SOU 1995:146

Trygghet mot brott : rollfördelning och samverkan : slutbetänkande

4 Bevakningsföretagen och säkerhetsbranschen i övrigt

Utredningen föreslår att lagen (1974: 191) om bevakningsföretag upphävs och ersätts av en lag om säkerhetsföretag, som i princip regle— rar förhållandena i säkerhetsbranschen som helhet. Lagen - som avser bevakningsföretag, larmföretag, säkerhetskonsulter och låssmeds— företag, inklusive nyckelbarer - har bestämmelser för fyra huvudfall, nämligen obligatorisk auktorisation av myndighet, frivillig auktorisa-

• Sida 22
•  Original

tion av myndighet och auktorisation eller tillstånd genom annat organ.

I förhållande till dagens reglering begränsas kravet på obligatorisk auktorisation för bevakning kraftigt. Därmed skapas bl.a. en möjlighet för företag att äta sig enklare bevakningsuppdrag utan de krav som gäller för auktoriserade företag. Det skall emellertid fortfarande krävas auktorisation för vissa slags uppdrag. Utan sådan får ett företag inte äta sig uppdrag som innebär att

]. tillhandahålla ordningsvakter, Skyddsvakter eller annan personal med särskilda befogenheter som grundar sig på myndighets förordnande,

2. bevaka enskild person för dennes skydd,

3. ingripa mot ordningsstörningar på offentliga platser,

4. rycka ut efter larm om brottslig verksamhet,

5. bedriva verksamhet med personal som är utrustad med batonger, skjutvapen eller andra vapen,

6. bevaka in— eller utgångar till lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker

serveras till allmänheten,

7. installera, montera, reparera eller ändra larmanläggningar eller ta emot larm från sådana anläggningar för vidarebefordran till företag som avses i 1 - 6.

För låssmedsföretag, inklusive nyckelbarer, införs en ny reglering. I dessa fall krävs auktorisation eller en enklare form av tillstånd men av ett annat organ än en myndighet. Utredningen förutsätter att Riks— polisstyrelsen fastställer en kravspecifikation som kan ligga till grund för auktorisations- eller tillståndsbeslut på låssmedsområdet. Certifie- ringsorgan kan sedan i vanlig ordning bli ackrediterade genom beslut av SWEDAC. Denna modell skall också kunna tillämpas av andra säkerhetsföretag.

Andra säkerhetsföretag än de som berörts i det föregående skall ha möjlighet att få frivillig auktorisation av myndighet. Som myndighet för obligatorisk och frivillig auktorisation föreslås polismyndighet där länspolismästare är chef.

Kontrollen av personalen med avseende på vandel och laglydnad skall i fortsättningen skötas av företagen själva, som därmed också måste få tillgång till polisregisteruppgifter. Polismyndigheten skall dock kontrollera den ansvarige föreståndaren.

5 Dörrvakterna

Våld och hot om våld på och invid restauranger och andra ställen med tillstånd att utskänka alkolholhaltiga drycker är enligt utredningen relativt vanliga företeelser på många håll i storstäderna. Vi anser att

• Sida 23
•  Original

det måste läggas ett stort ansvar på restaurangen eller annan anordnare med tillstånd att utskänka alkoholhaltiga drycker att svara för ordningen i lokalerna men också i deras omedelbara närhet.

Det är omdiskuterat om det skall anses utgöra bevakning enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag att tjänstgöra som dörrvakt eller, som det ofta också kallas, entrévärd. I praktiken har något krav på auktorisation enligt nämnda lag inte ställts upp, vilket innebär att personalens lämplighet inte har blivit prövad. Det har också före— kommit att dörrvakterna har varit kriminellt belastade.

Utredningen anser att samhället bör införa ett antal regler för att förbättra förutsättningarna för här avsedd ordningshållning och föreslår följande.

- 1 Krav på att dörrvakter eller entrévärdar skall vara ordningsvakter skall ställas i större utsträckning än i dag, — 2 Företag som tillhandahåller dörrvakter eller entrévärdar skall vara underkastade krav på obligatorisk auktorisation enligt den lag om säkerhetsföretag som utredningen föreslår. - 3 Föreståndare i företag inom hotell— och restaurangbranschen, som vill ge en anställd vid företaget "ordningshållningsuppgifter" inom företaget, skall kunna få polisregisteruppgifter för den anställde genom att hänvända sig till polismyndigheten på orten, - 4 Polisen skall kunna ge interirnistiska villkor för en restaurang där det finns särskilda risker för oroligheter.

6 Några frågor om de enskildas roll 6.1 Allmänt

Utredningen betonar behovet av enskildas insatser i det brottsförebyg- gande arbetet och framhåller att det i första hand är fråga om att åstadkomma attitydförändringar och inte ändrad lagstiftning. Attityd— förändringarna behövs både i fråga polisens och andra myndigheters sätt att angripa problemen. Attitydförändringar behövs också i fråga om allmänhetens sätt att medverka till att trygghet mot brott och ordningsstörningar skapas. Polisen har dock genom att arbeta mer problemorienterat och genom närpoliserna börjat angripa frågorna på ett nytt sätt.

Utredningen framhåller föräldrarnas och skolans roll och betonar behovet av grannsamverkan och annan samverkan mellan myndig— heterna, å den ena sidan, och organisationer, företag och andra enskilda, å den andra. Utredningen anser vidare att alla former av samverkan måste uppmuntras och understryker den roll som näringsli—

• Sida 24
•  Original

vet spelar när det gäller att förebygga främst rånbrott.

6. 2 Idrottsrörelsen m.m.

Läktarvåld och andra ordningsstörningar i anslutning till främst fotbollsmatcher har på senare tid blivit mycket aktuella frågor genom ett antal incidenter som inträffat i Stockholm under år 1995. Idrotts— rörelsen gör dock systematiska och omfattande insatser för att komma tillrätta med läktarvåld och ordningsstörningar vid matcherna och i anslutning till dem. Idrottsrörelsen arbetar i denna del nära samman med polisen.

För att underlätta idrottsrörelsens arbete med bl.a. ordningsstörande supportrar förslår utredningen att brottsbalkens regler om olaga intrång i 4 kap. 6 & utvidgas på sätt som anges under 6.3. Genom en sådan författningsändring får idrottsarrangörer möjlighet att meddela kända bråkstakar tillträdesförbud som också kan upprätthållas.

6. 3 Portförbud

I 4 kap. 6 & brottsbalken behandlas olaga intrång. Bestämmelsen om olaga intrång har emellertid ett relativt snävt tillämpningsområde. Bestämmelsen gäller exempelvis inte butikslokaler och idrottsarenor.

Vi anser att tillträdesförbud måste ses som en naturlig skyddsåtgärd från enskildas sida och det dessutom fyller vissa allmänpreventiva funktioner. Men utan stöd av bestämmelsen om olaga intrång får uppenbarligen sådana förbud mycket liten effekt.

Utredningen föreslår därför att bestämmelsen om olaga intrång blir generellt tillämplig på andra lokaler och platser än bostäder. En förut- sättning för dess tillämpning bör dock enligt utredningen vara att platsen i fråga är inhägnad eller annars inrättad för ett visst bestämt ändamål.

• Sida 25
•  Original

3 Särskilda uppdrag

Utöver vad som angetts i utredningens direktiv har regeringen och Justitiedepartementet överlämnat följande ärenden till utredningen.

3.1 Läktarvåld

Justitiedepartementet har överlämnat slutrapporten av den informella arbetsgruppen för frågor kring våld i samband med olika idrottseven- mang.

1 Bakgrund

I vårt delbetänkande (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokal- samhället har vi behandlat ett antal frågor när det gäller kommunerna, nämligen

— lokalt trygghetsskapande arbete — trafikfrågor och — frågor om tillstånd och - polisiär service i glesbygd

De tre förstnämnda frågorna behandlar vi i detta kapitel. Frågor om polisiär service i glesbygd tar vi upp i ett senare kapitel, nämligen kapitel 5 Ordningsvakterna.

• Sida 60
•  Original

1.1 Lokalt trygghetsskapande arbete

I . 1 . I Trygghetsplanering

Förslag i delbetänkandet:

Genom en kommunal trygghetsplanering säkerställs en effektiv och målinriktad samverkan mellan kommunala organ inbördes samt mellan dessa och andra aktörer, inte minst polisen. Kommunen bestämmer själv om trygghetsplaneringen mot bakgrund av de lokala förhållande— na. Ett brett medborgerligt engagemang eftersträvas i planerings— processen.

I delbetänkandet har vi betonat att kommunerna har en viktig roll när det gäller samverkan mellan olika aktörer i ett lokalt brottsförebyg- gande och trygghetsskapande arbete. Kommunala förvaltningar svarar för åtskilliga av de åtgärder från det allmännas sida som kan bidra till att förebygga brott och öka tryggheten. Det är naturligtvis viktigt att detta arbete samordnas inom kommunen. De kommunala åtgärderna måste också samordnas med åtgärder från andra organ, inte minst polisen. Strävan måste vara att polisen och kommunen bygger sin samverkan på en samsyn när det gäller vilka problem som finns och hur de bör åtgärdas.

Mot den bakgrunden har vi i delbetänkandet föreslagit att kommu- nen skall svara för en samlad brottsförebyggande och trygghetsskapan- de strategi. Vi har förutsatt att en lokal trygghetsplanering kommer att ske i nära samråd mellan kommunen och polisen. Vi har också utgått från att polisen skall ta fram underlag för en sådan planering och i övrigt bistå kommunen i planeringsarbetet.

Allt efter varierande lokala förhållanden bör en lokal trygghetsplane- ring kunna ta sig uttryck i exempelvis övergripande strategier, mera detaljerade "trygghetsplaner", handlingsprogram för olika brotts- förebyggande projekt etc.

Vi har i delbetänkandet övervägt om kommunerna lagstiftningsvägen bör åläggas att svara för en lokal trygghetsplanering i överensstäm- melse med den ordning som nu har skisserats. Vi har emellertid avstått från att lägga fram något sådant förslag, bl.a. med hänsyn till den kommunala självstyrelsen. Till detta kommer att en lyckosam ordning

• Sida 61
•  Original

knappast kan åstadkommas genom tvång, utan fastmer genom ett brett engagemang hos berörda aktörer.

l delbetänkandet har vi i stället förordat en väg där kommuner, de lokala polisorganisationerna och andra stimuleras till en målinriktad samverkan genom att kunskaper och erfarenheter sprids om "goda exempel". Utvecklingen mot en ökad lokal trygghetsplanering bör också kunna drivas vidare bl.a. inom ramen för Brottsförebyggande rådets (BRÅzs) arbete med att ta fram underlag för en nationell brotts- förebyggande strategi. Utvecklingen bör också kunna stimuleras genom insatser av Rikspolisstyrelsen, Svenska kommunförbundet och BRÅ, m.fl. i form av t.ex. utbildning, seminarier, m.m.

• Sida 62
•  Original

1.2 En kontaktpunkt mellan kommunen och polisen

Förslag:

_ I varje kommun bör det finnas en kontaktpunkt mellan kommu- _ nen och polisen där trygghetsfrågor inom kommunen fortlöpande

diskuteras. Kontaktpunkt kan exempelvis vara den lokala polis- nänmden eller ett lokalt brottsförebyggande råd.

Vi har inte i uppdrag att utarbeta förslag när det gäller polisens organisation. I delbetänkandet har vi dock framhållit att det är viktigt att det för varje kommun finns någon form av "kontaktpunkt" eller referensorgan mellan kommunen och polisen där trygghetsfrågor inom kommunen fortlöpande kan diskuteras. Det kan handla om att inrätta en polisnämnd enligt polisförordningen men också ett lokalt brotts— förebyggande råd eller något annat organ. Sådana "kontaktpunkter" kan inrättas redan nu utan några författningsändringar.

I delbetänkandet har vi rekommenderat att så sker och understrukit att det bör ses som en angelägen uppgift för kommunen och polisen att, om det inte redan har skett, komma överens om vilken form av kontaktpunkt som lämpligen bör finnas mot bakgrund av de lokala för- hållandena.

• Sida 63
•  Original

2 Synpunkter i svaren på remissen av utred- ningens delbetänkande

J ustitiedepartementet har remitterat delbetänkandet till knappt sextio myndigheter och organisationer. Helt allmänt kan konstateras att remissinstanserna överlag ställt sig positiva till våra förslag i del- betänkandet. De negativa rösterna gäller främst frågor om en ändring i polislagen. I det följande koncentrerar vi oss på de frågor som vi har berört i det föregående, nämligen

— lokal trygghetsplanering m.m. — kommunala trafikfrågor och - vissa tillstånd

Vissa allmänna synpunkter berörs också, liksom synpunkter på behovet av ändringar i sekretesslagstiftningen för det brottsförebyg- gande arbetet.

2.1 De kommunala frågorna

2.1.1 Allmänna synpunkter

Vårt förslag om en kommunal strategi och lokal trygghetsplanering i kommunal regi har mottagits väl av remissinstanserna. De kommuner som yttrat sig i frågan är alla positiva till ett kommunalt ansvar för en lokal trygghetsplanering.

Allmänna positiva synpunkter Kommuner och Svenska Kommunförbundet

Svenska Kommunförbundet är i stort sett positivt till utredningens förslag om trygghetsplanering. Förbundet anlägger dock en rad allmänna synpunkter. De viktigaste är följande.

— ett samarbete mellan kommunen och polisen måste kunna ske på olika sätt - det är viktigt att polisnämndens ledamöter utses av berörd kommuns

• Sida 66
•  Original

fullmäktige och inte av polisstyrelsen själv. Det är också av kommunalt intresse att en polisstyrelse alltid utses av de i polisdis— triktet ingående kommunernas fullmäktigeförsamlingar, dvs. inte bara när ett polisdistrikt omfattar en enda kommun. I en diskussion om faktiska förutsättningar för ett samarbete mellan polisen och kommunerna kan de nyss nämnda organisatoriska frågorna inte utelämnas. - en kommun skall själv finna former för samarbete mellan för—

valtningar inom kommunen

Förbundet konstaterar att Trygghetsutredningen inte får lägga förslag som leder till att polisens behov av resurser ökar. Förslagen får inte heller leda till ökning totalt sett av samhällets kostnader för att upprätthålla tryggheten i samhället.

Med sådana restriktiva utgångspunkter måste enligt förbundet frågan om hur trygghet mot en ökad brottslighet uppnås kunna utredas på ett mycket flexibelt sätt. Även om det inte ligger på Trygghetsutred- ningen att utreda polisens organisation har organisationens utseende stor betydelse för hur andra aktörer än polisen kan fasas in i ett kompletterande arbete för att öka medborgarnas trygghet mot brott. Polisens organisation och resurser har också betydelse för dess egen förmåga att uppfylla de krav på närhet och tillgänglighet som med- borgarna har anledning att ställa på polisiärt arbete.

Det är enligt Svenska Kommunförbundet viktigt att det fortsatta utredningsarbetet bedrivs så att polisens egen verksamhet, kapacitet och förmåga till förändringar belyses på ett allsidigt sätt. Tendenser till revirtänkande utifrån olika intressen hos polisen eller andra aktörer måste bevakas i ett sådant arbete så att ändamålsenliga lösningar för samhället i stort kan främjas.

Utredningens grundinställning att det brottsförebyggande arbetet skall prioriteras delas av Upplands Väsby kommun. Samhället saknar möjligheter att genom särskilda yrkesgrupper förebygga och beivra brott. Detta måste vara en uppgift för hela samhället. Denna inrikt- ning kan enligt kommunen samtidigt underlättas om det finns en vetskap om att polisen har tillräckliga resurser att upprätthålla lag och ordning och att kunna träda upp till skydd och stöd för den som ingriper mot någon som utför brottslig verksamhet.

Massmediernas roll i det brottsförebyggande arbetet skall inte underskattas. Massmediernas utbud handlar till stor del om våld inte bara i nyhetssändningar och tidningarnas speglingar av nyheter utan i stor utsträckning i underhållande syfte. Detta gör att människor påverkas till att se inte minst våldsbrott som en naturlig del i samhäl— let. Att samhället dessutom är oförmöget att kriminalisera innehav av

• Sida 67
•  Original

videogram där barn utsatts för sexuella övergrepp av vuxna gör inte saken bättre.

Mörbylånga kommun är positiv till att nya samverkansformer ut- vecklas så att samhällets resurser utnyttjas på bästa sätt. Kommunen anser det mycket viktigt att polisen prioriterar arbetet med kvarterspo- liser och närpoliser på landsbygden.

Göteborgs kommun ställer sig i stort positiv till förslagen i del- betänkandet. Kommunen delar utredningens bedömning om behovet av en intensifierad brottsförebyggande verksamhet i hela samhället. Inte minst den ökande våldsbrottsligheten ger anledning till djup oro.

Kommunerna skall enligt Göteborgs kommun vara aktiva i den lokala trygghetsplaneringen utifrån de verksamheter som kommunen bedriver och utifrån de behov som kommunen uppmärksammar i sin verksamhet. Det är då nödvändigt att det finns ett fungerande sam- arbete mellan kommun och polis i det brottsförebyggande arbetet och speciellt rörande unga lagöverträdare.

Stockholms kommun har framhållit att där bedriver polis, skola, fritidsförvaltning, socialtjänst och en rad ideella organisationer sedan flera år tillbaka en brottsförebyggande verksamhet i samverkan. Kommunen upprättade 1989 ett samordningskansli för brottsförebyg- gande åtgärder. Genom egen aktivitet och genom att samarbeta med bl.a. polis, förvaltningar och föreningar försöker man minska kriminaliteten i Stockholm. Kansliets arbete har fallit väl ut. Bud— getåret 1995 har kansliet fått 6 miljoner kronor för direkta brotts- förebyggande projekt.

Samarbetet på lokal, regional och nationell nivå är enligt kommunen en förutsättning för att Sverige ska få bukt med brottsligheten I Stockholms stad fungerar samordningskansliet som den samman- hållande länken i Stockholm. Samarbetet mellan polis, kommun och förvaltning underlättas och möjligheterna att minska brottsligheten ökar. Sådana samordningscentra som det brottsförebyggande kansliet borde vara intressanta även utanför Stockholm.

Polisstyrelsen i Stockholm, till vilken Stockholms kommun hänvisar, har som sin mening framhållit att det inte är någon framkomlig väg att överlåta vissa polisära arbetsuppgifter som kan fordra användning av tvångsmedel.

Länstyrelser

Länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands län tillstyrker utredningens förslag.

länsstyrelsen i Jämtlands län anser att kommunerna har ett förstahandsansvar men varnar för en övertro på att trygghet kan

• Sida 68
•  Original

administreras fram genom planer. För samarbetet mellan kommun och polis behövs inte lagstiftning eller särskilda organ. Hur samarbetet formeras mellan olika kommuner och polisen måste i hög grad vara beroende av lokala förutsättningar och behov.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller vidare att Jämtlands län omfattar en yta som är större än flera län i södra Sverige och att det är klart att inte polisen i alla lägen kan klara av att finnas på plats, då allmänheten anser att den behövs. Detta gör att ett nätverk av personer, som är positivt kända av polisen, finns runt om i bygderna. Detta bygger helt på personkännedom och olika polismän har olika kontaktpersoner. Dessa personer gör aldrig något ingripande på polisens begäran utan fungerar mer som dess "ögon och öron".

3 Överväganden och förslag 3.1 Trygghetsplanering

Förslag:

Ingen lagstiftning om trygghetsplanering Det behövs en dialog mellan kommunen och polisen men även andra i brottsförebyggande och trygghetsskapande frågor En nationell strategi blir vägledande för trygghetsplaneringen men trygghetsplaneringen måste även utformas med hänsyn till lokala förhållanden

Ingen lagstiftning om trygghetsplanering

Under arbetet på delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället var det tydligt att det fanns ett stort intresse hos många kommuner att spela en aktiv roll i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet i lokalsamhället inom ramen för den verksamhet som kommunerna bedriver med stöd av lag. Förut— sättningar och behoven varierar dock från kommun till kommun. Genomgående tycks kommunerna redan i dag anse att de har till- räckliga befogenheter i lagstiftningen, såsom socialtjänstlagen, för att kunna spela den roll man önskar.

Några remissinstanser har uttalat sig för att den kommunala trygghetsplaneringen lagfästs. Huvuddelen av dem har dock motsatt uppfattning.

Vi är alltjämt av den uppfattningen att det inte behövs någon lagstiftning i ämnet. De synpunkter som kommit fram under remissbe— handlingen från kommunalt håll bekräftar vad vi kom fram till under arbetet på delbetänkandet. Kommunerna anser sig ha ansvar för samordningen av den lokala planeringen av åtgärder mot brott inom kommunen.

Alla måste medverka i en kommunal trygghetsplanering I delbetänkandet har vi i stor utsträckning uppehållit oss vid för— hållandet mellan kommunala organ och polisen men vi har också framhållit att även andra måste delta i det brottsförebyggande arbetet.

• Sida 81
•  Original

Vi har därvid särskilt nämnt att trygghetsplaneringen inom kommu- nerna bör kunna användas som ett instrument för den behövliga samordningen mellan polis, kommun och enskilda, inklusive organisa— tioner. Vi har betonat att planeringen måste göras i en dialog mellan de berörda, så att målen och strategierna är förankrade och anpassade till de lokala förutsättningarna. Vi har i delbetänkandet inte särskilt nämnt andra statliga organ än polisen. Men det är inte ett uttryck för att de bör hållas utanför en sådan planering. Vi anser tvärtom att det är väsentligt att de tas med i sådan planering om förhållandena på orten är sådana att myndigheterna har möjlighet att medverka i det brottsförebyggande arbetet. Ett exempel på en sådan myndighet kan tullen i gränsorter vara.

Förhållandet mellan en nationell strategi och en lokal trygg- hetsplanering

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har nyligen på uppdrag av regeringen presenterat ett underlag för ett nationellt brottsförebyggande program. I underlaget behandlas

- brottsutvecklingen,

- selekteringsprocessen inom rättsväsendet,

- brottspreventionsstrategier,

- teoretiska utgångspunkter för ett nationellt brottsförebyggande program, - persistent brottslighet, - social och situationell brottsprevention, - rättsväsendet och normbildningen samt - erfarenheter av lokalt brottsförebyggande arbete.

En studie beträffande utredning av minderårigas brott inkluderas i underlaget.

BRÅ förordar ett fortsatt forsknings- och utredningsarbete men föreslår också vissa utbildningsinsatser. Bland dessa senare märks

- ett folkbildningsproj ekt om normer och värderingar i det svenska samhället, - utbildningsinsatser, bl.a. en reformering av skolans undervisning i lag och rätt och — en försöksverksamhet i ett antal skolor med olika former av konflikthante— ring.

På lokalnivå föreslår BRÅ bl.a. att lokala brottsförebyggande projekt bör stimuleras genom start— och utvecklingsbidrag och att en handbok i brottsförebyggande arbete bör tas fram.

Det är enligt vår uppfattning givetvis viktigt att trygghetsplaneringen

• Sida 82
•  Original

i en kommun går i samma riktning som statsmakterna kan komma att bestämma i en nationell strategi med anledning av BRÅ:s förslag.

Det är dock angeläget att en lokal trygghetsplanering riktas in på frågor som utgör problem inom kommunen och inte utformas som en formell spegelbild av den nationella strategi som kan komma att antas av statsmakterna.

Samverkan mellan kommun, polis och andra bör på de problematis- ka punkterna komma till klart uttryck i den kommunala planeringen.

Vi har inte utgått från att den kommunala planeringen alltid skall ta formen av ett heltäckande dokument utan i stället förutsatt att de politiska instanserna i en kommun ofta tar upp de problem som kräver någon form av kommunal trygghetsplanering och fattar beslut om mål, åtgärder och uppföljning i dessa fall.

De statliga myndigheter som förutsätts delta i en sådan trygg- hetsplanering måste givetvis i sin planering gå djupare in på vad som krävs i deras verksamhet för att de boende och andra verksamma i kommunen skall kunna få de förbättringar som avses i den kommunala trygghetsplaneringen. Polisen måste sålunda i sin planering särskilt uppmärksamma samverkan med kommunen och ange i vad mån polisen skall medverka i de projekt i kommunen som är föremål för en kommunal trygghetsplanering.

Det är viktigt att de centrala direktiv som kan komma att ges av statsmakterna utformas så att samverkan mellan kommunen och polisen underlättas och så att de insatser som den kommunala trygghetsplane- ringen förutsätter kan prioriteras. Detsamma gäller de allmänna råd och föreskrifter som Rikspolisstyrelsen kan komma att utfärda.

Vi anser vidare att det är viktigt att alla berörda följer upp sina insatser enligt den kommunala trygghetsplaneringen. Det gäller särskilt polisväsendet som genomgående har så omfattande uppgifter på det brottsförebyggande området. BRÅ bör se på möjligheterna att finna former för uppföljningsinsatser på regional och central nivå.

För polisens del bör uppföljningen ske minst årligen vid tider då annan uppföljning av polisens verksamhet i ekonomiska och andra termer skall ske. Uppföljningen bör göras på såväl lokal som regional och central nivå i polisväsendet, låt vara att den får litet olika karaktär beroende på nivå. En sådan uppföljning behövs för att formerna för polisens samverkan med kommunerna skall kunna förbättras fortlöpan- de. Den behövs också för att statsmakterna och allmänheten skall få en klar bild av hur polisens resurser avsätts för den lokala brottsförebyg— gande verksamheten i samverkan med kommuner och andra.

• Sida 83
•  Original

Förslag:

Polisen skall ha en "kontaktpunkt" med kommunens beslutande organ, om inte företrädare för dem ingår i polisens beslutande organ

I delbetänkandet har vi framhållit att det faller utanför vårt uppdrag att utarbeta förslag när det gäller polisens organisation. Det var vid tiden för publiceringen av betänkandet en fråga för en annan av regeringen tillsatt kommitté, nämligen 1994 års polisutredning.

Vi ansåg det dock viktigt att understryka att det för varje kommun måste finnas någon form av "kontaktpunkt" eller referensorgan mellan kommunen och polisen där trygghetsfrågorna inom kommunen fort— löpande kan diskuteras.

1994 års polisutredning har dock i enlighet med beslut av regeringen avslutat sitt arbete utan att organisationsfrågorna behandlats. Vi anser oss därför böra återkomma till frågan om det kommunala inflytandet i polisväsendet, i synnerhet som kommunen skall ha ett ansvar för den lokala trygghetsplaneringen och som polisens verksamhet i det brottförebyggande arbetet är så väsentlig.

Många län har numera endast en polismyndighet i länet.

Enligt 2 kap. 2 & polisförordningen (19841730) utfärdar länsstyrelsen föreskrifter om länets indelning i polisdistrikt. Tretton länsstyrelser har beslutat att länet skall vara indelat i endast ett polisdistrikt. Övriga länsstyrelser har indelat länen i flera polisdistrikt.

Som framgår av denna redovisning är antalet kommuner relativt stort i många polisdistrikt. Polisens samverkan med kommunerna i länsdistrikten ställer givetvis stora krav på myndigheterna i dessa distrikt.

Men vi vill inte förorda att det alltid skall finnas en särskild organisation för denna samverkan och att kravet på en särskild organisation skall författningsregleras. En sådan ordning skulle sannolikt bli byråkratiskt betungande för både polisen och kommunerna och det är ändå inte säkert att man får den samverkan som man vill uppnå.

Mot en sådan ordning talar dessutom att förhållandena i de olika kommunerna är så olika att en generell konstruktion för samarbetet inte skulle bli funktionell. För polisväsendet gäller dessutom numera

• Sida 84
•  Original

att beslut i organisationsfrågor i stor omfattning delegerats till länssty- relserna och den lokala polisorganisationen samt att polisväsendet har många olika organisatoriska lösningar, anpassade till lokala förhållan- den.

Vi vill dock förorda att politiska företrädare för kommunerna ges plats i även andra polisära organ än polisstyrelser och polisnämnder, exempelvis närpolisråd, när lokala brottsförebyggande och trygg- hetsskapande åtgärder diskuteras. Det gäller i synnerhet frågor om behov av åtgärder, där kommunala politiska beslut kan krävas.

Även andra kontaktpunkter kan givetvis tänkas. Men det är under alla omständigheter angeläget att det blir någon form av löpande samarbete mellan polisen och kommunen i ett brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete.

Att ett sådant samarbete skall äga rum bör anges i ett tillägg till 2 kap. 3 b & polisförordningen (l984z730). Vi återkommer till frågan om avfattningen av lagrummet i författningskommentarerna i kapitel 9.

• Sida 85
•  Original

Förslag:

Efter kommunalt beslut och efter samråd med polisen bör parke- ringsvakter kunna få utökade uppgifter, nämligen

- rapportering till polisen av iakttagna överträdelser av trafik- föreskrifter och biträde åt polisman vid fullgörande av trafikövervaknings-

uppgift

Allmän enighet synes föreligga om att någon sorts kommunal gatupolis inte bör inrättas. Vi har emellertid förståelse för tanken att de kommu— nala parkeringsvakterna skulle kunna utnyttjas även för andra ändamål än parkeringsövervakning. Att ett sådant uppslag väckts från kommu— nalt håll är också naturligt med hänsyn till den stora betydelsen som en fungerande och säker trafik har för kommunens invånare.

I ett läge när resurserna är begränsade finns det all anledning att ta tillvara detta engagemang från kommunernas sida. Detta står i överensstämmelse med utredningens grundsyn att man på olika sätt bör sträva efter att bättre ta till vara samhällets samlade resurser. Några avgörande principiella betänkligheter behöver inte föreligga. Genom tillkomsten av lagen om parkeringsövervakning har redan ett ställ— ningstagande i principfrågan ägt rum, låt vara på ett begränsat område.

Samtidigt står det enligt vår mening klart att viss försiktighet är påkallad när det gäller att lägga på denna personalkategori utökade arbetsuppgifter. Det synes knappast lämpligt att tänka sig att ordnings- vaktsförordnanden i någon större utsträckning skulle kunna komma i fråga för parkeringsvakterna eller att de på annat sätt skulle tilläggas direkta polisuppgifter.

Med dessa utgångspunkter anser vi att det direkt i lagen om parkeringsövervakning bör anges i vilken utsträckning parkeringsvakter skall kunna användas för andra ändamål än parkeringsövervakning. Därvid bör den konstruktionen väljas att sådana utvidgade uppgifter blir beroende av ett kommunalt beslut. Detta är som vi ser saken ofrånkomligt med hänsyn till att parkeringsvakterna finansieras av kommunala medel. Lika klart är att ett sådant beslut måste föregås av ett samråd med den berörda polismyndigheten och att det i praktiken bör förutsätta att kommunen och polisen är ense i saken.

Vi anser till en början att en parkeringsvakt bör kunna anförtros

• Sida 86
•  Original

som en tjänsteuppgift att till polisen rapportera sådana överträdelser av trafikföreskrifter som parkeringsvakten själv iakttar. Detta kan ju varje medborgare göra, och det nya skulle bli att parkeringsvakterna får möjlighet att fullgöra uppgiften inom ramen för sin tjänst och att man på detta sätt utnyttjar funktionärerna bättre. Polisen bör naturligtvis också kunna komma överens med kommunen om den närmare inriktningen av vakternas rapportering antingen generellt eller för särskilda tillfällen.

Man bör enligt vår mening inte formalisera detta i onödan genom att införa uttryckliga regler om exempelvis rapportskyldighet och rapporteftergift som av uppenbara skäl skulle bli vanskliga att tillämpa. Över huvud taget gäller att den skisserade ordningen bör ses som en möjlighet att utvidga parkeringsvakternas uppgifter och inte som en skyldighet vare sig för vakterna själva eller för deras huvudmän.

Vi anser också att parkeringsvakterna bör kunna i större eller mindre utsträckning ställas till polisens förfogande för uppgifter som endast innebär biträde åt polismän som fullgör trafikövervaknings— uppgifter. Närmast synes detta kunna få praktisk betydelse vid i förväg beordrade trafikkontroller. Läget kan exempelvis vara det att man från kommunalt håll har önskemål om vissa sådana kontroller som polisen har svårt att få utrymme för och att möjligheten att genomföra kontrollerna ökar om polisen får visst biträde av annan personal. Enklare bestyr under polismans ledning i samband med hastighets—, förar— eller fordonskontroll som inte innefattar någon befogenhetsut— övning bör kunna tillhöra de uppgifter som därvid kan komma i fråga. Självfallet innebär ett kommunalt beslut endast att polisen får ta vakterna i anspråk och inte att polisen är skyldig att göra detta. Här bör också hänvisas till den i det föregående nämnda försöksverk- samheten i Stockholm vad avser eskortering av tunga och breda transporter.

Det bör än en gång understrykas att en ordning av detta slag i praktiken förutsätter enighet mellan polisen och kommunen. Den passar kanske inte i alla kommuner som har parkeringsvakter och den kan tänkas bli olika utformad där den tillämpas. I viss utsträckning får man uppenbarligen pröva sig fram vid tillämpningen.

Med hänvisning till det anförda föreslår vi att det i lagen om parkeringsövervakning tas in en ny bestämmelse enligt vilken kommunen efter samråd med polismyndigheten kan bestämma att parkeringsvakter skall tas i anspråk för att, utöver själva parkerings— övervakningen, fullgöra sådan trafikövervakning som består endast av rapportering till polismyndigheten av iakttagna överträdelser av trafikföreskrifter och biträde åt polisman vid fullgörande av trafik- övervakningsuppgift.

• Sida 87
•  Original

Något hinder mot att tillämpa denna ordning för fall då parkerings- vakterna är väktare som har anställning i bevakningsföretag kan enligt vår mening inte anses föreligga. Däremot är det klart att förslaget i det föregående inte löser förekommande trafikövervakningsproblem inom områden där parkeringsvakter saknas. Vi återkommer till glesbygds- problematiken i ett särskilt avsnitt.

Någon ersättning från polisen till kommunen bör uppenbarligen inte utgå för åtagande att rapportera iakttagna förseelser. 1 vad mån ersättning skall utgå för fall då parkeringsvakter ställs till förfogande som biträde åt polisen torde 'få bestämmas genom överenskommelse mellan polismyndigheten och kommunen.

Vid sidan av vad som sålunda föreslås gälla är det naturligtvis angeläget att polisen vid kontakter med parkeringsvakterna utnyttjar den kännedom om exempelvis åtekommande trafikproblem vid särskilda platser som parkeringsvakterna ofta kan ha förvärvat i samband med sin tjänstgöring. För detta krävs ingen författnings- reglering.

Som har nämnts förut i detta kapitel pågår i Stockholm en för- söksverksamhet som går ut på att parkeringsvakter används för bevakning av tunga och breda transporter. Det är här fråga om fall då enligt 159 & vägtrafikkungörelsen (l972:603) dispens meddelas från eljest gällande bestämmelser om fordons och lasters vikt och bredd på villkor att viss bevakning äger rum under transporten. Försöksverk— samheten har i stort sett fallit väl ut och vi anser att det kan vara skäl att permanenta verksamheten, som också bör kunna vinna efterföljd inom andra polisdistrikt.

Som vi ser saken behöver denna verksamhet inte något särskilt författningsstöd vid sidan av den nyss föreslagna föreskriften att parkeringsvakterna skall kunna biträda vid trafikövervakning. Möjlig- heten att i samband med dispens meddela villkor om bevakning är för närvarande inte närmare reglerad i vägtrafikkungörelsen ens för det fall att bevakningen avses äga rum genom polisens försorg, och någon sådan reglering kan inte heller anses vara erforderlig. Det behövs därför inga särskilda bestämmelser till stöd för en utformning av dispensbesluten så att bevakningen förutsätts bli utförd genom parkeringsvakter eller annan personal utanför polisen.

För att bevakningen skall erbjuda de garantier för trafiksäkerheten som behövs kan det emellertid vara önskvärt att den personal som ombesörjer bevakningen är utrustad med befogenhet att meddela anvisningar för trafiken. Polismyndigheten kan med stöd av 8 & andra stycket vägtrafikkungörelsen meddela förordnande om att parkerings- vakterna skall erhålla sådan befogenhet i samband med eskortering av tunga och breda transporter, och enligt uppgift har denna ordning också tillämpats inom ramen för försöksverksamheten i Stockholm. Vi

• Sida 88
•  Original

vill påpeka att det angivna författningsrummet kan utnyttjas även för annan delegation till parkeringsvakter, om man lokalt från polisens och kommunens sida skulle finna detta vara lämpligt.

Ett problem inom ramen för försöksverksamheten i Stockholm har emellertid visat sig vara att kommunen saknar författningsstöd för att ta ut ersättning av enskilda för den ifrågavarande serviceuppgiften. Polisen kan däremot ta ut avgifter för sådana tjänster enligt en särskild bestämmelse i 1 & första stycket 2 förordningen (l982z789) om ersättning för polisbevakning och för anslutning av larmanläggningar till polisen m.m. Denna förordning grundar sig på ett särskilt be— myndigande av riksdagen.

Vi finner det självfallet att även kommunerna måste kunna ta ut ersättning för dessa tjänster på samma grunder som dem som gäller för polisen. Eftersom det torde vara fråga om s.k. betungande avgifter, måste föreskrifter i ämnet meddelas genom lag eller med stöd av bemyndigande i lag i enlighet med 8 kap 3 å och 9 å andra stycket regeringsformen. Vi föreslår att ett sådant bemyndigande tas in i lagen (1975z88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer och att föreskrifter om rätt för kommunerna att ta ut ersättning med stöd härav meddelas i den nyssnämnda förordningen om ersättning för polisbevakning. Vi tar i det sammanhanget också upp en fråga som visat sig vålla problem, nämligen ersättning för väntetid. Frågorna behandlas närmare i författningskommentarerna.

• Sida 89
•  Original

1 Bakgrund

I delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället har utredningen utförligt behandlat synpunkter från bl.a. bevak- ningsföretagen och säkerhetsbranschen i övrigt där dessa intressenter pekat på brister och framfört önskemål om ändringar i nuvarande ordning. Den som vill ha en fyllig redogörelse för dessa synpunkter hänvisas till delbetänkandet.

Vid de studier som vi har gjort har vi funnit att den kritik som har förts fram är berättigad på ett antal punkter. Även andra förhållanden måste enligt vår mening uppmärksammas vid en översyn av nuvarande regelsystem.

Till en början har vi konstaterat att de bestämmelser som reglerar säkerhetsbranschen är mycket olika utformade på punkter där be- stämmelserna av allt att döma borde vara samordnade. Väktare och larmcentraler arbetar regelmässigt samman. De säkerhetsbestämmelser som gäller för väktare bör därför naturligen även gälla för anställda vid larmcentraler, som ofta handskas med lika känsliga uppgifter som väktare. Så är dock inte fallet. Flera andra liknande fall skulle kunna nämnas.

Innan vi går in på en diskussion av hur ett nytt regelsystem bör byggas upp, redovisar vi därför helt kort nuvarande regler för godkännande av personal i säkerhetsbranschen och av företagen som är verksamma där. Redovisningen av reglerna om godkännanden är uppdelad i tre avsnitt, nämligen

• Sida 100
•  Original

- Ordningsvakter och andra med särskilda maktbefogenheter — Väktare och andra utan särskila maktbefogenheter - Anställda vid försvaret m.fl. andra myndigheter m.m.

2 Nuvarande regler om godkännande av aktörer 2.1 Ordningsvakter och andra med särskilda maktbefogen- heter

2. I . ] Ordningsvakter

Enligt 4 5 lagen (l980:578) om ordningsvakter får endast den förordnas till ordningsvakt som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ordningsvakternas utbildning.

Enligt 5 & samma lag förordnas en ordningsvakt av Rikspolisstyrel- sen om tjänstgöringsområdet berör flera län, av länsstyrelsen om det berör flera polisdistrikt inom länet och i övriga fall av polismyndig- heten. Förordnandet meddelas för viss tid, högst tre år.

Enligt uppgift begär godkännandemyndigheten utdrag av polis— register och körkortsregistret vid prövning av sökandens laglydnad innan frågan om godkännandet prövas. Slagning i körkortsregistret görs därför att där antecknas ingripande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Sådana uppgifter förs inte in i polisregistret.

En ordningsvakt förordnas i regel sedan han eller hon genomgått en av polismyndigheten anordnad utbildning. Den omfattar minst 25 timmar.

2. 1.2 Skyddsvakter och skyddsområdesvakter

Enligt 5 & lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. skall den som utses till skyddsvakt vara godkänd av länsstyrelsen i det län där han är bosatt. Den som inom Försvarsmakten utses till skyddsvakt och som tillhör den militära personalen skall dock i stället vara godkänd av Försvarsmakten. Enligt 6 € förordningen (1990: 1334) om här aktuellt skydd får som skyddsvakt endast den godkännas som

• Sida 101
•  Original

har erforderlig utbildning och som även i övrigt är lämplig för upp- giften.

Enligt 19 & förordningen (1976:935) om skyddsområden och kontrollområden åligger det polismyndigheten att tillse att utlänning eller utländskt fartyg inte olovligen uppehåller sig inom skyddsområde eller kontrollområde.

Enligt 9 & 2 st lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m. m. benämns den som bevakar ett militärt skyddsom- råde och inte är polisman skyddsområdesvakt.

För tillsynen får polismyndigheten eller, om tillsynen berör flera polisdistrikt, länsstyrelsen som skyddsområdesvakt förordna person som ej är anställd inom polisväsendet. Försvarsmaktens, kustbe- vakningens, tullverkets och Sjöfartsverkets personal skall medverka vid tillsynen.

Enligt 14 & förordningen (1990: 1334) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m. m. skall den som utses till skyddsområdesvakt vara godkänd av länsstyrelsen i det län där han är bosatt.

Den som tjänstgör eller har tjänstgjort som skyddsområdesvakt får enligt 33 & samma lag inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt denna lag fått veta om en enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller annars för Sveriges säkerhet.

Föreskrifter om utbildning och utrustning av Skyddsvakter och skyddsområdesvakter meddelas av Försvarsmakten beträffande militär personal och i övrigt av Rikspolisstyrelsen. Utbildningen enligt styrelsens föreskrifter omfattar 40 timmar.

2. I . 3 Naturvårdsvakter

Enligt 27 c & naturvårdsförordningen (1976:484) förordnas naturvårds- vakt av länsstyrelsen i det län där naturvårdsvakten har sitt hemvist. Föreskrifter om förordnande meddelas enligt samma lagrum av Rikspolisstyrelsen efter samråd med Statens Naturvårdsverk. I 5 a & terrängkörningsförordningen (1978z594) finns motsvarande bestäm— melser.

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter bör som naturvårdsvakt i första hand förordnas en person som i sitt arbete sysslar med naturvård eller liknande frågor. Ansökan skall göras gemensamt av sökanden och hans uppdragsgivare. Enligt styrelsen synes naturvårdsförordningen och terrängkörningsförordningen inte ge utrymme för registerslagning vid prövning av ansökan om förordnande. Endast den som med god- känt resultat genomgått föreskriven utbildning får förordnas som naturvårdsvakt.

• Sida 102
•  Original

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter omfattar utbildningen för naturvårdsvakter 20 timmar.

2.1.4 Jakttillsynsmän

Enligt 53 å jaktförordningen (1987z905) skall Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om förordnande av jakttillsynsmän. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1986:27) om utbildning m.m. av jakttillsynsman får länsstyrelse förordna endast den som med hänsyn till laglydnad, insikt i jaktfrågor och övriga om- ständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år.

Enligt uppgift begär godkännandemyndigheten utdrag av polis- register och körkortsregistret vid prövning av sökandens laglydnad innan frågan om godkännandet prövas. Däremot görs inte någon slagning i SÄPO:s register.

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter omfattar utbildningen av jakttillsynsmän 20 timmar.

2.1.5 Fisketillsynsmän

Enligt 23 & fiskeförordningen (1993:1097) förordnas en fisketillsyns- man av länsstyrelsen. Några närmare bestämmelser i förordningen om vilka som kan förordnas som fisketillsynsman finns dock inte. Det hör till bilden att fisketillsynsman har relativt långtgående befogenheter när det gäller att undersöka fisk, fiskeredskap, fisksump eller fiskefartyg, som använts vid fiske, samt vissa beslag.

2. I . 6 Övriga

1 det föregående har de fall berörts som har mera allmänt intresse i ut- redningen men det finns andra fall av liknande slag som vi har nämnt i delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället, exempelvis bitillsyningsman och gränsrenvakt.

• Sida 103
•  Original

2.2 Väktare och andra utan särskilda befogenheter

2. I. I Väktare

Anställning som väktare i auktoriserat bevakningsföretag medför inte i och för sig några utökade befogenheter i fråga om rätt till ingripande mot andra eller i fråga om möjligheten att använda våld för att genomföra åtgärder som hänger samman med bevakningstjänsten.

Men det är inte ovanligt att väktare även förordnas som ordnings- vakt. Med sådant förordnande följer vissa befogenheter och även det skydd som ligger i att våld mot ordningsvakt kan komma att bedömas enligt de strängare regler som enligt brottsbalken gäller för våld mot tjänsteman.

I en del fall är de befogenheter en ordningsvakt har utan tvivel nödvändiga för en väktare. Som exempel kan nämnas att det före- kommer att bevakningsföretag åtar sig ordningshållning vid offentliga tillställningar. Tjänstgöring av denna art kan sannolikt inte utövas på ett effektivt sätt om vederbörande inte har de befogenheter som följer av ett ordningsvaktsförordnande och som innebär rätt exempelvis att i vissa fall ingripa mot ordningsstörande element och att beslagta alkoholhaltiga drycker.

I det följande talar vi dock om de förutsättningar som föreligger för väktare utan ordningsvaktsförordnande.

Enligt 4 5 lagen (1974:191) om bevakningsföretag m.m. skall all personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i sådant företag. Detsamma gäller föreståndaren för verksamheten samt ledamöter i bevakningsföretags styrelse.

Enligt 10 5 förordningen (1989:149) om bevakningsföretag m.m. hämtas uppgift ur SÄPO:s register för prövning av en persons medbor- gerliga pålitlighet. Bestämmelser om det finns 9 åpersonalkontrollkun- görelsen (19691446). Därvid tillämpas 7, 11, 13——15 samt 22--24 åå kungörelsen.

Enligt uppgift begär godkännandemyndigheten utdrag ur polis- register och körkortsregistret vid prövning av sökandens laglydnad innan frågan om godkännandet prövas. Slagning i körkortsregistret görs därför att där antecknas ingripande enligt lagen (1976z511) om omhändertagande av berusade personer. Sådana uppgifter förs inte in i polisregistret. För prövningen av sökandens medborgerliga pålitlighet begärs alltid utdrag ur SÄPO:s register.

I detta sammanhang bör nämnas att frågan om prövning av väktare med avseende på deras medborgerliga pålitlighet diskuterats i samband

• Sida 104
•  Original

med tillkomsten av lagen (1974) om bevakningsföretag m.m. Före- dragande departementetschefen anförde bl.a. följande vid anmälan av propositionen 1974z39 med förslag till lag om bevakningsföretag (se sid 34 ff).

Arbetsgruppen har i sin promemoria redovisat åtskilliga praktiska och säkerhetsmässiga skäl som talar mot att man inom ett bevakningsföretag som i sin verksamhet kommer i beröring med förhållanden av betydelse för rikets säkert även skall kunna anställa personal som inte har blivit prövad med avseende på medborgerlig pålitlighet. Mot bakgrund härav har arbetsgruppen förordat en ordning som innebär att man undviker en per— sonalmässig kategoriklyvning inom samma företag men i stället får en uppdelning av bevakningsföretagen i två olika grupper.

