SOU 1994:122

Trygghet mot brott i lokalsamhället : kartläggning, principiella synpunkter och förslag : delbetänkande

trygghet mot brott i Iokalsamhället

Delbetänkande av Trygghetsutredningen

l994:|11

nin

& Statens offentliga utredningar

ww 1994:122 & Justitiedepartementet

Trygghet mot brott i lokalsamhället

Kartläggning, principiella synpunkter och förslag

Delbetänkande av Trygghetsutredningen Stockholm 1994 "M

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Det svartvita fotot på omslaget är taget av fotografen Michael Svensson/Norrköpings Tidningar, ett annat foto av organisationen Farsor och Morsor på stan, övriga av Börje Alpsten

ISBN 91-38-13789-5 Graphic Systems AB, Göteborg 1994 ISSN O375-250X

Till" Statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 25 mars 1993 chefen för Justitiedeparte— mentet att tillkalla en kommitté bestående av högst sju ledamöter med uppdrag att se över frågor rörande trygghet i lokalsamhället samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 1 maj 1993 som ledamöter i kommittén riksdagsledamoten Jerry Mar— tinger, ordförande, riksdagsledamöterna Kjell Eldensjö, Alf Eriksson, Ingbritt Irharnmar, Gunnar Nilsson och Siw Persson samt oppositions- rådet Ingegerd Karlsson.

Som sakkunnig tillkallades samtidigt avdelningschefen Bengt Frih och som experter generaldirektören Marianne Håkansson, räddnings- direktören Lars Bjergestam, länspolismästaren Lars Engström, departementsrådet Claes Kring, rektorn Göran Lindberg, förbundssek- reteraren Anita Sundin, direktören Hans Wermdalen, departements- rådet Fredrik Wersäll och ämnessakkunnige Mats Öhrström. Rättschefen Lotty Nordling förordnades den 17 maj 1993 som expert. Hovrättsassessorn Kazimir Åberg förordnades den 28 maj 1993 som expert samtidigt som Fredrik Wersäll entledigades.

Till sekreterare förordnades den 1 maj 1993 f.d. departementsrådet Börje Alpsten.

Kommittén har antagit namnet Trygghetsutredningen. Utredningen överlämnar härmed delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället, Kartläggning, principiella syn- punkter och förslag.

Till betänkandet fogas särskilda yttranden av Alf Eriksson, Ingbritt Irhammar, Ingegerd Karlsson och Gunnar Nilsson.

Utredningen fortsätter sitt uppdrag med övriga frågor. Siktet är inställt på ett slutbetänkande är 1995.

Stockholm i augusti 1994

Jerry Martinger Kjell Eldensjö Alf Eriksson Ingbritt Irhammar Ingegerd Karlsson Gunnar Nilsson Siw Persson

/

Börje Alpsten

Innehåll Sammanfattning ................... 13 Författningsförslag ................. 23 Kapitel 1 Arbetets uppläggning och avgränsning ................... 25 Kapitel 2 Rollfördelningen i ett historiskt perspektiv .................... 27 1 Större städer hade polis tidigt ................ 28 2 Allmän ordning, belåtenhet och frid blir allmän ordning och säkerhet .............. 29 3 Rollfördelningen i det kommunala polisväsendeti och med 1925 års reform ......... 30 3.1 Förhållandet mellan staten och kommunerna . . . 31 3.2 1925 års reform reviderades efterhand ....... 32 3.3 Polisbevakning på enskild bekostnad i det kommunala polisväsendet ............... 33 3 .4 Trafikövervakning .................... 34 Kapitel 3 Rollfördelningen i det statliga polisväsendet .................. 35 ] Kommunerna .......................... 35 1.1 Polisnämnder till en början .............. 35 1.2 Polisstyrelser tillkom år 1973 ............. 36 1.3 Polisstyrelserna fick fler uppgifter .......... 36

1.4 Förhållandet polischef - polisstyrelse ........ 37

1.5 Den nuvarande ordningen ...............

Polisstyrelsen ....................... Polisnämnderna ..................... Trafikövervakarna

(parkeringsvakterna) ..................

2 Andra aktörer ..........................

2.1

2.2

2.3

Kontroll av regelefterlevnaden av andra myndigheter än polisen och kommunerna Ordningsvakter och väktare .............. Bestämmelser om ordningsvakter ..........

Lag och förordning ................... Rikspolisstyrelsens föreskrifter ............

Bestämmelser om bevakningsföretag ........ Lagen om bevakningsföretag ............. Förordningen ....................... Rikspolisstyrelsens föreskrifter ............

Bestämmelser om skyddsvakter ............

Lag och förordning ................... Rikspolisstyrelsens föreskrifter och råd .......

Bestämmelser om jakttillsynsman ..........

Jaktlagen och jaktförordningen ............ Rikspolisstyrelsens föreskrifter ............

Naturvärdsvakter .....................

Författningsbestämmelser ............... Rikspolistyrelsens föreskrifter m.m. .........

Gränsrenvakt m.m. ...................

Frivilliga organisationer och krafter .........

38

38 38

39

43

43 43

44

44 46

51 51 53 53 56

56 57

59

59 59

60

60 61

61

63

Kapitel 4 Statsmakternas beslut om den allmänna inrikt- ningen av kriminalpolitiken .........

Kapitel 5 Den nuvarande rollfördelningen En kartläggning ................

] Inriktningen av polisens verksamhet ............

1. 1 Allmänt ..........................

1.2 Insatser mot narkotika, ungdomsbrott och yrkeskriminalitet .....................

Allmänt .......................... Drogmissbruket är ett av

samhällets största problem ............... Våga säga nej till droger ................ Ungdomar är en viktig målgrupp .......... Insatser mot yrkeskriminella .............

1.3 Ett problemorienterat arbetssätt och närpoliser/kvarterspoliser ...............

Manifestet Rakt på brottsligheten .......... Ett exempel på det problemorienterade arbetssättet; Slaget vid Möckeln ...........

Ett exempel på kvarterspolisverksamhet; Orminge ..........................

1.4 Närpolis samt en stärkt samverkan mellan polis och kommun ...............

Närpolis .......................... En modell för förstärkt samverkan mellan polis och kommun ..............

2 Kommunerna ..........................

2.1 Bakgrund ......................... 2.2 Rapporten Polis i glesbygd ..............

65

67 69 69 70 70 71 71 72 72 73 73

74

76

78

78

78

81

81 82

8 Innehåll Förslaget .......................... Remissutfallet ...................... 2.3 Hur kommunerna ser på sin roll

- nu och i framtiden ...................

Tillståndsfrågorna .................... Möjligheterna att organisera övervakning av ordning och trafik .................... Inflytande på polisverksamheten

iandrafall ............ Brottsförebyggande åtgärder i kommunerna .......................

3 Enskilda aktörer ........................

3.1 3.2 3.3 3.4 3.5

3.6

3.7

3.8

Vilka är de enskilda aktörerna i dag? ........ Bankerna och posten .................. Försäkringsbolagen ................... Sveriges Köpmannaförbund .............. Organisationer för företagare och anställda

LO Rättsskydd AB ................... Svenska Arbetsgivareföreningen ........... TCO ............................

Organisationer för boende och fastighetsägare

HSB riksförbund ..................... Hyresgästernas Riksförbund .............. Riksbyggen ........................ Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag SABO . . Sveriges Fastighetsägareförbund ........... Villaägarnas Riksförbund ...............

Hem och Skola-rörelsen ................ Idrottsrörelsen ......................

Riksidrottsförbundet ................. Svenska Fotbollförbundet ..............

82 84

87

88

88

97

97 98 100 103 105

105 106 108

110

110 111 113 114 115 115

3.9

3.10

3.11

3.12

3.13

Organisationer mot drogmissbruk .......... 123

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning CAN .............. 123 Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle ....... 123 Föräldraföreningen mot Narkotika FMN ...... 124 Pensionärsorganisationer ................ 126 Pensionärernas Riksorganisation PRO ........ 126 Sveriges Pensionärsförbund SPF ........... 127 Riksförbundet PensionärsGemenskap RPG ..... 128 Trossamfunden ...................... 129 De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse

DKSN ........................... 129 Frälsningsarméns Socialtjänst ............. 130 Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS) ........................... 131 Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige IKUS ............................ 131 LP—stiftelsen ....................... 132 Sociala Missionen .................... 132 Sveriges Kristna Råd .................. 133 Sveriges Muslimska Förbund ............. 133 Syrisk-Ortodoxa Kyrkan ................ 134 Jourerna .......................... 135 Brottsofferjourernas Riksförbund BOJ ....... 135 Riksorganisationen För Kvinnojourer i Sverige ROKS ........................... 136 Vissa ungdomsorganisationer ............. 138 Fryshuset ......................... 138 Farsor & Morsor på stan ................ 139 Guardian Angels ..................... 140

Non Fighting Generation ................ 143

3.14 Organisationer mot brott ............... 146 Butikssamverkan mot brott .............. 146 Riksorganisationen mot brott VVV ......... 147 Svenska Stöldskyddsföreningen (SSF) ........ 149

4 Ordningsvakter, bevakningsföretag och väktare, m.m ........................ 152

4.1 Ordningsvakternas Riksorganisation OR ...... 152 4.2 SWESEC..................,......157

Kapitel 6 Brottsutvecklingen ............... 165

1 Omfattningen av vissa registrerade brott ......... 166 2 Brottsbalksbrotten ....................... 167 3 Brottsutvecklingen i några polisdistrikt .......... 172

Kapitel 7 Overväganden och förslag .......... 175

1 Hur kan brottsligheten minskas? .............. 175 2 Principer för rollfördelningen ................ 179

2.1 Allmänna synpunkter .................. 179 2.2 Enskilda och kommuner har sedan länge varit

verksamma för att förebygga brott och för att upp- rätthålla ordningen ................... 181

2.3 Gränsdragningen mellan polisens uppgift och insatser av kommuner och enskilda ......... 182

3 Kommunernas roll ....................... 184

3.1 Kommunens medverkan när det gäller att skapa

trygghet mot brott .................... 184

Bakgrund ......................... 184 Aktuella utvecklingslinjer ............... 185 En samlad strategi .................... 187 I varje kommun bör det finnas en kontaktpunkt mellan kommunen och polisen ............ 190 Polisens samarbete med allmänhet och kommuner fram hävs i polislagen ................. 191 3.2 Trafikfrågorna ...................... 193 3.3 Tillståndsfrågorna .................... 195 4 De enskildas insatser bör stödjas av det allmänna . . . 196

5. Ordningsvakterna, bevakningsföretagen och säkerhets—

branschen i övrigt ....................... 198

6 Utredningsarbetets fortsatta inriktning .......... 203

Särskilda yttranden ........................ 205

Bilagor

Bilaga 1 Utredningens direktiv .................. 209 Bilaga 2 Förteckning över organisationer som

utredningen har träffat samman med ........ 221

Bilaga 3 Innehåll i utbildningen för ordningsvakter ..... 227

Bilaga 4 Innehåll i utbildningen för väktare ......... 229

Bilaga 5 Innehåll i utbildningen för skyddsvakter ...... 237

Bilaga 6 Innehåll i utbildningen för jakttillsynsmän ..... 239

Bilaga 7 Innehåll i utbildningen för naturvårdsvakter . . . . 241

Sammanfattning

Utredningen har i uppdrag att se över rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar.

I uppdraget ingår också att överväga den från kommunalt håll framförda tanken på att ge kommuner en större möjlighet att organise- ra övervakning av ordning och trafik. Uppdraget innefattar även en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare.

Utredningen har också att överväga hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom ett vidgat engagemang från enskilda och genom privata initiativ, exempelvis genom grannsamverkan mot brott och annan lokal brottsförebyggande verksamhet. Utredningen skall vidare studera hur samverkan mellan enskilda och polisen kan utvecklas.

1. Kartläggning av den nuvarande rollfördelningen

Utredningen har kartlagt de bestämmelser som nu finns beträffande rollfördelningen mellan polis, kommuner och enskilda. Den kart- läggningen är givetvis nödvändig att göra men den har inte gett en helhetsbild av hur förhållandena är i dag, vilka brister som finns och vad som kan vara möjligt att göra i framtiden för att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar.

För att få en sådan helhetsbild har utredningen träffat företrädare för en rad olika grupper och organisationer i samhället vilka berörs av de aktuella frågeställningarna. Utredningen har bl.a. hållit hearingar med företrädare för

— kommuner,

- banker, posten, försäkringsbolag och Sveriges Köpmannaförbund, - organisationer för företagare och anställda, - organisationer för boende och fastighetsägare, - Hem o. skola-rörelsen,

- idrottsrörelsen,

- organisationer mot drogmissbruk,

— pensionärsorganisationer, — trossamfund, - brottsoffer- och kvinnojourer, — vissa ungdomsorganisationer, - organisationer mot brott.

Utredningen redovisar nu vad som kommit fram under kartlägg— ningsfasen men begränsar sina överväganden och förslag i detta delbetänkande till ett antal principella frågor.

Utredningen fortsätter sitt arbete med att utforma förslag när det gäller att finna former för att upprätthålla lag och ordning på det lokala planet men också för att tillgodose medborgarnas behov av skydd mot brott.

Några av de frågor som utredningen kommer att studera närmare är

- ordningsvakter, bevakningsföretag och väktare m.m. - säkerhetsbranschen i sin helhet - utvecklingen av samarbetet mellan enskilda och polisen.

2. Samhället måste intensifiera det brottsföre- byggande arbetet

Den kartläggning som utredningen har gjort, visar att kommuner, företag och andra enskilda visar stort intresse för frågor om åtgärder för att minska brottsligheten i lokalsamhället. Men såväl det allmänna som samhället i övrigt måste enligt utredningens mening intensifiera det brottsförebyggande arbetet för att brottsligheten skall kunna minskas väsentligt. Åtgärder måste sättas in på bred front. Utred- ningen anser sig ha fått stöd för den tanken vid de hearingar som utredningen har hållit.

3. Alla goda krafter i samhället måste samverka för att bryta brottsutvecklingen

Utredningen anser att polisen liksom hittills skall ha som huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Men det betyder inte att polisen ensam skall svara för dessa uppgifter. Kommuner och enskilda är sedan länge verksamma vid sidan av polisen i strävandena att förebygga brott och att upprätthålla ordningen.

Gränsen mellan polisens verksamhet och andra aktörer är inte i alla avseenden skarp. Utredningen anser det dock inte möjligt att dra upp en klarare gräns för den verksamhet som alltid skall upprätthållas av polismän än den som finns i dag. Det är nödvändigt att anpassa samhällets insatser med hänsyn till utvecklingen. Brottsnivån och utvecklingen i fråga om allvarlig brottslighet är mycket oroande och det är viktigt att alla goda krafter i samhället samverkar för att bryta brottskurvan. För detta krävs ett brett engagemang över olika sam- hällssektorer, anpassat till förhållandena i olika delar av landet och till samhällsutvecklingen.

4. Kommunernas roll

4.1 Kommunernas medverkan i arbetet på att skapa trygg- het mot brott

Genom en planmässig och målinriktad samverkan mellan de olika aktörerna när det gäller lokalt brottsförebyggande och trygghetsska- pande arbete skapas de bästa förutsättningarna att minska brottslig- heten och öka tryggheten mot brott. Den försöksverksamhet och de projekt som har genomförts eller pågår visar enligt utredningen klart att ett sådant arbetssätt ger mycket goda resultat.

I en sådan samordnad verksamhet har kommunen enligt utredningen en viktig roll. Kommunala förvaltningar svarar för åtskilliga av de åtgärder från det allmännas sida som kan bidra till att förebygga brott och öka tryggheten. Det är naturligtvis viktigt att detta arbete

samordnas inom kommunen. De kommunala åtgärderna måste också samordnas med åtgärder från andra organ, inte minst polisen. Strävan måste vara att polisen och kommunen bygger sin samverkan på en samsyn när det gäller vilka problem som finns och hur de bör åtgärdas.

En samlad strategi

En lokal trygghetsplanering bör enligt utredningen ske i kommunal regi, i nära samråd mellan kommunen och polisen. Det bör vara en uppgift för polisen att ta fram det underlag och i övrigt ge kommunen det bistånd den kan behöva i planeringsarbetet.

Ett handlingsprogram, en plan eller dylikt för verksamheten (trygg— hetsplan) bör enligt utredningen vara ett verksamt medel för samord— ning av den trygghetsskapande verksamheten. En sådan strategi bör kunna bygga på de samlade erfarenheterna och kunskaperna inom olika verksamhetsområden. Mål och riktlinjer bör kunna läggas fast liksom formerna för samverkan mellan olika aktörer. Genom att planmässigt och målinriktat dra upp en strategi skapas dessutom goda förutsättningar för att effektivt utnyttja tillgängliga resurser.

Allt efter varierande lokala förhållanden bör en lokal trygghetspla- nering kunna ta sig uttryck i exempelvis övergripande strategier, mera detaljerade "trygghetsplaner", handlingsprogram för olika brotts- förebyggande projekt etc. Också inrättandet av lokala brottsförebyg- gande råd, där så sker, bör vara en fråga som naturligen behandlas i detta sammanhang.

Det är viktigt att betona att förutsättningarna för en lokal trygg- hetsplanering varierar från kommun till kommun. Det säger sig självt att både form och innehåll beträffande brottsförebyggande och trygg- hetsskapande verksamhet blir annorlunda exempelvis i en storstad jämfört med i glesbygden.

Genom en trygghetsplanering kan kommunen på ett naturligt sett ta ett helhetsgrepp på det brottsförebyggande arbetet. Därigenom kan man säkerställa att de berörda kommunala förvaltningarna har en gemensam strategi på området och arbetar tillsammans mot gemen— samma mål.

Utredningen har övervägt om kommunerna lagstiftningsvägen bör åläggas att svara för en lokal trygghetsplanering i Överensstämmelse med den ordning som nu har skisserats. Men utredningen har avstått från att nu lägga fram något sådant förslag.

Redan före år 1996 bör det göras en lägesbeskrivning samt därefter en utvärdering. Ett uppdrag med den inriktningen kan lämpligen ges till BRÅ. Beroende på resultatet av en sådan utvärdering får övervägas om ytterligare insatser bör göras för att främja en önskvärd ut- veckling.

I varje kommun bör det finnas en kontaktpunkt mellan kommunen och polisen

Det faller utanför utredningens uppdrag att utarbeta förslag när det gäller polisens organisation. Det är i stället en uppgift för en annan av regeringen tillsatt kommitté, nämligen 1994 års polisutredning. Från de synpunkter som Trygghetsutredningen har att beakta, är det dock viktigt att det för varje kommun finns någon form av "kontaktpunkt" eller referensorgan mellan kommunen och polisen där trygghetsfrågor inom kommunen fortlöpande kan diskuteras. Det kan handla om att inrätta en polisnämnd enligt polisförordningen men också ett lokalt brottsförebyggande råd eller något annat organ. Sådana "kontakt- punkter" kan inrättas redan nu utan några författningsändringar. Utredningen vill starkt rekommendera att så sker. Det bör ses som en angelägen uppgift för kommunen och polisen att, om det inte redan har skett, komma överens om vilken form av kontaktpunkt som lämpligen bör finnas mot bakgrund av de lokala förhållandena.

Polisens samarbete med allmänhet och kommuner fram- hävs i polislagen

Utredningen föreslår en ändring av 3 & polislagen, som innehåller vissa bestämmelser om samarbete. Sedan paragrafen formulerades har polisen vidgat sitt samarbete betydligt. Utredningen föreslår därför att 3 & polislagen ändras så att det uttryckligen framhålls att polisen också skall samarbeta med allmänheten. Med hänsyn till den stora betydelsen av samarbetet med kommunerna bör paragrafen också ändras så att de kommunala myndigheterna tydligare framhävs. I paragrafen bör också tas in en regel om att polisen och andra myndigheter även i övrigt bör underrätta varandra om förhållanden som berör varandras verksamhet. Regeln är inte avsedd att upphäva den sekretess som i dag kan finnas

mellan berörda myndigheter. Däremot erinrar den om vikten av informationsutbyte vid myndigheternas samverkan. Utredningen kommer att i det forsatta arbetet ta upp frågan om det finns behov av att se över de sekretessregler som berör informationsutbytet mellan polisen och andra myndigheter som är verksamma inom det brotts- förebyggande området.

4.2 Kommunal gatupolis bör inte inrättas

Enligt direktiven skall utredningen överväga tanken på att ge kommu— nerna en större möjlighet att organisera övervakning av ordning och trafik. Den tanken har tidigare framförts av några kommuner.

Inte någon av de kommuner utredningen har varit i kontakt med har haft några önskemål om att det skall tillskapas en kommunal gatupolis, men flera vill däremot se utökade uppgifter för kommunala parke— ringsvakter. Önskemålet ligger i linje med ett pågående flerårigt försök i Stockholms polisdistrikt.

Utredningen anser att det finns skäl att närmare undersöka i vad mån kommunal personal kan utföra viss trafikövervakning och annan ordningshållning i större omfattning än för närvarande. Utredningen kan tänka sig en ordning där kommunerna har möjlighet att frivilligt medverka i polisens trafikövervakning för att förbättra trafikför- hållandena och öka trafiksäkerheten.

Utredningen avser att återkomma i denna fråga i slutbetänkandet.

4.3 Kommunen ger tillstånd till användning av kommunens mark?

Vid de kontakter som utredningen har haft med kommunerna har många kommuner fört fram att en kommun bör överta polisens uppgift att meddela tillstånd att disponera kommunens mark, eftersom det praktiskt taget genomgående är fråga om ärenden som inte kräver någon form av polisiära insatser. Utredningen avser att utreda den frågan ytterligare i det fortsatta arbetet och återkomma med förslag i slutbetänkandet.

5 De enskildas insatser bör stödjas av det all- männa

Det allmänna bör enligt utredningen i större omfattning än nu stödja de enskildas insatser inom det brottsförebyggande området. Det kan t.ex. handla om att samverka med eller på annat sätt understödja frivilliga initiativ bland föräldrar eller boende. Som ett led i detta bör polisen ges ett uttryckligt uppdrag i polislagen att samverka med allmänheten. Det tidigare nämnda förslaget till ändring i 3 & polislagen har utredningen utformat i enlighet härmed.

Den trygghetsplanering inom kommunerna som har berörts i det föregående bör enligt utredningen kunna användas som ett instrument för den behövliga samordningen mellan polis, kommun och enskilda, inklusive organisationer, när det gäller det trygghetsskapande arbetet. Planeringen måste göras i en dialog mellan de berörda, så att målen och strategierna är väl förankrade och anpassade till de lokala förut- sättningarna. Även om planeringen inte är formellt bindande för de enskilda bör den ändå kunna fungera som en ledstjärna för det trygg- hetsskapande arbetet.

6. Ordningsvakterna, bevakningsföretagen och säkerhetsbranschen i övrigt

6.1. Samverkan mellan polisen, ordningsvakterna och bevakningsbolagen

Den kartläggning som utredningen har gjort visar att en rad frågor som rör säkerhetsbranschen i sin helhet bör ses över. Utredningen kommer därför inte att begränsa sin fortsatta utredning till enbart ordningsvakterna och bevakningsbolagen utan avser att ta upp frågor om exempelvis förutsättningarna för att driva larmcentraler och för att vara verksam som låssmed.

Den helhetssyn på det trygghetsskapande arbetet som utredningen förordar måste gälla också den verksamhet som bedrivs av ordnings- vakter och väktare. Även dessa är aktörer på det lokala planet när det gäller att skapa trygghet mot brott. Av stor betydelse i det fortsatta arbetet är därför att överväga regler om samverkan mellan polisen, ordningsvakterna och väktarna samt om de senares roller.

Bör användningsområdet för ordningsvakter utökas?

Utredningen har vid sin kartläggning många gånger mött uppfattningen från kommunala företrädare och andra att polisen på många håll inte har tillräckliga resurser för att upprätthålla en rimlig grad av polisiär närvaro. Detta får bl.a. till följd att medborgarna sällan ser några poliser och att det kan ta orimligt lång tid innan polisen är på plats vid utryckning. Dessa förhållanden har påtalats från glesbygdslänen i Norrland men också från andra delar av landet, såsom från skärgårds- områden där transportproblemen gör avstånden "långa" även om sträckan mätt 1 kilometer inte är så stor. Liknande problem har också påtalats från avsides orter i län som vi annars uppfattar som tätbe— folkade.

Enligt utredningen råder det i dag en allmän enighet om att trygghet mot brott förutsätter insatser från ett brett fält av aktörer, såväl poliser och andra yrkeskategorier som medborgare vilka medverkar i det trygghetsskapande arbetet. Denna inställning speglar också en internationell utveckling på området.

Utredningen avser att i det fortsatta arbetet pröva de förslag som framförts från olika håll om ordningshållning genom ökad medverkan av annan personal än poliser. Utredningen skall då ingående analysera frågan huruvida polisens resurser för övervakning och annan ordnings— hållning kan ökas genom en vidgad användning av ordningsvakter och väktare.

Utredningen avser att göra en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare med sikte på att tillgodogöra sig de erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av gällande lagstift- ning. Det handlar både om att modernisera och förbättra reglerna och om att, som nyss nämnts, överväga en vidgad användning av ordningsvakter som ett komplement till polisens resurser för att skapa trygghet i samhället.

Andra lösningar?

Utredningen utesluter inte andra lösningar när det gäller att komplet- tera resurserna för att övervaka ordningen än ökad användning av ordningsvakter och väktare. Utvecklingen utomlands går på många håll i riktning mot att också personer utan några andra befogenheter än de som tillkommer varje medborgare bidrar till tryggheten genom att samarbeta med polisen som "ett extra öga". En grundtanke bakom

denna utveckling är att behålla övervakningen i polisiär regi fastän övervakningen ökas genom medverkan av andra än poliser.

Ansatser till en sådan nätverksbildning finns också i Sverige, bl.a. genom projekt som grannsamverkan mot brott. Utredningen avser att studera dessa frågor närmare och återkomma med ett ställningstagande i sitt slutbetänkande.

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i polislagen (1984z387);

Härigenom föreskrivs att 3 5 och rubriken närmast före 3 äpolislagen

(19842387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Samverkan med andra myndigheter och organisationer

3 & Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverk- samheten. Särskilt åligger det där- vid polisen att fortlöpande samar- beta med myndigheterna inom so— cialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.

Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete.

Föreslagen lydelse

Samverkan med allmänheten, orga— nisationer och myndigheter

3 5 Polisen skall samarbeta med allmänheten, organisationer samt statliga och kommunala myndig— heter för att öka de enskildas trygg- het i samhället. Myndigheterna skall ge polisen stöd i dess arbete.

I den brottsbekämpande verksam- heten skall polisen särskilt samarbe- ta med åklagarmyndigheterna.

Polisen skall underrätta myndig- heterna inom socialtjänsten om för- hållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Även i övrigt bör polisen och andra myndigheter underrätta varandra om förhållan- den som berör deras gemensamma verksamhet.

Kapitel 1

Arbetets uppläggning och avgränsning

Enligt direktiven för utredningen (Dir. 1993137) skall utredningen se över rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar.

I uppdraget ingår också att överväga den från kommunalt håll framförda tanken på att ge kommuner en större möjlighet att organise- ra övervakning av ordning och trafik. Uppdraget innefattar även en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare.

Utredningen har också att överväga hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom ett vidgat engagemang från enskilda och genom privata initiativ, exempelvis genom grannsamverkan mot brott och annan lokal brottsförebyggande verksamhet. Utredningen skall vidare studera hur samverkan mellan enskilda och polisen kan utvecklas.

Direktiven är i sin helhet intagna i bilaga ]. Utredningsuppdraget kan sägas bestå av ett antal delfrågor, som skulle kunna belysas var för sig. Men vi har funnit att det inte varit möjligt att se dessa delfrågor isolerat. Vi har ansett det nödvändigt att skapa en helhetsbild av hur förhållandena är i dag, vilka brister som finns och vad som kan vara möjligt att göra i framtiden för att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstör- ningar.

För att få en sådan bild har vi träffat företrädare för en rad olika grupper och organisationer i samhället vilka berörs av de aktuella frågeställningarna. Det har inte varit möjligt att träffa alla men vi har genomfört träffar med en rad strategiska grupper och organisationer.

I bilaga 2 finns en förteckning över dem. Denna kartläggningsfas har vi beskrivit relativt utförligt i kapitel 5.

Mot denna bakgrund har vi fört principiella diskussioner om den rollfördelning som bör gälla mellan polis, kommuner och enskilda i framtiden men också gått in på frågor om hur samverkan mellan olika aktörer skall kunna förbättras. Vi har även fördjupat oss i frågor om kommunernas roll när det gäller vad vi kallar trygghetsplanering. Vi anger också på ett antal punkter hur det fortsatta arbetet 1 utredningen bör inriktas. Övriga frågor avser vi att behandla i ett kommande slutbetänkande.

Kapitel 2

Rollfördelningen i ett historiskt perspektiv

Vid en diskusson av rollfördelningen är det naturligt att fråga sig hur har förhållandena utvecklat sig under modern tid. Vi är därför ganska utförliga i redovisningen av äldre förhållanden för att läsaren skall få en fylligare bakgrund till de förslag som vi presenterar längre fram.

Den nuvarande rollfördelningen mellan stat, kommun och enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott och ordningsstörningar är inte av särskilt gammalt datum. Den daterar sig i allt väsentligt från tiden för det industriella samhällets genombrott. I en broschyr om offentlig och privat kriminalpolitik, utgiven av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) år 1988, skriver professorn Leif G W Perssson om detta bl.a.

Historiskt sett är utvecklingen på det här området rakt motsatt den som man ofta populärt föreställer sig. I reportage i massmedia om "den växande privata säkerhetsindustrin" talar man gärna om hur bevakningsbolag och liknande håller på att ta över den kriminalpolitiska kontrollen i det moderna samhället. Den beskrivningen håller inte i ett längre perspektiv. I stället handlar det om ett sentida trendbrott i en utveckling där staten hela tiden har vidgat sitt kriminalpolitiska revir. I det förindustriella samhället var nämligen stora delar av den i dag offentliga och individorienterade kriminalpolitiken (med polis, åklagare, domstolar och kriminalvård) överlämnad till privata intressenter. Övervakningen av allmän ordning och säkerhet låg på borgarkårer och andra intressegrupper, och om en enskild utsattes för ett brott förväntades han i normalfallet — och i sin egenskap av brottsoffer - dra brottslingen inför skranket. Möjligheterna att skydda sig själv, sina närstående och sin egendom gick också vida längre än dagens nöd- och nödvämsregler.

Det statsmonopol som finns i dag när det gäller individorienterade kriminalpolitiska åtgärder är ett resultat av det industriella samhällets genombrott. Den gamla typen av kontroll klarade inte längre av de krav

som det nya samhället ställde. Statens ekonomi blev för första gången stark nog att även bära kostnaderna för brottsbekämpande insatser. Institutioner som polis, åklagare och kriminalvård har ca 150 år på nacken och de uppstår i stort sett samtidigt i hela västvärlden. Det underliggande problemet, brottsligheten, är däremot som bekant åtskilligt äldre än så.

1 Större städer hade polis tidigt

Städerna i Sverige har sedan lång tid tillbaka haft ett polisväsen. Det gäller i vart fall de större städerna. Det har ansetts vara en på sedvana grundad offentl igrättsli g förpliktelse för dem. Det har dock inte funnits några statliga regler om detta polisväsen. Städerna har praktiskt sett bekostat sitt polisväsen utan några statsbidrag.

Köpingar som tillkom 1864 och senare har också haft polisväsen. De har enligt köpingsbrev haft att svara för kostnaderna för detta.

För köpingar, som tillkommit före denna tid, och för landsbygden i övrigt är det svårare att säga något generellt. I slutet av 1800-talet reglerades dock viss polisverksamhet genom lagen (1899277) angående fjärdingsmansbestyrets utgörande. Enligt denna lag ankom ordningens upprätthållande i första hand på länsmannenl, biträdd av fjärdingsmän och så kallade extra polismän. Varje socken/kommun på landet var enligt sistnämnda lag skyldig att anställa minst en fjärdingsman. Men länsstyrelsen kunde medge att två eller flera smärre socknar/kommu- ner, som gränsade till varandra, fick förena sig om en fjärdingsman. Fjärdingsmannen utsågs av kommunalstämman för en tid av minst tre år i sänder. Enligt lagen skulle han ha skälig lön av kommunen. Att vara fjärdingsman kunde vara en bisyssla och var det ofta. Socknarna runt Stockholm började dock tidigt att anställa heltidsarbetande fjärdingsmän.

Åtskilliga kommuner anställde, utöver fjärdingsmän, så kallade extra polismän. Enligt beslut av 1908 års riksdag bidrog staten med

lBeteckningen länsman ändrades 1917 till landsfiskal.

hälften av kostnaden för dem, om kommun, landsting eller enskilda lämnade motsvarande tillskott. Ifall, då "behov av förstärkt polisupp— sikt befanns oavvisligt" , var staten beredd att svara för mer än hälften av kostnaden. Extra polismän anställdes tills vidare, i regel av länsstyrelsen.

2 Allmän ordning, belåten— het och frid blir allmän ordning och säkerhet

Så sent som vid mitten av 1800-talet talade man om upprätthållande av allmän ordning, belåtenhet och frid, sannolikt ett vidare begrepp än uttrycket allmän ordning och säkerhet. Det senare uttrycket kom i bruk vid 1800-talets mitt.

I kommunalförfattningarna som tillkom 1862 användes uttrycket allmän ordning och säkerhet. Kommunernas polisiära förordningsmakt legaliserades och reglerades i dessa författningar. Där fastställdes den kommunala normgivningen till frågor som rörde främjande av ordning och säkerhet samt sedlighet, hälsovård och vård om brandväsendet inom kommunen. I riksstyrelsens förvaltningsföreskrifter infördes uttrycket allmän ordning och säkerhet först i 1920 års departements- stadga.

3 Rollfördelningen i det

kommunala polisväsendet i och med 1925 års reform

Under år 1925 lade den dåvarande regeringen fram en proposition om en reform av rikets polisväsen - prop. 1925z58. Propositionen ledde fram till en lagstiftning som omfattade polisväsendet i dess helhet, nämligen lagen (1925: 170) om polisväsendet i riket. Lagen upphävdes först i och med förstatligandet av polisväsendet år 1965.

Med polisverksamhet avsågs enligt 1 5 1925 års lag upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk ålåg polisper- sonal i denna egenskap.

Med 1925 års polislag försvann inte begreppen fjärdingsman och extra polisman men bestämmelserna om de anställda blev på många punkter en annan än tidigare. Skälet till detta angav föredragande departementschefen i prop. 1925:58 om en reform av rikets polisvä- sen och om ett förslag till 1925 års polislag. Han sade bl.a. (sid. 19).

Ofullkomligheten i nuvarande organisation gör sig gällande såväl i avseende å Särdingsmännens egentliga polisverksamhet som i avseende å deras verksamhet som exekutionsbetjänter. Emellertid är att märka, att fjärdings— männen endast i relativt ringa utsträckning tagas i anspråk för egentlig polisverksamhet. Givetvis beror detta delvis på att förhållandena på den egentliga landsbygden över huvud taget mera sällan nödvändiggöra ingripande av polisman. Men på sådana orter, framför allt i samhällen med sammanträngd befolkning, där ett mera regelbundet behov av polispersonal förekommer, torde det ligga i sakens natur, att fjärdingsmannen icke anses kunna utan särskild ersättning betungas med polisbevakning, för vilken han dessutom ofta saknar erforderliga förutsättningar. Man är sålunda här hänvisad till de så kallade extra polismännen, vilka för övrigt i många kommuner samtidigt äro fjärdingsmän. Enligt vad erfarenheten visar vägra emellertid kommunerna i fall, då dylik polispersonal behöves, ofta att ställa medel för avlöning till förfogande. Ehuru staten på åtskilliga ställen trätt emellan - i Västernorrlands län bekostas sålunda den extra polispersonalen

nästan helt och hållet av statsmedel - finnas orter, i vilka extra polisperso- nal erfordras men av brist på medel icke kunna anställas. I kommuner, där anslag verkligen beviljas, äro dessa ofta otillräckliga. Då lönerna sålunda mångenstädes måste bliva alltför låga och polismannen, såsom förut berörts, ständigt riskerar att i följd av anslagsindragning gå miste om sin befattning, är det tydligt, att det måste bliva svårt att erhålla och än mer att behålla dugliga extra polismän. Exempel lära för övrigt icke saknas på att ortsbefolkningen tagit illa upp, att polisman med nit och självständighet fullgjort sin tjänst och på att vederbörande kommun i dylika fall indragit anslag till polismannens avlöning. Jämväl organisationen av den så kallade extra polispersonalen på landsbygden lämnar alltså mycket övrigt att önska.

Som nämnts, ledde förslaget i propositionen fram till lagen (1925 : 170) om polisväsendet i riket. Lagen innebar i korthet följande.

Högsta polismakten i riket tillkom Kungl. Maj:t, som i sista hand hade ansvaret för den allmänna ordningens och säkerhetens upp- rätthållande inom landet. Kungl. Mazjt hade tillsynen över polisvä- sendet. Kungl. Maj:t hade vidare den samlade ledningen av polisvä- sendet vid inträffade eller befarade oroligheter och träffade de slutliga avgörandena om polismaktens användning.

Under Kung]. Mazjt var länsstyrelserna högsta polismyndighet, envar för sitt län, och hade i denna egenskap ansvaret för och ledningen av polisväsendet där. Det ålog länsstyrelsen att övervaka att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthölls.

Polislagen innehöll i övrigt regler om ett i huvudsak kommunalt polisväsende.

3.1 Förhållandet mellan staten och kommunerna

Om förhållandet mellan staten och kommunerna anförde föredragande departementschefen bl.a. följande i propositionen 1925:58 om en reform av rikets polisväsen ( sid 30).

Det första spörsmålet, som möter vid en reform av polisväsendet, är frågan, om detta bör förstatligas eller baseras på en samverkan emellan staten och kommunerna, en samverkan, som tydligen kan vara enbart ekonomisk, enbart organisatorisk eller bådadera. En tredje möjlighet skulle väl vara att göra polisväsendet helt och hållet kommunalt, men denna möjlighet torde sakna praktisk betydelse.

Beträffande dessa alternativ framhöll departementschefen (sid 33).

För min del är jag av den åsikten, att ett förstatligande av polisväsendet icke inom överskådlig tid torde kunna komma i fråga. Bland de skäl, som kunna anföras mot en sådan lösning av problemet, vill jag särskilt under- stryka ett, nämligen det statsfinansiella. Ett förstatligande av polisväsendet skulle icke gärna kunna ske utan att staten iklädde sig åtminstone större delen av kostnaden för polisorganisationen. Då enbart avlöningskostnaden för de lokala polisavdelningama efter en polisreform torde komma att överstiga 16 miljoner kronor, medan staten för närvarande deltager i samtliga poliskostnader med omkring 1 miljon kronor, torde det vara tydligt, att det åtminstone icke för närvarande är möjligt att gå till ett förstatligande av polisväsendet.

Ställer man sig på denna ståndpunkt, blir det givetvis nödvändigt att — hur än polisorganisationen utformas - låta den lokala polisorganisationen bliva en huvudsakligen och i första hand kommunal angelägenhet, vars ombesörj ande ålägges vederbörande kommunala bildningar såsom en offent- ligrättslig förpliktelse.

Det bör i detta sammanhang nämnas att i en välkänd kommentar1 till lagen (1925 : 170) om polisväsendet i riket framhållits att staten har till uppgift att upprätthålla polisverksamhet men att kommunerna i Sverige av ålder ålagts omfattande skyldigheter i fråga om polisväsendet och dess organisation. Enligt 1925 års polislag ansvarade enligt kommenta- ren kommunerna principiellt för polisverksamheten men staten utövade en viss kontroll och lämnade också i viss utsträckning bidrag till kommunernas kostnader.

3.2 1925 års reform reviderades efterhand

Den polisorganisation som tillkom genom 1925 års reform svarade snart inte mot de krav som samhället ställde. Kraven ledde till ändringar efter förhållandevis kort tid. För att stärka den lokala polisorganisationen inrättades därför år 1932 den s.k. statspolisorgani- sationen. Chef för organisationen var en statspolisintendent. Stad med 10 000 innevånare kunde åläggas att hålla ett visst antal polismän för tjänstgöring som ordnings— och kriminalstatspolis. De polismän som kommenderades att tjänstgöra som statspolismän fördes samman till en statspolisavdelning. Sådana avdelningar förlades som regel till residensstäderna.

lSe Erik Sjöholm, Lagstiftningen om polisväsendet, Stockholm 1951, och samma författares Om politimakten och dess begränsningar, Stockholm 1964.

Inrättandet av statspolisorganisationen betydde inte att polisväsendet förstatligades. Det var alltjämt fråga om ett i huvudsak kommunalt polisväsende.

Senare har flera statliga utredningar lagt förslag till ändringar i polisväsendet men de ledde inte fram till en grundläggande ändring av rollfördelningen mellan staten och kommunerna. Först 1957 års polisutredning medförde en viktig rollförändring mellan stat och kommun.

3.3 Polisbevakning på enskild bekostnad i det kommunala polisväsendet

Genom det tidigare nämnda beslutet av 1908 års riksdag bidrog staten till kostnaden för en extra polisman med hälften om en enskild lämnade motsvarande tillskott. Någon motsvarande bestämmelse tycks inte ha funnits i den reglering som följde på 1925 års reform.

I 18 5 1925 års polislag fanns däremot bestämmelser om polisbe— vakning på enskild bekostnad. Sådan bevakning fick anordnas vid visst företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall. Skyldigheten att anordna sådan bevakning var endast i begränsad omfattning för— fattningsreglerad. Den reglering som fanns gällde offentliga till- ställningar o.d. Polismyndigheterna förordnade personer som inte var anställda inom polisväsendet att utföra vissa begränsade polisiära uppgifter. Frågan i vilka fall och i vilken omfattning enskild kunde anses skyldig att anordna och bekosta polisbevakning var oklartl.

'Se sid 196, Erik Sjöholm, lagstiftningen om polisväsendet, Stockholm 1951.

3 .4 Trafikövervakning

Genom lagen (1957:258) angående ändrad lydelse av 18 55 1925 års polislag infördes i ett andra stycke bestämmelser som bemyndigade Kungl. Maj:t att för visst polisdistrikt medge att uppgifter som hängde samman med trafikövervakning fick ordnas på annat sätt än som polislagen förutsatte. Men det skulle vara uppgifter av enklare be- skaffenhet.

Genom en samtidig ändring i polisreglementet (1957:363) före- skrevs att polischef skulle meddela ordningsvaktsförordnande för den som skulle ombesörja dylik trafikövervakning. Genom ett tillägg till vägtrafikförordningen kom vidare trafikövervakare in under reglerna om skyldighet för vägtrafikant att efterkomma polismans anvisningar m.m. till trafikens ordnande.

Nu angivna författningsändring tillkom efter ett förslag från Stock- holms stad. Bakgrunden till förslaget var den då rådande polisbristen. Staden avsåg att sätta upp en kår av kvinnliga trafikövervakare.

I regeringens proposition (1957: 164) om den ändring av polislagen som berörts i det föregående hävdade föredragande departements— chefen att man så långt det är möjligt skall söka lösa problemet med en bristande parkeringskontroll genom att stimulera rekryteringen till polistjänsterna. Som en extraordinär åtgärd borde dock enligt departementschefen förslaget med särskilda trafikövervakare prövas. De principiella betänkligheterna mot en sådan ordning syntes enligt departementschefen kunna vika, om övervakningspersonalen anför- troddes endast uppgifter av enklare beskaffenhet och uppgifterna klart avgränsades från övriga polisuppgifter. Riksdagen anslöt sig i allt väsentligt till departementschefens uttalanden (L1U 1957:30, rskr 1957:312).

Med stöd av bestämmelserna i 18 å andra stycket polislagen lämnade Kungl.Maj:t där avsett medgivande åt Stockholms, Göte- borgs, Malmö, Helsingborgs, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Borås, Linköpings, Sundsvalls, Karlstads, Umeå och Östersunds polis- distrikt.

Den 1 januari 1961 infördes lagen (1960:683) om parkeringsbot. Lagen avsåg att möjliggöra förenklad handläggning av parkeringsför- seelser, vilka inte var belagda med svårare straff än penningböter.

Kapitel 3

Rollfördelningen i det statliga polisväsendet

Polisväsendet fick en statlig organisation genom beslut vid 1962 och 1964 års riksdagar i samband med att polis-, åklagar— och exeku- tionsväsendet förstatligades. Dessförinnan hade frågorna om statens engagemang i polisväsendet behandlats av flera utredningar efter 1925 års reform.

Principbeslutet om polisens förstatligande fattades år 1962 (prop. 1962zl48, SU 19622183, rskr 19621387). Beslutet byggde väsentligen på förslag av 1957 års polisutredning (SOU 196134). Ett riksdagsbe- slut om genomförande togs år 1964 (prop. 1964:100, SU 1964:114, rskr 1964z259). Efter utredningar av 1962 års polisberedning genom- fördes organisationen med verkan fr.o.m. den 1 januari 1965.

1 Kommunerna

1.1. Polisnämnder till en början

En viktig fråga i reformarbetet gällde frågan om kommunernas inflytande över polisverksamheten efter förstatligandet.

1957 års polisutredning föreslog att inflytandet inte skulle kanalise- ras genom en fast organisation utan regleras genom administrativa föreskrifter om skyldighet för polisdistrikten att hålla informations- och samrådskonferenser. Under remissbehandlingen av betänkandet vände sig många mot detta förslag.

Vid förstatligandet inrättades därför en polisnämnd i varje polis- distrikt. Ledamöterna i denna valdes av fullmäktige i de kommuner som ingick i distriktet eller av ombud för dessa kommuner. Polis- nämndernas verksamhet inskränkte sig till att lägga fram förslag och göra andra framställningar till polischefen samt att avge yttrande till honom när han begärde det.

1.2. Polisstyrelser tillkom år 1973

Önskemål om åtgärder för att stärka polisnämndernas inflytande fördes efter hand fram i olika sammanhang. Det hade nämligen visat sig att många polisnämnder visserligen gjorde goda insatser när det gäller att skapa bättre kontakter mellan polis, medborgare och samhälle men att verksamheten varierade högst avsevärt från det ena distriktet till det andra. Det gjordes gällande att många av de kommunalmän som deltog i polisnämndernas arbete fann uppgifterna föga meningsfulla.

Mot denna bakgrund fick 1967 års polisutredning i uppdrag att se över frågan om polisnämndernas kompetens och arbetsformer. I betänkandet (SOU 1970:32) Polisen i samhället förordade utredningen att polisnämnderna skulle ersättas av polisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslaget från 1967 års polisut- redning inrättades den 1 januari 1973 polisstyrelser i alla polisdistrikt (prop. 1971:173, JuU 197211, rskr 1972:19). Samtidigt upphörde polisnämnderna.

1.3. Polisstyrelserna fick fler uppgifter

De ändringar som sålunda genomfördes ansågs efter en tid inte till- räckliga. 1975 års polisutredning fick därför i uppdrag att upp- märksamma frågan om medborgarinflytandet över polisverksamheten. I sitt betänkande (SOU 1979:6) Polisen förklarade utredningen att det tedde sig naturligt att först ställa frågan om 1972 års reform i praktiken hade tillgodosett önskemålet att polisverksamheten skulle få en verklig medborgerlig förankring på det lokala planet. Utredningen fann det vara väsentligt att polisen har en sådan förank- ring inom det område där den bedriver sin verksamhet att förut— sättningar skapas för att anpassa polisverksamheten till annan verksam— het som samhället bedriver. Det är inte bara den särskilda karaktären av verksamheten och den betydelse som denna har för medborgarna

som talar för att det medborgerliga inflytandet vidgas.

Men det fanns enligt utredningen också andra skäl som talar för att den övergripande styrningen av polisens verksamhet sker genom de politiskt ansvariga organen. Verksamheten är sålunda delvis av särskilt känslig och för medborgarna ingripande natur. En grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt polisarbete var enligt utredningen därför att polisen omfattas med förtroende från medborgarnas sida. Detta var enligt utredningen så mycket mer angeläget som polisen ofta i den allmänna debatten utsätts för kritik även när den endast lojalt utför de uppgifter som har pålagts den.

1.4. Förhållandet polischef - polisstyrelse

I betänkandet (SOU 1979:6) Polisen förordade 1975 års utredning att arbetet för de förtroendevalda koncentrerades till principiella eller annars viktiga frågor i samband med planeringen av verksamheten. Förhållandet polisstyrelse-polischef skulle enligt utredningen utformas så att polisstyrelsen anger inriktningen av verksamheten och de grund- läggande principerna för hur resurserna skall fördelas, medan det skulle ankomma på polischefen att verkställa dessa beslut. Så snart det är fråga om en konkret order eller kommendering där viss polis eller grupp av polismän anges, skulle enligt utredningen beslutet ankomma på polischefen eller på annan tjänsteman.

Utredningen framhöll i betänkandet att det är viktigt att polisstyrel- serna och polisens organ i övrigt har en fortlöpande samverkan med kommunala instanser. Formerna för denna samverkan bör dock inte bindas genom centrala beslut.

Utredningen föreslog att varje kommun skulle vara företrädd i polisstyrelsen med en ordinarie ledamot. För att möjliggöra detta förordade utredningen att det högsta tillåtna antalet förtroendevalda ledamöter ökades från åtta till tio.

Statsmakterna följde på de flesta punkterna 1975 års utrednings förslag.

1.5. Den nuvarande ordningen Polisstyrelsen

Nuvarande bestämmelser om polisstyrelserna finns i 5 & polislagen (1984z387) - i dess lydelse genom lagen (1989:128).

Enligt detta lagrum skall polisstyrelsens ledamöter utom polischefen och biträdande polischefen väljas av kommunfullmäktige, om polis- distriktet omfattar endast en kommun, och annars av landstingen. De ledamöter och suppleanter som utses genom val skall vara svenska medborgare, vara bosatta inom distriktet och ha rösträtt vid val till kommunfullmäktige. De bör väljas så att erfarenhet av kommunal verksamhet blir företrädd bland dem. Vid valet bör vidare beaktas att de olika delarna av polisdistriktet och om möjligt alla kommuner i distriktet blir representerade.

Enligt 2 kap 11 5 polisförordningen (1984z730) — i dess lydelse genom förordningen (1990:521) - avgör polisstyrelsen

1 viktigare frågor om planeringen och inriktningen av verksamheten 2 viktigare frågor om polismyndighetens organisation och arbetsformer 3 frågor av större ekonomisk betydelse 4 frågor i samband med tillsättning av tjänster som läns-

polismästare, biträdande länspolismästare, polismästare, polisöverintendent, polisintendent och kommissarie, 5 andra frågor som polischefen hänskjuter till styrelsen.

Frågor i samband med tillsättning av tjänster vid polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö får avgöras av tjänstetillsättnings- utskottet. Utskottet får hänskjuta ett ärende till polisstyrelsen. Detta skall alltid ske när någon ledamot av utskottet anmäler skiljaktig mening.

Styrelsen får inte avgöra frågor som avser polisledning i särskilt fall.

Polisnämnderna

Statsmakterna har dock numera gått längre i inflytandefrågan än vad 1975 års utredning föreslog och har öppnat upp möjligheten för en polisstyrelse att inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polis-

distriktet som styrelsen bestämmer.

Enligt 5 a & polislagen (1984z387) - i dess lydelse genom lagen (1990:997) - skall i en polisnämnd ingå polischefen och det antal övriga ledamöter, lägst fem och högst tio, som polisstyrelsen bestämmer. Dessa ledamöter utses av polisstyrelsen. Polisstyrelsen får bestämma att också chef för arbetsenhet inom nämndens område skall ingå. För de ledamöter som utses av polisstyrelsen skall lika många suppleanter utses.

Trafikövervakarna (parkeringsvakterna)

Som nämnts under punkten 3.4 i kapitel 2 infördes en möjlighet för kommuner att anställa trafikövervakare. I samband med förstatligandet av polisen uppstod frågan om dessa övervakare också skulle föras över till statligt huvudmannaskap.

