3) 16 Norrbottens län Luleå 8 (9) 39 26 Luleå, Piteå, Bodens tr. Vattendomstolen upphör Haparanda 3 (3) 12 Gällivare 3 (4) 13

Vid beräkningen av antalet domare och det totala antalet anställda har reducering skett beroende på den personalbesparing som sammanläggningen beräknas möjliggöra. Antalet anställda har också reducerats med hänsyn till att kommittédirektiven förutsätter att inskrivningsärenden och bouppteckningar inte skall handläggas vid tingsrätterna. Antalet domare bygger på den organisation som fanns vid årsskiftet 1997/98. 1 uppgifterna har inräknats personalen vid de fem nya miljödomstolar som inrättas vid årsskiftet 1998/99. Som information anges också antalet anställda vid länsrätten på de orter där en samverkan eller integrering med tingsrätten kan bli aktuell.

Tabell 2: Organisationsaltemativ 2 — 64 tingsrätter

Förslag till kansliorter Antal Antal Antal Förslag till sammanläggning

ordinarie an- anst. eller delning av nuvarande domare ställda vid domkretsar vid tings- läns- rättema rätten (antal or- på orten dinarie +

icke ord.)

___—__ Stockholms län

Handen 7 (8) 30

Huddinge 12 (14) 46

Nacka 6 (8) 33

Sollentuna 8 (10) 32

Solna 11 (12) 46 Solna, Jakobsbergs tr Stockholm

Stockholms 82 (93) 451 Blir miljödomstol tingsrätt

Södertälje 5 (6) 25

Stockholm

"Roslags” 12 (14) 61 Södra Roslags, Norrtälje tr

Uppsala län

Enköping 3 (3) 12

Uppsala 11 (13) 63 31 Uppsala, Tierps tr Södermanlands län

Eskilstuna 6 (7) 32

Katrineholm 3 (3) 15

Nyköping 4 (4) 19 31

Förslag till kansliorter Antal

ordinarie an-

Antal

domare ställda

Antal Förslag till sammanläggning

anst. eller delning av nuvarande vid domkretsar

vid tings- läns- rättema rätten (antal or- på orten dinarie + icke ord.) Gotlands län Visby Gotlands 2 (3) 13 9 tingsrätt Västmanlands län Köping 4 (4) 17 Sala 3 (3) 13 Västerås 7 (7) 31 29 Dalarnas län Falun 9 (10) 46 29 Falu, Hedemora tr, Gagnefs kommun (från Leksands tr) samt Ludvika och Smedje- backens kommuner (från Ludvika tr) Mora 3 (4) 22 Mora tr, Vansbro kommun (från Ludvika tr) samt Rättviks och Leksands kommuner (från Leksands tr) Östergötlands län Norrköping 7 (9) 34 Linköping 9 (11) 55 32 Linköpings, Mjölby, Motala tr Jönköpings län Eksjö 4 (5) 25 Jönköping 6 (6) 27 30 Värnamo 3 (3) 14

Förslag till kansliorter Antal Antal Antal Förslag till sammanläggning ordinarie an- anst. eller delning av nuvarande domare ställda vid domkretsar vid tings- läns- rättema rätten (antal or- på orten dinarie + icke ord.)

Kronobergs län

Växjö 11 ( 12) 54 20 Växjö, Ljungby tr. Blir miljödomstol

Kalmar län

Kalmar 6 (6) 29 25 Västervik 4 (4) 23 Västerviks, Oskarshamns tr Örebro län Örebro 11 ( 13) 53 27 Örebro, Lindesbergs, Karlskoga, Hallsbergs tr Blekinge län Karlskrona 6 (7) 39 13 Karlskrona, Sölvesborgs, Karlshamns, Ronneby tr Skåne län Hässleholm 3 (3) 14 Kristianstad 6 (6) 26 30 Ängelholm 4 (6) 27 Ängelholms, Klippans tr Helsingborg 12 (14) 51 Malmö 27 (30) 125 Lund 12 (14) 57 Lunds, Eslövs, Landskrona tr Trelleborg 5 (6) Ystad 5 (6) 26 Ystads, Simrishamns tr

Hallands län

Halmstad 6 (8) 31 27 Varberg 7 (9)

Förslag till kansliorter Antal Antal Antal Förslag till sammanläggning

ordinarie an— anst. eller delning av nuvarande domare ställda vid domkretsar

vid tings- läns-

rättema rätten (antal or- på orten

dinarie +

icke ord.)

Västra Götalands län

Göteborg 36 (40) 188

Göteborgs tingsrätt

Göteborg 5 (7) 27 Mölndals tingsrätt

Stenungsund 3 (4) 20

Uddevalla 5 (6) 26 Uddevalla, Strömstads tr

Alingsås 4 (5) 24

Borås 7 (9) 42

Vänersborg 11 (12) 51 39 Vänersborgs, Trollhättans, Åmåls tr. Blir miljödomstol

Lidköping 3 (4) 18

Mariestad 2 (3) 12 26

Skövde 4 (5) 21 Skövde, Falköpings tr

Värmlands län

Karlstad 9 (10) 45 22 Karlstads, Arvika, Kristinehamns tr

Sunne 2 (2) Gävleborgs län Hudiksvall 2 (3) 16 Hudiksvalls, Ljusdals tr Bollnäs 3 (4) 16 Gävle 6 (6) 34 26 Gävle, Sandvikens tr

Förslag till kansliorter Antal Antal

ordinarie an-

domare ställda

Antal Förslag till sammanläggning anst. eller delning av nuvarande vid domkretsar

vid tings- läns- rättema rätten (antal or— på orten dinarie + icke ord.) Västernorrlands län Härnösand 4 (4) 20 30 Härnösands, Sollefteå tr Sundsvall 5 (7) 31 Örnsköldsvik 2 (2) Jämtlands län Östersund 8 (9) 39 14 Östersunds, Svegs tr. Blir miljödomstol Västerbottens län Umeå 9 (11) 40 26 Blir miljödomstol Lycksele 2 (2) 12 Skellefteå 2 (3) 16 Norrbottens län Gällivare 3 (4) 13 Haparanda 3 (3) 12 Luleå 8 (9) 39 26 Luleå, Bodens,Piteå tr

Vattendomstolen upphör

Denna tabell har utformats på motsvarande sätt som tabell 1.