SOU 2024:31

En ändamålsenlig vapenlagstiftning

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade vid regeringssammanträde den 12 maj 2022 att uppdra åt en särskild utredare att lämna förslag till de författningsändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv på miniminivå (dir. 2022:40). I uppdraget ingår även att se över vapenlagstiftningen och ta ställning till vilka ändringar som bör göras i regelverket utifrån de tillkännagivanden från riksdagen som finns på vapenområdet. Den del av uppdraget som avser genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till vapendirektivet redovisades i delbetänkandet EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå (SOU 2022:62). Övriga delar skulle redovisas genom ett slutbetänkande senast den 10 november 2023. Genom tilläggsdirektiv utvidgades utredningens uppdrag i vissa delar och utredningstiden förlängdes samtidigt till den 10 maj 2024 (dir. 2023:50).

Tidigare lagmannen och rikspolischefen Stefan Strömberg förordnades att vara särskild utredare den 12 maj 2022. Han entledigades den 18 juli 2022. Ordföranden i Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden Gunnel Lindberg förordnades samma dag att vara särskild utredare. Hon entledigades den 16 november 2022. Numera hovrättslagmannen Niklas Wågnert förordnades samma dag att vara särskild utredare.

Utredningen har antagit namnet 2022 års vapenutredning. Den 3 juni 2022 förordnades rättssakkunniga i Justitiedepartementet Jaennice Fährlin till sakkunnig i utredningen. Till experter i utredningen utsågs samma dag juristen vid Naturvårdsverket Emil Ekström, verksjuristen vid Tullverket Karin Engstrand, numera gruppchefen vid Inspektionen för strategiska produkter Simret Goitom, seniora åklagaren Fredrik Jönsson, hovrättsrådet Fredrik Landgren,

rådmannen Kristina H Samuelsson, handläggaren vid Polismyndigheten Henrik Stolt och juristen vid Polismyndigheten Cassandra Utas Stokic. Fredrik Jönsson entledigades den 19 december 2022 och ersattes samma dag som expert av seniora åklagaren Ulf Hansson. Jaennice Fährlin entledigades från uppdraget den 25 augusti 2023. Den 3 oktober 2023 förordnades i hennes ställe Mushka Pistol till sakkunnig i utredningen.

Den 3 juni 2022 förordnades en parlamentariskt sammansatt referensgrupp att biträda utredningen bestående av riksdagsledamöterna Tobias Andersson, Sten Bergheden, Ingemar Kihlström, Birger Lahti, Lina Nordquist och Anna Wallentheim, numera f.d. riksdagsledamoten Maria Ferm och ordföranden i kommunfullmäktige i Östersund Hanna Wagenius. Anna Wallentheim entledigades den 15 juni 2022. Den 16 juni 2022 förordnades riksdagsledamoten Petter Löberg att ingå i gruppen. Den 23 april 2023 entledigades Tobias Anderson från uppdraget. Den 24 april 2023 förordnades riksdagsledamoten Adam Marttinen i hans ställe. Maria Ferm entledigades den 15 januari 2024 från uppdraget. Den 6 februari 2024 förordnades riksdagsledamoten Emma Nohrén i hennes ställe.

Den 12 maj 2022 anställdes rättssakkunnige Robert Tischner som sekreterare i utredningen. Numera rådmannen Jonatan Wahlberg anställdes som sekreterare den 1 juli 2022. Robert Tischner och Jonatan Wahlberg entledigades den 16 november 2022. Den 17 oktober 2022 anställdes hovrättsassessorn Johanna Kallifatides som sekreterare i utredningen. Hovrättsassessorn Elisabeth Ståhl anställdes den 15 november 2022 som sekreterare i utredningen.

Vi överlämnar härmed slutbetänkandet En ändamålsenlig vapenlagstiftning (SOU 2024:31). Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i maj 2024

Niklas Wågnert

/ Johanna Kallifatides

Elisabeth Ståhl

Sammanfattning

Vårt uppdrag

Vi har i denna del av vårt arbete haft i uppdrag att göra en generell översyn av vapenlagstiftningen. Det huvudsakliga syftet med översynen är att skapa ett regelverk som inte i onödan försvårar för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar samt att göra regelverket mer överskådligt och lättillgängligt. I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar förekomsten av illegala vapen i landet och förhindrar att vapen kommer till brottslig användning, men att den samtidigt inte får vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare.

När det gäller tillstånd att inneha skjutvapen har vi bl.a. haft i uppdrag att

  • se över de krav som gäller för att enskilda ska meddelas tillstånd att inneha skjutvapen,
  • föreslå hur en utökning av vapengarderoben för jakt kan utformas,
  • ta ställning till om – och i så fall i vilken utsträckning – det finns behov av att ändra gränsen för när det ska krävas ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen för att tillstånd ska ges,
  • ta ställning till om de krav som gäller för att skjutvapen ska få innehas för samlingsändamål bör förtydligas,
  • överväga om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas eller ersättas med särskilda skäl,
  • ta ställning till om systemet med tidsbegränsade tillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott bör avskaffas

och, oavsett bedömning i sak, lämna de författningsförslag som krävs för att avskaffa systemet med de tidsbegränsade tillstånden,

  • överväga om processen vid vapenbyte kan förenklas, och
  • undersöka om handläggningen i ansökningsärenden i övrigt kan effektiviseras.

Näraliggande har vi vidare haft i uppdrag att föreslå en ordning som innebär att en vapenägare som överlåter sitt vapen utan tillhörande ljuddämpare ska ha rätt att behålla ljuddämparen under en viss tid.

Vårt uppdrag har också handlat om införsel av skjutvapen till Sverige. Vi har nämligen haft i uppdrag att analysera konsekvenserna av att införa det förenklade förfarande för tillfällig införsel av vapen som avses i artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (vapendirektivet) och ta ställning till om det bör genomföras.

På det straffrättsliga området har vi bl.a. haft i uppdrag att

  • föreslå en uppdelning av vapenlagens straffbestämmelser för att tydligare skilja på överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och den organiserade brottslighetens användning av illegala vapen, och
  • analysera om det krävs några ändringar i vapenlagen (1996:67) och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor för att omständigheten att vapen och explosiva varor påträffas med avslipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt.

När det gäller vapenhandel har vi haft i uppdrag att undersöka om det finns anledning att ändra de krav som gäller för att en sådan verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt.

I samtliga delar har det ankommit på oss att lämna nödvändiga författningsförslag.

Om det bedöms ändamålsenligt och ryms inom tiden för uppdraget, har vi haft möjlighet ta upp och lämna förslag även i andra frågor som aktualiseras med anledning av uppdraget.

Våra utgångspunkter

Vapenregleringen utgör en avvägning mellan samhällets intresse av att förebygga brott och olyckor med skjutvapen och intresset av att enskilda personer och organisationer i befogade fall ska ha möjlighet att inneha skjutvapen. Både enskilda och samhället i stort gynnas av att aktiviteter som jakt, målskjutning och vapensamling kan bedrivas utan onödiga hinder. Det handlar bl.a. om enskildas rätt till en meningsfull fritid och rekreation, men också om att upprätthålla Sveriges försvarsförmåga, om viltvård, förebyggande av viltolyckor i trafiken och andra skador som orsakas av vilt, om bevarande av historiskt viktiga föremål och underlättande av forskning och om andra befogade intressen, såsom beväpning av bevakningspersonal i den utsträckning det behövs.

Sverige har många legala vapeninnehavare, som har rätt att förvänta sig att vapenregleringen är lätt att förstå, överskåda och tillämpa. De har också rätt att förvänta sig att tillståndsmyndighetens handläggning är effektiv, förutsebar och enhetlig. En förutsättning för att tillståndshanteringen ska kunna leva upp till denna befogade förväntan, är att regleringen som ska tillämpas uppfyller de krav som nyss sagts. Luckor och otydligheter går ut över enskilda. Vår ambition har därför varit att så långt det är möjligt fylla ut luckor och förtydliga det som är oklart eller svårt att förstå.

Vidare är det viktigt att reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar inte är onödigt betungande för legala vapeninnehavare. Vi föreslår därför ett antal lättnader för dem, såsom en utökad vapengarderob för jakt, mer flexibla förvaringsregler, utökade möjligheter för ungdomar att få eget innehavstillstånd och en möjlighet att behålla ljuddämpare vid vapenbyte. Vapenlagstiftningen måste samtidigt vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar olyckshändelser med skjutvapen och förekomsten av illegala vapen i landet, och förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Våra överväganden genomsyras av en strävan att hitta balans mellan intresset av lättnader för vapeninnehavarna och intresset av en hög skyddsnivå. En vapenlagstiftning kan enligt vår uppfattning inte utformas utan hänsyn till samhällets problem med skjutvapenvåld och risken för terrordåd och andra masskjutningar. En alltför generös lagstiftning kan öka risken för att legala vapen avleds till den illegala marknaden eller att personer missbrukar möjligheten att få vapentillstånd för att skaffa sig vapen i syfte att begå våldsdåd.

En ny vapenlag och vapenförordning införs

Den nuvarande regleringen i vapenlagen och vapenförordningen (1996:70) har med tiden blivit alltmer svåröverskådlig. Regleringen behöver moderniseras till språk och struktur och man behöver säkerställa en enhetlig användning av ord och uttryck. Våra materiella förslag föranleder dessutom ett flertal nya bestämmelser. Vi bedömer att det bästa sättet att åstadkomma en reglering som lever upp till de krav som ställs på modern lagstiftning är att införa ett helt nytt regelverk. Vi föreslår därför att de nuvarande författningarna ska ersättas med en ny vapenlag och vapenförordning.

Våra förslag innebär att merparten av de nuvarande bestämmelserna flyttas över till de nya författningarna men ges en bättre och mer ändamålsenlig disposition. De ses också över språkligt och redaktionellt. Vi föreslår bl.a. att tillståndsbestämmelserna delas upp i fler kapitel på så sätt att enskilda personers innehav behandlas för sig och organisationers innehav för sig, och att införsel respektive vapenhandel, vapenmäklarverksamhet och reparatörsverksamhet lyfts ut och ges egna kapitel. Vidare föreslår vi att kapitlen förses med fler underrubriker, att de olika tillståndstyperna ges egna benämningar och att ord och uttryck används enhetligt. Den nya lagen delas in i tjugo kapitel och den nya förordningen i tjugotre kapitel.

Vi lämnar också förslag till ett antal materiella ändringar i förhållande till den nuvarande lagen och förordningen. En hel del av dessa syftar till att förtydliga nuvarande reglering eller att fylla ut luckor i regleringen som har orsakat svårigheter vid tillämpningen. Även ändringar som inte utgör lättnader i egentlig mening syftar till att gynna de legala vapeninnehavarna genom att skapa förutsättningar för en effektiv, förutsebar och enhetlig tillämpning.

Reglerna om innehav förtydligas

Merparten av bestämmelserna om tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition och ljuddämpare (innehavstillstånd) bör i materiellt hänseende föras över till den nya regleringen. I dagsläget är regleringen dock i viktiga avseenden svårbegriplig, även när det gäller vissa grundläggande förutsättningar för tillstånd. Det är svårt att förstå hur vissa regler förhåller sig till varandra och, särskilt när det gäller vapenförordningen, svårt att läsa ut vilka bestämmelser som är tillämpliga

i vilka fall. Detta försvårar polisens handläggning, försämrar förutsättningarna för enhetliga bedömningar och gör det svårt för enskilda att förstå vad som gäller och vilka krav som ställs för att de ska kunna få tillstånd att inneha skjutvapen för olika ändamål.

Mot denna bakgrund lämnar vi ett antal förslag som i huvudsak syftar till att förtydliga vad som gäller samt förslag till språkliga och redaktionella ändringar som avses göra regleringen tydligare och lättare att förstå. Som exempel kan nämnas att vi föreslår – ett förtydligande av vilka omständigheter som ska beaktas vid den

lämplighetsprövning som ska göras vid ansökningar om tillstånd att inneha skjutvapen eller förvara skjutvapen åt någon annan, – att de godtagbara ändamålen för tillstånd att inneha skjutvapen

för skjutning ska framgå uttryckligen av vapenlagen och inte som nu endast indirekt av föreskrifter i vapenförordningen, – ett klargörande av att tillstånd kan ges för udda ändamål som inte

avser skjutning, och – förtydliganden av vilka handhavandekrav som gäller för innehav

för olika ändamål.

En fullständig reglering om innehavstillstånd för organisationer införs

Vapenlagen och vapenförordningen innehåller förhållandevis detaljerade bestämmelser om förutsättningarna för att enskilda personer ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. För organisationer, dvs. skyttesammanslutningar, auktoriserade bevakningsföretag och huvudmän för museer, regleras förutsättningarna däremot endast på ett mycket övergripande plan. Vissa av de villkor som i praktiken uppställs framgår endast indirekt av vapenregleringen. Vi menar att detta inte är förenligt med de grundläggande krav som bör ställas på en tillståndsreglering. En tydlig tillståndsreglering kan bidra till en rättssäker och förutsebar prövning och kortare handläggningstider. Vi lämnar därför förslag till ett fullständigt regelverk för organisationer, där det bl.a. framgår vilka ändamåls- och behovskrav som ska gälla. Vi föreslår även vissa ändringar i fråga om vem som ska ansvara för en organisations

vapen och lämnar också förslag till reglering i fråga om vem som självständigt ska få hantera dessa vapen.

Vapengarderoben för jakt utökas

Vi anser att det finns skäl att utöka vapengarderoben för jakt. Vi föreslår att en person med jägarexamen ska antas ha behov av sex kompletta skjutvapen för jakt, eller stommar eller lådor till sådana vapen. Detta innebär en ökning med två vapen i förhållande till vad som gäller i dag. En jägare föreslås därutöver kunna få tillstånd till innehav av ytterligare två kompletta skjutvapen för jakt eller stommar eller lådor till sådana vapen om personen visar att det finns ett behov av vapnen. För fler skjutvapen än så bör det krävas ett mycket kvalificerat behov. För att skapa förutsättningar för en enhetlig och förutsebar rättstillämpning föreslår vi förtydliganden av vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid prövningen av om det finns ett mycket kvalificerat behov.

När det gäller målskjutningsvapen är vår bedömning att det inte framkommit tillräckliga skäl för att höja gränsen för när det krävs ett mycket kvalificerat behov för innehav av fler sådana vapen. Gränsen bör alltså även i fortsättningen gå vid fler än tio enhandsvapen eller åtta andra målskjutningsvapen. Däremot bör innebörden av kravet på mycket kvalificerat behov förtydligas även när det gäller målskjutning. Även om kraven är och bör vara höga ska tillstånd ges när det är befogat.

Äldre hagelvapen ska kunna föras in i ett europeiskt skjutvapenpass

Svenska Jägareförbundet har till utredningen framfört att genomförandet av 2017 års ändringsdirektiv1 medfört att det inte längre är möjligt att få ett europeiskt skjutvapenpass för vissa vapen som tidigare fick antecknas i skjutvapenpasset. Det rör sig om sådana äldre hagelvapen som i och för sig skulle kunna falla under kategori C punkten 7 i bilaga I till vapendirektivet, men som släppts ut på mark-

1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

naden före den 14 september 2018. Vi föreslår att vapen av detta slag ska kunna föras in i skjutvapenpasset.

Det ska bli lättare för underåriga att få innehavstillstånd när det är befogat

Som utgångspunkt bör endast vuxna ges tillstånd att inneha skjutvapen. Det finns dock situationer där det är befogat att underåriga kan få eget innehavstillstånd för jakt eller målskjutning. Exempelvis bör den som behöver ett eget innehavstillstånd för att kunna tävla utomlands med landslaget ofta kunna ges sådant tillstånd. Innehavstillstånd bör också ofta kunna ges om den underårige uppfyller de generella aktivitetskraven för innehavstillstånd för målskjutning i en skyttegren där förutsättningarna för uppsiktsutlåning är särskilt begränsade, såsom skidskytte. Det är önskvärt att underåriga ges tillstånd i något högre grad än vad Polismyndigheten i dag anser möjligt. Vi föreslår därför att ett sådant tillstånd ska kunna ges om det finns särskilda skäl med beaktande av bl.a. sökandens ålder och mognad, typen av vapen, om behovet annars kan tillgodoses genom lån av vapen och om vårdnadshavaren eller någon annan vuxen som har eget innehavstillstånd ser till att den unge har praktiska förutsättningar att förvara vapnet i enlighet med vapenregleringens krav.

Aktivitetskraven för målskjutning bör ses över

Den som vill inneha vapen för målskjutning måste leva upp till vissa krav på skytteaktivitet. Det är viktigt att de krav som ställs är rimliga och utformade med hänsyn till skyttesportens faktiska förutsättningar. Polismyndigheten bör därför se över aktivitetskraven i samråd med de auktoriserade skyttesammanslutningarna i syfte att säkerställa att kraven har en lämplig utformning.

Föreningsegna grenar ska finnas kvar

Föreningsintyg för innehav av målskjutningsvapen utfärdas inte bara av auktoriserade förbund utan också av sammanslutningar som är anslutna till dessa. I vissa anslutna föreningar utövas skyttegrenar som

inte har någon motsvarighet i huvudförbundets skyttereglemente, s.k. föreningsegna grenar. Det betyder att föreningen kan utfärda föreningsintyg åt en medlem för innehav av de vapen som behövs för den föreningsegna grenen. I vissa fall kan detta innebära att personer ges tillstånd att inneha skjutvapen som de annars inte hade kunnat få, eller att de ges tillstånd till innehav av särskilt farliga skjutvapen efter en kortare tids aktivitet än vad som annars hade gällt.

Vi har mot denna bakgrund övervägt om det finns anledning att generellt begränsa möjligheterna till tillstånd att inneha skjutvapen för föreningsegna grenar. Vår bedömning är dock att en generell begränsning inte är motiverad och skulle hämma skyttesportens utveckling. Däremot bör tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen nekas för föreningsegna grenar, vilket är möjligt redan i dag. För att motverka att enskilda utnyttjar föreningsegna grenar för att snabbare få tillgång till särskilt farliga vapen bör Polismyndigheten överväga att meddela föreskrifter om aktivitetskrav också för vissa andra vapentyper än enhandsvapen, såsom vapen av typen AR-15. Detta bör i så fall ske efter samråd med de auktoriserade skyttesammanslutningarna.

Tydligare regler för vapensamlare

Enligt nuvarande ordning fattas inget bindande beslut i frågan om en vapensamlares samlingsområde är godtagbart. Det innebär att tillståndsmyndigheten i senare ärenden kan göra en annan bedömning än som gjorts tidigare i fråga om samlingsområdet. Detta innebär svårigheter för vapensamlarna. Vi föreslår därför att Polismyndigheten ska fatta för framtiden bindande beslut om att ett visst samlingsområde är godkänt. Samlingsområdet ska senare kunna utvidgas. Det ska också vara möjligt att under vissa förutsättningar ha mer än ett godkänt samlingsområde.

Vi föreslår samtidigt, i syfte att öka förutsebarheten, att vissa begränsningar av innehav för samlingsändamål av moderna skjutvapen och tyngre, utpräglat militära vapen ska komma till tydligare uttryck i vapenregleringen. Vidare redovisar vi vissa bedömningar när det gäller överföring av hela samlingar och innehav av ammunition för vapensamling.

Tydligare regler om enhandsvapen och helautomatiska vapen

Sedan länge gäller att tillstånd till innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen får ges endast om det finns synnerliga skäl. I flera fall föreslår vi att kravet ska ersättas med ett krav på särskilda skäl, vilket då ligger närmare hur kravet faktiskt tillämpas. Särskilda skäl bör således vara tillräckligt för innehav av enhandsvapen för jakt, målskjutning och avlivning av fällfångade djur. Däremot bör kravet på synnerliga skäl behållas för innehav av enhandsvapen för skydd och udda skjutningsändamål. Det bör vidare alltid krävas synnerliga skäl för att en enskild person ska få inneha helautomatiska vapen, i de fall sådana vapen över huvud taget får innehas. Vi föreslår att det av lag ska kunna utläsas vilka omständigheter man ska ta hänsyn till vid bedömningen av om särskilda eller synnerliga skäl föreligger.

För sådana organisationer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen föreslår vi att kravet på synnerliga skäl helt tas bort och ersätts med de krav som i praktiken tillämpas redan i dag.

Ett skjutvapen byggs som regel upp kring en del som kallas för stomme eller låda (även andra namn förekommer). Det bör inte vara möjligt att undgå de särskilda kraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen genom att skaffa sig ett vapen del för del. De särskilda kraven föreslås därför gälla även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen som omfattas av kraven. De förhöjda kraven bör däremot inte tillämpas på andra vapendelar, såsom pipor och mantlar.

Femårstillstånden avskaffas delvis och mildras i övrigt

Femårstillstånden bör finnas kvar för skjutningsändamål men de negativa effekterna bör effektivt motverkas

Tillstånd för en enskild person att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott ska enligt nuvarande ordning tidsbegränsas till att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot en sådan begränsning. Vi har övervägt om dessa s.k. femårstillstånd bör avskaffas.

Vi anser att det även i fortsättningen bör ske regelbundna kontroller av att innehavarna fortfarande har behov av vapnen, i de fall

de innehas för skjutning. Detta innebär att systemet med femårstillstånd inte kan avskaffas utan att man ersätter det med något annat sätt att följa upp behovet av vapnen. Det alternativ som vi har identifierat går ut på en ordning med skärpt tillsyn avseende just behovet. En sådan skärpt tillsyn skulle kunna gå ut på att tillståndshavarna åläggs att se till att Polismyndigheten vart femte år får underlag till stöd för att behov av vapnet fortfarande föreligger. För målskyttar, som är den största kategorin innehavare av de aktuella vapnen, skulle det i princip vara fråga om en motsvarighet till föreningsintyg. Vår bedömning är att en övergång till ett sådant system medför begränsade fördelar, samtidigt som det skulle medföra en kostnadsökning och ett intäktsbortfall för det allmänna. Vi anser också att flertalet av de olägenheter som femårstillstånden innebär kan undanröjas på andra sätt än genom ett avskaffande. När det gäller vapen som innehas för skjutning gör vi därför bedömningen att tidsbegränsningen bör behållas. Vi lämnar i stället ett antal förslag som syftar till att undanröja de olägenheter som systemet med femårstillstånd medför för de legala vapeninnehavarna. Förslagen innebär bl.a. följande. – Olovligt innehav sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut införs

som ett eget brott med en egen rubricering och mildare straffskala. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. – Det ska inte längre krävas att ansökan gjorts fyra veckor före till-

ståndstidens utgång för att tillståndet ska fortsätta gälla tills ansökan prövats. Det ska i stället vara tillräckligt att ansökan gjorts innan tillståndstiden löpt ut. Vidare ska tillståndet när ansökan gjorts i rätt tid inte upphöra att gälla vid laga kraft. I stället ska man, om ansökan avslås, ha tre veckor på sig att göra sig av med vapnet. – Vid ansökan om förnyelse av ett femårstillstånd ska det tas större

hänsyn till om oförmågan att uppfylla vissa förutsättningar för tillstånd är tillfällig. – Det ska vara obligatoriskt för Polismyndigheten att påminna till-

ståndshavaren om att tillståndet håller på att löpa ut.

Femårstillstånden bör avskaffas för andra ändamål än skjutning

När ett skjutvapen ska innehas för samling, prydnad eller minne krävs inte att sökanden har behov av vapnet. Femårstillstånden fyller därför inte något syfte när det gäller sådana ändamål, och bör avskaffas. Det finns inte heller tillräckliga skäl för en obligatorisk tidsbegränsning avseende vapen som innehas för udda ändamål som inte avser skjutning.

Innehav regleras uttryckligen och inte indirekt genom användningsreglering

Vissa centrala regler om vapeninnehav framgår endast indirekt av föreskrifter om vilka vapen som får användas för vissa ändamål. Det viktigaste exemplet är att vissa begränsningar av vilka vapen som får innehas för jakt endast framgår av Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8). Föreskrifterna handlar om användning av vapen för jakt. Samtidigt syftar vissa bestämmelser i föreskrifterna uteslutande till att begränsa vilka vapen som får innehas för jaktändamål. Detta gör regleringen otydlig. Av större vikt är dock att denna regleringsteknik får till följd att riksdag och regering i praktiken frånhänds kontrollen över vilka vapen som får innehas för jakt. Det är naturligtvis inte lämpligt. Vi föreslår därför att bestämmelser som syftar till att reglera innehav som huvudregel bör tas in i vapenlagstiftningen.

Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet

Vissa typer av vapen innebär risker för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerligt stora i förhållande till nyttan för ändamålet. Det handlar då inte bara om risken för att skjutvapen stjäls eller på något annat sätt hamnar på den illegala vapenmarknaden – och konsekvenserna av detta – utan också om risken för att enskilda missbrukar vapenregleringen för att skaffa sig särskilt farliga vapen i syfte att begå våldsdåd. Det bör därför tydliggöras i vapenlagen att tillståndsmyndigheten ska neka tillstånd om vapnet är oproportionerligt farligt med hänsyn till nyttan för ändamålet.

Det finns vissa typer av vapen och annan utrustning som är så pass farliga att de inte bör få innehas för civila ändamål, eller enbart bör få innehas för vissa ändamål. Ett exempel på det är vissa halvautomatiska gevär, såsom AR-10 och AR-15, som är kompatibla med stora militära vapenmagasin. Vi föreslår ett uttryckligt förbud mot innehav av sådana vapen för jakt. I syfte att minska spridningen av dessa vapen i samhället och för att begränsa vissa olägenheter för legala vapeninnehavare, bör förbudet träda i kraft så snart som möjligt. Vi föreslår därför att förbudet införs redan genom en ändring i den nuvarande vapenförordningen. Vi föreslår även ett generellt förbud i den nya vapenlagen mot bl.a. studskolvar, switchar och fjärrstyrda och självstyrande vapen liksom utrustning som kan användas för att fjärrstyra och självstyra vapen.

När det skapas ett tydligare utrymme för att förbjuda särskilt farliga skjutvapen för civilt innehav kan också övriga förutsättningar för tillstånd att inneha skjutvapen renodlas. Vi föreslår därför att skjutvapen som får användas för jakt också ska anses lämpliga för jakt enligt den nya vapenregleringen.

Tillståndsplikt för luftvapen och andra effektbegränsade vapen av Brocock-typ

Effektbegränsade vapen som kan användas med krut är farligare än andra sådana vapen. Om vapnen är tillståndsfria finns en risk att de kommer till användning i kriminella sammanhang. Vi föreslår därför att ett skjutvapen inte ska kunna anses vara effektbegränsat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår. Detta innebär att bl.a. luftvapen av Brocock-typ blir tillståndspliktiga.

Innehav av vapenmagasin och ljuddämpare vid vapenbyte

Den som har rätt att inneha ett visst vapen får under vissa förutsättningar tillståndsfritt inneha även ljuddämpare och vapenmagasin som passar till vapnet. Om vapnet överlåts får innehavaren behålla vapenmagasinet under en viss tid. Vi föreslår att tidsfristen förlängs från tre till sex månader. Vi föreslår samtidigt att motsvarande möjlighet införs för ljuddämpare och, för båda typerna av vapentillbehör, vissa

andra ändringar som syftar till att ge innehavaren tid att rätta sig efter ett eventuellt avslag på en tillståndsansökan.

Elektroniska tillståndsbevis

Ett tillståndsbevis kan försvinna, stjälas eller bli förstört. Dagens tillståndsbevis kan också kopieras. Det sagda medför olägenheter för vapeninnehavarna och underlättar för missbruk av tillståndsbevisen. Reglerna om att polisen ska samla in tillståndsbevisen i olika situationer orsakar vidare merarbete och fördröjningar. Vi föreslår därför att de fysiska tillståndsbevisen när det gäller innehavstillstånd ska fasas ut och ersättas av elektroniska tillståndsbevis. Systemet bör byggas upp så att den enskilde genom en säker inloggning i en e-tjänst ges tillgång till de uppgifter om sina giltiga tillstånd som i dag finns i de fysiska tillståndsbevisen.

En tydligare reglering för överlåtelser

Den som ges tillstånd att inneha ett bestämt skjutvapen som ska förvärvas, registreras i dag omedelbart vid tillståndsbeslutet som innehavare. Samtidigt avregistreras överlåtaren som innehavare. I praktiken kan det dock dröja innan överlåtelsen verkligen sker. För överlåtaren är det en otrygghet att inte längre vara registrerad som innehavare, särskilt som han eller hon förväntas lämna ifrån sig sitt tillståndsbevis när förvärvarens ansökan görs. Det innebär vidare att vapenregistren inte korrekt avspeglar vem som faktiskt innehar och är ansvarig för vapnet. Det finns inte heller någon möjlighet att följa när vapnet faktiskt byter händer. Vi föreslår därför bl.a. att överlåtaren ska fortsätta att vara registrerad som innehavare till dess vapnet lämnats ut, och att förvärvarens innehavstillstånd fram till dess ska betecknas förvärvstillstånd. Vidare föreslår vi bl.a. att alla överlåtelser som inte involverar en vapenhandlare ska anmälas till Polismyndigheten.

Anpassningar av krigsmaterielregelverket

Ändringarna av vapenlagstiftningen när det gäller ljuddämpare och vapenmagasin har resulterat i oklarheter när det gäller tillämpligheten av vissa bestämmelser i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och förordningen (1992:1303) om krigsmateriel på sådana föremål. Vi lämnar därför förslag som syftar till att tydliggöra vad som gäller och vissa förslag till ändringar. Avsikten är bl.a. att enskilda inte ska drabbas av omotiverade tillståndskrav.

Det saknas anledning att tydliggöra eller ändra tillståndsprövningens omfattning

Enligt ett av de tillkännagivanden som ligger till grund för vårt uppdrag bör det tydliggöras att Polismyndighetens tillståndsprövning endast ska omfatta tillståndspliktiga vapendelar. Vår bedömning är dock att prövningen av om ett vapen är lämpat för sitt ändamål måste avse hela vapnet. Även sådana vapendelar som inte omfattas av tillståndsplikt bör därför även fortsättningsvis beaktas vid tillståndsprövningen av kompletta skjutvapen.

Bättre ansökningsregler

Vapenregleringen omfattar ett betydande antal olika ansökningsärenden. Tydliga och fullständiga ansökningsbestämmelser är viktiga för att säkerställa att så många ansökningar som möjligt är fullständiga från början och att polisen får ett tillräckligt underlag för sin prövning. Det saknas i flera fall regler om vad en ansökan ska innehålla. I andra fall är bestämmelserna otydliga eller bristfälliga. Vi föreslår ett flertal ändringar och nya bestämmelser i detta avseende. Vidare följer det av våra övriga förslag att det tillkommer nya ärendetyper, såsom godkännande av vapenhanterare och föreståndare för vapenreparatörer. I dessa fall föreslår vi bestämmelser om ansökningens innehåll.

Tydligare utlåningsregler

Vi föreslår att bestämmelserna om utlåning av skjutvapen ska förtydligas i ett antal avseenden och ges en bättre disposition.

Den som har lånat ett skjutvapen enligt de allmänna bestämmelserna om korttidsutlåning föreslås få låna ut vapnet för innehav och användning under långivarens uppsikt. Samtidigt förtydligas att det i övrigt är förbjudet att låna ut ett lånat vapen.

Skyttesammanslutningar ska få låna ut vapen vid upprepade tillfällen

Utlåning får i dag bara ske vid enstaka tillfällen. Begränsningen är inte ändamålsenlig för skyttesammanslutningars verksamhet. Vi föreslår därför att en sammanslutning för målskytte vid upprepade tillfällen ska få låna ut ett skjutvapen, om vapnet ska innehas och användas vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Utökade möjligheter för bevakningsföretag att inneha och låna ut skjutvapen

Auktoriserade bevakningsföretag föreslås få inneha och låna ut skjutvapen inte bara till väktare utan också till annan bevakningspersonal. Det föreslås även bli tillåtet för sådana företag att inneha och låna ut skjutvapen för utbildning under företagets uppsikt. Företagen föreslås också få inneha startvapen för hundträning. Vi lämnar även förslag som syftar till att det ska bli lättare för bevakningsföretag att få inneha tårgasanordningar.

Flexiblare förvaringsregler

Vi lämnar flera förslag som innebär en ökad flexibilitet för enskilda i fråga om förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Vi föreslår bl.a. att enskilda personer ska kunna ges tillstånd att förvara egendomen någon annanstans än i eller i anslutning till sin stadigvarande bostad, om en lika säker förvaring anordnas. Vi föreslår också

utökade möjligheter till förvaring hos någon annan, och ett klargörande av att sådan förvaring får ske hos vissa juridiska personer.

Vi föreslår vidare att kravet på förvaring i säkerhetsskåp ska utvidgas till att omfatta även stommar och lådor till skjutvapen. Polismyndigheten får möjlighet att utöva tillsyn över förvaringen hos t.ex. dödsbon.

Hjälp med transport vid skrotning eller inlösen

Skrotning och inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör aktualiseras bl.a. i situationer där vapeninnehavaren har avlidit eller av någon annan anledning inte får, kan eller vill inneha egendomen. För att underlätta för den som har hand om egendomen föreslår vi en möjlighet att ge någon annan i uppdrag att transportera och överlämna egendomen till Polismyndigheten.

Införsel med stöd av skjutvapenpasset ska tillåtas för målskjutning

Vi anser att en variant av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet bör införas för målskjutning. Således föreslår vi att enskilda personer som har ett giltigt europeiskt skjutvapenpass utan införseltillstånd ska få medföra vissa kategorier av tävlingsskjutvapen som är införda i skjutvapenpasset vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid tävling här. Tillhörande ammunition och ljuddämpare ska få föras in med vapnet. Personen ska medföra dokumentation som styrker att föremålen ska användas vid tävling i Sverige. Den som med stöd av det nya förfarandet har fört in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare i Sverige ska utan tillstånd få inneha egendomen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet.

Om våra förslag genomförs bör det krävas att skjutvapnen visas upp vid gränsen både vid in- och utförsel, och att tullen ska anmäla införseln till polisen.

Det saknas tillräckliga skäl för att införa det förenklade förfarandet för jakt och återskapande av historiska händelser.

Vapenhandlare och vapenreparatörer

Tillstånd att bedriva handel med skjutvapen kan ges endast om verksamheten bedrivs yrkesmässigt. I praktiken krävs bl.a. att vapenhandlaren genomför ett visst antal transaktioner per år. Vi bedömer att kravet på antal transaktioner utgör en väl avvägd huvudregel, men att det kan finnas skäl till en mer nyanserad bedömning i vissa fall. Vi föreslår därför att det ska vara möjligt ge vapenhandlartillstånd även till den som inte lever upp till kravet på antal transaktioner, om det finns särskilda skäl. Ett exempel kan vara vapenhandlare som specialiserar sig på mycket exklusiva och dyrbara vapen. En sådan handlare kan ha en relativt hög omsättning men få transaktioner per år.

Vi föreslår att bestämmelserna om inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör ska förtydligas så att det klart framgår att även egendom som innehas med stöd av ett vapenhandlartillstånd omfattas. För att undvika att inlösenreglerna missbrukas bör det dock föreskrivas att staten inte är skyldig att lösa in vapenhandlares vapen om återkallelsen sker på handlarens eget initiativ.

När det gäller reparatörer föreslår vi ett förtydligande i förordning av vad som avses med yrkesmässig verksamhet. Vi föreslår vidare att de krav på lämplighet m.m. som ställs på vapenhandlare ska gälla även för yrkesmässiga vapenreparatörer. De bör också omfattas av motsvarande krav på föreståndare och ersättare. Vi föreslår vidare vissa förtydliganden om innehållet i tillståndet och möjligheten att meddela förvaringsvillkor. Polismyndighetens tillsynsmöjligheter utökas.

Reparatörer föreslås få en uttrycklig möjlighet att provskjuta vapen som de har tagit emot och att, under tiden de har vapnet, inneha ammunition som kan användas för ändamålet.

Regler om vem som får utföra ändring och ombyggnad av någon annans skjutvapen

Vi föreslår att det klargörs att den som får ta emot ett vapen för reparation eller översyn även får ta emot och tillfälligt inneha skjutvapen för ändring eller ombyggnad, förutsatt att även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet eller rätten att ta emot vapnet. Om ändringen av skjutvapnet innebär att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen, bör skjutvapnet inte få

lämnas ut utan att innehavaren visar upp bevis om tillstånd att inneha det ändrade vapnet.

Handläggningstiderna

Aktuell statistik visar en stadig nedgång av handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd. De insatser som gjorts för att korta ner handläggningstiderna har alltså gett effekt. Handläggningstiderna framstår i dagsläget som godtagbara. Det är inte motiverat och inte heller lämpligt att införa krav på en särskilt skyndsam handläggning, en särskild tidsgräns eller s.k. servicegarantier. De åtgärder som vidtas och planeras inom ramen för Polismyndighetens utvecklingsarbete förväntas – tillsammans med våra förslag – på både kort och lång sikt skapa förutsättningar för Polismyndigheten att leva upp till förvaltningslagens krav på en effektiv handläggning.

Uppgiften att bedöma om ett vapenbyte får göras bör inte lämnas över till vapenhandlare. Det bör inte heller införas ett förenklat förfarande hos tillståndsmyndigheten för ärenden om vapenbyten. Polismyndigheten bör i stället fortsätta sitt arbete med ökad digitalisering och automatisering, förbättrade handläggningsrutiner och förbättrat stöd för handläggningen.

En förbättrad samverkan

Det finns ett starkt önskemål från intresseorganisationerna på vapenområdet om en förbättrad dialog med Polismyndigheten och att det ska vara lättare att komma i kontakt med någon som kan besvara frågor. Även Polismyndigheten har bejakat värdet av en dialog med de aktörer som berörs av vapenlagstiftningen. Vi anser att Polismyndigheten bör initiera en regelbunden dialog med ledande sportskytte-, jägare- och samlarorganisationer och med företrädare för vapenhandlarna, reparatörerna, bevakningsföretagen och museihuvudmännen. Polismyndigheten bör vidare inrätta en särskild kontaktkanal som enskilda kan använda för att komma i kontakt med polisen i vapenfrågor som inte rör pågående ärenden.

En tydligare straffrättslig uppdelning

Vår bedömning är att det inte är lämpligt att göra någon generell uppdelning av vapenbrott som begås av legala vapeninnehavare och andra typer av vapenbrott. Den omständigheten att risken för brottslig eller annan skadlig användning av vapnet är särskilt låg bör dock kunna beaktas vid bedömningen av om brottet är ringa och när man bestämmer påföljden. Vidare bör man genom införande av ett flertal nya brottsrubriceringar tydligare skilja på sådana överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och andra brott mot vapenlagen.

Kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott behöver inte ändras

Vi har analyserat om det krävs några ändringar i vapenlagen och lagen om brandfarliga och explosiva varor för att omständigheten att vapen och explosiva varor påträffas med avslipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt. Vår bedömning är att omständigheten redan kan beaktas i tillräcklig utsträckning och att det därför inte krävs någon lagändring.

Vapenregistren

Vi föreslår att registreringsskyldigheten utvidgas jämfört med i dag. Bland annat föreslår vi att det uttryckligen ska framgå att den som lagligen innehar skjutvapen utan tillstånd och den som lagligen förvarar vapen för någon annans räkning ska registreras. Vidare lämnar vi ett antal förslag om krav på registrering avseende vissa personer som har ett betydande inflytande över en organisation eller annars ansvarar för eller självständigt hanterar en organisations skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Uppgifter om sådana personer föreslås antecknas i ett nytt register, kallat det utökade vapeninnehavarregistret.

En ändrad forumregel

I dag gäller olika bestämmelser om vilken domstol som är behörig om en enskild person överklagar Polismyndighetens beslut enligt vapenlagen jämfört med om personen överklagar myndighetens beslut

enligt vapenförordningen. Skillnaden är inte motiverad och bör tas bort. Vi föreslår därför att vapenförordningens forumregler ska motsvara vapenlagens.

Skyldighet att anmäla förlust av skjutvapen

När en legal vapeninnehavare blir av med ett skjutvapen är det viktigt att Polismyndigheten snarast får kännedom om detta. Vi föreslår därför att det införs en skyldighet för innehavaren att så snart som möjligt anmäla förlusten till Polismyndigheten, om ett skjutvapen har förkommit eller stulits.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2026. Bestämmelserna om elektroniska tillståndsbevis bör dock träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Förbudet mot innehav av vissa halvautomatiska gevär för jakt bör träda i kraft så snart som möjligt.

Tidigare meddelade tillstånd, auktorisationer och godkännanden ska fortsätta att gälla och anses som meddelade enligt den nya lagen. Detta gäller dock inte sådana halvautomatiska gevär med löstagbara militära magasin som vi föreslår att man inte ska få inneha för jakt. Sådana tillstånd föreslås upphöra automatiskt den 1 januari 2027. Innehavarna ska underrättas i god tid och ha möjlighet att antingen söka tillstånd för något annat ändamål, göra sig av med vapnet eller få det inlöst till 80 procent av marknadsvärdet vid inköpstillfället.

Den som utan tillstånd innehar ett effektbegränsat vapen som inte längre kommer anses vara effektbegränsat ska få fyra månader på sig att ansöka om tillstånd eller göra sig av med vapnet.

Vid prövning av ansökningar om bl.a. tillstånd ska den nya regleringen tillämpas i materiellt hänseende även om ansökan gjorts före ikraftträdandet.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till vapenlag (2025:00)

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Lagen innehåller följande kapitel.

– 1 kap. Inledande bestämmelser – 2 kap. Allmänt om tillstånd – 3 kap. Gemensamma bestämmelser om innehav – 4 kap. Enskilda personers innehav – 5 kap. Organisationers innehav – 6 kap. Innehav av ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin – 7 kap. Vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer – 8 kap. Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare – 9 kap. Utlåning av skjutvapen – 10 kap. Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

– 11 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen – 12 kap. Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

– 13 kap. Återkallelse och omhändertagande – 14 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör – 15 kap. Märkning – 16 kap. Vapenregister – 17 kap. Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden

– 18 kap. Straff och förverkande

– 19 kap. Överklagande – 20 kap. Bemyndiganden

Lagens tillämpningsområde

2 § Denna lag gäller skjutvapen, vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin.

3 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel.

4 § Vad som sägs om skjutvapen gäller också

a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen,

b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,

c) start- och signalvapen som laddas med patroner,

d) armborst,

e) tårgasvapen och andra gasvapen,

f) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar,

g) slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor och mantlar till skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar,

h) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med elektrisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta,

i) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de är avsedda för,

j) anordningar som medför att ett skjutvapen som inte är helautomatiskt kan avfyras mer än en gång per avtryckning (flerskottsanord-

ningar),

k) anordningar eller programvara som är särskilt utformade eller modifierade för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket, och

l) obrukbara föremål som i brukbart skick skulle räknas som sådana anordningar som avses i j) eller k) och obrukbar programvara som i brukbart skick skulle räknas som sådan programvara som avses i k).

5 § Vad som sägs om skjutvapen gäller inte

a) salutkanoner som inte kan laddas med gastäta enhetspatroner,

b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhetspatroner,

c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,

d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller liknande bruk, och

e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål.

6 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till handvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner och projektiler.

7 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor finns även i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

8 § Denna lag gäller inte

a) hagel och andra massiva kulor,

b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller harpunvapen,

c) kolsyrepatroner,

d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på, och

e) patroner avsedda för start- eller signalvapen.

9 § Med vapenmagasin avses i denna lag löstagbara magasin för halvautomatiska skjutvapen med centralantändning, under förutsättning att magasinet kan innehålla

– fler än 20 patroner, eller – fler än 10 patroner, om magasinet är möjligt att sätta in i ett skjutvapen vars pipas längd överstiger 30 cm eller vars totala längd överstiger 60 cm.

10 § I fråga om skjutvapen som innehas av staten gäller endast 15 kap. 5 §, 16 kap. 1–6, 8–10 §§ och 17 kap. 7 §. Lagen gäller inte ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som innehas av staten.

I fråga om skjutvapen och ammunition som tillverkas för staten gäller endast 15 kap. 1–4 och 6 §§.

Avgifter

11 § Polismyndigheten får ta ut avgifter för prövning av ansökningar enligt denna lag eller föreskrifter som meddelas med stöd av denna lag.

2 kap. Allmänt om tillstånd

Krav på tillstånd

1 § Tillstånd krävs för att

a) inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin (innehavstillstånd),

b) bedriva handel med skjutvapen (vapenhandlartillstånd),

c) yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition (vapen-

mäklartillstånd),

d) yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn (reparatörstillstånd), eller

e) föra in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige (införseltillstånd).

Krav på tillstånd kan även gälla i andra fall om det är särskilt föreskrivet.

Undantag från kraven på tillstånd

2 § Tillstånd enligt 1 § krävs inte

1. för den som har fyllt 18 år om vapnet har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen) och vapnet är

a) ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen eller ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel och är avsett för målskjutning, eller

b) ett harpunvapen,

2. för verksamhet som omfattas av tillstånd enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel, eller

3. om det är särskilt föreskrivet.

Förbjudna skjutvapen

3 § Tillstånd enligt 1 § får inte ges för

a) helautomatiska enhandsvapen,

b) flerskottsanordningar eller sådana föremål som i brukbart skick skulle räknas som flerskottsanordningar,

c) skjutvapen som är särskilt utformade eller modifierade för att styras, avfyras eller på något annat sätt kontrolleras utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket,

d) anordningar eller programvara som är särskilt utformade eller modifierade för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket, eller

e) obrukbara föremål som i brukbart skick skulle räknas som sådana anordningar som avses i d) eller obrukbar programvara som i brukbart skick skulle räknas som sådan programvara som avses i d).

Tillståndsmyndighet

4 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.

3 kap. Gemensamma bestämmelser om innehav

Vem som kan få tillstånd

1 § Tillstånd att inneha skjutvapen får ges till

1. enskilda personer,

2. sammanslutningar för målskytte som har auktoriserats enligt 5 kap. 5 § eller är anslutna till en auktoriserad sammanslutning,

3. huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, en region eller en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn, och

4. bevakningsföretag som har auktoriserats enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Grundläggande förutsättningar för tillstånd

2 § Tillstånd att inneha skjutvapen får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas.

Tillstånd får ges endast för särskilt angivna ändamål. Tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning får ges endast om vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet ska avse.

Tillstånd till innehav av ett skjutvapen får inte ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.

Villkor och tidsbegränsade tillstånd

3 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen får förenas med villkor att vapnet ska förvaras på ett visst sätt eller att vapnet ska göras varaktigt obrukbart. Tillståndet får tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte kommer att behövas varaktigt.

4 § Om ett tillstånd att inneha skjutvapen ges någon som ska förvärva ett sådant vapen betecknas tillståndet förvärvstillstånd. Förvärvstillståndet gäller under förutsättning att förvärvet görs och vapnet lämnas ut till förvärvaren inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som Polismyndigheten bestämmer.

När vapnet lämnats ut till förvärvaren ska förvärvarens tillstånd att inneha vapnet betecknas innehavstillstånd.

Överlåtelse och förmedling

5 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin får överlåtas eller yrkesmässigt förmedlas endast till den som har tillstånd eller rätt att inneha egendomen. Om ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin överlåts genom ett ombud ska ombudet ha eget tillstånd att inneha skjutvapen.

Upphörande av innehavstillstånd

6 § Vid överlåtelse av skjutvapen upphör överlåtarens innehavstillstånd att gälla när egendomen lämnats ut till förvärvaren, om inte annat är föreskrivet.

4 kap. Enskilda personers innehav

Lämplighetskrav

1 § En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om han eller hon med hänsyn till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att för det sökta ändamålet inneha ett sådant vapen som ansökan avser.

Innehav för skjutning

2 § En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning endast om personen

1. har behov av vapnet för jakt, målskjutning, skydd eller avlivning av fällfångade djur, eller

2. för ett annat godtagbart ändamål som avser skjutning (udda

skjutningsändamål) har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses

på något annat sätt.

Trots det som sägs i första stycket 2 får en enskild person ges tillstånd att inneha start- och signalvapen för udda skjutningsändamål om personen har behov av vapnet för ett sådant ändamål.

3 § Rätt att använda skjutvapen för jakt innefattar, om inte annat anges, rätt att använda vapnet även till övning eller tävling samt till avlivning av djur. Rätt att använda skjutvapen för skyddsändamål innefattar, om inte annat anges, rätt att använda vapnet även till övning eller tävling.

Innehav för andra ändamål än skjutning

Allmänna förutsättningar

4 § En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för andra ändamål än skjutning endast om

1. skjutvapnet huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för personen, eller

2. personen för ett annat godtagbart ändamål (udda ändamål som

inte avser skjutning) har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses

på något annat sätt.

Om det är särskilt föreskrivet får tillstånd till innehav av skjutvapen för ändamål som avses i första stycket 2 ges endast om det finns synnerliga skäl.

I de fall som avses i denna paragraf får vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.

Särskilda förutsättningar för samling

5 § En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett godkänt samlingsområde. Om tillstånd ges ska Polismyndigheten samtidigt besluta om godkännande av samlingsområdet, om personen inte tidigare har meddelats ett sådant beslut.

Ett samlingsområde får godkännas endast om samlingen har en tydlig inriktning och avgränsning. Av godkännandet ska framgå samlingens inriktning och avgränsning och vilka föremål som samlingsområdet omfattar. Ett föremål får omfattas av godkännandet endast om det kan antas att innehavstillstånd för samling kommer att ges för föremålet.

6 § På sökandens begäran får Polismyndigheten i samband med ett tillstånd att inneha skjutvapen för samling besluta att ett godkänt samlingsområde ändras eller utvidgas.

För att mer än ett samlingsområde ska få godkännas för en person krävs särskilda skäl.

Krav på att vissa vapen görs obrukbara eller har deaktiverats

7 § Tillstånd att för andra ändamål än skjutning inneha skjutvapen som huvudsakligen har prydnads- eller särskilt affektionsvärde får ges endast om vapnet görs varaktigt obrukbart. Samma sak gäller i fråga om tillstånd att inneha skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning.

Trots det som anges i första stycket får tillstånd ges om det finns särskilda skäl för att vapnet ska få behållas i brukbart skick.

När det är särskilt föreskrivet, får tillstånd som avses i första stycket ges endast om vapnet har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga.

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

Särskilda förutsättningar för tillstånd

8 § En enskild person får ges tillstånd att inneha enhandsvapen och stommar som är avsedda för sådana vapen

1. för jakt, målskjutning, avlivning av fällfångade djur och andra ändamål än skjutning endast om det finns särskilda skäl, och

2. för skydd och udda skjutningsändamål endast om det finns synnerliga skäl.

9 § En enskild person får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och lådor som är avsedda för sådana vapen endast för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål och när det finns synnerliga skäl.

10 § Vid bedömningen av om det finns särskilda eller synnerliga skäl enligt 8 eller 9 § ska särskilt beaktas

1. det ändamål tillståndet ska avse,

2. personens ålder och kunskaper, och

3. det behov personen har av vapnet, stommen eller lådan eller det samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilda affektionsvärde föremålet har för personen.

Om vapnet, stommen eller lådan ska innehas för skjutning ska även personens färdigheter och vapnets lämplighet för ändamålet särskilt beaktas.

Avser ansökan ett helautomatiskt vapen ska även särskilt beaktas om det är av betydelse för totalförsvaret eller ett annat angeläget allmänt intresse att tillstånd ges.

Undantag från de särskilda tillståndskraven

11 § Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller inte start- och signalvapen, under förutsättning att de har tillverkats som sådana vapen. Bestämmelserna gäller inte heller sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1.

Vad som sägs i första stycket om startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen gäller även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen.

Tidsbegränsade tillstånd

12 § Tillstånd för en enskild person att för skjutning inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott eller lådor och stommar som är avsedda för sådana vapen ska tidsbegränsas till att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot en sådan begränsning.

Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut, ska detta gälla till dess ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.

Halvautomatiska gevär som inte får innehas för jakt

13 § Tillstånd att inneha skjutvapen för jakt får inte avse halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär, om

1. vapnet är utformat för centralantänd gevärsammunition eller centralantänd pistolammunition i grövre kaliber än 9 millimeter, och

2. ett löstagbart vapenmagasin av militär typ med kapacitet för mer än 10 patroner kan sättas in i vapnet utan särskild utrustning eller modifiering av vapnet.

5 kap. Organisationers innehav

Sammanslutningar för målskytte

Allmänna krav

1 § En sammanslutning för målskytte får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om sammanslutningen

1. uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen,

2. har behov av vapnet för den skytteverksamhet som sammanslutningen bedriver, och

3. är lämplig att inneha skjutvapen med hänsyn till de personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen.

Vid lämplighetsprövningen enligt första stycket 3 ska laglydnad och övriga omständigheter avseende de angivna personerna beaktas.

Om sammanslutningen inte är auktoriserad får tillstånd enligt första stycket ges endast om sammanslutningen har en stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet.

2 § Om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över en sammanslutning för målskytte som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska sammanslutningen så snart som möjligt anmäla förändringen till Polismyndigheten.

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

3 § En sammanslutning för målskytte får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller lådor som är avsedda för sådana vapen endast om föremålet behövs för verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Om sammanslutningen inte är auktoriserad får tillstånd att inneha enhandsvapen eller helautomatiska vapen eller stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen ges endast om sammanslutningen bedriver målskytte med enhandsvapen eller helautomatiska vapen enligt huvudförbundets skyttereglemente.

4 § Bestämmelserna i 3 § gäller inte start- och signalvapen, under förutsättning att de har tillverkats som sådana vapen. Bestämmelserna gäller inte heller sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1.

Vad som sägs i första stycket om startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen gäller även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen.

Auktorisation

5 § En sammanslutning för målskytte får auktoriseras om den har en stabil organisation, kontinuerlig skytteverksamhet och ordning för säker vapenhantering.

Polismyndigheten prövar frågor om auktorisation.

Tillsyn

6 § Polismyndigheten utövar tillsyn över auktoriserade sammanslutningar för målskytte.

Vid tillsynen ska Polismyndigheten kontrollera att förutsättningarna för auktorisation som anges i 5 § fortfarande är uppfyllda.

En auktoriserad sammanslutning ska på begäran lämna Polismyndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten behöver för sin tillsyn.

Huvudmän för museer

Allmänna krav

7 § En huvudman för ett museum får ges tillstånd att inneha skjutvapen som ska ingå i museets samlingar. Tillstånd får ges endast om huvudmannen har en godkänd vapenföreståndare enligt 10 §. Vapnen får inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

8 § En huvudman för ett museum får ges tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen och stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen för museets samlingar endast om särskilt höga krav på en säker förvaring kan tillgodoses.

9 § Bestämmelserna i 8 § gäller inte start- och signalvapen, under förutsättning att de har tillverkats som sådana vapen. Bestämmelserna gäller inte heller sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1.

Vad som sägs i första stycket om startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen gäller även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen.

Föreståndare och ersättare

10 § Den som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för ett museums samlingar ska ha en vapenföreståndare som utövar kontroll enligt 17 §.

Om vapenföreståndaren är förhindrad att ansvara för föremålen, får han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Vapenföreståndaren och ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. Endast den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att ansvara för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för huvudmannens räkning får godkännas som vapenföreståndare eller ersättare.

Auktoriserade bevakningsföretag

Allmänna krav

11 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om företaget har en godkänd föreståndare enligt 16 §.

Tillstånd för ett auktoriserat bevakningsföretag att inneha skjutvapen får endast ges den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att inneha skjutvapen. I fråga om en juridisk person ska prövningen dessutom avse de fysiska personer som har ett betydande inflytande över företaget.

Om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen, ska företaget så snart som möjligt anmäla förändringen till Polismyndigheten.

12 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal som har getts tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen, om bevakningsföretaget för bevakningsuppdrag har ett behov av skjutvapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Rätt att använda skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal innefattar, om inte annat anges, rätt att använda vapnet för utbildning av sådan personal.

Ett auktoriserat bevakningsföretag får även ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen, om vapnet behövs för utbildningsändamål.

13 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha startvapen som behövs för träning av hundar som ska användas vid bevakningsuppdrag.

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

14 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha enhandsvapen eller stommar som är avsedda för sådana vapen för utbildningsändamål endast om behovet inte kan tillgodoses på något annat sätt. Ett auktoriserat bevakningsföretag får inte ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller lådor som är avsedda för sådana vapen för utbildningsändamål.

15 § Bestämmelserna i 14 § gäller inte start- och signalvapen, under förutsättning att de har tillverkats som sådana vapen. Bestämmelserna gäller inte heller sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1.

Vad som sägs i första stycket om startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen gäller även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen.

Föreståndare och ersättare

16 § Ett auktoriserat bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen ska ha en vapenföreståndare som utövar kontroll enligt 17 §.

Om vapenföreståndaren är förhindrad att ansvara för föremålen, får han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Vapenföreståndaren och ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. Endast den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att ansvara för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för bevakningsföretagets räkning får godkännas som föreståndare eller ersättare.

Kontroll och hantering av tillståndspliktiga föremål

Kontrollansvar

17 § Styrelsen för en skyttesammanslutning, vapenföreståndaren för ett museum eller vapenföreståndaren för ett auktoriserat bevakningsföretag (den kontrollansvariga) ska utöva kontroll över sammanslutningens respektive museets eller bevakningsföretagets innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och över att föremålen förvaras riktigt.

Den kontrollansvariga har rätt att hantera tillståndshavarens vapenmagasin.

Vapenhanterare

18 § Den kontrollansvariga enligt 17 § får ge en fysisk person (vapenhanterare) i uppdrag att inom ramen för verksamheten självständigt hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för en skyttesammanslutnings, ett museums eller ett bevakningsföretags räkning. Ett sådant uppdrag får ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget och

1. har tillstånd att inneha skjutvapen eller egendom av det slag som uppdraget avser, eller

2. har godkänts av Polismyndigheten. Endast den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget får godkännas som vapenhanterare.

Ett uppdrag enligt första stycket får inte avse förvaring.

19 § Om en godkänd vapenhanterare inte längre har uppdrag som vapenhanterare ska den kontrollansvariga så snart som möjligt anmäla detta till Polismyndigheten.

6 kap. Innehav av ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin

Innehav utan särskilt tillstånd

1 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan särskilt tillstånd inneha

1. ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser, och

2. ljuddämpare som passar till vapnet. Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning eller samling får även utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet.

Den som tagit emot ett skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller ombyggnad får utan tillstånd enligt denna lag inneha ammunition under den tid som han eller hon innehar vapnet.

Särskilt tillstånd till innehav

2 § Den som samlar skjutvapen får ges tillstånd att inneha ammunition och ljuddämpare till sådana vapen som han eller hon har tillstånd att inneha.

Sådana huvudmän för museer som avses i 3 kap. 1 § 3 och den som samlar ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin får ges tillstånd att inneha sådan egendom. För att en huvudman för ett museum ska få ges tillstånd att inneha ammunition eller ljuddämpare krävs att huvudmannen har en godkänd vapenföreståndare enligt 5 kap. 10 §.

Om det finns särskilda skäl får tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin även i andra fall ges till enskilda personer samt sådana sammanslutningar som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Tillstånd enligt denna paragraf får ges endast om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas.

Rätt att i vissa fall behålla vapenmagasin eller ljuddämpare utan särskilt tillstånd

3 § Den som innehar vapenmagasin eller ljuddämpare utan särskilt tillstånd enligt 1 § och som överlåter det skjutvapen som vapenmagasinen eller ljuddämparna passar till, får utan särskilt tillstånd fort-

sätta att inneha vapenmagasinen eller ljuddämparna under sex månader från dagen då vapnet lämnas ut till förvärvaren.

Om överlåtaren inom samma tid har gett in en ansökan om tillstånd att inneha vapenmagasinen eller ljuddämparna får han eller hon utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha vapenmagasinen eller ljuddämparna till dess ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft. Samma sak gäller

1. i fråga om vapenmagasin, om innehavaren inom den tid som anges i första stycket har gett in en ansökan om tillstånd att inneha ett nytt vapen för skjutning eller samling som vapenmagasinet passar till, och

2. i fråga om ljuddämpare, om innehavaren inom samma tid har gett in en ansökan om tillstånd att inneha ett nytt vapen för skjutning som ljuddämparna passar till.

7 kap. Vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer

Förutsättningar för tillstånd

1 § Vapenhandlartillstånd, vapenmäklartillstånd eller reparatörstillstånd får endast ges till den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att bedriva sådan verksamhet.

Tillstånd får ges endast för handel som ska bedrivas yrkesmässigt.

I fråga om en juridisk person ska prövningen enligt första stycket, utom när det gäller kravet på kunskap, dessutom avse de fysiska personer som har ett betydande inflytande över den juridiska personen. En juridisk person får ges vapenhandlartillstånd, vapenmäklartillstånd eller reparatörstillstånd endast om den juridiska personen har en godkänd föreståndare enligt 2 §.

Om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över en juridisk person, ska tillståndshavaren så snart som möjligt anmäla förändringen till Polismyndigheten.

Krav på föreståndare

2 § En juridisk person med vapenhandlartillstånd, vapenmäklartillstånd eller reparatörstillstånd ska ha en föreståndare som ansvarar för verksamheten.

Föreståndaren ska ha godkänts av Polismyndigheten.

Ersättare för tillståndshavare eller föreståndare

3 § Om den som har vapenhandlartillstånd eller reparatörstillstånd eller, i fråga om en juridisk person, föreståndaren för sådan verksamhet är förhindrad att ansvara för verksamheten, ska han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Om föreståndaren för en juridisk person som har vapenmäklartillstånd är förhindrad att ansvara för verksamheten, får han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten.

Krav på föreståndare eller ersättare

4 § Endast den som uppfyller de krav som anges i 1 § första stycket får godkännas som föreståndare eller ersättare.

Tillståndens innehåll

5 § I ett vapenhandlartillstånd ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen tillståndet avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. Tillståndet ger dock inte rätt att inneha andra helautomatiska skjutvapen än sådana som har tagits in för en viss köpare.

Tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras.

Ett vapenhandlartillstånd ger rätt att inneha ljuddämpare och vapenmagasin.

Den som har vapenhandlartillstånd får inneha ammunition utan tillstånd enligt denna lag. Bestämmelser om krav på tillstånd för hantering av ammunition som utgör en explosiv vara finns i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

6 § I ett reparatörstillstånd ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal skjutvapen tillståndet ger rätt att inneha i verksamheten.

Tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras.

Underrättelse om tvivelaktiga förvärv

7 § En vapenhandlare eller yrkesmässig förmedlare av skjutvapen eller ammunition ska underrätta Polismyndigheten om varje förvärv eller försök till förvärv av ammunition som han eller hon anser ha varit tvivelaktigt på grund av transaktionens karaktär eller omfattning.

8 kap. Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare

Förutsättningar för införseltillstånd

1 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen enligt 3–5 kap.

Tillstånd att föra in ammunition eller ljuddämpare får ges till den som har rätt att inneha egendomen i Sverige, om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas.

Införseltillståndet ger rätt till innehav under viss tid

2 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under förutsättning att egendomen förs in inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som

Polismyndigheten bestämmer.

Undantag från kravet på införseltillstånd

3 § Enskilda personer får utan särskilt tillstånd till Sverige föra in de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som de i Sverige har rätt att inneha för personligt bruk. Detta gäller också sådana sammanslutningar, huvudmän för museer och bevakningsföretag som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

4 § Enskilda personer som har permanent tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller tävlingsskjutvapen för eget bruk, får, utan särskilt tillstånd, föra med dessa vapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare

– vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid jakt eller tävling här,

– vid resa genom Sverige till Danmark, Finland eller Norge i anslutning till tillfällig användning vid jakt eller tävling i något av dessa länder.

Den som har fört in vapen, ammunition och ljuddämpare för sådan jakt eller tävling i Sverige som avses i första stycket får utan tillstånd inneha egendomen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet.

5 § När det är särskilt föreskrivet får enskilda personer som har ett giltigt europeiskt skjutvapenpass, utan särskilt tillstånd, medföra tävlingsskjutvapen som är införda i skjutvapenpasset med tillhörande ammunition och ljuddämpare vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid tävling här. Personen ska medföra dokumentation som styrker att föremålen ska användas vid tävling i Sverige.

Den som med stöd av första stycket har fört in vapen, ammunition och ljuddämpare i Sverige får utan tillstånd inneha egendomen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet.

Förvar på tullager eller i frizon

6 § Skjutvapen, ammunition och ljuddämpare får inte förvaras på tullager eller i frizon utan medgivande av Polismyndigheten.

Utförsel av vapen som inte får föras in

7 § Skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som en resande fört med till Sverige för personligt bruk men inte haft rätt att föra in, får föras ut om egendomen anmälts i behörig ordning för Tullverket. Egendomen tillfaller staten om den inte förs ut inom antingen fyra månader efter en sådan anmälan eller inom den längre tid som Tullverket i det enskilda fallet bestämmer. I ett sådant fall ska egendomen behandlas som om den hade förklarats förverkad.

Införsel av den som har vapenhandlartillstånd

8 § Den som har rätt att bedriva handel med skjutvapen får ges tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av vapenhandlartillståndet. I fråga om helautomatiska skjutvapen krävs tillstånd för införsel i varje särskilt fall.

Den som har vapenhandlartillstånd får utan tillstånd enligt denna lag föra in ammunition eller ljuddämpare till Sverige.

9 kap. Utlåning av skjutvapen

Inledande bestämmelser om utlåning

1 § Ett tillståndspliktigt skjutvapen får lånas ut endast när det är särskilt föreskrivet. Vid tillåten utlåning har låntagaren rätt att inneha skjutvapnet.

2 § Ett skjutvapen får inte lånas ut till den som kan antas komma att missbruka vapnet.

3 § Den som har lånat ett skjutvapen får inte låna ut vapnet till någon annan förutom i de fall som anges i 5 §.

Korttidsutlåning

När korttidsutlåning får ske

4 § Den som har rätt att inneha ett skjutvapen får vid enstaka tillfällen låna ut vapnet om

1. utlåningen sker för samma ändamål som utlånarens tillstånd avser,

2. utlåningen avser en tid om högst två veckor, och

3. låntagaren har lånetillstånd enligt 7 §. Lånetillstånd krävs dock inte om

1. låntagaren har tillstånd att inneha vapen av samma typ som lånet avser,

2. vapnet innehas och används under långivarens uppsikt eller under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen, eller

3. lånet avser ett start- eller signalvapen.

5 § Den som har lånat ett skjutvapen enligt 4 § får låna ut vapnet till någon annan endast om vapnet innehas och används under långivarens uppsikt.

6 § En skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen får låna ut skjutvapen vid upprepade tillfällen om förutsättningarna i 4 § är uppfyllda och vapnet ska innehas och användas vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Lånetillstånd

7 § Tillstånd att låna skjutvapen (lånetillstånd) får ges till fysiska personer. Lånetillstånd får ges endast till den som

1. skäligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser, och

2. behöver låna vapnet för ett godtagbart ändamål.

Lånetillstånd får ges endast om det kan antas att 8 och 9 §§ inte kommer att utgöra hinder mot utlåning.

Lånetillstånd får ges endast för särskilt angivna ändamål.

Utlåning till underåriga

8 § Ett skjutvapen får lånas ut till den som är under 18 år endast om

a) vapnet ska användas vid en övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen,

b) låntagaren har fyllt 15 år, vapnet ska innehas och användas under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller helautomatiskt vapen,

c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet ska innehas och användas under långivarens uppsikt,

d) utlåningen avser start- eller signalvapen som ska användas vid tävling eller övning, eller

e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.

Särskilda lämplighetskrav

9 § Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde ska ha avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig vara lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till den som uppfyller samma krav.

Detta gäller dock inte när vapnet ska användas enbart för provskjutning, övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under långivarens uppsikt.

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

10 § Enhandsvapen och helautomatiska vapen får lånas ut endast för användning under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen eller i fråga om start- eller signalvapen.

Vapenhandlares utlåning för provskjutning

11 § Vapenhandlare får under en tid om högst två veckor låna ut skjutvapen till den som fyllt 18 år för sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av

1. en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen,

2. vapenhandlaren, eller

3. någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning.

Endast den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppgiften får ges ett sådant godkännande som avses i första stycket 3. Ett uppdrag att närvara vid provskjutning i vapenhandlares ställe får ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter.

Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller signalvapen.

Utlåning till bevakningspersonal

12 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets bevakningspersonal. Företaget får dock endast låna ut vapen till den som har getts särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål (bevakningslånetillstånd).

Bevakningslånetillstånd får ges endast till bevakningspersonal som

1. skäligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser, och

2. behöver låna skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning.

Ett bevakningslånetillstånd får tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att behovet av att låna skjutvapen inte kommer vara varaktigt.

13 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får låna ut skjutvapen för utbildning under företagets uppsikt till sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen.

Förbud mot utlåning i vissa fall

14 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått ett skjutvapen förklarat förverkat eller ett tillstånd att inneha skjutvapen återkallat, om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som lånet avser. Har någon fått ett skjutvapen omhändertaget, får vapen av den typ som omhändertagits inte lånas ut till honom eller henne.

Trots första stycket får ett vapen, efter särskilt tillstånd av Polismyndigheten, lånas ut för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

15 § Den som har tillstånd eller rätt att låna skjutvapen får under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån för skjutning även utan särskilt tillstånd inneha

a) ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten att låna skjutvapen avser, och

b) ljuddämpare eller vapenmagasin som passar till vapnet. Den som har tillstånd eller rätt att låna skjutvapen för samling får under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet.

10 kap. Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

1 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet till dess

a) egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha den,

b) egendomen ska överlämnas enligt 2 § eller, i fråga om dödsbon, 14 kap. 3 §, eller

c) i fråga om konkursbon, konkursen har avslutats.

2 § Om skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får Polismyndigheten besluta att egendomen tills vidare ska förvaras av myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar, när det finns särskild anledning till det. Den som har hand om boet är skyldig att efter Polismyndighetens beslut lämna över egendomen till den som ska förvara den.

3 § Bestämmelser om inlösen av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin i dödsbon finns i 11 kap.

11 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen

1 § Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att bedriva handel med skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet.

2 § Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en försliten eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas ut mot en ny likadan.

Den som har särskilt tillstånd att inneha slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor eller mantlar till skjutvapen eller armborststommar med avfyrningsanordningar får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast anmäls till Polismyndigheten.

3 § För reparation eller översyn får skjutvapen lämnas till och tillfälligt innehas av den som får bedriva handel med sådana vapen eller den som har tillstånd att ta emot sådana vapen för sådana åtgärder.

För reparation eller översyn får ett vapen också lämnas till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet.

Den som med stöd av första stycket har tagit emot skjutvapen får provskjuta vapnet.

4 § Den som får ta emot ett vapen för reparation eller översyn får även ta emot och tillfälligt inneha skjutvapen för ändring eller ombyggnad, förutsatt att även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet eller rätten att ta emot vapnet. Om åtgärden innebär att skjutvapnet till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen får vapnet lämnas ut endast om innehavaren visar upp bevis om ett sådant tillstånd som avses i 1 §.

Ändring eller ombyggnad av skjutvapen kan kräva tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

Den som med stöd av första stycket har tagit emot skjutvapen får provskjuta vapnet.

5 § Skjutvapen som ska skrotas ska lämnas till Polismyndigheten.

Den som lämnar ett vapen för skrotning ska bifoga tillståndsbeviset om det finns ett sådant.

12 kap. Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

Allmänna aktsamhetskrav

1 § Den som innehar skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den.

Förvaring

2 § När skjutvapen inte används ska de förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme.

Effektbegränsade skjutvapen samt sådana föremål som enligt 1 kap. 4 § jämställs med skjutvapen får dock, med undantag för stommar och lådor, förvaras på annat betryggande sätt så att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem. Ammunition och ljuddämpare ska förvaras under säkert lås eller på något annat lika betryggande sätt.

3 § Förvaring enligt 2 § av egendom som innehas av en enskild person ska ske i

1. innehavarens stadigvarande bostad,

2. en byggnad som är sammanbyggd med och tillgänglig från bostaden, eller

3. en separat byggnad som är väl synlig från bostaden, i vilken det finns ett larm eller motsvarande anordning som varnar om intrång.

Om en lika säker förvaring anordnas i någon annan bostad eller lokal som personen har tillgång till, får egendomen även förvaras där. För förvaring på en sådan plats krävs tillstånd. Vid bedömningen av om förvaringen är lika säker ska beaktas möjligheterna att övervaka den plats där egendomen förvaras.

4 § En innehavare får lämna över sina skjutvapen, sin ammunition eller sina ljuddämpare till någon annan för förvaring, om han eller hon inte själv kan ta hand om egendomen, det framstår som mer lämpligt eller om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten enligt 9 kap.

Tillstånd får ges endast om mottagaren med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig och kan erbjuda en säker förvaring. Tillståndet ska tidsbegränsas.

Den som förvarar vapnet får använda det endast om han eller hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ.

5 § När det finns särskild anledning till det får Polismyndigheten även i annat fall än som avses i 3 kap. besluta att tillstånd att inneha skjutvapen ska förenas med villkor att vapnet ska förvaras på visst sätt.

Säkerhetsåtgärder vid förflyttning av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

6 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt egendomen. Vapnet ska vara oladdat och, i den utsträckning det är lämpligt, isärtaget och nerpackat.

Medförande av skjutvapen på vissa platser

7 § Skjutvapen får medföras på allmän plats endast om vapnet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för en viss tjänst eller ett visst uppdrag eller om det annars med hänsyn till vapnets art, syftet med innehavet och övriga omständigheter är att anse som befogat.

Detsamma gäller i fråga om skjutvapen inom skolområde, där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats.

Transport i samband med skrotning eller inlösen

8 § Den som ska lämna in ett skjutvapen för skrotning enligt 11 kap. 5 § eller som ska lämna in skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin för inlösen enligt 14 kap. får låta den som har eget tillstånd att inneha skjutvapen transportera och överlämna egendomen till Polismyndigheten.

Skyldighet att ge tillträde för kontroll

9 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha skjutvapen är skyldig att låta Polismyndigheten få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs.

13 kap. Återkallelse och omhändertagande

Återkallelse av tillstånd

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till Sverige ska återkallas av Polismyndigheten om

a) tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen,

b) tillståndshavaren utan godtagbar anledning vägrat Polismyndigheten tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs,

c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Första stycket gäller också i fråga om tillstånd att förvara skjutvapen hos någon annan.

2 § Ett tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska återkallas av Polismyndigheten om

a) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns,

b) tillståndshavaren har missbrukat den egendom som tillståndet gäller, eller

c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

3 § Ett tillstånd att bedriva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition ska återkallas av Polismyndigheten om

a) tillståndshavaren inte längre bedriver verksamheten yrkesmässigt,

b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen.

Första och andra styckena gäller på motsvarande sätt i fråga om tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation eller översyn.

4 § Ett tillstånd att låna skjutvapen ska återkallas av Polismyndigheten om

a) innehavaren har visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen,

b) förutsättningar för tillståndet inte längre finns, eller

c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Återkallelse av godkännande

5 § Ett godkännande som föreståndare, vapenföreståndare, ersättare, person som i en vapenhandlares ställe får närvara vid provskjutning eller vapenhanterare ska återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns.

Om godkännandet återkallas ska godkännandebeviset lämnas in till Polismyndigheten om ett sådant bevis finns.

Återkallelse av auktorisation

6 § En auktorisation enligt 5 kap. 5 § ska återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för auktorisationen inte längre finns.

Om auktorisationen återkallas ska auktorisationsbeviset lämnas in till Polismyndigheten om ett sådant bevis finns.

Omhändertagande av skjutvapen, ammunition, vapentillbehör och tillståndsbevis

7 § Polismyndigheten ska besluta att ett skjutvapen med tillhörande ammunition, ljuddämpare, vapenmagasin och tillståndsbevis ska tas om hand om

a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller

b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och särskilda omständigheter inte talar emot ett omhändertagande.

Om risken för missbruk är överhängande, får egendomen tas om hand även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av polismän, jakttillsynsmän som länsstyrelsen förordnat, personal vid Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. Åtgärden ska skyndsamt anmälas till Polismyndigheten, som omedelbart ska pröva om omhändertagandet ska bestå.

8 § Om Polismyndigheten har beslutat om omhändertagande enligt 7 §, ska frågan om återkallelse av tillståndet prövas skyndsamt.

Tillståndet är ogiltigt till dess att frågan om återkallelse har prövats. Återkallas inte tillståndet ska tillståndsbeviset omedelbart lämnas tillbaka.

9 § Medför någon ett skjutvapen utan att kunna visa att han eller hon har rätt att inneha vapnet, får vapnet omhändertas. En sådan åtgärd får vidtas av en polisman, jakttillsynsman som länsstyrelsen förordnat eller av personal vid Kustbevakningen eller Tullverket.

Sedan en vecka förflutit efter omhändertagandet ska vapnet återställas, om det inte har tagits i beslag eller det tillstånd som medfört

rätt att inneha vapnet har återkallats. Detsamma gäller dessförinnan, om den som medförde vapnet kan styrka sin rätt att ha detta med sig.

10 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som tagits om hand, ska egendomen lämnas tillbaka så snart det skäligen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk.

Anmälningsskyldighet

11 § En läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen ska omedelbart anmäla detta till Polismyndigheten. Anmälan behöver inte göras om det med hänsyn till omständigheterna står klart för läkaren att patienten inte har tillstånd att inneha skjutvapen.

Den anmälningsskyldighet som läkare har enligt första stycket gäller även i fråga om en person som genomgår rättspsykiatrisk undersökning eller utredning enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

12 § Om Polismyndigheten får kännedom om omständigheter som kan medföra att en person som tillhör hemvärnets personal är olämplig att inneha skjutvapen, ska myndigheten omedelbart underrätta

Försvarsmakten om dessa omständigheter. Om Säkerhetspolisen får kännedom om sådana omständigheter ska myndigheten i så stor utsträckning som dess verksamhet medger det underrätta Försvarsmakten om dessa.

14 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör

1 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska lösas in av staten om

a) tillståndet som medför rätt att inneha egendomen har återkallats utan att den samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,

b) innehavaren har avlidit,

c) ansökan har avslagits i fråga om tillstånd att inneha vapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller

d) en domstol har beslutat att vapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin, som någon innehar utan att ha rätt till det, inte ska förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.

Vid återkallelse av ett vapenhandlartillstånd på handlarens eget initiativ är staten inte skyldig att lösa in vapenhandlarens vapen enligt första stycket a.

2 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska inte lösas in om egendomen lämnas för skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha den och om detta görs inom

a) ett år från det att innehavaren avled, eller

b) tre månader från det att tillståndet som medför rätt att inneha egendomen återkallades, ansökan om tillstånd avslogs, beslut i förverkandefrågan meddelades av en domstol eller en åklagare eller beslaget hävdes.

Vapnen, ammunitionen, ljuddämparna eller vapenmagasinen ska inte heller lösas in om ansökan om tillstånd att inneha egendomen görs inom samma tid. Om ansökan avslås ska egendomen lösas in, om den inte inom tre månader från dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon som har rätt att inneha den.

Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst sex månader.

3 § En innehavare av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som ska lösas in är skyldig att enligt Polismyndighetens beslut lämna över egendomen till myndigheten eller den som myndigheten bestämmer. Om det finns ett tillståndsbevis eller någon annan motsvarande handling, ska även den lämnas över till Polismyndigheten.

4 § För skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som löses in ska en ersättning betalas med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.

5 § Polismyndigheten prövar frågor om inlösen enligt denna lag.

15 kap. Märkning

Vid tillverkning och vissa överlåtelser

1 § Med tillverkning förstås i denna lag framställning av sådana vapen och vapendelar som anges i 2 och 3 §§. Med tillverkning förstås även sådan ändring eller ombyggnad av ett vapen som medför att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen.

2 § Den som tillverkar ett skjutvapen som är avsett att skjuta ut hagel, kulor eller andra projektiler med hjälp av ett antändbart drivämne, ska förse vapnet med en unik märkning som omfattar tillverkarens namn, landet eller platsen för tillverkningen, serienummer och tillverkningsår, om tillverkningsåret inte framgår av serienumret.

Detta gäller inte den som tillverkar ett skjutvapen av vapendelar som redan är märkta på föreskrivet sätt.

Märkningen ska vara placerad på skjutvapnets

1. slutstycke eller trumma,

2. eldrör eller pipa, och

3. stomme, låda och mantel. Märkningen ska om möjligt även innefatta uppgift om modell. Kravet på märkning gäller inte om en vapendel är för liten för att kunna märkas på föreskrivet sätt. Vapendelen ska då märkas med åtminstone ett serienummer eller liknande.

3 § Vad som anges i 2 § gäller också den som tillverkar ett obrukbart vapen, om vapnet i brukbart skick skulle utgöra ett sådant skjutvapen som omfattas av nämnda paragraf.

4 § Den som tillverkar någon av de vapendelar som anges i 2 § andra stycket ska förse vapendelen med en märkning av det slag som föreskrivs i 2 §. Detta gäller dock inte om tillverkaren ska infoga vapendelen i ett vapen som ska märkas vid tillverkningen.

5 § När vapen eller vapendelar som anges i 2 och 3 §§ överlåts från staten till någon annan för permanent civilt bruk ska den myndighet som överlåter föremålet se till att det är märkt på det sätt som anges i 2 §. Föremålet ska också ha en märkning av vilken det framgår att en svensk myndighet har överlåtit det.

Första stycket gäller inte vapen som staten har löst in enligt 14 kap.

6 § Den som tillverkar ammunition till ett sådant skjutvapen som anges i 2 § ska märka varje förpackning med komplett ammunition med uppgift om ammunitionstyp, kaliber, varupartiets identifikationsnummer och tillverkarens namn.

Första stycket gäller inte ammunition som anges i 3 § 2 förordningen (1992:1303) om krigsmateriel.

Vid införsel

7 § Den som för in vapen eller vapendelar som anges i 2 och 3 §§ till Sverige från en stat utanför Europeiska unionen ska senast inom en månad efter införseln se till att föremålet är märkt på det sätt som anges i 2 §. Märkningen ska också visa att föremålet har förts in till

Sverige och året för införseln.

Första stycket gäller inte den som tillfälligt, under högst tre månader från dagen för införseln, för in vapen eller vapendelar till Sverige för

1. användning vid jakt eller tävlingsskytte,

2. reparation, översyn, service eller värdering,

3. utställning eller mässa,

4. resa genom landet, eller

5. användning av företrädare för en annan stats myndighet vid tillfällig tjänstgöring i landet.

8 § Polismyndigheten får efter ansökan medge undantag från skyldigheten enligt 7 § att märka ett vapen eller en vapendel, om föremålet är av särskilt stort historiskt värde och det finns särskilda skäl.

Kommer ansökan in till Polismyndigheten inom en månad efter införseln gäller inte skyldigheten att märka föremålet enligt 7 § första stycket.

Om Polismyndigheten eller domstol avslutar ärendet på annat sätt än genom att bifalla ansökan, ska föremålet märkas inom en månad från det att beslutet eller domen fått laga kraft.

16 kap. Vapenregister

Vapenregistren

1 § Polismyndigheten ska med hjälp av automatiserad behandling föra de separata register som anges i 2–6 §§.

2 § Vapeninnehavarregistret ska innehålla uppgift om

1. personer och organisationer som enligt denna lag har getts tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin,

2. personer som enligt denna lag getts tillstånd att låna skjutvapen,

3. personer som tillhör hemvärnets personal och som av Försvarsmakten har tilldelats skjutvapen för förvaring i bostaden,

4. personer som utan särskilt tillstånd får inneha skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller konkursbo och som inte är effektbegränsade, och

5. personer och organisationer som för någon annans räkning får förvara skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare samt, om förvaringen sker hos en skola, den person som ansvarar för förvaringen.

Av vapeninnehavarregistret får det inte framgå vilka vapen som Försvarsmakten har tilldelat någon som tillhör hemvärnets personal. Registret får inte användas för att göra automatiserade sammanställningar över personer som tillhör hemvärnets personal.

3 § Det utökade vapeninnehavarregistret ska innehålla uppgift om

1. fysiska personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin,

2. fysiska personer som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen,

3. personer som har godkänts att som vapenföreståndare eller ersättare svara för skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som huvudmannen för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag har tillstånd eller annan rätt att inneha, och

4. personer som har godkänts som vapenhanterare för en skyttesammanslutning, huvudmannen för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag.

4 § Vapenregistret ska innehålla uppgift om de skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har getts enligt denna lag samt skjutvapen som upphittats eller anmälts stulna eller försvunna.

5 § Vapenhandlarregistret och vapenmäklarregistret ska innehålla uppgift om

1. personer och organisationer som har getts vapenhandlartillstånd, reparatörstillstånd eller vapenmäklartillstånd,

2. fysiska personer som har ett betydande inflytande över en juridisk person som har tillstånd att bedriva sådan verksamhet,

3. personer som har godkänts att som föreståndare eller ersättare svara för sådan verksamhet, och

4. personer som har godkänts att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning.

6 § Registret över auktoriserade sammanslutningar för målskytte ska innehålla uppgift om sammanslutningar som har auktoriserats enligt denna lag.

7 § Om ett tillstånd att inneha skjutvapen är ett förvärvstillstånd enligt 3 kap. 4 § ska detta framgå av vapeninnehavarregistret. Om tillståndet avser ett bestämt vapen ska det framgå av vapenregistret att vapnet är under överlåtelse.

Vapenregistrens ändamål

8 § Vapenregistren ska ha till ändamål att

1. underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt denna lag, och

2. ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller beivra brott med anknytning till skjutvapen.

Bevarande och gallring av uppgifter i vapenregister

9 § Uppgifter om sådana skjutvapen och vapendelar som avses i 15 kap. ska bevaras i vapenregister i 30 år efter det att skjutvapnet eller vapendelen har skrotats. Om skjutvapnet eller vapendelen har över-

förts till en mottagare i utlandet ska uppgifterna i stället bevaras i 30 år efter utförseln, om skjutvapnet eller vapendelen inte dessförinnan har återförts.

Uppgifter om namn, adress och organisations- eller personnummer avseende den som har getts tillstånd att inneha sådana skjutvapen eller vapendelar ska bevaras under samma tid.

När perioden om 30 år har löpt ut ska personuppgifter i vapenregister raderas.

10 § Uppgifter i vapeninnehavarregistret om personer som tillhör hemvärnets personal ska gallras när Försvarsmakten har meddelat att uppgiften inte längre är aktuell.

Utlämnande av uppgifter i vapenregister

11 § Personuppgifter som behandlas i vapenregister och som är nödvändiga för att framställa rättsstatistik ska lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

12 § Om det är förenligt med svenska intressen, får personuppgifter som behandlas i vapenregister lämnas till

1. Interpol eller Europol, eller till en polismyndighet eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol, om det behövs för att myndigheten eller organisationen ska kunna förebygga, förhindra, upptäcka, utreda eller beivra brott, eller

2. utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst. Uppgifter får vidare lämnas till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.

13 § Säkerhetspolisen, Tullverket och Kustbevakningen får medges direktåtkomst till vapenregister.

En myndighet som har beviljats direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Ytterligare föreskrifter

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om

1. förande av vapenregister,

2. åtkomst till uppgifter i vapenregistren,

3. digital arkivering, och

4. att personuppgifter som behandlas i vapenregister får lämnas ut även i andra fall än som avses i 10–13 §§.

17 kap. Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden

Förhållandet till annan reglering

1 § Bestämmelserna i detta kapitel kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här benämnd EU:s dataskyddsförordning.

Vid behandling av personuppgifter som omfattas av EU:s dataskyddsförordning gäller lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, om inte annat följer av detta kapitel eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.

2 § Vid behandling av personuppgifter som omfattas av brottsdatalagen (2018:1177) gäller bestämmelserna i detta kapitel utöver den lagen.

Personuppgiftsansvar

3 § Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden.

Behandling av känsliga personuppgifter

4 § Om uppgifter om en person behandlas, får de kompletteras med känsliga personuppgifter när detta är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. Känsliga personuppgifter får också behandlas om det är nödvändigt för diarieföring eller om uppgifterna har lämnats till Polismyndigheten i en anmälan eller liknande och behandlingen är nödvändig för handläggningen.

Vad som avses med känsliga personuppgifter framgår av artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning och 2 kap.11–13 §§brottsdatalagen (2018:1177).

5 § Det är förbjudet att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter.

Tillgång till personuppgifter

6 § Tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Skadestånd vid personuppgiftsbehandling som omfattas av brottsdatalagen

7 § Bestämmelsen om skadestånd i 7 kap. 1 § brottsdatalagen (2018:1177) ska tillämpas om behandling av personuppgifter som omfattas av brottsdatalagen skett i strid med detta kapitel eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.

18 kap. Straff och förverkande

Vapenbrott

1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter, yrkesmässigt förmedlar eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst fem år.

Om brottet med hänsyn till risken för att vapnet skulle komma till otillåten eller annan skadlig användning och övriga omständigheter

är att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också om gärningen har begåtts av oaktsamhet.

Till ansvar för vapenbrott döms inte om gärningen är sådan som avses i 3 §.

2 § Om brott som avses i 1 § första stycket är grovt, döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats,

2. vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,

3. innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett flera vapen,

4. vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller

5. gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Om brott som avses i 1 § första stycket är synnerligen grovt, döms för synnerligen grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett ett stort antal vapen eller flera vapen av särskilt farlig beskaffenhet.

Vid bedömningen enligt första och andra styckena ska ett enhandsvapen anses vara av särskilt farlig beskaffenhet, om det är kraftfullt eller har en särskilt farlig konstruktion eller utformning.

Överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet olovligen innehar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vapnet löpt ut, döms om det olovliga innehavet pågått i mindre än tre månader för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Vapenmärkningsbrott

4 § Den som uppsåtligen bryter mot bestämmelserna om märkning i 15 kap. 2 § första, andra och fjärde styckena, 3, 4, 7 eller 8 § döms för vapenmärkningsbrott till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som uppsåtligen förfalskar eller utan lov utplånar, avlägsnar eller ändrar sådan märkning.

Till ansvar för brott mot bestämmelserna om märkning i 15 kap. 7 eller 8 § döms det inte om gärningen är belagd med straff enligt 1 eller 2 §.

Missbruk av rätt att inneha skjutvapen

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till, döms för missbruk av rätt att inneha skjutvapen till böter eller fängelse i högst sex månader.

Olovlig befattning med ammunition och vapentillbehör

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) innehar ammunition utan att ha rätt till det, eller

b) överlåter eller yrkesmässigt förmedlar ammunition till någon som inte har rätt att inneha egendomen,

döms för olovlig befattning med ammunition till böter eller fängelse i högst sex månader.

För det fall att en gärning som avses i första stycket avser ljuddämpare eller vapenmagasin döms för olovlig befattning med vapen-

tillbehör till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar för otillåtet innehav av ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin.

Olovlig handel och förmedling

7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver handel med skjutvapen utan tillstånd, döms för olovlig vapenhandel till böter eller fängelse i högst sex månader.

8 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet yrkesmässigt förmedlar skjutvapen utan tillstånd, döms för olovlig vapenförmedling till böter eller fängelse i högst sex månader.

För det fall att en gärning som avses i första stycket avser ammunition döms för olovlig förmedling av ammunition till böter eller fängelse i högst sex månader.

Andra överträdelser av vapenlagen

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) bryter mot bestämmelserna om överlämnande till förvaring hos någon annan i 12 kap. 4 § första stycket eller om transport i 12 kap. 6 § eller mot villkor i fråga om förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna lag,

b) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 12 kap. 1, 2 och 4 §§ i fråga om skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som innehas av sammanslutningar, huvudmän för museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga om skjutvapen som innehas av vapenhandlare,

c) förvarar skjutvapen eller ljuddämpare åt någon annan utan att ett föreskrivet tillstånd till förvaringen finns, eller bryter mot bestämmelserna om användning vid förvaring i 12 kap. 4 § andra stycket,

d) medför skjutvapen i strid med bestämmelserna i 12 kap. 7 §, eller

e) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 20 kap. 7 § genom att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat land.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar för överträdelse av bestämmelserna i 12 kap. 7 §.

Till ansvar för otillåten förvaring av skjutvapen åt någon annan döms det inte om gärningen är belagd med straff enligt 1 eller 2 §.

10 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 20 kap. 8 § a) genom att underlåta att på föreskrivet sätt anmäla utförsel eller utlåning av skjutvapen.

Brottskonkurrens

11 § Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen, ammunition eller ljuddämpare och för försök till sådant brott finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Förverkande och beslag

12 § Ett skjutvapen som har varit föremål för brott som avses i 1–5 §§ ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har varit föremål för brott som avses i 6 § första och andra stycket. I stället för att förklara egendomen förverkad kan dess värde förklaras förverkat.

Om ett vapen förklaras förverkat får även ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som hör till vapnet förklaras förverkade.

Utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

13 § Jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen samt personal vid Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen har samma befogenhet som polismän att ta sådan egendom i beslag som skäligen kan antas vara förverkad enligt denna lag.

Åtal

14 § Om någon frivilligt lämnar in skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin till Polismyndigheten, får åtal för olovligt innehav av egendomen väckas mot honom eller henne av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt.

Försök, förberedelse och stämpling

15 § För försök, förberedelse eller stämpling till grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

19 kap. Överklagande

1 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag som gäller en fysisk person får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets han eller hon var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet.

I övriga fall överklagas beslut enligt denna lag till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § Polismyndighetens eller en domstols beslut enligt denna lag ska gälla omedelbart, om inte annat beslutas.

Polismyndighetens beslut om återkallelse av vapenhandlartillstånd, återkallelse av vapenmäklartillstånd, återkallelse av reparatörstillstånd eller återkallelse av auktorisation ska dock gälla omedelbart endast om Polismyndigheten anger det i beslutet. Polismyndigheten får bestämma att beslutet ska gälla omedelbart om det finns särskilda skäl för det.

Polismyndighetens eller en domstols beslut som rör märkning av vapen eller vapendelar av särskilt stort historiskt värde ska, trots vad som anges i första stycket, inte gälla omedelbart.

20 kap. Bemyndiganden

Föreskrifter som rör lagens och vissa bestämmelsers tillämpningsområde

Utvidgning av lagens tillämpningsområde

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att denna lag eller vissa föreskrifter i lagen ska tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 3 och 4 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet.

Inskränkning av lagens tillämpningsområde

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som en företrädare för en annan stats myndighet eller för

Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige.

3 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Försvarsmakten får i enskilda fall besluta att lagen inte ska gälla skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som innehas av en främmande stats militära styrka som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering.

Undantag från bestämmelser om tillstånd

4 § Regeringen får meddela föreskrifter om

a) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 och 2 §§ inte ska gälla innehav av skjutvapen, ljuddämpare eller vapenmagasin som lämnats över från staten till

– statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen,

– den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller – frivilliga försvarsorganisationer,

b) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 och 2 §§ inte ska gälla införsel av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen, och

c) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som medförs till Sverige enligt bestämmelserna i 8 kap. 5 §, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen.

Effektbegränsade skjutvapen

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet ska vara konstruerat på ett visst sätt för att vapnet ska anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 2 §.

Föreskrifter om krav på tillstånd i vissa fall

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land.

Föreskrifter om krav på anmälan i vissa fall

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om

a) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte ska använda vapnet endast i Sverige, ska anmäla detta till Polismyndigheten,

b) skyldighet att till Polismyndigheten anmäla förlust av skjutvapen, och

c) skyldighet att anmäla att skjutvapen ingår i tillgångarna i ett dödsbo eller konkursbo.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) skyldighet att till Polismyndigheten anmäla överlåtelser och hur en sådan anmälan ska göras, och

b) skyldighet att till Polismyndigheten anmäla att förvärv av skjutvapen inte skett inom föreskriven tid och hur en sådan anmälan ska göras.

Föreskrifter om innehavstillstånd, lånetillstånd och därmed sammanhängande frågor

Förutsättningar för tillstånd

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om

a) att tillstånd att inneha vissa skjutvapen som huvudsakligen har prydnads- eller särskilt affektionsvärde eller för udda ändamål, för andra ändamål än skjutning, får ges endast om vapnet har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga,

b) att tillstånd att inneha vissa skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning får ges endast om det finns synnerliga skäl, och.

c) undantag från de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen vid ansökan om förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha eller låna skjutvapen.

Varaktigt obrukbara skjutvapen

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i 3 kap. 3 § och 4 kap. 7 §.

Förvärv i en annan stat än där förvärvaren bor

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer bosatta i Sverige ska få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land, och

b) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i ett främmande land ska underrätta den staten om förvärvet.

Europeiskt skjutvapenpass

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd att inneha skjutvapen i Sverige.

Auktorisation av sammanslutningar för målskytte

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kraven för auktorisation enligt 5 kap. 5 §.

Vapenföreståndare och ersättare för museer och bevakningsföretag

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kunskap för godkännande av vapenföreståndare eller ersättare för en huvudman för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag.

Föreskrifter om vapenhandlar-, vapenmäklar- och reparatörstillstånd och därmed sammanhängande frågor

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) krav på kunskap för att få vapenhandlartillstånd, reparatörstillstånd eller vapenmäklartillstånd och vad som i övrigt ska gälla vid sådan verksamhet, och

b) villkoren för att en verksamhet som rör handel med skjutvapen eller reparation eller översyn av skjutvapen ska anses bedrivas yrkesmässigt.

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på vapenhandlare och vapenmäklare att

a) föra förteckningar och hålla dem tillgängliga för Polismyndigheten,

b) lämna Polismyndigheten upplysningar om inköpta och sålda vapen, befintligt vapenlager och andra förhållanden som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn, och

c) anmäla transaktioner.

Föreskrifter om övriga förutsättningar för tillstånd

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också i övrigt meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd enligt denna lag.

Föreskrifter om ändring och reparation av skjutvapen

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 11 kap. vid ändring och reparation av skjutvapen.

Föreskrifter om förvaring och transport

21 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd till överlämnande för förvaring enligt 12 kap. 4 § till juridiska personer.

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) krav på vapensamlares, sammanslutningars, museers, vapenhandlares, vapenreparatörers och gymnasieskolors förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen och på sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare, och

b) vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 12 kap. i fråga om transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare.

Föreskrifter om avgifter

23 § Regeringen får meddela föreskrifter om storleken på de avgifter som får tas ut enligt 1 kap. 11 §.

Föreskrifter om vissa bevis och intyg

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) krav på att intyg om uppdrag som vapenhanterare, lån av skjutvapen eller om uppdrag enligt 2 kap. 8 § ska lämnas eller visas upp, och

b) krav på att bevis om tillstånd eller godkännande enligt denna lag ska medföras, visas upp eller ges in till Polismyndigheten.

Föreskrifter om böter

25 § Regeringen får meddela föreskrifter om att den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag ska dömas till böter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

2. Genom lagen upphävs vapenlagen (1996:67).

3. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd som beslutats enligt vapenlagen (1996:67) anses ha tillstånd också enligt denna lag.

4. Den som den 1 april 1996 hade tillstånd att förvärva, inneha, föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition ska anses ha tillstånd till det också enligt denna lag, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340) eller vapenlagen (1973:1176).

5. Den som före den 1 juli 2000 av polismyndigheten har godkänts att ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning ska anses ha tillstånd till det enligt denna lag.

6. Den som den 1 april 1996 var berättigad enligt andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i vapenlagen (1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd får även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd.

7. En sammanslutning för målskytte som auktoriserats enligt 2 kap. 17 § vapenlagen (1996:67) eller som anses auktoriserad enligt andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2014:895) om ändring i vapenlagen (1996:67) ska anses vara auktoriserad också enligt denna lag.

8. Den som vid lagens ikraftträdande är godkänd som föreståndare eller ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare eller som är godkänd att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning ska anses vara godkänd också enligt denna lag.

9. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § första stycket om tillstånd att inneha skjutvapen för prydnads- eller minnesändamål tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter den 1 juli 2000. Detsamma gäller bestämmelserna i 4 kap. 12 § om tidsbegränsning av tillstånd att inneha helautomatiskt vapen eller enhandsvapen för flerskott. 10. Den som vid lagens ikraftträdande har rätt att inneha vapenmagasin utan tillstånd med stöd av andra punkten i övergångsbestäm-

melserna till lagen (2023:372) om ändring i vapenlagen (1996:67) får inneha vapenmagasinen utan tillstånd till dess ansökan om tillstånd prövats slutligt.

11. Den som vid lagens ikraftträdande har rätt att yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition utan tillstånd med stöd av tredje punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2023:372) om ändring i vapenlagen (1996:67) får bedriva sådan verksamhet utan tillstånd till dess ansökan om tillstånd prövats slutligt. 12. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1996:67) tillämpas den nya lagen vid prövning efter ikraftträdandet. 13. Bestämmelsen i 3 kap. 2 § tredje stycket om att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 14. Bestämmelserna i 4 kap. 5 § om att tillstånd att inneha skjutvapen för samling får ges endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett av Polismyndigheten godkänt samlingsområde tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 15. Bestämmelsen i 4 kap. 7 § första stycket om att tillstånd att inneha skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 16. Bestämmelsen i 4 kap. 9 § om att tillstånd att inneha helautomatiska vapen får ges endast för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 17. Bestämmelserna om stommar och lådor i 4 kap. 8 och 9 §§ och 5 kap. 3, 8 och 14 §§ tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 18. Den som vid lagens ikraftträdande innehar sådana föremål eller programvara som avses i 2 kap. 3 § b, d eller e har rätt att inneha egendomen till utgången av april 2026. 19. Registrering enligt 16 kap. 5 § 2 av fysiska personer som har ett betydande inflytande över en juridisk person med tillstånd att driva handel med skjutvapen behöver endast ske om lämplighetsprövningen har skett efter den 1 juli 2012. 20. Registrering enligt 16 kap. 3 § 1 och 2 och 16 kap. 5 § 2 av fysiska personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning, ett auktoriserat bevakningsföretag eller en organi-

sation som har getts reparatörstillstånd behöver endast ske om lämplighetsprövningen har skett efter ikraftträdandet.

21. Registrering enligt 16 kap. 2 § 5 av den person som ansvarar för förvaringen hos en skola behöver endast ske om tillstånd till förvaring hos skolan ges efter ikraftträdandet. 22. Tillstånd att för jakt inneha ett sådant skjutvapen som avses i 4 kap. 13 § upphör att gälla den 1 januari 2027. Polismyndigheten ska senast den 1 juli 2026 skicka en skriftlig underrättelse till den som innehar sådan egendom om att tillståndet upphör att gälla. Underrättelsen ska delges enligt bestämmelserna i delgivningslagen (2010:1932). Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut, ska detta gälla till dess ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft. Den som före tillståndets upphörande lämnar in egendomen till Polismyndigheten har rätt att få den inlöst av staten. Ersättning ska betalas med ett belopp som motsvarar 80 procent av egendomens marknadsvärde vid förvärvstillfället. Om tillståndsbeviset finns i behåll ska det ges in tillsammans med egendomen.

1.2. Förslag till vapenförordning (2025:00)

Härmed föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Förordningens innehåll

1 § Förordningen innehåller följande kapitel.

– 1 kap. Inledande bestämmelser – 2 kap. Undantag från krav på innehavstillstånd – 3 kap. Ansökningar om innehavstillstånd – 4 kap. Enskilda personers innehav – 5 kap. Organisationers innehav – 6 kap. Bevis om innehavstillstånd och vissa andra bevis – 7 kap. Enskilda personers och organisationers förvärv av skjutvapen

– 8 kap. Vapenhandlare och vapenmäklare – 9 kap. Vapenreparatörer – 10 kap. Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare – 11 kap. Överföring av skjutvapen och ammunition till ett annat land

– 12 kap. Utlåning av skjutvapen – 13 kap. Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

– 14 kap. Skyldighet att visa upp bevis och intyg – 15 kap. Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

– 16 kap. Återkallelse och omhändertagande – 17 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör – 18 kap. Vapenregister – 19 kap. Straffbestämmelser – 20 kap. Överklagande – 21 kap. Avgifter – 22 kap. Särskilda bestämmelser – 23 kap. Övriga bemyndiganden

2 § Med skjutvapen, ammunition och vapenmagasin förstås i denna förordning sådana skjutvapen och andra föremål samt sådan ammunition och sådana vapenmagasin som omfattas av bestämmelserna i vapenlagen (2025:00).

Termer och uttryck som används i vapenlagen har även i övrigt samma betydelse i denna förordning.

I bilagan till denna förordning delas skjutvapen och ammunition in i de kategorier som behövs för tillämpning av vissa bestämmelser som meddelas för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 av den 24 mars 2021 om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Vapenlagen gäller inte i vissa fall

3 § Företrädare för en annan stats myndighet som tillfälligt tjänstgör i Sverige enligt lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete eller lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete undantas från lagens bestämmelser om skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Detsamma gäller företrädare för polisen i

Danmark som befinner sig i Sverige enligt överenskommelsen av den 11 maj 2020 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering i syfte att möjliggöra danska gränskontroller på tåg över Öresund.

Första stycket gäller också den som tillfälligt tjänstgör i Sverige enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624.

4 § Företrädare för polisen i Danmark, Finland, Island och Norge som i tjänsten reser genom Sverige från ett nordiskt land till en annan del av det landet eller till ett annat nordiskt land och medför skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin för tjänsteändamål undantas från vapenlagens (2025:00) bestämmelser om skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin.

5 § Försvarsmakten får i enskilda fall besluta att vapenlagen (2025:00) inte ska gälla skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som innehas av en främmande stats militära styrka som

befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering.

Effektbegränsade skjutvapen

6 § Ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen ska anses ha sådan begränsad effekt som avses i 2 kap. 2 § vapenlagen (2025:00) om en projektil från vapnet fyra meter från pipans mynning har en anslagsenergi som är mindre än 10 joule.

Ett helautomatiskt kolsyre-, luft- eller fjädervapen ska anses ha sådan begränsad effekt om en projektil från vapnet fyra meter från pipans mynning har en anslagsenergi som är mindre än 3 joule.

Trots det som föreskrivs i första eller andra stycket ska ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för att med färg markera träffar på deltagare i stridsspel (paintballvapen) anses ha sådan begränsad effekt som avses i 2 kap. 2 § vapenlagen, om vapnet är konstruerat för att laddas med färgampuller med en minsta diameter om 16 millimeter.

Det som föreskrivs i första–tredje styckena ska också gälla för ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel.

Ett skjutvapen som avses i första–fjärde styckena ska inte anses vara effektbegränsat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår.

7 § Ett harpunvapen ska anses ha en sådan begränsad effekt som avses i 2 kap. 2 § vapenlagen, om harpunen är avsedd att drivas ut med endast en gummikabel och avståndet mellan vapnets framkant och uttag för harpunens upphakning i vapnets stomme inte är längre än 50 centimeter.

Tillståndsmyndighet

8 § Frågor om tillstånd, förordnande, godkännande och övriga åtgärder enligt denna förordning prövas av Polismyndigheten, om inte annat anges.

Bemyndigande

9 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare vid transitering enligt 4 §.

2 kap. Undantag från krav på innehavstillstånd

1 § Krav på innehavstillstånd enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (2025:00) gäller inte innehav av skjutvapen, ljuddämpare och vapenmagasin som har överlämnats från staten till

1. statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, om de är skyldiga att inneha egendomen för tjänsten, eller

2. organisationer som anges i förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet och deras läns- och lokalavdelningar.

2 § Tillstånd för innehav av start- eller signalvapen krävs inte för

a) Sveriges Riksidrottsförbund och förbund och föreningar som är anslutna till Riksidrottsförbundet,

b) Svenska Brukshundklubben och Svenska Kennelklubben och klubbar som är anslutna till dessa organisationer, och

c) flygplatsoperatör som driver flygplats där personal utövar flygtrafikledningstjänst.

3 kap. Ansökningar om innehavstillstånd

Skjutvapen

Generella krav på ansökan

1 § En ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist eller säte, och

2. skjutvapnets typ, fabrikat, modell, kaliber och piplängd,

3. ändamålet med innehavet,

4. det antal och slag av skjutvapen som sökanden redan innehar,

5. vilka omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan, och

6. den plats där vapnet och tillhörande ammunition och ljuddämpare ska förvaras och förvaringsutrymmets beskaffenhet.

Om ansökan avser ett visst bestämt skjutvapen, ska ansökan även innehålla uppgift om

1. överlåtarens eller upplåtarens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist,

2. vapnets tillverkningsnummer, eller om vapnet saknar uppgift om tillverkningsnummer, annan uppgift som tillåter identifiering, och

3. i förekommande fall, vapnets märkning. Om ansökan avser förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd är det tillräckligt att ansökan innehåller de uppgifter som framgår av första stycket 1 och 5 och andra stycket 2 och i förekommande fall uppgift om nytt ändamål med innehavet.

2 § Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan om innehavstillstånd ska ges in tillsammans med ansökningen.

Om ansökan avser skjutvapen för målskjutning ska sökanden se till att styrelsen för skyttesammanslutningen snarast lämnar föreningsintyg eller skytteborgen enligt 4 kap. 11 §.

3 § Om en ansökan om innehavstillstånd avser ändring av ett skjutvapen som sökanden redan har tillstånd att inneha, eller av vad tillståndet omfattar, ska ansökan innehålla

1. uppgifter som anges i 1 § första stycket och andra stycket 2 och 3,

2. uppgift om den ändring avseende skjutvapnet eller tillståndet som sökanden önskar göra.

Om sökanden har ett tillståndsbevis ska det bifogas ansökan.

Särskilda krav när ansökan gäller stommar eller lådor

4 § En ansökan om tillstånd att inneha stommar eller lådor ska, utöver de uppgifter som anges i 1 §, innehålla uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som vapendelen är avsedd för.

Särskilda krav när ansökan gäller vapensamling

5 § En enskild persons ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen för samling ska, utöver de uppgifter som anges i 1 §, även innehålla uppgift om

1. samlingens inriktning och avgränsning,

2. vilka föremål som omfattas av samlingsområdet och

3. om samlingsområdet har godkänts av Polismyndigheten enligt 4 kap. 5 § vapenlagen (2025:00).

Föremål som omfattas av samlingsområdet ska så långt det är möjligt anges med uppgift om skjutvapnets typ, fabrikat, modell, variant av modell och kaliber.

Särskilda krav när ansökan görs av en sammanslutning för målskytte

6 § En ansökan om innehavstillstånd för skjutvapen från en sammanslutning för målskytte ska, utöver de uppgifter som anges i 1 §, även innehålla uppgift om

1. vem som är ansvarig för förvaringen,

2. namn, personnummer och hemvist för de fysiska personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen, och

3. i förekommande fall, till vilken auktoriserad sammanslutning som sammanslutningen är ansluten.

Särskilda krav när ansökan görs av ett auktoriserat bevakningsföretag

7 § En ansökan om innehavstillstånd för skjutvapen från ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person ska, utöver de uppgifter som anges i 1 §, innehålla uppgift om namn, personnummer och hemvist för de fysiska personer som har ett betydande inflytande över den juridiska personen.

Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

8 § En ansökan om tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist eller säte,

2. det slag och den mängd egendom som sökanden vill ha tillstånd att inneha,

3. ändamålet med innehavet,

4. de omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan, och

5. den plats där ammunitionen eller ljuddämparen ska förvaras och förvaringsutrymmets beskaffenhet.

Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan ska ges in tillsammans med ansökningen.

Förnyelse av flera tidsbegränsade tillstånd

9 § Om en person innehar flera skjutvapen med tidsbegränsade tillstånd, ska frågan om förnyelse av tillstånden prövas i ett sammanhang om sökanden begär det.

Ansökan om tillstånd att använda samlarvapen för skjutning

10 § En ansökan om tillstånd från en enskild person eller huvudmannen för ett museum att för skjutning använda ett vapen som innehas för samling ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist eller säte,

2. skjutvapnets tillverkningsnummer,

3. namn och personnummer för den som ska genomföra skjutningen samt personens kvalifikationer när det gäller att praktiskt handha vapnet,

4. syftet med skjutningen,

5. när och var skjutningen ska äga rum, och

6. övriga omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan.

Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan ska ges in tillsammans med ansökningen.

4 kap. Enskilda personers innehav

Allmänna bestämmelser om enskilda personers innehav

Ålderskrav

1 § Endast den som har fyllt 18 år får ges tillstånd att inneha skjutvapen. Det gäller dock inte start- eller signalvapen eller vapen som gjorts varaktigt obrukbara.

Tillstånd till innehav av helautomatiska vapen får ges endast om sökanden har fyllt 20 år. Det gäller dock inte om vapnet är ett sådant effektbegränsat vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § vapenlagen (2025:00). I sådana fall gäller i stället första stycket.

Undantag från ålderskraven i första och andra stycket får göras för jakt eller målskjutning om det finns särskilda skäl. Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger ska särskilt beaktas

1. sökandens ålder och mognad,

2. vilken typ av skjutvapen som ansökan avser,

3. om sökanden har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses genom bestämmelserna om utlåning i 9 kap. vapenlagen (2025:00), och

4. om någon som har fyllt 18 år och som antingen är sökandens vårdnadshavare eller har tillstånd att inneha skjutvapen ser till att sökanden har praktiska förutsättningar att förvara skjutvapnet i enlighet med vapenregleringens krav.

Förmyndares och förvaltares samtycke

2 § Tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin får inte ges den som är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken utan att förmyndaren eller förvaltaren har samtyckt till innehavet.

Grundläggande handhavandekrav

3 § En enskild person som ansöker om innehavstillstånd för skjutvapen ska, om inte ansökan uteslutande avser annat ändamål än skjutning, visa att han eller hon kan handha ett sådant vapen som ansökan avser.

För tillstånd till innehav av tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar måste sökanden kunna hantera anordningen och ha kunskap om dess verkningar.

Utöver de krav som följer av denna paragraf gäller särskilda krav för innehav av skjutvapen för jakt och målskjutning.

Särskilda bestämmelser om innehav för jakt

Jägarexamen

4 § För tillstånd till innehav av skjutvapen för jakt krävs att sökanden avlagt prov som visar att han eller hon har grundläggande kännedom om jakt och viltvård och kan handha vapnet (jägarexamen).

Naturvårdsverket får i enskilda fall besluta om undantag från kravet på jägarexamen, utom när det gäller enhandsvapen.

5 § Jägarexamen ska avläggas inför en provledare som förordnats av Polismyndigheten efter förslag av Svenska jägareförbundet/Landsbygdens jägare och Jägarnas Riksförbund.

Kostnaderna för provtagningen ska betalas av den som avlägger provet enligt en taxa som fastställs av Naturvårdsverket.

Behov av skjutvapen för jakt

6 § Den som har jägarexamen enligt 4 § ska vid prövning enligt 4 kap. 2 § vapenlagen (2025:00) anses ha behov av skjutvapen för jakt, om inte särskilda skäl föranleder annat. Det som har sagts nu gäller inte i fråga om vapen som avses i 15 §.

Vid tillämpning av första stycket ska behovet anses motsvara sex kompletta skjutvapen, stommar eller lådor för jakt, om inte sökanden visar att han eller hon behöver fler skjutvapen än så.

Tillstånd till fler än åtta kompletta skjutvapen, stommar eller lådor för jakt, får ges endast om sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare skjutvapen. Vid bedömningen av om ett mycket kvalificerat behov föreligger ska särskilt beaktas

1. sökandens behov av de skjutvapen han eller hon redan innehar,

2. om behovet av skjutvapnet kan tillgodoses genom befintligt vapeninnehav, och

3. om jakten bedrivs yrkesmässigt eller annars i större omfattning.

Skjutvapen som är lämpade för jakt

7 § Sådana skjutvapen som enligt jaktlagen (1987:259) eller förskrifter som har meddelats med stöd av den lagen får användas för jakt ska vid tillämpning av 3 kap. 2 § andra stycket vapenlagen (2025:00) anses vara lämpade för jakt.

Särskilda bestämmelser om innehav för målskjutning

Krav på lämplighet och behov

8 § Tillstånd till innehav för målskjutning av andra skjutvapen än effektbegränsade vapen, enhandsvapen eller helautomatiska vapen får ges endast om sökanden är

1. ordinarie hemvärnssoldat, eller

2. är aktiv medlem i en sammanslutning – som inom ramen för sin verksamhet bedriver skytte med sådant vapen som ansökan avser, och som

– har auktoriserats enligt vapenlagen (2025:00) eller är ansluten till en auktoriserad sammanslutning.

9 § Tillstånd till innehav för målskjutning av enhandsvapen som inte är effektbegränsade får ges endast om sökanden

1. har visat prov på särskild skjutskicklighet, och

2. är aktiv medlem i en sammanslutning – som inom ramen för sin verksamhet bedriver skytte med sådant vapen som ansökan avser, och som

– har auktoriserats enligt vapenlagen (2025:00) eller är ansluten till en auktoriserad sammanslutning.

10 § Tillstånd till innehav av helautomatiska vapen för målskjutning får ges endast om sökanden

1. har visat prov på särskild skjutskicklighet, och

2. är aktiv medlem i en sammanslutning – vars verksamhet Försvarsmakten förklarat vara av betydelse för totalförsvaret,

– som inom ramen för sin verksamhet bedriver skytte med sådant vapen som ansökan avser, och som

– har auktoriserats enligt vapenlagen (2025:00) eller är ansluten till en auktoriserad sammanslutning.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om vapnet är ett sådant effektbegränsat vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § vapenlagen (2025:00).

Föreningsintyg och skytteborgen

11 § I fall som avses i 8 § 2 och 9 och 10 §§ ska intyg över aktivitet (föreningsintyg) lämnas av styrelsen i sammanslutningen. Om ansökan avser ett enhandsvapen som inte är effektbegränsat eller ett helautomatiskt vapen ska intyget även avse skjutskicklighet.

Om sökanden inte har fyllt 18 år och ansökan gäller ett skjutvapen som anges i 8 § ska styrelsen i sammanslutningen även intyga skjutskicklighet och personlig lämplighet (skytteborgen).

Tillåtet antal vapen

12 § För tillstånd till innehav av fler än tio enhandsvapen för målskjutning, eller stommar till sådana vapen, krävs att sökanden visar att han eller hon har ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen.

Detsamma gäller för tillstånd till innehav av fler än åtta andra vapen för målskjutning, eller stommar eller lådor till sådana vapen.

Vid bedömningen av om ett mycket kvalificerat behov föreligger ska särskilt beaktas

1. sökandens behov av de skjutvapen han eller hon redan innehar,

2. om behovet av skjutvapnet kan tillgodoses genom befintligt vapeninnehav, och

3. om sökanden tävlar i målskjutning på lägst nationell nivå.

Särskilda bestämmelser om innehav för vissa ändamål som inte avser skjutning

13 § Tillstånd att inneha skjutvapen som i brukbart skick hör till kategori A i bilagan till denna förordning för prydnads- eller minnesändamål eller udda ändamål som inte avser skjutning, får ges endast om vapnet har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktiver-

ing i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga.

Trots det som sägs i första stycket får tillstånd att inneha skjutvapen som inte har deaktiverats och som tillhör i kategori A i bilagan till denna förordning ges för udda ändamål som inte avser skjutning om det finns synnerliga skäl.

Undantag från särskilda krav när vapnet behövs i tjänsten

14 § Trots det som sägs 3 § andra stycket, 4 och 8–11 §§ får tillstånd att inneha skjutvapen, utom enhandsvapen för jakt, ges till sökande som behöver vapnet i sin tjänst eller som för sin tjänst behöver annat skjutvapen än tjänstevapen för att behålla eller utveckla sin skjutskicklighet. Är det fråga om utländsk säkerhetspersonal som medföljer vid statsbesök eller liknande eller som ansvarar för personers säkerhet vid internationell luftfart, ska Polismyndigheten samråda med Regeringskansliet (Utrikesdepartementet).

Särskilda bestämmelser om vissa skjutvapen

15 § Behov att inneha skjutvapen kan i fråga om nedan angivna vapentyper anses finnas endast för följande ändamål.

Vapentyp Ändamål

1. Enhandsvapen för jakt eller avlivning av djur

a) enskottsvapen, Omfattande grytjakt, omfattande jakt med ställande av hund enligt jaktlagen (1987:259) eller förskrifter som meddelats med stöd av den lagen eller avlivning av fällfångade djur.

b) flerskottsvapen. Yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov.

2. Vapen som av Polismyndigheten efter samråd med Naturvårdsverket klassificeras som salongsgevär.

Avlivning av fällfångade djur.

3. Tårgasanordningar eller andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar.

Tjänst eller annan särskild omständighet som medför ett synnerligt behov av anordningen för personligt skydd eller utlåning till bevakningspersonal enligt 9 kap.12 och 13 §§vapenlagen (2025:00).

4. Injektionsvapen. Jakt enligt tillstånd som meddelats av Naturvårdsverket eller veterinärarbete som avser tamdjur, om sökanden visar att han eller hon genomgått utbildning enligt föreskrifter som meddelats av Statens jordbruksverk, i fråga om jakt i samråd med Naturvårdsverket.

5. Eldrör eller pipa eller annan anordning som möjliggör att till ett skjutvapen använda annan ammunition än vapnet är avsett för.

a) Målskjutning.

b) Yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov.

c) Övrig jakt med ammunition som Naturvårdsverket delat in i klass 2–4.

16 § Tillstånd att inneha skjutvapen för jakt får inte avse

1. sådana skjutvapen som avses i kategori A punkten 8 i bilagan till denna förordning, eller

2. enhandsvapen med centralantändning.

17 § En enskild person får ges tillstånd att inneha moderna skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som till klart största delen består av skjutvapen tillverkade före 1946.

En enskild person får ges tillstånd att inneha pansarskott, granatgevär och andra tyngre, utpräglat militära vapen för samling endast om föremålet är av särskilt stort historiskt värde och personen sedan minst fem år innehar skjutvapen för samling.

Särskilda krav vid bosättning i annan stat inom Europeiska unionen

18 § Tillstånd att inneha skjutvapen i kategori B i bilagan till denna förordning eller ammunition till ett sådant vapen får inte ges någon som är bosatt i ett annat land inom Europeiska unionen, om inte en behörig myndighet i det landet har samtyckt till innehavet.

19 § Tillstånd att inneha skjutvapen i kategori A, B eller C i bilagan till denna förordning får ges en person som är bosatt i ett annat land inom Europeiska unionen endast om denna person

a) beviljats tillstånd enligt 11 kap. 1–4 §§ att föra över vapnet till det land som personen är bosatt i, eller

b) skriftligt intygat och motiverat sin avsikt att inneha vapnet endast i Sverige.

Förnyelse av tidsbegränsade tillstånd

20 § Om sökanden har godtagbar anledning och inom överskådlig tid kan antas uppfylla samtliga förutsättningar för innehavstillstånd får ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen förnyas även om sökanden inte uppfyller samtliga sådana förutsättningar.

Bemyndiganden

21 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om

1. de krav på skjutskicklighet och aktivt medlemskap som gäller för tillstånd till innehav av skjutvapen för målskjutning,

2. vilka kunskapskrav som gäller för tillstånd till innehav av tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar, och

3. de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i 3 kap. 3 § och 4 kap. 7 §vapenlagen (2025:00).

22 § Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om provet för jägarexamen och om övriga frågor som avses i 4 § första stycket och 5 § första stycket.

5 kap. Organisationers innehav

Innehavstillstånd för skyttesammanslutningar och bevakningsföretag

1 § Bestämmelserna i 4 kap. 15 § ska tillämpas även i fråga om tillstånd att inneha skjutvapen för skyttesammanslutningar och auktoriserade bevakningsföretag.

Auktorisation av sammanslutningar för målskytte

2 § En ansökan om auktorisation enligt 5 kap. 5 § vapenlagen (2025:00) ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sammanslutningens namn, organisationsnummer och var styrelsen har sitt säte, och

2. vilka omständigheter sammanslutningen åberopar för utredning av sammanslutningens stabilitet, kontinuerliga skytteverksamhet och ordning för säker vapenhantering.

Polismyndigheten utfärdar ett bevis om auktorisationen. När det gäller auktorisation av sådana organisationer som anges i förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet och deras läns- och lokalavdelningar ska Polismyndigheten samråda med Försvarsmakten.

Vapenföreståndare och ersättare för museer och bevakningsföretag

3 § En ansökan om godkännande som vapenföreståndare eller ersättare för huvudmannen för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, personnummer och hemvist,

2. uppdragsgivarens namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte, och

3. vilka omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan. Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan ska ges in tillsammans med ansökningen.

Polismyndigheten ska utfärda bevis om sådant godkännande som avses i första stycket. Beviset ska innehålla sådana uppgifter om den godkända personen och uppdragsgivaren som anges i första stycket 1 och 2.

Polismyndigheten ska skicka en underrättelse om beslutet i ärendet till uppdragsgivaren.

Vapenhanterare

4 § En ansökan om godkännande som vapenhanterare för en skyttesammanslutning, huvudman för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, personnummer och hemvist,

2. tillståndshavarens namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte,

3. vilken hantering av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin uppdraget omfattar, och

4. vilka omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan. Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan ska ges in tillsammans med ansökningen.

Polismyndigheten ska utfärda bevis om sådant godkännande som avses i första stycket. Beviset ska innehålla sådana uppgifter om den godkända personen och uppdragsgivaren som anges i första stycket 1 och 2 och sådana uppgifter om uppdraget som anges i 3.

Polismyndigheten ska skicka en underrättelse om beslutet i ärendet till uppdragsgivaren.

5 § Den kontrollansvariga enligt 5 kap. 17 § vapenlagen (2025:00) ska lämna ett intyg om uppdraget (vapenhanterarintyg) till den som ges ett uppdrag som vapenhanterare.

Intyget ska innehålla uppgift om

1. tillståndshavarens namn, personnummer eller organisationsnummer, hemvist eller säte,

2. namn, personnummer och hemvist för den eller de personer som gett uppdraget,

3. namn, personnummer och hemvist för vapenhanteraren,

4. vilken hantering av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som omfattas av uppdraget,

5. i förekommande fall fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer för de skjutvapen som omfattas av uppdraget, och

6. datum då uppdraget getts och i förekommande fall uppgift om tidsbegränsning av uppdraget.

Bemyndiganden

6 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om

1. kraven enligt 5 kap. 5 § vapenlagen (2025:00) för auktorisation av en sammanslutning på stabil organisation, kontinuerlig skytteverksamhet och ordning för säker vapenhantering, och

2. kraven enligt 5 kap. 1 § vapenlagen på säkerhet i fråga om handhavande av vapen, stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet avseende tillstånd för en sammanslutning för målskytte att inneha skjutvapen.

7 § Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter om krav på kunskap för godkännande av vapenföreståndare eller ersättare för en huvudman för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag.

6 kap. Bevis om innehavstillstånd och vissa andra bevis

Polismyndighetens skyldigheter

1 § Polismyndigheten ska utfärda bevis över tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin och, om tillståndet avser innehav av vapen, en kopia av beviset.

Om tillståndet avser innehav av ett skjutvapen som ska förvärvas ska Polismyndigheten utfärda ett bevis om förvärvstillstånd som ersätts med ett tillståndsbevis enligt första stycket när förvärvet har skett.

2 § Om ett tillstånd enligt 1 § avser en person som är bosatt i en annan stat inom Europeiska unionen ska Polismyndigheten vidarebefordra de uppgifter som krävs för att kunna identifiera vapnet och förvärvaren till den staten. Detta gäller dock endast skjutvapen som hör till kategori C i bilagan till denna förordning och ammunition som är avsedd för sådana vapen.

Uppgifter i ett bevis om innehavstillstånd

3 § Bevis om tillstånd att inneha skjutvapen ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren och om vapnet som anges i 3 kap. 1 och 6 §§ samt om tidsbegränsning eller villkor som har meddelats med stöd av vapenlagen (2025:00). Om tillståndet avser stommar eller

lådor till skjutvapen ska det av beviset även framgå uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som vapendelen är avsedd för.

Beviset ska vidare innehålla uppgift om för vilket ändamål ägaren är berättigad att inneha skjutvapnet.

4 § Bevis om tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren som anges i 3 kap. 8 § och uppgift om för vilket ändamål egendomen får innehas. I beviset ska det slag och den mängd egendom som tillståndet avser anges.

Villkorade tillstånd

5 § Om ett bevis om tillstånd att inneha skjutvapen innehåller villkor om hur vapnet ska förvaras eller att vapnet ska göras varaktigt obrukbart, får beviset inte lämnas till sökanden förrän sökanden visar att han eller hon uppfyller villkoren.

Ersättningsbevis

6 § Om ett tillståndsbevis har förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas, får ett nytt bevis (ersättningsbevis) utfärdas efter ansökan.

Om beviset inte finns i behåll ska ansökan innehålla en förklaring på heder och samvete om förlusten av beviset. I annat fall ska det ges in tillsammans med ansökan.

Kommer beviset senare till rätta ska det genast överlämnas till Polismyndigheten.

En ansökan om ersättningsbevis ska innehålla uppgift om sökandens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist eller säte. Om beviset avser ett skjutvapen ska ansökan även innehålla uppgift om

1. vapnets typ, fabrikat, modell och kaliber,

2. vapnets tillverkningsnummer, eller om vapnet saknar uppgift om tillverkningsnummer, annan uppgift som tillåter identifiering, och

3. i förekommande fall, vapnets märkning.

Bevis om godkänt samlingsområde

7 § Polismyndigheten ska utfärda bevis om godkännande av samlingsområde enligt 4 kap. 5 § vapenlagen (2025:00).

Beviset ska innehålla uppgift om

1. vem godkännandet avser,

2. samlingens inriktning och avgränsning,

3. vilka föremål som omfattas av det godkända samlingsområdet, och

4. om det för några av föremålen gäller särskilda krav för att innehavstillstånd ska få ges.

Av beviset ska framgå att godkännandet inte medför någon rätt att inneha eller ta annan befattning med de föremål som omfattas av godkännandet.

Bevis om tillstånd att skjuta med samlingsvapen

8 § Polismyndigheten ska utfärda bevis om tillstånd att skjuta med samlingsvapen.

Beviset ska innehålla de uppgift om tillståndshavaren, skjutvapnet och skjutningen som anges i 3 kap. 10 §. Om tillståndshavaren är huvudman för ett museum ska beviset också innehålla uppgift om namn och personnummer för den som ska genomföra skjutningen.

Europeiskt skjutvapenpass

9 § Polismyndigheten ska efter ansökan utfärda ett europeiskt skjutvapenpass till en enskild person som har tillstånd att i Sverige inneha ett skjutvapen som avses i bilagan till denna förordning.

Vid tillämpningen av första stycket ska enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp som innehavaren har tillstånd att inneha anses omfattas av kategori C punkten 7 i bilagan till denna förordning även om vapnen släppts ut på marknaden före den 14 september 2018.

Skjutvapenpasset ska ha en begränsad giltighetstid. Det får återkallas av Polismyndigheten om det finns särskilda skäl för det.

Ett europeiskt skjutvapenpass ska omedelbart lämnas in till Polismyndigheten om innehavarens tillstånd att inneha något av de skjutvapen som omfattas av passet återkallas, om innehavaren avhänder sig något av dessa vapen eller om skjutvapenpasset återkallas. Om passet

inte längre ska gälla ska det makuleras. I annat fall ska Polismyndigheten göra en anteckning i passet om de ändrade förhållandena och återlämna det till innehavaren.

Bemyndiganden

10 § Polismyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om det europeiska skjutvapenpasset.

7 kap. Enskilda personers och organisationers förvärv av skjutvapen

Överlåtelser från någon annan än en vapenhandlare

1 § Vid överlåtelser av skjutvapen där varken överlåtare eller förvärvare är vapenhandlare, ska överlåtaren och den som förvärvat vapnet anmäla överlåtelsen till Polismyndigheten. Överlåtelseanmälan ska göras så snart som möjligt och ska ha kommit in till Polismyndigheten senast tio dagar efter det att förvärvaren tog emot skjutvapnet.

Om det finns ett tillståndsbevis ska det ges in i samband med anmälan. I annat fall ska överlåtaren i samband med anmälan intyga att beviset förkommit.

Om endast överlåtaren eller förvärvaren har anmält överlåtelsen ska den andra parten ges tillfälle att yttra sig över anmälan.

Förvärvstillstånd som inte utnyttjas

2 § Om någon som getts förvärvstillstånd inte har förvärvat skjutvapnet före utgången av den tid som anges i 3 kap. 4 § vapenlagen (2025:00), ska han eller hon anmäla detta till Polismyndigheten. Anmälan ska ha kommit in till Polismyndigheten senast tio dagar efter fristens utgång.

Förvärv i utlandet

3 § Om ett innehavstillstånd gäller ett skjutvapen som sökanden avser att förvärva i en annan stat, får Polismyndigheten i förekommande fall utfärda ett intyg om att förvärvet godkänns av svensk myndighet som kan krävas av myndigheterna i den andra staten.

4 § I annat fall än som avses i 3 §, får Polismyndigheten godkänna att en person som är bosatt i Sverige får förvärva skjutvapen i en annan stat, om det med hänsyn till sökandens personliga förhållanden kan antas att han eller hon inte kommer att missbruka vapnet.

Ett sådant godkännande medför inte någon rätt att inneha vapnet i Sverige.

Bemyndigande

5 § Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur en anmälan enligt 1 eller 2 § ska göras och vilka uppgifter den ska innehålla.

8 kap. Vapenhandlare och vapenmäklare

Ansökan om vapenhandlartillstånd

1 § En ansökan om vapenhandlartillstånd ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte,

2. uppskattad omfattning av rörelsen,

3. vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen som ska innehas på en gång,

4. lokalerna där verksamheten ska bedrivas, och

5. den utredning sökanden åberopar till stöd för att han eller hon har tillräckliga kunskaper för att bedriva handel med skjutvapen.

Om sökanden är en juridisk person ska ansökan dessutom innehålla uppgift om namn, personnummer och hemvist för de fysiska personer som har ett betydande inflytande över den juridiska personen.

Bevis om vapenhandlartillstånd

2 § Polismyndigheten utfärdar bevis om vapenhandlartillstånd.

Beviset ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren som anges i 1 §, och uppgifter om vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen som får innehas på en gång och den plats där rörelsen får bedrivas.

Kravet på yrkesmässighet för vapenhandlare

3 § En vapenhandlares verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt endast om

1. verksamheten bedrivs varaktigt,

2. verksamheten har vinstsyfte, och

3. handlaren årligen genomför minst 20 transaktioner med skjutvapen.

Om det finns särskilda skäl ska verksamheten dock anses yrkesmässig även om kravet i första stycket 3 inte är uppfyllt.

Ansökan om vapenmäklartillstånd

4 § En ansökan om vapenmäklartillstånd ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla de uppgifter som anges i 1 §, med undantag för uppgift om vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen som ska innehas på en gång och uppgift om lokalerna där verksamheten ska bedrivas.

Bevis om vapenmäklartillstånd

5 § Polismyndigheten utfärdar bevis om vapenmäklartillstånd. Beviset ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren som anges i 1 § och uppgifter om vilka typer av skjutvapen och ammunition som tillståndet avser.

Föreståndare, ersättare och person som får närvara vid provskjutning

6 § En ansökan om godkännande som föreståndare eller ersättare eller om godkännande av en person som i en vapenhandlares ställe ska närvara vid provskjutning, ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, personnummer och hemvist

2. uppdragsgivarens namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte, och

3. vilka omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan.

Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan ska ges in tillsammans med ansökningen.

Polismyndigheten ska utfärda bevis om sådant godkännande som avses i första stycket. Beviset ska innehålla sådana uppgifter om den godkända personen och uppdragsgivaren som anges i första stycket 1 och 2.

Polismyndigheten ska skicka en underrättelse om beslutet i ärendet till uppdragsgivaren.

Startgodkännande

7 § Handelsrörelse får inte påbörjas förrän Polismyndigheten har godkänt de lokaler och andra utrymmen som är anordnade för förvaring av vapnen.

Handlares skjutvapenförvärv

8 § Handlares förvärv av skjutvapen ska ske efter skriftlig rekvisition.

9 § En handlare som i ett särskilt fall önskar förvärva skjutvapen av någon annan än den som har rätt att tillverka eller yrkesmässigt handla med skjutvapen ska kontrollera att överlåtaren har tillstånd att inneha vapnet. Handlaren ska inom en månad ge in överlåtarens tillståndsbevis, om det finns ett sådant.

Förteckningar

Försäljningsförteckning och inköpsförteckning

10 § En handlare är skyldig att föra en särskild inköpsförteckning över samtliga rekvisitioner och alla skjutvapen som tagits emot för försäljning för någon annans räkning. En handlare är även skyldig att föra anteckningar i särskild försäljningsförteckning över skjutvapen som sålts för egen eller någon annans räkning.

Förmedlingsförteckning

11 § En vapenmäklare ska föra en förteckning över de transaktioner och överföringar avseende skjutvapen som förmedlaren har medverkat till (förmedlingsförteckning).

Skyldighet att bevara förteckningar

12 § Inköpsförteckningar, försäljningsförteckningar, förmedlingsförteckningar och bilagor till dessa ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes. Om rörelsen läggs ner, ska förteckningarna och bilagorna överlämnas till Polismyndigheten.

Anmälan om transaktioner med skjutvapen

13 § En vapenhandlare ska löpande anmäla genomförda transaktioner med skjutvapen till Polismyndigheten.

En vapenmäklare ska löpande anmäla till Polismyndigheten de transaktioner och överföringar avseende skjutvapen som förmedlaren har medverkat till.

Anmälningarna ska göras elektroniskt utan dröjsmål.

Tillsyn

Vapenhandlare

14 § Polismyndigheten ska se till att skjutvapen som innehas av vapenhandlare förvaras på föreskrivet sätt.

Polismyndigheten ska minst en gång årligen granska vapenhandlarens inköpsförteckningar och försäljningsförteckningar med bilagor. När det finns anledning till det ska Polismyndigheten även granska vapenhandlarens lager av skjutvapen.

15 § Vapenhandlare är skyldiga att hålla inköps- och försäljningsförteckningarna med bilagor tillgängliga för Polismyndigheten och att lämna myndigheten begärda upplysningar om inköpta och sålda vapen, om befintligt vapenlager och om andra förhållanden, som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn.

Vapenförmedlare

16 § Polismyndigheten ska minst en gång årligen granska vapenmäklares förmedlingsförteckning med bilagor.

17 § En vapenmäklare är skyldig att hålla sin förmedlingsförteckning med bilagor tillgänglig för Polismyndigheten. Förmedlaren ska också lämna begärda upplysningar om genomförda transaktioner eller överföringar avseende skjutvapen och om andra förhållanden som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn.

Dödsfall och konkurs

18 § Om en tillståndshavare har avlidit eller försatts i konkurs, får rörelsen fortsättas för dödsboets eller konkursboets räkning under högst ett år från dödsfallet eller edgångssammanträdet i konkursen, under förutsättning att anmälan görs till Polismyndigheten inom en månad från nämnda tidpunkt och att rörelsen förestås av en godkänd föreståndare eller ersättare.

Bemyndiganden

19 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om

1. krav på kunskap för vapenhandlartillstånd eller vapenmäklartillstånd,

2. innehållet i en rekvisition,

3. vilka uppgifter som ska införas i en inköpsförteckning, försäljningsförteckning och förmedlingsförteckning,

4. hur förteckningarna ska föras och vilka handlingar som ska bifogas sådana förteckningar, och

5. krav på uppmärkning av vapnen i vapenhandlares lager.

20 § Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur en anmälan enligt 13 § ska göras och vilka uppgifter den ska innehålla.

9 kap. Vapenreparatörer

Ansökan om reparatörstillstånd

1 § En ansökan om reparatörstillstånd ska vara skriftlig.

Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte,

2. vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen som ska innehas på en gång,

3. uppskattad omfattning av rörelsen,

4. hur sökanden avser att förvara mottagna skjutvapen, och

5. den utredning sökanden åberopar till stöd för att han eller hon har tillräckliga kunskaper för att bedriva reparatörsverksamhet.

Om sökanden är en juridisk person ska ansökan dessutom innehålla uppgift om namn, personnummer och hemvist för de fysiska personer som har ett betydande inflytande över den juridiska personen.

Bevis om reparatörstillstånd

2 § Polismyndigheten utfärdar bevis om reparatörstillstånd. Beviset ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren som anges i 1 § och uppgifter om vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen som ska innehas på en gång och om villkor som meddelats med stöd av vapenlagen (2025:00).

Föreståndare och ersättare

3 § En ansökan om godkännande som föreståndare eller ersättare ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, personnummer och hemvist,

2. uppdragsgivarens namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte, och

3. vilka omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan. Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan ska ges in tillsammans med ansökningen.

Polismyndigheten ska utfärda bevis om sådant godkännande som avses i första stycket. Beviset ska innehålla sådana uppgifter om den

godkända personen och uppdragsgivaren som anges i första stycket 1 och 2.

Polismyndigheten ska skicka en underrättelse om beslutet i ärendet till uppdragsgivaren.

Yrkesmässighet

4 § En vapenreparatörs verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt endast om verksamheten bedrivs varaktigt och har vinstsyfte.

Startgodkännande

5 § Verksamhet som innebär att skjutvapen yrkesmässigt tas emot för reparation eller översyn får inte påbörjas förrän Polismyndigheten har godkänt de lokaler och andra utrymmen som är anordnade för förvaring av vapen.

Reparationsförteckning

6 § Yrkesmässiga reparatörer och vapenhandlare som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn är skyldiga att föra anteckningar i en särskild reparationsförteckning över mottagna vapen. Förteckningen ska omfatta även skjutvapen som tas emot för ändring eller ombyggnad.

Förteckningen och bilagor till denna ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes. Om rörelsen läggs ner, ska förteckningen och bilagorna överlämnas till Polismyndigheten.

Tillsyn

7 § Polismyndigheten ska se till att den yrkesmässiga vapenreparatör eller vapenhandlare som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn förvarar vapnen föreskrivet sätt.

Polismyndigheten ska minst en gång årligen granska reparationsförteckningar med bilagor. När det finns anledning till det ska Polismyndigheten även granska innehavet av skjutvapen som tagits emot för reparation, översyn, ändring eller ombyggnad.

8 § Den som har tagit emot skjutvapen för reparation eller översyn är skyldig att hålla reparationsförteckningen tillgänglig för Polismyndigheten och på begäran lämna upplysningar till myndigheten om mottagna vapen och om andra förhållanden som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn.

Bemyndiganden

9 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om vilka uppgifter en reparationsförteckning ska innehålla och hur förteckningen ska föras.

10 § Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter om krav på kunskap för reparatörstillstånd.

10 kap. Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare

Införseltillstånd

1 § I fråga om tillstånd till införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare gäller för enskilda personer

– bestämmelserna om ansökan i 3 kap. 1, 4 och 8 §§, och – bestämmelserna om förutsättningarna för tillstånd i 4 kap. 1–12 och 14–17 §§.

Avser ett tillstånd enligt första stycket egendom som tillfälligt ska användas vid jakt eller tävling här i landet, får de förutsättningar som motsvarar dem som anges i 4 kap. 3, 4, 8–11 och 15 §§ visas genom intyg från den som anordnar jakten eller tävlingen.

I fråga om tillstånd till införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare gäller för sådana sammanslutningar för målskytte, huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag som enligt 3 kap. 1 § vapenlagen (2025:00) kan ges tillstånd att inneha skjutvapen

– bestämmelserna om ansökan i 3 kap. 1, 4 och 8 §§, och – bestämmelserna om förutsättningar för tillstånd i 5 kap. 1 §.

2 § Polismyndigheten ska utfärda bevis över tillstånd att föra in skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin och, om tillståndet avser införsel av vapen, en kopia av beviset.