Enligt den föreslagna ordningen skulle gruppindelningen formellt ske efter verksamhetens karaktär med utgångspunkt enbart i dess betydelse för rikets säkerhet. I praktiken skulle en sådan skiljelinje emellertid lätt komma att uppfattas som en allmän kvalitetsgräns. Bortsett från de rent praktiska svårigheter som kan tänkas uppstå när det gäller att avgöra i vad mån ett visst uppdrag berör något förhållande som är av betydelse för rikets säkerhet ger en sådan ordning enligt min mening anledning till principiella betänkligheter, eftersom den i varje fall indirekt även kan väntas få betydande återverkningar för personalen och på sikt kan leda till skillnader med avseende på löne- och arbetsförhållanden som ligger bakom arbets- gruppens förslag på denna punkt, nämligen att söka nedbringa det admini- strativa merarbete som en personalkontroll onekligen innebär till de fall då den är oundgängligen nödvändig. Om man av skäl som tidigare nämnts av— visar tanken på skilda personalkategorier inom samma företag lär konse- kvensen emellertid bli den att i varje fall alla större företag i branschen av konkurrenshänsyn regelmässigt kommer att finna det förenligt med sina intressen, t.ex. med tanke på kommande uppdrag, att få sin personal prövad även med avseende på medborgerlig pålitlighet. Vid sådant förhållande torde den önskade effekten från arbetsbesparingssynpunkt bli tämligen begränsad. I den mån nuvarande utveckling på detta område mot en koncentration av verksamheten till ett förhållandevis begränsat antal större företag fortsätter torde dessutom effekten av en sådan reform bli än mindre. Vid en samlad bedömning av hithörande frågor finner jag därför inte tillräckliga skäl föreligga att nu frångå den huvudprincip som redan gäller på detta område, nämligen att all personal i ett auktoriserat bevakningsföretag skall vara godkänd med avseende på såväl laglydnad som medborgerlig pålitlighet. Jag delar Rikspolisstyrelsens uppfattning att inte bara personalen utan även styrelseledamöter i bevakningsföretag bör bli föremål för särskilt godkännande.

Som nämnts innehåller 4 5 lagen (19741191) bevakningsföretag bestämmelserna om godkännande av personal. Paragrafen har inte ändrats.

• Sida 105
•  Original

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter med stöd av lagstift- ningen om bevakningsföretag m.m.. Enligt dessa bestämmelser skall väktare gå igenom en grundkurs omfattande 44 timmar och dessutom 53 timmar i s.k. fortsatt grundutbildning. Härtill kommer praktisk yrkesträning under 120 timmar. Alltså sammanlagt 217 timmar.

2.2.2 Anställda vid larminstallationsföretag

Det saknas bestämmelser om godkännande av anställda vid larmin- stallationsföretag i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar, m.m. Detsamma gäller förordningen (1983:1099) om anslutning av larmanläggningar till polisen. Skälet till det har be- rörts i propositionen (1982/83: 163) med förslag till lag med vissa be— stämmelser om larmanläggningar m.m. Föredragande departements— chefen anförde bl.a. (sid 41)

För anställda hos installationsföretag behövs inget tillstånd. Det ankommer i stället på den som driver verksamheten att ansvara för att hans anställda uppfyller de krav som tidigare berördes.

Hänvisningen till de krav som tidigare berörts gällde ett krav på laglydnad för föreståndare m.fl.

Efter förslag i samma proposition ändrades 3 & lagen (1965 :94) om polisregister m.m. Ändringen innebär att utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas, när framställning görs av enskild för att pröva fråga om anställning eller uppdrag i verksamhet, som är av betydelse för förebyggandet eller beivrandet av brott. Det krävs även att regeringen i förordning medgett att utdrag eller upplys— ning lämnas för sådant ändamål.

Föredragande departementschefen (sid 51) anmärkte i detta samman- hang att ändringen i första hand tog sikte på nyanställning av personal som utför eller annars tar befattning med larminstallationer. Ändring— en hade dock enligt departementschefen getts en generell utformning. Det gör det enligt honom möjligt att i framtiden vid behov utsträcka kontrollmöjligheterna till att omfatta även andra anställda i installa— tionsföretag eller till andra delar av larmbranschen, exempelvis personalen vid larmcentraler, eller till brottsförebyggande arbete av annat slag. Enligt den föredragande departementschefen bör det ligga i regeringens hand att besluta i frågan.

I anslutning till ändringen i lagen om polisregister ändrades polisregisterkungörelsen (196938). Den aktuella bestämmelsen finns i 17 & kungörelsen. Där sägs att utdrag av Rikspolisstyrelsens polis- register meddelas på framställning av

• Sida 106
•  Original

larminstallationsföretag, som avses i lagen (1983:1097) med vissa be- stämmelser om larmanläggningar m.m., i fråga om den som söker sådan anställning i företaget i vilken ingår befattning med larminstallationer.

Några bestämmelser om utbildning finns inte.

2.2.3 Larmcentralföretag

Det finns inte några bestämmelser om tillståndskrav i fråga om larmcentralföretag eller om godkännande av personal vid sådana före— tag.

2.2.4 Låssmeder och dyrkverktyg

Det finns inte några bestämmelser om godkännande av personal vid låssmedsföretag.

Men frågan om reglering av låssmedernas verksamhet har varit uppe tidigare. Det berörs något i det följande.

Låsutredningen avgav i december 1975 betänkandet (SOU 1975: 19) Konsumentskydd på låsområdet. I betänkandet konstaterades bl.a. att samhället inte kontrollerar de yrkesutövare som installerar låsanord- ningar, reparerar lås eller tillverkar nycklar. Utredningen fann det otillfredsställande och föreslog att ett auktorisationssystem infördes för låssmeder. Detta system borde enligt utredningen vara frivilligt.

Enligt utredningen borde vidare nyckeltillverkning inte få ske utan särskilt tillstånd. Utredningen fann även att tillverkning och innehav av dyrkverktyg borde regleras.

Mot denna bakgrund föreslog utredningen en särskild lag om låsinstallation m.m. Enligt detta förslag tick nyckelfräsmaskin, spärrat nyckelämne eller dyrkverktyg inte tillverkas eller innehas utan tillstånd av länsstyrelse. Förslaget möjliggjorde auktorisation av låssmed. Auktoriserad låssmed behövde inte nu nämnt tillstånd.

Låsutredningens förslag remitterades. Flertalet remissinstanser fann det angeläget att åtgärder vidtogs från samhällets sida för att förbättra allmänhetens inbrottsskydd. Det förelåg dock delade meningar om en del av utredningens förslag (sid 22 prop. 1978/79: 169).

Dåvarande Handelsdepartementet tog inom regeringskansliet ställning till utredningens förslag i fråga om auktorisation av lås- smeder. I den delen hänvisades i proposition (1978/71:169) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg till en promemoria som upprättats inom Handelsdepartementet den 4 maj 1977 . Några åtgärder från regeringens sida ansågs i promemorian inte vara påkallade i

• Sida 107
•  Original

dessa delar. I promemorian sades bl.a. följande (sid 23 prop. 1978/79:169).

Ett genomförande av utredningens förslag om frivillig auktorisation av låssmeder skulle från konsumentsynpunkt inte innebära några större förändringar i förhållande till dagsläget. Konsumenterna kan i dag vända sig till medlemmar av Sveriges låssmedsmästares riksförbund (SLR) som i stort sett ställer samma krav på sina medlemmar som enligt utredningens förslag skulle komma att gälla för offentligt auktoriserade låssmeder.

SLR antar som medlem egen företagare som bedriver lås- smedsverksamhet och har förvärvat för en självständig utövare av yrket erforderlig skicklighet och erfarenhet samt gjort sig känd för redbarhet samt även i övrigt befinns lämplig att utöva låssmedsyrket. Auktorisation skulle enligt utredningens förslag meddelas låssmed som blivit godkänd vid prövning med avseende på laglydnad och vandel. Den enda egentliga skillnaden mellan utredningens förslag till auktorisationssystem och SLst prövning är att den auktoriserade myndigheten i samband med prövningen av laglydnad och vandel skulle kunna inhämta utdrag av polisregister, en möjlighet som SLR saknar.

Det är således tveksamt om en auktorisation enligt utredningens linje skulle komma att innebära några mer påtagliga fördelar för konsumenterna.

Den ytterligare säkerhet som eventuellt kan vinnas genom utredningens förslag kan inte anses uppväga den byråkrati och konkurrensbegränsning som ett auktorisationssystem skulle komma att medföra.

För att få en viss kontroll över kopieringen av nycklar föreslår ut— redningen införande av tillståndsplikt för innehav och tillverkning av nyckelfräsmaskiner. Det torde vara svårt att utnyttja nyckelfräsmaskiner illegalt. I regel sker kopieringen av nycklar helt öppet och kunden är oftast anonym för nyckeltillverkaren. För att effektivt förhindra obehörig kopiering av nycklar måste dessutom kundens behörighet kontrolleras, ett krav som utredningens förslag inte tillgodoser.

Tillståndsplikt för tillverkning och innehav av spärrade nyckelämnen skulle sannolikt innebära att ett nytt system med spånade profiler - vid sidan av Assas existerande system — måste byggas upp. En rad frågor, som inte kan lösas på grundval av existerande beslutsunderlag, skulle då uppstå, såsom t.ex. utformningen av ett nytt system. Åtgärder från samhällets sida på det här området förutsätter därför ytterligare utredning.

Några samhälleliga insatser i fråga om spärrade nyckelärnnen kan dock knappast anses motiverade.

] promemorian kommenterades även utredningens förslag om tillståndsplikt för innehav och tillverkning av dyrkverktyg. Där framhölls att ett genomförande av förslaget knappast kommer att få några nämnvärda brottsförebyggande effekter. Där anfördes vidare.

Enklare dyrkverktyg kan egenhändigt tillverkas relativt enkelt. En person som i oärligt syfte vill ta sig in någonstans kommer knappast att låta sig

• Sida 108
•  Original

hindras av att det krävs tillstånd för innehav av dyrkverktyg. Det skall tilläggas att tillverkning och innehav av dyrkvertyg redan är kriminaliserat i samband med förberedelse till exempelvis grov stöld.

Brottsförbyggande rådet (BRÅ) uttalade sig i en skrivelse till regeringen den 13 december 1977 för åtgärder i linje med låsutred— ningens förslag. Rådet anförde bl.a.

På den svenska marknaden har nyligen kommit ut nyckelautomater för snabbtillverkning och kopiering av nycklar. Automatema ställs upp i bensinstationer och vanliga butiker som en service åt kunderna. Nyckel- automaterna erbjuder visserligen konsumenterna en ökad service när det gäller att få nycklar kopierade snabbt och enkelt. Detta sker dock till priset av en försämrad kontroll över spärrade nyckelämnen. Enligt uppgifter i pressen har det sålunda förekommit att s.k. spärrade nycklar kopierats i sådana automater utan kontroll av beställarens behörighet. Om dessa brister i kontrollen visar sig bli utbredda kommer enligt rådets uppfattning, risken för inbrott i bostadsområden och industrier där huvudnyckelsystem används att öka. Den enskildes försäkringsskydd försämras också, eftersom försåkringsbolagen i regel inte betalar ut ersättning vid inbrott som sker med hjälp av nyckel. Det kan inte heller uteslutas att också de traditionella låssmedsföretagen av konkurrensskäl blir mer "kundvänliga" och ger efter på säkerhetskraven. Härtill kommer också att den säkerhet som vid tiden för regeringens beslut i denna fråga ansågs föreligga beträffande spärrade nyckelämnen i dag, enligt vad BRÅ erfarit, i avsevärd mån försvagats ge- nom att flera företag, som ej är anslutna till Assas system, importerar och säljer sådana ämnen.

BRÅ vill med denna skrivelse fästa regeringens uppmärksamhet på den oro rådet känner inför en utveckling som sannolikt hade kunnat undvikas genom åtgärder i linje med av låsutredningen föreslagna.

l riksdagsmotionen 1977/781401 föreslogs att riksdagen skulle anta ett i motionen framlagt förslag till lag om låsinstallation m. m. Förslaget innehöll bestämmelser om auktorisation av låssmeder och om krav på tillstånd för tillverkning av nycklar m.m. i enlighet med låsutredningens förslag.

I motionen 1977/78:1639 föreslogs vidare att riksdagen skulle ge regeringen till känna vad i motionen hade anförts om översyn av lås- utredningens förslag och vad därefter i ärendet hade förekommit. l motionen föreslogs att riksdagen skulle begära förslag till åtgärder för att motverka den ökade förekomsten av brott och stöld.

Med anledning av motionerna uttalade näringsutskottet den 28 mars 1978 (NU 1977/78:46) bl. a. följande efter att ha redogjort för innehållet i den tidigare nämnda departementspromemorian och BRÅ:s skrivelse.

• Sida 109
•  Original

Regeringens ställningstagande har föranlett de båda motioner som behandlas här. Motionen 1977/781401 går ut på att riksdagen skall anta låsutred— ningens förslag till lag om låsinstallation m. in. Det innehåller bestämmel- ser om auktorisation av låssmeder och om krav på tillstånd för tillverkning av nycklar m.m. I motionen 1977/78: 1639 förordas en översyn av utredningens förslag "och vad därefter i ärendet förekommit". Med det sist- nämnda tycks motionärerna åsyfta remissbehandlingen, en framstälh'iing från brottsförebyggande rådet till regeringen och uppgifter som tyder på att antalet inbrott har ökat avsevärt under de senaste åren. Brottsförebyggande rådet uttrycker i sin skrivelse oro över denna utveckling och menar att den sannolikt hade kunnat undvikas genom åtgärder i linje med dem som låsut- redningen föreslog.

Sedan motionen avlämnades har det tilldragit sig uppmärksamhet att ett företag har marknadsfört en "dyrkpistol", varmed det uppges vara lätt att öppna så gott som alla typer av cylinderlås. Konsumentombudsmannen har hos marknadsdomstolen ansökt om förbud enligt 4 & marknadsföringslagen (1975 : 1418) för företaget att saluhålla denna vara till privatpersoner.

Ett gott låsskydd har otvivelaktigt stor betydelse när det gäller att förebygga inbrott. Regeringen har som ovan nämnts aviserat att bestäm- melser om låsskydd skall införas i byggnadsstadgan. En motion i detta ämne kommer att behandlas i annat sammanhang. När det gäller de förslag om auktorisationssystem och tillståndsplikt som låsutredningen har lagt fram delar utskottet regeringens uppfattning. Åtgärder av denna art kan visserligen ha en brottsförebyggande verkan. Det är dock osannolikt att de skulle bli så effektiva att det skulle uppväga de nackdelar som de skulle medföra. Därför vill utskottet inte nu förorda någon sådan lagstiftning som föreslås i motionen 1977/78:40] och inte heller en sådan begäran från riksdagens sida som påyrkas i motionen 1977/78: 1639. Utskottet utgår från att regeringen och berörda myndigheter fortsättningsvis noga följer utvecklingen och överväger olika möjligheter att genom förbättrat låsskydd och på annat sätt dämpa inbrottsfrekvensen.

Propositionen 1978/792169 ledde fram till lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg. Enligt lagen avser den sådana föremål som är särskilt utformade för att ersätta nycklar vid öppnande av lås. Enligt 2 5 lagen får yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg bedrivas endast efter tillstånd. Sådan försäljning får enligt lagen ske endast till den som i sitt yrke eller annars har ett beaktansvärt behov av dyrkverktyg och skäligen kan antas inte komma att missbruka dem.

Tillstånd får enligt samma paragraf ges åt den som har gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet och kan antas bedriva försälj- ningen enligt lagstiftningen. I fråga om juridiska personer skall det för verksamheten finnas en föreståndare som tillståndsmyndigheten har godkänt.

Enligt 3 5 lagen prövas fråga om tillstånd av polismyndigheten i den ort där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas. Tillståndet meddelas för

• Sida 110
•  Original

viss tid eller tills vidare och kan förbindas med särskilda villkor. Den som har tillstånd enligt lagen är skyldig att efter anmodan av polis— myndigheten lämna de upplysningar, handlingar, varuprov och liknande som behövs för tillsynen.

Med stöd av förordningen (1979:358) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg har Rikspolisstyrelsen meddelat särskilda föreskrifter.

3 Auktorisation eller tillstånd för företag i säker- hetsbranschen förekommer i ett fåtal fall

Bestämmelser om auktorisation för företag finns för bevakningsföretag. De är intagna i lagen (1974:191) om bevakningsföretag och för- ordningen (1989:149) om bevakningsföretag m.m. I auktoriserade företag krävs bl.a. att föreståndare, styrelseledamöter och andra personer som har ett avgörande inflytande på företagets verksamhet skall vara godkända av länsstyrelsen med hänsyn till laglydnad och medborgerlig tillförlitlighet.

I övrigt finns inte några bestämmelser om auktorisation för företag i säkerhetsbranschen.

Däremot krävs det tillstånd av polismyndighet för att bedriva larminstallationsverksamhet enligt lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. Det fordras bl.a. att föreståndaren och medlemmarna i företagets styrelse gjort sig kända för laglydnad och ordentlighet. Lagen ställer också upp regler för anslutning av larm till polisen och regler om krav på att larmanlägg— ningarna underhålls så att s.k. falska larm undviks.

Tillstånd av polismyndighet krävs vidare för viss försäljning av dyrkveng enligt lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg. Tillstånd meddelas av polismyndigheten i den ort där rörelsen skall bedrivas. Tillstånd får ges den som har gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet och som kan antas komma att bedriva försäljningen endast till den som i sitt yrke eller annars har ett be- aktansvärt behov av dyrkverktyg och skäligen kan antas inte komma att missbruka dem.

Utöver nu nämnda fall saknas bestämmelser om särskild auktorisa— -

tion och särskilt tillstånd för företag i säkerhetsbranschen.

• Sida 112
•  Original

maska 1 "nu: mh'm tum. simmugnl lli; Jm um setti ! man wid sin mmpmwnem' ia h'mpiwwaata malignt .... &%lWåFMäYW—iw '.-.—.M' "Halim, m IW ||t5'1'i1j'1. tr.-tr '%MMphii .*? 'IJMa g .*miu' ”0951 "hade 'l-ll'u'l ”'t-" bv. En" l'I'- -','-.|||.|- NILJL "l.-| |.'. *i'll'll'rifliuf' '||"|". .' ' ...-||".'1,||. ” '.|,.*' :|

.l'ir' u'l'i ' "' Emm. Räwnåihnliä Mm. 'L ,1 åå. ham &)!th mail mailet; nå m.!gibnmi |.th bm" tie men]

ägd”? Wp anna-...i. thi 1':|l ae. :. due Taittngrsnirrjamd iab l

mama den mg. åtmvetmrul Jam-wille ...B' ltt relies

2 England

2.1 Beva/mingsföretagen, m.m.

I England finns inte några särskilda regler för bevakningsföretagen och andra företag i säkerhetsbranschen. Det finns inte heller några bestämmelser om att personal som anställs i ett säkerhetsföretag skall kontrolleras med hänsyn till laglydnad och att personalen skall utbildas. Ett säkerhetsföretag kan inte få uppgifter ur straffregistret för den som skall anställas i företaget eller är anställd där.

En väktare bär regelmässigt uniform som bestämts av det be- vakningsföretag där väktaren är anställd. Denne har inte några särskilda maktbefogenheter utan samma möjligheter att ingripa vid brott som en vanlig medborgare. I England talar man om "a citizen's arrest - anyone may arrest someone, if they dare to do so, and take them to the police".

Det finns inte några regler om att bevakningsföretag och väktare skall samarbeta med polisen.

Det bör dock nämnas att det pågår två utredningar av intresse i detta sammanhang.

Den engelska regeringen har tillsatt en utredning som ser på möjligheterna att lämna ut uppgifter ur påföljdsregister vid anställning av personal. Enligt uppgift avses utredningen publicera ett "consulta- tion paper (white paper)" inom kort.

Vidare har I-Iome Office tillsatt en utredning med direktiv

. to examine, in the light of the expansion of the private security

• Sida 116
•  Original

industriy, the case for and against Government intervention and any other changes which might be made in the industry.

Utredningen är en "Home Affairs Select Committee". Uppgifter om när den kan tänkas bli slutförd saknas.

Enligt uppgift förutsätter lagstiftningen om polisväsendet, vilken till- kom i mitten av 1960—talet, att s.k. "special constables" skall finnas vid sidan av fullstidsarbetande vanliga poliser. Vi kallar dem special— poliser i det följande.

Specialpoliserna utgör en reserv av poliser, som är tillgängliga för deltidstjänst. En sådan polis har samma befogenheter som en vanlig polis inom det polisdistrikt där specialpolisen förordnats men även an— gränsande polisdistrikt. Eftersom polisdistrikten är relativt stora i England och Wales kan behörigheten för en specialpolis omfatta ett stort område.

Chefen för ett polisdistrikt — Chief Constable — utser specialpoliser i den omfattning chefen finner att det behövs. Denne tar därvid hänsyn till den sökandes erfarenhet, skicklighet och utbildning men gör också en vandelsprövning och en undersökning i övrigt om personen lämpar sig för uppgiften. Den som förordnas som specialpolis ges träning i polisarbete. Det finns dock inte några regler om innehållet och om- fattningen av utbildningen och träningen av specialpoliser. Det är upp till chefen för ett distrikt att bestämma vilken utbildning som krävs. Det har sagts att denna utbildning och träning på sina håll omfattar upp till 18 dagar, i regel förlagda till veckoslut.

Trots att det inte är fråga om en anställning i vanlig mening utan om ett obetalt frivilligt arbete, har specialpolisen fullt ut samma befogen- heter som en vanlig polis och specialpolisen har en uniform som är i stort sett likadan som den som en vanlig polis bär. Polisledningen har samma ansvar för specialpolisens åtgärder som för dem som en vanlig polis vidtar.

Home Office har utfärdat rekommendationer om användningen av specialpoliser, deras träning för polisarbete, m.m.

Antalet specialpoliser i England och Wales är nu enligt uppgift nära 21.000. De förekommer såväl i tätorter som på landsbygden. En specialpolis finns i "rullorna" i två till tre år i genomsnitt.

Home Office genomför nu en kampanj via TV och andra media i syfte att öka antalet specialpoliser till omkring 30.000. Kampanjen omfattar även s.k. Neighbourhood Constables, en form av special—

• Sida 117
•  Original

poliser. Det är dock inte avsett att de skall arbeta inom ett område för Neighbourhood Watch. Avsikten är att en sådan specialpolis skall rekryteras inom ett område där personen är bosatt. Inom detta område skall personen patrullera och utföra uppgifter som en "bobby on the beat" gjorde förr. På landsbygden kallas denna form av specialpolis för "Parish Constables".

Kampanjen hade våren 1995 lett till att 6.000 personer ansökt att få bli specialpoliser.

Som framgår av den nu gjorda beskrivningen av uppgifterna för specialpolisen är det inte fråga om en motsvarighet till de svenska ordningsvakterna.

Specialpolisens uppgifter är inte knutna till offentliga tillställningar eller andra "objekt" såsom den svenske ordningsvaktens uppdrag är. Specialpolisens uppgifter gäller i stället fotpatrullering och andra "enklare" polisuppgifter Även om Specialpoliserna i städerna oftast arbetar samman med en vanlig polis vid veckoslut eller andra tillfällen när det behövs förstärkningar, förekommer det att de arbetar ensam- ma, i synnerhet på landsbygden. Sättet att arbeta bestäms alltid av chefen för polisdistriktet.

Specialpolisen arbetar alltid utan lön. Den svenska ordningsvakten arbetar regelmässigt mot ersättning. Det är ofta fråga om ett extra arbete vid sidan av ett annat arbete.

Specialpolisen, liksom den svenske ordningsvakten, utbildas av polisen. Utbildningen är kostnadsfri. Polisdistriktet betalar dessutom specialpolisen ersättning för kostnader av expenskaraktär i samband med tjänstgöringen som specialpolis.

En ny lag om ordningsvakter kommer enligt uppgift inom kort att utfärdas. Den skall ersätta nuvarande lag och förordning om offentliga nöjestillställningar.

Den nya lagen avser viss övervakning av allmän ordning och säkerhet genom ordningsvakt enligt lagen om sammankomster, lagen (1973:606) om friluftsliv och inkvarterings- och näringslivsstadgan (1991 :727). Lagen avser även vissa uppgifter enligt affärsväktarlagen (1983:237) och sjömanslagen (1978z423).

Ordningsvakten förordnas av polismyndigheten på dennes hemort för minst fem år i taget.

Liksom i Sverige är ordningsvakten underställd polisen. Ordnings- vakten skall under en tillställning iaktta order och anvisningar av polismyndigheten. Ordningsvakten skall i tjänsten ha på sig ett emblem. Han bör vidare ha på sig ett s.k. ordningsvaktskort, utfärdat av polismyndigheten. Det skall visas upp på begäran.

En ordningsvakt bör enligt den nya lagen neka en person tillträde till en tillställning om personen är så berusad eller påverkad av annan drog att han kan tänkas riskera ordningen och säkerheten under tillställningen.

Ordningsvakten har dessutom rätt att neka en person tillträde:

• Sida 123
•  Original

1 om man på grund av dennes tidigare uppträdande har anledning att misstänka att han kan vara ett hot mot ordningen och säkerheten under tillställningen 2 om denne inte uppfyller de krav som arrangören har ställt för deltagande och de kraven inte är diskriminerande enligt brottsbalkens bestämmelser eller 3 om man har anledning att misstänka att denne medför föremål eller ämnen som inte lagligen får föras in eller som arrangörerna har förbjudit.

Ordningvakten har vidare rätt att från tillställningen och dess omedelbara närhet avlägsna en person

a som i berusat tillstånd stör tillställningen eller personer i dess närhet b som uppträder hotfullt och för oväsen eller som uppträder våldsamt och överträder gällande instruktioner för allmän ordning och säkerhet under tillställningen

Ordningsvakten kan vidare under vissa förhållanden gripa en störande person. Denne skall omedelbart överlämnas till polisen eller, om det inte kan ske, tas i förvar.

Ordningsvakten har rätt att under vissa förhållanden beslagta föremål eller ämnen vid en offentlig tillställning.

4 Nederländerna

I Nederländerna finns en lag som reglerar säkerhetsbranschen men också säkerhetsåtgärder som utförs av andra.

Genomgående gäller att den som arbetar i säkerhetsbranschen skall vara auktoriserad av justitiedepartementet. Kravet gäller alla be— vakningsföretag — även dem som arbetar inom en koncern - värde- transporter, larmcentraler och privatdetektiver. Kravet på auktorisation av privatdetektiver tillkom för omkring ett år sedan. Antalet företag med auktorisation är nu omkring 1.000.

Stat och kommun är undantagna från lagens tillämpning. Departementet har enligt lagen möjlighet att införa regler om auktorisation för nya företeelser på säkerhetsområdet. Ett fall som nu är aktuellt gäller företag som hyr ut vakthundar.

Lagen förutsätter justitiedepartementets tillstånd för Neighbourhood Watch, föräldravandringar och andra frivilliga insatser som kan betraktas som bevakning. Några sådana tillstånd har dock inte sökts och inte heller meddelats.

Den som avser att arbeta som väktare eller vid en alarmcentral måste vara utbildad för det. Den utbildningen får den intresserade som

• Sida 124
•  Original

regel skaffa sig före en anställning i säkerhetsbranschen vid särskilda skolor, i regel vid kvällskurser. Den som avser att arbeta inom säkerhetsbranschen måste vidare ha ett godkännade av polismyndighet. Vid prövningen görs utdrag ur straffregistret men inte misstankeregis— ter eller säkerhetspolisens register.

Väktare och andra i säkerhetsbranschen har inte några som helst polisiära befogenheter. De får inte bära batong eller annat vapen. Väktare skall vara uniformerade enligt regler som justitiedepartementet meddelat.

1 Bakgrund

Ordningsvakternas verksamhet regleras genom bestämmelser i lagen (1980:578) om ordningsvakter, ordningsvaktsförordningen (1980:589) och Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1986258) angående ordningsvakter. I delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället har vi utförligt redovisat dessa nu gällande bestämmelser om ordningsvakter.

En rad olika önskemål har förts fram till utredningen, vilka förutsätter ändringar i regleringen av ordningsvakterna. En del har redovisats i utredningens delbetänkande, andra har tillkommit senare. Innan vi går in på vilka ändringar i nuvarande reglering som vi vill föreslå, vill vi kortfattat sammanfatta de önskemål och synpunkter som kommit fram.

2 Önskemål och brister

- Ett förordnande bör gälla för flera polisdistrikt

Enligt Ordningsvakternas Riksorganisation (OR) bör nuvarande regler om ett förordnande per polisdistrikt ses över. Det är exempelvis inte rimligt att SJ:s tågvakter måste ha förordnanden i varje polisdistrikt som ett tåg passerar.

Liknande synpunkter har förts fram av Riksidrottsförbundet.

• Sida 132
•  Original

- Det område förordnandet avser bör preciseras

Den avgränsning som nu görs i ett förordnande är enligt OR i regel oklar. Det måste finnas ett bättre uttrycksätt än "omedelbar närhet". Om det exempelvis händer något utanför staketet, skall ordningsvakten då ingripa? Polismästarna i landet tolkar bestämmelserna olika.

- Polisen bör fördela ordningsvakterna på uppdrag

Polisen fördelar inte ordningsvakterna på olika uppdrag. En uppdrags— givare vänder sig enligt Ordningsvakternas Riksorganisation (OR) ofta direkt till en och samma ordningsvakt. Det kan enligt OR leda till olämpliga bindningar. OR vill därför se en ordning där polisen anvisar uppdragsgivaren en ordningsvakt.

— Utbildningen för ordningsvakterna bör förbättras

Utbildningen för ordningsvakter bör enligt SWESEC förbättras, inte minst på grund av de polisiära befogenheter som ordningsvakterna har.

— Utbildning till ordningsvakt av annan än polisen

Ordningsvaktsutbildning bör enligt SWESEC kunna integreras i grundutbildningen för väktare så att dessa, när så är lämpligt, kan ges förordnanden och befogenheter som ordningsvakter.

I en framställan till Rikspolisstyrelsen har Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönåmnd (TYA) begärt tillstånd att i egen regi utbilda ord- ningsvakter. Rikspolisstyrelsen har förklarat att den inte kan medge dispens från bestämmelserna att polismyndighet skall utbilda ordnings- vakter och samtidigt framhållit att ordningsvakter enligt styrelsens mening skall utbildas av polismyndighet.

TYA har sedermera i en skrivelse till Justitiedepartementet hemställt om dispens från Rikspolisstyrelsens föreskrifter om utbildning av ord- ningsvakter.

Genom beslut den 15 september 1994 har regeringen avslagit fram- ställan. Regeringen har därvid framhållit att frågor om bl.a utbildning av ordningsvakter utreds av Trygghetsutredningen och att regeringen mot denna bakgrund ansett att några avsteg från Rikspolisstyrelsens föreskrifter i ämnet inte då borde göras.

En liknande framställan har gjorts av Säkerhetsutbildning AB. Regeringen har genom ett beslut i maj 1993 avslagit framställan och framhållit att frågan om utbildning av ordningsvakter utreds.

• Sida 133
•  Original

Samarbetet mellan polisen och ordningsvakterna

Det förekommer enligt OR att en ordningsvakt går ner till polisstatio— nen före sitt pass. Det ligger i regel mellan kl. 21.00 - kl. 01.00 eller kl. 21.00 — kl. 02.00. Det förekommer vidare att ordningsvakten skriver sin rapport till polisen senast i samband med passets slut.

Detta är enligt OR en bra ordning. OR förordar att denna blir obligatorisk. Ordningsvakterna har stor erfarenhet som polisen kan ha nytta av. Ordningsvakterna har exempelvis lärt sig vilka personer som tenderar att svara för bråken vid diskoteken och andra tillställningar.

Enligt OR får aldrig ordningsvakterna veta vad som händer med de ärenden som de lämnar över till polisen. Så snart som ordnings- vakterna lämnat över, blir det "tyst". Men de vill gärna veta om de gjort rätt. De vill veta om de skall vara mer uppmärksamma eller för- ändra sitt arbetssätt på annat sätt.

- En ordningsvakt skall utföra enbart vaktuppgifter

Det är enligt OR väsentligt att ordningsvakter används enbart som ord- ningsvakter och att de inte dessutom tvingas att utföra allehanda andra uppgifter åt uppdragsgivaren. OR anser det också viktigt att inte andra än ordningsvakter används för ordningsvaktsuppgifter. Numera är det enligt OR vanligt att en restaurangägare även anställer annan personal för uppgiften. Polisen förordnar exempelvis två ordningsvakter men krögaren anställer även andra för uppgiften. OR menar att det behövs en legal definition som gör en klar skillnad mellan å ena sidan ordningsvakt och den andra dörrvakt och vård med uppgift att hjälpa gästerna till rätta.

Identitets— och behörighetshandling

Nuvarande behörighetshandling för en ordningsvakt är enligt OR brist- fällig. Handlingen är nu en vanlig skrivelse. OR vill i stället ha ett för— ordnande i form av ett identitetskort med foto. Identitetskortet skall inte bäras synligt. .Det skall vakten visa upp om allmänheten eller poli— sen begär det. Det förekommer enligt OR att ordningsvaktsbrickor används av personer som inte har förordnanden som ordningsvakt. I oseriösa företag lånas enligt OR brickorna ut till personal som saknar sådant förordnande. Kontrollen av att den som ger sig ut för att vara ordningsvakt verkligen är det, måste enligt OR bli bättre.

• Sida 134
•  Original

- Användning av ordningsvakter vid tunnelbanan

Stockholms Lokaltrafik SL har framhållit att nuvarande ordning för användning av ordningsvakter vid tunnelbanorna i Stockholms län inte fungerar bra.

Polisen svarar i princip för ordningshållning på tunnelbanetågen, på perronger och i biljetthallar vid tunnelbanestationerna samt utanför stationerna.

Ordningsvakternas arbetsområden har dock i förordnandena begränsats till biljetthallar. Ordningsvakterna får inte vara verksamma på perronger och i tågen.

SL anser att dessa förordnanden leder till orimliga konsekvenser när ordningsstörningar inträffar på perronger och i ett tunnelbanettåg som står stilla vid en perrong. Ordningsvakterna får då inte ingripa, trots att de ser vad som pågår. Allmänheten förstår inte varför de inte ingriper.

SL har därför i kontakter med utredningen begärt att de nuvarande begränsningarna tas bort och att SL ges möjlighet att även använda ordningsvakter på perronger och i tågen, i den utsträckning som SL bedömer det nödvändigt för att SL skall kunna hålla ordning i tunnel- banorna och för att trafikanterna på tunnelbanorna skall kunna färdas säkrare vid alla tider på dygnet. Den här möjligheten anser SL även vara av stor vikt för att företaget skall kunna effektivare än för närvarande förhindra klotter och annan skadegörelse i tunnelbanenätet.

- S.k. frilansverksamhet bör inte tillåtas

Bevalmingsföretagens Riksförbund har i skrivelse till oss framhållit "att ordningsvakterna generellt bör organisatoriskt återfinnas inom ramen för auktoriserade bevakningsföretag och inneha grundutbildning som väktare. Som skäl anförs bl. a. att väktare har väsentligt bättre förutsättningar att lösa uppgifterna än "frilansare". Samtliga utövare bör enligt förbundet omfattas av samma regelsystem.

- Glesbygdsfrågorna

Enligt OR är ordningsvakterna i glesbygd en outnyttjad resurs. I stället för att utnyttja dem, har polisen tagit ifrån dem möjligheterna att trafikdirigera. Ordningsvakterna skulle kunna rycka in på orter i gles— bygden där det inte finns polis. Det skulle kunna göras vid särskilda tillfällen när inte polisen har resurser och dessutom på kort varsel.

• Sida 135
•  Original

I kartläggningsarbetet har utredningen många gånger mött uppfatt— ningen från främst kommunala företrädare att polisen på många håll inte har tillräckliga resurser för att upprätthålla en rimlig grad av polisiär närvaro. Det anses bl.a. få till följd att medborgarna inte ser poliser så ofta som det skulle vara önskvärt och att det kan ta alltför lång tid innan polisen är på plats vid utryckning.

Dessa förhållanden har inte minst påtalats från glesbygdslän i Norrland. Brottsligheten där är i och för sig inte särskilt hög. Pro- blemet är i stället att när polisen behöver tillkallas, exempelvis för att ingripa mot pågående brott eller ordningsstörning eller för att ge hjälp eller service åt allmänheten, så tar det inte sällan orimligt lång tid för polisen att komma fram. Detta hänger naturligtvis samman med de stora avstånden. I ett polisdistrikt med en yta stor som ett eller flera län i landets södra del är det inte ovanligt att endast någon enstaka polispatrull är i tjänst. Framkörningssträckorna vid utryckning blir då orimligt långa. Ändå kan polisdistriktet i och för sig ha en personal- styrka som är större än vad som är vanligt i Sydsverige, satt i relation till befolkningstalet.

Problemet har påtalats också från andra delar av landet, såsom från skärgårdsområden där transportproblemen gör avstånden "långa" även om sträckan mätt i kilometer inte är så stor. Liknande problem har också påtalats från avsides belägna orter i län som vi annars uppfattar som tätbefolkade.

Från flera håll har framhållits att den kommunala räddningstjänsten är en resurs som med fördel skulle kunna utnyttas i sammanhanget. Räddningstjänsten har stationer på ca 800 platser i landet, vilket är mer än dubbelt så många som antalet orter med polisstation. Persona— len i räddningstjänsten, och då även de deltidsarbetande eller de frivilliga brandmännen, finns i beredskap dygnet runt året runt. Andra kategorier som borde kunna användas vore, enligt förslag vi fått, fjäll- räddare och beredskapspoliser (dvs personal med viss polisutbildning som ingår i polisens krigsorganisation).

• Sida 136
•  Original

Förslag av länsstyrelsen i Jämtlands län

I detta sammanhang bör nämnas att länsstyrelsen i Jämtlands län särskilt berört dessa frågor i en rapport om polis i glesbygdl. Enligt länsstyrelsen framförs ofta från olika håll, inte minst av människor i glesbygden, åsikten att det ute i bygderna borde finnas någon form av resurs med möjlighet och befogenhet att fullgöra enklare polisiära arbetsuppgifter. Enligt länsstyrelsen behövs en resurs i glesbygden som kan sättas in omedelbart. Det har enligt länsstyrelsen t.ex. ifrågasatts varför inte brandpersonal kan få fullgöra begränsade polisiära arbetsuppgifter. De uppgifter som då nämnts har varit

- trafikdirigering vid olyckor, - avspärrningar av olycks- och brottsplatser, — bevakningsuppgifter i övrigt, - vissa kontroller vid larm från ensligt belägna bank- och postkontor eller skyddade anläggningar,

- ordningsvaktsuppgifter.

- ingripanden enligt 13 & polislagen (1984:387), då angrepp eller risk för angrepp föreligger mot person och fara är i dröjsmål.

13 & polislagen stadgar

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ord- ningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

'sid 82 ff delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället.

• Sida 137
•  Original

3 Nuvarande reglering

Mot bakgrund av de önskemål och den kritik som har berörts i det föregående berör vi några av de nu gällande bestämmelserna om ord- ningsvakter som har intresse i detta sammanhang. De gäller

— i vilka fall en ordningsvakt kan förordnas, - i vilka fall en ordningsvakt inte skall förordnas - vilka arbetsuppgifter som en ordningsvakt får utföra och — precisering av ordningsvaktens arbetsuppgifter.

3.1 Förordnande av ordningsvakter och deras uppgifter m.m.

Ordningsvakter får enligt 2 5, lagen (1980:578) om ordningsvakter förordnas att tjänstgöra vid

— 1 allmänna sammankomster som avses i 2 kap 1 & ordningslagen (1993:1617) och cirkusföreställningar. Enligt nämnda paragraf räknas som allmänna sammankomster

1. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet,

2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att meddela allmän eller medborgerlig bild— ning,

3. sammankomster som hålls för religionsutövning,

4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter

och andra sammankomster för att framföra konstnär- ligt verk, samt 5 . andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas.

För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att sammankomsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses jämställd med en sådan sammankomst.

Bestämmelserna om allmänna sammankomster gäller enligt ordningslagen även om det vid en sammankomst förekommer mindre inslag av underhållning eller förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk.

• Sida 138
•  Original

offentliga tillställningar som avses i 2 kap 3 & ordningslagen. Med offentlig tillställning avses enligt detta lagrum

1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott,

2. danstillställningar,

3. tivolinöjen och festtåg,

4 marknader och mässor, samt 5 andra tillställningar som inte är att anse som allmänna

bad- eller campingplatser och lokaler eller platser för idrott, friluftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till, eller

lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 5 lagen (I977:293) om handel med drycker'.

Enligt 3 5 lagen om ordningsvakter får ordningsvakt förordnas även i annat fall än som avses i 2 5, om det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Med stöd av 6 & ordningsvaktsförordningen (l980:589) har Rikspolisstyrelsen meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 1986z58) angående ordningsvakter.

I denna författning nämns följande exempel på fall som avses i 3 & ordningsvaktslagen.

ordningshållning vid vissa allmänna lokaler, t.ex. riksdagshuset och allmänna domstolar, dit allmän- heten i större utsträckning söker sig för att ta del av offentliga förhandlingar vissa till allmänna kommunikationsmedel hörande stationer och hållplatser i storstadsområdena bevakning av ambassader och konsulat i den mån verksamheten kräver ordningsvaktsförordnande

lLagen (I977:293) om handel med drycker har numera ersatts av alkohollagen (1994:1738).

• Sida 139
•  Original

- på s.k. kvasiallmänna platser, d.v.s innetorg och centrumanläggningar.

Ordningsvaktsförordnanden bör enligt nämnda författning inte förekomma för fullgörande av sysslor som passkontrollant, flygplatskontrollant, delgivningsman, vaktkonstapel, arrestant— eller förpassningsvakt. Ordningsvakter bör inte heller förordnas för trafikdirigering, hundhållning eller hundskattekontroll.

Vidare bör enligt författningen som regel avslag meddelas ansökningar som avser övervakning i nationalparker, naturre— servat eller andra naturvårdsobjekt samt bevakning av bostads- områden, värdetransporter eller anläggningar som kräver kontrollåtgärder.

För att en tillfredsställande kontroll skall bli möjlig bör enligt samma författning den plats förordnandet avser vara preciserad och avgränsad. Särskild restriktivitet bör iakttas när fråga är om förordnanden som omfattar områden vilka fortlöpande frekventeras av allmänheten. Detta gäller vare sig områdena är allmän plats eller inte.

Det finns enligt styrelsen inte något uttryckligt hinder mot att låta ett förordnande täcka samtliga de tjänstgöringsuppgifter som anges i punkterna 1 - 4 i 2 & lagen.

En ordningsvakts befogenheter gäller enligt styrelsen endast inom ramen för förordnandet. En ordningsvakt kan således inte medverka vid upprätthållandet av allmän ordning utanför det i förordnandet preciserade området, t.ex. när han förflyttar sig från ett tjänstgöringsområde till ett annat.

Förordnande att upprätthålla allmän ordning i anslutning till viss verksamhet eller plats omfattar enligt styrelsen även allmän plats utanför eller närmast därintill, t.ex. ingångar till lokaler, infarter till områden samt särskilt upplåtna parkeringsplatser.

Polismyndigheten kan enligt styrelsen låta en föreskrift om ordningshållning vid en offentlig tillställning eller vid en konsert innefatta skyldighet att anlita inte bara ordningsvakter utan även annan personal. Med annan personal avses bl.a. säkerhetsfunktionärer vid tävlingar, väktare och vaktmästare.

Slutligen bör här nämnas att en ordningsvakt, om annat inte framgår av förordnandet, i vissa hänseenden har samma befogenhet som en polisman. Främst gäller detta att verkställa omhändertaganden. avvisanden och avlägsnanden enligt 13 % polislagen samt omhän- dertaganden enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.

• Sida 140
•  Original

3.2 Bakgrunden till nuvarande bestämmelser om ordningsvakter

3.2.1 Användningen av ordningsvakter före tillkomsten av ordningsvaktslagen

Nu gällande lag om ordningsvakter är från år 1980. Den tillkom efter en särskild utredning om ordningsvakter. Utredningen avslutade sitt arbete med betänkandet (SOU 1978:33) Ordningsvakter.

Före lagens tillkomst fanns bestämmelser i 90 5 av den dåvarande polisinstruktionen. Enligt detta lagrum kunde en polismyndighet förordna en person som inte var anställd inom polisväsendet att utföra polisbevakning. En sådan möjlighet har funnits i vårt land sedan lång tid tillbaka. Men några närmare bestämmelser om i vilka fall en ordningsvakt skulle förordnas har saknats. I polisinstruktionen fanns inte heller bestämmelser om det.

Enligt ordningsvaktsutredningen förordnades ordningsvakter för en mängd olika arbetsuppgifter. Ordningsvakter vid offentliga tillställ— ningar var vanliga eftersom en polismyndighet kunde ålägga den som anordnade en offentlig tillställning att bekosta ordningshållning genom förordnade ordningsvakter. Vid sidan härav förordnades ordnings- vakter för att hålla ordning vid kaféer, restauranger o.d. och för att bevaka industrier, köpcentra, varuhus, campingplatser och idrotts- anläggningar. Förordnanden hade också getts för bevakning eller ordningshållning på gator, torg, parker och andra allmänna platser. Praxis när det gäller att förordna ordningsvakter varierade starkt mellan olika polisdistrikt och län].

3.2.2 Kraven på en minskad användning av ordningsvakter

I propositionen 1979/80122 om ordningsvakter och bevakningsföretag framhöll föredragande departementschefen att utvecklingen mot en ökad användning av väktare och ordningsvakter inte sällan lett till en osäkerhet om olika uniformerade kårers ställning och funktion i samhället. Det hade enligt departementschefen i den allmänna debatten satts i fråga om anställningskontrollen och utbildningen av ordnings-

'Se 5 18 ffprop. 1979/80z22.

• Sida 141
•  Original

vakterna och väktarna var tillfredsställande och om den fortlöpande tillsynen av deras arbete var tillfyllest. Ibland hade det enligt departe— mentschefen gjorts gällande att den verksamhet som utövades av denna personal innebar ett rättssäkerhetsproblem så till vida som ekonomiskt starkare grupper fick möjlighet att skaffa sig ett bättre skydd än de som hade sämre resurser. Från andra håll däremot hade det enligt departementschefen uttryckts missnöje med de begränsningar som då gällde i fråga om personalens användning.

Det hade enligt departementschefen från flera håll påtalats att det saknades enhetliga bestämmelser om ordningsvakter. Man hade bl.a. framhållit att 90 & polisinstruktionen hade tillämpats på olika sätt på skilda håll i landet och att detta hade lett till att ordningsvaktsför- ordnanden i en del fall utfärdats i en utsträckning som knappast kunde antas ha varit avsedd. Vidare hade det enligt departementschefen hävdats att en orsak till det förhållandevis stora antalet ordningsvakts- förordnanden även kunde vara att polisen i praktiken tvingades prioritera olika övervakningsbehov i förhållande till varandra. Detta kunde i sin tur ha lett till att man från enskilda och kommunala organs sida hade försökt att på egen bekostnad tillgodose vad som ansetts som akuta behov av ett extra skydd.

Vid remissbehandlingen framhölls vikten av att det tillskapades fasta regler för när en ordningsvakt skulle kunna förordnas, så att man därigenom kunde få en enhetligt praxis på området och ökade möjligheter för samhället att styra utvecklingen.

3.2.3 Gränsdragning mellan uppgifter för polisen och för andra

Ordningsvaktsutredningen lade i betänkandet (SOU 1978:33) Ordnings— vakter fram ett förslag om gränsdragning mellan polisens och ordningsvakternas uppgifter. Enligt utredningens mening skall allmän ordning och säkerhet upprätthållas av polispersonal som utbildats för uppgiften. Det måste enligt utredningen vara en viljeinriktning från samhällets sida att uppnå detta mål. Innan målet nåtts måste ordnings- vakter enligt utredningen anlitas i viss begränsad omfattning. För- dragande departementschefen delade dock inte utredningens mening. I propositionen 1979/80:122 om ordningsvaktslagen anförde före- dragande departementschefen bl.a. följande (sid. 22).

Det är för mig en självklarhet att en grundläggande regel bör vara att det

är polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att vad som skall anses innefattat i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

• Sida 142
•  Original

fortlöpande påverkas av den allmänna samhällsutvecklingen. Inriktningen av polisverksamheten har därför ändrats under årens lopp. Vidare tvingas polisen liksom andra samhällsorgan att till följd av begränsningen på resurser göra prioriteringar mellan olika verksamheter. Som en följd av detta har man som förut nämnts bl.a. strävat efter att frigöra polisutbildad personal från uppgifter som kan utföras utan fullständig polisutbildning. Med hänsyn till polisverksamhetens speciella karaktär och önskemålet om att den även i fortsättningen skall kunna efter hand anpassas till ut— vecklingen är det f.n. knappast vare sig möjligt eller lämpligt att annat än i allmänna ordalag beskriva innehållet i polisens huvuduppgift. Redan på grund härav torde det stå klart att principen om att det ankommer på poli- sen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inte alltid utan vidare kan ge vägledning för de praktiska överväganden som behöver göras i skilda sammanhang.

