Prop. 1979/80:54

om försöksverksamhet med Iokala organ för specialreglerad förvaltning i kommunerna

Prop. 1979/ 80:54

Regeringens proposition 1979/80:54

om försöksverksamhet med lokala organ för specialreglerad förvalt- ning i kommunerna

beslutad den 1 november 1979.

Regeringen Föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

INGEMAR MUNDEBO KARL BOO

2. De grundläggande direktiven till kommittén beträffande lokala organ

Kommittén har enligt direktiven (1977-08-04', Dir. l977:96) att överväga reformer som kan stärka medborgarinllytandet inom kommuner och lands- tingskommuner- bl. a. genom inrättande av olika/oka/a organ. Härom anförs i direktiven följande.

En huvuduppgift för kommittén bör vara att överväga reformer som kan stärka medborgarinllytandet inom kommuner och landstingskommuner. Detta kan ske på flera olika sätt. En möjlighet, som har diskuterats i den kommunaldemokratiska debatten och behandlats av utredningen om den kommunala demokratin. är att ändra den kommunala organisationen genom inrättande av olika typer av lokala organ, framförallt kommundelsorgan med övergripande uppgifter, lokala styrelser vid kommunala institutioner och distriktsnämnder. Kommittén bör, med utgångspunkt i utredningens under- sökningar, kartlägga och utvärdera den verksamhet med sådana organ som förekommer. Den bör sedan pröva vilka reformer inom lagstiftningen som behövs för att de lokala organen skall kunna bidra verksamt till att förstärka medborgarinllytandet inom kommunerna. Förslagen bör utgå från principen att lagstiftningen skall ge kommunerna största möjliga frihet att anpassa sin organisation och sina arbetsformer till de lokala önskemålen. Det bör alltså inte bli fråga om att föreskriva kommunerna en viss organisation.

Kommunallagen (1977:179) medgeri princip inte att det inrättas kommun- delsorgan med förvaltande och verkställande uppgifter. Varje kommun skall vara en odelad förvaltningsenhct. De kommundelsorgan som inrättas i dag kan därför endast ges beredande och rådgivande uppgifter. Det finns däremot i regel inget hinder mot att skapa lokala styrelser för förvaltningen av en viss institution, t.ex. en fritidsanläggning eller ett daghem. Sociala distrikts- nämnder och sjukhusdirektioner utgör undantag från principen att kommu- . nen resp. landstingskommunen skall vara en odelad förvaltningsenhct. Möjlighet saknas att låta medborgarna utse ledamöter i kommundelsorganen genom direkta val.

De begränsningar som f. n. gäller i fråga om möjligheterna att låta kommundelsorganen väljas direkt och ge dem olika slag av arbetsuppgifter hänger samman med bl.a. att frågorna om valsätt och om avgränsning av kommundelsorganens kompetens har ansetts svårlösta. Kommittén bör ta upp dessa frågor till noggrann prövning samt utarbeta förslag till lösningar. Arbetet bör syfta till att de kommuner som så önskar skall kunna inrätta direktvalda kommundelsorgan under nästa valperiod.

Målet måste vara att i alla kommuner skapa förutsättningar för ett från demokratisk synpunkt väl fungerande system. Svårigheterna är givetvis störst i stora tätortskommuner och i glesbygdskommuner med stor geografisk omfattning. Där kan en utbyggd förtroendemannaorganisation med direkt- valda kommundelsorgan innebära en lösning. Det är emellertid angeläget att kommundelsorganen fogas in på ett naturligt sätt i den kommunala organisationen. Detta torde underlättas om de kan anförtros vissa förvalt- ningsuppgifter. Med en sådan utformning skulle en organisation med direktvalda kommundelsorgan kunna ses som ett alternativ till en indel- ningsändring som skulle vara önskvärd från rent kommunaldemokratisk synpunkt.

lnstitutionsstyrelscr och distriktsnämnder förekommer i dag på några

• Sida 72
•  Original

Prop. 1979/80:54 43

områden. Kommittén bör studera erfarenheterna från dessa och pröva förutsättningarna för sådana organisationsformer även på andra områden. Kommitténs uppdrag bör även omfatta frågan om möjlighet för dem som utnyttjar kommunal service att delta i institutionsstyrelsernas verksamhet. Inom utbildningsdepartementet övervägs f. n. frågan om lokala ledningsor- gan vid skolorna. Kommittén bör i sitt arbete beakta resultat av dessa

överväganden.

3. Lokalorganslagen

Kommunallagen (KL) anses ge uttryck för den principen att varje kommun skall vara en odelad förvaltningsenhct. För varje uppgiftsområde skall det finnas ett enda förvaltningsorgan för hela kommunen. Förvaltning och verkställighet inom ett uppgiftsområde skall alltså ligga hos en och samma nämnd, KL medger sålunda inte att det inrättas nämnder som är lokala i den meningen att deras verksamhet är avgränsad till en del av kommunens geografiska område. KL är dock inte helt främmande för lokal nämndför- valtning. Det anses sålunda förenligt med KL att kommun inrättar nämnd vars verksamhet är begränsad till att handha en kommunal anläggning eller en kommunal institution.

De frågor om en större frihet för kommuner och landstingskommuner att anordna lokal nämndförvaltning som tas upp i de grundläggande direktiven till kommittén har numera provisoriskt lösts såvitt avser kommunernas fria enbart kommunallagsreglerade verksamhet.

Enligt lagen (1979:408)1 om vissa lokala organ i kommunerna, som träder i kraft den 1 januari 1980, får kommunfullmäktige tillsätta institutionsstyrel- ser, distriktsnämnder, kommundelsråd och andra lokala organ för förvaltning och verkställighet även om annat följer av KL (1 Ö). Lokalt organ kan enligt 2 & lokalorganslagen ha till uppgift att för en del av kommunen eller för en eller flera anläggningar handha förvaltning och verkställighet som kan handhas av en eller flera sådana nämnder, som avses i 3 kap. 13å andra stycket KL. (Kommunallagsreglerade/fakultativa nämnder). Exemplifieringen i 1 & utesluter inte att en kommun inrättar lokala organ med andra beteckningar. Den omständigheten att lagen inte gäller för landstingskommunerna hindrar inte att de kommuner som inte tillhör landstingskommun och som alltså själva driver landstingskommunal verk- samhet inrättar lokala organ för vilken fakultativ verksamhet som helst. Kommunerna har frihet att själva avgöra vilka uppgifter som bör läggas på ett lokalt organ. Den nya lagen innebär att samtliga uppgifter som i dag kan läggas på en fakultativ nämnd också kan läggas på ett lokalt organ med den begränsning som ligger i att verksamheten enbart avser en del av kommun- en.

Det är fullmäktige som bestämmer de lokala organens uppgifter och

l Prop. 1978/79:18]. KU 36, rskr 361.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1979/ 80:54 44

verksamhetsområden (3 ä). Fullmäktige bestämmer alltså inte bara vilka göromål de lokala organen skall ha utan också deras geografiska verksam- hetsområden, i den mån deras verksamhet inte enbart är inriktad på förvaltning och drift av anläggningar. Ett lokalt organ kan överta förvalt- nings- och verkställighetsuppgifter från flera fakultativa verksamhetsgrenar, alltså från flera fakultativa nämnder. Kommunalrättsligt sett får de lokala organ som avses med lagen ställning av nämnd. Lagen öppnar möjligheter för organisationer utan centrala facknämnder. Det enda samordningsorganet blir då kommunstyrelsen. Det har emellertid inte ansetts troligt att en sådan organisationsform kommer att väljas under försöksverksamheten.

1 en organisation med central nämnd och lokala organ uppkommer olika samordningsfrågor. Det har i huvudsak överlämnats åt kommunerna själva att bedöma hur samordningen skall gå till. För lokala organ gäller bestäm- melserna i KL om nämnd som avses i 3 kap. 13 å andra stycket KL. Lokala organ enligt lagen är alltså kommunala nämnder som är underkastade kommunallagens regler om nämnder. Härifrån gör lagen dock två undantag som främst är betingade av samordningsskäl och som ger lokala organ en i viss mån underordnad ställning i förhållande till centralnämnden. För de kommunala nämnderna gäller enligt 2 kap. 15% att de har rätt att väcka ärenden hos fullmäktige, om inte annat är föreskrivet i lag. För lokala organ gäller emellertid att fullmäktige avgör om ett lokalt organ skall få initiativrätt hos fullmäktige eller ej. För nämnderna gäller vidare att de med stöd av 4 kap. 49' KL kan lämna in sitt budgetförslag direkt till kommunstyrelsen. ] fråga om lokala organ gäller i detta hänseende att fullmäktige får föreskriva att ett lokalt organs budgetförslag skall lämnas till facknämnden (5 ä). 1 förarbetena understryks att kommunerna har möjlighet att förbättra samordningen genom att ta in bestämmelser om samrådsskyldighet m. m. i reglementen för lokala organ och genom att anordna överläggningar mellan förtroendevalda och tjänstemän hos den centrala nämnden och de lokala organen.

Lokala organ enligt lokalorganslagen blir alltså att anse som fakultativa nämnder, även om deras geografiska verksamhetsområden är begränsade. Det innebär att de bestämmelser i KL som gäller för fakultativa nämnder i övrigt gäller för sådana lokala organ med de två undantag som nyss har nämnts. 1 överensstämmelse härmed gäller bestämmelseni 1 kap. 5 9" KL om delegation av fullmäktiges beslutanderätt också för de lokala förvaltningsor- ganen. Bestämmelserna i 2 kap. 14 5 om nämndordförandenas yttranderätt vid kommunfullmäktiges sammanträden är tillämpliga på ordförandena i de lokala organen. Interpellation kan enligt 2 kap. 24 & ställas till ordförandena. Samtliga bestämmelser i 3 kap. som gäller fakultativa nämnder är tillämpliga. Något utrymme för tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. 149" om centraliserad förvaltning — närmast fastighets- och personalförvaltning — finns emellertid knappast eftersom de lokala organens geografiska verksam- hetsområden är begränsade. Av bestämmelserna i 4 kap. är i första hand föreskriften i 9 & om förande av räkenskaper tillämplig. Bestämmelserna om

• Sida 74
•  Original

Prop. 1979/80:54 45

revision i 5 kap. gäller också de lokala organens verksamhet, liksom bestämmelserna om kommunalbesvär i 7 kap.

För de förtroendevalda i de lokala förvaltningsorganen gäller KL:s regler om valbarhet, rätt till ledighet, ersättning, reservationsrätt m. m. Valbarheten är således inte inskränkt till distriktet. Det ären fråga förde politiska partierna att i samband med nomineringen bedöma om ledamöterna måste vara bosatta i distriktet eller ej.

KL:s bestämmelser om fakultativa nämnder innebär att ett lokalt organ kan ha en annan mandatperiod än tre år, om fullmäktige bestämmer det. Vidare har fullmäktige frihet att bestämma antalet ledamöter och suppleanter i sådana organ. Regeln i 2 kap. 16 Q' KL om att ärenden, som fullmäktige skall avgöra, skall beredas av den nämnd eller beredning dit ärendet efter sin beskaffenhet hör kan medföra att både den centrala nämnden och det lokala organet måste höras i ett ärende som gäller det lokala organets sakliga och geografiska verksamhetsområde.

1 förarbetena sägs att lagen är av försökskaraktär.

4. Särskilt uppdrag till kommittén beträffande lokala nämnder på det specialreglerade området

Vid riksdagsbehandlingen av proposition (1978/792181) om lokalorgansla- gen anförde konstitutionsutskottet (KU 1978/79:36)att en reform med lokala organ som inte omfattar även det specialreglerade området är alltför begränsad. Därför bör försöksverksamheten även omfatta det specialreglera- de området. Enligt utskottet är det väsentligt att sådana försök påbörjas och får ingå i den utvärdering som kommittén har att göra. De utredningar som är nödvändiga för att kommunerna försöksvis skall kunna inrätta lokala organ även på det specialreglerade området bör bedrivas så att förslag kan läggas fram för riksdagen i en proposition som kan behandlas under hösten 1979. Riksdagen gav regeringen till känna vad utskottet anfört om försöksverk- samhet med lokala organ inom det specialreglerade området (rskr l978/ 79:361).

[ skrivelse den 7juni 1979 uppdrog regeringen åt kommittén att skyndsamt utarbeta förslag till lagstiftning som gör det möjligt för kommunerna att fr. o. m. 1980 bedriva försöksverksamhet med lokala organ på det specialreg- lerade området i enlighet med riksdagsbeslutet. Under arbetets gång bör — heter det i skrivelsen — samråd ske med berörda departement och Svenska kommunförbundet.

5. Tilläggsdirektiv om bl. a. modeller för en försöksverksamhet med lokala organ

l tilläggsdirektiv den 28 juni 1979 (Dir. 1979:68) tar departementschefen fram en del nya utredningsuppdrag för kommittén och anför härjämte — i anslutning till en redogörelse för lokalorganslagen — följande.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1979/80:54 46

Kommunaldemokratiska kommittén skall enligt de tidigare direktiven undersöka förutsättningarna för olika organisationsformer när det gäller lokala organ i kommuner och landstingskommuner. Uppdraget omfattar såväl kommundelsorgan som institutionsstyrelser och distriktsnämnder. Till uppgiften hör också att kartlägga och utvärdera den verksamhet med sådana organ som förekommer samt att utarbeta förslag om direktvalda kommun- delsorgan.

Enligt min mening är det angeläget att praktiska förutsättningar skapas för en vidgad försöksverksamhet med lokala förvaltningsorgan. Kommittén bör därför bedriva ett utredningsarbete i syfte att underlätta för kommunerna att snabbt starta en försöksverksamhet inom ramen för den nya lagen om vissa lokala organ i kommunerna. För det praktiska arbetet i kommunerna är detav värde om olika modeller utarbetas t. ex. i samarbete med Svenska kommun- förbundet. Modellerna bör belysa alternativa möjligheter. Uppgiftsfördel- ningen mellan de lokala organen och övriga nämnder bör belysas. Detta arbete bör resultera i ett betänkande eller en rapport i sådan tid att kommunerna så snabbt som möjligt kan starta en försöksverksamhet med lokala organ. Kommittén bör också utvärdera den försöksverksamhet som kan komma att bedrivas med stöd av den nya lagen.

Efter att ha berört det i det föregående nämnda särskilda uppdraget om lokalorgan för specialreglerad förvaltning anför departementschefen vida- re:

På sikt bör möjlighet till förvaltning genom lokala organ öppnas genom permanent lagstiftning för hela den kommunala och lanstingskommunala verksamheten. Kommittén bör lämna förslag på detta område i enlighet med sina tidigare direktiv. En möjlighet som särskilt bör övervägas är att inrätta lokala organ med sådana uppgifter från både det fakultativa och det specialreglerade området som har ett klart samband med varandra. Det är fallet med t. ex. kultur-, fritids-. skol- och socialområdet.

6. Nämndorganisationen - nuvarande ordning

7. Skillnader mellan särskilda specialreglerade nämnder och kom- munallagsreglerade (fakultativa) nämnder

Under avsnitt 3 har kommittén redovisat att lokala organ enligt lokalor- ganslagen är kommunala nämnder som med två undantag — initiativrätten

• Sida 84
•  Original

Prop. 1979/80:54 55

hos fullmäktige och budgetförfarandet — är underkastade kommunallagens regler om nämnder. För bedömning av kommitténs utredningsuppdrag är det därför viktigt att kartlägga de skillnader som i främst organisatoriskt avseende finns mellan de särskilda specialreglerade nämnder som redovisats under avsnitt 6.2.2 —6.2.7 och de kommunallagsreglerade (fakultativa) nämn— derna.

1 Gällande regler 1.1 Inledning

Socialvården regleras huvudsakligen i lagen (l954:579)om nykterhetsvård (NvL). lagen (1956z2) om socialhjälp (ShjL) och i barnavårdslagen (1960197) (BvL). ShjL slår fast ett ansvar för primärkommun att se till att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande samt att sörja för att han får den socialhjälp som finns behövlig. Samhällets barnavård har till syfte att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem. Nykterhetsvården skall verka för allmänt nykterhetsfräm- jande åtgärder och i enskilda fall syfta till att återföra den som missbrukar alkohol till ett nyktert liv. För uppgifterna ansvarar kommunen.

För varje vårdområde skall det finnas en särskild kommunal nämnd med uppgift att vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan, nämli- gen en barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och socialnämnd. Har någon särskild nykterhetsnämnd inte inrättats är socialnämnden också nykterhets- nämnd. Enligt lagen(l970:296)om social centralnämnd m. m. (SCL) får efter beslut av kommunens fullmäktige de uppgifter som ankommer på de särskilda nämnderna i stället tas om hand av en för de tre vårdområdena gemensam social centralnämnd. Social centralnämnd hade den 1 juli 1977 inrättats i alla kommuner utom tre.

Om social centralnämnd inrättas kan fullmäktige också besluta att i kommunen skall finnas två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för sitt geografiska socialvårdsdistrikt. Distriktsnämnd skall avgöra ärenden enligt vårdlagarna som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. Fullmäktige får uppdra åt nämnden att även i övrigt avgöra sådant ärende. Distriktsnämnd får inte göra framställning eller avge yttrande till fullmäktige. 1 de kommuner där social centralnämnd och distriktsnämnd har inrättats gäller för dessa nämnder vad i det följande sägs om de särskilda nämnderna. Den 1 juli 1977 hade 24 kommuner inrättat distriktsnämnder.

På nämnderna är följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen(1977:179) tillämpliga: 25 om val av ledamöter och deras antal, 355 första stycket om valbarhet, 4 5 om rätt till ledighet från anställning, 5 5 första och tredje styckena om mandattid och verkan av ledamots avgång, Gå om ordförande och vice ordförande, 7 Q' om tid och plats för sammanträde, 8 äom suppleants tjänstgöring m. m., 9 & första stycket om beslutsförhet, 10 % om beslutsförfarandc och protokoll m. m., 11 & om delgivning m. m. samt l2 &

• Sida 103
•  Original

Prop. 1979/80:54 74

om reglemente och delegation. Från delegationsbestämmelserna i 3 kap. 12 & undantas i BvL och NvL vissa särskilt angivna ärendetyper, bl. a. utdömande av vite och framställning om intagning i ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt. Vissa från bestämmelsen i 10 å KL avvikande regler om protokollsskyldigheten gäller också(33 & ShjL, 7 och 14 äg" BvL, 5 & NvL, 3 & SCL).

För organisationen av barnavården, nykterhetsvården och socialhjälps- verksamheten i Stockholms kommun gäller särskilda bestämmelser. Enligt 1 & förordningen (l977z543) om organisationen av nykterhetsvården, social- hjälpsverksamheten och barnavården i Stockholms kommun skall de tre vårdområdena organiseras enligt lagen om social centralnämnd m. m. Enligt 2 & tillämpas inte 3 kap. 5 & första stycket och 6 © kommunallagen på social centralnämnd eller distriktsnämnd i Stockholm. 1 3.6 begränsas distrikts- nämndernas kompetens med avseende på vissa ärendetyper jämfört med vad SCL föreskriver. Vidare ges här vissa delegationsregler. Även i annan kommun finns det möjlighet att efter dispens genomföra en organisation som avviker från de allmänna bestämmelserna (11 & ShjL, Bä BvL, 8 & NvL).

2 Proposition om socialtjänsten

l propositionen l979/80:l Om socialtjänsten. som överlämnades till riksdagen den 23 augusti 1979, föreslås en ny social vårdlagstiftning. Nuvarande barnavårdslag. nykterhetsvårdslag och socialhjälpslag samt barn- omsorgslag föreslås bli ersatta av en ny socialtjänstlag, som skall vara gemensam för hela vårdområdet. Benämningen socialvård utgår ur lagtexten. Verksamheten kallas enligt förslaget socialtjänst.

l-lelhetssynen blir utmärkande för socialtjänsten. Det innebär bl. a. att en enskilds eller grupps sociala situation skall ses i förhållande till hela den sociala miljön. Socialarbetaren skall sträva efteratt finna en samlad lösning på sociala svårigheter i den enskildes eller gruppens totala situation. Ett annat grunddrag i reformen är att all vård och behandling inom socialtjänsten skall

• Sida 110
•  Original

Prop. 1979/80:54 81

ske i frivilliga former. Endast när det gäller barn och ungdom behålls möjligheterna till vård mot den enskildes vilja.

Socialtjänstlagen föreslås få karaktären av en målinriktad ramlag. 1 lagens inledande paragraf sägs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det heter vidare att socialtjänsten under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Varje kommun skall svara för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun fm nas en socialnämnd. Denna nämnd ersätter den nuvarande lagstiftningens barnavårds-, nykterhets- och social- nämnder.

De bestämmelser i socialtjänstlagen som hittills har nämnts bildar ramen för socialtjänsten. Inom denna ram får kommunen istort ordna verksamhe- ten efter egna förutsättningar och behov. Socialtjänstens mera betydelsefulla uppgifter anges dock i lagen.

lnom socialvården har man huvudsakligen arbetat med individuellt inriktade insatser. Ökad vikt skall nu läggas vid strukturinriktade insatser som medverkan i samhällsplaneringen, fält- och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet samt åt allmänt inriktade insatser som information och åtgärder som verkar för den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

Till de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten hör omsorger om barn och ungdom, äldre människor och människor med handikapp samt stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd åt familjer och enskilda som behöver det.

Av central betydelse är bestämmelsen om den enskildes rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser för ett sjävlständigt liv.

[ socialtjänstlagen anges vissa riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhälls- organ och med organisationer och andra föreningar. Socialnämnden bör i sin verksamhet underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Nämnden skall kunna utse en särskild person (kontaktperson) eller familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. Övervakning mot den enskildes vilja skall däremot inte kunna förekomma inom social-

6 Riksdagen l979/80. I som/. Nr 54

• Sida 111
•  Original

Prop. 1979/80:54 82

tjänsten.

Till omsorgerna om barn och ungdom hör förskole- och fritidshemsverk- samhet. De viktigaste bestämmelserna i barnomsorgslagen flyttas över till socialtjänstlagen utan några sakliga ändringar. I socialtjänstlagen ges social- nämnden ett särskilt ansvar att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt Skall få det skydd och det stöd som de behöver. Om hänsynen till den unges bästa motiverar det, skall socialnämnden sörja för att den unge får vård och fostran utanför det egna hemmet.

lnom äldreomsorgen skall socialnämnden verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och till en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. De nuvarande ålderdomshemmen föreslås bli ersatta av bostäder med gemensam service (servicehus). Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas.

I fråga om människor med handikapp anges i lagen att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

För människor — unga eller vuxna - som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna skall det finnas./anriljehem och hem/ör vård eller boende. Med familjehem avses såväl de nuvarande fosterhemmen som andra enskilda hem. Hem för vård eller boende blir det sammanfattande begreppet för socialtjänstens institutioner. Det innesluter nuvarande barn- och ung- domshem, ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårdsanstalter. inackorderings- hem för narkotikamissbrukare rn. rn.

Kommunerna och landstingskommunerna skall enligt lagförslaget ha ansvar för att behovet av hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosett. Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan för varje landstingskommun. Huvudmanna- skapet för de nuvarande statliga ungdomsvårdsskolorna och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare föreslås bli överfört till i första hand landstingskommunerna. Förhandlingar om ett sådant överförande pågår f. n. mellan statens förhandlingsnämnd och landstings- och kommunförbun- den.

I lagen ges särskilda regler till skydd för underåriga. De ersätter framför allt de nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i barnavårdslagen. Fosterbarns- begreppet föreslås avskaffat. Åldersgränsen höjs från 16 till 18 är bl. a. när det gäller krav på socialnämndens medgivande till att barn får tas emot för vård och fostran i hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom.

Den föreslagna socialtjänstlagen innehåller också bestämmelser om nämndorganisationen, handläggning av ärenden och register. Kommunerna ges möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder under socialnämnden. Liksom distriktsnämnderna enligt nuvarande lagstiftning skall de främst

• Sida 112
•  Original

Prop. 1979/80:54 83

handlägga ärenden om vård eller andra åtgärder beträffande enskilda personer. Distriktsnämnderna föreslås emellertid också kunna få vidgade uppgifter jämfört med nu. Om fullmäktige beslutar det. får socialnämnden uppdra åt distriktsnämnderna att göra framställning till fullmäktige. besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i distriktet samt ha hand om egendomsförvaltning och personalärenden. Fullmäktige får före- skriva att distriktsnämnderna skall lämna sina budgetförslag till socialnämn- den, som med eget yttrande skall överlämna förslagen till kommunstyrel- sen.

Socialstyrelsen föreslås ha tillsynen över socialtjänsten i riket. Till ledning för socialtjänstlagens tillämpning skall styrelsen utfärda allmänna råd.

Länsstyrelserna föreslås få i uppgift att följa lagens tillämpning, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda social- nämnderna i deras verksamhet och se till att nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. En särskild social enhet inrättas vid länsstyrelser- na.

Socialtjänstlagen föreslås slutligen innehålla bestämmelser om rätt för den enskilde att hos länsrätten överklaga socialnämndens beslut i ärenden om rätt till bistånd m. m.

En fristående lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (L VU) föreslås för att garantera behövlig vård när sådan inte kan ges med den unges eller föräldrarnas samtycke. Bestämmelserna ersätter i viss utsträckning barna- vårdslagens bestämmelser om omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall beredas den som är under 18 år, om bristeri omsorgen om den unge eller hans eget beteende medför risker för hans hälsa eller utveckling. För den som behöver vård p. g. a. sitt beteende kan vård med stöd av lagen beslutas tills den unge fyller 20 år.

Vård med stöd av LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av social- nämnden. Kan länsrättens beslut inte avvaktas, får nämnden i vissa fall besluta att omedelbart omhänderta den unge. Sådana beslut skall understäl- las länsrättens prövning.

Beslut om omhändertagande eller om vård enligt lagen medför rätt för socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall noga följa vården av den unge och regelbundet pröva om vården enligt lagen kan upphöra. I fråga om unga som bereds vård p. g. a. sitt eget beteende skall nämnden minst en gång i halvåret pröva om vården kan upphöra. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden förklara vården avslutad.

När det gäller personer över 20 år skall det inte längre vara möjligt att besluta om vård utan samtycke enligt sociallagstiftningen. I stället föreslås att lagen (1966293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall kompletteras med vissa bestämmelser om missbrukare.

Enligt lagförslaget skall den som är beroende av alkohol eller narkotika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i

• Sida 113
•  Original

Prop. l979/80:54 84

samband med denna kunna beredas vård oberoende av samtycke, om utebliven vård skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för någon annans personliga säkerhet eller hälsa. Vård med stöd av lagen skall kunna pågå i högst fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om intagning av en missbrukare. Socialnämnden blir skyldig att upprätta en plan för den vård som missbrukaren kan behöva efter det att sjukhusvistelsen har upphört. Vid överklagande av beslut om intagning för vård enligt den nya regeln gäller en rätt till särskilt snabb besvärspröv- ning.

Brottsbalkens bestämmelse om överlämnande för vård enligt barnavårds- lagen som påföljd för brott av unga ersätts av överlämnande för vård inom socialtjänsten. Bestämmelsen om överlämnande för vård enligt lagen om nykterhetsvård upphör att gälla. Den nya socialtjänstlagen medför också följdändringar i ett stort antal andra lagar.

Samtliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1981. Propositionen beräknas kunna behandlas under riksmötet 1979/80.

3 Särskilt om de sociala distriktsnämnderna

Redan nu ger lagen ( 1970:296 ) om social centralnämnd m. m. (SCL) kommunerna möjlighet att inrätta två eller flera lokala nämnder, sociala distriktsnämnder, för handläggning av vissa ärenden enligt främst social- hjälpslagen. barnavårdslagen eller nykterhetsvårdslagen. Förutsättningen för att inrätta distriktsnämnder är dock att kommunen enligt samma lag har beslutat att de uppgifter som ankommer på socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd enligt gällande författningar skall has om hand av en för de tre vårdområdena gemensam social centralnämnd.

Distriktsnämndernas kompetens bestäms i 4å SCL. Där sägs att det ankommer på social distriktsnämnd att avgöra ärenden som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person enligt ShjL. BvL eller NvL. Fullmäktige får uppdra åt distriktsnämnden att även i övrigt avgöra ärenden som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. Det sistnämnda kan t. ex. avse ärenden om bidragsförskott och allmänna barnbidrag, ärenden om fördelning av platser vid ålderdoms- hem m. m.

Distriktsnämnd får inte göra framställning och avge yttrande till fullmäk- tige. Detta förbehålls den centrala nämnden.

I prop. l970:121 med förslag till lag om social centralnämnd m. m. (5. 37) angavs följande om kompetensfördelningen mellan en social centralnämnd och distriktsnämnderna: ”1 de kommuner där distriktsnämnder inrättas kommer centralnämnden huvudsakligen att svara för organisation, admini- stration och ekonomisk förvaltning, för samordning, information och uppföljning beträffande socialvårdsverksamheten, för planeringen inom socialvårdssektorn. för socialvårdens medverkan i den allmänna samhälls-

• Sida 114
•  Original

Prop. 1979/80:54 85

planeringen samt för ett allmänt förebyggande arbete i syfte att motverka uppkomsten av sociala störningar.” '

Enligt förslaget till socialtjänstlag ( prop. 1979/80:1 )skall det för att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten finnas en socialnämnd i varje kommun (4 å). Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett geografiskt distrikt (41 å). De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt SCL eller annan författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande enskild person, om inte fullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp av ärenden. Möjligheten för fullmäktige att begränsa nämndens kompetens motiveras med att det kan vara lämpligt att frågor, som gäller hur kommunens gemensamma resurser skall utnyttjas. t. ex. fördelning av platser i förskola och servicehus, kan handläggas centralt.

Vidare får distriktsnämnderna enligt lagförslaget (44 å) göra framställning till fullmäktige, besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i distriktet, handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som annars förvaltas av socialnämnden samt handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämndens verksamhetsområde. Som förutsättning för att distriktsnämnden skall ha denna kompetens gäller dock den viktiga föreskriften att socialnämnden skall ha uppdragit åt distrikts- nämnden att handha sådan fråga och att fullmäktige dessförinnan skall ha givit socialnämnden befogenhet att lämna sådant uppdrag. I fråga om budgetframställningar ges den ytterligare regeln att fullmäktige får föreskriva att distriktsnämnd alltid skall lämna sådan framställning först till social- nämnden, som sedan med eget yttrande skall överlämna förslagen till kommunstyrelsen.

Genom den föreslagna regleringen öppnas möjlighet att ge de uppgifter som enligt huvudregeln ankommer på socialnämnden åt distriktsnämnder. Vad gäller andra uppgifter än de som avser enskilda personer förutsätter en sådan ordning dock beslut av både fullmäktige och socialnämnden. Vidare begränsas kompetensen till att avse frågor knutna till distriktsnämndens geografiska distrikt. Om distriktsnämnder inrättas skall de vara minst två. Distrikten skall täcka kommunens hela yta.

Föredragande departementschefen anför i prop. l979/80:l bl.a. följande (5. 558):

"Enligt den nyligen beslutade lagen ( 1979:408 ) om vissa lokala organ i kommunerna får kommunfullmäktige tillsätta lokala organ i kommunerna. Fullmäktige bestämmer de lokala organens uppgifter och verksamhetsom- råden. Dct innebär att om en central nämnd och distriktsnämnder har inrättats, så ankommer det på fullmäktige att bestämma kompetensfördel- ningen mellan dem. Om fullmäktige på motsvarande sätt för den specialreg- lerade förvaltningen som socialtjänsten utgör skulle ges ensam behörighet att

• Sida 115
•  Original

Prop. 1979/80:54 86

fastställa kompetensfördelningen mellan socialnämnden och distriktsnämn- derna, skulle det självständiga ansvar som bör tillkomma socialnämnden kunna tunnas ut. Fullmäktige skulle med en sådan ordning formellt kunna överföra sådana uppgifter till distriktsnämnderna att socialnämnden inte kunde utöva ett övergripande ansvar.

Det har inte ansetts att den specialreglerade förvaltning som socialtjänsten utgör bör jämställas med den kommunallagsreglerade förvaltningen. Inom denna förvaltning råder det full frihet för kommunen att tillsätta de nämnder som behövs och med de uppgifter som fullmäktige fastställer. För denna oreglerade förvaltning kan det därför sägas vara principiellt riktigt att fullmäktige också skall ensam reglera uppgiftsfördelningen mellan central- nämnd och distriktsnämnder. För den specialreglerade förvaltningen gäller däremot som regel en skyldighet för kommunen att tillsätta nämnder för att fullgöra uppgifter som anges i särskild lagstiftning. Med en lagstiftning. som förutsätter att det inom kommunen skall finnas en nämnd som har det övergripande ansvaret för verksamheten, har det inte ansetts kunna förenas en rätt för fullmäktige att Självständigt besluta i fråga om kompetensfördel- ningen mellan en sådan central nämnd och distriktsnämnden."

4 Överväganden

Socialvården skiljer sig alltså från övriga speciallagsreglerade verksamhets- områden på det sättet att där redan finns en lagstiftning som medger att kommunen inrättar lokala organ, sociala distriktsnämnder, låt vara att reglerna i vissa avseenden skiljer sig från 1979 års lagstiftning om lokala organ.