Bevis om tillstånd att införa skjutvapen ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren och om vapnet som anges i 3 kap. 1 och 6 §§ samt om tidsbegränsning eller om villkor som har meddelats med stöd av vapenlagen (2025:00). Om tillståndet avser stommar eller lådor till skjutvapen ska det av beviset även framgå uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som vapendelen är avsedd för.

Bevis om tillstånd att införa ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren som anges i 3 kap. 8 §. I beviset ska det slag och den mängd egendom som tillståndet avser anges.

Beviset ska innehålla uppgift om för vilket ändamål ägaren är berättigad att föra in egendomen.

3 § Om ett bevis om tillstånd avseende skjutvapen innehåller villkor om hur vapnet ska förvaras eller att vapnet ska göras varaktigt obrukbart, får beviset inte lämnas till sökanden förrän sökanden visar att han eller hon uppfyller villkoren.

4 § Om ett tillståndsbevis har förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas, får ett nytt bevis (ersättningsbevis) utfärdas efter ansökan.

Om beviset inte finns i behåll ska ansökan innehålla en förklaring på heder och samvete om förlusten av beviset. I annat fall ska det ges in tillsammans med ansökan.

Kommer beviset senare till rätta ska det genast överlämnas till Polismyndigheten.

En ansökan om ersättningsbevis ska innehålla uppgift om sökandens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist eller säte. Om beviset avser ett skjutvapen ska ansökan även innehålla uppgift om

1. vapnets typ, fabrikat, modell och kaliber,

2. vapnets tillverkningsnummer, eller om vapnet saknar uppgift om tillverkningsnummer, annan uppgift som tillåter identifiering, och

3. i förekommande fall, vapnets märkning.

5 § Om en införsel enligt 1 § innefattar transitering, ska Polismyndigheten före införseln vidarebefordra uppgifterna i tillståndet till en behörig myndighet i transiteringsstaterna.

6 § Rätten att här i landet inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som följer av tillstånd till införsel ska i tillståndet begränsas till viss tid.

7 § Ett tillstånd till införsel av skjutvapen som förs med vid resa av en person bosatt i ett land inom Europeiska unionen får ges för en eller flera resor under högst ett år och ska anses omfatta rätt att inneha vapnet i Sverige under denna tid. Ett beslut om sådant tillstånd ska skrivas in i tillståndshavarens europeiska skjutvapenpass.

Ett tillstånd enligt första stycket ska även anses omfatta rätt till införsel av ammunition och ljuddämpare som är avsedd för vapnet och som innehavaren kan antas behöva under vistelsen i Sverige.

Undantag från krav på införseltillstånd

8 § Krav på införseltillstånd enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (2025:00) gäller inte införsel av skjutvapen som har överlämnats från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, om de är skyldiga att inneha vapnet för tjänsten. Kravet på tillstånd gäller inte heller ammunition eller ljuddämpare till vapnen.

9 § Enskilda personer får under de förutsättningar som anges i 8 kap. 5 § första stycket vapenlagen (2025:00) utan särskilt tillstånd till Sverige föra in tävlingsskjutvapen i kategori A punkten 7, B eller C i bilagan till denna förordning med tillhörande ammunition och ljuddämpare.

Skyldighet att medföra och visa upp europeiskt skjutvapenpass eller tillstånd från Danmark, Finland eller Norge

10 § Den som fört in ett skjutvapen till Sverige med stöd av 8 kap. 4 § vapenlagen (2025:00) ska under vistelsen i Sverige med vapnet medföra tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha vapnet. I stället för ett sådant tillstånd får medföras ett europeiskt skjutvapenpass som meddelats i något av dessa länder och i vilket vapnet är inskrivet.

Den som fört in ett skjutvapen till Sverige med stöd av 8 kap. 5 § vapenlagen (2025:00) ska under vistelsen i Sverige med vapnet medföra det europeiska skjutvapenpasset.

Den som fört in ett skjutvapen till Sverige med stöd av ett införseltillstånd som skrivits in i ett europeiskt skjutvapenpass ska medföra passet under vistelsen i Sverige med vapnet.

11 kap. Överföring av skjutvapen och ammunition till ett annatland

Tillstånd till överföring

1 § Tillstånd krävs för att föra över skjutvapen som omfattas av bilagan till denna förordning från Sverige till en annan stat inom Europeiska unionen.

Ansökan om tillstånd till överföring ska göras skriftligen på formulär som fastställs av Polismyndigheten och innehålla de uppgifter som anges på formuläret.

Om det krävs tillstånd till införsel av vapnet i den stat dit vapnet ska föras, ska ett sådant tillstånd bifogas ansökan. Innefattar utförseln transitering ska, i de fall det krävs, tillstånd från transiteringsstaterna bifogas ansökan.

2 § Vid prövning av en ansökan enligt 1 § ska Polismyndigheten kontrollera att det finns nödvändigt tillstånd till införsel och transitering av vapnet och att överföringen uppfyller godtagbara krav på säkerhet.

Om tillstånd till överföring ges ska Polismyndigheten i förekommande fall bifoga införseltillstånd från mottagarstaten och transiteringstillstånd från transiteringsstaterna till beslutet.

Polismyndigheten ska senast vid överföringen vidarebefordra uppgifterna i beslutet till en behörig myndighet i den stat dit vapnet ska föras och i förekommande fall i transiteringsstaterna.

3 § En kopia av ett beslut enligt 2 § ska medfölja vapnet till dess destinationsort. Kopian ska på begäran visas upp för myndigheterna i de länder som berörs av överföringen.

4 § Den som har vapenhandlartillstånd får beviljas generellt tillstånd att föra över sådana vapen som omfattas av vapenhandlartillståndet från Sverige till en vapenhandlare som är bosatt i en annan stat inom

Europeiska unionen. Ett sådant tillstånd får beviljas för en tid av högst tre år åt gången.

Vid överföring av skjutvapen med stöd av tillstånd enligt första stycket ska avsändaren senast fjorton dagar före överföringen lämna upplysningar till Polismyndigheten om

a) namn och adress på den som säljer eller överlåter skjutvapnet och på den som köper eller förvärvar det eller i förekommande fall ägaren,

b) den adress som skjutvapnet ska transporteras till,

c) antalet skjutvapen som ska transporteras, och

d) uppgifter som möjliggör identifiering av skjutvapnet. Polismyndigheten ska omedelbart vidarebefordra uppgifterna till Tullverket, en behörig myndighet i destinationsstaten och i förekommande fall i transiteringsstaterna.

5 § Tillstånd krävs för att föra över ammunition från Sverige till ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. För ett sådant tillstånd tillämpas bestämmelserna i 1–4 §§ på motsvarande sätt.

Undantag från krav på överföringstillstånd

6 § Utan tillstånd enligt 1–4 §§ får ett skjutvapen som avses i bilagan till denna förordning medföras vid en resa från Sverige till något annat land inom Europeiska unionen endast om tillstånd getts av en behörig myndighet i vart och ett av de berörda länderna. Ett sådant tillstånd kan avse en eller flera resor under högst ett år och ska föras in i ett europeiskt skjutvapenpass. Tillstånd behöver dock inte begäras in från ett land som tillåter införsel av vapnet utan tillstånd under de förutsättningar som gäller för resan. Det europeiska skjutvapenpasset ska alltid medföras på resan och på begäran visas upp för de behöriga myndigheterna i respektive land.

Den som medför ett skjutvapen vid en resa enligt första stycket får utan särskilt tillstånd även medföra ammunition till vapnet för personligt bruk.

12 kap. Utlåning av skjutvapen

Låneintyg

1 § Vid utlåning av skjutvapen ska långivaren lämna ett intyg om lånet (låneintyg) till låntagaren, om inte vapnet innehas uteslutande i upplåtarens närvaro. Låneintyg behöver inte upprättas vid utlåning till bevakningspersonal enligt 9 kap. 12 § vapenlagen (2025:00).

Vid utlåning från en enskild vapeninnehavare till en medlem av vapeninnehavarens familj eller hushåll eller, beträffande gasvapen, till en anställd i och för dennes tjänst får vapeninnehavarens tillståndsbevis överlämnas i stället för ett låneintyg, om ett sådant bevis finns.

2 § Ett låneintyg enligt 1 § ska innehålla uppgift om

1. långivarens och låntagarens namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte,

2. skjutvapnets fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer,

3. ändamålet med utlåningen, och

4. tidpunkt för utlåningstidens början och slut.

Lånetillstånd

3 § Lånetillstånd enligt 9 kap. 7 § vapenlagen (2025:00) får ges för jakt eller målskjutning.

Om det finns synnerliga skäl, får tillstånd att låna skjutvapen ges för skjutning även för annat ändamål än som anges i första stycket.

4 § En ansökan om lånetillstånd ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, personnummer och hemvist,

2. för vilket ändamål sökanden vill låna skjutvapen,

3. vilken typ av skjutvapen tillståndet ska avse, och

4. vilka omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan. Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan om lånetillstånd ska ges in tillsammans med ansökningen.

5 § Den som ansöker om tillstånd att låna skjutvapen ska visa sig kunna handha den typ av vapen som ansökan avser. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som anges i 4 kap. 3, 4, 9–11 och 14 §§. Om ansökan avser tillstånd att låna skjutvapen för målskjutning ska även

kraven på aktivt medlemskap och föreningsintyg i 4 kap. 8–11 §§ gälla, med det undantag som anges i 4 kap. 14 §.

Vid prövningen av om tillstånd att låna skjutvapen ska ges ska även det som anges i 4 kap. 15 § om ändamål och vapentyper gälla i tillämpliga delar.

6 § Tillstånd att låna skjutvapen får inte ges den som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken utan att förvaltaren har lämnat samtycke.

7 § Polismyndigheten utfärdar bevis om lånetillstånd. Ett bevis ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren som anges i 4 §, för vilket ändamål han eller hon är berättigad att låna vapen och vilken typ av skjutvapen som tillståndet avser.

8 § Om ett bevis om lånetillstånd har förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas, får ett nytt bevis (ersättningsbevis) utfärdas efter ansökan.

Om beviset inte finns i behåll ska ansökan innehålla en förklaring på heder och samvete om förlusten av beviset. I annat fall ska det ges in tillsammans med ansökan.

Kommer beviset senare till rätta ska det genast överlämnas till Polismyndigheten.

En ansökan om ersättningsbevis ska innehålla uppgift om sökandens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist eller säte och om vilket tillstånd som avses.

Bevakningslånetillstånd

9 § En ansökan om bevakningslånetillstånd ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgift om

1. sökandens namn, personnummer och hemvist,

2. namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte för det bevakningsföretag där sökanden är anställd,

3. vilken typ av skjutvapen tillståndet ska avse, och

4. vilka omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan. Den utredning som sökanden åberopar till stöd för sin ansökan om bevakningslånetillstånd ska ges in tillsammans med ansökningen.

10 § Polismyndigheten ska utfärda bevis om bevakningslånetillstånd.

Ett bevis ska innehålla uppgift om

1. de uppgifter om tillståndshavaren och bevakningsföretaget som anges i 9 §,

2. för vilket ändamål tillståndshavaren är berättigad att låna vapen

3. vilken typ av skjutvapen som tillståndet avser, och

4. tidsbegränsning som har meddelats med stöd av vapenlagen (2025:00).

Polismyndigheten ska skicka en underrättelse om beslutet i ärendet till bevakningsföretaget.

Om ett bevis har förstörts eller förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas gäller vad som anges i 8 §.

Bemyndiganden

13 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om de krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för att någon ska få ges bevakningslånetillstånd enligt 9 kap. 12 § vapenlagen (2025:00).

14 § Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter i fråga om vad en ansökan om bevakningslånetillstånd ska innehålla.

13 kap. Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

1 § Om skjutvapen ingår bland tillgångarna i ett dödsbo, ska den som har vård om boet göra en skriftlig anmälan om det till Polismyndigheten senast tre månader efter dödsfallet.

Om skjutvapen ingår bland tillgångarna i ett konkursbo, ska konkursförvaltaren så snart som möjligt göra en skriftlig anmälan om det till Polismyndigheten.

En anmälan enligt första eller andra stycket ska innehålla uppgift om fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer för varje vapen och om art och mängd av tillhörande ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Är det fråga om vapen som saknar uppgift om tillverkningsnummer ska någon annan uppgift som möjliggör identifiering lämnas. Anmälan ska också innehålla uppgift om vem som har hand om vapnet för boets räkning och om hur det förvaras.

Första–tredje styckena gäller inte effektbegränsade vapen.

14 kap. Skyldighet att visa upp bevis och intyg

Överlåtelse och upplåtelse

1 § En överlåtare eller upplåtare får inte lämna ut ett skjutvapen till den som fått tillstånd att inneha vapnet förrän han eller hon av denne har fått ta del av tillståndsbeviset.

Byte av del av skjutvapen

2 § Vid utbyte av en försliten eller på annat sätt obrukbar del av ett skjutvapen ska vapeninnehavaren visa tillståndsbeviset för vapnet eller vapendelen.

Medförande av skjutvapen

3 § Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att kunna visa upp tillståndsbeviset när han eller hon själv medför vapnet eller när någon annan som har lånat vapnet medför det i tillståndshavarens närvaro.

Om det är fråga om vapen som är avsett för jakt eller målskjutning, får tillståndshavaren i stället ha med sig jaktkort eller medlemskort som intygar medlemskap i en sådan sammanslutning som avses i 3 kap. 1 § 2 vapenlagen (2025:00). Kortet ska vara försett med en anteckning av en tjänsteman vid Polismyndigheten eller av två trovärdiga personer som intygar att det tillståndsbevis som gäller för vapnet har visats upp för dem.

När en vapenhanterare enligt 5 kap. 18 § vapenlagen (2025:00) medför organisationens skjutvapen ska han eller hon i stället för det som sägs i första stycket kunna visa upp vapenhanterarintyg enligt 5 kap. 6 §. Vapenhanteraren ska även kunna visa upp godkännandebevis enligt 5 kap. 5 § eller eget tillståndsbevis för innehav av skjutvapen.

Den som medför ett lånat skjutvapen i annat fall än som avses i första stycket är skyldig att kunna visa upp sådant intyg eller bevis som enligt 12 kap. 1 § ska lämnas till honom eller henne. Han eller hon ska även kunna visa upp eget tillståndsbevis för innehav av vapen av samma typ som det lånade vapnet eller, om lånetillstånd eller bevakningslånetillstånd krävs för lån av vapnet, tillståndsbevis enligt 12 kap. 7 respektive 10 § för lån av ett sådant vapen.

4 § Vid transport och överlämnande av egendom till Polismyndigheten enligt 12 kap. 8 § vapenlagen (2025:00) för skrotning eller inlösen ska transportintyg enligt 15 kap. 5 § denna förordning kunna visas upp.

15 kap. Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare Förvaring på annan plats än i eller i anslutning till bostaden

1 § En ansökan om tillstånd att förvara skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare på någon annan plats än i eller i anslutning till den stadigvarande bostaden enligt 12 kap. 3 § vapenlagen (2025:00) ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgifter om

1. sökandens namn, personnummer och hemvist,

2. varje vapens typ, fabrikat, modell och kaliber,

3. förvaringsplatsens adress, och

4. en närmare redogörelse för skälen för förvaring på platsen och möjligheten till säker förvaring där.

Förvaring hos någon annan

2 § Tillstånd till förvaring hos någon annan enligt 12 kap. 4 § vapenlagen (2025:00) hos en juridisk person får ges endast om den juridiska personen är

1. någon som har tillstånd att bedriva handel med skjutvapen,

2. en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin, eller

3. en gymnasieskola där jakt eller målskjutning ingår i undervisningen och som uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om förvaring och handhavande av skjutvapen, beträffande sådan egendom som elever behöver för deltagande i undervisningen.

3 § En ansökan om tillstånd att förvara skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare hos någon annan ska vara skriftlig. Ansökan ska innehålla uppgifter om

1. sökandens namn, person- eller organisationsnummer, hemvist eller säte,

2. varje vapens typ, fabrikat, modell och kaliber,

3. förvararens namn, person- eller organisationsnummer,

4. förvaringsplatsens adress, och

5. en närmare redogörelse för skälen för förvaring hos mottagaren och möjligheten för förvararen att erbjuda en säker förvaring.

En ansökan som avser tillstånd till förvaring hos en juridisk person ska också innehålla uppgift om vem som är ansvarig för förvaringen.

4 § Polismyndigheten utfärdar bevis om tillstånd till förvaring hos någon annan. I beviset ska det anges hur länge tillståndet gäller och eventuella villkor som har meddelats med stöd av vapenlagen (2025:00).

En kopia av beviset ska lämnas till mottagaren.

Transport i samband med skrotning eller inlösen

5 § Den som låter någon annan transportera och överlämna skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin till Polismyndigheten enligt 12 kap. 8 § vapenlagen (2025:00) ska lämna ett intyg om uppdraget (transportintyg) till den som ska utföra transporten och överlämnandet.

Ett transportintyg ska innehålla uppgift om

1. namn, personnummer och hemvist för vapeninnehavaren,

2. namn, personnummer och hemvist för den som ska transportera och överlämna egendomen,

3. i förekommande fall skjutvapnets fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer,

4. övrig egendom som omfattas av uppdraget,

5. datum för när egendomen överlämnas till den som ska transportera och överlämna egendomen.

Bemyndiganden

6 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om vapensamlares, sammanslutningars, museers, vapenhandlares, vapenreparatörers och gymnasieskolors förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen och sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare.

I fråga om förvaring av ammunition som räknas till explosiva varor finns bestämmelser även i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

7 § Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter om

1. hur skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska förvaras för att uppfylla föreskrifterna i 12 kap. 2 § vapenlagen (2025:00), och

2. vad som ska gälla utöver bestämmelserna i 12 kap. vapenlagen (2025:00) i fråga om transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare.

16 kap. Återkallelse och omhändertagande

1 § Närmare förskrifter om anmälan som avses i 13 kap. 11 § vapenlagen (2025:00) meddelas av Socialstyrelsen.

2 § Vid återkallelse av ett bevakningslånetillstånd eller ett godkännande enligt vapenlagen ska en underrättelse om beslutet skickas till uppdragsgivaren.

17 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör

1 § Länsstyrelsen ska utse en eller flera värderingsmän som ska biträda Polismyndigheten vid värdering av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som ska lösas in. Till värderingsman bör den utses som har god kännedom om egendomens marknadsvärde och vapenhandlares pris vid inköp av begagnade skjutvapen.

En värderingsman har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag.

Polismyndigheten bör försöka komma överens med ägaren om till vilket värde egendomen ska lösas in.

2 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har tillfallit staten ska skrotas eller säljas. Innan egendomen skrotas eller säljs ska Nationellt forensiskt centrum vid Polismyndigheten erbjudas att få egendomen. Om egendomen överlämnas till försäljning, ska Statens försvarshistoriska museer först erbjudas att köpa den.

18 kap. Vapenregister

Vapenregistrets innehåll

1 § Det vapenregister som anges i 16 kap. 4 § vapenlagen (2025:00) ska, utöver det som anges där, innehålla uppgifter om

1. skjutvapnets typ, fabrikat, modell, kaliber, tillverkningsnummer och märkning, och

2. deaktivering och skrotning. Tillståndspliktiga vapendelar ska registreras på motsvarande sätt. Även skjutvapen som upphittats eller anmälts stulna eller försvunna ska om möjligt registreras på motsvarande sätt.

Samkörning av vapenregister

2 § Polismyndigheten får samköra vapenregister om det i ett enskilt fall behövs för kontroll av en vapenhandlare eller en vapenmäklare.

Myndigheten får också samköra vapenregister om det behövs för att i ett enskilt fall utreda brott med anknytning till vapen om det för brottet är föreskrivet fängelse i två år eller däröver. Samkörning får även göras för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, om brottsligheten har anknytning till vapen och innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.

3 § Polismyndigheten får även samköra vapenregister om det behövs för uppföljning av ärendehandläggningen eller för att framställa sådan statistik som regeringen, en svensk myndighet som behöver statistiken för att fullgöra sina uppgifter eller en mellanfolklig organisation begär.

4 § Endast särskilt angivna tjänstemän får samköra vapenregister enligt 2 eller 3 §.

Polismyndigheten ska löpande föra en förteckning över de tjänstemän som anges i första stycket.

Tillgången till uppgifter

5 § Följande kategorier av anställda vid Polismyndigheten får ges tillgång till uppgifter i vapenregister som regleras i 16 kap. vapenlagen (2025:00):

1. anställda som handlägger vapenärenden,

2. anställda som arbetar vid myndighetens ledningscentraler, och

3. de särskilt angivna tjänstemän vid myndigheten som avses i 3 kap. 6 § andra stycket lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

Anställda vid Polismyndigheten som upprätthåller allmän ordning och säkerhet, bistår med handräckning eller utreder brott får ges tillgång till uppgift om huruvida någon har tillstånd att inneha vapen.

Elektroniskt utlämnande av uppgifter

6 § Direktåtkomst till vapenregister får inte medges innan Polismyndigheten har försäkrat sig om att den mottagande myndigheten uppfyller de krav som gäller i fråga om behörighet och säkerhet.

Bemyndigande

7 § Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter om vad som krävs i fråga om behörighet och säkerhet för att myndigheten ska kunna medge direktåtkomst till vapenregister för de myndigheter som anges i 16 kap. 13 § vapenlagen (2025:00).

19 kap. Straffbestämmelser

1 § Till böter döms den som bryter mot

a) bestämmelserna rörande vapenhandlare och vapenmäklare i 8 kap. 7–10, 12, eller 15 §,

b) bestämmelserna rörande vapenreparatörer i 9 kap. 6 eller 8 §, eller

c) bestämmelserna om skyldigheten att visa upp tillståndsbevis i 14 kap. 1 §.

Till penningböter döms den som bryter mot

a) bestämmelserna om att ge in tillståndsbevis i 6 kap. 6 § tredje stycket eller 10 kap. 4 § tredje stycket,

b) bestämmelserna om överlåtelseanmälan i 7 kap. 1 §,

c) bestämmelserna om anmälan om uteblivet förvärv i 7 kap. 2 §,

d) bestämmelserna om skyldighet att medföra tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge respektive det europeiska skjutvapenpasset i 10 kap. 10 §,

e) bestämmelserna om skyldighet att lämna låneintyg i 12 kap. 1 och 2 §§,

f) bestämmelserna om anmälningsskyldighet för dödsbo och konkursbo i 13 kap. 1 §,

g) bestämmelserna om skyldighet att kunna visa upp bevis och intyg i 14 kap. 3 och 4 §§, eller

h) bestämmelserna om skyldighet att lämna transportintyg i 15 kap. 5 §.

2 § Den som har ertappats med att medföra skjutvapen utan att kunna visa upp de handlingar som anges i 10 kap. 10 § och 14 kap. 3 § döms inte till ansvar, om

1. personen inom en vecka styrker för Polismyndigheten att han eller hon vid tiden för överträdelsen hade rätt att inneha vapnet, och

2. omständigheterna ger vid handen att överträdelsen berott på ett tillfälligt förbiseende.

Det som sägs i första stycket gäller även den som ertappats med att medföra skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin utan att kunna visa upp den handling som anges i 14 kap. 4 §.

20 kap. Överklagande

1 § Polismyndighetens beslut enligt denna förordning som gäller en fysisk person får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets han eller hon var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet.

I övriga fall överklagas beslut enligt denna förordning till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.

2 § Polismyndighetens eller en domstols beslut enligt denna förordning ska gälla omedelbart, om inte annat beslutas.

21 kap. Avgift er

1 § Polismyndigheten tar ut avgifter för prövning av ansökningar enligt vapenlagen (2025:00) eller enligt denna förordning i de fall som framgår av andra stycket.

För ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 9– 14 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid följande avgiftsklasser tillämpas.

Ärendeslag Avgiftsklass

Tillstånd att inneha skjutvapen (3 kap. 1 §), med den begränsning som anges i 4 §, – första vapnet för vilket tillstånd söks – varje ytterligare vapen

2 1

Tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin (3 kap. 8 §) 1 Tillstånd att skjuta med skjutvapen som innehas för samling (3 kap. 10 §) 1 Lånetillstånd (12 kap. 4 §) 1 Bevakningslånetillstånd (12 kap. 9 §) 1 Tillstånd att förvara skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare hos någon annan (15 kap. 3 §) 1 Tillstånd att förvara skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare på annan plats än i eller i anslutning till bostaden (15 kap. 1 §) 1 Tillstånd till ändring av ett befintligt innehavstillstånd (3 kap. 3 §) 1 Tillstånd till införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare (10 kap. 1 §) 2 Tillstånd till överföring av skjutvapen eller ammunition till ett annat land (11 kap. 1–5 §§) 1 Utfärdande av ett europeiskt skjutvapenpass (6 kap. 9 §) 2 Förnyande av eller införande av ytterligare skjutvapen i ett europeiskt skjutvapenpass 1 Vapenhandlartillstånd (8 kap. 1 §) 5 Vapenmäklartillstånd (8 kap. 4 §) 5 Reparatörstillstånd (9 kap. 1 §) 4

Ändring i ett vapenhandlar-, vapenmäklar- eller reparatörstillstånd 2 Godkännande av vapenföreståndare, föreståndare eller ersättare (5 kap. 3 §, 8 kap. 6 § och 9 kap. 3 §) 2 Godkännande av vapenhanterare eller av person som i vapenhandlares ställe får närvara vid provskjutning (5 kap. 4 § och 8 kap. 6 §) 1 Auktorisation av sammanslutning för målskytte (5 kap. 2 §) 8 Undantag från skyldigheten att märka ett skjutvapen eller en vapendel (15 kap. 8 § vapenlagen [2025:00]) 2 Kontroll av och intyg om deaktivering (22 kap. 5 §) 3

2 § Avgift tas ut för utlämnande av ersättningsbevis enligt 6 kap. 7 §, 10 kap. 4 § och 12 kap. 8 §. I fråga om avgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 20–24 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid avgiftsklass A tillämpas.

3 § För ansökan enligt 3 kap. 9 § tas endast en avgift ut per sökande oavsett hur många vapen ansökan omfattar.

4 § För tillstånd till innehav av tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar, tas en avgift ut endast om det finns behov enligt 4 kap. 15 § 3 att inneha anordningen till följd av tjänst.

22 kap. Särskilda bestämmelser

Anmälan av förkomna skjutvapen

1 § Om ett skjutvapen har förkommit eller stulits ska den som förlorat vapnet så snart som möjligt anmäla förlusten till Polismyndigheten.

Bestämmelser om anmälan av förlust av explosiva varor finns i 10 § förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor.

Andra myndigheters skyldighet att underrätta Polismyndigheten

2 § Har en domstol funnit någon skyldig till brott mot vapenlagen (2025:00) eller denna förordning eller till något annat brott där skjutvapen använts eller har högre rätt avgjort mål vari sådan dom meddelats, ska en kopia av domen eller beslutet samma dag sändas till

Polismyndigheten.

Samma underrättelseskyldighet gäller när en domstol helt eller delvis har avslagit ett yrkande om förverkande enligt vapenlagen.

3 § Bestämmelser om Tullverkets skyldighet att lämna uppgifter till

Polismyndigheten om skjutvapen som förs in i eller ut ur Sverige finns i förordningen (2006:527) om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen.

Polismyndighetens underrättelseskyldighet

4 § Polismyndigheten ska underrätta tillståndshavaren när tre månader återstår av tillståndstiden för ett tidsbegränsat tillstånd. Underrättelsen ska innehålla upplysning om att skjutvapnet inte får innehas sedan tillståndet upphört och att vapnet i sådana fall kan tas i beslag och ansvar för olagligt innehav aktualiseras. I förekommande fall ska underrättelsen också innehålla upplysning om vad som krävs enligt 4 kap. 12 § andra stycket vapenlagen (2025:00) för att tillståndet ska fortsätta att gälla under prövningen av en ansökan om förnyat tillstånd.

Kontrollorganisation för deaktivering

5 § Polismyndigheten ska ansvara för utförandet av de uppgifter som en kontrollorganisation har enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga och de uppgifter som en medlemsstat har enligt artiklarna 3.6 och 4 samma förordning.

Informationsutbyte inom Europeiska unionen

6 § Polismyndigheten ska underrätta behöriga myndigheter inom

Europeiska unionen om avslag på ansökningar om tillstånd att inneha sådana skjutvapen och sådan ammunition som avses i kategori A och B i bilagan till denna förordning, om avslaget grundas på säkerhetsskäl eller sökandens bristande pålitlighet. Detsamma gäller beslut om återkallelse av sådana tillstånd, om återkallelsen grundas på säkerhetsskäl eller tillståndshavarens bristande pålitlighet.

Närmare bestämmelser om utbyte av information finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1423 av den 21 maj 2021 om fastställande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 av de närmare formerna för det systematiska utbytet av information på elektronisk väg om avslag på ansökningar om tillstånd att förvärva eller inneha vissa skjutvapen. När Polismyndigheten lämnar information enligt första stycket ska myndigheten, utöver de uppgifter som framgår av kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1423, lämna uppgift om personens namn.

Anmälan om utlåning eller utförsel i vissa fall

7 § Den som med stöd av bestämmelserna i 9 kap. vapenlagen (2025:00) lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i en stat som har tillträtt den europeiska konventionen av den 28 juni 1978 om kontroll av enskilda personers införskaffande och innehav av skjutvapen (den europeiska vapenkonventionen), ska omedelbart anmäla utlåningen till Polismyndigheten, om inte vapnet ska innehas och användas av låntagaren endast i Sverige.

En sådan anmälan ska också göras av den som avser att för personligt bruk föra ut skjutvapen ur Sverige till en stat som har tillträtt den europeiska vapenkonventionen, om vistelsen i den andra staten ska vara mer än tre månader. Anmälan ska göras före utförseln.

Till den europeiska vapenkonventionen är, förutom Sverige, följande stater anslutna. Azerbajdzjan, Cypern, Danmark med undantag av Färöarna och Grönland, Island, Italien, Luxemburg, Moldavien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Tjeckien och Tyskland.

8 § Föreskrifterna om anmälningsskyldighet i 7 § gäller inte

1. långa skjutvapen med slätborrade pipor, om bara ett skott kan avskjutas från varje pipa utan omladdning,

2. kolsyre-, luft-, fjäder- och harpunvapen,

3. varaktigt obrukbara vapen, som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen, och

4. särskilda anordningar som gör det möjligt att använda annan ammunition till ett skjutvapen än det är avsett för.

9 § Anmälan som avses i 7 § ska göras till Polismyndigheten. Anmälan ska innehålla uppgift om namn och hemort samt nummer på pass eller identitetskort i fråga om den person som ska inneha skjutvapnet. Dessutom ska de uppgifter om vapnet som anges i 3 kap. 1 § lämnas.

Polismyndigheten ska underrätta behörig myndighet i den andra staten.

23 kap. Övriga bemyndiganden

1 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om vilka offentliga eller privata organisationer eller individer som får utföra deaktivering av skjutvapen enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga och de uppgifter som en medlemsstat har enligt artiklarna 3.6 och 4 samma förordning.

2 § Polismyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter för verkställigheten av vapenlagen (2025:00) och denna förordning.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

2. Genom förordningen upphävs vapenförordningen (1996:70).

3. Den som vid förordningens ikraftträdande får inneha ett luft- eller fjädervapen utan tillstånd med stöd av sjätte punkten i övergångsbestämmelserna till vapenförordningen (1996:70) får inneha det utan tillstånd även fortsättningsvis.

4. Den som har sådant bevis som före den 1 januari 1985 har meddelats enligt dåvarande Statens naturvårdsverks anvisningar för prov

för innehav av jaktvapen ska vid tillämpningen av denna förordning anses uppfylla kravet på jägarexamen i 4 kap. 4 §.

5. Den som vid utgången av 1984 hade tillstånd att inneha skjutvapen för jakt behöver inte uppfylla kravet på jägarexamen i 4 kap. 4 §, om han eller hon inom ett år efter det att det tidigare tillståndet upphörde att gälla ansöker om nytt tillstånd att inneha

a) hagelvapen, om det tidigare tillståndet omfattade sådant vapen,

b) kulvapen, om det nya tillståndet avser ett vapen som enligt Naturvårdsverkets föreskrifter är avsett för kulpatroner med samma användningsområde som eller ett mera begränsat användningsområde än det vapen som avsågs med det tidigare tillståndet eller kräver samma utbildning som detta.

6. Bestämmelsen i 4 kap. 14 § tillämpas inte vid förnyelse av tidsbegränsade tillstånd att inneha skjutvapen för prydnads- eller minnesändamål som avser sådana vapen som anges i kategori A, punkterna 6–8 i bilagan till denna förordning och som har registrerats i vapenregistret före den 13 juni 2017.

7. Den som vid förordningens ikraftträdande utan tillstånd innehar ett skjutvapen som anses effektbegränsat enligt 1 kap. 2 § vapenförordningen (1996:70) men inte enligt denna förordning, får inneha vapnet utan tillstånd till utgången av april 2026. Om innehavaren före utgången av april 2026 har gett in en ansökan om tillstånd att inneha vapnet, får han eller hon inneha vapnet utan tillstånd till dess ansökan om tillstånd prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.

8. Bestämmelserna i 4 kap. 17 § om att tillstånd att inneha vissa skjutvapen för samling tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet.

9. I fråga om tillstånd att inneha skjutvapen som ska förvärvas och som getts enligt vapenlagen (1996:67) gäller 3 kap. 5 § vapenförordningen (1996:70) i stället för 7 kap. 2 § denna förordning. 10. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1996:67) eller vapenförordningen (1996:70) tillämpas denna förordning vid prövning efter ikraftträdandet. I fråga om ansökningsavgift gäller dock 16 kap. 1 § vapenförordningen (1996:70) i stället för 21 kap. 1 § denna förordning. 11. I fråga om överklagande gäller äldre föreskrifter, om Polismyndighetens beslut getts före ikraftträdandet.

Bilaga

För tillämpningen av vissa bestämmelser i denna förordning delas skjutvapen och ammunition in i kategorier enligt följande.

Kategori A

1. Explosiva militära missiler och startlavetter.

2. Automatiska skjutvapen.

3. Skjutvapen maskerade som andra föremål.

4. Ammunition med kroppsskyddspenetrerande projektiler, explosions- eller brandprojektiler och projektiler för sådan ammunition.

5. Pistol- och revolverammunition med utvidgande projektiler och projektiler för sådan ammunition, med undantag för de fall då de ska användas till sådana vapen avsedda för jakt eller målskjutning som innehas av personer med rätt att bruka dem.

6. Automatiska skjutvapen som omvandlats till halvautomatiska skjutvapen.

7. Följande halvautomatiska skjutvapen med centralantändning:

a) Korta skjutvapen med vilka fler än 21 patroner kan avfyras utan omladdning, om

i) en laddningsanordning med kapacitet för fler än 20 patroner utgör en del av det skjutvapnet, eller

ii) en löstagbar laddningsanordning med kapacitet för fler än 20 patroner sätts in i det,

b) Långa skjutvapen med vilka fler än 11 patroner kan avfyras utan omladdning, om

i) en laddningsanordning med kapacitet för fler än 10 patroner utgör en del av det skjutvapnet, eller

ii) en löstagbar laddningsanordning med kapacitet för fler än 10 patroner sätts in i det.

8. Halvautomatiska långa skjutvapen, dvs. skjutvapen som ursprungligen är avsedda att avfyras från axeln, vars längd kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad genom en vikbar kolv eller en kolv av teleskopisk typ eller genom en kolv som kan avlägsnas utan användning av verktyg.

9. Varje skjutvapen i denna kategori som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk ammunition, eller till ett salutvapen eller ett akustiskt vapen.

Kategori B

1. Repeterande korta skjutvapen.

2. Korta skjutvapen med enkelskott med centralantändning.

3. Korta vapen med enkelskott med kantantändning, vars totala längd är mindre än 28 cm.

4. Halvautomatiska långa skjutvapen vars laddningsanordning och patronläge tillsammans kan innehålla fler än tre patroner då det rör sig om skjutvapen med kantantändning och fler än tre men mindre än tolv patroner då det rör sig om skjutvapen med centralantändning.

5. Andra halvautomatiska korta skjutvapen än de som är upptagna i kategori A punkt 7 a.

6. Halvautomatiska långa skjutvapen som är upptagna i kategori A punkt 7 b vars laddningsanordning och patronläge tillsammans inte kan innehålla fler än tre patroner och där laddningsanordningen kan tas bort eller det inte är uteslutet att vapnet med hjälp av vanliga verktyg kan omändras på sådant sätt att laddningsanordning och patronläge tillsammans kan innehålla fler än tre patroner.

7. Repeterande och halvautomatiska långa skjutvapen med slätborrade lopp som inte överstiger 60 cm längd.

8. Varje skjutvapen i denna kategori som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk ammunition, eller till ett salutvapen eller ett akustiskt vapen.

9. Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen med automatisk mekanism andra än de som är upptagna i kategori A punkt 6, 7 eller 8.

Kategori C

1. Repeterande långa skjutvapen andra än de som är upptagna i kategori B punkt 7.

2. Långa skjutvapen med räfflade lopp för enkelskott.

3. Halvautomatiska långa skjutvapen andra än de som är upptagna i kategori A eller B.

4. Korta vapen för enkelskott med kantantändning vars totala längd inte är mindre än 28 cm.

5. Varje skjutvapen i denna kategori som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk ammunition, eller till ett salutvapen eller ett akustiskt vapen.

6. Skjutvapen i kategori A eller B eller den här kategorin som har deaktiverats i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2015/2403.

7. Enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp som släppts ut på marknaden den 14 september 2018 eller senare.

Undantag

Ovan angivna kategorier ska inte omfatta föremål som stämmer med beskrivningen i dessa men som

a) är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt eller harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk, förutsatt att de bara kan användas i ett sådant syfte, eller

b) betraktas som antika vapen, om dessa inte har inkluderats i de föregående kategorierna.

Definitioner

I denna bilaga avses med

a) Korta vapen: ett skjutvapen med en pipa som inte överstiger 30 cm eller vars totala längd inte överstiger 60 cm.

b) Långa vapen: alla skjutvapen som inte är korta vapen.

c) Automatvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt varje gång ett skott avfyras och som kan avfyra mer än ett skott med ett tryck på avtryckaren.

d) Halvautomatiskt skjutvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt varje gång ett skott avfyras och som bara kan avfyra ett skott med ett tryck på avtryckaren.

e) Repeterande skjutvapen: ett skjutvapen som efter att ett skott har avfyrats är avsett att laddas om från ett magasin eller cylinder med hjälp av ett manuellt tillvägagångssätt.

f) Skjutvapen för enkelskott: ett skjutvapen utan magasin som laddas för varje skott genom att man manuellt sätter in ett skott i patronläget eller i ett laddningsutrymme där pipan bryts.

g) Ammunition med kroppsskyddspenetrerande kulor: ammunition för militärt bruk där kulan är försedd med mantel och har en massiv hård kärna.

h) Ammunition med explosiva projektiler: ammunition för militärt bruk där projektilen innehåller en laddning som exploderar när den stöter emot något.

i) Ammunition med brandprojektiler: ammunition för militärt bruk där projektilen innehåller en kemisk blandning som börjar brinna vid kontakt med luften eller vid anslaget.

1.3. Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen (2025:00)

Härigenom föreskrivs i fråga om vapenförordningen (2025:00)

dels att rubriken före 6 kap. 3 § ska utgå,

dels att 6 kap. 1, 3–6 och 11 §§ och 21 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt förslag i 1.2 Föreslagen lydelse

6 kap.

1 §

Polismyndigheten ska utfärda bevis över tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin och, om tillståndet avser innehav av vapen, en dubblett av beviset.

När någon fått tillstånd att inneha skjutvapen ska Polismyndigheten ge tillståndshavaren tillgång till ett elektroniskt tillståndsbevis. Beviset ska innehålla en sammanställning av följande uppgifter i vapenregistren.

1. De uppgifter om tillståndshavaren och om vapnet som anges i 3 kap. 1 §.

2. Uppgift om för vilket ändamål tillståndshavaren får inneha vapnet.

3. Uppgift om tidsbegränsning eller villkor som har meddelats med stöd av vapenlagen (2025:00) .

Om tillståndet avser innehav av ett skjutvapen som ska förvärvas ska Polismyndigheten utfärda ett bevis om förvärvstillstånd som ersätts med ett tillståndsbevis enligt första stycket när förvärvet har skett.

Om tillståndet avser stommar eller lådor till skjutvapen ska det av det elektroniska tillståndsbeviset även framgå uppgift om för vilken typ av komplett skjutvapen som vapendelen är avsedd.

3 §

Bevis om tillstånd att inneha skjutvapen ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren och om vapnet som anges i 3 kap. 1 och 6 §§ samt om tidsbegränsning eller

När någon fått tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska Polismyndigheten ge tillståndshavaren tillgång till ett elektroniskt till-

villkor som har meddelats med stöd av vapenlagen (2025:00) . Om tillståndet avser stommar eller lådor till skjutvapen ska även uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som vapendelen är avsedd för framgå.

ståndsbevis. Beviset ska innehålla en sammanställning av följande uppgifter i vapenregistren.

1. De uppgifter om tillståndshavaren som anges i 3 kap. 8 §.

2. Uppgift om för vilket ändamål tillståndshavaren får inneha egendomen.

3. Det slag och den mängd egendom som tillståndet avser.

Beviset ska vidare innehålla uppgift om för vilket ändamål ägaren är berättigad att inneha vapnet.

Polismyndigheten meddelar närmare föreskrifter om tillhandahållandet av det elektroniska tillståndsbeviset.

4 §

Bevis om tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin ska innehålla de uppgifter om tillståndshavaren som anges i 3 kap. 8 § och uppgift om för vilket ändamål egendomen får innehas. I beviset ska det slag och den mängd egendom som tillståndet avser anges.

Efter ansökan från tillståndshavaren får Polismyndigheten ersätta ett fysiskt tillståndsbevis med ett elektroniskt tillståndsbevis. Det fysiska tillståndsbeviset ska bifogas ansökan, om det finns i behåll.

5 §

Om ett bevis om tillstånd att inneha skjutvapen innehåller villkor om hur vapnet ska förvaras eller att vapnet ska göras varaktigt obrukbart, får beviset inte lämnas till sökanden förrän sökanden visar att han eller hon uppfyller villkoren.

Om ett beslut om tillstånd att inneha skjutvapen innehåller villkor om hur vapnet ska förvaras eller att vapnet ska göras varaktigt obrukbart, får tillståndsbeviset inte

göras tillgängligt för sökanden förr-

än sökanden visar att han eller hon uppfyller villkoren.

6 §

Har ett tillståndsbevis förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan

Har ett fysiskt tillståndsbevis förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen

användas, får ett nytt bevis (ersättningsbevis) utfärdas efter ansökan.

kan användas, får tillståndshava-

ren i stället efter ansökan ges tillgång till ett elektroniskt tillståndsbevis.

Om beviset inte finns i behåll ska ansökan innehålla en förklaring på heder och samvete om förlusten av beviset. I annat fall ska det ges in tillsammans med ansökan.

Kommer beviset senare till rätta ska det genast överlämnas till Polismyndigheten.

En ansökan om ersättningsbevis ska innehålla uppgift om sökandens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist eller säte. Om beviset avser ett skjutvapen ska ansökan även innehålla

1. vapnets typ, fabrikat, modell och kaliber,

2. vapnets tillverkningsnummer, eller om vapnet saknar uppgift om tillverkningsnummer, annan uppgift som tillåter identifiering, och

3. i förekommande fall, vapnets märkning.

10 §

Polismyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om det europeiska skjutvapenpasset.

Polismyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om

1. det europeiska skjutvapen-

passet, och

2. tillhandahållandet av det elektroniska tillståndsbeviset.

21 kap.

2 §

Avgift tas ut för utlämnande av ersättningsbevis enligt 6 kap.

7 §, 10 kap. 4 § och 12 kap. 8 §.

I fråga om avgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 20–24 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid avgiftsklass A tillämpas.

Avgift tas ut för ersättande av

ett fysiskt tillståndsbevis enligt

6 kap. 4 § och utlämnande av ersätt-

ningsbevis enligt 10 kap. 4 § och

12 kap. 8 §. I fråga om avgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 20–24 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid avgiftsklass A tillämpas.

Denna förordning träder i kraft den xx.

1.4. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 18 b § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap.

18 b §1

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får även användas i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brott som avses i andra stycket, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får användas vid en förundersökning om

1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,

2. grovt dataintrång enligt 4 kap. 9 c § andra stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

3. våldtäkt eller våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 1 § första stycket eller 4 § första eller andra stycket brottsbalken,

4. grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § brottsbalken, om gärningen har begåtts med hjälp av elektronisk kommunikation och det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

5. utpressning enligt 9 kap. 4 § första stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

6. grov utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,

7. allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage enligt 13 kap. 3 § första stycket eller 5 §brottsbalken,

8. krigsanstiftan eller grovt utlandsspioneri enligt 19 kap. 2 eller 6 b § brottsbalken,

9. grovt narkotikabrott enligt 3 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64),

10. grovt vapenbrott enligt

9 kap. 1 a § första stycket vapen-

lagen (1996:67),

10. grovt vapenbrott enligt

18 kap. 2 § första stycket vapen-

lagen (2025:00),

1 Senaste lydelse 2023:534.

11. grov narkotikasmuggling, grov vapensmuggling eller grov smuggling av explosiv vara enligt 6 § tredje stycket, 6 a § tredje stycket eller 6 b § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

12. grovt brott enligt 29 a § första stycket lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor,

13. grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt brott, enligt 5 § eller 7 § andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

14. terroristbrott enligt 4 § terroristbrottslagen (2022:666), 15. ett brott som avses i 18 a § andra stycket 3, 4, 7, 8, 10, 13, 14, 17 eller 18,

16. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 1, 3, 6–12, 14 eller 15, om en sådan gärning är belagd med straff,

17. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 2, 4, 5 eller 13, om en sådan gärning är belagd med straff och det kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i ett år,

18 ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år, eller

19. flera brott, om

a) det kan antas att samtliga brott har begåtts av en och samma person,

b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde överstiger fängelse i fyra år,

c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller systematiskt, och

d) det för vart och ett av brotten inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader eller det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, om en sådan gärning är belagd med straff.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får endast avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som

1. det finns särskild anledning att anta att gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten under den tid som tillståndet avser har använt eller kommer att använda, eller

2. det finns synnerlig anledning att anta att gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

2. I fråga om brott före den 1 januari 2026 gäller 27 kap. 18 b § andra stycket tionde punkten i sin äldre lydelse.

1.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

I fråga om vapen och andra föremål som vapenlagen (1996:67) är tillämplig på gäller föreskrifterna där i stället för denna lag.

I fråga om vapen och andra föremål som vapenlagen (2025:00) är tillämplig på gäller föreskrifterna där i stället för denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 1996:69.

1.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 1 b, 3, 4 och 6 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 b §1

I 2 a kap.vapenlagen (1996:67) finns bestämmelser om märkning av vapen och vapendelar vid tillverkning och införsel samt om märkning av förpackning med ammunition vid tillverkning.

I 15 kap.vapenlagen (2025:00) finns bestämmelser om märkning av vapen och vapendelar vid tillverkning och införsel samt om märkning av förpackning med ammunition vid tillverkning.

3 §2

Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav för

1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som avses i

4 kap. 1 §vapenlagen (1996:67),

1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som avses i

11 kap. 1 §vapenlagen (2025:00),

2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget bruk,

3. årlig tillverkning för medicinska eller farmaceutiska ändamål eller för forskningsändamål av högst 100 gram kemiska produkter som klassificeras som krigsmateriel. 4 §3

Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel samt verksamhet som avser tillhandahållande av tekniskt bistånd till någon i utlandet får inte bedrivas här i landet utan tillstånd.

1 Senaste lydelse 2011:469. 2 Senaste lydelse 2018:135. 3 Senaste lydelse 2023:371.

Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet utan tillstånd.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt första och andra styckena i fråga om sådan handel med skjutvapen eller yrkesmässig förmedling av skjutvapen eller ammunition som regleras i vapenlagen (1996:67) eller sådan hantering av ammunition eller annan explosiv vara som regleras i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt första och andra styckena i fråga om

1. sådan handel med skjut-

vapen, ljuddämpare eller vapen-

magasin eller yrkesmässig förmed-

ling av skjutvapen eller ammunition som regleras i vapenlagen (2025:00), eller

2. sådan hantering av ammu-

nition eller annan explosiv vara som regleras i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

6 §4

Krigsmateriel får inte föras ut ur landet och tekniskt bistånd får inte lämnas till någon utanför landet utan tillstånd, om inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om programvara och tekniskt bistånd likställs med utförsel en överföring till utlandet genom telekommunikation eller på annat liknande sätt.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd enligt första stycket, när det gäller utförsel av krigsmateriel ur landet eller lämnande av tekniskt bistånd utanför landet till ett annat land inom EES

1. om det är fråga om transitering,

2. om den som för ut krigsmaterielen ur landet eller lämnar det tekniska biståndet utanför landet eller mottagaren är en del av ett statligt organ eller en del av försvarsmakten,

3. om det är fråga om leveranser som Europeiska unionen, Nato, Internationella atomenergiorganet (IAEA) eller andra mellanstatliga organisationer gör i syfte att fullgöra sina uppdrag,

4 Senaste lydelse 2011:849.

4. om utförseln eller lämnandet är nödvändigt för att genomföra ett samverkande program för krigsmateriel och tekniskt bistånd mellan EES-länder,

5. om utförseln eller lämnandet är kopplat till humanitär hjälp vid en katastrof eller som gåva i en nödsituation, och

6. om utförseln eller lämnandet är nödvändigt för eller efter reparation, underhåll, utställning eller demonstration.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av

1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt, tävling eller övning utom riket,

1. skjutvapen, och tillhörande ammunition och ljuddämpare för enskild persons räkning samt skjutvapen och därtill hörande ammunition och ljuddämpare för användning vid jakt, tävling eller övning utom riket,

2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,

2. skjutvapen och ljuddämpare för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,

3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,

3. skjutvapen och ljuddämpare som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,

4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i

2 kap. 13 § bvapenlagen (1996:67)

4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition och ljuddämpare som har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. 4 eller

5 §§vapenlagen (2025:00).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3, 11 och 12 §§ lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Lagen är tillämplig endast på följande varor:

1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och produkter som avses i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,

2. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),

3. skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som avses i vapenlagen (1996:67) samt sådana vapen och andra föremål som anges i 1 kap. 3 § samma lag,

3. skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som avses i vapenlagen (2025:00) samt sådana vapen och andra föremål som anges i 1 kap. 4 § samma lag,

4. injektionssprutor och kanyler,

5. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

6. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och liknande,

7. kulturföremål som avses i 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950),

8. hundar och katter för annat ändamål än handel,

9. spritdrycker, vin, starköl och andra jästa alkoholdrycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt alkohollagen (2010:1622), tobaksvaror och elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare vid kontroll av åldersgränsen i 5 kap. 19 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter samt tobaksfria nikotinprodukter vid kontroll av åldersgränsen i 21 § lagen (2022:1257) om tobaksfria nikotinprodukter,

10. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,

1 Senaste lydelse 2022:1259.

11. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medföljande dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda,

12. barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi,

13. varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,

14. varor som ska beskattas enligt lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter,

15. sprängämnesprekursorer enligt artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1148 av den 20 juni 2019 om saluföring och användning av sprängämnesprekursorer, om ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 och om upphävande av förordning (EU) nr 98/2013, i den ursprungliga lydelsen och 3 § lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer,

16. explosiva varor som avses i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

11 §2

En chefstjänsteman som förordnats för uppgiften av chefen för Tullverket får, när det gäller en försändelse som kommer från ett annat EU-land, besluta att en postförsändelse eller en motsvarande försändelse som förmedlas av ett kurirföretag ska hållas kvar av befordringsföretaget, om

1. det finns anledning att anta att försändelsen innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

a) narkotika,

b) skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

b) skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

c) sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen, eller

c) sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 § vapenlagen, eller

2. det är nödvändigt för att beslag ska kunna ske.

2 Senaste lydelse 2021:44.

Ett beslut om kvarhållande ska gälla en viss tid, högst en månad, från den dag då beslutet delgavs befordringsföretaget. Beslutet får verkställas omedelbart, men ska snarast prövas av chefen för Tullverket eller chefen för Tullverkets rättsavdelning.

Befordringsföretaget är skyldigt att på begäran av Tullverket till verket överlämna en försändelse som hållits kvar enligt första stycket.

12 §3

Polismyndigheten och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontrollverksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 5–7 och 13 §§ om Tullverket och en tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också Polismyndigheten och en polisman samt Kustbevakningen och en kustbevakningstjänsteman.

Ett befordringsföretag är skyldigt att till Tullverket anmäla om det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en försändelse innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

1. narkotika,

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen, eller

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 § vapenlagen, eller

4. sådana explosiva varor som avses i 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Befordringsföretaget är skyldigt att på begäran av Tullverket överlämna försändelsen till verket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

3 Senaste lydelse 2021:44.

1.8. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

6 §1

Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna lag,

Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag,

1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av behörig svensk myndighet,

2. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet, och

3. kontakta Tullverket och rapportera vilka åtgärder som vidtagits och de omständigheter som förelegat.

Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska tjänstemän inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får användas endast i nödvärnssituationer.

Av 11 kap. 1 § fvapenlagen

(1996:67) framgår att undantag

kan göras från lagens bestämmelse i fråga om rätt för utländska tjänstemän att medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.

Av 20 kap. 2 §vapenlagen (2025:00) framgår att undantag kan göras från lagens bestämmelse i fråga om rätt för utländska tjänstemän att medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 2000:1219.

1.9. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 12 och 27 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Har det i lag eller annan författning föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud mot eller villkor för att föra in eller ut en vara, gäller i stället bestämmelserna i den författningen om inget annat är föreskrivet.

I 19–22, 25 a–27, 29 a och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt någon av de författningar som nämns i tredje stycket. Befogenheterna gäller även vid sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64), vapenlagen (1996:67) och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som avses i 12 § tredje stycket samt vid sådana terroristbrott enligt 4 § terroristbrottslagen (2022:666) som begås genom smuggling, grov smuggling, vapensmuggling, grov vapensmuggling, synnerligen grov vapensmuggling, smuggling av explosiv vara, grov smuggling av explosiv vara eller synnerligen grov smuggling av explosiv vara eller

I 19–22, 25 a–27, 29 a och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt någon av de författningar som nämns i tredje stycket. Befogenheterna gäller även vid sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64), vapenlagen (2025:00) och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som avses i 12 § tredje stycket samt vid sådana terroristbrott enligt 4 § terroristbrottslagen (2022:666) som begås genom smuggling, grov smuggling, vapensmuggling, grov vapensmuggling, synnerligen grov vapensmuggling, smuggling av explosiv vara, grov smuggling av explosiv vara eller synnerligen grov smuggling av explosiv vara eller

1 Senaste lydelse 2022:1777.

försök till sådana brott. Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller besluta om förverkande gäller dock inte vid brott enligt narkotikastrafflagen, vapenlagen, lagen om brandfarliga och explosiva varor eller terroristbrottslagen.

försök till sådana brott. Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller besluta om förverkande gäller dock inte vid brott enligt narkotikastrafflagen, vapenlagen, lagen om brandfarliga och explosiva varor eller terroristbrottslagen.

De författningar som avses i andra stycket är lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter, lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, tullagen (2016:253) samt lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.

Bestämmelserna i 19–22, 25 a–26 a §§ samt 27 § första och tredje styckena, när det gäller kroppsvisitation, och bestämmelserna i 32 § gäller också vid brott som avses i 2–4 §§skattebrottslagen (1971:69), om brottet rör underlåtenhet att lämna deklaration enligt 26 kap. 37 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244).

2 §2

Vid tillämpning av denna lag ska en vara anses ha förts in till eller ut från landet när den har förts över gränsen för svenskt territorium.

I denna lag förstås med

1. narkotika: sådana varor som anges i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64),

2. vapen: sådana skjutvapen som avses i vapenlagen(1996:67) samt sådana vapen och andra föremål som anges i 1 kap. 3 §vapenlagen,

2. vapen: sådana skjutvapen som avses i vapenlagen(2025:00) samt sådana vapen och andra föremål som anges i 1 kap. 4 §vapenlagen,

3. explosiva varor: sådana varor som anges i 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, och

4. tullbehandling: vad som föreskrivs i tullagstiftningen om att en vara ska läggas upp på en anläggning för tillfällig lagring, hänföras till

2 Senaste lydelse 2020:901.

ett tullförfarande eller återexporteras eller åtgärder enligt 3 kap. 1 § tullagen (2016:253), då varan förs in till eller ut från landet.

12 §3

Den som uppsåtligen emballerar, transporterar, förvarar, döljer, bearbetar, förvärvar, överlåter eller ingår avtal om upplåtelse av panträtt i en vara som varit föremål för brott enligt 3–11 §§, döms för olovlig befattning med smuggelgods till böter eller fängelse i högst två år. Gärningen ska inte medföra ansvar, om den är ringa med hänsyn till befattningen, omständigheterna kring denna, egendomens beskaffenhet och värde samt övriga omständigheter.

Om gärningsmannen inte inser men har skälig anledning att anta att varan varit föremål för brott, döms till böter. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

Ansvar enligt första eller andra stycket ska inte dömas ut, om gärningen är belagd med straff i

– 1 § första stycket 1, 3 eller 4 narkotikastrafflagen (1968:64) eller i 2 eller 3 a § narkotikastrafflagen jämförd med dessa bestämmelser,

– 9 kap. 1 eller 1 a § vapenlagen (1996:67), eller

– 18 kap. 1 eller 2 § vapenlagen (2025:00), eller

– 29 § andra stycket 2 eller 29 a § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

27 §4

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman att

1. enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken, och

2. enligt 28 kap. 13 a § rättegångsbalken

a) hålla kvar den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas, och

b) ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras.

Om det finns anledning att anta att en person, som i omedel-

Om det finns anledning att anta att en person, som i omedel-

3 Senaste lydelse 2020:901. 4 Senaste lydelse 2021:761.

bart samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna invid Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en flygplats eller något annat område som har direkt förbindelse med utlandet, har med sig egendom som kan tas i beslag på grund av brott enligt denna lag eller sådana brott mot narkotikastrafflagen (1968:64), vapenlagen (1996:67) eller lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som avses i 12 § tredje stycket, får kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller urinprovstagning utföras på honom eller henne. På den som är under femton år får ytlig kroppsbesiktning utföras endast om det finns särskilda skäl. Ingen får hållas kvar för urinprovstagning. Åtgärder enligt detta stycke får beslutas av en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen. En sådan tjänsteman får besluta om åtgärden utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken.

bart samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna invid Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en flygplats eller något annat område som har direkt förbindelse med utlandet, har med sig egendom som kan tas i beslag på grund av brott enligt denna lag eller sådana brott mot narkotikastrafflagen (1968:64), vapenlagen (2025:00) eller lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som avses i 12 § tredje stycket, får kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller urinprovstagning utföras på honom eller henne. På den som är under femton år får ytlig kroppsbesiktning utföras endast om det finns särskilda skäl. Ingen får hållas kvar för urinprovstagning. Åtgärder enligt detta stycke får beslutas av en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen. En sådan tjänsteman får besluta om åtgärden utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som ingriper mot någon med stöd av denna lag får i anslutning till ingripandet i den utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl

1. ta hand om vapen eller andra farliga föremål medan ingripandet pågår, och

2. kroppsvisitera personen för att sådana föremål ska kunna tas om hand.

En tjänsteman vid Tullverket som griper någon med stöd av denna lag får i anslutning till gripandet i den utsträckning som är nödvändig även kroppsvisitera personen för att fastställa hans eller hennes identitet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

2. I fråga om brott före den 1 januari 2026 gäller 1 § andra stycket, 12 § tredje stycket andra punkten och 27 § andra stycket i sin äldre lydelse.

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §1

Ett tillstånd till sådana tvångsmedel som avses i 1 § första stycket får också beviljas om

1. det med hänsyn till omständigheterna finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas brottslig verksamhet som innefattar

a) mord, människorov, allmänfarlig ödeläggelse eller grov allmänfarlig ödeläggelse enligt 3 kap. 1 §, 4 kap. 1 § första stycket eller 13 kap. 3 § första eller tredje stycket brottsbalken,

b) grovt narkotikabrott eller synnerligen grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64),

c) grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott enligt

9 kap. 1 a §vapenlagen (1996:67),

c) grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott enligt

18 kap. 2 §vapenlagen (2025:00),

d) grov narkotikasmuggling, synnerligen grov narkotikasmuggling, grov vapensmuggling, synnerligen grov vapensmuggling, grov smuggling av explosiv vara eller synnerligen grov smuggling av explosiv vara enligt 6 § tredje eller fjärde stycket, 6 a § tredje eller fjärde stycket eller 6 b § tredje eller fjärde stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling, eller

e) grovt brott eller synnerligen grovt brott enligt 29 a § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, och

2. det kan befaras att en person som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen medvetet kommer att främja denna verksamhet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

2. I fråga om brott före den 1 januari 2026 gäller 1 a § 1 c i sin äldre lydelse.

1 Senaste lydelse 2023:537.

1.11. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 18 kap.16 och 16 a §§ och 35 kap. 23 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.

16 §1

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till vapenregister enligt vapenlagen (1996:67), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning.

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till vapenregister enligt vapenlagen (2025:00), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning.

Sekretess gäller, under motsvarande förutsättning som anges i första stycket, hos

1. Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jaktkortsregistret, och

2. Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jägarexamensregistret. Sekretessen enligt första stycket gäller inte för uppgift i vapenregister om namn och adress för den som har tillstånd att driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition eller ta emot skjutvapen för översyn eller reparation eller för uppgifter i registret över auktoriserade sammanslutningar för jakt- eller målskytte. Sekretess gäller inte heller för uppgift i vapenregister om vilka typer av vapen som omfattas av ett tillstånd att driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition eller att ta emot skjutvapen för översyn eller reparation.

1 Senaste lydelse 2023:373.

16 a §2

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift i ärende enligt vapenlagen (1996:67), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning.

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift i ärende enligt vapenlagen (2025:00), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning.

35 kap.

23 §3

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i ärende enligt vapenlagen (1996:67), om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i ärende enligt vapenlagen (2025:00), om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande uppgifter som hänför sig till vapenregister enligt vapenlagen (1996:67).

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden enligt den upphävda vapenlagen (1996:679)

2 Senaste lydelse 2023:373. 3 Senaste lydelse 2014:633.

1.12. Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 23 § skollagen (2010:800) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

23 §1

Ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § ska återlämnas till eleven senast vid den tidpunkt skoldagen är slut för eleven. Om eleven vid upprepade tillfällen tagit med sig föremål som omfattas av 22 § eller om det med hänsyn till föremålets beskaffenhet finns särskild anledning att inte återlämna det, behöver dock inte föremålet lämnas tillbaka förrän elevens vårdnadshavare har informerats om omhändertagandet. Ett omhändertagande får inte bestå längre än till och med fjärde dagen efter verkställandet av omhändertagandet.

Om ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § kan antas bli förverkat enligt 36 kap.2 och 3 §§brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

9 kap. 5 §vapenlagen (1996:67)

eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska rektorn eller den som rektorn har bestämt skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Om ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § kan antas bli förverkat enligt 36 kap.2 och 3 §§brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

18 kap. 12 §vapenlagen (2025:00)

eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska rektorn eller den som rektorn har bestämt skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

1 Senaste lydelse 2022:940.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

2. I fråga om omhändertaganden som skett före den 1 januari 2026 gäller 5 kap. 23 § andra stycket i sin äldre lydelse.

1.13. Förslag till lag om ändring i postlagen (2010:1045)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § postlagen (2010:1045) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §1

Den som bedriver postverksamhet ska trots 1 § bistå Tullverket vid kontroll av en postförsändelse enligt tullagen (2016:253) eller lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Detta gäller dock endast vid misstanke om att postförsändelsen innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

1. narkotika,

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen, eller

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 § vapenlagen, eller

4. sådana explosiva varor som avses i 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 2022:1493.

1.14. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:283) om bevakning ombord på svenskt fartyg

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2013:283) om bevakning ombord på svenskt fartyg ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag gäller för bevakning med beväpnad säkerhetspersonal ombord på svenskt fartyg i syfte att skydda fartyget, besättningen, passagerarna och lasten mot angrepp av utomstående personer. Lagen gäller i fråga om fartyg som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar och som befinner sig utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

I fråga om bevakning och innehav av skjutvapen och ammunition som kräver tillstånd enligt denna lag, tillämpas inte lagen (1974:191) om bevakningsföretag eller vapenlagen (1996:67).

I fråga om bevakning och innehav av skjutvapen och ammunition som kräver tillstånd enligt denna lag, tillämpas inte lagen (1974:191) om bevakningsföretag eller vapenlagen (2025:00).

Med skjutvapen och ammunition avses i denna lag detsamma som i 1 kap. 2 och 5 §§vapenlagen.

Med skjutvapen och ammunition avses i denna lag detsamma som i 1 kap. 3 och 6 §§vapenlagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 2013:283.

1.15. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:341) om beslut i särskilda regeringsärenden

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2014:341) om beslut i särskilda regeringsärenden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Beslut enligt denna lag får fattas i frågor om

1. Försvarsmaktens krigsorganisering och mobilisering,

2. totalförsvarspliktigas inkallelse och tjänstgöring i Försvarsmakten,

3. utbildning i utlandet enligt lagen (1994:588) om utbildning inom ramen för internationellt militärt samarbete,

4. svenska örlogsbesök i utlandet och flygningar till utlandet med svenska militära luftfartyg,

5. tillträde till svenskt territorium för utländska statsfartyg, statsluftfartyg och militära fordon samt uppehåll på svenskt territorium för utländska statsfartyg, och

6. övningar av en främmande stats militära styrka på svenskt territorium samt undantag från vapenlagen (1996:67) enligt

11 kap. 3 § vapenlagen.

6. övningar av en främmande stats militära styrka på svenskt territorium samt undantag från vapenlagen (2025:00) enligt

20 kap. 3 § vapenlagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 2016:648.

1.16. Förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253)

Härigenom föreskrivs att 4 kap.18 och 22 §§tullagen (2016:253) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

18 §1

Ett befordringsföretag ska anmäla till Tullverket, om det i företagets verksamhet uppkommer en misstanke om att en försändelse innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

1. narkotika,

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen, eller

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 § vapenlagen, eller

4. sådana explosiva varor som avses i 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Försändelsen ska överlämnas till Tullverket om verket begär det. Befordringsföretaget ska också på annat sätt medverka i kontrollverksamhet enligt tullagstiftningen i fråga om varor som befordras med post, på järnväg eller med luftfartyg.

För befordringsföretaget gäller inte 2 och 9–17 §§.

22 §2

En chefstjänsteman som förordnats för uppgiften av chefen för Tullverket får, när det gäller en försändelse som kommer från tredjeland, besluta att en postförsändelse eller en motsvarande försändelse som förmedlas av ett kurirföretag ska hållas kvar av befordringsföretaget, om

1. det finns anledning att anta att försändelsen innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

1 Senaste lydelse 2021:45. 2 Senaste lydelse 2021:45.

a) narkotika,

b) skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

b) skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

c) sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen, eller

c) sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 § vapenlagen, eller

d) sådana explosiva varor som avses i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, och

2. det är nödvändigt för att beslag ska kunna ske. Ett beslut om kvarhållande ska gälla en viss tid, högst en månad, från den dag då beslutet delgavs befordringsföretaget. Beslutet får verkställas omedelbart, men ska snarast prövas av chefen för Tullverket eller chefen för Tullverkets rättsavdelning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1.17. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli förverkad enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 9 kap. 5 §vapenlagen (1996:67) eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Beslutet att omhänderta egendomen får bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli förverkad enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 18 kap. 13 §vapenlagen (2025:00) eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Beslutet att omhänderta egendomen får bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

2. I fråga om omhändertaganden som skett före den 1 januari 2026 gäller 4 § i sin äldre lydelse.

1 Senaste lydelse 2018:649.

1.18. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt

1. vapenlagen (1996:67), 1. vapenlagen (2025:00),

2. lagen (1998:620) om belastningsregister,

3. lagen (1998:621) om misstankeregister,

4. lagen (2006:444) om passagerarregister,

5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas,

6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna,

7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006,

8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/ RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller

9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 2021:1192.

1.19. Förslag till lag om ändring i kustbevakningslagen (2019:32)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § kustbevakningslagen (2019:32) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §1

Kustbevakningens direkta brottsbekämpning omfattar brott som rör

1. skyddslagstiftning i

a) lagen (2004:487) om sjöfartsskydd,

b) skyddslagen (2010:305), och

c) lagen (2016:319) om skydd för geografisk information,

2. sjötrafik och sjösäkerhet i

a) lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,

b) lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled,

c) mönstringslagen (1983:929),

d) sjölagen (1994:1009),

e) lagen (1994:1776) om skatt på energi,

f) lagen (1998:958) om vilotid för sjömän,

g) fartygssäkerhetslagen (2003:364),

h) lagen (2006:263) om transport av farligt gods,

i) barlastvattenlagen (2009:1165), och

j) lagen (2021:626) om förarbevis för vattenskoter,

3. vattenförorening och miljö i

a) 10 kap. 1 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, och

b) 29 kap. 1 § första stycket 1 miljöbalken i fråga om utsläpp från fritidsfartyg, samt 29 kap. 2–2 b §§, 4 § första stycket 1 j i fråga om otillåten hantering av ammunition som innehåller bly, 4 a § och 8 § första stycket 12 och 13 samma balk,

4. överträdelser av fiske- och jaktlagstiftning i

a) jaktlagen (1987:259),

1 Senaste lydelse 2021:627).

b) fiskelagen (1993:787),

c) lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, och

d) vapenlagen (1996:67), d) vapenlagen (2025:00),

5. fornminnen och vrak i

a) 2 kap. kulturmiljölagen (1988:950), och

b) lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia, och

6. Sveriges maritima zoner i

a) lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, och

b) lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. Brott som har begåtts i Sveriges maritima zoner omfattas alltid av den direkta brottsbekämpningen.

Regeringen får meddela föreskrifter om att ytterligare brott med endast böter i straffskalan ska ingå i den direkta brottsbekämpningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

1.20. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:244) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område i stället för lydelsen enligt lagen (2022:244) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2022:244 Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt

1. vapenlagen (1996:67), 1. vapenlagen (2025:00),

2. lagen (1998:620) om belastningsregister,

3. lagen (1998:621) om misstankeregister,

4. lagen (2006:444) om passagerarregister,

5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas,

6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna,

7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006,

8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/ RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU,

9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller

1 Senaste lydelse 2022:244.

10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

1.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område i stället för lydelsen enligt lagen (2023:339) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2023:339 Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt

1. vapenlagen (1996:67), 1. vapenlagen (1996:67),

2. lagen (1998:620) om belastningsregister,

3. lagen (1998:621) om misstankeregister,

4. lagen (2006:444) om passagerarregister,

5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas,

6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna,

7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006,

8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/ RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU,

9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen,

1 Senaste lydelse 2023:339.

10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

1.22. Förslag till förordning om ändring i utsökningsförordningen (1981:981)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 24 § utsökningsförordningen (1981:981) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

24 §1

Kronofogdemyndigheten ska genast underrätta Polismyndigheten när ett skjutvapen har utmätts. Underrättelseskyldigheten gäller inte vapen som enligt 1 kap.

2 § vapenförordningen (1996:70)

ska anses ha en begränsad effekt.

Kronofogdemyndigheten ska genast underrätta Polismyndigheten när ett skjutvapen har utmätts. Underrättelseskyldigheten gäller inte vapen som enligt 1 kap.

6 och 7 §§ vapenförordningen

(2025:00) ska anses ha en begränsad effekt.

Underrättelsen ska innehålla uppgift om fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer för varje vapen och om art och mängd av tillhörande ammunition. Är det fråga om vapen som saknar uppgift om tillverkningsnummer ska någon annan uppgift som möjliggör identifiering lämnas. Underrättelsen ska också innehålla uppgift om var och hur vapnet förvaras.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

2. I fråga om skjutvapen som har utmätts före den 1 januari 2026 gäller 6 kap. 24 § i sin äldre lydelse.

1 Senaste lydelse 2014:1194.

1.23. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål

Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

I fråga om föremål som omfattas av denna förordning ska det som föreskrivs om skjutvapen i följande paragrafer i vapenlagen (1996:67) gälla i tillämpliga delar:

– 1 kap. 8 §, – 1 a kap. 7 §, – 2 kap. 11 §, 12 § andra meningen, 14 och 15 §§,

– 10 kap. 1 och 2 §§, och – 11 kap. 2 § f.

I fråga om föremål som omfattas av denna förordning ska det som föreskrivs om skjutvapen i följande paragrafer i vapenlagen (2025:00) gälla i tillämpliga delar:

– 1 kap. 10 §, – 16 kap. 1–6 §§, – 8 kap. 1 §, 2 § andra meningen, 6 och 7 §§,

– 19 kap. 1 och 2 §§, och – 20 kap. 19 §.

Dessutom ska det som föreskrivs om skjutvapen i följande paragrafer i vapenförordningen (1996:70) gälla i tillämpliga delar:

– 2 kap. 6 och 11 §§, – 3 kap. 1 § första stycket och

2 §, och

– 4 kap. 4 och 6 §§.

Dessutom ska det som föreskrivs om skjutvapen i följande paragrafer i vapenförordningen (2025:00) gälla i tillämpliga delar:

– 3 kap. 1 § och 4 kap. 2 §, – 6 kap. 1 § första stycket och

3 §, och

– 1 kap. 3 § och 10 kap. 8 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 2020:83.

1.24. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 3, 4, 9, 11, 13 och 14 §§ förordningen (1992:1303) om krigsmateriel ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Tillstånd enligt 3 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel behövs inte för

1. ändring eller ombyggnad av handeldvapen som inte är helautomatiska eller för tillverkning av enstaka sådana vapen,

2. laddning av ammunition för eget bruk för den som enligt vapenlagen(1996:67) är berättigad att inneha jakt- eller sportskyttevapen,

2. laddning av ammunition för eget bruk för den som enligt vapenlagen(2025:00) är berättigad att inneha jakt- eller sportskyttevapen,

3. årlig tillverkning av högst 100 gram kemiska produkter som klassificeras som krigsmateriel och som behövs för medicinska eller farmaceutiska ändamål eller för forskningsändamål.

4 §2

Bestämmelserna i 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel om krav på tillstånd gäller inte handel med handeldvapen eller delar till sådana vapen. Bestämmelserna

gäller inte heller för yrkesmässig

förmedling av sådan egendom eller av ammunition till handeld-

vapen. Tillstånd för sådan handel

eller förmedling regleras i vapenlagen (1996:67).

Bestämmelserna i 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel om krav på tillstånd gäller inte

1. handel med handeldvapen

eller delar till sådana vapen,

2. handel med sådana ljuddämpare, vapenmagasin eller ammunition till handeldvapen, som en vapenhandlare får inneha, eller

3. yrkesmässig förmedling av handeldvapen, delar till handeldvapen eller av ammunition till sådana vapen.

1 Senaste lydelse 1997:690. 2 Senaste lydelse 2023:375.

Sådan handel eller förmed-

ling som avses i första stycket regleras i vapenlagen(2025:00)

samt, vad gäller ammunition, i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

9 §3

En enskild person får för personligt bruk vid utresa från Sverige utan tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel föra med sig handeldvapen och ammunition till vapnet, om han enligt vapenlagen (1996:67) är berättigad att inneha vapnet här i landet och vapnet skall återinföras.

En enskild person får för personligt bruk vid utresa från Sverige utan tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel föra med sig handeldvapen och ammunition och ljuddämpare till vapnet, om han enligt vapenlagen (2025:00) är berättigad att inneha vapnet här i landet och vapnet

ska återinföras.

En enskild person som har fört in ett skjutvapen och tillhörande ammunition och ljuddämpare till Sverige med stöd av bestämmelserna i 8 kap. 4 eller 5 § vapenlagen får utan tillstånd enligt lagen om krigsmateriel återutföra föremålen från landet.

Ytterligare bestämmelser om utförsel av handeldvapen m.m. finns i vapenlagen.

11 §4

Om en utförsel inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012 av den 14 mars 2012 om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar

Om en utförsel inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012 av den 14 mars 2012 om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar

3 Senaste lydelse 1997:690. 4 Senaste lydelse 2013:708.

till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition gäller följande. Polismyndigheten prövar frågor om utförsel av sådana handeldvapen och delar till dem som utgör övrig krigsmateriel och i förekommande fall tillhörande ammunition, om den sökande är berättigad att inneha vapnet här i landet enligt vapenlagen (1996:67) och

till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition gäller följande. Polismyndigheten prövar frågor om utförsel av sådana handeldvapen och delar till dem in-

klusive ljuddämpare som utgör

övrig krigsmateriel och i förekommande fall tillhörande ammunition, om den sökande är berättigad att inneha vapnet här i landet enligt vapenlagen (2025:00) och

1. vill föra ut vapnet vid flyttning till utlandet,

2. vill föra ut vapnet för användning vid jakt, tävling eller övning utomlands, om vapnet ska återinföras,

3. vill överföra vapnet till en enskild person eller vapenhandlare i ett land som är medlem i OECD,

4. vill föra ut vapnet eller delar av det för reparation, översyn eller någon annan liknande åtgärd, om materielen ska återinföras, eller

5. vill återutföra vapnet eller delar av det efter reparation, översyn eller någon annan liknande åtgärd, om utförseln ska ske till en mottagare i det land som vapnet eller delarna förts in från.

Utförsel av handeldvapen till en enskild person enligt 3 får medges endast om den sökande kan visa att mottagaren är berättigad att inneha vapnet i det land dit utförseln ska ske.

Första stycket gäller dock inte om sökandens rätt att inneha vapnet grundas på 3 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

13 §5

Meddelas tillstånd till utförsel av handeldvapen enligt 11 § ska Polismyndigheten underrätta behörig myndighet i berörd stat om utförseln, om

1. utförseln ska ske till en stat som har tillträtt den europeiska vapenkonventionen och vapnen inte är avsedda för en statlig myndighet i mottagarlandet,

2. vapnen ska föras ut för en tid som överstiger tre månader, och

3. det inte är fråga om vapen eller vapendelar som anges i 13 kap.

5 §vapenförordningen (1996:70).

3. det inte är fråga om vapen eller vapendelar som anges i 22 kap.

8 §vapenförordningen(2025:00).

14 §6

Tullverket får meddela föreskrifter om utförsel av sådana handeldvapen med tillhörande ammunition som

Tullverket får meddela föreskrifter om utförsel av sådana handeldvapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare som

1. har förts in i landet enligt bestämmelserna i 2 kap. 13 § b vapenlagen (1996:67),

1. har förts in i landet enligt bestämmelserna i 8 kap. 4 eller

5 §vapenlagen(2025:00),

2. har förts genom landet av en resande i enlighet med bestämmelserna i lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. i anslutning till jakt, tävling eller övning i ett annat land.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

5 Senaste lydelse 2014:1301. 6 Senaste lydelse 1999:515.

1.25. Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen (1996:70)

Härigenom föreskrivs att det i vapenförordningen (1996:70) ska införas en ny bestämmelse, 2 kap. 5 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

5 b §

Tillstånd att inneha skjutvapen för jakt får inte avse halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär, om

1. vapnet är utformat för centralantänd gevärsammunition eller centralantänd pistolammunition i grövre kaliber än 9 millimeter, och

2. ett löstagbart vapenmagasin av militär typ med kapacitet för mer än 10 patroner kan sättas in i vapnet utan särskild utrustning eller modifiering av vapnet.

Denna förordning träder i kraft xx.

1.26. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet

Härigenom föreskrivs att bilagan till förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet ska ha följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

Nuvarande lydelse

Bilaga

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 2 Justitiedepartementet 2.1 Förvaltningsärenden – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – europabolag, aktiebolag, handelsbolag, enkla bolag och ekonomiska föreningar, i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement, stiftelselagen (1994:1220), i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement, vapenlagen (1996:67), passlagen (1978:302) när det gäller passmyndighet inom riket, flyktingar, mottagande av asylsökande och utlänningars rätt att vistas i landet, i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement, säkerhetsskyddslagen (2018:585), i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement, svenskt medborgarskap. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse

2 Justitiedepartementet 2.1 Förvaltningsärenden – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – europabolag, aktiebolag, handelsbolag, enkla bolag och ekonomiska föreningar, i den mån sådana ärenden inte hör till något annat

departement, stiftelselagen (1994:1220), i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement, vapenlagen (2025:00), passlagen (1978:302) när det gäller passmyndighet inom riket, flyktingar, mottagande av asylsökande och utlänningars rätt att vistas i landet, i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement, säkerhetsskyddslagen (2018:585), i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement, svenskt medborgarskap. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

1.27. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:272) om handel med begagnade varor

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1999:272) om handel med begagnade varor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Lagen (1999:271) om handel med begagnade varor tillämpas på handel med

1. naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar samt föremål som helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,

2. mopeder, cyklar och motorsågar,

3. fritidsbåtar, utombordsmotorer, kanoter, windsurfingbrädor och liknande,

4. kameror och videokameror med fototeknisk kringutrustning samt ur och kikare,

5. datorer, komponenter till datorer och kringutrustning till datorer,

6. radio- och televisionsapparater, videobandspelare, musikanläggningar och musikinstrument,

7. föremål som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing, tenn eller brons,

8. vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapenlagen (1996:67),

8. vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapenlagen (2025:00),

9. mobiltelefoner och telefaxapparater, 10. navigationsinstrument och kommunikationsradioapparater, 11. skidutrustning med undantag för kläder, 12. målningar, teckningar, grafik och skulpturer, 13. konstalster av glas, porslin och annan keramik.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 1999:272.

1.28. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 14, 15 och 22 §§ förordningen (1999:1134) om belastningsregister ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2023:806 Föreslagen lydelse

14 §1

Uppgifter ur belastningsregistret om brott mot 3, 4, 6, 8– 11, 13–15 eller 17 kap. brottsbalken, skattebrottslagen (1971:69), tullagen (2016:253), lagen (2000:1225) om straff för smuggling, narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter eller motsvarande äldre lagar, lagen (2022:155) om tobaksskatt eller motsvarande äldre lag, lagen (2022:156) om alkoholskatt eller motsvarande äldre lag, alkohollagen (2010:1622), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, lagen (1994:1776) om skatt på energi, 9 kap.1–2 §§vapenlagen(1996:67) eller dess motsvarighet enligt äldre lag, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott ska lämnas ut om det begärs av Skatteverket.

Uppgifter ur belastningsregistret om brott mot 3, 4, 6, 8– 11, 13–15 eller 17 kap. brottsbalken, skattebrottslagen (1971:69), tullagen (2016:253), lagen (2000:1225) om straff för smuggling, narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter eller motsvarande äldre lagar, lagen (2022:155) om tobaksskatt eller motsvarande äldre lag, lagen (2022:156) om alkoholskatt eller motsvarande äldre lag, alkohollagen (2010:1622), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, lagen (1994:1776) om skatt på energi, 18 kap.1–9 §§vapenlagen(2025:00) eller dess motsvarighet enligt äldre lag, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott ska lämnas ut om det begärs av Skatteverket.

1 Senaste lydelse 2023:806.

Uppgifterna ska lämnas ut för prövning av

1. upplagshavare, skatteupplag och registrerade varumottagare enligt lagen om tobaksskatt, lagen om alkoholskatt eller lagen om skatt på energi,

2. skattebefriade förbrukare enligt lagen om alkoholskatt eller lagen om skatt på energi,

3. lagerhållare enligt lagen om tobaksskatt, lagen om skatt på energi, lagen (2016:1067) om skatt på kemikalier i viss elektronik eller lagen (2018:696) om skatt på vissa nikotinhaltiga produkter,

4. frivilligt skattskyldiga enligt lagen om skatt på energi,

5. registrerade mottagare enligt lagen om skatt på kemikalier i viss elektronik, och

6. registrerade EU-handlare enligt lagen om skatt på kemikalier i viss elektronik.

Om den påföljd som dömts ut även avser något annat brott än de som anges i första stycket, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

15 §2

Uppgifter ur belastningsregistret om brott mot 3, 4 eller 6 kap., 8 kap. 1, 4–7 §§, 9 kap. 1, 3, 4 eller 6 §, 10 kap. 1 eller 3 §, 12 kap. 3 §, 13 kap., 14 kap. 1, 3 eller 6 §, 16 kap. 1, 2, 5 eller 8 §, 17–19 kap. brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, 9 kap. 1–

2 §§ vapenlagen (1996:67) eller

dess motsvarighet enligt äldre lag eller 3–5 eller 7 § första eller andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott ska lämnas ut om det begärs av Försvarsmakten, i fråga om dels totalförsvarspliktiga som är inskrivna för värnplikt enligt lagen (1994:1809)

Uppgifter ur belastningsregistret om brott mot 3, 4 eller 6 kap., 8 kap. 1, 4–7 §§, 9 kap. 1, 3, 4 eller 6 §, 10 kap. 1 eller 3 §, 12 kap. 3 §, 13 kap., 14 kap. 1, 3 eller 6 §, 16 kap. 1, 2, 5 eller 8 §, 17–19 kap. brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, 18 kap. 1–9 §§ vapenlagen (2025:00) eller dess motsvarighet enligt äldre lag eller 3–5 eller 7 § första eller andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott ska lämnas ut om det begärs av Försvarsmakten, i fråga om dels totalförsvarspliktiga som är inskrivna för värnplikt enligt lagen (1994:1809)

2 Senaste lydelse 2023:524.

om totalförsvarsplikt, dels dem som Försvarsmakten avser att anta eller som är antagna till militär utbildning inom myndigheten.

om totalförsvarsplikt, dels dem som Försvarsmakten avser att anta eller som är antagna till militär utbildning inom myndigheten.

Om uppgifter om sådan brottslighet som avses i första stycket förekommer, ska också uppgifter om annan brottslighet som lett till någon annan påföljd än penningböter lämnas ut.

22 §3

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket 1 lagen (1998:620) om belastningsregister ska endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där

1. någon annan påföljd än böter har dömts ut,

2. dagsböter har dömts ut för brott mot 3 kap. 5 §, 4 kap. 4 och 5 §§, 8, 9 och 14 kap. samt 17 kap.1, 2 och 4 §§brottsbalken eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, eller

3. böter har dömts ut för brott som avses i 6 kap.8 och 10 §§ samt 16 kap. 11 §brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, vapenlagen (1996:67), vapenförordningen (1996:70) och äldre vapenlagstiftning.

3. böter har dömts ut för brott som avses i 6 kap.8 och 10 §§ samt 16 kap. 11 §brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, vapenlagen(2025:00), vapenförordningen (2025:00) och äldre vapenlagstiftning.

Om påföljden även avser något annat brott än de som anges i första stycket 2 och 3, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket 2 lagen om belastningsregister som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i skollagen (2010:800) ska endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut eller åtalsunderlåtelse meddelats för brott mot 3 kap.1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a §brottsbalken. Om påföljden eller åtalsunderlåtelsen även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket 4 lagen om belastningsregister som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid vissa boenden

3 Senaste lydelse 2017:526.

som tar emot barn ska endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut eller åtalsunderlåtelse meddelats för brott mot 3 kap.1, 2, 5 och 6 §§, 4 kap.12 och 4–5 §§, 6 kap., 8 kap.5 och 6 §§, 16 kap.8, 9 och 10 a §§brottsbalken, narkotikastrafflagen, lagen om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, 6 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling och 11 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622) samt medverkan och försök till sådana brott. I fråga om brott som avses i 6 kap. brottsbalken, narkotikastrafflagen och lagen om förbud mot vissa dopningsmedel ska utdraget också innehålla uppgifter om domar, beslut och strafförelägganden där påföljd har dömts ut eller åtalsunderlåtelse meddelats för förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott. Om påföljden eller åtalsunderlåtelsen även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket 5 lagen om belastningsregister som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder ska endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut eller åtalsunderlåtelse meddelats för brott mot 3 kap.1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a §brottsbalken. Om påföljden eller åtalsunderlåtelsen även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket 6 lagen om belastningsregister som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2013:852) om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn ska endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut eller åtalsunderlåtelse meddelats för brott mot 3 kap.1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a §brottsbalken. Om påföljden eller åtalsunderlåtelsen även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

1.29. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:527) om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2006:527) om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Uppgiftsskyldighet enligt 1 § föreligger då ett skjutvapen som omfattas av bestämmelserna i vapenlagen(1996:67) förs in i eller ut ur landet.

Uppgifter behöver inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln av skjutvapnet är att det skall användas tillfälligt för jakt eller tävling.

Uppgiftsskyldighet enligt 1 § föreligger då ett skjutvapen som omfattas av bestämmelserna i vapenlagen (2025:00) förs in i eller ut ur landet.

Uppgifter behöver inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln av skjutvapnet är att det ska användas tillfälligt för jakt eller tävling och, i fråga om

uppgifter om införsel, införseln sker med stöd av ett införseltillstånd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

1 Senaste lydelse 2006:527.

1.30. Förslag till förordning om ändring i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641)

Härigenom föreskrivs att bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) ska ha följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

Nuvarande lydelse

Bilaga

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Verksamheten består i Särskilda begränsningar i sekretessen

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 89. tillståndsgivning och tillsyn som rör handel med skjutvapen enligt vapenlagen(1996:67)

sekretessen gäller inte beslut i ärenden

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse

Verksamheten består i Särskilda begränsningar i sekretessen

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 89. tillståndsgivning och tillsyn som rör handel med skjutvapen enligt vapenlagen(2025:00)

sekretessen gäller inte beslut i ärenden

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

1.31. Förslag till förordning om ändring i vägdatatrafikförordningen (2019:382)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § vägdatatrafikförordningen (2019:382) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

3 §1

Polismyndigheten ska underrätta Transportstyrelsen om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i det register som avses i lagen (1998:620) om belastningsregister, om den registrerade har gjort sig skyldig till brott som avses i följande bestämmelser:

1. 3 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 3 kap. 11 § brottsbalken,

2. 4 kap. brottsbalken,

3. 6 kap. 1, 1 a, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 10 a, 11 eller 12 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 6 kap. 15 § brottsbalken,

4. 8 kap. 1, 4, 4 a, 5, 6 eller 7 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 8 kap. 12 § brottsbalken,

5. 9 kap. 1, 3, 4, 5, 6 eller 9 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 9 kap. 11 § brottsbalken,

6. 10 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 10 kap. 9 § brottsbalken,

7. 11 kap. brottsbalken,

8. 12 kap. 3 § brottsbalken eller 12 kap.3 och 5 §§brottsbalken,

9. 13 kap. brottsbalken, 10. 14 kap. 1, 2, 3 eller 10 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 14 kap. 13 § brottsbalken,

11. 15 kap. 1, 10, 11 eller 12 § brottsbalken eller 15 kap.1 och 15 §§brottsbalken,

12. 16 kap. 10 a § eller 16 kap.10 a och 17 §§brottsbalken, 13. 17 kap. 1, 2, 4, 5 eller 10 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 17 kap. 16 § brottsbalken,

14. 29 kap. 1 eller 4 a § miljöbalken, 15. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

1 Senaste lydelse 2022:1482.

16. narkotikastrafflagen (1968:64), 17. skattebrottslagen (1971:69), 18. lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands,

19. 30 § första, andra, tredje eller fjärde stycket lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg,

20. 3 eller 3 a § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon av dessa paragrafer och 4 § samma lag,

21. 20 kap. 3, 4, 5 eller 7 § sjölagen (1994:1009), 22. 9 kap. 1 eller 1 a § vapenlagen (1996:67),

22. 18 kap. 1, 2 eller 3 § vapenlagen (2025:00) eller dess motsva-

righet enligt äldre lag,

23. 9 kap. 2 eller 3 § körkortslagen (1998:488), 24. 20 eller 21 § lagen (1998:492) om biluthyrning, 25. 5 kap. 1, 1 a eller 1 b § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter,

26. 4 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, 27. 45 h § lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare, 28. lagen (2000:1225) om straff för smuggling, 29. 5 kap. 1 § fordonslagen (2002:574), 30. 25, 26 eller 26 a § lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete,

31. 20 kap. 8 eller 9 § utlänningslagen (2005:716), 32. 16 § lagen (2006:263) om transport av farligt gods, 33. 2 eller 3 § bidragsbrottslagen (2007:612), 34. 11 kap. lagen (2007:1157) om yrkesförarkompetens, 35. 13 kap. 1, 2 eller 3 § luftfartslagen (2010:500), 36. 11 kap. 1, 3, 4 eller 6 § alkohollagen (2010:1622), 37. 5 kap. yrkestrafiklagen (2012:210), 38. 5 kap. taxitrafiklagen (2012:211), 39. 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 § lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott,

40. lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott, 41. 10 kap. 1, 3, 4 eller 5 § djurskyddslagen (2018:1192), 42. 23 eller 24 § lagen (2019:370) om fordons registrering och användning,

43. 7 kap. 2 eller 3 § järnvägssäkerhetslagen (2022:367), 44. 8 kap. 2 eller 3 § lagen (2022:368) om nationella järnvägssystem, 45. terroristbrottslagen (2022:666),

46. 19, 19 a eller 20 § förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter,

47. 12 § förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet,

48. 14 § förordningen (1998:780) om biluthyrning, 49. 4, 6 eller 6 a § förordningen (1998:786) om internationella vägtransporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),

50. trafikförordningen (1998:1276), 51. 9 kap. 1, 2, 3, 4 eller 5 § förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m.,

52. 8 kap. 5, 6, 7, 8 eller 9 § fordonsförordningen (2009:211), 53. 6 kap. 1 § yrkestrafikförordningen (2012:237), 54. 7 kap. 1, 2 eller 3 § taxitrafikförordningen (2012:238), eller 55. 12 kap.1–4 §§ förordningen (2019:383) om fordons registrering och användning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Utredningens uppdrag

Utredningens uppdrag består av två delar. I en första del har det övervägts vilka författningsändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen och kommissionens direktiv (EU) 2019/68 om fastställande av tekniska specifikationer för märkning av skjutvapen och deras väsentliga delar enligt rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen. I den första delen av uppdraget har utredningen även övervägt om det behövs några författningsändringar för att kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1423 om fastställande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 av de närmare formerna för det systematiska utbytet av information på elektronisk väg om avslag på ansökningar om tillstånd att förvärva eller inneha vissa skjutvapen ska kunna tillämpas. Dessa frågor har behandlats i delbetänkandet EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå (SOU 2022:62).

Den andra delen av uppdraget, som redovisas genom detta slutbetänkande, består i en generell översyn av vapenlagstiftningen. Det huvudsakliga syftet med översynen är att skapa ett regelverk som inte i onödan försvårar för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar samt att göra regelverket mer överskådligt och lättillgängligt. En utgångspunkt för uppdraget ska vara att – så långt det bedöms ändamålsenligt – upprätthålla nuvarande skyddsnivå i lagstiftningen. I översynen ska relevanta tillkännagivanden från riksdagen beaktas.

Utredningen ska bl.a.

  • lämna förslag på ändringar som bedöms nödvändiga för att göra vapenlagstiftningen mer överskådlig och lättillgänglig,
  • ta ställning till om reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar behöver ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

I direktiven framhålls ett antal olika frågor som särskilt ska övervägas inom ramen för översynen.

Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 30 mars 2023 utvidgades uppdraget samtidigt som utredningstiden förlängdes. Enligt tilläggsdirektiven ska utredningen även bl.a.

  • föreslå en uppdelning av vapenlagens straffbestämmelser för att tydligare skilja på överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och den organiserade brottslighetens användning av illegala vapen,
  • föreslå hur en utökning av vapengarderoben för jakt kan utformas,
  • överväga om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas eller ersättas med särskilda skäl,
  • överväga om processen vid vapenbyte kan förenklas,
  • ta ställning till om systemet med tidsbegränsade tillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott bör avskaffas,
  • ta ställning till om det förenklade förfarande för tillfällig införsel av skjutvapen som avses i artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (kodifiering),
  • föreslå en ordning som innebär att en vapenägare som överlåter sitt vapen utan tillhörande ljuddämpare ska ha rätt att behålla ljuddämparen under en viss tid,
  • ta ställning till om de krav som gäller för att skjutvapen ska få innehas för samlingsändamål bör förtydligas, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Om det bedöms ändamålsenligt och ryms inom tiden för uppdraget får utredningen ta upp och lämna förslag i andra frågor som aktualiseras med anledning att uppdraget.

Direktiven finns i bilaga 1 och 2.

2.2. Hur utredningsarbetet har bedrivits

Utredningen har under den andra delen av uppdraget hållit ett flertal möten med utredningens sakkunniga och experter samt tre möten med deltagarna i en till utredningen knuten och politiskt sammansatt referensgrupp.

Utredningen har haft flera särskilda möten med företrädare för Polismyndigheten, och i behövliga delar stämt av textavsnitt med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap respektive Säkerhetspolisen.

Utredningen har träffat företrädare för Jägarnas Riksförbund, Svenska Jägareförbundet, Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet, Svenska Pistolskytteförbundet, Svenska Skidskytteförbundet, Svenska Skyttesportförbundet, Svenska vapensamlarföreningen, Sveriges Vapenhandlareförening, Säkerhetsföretagen genom Bevakningsbranchens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd, Bevakningsföretagens Intresseförening, Stiftelsen Beredskapsmuseet, Statens försvarshistoriska museer, Armémuseum, och Svenska Vapenhistoriska Sällskapet. Utredningen har mottagit synpunkter från bl.a. Svenska Svartkruts Skytte Federationen.

Utredningen har fått hjälp att granska de avsnitt som rör utländsk rätt av kontakter som erhållits via Regeringskansliet. Utredningen har vidare haft kontakt med företrädare för finska och danska tullen och den danska rikspolisen i vissa frågor.

2.3. Vårt förhållningssätt till vissa frågor som väckts av brottsbekämpande myndigheter

Under arbetets gång har Polismyndigheten, Tullverket och Åklagarmyndigheten fört fram ett antal önskemål om förtydliganden och ändringar i vapenregleringen. Vi har så långt det varit möjligt behandlat sådana frågor som handlar om förtydliganden eller att fylla ut luckor i regleringen. Några av de frågor som lyfts, såsom önskemål om vissa

straffrättsliga skärpningar, har främst betydelse för brottsbekämpningen. Vi har bedömt att det inte vore ändamålsenligt att behandla frågor av detta slag inom ramen för det här uppdraget. Myndigheterna har informerats om att frågorna inte kommer att tas upp av utredningen.

2.4. Vårt förhållningssätt till vissa andra utredningar

Utredningen om inrättande av en ny jakt- och viltvårdsmyndighet

En särskild utredare har fått i uppdrag att göra en översyn av fördelningen av de uppgifter som de statliga förvaltningsmyndigheterna ansvarar för inom jakt- och viltvårdsområdet (dir. 2023:108). I uppdraget ingår att analysera om det statliga åtagandet inom jakt- och viltvårdsområdet bör omprövas och utreda formerna för samt föreslå en ny jakt- och viltvårdsmyndighet som ska ansvara för viltförvaltningen på nationell nivå.

Utredaren ska bland annat utreda formerna för bildandet av en ny jakt- och viltvårdsmyndighet och ta ställning till vilka uppgifter som kan föras över till en sådan myndighet. I uppdraget ingår frågan om vapentillstånd bör hanteras av den nya myndigheten. Utredaren ska därför kartlägga Polismyndighetens handläggning av vapentillstånd, analysera och ta ställning till om ansvaret för hantering av tillstånd enligt vapenlagen bör flyttas och – oavsett bedömning i sak – lämna förslag som innebär att ansvaret lämnas till den nya jakt- och viltvårdsmyndigheten. Vidare ska utredaren bedöma om och i vilken utsträckning Polismyndigheten behöver få tillgång till uppgifter från vapenärenden och vapenregister från den nya jakt- och viltvårdsmyndigheten, och lämna nödvändiga författningsförslag. Utredningen ska även överväga frågan om ansvaret för tillstånd till och tillsyn av skjutbanor. Uppdraget ska redovisas senast den 31 januari 2025.

Det sagda innebär att ansvaret för hantering av tillstånd enligt vapenlagen kan komma att flyttas över till en ny jakt- och viltvårdsmyndighet. Vi har övervägt om detta bör innebära att vi i våra överväganden och förslag bör använda exempelvis ordet ”tillståndsmyndigheten” i stället för Polismyndigheten. Vilka uppgifter i vapenlagen som tillkommer Polismyndigheten i rollen som tillståndsmyndighet och vilka uppgifter som hänger samman med Polismyndighetens allmänna uppdrag som brottsförebyggande och brottsutredande myndighet är

emellertid inte självklart. Vår bedömning är därför att det inte är möjligt att, utan en klar bild av vilka uppgifter kopplade till tillståndshanteringen som avses flyttas över till en ny myndighet, ta ställning till vilket ord som är lämpligt att använda och i vilket sammanhang.

Utredningen om en modern exportkontroll av krigsmateriel i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap

Frågan om en reglering i vapenlagstiftningen om tillverkning av civila skjutvapen och vapendelar omfattas av kommittédirektiven för Utredningen om en modern exportkontroll av krigsmateriel i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap (UD 2023:02). Vi berör därför inte frågan om en sådan reglering.

2.5. Föreskriftsändringar som beslutats före den 15 mars 2024 har beaktats

Med hänsyn till den tid som åtgår för färdigställande av det tryckta betänkandet har vi endast haft möjlighet att beakta föreskriftsändringar som beslutats före den 15 mars 2024.

EU-parlamentet och rådet har nyligen nått en politisk överenskommelse om en omarbetning av EU:s skjutvapenförordning1. Det är osäkert när den kommer att träda i kraft.

1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012 om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition.

3. Bakgrund och allmänna utgångspunkter

3.1. Vapenlagstiftningen

Den nu gällande vapenlagen (1996:67) trädde i kraft den 1 april 1996. Den innehåller föreskrifter om bl.a. enskilda personers och organisationers befattning med skjutvapen och vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen samt med ammunition, vissa vapenmagasin och ljuddämpare. Endast vissa bestämmelser är tillämpliga på skjutvapen som innehas av eller tillverkas för staten och den gäller inte alls ammunition eller ljuddämpare som innehas av staten. Lagen kompletteras av vapenförordningen (1996:70) och av föreskrifter som utfärdats av Polismyndigheten. Huvudsyftet med regleringen är att motverka missbruk av och olyckor med skjutvapen, samtidigt som det anses viktigt att man inte i onödan försvårar för legitimt innehav och legitim användning av skjutvapen (se t.ex. Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], Inledningen).

Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor finns även i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor och förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor. Vad gäller tillverkning, tillhandahållande och utförsel av krigsmateriel finns bestämmelser i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och förordningen (1992:1303) om krigsmateriel.

Vapenlagens reglering i korthet

Med skjutvapen förstås i vapenlagen vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande

utskjutningsmedel (1 kap. 1 §). Vad som sägs om skjutvapen gäller också

a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjut-

vapen,

b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjut-

vapen,

c) start- och signalvapen som laddas med patroner,

d) armborst,

e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga

anordningar,

f) slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor och mantlar

till skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar,

g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med elek-

trisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta, och

h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan

ammunition än de är avsedda för.

Reglerna om skjutvapen gäller inte för bl.a. vissa salutkanoner och antika vapen (1 kap. 4 §).

Vapenlagen innehåller även vissa bestämmelser om behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden, som kompletterar EU-lagstiftningen på området (1 a kap.).

Enligt vapenlagen krävs det tillstånd för att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vissa vapenmagasin. Tillstånd krävs vidare för att driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition, eller föra in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige. (2 kap. 1 §.)

I 2 kap. 3 § framgår vilka som kan få tillstånd att inneha skjutvapen, nämligen enskilda personer, vissa sammanslutningar för jakt- eller målskytte, vissa huvudmän för museer för vapen som ska ingå i samlingarna och auktoriserade bevakningsföretag för utlåning till väktare under vissa förutsättningar.

Förutsättningarna för meddelande av tillstånd till innehav av skjutvapen finns i 2 kap. 4–6 §§. Bestämmelserna redogörs närmare för i

kapitel 5–9 och 11–13. Bestämmelser om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin finns i 8 och 8 a §§. En närmare redogörelse för bestämmelserna finns i kapitel 17.

Bestämmelserna om tillstånd till handel med skjutvapen och yrkesmässig förmedling av skjutvapen eller ammunition finns i 2 kap. 10– 10 d §§. Tillstånd får ges endast för handel som ska bedrivas yrkesmässigt. En närmare redogörelse för bestämmelserna finns i kapitel 22.

Regler om införsel finns i 2 kap. 11–16 §§. Av bestämmelserna framgår i korthet att det för tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen. Av 13 § följer att det i vissa fall inte krävs särskilt tillstånd. En närmare redogörelse finns i kapitel 23.

Lagen innehåller även bestämmelser om bl.a. auktorisation och tillsyn av sammanslutningar för jakt- eller målskytte (2 kap. 17 och 18 §§), om krav på märkning av vapen och vapendelar (2 a kap.), utlåning av skjutvapen (3 kap.), ändring, reparation och skrotning av skjutvapen (4 kap.), förvaring och transport av skjutvapen och ammunition (5 kap.), återkallelse av tillstånd, omhändertagande av vapen och ammunition, m.m. (6 kap.), inlösen av vapen och ammunition (7 kap.) och vapen och ammunition i dödsbon och konkursbon (8 kap.). I 9 kap. finns bestämmelser om straff och förverkande. En närmare redogörelse för bestämmelserna i relevanta delar finns i övervägandekapitlen. I 10 kap. finns bestämmelser om överklagande av beslut enligt lagen och i 11 kap. finns bemyndiganden till regeringen, eller i vissa fall den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela vissa föreskrifter.

3.2. Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd

Vapenlagen och vapenförordningen kompletteras i hög utsträckning av de föreskrifter och allmänna råd som Polismyndigheten har meddelat på området. Föreskrifterna och de allmänna råden är föremål för en pågående och genomgripande översyn. I vissa delar har de ändrats eller upphävts under utredningens arbete. I andra delar gäller föreskrifterna och de allmänna råden fortfarande men ändringar kan väntas inom kort. Gällande rätt på området är alltså under förändring. Vi har inte haft möjlighet att beakta föreskriftsändringar och

annat material som tillkommit efter den 15 mars 2024. Ändringar till och med PMFS 2024:2 har beaktats.

3.3. Om skjutvapen

3.3.1. Olika sorters skjutvapen

Det finns en uppsjö av olika slags skjutvapen och någon uttömmande redogörelse låter sig inte göras i detta sammanhang. För den läsare som inte har närmare kunskaper på vapenområdet kan det ändå vara av värde med en översiktlig redogörelse för vanligt förekommande ord och uttryck. Redogörelsen i det följande gör således inte anspråk på att vara fullständig och innehåller vissa i sammanhanget nödvändiga förenklingar.

När man pratar om skjutvapen i dagligt tal menar man ofta hand-

eldvapen. Med handeldvapen avses sådana pistoler, revolvrar, gevär,

karbiner och kulsprutepistoler som kan tas med som personlig beväpning och användas utan lavett eller benstöd (2 § förordningen [1992:1303] om krigsmateriel). Begreppet kan i stort sägas motsvara det engelska begreppet firearm, som enligt FN:s vapenprotokoll avser varje bärbart vapen med pipa som avfyrar, är avsett att avfyra eller kan omvandlas till att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne (undantaget antika vapen och repliker av sådana vapen). Definitionen av skjutvapen i vapendirektivet överensstämmer i allt väsentligt med begreppet firearm såsom det är definierat i FN:s vapenprotokoll.

Med enhandsvapen avses vapen med vilka det är möjligt att skjuta med användning av endast en hand, medan ett tvåhandsvapen kräver att man använder två händer. I många fall är tvåhandsvapen avsedda att stödjas mot axeln. Enhandsvapen är i första hand pistoler och revolvrar. Exempel på tvåhandsvapen är gevär, karbiner och kulsprutepistoler.

En revolver har ett roterande magasin (trumma), vilket innebär att den kan avfyra flera skott utan omladdning medan en pistol kan vara avsedd för antingen enskott/enkelskott eller flerskott. Vissa pistolmodeller kräver att användaren gör en mantelrörelse för att en ny patron ska matas fram och kunna avfyras. Det är vanligt att pistoler är halvautomatiska, vilket innebär att de omladdas automatiskt efter avfyrning utan att användaren behöver göra någon mantelrörelse. Ett halvautomatiskt vapen avlossar ett skott varje gång vapnets avtryck-

are trycks in. Ett helautomatiskt vapen avlossar i stället skott efter skott så länge avtryckaren är intryckt tills ammunitionen är slut. Exempel på helautomatiska vapen är kulspruta, kulsprutepistol och automatkarbin. Det finns helautomatiska vapen som kan avfyras med en hand.

Gevär kan uppdelas i kulgevär och hagelgevär. Med kulgevär av-

fyras kulammunition, dvs. en sammanhållen projektil. Ett hagelgevär kan avfyra en svärm av flera mindre projektiler, s.k. hagelammunition. Vissa gevär rymmer bara en patron eller, om geväret har två pipor, en patron per pipa. Sådana gevär kan endast avfyras en gång per laddning (enskott/enkelskott). Andra gevär kan laddas med flera patroner och avfyras flera gånger per laddning (flerskott). Om det krävs någon form av manöver för att en ny patron ska matas fram brukar vapnet kallas för repetergevär. Ett gevär kan även vara hel- eller halvautomatiskt (se ovan).

Ett vapens patronkapacitet kan variera. För revolvrar är patronkapaciteten det antal patroner som ryms i trumman. För pistoler och gevär utgörs patronkapaciteteten av det antal patroner som ryms i magasinet. Vapenmagasin kan antingen vara fasta eller lösa. I det senare fallet kan vapnet laddas om genom att det tomma magasinet avlägsnas från vapnet och ett nytt magasin sätts in med ett enkelt handgrepp. Om lösa magasin används kan det i vissa fall vara möjligt att sätta in ett större magasin än det som är standard för vapnet och på det sättet utöka vapnets patronkapacitet.

Skjutvapen för civil användning brukar lite grovt delas in i jakt-

vapen och målskjutningsvapen. Indelningen är inte helt rättvisande

eftersom vapen som typiskt sett är avsedda för jakt även kan användas för målskjutning inklusive tävlingar i målskytte. Någon klar gräns mellan jaktvapen och målskjutningsvapen går alltså inte att dra enbart utifrån vapnets egenskaper. Tillstånd till innehav av typiska jakt- eller målskjutningsvapen kan dessutom ges för andra ändamål än jakt och målskytte.

I vapenlagen jämställs vissa föremål som inte egentligen är skjutvapen med skjutvapen. Det innebär att alla lagens bestämmelser om skjutvapen ska tillämpas på dem.

Till sådana föremål som i vapenlagen jämställs med skjutvapen hör bl.a. gasvapen, tårgasanordningar, startvapen och signalvapen. Med

gasvapen eller tårgasvapen avses pistoler, revolvrar och andra anord-

ningar som kan laddas med patroner utan projektil men innehållande ett tårretande ämne som drivs ut med krutladdning. Gasutström-

ningen sker i pipans riktning och det finns någon typ av hinder i pipans lopp för att förhindra utskjutning av projektiler. Gasvapen och tårgasvapen ska skiljas från tårgasanordningar och liknande anordningar, som också jämställs med skjutvapen i vapenregleringen men som har en annan konstruktion (vanligen rör det sig om en sprayanordning). Startvapen är pistoler, revolvrar och andra anordningar som kan laddas med patroner utan projektil och vars enda syfte är att ave en mynningsknall. Gasutströmningen sker inte i pipans riktning. Med signalvapen avses anordningar som kan användas för att skjuta ut projektiler för signalgivning i olika sammanhang.

Andra föremål som i vapenregleringen jämställs med skjutvapen är bl.a. vissa vapendelar.

Som utvecklas närmare i avsnitt 3.6 avser alla hänvisningar i detta betänkande till ”skjutvapen” även sådana föremål som enligt vapenregleringen jämställs med skjutvapen, om inte annat anges. Detta innebär bl.a. att den statistik rörande skjutvapen vi redovisar i följande avsnitt avser inte bara skjutvapen i snäv bemärkelse utan också bl.a. vissa vapendelar.

3.3.2. Registrerade vapeninnehav

Sökningar i Polismyndighetens vapenregister visar att det den 1 januari 2024 fanns drygt 660 000 registrerade vapeninnehavare som tillsammans innehade drygt 2 miljoner skjutvapen, föremål som jämställs med skjutvapen och tillståndspliktiga vapendelar. Av innehavarna var drygt 850 skytteorganisationer, drygt 130 huvudmän för museer och 25 auktoriserade bevakningsföretag. Övriga var enskilda personer.

Drygt 80 procent av alla registrerade skjutvapen och med skjutvapen jämställda föremål innehas för jakt (drygt 1,6 miljoner). Den näst största kategorin är vapen för målskjutning med något mindre än 10 procent (ca 176 000). Därefter kommer vapen som innehas som minne (drygt 100 000), för udda ändamål (drygt 50 000), samling, inklusive museers samlingar (närmare 19 000) och prydnad (drygt 16 000). Övriga ändamål är betydligt mindre vanliga.

De flesta tillståndsgivna vapen är någon form av gevär eller annat tvåhandsvapen. Enhandsvapnen uppgår till ca 130 000 stycken, eller ca 6 procent. Av alla tillståndsgivna vapen är ca 1 000 helautomatiska.

3.3.3. Statligt ägda skjutvapen

Även staten innehar skjutvapen. De största statliga innehavarna är Försvarsmakten och Polismyndigheten (inklusive Nationellt forensiskt centrum). Skjutvapen innehas även av Försvarets materielverk, Kustbevakningen, Tullverket, Försvarets forskningsanstalt, Luftfartsverket och Sveriges lantbruksuniversitet, Statens försvarshistoriska museer och vissa andra statliga museer. Som nämns i det föregående omfattas statens innehav av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin i huvudsak inte av vapenregleringen.

3.3.4. Illegala skjutvapen

Hur hamnar skjutvapen på den illegala marknaden?

Med illegala skjutvapen avses i detta betänkande ett vapen som innehas av någon som inte har rätt att inneha det. Vapen kan hamna på den illegala marknaden på i huvudsak tre sätt.1

Det vanligaste scenariot är smuggling. Ofta har smugglade vapen sitt ursprung i postkonfliktområden i vilka ett stort antal militära skjutvapen och tjänstevapen hamnat på en illegal marknad efter att striderna har upphört eller avklingat. Spårbarheten är i sådana fall begränsad. Smuggling kan även vara resultatet av avledning eller ombyggnation av vapen. Med avledning av legala vapen förstås att ett legalt skjutvapen exempelvis stjäls eller överlåts så att det inte längre innehas av någon som har rätt att inneha det. Ett vapen som har sålts legalt i USA kan skickas vidare till en kriminell aktör i Sverige och en tårgaspistol som har inhandlats fritt i Tyskland kan smugglas till Sverige och här byggas om till ett skarpt vapen.

Den absoluta merparten av de vapen som påträffas i kriminella miljöer bedöms ha smugglats in i landet vid något tillfälle. Enligt en rapport från Polismyndigheten, Tullverket och Åklagarmyndigheten 2023 framgår att det finns åtskilliga exempel på vapensmuggling som är systematisk och välorganiserad och sannolikt utgör en betydande inkomstkälla för dem som är involverade. Vapensmugglingens modus varierar, liksom vapnens ursprung. Vapen har smugglats i personbilar,

1 Framställningen i avsnittet bygger till stor del på uppgifter i Delredovisning av uppdraget att stärka arbetet för att minska tillgång till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige [Ju2023/00189/PO] och Slutredovisning av uppdraget att stärka arbetet för att minska tillgången till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige (Ju2023/01560-1).

lastbilar eller gömda i andra varor och har haft sitt ursprung i västra Balkan, Bulgarien eller Turkiet. Under de kommande decennierna bedöms även Ukraina bli ett område ifrån vilket vapen smugglas och till vilket kriminella kan resa för att köpa vapen (delredovisning av uppdraget att stärka arbetet för att minska tillgång till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige [Ju2023/00189/PO]). I tidigare rapporter har Brå beskrivit att vapenfabrikat från Östeuropa eller Balkan oftast förekom i de uppklarade skjutvapenmord med enhandsvapen där vapnet återfanns under perioden 2011–2013 (Brå 2015:24 och 2016:12).

Ett illegalt vapen kan vidare konstrueras eller byggas med vapen eller vapendelar som inte klassats som tillståndspliktiga i det land där de införskaffas. I detta fall kan vapnen eller vapendelarna anskaffas lagligt. Det är först när vapnet byggs om eller passerar en gräns till ett land där tillstånd krävs som en straffbelagd handling begås. Eftersom varan inte är tillståndspliktig i inköpslandet finns färre krav på dokumentation, vilket innebär att spårbarheten blir sämre än för vapen som avleds från en legal marknad. Bilden kompliceras av att det numera är möjligt att med hjälp av bl.a. 3D-skrivare i det närmaste konstruera skjutvapen från grunden. Sådan tillverkning är ännu svårare att upptäcka eftersom inköp från den kommersiella marknaden kan begränsas till teknisk apparatur med flera användningsområden och materiel för tillverkningen. Under detta paraply kan man även räkna situationer där vapen som deaktiverats eller på annat sätt gjorts obrukbara återigen görs brukbara, att vapen modifieras till en grövre kaliber samt konvertering av icke-skarpa vapen (främst start- och tårgasvapen) så att de kan avfyra skarp ammunition. Europol har rapporterat att reaktiverade vapen och konverterade start- och tårgasvapen utgör en av huvudkällorna till illegala vapen inom EU (Europol, European Union serious and organised crime threat assessment, crime in the age of technology. Publications Office of the European Union, Luxembourg. 2017). Det har anförts att de konverterade vapnen är billiga, lättillgängliga och svåra att spåra bakåt, vilket gör vapnen attraktiva för individer inom den organiserade brottsligheten och kriminella nätverk (Florquin, N., & King, B. From legal to lethal: Converted firearms in Europe. Small Arms Survey with support from the French Ministry for Europe and Foreign Affairs and the German Federal Foreign Office. 2018.).

Ett stort inflöde av illegala vapen till Sverige anges bestå av pluggade och deaktiverade vapen som inhandlas legalt från länder som Slovakien, Tjeckien och Tyskland. När vapnen illegalt har förts in i landet modifieras de till skarpa vapen. Detsamma gäller gasvapen och startvapen som är licensfria i många länder och som enkelt kan konverteras till skarpa vapen. Under 2020 var drygt en tredjedel av de skarpa pistoler som beslagtogs i Stockholmsregionen ombyggda start- eller gasvapen. Polismyndigheten och Tullverket identifierade under 2022 en större mängd vapen som består av en mix av fabrikstillverkade och egentillverkade vapendelar. Dessa vapen, som kan betecknas som en form av hybridvapen, konstrueras genom att vapendelar som kan köpas tillståndsfritt i Sverige eller utomlands sätts ihop till fungerande vapen med delar som tillverkats av 3D-skrivare eller så kallade CNC-maskiner. Fenomenet innebär särskilda utmaningar för myndigheterna när det gäller att spåra källan eftersom dessa vapen aldrig har existerat på en kommersiell marknad i sin färdiga form. Risken för att helt och hållet 3D-printade vapen letar sig in på den kriminella marknaden bedöms också öka. Polismyndigheten gjorde under 2022 ett flertal sådana fynd, inklusive beslag av FGC-9, dvs. ett 3D-printat fullt fungerande automatvapen (delredovisning av uppdraget att stärka arbetet för att minska tillgång till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige [Ju2023/00189/PO]). Under januari och februari 2023 togs lika många 3D-printade vapen i beslag som under hela 2022, vilket var sammanlagt drygt tio vapen (Nationell lägesbild gällande skjutvapen i kriminella miljöer [Ju2023/01560-1]).

Det finns vidare vapen som avleds från en legal marknad till den illegala. Ett exempel på det kan vara att en vapenhandlare eller privatperson med vapentillstånd säljer ett vapen till någon som saknar tillstånd att inneha ett sådant vapen. Ett annat exempel är att ett vapen stjäls från den legala innehavaren och på så vis hamnar hos någon som inte har rätt att inneha det. Dessa vapen utgör en liten andel av den totala mängd vapen som figurerar på den illegala marknaden i Sverige i dag (Polisen, Tullverket, Åklagarmyndigheten, Slutredovisning av regeringsuppdrag, Uppdrag att stärka arbetet för att minska tillgången till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige [Ju2022/02633]). Detta innebär dock inte att avledda vapen inte förekommer i kriminella miljöer. Tullverket och Polismyndigheten har i en myndighetsgemensam rapport angett att det under 2021 beslag-

togs 593 hel- eller halvautomatiska skjutvapen i kriminella miljöer, varav totalt nio kunde spåras bakåt till en tidigare legal ägare i Sverige (Ju2023/01560-1). Enskottsvapen, jaktvapen, attrapper samt start- och tårgasvapen ingick inte i kartläggningen. De 593 vapnen var enligt rapporten förkomna från 2008 och framåt med en övervikt på åren 2020 och 2021 då 2 vapen per år förkommit. Data inhämtades också från 2021 när det kom till hur många legala vapen som förkommit totalt det året och som riskerade att dyka upp i kriminella miljöer. Totalt identifierades 32 hel- och halvautomatiska vapen som under 2021 förkommit under sådana omständigheter att det finns en risk för att de kommer att dyka upp i en kriminell miljö.

I den nationella lägesbilden gällande skjutvapen i kriminella miljöer från 2023 uppskattas vidare att cirka tre procent av de beslagtagna hel- och halvautomatiska vapnen härrör från den inhemska legala marknaden, med en osäkerhetsfaktor på två procent uppåt och nedåt. Utöver detta tillkommer tidigare legala militära vapen från Sverige, som dock är ovanliga i polisiära beslag numera och vapen som eventuellt kommer från vapenhandlarna men som myndigheterna inte spårat. I lägesbilden anges att det finns underrättelseuppgifter som tyder på att antalet vapen som avleds från vapenhandlare troligen är större än vad som tidigare har befarats. (Nationell lägesbild gällande skjutvapen i kriminella miljöer [Ju2023/01560-1]).

Förekomsten av illegala skjutvapen

Det är av naturliga skäl inte möjligt att med säkerhet bedöma hur många illegala skjutvapen som är i omlopp i Sverige. Den sammantagna bedömningen från Nationellt skjutvapencenter i dagsläget är att antalet vapen på den illegala marknaden i Sverige varierar från 3 000 till 7 000 vapen med en bästa bedömning som torde ligga i paritet med mellan 4 000 och 5 000 vapen. Vidare uppskattas att omkring 600 till 800 hel- och halvautomatiska vapen årligen tillförs den illegala vapenmarknaden i Sverige. (Nationell lägesbild gällande skjutvapen i kriminella miljöer [Ju2023/01560-1]).

3.4. Vapenanvändning vid brott

Under lång tid har kniv varit den vanligaste våldsmetoden vid dödligt våld i Sverige. Användningen av skjutvapen har dock ökat stadigt sedan mitten av 00-talet och är i dag nästan lika vanligt som kniv. Sedan 2017 är det vanligare att män avlider av skjutvapenskador än av knivskador till följd av att det dödliga skjutvapenvåldet ökat. Bland kvinnor, som oftare drabbas av dödligt våld inom ramen för nära relationer, är dock kniv och övriga våldsmetoder fortfarande vanligare. Ökningen av skjutvapen som våldsmetod har kopplats till att det dödliga våldet har ändrat karaktär på så sätt att de familjerelaterade fallen har minskat samtidigt som allt fler fall sker som ett resultat av konflikter i den kriminella miljön. (Brottsförebyggande rådet, Dödligt våld i Sverige 1990–2017. Omfattning, utveckling och karaktär. Brå rapport 2019:6 och Knivvåldets utveckling i Sverige från 2010 till 2022, Brå, kortanalys 6/2023). Studier visar att illegala vapen typiskt sett används inom kriminella miljöer, medan lagligt ägda vapen oftare är aktuella vid självmord och vid dödligt våld inom familjen (Brottsförebyggande rådet, Dödligt skjutvapenvåld i Sverige och andra europeiska länder. Brå rapport 2021:8 s. 27 med där gjorda hänvisningar).

Brå undersökte i den nyss nämnda rapporten Dödligt skjutvapenvåld i Sverige och andra europeiska länder trender och nivåer av dödligt våld med skjutvapen och andra våldsmetoder i Sverige och jämförde dessa med motsvarande uppgifter från andra länder i Europa. Rapporten visade bl.a. följande.

I två tredjedelar av fallen av dödligt våld med skjutvapen under 2014–2017 användes pistoler, revolvrar eller andra enhandsvapen. I vart femte fall under perioden användes automatvapen, och denna andel hade ökat väsentligt de senaste åren. Vapen som hagelgevär, studsare och andra tvåhandsvapen förekom mer sällan. Jämförelsevis få kvinnor föll offer för dödligt skjutvapenvåld under denna period. I drygt hälften av fallen där kvinnor dödats användes ett tvåhandsvapen som gärningspersonen haft tillstånd för, och som var avsett för jakt. När brottsoffret var en man rörde det sig i stället om illegala enhandsvapen eller automatvapen. Med andra ord förekommer illegala vapen oftare vid dödligt våld mot män. Förhållandet ansågs rimligtvis spegla det faktum att när män skjuts till döds sker det typiskt sett inom ramen för den kriminella miljön, medan när kvinnor faller offer för sådant våld, vilket i sig är ovanligt, handlar det oftast om relationsvåld med

legalt ägda vapen. Att kvinnor dödas med skjutvapen i samband med en konflikt i kriminell miljö tillhör undantagen; händer det så är det sällan de som varit den tänkta måltavlan.

När dödligt våld utövas vid konflikter i den kriminella miljön är skjutvapen den i särklass vanligaste våldsmetoden (Brottsförebyggande rådet, Dödligt våld i den kriminella miljön, 2005–2017, Brå rapport 2020:4 s. 29). Den ökning av dödligt våld vid konflikter i den kriminella miljön som skett under senare år avser i stort sett uteslutande skjutvapenvåld (Brå 2020:4 s. 29). Pistoler, revolvrar och andra enhandsvapen är de slags vapen som oftast förekommer vid dödligt våld vid konflikter i den kriminella miljön (Brå 2020:4 s. 31). En tydlig förändring under senare år är att det blivit allt vanligare att helautomatiska vapen används. Det kan t.ex. handla om olika typer av kulsprutepistoler och automatkarbiner av militärt ursprung. Helautomatiska vapen förekommer nu i närmare en fjärdedel av fallen av dödligt våld. Gevär, studsare och andra typer av tvåhandsvapen förekommer i stort sett inte alls vid konflikter i den kriminella miljön (Brå 2020:4 s. 31).

Polismyndigheten, polisregion Stockholm, undersökte i rapporten Illegal vapenanvändning i polisregion Stockholm hur många illegala vapen som använts vid skjutningar under åren 2015–2019, vad det är för slags vapen som använts, hur ofta vapnen återanvänds vid andra skjutningar och hur knutna de enskilda vapnen är till ett visst kriminellt nätverk. Undersökningen visade bl.a. att ett och samma vapen som använts vid brott ofta återanvändes minst en gång, att halvautomatiska pistoler var den vanligast förekommande vapentypen, att helautomatiska vapen utgjorde närmare en femtedel medan ombyggda start- eller gaspistoler utgjorde omkring 8 procent. I rapporten uppskattas att vapnen i underlaget i genomsnitt är runt 35 år gamla. Enligt samma uppskattning skulle runt 60 procent vara tillverkade före 1989, ca 15 procent på 1990-talet, ca 18 procent på 2000-talet och resterande ca 7 procent efter 2010. Den i särklass vanligaste ammunitionstypen var 9 mm Luger.

I rapporten Skjutningar och beslag i Polisregion Stockholm under 2020 (Polismyndigheten, polisregion Stockholm, 2021) ges en färskare regional lägesbild gällande fenomenet skjutvapenvåld. Rapporten baserades på 269 beslag av skarpa vapen i kriminella miljöer och 166 skjutningar i Region Stockholm under 2020. Av rapporten framgår i korthet följande. Totalt beslagtogs 221 pistoler, 28 kulsprute-

pistoler och 20 automatkarbiner i 195 ärenden under 2020, av dessa var 56 helautomatiska vapen. Det vanligaste var att ett vapen beslagtogs enskilt (58 procent av vapnen) men större beslag såsom två vapen (19 procent), 3 till 9 vapen (17 procent) och 10 eller fler vapen (6 procent) förekom också. De länder där de flesta vapnen hade tillverkats var Turkiet och f.d. Jugoslavien. Endast beträffande 14 procent av vapnen hade man försökt att göra en internationell bakåtspårning. Över en tredjedel av pistolerna var konverterade start- och tårgaspistoler. Den andelen hade alltså ökat. Den vanligaste förekommande kalibern i skjutningarna var 9×19 som förekom i 40 procent av skjutningarna. Vidare användes två eller fler vapen i över en femtedel av skjutningarna och totalt stod konverterade start- och tårgasvapen för en femtedel av de vapen som kunde kopplas till skjutningar under 2020. Det hade skett en minskning i andelen skjutningar som utförts med automatkarbiner jämfört med åren 2015 till 2019. Traditionella äldre vapnen som oftast kommer från tidigare konfliktzoner var vanligast. Dessa bedömdes utgöra 40 procent av beslagen, följt av konverterade tårgasvapen och startvapen som alltså bedömdes utgöra något över en tredjedel, samt nyare vapen som nyligen gått från den legala marknaden i Sverige eller i annat land (mellan 10 och 20 procent).

Brå ställer i rapporten Dödligt skjutvapenvåld i Sverige och andra europeiska länder frågan om i vilken grad skjutvapenrelaterat dödligt våld handlar om tillfällesstrukturen. Med andra ord frågar man sig om frånvaro av skjutvapen skulle innebära att vissa våldshändelser med dödlig utgång skulle förhindras eller om skjutvapen då skulle ersättas med andra våldsmetoder. Brå konstaterar att en del studier har funnit att begränsad tillgång till vapen har en hämmande effekt på dödligt våld medan andra inte ser några samband. I någon studie kom man fram till att tillgång till skjutvapen kan förklara skillnader mellan olika länder men inte nationella trender. En del skillnader i slutsatserna om effekter av vapentillgång kan dessvärre, enligt forskare, förklaras av de starka intressen som ligger bakom vissa studier, med tendentiösa resultat som följd. Brå framhåller dock vidare att studierna typiskt sett utgår från lagstiftning som reglerar ägandet av skjutvapen och analyserar skillnader mellan olika länder eller effekter av lagskärpningar inom ett land. Analyserna beaktar mer sällan tillgång till illegala vapen (dvs. främst stulna och insmugglade vapen), som är svårare att skatta. I den mån de finner några effekter avser de

(förutom ett minskat antal självmord) främst minskat dödligt våld mot kvinnor och/eller inom familjen – det vill säga händelser där det oftare är lagligt ägda vapen som används. (Brå 2021:8 s. 67 och 68.)

3.5. Allmänna utgångspunkter

3.5.1. Målet med översynen

En första fråga vid varje översyn av vapenlagstiftningen är vilket eller vilka mål som eftersträvas med översynen. Vårt uppdrag har enligt kommittédirektiven som huvudsakligt syfte att skapa ett regelverk som inte i onödan försvårar för legala vapeninnehavare. Vi har även ett övergripande uppdrag att göra regelverket mer överskådligt och lättillgängligt. Målet med denna översyn är alltså inte är att åstadkomma en minskning av antalet vapentillstånd eller på annat sätt göra skärpningar av vapenlagstiftningen i form av exempelvis straffskärpningar. Tvärtom är målet att underlätta för de legala vapenanvändarna så långt det är möjligt med bibehållande av en tillräckligt hög skyddsnivå. Enligt vår mening innebär detta dock inte att inga nya krav eller begränsningar kan föreslås, om detta bedöms lämpligt för bibehållande av skyddsnivån eller för att regelverket ska hänga ihop och vara lätt att tillämpa. Det är av stor betydelse för legala vapeninnehavare att rättstillämpningen är enhetlig och förutsebar och att tillståndshandläggningen är effektiv. Det krävs då att regleringen är så heltäckande och begriplig som möjligt.

3.5.2. Intresseavvägningen

Enskilda har ett befogat intresse av att kunna ägna sig åt t.ex. jakt eller målskjutning (jfr prop. 1999/2000:27 s. 29). Det ligger även i samhällets intresse att jakt och målskjutning kan utövas, inom lämpliga ramar. Jakt är nödvändig för att begränsa bl.a. trafikskador och skador på skog och grödor. Som exempel kan nämnas vildsvin som ökat lavinartat till antalet och som inte bara orsakar betydande skador på grödor utan även andra materiella skador på bl.a. jordbruksmaskiner. Viltet, och i synnerhet det ökande antalet vildsvin, orsakar stora samhällsekonomiska kostnader genom skador på jordbruk. Utöver skador på jordbruk orsakar vilt också skador på annan egendom, som skog,

hustomter och golfbanor. Viltet är också inblandat i ett stort antal trafikolyckor. (Se t.ex. prop. 2020/21:183 Utfodring av vilt, s. 7.) Jakt bidrar vidare i någon mån till den inhemska livsmedelsförsörjningen, som kan vara särskilt viktig vid krig och andra krissituationer.

Målskytteverksamheten handlar inte enbart om sportutövning med lång tradition utan också att det civila skyttet har betydelse för Sveriges försvarsförmåga. Svenska Pistolskytteförbundet och Svenska Skyttesportförbundet utgör frivilliga försvarsorganisationer enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet och bidrar till Försvarsmaktens verksamhet genom utbildningsinsatser och den allmänna övnings- och tävlingsverksamheten. De frivilliga försvarsorganisationerna utgör en del av det civila försvaret som, tillsammans med det militära försvaret, bildar Sveriges totalförsvar. Försvarsmakten har i andra sammanhang framhållit att de civila skytteorganisationerna på sikt bidrar till svensk totalförsvarsförmåga eftersom det dels ger Försvarsmakten möjlighet att rekrytera personer som redan har kunskap och erfarenhet av skytte och vapenhantering, dels ger anställda inom Försvarsmakten möjlighet att på fritiden kunna träna, tävla och utveckla sin skjutskicklighet. Enligt Försvarsmakten är det därför viktigt att de civila skytteorganisationerna tillåts att bedriva skytte med vapen som liknar dem som används inom försvaret. (Jfr Ds 2018:1 Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv, s. 176 och 177.) Regeringen har i den senaste totalförsvarspropositionen framhållit de frivilliga försvarsorganisationernas stora betydelse för samhällets krisberedskap och Sveriges totalförsvar och att deras möjlighet att bidra till det långsiktigt bör säkerställas (prop. 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, s. 156 och 157).

Som framgår av vapenlagstiftningen finns det även andra legitima ändamål med civilt vapeninnehav, såsom exempelvis behov av vapen för skyddsändamål. När det gäller sådana ändamål som innebär att vapnen inte används för skjutning bör det framhållas att privata vapensamlingar kan vara av stort värde ur ett vapenhistoriskt perspektiv och att enskilda vapensamlare ofta bistår offentliga museer med information om skjutvapen.

Av det sagda framgår att det finns ett samhällsintresse av att jakt och annat civilt skytte kan bedrivas och att innehav av skjutvapen inte onödigt försvåras. Detta ligger i den ena vågskålen. I den andra vågskålen ligger samhällets intresse av att förebygga brott och olyckshändelser med skjutvapen.

Regeringen har i samband med skärpningar av vapenlagstiftningen uttalat att det är det de illegala vapnen som utgör den största samhällsfaran (se prop. 1999/2000:27 s. 27 och 28). Uttalandena har fortfarande giltighet och mycket talar för att de illegala vapnen sedan dess fått en allt större betydelse för våldsbrottsligheten. När det gäller den på senare år ökande våldsbrottsligheten med anknytning till kriminella gäng och kriminella uppgörelser är det i huvudsak illegala – förmodligen ofta insmugglade – vapen som används. Det är därför mycket viktigt att förhindra smuggling av vapen, ammunition och vapendelar. Det är också mycket viktigt att förhindra att legalt innehavda vapen och vapendelar och legalt innehavd ammunition kommer i orätta händer. I det sammanhanget bör det framhållas att enskilda och organisationer med ett särskilt stort vapeninnehav – och speciellt innehav av vissa typer av vapen och vapendelar och ammunition till sådana vapen – kan vara ett intressant mål för kriminella som vill stjäla vapen. En enda sådan stöld kan bidra till spridning av ett betydande antal vapen m.m. till kriminella grupperingar som sedan kan använda dem för att begå grova våldsbrott och öka sitt våldskapital. Det finns bl.a. därför ett intresse av att antalet vapen som finns hos en viss vapeninnehavare begränsas till det antal som vapeninnehavaren verkligen har behov av (jfr prop. 1999/2000:27 s. 30 och 38–40). Vidare är det av stor vikt att det ställs stränga krav i fråga om säker förvaring och transport (se prop. 1999/2000:27 s. 30).

Det förekommer också att våldsbrott begås med vapen som gärningsmannen har rätt att inneha. Det handlar dock, sedan länge, om en relativt liten del av det totala antalet allvarliga våldsbrott som förövas med skjutvapen (se bl.a. prop. 1999/2000:27 s. 28). Det handlar då oftast om våld mot närstående. Det finns dock även exempel på mycket allvarliga våldsdåd som begåtts mot utomstående personer med användning av skjutvapen som gärningsmannen lagligen innehar. Både terrordådet på Utöya 2011 och skolmassakern i Jokela skola 2007 begicks med vapen som gärningsmannen innehade lagligt. Detsamma gäller Peter Mangs som dömdes för två mord och åtta mordförsök i Malmö under åren 2003 och 2010 med skjutvapen som han hade tillstånd att inneha. Risken för att legala vapen används vid våldsbrott visar på vikten av att det ställs stränga krav på personer och organisationer som vill inneha eller innehar vapen, att kontrollen av dessa personer och organisationer är noggrann och att den sker löpande. Som vi kommer att utveckla närmare i avsnitt 20.6 bör vapen-

lagstiftningen också utformas med beaktande av risken för att t.ex. ensamradikaliserade personer kan missbruka regelverket för att få tillgång till särskilt farliga vapen som kan användas vid terrordåd och andra allvarliga våldsdåd, såsom masskjutningar.

För en noggrann och löpande kontroll talar även risken för att mindre nogräknade personer, om de beviljas tillstånd att inneha vapen, medverkar till att kriminella kan få tillgång till vapen, vapendelar och ammunition. Det finns inget som talar för att detta skulle vara något vanligt förekommande problem i nuläget, men det kan finnas en risk för att sådana problem uppstår om man genomför lättnader i tillståndsregleringen utan en noggrann analys av konsekvenserna.

Vapenregleringen syftar också till att minska risken för olyckor med vapen. Även detta intresse motiverar att det ställs höga krav på kunskaper och personlig lämplighet för den som hanterar vapen och att tillräckligt höga säkerhetskrav gäller i fråga om förvaring och transport.

Alla ändringar som görs i vapenlagstiftningen måste vara resultatet av en avvägning mellan de olika intressen som beskrivits i det föregående. Regleringen bör inte vara strängare än vad som är motiverat utifrån skyddsintressena. Kravet på intresseavvägning innebär samtidigt att lättnader i regleringen inte bör genomföras om de kan förväntas leda till ökade risker för att skjutvapen missbrukas, kommer till brottslig användning eller medför olyckor.

3.5.3. Regleringen måste hänga ihop och vara lätt att tillämpa

Som framhållits i SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå (s. 121) är det viktigt att vapenregleringen är konsekvent och konsistent. Detta innebär bl.a. att omotiverade skillnader i regleringen av likartade situationer och luckor i lagstiftningen inte bör förekomma. Vi bedömer att det ligger i vårt uppdrag att föreslå de författningsändringar som behövs för att undanröja inkonsekvenser och luckor.

Det är även viktigt att regleringen har en tydlig struktur som underlättar tillgängligheten och en enhetlig och tydlig begreppsapparat. Brister i sådana avseenden kan nämligen leda till svårigheter för tillämparen och en inkonsekvent rättstillämpning och även bidra till onödigt långa handläggningstider.

3.6. Hänvisningar och näraliggande frågor

Hur utredningen hänvisar till artiklar i vapendirektivet

Bestämmelser om kontroll av förvärv och innehav av skjutvapen finns i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (kodifiering). Direktivet utgör en sammanläggning av det ursprungliga vapendirektivet och de två ändringsdirektiven2 och ersätter de tidigare direktiven. Liksom i delbetänkandet (se s. 87) hänvisar vi i detta slutbetänkande genomgående till artikelnumreringen i det kodifierade vapendirektivet, som vanligen enbart omnämns som vapendirektivet. En redogörelse för de olika direktiven finns delbetänkandet (s. 81–83).

Begreppet skjutvapen används på samma sätt som i vapenregleringen

Med skjutvapen förstås enligt vapenlagen vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel (1 kap. 2 § vapenlagen). En övergripande beskrivning av olika typer av skjutvapen ges i avsnitt 3.3.1. Som framgår i avsnitt 3.1 jämställs i vapenlagen flera andra föremål med skjutvapen (1 kap. 3 § vapenlagen). Detsamma gäller enligt vapenförordningen (1 kap. 1 § vapenförordningen).

I detta betänkande avses med begreppet skjutvapen också sådana föremål som jämställs med skjutvapen enligt vapenregleringen, om inget annat särskilt sägs.

3.7. Några ord om statistikuppgifter i betänkandet

I betänkandet hänvisar vi i ett flertal sammanhang till statistik från Polismyndigheten. Denna statistik kan antingen vara hämtad från vapenregistren eller från myndighetens ärendehanteringssystem. Det bör framhållas att det finns ett antal möjliga felkällor eller osäker-

2 Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen, Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

heter avseende denna statistik. Om det är möjligt redovisas statistiken med avrundade tal.

Till att börja med finns det alltid en risk för att handläggare gör felaktiga registreringar i enskilda fall. När det handlar om t.ex. vapen eller vapendelar som förekommer i stort antal rubbar detta inte den bild som statistiken ger. När det är fråga om små antal kan dock även fåtaliga misstag ge ett utslag.

I vissa andra fall är statistiken svårtolkad. Detta gäller exempelvis vapendelar som kan ingå i s.k. modulvapen. I sådana fall kan vapendelarna antingen registreras var för sig eller sammanlagda som ett komplett vapen. Den nuvarande ordningen innebär att det är svårt att dra säkra slutsatser om både hur många modulvapen som finns och hur många extra vapendelar som legala vapeninnehavare har.

När det gäller statistik över handläggningstider finns ett antal faktorer som innebär att statistiken kan uppfattas som missvisande. Detta utvecklas närmare i kapitel 24.

När det gäller sådan statistik som hämtats från vapenregistren finns ytterligare felkällor. Vapenregistren är inte enkelt sökbara utan varje statistikförfrågan måste programmeras. Om sökningen inte avgränsas på exakt rätt sätt blir svaret missvisande. Tänkbara felkällor här är dels missförstånd mellan den som ställer frågan om statistik och programmeraren, dels förbiseenden vid kodning. Genom att de svar som utredningen fått på olika frågor jämförts med varandra och kontrollerats särskilt vid inkonsekvenser bör felmarginalen dock inte vara betydande.

4. En mer lättillgänglig och överskådlig vapenlagstiftning

4.1. Uppdraget

En del av vårt uppdrag är att lämna förslag till ändringar som bedöms nödvändiga för att göra vapenlagstiftningen mer överskådlig och lätttillgänglig. I detta kapitel redovisar vi våra mer övergripande överväganden i denna del. Övervägandena är inriktade på lagtekniska, systematiska och språkliga frågor.