Departementschefen framhöll också bl.a. att det inte utan vidare var givet att en sådan dimensionering av polisväsendet som krävdes för att polisen skulle kunna ta över större delen av ordningsvakternas och bevakningsföretagens uppgift var eftersträvansvärd. Dessas verksamhet måste enligt departementschefen under överskådlig tid ses som ett nödvändigt komplement till det skydd som samhället tillhandahåller genom polisen och andra organ.

• Sida 143
•  Original

4 Överväganden och förslag

4.1 Allmänt om nuvarande ordning

Skillnaden mellan ordningsvakt och väktare upprätthålls även i fortsättningen

Det finns i dag två personalkategorier med uppgifter som tangerar varandra och ibland sammanfaller: ordningsvakterna, som står under polisens förmanskap, och väktarna, som är anställda i bevakningsföre- tag med bevakningsuppgifter. Detta har delvis historiska skäl. Bakgrunden till reglerna om ordningsvakter är det behov som sedan gammalt har ansetts föreligga att engagera frivilliga krafter i po— lisbevakningsuppgifter, i synnerhet vid offentliga tillställningar av olika slag. Bevakningsföretagen och väktarna har sin historiska bakgrund i företags och andra organs behov av självskydd.

Det kan naturligtvis anföras skäl för att slå samman dessa per— sonalkårer. Systemet skulle då inte minst från allmänhetens synpunkt bli lättare att tillgodogöra sig. Men många skäl talar mot en sådan för— ändring. Bl. a. gäller att ordningsvakterna - men inte väktarna — har vissa befogenheter av det slag som annars i princip tillkommer endast polismän. Det gäller främst befogenheten att verkställa omhän- dertagande enligt polislagstiftningen och lagstiftningen om omhän- dertagande av berusade personer. Särskilt med tanke på ordnings— vakternas uppgifter vid offentliga tillställningar är det inte möjligt att slopa dessa befogenheter. Väktare behöver däremot i sitt arbete normalt inte befogenheter av detta slag. Redan detta förhållande gör det svårt att tänka sig en sammanslagning.

Den nuvarande ordningen kompliceras emellertid ytterligare av att väktare inte sällan har ordningsvaktsförordnande. 1 vad mån detta över huvud taget skulle vara tillåtet ägnades stor uppmärksamhet vid till- komsten av gällande lag om ordningsvakter. Ordningsvaktsutredningen gav i sitt betänkande Ordningsvakter (SOU 1978:33) uttryck för den principiella uppfattningen att ordningsvakternas och väktarnas uppgifter

• Sida 144
•  Original

borde renodlas och skiljas från varandra. Väktare borde i princip inte kunna få ordningsvaktsförordnanden, låt vara att utredningen godtog detta i undantagsfall som en övergångslösning. Utredningen befarade nämligen att det kunde leda till uppkomsten av separata från polisen fristående bevakningskårer som var helt beroende av ekonomiska överväganden och som skulle komma att överta fler och fler uppgifter från polisen, en ordning som utredningen inte kunde acceptera.

I propositionen till lagstiftningen om ordningsvakter tog departe— mentschefen delvis avstånd från ordningsvaktsutredningens uppfattning på denna punkt (prop. 1979/80:122 s.37 ff). Enligt departements- chefen var det inte realistiskt att tänka sig en lösning som innebar att väktare aldrig skulle kunna tjänstgöra som ordningsvakter eller att de skulle förbjudas att tjänstgöra i sådan egenskap i vissa fall. Däremot betonade departementschefen angelägenheten av att utvecklingen på detta område står under fortlöpande kontroll från det allmännas sida. Därvid framhölls vikten av att motverka att personer med särskilda befogenheter att ingripa mot enskilda koncentrerades till vissa företag i en omfattning som inte är acceptabel från samhällets sida. Genom en samlad bedömning från tillsynsmyndigheternas sida, varvid både företagets verksamhetsinriktning och antalet anställda med särskilda befogenheter kunde beaktas, borde samhället kunna få den kontroll som kunde behövas för att i tid kunna motverka uppkomsten av något som skulle kunna betecknas som privata poliskårer.

Från principiella synpunkter kan man ha förståelse för de uttalanden som sålunda gjordes vid den nuvarande lagstiftningens tillkomst. Samtidigt är det mot bakgrund av den utveckling som har ägt rum svårt att frigöra sig från intrycket att de farhågor för uppkomsten av vad man betecknade som privata poliskårer ter sig något överdrivna. Vill man kalla ett bevakningsföretags väktarpersonal för en privat poliskår — ett uttryckssätt som enligt vår uppfattning är alltför tillspetsat - påverkas uppkomsten av sådana kårer knappast av om personalen i större eller mindre utsträckning har ordningsvaktsför- ordnanden. Ordningsvakterna står ju för Övrigt, vare sig de är anställda i bevakningsföretag eller inte, under polisens omedelbara förmanskap, och samhällets kontroll över denna del av väktarpersona— len är således i princip mer långtgående än när det gäller väktare i allmänhet.

Från praktiska synpunkter måste man vidare beakta att möjligheten för en ordningsvakt att bemästra de många gånger svårartade problem som i dag möter vid tjänstgöringen typiskt sett ökar, om ordnings— vakten är anställd i ett bevakningsföretag. Han har då normalt betydligt längre utbildning och erfarenhet än frilansande ordnings— vakter, och han har en organisation bakom sig som kan ge stöd i

• Sida 145
•  Original

skilda avseenden. Som vi ser det är det för övrigt våld och ordnings— störningar av olika slag som utgör det väsentliga hotet mot med- borgarnas trygghet och inte en ökning av den personal som har bevakningsuppgifter.

Vi anser således att man i princip inte längre behöver hålla fast vid den restriktivitet när det gäller att meddela ordningsvaktsförordnanden för bevakningsföretagens personal som kom till uttryck i det tidigare lagstiftningsärendet. Men det är självfallet fortfarande av stor vikt att ordningsvaktsförordnanden meddelas bara i den mån detär betingat av praktiska behov liksom att samhället har kontroll över utvecklingen på området.

Å andra sidan kan vi inte fullt ut ställa oss bakom de synpunkter som enligt det föregående har förts fram av Bevakningsföretagens Riksförbund. Förbundets uppfattning är att ordningsvaktsförordnanden över huvud taget inte bör få meddelas andra än väktare anställda i be- vakningsföretag. Ett sådant system skulle innebära ett mycket drastiskt avsteg från de principer som ligger till grund för den nuvarande lag- stiftningen, samtidigt som det skulle medföra uppenbara praktiska svårigheter exempelvis i glesbygdsområdena.

Frågan om gränsdragningen mellan polisens uppgifter och sådana uppgifter som kan ankomma på enskilda organ tog vi mera allmänt upp i vårt delbetänkande (SOU 1994:122 s. 182 0. Vi gav därvid uttryck för uppfattningen att det inte är möjligt att dra upp någon klarare gräns för den verksamhet som alltid skall upprätthållas av polismän än den som finns i dag (jfr. också prop. 1979/80: 122 s.22).

Sedan dessa uttalanden gjordes har frågan om polisens uppgifter belysts ytterligare i den s.k. förnyelsepropositionen (prop. 1994/95 : 155 s. 24). Där framhålls det att utgångspunkten bör vara att en viss samhällsuppift bör lösas av polisen endast om den kan sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att upprättahålla allmän ordning och säkerhet. Också i andra fall bör en uppgift i undantagsfall kunna tilldelas polisen om det föranleds av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan lösning skulle få konsekvenser från samhällsekonomisk synpunkt eller från servicesynpunkt som inte kan anses godtagbara. Dessa principer bör enligt propositionen vara vägledande också vid pröv- ningen av att föra bort uppgifter från polisen som för närvarande är aktuell eller som i en framtid kan komma att aktualiseras.

Med anledning av dessa uttalanden bör framhållas att den delvis ökade satsning på ordningsvakter och andra insatser av organ utanför polisen som vi ställer oss bakom i detta betänkande inte får uppfattas så att några uppgifter förs bort från polisens ansvarsområde. Det är för oss en självklarhet att det är polisen som har huvudansvaret för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande. Som vi ser det kan det emellertid inte möta några betänkligheter från allmän synpunkt

• Sida 146
•  Original

att vidga utrymmet för organ utanför polisen att hjälpa till med upp- rätthållandet av denna samhällsuppgift, så länge polisens grund— läggande ansvar inte äventyras.

Vi delar emellertid den uppfattning som har förts fram från flera håll under vårt arbete att samverkan mellan polisen och ordnings- vakterna måste förbättras. Det kan ske genom en rad olika åtgärder, som vi berör i det följande. Vi delar också uppfattningen att ordningsvakter bör kunna utnyttjas mer än vad nuvarande lagstiftning medger, i synnerhet på orter där den polisiära servicen är låg.

Vid vår kartläggning har vi som tidigare nämnts många gånger mött uppfattningen från kommunala företrädare och andra att polisen på många håll inte har tillräckliga resurser för att upprätthålla en rimlig grad av polisiär närvaro.

Den polisiära servicen framstår på många håll som oacceptabelt låg. Detta anser vi oss kunna slå fast med stöd av åtskilliga uttalanden i den riktningen som vi har mött under utredningsarbetet, även om det av naturliga skäl är svårt att få fram någon otvetydig statistik som belyser saken.

Att löSa dessa problem genom en ökning av antalet polismän anser vi inte vara en framkomlig väg, inte minst av ekonomiska skäl. Dessutom gäller den polisiära service det här är fråga om i regel punktinsatser som inte kräver heltidsanställd personal. Vi anser det uppenbart att problemen inte heller genom en omfördelning av polisresurserna kan få en på alla håll godtagbar lösning.

• Sida 147
•  Original

4.2 Frivillig polis eller en utvidgad användning av ordningsvakter?

Utvidgad användning av Ordningsvakter. Ordningsvakter bör få förordnas att tjänstgöra vid lokaler och platser dit aanheten har tillträde. Om det finns ett särskilt behov och det är av betydelse från» allmän syn— punkt, bör ordningsvakt få förordnas för tjänstgöring även vid annan lokal eller plats. Ordningsvakterna knyts närmare polisen. Förordnanden meddelasav länspolismästare.

På många håll utomlands, bl.a. i England och Wales, har det funnits ett behov av att förstärka övervakningen på annat sätt än genom att tillföra ytterligare polismän.

I polisväsendet i England och Wales finns specialpoliser som utgörs av frivilliga som utbildas till poliser. De har vissa polisiära befogen- heter och bär uniform. Specialpoliserna har inte någon lön men får utbildning, utrustning och expenser betalda av polisväsendet. Den här ordningen har tradition i England och Wales. Specialpoliser används dock numera i större utsträckning än tidigare. Vi har berört för- hållandena i England och Wales relativt utförligt i kapitel 4.

I Sverige har vi inte haft något motsvarande. Det finns inte heller anledning att gå in för en sådan ordning eftersom vi har systemet med ordningsvakter, som har gamla anor i Sverige. Ordningsvakterna lyder under polisen liksom den frivilliga polisen i England och Wales och de har vissa polisiära befogenheter. Ordningsvakterna kan dock endast användas i förhållande till vissa objekt medan den frivilliga polisen i England och Wales har ett större användningsområde. Det är dock enligt vår mening inte något som hindrar att det möjliga användnings— området för ordningsvakter utvidgas, om det sker i former som är fullt betryggande från rättsäkerhetssynpunkt. Vi anser att det kan ske, eftersom ordningsvakternas befogenheter inte behöver utökas eller förändras på annat sätt och eftersom ordningsvakterna kan knytas närmare till polisen än som nu sker.

• Sida 148
•  Original

4.3 En ändrad reglering av ordningsvakterna

l delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället har vi framhållit att det tidigare funnits större möjligheter än i dag att komplettera polisens övervakning genom särskilt förordnade ordnings- vakter. När lagstiftningen om ordningsvakter tillkom år 1980, be- gränsades dessa möjligheter. Uppenbarligen var lagstiftarens avsikt att polisen i betydande utsträckning successivt skulle ta över den övervak- ning som inte längre kunde skötas av ordningsvakter, låt vara att lagstiftaren i detta avseende inte gick lika långt som ordningsvaktsut— redningen (jfr avsnitt 3.2.1). Detta har dock varit svårt att genomföra i praktiken. Det finns därför enligt vår mening anledning att diskutera möjligheterna att utnyttja ordningsvakter för även andra uppgifter än dem som gällande lagstiftning medger, däribland för uppgifter som är ägnade att höja den polisiära servicen i främst glesbygdskommuner.

4.3.1 En ny modell

I nuvarande lagstiftning uppräknas de fall där ordningsvakter får för- ordnas. Det finns vidare en bestämmelse om att ordningsvakter får förordnas i andra fall, men det krävs då att det finns ett särskilt behov för det och att det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Denna regel är både enligt sin lydelse och enligt lagmotiven avsedd som en undantagsregel.

Denna konstruktion av lagstiftningen har lett till en restriktivitet när det gäller att använda ordningsvakter som vi menar inte är tillräckligt motiverad. Den ökade stadga som ordningsvaktsväsendet erhållit genom 1980 års lagstiftning medför att antalet objekt för övervakning genom ordningsvakter bör kunna utökas. Men det är svårt att i lagen göra en uppräkning som skall förutsättas bestå för en längre tid. Sam— hällsutvecklingen leder sannolikt till krav på förändringar i lagstift— ningen efter relativt kort tid.

En generell utformning av reglerna om användningen av ordningsvakter

Vi vill därför förorda en mer generell utformning av reglerna om förordnande av ordningsvakter. Ordningsvakter bör få förordnas att tjänstgöra vid lokaler och platser dit allmänheten har tillträde. Om det finns ett särskilt behov och det är av betydelse från allmän synpunkt,

• Sida 149
•  Original

bör ordningsvakt få förordnas för tjänstgöring även vid annan lokal eller plats. Som några exempel från helt olika områden på sådana lokaler eller platser kan nämnas ambassader och konsulat samt skoldanser och liknande tillställningar. Nuvarande anknytning till objekt utgår. Ordningsvakterna kan därmed förordnas i flera fall än för närvarande. Polisens prövning av behovet av ordningsvakter i de nya fallen blir ett viktigt inslag i den nya ordningen. Vi återkommer till den frågan i flera avsnitt i det följande.

Liksom hittills bör endast den få förordnas till ordningsvakt som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget.

Den sökande bör ha fyllt 18 år. Det är samma åldersgräns som gäller för väktare, nämligen myndighetsåldern. Åldersgränsen bör vara densamma inom hela säkerhetsområdet, om inte mycket starka skäl talar emot det. När det gäller ordningsvakter finns inte något sådant skäl. En annan sak är att förordnandemyndigheten eller uppdrags— givaren skulle kunna finna att den som just fyllt 18 år inte har den erfarenhet som kan krävas för en viss arbetsuppgift. Någon övre åldersgräns synes inte behöva föreskrivas.

Nya former för samverkan mellan polisen och ordningsvakterna

Enligt 6 & lagen (1980:578) om ordningsvakter lyder ordningsvakt under polismyndigheten i det distrikt där han tjänstgör. Han är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i tjänsten, om det inte är uppenbart att den inte angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller att den strider mot lag eller annan författning. Enligt samma lagrum skall en ordningsvakt hålla polismyndigheten underrättad om förhållanden som rör hans verksamhet och är av sådan art att de bör komma till myndighetens kännedom.

Här finns alltså bestämmelser om samverkan mellan ordningsvakter och polisen men trots det har Ordningsvakternas Riksförbund framfört

• Sida 150
•  Original

önskemål om en bättre samverkan]. Förbundet har framhållit att det visserligen förekommer att en ordningsvakt går ner till polisstationen före sitt pass och att ordningsvakten skriver en rapport till polisen senast i samband med slutet av passet för ordningsvakten. Förbundet vill att det blir en obligatorisk bestämmelse om en sådan ordning. Förbundet har därvid framhållit att ordningsvakterna har stor erfaren— het som polisen kan ha nytta av. Ordningsvakterna har enligt förbundet exempelvis lärt sig vilka personer som tenderar att svara för bråken vid diskoteken och andra tillställningar. Förbundet har vidare framhållit att ordningsvakterna aldrig får veta vad som händer med de ärenden som de lämnat över till polisen. Så snart som ordnings- vakterna lämnat över blir det enligt förbundet "tyst" . Ordningsvakterna vill enligt förbundet gärna veta om de gjort rätt. De vill också veta om de skall vara mer uppmärksamma eller förändra sitt arbetssätt på annat sätt.

Synpunkter på samarbetet mellan polisen och ordningsvakterna har också framförts av Föräldraföreningen mot Narkotika, FMNZ. Enligt föreningen kan ordningsläget i Stockholm förbättras om polisen i Stockholm samarbetar med "dörrvakterna" utanför de i detta samman- hang mest kända restaurangerna. Enligt föreningen sker 75 procent av våldsbrotten på offentlig plats vid och runt dessa ställen. Polisen borde enligt föreningen göra en enkät bland dörrvakterna vid dessa restauran- ger och rätta sina insatser med hänsyn till svaren på den. Föreningen har betonat att kritiken inte gäller enskilda polismän utan det nuvaran— de systemet där polisen som kår inte alltid är benägen att vilja samarbeta med utomstående. Dörrvakterna är enligt föreningen en sådan kategori där polisen har en mycket splittrad syn och strategi. Det gäller främst de tre storstäderna enligt föreningen.

lSe sid 155 delbetänkandet (SOU l994z22) Trygghet mot brott i lokalsamhället. 2Se sid 125 samma betänkande.

• Sida 151
•  Original

Vi anser det angeläget att ordningsvakterna knyts närmare till polisen än som i dag är vanligt. Ordningsvakterna är redan nu underställda polisen men polisen vet ofta inte om var de tjänstgör. Samverkan mellan de två grupperna blir därigenom begränsad.

Enligt vår mening bör ett beslut om förordnande som ordningsvakt liksom nu ange inom vilket område det gäller. Av vad vi har sagt i det föregående framgår att det ibland kan vara fråga om ett område som omfattar flera polisdistrikt och t.o.m. flera län eller delar av flera län. Är å andra sidan endast ett eller ett par tjänstgöringsställen aktuella bör dessa enligt vår mening skrivas in i beslutet. Skall ett förordnande avse annan lokal eller plats än sådan dit allmänheten har tillträde bör det också anges i beslutet om förordnandet.

Om inte något annat anges i förordnandet bör ordningsvaktens uppgift anses vara att "medverka till att upprätthålla allmän ordning" i enlighet med vad som redan nu föreskrivs i lagens inledande paragraf. Vi anser att ett förordnande normalt bör kunna få denna utformning. Avses verksamheten bli av mera begränsat slag bör det emellertid särskilt föreskrivas i förordnandet.

Samverkan mellan polisen och ordningsvakterna bör särskilt anges i lagstiftningen. I dag finns en bestämmelse att en ordningsvakt skall hålla polismyndigheten underrättad om förhållanden som rör hans verksamhet och är av sådan art att de bör komma till myndighetens kännedom. Den bestämmelsen bör kvarstå men den bör enligt vår mening kompletteras på flera punkter.

Till en början bör det slås fast att ordningsvakterna har en allmän skyldighet att samarbeta med polisen. I lagen om ordningsvakter bör därför särskilt anges att en ordningsvakt skall samarbeta med polisen för att öka enskildas trygghet i samhället. En sådan bestämmelse skall ses som en motsvarighet till den bestämmelse om samverkan som vi har föreslagit i polislagen för polisens del. Förslaget fördes fram i delbetänkandet (SOU 1994: 122).

För det andra bör ordningsvakten åläggas att hålla kontakt med polisen i fler fall än för närvarande. Om inte polismyndigheten inom det område ordningsvakten arbetar bestämt annat, bör enligt vår mening ordningsvakten alltid kontakta den polismyndigheten i samband med varje tjänstgöringstillfälle. Polismyndigheten bör därvid ge ordningsvakten den information som kan lämnas av betydelse för ordningsvaktens uppdrag. Ordningsvakten skall därutöver inte behöva hålla kontakt med den polismyndighet som förordnat honom.

För det tredje bör en ordningsvakt uttryckligen åläggas att i anslutning till sin tjänstgöring vara uppmärksam på inträffade brott eller ordningsstörningar och omgående underrätta polisen om sina

• Sida 152
•  Original

iakttagelser. Genom att denna skyldighet skall gälla "i anslutning till tjänstgöringen" markeras att den kvarstår exempelvis omedelbart efter tjänstgöringspassets slut liksom vid transport mellan olika övervak- ningsobjekt.

Utbildning

I lagen finns inte några bestämmelser om ordningsvakternas utbildning. Det ankommer på Rikspolisstyrelsen att bestämma om utbildningens längd och innehållet i den.

Utbildningen utförs i regel av polismyndigheterna. Men det finns ett undantag.

Efter ett beslut av Rikspolisstyrelsen har Partena Security AB alltsedan början av 80—talet på egen bekostnad genomfört grundutbild— ningen av ordningsvakterna i företaget. Under denna tid har inte någon anmärkning riktats mot företaget beträffande utbildningen. Erfarenheterna är såvitt vi vet goda. Antalet ordningsvakter som årligen utbildats vid företaget har under de senaste fem åren varierat mellan omkring 75 — 280. Det bör anmärkas att företagets utbildning i allt väsentligt avsett ordningsvakter i storstadsområdena. På andra håll har företaget använt sig av polisens kurser för ordningsvakter.

I det föregående har vi förordat att ordningsvakterna knyts närmare polisen på olika sätt. Man kan därför ifrågasätta om en fortsatt utbildning av ordningsvakter vid företaget är förenligt med strävandena i denna riktning, även om utbildningen hittills skötts utan anmärkning.

Vår grundinställning är att ordningsvaktsutbildningen liksom hittills skall bedrivas av polisen men att företag under särskilda förhållanden bör ges möjlighet att bedriva utbildningen inom företaget.

För att ett företag skall få den möjligheten, bör det för det första krävas att behovet av utbildning inom företaget är så stort att en eller flera kurser bör anordnas inom företaget för att företaget skall kunna uppfylla sina förpliktelser mot sina kunder.

En annan viktig förutsättning är att undervisningen kan genomföras med kompetenta lärare och med kvalitet i Övrigt. Typiskt sett kan inte en kurs genomföras, om den endast skall omfatta ett fåtal elever. Kostnaden per elev skulle bli för hög om kvalitetskravet inte skall eftersättas.

Ett tredje villkor är att undervisningen skall bekostas av företaget. Företaget skall vidare liksom Partena Security AB hittills gjort hålla kontakt med den polismyndighet som skall förordna ordningsvakterna, bl.a. i fråga om behovet av ordningsvakterna för företagets verksam- het.

Rikspolisstyrelsen bör pröva ansökningar om företags tillstånd att

• Sida 153
•  Original

anordna kurser inom företaget för ordningsvakter.

Med dessa utgångspunkter räknar vi med att Partena Security AB och några andra större företag inom storstadsområdena kommer att ges möjlighet att utbilda ordningsvakter som krävs för respektive företags verksamhet.

Vad vi nu sagt gäller inte utbildningsföretag. Där finns inte enligt vår mening så starka skäl att undantag bör göras. Här kan man inte tala om behov av ordningsvakter för den egna verksamheten.

Hur många ordningsvakter som kommer att utbildas av auktorise— rade bevakningsföretag är dock inte möjligt att nu bedöma. Vi antar dock att det kommer att röra sig om personal i något eller några andra stora bevakningsföretag än Partena Security AB och främst om personal i storstäderna och andra stora tätorter.

Från en del håll har framförts önskemål om att utbildningen för ordningsvakterna bör göras längre än 25 timmar, som är ett mini— mikrav i dag. Vi kan ha förståelse för denna uppfattning så till vida som en ordningsvakt efter genomgången minimiutbildning naturligtvis inte utan vidare kan anses skickad att klara av alla problem som kan möta i verksamheten innan han fått praktisk erfarenhet. Detta avhjälps dock knappast genom ett par timmars förlängning av utbildningen. Här liksom på så många andra områden är det den praktiska erfarenheten som är av grundläggande betydelse. Hänsyn till detta måste under alla förhållanden tas när ordningsvakten tilldelas uppgifter.

Om man ser frågan i ett internationellt perspektiv och det anser vi att man bör göra, finns det inte någon anledning att kräva att den minsta lärarledda utbildningstiden förlängs över lag. Vi anser det emellertid önskvärt att kraven på självstudier inte minst när det gäller de rättsliga förutsättningarna för verksamheten ställs högre än i dag, något som givetvis också skall återspeglas i det muntliga eller skriftliga prov som den blivande ordningsvakten måste undergå. Detta behöver inte föranleda några nämnvärda kostnader. Polishögskolan torde ganska enkelt kunna ta fram ett utbildningspaket som eleverna bör få

betala själva.

I detta sammanhang vill vi framhålla att vi har övervägt om inte utbildningen i sin helhet bör betalas av den blivande ordningsvakten. Vi har dock kommit fram till att någon grundläggande ändring inte bör göras och har därvid kommit till samma slutsats som Riksrevi— sionverket i den år 1994 avgivna rapporten "Utökad avgiftsfmansiering på polisens område". Verket avvisar tanken med hänvisning till att det skulle röra sig om ett stort antal debiteringar om mycket små belopp. Administrationkostnaderna skulle enligt rapporten bli relativt sett höga och de skulle troligtvis överstiga intäkterna.

Det är utomordentligt viktigt att polisen fortbildar ordningsvakterna i de avseenden som deras olika uppgifter kan kräva. De regler som vi

• Sida 154
•  Original

har förordat i avsnittet om en ny modell ovan bör verka i riktning mot att ordningsvakterna får en löpande fortbildning i kontakterna med polisen. Om fortbildningen i övrigt ordnas så att alla eller de flesta av ordningsvakterna i länet kallas att samtidigt vara närvarande vid ett par lektionstillfällen är detta utan vidare genomförbart inom ramen för nuvarande resurser. Därutöver kan det behövas annan fortbildning, exempelvis genomgångar som inriktas på de problem som olika grupper av ordningsvakter kan ställas inför.

Såväl grundutbildning som fortbildning kan behöva anpassas till de krav som skilda tjänstgöringsområden ställer. Det är givet att uppgif— terna delvis blir av annat slag i ett storstadsområde än i en glesbygd.

Utbildningen av ordningsvakter bör om möjligt genomföras av personal vid den polisenhet med vilken den blivande ordningsvakten huvudsakligen kommer att samarbeta. Vi har förståelse för att det inte alltid går att ordna men vi anser att polisen då så långt möjligt bör ordna ett besök för den blivande ordningsvakten vid den polisenhet, som han eller hon huvudsakligen kommer att ha kontakt med. Det bör bli ett inslag i utbildningen.

Det anförda innebär att vi inte vill förorda en tänkbar nyordning som antyds i våra direktiv och som skulle innebära att ordnings- vakterna måste utbildas vid Polishögskolan. Polishögskolan bör dock medverka genom att ta fram utbildningspaket i överensstämmelse med vad vi nyss föreslagit. Självfallet finns inget hinder mot att t.ex. Polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt köper tjänster av Po— lishögskolan vad avser den grundläggande utbildningen.

Vi har i det föregående betonat vikten av praktisk erfarenhet. Från denna synpunkt är det väsentligt att tillsyn sker av att de personer som förordnas till ordningsvakter också tjänstgör i denna egenskap. Som vi framhållit redan i avsnitt 4.1 gäller naturligtvis rent generellt att personer som åtar sig ordningsvaktsuppdrag på frilans—basis inte kan förvärva samma praktiska erfarenhet som väktare med ordnings— vaktsförordnanden som har uppgiften till yrke. Detta förhållande förutsättes bli beaktat av uppdragsgivarna. De frilansarbetande ordningsvakterna utgör emellertid ett viktigt och oundgängligt komplement till den fast anställda pesonalen och deras medverkan är viktig, om man skall nå de mål som måste eftersträvas på detta område.

Slutligen vill vi framhålla att det med den utvidgning av ordnings- vakternas verksamhet som vi föreslår i princip är önskvärt att de personer som anmäler sitt intresse för utbildning och befinnes lämpliga också får undergå utbildning inom rimlig tid. Det finns utan tvekan en viss outnyttjad resurs på detta område. Ett exempel utgör personer som har erfarenhet från militärpolistjänstgöring.

• Sida 155
•  Original

Ordningsvaktsärenden bör handläggas vid länspolismästarens kansli

Enligt lagen om ordningsvakter förordnar varje polismyndighet ordningsvakter. Frågan är om den ordningen bör gälla även i fortsätt— ningen. Frågan är berättigad, i synnerhet som antalet polismyndigheter reducerats kraftigt under senare tid som ett resultat av en fortgående rationalisering. Antalet polismyndigheter kan komma att reduceras ytterligare.

Enligt 2 kap. 2 5 polisförordningen (19842730) utfärdar länsstyrelsen föreskrifter om länets indelning i polisdistrikt. Tretton av länsstyrelser— na har beslutat att länet skall vara indelat i endast ett polisdistrikt. Övriga länsstyrelser har indelat länen i flera distrikt. Uppgifterna avser förhållandena den 1 juli 1995.

[än med ett polisdistrikt

Som vi tidigare nämnt är vår strävan att ordningsvakterna skall knytas närmare polisen.

Ett naturligt led i en sådan strävan borde vara att förlägga ärenden om förordnande av ordningsvakter så långt ner i polisorganisationen att de som skall handlägga ärendet har en god kännedom om den aktuella verksamheten och om det område som den sökande avser att verka inom.

En sådan strävan går dock i motsatt riktning mot den princip som tillämpats vid omorganisationen av polisväsendet och som innebär, att administrativa ärenden förläggs till polismästarens kansli. Konflikten mellan de två principerna ses tydligast i län med endast ett polis- distrikt.

När det gäller laglydnadsprövningen är det visserligen klart att den kan utföras var som helst i polisorganisationen utan större omgång. Det är ju endast fråga om att göra sökningar i centrala polisregister som är tillgängliga via terminaler på orter där polis är stationerad. Annorlunda är det när det gäller lämplighetsprövningen i övrigt.

Det arbete som kan vara förbundet med lämplighetsprövningen och det adminstrativa arbetet i övrigt i ärendet — registrering och utskrifter m.m. — bör dock enligt vår mening förläggas till länspolismästarens kansli. Det är som vi ser det inte lämpligt att bryta igenom de principer som gäller för rationaliseringssträvandena. Vi förutsätter att lokala synpunkter ändock kan tillgodoses i ett ärende om förordnande av ordningsvakt genom att handläggaren tar kontakt med polisen i den ort där sökanden skall verka, om det inte är fråga om ett förordnande

• Sida 156
•  Original

för verksamhet i länet som helhet.

Att frågor om förordnanden och tillsyn m.m. förläggs till länspolis— mästarens kansli, bör inte leda till att polisen på olika platser i ett län inte skulle kunna få uppgifter på ett enkelt sätt om vilka ordnings- vakter som finns inom länet. Vi utgår från att polismyndigheten kom- mer att föra ett register över ordningsvakter med giltiga förordnanden i länet, vilken verksamhet förordnandena avser och vilka tjänstgörings- ställen som angetts i besluten om förordnandena. Det kan vidare förutsättas att registret kommer att föras med datateknik. Ett sådant register torde komma att bli tillgängligt för samtliga stationeringsorter inom polisväsendet i länet. En utveckling mot regionala nätverk är enligt uppgift på gång inom polisväsendet och där kan en sådan service bli möjlig.

Även om det inte skulle kunna inrymmas i detta nätverk finns andra möjligheter att åstadkomma enkla och billiga lösningar med dagens IT- teknik — lösningar, där informationen lätt och kostnadseffektivt kan spridas till de poliser som behöver informationen. Förutsättningarna för sådana lösningar förbättras fortlöpande genom den snabba IT- utvecklingen.

[än med flera polisdistrikt

När det gäller de län där det finns fler än ett polisdistrikt i länet spelar även andra faktorer än de som berörts tidigare en viktig roll vid bedömningen. Den nya modellen är generell och inte knuten till olika objekt som dagens lagstiftning. Nya områden för ordningsvakter tillkommer och det finns anledning att ofta mer ingående pröva behovet av ordningsvakter för nya ändamål. Den prövningen bör göras på ett likformigt sätt inom länet. Det talar för att ärenden om för— ordnanden av ordningsvakter handläggs på länspolismästarens kansli även i län med flera polisdistrikt.

Administrativa skäl talar i samma riktning. Rutinerna kan byggas upp på samma sätt, oavsett län. Även från sökandenas och allmän- hetens synpunkter är det praktiskt att frågorna handläggs av samma instans oavsett län.

Vi förutsätter att handläggarna i ärenden angående ordningsvaktsför— ordnanden kommer att ha kontakter med övriga distrikt och polisen- heter i länet på samma sätt som i län med endast ett polisdistrikt Informationen till poliserna i länet kan vidare ordnas på samma sätt som i ett län med endast ett distrikt.

• Sida 157
•  Original

Länsstyrelsen och Rikspolisstyrelsen skall inte behöva förordna ordningsvakter

Enligt 5 & lagen om ordningsvakter förordnas en ordningsvakt av Riks- polisstyrelsen om tj änstgöringsområdet berör flera län, av länsstyrelsen om det berör flera polisdistrikt inom länet och i övriga fall av polismyndigheten.

Med den ordning som vi förordar i den nya modellen faller behovet av förordnanden av länsstyrelse bort. Något behov av förordnanden, meddelade av Rikpolisstyrelsen föreligger inte heller, eftersom vi utgår från att en polismyndighet, där länspolismästare är chef, skall vara behörig att meddela förordnanden för flera polisdistrikt och hela riket om det skulle behövas. I sistnämnda fall bör polismyndigheten med länspolismästare i det län där ordningsvakten huvudsakligen skall tjänstgöra svara för förordnandet. När det gäller förordnanden som även skall omfatta andra län, förutsätts förordnandemyndigheten sam- verka med och sända över sina beslut till andra berörda polismyndig- heter, där länspolismästare är chef. Förordnanden för hela riket beräknas dock bli ovanliga.

Återkallelse m.m.

Bestämmelserna om återkallelse i lagen om ordningsvakter förutsätter att den polismyndighet som utfärdat förordnandet handlägger och beslutar i ett ärende om återkallelse av förordnandet. Dessa be- stämmelser behöver inte ändras. I detta sammanhang bör dock anmärkas att en polismyndighet i ett län där det finns fler polisdistrikt givetvis bör ta upp fråga om återkallelse med polismyndigheten, där länspolismästaren är chef, om det finns anledning till återkallelse av förordnande för en ordningsvakt som är verksam i distriktet.

Anvisning av ordningsvakt genom polisen

En uppdragsgivare bestämmer enligt nuvarande bestämmelser vilken ordningsvakt som skall tas i anspråk för ett uppdrag hos denne. Från ordningsvaktshåll har framförts önskemål om att de bestämmelserna ändras så att polisen skall bestämma vilken ordningsvakt som skall anlitas. Vi har förståelse för de synpunkter som har förts fram och vill framhålla att det givetvis inte är något som hindrar att polisen ger råd om vilka ordningsvakter det kan vara lämpligt att anlita för ett visst

• Sida 158
•  Original

ändamål. Ett system enligt vilket det skulle vara en obligatorisk uppgift för polisen att anvisa ordningsvakter skulle dock leda till en omfattande byråkrati som knappast kan anses försvarbar. Till saken hör att vi har förutsatt att det kan bli relativt vanligt att kommunalt anställda kan komma att få ordningsvaktsförordnanden. Vi återkommer till den frågan längre fram.

Vi anser det inte heller möjligt att införa en regel om att en ordningsvakts uppgifter alltid skall begränsas till just vaktuppgifter. Det finns som vi ser det många fall där en förening av vaktuppgifter och andra uppgifter är till fördel för alla parter och det kan vara svårt att dra en klar gräns mellan önskvärda och icke önskade fall. Självfallet är det emellertid angeläget att det står alldeles klart när ordningsvakten tjänstgör i denna egenksap och när han har andra uppgifter. Det får anses olämpligt om en ordningsvakt arbetar t.ex. som entrévärd växelvis med och utan tjänstetecken, vilket uppges förekomma på sina håll.

Vi förordar därför i stället att polismyndigheten i sin tillsynsverk— samhet är uppmärksam på påstådda missförhållanden, utreder dem och i sista hand aktualiserar frågan om återkallelse. Polismyndigheten kan vidare ta upp frågan i ärenden om förnyelse av förordnanden.

Inga andra ändringar i lagstiftningen om ordningsvakter

I övrigt anser vi att bestämmelserna i nuvarande lag om ordningsvakter bör kvarstå oförändrade.

Från ordningsvaktshåll har en rad frågor aktualiserats som bör regleras på annat sätt än genom bestämmelser i ordningsvaktslagen. En del av dem är av den karaktären att de bör tas upp i en samverkan mellan Rikspolissstyrelsen och företrädare för ordningsvakterna och säkerhetsbranschen i övrigt.

Exempel på sådana frågor är ID-kort för ordningsvakter och precise— ring av arbetsområden.

Vi anser att frågan om en god ID—handling är angelägen. Det finns vidare skäl att se i vad mån vissa arbetsområden för ordningsvakter kan preciseras bättre i en ny modell än för närvarande. Behovet av en detaljerad genomlysning gäller även andra frågor som med säkerhet kommer att aktualiseras vid ett genomförandet av modellen. Det bör ankomma på Rikspolisstyrelsen att i samverkan med företrädare för säkerhetsbranschen och andra berörda meddela föreskrifter och allmänna råd i sådana frågor.

Enligt vad vi har inhämtat anses det på sina håll föreligga viss osäkerhet vad gäller frågan om möjlighet för ordningsvakter att

• Sida 159
•  Original

använda batong och handfängsel. Vi vill förelå att Rikspolisstyrelsen överväger frågan.

4.3.2 Tänkbara erekter av ett genomförande av den nya modellen

Allmänna synpunkter

Vi räknar inte med att ett genomförande av den nya modellen skulle komma att innebära en återgång till den ordning som gällde före tillkomsten av ordningsvaktslagen. Eftersom prövning av behovet av ordningsvakter kommer att ligga på länspolismästaren och hans kansli förutsätter vi att det kommer att utbildas en fast och jämn praxis på områdena för användning av ordningsvakter inom ett län.

Eftersom det finns tjugofyra polismyndigheter, där länspolismästare är chef, och förhållandena är mycket olika i länen, utgår vi från att tillämpningen kan komma att växla mellan länen och att det svarar mot de skilda behoven i olika delar av landet.

Vi vill betona att ordningsvakterna kommer att knytas närmare polisen enligt vår modell. Det är inte fråga om att ordningsvakterna skall kunna arbeta helt självständigt vid ordningsstörningar. De lyder under polisen och ordningsvakterna skall hålla kontakt med vakthavan— de befäl hos polisen eller annan inom polisen.

Anknytningen till polisen kommer bl.a. till uttryck genom att polisen med några undantag, som tidigare berörts, skall utbilda ordnings— vakterna i egen regi. Polismyndigheten bekostar lärarkrafter, lokalhyra m.m. Kursdeltagarna eller deras uppdragsgivare bekostar under- visningsmaterial för självstudier och resa till utbildningsorten. De svarar vidare för eventuell ersättning för förlorad arbetsförtjänst samt sina utgifter för kost och logi. Den instruktörsledda undervisningen är kostnadsfri.

I den nya modellen har vi inte begränsat oss till en vidgad an— vändning av ordningsvakter i glesbygder som ett komplement till polisens resurser när det gäller att skapa trygghet mot brott och ordningsstörningar i samhället, även om det är därifrån som de flesta rösterna har höjts för någon form av övervakning vid sidan av polisens nuvarande knappa övervakning.

Det är dock svårt att säga hur de möjligheter som modellen ger kommer att utnyttjas. Det kommer i första hand att bero på det synsätt som olika kommuner kan ha i dessa frågor och på hur polismyndig— heten finner att uppkommande problem kan lösas inom ramen för den polispersonal som finns tillgänglig.

Den mest påtagliga effekten av vårt förslag torde komma att bli att

• Sida 160
•  Original

ordningsvakter i ökad utsträckning används vid sådana offentliga platser och lokaler där nuvarande lagstiftning anbefaller större restriktivitet, t.ex. innetorg, Förhoppningen är givetvis att detta bidrar till en förbättring av ordningsläget.

I det följande tar vi upp ytterligare några fall där den nya modellen bör innebära att ordningsvakter förordnas i fall där det inte kan ske i dag.

Parkvakter kan förordnas som ordningsvakter

Ett genomförande av den nya modellen kommer sannolikt att medföra att ett antal kommunala parkvakter kommer att förordnas som ord— ningsvakter liksom före tillkomsten av ordningsvaktslagen.

Ordningsvakter vid tunnelbanan i Stockholm

Den modell som vi har förordat innebär att ordningsvakter kan förordnas att tjänstgöra vid tunnelbanan i Stockholms län även på andra ställen än i biljetthallar. Det är angeläget att ordningen i tunnelbanan förbättras och att insatser görs i synnerhet under de kvällar och nätter då mer eller mindre allvarliga ordningsstörningar i tunnelbanan brukar vara vanliga. Vi ser därför positivt på att SL vill ha ordningsvakter även på perronger och i tågen vid tillfällen där det behövs för ordningshållningen. Vi anser därför att polisen bör förordna ordningsvakter med denna utvidgade behörighet, låt vara att åtminstone den nytillkomna delen av styrkan rimligen bör finansieras genom SL. Det bör inte bli några problem ur rättssäkerhetssynpunkt, i synnerhet som vår modell förutsätter ett mycket nära samarbete mellan polisen och ordningsvakterna.

I detta sammanhang bör nämnas att personal i säkerhets- eller ord— ningstjänst vid järnväg får enligt 26 & järnvägssäkerhetslagen (1990: 1 157) i vissa fall avlägsna personer som befinner sig på järn- vägens område eller på tåg. Det gäller den som befinner sig på områden som kräver särskilt tillstånd av järnvägsförvaltningen, den som uppträder berusad eller stör ordningen och den som genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om detär absolut nödvändigt, får personalen enligt samma lagrum omhänderta en sådan person. Om så sker, skall polisen enligt samma lag omedelbart under- rättas. Den omhändertagne får hållas kvar till dess att han har överlämnats till en polisman eller det inte längre finns skäl till omhän— dertagande, dock längst sex timmar. Dessa regler har dock inte så stor

• Sida 161
•  Original

praktisk betydelse när det gäller lokaltrafiken.

Ett annat område där förordnande av ordningsvakter bör bli vanligare än hittills är för dörrvakter vid vissa restauranger eller andra ställen där alkoholhaltiga drycker serveras. Vi återkommer till den frågan i kapitel 7.

Modellen är dessutom sådan att det är möjligt att på sikt inrymma nya användningsområden. Vi förutsätter att polismyndigheterna kommer att positivt pröva behovet med hänsyn till utvecklingen i samhället och i nära samverkan med kommunerna.

Däremot räknar vi redan nu med förändringar inom andra områden, särskilt glesbygdsområden. Vi tar upp den frågan särskilt i det följande.

Personal inom räddningstjänsten i glesbygd kan ges vissa uppgifter

Genomförs den av oss berörda modellen blir det exempelvis möjligt att tillgodose önskemål beträffande räddningstjänsten som länsstyrelsen i Jämtlands län och alla kommuner i länet har fört fram vid flera tillfällen, låt vara att förslagsställarna tänkt sig att räddningstjänstens personal direkt på grund av tjänsten tilläggs en rad enkla polisiära befogenheter.

Räddningstjänstens personal har en omfattande utbildning inom sitt område och de sysslar med uppgifter som i vissa fall kräver tvångsan— vändning. Enligt 45 & räddningstjänstlagen (1986: 1 102) får räddnings- ledaren vid en räddningsinsats bereda sig och medverkande personal

- tillträde till annans fastighet, — avspärra eller utrymma områden.

använda, föra bort eller förstöra egendom saint - företa andra ingrepp i annans rätt,

i den mån ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet. den skada som vållas genom ingreppet och omständigheterna i övrigt.

Det krävs dock att fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen kan hindras på något annat sätt.

Enligt samma lagrum skall polismyndigheten lämna det biträde som behövs.

En i praktiken ofta diskuterad arbetsuppgift är sådan trafikdirigering vid en olycksplats som inte direkt tar sikte på att förebygga fara för liv, hälsa eller egendom utan snarast på att säkerställa framkomligheten på vägen. I detta fall kan knappast någon befogenhet att utföra trafikdirigeringen härledas ur 45 & räddningstjänstlagen. Räddnings-

• Sida 162
•  Original

tjänstens personal torde visserligen på samma sätt som åtskilliga andra personalkategorier kunna ge anvisningar för trafikanternai nyss angivet syfte, men dessa får rättsligt sett endast karaktär av information. Någon straffsanktionerad skyldighet att följa anvisningarna gäller alltså inte på samma sätt som när de har meddelats av en polisman [jfr 8 och 163 åå vägtrafikkungörelsen (1972:603)], men anvisningarna kan givetvis vara av den naniren att det ligger i trafikanternas eget intresse att följa dem.

I glesbygder kan uppenbarligen nu nämnda förhållanden ge upphov till tillämpningssvårigheter. Med den ordning som vi här har föreslagit finns det emellertid inte något hinder mot att ordningsvaktsförordnan- den meddelas åtminstone cheferna för de olika räddningsstyrkorna och deras ställföreträdare samt att det därvid särskilt anges att förordnandet inbegriper uppgiften att dirigera trafik vid olycksplatser. Detta måste anses rymmas under den grundläggande uppgiften för ordningsvakten att medverka till att allmän ordning upprätthålls. Vi vill påpeka att polismyndigheten kan bemyndiga andra än polismän att meddela anvisningar för trafiken med stöd av 8 & andra stycket vägtrafikkungö- relsen.

I den mån ett sådant förordnande har meddelats uppkommer enligt de nyss angivna paragrafemai vägtrafikkungörelsen en skyldighet för trafikanterna att följa anvisningarna. Vi ser inget hinder mot att det även anges i förordnandet att ordningsvakterna får verkställa de av- spärrningsåtgärder som kan behövas trots att dessa - när de inte är påkallade av intresset att förebygga faror - delvis sker av utrednings- skäl.

Kommunalt anställd eller annan kan förordnas som ordningsvakt för vissa ordningshållningsuppgifter

Den modell som vi har förordat gör det vidare möjligt att förordna ordningsvakter för att utföra vissa bevakningsuppgifter i centrum av ett samhälle i en glesbygd. De önskemål som framförts från Länsstyrelsen i Jämtlands län och kommunerna i Jämtland var närmast att räddnings- tjänsten personal skulle ges en sådan möjlighet överlag. Vi anser inte att en sådan ordning kan ge den anknytning till polisväsendet som vi anser nödvändig av rättssäkerhetsskål. Vi förordar i stället att polismyndigheten i länet prövar behovet av ordni ngsvaktsförordnanden efter samråd med respektive kommun och meddelar förordnanden i den omfattning som polismyndigheten anser vara nödvändig för en acceptabel service genom ordningsvakter. Förordnanden kan då ges till en eller flera personer, anställda inom kommunen - personal inom

• Sida 163
•  Original

räddningstjänsten eller andra kommunalt anställda - eller andra lämpliga personer.

Genomförs den modell som vi har beskrivit kan i stort sett alla de önskemål som länsstyrelsen och kommunerna i Jämtlands län fört fram tillgodoses Önskemålen har berörts under punkten 2 i det föregående.

Trafikdirigering vid olyckor och avspärrningar vid olycksplatser har vi nyss berört. Även för övriga fall kan, som vi ser det, ett ordningsvaktsförordnande ha stor betydelse. Det är inte fråga om att den som får ett ordningsvaktsförordnande för ett viss område skall bedriva någon polisverksamhet på eget initiativ utan endast efter uppdrag från fall till fall biträda polisen. I de flesta fall skall den förordnade fungera som en kontaktman gentemot det vakthavande befälet och utföra de uppgifter som kräver ett ordningsvaktsför- ordnande efter instruktioner från denne. Det är givet att det vakthavan- de befälet kommer att sända ut poliser, när läget bedöms så allvarligt att poliser måste komma till platsen.