Men Polisberedningen som utformade förslagen till polisväsendets förstatligande föreslog att trafikövervakarna även efter förstatligandet skulle vara kommunalt anställda. Beredningen fann det inte rationellt att öka kadern av välutbildad polispersonal i den utsträckning som fordrades för att övervakningen skulle bli helt effektiv. Möjligheten att utnyttja personal med lägre kompetens borde därför ses som en perma- nent lösning av övervakningsproblemen. Stor försiktighet borde dock enligt Polisberedningen iakttas vid tillskapandet av särskilda personal— kårer för övervakningen. Under inga förhållanden borde det enligt Beredningens uppfattning komma i fråga att för trafikövervakningen anlita, förutom polis, mer än en personalgrupp. Denna borde ha enhetliga kvalifikationer. Från administrativa synpunkter ansåg beredningen att ett delat huvudmannaskap för trafikövervaknings- personalen inte skulle medföra några väsentliga olägenheter. Den särskilda trafikövervakningspersonalen var redan anställd hos och i övrigt administrativt underställd andra kommunala organ än de kommunala polisverken. Statsmakterna gick i allt väsentligt på polisbe- redningens linje.

År 1964 tillkom lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning. Den 1 januari 1976 hade länsstyrelserna enligt denna lag förordnat att 64 kommuner skulle ombesörja övervakning av efterlevnaden av föreskrifter rörande parkering och annan uppställning samt stannande av fordon.

I proposition 1975/76:106 föreslog regeringen en lag om felparke- ringsavgift. Riksdagen godtog förslaget (TU 1975/76:106, rskr 1975/76:240). Lagen (1976z206) tillkom. Den innehöll bestämmelser om straff för felparkering liksom tidigare lagstiftning.

De nu gällande bestämmelserna återfinns även i lagen (1987:24) om

kommunal parkeringsövervakning och förordningen (1987:26) om parkeringsvakter i kommuner.

Enligt 1 5 lagen om felparkeringsavgift får regeringen förordna att lagen skall tillämpas i fråga om överträdelser av föreskrifter som rör parkering eller stannande av

1. fordon som är upptagna i bilregistret eller motsvarande ut- ländska register

2. fordon som är upptagna i det militära fordonsregistret, eller

3. fordon som brukas med stöd av saluvagns—, turistvagns-, exportvagns- eller interimslicens

om överträdelsen inte är belagd med straff. Överträder någon föreskrift som anges i 1 5 är han enligt 2 5 lagen skyldig att erlägga avgift.

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrifter som avses i 1 5 lagen, får parkeringsanmärkning enligt 5 5 lagen meddelas av en polisman eller av en sådan parkeringsvakt som avses i lagen om kommunal parkeringsövervakning.

Om det för parkeringsövervakningen i en kommun behövs parke- ringsvakter får kommunen enligt 2 5 lagen om kommunal parkerings- övervakning besluta att den själv skall svara för övervakningen. I beslutet skall anges det område som parkeringsövervakningen skall omfatta och det minsta antal parkeringsvakter som behövs där.

Enligt 3 5 lagen skall kommunen underrätta polismyndigheten i orten om beslutet och ändringar i det.

Kommunen skall enligt 4 5 lagen samråda med polismyndigheten i orten om den allmänna inriktningen och omfattningen av parkerings- övervakningen. Samråd skall också ske, om polismyndigheten begär det med anledning av en händelse som beräknas kräva särskilda insatser i fråga om parkeringsövervakning.

Personal

Parkeringsövervakningen skall enligt 5 5 lagen (1987:24) om kommu- nal parkeringsövervakning fullgöras av parkeringsvakter som har genomgått lämplig utbildning för uppgiften.

Parkeringsvakter förordnas enligt 6 5 av kommunen. Till parke- ringsvakter får enligt samma lagrum förordnas arbetstagare hos

1. kommunen, 2. andra kommuner,

U) kommunala parkeringsaktiebolag,

4. sådana kommunala trafikaktiebolag som inom kommunen bedriver linjetrafik enligt yrkestrafiklagen (19882263),

5. sådana bevakningsföretag som omfattas av lagen (1974: 191) om

bevakningsföretag.

Som ett förordnande skall enligt samma lagrum också anses ett beslut av kommunen om anställning som parkeringsvakt eller motsva- rande.

Rikspol isstyrelsens föreskrifter

Enligt 2 5 förordningen (1987:26) om parkeringsvakter i kommuner meddelar Rikspolisstyrelsen efter samråd med Vägverket föreskrifter om utbildning av parkeringsvakter.

Försök med utvidgade uppgifter för parkeringsvakter

Trafikövervakningsavdelningen vid gatu- och fastighetskontoret i Stockholms kommun och polismyndigheten i Stockholm bedriver sedan den 1 juli 1993 en försöksverksamhet inom Stockholms kommun, där parkeringsvakterna har tagit över lotsningen av breda och tunga transporter inom kommungränsen. Enligt beslut av chefen för ordningsavdelningen vid polismyndigheten skall Gatu- och Fastig- hetskontoret under en tid av två år ombesörja eskort av tunga och breda transporter inom kommunen.

Efter ansökan förordnar polismyndigheten parkeringsvakter vid kontoret som trafikanvisare enligt 8 & vägtrafikkungörelsen (19722603). Enligt denna paragraf, som inte ändrats sedan författ— ningen utfärdades, skall vägtrafikant lyda polismans anvisning för trafiken. Anvisning som ges av polisman gäller framför trafikreglerna och sådan anvisning som avses i 7 & samma kungörelse. Vad som sagts nu om polismans anvisning gäller enligt 8 & även anvisning av annan, som myndighet förordnat att övervaka trafiken eller ge anvisningar för denna.

Enligt 7 & kungörelsen skall vägtrafikant följa anvisning för trafiken som meddelas genom vägmärke, Vägmarkering eller trafiksignal. Innebär anvisningen avvikelse från trafikregel gäller anvisningen framför regeln. De parkeringsvakter som förordnas som trafikan— visare utbildas för verksamheten av polismyndigheten.

Trafikanvisare som utför eskorterna färdas i bil med en takskylt som anger att det är fråga om eskortering av en tung och bred transport.

Trafikanvisaren bär en orange väst med texten "Trafikanvisare". Trafikanvisaren medför också en orange flagga med texten "Tung Transport". Den används för att göra trafikanterna särskilt upp- märksamma när så behövs.

I försöket har parkeringsvakterna enligt uppgift övertagit uppgifter som tidigare legat på poliser. Övertagandet beräknas motsvara 2.500 polistimmar per år.

2 Andra aktörer

2.1. Kontroll av regelefterlevnaden av andra myn- digheter än polisen och kommunerna

Antalet gällande författningar med straffbestämmeler är nästan 400. Kontrollen av efterlevnaden av de straffsanktionerade bestämmelserna ankommer i stor omfattning på annan än polisen.

Ett exempel på det är Statens Jordbruksverk när det gäller vissa för— fattningar på jordbrukets område. Leder kontrollen till att misstanke om brott föreligger skall dock myndigheten anmäla frågan till polisen som sedan gör utredningen om brott.

Ett annat exempel är Finansinspektionen. Enligt 17 å insiderlagen (1990: 1342) övervakar Finansinspektionen efterlevnaden av samma lag. Övervakningen sker på finans- marknadsavdelningens insiderenhet, som övervakar handeln med fondpapper på de tre börserna Stockholms fondbörs, OM Stockholm AB och PMI.

Om brott mot insiderlagen kan misstänkas påbörjar insiderenheten en utredning av den företagna handeln. Visar utredningen att miss- tanke om brott enligt insiderlagen kan riktas mot någon person görs en bedömning av det eventuella brottets omfattning enligt insiderlagens 21 och 22 åå. Om inspektionen anser att brottet inte är ringa upprättas en åtalsanmälan som skickas till Statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

En särställning intar Tullverket. Tullverket svarar inte endast för kontrollen av efterlevnaden av vissa författningar utan verket skall också göra utredningar. Anställda i Tullverket kan vidare i vissa fall utfärda ordningsbot och strafföreläggande.

2.2. Ordningsvakter och väktare1

Enligt polisinstruktionen (19641764) — som började att gälla i samband med polisväsendets förstatligande - kunde polismyndigheterna förordna personer som inte var anställda inom polisväsendet "att utföra polisbe-

lSe sid 13 Johan Munck och Jan Vilgeus, Ordningsvakt och väktare, Andra upplagan, Stockholm 1992.

vakning". Samma bestämmelse fanns också i 1972 års polisinstruktion (1972:511). I instruktionerna angavs dock inte för vilka uppgifter en ordningsvakt kunde förordnas.

Nu gällande lagstiftning - lagen (1980:578) om ordningsvakter och lagen (1974:191) om bevakningsföretag - innehåller närmare be- stämmelser om uppgifter för ordningsvakt och väktare och ut- bildningen av dem.

Ordningsvakt är en person som inte är anställd inom polisväsendet och som har förordnats av den lokala polismyndigheten (i vissa fall länsstyrelsen eller rikspolisstyrelsen) för att medverka till att upp- rätthålla allmän ordning. En ordningsvakt har normalt vissa särskilda befogenheter under sin tjänstgöring.

Väktare är en person som är godkänd för anställning i ett auktorise- rat bevakningsföretag och som har till uppgift att utföra bevaknings— tjänst. Till skillnad från ordningsvakterna har väktarna inga speciella befogenheter utöver dem som tillkommer medborgare i allmänhet. Men en väktare kan ibland ha ett förordnande som ordningsvakt. Då har han också befogenheter som normalt följer med ett sådant förordnande.

Polisen anlitar ordningsvakter och väktare för uppgifter som ansetts vara polisiära. Exempel på det är bevakning av ambassader, ordnings— hållning i tunnelbanestationer och vid flygplatser.

I det sammanhanget må erinras om att polisens uppgifter har utökats sedan andra världskriget. Det har skett genom att nya företeelser tillkommit men också genom att staten tagit på sig uppgifter som tidigare tillkom annan. Ett exempel på det är bevakning i tunnel- banestationerna. Gränsen mellan vad som har ålegat polisen och vad som ankommit på annan har dock aldrig varit särskilt skarp.

Bevakningsföretagens stora marknad ligger inte på områden som betraktats som polisära utan på områden där företag och allmänheten vill ha ett skydd som går utöver det som samhället erbjuder.

Bestämmelser om ordningsvakter Lag och förordning Enligt 1 5 lagen (1980:578) om ordningsvakter får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.

Enligt 2 & samma lag får ordningsvakter förordnas att tjänstgöra vid

1 allmänna sammankomster som avses i 2 kap 1 & ordningslagen (1993:1617) och cirkusföreställningar, 2 offentliga tillställningar som avses i 2 kap 3 & ordningslagen 3 bad- eller campingplatser och lokaler eller platser för idrott, friluftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till, eller 4 lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmän- heten med tillstånd enligt 37 5 lagen (1977:293) om handel med drycker.

Om det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, får enligt 3 5 lagen ordningsvakter förordnas även i annat fall än som avses i 2 5.

När det gäller kvalifikationskrav förutsätter lagen att endast den får förordnas till ordningsvakt som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år.

En ordningsvakt förordnas av Rikspolisstyrelsen om tjänstgörings— området berör flera län, av länsstyrelsen om det berör flera polis- distrikt inom länet och i övriga fall av polismyndigheten. Förordnan- det meddelas för viss tid, högst tre år. I förordnandet skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område det gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 3 5, skall det också innehålla uppgift om tjänstgöringsställe.

Enligt 6 & lagen lyder en ordningsvakt under polismyndigheten i det distrikt där han tjänstgör. Han är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i tjänsten, om det inte är uppenbart att den inte angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller att den strider mot lag eller annan författning.

En ordningsvakt skall enligt 7 5 lagen hålla polismyndigheten underrättad om förhållanden som rör hans verksamhet och är av sådan att att de bör komma till myndighetens kännedom.

För att verkställa en åtgärd får en ordningsvakt enligt 8 5 lagen inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör enligt samma lagrum i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och uppmaningar.

När en ordningsvakt ingriper skall han enligt 9 5 lagen se till att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till dess syfte.

Enligt 11 5 får en ordningsvakt inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt lagen fått veta om enskilds

personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av brott.

Lagen innehåller vidare en rad bestämmelser om återkallelse av för- ordnande och besvär över beslut.

Enligt 6 5 ordningsvaktsförordningen (1980:589) meddelar Riks- polisstyrelsen föreskrifter om ordningsvakters utrustning och ut- bildning samt de föreskrifter som i övrigt behövs för verkställighet av lagen om ordningsvakter.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter Allmänt

Med stöd av 6 & ordningsvaktsförordningen har Rikspolisstyrelsen meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1986z58) angående ordningsvakter. Viktiga punkter i dem anges i det följande.

En av polisens huvuduppgifter är enligt styrelsen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället. Den verksamhet som utförs av ordningsvakt skall därför enligt styrelsen ses som ett komplement till och aldrig som en ersättning för polisen.

Det finns enligt styrelsen inte något uttryckligt hinder mot att låta ett förordnande täcka samtliga de tjänstgöringsuppgifter som anges i punkterna 1 - 4 i 2 5 lagen.

Befogenheter

En ordningsvakts befogenheter gäller enligt styrelsen endast inom ramen för förordnandet. En ordningsvakt kan således inte medverka vid upprätthållandet av allmän ordning utanför det i förordnandet preciserade området, t.ex. när han förflyttar sig från ett tjänstgörings- område till ett annat.

Förordnande att upprätthålla allmän ordning i anslutning till viss verksamhet eller plats omfattar enligt styrelsen även allmän plats utanför eller närmast därintill, t.ex. ingångar till lokaler, infarter till områden samt särskilt upplåtna parkeringsplatser.

Polismyndigheten kan enligt styrelsen låta en föreskrift om ordningshållning vid en offentlig tillställning eller vid en konsert innefatta skyldighet att anlita inte bara ordningsvakter utan även annan personal. Med annan personal avses bl.a. säkerhetsfunktionärer vid tävlingar, väktare och vaktmästare.

Särskilt behov

I 3 & ordningsvaktslagen finns som tidigare angetts en bestämmelse om att ordningsvakt får förordnas om det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Som exempel på sådana fall nämner Rikspolisstyrelsen

- ordningshållning vid vissa allmänna lokaler, t.ex. riksdagshuset och allmänna domstolar, dit allmänheten i större utsträckning söker sig för att ta del av offentliga förhandlingar

- vissa till allmänna kommunikationsmedel hörande stationer och hållplatser i storstadsområdena

- bevakning av ambassader och konsulat i den mån verksamheten kräver ordningsvaktsförordnande

- på s.k. kvasiallmänna platser, d.v.s innetorg och centrumanlägg— ningar.

Ordningsvaktsförordnanden bör enligt styrelsen inte förekomma för fullgörande av sysslor som passkontrollant, flygplatskontrollant, delgivningsman, vaktkonstapel, arrestant- eller förpassningsvakt. Ordningsvakter bör enligt styrelsen inte heller förordnas för trafik- dirigering, hundhållning eller hundskattekontroll. Vidare bör enligt styrelsen som regel avslag meddelas ansökningar som avser över- vakning i nationalparker, naturreservat eller andra naturvårdsobjekt samt bevakning av bostadsområden, värdetransporter eller anlägg- ningar som kräver kontrollåtgärder.

För att en tillfredsställande kontroll skall bli möjlig bör enligt styrelsen den plats förordnandet avser vara preciserad och avgränsad. Särskild restriktivitet bör enligt styrelsen iakttas när fråga är om förordnanden som omfattar områden vilka fortlöpande frekventeras av allmänheten. Detta gäller enligt styrelsen vare sig områdena är allmän plats eller inte.

Kvalifikationskrav

Vid prövning av sökandens lämplighet som ordningsvakt bör enligt styrelsen höga krav ställas på både laglydnad och allmän lämplighet. Den som förordnas till ordningsvakt bör enligt styrelsen ha

genomgått utbildning som föreskrivits av Rikspolisstyrelsen.

Under mera extraordinära förhållanden och om mycket starka skäl föreligger kan enligt styrelsen ordningsvakt förordnas även om han inte till fullo genomgått föreskriven utbildning. Vederbörande måste dock enligt styrelsen uppfylla de övriga krav som gäller för för- ordnande som ordningsvakt. I sådana undantagsfall bör enligt styrelsen tillses att ordningsvakten tilldelas endast begränsade uppgifter samt att han erhåller åtminstone en kortare introduktion genom polismyndig— hetens försorg. Förordnandet bör också enligt styrelsen endast ges kortvarig giltighet.

Förordnandemyndighet får enligt styrelsen föreskriva att den som ansöker om att förordnas som ordningsvakt skall inställa sig personli- gen hos myndigheten för att hans fysiska status och lämplighet i övrigt skall kunna klarläggas.

Förordnanden på kortare tid än 3 år kan enligt styrelsen komma ifråga t.ex. när lämplighetsprövningen gett anledning till att vederbör- ande först bör få tjänstgöra kort tid på prov eller när det är fråga om förordnande som avser en särskild tillställning, t.ex i samband med en större motortävling.

Ordningsvakts åligganden

Polismyndighet/länsstyrelse bör enligt Rikspolisstyrelsen i tjänsteföre- skrift närmare ange i vilka fall och hur en ordningsvakt skall göra anmälan till myndigheten, när han påbörjar sin tjänstgöring.

Ordningsvaktens uppdragsgivare, t.ex. en arrangör av en offentlig tillställning, har enligt Rikspolisstyrelsen ett ansvar för att god ordning råder vid tillställningen. En ordningsvakt skall därför enligt styrelsen hålla uppdragsgivaren informerad om förhållanden som avser ordningen vid tillställningen m.m.

Enligt avtal eller motsvarande kan en ordningsvakt vara skyldig att följa uppdragsgivarens anvisningar, när dessa inte strider mot polisens. Lydnadsplikten mot polisen är dock enligt styrelsen alltid den primära.

En ordningsvakt skall i sin tjänsteutövning uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. Han skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iakttaga självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet.

Tvångsmedel

Utöver den rätt som tillkommer envar enligt 24 kap 7 5 2 rättegångs— balken att i vissa fall gripa person som begått brott har en ordnings— vakt befogenhet att

- avvisa, avlägsna eller omhänderta någon enligt 13 & polislagen (1984:387) - omhänderta person enligt 1 5 lagen (l976:511) om omhänderta- gande av berusade personer m.m. - beslagta spritdrycker, vin eller starköl enligt 2 5 5 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker - avvisa eller avlägsna någon från det område där han uppehåller sig, bl.a. enligt 16 5 fjärde stycket allmänna ordningsstadgan (1956:617) och 7 & fjärde stycket lagen om (1956:618) om allmänna sammankomster - utföra ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säker- hetsskäl och endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt föremål enligt 19 5 1 polislagen (1984:387) - använda våld enligt 24 kap 1 & brottsbalken (nödvärn) samt enligt

' 10 5 första stycket 2 och 4 p polislagen.

Innan en ordningsvakt använder tvångsmedel skall han enligt styrelsen genom upplysningar och anmaningar försöka få den som stör eller hotar allmän ordning att frivilligt upphöra med detta. Om möjligt bör ordningsvakten också erinra den ordningsstörande om de påföljder som bristande hörsamhet av tillsägelser och direktiv kan medföra. Det måste således alltid föreligga en rimlig proportion mellan mål och medel.

Ordningsvakt som vid omhändertagande eller gripande använt handbojor skall enligt styrelsen skyndsamt anmäla åtgärden till polisman. Bestämmelserna i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. gäller därvid i tillämpliga delar.

Utbildning

Utbildningens målsättning är enligt styrelsen att en ordningsvakt skall bibringas så goda kunskaper att förekommande arbetsuppgifter kan lösas på ett korrekt och smidigt sätt.

Polischef ansvarar för planering och genomförande av utbildning av ordningsvakter inom polisdistriktet.

Behovet av ordningsvakter skall kartläggas och ställas i relation till det antal ordningsvakter som finns tillgängliga.

Genomförande av utbildning

Till varje kurs skall enligt styrelsens handbok för ordningsvakter utdelas till deltagarna tillsammans med myndighetens anvisningar för hur utbildningen skall bedrivas.

Utbildningen skall bedrivas dels som självstudier dels som kvälls- eller veckoslutskurser under ledning av utbildad instruktör.

Instruktör eller annan polisman inom myndigheten skall utses som kontaktman för eleverna under den tid som självstudier bedrivs.

Den instruktörsledda utbildningen skall enligt styrelsen omfatta minst 25 timmar. Kursinnehållet anges i bilaga 3.

För kontroll av deltagarnas kunskaper skall anordnas muntligt eller skriftligt prov. För de kursdeltagare som tillgodogjort sig utbildningen i enlighet med målsättningen utfärdas intyg om genomgången utbildning genom polischefens försorg.

Behov av kontinuerlig fortbildning skall prövas av polismyndig— heten.

Kostnader m.m.

Kostnader för annonsering, undervisningsmateriel, lokalhyra m.m. bestrids av polismyndigheten.

Kursdeltagarna bekostar sj älva resan till utbildningsorten. Ersättning för förlorad arbetstjänst samt för utgifter avseende kost och logi utgår inte av statsmedel.

Den instruktörsledda undervisningen är kostnadsfri. Polismans medverkan vid utbildningen av ordningsvakter betraktas som uppdrag i tjänsten varför kurstillägg skall utgå.

Uniformering och övrig utrustning

Rikspolissstyrelsen har i sina föreskrifter en rad bestämmelser om ordningsvakternas uniformering och utrustning i övrigt.

Enligt dessa skall ordningsvakt vid tjänstgöring bära antingen uniform/skyddsbeklädnad, fastställd av Rikspolisstyrelsen, eller för uppdraget lämplig civil klädsel. Vid tjänstgöring i civil klädsel skall ett tjänstetecken bäras.

Efter medgivande av förordnandemyndigheten får ordningsvakt vara utrustad med batong och handbojor.

Väktare som är anställd vid auktoriserat bevakningsföretag och har förordnats som ordningsvakt får vid sådan tjänstgöring bära be- vakningsföretagets uniform men försedd med en funktionsbeteckning

som fastställts av Rikspolisstyrelsen.

Ordningsvakt får använda hund i tjänsten efter särskilt medgivande av förordnandemyndigheten.

Ordningsvakt får i princip inte i denna egenskap bära skjutvapen i tjänsten. Ett ordningsvaktsförordnande för fullgörande av ett uppdrag som till sin natur närmast är en väktartjänstgöring, exempelvis ambassadbevakning, kan i undantagsfall och av speciella skäl även avse rätt att bära skjutvapen. Att väktaren som utför uppdraget även har ordningsvaktsförordnande hindrar honom då inte från att bära skjutvapen.

Ordningsvaktsemblem, funktionsbeteckning och tjänstetecken för uniform och skyddsbeklädnad anskaffas av Rikspolisstyrelsen. Stats- verket betalar kostnaderna.

Kontroll

Det åligger den polismyndighet inom vars distrikt en ordningsvakt tjänstgör att övervaka att uniforms— och skyddspersedlar men också övrig utrustning som anskaffas eller bärs av ordningsvakten överens- stämmer med Rikspolisstyrelsens bestämmelser.

Återkallande m.m.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd innehåller dessutom en rad bestämmelser om återkallelse, avstängning och utrustningar.

Bestämmelser om bevakningsföretag

Lagen (1974:191) om bevakningsföretag innehåller de grundläggande bestämmelserna om bevakningsföretag. Bestämmelser finns också i förordningen (1989:149) om bevakningsföretag m.m. och Riks- polisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1987:1). Viktiga bestämmelser är följande.

Lagen om bevakningsföretag

Med bevakningsföretag avses enligt 1 & 1 st lagen (1974:191) om be— vakningsföretag den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet, offentlig tillställning eller något annat sådant eller också att bevaka enskild person för dennes skydd. Enligt 1 55 2 st lagen gäller lagen inte bevakning som

utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den gäller inte heller bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i lag.

Bevakningsföretag får inte bedriva verksamhet som avses i l 5 1 st lagen utan tillstånd (auktorisation). Särskild auktorisation krävs för att bevakningsföretag skall få åta sig bevakning av enskild person för dennes skydd.

För utbildning av personal som skall utföra bevakningstjänst krävs också auktorisation. Företag som utan att vara bevakningsföretag bedriver sådan utbildning kallas utbildningsföretag.

Enligt lagen får auktorisation beviljas endast om det kan antas att verksamheten

1 blir bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom branschen, 2 inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.

För auktorisation krävs också att företaget har utsett en person som föreståndare för verksamheten.

All personal hos auktoriserat bevakningsföretag skall enligt 4 5 lagen vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i sådant företag. Detsamma gäller föreståndare för verksamheten samt ledamöter i bevakningsföretagets styrelse.

Enligt 5 5 lagen prövas fråga om auktorisation av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Länsstyrelsen skall inhämta rikspolisstyrelsens yttrande 1 ärende om auktorisation.

Prövning av personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag görs av länsstyrelsen i det län där den som prövas avses huvudsakligen komma att tjänstgöra. I fråga om föreståndaren för verksamheten och ledamöter i företagets styrelse görs prövningen av den länsstyrelsen som utövar tillsyn över företaget.

Den som är godkänd för anställning ibevakningsföretag och har till uppgift att utföra bevakningstjänst (väktare) har enligt 7 5 det skydd som avses i 7 kap 5 & brottsbalken när han utför sådan tjänst.

Enligt 8 5 lagen utövar länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte tillsyn över auktoriserade bevaknings- och utbildningsföre- tag.

Enligt lagen skall här avsedda företag lämna länsstyrelsen de upplysningar om verksamheten som den begär för sin tillsyn. Lagen innehåller även en del andra bestämmelser om tillsyn, inspektion och återkallelse.

Förordningen

Enligt förordningen (1989: 149) om bevakningsföretag m.m. meddelar Rikspolisstyrelsen efter samråd med berörda arbetsmarknads- och branschorganisationer närmare föreskrifter om utbildningen av väktare samt om väktares uniform och utrustning i övrigt. Styrelsen meddelar också de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställighet av lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter Allmänt

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1987:1) till lagen (1974:191) om bevakningsföretag och bevaknings— kungörelsen (1974:462). De huvudsakliga bestämmelserna och råden är följande.

Kravet på yrkesmässighet innebär enligt styrelsen att verksamheten skall ha viss varaktighet och omfattning. Auktorisation erfordras exempelvis inte då någon mot ersättning tillfälligt utför bevakning åt annan, t.ex. under en fastighetsägares eller rörelseidkares tillfälliga frånvaro.

Ett företag som med egen personal utför sin interna bevakning omfattas inte av lagen. Däremot blir lagen enligt styrelsen tillämplig om bevakningen utförs av ett av uppdragsgivaren helägt företag oavsett om ägaren är den enda kunden eller inte.

Auktorisation

Kravet att verksamheten skall bedrivas på ett sakkunnigt och om- dömesgillt sätt innebär enligt styrelsen att den eller de som skall bedriva verksamheten bör ha erfarenhet av och insikt i bevakning i stort och särskilt beträffande den slags bevakning som avses med ansökan om auktorisation.

Kravet innebär enligt styrelsen vidare att företaget skall antas komma att följa de bestämmelser och föreskrifter som gäller för verksamheten, t.ex. bestämmelserna om lämplighetsprövning, kraven på genomgången utbildning samt föreskriven uniformering och utrustning i övrigt.

Med kravet på att bevakningen skall bedrivas i överensstämmelse

med god sed inom branschen avses enligt styrelsen bl.a. att en viss minimistandard på bevakningen måste upprätthållas och att inte felaktiga eller olämpliga metoder används i bevakningsverksamheten. Dessutom innebär enligt styrelsen kravet på god sed att bevakningen inte inkräktar på polisens arbetsområde eller att bevakningens utförande eller reklamen för den kan bibringa allmänheten den felaktiga föreställningen att företaget Övertagit en rent polisiär funktion eller att företagets verksamhet kan jämställas med polisverksamhet.

Kravet på att företaget skall ha en lämplig organisation och planläggning av sin verksamhet innebär enligt styrelsen att företaget i förhållande till sin storlek och inriktning skall bedömas komma att bedriva en seriös bevakning.

Kvaliteten och effektiviteten på den utförda bevakningen liksom sättet att utföra viss bevakning tillhör enligt styrelsen det avtalsfria området och den fria konkurrensen mellan företagen inom branschen. En kunds klagomål i dessa avseenden kan dock enligt styrelsen ge tillsynsmyndigheten anledning att vidta åtgärder, t.ex. en närmare inspektion av bevakningsföretaget.

Anser tillståndsmyndigheten, då ett bevakningsföretag anmäler att verksamheten utvidgats, att denna får eller kan antas komma att få en olämplig inriktning, skall enligt styrelsen myndigheten vidta åtgärder för att söka åstadkomma rättelse. Skulle sådan rättelse inte uppnås, kan enligt styrelsen i sista hand frågan om företagets auktorisation tas upp till omprövning.

Auktorisation för bevakning av enskild person

Auktorisation för bevakning av enskild person får enligt styrelsen meddelas endast om det helt klart framgår att verksamheten är synnerligen angelägen ur allmän synpunkt och polisen inte åtar sig bevakningen.

För att auktorisation för sådan verksamhet skall få meddelas måste bevakningsföretaget enligt styrelsen ha en sådan storlek och organisa— tion att den tillhandahållna bevakningen får den stadga och specialin— riktning som krävs. Dessutom bör enligt styrelsen sådan bevakning endast utgöra ett komplement till bevakningsföretagets övriga bevakningsverksamhet.

Godkännande av personal

En förutsättning för att en ansökan om godkännande skall tas upp är enligt styrelsen att vederbörande är anställd i auktoriserat bevaknings- företag eller företaget avser att anställa denne.

Vid godkännande skall enligt styrelsen höga krav ställas på både laglydnad och lämplighet i övrigt för anställning i auktoriserat be- vakningsföretag. Samma krav skall enligt styrelsen ställas på all i bevakningsföretag anställd personal. På föreståndare, styrelseledamöter och andra personer som har ett avgörande inflytande på företagets verksamhet, skall enligt styrelsen ställas extra höga krav i detta avseende.

Lämpligheten i övrigt för anställning i auktoriserat bevakningsföre— tag utreds enligt styrelsen av bevakningsföretaget genom referens- undersökning, undersökning hos tidigare arbetsgivare m.m. Endast den som fyllt 18 år får godkännas som väktare. Innan väktare fyllt 20 år får han dock enligt styrelsen inte anlitas för bevakningsuppgift som kräver större erfarenhet och mognad.

Särskilda skäl att tidsbegränsa ett godkännande kan enligt styrelsen vara att anställningen är tillfällig, t.ex. ett tidsbegränsat vikariat, eller att viss tveksamhet föreligger beträffande verderbörandes lämplighet. Denna möjlighet att tidsbegränsa godkännande skall enligt styrelsen användas mycket restriktivt.

Utbildning av väktare

Väktare skall gå igenom en grundkurs. Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter om grundkursen. Den omfattar 44 timmar och dessutom 53 timmar i s.k. fortsatt grundutbildning. Härtill kommer praktisk yrkesträning under 120 timmar. Alltså sammanlagt 217 timmar. Uppgifter om innehållet i utbildningen är intagna i bilaga 4.

Utbildningen avser enligt styrelsen att bibringa eleverna nödvändiga kunskaper om

- de rättsliga förutsättningarna för bevakningstjänsten

- bevakningsbranschen - väktarens arbetsuppgifter

- polisväsendets organisation och funktion

- ordningsvaktsinstitutet

- brandmyndigheters organisation och uppgifter jämte förebyggande brandförsvar, brandsläckning och övriga åtgärder vid brand

- åtgärder i samband med upptäckt av brott - säkerhetsföreskrifter och deras tillämpning

- larmanordningar och andra bevakningshjälpmedel — vanligt förekommande sjukdomstillstånd och principer för första hjälpen vid olycksfall och akut insjuknande samt - arbetarskyddets regler och funktion.

Övriga bestämmelser

Styrelsens föreskrifter och allmänna råd innehåller därutöver en rad bestämmelser om bl.a. tillsyn och återkallelse, uniformering och övrig utrustning.

Bestämmelser om skyddsvakter Lag och förordning

Bestämmelser om skyddsvakter finns i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. och förordningen (1990:1334) i samma ämne. I lagen ges bestämmelser om vissa åtgärder till skydd mot

- sabotage,

- användning av våld, hot eller tvång för politiska syften, — spioneri samt röjande i andra fall av hemliga uppgifter som rör totalförsvaret.

En som bevakar ett skyddsobjekt och inte är polisman benämns skyddsvakt.

Den som vill ha tillträde till ett skyddsobjekt eller som uppehåller sig invid ett skyddsobjekt är skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet uppge namn, födelsetid och hemvist samt underkasta sig kroppsvisitation som inte avser brev eller annan handling.

Enligt 11 5 lagen får den som bevakar ett skyddsobjekt besluta om kroppsvisitation, om det behövs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras eller för att söka efter föremål som kan tas i beslag enligt lagen.

Enligt 12 5 lagen får den som bevakar ett skyddsobjekt också i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras avvisa, avlägsna eller, om en sådan åtgärd inte är tillräcklig, tillfälligt omhänderta en person inom eller vid skyddsobjektet, om personen

- överträder något förbud som gäller på grund av beslut enligt lagen - vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig - vägrar att underkasta sig kroppsvisitation.

Enligt 13 5 lagen har skyddsvakter dessutom inom skyddsobjektet och i dess närhet samma befogenheter som polismän att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till ett sådant brott samt att lägga beslag på föremål som personen för med sig. Detta gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsob- jektet.

Den som utses till skyddsvakt skall enligt 5 5 förordningen (1990: 1334) vara godkänd av länsstyrelsen i det län där han är bosatt. För militär personal inom försvaret gäller särskilda regler.

Enligt 18 & skyddsförordningen skall Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om utbildning och utrustning av skyddsvakter beträffande annan än militär personal.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och råd

Med stöd av 18 & skyddsförordningen har Rikspolisstyrelsen meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1991:5) om utbildning och utrustning av skyddsvakter samt bevakning av civila skyddsobjekt. I detta sammanhang intressanta bestämmelser är följande.

Lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. (skyddslagen) syftar bl.a. till att bereda vissa i lagen angivna objekt ett förstärkt säkerhetsskydd. I förordningen (1981:421) om säkerhets— skyddet vid statliga myndigheter finns bestämmelser som ålägger vissa statliga myndigheter att upprätthålla ett tillfredsställande säkerhets- skydd inom sina verksamhetsområden.

Enligt förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrel- sen leder styrelsen polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Inom styrelsen bedrivs denna polisverksamhet av säkerhetspolisen (SÄPO).

Med säkerhetsansvarig myndighet förstås i detta sammanhang en myndighet eller ett företag (motsvarande) som ansvarar för säkerhets- skyddet vid viss anläggning eller ett visst område.

Med civila skyddsobjekt avses i det följande sådana skyddsobjekt som enligt 18 5 2 skyddsförordningen omfattas av Rikspolisstyrelsens föreskriftsrätt.

Utbildningens omfattning

Utbildningen skall enligt styrelsen ge eleverna kunskaper och färdig- heter för att som skyddsvakt kunna bevaka skyddsobjekt. Utbildningen omfattar 40 timmar. Kursinnehållet anges i bilaga 5.

Fortbildning skall främst avse genomgång av ny lagstiftning och vid- makthållande av kunskaper i självskydd.

Utbildningens genomförande

För utbildning i ämnena brandförsvar och olycksfallsvård skall lärare från respektive ämnesområde anlitas, för utbildning i ämnet självskydd lärare med polisiär instruktörsutbildning i ämnet.

I bevakningsföretag anställd väktare eller ordningsvakt, som avses bli godkänd som skyddsvakt, skall genomgå avkortad skyddsvaktskurs som får ordnas genom bevakningsföretagets försorg.

Annan person som avses bli godkänd som skyddsvakt men som inte genomgått väktargrundkurs eller ordningsvaktskurs skall genomgå fullständig skyddsvaktskurs.

Godkännandemyndigheten får meddela väktare, ordningsvakter eller annan personal som tidigare genomgått motsvarande utbildning be— frielse från föreskriven utbildning eller från det eller de ämnesområden som sökanden har genomgått utbildning i med godkända resultat.

Den som genomför skyddsvaktsutbildning skall samråda med god- kännandemyndigheten om utbildningens närmare utformning.

Utbildningen är instruktörsledd.

Beväpning m.m.

En skyddsvakt får efter medgivande av godkännandemyndigheten vara utrustad med batong och handbojor. En skyddsvakt får vidare efter medgivande av samma myndighet utrustas med skjutvapen enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter om väktares utbildning och utrustning m.m. (RPS FS 1987:1). Detsamma gäller medgivande att använda hund vid bevakningen.

Bevakning av civila skyddsobjekt

Länsstyrelsen skall upprätta en förtecknig över civila skyddsobjekt inom länet. Av förteckningen skall framgå hur bevakningen prioriteras

mellan skyddsobjekt i freds-, kris- och krigstid. För varje skydds- objekt skall det finnas en bevakningsinstruktion.

Bestämmelser om jakttillsynsman Jaktlagen och jaktjärordningen

Ertappas någon på bar gärning då han begår jaktbrott, får enligt 47 & jaktlagen (1987z259) vilt tas i beslag av jakträttshavaren eller av någon som företräder honom. Befogenheten gäller även sådan egendom som enligt jaktlagen kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet. Samma befogenhet till— kommer därtill förordnade jakttillsynsmän samt därtill behöriga tjänstemän vid kustbevakningen och tullverkets gränsbevakning.

Enligt 53 & jaktförordningen (1987z905) förordnas jakttillsynsman av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län. Föreskrifter om förordnande och utbildning av jakttillsynsmän samt om deras utrustning meddelas av Rikspolissty- relsen.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter

Rikspolissstyrelsen har med stöd av 49 & jaktstadgan (1938z279) meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1986127) om utbildning m.m av jakttillsynsman. I detta sammanhang viktiga bestämmelser är följande.

Ansökan om förordnande till jakttillsynsman görs skriftligen av upp- dragsgivaren hos länsstyrelsen i det län där jakttillsynsmannen är bosatt. Uppdragsgivare kan exempelvis vara jaktsvårdsförening eller jaktsammanslutning.

Till jaktillsynsman får länsstyrelse förordna endast den som med hänsyn till laglydnad, insikt i jaktfrågor och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år. Förordnande utfärdas för viss tid, högst tre år. I förordnandet skall anges det område som tillsynen avser. Endast den som med godkända resultat genomgått föreskriven utbildning får förordnas som jakttillsynsman.

J akttillsynsman skall bära ett tjänstetecken under tjänstgöring. En jakttillsynsman får efter medgivande av länsstyrelsen vara utrustad med handbojor. Det skall anges i förordnandet.

Tjänstetecken anskaffas av Rikspolisstyrelsen. Kostnaden stannar på statsverket.

Utbildning

Utbildningen avser att bibringa eleverna kunskaper och färdigheter för att kunna utöva jakttillsynen. Innehållet i utbildningen omfattar 20 timmar. Innehållet i utbildningen anges i bilaga 6.

Utbildningens genomförande

Den som avses bli förordnad som jakttillsynsman skall genomgå föreskriven utbildning genom länsstyrelsens försorg. Länsstyrelsen får därvid anlita biträde av polismyndigheten i det distrikt där sökanden har sitt hemvist.

Utbildningen skall med undantag för ålagda självstudier vara instruktörsledd.

Bevis över genomgången godkänd utbildning utfärdas av länsstyrel- sen eller den polismyndighet som genomfört utbildningen.

Kostnads- och ersättningsfrågor

Den instruktörsledda undervisningen är kostnadsfri. Kostnader för litteratur bestrids dock inte av statsmedel.

Kursdeltagare har själv att bekosta resa till utbildningsorten. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst liksom i förekommande fall utgifter för kost och logi betalas inte av statsmedel.

Naturvårdsvakter Färfattningsbestämmelser

Enligt 27 c 5 naturvårdsförordningen (1976z484) förordnas naturvårds- vakt av länsstyrelsen i det län där naturvårdsvakten har sitt hemvist. Föreskrifter om förordnande och utbildning av naturvårdsvakter meddelas enligt samma lagrum av Rikspolisstyrelsen efter samråd med Statens Naturvårdsverk. I 5 a & terrängskörningsförordningen (1978z594) finns motsvarande bestämmelser.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter m. m.

Rikspolisstyrelsen har med stöd av 27 c & naturvårdsförordningen (1976:484) och 5 a & terrängkörningsförordningen (1978z594) efter samråd med Naturvårdsverket meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1993:10) om förordnande och utbildning av naturvårdsvak- ter. De viktigaste bestämmelserna är.

Som naturvårdsvakt bör enligt styrelsen i första hand förordnas en person som i sitt arbete sysslar med naturvård eller liknande frågor (fältpersonal vid länsstyrelsen, personal vid skogsvårdssstyrelserna eller Domän, personer som är anställda för vård av naturvårdsobjekt och tullens gränsbevakningspersonal).

Ansökan skall göras gemensamt av sökanden och hans uppdrags- givare (skogsvårdsstyrelse, länsstyrelse, Domän, stiftelse etc). Enligt styrelsen synes naturvårdsförordningen och terrängkörningsför- ordningen inte ge utrymme för registerslagning vid prövning av ansökan om förordnande. Endast den som med godkänt resultat genomgått föreskriven utbildning får förordnas som naturvårdsvakt.

Utbildning

Utbildningen skall enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter bibringa eleverna kunskaper och färdigheter för att som naturvårdsvakt kunna utöva tillsynen. Utbildningen skall ske genom länsstyrelsens försorg. Länsstyrelsen skall därvid anlita biträde av polismyndighet och får även vid behov anlita annan lämplig kompetens.

Rikspolisstyrelsen har bestämt innehållet i utbildningen (bilaga 7).

Gränsrenvakt m.m.

I det föregående har ett antal fall där personer utrustats med speciella befogenheter berörts. Det finns fler, bl.a. bitillsynsmän och fisketill- synsmän. Vi slutar denna redovisning med att nämna ett glesbygdsfall.

Enligt 4 & kungörelsen (19263) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena tillkommer det länsstyrelsen att förordna gränsrenvakter. De har till uppgift att ta emot under- rättelser om renar från Finland som uppehåller sig olovligen i Sverige.

Enligt 2 5 lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående

renar i gränsområdena är renarnas ägare, då han erhåller kännedom om att renarna olovligen uppehåller sig i Sverige, pliktig att låta hämta dem och driva dem till Finland.

Gränsrenvakt får ta renarna under bevakning eller driva dem till Finland. Utdrivna renar skall överlämnas till ägaren.

SOU 1994:122 Kapitel 3 Det statliga polisväsendet 2.3 Frivilliga organisationer och krafter

Det är numera många organisationer som ägnar sig åt brottsförebyg- gande verksamhet. Vi återkommer till den frågan i kapitel 5. Vi vill i detta sammanhang framhålla att det finns bestämmelser om sam- verkan mellan polisen och andra i författningar som reglerar polisens verksamhet. Enligt 3 åpolislagen (1984:387) skall polisen samarbeta med myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polis— verksamheten. I polisförordningen (1984z730) finns också bestämmel- ser om samverkan av intresse i detta sammahang.

Vid sitt arbete för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet skall polismyndigheterna enligt 1 kap. 3 & polisförordningen (1984z730) uppmärksamma och beakta krav och önskemål från dem som bor och verkar i polisdistriktet. I detta syfte bör myndigheterna enligt samma paragraf utveckla och välja sådana arbetsformer som bidrar till ett nära och gott förhållande mellan polisen och allmänheten. Polisen bör vidare sträva efter att ge medborgarna råd och stöd, särskilt dem som har utsatts för brott, samt se till att verksamheten präglas av till- gänglighet och synlighet.

Enligt 1 kap. 4 & polisförordningen skall myndigheterna inom polisväsendet organisera och planera verksamheten med utgångspunkt från att polisverksamheten skall vara lokalt förankrad och att polisvä- sendets samlade resurser skall användas så effektivt som möjligt med avseende på de mål och riktlinjer som riksdagen och regeringen har lagt fast.

Enligt 2 kap. 3 b åpolisförordningen kan det vid en polismyndighet finnas närpolisråd och andra organ för samråd och samverkan mellan myndigheten och andra myndigheter eller allmänheten. Bestämmelsen tillkom genom förordningen (1994:72), vilken trädde i kraft den 1 april 1994.

Kapitel 4

Statsmakternas beslut om den allmänna inriktningen av

kriminalpolitiken

Enligt 1 kap 4 & polisförordningen (1984z730) skall myndigheterna inom polisväsendet organisera och planera verksamheten med utgångspunkt från att polisverksamheten skall vara lokalt förankrad och att polisväsendets samlade resurser skall användas så effektivt som möjligt med de mål och riktlinjer som riksdagen och regeringen har lagt fast.

Statsmakterna har under senare år framhållit behovet av en markerad inriktning av kriminalpolitiken mot brottsförebyggande åtgärder. Regeringen har senast gjort det i 1994 års budgetproposition (1993/94:100 bil. 3). Föredragande departementschefen anförde där bl.a. följande (s. 48).

Brottsutvecklingen beror dock inte endast på hur vi utformar de traditio- nella kriminalpolitiska åtgärderna inom rättsväsendets ram. Dessa består främst av ingripanden och reaktioner mot redan begångna brott. I en mening kan alla dessa åtgärder sägas vara ett uttryck för ett misslyckande i den grundläggande ambitionen att förebygga och förhindra brott. Den förebyggande effekten av ett straffsystem som är fast och konsekvent utformat och tillämpat skall visserligen inte undervärderas. Av avgörande betydelse är att brottsligheten bekämpas på bred front. Häri ligger också att faktorer som bidrar till ett tryggare samhälle och minskad segregation är

viktiga inslag i en strategi för brottsbekämpning. Minst lika viktigt är att vi skapar möjligheter för samhället att utvecklas så att människor kan växa i mognad, ansvar och ömsesidigt hänsynstagande. Särskilt viktigt är detta när det gäller barn och ungdomar. Att stärka familjens ställning och ta tillvara skolans möjligheter som fostrare är viktigt i sig men ockå när det gäller att på sikt motverka brottslighet.

Men vi måste också prioritera direkt brottsförebyggande åtgärder. Även när det gäller detta område är det nödvändigt att ta tillvara enskilda människors engagemang och deltagande. Centrala direktiv kan aldrig ersätta insatser som bygger på kunskap och omsorg om den egna lokala miljön. På många håll bedrivs det på den grunden ett värdefullt lokalt brottsförebyg- gande arbete. Statsmaktema har ett ansvar för att skapa goda förut- sättningar för och ge ett aktivt stöd till det arbetet.

I fråga om polisverksamheten framhöll departementschefen bl.a. följande (s. 85).

I Sverige har riksdagen och regeringen slagit fast att polisverksamheten i ökad utsträckning skall inriktas mot brottsförebyggande åtgärder i vid mening och mot brottsförhindrande åtgärder (brottsförebyggande polisverk- samhet; se bl.a. prop 1992/93:100 bil. 3 s. 63 och 75). Riktlinjer har också givits om en ökad satsning på kvarterspolisverksamhet och på ökad synlighet i form av fotpatrullering.

Riksdagen synes inte ha gjort något särskilt uttalande i de frågor som har berörts i det föregående (jfr bet. 1993/94:1uU19, rskr 1993/94:229).

Kapitel 5

Den nuvarande rollfördelningen

En kartläggning

Vi skall enligt våra direktiv se över rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar.

Som ett led i en sådan översyn har vi funnit det nödvändigt att försöka kartlägga hur rollfördelningen mellan dessa aktörer är i dag.

En beskrivning av de författningsbestämmelser som gäller inriktning och samarbete i fråga om brottsförebyggande verksamhet eller som kan tänkas påverka sådan verksamhet indirekt ger inte en bra bild av läget. Det finns dessutom mycket litet reglerat.

Vi har ansett det nödvändigt att skapa en helhetsbild av hur för- hållandena är i dag, vilka brister som finns och vad som kan vara möjligt att göra i framtiden för att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar.

Under en sådan kartläggning har vi koncentrerat vårt arbete till en undersökning av vilka aktörer som har viktiga brottsförebyggande uppgifter. Det visade sig att stora delar av det svenska samhället är

berörda och att många organisationer är verksamma på området. Det har givetvis inte varit möjligt att kontakta alla dessa men vi har valt ut en rad strategiska grupper och organisationer. Vi har träffat samman med företrädare för dem i hearingar där de belyst dagens problem, vilka åtgärder de själva sätter in och hur de vill se samhällets satsningar för framtiden.

Det har inte heller varit möjligt att träffa samman med företrädare för samtliga kommuner i landet. Vi har i samarbete med företrädare för Svenska Kommunförbundet valt ut kommunerna i storstadslänen och i tre andra län, nämligen Kronobergs, Skaraborgs och Jämtlands län.

Vi har tagit upp samma frågeställningar som i kontakterna med tidigare berörda organisationer men också de särskilda kommunala frågor som berörts i våra direktiv.

Vilka kommuner och organisationer som vi har träffat samman med anges i bilaga 2. Vad som kom fram vid dessa hearingar presenterar vi helt kort i detta kapitel.

Vi redovisar först vad som kom fram när det gäller polisens verksamhet. Därefter följer ett avsnitt om kommunerna, ett annat om enskilda organisationer och sist ett avsnitt om ordningsvakter och väktare.

1 Inriktningen av polisens verksamhet

Statsmakterna har under senare år successivt givit uttryck för en delvis ändrad inriktning av polisverksamheten. Det har skett under inflytande av bl.a. internationella strömningar inom såväl kriminologisk veten- skap som praktisk polisiär erfarenhet. Också i Sverige har forskningen och praktiken allt mer kommit till insikt om betydelsen av före- byggande och problemorienterad polisverksamhet. Bl.a. har Riks- polisstyrelsen tagit fram underlag för den politiska omorienteringen som inleddes i slutet av 1980-talet.

I sammanfattning kan statsmakternas riktlinjer för polisverksam— heten numera beskrivas på följande sätt.

Målen för polisens verksamhet är att minska brottsligheten och att öka tryggheten. För att nå dessa mål skall polisen prioritera den brottsförebyggande verksamheten och den s.k. närpolisverksamheten. Den brottsutredande verksamheten skall också utvecklas.

I polisens arbete skall det problemorienterade arbetssättet vara det dominerande. Detta innebär att analys, uppföljning och metoder sätts i centrum. När det gäller inriktningen mot olika slags brottslighet bör särskilda satsningar enligt statsmakterna göras mot vålds- och narkoti- kabrott samt ekonomisk brottslighet. Särskild uppmärksamhet skall också ägnas åt ungdomar som riskerar att dras in i kriminalitet samt åt vaneförbrytare och andra som svarar för en förhållandevis stor del av brottsligheten.

Polisverksamheten skall i ökad utsträckning bedrivas i form av närpolisverksamhet, som kan ses som en utveckling av den sedan länge förekommande kvarterspolisverksamheten. Särskilt när det gäller när— och kvarterspolisen är det enligt Rikspolisstyrelsen angeläget att

polisen samverkar med kommuner och andra som kan medverka i det förebyggande och trygghetsskapande arbetet.

Den redovisade inriktningen genomförs nu stegvis inom svensk polis. I de följande avsnitten beskrivs inriktningen av polisens arbete närmare, med tyngdpunkten lagd på den brottsförebyggande verksam- heten.

Redovisningen grundar sig på underlag som vi fått vid hearingar med företrädare för Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheterna i Göteborg och Karlskoga samt med kvarterspolisen i Orminge i Nacka polisdis- trikt. Vi skulle ha gjort en bredare kartläggning om tiden medgett det. Men vi utgår från att vad vi presenterar i det följande kommer att ge en god bild av den nuvarande inriktningen av polisens verksamhet.

Allmänt

Svensk polis insåg tidigt behovet av en för polisväsendet gemensam, lättillgänglig och i skrift dokumenterad grundläggande strategi för hur statsmakternas intentioner skulle brytas ned och omsättas i det dagliga polisarbetet. Under åren 1989 - 1991 formulerades en sådan strategi. Rikspolissstyrelsen publicerade och kommenterade strategin i de fyra s.k. mantfesten. De togs fram i ett nära samarbete mellan den lokala, regionala och centrala polisorganisationen. Av naturliga skäl be- gränsades dokumentationen till områden som vid denna tid prioritera- des av statsmakterna.

Bekämpningen av narkotikabrottsligheten har sedan många år tillhört de områden som prioriteras av statsmakterna. Det var därför naturligt att det första manifestet kom att behandla denna brottslighet. I manifestet, som publicerades år 1989, redovisades en rad åtgärder för att nå statsmakternas mål - ett narkotikafritt samhälle. Vikten av en engagerad samverkan mellan myndigheter, institutioner, föreningar och andra berörda betonades. I manifestet om ungdomsbrotten, som utkom följande år, framhölls vikten av tidiga, förebyggande åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. År 1991 publicerades manifestet om yrkeskriminaliteten. I det manifestet föreslog Rikspolisstyrelsen kraftfulla åtgärder riktade mot denna relativt sett lilla grupp av kriminella.