Kommunernas sociala verksamhet står samtidigt inför en genomgripande omdaning inte minst lagstiftningsmässigt. Från den ljanuari 1981 skall det gälla en enhetlig lagstiftning med en socialnämnd för hela den nya socialtjänsten. Möjligheterna att inrätta två eller flera distriktsnämnder behålls, men distriktsnämndernas kompetens utvidgas kraftigt i linje med vad som gäller enligt lagen om vissa lokala organ i kommunerna. En viktig skillnad i förhållande till den senare lagen är att det i socialtjänstlagen har lagts på den centrala nämnden att efter kommunfullmäktiges beslut uppdra åt distriktsnämnderna att i socialnämndens ställe handlägga andra uppgifter än sådana som gäller vård m. m. av enskild person.

Regeringen har alltså helt nyligen tagit ställning för ett system med lokala organ inom den nya socialtjänsten. Det kan mot den bakgrunden inte gärna komma i fråga att föreslå en försökslagstiftning som skulle träda i kraft ett år tidigare och som skulle innebära viktiga avsteg från principerna i det redan överlämnade propositionsförslaget. Som framgår av det tidigare citerade departementschefsuttalandet när det gäller frågan om att behålla ett övergri- pande ansvar hos socialnämnden finns det principiella skillnader mellan kommunallagsreglerade och specialreglerade nämnder som åtminstone för

• Sida 116
•  Original

Prop. 1979/80:54 87

socialvårdens (socialtjänstens) del motiverar en något annorlunda reglering än den som riksdagen har beslutat skall gälla beträffande kommunallagsre- glerade nämnder fr. o. m. 1980.

Inte heller kan man gärna tänka sig att riksdagen — utan att ha hela socialtjänstpropositionen till bedömning — i höst med ett beslut om lokala organ som innefattar också specialreglerade nämnder skulle föregripa ett ställningstagande till socialtjänstpropositionens förslag i dessa delar, i varje fall inte om förslagen skulle skilja sig åt på viktiga punkter. Ev. hinner riksdagen inte besluta om socialtjänstpropositionen förrän efter årsskiftet.

Men det anförda behöver å andra sidan inte innebära att de sociala nämnderna måste lämnas utanför en utvidgad tillämpning av lagen om vissa lokala organ i kommunerna. Det bör vara möjligt att i viss utsträckning anpassa den gällande sociallagstiftningen till lagstiftningen om lokala organ. Det enklaste vore att införa de regler som föreslås i socialtjänstlagen redan den 1 januari 1980 för den nuvarande nämndorganisationen. Kommunerna skulle då få möjlighet att i betydande omfattning föra över den centrala nämndens uppgifter på distriktsnämnder, men med den skillnaden att man behöll ett övergripande ansvar för centralnämnden. Man skulle vidare kunna öppna möjlighet att lägga över uppgifter från skolstyrelse, hälsovårdsnämnd osv. på de sociala distriktsnämnderna. Konstruktionen med den sociala centralnämndens övergripande ansvar möjliggör däremot knappast att sociala uppgifter skulle läggas på lokala organ enligt lokalorganslagen.

För att åstadkomma en skisserad anpassning av reglerna i sociallagarna till lagstiftningen om lokala organ kan man tänka sig att socialvården undantas i den lagstiftningen och att SCL i stället omarbetas. En annan utväg är att upphäva SCL ett år tidigare än som var tänkt och föra in de nya ”SCL-reglerna” i lagen om vissa lokala organ i kommunerna. Det är dock troligt att det senare alternativet medför onödigt stora ingrepp i den nya lagen.

Slutligen bör även följande anmärkas. Om man trots vad här har sagts genom en särskild lagstiftning vill göra det möjligt för kommunfullmäktige att fritt lägga ut barnavårdsnämndens, socialnämndens och nykterhetsnämndens uppgifter på lokala organ — ett eller flera — kommer SCL att få en egendomlig ställning. SCL förutsätter att om en kommun väljer att lägga dessa nämnders uppgifter på en central nämnd, så måste de distriktsnämnder som kommunen också kan inrätta enligt SCL se ut på ett visst sätt. Distriktsnämnderna är reglerade både till antal, områden och uppgifter. Vidare skall de obligatoriskt handlägga vissa uppgifter enligt ShjL, BvL och NvL. SCL ger alltså inte någon valfrihet åt fullmäktige i dessa avseenden. Det torde därför vara önskvärt för att inte säga nödvändigt att, vilken lösning som än väljs, göra ändringar också i SCL för att anpassa den till en lokalorganslag. Underlåter man detta skulle man få två med varandra konkurrerande lokalorgansystem, något som är ägnat att enbart skapa förvirring både hos kommunerna själva, hos andra myndigheter och hos allmänheten.

• Sida 117
•  Original

Prop. 1979/80:54 88

2 Hälsovårdsnämnden

PM OM HÄLSOVÅRDSNÄMNDEN

] Organisationen inom den allmänna hälso- och miljövärden

Central och regional organisation

Ett flertal myndigheter har ålagts hälso— och miljövårdande uppgifter. Den organisation som nu finns byggdes till största delen upp under 1960-talet.

Organisationen är uppdelad på nivåer — central, regional och lokal nivå. På regeringsnivå berörs flera departement, men hälso- och miljövårdsfrågor handläggs framför allt av jordbruks- och socialdepartementen. Tillsyn som rör hälsovård och miljövård bedrivs av myndigheter på central och regional nivå och i de flesta fall även av lokala myndigheter.

Den centrala tillsynen utövas främst av socialstyrelsen, statens livsmedels- verk, statens naturvårdsverk, arbetarskyddsstyrelsen och lantbruksstyrel- sen.

Hälso- och miljövårdsorganisationen kan översiktligt redovisas enligt efterföljande figur.

Utöver de myndigheter som angivits i figuren ovan har bostadsdeparte- mentet och statens planverk betydande uppgifter när det gäller markanvänd- ning och byggnader.

Länsstyrelsen har på regional nivå ansvaret för plan- och byggnadsväsen- det, naturvård, miljöskydd och allmän hälsovård. Länsstyrelsen är tillsyns- myndighet enligt miljöskyddslagen och på regional nivå enligt hälsovårds- stadgan m. fl. författningar.

Yrkesinspektionen har kontakt med de kommunala tillsynsmännen som oftast är hälsovårdsinspektörer.

Länsläkarorganisationen har bl. a. till uppgift att verka för den allmänna hälsovårdens främjande. Organisationen biträder länsstyrelsen i frågor som rör den allmänna hälsovården men är underställd socialstyrelsen.

Hälsovårdsnämnden är den myndighet som på den lokala nivån har ålagts hälso- och miljövårdande uppgifter. I ett flertal författningar ges bestämmel- ser om uppgifter som det ankommer på nämnden att fullgöra. Dessa bestämmelser-i lagstiftningen anger emellertid endast de uppgifter som en nämnd är skyldig att fullgöra. Ingenting hindrar att en kommun ålägger sin hälsovårdsnämnd att fullgöra även andra arbetsuppgifter än de som före- skrivs i lag eller annan författning. Detta förekommer också i flera kommuner. I vissa kommuner meddelar hälsovårdsnämnden hälsoupplys- ning och liknande uppgifter av individuellt sjukdomsförebyggande natur.

• Sida 118
•  Original

3 Hälsovårdsstadgeutredningen

Hälsovårdsstadgan har nyligen setts över av den s. k. hälsovårdsstadgeut- redningen, HSU. 1 juni 1978 överlämnade utredningen sitt betänkande Kommunalt hälsoskydd, SOU 1978:44. 1 följande avseenden berör betänk- andet frågor som kan vara av intresse i detta sammanhang.

HSU föreslår att den nya författningen skall bestå av en ramlag, hälso- skyddslagen, och en tillämpningsförordning, hälsoskyddsförordningen. HSU föreslår också att förvaltningsmyndighet och i vissa fall kommun efter regeringsbemyndigande skall få meddela ytterligare föreskrifter. Härigenom faller behovet av normalhälsovårdsordning och lokala hälsovårdsanord- ningar bort. Såväl författningen som nämnda föreskrifter förutsätts komplet- terade med allmänna råd utfärdade av centrala förvaltningsmyndigheter. HSU har vidare intagit den ståndpunkten att varje hälsovårdsnämnd själv bör avgöra i vilken utsträckning det erfordras medicinskt, tekniskt,juridiskt eller administrativt beslutsunderlag. Den föreslagna hälsoskyddslagen innehåller därför inte några bestämmelser om vilken typ av personal som skall anställas hos nämnderna. Detta innebär bl. a. att den nya lagen föreslås sakna bestämmelser om stadsläkare och hälsovårdsinspektörer. Vidare föreslås att hälsolvårdsnämndernas skyldighet att upprätta årliga verksamhetsberättelser slopas.

4 Allmänna synpunkter på det förslag som har lagts fram av KDKzs sekretariat

Enligt ett förslag som har lagts fram av KDKzs sekretariat får kommunerna stor frihet när det gäller att ordna den kommunala nämndorganisationen. Detta gäller såväl den kommunallagsreglerade som den specialreglerade verksamheten. En kommun måste dock även i fortsättningen tillsätta de nämnder som den åläggs att tillsätta enligt speciallagstiftningen. Kommun- ens skyldighet att inrätta hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd m.fl. består således. 1 övrigt får kommunen enligt förslaget helt fria händer att inrätta de lokala organ som kommunen anser behövliga. lnom t. ex. hälsovårdsområ- det kan kommunen inrätta ett eller flera lokala organ. Kommunen bestäm- mer utan några begränsningar vilka uppgifter och vilket geografiskt verk- samhetsområde varje sådant lokalt organ skall ha. Eftersom någon begräns- ning när det gäller kommunens rätt att lägga ut speciallagsreglerade uppgifter

• Sida 136
•  Original

Prop. 1979/80:54 107

på de lokala organen inte föreslås, finns det inget hinder mot att en kommun ger de lokala organen i uppdrag att handlägga samtliga de uppgifter som enligt speciallagstiftningen ankommer på den centrala facknämnden (hälsovårds- nämnden)eller som på annat sätt normalt åläggs denna nämnd. Skulle så ske, innebär detta att den centrala facknämnden blir helt utan arbetsuppgifter och endast finnas till på pappret. — Av skäl som nedan redovisas torde det dock inte vara möjigt eller lämpligt att uppdra åt de lokala organen att handha samtliga de uppgifter som nu ankommer på de centrala facknämnderna.

Kommunen kan enligt sekretariatets förslag också välja att låta ett lokalt organ handha uppgifter från flera speciallagreglerade verksamhetsområden. Det lokala organet kan inom sitt geografiska område vara t. ex. såväl hälsovårdsnämnd som byggnadsnämnd. En sådan förening av flera verk- samhetsområden i ett organ skulle i många fall framstå som både praktisk och lämplig. Ett på detta sätt sammansatt organ skulle kunna lösa vissa av de kommunikatiönsproblem mellan de olika nämnderna och förvaltningarna som nu finns. Enligt förslaget står det kommunen fritt att lägga ytterligare specialreglerade verksamheter på det lokala organet. Förutom uppgifter enligt hälsovårds- och byggnadslagstiftningen kan det lokala organet anför- tros uppgifter enligt sociallag- och skollagstiftningen. Detta innebär att ett lokalt organ inom sitt geografiska område kan samtidigt vara hälsovårds-. byggnads- och social centralnämnd (social-, barnavårds- och nykterhets- nämnd) samt skolstyrelse. Även kommunallagsreglerade uppgifter kan läggas på ett sådant organ. Det kan således också vara t. ex. kulturnämnd och fritidsnämnd.

Även om vissa fördelar från kommunikationssynpunkt står att vinna med att låta ett lokalt organ handha frågor från mer än ett verksamhetsområde, torde riskerna med att i organet integrera uppgifter från alltför många områden stå i öppen dager. Får organet uppgifter från llera skilda verksam- hetsområden torde det vara svårt att upprätthålla kraven på kompetens inom samtliga områden. Vidare kan verksamheten i ett sådant system bli alltför splittrad och osammanhållen.

5 Överväganden

Under denna rubrik skall förutsättningslöst undersökas om det är möjligt att lägga uppgifter, som nu ankommer på den centrala facknämnden på ett lokalt organ och i så fall hur detta bör ske. Framställningen begränsas till hälsovårdsnämndens verksamhetsområde. Enligt sekretariatets förslag skall, om ett lokalt organ åläggs uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnden, vad som i lag eller annan författning gäller för hälsovårdsnämnden i stället gälla det lokala organet. Dock gäller en sådan bestämmelse det lokala organet endast beträffande uppgift som har blivit överflyttad dit.

Det som här skall försöka belysas är om speciallagarnas bestämmelser för hälsovårdsnämnden utan vidare kan tillämpas på ett lokalt organ, som efter

• Sida 137
•  Original

Prop. 1979/80:54 108

beslut av fullmäktige har ålagts uppgifter vilka ankommer på hälsovårds- nämnden. Hur kommer en sådan ordning att påverka hälsovårdsnämndens övergripande ansvar för hälsovården inom kommunen? 1 vilken ordning skall besluten läggas ut på det lokala organet? Är det t. ex. möjligt att, med hänsyn till uppgifternas natur i de olika speciallörfattningarna, lägga ut uppgifterna på lokala nämnder? Kan det finnas uppgifter som inte bör decentraliseras till en lokal nämnd? Kan det till följd av den föreslagna regleringen uppkomma några otydligheter eller oklarheter i speciallörfatt- ningen vilka inte kan godtas”? 1 det följande skall bl. a. dessa frågor försöka belysas.

Som framgått av redogörelsen ovan kan hälsovårdsnämndcrnas uppgifter indelas i allmänna och speciella uppgifter.

Nämndens allmänna uppgifter kommer till uttryck i hälsovårdsstadgan där det sägs att nämnden skall ägna uppmärksamhet åt den allmänna utveck- lingen inom kommunen i hälsovårdshänseende samt verka för en förbättrad hälsovård och därvid upprätta de förslag och göra de framställningar som är påkallade. Den skall samarbeta med andra myndigheter, lämna allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor samt övervaka att hälsovårdsstadgan och övriga föreskrifter angående den allmänna hälsovården efterlevs. Nämnden är alltså ansvarig för den allmänna hälsovården inom kommun- en.

I viss utsträckning skulle de allmänna och övergripande uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnden väl kunna utföras av lokala organ. I några avseenden skulle den föreslagna organisationen kunna innebära en förstärk- ning och förbättring av hälsovården. Genom sin lokala förankring och lokalkännedom skulle ett lokalt organ med fördel kunna verka för en förbättrad hälsovård inom distriktet bl. a. genom att upprätta förslag och göra framställningar härom. Vidare säger det sig självt att ett lokalt organ är väl lämpat för att lämna allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor.

Även nackdelar synes emellertid förknippade med inrättande av lokala organ, i all synnerhet om de ges alltför vidsträckt kompetens på hälsovårds- nämndens bekostnad. Den övergripande samordningen av och ansvaret för hälsovården inom kommunen kan gå förlorad reSp. tunnas ut om inte tillräckliga befogenheter i dessa avseenden bibehålls hos hälsovårdsnämn- den. Vidare kommer den föreslagna ordningen att medföra krav på att det dokument, i vilket fullmäktige bestämmer verksamhetsområden och upp- gifter för de lokala organen, blir klart och entydigt formulerat. Om så inte blir fallet kan kompetenskonllikter uppstå dels mellan de lokala organen inbördes, dels mellan de lokala organen och hälsovårdsnämnden. Oklarheter i kompetensfördelningen kan också innebära problem för främst länsstyrel- sen i dess tillsyn över hälsovårdsnämnderna. Oklara bestämmelser kan ju innebära att länsstyrelsen i sin tillsynsverksamhct inte kan utröna om en viss uppgift har lagts ut på ett lokalt organ eller ligger kvar hos hälsovårdsnämn— den. Som nedan framgår kan i vissa fall tveksamhet uppstå även när det gäller

• Sida 138
•  Original

Prop. 1979/80:54 109

att avgöra om ett lokalt organ eller hälsovårdsnämnden skall vara remissor- gan, motta anmälningar osv. 1 dessa avseenden föreslås följande. 1 gällande hälsovårdslagstiftning åläggs hälsovårdsnämnden ansvaret för och tillsynen över hälsovården inom kommunen. Detta övergripande ansvar får inte ifrågasättas eller undergrävas av den föreslagna försöksreformen. En fram- komlig väg är, efter mönster i vad som föreslås i prop. 1979/SO:], Om socialtjänsten, att den centrala nämnden (hälsovårdsnämnden) uppdrar åt det lokala organet att handha vissa uppgifter sedan fullmäktige har givit hälsovårdsnämnden befogenhet att lämna sådant uppdrag. Genom en sådan ordning skulle hälsovårdsnämndens övergripande ansvar för hälsovården i kommunen garanteras. Det bör alltså i sista hand ankomma på hälsovårds- nämnden och inte fullmäktige att avgöra om och vilka uppgifter som skall läggas ut på ett lokalt organ.

1 specialförfattningarna åläggs hälsovårdsnämnden en mängd olika spe- ciella uppgifter. Bland uppgifterna märks i huvudsak följande typer.

Hälsovårdsnämnden skall i vissa fall avge yttranden till myndigheter samt själv inhämta yttranden från andra nämnder. Nämnden skall upprätta förslag till lokal hälsovårdsordning eller yttra sig i sådant ärende till kommunfull- mäktige. Den får i särskilda fall meddela de föreskrifter som behövs utöver hälsovårdsstadgan och den lokala hälsovårdsordningen. Nämnden skall också anmäla vissa missförhållanden till fullmäktige samt upprätta årliga verksamhetsberättelser, vilka länsläkaren jämte egen berättelse skall ge in till socialstyrelsen. — Som ovan framgår föreslår HSU att systemet med lokala hälsovårdsordningar och verksamhetsberättelser skall avskaffas.

Protokoll och journaler skall ges in till hälsovårdsnämnden. Anmälan skall göras till nämnden innan vissa verksamheter påbörjas. Vissa beslut av läkare enligt smittskyddslagen skall underställas nämnden för prövning. Vidare skall koncessionsnämnden och statens naturvårdsverk underrätta hälso- vårdsnämnden om anmälningar och ansökningar som inkommit dit och om beslut som de meddelar. Dessa myndigheter skall också underrätta nämnden om t. ex. tid och plats för sina sammanträden och om åtgärder som de vidtar. Statens naturvårdsverk skall i vissa fall samråda med hälsovårdsnämn- den.

Hälsovårdsnämnden företar besiktningar, bestämmer beskaffenheten av vissa ting och lämnar tillstånd till vissa åtgärder. Nämnden får i särskilt angivna fall lämna dispenser.

När det gäller de tvångsmedel som i tillsynsverksamheten står till hälsovårdsnämndens förfogande kan nämnas förelägganden och förbud. Föreläggande och förbud kan förenas med vite. Nämnden får också låta verkställa arbete eller åtgärd på någons bekostnad. Den kan förordna att någon låter läkarundersöka sig och därvid underkastar sig behandling. Den har rätt att begära polishandräckning och får kalla folk till inställelse inför nämnden. Nämnden kan i vissa fall fordra att få ta del av upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Den får besluta att ta hand om eller

• Sida 139
•  Original

Prop. 1979/80:54 110

förstöra livsmedel. Den som utövar tillsyn över den allmänna hälsovården har rätt till tillträde till vissa lokaler och där företa undersökningar.

Nämnden kan anta stadsläkare och anställer hälsovårdsinspektörer. Av de Speciella eller särskilda uppgifter för hälsovårdsnämnden som här har nämnts torde de flesta kunna läggas ut på ett lokalt organ. Beträffande vissa uppgifter kan det dock ifrågasättas om det är lämpligt att lägga dessa på ett organ. vars geografiska ansvarsområde omfattar endast en del av kommunen.

Bestämmelsen om att hälsovårdsnämnden skall upprätta förslag till lokal hälsovårdsordning eller yttra sig i sådant ärende till kommunfullmäktige torde endast i undantagsfall bli aktuell, men om så ändå skulle bli fallet är detta en uppgift som bör ligga kvar på den centrala facknämnden. Enligt gällande hälsovårdsstadga kan en lokal hälsovårdsordning avse kommunen i dess helhet eller en del av kommunen. Genomförs förslaget kan denna bestämmelse komma att tolkas så, att varje lokalt organ vill ha sin egen lokala hälsovårdsordning. Detta är ett förhållande som inte kan accepteras med hänsyn bl. a. till kravet på enhetlig rättstillämpning inom kommunen. Av den föreslagna lagstiftningen bör det därför klart framgå, att endast hälso- vårdsnämnden har rätt att framlägga förslag om en lokal hälsovårdsordning. Leder HSU:s förslag, om att avskaffa lokala hälsovårdsordningar, till lagstiftning torde problemet få sin lösning i en kommande hälsovårdslag.

1 en kommun med minst 40 000 invånare skall det finnas en eller flera stadsläkare som biträder hälsovårdsnämnden idess tillsyn över den allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå nämnden. Sådan läkare antas av hälsovårdsnämnden, om inte fullmäktige förbehållit sig detta. Vidare skall det till hälsovårdsnämndens biträde i varje kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer. Dessa minimibestämmelser för hälsovårdsnämnden kan inte utan vidare tillämpas på ett lokalt organ. Indelas en kommun i flera distrikt p. g. a. att den är ytmässigt stor — men kanske befolkningsmässigt liten — skulle detta leda till att minst en stadsläkare och hälsovårdsinspektör skulle anställas i varje distrikt. Detta är inte avsett med den nu föreslagna försökslagstiftningen. Kravet på anställande av stadsläkare och hälsovårds- inspektörer bör även efter det att denna lagstiftning har trätt i kraft avse endast kommunen i dess helhet. Även framdeles måste stadsläkarna och hälsovårdsinspektörerna vara knutna till och anställda av hälsovårdsnämn- derna. inrättas lokala organ är det ett oavvisligt krav att man därvid ser till att dessa får tillgång till sådan expertis i behövlig omfattning. Detta kan lämpligen ske genom att de centralt anställda stadsläkarna och hälsovårds- inspektörerna biträder de lokala organen. inrättandet av ett lokalt organ får dock inte i något fall leda till en sänkt standard på tillsynsverksamheten.

I flertalet av de specialförfattningar som ålägger hälsovårdsnämnden arbetsuppgifter finns bestämmelser om att bl. a. myndigheter, nämnder och enskilda i olika sammanhang skall till nämnden inge underrättelser, underställningar, anmälningar och ansökningar. När endast en nämnd med

• Sida 140
•  Original

Prop. 1979/80:54 111

hälsovårdsuppgifter finns i kommunen är det självklart att framställningarna inges till denna. inrättas lokala organ med mer eller mindre omfattande hälsovårdsnämndsuppgifter kan tveksamhet uppkomma när det gäller att avgöra till vem man skall vända sig i ett visst ärende. Den utomstående kanju sakna kännedom om huruvida en viss uppgift lagts ut på ett lokalt organ eller ligger kvar hos hälsovårdsnämnden. i vissa fall kanju t. o. m. kunskap saknas om att det har inrättats ett lokalt organ, som har övertagit vissa uppgifter från hälsovårdsnämnden. Det får inte vara så, att den som enligt en hälsovårds- författning åläggs skyldighet att ta kontakt med hälsovårdsnämnden inte vet till vem han skall vända sig. Kravet på klarhet i detta avseende måste upprätthållas. Enligt sekretariatets förslag skall den centrala facknämnden finnas kvar. Detta innebär bl. a. att hälsovårdsnämnden skall finnas kvar även om lokala organ med hälsovårdsuppgifter inrättas, ett förhållande som ovan starkt understrukits. En naturlig lösning på problemet vore då, att i samtliga de fall en författning föreskriver kontakt med hälsovårdsnämnden bör kommunens hälsovårdsnämnd alltid vara rätt instans. Hälsovårdsnämn- den får därefter, med beaktande av uppgiftsfördelningen mellan nämnden och de lokala organen, avgöra om ärendet skall överlämnas till ett lokalt organ för handläggning eller handläggas av nämnden själv. inges en ansökan e. dyl. felaktigt till ett lokalt organ, skall detta överlämna handlingarna till behörigt organ eller, om det inte kan avgöra vilket organ som är behörigt, till hälsovårdsnämnden.

PM OM BYGGNADSNÄMNDEN

1. Byggnadsnämndernas nuvarande ställning och bakgrunden till denna

De äldsta byggnadsreglerande bestämmelserna finns för Sveriges del i landskapslagarna. Någon myndighet med speciell uppgift att övervaka dessa bestämmelsers efterlevnad fanns inte. Samma regler synes ha tillämpats i städerna innan särskild lagstiftning med bl. a. byggnadsreglerande bestäm- melser tillkom för dessa. Här förefaller det som borgmästare och råd sökt utöva en viss byggnadskontroll. Dessa allmänna regler inllöt sedermera i allmänna landslagen och stadslagen. Vid medeltidens Slut började kungarna komplettera de i lag meddelade byggnadsföreskrifterna med särskilt utfärda- de bebyggelseplaner och liknande regleringar för enskilda städer. Detta blev särskilt vanligt då nya städer anlades.

1734 års lag innehöll vissa allmänt hållna bestämmelser av samma typ som landslagens regler om byggande på landet. Beträffande byggandet i städerna hänvisades i 29 kap. byggningabalken blott till vad som därom var särskilt stadgat, samtidigt som det sades att konungens befallningshavande med borgmästaren och rådet skulle "därå vård hava". Anledningen till att inga byggnadsbestämmelser för städerna intogs i lagen var att man ansåg att en sådan reglering inte tillhörde riksdagens befogenheter utan föll under konungens ekonomiska lagstiftningsmakt.

Med stöd av 29 kap. byggningabalken utfärdades under 1700- och 1800-talen ett stort antal byggnadsordningar och stadsplaner för enskilda städer innan det 1874 kom en generell byggnadsstadga för samtliga rikets städer.

i 3 5 1874 års byggnadsstadga föreskrevs att det närmaste inseendet över var stads bebyggande skulle utövas av en för detta ändamål tillsatt byggnadsnämnd. bestående av tre eller fem ledamöter. Dessa skulle utgöras av en lagfaren person, vilken stadens magistrat skulle utse bland sina ledamöter, eventuellt ytterligare en av magistraten utsedd person samt två eller tre av stadsfullmäktige resp. allmän rådstuga valda personer. Vidare skulle stadsbyggmästaren och stadsingenjören, där sådana fanns, närvara vid nämndens sammanträden med rätt att delta i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.

i praktiken kom 1874 års byggnadsstadga att automatiskt tillämpas bara inom de städer eller områden i städerna där det fanns stadsplan. Genom en rad kungliga beslut utvidgades tillämpningen emellertid också till stadspla- nelagda samhällen utanför städerna — s. k. municipalsamhällen.

Sedan riksdagen påtalat behovet av lagbestämmelser för ordnande av rättsförhållandena mellan kommuner och enskilda i samband med planlägg-

• Sida 142
•  Original

Prop. 1979/80:54 113

ning tillkom 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning.

De kommitterade, som utarbetade lagförslaget, fann att byggnadsnämn- den där ålades så viktiga uppgifter att det var nödvändigt ”att så att säga legalisera denna myndighets existens” genom stadgande i lag att det för tillsyn och efterlevnad av gällande föreskrifter skulle finnas en byggnads- nämnd i varje stad. Närmare bestämmelser om nämndens sammansättning och utväljande ansåg de kommitterade dock fortfarande böra meddelas på administrativ väg. (Betänkandet sid. 67). Detta förslag till legalisering av byggnadsnämnderna togs inte upp i propositionen (prop. 190726). 1 den slutliga lagtexten nöjde man sig med att bemyndiga konungen att meddela närmare föreskrifter om byggnadsnämndernas sammansättning och åliggan- den. Samtidigt fick konungen rätt att utfärda byggnadsreglerande föreskrifter också för landsbygden.

År 1919 framlade bostadskommissionen ett förslag till ny byggnadsstadga. Beträffande byggnadsnämnderna föreslog kommissionen väsentligen den förändringen att en av ledamöterna skulle vara läkare och utses av hälsovårdsnämnden. Kommissionen föreslog också att länsarkitekten och provinsialläkaren skulle ha rätt att delta i byggnadsnämndens sammanträ- den. Kommissionen ansåg även att det skulle finnas möjlighet att i vissa fall helt ersätta byggnadsnämnden med en av konungens befallningshavande utsedd byggnadsfiskal. Det borde enligt kommissionen vara möjligt att funktionellt dela upp en byggnadsnämnd i olika avdelningar. Någon geografisk uppdelning ifrågasattes aldrig.

Bakom tanken att byggnadsnämnden skulle förstärkas med läkare låg överväganden rörande kompetensfördelningen mellan byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden. Hälsovårdsstadgekommittén hade nämligen före- slagit ett system med tillstånd för uppförande av bostäder både av byggnads- nämnden och hälsovårdsnämnden. Bostadskommissionen tog avstånd från idén att dela kontrollen över byggnadsväsendet på två myndigheter och valde i stället att förstärka byggnadsnämnden med medicinsk sakkunskap. (Be- tänkandet sid. 118—122 och 140).

Bostadskommissionens förslag ledde inte — lika litet som ett par senare förslag — till lagstiftning.

År 1931 utfärdades stadsplanelagen. I samband därmed tillkom också en ny byggnadsstadga. Enligt dess 4 och 82 åå skulle det finnas byggnadsnämnd i städerna, köpingarna och vissa andra stadsliknande samhällen. Nämnderna skulle ha tre eller fem ledamöter, varav magistraten skulle utse en resp. två och fullmäktige de övriga. En av ledamöterna borde vara jurist. De övriga borde såvitt möjligt ha praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor(9 och 82 55). Till sitt förfogande skulle nämnderna normalt ha en stadsarkitekt (12 och 82 äg"). Denna och eventuella övriga föredragande tjänstemän var skyldiga att närvara vid nämndens sammanträden med rätt att delta i överläggningarna och att få sina meningar antecknade till protokollet. Samma rätt tillkom länsarkitekten, vissa läkare och brandchefen (13 och 82 åå). På landsbygden .

• Sida 143
•  Original

Prop. 1979/80:54 114

skulle det för varje byggnadsplanelagt område och varje område med utomplansbestämmelser finnas en särskild byggnadsnämnd eller en av länsstyrelsen särskilt förordnad sakkunnig person med samma uppgifter som byggnadsnämnd (96 och 101 55). Byggnadsnämnd på landsbygden skulle bestå av tre eller fem ledamöter, varav en skulle utses av länsstyrelsen och de övriga av fullmäktige (97 å). Till sitt förfogande borde en sådan nämnd ha en byggnadskonsulent (98 å).

År 1947 ersattes stadsplanelagen med den nuvarande byggnadslagen. I dess 75 stadgas att det närmaste inseendet över byggnadsväsendet skall utövas av en byggnadsnämnd. Stadsplaneutredningen hade i förslaget till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 1 5) tänkt sig att byggnadsnämnder skulle vara obligatoriska enbart i städerna och att det på landet skulle åvila konungen att förordna om inrättande av byggnadsnämnd. Detta skulle ske inom de områden för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. I propositionen utbyttes emellertid de av utredningen föreslagna bestämmel- serna mot den nyssnämnda 7 &. Som motivering härför anförde departe- mentschefen att en av orsakerna till föreliggande missförhållanden på byggnadsväsendets område torde vara att man dittills på landet i alltför stor utsträckning saknat lokala byggnadsvårdande organ. Visserligen torde det enligt departementschefen vara svårt att inom många av de dåvarande små kommunerna till ledamöter i byggnadsnämnden erhålla lämpliga personer men han antog att förhållandena skulle bli bättre efter den då i princip beslutade kommunindelningsreformen. (Prop. 1947zl31 sid. 79).

Byggnadslagen medförde alltså den förändringen att de tidigare byggnads- nämnderna och särskilt förordade sakkunniga på landsbygden i princip skulle ersättas med en byggnadsnämnd för varje landskommun. Från den huvud- regeln fick dock länsstyrelserna genom 107 och 108 åå i den samtidigt utfärdade nya byggnadsstadgan möjlighet att göra olika undantag. Dels kunde de förordna att kommunalnämnd tillika skulle vara byggnadsnämnd inom de icke detaljplanelagda delar av kommunen där inte heller utomplans- bestämmelser gällde. Detta skall ses mot bakgrund av att byggnadslovsplikt inte förelåg inom sådana områden och att tillsynen över byggnadsväsendet därför väsentligen inskränkte sig till att vid behov ta initiativ till planläggning. Dels kunde länsstyrelserna förordna om en geografisk uppdelning av en kommun i olika områden med varsin byggnadsnämnd. Dels kunde de också förordna en byggnadsinspektör att helt eller delvis fullgöra byggnadsnämnds uppgifter inom ett visst område.