4.2. En ny vapenlag och vapenförordning

Förslag:Vapenlagen och vapenförordningen ska ersättas av en ny

vapenlag och vapenförordning.

Skälen för förslaget

Den nuvarande vapenlagen (1996:67) trädde i kraft 1996 (prop. 1995/ 96:52, bet. 1995/96:JuU12, rskr. 1995/96:146). I materiellt hänseende byggde lagen till stora delar på vapenlagen (1973:1176, omtryckt 1991:1181). I den nya lagen togs det in sådana materiella ändringar som bedömts nödvändiga vid ett svenskt inträde i EU.

En genomgripande översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott gjordes av 1995 års vapenutredning som lade fram delbetänkandet Förbud mot vapen på allmän plats m.m. (SOU 1996:50) och slutbetänkandet En samlad vapenlagstiftning (SOU 1998:44). Slutbetänkandet innehöll en översyn av vapenlagen i både materiellt och systematiskt hänseende. Flera av de materiella förslagen genomfördes men regeringen ansåg det inte motiverat att

vid den tidpunkten göra några mer omfattande systematiska förändringar i den nyligen införda vapenlagstiftningen (prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 72 och 73). Sedan dess har vapenlagen ändrats ett flertal gånger, bl.a. i syfte att anpassa den till tillkommande EU-reglering. Två nya kapitel (1 a och 2 a kap.) har skjutits in och ett flertal inskjutna paragrafer har tillkommit. Det har även gjorts ett betydande antal ändringar i vapenförordningen.

Vapenregleringen berör många enskilda. År 2023 var antalet inkomna vapenärenden hos Polismyndigheten ca 140 000 stycken. Det är därför viktigt att regelverket är så tydligt, fullständigt och lättillgängligt som möjligt. Både vapenlagen och vapenförordningen har med tiden blivit alltmer svåröverskådliga. Det krävs omfattande ändringar för att man ska åstadkomma en modern, lättillgänglig och överskådlig vapenlagstiftning. Vi bedömer att det bästa sättet att åstadkomma en reglering som lever upp till de krav som ställs på modern lagstiftning är att införa en helt ny vapenlag med tillhörande ny vapenförordning. Vi föreslår därför att den nuvarande vapenlagen och vapenförordningen ersätts med en ny vapenlag och vapenförordning.

4.3. Den nya lagen

Förslag: Merparten av vapenlagens bestämmelser ska flyttas över

till den nya vapenlagen. Den nya lagen ska göras tydligare och mer användarvänlig bl.a. genom att – det tas in en innehållsförteckning som gör att det går snabbt

att orientera sig i lagen, – tillståndsbestämmelserna delas upp i fler kapitel, – bestämmelserna om vapenregister respektive personuppgifts-

behandling läggs i separata kapitel, – kapitlen förses med fler underrubriker, – långa och svårlästa paragrafer delas upp i flera kortare paragrafer, – de olika tillståndstyperna ges egna benämningar, och – ord och uttryck används enhetligt.

Skälen för förslagen

En tydligare och mer lättillgänglig lag

I den nya lagen bör språk och struktur ses över och moderniseras. Även kapitelindelningen bör ses över. För att förbättra överskådligheten och göra det lättare för läsaren att orientera sig bör det vidare införas betydligt fler och informativa underrubriker. Det krävs även ändringar för att åstadkomma en enhetlig och konsekvent användning av uttryck och begrepp. Tillståndsregleringen behöver enligt vår mening en genomgripande översyn eftersom den i dag är svår att förstå. Som vi kommer att återkomma till finns det dessutom enligt vår mening ett behov av ett flertal nya bestämmelser för att fylla ut luckor i den nuvarande vapenregleringen, inte minst när det gäller innehavstillstånd för skyttesammanslutningar och andra organisationer.

I det följande presenterar vi de nya kapitel vi menar att den nya vapenlagen bör innehålla.

Inledande bestämmelser

Bestämmelserna i nuvarande 1 kap. vapenlagen om lagens tillämpningsområde bör föras över till den nya lagens första kapitel. För att göra det lättare för läsaren att orientera sig i lagen bör det inledande kapitlet därutöver innehålla en innehållsförteckning. I kapitlet bör det även framgå att Polismyndigheten får ta ut avgifter för prövning av ansökningar (jfr 2 kap. 19 § vapenlagen). Eftersom kapitlet innehåller även andra bestämmelser än sådana som gäller lagens tillämpningsområde föreslår vi att kapitlet ska benämnas ”Inledande bestämmelser”.

Förslag till materiella ändringar lämnas i kapitel 20 och 27.

Allmänt om tillstånd

Bestämmelserna om tillstånd till olika slags befattning med skjutvapen m.m. finns i 2 kap. vapenlagen. Där regleras inte bara tillstånd till innehav utan också bl.a. tillstånd att bedriva vapenhandel och att föra in skjutvapen, ammunition och ljuddämpare till Sverige. Tillståndsbestämmelserna är centrala och bör därför i den nya lagen följa omedelbart efter det inledande kapitlet. Våra förslag i detta slutbetänkande innebär att lagens tillståndsreglering blir mer omfattande.

För att regleringen om tillstånd ska bli lättillgänglig bör den delas upp på flera kapitel.

Lagens andra kapitel bör innehålla allmänna bestämmelser om tillstånd. Till detta kapitel, som bör benämnas ”Allmänt om tillstånd”, bör i huvudsak föras över den nuvarande vapenlagens bestämmelser om vilket slags befattning med skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som kräver tillstånd och om undantag från tillståndskraven. I kapitlet bör det även framgå att Polismyndigheten är tillståndsmyndighet. (Jfr 2 kap. 1 och 2 §§ nuvarande vapenlag).

I vissa avseenden finns det anledning att ändra i bestämmelserna för att göra dem tydligare.

De nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket vapenlagen om vilken sorts befattning med skjutvapen m.m. som kräver tillstånd är inte uttömmande. Som exempel kan nämnas att det, utöver de tillståndspliktiga förfaranden som räknas upp i paragrafen, kan gälla krav på lånetillstånd och krav på tillstånd för överföring till ett annat land. För tydlighetens skull bör det framgå av paragrafen att tillståndskrav kan gälla även i andra fall än de som räknas upp. Vi föreslår därför att det efter uppräkningen av vad som kräver tillstånd bör läggas till en upplysning om att krav på tillstånd kan gälla även i andra fall om det är särskilt föreskrivet.

Vidare anser vi att regleringen skulle vinna i tydlighet om de olika tillstånden ges specifika benämningar som sedan konsekvent kan användas såväl i lagen som i kompletterande föreskrifter på lägre normhierarkisk nivå. Vissa begrepp, såsom införseltillstånd, förekommer redan (se t.ex. 2 kap. 12 § vapenlagen) men används inte konsekvent och är inte definierade i lag. I andra fall förekommer olika benämningar för samma sak. Exempelvis benämns tillstånd att handla med skjutvapen i vissa bestämmelser för ”handelstillstånd” (se 2 kap. 16 § vapenlagen) medan det i den praktiska verksamheten ofta kallas ”vapenhandlartillstånd”.

Vi föreslår att tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin benämns ”innehavstillstånd”. Tillstånd att driva handel med skjutvapen bör benämnas ”vapenhandlartillstånd”, vilket är den benämning som vanligen används. Tillstånd att yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition bör benämnas ”vapenmäklartillstånd”, tillstånd att yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn bör benämnas ”reparatörstillstånd” och till-

stånd att föra in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige bör benämnas ”införseltillstånd”.

I 2 kap. 1 § vapenlagen regleras både tillståndsplikt och undantag från tillståndsplikt. Paragrafen är relativt omfattande, och vårt förslag om förtydligande av bestämmelserna om tillståndsplikt kräver införande av ännu ett stycke. Vi föreslår därför att bestämmelserna om undantag från tillståndsplikt placeras i en egen paragraf som läggs direkt efter tillståndsparagrafen. Bestämmelserna om undantag för vissa effektbegränsade vapen (nuvarande 1 § andra stycket) och verksamhet som omfattas av tillstånd enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel (nuvarande 1 § fjärde stycket) bör i sak föras över till den nya paragrafen.

Bestämmelsen i nuvarande 2 kap. 1 § tredje stycket vapenlagen kräver särskilda överväganden. Av bestämmelsen framgår att tillstånd enligt paragrafen inte krävs om innehavaren har lånat vapnet enligt bestämmelserna i 3 kap. 1 a eller 7 §. Bestämmelsen är något svår att förstå, dels eftersom den inte specificerar vilket slags tillstånd som undantaget gäller – det kan rimligen bara handla om innehavstillstånd – dels eftersom innehavstillstånd till vapen av samma typ är en möjlig grund för lån (3 kap. 1 a § andra stycket 1 vapenlagen). Vidare framstår det som svårbegripligt att i paragrafen ange endast detta undantag från krav på tillstånd. Det finns nämligen ett antal andra sådana undantag, t.ex. enligt reglerna i nuvarande 8 kap. vapenlagen om skjutvapen i döds- och konkursbon. Med hänsyn till det anförda bör bestämmelsen i den nya lagen ersättas med en bestämmelse som går ut på att tillstånd enligt den föregående paragrafen inte krävs om det är särskilt föreskrivet. Vi föreslår i kapitel 18 en bestämmelse som förtydligar att den som lånar ett skjutvapen i enlighet med bestämmelserna om lån har rätt att inneha vapnet som lån.

Innehavstillstånd

Vapenlagen innehåller ett flertal bestämmelser om innehavstillstånd. Våra materiella förslag för med sig att ytterligare bestämmelser tillkommer. Det finns därför anledning att dela upp bestämmelserna om innehavstillstånd på flera kapitel.

Gemensamma bestämmelser om innehav som gäller alla kategorier av tillståndshavare bör samlas i den nya lagens tredje kapitel, som

lämpligen kan benämnas ”Gemensamma bestämmelser om innehav”. Här bör man i huvudsak ta in den nuvarande vapenlagens bestämmelser om vilka aktörer som kan få tillstånd, grundläggande förutsättningar för tillstånd och generella villkor för tillstånd. Även bestämmelser om överlåtelse och förmedling bör tas in i tredje kapitlet. Vi föreslår i betänkandet vissa materiella ändringar om bl.a. innehavstillstånd till vapen som ska förvärvas och om upphörande av innehavstillstånd i samband med en överlåtelse (se bl.a. kapitel 16). Också dessa bestämmelser bör föras in i tredje kapitlet.

I fjärde kapitlet bör man samla bestämmelserna om enskilda personers innehav av skjutvapen. I materiellt hänseende bör bestämmelserna till stor del föras över från den nuvarande vapenlagen. Vi föreslår även omfattande förtydliganden och redaktionella ändringar samt vissa materiella ändringar, se kapitel 5–10 och 20. Kapitlet bör benämnas ”Enskilda personers innehav”.

Bestämmelser om organisationers innehav bör tas in i den nya lagens femte kapitel. Med organisationer avses skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag. Här föreslår vi vissa ändringar och ett stort antal nya bestämmelser (se kapitel 11–14). I femte kapitlet bör även bestämmelserna om auktorisation och tillsyn av skyttesammanslutningar tas in. En lämplig benämning på kapitlet är ”Organisationers innehav”.

Bestämmelserna om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin bör i huvudsak föras över från den nuvarande vapenlagen och samlas i lagens sjätte kapitel. Förslag till materiella ändringar lämnas i kapitel 12 och 17.

Vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer

Bestämmelser om handel och yrkesmässig förmedling finns i 2 kap.10–10 e §§vapenlagen. Bestämmelserna bör i huvudsak föras över från den nuvarande lagen och samlas i den nya lagens sjunde kapitel, som enligt våra förslag i kapitel 22 även bör omfatta vapenreparatörer. Kapitlet bör benämnas ”Vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer”. I kapitel 22 lämnar vi vissa materiella förslag angående vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer, som i den nya vapenlagen bör benämnas på detta sätt.

Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare

Bestämmelser om tillstånd att föra in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige finns i 2 kap.11–16 §§vapenlagen. Bestämmelserna bör i huvudsak föras över till åttonde kapitlet i den nya lagen, som lämpligen kan benämnas ”Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare”. Vi lämnar förslag till materiella ändringar i kapitel 17 och 23.

Utlåning av skjutvapen

Utlåning av skjutvapen regleras i 3 kap. vapenlagen. Vi anser att reglerna om utlåning av skjutvapen har ett naturligt samband med tillståndsreglerna och att de även i den nya lagen bör placeras omedelbart efter dessa. Bestämmelserna bör i huvudsak föras över till nionde kapitlet i den nya vapenlagen. I kapitel 18 föreslår vi dock ett antal redaktionella ändringar och vissa materiella ändringar. Kapitlet bör ha samma benämning som 3 kap. nuvarande lag.

Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

Bestämmelser om vad som gäller i fråga om vapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon finns i 8 kap. vapenlagen. Bestämmelserna bör utan materiella ändringar föras över till den nya vapenlagen och samlas i lagens tionde kapitel, som bör ha samma benämning som 8 kap. nuvarande lag.

Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen

Bestämmelser om ändring, reparation och skrotning av skjutvapen finns i 4 kap. vapenlagen. Bestämmelserna bör i sak föras över till den nya vapenlagen. De bör även i den nya lagen placeras omedelbart efter bestämmelserna om dödsbon och konkursbon, dvs. i lagens elfte kapitel. Förslag till vissa materiella ändringar finns i kapitel 15 och 22. Kapitlet bör i den nya lagen ha samma benämning som 4 kap. i den nuvarande lagen.

Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

Bestämmelser om förvaring och transport av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare finns i 5 kap. vapenlagen. Bestämmelserna bör i huvudsak föras över till den nya vapenlagen. Den nuvarande placeringen efter reglerna om ändring, reparation och skrotning är lämplig. Bestämmelserna bör alltså placeras i den nya lagens tolfte kapitel, som bör ha samma benämning som 5 kap. i den nuvarande lagen. I kapitel 19 och 27 föreslår vi vissa materiella ändringar.

Återkallelse och omhändertagande

I 6 kap. vapenlagen finns det bestämmelser om återkallelse av tillstånd, godkännanden och auktorisation. Där finns även bestämmelser omhändertagande av skjutvapen och ammunition, vapentillbehör och tillståndsbevis, m.m. Bestämmelserna bör föras över till den nya lagen och även där placeras efter bestämmelserna om förvaring och transport. Vi föreslår vissa materiella ändringar i kapitel 11, 12, 13, 14 och 22. Kapitlet bör benämnas ”Återkallelse och omhändertagande”.

Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör

Efter bestämmelserna om återkallelse och omhändertagande finns det i vapenlagen bestämmelser om inlösen (7 kap. vapenlagen). Så bör det vara även i den nya vapenlagen. Bestämmelserna i sjunde kapitlet bör därför föras över till den nya lagen och där placeras i fjortonde kapitlet, som bör ha samma benämning som 7 kap. i den nuvarande lagen. Vi lämnar förslag till vissa materiella ändringar i kapitel 22.

Märkning

Bestämmelserna om märkning av skjutvapen, vapendelar och förpackningar av ammunition finns i 2 a kap. vapenlagen. Bestämmelserna bör utan ändringar föras över till den nya lagen. Vi anser dock att de mest naturligt hör hemma i slutet av lagen och i nära anslutning till bestämmelserna om vapenregister, som också delvis handlar om vapens spårbarhet. Vi föreslår därför att bestämmelserna om märk-

ning ska tas in i den nya lagens femtonde kapitel, som bör ha samma benämning som 2 a kap. i den nuvarande lagen.

Vapenregister och personuppgiftsbehandling

Bestämmelserna om märkning bör följas av ett särskilt kapitel om vapenregister och därefter ett kapitel om personuppgiftsbehandling. Till skillnad från vad som gäller enligt den nuvarande vapenlagen bör alltså frågor om behandling av personuppgifter behandlas för sig. De bestämmelserna handlar nämligen inte enbart om uppgifter i vapenregistren utan också om uppgifter som hanteras i vapenärenden.

Det är enligt vår mening mest naturligt att man först reglerar vilka register som ska föras och vad de ska innehålla och därefter reglerar frågor om behandling av personuppgifter. Vi föreslår därför att bestämmelserna om vapenregister (nuvarande 1 a kap.7–14 §§vapenlagen) förs över till sextonde kapitlet i den nya lagen. Kapitlet bör benämnas ”Vapenregister”. Kapitlet bör alltså innehålla bestämmelser om vilka register som ska föras och vad dessa ska innehålla, registrens ändamål, bevarande, gallring och utlämnande av uppgifter i vapenregister. Vi föreslår ett antal redaktionella och materiella ändringar. Övervägandena finns i kapitel 11, 12, 13, 14, 19, 22 och 27.

Bestämmelserna om personuppgiftsbehandling (nuvarande 1 a kap.1–6 §§vapenlagen) bör utan ändringar föras över till nya lagens sjuttonde kapitel. Kapitlet bör benämnas ”Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden”.

Straff och förverkande

Bestämmelser om straff och förverkande finns i 9 kap. vapenlagen. I kapitel 26 överväger vi om samtliga bestämmelser bör föras över till den nya vapenlagen eller om vissa bestämmelser bör tas in i annan lag. Våra överväganden där utmynnar i att bestämmelserna bör föras över till den nya lagen, med ett antal ändringar som bl.a. syftar till att åstadkomma en tydligare uppdelning mellan sådana överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och andra brott mot vapenlagen. I kapitel 26 föreslår vi också vissa förtydliganden och materiella ändringar. Kapitlet med straff- och förverkandebestämmelser bör i den nya lagen ha samma benämning som 9 kap. i den nuvarande lagen.

Överklagande

I 10 kap. vapenlagen finns bestämmelser om överklagande. Bestämmelserna bör utan ändringar föras över till den nya vapenlagens nittonde kapitel, som bör ha samma benämning som 10 kap. i den nuvarande lagen.

Bemyndiganden

I vapenlagen finns bemyndiganden i lagens avslutande kapitel. Bestämmelserna bör ha motsvarande placering i den nya lagen och således finnas tjugonde kapitlet.

Paragraferna med bemyndiganden är redan i nuvarande vapenlag omfattande och svåröverskådliga. Därutöver lämnar vi förslag till ett antal nya bemyndiganden. Bemyndigandena bör därför delas upp på fler paragrafer och ordnas under informativa underrubriker utifrån vad de handlar om. Därigenom ökas överskådligheten. Kapitlet bör även i den nya lagen benämnas ”Bemyndiganden”.

4.4. Den nya förordningen

Förslag: Merparten av vapenförordningens bestämmelser ska flyttas

över till den nya vapenförordningen. Den nya förordningen ska göras tydligare och mer användarvänlig bl.a. genom att – det tas in en innehållsförteckning som gör att det går snabbt

att orientera sig i förordningen, – tillståndsbestämmelserna delas upp i fler kapitel, – kapitlen förses med fler underrubriker, – långa och svårlästa paragrafer delas upp i flera kortare paragrafer, – de olika tillståndstyperna och aktörerna benämns på samma

sätt som i den nya vapenlagen, och – ord och uttryck används enhetligt.

Skälen för förslagen

Om inte annat framgår av våra överväganden bör vapenförordningens bestämmelser föras över till den nya vapenförordningen utan materiella ändringar. Den nya förordningen bör delvis ges en annan kapitelindelning. Den främsta skillnaden är att bestämmelserna om innehavstillstånd för överskådlighetens skull bör delas upp på flera kapitel. I likhet med den nya vapenlagen bör förordningen inledas med en innehållsförteckning och det bör genomgående införas fler och informativa underrubriker. Användning av ord och uttryck bör göras enhetliga och överensstämma med den terminologi som används i den nya lagen. Materiella ändringar föreslås i ett flertal av betänkandets kapitel.

5. Utgångspunkter för övervägandena om innehavstillstånd

5.1. Uppdraget

I detta och de nästkommande kapitlen behandlas förutsättningarna för tillstånd att inneha bl.a. skjutvapen och de särskilda frågor som utredningen ska ta ställning till i den delen. Utredningen har i uppdrag att

  • ta ställning till om reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar behöver ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare,
  • se över de krav som gäller för att enskilda ska meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, och
  • föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga för att förtydliga regleringen.

Vi är oförhindrade att även i andra avseenden överväga ändringar utifrån den allmänna inriktningen på uppdraget.

I detta kapitel behandlas de frågor som har generell betydelse för alla aktörer som kan ges innehavstillstånd och alla vapentyper.

Flera intressenter har framfört att det är angeläget att utvidga kretsen aktörer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen. Exempelvis har det framförts att auktoriserade utbildningsföretag och skytte- och lantbruksgymnasier har behov av att få inneha egna skjutvapen. Frågan om det finns skäl att utvidga kretsen aktörer som kan ges innehavstillstånd har övervägts i promemorian Vissa frågor om vapenlagen (Ds 2010:6 s. 109–114) och promemorian Tillståndsprövning av vapen-

delar m.m. (Ds 2018:30 s. 69–90). Frågan nämns inte i kommittédirektiven och behandlas inte vidare i det följande.

5.2. Förutsättningar för innehavstillstånd enligt nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) krävs tillstånd för att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Vi föreslår i avsnitt 4.3 att ett sådant tillstånd ska benämnas innehavstillstånd.

Av 1 kap. 3 § vapenlagen framgår att det som sägs om skjutvapen i lagen också gäller bl.a. anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen. Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas enskilda personer, vissa sammanslutningar för jakt- eller målskytte, huvudmän för vissa museer och auktoriserade bevakningsföretag (2 kap. 3 § vapenlagen).

De generella förutsättningarna för meddelande av tillstånd att inneha skjutvapen finns i 2 kap.4–6 §§vapenlagen, som kompletteras av bestämmelser i 2 kap. vapenförordningen (1996:70) och Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2009:13) om vapenlagstiftningen, FAP 551-3 (senast ändrad genom PMFS 2024:2). Några förutsättningar för innehavstillstånd gäller för alla tillståndshavare, medan vissa förutsättningar endast gäller för enskilda personer.

En grundläggande förutsättning för att någon ska ges tillstånd att inneha skjutvapen är att det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (2 kap. 5 § första stycket vapenlagen). Vid den prövningen görs en bedömning av om sökanden är lämplig att inneha det aktuella vapnet. När ansökan avser en auktoriserad skyttesammanslutning eller ett auktoriserat bevakningsföretag har lämplighetsprövningen i huvudsak dock redan gjorts inom ramen för auktoriseringsförfarandet.

En enskild person får ges tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om den enskilde behöver vapnet för ett godtagbart ändamål (2 kap. 4 § vapenlagen). Av vapenregleringen framgår indirekt att de godtagbara ändamålen för skjutning är jakt, målskytte, skydd, avlivning av fällfångande djur och s.k. udda ändamål (jfr 2 kap. 5 a § vapenförordningen). Tillstånd att inneha ett skjutvapen som huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden, får meddelas även för andra ändamål än skjutning. I sådana fall

krävs särskilt tillstånd för att vapnet ska få användas till skjutning. (2 kap. 4 § vapenlagen.) Tillstånd för prydnads- eller minnesändamål förutsätter som huvudregel att vapnet görs varaktigt obrukbart. I vissa fall krävs även att vapnet deaktiverats i enlighet med EU-rättens krav. (2 kap. 5 a § vapenlagen och 2 kap. 17 § vapenförordningen.)

För andra än enskilda personer saknas ett uttryckligt krav på att sökanden ska behöva vapnet för ett godtagbart ändamål. I praktiken tillämpas dock ett sådant krav när vapnet ska innehas för skjutning (se vidare avsnitt 11.5 och 13.6).

Tillstånd får endast ges för särskilt angivna ändamål. För tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning krävs att vapnet är lämpat för det ändamål tillståndet avser. (2 kap. 5 § andra stycket vapenlagen.) Skjutvapen får i regel användas endast för det ändamål som anges i tillståndet (se 9 kap. 2 § första stycket a vapenlagen). Skjutvapen som innehas för jakt eller skydd får dock användas även för bl.a. övning (3 kap. 3 § vapenförordningen).

Det gäller en särskild restriktivitet i fråga om tillstånd till innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen. För att tillstånd ska ges för sådana vapen krävs att det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för start- eller signalvapen. (2 kap. 6 § vapenlagen.)

Under vissa förutsättningar kan tillstånd förenas med villkor eller tidsbegränsas (2 kap. 5 § andra stycket och 2 kap. 6 a §vapenlagen). Om innehavstillstånd meddelas någon som ska förvärva ett skjutvapen är tillståndet alltid villkorat av att förvärvet görs inom en viss tid (2 kap. 7 § vapenlagen).

I 2 kap. vapenförordningen finns kompletterande bestämmelser om bl.a. ansökan och de närmare krav som ställs för tillstånd att inneha skjutvapen. Bestämmelserna om förutsättningarna för tillstånd rör i första hand enskilda personer och behandlas närmare i kapitel 6.

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser, samt ljuddämpare eller vapenmagasin som passar till vapnet. Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för samling får utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet. (2 kap. 8 § första och andra stycket vapenlagen.) Om det vapen ett vapenmagasin passar till överlåts får innehavaren behålla magasinet under en övergångsperiod (2 kap. 8 a § vapenlagen). Med vapenmagasin avses i vapenlagens mening endast vissa större

magasin (se 1 kap. 7 a § vapenlagen). Mindre magasin får alltså innehas utan tillstånd.

Tillstånd att i andra fall inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin får ges enskilda personer samt sådana sammanslutningar och huvudmän för museer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas. (2 kap. 8 § tredje stycket vapenlagen.) Av vapenförordningen framgår att det i många fall krävs särskilda skäl för sådant tillstånd (2 kap. 8 § vapenförordningen).

De krav som gäller för att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen utvecklas i kapitel 6–9. Kraven för att andra än enskilda personer ska få ges sådant tillstånd behandlas i kapitel 11–13.

5.3. Krav på en tillståndsreglering

Offentligrättsliga föreskrifter som medför skyldigheter för enskilda eller som annars avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden ska enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen som utgångspunkt meddelas i lag. Riksdagen kan dock i hög utsträckning bemyndiga regeringen att meddela sådana föreskrifter (8 kap. 3 § regeringsformen). Hur föreskrifter bör utformas anges inte i regeringsformen. Föreskrifter ska dock vara klara, begripliga och lättillgängliga.

Regler om tillståndsplikt är för enskilda betungande föreskrifter. Huvuddragen i en sådan reglering bör enligt vår mening enkelt gå att utläsa av lag. Den enskilde ska också lätt kunna avgöra vilka bestämmelser som har betydelse för just honom eller henne. Bestämmelserna kan sedan preciseras och utvecklas i förordning och myndighetsföreskrifter. Regelverket bör vara lättläst, tydligt och i övrigt lättillgängligt.

Vapenlagstiftningens tillståndsreglering är i nuläget inte så klar och tydlig som man kan önska. Vissa grundläggande förutsättningar för och rättsverkningar av innehavstillstånd framgår endast av förordning. Vissa förutsättningar går inte heller att utläsa av förordningen eller Polismyndighetens föreskrifter utan gäller underförstått. Till detta kommer att både lagen och förordningen är uppbyggd så att det i många fall inte direkt går att utläsa vem en bestämmelse avser.

Vidare är vissa av vapenregleringens tillståndsbestämmelser uppbyggda på ett missvisande sätt. Som exempel kan nämnas den lista på

handhavandekrav som anges 2 kap. 3 § första stycket vapenförordningen och som enligt sin lydelse skulle kunna avse både samtliga aktörer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen och samtliga ändamål för vilka skjutvapen får innehas. I praktiken tillämpas bestämmelserna emellertid enbart för enskilda personer och endast avseende vissa ändamål.

Enligt vår mening är det angeläget att vapenregleringens tillståndsbestämmelser uppfyller de allmänna krav som kan ställas på en tillståndsreglering. En klar och tydlig tillståndsreglering innebär ur den enskildes perspektiv att regelverket blir överskådligt och utgången av ett ärende förutsebar. Detta är av vikt inte bara för den som ansöker om tillstånd, utan kan ha betydelse även för andra aktörer. På vapenlagstiftningens område kan det exempelvis ha betydelse för vapenhandlare att kunna förutse vilka vapen som deras kunder kan få tillstånd att inneha. En klar och tydlig tillståndsreglering kan också bidra till en rättssäker och snabb handläggning.

5.4. Tillståndsbestämmelser som bör föras över till den nya vapenlagen

Förslag: Merparten av vapenlagens bestämmelser om innehavs-

tillstånd ska flyttas över till den nya vapenlagen utan ändringar eller med enbart redaktionella ändringar eller förtydliganden.

Sammanslutningar för jakt- eller målskytte ska i den nya lagen betecknas sammanslutningar för målskytte.

Vapenförordningens bestämmelser om rätt att i vissa fall använda ett skjutvapen för ett annat ändamål än det tillståndet avser ska flyttas till lag. Även vapenförordningens bestämmelser om tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin ska flyttas till lag.

Skälen för förslagen

Som anges redan i avsnitt 4.3 bör flertalet bestämmelser om innehavstillstånd i den nuvarande vapenlagen flyttas över till den nya lagen utan ändringar eller med enbart redaktionella ändringar eller förtydliganden. I det följande utvecklas våra överväganden om detta.

Vem som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen

Bestämmelserna i 2 kap. 3 § vapenlagen, där det anges vilka kategorier av personer och organisationer som kan ges innehavstillstånd, ska i materiellt hänseende föras över till den nya vapenlagen. Det finns dock anledning att delvis dela upp bestämmelserna, vilket berörs närmare i kapitel 11–13.

I dag anges i 2 kap. 3 § 2 vapenlagen att sammanslutningar för jakt- eller målskytte kan ges innehavstillstånd. Då jaktskytte är en form av målskytte bedömer vi att det är tillräckligt att det i den nya vapenlagen anges att sammanslutningar för målskytte kan ges sådant tillstånd.

Missbruksrisk

Det kanske mest grundläggande kravet för att någon ska ges innehavstillstånd är att det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (2 kap. 5 § första stycket vapenlagen). Kravet framstår som nödvändigt att ställa och det har inte från något håll efterfrågats någon ändring av detta krav. En bestämmelse med detta innehåll bör därför finnas även i den nya lagens tillståndskapitel.

Behov, ändamål och vapnets lämplighet för ändamålet

En annan grundläggande bestämmelse som bör föras över till den nya lagen är att tillstånd får ges endast för särskilt angivna ändamål (2 kap. 5 § andra stycket första meningen vapenlagen). I avsnitt 6.5 föreslår vi att de godtagbara ändamålen för enskilda personer ska framgå av lagen. Där föreslår vi även att det av lagen bör framgå att innehavstillstånd för annat än skjutning kan ges även för s.k. udda ändamål, vilket i praxis redan ansetts gälla.

Vidare bör det även fortsättningsvis gälla att tillstånd till innehav för skjutning får ges endast om vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet avser (2 kap. 5 § tredje stycket vapenlagen). I avsnitt 6.6.2 redovisar vi överväganden i fråga om vissa förtydliganden av kravet på att vapnet ska vara lämpat för ändamålet jakt.

För att innehavstillstånd ska ges en enskild person bör det även i fortsättningen krävas att personen behöver vapnet för ett godtagbart

ändamål eller att vapnet ska ingå i en samling eller innehas för prydnad eller minne (2 kap. 4 § vapenlagen). Det bör dock göras tydligare att det i samlings-, prydnads- och minnesfallen inte handlar om något krav på behov. Detta motsvarar gällande rätt men framgår inte alldeles tydligt av 2 kap. 4 § vapenlagen (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 2 kap. 4 §). I stället för ett krav på behov i samlings-, prydnads- och minnesfallen bör även fortsättningsvis gälla att vapnet ska ha samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden. Även fortsättningsvis bör gälla att vapnet i ett sådant fall får användas för skjutning endast om särskilt tillstånd ges. (2 kap. 4 § vapenlagen.)

Obrukbarhet och deaktivering

För att innehavstillstånd ska ges för andra ändamål än skjutning gäller för vapen som huvudsakligen har prydnads- eller särskilt affektionsvärde som huvudregel att vapnet görs varaktigt obrukbart. Undantag från detta krav får göras om det finns särskilda skäl för att vapnet ska få behållas i brukbart skick. (2 kap. 5 a § vapenlagen.)

I fråga om vapen som hör till kategori A enligt vapendirektivet, dvs. särskilt farliga vapen som i princip ska vara förbjudna för civilt innehav, ställs ett mer långtgående krav. För sådana vapen – som räknas upp i bilagan till såväl vapendirektivet som vapenförordningen – krävs att vapnet har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga (2 kap. 5 a § vapenlagen och 2 kap. 17 § vapenförordningen). Regleringen syftar till att svensk rätt ska vara förenlig med de bestämmelser i vapendirektivet som innebär att medlemsstaterna inte får tillåta innehav av A-vapen för prydnads- och minnesändamål. Genom att vapnet deaktiveras blir det att anse som ett vapen i kategori C enligt såväl vapendirektivet som bilagan till vapenförordningen. (Se prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 37 och 38.)

Bestämmelserna om varaktig obrukbarhet respektive deaktivering bör föras över till den nya vapenlagen och vapenförordningen. Frågan om det är möjligt att använda endast ett av begreppen behandlas i avsnitt 6.10.

Helautomatiska vapen och enhandsvapen

För tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen krävs synnerliga skäl, om det inte är fråga om ett start- eller signalvapen (2 kap. 6 § vapenlagen). I kapitel 9 och avsnitt 11.6, 12.6 och 13.8 föreslår vi att kravet på synnerliga skäl ska förtydligas eller i vissa fall ersättas eller utgå.

Villkorade tillstånd

Enligt 2 kap. 5 § vapenlagen får ett tillstånd att inneha skjutvapen förenas med villkor att vapnet ska förvaras på ett visst sätt eller att vapnet ska göras varaktigt obrukbart. Vi bedömer att möjligheten till sådana villkor bör finnas även i fortsättningen. Av samma paragraf framgår att tillståndet får tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte kommer att behövas varaktigt. Med hänsyn till principen att endast den som har ett behov av vapen ska ha innehavstillstånd bör även denna möjlighet finnas kvar.

Enligt 2 kap. 6 a § ska tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott som huvudregel tidsbegränsas. Frågan om de s.k. femårslicenserna ska finnas kvar behandlas i kapitel 10.

Om ett tillstånd att inneha skjutvapen ges någon som ska förvärva ett sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att förvärvet görs inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som Polismyndigheten bestämmer (2 kap. 7 § vapenlagen). Bestämmelsen bör i materiellt hänseende föras över till den nya lagen. I avsnitt 16.4 föreslår vi dock att sådana tillstånd som avser ett vapen som ska förvärvas ska benämnas förvärvstillstånd fram till dess att förvärvet skett.

Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

Även bestämmelserna i 2 kap. 8 § vapenlagen om tillstånd och rätt att i vissa fall inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin bör föras över till den nya lagen. Det krävs dock vissa särskilda överväganden (se avsnitt 17.2 och 17.3).

Auktorisation och tillsyn

Bestämmelserna om auktorisation av sammanslutningar för jakt- och målskytte och om tillsyn över sådana sammanslutningar i 2 kap.17 och 18 §§vapenlagen bör föras över till den nya lagen. Sammanslutningarna bör i den nya lagen benämnas sammanslutningar för målskytte.

Bestämmelser som bör flyttas från förordning till lag

Vapenförordningen innehåller i 2 kap. 8 § kompletterande bestämmelser om förutsättningarna för tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Bestämmelserna innebär att det i flera fall uppställs krav på särskilda skäl för tillstånd att inneha sådan egendom. Vi anser att bestämmelserna bör flyttas till lag, eftersom de innebär att högre kav gäller än vad som framgår av lagen. Bestämmelserna bör också förtydligas språkligt och strukturellt.

I 3 kap. 3 § vapenförordningen finns det bestämmelser som innebär att den som har rätt att använda skjutvapen för jakt även får använda vapnet till övning eller tävling samt till avlivning av djur. Det krävs alltså inte något särskilt tillstånd för att vapnet ska få användas för sådana ändamål. Den som har rätt att använda ett vapen för skyddsändamål får, om inte något annat anges, även använda vapnet till övning eller tävling. Vi anser att bestämmelserna bör flyttas till lag, eftersom det handlar om grundläggande rättsverkningar av ett tillstånd eller annan rätt att inneha skjutvapen.

5.5. Vapenförordningens bestämmelser om förutsättningar för tillstånd att inneha skjutvapen bör förtydligas

Förslag: Merparten av vapenförordningens bestämmelser om inne-

havstillstånd ska flyttas över till den nya vapenförordningen. Bestämmelserna ska omarbetas språkligt och redaktionellt.

Det ska av den nya vapenförordningen klart framgå att de särskilda handhavandekraven för s.k. målskjutningsvapen endast ska tillämpas när ett skjutvapen ska innehas för målskjutning.

Skälen för förslagen

Vapenförordningen innehåller flera bestämmelser om förutsättningar för tillstånd att inneha skjutvapen (se 2 kap.3–5 a, 11-13 och 17 §§vapenförordningen). I de kommande kapitlen föreslår vi vissa justeringar av bestämmelserna och även vissa nya bestämmelser.

Merparten av vapenförordningens bestämmelser om innehavstillstånd ska, med de justeringar som föreslås i följande kapitel, flyttas till den nya vapenförordningen. Våra förslag i 6.5 och 6.8 innebär dock att förordningens bestämmelser om s.k. udda ändamål kommer att ersättas av bestämmelser i lag. Bestämmelserna i 2 kap. 5 a § vapenförordningen bör därför inte föras över till den nya vapenförordningen.

Vapenförordningens bestämmelser, som till stora delar härrör 1974 års vapenförordning (vapenförordningen [1974:123]) är i vissa delar svårbegripliga. Enligt vår mening finns det därför behov av att genom språkliga och strukturella ändringar klargöra bestämmelsernas närmare innebörd.

Det bör klart framgå vem bestämmelserna avser

Merparten av vapenförordningens bestämmelser om innehavstillstånd skulle enligt ordalydelsen kunna avse samtliga de aktörer som enligt 2 kap. 3 § vapenlagen kan ges tillstånd att inneha skjutvapen, dvs. enskilda personer, skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag. Utifrån de krav som ställs och vad bestämmelserna rör kan 2 kap.3–4 a, 11–13 och 17 §§vapenförordningen emellertid endast avse enskilda personer. Vi föreslår att detta ska klargöras genom att det skapas ett särskilt kapitel för enskilda personer där de bestämmelserna placeras.

Begreppen jaktvapen och målskjutningsvapen bör utmönstras

I vapenförordningen används begreppen jaktvapen och målskjutningsvapen (se t.ex. 2 kap. 3 § vapenförordningen). En användning av dessa begrepp riskerar att leda till missförstånd eftersom vapen som typiskt sett är avsedda för jakt även kan användas för målskjutning. Tillstånd till innehav av typiska jakt- eller målskjutningsvapen kan också ges för andra ändamål än jakt och målskjutning. Enligt vår

mening bör dessa begrepp därför inte användas i vapenregleringen. I stället ska det tydligt anges vilka villkor som gäller i förhållande till det ändamål för vilket vapnet ska innehas.

Vi föreslår därför att begreppen jaktvapen och målskjutningsvapen i den nya vapenregleringen i möjligaste mån ska ersättas med ”skjutvapen för jakt” och ”skjutvapen för målskjutning”. I de allra flesta fall torde detta motsvara hur begreppen tolkas enligt gällande rätt. När det gäller regleringen av den s.k. vapengarderoben för jakt i 2 kap. 4 § vapenförordningen kan begreppet jaktvapen dock endast anses avse kompletta skjutvapen och inte sådana föremål som avses i 1 kap. 3 § vapenlagen. I de bestämmelserna bör begreppet jaktvapen därför bytas ut mot ”kompletta skjutvapen för jakt” (se avsnitt 7.5.1).

Det bör klart framgå vilka förutsättningar som gäller för vilka ändamål

I 2 kap. 3 § första stycket vapenförordningen anges i fem punkter vissa särskilda villkor för innehavstillstånd avseende vissa vapentyper. Något förenklat avser första punkten jaktvapen, andra punkten enhandsvapen, tredje punkten helautomatiska vapen, fjärde punkten andra målskjutningsvapen och femte punkten tårgasanordningar. Så som paragrafen är formulerad är det oklart om de punkter som avser innehav av enhandsvapen, helautomatiska vapen och övriga målskjutningsvapen är tillämpliga när en enskild person ansöker om tillstånd att få inneha ett skjutvapen för skydd, avlivning av fällfångade djur eller udda ändamål för skjutning. Sett till ordalydelsen och paragrafens uppbyggnad torde punkterna vara tillämpliga. Sett till de krav som faktiskt ställs upp, som bl.a. inkluderar aktivt medlemskap i en skyttesammanslutning, framstår kraven dock inte som ändamålsenliga i förhållande till andra syften än målskjutning. Enligt uppgift från Polismyndigheten tillämpas kraven inte heller när ansökan avser innehav för annat än målskjutning. Polismyndighetens nyligen beslutade handbok ger dock intryck av att Polismyndigheten avser en ändrad rättstillämpning såvitt avser innehav för ändamålet skydd (se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.4.2).

Vi har i uppdrag att överväga lättnader för legala vapeninnehavare där det är möjligt. Handhavandekraven för innehav av enhandsvapen, helautomatiska vapen och andra målskjutningsvapen i 2 kap. 3 §

första stycket 2–4 i den nuvarande vapenförordningen framstår som onödigt betungande för ändamålen skydd, avlivning av fällfångade djur och udda skjutningsändamål. Kraven har i praktiken inte heller tillämpats avseende dessa ändamål. Vi föreslår därför att det av den nya vapenförordningen klart ska framgå att kraven enbart avser innehav för målskjutning.

Det absoluta kravet på jägarexamen för innehav av enhandsvapen för jakt bör förtydligas

Förutsättningarna för innehavstillstånd är även i vissa andra avseenden svåra att utläsa. Av 2 kap. vapenförordningen framgår indirekt att det för innehav av enhandsvapen för jakt gäller ett absolut krav på jägarexamen, medan det i andra fall är möjligt att besluta om undantag. (Se 2 kap. 3 § första stycket 1 och andra–tredje stycket läst tillsammans med 2 kap. 4 § vapenförordningen. Se också Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan 2024, version 2A, JUNO], inledande anmärkningar angående förutsättningarna för tillstånd att inneha skjutvapen [2 kap. 4–6 §§].) Polismyndigheten har emellertid tolkat bestämmelserna som att det inte gäller något krav på jägarexamen för innehav av enhandsvapen för jakt (se de allmänna råden i 4 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts genom PMFS 2024:2, och Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.4). Polismyndighetens tolkning kan inte anses ha fått något egentligt genomslag, eftersom det är sällsynt att någon som inte har jägarexamen ansöker om tillstånd att inneha enhandsvapen för jakt. Vi föreslår att det av den nya vapenförordningen klart ska framgå att jägarexamen utgör ett absolut krav för tillstånd att inneha enhandsvapen för jaktändamål. En annan sak är att jägarexamen inte behöver vara tillräckligt för att sökanden ska anses ha visat att handhavandekraven är uppfyllda (jfr Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.4).

Vissa bestämmelser bör renodlas

I 2 kap. 3 § första stycket vapenförordningen finns bestämmelser som, utifrån paragrafens uppbyggnad, ger intryck av att avse handhavandekrav. Bestämmelserna innefattar emellertid också krav på bl.a.

ålder och bevis om kunskaper och skjutskicklighet, såsom jägarexamen. Vi föreslår att ålderskraven för innehavstillstånd ska placeras i en särskild paragraf, liksom de generella handhavandekraven för tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning. I avsnitt 6.4 finns vissa särskilda överväganden rörande ålderskraven. Vi återkommer till kraven på underlag för tillståndsprövningen i avsnitt 5.7.

Även bestämmelserna i 2 kap. 5 § vapenförordningen, där det anges att behov av att inneha vissa vapentyper endast kan anses föreligga för vissa ändamål, kan i någon mån sägas sammanblanda skilda saker. Paragrafen reglerar i praktiken dels förbud mot att inneha vissa vapentyper för vissa ändamål, dels krav på ett kvalificerat behov i vissa andra fall. Det skulle kunna övervägas om paragrafen bör brytas upp så att förbud och behov regleras var för sig. Vi bedömer dock att en sådan ordning skulle leda till att regelverket blir mer oöverskådligt. En sådan uppdelning bör därför i inte göras.

5.6. Mer om de grundläggande tillståndskraven

De grundläggande kraven för att någon ska få ges tillstånd att inneha ett skjutvapen för skjutning är följande.

1. Det ska skäligen kunna antas att vapnet inte kommer att missbrukas.

2. Sökanden ska ha behov av vapnet för ett godtagbart ändamål.

3. Vapnet ska vara lämpat för ändamålet.

Hur vi uppfattar dessa krav – som i vissa delar även är tillämpliga när ett skjutvapen ska innehas för någon annat ändamål än skjutning – är av betydelse för hur man ska förstå våra överväganden. Vi redovisar därför detta i det följande.

5.6.1. Skäligt antagande om att vapnet inte kommer att missbrukas

Tillstånd att inneha skjutvapen får endast ges om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (2 kap. 5 § första stycket vapenlagen). Bestämmelsen utgör sedan länge en del av vapenregleringen och fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring 1991. Före lag-

ändringen avsåg bestämmelsen enligt sin lydelse enbart enskilda personer, som fick ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om det skäligen kunde antas att personen inte skulle komma att missbruka det (se 9 § vapenlagen [1973:1176], i det följande 1973 års vapenlag, i dess lydelse före SFS [1991:1181]). Syftet med lagändringen var att tydliggöra att risken för missbruk ska beaktas oavsett ändamålet med innehavet (jfr prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen [1973:1176], s. 32–33 och 57–58). Bestämmelsen fördes över till den nu gällande vapenlagen utan annat än språkliga ändringar (jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 78).

Mot denna bakgrund måste bestämmelsen om att innehavstillstånd endast får ges om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas förstås på så vis att det är den konkreta missbruksrisken i det enskilda fallet som ska beaktas. Mera abstrakta risker, som exempelvis de risker som är förknippade med att vissa vapentyper är särskilt begärliga för kriminell användning, bör i princip inte kunna leda till att en ansökan om innehavstillstånd avslås på denna grund. En annan sak är att en ansökan om tillstånd att inneha ett skjutvapen som på grund av sin eldkraft, konstruktion eller andra omständigheter kan sägas vara särskilt farligt i vissa fall kan indikera en konkret missbruksrisk, särskilt när det är tveksamt om vapnet är lämpat för ändamålet. Exempelvis kan det finnas anledning att ifrågasätta sökandens syfte med vapeninnehavet när någon för ändamålet jakt ansöker om tillstånd att inneha ett skjutvapen som är konstruerat för att kunna fjärrstyras eller ett vapen som i första hand är avsett för att förstöra materiel på långa avstånd eller för ammunitionsröjning.

Numera torde det inte enbart vara risken för att sökanden själv kan komma att missbruka vapnet som ska beaktas vid bedömningen av om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas, utan även risken för att personer i sökandens omgivning kan komma att missbruka vapnet (jfr bl.a. Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 2 kap. 5 §). Om detta innebär att det också är möjligt att beakta omständigheter som talar för att det i det enskilda fallet finns en särskilt hög risk för att vapnet kommer att tillgripas och missbrukas av någon utan koppling till tillståndshavaren är oklart. En person vars personliga förhållanden är sådana att det står klart att han eller hon inte kan ordna med en säker förvaring av skjutvapen, eller som inte har för avsikt att ordna sådan förvaring, ges emellertid inte tillstånd att inneha sådana vapen.

Med missbruk i bestämmelsens mening förstås i första hand missbruk till fara för tillståndshavaren själv eller annan, eller för allmän ordning och säkerhet eller stats- och rättsordningen (jfr de ursprungliga förarbetsuttalandena i prop. 1934:181 Förslag till vapenkungörelse, s. 25). Missbruksbegreppet torde tolkas relativt brett och inte bara innefatta förbjuden användning utan också andra former av olämplig eller skadlig användning.

5.6.2. Behov av skjutvapnet

Enligt 2 kap. 4 § vapenlagen gäller ett uttryckligt krav på behov för att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha ett skjutvapen för skjutning. För andra än enskilda personer gäller ett underförstått krav på behov när vapen innehas för skjutningsändamål (se vidare avsnitt 11.5 och 13.6).

Kravet på behov utgör sedan länge en del av vapenregleringen. 1995 års vapenutredning föreslog i sitt slutbetänkande att kravet på behov skulle utmönstras ur vapenlagstiftningen och ersättas med ett krav på giltigt skäl att inneha skjutvapen. Ställningstagandet motiverades bl.a. med att det är oklart vad som förstås med ”behov” i vapenregleringen och att begreppet i allmänhet har en subjektiv innebörd. (Se SOU 1998:44 En samlad vapenlagstiftning, s. 24, 120–121 och 287.) Förslaget ledde inte till lagstiftning. Regeringen uttalade att begreppet behov sedan länge är väl inarbetat i svensk vapenlagstiftning och fyller en viktig avgränsande funktion vid tillståndsprövningen för vapen som ska användas för skjutning. En person som inte har behov av ett vapen bör inte heller kunna beviljas tillstånd till det. Regeringen uttalade vidare att begreppet vid tillämpningen torde ges en objektiv innebörd och att den enskildes subjektiva uppfattning alltså inte är avgörande för om ett behov kan anses föreligga eller inte. (Se prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 32.)

Vi delar uppfattningen att kravet på behov ska behållas och att det har en objektiv innebörd. Med detta sagt finns det dock anledning att fundera närmare på vad som förstås med behov enligt vapenlagstiftningen.

Bedömningen av om ett behov av skjutvapen föreligger ska alltid göras i relation till ett godtagbart ändamål (2 kap. 4 § vapenlagen). Lagstiftaren har gett uttryck för att en enskild person kan ha behov

av skjutvapen för jakt, målskjutning, skydd och avlivning av fällfångade djur (2 kap. 5 a § vapenförordningen). I allmänhet ligger i kravet på behov att vapnet ska användas för skjutning (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 2 kap. 4 §). Behov av ett skjutvapen för andra ändamål än skjutning skulle emellertid kunna föreligga för exempelvis forskning eller undervisning (se vidare avsnitt 6.8.2).

Får sökanden inte använda skjutvapnet för det avsedda ändamålet kan något behov av vapnet inte anses föreligga. Som exempel kan nämnas att det för jakt i Sverige inte kan anses finnas behov av sådana vapen som inte får användas för jakt (se vidare avsnitt 6.2 och 9.2). I vapenlagstiftningens krav på behov ligger vidare att behovet inte kan tillgodoses genom befintligt vapeninnehav.

I vissa fall gäller krav på ett kvalificerat behov. Ett behov kan vara kvalificerat på olika sätt. Det kan röra sig om ett stort behov i den meningen att sökanden ofta använder vapnet. Ett sådant kvalificerat behov kan exempelvis sägas gälla för innehav av enhandsvapen för målskjutning (se vidare avsnitt 9.2). Det kan också röra sig om behov för en mycket specifik användning (jfr 2 kap. 5 § vapenförordningen). Slutligen kan det röra sig om ett oundgängligt behov, dvs. ett behov som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Det innebär att behovet varken kan tillgodoses utan skjutvapen eller med mindre farliga skjutvapen.

5.6.3. Vapnets lämplighet för ändamålet

Tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning får ges endast om vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet ska avse (2 kap. 5 § vapenlagen). Bestämmelsen infördes 2000 i vapenlagen mot bakgrund av att det förekommit att tillstånd gavs för innehav av vapen som inte var lämpliga för det avsedda ändamålet. I förarbetena angavs som exempel att hagelgevär vars utförande liknar militära helautomatiska vapen och med vilka det inte går att uppnå samma skottprecision som med ordinära hagelgevär inte kan anses vara lämpliga för jakt, eftersom strävan i jaktsammanhang bör vara att minimera risken för skadskjutning av viltet (se prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 33). I övrigt ger förarbetena ingen närmare vägledning om bestämmelsens tolkning.

I Polismyndighetens nyligen upphävda allmänna råd anges bl.a. att vapen vars utförande är sådant att det i jakt- och målskyttesammanhang inte går att uppnå samma precision som med ordinära vapen bör anses som direkt olämpliga för jakt och målskytte (se 2 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts genom PMFS 2024:2).

Enligt vår mening kan ett skjutvapen anses lämpat för ändamålet endast om det är väl ägnat att åstadkomma det avsedda resultatet samtidigt som risken för oönskade bieffekter är låg.

I praxis har förekommit att domstolarna inom ramen för bedömningen av om vapnet är lämpat för ändamålet även beaktat om vapnets utformning medför en särskild risk för missbruk (se vidare avsnitt 6.6.2). Frågan om det finns en konkret risk för att ett vapen kan komma att missbrukas bör enligt vår mening i sig sakna betydelse för bedömningen av om ett vapen är lämpat för ett visst ändamål. Den frågan ska i stället bedömas inom ramen för prövningen av om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (se avsnitt 5.6.1). Vi menar att det bör handla om två olika bedömningsgrunder, som inte ska sammanblandas.

En annan sak är att man inom ramen för bedömningen av om ett vapen är lämpat för ändamålet bör ta hänsyn till om vapnet över huvud taget kan anses lämpat för civilt innehav och användning. I sammanhanget kan noteras att krigsmaterielregleringen i princip medför att endast handeldvapen får säljas till enskilda personer (jfr 1 och 4 §§ lagen om krigsmateriel [1992:1300] och 4 § förordningen [1992:1303] om krigsmateriel).

Vissa äldre förarbeten ger stöd för att frågan om ett skjutvapen är lämpligt för civilt innehav kan beaktas inom ramen för frågan om vapnet är lämpat för ändamålet. När startvapen fördes in under vapenregleringen anmärktes sålunda att sådana startvapen som är vanligast i kriminella kretsar, nämligen vissa startrevolvrar som är synnerligen enkla att omändra för skjutning med skarp ammunition, över huvud taget inte bör komma i fråga för tillstånd (se prop. 1986/87:154 Ändring i vapenlagen [1973:1176], s. 15). I praxis finns exempel på att skjutvapen inte ansetts lämpade för målskytte trots att de i och för sig får användas i s.k. föreningsegna grenar (se om föreningsegna grenar vidare avsnitt 6.7.2). Så har exempelvis ansetts vara fallet när ett skjutvapen varit lätt att dölja och konstruerat för närstrid eller har varit av en mycket kraftfull kaliber (se exempelvis Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 19 juni 2023 i mål nr 24769-22 och Förvaltnings-

rätten i Stockholms dom den 27 januari 2023 i mål nr 16255-22). Skjutvapen av en kraftfull kaliber som inte är lämpade för civilt innehav kan exempelvis vara vapen som är avsedda för att förstöra materiel på långa avstånd eller för ammunitionsröjning. Enskilda bör alltså inte ges tillstånd att inneha sådana skjutvapen.

Den närmare innebörden av kravet på att ett skjutvapen ska vara lämpat för ändamålet varierar med det avsedda ändamålet. Kravet kan också ha en annan innebörd vid tillämpning av vapenregleringen än enligt annan författning.

5.7. Ansökningar om innehavstillstånd

Förslag: Följande tillägg och förändringar ska göras i fråga om krav

på en ansökan om innehavstillstånd.

  • En ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen ska innehålla uppgift om vapnets piplängd.
  • Ansökan ska alltid innehålla uppgifter om tänkt förvaring.
  • Sökanden ska ge in de handlingar som åberopas till stöd för en ansökan tillsammans med ansökningen.
  • Bevis om jägarexamen ska inte behöva ges in.
  • Om ansökan avser skjutvapen för målskjutning ska sökanden se till att styrelsen för en skyttesammanslutning snarast lämnar föreskrivna intyg. Sådana intyg ska i den nya vapenförordningen betecknas föreningsintyg respektive skytteborgen.
  • Föreningsintyg ska ges in också när ansökan avser ett helautomatiskt vapen som inte är effektbegränsat.
  • Det ska införas bestämmelser om innehållet i en ansökan om ändring av ett befintligt innehavstillstånd.

Bestämmelser om detta ska tas in i den nya vapenförordningen.

Skälen för förslagen

Bestämmelser om vad en ansökan om innehavstillstånd ska innehålla finns i 2 kap. 6 § vapenförordningen. Våra förslag i avsnitt 4.4 innebär att bestämmelserna ska föras över till den nya vapenförordningen med vissa redaktionella och språkliga förtydliganden.

I samband med våra överväganden i materiellt hänseende föreslår vi vissa nya bestämmelser om ansökans innehåll för särskilda ändamål och aktörer (se bl.a. avsnitt 8.5.3 och 9.14).

En ansökan om innehavstillstånd bör innehålla uppgift om piplängd

Enligt 2 kap. 6 § vapenförordningen ska den som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen ange vapnets typ, fabrikat, modell och kaliber. Polismyndigheten har anfört att myndigheten för att kunna pröva en ansökan om innehavstillstånd därutöver behöver veta vapnets piplängd, om vapnet ska innehas för skjutning. Också när vapnet ska innehas för annat än skjutning är det fördelaktigt om piplängd anges i ansökan. Redan i dag finns det därför ett fält för piplängd i Polismyndighetens ansökningsblanketter.

Att piplängd inte anges i ansökan är en vanlig orsak till att en ansökan om innehavstillstånd inte kan prövas direkt. Tillståndsmyndighetens handläggningstider kan alltså påverkas positivt om det av författning framgår att piplängd ska anges i ansökan. En bestämmelse om detta bör därför tas in i den nya vapenförordningen.

Polismyndigheten anger i dag på sin hemsida att piplängd bör mätas från bakkant patronläge fram till pipmynning. Detta får anses korrespondera med Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8). Enligt föreskrifterna ska piplängd mätas från stötbotten till pipans mynning (1 kap. 5 §).

Uppgifter om förvaring

Enligt 2 kap. 6 § vapenförordningen ska en ansökan om innehavstillstånd för skjutvapen från en skyttesammanslutning innehålla uppgift om bl.a. den plats där vapnet ska förvaras och förvaringsutrymmets beskaffenhet. För andra aktörer som kan ges innehavstillstånd uppställs inte några motsvarande krav. Inte heller krävs enligt vapen-

förordningen att uppgifter om förvaring av ammunition eller ljuddämpare ska anges vid ansökan om innehavstillstånd. Däremot innehåller Polismyndighetens blanketter för ansökan om innehavstillstånd fält där uppgift ska lämnas om var och hur vapen och ammunition ska förvaras.

Att sökanden kan ordna en godtagbar förvaring är en förutsättning för att tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska ges. För att kunna pröva en ansökan måste tillståndsmyndigheten därför ha uppgifter om den tänkta förvaringen. En bestämmelse om att sådana uppgifter ska anges i ansökan bör därför tas in i den nya vapenförordningen.

Underlag för ansökan

Ju mer komplett en ansökan om innehavstillstånd är redan när den ges in desto snabbare kan den egentliga handläggningen av ärendet börja. Av den nya vapenförordningen bör därför framgå att de underlag som åberopas till stöd för en ansökan om innehavstillstånd ska ges in med ansökningen.

Som framgår i avsnitt 5.5 anges vissa krav på underlag i 2 kap. 3 § vapenförordningen. Det rör sig dels om intyg från styrelsen i en skyttesammanslutning om att sökanden uppfyller vissa krav på aktivitet och skjutskicklighet eller om att en person under 18 år är lämplig att inneha skjutvapen (s.k. föreningsintyg respektive skytteborgen), dels om bevis om jägarexamen. Av paragrafen framgår att sådana underlag i vissa fall är förutsättningar för innehavstillstånd.

Polismyndigheten har i tillståndsärenden numera direkt tillgång till erforderliga uppgifter i Naturvårdsverkets register över vem som har jägarexamen. Enligt vår mening saknas det därför anledning att kräva att bevis om jägarexamen ska ges in till myndigheten. Kravet på sådant underlag bör därför inte föras över till den nya vapenförordningen.

Med avseende på sådana intyg som ska lämnas av styrelsen för en skyttesammanslutning så bör de intygen i den nya vapenförordningen betecknas föreningsintyg och skytteborgen. Sådana intyg ges i dag ofta in av skyttesammanslutningen, i vissa fall efter begäran från Polismyndigheten. Det förekommer dock också att sökanden själv ger in intyget. Att föreningsintyg saknas är en vanligt bidragande orsak till

att handläggningen av tillståndsärenden drar ut på tiden (se avsnitt 24.3.1).

Vi menar att sökanden bör ha det huvudsakliga ansvaret för att de handlingar som behövs för tillståndsprövningen ges in till Polismyndigheten. Det finns dock ett intresse av att föreningsintyg och skytteborgen i framtiden kan lämnas digitalt. Intresset av en teknikneutral reglering talar för att sökanden inte ska åläggas att ge in erforderliga intyg i samband med ansökan. I stället ska det av författning framgå att det ankommer på sökanden att se till att styrelsen för skyttesammanslutningen snarast lämnar erforderliga intyg.

Av vapenförordningen framgår inte att föreningsintyg ska lämnas när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen för målskjutning. I praktiken krävs emellertid redan i dag ett sådant intyg, om inte vapnet är effektbegränsat. Vi föreslår att detta ska förtydligas i den nya vapenförordningen.

Ansökan om ändring av ett befintligt tillstånd

I vissa fall avser en ansökan om innehavstillstånd inte ett skjutvapen som ska förvärvas utan en ändring avseende ett vapen som sökanden redan har tillstånd att inneha. Det vanligaste exemplet är en ansökan om att få ändra ett skjutvapen så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen (4 kap. 1 § vapenlagen). Ett annat exempel är att sökanden har tillstånd till innehav av ett komplett modulvapen men i stället vill ha tillstånd till innehav av de tillståndspliktiga vapendelar som vapnet består av (normalt stomme/ låda, pipa och slutstyckshuvud). Ett sådant önskemål kan exempelvis vara föranlett av att sökanden har för avsikt att överlåta någon av vapendelarna. Man kan även tänka sig den motsatta situationen, dvs. att sökanden har tillstånd att inneha vapendelarna och önskar att i stället ha ett tillstånd till det kompletta modulvapnet. Några särskilda bestämmelser om vad en ansökan om innehavstillstånd ska innehålla i de nu angivna fallen finns inte.

Det bör vara tydligt för såväl enskilda som Polismyndigheten vad en ansökan ska innehålla. De nu aktuella fallen skiljer sig delvis från ansökningar om innehavstillstånd som avser vapen som sökanden ska förvärva. Dels finns det ingen överlåtare som kan anges i ansökan (jfr 2 kap. 6 § andra stycket vapenförordningen), dels behöver det i an-

sökan finnas uppgift om hur skjutvapnet eller tillståndet ska ändras. Bestämmelser om ansökan bör därför tas in i den nya vapenförordningen. Av skäl som utvecklas i avsnitt 15.7 bör tillståndsbeviset avseende det tillstånd som ska ändras ges in tillsammans med ansökningen.

6. Innehavstillstånd för enskilda personer

6.1. Uppdraget

Det övergripande uppdraget i fråga om innehavstillstånd framgår av kapitel 5. I detta kapitel behandlar vi vissa frågor om tillståndskraven för enskilda personer, som aktualiseras av det övergripande uppdraget.

  • Inom ramen för uppdraget att förtydliga regleringen behandlas frågor om en kodifiering av den lämplighetsprövning av sökanden som sker redan i dag (avsnitt 6.3), en tydligare reglering av de godtagbara ändamålen för innehavstillstånd (avsnitt 6.5), undvikande av förbud mot tillstånd genom användningsreglering i annan lagstiftning (avsnitt 6.6.1), tydligare förutsättningar för tillstånd att inneha skjutvapen för s.k. udda ändamål (avsnitt 6.8) och frågor som rör krav på att ett skjutvapen ska göras varaktigt obrukbart eller deaktiveras (avsnitt 6.10).
  • Flera auktoriserade skyttesammanslutningar har lyft att dagens rättstillämpning i fråga om när underåriga ges innehavstillstånd är alltför restriktiv. Inom ramen för vårt uppdrag att underlätta för legala vapeninnehavare behandlar vi frågan i avsnitt 6.4.
  • Flera auktoriserade sportskyttesammanslutningar har lyft att de s.k. aktivitetskraven för innehavstillstånd för målskjutning är dåligt anpassade till skyttesportens faktiska förutsättningar. Inom ramen för vårt uppdrag att underlätta för legala vapeninnehavare behandlar vi frågan i avsnitt 6.7.1.

I detta kapitel behandlas även frågan om tydligare bestämmelser i fråga om när ett skjutvapen kan anses vara lämpat för jakt, och frågan om vilka vapendelar som bör beaktas vid bedömningen. Frågorna pekas särskilt ut i kommittédirektiven, där följande anges. För att få tillstånd att inneha ett skjutvapen för skjutning krävs bl.a. att vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet ska avse (2 kap. 5 § andra stycket vapenlagen [1996:67]). Vid jakt får endast sådana vapen som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver användas. Polismyndigheten ska göra en självständig bedömning av om ett visst vapen är lämpat för jakt utifrån de krav som uppställs i såväl Naturvårdsverkets föreskrifter som i vapenlagen. Kritik har riktats mot att Polismyndigheten har för stort tolkningsutrymme när det gäller att avgöra om ett visst vapen är lämpat för sitt ändamål. Riksdagen har tillkännagett för regeringen att reglerna behöver förtydligas för att minska risken för att lika fall behandlas olika och för att jägare felaktigt nekas tillstånd att inneha vapen. Enligt tillkännagivandet bör det särskilt tydliggöras att Polismyndighetens tillståndsprövning endast ska omfatta tillståndspliktiga vapendelar. Utredningen har mot denna bakgrund i uppdrag att se över de krav som gäller för att enskilda ska meddelas tillstånd att inneha skjutvapen och föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga för att förtydliga regleringen. Frågan om en tydligare reglering i fråga om när ett skjutvapen kan anses lämpat för jakt behandlas i avsnitt 6.6.2. I avsnitt 6.9 behandlas frågan om vilka vapendelar som bör beaktas vid bedömningen.

I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen bör vara utformad så att den i möjligaste mån förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Samtidigt får lagstiftningen inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar. Polismyndigheten har uttryckt att det finns risker med att skjutvapen får innehas för s.k. föreningsegna grenar. Vi bedömer det ändamålsenligt att ta upp frågan om förekomsten av föreningsegna grenar medför behov av nya bestämmelser. Frågan behandlas i avsnitt 6.7.2.

Vissa frågor som rör innehavstillstånd för enskilda personer är alltför omfattande för att behandlas i detta kapitel. Den s.k. vapengarderoben behandlas i kapitel 7. Frågan om förutsättningarna för innehavstillstånd för samling behandlas i kapitel 8. Innehavstillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen behandlas i kapitel 9.

6.2. Gällande rätt

I avsnitt 5.2 beskrivs på ett övergripande plan vad som krävs för att någon ska ges tillstånd att inneha skjutvapen och därmed jämställda föremål. Grovt sammanfattat krävs för att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning att det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas, att personen har behov av vapnet för ett legitimt ändamål och att vapnet är lämpat för ändamålet. Om innehavet inte avser skjutning gäller delvis andra krav. För tillstånd till innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen krävs att det finns synnerliga skäl. Det kravet berörs vidare i kapitel 9.

De nyss nämnda kraven framgår av vapenlagen (2 kap. 4–6 §§). Kraven specificeras delvis i 2 kap. vapenförordningen (1996:70). Av förordningen framgår bl.a. att en enskild person som ansöker om tillstånd till innehav av skjutvapen ska visa att han eller hon kan handha ett sådant vapen som ansökan avser, om inte ansökan uteslutande avser annat ändamål än skjutning (t.ex. samling). Därutöver ställs det upp särskilda krav för vissa vapentyper och ändamål. De uppräknade vapentyperna omfattar såväl sådana vapen som inte omfattas av något krav på synnerliga skäl för tillstånd (t.ex. vapen för jakt som inte är enhandsvapen) som enhandsvapen och helautomatiska vapen, som omfattas av detta strängare krav. De särskilda kraven berörs närmare i det följande. Trots de kraven får tillstånd i allmänhet ges till sökande som behöver vapnet i sin tjänst eller som för sin tjänst behöver annat skjutvapen än tjänstevapen för att behålla eller utveckla sin skjutskicklighet. (2 kap. 3 § första och andra stycket vapenförordningen.)

Vapenregleringen innehåller inget generellt ålderskrav som gäller för alla de ändamål för vilka innehavstillstånd kan ges. Däremot finns det ålderskrav för vissa ändamål och vapentyper, vilket utvecklas i det följande. En enskild person som är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte ges tillstånd att inneha skjutvapen utan att förmyndaren eller förvaltaren har samtyckt till innehavet (2 kap. 11 § vapenförordningen).

För den som är bosatt i ett annat land inom Europeiska unionen gäller vissa särskilda krav för tillstånd (2 kap.12 och 13 §§vapenförordningen).

I vapenförordningen finns även vissa bestämmelser om behov av vapen (2 kap.4 och 5 §§vapenförordningen, jfr också 4 a §).

I det följande utvecklas vilka tillståndskrav som gäller för olika ändamål.

Jakt

Enligt 30 § jaktlagen (1987:259) får vid jakt endast de vapen som regeringen föreskriver användas. Denna föreskriftsrätt har av regeringen vidaredelegerats till Naturvårdsverket (se 10 § jaktförordningen [1987:905]). Naturvårdsverket har utfärdat föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (se Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt, NFS 2023:8, som har ersatt vissa bestämmelser i NFS 2002:18). Naturvårdsverkets föreskrifter har betydelse vid tillståndsprövningen i fråga om jaktvapen dels eftersom sökanden endast kan anses ha behov av vapen som är tillåtna för jakt, dels eftersom endast sådana vapen kan anses lämpade för jaktändamål (se bl.a. Ds 2018:30 Tillståndsprövning av vapendelar m.m., s. 32).

För att någon ska få tillstånd att inneha skjutvapen för jakt krävs, utöver de allmänna förutsättningarna för att få inneha ett vapen avsett för skjutning, som huvudregel att sökanden har avlagt prov som visar att han eller hon har grundläggande kännedom om jakt och viltvård samt kan handha vapnet (s.k. jägarexamen) (2 kap.3 och 4 §§vapenförordningen). Det finns inget uttryckligt krav på att sökanden ska ha uppnått en viss ålder. I praktiken ges innehavtillstånd dock huvudsakligen till den som fyllt 18 år (se vidare avsnitt 6.4).

Den som har avlagt jägarexamen anses ha behov av jaktvapen, om inte särskilda skäl föranleder annat. Behovet ska anses motsvara fyra jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen, om det inte finns omständigheter som talar för att sökanden behöver fler vapen än så. Detta är den s.k. vapengarderoben. Tillstånd till fler än sex jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen, får beviljas endast om sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. (2 kap. 4 § jaktförordningen.) Vapengarderoben för jakt behandlas vidare i kapitel 7.

Presumtionen att den som har jägarexamen behöver jaktvapen gäller inte i fråga om alla typer av jaktvapen. Från det presumerade behovet undantas bl.a. enhandsvapen och injektionsvapen. För innehav av sådana vapen gäller särskilda krav. (2 kap. 5 § vapenförordningen.)

Det bör observeras att de krav som i vapenlagstiftningen uppställs för innehav av vapen för jaktändamål inte omfattar innehav av vapen för avlivning av fällfångade djur, som i vapenlagstiftningen är ett annat ändamål än jakt (jfr 2 kap. 5 a § vapenförordningen). Däremot innefattar innehavstillstånd för jakt en rätt att även använda vapnet för avlivning av djur (3 kap. 3 § vapenförordningen).

Målskjutning

För att en enskild person ska få tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning krävs, utöver de allmänna förutsättningarna för att få inneha ett vapen avsett för skjutning, i regel att sökanden är aktiv medlem i en skyttesammanslutning som uppfyller vissa krav. Också den som är ordinarie hemvärnsman kan få tillstånd att inneha vissa typer av skjutvapen för målskjutning. (2 kap. 3 § första stycket 2–4 vapenförordningen.)

För innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen ställs särskilda krav. Dessa behandlas vidare i kapitel 9. Till kraven hör att sökanden ska ha visat prov på särskild skjutskicklighet och ha uppnått en viss ålder. För andra vapentyper uppställs inga uttryckliga ålderskrav. I praktiken ges innehavtillstånd dock huvudsakligen till den som fyllt 18 år (se vidare avsnitt 6.4).

Det finns inga uttryckliga bestämmelser i vapenlagen eller vapenförordningen om vad som kan anses utgöra behov av vapen för målskjutning. Behov av att inneha skjutvapen för målskjutning anses dock i princip endast föreligga för den som är medlem i en skytteförening (jfr prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen [1973:1176], s. 47). Polismyndighetens allmänna råd ger vägledning rörande när behov av skjutvapen för målskjutning har ansetts föreligga i Polismyndighetens praxis. I allmänhet krävs att sammanslutningen, inom ramen för sitt reglemente, bedriver skytte med ett sådant vapen som ansökan avser och har tillgång till en godkänd skjutbana. (5 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3.)

För att en hemvärnsman ska anses ha behov av skjutvapen krävs enligt Polismyndigheten att personen inte kan låna vapnet av Försvarsmakten. Polismyndigheten brukar därför begära att sökanden i sådana ärenden ger in ett yttrande från Försvarsmakten.

Hur många vapen en enskild person behöver för målskjutning kan inte besvaras generellt. Olika tävlingsgrenar kan ställa skilda krav på vapen i fråga om riktmedel, avtryck, vapenvikt, ammunition, kolvutformning, balans m.m. En omställning av ett vapen från tävling till tävling är inte alltid möjlig eller lämplig. (5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3.) För tillstånd till innehav av fler än tio enhandsvapen för målskjutning, eller stommar till sådana vapen, krävs att sökanden visar att han eller hon har ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. Detsamma gäller för fler än åtta andra vapen eller stommar eller lådor till sådana vapen. (2 kap. 4 a § vapenförordningen.) Den s.k. vapengarderoben för målskjutning behandlas vidare i kapitel 7.

Av 2 kap. 5 § vapenförordningen framgår att det för målskjutning inte kan anses finnas behov av vissa vapentyper, exempelvis salongsgevär, tårgasanordningar och injektionsvapen. Av samma paragraf framgår att det för målskjutning kan anses finnas behov av eldrör eller pipa eller annan anordning som möjliggör att till ett skjutvapen använda annan ammunition än vapnet är avsett för.

Andra skjutningsändamål

Utöver jakt och målskjutning får skjutvapen också innehas för vissa ändra skjutningsändamål, nämligen skydd, avlivning av fällfångade djur och s.k. udda ändamål (jfr 2 kap. 5 a § vapenförordningen). För sådant innehav krävs att sökanden har fyllt 18 år. Den som är yngre än 18 år får dock ges tillstånd att inneha start- och signalvapen. (2 kap. 3 § fjärde stycket vapenförordningen.) Därutöver gäller krav på att sökanden ska visa att han eller hon kan handha ett sådant vapen som ansökan avser (2 kap. 3 § första stycket vapenförordningen). För tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar krävs att sökanden ska kunna hantera anordningen och ha kunskap om dess verkningar (2 kap. 3 § första stycket 5 vapenförordningen). Enligt uppgift från Polismyndigheten tillämpas de övriga specifika handhavandekraven i 2 kap. 3 § första stycket 1–4 vapenförordningen inte när ansökan avser annat ändamål än jakt eller målskjutning (jfr dock Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.4.2). I stället gör Polismyndigheten en fri bedömning av om sökanden visat att han eller hon kan handha det vapen

som ansökan avser. I avsnitt 5.5 föreslår vi att detta ska komma till tydligare uttryck i den nya vapenförordningen.

För skjutning för udda ändamål gäller att innehavstillstånd endast får beviljas om det finns synnerliga skäl (2 kap. 5 a § vapenförordningen). Kravet på synnerliga skäl synes dock inte tillämpas för start- och signalvapen (se vidare i avsnitt 6.8.1).

Det finns inga generella bestämmelser i vapenlagen eller vapenförordningen om vad som kan anses utgöra behov av att inneha skjutvapen för annat ändamål än jakt eller målskjutning. Polismyndighetens allmänna råd, som i vissa delar nyligen upphävts, ger viss vägledning rörande när behov av skjutvapen för annat ändamål än jakt eller målskytte har ansetts föreligga i Polismyndighetens praxis (se 2 och 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, delvis i dess lydelse före PMFS 2024:2). De allmänna råden har i vissa delar nyligen ersatts med en handbok (se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1).

Av 2 kap. 5 § vapenförordningen framgår att bl.a. skydd och avlivning av fällfångade djur i vissa fall kan anses grunda ett kvalificerat behov av innehav av vissa skjutvapen. Exempelvis kan behov av tårgasanordningar etc. endast anses föreligga när det finns ett synnerligt behov av anordningen för personligt skydd.

Innehav för annat än skjutning

En enskild person kan ges tillstånd att inneha skjutvapen för annat än skjutning om vapnet huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden (2 kap. 4 § vapenlagen). I praxis har tillstånd även getts för innehav av ett obrukbart vapen som teaterrekvisita (se RÅ 2007 ref. 46 som berörs närmare i avsnitt 6.8.2).

För innehav av skjutvapen för annat ändamål än skjutning krävs att sökanden har fyllt 18 år. Det gäller dock inte start- eller signalvapen eller skjutvapen som har gjorts varaktigt obrukbara. (2 kap. 3 § fjärde stycket vapenförordningen.)

Som huvudregel gäller att tillstånd för prydnads- eller minnesändamål förutsätter att vapnet görs varaktigt obrukbart (2 kap. 5 a § vapenlagen). I vissa fall krävs att vapnet deaktiverats i enlighet med EU-rättens krav (2 kap. 5 a § vapenlagen och 2 kap. 17 § vapenförord-

ningen). Vad som förstås med deaktivering utvecklas nedan i avsnitt 6.10.

Vapenlagen och vapenförordningen ger utöver det nu sagda ingen närmare vägledning rörande när tillstånd kan ges för innehav för annat än skjutning. Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd, som i vissa delar nyligen ersatts med en handbok, ger viss vägledning angående vad som krävs för att någon ska få inneha skjutvapen för samling, prydnad eller minne (se 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, delvis i dess lydelse före PMFS 2024:2, och Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.5).

Frågan om vad som gäller för innehavstillstånd för samling berörs närmare i kapitel 8.

6.3. Lämplighetsprövning av enskilda personer

Förslag: I den nya vapenlagen ska föreskrivas att en enskild per-

son får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om han eller hon med hänsyn till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att för det sökta ändamålet inneha ett sådant vapen som ansökan avser.

Skälen för förslaget

Nuvarande ordning

Av vapenlagen framgår inte uttryckligen att det ska göras en prövning av om en enskild person som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen är lämplig att för det sökta ändamålet inneha ett sådant vapen som ansökan avser. En sådan prövning görs emellertid redan i dag och då med stöd av den allmänna bestämmelsen i 2 kap. 5 § vapenlagen om att tillstånd att inneha skjutvapen endast får meddelas om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Vid bedömningen beaktas bl.a. sökandens ålder, laglydnad och skötsamhet i nykterhetshänseende (jfr 3 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, i dess lydelse före PMFS 2024:2, och 3 kap. Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1). Som framgår i avsnitt 6.2 uppställs därutöver i vapenförordningen särskilda handhavandekrav och krav på sökandens ålder (2 kap. 3 § vapenförord-

ningen). Vissa av kraven preciseras i Polismyndighetens föreskrifter (se RPSFS 2009:13, FAP 551-3, senast ändrad genom PMFS 2024:2).

Enligt 11 kap. 2 § vapenlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha eller låna skjutvapen. Bestämmelsen ger viss vägledning i fråga om vilka omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av om tillstånd bör ges.

Av 6 kap. 1 § första stycket a) vapenlagen framgår att ett tillstånd att inneha skjutvapen ska återkallas om tillståndshavaren visat sig olämplig att inneha skjutvapen. Återkallelse med stöd av den bestämmelsen kan exempelvis ske om tillståndshavaren gjort sig skyldig till brott (jfr bl.a. HFD 2015 ref. 20). Återkallelse med stöd av den bestämmelsen kan också ske bl.a. om tillståndshavaren av medicinska skäl inte längre kan anses lämplig att inneha skjutvapen (jfr 6 kap. 6 § vapenlagen) eller på grund av misskötsamhet i nykterhetshänseende (jfr bl.a. RÅ 1991 ref. 34 och HFD 2011 ref. 84).

Frågans tidigare behandling

Frågan om de lämplighetskrav som ställs på en enskild person som ansöker om tillstånd att inneha vapen ska framgå av vapenlagen har övervägts tidigare.

Vapenlagsutredningen föreslog i sitt betänkande att det i 2 kap. 4 § vapenlagen skulle införas ett förtydligande tillägg om att tillstånd att inneha ett skjutvapen får meddelas den som har den skjutskicklighet och utbildning som behövs (se SOU 1994:4Vapenlagen och EG, s. 15 och 120). Förslaget ledde inte till lagstiftning. Det är något oklart om detta berodde på att utredningsunderlaget bedömdes otillräckligt eller om det ansågs riskabelt att i lag endast delvis ange kraven på personliga kvalifikationer för vapentillstånd (se prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 55 och 56).

Frågan togs upp på nytt av 1995 års vapenutredning, som gjorde bedömningen att de mera personliga lämplighetskraven var svåra att precisera och därför inte borde komma till uttryck i lag. Utredningen föreslog däremot att det i vapenlagen skulle anges vissa ålders- och kunskapskrav, vilket huvudsakligen innebar en systematisk omfördelning mellan vad som framgår av vapenlagen och vapenförordningen.

Förlaget innebar dock också att en minimiålder om 18 år som utgångspunkt skulle gälla även för innehav av skjutvapen för jakt och målskjutning. (Se SOU 1998:44 En samlad vapenlagstiftning, s. 25–26, 122, 124–125, 288 och 289.) Förslaget ledde inte till lagstiftning. Regeringen bedömde att det inte fanns tillräckligt starka skäl för att införa en helt ny lagstiftning med omfattande systematiska förändringar så kort efter att vapenlagen trätt i kraft (se prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 73).

Det bör införas uttryckliga bestämmelser om lämplighetsprövningen av enskilda personer

Att tillstånd till innehav av skjutvapen förutsätter att sökanden är lämplig att inneha ett sådant vapen som ansökan avser framgår i dag endast indirekt av vapenlagen. Det är enligt vår mening inte tillfredsställande. Vidare är det svårt att ur vapenregleringen utläsa vilka omständigheter som har betydelse för lämplighetsprövningen.

Enskilda personer är en stor grupp tillståndshavare. För att underlätta både för den som ansöker om tillstånd och för tillståndsmyndigheten är det önskvärt att de grundläggande krav, bl.a. på lämplighet, som gäller för att en enskild person ska ges tillstånd att inneha vapen tydligt framgår av lag. Som framhålls i avsnitt 5.3 kan en sådan ordning förväntas leda till större transparens och rättssäkerhet och kan också bidra till kortare handläggningstider hos tillståndsmyndigheten. Detta innebär inte att man i lag exakt bör ange vilka omständigheter som ska beaktas vid lämplighetsbedömningen av en enskild person. Detaljregler bör inte finnas i lagen utan i kompletterande föreskrifter på lägre nivå. Däremot är det enligt vår mening både lämpligt och möjligt att formulera allmänt hållna grundläggande bestämmelser om de krav som ställs i fråga om lämplighet. Några övertygande skäl mot införande av sådana bestämmelser kan vi inte finna. Vi föreslår därför att det i den nya vapenlagen tas in en bestämmelse av vilken det dels framgår att en lämplighetsprövning ska göras, dels vilka omständigheter som ska beaktas vid en sådan bedömning.

Den bestämmelse som tas in i lagen bör alltså vara allmänt hållen och endast ange de omständigheter som ska beaktas vid prövningen på ett övergripande plan. Den kan lämpligen utformas med 2 kap. 10 § vapenlagen som förebild. Enligt den paragrafen får tillstånd att driva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller

ammunition endast meddelas den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att driva sådan verksamhet. Motsvarande krav ställs i praktiken på den som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Därutöver ställs krav på sökandens ålder och vissa handhavandekrav som kan betecknas färdigheter.

Vi föreslår därför att det av den nya vapenlagen ska framgå att ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter ska beaktas vid lämplighetsprövningen när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Med övriga omständigheter bör förstås bl.a. skötsamhet i nykterhetshänseende och vissa medicinska omständigheter. Det kan också ha viss betydelse om sökanden befinner sig i allvarliga ekonomiska svårigheter. Polismyndigheten avses dock inte aktivt efterforska om denna typ av omständigheter är för handen.

Kunskapskravet för vapenhandlare i 2 kap. 10 § vapenlagen kan anses innefatta vissa begränsade handhavandekrav. Främst rör det sig dock om rena kunskapskrav (se prop. 1990/91:130 s. 38 och prop. 1995/96:52 s. 79). Att vi nu föreslår att färdigheter särskilt ska beaktas vid lämplighetsprövningen av enskilda personer är inte avsett att åstadkomma någon förändring i tillämpningen av kunskapskravet för vapenhandlare. Även det kunskapskrav vi föreslår för vapenreparatörer i avsnitt 22.3.3 kan innefatta vissa färdighetskrav.

Vid bedömningen av om en enskild person ska ges tillstånd att inneha ett visst vapen bör lämplighetsprövningen göras i relation både till det vapen som ansökan avser och det ändamål för vilket vapnet ska innehas. Det ligger i sakens natur att olika höga krav kan komma att uppställas beroende på vilken typ av vapen som ansökan avser. Ju farligare vapen, desto mer krävs för att sökanden ska anses lämplig att inneha vapnet. Med avseende på det avsedda ändamålet kan olika omständigheter ha olika betydelse beroende på syftet med innehavet. Exempelvis finns det anledning att beakta sökandens skjutskicklighet när en ansökan avser innehav för skjutning medan skjutskicklighet saknar betydelse när ansökan avser samling.

Syftet med förslaget är inte att åstadkomma någon ändring av kraven för innehavstillstånd utan endast att tydliggöra vad som redan gäller. Liksom i dag bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om lämplighetskravens närmare innehåll. De ålders-, kunskaps- och färdighetskrav som i dag framgår av vapenförordningen bör även fortsättningsvis framgå av förordning.

Vi återkommer i avsnitt 6.4 till om det finns anledning att föreskriva ålderskrav också för ändamålen jakt och målskjutning.

Vid sidan av lämplighetsprövningen bör det generella kravet på att det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas fortsätta gälla också för enskilda personer. Det kravet innefattar nämligen även andra omständigheter än sökandens personliga lämplighet. Exempelvis bör det även fortsättningsvis finnas möjlighet att vid tillståndsprövningen beakta om sökanden bor tillsammans med någon som är grovt kriminellt belastad eller svårt psykiskt sjuk (se t.ex. SOU 1998:44 s. 122). Några egentliga konflikter mellan bestämmelserna torde i princip inte kunna uppstå, eftersom det rör sig om två separata krav som båda ska vara uppfyllda för att tillstånd ska få ges.

6.4. Större möjlighet för den som är under 18 år att få innehavstillstånd för jakt och målskjutning

6.4.1. Bakgrund

För innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen för målskjutning gäller som huvudregel att sökanden ska ha fyllt 18 respektive 20 år (2 kap. 3 § vapenförordningen). I övrigt saknas författningsreglerade ålderskrav för ändamålen jakt och målskjutning. I praktiken tillämpas dock en generell åldersgräns om 18 år, vilket överensstämmer med det ålderskrav som gäller för innehav för andra skjutningsändamål (2 kap. 3 § fjärde stycket vapenförordningen). Intyg om sökandens personliga lämplighet krävs när en underårig ansöker om tillstånd att inneha målskjutningsvapen som inte är effektbegränsade (2 kap. 3 § 4 vapenförordningen).

För att den som är under 18 år ska ges tillstånd att inneha skjutvapen ställs höga krav på bl.a. personlig lämplighet och mognad. I Polismyndighetens allmänna råd angavs fram till helt nyligen följande. Avser innehavet målskjutning ska sökanden därutöver visa att han eller hon har ett för sin ålder påfallande och varaktigt intresse för målskjutning, stor skjutskicklighet och goda utvecklingsmöjligheter i skyttekarriären. Den som ska fylla 18 år i nära anslutning till jaktsäsongens början kan få tillstånd att inneha jaktvapen. Därutöver kan en elev som genomgår utbildning vid exempelvis ett skyttegymnasium eller en yrkesutbildning inom jakt och viltvård få tillstånd att inneha jakt- eller målskjutningsvapen. Om ansökan avser ett annat

vapen än kolsyre-, luft- eller fjädervapen krävs då i allmänhet ett yttrande från skolans rektor, studierektor eller skjutinstruktör. Tillstånd att inneha skjutvapen brukar inte ges till den som är under 15 år. (Se 3 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts i berörda delar genom PMFS 2024:2.)

Enligt Polismyndighetens nyligen antagna handbok om vapenärenden saknar sökandens behov av vapnet betydelse vid bedömningen av om det finns förutsättningar att göra undantag från tillämpade ålderskrav. Avgörande för om tillstånd kan ges är enligt handboken att utredningen utvisar att sökanden har den personliga mognadsgrad som motsvarar åldersgränsen. (Se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 2.5.3.1.)

Enligt EU:s vapendirektiv ska medlemsstaterna som huvudregel endast tillåta förvärv och innehav av skjutvapen för den som fyllt 18 år. Undantag får dock göras i ett par fall. Såvitt nu är av intresse gäller, något förenklat, att innehav för jakt eller målskytte får tillåtas om den underårige har föräldrarnas tillstånd eller får vägledning av förälder eller en vuxen med innehavstillstånd eller befinner sig på ett godkänt träningscenter. Därutöver krävs att föräldern eller en vuxen med innehavstillstånd ansvarar för lämplig förvaring av vapnet. (Se artikel 6.1 i vapendirektivet.)

Från flera auktoriserade sportskytteförbund har framförts att Polismyndighetens praxis i fråga om när någon som är under 18 år ges innehavstillstånd är alltför restriktiv. Underåriga kan endast träna och tävla med föreningens vapen så länge träning och tävling sker under uppsikt av en föreningsfunktionär (jfr 3 kap. vapenlagen). Enligt Svenska Skidskytteförbundet innebär det att unga skidskyttar behöver inneha egna vapen från 15 års ålder, eftersom de därefter behöver kunna åka själva med vapen på ryggen i spåren. Tillstånd ges enligt förbundet inte i tillräcklig omfattning i dessa fall. Skytteförbunden har även pekat på att skolor som bedriver skytteundervisning inte kan ges innehavstillstånd (jfr 2 kap. 3 § vapenlagen). Det innebär att unga som har skytte på schemat i flera fall kan ha behov av att egna innehavstillstånd för att kunna delta i skolundervisningen. Vidare har framförts att Polismyndighetens nuvarande praxis inte tar hänsyn till att unga, lovande skyttar behöver egna innehavstillstånd för att kunna tävla utomlands med landslaget. Det är svårt att tävla utomlands med föreningsvapen, eftersom endast fysiska personer kan få europeiska skjutvapenpass. Detta beaktas inte i tillräckligt hög grad vid tillstånds-

givningen. I praktiken är därför många unga beroende av att ha en förälder med innehavstillstånd och möjlighet att följa med på resor för att kunna tävla utomlands.

Polismyndigheten har å sin sida anfört att den åldersgräns om 18 år för innehavstillstånd för jakt och målskytte som i praktiken tillämpas redan i dag bör komma till uttryck i författning.

6.4.2. Det bör tydliggöras när den som inte fyllt 18 år får ges innehavstillstånd

Bedömning: Praxis i fråga om när underåriga kan ges innehavs-

tillstånd för jakt och målskjutning är alltför restriktiv. Det bör därför tydliggöras när den som inte fyllt 18 år får ges innehavstillstånd.

Skälen för bedömningen

Den som är under 18 år är inte myndig och alltså inte vuxen i lagens mening. Goda skäl talar för att den som är under 18 år som huvudregel inte ska ges tillstånd att inneha skjutvapen. Detta motsvarar gällande rätt och är i överensstämmelse med vapendirektivets krav.

Det finns emellertid fall där det framstår som befogat att den som är under 18 år ges eget tillstånd att inneha skjutvapen. Det rör sig huvudsakligen om sådana fall där den underårige uppfyller höga krav på lämplighet och personlig mognad och har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses genom utlåningsbestämmelserna i 3 kap. vapenlagen. Enligt vår mening bör tillstånd kunna ges i flera av de fall som skyttesammanslutningarna lyft fram som exempel på där unga i dag nekas tillstånd, under förutsättning att vapendirektivets krav är uppfyllda. Exempelvis bör den som behöver ett eget innehavstillstånd för att kunna tävla utomlands med landslaget ofta kunna ges innehavstillstånd. Sådant tillstånd bör också ofta kunna ges om den underårige uppfyller de generella aktivitetskraven för innehavstillstånd för målskjutning i en skyttegren där förutsättningarna för uppsiktsutlåning är särskilt begränsade, såsom skidskytte. Det är alltså önskvärt att underåriga ges tillstånd i högre grad än vad Polismyndigheten i dag anser möjligt.

Det sagda skulle kunna utvecklas i författningskommentaren till den nya vapenlagen och beaktas inom ramen för den bestämmelse om personlig lämplighet som vi i avsnitt 6.3 föreslår ska tas in i lagen. Frågan är emellertid om en sådan ordning skulle leda till att praxis förändras på ett sådant sätt att underåriga ges innehavstillstånd i de fall där det är berättigat. Vidare kan en ordning där ett ålderskrav och förutsättningarna för undantag från det kravet endast kan läsas ut ur förarbetsuttalanden kritiseras för att brista i fråga om tydlighet, förutsebarhet och transparens. Grundläggande krav för tillstånd, och undantag från sådana krav, bör framgå av författning (jfr avsnitt 5.3). Ett bättre alternativ är därför att införa en bestämmelse om att innehavstillstånd för jakt eller målskjutning som huvudregel endast får ges till den som har fyllt 18 år och tydligt föreskriva när undantag från ålderskravet får göras.

6.4.3. Den som är under 18 år ska kunna få innehavstillstånd för jakt eller målskjutning om det finns särskilda skäl

Förslag: Som huvudregel ska gälla en 18-årsgräns för innehav av

skjutvapen för jakt eller målskjutning. Om det finns särskilda skäl ska också den som är under 18 år få ges tillstånd att inneha skjutvapen för de ändamålen.

Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger ska särskilt beaktas

1. sökandens ålder och mognad,

2. vilken typ av skjutvapen som ansökan avser,

3. om sökanden har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses

genom bestämmelserna om utlåning i vapenlagen, och

4. om någon som fyllt 18 år och som antingen är sökandens vård-

nadshavare eller har tillstånd att inneha skjutvapen ser till att sökanden har praktiska förutsättningar att förvara skjutvapnet i enlighet med vapenregleringens krav.

Skälen för förslagen

Som framgår i det föregående bör huvudregeln även fortsättningsvis vara att endast den som fyllt 18 år ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. Huvudregeln bör dock inte gälla start- eller signalvapen (eller skjutvapen som gjorts varaktigt obrukbara) (jfr 2 kap. 3 § fjärde stycket vapenförordningen).

För att den som inte fyllt 18 år ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för jakt eller målskjutning bör det krävas särskilda skäl. Vid bedömningen av om sådana skäl föreligger bör särskilt beaktas sökandens ålder och mognad. Den som är under 15 år bör endast i mycket speciella undantagsfall ges innehavstillstånd. Ju närmare sökanden kommer sin artonårsdag desto mindre bör krävas för att undantag från åldersgränsen ska göras.

Vidare bör det vid bedömningen särskilt beaktas vilken typ av skjutvapen som ansökan avser. Kraven för innehav av effektbegränsade vapen, som får innehas utan tillstånd av den som fyllt 18 år (2 kap. 1 § vapenlagen), bör ställas lägre än för innehav av andra vapentyper. Motsatsvis bör högre krav gälla för innehav av sådana vapen som kan ses som särskilt farliga ur ett samhällsperspektiv.

Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger bör också särskilt beaktas om sökanden har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses genom vapenlagens bestämmelser om utlåning. Som framgår i det föregående kan detta vara fallet när en underårig tagits ut till landslaget eller tränar och tävlar i grenar där uppsiktsutlåning är förenat med särskilda svårigheter. Så kan också vara fallet när den underårige går på exempelvis ett skyttegymnasium, eftersom skolor inte hör till de aktörer som får ges tillstånd att inneha skjutvapen (se 2 kap. 3 § vapenlagen). Vid prövningen bör dock beaktas om skolan indirekt har tillgång till vapen för undervisningen på grund av att t.ex. vissa lärare har beviljats tillstånd att inneha skjutvapen för det ändamålet.

Vid bedömningen bör också särskilt beaktas sådana omständigheter som är av betydelse för att Sverige även i fortsättningen ska leva upp till vapendirektivet. Som anförs i det föregående gäller enligt vapendirektivet, såvitt nu är av intresse, att den som är under 18 år kan få tillåtas att inneha skjutvapen för jakt eller målskytte bl.a. om den underårige har föräldrarnas tillstånd och föräldern eller en vuxen med innehavstillstånd ansvarar för lämplig förvaring av vapnet (artikel 6.1 i vapendirektivet).

Redan i dag gäller krav på förmyndares samtycke för att en underårig ska ges tillstånd att inneha skjutvapen (2 kap. 11 § vapenförordningen). Vi föreslår i avsnitt 5.5 att den bestämmelsen ska föras över till den nya vapenförordningen. Förmyndare är i regel den som är förälder till den underårige (6 kap. 2 § och 10 kap. 2 §föräldrabalken). Någon särskild bestämmelse om att förälders samtycke ska beaktas vid prövningen av om det finns särskilda skäl att ge en underårig innehavstillstånd behövs alltså inte.

Med avseende på förvaring så har utredningen i delbetänkandet gjort bedömningen att vapendirektivets krav på förvaring av en underårigs vapen inte kan ges en vidare innebörd än att en förälder eller annan vuxen ska se till att den underårige ges praktiska förutsättningar att förvara sitt vapen på föreskrivet sätt. Utredningen har vidare gjort bedömningen att svensk rätt redan utan författningsändringar lever upp till vapendirektivets krav och har därvid förutsatt att Polismyndigheten beaktar förvaringsmöjligheterna vid tillståndsgivningen. (Se SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 105 och 106.) Regeringen har godtagit bedömningen (jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet). Vi föreslår nu vad som i praktiken är en utvidgning av möjligheten att ge underåriga innehavstillstånd. Det är då lämpligt att det av bestämmelserna uttryckligen framgår att det vid tillståndsprövningen särskilt ska beaktas om en sådan person som avses i vapendirektivet ser till att den underårige har praktiska förutsättningar att förvara skjutvapnet i enlighet med vapenregleringens krav. Vid bedömningen av om det kravet är uppfyllt kan exempelvis beaktas om den underårige bor med den vuxne och denne har åtagit sig att se till att det finns ett säkerhetsskåp i hemmet där vapnet ska förvaras (jfr 5 kap. 2 § vapenlagen). Det kan också beaktas om det finns förutsättningar att ge tillstånd till förvaring hos annan enligt 5 kap. 3 § vapenlagen (se vidare avsnitt 19.6).

Även andra omständigheter än de som särskilt pekas ut i de nya bestämmelserna bör beaktas vid bedömningen av om det finns anledning att göra undantag från ålderskravet. En helhetsbedömning bör alltså göras i det enskilda fallet. Därvid bör bl.a. beaktas styrkan i sökandens legitima behov av att få inneha ett eget skjutvapen. Vid den bedömningen har det betydelse exempelvis hur länge sökanden har ägnat sig åt jakt eller målskytte och hur lovande skytt den unge är. Inom ramen för helhetsbedömningen bör också, i någon mån,

kunna beaktas om vapnet har ett särskilt värde för sökanden exempelvis för att han eller hon har ärvt det av en nära anhörig.

I vapenförordningen finns redan i dag bestämmelser om ålderskrav för innehavstillstånd. Även de föreslagna bestämmelserna bör lämpligen placeras i förordning. Något nytt bemyndigande till regeringen krävs inte (se 11 kap. 2 § b vapenlagen).

6.4.4. Samma omständigheter bör alltid beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att göra undantag från vapenregleringens ålderskrav

Förslag: Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att göra

undantag från ålderskraven för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen ska samma omständigheter beaktas som när frågan avser undantag från ålderskravet för jakt och målskjutning.

Skälen för förslaget

För innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen för målskjutning gäller, som anmärks i det föregående, redan i dag som huvudregel att sökanden ska ha fyllt 18 respektive 20 år. Undantag från de ålderskraven får göras om det finns särskilda skäl. (2 kap. 3 § vapenförordningen.) Frågan är då hur de bestämmelserna förhåller sig till de bestämmelser vi nu föreslår.

Enhandsvapen och helautomatiska vapen anses vara särskilt samhällsfarliga vapen (se vidare kapitel 9). För att den som är under 20 år ska ges tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen har tidigare krävts att personen är en mycket framstående tävlingsskytt och tillhör åtminstone länseliten (3 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts i berörda delar genom PMFS 2024:2). Numera anser Polismyndigheten det avgörande vara om personen har den personliga lämplighet och mognadsgrad som kännetecknar den som uppfyller ålderskraven (se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 2.5.3.1).

De omständigheter som beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att göra undantag från vapenregleringens ålderskrav bör enligt vår mening alltid vara desamma. Kärnan i bedömningen måste näm-

ligen alltid vara vilken ålder och mognad sökanden uppnått, vilken typ av vapen som ansökan avser, om sökanden kan tillgodose sitt behov av vapnet utan att innehavstillstånd ges och om sökanden kan tillgodose vapenlagens krav på en säker förvaring. Vi föreslår därför att de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att göra undantag för ålderskravet för jakt och målskjutning också ska beaktas särskilt vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att göra undantag från ålderskraven för enhandsvapen och helautomatiska vapen. En annan sak är detta i praktiken bör leda till en mer restriktiv tillståndsprövning för enhandsvapen och helautomatiska vapen, eftersom det är särskilt samhällsfarliga vapen och vapnets typ ska beaktas vid prövningen.

6.5. Godtagbara ändamål för innehavstillstånd

Förslag: Det ska av den nya vapenlagen framgå vilka som är de god-

tagbara ändamålen för innehav av skjutvapen för skjutning. De godtagbara ändamålen ska även i fortsättningen vara jakt, målskjutning, skydd, avlivning av fällfångade djur och s.k. udda ändamål.

Det ska klargöras att tillstånd kan ges för udda ändamål som inte avser skjutning.

Udda ändamål ska betecknas ”udda skjutningsändamål” respektive ”udda ändamål som inte avser skjutning”.

Skälen för förslagen

Nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 4 § vapenlagen får en enskild person ges tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning endast om han eller hon behöver vapnet för ett godtagbart ändamål.

Av 2 kap. 5 a § vapenförordningen framgår indirekt att tillstånd för skjutning kan ges för jakt, målskytte, skydd eller avlivning av fällfångade djur. Om det finns synnerliga skäl får tillstånd därutöver beviljas för annat ändamål, s.k. ”udda ändamål”. Udda ändamål kan vara exempelvis räddningstjänstens punktering av gasbehållare vid eldsvåda. Vad som förstås med udda ändamål berörs vidare i avsnitt 6.8.

Tillstånd till innehav av skjutvapen för annat ändamål än skjutning får enligt 2 kap. 4 § vapenlagen meddelas om skjutvapnet har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden. I praxis har tillstånd även beviljats för innehav av ett obrukbart vapen som teaterrekvisita (se RÅ 2007 ref. 46). Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i avgörandet att bestämmelsen i 2 kap. 5 a § vapenförordningen inte är tillämplig när ett vapen inte ska användas för skjutning och att frågan om tillstånd i stället får bedömas med utgångspunkt i de förutsättningar som allmänt sett gäller för tillstånd enligt vapenlagen. I avgörandet nämndes att användning av vapen i en teaterföreställning var ett sådant udda ändamål som godtagits i praxis innan 2 kap. 5 a § vapenförordningen infördes. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade i det avseendet till vissa förarbetsuttalanden (prop. 1999/2000:27 s. 42 och 43).

Frågans tidigare behandling

1995 års vapenutredning föreslog att de ändamål för vilka någon kan ha rätt att inneha skjutvapen skulle framgå av lagtexten (se SOU 1998:44 s. 24 och jfr s. 120–121 och 287). Förslaget ledde inte till lagstiftning men däremot till införandet av 2 kap. 5 a § vapenförordningen. Syftet med införandet var, som det får förstås, att klargöra att tillstånd kan ges för s.k. udda ändamål (jfr prop. 1999/2000:27 s. 42 och 43).

De godtagbara ändamålen bör framgå av lag

En enskild person får ges tillstånd att inneha ett skjutvapen för skjutning endast om han eller hon behöver vapnet för ett godtagbart ändamål (2 kap. 4 § vapenlagen). Den nu gällande regleringen avseende vad som utgör ett godtagbart ändamål är svårtillgänglig. Enligt vår mening är det otillfredsställande att så grundläggande krav för innehavstillstånd inte enkelt kan utläsas av vapenlagen. Detta kan försvåra för både sökande och för tillståndsmyndigheten. Vi föreslår därför att de godtagbara ändamålen ska framgå av den nya vapenlagen.

Frågan har lyfts om avlivning av fällfångade djur även fortsättningsvis ska utgöra ett eget ändamål i vapenregleringen. Ett argument mot att så ska vara fallet kan vara att avlivningen utgör ett naturligt led i jakt med fällor och att avlivning av fällfångade djur därmed skulle

kunna ingå i ändamålet jakt. För innehav för jakt och innehav för avlivning av fällfångade djur uppställs emellertid olika krav (se avsnitt 6.2). Tillstånd att inneha skjutvapen för jakt innefattar visserligen en rätt att också använda vapnet för avlivning av djur, men ett tillstånd att inneha vapen för avlivning medför inte en rätt att använda vapnet för jakt (jfr 3 kap. 3 § vapenförordningen). Vi kan inte se några principiella eller praktiska fördelar med att avskaffa avlivning av fällfångade djur som ett särskilt ändamål och bedömer därför att det ändamålet även fortsättningsvis bör anges särskilt.

Av den nya vapenlagen bör det alltså framgå att en enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för ändamålen jakt, målskjutning, skydd, avlivning av fällfångade djur och andra godtagbara ändamål, dvs. s.k. udda ändamål. De udda ändamålen bör i lagen benämnas ”udda skjutningsändamål”.

De godtagbara ändamålen när ett skjutvapen ska innehas för annat än skjutning – dvs. i första hand för samling, prydnad eller minne – framgår enligt vår mening i huvudsak tillräckligt tydligt av den nuvarande vapenlagen. Det saknas emellertid författningsstöd för att bevilja tillstånd att inneha skjutvapen för udda ändamål när vapnet inte ska användas för skjutning. I praxis och förarbeten finns dock, som framgår i det föregående, stöd för att tillstånd kan ges för udda ändamål även i sådana fall. Enligt vår mening bör den möjligheten framgå av lagen. De udda ändamålen bör benämnas ”udda ändamål som inte avser skjutning”.

I avsnitt 6.8 återkommer vi till förutsättningarna för att ge tillstånd att inneha ett skjutvapen för udda ändamål.

6.6. Innehavstillstånd för jaktändamål

Som framgår i avsnitt 6.2 har Naturvårdsverkets föreskrifter om vilka vapen som får användas för jakt stor betydelse för när innehavstillstånd kan ges för det ändamålet. I detta avsnitt berörs vissa frågor med anknytning till de föreskrifterna.

6.6.1. Förbud och begränsningar som avser innehav bör framgå av vapenregleringen

Bedömning: Bestämmelser som har som enda syfte att begränsa

möjligheterna till innehav av vissa vapen för vissa ändamål bör så långt det är möjligt finnas i vapenlagen och föreskrifter som meddelas med stöd av denna.

Förslag: De bestämmelser i Naturvårdsverkets föreskrifter som

enbart syftar till att uppfylla kraven i vapendirektivet ska flyttas till den nya vapenförordningen och avse innehav för jakt i stället för användning för jakt.

Skälen för bedömningen och förslaget

I avsnitt 5.3 har vi utvecklat de krav som bör ställas på en tillståndsreglering och även gjort bedömningen att dagens vapenreglering i vissa avseenden inte är så tydlig och lättillgänglig som den bör vara. Vi har därför bl.a. i avsnitt 5.5 föreslagit vissa förtydliganden. En otydlighet som har uppmärksammats i olika sammanhang är att viss reglering som syftar till att begränsa möjligheterna till innehav av vissa slags skjutvapen inte finns i vapenregleringen utan i stället följer indirekt av reglering som handlar om rätten att använda skjutvapen. Det sagda gäller i första hand rätten att inneha skjutvapen för ändamålet jakt.

Av 27 § jaktlagen framgår att jakt ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Vid jakt i Sverige får därför endast sådana vapen och andra jaktmedel användas som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver (30 § jaktlagen och 10 a § jaktförordningen). Med stöd av bemyndigandet har Naturvårdsverket meddelat föreskrifter, se Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8). Naturvårdsverkets bemyndigande att meddela föreskrifter om vapen för jakt handlar om jaktens bedrivande och tar enbart sikte på vilka vapen som får användas vid jakten och alltså inte vilka vapen som får innehas. Det förhåller sig visserligen så att det inte kan föreligga något behov av ett visst vapen för ändamålet jakt om vapen inte får användas vid jakt. Ett sådant vapen

kan inte heller anses lämpligt för ändamålet jakt. Det innebär dock inte att Naturvårdsverket har i uppgift att ta ställning till vilka vapen som ska förekomma i samhället. Det ankommer inte på Naturvårdsverket att göra ställningstaganden utifrån exempelvis brottsförebyggande synpunkter.

Trots det sagda finns det i Naturvårdsverkets föreskrifter vissa bestämmelser som egentligen syftar till att begränsa innehav av en viss vapentyp snarare än användningen av vapentypen vid jakt. Bestämmelserna har alltså utformats som ett förbud mot att använda vapentypen vid jakt. Sålunda följer, lite förenklat, av föreskrifterna att man inte vid jakt får använda halvautomatiska kul- och hagelgevär som kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad genom en bl.a. en vikbar kolv (2 kap. 6 § och 3 kap. 7 § NFS 2023:8). Bestämmelserna är avsedda att införliva det förbud mot innehav av sådana vapen för jakt som följer 2017 års ändringsdirektiv och saknar alltså jaktliga skäl (se artikel 9 och kategori A8 i bilaga I till vapendirektivet). Nackdelarna med en sådan regleringslösning uppmärksammades vid genomförandet av ändringsdirektivet men ansågs ändå godtagbar med hänsyn till överträdelseärendet mot Sverige och tidspressen att genomföra ändringsdirektivet (se SOU 2022:62 s. 134). Även bestämmelsen i 5 kap. 2 § föreskrifterna om att endast sådana enhandsvapen som har kantantändning får användas vid jakt är avsedd att genomföra ändringsdirektivet.

Att helautomatiska vapen inte får innehas för jakt framgår inte uttryckligen av vapenregleringen utan endast indirekt av att det enligt jaktregelverket inte finns något tillåtet användningsområde för sådana vapen för jakt. Förbudet mot att använda helautomatiska vapen vid jakt har jaktliga skäl medan det indirekta förbudet mot innehav även har brottsförebyggande skäl. Det hör till saken att det följer av vapendirektivet att medlemsstaterna inte får tillåta innehav av helautomatiska skjutvapen för jakt (se artikel 9 och kategori A2 i bilaga I till vapendirektivet), varför det dessutom är fråga om uppfyllande av vapendirektivets krav som i huvudsak har brottsförebyggande motiv. I kapitel 9 återkommer vi till frågan om det av den nya vapenlagen uttryckligen bör framgå att helautomatiska vapen inte får innehas för jakt.

Vi anser att den beskrivna regleringstekniken där begränsningar eller förbud mot innehav av vissa vapen framgår endast indirekt av Naturvårdsverkets användningsreglering är mindre lämplig och inte

bör väljas i den nya vapenreglering som vi föreslår. Till att börja med bidrar den till att göra vapenregleringen svårtillgänglig. Vidare är det principiellt tveksamt att Naturvårdsverket meddelar föreskrifter som inte syftar till att omhänderta de intressen som ligger inom myndighetens ansvarsområde utan som enbart syftar till att begränsa innehav av en viss sorts vapen, oberoende av om vapnen i och för sig skulle kunna vara lämpliga från jaktlig synpunkt. Bestämmelser av detta slag bör finnas i vapenlagen och föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen. Det är en annan sak att det i vissa fall kan finnas skäl både till användningsreglering och innehavsreglering. Det finns flera exempel på att det i vapenregleringen finns särskilda begränsningar i fråga om innehav av vapen som i och för sig är tillåtna för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter. Sådana begränsningar gäller bl.a. för enhandsvapen och instickspipor (se 2 kap. 5 § vapenförordningen).

Med hänsyn till det anförda bör bestämmelser som har som enda syfte att begränsa möjligheten till innehav av vissa vapen för vissa ändamål så långt det är möjligt finnas i vapenlagen och föreskrifter som meddelas med stöd av denna. Det bör alltså inte förekomma att sådana begränsningar och förbud endast framgår indirekt av användningsreglering, såsom i Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen för jakt.

Bedömningen innebär bl.a. att bestämmelser i Naturvårdsverkets föreskrifter som syftar till att uppfylla kraven i vapendirektivet bör tas in i den nya vapenreglering som vi föreslår och ta sikte på innehav för jakt i stället för användning. Det bör således regleras i vapenförordningen att halvautomatiska gevär, vars längd kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad genom en vikbar kolv, en kolv av teleskopisk typ eller genom en kolv som kan avlägsnas utan användning av verktyg, inte får innehas för jakt (2 kap. 6 § och 3 kap. 7 § NFSF 2023:8). Bestämmelsen bör dock ges en delvis annan utformning när den tas in i vapenförordningen, som än tydligare anknyter till vapendirektivet. Det bör vidare föreskrivas att enhandsvapen med centralantändning inte får innehas för jakt (5 kap. 2 § NFSF 2023:8).

6.6.2. Skjutvapens lämplighet för ändamålet jakt

Förslag: Ett skjutvapen som enligt jaktlagen eller föreskrifter

som har meddelats med stöd av den lagen får användas för jakt ska också vid tillämpning av vapenregleringen anses lämpat för jakt. En föreskrift om detta ska tas in i den nya vapenförordningen.

Bedömning: Om våra förslag i avsnitt 20.8 inte genomförs bör

ett vapen som enligt jaktregleringen får användas för jakt inte anses lämpat för det ändamålet om det finns särskilda skäl med hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

Skälen för förslaget och bedömningen

Nuvarande ordning

Tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning får ges endast om vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet ska avse (2 kap. 5 § vapenlagen). Vår tolkning av bestämmelsen redovisas i avsnitt 5.6.3. Som anges där framgår av förarbetena inte mycket mer än att hagelgevär vars utförande liknar militära helautomatiska vapen och med vilka det inte går att uppnå samma skottprecision som med ordinära hagelgevär inte kan anses vara lämpliga för jakt, eftersom strävan i jaktsammanhang bör vara att minimera risken för skadskjutning av viltet (se prop. 1999/2000:27 s. 33). Vi menar att bestämmelsen bör tolkas så att ett skjutvapen endast kan anses vara lämpat för ett visst ändamål om det är väl ägnat att åstadkomma det avsedda resultatet, samtidigt som risken för oönskade bieffekter är låg. Vid bedömningen bör hänsyn också tas till om vapnet över huvud taget kan anses lämpat för civilt innehav och användning.

Endast sådana vapen som enligt Naturvårdsverkets föreskrifter är tillåtna för jakt får användas vid jakt i Sverige (30 § jaktlagen, 10 § jaktförordningen och NFS 2023:8). Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet RÅ 2010 ref. 71 uttalat att Naturvårdsverkets föreskrifter ska beaktas vid bedömningen av om ett visst vapen är lämpat för jakt. Polismyndigheten har emellertid enligt rättsfallet att göra en självständig bedömning av om vapnet uppfyller kraven i såväl Naturvårdsverkets föreskrifter som vapenlagen.

Kammarrätterna har i flera avgöranden kommit fram till att skjutvapen, som i och för sig uppfyller kraven i Naturvårdsverkets föreskrifter, inte är lämpliga för jakt när vapnen haft vikbar kolv eller pistolgrepp. Avgörandena har motiverats med att sådana egenskaper fyller rent militära behov samt ökar risken för att vapnen missbrukas. (Se bl.a. Kammarrätten i Göteborgs dom den 12 december 2019 i mål nr 4382-19, Kammarrätten i Stockholms dom den 6 juli 2020 i mål nr 1816-20, Kammarrätten i Jönköpings dom den 30 april 2019 i mål nr 2861-18 och Kammarrätten i Sundsvalls dom den 8 maj 2020 i mål nr 2511-19.) Praxis är dock inte enhetlig. Bland annat har Kammarrätten i Stockholm i dom den 2 mars 2023 i mål nr 6936-22 ansett ett skjutvapen lämpat för jakt trots att det hade vikbar kolv och pistolgrepp. Kammarrätten konstaterade att den omständigheten att vissa egenskaper är lämpliga även för militära vapen inte påverkar ett vapens lämplighet för jakt. Kammarrätten konstaterade vidare att det inte fanns någon utredning som gav stöd för uppfattningen att vapnets egenskaper eller utseende skulle kunna leda till en förhöjd risk att för att det skulle komma till brottslig användning. Domen har fått laga kraft.

Polismyndigheten har tidigare intagit en restriktiv hållning vid bedömningen av om ett skjutvapen är lämpat för jakt. Utöver att vapnet ska vara tillåtet för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter har Polismyndigheten uppställt följande krav. Ammunition laddad med röksvagt krut bör finnas att tillgå i handeln eller genom hemladdning i sådan omfattning att övningsskytte med vapnet kan bedrivas i tillräcklig omfattning. Vapen vars utförande är sådant att det inte går att uppnå samma precision som med ordinära vapen bör anses som direkt olämpliga för jakt. Vad som nu sagts bör exempelvis gälla i fråga om korta vapen, vapen som saknar traditionell kolv eller som inte har för ändamålet lämpliga riktmedel, t.ex. militära närstridsvapen. Även andra vapen kan, med hänsyn till sin konstruktion eller vikt, anses olämpliga för jakt. (Se 2 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts genom PMFS 2024:2.)

Polismyndighetens nyligen beslutade handbok för handläggning av vapenärenden ger intryck av att en något annan tillämpning är avsedd för framtiden. Enligt handboken ska myndigheten vid bedömningen av om ett skjutvapen är lämpat för jakt – utöver att vapnet uppfyller Naturvårdsverkets krav för att få användas vid jakt – beakta att vapnet inte har egenskaper som är primärt motiverade av rent militära behov och att vapnet har nödvändig skottprecision och en

konstruktion som inte innebär risker för skytten eller omgivningen. Skjutvapen som har egenskaper primärt motiverade av rent militära behov är, enligt handboken, sådana som är avsedda att fjärrstyras, monteras på fordon eller i fasta installationer etc. Att en vapentyp har ett militärt användningsområde, vilket enligt handboken gäller t.ex. vapen av typen AR-15, innebär enligt handboken inte att de kan anses ha egenskaper som är primärt motiverade av rent militära behov. Att skjutvapen tillhandahålls av vapenhandlare, marknadsförs som jaktvapen och normalt förekommer som jaktvapen på marknaden innebär enligt handboken en tydlig indikation på att vapnet inte har egenskaper som är primärt motiverade av rent militära behov. Skjutvapen som tillhandahålls av vapenhandlare och skjutvapen som normalt förekommer på marknaden får enligt handboken också anses ha en fullt tillräcklig skottprecision samt vara funktionella och säkra att använda. Däremot kan antika vapen som inte kan användas med modern ammunition, vapen med ett helt annat syfte än jakt eller egentillverkade vapen (t.ex. 3D-printade vapen) anses medföra risker för olyckshändelser med skjutvapen. (Se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.1.)

Skjutvapen som får användas för jakt bör också anses lämpade för det ändamålet

I jaktlagen finns vissa grundläggande regler om hur jakt får bedrivas och om hur viltet ska vårdas. Av 27 § jaktlagen framgår att jakten ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Det är mot denna bakgrund bestämmelsen i 30 § jaktlagen, enligt vilken endast de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver får användas vid jakt, måste förstås. Regeringen har vidaredelegerat sin föreskriftsrätt till Naturvårdsverket. Naturvårdsverket har alltså i uppdrag att avgöra vilka vapen som får användas för jakt och är därmed primärt ansvarig för att bedöma vilken typ av vapen som är lämpliga för jaktändamål. Mot denna bakgrund skulle det kunna framstå som naturligt att tillerkänna Naturvårdsverkets föreskrifter ett bestämmande inflytande när det gäller att avgöra om ett vapen är lämpat för jakt.

Polismyndigheten har emellertid ansvaret för säkerheten i samhället när det gäller den civila förekomsten och användningen av skjutvapen. Att Polismyndigheten är tillståndsmyndighet i vapenärenden

får ses i ljuset av att polisens arbete ska syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och att detta utgör ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet (se 1 § polislagen [1984:387]). Det innebär att Polismyndigheten kan ha anledning att se på frågan om ett vapen är lämpat för jakt från ett bredare perspektiv än Naturvårdsverket. Polismyndigheten har exempelvis anledning att ta hänsyn till om det över huvud taget är lämpligt att ett visst vapen får innehas för civila ändamål, medan Naturvårdsverkets bedömning inskränker sig till jaktliga hänsyn. Vidare bör noteras att Naturvårdsverkets föreskrifter avser användning medan vapenlagens regler gäller innehav. I sammanhanget bör också noteras att Naturvårdsverkets föreskrifter endast anger vilka vapen som får användas för jakt men inte vilka vapen som är lämpligast för ändamålet. Bestämmelsen i 2 kap. 5 § vapenlagen om att vapnet måste vara lämpat för ändamålet synes ha tillkommit mot bakgrund av att de vapen som var tillåtna för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter vid den tidpunkten inte alltid kunde anses lämpliga för jakt (jfr prop. 1999/2000:27 s. 33 och SOU 1998:44 s. 122–124).

I kapitel 20 gör vi bedömningen att innehavstillstånd inte bör få ges när den nytta en viss vapentyp har för ett visst ändamål inte är tillräcklig för att uppväga de risker det innebär för allmän ordning och säkerhet om tillstånd ges för det ändamålet. Det sagda gäller inte minst mot bakgrund av det ökade skjutvapenvåldet och det försämrade nationella säkerhetsläget. Vi föreslår därför i kapitel 20 att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Vidare föreslår vi att tillstånd att inneha skjutvapen för jakt inte ska få avse halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär, om vapnet är utformat för centralantänd gevärsammunition eller centralantänd pistolammunition i grövre kaliber än 9 millimeter, och ett löstagbart vapenmagasin av militär typ med kapacitet för mer än 10 patroner kan sättas in i vapnet utan särskild utrustning eller modifiering av vapnet. Vi föreslår också vissa andra förbud mot vapen som enligt vår mening inte bör få innehas av enskilda.

Förslagen i kapitel 20 utgör delvis en kodifiering av den prövning som Polismyndigheten i dag kan göra inom ramen för bedömningen av om ett vapen är lämpat för ändamålet. Om förslagen genomförs minskar därför behovet av att hänsyn till allmän ordning och säker-

het kan beaktas inom ramen för den bedömningen. Bedömningen av om ett skjutvapen är lämpat för ändamålet skulle då kunna begränsas till frågan om vapnet är ägnat att åstadkomma det avsedda resultatet, samtidigt som risken för oönskade bieffekter är låg. Något annorlunda uttryckt skulle bedömningen kunna inriktas på frågan om det är lämpligt att vapnet används för det avsedda ändamålet.

Naturvårdsverkets föreskrifter reglerar vilka vapen som får användas för jakt. Myndigheten har det primära ansvaret för att avgöra vilka vapen som är lämpliga för jakt ur ett rent jaktligt perspektiv. Under förutsättning att de förslag vi lämnar i kapitel 20 genomförs anser vi att Polismyndigheten får tillräckliga verktyg för att ingripa mot sådana vapen som inte bör få innehas för jakt utifrån de intressen Polismyndigheten ska bevaka. Vi ser då inget hinder mot att jaktregleringen tillåts bli avgörande för frågan om ett vapen är lämpat för jaktändamål. En sådan ordning överensstämmer med hur många jägare redan i dag uppfattar regelverket och kan bidra till att tillståndsmyndighetens och domstolarnas beslut uppfattas som mer legitima.

Vi föreslår därför att det i den nya vapenförordningen föreskrivs att ett vapen som enligt jaktlagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen får användas för jakt också ska anses lämpat för jakt. Regeringen bör kunna föreskriva om detta i vart fall med stöd av det tämligen vidsträckta bemyndigandet i 11 kap. 2 § f vapenlagen, som ger en möjlighet att meddela föreskrifter om de förutsättningar som i övrigt ska vara uppfyllda för tillstånd enligt denna lag.

Om de förslag vi lämnar i kapitel 20 inte genomförs bör den nya föreskriften ges en delvis annan utformning. Förslaget till 4 kap. 7 § nya vapenförordningen bör då ges följande lydelse.

Sådana skjutvapen som enligt jaktlagen (1987:259) eller förskrifter som har meddelats med stöd av den lagen får användas för jakt ska vid tillämpning av 3 kap. 2 § vapenlagen (2025:00) anses vara lämpade för jakt, om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

Det bör framhållas att ett yttrande från Naturvårdsverket inte heller framöver bör vara bindande för Polismyndigheten när myndigheten prövar om ett vapen är tillåtet för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter, utan Polismyndigheten ska göra en självständig prövning av om så är fallet (jfr RÅ 2010 ref. 71). En annan ordning skulle innebära att Naturvårdsverkets yttrande tillerkänns ett legalt bevisvärde, vilket är främmande för svensk rätt.

Den föreslagna bestämmelsen om att ett vapen som enligt jaktlagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen får användas för jakt ska anses lämpat för jaktändamål bör inte förstås motsatsvis. Även ett skjutvapen som inte får användas för jakt i Sverige kan undantagsvis anses vara lämpat för jakt, om jakten ska ske i ett annat land med en annan viltstam. Det bör ankomma på sökanden att visa att vapnet ska användas utomlands och att vapnet är lämpat för jakt där. Helautomatiska vapen torde aldrig vara lämpade för jakt (se avsnitt 9.2). I avsnitt 9.10.1 föreslår vi att det inte ska vara möjligt att få tillstånd att inneha helautomatiska vapen för jaktändamål.

6.7. Innehavstillstånd för målskjutning

I detta avsnitt berörs vissa frågor om innehavstillstånd för målskjutning.

6.7.1. Aktivitetskraven för målskjutning

Bedömning: Polismyndigheten bör se över aktivitetskraven för

innehav av skjutvapen för målskjutning för att säkerställa att kraven är utformade med hänsyn till skyttesportens faktiska förutsättningar. Myndigheten bör under arbetet samråda med de auktoriserade skyttesammanslutningarna.

Skälen för bedömningen

Aktivitetskraven i snäv bemärkelse

För att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning krävs, utöver de allmänna förutsättningarna för tillstånd att inneha ett vapen avsett för skjutning, att sökanden är aktiv medlem i en skyttesammanslutning som uppfyller vissa krav. Kravet på aktivt medlemskap gäller alla de vapentyper som kan innehas för målskjutning utom effektbegränsade vapen. (2 kap. 3 § första stycket 2–4 vapenförordningen.)

Med avseende på enhandsvapen finns tämligen detaljerade föreskrifter rörande aktivitetskravet. För tillstånd att inneha ett sådant vapen krävs att sökanden under minst sex månader har varit medlem

i en skyttesammanslutning som uppfyller vissa krav och – om sökanden inte tidigare innehar enhandsvapen – under de senaste sex månaderna har deltagit i sammanslutningens skjutningar eller representerat sammanslutningen i externa tävlingar i genomsnitt minst två gånger per månad. Om sökanden sedan tidigare innehar ett enhandsvapen gäller i stället som utgångspunkt ett krav på en genomsnittlig aktivitet minst en gång per månad under de senaste sex månaderna. Undantag från det kravet får dock göras vid ansökan om förnyat tillstånd att inneha vapen om det finns särskilda skäl, såsom uppehåll på grund av sjukdom, graviditet eller utlandstjänstgöring. (Se 5 kap. 5 och 6 §§ RPSFS 2009:13, FAP 551-3, i dess lydelse enligt PMFS 2016:4.)

För andra vapentyper än enhandsvapen gäller enligt Polismyndighetens allmänna råd att sökanden ska ha varit aktiv medlem i en skyttesammanslutning som uppfyller vissa krav under minst sex månader och under denna tid regelmässigt ha deltagit i organisationens skjutningar (5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Enligt uppgift från Polismyndigheten gör myndigheten inte någon närmare kontroll av aktiviteten, utan den bedömning som görs av en skyttesammanslutnings styrelse i ett föreningsintyg godtas regelmässigt. Detta gäller även helautomatiska vapen.

Utredningen har i delbetänkandet gjort bedömningen att Polismyndigheten bör införa ytterligare aktivitetskrav för vissa vapentyper, nämligen för vissa halvautomatiska vapen som utgör A-vapen enligt vapendirektivets kategorisering (se SOU 2022:62 s. 139). Regeringen har angett att det kan behövas sådana ändringar för att Sverige ska leva upp till vapendirektivet (se prop. 2022/23:102 s. 36 och 37).

Aktivitetskravet i vidare bemärkelse

Utöver de aktivitetskrav som framgår eller följer av 2 kap. 3 § vapenförordningen tillämpar Polismyndigheten också andra aktivitetskrav vid tillståndsprövningen. Sökandens skytteaktivitet har nämligen betydelse för vilket behov sökanden anses ha av ett visst vapen.

Behov av ett första enhandsvapen anses i regel föreligga om sökanden uppfyller föreskrifterna om aktivt medlemskap (se 5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3 i dess lydelse enligt PMFS 2016:4). Behov av ytterligare enhandsvapen förutsätter emellertid enligt Polismyndighetens allmänna råd att sökanden därutöver kan visa att han

eller hon inom ramen för sitt aktiva medlemskap har tränat eller tävlat minst två gånger under de senaste sex månaderna med de enhandsvapen som han eller hon redan innehar. Hänsyn bör enligt de allmänna råden också tas till sökandens motivering av sitt framtida behov av sökt vapen. (Se 5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3 i dess lydelse enligt PMFS 2016:4.)

Vid förnyelse av ett tillstånd att inneha enhandsvapen som tidsbegränsats med stöd av 2 kap. 6 a § vapenlagen (s.k. femårslicens) krävs, utöver att de grundläggande aktivitetskraven är uppfyllda, att sökanden tränat eller tävlat med sökt vapen minst fyra gånger per år de senaste två åren för att behov av vapnet ska anses föreligga. Vid behovsbedömningen bör hänsyn tas till speciella förhållanden såsom sjukdom, graviditet och utlandstjänstgöring. (Se 5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3 i dess lydelse enligt PMFS 2016:4.)

För andra skjutvapen än enhandsvapen granskar Polismyndigheten inte aktivitet med befintliga vapen när en vapeninnehavare ansöker om tillstånd att inneha ytterligare skjutvapen för målskjutning (jfr dock avsnitt 7.6.2).

Vid förnyelse av en femårslicens som avser ett helautomatiskt vapen uppställs inga specifika aktivitetskrav. En annan sak är att sökandens användning av vapnet ändå beaktas inom ramen för tillståndsprövningen.

Polismyndigheten bör se över aktivitetskraven

Flera auktoriserade sportskytteförbund har anfört att de aktivitetskrav som tillämpas av Polismyndigheten har en utformning som inte tar hänsyn till skyttesportens faktiska förutsättningar. Det har bl.a. gjorts gällande att aktivitetskraven medför att den som innehar ett skjutvapen med en s.k. femårslicens, dvs. ett tillstånd som tidsbegränsats enligt 2 kap. 6 a § vapenlagen (se vidare kapitel 10), tvingas planera sin träning och sitt tävlande utifrån när tillståndet löper ut. Det har vidare framförts att aktivitetskraven inte tar tillräcklig hänsyn till att en tävlingsskytt på en viss nivå för en och samma gren i allmänhet behöver mer än ett vapen, men använder de vapnen i mycket varierande utsträckning. Det har också framförts att aktivitetskraven inte i tillräcklig utsträckning möjliggör för en sportskytt att under olika perioder prioritera olika grenar.

Kravet på aktivt medlemskap i 2 kap. 3 § vapenförordningen får huvudsakligen antas syfta till att endast den som har behov av ett skjutvapen för målskjutning ska få inneha ett sådant vapen för det ändamålet. Därutöver medför kravet på aktivt medlemskap en viss social kontroll och kan också bidra till att tillståndshavaren uppehåller sin skjutskicklighet och en säker vapenhantering. (Jfr 5 kap. 3 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3, i dess lydelse enligt PMFS 2016:4.) Med avseende på aktivitetskraven i vidare bemärkelse, det vill säga de krav på aktivitet som ställs för att en målskytt ska ges tillstånd att inneha ytterligare vapen, syftar de kraven till att endast den som har behov av skjutvapen för målskjutning ska få inneha sådana vapen för det ändamålet (jfr avsnitt 5.6.2 och 7.6.2).

Frågan om vilka aktivitetskrav som bör uppställas för att en person ska ges tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning är komplex. Å ena sidan bör de intressen som ligger bakom kravet på aktivt medlemskap i 2 kap. 3 § vapenförordningen och behovskravet i 2 kap. 4 § vapenlagen få genomslag. Å andra sidan bör kraven utformas på ett sådant sätt att skyttesportens faktiska förutsättningar beaktas.

I sammanhanget är av intresse att de auktoriserade sportskytteförbunden i vissa fall tillämpar strängare krav på aktivt medlemskap än Polismyndigheten. Exempelvis gäller enligt Svenska Skyttesportförbundets handlingsregler för utfärdande av föreningsintyg att sådant intyg får ges tidigast efter tolv månaders aktivt medlemskap för vapen till grovpistolgrenen. Enligt Svenska Dynamiska Sportskytteförbundets policy för föreningsintyg krävs för utfärdande av ett föreningsintyg för gevär att sökanden varit aktiv medlem under minst 24 sammanhängande månader räknat från godkänd IPSC-licens. Det finns också andra exempel på att skytterörelsen ställer högre aktivitetskrav än Polismyndigheten.

Mot bakgrund av det anförda finns det anledning för Polismyndigheten att efter samråd med de centrala auktoriserade sportskyttesammanslutningarna se över aktivitetskraven för innehav av målskjutningsvapen för att säkerställa att dessa har en adekvat utformning. Detta gäller både de aktivitetskrav som svarar mot kraven i 2 kap. 3 § vapenförordningen och de krav som indirekt följer av Polismyndighetens praxis i fråga om behov av vapen. I kapitel 25 bedömer vi att Polismyndigheten bör initiera en regelbunden dialog med ledande sportskytteorganisationer.

6.7.2. Föreningsegna grenar

Bedömning: Det saknas anledning att generellt begränsa möjlig-

heterna till tillstånd att inneha skjutvapen för föreningsegna grenar, dvs. sådana skyttegrenar som utövas av en ansluten skyttesammanslutning utan att ha en motsvarighet i huvudförbundets skyttereglemente. Detta gäller dock endast om man genomför våra förslag i avsnitt 20.8 om att tillstånd till innehav av en viss sorts skjutvapen ska kunna nekas om innehav för det avsedda ändamålet medför oproportionerliga risker.

Tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen bör inte ges för föreningsegna grenar. Någon särskild föreskrift om detta behövs inte, utan det kan beaktas inom ramen för de särskilda tillståndskraven för sådana vapen.

Polismyndigheten bör överväga att efter samråd med de auktoriserade skyttesammanslutningarna meddela föreskrifter om aktivitetskrav också för vissa andra vapentyper än enhandsvapen.

Skälen för bedömningarna

Bakgrund och nuvarande ordning

För att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning krävs, som nämns i det föregående, i regel att sökanden är aktiv medlem i en skyttesammanslutning som uppfyller vissa krav. Kraven på skyttesammanslutningen varierar beroende på vilken typ av skjutvapen som ansökan gäller. För innehav av andra målskjutningsvapen än helautomatiska vapen krävs, om vapnet inte är effektbegränsat, att sammanslutningen antingen auktoriserats enligt vapenlagen eller är ansluten till en sådan sammanslutning och att sammanslutningen inom ramen för sin verksamhet bedriver skytte med sådant vapen som ansökan avser. (2 kap. 3 § första stycket 2 och 4 vapenförordningen.) I praktiken tillämpas detta krav även för helautomatiska vapen, vilket vi föreslår ska förtydligas i den nya vapenförordningen (se avsnitt 9.2 och 9.10.2). För att en sammanslutning ska auktoriseras krävs att den har en stabil organisation, kontinuerlig skytteverksamhet och ordning för säker vapenhantering (2 kap. 17 § vapenlagen).

Vapenlagens auktorisationsförfarande för sammanslutningar för jakt- eller målskytte infördes 2015. Den prövning som ska göras vid

en ansökan om auktorisation motsvarar den som tidigare skedde i samband med att en sammanslutning ansökte om vapentillstånd. I kravet på kontinuerlig skytteverksamhet ligger bl.a. att en sammanslutning för målskytte för att bli auktoriserad bör bedriva tävlingsverksamhet med viss regelbundenhet och på åtminstone nationell nivå inom den skyttegren som sammanslutningen ägnar sig åt (se prop. 2013/14:226 Skärpningar i vapenlagstiftningen, s. 20).

I förarbetena framhölls den egenkontroll som skytterörelsen utövar. Det betonades att en lokal sammanslutning som ansluter sig till en sammanslutning på central nivå vid anslutningen åtar sig att följa den centrala sammanslutningens stadgar och att den kan uteslutas om den inte följer stadgarna. (Se prop. 2013/14:226 s. 20.)

Regeringen förutspådde att det främst torde bli sammanslutningar på central nivå, de s.k. förbunden, som skulle komma att ansöka om auktorisation (se prop. 2013/14:226 s. 21). Så har det också blivit. De auktoriserade förbunden är Svenska Pistolskytteförbundet, Svenska Skyttesportförbundet, Svenska Skidskytteförbundet, Svenska Mångkampsförbundet, Svenska Svartkruts Skytte Federationen, Svenska Armborst Unionen, Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet, Svenska Western Skytteförbund och Sveriges Metallsiluett Förbund.

Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet HFD 2018 ref. 53 prövat frågan om en enskild person kan vägras tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning på den grunden att det skytte som bedrivs av den sammanslutning som sökanden är medlem i inte utövas i enlighet med den auktoriserade sammanslutningens skyttereglemente. Bakgrunden var följande. En enskild person ansökte hos Polismyndigheten om tillstånd för innehav av två halvautomatiska kulgevär för ändamålet målskjutning inom grenen “fritt gevär”. Skytteföreningen hade utfärdat intyg om att den enskilde var aktiv medlem i föreningen och att föreningen var ansluten till den auktoriserade sammanslutningen Svenska Skyttesportförbundet. I intygen uppgav föreningen att Svenska Skyttesportförbundet i sitt skyttereglemente inte hade en tävlingsform för det slag av vapen som intygen avsåg.

Polismyndigheten gjorde gällande att det inte är tillräckligt att den anslutna sammanslutningen bedriver skytte med sådant vapen som en ansökan om innehavstillstånd avser utan att det också krävs att det vapen som ansökan avser ska användas enligt den auktoriserade sammanslutningens skyttereglemente.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att utformningen av 2 kap. 3 § första stycket 4 vapenförordningen inte ger stöd för Polismyndighetens tolkning och att det inte heller i övrigt finns något rättsligt stöd för att uppställa ett sådant krav. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen krävs det alltså inte att det vapen som ansökan avser ska användas enligt den auktoriserade sammanslutningens skyttereglemente.

Av rättsfallet går inte att utläsa om bedömningen hade blivit densamma om ansökan i stället hade gällt ett enhandsvapen eller ett helautomatiskt vapen, dvs. ett sådant vapen för vilket det gäller krav på synnerliga skäl för tillstånd till innehav (se 2 kap. 6 § vapenlagen). Högsta förvaltningsdomstolens uttalanden i rättsfallet HFD 2013 ref. 22 måste dock förstås som att bedömningen då hade blivit en annan. Rättsfallet, som är äldre än nuvarande bestämmelser om aktivt medlemskap i 2 kap. 3 § vapenförordningen, avsåg frågan om en enskild person skulle ges tillstånd att inneha ett enhandsvapen för en skyttegren som utövades inom den skyttesammanslutning som sökanden var medlem i, men som inte hade någon motsvarighet hos en sammanslutning som kunde ges eget tillstånd att inneha skjutvapen. Enligt vapenförordningen var det vid den tiden tillräckligt att sökanden var aktiv medlem i en skytteförening eller motsvarande organisation, såvitt avsåg krav på aktivt medlemskap för tillstånd att inneha enhandsvapen för målskjutning. Polismyndigheten hade, grundat på Rikspolisstyrelsens allmänna råd, angett att en enskild person inte kan anses ha behov av ett vapen om detta inte kan användas för målskytte i regi av en godkänd huvudorganisation eller en förening som är ansluten till och bedriver verksamhet enligt det reglemente som gäller för någon av de godkända huvudorganisationerna. Högsta förvaltningsdomstolen fann att kraven inte kunde anses gå utöver den mycket restriktiva bedömning som följer av det krav på synnerliga skäl som gäller för tillstånd att inneha enhandsvapen. Synnerliga skäl för innehavstillstånd ansågs alltså inte föreligga.

Faktiska förhållanden

Enligt uppgift från Polismyndigheten har rättsfallet HFD 2018 ref. 53 lett till att ett antal anslutna skyttesammanslutningar inrättat s.k. föreningsegna grenar, dvs. tävlingsgrenar som inte har någon motsvarighet i huvudförbundets skyttereglemente. Föreningsegna grenar

kan vara antingen grenar där man använder samma sorts skjutvapen som huvudförbundet men tävlar på ett annat sätt, eller grenar där man använder andra typer av skjutvapen. Det är ovanligt att någon ansöker om tillstånd att inneha enhandsvapen eller helautomatiska vapen för föreningsegna grenar. Någon etablerad praxis i fråga om hur sådana ansökningar hanteras finnas alltså inte.

Flera auktoriserade sportskytteförbund har bekräftat att det bland landets aktiva skyttar finns ett stort intresse för föreningsegna grenar. De auktoriserade skyttesammanslutningar som utredningen har träffat har varit tydliga med att en ansluten förening kan uteslutas om den i ett föreningsintyg intygar att ett skjutvapen, som enbart kan användas i föreningsegna grenar, överensstämmer med tekniska bestämmelser för en vapengrupp/skytteform som är reglerad i huvudförbundets skyttereglemente. I Polismyndighetens blankett för föreningsintyg finns en särskild ruta där detta ska intygas. Ett föreningsintyg kan emellertid utfärdas utan att den rutan kryssas i på blanketten.

Synen på föreningsegna grenar varierar mellan de auktoriserade skyttesammanslutningarna. Något förbund har anfört att anslutna föreningar som tränar och tävlar med vapen som inte omfattas av huvudförbundets skyttereglemente bör ansluta sig till ett annat förbund. Det har emellertid inte framkommit att de auktoriserade skyttesammanslutningarna generellt vill att lagstiftaren ska ingripa mot föreningsegna grenar. Det har framförts att föreningsegna grenar kan ha värde för skyttesportens utveckling. Detta gäller dock inte jaktskytte, där utrymmet för utveckling av sporten är mer begränsat.

Utgångspunkter för våra överväganden

Skyttesporten utvecklas ständigt. I de auktoriserade skyttesammanslutningarnas skyttereglementen finns exempel på grenar som inte fanns där vid millennieskiftet. Utvecklingen hänger samman både med den tekniska utvecklingen och nya idéer kring hur man kan tävla i målskytte.