Det följande manifestet, med titeln Rakt på brottsligheten, kom senare samma år och kan betraktas som en ideologisk och praktisk

utgångspunkt för ett intensifierat brottsförebyggande arbete. Manifesten skall enligt Rikspolisstyrelsen tjäna som en inspirations- källa för polismyndigheterna och deras personal.

Drogmissbruket är ett av samhällets största problem

I manifestet Rakt på knarket konstateras att drogmissbruket utgör ett av samhällets största problem. Inte minst i de yngre generationerna drabbas många mycket hårt.

I manifestet fastslås att det numera är polisens bestämda uppfattning att en framgångsrik narkotikabekämpning är möjlig endast om efterfrågan på narkotika kan begränsas. För att efterfrågan skall kunna minskas behövs i första hand förebyggande insatser, men också åtgärder riktade mot missbrukarledet. Polisen bekämpar narkotika- brottsligheten på "gatunivån" genom insatser mot gatulangning och eget bruk av narkotika. Av stor betydelse är också insatserna av polisen och andra för att begränsa utbudet, t.ex. genom åtgärder mot smuggling och överlåtelse.

Enligt manifestet är samverkan mellan berörda myndigheter nöd- vändig för att missbruket skall kunna bekämpas. På det lokala och regionala planet måste socialtjänst, lokala fritidsförvaltningar, skola, polis, tull, kriminalvård, sjukhus och andra samverka både i det förebyggande och i det rehabiliterande arbetet. Även föreningslivet och föräldrar måste engageras.

Våga säga nej till droger

För att förebygga narkotikamissbruk samarbetar polisen mycket nära med andra, bl.a. skolan. Ett exempel på detta är Rikspolisstyrelsens projekt Våga säga nej till droger som sedan några år bedrivs vid Polismyndigheten i Göteborg. Projektet leds av en grupp bestående av representanter för polisen och för två skolor i Göteborg. Gruppen har tagit fram ett undervisningsmaterial för 17 lektioner. Det bygger på ett amerikanskt program - DARE - som anpassats till svenska för- hållanden. Målet i projektet är att på olika sätt förmå eleverna att stå emot trycket att använda droger.

Ungdomar är en viktig målgrupp

Mycket talar enligt manifestet Rakt på ungdomsbrotten för att det är en relativt liten grupp ungdomar, som riskerar att hamna i riskzonen för kriminalitet eller redan har hamnat där. Följande siffror belyser detta.

- 60 procent av bilstölderna förövas av pojkar i åldern 15 — 19 år

— 20 procent av alla lagförda grövre brott begås av ungdomar mellan 15 och 20 år

- ungdomarna i åldern 15 - 20 år svarar endast mot 7 procent av den totala befolkningen

Enligt nuvarande regler får enligt manifestet brott som begås av ungdomar under 15 år inte registreras hos polisen. En femtonåring som gjort sig skyldig till ett brott betraktas som "debutant", trots att han med den aktuella gärningen kan ha tagit ett rejält kliv in i en redan tidigare inledd brottskarriär. Många snattar redan i 10—årsåldern. Det gäller enligt manifestet att ingripa tidigt mot ungdomar innan de hunnit etablera sig i kriminaliteten.

Föräldrar har enligt manifestet ett stort ansvar för sina ungdomar. Men även andra vuxna måste enligt manifestet ta sitt ansvar och engagera sig i aktiviteter som fångar ungdomarnas intresse. Det kan till exempel ske genom att föräldrar och andra vuxna är ute bland ungdomarna på kvällar och nätter och lär känna de miljöer och kretsar som ungdomarna umgås i. Då kan föräldrarna också reagera snabbare och säkrare, när ungdomar missköter sig eller rentav begår brott.

Polisen måste samverka med sociala myndigheter, skola och fritidsförvaltningar samt samhället i övrigt. Polisen bör enligt manifes- tet utgöra navet i olika aktiviteter för att komma tillrätta med ung- domars brottslighet.

Insatser mot yrkeskriminella

I manifestet Rakt på yrkeskriminaliteten fastslås att det är en begränsad och inte särskilt stor grupp personer som svarar för en stor andel av de brott som begås i samhället.

Enligt manifestet är det angeläget att polisen kartlägger och aktivt följer de yrkeskriminella. Utredningar angående brott av yrkeskri- minella skall polisen söka få handlagda i ett sammanhang och med

förtur genom hela rättsprocessen.

Ett nära och verkningsfullt samarbete mellan kriminalvården, social- vården, åklagarna och polisen är enligt manifestet nödvändigt för att de yrkeskriminella skall kunna hindras från fortsatt brottslighet.

Manifestet Rakt på brottsligheten

I den av riksdagen under hösten 1990 behandlade propositionen (prop 1989/90: 155) om förnyelse inom polisen angavs en delvis ny inriktning av polisens verksamhet. Enligt statsmakterna skall nu brotts- ligheten mötas med en ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder i vid mening och på brottsförhindrande åtgärder. Strategin kan kort beskrivas på följande sätt.

Ett brett förebyggande polisarbete är i många fall det sätt som på sikt ger bäst resultat när det gäller att komma till rätta med gatuvåld, ungdomsbrottslighet, narkotikahantering, skadegörelse och andra slag av kriminalitet och ordningsstörningar. Polisens förebyggande arbete förutsätter för framgång ett nära samarbete med andra myndigheter och organ, såsom skolan, socialtjänsten, folkrörelserna och förenings- livet.

Enligt statsmakterna skall i första hand polisen avgöra vilka metoder som bör användas för att förverkliga strategin men statsmakterna har samtidigt framhållit behovet av en intensifierad verksamhet med kvar- ters- eller områdespoliser.

Den nya strategin kräver en i grunden förändrad polisroll. I det fjärde manifestet - Rakt på brottsligheten - som kom ut år 1991, behandlade Rikspolisstyrelsen den nya polisrollen. I den är det problemorienterade arbetssättet ett viktigt inslag. Detta s.k. proaktiva arbetssätt skall enligt Rikspolisstyrelsen prägla all polisverksamhet.

I manifestet förordades vidare en väsentlig utbyggnad av kvarters- polisverksamheten, där enskilda eller grupper av polismän bedriver det lokala polisarbetet i egna geografiskt avgränsade ansvarsområden och i nära samverkan med de boende eller i området verksamma personer. Den polisiära strategin för det brottsförebyggande arbetet kan nu sägas i viss mån vara en återgång till arbetssättet hos forna tiders fjär— dingsmän och småstadspoliser. Denna utvecklade form av kvarterspo— lisverksamhet har på senare år börjat benämnas närpolisverksamhet (se t.ex. 1994 års budgetproposition).

Ett exempel på det problemorienterade arbetssättet; Slaget vid Möckeln

Nuläge

Vid polisen i Karlskoga bedrivs ett omfattande försök som går under namnet "Slaget vid Möckeln". Försöket bedrivs i samarbete med BRÅ och representanter för Karlskoga och Degerfors kommuner.

Syftet med projektet är att minska brottsligheten och skapa ökad trygghet i kommunerna och drogfria miljöer i samhället genom olika former av brottsförebyggande åtgärder. Eftersom polisen inte utan hjälp av samhället i övrigt kan bryta brottskurvan är polisens sam- verkan med andra en viktig del i försöket.

De båda kommunerna har numera tagit ett särskilt beslut om att kommunerna har ett särskilt ansvar när det gäller att förebygga brott. Ett kommunalråd från Degerfors och ett från Karlskoga deltar i försöket.

Ett kommunalt brottsförebyggande strategipro gram har arbetats fram för beslut i kommunfullmäktige i båda kommunerna under september 1994. Besluten omfattar även bildandet av lokala brottsförebyggande råd.

Polismyndigheten har organiserats om under försöket. Myndigheten består nu av ett antal enheter med ansvar för olika närpolisområden inom polisområdet. Polisledningen utgör numera en stab som ger enhetscheferna service. Enheterna är mycket självständiga inom ett system med målstyrning. Det finns en utrednings- och spaningsenhet med gemensamma uppgifter, men i övrigt arbetar polispersonalen vid enheterna med all polisverksamhet på ett problemorienterat sätt inom sina närpolisområden.

I projektet fanns en ledningsgrupp - SSP Skola Social Polis — be- stående av polismästaren som ordförande och bl.a. de båda kom- munalråden från Karlskoga och Degerfors. För en bättre kommunal anknytning har numera ordförandeposten i ledningsgruppen i projektet övertagits av ett kommunalråd. Under ledningsgruppen finns en arbetsgrupp med företrädare för BRÅ, de kommunala förvaltningarna och polisen. Arbetsgruppen initierar åtgärder som berör fritidshem- men, skolan och barnomsorgen, socialtjänsten och polisen. Arbetet inriktas mot yrkeskriminella och ungdomar. För de senare är det fråga om åtgärder vars effekt torde kunna avläsas först på något längre sikt.

Innan åtgärder beslutas kartläggs vilka problemen är i kommunerna. Det är inte alltid lätt att veta vilka dessa är utan en närmare under- sökning. Som exempel på svårigheterna härvidlag har nämnts att

skolmyndigheterna i distriktet uppgett att de inte hade några problem med mobbning. En undersökning av förhållandena i klasserna i åttonde årskursen visade dock att 30 — 40 av 100 elever hade problem.

I projektet satsar man därför på särskilda kartläggningar år 1994, 1996 och 2000, inte bara av mobbningsproblem.

En viktig del i försöket gäller att motivera personalen vid polisen att helhjärtat gå in för det nya arbetssättet. Personalen har därför instruerats och utbildats vid seminarier och kurser och deras familjer har också givits information. Åtgärderna behövs för att de nya tankarna skall tränga igenom i organisationen och leda till bestående attitydförändringar.

I projektet finns en lokal brottsförebyggande plan där samverkan mellan olika aktörer tas upp. Planen, som tagits fram i samarbete med BRÅ, innefattar bl.a. åtgärder som gäller

- familjestöd

- kamratkretsen - skolan

- fritidsledare

- kyrkan

- idrottsledare

Exempel på brottsförebyggande aktiviteter under försöket är

- program mot skolk - program mot mobbning

- lag och rättsdag - demonstrationer av rättsprocesser för ungdomar och deras för- äldrar, fylleförhör m.m.

- föräldraträffar

— föräldravandringar - skadeståndstjänst - möjlighet för ungdom (15 - 18 år) att betala skadestånd genom arbete i kommunens regi. Kommunens fritidsförvaltning skriver ett kontrakt med den unge.

Åtgärder för framtiden

Polisen i Karlskoga har framhållit att försöket hittills visat att det är viktigt att en kommun har en policy när de gäller det brottsförebyg- gande arbetet och att detta följs upp. En kommun bör därför enligt Karlskogapolisen bli formellt ansvarig för brottsförebyggande åtgärder inom kommunen genom ett lokalt brottsförebyggande råd.

Enligt polisen i Karlskoga polisdistrikt kan samverkan mellan de olika organ som medverkar i försöket förbättras om bestämmelserna om sekretess mellan myndigheter kunde göras mindre sträng (gemen- sam myndighetssekretess).

Polisen har också pekat på att det krävs snabbare reaktioner från samhällets sida i förhållande till ungdomar som begår brott för att de brottsförebyggande åtgärderna som tar sikte på ungdomar skall bli effektivare.

Primärkommunerna bör enligt polisen i Karlskoga ta ett större ansvar för det lokala brottsförebyggande arbetet och polisen måste utsättas för ett starkare politiskt tryck än det som i dag utövas genom polisstyrelsema/nämnderna för att polisen skall bli effektivare på det lokala planet.

Ett exempel på kvarterspolisverksamhet; Orminge

Polismyndigheten i Nacka i Stockholms län har två kvarterspoliser i Orminge stadsdelen. De har orienterat utredningen om sitt arbete. Här följer några punkter om det som är av intresse i detta sammanhang.

Kvarterspoliserna svarar för ett område med omkring 20.000 in- nevånare, varav hälften bor i tätorten Orminge. Kvarterspoliserna har tagit till uppgift att försöka lära känna sitt ansvarsområde och de som bor och verkar där mer ingående än vad andra polismän i polisdistrik- tet kan göra.

Kvarterspoliserna prioriterar verksamhet bland områdets ungdomar. Poliserna försöker att möta ungdomarna på "rätt sätt". Det gäller i synnerhet ingripande vid ungdomsfylleri. Träffar de på berusade ungdomar kör de dern hem och följer sedan upp fallen i efterhand tillsammans med socialförvaltningen, i den mån det behövs. Kvar- terspolisernas arbetssätt är numera väl känt bland eleverna vid skolorna i kommunen och andra ungdomar i området. Kvarterspo- liserna tycker sig numera se en förändrad attityd hos ungdomarna. Förhållandena är nu avsevärt bättre än de var för ett antal år sedan.

Kvarterspoliserna har också ägnat sig åt alkoholproblemen i Or- minge Centrum, där det för några år sedan förekom mycket fylleri. Det s.k. A-laget höll till där. Sedan kvarterspoliserna under lång tid hävdat att förtäring av alkohol inte borde få äga rum i Centrum, infördes ett förbud mot sådan förtäring. De tidigare problemen 1 Centrum har därmed enligt kvarterspoliserna i stort sett försvunnit.

Kvarterspolisarbetet förutsätter enligt poliserna i Orminge ett problemorienterat synsätt och ett gott samarbete mellan myndigheter,

kyrkan, skolan, föreningarna och allmänheten. Men det måste vara ett samarbete på s.k. gräsrotsnivå.

Kvarterspoliserna i Orminge har numera ett omfattande nätverk i sitt ansvarsområde. Det omfattar bl.a.

- de sociala fältassistenterna — Boo församling - ett antal skolor och två fritidsgårdar - parkleken

— boende

- Folkets hus

Kontakten med föräldrar är enligt kvarterspoliserna viktig. För— äldrarna underrättas om deras barn gör sig skyldiga till brott eller ord- ningsstörningar. Kan föräldrarna inte underrättas muntligen, sänder kvarterspoliserna en rapport till dessa per post. Detta sker i ett vanligt kuvert för att inte väcka onödig uppmärksamhet och för att inte de berörda ungdomarna skall kasta bort ett meddelande i ett tjänstekuvert från kvarterspolisen.

En viktig del i polisernas arbete är kontakterna med de boende. Dessa sker i regel i form av grannsamverkan. Kvarterspoliserna har omkring 100 kontaktpersoner i villaområdena. Grannsamverkan fungerar nu mycket bra. Men poliserna har framhållit att det var svårt att få igång den verksamheten till en början.

Kvarterspoliserna arbetar också med de problem som de yrkeskri- minella orsakar. De tar reda på vilka yrkeskriminella som finns inom deras ansvarsområde och vilka brott dessa brukar utföra. Det är enligt kvarterspoliserna ofta fråga om missbrukare mellan 35 och 40 år som i stort sett stjäl allt de kan komma över. De svarar för många av Stölderna och bilinbrotten inom kvarterspolisernas ansvarsområde.

Bilrelaterade brott är ett problem i Orminge. För att komma tillrätta med biltillgreppen har kvarterspoliserna satt i system att underrätta de boende utmed en gata där tillgrepp förekommit. Underrättelsen avser inte bara att det förekommit brott utan också råd om hur man skall kunna förhindra upprepningar. Det arbetssättet i förening med ett ökat tekniskt skydd har enligt kvarterspoliserna gett effekter.

Närpolis

Det problemorienterade arbetssättet, det avgränsade ansvarsområdet, en hög grad av synlighet och ett väl utvecklat kontaktnät är gemen- samma kännetecken för kvarters- och närpolisen. Närpolisen är till skillnad från kvarterspoliserna organiserad i något större enheter som har ansvar för flertalet slag av polisverksamhet. Benämningarna närpolis och kvarterspolis kan dock också användas synonymt med varandra.

En utbyggnad av närpolisen påverkar i hög grad polisens organisa- toriska uppbyggnad. Till följd av det sparkrav om drygt 500 miljoner kronor som ålagts polisen pågår för närvarande omfattande organisa- tionsöversyner. I många län har det enligt Rikspolisstyrelsen varit naturligt att behandla frågan om en utbyggd närpolis i samband med denna översyn.

Således har Länsstyrelsen i Stockholms län beslutat om en indelning av länet i ca 60 närpolisområden med ett 30-tal polismän i varje område.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har beslutat att närpolisverksamheten på sikt skall utgöra grunden för all polisverksamhet i länet. Länet har indelats i tre polisdistrikt. Inom varje distrikt utgör resp. kommun - sammanlagt 18 stycken - ett självständigt polisområde. De större kommunerna har sedan indelats i närpolisområden.

Liknande organisationsstrukturer införs enligt Rikspolisstyrelsen i flera andra län.

De organisatoriska förändringar som nu beslutas i länen genomförs enligt Rikspolisstyrelsen successivt under år 1994 och 1995 .

En modell för stärkt samverkan mellan polis och kommun

Såsom redovisats i kapitel 3 avsnitt 1 finns det sedan år 1991 möjlighet för en polisstyrelse att inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer.

Polisnämnder har hittills inte inrättats i någon nämnvärd ut- sträckning. Men det kan förutses att det pågående rationaliserings- arbetet inom polisen kommer att leda till att polisnämnder inrättas i

relativt stor omfattning. Som ett exempel på hur polisnämnder har inrättats kan följande nämnas.

Genom beslut av polisstyrelserna vid de tre polismyndigheterna i Älvsborgs län har polisnämnder inrättats i vart och ett av länets 18 polisområden. Eftersom varje kommun utgör ett självständigt polisområde, kommer det att finnas en polisnämnd i varje kommun. Utöver beredning och beslut i vissa ärenden, skall polisnämnden medverka till att polisen arbetar problemorienterat. Nämnden skall vidare vara polisstyrelsens kontakt- och förslagsorgan i kommunen.

2 Kommunerna

Utredningen har försökt kartlägga kommunernas nuvarande roll, önskemål och planer. Bakgrunden till det är följande.

Som framgår av direktiven har vissa kommuner fört fram önskemål om att få en större roll när det gäller uppgifterna att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Idag inskränker sig kommunernas upp- gifter på området i huvudsak till att utse ledamöter i polisstyrelserna och att svara för den kommunala parkeringsövervakningen. Från några kommuner har gjorts framställning om att få inrätta en kommunal gatupolis eller att ta över ansvaret för polisen inom kommunen. Fram- ställningarna har inte bifallits.

- En större roll när det gäller att skapa trygghet

Kommittén skall enligt direktiven pröva olika vägar för att ge kommu— nerna en större roll när det gäller att, inom ramen för det polisiära verksamhetsområdet, skapa trygghet mot att utsättas för brott.

- Övervakning av ordning och trafik

En väg som enligt direktiven bör prövas är att ge kommunerna en större möjlighet att organisera övervakning av ordning och trafik.

- Tillstånd

Kommittén bör enligt direktiven vara fri att överväga en vidgad roll för kommunerna när det gäller tillstånd till upplåtelse av gatumark och andra liknande frågor, om detta föranleds av de ställningstaganden i övrigt som görs i fråga om kommunernas roll när det gäller ordning och säkerhet.

- Glesbygdsfrågor

Utredningen skall enligt sina direktiv uppmärksamma problemet med en bättre polisiär service i glesbygder. I direktiven nämns förslag i ämnet av länsstyrelsen i Jämtlands län. Förslagen har remissbehand- lats. Länsstyrelsens skrivelse och remissyttrandena har överlämnats till utredningen för att tjäna som en del av underlaget för utredningens överväganden. Också andra lösningar än dem som redovisas i nämnda material bör enligt direktiven givetvis kunna övervägas. Länsstyrelsens förslag och remissutfallet berörs i det följande.

I skrivelse den 27 februari 1992 till chefen för Justitiedepartementet har länsstyrelsen i Jämtlands län redovisat ett uppdrag att utarbeta ett förslag till hur polisverksamhet kan bedrivas i glesbygden med utgångspunkt i en modell liknande den som fanns före polisväsendets förstatligande 1965 med fjärdingsmän ute i bygderna.

I skrivelsen har länsstyrelsen framhållit att en ytterligare försämring av den polisiära servicen i glesbygden är helt oacceptabel. Åtgärder bör i stället vidtas för att öka denna service till en rimlig nivå. Länsstyrelsen har i skrivelsen föreslagit flera modeller för bibe- hållande av polisiär service i glesbygden.

I en modell tänker sig länsstyrelsen att polismän i glesbygden utöver traditionellt polisiära arbetsuppgifter fullgör uppgifter som normalt åligger t.ex. länsstyrelse eller kommun. Modellen utgår från den organisation med polisiära arbetsgrupper som fanns år 1992.

En annan modell bygger på ensamarbetande områdespoliser, statio- nerade ute i glesbygden, ett system som enligt länsstyrelsen har vissa likheter med den norska lensmannsorganisationen och den tidigare organisationen i Sverige med fjärdingsmän.

Länsstyrelsen kan också tänka sig blandningar av dessa båda model- ler.

Slutligen tar också länsstyrelsen upp frågan om en särskild organisa- tion av kontaktmän och observatörer, bestående av särskilt utvalda och utbildade medborgare ute i glesbygden, med uppgift att biträda polisen med avgränsade polisiära arbetsuppgifter av akut och angeläget slag. Enligt länsstyrelsen framförs ofta från olika håll, inte minst av människor i glesbygden, åsikten att det ute i bygderna borde finnas

någon form av resurs med möjlighet och befogenhet att fullgöra enklare polisiära arbetsuppgifter, främst i avvaktan på att reguljär polis hinner fram. Det har enligt länsstyrelsen t.ex. ifrågasatts varför inte brandpersonal kan få fullgöra begränsade polisiära arbetsuppgif- ter. Arbetsuppgifter som då nämnts har varit trafikdirigering vid olyckor, avspärrningar av olycks- och brottsplatser, bevaknings- uppgifter i övrigt, vissa kontroller vid larm från ensligt belägna bank- och postkontor eller skyddade anläggningar, ordningsvaktsuppgifter, ingripanden enligt 13 & polislagen (1984:387), då angrepp eller risk för angrepp föreligger mot person och fara är i dröjsmål. Det föreligger enligt länsstyrelsen behov i glesbygden av en resurs som kan sättas in omedelbart, även om man inför någon av de andra modeller som länsstyrelsen beskrivit i sin skrivelse.

Redan nu finns enligt länsstyrelsen en väl utbyggd kontaktmanna- verksamhet som betjänar polisen på ett mycket bra sätt. Det finns ett antal kontaktmän runt om i länet som kan anlitas vid inträffade viltkollisioner. Det finns också ett kontaktmannanät för inträffade larm, som fungerar bra och besparar polisen många onödiga ut- ryckningar till avlägset belägna platser. Ytterligare exempel på andra än polismän som hjälper till med polisiära arbetsuppgifter är med- lemmar i orienteringsklubbar vid skall gång, fjällräddningspersonal och ordningsvakter vid offentliga tillställningar.

Kontaktmännen bör enligt länsstyrelsen ges befogenheter som sträcker sig längre än de möjligheter envar har vid brott och de bör utbildas för det. Befogenheterna bör enligt länsstyrelsen författnings- regleras. En grundförutsättning är enligt länsstyrelsen att kontakt- männen inte skall få bedriva någon polisverksamhet på eget initiativ utan endast efter uppdrag från fall till fall under ledning av polisen. En annan viktig förutsättning är att den utbildning som skall ges kon— taktmännen kommer att uppfylla högt ställda krav inte minst ur rättsä- kerhetssynpunkt. Nuvarande ordningsvaktsutbildning, något modifi- erad och kompletterad med främst viss utbildning i trafikdirigering, bevakning, räddningstjänst och polistaktik kan enligt länsstyrelsen anses uppfylla sådana krav. Enligt länsstyrelsen synes regler kunna tillskapas liknande dem som gäller för ordningsvakter. Länsstyrelsen har slutligen i skrivelsen sagt sig vara beredd att ytterligare utreda en sådan kontaktmannaorganisation och bedriva försöksverksamhet med en sådan. Detsamma gäller enligt länsstyrelsen övriga modeller.

Remissutfallet

Över rapporten har remissyttranden avgetts av Riksåklagaren, Rikspo- lisstyrelsen, Räddningsverket, Generaltullstyrelsen, Statskontoret, Glesbygdsmyndigheten, länsstyrelserna i Älvborgs, Värmlands, Kop- parbergs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska Kommunförbun- det, Landstingsförbundet, Föreningen Sveriges polischefer, SACO, Svenska pol isförbundet och TCO samt polismyndigheten i Arvidsjaur.

- Allmänna synpunkter på rapporten

Flertalet remissinstanser fann det möjligt med olika former av sam- verkan mellan samhällets organ i glesbygden och med sarnbruk av deras resurser. Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Länsstyrelsen i Norrbottens län och TCO pekade särskilt på möjligheterna till samverkan mellan polis och tull.

Glesbygdsmyndigheten delade i stort de förslag som förts fram i rap- porten.

Med hänsyn till samhällets begränsade resurser ansåg Länsstyrelsen i Värmlands län det angeläget att alla möjligheter till ett ökat samar- bete mellan olika myndigheter och förvaltningar - såväl statliga som kommunala - tillvaratas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län var inte lika positiv till förslagen men ansåg att den polisiära servicen kan förbättras genom en samver- kan över polisdistriktsgränserna. När det gäller att få en utökad synlig övervakning genom polispatruller kan samverkan över distrikts- gränserna medföra en förstärkt basorganisation, som då får resurser för akuta nödlägen på flera håll samtidigt.

länsstyrelsen i Västerbottens län var negativ till förslagen i rapporten med undantag för den modell där polis i glesbygd ges ytter- ligare arbetsuppgifter utöver de traditionellt polisiära. Den modellen var det enligt länsstyrelsen realistiskt att utreda ytterligare.

Om polis i glesbygd tar på sig fler samhällsuppgifter av service- karaktär borde enligt Länsstyrelsen i Norrbottens län resurserna för glesbygdpolisen kunna utökas och struktureras så att även glesbygden får tillgång till polisiära resurser inom rimligt avstånd. Dessutom krävs det enligt länsstyrelsen en ökad samverkan mellan statlig och kommunal service. Räddningstjänsten och tullen har ett behov av att täcka dygnets 24 timmar. Om polisen samverkar med dem i ökad ut- sträckning torde det enligt länsstyrelsen ge en bättre verksamhet till en lägre samhällskostnad. Länsstyrelsen betonade vidare vikten av möjlighet till helikoptertransporter och av en revision av arbetstids-

reglerna.

Svenska Kommunförbundet var positivt till förslagen i rapporten och framhöll att de bör utgöra grund för fortsatt utredningsarbete.

Landstingsförbundet ansåg att både förslagen till hur polisverksam- het i glesbygd kan bedrivas och skissen till en kontaktmannaorgani- sation ligger i linje med de grundläggande idéerna för den pågående omprövningen och förnyelsen av verksamheten vid olika samhälls- organ.

Statskontoret frarnhöll att det är viktigt att alla möjligheter tillvara- tas som kan bidra till att bra polisverksamhet kan upprätthållas i gles- bygd. Statskontoret tillstyrkte därför att de modeller som skissas i rap- porten utreds ytterligare och att försöksverksamhet bedrivs i anslutning till det. Statskontoret tillstyrkte även att frågan om en särskild kontakt- mannaorganisation utreds ytterligare.

Föreningen Sveriges Polischefer ansåg sig inte kunna bedöma om det behövs särskilda åtgärder i glesbygd på grundval av utredningen i rapporten. Föreningen menade att de största problemen i polisvä- sendet är koncentrerade till de stora tätorterna. Om polisens resurser skall omfördelas till förmån för glesbygden fordras ett klart och fullständigt beslutsunderlag.

TCO framhöll att samarbetet mellan tull och polis bör intensifieras ytterligare och fann det därvid angeläget att respektive myndighets rätt och möjlighet att ingripa i varandras arbetsområden ses över.

- Organisationsmodell

Riksåklagaren, länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands och Koppar- bergs län, TCO och polismyndigheten i Arvidsjaur förordade i huvudsak att organisationsmodellen vid tiden för länsstyrelsens skrivelse vidareutvecklas.

Förslaget med ensamstående områdespoliser borde enligt Glesbygds- myndigheten utredas närmare.

Rikspolisstyrelsen fann varianten av den gamla fjärdingsmannamo- dellen intressant men ansåg liksom SACO och Svenska polisförbundet att de lokala och regionala förhållandena ytterst skall styra resursan- vändningen.

- Kontaktmannaorganisation

Rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Koppar- bergs och Norrbottens län, TCO samt Svenska Polisförbundet avstyrkte förslaget till en kontaktmannaorganisation.

Rikspolisstyrelsen avstyrkte förslaget av principiella skäl men också

därför att den utbildning som föreslås inte är tillräcklig och därför att kontaktmännens verksamhet inte skulle kunna kontrolleras i acceptabel omfattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrkte också organisationen och an- förde som skäl bl.a. att förslaget inte kan godtas ur rättsäkerhetssyn- punkt även om arbetsuppgifterna beskrivs och avgränsas mycket noggrant i en författning. Länsstyrelsernai Värmlands och Norrbottens län avstyrkte också av rättsäkerhetsskäl.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län var också negativ till förslaget. Länsstyrelsen framhöll att polisen kan med stöd av lag utnyttja hem- värn och ordningsvakter och annan hjälp i organiserad form efter frivillig överenskommelse, exempelvis vid eftersökande av försvunna personer, fjällräddning och eftersökande av skadat vilt. Det är arbets- uppgifter som enligt länsstyrelsens mening inte är kontroversiella. Tvångsåtgärder och våldsanvändning bör enligt länsstyrelsen vara en exklusiv polisuppgift. Den gedigna polisutbildningen skapar garantier för rättssäkerheten och minskar riskerna för att någon kommer till skada. Det var därför enligt länsstyrelsen svårt att acceptera en organisation av kontaktmän, som skall utgöra en form av hjälppolis, en variant av amerikansk "deputy".

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrkte förslaget och tillade att polismyndigheter med glesbygdsproblematik redan i dag har ett väl ut- byggt kontaktnät. Behovet av en särskild kontaktmannaorganisation var därför enligt länsstyrelsen ytterst marginellt.

Riksåklagaren, Statskontoret och polismyndigheten iArvidsjaur ställ- de sig inte helt avvisande till förslaget.

Riksåklagaren ville inte motsätta sig att frågan utreds ytterligare. Om en sådan utredning blir av bör rättssäkerhetsaspekterna och regle- ringen av kontaktmännens befogenheter särskilt beaktas enligt hans mening.

Statskontoret tillstyrkte en utredning om kontaktmän men pekade på att en särskild organisation med kortutbildade poliser (s.k. B—poliser) kan på sikt försämra den polisiära servicen i glesbygden ytterligare genom att stora delar av landet endast får tillgång till sådana poliser.

Polismyndigheten iArvidsjaur ansåg att en polisiär kontaktmannaor- ganisation kan vara en lösning i vissa områden. Myndigheten påpekade dock att polismän i glesbygd ofta har mycket väl etablerade kontakter i byarna med jaktbevakare, fjällräddare och ordningsvakter. Det var därför enligt myndigheten tveksamt om det finns behov av denna typ av organisation annat än i begränsad omfattning.

Räddningsverket och Svenska Kommunförbundet var positiva till för- slaget.

Räddningsverket såg många fördelar i ett sådant utnyttjande av sam—

hällets beredskapsresurser. Men det var enligt verket viktigt att det klart framgår i vilken funktion som kontaktmannen uppträder. Av rättsäkerhetsskäl för den enskilde och för den person som utför upp- draget. Det är särskilt viktigt i vålds- eller hotsituationer. Verket förutsatte att personalen utbildas för uppgiften. Verket ansåg vidare att polisen skall kunna hjälpa andra organ. Det bör enligt verket vara möjligt att t.ex. polis eller ordningsvakter deltar i annan verksamhet. Polisen och ordningsvakter bör kunna bistå vid en räddningsinsats i högre grad och på bredare bas än vad som görs i dag.

Eftersom brandpersonal är avsedd att ingå i en sådan organisation ansåg Svenska Kommunförbundet att det krävs ytterligare utredning av räddningstj änstens ansvar och befogenheter. Om räddningstjänsten som organisation eller en enskild brandman skall svara för uppgiften är enligt förbundet en viktig fråga. Kostnadsfördelningen är vidare en fråga som en utredning bör ta ställning till. Förbundet ville vidare se att polisverksamheten om möjligt samordnas med tullens och kustbe- vakningens verksamheter.

2.3. Hur kommunerna ser på sin roll - nu och i framtiden

Mot bakgrund av uttalandena i utredningens direktiv, rapporten Polis i glesbygd och remissutfallet av rapporten har vi tagit kontakt med ett antal kommuner för att få en bild av nuläget, önskemål och planer. Det har dock inte varit möjligt att träffa samman med företrädare för alla kommuner i landet. Men vi har haft hearingar med kommunerna i Stockholms län, Kronobergs län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län och Jämtlands län. Företrädare för läns— styrelserna, länspolischefer och länspolismästare har också inbjudits till dessa sammankomster. Vi räknar med att representanterna för kommunerna i dessa län har gett oss en god bild av förhållandena och önskemålen från kommunalt håll.

Vid dessa sammanträffanden har de viktigaste frågeställningarna varit

- tillståndsfrågorna

- möjligheterna att organisera övervakning av ordning och trafik - eventuellt inflytande på polisverksamheten i andra fall - behovet av förebyggande åtgärder - nu och i framtiden - och kom- munernas ansvar för sådana åtgärder.

Tillståndsfrågorna

Det tycks vara en utbredd uppfattning bland stora kommuner att det står mycket att vinna om kommunerna ges en laglig möjlighet att efter överenskommelse med polismyndigheterna meddela tillstånd att dis- ponera kommunal mark eller andra ärenden om tillstånd där det inte behövs polisiära insatser. Tillstånd i dessa ärenden meddelas i dag genomgående av polisen. Men polisen begär alltid yttranden av berörda kommuner. Kommunerna gör den egentliga utredningen i ärendena. Polisen följer enligt uppgift alltid kommunernas förslag.

Som exempel på tillstånd som bör meddelas av kommunen har nämnts

- tillstånd i ärenden om explosiva varor

- cirkustillstånd

— tillstånd att bedriva skrothandel - parkeringstillstånd

- tillstånd till kioskbyggnad eller förlängning av tillstånd till kiosk- byggnad

- tillstånd att ställa upp containrar - tillstånd av sätta upp skyltar - tillstånd att sätta upp ställningar för renovering av en husfasad samt - andra tillstånd att ställa upp utrustningar av olika slag på allmän plats inom kommunen

Ett antal kommuner har velat gå längre. Några landsbygdskommu- ner har ifrågasatt om inte en kommun på landsbygden bör få meddela tillstånd för betrodda medborgare i kommunen att inneha jaktgevär men också förordat att få utfärda pass för dem. Enligt dessa lands- bygdskommuner känner funktionärerna i en sådan kommun in- nevånarna så väl att det inte kan vara någon risk att överlämna dessa ärenden till kommunen.

Möjligheterna att organisera övervakning av ordning och trafik

Övervakning av trafik Som tidigare nämnts begärde vissa kommuner för ett antal år sedan att

få organisera en kommunal gatupolis eller att få kommunalisera polisväsendet i kommunen. Några sådana förslag har så vitt vi vet inte

några kommuner i dag, inte ens de kommuner som tidigare gjort framställning om det. Kommunerna vill genomgående att polisverk- samheten förblir statlig.

Önskemålen att få organisera en kommunal gatupolis eller att få kommunalisera polisväsendet bottnade sannolikt i en önskan att kunna påverka polisverksamheten i större utsträckning än i nuvarande statliga organisation av polisväsendet. En önskan att få ett större inflytande på polisens övervakande verksamhet finns alltjämt inom kommunerna på många håll. Men denna önskan tar sig nu andra uttryck.

När det gäller de kommuner som enbart haft synpunkter på trafik- övervakningen kan man urskilja två olika önskemål.

Ett önskemål hänger samman med möjligheterna att meddela tillstånd att disponera kommunens mark för olika ändamål. Sådana tillstånd meddelas nu av polisen, låt vara efter kommunens hörande. Som tidigare har nämnts vill i vart fall större kommuner meddela sådana tillstånd. Efterlevnaden av de regler som en kommun meddelar i fråga om sådana tillstånd vill kommunen kontrollera genom sina parkeringsvakter eller på annat sätt. Önskemålet kan sägas gälla övervakning av annat än den rörliga trafiken.

Det andra önskemålet gäller övervakningen av den rörliga trafiken. Kommuner som ligger långt från centralorten i ett polisdistrikt har i en del fall ansett att det bör finnas möjlighet för en kommun att få "beställa" trafikövervakning hos polisen. De kommuner som uttryckt det önskemålet är uppenbarligen inte nöjda med trafikövervakningen i kommunen. Flertalet av de kommuner som uttryckt det önskemålet har erbjudit sig att bidra vid övervakningsarbetet i kommunen med parkeringsvakter eller kommunalt anställda administrativa krafter så att behovet av polismän för uppgiften kan minimeras. Några större kommuner har uttalat sig i samma riktning men ett viktigt skäl till det synes vara att parkeringsvakternas arbetsuppgifter enligt dessa kommuner kan och bör utökas.

I detta sammanhang bör erinras om att Stockholms kommun och polismyndigheten i Stockholm bedriver ett försök där parkeringsvak- terna har tagit över lotsningen av breda och tunga transporter inom kommunen. Uppgifter om det har lämnats i kapitel 3. Som där nämnts har parkeringsvakterna övertagit polisuppgifter svarande mot omkring 2.500 polistimmar om året.

Ordningshållning i övrigt Polisen och kommunerna har tidigare kunnat samverka i ordnings- frågor i större omfattning än som nu är möjligt. Förutsättningarna för en längre gående samverkan drogs undan genom tillkomsten av lagen

om ordningsvakter som tillkom i slutet av 1970-talet. I t.ex. Malmö kommun samverkade polisen och de kommunala parkvakterna på följande sätt.

Uniformerade parkvakter, anställda vid kommunens gatukontor, cyklade omkring i stadens parker för att se till dessa och för att upprätthålla ordningen där. De ingrep bl.a. mot trafikförseelser och ordningsstörare samtidigt som de utförde underhållsarbeten vid bl.a. parkens lekplatser. Parkvakterna patrullerade även på kyrkogårdar samt bad- och campingplatser under sommarmånaderna. De höll kontakt med polisen i Malmö och rapporterade till denna om brott och ordningsstörningar. Parkvakternas arbetsledare var en pensionerad polisman. Parkvakterna hade fått viss utbildning av polisen.

Genom lagen om ordningsvakter försvann polisens och kommunens möjligheter att utnyttja parkvakterna för ordningshållningen. Lagen slog fast att det var en uppgift för polisen. Parkvakternas insatser var enligt företrädare för polisen i Malmö i hög grad brottsförebyggande. Vid den hearing som utredningen haft med företrädare för kommuner och polis i Malmöhus län ville både företrädarna för kommunen och polisen i Malmö se en återgång till den tidigare ordningen. Parkvak- terna skulle enligt företrädarna för polisen kunna få uppgifter vid fotbolls- och ishockeymatcher men även vid busshållplatser och terminaler där ungdomar samlas för transporter till diskotek eller fester. Om det sker, skulle enligt företrädarna för polisen vandalise- ringen av biljettautomater och annan egendom sannolikt minska radikalt. För dessa uppgifter krävs enligt polisföreträdarna inte de dyrt utbildade poliserna. Vakterna kan enligt företrädarna för polisen i Malmö liksom tidigare ges viss kortare utbildning av polisen där.

Kommuner i glesbygd vill gå längre. I Jämtlands län har kommunerna vid den hearing som utredningen har hållit med representanter för dessa bekräftat att de vill se de lös- ningar som länsstyrelsen beskrivit i sin skrivelse till Justitiedeparte- mentet år 1992 om polis i glesbygd och som berörts under punkten 2.2 i detta kapitel. Representanterna för samtliga kommuner i länet vill att personal i räddningstjänsten får användas för enklare polisiära uppgifter. Personal i räddningstjänsten har enligt dem en god ut— bildning i frågor som är av betydelse för uppgiften och de är alltid först på plats när det händer något, eftersom de har jour dygnet runt i alla kommuner i Jämtland. Vid ingripanden skall personalen stå under vakthavande polisbefäl i Östersund. I de undantagsfall då de behöver direkt hjälp av polisen i Östersund tillkallar personalen hjälp av polis genom det vakthavande polisbefälet. Genom en sådan ordning kan den polisära servicen i glesbygden enligt kommunerna förbättras till låga kostnader samtidigt som nuvarande dubbelarbete där

både polis och räddningstjänst alltid kallas till platsen kan undvikas. Synpunkter av detta slag har framförts även av kommuner i andra län, även av en kommun i Stockholms län.

Inflytande på polisverksamheten i andra fall

Många företrädare för de kommuner som utredningen har träffat vid de hearingar som utredningen har hållit med kommuner i Stockholms län, Kronobergs län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Skara- borgs län samt Jämtlands län har framhållit att kommunernas in- flytande via polisstyrelsema inte är tillfredsställande, i synnerhet som kommunerna har ett ansvar för en rad organ vars verksamheter är viktiga för ordningshållningen och det brottsförebyggande arbetet i kommunerna. De har förutsatt att dessa frågor kommer att upp- märksammas vid de omorganisationer av polisväsendet som pågick vid tiden för hearingarna. Här aktuella kommuner har framhållit att ett nära samarbete mellan polisen och kommunerna förutsätter att kommunerna får ett större inflytande över polisverksamheten i kommunen än hittills. De har förklarat sig villiga att diskutera även andra former av kontaktmannaskap än det kommunerna i Jämtlands län förespråkar. Genom ett kontaktmannaskap skulle polisen enligt dem också få "observatörer" utanför tätorterna.

Brottsförebyggande åtgärder i kommunerna

Sedan lång tid tillbaka finns det särskilda former för samarbete mellan skola, socialtjänst och polis - SSP. Enligt uppgift fungerar det samarbetet bra i många kommuner. Andra kommuner har funnit att detta samarbete inte är tillräckligt och ändrat formerna för det eller byggt ut det med andra sätt för samverkan i brottsförebyggande syfte. Den vanliga formen för SSP-samarbete berörs inte närmare här. Vi behandlar i stället några fall där kommuner har tagit ett större ansvar för det brottsförebyggande arbetet än som är vanligt på många andra håll.

I detta sammanhang vill vi nämna att regeringen i juni 1991 gav BRÅ i uppdrag att i samråd med Rikspolisstyrelsen på fem orter i landet stödja bildandet av lokala brottsförebyggande organ. De fem orter som deltagit i försöken med lokala brottsförebyggande projekt är Karlskoga, Linköping, Malmö, Stockholm och Östersund. BRÅ svarar för den löpande uppföljningen av projekten och skall lämna rapport om en utvärdering av dem i slutet av år 1994. Arbetsgruppen med

uppgift att främja det brottsförebyggande arbetet har gjort en be- skrivning av projekten i rapporten (Ju 1991:C) Lokalt brottsförebyg- gande arbete m.m.

I det följande berör vi några brottsförebyggande aktiviteter som varit aktuella vid de hearingar med representanter för kommuner och andra som vi har genomfört.

Botkyrka kommun

Botkyrka kommun har ett samarbetsorgan med företrädare för polis och bostadsföretag m. fl. Samarbetsorganet har regelbundna samman- träden. Den sammankallande tjänstemannen betalas av kommunen. Samarbetsorganet har en egen budget. Medel ur den kan exempelvis användas för ett förlängt öppethållande av en fritidsgård. Kommunen räknar även med att ordna lokaler för ett antal närpoliser. Man har vidare anlitat väktare på kommunens bekostnad för ordningshållningen i tunnelbanan och i centrumbildningen i Alby, sedan de boende uttryckt bestämda önskemål om det.

Degerfors och Karlskoga kommuner

Som tidigare nämnts i detta kapitel deltar representanter för kommu- nerna Degerfors och Karlskoga aktivt i projektet Slaget vid Möckeln. Ett kommunalråd från Degerfors och ett kommunalråd från Karlskoga ingår i ledningsgruppen för projektet. Ordförande i ledningsgruppen var tidigare polischefen i Karlskoga. Numera har ett kommunalråd den uppgiften, eftersom kommunerna har uttalat att de har ett särskilt ansvar för brottsförebyggande åtgärder inom sina kommungränser.

Linköpings kommun

Linköpings kommun bildade år 1990 ett brottsförebyggande råd (LIBRÅ). Organet är rådgivande.

Ordförande i rådet är ett kommunalråd. I rådet ingår bl.a. företrä- dare för områdena Barn och ungdom, Bildning, Omsorg och Kultur och fritid. I rådet finns också företrädare för polisen, Hem och Skola, Linköpings idrottsförbund, Linköpings ungdomsråd, Ekumeniska rådet och Linköpings Hotell- och restaurangförening.

Målet för LIBRÅ är att skapa förutsättningar för ett tryggare Linköping. LIBRÅ skall försöka påverka de bakomliggande faktorer som har betydelse för brottslighetens och drogers utbredning, omfatt— ning och struktur i kommunen. Rådet skall också finna åtgärder som

kan motverka en negativ utveckling. Det skall vidare skapa kontinuitet och systematik i kartläggning och svara för analys och samordning av åtgärdsprogram.

Till rådet är knutet en central arbetsgrupp. För närvarande består gruppen av representanter för polismyndigheten, verksamhetsområdena Barn och Ungdom, Kultur Linköping samt Råd och Stöd (verk- samhetsområdet Omsorg). Gruppen följer upp rådets arbete och bearbetar de frågor som diskuterats och beslutats i rådet. Den kan även lägga fram förslag till enskilda åtgärder och åtgärdsprogram som inte initierats av rådet.

Malmö kommun

I Malmö kommun har intresset för brottsförebyggande åtgärder lett fram till inrättandet av en s.k. brottskommitté. Denna är underställd kommunstyrelsen. Alla partier i kommunfullmäktige är representerade i kommittén.

Norrköpings kommun

Norrköpings kommun har bildat ett brottsförebyggande råd (N OBRÅ). Det bildades efter beslut i Norrköpings kommunstyrelse i juni 1993.

I beslutet angav kommunstyrelsen målet för rådets arbete. Bland rådets uppgifter märks

- rådet skall ha en ständigt aktuell bild av barns och ungdomars situation i Norrköping, - rådet skall verka för att vidga samarbetsformema mellan berörda parter och för en informell och naturlig kontakt mellan dem, - rådet skall verka genom ett nätverk som snabbt fångar upp fråge- ställningar där ett gemensamt agerande kan göras i tid, - rådet skall följa aktuell forskning, - rådet skall försöka få till stånd en gemensam grundsyn och ett gemensamt handlingsprogram för kommunens drog- och brotts- förebyggande arbete.

Ordförande i rådet är ett av kommunens kommunalråd. I rådet ingår i övrigt företrädare för bl.a. socialnämnden, kultur och fritid, ut- bildningsnämnden samt representanter för kommundelsnämnderna. Dessutom ingår representanter för polisen, föreningsrådet och ekumeniska rådet.

Rådet sammanträder några gånger per termin. Under rådet finns en

arbetsgrupp som bereder ärenden och som utgör en kontaktyta mot kommundelsnämnderna i kommunen.

Stockholms kommun; Samordningskansliet för brottsförebyggande åtgärder

Nuläge

Också Stockholms stad har liksom tidigare särskilt nämnda kommuner ansett att det brottsförebyggande arbetet är en viktig kommunal fråga. Stockholms kommun har därför inrättat ett samordningskansli för brottsförebyggande åtgärder direkt under kommunstyrelsen och finans- borgarrådet. Kansliet är knutet till Stadskansliet.

Samordningskansliet påbörjade sitt arbete hösten 1989. Kostnaderna för kansliet betalas helt av kommunen. Dessutom satsar Stockholms kommun 6 miljoner kronor per år på olika projekt - i egen regi, i samarbete med andra eller i projekt som drivs av andra, främst organisationer av frivilliga krafter. Kansliet får vidare bidrag av försäkringsbolag och andra delar av näringslivet i projekt som har intresse för dem.

Kansliet svarar dels för egna aktiviteter, dels för brottsförebyggande arbete i samarbete med polis, föreningar, förvaltningar och företag.

Samordningskansliet tar initiativ till och leder permanenta eller tillfälliga aktiviteter där flera aktörer samverkar. Exempel på det är arbetsgrupper för trygghet i boendet, ungdomsaktiviteter i city, förebyggande av anlagda bränder och alkoholrelaterad brottslighet.

Arbetsgruppen för ungdomsaktiviteter i city består av representanter för kommunala förvaltningar, polisen och ideella organisationer såsom De Kristna Samfundens Nykerhetsrörelse, Fryshuset och Immanuels— kyrkan. I centrala arbetsgruppen för "Trygghet i boendet" återfinns polisen, socialtjänsten, samordningskansliet, hyresgästföreningen, Stockholms fastighetsägareförening samt kommunala och kooperativa bostadsföretag.

Som exempel på ett projekt som drivs av kansliet har kansliet nämnt ett projekt för ungdomar med problem i Farsta. I samarbete med sko- lan, socialtjänsten och polisen i Farsta ordnades ett internat för ung- domarna under en vecka på Barnens Ö. De fick här träning i allt vad samhället kräver av dem och andra. I internatet deltog bl.a. företrä- dare för polisen i Farsta.

Samordningskansliet stöder många projekt med brottsförebyggande syfte. Det är nu ett 50-tal olika projekt som alla fått penningbidrag

från kansliet. Exempel på sådana projekt är

- Farsor och Morsor på stan, - Skyddsänglarna i Farsta, - Svenska Supporterförbundet, - Kvalitetscirklar mot mobbning, - Strul (ett projekt för flickor i riskzonen i åldern 13 - 17 år), - Aktivering av invandrarungdomar (boxningsträning), - Skinheads/Danföreningen Höder, - Brottsofferjourerna i Stockholm, - Projekt Östermalm, - Med båda fötterna i Farsta (målgrupp barn och ungdom och yrkesverksamma i Farsta).

Kansliet strävar efter att få till stånd lokala brottsförebyggande projekt och lokala brottsförebyggande råd i olika stadsdelar och i förorterna. Bidrag lämnas både till enstaka projekt och de lokala råden. De medverkande i råden arbetar ideellt.

Kansliet har föreslagit att ungdomar som bor i Stockholmsområdet rekryteras till poliser i Stockholm. Sådana ungdomar räknar kansliet med att de blir Stockholms polisdistrikt trogna. Polisrekryteringen följer nu kansliets förslag. Kansliet ordnar vidare sammankomster med polisaspiranterna i Stockholm. Kansliet delar vidare ut stipendier till poliser för studieresor utomlands, exempelvis för studier av åtgärder mot läktarvåld och narkotikalangning.

Utöver stödet till olika projekt anordnar kansliet kursverksamhet och ger ut skrifter. '

Åtgärder för framtiden

Samordningskansliet ägnar sig åt konkreta åtgärder - ser efter vad man kan göra åt det "elände" som kansliet får vetskap om. Kansliet under- söker inte vad eländet beror på. Det gör så många andra. Kansliet ser som sin uppgift att utveckla en aktionsberedskap på både kort och lång sikt. Det kräver enligt kansliet viss metodutveckling.

Enligt kansliet bör det brottsförebyggande arbetet inriktas på ung- domsgrupper där det typiskt sett brukar finnas ungdomar som kan komma att vålla problem när de blir äldre. Enligt kansliet är det möj— ligt att spåra tendenser till kommande problem redan på daghemmen

men framförallt på fritidsgårdarna. Sådana ungdomsgrupper bör man koncentrera sig på. Nu måste dock kansliet och andra ofta arbeta kortsiktigt med akuta åtgärder men det brottsförebyggande arbetet bör framöver bli mera långsiktigt.

Den nuvarande sekretesslagstiftningen har i flera fall hindrat ett nödvändigt och angeläget samarbete i brottsförebyggande frågor. Som exempel på det har kansliet nämnt det tidigare nämnda Farsta-proj ektet där kansliet hade svårigheter att "lokalisera" de problematiska ungdo- mar som man ville nå i projektet, eftersom sekretessen mellan myndigheterna lade hinder i vägen.

Samordningskansliet anser att det är av stor vikt att de resurser som samhället ställer till förfogande för brottsförebyggande arbete får en större koncentration till helger och lov. Öppettiderna för fritidsgårdar är ett exempel på ett fall där förändringar behövs.