Beträffande möjligheten att inrätta flera byggnadsnämnder inom en kommun anförde departementschefen i propositionen (prop. 1947z211 sid. 150):

"I regel synes endast en byggnadsnämnd böra tillskapas inom kommunen, vilken byggnadsnämnd då övertager de förutvarande byggnadsnämndernas uppgifter. Stundom kan det dock vara lämpligt att merän en byggnadsnämnd utses. Särskilt kan detta vara förhållandet, om kommunen är till ytvidd eller

• Sida 144
•  Original

Prop. 1979/80:54 115

folkmängd ovanligt stor, såsom exempelvis ofta är fallet i Övre Norrland. Finnes inom en kommun flera tätortsbildningar på långt avstånd från varandra. kan övervakningen av byggnadsverksamheten underlättas om två eller flera byggnadsnämnder inrättas”.

Den nuvarande byggnadsstadgan utfärdades 1959. I dess 1 5 stadgas att det i varje kommun bara skall finnas en byggnadsnämnd med uppgift att öva inseende över byggnadsverksamheten inom hela kommunens område. Den förändring detta medförde för landskommunerna motiverades av 1951 års byggnadsutredning bl. a. på följande sätt (SOU 1957:21 sid. 191):

"Den nuvarande bestämmelsen om att flera byggnadsnämnder kan utses inom samma kommun torde närmast vara motiverad av att det vid tillämpning av 1931 års byggnadsstadga var vanligt att utse en byggnads- nämnd för varje byggnadsplane- och utomplansområde i landskommunerna och att en sådan anordning ansetts kunna alltjämt bereda vissa fördelar vid övervakning av byggnadsverksamheten inom särskilt vidsträckta kommun- er. De fall, då bestämmelsen fyllt ett behov, torde emellertid vara fåtaliga. I sådana fall torde syftet med bestämmelsen kunna tillgodoses genom att byggnadsnämnden uppdrager åt någon av sina ledamöter att med särskild uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten inom visst område av kom- munen".

1 propositionen konstaterade departementschefen bara att utredningens förslag på denna punkt inte mött någon kritik från remissinstanserna (prop. 1959:168 sid. 183).

1959 års byggnadsstadga innehöll också den nyheten att samtliga bygg- nadsnämndens ledamöter skulle utses av vederbörande fullmäktigeförsam- ling (3 å). Denna förändring gick tillbaks på ett förslag av 1951 års byggnadsutredning som i denna fråga — efter ett längre resonemang om byggnadsnämndernas ställning — bl.a. anfört att de äldre bestämmelserna troligen från början haft till syfte att ge magistraten och länsstyrelsen en viss kontroll över nämndens verksamhet och att tillgodose dess behov avjuridisk sakkunskap. Kontrollsynpunkten stod dock enligt utredningens uppfattning snarast i strid mot moderna kommunalrättsliga principer och behovet av juridisk sakkunskap kunde tillgodoses på annat sätt än genom ledamotskap i nämnden (SOU 1957221 sid. 166 ff och 196).

I propositionen till bl. a. 1959 års byggnadsstadga diskuterade departe- mentschefen lämpligheten av att över huvud taget bibehålla speciella byggnadsnämnder. Han anförde därvid bl. a. (prop. 1959:168 sid. 162):

”De fackmannasynpunkter, som nämnden stundom kommit att företräda, har ibland haft svårt att förlika sig med kommunernas anspråk på att själva bestämma omfattningen och takten i sina investeringar. Följden härav har icke sällan blivit den, att byggnadsnämnden tappat kontakten såväl med sina egentliga uppdragsgivare — kommunerna — som med de sidoordnade organen på det kommunala planet.

Samtidigt har den samhälleliga utvecklingen lett därhän, att allt fler myn-

• Sida 145
•  Original

Prop. 1979/80:54 116

digheter — både statliga och kommunala — fått uppgifter som på något sätt sammanhänger med byggfrågorna.”

Efter att ha påtalat det därav föranledda samordningsbehovet fortsatte departementschefen:

”Samordningsbehovet på det kommunala planet kan tänkas tillgodoses på flera olika sätt. En tänkbar metod är att fackmyndigheterna sammanslås till större enheter. En annan möjlighet är att de underordnas en för dem alla gemensam styrelse. En tredje möjlighet är att man genom partiella reformer, främst genom förändringar i fackmyndigheternas organisation samt genom skyldighet för dem att bedriva samråd i alla ärenden av större vikt, söker så långt möjligt motverka tendenserna till partikularism men i övrigt behåller systemet med specialmyndigheter väsentligen oförändrat.

Sammanslagning av de kommunala specialmyndigheterna kan f. n. knap- past anses som någon praktisk lösning. Tvärtom tenderar utvecklingen mot ökad specialisering. Arbetsuppgifterna för de myndigheter, som skulle uppkomma genom en sammanslagning av de kommunala specialorganen — byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandmyndighet etc. — skulle bli så omfattande och olikartade, att en uppdelning av verksamheten likväl på de flesta håll skulle visa sig behövlig, och reformen torde därför knappast få någon större praktisk effekt."

Även den andra lösningen — att inordna specialnämnderna under kom- munstyrelsen -— avvisades dels med samma motivering som den nyss citerade, dels på grund av betänkligheter mot att stadfästa ett lydnadsförhål- lande mellan kommunens styrelse och fackorganen. I stället valdes den tredje lösningen med samrådsskyldighet.

I samband med tillkomsten av 1977 års kommunallag försvann vissa tjänstemäns rätt att deltaga i byggnadsnämndens sammanträden. Genom hänvisning i 3 åbyggnadsstadgan gäller numera— med vissa smärre undantag — kommunallagens regler för byggnadsnämndens sammansättning och arbetsformer. 1 45 byggnadsstadgan uppställs dock alltjämt krav på att en byggnadsnämnd, om så erfordras, till sitt förfogande om möjligt skall ha en stadsarkitekt och en byggnadsinspektör med viss utbildning.

Det av PBL-utredningen i dagarna framlagda förslaget till ny plan- och bygglagstiftning tar inte ställning till frågan om inrättande av lokala organ för byggnadsfrågor. Man nöjer sig med en hänvisning till kommunaldemokra- tikommitténs arbete (SOU l976:66, del 2, sid. 490).

Enligt nuvarande bestämmelser skall det således inom varje kommun finnas en och blott en enda byggnadsnämnd. Denna har dock rätt att efter kommunfullmäktiges medgivande delegera sin beslutanderätt till antingen en särskild avdelning. bestående av ledamöter eller suppleanter i nämnden, eller till en ledamot eller en suppleant eller till en tjänsteman hos kommunen. (3 & byggnadsstadgan, 3 kap. 12 & kommunallagen). Denna delegationsmöj- lighet har utnyttjats i stor omfattning, i synnerhet beträffande rutinärenden och ärenden av rent teknisk ellerjuridisk karaktär. Vanligen har man genom

• Sida 146
•  Original

Prop. 1979/80:54 117

delegationerna åstadkommit en funktionell uppdelning av nämndens upp- gifter men även en geografisk uppdelning förekommer.

Som framgår av ovanstående redogörelse har styrningen och kontrollen av byggnadsväsendet i äldre tid betraktats som en huvudsakligen statlig uppgift även om kommunala organ spelat en viktig roll iden praktiska verksamheten på det lokala planet. I senare tids lagstiftning och i den praktiska tillämp- ningen av denna finns en klar tendens mot kommunalisering av dessa frågor. Statsmakterna har dock långt ifrån släppt sitt inflytande över byggnadsvä- sendet. Så skall t.ex. planer för att bli juridiskt bindande fastställas av länsstyrelsen, vilken också är den myndighet som utfärdar byggnadsförbud. Staten kan vidare ålägga kommunerna att upprätta planer — även om detta sällan förekommer i praktiken. De flesta beslut av byggnadsnämnden kan överklagas till länsstyrelsen enligt den förvaltningsrättsliga regleringen. Ett uttryck för att man betraktat byggnadskontrollen som en statlig angelägenhet torde också vara att byggnadsnämnden vid sin ärendehantering skall följa den för de statliga myndigheterna gällande förvaltningslagen och inte kommunallagen. Samma synsätt ligger troligen också i viss mån bakom själva inrättandet av särskilda byggnadsnämnder, vilkaju också har att utöva tillsyn över den kommunala byggnadsverksamheten. Som markägare och byggherre har en kommun inte sällan intressen som ståri motsatsförhållande till de intressen byggnadsnämnden skall bevaka.

När det gäller planläggningsfrågorna föreslår PBL-utredningen flera nya regler som syftar till att ytterligare öka kommunernas ansvar.

Byggnadsnämndernas verksamhet berör ett stort antal författningar. Olika uppgifter för byggnadsnämnderna anges uttryckligen i byggnadsla- gen (BL, SFS 1947:385), byggnadsstadgan (BS, SFS 1959:612), den till byggnadsstadgan anknytande Svensk Byggnorm, utfärdad av statens plan- verk, lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI, SFS 19761666), naturvårdslagen och naturvårdsförordningen (SFS 1964:822 och 1976:484), kungörelsen angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar (SFS 1939:783), förordningen om brandfarliga varor (SFS 1961:568), förordningen om maskindrivna portar m. m. (SFS 1979:210), anläggningslagen och anläggningskungörelsen (SFS 1973:1149 och 1165), ledningsrättslagen och ledningsrättskungörelsen (SFS 1973:1144 och 1148), fastighetsbildningslagen och fastighetsbildningskungörelsen (SFS 1970:988 och 19712762), lagen om enskilda vägar (SFS 1939z608), vägkungörelsen (SFS 1971:954) samt taxeringslagen (SFS 19561623).

Genom hänvisning i 56 & byggnadsstadgan har byggnadsnämnden även Vissa uppgifter beträffande väglagen . miljöskyddslagen, bostadssaneringsla- gen, lagen om kriskoppling, arbetsmiljölagen , lagen om lokaliseringssamråd samt med stöd av dessa lagar meddelade föreskrifter.

Utan att direkt nämnas styrs byggnadsnämnden i sin verksamhet i större eller mindre omfattning också av en lång rad andra författningar. Som exempel kan nämnas de allmänna bestämmelserna i kommunallagen ,

• Sida 147
•  Original

Prop. 1979/80:54 118

förvaltningslagen , 20 kap. brottsbalken och skadeståndslagen samt de mer speciella reglerna i lagen med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter, civilförsvarslagen, förordningen om skyddsrumsplan, lagen om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet, lagen om vissa mineralfyndigheter, allmänna ordningsstadgan, bostadstörvaltningsla- gen, kungörelsen om lägsta godtagbara standard på bostadslägenhet i vissa fall, kungörelsen om byggnadstillstånd, lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m., förordningen om kommunala bostadsförsörjningsprogram samt en lång rad författningar om lån och bidrag till olika byggnadsåtgärder.

Av praktiska skäl är byggnadsnämndens verksamhet också beroende av bestämmelser i näraliggande författningskomplex, t. ex. jordabalken , expro- priationslagen, förköpslagen , vattenlagen, lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. fornminneslagen, byggnadsminneslagcn, vägtrafik- kungörelsen, gruvlagen, lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar, lagen om vissa rörledningar, lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skogsvårdslagen ,jordhävdslagen samt kungörelsen om expe- diering av beslut angående ändring i rikets indelning m. m.

Väsentliga delar av många byggnadsnämnders verksamhet grundar sig inte omedelbart på författningsbestämmelser utan på beslut, varigenom länsstyrelsen delegerat en del av sina befogenheter till byggnadsnämnden. Som exempel på sådana delegationer kan nämnas rätt att medge undantag från stads- och byggnadsplaner. från det 5. k. tätbebyggelseförbudet och från strandskyddsbestämmelserna.

Andra delar av byggnadsnämndsverksamheten baserar sig på delegation från kommunfullmäktige. Ett exempel härpå är att fullmäktige kan överlåta sin rätt att anta detaljplaner till byggnadsnämnden.

Varken hälsovårdsstadgan eller hälsovårdsnämnden omtalas i byggnads- lagen eller byggnadsstadgan. I praktiken har byggnads- och hälsovårdsnämn- derna dock ett mycket nära samarbete i de flesta kommuner. De båda nämnderna har i stor utsträckning samma eller näraliggande frågor att bevaka, t.ex. bostäders hygieniska standard, vatten- och avloppsfrågor, trafikbuller, nedskräpning m. m. Gränsdragningen mellan deras kompetens- områden vållar ibland svårigheter.

2. Byggnadsnämndernas allmänna uppgifter

Byggnadsnämndernas uppgifter kan delas i två huvudgrupper, dels sådana speciella uppgifter som innebär eller har direkt samband med offentlig myndighetsutövning och som i stor utsträckning är reglerade i specialförfatt- ningar — t. ex. byggnadslovsprövningar —. dels sådana allmänna uppgifter som innebär eller har samband med den interna kommunala förvaltningen och som i huvudsak endast regleras av kommunallagens regler — t. ex. budget- och personalfrågor.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1979/80:54 119

Byggnadsnämndens allmänna uppgifter skiljer sig inte från de allmänna uppgifter som alla kommunala nämnder har. Ett överförande av byggnads- nämndens allmänna uppgifter till lokala organ bjuder därför i princip inga andra svårigheter än de som redan lösts genom lagen om vissa lokala organ i kommunerna.

Gränsdragningen mellan byggnadsnämndernas allmänna och speciella uppgifter är dock inte helt konsekvent. Så innehåller t. ex. byggnadslagstift— ningen regler om rätt för kommunen att finansiera byggnadsnämndens verksamhet genom särskilda avgifter som uttas av byggnadsnämnden genom beslut som kan överklagas förvaltningsvägen (8 och 71 åå BS). Ett annat exempel är att 4 5 byggnadsstadgan uppställer vissa krav på byggnadsnämn— dernas personal. Vidare gällerjävsreglerna i 4 och 5 55 förvaltningslagen vid byggnadsnämndens handläggning även av sina allmänna uppgifterl3 ä BS). Dessa gränsdragningsproblem torde dock inte erbjuda några principiella hinder för överförande av uppgifter från byggnadsnämnderna till lokala organ. Ett speciellt stadgande om vilka jävsregler som skall gälla för det lokala organet torde dock erfordras om detta även skall överta uppgifter från fakultativa nämnder.

En ställning mellan de speciella och allmänna uppgifterna kan de ärenden sägas inta, där kommunfullmäktige fattar beslut med stöd av en Speciell lagstiftning och där byggnadsnämnden enligt 2 kap. 165 kommunallagen skall avge yttrande till fullmäktige, såvida nämnden inte fått fullmäktiges uppdrag att själv bereda ärendet. Dit hör t. ex. ofta frågor rörande expropria- tion och förköp.

3 Byggnadsnämndernas speciella uppgifter

Byggnadsnämndernas speciella uppgifter kan efter sin huvudsakliga karaktärdelas i olika grupper: planläggning. tillståndsgivning. meddelande av förbud, föreskrifter och förelägganden, kontroll och tillsyn, samordning samt service. Därtill kommer vissa särskilda uppgifter som närmare skall anges i det följande.

3.l Planläggning

Det förekommer många olika former av planering för bebyggelse och markanvändning. ] författning regleras dock — för byggnadsnämndens del — enbart generalplan, stadsplan, byggnadsplan och tomtindelning. Indirekt berörs nämnden dock också i hög grad av regionplaner och skyddsrumspla- ner, vilka även är författningsreglerade. Av stor vikt för byggnadsnämnderna är också ännu kvarvarande avstyckningsplaner. Övrig planering — t.ex. kommunöversikter, områdesplaner, dispositionsplaner, inplaceringsplaner, planutredningar m. m. — saknar rättsverkningar och har främst betydelse som utredningsmaterial som kan läggas till grund för efterföljande juridiskt

• Sida 149
•  Original

Prop. 1979/80:54 120

bindande beslut.

Grunddragen för marks användning inom kommun anges i generalplan. Den närmare regleringen av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan (2 & BL). Den principiella skillnaden mellan stads- och byggnadsplan är att kommunen ansvarar för väsentliga delar av genomför- andet av stadsplan medan genomförandet av byggnadsplan är överlåtet åt de enskilda markägarna. lnom stadsplan skall byggnadskvarter tomtindelas (28 & BL).

General-, stads- och byggnadsplaner skall upprättas genom kommunens försorg (9, 24 och 107 åå BL). De skall antas av kommunfullmäktige och fastställas av länsstyrelsen (10, 26 och 108 N' BL). Beträffande generalplaner nöjer sig kommunerna oftast med enbart antagande. En blott antagen generalplan är inte juridiskt bindande men har stor betydelse som en viljeyttring från kommunens högsta beslutande organ. Tomtindelningar skall antas av byggnadsnämnden och fastställas av länsstyrelsen (33 & BL). De upprättas antingen genom byggnadsnämndens eller markägarens försorg (30 & BL).

General-, stads- och byggnadsplan skall före antagandet hållas utställt för allmänhet, markägare och myndigheter. Ombesörjandet av detta åvilar byggnadsnämnden, vilken också skall avge yttrande till fullmäktige över inkomna anmärkningar(l7 och 18 && BS). Byggnadsnämnden har också vissa expeditionella uppgifter i samband med antagande och fastställelse av plan (19 och 21 && BS). I huvudsak motsvarande regler finns beträffande tomtindelning (34 å BS).

Den betydelse som planläggningen har ur kommunalekonomisk synpunkt och för de övergripande kommunala målsättningarna har gjort att det praktiska ansvaret och arbetet med planläggningen på en del håll anförtrotts kommunstyrelsen medan byggnadsnämnderna blott svarar för de huvudsak- ligen formella uppgifter, som de uttryckligen ålagts i byggnadsförfattningar- na. På andra håll sköter byggnadsnämnderna hela planläggningsprocessen i samråd med kommunstyrelsen.

PBL-utredningens förslag går i princip ut på att kommunstyrelsen skall ansvara för den övergripande planeringen och byggnadsnämnderna för detaljplaneringen.

Inom de ramar som uppställs av riks- och regionalintressena, å ena sidan, samt hänsyn till enskildas rättigheter, å andra sidan, innehåller planerings- processen till övervägande del allmänna och detaljerade lämplighetspröv- ningar och bedömningsfrågor av renodlad kommunalpolitisk karaktär. Beträffande den formella hanteringen och utformningen av planerna finns dock bestämda författningsreglerade krav som måste uppfyllas. Det utred- ningsarbete som måste föregå planläggning fordrar kvalificerade specialist- kunskaper inom olika områden.

• Sida 150
•  Original

Prop. 1979/80:54 121

3.2 Tillståndsgivning

De tillståndsprövningar som byggnadsnämnd gör är av två slag. Den vanligaste typen är den hinderslöshetsprövning som skall ske i rena byggnadslovsärenden. Nämnden skall där undersöka om det tillämnade byggnadsföretaget strider mot gällande planer, förbud och bestämmelser. Om så inte är fallet, skall byggnadslov beviljas (56 & BS). Utrymmet för politiska bedömningar är nästan obefintligt i dessa ärenden. Detta är bl. a. en av orsakerna till att beslutanderätten i stor utsträckning delegerats till tjänste- män.

Den andra typen av tillståndsärenden är dispensprövningar— alltså om ett byggnadsföretag bör tillåtas oaktat att det strider mot t. ex. gällande plan. Här är utrymmet för bedömningar av lämplighetskaraktär betydligt större även om det begränsas av hänsyn framför allt till kravet på rättvisa och rättssäkerhet.

Gränsen mellan de två typerna av tillståndsärenden är dock flytande. Som nyss antytts är nämndens fria prövning av dispensfrågor begränsad av att syftet med byggnadslagstiftningen måste beaktas. Innehållet i planer och bestämmelser får inte urholkas genom frikostig dispensgivning. Omvänt bör inte heller dispens vägras för avvikelser som enligt praxis tillåts av de överprövande myndigheterna. Vad gäller de rena byggnadslovsärendena innehåller även dessa i viss utsträckning lämplighcts- och skälighetsbedöm- ningar samt prövningar av dispenskaraktär. Som exempel kan nämnas bestämmelsen i 39å byggnadsstadgan om att byggnad skall förläggas till ”lämpligt” ställe på tomten, bestämmelsen i 48 a Q' byggnadsstadgan om att hus i vissa fall skall uppfylla ”skäliga” anspråk på handikappanpassning samt bestämmelsen i 41 & byggnadsstadgan om att byggnadsnämnden får ”medge” att t. ex. en balkong utbyggs över gatumark. Vidare kan i detta sammanhang nämnas att byggnadslov i vissa fall inte får beviljas innan sökanden fullgjort betalningsskyldighet eller ställt ”nöjaktig" säkerhet (56 & BS).

De ärenden hos byggnadsnämnderna som väsentligen har karaktär av hinderslöshetsprövning är ärenden rörande byggnadslov, tillstånd för skylt enligt 17% naturvårdslagen, medgivande till gemensamhetsanläggning och ledningsrätt enligt 23 å anläggningslagen respektive 21 & ledningsrättslagen, medgivande till uppförande av hiss enligt 5 & i den s. k. hisskungörelsen samt tillstånd enligt 16 & förordningen om brandfarliga varor.

Till de ärenden som har karaktär av dispensärenden hör tillstånd för nybyggnad i strid mot plan eller tomtindelning samt vissa byggnadsförbud i avvaktan på fastställelse av plan eller vissa andra åtgärder, tillstånd för nybyggnad i strid mot tätbebyggelseförbudet, tillstånd enligt 67 & byggnads- stadgan till avvikelse från vad som föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, tillstånd till vissa byggnads- och anläggningsåtgärder inom strandskyddsområde samt tillstånd till inrättande av gemensamhetsanlägg-

• Sida 151
•  Original

Prop. 1979/80254 122

ning eller upplåtelse av ledningsrätt eller bildande av fastighet i strid mot planer och vissa bestämmelser. I samtliga dessa fall är byggnadsnämndens beslutanderätt beroende av delegation från länsstyrelsen.

Av ett visst intresse i detta sammanhang är att byggnadsnämndens beslut — på delegation — att inte medge byggande eller fastighetsbildning i strid mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan inte får överklagas. Nämnden är här alltså både första och sista instans(7l & BS, 312 FBL). I de fall beslutanderätt i dessa frågor inte delegerats, får länsstyrelsen inte medge sådana avvikelser mot byggnadsnämndens vilja (13, 34 och 11055 BL, 322 FBL).

En mellanställning mellan de nu nämnda huvudtyperna av ärenden intar byggnadsnämndens rätt att utan föregående dispens bevilja lov för vissa mindre byggnader och för tillfälliga byggnader oaktat att de strider mot plan eller vissa bestämmelser (56 & BS).

3.3 Förbud, föreskrifter och förelägganden

Byggnadsnämndernas befattning med förbudsfrågor sker i två former. Dels kan de ta initiativ till att andra myndigheter utfärdar förbud, dels kan de själva utfärda vissa förbud.

Till det förstnämnda slaget hör främst en lång rad byggnadsförbud m. m. som länsstyrelsen kan utfärda enligt byggnadslagen, naturvårdslagen m. m. — i vissa fall efter framställning från kommunfullmäktige och i andra fall på eget initiativ. Frågan brukar dock först ha väckts i byggnadsnämnden. Inga av dessa åtgärder är för byggnadsnämndens del lagreglerade på annat sätt än att nämnden enligt 1 äbyggnadsstadgan har "att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsende samt i dessa ämnen upprätta de förslag och görade framställningar som finns påkallade".

De förbud byggnadsnämnden själv kan utfärda är rivningsförbud inom stadsplan och vissa förbudsområden enligt 35 a & byggnadslagen och förbud mot fortsättande av uppenbart olovliga eller särskilt farliga byggnadsarbeten enligt 35 lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Nära förbuden står i många fall föreskrifter som byggnadsnämnden kan meddela. Dit hör rivningsåläggande enligt 51 & byggnadsstadgan samt föreskrift enligt 53 & byggnadsstadgan om att stängsel skall hållas mot gata.

I många avseenden lika förbuden och föreskrifterna är löreläggandena. Byggnadsnämnden får — med eller utan vite — meddela förelägganden om rättelse av olagligt vidtagna byggnadsåtgärdertlS & LPI) eller om efterkom- mande av gällande löreskrifter (16 t' LPI).

Till denna typ av ärenden hör också den från länsstyrelserna till vissa byggnadsnämnder delegerade rätten att meddela förelägganden om bortta—

• Sida 152
•  Original

Prop. 1979/80:54 123

gande av stängsel m. m. enligt 17 & naturvårdslagen liksom reparations- och rivningsförelägganden enligt 21 & naturvårdslagen.

Ett annat slag av beslut, som till sin karaktär liknar de nu nämnda, är avstängning av hiss enligt hisskungörelsen och återkallande av tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor.

Många av de nu nämnda ärendena kräver snabba beslut som innebär avsevärda ingrepp i enskildas förhållanden eller har vittgående ekonomiska konsekvenser. De fordrar exakt kännedom om sakförhållandena och gällan- de bestämmelser. Ibland behövs också kvaliftcerade specialkunskaper, t. ex. för att bedöma ett byggnadsarbetes farlighet p. g. a. ras- eller sättningsris- ker.

3.4 Kontroll och tillsyn

Byggnadsnämnden skall enligt 1 äbyggnadsstadgan "övervaka efterlevna- den av byggnadslagen, denna stadga och övriga föreskrifter angående byggandet". Enligt Zå lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. åligger det nämnden att uppta fråga om påföljd eller ingripande enligt denna lag till behanding, så snart anledning förekommer att överträdelse har skett av gällande bestämmelser. Enligt 64 & byggnadsstad- gan skall nämnden också öva tillsyn över pågående byggnadsarbeten.

För fullgörandet av dessa uppgifter har nämnden och dess tjänstemän rätt att bereda sig tillträde till fastigheter och byggnader samt att besiktiga pågående byggnadsarbeten vare sig dessa kräver byggnadslov eller ej (24 & LPI, 645 BS). Nämnden har också rätt att i vissa fall mot ägarens vilja på dennes bekostnad låta upprätta ritningar över en byggnad (18 & LPI).

Byggnadsnämndens ingripanden vid olovligt byggande sker i form av förelägganden eller förbud eller rättelser genom nämndens försorg men på den byggandes bekostnad (13—17%? LPI). En annan, mer ovanlig, form av ingripande är anmälan till åtal (12 & LPI).

Den allra viktigaste åtgärd som nämnden skall vidta vid olovligt byggande är att påföra den ansvarige byggnadsavgift eller särskild avgift. Dessutom bör nämnden hos åklagaren hemställa om uttagande av tilläggsavgift (4—10ä—ä LPI). Byggnadsnämnden utövar i dessa fall en straffande verksamhet, som tidigare åvilat domstolarna. Dessa ärenden fordrar helt naturligt en grannlaga behandling och innehåller många gånger svåra bedömningar av om en åtgärd varit lovlig eller ej och mot vem ett beslut skall riktas. Enligt 3 & byggnads- stadgan får nämnden inte delegera beslutanderätten i dessa ärenden.

Tillsynen av byggnadsföretag, som fått byggnadslov, utövas dels genom en av byggherren utsedd och därefter av byggnadsnämnden godkänd, ansvarig arbetsledare, vilken bl.a. skall till nämnden anmäla om missförhållanden uppstår under byggnadsarbetet (61 & BS), dels genom att nämndens tjänste- män vid vissa bestämda tillfa'llen själva besiktigar byggnadsarbetena och utfärdar bevis om vad de därvid iakttar (62—64 åå BS). Regler om besiktning

• Sida 153
•  Original

Prop. 1979/80:54 124

finns också i hisskungörelsen och förordningen om maskindrivna portar m. m.

En annan form av kontroll är att byggnadsnämndens personal inom stadsplanelagda områden skall utstaka de blivande byggnaderna på marken (63 & BS).

Den praktiska tillsynen över byggnadsverksamheten utövas vanligen helt av tjänstemän och byggnadsnämndens ledamöter har liten befattning med dessa frågor i enskilda ärenden. Däremot kan nämnden naturligtvis påverka tillsynen genom allmänna direktiv och anvisningar.

En speciell form av tillsyn anges i 6655 byggnadsstadgan. Staten och landstingen är befriade från skyldigheten att söka byggnadslov. De byggande statliga myndigheterna har dessutom rätt att själva medge undantag från bestämmelserna i byggnadsstadgan (men inte i byggnadslagen) och från med stöd av denna meddelade föreskrifter. Statliga och landstingskommunala byggnadsföretag skall dock alltid anmälas till byggnadsnämnden, som då har rätt att begära att de underställs regeringens prövning.

Till sist skall det inte glömmas att det finns ett väsentligt inslag av tillsynskaraktär i byggnadsnämndens befogenheter att ta initiativ till upprät- tande eller ändring av stadsplan eller byggnadsplan för reglering av bebyg- gelsen (24 och 107 %% BL). Än tydligare är tillsynskaraktärcn i byggnads- nämndens befogenheter att föranstalta om ny eller ändrad tomtindelning (30 och 31 åå BL") samt ansöka om bildande av gemensamhetsanläggning (18 & anläggningslagen ).

3.5 Samordning

Byggnadsnämnden skall enligt 16 byggnadsstadgan ”samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden äro av betydelse för nämndens verksamhet". Denna uppgift kan givetvis utföras på många olika sätt. Den hari vissa fall kommit till konkret uttryck i detaljerade författningsbestämmelser som en skyldighet för nämnden att före beslut inhämta yttranden från andra organ. I andra fall har nämnden i författning ålagts att i efterhand underrätta vissa myndigheter om sina beslut. I ytterligare andra fall har nämnden genom författningsbe- stämmelser fått rätt att själv bli underrättad om myndigheters åtgärder. I några fall slutligen har samordningsskyldigheten formellt sett lagts på enskilda. Ett exempel härpå är att byggnadsnämnden enligt 56 % byggnads- stadgan inte får bevilja byggnadslov för arbetslokaler, personalrum o.dyl. innan den sökande till nämnden ingivit yttrande över byggnadsföretaget från yrkesinspektionen. Ett annat exempel är att nämnden enligt 57 & byggnads- stadgan, när byggnadslov söks för åtgärd som är beroende även av tillstånd från annan myndighet, skall hänvisa sökanden att hos denna myndighet ansöka om sådant tillstånd.

Ett vanligt förekommande fall är att ett byggnadsföretag drabbas av

• Sida 154
•  Original

Prop. 1979/80:54 125

förbudet i 56 äbyggnadsstadgan för byggnadsnämnden att meddela lov innan byggnadsföretaget fått tillstånd enligt en annan författning t. ex. väglagen . De flesta byggnadsnämnder torde då göra så att de på eget initiativ överlämnar ärendet till den andra myndigheten samt låter byggnadslovsfrågan vila i avvaktan på dess ställningstagande.

I detta sammanhang kan även nämnas en speciell befogenhet för byggnadsnämnden som också torde bottna i en samordningstanke. Enligt 15 kap. 7 & fastighetsbildningslagen har nämnden rätt att överklaga fastighets- bildningsmyndighets tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut. Dessa harju ofta stor betydelse för efterföljande byggnadslovsärenden.

3.6 Service

Byggnadsnämnden skall enligt 1 och 2 && byggnadsstadgan "lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings- och byggnadsfrågor" samt lämna vissa skriftliga besked och tillhandahålla nybyggnadskartor. Denna verksamhet är relativt omfattande och betung- ande.

Den rådgivande funktionen utövas kanske främst i samband med granskningen av byggnadslovsansökningar. Ett speciellt problem, som då och då vållar konflikter med de sökande, är att det inte alltid är lätt att avgöra när anmärkningar och ändringsförslag beträffande ett byggnadsföretag är grundade på krav i byggnadslagstiftningen och när de blott har rådgivande betydelse. Detta kan ofta vara en fråga om tolkning av bestämmelserna. Denna typ av rådgivande verksamhet är huvudsakligen en tjänstemannaupp- gift. Ledamöterna i byggnadsnämnden kan dock påverka den genom anvisningar och resursfördelningar.

Upplysningsverksamheten i enskilda ärenden är också främst en uppgift för tjänstemännen. Ett speciellt problem i samband härmed är att den som önskar bygga ofta har ett stort behov av att kunna få ett auktoritativt besked huruvida byggnadslov kan påräknas innan han lägger ner kostnader på ritningar m. m. Detta har vid många byggnadsnämnder lett fram till något system med förhandsbesked, som ofta meddelas av nämnden efter en handläggning som liknar en formell byggnadslovsprövning men baseras på ett enklare beslutsunderlag. På sina håll har denna verksamhet fått mycket stor omfattning. Dylika förhandsbesked är — utom när det gäller tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor — inte författningsreglerade, vilket lett till vissa komplikationer beträffande deras rättsverkningar.