Vi anser att det är viktigt att man inte begränsar skyttesportens utveckling. Det går dock inte att bortse från att det finns en risk för att det regelverk som är till för skötsamma legala vapeninnehavare kan missbrukas av den som har andra syften med sitt vapeninnehav än målskjutning. Det går inte heller att bortse från att risken för av-

ledning av legala vapen, dvs. risken att skjutvapen stjäls eller på andra sätt kommer i orätta händer, påverkas både av hur många skjutvapen som finns i omlopp i samhället och hur många av dessa vapen som är av sådant slag att de är särskilt attraktiva för kriminella. (Se vidare kapitel 7 och 20.)

Polismyndigheten lyfte i sitt remissvar över delbetänkandet frågan om vilken betydelse vapeninnehav för föreningsegna grenar har för svensk rätts överenstämmelse med vapendirektivet. Regeringen uttalade att synpunkten fick övervägas inom ramen för det fortsatta förordningsarbetet (se prop. 2022/23:102 s. 36).

Sammanfattningsvis bör enskilda kunna få inneha skjutvapen för föreningsegna grenar om det inte finns starka skäl som talar emot det.

Innehav av skjutvapen som inte omfattas av något huvudförbunds skyttereglemente

Föreningsegna grenar skulle kunna öppna upp för innehav av skjutvapen som inte får användas enligt något auktoriserat förbunds skyttereglemente. Det skulle i så fall innebära en risk för att sådana skjutvapen som över huvud taget inte bör få innehas av enskilda personer sprids i samhället. Som vi utvecklar i kapitel 20 finns det flera typer av skjutvapen som är särskilt samhällsfarliga. Sådana vapen kan exempelvis vara skjutvapen som är konstruerade för barriärbrytande ammunition eller för minröjning.

Redan i dag har Polismyndigheten möjlighet att neka tillstånd till innehav av sådana vapen som inte bör få innehas av civila. Sådana vapen kan nämligen i allmänhet inte anses lämpade för något legitimt ändamål (se vidare avsnitt 5.6.3). Genom de förslag vi lämnar i kapitel 20 förtydligas möjligheten att neka tillstånd till sådana vapen som med hänsyn till allmän ordning och säkerhet inte bör förekomma i samhället. Om de förslagen genomförs saknas därutöver behov av att begränsa vilka vapen som får innehas för målskjutning till de vapen som omfattas av de auktoriserade skytteförbundens skyttereglementen. Enligt vår mening får det alltså accepteras att en enskild person kan ges tillstånd att inneha skjutvapen som inte omfattas av en auktoriserad skyttesammanslutnings skyttereglemente. Detta förutsätter dock att vapnet är lämpat för målskjutning och att innehav för målskjutning av den sortens vapen inte innebär en risk för allmän ord-

ning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för målskjutningsändamål.

Helautomatiska vapen och enhandsvapen

Med avseende på helautomatiska vapen och enhandsvapen får tillståndsmyndigheten anses ha möjlighet att neka en enskild person innehavstillstånd för föreningsegna grenar redan enligt gällande rätt (jfr HFD 2013 ref. 22). Vi gör i avsnitt 9.7 bedömningen att det fortfarande är befogat att kategorisera enhandsvapen och helautomatiska vapen som särskilt samhällsfarliga vapen och att sådana vapen även i fortsättningen bör vara föremål för en strängare reglering än vad som gäller för andra skjutvapen. I avsnitt 9.10 föreslår vi visserligen att kravet på synnerliga skäl för innehav av enhandsvapen för målskjutning ska ersättas med ett krav på särskilda skäl. Även inom ramen för det kravet menar vi dock att det bör vara möjligt att neka innehavstillstånd med hänvisning till att den förening i vilken sökanden är aktiv medlem inte bedriver målskytte med vapnet enligt huvudförbundets skyttereglemente. Sammanfattningsvis menar vi att helautomatiska vapen och enhandsvapen inte bör få innehas för föreningsegna grenar och att detta kan anses följa redan av gällande rätt.

Kraven för föreningsintyg

De auktoriserade skyttesammanslutningarna uppställer ofta höga krav för att föreningsintyg ska få utfärdas för sådana vapen som omfattas av förbundets skyttereglemente. Om en ansluten förening bryter mot de kraven kan det leda till att föreningen utesluts. Detta utgör en del av skytterörelsens egenkontroll.

Föreningsegna grenar öppnar upp för att en ansluten förening utfärdar föreningsintyg för vapen som inte omfattas av huvudförbundets skyttereglemente. Huvudförbundet har i sådana fall av naturliga skäl ingen policy för när föreningsintyg får utfärdas. Den anslutna föreningen kan då uppställa lägre krav för att utfärda föreningsintyg för en viss vapentyp än de krav som gäller hos ”rätt” huvudförbund, utan att riskera uteslutning. Som exempel har nämnts att Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet kräver att en medlem har varit aktiv medlem i två år för att utfärda ett föreningsintyg för skjutvapen av

typen AR-15 medan det förekommer att föreningar anslutna till andra förbund utfärdar ett sådant intyg redan efter sex månader.

Polismyndigheten får enligt 2 kap. 3 § sista stycket vapenförordningen meddela föreskrifter om de krav på aktivt medlemskap som gäller för tillstånd att inneha skjutvapen. I nuläget har den föreskriftsrätten endast utnyttjats för enhandsvapen. En möjlig orsak är att Polismyndigheten har bedömt att de auktoriserade skyttesammanslutningarnas krav för att utfärda föreningsintyg medför tillräckligt högt ställda aktivitetskrav. I den mån Polismyndigheten bedömer att aktivitetskraven för vissa föreningsegna grenar ställs för lågt av anslutna föreningar bör Polismyndigheten utnyttja möjligheten att utfärda föreskrifter om den närmare innebörden av kravet på aktivt medlemskap. Kraven bör utformas efter samråd med de auktoriserade skytteförbunden (jfr avsnitt 6.7.1).

I avsnitt 20.7.4 gör vi bedömningen att Polismyndigheten bör överväga att meddela föreskrifter om skärpta aktivitetskrav för tillstånd till innehav för målskjutning avseende skjutvapen av typen AR-15 och vissa andra liknande vapen, och lådor som är avsedda för sådana gevär.

Oseriösa föreningar

Möjligheten att få inneha skjutvapen för föreningsegna grenar kan medföra en risk för att det bildas skyttesammanslutningar vars främsta syfte är att medlemmarna ska få inneha vissa vapentyper som de annars inte hade kunnat få tillstånd att inneha. Genom de förslag som nämns i det föregående motverkas dock denna risk. Om förslagen genomförs är risken enligt vår mening inte högre än motsvarande risk för att en skyttesammanslutning bildas i syfte att ge medlemmarna möjlighet att inneha skjutvapen som omfattas av huvudförbundets skyttereglemente. Det saknas därför anledning att begränsa möjligheten till föreningsegna grenar med hänsyn till risken för oseriösa föreningar.

Slutsatser

Vi ser inte anledning att generellt begränsa möjligheterna att inneha skjutvapen för föreningsegna grenar. Däremot menar vi att följande bör gälla.

  • En enskild person bör endast anses ha behov av och få tillstånd till innehav av ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen om den förening i vilken han eller hon är aktiv medlem bedriver målskytte med sådant vapen enligt huvudförbundets skyttereglemente. Ett sådant skärpt behovskrav följer av de krav på synnerliga respektive särskilda skäl som vi i avsnitt 9.10 föreslår ska gälla för innehav av sådana vapen för målskjutning, och som avser att utgöra en kodifiering av gällande rätt.
  • Om ett skjutvapen är oproportionerligt farligt sett i relation till den nytta det medför för ändamålet målskjutning bör innehavstillstånd inte ges. Inte heller bör innehavstillstånd ges om vapnet inte kan anses lämpat för ändamålet. Detta följer av våra förslag i avsnitt 20.8 och 2 kap. 5 § nuvarande vapenlag.
  • Om anslutna föreningar tillämpar lägre krav på aktivt medlemskap för innehav av vissa vapentyper än de auktoriserade skyttesammanslutningarna bör Polismyndigheten överväga att införa föreskrifter om krav på aktivt medlemskap. Polismyndigheten kan meddela sådana föreskrifter med stöd av det befintliga bemyndigandet i 2 kap. 3 § vapenförordningen.

6.8. Innehavstillstånd för udda ändamål

I avsnitt 6.5 föreslår vi att det av den nya vapenlagen uttryckligen ska framgå att innehavstillstånd kan ges för udda skjutningsändamål och udda ändamål som inte avser skjutning. I detta avsnitt berörs förutsättningarna för tillstånd att inneha skjutvapen för sådana ändamål.

6.8.1. Udda skjutningsändamål

Förslag: För att någon ska få ges innehavstillstånd för udda skjut-

ningsändamål ska krävas att personen för ett godtagbart ändamål som avser skjutning har ett behov av skjutvapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. För innehav av start- och signalvapen ska det dock vara tillräckligt att personen har behov av vapnet för ett godtagbart skjutningsändamål.

Skälen för förslagen

Udda skjutningsändamål är skjutning för annat än jakt, målskytte, skydd och avlivning av fällfångade djur. Udda ändamål kan vara exempelvis räddningstjänstens punktering av gasbehållare vid eldsvåda, företags testning eller utveckling av produkter som t.ex. skottsäkra västar, bönders och slakteripersonals avlivning av tamboskap, eller utlån för övning i samband med utbildning för jägarexamen.

För innehavstillstånd avseende udda skjutningsändamål krävs i dag synnerliga skäl. (2 kap. 5 a § vapenförordningen.) I förarbetena anges att tillstånd bör ges endast undantagsvis. Inte bara bör ändamålet framstå som klart legitimt utan det bör i varje enskilt fall göras en bedömning av om det finns några godtagbara alternativ till att använda skjutvapen. (Se prop. 1999/2000:27 s. 42 och 43.) Polismyndigheten synes också ha tillämpat bestämmelsen om udda ändamål på detta sätt. (Se 2 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts genom PMFS 2024:2. Jfr även Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.7.)

Uttrycket synnerliga skäl används i lagtext då lagstiftaren avser att framhålla att det krävs något alldeles speciellt i något avseende för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Tanken är som regel att en sådan bestämmelse ska tillämpas restriktivt och endast i rena undantagsfall.

De fall där tillstånd ges att inneha skjutvapen för udda skjutningsändamål utgör inte sådana utpräglade undantagssituationer som begreppet synnerliga skäl vanligtvis syftar på. I stället handlar det om undantagssituationer endast i den meningen att det rör sig om innehav för vitt skilda legitima ändamål, som är svåra att på förhand inordna i en övergripande uppräkning. Enligt vår uppfattning handlar det om situationer som snarast kan sägas motsvara ett krav på särskilda skäl.

Det kan mot denna bakgrund övervägas om begreppet ”synnerliga skäl” bör bytas ut mot ett krav på ”särskilda skäl”. Det går dock inte att komma ifrån att en sådan lösning skulle innebära att de krav som gäller i dag sänks, vilket inte är avsikten. Ett bättre alternativ är enligt vår mening att det nuvarande kravet ersätts med de krav som rent faktiskt uppställs enligt nuvarande ordning. En sådan lösning har fördelen den ger tydligare vägledning för när tillstånd får ges. Vi föreslår därför att det av den nya vapenlagen ska framgå att tillstånd att inneha skjutvapen för udda skjutningsändamål förutsätter att per-

sonen för ett godtagbart ändamål har ett behov av vapnet, som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Med godtagbart ändamål bör förstås ett klart legitimt ändamål. Tidigare praxis bör även fortsättningsvis vara vägledande.

Lägre krav för innehav av start- och signalvapen för udda skjutningsändamål

Enligt Polismyndighetens nyligen upphävda allmänna råd bör tillstånd att inneha start- och signalvapen kunna ges den som uppger ett godtagbart ändamål med innehavet. Godtagbara ändamål kan vara att vapnet ska användas som startvapen vid idrottstävlingar eller idrottsträningar, inom lantbruk eller dylikt eller som skrämskottsvapen gentemot skadevållande vilt samt vid hundträning för att träna skottfasthet. Innehar en idrottsförening eller hundklubb startvapen bör enskilda medlemmar normalt inte beviljas tillstånd för sådana vapen, som det får förstås för att de då kan låna vapen av föreningen (jfr 3 kap. 1 a § sista stycket 3 vapenlagen). Nödsignalering till sjöss eller i fjällen bör i första hand klaras med pyrotekniska varor och inte med skjutvapen. (6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts i berörda delar genom PMFS 2024:2.)

Kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 5 a § vapenförordningen synes i praktiken alltså inte tillämpas när en enskild person ansöker om tillstånd att för udda skjutningsändamål inneha ett start- eller signalvapen. I kammarrättspraxis finns exempel på att kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 5 a § vapenförordningen inte ansetts gälla när någon vill inneha ett start- eller signalvapen för udda skjutningsändamål (se Kammarrätten i Sundsvalls dom den 4 juli 2005 i mål nr 751-05, Kammarrätten i Stockholms dom den 12 maj 2021 i mål nr 7693-20 och Kammarrätten i Stockholms dom den 29 september 2023 i mål nr 6239-22). Högsta förvaltningsdomstolen har gett uttryck för att det inte är givet att kravet på synnerliga skäl omfattar start- och signalvapen (se RÅ 2005 not 23). Också Polismyndighetens nyligen beslutade handbok för handläggning av vapenärenden ger stöd för att kravet på synnerliga skäl inte tillämpas när någon ansöker om tillstånd att inneha start- eller signalvapen för de ändamål som nyss nämnts (se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.6 och 4.7).

Frågan är då om det finns anledning att införa en särskild reglering, med lägre krav, för innehav av start- och signalvapen för udda skjutningsändamål.

Möjligheten att inneha start- och signalvapen för udda skjutningsändamål har funnits ända sedan sådana vapen genom en lagändring 1987 fördes in under vapenlagstiftningens regelsystem genom att de jämställdes med skjutvapen (se lagen [1987:1008] om ändring i vapenlagen [1973:1176]). Typiskt för start- och signalvapen är att de i allmänhet anses som mindre farliga vapen, vilket i den nuvarande vapenregleringen har kommit till uttryck i bl.a. 2 kap. 6 § vapenlagen och 2 kap. 3 § vapenförordningen. Typiskt för start- och signalvapen är också att tillståndshavaren i allmänhet har behov av vapnet för just udda ändamål.

I förarbetena till 1987 års lagändring uttalades bl.a. följande. Polismyndighetens prövning bör inte vara mer omfattande än vad sakens beskaffenhet kräver. När det gäller startvapen bör det vara tillräckligt att sökanden inte visar sig olämplig att inneha vapnet och att personen lämnar uppgift om ett legitimt ändamål med innehavet vars riktighet det saknas anledning att betvivla. Godtagbara ändamål kan i första hand vara användning i samband med idrottstävlingar och idrottsträningar, men också användning inom lantbruket som skrämskottsvapen mot skadevållande vilt eller vid hundträning bör kunna godtas. Däremot bör tillstånd i princip inte ges om det avsedda ändamålet uppges vara personligt skydd. Tillstånd att inneha signalvapen bör på motsvarande sätt beviljas den som kan anses lämplig som vapeninnehavare och som påvisar ett legitimt skäl för behov av att kunna avge nödsignal exempelvis vid segling. (Se prop. 1986/87:154 Ändring i vapenlagen [1973:1176], s. 15 och 16.)

Avsikten när start- och signalvapen infördes under vapenlagstiftningen var alltså inte att innehavstillstånd ska ges endast när sökanden har ett tvingande behov av vapnet som inte rimligen kan tillgodoses på annat sätt än genom skjutvapen. Senare förarbeten ger inte stöd för att lagstiftaren ändrat uppfattning (jfr prop. 1999/2000:27 s. 42 och 43). Det bör dock noteras att det i förarbetena till 1987 års lagändring anfördes att sådana startvapen som är vanligast i kriminella sammanhang – vid den tidpunkten vissa startrevolvrar som är synnerligen enkla att göra om till skjutning med skarp ammunition – över huvud taget inte bör komma i fråga för tillstånd (se prop. 1986/87:154 s. 15).

Även i dag förekommer att start- och signalvapen byggs om till skarpa vapen. Detta gäller främst startvapen, som i statistiken ofta behandlas tillsammans med tårgasvapen. Det finns en ökande trend med att start- och tårgasvapen konverteras till skarpa vapen och används i kriminella sammanhang (se avsnitt 3.3.4 och 3.4). Det bör dock noteras att det främst är tårgasvapen, dvs. inte start- eller signalvapen, som byggs om till skarpa vapen. Nationellt Forensiskt Center (NFC), som är en avdelning inom Polismyndigheten som utför forensiska undersökningar, har utifrån sin statistik för 2021–2022 angett att endast ca 15–20 procent av de modifierade start- och tårgasvapen som undersöktes ursprungligen var startvapen. Nationella operativa avdelningen (Noa), som är en annan avdelning inom Polismyndigheten, har i samråd med Tullverket bekräftat bilden att det är tårgasvapen som är det dominerande problemet. Enligt NFC kan det dock vara i stort sett lika lätt att bygga om ett startvapen som ett tårgasvapen till ett skarpt vapen. Från Tullverket har det framförts att man i Storbritannien sett en ökning av antalet konverterade start- och signalvapen när problematiken med konverterade tårgasvapen pressats tillbaka.

Det finns alltså anledning att vara vaksam på utvecklingen i fråga om konvertering av start- och signalvapen. Det kan också finnas anledning till en sträng syn på sådana vapen när de innehas illegalt (jfr ”De insmugglade tårgaspistolerna” NJA 2021 s. 759, som dock avsåg tårgasvapen). Som anförs i det föregående är start- och signalvapen emellertid typiskt sett mindre farliga vapen än vanliga skjutvapen. Vidare är det främst skjutvapen som innehas illegalt som används vid brott (se avsnitt 3.4).

Om det för att en enskild person ska få inneha start- eller signalvapen för udda ändamål skulle uppställas motsvarande krav som för andra typer av skjutvapen skulle det i praktiken innebära att enskilda personer förbjuds att inneha start- och signalvapen. Kraven innebär nämligen, som utvecklas i det föregående, bl.a. att behovet av vapnet inte ska kunna tillgodoses utan vapnet. Ett så starkt behov torde i princip aldrig föreligga för sådana ändamål för vilka start- och signalvapen används. Det går exempelvis att träna och tävla utan sådana vapen, skadevållande vilt kan skrämmas bort på annat sätt och hundar kan i hög utsträckning skottränas på annat vis. Vi har svårt att se att det är befogat att förbjuda innehav av start- och signalvapen för dessa legitima ändamål samtidigt som enskilda personer kan ges tillstånd att inneha vanliga skjutvapen, som är farligare, för andra legitima ändamål.

Sammanfattningsvis menar vi att det bör gälla ett lägre behovskrav när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha ett start- eller signalvapen för udda skjutningsändamål än när en enskild person vill inneha en annan typ av skjutvapen för sådant ändamål. Vi menar att det bör vara tillräckligt att sökanden har behov av start- eller signalvapnet för ett godtagbart ändamål. Förslaget överensstämmer med den praktiska tillämpningen av nuvarande reglering.

6.8.2. Udda ändamål som inte avser skjutning

Förslag: För innehavstillstånd för udda ändamål som inte avser

skjutning ska krävas att personen har ett behov av vapnet för ett godtagbart ändamål och att behovet inte kan tillgodoses på något annat sätt. Vidare ska i allmänhet krävas att vapnet görs varaktigt obrukbart. Om vapnet är ett sådant vapen som omfattas av kategori A i bilaga I till vapendirektivet ska därutöver krävas antingen att vapnet deaktiveras eller att det finns synnerliga skäl.

Vapnet ska inte utan särskilt tillstånd få användas för skjutning.

Skälen för förslagen

I avsnitt 6.8.1 föreslår vi att det för innehavstillstånd för udda skjutningsändamål ska krävas att sökanden har ett behov av vapnet för ett godtagbart ändamål och att behovet inte kan tillgodoses på något annat sätt. Kraven avser att återspegla gällande rätt.

Frågan är om lika höga krav bör ställas för innehav av skjutvapen för udda ändamål när vapnet inte ska användas för skjutning. Som utvecklas nedan bör vapnet i sådana fall i allmänhet göras varaktigt obrukbart och i vissa fall deaktiveras. I rättsfallet RÅ 2007 ref. 46, som redovisas närmare i avsnitt 6.5 och där innehavstillstånd gavs för ett udda ändamål som inte avsåg skjutning, synes det inte ha uppställts något krav på att sökande hade ett behov av vapnet som inte rimligen kunde tillgodoses på annat sätt.

Att ett vapen görs varaktigt obrukbart i vapenlagens mening innebär dock inte nödvändigtvis att det inte är möjligt för den som har tillräckliga kunskaper och verktyg att återställa vapnet i brukbart skick. Det är vidare tveksamt om lagstiftaren avsett att olika krav ska gälla

för innehavstillstånd för udda ändamål beroende på om vapnet ska innehas för skjutning eller inte (jfr prop. 1999/2000:27 s. 42 och 43). Vi menar därför att samma krav bör gälla oavsett om vapnet ska innehas för skjutning eller inte. Också vid ansökan om tillstånd att inneha ett skjutvapen för ett udda ändamål som inte avser skjutning bör alltså krävas att sökanden för ett godtagbart ändamål har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Ett sådant behov kan i vissa fall föreligga exempelvis för forskning eller undervisning.

När tillstånd ges att inneha ett skjutvapen för samling, prydnad eller minnesändamål får vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning (2 kap. 4 § vapenlagen). Detsamma bör gälla när tillstånd ges att inneha ett skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning. Förslaget innebär en lättnad jämfört med gällande rätt, eftersom ett skjutvapen som innehas för udda ändamål som inte avser skjutning enligt nuvarande ordning aldrig får användas för skjutning (se 9 kap. 2 § a vapenlagen).

För tillstånd att inneha skjutvapen för prydnads- eller minnesändamål krävs som utgångspunkt att vapnet görs varaktigt obrukbart (2 kap. 5 a § vapenlagen). Enligt vår mening framstår det som rimligt uppställa samma krav för tillstånd till innehav för udda ändamål som inte avser skjutning (jfr prop. 1999/2000:27 s. 37).

I vissa fall krävs för tillstånd att inneha skjutvapen för prydnads- eller minnesändamål att vapnet deaktiverats i enlighet med EU-rättens krav (se 2 kap. 5 a § vapenlagen och 2 kap. 17 § vapenförordningen). Regleringen syftar till att svensk rätt ska vara förenlig med bestämmelser i vapendirektivet som innebär att det inte är tillåtet för medlemsstaterna att tillåta innehav av A-vapen för prydnads- och minnesändamål (se prop. 2022/23:102 s. 37 och 38.) Innehav av A-vapen för s.k. udda ändamål som inte avser skjutning torde i vissa fall vara förenligt med vapendirektivet även om vapnet inte deaktiverats, exempelvis om innehavet motiveras av utbildnings- eller forskningsändamål (jfr artikel 9.2 i vapendirektivet). Enligt vår mening bör en enskild person kunna ges tillstånd att inneha A-vapen för udda ändamål för annat än skjutning dels om vapnet deaktiveras (eftersom vapnet då blir ett C-vapen), dels om det finns synnerliga skäl. I båda de situationerna bör tillstånd alltså kunna ges. Med synnerliga skäl bör förstås sådana situationer där tillstånd är förenligt med artikel 9 i vapendirektivet. Artikel 9 berörs närmare i avsnitt 9.6.

I avsnitt 6.8.1 föreslår vi att det ska gälla lägre krav än för andra vapentyper för tillstånd att inneha ett start- eller signalvapen för udda skjutningsändamål. Avgörande för det ställningstagandet är att ett krav på ett tvingande behov av vapnet i praktiken skulle medföra att enskilda personer förbjuds att inneha start- och signalvapen, vilket framstår som oproportionerligt. När någon vill inneha ett start- eller signalvapen för exempelvis forskningsändamål framstår det däremot inte som omöjligt att uppfylla ett krav på ett tvingande behov. Kraven för innehav av start- och signalvapen för udda ändamål som inte avser skjutning bör därför vara desamma som för andra vapentyper.

6.9. Det saknas anledning att tydliggöra eller ändra tillståndsprövningens omfattning

Bedömning: Redan i dag gäller att tillståndsprövningen inte kan

avse föremål för vilka det inte krävs tillstånd. Det har inte framkommit något behov av att tydliggöra detta. Icke-vitala vapendelar bör även fortsättningsvis beaktas vid tillståndsprövningen av kompletta skjutvapen.

Skälen för bedömningen

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs tillstånd för att bl.a. inneha skjutvapen. Av 1 kap. 3 § f vapenlagen framgår att vad som i lagen sägs om skjutvapen också gäller vissa vapendelar, nämligen slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor och mantlar till skjutvapen, eller armborststommar med avfyringsanordningar. Det rör sig om s.k. vitala vapendelar, dvs. sådana vapendelar som är nödvändiga för ett vapens funktion. För ljuddämpare och större vapenmagasin gäller i stället en särskild tillståndsplikt för de fall att de innehas av någon som inte har rätt att för skjutning inneha ett skjutvapen som vapendelarna/vapentillbehören passar till (se 1 kap. 7 a §, 2 kap.1 och 8 §§vapenlagen). För andra vapendelar, exempelvis kolvar, saknas helt krav på tillstånd för innehav.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen att det bör tydliggöras att Polismyndighetens tillståndsprövning endast ska omfatta tillståndspliktiga vapendelar. Bakgrunden synes vara missnöje med att Polis-

myndigheten vid prövning av om någon ska ges tillstånd att inneha skjutvapen inte bara beaktar vitala vapendelar utan också sådana vapendelar som i sig inte omfattas av krav på tillstånd.

Det ligger i sakens natur att en tillståndsprövning inte får avse föremål som inte omfattas av tillståndskrav. En annan sak är att ett komplett skjutvapen innefattar också sådana vapendelar som inte är tillståndspliktiga om de innehas separat. När frågan om tillstånd till innehav av ett helt skjutvapen prövas avser prövningen vapnet som helhet och alltså inte enbart vapnets vitala delar.

Som framgår i avsnitt 6.6.2 kan Polismyndigheten vid sin prövning av om ett skjutvapen är lämpat för ett visst ändamål ta hänsyn till bl.a. vilken kolv vapnet har. Att Polismyndigheten vid sin tillståndsprövning tar hänsyn till även icke vitala delar av vapnet innebär inte att tillståndsprövningen avser delar som inte är tillståndspliktiga, eftersom det är vapnet som helhet som är tillståndspliktigt. Vapnets utformning i dess helhet kan vara av betydelse för att bedöma om vapnet är lämpligt för sitt ändamål och om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (jfr 2 kap. 5 § vapenlagen). Exempelvis skulle ett gevär som helt saknar kolv både kunna anses vara olämpligt för skjutning och vara sådant att det kan antas bli föremål för missbruk.

Sammanfattningsvis är det vår bedömning att det redan enligt gällande rätt saknas förutsättningar att tillståndspröva föremål som inte omfattas av krav på tillstånd. Det har inte framkommit att Polismyndigheten tillämpar regelverket på något annat sätt.

Det nu sagda svarar emellertid inte på frågan om det också är rimligt och lämpligt att vapendelar som i sig inte är tillståndspliktiga ska kunna inverka på prövningen av om ett helt skjutvapen är lämpat för det avsedda ändamålet. I sammanhanget måste beaktas att sådana vapendelar kan köpas och innehas fritt. Ändringar av ett vapen kan visserligen medföra att ett innehavstillstånd upphör att gälla, men endast om vapnet ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen (4 kap. 1 § vapenlagen). Det kan ifrågasättas om utbyte eller tillägg av icke-vitala vapendelar som exempelvis kolv och riktmedel kan anses medföra att vapnet ändrats på ett sådant sätt (jfr 16 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts i berörda delar genom PMFS 2024:2). Det finns exempel i rättspraxis på att montering av en vikbar kolv med pistolgrepp på ett jakt-

vapen inte ansetts utgöra en sådan ändring (se Norrköpings tingsrätts dom den 17 september 2015, mål nr B 891-15).

Det kan visserligen framstå som märkligt att vapendelar som kan innehas och monteras fritt ska kunna förhindra att innehavstillstånd ges för ett visst skjutvapen. Inte desto mindre bör tillstånd kunna nekas på grund av att ett skjutvapen i sin helhet har en sådan utformning att det t.ex. inte kan anses lämpat för ändamålet. Frågan är snarare om 4 kap. 1 § vapenlagen har en lämplig utformning eller om paragrafen bör ändras. Att föreslå en skärpning av de bestämmelserna ligger emellertid inte i linje med vårt uppdrag. Också med den utformning 4 kap. 1 § vapenlagen har i dag menar vi att det är befogat att tillstånd kan nekas pga. ett skjutvapens totala utformning. Även om vissa vapendelar kan bytas ut sedan innehavaren fått vapnet i sin hand kan en sådan ordning nämligen antas begränsa antalet vapen med en mindre önskvärd utformning i samhället. Det kan också övervägas om sådana ändringar som i och för sig inte medför att ett tillstånd automatiskt upphör att gälla i vissa fall kan medföra grund för att återkalla tillståndet (jfr 6 kap. 1 § c och d vapenlagen), låt vara att det i första hand är omständigheter kopplade till tillståndshavaren som ska beaktas vid den prövningen (se prop. 1990/91:130 s. 46–47 och 64).

6.10. Obrukbara skjutvapen

Bedömning: Det är inte möjligt att ersätta vapenlagens krav på att

ett skjutvapen i vissa fall ska göras varaktigt obrukbart med ett krav på deaktivering utan att samtidigt åstadkomma en skärpning av regelverket. Det saknas tillräckliga skäl för en sådan skärpning.

Det bör inte införas en legaldefinition av vad som förstås med varaktigt obrukbara skjutvapen i den nya vapenlagen.

Förslag: Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrif-

ter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i 2 kap. 5 och 5 a §§ i den nuvarande vapenlagen. Detta förutsätter att ett motsvarande bemyndigande införs för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Skälen för bedömningarna och förslaget

Det bör inte införas en enhetlig terminologi för obrukbara skjutvapen

Polismyndigheten får i det enskilda fallet förena ett tillstånd att inneha skjutvapen med villkor om att vapnet ska göras varaktigt obrukbart (2 kap. 5 § vapenlagen). Om ett tillstånd villkoras på detta sätt får tillståndsbeviset inte lämnas till sökanden förrän han eller hon visar att villkoret är uppfyllt (3 kap. 4 § vapenförordningen).

När någon ansöker om tillstånd för prydnads- eller minnesändamål är huvudregeln att vapnet ska göras varaktigt obrukbart för att tillstånd ska få ges (2 kap. 5 a § vapenlagen). I vissa fall krävs också att vapnet har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga (se 2 kap. 5 a § vapenlagen och 2 kap. 17 § vapenförordningen).

Enligt den nyss nämnda genomförandeförordningen krävs bl.a. följande. Den som utför deaktivering ska vara bemyndigad att göra detta enligt nationell lagstiftning (artikel 2). Deaktiveringen ska utföras i enlighet med de särskilda tekniska specifikationer som framgår av bilaga I till förordningen och kontrolleras av en behörig myndighet som också ska utfärda intyg om deaktivering (artikel 3). Ett deaktiverat vapen ska ges en särskild märkning (artikel 5).

Vi har övervägt om bestämmelserna om att ett skjutvapen i vissa fall ska göras varaktigt obrukbart kan ersättas med ett krav på deaktivering. Detta hade inneburit en förenkling av regelverket, vilket i och för sig vore önskvärt. Eftersom ett krav på deaktivering i allmänhet är mer långtgående än ett krav på varaktig obrukbarhet kan en sådan ändring dock inte göras utan att det blir en skärpning i förhållande till sådana skjutvapen som inte redan nu omfattas av kravet på deaktivering. Något behov av en sådan skärpning har inte framkommit. Vår bedömning är därför att båda begreppen bör användas även fortsättningsvis.

Det bör inte införas en legaldefinition av ”varaktigt obrukbara vapen”

Som framgår i det föregående finns det en EU-förordning1 där det anges vad som krävs för att ett skjutvapen ska anses vara deaktiverat. Vad som avses med att ett skjutvapen är varaktigt obrukbart är däremot mera oklart. Bedömningen av när ett skjutvapen uppfyller detta krav, som alltså anges i 2 kap. 5 och 5 a §§ i den nuvarande vapenlagen, försvåras av att det i princip inte är möjligt att göra ett skjutvapen varaktigt obrukbart i den meningen att det är fullständigt omöjligt för den som har tillräckliga kunskaper och verktyg att återställa vapnet i brukbart skick. Det rör sig alltså inte om ett absolut krav, utan om ett krav på att det ska vara mycket svårt att återställa vapnet till brukbart skick. Frågan har lyfts om det bör införas en legaldefinition av begreppet.

Bestämmelsen i 2 kap. 5 § vapenlagen om möjlighet att i det enskilda fallet föreskriva villkor om att vapnet ska göras varaktigt obrukbart är äldre än den nuvarande vapenlagen. I förarbetena till 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) anfördes – i samband med en redogörelse för verkställighetsföreskrifterna till 1949 års vapenförordning (vapenförordningen [1949:340]) – att det för att villkoret ska vara uppfyllt krävs att skott över huvud taget inte kan avlossas med vapnet. Så kan enligt förarbetena vara fallet exempelvis för att vapnets patronläge svetsas igen så att en patron inte kan föras in i det eller, om patronerna ligger i ett från pipan skilt magasin, vilket är fallet bl.a. med revolvrar, att pipans bakre del svetsas ihop. För att hindra sprängning av patronläget bör – enligt förarbetena – i sistnämnda fall hanens slagstift avlägsnas och slagstiftshålet svetsas igen. Har vapnet lätt utbytbar pipa, bör denna svetsas samman med vapnet i övrigt. (Se prop. 1973:166 Förslag till vapenlag m.m., s. 56.)

Bestämmelserna i 2 kap. 5 a § vapenlagen infördes genom en lagändring 2000 (se lagen [2000:147] om ändring i vapenlagen [1996:67]). I förarbetena utvecklades inte vad som avses med att ett skjutvapen är varaktigt obrukbart (jfr prop. 1999/2000:27 s. 36–37 och 95).

Refererad överrättspraxis som tar sikte på frågan om vad som krävs för att ett skjutvapen ska anses ha gjorts varaktigt obrukbart saknas.

Polismyndigheten har utfärdat allmänna råd rörande vad som ska förstås under kravet på att ett vapen görs varaktigt obrukbart (se

1 Se kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga.

16 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, i dess lydelse före PMFS 2024:2.) De allmänna råden, som nyligen upphävts i berörda delar, återspeglar i huvudsak vad som anfördes i förarbetena till 1973 års vapenlag. Därutöver anges att ingreppet i princip ska vara bestående, dvs. det ska i praktiken vara omöjligt att återställa det åtgärdade vapnet i brukbart skick. I Polismyndighetens nyligen antagna handbok för vapenärenden anges att det för att ett skjutvapen ska anses ha gjorts varaktigt obrukbart krävs att det har gjorts permanent obrukbart för skjutning, dvs. att skott över huvud taget inte kan avlossas (se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.5.3).

Vi uppfattar rättsläget på följande sätt. Ett skjutvapen bör anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i 2 kap.5 och 5 a §§vapenlagen om det är så svårt och kostnadskrävande att återställa vapnet i brukbart skick att det är enklare för den som vill ha ett skjutvapen för skjutning att skaffa sig tillgång till ett vapen på annat sätt.

Det är förenat med vissa svårigheter att i en legaldefinition ange vad som avses med att ett skjutvapen är varaktigt obrukbart. För att en sådan definition ska bli praktiskt användbar krävs i princip att den kompletteras med långtgående tekniska specifikationer. Den tekniska utvecklingen innebär att det är mindre lämpligt att fastslå sådana specifikationer i lag. Samtidigt talar hänsynen till en snabb, enhetlig och rättssäker prövning för att det både för tillståndsmyndigheten och för enskilda ska stå klart vad som krävs för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i vapenlagens mening. Vi föreslår därför att Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrifter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas med ett skjutvapen för att det ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i 2 kap.5 och 5 a §§vapenlagen. Regeringen kan möjligen föreskriva om ett sådant bemyndigande med stöd av 11 kap. 2 § b eller f i den nuvarande vapenlagen. För tydlighets skull bör dock ett särskilt bemyndigande tas in i den nya vapenlagen.

7. Vapengarderoben

7.1. Uppdraget

Den som har avlagt jägarexamen anses ha behov av vapen för jakt, om inte särskilda skäl föranleder annat. Behovet ska anses omfatta fyra jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen om det inte finns omständigheter som talar för att sökanden behöver fler vapen än så. Tillstånd till fler än sex jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen får beviljas endast om sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. (2 kap. 4 § fjärde och femte stycket vapenförordningen [1996:70].)

Vad gäller målskjutningsvapen finns det inte någon presumtion motsvarande vad som gäller för jaktvapen. En behovsprövning ska i stället göras vid varje ansökan om tillstånd. För tillstånd till fler än tio enhandsvapen, eller stommar till sådana vapen, krävs att sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. Ett sådant krav gäller även för tillstånd till innehav av fler än åtta andra vapen för målskjutning, eller stommar eller lådor till sådana vapen. (2 kap. 4 a § vapenförordningen.)

Utredningen har i uppdrag att

  • ta ställning till om – och i så fall i vilken utsträckning – det finns behov av att utöka vapengarderoben för jakt med fler vapen eller vapendelar,
  • ta ställning till om – och i så fall i vilken utsträckning – det finns behov av att ändra gränsen för när ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen ska påvisas,
  • oavsett bedömning i sak, föreslå hur en utökning av vapengarderoben för jakt kan utformas, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

7.2. Gällande rätt

7.2.1. Innehav av vapen och vapendelar för jakt

Vapengarderoben

För att en enskild person ska beviljas tillstånd till innehav av skjutvapen för jakt krävs, utöver att vapnet är lämpat för ändamålet, att personen har ett behov av vapnet för jakt och i övrigt uppfyller de krav på lämplighet som ställs för vapeninnehav (se avsnitt 6.2 och 9.2). Enligt 2 kap. 4 § första stycket vapenförordningen krävs att den sökande har avlagt ett prov som visar att han eller hon har grundläggande kunskaper om jakt och viltvård och kan handha vapnet, s.k. jägarexamen. Den som har avlagt jägarexamen ska anses ha behov av jaktvapen om inte särskilda skäl talar emot det (2 kap. 4 § fjärde stycket). Behovet ska anses motsvara fyra jaktvapen, om det inte finns omständigheter som talar för att sökanden behöver fler vapen än så. Tillstånd till fler än sex jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen får beviljas endast om sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov. (2 kap. 4 § femte stycket vapenförordningen.) Detta är den s.k. vapengarderoben för jakt.

Enligt förarbetsuttalanden bör kraven på den enskilde inte ställas alltför högt när det gäller att visa att det finns ett behov av ett femte eller sjätte vapen. Det anges att det i normala fall torde räcka att sökanden på ett trovärdigt sätt kan motivera behovet med utgångspunkt i sina jaktvanor och sammansättningen av tidigare vapeninnehav. Det bör dock endast undantagsvis förekomma att tillstånd till innehav av fler än fyra jaktvapen beviljas någon som helt nyligen har tagit jägarexamen och som därför ännu inte hunnit etablera några jaktvanor. Om det finns skäl att ifrågasätta någon uppgift i sökandens motivering av behovet av ytterligare vapen bör sökanden föreläggas att styrka denna genom att ge in relevanta handlingar, såsom avtal om jakträtt, inbjudan till jakt, intyg från jaktlag eller dylikt. (Prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 39 och 40.)

I Polismyndighetens nyligen antagna handbok för handläggningen av vapenärenden ges vissa riktlinjer om vad som behöver framgå av sökandens motivering för det femte eller sjätte vapnet (Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.3.2). Enligt handboken ska framgå

  • vilken jakt det sökta skjutvapnet ska användas till,
  • varför befintligt vapeninnehav inte kan användas till denna jakt,
  • varför det sökta skjutvapnet inte kan användas till den jakt som bedrivs med befintligt vapeninnehav och därmed ersätta ett befintligt skjutvapen, och
  • varför befintligt vapeninnehav inte kan anpassas till den jakt som ska bedrivas.

Som framgått i det föregående ska något behov av jaktvapen inte anses föreligga om särskilda skäl talar emot det. Några närmare uttalanden om vad som kan konstituera särskilda skäl finns inte i förarbetena. Klart är i alla fall att presumtionen om behov av jaktvapen kan motbevisas.

Vapengarderoben omfattar endast kompletta jaktvapen och lådor eller stommar till jaktvapen

Vapenlagens regler om skjutvapen omfattar även vissa lösa vapendelar, nämligen slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor och mantlar till skjutvapen (se 1 kap. 3 § f vapenlagen). Alla bestämmelser i vapenlagen och vapenförordningen om skjutvapen ska tillämpas även på sådana vapendelar. För sådana vapendelar gäller således samma förutsättningar för tillstånd till innehav som för skjutvapen. I 1 kap. 3 § h vapenlagen jämställs med skjutvapen också anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de är avsedda för. Hit hör instickspipor, reduceringspatroner och liknande anordningar.

Det presumerade behovet enligt 2 kap. 4 § vapenförordningen avser fyra jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen. Uttrycket ”jaktvapen” anses här syfta på kompletta vapen för jakt, och således inte på alla föremål som i lagstiftningen jämställs med skjutvapen (jfr avsnitt 5.5). Ett skjutvapen byggs normalt upp runt en låda, baskyl, stomme eller liknande. Till denna ansluts regelmässigt såväl pipa, slutstycke som avfyrningsanordning. Som framgått omfattar det presumerade behovet även stommar och lådor till jaktvapen. Det presumerade behovet avser alltså fyra kompletta jaktvapen eller stommar eller lådor till jaktvapen. Detta innebär att ett vapen som ingår i vapen-

garderoben, t.ex. genom byte av pipa, kan ändra karaktär från hagelvapen till kombinationsvapen utan att antalet vapen i garderoben förändras. Det sagda innebär vidare att de tillståndspliktiga vapendelar som inte omnämns i bestämmelsen i 2 kap. 4 § femte stycket, och som således inte ingår i den s.k. vapengarderoben, ska behovsprövas i varje enskilt fall. (Se t.ex. Kammarrätten i Sundsvalls dom den 3 september 2014 i mål nr 3173-13 som avsåg innehav av pipa och slutstycke, och Kammarrätten i Sundsvalls dom den 2 april 2015 i mål nr 1679-14 som avsåg innehav av extra pipor.)

Vapen och föremål som är undantagna från vapengarderoben

Från vapengarderoben undantas uttryckligen vissa vapentyper och vissa föremål som jämställs med skjutvapen (2 kap. 4 § fjärde stycket och 5 §vapenförordningen). Det gäller enhandsvapen, salongsgevär, tårgasanordningar, injektionsvapen samt eldrör eller pipa eller annan anordning som möjliggör att till ett skjutvapen använda annan ammunition än vapnet är avsett för. Med det sistnämnda avses inte extra pipor till s.k. modulvapen, som är avsedda för att kunna anpassas till olika sorters ammunition, utan s.k. instickspipor och liknande adaptrar, som sätts in i den befintliga pipan. Bestämmelserna i 2 kap. 5 § vapenförordningen innebär dels att det alltid ska göras en behovsprövning när ansökan avser ett sådant vapen eller föremål som avses i paragrafen även om vapengarderoben inte är full, dels att behov endast bör anses föreligga för vissa särskilt angivna ändamål. Att föremålen undantas från vapengarderoben har vidare ansetts innebära att de inte ska inräknas i det antal vapen som ingår i jägarens vapengarderob.

Eftersom enhandsvapen är undantagna från vapengarderoben för jakt aktualiseras inte frågan om synnerliga skäl inom ramen för ansökningar inom garderoben. Helautomatiska vapen inte är tillåtna för jakt (se avsnitt 9.2).

Tillstånd till fler än sex vapen

Tillstånd till fler än sex jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen får enligt 2 kap. 4 § femte stycket vapenförordningen ges endast om sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. Ordalydelsen ger närmast vid handen att bestämmelsen

omfattar även sådana vapen och föremål som inte omfattas av presumtionsregeln. Bestämmelsens placering i samma stycke som presumtionsregeln skulle dock även kunna tolkas som att vapen och föremål som inte omfattas av någon behovspresumtion ligger utanför antalsbestämmelsens tillämpningsområde. I praktiken tillämpas bestämmelsen på det sistnämnda sättet, dvs. på så vis att endast vapen och vapendelar som omfattas av presumtionsregeln räknas in. Detta får anses vara gällande rätt och det ligger inte inom vårt uppdrag att överväga ändringar av vapengarderoben som leder till att jägare kan få inneha färre vapen. Denna tolkning av bestämmelsen ligger därför till grund för våra fortsatta överväganden.

Förarbetena till vapenlagen ger inte närmare besked om hur uttrycket ”mycket kvalificerat behov” i 2 kap. 4 § vapenförordningen ska tolkas. Det står dock klart att det vid behovsprövningen ska ställas höga krav. Som illustration av de höga kraven kan hänvisas till följande överrättsavgöranden.

I notisfallet RÅ 2007 not. 110 var sökanden VD för ett bolag som tillverkade ammunition för jakt och skytte. Bolaget anordnade i marknadsföringssyfte jakter i och utanför Sverige. Sökanden hade sedan tidigare fem kulgevär och ett hagelgevär för jaktändamål. Han ansökte om tillstånd att för jaktändamål inneha ytterligare två kulgevär. Avsikten var att vapnen skulle användas både av honom själv och för utlåning i bolagets verksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att sökanden inte visat ett mycket kvalificerat behov av att för jaktändamål inneha fler än sex vapen. Vidare uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att det förhållandet att sökanden önskade använda vapnen inte endast för jakt utan också för utlåning inte var en omständighet som kunde beaktas vid prövningen av en ansökan om tillstånd till innehav av vapen för jaktändamål.

Kammarrätten i Jönköping prövade i dom den 15 augusti 2007 i mål nr 2508-06 frågan om behov av vapen utöver vapengarderoben. Sökanden hade tillstånd att inneha sex vapen för jakt och ansökte om tillstånd att inneha ytterligare ett vapen för jakt. Vapnet i fråga var ett halvautomatiskt hagelgevär, kaliber 12, med extra slugpipa. En slugpipa är en pipa avsedd för slugpatroner, vilka till skillnad från vanliga hagelpatroner innehåller en enda stor projektil. Sökanden var fritidsjägare och uppgav att han anlitades av olika uppdragsgivare för eftersök och hade en specialutbildad eftersökshund. Han anförde att han under en helg kunde genomföra 15 eftersök på olika sorters vilt

och att vapnet behövdes för eftersök av vildsvin. I hans vapengarderob fanns inget vapen för eftersök av bl.a. vildsvin nattetid. Han menade att han hade anpassat sitt vapeninnehav så långt det var möjligt, och att det sökta vapnet fyllde en lucka där hans vapeninnehav inte räckte till. Han anförde vidare att han, i egenskap av flitigt anlitad jägare för eftersök i samband med jakt på storgods, behövde ett vapen som till 90 procent täckte eftersöksbehovet på vilt upp till vildsvins farlighetsgrad och till 10 procent täcker jaktbehovet, så att han vid långa resor endast behövde ha ett vapen med sig. Kammarrätten uttalade att det i ljuset av ändamålet med vapenlagstiftningen framstod som klart att det vid den behovsprövning som skulle göras i varje enskilt fall måste ställas höga krav. Kammarrätten konstaterade därefter att sökanden tidigare varit yrkesverksam som jägare och viltvårdare, att han bedrev jakt i ansenlig omfattning och att han i mycket stor utsträckning deltog i eftersök och för det ändamålet hade en specialutbildad hund. Kammarrätten slog också fast att annat inte var visat än att det sökta vapnet var lämpligt för den typ av eftersök som skulle bedrivas. Med hänsyn till detta fann kammarrätten att sökanden fick anses ha visat ett mycket kvalificerat behov av det aktuella vapnet i sig. Kammarrättens uttalade vidare att det mot bakgrund av vapenlagstiftningens syfte skulle krävas att behovet inte kunde fyllas genom ett innehav av sex vapen efter en anpassning inom den befintliga vapengarderoben. Kammarrätten ansåg att en anpassning av sökandens vapengarderob vad gäller hagelvapen gav utrymme för att täcka hans behov av det nu aktuella vapnet inom garderoben. Ansökan avslogs därför.

Kammarrätten i Sundsvall kom i dom den 29 april 2014 i mål nr 2947-13 fram till att det förelåg ett sådant mycket kvalificerat behov som krävs för ytterligare vapen utanför garderoben. Sökanden bedrev en omfattande och varierad jakt och hade ovanligt många jaktdagar per år jämfört med en genomsnittsjägare. Han anlitades dessutom regelbundet som eftersöksjägare. Sökanden kunde visa mer än 100 dagars varierad jakt samt eftersöksuppdrag på olika platser. Kammarrätten ansåg därför att han hade visat ett behov av vapnet. Med hänsyn till omfattningen av jakten bedömde Kammarrätten att det förelåg en sådan undantagssituation som avses i 2 kap. 4 § vapenförordningen.

I Polismyndighetens nyligen antagna handbok för handläggningen av vapenärenden anges bl.a. att det för att ett mycket kvalificerat be-

hov ska anses föreligga ska vara fråga om omfattande jaktlig aktivitet kopplat till sökandens person, såsom ett stort antal jaktdagar per år, jakt i andra länder eller i flera geografiska områden, mycket varierad jakt, uppdrag som jägare, jaktguide, skydds- eller eftersöksjägare, instruktör etc. (Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.3.5).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan man säga att en jägare presumeras ha behov av fyra kompletta jaktvapen, lådor eller stommar till sådana vapen och att inte särskilt mycket krävs för tillstånd till ytterligare två kompletta jaktvapen, lådor eller stommar till sådana vapen. Den som vill ha fler än sex vapen, lådor eller stommar måste visa att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen, vilket i praktiken innebär att sådana tillstånd endast ges i undantagsfall och förutsätter att jägaren inte kan tillgodose sitt behov av skjutvapen genom att anpassa sitt befintliga vapeninnehav inom ramen för vapengarderoben. För innehav av sådana vapen eller andra föremål som inte ingår i vapengarderoben krävs det en behovsprövning i varje enskilt fall, och i vissa fall dessutom att vapnet eller föremålet ska användas för vissa särskilt angivna ändamål. Vapen och föremål utanför vapengarderoben påverkar inte det antal skjutvapen en jägare kan ha inom garderoben.

7.2.2. Innehav av vapen och vapendelar för målskjutning

För att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha vapen för målskjutning krävs, utöver de generella förutsättningarna för tillstånd att inneha ett vapen avsett för skjutning, att sökanden är aktiv medlem i en skyttesammanslutning som uppfyller vissa krav. Undantag från kravet på aktivt medlemskap gäller för ordinarie hemvärnsmän som utan sådant medlemskap kan beviljas tillstånd att inneha vapen som inte är enhandsvapen, helautomatiska vapen eller effektbegränsade vapen, om Försvarsmakten intygar att det finns ett sådant behov. I praktiken förekommer detta endast i undantagsfall.

För innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen ställs krav både på aktivt medlemskap och på att sökanden uppnått viss ålder och visat prov på särskild skjutskicklighet. För innehav av helautomatiska

vapen krävs också att sökanden är medlem i en sammanslutning för skytte vars verksamhet Försvarsmakten har förklarat vara av betydelse för totalförsvaret. (Se 2 kap. 3 § vapenförordningen.) Tillstånd för en enskild att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott ska normalt tidsbegränsas till att gälla i högst fem år och för sådant tillstånd gäller krav på synnerliga skäl (2 kap.6 och 6 a §§vapenlagen). Kravet på synnerliga skäl behandlas vidare i kapitel 9.

Rätt att använda ett skjutvapen för jakt innefattar, om inte annat anges, även en rätt att använda vapnet till övning eller tävling eller avlivning av djur (3 kap. 3 § vapenförordningen). Målskjutningsvapen får däremot inte användas för jakt, om inte tillståndet omfattar jakt.

Till skillnad från vad som gäller för jägare finns det inte någon presumtion om vilket antal skjutvapen en målskytt anses behöva. I stället ska det göras en behovsprövning avseende varje vapen och tillståndspliktig vapendel som personen söker tillstånd för. Den målskytt som har tio enhandsvapen för målskjutning, eller stommar till sådana vapen, måste visa att han eller hon har ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen för att tillstånd ska ges till ett större innehav. Samma sak gäller för den som har åtta andra vapen för målskjutning eller stommar eller lådor till sådana vapen. (2 kap. 4 a § vapenförordningen.) Förarbetena ger ingen vägledning om hur kravet på mycket kvalificerat behov ska tolkas. I Polismyndighetens allmänna råd anges bl.a. att tillstånd till innehav av fler vapen än vad som ingår i vapengarderoben bör meddelas endast undantagsvis (5 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3).

Praxis är restriktiv.

7.2.3. Utbyte av förslitna vapendelar

Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en försliten eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas mot en ny likadan. Det framgår av 4 kap. 2 § första stycket vapenlagen. Enligt andra stycket i samma paragraf får även den som med särskilt tillstånd innehar slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor eller trummor (eller armborststommar med avfyrningsanordningar) utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan. 1 Den utbytta delen ska då

1 Vi föreslår i avsnitt 22.6 att ljuddämpare tas bort från och mantlar läggs till i bestämmelsen.

lämnas för skrotning och bytet ska genast anmälas till Polismyndigheten, som utfärdar ett nytt tillståndsbevis. Den del som ska skrotas lämnas till Polismyndigheten som vidarebefordrar denna till Nationellt forensiskt centrum (NFC) för destruktion. Genom regleringen behålls myndighetens kontroll över vapeninnehavet och det säkerställs att uppgifterna i vapenregistret uppdateras (jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 65).

7.2.4. Innehavstillståndet om vapnet ändras

Enligt 4 kap. 1 § vapenlagen upphör ett tillstånd att inneha ett skjutvapen att gälla om vapnet ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen. Det krävs då att innehavaren ansöker om ett nytt tillstånd som avser det ändrade vapnet. I Polismyndighetens nyligen upphävda allmänna råd på området (16 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3) angavs närmare vilka ändringar som innebär att nytt tillstånd måste sökas. Där angavs bl.a. fallet att ändringen gjorts för att vapnet avses användas vid en skytteform som inte beaktats vid tillståndsgivningen, byte av pipa till annan kaliber, förkortning av pipan så att den efter ändringen blir kortare än 45 cm för kulgevär och 48 cm för hagelgevär, ändring av patronläge så att annan ammunition kan användas än den som vapnet är avsett för samt införande av repetersystem på ett vapen som inte tidigare haft detta. En ändring av patronläge på hagelgevär från 65 mm till 70 mm kräver dock enligt de upphävda allmänna råden inte tillstånd. För att tillstånd ska ges har krävts att ändringen är av varaktig karaktär. (Jfr även prop. 1973:166 Förslag till vapenlag m.m., s. 82 och 83.)

Vissa skjutvapen är konstruerade för att man ska kunna anpassa vapnet genom att byta ut exempelvis pipan. Denna egenskap har beaktats vid tillståndsgivningen. Det anses därför inte att vapnet blir ett väsentligt annorlunda vapen genom att innehavaren använder en annan pipa än den som vapnet levererades med. Enligt praxis anses det inte heller som en väsentlig ändring att använda en s.k. instickspipa. Det kan då noteras att såväl instickspipan som de extra vapendelarna till ett modulvapen är tillståndspliktiga, och att det alltså har gjorts en prövning av om vapendelen får användas till det vapen som innehavaren tänkt sig.

7.3. Bakgrund och tidigare överväganden

7.3.1. Vapengarderoben för jakt

Framväxten av vapengarderoben

Begreppet ”vapengarderob” myntades i ett samarbete mellan Svenska Jägareförbundet och dåvarande Rikspolisstyrelsen år 1979. Bestämmelserna togs ursprungligen in i dåvarande Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. I dessa angavs att behovet av jaktvapen för den som avlagt jägarexamen normalt skulle anses omfatta totalt högst sex skjutvapen. Det angavs också att enhandsvapen och salongsgevär inte räknades in i vapengarderoben och att inte heller extra pipor räknades in i antalet vapen.

I slutbetänkandet Översyn av vapenlagstiftningen (SOU 1989:44 s. 98–100) föreslog 1987 års vapenutredning bl.a. en minskning av antalet vapen i vapengarderoben för en nybliven jägare. En mängd remissinstanser ifrågasatte den brottsförebyggande effekten av en minskning av vapen hos jägare. Med beaktande av invändningarna avstod regeringen från att föreslå sådana ändringar (prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen, s. 31).

1995 års vapenutredning föreslog att jaktvapengarderoben skulle begränsas till tre skjutvapen (SOU 1998:44 En samlad vapenlagstiftning, s. 129 och 130). Regeringen gjorde emellertid bedömningen att vapengarderoben skulle behållas oförändrad, men att det skulle göras en något mer ingående prövning innan någon beviljades tillstånd för mer än fyra vapen. Enbart det förhållandet att någon hade avlagt jägarexamen skulle således inte innebära att han eller hon presumerades ha behov av så många som sex skjutvapen. Begränsningen gjordes mot bakgrund av att statistik visade att de flesta jägare skaffade endast två till tre jaktvapen. Den dåvarande ordningen med ett presumerat behov av sex vapen ansågs vidare stämma mindre väl överens med den i propositionen uttalade målsättningen att lagstiftningen inte bör medge att tillstånd beviljas för fler skjutvapen än det verkligen föreligger ett behov av. Det ansågs därför motiverat att i viss mån skärpa behovsprövningen. (Se prop. 1999/2000:27 s. 38–40.) Regleringen togs år 2000 in i vapenförordningen.

I januari 2007 ändrades bestämmelserna så att det angavs att behovet av jaktvapen ska anses motsvara fyra jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen, om inte särskilda omständigheter talar för att

sökanden behöver fler vapen än så samt att tillstånd till fler än sex jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen får beviljas endast om sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. Genom tillägget av lådor och stommar ville man förhindra möjligheten att av lösa vapendelar bygga ihop kompletta vapen som inte räknades in i vapengarderoben.

Överväganden om en särskild garderob för vissa vapendelar

I departementspromemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30) lämnades förslag om en utökning av vapengarderoben 47 ingår i garderoben, skulle anses motsvara två extra pipor eller slutstycken till varje vapen som sökanden innehar samt två pipor eller slutstycken till varje stomme eller låda som sökanden innehar. Det föreslogs att tillstånd till fler än tolv pipor eller slutstycken skulle få beviljas endast om sökanden visar att det finns ett behov av ytterligare sådana delar.

Bakgrunden till uppdraget att se över vapengarderoben för jakt var bl.a. att Svenska Jägareförbundet i skrivelser hade hemställt att tillståndsprövningen för vissa tillståndspliktiga vapendelar till jaktvapen skulle ändras. Ett argument var att den gällande ordningen innebär att en sökande alltid måste motivera behovet av en extra pipa till ett befintligt vapen medan innehav av ett komplett nytt vapen inte kräver någon behovsmotivering så länge vapnet ryms inom vapengarderoben. Jägareförbunden anförde att utvecklingen allt mer går mot att jägare anpassar sina vapen för olika typer av jakt genom att byta ut vapendelar i stället för att skaffa flera olika vapen. Vid ett pipbyte kan det även behöva bytas slutstycke, alternativt endast slutstyckshuvud om det är en separat enhet. Jägareförbunden hade vidare upplyst om att de jägare som innehar vapen med utbytbara pipor vanligtvis innehar en eller två extra pipor eller pipset, ibland med tillhörande slutstycken eller slutstyckshuvuden till respektive vapen. Det anförda ansågs innebära att behovet och intresset ökade av att enkelt kunna skaffa extra pipor och slutstycken till befintliga vapen.

I promemorian konstaterades att endast en mycket liten andel av ansökningar som avsåg extra pipor eller slutstycken avslogs och att tillståndsgivningen således var generös. Mot den bakgrunden ansågs det motiverat att förenkla tillståndsprövningen genom att låta vapen-

garderoben även omfatta ett extra antal pipor och slutstycken till redan innehavda vapen. Det ansågs att behovspresumtionen inte borde gälla för pipor eller slutstycken som innehas till sådana vapen, stommar eller lådor som omfattas av ett skärpt behovskrav.

Promemorian har remissbehandlats. Majoriteten av remissinstanserna tillstyrkte eller hade inte något att invända mot utredningens förslag när det gäller att vapengarderoben ska utökas till att omfatta vissa ytterligare vapendelar. Flera remissinstanser framförde emellertid synpunkter på utredarens förslag om att begränsa vapendelarna till ett visst antal per tillståndsgivet vapen eller per innehavd låda eller stomme. Med anledning av bl.a. vissa remissinstansers synpunkter på förslaget utarbetades ett nytt förslag till reglering. Förslaget lades fram i promemorian Fler vapendelar i jaktvapengarderoben (Ju2021/03744). Förslaget innebar att vapengarderoben för jaktvapen skulle utökas till att även omfatta sammanlagt tolv extra pipor eller slutstycken till de jaktvapen, stommar eller lådor som sökanden innehar. Tillstånd till fler än tolv pipor eller slutstycken skulle få beviljas endast om sökanden visar att det finns ett behov av ytterligare sådana delar.

Remissutfallet var blandat. Flera remissinstanser avstyrkte förslaget helt, nämligen Föreningen Sveriges Jägare, Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet, Svenska Mångkampsförbundet, Svenskt Forum för jakt, skytte och vapenfrågor och Sveriges Vapenägares Förbund. Flera av de remissinstanser som avstyrkte förslaget menade att förslaget innebär en begränsning när det gäller extra pipor, eftersom det i dagens regelverk inte finns något tak för hur många sådana man kan inneha. Kritik riktades även mot att förslaget enbart tog sikte på det fåtal vapeninnehavare som har s.k. modulvapen. Kritik riktades vidare mot formuleringen ”tolv extra pipor eller slutstycken” som ansågs otydlig, bl.a. eftersom flertalet pipor kräver ett separat slutstyckshuvud per kaliber medan andra inte gör det. Flera remissinstanser lyfte kopplingen till förvaringsreglerna och betonade vikten av att förslaget inte leder till höjda krav på förvaring.

Polismyndigheten hade inga synpunkter på införande av en särskild vapendelsgarderob men avstyrkte förslaget såvitt avsåg antalet vapendelar. Myndigheten anförde följande. Förslaget motsvarar inte en jägares normalbehov. Förslaget kan antas leda till en ökad efterfrågan på vitala vapendelar och att fler sådana kommer att innehas i samhället när det blir lättare att få tillstånd för dem. En större ökning av antalet ansökningar om innehav av vapendelar skulle också påverka Polis-

myndighetens tillståndsverksamhet. En annan konsekvens av förslaget är att tillståndsbedömningen kan komma att påverkas för den som ansöker om att få tillstånd till innehav av fler än fyra jaktvapen, stommar eller lådor. Jägare som till följd av den utökade vapengardroben redan innehar extra pipor till ett vapen kan få svårare att motivera behovet av ytterligare vapen.

Försvarsmakten tillstyrkte förslaget. Jägarnas Riksförbund, Naturvårdsverket och Svenska Jägareförbundet tillstyrkte i och för sig en vapengarderob för vissa vapendelar men hade synpunkter på förslagens konkreta utformning.

7.3.2. Vapengarderoben för målskytte

Frågan om en begränsning av antalet målskjutningsvapen diskuterades av såväl 1987 års som 1995 års vapenutredningar.

1987 års vapenutredning var inte främmande för att slå fast en ram för antalet målskjutningsvapen, förutsatt att det fanns en möjlighet till dispens i väl motiverade fall. För att få god genomslagskraft borde dock en sådan regel införas i samförstånd med de berörda skytteorganisationerna. Eftersom det inte förelåg något intresse från dessa organisationers sida valde utredningen att inte arbeta vidare med frågan, och konstaterade att denna, med hänsyn till antalet vapen som berördes, inte hade någon avgörande betydelse. (SOU 1989:44 s. 100.)

1995 års vapenutredning konstaterade att målskyttarnas vapenbehov är starkt individuellt och beror på hur många grenar den enskilde tränar och tävlar i samt vilken tid som avsätts för detta. Utredningen ansåg därför att det var svårt att fastställa generella riktlinjer i fråga om det antal vapen som en målskytt skulle få ha samtidigt. Utredningen konstaterade också att den genomsnittlige vapenägaren bara har två till tre vapen. Mot den bakgrunden ansåg utredningen att det inte skulle införas någon vapengarderob för målskyttar. Utredningen föreslog dock att bara den som varit aktiv skytt i tolv månader skulle få ges tillstånd att ha grovkalibriga enhandsvapen och helautomatiska vapen. Utredningen antog att en sådan bestämmelse skulle bidra till att hålla antalet målskjutningsvapen nere. Förslaget genomfördes inte. (SOU 1998:44 s. 132–135.)

Frågan togs upp på nytt i Ds 2004:32 Förstärkt kontroll av vapen m.m. Där framhölls intresset av en restriktivitet som skulle bidra till

att hålla antalet vapen i samhället på en oförändrad nivå. Man lyfte även fram förhållandet att enhandsvapen, som är vanliga målskjutningsvapen, är mer stöldbegärliga än gevär och ofta används i samband med brott. Man konstaterade samtidigt att det är svårt att fastställa ett antal vapen som är lämpligt och rimligt för en tillräckligt stor del av målskyttekollektivet. Orsaken angavs vara att det finns många målskyttar som regelmässigt tävlar eller tränar i ett stort antal grenar för vilka det behövs olika sorters vapen. Målskytteorganisationerna hade också uppgett att man i tävlingar i samma gren kan behöva byta mellan olika vapen. Eftersom vapenlagstiftningen utgår ifrån att målskjutning är ett godtagbart ändamål för vapeninnehav ansågs det svårt att motivera att en målskytt skulle behöva begränsa sig till ett mindre antal grenar eller ens att en aktiv tävlingsskytt inte skulle kunna ha två vapen för någon gren. Man konstaterade även att de praktiska förutsättningarna skiljer sig i förhållande till jakt. I promemorian föreslogs att det för tillstånd till innehav av mer än ett enhandsvapen eller mer än sex andra vapen för målskjutning ska krävas att sökanden under den närmast föregående tolvmånadersperioden har tävlat eller tränat aktivt med samtliga målskjutningsvapen som han eller hon redan innehar. Tillstånd till fler än sex målskjutningsvapen skulle få beviljas endast om sökanden dessutom visar att det finns ett mycket kvalificerat behov. Bestämmelser med denna innebörd infördes inte.

Den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 4 a § vapenförordningen infördes 2006. Vi har inte kunnat identifiera några förarbeten.

Frågan om tillståndsprövningen av vapendelar till målskjutningsvapen skulle ändras togs upp i departementspromemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30). I promemorian gjordes bedömningen att det inte hade framkommit skäl att ändra den nuvarande tillståndsprövningen för sådana tillståndspliktiga vapendelar som innehas för ändamålet målskytte. När det gällde rena reservdelar hade skyttesportförbunden uppgett att tillståndsgivningen fungerade tillfredsställande. När det gäller vapendelar som ändrar ett målskjutningsvapens egenskaper ansågs att tillståndsprövningen inte bör förenklas eftersom innehavaren då skulle kunna skapa ett vapen som denne vid en prövning utifrån sitt medlemskap och sin skytteaktivitet inte kunde anses ha behov av (s. 46).

7.4. Utblick

7.4.1. Norge

Allmänt

De norska bestämmelserna om innehav av skjutvapen och vapendelar finns i lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova)2 och forskrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenforskrifta)3. I bestämmelserna ställs det för vapeninnehav upp allmänna krav på lämplighet och även vissa ålderskrav. Vidare finns det särskilda bestämmelser för innehav för olika ändamål.

Jakt

När det gäller vapeninnehav för jakt knyter bestämmelserna an till regelverket om jakt. För att man ska få jaga krävs att man har avlagt ett särskilt jägarprov. Den som har klarat provet blir automatiskt registrerad i det norska jägarregistret. Detta ger rätt att jaga och fälla småvilt självständigt, för den som har fyllt 16 år. Från 18 års ålder får den registrerade jägaren jaga storvilt självständigt. Man behöver inte vara aktiv jägare eller betala jaktavgift för att stå kvar i registret.

Personer som är införda i registret kan få tillstånd att förvärva och inneha upp till åtta kompletta tillståndspliktiga skjutvapen samt tillståndspliktiga skjutvapendelar och ammunition för jakt utan någon särskild behovsprövning (4 kap. § 11 våpenlova). Detta är den norska jaktvapengarderoben. Den som kan dokumentera ett särskilt behov kan få tillstånd att förvärva och inneha fler än åtta skjutvapen. Närmare bestämmelser om detta finns i våpenforskrifta (4 kap. § 4-2 våpenforskrifta). Där anges att Polisen kan ge tillstånd till förvärv och innehav av fler än åtta jaktvapen till personer som antingen ägnar sig åt jaktformer som kräver användning av skjutvapen med särskilda egenskaper, eller som regelbundet genomför eftersökningar efter skadat vilt.

Liksom i Sverige gäller det begränsningar i fråga om vilka skjutvapen som man kan få tillstånd att inneha för jaktändamål. Polisen kan i undantagsfall medge undantag från kravet på anteckning i Jägare-

2 Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova), LOV-2018-04-20-7. 3 Forskrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenforskrifta), FOR-2021-05-07-1452.

registret och kravet på typ av vapen, om vissa krav som närmare anges i våpenforskrifta är uppfyllda.

Tidigare omfattade den norska jaktvapengarderoben sex kompletta jaktvapen. För tillstånd att förvärva fler än sex jaktvapen behövde sökanden kunna visa ett mycket kvalificerat behov. I prop. 165 L (2016–2017) Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova) diskuterades ändringar av garderoben. I propositionen (s. 36) konstaterades att det varierar stort hur många vapen en jägare anser sig behöva för att bedriva jakt. Vidare angavs att förhållandevis många jägare inte årligen löser jägaravgift. Det gjordes jämförelser med den svenska regleringen, varvid det angavs att det i Norge finns ungefär samma möjligheter att driva varierad jakt som i Sverige. Departementet ansåg att en jaktvapengarderob på sex vapen skulle vara tillräcklig för de flesta jägare, och föreslog därför en oförändrad jaktvapengarderob. Departementet menade samtidigt att det bör vara möjligt för aktiva och allsidiga jägare att kunna förvärva fler skjutvapen om jägaren kan dokumentera ett sakligt behov av fler vapen. Departementet ansåg vidare att det i stället för ett ”mycket kvalificerat behov” skulle krävas ett ”särskilt behov”.

Vid behandlingen i Stortinget ändrades förslaget till att jaktvapengarderoben skulle omfatta åtta kompletta skjutvapen (Innst. 146L [2017–2018]). En majoritet i Justiskomiteen anförde att en jaktvapengarderob med åtta vapen skulle ge ökad flexibilitet för jägarna och lämna utrymme för de allra flesta jägare att kunna förvärva, sälja eller byta sitt lager av jaktvapen inom garderobens antal. Att öka storleken på jaktvapengarderoben bedömdes också bättre underlätta en enhetlig och förutsägbar ärendehantering, eftersom det blir mindre behov av att bedöma ”särskilda behov” för det enskilda vapnet. Majoriteten ansåg att ett specifikt antal om sex vapen kan vara för stelbent i vissa situationer och föreslog därför att antalet utökas till åtta vapen. Förslaget genomfördes.

Målskjutning

Kraven för att personer ska få tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning ligger nära de krav som gäller enligt svensk rätt. Tillstånd till innehav av tillståndspliktiga skjutvapen, vapendelar och ammunition kan ges till personer som är medlemmar i en godkänd skytteorgani-

sation och som uppfyller vissa i lagen uppställda krav på aktivitet och utbildning. Liksom enligt svensk rätt varierar de närmare kraven beroende på vilket slags vapen det är fråga om. Ju större skadepotential, desto högre krav i fråga om aktivitet (se prop. 165 L (2016–2017) Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova), s. 38). Strängast krav ställs för innehav och förvärv av halvautomatiska gevär som ursprungligen är konstruerade för helautomatisk funktion eller för militären eller polisen och vapenmagasin med stor patronkapacitet.

Det finns inte någon övre gräns för hur många målskjutningsvapen som en person kan få tillstånd att inneha. I stället knyts antalet vapen till antalet skjutprogram sökanden deltar i. Polisen kan ge tillstånd till förvärv och innehav av ett komplett skjutvapen, samt vapendelar till dessa skjutvapen, för varje godkänt skjutprogram. Polisen kan dock ge tillstånd till förvärv och innehav av upp till två kompletta skjutvapen för ett godkänt skjutprogram (reservvapen) till personer som under det senaste året har genomfört minst 10 tävlingar i det aktuella skjutprogrammet, varav fem är öppna skjuttävlingar, eller har deltagit i internationella mästerskap. (4 kap. § 4-8 våpenforskrifta.)

Som tidigare nämns är tillstånden inte tidsbegränsade. Dock ställs krav på sportskyttar som har tillstånd att inneha vapenmagasin med stor patronkapacitet eller halvautomatiska vapen som är konstruerade för helautomatisk funktion eller för militären eller polisen att vart femte år till Polisen skicka in en förteckning över genomförda tävlingar i den gren som ligger till grund för tillståndet.

7.4.2. Finland

Allmänt

I finsk rätt finns bestämmelserna om innehav av skjutvapen och vapendelar i skjutvapenlagen4 och skjutvapenförordningen5. För att tillstånd ska beviljas krävs att sökanden uppfyller vissa närmare angivna lämplighetskrav och ålderskrav (45 § skjutvapenlagen). Vapentillstånd kan endast meddelas för ett sådant skjutvapen eller en sådan vapendel som på basis av antalet patroner i magasinet, kaliber eller andra egenskaper inte är onödigt eldkraftigt och effektivt för det använd-

4 Skjutvapenlag (1/1998). 5 Skjutvapenförordning (145/1998).

ningssyfte som sökanden angett och som lämpar sig väl för det angivna syftet (44 §).

Vapentillståndet gäller som huvudregel tills vidare, om inte tillståndet av särskilda skäl ska ges för viss tid. I vissa särskilt angivna fall ska tillståndet dock vara tidsbegränsat (42 b § skjutvapenlagen). En fysisk person ska vidare vid innehav av vissa vapen (däribland bl.a. halvautomatiska vapen och s.k. särskilt farliga vapen), med fem års mellanrum, till tillståndsmyndigheten lämna in en utredning över att förutsättningarna för tillstånd fortfarande föreligger (53 a §). Utredningen ska visa att tillståndshavaren fortfarande aktivt utövar den verksamhet som ligger till grund för tillståndet eller någon annan sådan verksamhet för vilken tillståndet hade kunnat meddelas.

Vid tillståndsprövningen och vid övervakningen av att förutsättningarna för tillstånden fortfarande föreligger bedöms och övervakas lämpligheten kontinuerligt utifrån de uppgifter som kan hämtas ur de datasystem polisen har tillgång till och omständigheter som annars kommer till polisens kännedom. Den myndighet som meddelar ett tillstånd eller godkännande svarar för bedömningen och övervakningen av lämpligheten.

Jakt

Om ändamålet för tillståndet är jakt, ska vid bedömningen av skjutvapnets lämplighet dessutom jaktlagen (615/1993) iakttas. Vidare finns det vissa ytterligare begränsningar i lagen i fråga om vilka vapen som kan omfattas av ett tillstånd för jaktändamål. (44 § vapenlagen.)

När tillstånd söks för jakt ska sökanden lämna en tillförlitlig utredning om sin hobby, med vilket i praktiken avses Jaktkort och den faktiska möjligheten att jaga någonstans i Finland. Om ansökan gäller vissa miniatyrpistoler eller miniatyrrevolvrar krävs dessutom ett intyg som har utfärdats av en jaktvårdsförening över att sökanden aktivt utövar sin hobby. Det finns inga restriktioner avseende antalet jaktvapen. Dock måste sökanden kunna visa att han eller hon behöver vapnet.

Sport- eller hobbyskytte

När vapentillstånd söks för sport- eller hobbyskytte ska sökanden lämna en tillförlitlig utredning över sin hobby. För vissa särskilt farliga vapen ställs högre krav. Någon fastslagen gräns för antalet tillåtna vapen finns inte men sökanden måste visa att det finns ett behov av vapnet.

7.4.3. Tyskland

Allmänt

I Tyskland regleras innehav av skjutvapen i Waffengesetz (WaffG). Vapentillstånd krävs för innehav av alla skjutvapen som räknas upp i en bilaga till lagen (§ 2 WaffG). För att någon ska beviljas vapentillstånd krävs att personen har fyllt 18 år och uppfyller krav på personlig lämplighet, har nödvändiga kunskaper och färdigheter, har behov av vapnet och innehar en ansvarsförsäkring (§§ 4–8 WaffG).

Behov kan endast anses finnas för personliga eller ekonomiska intressen som förtjänar särskilt erkännande, däribland jakt och sportskytte, och för ett vapen som är lämpligt för det angivna ändamålet (§ 8 WaffG).

Jakt

Särskilda bestämmelser om förvärv och innehav för jakt finns i 13 § WaffG. Där framgår att den som innehar ett giltigt jaktkort ska anses ha ett behov av att förvärva och inneha vapen och den ammunition som är avsedd för vapnen om

1. de på ett trovärdigt sätt kan visa att de behöver vapen och ammunition för jakt eller för träning i skytte för jaktändamål, inklusive jaktskyttetävlingar, och

2. vapnet och ammunitionen inte är förbjudna enligt jaktlagstiftningen.

Personer som har klarat jägarexamen och löst jägarlicens får, utan att bevisa att det föreligger ett behov enligt vad som nyss sagts, anskaffa ett obegränsat antal långa vapen och två korta vapen. Vapnen får inte vara förbjudna för jakt. Fler korta vapen kan anskaffas om jägaren på ett trovärdigt sätt kan visa att han eller hon behöver vapnen.

Sportskytte

Särskilda bestämmelser om förvärv och innehav av skjutvapen och ammunition för sportskytte finns i § 14 WaffG. Medlemmar i skytteföreningar som är anslutna till ett skytteförbund kan köpa två korta vapen för flerskott och tre halvautomatiska gevär. Liksom i Sverige uppställs vissa krav på aktivitet inom skyttesporten. Vidare krävs att det vapen som ska förvärvas är godkänt och nödvändigt för en sportdisciplin enligt skytteförbundets tävlingsreglemente. Som regel får inte mer än två vapen köpas inom loppet av en sexmånadersperiod.

Sportskyttar som vill förvärva och äga mer än tre halvautomatiska långa vapen och mer än två flerskottspistoler för enhetspatroner samt den nödvändiga ammunitionen till vapnen måste visa upp ett intyg från sökanden skytteförbund, enligt vilket det ytterligare vapnet behövs för att utöva ytterligare tävlingsgrenar eller är nödvändigt för att utöva tävlingssporten, och ansökaren regelbundet har deltagit i sportskyttetävlingar. Sportskyttar som är medlemmar i en skytteförening ges ett permanent tillstånd att förvärva totalt upp till tio långa vapen för enkelskott med släta eller räfflade pipor, långa repetervapen med räfflade pipor, enpipiga korta enkelskottsvapen för enhetspatroner och långa och korta slaglåsvapen för flerskott.

7.5. Jaktvapen

7.5.1. Jaktvapengarderoben bör utökas

Förslag: Den som har jägarexamen ska presumeras ha behov av

sex kompletta skjutvapen, stommar eller lådor för jakt. Tillstånd till fler än sex kompletta skjutvapen, stommar eller lådor för jakt, får ges endast om sökanden visar att han eller hon behöver fler vapen än så. Tillstånd till fler än åtta kompletta skjutvapen, stommar eller lådor för jakt, får ges endast om sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare skjutvapen.

Skälen för förslaget

Avstamp

Den s.k. vapengarderoben för jakt består i dagsläget av sex jaktvapen. För de första fyra vapnen krävs inte någon utredning om behovet av vapnen, utan alla som har avlagt jägarexamen presumeras ha behov av detta antal jaktvapen, om inte särskilda skäl föranleder annat. Tillstånd till det femte och sjätte vapnet kräver däremot en behovsmotivering. I bestämmelsen uttrycks detta som att det ska finnas omständigheter som talar för att sökanden behöver fler vapen än de presumerade fyra. För fler än sex vapen krävs att sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. Det som sagts om jaktvapen gäller även för innehav av stommar eller lådor till sådana vapen. Frågan som behandlas i detta avsnitt är om jaktvapengarderoben bör utökas med ytterligare jaktvapen, stommar eller lådor till sådana vapen. Med jaktvapen menas i detta sammanhang kompletta skjutvapen för jakt. Sådana vapendelar som i vapenlagen jämställs med skjutvapen omfattas alltså inte, med undantag för stommar eller lådor (2 kap. 4 § femte stycket vapenförordningen). Av kommittédirektiven framgår att vi, oavsett om vi kommer fram till att en utökning bör ske eller inte, ska lägga fram förslag om hur en utökning av jaktvapengarderoben kan utformas. Frågan om en vapengarderob bör införas även för vissa andra tillståndspliktiga vapendelar behandlas i avsnitt 7.5.3.

Innebörden av vapengarderoben

Kravet på behovsmotivering för det femte och sjätte vapnet infördes enligt bedömningar i propositionen En skärpt vapenlagstiftning. Med stöd av viss inhämtad statistik om jägares vapeninnehav bedömde regeringen den gången att de flesta jägare inte har behov av så många som sex vapen för att kunna utöva den jakt de faktiskt bedriver. Det ansågs därför att det förhållandet att en person avlagt jägarexamen inte borde medföra en presumtion om behov av så många som sex skjutvapen. Samtidigt angavs att kravet på den enskilde inte skulle ställas alltför högt för att tillstånd skulle ges till fem eller sex vapen. För det femte och sjätte vapnet krävs i normalfallet endast att sökanden på ett trovärdigt sätt kan motivera behovet med utgångspunkt från sina jaktvanor och sammansättningen av sin vapengarderob. Enligt uttalan-

den i propositionen bör det endast undantagsvis förekomma att tillstånd till innehav av fler än fyra jaktvapen beviljas någon som helt nyligen har tagit jägarexamen och således ännu inte hunnit etablera några jaktvanor. (Jfr prop. 1999/2000:27 s. 39.)

Det har i olika sammanhang sagts att vapengarderoben är tänkt att avspegla ett normalbehov för en jägare. Detta skulle kunna tolkas som ett antagande om att den typiske jägaren behöver eller innehar fyra jaktvapen. Som kommer att utvecklas i det följande är det svårt att klarlägga om antagandet är korrekt. Dels är många personer med tillstånd att inneha jaktvapen inte aktiva jägare (se vidare under nästa rubrik), dels är det svårt att tala om en typisk jägare. Jägarkåren är inte homogen och rymmer både personer som jagar älg någon vecka om året och personer som ägnar sig åt omfattande och varierande jakt. Mer än hälften av de personer som har jaktvapen innehar färre än fyra sådana vapen. En rimligare tolkning är mot denna bakgrund att det presumerade behovet av fyra vapen är tänkt att avspegla det högsta antal vapen som en fiktiv normaljägare behöver. Sex vapen är enligt förarbetsuttalanden avsett att vara ett riktmärke för behovet av skjutvapen hos den som bedriver jakt i relativt stor skala (prop. 1999/ 2000:27 s. 39). Våra fortsatta överväganden bygger på denna tolkning av vapengarderobens innebörd.

Jägares vapeninnehav

Frågan är nu om bedömningarna från propositionen En skärpt vapenlagstiftning står sig i dag, eller om det finns anledning att utöka vapengarderoben. Det är då intressant att ta reda på hur många jaktvapen som svenska jägare innehar. Den 1 januari 2024 hade enligt sökningar i vapenregistret drygt 455 000 personer tillstånd till innehav av skjutvapen och med skjutvapen jämställda föremål för jakt. Enligt sökningar i Polismyndighetens vapenregister samma datum fördelade sig vapeninnehavet enligt följande.

Tabell 7.1 Antal skjutvapen per person med tillstånd att inneha vapen för jakt

Avser kompletta jaktvapen, stommar eller lådor för jakt. Vapen och andra föremål som inte ingår i vapengarderoben är inte inräknade

Antal vapen för ändamålet jakt Antal personer med detta innehav

1

Ca 85 000

2

Ca 97 000

3

Ca 94 000

4

Ca 84 000

5

Ca 56 000

6

Ca 36 000

7

Ca 1 800

8

350

9

94

10

34

Källa: Polismyndighetens vapenregister den 1 januari 2024.

Det är något osäkert hur mycket det den angivna statistiken säger om behovet hos en aktiv normaljägare. Det förhåller sig nämligen så att långtifrån alla jaktvapeninnehavare löst statligt jaktkort under de senaste åren. Under kalenderåret 2023 löste ca 270 000 personer jaktkort, vilket motsvarar ca 60 procent av tillståndshavarna. Endast den som har löst jaktkort för ett visst år är berättigad att jaga i Sverige. En betydande andel av de personer som innehar jaktvapen är alltså inte aktiva jägare, eller i varje fall inte aktiva varje år. I gruppen som inte löser jaktkort finns det med största sannolikhet både personer som gör ett tillfälligt uppehåll, t.ex. på grund av småbarn och bristande tid, och personer som har lagt ner jakten på grund av ålder eller andra skäl. Det är möjligt att inaktiva jägare typiskt sett har färre vapen än personer som jagar aktivt och att det stora antalet inaktiva jägare drar ner genomsnittet. Det behöver dock inte förhålla sig på det viset. Den som gör ett uppehåll men planerar att återuppta sitt jaktintresse behåller förmodligen många gånger de skjutvapen man redan har. Vapen kan vara dyra och förlorar ofta i värde, varför det finns ekonomiska incitament för detta. Den som permanent slutar jaga kanske väljer att behålla något eller några vapen av sentimentala skäl men säljer andra. Man bör mot denna bakgrund vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser av statistiken. Det kan dock konsta-

teras att närmare 80 procent av de personer som innehar skjutvapen för jakt har högst fyra vapen.

Förändrade förutsättningar för jakt

Den första frågan som måste besvaras när det gäller vapengarderoben för jakt är om det har skett några förändringar av förutsättningarna för jakt som innebär att den nuvarande garderoben inte svarar mot jägarnas befogade behov. Naturvårdsverket har i denna del upplyst att de svenska viltstammarna har förändrats. Det finns i dag mer jaktbart vilt och fler jaktbara arter än när vapengarderoben tillkom, och det har blivit vanligare att jägare ägnar sig åt olika sorters jakt. Den allra största förändringen är den stora ökningen av vildsvinsstammen, men det bedrivs även en mer omfattande jakt på bl.a. dov- och kronhjort, björn och vissa fåglar. Det finns många olika utformningar av och egenskaper hos skjutvapen som är olika väl lämpade för olika sorters jakt. Ett exempel kan vara jakt där jägaren rör sig och ändrar position i stor omfattning, där lätta och smidiga vapen är att föredra. Tyngre vapen med grövre pipor som ger bättre precision lämpar sig bättre för jakt där jägaren huvudsakligen är stilla. Om exempelvis en björn eller ett vildsvin går till anfall kan det vara av stor betydelse för jägarens säkerhet till person att han eller hon har ett vapen som är effektivt för sådana situationer, främst vapen i kraftigare kalibrar och vapen som medger snabba andraskott som halvautomatiska vapen eller dubbelstudsare. Det finns även andra exempel på att vissa specifika egenskaper hos ett vapen gör det betydligt mer lämpat för en viss sorts jakt än ett annat vapen som det i och för sig hade varit tillåtet att använda. Enligt uppgift från jaktorganisationerna har det, i takt med utvecklingen av viltstammarna samt nya jaktformer såsom jakt nattetid efter vildsvin, blivit vanligare med specialiserade vapen. Från ett jaktligt perspektiv är det en fördel om jägaren har tillgång till det vapen som är bäst lämpat till den jakt som han eller hon bedriver. Detta minskar nämligen risken för att viltet utsätts för onödigt lidande (jfr 27 § jaktlagen [1987:259]). Vidare kan det som nämnts minska risken för olyckshändelser vid jakt.

Det som anförts om förändrade viltstammar, jaktvanor och specialiserade vapen talar för en utökning av vapengarderoben. För detta talar även de utökade begränsningarna av möjligheten att använda

blyhagel vid jakt i våtmark. I Sverige gäller visserligen ett förbud mot användning av blyhagel i våtmark sedan ett antal år. Genom en ändring av Reach-förordningen har dock förbudet utvidgats dels till följd av hur våtmark definieras, dels till följd av en buffertzon på hundra meter från en våtmark, se Kommissionens förordning (EU) 2021/57 om ändring av bilaga XVII till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) vad gäller bly i hagelammunition i eller kring våtmarker. Det har även blivit förbjudet att medha blyhagel vid skjutning i våtmarker eller på väg till eller från skjutning i våtmark. Det utvidgade blyförbudet kan bidra till ett behov av fler vapen.

En utökad vapengarderob förenklar handläggningen

Ett presumerat behov av ett visst antal vapen möjliggör en mer schabloniserad och därmed enklare prövning av ett tillståndsärende. Prövningen av ansökningar om rätt att inneha ett femte eller sjätte vapen förutsätter att det finns omständigheter som talar för att han eller hon har ett behov av vapnet. Polismyndigheten har upplyst att de tillståndsärenden som går snabbast att hantera är just sådana ärenden som avser det första till fjärde vapnet för jakt. En utökning av vapengarderoben kan därför leda till en minskad arbetsbelastning för Polismyndigheten och en snabbare handläggning. Detta är en fördel både för enskilda och för Polismyndigheten.

En balanserad utökning medför begränsade risker

Det som anförts hittills talar i huvudsak för en utökning av vapengarderoben för jakt. En mycket viktig fråga är dock om utökning skulle leda en risk för ökningar av skjutvapenvåldet.

Skjutvapenvåld begås oftast med illegala vapen och det är oftast fråga om enhandsvapen (se avsnitt 3.4), som inte omfattas av vapengarderoben. Det vanligaste är att illegala vapen smugglas in, eftersom tillgången på vapen som regel är störst utanför landets gränser. Antalet vapen som försvunnit från legala innehavare i Sverige och på så sätt hamnat på den illegala marknaden utgör en mycket liten andel i jämförelse med de vapen som kommit hit från illegala marknader i Europa. (Polisen,

Tullverket, Åklagarmyndigheten, Slutredovisning av regeringsuppdrag, Uppdrag att stärka arbetet för att minska tillgången till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige [Ju2022/02633], s. 7). I dagsläget har avledning från den inhemska legala marknaden alltså en mindre betydelse för tillgången till illegala vapen. Viss avledning förekommer dock.

Jaktvapen förefaller i dagsläget inte vara av något större intresse för kriminella. I nuläget kan gängkriminella och andra yrkeskriminella utan större svårigheter få tillgång till insmugglade vapen av de typer som är mest intressanta att använda i kriminella sammanhang. Risken för att en utökning av vapengarderoben för jakt leder till en ökning av skjutvapenvåldet med illegala vapen i sådana miljöer framstår därför som begränsad. Om vapengarderoben för jakt utökas påtagligt och detta leder till en stor ökning av antalet jaktvapen i landet kan det dock inte uteslutas att avledningen till den illegala marknaden ökar, och detta särskilt om de brottsbekämpande myndigheterna mer effektivt än i dag klarar av att strypa tillgången till illegala vapen. Det är väl känt att kriminella tenderar att snabbt anpassa sina metoder efter förändrade förutsättningar. En eventuell ökning av vapengarderoben bör därför balanseras mot sådana risker, särskilt med hänsyn till det pågående allvarliga läget avseende dödligt skjutvapenvåld. Som vi kommer att återkomma till har det också betydelse vilken sorts skjutvapen som får innehas för jakt.

Det finns vidare exempel på mycket allvarliga våldsdåd som begåtts med användning av skjutvapen som gärningsmannen lagligen innehar. Både terrordådet på Utöya 2011 och skolmassakern i Jokela skola 2007 begicks med vapen som gärningsmannen innehade lagligt. Detsamma gäller Peter Mangs som dömdes för två mord och åtta mordförsök i Malmö under åren 2003 och 2010 med skjutvapen som han hade tillstånd att inneha. Nyligen dömdes en man av för tre fall av försök till mord för att han under påverkan av en allvarlig psykisk störning skjutit mot fordon med sitt lagligt innehavda jaktgevär (Hovrätten för övre Norrland, dom den 15 januari 2024 i mål nr B 1230-23). Som vi utvecklar i avsnitt 20.2 är ensamagerande gärningsmän svåra att upptäcka innan de har begått ett våldsdåd och det finns därför alltid en risk för att de ges tillstånd att inneha vapen som de kan använda mot människor. Även detta bör beaktas vid en utvidgning av vapengarderoben för jakt.

Bedömningen att riskerna med en balanserad utökning av garderoben är begränsade vilar vidare på att man inte för jakt tillåter vapen som är särskilt farliga och högattraktiva för kriminella och andra våldsbejakande personer. Ett exempel är vapen av typen AR-15, som ofta i utlandet kommit till användning vid skolskjutningar och andra masskjutningar, t.ex. vid terrordådet i Belgien i oktober 2023. Vi föreslår avsnitt 20.8 att Polismyndigheten ska kunna neka tillstånd till vapen som medför en oproportionerlig risk för allmän ordning och säkerhet och i avsnitt 20.7.1 ett specifikt förbud mot innehav av den nyss nämnda typen av vapen för jakt. Om dessa förslag inte genomförs bör inte heller vapengarderoben för jakt utökas. Även om det i och för sig kan hävdas att antalet vapen inte har avgörande betydelse för den enskildes möjlighet att utöva skjutvapenvåld måste man nämligen beakta risken för att vederbörande förser likasinnade med vapen, liksom risken för att vapnen avleds till den illegala marknaden. Det är även viktigt att antalet vapen av detta slag som finns i samhället begränsas.

Vi har hittills i detta avsnitt fokuserat på våld i kriminella miljöer och våldsbejakande extremism. Det finns dock en annan typ av skjutvapenvåld som har vissa särskilda kännetecken, nämligen skjutvapenvåld mot närstående kvinnor. Vid sådant våld är det vanligt att gärningspersonen använder ett legalt innehavt jaktvapen (se avsnitt 3.4). För att man ska förebygga och förhindra denna form av skjutvapenvåld är det därför avgörande att samhället tar ansvar för att endast lämpliga personer innehar skjutvapen. Däremot torde antalet vapen som gärningspersonen innehar ha mindre betydelse för dennes möjligheter att utöva våld. Det är inte vanligt att dessa gärningspersoner har medbrottslingar. Vi ser därför inte att en utökning av vapengarderoben för jakt i sig skulle leda till en ökning av skjutvapenvåldet mot kvinnor. Det centrala är i stället en noggrann tillståndsprövning och uppföljande kontroll av att vapeninnehavare är lämpliga.

Olycksrisk talar inte emot en utökning

Vi kan inte se att en utökning av vapengarderoben för jakt skulle leda till någon ökad risk för olyckor med skjutvapen. Risken för olyckor talar därför inte emot en utökning.

Vissa principiella skäl kan anföras mot en utökning

Mot en utökning av vapengarderoben kan man i viss mån anföra att redan den nuvarande ordningen där en jägarexamen är tillräcklig och tillstånden som regel inte är tidsbegränsade står i viss motsättning till principen att lagstiftningen inte bör medge att tillstånd beviljas för fler skjutvapen än det verkligen föreligger ett behov av (se t.ex. prop. 1999/2000:27 s. 39). Som tidigare sagts talar statistiken för att det finns en ganska stor grupp personer som innehar jaktvapen med tillstånd trots att de faktiskt inte jagar aktivt och därför knappast kan anses ha något egentligt behov av de vapen de innehar. Detta kan anföras som ett argument mot att man utökar vapengarderoben till att omfatta fler vapen.

Vapengarderoben bör utökas

I det föregående har vi konstaterat att förutsättningarna för jakt har förändrats i flera avseenden och att det finns viktiga fördelar med att jägare kan använda vapen som är väl lämpade för olika slags jakt. Vi har i det sammanhanget noterat att jägare i Norge, som i jakthänseende är jämförbart med Sverige, kan inneha fler jaktvapen än jägare i Sverige. Vi har vidare gjort bedömningen att risken är begränsad för att en balanserad utökning av vapengarderoben skulle leda till en ökning av skjutvapenvåldet i samhället. Den bedömningen vilar dock på att man inte för jakt tillåter vapen som är högattraktiva för våldsbejakande personer, såsom vapen av AR15-typ. Förslag som syftar till att förhindra detta läggs fram i kapitel 20. Vi har som en fördel med utökning av garderoben lyft att detta kan förenkla handläggningen och därigenom bidra till att hålla handläggningstiderna nere. Vid en sammanvägning av de skäl som talar för en utökning och de skäl som kan anföras emot anser vi att skälen för en utökning överväger. Vi anser därför att vapengarderoben bör utökas.

Behovspresumtionen bör omfatta sex kompletta jaktvapen, stommar eller lådor

Nästa fråga är hur omfattande utökningen bör vara. Svenska Jägareförbundet har tidigare i bl.a. en skrivelse till regeringen (Ju 2016/02691) anfört att vapengarderoben bör utökas på så vis att kravet på visat

behov för det femte och sjätte vapnet ska slopas, dvs. i stort sett en återgång till det som gällde innan regleringen 2000 togs in i vapenförordningen (se prop. 1999/2000:27 s. 38–40). Vid kontakter med utredningen har jägareförbundet anfört att förbundets linje numera är att jägare bör presumeras ha ett behov av åtta skjutvapen för jakt. Jägarnas Riksförbund har anfört att det presumerade behovet bör omfatta tio skjutvapen för jakt.

Det finns ingen anledning att betvivla att vissa jägare som bedriver omfattande och varierad jakt kan ha behov av åtta eller tio vapen. Dock bedömer vi bl.a. mot bakgrund av den inhämtade statistiken att detta ligger utanför det maximala behovet hos normaljägaren, som får anses väl tillgodosedd genom ett presumerat behov av sex jaktvapen. Vi föreslår därför att kravet på att sökanden lägger fram omständigheter som talar för att det finns ett behov av vapnet tas bort även för vapen fem och sex, och att den som har jägarexamen alltså presumeras ha ett behov av sex jaktvapen.

Det bör förtydligas att bestämmelsen avser kompletta skjutvapen för jakt, vilket följer av praxis (se avsnitt 7.2.1). Liksom i dag bör bestämmelsen även omfatta stommar och lådor, som ju kan användas för att bygga ihop kompletta vapen. Andra lösa vapendelar, såsom pipor, bör inte heller i fortsättningen räknas in i jaktvapengarderoben. I avsnitt 7.5.3 överväger vi en särskild vapendelsgarderob för utbytbara pipor.

Vi har övervägt om vapengarderoben bör differentieras i förhållande till nyblivna jägare och mer erfarna jägare. Man kan argumentera för att den som nyss tagit sin jägarexamen vanligen inte har hunnit etablera sådana jaktvanor att han eller hon bör presumeras ha behov av så många som sex vapen (jfr prop. 1999/2000:27 s. 40). Man kan därför t.ex. tänka sig att presumtionen det första året eller de två första åren efter jägarexamen förblir fyra vapen och att en jägare först därefter presumeras ha ett behov av sex vapen. En differentiering av detta slag skulle emellertid innebära en komplicering av systemet, som inte bör göras om det inte finns mycket goda skäl. Något egentligt behov av en differentiering har inte framkommit med hänsyn bl.a. till de förslag vi i övrigt lämnar. Vi lämnar därför inte något sådant förslag.

Det bör krävas ett mycket kvalificerat behov för fler än åtta jaktvapen

För innehav av fler än sex jaktvapen, lådor eller stommar till sådana vapen krävs i dag att sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen (2 kap. 4 § femte stycket vapenförordningen). Denna ordning gällde även innan kravet på behovsprövning infördes för det femte och sjätte vapnet inom vapengarderoben (jfr prop. 1999/2000:27 s. 38). I vårt uppdrag ingår frågan om vid vilket antal vapen det ska krävas ett mycket kvalificerat behov. Mot bakgrund av det som jägarorganisationerna anfört i fråga om vapengarderobens storlek anser vi att det som kan komma i fråga är en höjning av gränsen till åtta eller tio jaktvapen.

För en höjning av gränsen för när ett mycket kvalificerat behov krävs kan i huvudsak anföras samma skäl som i det föregående anförts till stöd för utökningen av det presumerade behovet. Även de skäl som kan anföras emot är i stora delar desamma. Med hänsyn till vad som framkommit om de förändrade förutsättningarna för jakt, ändrade jaktvanor och specialisering av vapen anser vi det rimligt att med två vapen höja gränsen för när det förhöjda behovskravet ska gälla, dvs. en höjning till åtta jaktvapen. Vi anser däremot inte befogat att höja gränsen till så många vapen som tio. En sådan höjning framstår som alltför drastisk i förhållande till det som i dag gäller och det har inte framkommit att det finns något behov av en så stor höjning. För bedömningen har det viss betydelse att det i dag finns större möjligheter att anskaffa vapen som kan modifieras för olika användningsområden, t.ex. genom byte av pipa.

Med hänsyn till det anförda gör vi bedömningen att gränsen för när det ska krävas ett mycket kvalificerat behov bör gå vid åtta kompletta jaktvapen, lådor eller stommar till sådana vapen.

Kravet på ett mycket kvalificerat behov bör även fortsättningsvis innebära att tillstånd ges endast i undantagsfall. Det är samtidigt viktigt att framhålla att det inte är fråga om något absolut tak och att kraven inte får ställas så högt att det i praktiken blir närmast omöjligt att nå upp till dem. Avsikten är inte att kravet ska ges en ändrad innebörd till följd av förslaget om utökning av vapengarderoben. Däremot ligger det i sakens natur att det i det enskilda fallet kan vara svårare ju fler vapen man har att visa att det behov man har inte kan uppfyllas genom anpassningar av det befintliga vapeninnehavet. Vi återkommer till detta i avsnitt 7.5.2.

Beviskravet för det sjunde och åttonde vapnet

Enligt den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 4 § femte stycket krävs endast att det finns omständigheter som talar för att sökanden behöver fler vapen än fyra. I normalfallet är det tillräckligt att sökanden på ett trovärdigt sätt kan motivera behovet med utgångspunkt i sina jaktvanor och sammansättningen av sitt tidigare vapeninnehav. Det krävs som regel inte att sökanden ger in någon utredning till stöd för sitt påstående om att det finns ett sådant behov. (Jfr prop. 1999/2000:27 s. 39 och 40).

När vapengarderoben utökas och kravet på ett mycket kvalificerat behov ställs först vid det nionde vapnet, anser vi att det bör ställas något högre krav på den enskilde för innehav av det sjunde och åttonde vapnet jämfört vad som i dag gäller för det femte och sjätte vapnet. Vårt förslag är att det ska krävas att sökanden visar att det finns ett behov av fler vapen. Det bör således inte vara tillräckligt att sökanden motiverar sitt behov utan det bör också krävas att sökanden ger in utredning som tillsammans med det han eller hon anfört ger stöd för behovet. Det kan t.ex. handla om att sökanden genom ingivande av ett avtal om jakträtt visar att han eller hon har tillgång till en jaktmark där det går att bedriva jakt av det slag som det nya vapnet är avsett för. Avsikten med förslaget är inte att det ska ställas starkare krav på behovet eller sökandens motivering, utan endast att det ska krävas utredning till stöd för det som påstås.

I vissa fall gäller inte presumtionen

Som framgår i det föregående innebär vapengarderoben för jakt att det ska antas att den som har jägarexamen också har behov av skjutvapen för jakt. Antagandet om behov gäller dock inte om särskilda skäl föranleder något annat. (2 kap. 4 § fjärde stycket vapenförordningen.) Ett exempel på när särskilda skäl föranleder en annan bedömning bör enligt vår mening vara om ansökan gäller ett skjutvapen som typiskt sett används vid storviltsjakt i Afrika eller liknande, men som det inte finns behov av för fällande av i Sverige förekommande vilt. Eftersom en svensk jägare i normalfallet inte har behov av sådana vapen bör det i sådana fall krävas att sökanden företer utredning om behovet av vapnet. Detta överensstämmer med hur bestämmelserna

hittills har tillämpats (jfr Rikspolisstyrelsens nyligen upphävda allmänna råd i 4 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3).

Om tillståndet beviljas bör det inte föranleda att tillståndshavaren får tillstånd till fler skjutvapen än annars utan att det är motiverat. Vapnet bör därför uppta en plats i vapengarderoben. Samtidigt kan det naturligtvis beaktas vid bedömningen av om sökanden behöver vapen utanför garderoben att vapnet inte är anpassat för jakt i Sverige.

7.5.2. Kravet på ett mycket kvalificerat behov bör förtydligas

Förslag: Vid bedömningen av om ett mycket kvalificerat behov

föreligger ska särskilt beaktas

1. sökandens behov av de skjutvapen han eller hon redan innehar,

2. om behovet av vapnet kan tillgodoses genom befintligt vapen-

innehav, och

3. om jakten bedrivs yrkesmässigt eller annars i större omfattning.

En föreskrift om detta bör tas in i den nya vapenförordningen.

Skälen för förslaget

För den jägare som vill ha fler än åtta jaktvapen ska det enligt våra förslag inte vara tillräckligt att visa att det föreligger ett behov, utan det ska krävas att detta behov är mycket kvalificerat. Som framgår i avsnitt 7.2.1 ger förarbetena till vapenlagen inte närmare besked om hur uttrycket ”mycket kvalificerat behov” i 2 kap. 4 § vapenförordningen ska tolkas. Det vore fördelaktigt både för enskilda och för tillståndsmyndigheten att i den nya vapenförordningen ge vissa förtydligande anvisningar om hur kravet ska förstås. I avsnitt 7.6.2 lämnar vi sådana förslag beträffande målskjutningsvapen.

I avsnitt 7.2.1 lämnas en redogörelse för vissa överrättsavgöranden som belyser hur kravet på ett mycket kvalificerat behov tillämpas enligt gällande rätt. Från dessa kan man utläsa vissa omständigheter som särskilt beaktas. Ett grundkrav är att behovet inte kan täckas genom det befintliga vapeninnehavet eller genom anpassningar av detta. Detta bör enligt vår mening komma till uttryck genom att det i vapenförord-

ningen anges att man särskilt ska beakta dels sökandens behov av de skjutvapen han eller hon redan innehar, dels om behovet av vapnet kan tillgodoses genom befintligt vapeninnehav. Redogörelsen visar vidare att det vid bedömningen beaktas om sökanden bedriver en omfattande och varierad jakt och om jakten bedrivs yrkesmässigt. Redan i att behovet av det nya vapnet inte ska kunna täckas genom befintligt vapeninnehav eller anpassningar inom vapengarderoben ligger att jakten måste vara varierad. Det behöver därför inte anges särskilt i den nya bestämmelsen. Däremot bör det anges att man vid bedömningen särskilt ska beakta om jakten bedrivs yrkesmässigt eller annars i större omfattning.

Bestämmelser med angiven innebörd bör tas in i den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 2 § b vapenlagen).

Uppräkningen av de omständigheter vi föreslår ska beaktas särskilt vid bedömningen av om ett mycket kvalificerat behov föreligger bör inte uppfattas som uttömmande. Det måste alltid vara fråga om en helhetsbedömning. Man måste dock hålla i åtanke att det över huvud taget inte kan anses föreligga ett behov av vapnet i vapenlagens mening om behovet kan tillgodoses genom befintligt vapeninnehav eller genom att något av de vapen som innehas med stöd av ett presumerat behov byts ut.

7.5.3. En särskild vapendelsgarderob bör inte införas

Bedömning: Det bör inte införas en särskild vapendelsgarderob.

Skälen för bedömningen

Vapendelar och andra föremål som jämställs med skjutvapen

Enligt 1 kap. 3 § vapenlagen ska det som i lagen sägs om skjutvapen tillämpas på vissa väsentliga vapendelar, däribland slutstycken, eldrör och pipor. Vidare jämställs med skjutvapen också bl.a. anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de är avsedda för. Hit hör instickspipor, reduceringspatroner och liknande anordningar. Bestämmelserna om tillstånd till innehav av skjutvapen ska alltså tillämpas även på sådana vapendelar och anordningar som

jämställs med skjutvapen. Av 2 kap. 4 § vapenlagen framgår att en enskild person får ges tillstånd att inneha ett skjutvapen för skjutning endast om den enskilde behöver vapnet för ett godtagbart ändamål. Bestämmelsen är tillämplig även på andra föremål som jämställs med skjutvapen. Tillstånd förutsätter också bl.a. att vapnet eller föremålet är lämpat för det ändamål som tillståndet ska avse (se 2 kap. 5 § vapenlagen).

Utbytbara pipor

På vissa vapenmodeller är piporna utbytbara, vilket innebär att vapnet kan anpassas för olika typer av jakt (s.k. kombinationsvapen eller modulvapen). Sådana vapen kan användas med pipor i olika kalibrar och därmed användas för jakt i olika ammunitionsklasser. Vilken typ av pipor som passar styrs av infästningarna i systemet. Stötbotten måste också överensstämma med patronerna, vilket innebär att man vid ett pipbyte också kan behöva byta slutstycket, alternativt endast slutstyckshuvudet, om det är en separat enhet. Vapnen kan även anpassas på andra sätt.

Särskilt tillstånd kan ges för den enskilda vapendelen men även för en s.k. växelsats som helhet. Med växelsats avses en samling delar till ett vapen som tillsammans gör det möjligt att skjuta med en annan kaliber. Växelsatser är särskilt vanliga inom sportskytte men finns även för många jaktgevär. I sådana fall består växelsatsen vanligen av pipa och slutstycke.

Enligt uppgift från Polismyndigheten fanns det den 1 januari 2024 drygt 62 000 särskilda tillstånd till innehav av pipor eller pipset för ändamålet jakt. Motsvarande antal för slutstycken var drygt 5 000 och slutstyckshuvud drygt 9 000. Färre än 200 tillstånd gällde växelsatser för ändamålet jakt.

2023 avslogs 23 ansökningar om pipor och pipset för ändamålet jakt. En ansökan om tillstånd till innehav av växelsats för jaktändamål avslogs.

Enligt sökningar i Polismyndighetens vapenregister avseende den 1 januari 2024 fördelade sig innehavet av pipor eller pipset enligt följande.

Tabell 7.2 Antal pipor eller pipset för jakt per person

1

Omfattar inte instickspipor

Antal pipor eller pipset Antal personer med detta innehav

1

Ca 39 000

2

Ca 7 400

3

Ca 1 800

4

Ca 550

5

Ca 200

6

Ca 100

7

Ca 50

8

20

9

10

10

5

1 Det bör noteras att det i de refererade sifforna även kan ingå pipor till sådana kompletta modulvapen som registrerats del för del. Det är därför troligt att antalet extra pipor är lägre än det angivna. Källa: Polismyndighetens vapenregister den 1 januari 2024.

Frågan om införande av en särskild vapengarderob för pipor och slutstycken har varit aktuell i promemoriorna Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30) och Fler vapendelar i jaktvapengarderoben (Ju2021/03744). En redogörelse för förslagen och remissutfallet finns i avsnitt 7.3.1. Förslagen har inte genomförts.

En vapendelsgarderob har vissa fördelar

En huvudtanke bakom de förslag som tidigare lagts fram om en särskild vapendelsgarderob, är att det ska bli lättare för jägare att kunna anpassa sina befintliga vapen genom byte av pipa och, vid behov, slutstycke alternativt slutstyckeshuvud, och att jägaren därigenom ska slippa införskaffa fler kompletta vapen. Förslagen tar alltså sikte på vapen som är konstruerade för att man ska kunna använda olika sorters pipor. Enligt nuvarande reglering ska de tillståndspliktiga vapendelar som inte ingår i vapengarderoben behovsprövas i varje enskilt fall. Enligt praxis anses sökanden normalt uppfylla behovskravet om denne hävdar att en sökt pipa, med eller utan slutstycke, ska användas till annan typ av jakt än de pipor som sökanden redan innehar. Pipan måste vidare anses lämplig för jaktändamål och passa till ett vapen som sökanden innehar. (Ds 2018:30 s. 40 och 41.) Det är ovanligt att en ansökan om

tillstånd att inneha en pipa eller ett slutstycke för jaktändamål avslås. Den förenkling som en särskild vapendelsgarderob skulle innebära skulle gå ut på att jägaren slipper motivera varför det finns ett behov av den aktuella vapendelen. Detta kan förväntas underlätta tillståndsprövningen och medverka till en snabbare handläggning.

En ordning med ett presumerat behov av ett visst antal pipor kan också upplevas som mer logisk och kongruent med andra regler, eftersom en jägare med exempelvis tre vapen enligt dagens regler kan införskaffa ett fjärde vapen utan behovsmotivering, men måste behovsmotivera sin ansökan om han eller hon i stället vill anskaffa en extra pipa till det tredje vapnet. Det anförda talar för att man inför en ”vapendelsgarderob” för de nu nämnda vapendelarna.

Från ett jaktligt perspektiv kan det vara en fördel för den enskilda jägaren om han eller hon kan skjuta in sig på ett visst vapen och ändra kalibern genom byte av pipa i stället för att behöva byta vapen.

En vapendelsgarderob skulle utgöra en lättnad jämfört med dagsläget

En farhåga som uttryckts av vissa remissinstanser är att en vapendelsgarderob i själva verket blir en begränsning jämfört med dagens reglering. Om så blir fallet beror dock på hur regleringen utformas. När det gäller vapengarderoben för jaktvapen krävs att sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov för att tillstånd ska ges till innehav av fler än sex sådana vapen. Uttrycket ”mycket kvalificerat behov” ger uttryck för ett rejält förhöjt krav när det gäller behovet, som innebär att tillstånd endast ska ges i undantagsfall. De tidigare framlagda förslagen avseende en vapendelsgarderob för pipor och slutstycken innehåller dock inte något sådant förhöjt behovskrav. Förslagen går ut på att den som vill inneha fler pipor eller slutstycken än de som ingår i garderoben ska behöva uppfylla samma behovskrav som gäller i dag. Tanken har alltså inte varit att det i förslagen angivna antalet vapendelar ska utgöra ett tak för det antal vapendelar som kan innehas, utan endast att man inom garderoben inte ska pröva behovet. Förutsatt att regleringen utformas efter denna modell delar vi därför inte farhågan att införande av en vapengarderob för vapendelar skulle leda till en begränsning jämfört med vad som gäller i dag eller till några förhöjda krav.

Starka skäl talar emot införande av en vapendelsgarderob

Det som hittills anförts talar för införande av en särskild vapendelsgarderob för utbytespipor och sådana slutstycken eller slutstyckshuvuden som behövs för dessa pipor. Det finns dock även starka skäl som talar emot införande av en sådan vapendelsgarderob. Först och främst visar statistiken att endast en minoritet av jägarna över huvud taget har några lösa pipor. Den stora majoriteten av de jägare som har lösa pipor har endast en sådan pipa eller ett pipset. Därefter faller antalet lösa pipor per innehavare kraftigt. Redan med hänsyn till statistiken är det svårt att hävda att det skulle vara rimligt att införa regler om en behovspresumtion.

Behovet måste även ses mot bakgrund av våra förslag till utökning av vapengarderoben för jakt, som kan förväntas innebära att betydligt fler jägare än i dag kommer att ha möjlighet att anskaffa så många som åtta vapen. Det framstår som tveksamt att därutöver göra det möjligt att ytterligare utöka sitt vapeninnehav genom anskaffande av lösa pipor utan att sökanden behöver motivera sitt behov. Till saken hör att lösa pipor kan vara stöldbegärliga för den som vill tillverka ett illegalt vapen, t.ex. med hjälp av en 3D-skrivare. De brottsbekämpande myndigheterna har framhållit att tillverkning av illegala vapen med 3Dskrivare är ett ökande problem (se Polisen, Tullverket, Åklagarmyndigheten, Slutredovisning av regeringsuppdrag, Uppdrag att stärka arbetet för att minska tillgången till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige [Ju2022/02633], s. 7 och 8). Med tanke på att dagens praxis är generös borde visserligen inte sannolikheten vara överhängande för att införande av en behovspresumtion skulle leda till en större ökning av antalet pipor till jaktvapen. Vidare torde pipor till jaktvapen inom vapengarderoben i dagsläget vara av begränsat intresse för kriminella, av de skäl som utvecklats i avsnitt 7.5.1. Samtidigt måste man, som tidigare sagts, ha i åtanke att de kriminella tenderar att snabbt anpassa sitt beteende och sina metoder vid ändrade förutsättningar. Det finns därför alltid skäl till viss försiktighet.

Även principiella skäl talar emot ett införande av en vapendelsgarderob. Våra förslag till utökning av vapengarderoben för jakt innebär att var och en som har tagit jägarexamen kommer att kunna inneha så många som sex jaktvapen utan behovsmotivering. Om man därutöver gör det möjligt för en jägare att utan behovsmotivering anskaffa utbytespipor blir den sammantagna effekten svår att överblicka. Ju

fler utbytespipor en presumtionsregel omfattar, desto svårare blir det att förutse effekten. En presumtionsregel avseende utbytespipor skulle dessutom innebära att den som innehar s.k. modulvapen eller kombinationsvapen i praktiken får möjlighet att inneha fler jaktvapen än den som inte innehar sådana vapen. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att införa regler som slår på det viset.

Vi anser att de skäl som talar emot införande av en vapendelsgarderob väger betydligt tyngre än de skäl som talar för. Vår bedömning är därför att någon vapendelsgarderob inte bör införas.

7.5.4. En alternativ lösning avseende vapendelsgarderob

Vi har gjort bedömningen att det inte bör införas någon särskild vapendelsgarderob. I syfte att åstadkomma ett fullständigt beredningsunderlag har vi ändå övervägt hur en vapendelsgarderob skulle kunna utformas. Våra överväganden om detta redovisas i det följande.

En eventuell vapendelsgarderob bör omfatta en eller högst två utbytespipor

I de förslag som lagts fram tidigare har behovspresumtionen omfattat både pipor och slutstycken, varvid båda dessa vapendelar har ingått i det antal som omfattats av presumtionen. Kärnan i frågan är dock enligt vår mening hur många utbytespipor en jägare kan presumeras behöva. Det är nämligen genom att byta pipa som en jägare kan anpassa vapnet från hagelammunition till kulammunition, eller ändra kaliber. Vapnen i fråga är ofta konstruerade på det sättet att ett extra slutstycke eller slutstyckeshuvud är nödvändigt för att pipan ska kunna användas med tänkt ammunition. I vissa fall köper man pipan och slutstycket tillsammans i form av en s.k. växelsats. Slutstycket eller slutstyckeshuvudet har dock inte någon egentlig självständig betydelse utan kan i sammanhanget snarast ses som ett nödvändigt tillbehör till den extra pipan. Fokus bör med hänsyn till det sagda i första hand läggas på behovet av utbytespipan.

Det kan till att börja med konstateras att den tidigare redovisade statistiken visar att de flesta jägare inte har några utbytespipor. Den som inte innehar något vapen som är konstruerat för utbytbara pipor, eller någon separat stomme eller låda, har normalt inte heller något

behov av lösa pipor eller slutstycken. Det är därför inte helt lätt att tala om ett normalbehov eller ett maximalt behov för normaljägaren. I dagsläget har de flesta jägare inget behov alls. Statistiken visar att de jägare som har extra pipor i allmänhet har en eller högst två lösa pipor. Om en presumtionsregel ska ha någon förankring i det verkliga behovet bör regeln därför inte omfatta mer än så. Med pipor avses här även pipset. Vi kan därför inte ställa oss bakom tidigare framlagda förslag (jfr Ds 2018:30 och promemorian Fler vapendelar i jaktvapengarderoben). Till detta kommer att den sammantagna effekten av dessa förslag tillsammans med vårt förslag om en utökning av vapengarderoben skulle leda till en stor ökning av det antal kompletta vapen som en jägare kan inneha utan någon behovsprövning. Om man, trots vår bedömning ovan, vill införa en särskild vapendelsgarderob bör den därför omfatta en eller högst två extra pipor.

Slutstycken och slutstyckeshuvuden bör vara accessoriska

Slutstycken eller slutstyckeshuvuden har som sagt inte någon självständig betydelse utan behövs i många fall för att utbytespipan ska fungera för en viss kaliber och vapnet vara funktionsdugligt. Utan en lös pipa finns det normalt inget behov av ett löst slutstycke. Med hänsyn till detta anser vi – till skillnad från tidigare framlagda förslag – att en eventuell vapendelsgarderoben bör utformas för att avspegla enbart ett presumerat behov av lösa pipor. Slutstycken och slutstyckeshuvuden som är nödvändiga för att pipan ska fungera för den tänkta ammunitionen bör däremot inte räknas in i garderoben. Detta bör gälla oavsett om slutstycket eller slutstyckeshuvudet anskaffas separat eller ingår i en växelsats. Den som söker tillstånd för innehav av en pipa inom vapendelsgarderoben som kräver ett löst slutstycke eller slutstyckeshuvud bör i stället presumeras ha behov av ett sådant men utan att antalet påverkar det antal lösa pipor som vederbörande kan inneha. Ett annat skäl för en sådan ordning, som vissa remissinstanser pekat på, är antalet lösa pipor inom garderoben annars blir beroende av om piporna är konstruerade på så sätt att det krävs ett extra slutstycke eller slutstyckeshuvud, eller om piporna är konstruerade på ett sådant sätt att ett sådant inte krävs. Det är inte en tillfredsställande ordning. Om man inför en presumtion bör den därför även omfatta för funktionen nödvändiga slutstycken och slutstyckeshuvuden.

Detta innebär att om någon ansöker om tillstånd till innehav av en utbytespipa och ett slutstycke till denna pipa, bör slutstycket och slutstyckeshuvudet omfattas av denna presumtion men inte påverka antalet vapendelar i garderoben.

Pipan ska passa till ett skjutvapen som sökanden har tillstånd att inneha

I tidigare förslag avgränsades presumtionen till extra pipor till vapen som sökanden innehar. Vid remitteringen anfördes att presumtionen även bör omfatta vapendelar till vapen som sökanden samtidigt söker

tillstånd för. Fördelen med en sådan ordning är att Polismyndigheten

kan pröva båda tillståndsärendena samtidigt och bevilja tillstånd till den extra pipan i samband med att tillstånd ges till innehav av det vapen som pipan är avsett för. En invändning mot denna regleringslösning skulle kunna vara att det inte finns någon garanti för att den som får tillstånd till innehav av ett visst vapen också anskaffar vapnet. Så förhåller det sig dock redan i dag, när någon ansöker om tillstånd att inneha en pipa till ett vapen som vederbörande har innehavstillstånd till men ännu inte har förvärvat. Polismyndigheten har upplyst att man i många fall ger tillstånd till inköp av pipor även när sökanden endast har ett s.k. inköpstillstånd till ett vapen av en viss typ, modell, fabrikat och kaliber. Detta kan t.ex. inträffa om sökanden planerar att införskaffa ett modulvapen men hittar en billig pipa hos någon annan säljare innan vapnet införskaffats. Det bör därför inte krävas att personen innehar vapnet, men däremot att tillstånd har beviljats.

Den mest rationella lösningen är mot denna bakgrund att en eventuell presumtion avgränsas till extra pipor till vapen som sökanden har

tillstånd att inneha, dvs. oberoende av om vapnet har anskaffats. Med

en sådan reglering kan Polismyndigheten omedelbart när tillstånd att inneha vapnet beviljats ge tillstånd till innehav av pipan och eventuellt slutstycket. Det skulle alltså göra det möjligt att pröva de två tillståndsärendena i ett sammanhang. Därigenom tillmötesgås det önskemål som framförts om samtidigt prövning.

En vapendelsgarderob bör inte påverka de sex första vapnen

I dag gäller att innehav av utbytespipor inte påverkar de första fyra vapnen i vapengarderoben. Vi har föreslagit att garderoben ska utökas på ett sådant sätt att presumtionen omfattar de första sex vapnen. Införandet av en särskild vapendelsgarderob för utbytespipor bör inte påverka det antal som behovspresumtionen gäller. Utanför det presumerade behovet om sex vapen bör det däremot beaktas om jägaren kan täcka ett beskrivet behov av ytterligare skjutvapen genom att använda de utbytespipor som han eller hon redan har.

Något behov ska inte anses finnas om särskilda skäl föranleder annat

Den nuvarande vapengarderoben för jakt innebär att jägaren anses ha behov av jaktvapen, om inte särskilda skäl föranleder annat. Presumtionen innebär alltså inte att det under alla omständigheter ska anses finnas ett behov. Samma sak bör gälla om det införs en vapendelsgarderob.

Motsvarande undantag bör gälla

I vapengarderoben ingår inte sådana vapen som avses i 2 kap. 5 § vapenförordningen. Motsvarande undantag bör gälla i fråga om vapendelar, om en vapendelsgarderob införs. Instickspipor bör alltså inte omfattas. En vapendelsgarderob bör inte heller göra det möjligt att utan behovsprövning anskaffa lösa pipor till sådana vapen som inte ingår i vapengarderoben, t.ex. enhandsvapen.

7.6. Målskjutningsvapen

7.6.1. Gränsen för kravet på mycket kvalificerat behov bör inte ändras

Bedömning: Gränsen för när det krävs ett mycket kvalificerat be-

hov för innehav av ytterligare målskjutningsvapen bör vara oförändrad.

Förslag: Det ska förtydligas att bestämmelserna om antal skjut-

vapen för målskjutning tar sikte på kompletta skjutvapen samt stommar och lådor.

Skälen för bedömningen och förslaget

Avstamp

Den som ansöker om tillstånd till innehav av ett målskjutningsvapen eller tillståndspliktiga vapendelar till ett sådant vapen måste i varje enskilt fall visa att det föreligger ett behov av vapnet eller vapendelen. För målskjutningsvapen gäller inte något presumerat behov av ett visst antal vapen. Huvudregeln är att en målskytt får inneha högst tio enhandsvapen eller stommar till sådana vapen samt högst åtta andra vapen, eller stommar eller lådor till sådana vapen. Allt innehav därutöver för målskjutningsändamål kräver att sökanden visar att han eller hon har ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. (2 kap. 4 a § vapenförordningen.) Sådana tillstånd ges endast i undantagsfall.

I detta avsnitt tar vi ställning till om – och i så fall i vilken utsträckning – det finns behov av att ändra gränsen för när ett mycket kvalificerat behov av ytterligare målskjutningsvapen ska påvisas. Flera centrala skytteförbund har till utredningen anfört att gränsen bör höjas, dock utan att ange var gränsen bör gå.

En regel om presumerat behov är inte aktuell

Frågan om införande av en presumtion om behov av ett visst antal vapen är inte aktuell i detta uppdrag. Det förtjänar ändå att sägas att vi är mycket tveksamma till införande av en sådan presumtion, efter-

som variationen mellan målskyttar är så stor att det knappast kan talas om något normalbehov. Det finns personer som enbart tränar och tävlar i någon enstaka gren och i andra änden av spektrumet personer som tränar och tävlar i ett flertal grenar. Den som tävlar på hög nivå kan ha behov av ett reservvapen, för det fall tävlingsvapnet skulle gå sönder under en tävling. Det bör noteras att inte enbart vapentyp och kaliber är av intresse när det gäller att avgränsa olika skyttegrenar, utan även egenskaper såsom typ av riktmedel kan ha betydelse. Den som med samma slags vapen vill tävla i olika klasser för olika riktmedel – t.ex. en klass för öppna riktmedel och en för rödpunktssikte – kan behöva olika vapen för detta eftersom vapnet efter byte av riktmedel behöver noggrann inskjutning för att fungera optimalt. Det anförda illustrerar svårigheten med att presumera ett normalbehov får målskyttar. Det är dessutom svårt att se till vilken omständighet presumtionen skulle knytas.

Motsvarande skäl kan anföras mot införande av regler om ett presumerat behov av extra pipor eller andra vapendelar för målskjutning.

Målskyttars vapeninnehav

Den fråga som ligger på vårt bord beträffande målskjutningsvapen är om gränsen bör höjas för när det ska ställas krav på ett mycket kvalificerat behov för innehav av ytterligare målskjutningsvapen. Enligt statistik inhämtad från vapenregistren fanns det den 1 januari 2024 drygt 73 000 personer med tillstånd att inneha skjutvapen och därmed jämställda föremål för målskjutning. Sammanlagt hade de tillstånd till innehav av ca 160 000 kompletta skjutvapen, stommar och lådor för ändamålet målskytte. Detta innebär att den genomsnittliga målskytten har lite drygt 2 skjutvapen. År 2022 avslogs färre än 300 ansökningar om innehav av skjutvapen för målskytte. En manuell genomgång av dessa avslagsbeslut visar att endast ett fåtal ansökningar avslogs på grund av att kravet på mycket kvalificerat behov inte var uppfyllt. Rättsfallsgenomgångar visar vidare att sådana beslut är ovanliga i domstol.

Det finns inte tillräckliga skäl för att höja gränsen

Den inhämtade statistiken och våra ärende- och rättsfallsgenomgångar ger inte vid handen att det finns något utbrett behov av en högre gräns än i dag för när det ska ställas ett förhöjt behovskrav för vilket antal vapen en enskild målskytt ska få ha. Endast ett fåtal målskyttar ”slår i taket” antalsmässigt och avslagsbeslut på grund av att det anses sakna ett mycket kvalificerat behov är ovanliga.

Det begränsade behovet måste vägas mot de risker som en ökning av antalet målskjutningsvapen i samhället kan innebära. Många målskjutningsvapen är enhandsvapen. Som utvecklats i bl.a. kapitel 9 anses sådana vapen särskilt farliga, och man bör därför vara restriktiv med att utöka möjligheterna att inneha sådana vapen. Även andra målskjutningsvapen, såsom halvautomatiska vapen som har eller kan förses med stora magasin, kan vara särskilt attraktiva för våldsbejakande personer (jfr avsnitt 20.4 och 20.7.1). Man kan inte bortse från risken för att kriminella och andra våldsbejakande personer som vill komma åt skjutvapen ger sig på målskyttar som har många vapen och i synnerhet målskyttar som har många vapen av det nyssnämnda slaget. Detta talar för en särskild försiktighet med att höja gränsen för när det ska ställas ett förhöjt behovskrav.

Vi kan inte se att det finns tillräckliga skäl för att höja gränserna för när det ska ställas ett förhöjt behovskrav för målskyttars innehav av enhandsvapen och andra målskjutningsvapen. Vår bedömning vilar särskilt på det faktum att en sådan höjning endast skulle påverka ett begränsat antal målskyttar. Något förslag om det lämnas alltså inte. Däremot finns det anledning att förtydliga vad som avses med kravet på mycket kvalificerat behov. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 7.6.2.

Endast kompletta målskjutningsvapen samt stommar och lådor omfattas av antalsbegränsningen

I likhet med vad vi föreslagit beträffande jaktvapen bör det förtydligas att bestämmelserna om antal vapen för målskjutning tar sikte på kompletta skjutvapen samt stommar och lådor. Därigenom klargörs att de angivna behovsgränserna inte omfattar andra föremål som enligt vapenlagen ska jämställas med skjutvapen, såsom pipor. Den som innehar tio pipor och vill inneha en elfte pipa behöver alltså inte visa

ett mycket kvalificerat behov utan det är för tillstånd tillräckligt att sökanden har behov av vapendelen.

7.6.2. Kravet på mycket kvalificerat behov bör förtydligas

Förslag: Vid bedömningen av om ett mycket kvalificerat behov

föreligger ska särskilt beaktas

1. sökandens behov av de skjutvapen han eller hon redan innehar

2. om behovet av vapnet kan tillgodoses genom befintligt vapen-

innehav, och

3. om sökanden tävlar i målskjutning på lägst nationell nivå

En föreskrift om detta bör tas in i den nya vapenförordningen.

Skälen för förslaget

Det framgår såväl av våra kontakter med skytteorganisationerna som av våra ärendegenomgångar att praxis inte är enhetlig i fråga om vad som krävs för att kravet på ett mycket kvalificerat behov i 2 kap. 4 a § vapenförordningen ska anses uppfyllt. Polismyndighetens prövning måste vara enhetlig och förutsebar. Vidare måste kraven i fråga om vad som utgör ett mycket kvalificerat behov vara rimliga. Även om det är meningen att tillståndsgivningen ska vara restriktiv bör det alltså inte vara omöjligt att få tillstånd när det är motiverat. Med hänsyn till det anförda bör det i författning förtydligas vad som ligger i kravet på mycket kvalificerat behov.

För innehav av alla skjutvapen för målskjutning gäller ett krav på behov (2 kap. 4 § vapenlagen). Det ligger i sakens natur att behovsprövningen ter sig olika beroende på om det är fråga om ett första vapen eller om ytterligare vapen utöver det första. Vid prövningen avseende behov av det första vapnet behöver man endast pröva om sökanden uppfyller kravet på aktivt medlemskap och – i förekommande fall – de särskilda krav som gäller för innehav av ett enhandsvapen eller ett helautomatiskt vapen (se vidare kapitel 9). Om det handlar om ytterligare vapen utöver det första krävs det därutöver att det inte kan begäras att sökanden anpassar sitt vapeninnehav. Det är alltså inte till-

räckligt att sökanden uppfyller aktivitetskraven (och övriga krav) för innehav av det nya vapnet. Sökanden måste också ha behov av vapnet med beaktande av de vapen som sökanden redan innehar (se avsnitt 5.6.2). Om sökanden inte har behov av de skjutvapen han eller hon redan innehar, kan sökanden inte anses ha behov av fler vapen för målskjutning, även om sökanden i och för sig behöver vapnet för att exempelvis tävla i en ny gren. I ett sådant fall anses sökanden i stället kunna anpassa sitt vapeninnehav genom att göra sig av med vapen som han eller hon inte har behov av. Den redovisade tolkningen av vapenlagens behovskrav har fått starkt genomslag i praxis. Tolkningen rimmar också väl med kravet på att en tillståndshavare ska uppfylla kraven för innehavstillstånd under hela tillståndstiden (se 6 kap. 1 § första stycket c vapenlagen).

Det sagda bör gälla också när någon ansöker om tillstånd att inneha ett elfte enhandsvapen eller ett nionde målskjutningsvapen av annat slag. Eftersom kravet på mycket kvalificerat behov är ett förhöjt behovskrav måste det därutöver krävas något ytterligare. Det framstår då som rimligt att ställa krav på att sökanden tävlar aktivt på åtminstone nationell nivå.

Vid bedömningen av behovet av de befintliga vapnen bör Polismyndigheten ta hänsyn till att den som tävlar på hög nivå kan ha vissa vapen som enbart är tänkta som reservvapen på tävling. I sådana fall bör inte krävas att även dessa vapen har använts vid tävling.

Mot denna bakgrund menar vi att det vid bedömningen av om någon har ett mycket kvalificerat behov av ytterligare målskjutvapen särskilt ska beaktas

1. sökandens behov av de skjutvapen han eller hon redan innehar,

2. om behovet av vapnet kan tillgodoses genom befintligt vapeninne-

hav, och

3. om sökanden tävlar i målskjutning på lägst nationell nivå.

En föreskrift om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 2 § b vapenlagen).

Uppräkningen av de omständigheter vi föreslår särskilt ska beaktas vid bedömningen bör inte uppfattas som uttömmande. Man måste dock hålla i åtanke att sökandens aktivitet med de skjutvapen han eller hon redan innehar och frågan om behovet av vapnet kan tillgodoses

med befintligt vapeninnehav har betydelse för frågan om ett behov av vapnet över huvud taget kan anses föreligga.

Förhållandet till de särskilda kraven för innehav av enhandsvapen- och helautomatiska vapen

Många målskjutningsvapen är enhandsvapen och vissa är helautomatiska vapen. För innehav av sådana vapen ställs särskilt höga krav och tillståndsprövningen är avsedd att vara restriktiv. Vi föreslår i kapitel 9 att kraven för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen ska förtydligas. Kravet på synnerliga skäl ska enligt våra förslag behållas för helautomatiska vapen medan det för innehav av enhandsvapen för målskjutning endast ska krävas särskilda skäl. Vi föreslår vidare att samma krav ska gälla för innehav av stommar och lådor till sådana vapen. Vid bedömningen av om det föreligger särskilda eller synnerliga skäl föreslår vi att det ska särskilt beaktas 1) det ändamål tillståndet ska avse, 2) personens ålder och kunskaper och 3) det behov personen har av vapnet, stommen eller lådan eller det samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilda affektionsvärde föremålet har för personen. Om vapnet, stommen eller lådan ska innehas för skjutning ska även personens färdigheter och vapnets lämplighet för ändamålet särskilt beaktas. Avser ansökan ett helautomatiskt vapen ska även särskilt beaktas om det är av betydelse för totalförsvaret eller ett annat angeläget allmänt intresse att tillstånd ges. Förtydligandet är avsett att återspegla gällande rätt och innebär att en helhetsbedömning ska göras med särskilt beaktande av de uppräknade kriterierna.

Som framgått tidigare måste den som vill ha ytterligare målskjutningsvapen utöver sitt första bl.a. visa att behovet av de befintliga vapnen består. När det gäller ytterligare enhandsvapen brukar Polismyndigheten i detta avseende kräva att sökanden kan visa att han eller hon inom ramen för aktivt medlemskap i en skyttesammanslutning har tränat eller tävlat minst två gånger under de senaste sex månaderna med de enhandsvapen som han eller hon redan har. Vid behovsbedömningen tas även hänsyn till sökandens motivering av hans eller hennes framtida behov av sökt vapen. (Se 5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, i dess lydelse enligt PMFS 2016:4.)

Av det sagda framgår att de särskilda kraven för innehav av enhandsvapen eller helautomatiska vapen och kravet på ett mycket kvalificerat behov gäller parallellt. När ansökan avser ett elfte enhands-

vapen eller ett nionde helautomatiskt vapen, innebär bestämmelserna alltså att sökandens behov ska prövas både som en del av frågan om det finns särskilda eller synnerliga skäl och som en del av frågan om det finns ett mycket kvalificerat behov. I praktiken menar vi dock att bedömningen av behovet normalt bör sammanfalla i dessa fall. Uttrycket ”mycket kvalificerat behov” bör nämligen rymma alla de situationer då behovskriteriet är uppfyllt enligt reglerna om särskilda respektive synnerliga skäl. Om tillståndsmyndigheten anser att sökanden har ett mycket kvalificerat behov av ett ytterligare enhands- eller automatvapen bör det alltså inte krävas något ytterligare i fråga om just behovet för att det ska anses föreligga särskilda respektive synnerliga skäl. En annan sak är att särskilda eller synnerliga skäl för innehav av ytterligare enhands- eller automatvapen ändå kan saknas för att det brister i något annat avseende. Det förtjänar att framhållas att det är sällsynt att en enskild person ges tillstånd att inneha mer än ett helautomatiskt vapen.

8. Innehavstillstånd för vapensamlare

8.1. Uppdraget

Enligt 2 kap. 4 § vapenlagen (1996:67) får tillstånd att inneha ett skjutvapen som huvudsakligen har samlarvärde meddelas för andra ändamål än skjutning. Därutöver har Polismyndigheten utfärdat relativt detaljerade allmänna råd om vad som bör gälla för att vapen ska få innehas för samlingsändamål (se 6 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-13). De allmänna råden är föremål för översyn men har i nuläget varken upphävts eller ändrats.

De nuvarande författningsbestämmelserna om innehav för vapensamling är få och ger ingen närmare vägledning om vad som krävs för att ett vapen ska få innehas för samlingsändamål. Utredningen har därför fått i uppdrag att ta ställning till om de krav som gäller för att skjutvapen ska få innehas för samling bör förtydligas, och föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga för att förtydliga regleringen.

Utredningen har också, som framgår bl.a. av kapitel 5, i uppdrag att ta ställning till om reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar behöver ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare.

Detta kapitel rör grundläggande frågor rörande vapensamlare. Innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen för samlingsändamål och tidsbegränsning av tillstånd att inneha sådana vapen behandlas i kapitel 9 och 10. Frågor om vapensamlares förvaring av skjutvapen m.m. berörs i kapitel 19.

8.2. Gällande rätt

8.2.1. Bestämmelserna och deras bakgrund

Innehav av skjutvapen

En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för andra ändamål än skjutning bl.a. om vapnet har samlarvärde för sökanden (2 kap. 4 § vapenlagen). Innehav av skjutvapen som har tillverkats före 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhetspatroner kräver inte tillstånd (jfr 1 kap. 4 § b vapenlagen).

Att en enskild person kan få inneha skjutvapen för samling har gällt under en längre tid. I förarbetena till vapenlagen (1973:1176), i det följande 1973 års vapenlag, anfördes med avseende på gällande rätt bl.a. följande. Enligt tillämpningsföreskrifterna till 1949 års vapenförordningen får ett legitimt intresse av att inneha skjutvapen anses föreligga för vapensamlare. Det bör krävas att personen har en mer betydande samling eller att det av omständigheterna framgår att personen har för avsikt att åstadkomma en samling. Enligt föreskrifterna bör även samlingar för privat bruk godtas och det bör alltså inte krävas att samlingen hålls tillgänglig för visning för allmänheten eller i övrigt tjänar ett allmänt intresse. (Se prop. 1973:166 Förslag till vapenlag m.m., s. 55 och 56.)

Departementschefen anförde i förarbetena till 1973 års vapenlag bl.a. följande. Tillståndsmyndigheten ska normalt inte pröva vilket värde som det aktuella vapnet har från ren samlarsynpunkt. Däremot finns det inget hinder mot att i tveksamma fall begära in uppgifter eller dokumentation från sökanden som visar att det verkligen är fråga om ett seriöst intresse och att det aktuella vapnet har sin naturliga plats i samlingen. De säkerhetsrisker som hänger samman med vapensamlingar bör lösas snarare genom att samlingarna får ett lämpligt avpassat skydd mot tillgrepp än genom att det antal vapen som ska få ingå i en privat vapensamling generellt begränsas. (Se prop. 1973:166 s. 112 och 114–115.)

Uttryckligt stöd för att samling är ett godtagbart ändamål för enskilda personers vapeninnehav infördes i 1973 års vapenlag först genom en lagändring 1991 (se lagen [1991:1181] om ändring i vapenlagen [1973:1176]). I förarbetena till lagändringen anfördes att sökandens uppfattning ska tillmätas stor betydelse vid bedömningen av om ett skjutvapen har samlingsvärde. Det anfördes dock också att det måste

accepteras att olika bedömningar kan göras i fråga om ett vapens samlarvärde och att sökandens blotta påstående om att ett sådant värde föreligger för honom eller henne givetvis inte bör godtas. Sökanden måste enligt förarbetena ange de omständigheter som enligt hans eller hennes mening innebär att vapnet har ett samlarvärde. (Se prop. 1990/ 91:130 Ändringar i vapenlagen [1973:1176] m.m., s. 57.)

Bestämmelsen om att en enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen som huvudsakligen har samlarvärde för sökanden överfördes utan ändringar från 1973 års vapenlag till den nuvarande vapenlagen (jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 77).

När ett vapen innehas för samling får vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning (2 kap. 4 § vapenlagen). Förutsättningarna för att få sådant tillstånd berörs närmare i avsnitt 8.9.

För innehavstillstånd för samling gäller, liksom för alla andra typer av innehavstillstånd, att tillstånd får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (2 kap. 5 § vapenlagen). Vi föreslår i avsnitt 6.3 att det av den nya vapenlagen därutöver uttryckligen ska framgå att en enskild person får ges tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om han eller hon med hänsyn till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att för det sökta ändamålet inneha ett sådant vapen som ansökan avser.