• Sida 164
•  Original

axlarna. ,...-.»u - EliIiIiJe'm Henum-tim: enim vatt-.— mMiä'åuluUMs "rti. '1011..|H|"11F.l|"|”._'*..I'i'if'zv' * .i- . "pni- r .mmamiwt iii—i HiFi??? iti'm.iiiiru%%ii.mäflwwmimti1nm.a "il-iii "'ÅI'iF't .*E'Flt. ”WWW-'å' Wiermmm—Wm 3315” Wifi? givit låt-'”"Wirlifyil' W' filt—”v'i't'wit-J iwnrm'ikt malt "anamma—m Writing-. megam- .. 15,J%.gllnttj,.,,tmtaämm mi,, ,MWWQÅM H,». P.». '» .. titlar ”ahhaaa! m.m maritim. "& ."" é'åhf "få Wii Miditower kaglligiIlB tia tål :noa nuts Fil-'i'? .'lelli» "ttiil'tt-h-ii..©iqmeiiiwmmw _ ' ett. tibi.=niittfi=i.ww1m.iit ii.-em nm ' ii”! tiil". Waitt mätman-'in' mit wwwins tili i'm. itftn' hämtat-: .it-iii. mimi. "til.. Mif-'i ui'iMl WWWWWWW ”% . %% Watt-titt within .mmmwimmu 235.155 l'u'illlil—f' - u 'Vi-"r ..'» tt 1.1 Mm %#mllmhl Mmmm» i'll'L neil 'ill._i Li:"- .." lifli'LA-i "|- .. -'lLII-J' '. 't. .'ii' ,nipJa .Jl' [_mlwitty-_”iiéjl'itn'lirl lum. he.. ,...;E. .. |in- _'- |:. i=-r .||5 u'i mi.—lada initialt-|,” t...'i.':.ti...r||-'.»'»'etl -.1 .'v »'- , i _|.." '». , ni.. T.'_ "Tuning-ii mf .'Ll ; utan mim. ':l' '."tjilhi— Wim-i: ?.». rutit-"i"”). :.,"r- »-|--ni'»' "Ill'f'l nh * 'J'j._' '..i. | itu-"tu.." in. " ”fli &" ' 'Ill'i' "_| , .i n. ah,.ujh'hafj jag urallem-uui .it. h.:l'in .'..lihl”l.',:...1t., ". ..1 't.—_-. '1- ..."m m m (in? även llE'ft. t tunnlar-mim ut - " .w '.1» '_-1. "i: .'-. mil; -'1r' a_i. .,pkdnifigshfrflitil' guilt 'Lm i'r-J' -.| . 5- J". RJJ] ' ' .i. - '.11'" i.u-. 12111. .'t'

nål.—.ilmi': ... l'l'lr'_'Hl_'li a.» ..'-|=_l. ' ». » m-r min?, ,,-. »; := .i.:m—gci-i,:._.-,.—.; .'I'LZH'. Ktlhilllunil" inuti-'.'. ' ITU-lil". ||..l'. Winn 'DN; man -i'. l»nii'i.,4'.':.ki »” ': hw- r '.ifi. anrik .' d....iilter

l ...—. i....'=v».ir'i nm '-'l iq. "».»f u.ii .- ....” iam. .»..l, ir rum-If.. .It|—'l'1|'|,'|5'll."|'4 liftå I'.T||'|.'."| ' ' .. '.' " ||||'_'—l'_'l|l...,"i._ "l... i 'LTlll'Lnl'l .] | || Fam—hfl . . '» 'i'J'fläygi. L”: i'm"- »- "if runt li malv- ! .i.» i tin...t,i»=.._i'.irii . l' r'..l.p|....'...r. "_"l'. tri...—um,tnrr.i,t,. .:» t»; --t »-_-- uM' ..-. ... .'.;_.ip_i.,,._ . tim.—it.: n ty.-Nima .'.!sirlli; 3.15 .'.-n :itl'lid .HÅ'JÅIÄ'W'. -'u-.:.t.._j, '-| mer ut. L'Äl c.". .i'.-lm aiming,» tim. gt: ii!- .. '.:5. mm; u-' ,n "'i' --'-r..-...+ird.-i kun. :!:!er MMV Mi? AW. »rättui.b*rt"1'.»t»u-'Ltt=. '.'l lit....» .. » uttalat att ijililain|,.'.'l": '.'it." 'nl Llhcjpl'fh'q: 131-.fr : | | 'Pt .'.jdum?-l'unh'fmfvnqHui-gud,. '11. 31?th ' .'1I'h' '. Irt'l. 31] r'Jr—Tn'kllt'é- kur-Fi .-| .fi '.i. '.t'ijnfl. ' ..gmimdut'uu'iiu'. '. (.i.-Jfr 'mifå-ll'tilrg '.'”h ]ll'iii-liTFIFng-T'QF RWF -'.'|.'l- '..l'lixijl'ulmlf fl."? TP qu'ietiiiilr”.i.suri'lut .LELLWÖIlltJrflrl-l'; .. »t»,'.'.rr rJ» 'n'rti»:,._r»..i.. ,i. ', in då. jzci: illr Ei- eller Ut'ftt Färmwt. albin-If it:-a' li'».|T-|i-i.f. .? |n!l..'.|."1£ll iii-hn

• Sida 165
•  Original

1 Bakgrund

Bevakningsverksamhet regleras genom lagen (1974:191) om be- vakningsföretag. Bestämmelser om bevakningsföretag finns även i förordningen (1989:149) om bevakningsföretag m.m. och Riks— polisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPS FS 198721).

Det allmänna har sedermera även tagit på sig ett ansvar när det gäller dyrkverktyg och larminstallationer genom lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg och lagen (1983:1097) om larmanläggningar.

Vid sidan av bevakningsföretagen, larminstallationsföretagen och försäljarna av dyrkvertyg finns konsulter i säkerhetsbranschen, larm- centraler, låssmeder, låssmedsföretag och nyckelbarer. I fråga om andra än bevakningsföretag, larminstallationsföretag och företag som säljer dyrkverktyg finns inte några standarder, bestämda av det allmänna.

En rad olika önskemål har förts fram till utredningen, vilka förutsätter ändringar i nuvarande lagstiftning. Många av dem har redovisats i utredningens delbetänkande. Innan vi går in på vilka ändringar i nuvarande reglering som vi vill föreslå, vill vi kortfattat sammanfatta de önskemål och synpunkter som kommit fram.

• Sida 166
•  Original

2 Önskemål och brister

2.1 Allmänna synpunkter

Ordningsvaldemas Riksorganisation OR har framfört att kontrollen av bevakningsföretagen måste bli bättre. Många bevakningsföretag är enligt OR inte seriösa.

Nuvarande regler för godkännande av personal bör enligt SWESEC Svenska Säkerhetsföretag ses över. Det finns enligt SWESEC larm— centraler som har personal som inte är underkastad någon som helst kontroll. Det är inte tillfredsställande.

Samarbetet med polisen är enligt SWESEC gott men skulle kunna förbättras ytterligare. Man bör enligt organisationen sträva efter att åstadkomma ett lokalt nätverk mellan polismän och väktare. Polisen borde sätta i system att ge väktarna information i förebyggande syfte.

Utbildning till ordningsvakt bör enligt SWESEC integreras i grundutbildningen för väktare så att väktarna, när så är lämpligt, kan ges förordnande och befogenheter som ordningsvakter.

SWESEC anser att lagen om bevakningsföretag även bör gälla för kommuner och för staten när de bedriver yrkesmässig bevakning. Annars snedvrids konkurrensförhållandena. Organisationen har särskilt nämnt att det är ett ökat intresse från kommunalt håll att låta personal i räddningstjänst utföra bevakning och tillsyn. Det kan enligt SWESEC leda till en olämplig situation i fråga om kompetens och trovärdighet när myndighets— och leverantörsförhållanden sammanblandas.

En annan liknande oroande tendens är enligt SWESEC att rädd- ningstjänsten på vissa håll tycks se en möjlighet att även vara kommunens leverantör av larmanläggningar. Vissa räddningstjänster har visat intresse för att bli säväl larminstallatör som larmcentral.

SWESEC anser det vidare angeläget att samhället får kontroll över

”företag utanför säkerhetsbranschen, som erbjuder bevaknings- och

larmutryckningstjänster. Det gäller bl.a. taxi— och fastighetsjourföretag. Det finns enligt organisationen också exempel på att hemvärnspersonal och s.k. beredskapspolis anlitats för bevakning i samband med nöjesevenemang. Även detta bör prövas om det är lämpligt.

Kontrollerna av anställda i bevakningsföretag bör enligt SWESEC göras oftare. Bevakningsföretag bör även underrättas om misstankar om brott av väktare. Kontrollen av anställda bör även gälla larmin— stallationsföretag, larmcentraler och låssmeder.

Enligt SWESEC bör vidare larmlagen ses över. Sveriges låssmedsmästares Riksförbund har i olika sammanhang framhållit att det är en brist att personal hos låssmedsföretag inte kan prövas med hänsyn till laglydnad i samband med anställning och

• Sida 167
•  Original

senare. Utredningen har vidare från konsulthåll fått propoer om att säker- hetskonsulter bör auktoriseras.

2.2 Rikspolisstyrelsens rapport om ökad säkerhet vid värdetransporter

En projektgrupp inom Rikspolisstyrelsen har lagt fram ett förslag om bevakning vid värdetransporter. Förslaget är intaget i RPS rapport 1994:4 Ökad säkerhet vid värdetransporter. Rikspolisstyrelsen har ställt sig bakom förslagen och överlämnat ärendet till regeringen. Regeringen har överlämnat rapporten till utredningen för att tas i beaktande i utredningens arbete.

Gruppen har bl.a. föreslagit att polisens medverkan vid värde- transporter skall minska och att ett särskilt krav på auktorisation för värdetransporter skall ställas upp. Punkter i förslagen av intresse i detta sammanhang anges i det följande.

2. 2. ] Auktorisationskrav

Projektgruppen har föreslagit att det bör krävas auktorisation som be- vakningsföretag för att företaget skall få bevaka värdetransporter. Gruppen föreslår att 1 & bevakningslagen ändras så att ordet värde- transport tas med i beskrivningen av vad som avses med ett be- vakningsföretag.

Gruppen har vidare föreslagit att en särskild auktorisation skall krävas för bevakningsföretag som bevakar värdetransporter där det sammanlagda värdet av det som transporteras vid något tillfälle överstiger femton basbelopp.

2.2.2 Krav på utbildning och utrustning för dem som planerar och hanterar värdetransporter

Pojektgruppen har föreslagit att en väktare som skall bevaka vär- detransporter skall ges en utbildning omfattande minst 40 timmar och inte som i dag 24 timmar.

Enligt gruppen skall väktare som utför värdetransporter vara uniformerade men inte beväpnade med skjutvapen.

Fordon som används vid värdetransporter skall vidare ha tydlig utmärkning. Vägtraflkkungörelsen (1972:603) och terrängskörnings- förordningen (1974:594) bör enligt gruppen ändras så att det blir

• Sida 168
•  Original

tillåtet att framföra en värdetransport med ett tydligt utmärkt fordon på t.ex gångbanor och i s.k. kollektivkörfält.

2.2.3 Prövning av auktorisation, godkännande av personal och tillsyn av bevalaiingsföretag

Gruppen har föreslagit att prövning av auktorisation, godkännande av personal samt tillsyn av auktoriserade bevakningsföretag skall utföras av handläggare på länspolismästarens kansli. Med denna ändring i handläggningsordningen får man enligt gruppen en naturlig anknytning till polisverksamheten. Prövning och tillsyn som i dag oftast utförs på länsstyrelsernas allmänna enheter bör även föras över till länspolismäs— tarnas kanslier.

2. 2.4 Rikspolisstyrelsen ges ett samordningsansvar

Rikspolisstyrelsen bör enligt gruppen ges ett samordningsansvar för värdetransportfrågor, eftersom gruppen anser det viktigt att prövning av auktorisation, godkännande av personal och tillsyn av värde— transportföretag blir enhetlig i hela landet.

2. 2.5 Värdetransporter i ett E U-perspektiv Projektgruppen har föreslagit att bestämmelserna om laglydnads— prövning m.m. i lagen om bevakningsföretag ses över med hänsyn till EES-avtalet för ledamöter m.fl. i bevakningsföretagens styrelser.

• Sida 169
•  Original

SOU 1995:146 Kapitel 6 Bevakningsföretag och larmcentraler, m.m.169 3 Överväganden och förslag

Vår bedömning:

— det behövs gemensamma krav för säkerhetsbranschen

Vi anser mot den nyss angivna bakgrunden att det inte finns anledning att diskutera en fullständig avreglering och att gå över till system som finns i England, Tyskland och Österrike, i synnerhet som krav på viss reglering har rests på sina håll i dessa länder. Däremot bör man överväga en reglering som ställer i princip samma krav på hela branschen.

Frågan är dock vilka gemensamma krav som bör ställas upp. Vid behandlingen av den frågan måste man enligt vår mening beakta förhållandena i främst våra grannländer. Vid en jämförelse mellan Sverige och exempelvis Norge slås man av att den nuvarande svenska regleringen är mycket långtgående på flera punkter av skäl som numera inte har samma aktualitet som när regleringen tillkom på 1970- talet. I andra fall saknas varje form av reglering medan Norge har be- stämmelser. Vi berör några av de väsentligaste skillnaderna mellan regleringarna i Norge och Sverige i det följande.

Till en början kan man konstatera att tillstånd i Norge till be— vakningsverksamhet förutsätter att ledningen i företaget prövas med avseende på laglydnad men inte med avseende på medborgerlig pålitlighet. Vid prövning i tillståndsärenden görs alltså utdrag ur straffregister men inte ur säkerhetspolisens register. Men de svenska bestämmelserna om auktorisation förutsätter utdrag ur såväl det vanliga polisregistret som säkerhetspolisens register. Samma skillnad mellan länderna föreligger när det gäller övriga anställda i ett bevakningsföre- tag.

Vi vill ifrågasätta behovet av en slagning i säkerhetspolisens register

• Sida 171
•  Original

för här aktuell personal. Det finns visserligen ett behov av sådan kontroll av personal som arbetar vid försvarets anläggningar eller andra anläggningar av betydelse för totalförsvaret. För dessa fall finns dock särskilda regler om personalens prövning.

En annan väsentlig skillnad ligger i ansvaret för prövningen. I de bägge länderna prövas ledningen i företaget av den tillståndsgivande myndigheten. Men prövningen av övriga anställda ankommer i Norge på företaget. I Sverige görs den av den tillståndsgivande myndigheten. Det norska företaget har rätt att få utdrag ur straffregistret för prövningen av laglydnaden hos den som skall anställas eller är anställd. Ett tillstånd kan i Norge återkallas om en anställd gjort sig skyldig till grovt brott eller överträtt någon förutsättning för tillståndet.

En viktig skillnad ligger vidare i utbildningen av anställda med bevakningsuppgifter. I Norge ställer lagstiftningen krav på minst 80 timmars teoretisk och praktisk utbildning inom bevakningsföretaget. Programmet för utbildningen skall vara godkänt av den tillstånds— givande myndigheten. I Sverige bestäms utbildningens omfattning och innehåll av Rikspolisstyrelsen, för närvarande sammanlagt 217 timmar. Utbildningen kan göras inom bevakningsföretaget men också genom särskilda utbildningsföretag som skall vara auktoriserade.

Den svenska lagstiftningen omfattar endast bevakningsföretag, den norska går längre och omfattar bl.a. även centraler för mottagning av larm från överfalls- och inbrottslarmanläggningar.

• Sida 172
•  Original

Vår bedömning:

- Lagen (1974: 191) om bevalmingsföretag bör bilda utgångs— punkt för en reglering av säkerhetsbranschen liksom grunddragen i norska bestämmelser på området

Mot denna bakgrund anser vi att den svenska regleringen nu går alltför mycket i detalj och att rollfördelningen mellan myndigheterna och branschen bör ändras på flera punkter. Vid en översyn av den svenska regleringen bör grunddragen i de norska bestämmelserna kunna bilda utgångspunkt för en diskussion av en annan reglering i Sverige.

De nuvarande svenska bestämmelserna för här aktuella företag ställer de högsta kraven på bevakningsföretagen och väktarna. De kraven är angivna i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag. Innan vi går in på en diskussion av hur en kommande reglering bör utformas anger vi helt kort huvuddragen i de nuvarande bestämmelserna.

För att ett företag skall kunna auktoriseras enligt lagen om be— vakningsföretag skall det kunna antas att verksamheten vid företaget

— blir bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom branschen och — inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.

Enligt samma lag skall vidare personalen i det auktoriserade företaget vara godkänd. Vid ett godkännande görs en prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i det auktoriserade företaget. Kravet gäller all personal vid företaget, även föreståndare för verksamheten och ledamöter i företagets styrelse.

Bevakning får enligt lagen inte bedrivas utan auktorisation. Det är alltså fråga om ett obligatorium. Tillstånd till yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg och larminstallationsverksamhet är också obligatorier.

Lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg före— skriver sålunda att sådan försäljning får bedrivas endast efter tillstånd av polismyndigheten i den ort där rörelsen skall bedrivas. Lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m.

• Sida 173
•  Original

förutsätter vidare tillstånd för larminstallationsverksamhet. Tillståndet meddelas av polismyndigheten där verksamhetens ledning skall utövas. Något krav på den anställda personalen ställs däremot inte i lagstif— tningen om dyrkverktyg och larminstallationsverksamhet. På fram— ställning av larminstallationsföretag meddelar dock Rikspolisstyrelsen enligt polisregisterkungörelsen (1969z38) utdrag ur polisregister för den som söker sådan anställning vid företaget i vilken befattning med larminstallationer ingår.

Så långt de nuvarande bestämmelserna. Med hänsyn till vad vi anfört i det föregående finner vi det angeläget att i princip samma regler skall gälla för bevakningsföretag och väktare, larminstallationsföretag, konsulter i säkerhetsbranschen samt larmcentraler. Som strax skall beröras närmare bör en likartad ordning gälla för låssmedsföretag. Det är naturligt att utgå från de allmänna krav som nu gäller för bevakningsföretag. Det skall kunna antas att verksamheten

— blir bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed i branschen - inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.

Den myndighet som ger auktorisationen bör vidare godkänna ledningen med avseende på laglydnad. Något krav på att utdrag ur så- kerhetspolisens register skall göras bör inte ställas upp.

Övrig personal i företaget bör inte godkännas av myndighet. I den delen bör reglerna utformas med den norska lagstiftningen om bevakning m.m och den svenska lagstiftningen om larminstallationer som mönster. Företaget skall alltså ha rätt att få ett utdrag ur Riks- polisstyrelsens polisregister för den som skall anställas i här avsett företag. Dessutom bör lagstiftningen utformas som den norska så att företaget har en plikt att pröva laglydnaden inte bara i samband med anställning utan även senare med jämna mellanrum under anställnings- tiden.

Som senare skall beröras närmare anser vi att befogenheten att pröva frågor om auktorisation skall kunna överlämnas till branschorga— nisation eller annat samfund.

• Sida 174
•  Original

3.3.1. Utländska företag med verksamhet i Sverige

Vår bedömning:

— Nuvarande kontroll av styrelseledamöter utgår — Nuvarande kontroll av föreståndare kvarstå—r

Vår anslutning till EU medför att vi inte får upprätthålla något etableringshinder visavi företag i annat EU—land.

Om ett utländskt företag, vare sig från annat EU—land eller från stat utanför EU, vill etablera sig i Sverige, gäller enligt lagen (1992: 160) om utländska filialer m. m. att företaget skall bedriva sin verksamhet genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial). Vidare måste företaget utse en föreståndare för verksamheten som skall ha i lagen angivna befogenheter att representera filialen. Föreståndaren skall vara bosatt i Sverige. Något hinder mot att tillämpa bestämmelserna om vandels— och lämplighetskontroll i den nuvarande lagen om bevakningsföretag i fråga om föreståndaren finns alltså inte.

Lagen om bevakningsföretag föreskriver emellertid också att en vandels— och lämplighetskontroll skall göras med avseende på styrelseledarnöterna. I denna del blir den nuvarande regleringen uppen— barligen mycket svår att tillämpa utan diskrimineringseffekter med avseende på i utlandet bosatta styrelsemedlemmar som är utländska medborgare. Regleringen bör därför ändras antingen så att föreskriften om vandels- och lämplighetskontroll av styrelseledamöter begränsas till fall då dessa är bosatta i Sverige eller också på det sättet att kontrollen beträffande styrelseledamöter helt utgår. Den senare lösningen är enligt vår mening mest följdriktig. Vi föreslår att denna skall gälla generellt beträffande den del av säkerhetsbranschen som nu skall bli föremål för reglering.

• Sida 175
•  Original

3.3.2. Auktorisation av låssmedsföretag

Vår bedömning:

Det behÖVS auktorisation eller tillstånd för låssmedsverk- samhet

Som framgår av kapitel 3 i det föregående har statsmakterna tidigare i huvudsak avvisat låsutredningens förslag från år 1975 om auktorisa— tion och tillståndskrav beträffande låssmedsverksamhet. Endast för försäljning av dyrkverktyg har ett tillståndskrav uppställts.

Tillståndstvånget för försäljning av dyrkverktyg bör uppenbarligen upprätthållas även i framtiden eftersom det här är fråga om mycket känslig verksamhet.

I enlighet med vad som angavs redan när detta tillståndskrav infördes (prop. 1978/79:169 s. 23 ff) är emellertid vissa problem förenade med att låssmedsverksamheten i övrigt är helt oreglerad.

Så t.ex. gäller att fabrikanterna, däribland ASSA AB som dominerar marknaden, ställer stränga krav när det gäller nycklar och läs tillhörande högre säkerhetskategorier. En strikt behörighets- och legitimationskontroll rekommenderas i sådana fall, och nyckelämnena hålls inte tillgängliga annat än efter särskild prövning. Sådana nyckelämnen är numera också delvis patentskyddade.

Trots dessa rutiner uppfattas säkerhetssystemet av flera skäl som delvis ihåligt. Till en början gäller att någon vandelskontroll i egentlig mening inte kan ske på detta område. Fabrikanterna har svårigheter att kontrollera de företag till vilka nyckelämnen levereras, och med tanke på konkurrenslagstiftningen finns inte alltid möjlighet att vägra leverans även om osäkerhet uppstått i fråga om ett visst låssmedsföre- tag. Företagen å sin sida kan inte inhämta polisregisteruppgifter beträffande sina anställda.

En annan brist i säkerhetssystemet är den delvis okontrollerade hanteringen av utländska nyckelämnen som ibland kan användas även för kopiering av nycklar tillverkade av s. k. spärrade nyckelämnen. Patentintrång misstänks förekomma på området. En betydande oro föreligger för den utveckling som kan inträda när flertalet av de nuvarande patentens giltighetstid inom kort utgår.

För den som underkastar sig de kostnader och besvär som är förenade med att låta installera ett låssystem av högre säkerhethrad innebär dessa luckor i säkerhetssystemet självfallet en väsentlig

• Sida 176
•  Original

olägenhet.

Auktorisation genom Sveriges låssmedsmästares riksförbund

I den promemoria från handelsdepartementet (återgiven i prop. 1978/79:169 s. 23 0 som låg till grund för statsmakternas avvisande av låsutredningens förslag konstaterades att en ordning med frivillig statlig auktorisation av låssmeder inte skulle innebära några större fördelar från konsumentsynpunkt. Därvid åberopades att konsumenter— na hade möjlighet att vända sig till medlemmar av Sveriges låssmeds- mästares riksförbund.

Detta gäller fortfarande. Riksförbundet har dessutom med början hösten 1986 infört ett eget auktorisationsförfarande. För att bli medlem i riksförbundet krävs bl.a. att sökanden innehar mästarbrev och har drivit eget företag i minst två år samt att sökanden har gjort sig känd för redbarhet, har sin verksamhet i tillfredsställande skick och erforderliga lokaler samt lämnar allmänheten en fullständig låssmeds- service. För att en medlem skall få auktorisation krävs ytterligare bl.a. att medlemmen förbinder sig att följa de beslut som har meddelats av förbundets disciplinnämnd. Någon ändring i dessa principer planeras inte.

För närvarande är ca 150 låssmedsföretag auktoriserade. Av de drygt 100 låssmedsföretag som förekommer i yrkesregistret i tele— fonkatalogen för Stockholms län anger knappt 70 att de är auktorise— rade. Det kan beräknas att det i hela landet finns högst ca 200 låssmedsföretag som är fast etablerade men som saknar riksförbundets auktorisation.

I de nyss angivna siffrorna ingår inte nyckelbarer, dvs. företag som uteslutande sysslar med kopiering av nycklar, ofta som sidoverksamhet till annan näringsverksarnhet, framför allt Skomakeri. Dessa företag betraktas av riksförbundet inte som låssmedsföretag och kan av flera skäl inte komma i fråga vare sig för medlemsskap eller auktorisation. Så t.ex. erbjuder de inte allmänheten någon fullständig låssmedsservice och lokalerna skulle sannolikt i flertalet fall inte kunna godkännas från förbundets sida. Hur många företag av detta slag som finns i landet är osäkert; enligt en uppgift som vi har erhållit skulle det röra sig om ca 1.000 företag, men vissa uppskattningar som vi har gjort tyder på att siffran är tilltagen i överkant.

• Sida 177
•  Original

Skall den frivilliga auktorisationen genom förbundet kvarstå?

Att nyckelbarerna inte heller i ett eventuellt statligt system kan komma i fråga för ett auktorisationsförfarande finner vi uppenbart. När det gäller egentliga låssmedsföretag ser vi inte tillräckliga skäl att ersätta riksförbundets på frivillig väg införda auktorisation, som av allt att döma fungerar väl och hanteras på ett ansvarsfullt sätt, med ett statligt auktorisationsförfarande. För att en del av de problem som är förenade med den nuvarande ordningen skall undanröjas bör emellertid enligt vår mening gälla att riksförbundet skall ha möjlighet att inhämta polisregisteruppgifter beträffande föreståndare i de företag som söker eller har erhållit auktorisation genom förbundets försorg. De auktorise— rade företagen bör å sin sida kunna inhämta sådana uppgifter be- träffande sina anställda eller dem som söker anställning. En förut— sättning för detta synes vara att förbundets verksamhet så till vida ställs under statlig kontroll att dess beslut i auktorisationsärenden blir möjliga att överklaga.

Vi återkommer i det följande till frågorna om vad slags behörighet som bör vara förenad med auktorisationen och behovet av ett till— ståndsförfarande vid sidan av auktorisationssystemet.

I detta sammanhang vill vi framhålla att ingen annan sektor inom säkerhetsbranschen har ett auktorisationsförfarande av det slag som Sveriges låssmedsmästares riksförbund utvecklat. I den mån en annan förening av säkerhetsföretag skulle vilja införa ett motsvarande förfarande bör den ges samma möjligheter som riksförbundet. En sådan ordning kommer att i praktiken nära motsvara ett s.k. certifie- ringssystem. Vi återkommer till detta i det följande.

3.4 Bakgrunden till den nuvarande regleringen av bevakningsföretagen

Frågan är om det är nödvändigt att införa en obligatorisk auktorisation för företag i säkerhetsbranschen. Kan man inte nöja sig med en möjlighet för företagen i branschen att erhålla en frivillig auktorisation som i princip bygger på de krav som nu ställs på bevakningsföretag och väktare?

Innan vi går in på den frågan vill vi nämna något om tillkomsten av nuvarande reglering av bevakningsföretagen.

De ursprungliga bestämmelserna om auktorisation av bevaknings- företag var från 1950—talet - kungörelsen (1951 :640) om enskilda be— vakningsföretag. Kungörelsen avsåg enbart frivillig auktorisation. Den meddelades av länsstyrelse.

• Sida 178
•  Original

Nuvarande lag

Men vid tillkomsten av nuvarande lag från 1974 ändrades bestämmel— serna till att gälla obligatorisk auktorisation. Ändringen baserades på förslag i en promemoria om enskilda bevakningsföretag. Den hade utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för Justitiedeparte- mentet, Rikspolisstyrelsen och Försvarsstaben. Förslagen redovisades i propositionen 1974z39 med förslag till lag om bevakningsföretag.

Varför ett obligatorium?

Arbetsgruppen (sid 17 ff i propositionen 1974z39) pekade bl.a. på riskerna för att den som tvingades att vända sig till ett icke—auktoriserat bevakningsföretag skulle tillhandahållas en ineffektiv bevakning eller t.o.m. bli utsatt för brottsliga gärningar från bevakningsföretagets eller dess personals sida. Arbetsgruppen menade att de riskerna borde undanröjas.

Det hör dock till bilden att gruppen inte hade statistik som visade på missförhållanden men gruppen pekade på några fall som enligt gruppen belyste behovet av en vidgad kontroll av bevakningsföretagen.

Gruppen fann det inte möjligt att skaffa in underlag för en samlad redovisning av de fall då missbruk av bevakningsverksamheten som sådan eller brottslighet i annat fall hade förekommit i samband med utövande av bevakningsverksamhet i icke-auktoriserad form. Gruppen hade i stället försökt att få fram uppgifter genom underhandsför- frågningar men hade inte fått fram en samlad bild av läget.

Konkurrensskäl

Arbetsgruppen åberopade också konkurrensskäl för sin ståndpunkt. Gruppen framhöll bl.a. att rätten att driva bevakningsföretag utan auktorisation kunde medföra förskjutningar från konkurrenssynpunkt på bevakningsmarknaden. Enligt gruppens mening kunde de icke— auktoriserade företagen anställa personal som inte skulle fylla måttet vid prövningen enligt kungörelsen om auktorisationen. Sådan personal, som alltså måste anses mindre kvalificerad, fick enligt gruppen av naturliga skäl i många fall nöja sig med sämre löneförmåner än den personal som hade förutsättningar att bli godkänd för anställning i ett auktoriserat företag. Att lönekostnaderna oftast blev lägre för det icke- auktoriserade företaget innebar enligt gruppen att detta kunde erbjuda

• Sida 179
•  Original

sina tjänster till ett billigare pris än de företag som endast anställde kvalificerad personal.

Enligt arbetsgruppens mening medförde den fria etableringsrätten även en annan nackdel i konkurrenshänseende för de auktoriserade företagen, eftersom prövningen av en person, som skulle anställas i ett auktoriserat bevakningsföretag, ibland kunde dra ut på tiden.

Att undanröja nu angivna skillnader i konkurrensavseende mellan auktoriserade och icke—auktoriserade enskilda bevakningsföretag var enligt arbetsgruppens mening en angelägen uppgift inte minst med hänsyn till att de icke-auktoriserade företagen ökade risken för en sänkning av standarden inom bevakningsbranschen eller i vart fall bidrog till att hindra en höjning av den.

Av här angivna skäl ansåg arbetsgruppen att övervägande skäl talade för att samhället borde ta på sig ett ökat ansvar för all bevaknings— verksamhet genom att kontrollen över de enskilda bevakningsföretagen utökades till att avse samtliga företag. Man borde införa ett obligato— riskt krav på auktorisation som förutsättning för rätten att driva bevakningsverksamhet. Gruppen sade sig vara medveten om att ett genomförande av dess förslag innebar ett ingrepp på näringsfrihetens område och föreslog därför att reglerna om auktorisation m.m. skulle tas in i lag.

Arbetsgruppen konstaterade i anslutning till detta ställningstagande att en sådan ordning otvivelaktigt skulle medföra ökade arbetsuppgifter för det allmänna. Omfattningen av detta merarbete torde enligt gruppen inte vara alltför betydande och borde enligt arbetsgruppens mening vägas mot de vinster från brottsförebyggande och andra synpunkter som en obligatorisk auktorisation skulle medföra.

NO:s synpunkter

I ett remissyttrande över arbetsgruppens promemoria framhöll Närings- frihetsombudsmannen (NO) att varje form av auktorisation, offentlig eller privat, i princip är en konkurrensbegränsning som medför risk för skadeverkningar i den praktiska tillämpningen. NO framhöll vidare att ämbetet tidigare i olika sammanhang ställt sig avvisande till auktorisationssystem som inte kunnat motiveras med starka allmänna intressen, främst olika säkerhetssynpunkter. Samtidigt som NO konstaterade att han i detta fall inte ville motsätta sig förslaget betonade han att det alltid från konkurrenssynpunkt är väsentligt i ett auktorisationssystem att kompetensen hos den sökande är avgörande för auktorisationen och inte behovet av ytterligare företag eller anställda i en bransch. Statsmakterna följde i huvudsak arbetsgruppens förslag.

• Sida 180
•  Original

3.5 Tillstånd bör under alla förhållanden krävas i ett antal fall även i fortsättningen

Ser man till vad som förekom vid tillkomsten av lagen (1974: 191) om bevakningsföretag kan det synas onödigt att ställa frågan om obligato— risk eller frivillig auktorisation för här avsedda företag i säkerhets- branschen. Men förhållandena är i dag i många avseenden helt annorlunda än då lagen om bevakningsföretag tillkom.

Det är dock klart att det även i fortsättningen bör av bl.a. rättstrygg— hetsskäl krävas tillstånd för viss verksamhet. Det kan även behövas för verksamhet som på ett eller annat sätt griper in i polisens eller en annan myndighets organisation och verksamhet.

Vi belyser dessa frågor i det följande.

Om en person skall utrustas med maktbefogenheter bör alltid tillstånd krävas

Det är självfallet så att det alltid måste krävas tillstånd för uppgifter som innebär någon form av maktbefogenheter. Uppgifter av det slaget kan ses som någon form av myndighetsutövning. Något särskilt tillstånd skall naturligtvis inte behövas i den mån sådana befogenheter enligt lag är förenade med själva tjänsteställningen, såsom fallet är för exempelvis räddningstjänstens och järnvägarnas personal. Men det måste alltså även fortsättningsvis krävas tillstånd för att arbeta som ordningsvakt, skyddsvakt, fiskeritillsynsman, jakttillsynsman eller i andra funktioner som ger utövaren särskilda befogenheter att ingripa mot andra eller att använda våld för att genomföra åtgärder som hänger samman med tjänsten.

Auktorisation bör även krävas förföretag som erbjuder bevalming genom ordningsvakter och skyddsvakter

Av samma skäl som det krävs tillstånd att arbeta som ordningsvakt eller skyddsvakt bör företag som erbjuder bevakning genom ord— ningsvakter och Skyddsvakter ha tillstånd till denna verksamhet.

Statliga och kommunala myndigheter är undantagna från tillämp- ningen av nuvarande lag om bevakningsföretag. Frågan är om det undantaget bör gälla i framtiden.

Vi anser dock att statliga och kommunala myndigheter inte skall behöva ha särskilt tillstånd. Det är givet att exempelvis försvarsmyn—

• Sida 181
•  Original

digheter skall kunna utföra bevakningsuppgifter åt varandra utan tillstånd. Detsamma gäller en samverkan mellan de kommunala organen i en kommun, även om kommunen bolagiserat viss verksam- het och inte behållit den myndighetsform som tidigare var den normala formen för verksamheten. Den omständigheten att de kommunala organen tillämpar interndebitering eller annan form för betalning av tjänster som utförs av ett kommunalt organ åt en eller flera andra kommunala organ förändrar inte bilden enligt vår mening. Vi föreslår att verksamhet som utförs av eller på uppdrag av en statlig eller kommunal myndighet principiellt sett skall vara tillståndsfri. I den mån ett statligt eller kommunalt bolag avser att till någon del arbeta på den öppna marknaden, bör dock samma krav ställas på dem som ett privat företag.

Tillstånd bör också krävas för larminstallationsverksamhet, för försäljning av dyrkverng och för vissa larmcentraler

Som nämnts krävs det tillstånd av polismyndighet för att bedriva larminstallationsverksamhet. Bestämmelserna om det finns i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. Lagen har främst tillkommit för att s.k. falska larm skall kunna undvikas och för att arbetsbelastningen på polisen på grund av falska larm skall kunna reduceras till ett minimum. Larminstallationsverk— samhet påverkar polisens arbetsmiljö på ett oacceptabelt sätt om inte den sköts på ett riktigt sätt. Bestämmelser om tillstånd av den berörda polismyndigheten behövs därför även i fortsättningen.

För närvarande krävs inte någon auktorisation av företag som endast ägnar sig åt att ta emot och vidarebefordra larm — företag som bedriver vad som vanligen kallas larmcentralverksamhet. Många av de nuvarande larmcentralerna drivs dock av bevakningsföretag som har auktorisation enligt lagen om bevakningsföretag, därför att de även bedriver bevakningsverksamhet som faller under denna lag.

Men det finns företag som inte faller in under den nuvarande lagen om bevakningsföretag. Det största företaget av detta slag är SOS Alarm i Sverige AB. Dessutom finns det en antal mindre företag som driver larmcentraler. Vi saknar dock uppgift om antalet.

Det hör till bilden att försäkringsbolagen har intresserat sig för frågor som gäller larmcentraler och ställt upp regler för hur en sådan verksamhet skall bedrivas för att verksamheten skall kunna försäkras.

Den verksamhet som bedrivs av larmcentraler vid företag som inte är auktoriserade enligt nuvarande lagstiftning om bevakningsföretag har, såvitt vi vet, fungerat i stort sett tillfredsställande men det finns dock anledning att ställa sig frågan om verksamheten bör vara

• Sida 182
•  Original

underkastad obligatorisk auktorisation.

För en sådan ordning talar att larmcentraler ofta sitter inne med information om säkerhetssystem hos myndigheter, företag och enskilda. Informationen finns på ritningar och andra handlingar som personal hos larmcentralen har tillgång till. Centralen disponerar ofta nycklar och koder till låsanordningar i kundernas lokaler och till andra utrymmen. Med den teknik som nu är under stark utveckling blir det vidare möjligt att från en larmcentral stänga av vissa larm hos centralens kunder genom åtgärder vid själva centralen.

Om informationen, nycklarna och koderna kommer i orätta händer kan de utnyttjas till stor skada för myndigheterna, företagen och enskilda.

För en frivillig auktorisation talar att verksamheten vid larm— centralerna har fungerat tillfredställandc.

Vi har övervägt frågan närmare och funnit att krav på obligatoriska regler bör ställas upp men endast i de fall det är fråga om företag som tar emot larm och regelmässigt vidarebefordrar dem till företag som är underkastade obligatorisk auktorisation enligt den nya säkerhetsla— gen, t.ex. därför att de rycker ut efter larm om brottslig verksamhet. Det är emellertid angeläget att prövningen när det gäller denna nya form av auktorisationspliktig verksamhet i möjligaste mån förenklas.

Vi vill därför förorda att larmcentralverksamhet vid företag, som inte faller under lagen om säkerhetsföretag av annat skäl, visserligen skall kräva tillstånd men att den närmare kontrollen av förutsätt— ningarna för tillståndsgivningen och verksamhetens bedrivande läggs på ett certifieringsorgan — en konstruktion som vi också valt när det gäller låssmedsverksamhet. Vi utvecklar den frågan i ett följande avsnitt.

I detta fall förutsätter vi att tillstånd skall meddelas av polismyndig- het där länspolismästare är chef. Innan sådana tillstånd kan meddelas, skall dock Rikspolisstyrelsen ha utarbetat en kravspecifikation beträffande förutsättningarna för sådana tillstånd. Styrelsen bör ta fram dem i samarbete med bl.a. försäkringsbolagen, företrädare för säkerhetsbranschen och SWEDAC - styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll.

För att här aktuellt företag skall kunna få tillstånd skall företaget kunna visa att det godkänts av ett certifieringsorgan, som ackrediterats av SWEDAC. Organets godkännande ges efter en prövning av om företaget uppfyller de krav som Rikspolisstyrelsen och SWEDAC har ställt upp. Polismyndigheten gör inte någon sådan prövning utan begränsar sin kontroll till att ett godkännande finns och en kontroll av företagets ledning och föreståndare för verksamheten. Kontrollen av de anställda följer i övrigt samma regler som gäller för auktoriserade företag, dvs den uppgiften skall ligga på företaget självt.

• Sida 183
•  Original

Med dessa utgångspunkter kommer ett antal verksamheter att ligga utanför bestämmelserna om tillståndsplikt. Men genomgående gäller att krav på tillstånd kommer att avse all verksamhet där det gäller att vidarebefordra larm till företag som har personal som skall rycka ut i syfte att ingripa mot brottslig verksamhet om det behövs. Reglerna om obligatorisk auktorisation och tillstånd till larmcentral kommer att avse i princip samma säkerhetsområde.

En ny verksamhet som har börjat tillämpas i Göteborg går ut på att dresserade hundar, försedda med en radiosändare, används för kontroll av bl.a. inhägnade hamnområden. Enligt uppgift beger sig en hundförare till platsen för larmet för att ta hand om hunden och se vad som inträffat men han har inte i uppdrag att ingripa. Denna form av utryckning bör inte leda till att företagets verksamhet betraktas som tillståndspliktig. Men verksamheten kan bli föremål för frivillig auktorisation.

Kravet på tillstånd bör inte gälla SOS ALARM

Frågan är om tillståndsplikten även bör gälla SOS Alarm i Sverige AB. Det ägs gemensamt av staten, Svenska Kommunförbundet och Landstingförbundet. Företaget driver SOS-larmcentraler över hela landet. Verksamheten upphandlas av staten och bedrivs på statens uppdrag. Enligt ett avtal mellan staten och företaget har personalen tystnadsplikt. Enligt samma avtal skall företaget vidare följa de bestämmelser som gäller för statliga myndigheter enligt förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter.

Enligt 1 & förordningen tillämpas den på statliga myndigheter som befattar sig med uppgifter eller förhållanden som rör totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Varje myndighet skall enligt 2 5 svara för att det finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd inom myndig— hetens verksamhetsområde. Enligt samma paragraf omfattar säkerhets- skyddet bl.a.

l. skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt sekretessla- gen (19802100) omfattas av sekretess (sekretesskydd),

2. skydd mot att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden, fartyg, flygplan och andra ställen där de kan få kännedom om uppgifter som avses i punkt 1 eller där verksamhet som har betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt bedrivs (tillträdesskydd),

3. skydd mot att någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt får sådan tjänst eller sådant vikariat eller uppdrag som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (infiltrationsskydd),

4. information till berörda arbets— och uppdragstagare om sekretess-,

• Sida 184
•  Original

tillträdes- och infiltrationsskyddet vid myndigheten, 5. kontroll av sekretess-, tillträdes- och infiltrationsskyddet vid myndig- heten och av informationen om detta skydd.

Enligt 1 5 fjärde stycket personalkontrollkungörelsen (1969:446) - i dess lydelse enligt förordningen (1994:109) - har företaget möjlighet att personalkontrollera sin personal. Stycket lyder.

Med tjänst jämställs också anställning eller uppdrag hos ett företag eller något annat enskilt organ med funktion inom totalförsvaret som, utan att det är fråga om upphandling enligt tredje stycket, har en verksamhet där det förekommer uppgifter som skall hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet.

Enligt 4 5 förordningen beslutar Regeringen eller myndighet som rege— ringen bestämmer om inplacering i skyddsklass i fall som avses i 1 & fjärde stycket. Enligt uppgift kommer företaget inom kort att begära att alla operatörstjänster vid företaget skyddsklassas.

Det vi velat uppnå genom ett krav på tillstånd för larmcentraler är redan inskrivet i de regler som gäller för verksamheten, företagets organisation och inriktning. När det gäller kontroll av personalen vid företaget är kontrollen mer långtgående än vi förutsätter för tillstånd för larmcentraler. Vi vill därför förorda att SOS Alarm i Sverige AB undantas från tillståndsplikt enligt lagen om säkerhetsföretag. I den mån andra företag kan komma att ägna sig åt larmcentralverksamhet på uppdrag av staten bör detsamma gälla för sådana företag. Även på detta område bör den generella princip som vi förut har slagit fast ha tillämpning, nämligen att ett obligatoriskt auktorisationskrav inte skall gälla verksamhet som utförs av eller på uppdrag av statlig eller kommunal myndighet.

Yillstånd bör även krävas för bevakningsföretag med verksamhet som ligger nära polisverksamhet

Vissa delar av bevakningsföretagens verksamhet har sådan betydelse för polisens arbete och är så närliggande detta arbete att det under alla förhållanden bör krävas en auktorisation av det allmänna för att verksamheten skall få bedrivas. Vi anser det alldeles klart att auktori— sation bör krävas för att ett företag skall få åta sig uppgifter med möjlighet att ingripa mot ordningsstörningar på allmänna platser eller utryckning efter larm om inbrott eller annan brottslig verksamhet. Med uttryckning efter larm om brottslig verksamhet avses inte varje fall då personal beger sig till platsen för ett sådant larm utan endast situatio-

• Sida 185
•  Original

ner då personalen har till uppgift att ingripa mot eventuell brottslig verksamhet. Generellt bör också under alla förhållanden gälla att endast auktoriserade företag bör få arbeta med personal som är utrustad med batong, skjutvapen eller annat vapen.

Tillstånd till låssmedsverksamhet

I det föregående har vi avstyrkt tanken på att ersätta Sveriges Låssmedsmästares riksförbunds på frivillig väg införda auktorisation med ett statligt auktorisationsförfarande men förordat att det till riksförbundets auktorisationsförfarande skall kopplas en rätt att få ta del av polisregisteruppgifter beträffande anställningssökande och anställda. Det är emellertid av flera skäl nödvändigt att tillhandahål— la ett alternativ för de låssmedsföretag som inte kan erhålla auktorisa- tion.

Som vi ser det bör nämligen någon form av auktorisation eller tillstånd principiellt krävas inte bara för försäljning av dyrkverktyg utan också för att ett företag skall få äta sig uppdrag som går ut på att installera, reparera eller öppna lås som är fast installerade eller avsedda för fast installation i byggnader. Därmed skulle de säker— hetsproblem som har påtalats på detta område kraftigt minska. Allmänheten har i dessa avseenden rätt att kräva att lagstiftningen bidrar till en godtagbar säkerhet.

Härvid måste beaktas att Sveriges låssmedsmästares riksförbund ställer särskilda krav bl. a. på viss tids dokumenterad yrkesverksamhet och förbundet auktoriserar inte andra företag än sådana som kan erbjuda fullständig låssmedsservice Även seriösa företag som inte uppfyller dessa villkor måste kunna få tillstånd att bedriva sin verksamhet.

Vi anser därför att företag som inte är auktoriserade bör kunna erhålla tillstånd i annan form, som dock inte skall meddelas efter samma ingående prövning som i dag gäller för auktorisation. För tillstånd bör emellertid krävas att föreståndaren är lämplig med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter. Vidare bör vissa krav på utbildning ställas. Tillstånd bör ha samma verkan som en av Sveriges låssmedsmästares riksförbund meddelad auktorisation, bortsett från att det inte innebär samma garanti för yrkesskicklighet som en sådan auktorisation. Även företag som har tillstånd bör således ha rätt att begära polisregisterutdrag beträffande de anställda. Av de uppgifter som har lämnats i det föregående framgår att med denna utgångspunkt ca 200 företag torde komma att begära tillstånd för sin verksamhet.

När det gäller nyckelbarer, som i enlighet med vad som förut anförts ofta utgör komplement till annan verksamhet såsom exempelvis

• Sida 186
•  Original

Skomakeri, finns det enligt vår mening inte tillräckliga skäl att införa en ordning som skulle innebära att dessa företags verksamhet omöjligggörs. Detta skulle dessutom innebära en klar försämring från servicesynpunkt.

En fråga som vi emellertid har övervägt särskilt är om kravet på auktorisation eller tillstånd bör införas även för kopiering eller annan efterbildning av nycklar. För egentliga låssmedsföretag - dvs. sådana företag som erbjuder fullständig låssmedsservice - skulle ett sådant krav sakna betydelse, eftersom dessa företag enligt det föregående under alla omständigheter måste ha auktorisation eller tillstånd. Nyckelbarerna skulle emellertid bli skyldiga att söka särskilt tillstånd för att få fortsätta sin verksamhet, varvid kontroll mot polisregister skulle kunna ske. Av skäl som har angetts i det föregående kan dessa företag inte komma i fråga för auktorisation.

Vad som framför allt skulle tala för ett tillståndskrav på detta område är intresset av att erforderlig behörighetskontroll företas innan kopierade nycklar lämnas ut. Det gäller då inte den enklaste typen av nycklar; beträffande sådana företar inte heller egentliga låssmedsföre— tag någon kontroll. När det är fråga om nycklar tillhörande mera avancerade typer av låssystem tillämpar däremot som förut nämnts låssmedsföretagen i enlighet med fabrikanternas anvisningar en behörighetskontroll som är mer ingående ju större säkerhet som låssystemet avses erbjuda. Att låssmedsföretagen tillämpar en sådan behörighetskontroll är regelmässigt också ett villkor för leverans. Någon garanti för att nyckelbarerna tillämpar motsvarande kontroller finns inte i dag.