3.7 Vissa särskilda uppgifter

Byggnadsnämnderna har vissa uppgifter som inte naturligen låter sig inpassas i någon av de ovannämnda grupperna. Dit kan räknas vissa, huvudsakligen formella, frågor rörande handläggningen av nämndens

• Sida 155
•  Original

Prop. 1979/80:54 126

ärenden, t. ex. reglerna i 55 äbyggnadsstadgan om vilka handlingar som skall krävas vid en ansökan om byggnadslov. Andra typer av beslut är fastställ- andet av byggnadslovsavgifter (8 % BS), och vissa förberedande åtgärder för att av enskilda ta ut planläggningskostnader eller ålägga enskilda att inom plan upplåta eller avstå mark (I 11 & BL, 26 och 27 55 BS). I sistnämnda båda fall tillkommer beslutanderätten länsstyrelsen. I praktiken träffar dock kommunerna oftast frivilliga överenskommelser med markägarna i dessa frågor utan att länsstyrelsen behöver kopplas in. Inte sällan växer dessa överenskommelser ut till omfattande s. k. exploateringsavtal, vilka till viss del kan anses ha stöd i nyss nämnda bestämmelser, i 70 & byggnadslagen och i vissa andra regler om ersättningar m. m. Till stor del faller de dock utanför det lagreglerade området. I allmänhet torde exploateringsavtalen ha befun- nits vara så viktiga att ansvaret för dem lagts på kommunstyrelsen. De kan dock ofta anses höra så nära samman med planläggningsfrågorna att de bör redovisas som en del av planärendet enligt den princip som kommer till uttryck i 16 & byggnadsstadgan.

En annan befogenhet av mer speciellt slag, som tillkommer byggnads- nämnd, är rätten att överklaga vissa länsstyrelsebeslut. Det gäller främst när länsstyrelsen lämnat tillstånd till byggnadsföretag mot nämndens vilja.

Till sist skall här nämnas att lantmäteriverksamheten på vissa håll inte bedrivs i statlig utan i kommunal regi. De kommunala fastighetsbildnings- myndigheterna (stadsingenjörerna) lyder ofta organisatoriskt under bygg- nadsnämnderna. Deras my ndighetsutövning följer dock helt reglerna för den statliga lantmäteriverksamheten. lett system med lokala nämnder torde den centrala byggnadsnämnden lämpligen behålla stadsingenjörskontoren under sin förvaltning.

4. Möjligheterna att lägga ut byggnadsnämnds uppgifter på lokala nämnder

4.1 Hänsyn till uppgifternas natur

En invändning mot överförande av vissa uppgifter från de nuvarande byggnadsnämnderna är att ställningstaganden av kommunövergripande natur inte lämpligen bör göras lokalt.

Denna invändning drabbar framför allt generalplaneringen och annan icke formbunden kommunöversiktlig planering. Det torde emellertid ligga i sakens natttr att kommunfullmäktige inte lägger ut dylika planeringsuppgif— ter på lokala nämnder.

Stads- och byggnadsplaneläggningen gäller till väsentlig del lämplighets- bedömningar rörande utformningen av den lokala miljön. Dessa frågor är i hög grad ägnade att med fördel behandlas av lokalt förankrade organ. Samtidigt innehåller de dock även ställningstaganden av övergripande betydelse för hela kommunens tillväxt, ekonomi, kommunikationer m. m.

• Sida 156
•  Original

Prop. 1979/80:54 127

Fullmäktige kommer dock även om detaljplaneringen läggs ut på lokala nämnder alltjämt att i viss mån ha möjlighet att styra denna genom den översiktliga planeringen och kommunstyrelsen skall dessutom enligt 17,—*; byggnadsstadgan ha inseende i detaljplanearbetet. Till sist är det ju också fullmäktige som alltid har det slutliga avgörandet i planfrågor på det kommunala planet, eftersom planerna skall antas av denna församling i den mån den inte delegerat antaganderätten till byggnadsnämnden. En sådan delegation lär inte i praktiken ske beträffande betydelsefullare planer. Fastställelseprövningen av planerna kommer alltfort att åvila länsstyrelsen, som därigenom utövar en statlig kontroll över planeringen.

Med undantag för general-, stads- och byggnadsplaneärendena har bygg- nadsnämnderna sällan ärenden av så övergripande betydelse att de inte ur denna synpunkt kan avgöras lokalt. Ett frågetecken kanske dock kan sättas för de omfattande nybyggnadsförbud som förekommer, främst i Stockholms- trakten.

Eftersom byggnadsnämndernas verksamhet i så hög grad är inriktad på tekniska och juridiska frågor och eftersom iakttagandet av de formella regler som gäller för handläggningen av ärendena är av så stor betydelse, är det ytterst viktigt att kvalitetskraven på tjänstemannasidan inte sänks genom inrättandet av lokala nämnder. Det torde i praktiken inte vara möjligt att ge varje lokal nämnd ett eget fullständigt stadsarkitektkontor utom i storstä- derna. Mycket talar därför för att de lokala nämnderna bör få tillgång till samma tjänstemannastab som den centrala byggnadsnämnden. Den lämpli- gaste praktiska lösningen på dessa problem kan emellertid inte anges här utan denna fråga bör det överlåtas till varje kommun att lösa under erinran om att även för de lokala nämnderna kommer att gälla kravet i 4 & byggnadsstadgan på att nämnden ”skall hava tillgång till personal i den omfattning som erfordras för att nämnden skall kunna behörigen fullgöra sina uppgifter" och på att nämnden under vissa förutsättningar skall ha biträde av en stadsarki- tekt och av en byggnadsinspektör. Det skall också påpekas att - om flera nämnder får ett gemensamt förvaltningsorgan — det noga bör klaras ut vilka tjänstemän som arbetar för den ena eller den andra nämnden eller när en gemensam tjänsteman skall anses lyda under det ena eller andra organet. Detta är av stor betydelse med hänsyn till resp. nämnds juridiska och poli- tiska ansvar m. m.

Ett särskilt problem som måste lösas om flera nämnder får en gemensam förvaltning är frågan om fördelning av förvaltningens resurser mellan de olika nämnderna. Ibland förekommer det hos en nämnd stora ärenden som under en tid kan kräva hela förvaltningens resurser inom ett visst område. Det bör vid ett system med lokala nämnder inte få förekomma att verksamheten vid en nämnd lamslås genom att en annan nämnd tar hela den gemensamma förvaltningens kapacitet i anspråk. För att en nämnd skall kunna ta det ansvar för sin verksamhet, som fordras av den, måste den inom ramarna för de av kommunfullmäktige till dess förfogande ställda ekonomiska och personella

• Sida 157
•  Original

Prop. 1979/8054 128

resurserna ensam och självständigt kunna styra förvaltningens arbetsinsat- ser.

Det torde vara ofrånkomligt att de lokala nämndernas ledamöter kommer att ha mindre kunskaper i speciella byggnadsfrågor och mindre överblick över byggnadsutvecklingcn inom kommunen än de nuvarande byggnadsnämnds- ledamöterna. Denna nackdel får dock vägas mot fördelarna med större lokalkännedom, närmare kontakt med befolkningen i området m. m. Nackdelarna kan också motverkas om de lokala nämnderna får tillgång till samma tjänstemannastab, vilken då kan bevaka fackmanna- och samord- ningsfrågorna. Å andra sidan kan emellertid detta leda till ökat tjänsteman- nainflytande, vilket skulle motverka syftet med inrättandet av lokala organ.

En annan risk som man inte kan bortse från är att inrättandet av lokala nämnder också kan medföra en sänkning av kunskapsnivån hos den centrala byggnadsnämndens ledamöter. Om t. ex. alla detaljplane-, tillstånds-, för- buds-, föreläggande-, kontroll- och tillsynsärenden samt därmed samman- hängande frågor läggs ut på de lokala nämnderna, kommer den centrala nämnden egentligen bara att ha kvar viss eventuell dispensprövning och den översiktliga planeringen, vilken dessutom i många kommuner i praktiken sköts av kommunstyrelsen. Detta talar föratt åtminstone all planläggning bör ligga kvar hos den centrala nämnden. Man skulle då få ett system med en central ”planeringsnämnd" och ett antal lokala ”byggnadslovsnämnder", vilket förefaller att vara en rationell uppdelning. Å andra sidan skulle därigenom en del av syftet med det nu aktuella lagförslaget förfelas, eftersom detaljplaneringen har mycket större betydelse för utformningen av de lokala miljöerna än byggnadslovsgivningen.

En annan invändning mot ett system med lokala nämnder med myndig- hetsutövning är att rättvisan och rättssäkerheten kräver en likartad behand- ling av ärenden som rör enskildas förhållanden. Framför allt vid handlägg- ningen av tillstånds-, förbuds-, föreläggande- och tillsynsärendena bör kraven på de beslutande myndigheterna vara av samma slag som kraven på en domstol. Det avgörande för en rättvis behandling torde dock snarare vara kvaliteten på handläggningen än antalet beslutande organ. Man kan erinra om att antalet kommuner vid byggnadslagens tillkomst 1947 var över 2 500 och vid byggnadsstadgans utfärdande 1959 drygt 1 000 medan antalet i dag är 277.

Överväganden av nu redovisat slag kan leda fram till att det befinns lämpligt att i författning närmare reglera vilka ärendeslag som skall få överlåtas till lokal nämnd. Dylika gränsdragningar förefaller dock mindre lämpliga i en försökslagstiftning av nu aktuellt slag på grund av de varierande förhållandena inom olika kommuner och på grund av att försökets omfatt- ning därigenom skulle begränsas.

Från vad nu sagts bör dock ett undantag göras. Det gäller lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Denna ger byggnads-

• Sida 158
•  Original

Prop. 1979/ 80:54 129

nämnden befogenheter av en sådan allvarlig, bestraffande eller ingripande art som det av hänsyn till rättstryggheten inte kan anses lämpligt att göra till föremål för en försöksverksamhet av nu ifrågavarande slag. Enligt 3 & byggnadsstadgan får byggnadsnämnd inte delegera rätten att enligt påföljds- lagen avgöra fråga om avgift eller föreläggande vid vite eller annat äventyr utom beträffande vitesförelägganden med stöd av 3 & påföljdslagen om avbrytande av olagligt eller farligt byggnadsarbete. Starka skäl talar för att en liknande begränsning bör gälla möjligheten att överföra uppgifter till lokal nämnd. Denna begränsning kan dock inte anses tillräcklig. Praxis inom kommunen bör vara lika också när det gäller tillsynen och ingripandena över huvud taget mot olovligt byggande. Å andra sidan kan knappast alla befogenheter enligt påföljdslagen förbehållas den centrala byggnadsnämn- den. Det skulle omöjliggöra för de lokala nämnderna att ingripa vid sådana smärre missförhållanden där de naturligt bör kunna agera. Med hänsyn till vad som nu sagts bör lagen om vissa lokala organ i kommunerna inte medge att kommunfullmäktige till lokalt organ överför byggnadsnämnds rätt enligt påföljdslagen att slutligt avgöra fråga om avgift eller att meddela föreläggande eller ansöka om handräckning för rättelse i de fall som avses i 13 ä, 1, 2 och 5 påföljdslagen. Visserligen innebär detta en del administrativa samordnings- problem samt att den centrala byggnadsnämnden får skyldighet att enligt 2 och 18 åå påföljdslagen pröva frågor som annars kan ha överlåtits till lokal nämnd. Värdet av en enhetligare och säkrare rättstillämpning i denna typ av ärenden måste dock anses väga upp dessa nackdelar.

4.2 Hänsyn till formella regler

Byggnadsnämndernas verksamhet är i hög grad styrd av ofta detaljerade författningsbestämmelser. Detta medför olika konsekvenser vid inrättande av lokala organ med byggnadsnämndsuppgifter.

Vissa av dessa konsekvenser— t. ex. frågan om mandatperiodernas längd — som gäller alla de specialreglerade nämnderna behandlas av kommunalde- mokratikommittén i annat sammanhang. Av de mer generella problemen skall därför endast jävsfrågan diskuteras här.

Enligt 45 förvaltningslagen är den som har att handlägga ett ärende i byggnadsnämnden jävig bl.a. om särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Om nu ett lokalt organ får till uppgift att inom ett område både svara för kommunal byggnadsverksamhet och för byggnadslovsgivning, kan det inträffa att ledamöterna först har att besluta om t. ex. ombyggnad av en institution och därefter om byggnadslov för ombyggnadsarbetena. Troligen måste då samtliga ledamöter, som deltagit i det första beslutet, på grund av jäv anses förhindrade att delta i handläggningen av byggnadslovsärendet. Detta kan omöjliggöra att byggnadslov över huvud taget kan beviljas. Även om man bortser från självajävsfrågan måste det anses klart olämpligt att samma organ

9 Riksdagen 1970/80. I sam/. Nr 54

• Sida 159
•  Original

Prop. 1979/80:54 130

har att på kommunens vägnar besluta om att viss byggnadsåtgärd bör genomföras och att därefter som myndighet ta ställning till åtgärdernas tillåtlighet ur byggnadslagstiftningens synpunkt. Jävsreglerna, som gäller de enskilda förtroendemännen och tjänstemännen, bör därför kompletteras med en liknande bestämmelse, som avser nämnden som sådan. Den skulle kunna utformas som ett förbud för kommunfullmäktige att till lokal nämnd, som fått uppgift att handha ärenden som enligt författning tillkommer byggnads- nämnd, överföra handläggandet av sådana ärenden, där kommunen intar partsställning hos byggnadsnämnd.

Om nu ifrågavarande lagändring beträffande de lokala organen konstrueras så att allt vad som i lag och författning sägs om byggnadsnämnd skall anses avse den centrala - nuvarande — byggnadsnämnden men kommunfullmäk- tige ges rätt att dela ut vissa av denna nämnds uppgifter till lokala nämnder, vilka då vid fullgörandet av dessa uppgifter har att i allt tillämpa vad i lag och författning stadgas om byggnadsnämnd och vars ställningstaganden får samma konsekvenser och innebörd som den centrala nämndens ställnings- taganden, synes inga påtagliga formella svårigheter i övrigt behöva uppstå med hänsyn till själva ärendehanteringen. Inrättandet av lokala nämnder kommer då att från handläggnings- och beslutssynpunkt mycket likna den delegation som nu ofta förekommer från byggnadsnämnderna till deras arbetsutskott och liknande organ. En formellt viktig skillnad är dock att de lokala nämnderna själva skall kunna göra framställningar till fullmäktige utan att — såsom organ med delegerad befogenhet — gå via den centrala byggnadsnämnden. En annan skillnad är att det organ, som fått delegerad beslutanderätt, självklart har tillgång till samma förvaltning som nämnden och är klart underordnad denna. En stor praktisk skillnad är också att delegerad beslutanderätt ofta villkoras på olika sätt men att avsikten inte synes vara att dylika villkor skall kunna uppställas vid överförandet av beslutanderätt till lokalt organ. Exempel på sådana villkor är att besluten inte får ha principiell betydelse, att besluten måste vara enhälliga, att besluten måste ha tillstyrkts av visst remissorgan, att beslutet inte får gå sökande emot osv. "

Ett par särskilda formella konsekvenser av inrättandet av lokala nämnder skall här omnämnas.

Enligt nuvarande regler ansvarar byggnadsnämnderna för det formella framtagandet av detaljplaneförslag medan dessa antas av kommunfullmäk- tige. Rätten att anta planer kan dock av fullmäktige delegeras till byggnads- nämnden enligt'-2_6 och 108 55 byggnadslagen. Efter inrättandet av lokala nämnder lär det därför bli möjligt att låta sådana nämnder svara för framtagandet av planförslag samtidigt som rätten att anta dessa delegeras till den centrala byggnadsnämnden. Härigenom skulle man kunna få en slags tvåinstansprövning på nämndnivå. vilket inte förekommer i dag.

Enligt 109 & byggnadslagen får länsstyrelsen utfärda nybyggnadsförbud för område där ”fråga väckts” om upprättande eller ändring av byggnadsplan.

• Sida 160
•  Original

Prop. 1979/80:54 131

Hittills har det i princip ansetts att det förhållandet atten byggnadsnämnd hos länsstyrelsen föreslår ett sådant nybyggnadsförbud visar att planfrågan ”väckts”. Detta blir dock inte lika självklart om framställningen till länsstyrelsen görs av en lokal nämnd som inte fått planläggningsuppgifter — något som kan föranleda särskilda överväganden beträffande handlägg- ningen av förbudsärendena.

Eftersom de lokala nämndernas kompetens kommer att växla från kommun till kommun och eftersom omfattningen av deras geografiska verksamhetsområden inte alltid lär bli allmänt kända, kan svårigheter uppstå för enskilda och myndigheter att veta vilken nämnd som de skall vända sig till i ett visst ärende. Dessa problem torde väl i de allra flesta fall lösa sig rent praktiskt. Ibland kan det dock vara formellt betydelsefullt att en åtgärd vidtas på rätt tid och plats. I samband med författningsändringar stadgas det stundom att de nya bestämmelserna skall tillämpas på ansökningar som inkommit till byggnadsnämnden efter viss tidpunkt. Enligt 12 & förvaltnings- lagen kan besvär mot nämnds beslut inte bara inges till länsstyrelsen utan även till nämnden inom viss bestämd tid. Det förekommer tidsbegränsade tillstånd, som förfaller om de inte förlängs innan de löper ut. I andra fall är byggnadsnämndens möjlighet att agera begränsad till viss tid efter det att en underrätteISe kommit in till nämnden. Även om det inte torde bli vanligt, kan det därför ibland komma att inträffa att mycket betydelsefulla konsekvenser följer av att en handling inlämnas till fel nämnd. Detta talar ytterligare för att den centrala byggnadsnämnden och de lokala nämnder, som handlägger byggnadsfrågor, bör få en gemensam förvaltning, dit alla handlingar kan inges.

Med nyss berörda problem sammanhänger frågan om gränsdragningen mellan de olika nämndernas uppgifter. Det bör med hänsyn till rättssäker- heten och till vikten av att veta var det politiska och juridiska ansvaret ligger vara helt uteslutet att ett ärende faller inom två olika nämnders kompetens- områden eller att en uppgift inte formellt skulle höra till någon nämnds ansvarsområde. Dessa gränsdragningar kommer att fordra stor omtanke, inte minst därför att de skär tvärs igenom enhetliga lagkomplex. Det tydligaste exemplet härpå är den sortering av olika uppgifter enligt byggnadslagen och byggnadsstadgan som måste göras. Andra exempel är medgivanden enligt 23 resp. 9 Gå anläggningslagen och 21 resp. 8 55 ledningsrättslagen. Rätten att lämna medgivanden enligt 23 och 21 åå kommer enligt förslaget att av kommunfullmäktige kunna överföras på lokal nämnd medan beslutanderät- ten beträffande medgivanden enligt 9 och 8 56 är beroende av delegation från länsstyrelserna. Man kan också peka på att det är lämpligt att yttranden till fastighetsbildningsmyndigheten i fastighetsbildningsfrågor lämpligen bör avges av lokal nämnd, om denna fått rätt att bevilja byggnadslov, medan det inte är lika självfallet att yttranden till länsstyrelsen i fastighetsbildningsfrå- gor enligt 3 kap. 2 & fastighetsbildningslagen skall avges av den lokala nämnden, eftersom det skulle innebära befogenhet att inlägga ett icke

• Sida 161
•  Original

Prop. 1979/80:54 132

överklagningsbart veto mot fastighetsbildningen.

Det bör heller inte få förekomma att den geografiska gränsen mellan två nämnders verksamhetsområden läggs så att olika delar av en och samma fastighet faller inom olika nämnders distrikt. Detta kan lätt bli fallet om gränsen enbart följer geografiskt naturliga gränser såsom vägar, vattendrag, höjder o.d. eller om gränsen inte ändras när fastighetsbildning sker över denna.

Vidare kan det inte anses praktiskt om kompetensfördelningen mellan den centrala byggnadsnämnden och de lokala nämnderna görs så att vissa delar av ett byggnadsföretag skall prövas av en myndighet och andra delar av en annan. I några bestämda fall är dock detta oundvikligt, åtminstone till en början. Det gäller de dispensbefogenheter, som länsstyrelserna delegerat till många av de nuvarande byggnadsnämnderna. Dessa befogenheter kommer inte kommunfullmäktige att kunna överflytta på lokal nämnd. Innan vederbörande länsstyrelse ändrat sitt delegationsbeslut samt i de fall länsstyrelsen inte anser någon ändring lämplig kommer alltså vissa bygg- nadsföretag att kunna fordra dispensprövning hos den centrala byggnads- nämnden och byggnadslovsprövning hos den lokala nämnden. Förfarandet kommer i dessa ärenden att likna det som tillämpas av de byggnadsnämnder som i dag saknar delegerade dispensbefogenheter.

Det finns anledning att i detta sammanhang erinra om att den mycket diskuterade frågan i vilken utsträckning bebyggelse bör tillåtas utanför detaljplanelagda områden i hög grad gäller frågan i vilken utsträckning dispens bör beviljas från det 5. k. tätbebyggelseförbudet. Detta är emellertid en dispensbefogenhet som tillkommer länsstyrelsen. Den berörs således inte av inrättandet av lokala nämnder, såvida inte länsstyrelserna delegerar dispensbefogenheten till dessa.

Lämpligheten av en sådan delegation kan f. ö. ifrågasättas. En tätbebyg- gelsedispens innebär att man frångår det för tätbebyggelse gällande kravet på detaljplaneläggning. En prövning av om detta är möjligt kräver även beträffande enskilda byggnadsföretag — åtminstone om de blir många till antalet- en bedömning mot bakgrund av de övergripande kommunala målen och förutsättningarna för bebyggelseutvecklingen. I vart fall lär inte länssty- relsen kunna överflytta beslutanderätten på lokal nämnd utan att kommun- fullmäktige bemyndigat nämnden att överta denna uppgift från den centrala byggnadsnämnden.

I detta sammanhang finns också anledning att erinra om risken för att den icke planreglerade bebyggelseutvecklingen blir olika inom olika kommun- delar därigenom att bestämmelsen i 56 & byggnadsstadgan om att ”tätbebyg- gelse av mindre omfattning" får tillåtas utan dispensprövning ger möjlighet till stora variationer beträffande uppfattningen om när tätbebyggelsedispens över huvud taget krävs. Till viss del kanske dessa svårigheter— liksom de nyss nämnda — dock kan avhjälpas i framtiden genom klarare direktiv i den översiktliga planeringen.

• Sida 162
•  Original

Prop. 1979/80:54 133

Samma typ av problem som nu berörts uppstår när en lokal nämnd skall yttra sig till fastighetsbildningsmyndigheten över lämpligheten av en tilltänkt fastighetsbildning. Det bör inte få förekomma att en lokal nämnd tillstyrker t. ex. en avstyckning för bebyggelse där det senare visar sig att den centrala byggnadsnämnden inte anser sig kunna bevilja dispens från tätbebyggelse- förbudet.

Den rätt som byggnadsnämnderna nu har att efter medgivande från kommunfullmäktige delegera uppgifter till arbetsutskott, ledamot och tjäns- teman bör tillkomma även de lokala nämnderna. Visserligen kan behovet av sådan delegation i viss utsträckning minska genom tillkomsten av lokala nämnder men byggnadsverksamheten kräver en sådan mängd av löpande beslut i smärre frågor att det måste anses uteslutet att handlägga alla dessa på nämndnivå. I den mån flera nämnder betjänas av samma tjänstemän kan dock praktiska problem uppstå om samme person skulle få olika beslutsbe- fogenheter av de olika nämnderna. Det kan också bli svårt för honom att i delegerade ärenden handla i olika nämnders anda för det fall att dessa skulle ha olika målsättningar i sin verksamhet.

Om kommunfullmäktige överför beslutanderätten i vissa ärenden från de nuvarande byggnadsnämnderna till lokala nämnder, torde detta få anses innebära att de delegationsbeslut, varigenom de nuvarande nämnderna delegerat beslutanderätten i samma ärenden till annat organ eller till tjänsteman, upphör att gälla. Fullmäktige bör därför lämpligen ta upp frågan om de lokala nämndernas delegationsrätt till behandling samtidigt med frågan om vilka uppgifter som skall överföras till dessa.

Vad som nu sagts om formella svårigheter med inrättandet av lokala nämnder med byggnadsnämndsfunktioner leder fram till tanken att det säkerligen vore ur formell synpunkt enklast om de lokala nämnderna inom var sitt distrikt erhöll alla de uppgifter som nu ankommer på byggnadsnämnd med undantag för generalplaneläggning och vissa ingripanden enligt påföljdslagen. I annat fall bör det övervägas om inte kommunfullmäktiges beslut att överföra byggnadsnämnds uppgifter till lokal nämnd i någon form borde granskas av länsstyrelsen, kanske genom ett samrådsförfarande. Starka skäl talar för att en bestämmelse med denna innebörd införs i lagen om vissa lokala organ i kommunerna.

Slutligen bör det för klarhetens skull lämpligen i lä byggnadsstadgan införas en upplysning om att lagen om vissa lokala organ i kommunerna innehåller särskilda bestämmelser om rätt för kommunfullmäktige att anförtro byggnadsnämnds uppgifter enligt byggnadslagen, byggnadsstadgan samt andra lagar och författningar till lokalt organ som då beträffande dessa uppgifter intar byggnadsnämnds ställning. .

• Sida 163
•  Original

Prop. 1979/80:54 134

PM OM TRAFIKNÄMNDERNA

1 Nuvarande organisation

De grundläggande bestämmelserna om vägtrafiken har sedan lång tid beslutats av statsmakterna. Vid sidan av dem har det dock funnits lokala föreskrifter. De har kunnat innebära avvikelser från de allmänna reglerna eller kompletteringar av dessa. Behovet av en sådan reglering har genom tiderna tillgodosetts på olika sätt. Utvecklingen på detta område kan sägas innebära att man har fått en ny syn på de lokala trafikföreskrifterna. Från början torde man närmast ha sett dem som ett medel att upprätthålla den allmänna ordningen. Detta synsätt framgår bl. a. av att man t. o. m. år 1951 kunde meddela beslut i dessa frågor bl. a. enligt bestämmelserna i 1868 års ordningsstadga för rikets städer. Enligt vägtrafikförordningen (19512648), som trädde i kraft den 1 januari 1952, meddelades lokala trafikföreskrifter i princip av länsstyrelsen. Vissa typer av föreskrifter kunde dock i städerna meddelas av poliskammare, magistrat eller kommunalborgmästare.

Genom beslut av riksdagen år 1964 (prop. l964:l76, 3LU 1964z44, rskr l964:348) avskaffades magistrats- och kommunalborgmästareinstitutio- nerna. Samtidigt förstatligades och omorganiserades polisväsendet. Polis- kammaren, magistraten och kommunalborgmästarna hade vissa uppgifter som rörde den lokala trafikregleringen. Detta gjorde det nödvändigt att skapa ett nytt organ på det lokala planet med motsvarande uppgifter. Man inrättade då trafiknämnderna. ] propositionen underströk föredraganden att de lokala trafikföreskrifterna bl. a. kunde tillgodose kommunala trafikpolitiska syn- punkter. Trafiknämnden fick därför en sammansättning med polismästaren som ordförande och två av kommunfullmäktige valda ledamöter. I fall av oenighet i nämnden kunde emellertid de valda ledamöterna inte överrösta ordföranden utan frågan underställdes då länsstyrelsen.

Den nuvarande ordningen tillkom genom beslut av riksdagen under våren 1978 (prop. 1977/78:81, TU 1977/78:20, rskr 1977/781226) och träddei kraft den 1 januari 1979. Den innebär att de trafikregleringsärenden som ankom på trafiknämnden har flyttats över på kommunerna. Samtidigt beslöts lagen (1978:234) om trafiknämnd (TNL). Där anges att uppgiften att meddela föreskrifter om trafik inom kommunen skall handhas av en trafiknämnd (l & TNL). Kommunen har valfrihet mellan att utse en särskild trafiknämnd eller att uppdra åt någon annan nämnd att vara trafiknämnd. Har kommunen inte meddelat något sådant beslut är kommunstyrelsen trafiknämnd.

Trafiknämndens beslut överklagas till länsstyrelsen (förvaltningsbesvär) och därifrån till regeringen. Som särskilt besvärsberättigade har i lagen nämnts statens vägverk, trafiksäkerhetsverket och polismyndigheterna (4 & TNL).

• Sida 164
•  Original

Prop. 1979/80:54 135

Om ett ärende i princip skall avgöras av kommunen (dvs. trafiknämnden) men beslutet inte kan avvaktas utan olägenhet, får polismyndigheten besluta i stället.

Z Trafiknämndens uppgifter 2.1 Allmänt

Enligt 14755 vägtrafikkungörelsen (l972:603, omtryckt 197811000) (VTK) kan särskilda trafikregler för viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter. Som lokala trafikföreskrifter räknas dock inte sådana föreskrifter som polismyndighet eller vägmyndighet enligt 1549” VTK kan meddela i samband med trafik- olycka, trafikövervakning, väghållningsarbete o. (1. Inte heller sådana före- skrifter som ägare av enskild väg kan meddela enligt 151 & VTK räknas som lokala trafikföreskrifter.

I 147 & VTK anges också vilka typer av föreskrifter som får meddelas. De är

]. förbud mot trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet,

2. föreskrift om körriktning,

3. förbud mot provkörning eller sådan övningskörning som avses i 72 & körkortsförordningen (l977:722) (KKF),

4. föreskrift om väjningsplikt med avvikelse från 38 & VTK eller föreskrift om stopplikt,

5. föreskrift att väjningsplikt eller stopplikt skall gälla i stället för bestämmelserna i 57%" första stycket VTK,

6. föreskrift om färdhastighet med vissa begränsningar,

7. förbud att stanna eller parkera fordon,

8. föreskrift om stannande eller parkering som avviker från vissa av de allmänna bestämmelserna i VTK om stannande och parkering,

9. föreskrift att vad som gäller om hästfordon i fråga om lyktor m. m. vid färd på allmän väg även skall gälla på viss enskild väg,

10. föreskrift om axeltryck, boggitryck eller bruttovikt med avvikelse från de allmänna bestämmelserna i 1069' VTK,

ll. föreskrift om inskränkning till mindre bredd eller längd på fordon än som är tillåtet enligt 107 och 109 % VTK,

12. föreskrift om undantag från reglerna i VTK om förande av terrängfor- don på väg,

13. föreskrifter om andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken. Genom lokala trafikföreskrifter kan också bestämmas att en väg eller vägsträcka skall anses som huvudled. motorväg eller motortrafikled. Före- skrifterna får dock inte utformas så att huvudleder kommer att korsa varandra.

• Sida 165
•  Original

Prop. 1979/80:54 136

Enligt 148 & VTK meddelar länsstyrelsen lokala trafikföreskrifter som rör tranSport av farligt gods, väjningsplikt, stopplikt, färdhastighet, axeltryck, boggietryck, bruttovikt eller bredd resp. längd på fordon, fordonståg eller last. Länsstyrelsen får genom lokal trafikföreskrift också medge undantag från vissa regler i VTK om begränsning av möjligheterna att köra terrängfordon på väg. Om det behövs lokala trafikföreskrifter på grund av tjällossning e. (1. eller för sådana tävlingar på väg som länsstyrelsen har lämnat tillstånd till, meddelar länsstyrelsen dessa. I övrigt är det trafiknämnden som meddelar lokala trafikföreskrifter.

Lokala trafikföreskrifter kan meddelas också enligt terrängtralikkungörel- sen (1972z594, omtryckt 1979:642) (TTK). Enligt 57 g" TTK kan lokal trafikföreskrift avse

l. förbud mot trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet,

2. förbud mot provkörning av fordon, förbud mot övningskörning som avses i 725 KKF, förbud att stanna eller parkera fordon, färdhastighet, undantag från belysningsföreskrifterna i TTK, annan åtgärd för reglering av trafiken. Enligt 58 & TTK meddelar trafiknämnden lokala trafikföreskrifter. Före- skrift om färdhastighet meddelas dock av länsstyrelsen om det inte ror Slg om tillfälligt behov inom ett begränsat område.

VTK och TTK innehåller vissa möjligheter att ge dispenser från reglerna i dessa författningar och från lokala trafikföreskrifter som har utfärdats med stöd av författningarna. När det gäller dispenser från lokala trafikföreskrifter kan grundprincipen sägas vara att den myndighet som har utfärdat föreskrif- ten också har möjlighet att ge dispens. I fråga om TTK gäller principen utan undantag, vilket framgår av 67 å andra stycket TTK. I VTK förekommer dock undantag från den angivna huvudregeln. Lokala trafikföreskrifter enligt 147 9" andra stycket 4, 5, 10 och 11 meddelas av länsstyrelsen. Undantag från föreskrifter enligt punkterna 4 och 5, som gäller väjningsplikt resp. stopplikt, förekommer i princip inte. Dispens från lokala trafikföreskrifter enligt punkterna 10 och 11, som behandlar axeltryck, boggitryck, bruttovikt, fordonsbredd och fordonslängd, meddelas av trafiknämnden inom kommun- en. Avser en sådan ansökan mer än en kommun inom samma län prövas den av länsstyrelsen. Om flera län berörs behandlas ansökan av statens vägverk. Trafiknämnden har också att pröva frågor om dispenser från vissa regler i VTK (159 &" tredje stycket VTK). Även i dessa fall gäller att frågan — om den berör mer än en kommun —skall prövas av länsstyrelsen. Berör den mer än ett län, prövas den av trafiksäkerhetsverket.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen genom förordningen (1979:109) om försöksverksamhet rörande beslut om hastighetsbegränsning har medgett vissa kommuner (trafiknämnderna) rätt att fatta beslut om

Ngums-s»

• Sida 166
•  Original

Prop. 1979/80z54 137

hastighetsbegränsning. Besluten får dock inte avse vägar som är avsedda för genomfartstrafik.