Ett innehavstillstånd för samling får, liksom tillstånd för andra ändamål, förenas med villkor om att vapnet ska förvaras på visst sätt eller att det ska göras varaktigt obrukbart (2 kap. 5 § vapenlagen). Till skillnad från när skjutvapen innehas för prydnad eller minne finns det däremot inte något krav på att vapnet i allmänhet ska göras varaktigt obrukbart (jfr 2 kap. 5 a § vapenlagen). I förarbetena till 1973 års vapenlag uttalades att villkor om varaktig obrukbarhet när ett vapen ska innehas för samling i första hand bör meddelas när säkerhetsaspekterna är beaktansvärda och det är fråga om moderna vapen till vilka man förhållandevis lätt kan anskaffa ammunition. Sökanden bör ges möjlighet att uttala sig angående om han eller hon föredrar särskilda förvaringsföreskrifter eller villkor om att vapnet görs varaktigt obrukbart. (Se prop. 1973:166 s. 113 och 114.)

Ett innehavstillstånd för samling får tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte kommer behövas varaktigt (2 kap. 5 § vapenlagen). Det torde vara sällsynt att det finns förutsättningar att tidsbegränsa innehavstillstånd som avser

samling, om det inte är fråga om helautomatiska vapen eller enhandsvapen.

För helautomatiska vapen och enhandsvapen, som inte är start- eller signalvapen, får innehavstillstånd ges endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen). Kravet på synnerliga skäl behandlas närmare i kapitel 9. Där föreslår vi att helautomatiska vapen inte ska få innehas för samling. Enhandsvapen ska enligt vårt förslag få innehas för samling endast om det finns särskilda skäl. (Se avsnitt 9.11.)

Innehavstillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott ska tidsbegränsas att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot en sådan begränsning (2 kap. 6 a § vapenlagen). Tillstånd att inneha sådana skjutvapen för samling tidsbegränsas i allmänhet om vapnen inte gjorts varaktigt obrukbara. I avsnitt 10.6 föreslår vi att huvudregeln om tidsbegränsade tillstånd inte längre ska gälla när skjutvapen innehas för samling.

I vapenförordningen (1996:70) finns vissa kompletterande föreskrifter om innehavstillstånd för samling. Där framgår att endast den som fyllt 18 år får ges tillstånd att inneha skjutvapen för det ändamålet. Ålderskravet gäller dock inte för start- och signalvapen eller om vapnet gjorts varaktigt obrukbart. (2 kap. 3 § fjärde stycket vapenförordningen.)

Det bör observeras att 2 kap. 5 § vapenförordningen, där det anges att behov av att inneha vissa typer av skjutvapen endast kan anses finnas för vissa specifika ändamål, inte hindrar att de vapentyper som anges i paragrafen innehas för samling. För samling gäller nämligen inte något krav på behov (se avsnitt 5.4).

Polismyndigheten har inte getts bemyndigande att besluta om föreskrifter om villkor för innehavstillstånd för samling.

I avsnitt 19.9 föreslår vi att Polismyndigheten ska ges rätt att meddela generella föreskrifter om villkor för vapensamlares förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen.

Innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för samling får utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet. Den som samlar på skjutvapen får vidare ges tillstånd att inneha ammunition och ljuddämpare till sådana vapen som han eller hon har

tillstånd att inneha. Vidare får den som samlar på ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ges tillstånd att inneha sådan egendom även till andra vapen. Tillstånd förutsätter att det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas. (2 kap. 8 § vapenlagen och 2 kap. 8 § vapenförordningen.)

8.2.2. Överrättspraxis

Det saknas avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen som tar sikte på vad som krävs för att ett skjutvapen ska få innehas för samling.

Enligt kammarrättspraxis gäller bl.a. följande. Vid bedömningen av om innehavstillstånd ska beviljas för samlingsändamål är det nödvändigt att beakta den avsedda inriktningen för samlingen och om vapnet i fråga kan anses ha sin plats inom denna. Frågan om hur samlingen ska avgränsas ingår alltså som en del i tillståndsprövningen. Samlingsinriktningen måste formuleras på ett sådant tydligt och avgränsat sätt att det vid en objektiv bedömning är möjligt att avgöra om ett vapen har sin plats i samlingen. Avgränsningen ska även möjliggöra för Polismyndigheten att senare kunna avgöra om ett vapen passar in i samlingen. Den omständigheten att samlingsinriktningen godtas i ett tillståndsärende binder dock inte Polismyndigheten vid senare prövningar. (Se t.ex. Kammarrätten i Stockholms dom den 20 juni 2022 i mål nr 2477-22, Kammarrätten i Sundsvalls dom den 11 februari 2022 i mål nr 1063-21, Kammarrätten i Jönköpings dom den 16 april 2020 i mål nr 2827-19 och Kammarrätten i Göteborgs dom den 24 februari 2014 i mål nr 3265-13.)

8.2.3. Polismyndighetens allmänna råd

Polismyndigheten har utfärdat allmänna råd avseende innehavstillstånd för samling (se 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Råden återspeglar i stora delar förarbetena till 1973 års vapenlag och har i hög utsträckning godtagits i överrättspraxis. I detta avsnitt återges huvuddragen i de allmänna råden.

Polismyndigheten har upplyst att vissa av de allmänna råden inte längre tillämpas utan anses föråldrade. Detta gäller särskilt de exempel på godtagbara samlingsområden som anges i råden, eftersom det

i praktiken är omöjligt för en privatperson att åstadkomma en något så när komplett samling i vissa av de angivna fallen.

Polismyndigheten har också upplyst att man i fråga om förvaring inte längre tillämpar råden för samling utan i stället de generella råden rörande särskilda förvaringsvillkor (17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Frågor om förvaring behandlas i kapitel 19 och berörs därför inte vidare i det följande.

Krav på samlingen

För att något ska kunna hänföras till begreppet samling bör samlingsområdet vara någorlunda avgränsat. Det innebär bl.a. att det ska finnas rimliga möjligheter att åstadkomma en något så när komplett samling. Begränsningen bör också vara så klart angiven att det är möjligt att senare avgöra vilka vapen som har sin givna plats inom en viss samlingsinriktning.

Exempel på avgränsade samlingsområden som bör godtas är ”Vapen av viss typ tillverkade vid Husqvarna vapenfabrik under viss tidsperiod” eller vapen tillverkade vid någon annan in- eller utländsk fabrik eller grupp av fabriker med anknytning till varandra. Andra områden kan vara en viss historisk epok, såsom ”Brittiska handeldvapen före andra världskriget”. Det kan även vara en vapentekniskt sammanhållen grupp, såsom ”Dubbelstudsare och kombinationsvapen för jakt under en viss tidsperiod” eller ”Halvautomatiska pistoler med förreglat slutstycke”. En enda vapenkonstruktion kan ha intressanta varianter. Ett sådant samlingsområde är ”Parabellumpistoler”, vilka har tillverkats under lång tid och vid minst sex fabriker.

För en privatperson lär det inte vara möjligt att åstadkomma en komplett samling om området beskrivs som t.ex. ”jaktvapen”, ”militärvapen” eller ”halvautomatiska vapen”. Antalet vapen inom dessa områden är alltför stort.

Något krav på att vapensamlingen ska hållas tillgänglig för visning för allmänheten eller annars tjäna ett allmänt intresse bör inte ställas upp.

Utökning av samlingsområdet

En seriös samlare som under lång tid har visat ett starkt intresse och goda kunskaper bör, när hans eller hennes samling är i stort sett komplett, ges möjlighet att utöka sitt samlingsområde med någon annan inriktning.

Behov

Sedan en samlares samlingsinriktning eller samlingsområde har prövats och befunnits uppfylla de krav som kan ställas, bör någon ytterligare behovsprövning inte göras så länge de anskaffade vapnen har sin plats inom det angivna området.

Ett flertal äldre vapenmodeller är föremål för reproduktion. Det torde vara tveksamt om en vapenreplik har något värde för en seriös vapensamlare i annat fall än då sökanden visar att han eller hon har en serie av originalvapen som han eller hon inte har lyckats få fullständig och vill komplettera den med någon enstaka vapenreplik. Detta bör gälla även s.k. jubileumsvapen.

Antal vapen

I fråga om det antal vapen som en samlare totalt sett bör få inneha gäller inte någon bestämd övre gräns, under förutsättning att samlingen är naturligt avgränsad. Det är i regel lämpligare att myndigheten meddelar särskilda villkor för att den aktuella samlingen ska ges ett väl avpassat skydd mot tillgrepp än att myndigheten begränsar antalet vapen i samlingen.

Vissa vapentyper bör inte få ingå i en privat vapensamling

Vapensamlingar medför i många fall särskilda risker från säkerhetssynpunkt. Att bygga upp en samling som till stor del består av moderna vapen bör inte medges. Inte heller bör kulsprutepistoler eller andra helautomatiska skjutvapen i regel få ingå i en privat vapensamling. Tillstånd till innehav av tunga, utpräglat militära vapen, t.ex. pjäser, bör endast ges museer eller liknande.

Krav på personliga kvalifikationer

Särskilda krav bör ställas på en vapensamlares personliga kvalifikationer. Det bör vidare stå klart att sökanden har ett seriöst intresse för verksamheten. Vid tvekan om seriositeten hos en vapensamlare kan information inhämtas hos en sammanslutning av vapensamlare eller hos ett museum. Medlemskap i en samlarorganisation kan vara ett tecken på ett seriöst samlarintresse.

Villkor om varaktig obrukbarhet

Frågan om att som villkor för innehavet ställa krav på att ett vapen ska göras varaktigt obrukbart måste avgöras som en avvägning mellan säkerhetsaspekterna och samlarintresset. Det bör härvid uppmärksammas att möjligheten till en betryggande förvaring av ett vapen inte sällan kan göra det onödigt med ett villkor om obrukbarhet.

Myndigheten bör inte regelmässigt och utan ingående prövning av sökandens förhållanden och inställning till saken ställa som villkor för tillstånd att ett samlarvapen görs varaktigt obrukbart.

8.2.4. Vapendirektivet

Med en samlare i vapendirektivets mening förstås varje fysisk eller juridisk person som samlar in och bevarar skjutvapen, väsentliga delar eller ammunition för historiska, kulturella, vetenskapliga, tekniska eller utbildnings- eller kulturarvsrelaterade ändamål, och som erkänns som samlare av den berörda medlemsstaten (se artikel 1.8 i vapendirektivet). För att vapensamlare ska få inneha s.k. A-vapen, dvs. särskilt farliga vapen som i princip ska vara förbjudna för civilt innehav, krävs, något förenklat, att strikta säkerhetsvillkor är på plats (se artikel 9.3 i vapendirektivet). I övrigt innehåller vapendirektivet inga bestämmelser som särskilt tar sikte på vapensamlare. Utredningen har i delbetänkandet gjort bedömningen att den svenska vapenregleringen för samlare är förenlig med vapendirektivets bestämmelser om A-vapen (se SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 133). Regeringen har gjort samma bedömning (jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 31-38).

8.3. Frågans tidigare behandling

Frågan om det finns anledning att förtydliga förutsättningarna för tillstånd att inneha skjutvapen för samling har behandlats tidigare. 1995 års vapenutredning föreslog i sitt slutbetänkande att tillstånd att inneha skjutvapen för samlingsändamål endast skulle få ges den som har ett klart definierat och avgränsat samlarområde. Förslaget innebar att Rikspolisstyrelsen tidigare allmänna råd i denna del skulle upphöjas till lag. (Se SOU 1998:44 En samlad vapenlagstiftning, s. 26, 140 och 290.) Förslaget berördes inte i propositionen En skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27), som behandlade flera andra av utredningens förslag.

8.4. Förutsättningarna för samling bör förtydligas

Bedömning: Förutsättningarna för samling bör förtydligas.

Skälen för bedömningen

Per den 1 januari 2024 hade drygt 2 600 personer tillstånd att inneha skjutvapen för samling. Tillsammans hade de tillstånd att inneha nästan 17 000 skjutvapen eller sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen. I snitt innehade de alltså mellan sex och sju skjutvapen per person.

Förutsättningarna för innehavstillstånd för samling följer i dag till stora delar av annat än författning. Vi menar att detta inte är förenligt med de grundläggande krav som bör ställas på en tillståndsreglering. En tydlig tillståndsreglering kan bidra till en rättssäker och förutsebar prövning och kortare handläggningstider. Det är därför angeläget att den nuvarande regleringen förtydligas (jfr bet. 2021/22:JuU28 p. 17, rskr. 2021/22:275 och avsnitt 5.3).

8.5. Godkänt samlingsområde

8.5.1. Kravet på samlingsvärde bör förtydligas i den del som avser samlingsområde

Förslag: Av den nya vapenlagen ska framgå att en enskild person

får ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett godkänt samlingsområde.

Skälen för förslaget

För att samling ska anses vara ett godtagbart ändamål i vapenlagens mening krävs att vapnet har ett samlingsvärde för sökanden (se 2 kap. 4 § vapenlagen). Med det avses inte att vapnet måste ha ett ekonomiskt eller historiskt värde, utan sökandens uppfattning i frågan har stor betydelse. Från att ett vapen har ett samlingsvärde för sökanden måste dock skiljas att sökanden, utan att ha något egentligt samlingsintresse, vill inneha skjutvapen på grund av ett allmänt intresse för vapen. Inom ramen för bedömningen av om ett skjutvapen har samlingsvärde bör beaktas om personen kan antas ha ett seriöst samlarintresse. Någon särskild föreskrift om detta behövs inte.

I kravet på att skjutvapnet ska ha ett samlingsvärde ligger dock mer än detta. Enligt etablerad överrättspraxis utgör frågan om hur samlingen ska avgränsas en del av tillståndsprövningen när någon ansöker om tillstånd att inneha ett skjutvapen för samling. Samlingsinriktningen ska formuleras på ett sådant tydligt och avgränsat sätt att det vid en objektiv bedömning är möjligt att avgöra om ett vapen har sin plats i samlingen. I kravet på att samlingen ska vara avgränsad får vidare anses ligga att det ska finnas rimliga möjligheter att åstadkomma en något så när komplett samling.

Kravet på att samlingen har en tydlig inriktning och avgränsning utgör ett grundläggande krav för att en enskild person ska ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling. Kravet bidrar till att särskilja ett sådant seriöst samlande som bör vara tillåtet enligt vapenlagstiftningen från ett sådant samlande som enbart handlar om att en enskild person vill inneha en stor mängd skjutvapen, utan att ha någon egentlig användning för dem. Enligt vår mening bör kravet på att vapnet ska ingå i en samling som har ett godkänt samlingsområde framgå av lag.

8.5.2. Samlingsområdet bör inte prövas i varje tillståndsärende

Bedömning: Man bör kunna få ett bindande beslut i fråga om en

samling har ett godkänt samlingsområde.

Skälen för bedömningen

Enligt nuvarande ordning prövas frågan om en samling har en godtagbar inriktning och avgränsning endast som en del i prövningen av om en enskild person ska ges tillstånd att inneha ett visst skjutvapen för samling. Det innebär att det inte fattas något beslut som får rättskraft i frågan. Det ges alltså inte något beslut som blir bindande vid senare prövningar.

Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) har anfört att nuvarande ordning är otillfredsställande. Föreningen har gjort gällande att det förekommer att samlare sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut får avslag på en ansökan om förnyat tillstånd avseende samma vapen med motiveringen att samlingsinriktningen är för vid. Med hänsyn till de kostnader en vapensamlare kan ha lagt ner för att ordna en säker förvaring kan det utgöra ett hårt slag att bli av med innehavstillståndet för vissa vapen. Kostnaderna för en säker förvaring kan vara avsevärda och i undantagsfall uppgå till hundratusentals kronor. Föreningen önskar att begreppet erkänd samlare ska införas i den svenska vapenlagen och att en sådan samlare ska kunna samla på alla vapen som hör hemma i hans eller hennes samling.

Det skulle enligt vår mening innebära flera fördelar om frågan om en samling har en godtagbar inriktning och avgränsning kan bli rättskraftigt avgjord. En sådan ordning skulle lösa den problematik som SVEVAP redogjort för. Den enskilde skulle vidare slippa risken att investera i en samling som aldrig kan bli fullständig på grund av att tillståndsmyndigheten i ett senare tillståndsärende gör en annan bedömning i frågan om samlingen har en godtagbar inriktning och avgränsning. För framtiden bindande beslut om godkännande av samlingsområdet skulle också förenkla tillståndsmyndighetens prövning, eftersom frågan inte skulle behöva prövas på nytt varje gång samlaren ansöker om tillstånd att få inneha ett skjutvapen för samlingen. Detta kan bidra till korta handläggningstider och även innebära att

särskilt kvalificerade handläggare endast behöver tas i anspråk för frågan om samlingsområdet kan godtas.

Ett argument mot att låta ett beslut i frågan om godtagbart samlingsområde bli bindande för senare prövningar är möjligen att synen på vilka vapen som är särskilt samhällsfarliga kan förändras över tid. Vissa vapen som i dag anses lämpade att ingå i samlingar kommer inte nödvändigtvis anses lämpade för det ändamålet längre fram. Under förutsättning att innehavstillstånd fortfarande krävs för varje enskilt vapen framstår detta dock som mindre besvärande. Tillstånd kan nämligen då nekas på allmänna grunder (se t.ex. 2 kap. 5 § vapenlagen). Vidare kan tillståndsmyndigheten förena ett tillståndsbeslut med stränga förvaringsvillkor eller med villkor om att vapnet ska göras varaktigt obrukbart.

Ett annat argument mot att låta ett beslut i frågan om godtagbart samlingsområde bli bindande för senare prövningar är att det skulle kunna leda till en mindre flexibel prövning där en samlare exempelvis är förhindrad att utvidga sitt samlingsområde vid nya forskningsrön. Beroende på hur regleringen utformas kan sådana olägenheter dock motverkas. Vi återkommer till detta i det följande.

Att låta ett beslut i frågan om godtagbart samlingsområde bli bindande för senare prövningar skulle innebära en nyordning. I exempelvis Finland prövas frågan om godtagbart samlingsområdet dock inte i det enskilda tillståndsärendet utan inom ramen för prövningen av om någon kan erkännas som vapensamlare (43 och 57 §§ skjutvapenlagen1). Också i den svenska vapenlagen finns exempel på att ett beslut enligt lagen är en förutsättning för tillstånd. Exempelvis är det i praktiken en förutsättning för att en juridisk person ska ges vapenhandlartillstånd att denna har en godkänd föreståndare (jfr 2 kap. 10 a § vapenlagen). Vi föreslår i avsnitt 22.5.1 att detta uttryckligen ska framgå i den nya vapenlagen.

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att frågan om en samling har en godtagbar inriktning och avgränsning bör kunna avgöras på ett sätt som blir bindande för framtida prövningar.

Ett alternativ skulle kunna vara att, som SVEVAP förespråkat, införa en ordning med erkända samlare. Inom ramen för prövningen av om någon kan erkännas som vapensamlare skulle då samlingsområdet kunna prövas. I likhet med vad som gäller exempelvis i Finland skulle prövningen dock behöva avse även frågan om samlaren är lämp-

1 Skjutvapenlag (1/1998).

lig att få inneha skjutvapen för vapensamling (jfr 57 § skjutvapenlagen). En sådan ordning skulle strida mot den väl etablerade systematiken i den svenska vapenregleringen, där frågan om en person är lämplig att inneha skjutvapen prövas i varje enskilt tillståndsärende. SVEVAP har angett att det är den löpande omprövningen av samlingsområdet som orsakar problem för vapensamlare, medan det är ovanligt att Polismyndigheten plötsligt ifrågasätter samlarens lämplighet att samla på skjutvapen. Något egentligt behov av att införa en ordning med erkända vapensamlare finns alltså inte. Detta talar emot en sådan lösning.

Ett bättre alternativ är enligt vår mening att göra det möjligt att få ett bindande beslut i fråga om godkännande av samlingsområdet. Ett sådant godkännande skulle vara bindande för senare prövningar avseende ansökan om innehav av skjutvapen för samling.

8.5.3. Godkännande av samlingsområde

Förslag: Om en person ges tillstånd att inneha ett skjutvapen för

samling ska Polismyndigheten samtidigt besluta om godkännande av samlingsområdet, om personen inte tidigare har meddelats ett sådant beslut.

Ett samlingsområde ska få godkännas endast om samlingen har en tydlig inriktning och avgränsning. Av godkännandet ska framgå samlingens inriktning och avgränsning och vilka föremål som samlingsområdet omfattar. Ett föremål ska få omfattas av godkännandet endast om det kan antas att innehavstillstånd för samling kommer att ges för föremålet.

På sökandens begäran ska Polismyndigheten i samband med ett tillstånd att inneha skjutvapen för samling få besluta att ett godkänt samlingsområde ändras eller utvidgas. För att mer än ett samlingsområde ska få godkännas för en person ska krävas särskilda skäl.

Polismyndigheten ska utfärda bevis om godkännande av samlingsområde. Vapenförordningens bestämmelser om vad en ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen för samling ska innehålla ska kompletteras.

Skälen för förslagen

Utgångspunkter

Vi menar alltså att det ska vara möjligt att få ett bindande beslut i fråga om godkännande av samlingsområde. Ett godkännande bör inte grunda någon rätt att inneha skjutvapen, utan endast avse frågan om samlingen har en godtagbar inriktning och avgränsning.

Ett godkännande bör vidare vara individuellt. Andra samlare bör alltså inte med stöd av beslutet kunna göra gällande någon rätt att få samla på vapen inom det godkända samlingsområdet. En annan sak är att ett beslut kan få viss prejudicerande verkan i andra ärenden.

Frågan om godkännande av samlingsområde kan vara komplex. Det är olyckligt om tillståndsmyndigheten måste lägga resurser på att pröva frågan också i sådana fall där det är uppenbart att sökanden inte kommer kunna ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling, exempelvis på grund av kriminell belastning. Det sagda talar för att frågan om godkännande av samlingsområde enbart bör kunna prövas i samband med en ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen för samling. I avsnitt 8.5.1 föreslår vi att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett godkänt samlingsområde. Om innehavstillstånd ges bör Polismyndigheten samtidigt besluta om godkännande av samlingsområdet, om personen inte tidigare har meddelats sådant beslut. Om ansökan om innehavstillstånd avslås bör något särskilt beslut i fråga om samlingsområde inte ges.

Sammanfattningsvis föreslår vi att godkännande av samlingsområde ska ske genom ett individuellt beslut som ges i samband med tillstånd att inneha skjutvapen.

Grundläggande förutsättningar för godkännande av samlingsområde

Liksom i dag bör ett samlingsområde godkännas endast om samlingen har en tydlig inriktning och avgränsning. I det ligger bl.a. att det ska vara möjligt att åstadkomma en i stort sett komplett samling. Tidigare praxis i fråga om vad som krävs för att en samling ska anses ha en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning bör även fortsättningsvis vara vägledande.

Frågan om en samling har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning kan vara svårbedömd. Polismyndigheten bör vid behov kunna inhämta yttrande från exempelvis Armémuseum. En sådan möjlighet följer av 26 § förvaltningslagen (2017:900). Det saknas därför behov att införa särskilda föreskrifter om detta i vapenlagen.

Sammanfattningsvis föreslår vi att ett samlingsområde ska få godkännas endast om samlingen har en tydlig inriktning och avgränsning.

Godkännandet bör avse särskilda föremål

En särskild fråga är hur detaljerat ett godkännande av samlingsområdet bör vara. Enligt finsk rätt ska det i ett godkännande som vapensamlare nämnas vilka skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som godkännandet gäller (58 § skjutvapenlagen). Enligt norsk rätt ska ett samlarområde vara avgränsat till närmare bestämda vapenmodeller (4 kap. § 9 våpenforskrifta2). I svensk rätt krävs enligt nuvarande ordning däremot inte att sökanden i ett ärende om innehavstillstånd för samling presenterar en förteckning av de vapen m.m. som avses ingå i samlingen. Det förekommer dock att en sådan förteckning ges in i tillståndsärendet, ibland efter krav från Polismyndigheten.

Ett krav på att samlingsområdet ska preciseras så att det framgår vilka föremål det avser att omfatta skulle utgöra en skärpning i förhållande till gällande rätt. Vidare kan en ordning där det godkända samlingsområdet enbart omfattar särskilt angivna föremål uppfattas som stelbent. En samlare kan ha ett legitimt intresse av att kunna lägga till andra föremål till samlingen, exempelvis om forskningsläget förändras. Det anförda talar emot att man inför ett krav på precisering av de föremål som samlingen avser att omfatta.

Det har samtidigt flera fördelar om det framgår vilka föremål ett godkänt samlingsområde omfattar. För den enskilde samlaren skulle ett sådant beslut innebära att han eller hon kan känna sig trygg i att de föremål som tas upp i beslutet omfattas av samlingsområdet. Vidare underlättas tillståndsmyndighetens prövning både i ärendet om godkännande av samlingsområde och i de därpå följande ärendena om innehavstillstånd om samlingsområdet preciseras på detta sätt. Att sök-

2 Forskrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenforskrifta), FOR 2021 05 07 1452.

anden tvingas att i detalj ange vilka vapen som samlingen avser att omfatta bidrar även till att möjliggöra en granskning av hur seriöst hans eller hennes samlarintresse är.

Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) har angett att det kan vara svårt för en ny samlare att redan från början veta exakt vilka föremål en samling ska omfatta. Om samlingsområdet enkelt kan utvidgas till att avse fler föremål är det enligt SVEVAP dock godtagbart att ställa krav på att sökanden presenterar en förteckning över de skjutvapen som avses ingå i samlingen. Beträffande vissa samlingsinriktningar, exempelvis graverade vapen, kan det dock vara svårt att göra en förteckning över vilka vapen som samlingen avser att omfatta.

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att det av ett beslut om godkännande av samlingsområde bör framgå vilka föremål som samlingsområdet omfattar. Samlaren bör dock kunna begära att samlingsområdet ändras eller utvidgas. Ändring och utvidgning bör kunna avse både samlingsområdets övergripande inriktning och avgränsning och de enskilda föremål som omfattas av området. Ändring eller utvidgning bör regelmässigt medges om samlingen fortfarande har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning trots förändringen av samlingsområdet. Ändring bör dock inte medges om det skulle innebära att skjutvapen som samlaren redan innehar inte längre skulle omfattas av det godkända samlingsområdet.

De föremål som omfattas av det godkända samlingsområdet bör i godkännandet tas upp med angivande av skjutvapnets typ, fabrikat, modell och kaliber. I förekommande fall bör också variant av modell anges. Motsvarande uppgifter bör anges in ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen för samling. I sådana fall där det ligger i sakens natur att sökanden inte kan ange sådana uppgifter i ansökan bör föremålen dock kunna beskrivas mera översiktligt, både i ansökan och i beslutet. Så kan exempelvis vara fallet när sökanden vill samla på graverade vapen.

Det bör framhållas att en samling inte kan anses ha en tydlig inriktning och avgränsning enbart för att den avser vissa särskilt angivna föremål. I kravet på tydlig inriktning och avgränsning ligger nämligen att de föremål som avses omfattas av samlingen har ett tydligt inbördes samband.

Sammanfattningsvis föreslår vi att det av ett godkännande av samlingsområde inte bara ska framgå vilken inriktning och avgränsning

samlingsområdet har, utan också vilka föremål som samlingsområdet omfattar. Ett godkänt samlingsområde ska kunna ändras eller utvidgas.

Samlaren bör kunna antas få tillstånd att inneha föremålen

Som framgår i det föregående är syftet med bindande beslut i fråga om godkänt samlingsområde att skapa ökad förutsebarhet för vapensamlare. En vapensamlare bör därför i princip kunna utgå från att han eller hon också kommer att ges tillstånd att inneha de föremål som omfattas av beslutet om godkännande av samlingsområde, under förutsättning att övriga villkor för innehavstillstånd är uppfyllda.

Avseende vissa vapentyper gäller särskilda restriktioner för innehavstillstånd. Det kan röra sig om direkta eller indirekta förbud mot att inneha en viss vapentyp för samling. Det kan också röra sig om bestämmelser om att vissa skjutvapen får innehas för samling endast om särskilda villkor är uppfyllda.

Om det redan vid prövningstillfället står klart att samlingsområdet innefattar skjutvapen som sökanden inte kan antas få tillstånd att inneha för samling bör samlingsområdet endast godkännas om det har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning också om de vapnen utelämnas. Sådana vapen för vilka innehavstillstånd för samling inte kan antas ges bör inte heller tas upp bland de föremål som godkännandet avser.

I avsnitt 8.7.1 föreslår vi att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha moderna skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som till klart största delen består av skjutvapen tillverkade före 1946. Av detta följer att ett samlingsområde endast kan godkännas om samlingen till största delen består av vapen tillverkade före 1946.

I avsnitt 8.7.2 föreslår vi att en förutsättning för att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha pansarskott, granatgevär och andra tyngre, utpräglat militära vapen för samling ska vara att föremålet är av särskilt stort historiskt värde. Om ett sådant vapen inte kan antas vara av särskilt stort historiskt värde bör det inte omfattas av det godkända samlingsområdet. Om frågan om historiskt värde inte går att avgöra utan att bedöma den i relation till ett visst bestämt vapen bör föremålet inte omfattas av samlingsområdet, utan detta får i sådana fall utvidgas senare om sökanden kan presentera ett bestämt vapen.

I avsnitt 9.11 föreslår vi en kodifiering av dagens förbud mot tillstånd att inneha helautomatiska vapen för samling. Sådana vapen bör alltså inte omfattas av ett godkänt samlingsområde. I samma avsnitt föreslår vi att enhandsvapen enbart bör få innehas för samling om det finns särskilda skäl. Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger ska, såvitt nu är av intresse, särskilt beaktas 1) det ändamål tillståndet ska avse, 2) personens ålder och kunskaper och 3) vapnets samlarvärde. Om det inte kan antas att kravet på särskilda skäl kan uppfyllas bör enhandsvapen inte omfattas av det godkända samlingsområdet. Skulle bedömningen i ett senare skede visa sig vara felaktig kan samlingsområdet utvidgas.

I avsnitt 20.8 föreslår vi att tillstånd till innehav av ett skjutvapen får inte ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Om det utbildas en praxis enligt vilken tillstånd inte ges att inneha vissa typer av skjutvapen för samling bör de vapnen inte omfattas av ett godkänt samlingsområde. Vi återkommer i det följande till förhållandet mellan vårt förslag i avsnitt 20.8 och bestämmelserna om godkänt samlingsområde.

När en ansökan om godkännande av samlingsområde omfattar otillåtna föremål bör tillståndsmyndigheten ta en kontakt med sökanden innan beslut ges.

Sammanfattningsvis föreslår vi att godkännandet av ett samlingsområde endast ska få omfatta föremål för vilka innehavstillstånd för samling kan antas ges.

En samlare bör kunna ha mer än ett samlingsområde

Polismyndighetens inställning har hittills varit att endast den som redan har en vapensamling som är i stort sett komplett bör ges möjlighet att utöka sitt samlingsområde med någon annan inriktning. För en sådan ordning talar främst att det inte ska vara möjligt att under angivande av ett samlarintresse inneha ett stort antal skilda vapen utan inbördes sammanhang, dvs. det ska inte vara möjligt att inneha ett stort antal ”samlingar” som var och en endast innehåller ett fåtal vapen.

Många samlingsområden är dock sådana att de föremål som platsar i samlingen endast med långa mellanrum blir tillgängliga på marknaden. En hängiven vapensamlare kan i sådana fall hämmas i utövan-

det av sin hobby om han eller hon inte tillåts samla vapen även för en samling med en annan inriktning och avgränsning. En enskild person bör enligt vår mening därför kunna få ha mer än en pågående samling.

För att mer än ett samlingsområde ska godkännas för en person bör dock krävas särskilda skäl. Sådana skäl bör anses föreligga om en samlare under lång tid har visat ett starkt vapensamlarintresse och har goda kunskaper. Det bör också krävas att det redan ingår flera skjutvapen i den första samlingen. För att en person ska få ha mer än två godkända samlingsområden bör därutöver krävas att personen visar att de föremål som platsar i de befintliga samlingarna endast med långa mellanrum blir tillgängliga på marknaden eller att någon av de första samlingarna är i stort sett komplett.

Sammanfattningsvis föreslår vi att mer än ett samlingsområde ska kunna godkännas för en person om det finns särskilda skäl.

Bevis om godkännande

Enskilda ges i många fall underrättelse om gynnande beslut enligt vapenlagen genom att Polismyndigheten utfärdar ett bevis om innehållet i beslutet (se t.ex. 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 §, 5 kap.1 och 12 §§vapenförordningen). Enligt vår mening är det lämpligt att Polismyndigheten utfärdar bevis också om godkännande av samlingsområde.

Beviset bör innehålla uppgift om vem godkännandet avser, samlingens inriktning och avgränsning och vilka föremål som omfattas av det godkända samlingsområdet.

Som framgår i det föregående är syftet med att införa en ordning där det ges ett bindande beslut i frågan om godkänt samlingsområde att skapa ökad förutsebarhet för vapensamlare. Beviset bör därför också innehålla upplysning om det för några av föremålen gäller särskilda krav utöver de grundläggande tillståndskraven för att innehavstillstånd ska få ges. I avsnitt 8.7 utvecklar vi när det gäller sådana särskilda krav. Som framgår där föreslår vi att särskilda krav ska gälla för innehav av enhandsvapen, moderna skjutvapen och vissa utpräglat militära skjutvapen.

De bevis som ska utfärdas enligt vapenregleringen syftar i flera fall till att innehavaren ska kunna visa att han eller hon har vissa befogenheter i fråga om hantering av skjutvapen. Ett godkännande av samlingsområde grundar däremot i sig ingen rätt för beslutets adressat

att inneha eller ta annan befattning med de föremål som omfattas av det godkända samlingsområdet. Detta bör också framgå av beviset.

Föreskrifter om godkännandebevis bör tas in i den nya vapenförordningen. Något särskilt bemyndigande för regeringen krävs inte (se 8 kap. 7 § regeringsformen).

Det behövs inga bestämmelser om återkallelse

Ett godkännande av samlingsområde ska enligt vårt förslag inte grunda någon självständig rätt att inneha skjutvapen. Några särskilda regler om återkallelse av godkännandet behövs därför inte. Om en samlare missköter sig kan innehavstillståndet för hans eller hennes skjutvapen ändå återkallas (6 kap. 1 § vapenlagen). Skulle en samlare inte längre vara lämplig att inneha vapen är det möjligt att neka tillstånd med stöd av de allmänna bestämmelserna om innehavstillstånd.

Övriga processuella frågor

Som framgår i det föregående föreslår vi att ett beslut i fråga om godkännande av samlingsområde endast ska få ges i samband med att innehavstillstånd för samling beviljas. Detsamma bör gälla i fråga om utvidgning av samlingsområde. Beslut bör ges endast om utvidgningen godtas. Sökandens behov av att kunna överklaga om utvidgningen inte godtas får anses vara tillräckligt tillgodosett genom möjligheten att överklaga om personen nekas tillstånd att inneha ett visst vapen som faller utanför det ursprungliga samlingsområdet.

En ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen för samling bör innehålla uppgift om samlingens inriktning och avgränsning och vilka föremål som omfattas av samlingsområdet. Uppgift om skjutvapnens typ, fabrikat, modell och kaliber bör anges så långt det är möjligt. Vidare bör framgå om sökanden redan har fått sitt samlingsområde godkänt av Polismyndigheten. Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande för regeringen krävs inte (jfr 8 kap. 7 § regeringsformen). I praktiken kan den som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen inom ett redan godkänt samlingsområde ange erforderliga uppgifter genom att bifoga en kopia över beviset om godkännande.

Eftersom frågan om godkännande och ändring eller utvidgning av ett samlingsområde liksom i dag ska prövas i ett ärende om innehavstillstånd saknas enligt vår mening anledning att ta ut en särskild ansökningsavgift.

Beslut enligt vapenlagen ska som huvudregel gälla omedelbart, om inte annat förordnas (10 kap. 2 § vapenlagen). Detta bör gälla även för godkännande av samlingsområde.

Om ett godkänt samlingsområde av förbiseende skulle komma att omfatta föremål för vilka innehavstillstånd inte kan antas ges kan beslutet i allmänhet inte rättas eller ändras av tillståndsmyndigheten (jfr 36–38 §§förvaltningslagen [2017:900]). Från ett samhällsperspektiv är detta mindre besvärande, eftersom godkännandet inte medför någon rätt för samlaren att få tillstånd att inneha de föremål som omfattas av godkännandet. För att undvika att samlaren inrättar sig efter det felaktiga beslutet är det dock lämpligt att myndigheten kontaktar honom eller henne.

8.5.4. Förhållandet till vårt förslag om en ny grundläggande förutsättning för innehavstillstånd

Bedömning: Tillstånd till innehav av ett skjutvapen ska enligt våra

förslag i avsnitt 20.8 inte få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Bestämmelsen bör vara tillämplig också när ett skjutvapen omfattas av ett godkänt samlingsområde, men torde endast i sällsynta fall medföra att tillstånd inte ges i sådana fall.

Skälen för bedömningen

I avsnitt 20.8 föreslår vi att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte ska få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Sådana föremål som med hänsyn till den bestämmelsen inte får innehas för samling bör, som nämns i det föregående, inte omfattas av ett beslut om godkännande av samlingsområde. En samlare kan dock samla inom sitt

godkända samlingsområde under lång tid. När innehavstillstånd för ett visst föremål väl söks kan samhällsutvecklingen ha medfört att skjutvapnet med hänsyn till allmän ordning och säkerhet inte längre bör få innehas för samling. Frågan är då vad som bör gälla i denna situation.

Det huvudsakliga syftet med att införa bindande beslut om godkänt samlingsområde är att skapa ökad förutsebarhet för vapensamlarna. En vapensamlare bör därför i princip kunna utgå från att de skjutvapen som omfattas av godkännandet kan bli föremål för innehavstillstånd. Mot detta måste emellertid ställas det starka allmänintresse som ligger bakom förslaget om att innehavstillstånd inte ska få ges om innehav för det avsedda ändamålet av en viss sorts skjutvapen innebär oproportionerliga risker (se vidare kapitel 20). Om tillståndsmyndigheten måste ta höjd för mera långsökta former av samhällsutveckling kan det vidare leda till en alltför restriktiv prövning av vilka föremål som kan omfattas av ett godkänt samlingsområde. Vi menar därför att den bestämmelse vi förslår i avsnitt 20.8 bör vara tillämplig även när ansökan om innehavstillstånd avser ett skjutvapen omfattas av ett godkänt samlingsområde.

En annan sak är att nyttan för ändamålet samling bör anses vara särskilt stor när ett föremål omfattas av ett godkänt samlingsområde. En samling kan nämligen i detta fall aldrig bli komplett utan föremålet. Till detta kommer att ett samlarvapen inte får användas för skjutning. Polismyndigheten kan vidare föreskriva om särskilda förvaringsvillkor eller villkor om att vapnet görs varaktigt obrukbart. Mot denna bakgrund bedömer vi att det torde vara sällsynt att den nya bestämmelse vi föreslår i avsnitt 20.8 medför skäl att neka innehavstillstånd avseende ett skjutvapen som omfattas av ett godkänt samlingsområde.

8.6. Behov och lämplighet

Bedömning: Det bör inte uppställas några särskilda krav på behov

eller lämplighet för vapensamlare.

Skälen för bedömningarna

Något behovskrav bör inte gälla

Sedan en samlings inriktning och avgränsning har definierats är det i och för sig möjligt att tala om att samlaren har ett behov av att inneha vissa vapen för sin samling. Det skulle därför kunna övervägas om det för den som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen för samling skulle uppställas ett krav på behov av vapnet för ändamålet, på motsvarande sätt som gäller när någon vill inneha ett skjutvapen för skjutning (jfr 2 kap. 4 § vapenlagen). Vi menar dock att prövningen av om vapnet platsar i samlingen är tillräcklig. Något krav på behov bör därför inte införas.

Lämplighetskrav

Vi föreslår i avsnitt 6.3 att det i den nya vapenlagen ska föreskrivas att en enskild person endast får ges tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om han eller hon med hänsyn till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att för det sökta ändamålet inneha ett sådant vapen som ansökan avser. Förslaget är avsett som ett förtydligande av den lämplighetsprövning som redan i dag görs med stöd av bl.a. 2 kap. 5 § vapenlagen.

I avsnitt 8.5.1 anförs att det inom ramen för bedömningen av om vapnet har samlingsvärde bör beaktas om sökanden kan antas ha ett seriöst samlarintresse. Ett sådant intresse bör också vara en förutsättning för att någon ska anses lämplig att inneha skjutvapen för samling. Någon särskild föreskrift om detta behövs inte.

I vapenförordningen finns föreskrifter rörande vilka krav på kunskaper och färdigheter som gäller när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning (2 kap. 3 § vapenförordningen). Det saknas sådana föreskrifter när en person ansöker om innehavstillstånd för andra ändamål än skjutning.

När en enskild person ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen för prydnad eller minne gäller krav på att vapnet i allmänhet ska göras varaktigt obrukbart (2 kap. 5 a § vapenlagen). Det framstår därför som rimligt att inte föreskriva några särskilda kunskapskrav för de fallen. När ett skjutvapen ska innehas för samling uppställs emellertid inte något krav på att vapnet inte ska gå att använda. En enskild person

kan alltså få tillstånd att för samling inneha ett stort antal brukbara vapen. Det skulle därför kunna finnas skäl att föreskriva särskilda kunskapskrav för vapensamlare.

Mot att föreskriva specifika kunskapskrav för vapensamlare talar emellertid med styrka att det inte har framkommit att dagens ordning orsakar några faktiska problem. I sammanhanget bör också framhållas att ett vapen som innehas för samling inte får användas för skjutning utan särskilt tillstånd (2 kap. 4 § vapenlagen). Vi bedömer därför att några sådana föreskrifter inte bör införas.

8.7. Vissa särskilda vapen

Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen får enligt 2 kap. 6 § vapenlagen ges endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte start- och signalvapen.

Förutsättningarna för tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen behandlas i kapitel 9. Där föreslår vi en kodifiering av det förbud som redan gäller mot att inneha helautomatiska vapen för samling. Vidare föreslår vi vidare att kravet på synnerliga skäl för innehav av enhandsvapen för samling ska ersättas med ett krav på särskilda skäl. (Se avsnitt 9.11.)

Enligt Polismyndighetens praxis gäller även i förhållande till vissa andra vapentyper särskilda restriktioner. Dessa vapentyper behandlas i detta avsnitt.

8.7.1. Moderna skjutvapen

Förslag: En enskild person ska få ges tillstånd att inneha moderna

skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som till klart största delen består av skjutvapen tillverkade före 1946.

Skälen för förslaget

Enligt Polismyndighetens allmänna råd bör en enskild person inte ges tillstånd att bygga upp en samling som till stor del består av moderna vapen (se 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Ställnings-

tagandet har fått visst genomslag i praxis, i vart fall beträffande enhandsvapen.

Vad som sägs om moderna vapen i Polismyndighetens allmänna råd får förstås i ljuset av att en samling som till stor del består av sådana vapen framstår som särskilt riskabel. Moderna skjutvapen får i allmänhet antas vara mer attraktiva för användning i kriminella sammanhang än historiska vapen. Sådana vapen kan nämligen ha större eldkraft och vara mer funktionsdugliga och enklare att hantera. Det kan också vara lättare att få tag på ammunition till moderna vapen. Vilka risker en samling som till stora delar består av moderna vapen kan anses föra med sig beror dock på vad som förstås med moderna vapen. Detta framgår inte av de allmänna råden.

Enligt företrädare för Statens försvarshistoriska museer, Armémuseum och Svenska Vapenhistoriska Sällskapet skulle en gränsdragning mellan moderna och historiska skjutvapen möjligen kunna göras utifrån det teknikskifte som ägde rum under andra hälften av 1800-talet. Den gränsdragningen har emellertid redan kommit till uttryck i vapenlagen genom bestämmelsen i 1 kap. 4 § b, enligt vilken vad som i vapenlagen sägs om skjutvapen inte gäller skjutvapen som har tillverkats före 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhetspatroner. För innehav av sådana vapen krävs alltså över huvud taget inte tillstånd.

När det gäller frågan om det beträffande vapen som tillverkats efter 1890 går att göra någon generell gränsdragning mellan moderna och historiska vapen ger de kontakter utredningen har haft med Statens försvarshistoriska museer, Armémuseum och Svenska Vapenhistoriska Sällskapet vid handen att det inte är möjligt att dra en sådan gräns vid ett visst år. Detta gäller oavsett om gränsdragningen utgår från tekniska egenskaper, utseende, ammunition eller antal bevarade vapen. Ur ett vapenhistoriskt perspektiv finns det inte någon tidpunkt där det inte är inte är intressant att titta på ett vapens konstruktion. Vapenutvecklingen är ständigt pågående och ur ett vapenhistoriskt perspektiv kan det vara intressant att jämföra äldre och nyare vapenmodeller.

I norsk rätt görs det beträffande vissa vapentyper för samling åtskillnad på vapen som tillverkats före 1946 och sådana vapen som tillverkats senare (4 kap. § 12 våpenforskrifta). Enligt företrädare för Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) förekommer en sådan tidsgräns också i andra europeiska länder. Tidsgränsen återspeglar dock inte en brytpunkt mellan moderna och historiska vapen, utan får antas hänga samman med det stora intresse som vapen från andra

världskriget kan ha ur såväl ett samlarperspektiv som ur ett nationalhistoriskt perspektiv. En kulspruta från 1945 kan vara lika farlig som en modern kulspruta.

Av rättspraxis framgår att Polismyndigheten i ett par fall har ansett att skjutvapen som tillverkats under 1900-talets sista kvartal utgör moderna vapen som ska vara föremål för en särskilt restriktiv tillståndsgivning (se Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 21 mars 2023 i mål nr 16387-22 och Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 18 juni 2021 i mål nr 905-21). I andra fall har Polismyndigheten ansett att vapen tillverkade efter andra världskriget ska anses vara moderna vapen (se Förvaltningsrättens i Karlstads dom den 6 november 2019 i mål nr 3138-19). Polismyndigheten har i utredningen uppgett att i vart fall skjutvapen tillverkade efter 1946 bör ses som moderna vapen, men att gränsen också hade kunnat dras så tidigt som 1911.

I förordningen (1992:1303) om krigsmateriel undantas gevär och kombinationsvapen tillverkade före 1938 från sådana gevär och kombinationsvapen som annars utgör krigsmateriel. Detsamma gäller reproduktioner av gevär och kombinationsvapen där originalen tillverkades före 1890. (Se bilagan till förordningen, noten till punkten ML1 a.)

Enligt kulturmiljöförordningen (1998:1188) kan det krävas utförseltillstånd enligt den förordningen för den som vill föra ut skjutvapen som är äldre än 100 år ur landet (23 § 1 b och punkten 12 d i bilagan till nyss nämnd förordning). Sådana vapen kan alltså i vissa fall anses särskilt värdefulla från ett kulturmiljöperspektiv.

Av det sagda framgår att det är svårt att definiera vad som utgör moderna vapen. Därmed är det också svårt att ringa in på vilket sätt moderna vapen skulle vara farligare än andra skjutvapen. Med detta sagt är det enligt vår mening ändå ett rimligt antagande att förhållandevis nya vapen är mer attraktiva för kriminell användning än vapen som är betydligt äldre. Det finns också anledning att anta att det är förhållandevis vanligt att enskilda personer vill inneha nyare vapen på grund av ett allmänt vapenintresse snarare än för att de drivs av ett genuint samlarintresse. Tillfredställandet av en allmän önskan att inneha skjutvapen är emellertid inte ett godtagbart ändamål för vapeninnehav enligt den svenska vapenregleringen. Att särskilja ett genuint samlarintresse från ett allmänt vapenintresse kan vara särskilt svårt när ansökan avser nyare skjutvapen.

Visserligen kan de säkerhetsrisker som är förbundna med innehav av moderna skjutvapen delvis undanröjas genom att tillstånd att inneha sådana vapen förenas med särskilda förvaringsvillkor eller villkor om att vapnet görs varaktigt obrukbart. Vidare gäller att innehavstillstånd får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. (2 kap. 5 § vapenlagen.) Det är också så att frågan om en person har ett seriöst samlarintresse alltid ska beaktas inom ramen för bedömningen av om han eller hon är lämplig att inneha ett visst skjutvapen för samling och om vapnet har samlarvärde. Enligt vår mening talar ändå goda skäl för att en enskild person inte bör få bygga upp en vapensamling som till största delen består av nyare vapen.

Vi föreslår därför att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha moderna skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som till klart största delen består av skjutvapen tillverkade före 1946. En föreskrift om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 2 § b och f vapenlagen).

Med att samlingen till klart största delen består av äldre vapen bör förstås att en tydlig majoritet av de vapen som redan innehas är tillverkade före 1946. Vid bedömningen bör hänsyn tas också till sådana skjutvapen som får innehas utan krav på tillstånd (jfr 1 kap. 4 § b vapenlagen).

8.7.2. Tyngre, utpräglat militära vapen

Förslag: En enskild person ska få ges tillstånd att inneha pansar-

skott, granatgevär och andra tyngre, utpräglat militära vapen för samling endast om föremålet är av särskilt stort historiskt värde och personen sedan minst fem år innehar skjutvapen för samling.

Skälen för förslaget

Tunga, utpräglat militära vapen

Enligt Polismyndighetens allmänna råd bör tillstånd till innehav av tunga, utpräglat militära vapen, t.ex. pjäser, endast meddelas museer eller liknande. Råden har fått visst genomslag i praxis (se t.ex. Kammarrätten i Göteborgs dom den 29 april 2020 i mål nr 4735-19).

Polismyndigheten har upplyst att man till tunga, utpräglat militära vapen räknar bl.a. tunga kulsprutor, automatkanoner och granatkastare. Det kan noteras att flera av de vapentyperna enligt militär terminologi och inom exportkontrollen avseende krigsmateriel kallas för lätta vapen. Detta gäller exempelvis tunga kulsprutor och granatkastare.

Polismyndigheten och Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har i utredning gett uttryck för att vapen av det slag som avses i de allmänna råden inte bör få innehas av enskilda personer. Statens försvarshistoriska museer, Armémuseum och Svenska Vapenhistoriska Sällskapet har samstämmigt gett uttryck för det stora värde privata vapensamlingar har för såväl vapenhistorisk forskning som för bevarandet av kulturarvet.

Beträffande helautomatiska vapen föreslår vi i avsnitt 9.11 att sådana vapen inte ska få innehas för samling. När det gäller andra sådana vapen som i de allmänna råden betecknas som tunga, utpräglat militära vapen kan konstateras att det visserligen rör sig om mycket kraftfulla och därmed särskilt farliga vapen. Vapnen är dock i allmänhet svåra att bära med sig och dölja. Det har inte framkommit att vapentyperna i allmänhet är särskilt attraktiva för användning i kriminella sammanhang. Vidare kan de särskilda säkerhetsrisker som är förbundna med en samling av vapen av aktuellt slag delvis undanröjas genom att tillstånd att inneha sådana vapen förenas med särskilda förvaringsvillkor eller villkor om att vapnet görs varaktigt obrukbart. Innehavstillstånd för samling förutsätter alltid att det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas och ett seriöst samlarintresse.

Enligt vår mening saknas tillräckliga skäl att för samling förbjuda innehav av sådana vapen som i de allmänna råden betecknas som tunga, utpräglat militära vapen och som inte är helautomatiska. Det finns alltså skäl att utöka möjligheterna att inneha sådana vapen jämfört med vad som gäller enligt nuvarande ordning. Med detta sagt rör det sig om vapen som kan orsaka stor skada. Även med beaktande av det stora värde privata vapensamlingar kan ha bör tillståndsgivningen därför vara restriktiv. Vi menar att det är rimligt att begränsa de fall där en enskild person tillåts inneha vapen av aktuellt slag till sådana fall där föremålet är av särskilt stort historiskt värde. Med detta bör förstås detsamma som enligt 2 a kap. 8 § vapenlagen (se vidare prop. 2022/ 23:102 s. 102). Vidare bör sådana vapen endast få innehas av en person som redan har samlat skjutvapen i några år.

Pansarskott och granatgevär

Polismyndighetens allmänna råd om tunga, utpräglat militära vapen anses inte omfatta pansarskott och granatgevär. Också sådana vapen är emellertid utpräglat militära vapen av något tyngre karaktär. Polismyndigheten och ISP har i utredning gett uttryck för att pansarskott och granatgevär inte bör få innehas av enskilda personer.

Vad som sägs i det föregående rörande sådana vapen som i de allmänna råden betecknas som tunga, utpräglat militära vapen bör enligt vår mening gälla även pansarskott och granatgevär. Detta är vapentyper som saknar civilt användningsområde och som kan orsaka mycket stor skada. Sådana vapentyper kan antas vara begärliga från ett kriminellt perspektiv. Det finns alltså skäl för en restriktiv tillståndsgivning. (Jfr våra överväganden i kapitel 20.) Med hänsyn till det stora värde privata vapensamlingar kan ha bör innehav för samling dock inte helt förbjudas. I sammanhanget kan noteras att granatgevär som inte längre behövs för statens verksamhet eller som har blivit obrukbara får säljas till museer och samlare i begränsad utsträckning, trots att de annars inte får säljas inom Sverige (2 och 16 a §§ förordningen [1996:31] om statliga myndigheters skjutvapen m.m.).

Våra förslag

Mot bakgrund av det sagda föreslår vi att det i den nya vapenförordningen föreskrivs att enskild person får ges tillstånd att inneha pansarskott, granatgevär och andra tyngre, utpräglat militära vapen för samling endast om föremålet är av särskilt stort historiskt värde och personen sedan minst fem år innehar skjutvapen för samling. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 2 § b och f vapenlagen).

Med andra tyngre, utpräglat militära vapen bör i första hand förstås sådana vapen som i dag omfattas av Polismyndighetens allmänna råd om tunga, utpräglat militära vapen. Också andra vapentyper som kan jämställas med sådana vapen eller med pansarskott och granatgevär bör dock omfattas av regleringen.

I avsnitt 20.8 föreslår vi att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Om tillstånd kan

ges enligt de nu föreslagna bestämmelserna bör det i princip inte komma i fråga att neka tillstånd med hänvisning till den bestämmelsen.

8.8. Överföring av hela samlingar

Bedömning: Det bör vara möjligt att överföra hela vapensam-

lingar mellan samlare. Det behövs inga särskilda föreskrifter om detta i den nya vapenlagen.

Skälen för bedömningen

Enligt bl.a. Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) ges i dagsläget i princip inte tillstånd för en enskild person att ta över en annan persons vapensamling. Enligt uppgifter som lämnats till utredningen måste en vapensamling därför ofta upplösas när samlaren avlider eller av annan anledning slutar att samla på skjutvapen. Det kan också förekomma att fullständiga vapensamlingar säljs utomlands.

Polismyndigheten har uppgett att det är ovanligt att någon ansöker om tillstånd att ta över någon annans vapensamling. Det finns därför ingen etablerad praxis i frågan.

En privat vapensamling kan vara av stort kulturhistoriskt värde. Om hela vapensamlingar inte kan överföras mellan enskilda personer kan det ha negativa effekter ur ett vapenhistoriskt perspektiv och för bevarandet av kulturarvet. Visserligen kan det finnas vissa möjligheter för en vapensamlare att överföra sin samling till ett statligt eller privat museum. De möjligheterna är dock begränsade. För en vapensamlare kan samlingen vara ett livsverk.

Enligt vår mening bör det vara möjligt att överföra hela vapensamlingar mellan enskilda personer. I avsnitt 8.5.3 föreslår vi att det i högre grad än i dag ska vara möjligt för den som redan samlar på skjutvapen inom ett samlingsområde att få ytterligare ett samlingsområde godkänt. Den som redan har ett godkänt samlingsområde ska enligt våra förslag kunna få ytterligare ett samlingsområde godkänt om han eller hon under lång tid har visat ett starkt vapensamlarintresse och har goda kunskaper, under förutsättning att det redan ingår flera vapen i den första samlingen. Enligt vår mening bör möjligheten att ha mer

än ett samlingsområde kunna utnyttjas för att ta över en annan samlares samling.

En vapensamling kan bestå av många, i vissa fall hundratals skjutvapen. Det innebär att det finns en viss risk för att den som vill inneha en större mängd skjutvapen för exempelvis kriminella ändamål kan komma att missbruka möjligheten att ta över hela vapensamlingar. Vi har därför övervägt om det bör införas bestämmelser om att endast den som själv är en aktiv vapensamlare ska få ta över en komplett samling. Enligt nuvarande ordning finns det emellertid inget uttryckligt hinder mot att en ny vapensamlare i ett sammanhang ansöker om tillstånd att inneha en komplett vapensamling, även om tillstånd vanligen söks för ett eller ett fåtal skjutvapen i taget. Vidare medför kravet på seriöst samlarintresse för tillstånd att inneha skjutvapen för samling ett skydd mot missbruk av regelverket. Det finns därför inget reellt behov av uttryckliga begränsningar i fråga om vem som får ges tillstånd att ta över en komplett vapensamling. En annan sak är att det kan finnas anledning att ställa kravet på utredning i fråga om ett seriöst samlarintresse särskilt högt när den som inte tidigare samlar på skjutvapen ansöker om tillstånd att få ta över en komplett samling.

Sammanfattningsvis bör det vara möjligt att överföra hela vapensamlingar mellan samlare. Det behövs inga särskilda föreskrifter om detta i den nya vapenlagen.

8.9. Användning av samlarvapen

Bedömning: Skjutning med samlarvapen bör även fortsättnings-

vis kräva tillstånd som ges för ett visst tillfälle och visst vapen. Förutsättningarna för att tillstånd ska ges bör vara desamma som i dag.

Förslag: Föreskrifter om ansökan och bevis om tillstånd att skjuta

med samlarvapen ska tas in i den nya vapenförordningen. Ansökningsavgift ska tas ut vid en sådan ansökan.

Skälen för bedömningen och förslagen

Den som innehar ett skjutvapen får endast använda det för det ändamål som han eller hon är berättigad till. Det är straffbelagt att missbruka rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål (9 kap. 2 § första stycket a vapenlagen).

Den som innehar skjutvapen för samling får använda vapnet för skjutning endast om särskilt tillstånd ges (2 kap. 4 § vapenlagen). Regleringen har sin bakgrund i att den som fått tillstånd att inneha samlarvapen inte behövt visa att han eller hon kan handha vapnet på det sätt som krävs när ett tillstånd avser skjutning (se prop. 1995/96:52 s. 65 och jfr 2 kap. 3 § vapenförordningen). Enligt 1973 års vapenlag gällde ett fullständigt förbud mot skjutning med samlarvapen (9 § 1973 års vapenlag).

Tillstånd att skjuta med samlingsvapen ska meddelas för ett visst tillfälle och visst vapen. Vid tillståndsprövningen ska Polismyndigheten fästa avseende vid syftet med skjutningen och säkerheten, däri inbegripet sökandens kvalifikationer när det gäller att praktiskt handha vapnet. Tillstånd bör främst ges när det från vapenteknisk synpunkt finns intresse för skjutning med vapnet. (Se prop. 1995/96:52 s. 65 och 77.) På Polismyndighetens hemsida3 anges att tillstånd ges endast undantagsvis och i regel i förevisningssyfte.

Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) har anfört att det från vapensamlarhåll finns ett intresse av att möjligheterna att använda samlarvapen vid återskapande av historiska händelser, historiska tävlingar och uppvisning etc. utvidgas. Med historiska tävlingar förstås tävlingar med historiska vapen. Återskapande av historiska händelser kan exempelvis innebära att man spelar upp historiska slag. Man skjuter då salut eller med lösplugg. Återskapande av historiska händelser kan också innebära iscensättandet av en viss historisk miljö där personer bär skjutvapen.

Vapenregleringens krav för innehav av skjutvapen skiljer sig åt beroende på om ett skjutvapen ska innehas för skjutning eller för andra ändamål. För vapen som ska innehas för skjutning gäller bl.a. att personen ska ha behov av vapnet för ett godtagbart ändamål, att vapnet ska vara lämpat för ändamålet och att personen ska kunna handha vapnet (2 kap.4 och 5 §§vapenlagen och 2 kap. 3 § vapenförordningen). För s.k. udda ändamål – dvs. andra ändamål än jakt, målskjutning,

3 https://polisen.se/tjanster-tillstand/vapen-regler-och-tillstand/minnes-och-samlingsvapen/.

skydd och avlivning av fällfångade djur – gäller därutöver ett krav på synnerliga skäl (2 kap. 5 a § vapenförordningen). Vi föreslår i avsnitt 6.8.1 att tillstånd för udda skjutningsändamål ska få ges endast om sökanden har behov av vapnet för ett godtagbart ändamål som inte kan tillgodoses på något annat sätt.

Innehav av skjutvapen som vid mer än enskilda tillfällen ska användas för skjutning bör prövas mot de regler som gäller för skjutningsändamål. En annan ordning skulle öppna upp för möjligheter att kringgå vapenregleringens krav för tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning. Tillstånd att skjuta med samlingsvapen bör därför även fortsättningsvis meddelas för ett visst tillfälle och visst vapen. De förutsättningar för tillstånd som gäller i dag framstår enligt vår mening som rimliga. En annan sak är att den som innehar ett skjutvapen för samling kan ansöka om tillstånd att inneha vapnet även för ett annat ändamål.

Det skulle kunna övervägas om återskapande av historiska händelser är ett sådant legitimt ändamål som bör utgöra ett särskilt skjutningsändamål enligt vapenregleringen. Internationellt ses återskapande av historiska händelser ofta som ett godtagbart skjutningsändamål, vilket återspeglas i vapendirektivet (se artikel 17.2). Tillräckliga skäl för att ange återskapande av historiska händelser som ett självständigt skjutningsändamål, jämställt med bl.a. jakt, målskjutning och skydd, har dock inte framkommit.

Ansökan och bevis om tillstånd att skjuta med samlarvapen

Vapenförordningen innehåller inga bestämmelser om vad en ansökan om tillstånd att skjuta med samlarvapen ska innehålla. Inte heller innehåller förordningen några bestämmelser om bevis om sådant tillstånd. Att detta är oklart kan orsaka merarbete både för vapensamlarna och för tillståndsmyndigheten. Enligt vår mening bör bestämmelser om ansökan och bevis om tillstånd att skjuta med samlarvapen därför tas in i den nya vapenförordningen.

Vapenförordningen innehåller inte några bestämmelser om ansökningsavgift när någon ansöker om tillstånd att skjuta med ett samlarvapen. Såvitt framkommit övervägdes inte frågan när möjligheten att skjuta med samlarvapen infördes (jfr SOU 1994:4Vapenlagen och EG, s. 102–103 och 119 och prop. 1995/96:52 s. 65 och 77). Enligt

vår mening är det rimligare att kostnaden för prövningen ska vila på den som ansöker om tillstånd att skjuta med samlarvapen än på det allmänna. Att Polismyndigheten inte getts rätt att ta ut avgift för detta får snarast anses utgöra en lucka i vapenförordningen. I den nya vapenförordningen bör därför föreskrivas att avgift ska tas ut vid ansökan om skjutning med samlarvapen. Avgift bör utgå enligt avgiftsklass 1, dvs. i nuläget med 320 kronor (se 10 § avgiftsförordningen [1992:191]).

Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 1 § g vapenlagen och 8 kap. 7 § regeringsformen).

8.10. Innehav av ammunition för vapensamling

Bedömning: Den som samlar på skjutvapen bör inom ramen för

den samlingen kunna få tillstånd att inneha en hel oöppnad förpackning ammunition som passar till skjutvapnet. Det bör alltså inte krävas att personen samlar på ammunition för att sådant tillstånd ska ges. Bestämmelserna om tillstånd att inneha ammunition för samling bör tolkas i enlighet med detta.

Skälen för bedömningen

Tillstånd att inneha ammunition för samling förutsätter att det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas (2 kap. 8 § tredje stycket vapenlagen). Den som samlar skjutvapen får ges tillstånd att inneha ammunition till sådana vapen som han eller hon har tillstånd att inneha. Den som samlar på ammunition får ges tillstånd att inneha sådan egendom även till andra vapen. (2 kap. 8 § vapenförordningen.)

Enligt Polismyndighetens nyligen upphävda allmänna råd bör tillståndsgivningen vara för innehav av ammunition för samling vara frikostig så länge innehavet har en begränsad omfattning, t.ex. en eller två patroner av samma kaliber inom ett visst kaliberintervall. Vid tillståndsgivning till en större samling eller samling av mindre ammunitionsförpackningar, högst femtioskottsförpackningar, bör regelmässigt krävas att sökanden anger en bestämd inriktning på samlingen och att han eller hon genom en tidigare, begränsad samling, visat ett

varaktigt intresse för ammunitionssamling. (Se 10 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, i dess lydelse före PMFS 2024:2.) Det sagda upprepas inte i Polismyndighetens nyligen beslutade handbok för vapenärenden, där det i stället anges att prövningen ska kopplas till ändamålet med innehavet, slag och mängd ammunition samt de omständigheter som åberopats till stöd för ansökan såsom exempelvis hur ammunitionen ska förvaras. Enligt handboken ska det göras en prövning av samtliga omständigheter i varje enskilt ärende. (Se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 5.3.2.2.)

Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) har anfört att vapensamlare bör få inneha ammunition till de vapen man samlar på utan särskilt tillstånd, motsvarande vad som gäller för jägare och målskyttar. SVEVAP har även anfört att det är besvärande att tillstånd i allmänhet endast ges till innehav av en till två patroner, eftersom det ur samlarsynpunkt kan ha ett stort värde att bevara exempelvis en oöppnad ask med ammunition.

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser (2 kap. 8 § första stycket vapenlagen). För den som innehar ett vapen för skjutning utgör ammunition en förbrukningsvara. Det är därför naturligt att han eller hon inte ska behöva ansöka om tillstånd varje gång personen behöver ny ammunition, utan rätten att inneha ammunition följer med rätten att inneha skjutvapnet. För vapensamlare är situationen en annan. Vapnen innehas för samling och får inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning (2 kap. 4 § vapenlagen). Även fortsättningsvis bör särskilt tillstånd därför krävas för att en vapensamlare ska få inneha ammunition som passar till samlarvapnen.

En annan sak är att vapenlagens och vapenförordningens krav inte är högre ställda än att den som innehar skjutvapen för samling får ges tillstånd att inneha ammunition som passar till vapnen om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas. Polismyndighetens nyligen upphävda allmänna råd får antas vara avsedda att motverka sådant missbruk. Enligt vår mening framstår de allmänna råden som välgrundade såtillvida att de förhindrar att den som inte har ett genuint samlarintresse utnyttjar regelverket för vapensamlare för att få inneha fungerande skjutvapen med tillhörande ammunition. I förhållande till någon som utan anmärkning samlat på skjutvapen sedan

flera år tillbaka framstår de allmänna råden dock som alltför ingripande. Enligt vår mening bör det inte krävas att den som samlar på skjutvapen också ska ha en självständig ammunitionssamling för att han eller hon ska ges tillstånd att inneha obrutna askar med ammunition som passar till ett vapen som personen innehar. Bestämmelserna i 2 kap. 8 § vapenförordningen ger enligt vår mening starkt stöd för att ammunitionen i ett sådant fall bör kunna ses som ett tillbehör till de vapen som är kärnan i samlingen. En vapensamlare bör alltså kunna ges tillstånd att inneha obrutna askar med ammunition till sådana vapen som han eller hon har tillstånd att inneha utan att personen samlar också på ammunition. En annan sak är att förvaringsvillkoren kan behöva anpassas för att säkerställa att samlingen har ett adekvat skydd, om en vapensamlare innehar en större mängd ammunition till sina samlarvapen.

Vi föreslår i avsnitt 5.4 att bestämmelserna i 2 kap. 8 § vapenförordningen bör flyttas till lag samt förtydligas språkligt och strukturellt. De omarbetade bestämmelserna bör tolkas i enlighet med vad som sägs i det föregående.

9. Innehavstillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen

9.1. Uppdraget

Ett helautomatiskt vapen är ett vapen som avlossar skott efter skott så länge avtryckaren är intryckt tills ammunitionen är slut. Typiska helautomatiska vapen är exempelvis kulspruta och automatkarbin. Med enhandsvapen avses vapen som är avsedda att kunna användas för skjutning med endast en hand. Enhandsvapen är i första hand pistoler och revolvrar.

För innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen gäller särskilda krav utöver de grundläggande tillståndskraven. Tillstånd att inneha sådana vapen, med undantag för start- eller signalvapen, får nämligen ges endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen [1996:67]).

Enligt kommittédirektiven ska utredningen

  • överväga om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas,
  • ta ställning till om begreppet synnerliga skäl bör ersättas med särskilda skäl, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen gäller för alla aktörer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen. Hur kravet i praktiken tillämpas skiljer sig dock åt beroende på om sökanden är en enskild person eller en annan typ av tillståndshavare. I detta kapitel redovisar vi våra överväganden om vilka förutsättningar som bör gälla för att en enskild person ska ges till-

stånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen. Vad som ska gälla för sådana organisationer som kan ges innehavstillstånd berörs i avsnitt 11.6, 12.6 och 13.8. Redan nu kan sägas att vi föreslår att kravet på synnerliga skäl ska tas bort för sådana aktörer och ersättas med de konkreta tillståndskrav som tillämpas i praktiken.

I avsnitt 9.2 redovisar vi gällande rätt. Avsnitten 9.3–9.7 rör vissa andra utgångspunkter för våra överväganden. Avsnitten 9.8–9.11 innehåller våra egentliga överväganden i fråga om kravet på synnerliga skäl. I avsnitt 9.12 behandlas frågan om vilka mindre farliga vapentyper som bör undantas från de särskilda tillståndskraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen. Avsnitt 9.13 rör vissa särskilda frågor om enhandsvapen. I avsnitt 9.14 behandlas s.k. modulvapen.

9.2. Gällande rätt

Allmänt

I avsnitt 5.2 och 6.2 finns en redogörelse för de generella krav som gäller för tillstånd att inneha skjutvapen. För helautomatiska vapen och enhandsvapen, med undantag för start- och signalvapen, gäller därutöver den generella begränsningen att tillstånd får ges endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen).

Bestämmelsen om synnerliga skäl har sitt ursprung i 1934 års vapenkungörelse och avsåg då ”pistol eller annat dylikt fickvapen”. I förarbetena anfördes att denna typ av vapen ur samhällets perspektiv torde innebära särskilt stora risker och att tillståndsprövningen därför borde följa strängare normer både vad gäller sökandens behov av vapnet och dennes personliga kvalifikationer (se prop. 1934:181 Förslag till vapenkungörelse, s. 25). Bestämmelsen överfördes till vapenförordningen (1949:340) utan att kommenteras närmare (jfr prop. 1949:95 Förslag till vapenförordning, s. 93).

När vapenlagen (1973:1176), i det följande 1973 års vapenlag, antogs överfördes kravet på synnerliga skäl för innehav av pistoler och andra fickvapen till 9 § i den lagen. Samtidigt utvidgades kravet till att omfatta även helautomatiska vapen. Utvidgningen motiverades med att helautomatiska vapen ur säkerhetssynpunkt framstår som särskilt riskfyllda. Den närmare innebörden av ”synnerliga skäl” kommenterades inte närmare i detta sammanhang. (Se prop. 1973:166 Förslag

till vapenlag, s. 139.) Innebörden av begreppet synnerliga skäl kommenterades inte heller i samband med att begreppet ”fickvapen” i början av 1980-talet i förtydligande syfte ändrades till ”enhandsvapen” eller när undantaget för start- och signalvapen infördes i 1973 års vapenlag några år senare (se prop. 1981/82:1 Ändring i vapenlagen [1973:1176], s. 46, och prop. 1986/87:154 Ändring i vapenlagen [1973:1176]).

Bestämmelserna om synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen överfördes till den nu gällande vapenlagen utan några andra ändringar än att den exemplifiering av sådana vapen som tidigare angetts i bestämmelserna togs bort (jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 78). I förarbetena till den nu gällande vapenlagen kommenteras inte innebörden av kravet på synnerliga skäl.

Kort efter det att den nu gällande vapenlagen antagits gjordes en översyn av lagen, varvid ett totalförbud för civilpersoner att inneha helautomatiska skjutvapen övervägdes. Regeringen bedömde att ett sådant förbud inte skulle införas, men att civilt skytte med helautomatiska vapen i princip endast bör äga rum inom sammanslutningar som godkänts av Försvarsmakten. Med avseende på enskilda personer togs en bestämmelse om detta in i vapenförordningen (1996:70). Regeringen framhöll att kravet är ägnat att begränsa civilt innehav av helautomatiska vapen till de fall där innehavet är motiverat av försvarsskäl. Regeringen anförde vidare att det bör finnas ett visst utrymme att meddela tillstånd för innehav av helautomatiska vapen också för vissa s.k. udda ändamål. För tillstånd att inneha skjutvapen för udda ändamål krävs enligt förarbetena att ändamålet framstår som klart legitimt och bruket av skjutvapnet som nödvändigt. (Se prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 40–43.)

Frågan om vad som förstås med synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen i ett par fall.

Rättsfallet RÅ 2004 ref. 32 avsåg frågan om en enskild person skulle ges tillstånd att inneha en grovkalibrig revolver för skydd mot rovdjur. Personen bedrev fårskötsel med skogsbetesdrift och rörde sig mycket ute i markerna för att hålla uppsikt över sina djur. Han bar då gevär och hade hund i koppel. De senaste drygt tio åren hade fåren vid ett flertal tillfällen utsatts för björnangrepp. Sökanden, som redan hade innehavstillstånd avseende tre kulvapen, uppgav att han behövde revolvern i händelse av angrepp av björn. Rikspolisstyrelsen anförde att en revolver lämpar sig synnerligen dåligt för att skjuta en

anfallande björn, bl.a. med hänsyn till den högst påtagliga risken att man missar målet eller skadskjuter björnen.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade i rättsfallet att det i uttrycket ”synnerliga skäl” ligger att en mycket restriktiv bedömning ska göras. Högsta förvaltningsdomstolen anförde vidare att den restriktiva bedömningen bör omfatta samtliga de krav som ställs upp för vapeninnehav och innefatta inte bara sökandens kvalifikationer och behov av vapnet utan också vapnets lämplighet för det angivna ändamålet. I det enskilda fallet gjorde Högsta förvaltningsdomstolen bedömningen att synnerliga skäl för innehavstillstånd inte kunde anses föreligga, med hänsyn till vad som framkommit i målet om sökandens möjligheter att tillgodose sitt skyddsbehov med andra vapen än enhandsvapen och om lämpligheten av enhandsvapen för det ifrågavarande ändamålet.

Också i rättsfallet HFD 2013 ref. 22 har Högsta förvaltningsdomstolen uttalat att det i uttrycket ”synnerliga skäl” ligger att en mycket restriktiv bedömning ska göras. Rättsfallet avsåg frågan om en enskild person skulle ges tillstånd att inneha ett enhandsvapen för en skyttegren som utövades inom den skyttesammanslutning som sökanden var medlem i, men som inte hade någon motsvarighet hos en sammanslutning som kunde ges eget tillstånd att inneha skjutvapen. Enligt vapenförordningen var det vid den tiden tillräckligt att sökanden var aktiv medlem i en skytteförening eller motsvarande organisation, såvitt avsåg krav på aktivt medlemskap för tillstånd att inneha enhandsvapen för målskjutning. Polismyndigheten hade, grundat på Rikspolisstyrelsens allmänna råd, angett att en enskild person inte kan anses ha behov av ett vapen om detta inte kan användas för målskytte i regi av en godkänd huvudorganisation eller en förening som är ansluten till och bedriver verksamhet enligt det reglemente som gäller för någon av de godkända huvudorganisationerna. Högsta förvaltningsdomstolen fann att kraven inte kunde anses gå utöver den mycket restriktiva bedömning som följer av kravet på synnerliga skäl. Synnerliga skäl för innehavstillstånd ansågs alltså inte föreligga.

I promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30 s. 51 och 52) konstaterades att domstolarna ofta har hänvisat till Högsta förvaltningsdomstolens uttalanden i rättsfallet RÅ 2004 ref. 32 även i mål där ansökan avser andra ändamål än skydd. I promemorian ifrågasätts om rättsfallet ska ges en så vidsträckt tolkning. Enligt vår

mening kan rättsfallet dock inte förstås på annat sätt än att Högsta förvaltningsdomstolen uttalat sig om begreppet ”synnerliga skäl” i sig.

Polismyndigheten har tolkat kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen som att tillståndsgivningen ska vara mycket restriktiv och följa strängare normer än vad som gäller i fråga om andra skjutvapen (se 5 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3, i dess lydelse enligt PMFS 2016:4). Vidare krävs det enligt Polismyndighetens praxis mindre för att myndigheten ska föreskriva särskilda förvaringsvillkor när en person ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen än när tillstånd ges avseende andra vapentyper. Det krävs i princip dock alltid innehav av flera skjutvapen för att Polismyndigheten ska föreskriva om skärpta förvaringsvillkor. (Jfr 2 kap. 5 § andra stycket vapenlagen och se vidare avsnitt 19.2.)

Sammantaget menar vi att kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen innebär att en mycket restriktiv bedömning ska göras i tillståndsfrågan. Den restriktiva bedömningen ska omfatta samtliga de krav som gäller för innehavstillstånd. Med avseende på helautomatiska vapen får tillstånd för skjutning i princip ges endast för målskjutning inom sammanslutningar som godkänts av Försvarsmakten. I undantagsfall kan tillstånd till innehav dock ges också för andra ändamål, under förutsättning att ändamålet framstår som klart legitimt och bruket av vapnet som nödvändigt. Utrymmet för tillstånd att inneha enhandsvapen för skjutning är större, och kan avse alla de ändamål som anses godtagbara enligt vapenregleringen, dvs. jakt, skydd, målskjutning, avlivning av fällfångade djur och udda skjutningsändamål. Det är också möjligt att få tillstånd att inneha enhandsvapen för andra ändamål än skjutning.

I det följande behandlas de särskilda krav som gäller för att en enskild person ska ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för olika ändamål. Framställningen utgår från tolkningen att de särskilda krav för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen som anges i 2 kap. 3 § första stycket 2 och 3 vapenförordningen enbart gäller när ett vapen ska innehas för målskjutning (jfr avsnitt 5.5 och 6.2). Polismyndighetens nyligen beslutade handbok för handläggning av vapenärenden ger dock visst stöd för att Polismyndighetens numera delvis gör en annan tolkning i denna fråga (se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1).

Jakt

Av Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8) framgår indirekt att helautomatiska vapen inte är tillåtna vid jakt. Av detta följer att helautomatiska vapen inte behövs för jakt i Sverige. De kan inte heller anses lämpliga för det ändamålet. Inte heller vid jakt utomlands, där Naturvårdsverkets föreskrifter inte gäller, kan helautomatiska vapen anses lämpliga för jakt, eftersom det finns en ökad risk att viltet skadskjuts vid användning av sådana vapen. Tillstånd ges därför i praktiken inte för innehav av helautomatiska vapen för ändamålet jakt (jfr 2 kap.4 och 5 §§vapenlagen).

I Naturvårdsverkets föreskrifter finns särskilda bestämmelser om enhandsvapen. Med ett enhandsvapen avses i föreskrifterna ett skjutvapen som är avsett att avfyras med en hand, har räfflad pipa och är konstruerat endast för kulpatroner. Sådana vapen får användas vid jakt på vissa djurarter under jord, vid gryt eller lya eller med ställande hund. Vidare får enhandsvapen i vissa fall användas vid avlivning vid eftersök. Endast sådana enhandsvapen som har enskottsmekanism, är manuellt repeterande eller är halvautomatiska får användas. Därutöver krävs att vapnet har kantantändning och är försett med en pipa av kaliber 5,6 mm (.22). (Se 1 kap. 5 §, 5 kap. och 7 kap. 7 § NFS 2023:8.)

Av 2 kap.3 och 4 §§vapenförordningen följer att det finns ett absolut krav på jägarexamen för innehav av enhandsvapen för jakt (se vidare avsnitt 5.5). Enhandsvapen omfattas inte av den s.k. vapengarderoben för jakt och behov av att inneha sådana vapen för jaktändamål kan endast anses föreligga i särskilda fall. Behov av enskottsvapen anses föreligga för den som bedriver omfattande grytjakt eller jakt med ställande av hund enligt de föreskrifter som meddelats av Naturvårdsverket. Behov av flerskottsvapen anses endast finnas för den som bedriver yrkesmässig jakt- eller viltvård eller har ett annat kvalificerat behov. (2 kap. 4 § fjärde stycket och 5 § 1 vapenförordningen.)

Polismyndigheten har tillämpat behovskraven i 2 kap. 5 § vapenförordningen på följande sätt. För att någon ska anses bedriva omfattande grytjakt eller jakt med ställande av hund (kraven för enskottsvapen) bör verksamheten dokumenterats och ha bedrivits på egen eller upplåten mark under minst tre jaktsäsonger. Det årliga resultatet av jakten bör uppgå till i genomsnitt minst fem större djur, t.ex. grävling, eller tio mindre djur, t.ex. mink, och enstaka större. Vidare

bör stadigvarande innehav av för respektive jaktform lämplig hund kunna styrkas. För att någon ska anses bedriva yrkesmässig jakt- eller viltvård eller ha ett annat kvalificerat behov (kraven för flerskottsvapen) bör inte enbart omfattningen av den egna jakten vara avgörande. Tillstånd att inneha flerskottsvapen kan beviljas t.ex. för den som styrker att han eller hon utöver egen jakt i betydande omfattning tas i anspråk för andra uppdrag. Därmed avses minst ett tiotal uppdrag per år. Tillstånd bör inte meddelas för enhandsvapen av halvautomatisk typ eller DA typ (Double Action). (Se 4 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen, RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts i berörda delar genom PMFS 2024:2.) Enligt uppgift från Polismyndigheten har myndigheten numera ändrat uppfattning i frågan om halvautomatiska enhandsvapen och vapen av DA-typ. Tillstånd att inneha sådana enhandsvapen ges alltså för jakt. Vidare avses prövningen av om någon yrkesmässigt bedriver jakt- eller viltvård framöver ske utifrån nya kriterier. Verksamheten bör, enligt Polismyndighetens nyligen beslutade handbok om vapenärenden, för att anses yrkesmässig bedrivas självständigt, regelbundet och varaktigt samt i vinstsyfte. I övrigt motsvarar vad som sägs i den nya handboken om enhandsvapen för jakt i grova drag vad som tidigare framgick av de allmänna råden. (Se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.4.)

Sammanfattningsvis är det inte möjligt att få tillstånd att inneha helautomatiska vapen för jaktändamål. Detta följer redan av de grundläggande förutsättningarna för innehavstillstånd. Kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen saknar alltså betydelse för den bedömningen.

Tillstånd att inneha enhandsvapen för jakt får ges enbart om sökanden har jägarexamen och ett särskilt kvalificerat behov av vapnet, som måste vara tillåtet för jakt. Det är tveksamt om kravet på synnerliga skäl i allmänhet innebär ytterligare något utöver det sagda. Det förekommer visserligen att tillstånd nekas på grund av att sökanden med hänsyn till befintligt vapeninnehav inte har ett tillräckligt starkt behov av vapnet. Vanligen beror detta dock på att det grundläggande behovskravet i 2 kap. 4 § vapenlagen inte anses uppfyllt.

Målskjutning

Enligt 2 kap. 3 § 3 vapenförordningen krävs för innehav av helauto-

matiska vapen som inte är enhandsvapen att sökanden har visat prov

på särskild skjutskicklighet. Vidare krävs att sökanden har fyllt 20 år och är aktiv medlem i en sammanslutning för skytte vars verksamhet Försvarsmakten har förklarat vara av betydelse för totalförsvaret (jfr prop. 1999/2000:27 s. 41). Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. I avsnitt 6.4 föreslår vi att förutsättningarna för undantag ska förtydligas.

Kravet på att sökanden är aktiv medlem i en sammanslutning vars verksamhet Försvarsmakten har förklarat vara av betydelse för totalförsvaret bör enligt Polismyndighetens praxis endast anses uppfyllt om sammanslutningen är en frivillig försvarsorganisation enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet eller ansluten till en sådan sammanslutning. Det innebär att kravet endast kan anses uppfyllt för Svenska Pistolskytteförbundet och Svenska Skyttesportförbundet, samt föreningar som är anslutna till dessa förbund. Polismyndigheten ställer vidare krav på att sammanslutningen ska bedriva skytte med den vapentyp som ansökan avser. I praktiken innebär det att endast medlemmar i Svenska Skyttesportförbundet eller föreningar som är anslutna till det förbundet kan ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen. Polismyndigheten har inte haft anledning att ta ställning till om tillstånd bör ges att inneha helautomatiska vapen för s.k. föreningsegna grenar, dvs. grenar som inte har någon motsvarighet i den auktoriserade skyttesammanslutningens skyttereglemente (se vidare avsnitt 6.7.2).

Kravet på att sökanden är aktiv medlem i en sammanslutning vars verksamhet Försvarsmakten har förklarat vara av betydelse för totalförsvaret har av Kammarrätten i Sundsvall i något fall tolkats som att det ska vara av betydelse för Försvarsmakten att sökanden erhåller civilt tillstånd för vapnet. I målet hade chefen för Dalaregementsgruppen gjort bedömningen att det, för de delar av Försvarsmakten som organiserades och leddes från Dalaregementsgruppen, förelåg ett mycket begränsat behov av kulsprutekompetens och att det således inte var av betydelse för Försvarsmakten att sökanden erhöll civilt tillstånd för kulsprutepistol. Tillstånd nekades trots att övriga förutsättningar för innehavstillstånd var uppfyllda. (Se Kammarrätten i Sundsvalls dom den 8 november 2005 i mål nr 367-05.)

Polismyndigheten har inte meddelat några närmare föreskrifter angående kravet på aktivt medlemskap. I praktiken godtas skyttesammanslutningens bedömning av om sökanden kan anses vara en aktiv medlem i föreningen.

I övrigt har Polismyndigheten har tillämpat kravet på synnerliga skäl och vapenförordningens bestämmelser om innehav av helautomatiska vapen för målskjutning på följande sätt. Det krävs ett mycket stort behov för att någon ska få inneha ett eget helautomatiskt vapen. Sökanden bör därför visa att han eller hon under några år tillhört den yttersta eliten av skyttar i förbunds- och kretstävlingar med automatvapen. Som krav på skjutskicklighet gäller att sökanden ska ha uppfyllt kraven för innehav av automatvapenskyttemärket i guld under tre år. Undantag från den föreskrivna åldersgränsen bör kunna göras exempelvis när sökanden är en mycket framstående tävlingsskytt och tillhör åtminstone länseliten. För att styrka att så är fallet bör det i regel krävas ett intyg från en skyttefunktionär på regional nivå, med vilket avses skytteförbund, pistolskyttekrets eller sportskyttedistrikt. (Se 3 och 5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts i berörda delar genom PMFS 2024:2. Se också bilaga 2 till föreskrifterna. Beträffande möjligheterna att göra undantag från ålderskravet, se även avsnitt 6.4.) Enligt uppgift från Polismyndigheten är det sällsynt att någon ges tillstånd att inneha mer än ett helautomatiskt vapen för målskjutning.

Enligt 2 kap. 3 § 2 vapenförordningen gäller för innehav av en-

handsvapen som inte är effektbegränsade att sökanden ska ha fyllt

18 år och ha visat prov på särskild skjutskicklighet. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. I avsnitt 6.4 föreslår vi att förutsättningarna för undantag ska förtydligas.

För innehav av enhandsvapen för målskjutning krävs enligt 2 kap. 3 § 2 vapenförordningen vidare att sökanden är aktiv medlem i en sammanslutning som antingen auktoriserats enligt vapenlagen eller är ansluten till en sådan sammanslutning och som inom ramen för sin verksamhet bedriver skytte med sådant vapen som ansökan avser. Intyg över aktivitet och skjutskicklighet ska lämnas av styrelsen i sammanslutningen (s.k. föreningsintyg). Polismyndigheten har inte haft anledning att ta ställning till om tillstånd bör ges att inneha enhandsvapen för s.k. föreningsegna grenar, dvs. grenar som inte har någon motsvarighet i den auktoriserade skyttesammanslutningens skyttereglemente (se vidare avsnitt 6.7.2).

Det ålderskrav som gäller för innehav av enhandsvapen för målskjutning motsvarar vad som i allmänhet tillämpas för innehav av andra målskjutningsvapen. Förutsättningarna för att ge tillstånd trots att ålderskravet inte är uppfyllt får emellertid anses vara mer begränsat för enhandsvapen än för andra vapentyper (se vidare avsnitt 6.4).

Polismyndigheten har i övrigt tillämpat kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen och bestämmelserna i 2 kap. 3 § vapenförordningen på följande sätt när det gäller enhandsvapen för målskjutning (se 5 kap. och bilaga 2 till RPSFS 2009:13, FAP551-3, i dess lydelse enligt PMFS 2016:4).

Bedömningen av om sökanden har behov av enhandsvapen bör grunda sig på skyttens aktiva medlemskap och vapenanvändning samt en prognos av behovet under den kommande tidsperioden. Sökandens aktivitetsgrad och tävlingsnivå bör därvid beaktas, dvs. i vilken omfattning sökanden deltar på t.ex. klubb-, distrikts-, nationell eller internationell nivå. Innehållet i ett föreningsintyg bör i regel godtas som underlag.

Behov av ett första enhandsvapen bör anses föreligga om sökanden är aktiv medlem i en sammanslutning av det slag som anges i 2 kap. 3 § vapenförordningen (se i det följande närmare om kravet på aktivt medlemskap). Behov av ytterligare enhandsvapen förutsätter därutöver att sökanden kan visa att han eller hon inom ramen för det aktiva medlemskapet har tränat eller tävlat minst två gånger under de senaste sex månaderna med de enhandsvapen som han eller hon redan har. Sökandens motivering till det framtida behovet bör också beaktas. Ett ytterligare enhandsvapen med i allt väsentligt samma konstruktion och funktion som det sökta vapnet kan behövas exempelvis om sökanden deltar i tävlingar på hög nivå och behöver ett reservvapen. Vid förnyelse av ett tillstånd som tidsbegränsats med stöd av 2 kap. 6 a § vapenlagen krävs, utöver att sökanden uppfyller de föreskrivna aktivitetskraven, att sökanden tränat eller tävlat med sökt vapen minst fyra gånger per år de senaste två åren.

Som krav på skjutskicklighet gäller att sökanden ska uppfyllda de krav som gäller för vissa skyttesportmärken. För enhandsvapen med undantag av kolsyre-, luft- eller fjädervapen gäller att sökanden ska ha antingen International Practical Shooting Confederation Sveriges silvermärke, Svenska Pistolskytteförbundets pistolskyttemärke i guld, Svenska Svartkruts Skytte Federationens pistolskyttemärke i guld, eller Svenska Skyttesportförbundets silvermärke för internationell

sportpistol, grovpistol eller fripistol, eller annat bevis om att han eller hon uppfyller motsvarande krav. För innehav av halvautomatiskt kolsyre-, luft- eller fjäderenhandsvapen som inte är effektbegränsat gäller samma krav eller Svenska Skyttesportförbundets silvermärke för luftpistol, påbyggnadsmärke.

För att någon ska anses uppfylla kravet på aktivt medlemskap enligt 2 kap. 3 § 2 vapenförordningen krävs för innehav av enhandsvapen att sökanden varit medlem i en sådan sammanslutning som avses i den bestämmelsen under minst sex månader och – om sökanden inte tidigare innehar enhandsvapen – under de senaste sex månaderna ha deltagit i sammanslutningens skjutningar och/eller representerat sammanslutningen i externa tävlingar i genomsnitt minst två gånger per månad. Om sökanden redan innehar ett enhandsvapen ställs i stället som utgångspunkt ett krav på en genomsnittlig aktivitet på minst en gång per månad under de senaste sex månaderna. Undantag från det kravet får dock göras vid ansökan om förnyat tillstånd att inneha vapen om det finns särskilda skäl, såsom uppehåll på grund av sjukdom, graviditet eller utlandstjänstgöring. Aktivitetskraven för innehav av enhandsvapen är högre ställda än motsvarande krav för innehav av andra typer av målskjutningsvapen (se vidare avsnitt 6.7.1).

För innehav av fler än tio enhandsvapen för målskjutning, eller stommar till sådana vapen, krävs enligt 2 kap. 4 a § vapenlagen att sökanden visar att han eller hon har ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen. Vad kravet innebär behandlas vidare i avsnitt 7.6.2. Där föreslår vi att det vid bedömningen av om ett mycket kvalificerat behov föreligger särskilt ska beaktas 1) sökandens behov av de skjutvapen han eller hon redan innehar, 2) om behovet av skjutvapnet kan tillgodoses genom befintligt vapeninnehav, och 3) om sökanden tävlar i målskjutning på lägst nationell nivå. Förslaget är avsett att så långt det är möjligt utgöra en kodifiering av gällande rätt. Även för andra målskjutningsvapen än enhandsvapen finns ett krav på mycket kvalificerat behov vid innehav av ett större antal vapen. I det fallet går gränsen vid åtta vapen.

Sammanfattningsvis gäller synnerligen högt ställda krav på både

behov och skjutskicklighet för att en enskild person ska ges tillstånd att inneha helautomatiska skjutvapen för målskjutning. Därutöver uppställs i regel krav på att sökanden ska ha fyllt 20 år och krav av innebörden att innehavet ska vara av betydelse för totalförsvaret. Det kan diskuteras om det sistnämnda utgör ett självständigt krav eller

en kvalifikation av det grundläggande tillståndskravet att sökanden ska ha behov av vapnet för ett godtagbart ändamål (2 kap. 4 § vapenlagen). För innehav av ett andra helautomatiskt vapen krävs mycket starka skäl.

För innehav av enhandsvapen för målskjutning gäller något lägre krav som får anses innebära att sökanden ska ha ett särskilt behov av vapnet och uppvisa särskild skjutskicklighet. För innehav av ytterligare enhandsvapen eller förnyelse av tillstånd att inneha ett sådant vapen innebär kravet på synnerliga skäl också att sökanden ska uppfylla vissa krav på aktivitet med de vapen han eller hon redan innehar.

Kravet på synnerliga skäl får därutöver anses innebära att det finns utrymme att neka innehavstillstånd för s.k. föreningsegna grenar (jfr HFD 2013 ref. 22).

Det är tveksamt om kravet på synnerliga skäl i praktiken innebär något utöver det nu sagda när det gäller innehav av helautomatiska vapen eller enhandsvapen för målskjutning. Det förekommer dock undantagsvis att tillstånd nekas trots att de nämnda kraven är uppfyllda.

Skydd

Polismyndigheten har tidigare ansett en enskild person bör ges tillstånd att inneha pistol, revolver eller liknande vapen för skyddsändamål endast när ett oundgängligt behov föreligger, dvs. ett behov som varken kan tillgodoses utan skjutvapen eller med mindre farliga vapen. Enligt nyligen upphävda allmänna råd bör tillstånd undantagsvis kunna beviljas den som för sin personliga säkerhet har ett särskilt stort behov av vapen. (Se 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3 i dess lydelse före PMSFS 2024:2.) Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer dock i princip inte att en enskild person ges tillstånd att inneha skjutvapen till skydd för sin personliga säkerhet (se även Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.4.1). Vanligare är att en enskild person ges tillstånd att inneha enhandsvapen för skydd av objekt som personen ska bevaka i tjänsten. I sällsynta undantagsfall kan tillstånd också ges att inneha ett helautomatiskt vapen för skydd. Även om behovet är kärnan i kravet på synnerliga skäl när ändamålet med innehavet är skydd har kravet i detta sammanhang en vidare innebörd (se RÅ 2004 ref. 32).

I sammanhanget förtjänar det att nämnas att Polismyndighetens nyligen beslutade handbok om vapenärenden ger stöd för att Polismyndigheten avser att tillämpa vapenförordningens krav för innehav av enhandsvapen också när någon ansöker om tillstånd att inneha ett sådant vapen för skydd (se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.4.2). Som framgår i bl.a. avsnitt 5.5 har bestämmelserna tidigare enbart tillämpats när ett enhandsvapen ska innehas för målskjutning.

Avlivning av fällfångade djur

Tillstånd att inneha helautomatiska vapen för avlivning av fällfångade djur synes inte kunna förekomma.

Av 2 kap. 5 § vapenförordningen framgår att behov av att inneha enhandsvapen för avlivning av fällfångade djur endast kan anses föreligga i särskilda fall. Behov av enskottsvapen anses föreligga vid omfattande avlivning av fällfångade djur. Behov av flerskottsvapen anses endast finnas för den som bedriver yrkesmässig jakt- eller viltvård eller har ett annat kvalificerat behov.

Polismyndigheten har tillämpat behovskraven i 2 kap. 5 § vapenförordningen på motsvarande sätt som för innehav av enhandsvapen för jakt (se ovan). Behov av enhandsvapen i grövre kaliber än kaliber .22 bör enligt Polismyndigheten nyligen upphävda allmänna råd anses föreligga endast i undantagsfall eftersom sådana vapen inte kan anses vara lämpade för ändamålet. (Se 4 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, i dess lydelse före PMFS 2024:2.) Som framgår i det föregående har Polismyndighetens syn på hur prövningen av behov av enhandsvapen för jakt bör göras delvis ändrats. Detta gäller på motsvarande sätt vid avlivning av fällfångade djur. (Se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.3.3.)

Det är tveksamt om kravet på synnerliga skäl för innehav av enhandsvapen för avlivning av fällfångade djur i allmänhet innebär något utöver det sagda. Det förekommer dock undantagsvis att tillstånd nekas trots att de särskilda behovskraven är uppfyllda, exempelvis om sökanden med hänsyn till befintligt vapeninnehav inte har ett tillräckligt starkt behov av vapnet. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan detta bero på antingen att kravet på synnerliga skäl inte är

uppfyllt, eller på att grundförutsättningarna för innehavstillstånd inte anses vara det.

Udda skjutningsändamål

För tillstånd till innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen för udda skjutningsändamål krävs att ändamålet framstår som klart legitimt och att det inte finns några godtagbara alternativ till att använda skjutvapen (se prop. 1999/2000:27 s. 42 och 43). Om behovet kan tillgodoses med mindre farliga skjutvapen kan kravet på synnerliga skäl inte anses vara uppfyllt.

För udda skjutningsändmål kan kravet på synnerliga skäl ibland vara uppfyllt för enhandsvapen, som exempelvis kan behövas för utbildning av väktare (se avsnitt 13.2). Det torde vara ytterst sällsynt att det finns behov av att inneha helautomatiska vapen för udda skjutningsändamål.

Behovet och ändamålets legitimitet utgör kärnan i kravet på synnerliga skäl när vapnet ska användas för udda skjutningsändamål. Kravet får dock anses ha en vidare innebörd.

Andra ändamål än skjutning

Polismyndigheten ger i allmänhet inte tillstånd att inneha helautomatiska skjutvapen för samling (jfr 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). För tillstånd att inneha enhandsvapen för samlingsändamål uppställs däremot enligt Polismyndigheten i regel inga förhöjda krav. I rättspraxis finns dock exempel på när kravet på synnerliga skäl beaktats i sådana fall. Kravet på synnerliga skäl har bl.a. ansetts utgöra skäl för att neka tillstånd att inneha moderna enhandsvapen för samling (se t.ex. Kammarrätten i Stockholms dom den 2 oktober 2023 i mål nr 2096-23). Det förekommer också att kravet på synnerliga skäl inte ansetts vara uppfyllt när det finns anledning att ifrågasätta om sökanden fortfarande är en aktiv samlare (se Förvaltningsrätten i Växjös dom den 15 juni 2023 i mål nr 2250-22). Kravet på synnerliga skäl omnämns vidare ofta när tillstånd att inneha enhandsvapen för samling avslås på grund av att samlingen inte har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning (se t.ex. Förvaltningsrätten i Göteborgs dom den 8 september 2023 i mål nr 6062-23 [prövningstillstånd meddelat i kammarrätten,

Kammarrätten i Göteborg mål nr 6252-23], Förvaltningsrätten i Malmös dom den 27 april 2022 i mål nr 8619-21 och Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 8 september 2022 i mål nr 1792-22 ).

Tillstånd att inneha skjutvapen för prydnad eller minne ges enligt uppgift från Polismyndigheten i regel inte för helautomatiska skjutvapen. Några förhöjda krav jämfört med vad som i allmänhet gäller uppställs enligt Polismyndigheten i praktiken inte för att få inneha enhandsvapen för sådana ändamål. Inte heller uppställs generellt högre krav för att vapnet ska få behållas i brukbart skick än vad som vanligen gäller (jfr 2 kap. 5 a § vapenlagen). Tillstånd att för prydnad eller minne inneha skjutvapen som i brukbart skick hör till kategori A i bilaga I till vapendirektivet får dock ges endast om vapnet har deaktiverats enligt EU-rättens krav (2 kap. 5 a § vapenlagen och 2 kap. 17 § vapenförordningen).

Det är något oklart om och i så fall när tillstånd kan ges att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för udda ändamål som inte

avser skjutning. Det framstår dock som rimligt att anta att i princip

detsamma gäller för sådant innehav som när vapentyperna ska innehas för samling, prydnad och minne. Med avseende på A-vapen föreslår vi en särskild reglering (se avsnitt 6.8.2).

Sammanfattningsvis får helautomatiska vapen i allmänhet inte innehas för andra ändamål än skjutning. För innehav av enhandsvapen för sådana ändamål uppställs däremot ofta inga förhöjda krav jämfört med vad som gäller för alla skjutvapen.

Sammanfattning

För innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen gäller utöver de generella förutsättningarna för innehavstillstånd att tillstånd får ges endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen). Kravet på synnerliga skäl innebär att en mycket restriktiv bedömning ska göras, som omfattar samtliga de krav som gäller för innehavstillstånd. Det kan diskuteras om de ytterligare krav som ibland uppställs – exempelvis att innehavet ska vara av betydelse för totalförsvaret – kan ses som en kvalifikation av de grundläggande tillståndskraven eller som särskilda krav.

Kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen gäller parallellt med de särskilda krav för innehav av helautomatiska vapen och en-

handsvapen som uppställs i vapenförordningen. Till stora delar får vapenförordningens krav dock ses som en precisering av det allmänna kravet på synnerliga skäl. Synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen för målskjutning och för innehav av enhandsvapen för jakt, målskjutning och avlivning av fällfångade djur anses nämligen i allmänhet föreligga om vapenförordningens krav – så som de tolkats i Polismyndighetens praxis – är uppfyllda och inga andra omständigheter talar emot det. Det sagda gäller dock i första hand innehav av ett första helautomatiskt vapen eller ett första enhandsvapen.

Skäl att neka tillstånd trots att vapenförordningens krav är uppfyllda kan exempelvis vara att vapnet har en kaliber eller konstruktion som gör att det finns andra vapen som är mer lämpade för ändamålet. Skäl att neka tillstånd kan också vara att sökanden med hänsyn till befintligt vapeninnehav inte har ett tillräckligt starkt behov av vapnet. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan detta bero antingen på att kravet på synnerliga skäl inte är uppfyllt, eller på att grundförutsättningarna för innehavstillstånd inte är det.

Kärnan i kravet på synnerliga skäl varierar med ändamålet med innehavet. Genomgående ställs dock särskilt höga krav på behov av vapnet när ändamålet med innehavet är skjutning. När vapnet ska innehas för andra ändamål än skjutning ges i princip inte tillstånd för helautomatiska vapen medan det för enhandsvapen ofta inte uppställs några skärpta krav jämfört med vad som gäller för innehav av andra vapentyper.

9.3. Synen på helautomatiska vapen och enhandsvapen i svensk rätt

Som framgår i det föregående är bakgrunden till kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen att sådana vapen ansetts särskilt riskfyllda från samhällets perspektiv. Denna syn genomsyrar vapenregleringen även i övrigt.

Enligt 2 kap. 6 a § vapenlagen ska tillstånd för en enskild person att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott tidsbegränsas att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot en sådan begränsning. Inför införandet av de s.k. femårslicenserna anfördes att tidsbegränsade tillstånd endast borde komma i fråga för vapen som är särskilt stöldbegärliga och särskilt farliga. Det konstaterades

utifrån befintlig statistik att enhandsvapen i förhållande till sitt totala antal är mycket stöldbegärliga. Det anfördes också att enhandsvapen utgör en särskild fara eftersom de är lätta att ta med sig och gömma samt att de torde vara mycket eftertraktade i kriminella kretsar. Helautomatiska vapen bedömdes vara mycket farliga på grund av sin eldkapacitet. (Se prop. 1999/2000:27 s. 35.) I kapitel 10 gör vi bedömningen att huvudregeln om tidsbegränsade tillstånd bör behållas när helautomatiska vapen och enhandsvapen innehas för skjutningsändamål.

En vapenhandlare får enligt 2 kap. 10 d § vapenlagen inte inneha andra helautomatiska vapen än sådana som tagits in för en viss köpare. Begränsningen infördes mot bakgrund dels av att det ifrågasattes om vapenhandlare hade ett faktiskt behov av att hålla helautomatiska vapen i lager, dels då det ansågs att åtgärder borde vidtas för att minimera risken för att sådana vapen tillgrips vid inbrott hos vapenhandlare eller på annat sätt sprids illegalt (se prop. 1999/2000:27 s. 47).

Enligt 3 kap. 4 § vapenlagen får helautomatiska vapen och enhandsvapen som huvudregel endast lånas ut under uppsikt. Bestämmelsen har sitt ursprung i 22 § 1973 års vapenlag och infördes mot bakgrund av ökningen av våldsbrott vid vilken skjutvapen av dessa slag hade kommit till användning (se prop. 1973:166 s. 106 och 107).

Av 2 kap. 11 § vapenlagen och 4 kap. 1 § vapenförordningen framgår att det för tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige i princip gäller samma krav som för innehavstillstånd. Kravet på synnerliga skäl gäller alltså också för tillstånd till införsel av helautomatiska vapen och enhandsvapen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att legal hantering av enhandsvapen och helautomatiska vapen är föremål för flera särskilda bestämmelser som hänger samman med att de ansetts vara särskilt samhällsfarliga vapen.

När det gäller illegal vapenhantering kan noteras att det vid bedömningen av om ett vapenbrott är grovt särskilt ska beaktas om vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet (se 9 kap. 1 a § första stycket 2 vapenlagen). Helautomatiska vapen bör enligt vad som sägs i förarbetena räknas till sådana vapen (se prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 42). Enligt 9 kap. 1 a § tredje stycket vapenlagen ska ett enhandsvapen anses vara av särskilt farlig beskaffenhet om det är kraftfullt eller har en särskilt farlig konstruktion eller utformning. Att ett enhandsvapen har en sådan utformning att det är

särskilt lätt att dölja jämfört med jämförliga vapen kan innebära att det anses vara av särskilt farlig beskaffenhet (se prop. 2019/20:200 En strängare syn på hantering av vapen och explosiva varor, s. 72).

9.4. Faktiska förhållanden

Per den 1 januari 2024 fanns det ca 130 000 enhandsvapen registrerade i vapenregistren, varav ca 80 000 pistoler och 40 000 revolvrar. Samma datum fanns ca 1 000 helautomatiska vapen i registren. Detta innebär att mindre än en tiondels procent av landets ca 2 miljoner registrerade skjutvapen är helautomatiska vapen, och att drygt 6 procent är enhandsvapen.

Uppgifterna i vapenregistret ger stöd för att det är ovanligt att helautomatiska vapen anmäls som stulna eller förkomna. År 2023 registrerades inga helautomatiska vapen som stulna och ett helautomatiskt vapen som förkommet. Detta stämmer med förhållandena för 2022 och ligger också i linje med de uppgifter som finns för 2017, då två kulsprutepistoler registrerades som förkomna och inga helautomatiska vapen som stulna.

Vad enhandsvapen beträffar ger uppgifterna i vapenregistret stöd för att det förhållandevis ovanligt att sådana vapen anmäls som stulna eller förkomna. År 2023 registrerades fyra pistoler och sju revolvrar som stulna och 107 pistoler och 82 revolvrar som förkomna. År 2022 registrerades sex pistoler och tre revolvrar som stulna och 60 pistoler och 76 revolvrar som förkomna. Vid en jämförelse med de registreringar som gjordes 2017 kan konstateras att väsentligt fler enhandsvapen registrerades som stulna det året – 27 pistoler och 17 revolvrar – medan registreringarna avseende förkomna vapen ligger någotsånär i linje med antalet registreringar 2022 (87 pistoler och 76 revolvrar).

Även om det alltså är ovanligt förekommer det att helautomatiska vapen och enhandsvapen registreras som stulna eller förkomna. Väsentligt fler enhandsvapen än helautomatiska vapen har registrerats på detta vis, vilket rimligen hänger samman med att det finns ca 130 gånger fler innehavstillstånd för enhandsvapen än för helautomatiska vapen.

Polismyndigheten och Tullverket har bedömt att mellan 1,5 och 5 procent, troligen ca 3 procent, av de illegala hel- och halvautomatiska vapnen som beslagtogs i Sverige 2021 har avletts från den inhemska legala marknaden (se Nationell lägesbild gällande skjutvapen

i kriminella miljöer, myndighetsgemensam rapport från Polismyndigheten och Tullverket, juni 2023, s. 24 och 25).

9.5. Frågans tidigare behandling

Frågan om kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen bör förtydligas har behandlats tidigare.

1995 års vapenutredning föreslog i sitt slutbetänkande En samlad vapenlagstiftning (SOU 1998:44) att kravet på synnerliga skäl för tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen skulle avskaffas och att det i lagen i stället skulle anges i vilka hänseenden särskilda krav ställs. I betänkandet anfördes bl.a. följande. I annan lagstiftning avses med ”synnerliga skäl” sådana ovanliga, oförutsebara omständigheter som inte närmare kan anges utan får beaktas särskilt från fall till fall. I vapenlagstiftningen synes ”synnerliga skäl” närmast syfta på att särskild skjutskicklighet och att en viss ålder ska ha uppnåtts.

1995 års vapenutredning föreslog att följande särskilda krav skulle gälla för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen.

  • Jakt: Tillstånd att inneha enhandsvapen ska endast få ges den som visar sig ha särskild användning för sådant vapen.
  • Målskjutning: Tillstånd att inneha helautomatiska vapen ska endast få ges den som är aktiv medlem i en av Försvarsmakten godkänd skyttesammanslutning, har fyllt 20 år och visar prov på särskild skjutskicklighet. Tillstånd att inneha enhandsvapen ska endast få ges den som visar prov på särskild skjutskicklighet
  • Skydd: Tillstånd att inneha enhandsvapen ska endast få ges den som har en tjänst som oundgängligen kräver detta eller om det annars finns synnerliga skäl, exempelvis om en nordpolsfarare behöver skydd mot vilda djur.

Som det får förstås menade 1995 års vapenutredning att helautomatiska vapen inte används för jakt eller skydd. (Jfr SOU 1998:44 s. 25–26 och 129–142.) De förslag som lämnades ledde till vissa författningsändringar i de materiella delarna. Förslaget om att ersätta kravet på synnerliga skäl med de krav som faktiskt uppställs ledde däremot inte till lagstiftning. Som det får förstås genomfördes förslaget inte då det

inte ansågs lämpligt med omfattande systematiska ändringar så snart efter det att vapenlagen trätt i kraft (jfr prop. 1999/2000:27 s. 73).

I promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30) behandlades kravet på synnerliga skäl med avseende på enhandsvapen. Där föreslogs att kravet skulle behållas i vapenlagen men förtydligas i vapenförordningen. Med avseende på jakt och avlivning av fällfångade djur ansågs kravet såvitt avser enhandsvapen inte innebära annat än att det kvalificerade behovskrav som framgår av 2 kap. 5 § vapenförordningen ska vara uppfyllt. Med avseende på målskjutning ansågs kravet i princip motsvara de krav som gäller för innehav av enhandsvapen enligt 2 kap. 3 § 2 vapenförordningen, med kompletterande föreskrifter. För skydd och övriga ändamål ansågs det olämpligt att specificera kravet närmare. (Se Ds 2018:30 s. 25–26 och 49–68.) Förslaget har inte lett till lagstiftning.

Av visst intresse är även att Utredningen om skärpningar i vapenlagstiftningen föreslog att tillstånd att inneha helautomatiska vapen endast skulle få meddelas för samlingsändamål. Förslaget motiverades av att Försvarsmakten vid den tidpunkten (2012) inte såg något behov av att en enskild person eller förening för målskytte skulle få inneha helautomatiska vapen. Den kvarvarande möjligheten att inneha helautomatiska vapen för samling var enligt utredningen främst aktuell för samlingar av mer offentlig karaktär, som museer. (Se SOU 2013:7 Skärpningar i vapenlagstiftningen, s. 120–123.) Förslaget berördes inte i propositionen Skärpningar i vapenlagstiftningen (prop. 2013/14:226) som behandlade flera andra av utredningens förslag.

9.6. Vapendirektivets krav

Med skjutvapen i vapendirektivets mening avses varje bärbart vapen som med sin pipa avfyrar, är avsett att avfyra eller kan omvandlas att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne. Från definitionen undantas vissa antika vapen och vapen som är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt, harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk, förutsatt att de enbart kan användas i ett sådant syfte. (Artikel 1.1.1 och bilaga I punkten III till vapendirektivet.)

Vapendirektivets definition av skjutvapen är smalare än vapenlagens. Med skjutvapen i vapenlagens mening förstås vapen med vilka

kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel. Vidare jämställs i vapenlagen vissa andra föremål med skjutvapen. (Se 1 kap.2 och 3 §§vapenlagen.) Det finns alltså helautomatiska vapen och enhandsvapen som anses vara skjutvapen enligt svensk rätt men som inte omfattas av vapendirektivets definition av skjutvapen. Något förenklat kan sägas att vapendirektivet omfattar sådana skjutvapen som enligt svensk rätt anses vara handeldvapen (se vidare avsnitt 3.3.1). Vad som sägs i det följande avser endast skjutvapen i vapendirektivets mening.

Vapendirektivet innehåller både generella krav och krav som endast avser vissa typer av skjutvapen. De skjutvapen som omfattas av vapendirektivet är därför indelade i olika kategorier, vilka anges i vapendirektivets bilaga I. Flera av direktivets bestämmelser kopplar direkt till kategoriseringen i bilagan. För vapen i kategori A, där de farligaste föremålen ingår, ställs särskilt stränga krav på medlemsstaterna (se artikel 9). Utgångspunkten enligt direktivet är, som utvecklas i det följande, att de föremålen ska vara förbjudna för civilt bruk och endast få innehas i särskilda fall. Skjutvapen i kategori A benämns därför också ”förbjudna skjutvapen”. För innehav av skjutvapen i kategori B gäller lägre krav för tillstånd och för skjutvapen i kategori C gäller, under förutsättning att innehavaren hör till den krets som enligt nationell rätt särskilt får inneha sådana vapen, endast krav på anmälningsplikt (se vidare avsnitt 23.5).

Helautomatiska skjutvapen hör till kategori A. Som nyss nämnts är utgångspunkten enligt direktivet att föremålen i kategori A ska vara förbjudna för civilt innehav.

Begreppet enhandsvapen nämns inte i vapendirektivet. I stället skiljer direktivet på korta och långa vapen. Med korta vapen avses skjutvapen vars pipa inte överstiger 30 cm eller vars totala längd inte överstiger 60 cm. Långa vapen är alla skjutvapen som inte är korta vapen. (Se del IV i bilaga I till vapendirektivet.) Enhandsvapen är i allmänhet korta vapen, eftersom det normalt inte går att använda långa vapen med en hand med god precision. I regel träffar vapendirektivets bestämmelser om korta vapen alltså det som avses med enhandsvapen i svensk rätt. Begreppet korta vapen i vapendirektivet är dock vidare än begreppet enhandsvapen och omfattar även andra skjutvapen.

Korta vapen utgör A-vapen i huvudsak om de är helautomatiska, maskerade till andra föremål eller om de, något förenklat, är halvautomatiska skjutvapen med centralantändning med vilka fler än 21 patroner kan avfyras utan omladdning. Även i vissa andra fall kan korta vapen vara A-vapen. Sådana korta vapen som inte är A-vapen omfattas i huvudsak av kategori B. Korta vapen för enkelskott med kantantändning vars totala längd inte är mindre än 28 cm hör dock till kategori C. Enhandsvapen kan alltså beroende på sin närmare utformning vara ”förbjudna skjutvapen” enligt vapendirektivet eller omfattas av direktivets krav på tillståndsplikt eller anmälningsplikt.

Som ovan nämns är utgångspunkten enligt vapendirektivet att föremålen i kategori A ska vara förbjudna för civilt innehav. I artikel 9.1 föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av skjutvapen, väsentliga delar och ammunition som klassificeras i kategori A. I artikel 9.2–9.6 finns dock undantag som innebär att medlemsstaterna under vissa angivna förutsättningar får bevilja tillstånd för vissa särskilt angivna ändamål.

Undantaget i artikel 9.2 rör skydd av säkerheten för kritisk infrastruktur, vissa transporter och fastigheter samt ändamål som rör det nationella försvaret, utbildnings-, kultur- och forskningsändamål eller historiska ändamål. Undantaget förutsätter att tillstånd är motiverat i det enskilda fallet och inte står i strid med allmän säkerhet eller allmän ordning.

Undantaget för samling i artikel 9.3 och undantaget för museers innehav i artikel 9.5 förutsätter, något förenklat, strikta säkerhetsvillkor.

I artikel 9.6 finns ett undantag för målskyttar. Undantaget avser enbart skjutvapen i kategori A punkterna 6 och 7, dvs. något förenklat helautomatiska vapen som omvandlats till halvautomatiska vapen och halvautomatiska vapen med stora magasin. Undantaget förutsätter en tillfredställande bedömning av målskyttens ålder och vandel. Vidare krävs bevis om att den berörda målskytten aktivt tränar inför eller deltar i skyttetävlingar som erkänns av en officiellt erkänd skyttesportorganisation. Det krävs också intyg från en sådan organisation om att målskytten är medlem i en skytteklubb och regelbundet har bedrivit målskytte där under minst tolv månader och att skjutvapnet i fråga uppfyller de specifikationer som krävs för utövande av en skyttegren som erkänns av ett internationellt etablerat och officiellt erkänt skytteförbund. Det finns också ett särskilt undantag för mili-

tära skjutvapen som överförts till enskilda personer efter avslutad militärtjänst.

Artikel 9 i vapendirektivet innehåller inte något undantag som tar sikte på innehav för jakt, skydd av enskild, avlivning av fällfångade djur, prydnad eller minne.

Tillstånd att inneha A-vapen ska regelbundet omprövas med intervaller som inte överstiger fem år (artikel 9.7 i vapendirektivet).

Ett skjutvapen i kategori A omfattas inte längre av kategori A utan av kategori C om det har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga (se kategori C punkten 6 i bilaga I till vapendirektivet). De krav som gäller enligt genomförandeförordningen beskrivs översiktligt i avsnitt 6.10. Grovt sammanfattat rör det sig om ett standardiserat förfarande där ett flertal formella krav ska vara uppfyllda.

Vapendirektivet utgör en kodifiering av det ursprungliga vapendirektivet1 och dess båda tilläggsdirektiv2. Frågan om svensk rätt i dag lever upp till de krav som rör A-vapen behandlas i delbetänkandet. Utredningen har där gjort bedömningen att den svenska vapenregleringen uppfyller kraven i 2017 års ändringsdirektiv under förutsättning att vissa myndighetsföreskrifter ändras och vissa deaktiveringskrav införs. (Se SOU 2022:62 s. 111–112 och 126–142.) Regeringen har gjort samma bedömning (se prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 31–38). Merparten av ändringarna har nu genomförts.

9.7. En särskilt sträng reglering behövs

Bedömning: Helautomatiska vapen och enhandsvapen bör även

fortsättningsvis vara föremål för en strängare reglering än andra skjutvapen.

1 Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen. 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Skälen för bedömningen

Sedan länge ger den svenska vapenregleringen uttryck för att helautomatiska vapen och enhandsvapen är särskilt samhällsfarliga vapen. Mot bakgrund av vårt övergripande uppdrag att överväga lättnader för legala vapeninnehavare måste man, innan man går in på hur reglerna ska utformas, besvara frågan om denna bedömning fortfarande står sig eller om det finns anledning till en mindre sträng syn på dessa vapen.

Det kan till att börja med konstateras att vapendirektivet kategoriserar helautomatiska vapen och vissa enhandsvapen i kategori A. Det innebär, som framgår i avsnitt 9.6, att dessa vapen som utgångspunkt ska vara förbjudna för civilt innehav och att de får tillåtas endast i vissa undantagsfall och på särskilda villkor.

Till detta kommer att både enhandsvapen och helautomatiska vapen är särskilt attraktiva för kriminella. Som framgår i avsnitt 3.4 visar Brottsförebyggande rådets rapport Dödligt skjutvapenvåld i Sverige och andra europeiska länder att det i två tredjedelar av fallen av dödligt våld med skjutvapen under 2014–2017 användes pistoler, revolvrar eller andra enhandsvapen. Automatvapen användes i vart femte fall under perioden. Andelen dödligt våld med automatvapen hade ökat väsentligt de senaste åren. (Brå rapport 2021:8 s. 32.) Även om det, som framgår i avsnitt 9.4 är ganska ovanligt att enhandsvapen och helautomatiska vapen stjäls eller förkommer, är det angeläget att innehav av sådana vapen förbehålls personer som uppfyller högt ställda krav på lämplighet och som har ett genuint behov av varje tillståndsgivet vapen. Ett enda sådant vapen som kommer på avvägar kan leda till stor skada. Som framgår av redovisningen i avsnitt 3.4 av vapenanvändning vid brott är det relativt vanligt att ett och samma skjutvapen förekommer vid mer än ett våldsdåd.

Med hänsyn till det anförda är det fortfarande befogat att kategorisera enhandsvapen och helautomatiska vapen som särskilt samhällsfarliga vapen. Till detta kommer alltså EU-rättens krav som innebär att helautomatiska vapen i princip inte ska vara tillåtna för civilt bruk och att detsamma gäller för vissa enhandsvapen. Det finns därför starka skäl som talar för att tillgången till helautomatiska vapen och enhandsvapen även i fortsättningen bör vara föremål för strängare regleringar än vad som gäller för andra skjutvapen. Det är en utgångspunkt för våra överväganden.

9.8. Kravet på synnerliga skäl bör ersättas eller förtydligas

Bedömning: Kraven för att få inneha helautomatiska vapen och

enhandsvapen bör ersättas eller förtydligas.

Skälen för bedömningen

Tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen får endast ges om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen). Uttrycket synnerliga skäl används i lagtext då lagstiftaren avser att framhålla att det krävs något alldeles speciellt i något avseende för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Tanken är som regel att en sådan bestämmelse ska tillämpas restriktivt och endast i rena undantagsfall. Så som kravet på synnerliga skäl i vapenlagstiftningen tillämpas i dag tar det dock inte enbart sikte på sådana sällsynta undantagssituationer. Exempelvis torde en enskild person som uppfyller de kvalificerade behovskraven i 2 kap. 5 § vapenförordningen och som innehar jägarexamen i allmänhet ges tillstånd att inneha enhandsvapen för jakt. Redan detta förhållande talar för att begreppet ”synnerliga skäl” bör ersättas eller förtydligas.

För att begreppet ska ersättas eller förtydligas talar också med styrka den omständigheten att den faktiska innebörden av begreppet är svårtillgänglig. Inte bara har begreppet delvis en annan innebörd i vapenlagstiftningen än i gängse juridiskt språkbruk. Som framgår av avsnitt 9.2 är det också så att begreppets innebörd skiftar beroende på om ansökan avser ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen och därutöver beroende på det avsedda ändamålet. Innebörden skiftar vidare beroende på vilken typ av aktör som är sökande (se vidare avsnitt 11.6, 12.6 och 13.8).

Enligt vår mening är det angeläget att lagtexten utformas så att det tydligare framgår hur bedömningen ska göras när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen eller enhandsvapen. Våra förslag i fråga om detta framgår av avsnitt 9.10 och 9.11.

Hur vi förhåller oss till vapendirektivet

Vapendirektivet utgör, som nämns i det föregående en kodifiering av det ursprungliga vapendirektivet och dess båda tilläggsdirektiv. Det ursprungliga vapendirektivet antogs i juni 1991 och ändrades 2008 och 2017. Bakgrunden till kodifieringen var att tilläggsdirektiven medfört väsentliga ändringar i det ursprungliga vapendirektivet (se skäl 1 i reciten till det kodifierade vapendirektivet).

I samband med vapenlagens tillkomst anmärktes i förarbetena att kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen är av betydelse för att Sverige ska leva upp till kraven beträffande A-vapen i det ursprungliga vapendirektivet (se prop. 1995/96:52 s. 35).

Genom 2017 års ändringsdirektiv har vapendirektivets krav beträffande A-vapen skärpts. Genom ändringsdirektivet utvidgades katalogen över förbjudna vapen samtidigt som möjligheterna att tillåta innehav av sådana vapen begränsades kraftigt (se vidare SOU 2022:62 s. 128–131).

Utredningen har i delbetänkandet gjort bedömningen att den svenska vapenregleringen uppfyller ändringsdirektivets krav även beträffande sådana A-vapen som inte omfattas av kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen, under förutsättning att vissa myndighetsföreskrifter ändras och vissa deaktiveringskrav införs (se SOU 2022:62 s. 132–139 och 141–142). Regeringen har gjort samma bedömning (se prop. 2022/23:102 s. 31–38). Under förutsättning att de krav som rent faktiskt tillämpas i dag inte sänks är vår utgångspunkt därför att kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen kan ersättas med andra krav utan att det påverkar den svenska vapenregleringens förenlighet med vapendirektivet. I den mån vi föreslår lättnader måste det dock göras en bedömning av om lättnaden är förenlig med vapendirektivet.

Vi har i avsnitt 6.5 och 6.8.2 föreslagit att innehav för s.k. udda ändamål för annat än skjutning generellt ska kunna tillåtas under vissa förutsättningar. Sådant innehav, med den utformning vi föreslagit, har varken bedömts av utredningen i delbetänkandet eller av regeringen (jfr dock Ds 2018:1 s. 180). Förslaget har emellertid utformats så att det ska vara förenligt med vapendirektivets krav (se avsnitt 6.8.2).

9.9. Det bästa alternativet till synnerliga skäl

Bedömning: Kravet på synnerliga skäl bör i vissa delar ersättas med

ett krav på särskilda skäl. Vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om särskilda eller synnerliga skäl föreligger bör framgå av författning. Vidare bör det klart framgå när tillstånd över huvud taget inte får ges. Om kravet i något fall saknar reell innebörd bör det tas bort.

Skälen för bedömningen

Som framgår i avsnitt 9.8 anser vi att det är angeläget att det förtydligas vilka tillståndskrav som gäller för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen. Det är dock inte självklart hur det nuvarande kravet på synnerliga skäl bäst kan förtydligas. I det följande diskuterar vi fyra olika alternativ. Som framgår i det följande förordar vi det fjärde alternativet.

Alternativ 1: Särskilda skäl

Ett alternativ till den nuvarande regleringen skulle kunna vara att ersätta det nuvarande kravet på synnerliga skäl med ett krav på särskilda skäl. Såvitt avser exempelvis enhandsvapen för jakt och målskjutning motsvaras de krav som faktiskt uppställs enligt nuvarande ordning bättre av ett sådant krav. I andra avseenden är det dock tveksamt om inte ett krav på synnerliga skäl är mer rättvisande. Detta gäller bl.a. innehav för skyddsändamål.

Att generellt ersätta kravet på synnerliga skäl med ett krav på särskilda skäl innebär vissa sänkningar av dagens krav. Enligt vår mening det inte önskvärt. Som framgår av avsnitt 9.7 finns det fortfarande finns fog för den stränga syn på helautomatiska vapen och enhandsvapen som gällande rätt ger uttryck för. En generell sänkning av de krav som gäller i dag kan vidare innebära att Sverige inte lever upp till vapendirektivet. Mot att ersätta kravet på synnerliga skäl med ett krav på särskilda skäl talar vidare att detta inte löser de praktiska tillämpningsproblem som finns i dag.

Sammanfattningsvis menar vi att det inte är lämpligt att fullt ut ersätta kravet på synnerliga skäl med ett krav på särskilda skäl.

Alternativ 2: Angivande av de omständigheter som ska beaktasvid bedömningen

Ett annat alternativ till dagens reglering skulle kunna vara att i lagtexten ange vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger. Exempel på denna lagstiftningsteknik finns bl.a. i 30 kap. 6 § brottsbalken, där det framgår att den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten enligt vad som anges i samma paragraf beakta 1) om brottet har ett högt straffvärde, 2) om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, 3) om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt 4) omständigheterna i övrigt.

Om de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger anges i lagtexten skulle det göra regleringen något mer lättillämpad. De tillämpningssvårigheter som hänger samman med att kravet på synnerliga skäl har en varierande innebörd skulle dock bestå. Som anges i det föregående motsvarar kravet i vissa fall snarast ett krav på särskilda skäl. I andra fall innebär kravet snarare ett totalförbud, exempelvis beträffande helautomatiska vapen för samling. För innehav av t.ex. enhandsvapen för prydnad är det å andra sidan tveksamt om det alls tillämpas några förhöjda tillståndskrav. Även om det skulle innebära ett steg i rätt riktning att i lagtexten exemplifiera de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger menar vi därför att det bör övervägas om det går att hitta ett ännu bättre alternativ.

Alternativ 3: Kravet på synnerliga skäl ersätts med de krav som tillämpas

Ytterligare ett alternativ till den nuvarande regleringen skulle kunna vara att försöka fånga huvuddragen i de krav som rent faktiskt tillämpas och ange dessa i författning. Det skulle innebära att det delvis missvisande begreppet ”synnerliga skäl” helt utmönstras ur lagstiftningen. Det skulle också medföra en transparant reglering som ger tydlig vägledning för rättstillämparen. Mot detta får dock vägas att det inte längre på ett övergripande plan skulle framgå att tillståndsprövningen ska ske restriktivt. Vidare skulle en sådan reglering medföra att det

inte är möjligt att fullt ut beakta alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Regleringen riskerar vidare att snabbt åldras då den ger begränsade möjligheter att beakta förändringar i synen på relevanta omständigheter. Enligt vår mening är därför inte heller detta alternativ lämpligt, även om det skulle kunna medföra vissa fördelar jämfört med nuvarande ordning.

Alternativ 4: En blandning av de föregående alternativen

Ännu ett alternativ är att kombinera de nyss nämnda alternativen. På så sätt kan fördelarna med de olika alternativen tas tillvara samtidigt som nackdelarna begränsas. Ett sådant alternativ kan lämpligen utformas enligt följande.

Ett krav på särskilda skäl införs i de fall där gällande rätt snarast motsvarar ett sådant krav, medan kravet på synnerliga skäl behålls i övriga fall. De omständigheter som ska beaktas vid prövningen av om särskilda eller synnerliga skäl föreligger anges i lagen. Av lagen framgår vidare när tillstånd över huvud taget inte får ges samt om det inte uppställs några förhöjda krav jämfört med vad som gäller för innehav av andra skjutvapen. Kraven specificeras liksom i dag delvis i förordning.

Vi menar att detta alternativ är att föredra och har utformat våra förslag utifrån detta. I avsnitt 9.10 lämnar vi förslag om vad som bör gälla vid innehav för skjutning. Förslag på som bör gälla vid innehav för annat än skjutning presenteras i avsnitt 9.11.

9.10. Innehav för skjutning

9.10.1. Förutsättningar för innehav

Förslag: Det förbud mot tillstånd att inneha helautomatiska vapen

för jakt och avlivning av fällfångade djur som tillämpas redan i dag ska kunna utläsas ur den nya vapenlagen.

För innehav av enhandsvapen för jakt, målskjutning och avlivning av fällfångade djur ska kravet på synnerliga skäl ersättas med ett krav på särskilda skäl, vilket motsvarar det krav som faktiskt tillämpas enligt nuvarande ordning.

I övrigt ska kravet på synnerliga skäl behållas. Det innebär att ett krav på synnerliga skäl ska gälla för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen för skydd och udda skjutningsändamål samt för innehav av helautomatiska vapen för målskjutning.

Skälen för förslagen

Förbud

Enligt nuvarande ordning ges inte tillstånd att inneha helautomatiska vapen för jakt och avlivning av fällfångade djur. Vi menar att detta är en god ordning, eftersom helautomatiska vapen inte är lämpliga för de ändamålen. Att tillstånd att inneha helautomatiska vapen inte får ges för jakt eller avlivning av fällfångade djur bör framgå av den nya vapenlagen (jfr avsnitt 6.6.1).

Särskilda skäl

De krav som i dag gäller för att en enskild person ska få tillstånd att inneha enhandsvapen för jakt, målskjutning eller avlivning av fällfångade djur innebär i första hand krav på ett särskilt behov och särskilda kunskaper och färdigheter. Kraven är enligt vår mening inte högre ställda än att de kan sammanfattas under ett krav på särskilda skäl. I den nya vapenlagen bör kravet på synnerliga skäl för innehav av enhandsvapen därför ersättas med ett krav på särskilda skäl när ändamålet med innehavet är – jakt – målskjutning, eller – avlivning av fällfångade djur.

I avsnitt 9.10.2 gör vi bedömningen att förslaget är förenligt med vapendirektivet.

Synnerliga skäl

När det gäller tillstånd att inneha enhandsvapen för skydd och udda skjutningsändamål är de krav som tillämpas enligt nuvarande ordning högre ställda. Detsamma gäller för innehav av helautomatiska vapen, som kan få innehas för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål.

För innehav av helautomatiska vapen för målskjutning är kärnan i det nuvarande kravet på synnerliga skäl att sökanden ska ha ett mycket stort behov av vapnet, uppfylla vissa högt ställda handhavandekrav samt att det ska vara av betydelse för totalförsvaret att sökanden beviljas tillstånd. Även sökandens ålder har betydelse för bedömningen.

För innehav för skydd och udda skjutningsändamål är kärnan i det nuvarande kravet på synnerliga skäl att sökanden ska ha behov av vapnet för det klart legitima ändamålet och att behovet inte rimligen kan tillgodoses på något annat sätt. Detta gäller oavsett om ansökan avser ett enhandsvapen eller ett helautomatiskt vapen.

Enligt vår mening kan de nämnda kraven bäst innefattas under ett krav på synnerliga skäl. Kravet på synnerliga skäl bör därför föras över till den nya vapenlagen när det gäller – innehav av helautomatiska vapen för målskjutning, skydd och

udda skjutningsändamål, och – innehav av enhandsvapen för skydd och udda skjutningsändamål.

9.10.2. Omständigheter som bör beaktas vid bedömningen

Förslag: Av den nya vapenlagen ska framgå vilka omständigheter

som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det föreligger särskilda eller synnerliga skäl. Liksom i dag ska särskilt beaktas

1. det ändamål tillståndet ska avse,

2. personens ålder, kunskaper och färdigheter,

3. personens behov av vapnet, och

4. vapnets lämplighet för ändamålet.

Avser ansökan ett helautomatiskt vapen ska även särskilt beaktas om det är av betydelse för totalförsvaret eller ett annat angeläget allmänt intresse att tillstånd ges.

Vapenförordningens krav för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen ska i huvudsak föras över till den nya vapenförordningen.

Det ska i den nya vapenförordningen förtydligas att endast den som har fyllt 20 år får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen, om det inte finns särskilda skäl. För sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd ska dock det ålderskrav som annars gäller för innehav av sådana effektbegränsade vapen gälla.

Vidare ska kraven på den sammanslutning där sökanden ska vara aktiv medlem för att få tillstånd att inneha helautomatiska vapen förtydligas i den nya vapenförordningen.

Skälen för förslagen

Omständigheter som bör beaktas vid bedömningen

Som framgår i det föregående finns det för varje ändamål en specifik kärna i det krav på synnerliga skäl för tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen som gäller enligt nuvarande ordning. Som Högsta förvaltningsdomstolen konstaterat i rättsfallet RÅ 2004 ref. 32 ligger i kravet dock att alla de omständigheter som har betydelse vid tillståndsprövningen ska beaktas och att det ska göras en restriktiv prövning. Detta bör gälla även fortsättningsvis.

Som framgår i det föregående menar vi att de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om särskilda eller synnerliga skäl föreligger bör framgå av lag. Enligt vår mening bör särskilt beaktas 1) det ändamål för vilket vapnet ska användas, 2) personens ålder, kunskaper och färdigheter, 3) personens behov av vapnet och 4) vapnets lämplighet för ändamålet. Avser ansökan ett helautomatiskt vapen bör även särskilt beaktas om det är av betydelse för totalförsvaret eller ett annat angeläget allmänt intresse att tillstånd ges. Detta får anses motsvara gällande rätt.

Utöver de omständigheter vi nu lyft fram bör också övriga omständigheter beaktas vid den helhetsbedömning som bör göras. Det kan exempelvis ha betydelse om vapnet ska användas för målskjut-

ning enligt en auktoriserad skyttesammanslutnings skyttereglemente eller för föreningsegna grenar (se vidare avsnitt 6.7.2). När ansökan avser ett skjutvapen i kategori A enligt bilaga I till vapendirektivet bör hänsyn tas till om tillstånd kan anses förenligt med artikel 9 i direktivet.

Då avsikten med den nya regleringen är att kodifiera gällande rätt bör tidigare praxis även fortsättningsvis vara vägledande.

Kraven bör specificeras i förordning

Kraven på särskilda och synnerliga skäl samt de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen bör alltså framgå av lag. På samma sätt som i dag bör kraven dock i vissa delar specificeras i förordning. Vapenförordningens krav för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen bör därför i huvudsak föras över till den nya vapenförordningen. I avsnitt 9.13.2 föreslår vi dock att det av den nya vapenlagen uttryckligen ska framgå att tillstånd inte får ges för innehav av helautomatiska enhandsvapen. Bestämmelserna i nuvarande 2 kap. 3 § vapenförordningen bör justeras utifrån detta.

För innehav av helautomatiska vapen för målskjutning gäller enligt nuvarande vapenförordning som huvudregel ett ålderskrav om 20 år (2 kap. 3 § första stycket 3 vapenförordningen). För innehav av helautomatiska vapen för andra ändamål – i praktiken skydd och udda skjutningsändamål – får det anses saknas ett föreskrivet ålderskrav (se avsnitt 5.5 och 6.2, jfr dock Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 2.5.3). Det är sällsynt att den som är under 20 år ansöker om tillstånd att inneha helautomatiska vapen för skydd eller udda skjutningsändamål. Enligt uppgift från Polismyndigheten är det dock osannolikt att den som är under 20 år skulle ges sådant tillstånd. Vi menar därför att det i den nya vapenförordningen bör förtydligas att ett ålderskrav om 20 år alltid gäller för tillstånd att inneha helautomatiska vapen, också när ändamålet är något annat än målskjutning. Undantag från ålderskravet bör liksom i dag kunna göras om det finns särskilda skäl. I avsnitt 6.4 föreslår vi att det i den nya vapenförordningen ska anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om sådana särskilda skäl föreligger.

Vissa effektbegränsade vapen får utan tillstånd innehas av den som fyllt 18 år (se 2 kap. 1 § andra stycket vapenlagen). Sådana vapen bör inte omfattas av det särskilda ålderskravet för helautomatiska vapen. I stället bör det ålderskrav som annars gäller för sådana effektbegränsade vapen gälla.

Kravet på att den som vill inneha ett helautomatiskt vapen för målskjutning ska vara aktiv medlem i en skyttesammanslutning vars verksamhet Försvarsmakten förklarat vara av betydelse för totalförsvaret innefattar i praktiken ett krav på att skyttesammanslutning ska vara auktoriserad eller ansluten till en auktoriserad sammanslutning. Vidare krävs i praktiken att skyttesammanslutningen inom ramen för sin verksamhet bedriver skytte med sådana vapen som ansökan avser. (Se avsnitt 9.2 under rubriken Målskjutning.) Dessa krav bör uttryckligen framgå av den nya vapenförordningen.

Polismyndighetens föreskriftsrätt

Polismyndigheten bör även fortsättningsvis få meddela föreskrifter om de krav på skjutskicklighet och aktivt medlemskap som gäller för tillstånd till innehav av målskjutningsvapen. I avsnitt 5.5 föreslår vi dock att begreppet ”målskjutningsvapen” i bemyndigandet ersätts med ”skjutvapen för målskjutning”. Ett sådant förtydligande överensstämmer med hur Polismyndigheten har tolkat det befintliga bemyndigandet. Vi föreslår i avsnitt 6.7.1 att Polismyndigheten ska se över aktivitetskraven efter samråd med de auktoriserade sportskytteförbunden.

Förslagen är förenliga med vapendirektivet

Våra förslag här och i avsnitt 9.10.1 avser inte att åstadkomma någon sänkning av de krav som rent faktiskt tillämpas enligt gällande rätt. Vår bedömning är därför att förslagen är förenliga med vapendirektivets krav (jfr avsnitt 9.8). Visserligen har regeringen nyligen lyft att kravet på synnerliga skäl bidrar till att säkerställa att svensk rätt lever upp till vapendirektivets krav beträffande innehav av A-vapen för målskjutning. Kravet bidrar nämligen till att säkerställa att det görs en sådan restriktiv bedömning i varje enskilt fall som krävs för att undantaget i artikel 9.2 i vapendirektivet ska vara tillämpligt. (Se prop. 2022/23:102 s. 35–37.) En sådan restriktiv bedömning kan en-

ligt vår mening emellertid göras också inom ramen för ett krav på särskilda skäl när någon ansöker om tillstånd att för målskjutning inneha ett enhandsvapen som ingår i kategori A enligt vapendirektivet.

9.11. Innehav för annat än skjutning

Förslag: Det förbud mot tillstånd att inneha helautomatiska vapen

för andra ändamål än skjutning som tillämpas redan i dag för enskilda personer ska kunna utläsas ur den nya vapenlagen.

För tillstånd att inneha enhandsvapen för andra ändamål än skjutning ska kravet på synnerliga skäl ersättas med ett krav på särskilda skäl för enskilda personer.

Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger ska särskilt beaktas

1. det ändamål tillståndet ska avse,

2. personens ålder och kunskaper, och

3. det behov personen har av vapnet eller vapnets samlarvärde,

prydnadsvärde eller särskilda affektionsvärde för personen.

Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenlagen.

Skälen för förslagen

Helautomatiska vapen

En enskild person ges i allmänhet inte tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen för annat än skjutning. Ställningstagandet får förstås i ljuset av att Polismyndigheten har gjort bedömningen det i de allra flesta fall inte torde vara tekniskt möjligt att göra ett helautomatiskt skjutvapen varaktigt obrukbart (se 16 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts i dessa delar genom PMFS 2024:2). Inte heller när ett skjutvapen har deaktiverats i enlighet med EU-rättens krav är det tekniskt uteslutet att återställa skjutvapnet i brukbart skick.

Enligt vår mening finns det anledning att i lag klargöra att en enskild person inte får inneha helautomatiska vapen för andra ändamål än skjutning. En sådan ordning framstår som befogad med hänsyn till

den stränga synen på helautomatiska vapen i svensk rätt. En sådan ordning överensstämmer också med hur regelverket vanligen tillämpats under det senaste decenniet, även om det kan finnas enstaka fall där enskilda personer getts tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen för annat än skjutning. Det är alltså inte fråga om någon skärpning i förhållande till den nuvarande rätts-tillämpningen.

Statens försvarshistoriska museer, Armémuseum och Svenska Vapenhistoriska Sällskapet har samstämmigt gett uttryck för det stora värde privata vapensamlingar har för såväl vapenhistorisk forskning som för bevarandet av kulturarvet. Vi delar uppfattningen att privata vapensamlingar kan ha ett sådant värde, vilket påverkar de förslag vi lämnar i kapitel 8. När det gäller helautomatiska vapen får dock samhällets intresse av att sådana vapen ska vara underkastade en särskilt sträng kontroll anses överordnat intresset av att helautomatiska vapen ska kunna ingå i privata vapensamlingar. Som framgår i det föregående får helautomatiska vapen i princip endast innehas av enskilda personer om det är motiverat med hänsyn till landets försvar. Intresset av att helautomatiska vapen bevaras och behandlas i den vapenhistoriska forskningen får mot den bakgrunden anses tillräckligt tillgodosett genom de möjligheter till innehav av sådana vapen som finns för vissa privata museer och för staten.