Möjligheten för nyckelbarerna att från annat håll än genom de etablerade fabrikanterna komma över 5. k. spärrade nyckelämnen som kan användas för kopiering av sådana nycklar har ökat på senare tid. Dels säljs efterbildningar i viss utsträckning illegalt särskilt i vissa främmande länder, dels har patentskyddet i en del fall upphört.

Enligt vad som har framhållits för oss av ASSA och andra nyckel- fabrikanter kommer en mycket stor del av patentskydden att upphöra kring sekelskiftet, vilket innebär att de flesta slags nyckelämnen kan komma att förvärvas av nyckelbarerna. Säkerheten skulle därför minska mycket kraftigt, i den mån inte nyckelbarerna dels blir föremål för en laglydnadskontroll, dels för att få bedriva sin verksamhet blir skyldiga att undergå utbildning vad avser behörighetskontrollen i avancerade låssystem och blir föremål för en viss tillsyn i detta avseende.

Nu angivna förhållanden har lett oss till slutsatsen att det är önskvärt att även nyckelbarernas verksamhet ställs under kontroll genom ett tillståndssystem. Detta har också sedan lång tid tillbaka varit ett krav både från låssmedsbranschens sida och från fabrikanthåll.

• Sida 187
•  Original

De riktlinjer som gäller för nya statliga åtaganden medför att vi inte anser oss kunna föreslå att ett sådant kontrollsystem skall hanteras av staten. Som förut har nämnts rör det sig här om ca 1 000 företag.

Styrelsen för Sveriges Låssmedsmästares riksförbund har emellertid framhållit för oss att förbundet är berett att svara för ett kontrollsystem omfattande inte bara de etablerade låssmederna utan även nyckel- barerna. Detta förutsätter en delegation till förbundet genom lagstift- ning. Under förutsättning att även andra branschsammanslutningar som har förutsättningar för att hantera ett kontrollsystem kan få motsvaran- de delegation - vilket vi anser vara en självklarhet - anser vi att en sådan ordning är godtagbar från allmänna synpunkter.

Vårt förslag innebär därför att förbundet - liksom eventuella andra sammanslutningar - skall få behörighet att pröva inte bara frågor om auktorisation utan även frågor om tillstånd för sådana företag som inte kan uppfylla auktorisationskraven. Vi föreslår vidare att all lås- smedsverksamhet, således även kopiering av nycklar, skall förutsätta auktorisation eller särskilt tillstånd. Detta krav bör dock begränsas till att avse lås som är eller avses bli installerade i byggnader.

• Sida 188
•  Original

3.6 Behövs regler för annan verksamhet i säkerhetsbranschen?

Vår bedömning:

- Det bör finnas möjligheter till en frivillig auktorisation för fall som inte faller under reglerna om obligatorisk auktori— tation reglerna för obligatorisk och frivillig auktorisation bör vara likformiga

Är det inte fråga om företag med personal med särskilda maktbefogen— heter eller andra företag av det slag som angetts under punkten 3.5, kan man diskutera om det behövs en auktorisation av en statlig myndighet.

Vi anser att det är viktigt att allmänheten har möjlighet att anlita företag i säkerhetsbranschen som erhållit den kvalitetsstämpel som en auktorisation rent faktiskt kan anses utgöra. Att allmänheten har den möjligheten har betydelse ur flera synpunkter. Allmänheten har en berättigad oro för brott. Det är viktigt att åtgärder vidtas i syfte att minska denna oro. Att kunna anlita ett auktoriserat företag bör verka i den riktningen. En auktorisation bör också typiskt sett kunna före— bygga brott inom säkerhetsbranschen genom vandelsprövningen och genom den tillsyn av säkerhetsföretaget som följer med en auktorisa- hon.

Det är enligt vår mening viktigt att auktorisationen i säkerhets— branschen blir så långt Enöjligt likformig. För allmänheten bör reglerna för auktoriserade företag framstå som ett helt, där reglerna för van— delsprövning och tillsyff m.m. är likformiga. För det krävs inte att auktorisationen är obligatorisk över hela linjen. Det är möjligt att utforma ett enda system för auktorisation som är obligatorisk för viss verksamhet och frivillig för annan. I ett sådant system bör med— delandet av auktorisation och tillsynen över auktoriserade företag läggas på endast en myndighet per län, oavsett om det är fråga om obligatorisk eller frivillig auktorisation. I valet mellan olika organ har vi stannat för polismyndigheten i länet eller, om det finns fler polisdistrikt i ett län, polismyndigheten, där länspolismästaren är chef.

Under punkten 3.5 har vi tagit upp fall där det bör vara en obligato- risk auktorisation. I övriga fall skulle frivillig auktorisation kunna

• Sida 189
•  Original

komma i fråga. Väljes frivillig auktorisation i dessa fall får man ett blandat system med både obligatorisk och frivillig auktorisation. Systemet bör dock utformas så att det för allmänheten framstår som ett enda system där reglerna för auktorisation är desamma oavsett om det är fråga om obligatorisk eller frivillig auktorisation. Allmänheten skall inte behöva hålla reda på gränserna för de olika formerna av auktorisa- tion.

I det följande beskriver vi i stort hur en ny lag skulle kunna byggas upp med dessa utgångspunkter.

3.7 En ny lag om obligatorisk och frivillig auktorisation 3. 7. I Omfattningen av en ny lag

En ny lag skulle lämpligen kunna benämnas lag om säkerhetsföretag. Med ett sådant företag avses bevakningsföretag, larmföretag, säker— hetskonsulter och låssmedsföretag.

Liksom bevakningsföretag enligt nuvarande lagstiftning bör be— vakningsföretag definieras i den nya lagen som den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet, offentlig tillställning, plats dit allmänheten äger tillträde eller något annat sådant eller också att bevaka enskild person för dennes skydd. Med väktare avser vi liksom i nuvarande lagstiftning den som är anställd i ett auktoriserat bevakningsföretag för att utföra bevakningstjänst.

I definitionen av bevakningsföretag bör även bevakning av värde— transporter tas med. Enligt den tidigare nämnda rapporten om ökad säkerhet vid värdetransporter, som publicerats i Rikspolisstyrelsens rapportserie, har de rättsvårdande myndigheterna hittills uppenbarligen inte uppfattat vissa budfirmors och andra liknande företags transporter av värde som bevakning. Gruppen vill därför utvidga bestämmelserna i lagen om bevakningsföretag till olika former av värdetransporter och har i detta syfte försökt att definera vad värde är, liksom vad värde- transport är.

Som kommer att framgå av den följande framställningen avser vi inte att föreslå en särskild auktorisation av företag som bevakar värde— transporter enbart på denna grund. Vi anser därför att det inte behövs några närmare definitioner av begreppen värde och värdetransport - definitioner som är svåra att göra utan att gråzonerna blir stora och som också kan leda till byråkratiska gränsdragningsproblem. Larm— företag är en beteckning som tidigare inte använts i lagstiftning. Med den beteckningen menar vi här den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning installera, montera, reparera eller ändra larmanlägg—

• Sida 190
•  Original

ningar eller ta emot larm från sådana anläggningar.

Begreppet låssmedsföretag är inte heller använt i lagstiftningen. Med det avser vi den som yrkesmässigt åtar sig att installera, reparera eller öppna lås eller att tillverka nycklar genom kopiering eller annan efter- bildning eller som säljer dyrkverktyg. I det begreppet ingår nyckel- barer.

Med nu angivna utgångspunkter kommer en sådan lag att omfatta

- auktoriserade bevakningsföretag omkring 250 - väktare 16.000 - 17.000 - larminstallationsföretag med tillstånd

av polismyndighet omkring 1.100 - larmcentraler som uppfyller försäkringsbolagens

krav för larmcentraler 35 - låssmedsföretag omkring 350

I siffran för låssmedsföretag ingår inte nyckelbarer. De uppskattas till högst 1.000. Men siffran är osäker. Sammanställningen saknar vidare uppgifter om vissa larmcentraler och säkerhetskonsulter. Antalet beräknasdock vara litet.

3.7.2. Obligatorisk auktorisation

Den nya lagen bör ha frivillig auktorisation som ett huvudfall. Den obligatoriska auktorisationen anges som ett undantag. I överensstäm— melse med vad vi förut har anfört får ett företag inte utan auktorisation

- l. tillhandahålla ordningsvakter, Skyddsvakter eller annan personal med särskilda befogenheter som grundar sig på myndighets förordnande, - 2. bevaka enskild person för dennes skydd, - 3. ingripa mot ordningsstörningar på offentliga platser, - 4. rycka ut efter larm om brottslig verksamhet, - 5. bedriva verksamhet med personal som är utrustad med batonger, skjutvapen eller andra vapen, - 6. installera, montera, reparera eller ändra larmanläggningar, - 7. ta emot larm från larmanläggningar för vidarebefordran till polisen eller företag som avses i 1 - 5, - 8. installera, reparera eller öppna lås som är fast installerade eller avsedda för fast installation i byggnader eller framställa nycklar till sådana lås genom kopiering eller annan efterbildning eller sälja dyrkverktyg.

Som vi har uttalat i det föregående bör det kunna föreskrivas att auktorisation skall kunna meddelas genom branschorganisation eller annat enskilt samfund. I den mån sådana föreskrifter har meddelats och

• Sida 191
•  Original

den enskilda sammanslutningen har ställt upp speciella krav för auktorisation bör det finnas en möjlighet att få särskilt tillstånd som alternativ till auktorisation.

I kapitel 7 kommer vi att ta upp frågan om s k entrévärdsverksam- het dvs. bevakning av in- eller utgångar till lokaler och utrymmen där alkoholdrycker serveras. Även beträffande sådan verksamhet bör enligt vad vi där närmare utvecklar krävas auktorisation eller särskilt tillstånd.

Bestämmelserna om obligatorisk auktorisation bör dock inte gälla verksamhet som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Motsva- rande undantag finns i dag i lagen om bevakningsföretag. Som vi redan har varit inne på, bör också undantag gälla för företag som enbart åtar sig uppdrag av statliga och kommunala myndigheter. Det bör nämligen finnas möjlighet exempelvis för en kommun att organise- ra den kommuninterna bevakningen i ett kommunalt företag. Vi åter- kommer till den frågan i författningskommentarerna.

Bestämmelserna om auktorisation bör inte heller gälla bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som meddelats honom. Den bestämmelsen finns i dag i samma lag.

Kravet på obligatorisk auktorisation enligt denna modell är alltså starkt begränsat i förhållande till nuvarande lag om bevakningsföretag. Endast en mindre del av den verksamhet som för närvarande är underkastad auktorisation kommer att bli auktorisationspliktig. Den föreslagna konstruktionen i fråga om låssmedsverksamhet innebär en nyhet utom såvitt avser försäljning av dyrkverktyg. Detsamma gäller det auktorisationskrav som föreslås infört för vissa larmcentraler.

I andra fall än de nyss nämnda är det alltså fråga om frivillig auktorisation. Vi återkommer i specialmotiveringen till avgränsnings— frågorna. Två principiellt viktiga, mera allmänna frågor vill vi dock beröra redan här, nämligen bevakning av fastigheter, anläggningar och liknande samt bevakning av värdetransporter.

Bör tillstånd krävas för bevakning av fastigheter, anläggningar och liknande objekt?

En mycket stor del av bevakningsföretagens verksamhet avser bevakning av fastigheter, anläggningar och liknande objekt, ofta genom ronderande bevakning. Företag som åtar sig bevakning av denna karaktär skall givetvis även i fortsättningen kunna erhålla auktorisation. Vi har emellertid ställt oss frågan om det är motiverat att sådan verksamhet i ett nytt system omfattas av ett obligatoriskt auktorisa- tionskrav eller om det inte är tillräckligt att frivillig auktorisation kan

• Sida 192
•  Original

förekomma. Det är ju här inte fråga om någon verksamhet som sammanfaller eller tangerar den som bedrivs av polisen.

Med vår grundläggande utgångspunkt att det såvitt avser kvaliteten på bevakningstjänsten i första hand bör ankomma på kunden — liksom eventuella försäkringsgivare - att ta ställning till vilket företag som bör anlitas skulle ett obligatoriskt krav på auktorisation inte vara nödvän- digt. Man bör kunna utgå från att den som äger eller förvaltar större värden vänder sig till ett företag som erbjuder det skydd som anses motiverat utifrån de föreliggande omständigheterna. Om samhället tillhandahåller frivillig auktorisation som ett instrument att tillförsäkra uppdragsgivaren att personalen är kontrollerad med avseeende på laglydnad och har genomgått tillfredsställande utbildning bör detta vara tillräckligt. Så t.ex. finns det anledning att utgå från att stat och kom— mun. i den mån man inte vill bedriva bevakningen i egen regi. regelmässigt kommer att vända sig till auktoriserade företag, även om man på detta område avskaffar systemet med obligatorisk auktorisa- tion.

En fördel med att slopa auktorisationskravet i fråga om den bevakningsverksamhet som nu diskuteras är att man då kommer ifrån de delvis mycket besvärande gränsdragningssvårigheter som otvivel— aktigt är förenade med den nuvarande ordningen och som motverkar ett grundläggande önskemål som vi tidigare har gett uttryck åt. nämligen att öka den tillsyn som sker genom enskildas försorg. Fastighetsjourer. kommunala bolag, taxiföretag och andra åtar sig i dag tillsyn av fastigheter och anläggningar som ibland med fog kan karakteriseras som bevakningsverksamhet. Var gränsen går kan ingen klart säga och ingripanden mot oauktoriserad bevakning sker slumpvis och delvis irrationellt. Det är svårt att se någon annan realistisk lösning än att man övergår till en ordning där endast frivillig auktorisation förekommer på detta område (se om detta även avsnittet 3.8.2).

En omständighet som skulle kunna synas tala för att detta slag av bevakning även i fortsättningen blir auktorisationspliktigt är att den med nödvändighet förutsätter att företaget ibland får tillgång till nycklar till stängda utrymmen. Detta öppnar naturligtvis möjligheter för missbruk. Men denna synpunkt kan inte drivas för långt. Så t.ex. erhåller ju ofta lokalvårdsföretag nycklar på ungefärligen samma villkor som bevakningsföretagen.

Det anförda har lett oss till slutsatsen att man även på detta område bör avstå från ett obligatoriskt krav på auktorisation.

• Sida 193
•  Original

Bör obligatorisk auktorisation krävas för yrkesmässig bevakning av värdetransporter?

I avsnittet 2.2 berörs Rikspolisstyrelsens rapport om bevakning vid värdetransporter (RPS rapport 1994:4). I rapporten förslås att värde- transporter enbart skall få bevakas av företag som har erhållit generell auktorisation att få bevaka värdetransporter. Gäller transporten värden som vid något tillfälle under transporten överstiger 15 basbelopp, föreslås att det skall krävas en särskild auktorisation.

Vi har övervägt förslaget och funnit att staten inte bör ta ett större ansvar när det gäller värdetransporter än när det gäller andra delar av säkerhetsbranschen som inte tangerar polisens verksamhet. De som anlitar företag som yrkesmässigt erbjuder bevakning vid transporter av större värden har stora möjligheter att bedöma vilka företag som tillhandahåller säkra och kvalitativt goda tjänster. Utvecklingen av metoder och teknik på värdetransportområdet går vidare snabbt. De som erbjuder bevakning av transporter av större värden och teknik i anslutning till sådana transporter kommer säkert att av konkurrensskäl alltid ligga långt framme. De kommer att vara auktoriserade, ofta på grund av att de utövar verksamhet som kräver auktorisation av andra skäl. Vi utgår också från att det inte i praktiken kommer i fråga att banker och andra organ som mera regelmässigt har att sörja för trans- porter av större värden i form av kontanter eller värdepapper som omedelbart kan omsättas i pengar anlitar andra företag än sådana som är auktoriserade.

Ett särskilt problem som uppkommer om man skulle vilja införa ett auktorisationskrav på detta område består i svårigheten att göra en klar distinktion mellan bevakning av en värdetransport och själva trans- porten. Kurirföretagen har för närvarande en stor marknad och åtar sig ofta transporter som avser mycket betydande värden. Det synes emellertid inte kunna komma i fråga att kurirföretagen skulle göras till föremål för en auktorisationsprövning som motsvarar den som gäller för bevakningsföretag. En annan svårighet som i så fall skulle upp- komma sammanhänger med att dessa företag ofta saknar kännedom om värdet av det som transporteras.

Över huvud taget skulle det medföra svårigheter att man med en ordning som ställer krav på obligatorisk auktorisation inte kommer ifrån någon sorts värdegräns. Varje transport av en egendom som har ekonomiskt värde skulle naturligtvis inte kunna vara auktorisations- pliktig. Men uppställs en värdegräns av detta slag, för detta med sig nya problem i form av svårigheter både för kunden och det berörda (företaget att beräkna värdet av det som transporteras och som kunden kanske över huvud taget inte önskar att företaget skall ha närmare kännedom om.

• Sida 194
•  Original

De nu i all korthet anförda synpunkterna har lett oss till den slutsatsen att det inte är tillräckligt motiverat att lagstiftningsvägen uppställa strängare krav för företag som erbjuder bevakning vid värdetransporter än för andra företag i bevakningsbranschen som inte ägnar sig åt någon verksamhet som ligger nära den som bedrivs av polisen.

Med denna lösning kommer det naturligtvis - även om man bortser från kurirtransporter — att förekomma att företag som inte faller in under bestämmelser om obligatorisk auktorisation åtar sig bevakning av transporter av framförallt mindre värden. Dessa företag har dock möjlighet att få auktorisation och många kommer säkert ofta att av konkurrensskäl söka och få sådan. Men det måste i sista hand ankomma på uppdragsgivaren att bestämma om han vill anlita ett auktoriserat företag eller någon annan. Det är dock viktigt att allmän- heten upplyses om vad auktorisationen innebär i fråga om kontroll av personal med hänsyn till laglydnad, m.m.. Vi återkommer till den frågan längre fram.

I detta sammanhang bör slutligen nämnas att vi har övervägt det tidigare (avsnitt 2.2.2) nämnda förslaget i Rikspolisstyrelsens rapport om ändringari vägtrafikkungörelsen och terrängkörningsförordningen med sikte på värdetransporter. Förslaget har inte remissbehandlats. men vi känner till att man från kommunalt håll har en negativ inställning till förslaget. Vi vill därför föreslå att frågan inte löses genom generella föreskrifter utan att den i stället löses på det sättet att prövning sker dispensvägen. En förutsättning för att detta skall kunna ske med godtagbart resultat är å andra sidan att gällande föreskrifter följs i de fall då dispens inte har meddelats. Hithörande frågor lämpar sig enligt vår mening väl för samråd med närpolisen.

3.7.3. Allmänna förutsättningar för auktorisation

Oavsett om det är fråga om obligatorisk eller frivillig auktorisation är de allmänna förutsättningarna desamma. För att ett företag skall få auktorisation bör det enligt den nya lagen kunna antas att verksam— heten

- 1 blir bedriven pa ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom branschen, - 2 inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.

Vid prövningen bör myndigheten särskilt beakta att företaget har en lämplig organisation och planläggning av sin verksamhet. Nu angivna krav finns även i nuvarande lag om bevakningsföretag.

• Sida 195
•  Original

Vi anser att det därutöver bör ställas upp som villkor att personalen kan väntas få en för verksamheten anpassad utbildning. Det allmänna villkoret anser vi vara nödvändigt, främst för det fall där det inte kommer att ställas upp något villkor om särskild utbildning i beslutet om auktorisation. Det blir då upp till företaget att bestämma vilken utbildning som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas enligt de grundläggande kraven för auktorisation.

Företaget skall vidare vara berett att samarbeta med polisen för att öka de enskildas trygghet i samhället. Ett sådant krav finns inte i dag men det svarar mot vad som sägs i den ändring av polislagen som vi föreslog i delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsamhället. Det förslaget innehåller en uttrycklig regel om att polisen skall samarbeta med allmänheten, organisationer samt statliga och kommunala myndigheter för att öka de enskildas trygghet i samhället. Företaget skall vidare åta sig att även svara för att dess anställda underrättar polisen om inträffade brott och ordningsstörningar i följande fall.

Har en väktare i uppdrag att bevaka olika objekt skall denne under transport i tjänsten mellan objekten vara uppmärksam på inträffade brott och ordningsstörningar och omgående underrätta polisen om sina iakttagelser.

Liksom i nuvarande lag om bevakningsföretag bör det också ställas krav på företagets ledning. Om sökanden är en juridisk person, skall företaget ha utsett en person som föreståndare för verksamheten och denne skall bedömas som lämplig för uppgiften med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter. Motsvarande krav finns i nuvarande lag om bevakningsföretag. Där finns också ett krav på medborgerlig pålitlighet som vi inte vill förorda. Vi har berört den frågan i det föregående. Som också har berörts förut föreslår vi att kontrollen av styrelseledamöter utgår.

] beslut om auktorisation bör anges vilket slags verksamhet som auktorisationen avser och om företaget får bedriva verksamhet som kräver obligatorisk auktorisation. Auktorisationen bör få begränsas till viss tid eller visst geografiskt område. Genom särskilt beslut kan företaget efter ansökan ges en utvidgad auktorisation.

De nyss angivna kraven avses i princip även gälla beträffande särskilt tillstånd till låssmedsverksamhet. Det ligger docki sakens natur att kraven inte kan vara tillnärmelsevis lika långtgående när det gäller nyckelbarer som med avseende på säkerhetsföretag i allmänhet. För den auktorisation som riksförbundet avses meddela även i fortsättning- en, bör förbundet kunna bibehålla sina krav, som går betydligt längre än lagens.

• Sida 196
•  Original

3.7.4. Auktoriserande myndighet

I de fall prövningen av auktorisationen inte har anförtrotts åt en branschorganisation eller någon annan sammanslutning bör prövningen göras av polismyndigheten i det län, där företagets ledning har sitt säte, och om det finns flera polisdistrikt i länet, den polismyndighet, där länspolismästaren är chef.

Det nuvarande kravet på yttrande från Rikspolisstyrelsen vid auktorisation av bevakningsföretag har en särskild förklaring med anknytning till omständigheterna vid lagstiftningens tillkomst och bör nu kunna avskaffas.

Enligt 2 kap. 2 & polisförordningen (1984z730) utfärdar länsstyrelsen föreskrifter om länets indelning i polisdistrikt. Tretton länsstyrelser har beslutat att länet skall vara indelat i endast ett polisdistrikt. Övriga länsstyrelser har indelat länen i flera polisdistrikt. Uppgifterna avser den 1 juli 1995. Skälen för att polismyndighet, där länspolismästare är chef, skall svara för prövningen är i huvudsak följande.

Som tidigare nämnts ligger de frågor om auktorisation och tillstånd som finns i dag på olika händer. I det sammanhållna system för auktorisation för säkerhetsbranschen som avses här är det inte lämpligt att lägga uppgiften på flera i ett och samma län. En sådan ordning skulle riskera att bli ineffektiv. Den skulle inte heller ge de samord- ningsfördelar som ett system med endast en ansvarig myndighet per län, när det gäller exempelvis tillsyn och kunskap om säkerhetsbran- schen inom länet.

I valet mellan länsstyrelsen och en polismyndighet i länet är det därför naturligt att välja polismyndigheten, i synnerhet som polisen har den närmaste kontakten med branschen. Polisväsendet kan vidare ordna en enhetlig registrering av uppgifter om de auktoriserade företagen, Redan för närvarande gäller för övrigt att en del länsstyrelser har utnyttjat möjligheten att förlägga prövningen hos länspolismästaren. Polismyndigheten i länet skall alltså svara för prövningen när det finns endast ett polisdistrikt i länet. Finns det flera polisdistrikt i länet är det följdriktigt att välja polismyndigheten, där länspolismästaren är chef.

3. 7.5 Godkännande av personal

Personal som anställs i ett auktoriserat företag skall inte godkännas av den auktoriserande myndigheten eller annan myndighet. Företaget förutsätts pröva den anställdes vandel i samband med anställning och svara för att den anställde även i övrigt är lämplig för ett arbete inom företaget. Företaget förutsätts vidare efter anställningen pröva den anställdes vandel med jämna mellanrum eller när det finns anledning

• Sida 197
•  Original

till det. Vad nu sagts bör framgå av en bestämmelse i en ny lag. För att företaget skall kunna göra denna vandelsprövning ges företaget rätt att begära utdrag ur Rikspolisstyrelsens polisregister på samma sätt som larminstallationsföretag kan göra i dag. Den bestämmelsen bör tas in i polisregisterkungörelsen (196938).

Som tidigare nämnts förutsätter auktorisationen av ett företag att en väktare skall åta sig att under transport mellan olika objekt i tjänsten vara uppmärksam på inträffade brott och ordningsstörningar och omgående underrätta polisen om sina iakttagelser. Bestämmelsen återfinns inte i nuvarande lagstiftning om bevakningsföretag. Men bestämmelsen kan få stor betydelse för en framgångsrik brottsbe- kämpning i lokalsamhället. Ett auktoriserat företag skall enligt vår mening särskilt framhålla den bestämmelsen vid anställning av väktare.

3.7.6. Skydd för personal

En väktare skall liksom enligt nuvarande lagstiftning om bevak- ningstjänst ha det skydd som avses i 17 kap 5 & brottsbalken. Vi återkommer till den frågan i författningskommentarerna.

3. 7. 7 Tillsyn

Tillsyn över här avsedda auktoriserade företag bör utövas av polis- myndigheten, där länspolismästare är chef, i det län där företagets ledning har sitt säte. Polismyndigheten i länet skall alltså svara för prövningen när det finns endast ett polisdistrikt i länet. Finns det flera polisdistrikt i länet svarar polismyndigheteni länspolismästaredistriktet för uppgiften.

Andra myndigheter skall på begäran lämna tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs för tillsynen.

Vid tillsynen skall polismyndigheten särskilt kontrollera att villkoren för auktorisationen är uppfyllda.

Ett auktoriseratföretag skall vidare lämna polismyndigheten de upplysningar om den auktoriserade verksamheten som den begär för sin tillsyn.

Bevakningsföretagen skall årligen före mars månads utgång till polismyndigheten sända in en redogörelse för den auktoriserade verksamheten under föregående år, såvida inte polismyndigheten i beslutet om auktorisation föreskrivit annat. Denna anmälningsskyldig- het är viktig för att myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn. Polismyndigheten bör dock kunna dispensera från den skyldigheten i auktorisationsbeslutet eller senare om det är uppenbart onödigt med en

• Sida 198
•  Original

sådan redogörelse för polismyndighetens tillsyn. Polismyndigheten bör också kunna ålägga andra företag samma anmälningsplikt som bevakningsföretag.

Polismyndigheten har rätt att inspektera företag som auktoriserats och att ta del av samtliga handlingar som rör företagens auktoriserade verksamheter. Någon form av inspektion skall göras så snart det finns anledning till det, dock minst en gång vartannat år.

För företag som har auktoriserats eller meddelats särskilt tillstånd genom Sveriges låssmedsmästares riksförbund bör givetvis förbundet svara för tillsynen.

3. 7.8 Vite

Underlåter ett auktoriserat företag

- att lämna nyss angivna upplysningar, att sända in redogörelsen eller - att lämna tillgång till handlingar som begärts,

bör polismyndigheten få förelägga vite.

Polismyndigheten bör vidare få förelägga ett auktoriserat företag att vidta de rättelser och andra åtgärder som föranleds av tillsynen. Före— läggandet bör få förenas med vite.

3.7.9. Återkallelse av auktorisation

Auktorisation skall kunna återkallas, när förutsättning för auktorisation inte längre föreligger eller det i övrigt finns särskild anledning till det.

I stället för att återkalla auktorisationen kan polismyndigheten begränsa dess omfattning.

Fråga om återkallelse av auktorisation eller om begränsning av dess omfattning prövas av den polismyndighet som utövar tillsyn över det berörda företaget. Har auktorisationen meddelats av en enskild sammanslutning, prövas sådan fråga av den sammanslutningen.

3. 7. 10 Straff

Till böter eller fängelse i högst sex månader bör den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver verksamhet som kräver auktorisation eller lämnar osann uppgift vid tillsynen.

• Sida 199
•  Original

3. 7. I I Överklagande

Polismyndighetens beslut om auktorisation m.m. förutsätts få över- klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Även beslut av Sveriges låssmedsmästares riksförbund bör kunna överklagas dit. Men för överklagande till kammarrätten bör det krävas prövningstillstånd.

3. 7. I 2 Verkställighetsföreskrijter

Närmare uppgifter för tillämpningen av en ny lag om auktorisation av säkerhetsföretag lämnas i en förordning på samma sätt som i fråga om lagen (19741191) om bevakningsföretag.

Rikspolisstyrelsen bör ges rätt att utfärda föreskrifter om utbildning, tekniska hjälpmedel och annan utrustning för personal i säkerhets- företag.

Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på lagen (1992:1119) om teknisk kontroll, som innebär att styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll — SWEDAC - kan förordna certifie— ringsorgan för kontroll av överensstämmelsen med viss teknisk standard samt för kontroll av ett företags kvalitetssystem och personal. Däremot kan man inte i dessa former genomföra någon allmän lämplighets- och laglydnadsprövning eller godkänna ett företag som sådant.

Möjligheten att anlita ett certifieringssystem - som redan nu före- kommer på frivillig väg inom branschen - kan utgöra ett värdefullt komplement till prövningen. Om exempelvis Rikspolisstyrelsen önskar ställa några bestämda tekniska standardkrav på larminstallationföre- tagen, kan företagen åläggas att genom intyg från ett certifieringsorgan visa att de uppfyller kraven. Det ankommer i så fall på företagen själva att betala kostnaderna för certifieringen, något som vi anser vara en rimlig ordning. Förutsättningarna för ett sådant system är dels att Rikspolisstyrelsen närmare specificerar de krav som skall kontrolleras, dels att något eller några certifieringsorgan begär förordnande hos SWEDAC. Den senare frågan torde enligt vad vi har inhämtat inte i

praktiken erbjuda något problem. Vi anser att Rikspolisstyrelsen efter samråd med SWEDAC bör

närmare undersöka möjligheterna att införa ett komplement till den allmänna lämplighetsprövningen efter dessa linjer.

I detta sammanhang bör emellertid nämnas att vi har förutsatt att det skall kunna överlämnas åt branschorganisation eller annat samfund att pröva frågor om auktorisation och särskilda tillstånd. Förutsättningar för detta finns för närvarande bara på låssmedsområdet, där ett auktorisationssystem redan nu tillämpas av Sveriges Låssmedsmästares

• Sida 200
•  Original

riksförbund, men andra branschorganisationer kan komma att tillskapa liknande arragemang. Denna ordning ligger nära ett certfieringssystem. I ett inledningsskede bör det ankomma på regeringen att bestämma om befogenheten att pröva frågor om auktorisation skall överlämnas till enskilda organ, men regeringen bör kunna ge en myndighet - varvid Rikspolisstyrelsen eller SWEDAC närmast kommer 1 fråga- att besluta om sådant överlämnande. Även när ett enskilt samfund har fått behörighet att pröva frågor om auktorisation eller särskilda tillstånd kan givetvis det sökande företaget styrka att det uppfyller kraven genom intyg från certifieringsorgan.

Olika slag av utbildning

Behovet av utbildning är givetvis mycket olika för skilda verksam- heter. Att det föreligger ett behov av utbildning för väktare är uppenbart. Men det är viktigt att kravet på den minst omfattande obligatoriska utbildningen för bevakningstjänst inte ställes högre än som kan anses behövas för allmänna väktareuppgifter. I den mån det behövs ytterligare utbildning för andra uppgifter bör det enligt vår mening vara en fråga för i första hand branschen att komma överens om en sådan. Företagen får sedan i sin marknadsföring klargöra vilka tjänster som företagen kan erbjuda. Det bör inte vara en uppgift för Rikspolisstyrelsen att bestämma en sådan utbildning, om inte mycket starka skäl talar för att det allmänna bör gå in med en reglering även för ett sådant fall och därmed bryta principerna för den rollfördelning som vi förordar.

Vi anser exempelvis att frågan om vilken utbildning som bör ges väktare som sätts in i bevakningsuppgifter i samband med värdetrans- porter inte bör bestämmas genom en föreskrift av Rikspolisstyrelsen. Styrelsen skall givetvis bestämma vilken grundläggande utbildning en väktare i allmänhet skall ha men i övrigt är det företagens sak att i sin marknadsföring framhålla vilka tjänster som företaget kan erbjuda. Det är inte något hinder för att en grupp av företag kommer överens om vilken utbildning som de vill ge sina väktare utöver den av Riks- polisstyrelsen föreskrivna och att de på olika sätt upplyser sina kunder om det. Det är dock inte detsamma som att alla företag i branschen måste ge sina väktare en annan utbildning än den som Rikspolisstyrel— sen har föreskrivit för väktare i allmänhet.

För andra grupper än väktare är frågan om det behövs ut- bildning och, i så fall, vilken inte lika klar. Kraven på sådan särskild utbildning av låssmeder och andra nytillkommande grupper som bör vara en förutsättning för auktorisation bör styrelsen ta upp med företrädare för de olika yrkesgrupperna. Vi finner det särskilt

• Sida 201
•  Original

angeläget att Rikspolisstyrelsen efter överläggningar med branschen tar upp frågor om hanteringen av s. .k. spärrade nyckelämnen i lås— smedsverksamhet.

Även frågor om tekniska hjälpmedel och annan utrustning bör vara frågor som Rikspolisstyrelsen uppmärksammar för bevakningsföretag och väktare. De torde knappast vara aktuella i fråga om andra säker- hetsföretag.

Säkerhetsråd?

Helt allmänt vill vi framhålla att tillämpningen av en reglering av säkerhetsföretagen bör präglas av en helhetssyn, där brottsföre- byggande frågor och samverkan med polisen bör spela en fram— trädande roll. Av främst det skälet bör Rikspolisstyrelsen knyta till sig ett råd i dessa frågor. Rådet bör inte enbart bestå av representanter för säkerhetsbranschen i trängre mening utan även exempelvis företrädare för försäkringsbolag, avnämare av säkerhetsbranschens tjänster och organisationer mot brott.

Det bör dock inte vara något krav att Rikspolisstyrelsen bildar ett råd. Styrelsen kan givetvis välja en annan form för de här avsedda löpande kontakterna men styrelsen bör under alla förhållanden ha ett nära samarbete med inte endast säkerhetsföretagen utan även andra in— tressenter.

3. 7. 13 Särskilda bestämmelser om larmanläggningar

I lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. finns en rad bestämmelser om anslutning av larmanläggningar till polisen och om falsklarm m.m. De gäller främst frågor om hur man bör följa upp falsklarm, ersättning till polisen vid falsklarm och andra dylika detaljfrågor. De bestämmelserna bör enligt vår mening inte föras över till den nya lagen utan kvarstå i lagen om larmanlägg- ningar. Bestämmelserna om tillstånd till larminstallationsverksamhet bör dock utgå, eftersom bestämmelserna i den nya lagen om säkerhets- företag även gäller larminstallationsverksamhet.

• Sida 202
•  Original

3.8 Tänkbara effekter av ett genomförande 3. 8. I Många företag beräknas söka auktorisation

Det är angeläget att försöka bedöma vilka effekter ett genomförande av en ny lag om säkerhetsföretag kan väntas få, utöver de ekonomiska effekter som berörs i kapitel 10 i det följande. Det är givetvis svårt att göra en säker bedömning men vissa troliga följder vill vi beröra här.

De nuvarande bevakningsföretagen och de s.k. ordningsvaktsföre- tagen kommer att falla in under reglerna för obligatorisk auktorisation. Det gäller också larminstallationsföretagen och de som säljer dyrkverk— tyg.

Hur kan det tänkas bli i andra fall? Den frivilliga auktorisationen är inte förenad med ett förbud för andra att bjuda ut tjänster inom såkerhetsområdet som inte kräver obligatorisk auktorisation.

Det får dock förutsättas att många företag söker och får auktorisa— tion. Det ligger i de auktoriserade företagens intresse att i sin mark— nadsföring framhålla vad auktorisationen innebär. Många köpare av säkerhetstjänster kommer att värdesätta en auktorisation. Eftersom de berörda bestämmelserna om auktorisation är utformade på ett enhetligt sätt bör de bli lätta att förstå för en bredare allmänhet och allmän— hetens intresse för att anlita sådana företag bör bli stor. Marknadsfö- ringen kan också komma att underlättas om branschen och Riks- polisstyrelsen kan enas om ett märke för auktoriserade företag - inte enbart för bevakningsföretag — att användas i marknadsföring och andra lämpliga sammanhang i verksamheten. De kunder som nu anlitar bevakningsföretagen är sannolikt mycket angelägna om att anlita auktoriserade företag, även om det inte finns någon bestämmelse om att de måste vara auktoriserade.

Konsulter i säkerhetsbranschen och larmcentraler arbetar ofta nära bevakningsföretag och det är sannolikt att de senare endast vill arbeta samman med auktoriserade företag. Även andra större kunder till konsulter i säkerhetsbranschen och larmcentraler kan väntas efterfråga auktoriserade företag i branschen.

På låssmedsområdet har vi föreslagit ett generellt krav på auktorisa— tion eller särskilt tillstånd omfattande även nyckelbarer. De låssmeds— företag som redan har auktorisation bör anses som auktoriserade även enligt den nya lagstiftningen. Övriga egentliga låssmedsföretag - dvs. företag som erbjuder fullständig låssmedsservice - torde komma att söka auktorisation eller tillstånd. Sannolikt kommer en del av nyckel— barerna att upphöra med sin verksamhet, men flertalet torde komma att söka särskilt tillstånd enligt den nya lagstiftningen.

• Sida 203
•  Original

3.8.2. Även andra företag kommer att göra värdefulla insatser för att förebygga brott i lokalsamhället

Vid sidan av de företag som berörts i föregående avsnitt finns yrkes- grupper som i viss utsträckning ägnar sig åt bevakning och arbets- uppgifter som hänger samman med bevakningen. Här föreligger i dag en gråzon där många företag arbetar och flera gärna vill komma in. Innan vi går in på den frågan vill vi först framhålla att det inte finns någon allmänt vedertagen definition av ordet bevakning.

I gällande författningar i Svensk författningssamling återfinns ordet bevakning i ett femtiotal andra författningar än lagen (1974zl91) om bevakningsföretag och förordningen (1989:149) om bevakningsföretag m.m. Det är sannolikt att ordet förekommer i en rad olika betydelser. I lagen om bevakningsföretag finns inte någon legaldefinition av ordet.

Företrädare för säkerhetsbranschen har framhållit att nuvarande reglering inte är helt klar i ett antal fall. Det gäller främst fall där ett företags huvudsakliga verksamhet är ett annat än bevakning.

Vissa företag för fastighetsskötsel

Som ett exempel på en verksamhet av detta slag kan fastighetsskötsel nämnas. I en fastighetsskötarens uppgifter ingår även ett visst mått av bevakning. Det är relativt vanligt att tjänsten som fastighetsskötare hyrs av ett företag som specialiserat sig på fastighetsskötsel. Det kan vara ett företag med någon anknytning till den fastighet som efter— frågar tjänsten men det är ofta fråga om olika juridiska personer. Men företaget har inte alltid denna anknytning. Den rena fastighetsskötseln ger inte upphov till några problem vid tillämpningen av nuvarande lagstiftning men det förekommer tjänster inom den branschen, främst av utryckningskaraktär, som anses ligga i en gråzon.

I delbetänkandet har detta berörts. I betänkandet nämns bl.a. att SABO och Riksbyggen har ett slags moderna "flygande" portvakter som tillser flerfamiljshus inom några allmännyttiga bostadsföretag och inom ett antal bostadsrättsföreningar, även när det gäller vissa ordningsfrågor. I betänkandet finns vidare en uppgift om att Fastighetsägareförbundet har något liknande bland några av sina medlemmar.

HSB bedriver fastighetsservice inom HSB- rörelsen. Denna service ges bl.a. bostadsrättsföreningarna som är från HSB Riksförbund och HSB— —föreningarna fristående juridiska personer. Riksbyggen har en motsvarande uppbyggnad i fråga om fastighetsskötsel till bostads— rättsföreningarna inom den rörelsen. Även i nu angivna fall före—

• Sida 204
•  Original

kommer enligt uppgift vissa fall av servicetjänster som kan ses som bevakning.

Fastighetsskötarna har inte väktarutbildning. Väljer statsmakterna ett system med frivillig auktorisation av det slag som berörts i det föregående, blir frågan om auktorisation behövs inte längre aktuell med följd att de för närvarande mycket besvärande gränsdragningsfrågorna bortfaller.

Taxiföretag

Ett annat fall gäller taxiföretag som erbjuder viss tillsyn vid sidan av sin taxirörelse. Iakttar en taxiförare under sådan tillsyn något brottsligt eller ordningsstörande kontaktar denne polisen.

I detta sammanhang bör nämnas att regeringen givit taxiföretag m.fl. dispens från nuvarande regler i lagen (1974:191) om bevaknings- företag och dess följdlagstiftning, senast år 1985. Då begärde ett taxiföretag i Drottningsholm dispens från gällande föreskrifter om väktares utbildning och uniformering. Bevakningen avsåg kontroll av lägenheter och villor och utförande av olika sysslor där vid innehavar- nas bortovaro. Syftet med verksamheten var att förhindra inbrott och skadegörelse. Verksamheten omfattade sådant som släktingar och grannar normalt hjälper varandra med vid bortovaro. I företaget arbetade förutom taxiägaren ytterligare en person.

Rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen avstyrkte dispens. Regeringen upphävde dock den 14 november 1985 länssstyrelsens beslut och biföll ansökan om auktorisation att utföra bevakningsuppgifter på begärt sätt och i önskad omfattning. Genom samma beslut medgav regeringen undantag från Rikspolisstyrelsens föreskrifter om utbildning och uniformering av väktare.

Nu nämnda fall kommer att falla bort. Begreppet bevakning i nuvarande lag ersätts av en uppräkning av åtgärder, vilka enligt den nya lagen kräver obligatorisk auktorisation (se avsnitt 3.7.2). De fall som berörts i det föregående tillhör inte någon av de uppräknade grupperna av åtgärder.

Andra exempel som skulle falla utanför en lag om säkerhetsföretag skulle kunna nämnas. De fall som här berörts bör dock ha gett läsaren en klar bild av hur en ny lag skulle verka i de gränsområden där det hittills rått viss oklarhet.

• Sida 205
•  Original

SOU 1995:146 Kapitel 6 Bevakningsföretag och larmcentraler, m.m.205 Den kommunala räddningstjänsten

I detta sammanhang bör vidare uppmärksammas att räddningstjänsten i många glesbygdskommuner har övergått till ett arbetssätt som innebär att bevakningsuppdrag utförs även åt andra än de kommunala organen inom kommunen. Enligt en enkät som Svenska Kommunförbundet har gjort förekommer det i drygt 70 kommuner att räddningstj änsten utför sådana ronderingsuppdrag och svarar för insats vid larm om inbrott. Insatsen avser dock endast att iaktta och följa samt eventuellt vidare— rapportera händelsen och alltså inte att göra regelrätta ingripanden. Motivet för detta arbetssätt är i allmänhet den brist på resurser i form av polis och bevakningsföretag som man anser vara för handen i förening med önskemålet att utnyttja kommunernas resurser på ett mera effektivt sätt.

Lagen om säkerhetsföretag förutsätter att statliga och kommunala myndigheter undantas från lagens tillämpning. Detta gäller även enligt nuvarande lag om bevakningsföretag. Reglerna om obligatorisk auktorisation i lagen om säkerhetsföretag är vidare så utformade att även om kommunen arbetar i en annan form i fråga om någon kommunal verksamhet bör det inte råda någon oklarhet. Det kommer alltså inte att behövas någon auktorisation för räddningstjänsten i det beskrivna fallet.

Det förtjänar emellertid påpekas att kommunallagen (2 kap. 7 &) ger kommunerna möjlighet att driva näringsverksamhet endast om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar och tjänster åt medlemmarna i kommunen. Här kan det tänkas att gränsdragningssvårigheter uppkommer av betydelse för räddningstjänstens arbete, i synnerhet när räddningstjänsten åtar sig vissa enklare bevakningsuppgifter på uppdrag av enskilda.

Vi har dock bedömt det falla utanför vårt uppdrag att söka precisera innebörden av en grundläggande kommunalrättslig princip av detta slag. Vi anser det emellertid angeläget att detta sker i annat lämpligt sammanhang. Samma ståndpunkt har nyligen intagits av Under— prissättningsutredningen i betänkandet (SOU 1995:105) Konkurrens i balans.

Antalet "extra ögon" kommer att öka och förutsättningarna för dem som yrkesmässigt arbetar med säkerhetsfrågor förbättras

*Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att en lag om säkerhets- företag sannolikt skulle leda till att även andra företag och organisa- tioner än de som auktoriserats eller fått särskilt tillstånd kommer att

• Sida 206
•  Original

vara verksamma för att förebygga brott. De säkerhetsuppgifter som de kan utföra torde dock inte kunna jämföras med den service som företag med auktorisation eller tillstånd kan erbjuda. Uppgifterna blir säkert av enklare slag.

Det torde i regel bli fråga om tjänster från företag och andra organisationer, vars huvudsakliga verksamhet ligger på andra områden än inom den rena säkerhetsbranschen. Men sådana insatser skall inte underskattas. De behövs enligt vår mening för att en ökad trygghet i samhället skall kunna skapas.

I detta sammanhang vill vi erinra om att vi i delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i samhället framhållit att utvecklingen utomlands på många håll går mot att personer utan andra befogenheter än dem som tillkommer varje medborgare bidrar till tryggheten genom att samarbeta med polisen som "ett extra öga". Lagen om säker- hetsföretag är tänkt att ge bättre förutsättningar för verksamhet av detta slag samtidigt som de som yrkesmässigt arbetar med säker— hetsfrågor får bättre förutsättningar för sitt arbete.

• Sida 207
•  Original

_ ___.v,_.,

Kapitel 7

Dörrvakter

1 Bakgrund

Under senare år har det blivit vanligt att de som vill besöka vissa större restauranger och nöjeslokaler i storstäderna får stå i kö utanför entréerna under en tid innan de blir insläppta. Kötiden kan bli relativt lång när det gäller restauranger och nöjeslokaler, som har öppet även efter kl. 24.00. Köbildningen leder ofta till bråk. Det finns därför i regel någon som har till uppgift att se till ordningen i köerna. De brukar ofta kallas dörrvakter eller entrévärdar. Köerna ordnas i en del fall av personal vid restaurangen. I andra fall har uppgiften anförtrotts åt personal från fristående företag eller åt ordningsvakter.

Ordningsstörningar i och vid sådana köer har under senare tid blivit mycket vanliga. [ en del fall har mycket allvarliga incidenter inträffat. Det allvarligaste fallet är hittills de händelser som ledde till morden vid restaurangen StureCompagniet i Stockholm.

2 Lagstiftningen 2.1 Lagen om handel med drycker

Det finns inte någon lagstiftning som reglerar verksamheten som dörrvakt eller entrévärd. I det fallet att uppdraget anförtros åt ett utomstående företag, kan det visserligen diskuteras om det inte är fråga om sådan bevakning som avses i lagen (19741191) om be— vakningsföretag. Polisen och övriga berörda myndigheter synes emellertid som regel inte ha ansett att detta är fallet.

Enligt lagen ( 1977:293 ) om handel med drycker, som upphörde att gälla med utgången av december 1994, fick alkoholdrycker endast

• Sida 208
•  Original

serveras om tillstånd till det hade meddelats. Tillståndsmyndighet var länsstyrelsen. Enligt 40 & lagen fick länsstyrelsen i tillstånd till servering av alkoholdrycker meddela de föreskrifter som behövdes. I tillståndsärenden skulle alltid yttranden inhämtas från polismyndig- heten. Det var möjligt för länsstyrelse som utfärdade tillstånd till ut- skänkning av spritdrycker att, i samråd med polismyndigheten, ställa som villkor att en eller flera dörrvakter skulle ha förordnande som ordningsvakter. Enligt uppgift meddelade länsstyrelsen i Stockholms län några sådana beslut. Det gjordes dock inte som regel.

Lagen om handel med drycker har fr.o.m. den 1 januari 1995 ersatts av alkohollagen (1994:1738). Det finns dock en rad övergångs— bestämmelser.

En övergångsregel, som gäller i fråga om tillståndsproceduren, berörs i det följande.