2.2 Berednings- och verkställighetsåtgärder

] prop. 1977/78:81 om vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor tog föredraganden upp vissa frågor om beredningen inom kommunerna av frågor om lokala trafikföreskrifter. Det konstaterades att trafiknämndsutred- ningen i sitt betänkande (SOU 1976118) Lokala trafikföreskrifter m. ni. hade framhållit att det var nödvändigt att trafiksäkerhetsverket till kommunernas ledning utfärdade föreskrifter och upprättade mallar till föreskrifter. Utred- ningen föreslog också att kommunen innan en lokal trafikföreskrift besluta- des skulle inhämta polismyndighetens yttrande över det förslag till föreskrift som skulle föreläggas det beslutande organet.

Utredningen förordade också att kommunen i den utsträckning som det behövdes skulle samråda med statens vägverk och trafiksäkerhetsverket. För egen del anförde föredraganden (prop. 1977/78:81 s. 44—45).

”Utredningens förslag till samrådsregler har kommenterats av flera remissinstanser. Såvitt angår samrådet med polismyndigheten har förslaget fått ett starkt stöd under remissbehandlingen. Jag biträder det i denna del

När det gäller samråd med väghållaren har det under remissbehandlingen från flera håll framhållits att väghållaren — åtminstone när det gäller det statliga vägnätet — bör vara obligatorisk remissinstans. Med hänsyn till att de lokala trafikföreskrifterna i betydande utsträckning påverkar väghållarens ansvar anser jag att det är rimligt att väghållaren av kommunen bereds tillfälle att yttra sig under beredningen av frågor om lokala trafikföreskrifter. Jag delar alltså remissinstansernas angivna uppfattning. Det är emellertid att märka att kommunerna i en viss utsträckning — särskilt inom tätorterna — själva är väghållare. I dessa fall rör det sig uppenbarligen om en fråga som bör lösas internt av kommunen.

Utredningen har utgått från att TSV skall utfärda föreskrifter och upprätta mallar till kommunernas ledning. Därutöver skall enligt utredningens förslag samråd ske med TSV i den utsträckning så behövs. Under remissbehand- lingen har det framhållits att samråd bör komma i fråga då kommunen avser att avvika från föreskrift eller mall från TSV eller då man avser att meddela beslut som inte berörs av TSV:s föreskrifter eller mallar. Enligt min mening bör regeln utformas så att kommunen åläggs att samråda med TSV i frågor av principiell betydelse. TSV kan sedan i föreskrifter ange närmare när detta kan anses vara fallet. Det ligger emellertid nära till hands att bedöma just de fall som har tagits upp under remissbehandlingen som sådana principiellt viktiga frågor.”

Regler med detta innehåll har sedan tagits in i 148 aä VTK. I 1525 VTK behandlas frågor om tillkännagivande av lokala trafikföre-

• Sida 167
•  Original

Prop. 1979/80:54 138

skrifter. Bl. a. sägs att sådana föreskrifter skall tas in i en liggare, som förs av kommunen gemensamt för samtliga myndigheter som har till uppgift att meddela sådana föreskrifter. Föreskrifter som inte skall tillkännages genom vägmärke skall införas i ortstidning. Underrättelse skall också lämnas till bl. a. trafiksäkerhetsverket och väghållningsmyndigheten.

3 Möjligheterna att lägga ut uppgifter på lokala nämnder 3.l Lokala trafikföreskrifter

Lokala trafikföreskrifter är generella handlingsnormer för trafikanterna. För att man skall nå en rimlig grad av efterlevnad av föreskrifterna är det nödvändigt att de möts av förståelse från trafikanterna. En förutsättning för denna förståelse är att föreskriftsinstitutet används på ett likartat sålt över hela landet. I ännu högre grad gäller detta naturligtvis användningen av institutet inom en och samma kommun.

Det finns anledning att understryka att lokala trafikföreskrifter är förenade med straffsanktion e. (1. Detta ställer särskilda krav på en korrekt och entydig utformning av föreskrifterna. Det kan förtjäna att påpekas att lokala trafikföreskrifter är den enda typ av straffsanktionerade föreskrifter som en kommun kan besluta om på egen hand. Vissa andra beslut kan straffsank- tioneras, t. ex. lokal ordningsstadga. Det är dock att märka att sådana föreskrifter skall underställas statlig myndighet för att bli gällande.

En liknande aspekt kan läggas på kommunfullmäktiges och den "centrala" trafiknämndens intresse av att de lokala nämnderna följer de allmänna trafikpolitiska riktlinjer-som gäller inom kommunen. Enligt den tidigare nämnda propositionen förutsatte föredraganden att kommunfullmäktige kunde ha ett intresse av att lägga fast trafikpolitiska handlingsprogram o. d. för kommunen.

Ingen av dessa omständigheter utesluter i och för sig att man överlämnar åt lokalorgan att handlägga frågor om lokala trafikföreskrifter. De medför emellertid att vissa krav måste ställas upp på samordning och beredning av ärendena. Dessa frågor behandlas nedan under 5.

3.2 Dispensfrågor

Som har angetts tidigare har trafiknämnden som en av sina uppgifter att handlägga frågor om dispens från lokala trafikföreskrifter och från vissa regler i VTK. I de flesta typer av dispensärenden kan intresset av likartad tillämpning av dispensreglerna över hela landet anses vara tämligen begrän- sat. Däremot kan det i vissa fall vara så att kommunen — inom ramen för sin trafikpolitik — har utvecklat en allmän syn på dessa frågor. Den bör givetvis vara vägledande även för en ”lokal" trafiknämnd. [ likhet med vad som har sagts ovan under 3.1 utesluter inte detta ett överlämnande åt lokalorgan att

• Sida 168
•  Original

Prop. l979/80:54 139

handlägga frågorna. Vissa mindre samordningsfrågor blir dock aktuella. Dessa behandlas nedan under 5.

4 Uttryckliga restriktioner för decentralisering av beslut

Det framstår givetvis som naturligt att en lokal nämnd i första hand får till uppgift att behandla frågor med en stark anknytning till kommundelen. Lika naturligt är det att en lokal nämnd inte bör få sina uppgifter formulerade på ett sådant sätt att det uppstår kompetenskonflikter. Sådana konflikter kan uppkomma dels mellan olika lokalorgan, dels mellan ett lokalt organ och det centrala organet. Att i en författningstext på ett helt klargörande sätt dra de kompetensgränser som behövs är emellertid svårt för att inte säga omöjligt. Stora delar av problemet är av den karaktären att de kan sägas ha intern kommunal karaktär. Det framstår därför som en lämpligare lösning att kommunfullmäktige genom reglemente, arbetsordning eller liknande fast- ställer kompetensgränserna mellan de olika organen.

Det är självklart att gränsdragningarna måste ske med stor noggrannhet även om de görs av kommunfullmäktige. Om det behöver göras ändringar i kompetensfördelningen av olika skäl är det emellertid väsentligt enklare att kommunen gör ändringen än att kompetensfördelningen skall ändras genom författningsbestämmelserna. Till detta kommer också att förhållandena skiftar mycket starkt mellan olika kommuner, vilket medför att kraven på kompetensfördelning är starkt skiftande.

En fråga något vid sidan om organens egentliga verksamhet och som är av mer allmänt intresse är om lokala organ skall ha rätt att göra framställningar till kommunfullmäktige. En lokal trafiknämnd torde knappast ha anledning att i någon nämnvärd utsträckning begära medel för sin verksamhet. Däremot kan det möjligen inträffa att en lokal trafiknämnd finner behov av ändringar i kommunens trafikpolitiska program eller riktlinjer av olika slag som kommunfullmäktige har tagit ställning till. Det saknas emellertid anledning—åtminstone när det gäller trafiknämnderna — för statsmakterna att ge några bindande anvisningar för kommunerna på den punkten. Det bör alltså ankomma på fullmäktige att ta ställning i den frågan.

5 Samordningsbehov i ett system med lokala nämnder

I det föregående har pekats på att ett samordningsbehov föreligger i första hand när det gäller lokala trafikföreskrifter. Ett visst samordningsbehov finns också när det gäller dispensfrågor, även om det inte är lika starkt uttalat. Till detta kommer också ett behov av samordning i förhållande till väghållar- na.

Vissa åtgärder rörande trafiken kan företas av väghållaren utan lokal trafikföreskrift. Det kan gälla t. ex. anläggande av övergångsställe eller uppsättande av trafiksignaler. Samma åtgärder kan emellertid också genom-

• Sida 169
•  Original

Prop. 1979/80:54 140

föras som verkställighet av en lokal trafikföreskrift enligt 147 & andra stycket 13 VTK (andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken). Det är självfallet angeläget att det beslutande organet — trafiknämnden eller ett lokalt organ — och väghållaren är ense om gränsdragningen mellan sina respektive områ- den. I VTK har man sökt lösa dessa och liknande samordningsfrågor i förhållande till väghållaren genom att föreskriva att statlig väghållningsmyn- dighet eller enskild väghållare som berörs skall beredas tillfälle att yttra sig (148 a & VTK).

I syfte bl. a. att säkerställa att lokala trafikföreskrifter får en ur juridisk synpunkt korrekt utformning har i 148 a & VTK sagts att polismyndighetens yttrande skall inhämtas över det förslag till föreskrift som föreläggs den beslutande nämnden.

Vidare har tidigare konstaterats att ett behov av samordning föreligger så att de beslut som fattas står i samklang med de övergripande principer för trafikregleringen som har beslutats av kommunfullmäktige eller av statliga organ.

Det föreligger också ett rent praktiskt samordningsproblem. Det består i att en åtgärd som beslutas av en lokal nämnd kan få återverkningar på trafiken i en annan del av kommunen. Ett exempel på detta är att en nämnd stänger en gata för trafik av säkerhetsskäl. Normalt sett innebär det att trafiken flyttas över på någon närliggande gata. Om den gatan inte ligger inom nämndens verksamhetsområde återverkar åtgärden alltså på trafiken inom en annan nämnds verksamhetsområde.

Stora delar av dessa samordningsproblem kan lösas relativt enkelt genom att tjänstemannaresurserna är gemensamma för samtliga trafiknämnder i kommunen. De kan då svara för att erforderliga samråd tas. Det kan dock inte uteslutas att det kan behövas andra åtgärder föratt säkerställa samordningen. Man kan t. ex. tänka sig att kommunfullmäktige i reglemente —efter förebild från 1599' VTK — föreskriver att frågor som rör mer än en lokalnämnds verksamhetsområde skall avgöras av kommunens centrala trafiknämnd. Även andra former för att garantera samordningen kan givetvis tänkas. Frågan bör dock övervägas och behandlas inom varje kommun under hänsynstagande till de lokala förhållandena.

6. Författningstekniska frågor

Rätten att besluta om lokala trafikföreskrifter härleds på följande sätt. Riksdagen har genom lagen (1975z88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer(omtryckt 19781233) bemyndigat regeringen att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3 eller 5 & regeringsformen om föreskrifterna gäller trafik på väg och i terräng. Regeringen har också bemyndigats att överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter. Detta bemyndigande har regeringen utnyttjat genom att i VTK och TTK ge länsstyrelserna och

• Sida 170
•  Original

Prop. 1979/80:54 l4l

kommunerna rätt att meddela lokala trafikföreskrifter. Bemyndigandena i dessa författningar har genomgående den formen att rätten har överlåtits åt ”kommunen”, vilket innebär att ett system av lokala nämnder inte behöver föranleda några ändringar i dessa författningar. De lokala nämnderna är i detta sammanhang "kommunen”.

Lagen (1978:234) om trafiknämnd föreskriver att kommunens uppgifter i fråga om trafikreglering inom kommunen skall handhas av en trafiknämnd. En övergång till ett system med flera trafiknämnder inom varje kommun förutsätter därför antingen att lagen om trafiknämnd ändras eller att man genom en annan lag öppnar en möjlighet för kommunen att ha fiera trafiknämnder. Den senare lösningen innebär att man i särskild lag reglerar inrättandet av lokala nämnder. Den har avgjorda fördelar genom att man i en sådan lag kan ange vilka specialreglerade uppgifter som får föras över till lokala organ. Att detta är fördelaktigt hänger samman med att KDK överväger bemyndiganden för kommunerna att vidta sådana åtgärder även på andra specialreglerade områden än trafikområdet.

• Sida 171
•  Original

Prop. 1979/80:54 142

uppgifter som enligt skollagen eller annan författning ankommer på Skolstyrelsen

OM SKOLSTYRELSEN — PM till frågan om att på lokala organ lägga

1 Inledning

inom det svenska utbildningsväsendet förekommer statligt, kommunalt. landstingskommunalt och enskilt huvudmannaskap. Den största delen av det obligatoriska skolväsendet handhas av kommunerna genom att dessa är huvudmän för grundskolan. Vad gäller det obligatoriska skolväsendet i övrigt kan nämnas att staten är huvudman för bl.a. specialskolor (för barn som är synskadade, döva eller hörsel- eller talskadade) samt att landstingskommun- er och kommuner som inte tillhör landstingskommun driver Särskolor för psykiskt utvecklingsstörda. Kommuner och landstingskommuner är huvud- män även för vissa skolformer utanför det obligatoriska skolväsendet. Den viktigaste är gymnasieskolan. För högskolan svarar främst staten, men viss högskoleutbildning bedrivs med kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Skolor med enskild huvudman avser i regel undervisning motsvarande grundskolans eller gymnasieskolans.

Utbildningsväsendet är av fundamental betydelse för hela samhället. Detta gäller inte minst de delar av utbildningsväsendet för vilka kommunerna är huvudmän. Statens intresse i sammanhanget kommer till uttryck inte bara i omfattande statsbidrag och statligt reglerade tjänster för skolledare och lärare. Staten har tämligen ingående reglerat utbildningsverksamheten genom en rad författningar vilkas bestämmelser avser både verksamhetens sakliga innehåll och organisatoriska frågor.

Den grundläggande skolförfattningen är skollagen (l962z3l9, omtryckt l970:1026, ändrad senast l979z721). som innehåller bestämmelser om bl. a. grundskolan och gymnasieskolan. Enligt skollagen skall det i varje kommun finnas en skolstyrelse. Såväl skollagen som ficrtalet andra författningar som rör utbildning med kommunalt huvudmannaskap innebär att det i princip är Skolstyrelsen som skall handha berörda förvaltningsuppgifter.

Det är av bl. a. tidsskäl inte möjligt att i denna promemoria lämna en fullständig redovisning av alla de uppgifter för Skolstyrelsen som följer av den omfattande författningsreglcringen]. Mest ingående — men inte heller i dessa delar fullständigt —behancllas skolstyrelsens uppgifter i fråga om grundskolan och gymnasieskolan. Ett annat förhållande som bör påpekas är att det inom utbildningsväsendet är mycket vanligt med försöksverksamhet enligt särskil— da föreskrifter som innebär att i vissa avseenden avvikelse får göras från vad

' Vissa speciella ämnesområden förbigås helt. t. ex. de uppgifter i fråga om skolkantor som enligt kyrkomusikerförordningen (19501375) ankommer på Skolstyrelsen.

• Sida 172
•  Original

Prop. 1979/80:54 143

som annars gäller. Sådana föreskrifter tas inte upp i promemorian.

Det bör kanske också påpekas att en skolstyrelse kan ha även uppgifter som inte är författningsreglerade, t. ex. handha en kommunal musikskola. Sådana uppgifter faller utom ramen för denna promemoria.

2 Allmänt om skolstyrelsens författningsreglerade uppgifter, de viktigaste författningarna, skolans organisation m. m.

2.1 Skolplikten och grundskolan samt gymnasieskolan

Såsom redan nämnts är skollagen den grundläggande skolförfattningen. [ skollagen finns bestämmelser om bl. a. skolplikt samt om grundskolan — i vilken Skolplikten normalt fullgörs — och gymnasieskolan.

De viktigaste av de bestämmelser som kompletterar skollagen i berörda hänseenden finns i skolförordningen (l97lz235. omtryckt 19791717) samt i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan. Skolförordningen inne- håller bestämmelser om utbildningen samt om organisationen och persona- len. Bestämmelserna om utbildningen gäller inte dennas närmare innehåll. Detta framgår i stället av läroplanerna. Dessa är i vissa delar fastställda av regeringen och innehåller bl. a. mål och riktlinjer, allmänna anvisningar samt timplaner och kursplaner.

Skollagen föreskriver att varje kommun skall sörja för undervisningen av barn i grundskola, främja åtgärder i syfte att bereda ungdomar undervisning i gymnasieskola samt i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, i den mån det inte ankommer på annan att handha detta.

Enligt skollagen skall Skolstyrelsen vara styrelse för kommunens grund- skola med därtill hörande verksamhet samt. om kommunen har anordnat gymnasieskola, även för den skolan med därtill hörande verksamhet? Skollagen anger vissa preciserade uppgifter för Skolstyrelsen. Bland dessa finns inte bara sådant som hör till grundskolan eller gymnasieskolan utan också uppgifter som, utan att direkt avse grundskolan, rör Skolplikten, t. ex. att avgöra fråga om godkännande av skola med enskild huvudman såsom skola där skolplikt får fullgöras. Härutöver föreskriver skollagen att det, med vissa undantagz, är Skolstyrelsen som skall ombesörja sådan förvaltning och verkställighet som avser skolväsendet i kommunen.

I varje kommun skall det enligt skollagen finnas en skolchefsom biträder Skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under Skolstyrelsen är ledare av skolväsendet i kommunen. Kompletterande föreskrifter om Skolchefens

1 Regeringen får dock på framställning av kommunfullmäktige besluta, att särskild styrelse skall finnas för del av kommunens gymnasieskola. Enligt förarbetena åsyftas med del viss utbildning inom gymnasieskolan och inte viss skolenhet e. d. (se prop. 19701159 5. 620. ? Undantagen avser fall där förvaltning och verkställighet tillkommer annan enligt bestämmelser som regeringen meddelar eller enligt beslut som avses i 3 kap. 145 kommunallagen. Se närmare avsnitt 4.1.

• Sida 173
•  Original

Prop. 1979/80:54 144

åligganden finns i skolförordningen.

Skollagen innehåller också bestämmelser om elevområden. För varje kommuns grundskola eller gymnasieskola skall finnas elevområde. Vid behov får särskilt elevområde finnas för en del av grundskolan eller gymnasieskolan'. Ett elevområde skall omfatta den kommun som handhar skolans förvaltning. Om det behövs för att åstadkomma en ändamålsenlig organisation av skolväsendet skall i ett elevområde ingå även en eller flera andra kommuner eller delar därav. Normalt är det länsskolnämnden som beslutar om elevområden. Kompletterande bestämmelser om elevområden finns i skolförordningen.

De olika studievägarna inom en kommuns gymnasieskola har ofta elevområden av olika omfattning. När det gäller sällsynt utbildning kan elevområdet vara mycket stort, ibland t. o. m. omfatta hela riket. Beträffande en kommuns grundskola kan nämnas att högstadiet ibland har ett elevom- råde som omfattar mer än den kommunen.

Om en kommun i sin grundskola eller gymnasieskola har mottagit en elev som inte är kyrkobokförd inom kommunen, har kommunen i regel rätt att av den kommun inom vilken eleven är kyrkobokförd få ersättning för kostna- derna för undervisningen. s. k. interkommunal ersättning.

Enligt skolförordningen får det för grundskolan liksom för gymnasieskolan finnas en eller fiera skolenheter? I samma skolenhet får ingå fiera skolformer eller delar därav. Skolöverstyrelsen beslutar om skolenhet i vilken gymna- sieskola skall ingå.

Om det för grundskolan eller gymnasieskolan finns två eller flera skolenheter, skall eleverna enligt skolförordningen fördelas på skolenheterna med hänsyn främst till vad som är ändamålsenligt från kommunikations- synpunkt och till vad som krävs för att effektivt utnyttja lokaler och andra utbildningsresurser. Allmänna föreskrifter om fördelningen får meddelas av skolstyrelsen, om inte länsskolnämnden meddelar sådana föreskrifter.

Genom kommunsammanslagningarna har regler om fördelning av elever mellan skolenheter inom en kommun fått ökad betydelse.

För den omedelbara ledningen av grundskolan och gymnasieskolan finns rektorer. En rektor kan förestå en eller flera skolenheter. l skolförordningen finns särskilda föreskrifter om rektors åligganden. Under rektorerna kan som biträdande skolledare finnas biträdande rektorer, studierektorer och tillsyns- lärare.

Begreppet skolenhet spelar en större roll för gymnasieskolan än för

' Enligt förarbetena är en sådan del av grundskolan eller gymnasieskolan för vilken särskilt elevområde får fastställas inte detsamma som skolenhet eller skolanläggning. Del syftar i stället på den uppdelning av skolformen som sker i exempelvis stadier eller linjer (se prop. l962zl36 s. 81). 2 Med skolenhet avses enligt skolförordningen en med hänsyn till elever, som undervisas antingen i ett gemensamt eller i flera varandra näraliggande skolhus eller andra lokaler för undervisningen. bestämd organisatorisk enhet inom skolväsendet.

• Sida 174
•  Original

Prop. 1979/80:54 l45

grundskolan i organisatoriska sammanhang. För grundskolan har begreppet rektors arbetsområde — i dagligt tal kallat rektorsområde — ofta större praktisk betydelse. Rektors arbetsområde omfattar vanligen fiera skolenheter.

Vad gäller gymnasieskolan är sålunda tjänster som rektor, studierektor eller biträdande rektor knutna till viss skolenhet eller, i enstaka fall, vissa skolenheter. Däremot är anställningen för grundskolans rektorer och studie- rektorer inte begränsad till viss eller vissa skolenheter utan knuten till (skolformen) grundskolan i kommunen. Arbetsområdet för varje rektor och studierektor vid grundskolan bestäms särskilt av skolstyrelsen. Såväl rektor och biträdande skolledare vid skolenhet med gymnasieskola som rektor och studierektor vid grundskolan kan ha uppgifter även i fråga om annan skolform.

Enligt skolförordningen skall det för varje skolenhet med gymnasieskola finnas en samarbetsnämnd i vilken bl. a. elever ingår. En samarbetsnämnd är ett rådgivande organ, som emellertid i viss sammansättning _ i vilken elever inte ingår — har att avgöra frågor om avstängning och förvisning av elev. Det förekommer såväl inom gymnasieskolan som på grundskolans högstadium en omfattande försöksverksamhet med samarbetsnämnder i olika samman- sättningar och med olika befogenheter.

Samarbetsnämnd är inte-det enda förekommande samverkansorganet. I både grundskolan och gymnasieskolan finns personalkonferenser, klasskon- ferenser, elevvårdskonferenser och vissa andra konferenser samt klassråd. l grundskolan, där klasser sammanförs i arbetsenheter, finns också arbetsen- hetskonferenser. En del av dessa organ har vissa beslutsbefogenheter.

Av den personal som arbetar ute på skolenheterna har rektorer, biträdande skolledare och lärare statligt reglerad anställning. Till skolans personal — dock med rent kommunal anställning — hör också t. ex. skolmåltidspersonal, lokalvårdare och speciell elevvårdspersonal (Skolläkare, skolsköterska, skol- psykolog, skolkurator, syokonsulent).

Skolförordningen innehåller en omfattande reglering rörande tjänsteorga- nisation, tjänstetillsättning m. m. Regleringen avser nästan enbart de statligt reglerade tjänsterna.

Tjänster som rektor och biträdande skolledare har nyss berörts. Beträffande lärartjänsterna gäller i princip att en lärare anställs för tjänstgöring vid grundskolan i kommunen eller vid gymnasieskolan i kommunen — anställ— ningen är alltså knuten till hela skolformen i kommunen — och att tjänstgöringen skall vara tills vidare förlagd till viss skolenhet (om det är lämpligt kan en del av tjänstgöringen förläggas till annan skolenhet). I tjänst som lärare vid grundskolan eller gymnasieskolan får under vissa förutsätt- ningar såsom fyllnadstjänstgöring ingå tjänstgöring som lärare vid annan skola (= skolform) eller läroanstalt än den vid vilken läraren är anställd.'.

* Dessutom innebär tjänst som lärare vid gymnasieskolan i vissa fall undervisning även inom kommunal högskoleutbildning (det är alltså inte fråga om fyllnadstjänst— göring i dessa fall).

• Sida 175
•  Original

Prop. 1979/80:54 146

Fyllnadstjänstgöring är i många fall en förutsättning för att läraren skall få tillräckligt underlag för tjänst av viss omfattning.

Även personal med rent kommunal anställning är ofta gemensam resurs för skolverksamhet inom olika skolformer och vid olika skolenheter.

Resurssamband mellan olika skolformer förekommer ofta också när det gäller lokaler.

Personal och lokaler kan vara gemensam tillgång inte bara för grundskolan och gymnasieskolan eller för endera av dessa skolformer och annan författningsreglerad skolverksamhet som behandlas i det följande, t. ex. kommunal vuxenutbildning eller kommunal högskoleutbildning, utan också för t. ex. grundskolan och kommunal musikskola vilken senare inte regleras i författning. Det kan också nämnas att det inte sällan förekommer att en klass av en särskola för vilken en landstingskommun är huvudman förläggs till lokaler som ingår i skolanläggning för grundskolan eller gymnasieskolan. Viss samordning mellan särskolan och värdskolan kan förekomma när det gäller t.ex. Skolmåltider och vissa s. k. fria aktiviteter[ i grundskolan. Till grundskolan kan också s. k. externa klasser av en Statlig specialskola vara förlagda.

En stor del av kostnaderna fören kommuns grundskola och gymnasieskola täcks genom statsbidrag. De viktigaste statsbidragsförfattningarna är förord- ningen (l9781345) om statsbidrag till driftkostnader för grundskolan, m. m. (ändrad senast 19791325). förordningen (19662115) om statsbidrag till drift- kostnader för viss kommunal utbildning (omtryckt 19771490, ändrad senast 19791327) samt fördordningen (l957z318)om statsbidrag till byggnadsarbeten inom viss kommunal utbildning (omtryckt l974z393, ändrad senast l977:963).

Vissa ytterligare bestämmelser om skolstyrelsens uppgifter i fråga om Skolplikten, grundskolan och gymnasieskolan redovisas | avsnitt 4 .

2.2 Kommunal och statlig vuxenutbildning

I förordningen (l97lz424) om kommunal och statlig vuxenutbildning (ändrad senast 1979:604) meddelas bestämmelser om vuxenutbildning motsvarande utbildningen enligt läroplanerna för grundskolans högstadium och gymnasieskolan samt i form av särskild yrkesinriktad utbildning. Enligt förordningen gäller bl. a. följande.

Skolstyrelsen är styrelse för kommunal vuxenutbildning som kommunen anordnar och för statlig vuxenutbildning i kommunen. Kommunfullmäktige får dock föreskriva att förvaltning och verkställighet i fråga om byggnad och mark skall handhas av annan kommunal nämnd än skolstyrelsen.

Vuxenutbildningen anordnas i form av kurser.

' Om fria aktiviteter se avsnitt 4.2.l3.

• Sida 176
•  Original

Prop. 1979/80:54 147

Beträffande kommunal vuxen:”bildning gäller att en kommun får anordna vuxenutbildning, om Skolöverstyrelsen medger detl. Skolstyrelsen väljer ut de slag av kurser som skall anordnas.

Kommunal vuxenutbildning förläggs under vissa förutsättningar till en eller llera särskilda skolenheter för kommunal vuxenutbildning. Om särskild skolenhet inte har anordnats förläggs den kommunala vuxenutbildningen till skolenhet med gymnasieskola eller,i undantagsfall, till skolenhet med endast grundskola.

Den som är bosatt i landet har rätt att enligt bestämmelserna i vuxenut- bildningsförordningen och i mån av tillgång på plats få undervisning inom den kommunala vuxenutbildningen. Elevområde för en kurs är den kom- mun som anordnar kursen. 1 ett elevområde får dock ingå en eller flera andra kommuner eller delar därav. Beslut om elevområde meddelas normalt av länsskolnämnden. Till en kurs intas bland de sökande som fyller inträdes- fordringarna i första hand de som tillhör elevområdet och de för vilka kursen annars av särskilda skäl är den lämpligaste samt i andra hand övriga behöriga sökandez. Ärenden om intagning av elev till kommunal vuxenutbildning avgörs normalt av en särskild intagningsnämnd vars ledamöter utses av skolstyrelsen.

Om en kommun för undervisning i kommunal vuxenutbildning har mottagit en elev som inte är kyrkobokförd i kommunen, har kommunen rätt att av den kommun inom vilken eleven är kyrkobokförd få ersättning för kostnaderna för undervisningen.

Vid en särskild skolenhet för kommunal vuxenutbildning finns en tjänst som rektor och en eller flera tjänster som studierektor. Om kommunal vuxenutbildning har förlagts till skolenhet med gymnasieskola eller grund- skola fmns inte en särskild rektor för vuxenutbildningen. Denna leds närmast under rektor av särskild studierektor för vuxenutbildningen eller studierektor som är anställd enligt skollörordningen och tjänstgör vid skolenheten. Om studierektor saknas svarar rektor ensam för ledningen.

För varje skolenhet med kommunal vuxenutbildning finns en samarbets- nämnd och vissa andra samverkansorgan.

För kommunal vuxenutbildning anställs lärare bl. a. enligt förordningen ( 1975:337 ) om tjänster som lärare vid skolväsendet i kommun (ändrad senast l979:449')3. Sådana tjänster avser anställning vid skolväsendet i kommunen och inte vid någon viss skolform. I dem kan ingå inte bara undervisning i kommunal vuxenutbildning utan också i viss utsträckning undervisning vid bl. a. grundskolan och gymnasieskolan. Kommunal vuxenutbildning kan vidare ingå som fyllnadstjänstgöring i tjänst som lärare vid bl. a. grundskolan

1 Kommunal vuxenutbildning finns i nästan alla kommuner. 2 Kommunerna tär i praktiken låta eleverna oberoende av elevområden själva välja var de vill studera. 3 Behovet av lärare för kommunal vuxenutbildning i ämnen, där tjänst som lärare vid skolväsendet i kommun får inrättas, skall i första hand tillgodoses genom sådana tjänster.

• Sida 177
•  Original

Prop. 1979/80:54 |4g

eller gymnasieskolan i kommunen.

Nu nämnd personal har statligt reglerad anställning. Tjänsterna är föremål för en ganska omfattande författningsreglering. När det gäller personal som inte har statligt reglerad anställning saknas författningsbestämmelser nästan helt.

Till kommun som anordnar kommunal vuxenutbildning utgår statsbidrag enligt bestämmelser i bl. a. vuxenutbildningsförordningen.

För statlig vuxenutbildning finns de särskilda skolenheter som regeringen bestämmeri. Kurser anordnas i den omfattning Skolöverstyrelsen bestäm- mer.

Den som är bosatt i landet har rätt att följa undervisning vid statl'ig vuxenutbildning i mån av tillgång på plats. Ärende om intagning av elev avgörs av en intagningsnämnd.

Vid skolenhet med statlig vuxenutbildning finns särskilda (statliga) tjänster som rektor. studierektor, lärare, skolkurator m. m.

2.3 Grundutbildning för vuxna

I förordningen (l977:537) om grundutbildning för vuxna (ändrad senast 1979:451) ges bestämmelser om grundutbildning för sådana vuxna som saknar grundläggande kunskaper i läsning, skrivning eller matematik. Enligt förordningen gäller bl.a. följande.

Varje kommun skall sörja för att grundutbildning anordnas i kommunen för dem som behöver denz.

Om en kommun för grundutbildning har mottagit en studerande som inte är kyrkobokförd i kommunen. har kommunen i regel rätt att av den kommun inom vilken den studerande är kyrkobokförd få ersättning för kostnaderna för grundutbildningen.

Skolstyrelsen skall vara styrelse för en kommuns grundutbildning för vuxna. Kommunen kan dock föreskriva att fråga om grundutbildning som ankommer på skolstyrelsen skall handläggas av annan kommunal nämnd3.

Skolstyrelsen skall ha inseende över alla angelägenheter som avser utbildningen och svara för att utbildningsuppgifterna fullgörs, i den mån detta inte tillkommer annan enligt lag, enligt föreskrift som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser eller enligt beslut som avses i 3 kap. I4ä kommunallagen.

Grundutbildningen är organisatoriskt anknuten till annan utbildning. Det

1 F. n. en i Norrköping och en i Härnösand. 2Grundutbildning för vuxna var i mars 1978 anordnad i 146 kommuner. Antalet deltagare var då inemot 3 000. 3 När det i fortsättningen talas om uppgifter för skolstyrelsen i fråga om grundutbild- ning inbegrips även sådan annan kommunal nämnd som har utsetts att i skolstyrelsens ställe fullgöra sådana uppgifter.

• Sida 178
•  Original

Prop. 1979/80:54 149

kan, beroende på omständigheterna, vara fråga om anknytning till särskild skolenhet för kommunal vuxenutbildning, till annan skolenhet dit kommu- nal vuxenutbildning har förlagts eller till grundskolan.