Sammantaget menar vi alltså att det av den nya vapenlagen ska framgå att enskilda personer inte får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen för andra ändamål än skjutning.

Personer som redan i dag innehar helautomatiska vapen för andra ändamål än skjutning bör inte påverkas av de nya reglerna (se vidare avsnitt 28.3.7).

Enhandsvapen

Enligt uppgift från Polismyndigheten tillämpas i allmänhet inga förhöjda krav när någon ansöker om tillstånd att inneha ett enhandsvapen för andra ändamål än skjutning. Detta skulle naturligtvis kunna bero på att kravet på synnerliga skäl för innehav av enhandsvapen i praktiken saknar betydelse för sådana ändamål. Det skulle emellertid också kunna bero på att de personer som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen för samling, prydnad, minne och udda ändamål som inte avser skjutning i allmänhet uppfyller de grundläggande tillstånds-

kraven med god marginal. Frågan om vad som förstås med synnerliga skäl ställs då inte på sin spets.

Av domstolspraxis framgår att domstolarna inte helt sällan åberopar kravet på synnerliga skäl när man avslår en ansökan om tillstånd att inneha ett enhandsvapen för samling. Detta förekommer undantagsvis i sådana fall där domstolarna bedömer innehavet som särskilt riskabelt eller ser anledning att ifrågasätta om sökanden är aktiv i sitt samlande. Mera vanligt är att domstolarna konstaterar att kravet på synnerliga skäl inte är uppfyllt när en grundläggande förutsättning för tillstånd inte är det.

Nyare domstolspraxis i fråga om när tillstånd ges för innehav av enhandsvapen för prydnad eller minne är sparsam. Enligt vår mening är det dock inget orimligt antagande att domstolarna skulle kräva exempelvis högre affektions- eller prydnadsvärde i fråga om enhandsvapen än i fråga om andra vapentyper om frågan skulle ställas på sin spets.

Som framgår i avsnitt 9.7 anser vi att det är befogat att uppställa särskilt höga krav för att enskilda personer ska få inneha enhandsvapen.

Mot bakgrund av det sagda menar vi att kravet på synnerliga skäl för innehav av enhandsvapen för andra ändamål än skjutning bör ersättas med ett krav på särskilda skäl. Kravet på särskilda skäl och de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen bör framgå av den nya vapenlagen.

Omständigheter som bör beaktas vid bedömningen

Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att det i det nuvarande kravet på ”synnerliga skäl” för innehav av bl.a. enhandsvapen ligger att en mycket restriktiv bedömning ska göras, som bör omfatta samtliga de krav som ställs upp för vapeninnehav (jfr RÅ 2004 ref. 32). Detta bör gälla även fortsättningsvis.

Grundläggande för att tillstånd ska ges för innehav av skjutvapen för annat än skjutning är att vapnet har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden (2 kap. 4 § vapenlagen). För innehavstillstånd för udda ändamål som inte avser skjutning ska enligt våra förslag i avsnitt 6.8.2 krävas att personen har ett behov av vapnet för ett godtagbart ändamål och att behovet inte kan tillgodoses på något annat sätt.

För tillstånd att inneha skjutvapen för andra ändamål än skjutning krävs vidare att det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (2 kap. 5 § vapenlagen). Vi föreslår i avsnitt 6.3 att den prövning av sökandens personliga lämplighet som i dag görs med stöd av den bestämmelsen ska ges uttryckligt författningsstöd. En enskild person ska enligt vårt förslag få ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om han eller hon med hänsyn till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att för det sökta ändamålet inneha ett sådant vapen som ansökan avser.

För tillstånd att inneha skjutvapen för prydnad eller minne krävs därutöver som huvudregel att vapnet görs varaktigt obrukbart (2 kap. 5 a § vapenlagen). Vi föreslår i avsnitt 6.8.2 att det kravet ska gälla också när ett skjutvapen ska innehas för ett udda ändamål som inte avser skjutning.

Mot denna bakgrund föreslår vi att det vid bedömningen av om det finns särskilda skäl för att en enskild person ska ges tillstånd att inneha ett enhandsvapen för andra ändamål än skjutning särskilt ska beaktas 1) det ändamål tillståndet ska avse, 2) personens ålder och kunskaper och 3) det behov personen har av vapnet eller vapnets samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilda affektionsvärde för personen. Utöver de omständigheter vi nu lyft fram bör också övriga omständigheter beaktas vid den helhetsbedömning som bör göras, däribland om vapnet är varaktigt obrukbart och tilltänkt förvaring.

Förslagen är förenliga med vapendirektivet

Våra förslag innebär inte någon sänkning av de krav som rent faktiskt tillämpas enligt gällande rätt. Förslagen får anses vara förenliga med vapendirektivets krav (jfr avsnitt 9.8). Det kan anmärkas att nuvarande krav på synnerliga skäl inte ansetts ha någon betydelse för att svensk rätt ska leva upp till vapendirektivet beträffande samlares innehav av A-vapen (se SOU 2022:62 s. 132, Ds 2018:1 Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv, s. 180–182 och Lagrådsremissen Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv, s. 53, jfr prop. 2022/23:102 s. 31–38).

9.12. Undantag för vissa mindre farliga vapen

Förslag: Start- och signalvapen ska även fortsättningsvis undantas

från de särskilda kraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen. Det ska dock förtydligas att undantaget enbart avser start- och signalvapen som tillverkats som sådana vapen.

De särskilda kraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen ska inte gälla sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd.

Sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd ska, i likhet med vad som redan i dag gäller för enhandsvapen, undantas från vapenförordningens bestämmelser om helautomatiska vapen.

Skälen för förslagen

Start- och signalvapen omfattas inte av kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen. Undantaget bör i huvudsak föras över till den nya vapenlagen. Det bör dock förtydligas att undantaget endast avser start- och signalvapen som tillverkats som sådana vapen. Ett sådant förtydligande är i överensstämmelse med gällande rätt. (Se SOU 2022:62 s. 102 och 133 och Ds 2018:1 s. 217. Jfr kategori A punkten 9 i bilaga I till vapendirektivet.)

I doktrinen har det anförts att kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen troligen inte gäller kolsyre-, luft- och fjädervapen, åtminstone inte enhandsvapen av detta slag vilka inte är helautomatiska. (Se Åberg & Landgren, Vapenlagen [31 jan 2024, Version 2A, JUNO], kommentaren till 2 kap. 6 §.) Sådana vapen – liksom vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel – får, under förutsättning att de har begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen och är avsedda för målskjutning, innehas av den som har fyllt 18 år utan krav på tillstånd (se 2 kap. 1 § andra stycket vapenlagen). Sådana effektbegränsade vapen omfattas inte heller av de särskilda kraven för innehav av enhandsvapen i 2 kap. 3 § 2 vapenförordningen.

Kolsyre-, luft- och fjädervapen och vapen med liknande utskjutningsmedel som är tillverkade så att de inte kan omvandlas till att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antändbart

drivämne omfattas inte av vapendirektivet (se skäl 36 och artikel 1.1.1 i vapendirektivet).

Högsta domstolen har i rättsfallet ”Luftrevolvern” NJA 2023 s. 81 uttalat sig angående gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och inte tillståndspliktiga vapen. Högsta domstolen konstaterade att ett effektbegränsat luftvapen inte blir tillståndspliktigt enbart för att det finns möjlighet att använda exempelvis manipulerade luftpatroner eller särskilda instickspatroner som gör att vapnet kan användas med krut på ett sätt som vapnet inte är avsett för. I kapitel 21 föreslår vi att sådana vapen som rättsfallet tar sikte på inte ska anses vara effektbegränsade och alltså inte omfattas av undantaget från tillståndsplikten i 2 kap. 1 § nuvarande vapenlag.

Enligt vår mening kan sådana skjutvapen som får innehas av den som fyllt 18 år utan särskilt tillstånd inte anses vara sådana särskilt farliga vapen som 2 kap. 6 § vapenlagen tar sikte på. Vi föreslår därför att sådana vapen ska undantas från de särskilda krav för tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen som vi nu föreslår.

Undantaget från de särskilda kraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen bör framgå av den nya vapenlagen.

I linje med vad som sägs i det föregående bör sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd undantas från vapenförordningens bestämmelser om förutsättningarna för tillstånd att inneha helautomatiska vapen för målskjutning. I fråga om enhandsvapen gäller detta redan i dag. (Jfr 2 kap. 3 § första stycket vapenförordningen.) Avsikten är att tolkningen av undantagen för effektbegränsade vapen i 2 kap. 3 § första stycket 2 och 4 vapenförordningen inte ska påverkas av att undantaget från kraven för innehav av helautomatiska vapen ges en något mer specifik utformning.

9.13. Vissa särskilda frågor om enhandsvapen

9.13.1. Det bör inte införas en definition av enhandsvapen

Bedömning: Det saknas tillräckliga skäl att i den nya vapenlagen

definiera vad som avses med enhandsvapen.

Skälen för bedömningen

Med enhandsvapen förstås vapen som är avsedda att kunna användas för skjutning med endast en hand. Begreppet är i någon mån missvisande eftersom många skyttar för att uppnå bättre precision använder två händer även när de skjuter med enhandsvapen. Bland annat av denna orsak är det inte alltid helt enkelt att avgöra vad som utgör ett enhandsvapen. Att pistoler och revolvrar hör till denna kategori av vapen är helt okontroversiellt. När det gäller andra skjutvapen kan gränsdragningsproblem dock uppstå. Naturvårdsverket har i sina föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt sett anledning att definiera vad som avses med enhandsvapen enligt det regelverket (se 1 kap. 5 § NFS 2023:8).

Enligt Polismyndigheten kan svårigheter med att avgöra vad som utgör ett enhandsvapen fördröja avgörandet av tillståndsärenden och alltså påverka handläggningstiderna. Detta gäller enligt Polismyndigheten främst skjutvapen som är ca 29 till 30 cm långa. Sådana ärenden är sällsynta.

Flera auktoriserade skyttesammanslutningar har uppgett att de inte upplever att det finns svårigheter med att avgöra vad som är ett enhandsvapen.

Att införa en legaldefinition av ett vedertaget begrepp innebär alltid en risk för att begreppets innebörd förskjuts något och att gällande rätt därmed förändras på ett sätt som inte varit avsett. Enligt vår mening har det inte framkommit tillräckliga skäl för att i den nya vapenlagen ta in i en definition av enhandsvapen.

9.13.2. Helautomatiska enhandsvapen bör vara förbjudna

Förslag: Det ska inte vara möjligt att få tillstånd för helautoma-

tiska enhandsvapen.

Skälen för förslaget

Helautomatiska skjutvapen är i allmänhet avsedda att stödjas mot axeln eller anbringas på någon form av stativ. Orsaken är bl.a. att det är förenat med betydande svårighet att hålla vapnet stilla under automateld. På den utländska marknaden förekommer det emellertid

helautomatiska enhandsvapen. Dessa har framför allt utvecklats för militära och brottsbekämpande ändamål. Vapen av detta slag förekommer i princip inte i Sverige. Helautomatiska skjutvapen får i huvudsak innehas för målskjutning. Enligt uppgift från flera auktoriserade sportskytteförbund förekommer det inte i Sverige att man får tävla med helautomatiska enhandsvapen.

Vår bedömning är att helautomatiska enhandsvapen saknar godtagbart civilt användningsområde. Vapnen är i allmänhet svåra att skjuta med och förenade med en förhöjd olycksrisk. Det finns exempel på dödsfall där skytten har förlorat kontrollen över vapnet under avlossande av automateld och kommit att rikta det mot sitt eget huvud. Vapnen är lätta att bära med sig på kroppen och att dölja. Om ett enda vapen av detta slag kommer i fel händer kan följderna bli katastrofala. Sammantaget anser vi att övervägande skäl talar för att det inte ska vara möjligt att få tillstånd enligt vapenlagen för helautomatiska enhandsvapen. Eftersom vapnen inte förekommer i dag får ett sådant förbud inga egentliga konsekvenser för legala vapeninnehavare, samtidigt som förbudet har en viktig brotts- och olycksförebyggande funktion.

9.14. Modulvapen

Förslag: De särskilda kraven för tillstånd att inneha enhands-

vapen och helautomatiska vapen ska gälla även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen som omfattas av kraven.

En ansökan om tillstånd att inneha stommar eller lådor ska innehålla uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som vapendelen är avsedd för. Sådan uppgift ska också framgå i tillståndsbeviset.

Skälen för förslagen

Kravet på synnerliga skäl i nuvarande 2 kap. 6 § vapenlagen gäller helautomatiska vapen och enhandsvapen. Regleringen anses inte träffa sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen.

Den vapentekniska utvecklingen har lett till att det blivit allt vanligare med s.k. modulvapen. Ett sådant vapen består av ett antal delar – vissa tillståndspliktiga och andra som inte omfattas av tillståndsplikt – som sätts samman till ett komplett vapen. I vissa fall beviljas innehavaren tillstånd till innehav av det kompletta vapnet. I andra fall beviljas innehavaren tillstånd till innehav av de delar som tillsammans utgör det kompletta vapnet. En person som enbart har tillstånd till innehav av ett antal vapendelar kan alltså i själva verket vara innehavare av ett komplett modulvapen. Enhandsvapen och helautomatiska vapen förekommer som modulvapen, även om det i dagsläget inte är särskilt vanligt i Sverige. Även sådana vapendelar som inte hör till ett modulvapen kan bli föremål för individuell tillståndsgivning och byggas samman till ett komplett skjutvapen. Endast om vapendelarna används på ett annat sätt än som förutsatts vid tillståndsgivningen kan ansvar för vapenbrott aktualiseras (jfr avsnitt 7.2.4).

Helautomatiska vapen och enhandsvapen är som utvecklas i avsnitt 9.7 särskilt farliga vapen sett från ett samhällsperspektiv. Detta är anledningen till att sådana vapen sedan längre varit föremål för särskilt höga tillståndskrav, vilket vi föreslår ska gälla även i framtiden. Enligt vår mening är det inte lämpligt att den som vill få tillgång till ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen enkelt kan kringgå de särskilda tillståndskraven genom att ansöka om tillstånd att inneha vapnet del för del. Också vapendirektivets krav talar emot att ett sådant kringgående ska vara möjligt. Frågan är då hur detta bör motverkas. Enligt vår mening kan en lämplig väg vara att man pekar ut någon vital del av helautomatiska vapen och enhandsvapen och föreskriver att de förhöjda tillståndskraven ska gälla även för denna vapendel.

Ett skjutvapen byggs som regel upp på en stomme eller låda. Typiskt sett utgör en stomme basen för ett enhandsvapen medan en låda utgör basen för ett gevär. I ett modulvapen kan de övriga vapendelarna bytas ut och varieras på olika sätt. Vapeninnehavaren kan således exempelvis ha flera olika kolvar eller pipor som kan monteras på stommen eller lådan. I fråga om den s.k. vapengarderoben jämställs stommar och lådor med kompletta vapen medan pipor och andra vapendelar inte inräknas. Även i fråga om förvaring föreslår vi att stommar och lådor ska jämställas med kompletta skjutvapen och att det alltså ska krävas förvaring i säkerhetsskåp (se avsnitt 19.7). Intresset av en konsekvent och enhetlig vapenlagstiftning talar därför

för att stommar och lådor till enhandsvapen och helautomatiska vapen ska jämställas med sådana vapen vid tillståndsgivningen.

Stommar och lådor till enhandsvapen och helautomatiska vapen är inte alltid särpräglade på ett sådant sätt att vapendelen enbart kan användas som bas för ett sådant vapen. Det har emellertid inte framkommit att det finns någon annan vapendel som är lämpligare att jämställa med det kompletta vapnet i tillståndshänseende.

Mot bakgrund av det sagda föreslår vi att stommar och lådor till enhandsvapen och helautomatiska vapen ska omfattas av de skärpta tillståndskraven för sådana vapen. För att regleringen inte ska träffa alltför brett bör den dock inte avse samtliga stommar eller lådor som kan passa till enhandsvapen och helautomatiska vapen, utan stommen eller lådan måste vara avsedd för ett sådant vapen. Detta bör anses vara fallet dels om stommen eller lådan inte kan användas för någon annan vapentyp, dels när det annars är sökandens avsikt att använda stommen eller lådan på detta sätt.

För att regleringen ska få önskad effekt bör den kombineras med en föreskrift om att den som ansöker om tillstånd att inneha stommar eller lådor ska ange vilken typ av komplett skjutvapen som vapendelen är avsedd för. Detta bör sedan återspeglas i tillståndsbeviset. Om stommen eller lådan sätts samman med andra vapendelar så att de bildar en annan typ av komplett skjutvapen än vad som anges i tillståndsbeviset kan ansvar för vapenbrott aktualiseras.

I avsnitt 9.12 föreslår vi att vissa mindre farliga typer av helautomatiska vapen och enhandsvapen ska undantas från de särskilda kraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen. Detsamma bör gälla stommar och lådor till sådana vapen som omfattas av undantaget.

10. Tidsbegränsade innehavstillstånd

10.1. Uppdraget

För den som får tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott gäller enligt 2 kap. 6 a § vapenlagen (1996:67) att tillståndet ska tidsbegränsas till att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot en sådan begränsning. I detta kapitel behandlas frågor som hänger samman med de s.k. femårslicenserna, som i det följande benämns femårstillstånd.

Merparten av de tidsbegränsade tillstånden innehas av personer som ägnar sig åt sportskytte. Flera skytteförbund har framfört att kravet innebär en betydande olägenhet för landets sportskyttar och att systemet bör avskaffas eftersom det inte heller har några påvisbara effekter.

I tilläggsdirektiven framhåller regeringen att den svenska vapenlagstiftningen håller en hög skyddsnivå med omfattande krav på den som vill inneha vapen. Exempelvis samkörs vapeninnehavarregistret med misstanke- och belastningsregistret. I kommittédirektiven anges att det därför finns anledning att utreda om nyttan med de tidsbegränsade tillstånden överväger den olägenhet som kravet på förnyelse innebär för landets sportskyttar. Utredningen har i uppdrag att

  • ta ställning till om systemet med tidsbegränsade tillstånd bör avskaffas, och
  • oavsett bedömning i sak, lämna de författningsförslag som krävs för att avskaffa systemet med de tidsbegränsade tillstånden.

I avsnitt 10.4–10.7 behandlas frågan om avskaffande av femårstillstånden.

Utredningen har även i uppdrag att undersöka om handläggningen i ansökningsärenden – både vad gäller nya innehavstillstånd och femårstillstånd – kan effektiviseras. Enligt kommittédirektiven kan det

övervägas om flera femårstillstånd ska kunna omprövas gemensamt i stället för att separata ansökningar om förnyelse ska ges in i anslutning till att varje femårsperiod löper ut. Våra överväganden i denna fråga redovisas i avsnitt 10.8.4.

Utredningen har också i uppdrag att ta ställning till om reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar behöver ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare. Vissa därmed sammanhängande frågor rörande omprövning av tidsbegränsade tillstånd behandlas i avsnitt 10.8.

10.2. Bakgrund och gällande rätt

Femårstillstånden

Tillstånd för en enskild att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott ska tidsbegränsas till att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot en sådan tidsbegränsning (2 kap. 6 a § första stycket vapenlagen). Med ”särskilda skäl” förstås enligt förarbetena undantagssituationer där det står klart att innehavarens behov av vapnet är av permanent karaktär (se prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 95). Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in senast fyra veckor innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut ska detta fortsätta gälla till dess att beslut i fråga om det nya tillståndet fått laga kraft (2 kap. 6 a § andra stycket vapenlagen).

Bestämmelserna i 2 kap. 6 a § vapenlagen ingick ursprungligen i 6 § och infördes genom en lagändring 2000. Bestämmelserna gäller endast i fråga om tillstånd som har meddelats efter ikraftträdandet den 1 juli 2000 (se andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen [2000:147] om ändring i vapenlagen [1996:67]). Tillstånd som utfärdats dessförinnan är alltså i allmänhet inte tidsbegränsade.

Bestämmelserna om tidsbegränsning av innehavstillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott gäller enligt ordalydelsen enskild, och skulle alltså kunna ta sikte på såväl enskilda personer som andra enskilda aktörer, såsom skyttesammanslutningar. I praktiken tillämpas bestämmelserna dock enbart i förhållande till enskilda personer (se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan.2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 2 kap. 6 a §). För andra aktörer kan ett innehavstillstånd enbart tidsbegränsas om det med hän-

syn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte kommer att behövas varaktigt (2 kap. 5 § vapenlagen).

I Polismyndighetens nyligen upphävda allmänna råd anges att bestämmelserna om femårstillstånd inte bara gäller helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott utan också tillståndspliktiga delar till sådana vapen (7 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3, i dess lydelse före PMFS 2024:2). Det är tveksamt om det finns stöd för en sådan tolkning (jfr Ds 2018:1 Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv, s. 190). I Polismyndighetens nyligen beslutade handbok om vapenärenden anges i stället att tillstånd att inneha en vapendel som är avsedd för ett vapen som innehas med stöd av ett tidsbegränsat tillstånd bör tidsbegränsas på motsvarande sätt som tillståndet för det vapen som vapendelen av avsedd för (se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 2.6.1).

Bestämmelserna i 2 kap. 6 a § vapenlagen gäller, till skillnad från kravet på synnerliga skäl för innehavstillstånd i 2 kap. 6 § samma lag, även start- och signalvapen. Enligt Polismyndigheten tidsbegränsas tillstånd för start- och signalvapen regelmässigt.

Bakgrunden till att femårstillstånden infördes

1995 års vapenutredning föreslog i sitt slutbetänkande att alla tillstånd till innehav av skjutvapen för målskytte och skydd samt enhandsvapen för jakt skulle tidsbegränsas. Utredningen föreslog alltså en bredare reglering om tidsbegränsade tillstånd än den som kom att införas. Som skäl för förslaget anfördes i huvudsak följande. En hel del skjutvapen innehas utan att användas. Detta är inte bra, dels med tanke på ambitionen att hålla nere antalet skjutvapen i samhället, dels då det finns en risk för att sådana vapen inte tas omhand och förvaras lika väl som vapen som används aktivt. Bristande behov av vapnet kan visserligen utgöra grund för återkallelse men återkallelse på den grunden sker endast undantagsvis. Detta beror på att tillståndsmyndigheterna inte får kännedom om när en person inte längre är aktiv. Att tidsbegränsa sådana tillstånd där behovet kan upphöra är den bästa lösningen på problemet. Då kan dessutom en kontinuerlig vandelsprövning göras i samband med prövningen av om tillståndet

ska förnyas. (Se SOU 1998:44 En samlad vapenlagstiftning, s. 125 och 126, jfr s. 213.)

Utredningens förslag genomfördes alltså endast delvis, nämligen avseende helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott. Regeringen anförde i propositionen att det är otillfredsställande att en hel del skjutvapen sannolikt innehas utan att det föreligger ett sådant behov av dem som tillståndet förutsätter. Bland annat för att inte onödigtvis försvåra för de legala vapeninnehavarna ansågs det dock att en tidsbegränsning endast borde införas för sådana skjutvapen som är särskilt stöldbegärliga eller särskilt farliga. Tanken på en generell tidsbegränsning avvisades med motiveringen att det skulle bli alltför resurskrävande. När det gäller vapen som innehas av personer som inte längre är lämpade att inneha skjutvapen menade regeringen att resurserna bör inriktas på sådana åtgärder som gör det möjligt att ingripa omedelbart. (Se prop. 1999/2000:27 s. 33–35.)

Faktiska förhållanden

Enligt slagningar i vapenregistret innehades ca 47 000 enhandsvapen för flerskott och drygt 100 helautomatiska vapen med stöd av femårstillstånd per den 1 januari 2024. Antalet helautomatiska vapen som innehades med stöd av ett femårstillstånd var i stort sett oförändrat jämfört med fem år tidigare. Det hade däremot skett en ökning av antalet enhandsvapen sedan den 1 januari 2018, då ca 33 000 enhandsvapen för flerskott innehades med stöd av ett femårstillstånd.

Per den 1 januari 2024 fanns drygt 1 000 helautomatiska vapen och drygt 125 000 enhandsvapen för flerskott registrerade i vapenregistret. Merparten av de innehavstillstånden är alltså inte tidsbegränsade. Med avseende på de icke tidsbegränsade tillstånden för innehav av helautomatiska vapen var tillståndshavaren per samma datum en enskild person i drygt 200 fall, och beträffande enhandsvapen för flerskott en enskild person i knappt 70 000 fall.

Den statistik som Polismyndigheten tillhandahållit avseende förnyelser av femårstillstånd redovisas i nedanstående tabell.

Tabell 10.1 Förnyade femårstillstånd åren 2017–2023

Förnyade tillstånd relaterat till utgående femårstillstånd, avrundat till närmaste 50-tal

År Förnyelser Utgående femårstillstånd

2017

3 900

7 050

2018

3 250

6 500

2019

4 250

7 750

2020

4 850

8 350

2021

5 300

8 650

2022

5 500

9 500

2023

5 300

9 000

Källa: Polismyndigheten.

Av redogörelsen kan utläsas att det i allmänhet endast är mellan ca 50 och 60 procent av alla femårstillstånd som förnyas. Enligt uppgift från Polismyndigheten är det vanliga att ett tillstånd upphör att gälla på grund av att tillståndshavaren inte ansöker om förnyelse. Detta beror huvudsakligen på att den som vet att han eller hon inte längre uppfyller förutsättningarna för innehavstillstånd gör sig av med skjutvapnet i stället för att ansöka om förnyat tillstånd. Att en ansökan om förnyelse avslås därför att tillståndshavaren inte uppfyller kraven för förnyat innehavstillstånd sker endast i undantagsfall.

Frågans tidigare behandling

Frågan om ett avskaffande av femårstillstånden övervägdes i promemorian Förstärkt kontroll av vapen m.m. (Ds 2004:32), dock endast med avseende på vapen som innehas för samling. Rikspolisstyrelsen hade föreslagit att enhandsvapen för samlingsändamål inte skulle omfattas av tidsbegränsningsregeln, med hänsyn till att syftet med bestämmelsen är att kontrollera att ett fortsatt behov föreligger och det kan antas att ett samlingsintresse inte varierar på samma sätt som andra behov. I promemorian gjordes bedömningen att det, med hänsyn till att bestämmelserna om tidsbegränsade tillstånd varit i kraft i mindre än fem år, saknades underlag för att bedöma bl.a. hur vanligt det är med förändringar i samlingsintresset. (Se Ds 2004:32 s. 153– 155.) Frågan berördes inte i propositionen Ökad kontroll av vapen (prop. 2005/06:113), där flera av promemorians förslag behandlades.

Polismyndigheten är numera av uppfattningen att femårstillstånden bör behållas även för enhandsvapen som ska ingå i samlingar.

Vapendirektivets krav

Vapendirektivet innehåller vissa krav på regelbunden omprövning av tillstånd. För s.k. A-vapen, dvs. särskilt farliga vapen som i princip ska vara förbjudna för civilt innehav, gäller att tillstånd ska omprövas regelbundet med intervaller som inte överstiger fem år (artikel 9.7 i vapendirektivet). Till A-vapen räknas bl.a. helautomatiska skjutvapen och vissa enhandsvapen, under förutsättning att det – något förenklat – rör sig om bärbara skjutvapen med vilka en projektil kan avskjutas med hjälp av ett antändbart drivmedel (se vidare avsnitt 9.6).

Vid det första försöket att genomföra 2017 års ändringsdirektiv gjorde utredaren bedömningen att tillstånd att inneha A-vapen i allmänhet bör tidsbegränsas, dvs. att tidsbegränsade tillstånd bör vara huvudregeln för alla typer av A-vapen. Bedömningen grundade sig på att de löpande kontroller som görs inte omfattar någon prövning av om tillståndshavarens behov av vapnet kvarstår. (Se Ds 2018:1 s. 191.) Utredningen har i delbetänkandet dock gjort bedömningen att Sverige beträffande alla A-vapen lever upp till vapendirektivets krav på regelbunden omprövning redan genom den löpande avstämning av vapenregistren som görs mot misstanke- och belastningsregistret och de övriga kontroller som görs och som kan leda till återkallelse av vapentillstånd (se SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 111 och 112). Regeringen har gjort samma bedömning (jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet).

Förnyelse och upphörande av femårstillstånd

Den som innehar ett skjutvapen med stöd av ett femårstillstånd behöver vart femte år ansöka om förnyat tillstånd. För att få nytt tillstånd gäller samma förutsättningar som om personen aldrig tidigare haft tillstånd att inneha vapnet. Aktivitetskraven för målskjutning är i praktiken dock hårdare. Vid ansökan om ett förnyat tillstånd att inneha ett enhandsvapen tillämpas nämligen utöver det generella aktivitetskravet, som avser aktivitet de senaste sex månaderna, ett krav

på att sökanden kan visa att han eller hon har tränat eller tävlat med sökt vapen minst fyra gånger per år de senaste två åren (se 5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3 i dess lydelse enligt PMFS 2016:4). Tillståndsmyndigheten är i ett ärende om förnyat tillstånd inte bunden av de bedömningar som gjorts i det ursprungliga tillståndsärendet.

Om en ansökan om förnyat femårstillstånd görs senast fyra veckor innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut fortsätter tillståndet att gälla till dess att beslut i fråga om det nya tillståndet har vunnit laga kraft (2 kap. 6 a § vapenlagen). Görs ansökan vid en senare tidpunkt men före det att tillståndstiden löpt ut hanteras ansökan utifrån den tidpunkt då den getts in. Ansökan hanteras alltså inte med förtur. Om Polismyndigheten hinner pröva ansökan innan giltighetstiden går ut beror på Polismyndighetens generella handläggningstider, som periodvis har varit långa (se vidare kapitel 24). Om ansökan inte prövats innan giltighetstiden går ut upphör tillståndet att gälla trots att tillståndshavaren ansökt om förnyat tillstånd.

När ett femårstillstånd upphör att gälla utan att nytt tillstånd getts avregistreras den tidigare tillståndshavaren ur vapeninnehavarregistret. Om han eller hon har kvar skjutvapnet upprättas en anmälan om vapenbrott och skjutvapnet kan tas i beslag. Vapnet kan också komma att förverkas.

En ansökan om förnyat tillstånd kan göras eller prövas även sedan tillståndstiden löpt ut. Ägarens möjligheter att i en sådan situation få bifall till ansökan hänger bl.a. samman med om vapnet förklaras förverkat eller inte (7 kap.1 och 2 §§vapenlagen).

10.3. Nordisk utblick

Danmark

I dansk rätt finns bestämmelser om skjutvapen främst i lov om våben og eksplosivstoffer (våbenloven), bekendtgørelse om våben og ammunition (våbenbekendtgørelsen) och cirkulære om våben og ammunition (våbencirkulæret).1 För innehav av skjutvapen krävs tillstånd (2 § första stycket våbenloven). Ett tillstånd ges som huvudregel med en giltighetstid om fem år. Det saknas undantag för helautomatiska

1 Bekendtgørelse af lov om våben og eksplosivstoffer mv, LBK nr 1736 af 26/08/2021, Bekendtgørelse om våben og ammunition mv, BEK nr 2531 af 20/12/2021 och Cirkulære om våben og ammunition mv, CIR1H nr 10222 af 01/12/2016 med senare ändringar.

vapen. För pistoler gäller en kortare giltighetstid om enbart två år. För räfflade jaktvapen gäller att giltighetstiden för jägare ska vara tio år. (6 d § våbenloven och 49 § våbenbekendtgørelsen.)

Finland

I finsk rätt finns bestämmelser om skjutvapen och vapendelar främst i skjutvapenlagen och skjutvapenförordningen.2 För innehav av skjutvapen krävs vapentillstånd (18 och 42 §§ skjutvapenlagen). Vapentillstånd gäller som huvudregel tills vidare om inte tillståndet av särskilda skäl ska meddelas för viss tid. Det första vapentillstånd som meddelas en fysisk person för ändamålen jakt, sport- och hobbyskytte, uppvisning, filminspelning och annan motsvarande förevisning får ges för högst fem år om tillståndet avser en pistol, miniatyrpistol, revolver, miniatyrrevolver eller, något förenklat, ett kort halvautomatiskt vapen med centralantändning med vilket fler än 21 patroner kan avfyras utan omladdning. För innehav av helautomatiska vapen gäller inte något generellt krav på tidsbegränsat tillstånd. (Se 42 b § skjutvapenlagen med där gjorda hänvisningar.)

En enskild person som har tillstånd att tills vidare inneha vissa typer av vapen – däribland pistoler, revolvrar och helautomatiska vapen – ska fem år efter det att tillståndet meddelades och därefter med fem års mellanrum ge in utredning som visar att vissa förutsättningar för tillståndet fortfarande föreligger. Utredningen ska visa att tillståndshavaren fortfarande aktivt utövar den verksamhet som ligger till grund för tillståndet eller någon annan sådan verksamhet för vilken tillståndet hade kunnat meddelas. (9 och 53 a §§ skjutvapenlagen med där gjorda hänvisningar.)

Norge

I norsk rätt finns bestämmelser om skjutvapen och vapendelar främst i lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova) och forskrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenforskrifta)3. Norsk rätt innehåller inte några bestämmelser om tids-

2 Skjutvapenlag (1/1998) och skjutvapenförordning (145/1998). 3 Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova), LOV-2018-04-20-7, och forskrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenforskrifta), FOR-2021-05-07-1452.

begränsade innehavstillstånd. Polisen är dock skyldig att bedriva viss tillsyn. Bland annat ska polisen kontrollera att den som har tillstånd enligt lagen fortfarande uppfyller de uppställda kraven på personliga egenskaper. Vidare kan polisen kontrollera om andra villkor eller förutsättningar för tillstånd enligt lagen är uppfyllda. Polisen kan som ett led i denna kontroll kräva att få en kopia av medlemslistor från godkända skytte- och vapensamlarorganisationer. (§ 30 våpenlova). I vissa fall, dock inte avseende helautomatiska vapen eller enhandsvapen, ska sportskyttar självmant vart femte år ge in vissa underlag till polisen (11 kap. § 3 våpenforskrifta).

10.4. Femårstillstånden innebär vissa olägenheter för legala vapeninnehavare

Bedömning: Den som glömmer att ansöka om förnyat tillstånd i

rätt tid riskerar att åtalas för vapenbrott. Detta är den allvarligaste olägenheten med systemet med femårstillstånd. Denna olägenhet kan dock minskas påtagligt genom ändringar i de straffrättsliga bestämmelserna. Andra olägenheter med femårstillstånden framstår som relativt begränsade, särskilt med beaktande av våra förslag avseende aktivitetskravet för målskjutning och bindande beslut om godkänt samlingsområde.

Olägenheterna måste vägas mot de skäl som talar för systemet med femårstillstånd. Man måste då även beakta om det finns andra sätt att eliminera eller minska olägenheterna än att avskaffa femårstillstånden.

Skälen för bedömningarna

Tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott ges i första hand till sportskyttar. Flera skytteförbund har framfört att femårstillstånden innebär en betydande olägenhet för landets sportskyttar och att systemet bör avskaffas eftersom det inte har några påvisbara effekter. Det är alltså i första hand hänsyn till sportskyttarna som kan tala för att man tar bort kravet på tidsbegränsade tillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott. Även andra legala vapeninnehavare, t.ex. jägare och vapensamlare, kan

ha intresse av att systemet med femårstillstånd avskaffas. Frågan är om skälen för avskaffande är sådana att de överväger de skäl som kan anföras för att man behåller dagens ordning.

Det är tveklöst så att kravet på omprövning medför vissa olägenheter för legala vapeninnehavare. Olägenheterna består bl.a. i att man som vapeninnehavare måste komma ihåg tidsfristen, göra en ansökan om omprövning och se till att Polismyndigheten har underlag för sin prövning, dvs. i normalfallet ett föreningsintyg. Vidare tas en ansökningsavgift ut vid ansökan om förnyelse av tillståndet. Den som glömmer att ansöka om förnyelse av tillståndet riskerar att dömas för vapenbrott om han eller hon har kvar vapnet sedan tillståndet löpt ut (9 kap. 1 § vapenlagen). Ett vapen som varit föremål för vapenbrott ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt (9 kap. 5 § vapenlagen).

Flera åtgärder har vidtagits för att underlätta och minska bördan för de legala vapeninnehavarna i samband med omprövning. Bland annat kan flera tidsbegränsade tillstånd omprövas gemensamt och mot en gemensam ansökningsavgift, som i dagsläget uppgår till 320 kronor (se 2 kap. 6 a § och 16 kap.1 och 3 §§vapenförordningen [1996:70] och 10 § avgiftsförordningen [1992:191]). Den enskilde behöver alltså inte ge in flera separata ansökningar, betala mer än en ansökningsavgift eller hålla reda på flera tidsfrister. Vidare gäller att det tidsbegränsade tillståndet ska fortsätta att gälla tills beslut i fråga om det nya tillståndet har vunnit laga kraft, under förutsättning att ansökan om förnyat tillstånd getts in senast fyra veckor före giltighetstidens utgång (2 kap. 6 a § andra stycket vapenlagen). Förutsatt att ansökan om förnyelse kommer in i tid fortsätter tillståndet alltså att gälla och vapnet kan användas som vanligt, oavsett hur lång tid handläggningen tar. Polismyndigheten bör också i god tid innan ett tidsbegränsat tillstånd upphör att gälla underrätta tillståndshavaren. (Se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 2.6, och jfr 17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts genom PMFS 2024:2).

För sportskyttar innebär femårstillstånden vissa särskilda olägenheter. Svenska Pistolskytteförbundet har framfört att aktivitetskraven för målskjutning medför att sportskyttar måste planera sitt tävlande i förhållande till när tillstånden löper ut. Aktivitetskraven – som beskrivs närmare i avsnitt 6.7.1 – medför enligt förbundet också att det inte är tillräckligt att komma ihåg tillståndstidens utgång i rätt tid

för att kunna ansöka om förnyelse, utan skytten måste långt dessförinnan se till att använda vapnet i tillräcklig omfattning. Att förutsättningarna för tillstånd ska vara uppfyllda under hela tillståndstiden gäller emellertid för alla innehavstillstånd (jfr 6 kap. 1 § c vapenlagen). En annan sak är att det kan ifrågasättas om aktivitetskraven har en lämplig utformning. Exempelvis skulle det vid förnyelse av femårstillstånd kunna vara naturligt att se till tillståndshavarens aktivitet över hela femårsperioden. I avsnitt 6.7.1 gör vi bedömningen att Polismyndigheten bör se över aktivitetskraven i samråd med de centrala auktoriserade sportskytteförbunden. Om aktivitetskraven utformas i samråd med sportskytteförbunden och bättre svarar mot sportskyttarnas idrottsliga behov minskar olägenheterna till följd av femårstillstånden väsentligt för sportskyttarnas del.

För vapensamlare kan femårstillstånden utgöra en annan typ av olägenhet. Som framgår i kapitel 8 är de nuvarande författningsbestämmelserna om innehav för vapensamling få och ger ingen närmare vägledning om vad som krävs för att ett vapen ska få innehas för samlingsändamål. Enligt uppgift från Svenska Vapensamlarföreningen (SVEVAP) förekommer det att femårstillstånd för samlarvapen inte förnyas på grund av att Polismyndigheten vid omprövningen anser att samlingsinriktningen är för vid. Inte minst med hänsyn till de kostnader en vapensamlare kan ha lagt ner för att ordna föreskriven förvaring för sin samling framstår en sådan ordning som olycklig. I avsnitt 8.5 föreslår vi dock att ett beslut i fråga om godkännande av samlingsområde ska kunna bli bindande för framtida prövningar. Denna ändring bedöms minska olägenheterna för samlare till följd av att tillståndet för vissa samlarvapen är tidsbegränsade.

Slutligen har femårstillstånden vissa konsekvenser för alla legala vapeninnehavare i det att de resurser som går åt vid handläggningen kan påverka de allmänna handläggningstiderna i vapenärenden. Handläggningstiderna i vapenärenden är numera dock acceptabla (se kapitel 24).

Den tveklöst svåraste olägenheten femårstillstånden medför för legala vapeninnehavare är risken för att bli åtalad och dömd för vapenbrott om man glömmer att ansöka om förnyelse i rätt tid. Vår bedömning är dock att denna olägenhet kan minskas påtagligt genom ändringar i de straffrättsliga bestämmelserna. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 10.8.1. De övriga olägenheter femårstillstånden för med sig framstår som relativt begränsade, särskilt med beaktande av

våra förslag avseende aktivitetskravet och bindande beslut om godkänt samlingsområde.

De olägenheter systemet med femårstillstånd medför för legala vapeninnehavare måste vägas mot de skäl som talar för att behålla systemet. Man måste då även beakta om det finns andra sätt att eliminera eller minska olägenheterna än att avskaffa femårstillstånden.

10.5. Femårstillstånden bör behållas för skjutningsändamål

När det gäller innehav för skjutning krävs för alla ändamål att innehavaren har ett behov av vapnet. Femårstillstånden infördes framför allt för att skapa en garanti för att särskilt farliga vapen inte innehas av personer som inte längre har behov av dem. I detta avsnitt överväger vi om de skäl som anfördes vid införandet fortfarande har giltighet när det gäller helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott som innehas för skjutning. Vi överväger också om systemet med femårstillstånd kan ersättas med någon annan form av kontroll av att behovet består.

När det gäller innehav för ändamål som inte avser skjutning uppställs i allmänhet inte något behovskrav. Innehav för andra ändamål än skjutning behandlas därför separat, i avsnitt 10.6.

10.5.1. Regelbundna kontroller av behovet bör göras även i fortsättningen

Bedömning: Det bör även i fortsättningen ske regelbundna kon-

troller av att personer med tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott för skjutning har behov av vapnen. Systemet med tidsbegränsade tillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott som innehas för skjutning bör behållas om det inte finns något lämpligare sätt att göra dessa kontroller.

Skälen för bedömningarna

Lagstiftarens ståndpunkt har sedan länge varit att helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott är särskilt farliga vapen och därför bör vara föremål för särskilt sträng reglering. Denna syn genomsyrar vapenlagstiftningen (se avsnitt 9.3). Våra förslag angående tillstånd till innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen vilar på samma bedömning (se avsnitt 9.7).

Den stränga synen på innehav av de nu aktuella vapnen har inte kommit till uttryck genom högre ställda krav på personlig lämplighet i fråga om laglydnad. I tillståndsärendena görs samma prövning och samma kontroller oavsett vilken typ av vapen som en tillståndsansökan avser. Vidare görs beträffande alla vapeninnehavare löpande avstämningar av vapenregistren mot misstanke- och belastningsregistret. Denna löpande kontroll är enligt vår mening tillräcklig för att säkerställa att tillståndshavarna uppfyller kravet på laglydighet över tid och utgör inget argument för att man ska behålla kravet på omprövning vart femte år.

Huvudregeln om tidsbegränsade tillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott har dock framför allt motiverats av att vapnen, med hänsyn till sin särskilda farlighet, inte bör kunna innehas om det inte föreligger ett reellt behov av dem. Någon löpande kontroll av om tillståndshavaren fortfarande har ett sådant behov görs inte. Statistiken visar att uppemot hälften av alla tidsbegränsade tillstånd som löper ut inte förnyas, som regel på grund av att innehavaren inte ansöker om förnyelse. Det måste alltså antas vara vanligt att behovet av ett visst helautomatiskt vapen eller ett visst enhandsvapen för flerskott upphör med tiden. Det är enligt vår bedömning inte godtagbart att helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott får finnas kvar på obestämd tid hos personer som inte behöver dem.

Mot detta kan möjligen invändas att det finns ett mycket stort antal helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott – knappt 80 000 – som innehas utan tidsbegränsning. Det skulle kunna hävdas att den omständigheten att vissa av de vapnen sannolikt innehas utan att tillståndshavaren har behov av dem inte orsakar några problem. Emellertid ökar risken för att helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott avleds till den illegala marknaden ju fler sådana vapen som finns i omlopp i samhället. Med avledning förstås att ett legalt skjutvapen exempelvis stjäls eller överlåts så att det inte längre

innehas av någon som har rätt att inneha det. I nuläget är risken för avledning från legala vapeninnehavare visserligen inte särskilt stor (se avsnitt 3.3.4). Risken varierar emellertid över tid och beror bl.a. på vilka andra sätt man kan komma över illegala vapen på. Skulle exempelvis tillgången på smuggelvapen i Sverige minska finns det en risk för att avledningen från legala vapeninnehavare ökar.

Till bilden hör också att vi befinner oss i en situation där det är viktigare än någonsin att förhindra att särskilt farliga vapen kommer i kriminellas händer. Andelen konstaterade fall av dödligt våld där skjutvapen använts ökade kraftigt mellan 2013 och 2022 (från 29 procent till 54 procent). Sverige ligger högt i fråga om dödligt våld med skjutvapen jämfört med andra europeiska länder. Åtta av tio fall av dödligt skjutvapenvåld sker numera i den kriminella miljön. (Se prop. 2023/ 24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 16.) Enhandsvapen och helautomatiska vapen är särskilt attraktiva för kriminella. I två tredjedelar av fallen av dödligt våld med skjutvapen under 2014–2017 användes pistoler, revolvrar eller andra enhandsvapen. Automatvapen användes i vart femte fall under perioden och andelen dödligt våld med automatvapen hade ökat väsentligt de senaste åren. (Brottsförebyggande rådet, Dödligt skjutvapenvåld i Sverige och andra europeiska länder. Brå rapport 2021:8 s. 32.) Sverige befinner sig för närvarande i en situation där det kan förekomma flera skjutningar med dödlig utgång på en vecka. Även om det, som framgår i avsnitt 9.4, är ganska ovanligt att enhandsvapen och helautomatiska vapen stjäls eller förkommer är det angeläget att innehav av sådana vapen förbehålls personer som uppfyller högt ställda krav på lämplighet och som har ett genuint behov av varje tillståndsgivet vapen. Ett enda sådant vapen som kommer på avvägar kan leda till stor skada och till att människor dödas. Som framgår av redovisningen i avsnitt 3.4 av vapenanvändning vid brott är det relativt vanligt att ett och samma skjutvapen förekommer vid mer än ett våldsdåd.

Intresset av att helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott endast innehas av den som har behov av vapnet väger tungt. Det behöver därför även i fortsättningen ske regelbundna kontroller av att personer med tillstånd att inneha sådana vapen för skjutning har behov av vapnen. Systemet med tidsbegränsade tillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott som innehas för skjutning bör därför behållas om det inte finns något lämpligare sätt

att säkerställa att endast den som har behov av sådana vapen får inneha dem.

10.5.2. Skärpt tillsyn kan vara ett alternativ till femårstillstånd

Bedömning: Alternativet till femårstillstånd är en skärpt tillsyn

av om behovskravet är uppfyllt över tid.

Skälen för bedömningen

Reglerna om återkallelse av tillstånd innebär att ett tillstånd att inneha skjutvapen ska återkallas bl.a. om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns (se 6 kap. 1 § första stycket c vapenlagen). Detta innebär bl.a. att ett tillstånd ska återkallas om det inte längre finns ett behov av vapnet för det angivna ändamålet. Regeln är tvingande för Polismyndigheten. Även utan en obligatorisk omprövning vart femte år finns det alltså möjlighet att återkalla tillstånd för personer som t.ex. inte uppfyller kravet på aktivt medlemskap i en skyttesammanslutning.

Om endast systemet med återkallelser står till buds krävs emellertid att Polismyndigheten på något sätt får kännedom om att tillståndshavaren inte längre kan anses ha behov av vapnet. Det finns i och för sig inget som hindrar att Polismyndigheten gör en förfrågan om de omständigheter som grundar behov av vapnet hos tillståndshavaren eller, i förekommande fall, den skyttesammanslutning där personen är aktiv. Flera auktoriserade sportskytteförbund har uppgett att skyttesammanslutningarna i allmänhet kan antas vara beredda att svara på en fråga från Polismyndigheten rörande aktivt medlemskap. Några sådana kontroller görs alltså dock inte i nuläget. För det fall att den tillfrågade skulle välja att inte svara på förfrågan har Polismyndigheten inte heller någon möjlighet att kräva ett svar. (Jfr 18 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts genom PMFS 2024:2.)

Sammanfattningsvis ska återkallelse av innehavstillstånd i och för sig ske om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns. Den nuvarande vapenlagen ger dock inte Polismyndigheten tillräckliga verktyg för att på ett effektivt sätt kunna kontrollera när behov av vapnet

upphör. Ett alternativ till att behålla femårstillstånden skulle därför kunna vara att utöka Polismyndigheten möjligheter att utöva tillsyn.

Frågan om ett skärpt tillsynsförfarande är att föredra framför systemet med femårstillstånd kan inte besvaras utan att man först bildar sig en uppfattning om hur ett system för skärpt tillsyn skulle kunna se ut. I nästa avsnitt överväger vi detta.

10.5.3. Hur kan ett skärpt tillsynsförfarande se ut?

Bedömning: Ett system med skärpt tillsyn bör utformas så att en

enskild person som innehar ett helautomatiskt skjutvapen eller enhandsvapen för flerskott vart femte år ska se till att underlag till stöd för att personen fortfarande har behov av vapnet ges in till Polismyndigheten. Om tillståndshavaren utan godtagbar anledning underlåter att tillse att föreskrivet underlag ges in i rätt tid bör tillståndet återkallas.

Polismyndigheten bör göra en översiktlig granskning av samtliga de underlag som ges in. En sådan granskning bör med avseende på sportskyttar lämpligen avse att ett intyg över aktivitet med aktuellt vapen lämnats av en skyttesammanslutning där tillståndshavaren är aktiv medlem. Polismyndigheten bör vidare göra en närmare granskning av ett urval av underlagen.

Sådana tillstånd som redan i dag löper tills vidare bör inte omfattas av den utökade kontrollen.

Skälen för bedömningarna

Utgångspunkter

Femårstillstånden infördes framför allt för att skapa en garanti för att särskilt farliga vapen inte innehas av personer som inte längre har behov av dem. En utökad tillsyn bör därför enbart avse tillståndshavarens behov av vapnet.

Sådana tillstånd som redan i dag löper tills vidare bör inte omfattas av en utökad kontroll (se vidare avsnitt 31.3).

Stickprovskontroller är inget alternativ

En första fråga är om en utökad tillsyn måste avse alla de vapeninnehav som i dag omfattas av femårstillstånd eller om det vore tillräckligt med stickprovskontroller. Ett förfarande med stickprov har fördelen att vara mindre kostsamt både för tillsynsmyndigheten och vapeninnehavarna. Ett system som bygger på stickprovskontroller inger enligt vår mening dock vissa betänkligheter. Den som har ett fortsatt behov av vapnet kan med ett sådant system i praktiken komma i en sämre position än i dag, eftersom det kan bli svårare att uppfylla exempelvis aktivitetskraven om man inte vet när man kommer att kontrolleras. I dag planerar många sportskyttar sin aktivitet utifrån när femårstillstånden löper ut. Samtidigt kan den som inte längre har behov av vapnet komma i en bättre position, eftersom chanserna att få behålla vapnet utan att ha ett reellt behov av det ökar. I dag underlåter uppemot hälften av alla innehavare av femårstillstånd att ansöka om förnyat tillstånd. Vi menar sammantaget att ett system med stickprovskontroller i praktiken kan vara till nackdel för de aktiva skyttarna, samtidigt som det inte är tillräckligt effektivt för att ersätta dagens system med femårstillstånd.

En summarisk kontroll i de flesta fall

Ett bättre alternativ är enligt vår mening att införa en ordning där alla som innehar helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott blir föremål för granskning, men där kontrollen i de flesta fall sker på ett övergripande plan. Det skulle då kunna föreskrivas att enskilda personer som innehar helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott vid vissa bestämda tidpunkter ska se till att underlag rörande fortsatt behov ges in till Polismyndigheten. En sådan ordning medför att tidpunkterna för kontroller blir förutsebara för den som har ett fortsatt behov av vapnet. Samtidigt får den som inte längre använder sitt vapen svårt att dölja detta, vilket gör att Polismyndigheten kan begränsa sin kontrollverksamhet. En översiktlig granskning bör vara tillräcklig beträffande merparten av underlagen, samtidigt som vissa underlag bör tas ut för närmare kontroll. En jämförelse kan göras med hur Skatteverket kontrollerar skattedeklarationer. Enligt uppgifter på Skatteverkets hemsida kontrolleras alla deklarationer som lämnas in till Skatteverket inledningsvis maskinellt.

Vissa deklarationer väljs sedan ut för vidare kontroll. Inom vissa områden, där risken för skattefel är särskilt stor, görs så kallade riktade kontroller.4 En liknande ordning skulle kunna tillämpas hos Polismyndigheten.

Den översiktliga granskningen bör med avseende på sportskyttar avse att intyg över aktivitet med aktuellt vapen lämnats av en skyttesammanslutning där tillståndshavaren är aktiv medlem. Polismyndigheten bör vidare göra en närmare granskning av ett urval av underlagen. Vilka underlag som ska bli föremål för en sådan noggrannare kontroll kan exempelvis utgå från var man ser särskilda risker för innehav utan faktiskt behov. Genom den generella skyldigheten att ge in underlag och hotet om upptäckt vid brister i underlaget skapas en tillräckligt god garant för att endast den som har ett genuint behov av att inneha ett helautomatiskt vapen eller enhandsvapen för flerskott kommer få inneha ett sådant vapen.

Tillståndshavaren bör se till att utredningen ges in

Om man inför kontroller liknande Skatteverkets deklarationskontroll är nästa fråga vem som ska ansvara för att utredning rörande behov av vapnet ges in. Med avseende på sportskyttar skulle det kunna övervägas om ansvaret bör läggas på skyttesammanslutningarna, som ju ansvarar för att upprätta s.k. föreningsintyg. Flera auktoriserade sportskytteförbund har emellertid anfört att även om man gärna svarar på frågor från Polismyndigheten så vore det skadligt för föreningslivet om föreningarna ska rapportera sina medlemmar. Man kan vidare på goda grunder ifrågasätta det lämpliga i att ålägga tredje man en skyldighet att fullgöra förpliktelser i ett förvaltningsrättsligt ärende. Slutligen talar intresset av en enhetlig reglering för att det alltid bör vara tillståndshavaren själv som ansvarar för att nödvändiga underlag ges in. Vi menar därför att ett tillsynssystem bör utformas så att det är tillståndshavarna själva som ska se till att utredning om behovet ges in till tillsynsmyndigheten. En annan sak är att utredningen rent faktiskt kan komma att ges in av en annan aktör, exempelvis en skyttesammanslutning.

4 Information hämtad från Skatteverkets hemsida 2023-09-26, https://www.skatteverket.se/omoss/varverksamhet/styrningochuppfoljning/skattekontrolle r/syftetmedskattekontrollen.4.76a43be412206334b89800051634.html.

Utredningen bör ges in vart femte år

Ännu en fråga är hur ofta underlag om behovet bör ges in. Enligt vår mening är det lämpligt att anknyta till det krav på omprövning vart femte år som gäller redan i dag och som också korresponderar med den tid som gäller för omprövning av A-vapen enligt artikel 9.7 i vapendirektivet. Underlag bör alltså ges in vart femte år.

Underlåtelse att ge in utredning bör utgöra grund för återkallelse

För att skyldigheten för tillståndshavarna att se till att erforderliga underlag ges in ska efterlevas behöver den vara förknippad med en effektiv sanktion. Vitesprocesser kan bli både utdragna och kostsamma. Liknande och andra skäl kan anföras mot att kriminalisera underlåtenhet att inkomma med föreskrivet underlag. Ett bättre alternativ är enligt vår mening att göra underlåtenheten i sig till skäl för återkallelse. Detta påminner om vad som redan gäller när någon hindrar Polismyndigheten från att kontrollera att skjutvapen förvaras på föreskrivet sätt (se 6 kap. 1 § b vapenlagen).

Med hänsyn till att underlåtenhet att inge föreskriven utredning i de allra flesta fall får antas ha sin grund i att tillståndshavaren inte längre uppfyller kraven för innehavstillstånd skulle återkallelse på den grunden i regel ske endast när det är materiellt befogat. Samtidigt är det resurseffektivt att Polismyndigheten i sådana fall inte behöver pröva om de materiella förutsättningarna för innehavstillstånd har upphört att föreligga.

Sammantaget menar vi att underlåtelse att tillse att föreskriven utredning ges in i rätt tid bör utgöra grund för återkallelse. Återkallelse bör dock inte ske när tillståndshavaren har godtagbar anledning för sin underlåtenhet.

10.5.4. Femårstillstånden är ett bättre alternativ än skärpt tillsyn

Bedömning: Fördelarna med att ersätta femårstillstånden med en

skärpt tillsyn uppväger inte nackdelarna. Tillstånd att för skjutningsändamål inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott bör därför även i fortsättningen som huvudregel tidsbegränsas. Tillståndstiden bör även framöver vara högst fem år. De olägenheter som systemet med femårstillstånd medför för de legala vapeninnehavarna bör dock så långt det är rimligt undanröjas.

Förslag: Det ska förtydligas att bestämmelserna om femårstillstånd

endast gäller enskilda personer.

Skälen för bedömningarna och förslaget

Ett system med skärpt tillsyn i linje med vad som nyss skisserats skulle innebära vissa fördelar för tillståndshavarna jämfört med femårstillstånden. Den största fördelen skulle vara att tillståndshavaren inte riskerar att dömas för vapenbrott om han eller hon glömmer att ansöka om förnyat tillstånd. I avsnitt 26.3.4 föreslår vi emellertid att olovligt innehav sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut i allmänhet bör bedömas som ett eget brott med en egen rubricering och mildare straffskala samt att det i ringa fall inte ska dömas till ansvar. Den fördelen får därför anses begränsad. En annan fördel för den enskilde skulle vara att tillståndshavaren inte behöver betala ansökningsavgift i samband med omprövningen. Det kan emellertid ifrågasättas om det är lämpligt att det allmänna och inte tillståndshavaren själv ska bära kostnaden för den kontroll som måste göras. Intäktsminskningen för det allmänna vid en övergång från femårstillstånd till skärpt tillsyn kan beräknas uppgå till uppemot två miljoner kronor per år (se vidare avsnitt 31.4).

För Polismyndigheten skulle en övergång från femårstillstånd till ett system med skärpt tillsyn innebära vissa merkostnader. Införandet av ett nytt system är i sig förknippat med vissa merkostnader av engångskaraktär, såsom utbildning och uppbyggnad av bevakningssystem. Polismyndigheten har uppskattat de initiala kostnaderna till som minst 660 000 kronor (se vidare avsnitt 31.4).

När det gäller tillståndsmyndighetens löpande kostnader är det svårare att bedöma om de skulle öka eller minska. Det är rimligt att anta att en betydande andel av de personer som i dag inte ansöker om förnyat tillstånd när ett femårstillstånd löper ut inte skulle inkomma med föreskrivet underlag i fråga om behov. Med ett tillsynssystem skulle ett återkallelseförfarande behöva inledas i de fallen, i stället för att tillstånden – som i dag – upphör att gälla automatiskt. Ytterst skulle det kunna röra sig om ca 3 000–4 000 ärenden per år där Polismyndigheten skulle behöva besluta om återkallelse ifall personerna inte självmant gör sig av med vapnet (jfr avsnitt 10.2). Även om den materiella prövningen i ett ärende om återkallelse på formell grund inte behöver bli särskilt kostsam skulle varje sådant ärende generera kostnader för kommunicering etc. Vidare skulle tillståndsmyndigheten ha kostnader för att granska de tillstånd där föreskrivet underlag getts in. Den kontrollen bör dock i första hand avse om det finns ett fortsatt behov av vapnet. Det rör sig alltså om en mindre omfattande prövning än den som i dag görs i ett ärende om nytt innehavstillstånd. Med avseende på merparten av ärendena bör vidare en översiktlig granskning av ingivna underlag vara tillräckligt. Vår uppskattning är att kostnaderna avseende granskningen av ingivna underlag bör bli något lägre än de kostnader Polismyndigheten i dag har för att pröva ansökningar om förnyat femårstillstånd. I viss mån kan detta kompensera för de utökade kostnaderna för återkallelseärenden. Vår bedömning är dock att de löpande kostnaderna totalt skulle öka något. Polisen har uppskattat kostnadsökningen till som minst 550 000 kronor per år.

Vid en samlad bedömning menar vi att en övergång från femårstillstånd till en skärpt tillsyn i linje med vad som skisserats i det föregående endast medför mindre fördelar för de legala vapeninnehavarna. Även om också kostnadsökningen och inkomstbortfallet för det allmänna är begränsade bedömer vi därför att fördelarna inte överväger. En skärpt tillsyn är alltså inte att föredra framför dagens system med tidsbegränsade tillstånd.

En stor andel av de tillstånd som i dag löper på fem år förnyas inte (se avsnitt 10.2). Detta talar för att tillståndstiden även i framtiden bör vara max fem år. Vi har dock övervägt om den som redan fått sitt tillstånd förnyat en gång bör kunna medges en längre tillståndstid. Exempelvis skulle tillståndstiden i sådana fall kunna vara upp till tio år. Att en person redan fått sitt tillstånd förnyat en eller flera gånger

behöver emellertid inte tala för att personen har ett fortsatt behov av vapnet. Det kan också tyda på att personen närmar sig en punkt i livet där han eller hon på grund av ålder eller ändrade intressen inte längre kommer att ha behov av skjutvapnet. Tillståndstiden bör därför även framöver vara max fem år, vilket också korresponderar med vapendirektivets krav på regelbunden omprövning för innehav av automatvapen.

Femårstillstånden bör alltså behållas i de fall då vapnet innehas för skjutning. De olägenheter som systemet med femårstillstånden medför för de legala vapeninnehavarna bör dock så långt det är rimligt undanröjas. I avsnitt 10.8 överväger vi ett antal åtgärder för att åstadkomma detta.

Sammanfattningsvis föreslår vi att bestämmelserna i 2 kap. 6 a § vapenlagen med avseende på vapen som innehas för skjutning ska föras över till den nya vapenlagen.

Bestämmelserna i 2 kap. 6 a § vapenlagen skulle till sin lydelse kunna avse även andra enskilda än enskilda personer. Som utvecklas i avsnitt 10.2 tillämpas paragrafen dock endast beträffande enskilda personer. Detta bör förtydligas i den nya vapenlagen.

10.6. Femårstillstånden bör avskaffas för andra ändamål än skjutning

Förslag: Femårstillstånden ska avskaffas när det gäller vapen som

innehas för andra ändamål än skjutning.

Skälen för förslaget

När ett skjutvapen ska innehas för samling, prydnad eller minne krävs inte att sökanden har behov av vapnet. I stället krävs att skjutvapnet huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden. (2 kap. 4 § vapenlagen.)

Systemet med femårstillstånd har sitt berättigande huvudsakligen i det att endast den som har ett genuint behov av helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott ska få inneha ett sådant vapen. Med avseende på sådana ändamål där behov av vapnet inte är en förutsättning för innehavstillstånd kan det ifrågasättas om systemet med

femårstillstånd fyller något syfte. Till detta kommer att sökandens intresse av att få inneha ett skjutvapen för samling, prydnad eller minne i allmänhet inte torde variera över tid. Sådana vapen som innehas för prydnad eller minne ska i allmänhet göras varaktigt obrukbara (2 kap. 5 a § vapenlagen). När skjutvapen innehas för samling beslutar Polismyndigheten ofta om särskilda förvaringsvillkor (se vidare avsnitt 19.9). Enligt vår mening saknas tillräckliga skäl för att behålla femårstillstånden för samling, prydnad och minne.

Med avseende på innehav för udda ändamål som inte avser skjutning föreslår vi visserligen att behov ska vara en förutsättning för tillstånd (se avsnitt 6.8.2). Tillstånd för udda ändamål tidsbegränsas dock regelmässigt oavsett vilken typ av vapen tillståndet avser, dvs. med stöd av 2 kap. 5 § vapenlagen. (Se 7 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts genom PMFS 2024:2. Se även Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 2.6.1.) Bestämmelsen i 2 kap. 6 a § vapenlagen fyller alltså inte någon verklig funktion i förhållande till udda ändamål som inte avser skjutning. Vidare föreslår vi att skjutvapen som innehas för udda ändamål som inte avser skjutning i allmänhet ska göras varaktigt obrukbara, i likhet med vad som gäller när skjutvapen innehas för prydnad eller minne (se avsnitt 6.8.2). Enligt vår mening finns det fördelar med att reglera alla ändamål som inte avser skjutning på ett likartat sätt. Huvudregeln om femårstillstånd bör därför avskaffas även för udda ändamål som inte avser skjutning.

Vi föreslår alltså att huvudregeln om tidsbegränsade tillstånd för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott inte längre ska gälla när ett skjutvapen ska innehas för annat än skjutning. Det sagda får betydelse endast för enhandsvapen för flerskott. I avsnitt 9.11 föreslår vi nämligen att helautomatiska vapen endast ska få innehas för skjutningsändamål.

10.7. Författningsändringar om systemet med femårstillstånd avskaffas

Enligt kommittédirektiven ska vi, oavsett vår bedömning i sak, lämna de författningsförslag som krävs för att avskaffa systemet med de tidsbegränsade tillstånden. Förslagen behandlas i detta avsnitt. Författningsförslag och författningskommentar finns i kapitel 31. Där be-

handlas också frågan om övergångsbestämmelser och konsekvenserna av förslagen.

10.7.1. Vissa bestämmelser bör inte föras över till den nya vapenlagen

Förslag: Bestämmelserna i 2 kap. 6 a § vapenlagen om tidsbegrän-

sade tillstånd för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott ska inte föras över till den nya vapenlagen.

Bedömning: Om bestämmelserna om femårstillstånd inte förs

över till den nya vapenlagen saknas det anledning att förtydliga att bestämmelserna ska gälla lådor och stommar till helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott men inte för andra vapendelar till sådana vapen. Vårt förslag om ett sådant förtydligande bör alltså då inte genomföras.

Skälen för förslaget och bedömningen

Ett avskaffande av huvudregeln om tidsbegränsade innehavstillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott förutsätter att bestämmelserna i 2 kap. 6 a § vapenlagen upphävs. Om femårstillstånden ska avskaffas föreslår vi därför att de bestämmelserna inte förs över till den nya vapenlagen. Det förtydligande i fråga om vad som gäller för vapendelar till berörda vapentyper som vi föreslår i avsnitt 10.8.3 ska inte heller genomföras.

Det skulle kunna övervägas om bestämmelserna i 2 kap. 6 a § och 16 kap. 3 §vapenförordningen, som medför att flera tidsbegränsade tillstånd kan omprövas gemensamt och mot en ansökningsavgift, också bör upphöra att gälla. De bestämmelserna har emellertid betydelse också för andra typer av tidsbegränsade tillstånd än femårstillstånd. Exempelvis bevakningsföretag kan inneha flera vapen med stöd av tidsbegränsade tillstånd. Bestämmelserna bör därför överföras till den nya vapenförordningen även om femårstillstånden avskaffas.

10.7.2. Ett skärpt tillsynsförfarande bör införas

Förslag: En enskild person som har tillstånd att inneha ett helauto-

matiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott för skjutning ska se till att underlag till stöd för att behov av vapnet fortfarande föreligger ges in till Polismyndigheten senast fem år efter det att tillståndet meddelades, och därefter med fem års mellanrum.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad underlaget ska omfatta. För målskyttar ska underlaget omfatta ett intyg om medlemskap och aktivitet från en sådan skyttesammanslutning som får utfärda föreningsintyg. Intyget ska lämnas av styrelsen för sammanslutningen. Ett sådant intyg ska betecknas aktivitetsintyg.

Om tillståndshavaren utan godtagbar anledning underlåtit att se till att underlag till stöd för fortsatt behov av ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott getts in i rätt tid ska tillståndet återkallas.

Polismyndigheten ska påminna tillståndshavaren om skyldigheten att se till att underlaget ges in till myndigheten. Påminnelse ska lämnas tre månader innan skyldigheten ska fullgöras.

Skälen för förslagen

Vi gör i avsnitt 10.5.1 bedömningen att det även i fortsättningen är nödvändigt med regelbundna kontroller av att enskilda personer som innehar helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott för skjutning har behov av vapnen. Det kan därför inte komma i fråga att avskaffa systemet med femårstillstånd utan att ersätta det med ett annat kontrollsystem. Att införa ett annat kontrollsystem kan också bidra till att säkerställa att Sverige inte bryter mot vapendirektivet med avseende på helautomatiska vapen.

I avsnitt 10.5.2 anger vi att ett tänkbart alternativ till tidsbegränsade tillstånd för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott skulle kunna vara att utöka Polismyndighetens möjligheter att utöva tillsyn. Hur ett system för skärpt tillsyn kan utformas redovisas i avsnitt 10.5.3. Det systemet bör införas om huvudregeln om tidsbegränsade innehavstillstånd avskaffas. Den utökade kontrollen bör enbart avse vapen som innehas för skjutning (jfr avsnitt 10.6).

För det fall att systemet med femårstillstånd avskaffas föreslår vi därför att en enskild person som har tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott för skjutning senast fem år efter det att tillståndet meddelades, och därefter med fem års mellanrum, ska se till underlag till stöd för att behov av vapnet fortfarande föreligger ges in till Polismyndigheten. Om tillståndshavaren utan godtagbar anledning underlåter att se till att föreskriven utredning ges in i rätt tid föreslår vi att innehavstillståndet ska återkallas. Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenlagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om vad det underlag som ska ges in ska omfatta. För målskyttar bör underlaget omfatta ett intyg om medlemskap och aktivitet från en sådan skyttesammanslutning som får utfärda föreningsintyg. Intyget bör lämnas av styrelsen för sammanslutningen. Ett sådant intyg bör betecknas aktivitetsintyg. Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenförordningen.

Tillståndsmyndigheten bör påminna tillståndshavaren om skyldigheten att se till att utredning ges in. Påminnelse bör lämnas tre månader innan skyldigheten ska fullgöras. En föreskrift om skyldighet att lämna påminnelse bör tas in i den nya vapenförordningen. Något särskilt bemyndigande krävs inte för detta.

10.7.3. Den nya vapenlagen bör ges en något annorlunda disposition om femårstillstånden avskaffas

Förslag: Ett kapitel om tillsyn ska införas i den nya vapenlagen.

Kapitlet ska placeras direkt före kapitlet om återkallelse och omhändertagande.

I kapitlet om tillsyn ska den nya paragrafen om skyldighet att se till att underlag ges in till Polismyndigheten ingå, tillsammans med vissa andra tillsynsbestämmelser i den nuvarande vapenlagen.

Kapitlen och paragraferna i den nya vapenlagen ska numreras om utifrån detta.

Skälen för förslagen

Om de föreslagna bestämmelserna införs föreslår vi att det skapas ett kapitel för tillsyn i den nya vapenlagen, som placeras direkt före kapitlet om återkallelse och omhändertagande. I det kapitlet bör de föreslagna lagbestämmelserna om skyldighet att se till att utredning ges in till Polismyndigheten placeras. I det nya kapitlet bör också bestämmelserna i 2 kap. 18 § och 5 kap. 7 § nuvarande vapenlag ingå, i stället för att som enligt vårt huvudförslag utgöra 5 kap. 6 § och 12 kap. 9 § i den nya vapenlagen. Kapitlen och paragraferna i den nya vapenlagen bör numreras om utifrån detta.

10.7.4. Vissa av våra andra förslag bör inte genomföras

Bedömning: Vårt förslag om särskilda straffbestämmelser för

överträdelse av ett tidsbegränsade tillstånd att inneha skjutvapen bör inte genomföras. Inte heller bör vårt förslag om beaktande av tillfällig oförmåga att uppfylla tillståndskraven vid förnyelse av tillstånd antas.

Skälen för bedömningarna

Vissa av våra förslag är i första hand avsedda att undanröja de olägenheter som femårstillstånden medför för legala vapeninnehavare (se förslagen i avsnitt 10.8 och 26.3.4). Flera av förslagen har emellertid betydelse även för andra tidsbegränsade tillstånd. Det är dock inte motiverat att genomföra alla våra förslag om systemet med femårstillstånd avskaffas. Det finns enligt vår mening i sådana fall inte tillräckligt starka skäl att genomföra de förslag vi lämnar i avsnitt 10.8.1/26.3.4 och 10.8.2, nämligen förslagen om en särskild straffrättslig reglering för överträdelse av tidsbegränsade tillstånd och förslaget om beaktande av tillfällig oförmåga att uppfylla tillståndskraven vid förnyelse av tillstånd. Det innebär att förslagen till 18 kap. 3 § nya vapenlagen och 4 kap. 20 § nya vapenförordningen inte bör antas om femårstillstånden tas bort. Paragraferna i huvudförslaget bör numreras om utifrån detta. Vidare bör hänvisningen i 18 kap. 12 § nya vapenlagen rörande 18 kap. 3 § i huvudförslaget utgå.

10.7.5. Om en ny vapenlag inte antas får författningsändringarna utformas på ett annat sätt

Bedömning: Om inte en ny vapenlag antas måste författnings-

ändringarna utformas på ett annat sätt.

Skälen för bedömningen

För det fall att det inte införs någon ny vapenlag och vapenförordning måste författningsändringarna utformas på ett delvis annat sätt. I sådana fall bör 2 kap. 6 a § vapenlagen upphävas. De föreslagna bestämmelserna om skyldighet att ge in utredning kan i sådana fall lämpligen införas i 2 kap. 6 § vapenlagen och bestämmelsen om återkallelse i 6 kap. 1 § vapenlagen.

10.8. Åtgärder för att motverka de olägenheter femårstillstånden medför

Vi gör i avsnitt 10.5 bedömningen att femårstillstånden ska finnas kvar för vapen som innehas för skjutningsändamål, men att de olägenheter som systemet med femårstillstånd medför för de legala vapeninnehavarna så långt det är rimligt bör undanröjas. Våra överväganden om hur detta bör ske redovisas i detta avsnitt.

10.8.1. De straffrättsliga konsekvenserna bör mildras

En kritik som ofta riktas mot femårstillstånden är att en skötsam vapeninnehavare kan bli misstänkt för och i vissa fall dömd för vapenbrott om han eller hon glömmer att ansöka om förnyat innehavstillstånd. Vi föreslår i avsnitt 26.3.4 att den som olovligen innehar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vapnet löpt ut ska inte dömas för vapenbrott om det olovliga innehavet pågått i mindre än tre månader. I stället ska personen dömas för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen, till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Vårt förslag innebär att sanktionen för den som inte iakttar tillståndstidens utgång blir proportionerlig i förhållande till försummelsens allvar och

att den som begår en mindre allvarlig överträdelse inte drabbas av straffansvar.

Vi föreslår i avsnitt 26.3.4 visserligen att vapenlagens bestämmelser om förverkande ska gälla också skjutvapen som varit föremål för det nya brottet överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen. Det bör emellertid ofta kunna anses uppenbart oskäligt att förverka ett skjutvapen som varit föremål för sådant brott, i vart fall om skjutvapnet har ett mera betydande värde (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 5 §).

10.8.2. Tillfälliga omständigheter bör inte hindra förnyelse

Förslag: Om sökanden har godtagbar anledning och inom över-

skådlig tid kan antas uppfylla samtliga förutsättningar för innehavstillstånd får ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen förnyas även om sökanden inte uppfyller samtliga sådana förutsättningar. En föreskrift om detta ska tas in i den nya vapenförordningen.

Regeringen ska bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag från de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen vid ansökan om förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd.

Skälen för förslagen

Huvudregeln om tidsbegränsade innehavstillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott har motiverats av att sådana vapen endast bör få innehas av den som har ett verkligt behov av vapnet (se avsnitt 10.2). Det kan emellertid förekomma att en enskild person vid den tidpunkt då ansökan om förnyelse av tillståndet görs i och för sig är förhindrad att använda vapnet, samtidigt som personen avser att inom en överskådlig framtid börja bruka vapnet igen. Så kan exempelvis vara fallet vid graviditet, övergående skada eller tillfällig utlandstjänstgöring. Avslås en ansökan om förnyat tillstånd i en sådan situation tvingas vapeninnehavaren att göra sig av med vapnet, trots att han eller hon inom kort kommer behöva det på nytt. En sådan

ordning framstår som orimlig. Samtidigt kan beviljandet av ett förnyat tillstånd i en sådan situation inte anses innebära någon egentlig kränkning av intresset av att helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott enbart bör få innehas av den som har ett verkligt behov av vapnet.

Vad som nu sagts har fått visst genomslag i Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen. Där framgår att hänsyn ska tas till speciella förhållanden som sjukdom, graviditet och utlandstjänstgöring vid bedömningen av om behov av vapnet föreligger, när ansökan görs om förnyat tillstånd att inneha enhandsvapen (se 5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3 i dess lydelse enligt PMFS 2016:4). Det har emellertid framkommit att flera sportskyttar förlorade sina innehavstillstånd efter Covid-19-pandemin, eftersom de inte kunde visa att de levt upp till aktivitetskravet för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen för målskjutning (jfr avsnitt 6.7.1). Enligt uppgift från Polismyndigheten gjorde vissa polisregioner bedömningen att målskjutning är en utomhussport och att det borde vara möjligt att uppfylla aktivitetskraven även under pandemin.

En enskild person bör inte tvingas göra sig av med ett vapen på grund av tillfälliga omständigheter av klart övergående karaktär, när omständigheterna i någon bemärkelse kan sägas ligga utanför personens kontroll. I sådana fall torde Polismyndigheten i allmänhet inte heller besluta om återkallelse på grund av att förutsättningarna för tillståndet inte längre finns (jfr 6 kap. 1 § första stycket c vapenlagen). Om sökanden har godtagbar anledning och inom överskådlig tid kan antas uppfylla samtliga förutsättningar för innehavstillstånd bör ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen därför få förnyas även om sökanden inte uppfyller samtliga sådana förutsättningar. En föreskrift om detta bör tas in i den nya vapenförordningen.

Regeringen bör kunna meddela en sådan föreskrift med stöd av bemyndiganden i 11 kap. 2 § b eller f i den nuvarande vapenlagen. För tydlighets skull bör dock ett särskilt bemyndigande tas in i den nya vapenlagen. Bemyndigandet bör avse rätt att meddela föreskrifter om undantag från de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen vid ansökan om förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd. Med hänsyn till att här är fråga om undantag från de allmänna tillståndskraven bör regeringen inte få delegera föreskriftsrätten vidare.

Vårt förslag innebär att Polismyndigheten under vissa förutsättningar får bevilja förnyat tillstånd trots att inte samtliga förutsättningar för innehavstillstånd är uppfyllda. Tillstånd måste alltså inte ges i dessa fall. Om ett innehav av skjutvapen kan antas medföra säkerhetsrisker bör förnyat tillstånd naturligtvis inte ges, även om förutsättningarna i den föreslagna bestämmelsen är uppfyllda. Så kan exempelvis vara fallet om tillståndshavaren lider av en tillfällig psykisk störning.

Med godtagbar anledning i den föreslagna bestämmelsens mening bör liksom i dag förstås exempelvis utlandstjänstgöring, sjukdom eller graviditet. Även vissa andra omständigheter som i någon bemärkelse kan sägas ligga utanför sökandens kontroll bör medföra att godtagbar anledning föreligger. Avgörande bör vara om det från ett objektivt perspektiv framstår som rimligt att omständigheterna hindrat personen från att uppfylla förutsättningarna för innehavstillstånd.

Enligt vårt förslag får tillstånd ges under förutsättning bl.a. att sökanden kan antas uppfylla samtliga förutsättningar för innehavstillstånd inom överskådlig tid. Begreppet överskådlig tid måste i detta sammanhang sättas i relation till den femårsgräns som i allmänhet gäller för tillstånd att inneha vapen av aktuellt slag.

Det är sökanden som ska visa att en sådan undantagssituation föreligger som den föreslagna bestämmelsen tar sikte på. Det innebär exempelvis att den som gör gällande att han eller hon inte uppfyller aktivitetskraven för målskjutning pga. en övergående skada måste inkomma med utredning som visar detta. Sådan utredning kan exempelvis bestå av läkarintyg.

Den föreslagna bestämmelsen bör inte bara gälla sådana innehavstillstånd som tidsbegränsats med stöd av 2 kap. 6 a § vapenlagen, utan alla tidsbegränsade innehavstillstånd (jfr 2 kap. 5 § vapenlagen).

När tillstånd ges med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan det finnas särskild anledning att begränsa det nya tillståndet så att det endast gäller under en kortare tid, exempelvis ett eller två år (jfr 2 kap. 6 a § vapenlagen). Redan i dag förekommer det att förnyat tillstånd ges för en kortare tid, ibland bara sex månader, när någon inte uppfyller aktivitetskraven för målskjutning på grund av exempelvis utlandstjänstgöring.

10.8.3. Endast vissa vapendelar bör omfattas av femårstillstånd

Bedömning: Inte alla tillståndspliktiga vapendelar till helautoma-

tiska vapen eller enhandsvapen för flerskott bör omfattas av huvudregeln om femårstillstånd.

Förslag: Kravet på femårstillstånd ska gälla lådor och stommar

som är avsedda för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott.

Skälen för bedömningen och förslaget

Polismyndigheten har fram tills helt nyligen tillämpat huvudregeln om tidsbegränsade tillstånd inte bara på helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott, utan också på tillståndspliktiga vapendelar till sådana vapen. Vad som sägs i vapenlagen om skjutvapen gäller visserligen också sådana vapendelar (1 kap. 3 § vapenlagen). Regleringen om femårstillstånd gäller dock inte ”skjutvapen” utan ”helautomatiska vapen” och ”enhandsvapen för flerskott” (2 kap. 6 a § vapenlagen). Det är därför inte klart om lagstiftaren avsett att bestämmelsen ska tillämpas på det sätt som gjorts. Förarbetena till bestämmelsen ger ingen direkt ledning i frågan (se prop. 1999/2000:27 s. 33–36 och s. 95).

Det är viktigt att huvudregeln om femårstillstånd inte enkelt kan kringgås. Den vapentekniska utvecklingen har, som nämns i avsnitt 9.14, lett till att det blivit allt vanligare med s.k. modulvapen. Ett sådant vapen består av ett antal delar – vissa tillståndspliktiga och andra som inte omfattas av tillståndsplikt – som sätts samman till ett komplett vapen. I vissa fall beviljas innehavaren tillstånd till innehav av det kompletta vapnet. I andra fall beviljas innehavaren tillstånd till innehav av de delar som tillsammans utgör det kompletta vapnet. En person som enbart har tillstånd till innehav av ett antal vapendelar kan alltså i själva verket vara innehavare av ett komplett modulvapen. Även sådana vapendelar som inte hör till ett modulvapen kan bli föremål för individuell tillståndsgivning.

För att motverka att den som vill få tillgång till ett helautomatiskt vapen eller enhandsvapen enkelt kan kringgå de särskilda tillståndskraven för sådana vapen genom att ansöka om tillstånd att inneha

vapnet del för del, föreslår vi i avsnitt 9.14 att de särskilda tillståndskraven ska gälla också lådor och stommar som är avsedda för helautomatiska vapen och enhandsvapen. För att vapendelen ska anses vara avsedd för vapnet ska enligt vårt förslag krävas att den antingen enbart passar till vapen av detta slag, eller att det är sökandens avsikt att vapendelen ska användas för ett sådant vapen. Enligt vår mening är en liknande lösning lämplig även beträffande femårstillstånden.

Vi föreslår därför att det i den nya vapenlagen uttryckligen ska föreskrivas att huvudregeln om femårstillstånd gäller också lådor och stommar som är avsedda för helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott. En sådan bestämmelse innebär också att det klart framgår att huvudregeln om femårstillstånd inte gäller för andra vapendelar till sådana vapen. Tillstånd att inneha andra vapendelar än stommar och lådor får alltså tidsbegränsas enbart om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapendelen inte kommer behövas varaktigt (2 kap. 5 § vapenlagen).

10.8.4. En gemensam omprövning

Förslag: Bestämmelserna om gemensam omprövning av tidsbegrän-

sade tillstånd i 2 kap. 6 a § vapenförordningen ska föras över till den nya vapenförordningen. Detsamma gäller bestämmelsen om att endast en ansökningsavgift ska tas ut i sådana fall (16 kap. 3 § vapenförordningen).

Bedömning: Vid en gemensam omprövning bör det vara möjligt

att ge in ett gemensamt föreningsintyg för alla de vapen som omfattas av ansökan. Polismyndigheten bör ändra sina föreskrifter eller blanketter för att möjliggöra detta.

Skälen för förslagen och bedömningen

Vi bedömer alltså att femårstillstånden bör finnas kvar. Det är samtidigt viktigt att omprövningsprocessen utformas så att den inte är onödigt betungande för tillståndshavarna. En åtgärd som kan bidra till det är en möjlighet till gemensam omprövning av flera tillstånd. En sådan möjlighet följer redan i dag av 2 kap. 6 a § vapenförordningen.

Av bestämmelsen framgår att om en person innehar flera skjutvapen med tidsbegränsade tillstånd ska frågan om förnyelse av tillstånden prövas i ett sammanhang om sökanden begär det. Sökanden behöver då bara betala en ansökningsavgift (16 kap. 3 § vapenförordningen).

Möjligheten till gemensam omprövning tillkom i anslutning till att femårstillstånden infördes och avsåg att minska de praktiska olägenheterna som ett system med tidsbegränsade tillstånd skulle kunna ge upphov till. Ursprungligen synes tanken ha varit att gemensam omprövning endast skulle kunna ske när vapnen innehas för samma ändamål. (Se prop. 1999/2000:27 s. 36.) Någon sådan begränsning har dock inte kommit till uttryck i författningstexten.

Enligt uppgift från Polismyndigheten tillämpas 2 kap. 6 a § vapenförordningen redan i dag så att om någon innehar flera skjutvapen med tidsbegränsade tillstånd kan han eller hon i ett sammanhang ansöka om förnyelse för alla tillstånden oavsett när tillståndstiden löper ut. Den som ansöker om gemensam omprövning av flera tidsbegränsade tillstånd kan ge in en gemensam ansökan som avser alla vapnen. I de fall tillstånd förutsätter att sökanden ger in ett s.k. föreningsintyg krävs dock att det ges in separata intyg för varje vapen som omfattas av ansökan. Detta förfarande har sin bakgrund i att Polismyndighetens blanketter för föreningsintyg är utformade för att avse endast ett vapen. Enligt Polismyndighetens föreskrifter måste intyget lämnas på formuläret Föreningsintyg (se 5 kap. 7 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3 i dess lydelse enligt PMFS 2016:4).

Enligt vår mening innebär regleringen i 2 kap. 6 a § vapenförordningen att femårstilstånd redan i dag kan omprövas gemensamt. Bestämmelsen, liksom bestämmelsen i 16 kap. 3 § vapenförordningen om gemensam ansökningsavgift, bör föras över till den nya vapenförordningen. Det saknas enligt vår uppfattning anledning att kräva att sökanden ska ge in ett separat föreningsintyg för varje skjutvapen som omfattas av ansökan. När en ansökan omfattar flera vapen bör därför ett gemensamt föreningsintyg kunna ges in. Polismyndigheten bör således ändra sina blanketter eller sina föreskrifter så att detta blir möjligt.

Det bör anmärkas att även om det redan i dag finns en formell möjlighet till gemensam omprövning av femårstillstånd är det inte alla sportskyttar som har praktisk möjlighet att utnyttja den. Anledningen till detta är att aktivitetskraven – i vid bemärkelse – för enhandsvapen är utformade så att endast skyttens aktivitet med vapnet två år före

omprövningen och särskilt de sex månaderna precis före prövningstillfället beaktas vid bedömningen (se 5 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3 i dess lydelse enligt PMFS 2016:4). En skytt som innehar många enhandsvapen kan ha svårt att uppfylla kraven för samtliga vapen under just den perioden, särskilt om personen tävlar på en hög nivå. I avsnitt 6.7.1 gör vi bedömningen att Polismyndigheten bör se över aktivitetskraven i samråd med de centrala auktoriserade sportskytteförbunden.

10.8.5. Underrättelse om att ett tidsbegränsat tillstånd är på väg att löpa ut

Förslag: Polismyndigheten ska underrätta tillståndshavaren när

tre månader återstår av tillståndstiden för ett tidsbegränsat tillstånd. Underrättelsen ska innehålla upplysning om att vapnet inte får innehas sedan tillståndet upphört och att vapnet i sådana fall kan tas i beslag och ansvar för olagligt innehav aktualiseras. I förekommande fall ska underrättelsen också innehålla upplysning om vad som krävs för att tillståndet ska fortsätta att gälla under prövningen av en ansökan om förnyat tillstånd. Föreskrifter om detta ska tas in i den nya vapenförordningen.

Skälen för förslaget

Polismyndigheten bör i god tid innan ett tidsbegränsat tillstånd upphör att gälla underrätta tillståndshavaren. (Se Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 2.6, och jfr 17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts genom PMFS 2024:2). Detta framstår som en lämplig ordning.

Det är viktigt att en rutin som införts av en myndighet också följs. Särskilt gäller detta när det, som i förekommande fall, handlar om att påminna enskilda om en omständighet som förutsätter aktivitet för att personen inte ska komma att göra sig skyldig till brott. Vi föreslår därför att det i den nya vapenförordningen ska föreskrivas att Polismyndigheten ska underrätta tillståndshavaren när ett tidsbegränsat tillstånd är på väg att löpa ut. Att en sådan underrättelse skickas kan också ha betydelse för att kunna bevisa uppsåtligt brott när en per-

son medvetet har underlåtit att vidta åtgärder för att inte inneha ett skjutvapen utan tillstånd efter tillståndstidens upphörande.

Underrättelse bör skickas när tre månader återstår av tillståndstiden för ett tidsbegränsat tillstånd. Underrättelsen bör innehålla upplysning om att vapnet inte får innehas sedan tillståndet upphört och att vapnet i sådana fall kan tas i beslag och ansvar för olagligt innehav aktualiseras. Underrättelsen bör i förekommande fall även innehålla upplysning om vad som krävs för att tillståndet ska fortsätta att gälla under prövningen av en ansökan om förnyat tillstånd (jfr 2 kap. 6 a § andra stycket vapenlagen). Bestämmelserna bör inte bara gälla sådana innehavstillstånd som tidsbegränsats med stöd av 2 kap. 6 a § vapenlagen, utan alla tidsbegränsade innehavstillstånd (jfr 2 kap. 5 § vapenlagen).

Det krävs inget bemyndigande för att regeringen ska kunna föreskriva om detta (jfr 8 kap. 7 § regeringsformen).

10.8.6. En enklare ansökan

Förslag: Vid ansökan om förnyat innehavstillstånd ska det vara

tillräckligt att sökanden i ansökan anger – namn, personnummer och hemvist, – vapnets tillverkningsnummer eller, om vapnet saknar uppgift

om tillverkningsnummer, annan uppgift som tillåter identifiering av vapnet, och – de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan.

I förkommande fall ska även uppgift om ändrat ändamål anges. Föreskrifter om detta ska tas in i den nya vapenförordningen.

Bedömning: Det saknas författningsstöd för att tillståndsbeviset

för ett tidsbegränsat tillstånd ska ges in i samband med ansökan om förnyat tillstånd. Polismyndigheten bör därför inte längre begära in tillståndsbeviset.

Skälen för förslaget och bedömningen

Bestämmelser om vad en ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen ska innehålla finns i 2 kap. 6 § vapenförordningen. Enligt bestämmelserna ska ansökan göras skriftligen och bl.a. innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer och adress samt vapnets typ, fabrikat, modell och kaliber. Avser ansökan ett visst bestämt vapen ska även överlåtarens eller upplåtarens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist samt vapnets tillverkningsnummer, eller, om vapnet saknar uppgift om tillverkningsnummer, annan uppgift som tillåter identifiering, anges i ansökan. I ansökan ska vidare det antal och slag av skjutvapen som sökanden redan innehar anges, samt ändamålet med ansökan och de omständigheter sökanden åberopar till stöd för denna.

Kraven på de uppgifter som ska anges i en ansökan om innehavstillstånd framstår som rimliga när någon ansöker om tillstånd att inneha ett skjutvapen för första gången. Bestämmelserna bör föras över till den nya vapenförordningen (jfr avsnitt 4.4). När sökanden redan en gång beviljats tillstånd att inneha ett visst vapen har dock Polismyndigheten redan tillgång till merparten av de uppgifter som behövs för att pröva ansökan. De uppgifter Polismyndigheten har behov av i en sådan situation är rätteligen endast uppgift om ifall några förhållanden har ändrats sedan ansökan prövades förra gången. För att kunna pröva en ansökan om förnyat tillstånd bör det alltså vara tillräckligt att Polismyndigheten vet vem sökanden är, vilket eller vilka vapen som ansökningen gäller och de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan. Om sökanden vill inneha vapnet för ett nytt ändamål måste det också framgå.

Ett alternativ skulle kunna vara att Polismyndigheten, i samband med att en påminnelse om att tillståndet håller på att gå ut lämnas (jfr avsnitt 10.8.5), bifogar en svarsblankett där redan lämnade uppgifter är ifyllda. Sökanden skulle då kunna ansöka om förnyat tillstånd genom att på blanketten lämna uppgift om ändrade förhållanden och bifoga relevant underlag. En sådan lösning har vissa fördelar. Redan i dag görs dock många ansökningar om förnyat innehavstillstånd via ett digitalt formulär på Polismyndighetens hemsida. Det kan antas att mängden ansökningar som görs på det viset kommer att öka. Det kan därför befaras att ett förfarande med förifyllda blanketter från Polismyndigheten inte skulle medföra en sådan nytta att det motiverar kostnaderna.

En bättre lösning är enligt vår mening att det införs särskilda bestämmelser i den nya vapenförordningen om vad en ansökan om förnyat innehavstillstånd ska innehålla. Bestämmelserna, som bör utformas utifrån vad som sägs i det föregående, bör inte bara gälla sådana innehavstillstånd som tidsbegränsats med stöd av 2 kap. 6 a § vapenlagen, utan alla tidsbegränsade innehavstillstånd (jfr 2 kap. 5 § vapenlagen). Det krävs inget bemyndigande för att regeringen ska kunna meddela sådana föreskrifter (jfr 8 kap. 7 § regeringsformen).

I avsnitt 5.7 föreslår vi att sökanden ska ge in den utredning som åberopas till stöd för ansökan tillsammans med ansökningen, och att sökanden i förekommande fall ska se till att föreningsintyg och skytteborgen lämnas snarast. Detta bör gälla även vid ansökan om förnyat innehavstillstånd.

Tillståndsbeviset för det gällande tillståndet bör inte begäras in

På Polismyndighetens hemsida anges att den som ansöker om förnyat innehavstillstånd ska ge in originallicensen till myndigheten. Vidare anges att utebliven originallicens hindrar vidare handläggning av ansökan och att detta följer av 2 kap. 6 § vapenförordningen.5

I 2 kap. 6 § vapenförordningen anges att sökanden vid förvärv av vapen från annan än en vapenhandlare ska ge in överlåtarens tillståndsbevis. Regleringen säger inget om att tillståndsbeviset ska ges in vid en ansökan om förnyat tillstånd. Polismyndighetens praxis att begära in tillståndsbeviset när någon ansöker om förnyat tillstånd saknar alltså författningsstöd.

Den som har tillstånd att inneha ett skjutvapen är som utgångspunkt skyldig att ha med sig tillståndsbeviset när han eller hon medför vapnet (12 kap. 3 § vapenförordningen). En vapeninnehavare har också behov av tillståndsbeviset när han eller hon ska köpa ammunition, ljuddämpare eller magasin till vapnet (jfr 2 kap.8 och 9 §§vapenlagen). Så länge en person innehar ett vapen har personen alltså behov av sitt tillståndsbevis. Starka skäl talar därmed för att den som ansöker om förnyat tillstånd att inneha ett skjutvapen inte bör vara skyldig att lämna ifrån sig tillståndsbeviset vid ansökan. Vi föreslår i avsnitt 16.9 att inte heller den som överlåter ett skjutvapen ska be-

5 Information hämtad från Polismyndighetens hemsida 2024-03-28, https://polisen.se/tjanster-tillstand/vapen-regler-och-tillstand/ansok-om-vapentillstand/.

höva ge ifrån sig sitt tillståndsbevis så länge vapnet är kvar i hans eller hennes besittning.

Det kan övervägas om den som innehaft ett skjutvapen med stöd av ett tidsbegränsat tillstånd ska åläggas att ge in tillståndsbeviset sedan tillståndstiden löpt ut. Av tillståndsbeviset ska emellertid tidsbegränsningen framgå (3 kap. 2 § vapenförordningen). Enligt vår mening saknas det därför skäl att införa en sådan föreskrift.

Sammantaget menar vi alltså att det saknas författningsstöd för att kräva att den som ansöker om förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd ska ge in tillståndsbeviset, och att det inte heller finns skäl att införa en sådan föreskrift. Polismyndigheten bör därför framöver inte begära in tillståndsbeviset vid ansökningar om förnyat innehavstillstånd.

Ansökningsavgift bör även fortsättningsvis tas ut

Vi har övervägt om ansökningsavgift inte längre ska tas ut vid ansökan om ett förnyat tillstånd. Enligt vår mening är det emellertid rimligare att kostnaden för omprövning av tillståndet bärs av tillståndshavaren än av skattebetalarna. Ansökningsavgift bör därför tas ut även i fortsättningen.

10.8.7. Tillståndets giltighet medan en ansökan om förnyat tillstånd prövas

Förslag: Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in innan gil-

tighetstiden för det gällande tillståndet går ut, ska detta gälla till dess att ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess att tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft. Det ska alltså inte längre krävas att ansökan gjorts fyra veckor före tillståndstidens utgång för att tillståndet ska fortsätta gälla tills ansökan prövats. Vidare ska tillståndet när ansökan gjorts i rätt tid inte längre upphöra att gälla vid laga kraft om ansökan avslås, utan först tre veckor senare.

Skälen för förslagen

För femårstillstånd gäller en särskild regel om tillståndstidens upphörande när sökanden ansöker om förnyat tillstånd. Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in senast fyra veckor innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut, ska nämligen det tidsbegränsade tillståndet fortsätta att gälla till dess att beslut i fråga om det nya tillståndet har vunnit laga kraft (2 kap. 6 a § andra stycket vapenlagen). Bestämmelserna om detta bör i huvudsak föras över till den nya vapenlagen. Vissa justeringar är dock påkallade för att minimera de olägenheter systemet med femårstillstånd medför för de legala vapeninnehavarna.

Fyraveckorsbegränsningen bör tas bort

Enligt nuvarande ordning fortsätter ett femårstillstånd att gälla medan ansökan om förnyat tillstånd prövas endast om ansökan gjorts senast fyra veckor innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut. Syftet är att sökanden ska göra vad som ankommer på honom eller henne för att ansökan ska hinna prövas inom tillståndstiden (jfr prop. 2013/14:226 Skärpningar i vapenlagstiftningen, s. 30). Även om detta är begripligt inger kravet vissa betänkligheter. Om en ansökan görs senare än fyra veckor före tillståndstidens utgång men innan tillståndet upphör att gälla, har tillståndshavaren faktiskt ansökt i rätt tid. Trots detta riskerar sökanden att göra sig skyldig till brott om ansökan inte hinner prövas innan tillståndstiden går ut. Om så sker eller inte beror på Polismyndighetens handläggningstider vid tillfället. Det talar för att sådana ansökningar ska hanteras med förtur. Samtidigt framstår det som en märklig ordning om en sen ansökan prioriteras framför en ansökan som getts in i god tid.

Det är inte rimligt att en tillståndshavare som i rätt tid ansökt om förnyelse kan bli tvungen att göra sig av med vapnet för att vara säker på att undgå straffansvar. Enligt vår mening finns det därför anledning att låta det tidigare tillståndet förbli gällande under den tid ansökan om förnyat tillstånd prövas så snart ansökan har getts in innan tillståndet gått ut. Mot en sådan ordning kan visserligen anföras att den som vill utnyttja systemet och ansöker om förnyat tillstånd så sent som möjligt kan få inneha ett vapen med stöd av befintligt tillstånd under fyra veckor längre tid än vad som är möjligt i dag. Fyra veckor framstår emellertid som försumbart i relation till den totala tillstånds-

tiden om fem år. Vi föreslår därför att det gällande tillståndet ska fortsätta gälla under prövningstiden så snart ansökan om förnyelse getts in innan giltighetstiden gått ut. I sammanhanget förtjänar det att framhållas att det görs det dagliga samkörningar mellan vapenregistren och misstanke- och belastningsregistret.

Det tidigare tillståndet bör upphöra gälla först tre veckor efter laga kraft

Med att ett avgörande vinner laga kraft förstås att avgörandet inte längre kan angripas annat än genom extraordinära rättsmedel. När högsta instans avslår en ansökan om förnyat tillstånd får avgörandet laga kraft omedelbart. Det innebär, såvitt avser den nu aktuella bestämmelsen i vapenlagen, att det ursprungliga tillståndet upphör att gälla direkt när avgörandet meddelas. I sådana fall där ett beslut i fråga om förnyat tillstånd överklagats till högsta instans har sökanden alltså inte möjlighet att invänta domstolens beslut innan sökanden måste göra sig av med vapnet, om han eller hon vill vara säker på att inte göra sig skyldig till vapenbrott. Detta framstår som otillfredsställande. Rimligen måste en av avsikterna med bestämmelsen i 2 kap. 6 a § vapenlagen vara att tillståndshavaren inte behöver göra sig av med det vapen en ansökan om förnyat tillstånd rör förrän han eller hon vet om förnyat tillstånd beviljas (jfr prop. 2013/14:226 s. 29).

Vi föreslår därför att det i den nya vapenlagen ska föreskrivas att det ursprungliga tillståndet upphör att gälla först tre veckor efter det att ett beslut om avslag fått laga kraft. Om ansökan bifalls bör liksom i dag gälla att det tidigare tillståndet upphör att gälla när ansökan prövats slutligt.

11. Innehavstillstånd för skyttesammanslutningar

11.1. Uppdraget

Det övergripande uppdraget i fråga om innehavstillstånd framgår av kapitel 5. Som anges där har utredningen i uppdrag att ta ställning till om reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar behöver ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare. Utredningen ska också se över de krav som gäller för att enskilda ska meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, och föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga för att förtydliga regleringen.

Som framgår i kapitel 5 är det inte bara enskilda personer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen. Tillstånd kan också ges till vissa sammanslutningar för jakt- eller målskytte, huvudmän för vissa museer och auktoriserade bevakningsföretag (se 2 kap. 3 § vapenlagen [1996:67]). I detta kapitel behandlas frågor som rör förutsättningarna för att skyttesammanslutningar ska ges tillstånd att inneha skjutvapen. I avsnitt 11.3–11.5 behandlar vi frågor som rör vårt övergripande uppdrag i fråga om innehavstillstånd.

För innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen gäller särskilda krav. Tillstånd att inneha sådana vapen, med undantag för start- eller signalvapen, får nämligen ges endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen). Som framgår i kapitel 9 ska utredningen överväga om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas. Utredningen ska också ta ställning till om begreppet synnerliga skäl bör ersättas med särskilda skäl och lämna nödvändiga författningsförslag. Med avseende på skyttesammanslutningar behandlas frågan om synnerliga skäl i avsnitt 11.6.

I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar förekomsten av illegala vapen i landet och förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Samtidigt får lagstiftningen inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare. I avsnitt 11.7 behandlar vi bl.a. frågan om den som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som innehar skjutvapen bör registreras i vapenregistren. Avsnitt 11.8 rör frågan om det bör införas krav på att en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska ha en föreståndare, som i sin tur har en ersättare. I avsnitt 11.9 behandlas frågan om en auktoriserad skyttesammanslutning bör vara skyldig att ge in beviset över auktorisation om auktorisationen återkallas.

11.2. Bakgrund och gällande rätt

Allmänt

Per den 1 januari 2024 hade ca 850 skyttesammanslutningar tillstånd att inneha skjutvapen. Tillsammans hade de enligt vapenregistren tillstånd att inneha ca 8 600 skjutvapen och sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen. Möjligheten för skyttesammanslutningar att inneha skjutvapen har funnits under lång tid. Regleringen av vilka skyttesammanslutningar som kan ges sådant tillstånd har dock sett olika ut över åren.

Enligt 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]), gällde att tillstånd att inneha skjutvapen fick meddelas skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar som tillhörde det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet. Bestämmelsen överfördes i huvudsak oförändrad till 2 kap. 3 § vapenlagen och fick sin nuvarande utformning genom vissa lagändringar 2000 och 2014. I dag gäller att sammanslutningar för jakt- eller målskytte får ges innehavstillstånd om de uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen. Vidare krävs att sammanslutningen har auktoriserats enligt vapenlagen, eller är ansluten till en auktoriserad sammanslutning och har en stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet. (2 kap. 3 § 2 vapenlagen.) Eftersom jaktskytte är en form av målskytte föreslår vi i avsnitt 5.4 att bestämmelserna i framtiden enbart ska avse sammanslutningar för målskytte. Någon ändring i sak är inte avsedd.

En skyttesammanslutning får auktoriseras om den har en stabil organisation, kontinuerlig skytteverksamhet och en ordning för säker vapenhantering (2 kap. 17 § vapenlagen). Polismyndigheten utövar tillsyn över auktoriserade skyttesammanslutningar. Vid tillsynen ska Polismyndigheten kontrollera att förutsättningarna för auktorisation fortfarande är uppfyllda. En auktoriserad sammanslutning ska på begäran lämna Polismyndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten behöver för sin tillsyn. (2 kap. 18 § vapenlagen.) Om förutsättningarna för auktorisationen inte längre finns ska auktorisationen återkallas (6 kap. 3 c § vapenlagen). I Sverige finns i dag elva auktoriserade skyttesammanslutningar.

Det finns enligt rådande ordning inga krav på att en skyttesammanslutning ska ha en viss organisationsform för att innehavstillstånd ska få ges, även om det är vanligt att verksamheten bedrivs i ideella föreningar. Även t.ex. kommersiella verksamheter kan alltså få tillstånd att inneha skjutvapen. En skyttesammanslutning torde dock behöva vara en juridisk person för att kunna ges innehavstillstånd.

Utöver bestämmelserna i 2 kap. 3 § vapenlagen regleras förutsättningarna för att en skyttesammanslutning ska ges tillstånd att inneha skjutvapen huvudsakligen i 2 kap.5 och 6 §§vapenlagen. Bestämmelserna behandlas i det föregående bl.a. i avsnitt 5.2 och 9.2.

Av 2 kap. 5 § vapenlagen framgår att tillstånd får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Vidare framgår att tillstånd får meddelas endast för särskilt angivna ändamål. Om vapnet ska användas för skjutning ska det vara lämpat för ändamålet. Vidare framgår att ett tillstånd kan förenas med vissa villkor och i vissa fall tidsbegränsas. I avsnitt 5.4 föreslår vi att bestämmelserna ska föras över till den nya vapenlagen.

Enligt 2 kap. 6 § vapenlagen får tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen, som inte är start- eller signalvapen, endast ges om det finns synnerliga skäl. Kravets närmare innebörd i fråga om skyttesammanslutningar redovisas i avsnitt 11.6.

I övrigt saknas i princip föreskrifter om förutsättningarna för att skyttesammanslutningar ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. Som nämns i avsnitt 5.2 gäller dock vissa krav underförstått. Exempelvis krävs att skyttesammanslutningen har behov av det skjutvapen som ansökan avser (se vidare avsnitt 11.5). Av 2 kap. 5 § vapenförordningen (1996:70) följer att behov av vissa vapentyper endast kan anses föreligga i särskilda fall.

I avsnitt 20.8 föreslår vi en ny grundläggande förutsättning för innehavstillstånd. Tillstånd till innehav av ett skjutvapen ska enligt vårt förslag inte få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Förslaget är avsett att gälla också sådana skyttesammanslutningar som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Polismyndigheten har inte utnyttjat bemyndigandena i 2 kap.1 och 14 §§vapenförordningen, som möjliggör för Polismyndigheten att meddela närmare föreskrifter rörande kraven för auktorisation och kraven enligt 2 kap. 3 § 2 vapenlagen.

Av vapenförordningen framgår att styrelsen för en skyttesammanslutning ska utöva kontroll över sammanslutningens innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och över att egendomen förvaras riktigt (17 kap. 1 § vapenförordningen). Vi återkommer i kapitel 14 till frågan om vem som rent faktiskt får hantera skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål för en skyttesammanslutnings räkning.

Krav på underlag

När en skyttesammanslutning ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen gäller vissa särskilda krav på vad som ska anges i ansökan. Utöver de uppgifter som alltid ska anges ska ansökan innehålla uppgift om den plats där vapnet ska förvaras, förvaringsutrymmets beskaffenhet, vem som är ansvarig för förvaringen, och till vilken auktoriserad sammanslutning som sammanslutningen är ansluten (2 kap. 6 § vapenförordningen). Polismyndigheten kräver därutöver att sammanslutningen ska bifoga ett styrelseprotokoll över beslut om inköp av det vapen som ansökan avser (se 3 kap. 3 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3).

Polismyndigheten brukar årligen efter årsmötet infordra protokoll beträffande styrelseval, antal skytteaktiva medlemmar samt planerade övningar och tävlingar (jfr 3 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen ändrats i andra delar genom PMFS 2024:2).

Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

En skyttesammanslutning får inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till de skjutvapen som sammanslutningen innehar för skjutning. En skyttesammanslutning kan därutöver få särskilt tillstånd att inneha sådana föremål, om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas och det finns särskilda skäl. (2 kap. 8 § vapenlagen och 2 kap. 8 § vapenförordningen.)

Förvaring

Polismyndigheten har utfärdat föreskrifter och allmänna råd med avseende på skyttesammanslutningars förvaring av skjutvapen (se Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2005:4] om vapenhandlares och vissa sammanslutningars förvaring av skjutvapen m.m., FAP 556-2). Föreskrifterna, som beskrivs närmare i avsnitt 19.2, är utformade för att motverka risker med innehav av ett stort antal vapen och innebär till stora delar förhöjda krav jämfört med vad som gäller för enskilda personers innehav. Föreskrifterna är utfärdade med stöd av bemyndiganden i 11 kap. 2 § e vapenlagen och 9 kap. 1 § vapenförordningen.

11.3. Förutsättningarna för innehavstillstånd bör förtydligas

Bedömning: Förutsättningarna för att skyttesammanslutningar

ska ges tillstånd att inneha skjutvapen bör förtydligas.

Skälen för bedömningen

Vapenlagen och vapenförordningen innehåller förhållandevis detaljerade bestämmelser om förutsättningarna för att enskilda personer ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. För skyttesammanslutningar regleras förutsättningarna däremot endast på ett mycket övergripande plan. Vissa av de villkor som i praktiken uppställs framgår endast indirekt av vapenregleringen. Vi menar att detta inte är förenligt med de grundläggande krav som bör ställas på en tillståndsreglering. En

tydlig tillståndsreglering kan bidra till en rättssäker och förutsebar prövning och kortare handläggningstider. Det är därför angeläget att den nuvarande regleringen förtydligas. (Jfr avsnitt 5.3.)

En utgångspunkt för våra överväganden är att det, på samma sätt som för enskilda personer, av den nya vapenlagen tydligt bör framgå vilka krav på lämplighet, ändamål och behov som ska gälla för att en skyttesammanslutning ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. Våra förslag i dessa delar utgör till stora delar en kodifiering och förtydliganden av gällande rätt.

11.4. Tydligare krav på lämplighet hos personer med betydande inflytande

Förslag: De krav på en skyttesammanslutnings lämplighet som an-

ges i den nuvarande vapenlagen ska föras över till den nya vapenlagen.

I den nya vapenlagen ska vidare föreskrivas att tillstånd får ges endast om sammanslutningen är lämplig att inneha skjutvapen med hänsyn till de personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen. Vid lämplighetsprövningen ska laglydnad och övriga omständigheter avseende de personerna beaktas. Uppgift om vem som har ett betydande inflytande över sammanslutningen ska lämnas i ansökan om innehavstillstånd.

Skälen för förslagen

Inga nya krav på sammanslutningen

Som framgår i avsnitt 11.2 följer av 2 kap. 3 § 2 vapenlagen att en skyttesammanslutning får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om sammanslutningen uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen. Därutöver krävs att sammanslutningen antingen har auktoriserats enligt 2 kap. 17 § vapenlagen eller är ansluten till en auktoriserad sammanslutning. För en ansluten sammanslutning krävs vidare att sammanslutningen har en stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet.

Kraven i fråga om handhavande av vapen och, beträffande ansluta föreningar, stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet, syftar till att sammanslutningen ska vara lämplig att inneha skjutvapen. Vi föreslår att dessa lämplighetskrav förs över till den nya vapenlagen. I likhet med vad som gäller i fråga om enskilda personer bör krav på lämplighet dock regleras för sig och alltså inte i den grundläggande bestämmelsen om vilka aktörer som kan ges tillstånd.

Också kraven på auktorisation eller anslutning till en auktoriserad sammanslutning skulle kunna betecknas som lämplighetskrav. Kraven är dock inte bara lämplighetskrav utan också formella krav. De bör därför liksom i dag utgöra en del av bestämmelserna om vem som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Tydligare lämplighetskrav på personer med ett betydande inflytande

En grundläggande förutsättning för att någon ska ges tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin är att det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas (2 kap.5 och 8 §§vapenlagen). Tillstånd att inneha sådana föremål bör därför inte ges till en skyttesammanslutning om det i styrelsen ingår kriminellt belastade personer eller om medlemmar i styrelsen har nära samröre med sådana personer. Enligt uppgift från Polismyndigheten görs regelmässigt kontroller av om styrelseledamöterna i en skyttesammanslutning förekommer i belastningsregistret eller misstankeregistret när en sådan sammanslutning ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. I vart fall görs en sådan kontroll första gången sammanslutningen ansöker om tillstånd.

För att undvika att vapen missbrukas är det av största vikt att de personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som betros med skjutvapen är laglydiga och i övrigt lämpliga. Sådana lämplighetskrav ställs i fråga om de fysiska personer som har ett betydande inflytande över en juridisk person som bedriver vapenhandlar- eller vapenmäklarverksamhet (2 kap. 10 § vapenlagen). I avsnitt 22.3.3 föreslår vi att detsamma ska gälla för vapenreparatörer. Flera auktoriserade skyttesammanslutningar har anfört att man ser fördelar, eller i vart fall inga nackdelar, med att de personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning prövas från laglydnadssynpunkt. I praktiken görs som sagt redan en lämp-

lighetsprövning i form av registerkontroll. Lagstödet för åtgärden är kravet på att tillstånd endast får ges om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas. Vi anser dock att det, i likhet med vad som gäller för bl.a. vapenhandlare, bör ställas uttryckliga lämplighetskrav i vapenlagen.

Vi föreslår därför att det av den nya vapenlagen ska framgå att Polismyndigheten, när en skyttesammanslutning ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen, ska pröva om sammanslutningen kan anses lämplig att inneha sådana vapen med hänsyn till de fysiska personer som har ett betydande inflytande över skyttesammanslutningen. Vid prövningen bör laglydnad och övriga omständigheter hänförliga till de personerna beaktas. Detta överensstämmer med vad som gäller i fråga om bl.a. vapenhandlare. Under övriga omständigheter kan exempelvis förstås ekonomiska förhållanden, eftersom en person i ekonomiska svårigheter kan vara särskilt mottaglig för påtryckningar.

I likhet med vad som gäller för bl.a. vapenhandlare bör något särskilt kunskapskrav inte ställas upp utan det bör anses tillräckligt att kunskaperna finns i organisationen (jfr 2 kap. 10 § andra stycket vapenlagen och prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 29). En annan sak är att en skyttesammanslutning endast får ges innehavstillstånd om organisationen som helhet uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen (2 kap. 3 § 2 vapenlagen).

Personer med betydande inflytande kan, utöver styrelseledamöter, beroende på organisationsform vara exempelvis verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav (jfr prop. 2011/12:109 s. 29).

I avsnitt 11.7 föreslår vi att de personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen m.m. ska registreras i vapeninnehavarregistret. Vi föreslår även att förändringar i kretsen av personer med ett betydande inflytande över sammanslutningen ska anmälas till Polismyndigheten.

Vapenförordningens bestämmelser om ansökan om innehavstillstånd bör anpassas så att det klart framgår att en skyttesammanslutning i ansökan ska lämna uppgift om de personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen.

11.5. Kraven på behov och ändamål förtydligas

Förslag: I den nya vapenlagen ska föreskrivas att en skyttesamman-

slutning får ges tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om sammanslutningen har behov av vapnet för den skytteverksamhet som sammanslutningen bedriver.

Bedömning: Det saknas anledning att införa ett generellt förbud

mot innehav av skjutvapen för s.k. föreningsegna grenar.

Skälen för förslaget och bedömningen

Det tillåtna ändamålet för vapeninnehav bör tydligt framgå

Av 2 kap. 3 § vapenlagen följer indirekt att en skyttesammanslutning får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast för den skytteverksamhet som sammanslutningen bedriver. Polismyndigheten har också tillämpat regelverket så. Enligt vår mening bör det av den nya vapenlagen tydligare framgå att det enda tillåtna ändamålet för vilka skyttesammanslutningar får inneha skjutvapen är den skytteverksamhet som bedrivs av sammanslutningen.

I nuvarande 2 kap. 3 § 2 vapenlagen anges att sammanslutningar för jakt- eller målskytte får ges tillstånd att inneha skjutvapen. Som nämns i det föregående föreslår vi i avsnitt 5.4 att bestämmelsen enbart ska avse sammanslutningar för målskytte, eftersom jaktskytte är en form av målskytte Någon ändring i sak är inte avsedd.

Målskytte är det övergripande namnet på sport som avser målskjutning. Inom målskytte är det möjligt att träna och tävla i ett stort antal olika grenar. De centrala etablerade skytteförbunden har ett betydande inflytande över vad som anses vara en legitim gren av skyttesporten (jfr avsnitt 6.7.2 och artikel 9.6 c ii i vapendirektivet). Det rör sig dock om målskjutning under ordnade och organiserade former. Vad som utgör en gren avgörs bl.a. av vilken typ av skjutvapen som används. Banans utformning, om målet är fast eller rörligt, om målskjutningen ställer krav på skjutning ur olika vinklar och vilka tidsgränser som gäller för skjutningen är exempel på andra omständigheter som har betydelse för indelningen i olika grenar.

Jaktskytte är alltså en form av målskytte. Jaktskytte utövas bl.a. som träning inför jakt eller som förberedelse för jägarexamen. Jaktskytte ska skiljas från skjutning vid verklig jakt (jfr 3 kap. 3 § vapenförordningen). Enligt nuvarande ordning kan endast enskilda personer ges tillstånd att inneha skjutvapen för ändamålet jakt.

Att det tillåtna ändamålet för skyttesammanslutningars vapeninnehav är den skytteverksamhet som sammanslutningen bedriver innebär att tillståndet i första hand medger utlåning av skjutvapen för målskjutning i sammanslutningens regi. Det kan röra sig både om uppsiktsutlåning i snäv bemärkelse och s.k. organisationskontrollerad utlåning, dvs. utlåning där vapnet ska användas vid övning eller tävling som äger rum under sammanslutningens uppsikt (jfr 3 kap. vapenlagen). Tillståndet måste också anses medge användning vid praktisk eller teoretisk utbildning inom ramen för den skytteverksamhet som bedrivs. Någon förändring i fråga om tillåten användning av skyttesammanslutningars skjutvapen är inte avsedd (jfr 9 kap. 2 § a vapenlagen).

Utlåning av skjutvapen för målskjutning inom ramen för skytteverksamheten bör liksom i dag ses som utlåning för samma ändamål som sammanslutningens tillstånd avser. Tillämpningen av 3 kap. 1 a § vapenlagen avses alltså inte påverkas av att det ur vapenregleringen tydligare går att utläsa det tillåtna ändamålet för skyttesammanslutningar.

Föreningsegna grenar

I avsnitt 6.7.2 behandlar vi frågan om det finns anledning att begränsa enskilda personers möjlighet att få tillstånd att inneha skjutvapen som endast kan användas för s.k. föreningsegna grenar. Med föreningsegna grenar förstås skyttegrenar som utövas av en ansluten förening utan att ha någon motsvarighet i huvudförbundets skyttereglemente.

Med avseende på enskilda personer gör vi bedömningen att helautomatiska vapen och enhandsvapen inte bör få innehas för föreningsegna grenar och att detta är förenligt med gällande rätt. I övrigt gör vi bedömningen att det saknas behov av att begränsa enskilda personers vapeninnehav för målskjutning till sådana skjutvapen som omfattas av huvudförbundets skyttereglemente. Detta gäller dock endast om man genomför våra förslag i avsnitt 20.8 om att innehavs-

tillstånd ska kunna nekas om det finns oproportionerliga risker med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Vi ser inte anledning att göra några andra bedömningar i fråga om skyttesammanslutningar än beträffande enskilda personer. I avsnitt 11.6 föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska tydliggöras att en ansluten förening inte får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för föreningsegna grenar.

Kraven på behov bör tydliggöras

I den nuvarande vapenlagen föreskrivs det inte något krav på att en skyttesammanslutning ska ha behov av det skjutvapen som en ansökan om innehavstillstånd avser. Den grundläggande principen om att endast den som har behov av skjutvapen bör ges tillstånd att inneha sådana vapen för skjutning genomsyrar dock vapenlagstiftningen. I praktiken tillämpas det kravet även i förhållande till skyttesammanslutningar. Kravet korresponderar med att endast en sådan skyttesammanslutning som bedriver kontinuerlig skytteverksamhet får ges innehavstillstånd (jfr 2 kap.3, 17 och 18 §§vapenlagen). Enligt vår mening bör kravet på att skyttesammanslutningen har behov av vapnet uttryckligen framgå av den nya vapenlagen.

I kravet på behov ligger att sammanslutningen måste bedriva skytte med den vapentyp som ansökan avser. Exempelvis bör en pistolskytteklubb inte ges tillstånd att inneha hagelgevär, om inte föreningen visar att den ändrat inriktning på sin verksamhet. Vilka grenar som omfattas av en skyttesammanslutnings verksamhet kan framgå exempelvis av sammanslutningens stadgar, av stämmo- eller styrelsebeslut som fattats i behörig ordning eller av de auktoriserade skyttesammanslutningarnas skyttereglementen.

Vidare ligger i behovskravet att en sammanslutning inte kan anses ha behov av hur många skjutvapen som helst, utan antalet vapen måste ställas i relation till verksamheten. Var gränsen går för hur många skjutvapen en skyttesammanslutning kan anses ha behov av går dock inte att ange exakt utan beror bl.a. på hur många skyttegrenar som omfattas av sammanslutningens verksamhet, antalet medlemmar och om andra än medlemmar får skjuta hos sammanslutningen. Skyttesammanslutningen kan därför i samband med en ansökan om

innehavstillstånd behöva ange exempelvis antal skytteaktiva medlemmar (jfr 3 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3).

11.6. Tydligare krav för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen

Förslag: Det ska inte längre gälla något krav på synnerliga skäl

för att en skyttesammanslutning ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen. I stället ska det av den nya vapenlagen framgå att en skyttesammanslutning får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen endast om vapnet behövs för verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Om sammanslutningen inte är auktoriserad ska tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen få ges endast om sammanslutningen bedriver målskytte med sådana vapen enligt huvudförbundets skyttereglemente.

I likhet med vad som föreslås gälla för bl.a. enskilda personer ska de särskilda tillståndskraven för helautomatiska vapen och enhandsvapen gälla också lådor och stommar som är avsedda för sådana vapen. Vidare ska vissa mindre farliga typer av helautomatiska vapen och enhandsvapen undantas från de särskilda tillståndskraven, liksom lådor och stommar till sådana mindre farliga vapen. Uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som en låda eller stomme är avsedd för ska framgå av ansökan och tillståndsbevis.

Skälen för förslagen

Nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 6 § vapenlagen får tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen ges endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för start- och signalvapen. Kravet på synnerliga skäl gäller för alla aktörer som kan få tillstånd att inneha skjutvapen, och alltså även för skyttesammanslutningar.

I kapitel 9 behandlar vi kravet på synnerliga skäl såvitt avser enskilda personer. Vad som sägs i avsnitt 9.2 om förarbetsuttalanden och vägledande avgöranden har viss betydelse för hur kravet på synnerliga skäl ska tolkas även beträffande andra aktörer. Det kan dock konstateras att både förarbetsuttalanden och rättspraxis i första hand tar sikte på enskilda personer. När bestämmelsen om synnerliga skäl först infördes 1934 var det endast enskilda personer som kunde ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Möjligheten för skyttesammanslutningar att ges tillstånd att inneha skjutvapen infördes under den tid 1934 års vapenkungörelse var i kraft. Kravets innebörd för sådana sammanslutningar berördes inte i samband med att kravet på synnerliga skäl överfördes till 1949 års vapenförordning.

Vapenförordningen innehåller, till skillnad vad som gäller beträffande enskilda personer, inte några bestämmelser om skyttesammanslutningars innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen.

För att en skyttesammanslutning ska ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen krävs enligt uppgift från Polismyndigheten att sammanslutningen bedriver skytte med sådana vapen och, med hänsyn till tidigare innehav, även i övrigt kan anses ha behov av vapnet. Detta motsvarar det krav på behov som alltid gäller för att en skyttesammanslutning ska ges tillstånd att inneha av skjutvapen (se avsnitt 11.5).

En skyttesammanslutning kan ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen för målskytte om sammanslutningens verksamhet av Försvarsmakten förklarats vara av betydelse för totalförsvaret (jfr prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 41). Det finns exempel på att domstolarna när ansökan rört ett helautomatiskt vapen även beaktat om den aktuella vapenmodellen är sådan att civilt innehav kan anses motiverat av försvarsskäl (se Kammarrätten i Göteborgs dom den 17 november 2022 i mål nr 3522-22).

I rättspraxis finns också exempel på att tidigare innehav tillmäts vikt vid tillståndsprövningen när en skyttesammanslutning ansökt om tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen (se Kammarrätten i Göteborgs dom den 5 oktober 2022 i mål nr 1028-22). Det är något oklart om det rör sig om en särskilt restriktiv behovsprövning, eller samma prövning av behov med hänsyn till befintligt vapeninnehav som ska göras beträffande alla vapentyper.

Polismyndigheten har inte inom ramen för sin ärendehantering haft anledning att ta ställning till om anslutna föreningar bör ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för s.k. föreningsegna grenar, dvs. grenar som inte har någon motsvarighet i den auktoriserade skyttesammanslutningens skyttereglemente. Att inte ge tillstånd för enhandsvapen och helautomatiska vapen för föreningsegna grenar får anses vara förenligt med gällande rätt (se HFD 2013 ref. 22, som berörs närmare i avsnitt 9.2).

För både helautomatiska vapen och enhandsvapen gäller särskilt högt ställda krav på förvaring. Sådana vapen ska förvaras i valv eller värdeskåp och förvaringsutrymmet ska vara larmat. För vapen som förvaras i en föreningsfunktionärs bostad gäller dock samma krav som för andra vapentyper, under förutsättning att det rör sig om en mindre mängd vapen. Helautomatiska vapen och enhandsvapen viktas dock tyngre än andra vapentyper när det gäller att avgöra när det finns skäl för strängare förvaringskrav. (Se 3 kap. 1 § och 5 kap. RPSFS 2005:4, FAP 556-2, jfr 5 kap. 2 § vapenlagen.) S.k. delad förvaring anses numera inte tillräckligt.

Kravet på synnerliga skäl bör ersättas

Kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen har en annan innebörd när en skyttesammanslutning ansöker om tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen än när en enskild person ansöker om sådant tillstånd (jfr avsnitt 9.2). De krav som i praktiken tillämpas för att en skyttesammanslutning ska ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen är inte av sådant slag som normalt innefattas under begreppet synnerliga skäl (jfr avsnitt 9.8). Enligt vår mening finns det därför skäl att avskaffa kravet såvitt avser skyttesammanslutningar. I stället bör de förutsättningar för tillstånd som i praktiken tillämpas framgå av lag.

I sammanhanget bör anmärkas att vi beträffande enskilda personer avvisat tanken på att ersätta kravet på synnerliga skäl med de förutsättningar för tillstånd som i praktiken tillämpas (se avsnitt 9.9). Det ställningstagandet grundas på att en sådan lösning innebär att det inte längre på ett övergripande plan kommer framgå av vapenregleringen att tillståndsprövningen ska ske restriktivt, att det inte kommer vara möjligt att fullt ut beakta alla relevanta omständigheter i

det enskilda fallet och att regleringen riskerar att åldras snabbt. När sökanden är en skyttesammanslutning har dessa invändningar dock inte samma tyngd som när sökanden är en enskild person. Samtidigt väger de fördelar i fråga om tydlighet och förutsebarhet som en kodifiering av gällande rätt medför tyngre.

Vi föreslår alltså att kravet på synnerliga skäl ska avskaffas för skyttesammanslutningar. I stället ska de krav som tillämpas enligt nuvarande ordning komma till klart uttryck i den nya vapenlagen. Förslaget är i princip avsett att utgöra en kodifiering av gällande rätt och syftar inte till minskad restriktivitet vid tillståndsgivningen.

En spegling av gällande rätt

När helautomatiska vapen och enhandsvapen innehas av skyttesammanslutningar gäller särskilda krav på förvaring. Det skulle kunna övervägas om detta i den nya vapenlagen bör komma till uttryck genom att det föreskrivs att tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen förutsätter att särskilt höga krav på en säker förvaring kan tillgodoses. Vid innehav av ett mindre antal vapen som förvaras i en föreningsfunktionärs bostad uppställs emellertid inte särskilda krav, utan vapnens särskilda farlighet beaktas i stället genom att de ges en särskild vikt i förhållande till när strängare krav inträder. Detta bör gälla även fortsättningsvis. Att vapeninnehavaren kan tillgodose en lämplig förvaring är vidare alltid en förutsättning för att innehavstillstånd ska ges. Vi ser sammantaget inte skäl att i den nya vapenlagen uppställa krav på att skyttesammanslutningen kan tillgodose särskilt strikta krav på förvaring för att innehavstillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen ska få ges.

Gällande rätt ger utrymme att neka en ansluten skyttesammanslutning tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för föreningsegna grenar. Detta bör gälla även fortsättningsvis. En föreskrift om att en ansluten förening får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen endast om sammanslutningen bedriver målskytte med sådana vapen enligt huvudförbundets skyttereglemente bör därför tas in i den nya vapenlagen.

För innehav av enhandsvapen innebär bestämmelsen om synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen därutöver inga särskilda krav för skyttesammanslutningar. Några ytterligare krav för att en skyttesammanslutning ska få ges tillstånd att inneha enhandsvapen bör därför inte föreskrivas i den nya vapenlagen.

För tillstånd att inneha helautomatiska vapen krävs enligt nuvarande ordning att skyttesammanslutningens verksamhet av Försvarsmakten har förklarats vara av betydelse för totalförsvaret. Det finns vidare visst stöd i praxis för att skytte med den aktuella vapenmodellen ska vara ägnat att stärka totalförsvaret. Enligt vår mening bör det av den nya vapenlagen framgå att tillstånd att inneha helautomatiska vapen ska få ges endast om vapnet behövs för verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret (jfr 2 kap. 3 § första stycket 3 vapenförordningen). Tillräckliga skäl för att uppställa ett förhöjt behovskrav har inte framkommit.

Utredningen har i delbetänkandet gjort bedömningen att även målskytte som bedrivs i andra förbund än sådana som av Försvarsmakten har förklarats vara av betydelse för totalförsvaret kan anses ha betydelse för det nationella försvaret i den mening som avses i artikel 9.2 i vapendirektivet (se SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 138). Regeringen har gjort samma bedömning (se prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 36). För att en verksamhet ska anses vara av betydelse för totalförsvaret i den mening som avses i den nu föreslagna bestämmelsen bör dock krävas att sammanslutningens verksamhet av Försvarsmakten har förklarats vara av betydelse för totalförsvaret. Med detta bör förstås detsamma som enligt 2 kap. 3 § första stycket 3 vapenförordningen. Kravet bör alltså i princip endast anses uppfyllt om sammanslutningen är en frivillig försvarsorganisation enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet eller ansluten till en sådan sammanslutning (se avsnitt 9.2). Om Försvarsmakten i det enskilda fallet anger att sammanslutningens verksamhet är av betydelse för totalförsvaret har det naturligtvis dock samma betydelse.

Som framgår av avsnitt 11.5 menar vi att skyttesammanslutningar i vissa fall kan ges tillåtelse att inneha skjutvapen för andra ändamål än skjutning. Det kan övervägas om tillstånd att inneha helautomatiska vapen för sådant ändamål ska kunna ges även i andra fall än när vapnet behövs för verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret,

exempelvis om vapnet deaktiveras i enlighet med EU-rättens krav. Enligt vår mening torde behovet av en sådan möjlighet dock vara begränsat varför det saknas skäl att införa en sådan bestämmelse.

Sammanfattningsvis föreslår vi att en sammanslutning för målskytte ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen endast om vapnet behövs för verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Om sammanslutningen inte är auktoriserad bör tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen ges endast om sammanslutningen bedriver målskytte med helautomatiska vapen eller enhandsvapen enligt huvudförbundets skyttereglemente.

Lådor och stommar bör jämställas med kompletta vapen

I avsnitt 9.14 föreslår vi beträffande enskilda personer att de särskilda tillståndskraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen ska gälla också lådor och stommar till sådana vapen. Bakgrunden till förslagen är den ökade förekomsten av s.k. modulvapen. Vi bedömer förslagen som nödvändiga för att motverka att de skärpta tillståndskraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen enkelt kan kringgås.

Vad som sägs i avsnitt 9.14 gör sig gällande också i förhållande till skyttesammanslutningar. Även för skyttesammanslutningar bör alltså gälla att de skärpta kraven för tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen bör gälla också lådor och stommar som är avsedda för sådana vapen. Detta överensstämmer med våra förslag i fråga om andra organisationer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen (se avsnitt 12.6 och 13.8).

Uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som en stomme eller låda är avsedd för bör framgå av ansökan och tillståndsbeviset.

De skärpta tillståndskraven bör inte gälla mindre farliga vapentyper

I avsnitt 9.12 föreslår vi att start- och signalvapen även i fortsättningen bör undantas från de skärpta tillståndskrav som gäller för att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen. Vi föreslår vidare att det ska förtydligas att endast sådana vapen som tillverkats som start- och signalvapen omfattas av undantaget. Därutöver föreslår vi att undantaget ska utvidgas

så att det omfattar också sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd.

Vad som sägs i avsnitt 9.12 gör sig gällande även i förhållande till skyttesammanslutningar. De föreslagna undantagen bör alltså gälla också i förhållande till de särskilda krav som gäller för att en skyttesammanslutning ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen. Detta överensstämmer med våra förslag i fråga om andra organisationer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen (se avsnitt 12.6 och 13.8).

Förslagen är förenliga med vapendirektivet

Våra förslag avser inte att åstadkomma någon sänkning av de krav som tillämpas enligt gällande rätt. Vår bedömning är därför att förslagen är förenliga med vapendirektivets krav (jfr avsnitt 9.8). Visserligen har både utredningen och regeringen lyft att kravet på synnerliga skäl bidrar till att säkerställa att svensk rätt lever upp till vapendirektivets krav beträffande innehav av A-vapen för målskjutning. Föremål i kategori A – dit bl.a. helautomatiska vapen och vissa enhandsvapen hör (se avsnitt 9.6) – ska nämligen enligt artikel 9 i vapendirektivet som utgångspunkt inte få tillåtas för civilt innehav. Kravet på synnerliga skäl bidrar till att säkerställa att det görs en sådan restriktiv bedömning i varje enskilt fall som krävs för att undantaget i artikel 9.2 i vapendirektivet ska vara tillämpligt. För skyttesammanslutningarna får kravet på en sådan restriktiv bedömningen dock, liksom för sådana A-vapen där det i dag inte finns något krav på synnerliga skäl, anses tillgodosett genom övriga tillståndskrav (jfr SOU 2022:62 s. 137–139 och prop. 2022/23:102 s. 35–37).

11.7. Anmälan och registrering av den som har ett betydande inflytande

Förslag: I den nya vapenlagen ska föreskrivas att en skyttesamman-

slutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin så snart som möjligt till Polismyndigheten ska anmäla förändringar i fråga om vem som har ett betydande inflytande över sammanslutningen.

Det ska införas ett nytt vapenregister som ska betecknas det utökade vapeninnehavarregistret. Fysiska personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska registreras i det registret.

Skälen för förslagen

Förändringar i kretsen personer med betydande inflytande bör anmälas

I avsnitt 11.4 föreslår vi att en skyttesammanslutning ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om sammanslutningen är lämplig att inneha sådana vapen med hänsyn till de personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen. Starka skäl talar för att Polismyndigheten vid varje givet tillfälle bör ha kännedom om vem som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som har getts tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin. Utan sådan kännedom försvåras Polismyndighetens tillsyn och löpande prövning av om förutsättningar för innehavstillstånd fortfarande föreligger (jfr 6 kap.1 och 2 §§vapenlagen). Polismyndigheten behöver vidare ha kännedom om vem som sitter i styrelsen för en skyttesammanslutning för att kunna granska s.k. föreningsintyg. Vi föreslår därför att en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen eller andra tillståndspliktiga föremål så snart som möjligt till Polismyndigheten ska anmäla förändringar i fråga om vem som har ett betydande inflytande över sammanslutningen. Detta överensstämmer med vad som gäller bl.a. när en vapenhandlare är en juridisk person (se 2 kap. 10 § vapenlagen). En föreskrift om anmälningsplikten bör tas in i den nya vapenlagen.

Med att anmälan ska göras så snart som möjligt bör förstås samma tidskrav som enligt 2 kap. 10 § tredje stycket vapenlagen. Anmälan ska alltså göras så snart det är möjligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Normalt ska anmälan komma in till Polismyndigheten senast samma dag som förändringen träder i kraft (jfr prop. 2011/12:109 s. 37).

Personer med betydande inflytande kan, som nämns i avsnitt 11.4, utöver styrelseledamöter vara exempelvis verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav.

Underlåtenhet att anmäla förändring kan leda till återkallelse

Underlåtenhet att anmäla förändringar av vem som har ett betydande inflytande över en juridisk person har för vapenhandlare och vapenmäklare inte förenats med någon straffrättslig sanktion. Däremot kan sådan underlåtenhet i vissa fall utgöra grund för återkallelse av tillståndet att bedriva verksamheten. Även för skyttesammanslutningar bör återkallelse av tillståndet, dvs. i detta fall innehavstillståndet, komma i fråga vid utebliven anmälan.

När en vapenhandlare eller vapenmäklare bryter mot anmälningsskyldigheten kan återkallelse enligt 6 kap. 3 § andra stycket vapenlagen aktualiseras (se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 6 kap. 3 §). Enligt det nyss nämnda lagrummet får ett vapenhandlar- eller vapenmäklartillstånd återkallas om tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i vapenlagen eller en föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av den lagen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för skyttesammanslutningar. Det skulle kunna övervägas om en sådan föreskrift bör införas. Enligt vår mening bör emellertid endast klara överträdelser av anmälningsskyldigheten kunna leda till återkallelse. Återkallelse bör exempelvis ske om tillståndshavaren vid mer än något enstaka tillfälle underlåtit att anmäla förändringar i kretsen personer med betydande inflytande över skyttesammanslutningen. Återkallelse bör också ske om underlåtenheten har haft till syfte att hindra Polismyndighetens tillsyn. I sådana fall bör återkallelse kunna ske redan enligt nuvarande regelverk, antingen för att tillståndshavaren anses olämplig att inneha skjutvapen eller för att det annars finns skälig anledning att återkalla tillståndet (jfr 6 kap. 1 § första stycket a eller d vapenlagen). Någon bestämmelse motsvarande den i 6 kap. 3 § andra stycket vapenlagen behöver därför inte införas.

Personer med betydande inflytande bör registreras

Våra förslag om lämplighetsprövning och anmälan av personer med betydande inflytande över en skyttesammanslutning syftar till att förbättra kontrollen över skyttesammanslutningar som innehar skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål. För att de föreslagna regleringarna ska bli kompletta och få avsedd effekt bör de personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning

som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin registreras i vapenregistren. Registrering i vapeninnehavarregistret ligger då närmast till hands. Polismyndigheten har dock framfört att det av bl.a. tekniska skäl är mindre lämpligt att den som inte är adressaten för ett tillstånd – eller har motsvarade rätt att inneha tillståndspliktiga föremål – registreras i vapeninnehavarregistret. Vi föreslår därför att det införs ett nytt vapenregister, där den som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning bör registreras. Det nya registret bör betecknas det utökade vapeninnehavarregistret. I avsnitt 12.8, 13.9, 13.10 och 14.3.8 lämnar vi förslag på andra registreringar i det registret.

Kravet på registrering av personer med ett betydande inflytande motsvarar vad som gäller för bl.a. vapenhandlare. Personer med betydande inflytande kan, som nyss nämnts, utöver styrelseledamöter vara exempelvis verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav.

Sekretessbestämmelserna i 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bör vara tillämpliga också på uppgifter i det utökade vapeninnehavarregistret. Detta kräver inte någon författningsändring.

11.8. Krav på föreståndare och ersättare bör inte införas

Bedömning: Det bör inte införas krav på föreståndare och ersät-

tare för skyttesammanslutningar.

Skälen för bedömningen

Polismyndigheten har anfört att det bör införas krav på att en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska ha en föreståndare som i sin tur ska ha en ersättare. Sådana krav gäller när en vapenhandlare är en juridisk person. Beträffande vapenmäklare gäller i sådana fall krav på föreståndare. (Se 2 kap. 10 a och b §§ vapenlagen.) Vi förslår att krav på godkänd föreståndare, eller godkänd vapenföreståndare, ska gälla också i vissa andra fall (se avsnitt 12.8, 13.10 och 22.3.4).

Krav på föreståndare och ersättare gör det möjligt för Polismyndigheten att lämplighetspröva den person som har det faktiska ansvaret för de vapen som innehas i verksamheten (jfr 2 kap. 10 c § vapenlagen). Krav på föreståndare och ersättare innebär också att det är tydligt vem som i första hand bär det straffrättsliga ansvaret enligt 9 kap. vapenlagen.

Skyttesammanslutningar kan, i likhet med bl.a. vapenhandlare, inneha ett stort antal skjutvapen. I nuläget ansvarar styrelsen för kontrollen över de skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som innehas av en skyttesammanslutning (17 kap. 1 § vapenförordningen). Det finns alltså redan i dag utpekade personer som har ansvar för sådana föremål.

Flera auktoriserade skyttesammanslutningar har anfört att det är direkt olämpligt att införa krav på föreståndare och ersättare för skyttesammanslutningar. Som skäl för detta har anförts bl.a. att det kollektiva ansvaret medför en egenkontroll som utgör en viss garanti mot korruption och eftergifter för otillbörliga påtryckningar. Vidare har anförts att det måste beaktas att de flesta skyttesammanslutningar är ideella föreningar och att det inte är givet hur regelverket för sådana föreningar skulle samspela med krav på föreståndare och ersättare. Det har också anförts att det kan antas bli svårt att hitta en person som vill ha rollen som föreståndare i en ideell förening.