3 Enskilda aktörer

Enligt direktiven skall vi överväga hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom ett vidgat engagemang från enskilda och genom privata initiativ, exempelvis genom grannsamverkan mot brott och annan lokal brottsförebyggande verksamhet. En annan viktig fråga som vi enligt direktiven skall studera är hur samverkan mellan enskilda och polisen kan utvecklas.

Vi har därför försökt kartlägga vilka de enskilda aktörerna är i dag och sedan tagit kontakt med företrädare för dem för en diskussion av de insatser de gör och hur de ser på den brottsförebyggande verksam- heten i framtiden.

3.1. Vilka är de enskilda aktörerna i dag?

Redan i dag är det många som engagerar sig i brottsförebyggande verksamhet. Vi har försökt att kartlägga enskildas aktiviteter på om- rådet genom intervjuer och hearingar med företrädare för föreningar och organisationer som har brottsförebyggande verksamhet på sina program. Det har inte varit möjligt att ta kontakt med alla aktörer på området. Men vi utgår ifrån att de vi har haft kontakt med är representativa. Vi har träffat samman med företrädare för bl.a.

- kommuner,

- banker, posten, försäkringsbolag och Sveriges Köpmannaförbund, - organisationer för företagare och anställda, - organisationer för boende och fastighetsägare, - Hem och Skola-rörelsen,

- idrottsrörelsen,

- organisationer mot drogmissbruk,

- pensionärsorganisationer, - trossamfund,

- brottsoffer- och kvinnojourer, - vissa ungdomsorganisationer, - organisationer mot brott.

En förteckning över vilka utredningen har träffat samman med är intagen i bilaga 2. Vid kontakterna har bl.a. följande frågor diskuterats.

- Vilka är dagens problem? - Vilka åtgärder vidtar Ni nu eller planerar Ni att vidta för att minska den brottslighet som berörs i utredningens direktiv - Vilka åtgärder anser Ni bör vidtas i framtiden? Vad kan Ni själva göra och vilket ansvar är Ni beredda att axla?

I det följande ges en kort beskrivning av vad som kommit fram vid dessa hearingar. Framställningen är för varje aktör i regel indelad i ett avsnitt om vad som görs för närvarande - Nuläge - och ett annat avsnitt om vad aktören vill se för framtiden - Åtgärder för framtiden.

3 .2 Bankerna och posten Nuläge

Bankerna samarbetar sedan ett trettiotal år i fråga om brottsförebyg- gande verksamhet, närmast tillfällesreducerande åtgärder. Mellan bankerna och posten sker också ett samarbete i många sådana frågor.

Bankerna och posten förbättrar fortlöpande säkerhetsutrustningarna inom bank- och postlokalerna men också utrustningar i anslutning till lokalerna såsom serviceboxar och bankomater. Skyddstekniken vid värdetransporter är även ett viktigt område. Detta har blivit särskilt viktigt eftersom Riksbanken drar in lokalkontor. Många nya tekniker och utrustningar prövas, bl.a. utrustningar där sedlar görs obrukbara vid försök till rån mot värdetransporter och bank- och postlokaler. Bankerna och posten strävar också efter att i större utsträckning gå över till "elektroniska" betalningsströmmar.

Även om det läggs ned mycket arbete på utrustningssidan, görs detta regelmässigt som ett led i utvecklingen av rutiner, avsedda att minska brotten mot bankerna och posten.

Såväl bankerna som posten lägger ned stora summor på den brotts- förebyggande verksamheten. Skälet till det är inte i första hand penningförlusterna vid rån och andra brott mot bankerna och posten utan omsorgen om personalen och säkerheten för kunderna.

Bankerna och posten ser frågan om säkerhet och trygghet som en balansgång mellan vad som är tekniskt möjligt och vad som är praktiskt genomförbart utan att våldet trappas upp. De stöder olika

former av brottsförebyggande arbete, t.ex. Stöldskyddsföreningens verksamhet.

Åtgärder för framtiden

Företrädare för bankerna och posten har framhållit att de kommer att fortsätta sitt brottsförebyggande arbete.

Därutöver är posten beredd att medverka i det allmännas brottsföre- byggande verksamhet. Som exempel på åtgärder som posten skulle kunna medverka till har nämnts spridning av brottsförebyggande infor- mation via postkontor. Posten är vidare enligt uppgift beredd att även på annat sätt sprida idéerna om s.k. grannsamverkan, närlarm och snatterilarm till sina kunder men även att stötta initiativ till sådana aktiviteter bland boende och företag.

Men företrädarna för bankerna och posten har framhållit att myn- digheterna - i synnerhet polisen och andra inom rättsväsendet - samti- digt måste ges förutsättningar för en effektivare verksamhet för att in- satserna skall bli framgångsrika.

Straffen för brott mot bank och post är alltför lindriga. Domstolarna ligger mycket lågt i de aktuella straffskalorna. Blir inte domstolarna strängare, måste lagstiftningen enligt bankernas och postens mening skärpas.

Polisen måste vidare få rimligare förutsättningar för spaningsverk- samheten och ges möjlighet att använda ett datoriserat förspanings- register och andra moderna metoder som polisen inte har tillfälle att nyttja nu.

Liksom hittills krävs det vidare enligt bankerna och posten särskilda poliser för kvalificerade brottsutredningar. Det duger inte med närpoli- ser för de uppgifterna.

Posten disponerar i dag sex poliser vid postens utredningscentral i Stockholm. Dessa har stor erfarenhet av utredningar om brott inom och mot posten. Det är väsentligt att posten får behålla dessa specia- lister. De kan inte ersättas av närpoliser eller andra poliser ute i land— et. Posten betalar redan i dag allt utom lönen för dessa sex poliser och är beredd att betala mer för att få behålla dem. Enligt posten gör de ett mycket värdefullt arbete inte enbart för posten utan för samhället i dess helhet.

3 .3 Försäkringsbolagen Nuläge

Försäkringsbolagen samarbetar i många brottsförebyggande frågor. Exempel på områden som försäkringsbolagen tar upp i sina olika pro— gram i den brottsförebyggande verksamheten är

- åtgärder mot våld - åtgärder mot skadegörelse - åtgärder mot droger — åtgärder mot skador i trafiken - åtgärder för ett tryggare boende - åtgärder för brottsoffer - åtgärder för barn i riskzonen - åtgärder mot anlagd brand

Liksom bankerna och posten ser försäkringsbolagen över sina egna rutiner löpande i syfte att minska brottsligheten genom tillfällesreduce- rande åtgärder. De branschgemensamma åtgärder mot brott som initieras av försäkringsbolagen kanaliseras till största delen via Svenska Stöldskyddsföreningen (allmänt brottsförebyggande verksam- het), Svenska Brandförsvarsföreningen (anlagda bränder) och Larmtjänst AB, Utredningsenheten (försäkringsbedrägerier).

Förutom gemensamma projekt initieras mängder av aktiviteter framför allt på regional basis av enskilda bolag i samverkan med polisen, fastighetsägare, köpmannaförbund, etc.

Försäkringsbolagen är vidare mycket aktiva när det gäller att få bolagens kunder att ta initiativ till brottsförebyggande åtgärder. Bola- gen intresserar sig bl.a. för grannsamverkan, butikssamverkan, när- och snatterilarm men de ger också stöd till olika organisationer med brottsförebyggande verksamhet på programmet.

Ett av bolagen arbetar även med utbildning och träning av elever i skolorna i lag och rätt och hur man förebygger brott. I undervisnings- materialet betonar bolaget starkt behovet av normer och regler.

Samarbetet mellan myndigheterna i brottsförebyggande syfte anses vara i stort sett bra men det gäller inte "gräsrotsnivån". Det saknas nätverk på denna nivå. Nyssnämnda bolag vänder sig därför till olika aktörer på gräsrotsnivån som kan arbeta brottsförebyggande. Detta görs i regel i form av seminarier där samverkan mot brott sätts i blick- punkten. Seminarierna har bl.a. till syfte att skapa nätverk på denna nivå. Sekretesslagen är enligt bolaget svårtolkad och många gånger utgör den ett hinder för ett fruktbart samarbete mellan olika aktörer.

Nuvarande ordning leder ofta till att en instans lämnar vidare till nästa instans utan föregående samverkan. Ett överlämnande utan föregående samverkan går enligt bolaget ofta i flera led. Försäkringsbolaget har i sitt material försökt att ge exempel på fall där ett samarbete kan odlas utan hinder av sekretesslagens regler.

För att illustrera omfattningen av försäkringsbolagens insatser kan nämnas att ett av bolagen satsar 12 miljoner kronor per år på särskilda brottsförebyggande projekt av andra. Belopp av den storleksordningen har bolaget satsat under fem år. Bolaget delar ut medel ur en fond för olika brottsförebyggande aktiviteter. Beloppen varierar mellan 10.000 och 70.000 kronor per projekt.

Försäkringsbranschen har stora problem när det gäller försäkrings- bedrägerier. Bolagen har - om man bortser från vissa specialför- säkringar, t.ex. ur- och pälsförsäkring - omkring 3 miljoner skadefall. Av skadefallen kan omkring 1,6 miljoner hänföras till villa/hemförsäk- ring, företags- och fastighetsförsäkring samt trafik- och motorfordons- försäkring. Skadesumman för samtliga skadefall är runt 26 miljarder kronor per år.

Branschen räknar med att tio procent av den totala Skadesumman är att hänföra till någon form av försäkringsbedrägerier. Bolagen för- söker att genom egen personal utreda så mycket som möjligt av vad som kan vara bedrägerier. De har för denna uppgift anställt omkring 100 förutvarande poliser eller åklagare. Men bolagen anser sig inte kunna komma tillrätta med problemet med dagens reglering.

Åtgärder för framtiden

Försäkringsbolagen förbättrar successivt sina rutiner för att minska brottsligheten och de påverkar sina kunder att göra detsamma.

Som framgår av den föregående redovisningen satsar försäkrings- bolagen på brottsförebyggande åtgärder i stor omfattning. Bolagen prövar nya metoder och områden för sina brottsförebyggande aktivi- teter. Försäkringsbranschen tar nu exempelvis över fritidsbåtregistret som staten inte velat föra. Detta hanteras nu av Stöldskyddsföreningen på uppdrag av försäkringsbolagen. Båtregistret är enligt försäkrings- bolagen i sig brottsförebyggande. Ett sådant register kommer dessutom att ge viktiga data om fritidsbåtar som utsatts för brott eller använts vid brott men det kommer även i övrigt att underlätta utredningar som rör fritidsbåtar.

För att försäkringsbolagens åtgärder skall få full effekt behöver det allmänna enligt försäkringsbolagen vidta en del åtgärder.

Först och främst bör reglerna om godtrosförvärv ändras. Kraven på

god tro bör skärpas. Frågan om föräldrars skadeståndsansvar för bar- nens handlingar är också viktig.

Inte minst när det gäller försäkringsbedrägerier är påföljdsfrågan viktig och det kan enligt bolagen finnas anledning att överväga om inte fängelsestraff bör följa i större utsträckning än i dag.

Räddningstjänsten bör förstärkas. Skadorna vid bränder är omkring 3 miljarder per år. Antalet bränder är omkring 35.000 per år. Försäk- ringsbranschen räknar med att 25 procent av dem är anlagda. Rädd- ningstjänsten behöver därför bättre metoder och resurser för att den skall kunna avgöra om bränderna är anlagda eller ej. Man måste enligt försäkringsbolagen verka för bättre brandorsaksundersökningar och utredningar. Det behövs också en god samverkan mellan bl.a. polisen, räddningstjänsten, försäkringsbolagen och socialtjänsten. Försäkrings- bolagen söker påverka utvecklingen i brandskadeärendena genom sin medverkan i Svenska Brandförsvarsföreningen.

Polisen bör enligt bolagen prioritera utredningar om försäkringbe- drägerier på ett helt annat sätt än för närvarande. Nuvarande ordning är inte acceptabel. Enligt bolagen lönar det sig inte att polisanmäla. Polisen utreder i alla fall inte. Det har enligt bolagen sagts att t.ex. de ansvariga i Stockholms polisdistrikt alltid lägger undan alla an- mälningar som avser belopp under 100.000 kronor. De utreds aldrig.

3 .4 Sveriges Köpmannaförbund Nuläge

Sveriges Köpmannaförbund organiserar i dag cirka 20.000 företag, bland dessa vissa KF-ägda företag och Apoteksbolaget. Förbundet arbetar på bred front mot brott som riktar sig mot handeln, bl.a. med olika slag av brottsförebyggande information. Ett exempel på det är kampanjen Skydd mot rån i handeln. Den görs i samarbete med polisen.

I en broschyr med denna titel orienteras om olika säkerhetsåtgärder. De företag som frivilligt vidtar åtgärderna får en s.k. symboldekal som tagits fram av handelns organisationer, de anställda och polisen. Symboldekalen placeras på lämpliga platser i de lokaler som skall skyddas, t.ex. på dörrar, fönsterrutor och kassaregister.

Information om symboldekalen och kampanjen har getts till poliser och företag men också till drygt 4.000 intagna inom kriminalvården.

Förbundet är även engagerat i utbildning på området och deltar också i arbetet på att höja det tekniska brottsskyddet i handeln.

Åtgärder för framtiden

Sveriges Köpmannaförbund avser att fortsätta sina brottsförebyggande aktiviteter i framtiden och liksom hittills i samverkan med andra. Inte minst de tekniska frågorna kräver en samverkan. Den Säkerhetsteknik som nu finns och som kommer inom den närmaste framtiden kan sannolikt ge säkrare rutiner framöver. Det behövs bl .a. vid värdetrans- porter och för larmanläggningar av skilda slag. Polisen rycker nu ofta ut i onödan eftersom många larmanordningar inte är tillförlitliga.

För att samverkan skall få full effekt måste enligt förbundet det allmännas organ medverka till att nya metoder får användas i det brottsförebyggande arbetet. Handeln bör exempelvis ges möjlighet att använda bevakningskameror i större utsträckning än hittills. Ny teknik medger att integritetssynpunkter kan tillgodoses på ett annat sätt än tidigare. Ett exempel på en sådan teknik är kameror med automatisk radering. Myndigheterna och det allmänna i övrigt bör vidare verka för att betalkort blir ett vanligt betalningsmedel i framtiden i stället för kontanter.

Förbundet efterlyser vidare klarare signaler av samhället när det gäller påföljder för brott. Det allmänna måste ingripa tidigare mot unga lagöverträdare. Tiderna för handläggning av brottsutredningar är genomgående för långa. Telefonförhör bör bli vanligare. Även andra

åtgärder bör sättas in för att förkorta utredningstiderna.

Alla som stjäl i butiker bör givetvis inte ges fängelse men de rättsvårdande myndigheterna bör enligt förbundet inte alltid avstå från reella sanktioner. Ordningsbot bör i regel kunna tillämpas. Utredning- ar i snatterifall bör genomgående ordnas på ett effektivare sätt. Det sparar enligt förbundet tid och pengar åt samhället, är allmänt moral- höjande och är bra för företagen. Handeln är enligt förbundet beredd att medverka till en bättre ordning genom att bidra ekonomiskt eller på annat sätt om polisen sätter in resurser så att de som snattar bötfälls (ordningsbot).

Det allmännas sätt att utreda och beivra brott måste enligt förbundet förbättras. Annars riskerar vi att få en privat rättskipning. Det har redan funnits vissa tendenser till det.

Den polis som inte utreder måste enligt förbundet bli synlig. Det brottsförebyggande arbetet måste vidare breddas. Stöldskydds- föreningen täcker endast vissa tekniska frågor. BRÅ håller bara på med "statistiska frågor och forskning". Dessa båda organ täcker enligt förbundet inte behovet. Polisen bör ges ett övergripande ansvar för frivillig brottsförebyggande verksamhet såsom grannsamverkan, butikssamverkan, när- och snatterilarm men också för verksamheten vid bevakningsbolagen. Försäkringsbolagen bör inte kräva att försäk- ringstagarna har gjort polisanmälan före kontakten med bolagen och att försäkringstagarna företer en kopia på anmälan att så skett. Det är inte rimligt att samhället tolerar denna dubbelregistrering. Försäkrings- bolagen bör i stället registrera sina fall direkt och sedan sända över uppgifter om dem till polisen elektroniskt - via telefonlinje eller på annat sätt. Många av fallen registrerar polisen enligt förbundet enbart för rättsstatistiken. Ett antal kommer dock att leda till utredningar av polisen.

De organisationsförsök med särskild satsning på brottsföre- byggande åtgärder som görs i exempelvis Karlskoga är enligt förbundet bra initiativ men det räcker inte. Även vanliga poliser måste utbildas i brottsförebyggande arbete.

3.5. Organisationer för företagare och anställda LO Rättsskydd AB

LO Rättsskydd AB är kritiskt på flera punkter när det gäller myndig- heternas brottsbekämpning. Det är i regel inte fråga om brister i lagstiftningen utan i myndigheternas sätt att arbeta. Myndigheterna samarbetar inte i den utsträckning som skulle behövas och i regel inte med de fackliga organisationerna. Det är enligt LO Rättsskydd AB beklagligt i synnerhet som de fackliga organisationerna och dess medlemmar som regel sitter inne med kunskaper som är värdefulla när det gäller att förebygga och utreda olika slag av brott med anknytning till företagen. Vissa myndigheter har enligt organisationen en direkt motvilja mot att samarbeta med de fackliga organisationerna.

Samhället har enligt LO Rättsskydd AB tappat greppet när det gäller EKO-brotten, närmast de brottsliga förfarandena vid konkurser. I den delen har organisationen bl.a. framhållit följande.

Löntagarna får ofta inte ut någon lön i konkursen, eftersom löne- fordringarna har så låg prioritet. Detta är allvarligt och har stora sociala konsekvenser, särskilt sedan lönegarantin nu urholkats kraftigt de senaste åren. Löntagarna har ofta en mycket otrygg situation under lång tid före konkursen och det förekommer att de utsätts för på- tryckningar att medverka till ekonomiska brott. De anställda och deras fackliga företrädare upptäcker ofta tidigt att något inte är som det skall. Det har förekommit att de anställda och deras fackliga företräda- re har tagit kontakt med myndigheterna i en sådan situation men avvisats eller möts av ointresse eller ovilja av företrädare för myndig- heterna. Detta är olyckligt. Facket och de anställda vill vara en informationsskanal till myndigheterna som givetvis måste ha ansvaret för bekämpningen av EKO-brotten.

LO Rättsskydd AB har betonat att det inte behövs några större förändringar av lagstiftningen när det gäller EKO-brotten men att det är väsentligt att myndigheterna ändrar sina arbetsmetoder. Däremot krävs det ändringar i sekretesslagstiftningen. Skattemyndigheterna lämnar ofta inte ut uppgifter när de fackliga organisationerna försöker utreda exempelvis vem som är den formelle arbetsgivaren för medlemmar som saknar skriftliga anställningsbevis.

Butiksrån och andra brottsliga angrepp som riktar sig mot de anställda i handeln har Handelsanställdas förbund sedan många år försökt att förebygga. I den delen har de fackliga organisationerna ett bra samarbete med arbetsgivarna inom handeln och med polisen. De driver tillsammans projektet Skydd mot rån i handeln. Projektet riktar sig till arbetsgivare och anställda i handeln.

Svenska Arbetsgivareföreningen Nuläge

Svenska Arbetsgivareföreningen har en särskild enhet som ägnar sig åt säkerhetsfrågor, nämligen NBB — Näringslivets beredskapsbyrå. NBB har till uppgift att

- främja åtgärder för företagens säkerhet - verka för kostnadseffektiv riskhantering - verka för förståelse hos företagen för riskhantering och säker- hetsarbete.

Arbetsområden för NBB är bl.a.

- leveranssäkerhet

- säkerhetsunderrättelsetjänst - drogproblematik - stöld och svinn

- ADB—säkerhet - personalsäkerhet - sårbarhetsfrågor

— brandskydd och räddningstjänst - etik- och moralfrågor - nyckelpersoner - stöd till fördjupad utbildning, bl.a. akademisk, i riskhantering - Europa-kunskaper, standardisering - organiserad och ekonomisk brottslighet - säkerhet vid personalminskningar - omvärldsbevakning - Competetive Intelligence and Security.

Näringslivets Beredskapsbyrå är kansli för Näringslivets säker— hetsdelegation (NSD), som består av en central och sex regionala delar — skapade genom ett nätverk av säkerhetsansvariga inom främst näringslivet. Till NSD är ca 700 företag, myndigheter och organisa- tioner m.fl. anslutna. Antalet personer inom nätverket är omkring 1.000, de allra flesta i olika säkerhetsroller i näringslivet.

Enligt NBB måste brottsutvecklingen i samhället bekämpas inom alla områden. Det ställer ökade krav på samverkan mellan näringslivet och de rättsvårdande myndigheterna. SAF/NBB främjar sådant samarbete bl. a. genom kurser, seminarier och policyskapande aktiviteter. Det tar sig sådana konkreta uttryck som att föreläsare från Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och andra polisära enheter

engageras i NBst utbildnings- och seminarieverksamhet. Föreläsare från SAF/NBB deltar på motsvarande sätt i andra organisationers kursverksamhet. Det nära samarbetet stimuleras också av att bl.a. företrädare från Rikspolisstyrelsen ingår i NBB:s referensgrupp och i NSD.

Ett av huvudbudskapen i säkerhetsutbildningen är enligt NBB indivi- dens ansvar. Utan ett personligt engagemang av envar i företagens säkerhetsarbete blir säkerheten bristfällig. Ett liknande förhållande råder enligt NBB också i samhället i övrigt. Exempelvis kan säkerhe- ten på gator och torg knappast upprätthållas om inte envar engagerar sig i vad som sker. Den som ingriper handgripligen med stöd av sin nödvärnsrätt skall inte behöva sväva i okunskap om att han har samhällets stöd och den som ställer upp som vittne skall inte behöva oroa sig för repressalier. Förmår inte samhället ge den grundtrygg— heten kommer medborgarna enligt NBB att gå miste om många av- görande insatser från allmänhetens sida.

Ett annat viktigt budskap är enligt NBB att det behövs ett nära samarbete mellan näringsidkare och den lokala polisen. Här kan övervägas att förstärka målsägandenas roll vad gäller t.ex. insyn i polisutredningar.

Åtgärder för framtiden

Under många år har medborgarna enligt NBB vant sig vid att det finns någon myndighet eller liknande som tar hand om behoven även inom säkerhetsområdet. Den ökande brottsligheten och det ekonomiska läget i landet gör enligt NBB att den tiden är förbi. Inom näringslivet är det enligt byråns mening uppenbart att man tvingas ta hand om en stor del av sina egna säkerhetsbehov, bl. a. genom att anställa egna säker- hetsmän och säkerhetschefer. Det går naturligtvis att ha många synpunkter på hur polisen m. fl. skall prioritera sina insatser men resurserna räcker i vart fall inte till för att ta hand om alla skyddsbe- hov som finns inom näringslivet. Det är därför enligt NBB nödvändigt att de polisiära resurserna används där de gör mest nytta. Samma förhållande gäller inom de andra sektorerna i samhället. Att vi nu åter kan se patrullerande poliser på gator och torg glädjer enligt NBB många människor. Att de uppträder två och två kan däremot enligt byrån inte vara resultatet av uppdrags givarnas behov. Förhoppningsvis är detta inte heller ett tecken på någon utbredd otrygghet på gator och torg. Det är enligt NBB i stället lätt att uppleva det som fel an- vändning av en knapp resurs.

Enligt NBB har inte polisens roll givits en gång för alla. Uppgif-

terna måste förändras i takt med förändringarna i samhället. Det finns enligt NBB en kärna i den polisiära verksamheten som bör vara förbe- hållen polisen på grund av särskilda rättssäkerhetskrav m.m. Utanför det området bör det enligt NBB vara möjligt att finna olika alternativ i högre grad än vad som hittills skett. Bevakningsföretag kan an- tagligen anlitas i större utsträckning än vad som sker idag. En mångfald av lösningar kan behövas. I den mån tidigare polisiära uppgifter skall handhas av andra än polisen är det enligt NBB önskvärt att marknadskraftema får verka så fritt som möjligt. Att vältra över uppgifter - t ex trafikövervakning - på kommunerna är knappast någon lämplig lösning. Det är i stället så att även kommunernas egna verksamhetsområden - utöver myndighetsutövning - bör begränsas till sådant som inte kan ske i lämpligare former. Även här bör enligt NBB förutsättningslöst undersökas i vilken utsträckning bevaknings- företagens konkurrensutsatta tjänster kan utvecklas och anlitas.

Med den viktiga utgångspunkten att det är ett individuellt ansvarsta- gande som måste stimuleras så kan man enligt NBB också gå vidare och se hur ny teknik skall utnyttjas för att höja säkerhetsnivån i samhället. Med all respekt för att t.ex. kameraövervakning kan hota den personliga integriteten i samhället kan man enligt NBB fråga sig var gränserna bör dras. Skall det vara tillåtet med kameraövervakning inom en banklokal men inte utanför entrén trots att det är där som rånaren drar ner sin luva över ansiktet? Frågorna är många och komplicerade. En fortsatt och fördjupad dialog mellan bl.a. polisiära myndigheter och näringslivet när det gäller prioriteringar av säkerhets- insatser och utformandet av regelverket m.m. kan bidra till nyanserade lösningar.

TCO

Polisen är enligt förträdare för TCO en del av samhällets trygghets- och servicesystem. Polisens funktion som trygghetsfaktor spänner Över frågor som utgör grunden för såväl välfärds- som socialpolitik. Den svenska polisen är enligt TCO ett av samhällets svar på de åtaganden mot medborgarna som kommer till uttryck i grundlagen - regerings- formen 1 kap. 2 5.

Det är enligt TCO viktigt att polisens roll är tydlig och att polisens befogenheter och metoder är brett förankrade hos allmänheten. Av det följer enligt TCO att polisiära befogenheter, som huvudprincip, skall förbehållas polisen. Polisens arbete är myndighetssutövning. Myndig- hetsutövning kan enligt TCO endast utövas av offentligt reglerade organ, en lagreglering som garanterar den enskilde medborgaren

möjlighet till insyn, omprövning och besvärsrätt. Gränserna mot andra samhällsfunktioner och privata intressen måste då det rör polisen vara särskilt tydliga. Denna ståndpunkt förstärks enligt TCO av att polisen är det enda organ som har rätt att tillgripa våld för skyddande av med- borgarna och deras egendom eller andra samhällsintressen.

Den demokratiska kontrollen är enligt TCO av vital betydelse för polisens breda förankring i samhället. Central är också frågan om allmänhetens tillit till den interna kontrollen inom polisen. Det är TCO:s uppfattning att vi idag har en ordning för hantering av anmälningar mot polismän som fyller högt ställda krav på rättssäker- het. En sträng disciplinär kontroll, en utsatt yrkesfunktion och så höga etiska krav som ställs på polisen förutsätter som TCO ser det att stor uppmärksamhet ägnas också åt polismännens rättssäkerhet.

Idag förskjuts polisens roll mot ett mer brottspreventivt perspektiv. Under begrepp som proaktivt, problemorienterat, preventivt eller brottsförebyggande polisarbete sker denna förändring mer eller mindre målmedvetet i olika delar av polisväsendet. TCO ser positivt på denna förändrade inriktning av polisarbetet. Polisen kan härigenom enligt TCO få en central position i samhällets ansträngningar för att förhindra spänningar mellan segregerade grupper, för att brett bekämpa brottsligheten och uppkomsten av kriminalitet. Denna förändring måste enligt TCO ske under sådan politisk kontroll att den rättsliga regleringen av polisens befogenheter fortlöpande anpassas till den nya inriktningen. Uppmärksamheten måste också ägnas åt sam- bandet mellan denna förändring av polisens funktion och de allmänna grundsatserna för den svenska rättsordningen. En väl fungerande polis är enligt TCO ett samhällsintresse som måste formas heltäckande över hela landet och finansieras solidariskt över skattesystemet.

3.6. Organisationer för boende och fastighetsägare

HSB riksförbund Nuläge

HSB riksförbund är en riksorganisation för 4.300 bostadsrättsförening- ar med omkring 350 000 medlemmar i föreningarna. Dessutom har HSB omkring 325.000 bosparare.

HSB riksförbund uppmärksammar de byggnadstekniska möjligheter- na att förhindra inbrott och skadegörelse i föreningarnas bostäder och lokaler. I nya hus väljer man lösningar som bygger på de erfarenheter som gjorts under många år av byggenskap inom HSB-rörelsen. Detta gäller bl.a. tekniska standarder för lägenhets- och ytterdörrar men också fönster. Under senare år har man strävat efter att placera lägenhetsförråden i direkt anslutning till bostaden.

HSB biträder befintliga bostadsrättsföreningar med råd och tjänster vad gäller underhåll, service, försäkringsfrågor m.m. I detta ligger enligt förbundet också tekniska brottsförebyggande åtgärder. För- bundet informerar vidare om och förmedlar säkerhetsprodukter, t.ex. säkerhetsdörrar, kodlås och gallerboxar som skydd för bilar i storgara- ge. I äldre byggnadsbestånd är det besvärligare. Källare och förrådsut- rymmen ärinte byggda som små enheter. Inte heller garageplatserna. I äldre bestånd är det upp till de enskilda bostadsrättsföreningarna att besluta vilka åtgärder de vill vidta. Och de har att ta kostnaderna för åtgärderna. HSB centralt ger dock ut rekommendationer till före- ningarna om tekniska brottsförebyggande åtgärder.

För förbundet är grannsamverkan och s.k. grann— och väntjänster ett viktigt inslag i verksamheten. Även om denna verksamhet inte har det primära syftet att vara brottsförebyggande, anser förbundet att detta blir effekten. Samhörighetskänslan och varsamheten med den gemensamma egendomen ökar. Därigenom minskar enligt förbundet slitage och skadegörelse.

Åtgärder för framtiden

HSB riksförbund planerar för närvarande inte någon central kampanj om brottsförebyggande åtgärder. Dels upplever man sig ha betydligt mindre problem än andra fastighetsförvaltare och dels är detta något som man anser bäst hanteras genom lokalt samarbete mellan direkt

berörda.

Samhället bör enligt HSB riksförbund ta ett större ansvar, förslagsvis genom en ny kommunal organisation, uppbyggd efter mönster av civilförsvaret. Den bör ha till uppgift att arbeta på bred front och bör kunna bli en organisation för hemskydd mot brott.

Förbundet menar att bostadsrätten i sig är en upplåtelseform som motverkar brott. Det är viktigt att de allmänna förutsättningarna i samhället är sådana att det finns bostadsrättslägenheter att tillgå och att denna boendeform inte diskrimineras.

Hyresgästernas Riksförbund

Hyresgästernas Riksförbund har formellt bara 21 medlemmar - de 21 hyresgästföreningar som täcker hela landet. Dessa föreningar har drygt 550.000 medlemmar.

Det finns omkring 3.500 lokala hyresgästföreningar som arbetar i bostadsområdena. Men dessa täcker endast omkring 50 procent av medlemsstocken. Många medlemmar bor i hus - kvarter där det inte finns någon lokal organisation.

När det gäller miljön är det trygghetsfrågorna som dominerar. De kan lämpligen indelas i en teknisk del och en som gäller grannkontak- ter i alla former. Alla åtgärder som ger de boende både en faktisk trygghet och en känsla av trygghet är enligt förbundet viktiga. Åtgärder mot brott och ordningsstörningar hör också dit.

SOS Skydda Oss Själva

De lokala föreningarna samarbetar i trygghetsfrågorna med de lokala hyresvärdarna. Hyresgästernas Riksförbund har som mål att hyres- gästerna skall få möjlighet att förhandla om hyrans storlek men också om annat som hör till boendet.

Ett känt trygghetsprojekt är "SOS Skydda Oss Själva", initierat av hyresgästföreningens kontaktkommitté i kvarteret Riddarsporren i Stockholm. Kvarteret är beläget i Stockholms innerstad, omedelbart norr om Odenplan. I kvarteret finns omkring 540 lägenheter, inklusive pensionärsbostäder.

Polisen är inte huvudman i projektet. Det är de boende som själva har tagit initiativet efter studier i London och av Neighbourhood Watch i England och USA. Projektet bygger på att hyresgäströrelsens lokala kontaktkommitté svarar för verksamheten. Kommittén represen— terar de boende i gemensamma frågor enligt ett avtal mellan hyresgäst-

föreningen och de allmännyttiga bostadsföretagen. Detta utgör basen för kontaktkommitténs arbete i kvarteret

Skälen till att kommittén började med detta "skyddsproje " är flera, bl.a. följande.

- De boende ville bedriva en verksamhet som minskar såväl rädslan för brott som antalet brott i kvarteret Riddarsporren. Ett bostads- möte hade krävt att det skulle göras något åt brottsligheten i kvarteret. - De boende ville sprida en ökad medvetenhet om hur man i hyres- husbebyggelse beter sig för att motverka brand och egendoms- brott. - De boende ville öka skyddsnivån i det egna kvarteret för att göra det svårare för tjuvarna. - De boende ville utforma en modell för hur man i hyresgäströrel- sen kan arbeta med skyddsfrågorna. - De boende ville naturligtvis också påverka hyresgäströrelsen att mer ägna sig åt skyddsfrågorna.

I häftet Skydda Oss Själva i Riddarsporren har kontaktkommittén bl.a. uttalat

Kriminalitet och rädsla för brott har under de senaste åren ökat i våra bostadsområden. Att ropa på polis hjälper inte, vi kommer aldrig att få råd med tillräckligt antal poliser för att skapa trygghet i boendemiljön. Det är därför viktigt att hyresgästerna erbjuds möjligheter att i samverkan med andra frivilligt ställa upp i ett skyddsarbete för att öka tryggheten i det egna kvarteret. Detta innebär inte medborgargarden, tvärtom handlar det om att ge polisen ökade möjligheter att gripa in mot brottslingar i rätt tid.

Varje trapphus i kvarteret har ett eget skyddsombud. Skyddom- budets arbetsuppgifter omfattar

Inbrottsskydd:Dörrars och portars kondition skall kontrolleras, bryt- märken på dörrar och fönster uppmärksammas, etc. Brandskydd: Fastighetsförvaltaren skall underrättas om att löst material som påträffats och som kan vara brandfarligt skall av- lägsnas. Allmänt skydd: Vad som är trasigt och kan vålla skada på människor eller egendom ska ombudet anmäla till fastighetsförvaltaren. Misstänkta beteenden ska ombudet anmäla antingen direkt till polisen eller till kontaktkommittén.

SOU 1994:122 Kapitel 5 Rollfördelningen; Enskilda aktörer

Ansvarsområdet för skyddsombudet är den egna trappuppgången.

Kontaktkommittén samverkar med polis och räddningstjänst. I utbildningen av trappombuden har både polis och räddningstjänst deltagit. Kontaktkommittén har även samverkat med andra, bl.a. barnomsorgen.

Kontaktkommittéerna har numera beteckningen lokal hyresgästföre- ning.

Det saknas tillförlitlig statistik om vilka förändringar i den registre- rade brottsligheten i kvarteret som projektet har lett till. Det har dock sagts att de registrerade brotten och ordningsstörningarna minskat i några fall med upp till 50 procent. Genom projektet anser man sig vidare ha vunnit andra minst lika viktiga effekter, som att trapphusen hålls renare och att den sociala kontrollen har ökat.

Andra trygghetsskapande åtgärder

Förbundet ser inte Riddarsporren-projektet Skydda Oss Själva endast som ett sätt att bekämpa brott utan som en väg att åstadkomma grann- samverkan och öka tryggheten i själva boendet. Det finns enligt förbundet andra former för trygghetsskapande arbete. Förbundet har särskilt pekat på försöken med fastighetsskötare inom allmännyttiga bostadsföretag men också på förvaltningen av ett tusental lägenheter i Järfälla. I det förra fallet har fastighetsskötare getts ett särskilt ansvar för ett mindre geografiskt bestämt område. I det senare fallet har de boende tagit över ansvaret för förvaltningen genom ett särskilt bildat bolag för den uppgiften.

I andra fall har de boende skapat särskilda samverkansformer i samarbete med kvarterspoliser.

Riksbyggen Nuläge

Riksbyggen deltar i förvaltningen av 2.000 bostadsrättsföreningar men Riksbyggen har dessutom ett stort antal uppdrag att förvalta bostäder i kommunala allmännyttiga bostadsföretag.

Riksbyggen arbetar på flera fronter när det gäller det brottsförebyg- gande arbetet. Organisationen rekommenderar och vidtar skadefö- rebyggande åtgärder i samarbete med ett försäkringsbolag. Den projekterar nybyggnader med utgångspunkt i Riksbyggens säkerhets-

dokument, som har tagits fram på grundval av de erfarenheter som Riksbyggen gjort. Vid tillsynen av fastigheterna ingår vidare brotts- förebyggande moment.

Riksbyggen har inte meddelat några särskilda rekommendationer till föreningarna om grannsamverkan eller andra brottsförebyggande åtgärder än dem som nämnts i det föregående. Däremot arbetar Riks- byggen liksom HSB mycket på en samverkan för de boende i en bredare social mening. Men lokala initiativ för grannsamverkan i samarbete med polis förekommer.

Åtgärder för framtiden

Företrädaren för Riksbyggen yttrade sig i samma riktning HSB riksförbund när det gäller en organisation för brottsförebyggande åtgärder på lokalplanet - en särskild kommunal organisation för ända- målet.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) Nuläge

SABO organiserar allmännyttiga bostadsföretag - 310 företag med 900.000 lägenheter. SABO:s huvuduppgifter är att stödja medlems- företagen genom bidrag till utvecklingsprojekt, genom information och genom att främja informationsutbytet mellan medlemmarna i organisa- tionen.

De allmännyttiga bostadsföretagen i storstäderna har vidtagit särskilda åtgärder för att komma tillrätta med brott och ordnings- störningar i företagens bostäder och närområdet till dem. Vissa företag har organiserat grupper av anställda som reser ut till bostäder där det förekommit störningar och gör de boende där uppmärksamma på att de stör - en form av "en bilburen portvakt".

Samverkan mot brott ses som en lokal fråga i SABO:s organisation men SABO var med när de första lokala samarbetsformema diskutera- des. SABO vill att de boende skall ha såväl teknisk som social trygghet. SABO:s undersökningar har visat att de boende känner sig trygga men att de vill ha ännu mer trygghet.

Åtgärder för forntiden

I SABO:s medlemsföretags förvaltningsfilosofi ingår att förebygga brott. Förvaltningen är decentraliserad till mindre områden. SABO utgår från att den lokala polisen tar initiativet till en samverkan.

Kvarterspolisverksamheten är enligt SABO en lågprioriterad verksamhet. Polisen tycks ha misslyckats med att få igång kvarterspo- lisverksamheten, sannolikt på grund av en missriktad löne—, rekryte- rings- och meritvärderingspolitik. SABO vill att kvarterspolisverksam- heten högprioriteras.

Sveriges Fastighetsägareförbund Nuläge

I Sveriges Fastighetsägareförbund ligger tyngdpunkten på 24 regionala föreningar. Antalet medlemmar är omkring 22.000. I organisationen finns ett begränsat antal fastighetsägare med många fastigheter men huvudparten av medlemmarna har enstaka fastigheter.

Förbundet har sagt sig ha problem som liknar dem som HSB, Riks- byggen och SABO redovisat. De har lösts på i stort sett samma sätt. Försök med bl.a. ordningshållning i bostadsområdena görs med goda resultat, dock i en annan form av modern "portvakt" än den som SABO redovisat. I försöken deltar deltidsanställda fastighetsskötare, boende inom det bostadsområde som de skall tillse.

Åtgärder för framtiden

Förbundet arbetar nu tillsammans med försäkringsbolagen för att kom— ma fram till ett brotts- och skadeförebyggande paket, med i första hand tekniska lösningar av olika slag. Förbundet anser det dock viktigt att man inte stannar vid tekniska frågor utan breddar arbetet till människorna och deras attityder.

Förbundet verkar även för att medlemmarna uppmärksammas på be- hovet av försäkringar men också för att försäkringbolagen skall tilläm- pa en differentierad premiesättning för fastigheter med olika tekniska skyddsnivåer.

Villaägarnas Riksförbund

Nuläge

Villaägarnas Riksförbund, Villaägarna, är en intresseorganisation för villaägare med 110 000 medlemmar och 750 villaägareföreningar anslutna. Villaägarnas Riksförbund arbetar på tre nivåer - centralt, regionalt och lokalt - och förbundet är representerat i alla delar av

landet, även i glesbygden. Förbundet engagerar sig mycket i brotts- förebyggande frågor, bl.a. i olika former för grannsamverkan och genom upplysning om hur villaägare kan skydda sig mot brott.

Förbundet började med grannsamverkan i samarbete med polis redan år 1985. Den formen för samverkan är numera vanlig i flertalet av förbundets föreningar. För grannsamverkan delas ett villaområde in i block med 20 - 25 fastigheter i varje block. Blocket utser en chef och har därutöver ett antal kontaktmän. På en del håll ronderas blocket av dem som ingår i blocket. På andra håll håller villaägarna fortlöpande kontakt med varandra på andra sätt - genom träffar, kontaktblad, grannlappar, etc. De boende samarbetar med den lokala polisen. Det anses vara viktigt för en effektiv samverkan.

Polisområdena Farsta och Vällingby i Stockholms polisdistrikt har enligt uppgift statistik som visar att Villainbrotten gått ned med över 30 procent efter det att grannsamverkan kommit i gång. Brotten har vidare enligt uppgift ofta stannat vid försök därför att risken för upp- täckt varit stor eller därför att villornas skalskydd förbättrats vid grannsamverkan.

Åtgärder för framtiden

Förbundet planerar att ge ut en föreningspärm. I den skall ingå ett avsnitt om grannsamverkan men också om studiecirkeln "Cirkel i brott". För närvarande har förbundet inte resurser att genomföra projektet.

Om riksförbundet får medel avser förbundet att utbilda ordföran- dena eller andra lämpliga personer i de regionala och lokala före- ningarna inom förbundet. Utbildningen skall inriktas på det brotts- förebyggande arbetets betydelse, hur man går till väga för att få igång grannsamverkan och studiecirkeln.

Riksförbundet vill ha bidrag från stat och kommun till själva igång- sättningen av grannsamverkan och uppstart av "Cirkel i brott" i olika områden. Förbundet anser det vara motiverat eftersom statsmakterna aviserat satsningar på brottsförebyggande åtgärder och eftersom brotts- offerjourerna redan har statliga bidrag till sin verksamhet.

Sådant bidrag skulle enligt förbundets företrädare spara staten utgifter på andra håll och bli en ren "affär" för staten.

Förbundet hoppas också mycket på att de direktiv om mer brotts- förebyggande verksamhet som getts till polisen kommer att leda till att polisen satsar mer resurser för att initiera och stödja grannsamverkan.

3 .7 Hem och Skola-rörelsen

Redan år 1891 fanns det föräldraföreningar vid några skolor i Sverige. År 1945 bildades Målsmännens Riksförbund som en central organisa- tion för landets föräldraföreningar. Förbundets namn ändrades år 1968 till Riksförbundet Hem och Skola. Föräldraföreningar blev Hem och Skola-föreningar. Samtidigt utvecklades verksamheten. Klassverksam- heten blev en av grundstenarna i Hem och Skolas arbete.

I dag finns det enligt riksförbundet omkring 2.000 lokalföreningar. Verksamheten riktar sig till samtliga föräldrar med barn i skolan och omkring 250.000 hem har valt att ansluta sig till Hem och Skola. Tillsammans utgör föreningarna runt om i landet Riksförbundet Hem och Skola (RHS), som enligt förbundet är religiöst och partipolitiskt obundet. Verksamheten finansieras av medlemsavgifter och i viss utsträckning av statsbidrag.

I arbetet på att skapa en trygg uppväxtmiljö och en skola där alla trivs och utvecklas ser RHS samarbetet mellan föräldrar och skola som en bärande idé. Familjen är enligt förbundet barnets viktigaste uppväxtmiljö. Föräldrarna har huvudansvaret för barnets omvårdnad och fostran. Skolan är enligt förbundet ett gemensamt ansvar där barnets behov sätts i centrum.

Utifrån nu angiven grundsyn har RHS angett bl.a. följande utveck- lingsområden

Elevernas möjlighet till delaktighet och inflytande

RHS anser att det är viktigt att läroplanen genomförs och har hänvisat till följande uttalande i den.

Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grimdläggande demokratiska värderingar. Undervisningen skall bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den skall utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att få välja kurser och ämnen och genom att delta i planeringen och utvärderingen av den dagliga undervisningen, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och att ta ansvar.

Erkännande av föräldraroll och kompetens Om föräldrar skall kunna ta sitt ansvar måste en attitydförändring till i hela samhället enligt förbundets mening. Om helhetssynen på barnets livssituation skall få genomslag måste enligt förbundet ett nytt för-

hållningssätt utvecklas mellan de vuxna som skall samarbeta om fostran. De unga behöver enligt förbundet tydliga förebilder och familjerna behöver stöd.

Mobbningsförebyggande arbete i skolan

Mobbning i skolan är vanligt. Enligt vissa uppgifter mobbas omkring 100.000 barn. RHS har länge arbetat för att varje skola skall ha ett åtgärdsprogram mot mobbning. Denna skyldighet har nu blivit lagstadgad i både skollag och läroplan. Förutom en plan hur man hanterar en akut mobbningssituation, bör huvuddelen av programmet enligt förbundet ägnas åt att skapa en god psykosocial arbetsmiljö i skolan. Skolan är enligt förbundet en del i samhället och våra gemensamma lagar och regler måste gälla också där.

Att mobbningen uppmärksammas och stoppas är enligt förbundet också viktigt för den som mobbar. Enligt tillgänglig forskning finns en ökad risk för att elever som är aggressiva och mobbar andra senare ägnar sig åt andra problembeteenden som kriminalitet och alkohol- missbruk.

Många skolor har enligt förbundet redan kommit en bra bit på väg i det här arbetet, på andra skolor är det sämre ställt. RHS har utarbetat ett material till stöd och inspiration för skolor och föreningar i det mobbningsförebyggande arbetet. Materialpaketet "En av sju", består av dels en videofilm om mobbning, dels ett samarbetsspel. Filmen vänder sig till de vuxna i skolan. Filmen speglar några exempel på hur skolor uppmärksammat och gjort någonting åt mobbning. Samarbetsspelet är avsett för åldrarna 9 - 12 år. I spelets form får deltagarna ta itu med olika mobbningsprogram och försöka finna lösningar genom diskussion.

Övriga generellt förebyggande åtgärder

Många Hem och Skola-föreningar arrangerar eller stöder föräldra— vandringar.

RHS vill ha polis i lokalsamhället och vill samarbeta med den. Förbundet arbetar för att ämnet Lag och rätt skall kopplas till såväl värde-, demokrati- och inflytandefrågorna som till etik- och moralfrå— gorna och vill att ämnet tas upp inom många olika ämnesområden i skolarbetet.

RHS ser möjligheter i att skola, fritid och samhället i övrigt integre- ras på ett bättre sätt i framtiden, exempelvis genom att fritidsverksam- het flyttas in i skolorna och genom att olika organisationer ges plats

i skolbyggnader.

Förbundet ser med oro på de ekonomiska nedskärningar som sker i verksamheter för barn och ungdom. . De omfattande nedskärningar som sker, t.ex. av speciallärarresurser och elevvårdstid, rimmar enligt förbundet mycket dåligt med tanken på att vi vill ha ett samhälle som kännetecknas av solidaritet med svaga och utsatta.

3.8. Idrottsrörelsen Riksidrottsförbundet Nuläge

Riksidrottsförbundet har 2 500 000 medlemmar i 20 000 ideella före- ningar. Antalet ideellt arbetande ledare är omkring 500.000. De har utbildats inom rörelsen.

Idrottsrörelsen har sin egen rättsordning med bl.a. ett eget bestraff- ningssystem. Medlemmarna i de olika föreningarna är underkastade dessa regler. Det finns inte någon särskild lagstiftning om ideella före— ningar. Idrottsrörelsen har därför kunnat skapa sina egna regler. Idrottsrörelsen anser att grundlagen och den fria föreningsrätten ger idrottsrörelsen denna frihet. Statsmakterna kan sägas ha accepterat detta bl.a. genom att staten sedan länge bidrar ekonomiskt till verk— samheten.

I en tid då familjen och skolan inte längre har samma roll som tidigare spelar enligt Riksidrottsförbundets företrädare idrottsrörelsen en viktig roll som normbildare för ungdomen.

Idrottsrörelsen har inte några nämnvärda problem med brott inom sina egna led, bortsett från doping. Det finns dock vissa problem som är knutna till idrottsevenemang. Men för dessa problem svarar inte i första hand medlemmar i idrottsrörelsen. Det är företeelser som hänger samman med främst fotboll och ishockey och dessa idrotters supporterorganisationer i storstäderna.

Supporterorganisationerna är också idella föreningar men de omfattas inte av idrottens regel— och bestraffningssystem. Men dessa föreningar har en stark anknytning till idrottsföreningarna. Suppor- terorganisationerna stöder idrottsföreningarnas verksamhet i flera av- seenden, inte minst ekonomiskt.

När idrottsföreningarna är arrangörer, svarar de för arenan och arrangemanget på denna men inte för publikens resor till och från idrottsevenemangen — arrangörerna svarar alltså från "spärr in" till "spärr ut".

Företrädare för Riksidrottsförbundet anser det också viktigt att påpeka att det endast är ett fåtal personer inom supporterorganisatio- nerna som ställer till problem. Men dessa organisationer försöker numera att vidta olika förebyggande åtgärder, bl.a. genom att i sam- arbete med idrottsföreningarna arrangera resor till och från tävlingar så att bråk och andra ordningsstörningar undviks. Ledningarna i supporterorganisationer är mycket angelägna om att det skall gå städat till. Organisationernana försöker även vidta andra åtgärder mot bråk

och ordningsstörningar. Föreningarna och supporterorganisationerna anser nu att de börjar komma till rätta med problemen.

Av de supportrar som dömts för brott i samband med matcher är 60 procent tidigare lagförda. Av resten är 40 procent tidigare kända av socialtjänsten.

Åtgärder för framtiden

Riksidrottsförbundet avser inte att ändra sin inriktning av arbetet med att förebygga våld och ordningsstörningar men idrottsrörelsen skulle kunna göra mer för moralbildningen i samhället än vad rörelsen nu gör. Men det krävs stöd av samhället. Om det allmänna satsar pengar på en sådan verksamhet torde idrottsrörelsen kunna ställa upp med utbildning av ledare i en riktad kampanj i angivet hänseende. Skolan och idrotten skulle kunna gå hand i hand i denna del.

Svenska fotbollförbundet Nuläge

Numera finns det enligt Svenska fotbollförbundet inte något egentligt läktarvåld. Våldet finns i huvudsak utanför arenorna. Arrangörerna av fotbollsmatcher har enligt förbundets regler ett särskilt ansvar för att förebygga våld vid sina arrangemang. Görs inte detta i rimlig omfatt- ning, kan en förening få böta enligt idrottsrörelsens regler.

De problem som finns hänger helt och hållet samman med suppor— terklubbarna. De är tre i Stockholm. De omfattar totalt 7 500 ungdomar. Av dessa ungdomar har 40 procent endast en förälder. Av dem som slutat skolan är 50 procent arbetslösa.

Supporterklubbarna har numera infört regler om uteslutning som in- nebär att s.k. huliganer kan uteslutas, låt vara efter varningar. De som döms av allmän domstol, lär alltid bli uteslutna.

Idrottsföreningarna har möjlighet att med stöd av rätten som arran- gör utestänga gravt misskötsamma personer från matcher. För närva- rande lär elva supportrar vara avstängda. Supporterföreningarna utestänger dem dock inte för evigt. De försöker i stället att i samarbe- te med moderföreningarna få dem tillbaka i gemenskapen, bl .a. genom att erbjuda dem uppdrag i föreningen som exempelvis ledare.

Det våld som förekommer i sporten är klart reglerat. Våldet kan inte jämföras med våldsbrott i samhället. Det strider mot idrottens idé att "tävla " utanför arenan. Idrottsföreningarnas ansvar gäller som nämnts från "spärr in" till "spärr ut". Men förbundet arbetar trots

detta på att förbättra situationen även utanför arenorna. Förbundet har ett bra samarbete med polisen. Bildandet av Svenska Supporterför— bundet kan också ses som ett steg i rätt riktning.