Undervisning i grundutbildning som har förlagts till viss skolenhet leds av rektor och studierektor för skolenheten.

Undervisning i grundutbildning ingår i tjänst som lärare vid kommunens grundskola eller i tjänst som lärare enligt den i närmast föregående avsnitt nämnda förordningen (1975:337) om tjänster som lärare vid skolväsendet i kommun. Även timlärare i kommunal vuxenutbildning eller vid grundskola får anställas.

Förordningen om grundutbildning för vuxna innehåller också bestämmel- ser om statsbidrag till kommunerna för sådan utbildning.

2.4 Kommunal högskoleutbildning

Enligt högskolelagen (1977:218, ändrad senast 1979:446) kan en kommun, efter medgivande av regeringen eller myndighet som regeringen utser, vara huvudman för grundläggande högskoleutbildningl.

I högskolelagen föreskrivs att skolstyrelsen skall vara lokal styrelse för en kommuns grundläggande högskoleutbildning. En kommun får dock besluta att annan kommunal nämnd i skolstyrelsens ställe skall vara lokal styrel- sez.

Enligt högskolelagen skall skolstyrelsen ha inseende över alla angelägen- heter som avser utbildningen och svara för att utbildningsuppgifterna fullgörs, i den mån detta inte tillkommer annan enligt högskolelagen, enligt föreskrift som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser eller enligt beslut som avses i 3 kap. I4é kommunallagen.

För den grundläggande högskoleutbildningen — såväl den statliga som den kommunala — skall det enligt högskolelagen finnas linjenämnder, om inte annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar. En linjenämnd skall inom sitt verksamhetsområde planera utbildningen och handlägga övriga frågor om vad utbildningen skall innehålla och om hur utbildningen skall organiseras. Linjenämnderna inom den kommunala högskoleutbildningen är inte kommunala nämnderi kommunallagens mening. Ien linjenämnd skall ingå företrädare för verksamheten och normalt också företrädare för yrkes- livet. Dessutom har företrädare för de anställda och för de studerande rätt att ingå. Skolstyrelsen får härutöver utse en ledamot.

Enligt högskolelagen skall till kommunal högskoleutbildning antas sökan- de utan avseende på kyrkobokföringsort. Om en kommun har tagit emot en studerande som inte är kyrkobokförd i kommunen, har kommunen rätt att av

I F. n. är endast några få primärkommuner huvudmän för kommunal högskoleutbild- ning. 2 När det i fortsättningen talas om skolstyrelse såsom lokal styrelse för kommunal högskoleutbildning inbegrips även sådan annan kommunal nämnd som kan ha utsetts att i skolstyrelsens ställe fullgöra nämnda funktion.

• Sida 179
•  Original

Prop. 1979/80:54 ISO

den kommun där den studerande är kyrkobokförd få ersättning för utbild- ningen.

Närmare bestämmelser om kommunal högskoleutbildning finns i 22—24 kap. högskoleförordningen (19771263, ändrad senast 1979:472).

Till de uppgifter som enligt högskoleförordningen särskilt åligger skolsty- relsen hör att årligen till Skolöverstyrelsen — som är central förvaltningsmyn- dighet i fråga om kommunal högskoleutbildning — lämna underlag för planering i fråga om utbildningen och antalet studerande under det redovisningsår som börjar under påföljande år, årligen till Skolöverstyrelsen lämna slutlig plan över antalet studerande och lärartimmar i utbildningen under läsåret, årligen fastställa en plan för fördelning och användning av utbildningens samlade resurser samt förvalta till utbildningens förfogande ställda statsmedel och övriga medel vilka har anvisats för verksamhet avsedd att bedrivas inom utbildningen, meddela de föreskrifter eller anvisningar i fråga om utbildningen som behövs utöver vad som har föreskrivits av regeringen, universitets- och högskoleämbetet, Skolöverstyrelsen eller regionstyrelsen samt sörja för en ändamålsenlig samordning mellan hög- skoleutbildningen och skolväsendet i kommunen.

Enligt högskoleförordningen är det skolstyrelsen som inrättar linjenämnd. All utbildning som en kommun anordnar på samma utbildningslinje skall föras till en och samma linjenämnds verksamhetsområde. Till de uppgifter som enligt högskoleförordningen särskilt åligger en linjenämnd hör att besluta om utbildningens innehåll och organisation inom ramen för de riktlinjer som kan ha meddelats av central förvaltningsmyndighet, region- styrelsen eller skolstyrelsen samt att biträda skolstyrelsen med att utarbeta planer för hur högskoleutbildningen bör organiseras samt planer för vilket antal studerande som bör kunna antas.

När det gäller organisationen i övrigt skiljer högskoleförordningen mellan kommunal högskoleutbildning med statligt reglerade lärartjänster och kom- munal högskoleutbildning som utgör sjuksköterskeutbildning.

Kommunal högskoleutbildning med statligt reglerade lärartjänster anord- nas vid en eller flera skolenheter med gymnasieskola i kommunen, om inte regeringen för visst fall bestämmer annat. Skolchefen skall biträda skolsty- relsen när denna fullgör sina uppgifter i fråga om högskoleutbildningen och skall närmast under skolstyrelsen leda den högskoleutbildning som anordnas av kommunen. Kommunal högskoleutbildning som är förlagd till skolenhet med gymnasieskola leds av rektor för skolenheten. Undervisningen fullgörs av lärare vid kommunens gymnasieskola.

I kommunal högskoleutbildning som utgör sjuksköterskeutbildning finns inte statligt reglerade lärartjänster. Sjuksköterskeutbildning som anordnas av en kommun skall förläggas till särskild skolenhet. Skolöverstyrelsen får dock under viss förutsättning medge att sjuksköterskeutbildningen förläggs till skolenhet med gymnasieskola. För sjuksköterskeutbildningen inom en kommun skall finnas en rektor. Är sjuksköterskeutbildningen med stöd av medgivande förlagd till skolenhet med gymnasieskola, skall rektor för

• Sida 180
•  Original

Prop. 1979/80:54 151

enheten tillika vara rektor för sjuksköterskcutbildningen.

Vad gäller själva utbildningen finns bestämmelseri 2—7 kap. högskoleför- ordningen. Dessa kapitel — som gäller såväl den statliga som den kommunala högskolan — innehåller inte bara materiella bestämmelser utan också föreskrifter om att skolstyrelsen (för den kommunala högskolans del) och linjenämnd skall besluta i vissa frågor.

En kommun kan för sin kommunala högskoleutbildning få statsbidrag enligt bl. a. förordningen (l966:l 15) om statsbidrag till driftkostnader för viss kommunal utbildning (omtryckt 19771490, ändrad senast 19791327) och förordningen (l977z397) om statsbidrag till sjuksköterskeutbildning (ändrad senast 19792275).

Utredning om huvudmannaskapet för den kommunala högskoleutbild- ningen pågår.l

2.5 Andra författningsreglerade skolformer

Skolstyrelsen är styrelse även för statlig sjöbefälsskola inom kommunen enligt förordningen (I959:425)om sjöbefalsskolor(omtryckt l972z403, ändrad senast l979:39). Denna uppgift för skolstyrelsen kommer emellertid att upphöra i och med att sjöbefälsskolorna fr. o. rn. den I juli l980 inordnas i den statliga högskoleutbildningen.

Enligt lagen ( 1967z940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings- störda (ändrad senast 1979z248) meddelas undervisning av psykiskt utveck- lingsstörda normalt i särskola. Detta är i princip en landstingskommunal angelägenhet. En kommun som inte tillhör en landstingskommun kan dock vara huvudman för särskola. Ledningen av en landstingskommuns eller kommuns verksamhet enligt nämnda lag utövas av en omsorgsstyrelse (landstingskommunen eller kommunen får tillsätta särskild omsorgsstyrelse eller uppdra åt annan nämnd att vara omsorgsstyrelse; om så inte har skett är sjukvårdsstyrelsen omsorgsstyrelse). I lagen finns också en bestämmelse om att en landstingskommun får överlåta ledningen av en särskola på skolsty- relsen i den kommun där särskolan är belägen.

2.6 Elevhem

Enligt förordningen (1961121'0) om elevhem inom det obligatoriska skol- väsendet (ändrad senast l977:885) gäller bl. a. följande.

En kommun får i anslutning till grundskolan anordna elevhem för skolpliktiga elever. Skolstyrelsen är styrelse för ett sådant elevhem.

Behövliga föreskrifter om elevhem skall tas in i sådan ordningsstadga som skolstyrelsen enligt skolförordningen får utfärda beträffande skolenheter- na.

I ett elevhem mottas elever vid grundskolan och i mån av plats annan skola i kommunen. En förutsättning är att de bor avlägset från skola. Om plats finns

I Utredningen bedrivs av huvudmannaskapskommitten (U 1978116)

• Sida 181
•  Original

Prop. 1979/8054 152

tillgänglig får därjämte på begäran av målsman eller barnavårdsnämnden mottas elev som av medicinska eller sociala skäl inte bör vistas i sitt hem. Beslut om att motta elev i elevhem meddelas av skolstyrelsen.

Bestämmelserna i skolförordningen om åtgärder för grundskoleelevers tillrättaförande gäller i tillämpliga delar. I sista hand får skolstyrelsen skilja eleven från elevhemmet.

Vid ett elevhem skall finnas en föreståndare för den närmaste ledningen och skötseln av hemmet. I vissa fall finns även biträdande föreståndare. Nu nämnda tjänster är statligt reglerade.

Här bör också nämnas lagen ( 1965:136 ) om elevhem för vissa rörelsehind- rade barn m. ti. Enligt den lagen skall landstingskommun och kommun som inte hör till landstingskommun sörja för att fysiskt handikappade barn, som är i behov av inackordering för att kunna delta i undervisning i grundskola, får inackordering i särskilt elevhem. Regeringen fastställer plan över de elevhem som skall finnas. Ett sådant elevhem inrättas och drivs av den landstings- kommun eller kommun för vilken hemmet är avsett. Någon föreskrift om vilken nämnd som skall handha förvaltningen innehåller lagen inte.

En kommun kan driva även andra elevhem än sådana som avses i nu nämnda författningar. Det förekommer t. ex. att skolstyrelsen driver elev- hem i anslutning till gymnasieskolan. Det kan också nämnas att det i vissa kommuner finns skoldaghem och skolveckohem för grundskoleelever med sociala svårigheter. Någon motsvarighet till 1961 års förordning finns inte för verksamhet av dessa slag.

Det kan nämnas att rektor vid gymnasieskolan enligt skolförordningen har att ansvara för ledningen av elevhem i den mån uppgiften inte ankommer på annan. Enligt skolförordningen åligger det också lärare att biträda rektor med att övervaka ordningen vid elevhem i den omfattning som skolstyrelsen bestämmer.

En kommun har enligt förordningen ( 1979:452 ) om statsbidrag till vissa elevhem rätt att få statsbidrag till sina kostnader för elevhem avsedda för elever i grundskolan och gymnasieskolan samt för studerande i kommunal högskoleutbildning.

2.7 Skolskjutsning

I förordningen (l970:340) om skolskjutsning (ändrad senast 19751880) meddelas bestämmelser om skolskjutsning av bl. a. elever i grundskola och gymnasieskola.

Enligt förordningen bestämmer skolstyrelsen efter samråd med trafik- nämnd, polismyndighet och väghållare för varje skolskjuts färdväg och de platser där på- eller avstigning bör ske. Skolstyrelsen skall verka för att särskilt anordnade hållplatser för skolskjutsning utformas så att olyckor i möjligaste mån undviks. Skolstyrelsen svarar också för att eleverna undervisas om vad de skall iaktta för att undvika olyckor i samband med skolskjutsning.

• Sida 182
•  Original

Prop. 1979/80:54 153

2.8 Studiestöd

Istudiestödslagen (19731349, omtryckt 19751359, ändrad senast 1979:443) meddelas bestämmelser om statligt studiestöd i olika former. Till dessa hör bl. a. förlängt barnbidrag (för studerande vid grundskolan eller motsvarande vilka har fyllt 16 år), studiehjälp (för bl. a. yngre studerande i gymnasial utbildning), studiemedel (för bl. a. studerande inom högskoleutbildning och studerande över 20 år) och särskilt vuxenstudiestöd (för i första hand lågutbildade vuxna med yrkeserfarenhet vilka genomgår grundskole- eller gymnasieutbildning).

Enligt studiestödslagen hör skolstyrelsen till de organ som skall handha studiestödet. En kommun kan dock föreskriva att fråga om studiestöd som ankommer på skolstyrelsen i stället skall handläggas av annan kommunal nämnd.

Vilka frågor om studiestöd som ankommer på skolstyrelsen framgår av studiestödsförordningen ( l973z418, omtryckt 19751390, ändrad senast 1979:444). Där föreskrivs bl.a. följande. Fråga om förlängt barnbidrag till studerande vid grundskola prövas av skolstyrelsen. Vad angår handläggning av ärende om studiehjälp prövas frågor om studiebidrag, inackorderings- tillägg, resetillägg, inkomstprövat tillägg, behovsprövat tillägg eller resekost- nadsersättning av skolstyrelsen när det gäller studerande vid läroanstalt under skolstyrelsens förvaltning (vissa undantag finns). Fråga om studie- medel i form av resekostnadsersättning prövas enligt huvudregeln av skolstyrelsen. Detsamma gäller fråga om särskilt vuxenstudiestöd i form av resekostnadsersättning. I fall där skolstyrelsen prövar fråga om studiestöd är det normalt också skolstyrelsen som handhar utbetalningen.

2.9 Timersättning vid grundutbildning för vuxna

Till studerande som deltar i grundutbildning för vuxna kan timersättning utgå enligt föreskrifterna i förordningen (19761327) om timersättning vid grundutbildning för vuxna (ändrad senast 1979:438).

Fråga om timersättning prövas enligt förordningen av skolstyrelsen i den kommun där utbildningen anordnas. En kommun kan dock föreskriva att sådan fråga i stället skall handläggas av annan kommunal nämnd.

Timersättning betalas ut av skolstyrelsen.

2.10 Uppföljande studie- och yrkesorientering

Enligt 2 kap. 4ä skolförordningen är skolstyrelsen skyldig att bedriva uppföljande studie- och yrkesorientering för att stödja ungdomar som inte har fyllt 18 år och som efter avslutad grundskola inte genomgår utbildning eller har arbete. Studie- och yrkesorientering skall bedrivas i syfte att ge dessa ungdomar möjlighet till arbete, praktik eller utbildning. Skolstyrelsen skall

• Sida 183
•  Original

Prop. 1979/80:54 154

därför fortlöpande hålla sig underrättad om dessa ungdomars situation. utröna deras intresse och möjligheter för fortsatt utbildning eller arbete samt lämna dem vägledning i sådana frågor. Studie- och yrkesorienteringen skall bedrivas i nära samverkan med berörda lokala statliga och kommunala organ, främst den offentliga arbetsförmedlingen och sociala centralnämnden eller motsvarande kommunala nämnd.

När bestämmelserna om uppföljande studie- och yrkesorientering tillkom, förutsattes att betydande insatser för verksamheten skulle göras av det planeringsrådl som enligt skollagen skall biträda skolstyrelsen i frågor rörande utbildningens anknytning till arbetslivet.

3 Allmänt om möjligheterna att flytta författningsreglerade uppgif- ter från skolstyrelsen till lokala organ

Såsom framgår av översikten i avsnitt 2 har skolstyrelsen en mycket omfattande specialreglerad förvaltning. 1 den verksamheten finns åtskilliga uppgifter som bör kunna läggas på lokala organ. Vissa begränsningar i möjligheten att låta lokala organ träda i skolstyrelsens ställe bör dock uppmärksammas.

Till att börja med finns det frågor som — oberoende av författningarnas innehåll — på grund av sakens natur rör hela kommunen och därför inte hör hemma hos lokala organ med deras begränsade verksamhetsområden.

Härtill kommer att hinder kan finnas i själva författningarna. Dessa innehåller såväl föreskrifter om att skolstyrelsen skall handha vissa uppgifter som föreskrifter om hur verksamheten skall vara utformad. Det går inte att utan vidare beträffande föreskrifter av det förstnämnda slaget tänka sig att lokala organ alltid skall vara ett alternativ till skolstyrelsen. De uppgifter som det handlar om kan nämligen vara föremål för reglering genom föreskrifter av det sistnämnda slaget och dessa föreskrifter kan innebära att uppgifterna görs till frågor för hela kommunen. Sådana föreskrifter kan inte utan vidare ändras bara för att lokala organ skall kunna få ett större uppgiftsområde. I varje fall medger inte tiden nämnvärda ändringar inför en försöksverksamhet avsedd att kunna inledas redan vid kommande årsskifte.

Från översikten i avsnitt 2 kan såsom exempel på föreskrifter som kan begränsa möjligheterna att lägga uppgifter på lokala organ nämnas skollagens bestämmelser om elevområden för grundskolan och gymnasieskolan (elev- område finns för varje kommuns grundskola eller gymnasieskola; en kommundel har ingen egen sådan skola med eget elevområde) samt skolförordningens bestämmelser om bl. a. lärartjänster vid grundskolan och gymnasieskolan (i princip gäller att en lärare anställs vid grundskolan i kommunen eller vid gymnasieskolan i kommunen). De nämnda bestämmel- serna gör att t. ex. vissa frågor om elevs inträde i grundskolan eller

lSe avsnitt 4.1.

• Sida 184
•  Original

Prop. 1979/80:54 155

gymnasieskolan och om tillsättning av lärartjänster inte hör hemma hos ett lokalt organ.

Författningsregleringen på utbildningsområdet är omfattande och tämli- gen detaljerad. Kritik har riktats mot detta förhållande och det är möjligt att regleringen under 1980-talet kan minska i omfattning och detaljeringsgrad. Men som läget är för närvarande kan det tänkas att materiella författnings- bestämmelser oftare på utbildningsområdet än på vissa andra specialreglera- de sektorer begränsar möjligheterna att lägga uppgifter på lokala organ.

Den tid som står till förfogande för denna promemoria medger varken fullständig genomgång av författningsmaterialet eller närmare penetrering av möjligheterna att låta lokala organ ta över berörda uppgifter från skolstyrel- sen.

i promemorian ges störst utrymme — dock ingalunda fullständig behand- ling — åt grundskolan och gymnasieskolan. Dessa får sägas utgöra kärnan i skolstyrelsens författningsreglerade verksamhet. Bl.a. därför kan särskilt grundskolan — med dess i regel flera skolenheter - anses ligga närmare till hands än övriga verksamhetsgrenar för en försöksverksamhet med lokala organ.

Av översikten i avsnitt 2 framgår att det kan förekomma ett resurssamband mellan olika skolformer. Detta måste uppmärksammas när ett lokalt organs uppgiftsområde bestäms. Antag t. ex. att gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning bedrivs vid samma skolanläggning. Om då ett lokalt organ skall handha skötseln av lokalerna och inventarierna. går det inte att begränsa organets uppgiftsområde till det som enbart rör gymnasieskolan.

En fråga som har samband med ett lokalt organs uppgiftsområde är hur dess verksamhetsområde bestäms.

Verksamhetsområdet kan bestämmas till en eller flera anläggningar eller till viss geografiskt bestämd del av kommunen. i det förra fallet kan en skolenhet eller ett elevhem utgöra verksamhetsområde. [ det senare fallet lär den geografiska bestämningen innebära att det lokala organet, inom ramen för sin sakliga kompetens, får uppgifter beträffande verksamheten vid de skolenheter som finns inom distriktet'.

Det förekommer inte sällan att det i en kommun för viss skolform, t. ex. gymnasieskolan, finns bara en skolenhet. Då föreligger knappast behov av att för gymnasieskolans skull skapa ett lokalt organ av typ institutionsstyrelse med denna skolenhet som verksamhetsområde. I sammanhanget kan påpekas att det skulle vara mycket olyckligt om skolstyrelsen praktiskt taget tömdes på uppgifter rörande en viss skolform. En sådan ordning skulle

' Det blir i varje fall formellt sett inte fråga om skolverksamhet för just de inom distriktet bosatta och inga andra (jfr bestämmelserna om elevområden och elevernas fördelning på skolenheter). Om någon är bosatt i kommunen och i så fall var skulle däremot kunna få avgörande betydelse för ett lokalt organs kompetens när det gäller frågor som inte avser själva skolverksamheten.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1979/80:54 l56

motverka samordning av och samverkan inom skolväsendet i kommun- en.

För grundskolans del kan det i åtskilliga fall vara naturligt att bestämma ett lokalt organs verksamhetsområde med utgångspunkt från ett s. k. rektors- område (se avsnitt 2.1 ). I sammanhanget kan nämnas att indelningen i rektorsområden i praktiken ofta torde ha nära samband med en indelning i geografiskt bestämda upptagningsområden för elevers huvudsakliga fördel- ning på skolenheter inom en kommun.

Av betydelse när verksamhetsområdet skall bestämmas är också om detta kan sammanfalla med verksamhetsområdena för lokalorgansförvaltning inom andra sektorer. Inte minst i samband med SIA-reformen —som innebär bl. a. samlad skoldag med fria aktivitetertse avsnitt 4.2.13 ), behovsorienterad resursdisposition och vidgade kontakter mellan förskolan och grundskolans lågstadium — har det framträtt ett ökat behov av samverkan mellan skolförvaltningen och framför allt social-. fritids- och kulturförvaltningarna. Vissa sådana samverkansbehov kanske skulle bli bäst tillgodosedda genom ett för flera sektorer gemensamt organ på distriktsnivå.

När det gäller sådana uppgifter för skolstyrelsen som ioch för sig kan läggas ut på lokala organ bör urvalet ske med hänsyn till om det kan vara direkt positivt för den berörda verksamheten att ett lokalt organ — vilkas ledamöter har större närhet till verksamheten och bättre kännedom om lokala förhållanden — får hand om uppgifterna. Ibland kan dylika värden behöva vägas mot betydelsen av enhetlig bedömning i hela kommunen; en sådan bedömning uppnås lättast om skolstyrelsen har alla ärenden av samma slag. Bl. a. av detta skäl kan det ses som angeläget att skolstyrelsen handhar frågor av stor vikt eller av ömtålig natur. En aspekt som också bör vägas in är om det är rationellt att lägga ut uppgiften i fråga på lokala organ. Det bör även uppmärksammas att det finns uppgifter som knappast är av intresse för ett politiskt organ och som därför med fördel kan delegeras till en tjänsteman, t. ex. skolchefen. I sådana fall finns det särskild anledning att ta hänsyn till om effektivitetsskäl talar emot en utspridning på lokala förvaltningar.

4 Närmare om skolstyrelsens uppgifter i fråga om Skolplikten, grundskolan och gymnasieskolan samt möjligheterna att flytta sådana uppgifter till lokala organ

4.1 Vissa bestämmelser i skollagen och omsorgslagen 7 j? ska/lagen

Enligt 7 & skollagen är skolstyrelsen styrelse för kommunens grundskola med därtill hörande verksamhet samt. om kommunen har anordnat gymnasieskola, även för den skolan med därtill hörande verksamhetl.

I Regeringen får dock enligt 8 & skollagen på framställning av kommunfullmäktige besluta. att särskild styrelse skall finnas för del av kommunens gymnasieskola. Se närmare avsnitt 2.1 första noten.

• Sida 186
•  Original

Prop. 1979/80:54 157

Såsom redan framgått av tidigare avsnitt linns det till följd av sakens natur och vissa bestämmelser om skolverksamhetens utformning styrelsefunktio- ner som avser kommunens grundskola eller gymnasieskola i dess helhet. Sådana styrelsefunktioner kan inte läggas på lokala organ som var för sig endast har en del av skolan inom sitt verksamhetsområde. Det finns emellertid åtskilliga styrelseuppgifter som avser frågor av lokal karaktär och därför bör kunna läggas på lokala organ. Om så sker kommer ställningen som styrelse att delas mellan skolstyrelsen och lokala organ.

9 59 sko/lagen

I 99" skollagen finns vissa allmänna bestämmelser om skolstyrelsen. Fr. o. m. den I januari 1980 har paragrafen följande lydelse.

9 & Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets område, följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och taga erforderliga initiativ för att bereda barn och ungdom i kommunen tillfredställande utbildning.

Skolstyrelsen skall vidare

a) i den mån sådant ej tillkommer annan enligt bestämmelser som regeringen meddelar eller enligt beslut som avses i 3 kap. 14å kommunal-. lagen (1977:179), ombesörja de angelägenheter avseende skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet,

b) tillse, att verksamheten vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter: och sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten,

c) främja pedagogiska försök och lärarnas fortbildning,

d) verka för samarbete mellan hem och skola samt

e) verka för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Vad gäller bestämmelserna i 95 första stycket och föreskriften i 9 5 andra stycket b) om att skolstyrelsen skall sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten är det ansvar som dessa stadganden innebär till stor del av sådan art att det inte kan tas över av lokala organ. Ett lokalt organ kan t. ex. inte sörja för enhetlighet i kommunens skolväsende i dess helhet. Detta betyder också att en nedflyttning av uppgifter till lokala organ inte får innebära att skolstyrelsen fråntas möjligheten att fullgöra sitt åliggande i fråga om enhetlighet i verksamheten.

I 9 & andra stycket b) sägs också att skolstyrelsen skall tillse att verksam- heten vid skolorna fortgårenligt gällande föreskrifter. Om lokala organ införs. bör dessa kunna inom sina uppgiftsområden ta över skolstyrelsens roll.

Enligt 9 & andra stycket c) skall skolstyrelsen främja pedagogiska försök och lärarnas fortbildning. Här bör lokala organ kunna medverka men knappast helt överta skolstyrelsens ansvar.

I 9 & andra stycket (1) och e) sägs att skolstyrelsen skall verka för samarbete

• Sida 187
•  Original

Prop. 1979/80:54 158

mellan hem och skola samt verka förjämställdhet mellan kvinnor och män. Om det finns lokala organ bör såväl dessa som skolstyrelsen kunna göra insatser i förevarande sammanhang.

Skolstyrelsen skall enligt 9 & andra stycket a) ombesörja de angelägenheter avseende skolväsendet i kommunen vilka är att hänföra till förvaltning och verkställighet, i den mån sådant inte tillkommer annan enligt bestämmelser som regeringen meddelar eller enligt beslut som avses i 3 kap. 14 & kommunallagen.

Enligt den paragrafi kommunallagen till vilken hänvisas får kommunfull— mäktige, i den mån inte annat är föreskrivet i lag eller annan författning'. besluta att kommunstyrelsen eller annan nämnd skall handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som annars handhas av annan nämnd (paragrafens punkt 1)eller handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal som är underställd annan nämnd (paragrafens punkt 2).

Av 9 & andra stycket a) framgår också att vissa uppgifter tillkommer annan än skolstyrelsen enligt bestämmelser som regeringen meddelar. l främst skolförordningen finns bestämmelser som lägger uppgifter på t. ex. rektor. Skolförfattningarna utpekar inte alltid vem — skolstyrelsen eller t. ex. rektor— som skall handha frågor av visst slag om vilka författningarna innehåller föreskrifter. Det får ibland bedömas inte uteslutande efter principen i 9ä andra stycket a) utan också med hänsyn till omständigheterna.

En del av de uppgifter som till följd av 9 _5 andra stycket a) skollagen eller på grund av särskild föreskrift i förordning ankommer på skolstyrelsen bör kunna läggas på lokala organ. Se närmare avsnitt 4.2.

I () _tf sko/lagen

1 10% första och andra styckena skollagen anges att det ankommer på skolstyrelsen att besluta i frågor som avses i vissa andra paragrafer i skollagen .

132 & skollagen finns bestämmelser om förutsättningarna för att i visst fall låta ett barn börja sin skolgång i grundskolan ett år tidigare eller senare än normalt. Sådana frågor prövas enligt 10% av skolstyrelsen.

Skolplikt får fullgöras i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild statsunderstödd skola. Enligt 34% skollagen får skolplikt fullgöras även i annan enskild skola, om den har godkänts för ändamålet. Fråga om godkännande prövas enligt 10% av skolstyrelsen.

Om ett barn i hemmet eller på annat håll bereds enskild undervisning som

' Sådana hindrande föreskrifter finns i betydande omfattning när det gäller personal med statligt reglerad anställning. Åtskilliga av de frågor som anges i paragrafens punkt 2 skall enligt sådana föreskrifter handläggas av skolstyrelsen när det gäller personal som nu har nämnts.

• Sida 188
•  Original

Prop. 1979/80:54 159

väsentligen motsvarar grundskolans. skall barnet enligt 35 åskollagcn befrias från skolgång. Barnet får kallas till prövning. Vid behov skall skolgång åläggas barnet. Enligt 10% beslutar skolstyrelsen i dessa frågor.

Skolplikten är fullgjord när eleven tillfredsställande har genomgått årskurs 9 eller då eleven vid särskild prövning visar att han har motsvarande kunskaper. Under vissa omständigheter får medges att en elevs skolgång avslutas ett år tidigare än normalt. Eleven står då under tillsyn av skolstyrelsen. Medgivandet kan återkallas. Se närmare 36 & skollagen. Enligt lOä beslutar skolstyrelsen i dessa frågor.

Om en elev i grundskolan inte före skolpliktens upphörande tillfredsstäl- lande har genomgått årskurs 9. får enligt 37 & skollagen skolgången fullföljas, om han kan tillgodogöra sig undervisningen. Enligt 10% beslutar skolstyrel- sen i denna fråga.

Enligt 27 5 första stycket skollagen får elev i grundskolan på föräldrarnas begäran befrias från att delta i morgonsamling, om skäl föreligger'. Enligt 27 å andra stycket skall elev på föräldrarnas begäran befrias från att delta i undervisning i religionskunskap, om eleven tillhör trossamfund, som har fått regeringens tillstånd att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning. Fråga om att förvägra en elev i grundskolan eller gymnasieskolan befrielse enligt 27 & skall enligt 10 & prövas av skolstyrelsen, i den mån regeringen inte förordnar annat.

1 avsnitt 2.1 har redovisats bestämmelser om elevområden för grundskolan och gymnasieskolan. Enligt 44% skollagen skall ett barn mottas i den grundskola till vars elevområde barnet hör. Om särskilda skäl föreligger skall i grundskola mottas barn som inte hör till skolans elevområde. Enligt 45; mottas i kommunens gymnasieskola bland de inträdessökande som fyller inträdesfordringarna i första hand de som tillhör skolans elevområde samt de för vilka skolan annars av särskilda skäl är den lämpligaste. 1 andra hand mottas övriga behöriga inträdessökande, dock inte den som enligt de nyssnämnda reglerna om vilka som mottas i första hand skall mottas i annan skola av samma slag, om han kan beredas plats där. Fråga om att förvägra någon inträde i grundskolan eller gymnasieskolan på grund av bestämmel- serna i 44 eller 455 skall enligt lOä prövas av skolstyrelsen. i den mån regeringen inte förordnar annat.

Hur är det då med möjligheterna att låta lokala organ handha uppgifter som enligt 105 första och andra styckena skollagen ankommer på skolstyrel- sen?

Fråga om att förvägra någon inträde i kommunens grundskola eller gymnasieskola på grund av bestämmelserna i 44 och 45 åå hör inte hemma hos lokala organ. Det handlar om kommunens grundskola eller gymnasie-

l Avsikten är att täcka inte bara fall där eleven kommer från ett hem med annan trosuppfattning utan också fall där eleven av praktiska skäl. t. ex. lång resväg, har svårt att delta.

• Sida 189
•  Original

Prop. 1979/80:54 160

skola satt i relation till annan kommuns grundskola eller gymnasieskola.

När det gäller frågor enligt övriga paragrafer som anges i 10 & första och andra styckena skollagen kan till att börja med anmärkas att nästan alla mer eller mindre rör skolplikten. lnte minst mot bakgrund av att kommunens grundskola — där skolplikten normalt skall fullgöras — är en enhet får det ses som en naturlig princip att skolstyrelsen bör ha kvar ett allmänt ansvar för att kommunens alla barn får utbildning inom ramen för skolplikten. Härtill kommer att frågor rörande skolplikten inte alltid utan vidare kan ges lokal anknytning och föras till ett lokalt organs kompetens. Om ett lokalt organs verksamhetsområde är bestämt till viss skolenhet kan det inte gärna bli tal om att låta organet handha frågor rörande annan än den som hör till skolenheten. Om verksamhetsområdet är geografiskt bestämt kan man i och för sig tänka sig att det lokala organet handhar frågor om skolplikt för dem som är bosatta inom organets verksamhetsområde, men en dylik ordning förefaller egen- domlig om den det rör inte hör till eller vid fullgörande av skolplikten vid grundskolan skulle höra till skolenhet inom organets verksamhetsområde (sådan tillhörighet behöver inte följa av bosättningen). Övriga aspekter att beakta vid bedömningen av om ett lokalt organ bör få ta över skolstyrelsens roll är om frågan över huvud taget haren naturlig lokal karaktär,om den är av stor betydelse och om en enhetlig bedömning inom hela kommunen ter sig särskilt angelägen.