Enligt 7 kap 12 & meddelas numera tillstånd till servering av sprit- drycker, vin och starköl av den kommun där serveringsstället är beläget. Enligt 14 å i samma kapitel får inte en ansökan som avser servering året runt eller årligen under viss tidsperiod behandlas, utan att polismyndighetens yttrande inhämtas. Länsstyrelsen är dock övergångsvis involverad i ärendet. Enligt övergångsbestämmelserna till alkohollagen skall kommunen underrätta länsstyrelsen om alla ansökningar om serveringstillstånd. Ansökningarna får under nämnda tid inte bifallas innan länsstyrelsen yttrat sig. En motsvarande övergångsbestämmelse finns också beträffande återkallelse m.m.

För att få tillstånd krävs att den sökanden är lämplig att utöva utskänkningen. Enligt 7 kap 7 5 alkohollagen får serveringstillstånd meddelas endast den som visar att han med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är laglydig och benägen att fullgöra sina skyldig— heter mot det allmänna.

Bortsett från att kommunen numera meddelar tillstånd och de övergångsbestämmelser som knutits till den ändringen, tycks inte be- stämmelserna i alkohollagen ha ändrat tidigare gällande förutsättningar för meddelandet av tillstånd.

• Sida 209
•  Original

2. 3 Ordningslagen

Ordningslagen (1993:1617), som trädde i kraft den 1 april 1994, in- nehåller bl.a. bestämmelser om offentliga tillställningar. Enligt 2 kap. 4 & ordningslagen får ordningsvakt förordnas att tjänstgöra vid lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 5 lagen (1977:293) om handel med drycker. Denna föreskrift ger emellertid inte polismyndigheten befogenhet att föreskriva någon skyldighet för innehavaren av en sådan lokal att anlita ordningsvakter.

3 Brister och önskemål

De brister som rör ordningsvakter och som vi berört i kapitlet 5 Ord— ningsvakterna gäller även ordningsvakter som tjänstgör som dörrvakter vid restauranger i storstäderna och vid nöjeslokaler i dessa områden. Samarbetet mellan dem och polisen har ofta brustit. Här kan bl.a. hänvisas till de synpunkter som framförts av Föräldraföreningen mot narkotika och som refererats i kapitel 5 (avsnitt 4.3.1).

Det har vidare varit mycket vanligt att många har tjänstgjort som dörrvakter utan att de har haft något ordningsvaktsförordnande. Vid beslut om utskänkningstillstånd har, som tidigare nämnts, länsstyrelse- na i regel inte ställt något krav på ett sådant förordnande. Som tidigare berörts, har vidare uppdrag att tjänstgöra som dörrvakt inte betraktats som ett bevakningsuppdrag enligt lagen (19742191) om bevakningsföretag. Krav på väktare har inte heller ställts i sådana tillstånd, såvitt vi vet.

Dörrvakter utan ordningsvaktsförordnande och polisen har inte heller alltid samverkat. Läget har i dessa fall av naturliga skäl varit sämre än i fråga om dörrvakter med ordningsvaktsförordnande.

I detta sammanhang bör nämnas att det från flera håll har sagts att många dörrvakter inte skulle ha kunnat få förordnande som ordnings- vakter på grund av tidigare begångna brott. Vissa undersökningar förefaller bestyrka detta förhållande.

3. 2 Särskilda synpunkter

Under arbetets gång har vi från några håll fått synpunkter som tagit direkt sikte på problemen med dörrvakter och entrévärdar.

• Sida 210
•  Original

I delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsam— hället har vi framhållit att vi skall utreda säkerhetsbranschen som helhet men inte närmare angett något om entrévärdare eller dörrvakter. Som tidigare nämnts har Riksförbundet Föräldraföreningen Mot Narkotika framfört synpunkter på dörrvakternas situation i Stockholm. Frågan har även tagits upp i två svar på J ustitiedepartementets remiss av betänkandet, nämligen i ett yttrande av Länsstyrelsen i Stockholms län och i ett yttrande av LO.

Enligt Länsstyrelsen i Stockholms län bör dörrvakter i större ut- sträckning än för närvarande ha ordningsvaktsförordnande för att kontrollen av vad som sker vid entréerna till de mest populära restau— rangerna skall bli bättre. Detta är enligt länsstyrelsen särskilt angeläget vid de restauranger som har servering efter den s.k. normaltiden (01.00). Ordningsvakter som restaurangvakter ger enl igt länsstyrelsen polisen en möjlighet att genom sin befälsrätt utöva större tillsyn. Vidare kan polisen ha en kontinuerlig kontakt med vakterna genom återkommande uppföljning.

Länsstyrelsen vill se ett komplement till nuvarande ordning. Länsstyrelsen anser att det bör övervägas att skapa någon form av legitimering av alla som har dörrvaktsfunktioner. Denna legitimering skulle ge möjlighet till vandelskontroll, skulle kräva lämplighet för uppgiften och förutsätta viss utbildning. En sådan lösning torde enligt länsstyrelsen förutsätta lagstiftning.

LO, som organiserar väktare, anser att ordningsvakter och restau- rangvärdar saknar den kompetens som krävs för att de skall kunna upprätthålla ordning. Många restaurangvärdar saknar enligt LO helt ut— bildning för uppgiften. Den utbildning som nu kan erhållas är på 25 timmar. Detta är enligt LO otillräckligt.

Ett sätt att komma till rätta med dessa missförhållanden är enligt LO att bevakningsföretag görs till huvudman även för ordningsvakterna. Restauranger och nöjesetablissimang skall enligt LO inte tillåtas att använda sig av restaurangvärdar för ordningshållning vare sig vid entréer eller inne i lokalerna. De som skall ha hand om en sådan ord- ningshållning bör vara fyllda 25 år samt ha genomgått väktarut— bildning. Med bevakningsföretag som huvudman eller med en organisation motsvarande bevakningsföretagens skulle enligt LO kon- trollen av ordningsvakterna förbättras.

Rent allmänt och oavsett vem som är huvudman för ordnings- vakterna, måste utbildningen enligt LO ses över och förstärkas.

Företrädare för Sveriges Hotell— och restaurangföretagare SHR har i kontakter med Trygghetsutredningen inte motsatt sig att företagen åläggs skyldighet att anlita ordningsvakter som dörrvakter i större ut- sträckning än för närvarande. Men organisationen har fört fram

• Sida 211
•  Original

önskemål om att en företagare i branschen med egen personal för ordningshållningsuppgifter skall ha möjlighet att pröva den personalen med hänsyn till laglydnad. Organisationen vill vidare ha möjlighet att anlita företag som tillhandahåller entrévärdar men vill se en ordning där samhället ger restaurangföretaget möjlighet att kontrollera värdarna med hänsyn till laglydnad.

3. 3 Kontroller av restauranger och andra ställen med tillstånd att servera alholhol

På flera håll arbetar länsstyrelser och polis med olika former av kontroller av restauranger och andra ställen med tillstånd att utskänka alkoholhaltiga drycker. I det följande lämnas några uppgifter om pågående verksamheter i Stockholms, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Stockholms län driver projektet "Operation Krogsa- nering”. Polisen i Stockholm har inom ramen för detta projekt sedan början av år 1995 organiserat s.k. krogpatruller. Stockholmspolisen har utbildat ett 50-tal poliser för att kunna verka i sådana patruller. De skall fungera vid främst veckoslut.

Enligt den grupp inom polisen i Stockholm, som organiserar verksamheten med krogpatruller, är antalet restauranger och andra ställen med tillstånd att utskänka alkoholhaltiga drycker omkring 8.000 i landet som helhet. 1000 av dem finns inom Stockholms polisdistrikt. De flesta ordningsstörningarna vid restauranger och serveringar med tillstånd att utskänka alkoholhaltiga drycker inträffar enligt uppgift inom stadsdelen Norrmalm. Inom denna finns omkring femtio sådana lokaler. 26 av dem håller öppet till kl. 05.00 på morgonen.

Medlemmar i gruppen har under hand till utredningen framhållit att ordningsvakter, som tjänstgör vid restauranger, bör vara skyldiga att hålla en närmare kontakt med polisen. De har vidare uttryckt önskemål om att länsstyrelsen skall föreskriva att ordningsvakter anlitas i flera fall än för närvarande. ] den delen har de framfört i stort sett samma synpunkter som Länsstyrelsen i Stockholms län tagit upp i sitt yttrande över delbetänkandet och som nyss berörts. Från gruppen har i övrigt framförts att det inte i första hand är när restaurangerna ombesörjer ordningshållning med egen personal som problem har uppkommit utan främst när fristående företag tillhandahållit entrévärdar.

Malmöpolisen startade 1994 projektet Krog 94. I det projektet ingick företrädare för länsstyrelsen i länet, kronofogde- och skattemyndig— heterna. Projektet Krog 94 har avlösts av projektet Krog 2000. I det ingår representanter för samma myndigheter som i det förra projektet.

• Sida 212
•  Original

Polisen i Göteborg har förordnat att ordningsvakter skall finnas vid en handfull restauranger och andra ställen där alhoholhaltiga drycker serveras. Polisen i Göteborg har vidare sedan lång tid tillbaka meddelat en särskild föreskrift vid förordnande av ordningsvakter. Enligt föreskriften skall ordningsvakten hålla kontakt med polismyn— digheten i samband med att ordningsvakten åtar sig uppdrag.

I Göteborg finns restauranger med entrévärdar och restauranger som sköter ordningshållning med egen personal. Någon ändring av den ordningen anser företrädare för polisen i Göteborg inte påkallad. Om allvarliga ordningsstörningar skulle uppträda kan polisen alltid förordna att restaurangen skall ha ordningsvakt.

Polisen i Göteborg driver inte några särskilda krogsaneringsprojekt som polisen i Stockholm och Malmö vid sidan av Göteborgspolisens sedvanliga kontroller av branschen.

___—,,- _ A_v—J. , fm,—-.? _a, -,,

4 BRÅ rapporter

4.1 Våld

l BRÅ rapporten Våld - en kunskapsöversikt, som gavs ut år 1992 — har Per-Olof H Wikström diskuterat våldet i nöjeslivet. Olika svenska undersökningar av polisanmälda brott och offerundersökningar, visar enligt honom att åtminstone vart tionde våldsbrott sker i en nöjeslokal. l Siffrorna varierar från 11 upp till 36 procent. Han anför vidare bl.a. |

Räknar man bort familjevåldet blir siffrorna betydligt högre. Tar man vidare hänsyn till att de flesta våldsfallen mellan obekanta - som inte sker i nöjeslokaler - sker kring dem eller när människor rör sig mellan eller till och från nöjeslokaler, visar det sig att det är i nöjeslivet som den överväldigande delen av våldet mellan obekanta sker.

Detta våld är geografiskt starkt koncentrerat till stadskämoma där det finns gott om nöjeslokaler. Tidsmässigt är det koncentrerat till sena kvällar och nätter och till veckoslut.

Enligt Per—Olof H Wikström är den vanligaste bakgrunden till våld i nöjeslivet olika typer av situationskonflikter. Som exempel på det nämner han

Dansande par stöter ihop, man är oense om plats i taxikön etc.

Det är också vanligt att våldshändelser utvecklas från ingripanden eller avvisningar. Någon nekas inträde till en restaurang, en åskådare försöker avbryta ett pågående bråk etc.

• Sida 213
•  Original

När det gäller ungdomsvåld är det inte ovanligt att våldet föregås av antastningar (t.ex. tigga cigaretter). Överfall utan förvarning är sällsynt, men när det förekommer är det oftast ungdomar inblandade.

Författaren till rapporten konstaterar att det mesta av våldet med anknytning till nöjeslivet startar med en verbal konflikt om någon — åtminstone från en utomstående betraktares ögon — trivial händelse.

Alkoholpåverkan spelar enligt författaren en stor roll vid upp- komsten av våldsbrott, i synnerhet när det gäller våld mellan obekanta. De flesta gärningsmän och många av offren är enligt rapporten alkoholpåverkade.

Våldet sker enligt författaren till stor del mellan personer med olika bakgrund. Det är t.ex. slagsmål mellan olika ungdomsgäng, mellan kriminellt aktiva och andra, samt mellan missbrukare och andra.

Enligt rapporten har slutligen många av dem som deltar i nöjeslivet troligen en högre beredskap till våldshandlingar än människor i gemen. Olika undersökningar visar enligt Per—Olof H Wikström att kriminellt aktiva personer deltar mycket i nöjeslivet. Han framhåller samtidigt att nöjeslivet kan ge upphov till en rad besvikelser (mobbningar, svek, svartsjuka etc), vilket kan leda till ilska och aggression.

4.2 Våld i nöjeslivet, vid idrottsevenemang och på allmänna sammankomster

En arbetsgrupp inom BRÅ har haft i uppdrag att utifrån forsknings- resultat och annan kunskap om våldets omfattning och struktur i nöjeslivet m.m kartlägga och analysera möjliga åtgärder för att minska våldet.

Arbetsgruppen har redovisat sin utredning i rapporten (BRÅ PM 199312) Våld i nöjeslivet, vid idrottsevenemang och på allmänna kommunikationer.

I rapporten finns ett avsnitt om våld och hot om våld på och i anslutning till restauranger. Förslagen i detta avsnitt är i huvudsak följande.

Ett allvarligt problem för restaurangerna är enligt gruppen det ökande antalet hot om våld mot framför allt dörrvakter.

Enligt gruppen försöker restaurangbranschen att komma till rätta med problemen genom att införa gemensamma regler för ett agerande när restauranggäster försöker att medföra vapen eller droger in på restaurangerna, vid hot om våld mot dörrvakter etc. Avsikten är att restaurangerna skall avstänga "förövare" från restaurangerna under en viss, i förväg fastställd tid.

• Sida 214
•  Original

De initiativ som restaurangbranschen tagit mot drog- och våldsproblem är enligt gruppen angelägna. Berörda myndigheter bör enligt gruppen ge ett fortsatt stöd till utbildnings— och informationsm- satser för att förankra en gemensam policy mot våld och droger hos personalen i branschen.

Stockholmspolisens restaurangpatruller fungerar enligt gruppen bra. Dörrvakter vid restautrangentréerna bör enligt gruppen vara för— ordnade ordningsvakter med genomgången utbildning för ordnings- vakter. Räcker inte polisens resurser för utbildningsbehovet, bör enligt gruppen dispens ges åt annan lämplig utbildningsanordnare.

Köerna utanför vissa restauranger har ofta generat våld. Branschen bör enligt gruppen överväga på vilket sätt förändringar kan vidtas som minskar köernas "provokativa" effekter.

Restaurangbranschen bör enligt gmppen, i samverkan med polis- myndigheter, berörda kommunala förvaltningar och föreningslivet, ta ett större ansvar för aktiviteter anpassade till ungdomar och t.ex turas om att anordna ungdomsarrangemang.

Etniska konflikter uppges enligt gruppen ligga bakom relativt många våldshändelser. Beskyllningar om att man på grund av sitt ursprung nekats tillträde till en krog, är enligt gruppen vanliga i polisutred- ningar. I det samarbete som etablerats mellan krögare och myndighets— företrädare bör man enligt gruppen undersöka vilka möjligheter som finns att bättre än hittills möta behoven av nöjesaktiviteter i det svenska mångkulturella samhället.

Nya tekniska hjälpmedel för att förebygga våld vid restaurangentréer håller enligt gruppen på att införas, t.ex. TV-övervakningskameror och vapendetektorer. Det är enligt gruppen angeläget att bl.a. det brotts- förebyggande värdet av dessa hjälpmedel utvärderas innnan de ges en vidare spridning.

5 Våldet enligt SCB:s offerundersökning

Statistiska Centralbyrån har nyligen publicerat en s.k. offerundersök- ning. Genom den har byrån försökt att besvara frågor som:

- vilka befolkningsgrupper drabbas oftare än andra? — vilka blir konsekvenserna i form av läkarbesök eller oförmåga att utföra sina vanliga sysslor? — var någonstans inträffar de olika våldshändelsema? - tog man kontakt med polisen? - är man bekant med gärningsmannen?

• Sida 215
•  Original

- användes vapen, knivar eller andra tillhyggen? - är man orolig för att bli utsatt för våld eller hotelser? — hur ofta är man ute om kvällarna? - försöker man undvika vissa gator och platser? osv

Enligt SCB har drygt sju procent av den vuxna befolkningen mellan 16 och 84 år uppgett att man under en ettårsperiod 1992 - 1993 blivit utsatt för någon form av våld eller hot om våld. Detta motsvarar enligt SCB 480.000 personer i dessa åldrar.

Även om undersökningen delats in på en rad olika frågor är det inte möjligt att direkt belysa våld eller hot på restaurang eller andra ställen med utskänkningstillstånd, i köer till dessa lokaler eller i närheten av lokalerna. Undersökningen har dock belyst frågor om våld eller hot om våld på restaurang eller annat nöjesställe men också våld eller hot om våld på gata, torg eller annan allmän plats. Siffrorna är enligt SCB.

Kön och ålder på restaurang på gata, torg eller eller annat annan allmän nöjesställe plats (procent av totalbefolkningen)

Mån 16 — 24 8,8 9,8 25 - 44 2,0 3,9 45 - 64 0,2 2,2 65 - 74 0,2 1,4 Samtliga män 16 — 74 2,2 3,8 Samtliga kvinnor 16 - 74 0,2 1,7

Enligt en företrädare för SCB bör man utgå från bägge grupperna i undersökningen när man vill studera våld och hot om våld på restauranger och andra ställen med utskänkningstillstånd och i områdena kring dem. I gruppen "på gata, torg eller allmän plats" ingår våld och hot om våld i köer till restauranger eller andra ställen som serverar alkohol men också på platser i omedelbar närhet av dessa lokaler.

• Sida 216
•  Original

6 Överväganden och förslag

Vid en diskussion av ordningshållningen på och invid restauranger och andra ställen med tillstånd att utskänka alkolholhaltiga drycker är det viktigt att hålla i minnet att våld och hot om våld på dessa platser är relativt vanliga företeelser på många håll i främst storstäderna. Det krävs därför att frågan om ordningshållningen vid sådana ställen uppmärksammas särskilt i fortsättningen. Det måste, som vi ser det, läggas ett stort ansvar på företagaren eller annan anordnare med sådant tillstånd att svara för ordningen i lokalerna men också dess omedelbara närhet, närmast vid köbildning. Att förbjuda köbildning anser vi inte vara någon realistisk utväg, men de restauranger och lokaler där köer ofta uppstår har uppenbarligen ett särskilt ansvar.

6.1 Behovet av ordningsvakter

Vårt förslag:

- Ordningsvakter bör förordnas i större utsträckning än hittills, i varje fall när det gäller restauranger eller andra ställen med utskänkningstillstånd som har öppet efter mid— natt.

I de fall där ordningsstörningar förekommer eller där riskerna för ordningsstörningar är stora, bör som nu kunna föreskrivas att före— tagaren eller annan anordnare skall anlita ordningsvakter för att upp— rätthålla ordningen vid tider då polisen bedömer att det behövs. Vill företagaren eller anordnaren anlita ordningsvakter även vid andra tider skall denne givetvis vara fri att göra det.

Det är som vi ser det viktigt att ordningsvakter i ökad utsträckning används i här avsedda fall. De lyder under polisens befäl och har vissa polisiära befogenheter som kan behövas vid ordningsstörningar på här aktuella platser.

I kapitel 5 har vi föreslagit att ordningsvakter skall knytas närmare polisen i flera avseenden. En sådan knytning anser vi vara särskilt angelägen i detta sammanhang. Ordningsvakter som avses här skall alltså anmäla till vakthavande befäl eller annan, som polisen anger, när

• Sida 217
•  Original

de börjar sin tjänstgöring, om inte polisen bestämt annat. Det är viktigt att polisen fortlöpande underrättar ordningsvakterna om ordningsstörningar och andra förhållanden av betydelse för deras tjänstgöring. Det är också viktigt att polisen fortbildar ordnings- vakterna på områden som är av särskild betydelse för ordningsvakter vid här aktuella platser.

Det är givetvis inte något hinder att väktare används för här aktuella uppgifter. Tvärtom kan det vara en fördel med hänsyn till att väktarna normalt sett har mera utbildning och erfarenhet. I den mån en föreskrift om ordningsvakter har meddelats måste emellertid sådana väktare ha ordningsvaktsförordnande och i alla avseenden arbeta nära polisen på samma sätt som nyss berörts.

Föreskrifter om ordningsvakter vid restauranger och andra ställen där alkoholdrycker serveras har hittills inte givits i större utsträckning. Vi anser att det bör ske i större omfattning än hittills, i vart fall när det gäller sådana restauranger eller andra ställen med utskänknings- tillstånd som har öppet efter midnatt. Det bör även gälla vid andra tider vid ställen där det brukar bildas köer vid entréerna.

I samband med prövningen av en ansökan om tillstånd att servera alkoholdrycker bör dessa frågor uppmärksammas särskilt. Prövning av detta slag ankommer numera på kommunen och inte som tidigare länsstyrelsen. Polisen skall yttra sig i ärenden av detta slag. Man måste emellertid uppmärksamma sådana fall då det inte i samband med tillståndsprövningen har bedömts föreligga skäl att föreskriva att ordningsvakter anlitas vissa dagar eller vid vissa tider på dygnet. Ordningsstörningar eller allvarliga risker för sådana kan emellertid uppträda efter denna tid. Polisen bör då ges rätt att förordna om att ordningsvakter skall anlitas. Polisen skall kunna göra sådana in— gripanden snabbt. Ett sådant beslut bör prövas av kommunen som också i sista hand kan återkalla tillståndet eller ändra det på annat sätt, om det skulle behövas.

Vi föreslår att bestämmelser om sådana interimistiska beslut av polismyndighet tas in i alkolhollagen (1994:1738) .

• Sida 218
•  Original

6.2 Entrévärdar utan ordningsvaktsförordnande

Vårt förslag:

— Företag som tillhandahåller entrévärdar skall vara under— kastade obligatorisk auktorisation Föreståndare i företag inom hotell- och restaurangbransche skall få polisregisteruppgifter för anställd med ordningshåll

ningsuppngter

Som tidigare nämnts har företrädare för hotell— och restaurangbran— schen fört fram önskemål om att s.k entrévärdar eller någon anställd vid en restaurang eller ett annat företag i branschen får kontrolleras med hänsyn till laglydnad i samband med anställning för ordnings— hållning och senare under tiden personen har den uppgiften. Det finns enligt företrädaren ett berättigat krav på en sådan möjlighet i alla de fall där myndigheterna inte föreskrivit att ordningsvakter skall anlitas.

Vi föreslår att företag som tillhandahåller entrévärdar skall vara underkastade obligatorisk auktorisation i enlighet med vad som gäller för bevakningsföretag. Kravet på sådan auktorisation anser vi vara nödvändigt men hänsyn till den våldsbrottslighet som är knuten till nöjeslivet.

Den obligatoriska auktorisationen innebär att företaget skall pröva personalen vid företaget med hänsyn till laglydnad och lämplighet i övrigt. Företaget skall därför ges rätt att erhålla polisregisterutdrag be— träffande personal som skall ställas till förfogande för entrévärdsupp- gifter. Uppmärksamheten bör därvid framför allt vara inriktad på våldsbrottslighet och alkoholrelaterade brott. En person med sådan belastning bör inte anlitas som entrévärd i annat fall än om brottslig- heten ligger långt tillbaka i tiden och skötsamheten sedan dess är dokumenterad.

En auktorisation behöver inte nödvändigtvis förutsätta att personalen vid företaget ges samma utbildning som gäller för väktare i allmänhet. Frågan om vilken utbildning som kan krävas förutsätts branschen komma att ta upp med Rikspolisstyrelsen. Någon form av instruktion för entrévärdar torde i vart fall behövas när det gäller de moment av "ordningshållning" som kan bli ett inslag i entrévärdarnas uppgifter. Uppgifter som har lämnats till oss av Diskrimineringsombudsmannen

• Sida 219
•  Original

tyder på att den som vill verka som entrévärd också bör få kännedom om brottsbalkens bestämmelse om olaga diskriminering (16 kap. 9 å). I detta sammanhang bör nämnas att Riksåklagaren i november 1995 meddelat ett beslut om handläggning av ärenden inom åklagarväsendet om olaga diskriminering, varav det framgår att misstankar om detta brott i samband med restaurangbesök förekommit i en ej obetydlig omfattning.

När det gäller företag inom hotell— och restaurangbranschen och deras anställda kommer möjligheten till auktorisation inte att stå till buds. Från brottsförebyggande synpunkt är det dock ett allmänt intresse att personal, som är anställd i ett sådant företag och som avses att till någon del syssla med "ordningshållning", inte är kriminellt belastad.

I den mån ett företag vill ge någon anställd vid företaget "ordnings- hållningsuppgifter" skall föreståndaren kunna få polisregisteruppgifter för den aktuella personen genom att hänvända sig polismyndigheten. För att sådana uppgifter skall få lämnas ut, bör dock förutsättas att företaget gör troligt att personen skall ha eller har ordningshållnings- uppgifter inom företaget. I annat fall skulle företaget kunna kontrollera alla sina anställda, något som vi anser inte bör godtas av integritets- skäl.

Rikspolisstyrelsen eller annan polismyndighet skall dock inte behöva göra någon prövning av den anställdes lämplighet för uppgiften. Det ansvaret bör ligga på företaget helt och hållet. En sådan ordning överensstämmer också med det förfarande som vi har föreslagit be— träffande företag som ges auktorisation.

• Sida 220
•  Original

• Sida 221
•  Original

1 Bakgrund

I vårt delbetänkande (SOU 1994:122) Trygghet mot brott i lokalsam- hället har vi redovisat en rad synpunkter om hur företrädare för olika organisationer ser på sina roller i det brottsförebyggande arbetet. I delbetänkandet har vi återgett synpunkter som förts fram till oss av företrädare för bl.a.

- bankerna, posten och försäkringsbolagen, - organisationer för företagare och anställda, - organisationer för boende och fastighetsägare, - Hem— och Skola—rörelsen,

— idrottsrörelsen,

- organisationer mot drogmissbruk, - pensionärsorganisationer,

— trossamfund,

- brottsoffer— och kvinnojourer, - vissa ungdomsorganisationer som Fryshuset, Farsor & Morsor på stan, Guardian Angels och Non Fighting Generation, och - organisationer mot brott

Som framgår av kartläggningen i delbetänkandet har organisationer— na redan i många fall en omfattande brottsförebyggande verksamhet, låt vara att den i regel är sekundär till en verksamhet som i sin huvudinriktning tjänar andra syften. Några organisationer mot brott är dock helt inriktade på brottsförebyggande verksamhet.

Företrädarna för företagen och näringslivet i övrigt har främst pekat på punkter där man ansett att samhällets insatser brister. Det är närmast fråga om utökade resurser för uppgifter som polisen har sedan länge. I några fall har man tagit upp metodfrågor såsom utvidgad användning av TV—övervakning och möjligheterna att använda institutet

• Sida 222
•  Original

ordningsbot. Vi går inte på dessa frågor här. De faller, som vi framhållit i kapitel ], utanför vårt uppdrag och behandlas i flera fall av andra utredningar.

Men många företrädare för näringslivet och andra organisationer har under arbetets gång framhållit att de är beredda att göra mer på det brottsförebyggande området. Det har rest ett antal viktiga frågor om rollfördelningen som vi berört i delbetänkandet från principiella ut- gångspunkter. Vi har i betänkandet gjort den bedömningen att

- de enskildas insatser i det trygghetsskapande arbetet bör ges ett ökat stöd av det allmänna, — polisen bör ges ett uttryckligt uppdrag att samverka med enskilda, - kommunens trygghetsplanering bör kunna bli ett instrument för en behövlig samordning mellan polisen, kommunen och de enskilda.

I frågan om polisens uppdrag lade vi ett förslag till författnings- ändring i delbetänkandet. Kommunernas roll har vi behandlat i det föregående och där bl.a. betonat att kommunerna bör samverka med enskilda. Vi har också utförligt behandlat ordningsvakter, bevaknings- företag och andra företag i säkerhetsbranschen.

I det följande berör vi ytterligare några frågor om enskilda som närmast gäller rollfördelningen när det gäller att förebygga brott och vissa samverkansfrågor.

2 Överväganden och förslag

2.1 Allmänt om polisens och de enskildas roll

Vår bedömning:

- Det är av grundläggande vikt att de enskilda organens

insatser accepteras och uppmuntras från det allmännas sida

Liksom flera tidigare utredningar har vi i vårt delbetänkande framhållit hur viktigt det är att inte bara samhällets olika organ utan också enskilda engageras i att förebygga och förhindra brott. Detta är i utpräglad grad ett område inom vilket alla goda krafter måste samverka, för att det skall vara möjligt att nå fram till verkligt betydelsefulla resultat.

I tidigare kriminalpolitiskt utvecklingsarbete har från tid till annan inte saknats uttryck för inställningen att enskilda organ, genom att vidta åtgärder för att skydda sig mot brott, gör intrång på det område som av principiella skäl bör vara förbehållet samhället. Det gäller inte minst den övervakande verksamheten.

Till grund för den inställningen har sannolikt legat övertygelsen — eller förhoppningen — att polisen och samhällets övriga organ så småningom skall kunna erhålla sådana resurser att åtgärder mot brott helt och hållet blir en angelägenhet för det allmänna.

Tiden är enligt vår mening nu mogen för att överge det synsättet. Man kan inte räkna med att samhällets brottsbekämpande organ ens på längre sikt kan utan enskildas hjälp svara för allt arbete som behöver utföras för att förebygga och förhindra brott. Utfallet av den remiss som J ustitiedepartementet gjort av delbetänkandet visar också att den ytterligare betoning av vikten av de enskildas insatser som vi förordar har vunnit allmän uppslutning.

Det är alltså av grundläggande vikt att de enskilda organens insatser på detta område accepteras och uppmuntras från det allmännas sida. Det allmänna har principiellt sett inte anledning att ställa upp andra begränsningar än sådana som kan vara påkallade av hänsyn till rättssäkerheten eller — i vissa fall — risken att insatserna utformas så att de motverkar sitt syfte.

Det är dock viktigt att framhålla att den ytterligare betoning av

• Sida 224
•  Original

vikten av de enskildas insatser som vi förordar inte inverkar på det allmänna ansvar som faller på samhällets organ för brottsbekämpning. Så t.ex. bör det uppenbarligen inte komma i fråga att man på särskilda områden skulle göra undantag från polisens ansvar för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet med den motiveringen att de åtgärder som behövs bör utföras genom enskildas försorg.

2.2. Föräldrarnas och skolans roll

Vår bedömning:

— Föräldrarnas och familjens roll bör betonas ytterligare

Som i många sammanhang har konstaterats har stora förändringar ägt rum när det gäller de vuxnas kontroll över barn och ungdomar i familjen. I det förindustriella samhället var övergången från barn- domen till vuxenlivet relativt enkel och odramatisk. Från sina tidigaste år tränades barnen att ta över föräldrarnas roller och arbetsplatser. Eftersom arbetsplatserna ofta låg i nära anslutning till hemmet, kunde de unga få lämpliga uppgifter på båda ställena. En vuxen familjemed- lem var i allmänhet hemma under arbetsdagen.

Numera har de vuxna inte samma möjligheter att utöva kontroll. Arbete och undervisning har flyttats ut från hemmen, båda föräldrarna yrkesarbetar i flertalet fall, och föräldrarna och barnen befinner sig alltså på olika platser under större delen av dagen. Denna utveckling har bidragit till att många har kommit att alltmer se barnens fostran som en uppgift för institutionerna. Familjebanden har därmed försvagats.

All tillgänglig forskning visar emellertid att familjen har mycket stor betydelse för barns utveckling. Inte minst betydelsefullt är att barnens uppväxt under de tidigaste åren präglas av föräldrarnas engagerade omsorg och av fasta normer. Ett socialt kapital i form av bra relationer till föräldrarna ger förutsättningar för att barnet senare i livet skall lyckas skapa bra relationer till andra människor. Dålig bindning till föräldrarna ger inte sällan upphov till problem av skilda slag som ibland kan ta sig uttryck i brottslighet eller missbruk.

Inom ramen för den forskning som syftar till att påvisa skillnader i förutsättningar mellan ungdomar som hamnat i riskzonen för

• Sida 225
•  Original

kriminalitet eller missbruk och andra ungdomar visar det sig också ofta att många riskfaktorer kan knytas just till familjesituationen. Enligt den helhetsprincip som sedan länge är en vanlig arbetsmetod inom socialtjänsten inriktas arbetet i enlighet härmed ofta på familjens situation som helhet. Att detta arbete inte alltid blir så framgångsrikt som skulle ha varit önskvärt kan inte sällan förutsättas hänga samman med att att åtgärderna sätts in för sent. Har väl en ogynnsam ut— veckling påbörjats, kan den vara mycket svår att bryta.

Det är mot denna i all korthet tecknade bakgrund väsentligt att samhället betonar föräldrarnas huvudansvar för barnens omvårdnad och fostran och stödjer dem i denna uppgift. Lyckas vi inte med detta, riskerar det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet i övrigt att få endast marginell betydelse. Det gäller alltså att stärka familjens roll, så att en god grund skapas för barnens utveckling och att de får förutsättningar att tillägna sig samhällets normer och värderingar.

Men även skolan har på detta område ett ansvar. Skolans uppgifter är att förmedla kunskaper och färdigheter och att utveckla ung- domarnas demokratiska värderingar. Häri ingår undervisning om normer och värderingar. Skolan kan påverka barnen i rätt riktning och ge positiva erfarenheter, och skolklimatet har stor betydelse för deras framtida utveckling. Stärkande av barnens självkänsla och förmåga till empati utgör väsentliga uppgifter. Vi delar mot denna bakgrund de synpunkter om föräldrarnas och skolans roll som bl.a. Hem— och Skola-rörelsen har fört fram till oss - synpunkter som har återgetts i delbetänkandet.

Att successivt förbättra samarbetet mellan hem och skola är en viktig uppgift i ett långsiktigt brottsförebyggande och trygghetsskapan- de arbete. Ansvaret för den utvecklingen ligger i första hand på skolan och hemmen men även andra spelar en betydelsefull roll.

Dessa frågor har tagits upp i olika sammanhang, inte minst i statliga utredningar från tid till annan och av BRÅ. Men det är svårt att på kort sikt få till stånd de önskvärda attitydförändringarna. Hem- och Skola—rörelsen men många andra organisationer av de slag som vi har berört i delbetänkandet gör här betydelsefulla insatser - insatser som samhällets organ inte skulle kunna göra. Det är viktigt att dessa organ stödjer deras verksamhet på olika sätt.

Även om dessa frågor ligger något utanför vårt uppdrag, har vi dock velat framhålla dem i detta sammanhang. Frågorna kan inte nog ofta tas upp i debatten. Det är enligt vår mening väsentligt att berörda samhällsorgan ägnar problemen fortlöpande uppmärksamhet och ytterligare studier i syfte att påverka föräldraattityderna och normbildningen för barn och ungdomar. Problemkomplexet bör också i lämpligt sammanhang kunna göras till föremål för särskild utredning.

• Sida 226
•  Original

2.3 Närpolisen - en ny verksamhet

Vår bedömning:

— Polisen kommer att arbeta mer problemorienterat än

tidigare och i samarbete med enskilda

I polisens manifest Rakt På Brottsligheten, som publicerades år 1991, sammanfattades statsmakternas intentioner. Budskapet i manifestet var att

- den dagliga polisverksamheten måste effektiviseras och förankras i närområdet, — verksamheten måste bedrivas mer problemorienterat och — samverkan och kontakterna med samhället i övrigt måste utvecklas.

I denna anda arbetar polisen numera i viss utsträckning som närpoliser. De finns över hela landet. Hösten 1995 fanns omkring 2.000 närpoliser. Antalet poliser i ett närpolisområde varierar från några få till 30 - 40 i storstäderna.

Närpoliserna svarar för de flesta av de vanliga arbetsuppgifterna i polisverksamheten, även enklare brottsutredningar. Fot- och cykelpatrullering skall vara ett naturligt led i arbetet. Men närpoliserna har ett begränsat ansvar för utryckningsverksamhet. Liksom tidigare skall dock polismyndigheten ha full utryckningsberedskap dygnet runt.

Närpoliserna skall vara samordnare och pådrivare i det lokala brottsförebyggande arbetet och därvid arbeta i nära kontakt med bl.a. skolan och de sociala myndigheterna.

Viktiga uppgifter blir att på ett tidigt stadium lokalisera och lära känna ungdomar i farozonen för kriminalitet och missbruk och sedan samarbeta med föräldrar och andra i omgivningen för att komma tillrätta med problemen. Närpolisen skall exempelvis i helgerna kunna följa "sina" ungdomar in till tätorterna och cityområdena för att förebygga våldsbrott och ordningsstörningar.

• Sida 227
•  Original

Polisen räknar vidare med att genom den nya inriktningen av verksamheten få mer tid för allmänhetens vardagsnära problem än tidigare, såsom inbrott i lägenheter, källare och vindsutrymmen, cykel- och mopedstölder samt inbrott i bilar.

• Sida 228
•  Original

2.4 De boende

Vårt förslag:

- Grannsamverkan bör spridas ytterligare - Den bör inte begränsas till enbart brottsförebyggande åtgärder i trängre mening utan även avse positiva insatser för ungdomar i området för samverkan

I betänkandet ( SOU 1985:62 ) Inriktningen av polisverksamheten föreslog 1981 års polisberedning en ny form för samverkan mellan boende och polis i brottsförebyggande syfte. Den samverkansformen fanns bl.a. i Storbritannien. Den kallades Neighbourhood Watch. I Sverige fick företeelsen beteckningen grannsamverkan.

Enligt polisberedningen fanns inte grannsamverkan i Sverige vid tiden för beredningens arbete. Grannsamverkan synes trots det vara mycket vanlig i Sverige i dag men det saknas statistik som belyser den totala omfattningen av företeelsen och dess spridning över landet. Mycket talar för att det är en storstads— eller i vart fall tätortsföre- teelse. På rena landsbygden torde samverkan mellan de boende sedan gammalt vara så nära att den organiserade samverkan som avses här inte framstår som angelägen.

2. 4. I Grannsamverkan

Grannsamverkan är ett sätt för de boende i ett område att hjälpa polisen genom att ge den extra ögon och öron i syfte att minska brottsligheten 1 området. De boende- iflerfamiljshus, villor och andra bostäder — förenar sig i ansträngningarna att skydda sig själva och sina grannar. Polisen tar ofta initiativ till grannsamverkan i ett område men det är vanligt att även de boende av eget initiativ bildar denna form av samverkan efter kontakt med polis och försäkringsbolag. Även BRÅ har uppmuntrat denna verksamhet, se t. ex. rådets publikation från år 1986 Bra lås och goda grannar - en handbok för brotts- förebyggare.

Områdena för grannsamverkan varierar och bestäms av de boende med hänsyn till lokala förhållanden. Initiativtagare och partners i sam—

• Sida 229
•  Original

arbetet med polisen är ofta villaföreningar, bostadsrättsföreningar och lokala hyresgästorganisationer men också båtklubbar. I det senare fallet brukar man tala om båtsamverkan.

Grannsamverkan i ett område drivs i regel inte i en särskild organisation utan den ingår ofta som en löslig bildning inom någon form av föreningsverksamhet.

Kännetecknande för grannsamverkan är att de boende uppmärk- sammas på vilka riskerna för främst förmögenhetsbrott är inom det aktuella området. De boende uppmanas att vara vaksamma och att skydda sig mot förmögenhetsbrott genom olika tekniker. Polisen strävar efter att hålla de boende informerade om brottsutvecklingen i området och andra förhållanden av betydelse för samarbetet mellan polisen och de boende.

I en information till de boende anges att misstänkta förhållanden alltid skall anmälas. Det framhålls att det är bättre att de boende ringer polisen en gång för mycket än en gång för litet.

I informationen till de boende framhålls också särskilt att det inte är meningen att de skall göra ingripanden och leka polis. Ingripanden bör de alltid överlämna till polis eller annan som är behörig att göra ingripanden. Men det betonas att anmälan skall göras utan dröjsmål.

Grannsamverkan har utvecklats till ett viktigt instrument i det brottsförebyggande arbetet och det är vår förhoppning att de boende går vidare på denna väg. Även om det är svårt att vetenskapligt visa att grannsamverkan lett till minskande brottslighet, är alla överens om dess positiva effekter. Gemenskapen i boendet har utvecklats på olika sätt men gäller alltjämt enbart skyddsfrågor.

2.4.2 Önskvärd utveckling av föremålet för grannsamverkan

Ordet grannsamverkan används inom flera boendeorganisationer i en vidare betydelse. Det gäller samverkan inom ett bostadsområde även i annat än rent brottsförebyggande syfte. En sådan samverkan är vanlig bland de äldre i ett bostadsområde, ofta med stöd av en förening för de boende eller en pensionärsorganisation. Samverkan gäller ofta också aktiviteter för barn. Däremot är det inte så vanligt att man har särskilda aktiviter för ungdomar, även om det säkert förekommer på sina håll.

Grannsamverkan är i sin nuvarande form enbart inriktad på att förhindra och att förebygga brott. Men den skulle också kunna utvecklas till ett nytt sätt att i positiv anda ta hand om ungdomarna inom området för samverkan. Forskningen har visat att ungdomsåren är de mest brottsaktiva. Våldet bland ungdomar har dessutom på senare tid tagit allt allvarligare former. Det är därför väsentligt att

• Sida 230
•  Original

ungdomarna och deras problem uppmärksammas mer än hittills även av andra än dem som av tradition har sysslat med sådana frågor.

En sådan utveckling, där ungdomarnas intressen och aktiviteter i området även blir föremål för en samverkan bland de boende, bör typiskt sett minska de ordningsstörningar och den skadegörelse som nu uppenbarligen orsakas av ungdomar i många fall.

Vi har i det föregående berört frågan om föräldrars och skolans an- svar när det gäller barns och ungdomars utveckling. Vi anser att även grannar och kringboende har ett ansvar i sammanhanget. Det gäller att åtminstone till en del återskapa den s.k. sociala kontroll som tidigare var en betydelsefull brottsavhållande faktor men som i vårt nuvarande samhälle i stor utsträckning har gått förlorad. Detta skall inte tolkas så att vi menar att de boende skall ta över den roll som bl.a. kommu- nernas fritidsförvaltningar nu har men anser att de boendes insatser för ungdomarna inom ramen för en grannsamverkan skulle kunna bli ett väsentligt komplement till samhällets samlade aktiviter för ung— domarna.

• Sida 231
•  Original

Våra förslag:

Reglerna för säkerhetsbranschen förenklas Samverkan mellan näringslivet och polisen utvecklas ytterligare Försäkringsbolagen och polisen bör samverka ytterligare när det gäller brottsanmäiningar och brottsutredningar

2.5.1. Förenklade regler underlättar brottsförebyggande åtgärder

Som framgår av våra redovisningar i delbetänkandet arbetar många företag och andra organisationer inom näringslivet med brottsförebyg- gande och trygghetsskapande frågor. Omfattande resurser läggs ned på utveckling av ny teknik och metoder för skydd mot främst olika former av brott mot liv och egendom. Det är viktigt att så sker. Det är givet att samhället inte kan svara för de brottsförebyggande åtgärder som näringslivet sätter in. Dessa åtgärder är därför mycket väsentliga i det svenska samhället.

De regler som samhället har ställt upp och som kan verka hindrande i näringslivets brottsförebyggande arbete bör förenklas så långt det är möjligt. De förslag som vi har fört fram i detta betänkande syftar till sådana förenklingar.

Som exempel på detta bör nämnas förslaget till förenklade be— stämmelser för bevakningsföretag och säkerhetsbranschen i övrigt, där obligatoriska regler på området begränsas till frågor där staten har ett särskilt ansvar.

Vi har exempelvis inte förordat en ny reglering av rätten att utföra värdetransporter av det slag som en arbetsgrupp inom Rikspolisstyrel— sen föreslagit och som berörts i det föregående. Sådana regler skulle kunna uppfattas som om staten garanterade att säkerheten vid värdetransporter skulle kunna bli större än i dag. Någon sådan garanti kan inte staten ge. Skärpta regler på området skulle kunna ge intrycket av det. I stället har vi utgått från att branschen kommer att utveckla förbättrade metoder för skydd vid värdetransporter i samarbete med bl.a. polisen.

Vi har också utgått från att den som anlitar annan för en värdetrans—

• Sida 232
•  Original

port kommer att anlita ett företag som kan väntas ge det skydd som denne anser sig behöva för just den transporten. Det måste ju ligga i uppdragsgivarens intresse att förvissa sig om att den som åtar sig en sådan transport har kompetens för uppgiften. Men det är viktigt att säkerhetsföretagen kan kontrollera sin personal med hänsyn till laglydnad. I våra förslag har vi förutsatt att företagen skall få rätt att inhämta uppgifter från polisregistren för personal som är anställd eller skall anställas.

I detta betänkande har vi vidare tagit upp en fråga som bör underlätta bl.a. affärsinnehavares möjligheter att förebygga brott, nämligen s.k. portförbud. Den frågan behandlas i det följande under punkten 2.8 Portförbud och liknande.

2.5.2. Näringslivets metoder och teknik för skydd mot brott utvecklas successivt

På motsvarande sätt utgår vi från att banker, post och andra företag som arbetar med stora penningmängder och värdepapper kommer att utnyttja de tekniker och skyddsmetoder som nu utvecklas och som kommer att utvecklas i framtiden. Vi förutsätter att dessa företag inte ser på dessa frågor enbart ur snävt ekonomiska lönsamhetssynpunkter utan att de tar även andra hänsyn. Vi tänker här på sådana hänsyn som visserligen inte går att kvantifiera i ekonomiska termer men som har betydelse för det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet i samhället.

Banker och post utsätts numera för grova rån i relativt stor omfatt- ning. Banker och post i storstäderna har enligt uppgift infört många tekniska anordningar som försvårar rån. Men skyddet för sådana institutioner i landsorten synes vara mera bristfälligt.

Det gäller här en ofta studerad form av brottslighet beträffande vilken det är svårt för oss att anvisa några radikalt nya arbetsformer. Intressanta och tankeväckande uppslag i vilka näringslivets ansvar betonas har förts fram i skrivelser till regeringen av hovrättslagmännen Olle Ekstedt och Carl—Johan Cosmo.

Vi utgår från att näringslivet kommer att liksom hittills följa dessa frågor i samarbete med polisen, särskilt frågor om rån och andra våldsbrott som riktar sig mot banker, post och andra delar av näringslivet. Eftersom polisens verksamhet numera inriktas på att bli mer problemorienterad än tidigare, har förutsättningar skapats för polisen att i större utsträckning medverka i sådant arbete. Som framgår av redovisningen i vårt delbetänkande arbetar företagen kontinuerligt för att finna den teknik och de arbetsmetoder som behövs för att rån

• Sida 233
•  Original

och annan brottslighet mot företag skall kunna minskas. Att så sker är inte bara ett viktigt intresse för företagen utan för samhället som helhet.

De frågor om TV—övervakning som ankom på oss enligt de ursprungliga direktiven faller numera på en särskild kommitté.

2.5.3. Samarbete mellan polis och försäkringsbolag vid brottsanmälningar

Sveriges Köpmannaförbund har föreslagit att polisen och försäkrings— bolagen bör samverka när det gäller att registrera brottsanmälningar. Företrädare för förbundet har hävdat att försäkringsbolagen inte bör kräva att försäkringstagarna har gjort polisanmälan före kontakten med bolagen och att försäkringstagarna skall förete en kopia på anmälan att så skett. Denne företrädare har hävdat att det inte är rimligt att samhället tolerar denna dubbelregistrering. Företrädaren har i stället föreslagit att försäkringsbolagen registrerar sina fall direkt och sedan sänder över dem till polisen elektroniskt - via telefonlinje eller på annat sätt.

Förslagsställaren har närmast tänkt på de fall av brottsanmälningar där polisen inte brukar företa spaning eller någon annan aktivitet än att registrera anmälan för rättsstatistiken. Företrädaren för Sveriges Köp— mannaförbund synes också ha utgått från de fall där någon misstänkt inte anges i brottsanmälan.

Vi kan inte se att det bör vara något hinder för polis och försäk- ringsbolag att samverka i denna fråga i syfte att att minska samhällets kostnader men vi ifrågasätter att den av förslagsställaren valda samverkan kan genomföras som den har beskrivits. Däremot anser vi det värt att undersöka om inte såväl polisen som försäkringsbolagen kan göra vinster på detta område genom ett närmare samarbete mellan Rikspolisstyrelsen och företrädare för försäkringsbolagen. Vinsterna kan måhända minska polisens arbete så att resurser frigörs för andra uppgifter än i dag. Här finns dock ett antal lagstiftningsfrågor som behöver belysas. Vi föreslår att Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att se närmare på dessa frågor i samverkan med företrädare för försäkrings— bolagen.