Polismyndigheten har pekat på att det i vissa fall förekommer brister i skyttesammanslutningarnas vapenhantering, som medför att personer som inte bör ha tillgång till skjutvapen har sådana vapen i sin besittning (jfr t.ex. Kammarrätten i Sundsvalls dom den 14 oktober 2020 i mål nr 3426-19). Polismyndigheten har även pekat på att det finns fall där personer med kopplingar till skytterörelsen har tillhandahållit vapen som använts vid brott (se t.ex. Svea hovrätts dom den 21 december 2021 i mål nr B 10907-21). Att vissa skyttesammanslutningar inte hanterar sammanslutningens vapen på ett lämpligt sätt löses dock inte genom att det införs krav på föreståndare och ersättare. Snarare handlar det om att de personer som ansvarar för vapnen ska vara lämpliga att ha ett sådant ansvar. I avsnitt 11.4 föreslår vi att Polismyndigheten ska lämplighetspröva såväl styrelseledamöter som andra med ett betydande inflytande över skyttesammanslutningar som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Vidare föreslår vi i avsnitt 14.3.2 att endast personer som har eget innehavstillstånd eller som har godkänts av Polismyndigheten ska få själv-

ständigt hantera skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål för en skyttesammanslutnings räkning.

Sammantaget menar vi att det inte har framkommit tillräckliga skäl för att införa krav på föreståndare och ersättare för skyttesammanslutningar. Några sådana krav bör därför inte införas.

11.9. Bevis om auktorisation bör ges in om auktorisationen återkallas

Förslag: Om auktorisationen för en skyttesammanslutning åter-

kallas ska auktorisationsbeviset lämnas in till Polismyndigheten, om ett sådant bevis finns.

Bedömning: Skyldigheten att vid en återkallelse ge in auktorisa-

tionsbeviset bör inte vara förenad med straff eller någon annan sanktion.

Skälen för förslagen och bedömningen

I 6 kap. 3 c § vapenlagen framgår att en auktorisation av en skyttesammanslutning ska återkallas om förutsättningarna för auktorisationen inte längre finns. Av vapenregleringen följer inte någon skyldighet att i en sådan situation ge in det bevis över auktorisationen som enligt 2 kap. 1 § vapenförordningen ska utfärdas i samband med att en sammanslutning auktoriseras.

Ett beslut om auktorisation grundar visserligen inte någon självständig rätt att inneha skjutvapen. Inte heller kan ett auktorisationsbevis användas för att köpa ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin (jfr 2 kap.8 och 9 §§vapenlagen). Det kan emellertid inte uteslutas att ett bevis över auktorisation kan missbrukas, exempelvis i samband med utlåning av skjutvapen (jfr 3 kap. vapenlagen). Om auktorisationen återkallas bör beviset därför lämnas in till Polismyndigheten, om det finns i behåll. En sådan ordning överensstämmer med vad vi föreslår i fråga om bevis i flera andra fall (se t.ex. avsnitt 22.5.2).

Vi har övervägt om skyldigheten att ge in beviset bör vara sanktionerad med penningböter. Risken för missbruk framstår dock inte

som så framträdande att detta framstår som nödvändigt. Vi har även övervägt ett system med administrativa straffavgifter men kommit fram till att nackdelarna överväger fördelarna (se våra överväganden i avsnitt 26.3.7). Ett annat alternativ hade varit att införa en möjlighet för Polismyndigheten att utfärda vitesförelägganden. Detta hade utgjort en nyhet i vapenregleringen och vi tycker inte att behovet av detta är tillräckligt framträdande för att vi ska lägga sådana förslag.

I framtiden kan elektroniska bevis över auktorisation bli verklighet (jfr våra överväganden i avsnitt 15.5). Bestämmelserna om ingivande av bevis bör därför ges en sådan utformning att det inte krävs någon lagändring om elektroniska bevis över auktorisation skulle införas. Skyldigheten att ge in beviset bör därför vara begränsad till situationen där ett bevis finns.

12. Innehavstillstånd för museer

12.1. Uppdraget

Huvudmän för museer hör till de aktörer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen (se 2 kap. 3 § 3 vapenlagen [1996:67]). Som nämns i bl.a. kapitel 5 har utredningen i uppdrag att ta ställning till om reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar behöver ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare. Utredningen ska också se över de krav som gäller för att enskilda ska meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, och föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga för att förtydliga regleringen. Dessa frågor behandlas beträffande huvudmän för museer i avsnitt 12.3–12.5.

För innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen gäller särskilda krav. Tillstånd att inneha sådana vapen, med undantag för start- eller signalvapen, får nämligen ges endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen). Som framgår bl.a. i kapitel 9 ska utredningen överväga om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas. Utredningen ska också ta ställning till om begreppet synnerliga skäl bör ersättas med särskilda skäl och lämna nödvändiga författningsförslag. Med avseende på huvudmän för museer behandlas frågan om synnerliga skäl i avsnitt 12.6.

I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar förekomsten av illegala vapen i landet och förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Samtidigt får lagstiftningen inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare. I avsnitt 12.3 behandlar vi frågan om lämplighetsprövning av huvudmän för museer som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Avsnitt 12.7 rör frågan om skyldighet att anmäla vem som har ett betydande inflytande över en huvud-

man för ett museum som innehar skjutvapen m.m., och frågan om sådana personer ska registreras i vapeninnehavarregistret. I avsnitt 12.8 behandlar vi frågan om en huvudman för ett museum som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition och ljuddämpare bör ha en av Polismyndigheten godkänd föreståndare, och om denne i sin tur bör ha en godkänd ersättare.

12.2. Bakgrund och gällande rätt

Allmänt

Huvudmän för museer som uppfyller vissa krav kan ges tillstånd att inneha skjutvapen för museets samlingar. Per den 1 januari 2024 hade ca130 museer tillstånd att inneha skjutvapen. Tillsammans hade de enligt vapenregistren tillstånd att inneha ca 3 500 skjutvapen och sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen.

Möjligheten för huvudmän för museer att inneha skjutvapen som ska ingå i museets samlingar infördes ursprungligen genom lagen (1981:1360) om ändring i vapenlagen (1973:1176). I förarbetena anfördes att huvudmän för vissa museer kan ha ett berättigat behov av att låta skjutvapen ingå i sina samlingar. Den nya möjligheten att inneha skjutvapen ansågs även kunna användas för att tillgodose behovet av långtidslån för tillfälliga utställningar. I förarbetena framhölls att det är viktigt att museer har en godtagbar förvaring av sina vapen. Ett bemyndigande för Rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om förvaring infördes därför. (Se prop. 1981/82:1 Ändring i vapenlagen [1973:1176], s. 28–29 och 46.)

Bestämmelserna om innehavstillstånd för huvudmän för museer överfördes från 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) till 2 kap. 3 § 3 vapenlagen. Endast mindre förändringar har skett i bestämmelserna sedan deras ursprungliga tillkomst. I dag gäller att huvudmän för museer får ges tillstånd att inneha skjutvapen som ska ingå i samlingarna om museet får statsbidrag enligt särskilda föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, en region eller en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn. Med statsbidrag enligt särskilda föreskrifter avses i första hand bidrag för museiverksamhet enligt förordningen (1996:1598) om statsbidrag till regional kulturverksamhet (jfr prop. 1981/82:1 s. 46).

Med huvudman avses i förvaltningsrättsliga sammanhang i allmänhet den som bär huvudansvaret för en verksamhet eller en institution. Både fysiska och juridiska personer kan få tillstånd att inneha skjutvapen för ett museums samlingar.

Utöver bestämmelserna i 2 kap. 3 § vapenlagen regleras förutsättningarna för att en museihuvudman ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen huvudsakligen i 2 kap.5 och 6 §§vapenlagen. Bestämmelserna behandlas i det föregående bl.a. i avsnitt 5.2 och 9.2. Av 2 kap. 5 § vapenlagen framgår, såvitt nu är av intresse, att tillstånd får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Vidare framgår att ett tillstånd kan förenas med villkor om bl.a. förvaring och i vissa fall tidsbegränsas. I avsnitt 5.4 föreslår vi att bestämmelserna ska föras över till den nya vapenlagen. Enligt 2 kap. 6 § vapenlagen får tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen, som inte är start- eller signalvapen, ges endast om det finns synnerliga skäl. Kravets närmare innebörd i fråga om museer redovisas i avsnitt 12.6.

I övrigt saknas bestämmelser om förutsättningarna för att en huvudman för ett museum ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. Det bör observeras att 2 kap. 5 § vapenförordningen, där det anges att behov av att inneha vissa typer av skjutvapen endast kan anses finnas för vissa specifika ändamål, inte hindrar att de vapentyper som anges i paragrafen innehas för ett museums samlingar. För innehav för ett museums samlingar gäller nämligen inte något krav på behov.

I avsnitt 20.8 föreslår vi en ny grundläggande förutsättning för innehavstillstånd. Tillstånd till innehav av ett skjutvapen ska enligt vårt förslag inte få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Förslaget är avsett att gälla också sådana huvudmän för museer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Polismyndigheten har i sin praxis beaktat huvudmannens lämplighet från laglydnadssynpunkt vid tillståndsprövningen när huvudmannen är en fysisk person. Polismyndigheten har också inhämtat bl.a. yttrande från länsantikvarien i det län där museet är beläget. (Se 6 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3, som nyligen upphävts i berörda delar genom PMFS 2024:2.) Enligt uppgift från Polismyndigheten görs det oftast inte någon lämplighetsprövning av den som har ett

betydande inflytande över huvudmannen när denne är en juridisk person.

Av vapenförordningen framgår att föreståndaren för ett museum ska utöva kontroll över museets innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och över att egendomen förvaras riktigt (17 kap. 1 § vapenförordningen). Vi återkommer i kapitel 14 till frågan om vem som rent faktiskt får hantera skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål för ett museums räkning. Ett skjutvapen som innehas för ett museums samlingar får inte användas för skjutning (se vidare avsnitt 12.5).

Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för samling får även utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet. En sådan huvudman för ett museum som får ges tillstånd att inneha skjutvapen kan därutöver ges tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas. (2 kap. 8 § vapenlagen och 2 kap. 8 § vapenförordningen.) Det är sällsynt att en huvudman för ett museum ansöker om särskilt tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin.

Förvaring

Polismyndigheten har utfärdat föreskrifter och allmänna råd med avseende på museers förvaring av skjutvapen (se Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2006:13] om museers förvaring av skjutvapen, FAP 556-1). Föreskrifterna är utformade för att motverka risker med innehav av ett stort antal vapen och innebär till stora delar förhöjda krav jämfört med vad som gäller för enskilda personers innehav. Föreskrifterna är utfärdade med stöd av bemyndiganden i 11 kap. 2 § e vapenlagen och 9 kap. 1 § vapenförordningen.

12.3. Inga nya lämplighetskrav

Förslag: De krav som i den nuvarande vapenlagen ställs för att ett

museum ska anses lämpat att inneha skjutvapen ska föras över till den nya vapenlagen.

Bedömning: Det saknas tillräckliga skäl att i den nya vapenlagen

föreskriva att innehavstillstånd får beviljas huvudmän för museer endast om huvudmannen uppfyller vissa lämplighetskrav.

Skälen för förslaget och bedömningen

Inga nya krav på museet

I 2 kap. 3 § 3 vapenlagen anges att huvudmän för museer kan ges tillstånd att inneha skjutvapen bl.a. om museet uppfyller vissa krav som skulle kunna betecknas som lämplighetskrav. Bestämmelserna bör föras över till den nya vapenlagen. Kraven är dock inte bara lämplighetskrav utan också formella krav. De bör därför liksom i dag utgöra en del av bestämmelserna om vem som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Inga nya krav rörande huvudmannen

De lämplighetskrav som följer av 2 kap. 3 § 3 vapenlagen gäller endast vilken typ av museum som kan få ha skjutvapen i samlingarna. Inom ramen för den allmänna bedömningen av om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas beaktas enligt nuvarande ordning dock huvudmannens lämplighet från laglydnadssynpunkt (se 2 kap. 5 § vapenlagen och jfr 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3, som nyligen upphävts i berörda delar genom PMFS 2024:2). Det sagda gäller när huvudmannen är en fysisk person. När huvudmannen är en juridisk person görs oftast inte någon lämplighetsprövning av de personer som har ett betydande inflytande över densamme.

Att endast den som är lämplig att inneha skjutvapen ska ges innehavstillstånd utgör en allmän princip vid tillämpningen av vapenlagen. Enligt den nuvarande lagstiftningen görs en sådan prövning med stöd av 2 kap. 5 § vapenlagen. Vi föreslår med avseende på enskilda

personer att principen ska komma till uttryck i lag (se avsnitt 6.3). Vi föreslår också att skyttesammanslutningar och auktoriserade bevakningsföretag som är juridiska personer ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om organisationen är lämplig att inneha sådana vapen (se avsnitt 11.4 och 13.4).

Polismyndigheten har anfört att det också för huvudmän för museer uttryckligen bör gälla att tillstånd att inneha skjutvapen får ges endast om huvudmannen uppfyller vissa lämplighetskrav, eftersom man annars ser risk för missbruk av regelverket.

Huvudmän för museer får ges tillstånd att inneha skjutvapen som ska ingå i samlingarna endast om museet får statsbidrag enligt särskilda föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, en region eller en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn. Museet som sådant är alltså underkastat viss kontroll av det offentliga. Vidare är det museets föreståndare och inte huvudmannen själv som utövar kontroll över vapnen och ansvarar för att de ska förvaras riktigt (se 17 kap. 1 § vapenförordningen). I avsnitt 12.8 föreslår vi att det ansvaret i framtiden ska åvila en särskild vapenföreståndare som har godkänts av Polismyndigheten. Risken för att någon utnyttjar systemet i syfte att få tillgång till skjutvapen framstår – trots vad Polismyndigheten anfört – som ytterst begränsad. En utökad lämplighetsprövning jämfört med vad som görs i dag skulle medföra ökade kostnader för både sökanden och Polismyndigheten. Mot denna bakgrund menar vi att det saknas tillräckliga skäl att i den nya vapenlagen uttryckligen föreskriva att innehavstillstånd får beviljas endast om huvudmannen uppfyller vissa lämplighetskrav. Likaså saknas tillräckliga skäl att föreskriva att de som utövar ett betydande inflytande över huvudmannen, när denne är en juridisk person, ska uppfylla sådana lämplighetskrav.

Det sagda ska endast förstås som att vi menar att det saknas tillräckliga skäl att föreskriva att en lämplighetsprövning av huvudmannen ska göras i varje enskilt fall. Enligt vår mening kan gällande rätt inte förstås på något annat sätt än att Polismyndigheten är fri att göra de lämplighetskontroller myndigheten anser behövas för att det skäligen ska kunna antas att de skjutvapen en ansökan om innehavstillstånd avser inte kommer att missbrukas. Om det i det enskilda fallet framkommer att huvudmannen inte bör få inneha skjutvapen med hänsyn till att det finns en konkret missbruksrisk – t.ex. på grund av bristande laglydnad – bör ansökan avslås (se 2 kap. 5 § vapenlagen).

12.4. Ändamålet för museers tillstånd förblir oförändrat

Förslag: Bestämmelsen att huvudmän för museer får ges tillstånd

att inneha skjutvapen för museets samlingar ska föras över till den nya vapenlagen.

Skälen för förslaget

I 2 kap. 3 § 3 vapenlagen anges att huvudmän för museer kan ges tillstånd att inneha skjutvapen om vapnet ska ingå i samlingarna. Bestämmelsen bör föras över till den nya vapenlagen. Vi föreslår dock att bestämmelsen, som avser tillåtet ändamål, bryts ut från de bestämmelser som reglerar vem som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Det har inte framkommit att museihuvudmän har behov av att inneha skjutvapen för något annat ändamål än museets samlingar. I det följande behandlar vi frågan om utökade möjligheter att skjuta med sådana vapen.

12.5. Tillstånd för skjutning med museers vapen

Förslag: Det ska i den nya vapenlagen föreskrivas att ett skjutvapen

som innehas för ett museums samlingar får användas för skjutning om särskilt tillstånd ges. Det ska även förtydligas att vapnen får användas för skjutning endast i dessa fall.

Bestämmelser om ansökan, ansökningsavgift och tillståndsbevis i fråga om skjutning med samlingsvapen ska tas in i den nya vapenförordningen.

Skälen för förslagen

Ett skjutvapen som innehas för ett museums samlingar får enligt nuvarande ordning inte användas för skjutning. Detta följer indirekt av 9 kap. 2 § första stycket a vapenlagen, som kriminaliserar användning av skjutvapen för annat ändamål än det innehavaren är berättigad till.

Det förekommer att ett museum vill kunna använda vapen som ingår i samlingarna för skjutning, exempelvis i samband med histo-

riska spel. När enskilda personer innehar skjutvapen för annat ändamål än skjutning får vapnet användas för skjutning om särskilt tillstånd till detta ges (2 kap. 4 § vapenlagen). Tillstånd kan ges bl.a. när det från vapenteknisk synpunkt finns ett sådant intresse. Tillståndet meddelas för ett visst tillfälle och visst vapen. Vid tillståndsprövningen bör Polismyndigheten fästa avseende vid syftet med skjutningen och säkerheten, däri inbegripet sökandens kvalifikationer när det gäller att praktiskt handha vapnet. (Jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 65 och 77.)

Det har inte framkommit några omständigheter som talar mot att huvudmän för museer ska kunna få särskilt tillstånd att använda ett vapen som ingår i samlingarna för skjutning. Vi föreslår därför att det i den nya vapenlagen ska föreskrivas att ett skjutvapen som innehas för ett museums samlingar får användas för skjutning om särskilt tillstånd ges. Det bör dock krävas att museet pekar ut en person som ansvarig för skjutningen och att den personen har tillräckliga kvalifikationer när det gäller att praktiskt handha vapnet. Tillståndet får anses grunda en rätt för den personen att tillfälligt inneha vapnet i samband med skjutningen.

I fråga om ansökan och tillståndsbevis bör i huvudsak detsamma gälla som när en enskild person ansöker om tillstånd att skjuta med samlingsvapen (jfr avsnitt 8.9). Av tillståndsbeviset bör dock också framgå vem som får genomföra skjutningen. Liksom för enskilda personer bör ansökningsavgift enligt avgiftsklass 1 tas ut. Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 1 § g vapenlagen och 8 kap. 7 § regeringsformen).

Om något särskilt tillstånd inte ges bör liksom i dag gälla att sådana skjutvapen som innehas för ett museums samlingar inte får användas för skjutning. Detta bör framgå tydligare i den nya vapenlagen.

Missbruk av rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål än det som tillståndshavaren är berättigad till är som redan nämnts kriminaliserat (9 kap. 2 § första stycket a vapenlagen). Att utan särskilt tillstånd använda ett skjutvapen som innehas för ett museums samlingar för skjutning kan alltså föranleda straffrättsligt ansvar.

12.6. Tydligare krav för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen

Förslag: Det ska inte längre gälla något krav på synnerliga skäl

för att helautomatiska vapen och enhandsvapen ska få innehas för ett museums samlingar. I stället ska det av den nya vapenlagen framgå att sådant tillstånd får ges endast om särskilt höga krav på en säker förvaring kan tillgodoses.

I likhet med vad som föreslås gälla för bl.a. enskilda personer ska de särskilda tillståndskraven för helautomatiska vapen och enhandsvapen gälla också lådor och stommar som är avsedda för sådana vapen. Vidare ska vissa mindre farliga typer av helautomatiska vapen och enhandsvapen undantas från de särskilda tillståndskraven, liksom lådor och stommar till sådana mindre farliga vapen. Uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som en låda eller stomme är avsedd för ska framgå av ansökan och tillståndsbevis.

Skälen för förslagen

Nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 6 § vapenlagen får tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen ges endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för start- och signalvapen. Kravet på synnerliga skäl gäller för alla aktörer som kan få tillstånd att inneha skjutvapen, och alltså även för museihuvudmän.

I kapitel 9 behandlar vi kravet på synnerliga skäl såvitt avser enskilda personer. Vad som sägs i avsnitt 9.2 om förarbetsuttalanden och vägledande avgöranden har viss betydelse för hur kravet på synnerliga skäl ska tolkas även beträffande andra aktörer. Det kan dock konstateras att både förarbetsuttalanden och rättspraxis i första hand tar sikte på just enskilda personer. När bestämmelsen om synnerliga skäl först infördes 1934 var det endast enskilda personer som kunde ges tillstånd att inneha skjutvapen. Möjligheten för huvudmän för museer att inneha skjutvapen infördes i 1973 års vapenlag utan att kraven för att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen berördes (se prop. 1981/82:1 s. 28–29 och 46).

Till skillnad från vad som gäller beträffande enskilda personer innehåller vapenförordningen inte några bestämmelser om museihuvudmäns innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen.

När helautomatiska vapen och enhandsvapen innehas för ett museums samlingar gäller särskilda krav på säker förvaring. Kraven innebär bl.a. att brukbara vapen som exponeras ska förvaras delade i ett säkerhetsskåp, säkerhetsmonter eller lika säkert förvaringsutrymme. Huvuddel och vital del får i de fallen inte förvaras i samma förvaringsenhet och förvaringsutrymmet ska vara larmat. Brukbara vapen som inte exponeras ska förvaras i larmat valv eller värdeskåp. Även för obrukbara vapen gäller särskilda säkerhetskrav. (3 kap. 2 § och 4 kap. RPSFS 2006:13, FAP 556-1.)

Kravet på synnerliga skäl bör ersättas med krav på säker förvaring

Utöver att det finns särskilda krav rörande förvaring tillämpas i praktiken inga särskilda förutsättningar för att huvudmän för museer ska ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen. Kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen har alltså en mycket begränsad betydelse i dessa fall. Enligt vår mening finns det därför skäl att avskaffa kravet såvitt avser huvudmän för museer. I stället bör det av den nya vapenlagen framgå att huvudmän för museer får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen endast om särskilt höga krav på en säker förvaring kan tillgodoses.

Förslaget är avsett att utgöra en kodifiering av gällande rätt och syftar inte till minskad restriktivitet vid tillståndsgivningen.

Lådor och stommar bör jämställas med kompletta vapen

I avsnitt 9.14 föreslår vi beträffande enskilda personer att de särskilda tillståndskraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen ska gälla också lådor och stommar till sådana vapen. Bakgrunden till förslagen är den ökade förekomsten av s.k. modulvapen. Vi bedömer förslagen som nödvändiga för att motverka att de skärpta tillståndskraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen enkelt kan kringgås.

Vad som sägs i avsnitt 9.14 gör sig gällande också i förhållande till sådana huvudmän för museer som kan ges innehavstillstånd. Även

för museihuvudmän bör alltså gälla att de skärpta kraven för tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen ska avse också lådor och stommar som är avsedda för sådana vapen. Detta överensstämmer med våra förslag i fråga om andra organisationer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen (se avsnitt 11.6 och 13.8).

Uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som en stomme eller låda är avsedd för bör framgå av ansökan och tillståndsbeviset.

De skärpta tillståndskraven bör inte gälla mindre farliga vapentyper

I avsnitt 9.12 föreslår vi att start- och signalvapen även i fortsättningen bör undantas från de skärpta tillståndskrav som gäller för att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen. Vi föreslår vidare att det ska förtydligas att endast sådana vapen som tillverkats som start- och signalvapen omfattas av undantaget. Därutöver föreslår vi att undantaget ska utvidgas så att det omfattar också sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd.

Vad som sägs i avsnitt 9.12 gör sig gällande även i förhållande till sådana huvudmän för museer som kan ges innehavstillstånd. De föreslagna undantagen bör alltså gälla också i förhållande till de särskilda krav som gäller för att en huvudman för ett museum ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen. Detta överensstämmer med våra förslag i fråga om andra organisationer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen (se avsnitt 11.6 och 13.8).

Förslagen är förenliga med vapendirektivet

Våra förslag avser inte att åstadkomma någon sänkning av de krav som tillämpas enligt gällande rätt. Förslagen får därmed anses vara förenliga med vapendirektivets krav (jfr avsnitt 9.8). Det kan anmärkas att nuvarande krav på synnerliga skäl inte ansetts ha någon betydelse för att svensk rätt ska leva upp till vapendirektivets krav beträffande museihuvudmäns innehav av A-vapen (se SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 132, Ds 2018:1 s. 182–183 och Lagrådsremissen Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv,

s. 53 och 54, jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 31–38).

12.7. Ingen skyldighet att anmäla vem som har ett betydande inflytande

Bedömning: Eftersom den som har ett betydande inflytande över

huvudmannen för ett museum inte ska lämplighetsprövas saknas det skäl att ålägga huvudmannen att anmäla vilka dessa personer är till tillståndsmyndigheten.

Skälen för bedömningen

Vapenhandlare och vapenmäklare som är juridiska personer är skyldiga att anmäla förändringar i fråga av vem som har ett betydande inflytande över den juridiska personen till Polismyndigheten (2 kap. 10 § vapenlagen). Polismyndigheten har gjort gällande att det bör införas en motsvarande skyldighet för sådana huvudmän för museer som har tillstånd att inneha skjutvapen, om huvudmannen är en juridisk person. Att en sådan anmälan görs är enligt Polismyndigheten nödvändigt för att myndigheten ska kunna utöva erforderlig tillsyn. Polismyndigheten har uppgett att det är särskilt angeläget att anmälan görs när huvudmannen inte är en kommun eller region.

Anmälningsskyldigheten för vapenhandlare och vapenmäklare hänger samman med att den som har ett betydande inflytande över en juridisk person som bedriver sådan verksamhet ska lämplighetsprövas av Polismyndigheten (se 2 kap. 10 § vapenlagen). Enligt vår bedömning saknas tillräckliga skäl för att föreskriva om en motsvarande lämplighetsprövning av den som har ett betydande inflytande över huvudmannen för ett museum (se avsnitt 12.3). Det saknas då också skäl att föreskriva att huvudmannen för museet till Polismyndigheten ska anmäla vilka personer som har ett betydande inflytande över organisationen.

I sammanhanget kan anmärkas att kommunerna och regionerna är huvudmän för kommunala respektive regionala museer (3 § museilagen [2017:563]). Utöver vad som redan anförts kan det lämpliga i

anmälan om vem som har ett betydande inflytande över en kommun eller region ifrågasättas.

12.8. Krav på vapenföreståndare bör införas

Förslag: I den nya vapenlagen ska föreskrivas att den som har till-

stånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för ett museums samlingar ska ha en vapenföreståndare som utövar kontroll över föremålen. Endast den som har en godkänd vapenföreståndare ska få ges tillstånd att inneha sådana föremål.

Om vapenföreståndaren är förhindrad att ansvara för föremålen ska han eller hon få sätta en ersättare i sitt ställe.

Vapenföreståndaren och ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. Endast den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att ansvara för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för huvudmannens räkning ska få godkännas som vapenföreståndare eller ersättare. Polismyndigheten ska få meddela närmare föreskrifter om kunskapskravet. Bemyndiganden om detta ska tas in i den nya vapenlagen och nya vapenförordningen.

Vapenföreståndare och ersättare ska registreras i det utökade vapeninnehavarregister som vi föreslår ska införas.

Ett godkännande som vapenföreståndare eller ersättare ska återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns.

I den nya vapenförordningen ska tas in föreskrifter om ansökan, ansökningsavgift och bevis om godkännande av vapenföreståndare och ersättare.

En underrättelse om godkännandet eller eventuellt avslag ska skickas till uppdragsgivaren. En sådan underrättelse ska skickas även vid återkallelse av ett godkännande.

Om godkännandet återkallas ska godkännandebeviset ges in till Polismyndigheten.

Bedömning: Skyldigheten att vid återkallelse ge in godkännande-

beviset bör inte vara förenad med straff eller någon annan sanktion.

Skälen för förslagen och bedömningen

Den som ansvarar för ett museums skjutvapen bör lämplighetsprövas av Polismyndigheten

Vapenregleringen genomsyras av principen att endast den som är lämplig att ha tillgång till skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska ha sådan åtkomst. Att den som ansvarar för skjutvapen som innehas för ett museums samlingar uppfyller vissa krav på lämplighet är enligt vår mening nödvändigt för att det skäligen ska kunna antas att vapnen inte kommer att missbrukas (jfr 2 kap. 5 § vapenlagen). Endast den som har lämplighetsprövats av Polismyndigheten bör därför få ansvara för skjutvapen som innehas för ett museums samlingar. Detsamma gäller den som ska ansvara för ett museums ammunition och ljuddämpare.

Ansvaret bör vila på en särskild vapenföreståndare

Enligt nuvarande ordning ska föreståndaren för ett museum utöva kontroll över skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som innehas för museets samlingar och över att föremålen förvaras riktigt (17 kap. 1 § vapenförordningen). För att ansvaret ska vila på föreståndaren talar att ansvaret bör ligga så högt som möjligt inom organisationen, för att minska risken för påtryckningar från överordnade. Också en föreståndare kan dock ha överordnade som han eller hon svarar inför.

Som framgår i det föregående menar vi att den som ansvarar för ett museums skjutvapen, ammunition och ljuddämpare bör ha lämplighetsprövats enligt vapenlagen. Det är emellertid mindre lämpligt att Polismyndigheten får ett bestämmande inflytande över vem som kan vara föreståndare för ett museum.

En juridisk person med tillstånd att driva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition ska ha en föreståndare som ansvarar för verksamheten. Föreståndaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. (2 kap. 10 a § vapenlagen.) I dessa fall gäller inte något krav på att det är verksamhetens högsta chef som ska vara föreståndare enligt vapenlagen. Det krävs alltså inte att en vapenhandlare som driver verksamhet i form av ett aktiebolag utser den verkställande direktören till föreståndare.

Mot bakgrund av det sagda föreslår vi att det i den nya vapenlagen föreskrivs att den som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för ett museums samlingar ska ha en särskild vapenföreståndare som utövar kontroll över föremålen. Krav på godkänd vapenföreståndare bör gälla oavsett om huvudmannen är en juridisk eller en fysisk person. En sådan ordning korresponderar med att det enligt gällande rätt alltid är föreståndaren som ansvarar för museets skjutvapen, ammunition och ljuddämpare, oavsett om huvudmannen är en organisation eller en person.

I avsnitt 14.2 föreslår vi att bestämmelserna i 17 kap. 1 § vapenförordningen ska justeras utifrån att krav på vapenföreståndare införs.

Det finns naturligtvis inget som hindrar att föreståndaren för ett museum och museets vapenföreståndare är en och samma person. Det är upp till huvudmannen för museet att välja vilken person som en ansökan om godkännande av vapenföreståndare ska avse.

Godkännande och återkallelse

En vapenföreståndare bör alltså godkännas av Polismyndigheten. Vid lämplighetsprövningen bör kunskap, laglydnad och övriga omständigheter beaktas. Detta överensstämmer med vad som gäller i fråga om bl.a. godkännande av föreståndare för vapenhandlare (se 2 kap.10 och 10 c §§vapenlagen). Föreskrifter om vad som ska beaktas vid lämplighetsprövningen bör tas in i den nya vapenlagen.

Sådana skjutvapen som innehas för museers samlingar får i allmänhet inte användas för skjutning. Kunskapskravet bör därför ta sikte på kännedom om vapenregleringen i relevanta delar. Polismyndigheten bör få meddela närmare föreskrifter om kunskapskravet (jfr 11 kap. 2 § b och c vapenlagen och 5 kap. 2 § vapenförordningen). Detta förutsätter nya bemyndiganden i lag och förordning.

Vapenlagen innehåller flera bestämmelser om godkännande av personer för olika uppdrag (se t.ex. 2 kap. 10 a och b §§ vapenlagen). Som ett underförstått villkor för godkännande gäller i samtliga dessa fall att personen har tillståndshavarens uppdrag och har samtyckt till uppdraget (jfr avsnitt 22.5.2). Detta bör gälla även för vapenföreståndare.

Ett godkännande som vapenföreståndare bör återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns. Detta motsvarar vad som gäller för bl.a. föreståndare för vapen-

handlare (6 kap. 3 b § vapenlagen). Ett godkännande bör alltså återkallas om vapenföreståndaren inte längre är lämplig att ha ett sådant uppdrag, eller om uppdraget upphör (jfr avsnitt 22.5.2).

När ett beslut fattas i ett ärende om godkännande eller i fråga om återkallelse bör en underrättelse skickas även till uppdragsgivaren. Detta bör uttryckligen av den nya vapenförordningen.

Det bör finnas möjlighet att utse en ersättare

Om den som har tillstånd att driva handel med skjutvapen eller, i fråga om en juridisk person, föreståndaren för sådan verksamhet är förhindrad att ansvara för verksamheten ska han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe. Också en ersättare ska godkännas av Polismyndigheten. (2 kap. 10 a och b §§ vapenlagen.) Vi föreslår att detsamma ska gälla för vapenreparatörer (se avsnitt 22.3.4). För vapenmäklare gäller däremot inte något krav på ersättare, eftersom en vapenmäklare inte har någon fysisk befattning med vapnen (se prop. 2022/23:102 s. 65 och SOU 2022:62 s. 221). Föreståndaren för en vapenmäklare får dock utse en ersättare. Ersättaren ska godkännas av Polismyndigheten. (2 kap. 10 b § vapenlagen.)

Något krav på att en föreståndare som ansvarar för ett museums skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska ha en ersättare gäller inte enligt nuvarande ordning. Det har inte framkommit att detta orsakar några praktiska problem. Det finns därför inte anledning att införa ett sådant krav.

Att det inte ställs något formellt krav på att en vapenföreståndare för ett museum ska ha en ersättare bör inte hindra att en ersättare utses. Det ligger i huvudmannens intresse att det är tydligt vem som har ansvaret för museets skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål om föreståndaren får förfall, t.ex. på grund av sjukhusvistelse. Vi föreslår därför att vapenföreståndaren vid förhinder ska få sätta en ersättare i sitt ställe.

Ersättaren bör godkännas av Polismyndigheten. För godkännande och återkallelse ska detsamma gälla som för vapenföreståndaren.

Godkänd vapenföreståndare bör vara en förutsättning för tillstånd

Att ett museum har en godkänd vapenföreståndare bör utgöra en förutsättning för att huvudmannen ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare. Detta motsvarar vad som redan i dag gäller för vapenhandlar- och vapenmäklartillstånd när verksamheten bedrivs av en juridisk person (se avsnitt 22.5.1). Ansökan om vapenföreståndare bör alltså ges in i samband med den första ansökan om innehavstillstånd, och ansökan bör endast bifallas om vapenföreståndaren kan godkännas.

Om den som har getts tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för ett museums samlingar inte uppfyller skyldigheten att ha en godkänd vapenföreståndare finns förutsättningarna för tillståndet inte längre. Det kan då bli aktuellt med återkallelse av innehavstillstånden. (Jfr 6 kap. 1 § första stycket c och 2 § a vapenlagen och Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 6 kap. 3 § punkten b.) Tillståndshavaren bör dock ges skäligt rådrum att hitta en ny vapenföreståndare innan återkallelse beslutas.

Ansökan och bevis om godkännande

I fråga om ansökan, ansökningsavgift och bevis om godkännande bör detsamma gälla som i fråga om bl.a. godkännande av föreståndare för vapenhandlare (se 5 kap. 12 § och 16 kap. 1 §vapenförordningen och våra förslag i avsnitt 22.5.2). Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 1 § g vapenlagen och 8 kap. 7 § regeringsformen).

Om godkännandet återkallas bör godkännandebeviset ges in till Polismyndigheten för att minimera risken för missbruk. Vi har övervägt om skyldigheten bör vara sanktionerad med penningböter. Risken för missbruk framstår dock inte som så framträdande att detta framstår som nödvändigt. Vi har även övervägt ett system med administrativa straffavgifter men kommit fram till att nackdelarna överväger fördelarna (se våra överväganden i avsnitt 26.3.7). Ett annat alternativ hade varit att införa en möjlighet för Polismyndigheten att utfärda vitesförelägganden. Detta hade utgjort en nyhet i vapenregleringen och vi tycker inte att behovet av detta är tillräckligt framträdande för att vi ska lägga sådana förslag. (Jfr avsnitt 22.5.2.)

Vapenföreståndare och ersättare bör registreras

Förslagen i det föregående syftar till att förbättra kontrollen över huvudmän för museer som innehar skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål. För att de föreslagna regleringarna ska bli kompletta och få avsedd effekt bör vapenföreståndare och ersättare för sådana museer registreras i vapenregistren. Registrering bör ske i det utökade vapeninnehavarregister som vi föreslår ska införas (se avsnitt 11.7). Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenlagen. Kravet på registrering av vapenföreståndare och ersättare motsvarar vad som gäller för bl.a. vapenhandlare.

Sekretessbestämmelserna i 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bör vara tillämpliga också på de nya uppgifterna i vapenregistren. Detta kräver inte någon författningsändring.

13. Innehavstillstånd för auktoriserade bevakningsföretag

13.1. Uppdraget

Auktoriserade bevakningsföretag hör till de aktörer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen (se 2 kap. 3 § vapenlagen [1996:67]). Utredningen har, som nämns i bl.a. kapitel 5, i uppdrag att ta ställning till om reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar behöver ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare. Utredningen ska också se över de krav som gäller för att enskilda ska meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, och föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga för att förtydliga regleringen. Dessa frågor behandlas beträffande bevakningsföretag i avsnitt 13.3–13.7.

För innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen gäller särskilda krav. Tillstånd att inneha sådana vapen, med undantag för start- eller signalvapen, får nämligen ges endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen). Som framgår bl.a. i kapitel 9 ska utredningen överväga om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas. Utredningen ska också ta ställning till om begreppet synnerliga skäl bör ersättas med särskilda skäl och lämna nödvändiga författningsförslag. Med avseende på auktoriserade bevakningsföretag behandlas frågan om synnerliga skäl i avsnitt 13.8.

I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar förekomsten av illegala vapen i landet och förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Samtidigt får lagstiftningen inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare. I avsnitt 13.4 behandlar vi frågan om ett auktoriserat bevakningsföretag bör lämplighetsprövas av Polismyndigheten när företaget ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Av-

snitt 13.9 rör frågan om skyldighet att anmäla förändringar i fråga om vem som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som innehar skjutvapen. I det avsnittet behandlas också frågan om de personerna bör registreras i vapenregistren. I avsnitt 13.10 behandlar vi frågan om ett auktoriserat bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen bör ha en av Polismyndigheten godkänd föreståndare, och om denne i sin tur bör ha en godkänd ersättare.

13.2. Bakgrund och gällande rätt

Allmänt

Per den 1 januari 2024 hade 25 auktoriserade bevakningsföretag tillstånd att inneha skjutvapen. Tillsammans hade de enligt vapenregistren tillstånd att inneha 1 400 skjutvapen och sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen. I snitt innehade de alltså mellan 60 och 70 skjutvapen etc. per företag.

Möjligheten för auktoriserade bevakningsföretag att få tillstånd att inneha skjutvapen infördes ursprungligen genom lagen (1978:303) om ändring i vapenlagen (1973:1176). Dessförinnan gällde att ett bevakningsföretags företrädare kunde få ett personligt tillstånd att inneha skjutvapen som sedan lånades ut till väktare som hade tillstånd att som lån inneha just ett visst bestämt vapen. I förarbetena till lagändringen anfördes att ett auktoriserat bevakningsföretag, som kan styrka att det på grund av sina uppdrags art eller karaktär har ett oundgängligt behov av ett visst eller vissa skjutvapen för sin verksamhet, skulle få möjlighet att i eget namn få tillstånd att inneha vapen. Ändamålet med innehavet skulle vara utlåning till företagets väktare i samband med de bevakningsuppdrag som oundgängligen kräver beväpning. Det förutsattes att behovet av särskilda förvaringsföreskrifter särskilt skulle beaktas vid tillståndsprövningen. (Se prop. 1977/78:158 Ändring i vapenlagen [1973:1176], s. 13–15.)

I 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) angavs efter lagändringen följande. Auktoriserade bevakningsföretag får meddelas tillstånd att inneha vapen för utlåning till företagets väktare i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Utlåning får ske endast till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån inneha sådant vapen med ammunition.

I den nu gällande vapenlagen anges i 2 kap. 3 § 4 att tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas auktoriserade bevakningsföretag för utlåning till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen. Någon ändring i sak med avseende på när tillstånd får ges har inte varit åsyftad i förhållande till 1973 års vapenlag (jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 77). Förutsättningarna för utlåning till väktare framgår numera av 3 kap. 7 § vapenlagen. Ett auktoriserat bevakningsföretag får enligt de bestämmelserna låna ut skjutvapen till företagets väktare i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Företaget får dock endast låna ut vapen till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål (se vidare avsnitt 18.5.3).

1995 års vapenutredning, som gjorde en översyn av vapenlagen kort efter det att den trätt i kraft, föreslog i sitt slutbetänkande att bestämmelserna rörande auktoriserade bevakningsföretag skulle behållas men att det tydligare skulle framgå att auktoriserade bevakningsföretag får ges tillstånd endast för skyddsändamål (se SOU 1998:44 En samlad vapenlagstiftning, s. 25 och 119). Förslaget berördes inte i propositionen En skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27) som behandlade flera andra av utredningens förslag.

Begreppet ”väktare” är inte definierat i vapenlagen eller vapenförordningen. I promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30) gjorde utredaren bedömningen att begreppet i vapensammanhang har en oklar innebörd. Utredaren föreslog att vapenlagen skulle ändras så att det framgår att auktoriserade bevakningsföretag får inneha skjutvapen för utlåning till väktare, ordningsvakter och skyddsvakter. (Se Ds 2018:30 s. 15 och 79–81.) Remissutfallet var till övervägande del positivt men har hittills inte lett till lagstiftning.

Det är vanligast att ett auktoriserat bevakningsföretag som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen är en juridisk person. Också ett bevakningsföretag som bedrivs i annan form kan emellertid auktoriseras (jfr bl.a. 2 § 1 förordningen [1989:149] om bevakningsföretag m.m.). Vapenregleringen kan enligt vår mening inte anses innebära hinder mot att innehavstillstånd ges ett bevakningsföretag som bedrivs i form av en enskild firma.

Utöver bestämmelserna i 2 kap. 3 § vapenlagen regleras förutsättningarna för att ett auktoriserat bevakningsföretag ska ges tillstånd att inneha skjutvapen huvudsakligen i 2 kap.5 och 6 §§vapenlagen. Bestämmelserna behandlas i det föregående bl.a. i avsnitt 5.2 och 9.2.

Av 2 kap. 5 § vapenlagen framgår att tillstånd endast får ges om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Vidare framgår att tillstånd endast får meddelas för särskilt angivna ändamål. Om vapnet ska användas för skjutning ska det vara lämpat för ändamålet. Vidare framgår det att ett tillstånd kan förenas med vissa villkor och i vissa fall tidsbegränsas. I avsnitt 5.4 föreslår vi att bestämmelserna ska föras över till den nya vapenlagen.

Enligt 2 kap. 6 § vapenlagen får tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen, som inte är start- eller signalvapen, ges endast om det finns synnerliga skäl. Kravets närmare innebörd i fråga om bevakningsföretag redovisas i avsnitt 13.8.

I övrigt saknas i princip föreskrifter om förutsättningarna för att auktoriserade bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. Som nämns i avsnitt 5.2 gäller dock vissa krav underförstått. Exempelvis krävs att bevakningsföretaget har behov av det skjutvapen som ansökan avser (se vidare avsnitt 13.6). Av 2 kap. 5 § vapenförordningen (1996:70) följer att behov av vissa vapentyper endast kan anses föreligga i särskilda fall.

I avsnitt 20.8 föreslår vi en ny grundläggande förutsättning för innehavstillstånd. Tillstånd till innehav av ett skjutvapen ska enligt vårt förslag inte få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Förslaget är avsett att gälla också sådana auktoriserade bevakningsföretag som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Av vapenförordningen framgår att föreståndaren för ett bevakningsföretag ska utöva kontroll över bevakningsföretagets innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och över att egendomen förvaras riktigt (17 kap. 1 § vapenförordningen). Vi återkommer i kapitel 14 till frågan om vem som rent faktiskt får hantera skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål som innehas av ett auktoriserat bevakningsföretag.

Polismyndighetens praxis

Polismyndigheten har utfärdat allmänna råd rörande innehavstillstånd för auktoriserade bevakningsföretag (6 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen,

FAP 551-3, som nyligen ändrats i andra delar genom PMFS 2024:2). Vidare påverkas tillståndsgivningen för bevakningsföretag av de föreskrifter och allmänna råd som gäller för bevakningspersonal och bevakningsföretag (se Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd [PMFS 2017:10] om bevakningsföretag och bevakningspersonal, FAP 573-1, Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd [PMFS 2017:9] om skyddsvakter, FAP 694-1 och Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd [PMFS 2017:12] om ordningsvakter, FAP 670-1). Polismyndigheten har därutöver i utredningen lämnat ytterligare upplysningar om tillståndsgivningen. Sammanfattningsvis kan följande sägas om Polismyndighetens praxis.

Auktoriserade bevakningsföretag ges innehavstillstånd endast om dess personal har rätt att bära skjutvapen i bevakningsarbete. Det brukar krävas att företaget har anställd bevakningspersonal som med godkänt resultat genomgått föreskriven utbildning i handhavande av skjutvapen. Enligt Polismyndigheten krävs numera inte att personalen är fast anställd.

Det förekommer att inte bara väktare utan också skyddsvakter ges tillstånd att låna skjutvapen för bevakningsuppdrag enligt 3 kap. 7 § vapenlagen. I praktiken accepterar Polismyndigheten alltså att bevakningsföretagen innehar skjutvapen också för utlåning till skyddsvakter. De föreskrifter som finns rörande ordningsvakters utrustning får förstås som att Polismyndigheten skulle kunna acceptera innehav för utlåning till också den personalkategorin.

Auktoriserade bevakningsföretag ges endast tillstånd att inneha sådana skjutvapen som bevakningspersonalen får bära vid bevakningsuppdrag. Med avseende på s.k. eldvapen, dvs. vapen med vilka projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, innebär detta att tillstånd i princip ges endast till innehav av enhandsvapen som inte är helautomatiska med en kaliber om högst 9 millimeter. Det är nämligen i princip endast sådana skjutvapen som får bäras av väktare, skyddsvakter och ordningsvakter. Skyddsvakter får dock i undantagsfall bära även andra eldvapen.

Tillståndsgivning beträffande gaspistol eller likartade vapen, som t.ex. spray, är också mycket restriktiv. Tillstånd anses förutsätta ett synnerligt behov. Med spray förstås i detta sammanhang vanligen s.k. OC-spray. Detta är – till skillnad från gaspistoler – en sådan anordning som tydligt träffas av vapenförordningens bestämmelser om tårgasanordningar eller andra till verkan och ändamål jämförliga an-

ordningar. Behov av sådana föremål anses enligt 2 kap. 5 § vapenförordningen finnas endast för tjänst eller annan särskild omständighet som medför ett synnerligt behov av anordningen för personligt skydd.

Ett auktoriserat bevakningsföretag kan inte få tillstånd att inneha skjutvapen för utbildningsändamål. Polismyndigheten har emellertid bedömt utbildning av väktare som ett legitimt udda ändamål och föreståndaren för företaget kan därför, som enskild person, få tillstånd att inneha skjutvapen för utbildningsändamål (6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3).

Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

Ett bevakningsföretag får inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till de skjutvapen företaget innehar för skjutning. Ett bevakningsföretag kan inte få särskilt tillstånd att inneha sådana föremål. (2 kap. 8 § vapenlagen.)

Regelverket för bevakningsföretag

Auktorisation av bevakningsföretag regleras i lagen (1974:191) om bevakningsföretag, som kompletteras av förordningen (1989:149) om bevakningsföretag och Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd (PMFS 2017:10) om bevakningsföretag och bevakningspersonal, FAP 573-1. Auktorisationen kan avse såväl bevakningsverksamhet som utbildningsverksamhet. I ett beslut om auktorisation ska det anges vilket eller vilka slag av verksamheter som auktorisationen avser. (2 och 3 a §§ lagen om bevakningsföretag.)

Förutsättningarna för auktorisation innebär, grovt förenklat, att företaget ska vara lämpligt att bedriva den typ av verksamhet som det ska ägna sig åt. Ett bevakningsföretag måste alltid ha en godkänd föreståndare. (3 § lagen om bevakningsföretag.)

All personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag ska vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant företag. Detsamma gäller föreståndaren för verksamheten samt ledamöter och suppleanter i bevakningsföretagets styrelse. (4 § lagen om bevakningsföretag.)

Länsstyrelsen är tillståndsmyndighet och utövar också löpande tillsyn över auktoriserade bevakningsföretag. Länsstyrelsen ska inhämta Polismyndighetens yttrande innan auktorisation beviljas. (5, 6, 8 och 10 §§ lagen om bevakningsföretag.) Länsstyrelsen har vidare viss direktåtkomst till misstanke- och belastningsregistret (se 3 § 5 och 7 § andra stycket förordningen [1999:1135] om misstankeregister och 10 § 6 och 20 § tredje stycket förordningen [1999:1134] om belastningsregister).

Förvaring

Till skillnad från vad som gäller i fråga om andra organisationer som kan ges innehavstillstånd, dvs. museihuvudmän och skyttesammanslutningar, finns det inget bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i fråga om förvaring av skjutvapen som innehas av auktoriserade bevakningsföretag (jfr 11 kap. 2 § e vapenlagen). Polismyndigheten får dock meddela villkor om förvaring i det enskilda fallet (se 2 kap. 5 och 5 kap.5 §§vapenlagen).

13.3. Förutsättningarna för innehavstillstånd bör förtydligas

Förslag: Förutsättningarna för att auktoriserade bevakningsföre-

tag ska ges tillstånd att inneha skjutvapen bör förtydligas.

Skälen för förslaget

Vapenlagen och vapenförordningen innehåller förhållandevis detaljerade bestämmelser om förutsättningarna för att enskilda personer ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. För auktoriserade bevakningsföretag regleras förutsättningarna däremot endast på ett mycket övergripande plan. Vissa av de villkor som i praktiken uppställs framgår endast indirekt av vapenregleringen. Vi menar att detta inte är förenligt med de grundläggande krav som bör ställas på en tillståndsreglering. En tydlig tillståndsreglering kan bidra till en rättssäker och

förutsebar prövning och kortare handläggningstider. Det är därför angeläget att den nuvarande regleringen förtydligas. (Jfr avsnitt 5.3.)

En utgångspunkt för våra överväganden är att det, på samma sätt som för enskilda personer, av den nya vapenlagen tydligt bör framgå vilka krav på lämplighet, ändamål och behov som ska gälla för att ett auktoriserat bevakningsföretag ska ges tillstånd att inneha skjutvapen. Våra förslag i dessa delar utgör delvis en kodifiering av gällande rätt.

13.4. Tydligare krav på lämplighet

Förslag: Det ska av den nya vapenlagens regler om vem som kan

ges innehavstillstånd uttryckligen framgå att det med auktoriserade bevakningsföretag i vapenlagens mening avses bevakningsföretag som auktoriserats enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Tillstånd för ett auktoriserat bevakningsföretag att inneha skjutvapen ska enligt den nya vapenlagen få ges endast den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att inneha skjutvapen. I fråga om en juridisk person ska prövningen dessutom avse de fysiska personer som har ett betydande inflytande över företaget. Uppgift om vem som har ett sådant inflytande ska lämnas i ansökan om innehavstillstånd.

Skälen för förslagen

Kravet på auktorisation bör förtydligas

Vi föreslår i avsnitt 5.4 att det även i den nya vapenlagen ska finnas en bestämmelse där det framgår vem som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen. Det bör där framgå att det med auktoriserade bevakningsföretag i vapenlagens mening avses sådana bevakningsföretag som auktoriserats enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Förslaget återspeglar gällande rätt.

Det bör införas krav på en lämplighetsprövning enligt vapenlagen

Inom ramen för auktorisationsförfarandet enligt lagen om bevakningsföretag prövas om ett bevakningsföretag är lämpligt att bedriva verksamhet där det kan förekomma behov av bruk av skjutvapen. Det sagda talar för att det saknas skäl att införa särskilda lämplighetskrav för att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. Polismyndigheten gör i dag inte heller alltid någon särskild lämplighetsprövning av de personer som driver eller har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen.

Företrädare för bevakningsbranschen har emellertid uppgett att det förekommit att personer som inte är lämpliga att ha ett betydande inflytande över bevakningsföretag har försökt komma in i branschen. Detta är oroande och ger upphov till frågan om regelverket tillräckligt motverkar sådana risker.

Ett auktoriserat bevakningsföretag som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen är vanligen en juridisk person. Ett auktoriserat bevakningsföretags föreståndare, styrelseledamöter och suppleanter ska godkännas av länsstyrelsen. Någon lagstadgad skyldighet för länsstyrelsen att lämplighetspröva även andra personer som har ett betydande inflytande över företaget föreligger inte. Sådana personer kan vara exempelvis aktieägare med betydande aktieinnehav (jfr prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 29). Vidare är den prövning som görs av länsstyrelsen inte primärt inriktad på frågan om berörda personer är lämpade att ha ett betydande inflytande över en organisation som innehar skjutvapen, även om prövningen i stor utsträckning tar sikte på förhållanden som är av betydelse också för den frågan.

Visserligen föreslår vi i det följande att en särskild vapenföreståndare som godkänts av Polismyndigheten ska utöva kontroll över ett bevakningsföretags skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och ansvara för att föremålen ska förvaras riktigt (se avsnitt 13.10). Det går dock inte att bortse från att vapenföreståndarens uppdrag kan försvåras om de personer som har ett betydande inflytande över bevakningsföretaget inte är lämpliga att ha ett sådant inflytande. Detsamma gäller naturligtvis om den som driver ett auktoriserat bevakningsföretag i form av en enskild firma är olämplig att driva ett företag som innehar skjutvapen.

Auktoriserade bevakningsföretag kan inneha ett stort antal skjutvapen av sådant slag som typiskt sett är attraktiva för kriminella. Det är därför av stor betydelse att endast lämpliga personer får ha ett betydande inflytande över sådana företag. Polismyndigheten har som tillståndsmyndighet det yttersta ansvaret för att tillstånd att inneha skjutvapen inte ges i sådana fall där det finns oacceptabla risker förknippade med innehavet. Detta talar starkt för att Polismyndigheten ska göra en egen lämplighetsprövning av de personer som driver eller har ett betydande inflytande över företaget när ett auktoriserat bevakningsföretag ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Polismyndigheten bör också löpande utöva tillsyn i frågan (se vidare avsnitt 13.9).

Sammantaget menar vi att ett auktoriserat bevakningsföretag bör få ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om företaget är lämpligt att inneha skjutvapen med hänsyn till de personer som driver eller har ett betydande inflytande över företaget.

Regleringen bör enligt vår mening utformas med förebild i bestämmelserna om bl.a. vapenhandlare i 2 kap. 10 § vapenlagen. Då vi i avsnitt 13.10 föreslår att ett auktoriserat bevakningsföretag som innehar skjutvapen alltid ska ha en vapenföreståndare som uppfyller vissa kunskapskrav – oavsett om företaget är en juridisk person eller inte – behöver lämplighetsprövningen dock inte omfatta kunskap.

Mot bakgrund av det sagda föreslår vi att tillstånd för ett auktoriserat bevakningsföretag att inneha skjutvapen ska få ges endast den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att inneha skjutvapen. I fråga om en juridisk person ska prövningen dessutom avse de fysiska personer som har ett betydande inflytande över företaget. Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenlagen.

I avsnitt 13.9 föreslår vi att de personer som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och har tillstånd att inneha skjutvapen ska registreras i vapenregistren. Vi föreslår även att förändringar i kretsen av personer med ett betydande inflytande över företaget i sådana fall ska anmälas till Polismyndigheten.

Vapenförordningens bestämmelser om ansökan om innehavstillstånd bör anpassas så att det klart framgår att ett auktoriserat bevakningsföretag i ansökan ska lämna uppgift om de personer som har ett betydande inflytande över företaget, när företaget är en juridisk person.

13.5. De tillåtna ändamålen bör utvidgas

Förslag: Bestämmelsen om att auktoriserade bevakningsföretag

får ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen ska föras över till den nya vapenlagen. Bestämmelsen ska utvidgas till att avse utlåning till också annan bevakningspersonal.

Ett skjutvapen som innehas för utlåning till bevakningspersonal ska, om inte annat anges, få användas även för utbildning av sådan personal. I den nya vapenlagen ska därutöver föreskrivas att auktoriserade bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen.

Auktoriserade bevakningsföretag ska också få ges tillstånd att inneha startvapen för träning av hundar som ska användas vid bevakningsuppdrag.

Skälen för förslagen

Utlåning till bevakningspersonal

Av 2 kap. 3 § 4 vapenlagen framgår att auktoriserade bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen. Bestämmelsen bör föras över till den nya vapenlagen. Vi föreslår dock att kravet på tillåtet ändamål ska brytas ut från de bestämmelser som reglerar vem som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Vad som avses med väktare i den nuvarande vapenlagen är något oklart (jfr Ds 2018:30 s. 79–80). Redan enligt nuvarande ordning synes dock accepteras att ett auktoriserat bevakningsföretag med tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till väktare lånar ut skjutvapen också till skyddsvakter. Polismyndigheten vill också ha möjlighet att beväpna av ordningsvakter, även om den möjligheten sällan utnyttjas. Att auktoriserade bevakningsföretag får inneha skjutvapen för utlåning inte bara till väktare utan också till skyddsvakter och ordningsvakter framstår som både lämpligt och rimligt (se vidare Ds 2018:30 s. 81).

Från bevakningsbranschen och Polismyndigheten har anförts att det i framtiden kan uppstå behov av att utrusta även andra kategorier av bevakningspersonal med skjutvapen. Det skulle exempelvis kunna bli aktuellt med beväpning av hamnskyddskontrollanter och sjöfartsskyddskontrollanter. Det bör därför övervägas om bevakningsföretag bör kunna ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal generellt. En sådan ordning torde enligt företrädare för bevakningsbranschen återspegla vad som ursprungligen avsågs med ”utlåning till väktare” i den nuvarande regleringen.

Frågan om vilken utrustning olika kategorier av bevakningspersonal får ha omfattas i flera fall av Polismyndighetens föreskriftsrätt. Vidare begränsas bevakningsföretags möjligheter till innehavstillstånd av de övriga förutsättningarna för sådant tillstånd. Även om bevakningsföretag skulle få möjlighet att inneha skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal i stort skulle det alltså i praktiken inte öppna upp för en tillståndsgivning för utlåning till vilka personalkategorier som helst.

En ordning där innehavstillstånd kan ges för utlåning till bevakningspersonal skulle ha stora fördelar från flexibilitetssynpunkt och medför inga egentliga nackdelar. Vi föreslår därför att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal.

Med bevakningspersonal bör förstås sådan personal som utför bevakning enligt 1 kap. 1 § PMFS 2017:10, FAP 573-1, dvs. bland annat just väktare, ordningsvakter, skyddsvakter, hamnskyddskontrollanter och sjöfartsskyddskontrollanter.

I avsnitt 18.5.1 föreslår vi att vapenlagens bestämmelser om utlåning till väktare ska ändras till att avse utlåning till bevakningspersonal.

Utbildningsändamål

Inte all bevakningspersonal får ha skjutvapen som en del av sin utrustning. I dagsläget kan endast väktare, ordningsvakter och skyddsvakter få bära skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag. Vidare får endast den som uppfyller vissa föreskrivna utbildningskrav bära skjutvapen vid sådant uppdrag (se PMFS 2017:10, FAP 573-1; PMFS 2017:12, FAP 670-1 och PMFS 2017:9, FAP 694-1).

I nuläget får auktoriserade bevakningsföretag inte inneha skjutvapen för utbildning. I stället kan föreståndaren för företaget som enskild person ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildningsändamål. Enligt bevakningsbranschen finns det ett stort behov av att bevakningsföretag kan inneha skjutvapen för utbildningsändamål. Nuvarande ordning medför svårigheter exempelvis när utbildning ska ske på en annan ort i landet än där tillståndshavaren bor. Tillståndshavaren måste också förvara vapnen i sin privatbostad där det kan vara svårt att ordna en säker förvaring för ett större antal skjutvapen.

Frågan om auktoriserade bevakningsföretag ska kunna få tillstånd att inneha skjutvapen för utbildningsändamål har behandlats tidigare. I promemorian Vissa frågor om vapenlagen (Ds 2010:6) föreslogs att auktoriserade bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning i handhavande av sådana vapen (se Ds 2010:6 s. 16 och 112–113). Förslaget berördes inte i propositionen Vissa åtgärder mot illegala vapen (prop. 2011/12:109), som behandlade flera andra av de förslag som lämnades i promemorian. Frågan togs upp på nytt i promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30), där det föreslogs att auktoriserade bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning eller träning i handhavande av vapen (se Ds 2018:30 s. 15 och 82–83). Remissutfallet var till övervägande del positivt men har hittills inte lett till lagstiftning.

Utbildning av bevakningspersonal är ett klart legitimt ändamål. När utbildningen avser hantering av skjutvapen saknas godtagbara alternativ till att använda skjutvapen. Lagstiftaren har funnit att ett auktoriserat bevakningsföretag i och för sig är en sådan aktör som kan få inneha skjutvapen. Föreskriven utbildning av personal som ska utföra bevakningstjänst får endast ske efter auktorisation enligt lagen om bevakningsföretag (se 2 § andra stycket samma lag).

Mot bakgrund av det sagda menar vi att ett bevakningsföretag som får bedriva utbildning av bevakningspersonal bör få ges tillstånd att inneha skjutvapen för det ändamålet. Vi föreslår därför att innehavstillstånd ska få ges för utbildning av sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen, dvs. av sådana personalkategorier som kan få ha skjutvapen som en del av sin utrustning. Med utbildning bör både grundläggande utbildning och skytte i avsikt att upprätthålla kompetensen avses. Vad som då ska krävas i fråga om behov berörs i avsnitt 13.6.

Ett alternativ till vårt förslag skulle kunna vara att föreskriva att bevakningsföretag får använda de skjutvapen som innehas för utlåning till bevakningspersonal även för utbildning. En reglering som påminner om detta finns i 3 kap. 3 § i den nuvarande vapenförordningen, där det bl.a. anges att rätt att använda skjutvapen för skyddsändamål innefattar rätt att använda vapnet för övning och tävling. En motsvarande reglering för bevakningsföretag är tänkbar. Enligt uppgift från bevakningsbranschen kan bevakningsföretagens behov av vapen för utbildningsändamål emellertid inte tillgodoses genom de vapen som innehas för utlåning till bevakningspersonal. Tillståndsgivningen för det ändamålet är och bör vara mycket restriktiv (jfr avsnitt 13.6). När vapnen används vid bevakning är de inte tillgängliga för utbildning. Vidare kan det finnas behov av att inneha andra typer av skjutvapen för utbildningsändamål än för bevakning, exempelvis tillståndspliktiga skjutvapen med något begränsad effekt. Vi menar därför att detta alternativ inte är att föredra framför vårt förslag.

En annan sak är att det kan vara fördelaktigt för ett bevakningsföretag att inte behöva skaffa särskilda vapen för undervisning om behovet kan tillgodoses med de skjutvapen företaget redan har. Vi föreslår därför att det ska föreskrivas både att bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildningsändamål, och att sådana skjutvapen som innehas för utlåning till bevakningspersonal får användas för utbildningsändamål.

I avsnitt 18.5.1 föreslår vi att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få låna ut skjutvapen till bevakningspersonal vid utbildning under företagets uppsikt. Låntagaren ska då inte behöva tillstånd för lånet.

Startvapen för hundträning

Vissa auktoriserade bevakningsföretag utför bevakning med hund. Hos sådana företag används startvapen i viss utsträckning vid hundutbildning och träning av hundar.

Vissa organisationer som tränar hundar undantas enligt nuvarande ordning från vapenregleringens krav på tillstånd för innehav av startvapen. Detta gäller Svenska Brukshundsklubben och Svenska Kennelklubben och klubbar som är anslutna till dessa organisationer (2 kap. 2 § andra stycket b vapenförordningen). Från bevaknings-

branschen har framförts att undantaget bör utvidgas till att omfatta även bevakningsföretag.

Kraven för att enskilda personer ska ges innehavstillstånd för startvapen för udda skjutningsändamålskjutning behandlas i avsnitt 6.8.1. Vi föreslår där att sådant tillstånd ska få ges om personen har behov av vapnet för ett godtagbart skjutningsändamål. En enskild person som behöver skjutvapen för hundträning inom ramen för ett auktoriserat bevakningsföretags verksamhet bör i allmänhet anses uppfylla de kraven.

Som framgår i avsnitt 6.8.1 finns det anledning att vara vaksam på utvecklingen i fråga om konvertering av startvapen. Visserligen är det så att vapen som konverteras vanligen har smugglats till Sverige (jfr Nationell lägesbild gällande skjutvapen i kriminella miljöer [Ju2023/01560-1]). Vi bedömer det ändå som mindre lämpligt att utvidga undantaget från tillståndskravet för startvapen, även om auktoriserade bevakningsföretag i och för sig typiskt sett är minst lika lämpade att inneha startvapen som de klubbar som nämns ovan. Däremot bör de tillåtna ändamålen för bevakningsföretags vapeninnehav utvidgas så att ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha startvapen för träning av hundar som ska användas vid bevakningsuppdrag.

I avsnitt 18.5.1 gör vi bedömningen att auktoriserade bevakningsföretag som får tillstånd att inneha startvapen för hundträning kommer kunna låna ut vapnen till den som ska träna hundarna med stöd av befintliga bestämmelser om utlåning.

Förslagen är förenliga med vapendirektivet

En särskild fråga är hur våra förslag förhåller sig till vapendirektivet med avseende på skjutvapen i kategori A, dvs. sådana skjutvapen som i princip ska vara förbjudna för civilt innehav (se artikel 9 i vapendirektivet). Sådana startvapen som används av bevakningsföretag för hundträning ingår inte i kategori A enligt bilaga I till vapendirektivet.

Med avseende på innehav för utlåning och utbildning av bevakningspersonal kan inledningsvis konstateras att det bör vara sällsynt att ett bevakningsföretag har behov av A-vapen för dessa ändamål (jfr avsnitt 13.2). Vad gäller innehav för utlåning till bevakningspersonal kan vidare konstateras att vårt förslag i vissa delar utgör en

kodifiering av vad som redan gäller. Regeringen har bedömt att svensk rätt är förenlig med vapendirektivet (se prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 31–38 och jfr SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 132). När det gäller sådana personalkategorier som inte kan beväpnas redan i dag bör Polismyndigheten beakta vapendirektivet vid tillståndsgivningen och när myndigheten utfärdar föreskrifter om utrustning. Skjutvapen i kategori A bör endast få innehas för skydd under de förutsättningar som följer av artikel 9.2 i vapendirektivet.

Beträffande vårt förslag om innehav för utbildningsändamål gör vi följande överväganden. Enligt artikel 9.2 i vapendirektivet gäller att medlemsstaterna får tillåta innehav av skjutvapen i kategori A för bl.a. utbildningsändamål i enskilda och vederbörligen motiverade undantagsfall om detta inte står i strid med allmän ordning och säkerhet. I det följande föreslår vi att ett auktoriserat bevakningsföretag endast ska få inneha skjutvapen för utbildningsändamål om företaget har behov av vapnet (avsnitt 13.6). I avsnitt 13.8 föreslår vi vidare ett förhöjt behovskrav när ett bevakningsföretag vill inneha enhandsvapen för utbildningsändamål. Helautomatiska vapen ska enligt vårt förslag inte få innehas för det ändamålet. Med hänsyn till detta och med beaktande av övriga tillståndskrav menar vi att vårt förslag är förenligt med vapendirektivet också beträffande A vapen.

13.6. Kraven på behov bör tydligt framgå

Förslag: Det ska av den nya vapenlagen framgå att ett auktori-

serat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha ett skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal endast om bevakningsföretaget för bevakningsuppdrag har ett behov av skjutvapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. För innehavstillstånd för utbildningsändamål och träning av hundar ska krävas att vapnet behövs för respektive ändamål.

Skälen för förslagen

Behov för utlåning till bevakningspersonal

För att ett auktoriserat bevakningsföretag ska ges tillstånd att inneha skjutvapen krävs att vapnet behövs för bolagets bevakningsuppdrag och att behovet varken kan tillgodoses utan skjutvapen eller med ett mindre farligt skjutvapen. Det innebär att bevakningsföretaget ska kunna visa att bolaget på grund av sina uppdrags art och karaktär har ett tvingande behov av att kunna låna ut skjutvapen till väktare. (Jfr prop. 1977/78:158 s. 15 och avsnitt 5.6.2.)

Kravet på behov bör framgå av den nya vapenlagen. Vi föreslår därför att det i den nya vapenlagen föreskrivs att ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om bevakningsföretaget för bevakningsuppdrag har ett behov av skjutvapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt.

Enligt Polismyndighetens praxis krävs för innehavstillstånd vidare att bevakningsföretaget har anställd bevakningspersonal som har genomgått föreskriven utbildning för beväpning, vilket i sin tur ses som en förutsättning för tillstånd att låna skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag (jfr 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Enligt vår mening är det rimligt att endast bevakningsföretag som har personal till vilka utlån kan få ske kan anses ha behov av skjutvapen för utlåning till sådan personal. Någon särskild bestämmelse om detta behövs inte utan det kan beaktas inom ramen för den allmänna behovsprövningen.

Ett bevakningsföretags bevakningsuppdrag gäller i regel endast för en viss tid. Det kan därför finnas anledning att tidsbegränsa innehavstillstånd för utlåning till bevakningspersonal (jfr 2 kap. 5 § vapenlagen). Detta gäller främst mindre bevakningsföretag, som endast har enstaka bevakningsuppdrag som kräver beväpning.

Behov för utbildning

För att ett auktoriserat bevakningsföretag ska ges tillstånd att inneha ett skjutvapen för utbildningsändamål bör enligt vår mening krävas att företaget har behov av att inneha skjutvapen för det ändamålet. I behovskravet ligger bl.a. att bevakningsföretaget ska vara auktori-

serat att bedriva utbildningsverksamhet med avseende på just sådana skjutvapen som ansökan avser. Kravet på behov bör framgå av lag.

I avsnitt 13.8 föreslår vi ett förhöjt behovskrav när ett bevakningsföretag vill inneha enhandsvapen för utbildningsändamål.

Behov av startvapen för hundträning

Endast ett bevakningsföretag som har behov av startvapen för hundträning bör få ges tillstånd att inneha startvapen för det ändamålet. Ett sådant behov bör i allmänhet anses föreligga om företaget utför bevakning med hund och behovet inte kan tillgodoses med befintligt vapeninnehav. Kravet på behov bör framgå av lag.

13.7. Utökade möjligheter att inneha tårgasanordningar och andra jämförliga anordningar

Förslag: Vapenförordningens bestämmelser om behov av tårgas-

anordningar eller andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar bör ändras så att det framgår att ett bevakningsföretag kan ha behov att inneha sådana föremål för utlåning till eller utbildning av bevakningspersonal.

Skälen för förslaget

Vad som sägs i vapenlagen om skjutvapen gäller också tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar (1 kap. 3 § e vapenlagen). Enligt 2 kap. 5 § 3 vapenförordningen bör behov av sådana anordningar endast anses finnas för tjänst eller annan särskild omständighet som medför ett synnerligt behov av anordningen för personligt skydd.

Så kallad OC-spray är en sådan anordning som avses i 1 kap. 3 § e vapenlagen. Väktare och skyddsvakter kan under vissa förutsättningar få ha OC-spray som en del av sin utrustning. (Se 9 kap. 9 § PMFS 2017:10, FAP 573-1 och 5 kap. 5 § PMFS 2017:9, FAP 694-1. Jfr med avseende på ordningsvakter 9 kap. PMFS 2017:12, FAP 670-1.)

OC-spray är alltså sådan utrustning som auktoriserade bevakningsföretag kan ha behov av att inneha för utlåning till väktare eller skyddsvakter för bevakningsuppdrag. Vidare kan auktoriserade bevakningsföretag ha behov av att undervisa dessa personalkategorier i användning av OC-spray. Enligt uppgift från bevakningsbranschen är det svårt för bevakningsföretag att få tillstånd att inneha OC-spray för utlåningsändamål. I flera fall har enskilda anställda i stället fått ansöka om egna tillstånd att inneha OC-spray. Möjligen kan detta hänga samman med den nuvarande lydelsen av 2 kap. 5 § 3 vapenförordningen.

Vi menar att bestämmelserna i 2 kap. 5 § 3 vapenförordningen bör ändras så att det klart framgår att bevakningsföretag kan ha behov av OC-spray för utlåning i samband med bevakningsuppdrag. Vidare bör bevakningsföretag kunna anses ha behov av OC-spray för utbildning av berörda personalkategorier. Också detta bör framgå av den nya vapenförordningen. Det saknas skäl att uppställa några andra krav på behov än de som i allmänhet ska gälla för att auktoriserade bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning vid bevakningsuppdrag eller utbildningsändamål.

13.8. Tydligare krav för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen

Bedömning: Det bör inte uppställas några särskilda krav – utöver

vad som i allmänhet gäller – för att ett bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för utlåning till bevakningspersonal som getts tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen.

Förslag: Det ska inte längre gälla något krav på synnerliga skäl

för att ett bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen.

Ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha enhandsvapen för utbildningsändamål endast om företaget för det ändamålet har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Ett auktoriserat bevakningsföretag ska inte få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen för utbildningsändamål.

I likhet med vad som föreslås gälla för bl.a. enskilda personer ska de särskilda tillståndskraven för helautomatiska vapen och enhandsvapen gälla också lådor och stommar som är avsedda för sådana vapen. Vidare ska vissa mindre farliga typer av helautomatiska vapen och enhandsvapen undantas från de särskilda tillståndskraven, liksom lådor och stommar till sådana mindre farliga vapen. Uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som en låda eller stomme är avsedd för ska framgå av ansökan och tillståndsbevis.

Skälen för bedömningen och förslagen

Nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 6 § vapenlagen får tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen ges endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för start- och signalvapen. Kravet på synnerliga skäl gäller för alla aktörer som kan få tillstånd att inneha skjutvapen och alltså även för auktoriserade bevakningsföretag.

I kapitel 9 behandlar vi kravet på synnerliga skäl såvitt avser enskilda personer. Vad som nämns i avsnitt 9.2 om förarbetsuttalanden och vägledande avgöranden har viss betydelse för hur kravet på synnerliga skäl ska tolkas även beträffande andra aktörer. Det kan dock konstateras att både förarbetsuttalanden och rättspraxis i första hand tar sikte på just enskilda personer. När bestämmelsen om synnerliga skäl först infördes 1934 var det endast enskilda personer som kunde ges tillstånd att inneha skjutvapen. Möjligheten för bevakningsföretag att inneha skjutvapen infördes i 1973 års vapenlag utan att kraven för att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen berördes (se prop. 1977/78:158 s. 13–15).

Vapenförordningen innehåller inte några bestämmelser om bevakningsföretags innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen.

För att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till väktare som getts tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen krävs, som nämns i det föregående, att företaget kan styrka att det på grund av sina uppdrags art och karaktär har ett behov av sådana vapen som inte rimligen kan tillgodoses utan vapnen. Några särskilda krav för att få inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen uppställs därutöver inte (jfr Kammarrätten i Göteborgs dom den 29 september 2021 i mål nr 947-21). Enhands-

vapen är den vapentyp som vanligen används vid beväpning av väktare. Det är däremot sällsynt att ett auktoriserat bevakningsföretag kan anses ha ett tvingande behov av att inneha helautomatiska vapen för utlåning till väktare.

Vi föreslår i det föregående att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få inneha skjutvapen också för utlåning till annan bevakningspersonal än väktare. Vi föreslår också att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få inneha skjutvapen för utbildningsändamål. Det saknas av naturliga skäl praxis som direkt tar sikte på hur kravet på synnerliga skäl bör tolkas i dessa fall.

Vi föreslår i det föregående vidare att auktoriserade bevakningsföretag ska kunna ges tillstånd att inneha startvapen för hundträning. Startvapen omfattas enligt gällande rätt inte av kravet på synnerliga skäl.

Kravet på synnerliga skäl bör utgå

Enligt nuvarande ordning har kravet på synnerliga skäl i 2 kap. 6 § vapenlagen ingen praktisk betydelse när ett auktoriserat bevakningsföretag ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Kravet skulle visserligen kunna få en faktisk innebörd i samband med att vi nu föreslår att ett bevakningsföretag ska kunna ges tillstånd att inneha skjutvapen för nya ändamål. Kravet på synnerliga skäl har historiskt sett dock varit svårtillämpat i de fall där det har en faktisk innebörd (jfr avsnitt 9.2). Enligt vår mening bör kravet därför tas bort såvitt avser auktoriserade bevakningsföretag. Om det finns behov av förhöjda tillståndskrav för att ett sådant företag ska få inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för de nya ändamål vi föreslår är det bättre att de kraven tydligt framgår av den nya vapenlagen.

Inga särskilda krav vid innehav för utlåning till bevakningspersonal

Vi föreslår i avsnitt 13.6 att det av den nya vapenlagen ska framgå ett särskilt krav på behov när ett auktoriserat bevakningsföretag ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal som getts tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen. Tillstånd ska enligt vårt förslag få ges endast om företaget för bevakningsuppdrag har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Under förutsättning att en sådan bestämmelse införs menar vi att det

saknas skäl att därutöver uppställa några särskilda krav för att bevakningsföretag ska få inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för utlåning till bevakningspersonal för bevakningsuppdrag.

Innehav för utbildning

Vi föreslår i det föregående att auktoriserade bevakningsföretag ska få tillstånd att inneha skjutvapen även för utbildningsändamål, under förutsättning att företaget har behov av det. I dag kan föreståndaren för ett bevakningsföretag ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av väktare, som ett udda skjutningsändamål.

Kärnan i kravet på synnerliga skäl när helautomatiska vapen och enhandsvapen ska innehas för udda skjutningsändamål är, förutom att vapnet ska användas för ett klart legitimt ändamål, att sökanden har ett behov av vapnet som inte rimligen kan tillgodoses på något annat sätt (se avsnitt 9.2). Det framstår som rimligt att uppställa samma kvalificerade krav på behov för att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få inneha enhandsvapen för utbildningsändamål.

Bevakningspersonal får i princip inte beväpnas med helautomatiska vapen. Utbildningsbehovet beträffande sådana vapen är därför begränsat. I de sällsynta fall där det finns behov av utbildning med sådana vapen kan innehavstillstånd ges till en enskild befattningshavare hos bevakningsföretaget. Enligt vår mening har det inte framkommit tillräckliga skäl för att utvidga de möjligheter som i dag finns för auktoriserade bevakningsföretag att inneha helautomatiska vapen. Sådana vapen bör alltså inte få innehas för utbildningsändamål.

Sammanfattningsvis föreslår vi att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha enhandsvapen för utbildningsändamål endast om företaget för det ändamålet har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Helautomatiska vapen ska inte få innehas för utbildningsändamål.

Lådor och stommar bör jämställas med kompletta vapen

I avsnitt 9.14 föreslår vi beträffande enskilda personer att de särskilda tillståndskraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen ska gälla också lådor och stommar till sådana vapen. Bakgrunden till förslagen är den ökade förekomsten av s.k. modul-

vapen. Vi bedömer förslagen som nödvändiga för att motverka att de skärpta tillståndskraven för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen enkelt kan kringgås.

Vad som sägs i avsnitt 9.14 gör sig gällande också i förhållande till bevakningsföretag. Även för bevakningsföretag bör alltså gälla att de skärpta kraven för tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen bör gälla också lådor och stommar som är avsedda för sådana vapen. Detta överensstämmer med våra förslag i fråga om andra organisationer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen (se avsnitt 11.6 och 12.6).

Uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som en låda eller stomme är avsedd för bör framgå av ansökan och tillståndsbeviset.

De skärpta tillståndskraven bör inte gälla mindre farliga vapentyper

I avsnitt 9.12 föreslår vi att start- och signalvapen även i fortsättningen bör undantas från de skärpta tillståndskrav som gäller för att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen. Vi föreslår vidare att det ska förtydligas att endast sådana vapen som tillverkats som start- och signalvapen omfattas av undantaget. Därutöver föreslår vi att undantaget ska utvidgas så att det omfattar också sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd.

Vad som sägs i avsnitt 9.12 gör sig gällande även i förhållande till bevakningsföretag. De föreslagna undantagen bör alltså gälla också i förhållande till de särskilda krav som gäller för att ett bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen. Detta överensstämmer med våra förslag i fråga om andra organisationer som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen (se avsnitt 11.6 och 12.6).

Förslagen är förenliga med vapendirektivet

I avsnitt 13.5 gör vi bedömningen att våra förslag beträffande innehav för nya ändamål är förenliga med vapendirektivets krav. Våra andra förslag avser inte att åstadkomma någon sänkning av de krav som tillämpas enligt gällande rätt. Vår bedömning är därför att förslagen är förenliga med vapendirektivets krav (jfr avsnitt 9.8). Det kan an-

märkas att nuvarande krav på synnerliga skäl inte ansetts ha någon betydelse för att svensk rätt ska leva upp till vapendirektivets krav beträffande bevakningsföretags innehav av A-vapen för skyddsändamål (se SOU 2022:62 s. 132, Ds 2018:1 s. 178 och 179 och Lagrådsremissen Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv, s. 51, jfr prop. 2022/23:102 s. 31–38).

13.9. Anmälan och registrering av den som har ett betydande inflytande

Förslag: I den nya vapenlagen ska föreskrivas att ett auktoriserat

bevakningsföretag som är en juridisk person och som getts tillstånd att inneha skjutvapen så snart som möjligt till Polismyndigheten ska anmäla förändringar av vem som har ett betydande inflytande över företaget.

Fysiska personer som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen ska registreras i det utökade vapeninnehavarregister som vi föreslår ska införas.

Skälen för förslagen

Anmälan av förändringar i kretsen personer med betydande inflytande

I avsnitt 13.4 föreslår vi att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om företaget är lämpligt att inneha skjutvapen med hänsyn till de personer som har ett betydande inflytande över företaget. Starka skäl talar för att Polismyndigheten vid varje givet tillfälle bör ha kännedom om vem som har ett betydande inflytande över ett bevakningsföretag som har getts tillstånd att inneha skjutvapen. Utan sådan kännedom försvåras Polismyndighetens tillsyn och löpande prövning av om förutsättningar för innehavstillstånd fortfarande föreligger (jfr 6 kap. 1 § första stycket c vapenlagen).

Auktoriserade bevakningsföretag är föremål för löpande tillsyn av länsstyrelsen och är bl.a. skyldiga att anmäla när företaget får en ny föreståndare. Innehållet i en sådan anmälan ska skickas till Polis-

myndigheten. (Se avsnitt 13.2 och 7 och 8 §§ förordningen om bevakningsföretag.) Länsstyrelsen får emellertid inte genast kännedom om alla förändringar i fråga om vem som har ett betydande inflytande över verksamheten. Inte heller innebär tillsynen att förändringarna direkt kommer till Polismyndighetens kännedom. Vår bedömning är att den nuvarande regleringen inte ger Polismyndigheten tillräckliga förutsättningar för en effektiv tillsyn. Vi föreslår därför att ett auktoriserat bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen så snart som möjligt till Polismyndigheten ska anmäla förändringar i fråga om vem som har ett betydande inflytande över företaget när det är en juridisk person. Detta överensstämmer med vad som gäller för bl.a. vapenhandlare (se 2 kap. 10 § vapenlagen). En föreskrift om anmälningsplikten bör tas in i den nya vapenlagen.

Personer med betydande inflytande kan, utöver styrelseledamöter, beroende på organisationsform vara exempelvis verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav (se avsnitt 13.4).

Vi föreslår i avsnitt 13.10 att ett auktoriserat bevakningsföretag som getts innehavstillstånd ska ha en vapenföreståndare som utövar kontroll över företagets skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Vidare föreslår vi att vapenföreståndaren vid förhinder ska få sätta en ersättare i sitt ställe. Då både vapenföreståndaren och ersättaren ska godkännas av Polismyndigheten saknas behov av att låta anmälningsskyldigheten omfatta även sådana personer.

Underlåtenhet att anmäla förändringar av vem som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person bör, på samma sätt som för bl.a. skyttesammanslutningar, i vissa fall kunna föranleda återkallelse av innehavstillstånd (se avsnitt 11.7).

Personer med betydande inflytande bör registreras

Förslagen i det föregående syftar till att förbättra kontrollen över auktoriserade bevakningsföretag som innehar skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål. För att de föreslagna regleringarna ska bli kompletta och få avsedd effekt bör de personer som nämns i det föregående registreras i vapenregistren. Registrering bör ske i det utökade vapeninnehavarregister som vi föreslår ska införas (se avsnitt 11.7).

Detta bör alltså framgå av bestämmelser i den nya vapenlagen. Kravet på registrering av personer med ett betydande inflytande motsvarar vad som gäller för bl.a. vapenhandlare. Personer med betydande inflytande kan, som nyss nämnts, vara exempelvis styrelseledamöter, verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav.

Sekretessbestämmelserna i 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bör vara tillämpliga också på de nya uppgifterna i vapenregistren. Detta kräver inte någon författningsändring.

13.10. Krav på vapenföreståndare bör införas

Förslag: I den nya vapenlagen ska föreskrivas att ett auktoriserat

bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen ska ha en vapenföreståndare som utövar kontroll över skjutvapnen samt ammunition och ljuddämpare som företaget har rätt att inneha. Att företaget har en godkänd vapenföreståndare ska vara en förutsättning för att företaget ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Om vapenföreståndaren är förhindrad att ansvara för föremålen ska han eller hon få sätta en ersättare i sitt ställe.

Vapenföreståndaren och ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. Endast den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämpad att ansvara för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för bevakningsföretagets räkning ska få godkännas som vapenföreståndare eller ersättare. Polismyndigheten ska få meddela närmare föreskrifter om kunskapskravet. Bemyndiganden om detta ska tas in i den nya vapenlagen och nya vapenförordningen.

Vapenföreståndare och ersättare ska registreras i det utökade vapeninnehavarregister som vi föreslår ska införas.

Ett godkännande som vapenföreståndare eller ersättare ska återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns.

I den nya vapenförordningen ska tas in föreskrifter om ansökan, ansökningsavgift och bevis om godkännande av vapenföreståndare och ersättare.

En underrättelse om godkännandet eller eventuellt avslag ska skickas till uppdragsgivaren. En sådan underrättelse ska skickas även vid återkallelse av ett godkännande.

Om godkännandet återkallas ska godkännandebeviset ges in till Polismyndigheten.

Bedömning: Skyldigheten att vid återkallelse ge in godkännande-

beviset bör inte vara förenad med straff eller någon annan sanktion.

Skälen för förslagen och för bedömningen

Krav på godkänd vapenföreståndare bör införas

En juridisk person med tillstånd att driva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition ska ha en föreståndare som ansvarar för verksamheten. Föreståndaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. (2 kap. 10 a § vapenlagen.) Vi förslår att krav på godkänd föreståndare, eller godkänd vapenföreståndare, ska gälla också i vissa andra fall (se avsnitt 12.8 och 22.3.4).

För att uppställa krav på godkänd föreståndare talar bl.a. att Polismyndigheten därigenom får rätt att lämplighetspröva den som har det faktiska ansvaret för vapnen. Vidare blir det tydligt vem som i första hand bär det straffrättsliga ansvaret enligt 9 kap. vapenlagen. Dessa skäl skulle kunna tala för att införa krav på godkänd föreståndare också när ett auktoriserat bevakningsföretag innehar skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål.

Enligt nuvarande ordning är det föreståndaren för ett bevakningsföretag som ska utöva kontroll över bevakningsföretagets innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare, och över att föremålen förvaras riktigt (17 kap. 1 § vapenförordningen). Att det finns en föreståndare är en förutsättning för auktorisation av bevakningsföretag (3 § lagen om bevakningsföretag). Föreståndaren ska godkännas enligt lagen om bevakningsföretag. Vid prövningen beaktas laglydnad, medborgerlig pålitlighet och lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant företag. Prövningen görs av länsstyrelsen som första instans. (Se 4 och 6 §§ lagen om bevakningsföretag.)

Den som ansvarar för ett bevakningsföretag skjutvapen, ammunition och ljuddämpare har alltså lämplighetsprövats av länsstyrelsen. Frågan är om det då finns behov av att Polismyndigheten gör en

lämplighetsprövning av personen. Vi anser att så är fallet. Den lämplighetsprövning som görs av länsstyrelsen enligt lagen om bevakningsföretag tar visserligen i stor utsträckning sikte på sådana förhållanden som är av betydelse för frågan om någon kan anses lämpad att ansvara för skjutvapen. Prövningen syftar dock inte primärt till att avgöra om föreståndaren är lämplig för detta. Polismyndigheten har som tillståndsmyndighet det yttersta ansvaret för att tillstånd att inneha skjutvapen inte ges i sådana fall där det finns oacceptabla risker förknippade med innehavet. Detta talar starkt för att Polismyndigheten bör göra en egen lämplighetsprövning av den person som ska ansvara för ett bevakningsföretags skjutvapen, ammunition och ljuddämpare.

Det är emellertid mindre lämpligt att Polismyndigheten får bestämmande inflytande över vem som kan vara föreståndare för ett auktoriserat bevakningsföretag. Frågan är då om ansvaret för företagets skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska vila på föreståndaren. För att så ska vara fallet talar att ansvaret ska ligga så högt som möjligt inom organisationen för att minska risken för påtryckningar från överordnade. Också en föreståndare kan dock ha överordnade som han eller hon svarar inför. Med avseende på exempelvis vapenhandlare har det inte uppställts något krav på att verksamhetens högsta chef ska vara föreståndare enligt vapenlagen. Det krävs alltså inte att en vapenhandlare som driver verksamhet i form av ett aktiebolag utser den verkställande direktören till föreståndare enligt 2 kap. 10 a § vapenlagen.

Mot denna bakgrund menar vi att ansvaret för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som innehas av ett bevakningsföretag ska ligga på en särskild vapenföreståndare, som ska ha godkänts av Polismyndigheten. Krav på godkänd vapenföreståndare bör gälla oavsett om företaget är en juridisk eller en fysisk person. En sådan ordning korresponderar med att det enligt gällande rätt alltid är föreståndaren som ansvarar för bevakningsföretagets skjutvapen, ammunition och ljuddämpare, oavsett om företaget är en juridisk person eller inte.

Vi föreslår alltså att det i den nya vapenlagen ska föreskrivas att ett auktoriserat bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen – och som därför också har rätt att inneha ammunition och ljuddämpare till vapnen – ska ha en vapenföreståndare utöver kontroll över föremålen. I avsnitt 14.2 föreslår vi att bestämmelserna i 17 kap. 1 § vapenförordningen ska justeras utifrån detta.

Det finns naturligtvis inget som hindrar att föreståndaren för ett bevakningsföretag och bevakningsföretagets vapenföreståndare är en och samma person. Det är upp till bevakningsföretaget att välja vilken person som en ansökan om godkännande av vapenföreståndare ska avse.

På samma sätt som för huvudmän för museer bör kravet på godkänd vapenföreståndare ses som en förutsättning för innehavstillstånd. Om ett auktoriserat bevakningsföretag som getts tillstånd att inneha skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål inte uppfyller skyldigheten att ha en godkänd vapenföreståndare kan det därför utgöra skäl för återkallelse av innehavstillståndet. (Se vidare avsnitt 12.8.)

Godkännande och återkallelse

En vapenföreståndare bör alltså godkännas av Polismyndigheten. Vid lämplighetsprövning bör kunskap, laglydnad och övriga omständigheter beaktas. Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenlagen. Polismyndigheten bör få meddela närmare föreskrifter om kunskapskravet. (Jfr avsnitt 12.8.) Detta förutsätter nya bemyndiganden i lag och förordning.

Vapenlagen innehåller flera bestämmelser om godkännande av personer för olika uppdrag (se t.ex. 2 kap. 10 a och b §§ vapenlagen). Som ett underförstått villkor för godkännande gäller i samtliga dessa fall att personen har tillståndshavarens uppdrag och har samtyckt till uppdraget (se avsnitt 22.5.2). Detta bör gälla även för vapenföreståndare.

Ett godkännande som vapenföreståndare bör återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns. Detta motsvarar vad som gäller för bl.a. föreståndare för vapenhandlare (6 kap. 3 b § vapenlagen). Ett godkännande bör alltså återkallas om vapenföreståndaren inte längre är lämplig att ha ett sådant uppdrag, eller om uppdraget upphör (jfr avsnitt 22.5.2).

När ett beslut om godkännande, avslag eller återkallelse fattas bör en underrättelse skickas till uppdragsgivaren. Detta bör framgå av den nya vapenförordningen.

Det bör finnas möjlighet att utse en ersättare

Något krav på att en föreståndare som ansvarar för ett auktoriserat bevakningsföretags skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska ha en ersättare gäller inte enligt nuvarande ordning. Det har inte framkommit att detta orsakar sådana praktiska problem att det finns anledning att införa ett sådant krav. Vapenföreståndaren för ett bevakningsföretag bör emellertid få sätta någon annan i sitt ställe vid förhinder (jfr avsnitt 12.8).

Ersättaren bör godkännas av Polismyndigheten. För godkännande och återkallelse bör detsamma gälla som för vapenföreståndaren.

Ansökan och bevis om godkännande

I avsnitt 12.8 anger vi vad som bör gälla i fråga om ansökan, ansökningsavgift och bevis om godkännande av vapenföreståndare och ersättare för museer. Vad som där sägs där bör gälla också för vapenföreståndare och ersättare hos auktoriserade bevakningsföretag.

Vapenföreståndare och ersättare bör registreras

Förslagen i det föregående syftar till att förbättra kontrollen över auktoriserade bevakningsföretag som innehar skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål. För att de föreslagna regleringarna ska bli kompletta och få avsedd effekt bör de personer som nämns i det föregående registreras i vapenregistren. Registrering bör ske i det utökade vapeninnehavarregister som vi föreslår ska införas (se avsnitt 11.7). Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenlagen. Kravet på registrering av vapenföreståndare och ersättare motsvarar vad som gäller för bl.a. vapenhandlare.

Sekretessbestämmelserna i 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bör vara tillämpliga också på de nya uppgifterna i vapenregistren. Detta kräver inte någon författningsändring.

14. Hantering av organisationers skjutvapen

14.1. Uppdraget

Som framgår i det föregående får tillstånd att inneha skjutvapen ges enskilda personer och vissa skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och bevakningsföretag (2 kap. 3 § vapenlagen [1997:67]). Skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag är i allmänhet juridiska personer. Det innebär att skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål som innehas av dessa aktörer hanteras av fysiska personer som inte själva har tillstånd att inneha föremålen.

I vapenförordningen anges vem som ska utöva kontroll över en skyttesammanslutnings, ett museums eller ett bevakningsföretags innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare, och över att egendomen förvaras riktigt (17 kap. 1 § vapenförordningen [1997:70]). I avsnitt 12.8 och 13.10 föreslår vi att museihuvudmän och auktoriserade bevakningsföretag som innehar skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska ha en vapenföreståndare. Förslagen syftar till att vapenföreståndaren ska ha det övergripande ansvaret för föremålen. Frågan om förslagen föranleder justeringar av vapenförordningens bestämmelser behandlas i avsnitt 14.2. Där berörs också vissa andra frågor rörande bestämmelserna om vem som har det övergripande ansvaret för en organisations skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål.

Det framgår inte av vapenregleringen huruvida också någon annan än den som i vapenförordningen pekas ut som kontrollansvarig får hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för tillståndshavarens räkning. I praktiken är det dock vanligt att så sker. Enligt uppgift från Polismyndigheten är det vanligt förekommande att myndigheten får frågor från skyttesammanslutningar rörande vem

som exempelvis får transportera föreningens vapen. Vid utredningens kontakter med skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag har framkommit att olika aktörer har olika uppfattning i fråga om i vilken utsträckning den som ska utöva kontroll över en organisations skjutvapen m.m. kan ge annan i uppdrag att hantera föremålen. Det har också framkommit att det finns en osäkerhet kring vilken dokumentation som behöver medföras när exempelvis en föreningsfunktionär transporterar skjutvapen för en skyttesammanslutnings räkning. I avsnitt 14.3 behandlar vi därför frågan om det behövs en tydligare reglering rörande vem som får hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för en organisations räkning utan att ha det övergripande ansvaret för föremålen.

År 2021 infördes en bestämmelse i 19 § tredje stycket lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som innebär att tillståndsmyndigheten ska göra en lämplighetsprövning av den som är anmäld som deltagare i tillståndspliktig verksamhet med explosiva varor. Polismyndigheten har väckt frågan om en liknande reglering bör införas i vapenlagen. I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar förekomsten av illegala vapen i landet och förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Samtidigt får lagstiftningen inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar. Frågan om alla som deltar i en verksamhet där hantering av skjutvapen förekommer bör lämplighetsprövas behandlas i avsnitt 14.4.

Skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag är vanligen organisationer. I det följande benämns de därför ofta så, även om exempelvis huvudmannen för ett museum i vissa fall kan vara en fysisk person.

14.2. Justerade bestämmelser om vem som har huvudansvaret för en organisations skjutvapen

Förslag: Vapenförordningens bestämmelser om vem som ska utöva

kontroll över en skyttesammanslutnings respektive ett museums eller ett bevakningsföretags innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och över att egendomen förvaras riktigt ska i huvudsak föras över till den nya vapenlagen. I stället för föreståndaren ska emellertid en vapenföreståndare utöva kontrollen för museer och bevakningsföretag.

Den som ska utöva kontrollen ska i den nya vapenlagen benämnas den kontrollansvariga.

Det ska i den nya vapenlagen förtydligas att den kontrollansvariga har rätt att hantera vapenmagasin även om de inte omfattas av kontrollansvaret.

Bedömning: Vapenförordningens bestämmelser om straffrättsligt

ansvar vid brott mot bestämmelserna bör inte föras över till den nya vapenlagen.

Skälen för förslagen och bedömningen

Av vapenförordningen framgår att styrelsen för en skyttesammanslutning och föreståndaren för ett museum eller ett bevakningsföretag ska utöva kontroll över sammanslutningens respektive museets eller bevakningsföretagets innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och över att egendomen förvaras riktigt (17 kap. 1 § vapenförordningen). Bestämmelserna pekar ut de fysiska personer som har kontrollansvaret för de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som innehas av organisationerna. Enligt vår mening bör det av lag framgå vem som har det ansvaret. Detta gäller särskilt som den som har kontrollansvaret bör ha lämplighetsprövats av Polismyndigheten (se våra överväganden i avsnitt 11.4, 12.8 och 13.10).

Vi föreslår därför att bestämmelserna i 17 kap. 1 § vapenförordningen förs över till den nya vapenlagen. Av våra ställningstaganden i avsnitt 12.8 och 13.10 följer dock att bestämmelserna bör justeras så att en vapenföreståndare ska ha kontrollansvaret för huvudmän för

museer och auktoriserade bevakningsföretag. Den som har kontrollansvaret ska i den nya vapenlagen benämnas den kontrollansvariga.

Det skulle kunna övervägas om kontrollansvaret även bör omfatta sådana vapenmagasin som omfattas av vapenlagens krav på innehavstillstånd (se 2 kap. 1 § och 1 kap. 7 a §vapenlagen). Vapenmagasin omfattas dock inte av vapenlagens bestämmelser om uppsikt, förvaring och transport. Den som innehar tillståndspliktiga vapenmagasin är alltså inte skyldig att ha egendomen under uppsikt eller förvara eller transportera den på något särskilt sätt. (Se 5 kap. vapenlagen och jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 58.) Det finns då inte heller anledning att i författning peka ut vem som är ansvarig för att utöva kontroll över föremålen och ansvara för deras förvaring. Det bör däremot förtydligas att den kontrollansvariga får hantera vapenmagasin för tillståndshavarens räkning. Att den kontrollansvariga får hantera sådant som omfattas av kontrollansvaret är självklart och behöver inte regleras särskilt.

En särskild fråga som uppstår när bestämmelserna i 17 kap. 1 § vapenförordningen förs över till den nya vapenlagen är om också straffbestämmelsen i 14 kap. 1 § första stycket vapenförordningen bör föras över till lag. Enligt straffbestämmelsen ska den som bryter mot 17 kap. 1 § vapenförordningen dömas till böter. Om styrelsen för en skyttesammanslutning eller föreståndaren för ett museum eller ett bevakningsföretag brister i sitt kontrollansvar och sitt ansvar för att skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som innehas av organisationen förvaras riktigt kan personerna alltså dömas till böter. Detta följer dock i huvudsak redan av 9 kap. 2 § b och c vapenlagen, som dock inte direkt kriminaliserar överträdelse av Polismyndighetens föreskrifter om förvaring. I den utsträckning kriminaliseringen i vapenförordningens straffbestämmelse går utöver det straffansvar som följer av vapenlagen kan det ifrågasättas varför det straffrättsliga ansvaret för den som företräder en organisation som innehar skjutvapen ska ha en annan omfattning än för den som företräder exempelvis en vapenhandlare. Straffbestämmelserna bör därför inte föras över till den nya vapenlagen utan i stället utgå.

14.3. Tydligare regler om självständigt handhavande för tillståndshavarens räkning

14.3.1. En ordning med särskilda vapenhanterare bör införas

Förslag: Det ska tydliggöras att den kontrollansvariga får ge en

fysisk person i uppdrag att inom ramen för verksamheten självständigt hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för organisationens räkning.

Den som får ett sådant uppdrag ska benämnas vapenhanterare. Ett uppdrag som vapenhanterare ska inte få avse förvaring.

Föreskrifter om detta ska tas in i den nya vapenlagen.

Skälen för förslagen

En tydligare reglering behövs

Den som har kontrollansvaret för en skyttesammanslutnings, ett museums eller ett bevakningsföretags skjutvapen m.m. får självfallet hantera egendomen. I praktiken förekommer det även att andra personer hanterar egendomen för innehavarens räkning, exempelvis i samband med transport. Några särskilda regler som klargör vad som gäller i fråga om sådan självständig befattning med skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin finns dock inte. Det bör därför övervägas om det finns anledning att införa sådana bestämmelser.

Enligt 5 kap. 1 § vapenlagen är den som innehar skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den. Regelverket skulle kunna förstås som att de aktörer som pekas ut i 17 kap. 1 § vapenförordningen personligen ska utöva uppsikt över skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som innehas av en sådan organisation som kan ges innehavstillstånd. Regelverket kan dock också förstås som att den kontrollansvariga kan ge betrodda personer, främst anställda eller medlemmar, i uppdrag att självständigt hantera föremålen för organisationens räkning. Sådana uppdrag skulle exempelvis kunna avse förvaring, transport och vapenvård.

Frågan om den som ska utöva kontroll över en organisations skjutvapen, ammunition och ljuddämpare kan ge annan i uppdrag att självständigt hantera föremålen berördes inte i samband med att

det uttryckliga kravet att hålla skjutvapen och ammunition under uppsikt infördes i 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) (se prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen [1973:1176] m.m., s. 40– 43, 61 och 62). Frågan berördes inte heller när bestämmelserna fördes över till nuvarande vapenlag (se prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 82). Inte heller har vi kunnat hitta några förarbeten till 17 kap. 1 § vapenförordningen som ger ledning i frågan. Praktiska hänsyn talar dock starkt för att de kontrollansvariga måste anses ha möjlighet att ge andra personer i uppdrag att självständigt hantera skjutvapen m.m. för organisationens räkning. Också vissa av Polismyndighetens föreskrifter – bl.a. föreskrifterna om förvaring hos föreningsfunktionär (se avsnitt 19.8) – ger stöd för en sådan tolkning, liksom vad som framkommit vid utredningens kontakter med företrädare för olika intresseorganisationer.

Enligt vår mening måste gällande rätt förstås som att den kontrollansvariga får ge annan i uppdrag att självständigt hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för organisationens räkning. Hur stort utrymmet för delegation är och vad som krävs för delegering får dock anses oklart. Såvitt framkommit har de organisationer som kan ges innehavstillstånd inte någon samsyn i frågan sinsemellan. Polismyndigheten menar att det är oklart vad som gäller. Svea hovrätt har i något fall dömt en föreningsfunktionär för brott mot vapenlagen när personen förvarade ammunition för en skyttesammanslutnings räkning, eftersom sammanslutningen inte hade lämnat uppgifter förvaringen till Polismyndigheten (se Svea hovrätts dom den 10 mars 2017 i mål nr B 3656-16).

Det bör av vapenregleringen klart framgå vem som får hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för en organisations räkning. Detta gäller särskilt i ljuset av de straffrättsliga bestämmelserna i 9 kap. vapenlagen, som bl.a. innebär att den som innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det kan dömas för vapenbrott. Det ligger alltså i de legala vapeninnehavarnas intresse att regleringen förtydligas. Att det inte är självklart vem som får hantera skjutvapen m.m. försvårar också Polismyndighetens tillsynsverksamhet. Vi menar därför att det bör tydliggöras vem som självständigt får hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för en organisations räkning.

I sammanhanget bör anmärkas att en organisation givetvis får låna ut skjutvapen till annan i enlighet med bestämmelserna om utlåning

i 3 kap. vapenlagen (se vidare kapitel 18). Att någon lånar ett skjutvapen är dock något annat än att personen hanterar vapnet för tillståndshavarens räkning. Ett lån syftar nämligen i allmänhet inte till att tillgodose långivarens intresse, utan låntagarens.

Organisationerna bör ges frihet att välja hur verksamheten ska organiseras

Ett sätt att tydliggöra vem som självständigt får hantera en organisation skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål för organisationens räkning skulle kunna vara att i vapenregleringen uttryckligen peka ut personer som får hantera föremålen. Det skulle exempelvis kunna föreskrivas att en skyttesammanslutning ska ha en vapentransportör, en skytteinstruktör, en vapenvårdare etc. En sådan ordning riskerar dock att bli stelbent och inte möta organisationernas behov.

Ett annat sätt att tydliggöra vad som gäller, som samtidigt ger organisationerna stor frihet att själva lägga upp sin verksamhet, är att reglera organisationernas möjlighet att utse de vapenhanterare organisationen bedömer sig behöva. Vi menar att detta alternativ är att föredra. Vi föreslår därför att det i den nya vapenlagen ska klargöras att styrelsen för en skyttesammanslutning och vapenförståndaren för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag får ge fysiska personer i uppdrag att inom ramen för verksamheten självständigt hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för organisationens räkning.

Uppdrag till vapenhanterare

En fysisk person bör alltså kunna ges i uppdrag att hantera en organisations skjutvapen m.m. utan att den kontrollansvariga är närvarande. Ett uppdrag som vapenhanterare bör kunna avse exempelvis vapenvård, transport och hantering av skjutvapen i samband med utlåning till målskyttar eller bevakningspersonal. Den som ges ett uppdrag att hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin för en organisations räkning bör i den nya vapenlagen benämnas vapenhanterare.

En vapenhanterare bör inom ramen för uppdraget få inneha och hantera organisationens tillståndspliktiga föremål utan att den kon-

trollansvariga är närvarande. Personen får anses skyldig att hantera föremålen i enlighet med vapenregleringens bestämmelser för vapeninnehavare. Några särskilda bestämmelser om detta behövs inte.

Vad som kan ses som ett uppdrag för organisationens räkning måste bedömas utifrån det ändamål för vilket organisationen har tillstånd att inneha aktuellt föremål. Exempelvis bör en skyttesammanslutning kunna ge någon i uppdrag att vara skytteinstruktör, eftersom utbildning kan anses innefattas under den skytteverksamhet en sammanslutning bedriver. Ett museum bör däremot inte kunna ge en vapenhanterare ett sådant uppdrag, eftersom ett museum enbart kan inneha skjutvapen för samlingarna. När ett bevakningsföretag innehar skjutvapen för utlåning till väktare kan företaget inte ge en väktare i uppdrag att såsom vapenhanterare inneha skjutvapnet vid bevakningsuppdrag, eftersom det för sådant innehav krävs bevakningslånetillstånd (3 kap. 7 § vapenlagen).

Ett uppdrag som vapenhanterare bör inte få avse förvaring, förutom sådan tillfällig förvaring som är nödvändig i samband med att vapnet används eller transporteras. Detta hänger samman med att förvaring aktualiserar andra överväganden än rena bedömningar av om den hos vilken förvaringen ska ske är lämplig att självständigt hantera föremålen. Frågor om förvaring bör därför hanteras för sig. Våra överväganden om förvaring hos en föreningsfunktionär redovisas i avsnitt 19.8.

I det följande återkommer vi till vilka krav som bör ställas för att någon ska få utses till vapenhanterare.

Möjligheterna att ge uppdrag till utomstående bör inte påverkas

Enligt nuvarande ordning kan en organisation i viss utsträckning ge en utomstående i uppdrag att hantera organisationens skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Exempelvis kan en organisation skicka eller transportera skjutvapen m.m. med ett allmänt befordringsföretag (jfr 5 kap. 4 § vapenlagen). En organisation kan också lämna in skjutvapen för reparation hos en vapenreparatör eller vapenhandlare (jfr 4 kap. 3 § vapenlagen). Vi ser inte anledning att förtydliga vad som gäller i dessa avseenden. Det bör emellertid framhållas att den föreslagna regleringen om vapenhanterare inte avser att begränsa organisationers möjlighet att ge uppdrag till utomstående.

14.3.2. En vapenhanterare bör ha eget innehavstillstånd eller vara godkänd av Polismyndigheten

Förslag: Endast den som har eget innehavstillstånd eller som har

godkänts som vapenhanterare av Polismyndigheten ska få ges uppdrag som vapenhanterare.

Skälen för förslaget

En vapenhanterare bör ha lämplighetsprövats av Polismyndigheten

Vapenregleringen genomsyras av principen att endast den som är lämplig att självständigt handha skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska få göra detta. En sådan ordning är nödvändig för att förhindra missbruk och olyckor. Frågan är då om det är tillräckligt den som utser en vapenhanterare bedömer honom eller henne som lämplig för uppdraget eller om det bör krävas att personen har lämplighetprövats av tillståndsmyndigheten.

Kraven för att en skyttesammanslutning, en huvudman för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag ska få inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin är högt ställda. Det talar för att den lämplighetsprövning som görs inom en sådan organisation bör kunna godtas. Det har inte framkommit att det skulle vara vanligt förekommande att den som är olämplig att självständigt hantera skjutvapen m.m. får i uppdrag att göra detta för en organisations räkning. Samtidigt är det problematiskt om det inte görs någon kontroll mot bl.a. belastningsregistret eller misstankeregistret, något som i andra sammanhang är en förutsättning för att någon ska få hantera skjutvapen självständigt. Som ett exempel kan nämnas att utlåning av skjutvapen utan uppsikt i allmänhet förutsätter att låntagaren har lämplighetsprövats av Polismyndigheten. Utlåning som inte sker under uppsikt får nämligen endast ske till den som har ett eget innehavstillstånd ett lånetillstånd, eller tillstånd att som väktare låna skjutvapen av ett bevakningsföretag. Undantag från detta gäller endast om lånet avser start- eller signalvapen. (3 kap.1, 1 a och 7 §§vapenlagen.)

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att personer som ges i uppdrag att självständigt hantera skjutvapen eller andra tillståndspliktiga föremål för en organisations räkning bör ha lämplighetsprövats av tillståndsmyndigheten. Detta gäller särskilt i ljuset av situationen med

ökande skjutvapenvåld i vårt samhälle (se prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 16).

Den som har eget innehavstillstånd bör få utses till vapenhanterare

Den som har eget tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin har inom ramen för tillståndsprövningen lämplighetsprövats av Polismyndigheten. Det talar för att en sådan person ska få utses till vapenhanterare. Vilka krav som ställs för innehavstillstånd varierar emellertid beroende på både vilken egendom tillståndet avser och ändamålet med innehavet.

Vi har övervägt om den som har eget innehavstillstånd ska få ges ett uppdrag som vapenhanterare endast om den lämplighetsprövning som redan gjorts kan anses innefatta sådan hantering som uppdraget avser. Exempelvis skulle det kunna krävas personen med stöd av sitt innehavstillstånd har rätt att inneha skjutvapen av samma typ som uppdraget avser. Det skulle vidare kunna krävas att uppdraget avser sådan befattning som personen hade fått ta med egendomen om personen själv hade innehaft den. Sådana krav kan framstå som naturliga, särskilt ifall uppdraget avser användning av skjutvapnet. Polismyndigheten har anfört att det åtminstone bör krävas att organisationen till myndigheten intygar att vapenhanteraren har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget. Det har emellertid inte framkommit att organisationerna ställer alltför låga krav i kunskapshänseende på anställda eller funktionärer som hanterar organisationens skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål. Behovet av att personerna ska ha kontrollerats av tillståndsmyndigheten avser alltså i första hand vandel. En annan sak är att uppdragsgivaren endast bör få ge ett uppdrag som vapenhanterare till den som bedöms uppfylla erforderliga krav på kunskap och färdigheter (se vidare avsnitt 14.3.3).

Mot denna bakgrund föreslår vi att den som har eget innehavstillstånd ska få utses till vapenhanterare. För att personen ska få hantera såväl skjutvapen som ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin bör dock krävas att personen har tillstånd att inneha skjutvapen. I övrigt bör gälla att ett uppdrag som vapenhanterare enbart får avse egendom av det slag som innehavstillståndet avser. Exempelvis bör den som enbart har tillstånd att inneha ammunition enbart få ges i uppdrag att hantera denna typ av egendom.

Också den som har godkänts av Polismyndigheten bör få utses till vapenhanterare

I vissa fall kan en skyttesammanslutning, museihuvudman eller ett auktoriserat bevakningsföretag ha behov av att utse någon som inte har eget innehavstillstånd till vapenhanterare. Exempelvis kan ett museum ha behov av att en anställd får hantera vapen i samband med att en utställning byggs upp. En skytteorganisation kan ha behov av att låta en betrodd medlem utan eget innehavstillstånd transportera föreningens vapen i samband att underåriga medlemmar ska tävla på annan ort. Enligt vår mening bör det därför finnas möjlighet att utse också någon som saknar eget innehavstillstånd till vapenhanterare. I sådana fall bör det dock krävas att personen har godkänts av tillståndsmyndigheten. Prövningen bör i första hand ta sikte på personens lämplighet ur laglydnadssynpunkt.

Polismyndigheten har anfört att man vid prövningen även bör ta hänsyn till personens kunskaper och färdigheter. Med hänsyn till att det inte framkommit att organisationerna ställer alltför låga krav i kunskapshänseende gör vi dock bedömningen att prövningen inte bör omfatta sådana krav. En annan sak är att uppdragsgivaren endast bör få ge ett uppdrag som vapenhanterare till den som bedöms uppfylla erforderliga krav på kunskap och färdigheter (se vidare avsnitt 14.3.3). I avsnitt 14.3.5 utvecklar vi vad som bör gälla för godkännande.

Sanktioner

Endast om ett uppdrag som vapenhanterare ges till någon som har erforderligt innehavstillstånd eller som har godkänts av Polismyndigheten medför uppdraget rätt för personen att hantera skjutvapen m.m. Ges uppdraget till någon annan blir dennes befattning med föremålen alltså olovlig, vilket kan föranleda straffrättsligt ansvar (se 9 kap. vapenlagen).

14.3.3. En vapenhanterare bör ha tillräckliga kunskaper och färdigheter

Förslag: Ett uppdrag som vapenhanterare ska få ges endast till

den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget.

Skälen för förslaget

I det föregående gör vi bedömningen att det saknas skäl att kräva att en vapenhanterare ska ha lämplighetsprövats av Polismyndigheten såvitt avser kunskaper och färdigheter. Detta innebär inte att den som saknar sådana kunskaper och färdigheter som behövs för uppdraget bör få utses till vapenhanterare. I stället bör liksom i dag gälla att en sådan prövning ska göras av den som ger uppdraget. Detta bör framgå av den nya vapenlagen.

Vid bedömningen av om en vapenhanterare har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget bör den som ger uppdraget utgå från sina egna erfarenheter av den aktuella personen, eller från formella meriter. Vilka kunskaper och färdigheter som bör krävas hänger samman med uppdragets natur. Exempelvis bör det krävas mindre kunskaper för att någon ska få transportera ett skjutvapen än för att personen ska få ges i uppdrag att vara skytteinstruktör. I det förra fallet bör det ofta vara tillräckligt att personen är bekant med vapenregleringens föreskrifter om transport. För uppdrag som avser skjutning bör däremot krävas att personen har sådana kunskaper och färdigheter som motsvarar vad som krävs för tillstånd att inneha eller låna vapnet. Detta innebär dock inte att personen måste leva upp till de formella krav som gäller för sådant tillstånd, utan avgörande är om personen bedöms ha motsvarande kompetens.

Den som ger någon ett uppdrag som vapenhanterare måste ha ett rimligt utrymme för bedömningen av om personen har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget. Om uppdraget ges till någon som tveklöst saknar erforderliga kunskaper och färdigheter bör återkallelse av tillståndshavarens innehavstillstånd dock aktualiseras (se 6 kap. 1 och 2 §vapenlagen).

14.3.4. När ett uppdrag ges till den som har eget innehavstillstånd bör tillståndsbeviset kontrolleras

Bedömning: Det ligger i sakens natur att den kontrollansvariga

måste kontrollera vapenhanterarens tillståndsbevis när den som har eget innehavstillstånd ges ett uppdrag som vapenhanterare. Det behövs därför inga föreskrifter om detta.

Skälen bedömningen

Den som utnyttjar möjligheten att ge den som har eget innehavstillstånd uppdrag som vapenhanterare behöver veta att personen har innehavstillstånd. En kontroll av personens tillståndsbevis måste därför ske i samband med att uppdraget ges. Om uppdraget varar över längre tid bör tillståndsbeviset kontrolleras regelbundet. Det ligger i sakens natur att sådana kontroller måste göras och det behövs alltså inga uttryckliga föreskrifter om detta (jfr dock 12 kap. 1 § vapenförordningen).

Allvarliga brister i kontrollen av att en vapenhanterare har erforderligt innehavstillstånd bör kunna leda till att organisationen inte längre anses lämpad att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin av det slag som uppdraget avser. I sådana fall bör återkallelse ske (jfr 6 kap.1 och 2 §§vapenlagen). Några särskilda bestämmelser om detta behövs inte.

Om de bristande kontrollerna lett till att en person som inte får utses till vapenhanterare har fått sådant uppdrag kan det i vissa fall föranleda straffrättsligt ansvar (se avsnitt 14.3.2).

14.3.5. Vapenhanterare som godkänns av Polismyndigheten

Förslag: Endast den som med hänsyn till laglydnad och övriga

omständigheter är lämplig för uppdraget ska få godkännas som vapenhanterare.

I den nya vapenförordningen ska tas in föreskrifter om ansökan, ansökningsavgift och bevis om godkännande. Av beviset ska bl.a. framgå vilken hantering godkännandet avser.

Godkännandet ska återkallas om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns. Om godkännandet återkallas ska godkännandebeviset ges in till Polismyndigheten, om ett sådant bevis finns.

Om uppdraget som vapenhanterare upphör ska det anmälas till Polismyndigheten.

En underrättelse om godkännandet eller eventuellt avslag ska skickas till uppdragsgivaren. En sådan underrättelse ska skickas även vid återkallelse av ett godkännande.

Bedömning: Skyldigheten att vid återkallelse ge in godkännande-

beviset bör inte vara förenad med straff eller någon annan sanktion.

Skälen för förslagen och bedömningen

Vi föreslår alltså att endast den som har eget innehavstillstånd eller som har godkänts av Polismyndigheten ska få ges uppdrag att inom ramen för verksamheten självständigt hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för en organisations räkning. I detta avsnitt behandlar vi godkännande av vapenhanterare och därmed sammanhängande frågor.

Godkännande

Endast den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget bör få godkännas som vapenhanterare. Som framgår av avsnitt 14.3.2 bör Polismyndighetens prövning inte omfatta personens kunskaper och färdigheter.

Vapenlagen innehåller flera bestämmelser om godkännande av personer för olika uppdrag (se t.ex. 2 kap. 10 a och b §§ vapenlagen). Som ett underförstått villkor för godkännande gäller i dessa fall att personen har tillståndshavarens uppdrag och har samtyckt till uppdraget (se avsnitt 22.5.2). Detta bör gälla även för vapenhanterare.

I fråga om ansökan och bevis om godkännande bör detsamma gälla som i fråga om bl.a. godkännande av föreståndare för vapenhandlare (se 5 kap. 12 § och 16 kap. 1 §vapenförordningen och våra förslag i avsnitt 22.5.2). Av beviset bör även framgå vilken hantering godkännandet avser. Ansökningsavgift bör tas ut enligt avgiftsklass 1.

Återkallelse

Godkännande av vapenhanterare bör återkallas om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns (jfr 6 kap. 3 b § vapenlagen). Det innebär att återkallelse ska ske om vapenhanteraren inte längre är lämplig för uppdraget. Återkallelse ska också ske bl.a. om det inte längre finns något uppdrag. Det bör då inte ha någon betydelse om uppdraget har upphört på organisationens eller vapenhanterarens initiativ.

I det följande föreslår vi att den kontrollansvariga till Polismyndigheten ska anmäla om uppdraget upphör. I vissa fall bör Polismyndigheten självmant ta kontakt med organisationen och fråga om samtliga vapenhanterares uppdrag fortfarande gäller. Så bör exempelvis ske om

en organisation har ett mycket stort antal godkända vapenhanterare eller om det gått en lång tid, uppemot tio år, sedan en vapenhanterare utsågs.

Om godkännandet återkallas bör godkännandebeviset ges in till Polismyndigheten för att minimera risken för missbruk. Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenlagen. Vi har övervägt om skyldigheten bör vara sanktionerad med penningböter. Risken för missbruk framstår dock inte som så framträdande att detta framstår som nödvändigt. Vi har även övervägt ett system med administrativa straffavgifter men kommit fram till att nackdelarna överväger fördelarna (se våra överväganden i avsnitt 26.3.7). Ett annat alternativ hade varit att införa en möjlighet för Polismyndigheten att utfärda vitesförelägganden. Detta hade utgjort en nyhet i vapenregleringen och vi tycker inte att behovet av detta är tillräckligt framträdande för att vi ska lägga sådana förslag. (Jfr avsnitt 22.5.2.)

Om uppdraget upphör bör det anmälas till Polismyndigheten

En organisation kan ha flera vapenhanterare. Att en organisation ansöker om godkännande av en ny vapenhanterare är därför inget tecken på att en annan vapenhanterares uppdrag har upphört. Det är alltså inte givet att Polismyndigheten får veta när ett uppdrag som vapenhanterare har upphört. Detta skiljer sig från vad som gäller beträffande bl.a. föreståndare för vapenhandlare. Om en godkänd vapenhanterares uppdrag upphör bör det därför anmälas till Polismyndigheten.

Om uppdraget upphör innebär det rent civilrättsligt att vapenhanteraren inte längre har rätt att hantera skjutvapen m.m. för organisationens räkning. Även om det är önskvärt att Polismyndigheten får kännedom om när ett uppdrag upphör att gälla menar vi därför att det saknas tillräckliga skäl att kriminalisera underlåtenhet att anmäla detta. Sådan underlåtenhet bör däremot i vissa fall kunna leda till återkallelse av innehavstillstånd (jfr 6 kap.1 och 2 §§vapenlagen). Återkallelse bör i första hand komma i fråga när underlåtenheten medfört en risk för att vapenhanteraren får otillåten åtkomst till skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin. Detta får antas vara sällsynt.

Underrättelse till uppdragsgivaren

När ett beslut om godkännande, avslag eller återkallelse fattas bör en underrättelse skickas till uppdragsgivaren. Detta bör uttryckligen framgå av den nya vapenförordningen.

Av en underrättelse om godkännande bör framgå vilken hantering som omfattas av godkännandet.

14.3.6. Intyg om uppdraget bör lämnas till vapenhanteraren

Förslag: När den kontrollansvariga ger någon ett uppdrag som

vapenhanterare ska ett intyg om uppdraget lämnas till vapenhanteraren. Intyget ska betecknas vapenhanterarintyg. Föreskrifter om detta ska tas in i den nya vapenförordningen. Ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att utfärda sådana föreskrifter ska tas in i den nya vapenlagen.

Bedömning: Skyldigheten att utfärda vapenhanterarintyg bör inte

vara förenad med någon straffrättslig sanktion.

Skälen för förslagen och bedömningen

Enligt nuvarande ordning gäller inga formkrav när någon ges uppdrag att självständigt hantera skjutvapen för en skyttesammanslutnings, en museihuvudmans eller ett bevakningsföretags räkning. Detta medför en flexibilitet som kan vara fördelaktig för tillståndshavaren. Det finns emellertid också fördelar med att uppdraget dokumenteras i skrift. Vapenhanteraren kan behöva ett skriftligt beslut eller intyg för att undgå misstanke om vapenbrott när han eller hon självständigt hanterar vapnen. Vidare kan en sådan handling behövas vid transport av skjutvapen. Medför någon ett skjutvapen utan att kunna visa att han eller hon har rätt att inneha vapnet får vapnet nämligen omhändertas (6 kap. 4 b § vapenlagen). Ett krav på skriftlig dokumentation av uppdraget förebygger vidare missbruk av systemet med vapenhanterare. Vi föreslår därför ett sådant krav. Att det finns skriftlig dokumentation om uppdraget bör dock inte vara en förutsättning för att uppdraget ska vara giltigt. En annan sak är att uppdraget bara är giltigt om beslut om uppdraget har fattats i behörig ordning.

Vid utlåning av skjutvapen gäller i allmänhet krav på att intyg om lånet ska överlämnas till låntagaren (7 kap. 1 § vapenlagen). En liknande ordning förefaller lämplig också när någon ges uppdrag som vapenhanterare. Vi föreslår därför att det av den nya vapenförordningen ska framgå att den som ger någon ett uppdrag som vapenhanterare ska lämna ett intyg om uppdraget till vapenhanteraren. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela sådana föreskrifter.

Av intyget bör framgå uppgift om organisationen, den kontrollansvariga och vapenhanteraren. Vidare bör framgå vilken hantering av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som omfattas av uppdraget. Uppgifter som möjliggör identifiering av de skjutvapen som omfattas av uppdraget bör i förekommande fall anges. Vidare bör det av intyget framgå vilket datum uppdraget har getts och i förekommande fall om uppdraget tidsbegränsats. Vi föreslår att intyget betecknas vapenhanterarintyg.

Vi har övervägt om skyldigheten att utfärda vapenhanterarintyg bör straffsanktioneras på motsvarande sätt som gäller för skyldigheten att utfärda låneintyg (se 14 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen). Ett vapenhanteraruppdrag är dock inte begränsat i tiden på samma sätt som ett tillåtet utlån av skjutvapen. Frånvaron av ett intyg om uppdraget möjliggör alltså inte missbruk av regelverket på samma sätt som när någon underlåter att utfärda ett låneintyg. Sammantaget bedömer vi att det inte finns tillräckliga skäl för att kriminalisera underlåtenheten att utfärda vapenhanterarintyg.

Vi tänker oss att det i framtiden eventuellt bör vara möjligt att lämna ett vapenhanterarintyg digitalt genom underskrift med e-legitimation via en digital tjänst. En sådan ordning kan medföra fördelar både för enskilda och för Polismyndigheten (jfr avsnitt 18.7). Bestämmelserna om vapenhanterarintyg bör ges en sådan lydelse att de inte utgör hinder mot att intyget lämnas i elektronisk form.

14.3.7. Vapenhanteraren bör kunna visa sin rätt att medföra organisationens skjutvapen

Förslag: När en vapenhanterare medför organisationens skjut-

vapen ska han eller hon kunna visa upp ett vapenhanterarintyg. Vapenhanteraren ska även kunna visa upp bevis om att han eller hon är godkänd som vapenhanterare eller eget tillståndsbevis för innehav av skjutvapen. Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela sådana föreskrifter.

Underlåtenhet att medföra föreskriven dokumentation ska kunna föranleda penningböter.

Skälen för förslagen

Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är som utgångspunkt skyldig att medföra tillståndsbeviset när han eller hon själv medför vapnet (12 kap. 3 § vapenförordningen). Bestämmelsen är inte begränsad till att avse enskilda personer. Enligt vår mening måste bestämmelsen förstås så att den som medför skjutvapen för en organisations räkning ska ha med tillståndshavarens tillståndsbevis. Så har bestämmelsen också tolkats av vissa skyttesammanslutningar.

Vi föreslår i avsnitt 15.4 att de fysiska innehavstillstånden i framtiden ska fasas ut och ersättas av elektroniska tillståndsbevis. Tillgång till det elektroniska tillståndsbeviset ska kräva säker inloggning i en digital tjänst. Det är inte självklart att den som getts uppdrag som vapenhanterare bör ges självständig åtkomst till tillståndshavarens elektroniska tillståndsbevis.

I det föregående föreslår vi att den som utser en vapenhanterare ska lämna ett intyg om uppdraget till vapenhanteraren. Enligt vår mening saknas skäl att kräva att vapenhanteraren medför tillståndshavarens tillståndsbevis, om han eller hon i stället kan visa upp vapenhanterarintyget och eget bevis om tillstånd att inneha skjutvapen eller bevis om godkännande som vapenhanterare. Vi föreslår därför att det i den nya vapenförordningen föreskrivs att vapenhanteraren ska kunna visa upp sådan dokumentation när han eller hon medför tillståndshavarens skjutvapen, i stället för tillståndshavarens tillståndsbevis. Detta korresponderar i huvudsak med vad som gäller vid självständigt lån

av skjutvapen (se 12 kap. 3 § sista stycket vapenförordningen och jfr avsnitt 18.3.6 och 18.7). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela sådana föreskrifter.

I likhet med vad som gäller vid underlåtenhet att medföra tillståndsbevis bör underlåtenhet att kunna visa upp föreskriven dokumentation kunna föranleda penningböter (jfr 14 kap. 1 § vapenförordningen). Underlåtenheten bör vidare kunna läkas på motsvarande sätt som gäller vid underlåtenhet att medföra tillståndsbevis (jfr 14 kap. 2 § vapenförordningen).

Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Vi föreslår i avsnitt 27.14.1 att regeringens rätt att föreskriva om bötespåföljder ska förtydligas.

14.3.8. Endast vapenhanterare som godkänts av Polismyndigheten bör registreras

Förslag: Den som har godkänts av Polismyndigheten som vapen-

hanterare ska registreras i det utökade vapeninnehavarregister som vi föreslår ska införas.

Bedömning: Det bör inte gälla några krav på anmälan eller regi-

strering av vapenhanterare som har eget innehavstillstånd.

Skälen för förslaget och bedömningen

Vapenhanterare med innehavstillstånd bör inte registreras

När den som har eget innehavstillstånd utses till vapenhanterare kommer detta inte automatiskt till Polismyndighetens kännedom. Polismyndigheten har anfört att uppdraget bör anmälas till myndigheten och vapenhanteraren registreras i vapeninnehavarregistret. Krav på anmälan och registrering medför emellertid administrativt merarbete. Sådana krav skulle alltså orsaka ökade kostnader för både Polismyndigheten och de organisationer som kan ges innehavstillstånd.

Den som har eget innehavstillstånd förekommer redan i vapeninnehavarregistret (se 1 a kap. 7 § vapenlagen). Personen är alltså föremål för de regelbundna samkörningar som görs mellan vapenregistren och misstanke- och belastningsregistret. Skulle personen

bli olämplig att inneha skjutvapen eller andra tillståndspliktiga föremål ska personens innehavstillstånd återkallas. Som framgår i avsnitt 14.3.4 bör den kontrollansvariga regelbundet kontrollera vapenhanterarens tillståndsbevis när möjligheten att utse den som har eget innehavstillstånd till vapenhanterare utnyttjats. Det risker som är förknippade med om det inte av vapenregistren framgår att personen har ett uppdrag som vapenhanterare bedöms därför vara begränsade.

I sammanhanget bör också framhållas att det inte gäller något krav på anmälan till Polismyndigheten när ett skjutvapen lånas ut till någon som har rätt att låna vapen på grund av att han eller hon har tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ som lånet avser (3 kap. 1 a § andra stycket 1 vapenlagen).

Sammantaget menar vi att det inte framkommit tillräckliga skäl att föreskriva krav på anmälan och registrering av vapenhanterare med eget innehavstillstånd.

Godkända vapenhanterare bör registreras

Förslagen om särskilt godkända vapenhanterare syftar till att förbättra kontrollen över sådana personer som utan att ha eget innehavstillstånd får hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin för en organisations räkning. För att de föreslagna regleringarna ska bli kompletta och få avsedd effekt bör godkända vapenhanterare registreras i vapenregistren. Registrering bör ske i det utökade vapeninnehavarregister som vi föreslår ska införas (se avsnitt 11.7). Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenlagen. En registreringsskyldighet innebär i detta fall inte någon extra administrativ börda för organisationerna.

Sekretessbestämmelserna i 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bör vara tillämpliga också på de nya uppgifterna i vapenregistren. Detta kräver inte någon författningsändring.

14.4. Annat deltagande i verksamheten

Bedömning: Det bör inte införas krav på lämplighetsprövning av

alla som deltar i en verksamhet som bedrivs av en organisation som innehar skjutvapen eller andra tillståndspliktiga föremål.

Skälen för bedömningen

Det bör inte införas föreskrifter om en allmän lämplighetsprövning

År 2021 infördes en bestämmelse i 19 § tredje stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor (LBE) som innebär att tillståndsmyndigheten ska göra en lämplighetsprövning av den som är anmäld som deltagare i tillståndspliktig verksamhet med explosiva varor. Polismyndigheten har väckt frågan om en liknande reglering bör införas i vapenlagen.

Ändringen av LBE infördes i ljuset av att kriminella i allt större utsträckning använder explosiva varor. Det ansågs därför befogat öka kontrollen över sådana produkter. Ändringarna föregicks av önskemål från branschen om att kunna lämplighetspröva personal i högre utsträckning. (Se prop. 2020/21:158 Skärpt kontroll över explosiva varor, s. 17–20.)

Som anges i avsnitt 3.4 är det förhållandevis sällsynt att skjutvapen som innehas legalt kommer till brottslig användning. Vi lämnar i det föregående förslag som innebär att alla som inom ramen för verksamheten självständigt hanterar skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål för en organisations räkning ska ha varit föremål för lämplighetsprövning hos Polismyndigheten. I de fall hanteringen inte kan anses ske för organisationens räkning träffas de som hanterar skjutvapen inom ramen för verksamheten i hög utsträckning träffas av vapenregleringens lånebestämmelser (3 kap. vapenlagen). Vidare lämplighetsprövas all personal hos auktoriserade bevakningsföretag av länsstyrelsen (4 och 6 §§ lagen [1974:191] om bevakningsföretag). När det gäller anställda hos skyttesammanslutningar och museer får det förutsättas att arbetsgivaren bedömt dem lämpliga att vara verksamma i en organisation som innehar skjutvapen. Organisationerna har inte framfört att de önskar en allmän lämplighetsprövning enligt vapenlagen av alla som deltar i verksamheten.

Det har alltså inte framkommit att det föreligger ett påtagligt, konkret behov av att införa krav på lämplighetsprövning av alla som kan komma i kontakt med skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål inom ramen för den verksamhet som bedrivs av en organisation med innehavstillstånd. Krav på en sådan allmän lämplighetsprövning bör därför inte införas.

Särskilt om målskjutning hos skyttesammanslutningar

Det har förekommit exempel på att personer som avser att använda skjutvapen för illegala ändamål tränar målskjutning hos skyttesammanslutningar. Det är stötande att den som avser att använda skjutvapen för kriminella ändamål har möjlighet att träna upp sin skjutskicklighet legalt.

Att införa krav på att alla som målskjuter hos en skyttesammanslutning ska lämplighetsprövas av Polismyndigheten skulle försvåra för den som vill träna målskjutning för kriminella ändamål. Det skulle emellertid också innebära ett ingrepp i den personliga integriteten för alla som vill träna målskjutning och skulle även försvåra skyttesammanslutningarnas verksamhet. Vidare skulle det innebära kraftigt ökade kostnader för Polismyndigheten, som i slutändan skulle få bäras antingen av det allmänna, skyttesammanslutningarna eller enskilda målskyttar. Det kan också ifrågasättas hur effektiv en sådan åtgärd skulle vara. Enligt vår mening är införandet av en allmän lämplighetsprövning av alla som tränar målskjutning hos en skyttesammanslutning inte rätt väg att gå.

Ett alternativ skulle kunna vara att ge skyttesammanslutningarna bättre verktyg att kontrollera enskilda skyttars lämplighet. Flera auktoriserade skyttesammanslutningar har anfört detta vore positivt. I sammanhanget har nämnts att många skyttesammanslutningar begär att den som vill skjuta hos föreningen ska visa upp utdrag ur belastningsregistret.

Inledningsvis kan konstateras att vi inte ser något hinder mot att en skyttesammanslutning begär att den som vill låna vapen för att skjuta hos sammanslutningen ska visa upp belastningsregisterutdrag. Detta gäller även sådana skyttesammanslutningar som är medlemmar i Riksidrottsförbundet. Enligt 3 kap. 2 § vapenlagen gäller nämligen att ett skjutvapen inte får lånas ut till den som kan antas komma att missbruka vapnet. Skyttesammanslutningarna måste anses fria att begära in de underlag de anser sig behöva för att kunna göra den bedömningen.

När någon vill skjuta med eget vapen ska personen medföra tillståndsbevis eller tillförlitligt intyg om detta (12 kap. 3 § vapenförordningen). Belastningsregisterutdrag är då överflödigt.

Kontroller mot belastningsregistret utgör ett påtagligt ingrepp i den personliga integriteten. Skyttesammanslutningar bör därför inte

ges rätt att få tillgång till uppgifter i registret. Inte heller har det framkommit tillräckliga skäl för att föreskriva att skjutning hos en skyttesammanslutning ska föregås av kontroll av belastningsregisterutdrag. (Jfr 9–10 §§ lagen [1998:620] om belastningsregister med där gjorda hänvisningar.) Sammanfattningsvis ser vi inte tillräcklig anledning att ge skyttesammanslutningarna bättre verktyg att kontrollera enskilda skyttars lämplighet.

Ett bättre sätt att komma till rätta med att kriminella tränar målskjutning hos skyttesammanslutningar kan exempelvis vara att Polismyndigheten upparbetar rutiner för hur myndigheten kan få information om och bistå skyttesammanslutningarna ifall dessa misstänker att olämpliga personer tränar skjutning hos dem. Det bör överlämnas åt Polismyndigheten att bedöma vilka åtgärder som är mest effektiva och vilka insatser som är förenade med en sådan nytta att de motiverar kostnaderna. I kapitel 25 bedömer vi att Polismyndigheten bör initiera en regelbunden dialog med de ledande sportskytteorganisationerna. Vi gör även bedömningen att Polismyndigheten bör inrätta en särskild kontaktkanal som enskilda kan använda för att komma i kontakt med polisen i vapenfrågor som inte rör pågående ärenden. Detta kan utgöra steg i rätt riktning.

15. Vissa frågor om tillståndsbevis

15.1. Uppdraget

Polismyndigheten ska enligt 3 kap. 1 § vapenförordningen (1996:70) utfärda bevis över tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin. Polismyndigheten har framfört att vissa av de nuvarande bestämmelserna om tillståndsbevis innebär onödigt merarbete för både enskilda vapeninnehavare och myndigheten och bidrar till fördröjningar i handläggningen av tillståndsärenden. Detta gäller bl.a. ansökningar om innehavstillstånd, där kravet på att tillståndsbeviset ska ges in i samband med ansökan kan leda till fördröjningar. Vi lämnar därför förslag i avsnitt 16.9 som innebär att tillståndsbevis inte ska behöva ges in i samband med en tillståndsansökan utan först efter det att överlåtelsen skett. Polismyndigheten har anfört att ytterligare förbättringar för både enskilda och tillståndsmyndigheten hade kunnat åstadkommas om det fanns en möjlighet att utfärda elektroniska tillståndsbevis – något som förekommer i vissa andra länder. Vi överväger därför denna fråga i avsnitt 15.4–15.6.

Det finns även anledning att ta upp och se över vissa andra bestämmelser om tillståndsbevis, se avsnitt 15.7.

15.2. Gällande rätt

När Polismyndigheten har beslutat att ge tillstånd till innehav av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska myndigheten utfärda ett tillståndsbevis (3 kap. 1 § vapenförordningen). Något annat beslutsdokument än tillståndsbeviset finns inte. Vid bifall till en ansökan utgör tillståndsbeviset alltså själva beslutsdokumentet.

Om tillståndet avser innehav av skjutvapen ska även en dubblett (kopia) av beviset utfärdas (3 kap. 1 § vapenförordningen). Syftet med kopian är främst att den ska kunna lämnas över i samband med

en överlåtelse av vapnet (12 kap. 1 § vapenförordningen). Kopian som utfärdas när tillstånd meddelas ska inte sammanblandas med duplettbevis, som kan utfärdas som ersättning för ett tillståndsbevis som förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas (3 kap. 8 § vapenförordningen).

Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är som utgångspunkt skyldig att ha med sig tillståndsbeviset när han eller hon medför vapnet eller när någon annan som har lånat vapnet medför det i tillståndshavarens närvaro. Vissa undantag gäller för jaktvapen och vapen som är avsedda för tävlings- eller övningsskjutning (dvs. målskjutning). (12 kap. 3 § vapenförordningen.) En överlåtare eller upplåtare får inte lämna ut ett skjutvapen till den som fått tillstånd att inneha vapnet förrän han eller hon av denne har fått en dubblett av tillståndsbeviset (12 kap. 1 § vapenförordningen). Vid utbyte av en försliten eller på annat sätt obrukbar del av ett skjutvapen ska vapeninnehavaren visa tillståndsbeviset för vapnet eller vapendelen (12 kap. 2 § vapenförordningen). I vapenförordningen finns även bestämmelser om ingivande av tillståndsbevis i samband med överlåtelser av skjutvapen m.m. (se 2 kap. 6 §, 3 kap.5 och 6 §§ och 5 kap. 5 §vapenförordningen). Vi föreslår i kapitel 16 vissa ändringar i dessa bestämmelser till följd av andra förslag i det kapitlet. Vidare finns i vapenförordningen bestämmelser om att ett s.k. låneintyg i vissa fall ska tecknas på innehavarens tillståndsbevis. I vissa fall får också tillståndsbeviset överlämnas till låntagaren i stället för ett låneintyg. (7 kap.1 och 2 §§vapenförordningen.) Vi föreslår i avsnitt 18.7 vissa ändringar av dessa bestämmelser.

Även vapenlagen (1996:67) innehåller ett fåtal bestämmelser om tillståndsbevis. Enligt 4 kap. 4 § ska tillståndsbeviset bifogas när ett vapen lämnas in för skrotning till Polismyndigheten. I 6 kap. 4 § finns bestämmelser om omhändertagande av tillståndsbevis i samband med omhändertagande av ett skjutvapen och i 4 a § bestämmelser om återlämnande av ett omhändertaget tillståndsbevis i vissa fall. Om det vid inlösen av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin finns ett tillståndsbevis eller en annan motsvarande handling ska även den lämnas in till Polismyndigheten (7 kap. 3 §).

Av vapenförordningen framgår att bevis om beslut i vapenärenden utfärdas av Polismyndigheten även i vissa andra fall (se t.ex. 2 kap. 1 § och 5 kap. 1 §). Vad som sägs i det följande tar emellertid sikte endast på tillståndsbevis avseende innehavstillstånd. I avsnitt 15.5 återkommer vi till övriga typer av bevis.