Mot denna bakgrund bör godkännande av enskild skola enligt 34ä inte kunna läggas på lokala organ. Kvar hos skolstyrelsen bör också ligga frågor enligt 35 & om befrielse från skolgång m. m. för barn som får enskild undervisning. Detsamma gäller sådana allvarliga frågor som att enligt 36 & skollagen medge att skolgången avslutas ett år tidigare än normalt. När det gäller tillsyn enligt 36 & kan det dock vara naturligt att låta ett lokalt organ medverka, om den det gäller är bosatt inom organets verksamhetsområde. Huvudansvaret för tillsynen bör dock ligga hos skolstyrelsen (jfr avsnitt 5.9 om uppföljande studie- och yrkesorientering).

Inte heller frågor enligt 32% om skolstart ett år tidigare eller senare än normalt framstår som lämpliga för lokala organ, om man anlägger principiella synpunkter. Det bör dock inte vara uteslutet att låta ett lokalt organ besluta i sådana frågor när det gäller barn bosatta inom organets verksamhetsområ- de'.

Beslut enligt 375 angående fullföljande av skolgång i grundskolan efter skolpliktens upphörande bör kunna läggas på ett lokalt organ, om den det rör redan går vid och i händelse av ja till fortsatt skolgång alltjämt skall gå vid skolenhet inom organets verksamhetsområde.

Vad slutligen angår fråga om att vägra elev befrielse enligt 27 & bör det vara

' Märk sambandet med förskolan. Om ett lokalt organ handhar (örskoleverksamhet, kan det i och för sig vara naturligt att även låta organet besluta i frågor som avses i 32 ä' skollagen.

• Sida 190
•  Original

Prop. 1979/80:54 161

möjligt att lägga också den prövningen på lokala organ. Skolplikten berörs bara i mindre mån. Behovet av enhetlighet i bedömningen kan dock tala för att skolstyrelsen handlägger alla sådana ärenden.

16 a och I 7 559 skollagen

Enligt 16 a & skollagen skall skolstyrelsen utse ett planeringsråd — i dagligt tal kallat SSA-råd — med uppgift att biträda skolstyrelsen i frågor rörande utbildningens anknytning till arbetslivet och att följa yrkesutbildningen i kommunen. Och enligt 17 & skollagen skall i en kommun som har anordnat gymnasieskola skolstyrelsen utse ett eller flera yrkesråd med uppgift att biträda skolstyrelsen i frågor rörande yrkesinriktningen av utbildningen i gymnasieskolan.

Även om lokala organ inrättas bör ett övergripande ansvar för utbildning- ens förhållande till arbetslivet av praktiska skäl och med tanke på enhetlig- heten i verksamheten ligga kvar hos skolstyrelsen, som för det ändamålet bör ha biträde av planeringsråd och yrkesråd. Detta utesluter inte att lokala organ kan göra betydelsefulla insatser på hithörande område. Se närmare avsnitt 4.217 .

53 3? omsorgslagen

Enligt 53 å i den tidigare omnämnda lagen ( 1967:940 ) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, den s. k. omsorgslagen. skall skolsty- relsen vidta åtgärder för att den som är i särskolpliktig ålder och kan antas behöva undervisning i särskola erhåller sådan undervisning. Vidare sägs att skolstyrelsen får ombesörja undersökning som behövs för att vidta sådan åtgärd.

Även om lokala organ inrättas bör skolstyrelsen ha kvar det allmänna ansvaret för att kommunens alla barn får utbildning inom skolpliktens ram. Det finns ett samband mellan detta ansvar och sådana uppgifter som åsyftas i 53 & omsorgslagen. Även dessa uppgifter bör därför ligga kvar hos skolsty- relsen.

4.2 Uppgifter som ankommer på skolstyrelsen till följd av allmän bestäm- melse i skollagen eller särskild föreskrift i förordning

4.2.1 Inledning

Såsom framgår av redovisningen i avsnitt 4.1 anger skollagen endast ett fåtal preciserade uppgifter för skolstyrelsen. Många av skolstyrelsens uppgif- ter följer av den allmänna bestämmelsen i 9 & andra stycket a) skollagen (jfr även 7 & samma lag). Härtill kommer att det i bl. a. skolförordningen finns

11 Riksdagen 1979/80. I sam/. Nr 54

• Sida 191
•  Original

Prop. 1979/80:54 162

särskilda föreskrifter om skolstyrelsens åligganden. 1 avsnitt 4.2 behandlas en del av de uppgifter för skolstyrelsen som följer av allmän bestämmelse i skollagen eller särskild föreskrift i förordning.

4.2.2 Inskrivning m. m.

I 2 kap. skolförordningen finns tillämpningsföreskrifter till vissa bestäm- melser i skollagen. bl. a. rörande skolplikten. 12 kap. 12—14 åå ges föreskrifter om bl. a. skolstyrelsens tillsyn över skolpliktiga elevers skolgång och prövning av om en elev, som får undervisning vid annan skola än grundskolan men som brister i närvaro, skall åläggas skolgång i grundsko- lan.

1 6 kap. 1—8 55 skolförordningen finns föreskrifter om skolstyrelsens roll när det gäller inskrivning i grundskolan och ansvar för att barn vid behov anmäls för inskrivning i specialskolan eller särskolan eller anmäls till t. ex. elevhem för rörelsehindrade.

Vissa av de frågor som nu nämnts har samband med frågor som avses i 10 & skollagen och 53 & omsorgslagen och som har behandlats i avsnitt 4.1. l linje med vad som har uttalats där bör de uppgifter som åsyftas med nu berörda bestämmelser i skolförordningen i princip ligga kvar hos skolstyrelsen även om lokala organ inrättas. Sådana organ bör dock kunna medverka t. ex. när det gäller tillsyn över skolpliktiga elevers skolgång vid skolenhet inom organets verksamhetsområde.

4.2.3 Inter/communal ersättning

Om en kommun i sin grundskola eller gymnasieskola har mottagit en elev som inte är kyrkobokförd inom kommunen, har kommunen i regel rätt att av den kommun inom vilken eleven är kyrkobokförd få ersättning för kostna- derna för undervisningen. Frågor om sådan s. k. interkommunal ersättning hör inte hemma hos lokala organ.

4.2.4 Statsbidrag

En stor del av kostnaderna fören kommuns grundskola och gymnasieskola täcks genom statsbidrag. De viktigaste statsbidragsförfattningarna är såsom tidigare nämnts förordningen (l978z345) om statsbidrag till driftkostnader för grundskolan, m. m., förordningen (l966:l 15) om statsbidrag till driftkostna- der för viss kommunal utbildning samt förordningen (1957r318)om statsbif drag till byggnadsarbeten inom viss kommunal utbildning. ' '

Skolstyrelsen gör framställning om statsbidrag och svarar för bidragets användning. Statsbidragsvillkor och andra centrala (statliga) föreskrifter gör ofta att handlingsutrymmet för bidragets användning är litet. En strävan är emellertid att öka det kommunala inflytandet över användningen av statsbidrag. SIA-reformen är ett uttryck för denna strävan. Det nya

• Sida 192
•  Original

Prop. 1979/80:54 163

statsbidragssystemet för grundskolan bygger på ett system med bl. a. basresurser och förstärkningsresurser. Basresurserna är bidrag till kostnader för lärarlönerna. Förstärkningsresurserna är bidrag till kostnader som avser olika insatser för undervisningen och andra särskildainsatser under skolda- gen. Det är särskilt förstärkningsresurserna som ger handlingsutrymme. De fördelas av skolstyrelsen på rektorsområdena efter de olika behov som framträder där.

När statsbidrag utgår till kommunen för dess grundskola eller gymnasie- skola utan att medlen är bundna till ändamål inom ett lokalt organs kompetensområde, har skolstyrelsen funktioner som inte kan tas över av lokala organ. En sådan fråga som framställning om statsbidrag måste ligga hos skolstyrelsen. Likaså måste skolstyrelsen ha ett ansvar för bidragets användning, låt vara att detta ansvar kanske i vissa fall kan begränsas till hur medlen fördelas mellan olika lokala organs verksamhetsområden.

När det gäller t.ex. en förstärkningsresurs kan det finnas skäl för en ordning som innebär att skolstyrelsen fördelar medlen mellan olika lokala organs verksamhetsområden och att de lokala organen sedan i princip får rätt att bestämma om medlens användning inom sina resp. verksamhetsområ- den. 1 vissa fall kan det emellertid inte bli fråga om mer än förslag från organets sida. Det förhåller sig ju så, att en del åtgärder som medlen kan användas till kan förutsätta beslut som ligger utanför det lokala organets kompetens. Ett exempel är användning av förstärkningsresursen till anstäl- lande av ytterligare personal, om sådana frågor är skolstyrelsens sak (jfr avsnitt 4.219). I praktiken torde skolstyrelsen då såvitt gäller personella åtgärder få göra inte en medelsfördelning i egentlig mening mellan verksam- hetsområdena utan en personaltilldelning (berörda anställdas tjänstgöring förläggs för längre eller kortare tid till visst lokalt organs verksamhetsområ- de).

4.2.5 Lokalbehovsutredning samt anordnande och indragning av ska/enhet

Enligt 2 kap. 35 skolförordningen ankommer det på skolstyrelsen att utreda behovet av skollokaler och föreslå kommunfullmäktige de åtgärder som behövs.

Eftersom det är fråga om en skola — grundskola eller gymnasieskola — även om verksamheten bedrivs på olika håll i kommunen, bör skolstyrelsen göra en samlad utredning av lokalbehovet också i fall där lokala organ finns. Detta hindrar inte att de lokala organen här bör förse skolstyrelsen med mate- rial.

Visst samband med lokalbehovet har indelningen i skolenheter. Såsom nämnts är skolenhet enligt skolförordningen en med hänsyn till elever, som undervisas antingen i ett gemensamt eller i flera varandra näraliggande skolhus eller andra lokaler för undervisningen, bestämd organisatorisk enhet inom skolväsendet.

• Sida 193
•  Original

Prop. 1979/ 80:54 164

För kommuns grundskola eller gymnasieskola får enligt 2 kap. 20é skolförordningen finnas en eller flera skolenheter. [ samma skolenhet får ingå flera skolformer eller delar därav.

Enligt sistnämnda paragraf är det Skolöverstyrelsen som — efter samråd med den eller de kommuner som berörs - beslutar om skolenhet i vilken gymnasieskola skall ingå.

Vad gäller skolenhet av grundskolan är det i princip skolstyrelsen som beslutar. Detta kan ske genom fastställande av organisationsplan enligt 2 kap. 225 skolförordningen. Utan hinder av vad som genom fastställande av organisationsplan eller i annan ordning har beslutats om skolenheter, får emellertid länsskolnämnden, om särskilda skäl föreligger, förordna att skolenhet av grundskolan skall anordnas eller dras in från och med nästkommande läsår. Enligt 19 kap. 7é tredje stycket är det endast skolstyrelsen som får föra talan mot sådant beslut av länsskolnämnd. Talan förs hos regeringen genom besvär.

Skall tillkomsten av lokala organ inverka på skolstyrelsens befattning med frågor om anordnande eller indragning av skolenhet? Sådana frågor måste bedömas med beaktande av situationen för hela skolan i kommunen. Därför kan skolstyrelsens roll inte tas över av lokala organ. Detta hindrar emellertid inte att det lokala organet bör hörasi fråga om anordnande eller indragning av skolenhet inom dess verksamhetsområde.

4.2.6 Loka/er. utrustning m. m.

Enligt 2 kap. 249' skolförordningen skall skolenhet i vilken ingår grund- skola eller gymnasieskola vara försedd med lämplig mark, lokaler och inventarier. Skolenheten skall ha bibliotek och annan utrustning som behövs för en tidsenlig utbildning. - De frågor som avses i nämnda paragraf hör till viss del hemma på central nivå inom kommunen (jfr avsnitt 4.2.5 och vad som där sägs med anledning av att det enligt 2 kap. 3 & skolförordningen ankommer på skolstyrelsen att utreda behovet av skollokaler och föreslå kommunfullmäktige de åtgärder som behövs). Men på lokala organ bör kunna läggas åtminstone frågor om underhåll och skötsel i övrigt av lokalerna samt anskaffande och skötsel av inventarier och annan utrustning.

Enligt 2 kap. ] åskolförordningen får skolstyrelsen utfärda ordningsstadga som bl. a. upptar allmänna föreskrifter om tillsyn över och vård av lokaler, inventerier och utbildningsmateriel. Detta bör kunna göras till en uppgift för lokala organ.

Enligt 509" skollagen bör, om större olägenhet inte vållas verksamhet i grundskola eller gymnasieskola, mark och lokaler som disponeras för skolan upplåtas för annat än skolans behov. För frivillig bildningsverksamhet och liknande verksamhet skall upplåtelse medges under sådan förutsättning. Om ersättning då tas ut får den motsvara högst den av upplåtelsen föranledda

• Sida 194
•  Original

Prop. 1979/80:54 165

omedelbara ökningen av kommunens kostnader. Frågor om upplåtelse av skollokalerna till utomstående bör kunna avgöras av vederbörande lokala organ.

4 .2 . 7 Ordningsfo'reskrifrer

Enligt 2 kap. ] äskolförordningen får skolstyrelsen utfärda ordningsstadga som upptar allmänna föreskrifter om ordningen vid skolenheterna samt om tillsyn över och vård av lokaler, inventarier och utbildningsmateriel.

I avsnitt 4.2.6 uttalades att det borde kunna göras till en uppgift för lokala organ att meddela allmänna föreskrifter om tillsyn över och vård av lokaler, inventarier och utbildningsmateriel. Även när det gäller föreskrifter om ordningen vid skolenheterna bör skolstyrelsens roll kunna tas över av vederbörande lokala organ.

4.2.8 Elevernas fördelning på skolenheter

Om det för en kommuns grundskola eller gymnasieskola finns två eller flera skolenheter, skall enligt 2 kap. 21 & skolförordningen eleverna fördelas på skolenheterna med hänsyn främst till vad som är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt och till vad som krävs för att effektivt utnyttja lokaler och andra utbildningsresurser. Allmänna föreskrifter om fördel- ningen får meddelas av skolstyrelsen, om inte länsskolnämnden meddelar sådana föreskrifter.

Vad som skulle kunna bli en fråga för ett lokalt organ är fördelningen av elever mellan skolenheterna inom det lokala organets verksamhetsområde. Men då måste det först genom allmänna föreskrifter eller beslut i enskilda fall stå klart vilka av kommunens elever som skall gå vid skolenheter inom detta verksamhetsområde.

4.2.9 Organisationen inom en skolenhet

Skolans organisation inom skolenheten är i huvuddrag fastlagd genom bestämmelser i skolförordningen. Det finns emellertid visst utrymme för olika lösningar.

Såväl i grundskolan som i gymnasieskolan fördelas eleverna på klasser. Enligt skolförordningen avses med klass elever som i olika ämnen regelmäs- sigt undervisas gemensamt, även om de inte tillhör samma lärokurs eller årskurs.

Enligt 5 kap. 14 & fördelas eleverna i grundskolan på klasser och grupper. Klasserna sammanförs till arbetsenheter. Till en arbetsenhet kan föras två eller flera klasser i en årskurs, i flera årskurser på samma stadium eller i flera årskurser på olika stadier vid en skolenhet. Skolstyrelsen bör enligt paragrafen verka för att eleverna grupperas så att en så allsidig social sammansättning

• Sida 195
•  Original

Prop. 1979/80:54 166

som möjligt uppnås.

Antalet klasser i en skolenhet av grundskolan hänger samman med ekonomiska frågor och frågor om tjänsteorganisationen, med andra ord frågor som delvis måste falla utanför ett lokalt organs kompetens. Men när det gäller fördelningen av elever på klasser och grupper och arbetsenhetsindelningen bör lokala organ i princip kunna ta över skolstyrelsens roll.

[ detta sammanhang bör nämnas att skolförordningen beträffande eleverna i grundskolan innehåller vissa regler om sammanhållna klasser. Enligt 6 kap. 215 skolförordningen bör eleverna vid uppflyttning till högre årskurs få behålla sina klasskamrater. Vid uppflyttning till årskurs 7, 8 och 9 skall eleverna enligt 6 kap. 22 éskolförordningen behålla sina klasskamrater. Vissa undantag finns dock. Vid uppflyttning till årskurs 7 får skolstyrelsen efter hörande av rektor besluta om sådan avvikelse från regeln om sammanhållna klasser som behövs för att åstadkomma en allsidigare social sammansättning av klasserna. Vid uppflyttning till årskurs 8 får i särskilda undantagsfall eleverna sammanföras i klasser enligt deras val av tillvalsämnen, om det påkallas av det samlade arbetsresultatet i årskurs 7 eller av brist på lärare med erforderlig kompetens. Beslut härom meddelas av skolstyrelsen efter förslag av rektor och personalkonferens. Enligt 6 kap. 23 & får avvikelse från regeln om sammanhållna klasser vid uppflyttning till årskurs 7, 8 och 9 av annan särskild anledning beslutas av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen samt yttrande av rektor och personalkonferensen.

När avvikelse från regeln om sammanhållna klasser endast berör skolenhet inom ett lokalt organs verksamhetsområde och inte medför konsekvenser i sådana frågor som ligger utanför det lokala organets kompetens, bör den roll som nu anges för skolstyrelsen i 6 kap. 22 och 23 åå kunna tas över av det lokala organet.

[ fråga om gymnasieskolan finns bestämmelser om klasser och grupper i 8 kap. 15—22 55 skolförordningen. Där står bl.a. följande. ] gymnasieskolan fördelas eleverna på klasser. Elever i samma årskurs och på samma Studieväg förs till samma klass så långt detta är möjligt. Klass får omfatta högst 30 elever eller, om det anges i timplanen för viss Studieväg, högst 16 elever. Om särskilda skäl föreligger, får länsskolnämnden medge att klass får omfatta ett högre antal elever. För varje kommun som är huvudman för gymnasieskola bestämmer Skolöverstyrelsen antalet klasser i årskurs 1 och deras fördelning på studievägar enligt riktlinjer som regeringen fastställer. För högre årskurs av en kommuns gymnasieskola anordnas klass i den mån det behövs för undervisning av elever som efter uppflyttning eller eljest tillhör årskursen. Antalet klasser fastställs av skolstyrelsen. [ särskilda fall beslutar länsskol- nämnden eller Skolöverstyrelsen.

Den begränsade roll som skolstyrelsen har när det gäller gymnasieskole- elevernas gruppering bör kunna tas över av ett lokalt organ, om endast skolenhet inom det lokala organets verksamhetsområde berörs och det inte medför konsekvenser i sådana frågor som ligger utanför det lokala organets

• Sida 196
•  Original

Prop. 1979/80:54 167

kompetens. Till organisationen inom skolenheten hör en rad olika samverkansorgan, ofta kallade konferenser. Bestämmelser om dessa finns i 3 kap. skolförord- ningen. Till samverkansorganen hör arbetsenhetskonferenser, klasskonfe— renser och sammankomster för överläggning om studie- och yrkesoriente- ring. Rektor får också, utöver vad som följer av bestämmelserna om de obligatoriska organen, kalla till överläggning om frågor som rör skolenheten. I åtskilliga fall skall elevföreträdare kallas att delta. Elevföreträdare utses i den ordning skolstyrelsen bestämmer.

Den sistnämnda funktionen bör kunna läggas över på vederbörande lokala organ.

Enligt 3 kap. 19 och 20 59" skolförordningen kan det vid skolenhet med gymnasieskola finnas en biblioteksnämnd med uppgift att avge förslag till bokinköp för skolenhetens bibliotek. 1 en biblioteksnämnd ingår bl. a. två elever som utses av eleverna i den ordning som skolstyrelsen bestämmer.

Om bokinköp för skolenhetens bibliotek ankommer på ett lokalt organ (jfr avsnitt 4.2.6 ), bör det lokala organet också få bestämma huruvida det skall finnas en biblioteksnämnd och i förekommande fall i vilken ordning eleverna skall utse sina företrädare i nämnden.

l3 kap. skolförordningen finns också bestämmelser om samarbetsnämnder inom gymnasieskolan. Med stöd av särskilda bestämmelser bedrivs försöks- verksamhet med samarbetsnämnder såväl inom grundskolan som inom gymnasieskolan (i det senare fallet tillämpas inte bestämmelserna i skolför- ordningen).

Fråga huruvida försöksverksamhet med samarbetsnämnder skall bedrivas och hur verksamheten i så fall skall vara utformad inom ramen för givna föreskrifter bör avgöras av skolstyrelsen och inte av lokala organ. 1 fall där det inte bedrivs försöksverksamhet och skolförordningens bestämmelser om samarbetsnämnder därför gäller bör det emellertid inte vara uteslutet att låta ett lokalt organ ta över de uppgifter som enligt förordningen ankommer på skolstyrelsen, nämligen att utse vissa ledamöter och bestämma den ordning i vilken eleverna skall utse sina företrädare'.

4.2.10 Läsårets och Iovdagarnas förläggning

Skolförordningens bestämmelser om lärotider bygger på begreppet läsår. Ett läsår omfattar 40 veckor och fördelas på en hösttermin och en vårtermin. Enligt skolförordningens föreskrifter bör läsåret börja i augusti och sluta senast ijuni. Dag för termins början och slut fastställs av skolstyrelsen (5 kap. 23ä och 8 kap. 24 å).

' Tillkomsten av lokala organ kan ge anledning att ompröva systemet med samar- betsnämnder. Det kan emellertid inte bli tal om att skapa ett nytt regelsystem för intressentinflytande redan till kommande årsskifte, när den tilltänkta försöksverksam- heten med lokala organ skall börja.

• Sida 197
•  Original

Prop. 1979/80:54 168

Fråga av sistnämnda slag kan behöva lösas enhetligt för hela skolväsendet i kommunen. Det bör dock inte möta något hinder att låta kommun som så önskar låta frågan lösas av lokala organ.

Enligt 5 kap. 305 och 8 kap. 32 & skolförordningen skall eleverna under läsåret få lov tio dagar. Härtill kommer att enligt 5 kap. 12 å och 8 kap. 11 & högst två friluftsdagar varje läsår får tas i anspråk för att tillsammans med helgdagar, lördagar och lov bereda eleverna en längre sammanhängande ledighet.

Även fråga om förläggningen av lovdagar kan behöva lösas enhetligt och bör i så fall ligga hos skolstyrelsen. Men om det i något fall anses lämpligt bör uppgiften kunna läggas på lokala organ.

4.2.1! Sko/dagen och dess beståndsdelar

Större delen av skoldagen för elever i grundskolan tas upp av timplane- bunden undervisning i ämnen. Härtill kommer måltidsuppehåll och raster. Dessutom förekommer, om kommunen beslutar det, för eleverna obligato- risk icke timplanebunden verksamhet (5. k. fria aktiviteter)'. Bestämmelser om detta finns i 5 kap. 2 och 4 %& skolförordningen. Enligt 5 kap. 26% bestämmer skolstyrelsen vilken tidsmässig omfattning— inom vissa fastställ- da gränser — skoldagen skall ha och när skoldagen tidigast får börja och senast får sluta.

Vad gäller gymnasieskolan får enligt 8 kap. 28é den dagliga undervis- ningstiden för elev i regel omfatta högst åtta lektioner om inte annat följer av timplanen eller vissa andra bestämmelser. Mellan lektionerna skall lämnas raster, varav en måltidsrast, enligt bestämmelser i 8 kap. 31 &. Systemet med fria aktiviteter förekommer inte i gymnasieskolan. Enligt 8 kap. 28 & bestäms förläggningen av den dagliga undervisningstiden av skolstyrelsen.

1 vad mån bör lokala organ kunna överta skolstyrelsens roll när det gäller att bestämma skoldagens omfattning och förläggning? Skoldagens omfattning och förläggning kan ha betydelse även för organisationen av sådan skolverk- samhet och verksamhet i övrigt (t. ex. på fritidssidan) som kanske inte ligger under det lokala organet. En för hela kommunen enhetlig eller åtminstone samordnad lösning kan nog ofta behövas. Det finns emellertid knappast anledning att utesluta möjligheten att helt eller delvis lägga uppgiften på lokala organ.

Vad gäller grundskolan kan särskilt anmärkas att skoldagens omfattning har nära samband med om möjligheten att införa fria aktiviteter utnyttjas och vilka resurser som ställs till förfogande för sådan verksamhet. Om beslut i dessa med varandra sammanhängande frågor om fria aktiviteter, se avsnitt 4.2.13 .

' Om fria aktiviteter. se avsnitt 4.2.13.

• Sida 198
•  Original

Prop. 1979/80:54 169

Beträffande måltidsuppehållets och andra rasters längd och förläggning bör de beslutsbefogenheter som enligt nuvarande system tillkommer skolstyrel- sen kunna läggas på lokala organ. Behov av samordning med verksamhet som ligger utanför det lokala organets kompetens kan dock i vissa fall tala emot beslutsbefogenheter för organet.

4.2.12 Läromedel. timplanejämkningar m. m.

Enligt 5 kap. 13 äoch 8 kap. 12 & skolförordningen är det skolstyrelsen som antar läromedel inom grundskolan och gymnasieskolan.

Av ekonomiska och praktiska skäl kan det finnas anledning att låta frågan om antagande av läromedel avgöras av skolstyrelsen, även om lokala organ tillskapas. Det bör emellertid inte föreligga något hinder att en kommun som så önskar låter de lokala organen bestämma i denna fråga inom givna resursramar.

[läroplanerna finns timplaner som bl. a. anger timtal för de olika ämnena. Med stöd av bestämmelser i läroplan eller skolförordningen kan i vissa fall skolstyrelsen och i vissa andra fall statlig myndighet medge jämkning i timplanen. Avvikelse får ske såväl för viss individ (jfr avsnitt 4.2.18 såvitt gäller anpassad studiegång) som generellt.

Det är inte otänkbart att inom givna resursramar låta lokala organ ta över skolstyrelsens roll när det gäller att fatta beslut om generell timplanejämk- ning och göra framställningar till statlig myndighet om medgivande till sådan jämkning.

Enligt 6 kap. 11 & skolförordningen får skolstyrelsen besluta att betyg i årskurserna 3 och 6 skall ersättas med annan form av besked'. En sådan befogenhet bör kunna läggas på ett lokalt organ.

4.2.13 Fria aktiviteter

SIA-reformen innebär bl. a. att kommunerna kan införa s. k. samlad skoldag i grundskolan. Samlad skoldag innebär att det vid sidan av den timplanebundna verksamheten förekommer icke timplanebundna aktivite- ter (allmänt kallade fria aktiviteter) som är obligatoriska för eleverna. Varje kommun får själv utifrån elevernas behov och kommunens ekonomiska, personella och lokalmässiga resurser ta ställning till om samlad skoldag skall införas. Samlad skoldag kan införas i hela grundskolan inom kommunen eller vid endast viss skolenhet eller visst stadium eller viss årskurs i en skolenhet. Om samlad skoldag inte har införts, skall ändå på högstadiet anordnas fria aktiviteter under sammanlagt 80 minuter varje vecka.

Vad de fria aktiviteterna innebär framgår av läroplanen. Den lämnar stort

] Bestämmelsen blir om ett par år inaktuell till följd av riksdagens beslut om ny läroplan för grundskolan m. m. ( prop. 1978/79:180 , UbU 45, rskr 422).

• Sida 199
•  Original

Prop. 1979/80:54 170

utrymme för beslut inom kommunen. Meningen är att den samlade skoldagen skall utformas mot bakgrund av de förutsättningar och behov som föreligger i den enskilda kommunen och vid den enskilda skolenheten. Som exempel på fria aktiviteter kan nämnas gemensamma samlingar. arbete inom klassråd och elevråd, biblioteksverksamhet, medverkan i utformningen av skolans miljö, hobbyverksamhet och föreningsarbete samt kontakter med samhället utanför skolan. Enligt läroplanen ansvarar skolstyrelsen för hur den samlade skoldagen utformas och genomförs.

Frågan om och i vad mån samlad skoldag skall införas är principiellt viktig och hänger nära samman med vilka resurser — utöver statsbidrag enligt förordningen (1978:345) om statsbidrag till driftkostnader för grundskolan, m. m. —som kan ställas till förfogande för verksamheten. Beslut idessa frågor hör inte hemma hos lokala organ. Men givetvis bör de lokala organen ha möjlighet att komma med framställningar och förslag. Och har samlad skoldag väl beslutats bör vederbörande lokala organ kunna i skolstyrelsens ställe svara för de fria aktiviteternas innehåll och utformning inom ramen för de resurser som ställts till organets förfogande för ändamålet och med de begränsningar i övrigt som ligger i organets uppgiftsområde.

4.2.14 Friluftsverksamhet

Enligt 5 kap. 12ä och 8 kap. 11 & skolförordningen skall det vanliga skolarbetet i grundskolan och gymnasieskolan ersättas med lekar, idrott och friluftsverksamhet under 4—8 dagar (8—16 halvdagar) varje läsår (friluftsda- gar). Antalet friluftsdagar bestäms av skolstyrelsen med hänsyn till möjlig- heten att effektivt utnyttja dagarna. Friluftsverksamheten bedrivs under lärares ledning.

Frågan om antalet friluftsdagar bör kunna läggas på lokala organ. När det gäller andra frågor rörande friluftsverksamheten, såsom hur denna skall utformas, hör väl dessa till stor del hemma på rektors- eller arbetsenhets- eller klassnivå. Men i den mån sådana frågor med nuvarande ordning handhas av skolstyrelsen bör de kunna tas över av lokala organ.

4 .2. I 5 Sko/måltider

[ fråga om skolmåltidsverksamheten krävs det av praktiska och ekono- miska skäl ofta en samordning inom hela skolväsendet i kommunen. Det gäller inte bara i fråga om vilken mat som skall serveras utan också tillagningen och organisationen av Skolmåltidspersonalen. Men i den mån det i en kommun anses lämpligt bör ett lokalt organ kunna få hand om skolmåltidsfrågor inom sitt verksamhetsområde.

När det gäller frågan om mellanmål skall serveras och hur den verksam- heten i så fall skall organiseras torde det ligga närmare till hands att låta vederbörande lokala organ avgöra detta än att låta uppgiften ligga hos

• Sida 200
•  Original

Prop. 1979/80:54 171

skolstyrelsen. llär liksom i så många andra frågor gäller det i första hand vilka resursramar det lokala organet får till sitt förfogande och hur bundna direktiven för dispositionen blir.

4. 2. 16 Sko/hälsovården

Enligt 25 a & och 29 & tredje stycket skollagen omfattar såväl grundskolan som gymnasieskolan skolhälsovård.

[ 4 kap. 3 & skolförordningen föreskrivs att det för skolhälsovården skall finnas Skolläkare och skolsköterska samt lämplig lokal och erforderlig utrustning. Vidare föreskrivs i 4 kap. 6 & skolförordningen bl. a. att skolsty- relsen efter samråd med skolläkare bestämmer tid och plats för läkarmottag- ning.

Skolhälsovården torde i regel bara i mindre utsträckning organiseras skolenhetsvis. Men iden mån det rör sig om frågor som begränsar sig till ett lokalt organs verksamhetsområde, bör det vara möjligt att låta det lokala organet överta skolstyrelsens roll.

4.2.17 Kontakter mellan skolan och arbetslivet

Under senare år har alltmer betonats vikten av kontakter mellan skolan och arbetslivet. Det övergripande ansvaret för detta ligger hos skolstyrelsen.

Ett uttryck för att samhället tillmäter kontakterna med arbetslivet stor betydelse är tillkomsten av yrkesråd och planeringsråd. Om dessa organ finns grundläggande bestämmelser i skollagen . De har behandlats i avsnitt 4.1 i denna promemoria. 1 övrigt kan nämnas följande.

[ gymnasieskolan förläggs viss undervisning i arbetsteknik o.d. helt till företag eller annan institution än gymnasieskolan och meddelas där av lärare som företaget eller institutionen tillhandahåller. Företaget eller institutionen skall även tillhandahålla de lokaler och maskiner samt den materiel och utrustning som behövs för denna undervisning, som kallas inbyggd utbild- ningl. De grundläggande bestämmelserna om inbyggd utbildning finns i 8 kap. 13 å andra Stycket skolförordningen.

Skolförordningen innehåller vissa särskilda bestämmelser i fråga om inbyggd utbildning och annan utbildning som förläggs till arbetsställe utanför gymnasieskolan. Enligt 8 kap. 2 & fjärde stycket får skolstyrelsen i fråga om undervisning som förläggs till arbetsställe utanför gymnasieskolan besluta att arbetsvecka skall ges annan längd än vad som följer av timplanens bestämmelser om antalet veckotimmar. Och i fråga om inbyggd utbildning

1 Undervisning i arbetsteknik o.dyl. får förläggas till företag eller annan institution än gymnasieskolan utan att fråga är om inbyggd utbildning (det är alltså inte företaget eller institutionen som tillhandahåller utbildningen). Se 8 kap. 13 & första stycket skolför- ordningen.

• Sida 201
•  Original

Prop. 1979/80:54 172

gäller enligt 9 kap. 60 &, utöver skolförordningens bestämmelser om åtgärder för gymnasieskoleelevs tillrättaförande, bestämmelse i kollektivavtal om rätt för företag eller institution som tillhandahåller utbildningen att vidta disciplinära åtgärder mot eleven.