I svensk elitfotboll kommer det att bli ett samarbete mellan idrotts- föreningarna, supporterklubbarna och polisen. Ett antal medlemmar i supporterklubbarna skall utbildas till ordningsmän, en ordning som bl.a. Fryshuset tagit initiativ till.

Fotbollförbundet räknar med att ordningsmännen skall kunna ta hand om en bråkmakare före en match och släppa honom först sedan matchen är över. Fotbollförbundet tror att de åtgärder som nu vidtagits kommer att leda till en bättre supporterkultur. Förbundet vet att det är 50 - 60 personer som är aktiva när bråkiga situationer upp- står. De är kända av polisen. Ordningsmännen kommer att inrikta sina insatser mot dem.

Åtgärder för framtiden

Lagstiftningen är enligt förbundet inte tillfredsställande utformad. Det tar alltför lång tid mellan brott och samhällets reaktion på brott.

Genom den tidigare nämnda utbildningen för ungdomar i sup- porterklubbarna räknar förbundet med att få bättre kontakt med även de mest besvärliga ungdomarna. Ett femtiotal ungdomar har redan utbildats. De kommer att vara verksamma inom sina klubbar.

När en supporterklubb skall delta i en match i t.ex Sundsvall måste ordningsvakter ha förordnanden som ordningsvakt i alla polisdistrikt som resan kommer att gå igenom. Eftersom varje tillstånd kostar 400 kronor skulle ett tillstånd för ett antal ordningsvakter under en sådan resa komma att gå upp till 20.000 kronor. Det är enligt förbundet orimligt. Det måste till en lagändring.

3 .9 Organisationer mot drogmissbruk

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning CAN

Centralförbundet för alkohol - och narkotikaupplysning CAN arbetar inte primärt med egna projekt utan är i första hand ett serviceorgan för dem som arbetar med förebyggande verksamhet, inklusive CAN:s 45 medlemsorganisationer. CAN:s roll är att tillhandahålla kunskaper om alkohol och narkotika och missbruket av dem. CAN:s huvud- uppgift är missbruksproblem, inte primärt brottsförebyggande frågor.

Det finns nu enligt förbundet fler tunga narkotikamissbrukare än tidigare men nyrekryteringen tycks inte vara så stor som förr. Narkotikamissbruket tycks dock ha ökat i vissa invandrargrupper.

CAN följer den internationella utvecklingen och oroas av legalise- ringsdiskussionerna i flera länder i Europa.

Enligt CAN är det förebyggande arbetet mycket viktigt. Det bör kombineras med åtgärder för tidig upptäckt. I det förebyggande arbetet är fritidsverksamheten mycket betydelsefull och CAN är därför oroad över de neddragningar som skolan och fritidssektorn tvingas göra.

Det förebyggande arbetet måste bygga på lokala insatser, där olika lokala organ samverkar. Det gäller i synnerhet när de centrala insatserna på t.ex. alkoholområdet kommer att minska i samband med en övergång till EU.

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

Enligt Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS, finns det för många felkällor i den officiella narkotikastatistiken, bl.a. därför att socialarbetare och andra vägrat att lämna uppgifter.

Enligt förbundet påverkar allmänt arbete i organisationer och föreningar inte nämnvärt pågående missbruk. Däremot ger sådant arbete en viss förebyggande effekt, även om den är svår att mäta.

Det är en allmän uppfattning att narkotikamissbruk kommer före kriminalitet. Förbundet hävdar att det är tvärtom, åtminstone vad gäller den grupp grava missbrukare som åker ut och in på fängelser och behandlingshem. De som ingår i den gruppen har oftast debuterat med asocial livsföring och kriminalitet och införlivar så småningom missbruket i den asociala livsföringen. I dessa sammanhang ger narkotikan enligt förbundet en "turboeffekt" på kriminaliteten.

Detta gäller inte i samma grad de s.k. helgmissbrukarna. Enligt förbundet utgör de faktiskt ryggraden för hela narkotikamarknaden.

Men en del helgmissbrukare klarar enligt förbundet inte att begränsa sitt missbruk utan hamnar så småningom i den asociala gruppen.

En annan seglivad myt enligt förbundet är att den som hamnar i fängelse lär sig bli kriminell där. Detta är enligt förbundet att förväxla orsak och verkan. Den som hamnar i fängelse gör det enligt för— bundets mening på grund av ett kriminellt beteenden. Förbundet hävdar också att de som hamnat i fängelse hunnit cementera sig fast i en kriminell livsstil som är mycket svår att bryta. Risken att återigen hamna i fängelse, liksom strafflängderna, spelar enligt förbundet liten roll åtminstone i början av den kriminella karriären.

Enligt förbundet måste samhället vidta åtgärder så att folk i allmänhet vågar ingripa vid pågående brott. Nu vågar de flesta inte att ingripa och många vågar inte ens vittna.

Föräldraföreningen mot Narkotika, FMN

Föräldraföreningen mot Narkotika, FMN , arbetar framförallt med anhöriga till missbrukare men även med förebyggande och opo- nionsbildande insatser som arbete i skolor och genom föräldravand- ringar.

Föreningen anser att DARE-programmet i Göteborg, som vi berört i det föregående, är bra, men varnar för att studier i USA inte har kunnat styrka dess effekt trots lång användning. Dessa studier borde noggrant analyseras anser FMN.

Enligt föreningen är det väsentligt att samhället reagerar snabbare vid brott än hittills. Snarare än med hårdare straff. Föreningen ser även med oro på den ökade segregeringen i bostadsområdena runt storstäderna.

Om Sverige kommer med i EU är föreningen rädd för att narkoti- kaläget i landet blir sämre än vad regeringen har velat göra troligt. Föreningen har framhållit att den under lång tid följt den internatio— nella narkotikapolitiken och anser sig ha en rad argument för sin pessimism. Ett exempel är den ogynnsamma utvecklingen i Danmark. Enligt föreningen har narkotikabeslagen i Danmark ökat under en lång rad år på 1980—talet. Den trenden bröts år 1993. Men priserna på narkotika i Danmark fortsatte att sjunka. Det tyder enligt föreningen på att narkotikaflödet in i Danmark inte har minskat, tvärtom. Minskningen av beslagen under år 1993 i Danmark beror enligt före- ningen på att den danska tullen och polisen inte har samma kontroll- möjligheter som tidigare och refererar i den delen till en skrivelse från det danska Socialministeriet.

Om Sverige går med i EU, kommer enligt föreningen den "mindre"

narkotikakriminaliteten inte att åtgärdas men väl en del större fall. Allt fler länder i EU tillåter i dag bl.a. eget bruk och innehav av narkotika. Samtidigt förvärras situationen av ett ökat tryck från den ryska maffian och öst i övrigt.

Enligt föreningen kan ordningsläget i Stockholm förbättras om polisen i Stockholm samarbetar med "dörrvakterna" utanför de i detta sammanhang mest kända restaurangerna. Enligt föreningen sker 75 procent av våldsbrotten på offentlig plats vid och runt dessa ställen. I den delen har den hänvisat till en utredning av professorn Leif GW Persson. Polisen borde enligt föreningen göra en enkät bland dörrvak- terna vid dessa restauranger och rätta sina insatser med hänsyn till svaren på den. Föreningen har betonat att kritiken inte gäller enskilda polismän utan det nuvarande systemet där polisen som kår inte alltid är benägen att vilja samarbeta med utomstående. Dörrvakterna är enligt föreningen en sådan kategori där polisen har en mycket splittrad syn och strategi. Detta gäller främst de tre storstäderna enligt föreningen.

Föreningen har också riktat kritik mot polisens sätt att bevaka de s.k. RAVE-festerna och drogmissbruket där.

3.10. Pensionärsorganisationerna Pensionärernas Riksorganisation PRO Nuläge

Brottsbenägenheten har enligt Pensionärernas Riksorganisation PRO ökat under senare år. Nya typer av våld har tillkommit. Det är numera vanligt att äldre uppsöks och rånas. Ett vanligt mönster är att en . rånare ringer på hos pensionären och ber om litet vatten eller något I annat. Personen blir insläppt och pensionären rånad. Väskryckning , förekommer numera också ofta.

Föreningarna inom PRO informerar medlemmarna om riskerna för åldringsbrott. En viktig del i PRO-informationen är rådet till pensionä— rerna att de inte skall förvara stora summor kontanter hemma i bosta- ' den.

Informationen lämnas på olika sammankomster i samarbete med polisen men också i mer informella samtal. Däremot har man inte % gjort något informationsmaterial i frågan. Det är enligt PRO bättre att föra ut budskapet vid möten och kontaktträffar. PRO har goda erfarenheter av det lokala samarbetet med polisen.

PRO samarbetar i brottsförebyggande frågor även med andra myn- digheter och folkrörelser. Samarbetet löper bra.

Pensionärer i allmänhet är rädda för vålds- och egendomsbrott som riktas mot dem. Även om antalet fall av sådana brott är förhållandevis litet, behandlar pressen — i synnerhet kvällspressen - dessa händelser på ett sådant sätt att äldre uppfattar risken för brott mot dem som mycket stor. Pensionärerna i gemen känner sig därför otrygga i en omfattning som inte svarar mot risken för brott. SCB:s statistik är enligt PRO i viss mån missvisande. Den kan läsas så att äldre drabbas i mindre utsträckning av våld än andra. Det är visserligen så men det kan förklaras av att äldre inte går ut på kvällarna och därför inte befinner sig på de "farliga" platserna.

Känslan av otrygghet ökar också av ett annat skäl. På grund av förändringar i åldringsvården har pensionären inte längre samma vårdare som hjälper åldringen under längre tid. Det är ofta nya ansikten. Byte av vårdpersonal är mycket vanligt. Åldringarnas otrygghet ökar och risken för brott mot åldringarna blir inte mindre.

Åtgärder för framtiden

PRO avser att fortsätta sina brottsförebyggande insatser i samarbete med polisen.

Det är inte främst ungdomar som begår brott mot äldre, men så sker i en del fall. PRO undersöker nu därför möjligheterna till ett när- mare samarbete med Non Fighting Generation. PRO-medlemmar går också ut i skolor och daghem. PRO är i regel inte företrädd i de lokala organen för samarbete mellan skola, socialtjänsten och polisen. Organisationen ser det som en fördel om den alltid fick vara företrädd. Det skulle främja organisationens strävanden att få en bättre kontaktyta mellan pensionärer och ungdomar.

Samhället måste enligt PRO vidta åtgärder med en bred ansats. Det allmänna borde därför stödja det frivilliga föreningslivets brotts- förebyggande åtgärder i större utsträckning än för närvarande. I stället minskar kommunerna stödet. I Stockholm har exempelvis det kommu— nala stödet till föreningslivet skurits ned med 25 procent. Effekterna av denna politik kan man inte avläsa nu men det är enligt PRO klart att den kommer att få negativa effekter.

Sveriges Pensionärsförbund SPF Nuläge

Sveriges Pensionärsförbund SPF har länge ägnat sig åt frågor som gäl- ler åtgärder för tryggheten för de äldre. Förbundet engagerar sig därför i kampen mot brottsligheten.

Förbundet anser det angeläget att samhället vidtar en rad åtgärder. Det gäller bl.a. snabba reaktioner mot ungdomsbrott, krafttag mot narkotikamissbruket och lokal samverkan mellan folkrörelser, föräldraföreningar, invandrarföreningar och myndigheter. Förbundet har tagit upp dessa frågor med bl.a. företrädare för samtliga riksdags- partier.

I förbundets tidning Veteranposten och vid interna sammankomster är brottsförebyggande åtgärder ett ofta återkommande ämne. I dessa frågor samarbetar förbundet med polisen.

Åtgärder för framtiden

Hög brottslighet utgör enligt SPF ett allvarligt hot mot de värden som innefattas i välfärden. Förbundet anser att förtroendet för de rättsvår- dande myndigheterna sviktar när andelen uppklarade brott är låg. När äldre människor inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott är det enligt SPF illa ställt. Livskvaliteten blir lidande. Därför anser förbundet det vara angeläget att fortsätta kampen mot brottsligheten i bred sam—

verkan med andra grupper.

Polisen skall vara lätt tillgänglig och synlig. Så är det enligt SPF inte alltid nu. Polisen hänvisar härvid ofta till bristande resurser. Enligt förbundet är rättsväsendets myndigheter utsatta för alltför hårda besparingskrav. Förbundet vänder sig mot detta och framhåller att brottsligheten kostar samhället stora resurser och att en effektiv brotts- bekämpning innebär besparingar.

Riksförbundet PensionärsGemenskap RPG Nuläge

Riksförbundet PensionärsGemenskap RPG arbetar liksom andra pen- sionärsorganisationer med s.k. väntjänstverksamhet. Den är brottsföre- byggande i sig, även om syftet är ett annat. Den rädsla som pensionä— rerna visar, verkar preventivt. Hur skulle brottsligheten ha varit om inte rädslan fanns där?

Videovåldet är enligt RPG en viktig orsak till de ökande våldsinsla- gen vid bråk mellan ungdomar.

Brottsutvecklingen beror enligt RPG sannolikt även på att antalet äldre blir fler och att de har mer pengar att röra sig med än tidigare. Hemtjänsten uppmanar pensionärer som den kommer i kontakt med att inte exponera sig för brott i onödan men bankerna tar enligt RPG inte sitt ansvar. De inför avgifter för banktjänster som knappast ökar pensionärernas benägenhet att utnyttja deras tjänster.

RPG intresserar sig för brottsförebyggande frågor och i den delen samarbetar organisationen med frikyrkorna. De brottsförbyggande insatserna anpassas till olika områden inom en tätort. Problemen är ofta mycket olika.

Organisationen har inte gjort något särskilt informationsblad om sina brottsförebyggande aktiviteter. Den arbetar liksom PRO och SPF genom möten och andra kontakter med medlemmarna.

Åtgärder för framtiden

RPG avser att bygga ut väntjänsten. I det sammanhanget ämnar RPG att ta upp frågan om inte organisationen i den tjänsten skulle kunna bygga in vissa moment om trygghet i den mening, som diskuteras i ut- redningen. Väntjänsten kan enligt RPG säkert byggas ut även i andra avseenden så att den får en positiv brottsförebyggande effekt.

3.11. Trossamfunden

Utredningen har genom förmedling av Samordningsorganet för stats— bidrag till trossamfund SST varit i kontakt med följande trossamfund

- De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse DKSN - Frälsningsarméns Socialtjänst

- Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS)

- Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige IKUS

- LP-stiftelsen

- Sociala Missionen - Sveriges Kristna Råd (SKR) - Sveriges Muslimska Förbund (SMUF) - Syrisk-Ortodoxa Kyrkan

Genomgående har företrädarna för trossamfunden framhållit att den fostrande verksamhet som trossamfunden står för även är central för det brottsförebyggande arbetet i vid mening.

De kristna samfundens nykterhetsrörelse DKSN

Företrädare för De kristna samfundens nykterhetsrörelse DKSN har framhållit att församlingama mycket ofta ägnar sig åt verksamhet som är direkt brottsförebyggande. Som exempel har följande nämnts.

Det är vanligt att församlingarna har pastorer som arbetar på nätterna i storstäderna. På sina håll har församlingarna även mottag- ningar för ungdomar som går i självmordstankar. Många församlingar i storstäderna anordnar vidare s.k. bullgerillor. Med det avses ett slags vandringar kvällstid i stadskärnorna. Intresserade församlingsmed- lemmar träffas och bakar bullar och kokar kaffe. Medlemmarna går sedan ut i grupper om fem till områden där det brukar vara stökigt. De har stora termosar med kaffe med sig och gott om bullar. De bjuder ungdomar och andra de får kontakt med på kaffe och bullar samtidigt som de försöker att tala dem till rätta. Verksamhet av detta slag har förekommit under 20 års tid utan allvarliga incidenter. Under denna tid har endast en person skadats.

Ihär beskriven verksamhet deltar omkring 20.000 församlingsmed- lemmar helt ideellt. Församlingarna arbetar ofta ekumeniskt till- sammans. Samarbete sker även med andra än kristna trossamfund.

Frälsningsarméns Socialtjänst

Frälsningsarmén har en omfattande social verksamhet i landet. Den betjänar enligt uppgift omkring 1.000 människor varje dygn. Den sysselsätter ungefär 800 personer och omsätter under 1994 ca 220 miljoner kronor.

Frälsningsarméns Socialtjänst vidtar en rad åtgärder som anses verka brottsförebyggande. Här följer några viktiga punkter.

- Frälsningsarmén försöker att genom sitt ungdomsarbete ge undervisning och etisk fostran som främjar laglydighet. - Denna har ökat utdelningen till hjälpsökande.

Tjänsten delar varje år ut åtskilliga hundratusen kronor till be- hövande i främst Stockholm och Göteborg.

- Socialtjänsten etablerar Myrornas second-hand-butiker på allt fler orter. Tjänsten räknar med att utbudet av second-hand dels minskar människors behov av att stjäla ihop det nödvändigaste, dels skapar sysselsättning för dem som av olika skäl (t.ex. kriminell belastning) inte kan få arbete på den öppna arbets- marknaden. - Frälsningsarmén är representerad i styrelsen för Forum för frivilligt socialt arbete och Socialtjänsten räknar med att under de närmaste åren kunna utöka sina frivilliga insatser så att t.ex. eftervården från institutionsvistelse fungerar ännu bättre.

Socialtjänsten arbetar också med opinionsbildning. Tjänsten försvarar en generell välfärdspolitik och pläderar bl.a. för utökade resurser till polisen. Polisens resurser kan enligt Socialtjänsten finansieras genom t.ex.en minskning av det militära försvaret.

Socialtjänsten anser att mycket av den nuvarande vardagliga kriminaliteten i Sverige skapas på grund av att kommunerna skär ned den sociala välfärden genom exempelvis besparingar i det ekonomiska biståndet till enskilda eller genom en ovilja att placera missbrukare på behandlingshem eller inackorderingshem.

Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS)

Organisationen Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS) arbetar liksom övriga muslimska organisationer mycket med ung- domar. Organisationen samlar i norra Stockholm ungdomar i riskzonen flera gånger i veckan. Organisationen har också aktiviteter i Malmö och Växjö.

Islamiska kulturcenterunionen IKUS

Islamiska Kulturcenterunionen IKUS bygger på erfarenheter under 30 år i västländer. IKUS är ett renodlat sunniislamiskt trossamfund. Den har systerorganisationer i Australien, Belgien, Canada, Danmark, Frankrike, Holland, Norge, Schweiz, Storbritannien, Tyskland och Österrike. Unionen har till uppgift att fostra, undervisa och ta hand om muslimska barn och ungdomar som växer upp i de länder som deras föräldrar eller förfäder utvandrat eller flytt till.

IKUS samlar regelbundet mer än 1.000 muslimska barn och ungdomar vid 2 - 5 tillfällen per vecka. Verksamheten leds av heltids- anställd personal, tio manliga och två kvinnliga traditionellt utbildade imamer med mångårig erfarenhet av arbete med ungdomar.

I Fittja söder om Stockholm drivs sedan drygt två år tillbaka Sveriges första veckosluts— och skollovsinternat för muslimska barn och ungdomar. För närvarande deltar 22 tonåringar från hela Stockholmsområdet. Arbetet bedrivs med sikte på att imamer skall kunna utbildas i Sverige liksom i många andra västeuropeiska länder.

I fostran och undervisningen lärs viktiga muslimska levnadsregler ut, bl.a. följande.

- Islam förbjuder användning av alkohol och droger överhuvud- taget. - En muslim är skyldig att följa lagar och förordningar i det land, där han eller hon lever. — Utsätt inte dina medmänniskor för något du själv inte skulle vilja bli utsatt för.

IKUS arbetar för att organisationen skall kunna förvärva en tomt i Rinkeby—Tensta och en tomt i norra Botkyrka för att där uppföra veckosluts- och skollovsinternat för 50 muslimska barn och ungdomar, både flickor och pojkar.

IKUS arbetar enligt uppgift med både akuta och långsiktiga problem. Organisationen besöker exempelvis fängelser och häkten i de fall företrädare för organisationen kallas dit.

IKUS anser att

- de främsta orsakerna till brottslighet och kriminalitet ligger djupt och rör grundläggande värderingar, etik och moral. - betydelsen av familjen, äktenskapet och föräldrarna måste stärkas. - föräldrar och lärare är allför omedvetna om sin roll och sitt ansvar, bl.a. därför att samhället inte tillräckligt stöder dem i

deras roller.

- skolans viktigaste uppgift borde vara att fostra eleverna enligt de värderingar som står i läroplanen idag. Detta är viktigare än att förmedla enbart kunskaper.

IKUS anser vidare att Sverige bör ge tydligare signaler till ungdomar som begår brott. Det behövs tydligare normer och hårdare straff på ett tidigt stadium.

LP-stiftelsen

LP-stiftelsen - Lewi Pethrus Stiftelse för filantropisk verksamhet- arbetar över hela landet med att rehabilitera alkohol- och narkotika- missbrukare och deras familjer. Stiftelsen startade verksamheten i liten skala år 1960. I dag har stiftelsen omkring 550 vårdplatser för män, kvinnor och familjer utspridda på tolv hem för enskilda missbrukare, tre för familjer och ett för gravida kvinnor med missbruksproblem.

Antalet anställda är omkring 400 varav två tredjedelar själva kommit till LP-stiftelsen och fått hjälp mot missbruksproblem. 1993 var omsättningen 107 miljoner kronor. Av detta var omkring 24 miljoner kronor frivilligt insamlade gåvor från allmänheten. Åter- stoden kommer till största delen in genom vårdavgifter.

Förutom behandlingshemmen finns också ett 40-tal kontaktverksam- heter från Malmö i söder till Boden i norr. De arbetar lokalt med att hjälpa missbrukare på orten in på behandlingshem men också med att vara ett stöd när de återvänder hem efter rehabilitering.

Sociala Missionen

Sociala Missionen är Svenska Missionsförbundets organ för diakonal verksamhet i Stockholm, Uppsala och Gotland och har funnits sedan 1917. Verksamheten omfattar följande områden.

Sociala Missionen har en rådgivningsbyrå för människor med skiftande sociala problem men också för dem som behöver stöd och hjälp för att lösa kriser inom eller utom familjen. Inom rådgivnings- byråns ram är Missionen bl.a. verksam inom äldre- och handikapps- omsorgen och i grupper för adoptivföräldrar med tonårsungdomar.

Missionen arbetar vidare med flyktingar vid Carlslunds flyktingsluss i Upplands Väsby och genom flera olika lokala projekt i Gamla Uppsala, Visby, Åkersberga och Botkyrka. I samarbete med Stock— holms invandrarförvaltning tar Sociala Missionen ansvar för en del av

introduktionsarbetet med flyktingar som placerats i kommunen. Missionen driver vidare ett projekt för flyktingar som avser att frivilligt återvända till sina hemländer efter många års asyl i Sverige. Ett annat viktigt område gäller ungdomar i riskzonen. Missionen driver behandlingshemmet Futurum, där kommuner placerar ett tjugotal ungdomar i åldern 15 - 20 år med sociala problem. På hemmet bor också ett tjugotal äldre ungdomar. De bidrar till en positiv miljö och är ett föredöme för ungdomarna med problem.

Sveriges Kristna Råd

Sveriges Kristna Råd omfattar 23 medlemskyrkor. Rådet arbetar på flera områden. Ett viktigt område gäller häktena och kriminalvården i övrigt.

Vid varje häkte och kriminalvårdsanstalt finns en nämnd för den andliga vården, NAV. I nämnden ingår en präst från den svenska kyrkan och en pastor från någon av frikyrkoförsamlingarna på orten. Prästen utses efter förslag av stiftet som svarar för finansieringen av tjänsten. Frikyrkopastom utnämns av styresmannen på förslag från Sveriges Kristna Råd. De fria samfundens insatser betalas genom statsbidrag via kriminalvården. Vid behov kan en präst eller motsva- rande från t..ex Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan eller från en islamsk församling tillföras nämnden. Även diakoner från olika kyrkosamfund kan vara förordnade som NAV-ledamöter.

Sveriges Muslimska Förbund

Sveriges Muslimska förbund har funnits i omkring 45 år. Förbundet har numera omkring 200.000 medlemmar. Bland medlemmarna är 40 olika länder representerade.

Förbundet har en rad sociala aktiviteter som familjerådgivning och ungdomsverksamhet. Ungdomsverksamheten bedrivs främst i form av kurser och sammankomster. Förbundet driver bl.a. två projekt i samverkan med Statens invandrarverk. I ungdomsverksamheten försöker förbundet behandla problem som kan följa av två identiteter, missbruk av alkohol och andra droger samt de problem som följer av att många med invandrarbakgrund inte är klara över hur det svenska samhällets regelsystem fungerar.

Syrisk Ortodoxa Kyrkan

Syrisk Ortodoxa Kyrkan är tämligen ny i Sverige. Antalet syrisk ortodoxa beräknas till 15.000 - 20.000 i landet. Liksom övriga trossamfund har kyrkan olika sociala aktiviteter för sina medlemmar. Kyrkan samarbetar i många frågor med de kommunala myndigheterna.

3.12. Jourerna Brottsofferjourernas Riksförbund BOJ

Nuläge

Brottsofferjourernas Riksförbund BOJ är centralorganisation för 74 brottsofferjourer. Målsättningen är att det skall finnas en jour i varje polisdistrikt, i de allra största flera. I Stockholms polisdistrikt är det en jour i varje polisområde.

J ourernas främsta uppgift är att hjälpa brottsoffer men på program- met har de också brottsförebyggande uppgifter i syfte att minska antalet brott och brottsoffer.

BOJ och dess brottsofferföreningar bedriver utbildning av dem som skall medverka i jourernas arbete - de s.k. stödpersonema.

Jourerna arbetar genomgående så att de söker upp brottsoffer och erbjuder sina tjänster i de fall brottsoffren inte själva har orkat ta kon- takt med jouren. Det arbetssättet anser jourerna vara nödvändigt, i synnerhet som offrens reaktioner ofta kommer först långt efter brottet, ibland tre till fyra månader efter.

BOJ och jourerna får bidrag av statsmedel - en miljon kronor om året - men också från andra.

Enligt BOJ har organisationen ett gott samarbete med polisen men samarbetet med de sociala myndigheterna gnisslar ofta.

Åtgärder för framtiden

BOJ vill försöka att förbättra samarbetet mellan jourerna och de socia- la myndigheterna. Organisationen har dock inte något konkret förslag i den delen. BOJ anser att samarbetet med jurister, läkare och polis fungerar bra.

Nuvarande processuella bestämmelser måste enligt BOJ ses över. Vittnen och målsägare skall inte behöva uppträda inför domstol tillsammans med brottslingen som nu sker. Även i övrigt behöver man se över de bestämmelser i processen som gäller vittnen och målsägare.

De insatser som BOJ och jourerna gör är betydelsefulla för samhället som helhet. Verksamheten borde ha större omfattning men de offentliga bidragen är för små för det. De bör vara långt större.

BOJ vill se en ordning där de som dömts till fängelsestraff eller dömts för ett brott som kan ge fängelse betalar ett belopp till en

brottsofferfond. Fonden skall användas till att ersätta offer men också till att ge bidrag till verksamheten i BOJ och brottsofferjourerna.

Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige ROKS

Nuläge

Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige ROKS startades år 1984 och omfattar i dag 131 kvinnojourer på olika platser i landet. Antalet medlemmar är omkring 10.000.

Varje jour är en ideell förening med egna stadgar. Föreningarna är fristående från ROKS.

Från början begränsades kvinnojourernas verksamhet enligt ROKS till kvinnomisshandel men nu gäller den alla former av stöd till kvinnor. De hjälpsökande blir yngre och yngre.

ROKS och kvinnojourerna arbetar också med brottsoffer men verk- samheten är långt bredare än den som brottsofferjourerna bedriver. Det är dock enligt ROKS inte någon konkurrens mellan brottsoffer- jourerna och kvinnojourerna. Kvinnojourernas speciella kunskap för sexualiserat våld mot kvinnor. I många brottsofferjourer ingår en representant för kvinnojouren.

I jourerna arbetar s.k. stödpersoner. En stödperson får en utbildning under en termin innan den kan fungera i alla lägen. Av de 10.000 medlemmarna arbetar omkring hälften i jourerna.

_l Följande siffror för år 1992 belyser omfattningen av verksam- ' heten.

- 1 502 kvinnor har hållit sig gömda på kvinnojourerna med med sina 1.312 barn. - Kvinnojourema har tillhandahållit 55 400 gästnätter. — Jourerna har haft 30.000 telefonsamtal från hjälpsökande.

I början av ROKS verksamhet anmälde endast fem procent av kvin- norna de brott de utsatts för. I dag är siffran 30 procent. Ett av skälen till denna utveckling är att kvinnojourerna aktivt stöder kvinnorna. Stödpersoner följer med till polisen och påminner offren om vad de sagt när de kom till jouren. De följer också med till domstolen. Före rättegången genomför många jourer ett rättegångsspel för den hjälpsökande.

Åtgärder för framtiden

I likhet med BOJ anser ROKS att kontakterna med de sociala myndig- heterna brister. Det krävs åtgärder av det allmänna för att samarbetet skall bli bättre.

Kvinnojourema fyller enligt ROKS ett angeläget behov. De kan ses som ett uttryck för en kritik av samhällets insatser på området. Lik- som BOJ vill ROKS se ett bättre stöd från det allmänna, i synnerhet i form av ekonomiska bidrag.

ROKS anser att det behövs en databank där ofredande män registre- ras. Det är genomgående fråga om upprepningsbrott. Som det nu är, kan upp till 20 utryckningar göras, utan att polisen har klart för sig att det är den aktuella mannen som förorsakat de tidigare utryckningarna. ROKS vill att uttrycket lägenhetsbråk utmönstras i dessa sammanhang. Polisen bör i stället ange mera precist vad det är fråga om. Det är enligt ROKS inte lägenheterna som bråkar utan männen.

ROKS vill vidare att socialhögskolorna skall ha kvinnomisshandel med i kursplanerna. Detsamma gäller juristutbildningen, undervis- ningen vid polishögskolan och all utbildning i hälso- och sjukvård.

3 . 13 Vissa ungdomsorganisationer

Fryshuset Nuläge

Fryshuset drivs av KFUM Söder.

Enligt den företrädare för Fryshuset som deltog i vår hearing har folkrörelserna och de politiska partierna inte längre samma dragnings- kraft på ungdomarna som tidigare. Skälen till denna utveckling måste enligt honom sökas bland många olika faktorer.

Några är följande.

— Ungdomarnas språk är annorlunda än de äldres. - Kvinnorna är numera i arbetslivet i långt större utsträckning än under tidigare generationer. Familjen har fått en ändrad roll. - Andra än föräldrarna ges ofta ett stort ansvar.

Flera andra omständigheter skulle kunna nämnas. Men det nutida samhället har enligt företrädaren för Fryshuset inte anpassat sig till den nya situationen. Många har insikt om vad som be- höver göras, men förhållandevis litet görs.

Samhällets tillstånd kan enligt honom bäst mätas i hur samhället tar hand om de unga, främst de unga männen. Det är enligt företrädaren för Fryshuset en förhållandevis enkel process att gå från barn till kvinna. Enkel i den meningen att processen i regel inte ger upphov till kriminalitet och ordningsstörningar.

För pojkar är förvandlingen till män långt mer komplex enligt företrädaren för Fryshuset. Pojkarna vill ha utmaningar. De ungdoms- rörelser som tidigare var mycket vanliga, exempelvis scouterna, ger pojkarna inte tillfälle till de utmaningar som de vill ha. Det gör däremot rörelser som skinnskallarna, fotbollsklackarna och rock— musiken.

Mot den bakgrunden skall man se Fryshusets målsättning att bygga broar mellan ungdomarna och samhället i övrigt. Enligt företrädaren för organisationen vill inte denna ha ett skyttegravskrig som många andra ägnar sig åt. Broar behövs eftersom ungdomarna ofta känner sig svikna av samhället.

Fryshuset har många olika aktiviteter, mest musik och idrott och särskilda projekt för ungdomar i riskzonen.

Åtgärder för framtiden

Fryshuset avser att arbeta vidare som hittills med att bygga broar mel- lan ungdomar och samhället i övrigt.

Myndigheternas brottsförebyggande arbete räcker inte för ett gott resultat enligt företrädaren för Fryshuset. Det krävs frivilliga insatser från olika intresserade grupper - religiösa som Frälsningsarmen eller andra som Fryshuset. Men de måste få arbeta under samma ekono- miska villkor som andra. Det gäller exempelvis momsbestämmelsema.

Samhället måste vidare enligt företrädare för Fryshuset finna olika vägar att stödja dessa grupper, även ekonomiskt. Det gäller enligt honom att finna strukturen i det nya samhället. Det krävs ett nytt sätt att se på frågorna om lag och ordning. Politikerna måste ta den frågan på allvar. Många av dem har nu enligt företrädaren för Fryshuset bris- tande kunskaper och insikter. För att förbättra situationen kan man gå flera vägar men företrädaren för Fryshuset rekommenderar i första hand möten mellan politiker och ungdomar.

De gamla folkrörelserna måste enligt företrädaren för Fryshuset "ladda om" och gå in i verksamheter som passar den nya tiden. Det gäller nu att nå breda ungdomsgrupper. Bestämmelserna om bidrag till idrotten bör därför exempelvis ändras så att bidragen i stället satsas på verksamhet som riktar sig till grupper mellan 15 och 20 år.

Farsor & Morsor på Stan Nuläge

Fryshuset startade en aktivitet som benämndes farsor och morsor på stan. Den ledde år 1989 fram till en särskild organisation som fick namnet Farsor & Morsor på Stan. Den tillkom närmast därför att många ordningsstörningar med ungdomar inblandade ofta beror på att ungdomarna saknar en stabil manlig eller kvinnlig vuxenkontakt.

Medlemmarna i organisationen består av personer som är villiga att uppehålla sig på platser där ungdomar håller till. Organisationen är däremot inte intresserad i frågor som gäller uppbyggnad av föreningar och gårdar.

Organisationen stöds av bl.a. ett försäkringsbolag, Samordnings- kansliet i Stockholms kommun för brottsförbyggande åtgärder och Stockholms Lokaltrafik SL. Organisationen får bidrag till sin verksam- het men minst hälften av bidragen kommer från andra än det allmän-

na.

Organisationen har ett 100-tal medlemmar, många av dem har själva haft det besvärligt under sin uppväxttid. Organisationen har med- lemmar av olika nationaliteter.

Varje fredag och lördag är medlemmar ute på platser där ungdomar uppehåller sig. Vandringarna genomförs på kvällar och nätter. Vid större helger kan så många som ett 60-tal medlemmar vara ute samti- digt. Medlemmarna visar ungdomarna var man bör sätta gränser men det görs på ett positivt sätt. Medlemmarna uppträder aldrig som något slags medborgargarde.

Åtgärder för framtiden

På 150 orter ute i landet finns grupper av frivilliga som arbetar i stort sett som Farsor & Morsor på Stan. De har dock ofta andra namn.

Helt nyligen har en riksorganisation bildats av företrädare för sådana grupper och Farsor & Morsor på Stan. Riksorganisationen räknar med att få bidrag till sin verksamhet via Civildepartementet. Riksorganisationen skall inte bli en ny tung byråkratisk byggnad. Den är enbart tänkt att ge ett rikstäckande nätverk.

Guardian Angels Nuläge

Guardian Angels är en fjorton år gammal organisation, som började sin verksamhet i USA. I Europa har organisationen sitt säte i London. Organisationen kommer att etablera sig i Moskva inom ett år och planerar att utvidga sin verksamhet till Japan.

I Sverige har organisationen börjat sin verksamhet i Malmö och håller nu på att etablera sig i Stockholm. Den planerar vidare att börja viss verksamhet i Göteborg. Organisationen är fristående från andra organisationer och arbetar utan bidrag från stat och kommun.

Organisationens syfte är att rekrytera unga och i viss mån äldre för att arbeta mot det tilltagande våldet, främst i städerna, och för mänskliga rättigheter, i synnerhet konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Organisationen bygger sin filosofi på antivåld. Organisa- tionens slogan är: Det är coolt att bry sig om.

Enligt organisationen ökar våldet ute på gatorna. Ungdomarna har inte någonstans att ta vägen. De har inte heller positiva föredömen att se upp till. Rasismen är vidare ett växande problem, liksom segrega-

tionen. Det behövs därför frivilliga som bryr sig om.

Organisationen arbetar genom patrullering och genom besök i sko- lor.

Den försöker att rekrytera medlemmar ur olika etniska grupper - inte bara ungdomar utan även vuxna. Den utbildar sina medlemmar i vad den kallar urban överlevnad.

Det finns för närvarande 136 medlemmar i Stockholm. Deras ålder varierar från 17 till 41. Olika nationaliteter är företrädda. Trettio pro- cent är kvinnor.

Medlemmarna är som regel inte med i annat föreningsarbete. Utbildningen omfattar

— självförsvar - första hjälpen - stressträning

Utbildningen är densamma för manliga och kvinnliga medlemmar. Utbildningen pågår under sammanlagt omkring fyra månader (144 timmar). Patrullverksamheten kräver dock inte full utbildning. Det räcker med två träningspass, första hjälpen och träning i kommunika- tion mellan människor eller självförsvar. Två av fem ledare för patrullgrupperna är kvinnor.

Redan efter nyss angivna begränsade utbildning deltar medlemmarna i patruller på platser i städerna där det brukar förekomma ordnings- störningar och våld. Vandringarna görs i grupp. Medlemmarna i en grupp bär röda baskrar och röda jackor. Utbildningen fortsätter även sedan en medlem har börjat delta i gruppvandringarna.

Sjuttio av medlemmarna i Stockholm brukar delta i patrulltjänst. Patruller som omfattar 4 - 5 personer sänds ut mellan kl. 20.00 - 24.00 på fredagen och mellan kl. 20.00 - 06.00 natten mellan lörda- gen och söndagen. Flera olika språk är företrädda i varje grupp.

Grupperna räknar med att stoppa våldet genom sin blotta närvaro. De vill visa att de "bryr sig".

I en patrull ingår alltid minst en kvinna för att gruppen skall kunna gå in i ett bråk mellan en man och en kvinna. Men huvuddelen av bråken är mellan män. 80 procent av alla våldsbrott begås enligt Guardian Angels av män.

Medlemmarna i grupperna avser inte att leka poliser. Men skulle en grupp bli attackerad har den sin träning i självförsvar att falla tillbaka på. Gruppen går emellan och skiljer bråkstakar åt om det skulle be- hövas. Men detta har hittills bara behövts en gång i Stockholm. Då fick gruppen använda sina kroppar som skydd för en person som attackerades. Under fem månader har grupperna stoppat 37 fall av

misshandel. Men grupperna har inte behövt ta till våld själva. Under samma tid har grupperna gett den första hjälpen i 31 fall.

Guardian Angels anser sig ha ett gott samarbete med polisen. Organisationen träffar samman med polisen en gång i månaden. Poli- sen hjälper organisationen med viss utbildning.

Guardian Angels engagerar sig vidare i skolorna. Företrädare för organisationen ställer upp och berättar vad organisationen gör och hur våldet på våra gator ser ut. De uppmuntrar ungdomarna att göra något åt våldet. Det gäller enligt organisationen att allt fler kommer till insikt om att de måste "bry sig".

Åtgärder för ji'amtiden

Guardian Angels avser inte att ersätta myndigheternas insatser. Dessa behövs men Guardian Angels är enligt egen uppfattning en grupp av privatpersoner som bryr sig extra mycket. Den verksamheten har bara börjat.

Organisationen har inte framfört några önskemål om ekonomiska bi- drag av det allmänna för den egna verksamheten men har understrukit vikten av att det allmänna satsar på aktiviteter för ungdomar. Att stänga fritidsgårdar eller minska på andra aktiviteter för ungdomar, som många kommuner numera gör, är en dålig ekonomi. Det leder till icke önskvärda attityder hos ungdomarna. Brotten ökar. Ser man till helheten och inte enbart till de kommunala budgetarna förlorar samhället ekonomiskt enligt organisationens mening. Kommunernas handlande visar att ungdomarna är bortglömda i dagens samhälle. I stället för stöd möts ungdomarna med förbud av olika slag som gäller just ungdomar. De unga måste få känna att de är viktiga samhälls- medlemmar som samhället stöder. De måste också få ett ansvar. Kort sagt, samhället brister enligt Guardian Angels mening när det gäller ungdomsfrågorna.

Samhället har enligt organisationen en alldeles för slapp inställning när det gäller våldsbrott. Den kommer till uttryck i nuvarande strafflagstiftning och det sätt på vilket rättsprocessen bedrivs. Guardian Angels anser att processen måste snabbas upp. Organisa- tionen anser vidare att straffen för våldsbrott är för milda. Straffen bör skärpas för främst gängvåld, vapeninnehav och användning av alla slags vapen. Straffet för hets mot folkgrupp bör också skärpas. Nu vågar många inte ställa upp som vittnen. Den misstänkte kan som regel fortsätta sin verksamhet utan påföljd eller en mycket mild sådan. Som det nu är vågar inte människor i allmänhet " bry sig".

Organisationen vill att skolorna skall schemalägga träning i självför—

svar och i första hjälpen. I dag utbildar sig många ungdomar i självförsvar privat men de får ingen utbildning i frågor om ansvar. Enligt organisationen bör vidare polisen öka sin rekrytering av poliser ur minoritetsgrupper.

Samhället måste enligt organisationen i större utsträckning än tidigare lita till frivilliga krafter när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Det allmänna måste därför stödja frivilliga initiativ på ett annat sätt än tidigare. Guardian Angels har exempelvis haft svårt att få förståelse för sin verksamhet. Organisationen är inte ute efter något debattforum med politiker och andra beslutsfattare, utan större förståelse för de insatser som organisationen och andra frivilliga gör.

Non Fighting Generation Nuläge

Non Fighting Generation NFG bildades år 1986 i Stockholm. Det bör- jade med att en polis vid Norrmalms polisstation kontaktade ett tjugotal ungdomar för en film. Dessa ungdomar startade sedan NFG med polismannen som en av initiativtagarna. Medlemmarna i organisa- tionen är mycket unga - i tonåren och i tjugoårs åldern. 70 procent av medlemmarna i NFG är tidigare kriminellt belastade. De har i stor utsträckning rekryterats bland ungdomar som strövat omkring på stan och som ofta ägnat sig åt ordningsstörningar därför att de varit arbetslösa, sysslolösa och känt en oro inför framtiden. Man kan se NFG som ett slags länkrörelse. De som tidigare varit stökiga försöker att tala dem till rätta som alltjämt är det. Medlemmarna i NFG känner väl de gäng som brukar hålla till i stan på kvällar och nätter.

Tidigare folkrörelser har enligt NFG inte längre samma dragnings- kraft som förr. Idrottsrörelsen saknar exempelvis bredd och kan inte attrahera de ungdomar det här är fråga om. Ungdomarna uppträder ofta i gång med samma kulturella bakgrund. Främlingsfientligheten ökar.

Ungdomsgängen uppträder enligt NFG nu på ett annat sätt än tidigare. De förflyttar sig snabbt inom stan utan att väcka samma uppmärksamhet vid förflyttningar som tidigare. Nu känner man dessutom inte alltid igen dem på en speciell klädsel. Av gängen i city väcker nu gängen med invandrarbakgrund mest uppmärksamhet

NFG vill vara en organisation med ett litet antal medlemmar. Syftet med detta är att alla i rörelsen skall känna varandra väl. NFG har härigenom ett mycket bra kontaktnät gentemot de ungdomar som brukar hålla till i stadskärnan. Intresset för NFG är stort. Omkring

200 ungdomar söker inträde i NFG varje år. Inträde ges först efter en uttagning.

NFG arbetar genom jourgrupper som genomför vandringar i Stock- holms innerstad, ibland tillsammans med företrädare för PRO. I motsats till Guardian Angels arbetar NFG i grupper om endast två personer. Medlemmarna iNFG utbildas i fyra månader, tre timmar i veckan, innan de får delta i vandringar på stan.

Organisationen arbetar dessutom genom föreläsningar och kontakter i skolorna. NFG tar där upp narkotikamissbruk, mobbning, doping och annan kriminalitet.

En tredje gren i NFG:s verksamhet är olika arrangemang för ungdo— mar, exempelvis alternativ jul, nattbio och diskotek där inträdet är 20 kronor i stället för 65 kronor.

NFG samarbetar med polisen. Polisen hjälper till med viss utbild- ning. NFG underrättar ofta polisen om sina vandringar på stan.

Organisationen har sedan juli 1993 varit med om och försökt att stoppa 196 fall av misshandel. 17 gånger har en NFG-grupp kallat på ambulans under samma tid.

Våldet har enligt NFG ökat under senare år och går nu längre ned i åldrarna än tidigare. Nu är det 13—åringar som står för bråken. Det är visserligen mindre med fylleri än tidigare men missbruk av anabola steroider och hasch är nu vanligt.

Åtgärder för framtiden

NFG avser att fortsätta sin verksamhet som hittills. Det finns inte något som tyder på att problemen blir mindre i framtiden. Det hänger enligt NFG samman med att politiker och andra beslutsfattare inte lyssnar till ungdomarna och deras önskemål. En vanlig attityd tycks vara: Ni har ju fått en fotbollsplan, vad bråkar Ni då för? Men fotbollsplanen hade de inte bett om.

En viktig förklaring till ungdomarnas sätt att vara är enligt NFG vidare att de reagerar mot orättvisorna i samhället. Men det är kanske inte fallskärmsavtalen som är det stora samtalsämnet utan mera frågor av typen: Varför får idrottsrörelsens elittänkande utesluta oss från idrotten?

Ett stort problem är vidare alla förbud som nu gäller för ungdomar. Ett annat viktigt skäl till de omfattande ordningsstörningarna är enligt NFG att de som ägnar sig åt dessa kan göra det utan att rätts- maskineriet reagerar på ett rimligt sätt. Rättsvisan måste reagera snab- bare och mer bestämt.

Enligt NFG behövs det jourdomstolar. Reglerna om förbud att bära

vapen måste skärpas och följas upp bättre. Nu är det vanligt att ungdo- mar, även i början av tonåren, bär kniv. NFG har vid sina vandringar under sommaren och hösten 1993 sett 10 - 15 fall av knivmisshandel.

NFG vill inte ha ett forum där NFG och andra frivilliga organisa- tioner kan debattera med politiker och andra beslutsfattare om vad som behöver göras. Det vet NFG och övriga frivilliga organisationer re- dan. Däremot måste enligt organisationen politiker och andra besluts- fattare få förståelse för det frivilliga arbetet och det allmänna måste stödja detta ekonomiskt och på annat sätt.

3.14. Organisationer mot brott Butiksamverkan mot brott

I ett projekt på Norrmalm i Stockholm samverkar butiker för att minska brott som riktar sig mot butikerna, deras personal och kunderna. Projektet går under beteckningen Butikssamverkan mot brott.

För närvarande pågår en försöksverksamhet med 29 butiker och tre banker i kvarteren runt Biblioteksgatan i Stockholm.

I de butiker som medverkar i projektet har de anställda en liten bärbar larmanordning med en trådlös förbindelse till en mini-axe- växel. En anställd larmar genom att trycka på en knapp på den bärbara larmanordningen. Samtliga butiker som medverkar i projektet rings då upp genom växeln inom 15 sekunder. På detta sätt får alla butikerna ett meddelande, som bandats i förväg i den aktuella butiken. Därefter är alla butikerna uppkopplade i ett stort gruppsamtal. Butikerna kan nå polisen eller ett bevakningsbolags larmcentral genom samma växel.

Den personal som arbetar i dessa butiker har utbildats i brotts- förebyggande teknik, i vaksamhet och i hur man övar upp sin iaktagelseförmåga. Utbildningen tar också sikte på att arbeta bort " Det skall någon annan göra - syndromet" hos de anställda. Ett viktigt led i utbildningen är vidare att den personal som arbetar i de företag som ingår i projektet lär känna varandra.

De företag som är med i projektet har erhållit en dekal som placeras väl synligt i fönstren till butikerna och bankerna.

Projektet drivs i samarbete med Norrmalmspolisen och försäkrings— bolagen. Bolagen ger de medverkande företagen företagsförsäkringar med lägre självrisker än vanligt. Norrmalmspolisen deltar i projektet med utbildning och uppföljning. Samordningskansliet mot brott i Stockholms kommun bidrar med medel till utgifter i projektet och deltar i en ledningsgrupp.

Det är fråga om relativt små kostnader i projektet. Varje butik betalar 1100 kronor för installation av utrustningen i butiken och 370 kronor per månad i löpande driftkostnader.

Riksorganisationen mot brott VVV Nuläge

Riksorganisationen mot brott VVV är sex år gammal. VVV i namnet står för våga värna varandra. Organisationen är sannolikt mest känd för grannsamverkansprojekt men den har enligt uppgift ett bredare arbetsfält. Huvuduppgiften för organisationen är att informera allmän- heten om hur den bäst kan medverka till att förebygga, ingripa och vara polisen och rättsväsendet behjälplig.

Organisationen har inte någon regional eller lokal organisation men arbetar med olika former av kontaktmän ute i landet. Företrädare för organisationen har uppgett att den är fristående men att den leds av en styrelse med representanter för olika intressegrupper i samhället, bl.a. för riksdagspartierna, polisen och Svenska Stöldskyddsföreningen.

Organisationen erhåller inte statliga eller kommunala bidrag men väl omfattande ekonomiskt stöd av försäkringsbolag och andra intres- serade.

Organisationen ger en löpande information om brottsförebyggande åtgärder men driver dessutom fem större projekt, nämligen

- årets ingripare, - grannsamverkan mot brott, - vittnesprojektet, - lagöversynen, - aktionen mot barn- och ungdomsbrottslighet.

Årets ingripare

Varje år uppmärksammar och premierar organisationen ingripanden från allmänheten. Organisationen utser i samarbete med landshöv- dingar och länspolischefer 24 länsingripare. Bland dessa utses sedan Årets Ingripare, som belönas med för närvarande 10.000 kronor. Vid valet av ingripare lägger organisationen stor vikt vid insatser som följt organisationens devis "larma - iaktta - vittna", dvs. ett agerande där ingriparen hjälper polisen utan att utsätta sig själv eller andra för fara.

Grannsamverkan mot brott

Företrädare för organisationen har uppgett att den har initierat omkring 700 grannsamverkansprojekt i landet. Organisationen har utarbetat en pärm med information om grannsamverkan. Boende som vill starta lokala grannsarnverkansgrupper kan erhålla handboken till

ett självkostnadspris.

Enligt organisationen startar den ständigt nya grupper över hela landet och medverkar i samverkan med de lokala polismyndigheterna vid utbildningen av deltagarna i grupperna.

Organisationen gör nu en omfattande enkät till de olika grannsam- verkansprojekten i syfte att få ett gott underlag för en planerad nyut- gåva av Startpaket - Grannsamverkan mot brott.

Vittnesprojektet

Organisationen arbetar för att förbättra villkoren för vittnen. Den vill stärka skyddet för vittnen men också informera allmänheten om att ett fungerande rättsväsende förutsätter att man ställer upp som vittne.

I Vittnesprojektet utbildas vittnesledsagare, som skall fungera som stödpersoner som följer med vid rättegång. Organisationen sprider kännedom om projektet via polisen och genom anslag i domstolslo- kaler. Där pekar organisationen särskilt på möjligheten för oroliga vittnen att få stöd kostnadsfritt.

Lagöversynen

Organisationen har bildat en juristreferensgrupp. Gruppen skall förmedla synpunkter och åsikter till berörda myndigheter redan i lagstiftningskedet. Organisationen räknar med att på detta sätt kunna uppnå bestämmelser i lagar och förordningar som står i ökad samklang med allmänhetens rättsuppfattning.

Aktion mot barn- och ungdomsbrottslighet

Organisationen är inne i slutskedet av planeringen av ett nytt projekt, nämligen aktionen mot barn- och ungdomsbrottsligheten. Information om detta sprids nu ut till de olika grannsamverkansprojekten men också till kommunala myndigheter.

Åtgärder för framtiden

Enligt organisationen är informationen till allmänheten om brotts- förebyggande åtgärder bristfällig. Allmänheten bör göras uppmärksam på att den inte bara kan lita till polisens brottsförebyggande verksam- het utan att den också själv måste vara verksam för att förhindra brott.

Enligt organisationen har brottsligheten helt ändrat struktur under de senaste 30 åren. Sociala program och åtgärder av rättsväsendet har inte anpassats tillräckligt snabbt. Här behövs enligt organisationen

långtgående förändringar. Som exempel på områden som inte anpassats har organisationen nämnt regelsystemet för godtrosförvärv. Enligt organisationen har häleriet vuxit ohämmat i vårt land. Reglerna om godtrosförvärv bör därför ändras. Vindikationsprincipen bör snarast ersätta nuvarande extinktionsprincip.