I detta sammanhang vill vi kommentera en synpunkt som företräda- re för försäkringsbolagen har fört fram när det gäller utredning av försäkringsbedrägerier. Vi har något berört den frågan i delbe- tänkandet (sid. 102). Försäkringsbolagen anser att polisen inte prioriterar anmälningar om försåkringsbedrägerier.

Belastningen på polismyndigheterna är stor och den kommer med all sannolikhet inte att bli mindre framöver. Det är därför viktigt att de

• Sida 234
•  Original

resurser som polisen sätter in på brottsutredning kan utnyttjas så effektivt som möjligt inom ramen för den prioritering som stats- makterna har ställt upp.

Eftersom försäkringsbolagen lägger ner stor kraft på utredningar i skadeärenden och utnyttjar personal som tidigare varit anställd i rättsväsendet, bör det vara möjligt för bolagen, polisen och åklagarna att i samverkan kunna komma fram till en ordning där det utrednings— arbete som ankommer på polis och åklagare kan underlättas. Det är givet att försäkringsbolagen inte får göra den brottsutredning som skall göras av polis och åklagare men de bör kunna underlätta det admini- strativa hanterandet av ärendena hos polis och åklagare genom IT och andra moderna metoder i kontorsarbetet. Brottsutredningen bör vidare kunna underlättas genom att försäkringsbolagen presenterar relevanta uppgifter för brottsutredningen. Metoderna för presentationen bör givetvis utvecklas i samarbete mellan bolagen, polisen och åklagarna.

En samverkan kan också tänkas vara av värde för intresset att säkerställa att inte försäkringsbolagens ansträngningar att t.ex. återställa stulen egendom undantagsvis tar sig uttryck som riskerar att på sikt få negativa effekter för brottspreventionen.

Den ordning som vi förespråkar kan givetvis inte medföra nämn- värda vinster på kort sikt men ett fördjupat löpande samarbete mellan polis och åklagare, å sidan, och försäkringsbolagen, å den andra, bör kunna ge bättre resultat än för närvarande.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren bör ges ett uppdrag att undersöka frågan närmare.

• Sida 235
•  Original

2.6 Idrottsrörelsen

Vår bedömning:

— Idrottsrörelsen arbetar på bred front i det brottsförebyggande arbetet Idrottsrörelsen bör få, möjlighet att utestänga kända bråkstakar från idrottsarenorna

Idrottsrörelsen, polisen och andra berörda myndigheter bör intensifiera sitt samarbete i fråga om brottsförebyggande åtgärder

I direktiven för utredningen har särskilt sagts att vi bör överväga hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom att enskilda personer i ökad utsträckning engagerar sig i olika slag av brottsförebyggande aktiviteter. Enligt direktiven kan vi i det sammanhanget finna skäl att beakta vad som anförs om bl.a. förebyggande ungdomsarbete inom föreningsrörelsen i slutrapporten från den av regeringen tillsatta arbets- gruppen för insatser mot läktarvåld. Rapporten har överlämnats till oss.

2.6.1. Arbetsgruppen för insatser mot läktarvåld

Arbetsgruppen för läktarvåld, som bildades i slutet av år 1991 och början av år 1992, var knuten till dåvarande ungdomsministern. Arbetsgruppen bestod av företrädare för Civil—, Finans— och J ustitiede- partementen samt Riksidrottsförbundet och Svenska Fotbollförbundet. Arbetsgruppen studerade särskilt då aktuella frågor inför ett Fotbolls- EM i Sverige men också allmänna frågor om läktarvåld.

I en rapport år 1992 pekade arbetsgruppen särskilt på ett antal frågor som borde uppmärksammas i framtiden. Några av dem berörs i det följande.

Gruppen, som avslutade sitt arbete är 1992, framhöll vikten av att den verksamhet som gruppen bedrivit vidmakthålls och utvecklas vidare. Den menade att ansvaret för det ligger på myndigheter, förvaltningar och de ideella föreningarna.

Enligt gruppen dominerade negativa förväntningar massmedias bevakning av förberedelserna inför Fotbolls—EM och det kan inte

• Sida 236
•  Original

uteslutas att det påverkat det faktiska skeendet under EM. Gruppen ansåg därför att massmedias roll kring förväntningar som uppstår inför stora egagemang bör studeras närmare.

Gruppen ansåg vidare att det är av stort värde att det finns projekt- medel tilllgängliga för nyskapande och utvecklande projekt.

Inom idrottsrörelsen, liksom i övrigt föreningsliv, finns det enligt gruppen en stor mängd ledare och funktionärer som utgör en stark kraft också i ett mer allmänt förebyggande ungdomsarbete. Fler initiativ till kurser för ungdomar med någon typ av problem men med ett stort intresse för idrott bör uppmuntras. Därmed kan samhället till- godogöra sig den kvalitet som finns i åtskilliga av de ideella verksam- heterna.

2.6.2. Idrottsrörelsens nuvarande arbete i frågan

I delbetänkandet har vi redovisat synpunkter av företrädare för idrotts- rörelsen på frågorna hur man skall komma till rätta med läktarvåld och hur idrottsrörelsen kan delta i det brottsförebyggande arbetet i allmänhet (s. 120 ff ). Som framgår av denna redovisning anser företrädare för idrottsrörelsen att det inte finns något egentligt läktarvåld. Våldet finns i huvudsak utanför arenorna. Därför har idrottsrörelsens och supporterklubbarnas arbete inriktats på de senares medlemmar och deras uppträdande inte bara på läktarna utan också vid resor till och från tävlingarna.

Det är numera vanligt att idrotts- och supporterklubbarna utser matchvärdar och bussvärdar som bl.a. har ordningshållningsuppgifter vid resor till främst bortamatcher. Det förekommer att sådana värdar får viss utbildning eller instruktion av polisen.

Idrottsrörelsen arbetar kontitnuerligt med frågor om bl.a. ordnings- hållningen vid idrottsevenemang och vid resor till dessa evenemang. Detta gör idrottsrörelsen tillsammans med många andra, bl.a. polisen. Två projekt av intresse i detta sammanhang är Starta vågen — idrottens etiksatsning och Supporterkultur.

Starta vågen — idrottens etiksatsning

Idrottsrörelsen vill på alla nivåer bedriva idrotten så att den utvecklar människor positivt såväl fysiskt och psykiskt som socialt och kulturellt. Projektet Starta vågen - idrottens etiksatsning - är en samlad satsning. Målet är att starta aktiva förändringsprocesser bland de medverkande - barn, ungdomar och vuxna - när det gäller attityder och värderingar.

• Sida 237
•  Original

Genom en kombination av centrala initiativ och lokala diskussioner kring idrottens centrala etiska frågor vill man stärka idrotten och förbättra idrottens trovärdighet. Ett ökat engagemang i etikfrågor skall även hjälpa idrotten att nå och påverka andra grupper i samhället. Projektet omfattar bl.a.

— Landslag mot våld - Kamp mot mobbning - allas rätt att vara med - Rent spel - Delaktighet/demokrati

Projektet finansieras genom Allmänna arvsfonden, Riksidrottsför— bundet och Civildepartementet. Det beräknas pågå fram till och med utgången av år 1996.

S upporterkultur

Projektet Supporterkultur bedrevs under tiden maj 1993 till utgången av år 1994. Huvudmän för projektet var den s.k. Stockholmsalliansen, Stockholms Idrottsförbund och tre idrottsklubbar i Stockholm, nämligen AIK, Djurgårdens IF (DIF) och Hammarby IF.

Det övergripande målet i projektet har varit att verka för en bättre allmän supporterkultur och att motverka våld, skadegörelse och rasism, såväl före som under och efter hemma- och bortamatcher, spelade av AIK, DIF-fotboll, DIF—ishockey och Hammarby IF. Idrottsklubbarna har stora supporterklubbar. De heter Black Army, Blue Saints och Bajen Fans.

Genom att stödja de positiva inslagen i supporterklubbarnas verksamhet räknade man i projektet med att motverka de negativa. Ett delmål var att minska möjligheterna till ordningsstörningar genom att bl.a. vid högriskmatcher separera rivaliserande supportergrupper. Ett mer långsiktigt delmål var att verka för en positiv attitydutveckling. Övriga delmål var bl.a. att kontinuerligt följa verksamhetens ut— veckling, sprida kunskap om förebyggande verksamhet och utveckla kontakterna över landet.

I projektet medverkade även företrädare för fritidsförvaltningen i Stockholms kommun och Samordningskansliet för brottsförebyggande åtgärder i samma kommun, Svenska Supporterförbundet och två s.k. supporterpoliser vid Stockholmspolisen.

Projektet finansierades med medel från idrottsrörelsen och Stock- holms kommun, Allmänna Arvsfonden och Stockholms läns landsting.

Projektet avslutades i april 1995 genom rapporten Slutrapport från Projektet Bättre Supporterkultur.

Verksamheten i projektet var mycket brett upplagd. Av särskilt

• Sida 238
•  Original

intresse i detta sammanhang var strävandena att sprida ett system med matchvärdar över landet. Matchvärdar är nu vanliga i storstads- områdena.

Matchvärdar utses av såväl moderföreningar som supporterklubbar. Värdarna ger viss service och information till övriga, försöker påverka grupptrycket positivt och ingriper i ett första skede om problem uppstår. Om polisen har för avsikt att ingripa skall dock matchvärdar kliva åt sidan. Vid organiserade resor till bortamatcher utses buss— eller tågvärdar med motsvarande uppgifter som matchvärdar.

Projektet ledde fram till bl.a. följande förslag.

- Alla matcher bör klassificeras med hänsyn till risk för ordnings- störningar. - En arbetsgrupp för supporterfrågor och läktarsäkerhet bör finnas kontinuerligt arbetande vid alla moderföreningar. - Ett nära samarbete mellan matchvärdar i supporterorganisationema och moderföreningens matchvärdar bör utvecklas. - Matchvärdarnas roller, uppgifter och utbildning bör uppmärksammas, liksom samverkan mellan dem och moderföreningama.

I rapporten framhålls att matchvärdarnas utbildning bör avse kunska- per om moderföreningens organisation, ekonomi och sportsliga intressen. Den bör också ge kunskaper om det totala förebyggande arbetet och grundkunskaper i polisens och rättsväsendets arbete. Det är enligt rapporten nödvändigt att representanter för moderföreningen och polismyndigheten deltar i delar av denna utbildning. Den kan lämpligen ges vid matchvärdsträffar. Moderföreningarna bör anordna regelbundna sådana.

I rapporten ges också förslag till s.k. positiv attitydutveckling och hur man bör behandla individer som visar sig inte vilja rätta sig efter moderföreningens eller klackens intressen.

2. 6. 3 Utredningens överväganden

Att komma tillrätta med våldet i samhället är enligt vår mening en av de allra viktigaste brottsförebyggande frågorna. Den kräver att alla goda krafter i samhället är verksamma för att motverka det. Idrottsrörelsen arbetar sedan flera år inom särskilda projekt - varav två berörts nyss - där huvudsyftet visserligen är ett annat men där brottsförebyggande moment är mycket viktiga. De projekt som vi nämnt visar att idrottsrörelsen arbetar på bred front och att idrotts- rörelsen förtjänar ett brett stöd av myndigheterna och samhället i

• Sida 239
•  Original

övrigt.

Ordningsstörningar som uppstått i samband med matcher och andra idrottstävlingar synes under senare år inte ha varit lika omfattande som tidigare. Skälet till det är utan tvivel de insatser som idrottsrörelsen och övriga berörda gör i ett fortlöpande arbete.

Den genomgång av frågor om läktarvåld och andra ordningsstör- ningar med anknytning till idrottsrörelsen som vi har gjort har tydligt visat att de insatser som nu görs av idrottsrörelsen självt är omfattande och av allt att döma verksamma — låt vara att det är svårt att helt undvika incidenter. En allvarlig sådan inträffade för en tid sedan på Stockholms stadion.

Det har sagts att de som står för våldet vid sådana incidenter ofta är kända av klubbarna. Nuvarande bestämmelser gör det inte möjligt att utestänga dem från matcher, om de inte gör sig skyldiga till brott vid matchen. Vi anser att det bör finnas möjligheter att utestänga kända bråkstakar från matcher. Vi tar därför upp ett förslag om en lagregle- ring om s.k. portförbud och liknande i avnittet 2.8 i det följande.

Förslagen om nya regler beträffande ordningsvakter får också betydelse för idrottsrörelsen. Förslagen innebär en väsentlig utökning av möjligheterna att förordna ordningsvakter för tjänstgöring på offentliga platser. Det blir också klarlagt att ordningsvakter som medföljer på supporterresor inte behöver mer än ett förordnande, även om resan skulle passera genom flera län

I kapitlet 7 Dörrvakter har vi vidare föreslagit att dörrvakterna vid restauranger, som är öppna under sena kvällar och nätter och där ordningsstörningar kan befaras, skall ha ordningsvaktsförordnande i större utsträckning än i dag. Vi har över huvud taget föreslagit att reglerna beträffande dörrvakter skall skärpas. De ordningsstörningar som har anknytning till idrottsrörelsen och som kan förekomma i stadskärnan efter en viktig match kan säkert minskas genom de möjlig- heter den föreslagna lagstiftningen kommer att ge. I detta samman- hang vill vi framhålla att regeringen i publikationen Motverka våldet (Statsrådsberedningens skriftserie 2/95) presenterat ett brett upplagt åtgärdsprogram för att minska våldsbrottsligheten. Detta program får betydelse även för våldet i idrottssammanhang.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att idrottsrörelsen tar sitt ansvar när det gäller att bekämpa läktarvåldet och ordningsstörningar av medlemmar i supporterklubbar. Vi vill dock framhålla att det är viktigt att polis och andra myndigheter nära samverkar med idrotts— rörelsen i det förebyggande arbetet. Eftersom det står klart att en mycket stor del av ordningsstörningarna på detta område kan till— skrivas ungdomar under straffrnyndighetsåldern vill vi särskilt betona _ socialtjänstens roll.

• Sida 240
•  Original

2.7 Vissa frågor om myndigheternas samarbete med de frivilliga organisationerna

Vår bedömning:

— Trygghetsplaneringen förutsätts fånga upp önskemål från pensionärsorganisationema Samarbetet mellan BOJ, ROKS och de sociala myndig— heterna bör utvecklas

I inledningen till detta kapitel har vi understrukit vikten av att de enskilda organens trygghetsskapande och brottsförebyggande insatser accepteras och uppmuntras från det allmännas sida. I delbetänkandet har vi redovisat synpunkter från en rad organisationer om brister i detta avseende. Här vill vi särskilt peka på de synpunkter som förts fram av Pensionärernas Riksorganisation PRO, Brottsoffersjourernas Riksförbund BOJ och Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige ROKS.

Företrädare för PRO har uttryckt önskemål om att organisationen alltid skall vara företrädd i samarbetet mellan skola, socialtjänst och polis och därvid framhållit att medlemmar i organisationen ofta arbetar i skolor och daghem och har en bred erfarenhet som bör tillföra samarbetet nya kvaliteter.

Vi anser att det är viktigt att företrädare för pensionärsorganisa- tionerna inbjuds att medverka i alla sammanhang där de kan antas tillföra det brottsförebyggande samarbetet värdefulla bidrag. Vi vill dock erinra om att vi vid behandlingen av frågorna om den kommunala trygghetsplaneringen i vårt delbetänkande (SOU 1994:122) och idet föregående i kapitel 2 förutsatt att trygghetsplaneringen kommer att användas som ett instrument för den behövliga samordningen mellan polis, kommun och enskilda, inklusive organisationer. Vi har betonat att planeringen måste göras i en dialog mellan de berörda, så att målen och strategierna är förankrade och anpassade till de lokala förut— sättningarna. -

Mot den bakgrunden vill vi inte gå in på hur samarbetet inom ramen för en kommunal trygghetsplanering skall organiseras men utgår från att kommunerna kommer att ta upp en dialog med pensionärsorganisa-

• Sida 241
•  Original

tionerna om deras roll.

Företrädare för BOJ och ROKS har framhållit att det brister i samarbetat mellan dem och de sociala myndigheterna. Med hänsyn till den allmänna inställning vi tidigare redovisat finner vi det angeläget att samarbetet mellan dessa frivilliga organisationer och de sociala myndigheterna förbättras. Vi har förståelse för att de sociala myndig— heternas möjligheter till samarbete med dem i enskilda fall begränsas av sekretesslagstiftningen men förutsätter att ett närmare samarbete skulle kunna utvecklas i andra fall.

I delbetänkandet har vi föreslagit särskilda bestämmelser i polislagen (1984:387) om polisens skyldigheter att samverka även med enskilda. Vi finner det angeläget att samverkan mellan socialtjänsten och BOJ och ROKS förbättras. Frågan är om det behövs någon ändring i lagstiftningen på denna punkt.

Bestämmelser om samverkan finns dock redan i dag i socialtjänst— lagen (19802620) i avsnittet med allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet. I 8 & lagen stadgas att socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

Socialtjänstkommittén, som har lagt fram betänkandet (SOU 1994:139) Ny socialtjänstlag, har dock föreslagit att bestämmelsen görs mer generell i sitt förslag till ny socialtjänstlag. Enligt förslaget i 2 kap. 5 5 skall socialtjänsten samverka med andra samhällsorgan, organisationer och enskilda för att fullgöra de uppgifter som åvilar socialtjänsten. I en kommentar till lagförslaget har kommittén uttalat, att socialtjänsten enligt kommitténs bedömning inte kan klara sina uppgifter på samhälls—, grupp- och individnivå utan en bred samverkan med frivilliga organisationer och enskilda. Kommittén har framhållit att en av socialtjänstens viktigaste uppgifter är att medverka till att mobilisera de samlade resurserna i samhället och att stödja nätverk som kan fungera problemlösande. Här spelar enligt kommittén frivilligt socialt arbete en viktig roll. Betänkandet är under beredning i Socialdepartementet.

Genomförs Socialtjänstutredningens förslag, kommer såvitt vi förstår, BOJ :s och ROKS:s önskemål att kunna tillgodoses.

• Sida 242
•  Original

2.8 Portförbud och liknande

Vårt förslag:

- Bestämmelsen i brottsbalken om olaga intrång ändras så

att den blir generellt tillämplig på andra lokaler och platser än bostäder

I 4 kap. 6 & brottsbalken behandlas brotten hemfridsbrott och olaga intrång. Hemfridsbrott består enligt paragrafens första stycke i att någon olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg. Intränger eller kvarstannar någon annars obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller annat sådant ställe skall han enligt andra stycket dömas för olaga intrång. Straffet är i båda fallen böter. Är brottet grovt, skall dock dömas till fängelse i högst två år.

I rättsfallet NJA 1995 s 84 hade Högsta domstolen att bedöma frågan om bestämmelsen om olaga intrång är tillämplig då en person som av en affärsinnehavare hade förbjudits att besöka hans affärslokal trots förbudet gått in i lokalen. Förbudet hade meddelats personen skriftligen med den motiveringen att han "vid upprepade tillfällen hade uppträtt störande och på icke önskvärt sätt".

Frågan besvarades nekande. Mot bakgrund av vad som hade anförts i förarbetena till lagrummet och straffrättens legalitetsprincip ansågs bestämmelsen om olaga intrång inte kunna tolkas på annat sätt än att den är avsedd att utgöra ett skydd för lokaler och vissa andra utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. Med hänsyn härtill kunde inte en affärslokal, dit allmänheten har fritt tillträde under dess öppethållande, anses vara en sådan lokal som åsyftas i 4 kap. 6 5 andra stycket brottsbalken.

Rättsfallet har föranlett Sveriges Köpmannaförbund och Kooperativa förbundet att i framställningar till justitieministern begära översyn av det aktuella lagrummet. Framställningarna har överlämnats till oss.

Tillträdesförbud av det slag som aktualiserades i rättsfallet har tidigare berörts i BRÅ-rapporten Ökad säkerhet inom handeln (BRÅ— rapport 1989:4 s 110). Enligt vad som där anförs är erfarenheterna av

• Sida 243
•  Original

sådana förbud goda. Det finns i rättspraxis före Högsta domstolens prejudikat åtskilliga domar enligt vilka personer som inte respekterat sådana tillträdesförbud har dömts för olaga intrång.

Som framhölls av justitieministern i ett frågesvar föranlett av det aktuella rättsfallet innebär den rättgrundsats som lagts fast genom Högsta domstolens avgörande inte att möjligheten inskränks för en affärsinnehavare att fritt välja sina kunder. Så länge affärsinnehavaren inte gör sig skyldig till olaga diskriminering, står det alltså honom fritt att inte acceptera vissa personer som kunder, exempelvis därför att de vid tidigare tillfällen har gjort sig skyldiga till snatterier.

Som ytterligare påpekades av justitieministern har en affärsinnehava- re också möjlighet att genom praktiska arrangemang, såsom att ordna bevakning av entrén, möjlighet att tillse att endast av honom önskade kunder ges tillträde. Men det förtjänar framhållas att, för det fall vederbörande trots sådan bevakning försöker tränga sig in, rättsfallet torde innebära att någon nödvärnsrätt inte föreligger på affärsinnehava— rens sida. En annan konsekvens är att affärsinnehavaren inte kan få hjälp av polisen med att avlägsna den som trots ett förbud har trängt in i affären. Polisens befogenhet att lämna biträde av sådant slag förutsätter nämligen att det är fråga om en straffbelagd handling.

Enligt vår mening är det inte rimligt att bestämmelsen om olaga intrång har ett så snävt tillämpningsområde som det som följer av Högsta domstolens avgörande. Tillträdesförbud måste ses som en naturlig skyddsåtgärd från enskildas sida och fyller dessutom vissa allmänpreventiva funktioner. Men utan stöd i bestämmelsen om olaga intrång får uppenbarligen sådana förbud mycket liten effekt.

Detta talar för att tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga intrång bör utvidgas. Någon olägenhet med en sådan ordning har vi svårt att se. Naturligtvis kan det hävdas att det saknas garantier för att inte sådana förbud i enskilda fall meddelas godtyckligt eller utan tillräckliga skäl, men risker för detta kan ju alltid sägas föreligga i sådana fall då rättsordningen ger enskilda befogenhet att råda över sin egendom.

Men diskussionen bör inte begränsas till sådan verksamhet som har anknytning till butikslokaler. Enligt vad överåklagaren i Stockholm har upplyst i ärendet finns det också exempel på fall då en idrottsklubb i syfte att förebygga brott och ordningsstörande beteenden har meddelat kända "huliganer" förbud att besöka anläggningar som disponeras av klubben. Genom samverkan med andra klubbar har den sökt få till stånd motsvarande förbud för andra arenor när det egna laget har bortamatcher. Eftersom det här rör sig om försök att förebygga brottslighet av våldskaraktär och ibland av mycket farlig art, får det anses angeläget att man från rättsordningens sida söker stödja brottsförbyggande ansträngningar av detta slag.

• Sida 244
•  Original

Vi anser att den lämpligaste utvägen är att bestämmelsen om olaga intrång blir generellt tillämplig på andra lokaler än bostäder och kan inte se något hinder mot en sådan ordning. I fråga om områden som inte kan hänföras till lokaler synes dock en förutsättning för bestäm— melsens tillämplighet liksom för närvarande böra vara att platsen i fråga är inhägnad eller annars inrättad för ett visst bestämt ändamål.

Vi föreslår alltså att bestämmelsen i 4 kap. 6 & brottsbalken om olaga intrång erhåller ändrad lydelse i enlighet med det anförda.

• Sida 245
•  Original

Kapitel 9

Författningskommentarer

Bakgrund

I detta betänkande har vi föreslagit en rad författningsändringar, däribland en ny lag och en ny förordning. Vi lägger fram följande förslag, nämligen

— 1 — 2 - 3

| x) GK

-10 -11

Förslag till lag om säkerhetsföretag, Förslag till förordning om säkerhetsföretag, Förslag till lag om ändring i lagen (1975288) med bemyndi— gande att meddela föreskrifter om trafik, transport och kommunikationer, Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om ordnings- vakter, Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m., Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387), Förslag till lag om ändring i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning, Förslag till ändring i brottsbalken, Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617), Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738), Förslag till förordning om ändring i polisregisterkungörel- sen (1969z38), Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:789) om ersättning för polisbevakning och för anslutning av larmanläggningar till polisen m.m., Förslag till förordning om ändring i polisförordningen (1984z730),

• Sida 246
•  Original

- 14 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1632) med bemyndigande för kommuner och länssty- relser att meddela lokala föreskrifter enligt ordningslagen (1993:1617).

Författningsförslagen kommenteras i det följande. Det skall här också erinras att vi i vårt delbetänkande SOU 1994:122 har föreslagit en ändring i polislagen. Vi vidhåller det förslaget (se lagförslag 6 i det följande).

1 Förslaget till lag om säkerhetsföretag

1 &

I paragrafen anges att säkerhetsföretag kan få auktorisation eller särskilt tillstånd för sin verksamhet. Som framgår av 3 & är auktorisa— tion eller tillstånd i vissa fall obligatoriskt. I 9 å föreskrivs också vissa skyldigheter för säkerhetsföretagen.

Skälet till att särskilt tillstånd nämns som alternativ till auktorisation är att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer enligt 6 å andra stycket avses kunna överlämna åt en branschorganisation eller ett annat samfund att pröva frågor om auktorisation. Har en sådan delegation ägt rum, skall företag som väljer att inte söka auktorisation på detta sätt i stället kunna erhålla särskilt tillstånd av polismyndighet.

25

Paragrafen innehåller definitioner på vissa i lagen använda begrepp.

Av punkt ] framgår att den nya termen säkerhetsföretag avses ha tillämpning på bevakningsföretag, larmföretag, säkerhetskonsulter och låssmedsföretag. Dessa begrepp definieras i sin tur i det följande. Det bör redan här anmärkas att det genomgående är fråga om företag som åtar sig vissa uppgifter för andras räkning. Så t.ex. medför den omständigheten att bevakningsverksamhet organiseras inom ett företag för dettas eget skydd inte att företaget blir att betrakta som ett säkerhetsföretag.

Punkt 2 hänvisar i fråga om begreppen larm och larmanläggningar till lagen (1983:1097) om med vissa bestämmelser om larmanlägg— ningar m.m. Enligt nåmnda lag gäller att larmanläggning avser en anläggning som är inrättad för att vid intrång, överfall eller liknande brottsligt angrepp avge signal till en särskild larmmottagare. Larm i sin tur definieras som en signal som avges från en larmanläggning till

• Sida 247
•  Original

en larmmottagare.

I punkt 3 definieras bevakningsföretag. Definitionen är i princip densamma som i den gällande lagen om bevakningsföretag. I exempli- fieringen på bevakningsobjekt har dock tillagts offentliga platser med hänsyn till att ingripanden mot ordningsstörningar på offentliga platser utgör ett uppdrag för vilket det enligt 3 & avses gälla ett obligatoriskt krav på auktorisation. Bevakning av allmänna sammankomster nämns inte uttryckligen men inbegrips självfallet under definitionen.

Enligt punkt 4 förstås med larmföretag dels företag som yrkes— mässigt åtar sig att för andras räkning bedriva vad som i lagen om larmanläggningar för närvarande betecknas som larminstallationsverk— samhet - dvs. installering, montering, reparering eller ändring av larmanläggningar - dels mottagande av larm från larmanläggningar.

Låssmedsföretag definieras i punkt 5 som den som yrkesmässigt åtar sig att för andras räkning installera, reparera eller öppna lås eller att framställa nycklar genom kopiering eller annan efterbildning. Vidare avses den som yrkesmässigt säljer dyrkverktyg. I och med att kopiering och annan efterbildning av nycklar faller under definitionen utgör även s.k. nyckelbarer säkerhetsföretag i lagens mening. Där- emot avser inte lagen sådan framställning av nycklar som sker på fabrikantstadiet.

Säkerhetskonsult är enligt punkt 6 ett företag som yrkesmässigt åtar sig att bedriva rådgivning avseende bevakning, larmanläggningar och tillträdesskydd. För Säkerhetskonsult gäller enligt lagen inte i något fall krav på auktorisation, utan auktorisationen är helt frivillig.

Slutligen definieras i punkt 7 väktare på samma sätt som i 7 & gällande lag om bevakningsföretag.

Det bör anmärkas att företag som ägnar sig åt personalutbildning inte enligt förslaget räknas som säkerhetsföretag. Det innebär att sådana företag inte heller vare sig behöver eller kan erhålla auktorisa— tion eller tillstånd.

För närvarande gäller att den obligatoriska väktarutbildningen inte får ske genom annat företag än sådant som erhållit auktorisation som utbildningsföretag (2 5 andra stycket lagen om bevakningsföretag). Någon motsvarighet till denna regel har inte upptagits i förslaget, och det föreligger således inte något hinder mot att utbildning anordnas exempelvis inom det allmänna skolväsendet eller av arbetsmark— nadsmyndigheterna. Rikspolisstyrelsen avses emellertid enligt 20 å få befogenhet att liksom nu meddela föreskrifter angående utbildningen och kan på detta sätt meddela närmare bestämmelser om vilka krav som skall ställas på den som anordnar utbildningen för att den skall godkännas. Det kan finnas anledning för Rikspolisstyrelsen att i samråd med SWEDAC undersöka möjligheterna för ett certifierings— system på området.

• Sida 248
•  Original

3å

I första stycket anges ett antal fall då auktorisation eller särskilt tillstånd utgör ett obligatoriskt krav. Sådana på säkerhetsföretag ankommande uppgifter som inte särskilt anges i stycket får bedrivas utan auktorisation eller tillstånd. I sådana fall som inte innefattas i de uppräknade punkterna blir det alltså exempelvis — till skillnad från vad som nu gäller - fritt för företag att åta sig bevakningsuppgifter utan krav på tillstånd av myndighet.

Första stycket punkt 1 avser s. k. ordningsvaktsföretag och andra företag som åtar sig att tillhandahålla personal med särskilda befogen- heter på grund av förordnande av myndighet. Här räcker det alltså inte med att personalen har myndighetsförordnanden som exempelvis ordningsvakter eller Skyddsvakter, utan liksom i dag måste även företaget som sådant vara auktoriserat. En ordningsvakt som utövar sin verksamhet på frilansbasis är däremot liksom nu befriad från krav på auktorisation, vilket framgår av andra stycket andra meningen.

Punkterna 2 - 5 tar sikte på verksamhet som ligger så nära polis- verksamhet och har så stor betydelse från allmänhetens synpunkt att det har ansetts vara oundgängligt att ett krav på tillstånd ställs upp. I fråga om punkt 3 bör särskilt anmärkas att auktorisationskravet endast gäller fall då företaget åtar sig att ingripa mot förekommande ordningsstörningar på offentliga platser. Ett krav på auktorisation gäller däremot inte, om uppdraget bara går ut på att tillse den allmänna ordningen och rapportera förekommande störningar ex- empelvis till polisen. Inte heller har vi ansett det erforderligt att ställa upp ett krav på auktorisation för företag som endast ägnar sig åt att ta emot och vidarebefordra larm. Med offentlig plats förstås detsamma som i 1 kap. 2 & ordningslagen.

På motsvarande sätt gäller att punkt 4 som handlar om utryckning vid larm om brottslig verksamhet endast avser fall då personalen är instruerad att i förekommande fall ingripa mot den brottsliga verksam— heten och alltså inte endast att iaktta denna och rapportera om den till annan. I begreppet "rycka ut" avses alltså ligga inte endast att personalen beger sig till platsen vid ett larm utan också att detta sker med beräkning på ett eventuellt ingripande vid behov. Är personalens uppgift tydligt avgränsad till att, vid olaga intrång eller annan brottslig verksamhet, endast rapportera iakttagelsen till polisen eller annan, föreligger således inte något krav på auktorisation.

Punkt 6 tar sikte på bevakning av in— eller utgångar till lokaler där alkoholdrycker serveras, s. k. entrévärdsverksamhet. Huruvida denna verksamhet är att anse som bevakning i den mening som avses i den

• Sida 249
•  Original

nuvarande lagen om bevakningsföretag har varit omdiskuterat, men i fortsättningen krävs alltså auktorisation eller särskilt tillstånd för verksamheten. Skälen till detta har utvecklats i den allmänna motive- ringen. Auktorisationskravet gäller här som i övrigt endast det fallet att bevakningen utförs av ett fristående företag och alltså inte om exempelvis en restaurang använder egen personal för ändamålet.

I punkt 7 uppställs ett krav på auktorisation för larminstallations— verksamhet. Motsvarande krav gäller för närvarande enligt lagen om larmanläggningar.

Punkt 8 innehåller ett nytt auktorisationskrav som innebär att auktorisation krävs för att ta emot larm från larmanläggningar för vidarebefordran till polisen eller till företag som avses i 1 — 6. All larmcentralverksamhet blir alltså inte auktorisationspliktig utan endast sådan som går ut på att larmen vidarebefordras antingen till polisen eller också till företag som skall rycka ut i den mening som avses i punkt 4 eller annars ingripa på sätt som avses i de tidigare punkterna i stycket. Det bör framhållas att uttrycket "för vidarebefordran" skall läsas så att larmen tas emot för rutinmässig vidarebefordran till polisen eller till företag som nyss har angetts. Om larmcentralens verksamhet går ut på att personal sänds till platsen för iakttagelser och polisen kontaktas endast i det fall brottslig verksamhet observeras, avses således larmcentralens verksamhet inte på den grunden vara auktorisa- nonphkng.

I punkt 9 uppställs ett nytt krav på auktorisation eller tillstånd, nämligen för låssmedsverksamhet avseende sådana lås som är installerade eller avsedda för fast installation i byggnader. Rörande de skäl som har föranlett detta krav hänvisas till den allmänna motivering- en. Verksamhet avseende billås, cykellås och liknande faller utanför auktorisationskravet.

Punkten innehåller vidare ett krav på antingen auktorisation eller också särskilt tillstånd för försäljning av dyrkverktyg. Motsvarande krav gäller för närvarande enligt lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg.

Andra stycket motsvarar 1 5 andra stycket lagen om bevakningsföre- tag med den kompletteringen att inte endast bevakning som utförs av en statlig eller kommunal myndighet faller utanför auktorisationskravet utan också bevakning som utförs på uppdrag av en sådan myndighet. Om t. ex. en kommun bildar ett bolag med uteslutande uppgift att svara för bevakning på uppdrag av kommunen blir företaget visserli- gen ett bevakningsföretag enligt den definition som lämnas i 2 å, men något krav på auktorisation eller tillstånd gäller inte. Åtar sig företaget även uppdrag från enskilda företag blir det däremot auktorisationsplik- tigt i den mån uppdragen är av den karaktär som avses i första stycket. Skulle emellertid en kommunal myndighet - t.ex. räddningstjänsten —

• Sida 250
•  Original

ta emot uppdrag från enskilda gäller inget auktorisationskrav. Som framhållits i den allmänna motiveringen finns dock kommunalrättsliga principer av betydelse för sådan verksamhet. Som har anmärkts i den allmänna motiveringen, har vi ställt oss bakom ett förslag från Under- prissättningsutredningen i betänkandet (SOU:1995:105) Konkurrens i balans att kommunallagen(1990:900) ses över i syfte att precisera under vilka förutsättningar som kommuner och landsting får driva näringsverksamhet på konkurrensmarknader.

Undantaget för verksamhet som utförs av eller på uppdrag av statlig och kommunal myndighet gäller inte endast bevakning utan all verksamhet som avses i första stycket. Det innebär bl.a. att auktorisa— tionskravet inte gäller för SOS ALARM i Sverige AB, som visserligen är en larmcentral i den mening som avses i första stycket punkt 8 men som utför verksamhet på statens uppdrag.

45

Första - tredje stycket motsvarar 3 5 och 4 5 andra meningen lagen om bevakningsföretag med den avvikelsen att laglydnads- och lämplig— hetskravet på ledamöter i företagets styrelse har tagits bort. I den mån personer som är bosatta i andra länder än Sverige ingår i styrelsen blir nämligen detta krav i praktiken inte möjligt att kontrollera, och det synes då oegentligt att behålla en prövning med sikte på styrelseleda- möter som är bosatta i Sverige. Det är självfallet att de krav som ställs upp i första och andra styckena måste bedömas i relation till vad slags verksamhet det är fråga om. Som framgår av det följande avses även nyckelbarer bli underkastade de berörda kraven. På sådana företag kan ju inte ställas samma krav på exempelvis organisation som gäller för säkerhetsföretag i allmänhet.

Fjärde stycket skall Ses mot bakgrund av att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer enligt 6 5 andra stycket avses kunna överlämna åt en branschorganisation eller annat samfund att pröva frågor om auktorisation. För närvarande finns förutsättningar för en sådan delegation endast i fråga om låssmedsverksamhet. Den organisation som därvid närmast kommer i fråga - Sveriges Låssmeds— mästares riksförbund - ställer i sitt auktorisationssystem nu krav på viss tids yrkesverksamhet liksom krav angående verksamhetens utövning och avses kunna göra detta även i fortsättningen. Motsvaran— de krav kan komma att ställas upp av andra organ som eventuellt erhåller delegation.

• Sida 251
•  Original

55

Med hänsyn till att lagen reglerar frågor rörande säkerhetsföretag av olika slag är det naturligt att det i ett beslut om auktorisation måste anges vad slags verksamhet som auktorisationen är avsedd att omfatta. Vidare måste anges i vad mån auktorisationen innefattar rätt för företaget att bedriva verksamhet som avses i 3 &.

I paragrafen har vidare upptagits bestämmelser om begränsning och utvidgning av auktorisation som motsvarar vad som för närvarande gäller i fråga om bevakningsföretag.

6ä

Förslaget innebär enligt första stycket som huvudregel att det är polismyndigheten i länspolismästardistriktet som prövar frågor om auktorisation. Den nuvarande prövningen av länsstyrelsen avses således upphöra. Skälen till detta har utvecklats i den allmänna motiveringen. Om bevakningsföretaget avses vara verksamt i annat polisdistrikt än länspolismästardistriktet bör som regel samråd ske med polismyndigheten i det andra distriktet. Någon uttrycklig föreskrift om detta behövs inte.

I andra stycket har som berörts i det föregående upptagits en regel enligt vilken regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan till en branschorganisation eller något annat samfund överlämna att besluta om auktorisation. Det får förutsättas att regeringen tills vidare själv prövar frågor om att överlämna denna prövning till enskilda organ, men en delegation till en myndighet synes i en framtid fullt tänkbar. Närmast kommer då SWEDAC eller Rikspolisstyrelsen i åtanke.

För närvarande finns det som nämnts förutsättningar för sådan delegation i fråga om låssmedsverksamhet. Tanken har varit att Sveriges Låssmedsmästares riksförbund — som nu tillämpar ett auktorisationssystem — skall bemyndigas att fortsätta denna verksamhet, vilken har visat sig fungera väl. Det har förutsatts att regeringen genom förordning överlämnar åt förbundet att pröva dessa frågor. Självfallet gäller att även annan sammanslutning vilken uppfyller de krav som bör ställas på ett sådant organ kan få denna befogenhet. Ett annat organ som enligt uppgift till oss överväger att erbjuda sig att fullgöra uppgifter på området är Svenska Stöldskyddsföreningen.

Som har berörts i anslutning till 4 & ställer Sveriges Låssmedsmästa— res riksförbund i sitt auktorisationssystem nu krav på viss tids yrkesverksamhet liksom krav angående verksamhetens utövning och avses kunna göra detta även i fortsättningen. För närvarande gäller också att auktorisation kan meddelas endast förbundets medlemmar.

• Sida 252
•  Original

Det kravet kan givetvis inte gälla när förevarande reglering träder i kraft, och företrädare för förbundets styrelse har också uppgivit för oss att förbundet är berett att slopa det kravet. I den mån prövningen och tillsynen kompliceras i de fall auktorisation söks av företag som inte är medlem måste förbundet emellertid anses oförhindrat att ta ut de ökade kostnader av den sökande som föranleds av detta.

Vi har förutsatt att Rikspolisstyrelsen i samråd med företrädare för branschen fastställer en kravspecifikation som kan ligga till grund för auktorisationsbeslut på låssmedsområdet. Ett företag kan styrka att personalen och kvalitetssystemet uppfyller de krav som ställs upp genom intyg från certifieringsorgan. Certifieringsorgan förutsätts i vanlig ordning bli ackrediterade genom beslut av SWEDAC. På detta område är självfallet konkurrensen fri. Hinder föreligger inte mot att Sveriges Låssmedsmästares riksförbund erhåller behörighet som certifieringsorgan även om det skall ankomma på förbundet att svara för tillståndsgivningen. Detsamma gäller för andra sammanslutningar, t.ex. Svenska Stöldskyddsföreningen.

7å

I den mån regeringen överlämnar åt enskilt organ att pröva frågor om auktorisation på ett visst säkerhetsområde, bör statlig myndighet inte längre meddela auktorisationsbeslut på det området. I den mån ett enskilt organ enligt 4 & fjärde stycket väljer att ställa upp krav på viss tids yrkesverksamhet eller speciella krav angående verksamhetens utövning måste en möjlighet skapas även för företag som inte uppfyller sådana krav att få tillstånd att bedriva verksamhet. Sveriges Låssmeds- mästares riksförbund ställer i dag upp bl. a. krav på viss tids yrkesverksamhet liksom krav på att företaget skall erbjuda fullständig låssmedsservice. Ett nystartat företag kan alltså inte få auktorisation med mindre än att personalen har den föreskrivna yrkeserfarenheten, och förutsättningar för auktorisation saknas också för nyckelbarer som endast ägnar sig åt att kopiera nycklar. Liknande krav kan tänkas bli uppställda av annan branschorganisation som erhåller möjlighet att meddela auktorisationsbeslut.

Enligt förevarande paragraf kan företag som inte är auktoriserade få särskilt tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 3 &. Säkerhetsföretag som inte avser att bedriva någon sådan verksamhet kan emellertid inte erhålla tillstånd; någon motsvarighet till frivillig auktorisation avses alltså inte föreligga i detta fall. Möjligheten att få särskilt tillstånd är avsedd för företag som inte uppfyller de speciella krav för auktorisation som kan vara uppställda av en sammanslutning som fått delegation att pröva auktorisationsfrågor men som uppfyller

• Sida 253
•  Original

de allmänna krav som ställs upp i förevarande lag.

Även behörigheten att meddela särskilda tillstånd skall kunna delegeras till en branschorganisation eller ett annat samfund. Vårt förslag innebär att en sådan delegation skall äga rum på låssmedsom- rådet, vilket innebär att Sveriges Låssmedsmästares riksförbund och eventuellt även andra organ skall pröva frågor om särskilt tillstånd. För särskilt tillstånd gäller samma förutsättningar som för auktorisation utom så till vida att det inte får uppställas några särskilda krav som sträcker sig längre än lagen och de föreskrifter som på grund av bemyndigande i lagen kan ha meddelats av regeringen eller Riks- polisstyrelsen. Föreskriften i 4 & fjärde stycket är alltså inte tillämplig i fråga om särskilda tillstånd. Ett beslut om särskilt tillstånd avses också få samma rättsverkningar som ett beslut om auktorisation. Detta framgår av andra stycket.

8å

Paragrafen överensstämmer med 7 & lagen om bevakningsföretag. En viss redaktionell ändring i förhållande till nämnda paragraf har gjorts för att det skall bli klarlagt att väktaren åtnjuter skydd inte bara under tjänstgöring utan också på sin fritid exempelvis för hämndaktioner.

9å

I första stycket har slagits fast den i den allmänna motiveringen berörda principen att ett säkerhetsföretag skall samarbeta med polisen för att öka de enskildas trygghet i samhället. Självfallet blir arten och omfattningen av detta samarbete i hög grad beroende av vilken sorts verksamhet som säkerhetsföretaget bedriver.

Enligt andra stycket ankommer det på säkerhetsföretaget att se till att de anställda är lämpliga för sina uppgifter med hänsyn till laglyd— nad och övriga omständigheter. Det är förutsatt att företaget för detta ändamål skall kunna erhålla utdrag av polisregister.

Varje uppgift om ett begånget brott behöver naturligtvis inte dis— kvalificera en person från anställning i ett säkerhetsföretag. Upp— märksamheten bör framför allt vara inriktad på tillgreppsbrott och, såvitt avser anställning i bevakningsföretag, våldsbrott och drog— relaterade brott. I den mån allvarlig eller upprepad sådan brottslighet föreligger bör en person som regel inte anställas, om inte lång tid förflutit från brottsligheten. Samma slags brottstyper bör naturligtvis beaktas särskilt, när fråga uppkommer om att skilja en person från en anställning i ett säkerhetsföretag på grund av att han har gjort sig skyldig till brottslig handling, låt vara att det i enlighet med allmänna principer måste krävas starkare dokumentation om olämplighet i detta

• Sida 254
•  Original

fall än när det gäller att vägra anställning. Självfallet gäller att brottslighet som riktat sig mot en kund hos säkerhetsföretaget eller som annars begåtts i tjänsten är speciellt graverande.

I fråga om väktare gäller för närvarande enligt praxis att ett återkallat godkännande betraktas som saklig grund för uppsägning enligt 7 & anställningsskyddslagen (1982280), om det inte anses skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Eftersom det enligt vårt förslag slås fast i lagen att ett säkerhetsföretag har skyldighet att se till att de anställda är lämpliga med hänsyn till laglydnad, förutsätter vi att samma bedömning normalt görs i fall när företaget anser det nödvändigt att skilja en person från anställningen på grund av ett begånget brott. Att gränsdragningsfrågor här som eljest kan uppkomma ligger i sakens natur.

I överensstämmelse med vad som för närvarande följer av Riks- polisstyrelsens föreskrifter anges vidare i förevarande stycke att en väktare skall ha fyllt 18 år men att han dock inte före 20 års ålder får anlitas för uppgifter som kräver erfarenhet och mognad. Möjligheten att anställa väktare i åldern 18 — 20 år är avsedd främst för ferie— arbetande ungdomar.

Tredje stycket innehåller en bestämmelse som är avsedd att säkerställa informationsutbytet mellan väktarna och polisen. Be- stämmelsen är inte avsedd att uppfattas så att väktarna åläggs någon ovillkorlig rapportskyldighet i fråga om lagöverträdelser. När det gäller mera allvarliga fall liksom förhållanden som bör leda till särskilda insatser från polisens sida är det emellertid väsentligt att väktarna ser det som en åtgärd inom ramen för bevakningstjänsten att ta kontakt med polisen.

10— 14 åå

Paragraferna motsvarar 8 — 12 åå lagen om bevakningsföretag med den i det föregående berörda avvikelsen att tillsynen avses ankomma på polismyndigheten i länspolismästardistriktet i stället för på länsstyrel— sen. Skyldigheten att, om tillsynsmyndigheten inte har bestämt annat, insända en årlig redogörelse för verksamheten till myndigheten gäller i dag bara för bevakningsföretag, och regeln om detta har i 11 å andra stycket formulerats så att den även i fortsättningen blir tillämplig bara på bevakningsföretag med möjlighet för tillsynsmyndigheten att särskilt bestämma att även andra säkerhetsföretag skall iaktta motsvarande skyldighet. Även föreskriften i 12 å andra stycket om att inspektion skall ske minst en gång vartannat år gäller bara för bevakningsföretag.

• Sida 255
•  Original

15å

I det fallet att auktorisation har meddelats av branschorganisation eller annat samfund ligger det i sakens natur att samfundet även har att svara för tillsynen. Några tvångsbefogenheter bör inte gälla för ett enskild samfund; vägrar det auktoriserade företaget att lämna tillträde för inspektion eller att tillhandahålla de uppgifter som behövs för tillsynen bör påföljden i stället bli att auktorisationen återkallas.

16 & Paragrafen motsvarar i huvudsak 13 & lagen om bevakningsföretag. 17 5

När auktorisation har meddelats av branschorganisation eller annat samfund gäller enligt 15 5 att samfundet även har att svara för tillsynen, och det bör då ankomma på förbundet att pröva före- kommande frågor om återkallelse.

18 & Paragrafen motsvarar 14 5 lagen om bevakningsföretag. 19 &

Avslag på en ansökan om auktorisation, återkallelse av auktorisation och andra liknande beslut har ansetts böra kunna överklagas inte bara när beslutet har fattats av myndighet utan också när det efter delega- tion har meddelats av branschorganisation eller annat samfund. Överklagande skall ske hos allmän förvaltningsdomstol, dvs. läns- rätten. I enlighet med numera tillämpade principer bör prövningstill- stånd krävas vid ett överklagande till kammarrätten.