I grundskolans årskurs 9 förekommer praktisk yrkesorientering i form av praktikperiod på arbetsplats. Och för sådan elev på grundskolans högstadium som har anpassad studiegång får utbildningen helt eller delvis förläggas utanför skolan (vanligen blir det då en arbetsplats).

Men det är inte bara genom verksamhet på arbetsställe utanför skolan som elevernas utbildning skall få arbetslivsanknytning. Också genom mera teoretiska inslag i studie- och yrkesorienteringen får eleverna kunskaper om arbetslivet. Sådana insikter får de även genom olika inslag under lektions- undervisningen i bl.a. samhällsorienterande ämnen (t. ex. genom besök av skolinformatörer från de fackliga organisationerna) liksom genom direkta arbetsinsatser i den egna skolanläggningen och vissa andra inslag i grund- skolans fria aktiviteter.

Såsom uttalades i avsnitt 4.1 bör skolstyrelsen, även om lokala organ inrättas, ha ett övergripande ansvar för utbildningens förhållande till arbetslivet och då också ha biträde av planeringsråd och yrkesråd. Med hänsyn till det övergripande ansvaret och av praktiska skäl bör skolstyrelsen också ha huvudansvaret för utbildning som förläggs utanför skolanl. Däremot bör lokala organ kunna få en viktig roll när det gäller att skapa olika inslag i skolans verksamhet som kan förbättra elevernas kännedom om arbetslivet.

4.2.18 Elevsji'dnvaro, särskilda åtgärder beträffande viss elev m. nt.

Enligt 6 kap. 24% skolförordningen gäller att om elev i grundskolan på grund av sjukdom eller av annan orsak inte kan besöka skolan, föräldrarna eller den hos vilken eleven vistas snarast skall anmäla hindret till skolan samt, om skolstyrelsen föreskriver det. avge intyg om anledningen till frånvaron. .

För elever i gymnasieskolan behandlas motsvarande situation i 9 kap. 53 & samma förordning. Där stadgas att hindret snarast skall anmälas till skolan av eleven eller, i fråga om elev som inte fyllt 18 år och inte heller ingått äktenskap, av föräldrarna eller den hos vilken eleven vistas. Skolstyrelsen kan besluta att anmälningsskyldigheten alltid skall fullgöras av eleven. Om skolstyrelsen föreskriver det, skall elev förete försäkran eller, om eleven inte fyllt 18 år och inte heller ingått äktenskap, intyg om anledningen till frånvaron. Försäkran avges av eleven på heder och samvete. lntyg utfärdas av föräldrarna eller den hos vilken eleven vistas.

De beslutsbefogenheter som skolstyrelsen har enligt nämnda bestämmel-

1 I vissa fall kanske sådan utbildning inte heller utan vidare kan hänföras till ett lokalt organs verksamhetsområde.

• Sida 202
•  Original

Prop. 1979/80:54 173

ser bör kunna läggas på lokala organ.

Vissa frågor rörande enskild elev har behandlats i avsnitt 4.1 . Det gällde bl. a. sådana frågor rörande skolplikten som enligt skollagen skall prövas av skolstyrelsen. Det finns emellertid ytterligare frågor rörande enskild elev vilka enligt särskild föreskrift ankommer på skolstyrelsen.

Enligt 6 kap 25 & skolförordningen får elev i grundskolan beviljas ledighet _fi'a'n skolarbetet för enskilda angelägenheter sex dagar för läsår eller, om särskilda skäl föreligger, ännu fler dagar. Fråga om ledighet prövas av klassföreståndare, rektor eller, när det är fråga om ledighet som — i förekommande fall tillsammans med tidigare beviljad ledighet — överstiger nio dagar för läsår, skolstyrelsen. När det gäller gymnasieskoleelever handläggs frågor om ledighet på högst rektorsnivå.

Sådana ärenden som enligt 6 kap. 255 skolförordningen handläggs av skolstyrelsen bör kunna läggas på lokala organ.

Enligt 6 kap. 30ä skolförordningen kan ärende om åtgärd för tillrättaför- ande av grundskoleelev av rektor hänskjutas till skolstyrelsen. 1 paragrafen stadgas vidare, att skolstyrelsen får avstänga eleven från undervisning helt eller delvis under högst två veckor av terminen, om eleven under avstäng- ningstiden erhåller nödig tillsyn. lnnan avstängning eller annan åtgärd beslutas, skall skolstyrelsen samråda med barnavårdsnämnden. (Beträffande gymnasieskoleelever kan såväl avstängning som förvisning förekomma. Fråga om avstängning eller förvisning avgörs av samarbetsnämnden i särskild sammansättning.)

Det finns knappast något avgörande skäl mot att låta lokala organ få handlägga ärenden enligt 6 kap. 305 i stället för skolstyrelsen. Ärendenas ömtåliga karaktär och önskvärdheten av enhetlig bedömning kan dock tala för att utläggning på lokala organ inte bör ske.

Enligt 5 kap. 38 & skolförordningen avgörs fråga om uttagning till särskild anden-'isningsgrupp av elevvårdskonferensen i samråd med eleven och dennes föräldrar. Anser elevvårdskonferensen men inte förälder att eleven skall överföras till särskild undervisningsgrupp, skall ärendet hänskjutas till skolstyrelsen för avgörande.

Ett lokalt organ bör kunna få handlägga ärenden enligt 5 kap. 38 & istället för skolstyrelsen. Mot en utläggning på lokala organ kan dock anföras samma synpunkter som när det gäller ärenden enligt 6 kap. 30 &.

För sådan elev i grundskolan, som inom ramen för undervisningen enligt läroplanen inte kan erhålla en utbildning som i rimlig grad är anpassad efter hans intressen och anlag, får anpassad studiegång anordnas. Därvid får avvikelse ske från timplan. För elev på grundskolans högstadium får utbildningen helt eller delvis förläggas utanför skolan. Enligt 5 kap. 51 & beslutas anpassad studiegång av skolstyrelsen efter hörande av elevvårds- konferensen. Skolstyrelsen ansvarar för att elev med anpassad studiegång får en utbildning som så långt det är möjligt är likvärdig med övrig utbildning inom skolan.

• Sida 203
•  Original

Prop. 1979/80:54 174

De frågor som det här gäller har samband med skolplikten. Särskilt markerat är sambandet när det gäller utbildning utanför skolan (i praktiken ofta arbete; jfr 36ä andra stycket i skollagen om medgivande att skolgång avslutas ett år i förtid). l sådana fall bör avgörandet ligga hos skolstyrelsen. När det däremot gäller anpassad studiegång inom ramen för skolgången vid skolenheten bör det kunna komma i fråga att ge vederbörande lokala organ beslutanderätt.

4.2.19 'Uänsteorganisation, tjänstetillsättning, ledighet, vikariat. anställnings upphörande m. m.

1 skolförordningen finns en omfattande författningsreglering beträffande tjänsteorganisation. tjänstetillsättning m. m. rörande personalen ute på skolenheterna. Denna författningsreglering avser nästan enbart de statligt reglerade tjänsterna, dvs. tjänsterna som rektor, biträdande skolledare eller lärare.

Udnsteorganisationen Statligt reg/erade tjänster

Antalet tjänster som rektor eller studierektor vid grundskolan i kommunen är till stor del fastlagt genom bestämmelser i 12 kap. 1 a—3 ää skolförord- ningen. Det finns dock ett litet utrymme för skolstyrelsen att genom egna organisationsbeslut eller genom framställning till statlig myndighet påverka antalet tjänster av dessa båda slag. Tjänsterna är enligt skolförordningen knutna till grundskolan i kommunen. Arbetsområdet för varje rektor och studierektor bestäms av skolstyrelsen och framgår av. organisationsplan enligt 2 kap. 22 & skolförordningen. Såsom framgått av avsnitt 2 kan rektor och studierektor på grund av bestämmelser i andra författningar ha uppgifter även i fråga om andra skolformer än grundskolan.

Enligt 12 kap. 17 & skolförordningen skall det under vissa förutsättningar vid skolanläggning för grundskolan finnas en tjänst som tillsynslärare. Åligganden som ankommer på tillsynslärare får enligt 22 & samma kapitel under viss förutsättning delas upp på två eller flera lärare. Tillsynslärares undervisning skall vara förlagd till skolanläggningen.

Vid gäller gymnasieskolan är enligt 13 kap. skolförordningen tjänster som rektor, studierektor eller biträdande rektor knutna till viss skolenhet eller, i enstaka fall, vissa skolenheter. Antalet tjänster av olika slag är till stor del fastlagt genom bestämmelser i skolförordningen. Det finns dock ett litet utrymme för skolstyrelsen att genom egna organisationsbeslut eller genom framställning till statlig myndighet påverka antalet tjänster av berörda slag. Såsom framgått av avsnitt 2 kan rektor och biträdande skolledare vid skolenhet med gymnasieskola på grund av bestämmelser i andra författ- ningar ha uppgifter även i fråga om andra skolformer.

• Sida 204
•  Original

Prop. 1979/80:54 175

1 14—16 kap. skolförordningen finns ett stort antal regler om lärartjänster. [ princip gäller att en lärare anställs för tjänstgöring vid grundskolan i kommunen eller vid gymnasieskolan i kommunen och att tjänstgöringen skall vara tills vidare förlagd till viss skolenhet (om det är lämpligt kan en del av tjänstgöringen förläggas till annan skolenhet). Antalet ordinarie tjänster följer av författningsbestämmelser och beslut av statliga myndigheter. När det gäller icke-ordinarie tjänster som lärare föreskriver skolförordningen att sådana skall inrättas i den omfattning som fordras för att uppehålla undervisningen. 1 tjänst som lärare vid grundskolan eller gymnasieskolan får under vissa förutsättningar såsom fyllnadstjänstgöring ingå tjänstgöring som lärare vid annan skola eller läroanstalt än den vid vilken läraren är anställd'. Fyllnadstjänstgöring är i många fall en förutsättning för att läraren skall få tillräckligt underlag för tjänst av viss omfattning.

1 vad mån bör skolstyrelsens roll när det gäller tjänsteorganisationen för statligt reglerade tjänster kunna tas över av lokala organ? Eftersom det rör sig om statligt reglerade tjänster är det naturligast att låta staten och inte kommunen avgöra hos vilket organ en beslutsfunktion skall ligga. Mot en utläggning på lokala organ talar bl. a. följande. llithörande frågor måstei regel bedömas med tanke på hela skolväsendet i kommunen eller i varje fall inte bara med hänsyn till verksamhetsområdet för ett lokalt organ. Detta beror dels på faktiska omständigheter, dels på författningsbestämmelser, som bl. a. knyter flertalet tjänster till hela skolformen i kommunen. Man kan i och för sig tänka sig att göra sådana ändringar i regelsystemet, att åtskilliga frågor om tjänsteorganisationen blir av lokal karaktär. Men detta skulle antagligen skapa problem med tjänsteunderlag m. m. Under alla förhållanden är det inte möjligt att göra sådana ändringar inför den nära förestående försöksverksam- heten.

R ent kommunala tjänster

I fråga om rent kommunala tjänster finns nästan inga författningsbestäm- melser om tjänsteorganisationen. 1 4 kap. 35 skolförordningen föreskrivs dock att det för skolhälsovården skall finnas skolläkare och skolsköterska.

En del av den personal som har rent kommunal tjänst är gemensam resurs för skolverksamhet inom olika skolformer och vid olika skolenheter.

Lokala organ inom försöksverksamheten bör kunna tilldelas uppgifter i fråga om tjänsteorganisationen beträffande rent kommunala tjänster, om verkningarna inskränker sig till det lokala organets verksamhetsområde (jfr vad som nyss sagts om gemensam resurs).

' Såsom framgått av avsnitt 2.1 innebär tjänst som lärare vid gymnasieskolan i vissa fall undervisning även inom kommunal högskoleutbildning (det är alltså inte fråga om fyllnadstjänstgöring i dessa fall).

• Sida 205
•  Original

Prop. 1979/ 80:54 176

Tiänstetillsättning

Enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning tillsätts statligt reglerad tjänst av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om inte annat är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning.

Vilken myndighet som tillsätter de statligt reg/erade tjänsterna som rektor, biträdande skolledare eller lärare framgår av 17 kap. skolförordningen. En del tillsätts av statlig myndighet efter förslag av skolstyrelsen, medan andra tillsätts av skolstyrelsen. Bestämmelser om besvär över beslut om tillsättning av berörda tjänster finns i 19 kap. skolförordningen. Inte bara enskilda sökande utan också skolstyrelsen har besvärsrätt.

När det gäller personal på rent kommunala tjänster skall den enligt 17 kap. 59" skolförordningen anställas av skolstyrelsen, om inte annat följer av beslut enligt 3 kap. 14% 2 kommunallagen eller av bestämmelse som regeringen meddelar.

Såvitt gäller statligt reglerade tjänster är det naturligast att staten och inte kommunen får bestämma om skolstsyrelsen eller lokalt organ skall vara tillsättningsmyndighet Ufr lagen om offentlig anställning). Inte minst mot bakgrund av det i skolförordningen fastlagda systemet för tjänsteorganisa- tionen av statligt reglerade tjänster hör frågor om tillsättning av sådana tjänster hemma på skolstyrelsenivå'. Det kan såsom redan sagts inte bli tal om att inför den nära förestående försöksverksamheten göra ingrepp i nuvarande system. F. ö. kan anmärkas att det vid tillsättning av lärartjänster enligt rådande praxis i regel endast är fråga om att räkna poäng.

När det däremot gäller rent kommunala tjänster bör ett lokalt organ inom skolan kunna vara tillsättningsmyndighet. i den mån det bedöms lämpligt. En förutsättning bör vara att anställningen avser tjänstgöring enbart inom det lokala organets verksamhetsområde.

Ledig/ret, vikariat. anställnings upphörande m. m.

I 18 kap. skolförordningen finns bestämmelser om ledighet, vikariat, anställnings upphörande m. m,

Flertalet av bestämmelserna gäller de statligt reglerade tjänsterna. I allmänhet läggs beslutsbefogenheterna på skolstyrelsen. [ vissa fall läggs beslutsbefogenheterna på en lägre nivå (rektor), medan det i andra är statlig myndighet som beslutar. När det gäller frågor om anställnings upphörande, disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning och läkarundersökning enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning finns i den lagen bestämmelser om beslutande myndighet vilka gäller bl. a. om annat inte följer av föreskrift som regeringen meddelar. 1 skolförordningen finns en del sådana föreskrifter. 1 ett

1 Enstaka undantag kan finnas. t. ex. tillsättning av tjänst som tillsynslärare vid en skolanläggning. Här skulle det i och för sig kunna vara naturligt med ett lokalt organ som tillsättningsmyndighet.

• Sida 206
•  Original

Prop. 1979/80:54 177

par fall innebär föreskrifterna att skolstyrelsen blir beslutande myndighet. Beträffande de statligt reglerade tjänsterna gäller också anställningsförord- ningen (1965:601), i den mån annat inte föreskrivs i t. ex. skolförordningen. Denna innehåller en sådan föreskrift beträffande besked till arbetstagare huruvida viss bisyssla är förenlig med lagen om offentlig anställning. Sådant besked skall enligt skolförordningen lämnas av skolstyrelsen.

Eftersom det rör sig om statligt reglerade tjänster är det naturligast att låta staten och inte kommunen avgöra vilka beslutsfunktioner som skall ligga hos skolstyrelsen. Något verkligt behov av att kunna lägga ärenden av berörda slag på lokala organ finns knappast. 1 och för sig kan vissa av ärendena ha en till ett lokalt organs verksamhetsområde begränsad betydelse. Men det torde vara enklast att låta skolstyrelsen handha alla ärenden som den nu har.

Vad gäller rem kommunala tjänster föreskrivs i 18 kap. att skolstyrelsen beslutar om ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst, om inte annat följer av beslut enligt 3 kap. 14ä 2 kommunallagen eller av bestämmelse som regeringen meddelar.

När det gäller de rent kommunala tjänsterna bör ett lokalt organ inom skolan kunna tilldelas beslutanderätt i nu nämnda frågor. En förutsättning bör vara att det gäller en anställning som avser tjänstgöring enbart inom det lokala organets verksamhetsområde.

Ett par sammanfattande och avslutande synpunkter

Sammanfattningsvis bör de i detta avsnitt berörda frågorna såvitt gäller statligt reglerade tjänster undantas från den tilltänkta försöksverksamheten med lokala organ. När det gäller rent kommunala tjänster bör utgångspunk- ten vara att frågor av berörda slag skall kunna handhas av ett lokalt organ när endast dess verksamhetsområde berörs. Det torde dock inte sällan inträffa att denna förutsättning inte är uppfylld. Mot den bakgrunden kan det vara mest rationellt att låta skolstyrelsen handha alla ärenden av hithörande slag. Till bilden hör att vissa anställningsfrågor — oavsett om en tjänst är statligt reglerad eller inte — numera är mycket komplicerade och kan inrymma ett betydande ansvarstagande för kommunen (jfr t. ex. anställningsskyddslag- stiftningen).

5. Möjligheterna att från skolstyrelsen till lokala organ flytta andra författningsreglerade uppgifter än sådana som rör skolplikten, grundskolan eller gymnasieskolan

5.1 Kommunal och statlig vuxenutbildning Kommunal vuxenutbildning

1 avsnitt 2.2 har lämnats en kortfattad redogörelse för vuxenutbildnings- förordningens regelsystem. Det har stora likheter med vad som gäller för

• Sida 207
•  Original

Prop. 1979/80z54 178

grundskolan och gymnasieskolan. Åtskilligt av vad som sägs i avsnitt 4 om möjligheterna att på lokala organ lägga uppgifter som ankommer på skolstyrelsen i fråga om grundskolan och gymnasieskolan har därför intresse när det gäller skolstyrelsens motsvarande uppgifter i fråga om den kommu- nala vuxenutbildningen.

Det är vanligt att kommunal vuxenutbildning bedrivs i samma lokaler som grundskola eller gymnasieskola. Om då ett lokalt organ har uppgifteri fråga om den senare nämnda skolverksamheten, kan det finnas skäl att låta organet få uppgifter även i fråga om vuxenutbildningen. Skall organet få uppgifter i fråga om lokalerna och deras utnyttjande går det inte att begränsa organets uppgiftsområde till grundskolan eller gymnasieskolan. Men även uppgifter som enbart rör vuxenutbildningen bör kunna bli aktuella.

Statlig vuxenutbildning

När det är fråga om statlig vuxenutbildning bör det ankomma på staten att bestämma vilket eller vilka organ som skall handha verksamheten. Det finns knappast någon anledning att låta lokala organ från skolstyrelsen överta uppgifter i fråga om den statliga vuxenutbildningen. Som nämnts i avsnitt 2.2 bedrivs denna vid särskilda skolenheter, f.n. en i Härnösand och en i Norrköping.

5.2 Grundutbildning för vuxna

Såsom nämnts i avsnitt 2.3 är grundutbildningen för vuxna organisatoriskt anknuten till annan utbildning. Det kan, beroende på omständigheterna, vara fråga om anknytning till särskild skolenhet för kommunal vuxenutbildning, till annan skolenhet dit kommunal vuxenutbildning har förlagts eller till grundskolan.

Om ett lokalt organ handhar uppgifter i fråga om den utbildning till vilken grundutbildning för vuxna organisatoriskt är knuten, bör i dessa uppgifter kunna ingå även frågor som rör båda skolformerna, t. ex. lokalfrågor. Också vissa frågor som enbart rör grundutbildningen för vuxna bör kunna bli aktuella.

5.3 Kommunal högskoleutbildning

1 avsnitt 2.4 har pekats på resurssambandet mellan den kommunala högskolan och gymnasieskolan. Ett lokalt organ som handhar uppgifter i fråga om gymnasieskolan bör kunna få handha skötseln av lokalerna utan hinder av att dessa är gemensamma för gymnasieskolan och den kommunala högskolan.

När det däremot gäller frågor som enbart rör den kommunala högskolan bör dessa hållas utanför en försöksverksamhet med lokala organ. Regelsyste-

• Sida 208
•  Original

Prop. 1979/ 80:54 179

met för den kommunala högskolan skiljer sig från vad som är normalt för kommunal utbildning. Detta beror bl. a. på att likheter med vad som gäller för den statliga högskolan har eftersträvats. Förekomsten av linjenämnder med betydande beslutsbefogenheter — som annars kunde ha legat hos skolstyrel- sen — skall ses mot denna bakgrund. En mycket stor del av de uppgifter som enligt särskilda föreskrifteri högskoleförordningen åvilar skolstyrelsen är av sådan art, att utläggning på lokala organ inte kan komma i fråga. Den kommunala högskolan har funnits i bara drygt två år och huvudmannaskapet är under utredning. Försöksvis inrättade lokala organ med de begränsade uppgifter som skulle kunna bli aktuella är därför svåra att motivera.

5.4 Andra författningsreglerade skolformer

Såsom nämnts i avsnitt 2.5 är skolstyrelsen styrelse även för statlig sjöbefälsskola inom kommunen, en uppgift som emellertid kommer att falla bort i och med att sjöbefälsskolorna fr. o. m. den 1 juli 1980 inordnas i den statliga högskoleutbildningen. Frågor som enbart rör sjöbefälsskola bör självfallet ligga kvar hos skolstyrelsen intill dess att utbildningen inordnas i den statliga högskoleutbildningen.

[ avsnitt 2.5 nämndes också att en landstingskommun får överlåta ledningen av en särskola på skolstyrelsen i den kommun där särskolan är belägen. 1 ett sådant fall kommer frågor om särskola att höra till skolstyrelsens uppgifter. Bör nu berörda uppgifter kunna läggas på lokala organ? Eftersom det är fråga om en landstingskommunal utbildning bör inte kommunen, om landstingskommunen har överlåtit ledningen på skolstyrelsen, självrådigt kunna bestämma att vissa av uppgifterna skall läggas på ett annat organ. Nästa fråga blir då om en landstingskommun bör ges laglig möjlighet att överlåta ledningen av en särskola på inte bara skolstyrelsen utan delvis också ett lokalt organ. Det finns knappast något praktiskt behov av att låta lokala organ inom försöksverksamheten handha frågor som enbart rör särskolan.

5.5 Elevhem

1 avsnitt 2.6 har redovisats vissa bestämmelser i 1961 års förordning om elevhem inom det obligatoriska skolväsendet. litt lokalt organ bör kunna anförtros uppgifter som avser ett sådant elevhem inom organets verksam- hetsområde. Vissa frågor bör dock ligga kvar hos skolstyrelsen. Det bör vara skolstyrelsen som har ansvaret för att skolpliktiga elever i kommunens grundskola i mån av behov och tillgång på plats får möjlighet att bo i elevhem. Därför bör det vara skolstyrelsen som beslutar om mottagande av elev i elevhem. Ytterligare exempel på uppgifter som bör ligga kvar hos skolsty- relsen är sådana frågor beträffande föreståndare och biträdande löreståndare som när det gäller andra statligt reglerade tjänster(jfr avsnitt 4219) inte läggs ut på lokala organ.

• Sida 209
•  Original

Prop. 1979/80:54 180

Såsom framgår av avsnitt 2.6 kan ett elevhem vara knutet till annan författningsreglerad skolform, t.ex. gymnasieksolan. varvid skolstyrelsen såsom styrelse förskolan även har elcvhennnet under sin förvaltning. Även i ett sådant fall bör ett lokalt organ kunna anförtros uppgifter som avser elevhernmet.

5.6 Skolskjutsning

1 avsnitt 2.7 redovisas vissa bestämmelser om uppgifter för skolstyrelsen i fråga om skolskjutsning. 1 och för sig bör ett lokalt organ kunna ta över uppgifter rörande skolskjutsning av elever som går vid skolenhet inom organets verksamhetsområde. Men antagligen är det mest praktiskt om skolstyrelsen handhar berörda uppgifter för hela kommunen. Det kan i sammanhanget anmärkas att lärdvägarna kan sträcka sig över hela kommun- en.

5.7 Studiestöd

Såsom nämnts i avsnitt 2.8 har skolstyrelsen vissa uppgifter enligt studiestödsförfattningarna.

1 och för sig är det antagligen inte bara mest befrämjande för en enhetlig behandling utan också från andra synpunkter mest rationellt om en och samma nämnd — eventuellt genom delegation till tjänsteman — handlägger alla ärenden av samma slag i stället för att dessa läggs ut på olika lokala organ. Å andra sidan kan det kanske beträffande vissa slag av ärenden ses som naturligt om dessa får läggas på lokala organ som har vissa uppgifteri fråga om den utbildning som det i sammanhanget gäller. Ett exempel är frågor om förlängt barnbidrag till studerande vid grundskolan. Om ett lokalt organ handhar vissa uppgifter beträffande verksamheten vid viss skolenhet av grundskolan kan det vara naturligt att låta organet få handha även frågor om förlängt barnbidrag till studerande vid den skolenheten. Det kan också erinras om att handläggningen av vissa ärenden om studiehjälp enligt studiestödsförordningen skall handhas av skolstyrelsen när det gäller studerande vid läroanstalt under skolstyrelsens förvaltning. Om en skolenhet står under såväl skolstyrelsens som ett lokalt organs förvaltning bör det inte vara uteslutet att låta det lokala organet handha de ärenden som rör studerande vid den skolenheten.

5.8 Timersättning vid grundutbildning för vuxna

Liksom när det gäller vissa ärenden om studiestöd kan det kanske beträffande ärenden om timersättning enligt den i avsnitt 2.9 nämnda förordningen ses som naturligt om dessa får läggas på lokala organ som har vissa uppgifter i fråga om den berörda utbildningen.

• Sida 210
•  Original

Prop. 1979/80:54 18l

5.9 Uppföljande studie- och yrkesorientering

Den uppföljande studie— och yrkesorienteringen, som har omnämnts i avsnitt 2 .l0. avser ungdomar som inte går i skolan. i och för sig katt man tänka sig att ett lokalt organ får till uppgift att svara för uppföljande studie- och yrkesorientering när det gäller ungdomar som är bosatta inom ett för organet geografiskt bestämt verksamhetsområde. Men det bästa resultatet av uppföljande studie- och yrkesorientering nås antagligen om skolstyrelsen har hand om verksamheten för hela kommunen. Till bilden hör att planerings- rådet (jfr avsnitten 4.l och 4.2.17) avses spela en betydelsefull roll för den uppföljande studie- och yrkesorienteringen.

6 Lokala organs inverkan på skolchefs och rektors ställning och uppgifter

Skolchefen

Enligt 35 skollagen skall det i varje kommun finnas en skolchef. Om skolchefens åligganden föreskrivs i 19 & skollagen att skolchefen skall biträda skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under skolstyrelsen vara ledare av skolväsendet i kommunen. Vidare skall skolchefen. i den mån han får delegationsuppdrag, fatta beslut på skolstyrelsens vägnar. Slutligen före- skrivs att skolchefen skall ta befattning med de ärenden och i övrigt fullgöra de uppgifter som enligt särskilda författningar eller skolstyrelsens beslut ankommer på honom.

Närmare bestämmelser om skolchefen finns i skolförordningen. huvud- sakligen i dennas ll kap. Även högskoleförordningen innehåller föreskrifter om skolchefen (se avsnitt 2.4 ).

Beträffande skolförordningens bestämmelser kan här nämnas följande. ! kommuner där skolväsendet har liten omfattning är rektorn eller. om det finns flera sådana, en av rektorerna även skolchef (rektor tillika skolchef, förste rektor). Om kommunens skolväsende har viss minsta omfattning finns för uppgiften som skolchefen tjänst med benämningen skoldirektör. I stora kommuner kan det också finnas en eller llera tjänster som biträdande skoldirektör närmast under skoldirektören.

Skolförordningen innehåller en rad oftast allmänt hållna bestämmelser om skolchefens åligganden. Här kan nämnas följande. Skolchefen skall tillse att verksamheten vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter och att personalen fullgör sina åligganden samt genom besök skaffa sig kännedom om förhållandena vid de olika skolenheterna samt minst en gång varje termin kalla rektorer. biträdande rektorer och studierektorer till konferens om frågor rörande skolväsendet. Skolchefen skall också verka för att goda lärarkrafter anställs och för att lämpliga läromedel för utbildningen anskaffas och används samt ha tillsyn över skolsociala anordningar. Enligt ytterligare bestämmelser skall skolchefen vid sammanträden med skolstyrelsen och

• Sida 211
•  Original

Prop. 1979/80:54 l82

avdelning av denna lämna erforderliga upplysningar samt, när så påfordras. föredra ärenden och vara sekreterare, tillse att skolstyrelsens beslut verkställs och att vad som anskaffas för skolväsendets behov är tidsenligt och lämpligt och att inköpen sker på bästa sätt. Skolchefen skall också under ferietid i behövlig omfattning fullgöra rektorsgöromål under rektors ledighet. om skolstyrelsen av särskilda skäl bestämmer det.

Frågan är nu hur tillkomsten av lokala organ skall få inverka på skolchefens ställning och uppgifter. Nuvarande system och dess regler utgår från att skolstyrelsen är det enda ledningsorganet. ! princip skall skolchefen biträda skolstyrelsen i fråga om alla skolstyrelsens uppgifter såvitt avser bl.a. grundskolan och gymnasieskolan. Om en del av dessa uppgifter läggs på lokala organ, skall då skolchefen biträda även dessa organ?

För biträde åt lokala organ finns rektorer att tillgå. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att skolchefsfunktionen är avsedd främst för biträde med sådana uppgifter av övergripande art vilka enligt sakens natur kvarligger hos skolstyrelsen är det naturligt att låta skolchefen — och även biträdande skoldirektörer — höra enbart till skolstyrelsens förvaltning. 1 fall där lokala organ finns. får skolstyrelsen i sin instruktion för skolchefen och för biträdande skoldirektör göra den anpassning som behövs med hänsyn till de uppgifter som lagts på lokala organ (enligt gällande ordning får instruktion för skolchef innehålla avvikelse från vissa av skolförordningens regler om skolchefens åligganden).

Rektor

Rektor skall enligt gällande bestämmelser inom sitt arbetsområde under skolstyrelsen och skolchefen ha den omedelbara ledningen av verksamheten. lnförs ett lokalt organ som övertar vissa av skolstsyrelscns uppgifter, blir rcktor underställd även detta organ.

Bl.a. skolförordningen lägger åtskilliga uppgifter på rektor. Uppgifterna gäller både utbildningen och administrationen. ()m lokala organ införs kan det, åtminstone när det gäller administrationen, tänkas att vissa av rektors uppgifter bör kunna läggas på vederbörande lokala organ. Emellertid kan man knappast för det som bara är en försöksverksamhet med lokala organ göra några väsentliga ändringar i nu berörda regelsystem, särskilt inte om försöksverksamheten skall inledas redan vid kommande årsskifte.

Tillkomsten av lokala organ kan tänkas leda till att kommunerna vill ha fler tjänster för funktionerna som skolledare (skolchefoch rektor) och biträdande skolledare eller på annat sätt förstärka resurserna för dessa funktioner samt därvid få statsbidrag till kostnaderna enligt de principer som normalt gäller. En försöksverksamhet med lokala organ bör dock kunna genomföras utan en sådan utbyggnad av skolledarorganisationen som föranleder ökade kostnader för staten.

• Sida 212
•  Original

Prop. 1979/80:54

Innehåll Proposition ................................................. Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... Lagförslag .................................................. Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1979-11-01 ........ 1 Inledning ............................................... 2 Åtgärder för att fördjupa den kommunala demokratin ........ 2.1 Kommunalrättskommittén .......................... 2.2 Utredningen om den kommunala demokratin ......... 2.3 Den nya kommunallagen ........................... 2.4 Kommunaldemokratiska kommittén ................. 2.5 Lagen om vissa lokala organ i kommunerna ........... 2.6 Utredning om lokala organ med specialreglerade uppgif-

ter ...............................................

3 Föredragandens överväganden ............................ 3.1 Allmänna synpunkter ..............................

3.1.1 Kommunal självstyrelse — kommunal demokrati 3.1.2 Förändrade förutsättningar för den kommunala

demokratin ................................

3.1.3 Lokala organ ...............................

3.2 Avgränsning av försöksverksamheten ................ 3.2.1 Uppgiftsområden ........................... 3.2.2 Myndighetsutövning ........................

3.2.3 Avgränsning med hänsyn till uppgifternas beskaf-

fenhet i övrigt ..............................

3.3 Inrättandet av lokala organ m. m .....................

3.4 Förhållandet mellan de lokala organen och de centrala facknämnderna ....................................

3.5 Organisation och arbetsformer ....................... 3.5.1 Mandattid .................................

3.5.2 Antal ledamöter ............................

3.5.3 Jäv .......................................

4 Upprättat lagförslag ...................................... 5 Specialmotivering ........................................ 6 llemställan ............................................. 7 Beslut ..................................................

Bilaga . . . .

183

OOOOOXIONONUILAN—r—

10 10 10

11 12 15 16 18

20 22

23 25 25 26 26 26 26 31 31 33

• Sida 213
•  Original

GOTAB 62653 Stockholm 1979