Enligt organisationen finns skräcken, rädslan och oron för brott hos 93 procent av befolkningen. Men brotten begås av endast 7 procent av den. Åtgärderna mot brott bör utgå från detta förhållande.

Samhället bör i större utsträckning ta hjälp av allmänheten i det brottsförebyggande arbetet. Allmänhetens insatser bör stödjas i större utsträckning om påtagliga och bestående förändringar ska uppnås i arbetet på ett tryggare samhälle. Statens nuvarande fördelning av resurser för åtgärder mot brott bör ändras. Staten lägger nu ner miljontals kronor på kriminaltekniska investeringar men enbart någon promille av medlen för åtgärder mot brott i stödet för allmänhetens arbete mot brott.

Barn- och ungdomsbrottsligheten måste mötas tidigare än vad som nu sker. Det är enligt organisationen för sent när en uniformerad polis eller socialtjänsteman "knackar på".

Enligt organisationen måste den tilltagande diskrepansen mellan "folkets rättsuppfattning" och "rättsutövarna" tas på allvar. Den kan minskas om de ideella organisationerna får bilda en brygga mellan myndigheterna och allmänheten.

Organisationen arbetar för att antalet grannsamverkansprojekt skall väsentligt utökas och att projekten skall få ett utökat innehåll. Organisationen har som mål att få en miljon personer aktiva i olika sådana projekt. 1 dag är omkring 390 000 engagerade i projekten.

Organisationen avser att utveckla sina brottsförebyggande aktiviteter med sikte på att bli en allmänhetens talesman i brottsförebyggande frågor.

Svenska Stöldskyddsföreningen (SSF)

Svenska Stöldskyddsföreningen (SSF) är en fristående ideell organisa- tion, som bildades redan 1934 - låt vara under ett annat namn. I styrelsen för föreningen ingår bl.a. en representant för Rikspolissty- relsen, länspolismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tre representanter för försäkringsbolagen, en företrädare för posten och en för bankerna. I styrelsen ingår även en representant för SWESEC och en för Svenska Arbetsgivareföreningen. Föreningen har sex lokalstyrelser, envar med en länspolismästare som ordförande. Ytterligare en lokalförening är under bildande.

Enligt 2 & föreningens stadgar har föreningen till ändamål att - i samarbete med polis och andra myndigheter, företag, organisationer och enskilda - främja en hög säkerhet för person och egendom, främst genom förebyggande av stöld, rån och andra tillgreppsbrott samt annan liknande brottslig verksamhet.

Föreningens verksamhetsidé är enligt företrädare för orga- nisationen att genom effektiv informationsspridning påverka samhällsfunktioner, näringsliv och enskilda att aktivt agera för att försvåra och motverka uppkomsten av brott mot person och egendom. På detta sätt anser sig föreningen kunna öka tryggheten för såväl den enskilde som för företag, förvaltningar och andra organisationer.

Föreningen har en avsevärt bredare verksamhet än vad namnet på föreningen antyder. Föreningen anser sig numera representera en bred kompetens inom området säkerhet. Det som ursprungligen startade som en lokal information till hushållen om lås och märkning av stöldbegärlig egendom, har enligt föreningen utvecklats till en organisation för kvalificerad rådgivning, provning och utbildning.

Föreningen arbetar mycket med säkerhetsutrustningar av olika slag. Men föreningen kombinerar det med annan verksamhet såsom in- formation om skydd mot stöld på arbetsplatser, om behovet av före- tagsledningars strategiska arbete med säkerhetsplaner och om samverkan mellan olika intressenter mot brott. Föreningen propagerar för och distribuerar Våga Värna Varandras startpaket "Grannsam- verkan Mot Brott". Föreningens inregistrerade varumärke "ÖGAT" används som symbol på skyltar som sätts upp i områden för grann- samverkan.

Viktiga punkter i föreningens verksamhet är

- registrering av nycklar

Föreningen tillhandahåller numrerade nyckelbrickor. Nyckel- brickorna registreras hos föreningen. Genom registreringen av en nyckelbricka anser föreningen att möjligheten är stor att borttappade nycklar kommer tillrätta. Föreningen har omkring en miljon abonnenter på nyckelbrickor.

- fritidsbåtsregistret

Det statliga fritidsbåtsregistret har lagts ner. Föreningen för nu ett sådant register i samarbete med försäkringsbolagen. Föreningens register omfattar fritidsbåtar vars ägare begärt att båtarna skall registreras i föreningens fritidsbåtsregister. Antalet fritidsbåtar i föreningens register är omkring 115.000.

- registret över datorer och annan dyrbar elektronisk utrustning

Datorer och annan dyrbar elektronisk utrustning är stöldbegärlig. Föreningen ger därför företag och andra möjlighet att, sedan utrustningarna har märkts på särskilt sätt, registrera dem i ett register som föreningen för.

— tidskriften Skydd & Säkerhet som ges ut med tio nummer om året - utbildning, konsultation och förlagsverksamhet

- utveckling av normer för säkerhetsutrustningar och provning av sådana utrustningar.

- föreningen är av SWESEC accrediterad som europeiskt certifie- ringsorgan för säkerhetsprodukter.

Föreningen planerar vidare ett register över cyklar. I detta skall cyklar som erhållit ett etsat nummer i ramen kunna registreras.

Föreningens verksamhet finansieras huvudsakligen genom inkomster av de tjänster som föreningen erbjuder. Föreningen har dock visst ekonomiskt stöd av försäkringsbolagen.

Enligt företrädare för organisationen avser denna att bedriva sin verksamhet som hittills även i framtiden. Föreningen kommer alltså inte endast att ägna sig åt tekniska frågor utan alla frågor som typiskt sätt leder till att brott mot person och egendom kan minskas.

4 Ordningsvakter, bevakningsföretag och väktare, m.m.

Enligt våra direktiv skall vi också se över lagstiftningen om ordnings- vakter och väktare.

Vi har i ett tidigare avsnitt redovisat de kontakter som vi har tagit när det gäller enskilda. I detta avsnitt redovisar vi synpunkter som vi har erhållit från de två riksorganisationerna för ordningsvakter, bevakningsföretag och väktare, m.m., nämligen

- Ordningsvakternas Riksorganisation OR och - SWESEC Svenska Säkerhetsföretag

4.1. Ordningsvakternas Riksorganisation OR

Nuläge

Ordningsvakternas Riksorganisation OR tillkom för 10 år sedan. Den omfattar ett stort antal föreningar över hela landet utom i storstäderna. Enligt företrädare för OR har polisen i dessa städer inte visat något intresse för dessa frågor. Däremot är det ett nära samarbete ute i landet mellan polisen och ordningsvakterna och deras föreningar. Denna skillnad i intresseinriktning hos polisen tror OR kan bero på att ordningsvakterna i landsorten har sina rötter i fjärdingsmannainstitutio- nen. Den fanns inte i städerna.

OR är en intresseorganisation men med vissa fackliga uppgifter. Antalet anslutna föreningar är 81. Antalet medlemmar omkring 2 000.

De flesta ordningsvakterna arbetar på sin fritid, i regel på fredagar, lördagar och söndagar. De tjänstgör i regel inom ett enda polisdistrikt

och har ett förordnande av polismyndigheten. Det förekommer att en ordningsvakt arbetar i flera polisdistrikt. Han eller hon har då ett för- ordnande för vart och ett av dessa distrikt. Ordningsvakterna har högsäsong under sommaren. Under vintern är det mycket litet att gora.

Vakterna tjänstgör i regel i uniform. Men i en del fall i civilklädsel. Som regel tar en förening kontakt med uppdragsgivarna inom före- ningens verksamhetsområde. Föreningen skriver ofta ett avtal om antalet vakter som uppdragsgivaren skall ha enligt polisens tillstånd. Avtalet gäller i många fall en hel säsong. I sådana avtal betingar sig föreningen en mindre förmedlingsavgift som går till föreningens verk- samhet. Uppdragsgivaren betalar i regel ersättningen till ordnings- vakten omedelbart efter uppdragets slut.

Uppdragen har mycket olika karaktär. Exempel på vitt skilda upp- drag är ordningsvakt vid en restaurang och ordningsvakt vid en folk- park. I det förra fallet vill restaurangägaren ofta även använda ordningsvakten för andra uppgifter än som ordningsvakt, exempelvis för försäljning av biljoner och biljettkontroll vid entréer men också som ansvarig för gästgarderoben och som värd med uppgift att hjälpa gästerna till rätta. I folkparken har ordningsvakten enbart vaktupp- gifter. Det förekommer att ordningsvakterna utrustas med särskilda befogenheter. Om ordningsvakten tjänstgör långt från polisens stationeringsort, kan ordningsvakten exempelvis ges möjlighet att an- vända handfängsel.

Ordningsvaktema utbildas av polisen. Det är enligt OR ett gott sam- arbete mellan polisen och ordningsvakterna.

Ordningsproblemen är svårare än för tio år sedan. Ordningsvakterna måste hålla mer kontakt med polisen än tidigare. Det är enligt OR påfallande hur ofta mycket unga och kvinnor står för problemen. Enligt OR tycks socialtjänsten mer än tidigare arbeta på fältet under veckoslut och helger. OR finner det positivt att föräldrar visar ett större intresse för vad deras barn har för sig än tidigare. Föräldra- vandringar är numera vanliga. Föräldrarna går under sina vandringar alltid in gratis i de lokaler där ordningsvakterna arbetar.

Det är enligt OR påfallande hur ofta ungdomar kommer beväpnade till restauranger också ute i landet, även med skjutvapen. Det är en oroande utveckling. Många föräldrar vägrar att tro att deras ungdomar kan ha varit med i något bråk när ordningsvakterna ringer dem och ber att de skall hämta sina barn.

Åtgärder för framtiden

( OR anser att det finns en rad brister i nuvarande ordning. De kan ; kortfattat anges på följande sätt. *)

a) Kontrollen av bevakningsföretagen måste bli bättre

J

i Många bevakningsföretag är enligt OR inte seriösa. Vem som helst i som inte är straffad kan starta ett sådant bolag. Länsstyrelsen ger till- stånd utan en ingående prövning. Länsstyrelsen följer inte heller upp meddelade tillstånd. OR har tidigare föreslagit att Rikspolisstyrelsen skall ges i uppgift att göra kontroller av bevakningsbolag. OR har dock inte fått något svar ännu.

b) Kontroll av den som ger sig ut för att vara ordningsvakt

Det förekommer enligt OR att ordningsvaktsbrickor används av perso— ner som inte har förordnanden som ordningsvakt. I oseriösa företag lånas enligt OR brickorna ut till personal som saknar sådant förord- nande. Kontrollen av att den som ger sig ut för att vara ordningsvakt verkligen är det, måste enligt OR bli bättre.

0) Ordningsvakt skall bara användas för vaktuppgifter

|

Det är enligt OR väsentligt att ordningsvakter används enbart som ord- ningsvakter och att de inte dessutom skall tvingas att utföra allehanda andra uppgifter åt uppdragsgivaren. OR anser det också viktigt att inte andra än ordningsvakter används för ordningsvaktsuppgifter. Numera är det vanligt att restaurangägare även anställer annan personal för uppgiften. Polisen förordnar exempelvis två ordnings— vakter men krögaren anställer även andra för uppgiften. OR menar att det behövs en legal definition som gör en klar skillnad mellan å den ena sidan ordningsvakt och den andra dörrvakt och värd med uppgift att hjälpa gästerna till rätta.

d) Uniforrnsfrågan

OR anser att det slarvas med korrekta uniformer i en utsträckning som inte bör tolereras. Polisen bör enligt OR uppmärksamma denna fråga.

OR är av den bestämda uppfattningen att alla ordningsvakter i landet skall använda den uniform som Rikspolisstyrelsen har godkänt. Av säkerhetsskäl bör alla lösa brickor ersättas med fastsydda emblem enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter.

e) Förordnanden för flera polisdistrikt

Enligt OR bör nuvarande regler om ett förordnande per polisdistrikt ses över. Det är exempelvis inte rimligt att SJ:s tågvakter måste ha förordnanden i varje polisdistrikt som ett tåg passerar.

Ett förordnande bör enligt OR i första hand gälla det polisdistrikt där ordningsvakten är mantalsskriven. Men han skall vid behov kunna tjänstgöra även i andra polisdistrikt. Detta skall inte vara förenat med några extra kostnader för ordningsvakten. Med denna ordning skulle polisen få en bättre kontroll över vilka de förordnade ordningsvakterna ar.

f) Identitets- och behörighetshandling

Nuvarande behörighetshandling för en ordningsvakt är enligt OR brist— fällig. Handlingen är nu en vanlig skrivelse. OR vill i stället ha ett förordnande i form av ett identitetskort med foto. Identitetskortet skall inte bäras synligt. Det skall vakten visa upp om allmänheten eller poli- sen begär det.

g) Antalet ordningsvakter och deras anställningsförhållanden

OR anser att polisen utfärdar alltför många förordnanden och att för många poliser sänds för utbildning till instruktörer för utbildning av ordningsvakter.

För närvarande arbetar ordningsvakterna enligt OR i genomsnitt tre gånger om året. Det är för litet för att en ordningsvakt skall kunna uppehålla sin färdighet. En ordningsvakt bör arbeta två gånger i må- naden för att "hålla sig ajour". Enligt OR behövs det högst 7.500 ord- ningvakter i Sverige. Polisen anser att det behövs 2.000 fler.

Nuvarande ordning skapar enligt OR problem. Beställaren har ofta intresse av att samma ordningsvakt alltid anlitas. Det kan enligt OR leda till olämpliga bindningar. OR vill därför se en ordning där polisen bestämmer vilken ordningsvakt som skall sändas ut och "anställer" ordningsvakten för uppdraget.

h) Förhållandet mellan polisen och ordningsvakterna

Det förekommer enligt OR att en ordningsvakt går ner till polisstatio- nen före sitt pass. Det ligger i regel kl. 21.00 - kl. 01.00 eller kl. 02.00. Det förekommer vidare att ordningsvakten skriver sin rapport till polisen senast i samband med passets slut.

Detta är enligt OR en bra ordning. OR förordar att denna blir obligatorisk. Ordningsvakterna har stor erfarenhet som polisen kan ha nytta av. Ordningsvakterna har exempelvis lärt sig vilka personer som tenderar att svara för bråken vid diskoteken och andra tillställningar.

i) Uppföljning av vad som lämnas till polisen

Enligt OR får aldrig ordningsvakterna veta vad som händer med de ärenden som de lämnar över till polisen. Så snart som ordnings- vakterna lämnat över, blir det "tyst". Men de vill gärna veta om de gjort rätt. De vill veta om de skall vara mer uppmärksamma eller för- ändra sitt arbetssätt på annat sätt.

j) Avgränsning av det område där förordnandet gäller

Den avgränsning som nu görs i ett förordnande är enligt OR i regel oklar. Det måste finnas ett bättre uttrycksätt än "omedelbar närhet". Om det exempelvis händer något utanför staketet, skall ordningsvakten då ingripa? Polismästarna i landet tolkar bestämmelserna olika. OR har enligt uppgift under fem års tid försökt att få tillstånd ett möte med polisen i frågan. Men OR säger sig inte ha lyckats.

k) Glesbygdsfrågorna

Enligt OR är ordningsvakterna i glesbygd en outnyttjad resurs. I stället för att utnyttja dem, har polisen tagit ifrån dem möjligheterna att trafikdirigera. Ordningsvakterna skulle kunna rycka in på orter i gles- bygden där det inte finns polis. Det skulle kunna göras vid särskilda tillfällen när inte polisen har resurser och dessutom på kort varsel.

* CW.—M unna-M :...—.d— ”um—w ' f...—.nu...-

4.2. SWESEC

Nuläge

SWESEC Svenska Säkerhetsföretag bildades år 1982. Organisationen har fem delbranschföreningar, nämligen

- BFR Bevakningsföretagens Riksförbund

- FLB Gruppen Förvaringsskydd, Lås och Beslag inom Sveriges Verkstadsindustrier - LIF Larmbranschen i Förening med företag inom området elektroniska säkerhetssystem och produkter - SLR Sveriges Låssmedsmästares Riksförbund - Swelarm med företag som marknadsför automatiska brandlarm.

Dessutom finns ett 40-tal till SWESEC direktanslutna företag. Sammantaget representerar därför SWESEC cirka 90 procent av säkerhetsbranschens omsättning i Sverige på cirka 8 miljarder kronor. Företagen har därutöver dotterbolag eller representanter i utlandet med en sammanlagd omsättning av omkring 7 miljarder.

Säkerhetsbranschens produkter och tjänster indelas i

— Larmsystem såsom brandlarm och släckningsutrustningar, in- brottslarm, överfallslarm, TV-bevakning, passagekontroll, larm- överförings-llarmmottagningssystem, trygghetslarm, varularm samt drift- och övervakningslarm - Personell bevakning med stationär och ronderande bevakning, larmförmedling, utrycknings- och jourtjänst, receptionstjänst, värdetransporter, butikskontroll och bevakning av enskild person för dennes skydd - Mekaniska och elektroniska intrångsskydd såsom lås och beslag, värdeskåp, säkerhetsdörrar, galler, grindar, staket och glas - Konsulttjänster såsom riskbedömning, teknikval, projektering, skyddsplanering, utredningstjänster, ADB-säkerhet, svinnutred— ningar och säkerhetsutbildning.

Den av de auktoriserade bevakningsföretagen bedrivna verksam- heten innefattar enligt SWESEC till absolut övervägande del bevakning av egendom. Historiskt har verksamheten enligt or- ganisationen vuxit fram i det gamla borgarsamhället där köpmän m.fl. gick samman och ordnade brandbevakning. Under senare tid har bl.a.

försäkringsbolagen verkat för att kommersiella försäkringstagare anordnar bevakning m.m. mot brand och andra skaderisker. I dagens samhälle köps enligt SWESEC bevakning för att förebygga och begränsa risker som hänger samman med det postindustriella sam- hällets sårbarhet med dess brotts- och skadeutveckling.

Även om bevakningen allmänt sett och till större del avser att skydda egendom är den enligt organisationen samtidigt trygghets- skapande och brottsförebyggande. Vissa bevakningstjänster, t.ex. i bostadsområden, i köpcentra, på järnvägs- och T-banestationer, flygplatser och i båtterminaler, på sjukhus och i många receptioner, är mer inriktade på trygghet för de personer som vistas där. Det ökar tryggheten i lokalsamhället och minskar behovet av polisiär närvaro.

Bevakningsbranschen i Sverige består enligt SWESEC av omkring 250 auktoriserade bevakningsföretag med omkring 13.000 anställda. Genomsnittsväktaren har gymnasieutbildning och är 28 år. Andelen kvinnor i väktaryrket ökar. En stor del av väktarens arbetstid är förlagd till natt- och skiftarbete samt helgtjänstgöring i 10 - 12 tim- mars pass. Väktaryrket tenderar att bli mer serviceinriktat och att få ett större teknikinnehåll.

Vaktbolagen har enligt SWESEC uppdrag av mycket olika karaktär - allt ifrån ambassadbevakning, flygplatskontroller och livvaktsskydd till civila väktaruppdrag inom näringslivet.

Trygghets- och inbrottslarm utgör en växande marknad. Några larmcentraler är anslutna till polisstationer. Säkerhetsföretagens verksamhet påverkas enligt SWESEC bl.a. av

— lagen (1974:191) om bevakningsföretag, - lagen (1980:578) om ordningsvakter, - lagen (l990:484) om övervakningskameror m.m., - lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. och - lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Tekniska normer finns i form av standarder och s.k. RUS-regler utfärdade av försäkringsbranschen. Europaharmoniseringen innebär bl.a. en internationalisering av standarder och nya regelverk för t.ex. prov och certifiering av produkter och tjänster. SWESEC har tagit initiativ till en nationell svensk kommitté för provning och frivillig certifiering av produkter och tjänster inom säkerhetsbranschen samt till en sektorkommitté för motsvarande område inom den europeiska organisationen för detta ändamål.

SWESEC har höga inträdeskrav. För att antas som medlem krävs t.ex. två års helt fläckfri verksamhet innefattande genomgång av

bokföring och ekonomi. För verifiering av branschkunnandet inhämtas yttrande från berörd delbranschförening.

SWESEC har även särskilda etik— och samlevnadsregler för sina medlemmar på grund av de krav som kunderna och samhället ställer på säkerhetsföretag med hänsyn till skydds- och säkerhetsfrågornas känsliga och ömtåliga natur.

Åtgärder för framtiden

Samhället måste enligt SWESEC ingripa snabbare mot ungdomar som begår brott. Även om polisen ingriper snabbt, är ungdomarna tillbaka på plats igen kort därefter. Samhället måste ge tydligare signaler till ordningsstörande och kriminella ungdomar och det långt ned i åldrar- na. Bestämmelserna om TV-övervakning måste enligt SWESEC ses över. TV-övervakning bör kunna användas i större utsträckning än för närvarande. TV-lagen är riktigt utformad men länsstyrelserna tillämpar den olika. Enligt SWESEC:s mening går det att öka tryggheten på många platser genom att använda TV-tekniken men det gäller att se upp med avartema i fråga om TV-bevakning.

Nuvarande regler för godkännande av personal bör ses över. För- säkringsf'örbundet godkänner larmcentraler men inte personalen vid centralerna. Det finns enligt SWESEC larmcentraler som har personal som inte är underkastad någon som helst kontroll. Det är inte tillfredsställande.

Utbildningen för ordningsvakter bör enligt SWESEC förbättras, inte minst på grund av de polisiära befogenheter som ordningsvakterna har.

Samarbetet med polisen är gott men det skulle enligt SWESEC kunna förbättras ytterligare. Ett närmare samarbete mellan polismän och väktare bör prövas. De senare borde kunna kontakta polisstatio- nerna innan de börjar sina pass. Det är här dock fråga om attitydför- ändringar hos såväl väktare som polismän vilka inte går att ge- nomföra över en natt. Man bör dock enligt SWESEC sträva efter att åstadkomma ett lokalt nätverk mellan polismän och väktare. Polisen borde sätta i system att ge väktarna information i förebyggande syfte.

Lagen om bevalatingyöretag Lagen (1974:191) om bevakningsföretag gäller yrkesmässig bevakning för annans räkning. Lagen gäller inte för statlig och kommunal myndighet. Den gäller inte heller om verksamheten utförs för egen

räkning.

SWESEC vill ha en översyn av lagen för servicebolag, som inom en koncern utför bevakning. Lagen bör också tillämpas på statliga och kommunala myndigheter. Det finns enligt SWESEC exempel på myndigheter som erbjuder bevakningstjänster till andra verksamheter än den egna. Utbildning av väktare bedrivs vidare i dag genom bl.a. AMU på ett sätt som inte förutsatts i lagen om bevakningsföretag. Lagen måste enligt SWESEC ses över med sikte på bl.a. dessa fall.

Grundutbildningen för väktare omfattar 217 timmar med omväx— lande teori och praktik. För att utföra bl.a. värdetransporter, be- vakning med hund och bevakning av person för dennes skydd krävs därutöver särskild utbildning. Ordningsvakterna, som har polisiära befogenheter, genomgår en kurs på endast 25 timmar. Denna utbildning borde enligt SWESEC kunna integreras i grundutbildningen för väktare så att dessa, när så är lämpligt, kan ges förordnande och befogenheter som ordningsvakter. ,

Ett ännu olöst problem enligt SWESEC är gränsdragningen mellan f polisen och bevakningsföretagen. Ingen ifrågasätter att polisen skall ha % huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i ? samhället men utvecklingen mot att auktoriserade bevakningsföretag ; anlitas för bevakning av T-banestationer och ambassader, arrestantbe- ;

i i l l &

vakning och för flygplats- och passkontroll kräver enligt SWESEC:s uppfattning ett beslut om gränsdragningen och om vilka befogenheter väktare skall ha för att öka tryggheten.

En annan fråga som aktualiserats i branschen är den kommunala kompetensen och ett ökat intresse från kommunalt håll att med personal från bl.a. räddningstjänst utföra bevakning och tillsyn. SWESEC anser att bestämmelserna i lagen om bevakningsföretag även bör gälla för kommuner och för staten när de bedriver yrkesmässig i bevakning. Eljest snedvrids konkurrensförhållandena. Det kan enligt '! SWESEC leda till en olämplig situation i fråga om kompetens och % trovärdighet när myndighets- och leverantörsförhållanden samman- ! blandas. i

En annan liknande oroande tendens är enligt SWESEC att rädd— % ningstjänsten på vissa håll tycks se en möjlighet att även vara kommu- lj nens leverantör av larmanläggningar. Vissa räddningstjänster har visat % intresse för att bli såväl larminstallatör som larmcentral. »

SWESEC anser det vidare vara angeläget att samhället får kontroll i över företag utanför säkerhetsbranschen, som erbjuder bevaknings- ' och larmutryckningstjänster. Det gäller bl.a. taxi- och fastighetsjour- företag. En sådan kontroll är nödvändig både från allmän synpunkt och från näringsrättslig synpunkt.

Det finns enligt SWESEC också exempel på att hemvärnspersonal

och s. k. beredskapspolis anlitats för bevakning i samband med nöjesevenemang (Stockholm Water Festival) och internationella kriser (Gulfkriget). Även detta förhållande kräver enligt SWESEC: s upp- fattning en ytterligare prövning av lämpligheten med hänsyn till vad som tidigare uttalats om bl.a. användning av hemvärnspersonal för ordningshållning i fred.

I Rikspolisstyrelsens skrift "Rakt på brottsligheten" sägs bl.a. att polisen och säkerhetsföretagen fortlöpande och på lämpligt sätt skall hålla varandra informerade om sådana faktorer som kan bidra till att förebygga brott och ordningsstörningar. SWESEC anser att det också måste finnas en uttrycklig bestämmelse om att polisen och bevaknings- företagen skall samverka bl.a. på det brottsförebyggande området.

Gränsen mellan polisen och väktarna, m.m. SWESEC:s grundsyn är att

- polisens uppgifter bör begränsas till renodlat polisiära uppgifter - bevaknings- och ordningshållande uppgifter, liksom andra liknande uppgifter för enskilda intressen, skall utföras av aukto- riserade bevakningsföretag med delauktorisation för ordnings- vakter, väktare, skyddsvakter, värdetransportpersonal, person- skydd (livvakter) larmcentraler m.fl. kategorier sarnt för ut- bildning inom området.

Utbildningen av väktare bör så långt som möjligt kunna genomföras i privat regi enligt beskrivningar och mål i myndighets föreskrifter. Myndigheten skall sedan utöva tillsyn.

Polisens bevakningsinsatser bör enligt SWESEC begränsas till vad som redan anges i instruktioner för den anslagsfinansierade verk- samheten. För att få en enhetlig tillämpning måste det också av föreskrifterna framgå på vilka grunder myndighet beslutar att bevakningen skall fullgöras av polisen.

SWESEC anser det från allmän synpunkt betydelsefullt att de som utför yrkesmässig bevakning är laglydiga och pålitliga. Detta är en uppgift för tillsynsmyndigheten som utför slagning i polisregister men även en del av den kontroll och uppföljning som företagen själva måste utföra.

Tillsynsmyndigheten gör pålitlighetskontroll i samband med god- kännande av nyanställd och därefter, såvitt SWESEC vet, årligen eller vartannat år. SWESEC anser att domar och annat som påverkar denna prövning måste kunna uppmärksammas omedelbart. Det är således inte

tillfredsställande att lång tid förflyter mellan kontrollerna. Register över godkända väktare, föreståndare, m.fl., 1 auktoriserade be- vakningsföretag bör därför enligt SWESEC fortlöpande kunna samköras med polisregister.

Det går ofta lång tid från misstanke om brott till lagakraftvunnen dom. Föreståndare för bevakningsföretag bör därför underrättas när väktare i företaget misstänks för brott varpå fängelsstraff kan följa. Väktaren kan behöva omplaceras i avvaktan på att misstanken utreds och lagprövas. För närvarande kan sådan underrättelse inte ske på grund av bestämmelserna i sekretesslagen.

Från allmän synpunkt är det också nödvändigt att andra i säkerhets- branschen omfattas av denna laglydnads- och pålitlighetskontroll. SWESEC föreslår därför att denna kontroll utökas att omfatta även anställda i larmföretag som ges tillstånd av polismyndighet enligt lagen (1983:1097) om larmanläggningar. Kontrollen bör också gälla anställda i låssmedsföretag och i larmcentralföretag. Det är viktigt att de som projekterar, installerar och ser till att larm åtgärdas är laglydiga. Det gäller också låssmeder.

Larmlagen

Sedan larmlagen och försäkringsbolagens regler började tillämpas 1981 har antalet till polisen förmedlade inbrotts- och överfallslarm enligt SWESEC kraftigt minskat. Polismyndigheten i Stockholm har ställt högre tekniska krav på sådana larmanläggningar än tidigare. Det har medfört att andelen felaktiga larm mer än halverats.

Av överfallslarmen är det främst anläggningar vid banker och post- kontor som är direktkopplade till polisen. Övriga inbrottslarm och andra larm hanteras främst av larmcentraler - både auktoriserade bevakningsföretag och renodlade larmföretag, t.e.x SOSAB.

Vid sidan av reglerna i larmlagen och föreskrifterna till denna har försäkringsbolagen uppsatt normer för vissa inbrottslarmanläggningar. Dessa normer (RUS 130) tillämpas emellertid endast på mindre än tio procent av de omkring 75.000 anläggningar som är anslutna till larm- centraler. Fellarmfrekvensen är därför fortfarande hög. Utöver dessa till central anslutna larmanläggningarna finns uppskattningsvis lika många s.k. inbrottsvarnare. Det är lokala anläggningar med sirén e.d. som tjuter när larm lösts ut. Den typen av larm är enligt SWESEC många gånger en sanitär olägenhet som stör i grannskapet.

Utryckningar efter larm utförs i dag främst av auktoriserade be- vakningsföretag. När brott konstateras tillkallas polis. Bevakningsföre- tagens uppgift är vidare att göra undersökning på platsen av orsaken

— Mmmm—B:.

till larmet och att begränsa eventuella skador på övervakad egendom. Det är enligt SWESEC viktigt att lämplig åtgärd kan utföras så snabbt som möjligt efter utlöst larm.

SWESEC anser att

- kraven för de auktoriserade bevakningsföretagens styrelse och personal ifråga om laglydnad m.m. även bör gälla för personal i larminstallations- och larmcentralföretag, - polisens tillämpningsföreskrifter till larmlagen bör gälla för hela landet, - försäkringsbolagen eller annan instans bör lägga fast normer för inbrottslarmanläggningar som kan få en bredare tillämpning än de nuvarande (RUS 130), - vissa av de auktoriserade bevakningsföretagens utrycknings- fordon skall få företräde i trafiken för att snabbare kunna till- kalla polis eller reparera skador.

Lagen om övervakningskameror

Lagen gäller främst för TV-övervakning på allmän plats. Länsstyrelse ger tillstånd och JK övervakar tillämpningen.

TV-övervakning är enligt SWESEC ett kostnadseffektivt brottsföre- byggande verktyg som hittills använts i begränsad omfattning i vårt land. Övervakningen kan ske på avstånd och samtidigt av flera platser. Övervakningen kan vidare registreras på videoband. På så sätt kan t. ex. polisen få direkt "spaningsbara" bilder efter rån.

SWESEC har funnit att den tidigare mer restriktiva tillstånds- givningen för TV-övervakning på allmän plats lättats upp åtminstone i storstadslänen, där tillstånd på senare tid i något fall givits vid rånutsatta banker och enmansbetjänade butiker och bensinstationer. SWESEC efterlyser dock en mer generös syn på tillståndsgivningen i allmänhet.

Vad får brottsligheten kosta?

I dagens samhälle styrs handlandet enligt SWESEC till stor del av ekonomiska lagar och förutsättningar. Det är därför ägnat att förvåna att inga seriösa försök gjorts att beräkna vad brottsligheten kostar samhället och enskilda. Visserligen är många skador och lidanden till följd av brott inte möjliga att mäta i ekonomiska tal, men den dominerande brottsligheten - förmögenhetsbrotten - borde vara möjlig att uppskatta. På så sätt skulle det vara lättare att få argument och

medel för brottsförebyggande åtgärder.

Beräkningar som har utförts av justitiedepartementet och försäk- ringsbolagen i Norge 1989 visade att brottsligheten kostade samhället i Norge 35,8 miljarder norska kronor.

SWESEC föreslår att det uppdras åt Brottsförebyggande Rådet att göra motsvarande beräkningar för brottsligheten i Sverige.

Allmänt om brottsprevention

Hittillsvarande brottsförebyggande verksamhet hos myndigheter och organisationer har enligt SWESEC inte medfört något trendbrott i fråga om antalet till polisen anmälda brott. Det behöver inte innebära att fel brottsförebyggande åtgärder vidtagits. Snarare är enligt SWESEC sannolika orsaker begränsade resurser, bristande med- vetande, otillräcklig samordning men också brottsutvecklingen i samhället. SWESEC föreslår att

- ett parlamentariskt förankrat tvärorganisatoriskt sarnarbetsforum med myndigheter och organisationer inrättas för effektivare informationsutbyte och samordning av det brottsförebyggande trygghetsskapande arbetet, - en ny, mer på samarbete med samhället i övrigt grundad brotts- förebyggande strategi med konkreta mål läggs fast för myndig- heter som ansvarar för brottsprevention och trygghetsskapande åtgärder, - samhällsmedia utnyttjas för information om brottslighetens konsekvenser och trygghetsskapande åtgärder, - lagstiftning och överenskommelser med bl.a. försäkringsbolagen övervägs när kostnadseffektiva brottsförebyggande resultat kan förväntas.

Kapitel 6

Brottsutvecklingen

Det antal brott mot brottsbalken som har kommit till polisens kännedom har ökat under hela efterkrigstiden. År 1982 uppgick antalet brott mot brottsbalken till 805-500 medan Antalanmålda brott (itusental) antalet är 1993 uppgick till nära 1.031.000, d.v.s. en ökning med nära 28 procent under perioden. Antalet re- gistrerade brott mot annan lag- stiftning än brottsbalken har under samma pe- riod minskat från

en högsta nivå är 1982 1983 1934 1935 1986 1987 1933 1989 1990 1991 1992 1993

1982 omdfygt 178.000 till drygt 160.000 år 1993.

Av brotten år 1993 mot annan lagstiftning svarar trafikbrotten för 49 procent och narkotikabrotten för 26 procent. De registrerade trafik- och narkotikabrotten under år 1993 uppgick till drygt 40.000.

Omkring 25 procent eller i runt tal 40.000 registrerade brott avser brott mot andra författningar än brottsbalken, trafiklagstiftningen eller narkotikalag- stiftningen.

Den nyssnämnda uppgifterna om registrerade brott mot brottsbalken och annan lagstiftning - totalt omkring 1.200 000 - innefattar inte de omkring 200.000 ordningsförelägganden som utfärdas varje år. Dessa förelägganden avser till allra största delen trafikförseelser.

1 Omfattningen av vissa registrerade brott

Enligt våra direktiv skall vi se Över rollfördelningen mellan polisen, kommu- nerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar. Som nämnts tidigare är antalet författningar med straffbestämmelser omkring 400. Att utreda frågor som rör alla brott mot dessa författningar ligger inte inom vårt uppdrag.

Vi begränsar oss till en diskussion om brott av betydelse i lokalsamhället. Där är det i första rummet vissa brott mot brottsbalken, mot trafiklagstift- ningen och mot narkotikalagstiftningen som är av intresse. De registrerade brotten mot nu angiven lagstiftning är omfattande. Det framgår av följande statistik för

- våldsbrott

- tillgreppsbrott - bedrägeribrott - övriga brottsbalksbrott - narkotikabrott

- trafiknykterhetsbrott

Uppgifterna är rikssiffror. Huvuddelen av dessa brott har begåtts i storstäderna.

2 Brottsbalksbrotten

Till våldsbrott räknas, som i den officiella StatiStiken, full- Antal anmäda våldsbrott (1 tusental) bordade mord, dråp, misshan- del med dödlig utgång, försök till mord och dråp, barna- dråp, misshan- del utan dödlig utgång, rån och våldtäkt. Avrånbrotten är de flesta rån 0

mot person (83 l982 1933 1984 1985 1986 19137 1933 1939 1990 1991 1992 1993 procent). Dar-

efter kommer butiksrånen (11 procent). Gatu- rånen är den dominerande formen av rån.

Enligt BRÅ sker de flesta misshandelsbrotten i lägenheter mellan bekanta, som inte har en familjerelation, och de utspelas inom grupper av kriminellt aktiva eller missbrukare av olika slag. Drygt hälften av de polisanmälda våldsbrotten äger rum på gator och torg, i eller kring nöjeslokaler samt på allmänna kommunikationsmedel. De flesta fall av misshandel utomhus där gärningsmannen är okänd för offret äger rum i storstadsregionema.

Antalet anmälda våldtäkter har ökat under åren 1975 - 1993. Det är till största delen de anmälda fullbordade Våldtäkterna inomhus som svarar för denna ökning.

Tillgreppsbrotten utgör nästan 70 procent av samtliga polisanmälda brotts- balksbrott. Bland brottsgrupperna ingår en mängd olika former av Stöldbrott som inte rubriceras som inbrott, t.ex. snatteri.

Inbrotten utgör en sjundedel av samtliga registre- rade brottsbalks- brott.

Förutom villa- och lägenhetsin- Antal Mda mwshmu (1 mana!) brott och inbrott i som vind eller källare ingår i siffrorna även inbrottsstöld i butiker, kiosker och skolor m.m.

Antalet full- bordade bilstölder ökade markant under andra hal- van av 1980-talet. Under senare år har antalet dock minskat något.

1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

År 1992 anmäldes nära 55.000 bedrägeribrott vilket är en minskning med 9 procent jämfört med året innan. Denna minskande utveckling har fortsatt även under år 1994. I en undersökning som BRÅ har vidtagit förklaras nedgången av en kraftigt minskad anmälningsbenägenhet från bankernas sida. Det gäller då främst s.k. övertrasseringar, men även i viss mån andra typer av be- drägerier med check- och personkonton.

Av bedrägeribrotten svarade checkbedrägeriema år 1992 för 13 procent medan bedrägerier som begås med hjälp av betalkort svarade för 17 procent.

2.4. Övriga brottsbalksbrott

Till övriga brotts- balksbrott räknas förutom skadegö- relsebrott ett stort antal olika grup- per av brottsliga beteenden som inte faller inom någon av de tidigare berörda kategorierna. Under 1980- talets senare hälft ökade skadegörel- sebrotten mar- kant. Jämfört med år 1985 var de 31 procent fler

Antal ann'Alda brottsbalksbrott (i tusental)

HHHIH Wi

230

under år 1990, l982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 och 1992 anmäl-

des omkring 94.000 skade—

görelsebrott,

vilket innebär en minskning med tre procent jämfört med år 1990. Om detta är ett trendbrott, eller bara en till- fällig minskning, återstår att se. Antalet anmälda skadegörelsebrott år 1993 ökade med en procent jämfört med föregående år. En mycket stor andel av dem som döms för skadegörelsebrott är tonåringar. Av skadegörelsebrotten avser 34 procent skadegörelse på motorfordon. 16 procent drabbar stat, landsting och kommuner.

2.5. Narkotikabrott

Diagrammet avser brott mot narkotikastrafflagen (1968:64) och narkotika- brott enligt varusmugglingslagen (1960:418). Antalet anmälda narkotikabrott låg på en relativt stabil nivå under hela 1970-talet. År 1980 ökade antalet anmälda brott kraftigt.

En del av den ök- ningen kan förklaras med de skärpta an- visningar som infördes av Riksåklagaren år Antalmmilda narkotikabrott (imam 1980. Enligt dessa är innehav eller över- låtelse av mycket små mängder narkotika att betrakta som narkoti- kabrott. En annan för-

klaring till ökningen är troligen polisens in- . satser mot den s.k. gatulangningen under åren 1981 och 1982.

Den anmälda narko- . . 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 tikabrottsligheten har minskat kraftigt sedan år 1983. En stor del av minskningen torde hänga samman med ändrade rutiner för

antalsräkning. År1993

noterades en markant ökning som i huvudsak förklaras av en narkotikahär- va inom ett enda polisdistrikt. Antalet narkotikabrott per misstänkt har minskat från 9,1 år 1982 till 4,1 år 1992.

Antal personer som lagförts för narkotikabrott

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992

7074 6149 6067 6401 6208 6850 7014 7349 7612 7807

2.6. Trafiknykterhetsbrott

Den 1 juli 1990 ändrades lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL). Påföljderna har förändrats markant efter reformen. Under hela 1980- talet låg andelen som fick Engelsepåfo'ljd på en relativt konstant nivå på om kring 73 procent. År 1991 var denna andel 42 procent. År 1992 ökade emellertid andelen som fick fängelsepåföljd till 56 procent.

Det totala antalet lagföringar för grovt rattfylleri (som huvudbrott) har minskat från drygt 7 000 år 1989 till runt 4800 år 1993.

3 Brottsutvecklingen i några polisdistrikt

Diagrammen och andra uppgifter i det föregående avser rikssiffror. Antalet till polisens kännedom komna brott varierar dock mycket kraftigt över landet. För att illustrera hur antalet brott kan fördela sig i ett distrikt visar vi några tabeller med uppgift om de tio mest frekventa registrerade brotten i fyra polisdistrikt av olika storlek och struktur, nämligen

- Jakobsberg - Karlskoga - Norrköping - Nyköping

Tabellerna avser två år - 1992 och 1993. Uppgifterna har lämnats av polismyndigheterna i nämnda distrikt.

Trots att distrikten är av olika storlek och struktur är det genomgå- ende så att de flesta av de tio mest frekventa anmälda brotten är av samma slag.

- Polismyndigheten i Jakobsberg

Brott år 1992 år 1993 Stöld ur eller från fordon 1.471 1.462 Övrigt bedrägeri 188 1.143 Tillgrepp av cykel 996 1.064 Biltillgrepp 552 678 Annan skadegörelse 429 473 Stöld utan inbrott 388 397 Inbrott i källare och vind 272 363 Försök till biltillgrepp 250 360 Snatteri 332 352 Skadegörelse, stat o. kommun 273 299

- Polismyndigheten i Karlskoga

Bron

Tillgrepp av cykel Stöld ur eller från fordon Snatteri Annan skadegörelse Stöld utan inbrott Skadegörelse på motorfordon Inbrott i källare och vind Olaga hot

Biltillgrepp Ofredande

- Polismyndigheten i Norrköping

Brott

Tillgrepp av cykel Stöld ur eller från fordon Stöld utan inbrott Snatteri Annan skadegörelse Biltillgrepp Skadegörelse på motorfordon Inbrott i källare och vind Försök till biltillgrepp Inbrott i butik

år 1992 år 1993

683 490 395 290 262 1 07 80 92 96 62

750 555 376 364 243 192

84 107 101

97

år 1992 år 1993

3.207 2.618 1.762 1.492 810 740 551 717 343 270

3.340 2.501 1.626 1.064 904 724 628 912 294 254

- Polismyndigheten i Nyköping

Brott

Tillgrepp av cykel Stöld ur eller från fordon Snatteri

Annan skadegörelse

Stöld utan inbrott Inbrott i fritidshus

Olaga hot Skadegörelse på motorfordon Biltillgrepp Narkotikainnehav

år 1992 år 1993

1 .132 821 431 409 320 472 171 258 243 123

1.021 634 382 338 299 297 237 229 160 155

Kapitel 7 Overväganden och förslag

Mot bakgrund av den kartläggning som vi har redovisat i kapitel 5 tar vi här upp vissa grundläggande frågeställningar angående rollfördel- ningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordnings— störningar. Enligt vår uppfattning är det endast genom ett ökat samarbete som brottslighet och andra ordningsstörande aktiviteter kan bringas att minska. Därigenom kommer också enskildas trygghet att öka.

1 Hur kan brottsligheten minskas?

Som framgår av kapitel 6 är den registrerade brottsligheten hög, i synnerhet i storstadsregionerna. Polisen har konstaterat att dess arbete måste mera inriktas på ett problemorienterat arbetssätt för att brottslig-

heten skall kunna minskas. Regeringen har också utfärdat riktlinjer härom. Den förändrade inriktningen håller på att genomföras i samband med omorganisationen av polisväsendet i länen.

Men brottsligheten kan inte väsentligt minskas om inte samhället som helhet i större utsträckning än nu är verksamt för att uppnå detta.

Det råder sedan länge en stor enighet om att kriminalpolitiken måste bygga på en helhetssyn för att brottsligheten skall kunna minskas och människors trygghet mot brott skall kunna öka. Helhetssynen måste omfatta såväl åtgärder från det allmänna som från samhället i övrigt. Kriminalpolitikens traditionella områden, såsom strafflagstiftningen, polisen och kriminalvården, har centrala funktioner, men kriminalpoli— tiken i vid mening kan inte begränsas till sådana åtgärder som att klara upp brott och att lagföra gärningsmännen. Dessa åtgärder är inte till- räckliga för att varaktigt minska brottsligheten och öka tryggheten. För det behövs ett brett upplagt brottsförebyggande arbete. Detta har bl.a. framhållits av regeringen i bilaga 3 till 1994 års budgetpro- position (prop 1993/94:100 bil. 3 s. 61 ff).

Det finns dock inte någon allmänt vedertagen definition av brotts- förebyggande arbete, varken i Sverige eller utomlands. Tvärtom finns det en mängd olika uppfattningar om såväl vad som bör räknas som brottsförebyggande arbete som vilken inriktning detta bör ha, beroende bl.a. på olika yrkesroller eller politiska utgångspunkter. En förklaring till mångfalden av uppfattningar är naturligtvis brottslighetens komplexitet. Den kräver ett brett spektrum av motåtgärder som måste anpassas efter den aktuella problembilden.

En tänkbar, allmänt hållen definition av brottsförebyggande arbete är följande:

Brottsförebyggande arbete är sådana aktiviteter som minskar benägen- heten att begå brott eller försvårar genomförandet av brottsliga hand- lingar

Definitionen har bl.a. använts av arbetsgruppen med uppgift att främja det brottsförebyggande arbetet i rapporten Lokalt brottsföre- byggande arbete m.m. (Ds Ju 199293).

En sådan allmänt hållen definition omfattar även rättsväsendets, i huvudsak reaktiva, aktiviteter på grund av brott, såsom polisens efterspaning och gripande av brottslingar, åklagar- och domstolsväsen- dets lagföring av kriminella liksom kriminalvårdens verkställighet av brottspåföljder, såväl vad avser behandling för rehabilitering av dömda personer som inkapacitering. Även socialtjänstens reaktiva insatser för ungdomsbrottslingar hör hit.

Den största brottsförebyggande uppgiften har emellertid familjen. Familjen är den viktigaste norrnbildaren och det starkaste sociala skyddsnätet. Arbete som syftar till stabila familjer är en viktig brotts- förebyggande uppgift.

Även långsiktiga åtgärder av social karaktär, såsom insatser inom mödra- och barnhälsovården, förskoleverksamheten samt insatser inom skolan och andra organisationer för barn och ungdom ryms inom begreppet brottsförebyggande verksamhet.

Till begreppet brottsförebyggande verksamhet räknas även åtgärder som tar sikte på situationer i vilka brott brukar begås, s.k. tillfälles- reducerande åtgärder.

Slutligen omfattar definitionen såväl specifika eller individinriktade åtgärder som generella åtgärder, dvs. åtgärder som riktas mot enskilda personer, grupper av personer eller hela befolkningen och mot geogra- fiska områden, såsom städer eller stadsdelar, eller sarnhället i stort.

Åtgärder som tar sikte på att minska rädslan för brott, dvs. den subjektiva upplevelsen av risken för att bli utsatt för brott, omfattas enligt arbetsgruppen däremot inte i sig av definitionen. Brottsförebyg- gande arbete kan dock många gånger minska denna rädsla eftersom ett resultat av att brottsligheten reduceras är att tryggheten i samhället ökar.

Definitionen omfattar enligt arbetsgruppen inte heller åtgärder till stöd för brottsoffer. Det utesluter dock inte att det är angeläget att det brottsförebyggande arbetet kombineras med insatser som tar sikte på att lämna stöd till dem som drabbas av brott. Så t.ex. har det allmänna i allt större utsträckning ersatt brottsoffer för skador och lidande, möjligheterna till rättsligt biträde i rättegång har ökats och ett stort antal brottsofferjourer och kvinnojourer har inrättats. Livvakter och trygghetslarm för hotade kvinnor erbjuds vidare på ett antal platser i landet.

I internationell kriminologisk litteratur förekommer ofta en terminologi hämtad från den medicinska vetenskapen för att dela in olika typer av brottsförebyggande arbete, även kallat brottsprevention i nivåer, nämligen primär, sekundär och tertiär brottsprevention.

Sett från de synpunkter som vi skall anlägga på rollfördelningen mellan polis, kommuner och enskilda är det inte helt fruktbart att försöka närmare definiera begreppet brottsförebyggande åtgärder, i synnerhet som en del av de åtgärder som kan bli aktuella inte synes höra hemma i begreppet brottsförebyggande åtgärder i nyssnämnda indelningar. Vi använder därför ordet bronvörebyggande i en mer allmän betydelse. Det är exempelvis uppenbart att åtgärder som inte faller in under den först berörda definitionen - exempelvis åtgärder som tar sikte på att minska rädslan för brott eller på inrättande av

brottsofferjourer - är av stort intresse när vi talar om åtgärder för att minska brottsligheten och för att öka människors trygghet mot brott.

Polisens verksamhet är brottsförebyggande i många avseenden men även andra än polisen har sedan länge varit verksamma mot brott på olika sätt - genom övervakning eller genom brottsförebyggande verksamhet.

Den kartläggning som vi har gjort och som redovisats i kapitel 5 visar att kommuner, företag och andra enskilda visar stort intresse för dessa frågor och är beredda att medverka med brottsförebyggande åtgärder i stor omfattning.

Det står helt klart att såväl det allmänna som samhället i övrigt måste intensifiera det brottsförebyggande arbetet för att brottsligheten skall kunna minskas väsentligt. Åtgärder måste sättas in på bred front.

2 Principer för rollfördel— ningen

Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygg- het skall polisens arbete enligt 1 5 polislagen (1984:387) syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Till polisens uppgifter hör enligt 2 & samma lag bl.a.

- att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ord- ningen eller säkerheten, - att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra stör-

ningar därav samt ingripa när sådana har inträffat, - att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal.

Polisen har alltså en grundläggande skyldighet när det gäller åtgärder mot brott och andra ordningsstörningar. Men det betyder inte att polisen ensam skall svara för dessa uppgifter. Tvärtom förutsätts det i lagstiftning och andra sammanhang att många aktörer i samhället är verksamma på olika sätt, i syfte att skapa goda levnadsförhållanden och en god livsmiljö - något som är av grundläggande betydelse för möjligheterna att förebygga brott.

All polisverksamhet utom den som har samband med tillståndsgiv- ning, passärenden och andra uppgifter av servicekaraktär kan ses som ett led i det allmännas åtgärder mot brott. Hit hör också åklagarväsen- dets och kriminalvårdens funktioner liksom den del av domstolsväsen- dets verksamhet som rör brottmål.

Rollfördelningen mellan de olika aktörerna kan schematiskt beskrivas på följande sätt. Beskrivningen bygger på uppgifterna i underbilaga 1 till Justitiedepartementets del av regeringens budget- proposition under senare år.

Förebyggande åtgärder

Åtgärder riktade mot personer som inte är föremål för rättsväsendets åtgärder på grund av brott. Det är här fråga även om sådana åtgärder som är avsedda att förbättra miljön i samhället i före- byggande syfte. Åtgärder av detta slag ankommer främst på andra än rättsväsendets myndigheter, bl.a. skolväsendet samt socialtjänst- och arbetsmarknadsmyndigheterna. Också åtskilliga ideella organisa- tioner är verksamma i detta sammanhang, t.ex. idrottsrörelsen.

Övervakning av regelejterlevnaden

Övervakningen av regelefterlevnaden syftar till att dels förhindra brott, dels upptäcka brott. Hit hör polisens övervakande verksamhet. Hit hör även exempelvis tull- och beskattningsmyndigheternas kontroll av att straffsanktionerade bestämmelser inom deras resp. verksamhetsområden efterlevs. Bland enskilda organ med uppgifter inom detta område kan nämnas ordningsvakter och, i viss ut- sträckning, väktare.