20å

Paragrafen motsvarar 16 & lagen om bevakningsföretag med viss redaktionell justering. Vi har föreställt oss att föreskrifterna rörande bevakningsföretag kan begränsas i den nya ordningen. På de områden som är nyreglerade är det emellertid nödvändigt att Rikspolisstyrelsen tillsammans med branschen överväger vilka krav som skall ställas. Det gäller larmcentralverksamheten, säkerhetskonsulterna och låss— medsverksamheten. I fråga om den senare verksamheten är det framför allt angeläget att man säkerställer att det i företagen finns personal som

• Sida 256
•  Original

har genomgått utbildning vad gäller hanteringen av spärrade nyckeläm- nen. Vi vill vidare hänvisa till vad som har sagts i den allmänna motiveringen om möjligheten att åstadkomma certifieringssystem på området.

Ikrajfträdandebesta'mmelserna

Lagen avses i sina väsentliga delar kunna träda i kraft den 1 januari 1997. Två undantag måste dock göras. Innan lagen kan träda i kraft beträffande auktorisationskravet för låssmedsverksamhet, måste Sveriges Låssmedsmästares riksförbund — liksom eventuella andra organisationer som kan komma i fråga för tillståndsprövningen - organisera sin verksamhet på sådant sätt att det finns praktisk möjlighet att sörja för prövningen när det gäller det stora antal företag som är verksamma på området. Vidare måste Rikspolisstyrelsen i samråd med branschen fastställa kravspecifikationer. Även när det gäller larmcentralverksamhet införs ett nytt auktorisationskrav som förutsätter att kravspecifikation utarbetas och som därför inte lämpli- gen bör träda i kraft redan den 1 januari 1997 .

Med hänsyn härtill har angetts att lagen i fråga om 3 & 8 och 9 — dvs. kraven på auktorisation eller särskilt tillstånd för att få bedriva larmcentralverksamhet och låssmedsverksamhet — träder i kraft först den dag regeringen bestämmer. Frivillig auktorisation kan emellertid meddelas redan dessförinnan.

Avsikten är att, när lagen träder i kraft, lagen (19741191) om be- vakningsföretag och lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg skall upphöra att gälla. Däremot bör inte lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. upphävas eftersom den innehåller en reglering som omfattar även andra frågor än dem som behandlas i denna lag. Beslut om auktorisa- tion eller särskilt tillstånd som har meddelats enligt någon av de nu nämnda lagarna bör gälla som auktorisation enligt den nya lagen.

Med avseende på verksamhet som först genom den nya lagen blir tillståndspliktig - främst larmcentralverksamhet, låssmedsverksamhet och verksamhet som entrévärdar — gäller att frågor om auktorisation eller särskilt tillstånd kan prövas före ikraftträdandet och att verksam— heten får fortsättas till dess att ansökningen har prövats slutligt, under förutsättning att ansökan görs inom sex månader från ikraftträdandet. För entrévärdar blir detta den 1 juli 1997, medan tidpunkten för obligatorisk auktorisation eller särskilt tillstånd beträffande larm— centralverksamhet och låssmeder blir beroende av när regeringen beslutar om ikraftträdande i denna del. Även prövning efter över— klagande av ett avslagsbeslut kan ske före ikraftträdandet.

• Sida 257
•  Original

2 Förslaget till förordning om säkerhetsföretag

Förslaget till förordning om säkerhetsföretag motsvarar närmast för— ordningen (1989:149) om bevakningsföretag m.m. och innehåller delvis samma bestämmelser som den förordningen. Den nya för- ordningen avses emellertid bli generellt tillämplig på auktorisation och särskilt tillstånd beträffande säkerhetsföretag. En del av den nuvarande förordningens bestämmelser saknar motsvarighet i förslaget. Det gäller bl.a. bestämmelserna om godkännande av personal, eftersom denna prövning avses ankomma på säkerhetsföretagen själva.

Det bör anmärkas att vad som föreskrivs om auktorisation gäller både obligatorisk och frivillig auktorisation.

15

I paragrafen definieras vissa grundläggande begrepp. Auktorisations- myndighet och tillsynsmyndighet är normalt samma polismyndighet, men om säkerhetsföretagets styrelse har bytt säte kan det vara fråga om olika polismyndigheter.

2å

Första stycket motsvarar i huvudsak 2 & förordningen om bevaknings- företag m. m. Såvitt gäller punkt 1 bör anmärkas att vi har ansett att uppgifter om styrelseledamöter bör lämnas oberoende av att någon laglydnadsprövning inte längre skall göras med avseende på styrelsele— damöterna. Detta hindrar inte att i särskilda fall vad som kan vara känt i fråga om de avsedda styrelseledamöterna kan vägas in vid pröv- ningen.

Vad som föreskrivs i punkt 4 om att uppgift skall lämnas om arten av de uppgifter som företaget avser att utföra samt huruvida företaget avser att bedriva verksamhet som avses i 3 5 lagen om säkerhetsföre- tag skall ses mot bakgrund av att säkerhetsföretag kan ha helt olika verksamhetsinriktningar och att det av ett auktorisationsbeslut måste framgå vilken verksamhet det avser. Vidare skall i ett sådant beslut anmärkas om företaget får bedriva verksamhet som avses i 3 & lagen om säkerhetsföretag.

Utbildningsföretag behöver enligt förslaget inte auktorisation. Av detta skäl har det ansetts vara väsentligt att det i ansökningen anges hur personalens utbildning avses komma att anordnas. Eftersom laglydnads— och övrig lämplighetsprövning skall ske genom företagets egen försorg har det ansetts väsentligt att uppgift även lämnas om hur personalens lämplighetsprövning avses komma att anordnas. Be-

• Sida 258
•  Original

stämmelser i dessa hänseenden finns i punkt 5. Andra stycket överensstämmer med 6 & förordningen om be- vakningsföretag m. m.

3é

Paragrafen motsvarar 7 & förordningen om bevakningsföretag m.m. med den avvikelsen att det inte har föreskrivits att auktorisationsmyn- digheten skall sända en kopia av sitt beslut till Rikspolisstyrelsen. Det sammanhänger med att Rikspolisstyrelsen enligt förslaget inte längre skall yttra sig i ärenden angående auktorisation. Det kan emellertid inte uteslutas att Rikspolisstyrelsen anser sig behöva uppgifter om meddelade auktorisationer för att behålla sin centrala överblick över auktorisationssystemet. Styrelsen kan då själv på grundval av sin instruktion meddela bestämmelser om i vilken ordning den skall underrättas om sådana beslut.

45

I 5 5 andra stycket lagen om säkerhetsföretag föreskrivs att auktorisa- tionen kan utvidgas genom särskilt beslut på ansökan av företaget samt att vad som i lagen är föreskrivet om auktorisation gäller i fråga om ett sådant beslut. I konsekvens härmed föreskrivs i förevarande paragraf att bestämmelserna i 2 och 3 åå skall tillämpas på motsvaran- de sätt vid en ansökan om utvidgning av auktorisation eller av särskilt tillstånd.

Så

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 8 5 förordningen om bevakningsföretag m m. Någon motsvarighet har dock inte upptagits till föreskriften i andra stycket sistnämnda paragraf om att ett företag till auktorisationsmyndigheten skall anmäla en ändring av verksam- heten till andra uppgifter än som avsågs i ansökningen om auktorisa- tion. Om de nya uppgifterna inte omfattas av auktorisationsbeslutet skall i enlighet med vad som anförts under 4 & en ansökan om utvidgning göras. Omfattas å andra sidan de nya uppgifterna av auktorisationsbeslutet, behöver förhållandet inte anmälas särskilt.

öé

Paragrafen motsvarar 13 & förordningen om bevakningsföretag m.m.

• Sida 259
•  Original

SOU 1995:146 Kapitel 9 Författningskommentarer 7 &

Paragrafen motsvarar 14 & förordningen om bevakningsföretag m.m.

85

Enligt 6 & andra stycket lagen om säkerhetsföretag kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer överlämna åt en branschorgani- sation eller ett annat samfund att pröva frågor om auktorisation. Som anförts vid nämnda paragraf finns för närvarande förutsättningar att överlämna sådana frågor endast när det gäller låssmedsområdet. Förslaget innebär att frågor om auktorisation på detta område skall prövas av Sveriges Låssmedsmästares riksförbund. Det bör då ankomma på förbundet att liksom för närvarande utforma rutinerna för prövning av auktorisationsfrågor. Det har därför föreskrivits att 1 - 7 55 inte skall tillämpas i dessa fall.

Vårt förslag innebär att det först när regeringen bestämmer skall fordras auktorisation eller särskilt tillstånd för att bedriva låssmeds— verksamhet (se ikraftträdandebestämmelserna till lagen om säkerhets- företag). Eftersom förbundet avser att ställa upp särskilda krav på viss tids yrkeserfarenhet och beträffande verksamhetens utövande för att meddela auktorisation kommer då enligt 7 5 lagen om säkerhetsföretag att gälla att särskilt tillstånd skall kunna meddelas för företag som inte uppfyller dessa krav men ändå vill utöva sådan verksamhet som avses i lagens 3 5. Även frågor om sådana särskilda tillstånd kan delegeras till branschorganisation eller annat samfund, och förslaget innebär att det skall ankomma på förbundet att pröva också sådana frågor. När lagen om säkerhetsföretag sätts i kraft såvitt gäller auktorisationskravet för låssmedsverksamhet, bör således förevarande paragraf komplette- ras med en föreskrift om att det ankommer på Sveriges Låssmedsmäs- tares riksförbund även att pröva frågor om särskilt tillstånd.

Självfallet bör både på låssmedsområdet och beträffande övriga säkerhetsföretag prövningen kunna överlämnas även till andra enskilda organ än nämnda förbund. Som vi ser det bör det tills vidare ankomma på regeringen att bestämma i vilka fall enskilda sammanslutningar skall kunna pröva frågor om auktorisation. Denna befogenhet bör dock på sikt kunna delegeras, varvid Rikspolisstyrelsen eller SWEDAC bör komma i fråga som beslutsfattande myndighet. _

Om en enskild sammanslutning som har erhållit delegation uppställer speciella krav för auktorisation gäller på samma sätt som nyss angetts att särskilt tillstånd skall kunna meddelas. Detta kan ske antingen av det allmänna genom polisen eller - om även befogenheten att meddela särskilt tillstånd delegeras - av sammanslutningen.

• Sida 260
•  Original

95

Paragrafen motsvarar i huvudsak 15 & förordningen om bevaknings- företag m.m. Den har dock avfattats på sådant sätt att det överlämnats till Rikspolisstyrelsens bedömning i vilka fall särskilda föreskrifter skall meddelas. Det får förutsättas att föreskrifter liksom nu - dock i mindre omfattning än för närvarande - skall meddelas i fråga om bevakningsföretag, medan det kan vara mera tveksamt i vilken utsträckning föreskrifter bör meddelas exempelvis i fråga om säker- hetskonsulter. I den utsträckning föreskrifter anses böra meddelas beträffande låssmedsföretag får de avse även fall då företagen har auktorisation genom riksförbundet.

Vi vill erinra om vad vi i den allmänna motiveringen har påpekat om möjligheten för Rikspolisstyrelsen att ge föreskrifterna en sådan konstruktion att certifieringssystem kan användas vid kontrollen.

3 Lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer

lå

Ändringen i andra stycket innebär att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter även om avgifter för trafikövervakningstjänster. Bemyndigandet ger möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter till kommunen i fall då det exempelvis överlämnas åt parkeringsvakter eller annan kommunal personal att bevaka tunga och breda transporter. En försöksverksamhet med denna inriktning pågår för närvarande inom polisdistriktet i Stockholms län.

2å

I den mån trafikövervakningstjänster utförs av kommunal personal bör det finnas möjlighet för regeringen att överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om avgifter för ändamålet. Detta kan ske med stöd av andra stycket efter den här föreslagna ändringen. Som anförs i det följande i anslutning till förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1982:789 ) om ersättning för polisbevakning och för anslutning av larmanläggningar till polisen m.m. föreslår utredningen att detta bemyndigande inte omedelbart utnyttjas när det gäller den

___—___m._.__...___.ma__._________.. _ _ _ _.__

• Sida 261
•  Original

verksamhet i Stockholm som går ut på att parkeringsvakter används för bevakning av tunga och breda transporter. I stället föreslås att kommu— nen direkt genom förordning tilläggs befogenhet att tills vidare ta ut samma avgifter för sistnämnda tjänst som polisen.

4 Förslaget till lag om ändring i lagen (l980:578) om ordningsvakter

2ä

I överensstämmelse med vad som har förordats i den allmänna motiveringen har den nuvarande uppräkningen av de fall då ordnings— vakter kan förordnas ersatts av en allmän bestämmelse enligt vilken ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid lokaler eller platser dit allmänheten har tillträde. Det fordras alltså inte som för närvarande speciella skäl för att ordningsvakter skall få tjänstgöra på exempelvis offentliga platser eller innetorg. Förslaget utgör ett led i strävandena att utvidga användningen av ordningsvakter i den allmänna trygghetens intresse.

3å

Kravet på att det skall finnas ett särskilt behov och vara av betydelse från allmän synpunkt har behållits endast när det gäller fall då en ordningsvakt avses tjänstgöra vid en plats eller lokal dit allmänheten inte har tillträde. Exempel erbjuder tjänstgöring inom bostadsområden och vid skoldanser och liknande men även bevakning av ambassader och konsulat. För att markera att det inte förutsätts en lika restriktiv prövning som den som avsetts vid tillämpningen av den nuvarande undantagsreglen har väsentlighetskravet slopats. Det krävs alltså inte "väsentlig" betydelse från allmän synpunkt utan bara "betydelse".

4å

[ överensstämmelse med vad som gäller om väktare har minimiåldern ändrats från 20 till 18 år. Före 20 års ålder bör dock en ordningsvakt inte användas för uppgifter som kräver erfarenhet och mognad. Föreskriften om maximiålder föreslås avskaffad.

• Sida 262
•  Original

5 & Första stycket

I överensstämmelse med vad som förordats i den allmänna motivering- en innebär ändringsförslaget att ordningsvakt i fortsättningen skall förordnas av polismyndigheten i länspolismästardistriktet och detta även om tjänstgöringen avses omfatta flera polisdistrikt inom eller utom länet. Berörda polismyndigheter skall emellertid underrättas. Dessutom bör självfallet som regel samråd före förordnandet ske med de polismyndigheterna.

Andra stycket

I linje med önskemålet att utvidga användningen av ordningsvakter ligger att så specificerade förordnanden som förutsätts enligt nu gällande bestämmelser inte skall vara nödvändiga i fortsättningen. Det möter alltså inte något hinder att ge ett förordnande det allmänna innehållet att ordningsvakten förordnas att tjänstgöra vid lokaler eller platser dit allmänheten har tillträde inom ett visst geografiskt område. Avses endast en viss verksamhet eller ett visst tjänstgöringsställe, bör det dock naturligen anges i förordnandet.

Tredje stycket

Om ordningsvakten avses få behörighet att tjänstgöra även vid en plats eller lokal dit allmänheten inte har tillträde måste det särskilt anges i förordnandet. Den plats eller lokal som därvid kommer i fråga behöver inte nödvändigtvis preciseras i förordnandet men det är å andra sidan inte lämpligt att ge detta ett innehåll som innebär att ordningsvakten generellt kan tjänstgöra på alla slags enskilda platser. Det är att märka att ordningsvaktens tjänstgöring enligt 1 & måste syfta till att medverka till att allmän ordning upprätthålls.

7å

Ändringarna i paragrafen, som syftar till att förbättra kontakterna mellan ordningsvakter och polis, har kommenterats i den allmänna motiveringen.

• Sida 263
•  Original

5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m.

Lagen om säkerhetsföretag innehåller nu allmänna bestämmelser om auktorisation av larmföretag och andra säkerhetsföretag. I lagen (1983:1097) om larmanläggningar kvarstår enligt förslaget enbart vissa definitioner samt sådana bestämmelser som avser larmanläggningar som är anslutna till polisen och de närmare förutsättningarna för det.

6 Förslaget till ändring i polislagen (1984:37)

Såvitt gäller första - tredje styckena hänvisar vi till motiveringen i vårt delbetänkande.

Förslaget till ett nytt fjärde stycke syftar till att ge kommunerna möjlighet att i begränsad utsträckning lämna bidrag till polisverksam- heten. Sådant bidrag får lämnas i två former: dels genom tillhanda— hållande av lokaler, dels genom att kommunal personal får till uppgift att bistå polisen med visst arbete. Exempel på den senare formen av bidrag erbjuder det förslag som vi har lagt fram om användningen av parkeringsvakter för utvidgade uppgifter. Förutsättningen för att sådant bidrag skall få lämnas är att det bedöms vara av väsentlig betydelse för kommunmedlemmarna.

7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning

7.3)

Den nya paragrafen ger möjlighet för kommunen att, efter samråd med polismyndigheten, besluta om utvidgade uppgifter för parkeringsvak— terna. Enligt punkt 1 kan sådana uppgifter bestå i att rapportera till polisen av iakttagna överträdelser av trafikföreskrifter. Detta innebär inte att parkeringsvakten åläggs någon rapportskyldighet av samma karaktär som den som ankommer på polisen utan endast att vakten får möjlighet att inom ramen för sin tjänst biträda med trafikövervak- ningen på angivet sätt. Några särskilda befogenheter följer inte av denna punkt.

Efter samråd med polismyndigheten kan kommunen också bestämma att parkeringsvakterna skall få tas i anspråk för att biträda polisman vid fullgörande av trafikövervakningsuppgift. Inte heller i sådana fall får parkeringsvakterna några särskilda befogenheter. Främst torde en tillämpning av punkten aktualiseras vid i förväg beordrade trafikkon—

• Sida 264
•  Original

troller. Det ankommer självfallet på polismyndigheten att bestämma om vakterna skall tas i anspråk eller ej även när kommunen för sin del beslutat att vakterna skall få tas i anspråk för biträde. Hinder före— ligger inte mot att kommunen fattar ett beslut av detta slag med viss begränsning beträffande den tjänstgöring som skall komma i fråga.

Vid sidan härav gäller att polisen har möjlighet att med stöd av 8 & andra stycket vägtrafikkungörelsen (19721603) tillägga parkeringsvak— terna eller annan kommunal personal befogenhet att meddela an— visningar för trafiken. Denna föreskrift har enligt uppgift utnyttjats inom ramen för den i Stockholms polisdistrikt pågående försöksverk— samhet som går ut på att parkeringsvakterna eskorterar tunga och breda transporter. Sistnämnda verksamhet i sig grundas på 159 & vägtrafikkungörelsen och behöver inte något nytt författningsstöd. Den bör enligt utredningens mening lämpligen permanentas.

8 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

För tillämpligheten av bestämmelsen om olaga intrång i andra stycket krävs för närvarande att det är fråga om ett inträngande eller ett kvarstannande i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg eller på upplagsplats eller annat sådant ställe. l överensstämmelse med vad som förordats i den allmänna motiveringen (kapitel 8 avsnitt 2.8) innebär förslaget en utvidgning så till vida att bestämmelsen generellt kommer att omfatta lokaler samt inhägnade områden eller områden som annars är inrättade för ett bestämt ändamål.

En följd av denna utvidgning är att det är att betrakta som olaga intrång om någon bereder sig tillträde till eller stannar kvar i en lokal som i och för sig är tillgänglig för allmänheten, under förutsättning att ett förbud att vistas i lokalen har meddelats honom. Ett sådant förbud måste givetvis, vare sig det meddelats skriftligen eller muntligen, i kunna dokumenteras.

Skulle förbudet strida mot lag, t.ex därför att det innefattar olaga diskriminering, skall det självfallet inte beaktas vid tillämpning av förevarande paragraf. Även i andra fall kan tänkas att förbudet saknar giltighet. Om exempelvis ett bibliotek har inrättats av en kommun med uppgift att vara tillgängligt för allmänheten, torde det krävas stöd i ett reglemente eller motsvarande för biblioteket för att personalen skall kunna meddela enskilda fridsstörare förbud. Alldeles självfallet är också att ett förbud inte kan åberopas mot den som vill göra anspråk på sin grundlagsenliga rätt att ta del av allmänna handlingar.

Det bör uppmärksammas att bestämmelsen om nödvärn i 24 kap. ] ä 3 brottsbalken inte utan vidare är tillämplig enbart på den grunden

• Sida 265
•  Original

att någon har gjort sig skyldig till olaga intrång. För att nödvärn skall föreligga när det inte är fråga om bostad krävs att någon olovligen har trängt in i rum, hus, gård eller fartyg.

Vad gäller brottskonkurrens bör särskilt beaktas förhållandet till bestämmelsen i 9 kap. 2 å andra stycket brottsbalken om bedrägligt beteeende (s.k. snyltning). Om någon utan att göra rätt för sig bereder sig tillträde till en föreställning där kontant betalning förutsätts utgör förfarandet bedrägligt beteende. Brottet har strängare straffskala än den som gäller för olaga intrång, vilket innebär att sistnämnda brott normalt skall anses konsumerat.

1 Inledning

I det föregående har vi föreslagit en rad förändringar som, om de genomförs, kommer att påverka utgifterna på statsbudgeten. Men de kommer också att få andra ekonomiska konsekvenser.

Innan vi går in på dem gör vi här en kort sammanfattning av de förändringar vi har föreslagit och som är av intresse i detta samman— hang.

2 Förslag till ändringar med kostnadskonsekvenser

De förändringar vi förordar är i korthet följande.

2.1 Lagen (l980:578) om ordningsvakter Nuläge

Enligt svaren på en enkät till alla landets polismyndigheter är antalet ordningsvakter omkring 11.000, varav drygt 2.000 ordningsvakter, förordnade enligt 3 & ordningslagen. Om det finns särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, får enligt denna paragraf ordningsvakter förordnas i andra fall än dem som uppräknas i 2 5. Med hänvisning till 3 & har polismyndigheterna förordnat ordningsvakter för bl.a. bevakning vid ambassader, riksdagen, terminaler, butikscentra, pendeltåg och tunnelbana, färjor, sjukhus,

• Sida 274
•  Original

kommundelsförvaltningar och gallerior.

År 1994 förordnades knappt 800 nya ordningsvakter. Polismyndig— heterna i Stockholm, Göteborg och Malmö svarade för omkring 200 av dessa.

Förslag Omfattning

Vi föreslår en utökad möjlighet att använda ordningsvakter inom sådana områden där det i dag förekommer endast i begränsad utsträckning, t.ex. innetorg och vissa andra offentliga platser och lokaler. Vidare föreslår vi att ordningsvakter i ökad utsträckning skall vara ett obligatorium för uppgifter som dörrvakter och entrévärdar. Dessutom tillkommer följande nya användningsområden, nämligen

— förordnanden för viss personal vid räddningstjänsten — förordnanden för vissa uppgifter på förslag av främst glesbygdskommu- ner

Enligt vår mening torde inte antalet ordningsvakter komma att öka väsentligt, även om vi räknar med viss ökning, om våra förslag genomförs.

Förordnanden skall liksom hittills meddelas av polisen. När det gäller personal i räddningstjänsten och förordnanden för de nämnda särskilda uppgifterna förutsättes samråd med resp. kommun.

Meddelade förordnanden enligt tidigare bestämmelser skall även gälla efter ett ikraftträdande av förslaget till ändringar i ordnings-

- vaktslagen.

Utbildning

Mininivån beträffande kursinnehållet i grundutbildningen behålls oförändrad enligt vårt förslag.

Samarbetet mellan polisen och ordningsvakterna skall förbättras. Ett förbättrat löpande samarbete kan ses som ett led i den fortbildning som ordningsvakterna behöver för att kunna hålla sig ajour. Vi föreslår att grundutbildningen i hög grad baseras på självstudier. Polishögskolan bör ta fram ett utbildningspaket. Kursdeltagarna skall betala för materialet. Priset skall baseras på skolans självkostnader för paketet.

Efter ett beslut av Rikspolisstyrelsen har Partena Security AB

• Sida 275
•  Original

alltsedan början av 80-talet på egen bekostnad genomfört grundutbild- ningen av ordningsvakterna i företaget. Under denna tid har inte någon anmärkning riktats mot företaget beträffande utbildningen. Erfarenheterna är såvitt vi vet goda. Antalet ordningsvakter som utbildats i företaget har under de senaste fem åren varierat mellan omkring 75 — 280.

Partena Security AB bör få utbilda ordningsvakter för företagets behov även i fortsättningen. Andra större företag bör också få möjlighet att utbilda det antal ordningsvakter som företaget behöver för kontrakterade uppdrag där det krävs ordningsvakter. Vi räknar med att flera företag kommer att utnyttja en sådan möjlighet. Vi utgår från att polismyndigheterna kommer att förordna det antal ordningsvakter som företagen behöver för sin verksamhet.

Hur många ordningsvakter som kommer att utbildas av auktorise— rade bevakningsföretag är dock inte möjligt att nu bedöma. Vi antar dock att det kommer att röra sig om personal i några andra stora be— vakningsföretag än Partena Security AB och främst om personal i storstäderna och andra stora tätorter.

Polisen kommer att få en viss avlastning genom att nämnda företag svarar för utbildning av sin egen personal men avlastningen torde komma att uppvägas av de insatser som polisen behöver göra till följd av att ordningsvaktsinstitutet i viss mån utvidgas.

2.2 Lagen om säkerhetsföretag

2.2. 1 Väktarna och bevakningsföretagen Nuläge

Enligt svaren på en enkät till samtliga länsstyrelser i landet är antalet auktoriserade bevakningsföretag omkring 250, utbildningsföretagen inräknade.

Tillförlitliga uppgifter om antalet godkända väktare saknas. Enligt svaren på enkäten till länsstyrelserna är antalet registrerade godkända väktare och annan personal hos bevakningsföretagen runt 22.000.

De som är registrerade hos en länsstyrelse är inte bara väktare utan också andra som arbetar i bevakningsföretag som är verksamma i länet. Registreringen är inte endast begränsad till personer som har godkänts av länsstyrelsen utan omfattar även personer som förordnats av en annan länsstyrelse och som är verksamma inom båda länen. Med hänsyn till uppgifter från främst företrädare för Länsstyrelsen i Stockholms län och för branschen beräknas antalet verksamma väktare att vara mellan 16.000 och 17.000.

• Sida 276
•  Original

Antalet ärenden under år 1994 om auktorisation av bevaknings- företag var enligt enkätsvaren 110. Enligt samma källa arbetade en juridiskt skolad tjänsteman eller en polis i runt tal 10 timmar i ett ärende om auktorisation och annan personal i stort sett lika mycket Ärenden om återkallelser av auktorisation tog 10 timmar för en jurist eller polisman och 9 timmar för annan personal

Ett beslut av länsstyrelse om auktorisation kostar 2.450 kr. Enligt svaren på enkäten var antalet ärenden om godkännande av väktare runt 3.000 under år 1994 och arbetsinsatsen per ärende för en jurist eller polis 0,1 timmar och för administrativ personal 2,5 timmar. Antalet återkallelser av godkännanden var runt 2500 och arbetsinsatsen per återkallelse för en jurist eller polis 0,2 timmar och för annan personal 2,5 timmar.

Ett beslut av länsstyrelse om godkännande som väktare kostar 475 kronor.

Enligt svaren på enkäten var omkring ett hundratal företag föremål för tillsyn under år 1994. I ett tillsynsärende åtgick enligt samma källa omkring 45 timmar för en jurist och 26 timmar för annan personal.

Förslag Samma antal auktorisationer

Antalet fall, där det enligt den nya lagen kommer att krävas obligato— risk auktorisation för ett bevakningsföretag, reduceras kraftigt jämfört med dagens krav. Det är dock inte möjligt att beräkna det antal fall som kommer att kräva obligatorisk auktorisation.

Det hör dock till bilden att vi har föreslagit att bevakningsföretag, som har verksamhet som inte kräver obligatorisk auktorisation, skall få möjlighet till frivillig auktorisation. Förutsättningarna för den senare formen är i grunden desamma som för obligatorisk auktorisation, om man bortser från skillnaderna i arbetsuppgifter.

Vi räknar med att antalet företag som söker någon form av auktorisation blir i stort sett detsamma som för närvarande. I denna del blir den mest påtagliga konsekvensen av vårt förslag att vissa former av bevakning som idag är förbjuden för andra än auktoriserade företag tillåts i fortsättningen.

Enligt vårt förslag skall auktorisation meddelas av polismyndigheten i länet eller, om det finns flera polisdistrikt i länet, den polismyndig— het där länspolismästaren är chef. Överflyttningen av uppgiften från länsstyrelsen till polisen kommer att medföra vissa övergångskostnader som är svåra att bedöma nu. Vi räknar dock med att den föreslagna

• Sida 277
•  Original

samordningen av säkerhetsfrågorna till en myndighet per län kommer att ge märkbara synergieffekter på sikt.

Den som har auktorisation i samband med att en ny lag träder i kraft förutsätts behålla den utan någon anmälan eller annan åtgärd.

Myndighets godkännande av väktare bortfaller

Förslaget till lag om säkerhetsföretag innebär att en myndighet inte längre skall godkänna väktare. Bevakningsföretaget får i stället tillgång till uppgifter om de anställdas laglydnad genom utdrag ur polis- registren. Genom en sådan regeländring minskar typiskt sätt behovet av arbetsinsatser för myndigheterna med omkring 800 timmar för jurister eller poliser samt omkring 13500 timmar för administrativ personal. Behovet av utdrag ur polisregistren kvarstår liksom tidigare.

2.2.2 Larminstallationsföretagen

Nuläge

Enligt svaren på enkäten till polismyndigheterna är antalet tillstånd till larminstallationsverksamhet något över 1 . 100. Antalet ansökningar om tillstånd är enligt samma källa runt 175 per år.

Enligt svaren på enkäten till polismyndigheterna krävde ett till- ståndsärende knappt 2 timmar för en polisman och 1,5 timmar för annan personal. Enligt samma källa tog ett ärende om återkallelse 2,5 timmar för en polisman och tjugo minuter för annan personal. Tillsynen har uppgetts till i genomsnitt 10 timmar för en polis och en halv timme för annan personal för varje företag som varit föremål för

tillsyn.

Förslag

Vi räknar med att antalet auktorisationer för denna verksamhet kommer att ligga på samma nivå som antalet nuvarande tillstånd till sådan verksamhet. Omfattningen av prövningen för en auktorisation av ett larminstallationsföretag torde bli i stort densamma som vid nuvarande tillståndsgivning. Vi räknar därför med att reformen i denna del kommer att bli kostnadsneutral.

Tillstånd som gäller i samband med att de nya bestämmelserna tas i bruk förutsätts bli betraktade som auktorisationer utan särskild

• Sida 278
•  Original

ansökan eller anmälan.

2.2.3 Larmcentralerna Nuläge

Larmcentralerna faller inte under nuvarande lag om bevakningsföretag. Ett antal auktoriserade bevakningsföretag bedriver dock larmcentraler.

Förslag

Vi föreslår att det bör ställas upp obligatoriska regler för larmcentraler men endast för företag som tar emot larm och regelmässigt befordrar dem till företag som är underkastade obligatorisk auktorisation enligt den nya säkerhetslagen, t.ex därför att de rycker ut efter alarm om brottslig verksamhet. Med utryckning efter larm om brottslig verksam- het avses inte varje fall då personal beger sig till platsen för ett sådant larm utan endast situationer då personalen har till uppgift att ingripa mot eventuell brottslig verksamhet.

För larmcentraler som nyss berörts krävs tillstånd av polismyndig— het. För det krävs att företaget godkänts av ett certifieringsorgan. Normer för ett sådant godkännande skall uppställas av SWEDAC och Rikspolisstyrelsen.

Enligt vårt förslag skall inte krav på tillstånd gälla SOS Alarm i Sverige AB. Många larmcentraler drivs av bevakningsföretag. De förutsätts kunna göra det inom ramen för bestämmelserna om auktorisation. Uppgifter om antalet andra larmcentraler i landet saknas.

2.2.4 Säkerhetskonsulterna

Nuläge Det saknas uppgifter om hur många som är verksamma som säker— hetskonsulter. Antalet företag som enbart sysslar med sådan verksam- het torde dock vara relativt litet.

Förslag Säkerhetskonsulter kan enl 1gt vårt förslag erhålla frivil l1g auktorisation.

Det är här en helt ny grupp Även om alla sådana företag skulle söka auktorisation är det fråga om ett litet antal. Säkra uppgifter om antalet

• Sida 279
•  Original

saknas dock. Säkerhetskonsult som erhåller auktorisation skall, liksom andra som erhåller auktorisation, betala en avgift som svarar mot den som ett annat företag i säkerhetsbranschen skall betala för auktorisation. Liksom övriga i säkerhetsbranschen skall vidare säkerhetskonsulten betala avgifter för utdrag av polisregistren beträffande sina anställda.

2.2.5 Låssmederna Nuläge

Det finns inte några bestämmelser om tillstånd eller auktorisation för att bedriva låssmedsverksamhet.

Sveriges Låssmedsmästares riksförbund har dock, som nämnts i kapitel 6, auktoriserat omkring 150 företag. Det kan beräknas att det finns högst omkring 200 låssmedsföretag, som är fast etablerade men som saknar riksförbundets auktorisation.

Antalet nyckelbarer uppskattas till omkring 1000.

Förslag

För låssmedsföretag, inklusive nyckelbarer, införs en ny reglering. Auktorisation eller en enklare form av tillstånd kommer att krävas men av ett annat organ än en myndighet. Utredningen förutsätter att Riks— polistyrelsen fastställer en kravspecifikation som kan ligga till grund för auktorisations— eller tillståndsbeslut på låssmedsområdet. Certifie— ringsorgan kan sedan i vanlig ordning bli ackrediterade genom beslut av SWEDAC.

Utöver nu nämnda förslag har vi föreslagit en rad ändringar som är kostnadsneutrala för stat och kommun.

Det är förslagen om möjligheter för en kommun att använda sina parkeringsvakter för nya uppgifter, att biträda polisen i några fall och att meddela beslut i vissa tillståndsärenden. Det föreligger alltså inte någon skyldighet för en kommun att använda sig av dessa möjligheter. Vi utgår från att de kommer att utnyttjas i de fall det är rationellt. I detta sammanhang vill vi nämna att vi föreslagit att en kommun skall kunna ta betalt för parkeringsvakternas arbete med bl.a. breda transporter.

Våra förslag i övrigt kräver inte någon kommentar i detta samman- '

hang.

• Sida 280
•  Original

3 De föreslagna reformerna är kostnadsneutrala

Som framgår av vad som nu redovisats, är kostnaderna när det gäller statens nuvarande insatser på säkerhetsområdet relativt enkla att uppskatta i det flesta fall. Det gäller också vissa av de kostnader som kan beräknas uppkomma, om våra förslag genomförs. På andra punkter är det dock svårt att göra rimliga bedömningar av utveck— lingen. Det gäller t.ex. behovet av insatser av Rikspolisstyrelsen under en övergångstid för specifikationer för certifiering på larmcentral— och låssmedsområdena.

Även om man utgår från antagandet att alla företag av det slag som kommer att falla under säkerhetslagens bestämmelser kommer att söka auktorisation och att antalet ordningsvakter kommer att öka relativt mycket, anser vi oss med fog kunna säga att statens kostnader inte kommer att öka i förhållande till dagsläget. Snarare är det fråga om vissa minskningar totalt sett.

Genomförs de förslag som vi har föreslagit i detta betänkande räknar vi med inte obetydliga samhällsekonomiska vinster på det brottsförebyggande området. De är dock inte möjliga att kvantifiera.

4 Principer för avgifter för auktorisation m.m.

Som framgår av den föregående framställningen är avgiften för auktorisation av ett bevakningsföretag begränsat till 2.450 kronor. Avgiften är bestämd genom avgiftsförordningen (1992:191) .

Enligt svaren på enkäten till länstyrelserna täcker inte den avgiften länsstyrelsernas genomsnittliga personalkostnader för handläggning av ett ärende om auktorisation av bevakningsföretag.

Principerna för storleken på avgiftsuttaget bestämdes i allt väsentligt under 1970-talet som en avgift enligt den då gällande s.k. expedi— tionskungörelsen. Det nuvarande avgiftsuttaget baseras på i grunden liknande förutsättningar.

Med vår uppläggning av förslagen till bestämmelser om auktorisa— tion och tillstånd är det dock naturligt att räkna med att staten skall ges kostnadstäckning för inte bara arbetet med själva ansökan utan även de insatser som behövs för att följa upp auktorisationen genom tillsyn, registrering, återkallelser m.m.

Vi har gjort ett överslag på vad det skulle kunna innebära och funnit att det är fråga om en fördubbling av avgiften.

De uppgifter som vi har tillgängliga är dock inte lämpade att använda som underlag för en undersökning av hur ett avgiftssystem

• Sida 281
•  Original

bör konstrueras och vilka differentieringar mellan avgifter för auktorisation och för tillstånd som bör göras. Riksrevisionverket bör enligt vår mening ges i uppdrag att utforma ett sådant system utifrån nyss angivna principer.

Bestämmelserna om avgifterna bör inte tas in i avgiftsförordningen utan i en särskild förordning. Avgifterna bör liksom hittills redovisas under en inkomsttitel och inte under anslag. Avgifterna bör korrigeras med jämna intervaller med hänsyn till kostnadsutvecklingen.

• Sida 282
•  Original

• Sida 283
•  Original

Reservation och särskilt yttrande

1 Reservation av ledamoten Siw Persson, folkpartiet liberalerna

Statliga och kommunala myndigheter är undantagna från tillämpningen av nuvarande lag om bevakningsföretag. Utredningsmajoriteten anser att statliga och kommunala myndigheter inte ska behöva ha särskilt till- stånd. Man föreslår att verksamhet som utförs av eller på uppdag av en statlig eller kommunal myndighet principiellt ska vara tillståndsfri. Endast i den mån ett statligt eller kommunalt bolag avser att till någon del arbeta på öppna marknaden bör enligt utredni ngsmajoriteten samma krav ställas på dem som ett privat företag.

Folkpartiet liberalerna understryker vikten av att alla företag. oavsett om dessa drivs i privat eller offentlig regi. får konkurrera på lika villkor. Vi föreslår därför att stat och kommun ska omfattas av samma principiella regler om auktorisation som gäller privata säkerhetsföretag. Undantag bör endast gälla för företag, i såväl privat som offentlig regi. när verksamheten bedrivs i egen regi, t.ex. vid bevakning av egna anläggningar. Säkerhetsföretag som bedriver verksamhet på uppdrag av stat och kommun ska också omfattas av de principiella reglerna om auktorisation.

SOS Alarm i Sverige AB ägs gemensamt av staten, Svenska Kom— munförbundet och Landstingsförbundet. Företaget driver SOS- larmcentraler över hela landet. Verksamheten upphandlas av staten och bedrivs på statens uppdrag. Utredningsmajoriteten förordar att SOS Alarm i Sverige AB undantas från tillståndsplikt enligt lagen om säkerhetsföretag samt, i den mån andra företag kan komma att ägna sig åt larmcentralverksamhet på uppdrag av staten, bör detsamma gälla för sådana företag. Man slår också fast att den generella principen att ett obligatoriskt auktorisationskrav inte ska gälla verksamhet som utförs av eller på uppdrag av statlig eller kommunal myndighet. Folkpartiet liberalerna har tidigare slagit fast att säkerhetsföretag som bedriver verksamhet på uppdrag av stat och kommun ska omfattas av de principiella reglerna om auktorisation. Därmed ska även SOS Alarm i Sverige AB och ev. andra liknande företag omfattas av auktorisa— tionskraven.

Trygghetsutredningens majoritet föreslår också i övrigt att be- stämmelserna om obligatorisk auktorisation inte bör gälla verksamhet

• Sida 284
•  Original

som utförs av statlig eller kommunal myndighet samt för företag som enbart åtar sig uppdrag av statliga och kommunala myndigheter. Med samma motivering som tidigare fastslår Folkpartiet liberalerna vikten av konkurrens på lika villkor för alla företag oavsett vilka som är uppdragsgivare eller arbetsgivare. Därför är det självklart för oss att obligatorisk auktorisation ska gälla även för alla dessa företag.

2 Särskilt yttrande av experten Hans Wermdalen (ordförande i branschorganisationen SWESEC — Svenska Säkerhetsföretag. Yttrandet utformat med biträde av dess vice ordförande Anders Waldman)

Såsom expert i utredningen och den ende representanten för säker- hetsbranschen och näringslivet önskar jag lämna följande synpunkter.

l) Stat och kommun bör också omfattas av de principiella reglerna om auktorisation som utredningen föreslår för säkerhetsföretagen. Motivet för detta är kraven på att säkerhetsföretagens verksamhet skall bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom branschen samt att den inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.

Dessa krav är uppställda med hänsyn till de som anlitar säkerhets- företagen och bör därför gälla oavsett om verksamheten tillhandahålls av privat organisation eller stat och kommun. Enda undantaget bör vara sådan verksamhet som bedrivs i egen regi. t.ex. bevakning av egna anläggningar.

När det gäller tillsyn och kontroll av att verksamheten bedrivs på sätt som kraven anger hänvisas till det regelsystem som uppställs i säkerhetsskyddsförordningen. där Försvarsmakten och Rikspolisstyrel- sen äläggs sådan kontroll. Om stat och kommun ej omfattas av auktorisationskraven kan därmed säkerhetsföretagen jämförlig verksamhet få bedrivas osakkunnigt och omdömeslöst samt ha en från allmän synpunkt olämplig inriktning.

I slutbetänkandet anges också att verksamhet som säkerhetsföretag bedriver på uppdrag av stat och kommun skall undantas från auktorisa- tionskraven. SWESEC föreslår att detta undantag utgår och bygger här sin uppfattning på de negativa erfarenheter som branschen har fått. Upphandlingar av stat och kommun har nämligen regelmässigt gjorts med antagande av det anbud som haft lägsta pris, vilket flera gånger medfört att anlitat företag ej fått tillräcklig betalning för uppdragen och tvingats undanhålla staten skatter och andra avgifter. Detta anser

• Sida 285
•  Original

SWESEC strida mot god sed inom branschen (jmf SWESECS etikregler om att företagen skall leva upp till sitt arbetsgivarensvar mot såväl anställda som samhället).

2) Vidare föreslås att SOS Alarm i Sverige AB, som är ett aktiebolag vars aktier innehas av kommunikationsdepartementet. kommun- och landstingsförbunden, skall omfattas av samma regler som avses gälla för larmcentraleri privata säkerhetsföretag. Det avtal. vartill hänvisas i slutbetänkandet, mellan SOS Alarm i Sverige AB och staten enligt säkerhetsskyddsförordningen upptar nämligen ej de ovan angivna allmänna kraven för auktorisation om att verksamheten skall bedrivas på ett kompetent sätt och ha en lämplig inriktning. Då SOS Alarm i Sverige AB jämväl tillhandahåller sina larmcentraltjänster för andra än stat och kommun, bör följaktligen dessa "konsumentintressen" även tillgodoses för företagets kunder.

3) SWESEC anser vidare. olikt vad som anförs i slutbetänkandet. att åtskillnad måste göras mellan fastighetsskötsel och bevakning. Det må vara att den fastighetsskötsel som bl.a. HSB-rörelsen bedriver i vissa fall inrymmer servicetjänster som kan ses som bevakning. Oaktat detta finns skillnader mellan uppdrag för fastighetsskötsel och yrkesmässig bevakning för annans räkning av fastighet, anläggning etc. Fastig- hetsskötsel syftar främst till god funktion och ordning medan be— vakningen därutöver skall förebygga och begränsa följderna av brott och skador samt i förekommande fall även ingripanden med skyddsåt— gärder.

Oklarheten i detta hänseende kan dock bero på att Trygghetsutred- ningen ej funnit någon entydig definition på begreppet yrkesmässig bevakning för annans räkning.

4) SWESEC menar att utredningen alltför lättvindigt bortsett från de förslag som lagts fram av enmansutredaren vid Rikspolisstyrelsen om säkrare värdetransporter (RPS rapport 1994:4). Justitiedepartementet överlämnade dessa förslag till Trygghetsutredni ngen för överväganden.

För det första bör auktorisationskrav obligatoriskt gälla för alla yrkesmässiga värdetransporter överstigande 15 basbelopp (vilket är en rimlig avgränsning). Värdetransporter är bland de mest kvalificerade uppdrag som utförs av bevakningsföretagen med hänsyn till omhän- dertagna värden och därmed förenade risker. Obligatorisk auktorisation bör därför i likhet med i våra grannländer gälla för transporter av kontanta pengar och andra lätt omsättbara medel överstigande den av RPS-utredaren föreslagna beloppsgränsen.

Sådana värdetransporter bör också enligt förslagen i RPS-rapporten

• Sida 286
•  Original

få utföras så att värdetransportfordon får uppställas på trottoar o.d. för begränsning av rånrisken, vilken erfarenhetsmässigt är störst vid lastning och lossning på oskyddade platser. Nuvarande lämnade generella dispenser har tillämpats utan att några risker för skador på t. ex. synskadade uppstått. Däremot har avslagna dispensansökningar medfört att värdetransportrån underlättats och att värdetransportörternas arbetsmiljö blivit otillfredsställande.

5) I Finland har väktare längre gående befogenheter än i Sverige genom att de har rätt att från bevakningsområdet avlägsna den som vistas där utan tillstånd, om området anses som enskild plats eller om vistelserätten inom området har begränsats genom beslut av myndig— heterna. Från bevakningsområdet eller dess omedelbara närhet får en väktare enligt de finska lagreglerna avlägsna den som på sannolika grunder kan misstänkas komma att göra sig skyldig till brott mot bevakningsobjektet eller som med hänsyn till sitt våldsamma, hotfulla eller högljudda uppträdande kan förmodas komma att orsaka störningar eller äventyra säkerheten på bevakningsområdet.

Det är möjligt att en väktare i Sverige med åberopande av envars- rätten vid rättslig prövning kan anses ha motsvarande rättigheter. Med hänsyn till den avgjorda skillnad i befogenheter som enligt svensk lag gäller för väktare respektive ordningsvakt, anser SWESEC likväl att ett förtydligande enligt den finska modellen skulle ge väktare i Sverige en mer klar och entydig rätt i detta avseende.

6) Trygghetsutredningen föreslår utvidgad tillämpning av ordnings- vaktsinstitutet. Utredningen anför i sina överväganden att en ordnings- vakt som är anställd i ett bevakningsföretag har större möjligheter att bemästra de många gånger svårartade problem som idag möter i tjänstgöringen än en frilansande ordningsvakt. Den ordningsvaktsför- ordnade väktaren har nämligen längre utbildning och större erfarenhet samt en organisation bakom sig som kan ge stöd i skilda avseenden.

SWESEC anser bl.a. på dessa grunder i likhet med vad LO anförde i sitt yttrande över Trygghetsutredningens delbetänkande och senare även Bevakningsföretagens Riksförbund att bevakningsföretagen även bör göras till huvudman för ordningsvakterna. Som skäl för en sådan ordning anförs vidare att risken för ekonomisk brottslighet på grund av "kompisskap" mellan bl.a. privat uppdragsgivare och ordningsvakt/- restaurangvärd (motsvarande) därmed begränsas. Med behovsanställda ordningsvakter i bevakningsföretag uppnås en fastare anställningsform än för fritidsarbetande ordningsvakter. Redan idag finns ett stort antal behovsanställda väktare som avropas när uppdragen så kräver och de fast anställda väktarna inte räcker till för att utföra dessa. Det är bl.a.

• Sida 287
•  Original

studerande som efter genomgången väktarutbildni ng under sin studietid på det sättet tjänstgör när behov finns.

Det finns även andra fördelar med en sådan ordning. Bevaknings- företagen genomför nämligen regelmässigt i egen regi fortutbildning av sina anställda. vilket med hänsyn till bl.a. LO:s synpunkter på att ordningsvakterna ej är kompetenta för sina uppgifter, har ett särskilt värde. Bevakningsföretagen har vidare fortlöpande kontakter med polisen bl.a. när det gäller utryckningsverksamhet efter inbrottslarm. Dessa kontakter mellan arbetsledare m.fl. hos bevakningsföretagen och polisen får också anses vara en fördel när det gäller ordningsvaktsverk— samheten, där polisen primärt har befälsrätt.

• Sida 288
•  Original

• Sida 289
•  Original