Brottsutredning och andra dtgärderi brottmålgörfarandet

Åtgärder av detta slag återfinns bl.a. inom polisen och åklagarväsen- det. Domstolarnas verksamhet i brottmål liksom besluten och domarna i dessa mål hör också hit.

Verkställandet av påföljder

Åtgärder av detta slag hör hemma i kriminalvården. Även andra organ har uppgifter på området, t.ex. exekutionsväsendet i fråga om böter.

Rehabiliterande åtgärder

Härmed avses åtgärder som syftar till att ge personer som har begått brott bättre förutsättningar för anpassning i samhället. Åtgärder av detta slag vidtas av kriminalvårdsmyndigheterna och av organ inom socialvårds-, arbetsmarknads- och utbildningsområdena.

I den fortsatta framställningen avser vi att främst upphålla oss vid frågor som hör hemma inom grupperna Förebyggande åtgärder och Övervakning av regelefterlevnaden.

Antalet författningar med straffbestämmelser är omkring 400. Många andra myndigheter än polisen har enligt dessa författningar viktiga förebyggande och övervakande uppgifter genom tillsyn över skilda verksamheter inom olika områden. Det gäller såväl statliga som kommunala myndigheter. Vi uppehåller oss inte vid dessa frågor i den fortsatta framställningen.

Kommuner och enskilda är sedan länge verksamma vid sidan av polisen i strävandena att förebygga brott och att upprätthålla ord- ningen. Rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och enskilda har dock växlat under årens lopp.

Polisbevakning har av ålder också ägt rum på enskildas bekostnad. Polismyndigheterna har t.ex. förordnat personer som inte är anställda inom polisväsendet att utföra vissa begränsade polisuppgifter (ord— ningsvakter).

Polismyndigheterna har ofta ålagt den som anordnar en offentlig till- ställning att bekosta ordningshållningen genom förordnade ordnings- vakter. I praxis har ordningsvakter även förordnats för en mängd andra bevakningsuppgifter av skiftande karaktär.

Tidigare var det vanligt att ordningsvakter förordnades för att hålla ordning vid kaféer, restauranger o.d. och för att bevaka industrier, köpcentra, varuhus, campingplatser och idrottsanläggningar. För- ordnanden gjordes också för bevakning eller ordningshållning på gator, torg och andra områden som var s.k. allmänna platser. Vid 1970-talets slut fanns det omkring 15 000 ordningsvaktsförordnanden i landet. Genom tillkomsten av ordningsvaktslagen år 1980 he- gränsades antalet ordningsvakter väsentligt. De uppgifter som tidigare hafts om hand av ordningsvakter lades i stället på polisen.

Enligt ordningsvaktslagen och dess förarbeten bör ordningsvakter inte förordnas för ordningshållning på gator, torg, i parker och på liknande platser. Det gäller även för s.k. kvasiallmänna platser, närmast innetorg och centrumanläggningar. Tanken är att polisen ensam skall svara för ordningshållningen i dessa fall, något som dock endast i mindre mån kunnat förverkligas.

Regler om bevakningsföretag och väktare tillkom relativt sent. Genom en kungörelse (1951 :640) meddelades de första bestämmelser- na om auktorisation av enskilda bevakningsföretag. Antalet väktare är nu enligt uppgift omkring 13 000.

Kommunerna gavs år 1957 möjlighet att anställa trafikövervakare. Många kommuner utnyttjade den möjligheten. Trafikövervakarna för- ordnades som ordningsvakter. Numera benämns uppgiften parkerings- övervakning och regleras genom lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning. Parkeringsvakterna har inte förordnanden som ordningsvakter.

Den här berörda utvecklingen har närmare beskrivits i tidigare kapitel.

Gränsen mellan polisens verksamhet och andra aktörer är inte i alla avseenden skarp. Frågan är om statsmakterna nu skall dra upp klarare gränslinjer mellan vad som är polisens verksamhet och möjliga insatser av andra för ordningshållning och brottsförebyggande åtgärder.

Denna fråga är inte ny. Den har tidigare diskuterats i olika samman- hang, bl.a. i samband med införande av nuvarande lagar om ordnings- vakter och bevakningsbolag. I propositionen 1979/80:122 om dessa lagar anförde föredragande departementschefen bl.a. följande (sid. 22).

Det är för mig en självklarhet att en grundläggande regel bör vara att det är polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att vad som skall anses innefattat i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet fortlöpan- de påverkas av den allmänna samhällsutvecklingen. Inriktningen av polis- verksamheten har därför ändrats under årens lopp. Vidare tvingas polisen liksom andra samhällsorgan att till följd av begränsningen på resurser göra prioriteringar mellan olika verksamheter. Som en följd av detta har man som förut nämnts bl.a. strävat efter att frigöra polisutbildad personal från uppgifter som kan utföras utan fullständig polisutbildning. Med hänsyn till polisverksamhetens speciella karaktär och önskemålet om att den även i fortsättningen skall kunna efter hand anpassas till utvecklingen är det f.n. knappast vare sig möjligt eller lämpligt att annat än i allmänna ordalag beskriva innehållet i polisen huvuduppgift. Redan på grund härav torde det stå klart att principen om att det ankommer på polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inte alltid utan vidare kan ge vägledning för de praktiska överväganden som behöver göras i skilda sammanhang.

Vi anser också att det är en självklar grundläggande regel att polisens huvuduppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Men det är som vi ser det inte möjligt att dra upp en klarare gräns för den verksamhet som alltid skall upprätthållas av polismän än den som finns i dag. Det är nödvändigt att anpassa samhällets insatser med hänsyn till utvecklingen. Brottsnivån och utvecklingen i fråga om allvarlig brottslighet är mycket oroande och det är viktigt att alla goda krafter i samhället samverkar för att bryta brottskurvan. För det krävs ett brett engagemang över olika samhällssektorer, anpassat till för- hållandena i olika delar av landet och till samhällsutvecklingen. Vi återkommer till dessa frågor i det följande.

3 Kommunernas roll

Bakgrund

När det gäller att minska brottsligheten och öka människors trygghet mot brott har kommunerna viktiga uppgifter vid sidan om bl.a. poli- sen.

Det brottsförebyggande arbetet är enligt polislagen en uppgift för

polisen. Den verksamhet som kommunerna bedriver, inte minst inom ramen för socialtjänsten, kan i hög grad påverka människors trygghet mot brott och medverka till att skapa förutsättningar för att minska brottsligheten i samhället. Hit hör naturligtvis också kommunernas verksamhet när det gäller ungdomens fostran inom skolans ram.

I sammanhanget bör också nämnas kommunernas uppgifter inom plan- och byggväsendet när det gäller utformningen av bostadsområ- den och människornas fysiska miljö i övrigt. Också kommunalt engagemang inom fritidssektorn har betydelse genom att bidra till att skapa meningsfull och i övrigt positiv sysselsättning på fritiden som ett alternativ till en fritid med negativa förtecken som kan leda till missbruk och kriminalitet. Många kommuner har också engagerat sig i direkt brottsförebyggande projekt i samverkan med bl.a. polisen. I vissa kommuner, såsom Stockholms stad, har det skapats en särskild kommunal organisation för det brottsförebyggande arbetet.

Under utredningsarbetet har det med stor tydlighet framkommit att det finns ett stort intresse hos många kommuner att spela en aktiv roll i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet i samhället inom ramen för den verksamhet som kommunerna bedriver med stöd av lag. Förutsättningarna och behoven varierar dock från kommun till kommun. Geomgående uppfattar kommunerna att de redan i dag har tillräckliga befogenheter i lagstiftningen, såsom socialtjänstlagen, för att kunna spela den roll man önskar. Det finns alltså inga direkta behov av att ge kommunerna ökade befogenheter för ändamålet.

Kommunerna kan alltså inom ramen för sin kompetens bedriva verksamhet med syfte att åstadkomma trygghet för enskilda, vilket i sin tur är av grundläggande betydelse för att förebygga brott. Enligt vår mening är det angeläget att det bedrivs ett planmässigt och effektivt trygghetsskapande arbete från kommunernas sida i samverkan mellan olika kommunala förvaltningar och mellan dessa och andra aktörer, i första hand allmänheten och polisen. En utveckling i denna riktning pågår redan på flera håll. Denna utveckling bör fortsätta i riktning som anges i det följande, med målet att polis och kommun skall samverka med varandra och med enskilda utifrån en gemensam strategi i fråga om hur tryggheten skall ökas.

Aktuella utvecklingslinjer

Ett effektivt brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete kräver en målinriktad och planmässig samverkan mellan olika aktörer. Det handlar t.ex. om att samordna åtgärder inom socialtjänsten med åtgärder inom andra kommunala förvaltningar samt med polisen.

Härigenom kan t.ex. den samlade erfarenheten från socialsekreterare, fältassistenter, lärare, poliser, föräldrar m.fl. när det gäller för- hållandena inom ett visst bostadsområde användas som utgångspunkt för åtgärder från olika kommunala och statliga organ. En planmässig samverkan ökar möjligheterna att identifiera problemen inom området och underlättar för olika aktörer att bestämma vilka åtgärder som bör vidtas.

Vid sidan av sådana strukturellt inriktade åtgärder behövs givetvis samverkan också när det gäller individinriktade åtgärder. Polisens iakttagelser exempelvis av att en ungdom är på väg in i ett asocialt levnadssätt kan utgöra grund för åtgärder från socialtjänstens sida för att avbryta den skadliga utvecklingen.

Samarbete av detta slag har naturligtvis alltid förekommit och förutsätts också i många fall i de författningar som reglerar den offentliga verksamheten. Inom ramen för ett regeringsuppdrag och med stöd av BRÅ pågår en försöksverkamhet med en utvecklad samverkan inom det brottsförebyggande och trygghetsskapande området. Sålunda bedrivs sedan några år tillbaka en försöksverksamhet i form av pilotprojekt på fem orter, nämligen Stockholm, Malmö, Linköping, Karlskoga och Östersund. På dessa orter stöder BRÅ och Rikspolisstyrelsen bildandet av lokala brottsförebyggande organ med deltagande från bl.a. kommunen och polisen. Försöksverksamheten går ut på att finna metoder och former för att kartlägga och angripa problem på orten samt för att utvärdera resultatet av åtgärderna och eventuellt korrigera metoderna. Syftet är att erfarenheterna skall kunna användas i resten av landet. BRÅ kommer att lämna en samlad redovisning av försöksverksamheten före utgången av år 1994.

Också på många andra orter pågår olika slag av brottsförebyggande projekt i form av bl.a. samverkan mellan kommunen, polisen, allmän- heten m.fl. I många fall innefattar verksamheten bildandet av lokala brottsförebyggande råd. Verksamhetens inriktning varierar med hänsyn till skilda lokala förutsättningar.

Av intresse i sammanhanget är också ett regeringsuppdrag i mars 1994 till BRÅ att utarbeta ett underlag för ett nationellt brottsförebyg— gande program. I direktiven anförs bl.a. att de brottsförebyggande åtgärderna inom rättsväsendet, närmast polisväsendet, måste samord- nas med insatser från andra myndigheter, kommuner, organisationer och näringsliv samt från enskilda medborgare. I uppdraget till BRÅ ingår bl.a. att belysa frågor om inriktning och målbeskrivning för det brottsförebyggande arbetet, ansvarsfördelningen, samordning och samverkan på olika nivåer samt uppföljning och utvärdering av resultatet. Vid arbetet skall BRÅ bl.a. beakta Trygghetsutredningens arbete. Uppdraget skall redovisas senast den 1 maj 1995.

Av betydelse i sammanhanget är också den pågående utvecklingen inom polisen i riktning mot s.k. närpolisverksamhet enligt riktlinjer som beslutats av riksdagen och regeringen i samband med behand- lingen av 1994 års budgetproposition. Närpolisverksamhet innebär att polisen arbetar med utgångspunkt från små, lokala enheter som svarar för huvuddelen av all polisverksamhet inom sitt område. I närpolisens arbete betonas brottsförebyggande verksamhet och ett problemoriente- rat arbetssätt. I detta ligger att polisen skall samarbeta nära med kommunala organ samt med allmänheten, företag, organisationer m.fl.

För att främja utvecklingen av närpolisverksamhet har, med verkan från den 1 april 1994, intagits en föreskrift i polisförordningen (1984z730) att det vid en polismyndighet kan finnas närpolisråd och andra organ för samverkan mellan myndigheten och andra myndig- heter eller allmänheten (se SFS 1994:72).

En samlad strategi

Genom en planmässig och målinriktad samverkan mellan de olika aktörerna när det gäller lokalt brottsförebyggande och trygghetsska- pande arbete skapas de bästa förutsättningarna att uppnå de kriminal- politiska målen att minska brottsligheten och öka tryggheten mot brott. Den försöksverksamhet och de andra projekt som har genomförts eller pågår visar klart att ett sådant arbetssätt ger mycket goda resultat.

I en sådan samordnad lokal verksamhet har kommunen enligt vår mening en viktig roll. Kommunala förvaltningar svarar för åtskilliga av de åtgärder från det allmännas sida som kan bidra till att förebygga brott och öka tryggheten. Det är naturligtvis viktigt att detta arbete samordnas inom kommunen. De kommunala åtgärderna måste också samordnas med åtgärder från andra organ, inte minst polisen. Strävan måste vara att polisen och kommunen bygger sin samverkan på en samsyn när det gäller vilka problem som finns och hur dessa bör åtgärdas. Ett verksamt medel för samordning av den trygghetsskapan- de verksamheten bör kunna vara att man för ändamålet utarbetar en strategi i form av ett handlingsprogram, en plan eller dylikt för verksamheten (trygghetsplan). En sådan strategi bör kunna bygga på de samlade erfarenheterna och kunskaperna inom olika verksamhets- områden. Mål och riktlinjer bör kunna läggas fast liksom formerna för samverkan mellan olika aktörer. Genom att planmässigt och målinrik- tat dra upp en strategi skapas dessutom goda förutsättningar för att effektivt utnyttja tillgängliga resurser.

Med hänsyn till polisens ansvar enligt polislagen för brottsförebyg- gande verksamhet kan man ställa frågan om polisen borde få till

uppgift att svara för en lokal trygghetsplanering som även innefattar verksamheten vid kommunala organ. En sådan ordning skulle emellertid innebära en mindre lyckad sammanblandning av polisens och kommunens roller. Det kan knappast vara en uppgift för polisen att samordna verksamheten mellan olika kommunala förvaltningar, en ordning som skulle strida mot den kommunala självstyrelsen. En planering i polisiär regi skulle inte heller skapa förutsättningar för medborgerligt engagemang och medborgerligt inflytande på plane- ringen på samma sätt som en planeringsprocess inom ramen för de kommunala organens verksamhet.

Närmast till hands ligger enligt vår mening i stället att en lokal trygghetsplanering sker i kommunal regi, i nära samråd mellan kommunen och polisen. Det bör vara en uppgift för polisen att ta fram det underlag och i övrigt ge kommunen det bistånd den kan behöva i planeringsarbetet.

Det är viktigt att betona att förutsättningarna för en lokal trygg- hetsplanering varierar från kommun till kommun. Det säger sig självt att både form och innehåll beträffande brottsförebyggande och trygg- hetsskapande verksamhet blir annorlunda exempelvis i en storstad jämfört med i glesbygden.

Allt efter varierande lokala förhållanden bör en lokal trygghetspla- nering kunna ta sig uttryck i exempelvis övergripande strategier, mera detaljerade "trygghetsplaner", handlingsprogram för olika brotts— förebyggande projekt, etc. Också inrättandet av lokala brottsförebyg— gande råd, där så sker, bör vara en fråga som naturligen behandlas i detta sammanhang.

Genom en trygghetsplanering kan kommunen på ett naturligt sätt ta ett helhetsgrepp på det brottsförebyggande arbetet. Därigenom kan man säkerställa att de berörda kommunala förvaltningarna har en gemensam strategi på området och arbetar tillsammans mot gemen- samma mål.

Planeringen bör också avse samverkan mellan polisen och kommu— nen i det trygghetsskapande arbetet. Också här är det givetvis viktigt med en samsyn och en gemensam strategi för arbetet. Närpolisverk- samheten förutsätter som nyss anförts ett mycket nära samarbete mellan polisen och kommunen på "lokal-lokal " nivå. Såväl formerna för denna samverkan som den gemensamma verksamhetens inriktning bör tas upp i trygghetsplaneringen.

I föregående kapitel har redovisats exempel på det samarbete som redan idag finns mellan kommuner och enskilda, inte minst ideella organisationer, för att öka tryggheten mot brott. Det kan förutses att sådan medverkan från enskilda i trygghetsarbetet kommer att bli än vanligare i framtiden i takt med att insikten sprider sig att detta är en

__ '_' M ...—..... tunn.—zum- a_i—154» _

__”u—v.:|_'_—1%_—_»>_

* du:-___.

effektiv och nödvändig väg för att öka tryggheten. Det finns alla skäl för kommunerna att stödja och medverka i sådana projekt. I själva verket är vi övertygade om att allmänheten kommer att kräva detta av sina kommunala förtroendemän. Trygghetsplaneringen kommer att vara ett smidigt instrument för kommunerna att dra upp ramar och riktlinjer för samarbetet med enskilda aktörer inom det trygghetsska— pande arbetet, med möjlighet till anpassning efter förhållandena i respektive kommun.

Vi har övervägt om kommunerna lagstiftningsvägen bör åläggas att svara för en lokal trygghetsplanering i överensstämmelse med den ordning som nu har skisserats. Vi har emellertid avstått från att nu lägga fram något sådant förslag.

I stället bör väljas en väg där kommuner, de lokala polisorganisatio- nerna och andra stimuleras till en målinriktad samverkan genom att sprida kunskaper och erfarenheter om "goda exempel". Utvecklingen mot en ökad lokal trygghetsplanering bör också kunna drivas vidare bl.a. inom ramen för BRÅ:s arbete med att ta fram underlag för en nationell brottsförebyggande strategi. Utvecklingen bör också kunna stimuleras genom insatser av Rikspolisstyrelsen, Svenska Kommun— förbundet och BRÅ, m.fl., i form av t.ex. utbildning, seminarier, m.m.

Redan före utgången av år 1996 bör det göras en lägesbeskrivning samt därefter en utvärdering. Ett uppdrag med den inriktningen kan lämpligen ges till BRÅ. Beroende på resultatet av en sådan utvärdering får övervägas om ytterligare insatser bör göras för att främja en önskvärd utveckling.

Vi är övertygade om att ett så bedrivet utvecklingsarbete redan på kort sikt kommer att leda till att en kommunal trygghetsplanering enligt de nyss skisserade riktlinjerna kommer att finnas i de allra flesta kommuner.

I varje kommun bör det finnas en kontaktpunkt mellan kommunen och polisen

I ledningen för varje polismyndighet finns en polisstyrelse med po- lischefen och ett antal lekmannaledamöter. De senare utses av kom- munfullmäktige eller, om fler än en kommun ingår i polisdistriktet, av landstinget.

' Polisstyrelsen kan besluta om att det under polisstyrelsen skall finnas polisnämnder. I dessa ingår polischefen samt lekmannale- damöter som utses av polisstyrelsen. Den senare kan också bestämma att chef för lokal arbetsenhet skall ingå, exempelvis chefen för det polisområde (motsvarande) som faller inom polisnämndens ansvarsom- råde.

Polislagens regel om polisnämnder infördes år 1992. Syftet med reformen var att skapa möjligheter för att öka polisens lokala för- ankring. Regeln har fått ökad betydelse genom de organisatoriska förändringar som för närvarande håller på att genomföras i syfte att rationalisera polisverksamheten och minska de administrativa kost- naderna. Förändringarna innebär bl.a. att antalet polisdistrikt minskar, i många fall så att länet utgör ett enda polisdistrikt. Det kan förutses att antalet polisdistrikt i landet inom något år har minskat från 117 till 50-70.

Utvecklingen går alltså mot att varje polisdistrikt omfattar ett större antal kommuner. För att behålla och öka polisens lokala förankring beslutar de flesta polismyndigheter om att inrätta polisnämnder, till vilka åtskilliga av polisstyrelsens uppgifter delegeras. I många fall inrättas en polisnämnd för varje kommun inom polisdistriktet, men det förekommer också att flera kommuner faller inom området för en polisnämnd.

Att inrätta polisnämnder för att befästa och öka polisens lokala förankring är enligt vår mening en riktig och angelägen åtgärd. Det har emellertid visat sig finnas vissa olägenheter med gällande ordning på området.

Från flera håll har påtalats som en olägenhet att polisnämndernas lekmannaledamöter utses av polisstyrelsen och att det skulle ligga bättre i linje med principen om polisens lokala förankring om de utsågs direkt av kommunfullmäktige.

På motsvarande sätt har påtalats att det är en olägenhet att leda— möterna i polisstyrelserna utses av landstingen i de fall flera kom- muner ingår i polisdistriktet.

Det har också framhållits att vissa kommuner i det pågående rationaliseringsarbetet blivit påtagligt missgynnade när det gäller den

kommunala representationen i polisens ledningsorgan. Det finns exempel på kommuner som endast kan påräkna att få några enstaka ledamöter i polisnämnden och knappast någon ledamot alls i polissty- relsen.

Det faller utanför vårt uppdrag att utarbeta förslag när det gäller polisens organisation. Det är i stället en uppgift för en annan av regeringen tillsatt kommitte, nämligen 1994 års polisutredning. Vi redovisar därför bara de synpunkter som har framförts.

Samtidigt är det enligt vår mening emellertid viktigt, från de syn- punkter som vi har att beakta, att det för varje kommun finns någon form av "kontaktpunkt" eller referensorgan mellan kommunen och polisen där trygghetsfrågor inom kommunen fortlöpande kan dis- kuteras. I de fall en polisstyrelses eller en polisnärnnds verksamhets- område inte sammanfaller med kommunens erbjuder sig andra organisatoriska lösningar. Enligt en nyligen införd ändring i polisför- ordningen kan polismyndigheten inrätta närpolisråd eller andra organ för samråd och samverkan med andra myndigheter (inklusive kommu- nala myndigheter) och allmänheten. Andra exempel på väl fungerande "kontaktpunkter" mellan polis och kommun är de lokala brottsförebyg- gande råd som inrättats på en del håll.

Sådana "kontaktpunkter" kan inrättas redan nu utan några författ- ningsändringar. Vi vill starkt rekommendera att så sker. Det bör ses som en angelägen uppgift för kommunen och polisen att, om det inte redan har skett, komma överens om vilken form av kontaktpunkt som lämpligen bör finnas mot bakgrund av de lokala förhållandena samt att gå i författning om att inrätta en sådan.

Polisens samarbete med allmänhet och kommuner framhävs i polislagen

Vi föreslår i detta sammanhang också en ändring av 3 5 polislagen. Där föreskrivs att polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna samt med andra myndigheter och organisationer vilkas arbete berör polisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och att snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. I paragrafens andra stycke anges att andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete.

Med myndigheter avses såväl statliga som kommunala myndigheter. Av myndigheter framhävs i paragrafen särskilt åklagarmyndigheter och myndigheter inom socialtjänsten. Sedan paragrafen formulerades

har dock polisen vidgat sitt samarbete betydligt. Även om social— tjänsten alltjämt framstår som en mycket viktig samarbetspartner växer . betydelsen av samarbetet med exempelvis skolan och andra kommuna- j la eller enskilda organ. Genom den satsning som, enligt riktlinjer från ; riksdag och regering, görs på närpolisverksamhet med en brotts— ] förebyggande och problemorienterad inriktning, framstår också ! polisens samarbete med allmänheten som en fråga av central be-

tydelse. I

Mot bakgrund härav föreslår vi att 3 & polislagen ändras så att det I uttryckligen framhålls att polisen också skall samarbeta med allmän- heten. Med hänsyn till den stora betydelsen av samarbetet med ' kommunerna bör paragrafen också ändras så att de kommunala ; myndigheterna tydligare framhävs. Det finns då knappast skäl att, ; därutöver, särskilt framhålla myndigheterna inom socialtjänsten. Givetvis bör man dock behålla paragrafens sekretessbrytande be— | stämmelse om att polisen skall underrätta myndigheterna inom socialtjänsten om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd från I dem. I paragrafen bör också tas in en regel om att polisen och andra ? myndigheter även i övrigt bör underrätta varandra om förhållanden , som berör varandras verksamhet. Regeln är inte avsedd att upphäva ] den sekretess som i dag kan finnas mellan berörda myndigheter. 1 Däremot erinrar den om vikten av informationsutbyte vid myndig- * heternas samverkan. Vi kommer att i det forsatta arbetet ta upp frågan 3 om det finns behov av att se över de sekretessregler som berör i informationsutbytet mellan polisen och andra myndigheter som är i verksamma inom det brottsförebyggande området. l

3.2. Trafikfrågorna

Enligt våra direktiv skall vi överväga tanken på att ge kommuner en större möjlighet att organisera övervakning av ordning och trafik. Den tanken har tidigare framförts av några kommuner.

Som framgår av vår redovisning i kapitel 5 har inte någon av de kommuner vi har varit i kontakt med några önskemål om att det skall tillskapas en kommunal gatupolis, men flera vill däremot se utökade uppgifter för kommunala parkeringsvakter.

Många kommuner är missnöjda med att polisen inte prioriterar trafikövervakningen i tätorterna och har framfört olika förslag till förbättringar. Flertalet av dessa förslag utgår från att kommunen medverkar vid trafikkontrollerna i kommunens tätorter och att kommunen låter utföra uppgifter som enligt kommunernas mening kan utföras av andra än poliser, närmast parkeringsvakter.

Önskemålet ligger 1 linje med ett pågående flerårigt försök 1 Stock— holms polisdistrikt. Vi har berört detta 1 kapitel 5. Parkeringsvakter har där tagit över polisens tidigare uppgift att bevaka vissa tunga och breda transporter. Försöket har initierats av Trafikpolisutredningen (C 1991:02) och kommer att avslutas först om något år. Det har dock enligt uppgift från polis och parkeringsvakter fungerat bra så här långt.

Vi delar synpunkten att det finns skäl att närmare undersöka i vad

mån kommunal personal kan utföra viss trafikövervakning och annan ordningshållning i större omfattning än för närvarande. Vi kan tänka oss en ordning där kommunerna frivilligt kan medverka i polisens trafikövervakning för att förbättra trafikförhållandena och öka trafiksäkerheten i kommunerna. Vi avser att återkomma i denna fråga i vårt slutbetänkande.

Kommunernas möjligheter att övervaka ordningen i övrigt behandlar vi i det följande under avsnittet 5. Ordningsvakterna, bevaknings- företagen och säkerhetsbranschen i övrigt.

3 .3 Tillståndsfrågorna

Enligt våra direktiv har vi frihet att överväga en vidgad roll för kommunerna när det gäller tillstånd till upplåtelse av gatumark och andra liknande frågor, om detta föranleds av de ställningstaganden i övrigt som görs i fråga om kommunernas roll när det gäller ordning och säkerhet.

Vid de kontakter som vi har haft med kommunerna och som har redovisats i kapitel 5 har många kommuner fört fram att en kommun bör överta polisens uppgift att meddela tillstånd att disponera kommu- nens mark, eftersom det praktiskt taget genomgående är fråga om ärenden som inte kräver någon form av polisiära insatser. Enligt ordningslagen (1993: 1617), som trädde i kraft så sent som den 1 april 1994, ankommer ärenden om sådana tillstånd på polismyndighet.

De resonemang som vi nyss fört om kommunernas roll när det gäller trygghetsskapande åtgärder i lokalsamhället kan anses tala för att kommunerna bör få möjlighet att överta vissa ärenden om tillstånd att disponera kommunens mark. En sådan ordning får självfallet inte leda till att kommunerna påläggs uppgifter som de inte är beredda att axla.

Vi avser att utreda den frågan ytterligare i det fortsatta arbetet.

4 De enskildas insatser bör stödjas av det allmänna

Vi har haft kontakt med en rad olika organisationer. Vi finner det glädjande att så många olika företag och organisationer engagerar sig i olika former av brottsförebyggande arbete och att de inte ser sina in- satser som tillfälliga. Vi anser att det allmänna i större omfattning än nu bör stödja deras strävanden.

I kapitel 5 har vi redovisat deras synpunkter och förslag. Flera för— slag har gällt ändringar i brottmålsprocessen i vid mening och straffsystemet. Vi berör inte dessa frågor här. Vi har dock noterat att det inte i något fall varit fråga om förslag där organisationerna eller enskilda skall utrustas med någon ny form av polisiära befogenheter men väl förslag som syftar till att förbättra samverkan mellan dem och polisen eller andra samhälleliga organ genom olika åtgärder av det

allmänna.

Vi anser att polisen bör ges ett uttrycklig uppdrag i polislagen att samverka med allmänheten. Vårt redan berörda förslag till en ändring i 3 & polislagen har utformats i enlighet härmed.

Det är viktigt att brottsförebyggande och annat trygghetsskapande arbete på det lokala planet samordnas och relateras till gemensamma mål. I första hand är det polisen, kommunen och de enskilda företagen och organisationerna som bör samverka med varandra. Redovisningen i kapitel 5 ger åtskilliga exempel på en sådan samverkan.

Någon enhetlig mall för det trygghetsskapande arbetet varken kan eller bör ges. Tvärtom är det viktigt att verksamheten anpassas efter skiftande lokala förutsättningar och att det fmns ett stort utrymme för lokala initiativ. De exempel på brottsförebyggande projekt som vi har givit är därför avsedda att vara just exempel. Vår förhoppning är att de skall ge impulser till nya projekt på olika orter, utan att vi därmed avser att begränsa verksamheten till sådana projekt som vi har tagit upp i vår "exempelsamling".

Den trygghetsplanering inom kommunerna som vi har berört i det föregående bör kunna användas som ett instrument för den behövliga samordningen mellan polis, kommun och enskilda, inklusive organisa- tioner, när det gäller det trygghetsskapande arbetet. Det säger sig självt att planeringen måste göras i en dialog mellan de berörda, så att målen och strategierna är väl förankrade och anpassade till de lokala förutsättningarna. Även om planeringen inte är formellt bindande för de enskilda bör den ändå kunna fungera som en ledstjärna för det trygghetsskapande arbetet. Under alla förhållanden blir planeringen en utgångspunkt för hur kommunens egna organ skall agera och vilka krav som kommunen skall ställa för att engagera sig i brottsförebyg- gande projekt tillsammans med enskilda.

Den kommande trygghetsplaneringen kommer därigenom att utgöra det formella ramverket kring kommunens samverkan med eller stöd till enskilda trygghetsskapande initiativ, såsom grannsamverkan mot brott, Farsor & Morsor på stan och andra former av föräldravandring- ar, Guardian Angels och Non Fighting Generation.

När det gäller de enskildas brottsförebyggande verksamhet i övrigt avser vi att återkomma i vårt slutbetänkande.

5 Ordningsvakterna, bevak— ningsföretagen och säker—

hetsbranschen 1 övrigt

Samverkan mellan polisen, ordningsvakterna och bevakningsbolagen

Enligt våra direktiv skall vi göra en översyn av lagstiftningen om ord- ; ningsvakter och väktare. Resultatet av den översynen kommer vi att ' presentera i vårt slutbetänkande.

Den kartläggning som vi har gjort och som presenterats i kapitel 5 visar att en rad frågor som rör säkerhetsbranschen i sin helhet bör ses över. Vi avser därför att ta upp exempelvis frågor om förutsätt- ningarna för att driva larmcentraler och för att vara verksam som lås- smed.

I detta sammanhang tar vi upp frågan om samverkan mellan polisen, ordningsvakterna och bevakningsbolagen.

Den helhetssyn på det trygghetsskapande arbetet som vi förordar måste enligt vår mening gälla också den verksamhet som bedrivs av

ordningsvakter och väktare. Även dessa är aktörer på det lokala planet när det gäller att skapa trygghet mot brott. Av stor betydelse i det fortsatta arbetet är därför att överväga regler om samverkan mellan polisen, ordningsvakterna och väktarna.

Bör användningsområdet för ordningsvakter utökas?

Som nämnts i det föregående, har det tidigare funnits större möjlig- heter än i dag att komplettera polisens övervakning genom särskilt förordnade ordningsvakter. Den nya lagstiftningen om ordningsvakter innebär begränsningar i möjligheten att använda ordningsvakter. Uppenbarligen var lagstiftarens avsikt att polisen skulle ta över den övervakning som inte längre kunde skötas av ordningsvakter. Detta har dock varit svårt att genomföra i praktiken.

Som tidigare nämnts var antalet ordningsvaktsförordnanden, meddelade av polismästare, omkring 15 000 innan den nuvarande ordningsvaktslagen trädde i kraft år 1980. Begränsningar i den nya lagen ledde till att antalet ordningsvakter sjönk mycket kraftigt. Såvitt vi har kunnat finna har denna minskning inte fullt ut kunnat kompen- seras genom ökningar i form av övervakning från polisens sida. I stället har det blivit vanligare att övervakning och ordningshållning anförtros åt personal utan adekvat utbildning eller befogenheter för ändamålet.

På många håll utomlands, bl.a. USA och Storbritannien, har det framträtt ett behov av att förstärka övervakningen på annat sätt än att öka antalet polismän. Många olika lösningar har införts. På en del håll finns extra polismän eller s.k. reservpolis, som är polismän med förkortad polisutbildning som kan användas för olika förstärknings- uppgifter. Det förekommer också olika slag av s.k. volontärer knutna till polismyndigheterna. Med volontärer avses medborgare som, efter att ha genomgått en kortare utbildning, frivilligt och oavlönat biträder polisen i olika avseenden. Det kan t.ex. handla om att patrullera på gatan, hjälpa allmänheten till rätta samt att hålla ögon och öron öppna och vid behov larma polisen med en bärbar polisradio. Volontärer är i regel obeväpnade och saknar polisiära befogenheter. Verksamheten, till vilken inte minst pensionärer rekryteras, beskrivs ibland som att vara "ett extra öga" på gatan åt polisen. Det förekommer också att polisen anställer väktare för att, utan polisiära befogenheter, bidra till övervakningen. En annan lösning är att väktare för detta ändamål ställs till polisens förfogande av ett kommunalt organ eller av en privat

instiitulton.

V'i htr inte haft tillfälle att närmare studera utländska lösningar av överrv'alning genom andra än polismän. Varje land har naturligtvis sina1 teg1a lagstiftningsmässiga och andra förutsättningar för sådan verksamhet. Intressant är emellertid att konstatera att behovet av att på ett eler annat sätt komplettera polisens övervakningsresurser har frarmtifät på många håll. Den internationella utvecklingen synes gå i riktmilnf mot att utveckla sådana alternativa trygghetslösningar.

OlclkS1 vid vår kartläggning har vi många gånger mött uppfattningen från. kCO'nmunala företrädare och andra att polisen på många håll inte har 1tilllfickliga resurser för att upprätthålla en rimlig grad av polisiär närwa1f0

DeåSi förhållanden har inte minst påtalats från glesbygdslänen i Nor.—flärd. Brottsligheten där är i och för sig inte särskilt hög. Problemet är i stället att när polisen behöver tillkallas, exempelvis för att iznlgf'pa mot pågående brott eller ordningsstörning eller för att ge hjälp lel er service åt allmänheten, så tar det inte sällan orimligt lång tid för Polisen att komma fram. Detta hänger naturligtvis samman med de sztolf? avstånden. I ett polisdistrikt med en yta stor som ett eller flera lläi i landets södra del är det inte ovanligt att endast någon enstakia polispatrull är i tjänst. Framkörningsstäckorna vid utryckning blir då )rimligt långa. Ändå kan polisdistriktet i och för sig ha en pers-orlistyrka som är större än vad som är vanligt i Sydsverige, satt i relatiO-i till befolkningstalet.

Problemet har påtalats också från andra delar av landet, såsom från skär_gåiszon1råden där transportproblemen gör avstånden "långa" även om strfätkan mätt 1 kilometer inte är så stor. Liknande problem har också Pitalats från avsides orter i län som vi annars uppfattar som tätbefolkade.

Det km naturligtvis sägas att de som bor i glesbygd får finna sig i nackdålör av detta slag. Livet i staden och på landet skiljer sig åt i olika ?Vseenden, och man får ta det onda med det goda. Enligt vår mening är dock nuvarande förhållanden knappast godtagbara. Den polisiär?I servicen framstår på många håll som oacceptabelt låg. Detta anser Vl oss kunna slå fast med stöd av åtskilliga uttalanden i den riktningen som vi har mött under utredningsarbetet, även om det av naturliga. skäl är svårt att få fram någon otvetydig statistik som belyser saken.

Möjligheten att lösa dessa problem genom en ökning av antalet polismän i berörda distrikt synes vara begränsad, särskilt när det gäller glesbygderna. Med stöd av ett omfattande förarbete av Rikspolisstyrel- sen haf Statsmakterna vid behandlingen av 1993 års budgetproposition slagit faåt att polisens resurser skall omfördelas mellan länen enligt

den s.k. fördelningsmodellen. Denna bygger på att polisreslfsserna skall fördelas med utgångspunkt från behovet av polisiär verkiahmhet grundad på brottsnivå m.m. Fördelningsmodellen leder till att nafn kan förvänta att polisens resurser i glesbygder i många fall kommer att minska. Det bör framhållas att det i dag på många håll finns; fler poliser i glesbygdsdistrikten än på många andra håll, om mar Iltnäter "polistätheten" i förhållande till antalet anmälda brott. »

Från flera håll har framhållits att den kommunala räddningsiälnsten är en resurs som med fördel skulle kunna utnyttjas i sarnmanlalnget. Räddningstjänsten har stationer på ca 800 platser i landet, vilket är mer än dubbelt så många som antalet orter med polisstation. P31'5sona- len i räddningstjänsten, och då även den deltidsarbetande ("Ger de frivilliga brandmännen finns i beredskap dygnet runt året runt Akndra kategorier som borde kunna användas vore, enligt förslag vi fåt, fjäll- räddare och beredskapspoliser (dvs. civilförsvarspliktiga midi viss polisutbildning som ingår i polisens krigsorganisation). _

Vid överväganden av dessa frågor konstaterar vi till en böfjian att polisen aldrig helt ensam har svarat för att upprätthålla allmän ('Ndning och säkerhet eller för att skapa trygghet mot brott. Detta har btelysts genom vår kartläggning av det trygghetsskapande arbetet och redovisas utförligt i de föregående kapitlen. Det handlar bl.a. 03) med- borgare och tjänstemän i kommuner mm. som medverkar 1 olika former av brottsförebyggande projekt, men också om befallnings- havare med en viss polisiär eller annan särskild utbildning som medverkar vid ordningshållning, viss bevakning m.m. Till den sistnämnda kategorin hör ordningsvakter och väktare samt arrestant- vakter vid polisen och säkerhetskontrollanter enligt lagen (19'70':926) om särskild kontroll på flygplats. Här kan också erinras olm att statsmakterna vid behandlingen av proposition 1989/90:153 om förnyelse inom polisen tagit ställning för en utökad användning inom polisen av specialister utan ställning som polisman. I detta ligåcer en renodling av polisrollen till uppgifter som verkligen kräx'el' den kvalificerade utbildning som svenska poliser numera får.

Det råder i dag en allmän enighet om att trygghet mot brott förutsätter insatser från ett brett fält av aktörer, såväl poliser och andra yrkeskategorier som medborgare som medverkar i det trygg- hetsskapande arbetet. Denna inställing speglar, som framgått, också en internationell utveckling på området.

Det finns mot denna bakgrund skäl att pröva de förslag som framförts från olika håll om ordningshållning genom ökad medverkan av annan personal än poliser.

Utländska jämförelser ger åtskilliga exempel på att annan petsonal än poliser medverkar i polisens ordningshållning. För sVenskt

vidkommande ligger det enligt vår mening närmast till hands att anknyta till det regelverk som redan finns när det gäller ordnings- hållning genom andra än poliser, nämligen ordningsvakter och väktare.

Vi avser att gå närmare in på denna fråga under nästa etapp av vårt arbete. Vi skall då ingående analysera frågan om huruvida polisens resurser för övervakning och annan ordningshållning kan ökas genom en vidgad användning av ordningsvakter. En viktig utgångspunkt är givetvis att detta måste ske i former som är fullt betryggande från rättssäkerhetssynpunkt, vilket gör det nödvändigt att överväga frågor bl.a. om de närmare förutsättningarna för en sådan vidgad användning av ordningsvakter samt om ordningsvakternas befogenheter, utbildning och ledning. En fråga som också måste behandlas är huvudmanna- skapet för ordningsvakter med sådan tjänstgöring.

Vår avsikt är inte att begränsa våra överväganden till en vidgad användning av ordningsvakter i glesbygder, även om det är därifrån som de flesta rösterna har höjts för någon form av komplement till polisens nuvarande övervakning. Frågan har generell räckvidd och det vore främmande med olika lagstiftning inom detta område exempelvis för olika län.

Inriktningen av det fortsatta arbetet är alltså att göra en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare med sikte på att till- godogöra sig de erfarenheter som har vunnits under lagstiftningens tillämpning. Det handlar både om att modernisera och förbättra reglerna och om att, som nyss nämnts, överväga en vidgad användning av ordningsvakter som ett komplement till polisens resurser för att skapa trygghet i samhället.

Det anförda innebär inte att vi på detta stadium av vårt arbete utesluter andra lösningar när det gäller att komplettera resurserna för att övervaka ordningen än genom att öka användningen av ordnings- vakter. Utvecklingen utomlands går, som framgått, på många håll i riktning mot att också personer utan några särskilda befogenheter än de som tillkommer varje medborgare bidrar till tryggheten genom att samarbeta med polisen som "ett extra öga". Man kan beskriva saken så att polisen kompletterar sina övervvakningsresurser genom att etablera ett nätverk av personer med varierande kompetens, befogen- heter och formell koppling till polismyndighetens organisation. En del kan sägas motsvara svenska ordningsvakter, andra motsvarar väktare eller är helt enkelt vanliga medborgare som åtagit sig exempelvis att hålla ögonen öppna och larma polisen om något inträffar. Avsikten är att denna nätverksorganisation skall bidra till medborgarnas trygghet redan genom att synas ute på gator och torg samt genom att, när något inträffar, snabbt larma polisen eller själv ingripa om befogenheter

finns för detta. En grundtanke bakom denna utveckling är att behålla övervakningen i polisiär regi fastän övervakningen ökas genom medverkan av andra än poliser.

Ansatser till en sådan nätverksbildning finns också i Sverige bl.a. genom projekt som grannsamverkan mot brott. Vi har emellertid inte underlag för att redan nu ta ställning till hur framtiden bör se ut i detta avseende. Vi avser att studera dessa frågor närmare och återkomma med ett ställningstagande i vårt slutbetänkande.

6 Utredningsarbetets fortsatta inriktning

Som har nämnts vid behandlingen av de olika frågorna i detta kapitel har vi framhållit att endast vissa frågor tagits upp i detta delbe- tänkande. Vi fortsätter vårt arbete med att utforma förslag när det gäller att finna former för att upprätthålla lag och ordning på det lokala planet men också för att tillgodose medborgarnas behov av skydd mot brott.

Några av de frågor som vi kommer att studera närmare är

- ordningsvakter, bevakningsföretag och väktare.m.m. - säkerhetsbranschen i sin helhet - utvecklingen av samarbetet mellan enskilda och polisen.

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av ledamöterna Alf Eriksson, Ingegerd Karlsson och Gunnar Nilsson

Avgörande för hur framgångsrika vi blir i det brottsförebyggande arbetet kommer att vara vår förmåga att utveckla och garantera välfärdspolitiken. Betydelsefullt är hur enskilda och grupper kan bidra till denna utveckling. Det förutsätter att människor kan, vill och vågar delta aktivt i denna process.

En stor del av den sociala välfärdsutvecklingen har betydande brottsförebyggande effekter. Många politiska beslut, långt från det kriminalpolitiska området, har avgörande betydelse för brottsnivån i vårt samhälle. Men det krävs även direkt riktade brottsförebyggande åtgärder.

Många myndigheter är inblandade i och samverkar om åtgärder som syftar till att förebygga brottslighet. Denna samverkan är av mycket stor betydelse, men det är angeläget att de samarbetande myndig- heterna låter det brottsförebyggande arbetet slå igenom även i myndigheternas reguljära verksamhet. Det är önskvärt att polisen utvecklar ett mer områdes- och problemorienterat arbetssätt. Polisens roll i lokalområdet bör även vara att stimulera frivilliga krafter att delta i lokala initiativ för att förebygga ordningsproblem och brottslig- het.

Vi instämmer i kravet på att varje kommun bör upprätta en lokal trygghetsplan. Det är angeläget att denna trygghetsplan ges en mer konkret och operativ inriktning. Därför kan det i varje kommun utarbetas ett brottsförebyggande program som med fördel kan fastställas av kommunfullmäktige. Ett sådant program skall innehålla såväl långsiktiga som kortsiktiga mål och åtgärder i syfte att minska brottsligheten och öka tryggheten för medborgarna.

Programmet bör utarbetas i samverkan mellan kommunen, olika myndigheter (t.ex. skola, socialtjänst, polis), bostadsföretag, köp-

mannaorganisationer och övrigt näringsliv, fackliga organisationer och andra folkrörelser (idrotten, barn- och ungdomsorganisationer m.fl.), brottsofferjourer och kvinnojourer etc.

Den grundläggande ansvarsfördelningen mellan polis och övriga myndigheter vad gäller brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser kvarstår i princip oförändrad. De kommunala organen bör dock årligen redovisa hur de avser att arbeta med brottsförebyggande insatser, såväl i den reguljära verksamheten som genom särskilda insatser.

Från ett statligt finansierad fond för lokalt brottsförebyggande arbete skall kommunerna kunna ansöka om medel för särskilda brottsförebyg- gande insatser. Ambitionen bör vara att en sådan fond inom en treårsperiod bör kunna disponera ca 100 miljoner kronor årligen (motsvarande 10 - 12 kronor per invånare). BRÅ bör ges en fram- trädande roll som inspiratör och organ för utvärdering.

Särskilt yttrande av ledamoten Ingbritt Irhammar

1 Glosbygdsl'rågor

Enligt min mening är det inte acceptabelt att fördela polisresurserna över landet enbart med utgångspunkt från behovet av polisiär verksamhet grundad på brottsnivå. Hänsyn måste också tas till en glesbygdsfaktor för att få likvärdiga service- och trygghetsförhållanden i hela landet.

2 Utvärdering och uppföljning

Såväl Trygghetsutredningens förslag som den allmänna sam- hällsutvecklingen talar för att den lokala brottsförebyggande verk- samheten kommer att intensifieras, vilket i sin tur kommer att öka kraven på BRÅ att bidra med kriminologisk och annan kunskap för utvecklingen av sådant arbete. Det kommer framför allt att behövas handböcker och annat skriftligt material med modeller för lokalt brottsförebyggande arbete och modeller för utvärdering och upp- följning av sådant arbete. Det kommer också att fortlöpande behövas informationsmaterial om nationella och internationella erfarenheter av olika brottsförebyggande insatser. Dessutom bör kunna tillhandahållas

populärvetenskapliga skrifter med kriminologisk och statistisk baskunskap. Mot bakgrund av den informationsteknologiska ut— vecklingen bör utrymme finnas för utarbetande av olika dataprogram inom sakområdet.

Det är angeläget att de medel som staten avsätter för brottsförebyg- gande projekt används så rationellt som möjligt. Det bör därför avsättas medel för kvalificerad bedömning av de projekt, som aktualiseras för det statliga stödet och för att följa och vid behov stödja de projekt som tilldelas medel samt för utvärdering och uppföljning av dem.

För nödvändig kunskapsuppbyggnad inom det brottsförebyggande området, vilket är en absolut förutsättning för utveckling, krävs att det sker en systematisk och kontinuerlig utvärdering och uppföljning av de brottsförebyggande insatserna.

Bilaga 1

Utredningens direktiv

Vid regeringssammanträdet den 25 mars 1993 utfärdades direktiven för utredningsarbetet (1993137). Statsrådet Hellsvik föreslog att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att se över frågor rörande tryggheten i lokalsamhället. Statsrådet anförde därvid följande.

Förslag

Jag föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas för att se över rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardags- brottslighet, och ordningsstörningar.

I uppdraget ingår att överväga den från kommunalt håll framförda tanken på att ge kommuner en större möjlighet att organisera övervak- ning av ordning och trafik. Uppdraget innefattar även en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare.

Kommittén skall också överväga hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom ett vidgat engagemang från enskilda och genom privata initiativ, exempelvis genom grannsamverkan mot brott och annan lokal brottsförebyggande verksamhet. En annan viktig fråga som kommittén skall studera är hur samverkan mellan enskilda och polisen kan utvecklas.

Bakgrund

Brottsutveckling och kriminalpolitik

Brottsligheten i Sverige har under hela efterkrigstiden visat en stigande trend. I dag uppgår antalet anmälda brott till ca 1,2 miljoner per år. Under de senaste två åren har ökningstakten av anmälda brott avtagit. Det är dock för tidigt att säga om trenden är bestående. Samtidigt har

det skett en kraftig ökning av vissa slag av brottslighet, t.ex. allvarliga våldsbrott, bankrån och butiksrån. Det torde vara en allmänt omfattad uppfattning att brottsligheten har en nivå som inte kan accepteras. Till- gängliga prognoser, bl.a. från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), visar att de anmälda brotten kommer att öka under tiden fram till sekelskif- tet. I ett lokalt perspektiv är det påfallande hur den enskilda människans trygghet mot brott har minskat. Det hänger bl.a. samman med utveck- lingen när det gäller sådan brottslighet som gatuvåld, narkotikalang- ning och bostadsinbrott samt ordningsstörningar av olika slag. Inte minst upplevs de större städernas centrala delar och många bostadsom- råden som påtagligt otrygga miljöer. Utvecklingen har också drabbat näringsidkare och andra bl.a. genom omfattande tillgrepp och skadegörelse.

Utvecklingen är negativ också när det gäller den internationella eller annars mera kvalificerade brottsligheten. Av särskilt intresse är här den internationella narkotikahandeln och den grova ekonomiska brottsligheten, vilka bägge har nått en betydande omfattning. Den ekonomiska brottsligheten är av skilda slag, såväl inhemsk som internationell, och har i en del fall samband med narkotikahandeln. Också utvecklingen när det gäller den internationella terrorismen bör nämnas i detta sammanhang. För framtiden kan förutses att Sverige också kommer att beröras av den växande, organiserade brottsligheten i det forna Sovjetunionen.

Kriminalpolitiken måste bl.a. mot denna bakgrund inriktas på att minska brottsligheten och öka människors trygghet mot att utsättas för brott. Det kriminalpolitiska arbetet måste bedrivas på bred front och med utgångspunkt från ett helhetsperspektiv när det gäller rättsväsen- det och samhällets samlade åtgärder mot brott. Ett kriminalpolitiskt program med denna spännvidd måste omfatta bl.a. översyn av regelverken samt ett utvecklingsarbete när det gäller organisations- och strukturfrågor inom rättsväsendet. Också frågor om resursanvänd- ningen liksom arbetsmetoder är viktiga i sammanhanget. Som bak- grund till utvecklingsarbetet är det nödvändigt att skaffa sig en god bild av sambanden mellan, å ena sidan, insatser på olika områden såsom i fråga om polis, åklagare och kriminalvård, och å andra sidan effekterna i fråga om brottsutvecklingen och medborgarnas trygghet.

Av stor vikt i detta sammanhang är lokalt brottsförebyggande arbete i samverkan mellan polis, andra myndigheter och enskilda (jfr prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 37). Också insatser för att stödja och tillrättaföra ungdomar som är i riskzonen för att dras in i kriminalitet har en stor, för att inte säga avgörande, betydelse för att på sikt kunna komma till rätta med brottsutvecklingen. En kraftfull satsning från hela samhället

på brottsförebyggande verksamhet är av avgörande betydelse för att brottsutvecklingen skall kunna brytas.

Regeringen har i regeringsförklaringen slagit fast att all brottslighet skall bekämpas. Den enskilda människans trygghet står därvid i centrum. I linje härmed har regeringen föreslagit eller på annat sätt tagit initiativ till en rad reformer på kriminalpolitikens område som innebär en skärpning från det allmännas sida när det gäller reaktioner på olika slag av lagöverträdelser. Det handlar bl.a. om strängare straff för narkotikainnehav och våldsbrott, avskaffande av obligatorisk halvtidsfrigivning och en generell översyn av kriminalvårdssystemet. Också frågan om att stärka brottsoffrens ställning har en central plats i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Ett omfattande utvecklings- arbete drivs också inom ramen för kommittéväsendet.

Utvecklingen på polisens område

Huvudansvaret för att upprätthålla lag och ordning och för att tillförsäkra människor skydd mot brott vilar på polisen. Polisens resurser och prestationer har emellertid inte kunnat hålla jämna steg med brottsutvecklingen. Det har bl.a. fått till följd att uppklarnings- procenten, dvs. andelen anmälda brott som klaras upp, stadigt sjunker, trots att polisen i absoluta tal klarar upp fler brott än tidigare. En annan följd är att tiden som det tar innan polisen kommer på plats efter larm (polis-på-plats-tiden) ökar. Av särskild betydelse är att många enskilda i dag inte känner det stöd och den trygghet mot att utsättas för brott, som är en av de grundläggande uppgifterna för det allmänna.

Även med en mycket hög ambition från statsmakternas sida när det gäller polisen framstår det i dag som orealistiskt att polisen framdeles skulle kunna kompenseras för en fortsatt brottsökning och en därigenom tilltagande belastning genom ytterligare resurser. Detta ställer höga krav på att polisen genom rationaliseringar frigör resurser för att utveckla verksamheten i olika avseenden (jfr prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 67). Det kan ifrågasättas om det är realistiskt att tro att polisen skulle kunna komma till rätta med brottsutvecklingen enbart genom att öka sin effektivitet och sin produktivitet. BRÅ har i en vetenskaplig studie beräknat att antalet anmälda brott per år kan komma att öka till mellan 1,35 och 1,53 miljoner år 2000, om inte trenden kan brytas (se SOU 1992180). Perspektivet inger oro. Det finns stor risk för att en sådan utveckling skulle urholka polisens trovärdighet hos allmänheten såsom ett brottsbekämpande organ. Följden av detta kan bli att människor upplever en ännu större otrygghet för att bli utsatta för brott och att privata initiativ för att

upprätthålla lag och ordning kan komma att utvecklas på ett mer eller mindre okontrollerat sätt.

Den skisserade utvecklingen måste mötas genom åtgärder av flera olika slag. Polisens effektivitet måste ökas genom en fortsatt kvarters- polisverksamhet, metodutveckling och modern teknik. En viktig del i effektiviseringsarbetet är att utveckla polisens system för styrning och uppföljning av verksamheten. Nya regler härom har nyligen införts för statliga myndigheter i förordningen (1993zl34) om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning. I det samman— hanget har också frågor om polisens organisations- och budgetstruktur en stor betydelse.

Utvecklingsfrågor av detta slag drivs redan i dag inom polisen, dels i form av ett internt utvecklingsarbete, dels genom utredningar och ut- vecklingsprojekt som har initierats från statsmakternas sida (jfr prop. 1992/93:100 bil. 3). Det är nödvändigt att gå vidare på denna linje och att uppmärksamheten därvid riktas både mot den mera vardagsbe- tonade brottsligheten på det lokala planet och mot den tilltagande brottsligheten som bedrivs i organiserad form och som kan ha interna- tionell anknytning, t.ex. narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslig- het. Det ökade internationella polissamarbete, som följer av Sveriges närmande till EG, kan här förutsättas få en stor betydelse.

Behov av en utredning

Av det anförda framgår att ett brett upplagt utvecklingsarbete pågår när det gäller frågor om polisens arbetsmetoder och organisa- tionsstruktur. I nu förevarande sammanhang skall behandlas en delvis annan - och i viss mån försummad - fråga, som har att göra med polisens roll gentemot andra aktörer när det gäller att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att skapa trygghet emot brott. Polisväsendet är det allmännas redskap för att bl.a. tillförsäkra med- borgarna skydd mot brott. Vissa begränsade polisiära uppgifter utövas under polisiär ledning av ordningsvakter, som i konstitutionell mening kan anses som enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter. Varje medborgare har emellertid rätt att freda sig och sin egendom mot brottsliga angrepp och att, under vissa förutsättningar, gripa brottslingar på bar gärning eller flyende fot. Dessa rättigheter för envar kan ses som viktiga undantag från det statliga våldsmonopol som utövas av polisen. I sammanhanget kan också erinras om att enskilda, liksom myndigheter och andra organ utanför polisväsendet, gör betydelsefulla insatser på det brottsförebyggande området och därigenom bidrar till att öka människors trygghet mot brott. Intresset av att, i enlighet med allmänt omfattade kriminalpolitiska

SOU 1994:122

målsättningar, öka människors trygghet mot att utsättas för brott reser frågor om det är möjligt att i högre grad renodla polisens roll genom att koncentrera dess verksamhet till områden, där polisens organisation och utbildning framstår som väsentliga för att nå framgång eller för att upprätthålla rättssäkerhetens krav. En därmed sammanhängade fråga är om det är möjligt att samtidigt ta tillvara de resurser som enskilda initiativ på området utgör. Det bör i det sammanhanget understrykas att det givetvis inte kan komma i fråga att tillåta privat verksamhet utanför polisens ram som utvecklas i riktning mot s.k. medborgargarden. En annan fråga i sammanhanget är om kommuner- na — i enlighet med vad som framförts vid åtskilliga tillfällen från kommunalt håll - kan ges en större roll än i dag när det gäller att skapa trygghet mot brott.

En översyn av polisens arbetsuppgifter gjordes för mer än ett decen— nium sedan av 1975 års polisutredning (jfr SOU 1979:6). Det har dock inte förekommit någon brett upplagd genomlysning av rollfördel- ningen mellan polisen, kommunerna och enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott. Jag anser att tiden nu är mogen för att göra en sådan utredning mot bakgrund av brottsutvecklingen och sam- hällsutvecklingen i övrigt under senare år.

En utredning med denna inriktning har givetvis i första hand betydelse för att skapa trygghet mot den vardagsbetonade brottslig- heten och mot ordningsstörningar av olika slag, eller med andra ord för att öka människors trygghet mot brott på det lokala planet. Det ligger med säkerhet en betydande utvecklingspotential i att klarlägga, utveckla och förstärka rollerna hos de aktörer som redan i dag är eller i framtiden kan vara verksamma på det lokala planet när det gäller att förebygga och förhindra brott, i första hand alltså polis, kommuner och enskilda. Till enskilda bör i detta sammanhang inte bara räknas privatpersoner utan också exempelvis näringsidkare, hyresvärdar och ideella föreningar.

Utredningsuppdraget bör anförtros åt en parlamentariskt sammansatt kommitté.

Utgångspunkter

Kommitténs uppgift bör vara att se över rollfördelningen i vid mening mellan de aktörer som har betydelse för att skapa trygghet i det lokala samhället, i första hand polisen och kommunerna samt enskilda med- borgare, företag och andra enskilda organ. Målet för kommittén bör vara att finna former för att upprätthålla lag och ordning på det lokala planet och för att tillgodose medborgarnas behov av skydd mot brott som är tillräckligt effektiva med hänsyn till brottsutvecklingen och de

samhällsförhållanden i övrigt som kan förutses och som uppfyller kraven på rättssäkerhet.

En utgångspunkt för kommittén bör självfallet vara att polisen även i framtiden skall ha huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

I utredningsuppdraget bör ligga en tämligen stor frihet att pröva nya lösningar. En ledstjärna bör vara att finna former för att samla alla goda krafter i arbetet för att öka människors trygghet mot brott.

Polisen och kommunerna

Polisen är sedan år 1965 statlig. Verksamheten är organiserad på tre nivåer. På lokal nivå finns 117 polisdistrikt, vart och ett med en polis- myndighet. Länsstyrelsen är högsta polisorgan på regional nivå. Riks- polisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. På central nivå finns också Statens kriminaltekniska laboratorium.

I strukturellt hänseende har utvecklingen inom polisen gått i riktning mot en allt högre grad av decentralisering. Bl.a. har den lokala anknytningen utvecklats genom att det vid varje polismyndighet har inrättats en polisstyrelse med långt gående befogenheter när det gäller t.ex. prioritering och inriktning av polisverksamheten inom distriktet (prop. 1983/84:89, bet. 1983/84:JuU16, rskr. 1983/84:182). Polis- myndigheterna har också givits möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för att under polisstyrelsen leda verksamheten inom den eller de delar av distriktet som polisstyrelsen bestämmer (prop. 1989/90:155, bet. 1990/912JuU1, rskr. 1990/91:1).

Från kommunalt håll har i skilda sammanhang förts fram önskemål om att få en större roll när det gäller uppgifterna att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Dessa uppgifter berör ju i hög grad kommuninvånarnas väl och ve och frågorna har betydelse för kommunala myndigheter. I dag inskränker sig kommunernas uppgifter på området - förutom till viss lokal regelgivning - i huvudsak till att utse ledamöter i polisstyrelserna och att svara för den kommunala parkeringsövervakningen. I slutbetänkandet (SOU 1992181) från Trafikpolisutredningen, som överlämnades till Justitiedepartementet i september 1992, har berörts frågan om viss utvidgning av de kommu- nala trafikvakternas uppgifter när det gäller att övervaka trafikför- fattningarnas efterlevnad. Från några kommuner har gjorts fram- ställning om att få inrätta en kommunal gatupolis eller att ta över ansvaret för polisen inom kommunen.

Jag anser för min del att ett ökat engagemang från kommunernas sida när det gäller att skapa trygghet mot brott är av stort värde för att stärka polisens lokala förankring och för att öka förutsättningarna för

att medborgarna på alla orter får den polisiära service som svarar mot de lokala behoven och önskemålen. En utgångspunkt bör dock vara att polismyndigheterna också i framtiden skall vara statliga.

Kommittén bör pröva olika vägar för att ge kommunerna en större roll när det gäller att, inom ramen för det polisiära verksamhetsornrå- det, skapa trygghet mot att utsättas för brott. En väg som bör prövas är att ge kommunerna en större möjlighet att organisera övervakning av ordning och trafik. Frågor som därvid måste övervägas är personalens organisatoriska ställning i förhållande till polismyndig- heterna samt utbildning och befogenheter för sådan personal liksom konsekvenserna för Polishögskolan av att en sådan utbildning lokaliseras där. En viktig aspekt är att den övergripande kontrollen över polisverksamheten inte får gå förlorad. Utbildning och arbets- former måste naturligtvis vara organiserade så att rättssäkerheten i verksamheten behålls på en hög nivå.

Ett alternativ kan vara att ge kommunerna en möjlighet att bidra till polismyndigheternas verksamhet genom att ställa lokaler och viss materiel till förfogande för t.ex. kvarterspolisverksamhet.

Kommittén bör vara fri att överväga en vidgad roll för kommunerna när det gäller tillstånd till upplåtelse av gatumark och andra liknande frågor, om detta föranleds av de ställningstaganden i övrigt som görs i fråga om kommunernas roll när det gäller ordning och säkerhet.

Frågan om en kommunal organisation för att övervaka ordning och trafik kan för att genomföras kräva ett relativt omfattande lagstift— nings- och organisationsarbete. Ett sådant arbete bör inte inledas förrän riksdagen från principiella utgångspunkter har tagit ställning till en reform med denna inriktning. Om kommittén kommer fram till att en mera omfattande reform i fråga om kommunernas medverkan på polisens område bör genomföras, bör kommittén i dessa delar endast lägga fram ett principförslag utan omfattande förslag till lagstiftning eller organisationsförändringar.

I utredningsarbetet bör också uppmärksammas problemet med att ge en bättre polisiär service i glesbygder. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i en skrivelse till Justitiedepartementet i februari 1992 redovisat en del förslag med detta ändamål, bl.a. en organisation med ensam- arbetande områdespoliser ("fjärdingsmän") med uppgifter också utanför polisens område. Remissutfallet på förslagen har varit blandat. I flera remissyttranden förordas andra vägar för att öka samhällets service åt dem som bor i glesbygd, exempelvis ett utökat samarbete mellan polisen och den kommunala räddningstjänsten. Länsstyrelsens skrivelse och remissyttrandena bör överlämnas till kommittén för att tjäna som en del av underlaget för övervägandena i denna del. Också andra lösningar än dem som redovisas i nämnda material bör givetvis

kunna övervägas.

I de sammanhang som nu berörs måste stor hänsyn tas till den kommunala självstyrelsen. Det är viktigt att de förslag som kommittén lägger fram är väl förankrade hos kommunerna och att förslagen utformas så att de innebär en möjlighet för kommunerna att medverka till att den polisiära servicen anpassas till de lokala behoven av trygghetsskapande åtgärder. Däremot skall principen givetvis ligga fast att det är staten som har huvudansvaret för att upprätthålla lag och ordning och att ge människorna en grundtrygghet mot brott, oavsett var i landet de bor. Som en följd härav måste staten ha ett över— gripande ansvar också för en kommunal verksamhet inom polisens område.

Enskilda initiativ för att skapa trygghet

Någon generell skyldighet för enskilda att ingripa för att förhindra eller avbryta brottsliga förfaranden finns inte i svensk rätt. Däremot har envar, som redan framhållits, rätt att skydda sig själv och sin egendom och att i övrigt ingripa mot brott inom ramen för vissa, i lag fastlagda regler. Av intresse i sammanhanget är bl.a. reglerna i 24 kap. 1 och 4 55 brottsbalken om nödvärn och nöd samt i 24 kap. 7 & andra stycket rättegångsbalken om rätt för envar att, under vissa förutsättningar, gripa en gärningsman på bar gärning eller flyende fot.

Rätten till självskydd utövas i praktiken ofta genom att tjänster köps från ett bevakningsföretag. Det kan gälla t.ex. väktarbevakning eller tekniska skyddsanordningar. En väktare åtnjuter i sitt arbete ett särskilt skydd enligt regler i 17 kap. 5 & brottsbalken men har inga rättsliga befogenheter utöver dem som tillkommer envar. Väktarbevakning an- vänds endast i begränsad utsträckning på områden som berör allmän- hetens skydd och säkerhet. Det förekommer dock att väktare används för övervakning av exempelvis fastigheter och bostadsområden samt för övervakning av kunder i varuhus. I lagen (1974:191) om be- vakningsföretag finns regler om bl.a. auktorisation av och tillsyn över bevakningsföretag samt om godkännande av personal hos bevaknings- företag.

I motsats till väktare är ordningsvakter särskilt avsedda att med- verka till att upprätthålla allmän ordning. Ordningsvakter förordnas av polismyndigheten och står i sitt arbete under polisiär ledning. De har därvid skydd och befogenheter som i stor utsträckning överensstämmer med vad som gäller för polismän. Användningen av ordningsvakter är begränsad till vissa, i lag särskilt angivna tillfällen, bl.a. offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, varvid polismyndigheten i vissa fall har befogenhet att bestämma att en arrangör av ett visst

evenemang skall anlita ordningsvakter för ordningshållningen. Som exempel på platser där ordningsvakter ofta medverkar vid ordnings- hållningen kan nämnas idrottsanläggningar, köpcentra samt vissa nöjes- och fritidsanläggningar såsom restauranger och campingplatser. Det förekommer också att polisen själv använder ordningsvakter, t.ex. för bevakning av tunnelbanestationer och ambassader.

Regler om ordningsvakter finns i lagen (1980:578) om ordnings- vakter samt i författningar av lägre valör. Rikspolisstyrelsen utfärdar föreskrifter om ordningsvakters utrustning och utbildning m.m.

Under senare år har enskilda i växande omfattning engagerat sig i lokala, trygghetsskapande projekt. Det handlar bl.a. om grannsam- verkan mot bostadsinbrott samt deltagande i det mångskiftande brottsförebyggande arbete som håller på att utvecklas på många orter genom samverkan mellan bl. a. polis, skola, socialtjänst samt ideella organisationer och sammanslutningar av exempelvis näringsidkare eller boende inom ett visst område (se prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 37 och 56). BRÅ har till Justitiedepartementet redovisat positiva erfarenheter av en försöksverksamhet med sådant brottsförebyggande arbete, som bedrivits på vissa orter under medverkan av en arbetsgrupp inom departementet.

I sammanhanget kan också erinras om det arbete som pågår på många håll för att förebygga och minska skadeverkningar av rån och annan liknande brottslighet som riktar sig mot handeln och mot banker och andra penninginrättningar. Efter uppdrag från regeringen har Rikspolisstyrelsen - i samråd med Arbetarskyddsstyrelsen och BRÅ - utarbetat ett förslag till åtgärder på detta område, vilket redovisats till regeringen i januari 1993. Denna redovisning bör överlämnas till kommittén. Också lokala och andra aktioner mot butikssnatterier är av intresse i detta sammanhang.

Det mesta talar för att enskilt ansvarstagande i framtiden bör få en större roll när det gäller att skapa trygghet mot brott. En sådan utveckling kommer förmodligen att äga rum även om nuvarande lagstiftning skulle lämnas orubbad. Det framstår mot den bakgrunden som lämpligt att redan nu göra de ändringar i regelverket som kan behövas för att utvecklingen skall ske i kontrollerade och från rättssäkerhetssynpunkt betryggande former och på ett sätt som verkligen leder till en större trygghet i det lokala samhället.

Också den omständigheten att lagstiftningen om bevakningsföretag och ordningsvakter är tämligen gammal gör det motiverat med en översyn av regelverket.

Kommittén bör analysera och överväga frågan. om enskildas roll när det gäller att skapa trygghet mot brott ur alla de aspekter som kan vara relevanta i detta sammanhang. Inriktningen bör vara att - i

former som är fullt betryggande från rättssäkerhetssynpunkt - öka tryggheten mot brott genom ett större engagemang i den trygg- hetsskapande verksamheten från enskilda rättssubjekt i egenskap av exempelvis näringsidkare, arbetsgivare, hyresvärdar, fastighetsägare eller arrangörer av evenemang, t.ex. genom ett ökat samarbete mellan kommuner och enskilda på detta område.

Omfattningen av det ansvar för ordningshållning som exempelvis vissa enskilda rättssubjekt har redan i dag bör studeras. Det kan inte uteslutas att det på sikt finns skäl att ålägga trafikföretag ett ansvar för ordningshållningen på allmänna kommunikationsmedel som går längre än vad som föreskrivs i den ordningslag, om vilken regeringen nyligen har förelagt riksdagen proposition (prop. 1992/93:210).

I sammanhanget bör också övervägas vilka krav som i framtiden bör ställas på rekrytering, utbildning, arbetsledning och tillsyn i fråga om ordningsvakter och väktare. En fråga som därvid bör belysas är möjligheten för poliser att på sin fritid bidra till ordningshållning exempelvis som s.k. matchvärdar vid idrottsevenemang. Kommittén bör också vara fri att överväga regleringen av andra liknande

verksamheter, t.ex. alarmering av polis eller bevakningsföretag vid inbrott, överfall el.dyl.

När det gäller frågan om vilka befogenheter som bör tillkomma annan personal än poliser bör kommittén grunda sina förslag på en analys av formerna för att utöva och komplettera det allmännas våldsmonopol. Det kan självfallet inte komma i fråga att enskilda medborgare anförtros uppgiften att ålägga sanktioner mot brott.

Kommittén bör överväga hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom att enskilda personer i ökad utsträckning engagerar sig i olika slag av brottsförebyggande aktiviteter, exempelvis s.k. neighbourhood watch (grannsamverkan mot brott). Härvid bör kommittén särskilt pröva hur detta slag av aktiviteter kan genomföras utan att rättssäker- heten eftersätts. I detta sammanhang kan det finnas skäl för kommittén att beakta vad som anförs om bl.a. förebyggande ungdomsarbete inom föreningsrörelsen i slutrapporten från den av regeringen tillsatta arbetsgruppen för insatser mot läktarvåld. Rapporten, som redovisats till regeringen i februari 1993, bör överlämnas till kommittén.

Som redan framhållits bör polisen även i framtiden ha huvud- ansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Kommittén bör belysa rollfördelningen och samspelet mellan polisen och de enskilda personer och organ som, enligt det nyss anförda, kommer att kunna ha uppgifter när det gäller ordningshållning eller förebyggande av brott. En utgångspunkt bör, som redan understrukits, vara att det givetvis inte får uppstå olika former av "privata poliskårer" eller "medborgargarden", vilka tillåts operera utanför kontroll av polisen

eller det allmänna i övrigt. Polisen bör i så stor utsträckning som möjligt vara motorn i det lokala trygghetsskapande arbetet med samordnande och kontrollerande uppgifter i förhållande till de enskilda som medverkar i arbetet. Det är önskvärt att samverkan mellan enskilda och poliser i framtiden utvecklas till nytta för polisens kamp mot brottsligheten. Kommittén bör studera hur formerna för denna utvecklade samverkan kan gestaltas.

Nyligen har till justitieministern redovisats en rapport med förslag till en utvidgad skyldighet för enskilda personer att ingripa för att avstyra brott. Förslaget är närmast avsett att förhindra att personer som är aktiva i grupp i vissa brottsliga situationer går fria genom att skylla på varandra. Denna fråga faller utanför kommitténs uppdrag.

Övriga frågor

Kommittén bör under arbetet samråda med Rikspolisstyrelsen, Riks- åklagaren och Brottsförebyggande rådet. Samråd bör också, i relevanta delar, ske med Statens räddningsverk, Statskontoret och Riksrevi- sionsverket.

Svenska kommunförbundet och de fackliga centralorganisationerna bör beredas tillfälle att lämna synpunkter i kommitténs arbete.

Kommittén skall föreslå de författningsändringar som föranleds av kommitténs ställningstaganden.

Förslagen skall kostnadsberäknas. De får inte leda till att polisens behov av resurser ökar. Inte heller får de leda till ökningar totalt sett av samhällets kostnader för att upprätthålla tryggheten i samhället.

Kommitténs arbete skall vara avslutat före utgången av mars 1995 . Ett delbetänkande bör redovisas före utgången av juni 1994.

SOU 1994:122

Bilaga 2

Förteckning

över organisationer m.fl. som utred- ningen träffat samman med

Utredningen har hållit hearingar med en rad olika organisationer i en kartläggningsfas. Hearingarna har kretsat kring följande frågeställ- ningar när det gäller enskilda organisationer

- Vilka är dagens problem? - Vilka åtgärder vidtar ni nu eller planerar ni att vidta för att minska den brottslighet som berörs i utredningens direktiv? - Vilka åtgärder anser ni bör vidtas i framtiden? Vad kan Ni själva göra och vilket ansvar är ni beredda att axla? '

Vid hearingarna med företrädare för kommunerna var frågeställ- ningarna

- Frågor om tillstånd som nu utfärdas av polismyndighet. - Vill kommunen ha större möjlighet att organisera övervakning av ordning och trafik?

- Vill kommunen ha ytterligare inflytande på polisverksamheten i övrigt?

- Vilka områden? - Önskemål? - Former för inflytandet?

- Vilka är dagens problem när det gäller brott? - Vilka brottsförebyggande åtgärder anser kommunen bör vidtas i framtiden?

- Vilket ansvar är kommunen beredd att axla?

I följande förteckning anges först vilka kommuner som deltagit i utredningens hearingar. Vid dessa hearingar har även representanter för respektive länsstyrelse, länspolischef eller länspolismästare deltagit. I ett senare avsnitt anges övriga som medverkat i hearingar som utredningen anordnat. Deltagande organisationer räknas upp i bokstavsordning.

Utöver de som kallats till hearingar har utredningen haft kontakt med bl.a. ett antal polismyndigheter och åklagarmyndigheten i Stock- holm.

1 Kommuner

1.1 Stockholms län

Botkyrka Huddinge Järfälla Lidingö Norrtälje Nynäshamn Sigtuna Sollentuna Stockholm Sundbyberg Södertälje Tyresö Täby Upplands-Bro Upplands Väsby Vaxholm Värmdö

1 . 2 Kronobergs län

Alvesta Lessebo Ljungby Tingsryd

Växjö Almhult

] . 3 Malmöhus län

Bjuv Eslöv Helsingborg Höganäs Hörby Höörs Kävlinge Lomma Malmö Sjöbo Skurup Staffanstorp

Svalöv Svedala

Trelleborg

Ystad

1.4 Göteborgs och Bohus län

Göteborg Härryda Kungälv Munkedal Mölndal Orust Sotenäs Stenungsund

Uddevalla Ockerö

I . 5 Skaraborgs län

Falköping Grästorp Gullspång

1.5

Götene Habo Hjo Karlsborg Lidköping Mariestad Skövde Tibro Tidaholm Töreboda Vara

Jämtlands län

Berg Bräcke Härjedalen Krokom Ragunda Strömsund Åre Östersund

Övriga

Brottsofferjourernas Riksförbund BOJ Butikssamverkan mot brott

De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse

DKSN

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning

CAN

Farsor & Morsor på stan Folksam Fryshuset

Frälsningsarméns Socialtjänst

Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS) Föräldraföreningen mot Narkotika FMN

Guardian Angels

HSB Riksförbund Hyresgästernas Riksförbund

Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige IKUS

LIF Larmbranschen i Förening LO Rättsskydd AB LP-stiftelsen Låssmedsmästarnas Riksförbund

Non Fighting Generation

Ordningsvakternas Riksorganisation OR Pensionärernas Riksorganisation PRO Posten

Riksbyggen

Riksförbundet Hem och Skola Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS Riksförbundet för PensionärsGemenskap RPG Riksidrottsförbundet Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige ROKS Riksorganisationen mot Brott VVV

Samarbetsnämnden för Statsbidrag till Trossamfund (SST) Skandia Sociala Missionen

Svenska Arbetsgivareföreningen Svenska Bankföreningen Svenska Fotbollförbundet Svenska Stöldskyddsföreningen

Sveriges Advokatförbund Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag SABO Sveriges Fastighetsägareförbund

Sveriges Försäkringsförbund

Sveriges Kristna Råd (SKR)

Sveriges Köpmannaförbund

Sveriges Låssmedsmästares Riksförbund Sveriges Muslimska Förbund (SMUF) Sveriges Pensionärsförbund SPF

SWESEC Svenska Säkerhetsföretag Syrisk Ortodoxa Kyrkan TCO

Villaägarnas Riksförbund

SOU 1994:122 Bilaga 3 227 Bilaga 3

Innehållet i utbildningen för ordningsvakter

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1986158) angående ordningsvakter. Enligt dessa skall innehållet i utbildningen av ordningsvakter omfatta följande.

Kursinnehåll Timmar

Polisens verksamhet, organisation och samhälleliga funktion: Ordningsvaktsbegreppet Ordningsvakts allmänna åliggande enligt lagen om ordningsvakter Ordningsvakts befogenheter Ordningsvakts rätt att bruka våld: självskyddsteknik Ordningsvaktstjänstens utförande jämte yrkespsykologi Ordningslagstihningen Alkohollagstitiningen: narkotikainformation Vissa brott mot brottsbalken Vägtrufiklagstittningen Sjukvård Prov

___—pronnnauwu—o—

&

SOU 1994:122

Bilaga 4

Innehållet i utbildningen för Väktare

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1987:1) till lagen (1974:191) om bevakningsföretag och bevak- ningskungörelsen (1974:462).. Enligt dessa skall innehållet i ut- bildningen av väktare omfatta följande.

Ämnesområde Delämne Ämnesprecisering Tids-åtgång Bevaknings- Väktarens 6 tim juridik uppgifter

Rättsligt skydd 7 & BevL 17 kap 1 & brottsbalken Frihetsberö 24 kap 7 5 2 rättegångsbalken vande De vanligaste fängelsebrotten Rätten att Nödvärn bruka våld Laga befogenhet 24 kap rättegångsbalken Nöd

Återstä llande av mbbad besittning vid färsk gärning (14 & promulgations— lagen till brottsbalken) Ytlig kroppsvisitation enligt 2 & lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Tystnadsplikt Palisorganisationen Polisväsendets Polislagen

organisation och (1984:387) och funktion relate- polisförordningen rad till det 10- (1984:730) kala polisdistriktet

Bevaknings- branschen

Bevaknings- tjänst

Väktarutbildningen Ordningsvakts- institutet Ordningsvakts Skillnaden mellan ordnings- befogenheter vakts och väktares befogenheter och arbets— betonas särskilt gift Företagsstruktur 3 tim Bevakningsföretagets organisation bevakningsupp- Målsättning gifter Ledning Utövande Auktorisation Meddelande Tillsyn Återkallelse Godkännande Meddelande Begränsning Återkallande Fast bevakning Personligt upp- 5 tim t.ex. trädande - industri eller In- och utpasseringskontroll områdesbevakning

- portbevakning Passeringskontrollens - fartygsbevak- utövande i fråga om ning personer, fordon - smbassadbe- och gods vakning - brand- och brottsplats- bevakning Rärlig Personligt uppträdande bevabting t.ex. Mål och medel - distriktsbevakning - bostadsområ- Instruktioner desbevakning Bevakningspluner - butikskontroll Behörighetskontroll - virde- Kontroll av tekniska transporter anordningar - bevakning av Åtgärder vid konstate- enskild person rande av felaktighe- för dennes ter och missförhållan- skydd den av skilda slag Legitimations- Legitimstions- kontroll handlingar Övriga Iegitimations- sin Kontrollens utförande Rapport— Rapports (väktarmed- skrivning delandets) innehåll Blanketter Intern och extern infomation

Arbetarskydd Orientering om gällande regler på området Yrkesetik

Bevaknings- hjälpmedel

Olycksfallsvård

Självskydd

Larmanord- ningar Fordon

Övriga tek- niska hjälp- medel Utrustning Uniform Funktionsbe- teckning för väktare m.m. Legitimations- kon Övrig utrustning

Brandför- svarets uppbyggnad Väktarens roll i brandförsvaret Förebyggande brandförsvar

Åtgärder vid upptäckt brand

Släckmedel

Automatiska larm- och anordningar

Brandsläckning praktisk övning

Förebyggande av olycksfall

Olycksfallshjälp Självförsva- rets grunder

Trafrksäkerhets— anordningar

Skyddsbeklidnad Övriga tecken och märken

Batong Skjutvapen Koppel Livrem Hölster Fordon Hund

Förebyggande och slickande

De vanligaste brand- orsakerna Hur brandrisker förebyggs och undanröja Rädda - Larma - Släcka Lokala larm- möjligheter Handbrandslickare - inomhusbrandposter Funktionen mycket kortfattat Centralapparat och orienteringsplaner Handbrandslickare - Vatten - CO; - Pulver Uppträdande i rökfylld lokal Råd och regler för förhindrande av olycksfall Första hjälpen Hur man undviker egna skador vid överfall

Slim

4 tim

2 tim

2 tim

Väktarpraktik Besök vid olika

bevakningsobjekt, genomgång av be- vakningsinstruk- tioner och bevak- ningsplaner m.m.

Facklig Information av information företrädare för de fack- liga organisationerna inom väktarområdet

Kunskapsprov

Fortsatt grundutbildning

Bevaknings- Väktarens upp- juridik gitter

75BevI.

(fördjupade kun- Rättsligt skydd 17 kap 1 & brottsbalken skaper i de 24 kap 7 & rättegångsbalken olika delämnena) Frihetsberövande

Rätten att bruka våld

Tystnadsplikt

Bevaknings- Företagsstruktur branschen Bevaknings- f'oretagets orga- nisation och uppginer Bevakningsupp- gitter

Auktorisation

Godkännande

Nödvärn Laga befogenhet Nöd (24 kap brottsbalken) Återställande av rubbad besittning vid färsk gärning (14 å promul- gationslagen till brottsbalken)

Målsättning Ledning Utövande Meddelande Tillsyn Återkallelse Meddelande begränsning Återkallelse

16 tim

1 tim

2 tim

44 tim

6 tim

3 tim

Bevaknings- tjänst (fördju- pade kunskaper i de olika del- ämnena)

Säkerhets- Säkerhetshotande upplysning verksamhet Säkerhetsskydd Väktares uppgih och ansvar i säkerhets- systemet Fast bevakning Personligt upp- t.ex. trädande

- industri eller In- och utpasseringskontroll områdesbevakning -portbevakning Passeringskontmllens - fartygsbevak- utövande i fråga om ning personer, fordon — ambassadbe- och goda vakning - brand- och brottsplats- bevakning Rörlig Personligt uppträdande bevalcning t.ex. Mål och medel - distriktsbevakning - bostadsområ- Instruktioner desbevakning Bevakningsplaner - butikskontroll Behörighetskontroll - värde- Kontroll av tekniska transporter anordningar - bevakning av Åtgärder vid konstate- enskild person rande av felaktighe— för dennes ter och missförhållan- skydd den av skilda slag Legitimations- Legitiomations— kontroll handlingar Övriga legitimations- sätt Kontrollens utförande Rapport— Rapports (väktarmed- skrivning delandets) innehåll Blanketter Intern och extern information Kriminalteknik Åtgärder vid misstanke om brott Uppträdande på brottsplatsen Signalementslära Yrkesetik Väktares uppträdande i olika situationer (ärlighet, vaksamhet och hjälpsamhet) Orientering om grupp- och masspsykologi (samröre med människor)

16 tim

Bevaknings- hjälpmedel (fördjupade kunskaper i de olika delämnena)

Brandför— svar (fördjupade

Arbetarskydd

Lamranord- ningar Fordon

Övriga tek- niska hjälp- medel

Utrustning Uniform Funktionsbe- teckning för väktare m.m. Legitimations- kort Övrig utrustning

Allmänt om brandförsvar

kunskaper i de Förebyggande olika delämnena) brandförsvar

Gällande regeler på området Arbetarskyddets upp- byggnad och funktion inom företaget

Trafiksäkerhets- anordningar Tillträdesförbud Inpasseringsställen Vaktlokaler och besökst Inhägnader Läs och nycklar Belysning

Valv, värdeskåp, säkerhetsskåp, dokumentskåp TV-bevakning Sambandsmedel Bevakning med hund Hjälpmedel i övrigt

Skyddsbeklädnad Övriga tecken och märken

Batong Skjutvapen Koppel Livrem Hölster

Fordon I-lund Brandskadestatistik Brandförsvarets utformning Sektioneringar - Väggar, bjälklag, dörrar, m.m. Brandventilation De vanligaste brandorsakema Förebyggande av brand Undanröjande av brandrisker

4tim

14 tim

Släckande Åtgärder vid upptäckt brandförsvar brand Brandsläckningslära Släckutrustning Automatiska larm- och aläckanordningar

Släckövningar Praktisk övning Vanliga situationer i väktartjänsten Självskydd Tekniken att stå 8 tim

rätt vid samtal Tekniken att leda en person utan motstånd Tekniken att gripa vid passivt motstånd Tekniken att gripa vid våldsmat motstånd, skuldergrepp, medläggning, fasthållning Tekniken att göra sig fri från anfall Förbjudna grepp framifrån Transportgrepp Tekniken att göra sig fri från anfall bakifrån Försvar mot raka slag som riktas mot ansiktet Försvar mot kniv samt batong-teknik Repetetion och kunskapskontroll Kunskapsprov 2 tim

53 tim

Arbetsteknik (praktisk yrkesträning)

Fast och rörlig bevakning

Arbetsrutiner i bevakningsföretaget Bevaknings- instruktioner Bevakningsplaner Iakttagelser och åtgärder

Rapporter

Teknisk bevaknings- utrustning Brandbekämpning Brandsläckningsutrustning Medlem i arbetslaget Arbetsställningar Säkerhets—och arbetar- skyddsf'oreskrifter

120 tim

217 tim

Innehållet i utbildningen för

skyddsvakter

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1991:5) om utbildning och utrustning av skyddsvakter samt bevakning av civila skyddsobjekt. Enligt dessa skall innehållet i utbildningen av

skyddsvakter omfatta följande.

Ämnesområde Delåmne

Bevaknings- juridik

Polisväsendet

Försvaret

Skyddsvakts uppgifter

Rättsligt skydd Skyddsvakts be- fogenheter

Mänskliga rättigheter

Rätten att bruka våld

Ämnesprecisering Tidsåtgdng

Organisation och 19 tim funktion Polisens förmanskap över skyddsvakt (16 & skyddsförordningen) Organisation och

timktion m.m. Hur man skyddar skyddsob- jektet från angrepp Information om innehållet i FA SÄK

17 kap l & brottsbalken Avkrävande av identitetsupp- gilter (olika slag av legitima- tionshandlingar) Kroppsvisitation

Ytlig kroppsvisitation Undersökning av egendom Avvisande och avlägsnande Tillmligt omhändertagande Gripande Beslag

Dokumentation av beslut 10 - 17 && skyddslagen

Gripande enligt 24 kap

7 5 2 st rättegångsbalken

De vanligaste fängelsebrotten Förbud mot tortyr Regeringsformen FN-stadgan

Nödvärn 24 kap brottsbalken Laga befogenhet Nöd

Bilaga 5

Tystnadsplikt Väktare

Krigsman

Bevakningstjänst Målsättning

Utrustning

Kommunal räddningstjänst

Olycksfallsvård

Självskydd

Kunskapsprov

Återställande av rubbad besittning vid färsk gärning (14 & promulga- tionslagen till brottsbalken)

18 & skyddslagen

Kort genomgång av väktares åligganden Skyddsvakt är att anse som krigsman i vissa aistuationer (21 kap 3 & brottsbalken) Rättigheter och skyldigheter

enligt folkrätten Ledning Utövande Personligt uppträdande In- och utpasseringa- kontrollens utövande Legitimationskontroll Ingripande av skilda slag Skyddsvaktsemblem Funktionsbeteckning Godkännande Legitimationskort Övrig utrustning

Kommunala räddningstjänsten organisation, Uppbyggnad. uppgifter Förebyggande

Livrem Batong

Batongfa'ste handbojor Skjutvapen (förvaringsbestämmelser m.m.)

och släckande åtgärder

Förebyggande olycksfall Olycksfallshjälp Självf'orsvarets grunder

Råd och regler för förhindrande av olycksfall Första hjälpen

Hur man und- viker egna

skador vid överfall Batongteknik

8 tim

2tim

4tim

2 tim

4 tim

1 tim

40 tim

SOU 1994:122

Bilaga 6

Innehållet i utbildningen för jakttillsynsmän

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1986z27) utbildning m.m. av jakttillsynsman. Enligt dessa skall innehållet i utbildningen av jakttillsynsmän omfatta följande.

Ämnes område Fdsåtgång

Polisväsendet Polisens verksamhet, organisation och samhälleliga funktion, begreppet jakttillsynsman, rättsligt skydd (17 kap 1 - 2 55 brottsbalken) 1 Allmänna Iaktillsynsmans allmänna åligganden åligganden enligt jaktlagen, jaktstadgan, vapenlagen och vapenkungörelsen jakttillsyns utförande, vissa brott mot brottsbalken 12 (varav fyra timmar utgör självstudier) Jakttillsyns- mans Omhändertagande av egendom befogenheter Gripande Beslag Rapportering Identifiering 3

Rätten att Laga befogenhet bruka våld (24 kap brottsbalken) 3

Prov 1

20 tim

Innehållet i utbildningen för naturvårdsvakter

Bilaga 7

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1993: 10) om förordnande och utbildning av naturvårdsvakten. Enligt dessa skall innehållet i utbildningen av naturvårdsvakter omfatta

följande.

Ämnesområde

Polisens och naturvärdena organisation

Allmänna åligganden och grundläggande lagstiftning

Naturvårds- vakt befogenheter

Rätten att bruka våld

Prov

Ämnesprecisering

Polisens och naturvärdena verksam- het, organisation och samhälliga funktion, begreppet naturvårdsvakt, rättsligt skydd (17 kap 1 och 2 && brottsbalken) Naturvårdsvakts allmänna åligganden enligt naturvårdslagen, naturvårdsförordningen terrängkömingslagen, terrängkörnings- f'omrdningen och terrängtrafrkkungörelsen, tillsynens utförande, vissa brott mot brottsbalken Omhändertagande av egendom Gripande/avvisande Beslag Rapportering Identifiering

Laga befogenhet (24 kap brottsbalken) 10 och 23 55 polislagen(1984:387)

Fdsåtgång Timmar

20

Lem EEBL. 19913 stig-i 9

S 1 Q.,"i'iråx. j.?

Kronologisk förteckning

Ott/täkt) N

axl

10. 11. 12.

13. 14. 15. 16.

17. 18. 19.

20. 21.

22.

23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. . Vissa mervärdeskattefrågor lll — Kultur m.m. Fi. 32. 33. 31

34

. Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. Fi. . Kommunerna, Landstingen och Europa + Bilagedel. C . . Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. S. . Vapenlagen och EG. Ju. . Kriminalvård och psykiatri. Ju. . Sverige och Europa. En samhällsekonomisk

konsekvensanalys. Fi.

. EU, EES och miljön. M. . Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. UD. . Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur i framtiden. Ku. Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. UD.

Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949—1969 + Bilagedel. SB. Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. UD. JIK-metoden, m.m. Fi. Konsumentpolitik i en ny tid. C. På väg. K. Skoterköming påjordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. M. Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del 1 och 11. Ju.

Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell uppföljning och utvärdering. C. Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvalming. UD. Reformerat pensionssystem. S.

Reforrnerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. S. Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. S. Förvalta bostäder. .lu.

Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. S. Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. S. Att förebygga alkoholproblem. S. Vård av alkoholrnissbrukare. S. Kvinnor och alkohol. S. Barn — Föräldrar —- Alkohol. S.

Vallagen. Ju.

Mycket Under Samma Tak. C. Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. Ku. . Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. Ku.

35

36. 37.

38. 39.

40. 41. 42. 43.

44. 45. 46.

47.

48. 49. 50. 51.

52. 53. 54. 55. 56.

57. 58. 59. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65.

66. 67

68

. Vår andes stämma — och andras.

Kulturpolitik och internationalisering. Ku. Miljö och fysisk planering. M. Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900—talet i Sverige. UD. Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. UD.

Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet

mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. S Långsiktig strålskyddsforskning. M.

Ledighetslagstiftningen — en översyn. A. Staten och trossamfunden. C.

Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse

för den privata tjänstesektorn. Fi. Folkbokföringsuppgihema i samhället. Fi. Grunden för livslångt lärande. U. Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringa och socialbidrag. S. Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. U. Kunskap för utveckling + bilagedel. A. Utrikessekretessen. Ju.

Allemanssparandet - en översyn. Fi.

Minne och bildning. Museemas uppdrag och organisation + bilagedel. Ku. Teaterns roller. Ku. Mästarbrev för hantverkare. Ku. Utvärdering av praxis i asylärenden. Ku.

Rätten till ratten - reformerat bilstöd. S. Ett centrum för kvinnor som våldtagits och

misshandlats. S. Beskattning av fastigheter. del 11 - Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. Fi. 6 Juni Nationaldagen. Ju. Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. M. Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. M. Särskilda skäl — utformning och tillämng av 2 kap. 5 5 och andra bestämmelser i utlänningslagen. Ku. Pantbankemas kreditgivning. N. Rationaliserad fastighetsmxering, del I. Fi. Personnummer - integritet och effektivitet. Ju. Med raps i tankarna? M. Statistik och integritet, del 2 — Lag om personregister för officiell statistik m.m. Fi. Finansiella tjänster i förändring. Fi. . Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. Fö. . Otillbörlig kurspåverkan och vissa insiderfrågor. F

Kronologisk förteckning

69.

70. 71.

72. 73. 74. 75. 76. 77. 78. 79. 80.

81. 82.

83.

85.

86. 87.

88. 89.

91.

93. 94. 95. 96. 97. 98.

On the General Principles of Environment Protection. M. lnomkommunal utjämning. Fi. Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. S. Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension

- förutsättningar och erfarenheter. S. Ungdomars välfärd och värderingar — en under- sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. C. Punktskatterna och EG. Fi.

Patientskadelag. C.

Trade and the Environment — towards a sustainable playing field. M. Tillvarons trösklar. C. Citytunneln i Malmö. K. Allmänhetens bankombudsman. Fi. lakttagelser under en reform — Lägesrapport från Resursberedningens uppföljning vid sex universitet och högskolor av det nya resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning. U.

Ny lag om skiljeförfarande. Ju. Förstärkta miljöinsatser i jordbruket

— svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. Jo. Övergång av verksamheter och kollektiva upp- sägningar. EU och den svenska arbetsrätten. A. . Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. U.

Ny lag om skatt på energi. En teknisk översyn och EG-anpassning.

— Motiv. Del 1. — Författningstext och bilagor. Del 11. Fi. Teknologi och vårdkonsumtion inom sluten somatisk korttidsvård 1981-2001. S.

Nya tidpunkter för redovisning och betalning av skatter och avgifter. Fi. Mervärdesskatten och EG. Fi. Tullagstiftningen och EG. Fi. .Kart— och fastighetsverksamhet

— finansiering, samordning och författningsreglering. M. Trafiken och koldioxiden - Principer för att minska trafikens koldioxidutsläpp. K. . Miljözoner för trafik i tätorter. K.

Levande skärgårdar. Jo. Dagspressen i 1990-talets medielandskap. Ku. En allmän sjukvårdsförsäkring i offentlig regi. S. Följdlagstiftning till miljöbalken. M. Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. M. Beskattning av förmåner. Fi.

99.

100.

101.

102. 103. 104. 105. 106.

Domaren i Sverige inför framtiden — utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete, Del A+B. Ju. Beskattningen vid gränsöverskridande omstruktureringar inom EG, m.m. Fi. Höj ribban! Lärarkompetens för yrkesutbildning. U. Analys och utvärdering av bistånd. UD. Studiemedelsfinansierad polisutbildning. Ju. PVC - en plan för att undvika miljöpåverkan, M. Ny lagstiftning om radio och TV. Ku. Sjöarbetstid. K.

107.Säkrare finansiering av framtida kämavfalls —

108.

109. 110. 111. 112

113. 114. 115. 116. 117. 118.

119. 120. 121. 122.

kostnader. M. Säkrare finansiering av framtida kärnavfalls- kostnader - Underlagsrapporter. M. Tåget kommer. K. Omsorg och konkurrens. S. Bilars miljöklassning och EG. M.

. Konsumenterna och livsmedelskvaliteten. En studie av konsumentupplevelser. Jo. Växande råvaror. M.

Avfallsfri framtid. M. Sjukvårdsreformer i andra länder. S. Skyldighet att lagra olja och kol. N. Domstolsprövning av förvalmingsärenden. Jlj_ Informationsteknologin-Vingar åt människans förmåga. SB. Livsmedelspolitik för konsumenterna. — Rehn-mel som kom av sig. Jo. Finansiell leasing av lös egendom. Ju. Bosparande. Fi. Trygghet mot brott i lokalsamhället. Kartläggning principiella synpunkter och förslag. 111.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. [11] lnformationsteknologin -Vingar åt människans fönnåga.[118]

J ustitiedepartementet

Vapenlagen och EG [4] Kriminalvård och psykiatri. [5] Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del 1 och 11. Ju. [17] Förvalta bostäder. [23] Vallagen. [30] Utrikessekretessen. [49] 6 Juni Nationaldagen. [58]

Personnummer — integritet och effektivitet. [63] Ny lag om skiljeförfarande. [81]

Domaren i Sverige inför framtiden — utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete. Del A+B. [99] Studiemedelsfmansierad polisutbildning. [103] Domstolsprövning av förvaltningsärenden. [117] Finansiell leasing av lös egendom. [120] Trygghet mot brott i lokalsamhället. Kartläggning, principiella synpunkter och förslag. [122]

Utrikesdepartementet

Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. [8] Ansluming till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. [10] Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. [12] Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. [19] Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900—talet i Sverige. [37] Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. [38] Analys och utvärdering av bistånd. [102]

Försvarsdepartementet Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. [67]

Socialdepartementet Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. [3] Reformerat pensionssystem. [20]

Reforrnerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. [21]

Reforrnerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. [22]

Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. [24] Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. [25] Att förebygga alkoholproblem. [26]

Vård av alkoholrnissbrukare. [27] Kvinnor och alkohol. [28]

Barn — Föräldrar — Alkohol. [29] Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. [39] Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. [46] Rätten till ratten — reformerat bilstöd. [55] Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. [56] Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso-

och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. [71] Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension

— förutsättningar och erfarenheter. [72] Teknologi och vårdkonsumtion inom sluten somatisk korttidsvård 1981-2001. [86] En allmän sjukvårdsförsäkring i offentlig regi. [95] Omsorg och konkurrens. [110] Sjukvårdsreformer i andra länder. [115]

Kommunikationsdepartementet

På väg. [15] Citytunneln i Malmö. [78]

Trafiken och koldioxiden — Principer för att minska trafikens koldioxidutsläpp. [91] Miljözoner för trafik i tätorter. [92]

Sjöarbetstid. [106] Tåget kommer. [1091

Finansdepartementet

Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. [1] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] JIK-metoden, m.m. [13] Vissa mervärdeskattefrågor 111— Kultur m.m. [31] Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse för den privata tjänstesektorn. [43] Folkbokföringsuppgifiema i samhället. [44] Allemanssparandet — en översyn. [50]

Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. [57] Rationaliserad fastighetstaxering, del I. Fi. [62] Statistik och integritet, del 2 — Lag om personregister för officiell statistik m.m. [65] Finansiella tjänster i förändring. [66]

Otillbörlig kurspåverkan och vissa insiderfrågor. [68]

Systematisk förteckning

Inomkommunal utjärrming. [70] Punktskattema och EG. [74] Allmänhetens bankombudsman. [79] Ny lag om skatt på energi. En teknisk översyn och EG-anpassning.

— Motiv. Del 1. — Författningstext och bilagor. Del 11. [85] Nya tidpunkter för redovisning och betalning av skatter och avgifter. [87] Mervärdesskatten och EG. [88] Tullagstiftningen och EG. [89] Beskattning av förmåner. [98] Beskattningen vid gränsöverskridande omstruktureringar inom EG, m.m. [100] Bosparande. [121]

Utbildningsdepartementet

Grunden för livslångt lärande. [45] Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. [47] iakttagelser under en reform - Lägesrapport från Resursberedningens uppföljning vid sex universitet och högskolor av det nya resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning. [80] Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. [84] Höj ribban! Lärarkompetens för yrkesutbildning. [101]

Jordbruksdepartementet

Förstärkta miljöinsatser i jordbruket — svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. [82] Levande skärgårdar. [93] Konsumenterna och livsmedelskvaliteten. En studie av konsumentupplevelser. [112] Livsmedelspolitik för konsumenterna.

- Reformen som kom av sig. [119]

Kulturdepa rtementet

Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur

i framtiden. [9] Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. [33] Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. [34] Vår andes stämma — och andras. Kulturpolitik och internationalisering. [35] Minne och bildning. Museemas uppdrag och organisation + bilagedel. [51]

Teaterns roller. [52] Mästarbrev för hantverkare. [53] Utvärdering av praxis i asylärendet. [54] Särskilda skäl — utformning och tillimpning av 2 kap. 5 5 och andra bestämmelser i utlämingslagen. [60] Dagspresseni 1990-talets medielanlskap. [94] Ny lagstiftning om radio och TV. [105]

Näringsdepartementet Pantbankemas kreditgivning. [61] Skyldighet att lagra olja och kol. [116]

Arbetsma rknadsdepartementet Ledighetslagstittningen — en översyn [41] Kunskap för utveckling + bilagede. [48] Övergång av verksamheter och kolektiva upp- sägningar. EU och den svenska artetsrätten. [83]

Civildepartementet

Kommunerna, Landstingen och Eunpa. + Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i en ny tid. [14]

Kvalitet i kommunal verksamhet — rationell uppföljning och utvärdering. [18]

Mycket Under Samma Tak. [32] Staten och trossamfunden. [42] Ungdomars välfärd och värderingar — en under- sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. ]73] Patientskadelag. [75] Tillvarons trösklar. [77]

Miljö- och naturresursdepartementet EU, EES och miljön. [7]

Skoterköming påjordbruks- och slogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. [16] Miljö och fysisk planering. [36] Långsiktig strålskyddsforskning. [IO] Vilka vattendrag skall skyddas? Prnciper och förslag. [59] Vilka vattendrag skall skyddas? Bekrivningar av vattenområden. [59]

Med raps i tankarna? [64] On the General Principles of Envionment Protection. [69] Trade and the Environment — towa'ds a sustainable playing field. [76] Kart- och fastighetsverksamhet - fnansiering. samordning och författningsreglerng. [90] Följdlagstiftning till miljöbalken. [)6] Reglering av vattenuttag ur enskilta brunnar. [97]

M

Systematisk förteckning

PVC — en plan för att undvika miljöpåverkan. [104] Säkrare finansiering av framtida kämavfallskostnader. [107] Säkrare finansiering av framtida kämavfallskostnader — Underlagsrapporter. [108] Bilars miljöklassning och EG. [111]

Växande råvaror. [113] Avfallsfri framtid, [114]

ISSN 0 75—250X

& 50 22? *S* U 02 PO wa '?ä *SK— H; (I)" (IJO mln MO av oo go mä Lt..