15.3. Utblick

Som nämns inledningsvis förekommer elektroniska tillståndsbevis i vissa andra länder. I Finland förekommer både fysiska och elektroniska tillståndsbevis. I Island har man helt övergått till elektroniska tillstånd inte bara på vapenområdet utan också när det gäller bl.a. körkort. Invånarna kan genom inloggning i en portal som drivs av den isländska staten få tillgång till sina olika tillstånd, däribland tillstånd att inneha skjutvapen (https://island.is). Övergången har gått till så att det bestämdes ett visst datum från vilket endast elektroniska tillstånd meddelas. Någon valfrihet finns alltså inte när ett tillstånd meddelas. Detta gäller även vid överlåtelse av ett vapen som det finns ett fysiskt tillståndsbevis för. Isländska polisen räknar enligt uppgift med att alla fysiska tillståndsbevis kommer att fasas ut successivt under de kommande fem åren.

15.4. Elektroniska tillståndsbevis avseende innehavstillstånd

15.4.1. De fysiska tillståndsbevisen fasas ut

Bedömning: Elektroniska tillståndsbevis är säkrare, bekvämare

för tillståndshavarna och underlättar en effektiv tillståndshandläggning. De fysiska tillståndsbevisen avseende innehavstillstånd bör därför fasas ut och ersättas med elektroniska tillståndsbevis. Alla nya tillståndsbevis från den dag regeringen bestämmer bör vara elektroniska. För befintliga tillstånd bör det vara möjligt men inte obligatoriskt att ersätta fysiska tillståndsbevis med elektroniska.

Förslag: Från ett visst datum ska fysiska tillståndsbevis avseende

innehavstillstånd inte utfärdas. Den som beviljas tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska i stället kunna få elektronisk tillgång till uppgifter från vapenregistren motsvarande de uppgifter som finns i ett fysiskt tillståndsbevis. Uppgifterna samlade på det angivna sättet ska betecknas

elektroniskt tillståndsbevis. Tillgång till det elektroniska tillstånds-

beviset ska kräva säker inloggning i en e-tjänst. Det sagda ska gälla också s.k. duplettbevis, som alltså inte längre ska utfärdas fysiskt.

Den som har ett fysiskt tillståndsbevis ska kunna byta ut detta mot ett elektroniskt tillståndsbevis.

Införandet av elektroniska tillståndsbevis innebär att bestämmelser i vapenlagen och vapenförordningen med krav på att tillståndsbevis medförs eller överlämnas ska anpassas. Även andra bestämmelser som förutsätter att det finns fysiska tillståndsbevis ska anpassas.

Grundläggande bestämmelser ska ges i vapenförordningen. Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter om tillhandahållandet av det elektroniska tillståndsbeviset.

Skälen för bedömningen och förslagen

Det finns betydande fördelar med elektroniska tillståndsbevis

Polismyndigheten har anfört att en möjlighet att utfärda elektroniska tillståndsbevis skulle medföra stora fördelar för både myndigheten och enskilda. Även vi ser betydande fördelar med en ordning där tillståndshavares bevis om innehavstillstånd är elektroniska i stället för fysiska.

En av de viktigaste fördelarna med införande av elektroniska tillståndsbevis är att det skapar förutsättningar för en ökad digitalisering av Polismyndighetens handläggning av tillståndsärenden. Som utvecklas närmare i kapitel 24 bedömer vi att digitalisering är en viktig faktor för att hålla handläggningstiderna nere. Polismyndigheten skulle vidare i tillståndsärendet spara resurser genom att man inte behöver skriva ut och skicka ett fysiskt tillståndsbevis. I stället kan det ges någon form av elektronisk bekräftelse på att beslut fattats. Samtidigt kan tillståndshavaren omedelbart få tillgång till bevis om sitt tillstånd i elektronisk form, utan att behöva invänta postgången.

Tillståndshavaren kan därigenom snabbare utnyttja det meddelade tillståndet för att hämta ut sitt vapen m.m. Om tillståndsbevisen är elektroniska behöver de inte längre krävas in från tillståndshavarna i samband med överlåtelser och väsentlig ändring och skrotning av vapen m.m. Vidare slipper både tillståndshavaren och Polismyndigheten besväret med ansökan om och utfärdande av ersättningsbevis (duplettbevis enligt nuvarande terminologi) när ett originalbevis har förkommit. Detta sparar arbete både för tillståndshavarna och Polismyndigheten.

För tillståndshavarna skulle det vidare vara en fördel att de slipper bära med sig en fysisk handling och oroa sig för att tillståndsbeviset ska försvinna, bli slitet eller förstöras.

Vi menar att det även finns betydande fördelar i säkerhetshänseende. En ordning med elektroniska tillståndsbevis bör nämligen kunna utformas på ett sådant sätt att bevisen blir svårare att kopiera, förfalska och förvanska än de nuvarande fysiska tillståndsbevisen. Den viktigaste fördelen utifrån ett säkerhetsperspektiv är dock att det blir möjligt att omedelbart göra bevisen otillgängliga för vapeninnehavaren utan att de behöver omhändertas i situationer där detta annars hade varit aktuellt (se t.ex. 6 kap. 4 § vapenlagen). Detta minskar risken för att någon kan använda ett tillståndsbevis för att förvärva exempelvis ammunition när det finns risk att vapnet missbrukas eller det är sannolikt att tillståndet kommer att återkallas.

Den främsta nackdelen med elektroniska tillståndsbevis är att det kan finnas tillståndshavare som saknar och inte vill eller kan skaffa sig den tekniska utrustning som är nödvändig för att kunna få tillgång till bevisen. Detta får dock bedömas som ett begränsat problem i ljuset av att en stor majoritet av svenska folket använder internet och att 93 procent av befolkningen använder Bank-id eller någon annan e-legitimation. Som väntat är andelen lägst bland personer födda på 1920-, 1930- eller 1940-talet, men även i denna ålderskategori har över 65 procent tillgång till e-legitimation. (Svenskarna och internet 2023, rapport från Internetsstiftelsen). För övrigt finns det redan i dag en möjlighet för jägare och målskyttar att i stället för ett tillståndsbevis medföra en påteckning på jaktkortet eller vissa medlemskort, vilken kan utnyttjas av den som inte vill eller har möjlighet att ta med sig en smartphone med e-legitimation vid jakt eller målskjutning (jfr 12 kap. 3 § andra stycket vapenförordningen).

Vidare skulle införande av elektroniska tillståndsbevis kräva systemutveckling hos Polismyndigheten. Detta bör dock lämpligen kunna ingå som en del i den systemutveckling som redan pågår och som inkluderar bl.a. utveckling av ett nytt ärendehanteringssystem och e-tjänsten Mina sidor, som vi kommer att återkomma till i det följande.

Sammantaget bedömer vi att fördelarna med en möjlighet att utfärda elektroniska tillståndsbevis klart överväger nackdelarna. Vi anser därför att de fysiska tillståndsbevisen avseende innehavstillstånd bör ersättas med elektroniska tillståndsbevis.

Systemets utformning

I dagsläget är Polismyndighetens datasystem inte anpassade för en ordning med elektroniska tillstånd eller tillståndsbevis. Vid vår dialog med myndigheten har framkommit att myndigheten är mycket positiv till en övergång till elektroniska tillståndsbevis men hittills inte närmare utrett hur en sådan ordning skulle utformas. Våra förslag bör därför inte mer än nödvändigt binda Polismyndigheten vid vissa tekniska lösningar m.m. Dock bedömer vi att det är nödvändigt att slå fast vissa huvuddrag för att det över huvud taget ska kunna lämnas förslag till en reglering.

För att de eftersträvade fördelarna ska uppnås är det nödvändigt att Polismyndigheten kan ändra i eller göra uppgifterna i ett elektroniskt tillståndsbevis otillgängliga för tillståndshavaren när ett innehavstillstånd upphör eller blir ogiltigt. Ett elektroniskt tillståndsbevis bör därför inte vara någon typ av certifikat som laddas ner i en mobiltelefon eller liknande elektronisk informationsbärare. En sådan lösning skulle nämligen kunna innebära att Polismyndigheten måste få fysisk tillgång till informationsbäraren för att kunna avlägsna ett tillståndsbevis när tillståndet upphör att gälla. Detta skulle medföra stora problem och påtagligt minska fördelarna med elektroniska tillståndsbevis.

Av det sagda följer att systemet, liksom i Island, bör byggas upp på att enskilda ges tillgång till sina elektroniska tillståndsbevis genom någon form av inloggning i en e-tjänst. Eftersom det är fråga om känsliga uppgifter måste inloggningen vara mycket säker. Vilka inloggningsmetoder som ska godkännas bör Polismyndigheten ta ställning till. Det ligger dock nära till hands att det ska vara fråga om Bank-id

eller en motsvarande elektronisk identifikation som brukar få användas för tillgång till andra känsliga uppgifter, elektroniskt inlämnande av skattedeklaration och liknande.

Dagens tillståndsbevis utgör både ett beslutsdokument och ett bevis om tillståndet. Dokumentet lagras elektroniskt i ärendehanteringssystemet. Samma sak gäller i fråga om andra beslut som fattas i vapenärenden. Från ärendehanteringssystemet skickas uppgifterna automatiskt till vapenregistren, som tekniskt är en del av ärendehanteringssystemet och integrerade med detta. På så vis återspeglar vapenregistren de beslut som fattats i olika vapenärenden, dvs. inte bara om meddelade tillstånd utan också om återkallelser m.m. Uppgifterna i vapenregistren ger alltså en samlad bild av vilka tillstånd en viss person har vid ett visst tillfälle.

Ett alternativ för införande av elektroniska tillståndsbevis skulle kunna vara att tillståndshavaren genom inloggning i en e-tjänst ges elektronisk tillgång till en beslutshandling, dvs. en elektronisk motsvarighet till dagens tillståndsbevis. Ett annat alternativ skulle kunna vara att tillståndshavaren genom inloggningen ges tillgång till en ögonblicksbild av relevanta uppgifter i vapenregistren. Det senare alternativet framstår som klart mer ändamålsenligt. Genom en sådan lösning får den enskilde tillgång till uppdaterade uppgifter om sina tillstånd, där återkallelser m.m. får omedelbart genomslag. Detta betyder i sin tur att även den som beviset visas upp för endast ser uppdaterade uppgifter. Från datasskyddssynpunkt är det fördelaktigt om informationen inte behöver lagras på flera ställen, och att den hämtas direkt från källsystemet, dvs. vapenregistren.

Med hänsyn till det anförda föreslår vi att elektroniska tillståndsbevis ska bygga på att tillståndshavare genom inloggning i en e-tjänst ges tillgång till uppgifter om de innehavstillstånd som gäller för vederbörande. Tillgången bör avse enbart de uppgifter i vapenregistren som motsvarar de uppgifter som finns i ett fysiskt tillståndsbevis (se 3 kap.2 och 7 §§vapenförordningen). Uppgifterna samlade på det angivna sättet bör betecknas elektroniskt tillståndsbevis.

Polismyndigheten bör bestämma vilken e-tjänst som ska användas

Polismyndigheten arbetar i skrivande stund med att utveckla funktionen Mina sidor, som kommer att innebära att enskilda genom elektronisk inloggning kommer att få tillgång till vissa uppgifter om sina ärenden hos Polismyndigheten. Systemet kommer att byggas och sjösättas gradvis. I den första releasen är mängdbrottsärenden prioriterade. Som planen ser ut i dagsläget kommer vapenärenden att hanteras därefter. I den första fasen kommer den som loggar in på Mina sidor att kunna se att en ansökan har tagits emot, i vilken handläggningsfas ärendet är och om ansökan har resulterat i bifall eller avslag. Det förefaller naturligt att tillståndshavares tillgång till uppgifter om sina tillstånd sker genom inloggning på Mina sidor. Det bör dock överlämnas till Polismyndigheten att bestämma om detta är den bästa lösningen, eller om tillgången bör erbjudas i någon annan e-tjänst.

Närmare om formerna för tillgång

I det föregående har vi kommit fram till att enskilda bör ges tillgång till vissa på förhand bestämda uppgifter från vapenregistren i stället för dagens fysiska tillståndsbevis. Lagstiftningen skiljer ofta mellan två former av elektroniskt utlämnande, nämligen direktåtkomst och annat elektroniskt utlämnande (se t.ex. 5 kap. 4 § patientdatalagen [2008:355]). Någon legaldefinition av vad som avses med respektive begrepp finns inte. Direktåtkomst brukar dock innebära en möjlighet att själv söka i t.ex. ett register. I patientdatalagen avses exempelvis med direktåtkomst en viss form av elektroniskt utlämnande till en extern mottagare där den som är ansvarig för informationen inte har kontroll över vilka uppgifter som en mottagare vid ett visst tillfälle tar del av – automatiserad tillgång – och att mottagaren av informationen inte kan påverka innehållet i det informationssystem eller register som informationen lämnas ut från (prop. 2007:08:126 Patientdatalag, s. 244). Vid annat elektroniskt utlämnande finns som regel inte möjligheter för mottagaren att själv söka efter information.

Direktåtkomst anses generellt öka riskerna för intrång i den personliga integriteten, bl.a. eftersom den utlämnande myndighetens möjlighet att kontrollera utlämnandet minskar. Sådan åtkomst bör därför endast ges när det finns starka skäl för det. En möjlighet för enskilda att ta del av på förhand bestämda uppgifter om sig själv via

en myndighets hemsida, t.ex. via en Mina sidor-funktion, förutsätter inte direktåtkomst. Såvitt kan bedömas bör elektroniska tillståndsbevis således kunna införas utan att enskilda ges direktåtkomst till exempelvis delar av vapenregistren. Vi kan inte se något behov av att den enskilde själv ska kunna göra sökningar. Tanken är ju enbart att tillståndshavaren elektroniskt ska kunna begära tillgång till vissa på förhand bestämda uppgifter, så att de kan visas upp i de sammanhang där det behövs.

Det anförda talar för att tillgången till de uppgifter i vapenregistren som tillsammans utgör ett elektroniskt tillståndsbevis inte bör ske genom direktåtkomst. Det bör dock överlåtas till Polismyndigheten att bestämma i vilken form tillgången ska ges. Bestämmelserna om tillgång bör därför utformas teknikneutralt, så att Polismyndigheten kan bestämma om tillgången ska beviljas genom direktåtkomst eller annat elektroniskt utlämnande.

Alla nya tillståndsbevis bör vara elektroniska

Vi har övervägt om alla nya tillståndsbevis avseende innehavstillstånd som utfärdas efter ett visst datum ska vara elektroniska, eller om det bör finnas kvar en möjlighet att välja att få ett fysiskt tillståndsbevis i samband med att ett tillstånd ges eller förnyas. Nackdelen med en ordning som innebär att alla nya tillståndsbevis ska vara elektroniska är, som tidigare nämnts, att det kan finnas vapeninnehavare som inte har och inte heller vill skaffa sig den tekniska utrustning och den mjukvara som skulle behövas för att få tillgång till den aktuella e-tjänsten. Det kan framför allt handla om äldre vapeninnehavare. Fördelarna med att övergå till enbart elektroniska tillståndsbevis är samtidigt betydande. Så länge det förekommer både fysiska och elektroniska tillståndsbevis kommer det nämligen att innebära både en mer komplicerad reglering och handläggning och utmaningar för Polismyndighetens ärendehanteringssystem. Strävan bör därför vara att de fysiska tillståndsbevisen ska fasas ut så snabbt som möjligt. Vi föreslår därför att alla nya tillståndsbevis efter ett visst datum ska vara elektroniska. Någon möjlighet att välja ett fysiskt tillståndsbevis för ett nytt eller förnyat tillstånd bör alltså inte finnas efter den tidpunkten.

Tillståndshavaren bör kunna ansöka om att ersätta fysiska tillståndsbevis med elektroniska

I linje med det anförda bör det finnas en möjlighet för tillståndshavare att byta ut sina fysiska tillståndsbevis mot elektroniska. En sådan möjlighet kan förväntas underlätta övergången till enbart elektroniska tillståndsbevis. Det kan också vara en fördel för enskilda vapeninnehavare med en sådan möjlighet. Däremot bör det inte finnas någon skyldighet för tillståndshavare att byta ut fysiska tillståndsbevis.

Den som har ett fysiskt tillståndsbevis bör således kunna ansöka om att Polismyndigheten ersätter det fysiska beviset med ett elektroniskt tillståndsbevis. I praktiken handlar det om att tillståndshavaren ges tillgång till relevanta uppgifter från vapenregistren i e-tjänsten. Ansökan bör vara belagd med en ansökningsavgift som lämpligen kan motsvara vad som gäller för duplettbevis (jfr 16 kap. 2 § vapenförordningen).

Det bör inte förekomma både fysiska och elektroniska tillståndsbevis för ett och samma vapen. Den som ansöker om att få byta ut sitt fysiska tillståndsbevis mot ett elektroniskt tillståndsbevis bör därför åläggas att ge in det fysiska beviset. Det finns två möjliga regleringslösningar. Den enklaste är ett krav på att tillståndsbeviset ges in i samband med ansökan. Den andra möjligheten är att det införs en skyldighet för tillståndshavaren att i efterhand ge in sitt fysiska tillståndsbevis. Vi anser att den förstnämnda ordningen är att föredra, dvs. att beviset ska ges in vid ansökan.

Ett sådant krav innebär visserligen att tillståndshavaren under den tid då ärendet handläggs inte har tillgång till ett tillståndsbevis. Detta medför en temporär begränsning av sökandens möjlighet att anskaffa t.ex. ammunition till vapnet, eftersom detta kräver att tillståndshavaren kan visa upp tillståndsbeviset. Om ändamålet med innehavet är något annat än jakt eller målskytte blir det dessutom en begränsning av vapnets användning, eftersom det för sådana fall gäller ett absolut krav på att tillståndsbeviset medförs tillsammans med vapnet (12 kap. 3 § vapenförordningen). Det torde dock, jämfört med andra ärenden om innehavstillstånd, handla om relativt få ärenden och alltså relativt få berörda vapeninnehavare. Ärendet är vidare till sin natur okomplicerat och bör gå fort att handlägga. Inget hindrar att den enskilde planerar sitt behov av ammunition m.m. och införskaffar

den mängd han eller hon kommer att behöva redan innan ansökan skickas in.

En lösning som går ut på att tillståndsbevisen ska samlas in i efterhand skulle vidare ställa krav på nya rutiner för Polismyndigheten att bevaka att bevisen lämnas in och någon form av sanktion om så inte sker. Vi anser det inte lämpligt att utan starka skäl belasta polisen och det redan komplicerade regelverket med detta. Vid en samlad bedömning landar vi därför i den förstnämnda lösningen, dvs. att tillståndsbeviset ska lämnas in i samband med ansökan. Det bör dessutom framhållas att våra förslag om att elektroniska tillståndsbevis ska utfärdas för alla nya innehavstillstånd innebär att problemet är övergående.

Bestämmelser om byte av fysiskt tillståndsbevis mot elektroniskt bör tas in i den nya vapenförordningen.

Behovet av en beslutshandling

Genom att de fysiska tillståndsbevisen fasas ut uppstår ett behov av någon annan form av skriftliga bifallsbeslut. Beslutshandlingen bör ha samma innehåll som ett tillståndsbevis. Med andra ord bör handlingen innehålla de uppgifter om tillståndshavaren och om vapnet som framgår av reglerna om en ansökans innehåll samt om tidsbegränsning eller villkor som har meddelats avseende tillståndet (jfr 3 kap. 2 § vapenförordningen). Om tillståndet avser stommar eller lådor till skjutvapen ska det av beviset även framgå uppgift om vilken typ av komplett skjutvapen som vapendelen är avsedd för (se våra förslag i avsnitt 9.14). Därutöver torde det enligt 31 § förvaltningslagen (2017:900) krävas uppgift om beslutsfattare och dagen för beslutet. Eftersom bestämmelser finns i förvaltningslagen bedömer vi det inte nödvändigt med särskilda regler i vapenlagen eller vapenförordningen om utformningen av tillståndsbeslut.

Vissa bestämmelser bör göras teknikneutrala

Det krävs vissa anpassningar av bestämmelsen om ingivande av tillståndsbevis vid skrotning (jfr 4 kap. 4 § vapenlagen). Bestämmelsen bör i den nya vapenlagen göras teknikneutral.

Vidare krävs en rad anpassningar av reglerna i vapenförordningen. Enligt 12 kap. 1 § vapenförordningen får en överlåtare eller upplåtare inte lämna ut ett skjutvapen till den som fått tillstånd att inneha vapnet förrän han eller hon av denne har fått en dubblett av tillståndsbeviset. I den nya vapenförordningen bör bestämmelsen anpassas på så sätt att det är tillräckligt att tillståndshavaren visar upp ett tillståndsbevis. Vi gör samma bedömning i fråga om bestämmelserna i 12 kap. 3 § vapenförordningen angående krav på medförande av tillståndsbevis när man för med sig ett vapen. Eftersom bestämmelserna är teknikneutrala förutsätter de inte att de elektroniska tillståndsbevisen har införts. De bör därför kunna träda i kraft omedelbart när den nya förordningen träder i kraft (se vidare avsnitt 15.6).

Det behövs även vissa ändringar i fråga om vapen som omfattas av reglerna om lån (se vidare avsnitt 18.7). Även de bestämmelserna bör kunna träda i kraft från början.

Hänvisningar till reglerna om tillståndsbevis bör ersättas med uttryckliga bestämmelser

Vapenförordningens bestämmelser om införseltillstånd (4 kap. 1 § vapenförordningen) hänvisar till bestämmelserna om tillståndsbevis för innehavstillstånd. Detta innebär bl.a. att ett bevis om införseltillståndet ska utfärdas och att innehållet ska motsvara innehållet i ett tillståndsbevis avseende innehavstillstånd. För att underlätta vid en övergång till elektroniska tillståndsbevis avseende innehavstillstånd och samtidigt göra regleringen tydligare, bör hänvisningen tas bort. I stället bör det tas in uttryckliga bestämmelser om tillståndsbevis avseende införseltillstånd i den nya vapenförordningens införselkapitel.

Även i vapenförordningens kapitel om utlåning av skjutvapen, närmare bestämt i 7 kap. 7 § andra stycket, finns en hänvisning till bestämmelserna om tillståndsbevis. Där anges att om ett bevis om lånetillstånd förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas, gäller vad som anges om duplettbevis i 3 kap. 8 §. Även här bör hänvisningen tas bort och ersättas av uttryckliga bestämmelser om ett ersättningsbevis för ett lånetillstånd som t.ex. förstörts.

Bestämmelserna i införselkapitlet respektive kapitlet om utlåning bör träda i kraft omedelbart när den nya vapenförordningen träder i kraft.

Överträdelse av bestämmelserna om tillståndsbevis i 3 kap. vapenförordningen är straffbelagda enligt 14 kap. 1 § andra stycket samma förordning. Hänvisningen i 4 kap. 1 § anger att bestämmelserna om tillståndsbevis gäller i de fall som anges i paragrafen. Enligt vår mening kan detta inte innebära något annat än att kriminaliseringen i 14 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen om brott mot de berörda bevisbestämmelserna gäller också då bestämmelserna gjorts tillämpliga genom hänvisningen. Hänvisningen i 7 kap. 7 § vapenförordningen innebär däremot att vad som anges i berörda bevisbestämmelser gäller även vid tillämpningen av den paragrafen. I det fallet kan den nyss nämnda kriminaliseringen i 14 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen därför inte anses tillämplig. Tillräckliga skäl att ändra nuvarande kriminaliseringar har inte framkommit.

Övriga ändringar bör ske i en särskild ändringsförfattning

I övrigt är flertalet av de bestämmelser som behövs för att elektroniska tillståndsbevis ska kunna införas av de slaget att de inte bör träda i kraft förrän systemen för elektroniskt tillståndsbevis är på plats. Vi utvecklar detta närmare i avsnitt 15.6. Sådana bestämmelser bör tas in i en särskild ändringsförfattning. Utöver själva grundbestämmelserna om vad ett elektroniskt tillståndsbevis är och hur den enskilde ska ges tillgång till det handlar det om anpassning av ett antal andra bestämmelser om tillståndsbevis. Det handlar bl.a. om bestämmelser med krav på ingivande av tillståndsbevis i vissa situationer och om lämnande av beviset till sökanden i fall då ett tillstånd har förenats med villkor (3 kap. 4 § vapenförordningen).

Om ett tillståndsbevis förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas, får ett nytt bevis utfärdas efter ansökan (duplettbevis, se 3 kap. 8 § vapenförordningen). Som ett led i utfasningen av fysiska tillståndsbevis bör denna möjlighet avskaffas, när de elektroniska tillståndsbevisen blir verklighet. I stället bör tillståndshavaren i motsvarande situation kunna ansöka om att som ersättning ges tillgång till ett elektroniskt tillståndsbevis. I fråga om

ansökningsavgift bör samma sak kunna gälla som i fråga om duplettbevis (16 kap. 2 § vapenförordningen).

15.4.2. Skyddet för personuppgifter

Bedömningen: Förslagen föranleder inte något behov av särskilda

bestämmelser om personuppgiftsbehandling.

Skälen för bedömningen

Som angetts i avsnitt 15.4.1 bör tillståndshavarens åtkomst till uppgifter i vapenregistren begränsas till samma uppgifter som enligt nuvarande bestämmelser ska finnas i tillståndsbeviset, dvs. uppgifter om tillståndshavaren och vapnet samt om tidsbegränsning eller villkor som har meddelats med stöd av vapenlagen (3 kap. 2 § vapenförordningen). Det handlar alltså om uppgifter som även registreras i vapenregistren och som redan i dag finns i Polismyndighetens ärendehanteringssystem. Nyheten är enbart att uppgifterna görs tillgängliga för den enskilde på ett nytt sätt. Det är likväl fråga om personuppgifter och dessutom om uppgifter som är särskilt skyddsvärda. Personuppgiftshanteringen måste alltså vara förenlig med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

Detta innebär till att börja med att personuppgiftsbehandlingen dels måste omfattas av något av de villkor för laglighet som anges i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen, dels måste följa av reglering i unionsrätt eller nationell rätt. Den rättsliga grunden för personuppgiftsbehandlingen är i detta fall dels att finns en rättslig förpliktelse för Polismyndigheten att behandla uppgifterna (artikel 6.1 c), dels att det är fråga om myndighetsutövning (artikel 6.1 e). Bestämmelser om när elektroniska tillståndsbevis ska utfärdas ska som angetts i det föregående föras in i vapenförordningen. Därigenom är enligt vår bedömning kravet på stöd i nationell rätt också uppfyllt. De elektroniska tillståndsbevisen innebär som sagt inte att några ytterligare personuppgifter samlas in eller behandlas. Redan i dag utfärdas

tillståndsbevisen elektroniskt i den meningen att de skapas i Polismyndighetens ärendehanteringssystem, för att sedan skrivas ut och skickas till tillståndshavaren. Det tillkommande momentet är alltså den tekniska lösning som gör att tillståndsbeviset blir åtkomligt för den enskilde genom inloggning i en e-tjänst. Även detta utlämnande kommer att ha ett rättsligt stöd genom bestämmelser i vapenförordningen.

Personuppgiftsbehandlingen måste även i övrigt vara förenlig med bestämmelserna i dataskyddsförordningen. Bestämmelser om behandling av personuppgifter i vapenregistren och vapenärenden finns i 1 a kap. vapenlagen. Vi föreslår i avsnitt 4.3 att dessa bestämmelser ska flyttas över till den nya vapenlagen. I 1 a kap. vapenförordningen finns bestämmelser om vilka kategorier av anställda vid Polismyndigheten som får ges tillgång till uppgifter i vapenregister. Eftersom vi föreslår att tillståndsbevisen ska bestå i uppgifter hämtade från vapenregistren ser vi inget behov av ytterligare bestämmelser om detta. I avsnitt 27.15 föreslår vi dock en justering av de nuvarande bestämmelserna.

För den enskilde innebär de elektroniska tillståndsbevisen inte att han eller hon behöver visa upp några nya uppgifter för myndigheter, vapenhandlare eller andra. Elektroniska tillståndsbevis medför inte något ytterligare integritetsintrång jämfört med dagens system med fysiska tillståndsbevis.

Med hänsyn till det anförda bedöms de befintliga bestämmelserna till skydd för personuppgifter vara tillräckliga.

15.4.3. Sekretess

Bedömning: Uppgifterna i de elektroniska tillståndsbevisen om-

fattas av befintliga sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Någon särskild sekretessbrytande bestämmelse behövs inte.

Skälen för bedömningen

Vi föreslår i det föregående en ordning där uppgifterna i de elektroniska tillståndsbevisen ska hämtas och sammanställas från vapenregistren. En första fråga är om den befintliga sekretessregleringen är tillräcklig eller om någon ytterligare sekretessbestämmelse behövs.

Enligt 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (OSL) gäller sekretess för uppgift som hänför sig till vapenregister enligt vapenlagen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning. Sekretess gäller vidare enligt 18 kap. 16 a § hos Polismyndigheten för uppgift i ärende enligt vapenlagen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning. Enligt 35 kap. 23 § gäller sekretess hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i ärende enligt vapenlagen, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs. Vi bedömer att dessa sekretessbestämmelser omfattar uppgifterna också när de sammanställs i form av elektroniska tillståndsbevis. Någon anledning att införa nya sekretessbestämmelser finns därför inte.

Nästa fråga är om det finns behov av en ny sekretessbrytande bestämmelse för att uppgifterna ska få lämnas ut till tillståndshavaren. Sekretessen enligt 35 kap. 23 § gäller till skydd för den enskilde. Sådan sekretess gäller inte i förhållande till den enskilde, om det inte föreskrivs något annat i OSL (12 kap. 1 § OSL). Någon sådan bestämmelse finns inte. Det finns därför inte något behov av en sekretessbrytande bestämmelse i förhållande till 35 kap. 23 § OSL.

Sekretessen enligt 18 kap. 16 och 16 a §§ handlar däremot främst om intresset att förebygga och beivra brott. Detta är inte ett intresse som tillståndshavaren förfogar över. Vår bedömning är emellertid att bestämmelsernas skaderekvisit aldrig kan anses vara uppfyllt när det handlar om de aktuella uppgifterna, eftersom det handlar om samma uppgifter som tillståndshavaren i dag får tillgång till genom sitt tillståndsbevis. Någon fara för att den egendom det är fråga om kommer till brottslig användning uppstår inte genom utlämnandet. Någon sekretessbrytande bestämmelse behövs därför inte.

15.5. Till en början elektroniska tillståndsbevis endast för innehavstillstånd

Bedömning: Vi anser att det i dagsläget endast är lämpligt att

lämna förslag om elektroniska tillståndsbevis avseende innehavstillstånd. Efter att det systemet utvärderats bör man dock överväga vilka andra fysiska bevis enligt vapenlagen som kan ersättas med elektroniska bevis.

Skälen för bedömningen

Tillståndsbevis utfärdas inte bara när det gäller innehavstillstånd utan även för bl.a. vapenhandlartillstånd. Därutöver finns det andra bevis enligt vapenlagen, såsom bevis om godkännande att man i en vapenhandlares ställe får närvara vid provskjutning (5 kap. 12 § vapenförordningen). Våra förslag om exempelvis godkänt samlingsområde och vapenhanterare innebär också att bevis om beslut i framtiden ska utfärdas i fler fall än i dag (se bl.a. avsnitt 8.5.3 och 14.3.5).

Det skulle finnas fördelar med att byta ut också andra bevis än bevis om innehavstillstånd mot elektroniska bevis. Antalet sådana tillstånd eller godkännanden är dock litet jämfört med antalet innehavstillstånd. De stora effektivitetsvinsterna är därför att hämta genom en övergång till elektroniska tillståndsbevis för innehavstillstånd.

En övergång till elektroniska bevis kräver vidare delvis olika överväganden beroende på vad beviset avser. Det är inte heller möjligt att i dagsläget överblicka vilka anpassningar som behövs av Polismyndighetens olika system vid en generell övergång. Vi nöjer oss därför med att lämna förslag om en övergång till elektroniska tillståndsbevis avseende innehavstillstånd. Efter att det systemet utvärderats bör man dock överväga vilka andra fysiska bevis enligt vapenlagen som kan ersättas med elektroniska bevis. Vi strävar efter att redan nu utforma regleringen om olika slags bevis teknikneutralt för att underlätta en framtida övergång till elektroniska bevis, se bl.a. avsnitt 18.3.6.

15.6. Regeringen bör efter samråd med Polismyndigheten bestämma när bestämmelserna ska träda i kraft

Förslag: Bestämmelserna om elektroniska tillståndsbevis och nöd-

vändiga följdändringar bör tas in i en särskild ändringsförfattning till vapenförordningen. Denna ska träda i kraft när regeringen bestämmer.

Bedömning: Den föreslagna ändringsförfattningen bör träda i kraft

först när Polismyndigheten har vidtagit den systemutveckling och övriga åtgärder som krävs för att elektroniska tillståndsbevis ska kunna fungera.

Skälen för förslaget och bedömningen

Som nämnts tidigare i kapitlet finns i dagsläget inte de tekniska lösningar som behövs för ett införande av elektroniska tillståndsbevis. Det är enligt Polismyndigheten inte möjligt att med någon grad av säkerhet ange när de tekniska lösningarna kan vara på plats. Därutöver behöver det göras ytterligare bedömningar i fråga om exakt hur systemet ska utformas, vilken sorts inloggning som kan godtas m.m. Vi väljer för beredningsunderlagets skull att lägga fram överväganden och författningsförslag, men vill samtidigt framhålla att vissa bedömningar kan behöva anpassas när Polismyndigheten kommer längre fram i processen. Vi har valt att lägga de författningsförslag som specifikt gäller elektroniska tillståndsbevis i en särskild ändringsförfattning som kan träda i kraft senare än den nya vapenlag och vapenförordning som vi föreslår. Det kan inte uteslutas att det, när det finns en klarare bild av hur systemet ska byggas upp, kan behövas ytterligare reglering. En särskild fråga som vi har ansett att det i detta läge inte är lämpligt att försöka reglera är hur en överlåtare ska ta del av en förvärvares tillståndsbevis i de fall då förvärvet sker utan ett personligt möte. Man kan tänka sig olika lösningar och vi bedömer att vi inte har tillräckligt underlag för att lägga fram förslag. Frågan bör i stället övervägas inom ramen för det fortsatta arbetet med att utforma it-system och en praktisk ordning för elektroniska tillståndsbevis. Det kan finnas andra sådana frågor som vi inte i dagsläget överblickar.

Den föreslagna ändringsförfattningen bör träda i kraft först när Polismyndigheten har vidtagit den systemutveckling och övriga åtgärder som krävs för att elektroniska tillståndsbevis ska kunna fungera. Något sådant datum kan inte anges i dagsläget. Vi föreslår därför inte något ikraftträdandedatum. Datumet bör bestämmas i nära samråd med Polismyndigheten.

15.7. Vissa andra frågor om tillståndsbevis

Förslag: I den nya vapenförordningen ska det föreskrivas att ett

eventuellt fysiskt tillståndsbevis ska ges in i samband med en ansökan om ändring av skjutvapnet eller av vad tillståndet omfattar.

Kravet på att tillståndsbeviset ska ges in till Polismyndigheten när skjutvapen lämnas för skrotning ska begränsas till fall där det finns ett tillståndsbevis.

Beteckningen duplettbevis är ålderdomlig och ska ersättas med beteckningen ersättningsbevis. Det ska också införas en skyldighet att vid ansökan om ersättningsbevis ge in ett tillståndsbevis som visserligen blivit skadat men som inte är försvunnet. Det ska även införas bestämmelser om vad ansökan om ersättningsbevis ska innehålla.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om krav på att bevis om tillstånd eller godkännande ska medföras, visas upp eller ges in till Polismyndigheten.

Skälen för förslagen

Ändring av ett befintligt tillstånd

Även om vi nu lämnar förslag om en övergång till elektroniska tillståndsbevis måste man räkna med att fysiska tillståndsbevis kommer att finnas kvar under ett antal, kanske åtskilliga, år. Ett bevis om tillstånd att inneha ett skjutvapen bör, för att fylla sin funktion, avspegla de aktuella förhållandena avseende tillståndshavare och vapnet. Det är därför viktigt att fysiska tillståndsbevis som inte längre avspeglar de verkliga förhållandena samlas in av Polismyndigheten. Vi har iden-

tifierat två situationer där regelverket bör ändras för att motverka att tillståndsbevis som inte längre är aktuella förblir i omlopp.

Den ena situationen är när en enskild söker och ges tillstånd att ändra ett skjutvapen på ett så väsentligt sätt att det krävs ett nytt innehavstillstånd (se 4 kap. 1 § vapenlagen). Den andra situationen är att tillståndshavaren vill ändra vad tillståndet avser utan att för den sakens skull ändra själva skjutvapnet. I praktiken handlar det främst om fall där sökanden innehar s.k. modulvapen och vill ändra vad tillståndet avser. Det kan dels handla om att sökanden har tillstånd att inneha de ingående tillståndspliktiga vapendelarna och i stället vill ha ett tillstånd som avser det kompletta vapnet, dels att sökanden vill ändra tillståndet avseende ett komplett modulvapen till att i stället avse vapendelarna.

I tillståndsärenden av det slag som nyss nämnts finns det inte någon möjlighet för Polismyndigheten att begära in det ursprungliga tillståndsbeviset. En sådan möjlighet bör finnas. Det bör därför i vapenförordningen föreskrivas att tillståndet ska ges in tillsammans med ansökan om ändring av vapnet eller tillståndet.

Ingivande av tillståndsbeviset vid skrotning

Skjutvapen som ska skrotas ska lämnas till Polismyndigheten. Den som lämnar ett vapen för skrotning ska bifoga tillståndsbeviset. (4 kap. 4 § vapenlagen). Polismyndigheten har uppgett att kravet på ingivande av tillståndsbevis avhåller enskilda från att lämna in vapen för skrotning, i de fall då tillståndsbeviset har förkommit. Med hänsyn till detta bör kravet ändras på det sättet att tillståndsbeviset ska ges in om det finns ett tillståndsbevis. Genom att bestämmelsen ges en sådan utformning förbereds regleringen också för införandet av elektroniska tillståndsbevis (se avsnitt 15.4.1).

Bestämmelserna om duplettbevis bör moderniseras och fyllas ut

I 3 kap. 8 § vapenförordningen finns bestämmelser om s.k. duplettbevis. Ett sådant bevis får efter ansökan utfärdas om ett tillståndsbevis har förstörts, förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas. Om beviset inte finns i behåll ska ansökan innehålla en förklaring på heder och samvete om förlusten av beviset. Kommer

beviset senare till rätta ska det genast överlämnas till Polismyndigheten.

Vi anser för det första att beteckningen duplettbevis är ålderdomlig och bör ersättas med det mer tidsenliga och träffande ”ersättningsbevis”.

Vidare är det en brist att det inte finns någon skyldighet att ge in ett tillståndsbevis som visserligen blivit skadat men som inte är försvunnet. Det bör därför införas en skyldighet för sökanden att ge in beviset tillsammans med ansökan om ersättningsbevis (jfr avsnitt 15.4.1 under rubriken Tillståndshavaren bör kunna ansöka om att ersätta fysiska tillståndsbevis med elektroniska).

En annan brist är att det saknas bestämmelser om vad ansökan ska innehålla. För en effektiv och rättssäker handläggning är det nödvändigt att polisen får uppgifter som gör det möjligt att identifiera tillståndshavaren och det vapen som det är fråga om. Sådana bestämmelser bör därför föras in i den nya vapenförordningens bestämmelser om ersättningsbevis.

Förtydligande om bemyndiganden

I vapenförordningen finns bestämmelser som innebär krav för enskilda att i vissa situationer föra med sig tillståndsbevis. Enligt våra förslag i detta kapitel ska man i flertalet av dessa bestämmelser ersätta sådana krav med en skyldighet att visa upp tillståndsbevis. Det finns vidare i vapenförordningen bestämmelser om skyldighet att i vissa fall ge in tillståndsbevis till Polismyndigheten. Dessa kommer att vara relevanta så länge det finns fysiska tillståndsbevis i omlopp. För tydlighets skull bör det i den nya vapenlagen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att medföra, visa upp eller ge in tillståndsbevis till Polismyndigheten. Det europeiska skjutvapenpasset bör ses som ett bevis om tillstånd vid tillämpningen av bemyndigandet. Bemyndigandet bör även omfatta andra typer av bevis, såsom bevis om godkännande av vapenhanterare (se avsnitt 14.3.5) och föreståndare för en vapenhandlare eller reparatör.

16. Överlåtelse och förvärv av skjutvapen

16.1. Uppdraget

Under arbetets gång har det uppmärksammats att det finns vissa otydligheter i vapenregleringen när det gäller överlåtelser av skjutvapen. Det är till att börja med oklart när en överlåtares innehavstillstånd upphör att gälla i samband med en överlåtelse av ett skjutvapen. I vissa situationer torde överlåtaren och förvärvaren samtidigt ha innehavstillstånd till samma skjutvapen. Vid överlåtelser som inte involverar en vapenhandlare finns det vidare inte någon mekanism som gör det möjligt att följa när ett tillståndsgivet vapen som överlåts byter händer från överlåtaren till förvärvaren. De angivna otydligheterna leder i sin tur till att vapeninnehavarregistret inte alltid korrekt avspeglar vem som innehar ett visst skjutvapen. Det är olyckligt från ett spårbarhetsperspektiv men kan ytterst också gå ut över enskilda vapeninnehavare. Det finns även nackdelar med dagens krav på att den som söker tillstånd att inneha ett visst bestämt vapen måste ge in överlåtarens tillståndsbevis redan i samband med tillståndsansökan (se 2 kap. 6 § andra stycket vapenförordningen [1996:70]). Detta krav bidrar bl.a. till längre handläggningstider.

De angivna frågorna behandlas i detta kapitel.

16.2. Gällande rätt

Innehav av skjutvapen är tillståndspliktigt (2 kap. 1 § vapenlagen). Det som sägs om skjutvapen gäller även sådana vapendelar och andra föremål som är jämställda med skjutvapen enligt 1 kap. 3 § vapenlagen. Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen kan antingen avse ett visst bestämt vapen eller ett obestämt vapen av en viss typ, fabrikat,

modell och kaliber. Det sistnämnda benämns hädanefter inköpstillstånd. Inom Polismyndigheten används även benämningen öppen licens. Tillståndspliktig egendom får överlåtas endast till den som har tillstånd eller rätt att inneha egendomen (2 kap. 9 § vapenlagen).

Bestämmelser om vad tillståndsansökningen ska innehålla finns 2 kap. 6 § vapenförordningen. När tillståndet har beviljats ska Polismyndigheten utfärda ett tillståndsbevis (3 kap. 1 § vapenförordningen). Om tillståndet avser ett visst bestämt vapen utfärdas ett slutligt tillståndsbevis med uppgifter om tillståndshavaren och vapnet samt ändamålet för tillståndet. När det är fråga om ett inköpstillstånd utfärdas i stället ett preliminärt tillståndsbevis, som ersätts med ett slutligt tillståndsbevis när förvärvet skett (se vidare i det följande). En överlåtare får inte lämna ut ett skjutvapen till förvärvaren förrän förvärvaren har gett överlåtaren en kopia av sitt tillståndsbevis (12 kap. 1 § vapenförordningen).

Om ett tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som ska förvärva ett sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att förvärvet görs inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som Polismyndigheten bestämmer (2 kap. 7 § vapenlagen). Om förvärvet inte görs före utgången av denna tid ska tillståndshavaren inom en månad anmäla detta till Polismyndigheten och även återlämna tillståndsbeviset (3 kap. 5 § vapenförordningen). Den som bryter mot bestämmelsen bestraffas med penningböter (14 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen). Någon bevakning av att ett förvärv kommer till stånd inom fristen enligt 2 kap. 7 § vapenlagen sker dock inte. Vid inköpstillstånd ska tillståndshavaren emellertid inom viss tid efter förvärvet lämna uppgifter om överlåtaren och identifieringsuppgifter avseende vapnet (3 kap. 2 § jfr med 2 kap. 6 § vapenförordningen). Om vapnet i ett sådant fall har förvärvats från någon annan än en vapenhandlare, ska även överlåtarens tillståndsbevis lämnas in till Polismyndigheten om det finns i behåll (3 kap. 6 § vapenförordningen). Först när uppgifterna och överlåtarens tillståndsbevis har kommit in till polisen utfärdas ett slutligt tillståndsbevis. Polismyndigheten bevakar att de angivna uppgifterna och tillståndsbeviset kommer in inom den föreskrivna tiden. Om uppgifterna inte kommer in förekommer det att polisen kontaktar tillståndshavaren. Överträdelser av bestämmelserna i 3 kap. 6 § första stycket bestraffas med penningböter (14 kap. 1 § första stycket vapenförordningen).

Av det sagda följer att Polismyndigheten inte bevakar att förvärv som avser ett visst bestämt skjutvapen faktiskt blir av, medan det motsatta gäller tillstånd som avser ett obestämt skjutvapen.

Vapenhandlares transaktioner

En handlares förvärv av skjutvapen ska ske efter skriftlig rekvisition och handlaren ska föra en särskild inköpsförteckning över rekvisitionerna. En handlare som i ett särskilt fall önskar förvärva skjutvapen av någon annan än en vapentillverkare eller handlare ska kontrollera att överlåtaren har tillstånd att inneha vapnet. Vidare ska handlaren inom en månad från förvärvet skriftligen anmäla förvärvet till Polismyndigheten och i samband med det ge in överlåtarens tillståndsbevis, om det finns i behåll. (5 kap. 5 § vapenförordningen.) En vapenhandlare som bryter mot bestämmelserna döms till dagsböter (14 kap. 1 § första stycket vapenförordningen). Den 1 februari 2024 infördes i vapenförordningen en skyldighet för vapenhandlare att löpande och i elektronisk form anmäla alla sina transaktioner till Polismyndigheten (5 kap. 13 § vapenförordningen). Närmare bestämmelser finns i Polismyndighetens föreskrifter (PMFS 2023:19) om inköps-, försäljnings- och förmedlingsförteckningar samt anmälan om transaktioner med skjutvapen, FAP 552-1.

Innehav av ammunition, ljuddämpare eller sådana vapenmagasin som omfattas av vapenlagen

Tillstånd krävs även för innehav av ammunition, ljuddämpare eller sådana vapenmagasin som omfattas av vapenlagen (2 kap. 1 § vapenlagen). Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får dock utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser, samt ljuddämpare eller vapenmagasin som passar till vapnet. När det gäller vapenmagasin följer en sådan rätt även med innehav av skjutvapen för samling. Tillstånd i andra fall att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin får meddelas enskilda personer samt sådana sammanslutningar och huvudmän för museer som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. (2 kap. 8 § vapenlagen, se även 2 kap. 8 § vapenförordningen.) Be-

stämmelser om vad tillståndsansökan ska innehålla finns i 2 kap. 9 § vapenförordningen.

Enligt en nyligen införd bestämmelse i 2 kap. 8 a § vapenlagen får den som överlåter ett skjutvapen, under viss tid efter överlåtelsen behålla ett vapenmagasin som innehas utan särskilt tillstånd (se vidare i avsnitt 17.2). Vi föreslår i avsnitt 17.3 en motsvarande rätt avseende ljuddämpare.

Bevis om tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin ska innehålla uppgifter om tillståndshavaren och uppgift om för vilket ändamål som egendomen får innehas samt det slag av och den mängd egendom som tillståndet avser.

16.3. Det behövs en tydligare reglering om överlåtelser av skjutvapen

Bedömning: Det bör införas en tydligare reglering om överlåtel-

ser av skjutvapen. Regleringen bör utformas så att det klart framgår av vapenregistren vem av överlåtare och förvärvare som innehar vapnet. Regleringen bör också tydliggöra när överlåtarens innehavstillstånd upphör att gälla.

Skälen för bedömningarna

Utifrån ändamålen med vapenregleringen är det av stor vikt att det vid varje tidpunkt står klart vem som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst skjutvapen och även vem som faktiskt innehar och därmed ansvarar för vapnet.

Skjutvapen får endast överlåtas till den som har rätt eller tillstånd att inneha vapnet (2 kap. 9 § vapenlagen). Den som vill förvärva ett bestämt vapen måste alltså, om han eller hon inte är en vapenhandlare, först beviljas tillstånd att inneha vapnet och även få ett tillståndsbevis att visa upp för överlåtaren (jfr 12 kap. 1 § vapenförordningen). Eftersom vapeninnehavarregistret ska innehålla uppgift om alla som meddelats tillstånd att inneha skjutvapen, registrerar Polismyndigheten den nya innehavaren när dennes innehavstillstånd beviljats (1 a kap. 7 § vapenlagen). Samtidigt avregistreras i förekommande fall överlåtarens innehavstillstånd. I registren kommer det alltså att se ut som att överlåtelsen har skett och att överlåtaren inte längre innehar

vapnet. Så behöver det dock inte förhålla sig. Även om förvärvet förmodligen oftast sker kort efter det att tillståndet meddelats, kan det också förekomma att det dröjer en viss tid innan vapnet byter händer. Under denna tid återspeglar vapeninnehavarregistret inte vem som innehar vapnet. Detta kan inte anses förenligt med grundtankarna i den svenska vapenregleringen.

Det angivna sätter vidare ljuset på en annan oklarhet, nämligen att det är oreglerat när en överlåtares innehavstillstånd upphör att gälla. Rättsligt kan det inte gärna förhålla sig på något annat sätt än att överlåtarens innehavstillstånd är giltigt åtminstone till dess att överlåtelsen faktiskt har skett. I annat fall skulle överlåtaren omedelbart när förvärvaren meddelas tillstånd att inneha det vapen som ska överlåtas göra sig skyldig till vapenbrott genom sitt innehav (jfr 9 kap. 1 § vapenlagen). Detta faller på sin egen orimlighet och det framgår dessutom av bestämmelsen i 2 kap. 7 § vapenlagen att systemet inte är tänkt att fungera på det sättet. Vi menar alltså att gällande rätt måste förstås på det viset att överlåtaren så länge överlåtelsen inte har skett har tillstånd att inneha vapnet, även om förvärvaren har getts innehavstillstånd för samma skjutvapen. Givetvis måste överlåtaren fram till överlåtelsen då också ha rätt att använda vapnet i enlighet med sitt tillstånd.1 Överlåtaren får också köpa ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som passar till vapnet, om förutsättningarna för det är uppfyllda (2 kap. 8 § vapenlagen). Av det sagda följer att gällande rätt torde innebära att ett skjutvapen har två tillståndshavare från det att förvärvaren beviljats innehavstillstånd avseende ett bestämt vapen och fram till dess att överlåtelsen sker och vapnet lämnas över. Detta kan dock inte utläsas av regleringen. Det framstår vidare som olämpligt, med hänsyn till vikten av att det alltid finns någon som är rättsligt ansvarig för vapnet.

Den omständigheten att det inte alltid framgår av vapeninnehavarregistret eller på annat sätt när en överlåtelse faktiskt sker innebär vidare svårigheter att tillämpa den nya regleringen om rätt att behålla ett vapenmagasin under en viss tid efter överlåtelse av det vapen som magasinet passar till (2 kap. 8 a § vapenlagen). Enligt bestämmelserna får den som innehar ett vapenmagasin utan särskilt tillstånd enligt 2 kap. 8 § andra stycket vapenlagen och som överlåter

1 Avtalsparterna kan visserligen ha avtalat om att säljaren inte ska använda vapnet. Det är i så fall en avtalsrättslig fråga som inte har någon inverkan på rätten enligt vapenlagen att använda vapnet för ett visst ändamål.

det vapen som vapenmagasinen passar till, utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha vapenmagasinen under tre månader från dagen då vapnet lämnas ut till förvärvaren. Vi föreslår i avsnitt 17.2 att tiden förlängs till sex månader. Av de nuvarande bestämmelserna framgår att om överlåtaren inom den föreskrivna tiden har gett in en ansökan om tillstånd att inneha vapenmagasinen eller ett nytt vapen för skjutning eller samling som vapenmagasinen passar till, får han eller hon utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha vapenmagasinen till dess ansökan har prövats slutligt. Eftersom det vid överlåtelser som inte involverar en vapenhandlare inte finns någon mekanism som gör det möjligt för Polismyndigheten att veta när vapnet lämnas ut till förvärvaren är det förenat med svårigheter att kontrollera att tidsfristerna hålls. (Se även förslagen i avsnitt 17.3 om rätt att i vissa fall behålla ljuddämpare.)

Med hänsyn till det anförda gör vi bedömningen att det behövs en tydligare reglering i fråga om överlåtelser. Regleringen bör bl.a. innebära att det av vapenregistren går att utläsa vem av överlåtare och förvärvare som innehar vapnet och att det klart framgår när överlåtarens innehavstillstånd upphör att gälla. För att uppfylla ovanstående bör regleringen innehålla någon mekanism som gör det möjligt att följa när ett skjutvapen byter händer från överlåtare till förvärvare. Vapenregistren bör korrekt återspegla vem som faktiskt innehar ett vapen.

Med överlåtelse måste i detta sammanhang förstås inte bara situationer där äganderätten övergår, utan även andra situationer där någon beviljas ett eget innehavstillstånd, såsom det fallet att någon långvarigt ska låna ett skjutvapen som någon annan äger i civilrättslig mening (jfr även våra överväganden i avsnitt 18.3.3).

Inköpstillstånd

Resonemangen i det föregående handlar om fall där förvärvaren ges tillstånd att inneha ett visst bestämt vapen som ska förvärvas. Motsvarande problematik uppstår inte vid s.k. inköpstillstånd. I sådana fall avser tillståndet inte något bestämt vapen, varför det inte mellan tillståndet och förvärvet kan uppstå någon osäkerhet om vem som är innehavare. Vidare finns det en mekanism som innebär att Polismyndigheten får veta när förvärvet har skett, eftersom förvärvaren är skyldig att inom en månad efter förvärvet lämna närmare uppgifter om det specifika vapnet och överlåtaren (2 kap. 6 § vapenförord-

ningen). Först därefter kommer förvärvaren att registreras som innehavare till vapnet i vapeninnehavarregistret. I samband med detta avregistreras föregående innehavares tillstånd.

16.4. Tillstånd till innehav av vapen som ska förvärvas ska betecknas förvärvstillstånd

Förslag: Samtliga tillstånd att inneha ett skjutvapen som ska för-

värvas ska betecknas förvärvstillstånd. När överlåtelsen skett och vapnet lämnats ut till förvärvaren ska förvärvstillståndet automatiskt övergå till att betecknas innehavstillstånd. Överlåtarens innehavstillstånd ska upphöra vid samma tidpunkt.

Det ska av tillståndsbeviset framgå om det är fråga om ett vapen som ska förvärvas eller ett vapen som tillståndshavaren innehar.

De rättigheter som är knutna till ett innehavstillstånd avseende ett visst vapen, såsom att köpa ammunition som passar till vapnet eller att låna ett vapen av samma typ, ska gälla även sådana innehavstillstånd till ett visst vapen som betecknas förvärvstillstånd.

Ett förvärvstillstånd ska även i fortsättningen vara giltigt i sex månader eller den längre tid som Polismyndigheten bestämmer. Det ska dock förtydligas att vapnet måste lämnas ut till förvärvaren inom tidsfristen.

Överlåtaren av ett skjutvapen ska vara registrerad i vapeninnehavarregistret till dess att överlåtarens tillstånd eller rätt att inneha vapnet upphör att gälla. Den som fått ett förvärvstillstånd ska vara antecknad i Polismyndighetens vapeninnehavarregister på ett sådant sätt att det framgår att det är fråga om ett förvärvstillstånd. Det ska även i vapenregistret framgå att vapnet är under överlåtelse.

Skälen för förslagen

Tillstånden bör även i fortsättningen vara villkorade av att förvärvet sker inom sex månader

Om ett tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som ska förvärva ett sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att förvärvet görs inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre

tid som Polismyndigheten bestämmer (2 kap. 7 § vapenlagen). Om förvärvet inte görs före utgången av denna tid ska tillståndshavaren inom en månad anmäla detta till Polismyndigheten och även återlämna tillståndsbeviset (3 kap. 5 § vapenförordningen). Vår uppfattning är att bestämmelsens ordalydelse innebär att den är tillämplig på alla vapen som ska förvärvas och inte bara s.k. inköpstillstånd. Om bestämmelserna endast omfattade inköpstillstånd skulle det vidare innebära att det helt saknas regler om när den som fått tillstånd att inneha ett visst bestämt vapen antingen måste förvärva vapnet eller meddela polisen att något förvärv inte skett och återlämna sitt tillståndsbevis. En sådan ordning vore otillfredsställande. Vår uppfattning är alltså att tidsfristen i 2 kap. 7 § vapenlagen och kraven på underrättelse och återlämnande av tillståndsbeviset i 3 kap. 5 § vapenförordningen gäller alla tillstånd där vapnet ännu inte förvärvats. Detta är i enlighet med hur reglerna tillämpas i dag. På varje tillståndsbevis som utfärdas finns det nämligen en upplysning till tillståndshavaren om att förvärvet måste ske inom sex månader och vad som annars åligger honom eller henne. Det kan tilläggas att bestämmelsens ordalydelse innebär att Polismyndigheten måste anses ha en möjlighet att bestämma en längre tid än sex månader såväl i samband med att tillstånd ges som i efterhand, om det framkommer rimligt skäl till en förlängning av tiden. Ett typiskt fall där det kan vara motiverat att förlänga tiden i efterhand är att tillståndshavaren kan visa att leveransen blivit försenad. Detta överensstämmer med hur bestämmelsen hittills har tillämpats av Polismyndigheten.

Fristen i 2 kap. 7 § vapenlagen bedöms inte i och för sig ge upphov till några problem. Det framstår tvärtom som naturligt och lämpligt att man får viss tid på sig att göra ett tilltänkt förvärv. Detta gäller i synnerhet om det är fråga om ett s.k. inköpstillstånd. Vi föreslår därför inte någon ändring i detta avseende. För att undvika osäkerhet bör det dock förtydligas att fristen inte bara innebär ett krav på ett överlåtelseavtal utan även på att vapnet faktiskt lämnas ut till förvärvaren.2

2 Det kan noteras att fristen tar sikte enbart på tillståndets giltighet, inte på avtalsförhållandet mellan parterna.

Tillstånd att inneha ett vapen som ska förvärvas bör ges en särskild benämning

Av det sagda framgår att vi anser att tillstånd som avser vapen som ska förvärvas även i fortsättningen bör vara villkorade av att förvärvet faktiskt äger rum inom sex månader från dagen för tillståndet, eller den längre tid som polisen bestämmer. Som vi utvecklat i avsnitt 16.3 är det dock viktigt att det under denna tid inte råder någon osäkerhet om vem som faktiskt innehar och ansvarar för vapnet. Viktigast är att vapenregistren korrekt återspeglar de verkliga förhållandena. Man kan i huvudsak tänka sig två lösningar.

Den ena lösningen är att man inför ett krav på särskilt tillstånd för förvärv av vapen. Krav på sådana tillstånd förekommer i andra rättsordningar. Införande av en särskild sorts tillstånd för förvärv skulle dock kräva ganska stora författningsändringar. Vi ser inte att införande av särskilda förvärvstillstånd är nödvändiga för att lösa det problem som vi har uppmärksammat, nämligen att det under en tid kan finnas oklarhet kring vem som innehar vapnet och att förvärvaren kan framstå som innehavare innan överlåtelsen faktiskt skett.

En annan och i vårt tycke bättre lösning är att man, i stället för att införa ett särskilt sorts tillstånd, inför en särskild benämning på innehavstillstånd som ges till någon som ska förvärva ett vapen. Om denna särskilda benämning framgår på den tilltänkta förvärvarens tillståndsbevis och i vapenregistren åtgärdas den oklarhet som finns, samtidigt som man inte tar ett större grepp om frågan än den kräver. När förvärvet skett kan registreringen ändras för att återspegla att förvärvaren är innehavare till vapnet och ett slutligt tillståndsbevis utfärdas. En sådan ordning motsvarar i praktiken det som redan gäller vid s.k. inköpstillstånd. Om man inför en sådan ordning generellt löser man problemet med att två personer kan vara registrerade innehavare till samma vapen. Samtidigt kräver det inte några principiella ändringar i vapenregleringen.

När det gäller förvärv från en vapenhandlare kan det visserligen inte uppstå situationer med dubbla innehavstillstånd, eftersom en handlare innehar vapen med stöd av sitt vapenhandlartillstånd (2 kap. 10 d § vapenlagen). Även vid sådana förvärv är det dock olämpligt att det kan uppstå situationer där det av tillstånd och register framstår som att förvärvaren är innehavare till vapnet under perioden från tillståndets meddelande till dess att förvärvet sker.

Vi föreslår med hänsyn till det anförda att den som ansöker om tillstånd att inneha ett skjutvapen som ska förvärvas meddelas ett innehavstillstånd som betecknas förvärvstillstånd. Detta tillstånd ska, på samma sätt som i dag, vara villkorat av att förvärvet blir av inom den lagstadgade sexmånadersfristen. Förvärvstillståndet föreslås automatiskt övergå till att betecknas innehavstillstånd när förvärvet skett. Tanken är alltså inte att det ska vara fråga om två olika tillståndsförfaranden eller tillstånd, utan enbart om att det av tillståndsbevis och register ska framgå att den som fått tillståndet ännu inte förvärvat vapnet. Som tidigare sagts motsvarar detta i princip det som redan gäller när någon ansöker om innehavstillstånd avseende ett icke bestämt skjutvapen, dvs. inköpstillstånd. Den nya benämningen bör användas generellt, dvs. både när tillståndet avser ett individualiserat vapen och ett vapen av viss typ, fabrikat, modell och kaliber. Benämningen inköpstillstånd bör alltså inte förekomma.

Vi föreslår i kapitel 15 att dagens tillståndsbevis ska fasas ut och ersättas med elektroniska tillståndsbevis, såvitt avser innehavstillstånd (vilket avses omfatta även förvärvstillstånd). Förslagen går i korthet ut på att tillståndshavarna genom säker inloggning i en e-tjänst får tillgång till de uppgifter i vapenregistren som finns i fysiska tillståndsbevis. Om förslaget genomförs kommer systemet med förvärvstillstånd och slutliga innehavstillstånd automatiskt att få genomslag, eftersom uppgifterna kommer att hämtas från vapenregistren. Till dess att systemet med elektroniska bevis är infört bör den nya ordningen i princip motsvara det som i dag gäller vid s.k. inköpstillstånd. Det bör alltså utfärdas ett bevis om förvärvstillståndet, som sedan ersätts med ett tillståndsbevis avseende innehavstillståndet när förvärvet skett.

Det är viktigt att den föreslagna ändringen inte leder till negativa konsekvenser för tillståndshavarna. De rättigheter som är knutna till ett innehavstillstånd avseende ett visst vapen, såsom att köpa ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som passar till vapnet (jfr 2 kap. 8 § första och andra stycket vapenlagen) eller att låna ett vapen av samma typ (3 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen) bör därför gälla även den som har ett förvärvstillstånd – förutsatt att det är fråga om ett visst bestämt vapen. Eftersom förvärvstillståndet är villkorat av att förvärvet blir av inom sex månader kommer rätten att inneha t.ex. vapenmagasin till vapnet att upphöra samtidigt som förvärvstillståndet, om något förvärv inte blir av. I ett sådant fall blir inte de nya bestämmelserna om rätt att under viss tid behålla ett vapenmagasin

(eller ljuddämpare enligt våra förslag i avsnitt 17.3) tillämpliga, eftersom de enligt sin ordalydelse handlar om situationer där personen har innehaft vapnet i fråga. Vi bedömer att detta är en lämplig och rimlig ordning.

Överlåtarens innehavstillstånd bör upphöra när skjutvapnet har lämnats ut till förvärvaren

Som framgår i det föregående saknas det i dag en regel om när en överlåtares innehavstillstånd upphör att gälla. Det är olämpligt att en så grundläggande fråga är oreglerad. För att överlåtaren inte ska göra sig skyldig till vapenbrott är det nödvändigt att tillståndet fortsätter att gälla fram till dess att skjutvapnet lämnas ut till förvärvaren. Någon anledning att tillståndet ska fortsätta gälla därefter kan vi inte se. Vi föreslår därför att överlåtarens innehavstillstånd ska upphöra att gälla när skjutvapnet lämnats ut. Vid samma tidpunkt bör förvärvarens förvärvstillstånd övergå till ett slutligt innehavstillstånd. I de fall då ett skjutvapen skickas till förvärvaren innebär det anförda att förvärvaren betraktas som innehavare av vapnet under det att vapnet förmedlas till honom eller henne.

Registerfrågor

Förslaget innebär att överlåtaren ska vara registrerad i vapeninnehavarregistret till dess att överlåtarens tillstånd eller rätt att inneha skjutvapnet upphör att gälla, dvs. tills vapnet lämnats ut. Den som fått ett förvärvstillstånd bör vara antecknad i vapeninnehavarregistret på ett sådant sätt att det framgår att det är fråga om ett förvärvstillstånd. När förvärvet skett bör registret visa detta, så att det framgår att förvärvaren nu innehar skjutvapnet. Det bör även i vapenregistret framgå att vapnet är under överlåtelse. Det sagda föranleder vissa ändringar i registerbestämmelserna.

Det förtjänar att framhållas att vad som står i vapenregistren saknar betydelse för vem som har den lagliga rätten att inneha skjutvapnet. Från det ögonblick då vapnet lämnats ut till förvärvaren är han eller hon den legala innehavaren av skjutvapnet, medan överlåtaren inte längre har rätt att inneha vapnet.

16.5. Ett system med överlåtelseanmälan

Förslag: Vid överlåtelser där varken säljare eller köpare är vapen-

handlare införs det i den nya vapenregleringen en skyldighet för avtalsparterna att till Polismyndigheten anmäla när överlåtelsen skett.

Grundläggande bestämmelser om anmälan ska ges i förordning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet att till Polismyndigheten anmäla överlåtelser och hur en sådan anmälan ska göras. Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om hur anmälan ska ske och vilka uppgifter den ska innehålla.

Bedömning: Polismyndigheten bör i sina föreskrifter om inköps-,

försäljnings- och förmedlingsförteckningar samt anmälan om transaktioner med skjutvapen föreskriva att tidpunkten för mottagande av rekvirerade vapen ska registreras.

Skälen för förslagen och bedömningen

Förslaget om att överlåtarens tillstånd ska upphöra när vapnet lämnats ut till förvärvaren och att förvärvstillståndet vid denna tidpunkt ska övergå till att betecknas som innehavstillstånd förutsätter att Polismyndigheten får kännedom om när detta sker. En sådan ordning är dessutom en förutsättning för man ska veta vem som är ansvarig för vapnet i fråga. Det ger vidare en tydlig utgångspunkt för den tidsfrist som gäller för rätten att efter en överlåtelse av skjutvapnet behålla vapenmagasin eller, enligt våra förslag, ljuddämpare (se 2 kap. 8 a § vapenlagen och avsnitt 17.2 och 17.3).

När det gäller transaktioner från en vapenhandlare uppfylls det angivna genom de nya bestämmelserna om krav på elektronisk anmälan av alla en vapenhandlares transaktioner (5 kap. 13 § vapenförordningen och PMFS 2023:19, FAP 552-1). När det gäller vapenhandlares förvärv från någon annan än en handlare finns det inte någon skyldighet enligt föreskrifterna att anteckna när vapnet tagits emot. I praktiken framgår det visserligen av den digitala vapenboken när detta sker. Det är ändå lämpligt att det i föreskrifterna framgår att uppgiften ska antecknas. Polismyndigheten bör därför ändra i sina föreskrifter.

Beträffande vapenhandlares anmälningsskyldighet kan vidare noteras att det i vissa fall kan ske att vapnet skickas från överlåtaren och att tidpunkten för mottagande därför inte överensstämmer med tidpunkten för utlämnande. Vi bedömer att detta kan godtas och att den befintliga skyldigheten att anmäla transaktioner, med nyss angiven ändring, är tillräcklig.

Föreskrifterna om vapenhandlares anmälningsskyldighet bedömer vi alltså i princip vara tillräckliga. Det behöver dock även införas någon motsvarande ordning för andra överlåtelser, såsom överlåtelser mellan privatpersoner. Vi föreslår därför att det införs ett system som innebär att alla överlåtelser där varken säljare eller köpare är vapenhandlare ska anmälas till Polismyndigheten. Frågan är då hur ett sådant system lämpligen bör utformas.

Utformningen av ett system med överlåtelseanmälan

En ledstjärna bör vara att ordningen för överlåtelseanmälan ska vara smidig, effektiv och inte onödigt betungande för den som överlåter eller förvärvar skjutvapen. En annan ledstjärna bör vara att ordningen inte medför onödigt merarbete för Polismyndigheten.

En relativt enkel ordning för överlåtelser skulle kunna baseras på det som redan gäller vid s.k. inköpstillstånd, dvs. ett tillstånd att förvärva ett obestämt vapen av en viss typ, fabrikat, modell och kaliber. När någon meddelas ett inköpstillstånd utfärdar polisen ett dokument som närmast kan betecknas som ett preliminärt tillståndsbevis. På beviset finns det utrymme för att fylla i uppgifter om överlåtaren och identifieringsuppgifter avseende vapnet. Dessa ska fyllas i och lämnas till polisen inom en månad efter förvärvet (jfr 3 kap. 6 § vapenförordningen). Ordningen syftar till att Polismyndigheten ska få kännedom om när ett visst vapen har förvärvats, så att korrekta innehavarförhållanden kan registreras i vapeninnehavarregistret och den nya innehavaren få ett fullständigt tillståndsbevis. Denna ordning skulle i princip kunna utvidgas till att omfatta alla förvärv som inte involverar en vapenhandlare. Vi tänker oss – fram till dess att våra förslag om elektroniska tillståndsbevis i kapitel 15 genomförts – ett system där det på en särskild del av beviset om förvärvstillstånd finns fält där det kan antecknas när vapnet överlåtits och lämnats ut till respektive tagits emot av förvärvaren. Det skulle sedan kunna åligga

förvärvaren, alternativt båda parterna, att inom en viss tid skicka in den ifyllda delen av tillståndsbeviset till Polismyndigheten. En sådan ordning ligger inte bara nära det som i dag gäller vid inköpstillstånd, utan liknar också i hög grad den väletablerade ordning som gäller vid ägarbyte avseende fordon. I likhet med vad som gäller i fråga om ägarbyte av fordon bör det även finnas en möjlighet till digital anmälan. Vi utvecklar detta närmare under nästa rubrik.

Vid ägarbyte avseende ett fordon åligger det både den registrerade ägaren och den som förvärvat fordonet att anmäla ägarbytet till Transportstyrelsen (10 kap. 1 § förordningen [2001:650] om vägtrafikregister). Har endast förvärvaren anmält ägarbytet ska den registrerade ägaren ges tillfälle att yttra sig över anmälan innan en ny ägare får registreras. Om endast den registrerade ägaren har anmält ägarbytet ska förvärvaren enligt anmälan ges tillfälle att yttra sig innan en ny ägare får registreras. (10 kap. 1 § förordningen [2001:650] om vägtrafikregister.)

Mycket talar för att det även vid överlåtelse av ett skjutvapen bör åligga båda parterna att anmäla överlåtelsen. Det starkaste argumentet för en sådan ordning är att utlämnandet av vapnet har rättsverkningar inte bara för köparen, som blir innehavare av vapnet med allt vad det innebär, utan även för säljaren, vars tillstånd därmed föreslås upphöra att gälla. Om överlåtaren har maximalt antal vapen enligt vapengarderoben kan han eller hon vidare ha ett särskilt intresse av att Polismyndigheten snabbt får kännedom om att överlåtelsen av vapnet har fullgjorts och att det därför finns utrymme för köp av ett nytt vapen inom garderoben.

Det vanligaste är förmodligen att parterna träffas fysiskt i samband med att en vapenaffär genomförs. I ett sådant fall kan det inte bedömas innebära någon beaktansvärd nackdel att ställa ett krav på att båda parterna undertecknar handlingen och ansvarar för att den ges in. Det kan dock även förekomma att parterna inte träffas fysiskt. Även om det ger upphov till vissa särskilda frågor ser vi inte att detta utgör ett avgörande argument mot ett krav på att båda ska underteckna handlingen och ansvara för anmälan. Det enklaste är överlåtaren får en kopia av förvärvarens tillståndsbevis som överlåtaren kan fylla i och skicka in den till Polismyndigheten i samband med att han eller hon skickar skjutvapnet till förvärvaren. Därefter kan förvärvaren underteckna och skicka in handlingen till polisen. Som nyss sagts bör det dessutom finnas en möjlighet till elektronisk anmälan.

Vi bedömer att den ordning som beskrivits ovan har stora fördelar. Förutsatt att reglerna följs, skulle den beskrivna lösningen skulle nämligen lösa problemet med att det inte enkelt går att kontrollera vem som vid var tid innehar skjutvapnet och samtidigt ge en klar och tydlig punkt då överlåtarens tillstånd ska upphöra att gälla och förvärvarens förvärvstillstånd ska betecknas och registreras som innehavstillstånd. Vid tillstånd avseende ett obestämt vapen skulle den stora skillnaden i förhållande till det som nu gäller bli att båda parterna ansvarar för att anmäla att överlåtelsen har fullbordats och vapnet lämnats ut. Vid tillstånd att förvärva ett bestämt vapen tillkommer ett nytt moment för både överlåtare och förvärvare. Som utvecklats i det föregående kan de nya kraven dock inte anses innebära någon större olägenhet för parterna, samtidigt som de medför en ökad tydlighet och trygghet för alla inblandade.

För Polismyndigheten skulle införande av den beskrivna ordningen innebära klart förbättrade möjligheter till kontroll av vem som innehar registrerade skjutvapen och av de nya bestämmelserna om rätt i vissa fall att behålla vapenmagasin efter överlåtelse av vapnet de passar till (se även våra förslag om rätt att behålla ljuddämpare i avsnitt 17.3). Fördelarna med att vapenregistren korrekt återspeglar vapeninnehaven motiverar den tillkommande administrativa uppgift som förslaget innebär.

Sammantaget gör vi bedömningen att en ordning med krav på anmälan av överlåtelse av skjutvapen bör införas och att den bör utformas på det sätt som beskrivs i detta avsnitt. Utifrån ändamålet med skyldigheten att göra en överlåtelseanmälan följer att anmälan allra minst måste innehålla uppgifter om vilka som gör anmälan, vilket vapen som avses och när vapnet lämnats ut respektive tagits emot. Grundläggande bestämmelser om vem som ansvarar för anmälan och när den ska göras bör ges i förordning. Det bör däremot överlåtas åt Polismyndigheten att närmare föreskriva om hur anmälan ska göras och vad den ska innehålla. En sådan ordning blir mer flexibel och kan lättare anpassas till den tekniska utvecklingen av Polismyndighetens system, m.m. Det anförda kräver nya bemyndiganden i vapenlagen och vapenförordningen.

Någon avgift bör inte tas ut i samband med anmälan, eftersom anmälan är en del av tillståndsärendet.

Elektroniska lösningar

Anmälan bör även kunna göras digitalt, t.ex. genom att parterna fotar av den ifyllda handlingen och skickar in den till Polismyndigheten med e-post. Polismyndigheten bör även så snart som möjligt ta fram e-tjänster som gör det enklare att göra överlåtelseanmälan elektroniskt, t.ex. på så sätt att säljare och köpare ges möjlighet till elektronisk inloggning med Bank-id i en e-tjänst. På så vis förbereds systemet också för en övergång till elektroniska tillståndsbevis (se våra förslag i kapitel 15). Som angetts tidigare bör det dock överlåtas åt Polismyndigheten att ge närmare föreskrifter om hur anmälningarna ska göras.

Vid överlåtelser från någon annan än en vapenhandlare finns det i många fall ett tillståndsbevis som ska ges in, vilket innebär att det inte är möjligt med en helt elektronisk hantering. Trots det kan många förväntas uppleva det som en fördel att på plats kunna genomföra anmälan med hjälp av sin mobiltelefon och därefter enbart behöva skicka in överlåtarens tillståndsbevis. I kapitel 15 föreslår vi att de fysiska tillståndsbevisen ska fasas ut och ersättas av elektroniska tillståndsbevis. Om det förslaget genomförs blir det möjligt med en helt elektronisk handläggning av överlåtelser. Det kommer då inte att finnas några fysiska tillståndsbevis som kan användas för anmälan och så småningom inte heller några tillståndsbevis som behöver ges in efter en överlåtelse.

16.6. Tidsfrist för överlåtelseanmälan

Förslag: Överlåtelseanmälan ska göras så snart som möjligt och

ska ha kommit in till Polismyndigheten senast tio dagar efter det att förvärvaren tog emot skjutvapnet.

Skälen för förslaget

Nästa fråga är när anmälan om överlåtelsen ska göras. När ett vapen har förvärvats med stöd av ett s.k. inköpstillstånd har förvärvaren i dagsläget en månad på sig efter förvärvet att till polisen lämna uppgifter om överlåtaren och vapnet och att i förekommande fall ge in överlåtarens tillståndsbevis (se 3 kap. 6 § vapenförordningen). Med

hänsyn till vikten av att vapeninnehavarregistret korrekt återspeglar vem som innehar ett visst vapen bör en kortare tid övervägas för anmälan av överlåtelse. Det åliggande som föreslås är inte särskilt betungande för den enskilde och bör kunna fullgöras tämligen omgående efter det att vapnet lämnats ut, respektive tagits emot. Utgångspunkten bör vara att parterna undertecknar handlingen och postar den i samband med att överlåtelsen sker och vapnet lämnas över, alternativt att anmälan görs elektroniskt i samband med överlämnandet (se avsnitt 16.5 om elektroniska lösningar). I undantagsfall kan den enskilde behöva mer tid. En månad framstår dock som en alltför lång frist. Man kan här jämföra med den väl etablerade skyldigheten att se till att en anmälan om ägarbyte av fordon kommer in till Transportstyrelsen inom tio dagar efter överlåtelsen (10 kap. 2 § förordningen om vägtrafikregister). En så lång tidsfrist som en månad framstår vidare som svår att förklara jämfört med kravet på löpande anmälningar av handlares transaktioner. Vi föreslår med hänsyn till det anförda att överlåtelseanmälan ska göras så snart som möjligt och ha kommit in till Polismyndigheten senast tio dagar efter det att förvärvaren tog emot skjutvapnet. I de flesta fall kan man räkna med att mottagandet sker samtidigt som att vapnet lämnas ut, men med hänsyn till att vapen även kan skickas är det nödvändigt att tidsfristen utgår ifrån förvärvarens mottagande. Bestämmelser om när en ingiven handling ska anses inkommen till en myndighet finns i 22 § förvaltningslagen (2017:900).

Överlåtarens tillstånd bör upphöra och förvärvarens förvärvstillstånd övergå till ett innehavstillstånd när vapnet lämnas ut oavsett när anmälan görs. En annan sak är att beviset om förvärvstillstånd kan ersättas med ett bevis om innehavstillstånd först då anmälan skett. Samma sak gäller ändringar i vapenregistren.

16.7. Uteblivet förvärv

Förslag: Om ett förvärv av skjutvapen inte blir av inom den lag-

stadgade sexmånadersfristen ska tillståndshavaren vara skyldig att anmäla detta till Polismyndigheten. Anmälan ska ha kommit in till Polismyndigheten senast tio dagar efter fristens utgång.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet att till Polismyndigheten anmäla att förvärv av skjutvapen inte skett inom föreskriven tid och hur en sådan anmälan ska göras. Polismyndigheten ska få meddela närmare föreskrifter om hur anmälan ska göras och vilka uppgifter den ska innehålla.

Skälen för förslagen

Om någon som getts förvärvstillstånd inte har förvärvat skjutvapnet före utgången av den tid som anges i 2 kap. 7 § vapenlagen ska han eller hon inom en månad anmäla detta och återlämna tillståndsbeviset till Polismyndigheten (3 kap. 5 § vapenförordningen). Skyldigheten är straffsanktionerad (14 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen). Dagens bestämmelser bygger alltså på att tillståndshavaren ska meddela om något förvärv inte blir av och att tillståndet upphör till följd av en sådan anmälan. Anmälningsskyldigheten enligt 3 kap. 5 § har i praktiken störst betydelse när tillståndet avser ett bestämt vapen, eftersom Polismyndigheten inte bevakar tidsfristen i dessa fall och inte gör någon kontroll av att ett förvärv faktiskt kommit till stånd. En utebliven anmälan i ett sådant fall kan därför leda till att den tilltänkta förvärvaren trots det uteblivna förvärvet står som innehavare av vapnet i vapenregistren, medan den verkliga innehavaren inte längre är registrerad. Om den verkliga innehavaren av någon anledning blir olämplig att inneha skjutvapen finns det en risk att förhållandet inte kommer till Polismyndighetens kännedom, eller att vapnet inte hittas, och att vapnet därför inte tas om hand. I värsta fall kan detta leda till fara för människors liv och hälsa. I händelse av att innehavaren avlider finns det en risk för att vapnet kommer på avvägar.

När det gäller inköpstillstånd följer det av 3 kap. 6 § vapenförordningen att förvärvaren inom en månad efter förvärvet ska lämna vissa kompletterande uppgifter till Polismyndigheten. Även denna skyldighet är straffsanktionerad (14 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen). Polismyndigheten bevakar denna frist och det förekommer att man kontaktar tillståndshavaren om uppgifterna inte har kommit in. Om något köp inte har blivit av upphör tillståndet att gälla och det tas bort från registret. Eftersom tillståndet inte avser

ett bestämt vapen kan problemet med att fel innehavare står registrerad inte uppstå.

Våra förslag bygger på tanken att en liknande ordning som gäller vid inköpstillstånd ska gälla generellt, och att alla överlåtare och förvärvare som inte är vapenhandlare får en skyldighet att anmäla överlåtelsen och lämna vissa uppgifter till Polismyndigheten. Det system som vi föreslår kan inte gärna fungera på något annat sätt än att Polismyndigheten ska bevaka den föreslagna tidsfristen.

En möjlighet är att Polismyndigheten vid tidsfristens utgång betraktar en utebliven anmälan som en bekräftelse av att någon överlåtelse inte har kommit till stånd. För det fall att något förvärv faktiskt inte skett skulle det innebära att vapeninnehavarregistret korrekt avspeglar de faktiska förhållandena. Om förvärvet blivit av men förvärvaren har underlåtit att anmäla detta blir situationen dock den motsatta. I så fall kvarstår det grundläggande problemet att Polismyndigheten inte vet vem som innehar ett skjutvapen. Med hänsyn till det anförda anser vi att den som har tillstånd att förvärva ett vapen även i fortsättningen bör vara skyldig att inom en viss tid efter utgången av tidsfristen anmäla om något förvärv inte har kommit till stånd (jfr 3 kap. 5 § vapenförordningen). Tidsfristen bör dock korrelera med den tid som man har på sig att anmäla ett genomfört förvärv. Vi föreslår därför att anmälan ska ha kommit in till Polismyndigheten senast tio dagar efter det att sexmånadersfristen löpte ut. Detta innebär en viss skärpning i förhållande till gällande rätt.

Det bör förtydligas att regeringen har ett bemyndigande att meddela föreskrifter om skyldighet att till polisen anmäla att förvärv av skjutvapen inte skett inom föreskriven tid och hur en sådan anmälan ska göras. Närmare föreskrifter bör få meddelas av Polismyndigheten. Nya bemyndiganden bör därför tas in i den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen.

16.8. Utebliven eller försenad anmälan

Förslag: Om endast överlåtaren eller förvärvaren har anmält över-

låtelsen ska den andra parten ges tillfälle att yttra sig över anmälan.

Den som bryter mot bestämmelserna om anmälningsskyldighet ska kunna straffas med penningböter.

Bedömning: Om det vid tidsfristernas utgång varken kommit in

en underrättelse om uteblivet förvärv eller en överlåtelseanmälan bör Polismyndigheten vidta åtgärder för att reda ut om det skett någon överlåtelse och vem som innehar vapnet.

Skälen för förslagen och bedömningen

Om det vid utgången av tidsfristerna varken kommit in en underrättelse om uteblivet förvärv eller en överlåtelseanmälan bör Polismyndigheten vidta åtgärder för att reda ut om det skett någon överlåtelse och vem som innehar vapnet. Om endast överlåtaren eller förvärvaren har anmält överlåtelsen bör den andra parten ges tillfälle att yttra sig över anmälan. Polismyndigheten bör klarlägga innehavarförhållandena innan ändringar i vapeninnehavarregistret görs eller ett slutligt tillståndsbevis utfärdas.

Den som underlåter att meddela att något förvärv inte skett bör kunna dömas till penningböter. Detta korresponderar med gällande rätt (jfr 3 kap. 5 § vapenförordningen). Även den föreslagna skyldigheten att inom viss tid anmäla överlåtelsen bör vara straffsanktionerad på så sätt att den som bryter mot bestämmelserna kan dömas till penningböter.

16.9. Ingivande av tillståndsbevis

Förslag: Skyldigheten att ge in överlåtarens tillståndsbevis i sam-

band med en tillståndsansökan tas bort. I stället ska överlåtarens tillståndsbevis ges in i samband med överlåtelseanmälan, om det finns ett bevis. I annat fall ska överlåtaren intyga att beviset förkommit. Skyldigheten för överlåtare att ge in sitt tillståndsbevis ska vara sanktionerad med penningböter.

Bedömning: Ett bevis om förvärvstillstånd behöver inte ges in.

Skälen för förslagen och bedömningen

Överlåtarens tillståndsbevis

Ett problem av både praktisk och principiell karaktär är att dagens regler om tillståndsansökan förutsätter att överlåtaren lämnar ifrån sig sitt tillståndsbevis, om det finns i behåll, redan när förvärvaren gör sin tillståndsansökan, om denna avser innehav av ett visst bestämt vapen (se 2 kap. 6 § andra stycket vapenförordningen). Vid denna tidpunkt är överlåtaren tveklöst fortfarande tillståndshavare. Detta krav framstår inte bara som principiellt tveksamt utan orsakar även praktiska svårigheter vid Polismyndighetens handläggning av tillståndsärenden. Många överlåtare är nämligen ovilliga att lämna över sitt tillståndsbevis till en person som ännu inte har förvärvat vapnet och inte heller har fått tillstånd att inneha vapnet i fråga. Detta framstår som begripligt, men leder till merarbete och fördröjning av handläggningen. Avsaknad av tillståndsbevis är en av de vanligast förekommande bristerna vid tillståndsansökningar och bidrar alltså till längre handläggningstider. Detta talar för att man tar bort kravet på ingivande av överlåtarens tillståndsbevis vid ansökningen. Med hänsyn till det anförda bör förvärvaren inte vara skyldig att ge in överlåtarens tillståndsbevis vid sin ansökan om förvärvstillstånd avseende ett bestämt vapen (se 2 kap. 6 § andra stycket vapenförordningen). I stället bör överlåtaren få behålla tillståndsbeviset till dess att överlåtelsen gjorts och vapnet lämnas ut.

Samtidigt är det viktigt att det finns en mekanism för insamling av tillståndsbevis till vapen som överlåtaren inte längre har tillstånd att inneha. Det är inte lämpligt att en person som inte längre har tillstånd att inneha ett visst vapen mot uppvisande av tillståndsbeviset kan köpa exempelvis ammunition eller låna ett annat vapen.

När någon förvärvar ett vapen med stöd av ett inköpstillstånd är förvärvaren skyldig att ge in överlåtarens tillståndsbevis i samband med att han eller hon lämnar uppgift till polisen om överlåtaren och vapnet (se 3 kap. 6 § vapenförordningen). Genom vårt förslag om överlåtelseanmälan införs det en skyldighet för alla som överlåter och förvärvar vapen – förutom vapenhandlare, som är föremål för en särskild reglering – att lämna viss information till polisen i samband med överlåtelsen. Det framstår som naturligt att överlåtarens tillståndsbevis ges in i samband med detta. Tillståndsbeviset kan dock endast ges in om det finns i behåll. I annat fall bör det på den hand-

ling där överlåtelseanmälan görs finnas en försäkran från överlåtaren om att tillståndsbeviset inte finns i behåll. I likhet med skyldigheten att göra överlåtelseanmälan bör skyldigheten att ge in tillståndsbeviset vara sanktionerad med penningböter. Detta blir en nyhet jämfört med i dag såvitt gäller tillstånd avseende ett bestämt vapen. I dagsläget hade sanktionen för underlåtelse att ge in överlåtarens tillståndsbevis blivit att något tillstånd inte hade getts. När det gäller inköpstillstånd blir det ingen skillnad jämfört med i dag (jfr 3 kap. 6 § första stycket och 14 kap. 1 § andra stycketvapenförordningen).

Vi lämnar i kapitel 15 förslag om att de fysiska tillståndsbevisen ska fasas ut och ersättas med elektroniska bevis, som tillståndshavarna får tillgång till genom inloggning i en e-tjänst. I de fall något fysiskt tillståndsbevis inte finns kan det givetvis inte ställas krav på att det ska ges in. Bestämmelsen om överlåtelseanmälan bör återspegla detta.

Förvärvarens tillståndsbevis avseende förvärvstillståndet

Vi har övervägt om även tillståndsbevis avseende förvärvstillstånd bör samlas in. Vår bedömning är dock att detta inte är nödvändigt. Bevisen är preliminära och begränsade i tiden (jfr våra överväganden i avsnitt 10.8.6). Risken för missbruk framstår inte som särskilt stor. Visserligen finns det, om det är fråga om tillstånd att inneha ett skjutvapen av visst fabrikat, typ, modell och kaliber, en viss risk för att tillståndshavaren utnyttjar tillståndsbeviset för att köpa fler vapen. En sådan risk finns dock redan med det nuvarande systemet vad gäller inköpstillstånd (jfr 3 kap. 6 § vapenförordningen) och det har inte framkommit att detta vållar några påtagliga problem. Det framstår inte som motiverat att införa nya regler och rutiner för insamling av tillståndsbevisen för förvärvstillstånd. Om våra förslag till införande av elektroniska tillståndsbevis genomförs blir frågan överspelad, eftersom det inte kommer att utfärdas några fysiska tillståndsbevis över meddelade tillstånd.

16.10. Särskilt om vapenhandlares överlåtelser

Bedömning: Med hänsyn till den nya skyldigheten för vapen-

handlare att anmäla alla transaktioner till Polismyndigheten saknas det anledning att dessutom ha en särskild bestämmelse om skyldighet att anmäla förvärv från andra än handlare och tillverkare. Skyldigheten för vapenhandlare att vid sådana förvärv ge in överlåtarens tillståndsbevis inom en månad bör dock finnas kvar.

Förslag: Skyldigheten för vapenhandlare att vid vissa förvärv ge

in överlåtarens tillståndsbevis bör anpassas till förslagen om införande av elektroniska tillståndsbevis på så vis att skyldigheten ska gälla endast om ett fysiskt bevis finns.

Skälen för bedömningen och förslaget

Den 1 februari 2024 infördes i vapenförordningen en skyldighet för vapenhandlare att löpande och i elektronisk form anmäla alla sina transaktioner till Polismyndigheten (ny 5 kap. 13 § vapenförordningen och PMFS 2023:19, FAP 552-1). Skyldigheten gäller parallellt med den befintliga skyldigheten för vapenhandlare enligt 5 kap. 5 § andra stycket vapenförordningen att inom en månad anmäla förvärv från någon annan än en vapenhandlare eller vapentillverkare. I samband med anmälan enligt 5 § ska överlåtarens tillståndsbevis ges in till Polismyndigheten, om beviset finns i behåll.

Vår bedömning är att anmälningsskyldigheten enligt 5 kap. 5 § inte tillför något utöver skyldigheten att löpande anmäla alla transaktioner. Bestämmelsen bör därför inte föras över till den nya vapenförordningen. Det är däremot angeläget att tillståndsbevis som inte längre är aktuella samlas in, varför skyldigheten att ge in överlåtarens tillståndsbevis bör finnas kvar. Den nuvarande tidsfristen på en månad framstår som godtagbar. Bestämmelsen bör anpassas till förslagen om införande av elektroniska tillståndsbevis på så vis att skyldigheten att ge in tillståndsbevis ska gälla endast om det finns ett fysiskt tillståndsbevis som kan ges in.

16.11. Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

Bedömning: Det behöver inte införas någon särskild reglering om

överlåtelse av ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin.

Skälen för bedömningen

Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin innehas vanligen utan särskilt tillstånd och med stöd av rätten att inneha sådan egendom som passar till skjutvapen man lagligen innehar (2 kap. 8 § första och andra stycket vapenlagen). I vissa fall kan dock särskilt tillstånd till innehav av egendomen ges (2 kap. 8 § tredje stycket vapenlagen och 2 kap. 8 § vapenförordningen). Ett sådant tillstånd avser inte ett individualiserat föremål utan en rätt att inneha en viss mängd av egendom av ett visst slag. Av detta följer att det inte finns något behov av en skyldighet att anmäla överlåtelser av sådan egendom. Eftersom tillståndet inte är individualiserat till ett visst specifikt föremål bör tillståndet inte heller upphöra till följd av att ett föremål som omfattas av tillståndet överlåts.

17. Vissa frågor om ljuddämpare, vapenmagasin och ammunition

17.1. Uppdraget

Tidigare innebar regleringen om ljuddämpare att dessa jämställdes med skjutvapen. Detta ändrades till följd av förslag i prop. 2021/22:46 Lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 juli 2022, innebär i korthet följande. Det krävs särskilt tillstånd för innehav av ljuddämpare. Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får dock utan särskilt tillstånd inneha ljuddämpare som passar till vapnet. I andra fall får tillstånd att inneha ljuddämpare meddelas om bl.a. det skäligen kan antas att ljuddämparen inte kommer att missbrukas. De flesta av vapenlagens bestämmelser om ammunition gäller på motsvarande sätt för ljuddämpare som omfattas av vapenlagen. (Se 2 kap.1 och 8 §§vapenlagen [1996:67] och 2 kap. 8 § vapenförordningen [1996:70].)

Den 1 juli 2023 infördes bestämmelser som innebär att vissa vapenmagasin är tillståndspliktiga. Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning eller samling har dock rätt att utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet. Om vapnet överlåts får innehavaren behålla magasinen under en viss tid efter överlåtelsen (2 kap. 8 a § vapenlagen). I tilläggsdirektiven anges att det finns skäl att även se över bestämmelserna om tillstånd att inneha ljuddämpare i syfte att en vapenägare ska ha rätt att under en viss tid behålla en ljuddämpare när han eller hon överlåter det vapen som ljuddämparen passar till. Vi har därför i uppdrag att föreslå en ordning som innebär att en vapenägare som överlåter sitt vapen utan tillhörande ljuddämpare ska ha rätt att behålla ljuddämparen under en viss tid och att lämna nödvändiga författningsförslag. Överväganden om rätt att under en övergångstid behålla ljuddämpare finns i avsnitt 17.3. Vi bedömer i samband med detta att det även finns

anledning att göra nya överväganden i fråga om tillståndspliktiga vapenmagasin, såvitt gäller frågan om hur lång den aktuella tidsfristen ska vara och vissa näraliggande frågor. Överväganden om detta finns i avsnitt 17.2.

Genom de lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2023 har det vidare klargjorts att ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ger rätt att inneha ljuddämpare och vapenmagasin. I detta kapitel tar vi på eget initiativ upp den näraliggande frågan om vad som gäller i fråga om vapenhandlares införsel till Sverige av ljuddämpare. Övervägandena om ljuddämpare har vidare aktualiserat frågan om det i vissa avseenden finns behov av ett förtydligande av regleringen avseende vapenhandlares innehav av och införsel till Sverige av ammunition. Vi har även ansett det lämpligt att överväga frågan om vapenreparatörers innehav av ammunition. Övervägandena om dessa frågor finns i avsnitt 17.4 och 17.5.

Regleringen om ljuddämpare och vapenmagasin föranleder slutligen vissa överväganden som rör lagen (1992:1300) om krigsmateriel och förordningen (1993:1303) om krigsmateriel. Dessa överväganden finns i avsnitt 17.6.

Polismyndigheten har anfört att det bör finns bestämmelser om omhändertagande av ammunition som omfattas av särskilt innehavstillstånd, eftersom dagens regler enbart avser ammunition som innehavaren har rätt att ha för att den passar till ett visst vapen (6 kap. 4 § vapenlagen). Frågan är visserligen angelägen från brottsförebyggande synpunkt, men kan inte lämpligen hanteras inom ramen för detta uppdrag.

17.2. Innehav av vapenmagasin vid vapenbyte

Förslag: Den tid under vilken en innehavare av vapenmagasin får

behålla magasinen efter en överlåtelse av det vapen som magasinen passar till ska förlängas från tre till sex månader.

Reglerna om rätt att behålla magasinen i avvaktan på ett nytt tillstånd som ger rätt att inneha dem ska ändras så att sökanden kan avvakta prövningen i högsta instans.

Skälen för förslaget

Bakgrund och nuvarande ordning

Den 1 juli 2023 trädde ett antal lagändringar i kraft som syftade till att i svensk rätt genomföra 2017 års ändringsdirektiv1 på miniminivå. Genom ändringarna infördes bl.a. en innehavsreglering för vissa vapenmagasin. Regleringen omfattar enbart sådana löstagbara vapenmagasin för halvautomatiska skjutvapen med centralantändning som kan innehålla fler än 20 patroner eller fler än 10 patroner, om magasinet kan sättas in i ett skjutvapen vars pipas längd överstiger 30 cm eller vars totala längd överstiger 60 cm (se 1 kap. 7 a § vapenlagen) (i det följande tillståndspliktiga vapenmagasin). Övriga vapenmagasin får fortfarande innehas fritt. Regleringen innebär att det numera krävs tillstånd för innehav av sådana vapenmagasin som omfattas av vapenlagen (2 kap. 1 § första stycket a vapenlagen). Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning eller samling får dock utan särskilt tillstånd inneha magasin som passar till vapnet. I andra fall får tillstånd att inneha vapenmagasin meddelas om det skäligen kan antas att magasinet inte kommer att missbrukas. (2 kap. 8 § vapenlagen.)

Den som utan särskilt tillstånd innehar tillståndspliktiga vapenmagasin och som överlåter det vapen som magasinen passar till, får utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha magasinen till det överlåtna vapnet under tre månader från dagen då vapnet lämnas ut till förvärvaren. Om innehavaren inom samma tid ansöker om tillstånd att inneha magasinen eller ett nytt vapen som magasinen passar till, får han eller hon fortsätta att inneha magasinen till dess att ansökan har prövats slutligt. (2 kap. 8 a § vapenlagen.)

I propositionen anförde regeringen följande (prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 53). En vapenägare som överlåter det vapen som magasinen passar till kan en viss tid efter överlåtelsen ha ett fullt legitimt behov av att behålla sina vapenmagasin, utan att det finns sakliga skäl för att han eller hon ska söka särskilt magasintillstånd. Ett sådant behov kan exempelvis uppstå om vapenägaren avser att köpa ett nytt vapen som magasinen passar till, eller om köparen ville köpa vapnet men inte magasinen. I sådana situationer är det rimligt att vapenägaren får en viss tid på sig

1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

att antingen skaffa ett nytt vapen som magasinen passar till eller göra sig av med magasinen. Det bör mot den bakgrunden införas en bestämmelse som innebär att vapenmagasin fortsatt kan behållas en tid efter en överlåtelse av ett vapen.

Vid remitteringen hade Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet framfört att en tidsfrist om tolv månader är rimlig för att innehavaren ska hinna avyttra magasinen eller införskaffa ett nytt vapen som magasinen passar till. Regeringen ansåg dock att denna tidsfrist framstår som väl tilltagen och instämde i denna utrednings bedömning att en tidsfrist om tre månader är rimlig.

Det finns anledning att på nytt överväga tidsfristens längd

Under vårt arbete har frågan aktualiserats om man bör förlänga den tid under vilken man efter en överlåtelse av ett skjutvapen har rätt att behålla tillståndspliktiga vapenmagasin som passar till vapnet. Eftersom bestämmelsen i 2 kap. 8 a § vapenlagen nyligen trädde i kraft kan man diskutera om det är motiverat att redan nu ompröva frågan. Vi anser dock att det finns tillräckliga skäl för detta. Det huvudsakliga av dessa skäl är vårt uppdrag att överväga om det bör införas även en rätt att under en viss tid behålla ljuddämpare efter en överlåtelse av det vapen som ljuddämparen passar till (se våra överväganden i avsnitt 17.3). Vi ska i det sammanhanget ta ställning till hur lång tid en sådan rätt bör gälla i fråga om ljuddämpare. Med hänsyn till att regleringen i fråga om ljuddämpare och tillståndspliktiga vapenmagasin numera till stor del är likalydande, bör reglerna korrelera även när det gäller tidsfristens längd. Man bör därför ta ett samlat grepp om den frågan. Det är således lämpligt att på nytt överväga hur lång tid det bör vara tillåtet att behålla ett vapenmagasin efter en överlåtelse av det vapen som magasinet passar till.

Fristen bör förlängas till sex månader

Tidsfristen bör vara så lång att innehavaren har rimligt lång tid på sig att antingen göra sig av med vapenmagasinen eller att söka tillstånd för ett nytt vapen som vapenmagasinen passar till. Tre månader kan i vissa fall visa sig vara en väl kort tid för att hitta en köpare om magasininnehavaren vill sälja vapenmagasinen. Det är inte heller säkert att

en innehavare som i stället funderar på att köpa ett nytt vapen inom denna tid hinner bestämma sig för vilket vapen han eller hon vill ersätta det sålda vapnet med. Detta talar för att man förlänger tidsfristen.

Det finns även anledning att beakta sambandet mellan den nu aktuella bestämmelsen och bestämmelserna om förvärv av skjutvapen. Enligt 2 kap. 7 § vapenlagen har den som fått tillstånd att inneha skjutvapen som ska förvärvas normalt sex månader på sig att genomföra förvärvet. Tillståndshavaren får med stöd av sitt tillstånd att inneha ett visst vapen förvärva vapenmagasin, ljuddämpare och ammunition till vapnet (2 kap. 8 § första och andra styckena). Den som har fått innehavstillstånd till ett visst vapen har alltså möjlighet att anskaffa bl.a. vapenmagasin upp till sex månader innan vapnet faktiskt förvärvas. Vi gör i avsnitt 16.4 bedömningen att detta bör gälla även i fortsättningen. Det framstår som svårt att motivera att den som har gjort sig av med ett skjutvapen ska ha kortare tid på sig att avyttra ett vapenmagasin eller att söka tillstånd för ett nytt vapen än en tillståndshavare har på sig att förvärva ett tillståndsgivet vapen. Detta talar för att tidsfristen förlängs till sex månader.

Det som sagts hittills talar för att fristen förlängs till sex månader. Mot en förlängning kan man anföra att fristen då i praktiken kan bli mer än ett år. Orsaken är att bestämmelsen i 2 kap. 8 a § vapenlagen inte kräver att man inom tidsfristen har förvärvat ett nytt vapen som vapenmagasinet passar till, utan endast att man har ansökt om tillstånd till att inneha ett sådant vapen (eller om särskilt magasintillstånd). Som framgår i det föregående kan den som fått ett tillstånd att förvärva ett skjutvapen vänta ytterligare tid innan förvärvet faktiskt sker (jfr 2 kap. 7 § vapenlagen). Detta kan dock inte förväntas bli något vanligt scenario och vi anser inte att det hindrar en förlängning av fristen till sex månader. Däremot talar det emot att tiden bestäms ännu längre än så.

Det har i olika sammanhang förts fram argument för att tidsfristen bör vara ännu längre. Ett argument mot detta har nyss anförts. Man kan vidare anföra att det är tveksamt om innehavare i allmänhet har något legitimt behov av att behålla ett vapenmagasin ännu längre. Man bör hålla i minne att det inte krävs att man faktiskt har förvärvat ett nytt vapen inom fristen utan endast att man antingen gjort sig av med magasinen eller ansökt om tillstånd att inneha dem eller ett vapen som de passar till. Det bör vidare beaktas att det

handlar om stora löstagbara magasin som, om de sätts in i ett skjutvapen, många gånger kommer att göra att vapnet blir ett A-vapen (jfr bilaga I till vapendirektivet). Vapendirektivets utgångspunkt är att A-vapen ska vara förbjudna för civilt förvärv och innehav. Stora löstagbara magasin till halvautomatiska vapen kan vara stöldbegärliga för våldsbejakande personer med intresse av att begå terrordåd och andra masskjutningar. Det ställs inga krav i fråga om förvaring eller transport av vapenmagasin (jfr prop. 2022/23:102 s. 58). Risken för att vapenmagasin kommer i fel händer framstår därför som större än motsvarande risk för skjutvapen och andra föremål som omfattas av krav på förvaring. Rätten att inneha tillståndspliktiga vapenmagasin bör mot denna bakgrund begränsas till personer som verkligen har behov av dem för ett legitimt ändamål. Den som under mer än sex månader inte har haft ett vapen som magasinet passar till kan enligt vår mening normalt inte anses ha ett sådant behov. En förlängning av fristen till mer än sex månader bör därför inte införas.

Skälen som talar för en förlängning av fristen till sex månader överväger de skäl som kan anföras emot en förlängning. Vi föreslår därför att fristen förlängs till sex månader.

Tiden bör inte kunna förlängas i det enskilda fallet

Vi har övervägt om det även bör finnas en möjlighet att förlänga fristen i det enskilda fallet. Ett exempel på situation där detta hade kunnat vara till fördel för den enskilde är att innehavaren har planerat att sälja vapenmagasinen inom tidsfristen men att köparen hoppar av affären i sista stund. Vår bedömning är skälen för införande av en sådan åtgärd inte är tillräckligt starka för det ska vara motiverat att tynga regleringen med särskilda bestämmelser om detta. Det framstår inte heller som tillräckligt motiverat att skapa ytterligare åligganden för Polismyndigheten.

Innehavaren bör kunna invänta prövningen i högsta instans

Regleringen om rätt att behålla vapenmagasin efter en överlåtelse av vapnet som magasinet passar till innebär att innehavaren inom tidsfristen antingen måste göra sig av med vapenmagasinen eller ansöka om tillstånd att inneha magasinen eller ett nytt vapen som magasinen

passar till. Om ansökningsalternativet väljs, får innehavaren fortsätta att inneha magasinen till dess att ansökan har prövats slutligt, dvs. till dess att avgörandet har fått laga kraft. När högsta instans avslår en ansökan om förnyat tillstånd eller beslutar om att inte meddela prövningstillstånd får avgörandet laga kraft omedelbart. Det innebär, såvitt avser bestämmelsen i 2 kap. 8 a § vapenlagen, att rätten att inneha det tillståndspliktiga vapenmagasinet upphör att gälla i samma stund som avgörandet meddelas. I sådana fall har sökanden alltså inte möjlighet att invänta domstolens beslut innan sökanden gör sig av med magasinet. I annat fall tar han eller hon nämligen risken att göra sig skyldig till brott mot vapenlagen (se 9 kap. 2 § första stycket d vapenlagen).

Visserligen framgår det av förarbetena att innehav av enstaka magasin under en kortare tid bör betraktas som ringa och inte leda till ett straffrättsligt ingripande, om inte särskilda skäl föranleder det (prop. 2022/23:102 s. 108). Dagens reglering framstår dock som otillfredsställande även med beaktande av det, bl.a. eftersom det mycket väl kan vara fråga om flera vapenmagasin. Men framför allt är det inte rimligt att en innehavare, för att vara säker på att undgå straffansvar, ska behöva göra sig av med vapenmagasinen innan han eller hon vet om det sökta tillståndet beviljas. En sådan ordning underminerar syftet med möjligheten att behålla vapenmagasinen under den tid då ansökan prövas. Sökanden bör ges skäligt rådrum för att förhålla sig till avgörandet. I avsnitt 10.8.7 föreslår vi att en enskild person som fått avslag på en ansökan om förnyelse av ett tidsbegränsat innehavstillstånd till ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott ska ha tre veckor på sig att göra sig av med vapnet. Det framstår som en lämplig och rimlig ordning även i det nu aktuella fallet. Vi föreslår därför att det i bestämmelsen föreskrivs att rätten att inneha vapenmagasinen upphör att gälla tre veckor efter det att beslutet har fått laga kraft (jfr våra överväganden i avsnitt 10.8.7).

17.3. Innehav av ljuddämpare vid vapenbyte

Förslag: Det ska införas en rätt att under en viss tid efter en över-

låtelse av ett skjutvapen behålla ljuddämpare som passar till vapnet. Bestämmelserna ska motsvara det som föreslås gälla för vapenmagasin. Om innehavaren vill grunda rätten att behålla ljuddämparen på en ansökan om tillstånd för ett nytt vapen som ljuddämparen passar till, ska det dock krävas att syftet med vapeninnehavet är skjutning.

Skälen för förslaget

Bakgrund och nuvarande ordning

Till skillnad från vad som tidigare gällt är ljuddämpare numera inte jämställda med skjutvapen i vapenlagens mening. I stället regleras innehav på i huvudsak samma sätt som innehav av ammunition. Regleringen innebär att det krävs tillstånd för att någon ska ha rätt att inneha en ljuddämpare (2 kap. 1 § första stycket a vapenlagen). Kravet på tillstånd gäller dock inte för den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning. En sådan vapeninnehavare får nämligen även utan särskilt tillstånd inneha en ljuddämpare som passar till vapnet (2 kap. 8 § första stycket 2 vapenlagen).

Ljuddämpare omfattas av den allmänna skyldigheten för innehavare av bl.a. skjutvapen att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den (5 kap. 1 § vapenlagen). Vidare finns det en skyldighet att förvara ljuddämpare under säkert lås eller på något annat lika betryggande sätt (5 kap. 2 § vapenlagen).

Det ska finnas en möjlighet att under en viss tid behålla ljuddämparen efter att skjutvapnet har avyttrats

Som framgår i avsnitt 17.1 har vi i uppdrag att se över om en vapenägare som gör sig av med ett vapen ska ha rätt att under viss tid ha möjlighet att behålla ljuddämpare som passar till vapnet. Bestämmelser om en sådan rätt infördes nyligen när det gäller tillståndspliktiga vapenmagasin. Vi redogör i avsnitt 17.2 för dessa bestämmelser och

de överväganden som låg till grund för dem. De skäl som anfördes då gör sig enligt vår uppfattning gällande även när det är fråga om ljuddämpare. Vi anser således att det är rimligt att den som överlåter ett skjutvapen men inte ljuddämparen som passar till vapnet under en viss tid har rätt att behålla ljuddämparen. Sådana bestämmelser bör därför införas.

Regleringen om rätt att behålla vapenmagasin är i huvudsak väl avvägd och lämplig även i fråga om ljuddämpare. Detta talar för att regleringen om ljuddämpare i allt väsentligt bör byggas upp på samma sätt. En sådan ordning underlättar vidare för tillämparen. Som sägs i det föregående talar även systematiska skäl för en sådan ordning. Vi anser därför att regleringen om rätt att behålla ljuddämpare bör ha i allt väsentligt samma uppbyggnad som regleringen om vapenmagasin. Regleringen bör således bygga på att innehavaren från dagen då vapnet lämnades över till förvärvaren får en viss tid på sig att antingen avyttra ljuddämparen eller att ansöka om särskilt tillstånd att inneha ljuddämparen eller ett nytt vapen som ljuddämparen passar till. En skillnad i förhållande till vapenmagasin är dock att endast tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning och alltså inte för samling medför en rätt att inneha ljuddämpare. Till följd av det bör det krävas att en ansökan avseende ett nytt vapen som ljuddämparen passar till avser skjutning för att rätten att inneha ljuddämparen ska bestå medan ansökan behandlas.

I avsnitt 17.2 föreslår vi att tidsfristen för att behålla vapenmagasin efter en överlåtelse av vapnet magasinen passar till bör sträckas ut från nuvarande tre månader till sex månader. Som vi anför i det nyss nämnda avsnittet är det lämpligt att samma tidsfrist gäller för ljuddämpare och vapenmagasin, eftersom föremålen i övrigt är reglerade på i stort sett samma sätt. Redan detta talar med viss styrka för att tidsfristen bör bestämmas till sex månader. Även om man inte tar hänsyn till detta anser vi dock att den tidsfrist som föreslås beträffande vapenmagasin är rimlig även när det gäller ljuddämpare. Med en sådan frist bör det i de flesta fall finnas tid för innehavaren att ansöka om tillstånd för ett nytt vapen som ljuddämparen passar till eller att avyttra eller skrota ljuddämparen. Samtidigt innebär fristen inte en möjlighet för personer att under orimligt lång tid behålla ljuddämpare som passar till vapen som man inte längre har kvar. En alltför lång frist bör undvikas främst eftersom ljuddämpare kan vara åtråvärda i kriminella kretsar (jfr prop. 2021/22:46 s. 21). Även med

beaktande av att det till skillnad från vad som gäller vapenmagasin finns krav i fråga om förvaring och transport (se 5 kap.1 och 2 §§vapenlagen) anser vi att sex månader framstår som en väl avvägd frist. Vi föreslår därför att fristen bestäms till sex månader.

Så som vi föreslår i avsnitt 17.2 bör regleringen vidare göra det möjligt för innehavaren att inte bara invänta ett lagakraftvunnet avgörande i tillståndsfrågan utan också ha några veckor på sig att rätta sig efter ett avslagsbeslut. I fallen där tillstånd sökts bör rätten därför bestå i ytterligare tre veckor efter det att ett eventuellt avslagsbeslut har fått laga kraft.

17.4. Vapenhandlares och reparatörers innehav av ammunition

Förslag: Det ska tydliggöras i den nya vapenlagen att den som

har tillstånd att bedriva handel med skjutvapen får inneha ammunition utan tillstånd enligt vapenlagen.

Den som har rätt eller tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller ombyggnad ska under den tid som han eller hon innehar ett vapen för sådana ändamål även få inneha ammunition till vapnet utan särskilt tillstånd.

Skälen för förslagen

Det följer av 2 kap. 1 § vapenlagen att innehav av ammunition är tillståndspliktigt, men det finns inte finns någon bestämmelse om vad som gäller för handlares innehav. Regeringen har i andra sammanhang uttalat att en vapenhandlares skyldighet att söka tillstånd när det gäller ammunition som räknas till explosiva varor följer endast av lagen (2020:1011) om brandfarliga och explosiva varor (LBE) (se t.ex. prop. 2009/10:203 Ny lag om brandfarliga och explosiva varor, s. 39) och det är på detta sätt reglerna tillämpas i praktiken. Gällande rätt är alltså att det inte krävs tillstånd enligt vapenlagen för en tillståndsgiven vapenhandlare att inneha ammunition. I praktiken handlar det om ett undantag från bestämmelsen i 2 kap. 1 § första stycket a vapenlagen som dock inte kan utläsas av vapenlagen. Motsvarande otydlighet fanns tidigare i fråga om ljuddämpare efter det att de inte

längre skulle jämställas med skjutvapen. Det fanns nämligen ingen regel om vilken rätt vapenhandlare har att inneha ljuddämpare. I samband med införandet av en bestämmelse som innebär att ett vapenhandlartillstånd ger rätt att inneha vapenmagasin klargjordes därför i lagtexten att samma sak gäller beträffande ljuddämpare (2 kap. 10 d § vapenlagen, se prop. 2022/23:102 s. 53).

Intresset av att vapenregleringen blir så tydlig och lättillgänglig som möjligt talar för att lagtexten förtydligas så att det tydligt framgår att det inte krävs tillstånd enligt vapenlagen för att vapenhandlare ska kunna inneha ammunition. Mot detta kan man invända att den nuvarande regleringen har fungerat väl under ett stort antal år. I och med att såväl vapenmagasin som ljuddämpare numera regleras på i huvudsak samma sätt som ammunition ökar dock otydligheten om man inte även reglerar vapenhandlares rätt att inneha ammunition. Vår bedömning är därför att ett förtydligande om vapenhandlares innehav av ammunition bör tas in i den nya vapenlagen.

Nästa fråga är om förtydligandet bör utformas på samma sätt som den nya regleringen för vapenmagasin och ljuddämpare eller om det finns skäl att välja någon annan lösning. En skillnad i förhållande till handel med vapenmagasin och ljuddämpare är att det enligt annan lagstiftning krävs tillstånd för handel med de flesta sorters ammunition (se 16 § LBE). En skrivning om att den som har tillstånd att handla med skjutvapen även har rätt att inneha ammunition kan därför leda till missuppfattningar. Det som snarare avses är att innehavet inte kräver tillstånd enligt vapenlagen. Förtydligandet bör därför utformas på detta sätt. (Se vidare våra överväganden i avsnitt 17.6 om undantag från tillståndskrav enligt krigsmaterielregelverket.)

I avsnitt 22.5.3 föreslår vi att den som tagit emot skjutvapen för bl.a. reparation och översyn ska ha rätt att provskjuta vapnet. En sådan person kan dock inte sägas inneha vapnet för skjutningsändamål, varför bestämmelsen i 2 kap. 8 § vapenlagen om rätt att inneha ammunition till innehavda vapen inte kan anses tillämplig. Det framstår dock som rimligt och ändamålsenligt att personen har möjlighet att utan särskilt tillstånd enligt vapenlagen inneha ammunition för provskjutning av vapnet. En föreskrift om det bör därför tas in i den nya vapenlagen. Bestämmelsen kan lämpligen baseras på det som gäller vid lån av skjutvapen, dvs. att ammunitionen får innehas under tiden vapnet innehas (3 kap. 10 § vapenlagen). Däremot bör det inte finnas någon generell rätt att inneha ammunition som passar till alla de

typer av vapen som reparatören kan komma att ta emot, eftersom detta skulle kunna medföra innehav av stora mängder ammunition.

17.5. Vapenhandlares införsel av ammunition och ljuddämpare till Sverige

Förslag: Det ska förtydligas att det inte gäller något krav på till-

stånd enligt vapenlagen för att vapenhandlare ska få föra in ammunition och ljuddämpare i landet.

Skälen för förslaget

Gällande rätt

Tillstånd krävs för att föra in ammunition eller ljuddämpare i Sverige (2 kap. 1 § första stycket e vapenlagen). Regleringen om införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige finns i 2 kap.11–16 §§vapenlagen, som kompletteras av vissa bestämmelser i vapenförordningen. I 11 § andra stycket anges att tillstånd att föra in ammunition och ljuddämpare får meddelas den som har rätt att inneha egendomen i Sverige, om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas. För att föra in vapenmagasin till Sverige krävs inte tillstånd.

Vapenhandlares införsel regleras i 2 kap. 16 § vapenlagen. Där föreskrivs att den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av vapenhandlartillståndet. I fråga om helautomatiska skjutvapen krävs tillstånd för införsel i varje fall. I andra fall rör det sig om generella tillstånd till införsel av vissa typer av skjutvapen, utan att de enskilda vapnen eller införseltillfällena specificeras (prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 44). Någon särskild bestämmelse i vapenlagen om införsel av ammunition eller ljuddämpare finns inte när det gäller vapenhandlare.

Regleringen bör förtydligas

Den allmänna bestämmelsen om tillstånd till införsel av ammunition och ljuddämpare finns i 2 kap. 11 § vapenlagen. Dess placering och utformning talar för att den inte är avsedd att tillämpas på vapenhandlare, och det är även så Polismyndigheten har tillämpat den. Den särskilda bestämmelsen i 2 kap. 16 § om vapenhandlares införsel omfattar dock endast skjutvapen. Detta begrepp omfattar som framgår tidigare inte längre ljuddämpare. Ammunition har inte heller tidigare varit jämställt med skjutvapen i vapenlagens mening.

När det gäller ammunition har regelverket tolkats på det sättet att det för vapenhandlare inte gäller något krav på tillstånd enligt vapenlagen för vapenhandlares införsel till landet. Sådan införsel tillståndsprövas i stället, i likhet med innehav, enbart enligt LBE. Något uttryckligt undantag från tillståndsplikten i vapenlagen för införsel av ammunition finns dock inte, vare sig införseln omfattas av tillståndskravet i LBE eller inte.

Lagstiftarens intentioner synes vid vapenlagens tillkomst ha varit att införsel av ammunition skulle vara tillståndspliktig enligt vapenlagen. Några resonemang om undantag för vapenhandlare eller införsel som omfattades av regelverket om brandfarliga och explosiva varor fördes inte. (Se prop. 1996/96:52 s. 50.) Som framgår i det föregående har regelverket dock inte tillämpats på det sättet och det är svårt att se hur frågan med nuvarande utformning av regleringen skulle ha kunnat hanteras på något annat sätt. Det kan knappast komma i fråga att nu ändra det som under lång tid i praktiken gällt, utan att det finns starka skäl för det. Några sådana skäl har inte framkommit. En skärpning skulle dessutom rimma illa med vårt uppdrag att, där det är möjligt, föreslå lättnader. Däremot finns det anledning att förtydliga regelverket så att det klart framgår att en vapenhandlare med vapenhandlartillstånd inte behöver tillstånd enligt vapenlagen för att föra in ammunition till Sverige.

Även om ljuddämpare regleras på i huvudsak samma sätt som ammunition finns det en väsentlig skillnad, som är en konsekvens av att ljuddämpare tidigare varit att jämställa med skjutvapen i vapenlagens mening. Skillnaden består i att det i vapenhandlartillstånden för de handlare som hade tillstånd före lagändringen sommaren 2022 framgår att de får handla med ljuddämpare. Detta har av Polismyndigheten ansetts innebära att de även i fortsättningen kan få tillstånd till

införsel av ljuddämpare med stöd av sina vapenhandlartillstånd (jfr 2 kap. 16 § vapenlagen). Många vapenhandlare har vidare sedan tidigare införseltillstånd som omfattar ljuddämpare. Vad som ska gälla för nya vapenhandlare är dock oklart.

I samband med att tillståndsplikten för ljuddämpare lättades upp uttalade regeringen bl.a. följande (prop. 2021/22:46 s. 28). Enligt 2 kap. 1 § d vapenlagen krävs det tillstånd för att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige. Syftet med bestämmelsen är att ha kontroll över vilka vapen och vilken ammunition som förs in i landet. I huvudsak gäller samma krav för tillstånd till införsel av vapen och ammunition som gäller för tillstånd till innehav av sådan egendom. Eftersom regeringen föreslår att ljuddämpare endast ska få innehas under vissa förutsättningar finns det även skäl att införa villkor för införsel av dessa. Några särskilda uttalanden om handlares införsel gjordes inte.

En stor del av de ljuddämpare som förs in i landet torde föras in av vapenhandlare. Införseln har tidigare omfattats av den kontroll som följer av att ljuddämpare omfattades av vapenhandlartillståndet och handlarens generella införseltillstånd. De uttalanden som gjordes i samband med lättnaderna i tillståndsplikten kan tala för att det bör ställas krav på tillstånd för vapenhandlares införsel av ljuddämpare.

Ett krav på särskilt införseltillstånd vid varje enskild införsel skulle utgöra en klar skärpning av vad som tidigare gällt. Skäl för en sådan skärpning har inte framkommit. En annan variant skulle kunna vara att vapenhandlare kan beviljas generella tillstånd att föra in ljuddämpare. En sådan ordning skulle ligga närmast det som gällt sedan tidigare. Det kan dock ifrågasättas hur ett sådant förslag förhåller sig till tanken om lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare. Den lösning som ligger mest i linje med förslaget att ett vapenhandlartillstånd ger rätt att inneha ljuddämpare är att även införseln blir tillståndsfri för vapenhandlare. Detta är också den ordning som är mest konsekvent med tanken att ljuddämpare i vapenlagen ska regleras på i huvudsak samma sätt som ammunition. Vi föreslår därför att det uttryckligen ska anges i lagen att införsel av ljuddämpare inte kräver tillstånd för vapenhandlare.

17.6. Anpassningar av krigsmaterielregelverket

17.6.1. Undantag från vissa tillståndskrav

Förslag: I 4 § lagen om krigsmateriel ska förtydligas att bemyn-

digandet att meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt avseende handel omfattar ljuddämpare. Vidare ska bemyndigandet ändras så att det omfattar även handel med vapenmagasin. Undantagsbestämmelsen i 4 § förordningen om krigsmateriel ska omfatta handel med sådana ljuddämpare, ammunition och vapenmagasin till handeldvapen, som vapenhandlare får inneha.

Bedömning: Det finns inte förutsättningar att lämna förslag om

undantag från tillståndsplikten enligt krigsmateriellagstiftningen avseende yrkesmässig förmedling av ljuddämpare och löstagbara vapenmagasin.

Skälen för förslagen och bedömningen

Bakgrund och gällande rätt

Ljuddämpare och ammunition utgör krigsmateriel. Det framgår av ML1 d 2 och ML3 a i den svenska krigsmaterielförteckningen som återfinns i bilagan till förordningen (1992:1303) om krigsmateriel (KMF). Även löstagbara vapenmagasin utgör krigsmateriel enligt ML1 d 1 i förteckningen.

Verksamhet som rör tillhandahållande av krigsmateriel kräver som huvudregel tillstånd enligt 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel (KML). Med tillhandahållande avses i lagen försäljning, upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller förmedling (2 § KML). Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet i fråga om sådan handel med skjutvapen eller yrkesmässig förmedling av skjutvapen eller ammunition som regleras i vapenlagen eller sådan hantering av ammunition eller annan explosiv vara som regleras i LBE. Regeringen har utnyttjat bemyndigandet genom att meddela bestämmelser i 4 § KMF. Där framgår att krav på tillstånd inte gäller för handel med handeldvapen eller delar till sådana vapen och inte heller för yrkesmässig förmedling av sådan egendom eller av ammunition till handeldvapen. Vidare framgår att tillstånd för sådan handel

eller förmedling regleras i vapenlagen. Gränsdragningen mellan vapenregleringen och lagen om krigsmateriel är inte alltid självklar. Som en grov förenkling kan dock sägas att tillverkning regleras i lagen om krigsmateriel, civilt tillhandahållande av handeldvapen i huvudsak i vapenlagen och övrigt tillhandahållande i lagen om krigsmateriel (se vidare SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 222–224). I vissa fall kan det även innebära att bolag, som bedriver olika typer av verksamhet avseende skjutvapen, t.ex. civil handel samt tillhandahållande av skjutvapen till statliga mottagare eller försvarsindustri, har separata tillstånd för respektive verksamhetsgren enligt respektive regelverk.

Vid all tillståndsprövning enligt KML gäller att tillstånd får lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för tillståndet och det inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt (1 § andra stycket KML). Kravet innebär att tillståndsgivningen är avsedd att vara mycket restriktiv. Tillståndsmyndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har anfört att vapenhandlar- och vapenmäklarverksamhet med civila skjutvapen som riktas mot en civil marknad lämpligen bör regleras i vapenlagen, eftersom sådan verksamhet inte kan beviljas tillstånd utifrån säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Med hänsyn till det anförda har ISP anfört att handel med och förmedling av ljuddämpare, vapenmagasin och ammunition till handeldvapen, under de förutsättningar som anges i 4 § KMF, bör undantas från kravet på tillhandahållandetillstånd enligt KML.

Ljuddämpare

Före lättnaderna i tillståndsplikten avseende ljuddämpare räknades ljuddämpare till skjutvapen enligt vapenlagen. Detta innebar bl.a. att handel med ljuddämpare krävde tillstånd enligt vapenlagen. Numera krävs inte något sådant tillstånd, och det följer av 2 kap. 10 d § tredje stycket vapenlagen att ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ger rätt att inneha bl.a. ljuddämpare. När ljuddämpare var att anse som skjutvapen i vapenlagens mening ansågs det vara klart att ljuddämpare omfattades av undantaget från kravet på tillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen. Någon avsikt att i samband med lättnaderna avseende tillstånd enligt vapenlagen införa en tillståndsplikt enligt

krigsmateriellagstiftningen synes inte ha förelegat. Emellertid gjordes inga ändringar i krigsmaterielregelverket.

ISP har gjort tolkningen att ljuddämpare utgör en vapendel enligt EU:s skjutvapenförordning2, och att undantaget i 4 § KMF därmed omfattar ljuddämpare till handeldvapen. ISP har därför tillämpat bestämmelserna på det sättet att tillstånd inte krävts, men har till utredningen framfört att det är önskvärt att rättsläget förtydligas.

Bestämmelsen i 4 § KML bör mot denna bakgrund förtydligas så att det inte kan råda någon oklarhet om att bemyndigandet att meddela föreskrifter om undantag avseende handel omfattar ljuddämpare. Enligt nuvarande ordalydelse gäller undantaget för sådan handel som regleras i vapenlagen, vilket ger uttryck för tanken att den kontroll som görs enligt vapenlagen anses tillräcklig (jfr prop. 1983/84:36 Förslag till lag om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m., s. 9–12). Som nämns omfattas handel med ljuddämpare inte längre av ett krav på tillstånd enligt vapenlagen. Däremot gäller som huvudregel tillståndskrav för innehav (2 kap. 8 § vapenlagen). En vapenhandlare får inneha ljuddämpare med stöd av sitt vapenhandlartillstånd (2 kap. 10 d § tredje stycket vapenlagen). Därigenom menar vi att handel med ljuddämpare kan anses reglerad i vapenlagen. Den kontroll som görs för att någon ska få ett vapenhandlartillstånd är tillräcklig även för handel med ljuddämpare. Inget hindrar därför att man lägger till ljuddämpare i bemyndigandet i 4 § KML.

Det som nu sagts bör även komma till uttryck i 4 § KMF. Undantaget bör avse handel med sådana ljuddämpare till handeldvapen som en vapenhandlare får inneha med stöd av sitt vapenhandlartillstånd. Det torde inte vara möjligt enligt vapenlagen att bedriva verksamhet som enbart avser handel med ljuddämpare. Det råder visserligen inget krav på tillstånd för handel med ljuddämpare, men däremot ett krav på innehavstillstånd förutom om ljuddämparen passar till ett vapen som personen innehar för skjutning. Ett sådant tillstånd kan enbart ges till enskilda personer, skyttesammanslutningar och huvudmän för museer (2 kap. 8 § vapenlagen). För att en enskild person ska ges tillstånd att inneha ljuddämpare för annat än samling krävs särskilda skäl (2 kap. 8 § vapenförordningen).

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012) om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition.

När det gäller yrkesmässig förmedling av ljuddämpare ställs inget krav på tillstånd enligt vapenlagen och vapendirektivet ställer inte heller något krav på införande av ett sådant tillståndskrav. Ljuddämparna hanteras inte fysiskt av den som förmedlar dem och de omfattas inte av den nyss nämnda bestämmelsen om vapenhandlares rätt att inneha ljuddämpare. Det kan därför inte hävdas att förmedling av ljuddämpare regleras i vapenlagen. Det ingår inte i vårt uppdrag att överväga om en sådan reglering bör införas och saken kräver överväganden som vi inte har möjlighet att göra utan att uppdraget fördröjs. Vi anser oss därför förhindrade att föreslå att förmedling av ljuddämpare ska undantas från tillståndskravet i KML.

Löstagbara vapenmagasin

Efter det att ändringarna för att genomföra 2017 års ändringsdirektiv trädde i kraft den 1 juli 2023 omfattas vissa löstagbara vapenmagasin av tillståndsplikt enligt vapenlagen. ISP har framfört att det bör anges i 4 § KMF att även sådana vapenmagasin, under de förutsättningar som anges i bestämmelsen, är undantagna från tillståndsplikt enligt krigsmaterielregelverket.

Löstagbara vapenmagasin jämställs inte med skjutvapen i vapenlagen och omfattas därför inte av bemyndigandet i 4 § KML. Löstagbara vapenmagasin omfattas således inte heller av undantaget från tillståndsplikt enligt 4 § KMF. Löstagbara vapenmagasin utgör enligt såväl vapenlagens som krigsmaterielregelverkets definitioner ett vapentillbehör och inte en vapendel.

Handel med löstagbara vapenmagasin omfattas mot denna bakgrund av tillståndsplikt enligt 4 § KML. Samtidigt anges i 2 kap. 10 d § tredje stycket vapenlagen att ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ger rätt att inneha vapenmagasin. Regleringen överensstämmer i allt väsentligt med det som gäller för ljuddämpare.

De skäl för en förändrad reglering som anförts i fråga om ljuddämpare är i stora delar tillämpliga även i fråga om löstagbara vapenmagasin. Den reglering som finns i vapenlagen framstår som tillräcklig. Vi föreslår därför att bemyndigandet i 4 § KML ska ändras så att det omfattar även handel med vapenmagasin och att undantagsbestämmelsen i 4 § KMF ska utvidgas till att omfatta vapenmagasin till

handeldvapen som vapenhandlare får inneha med stöd av sitt vapenhandlartillstånd.

Eftersom yrkesmässig förmedling av vapenmagasin inte omfattas av vapenlagens bestämmelser om vapenmäklarverksamhet ser vi inte att det finns förutsättningar för att lämna förslag som även omfattar undantag från kravet på tillstånd enligt KML för förmedling av vapenmagasin. Det behöver nämligen göras en analys av om sådan verksamhet i så fall ska kräva tillstånd enligt vapenlagen. Det ligger utanför ramarna för detta uppdrag.

Ammunition

Som framgår av avsnitt 17.4 regleras handel med ammunition i LBE och förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor. Vi föreslår i samma avsnitt ett förtydligande av att den som har tillstånd att bedriva handel med skjutvapen även ska ha rätt att inneha ammunition utan tillstånd enligt vapenlagen.

I princip all slags ammunition utgör även krigsmateriel och tillhandahållande av ammunition omfattas därför som utgångspunkt av tillståndsplikt enligt 4 § KML. Regeringen har bemyndigande att föreskriva om undantag för sådan hantering av ammunition eller annan explosiv vara som regleras i LBE. Med hantering avses enligt 5 § 1 LBE tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, återvinning, destruktion, saluförande, underhåll, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden. Bemyndigandet har inte utnyttjats.

ISP har av samma skäl som vi anför beträffande vapenmagasin anfört att handel med sådan ammunition till handeldvapen som vapenhandlare får inneha bör vara undantagen från tillståndsplikt enligt krigsmaterielregelverket. Bemyndigandet i 4 § KML omfattar handel med ammunition, varför regeringen kan föreskriva om ett sådant undantag utan ändringar i bestämmelsen. Vi anser att de skäl som anförts beträffande ljuddämpare och vapenmagasin som vapenhandlare får inneha med stöd av sitt vapenhandlartillstånd gör sig gällande även beträffande sådan ammunition. Det handlar om ammunition som omfattas av tillstånd enligt LBE och som innehas av en vapenhandlare med tillstånd. Kontrollmöjligheterna måste därmed anses tillräckliga.

Sådan ammunition som avses nu bör därför läggas till i undantagsbestämmelsen i 4 § KMF.

17.6.2. Övriga anpassningar till följd av lättnaderna av tillståndsplikten för ljuddämpare

Förslag: Det ska förtydligas att bemyndigandena i 6 § tredje

stycket KML till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utförsel omfattar ljuddämpare. I 9 § KMF ska det förtydligas att rätten för en enskild person att i vissa fall föra med sig handeldvapen och ammunition från Sverige utan utförseltillstånd enligt KML omfattar även ljuddämpare till vapnet. Även bestämmelserna i 11 § KMF om när utförsel ska prövas av Polismyndigheten ska omfatta ljuddämpare.

Bemyndigandet i 14 § KMF, som rör meddelande av föreskrifter om utförsel i vissa fall, ska uttryckligen omfatta även ljuddämpare.

Bedömning: Med hänsyn till vad som omfattas av uppdraget för

Utredningen om en modern exportkontroll av krigsmateriel i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap (UD 2023:02) bör denna utredning inte behandla frågor som rör tillverkning av ljuddämpare.

Skälen för förslagen och bedömningen

Utförsel av ljuddämpare i vissa fall

Krigsmateriel får som huvudregel inte föras ut ur landet utan tillstånd enligt 6 § KML. Regeringen får enligt 6 § andra stycket meddela föreskrifter om undantag i vissa fall. Av intresse här är dock främst bemyndigandet i paragrafens tredje stycke, som innebära att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av skjutvapen och tillhörande ammunition i vissa särskilt uppräknande fall. Bemyndigandet omfattar föreskrifter om utförsel av

1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räk-

ning samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt, tävling eller övning utom riket,

2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,

3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,

4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition

som har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 13 § b vapenlagen.

När ljuddämpare var jämställda med skjutvapen i vapenlagens mening omfattade bemyndigandet tveklöst även ljuddämpare. Någon avsikt att minska regeringens föreskriftsrätt på området synes inte ha förelegat. Paragrafen bör därför ändras på så sätt att bemyndigandena omfattar även ljuddämpare.

I 9 § KMF finns bestämmelser om utförsel som meddelats med stöd av bemyndigandet i 6 § tredje stycket 1 KML. Av bestämmelserna framgår följande. En enskild person får för personligt bruk vid utresa från Sverige utan tillstånd enligt KML föra med sig handeldvapen och ammunition till vapnet, om han enligt vapenlagen är berättigad att inneha vapnet här i landet och vapnet ska återinföras. Bestämmelsen ansågs tidigare omfatta även ljuddämpare. Avsikten med lättnaderna av tillståndsplikten för ljuddämpare i vapenlagen var att åstadkomma en lättnad för legala vapeninnehavare. Det kan knappast ha varit meningen att i stället införa en tillståndsplikt enligt KML. Konsekvenserna av detta blir nämligen en skärpning i förhållande till vad som tidigare gällt. Tillstånd enligt KML kan ges endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl till det och det inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt (1 § andra stycket KML). Dessa förutsättningar lär i princip aldrig vara uppfyllda i nu aktuella fall. Detta innebär i sin tur att regleringen är strängare i fråga om ljuddämpare än om handeldvapen, vilket framstår som orimligt. Bestämmelsen bör därför ändras på så sätt att även ljuddämpare omfattas. Rätten bör dock begränsas till en ljuddämpare som tillhör det vapen som ska föras ut och återinföras.

I avsnitt 23.12 lämnar vi förslag till ett nytt stycke i paragrafen, med bestämmelser om återutförsel av vapen, ammunition och ljuddämpare som förts in i vissa situationer. Förslaget går i korthet ut på att kravet på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen ska tas bort för återutförsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som förts in i Sverige med stöd av ett förenklat införselförfarande.

Tullverket har i 14 § KMF bemyndigats att meddela föreskrifter om utförsel av sådana handeldvapen med tillhörande ammunition som

1. har förts in i landet enligt bestämmelserna i 2 kap. 13 § b vapen-

lagen, eller

2. har förts genom landet av en resande i enlighet med bestämmel-

serna i lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. i anslutning till jakt, tävling eller övning i ett annat land.

Tullverket har med stöd av bemyndigandet meddelat föreskrifter om viss införsel, utförsel och återutförsel av skjutvapen och ammunition (Tullverkets föreskrifter om viss införsel, utförsel och återutförsel av skjutvapen och ammunition, TFS 2016:23, senast ändrad genom TFS 2023:2). Föreskrifterna innehåller bestämmelser om förfarandet vid fullgörande av anmälnings-, deklarations- och uppgiftsskyldigheten till Tullverket vid införsel, utförsel och återutförsel av skjutvapen och ammunition i vissa fall. Fram till lättnaderna i tillståndsplikten avseende ljuddämpare ansågs det klart att ljuddämpare omfattades av bemyndigande i 14 § KMF, eftersom ljuddämpare var att jämställa med skjutvapen i vapenlagens mening. De omfattades därför också av föreskrifterna om skjutvapen i TFS 2016:23. Tullverket har gjort bedömningen att bemyndigandet fortfarande omfattar ljuddämpare, och har anpassat sina föreskrifter på så vis att ljuddämpare omfattas av samma föreskrifter som om de fortfarande hade varit att jämställa med skjutvapen. Tullverket har dock framfört till utredningen att det vore önskvärt med ett förtydligande.

Förslag till ändringar i de grundläggande bemyndigandena i 6 § KML har lämnats i det föregående. Som anförts där är det svårt att se något skäl till att ljuddämpare ska behandlas strängare i andra avseenden efter det att det att tillståndsplikten i vapenlagen lättats upp, eller till att de ska behandlas strängare än handeldvapen. Bemyndigandet till Tullverket i 14 § KMF bör därför ändras så att det klart framgår att föreskrifter får meddelas även beträffande ljuddämpare.

Frågor om tillstånd till utförsel som prövas av Polismyndigheten

I 11–13 §§ krigsmaterielförordningen finns bestämmelser om när tillstånd till utförsel av krigsmateriel ska prövas av Polismyndigheten. En första förutsättning för att utförseln ska falla inom Polismyndighetens ansvarsområde är att utförseln inte omfattas EU:s skjutvapenförordning. Vidare ska det vara fråga om utförsel av sådana handeldvapen och delar till dem som utgör övrig krigsmateriel enligt bilagan till KMF och i förekommande fall tillhörande ammunition. Slutligen ska förhållandena vara sådana att den sökande är berättigad att inneha vapnet här i landet enligt vapenlagen och

1. vill föra ut vapnet vid flyttning till utlandet,

2. vill föra ut vapnet för användning vid jakt, tävling eller övning

utomlands, om vapnet ska återinföras,

3. vill överföra vapnet till en enskild person eller vapenhandlare i ett

land som är medlem i OECD,

4. vill föra ut vapnet eller delar av det för reparation, översyn eller

någon annan liknande åtgärd, om materielen ska återinföras, eller

5. vill återutföra vapnet eller delar av det efter reparation, översyn

eller någon annan liknande åtgärd, om utförseln ska ske till en mottagare i det land som vapnet eller delarna förts in från.

Ljuddämpare utgör övrig krigsmateriel (se ML1 d 2 och D i den svenska krigsmaterielförteckningen i bilagan till KMF). Vidare räknas ljuddämpare till vapendelar enligt skjutvapenförordningen. Den tillståndsprövning som görs av Polismyndigheten bör även omfatta ljuddämpare, eftersom konsekvensen annars kan bli att en utförsel kan kräva ett tillstånd från ISP avseende ljuddämparen och ett från Polismyndigheten avseende vapnet. Det bör därför anges i bestämmelsen att delar även omfattar ljuddämpare.

Vi föreslår inga ändringar i fråga om tillverkning av ljuddämpare

Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd. Regeringen får dock meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav för bl.a. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget bruk. (3 § första stycket och andra stycket 2 KML.)

Regeringen har med stöd av bemyndigandet föreskrivit att kravet på tillstånd enligt 3 § KML inte gäller i fråga om bl.a. ändring eller ombyggnad av handeldvapen som inte är helautomatiska eller för tillverkning av enstaka sådana vapen (3 § 1 KMF). Det finns skäl att överväga om bestämmelserna bör ändras till följd av ändringarna som innebär att ljuddämpare inte längre är jämställda med skjutvapen i vapenlagens mening. Emellertid har Utredningen om en modern exportkontroll av krigsmateriel i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap (UD 2023:02) fått i uppdrag att bl.a. ta ställning till om undantaget från kravet på tillstånd i 3 § första punkten krigsmaterielförordningen bör tas bort. Överväganden om tillverkningsbestämmelser bör därför inte göras i denna utredning.

Slutbetänkande av 2022 års vapenutredning

Stockholm 2024

En ändamålsenlig vapenlagstiftning

Del 2

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Svara på remiss – hur och varför Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.

Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Elanders Sverige AB Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2024

ISBN 978-91-525-0910-4 (tryck) ISBN 978-91-525-0911-1 (pdf) ISSN 0375-250X

18. Utlåning av skjutvapen

18.1. Uppdraget

Ett skjutvapen får som huvudregel bara innehas och hanteras av den som har tillstånd eller rätt att inneha vapnet. I vissa fall får innehavaren dock låna ut vapnet till annan, som då anses ha rätt att inneha vapnet som lån. Bestämmelser om utlåning av skjutvapen finns i 3 kap. vapenlagen (1996:67) och 7 kap. vapenförordningen (1996:70).

Vapenregleringens bestämmelser om utlåning av skjutvapen är i vissa delar mindre tydliga. Samtidigt kan överträdelse av lånebestämmelserna föranleda ansvar för vapenbrott både för långivaren och låntagaren (jfr prop. 1973:166 Förslag till vapenlag m.m., s. 104 och NJA 2005 s. 758). Det är därför angeläget att bestämmelserna förtydligas. Våra överväganden rörande detta finns i avsnitt 18.3.

Utlåning av skjutvapen får som huvudregel ske endast vid enstaka tillfällen. Sådana skyttesammanslutningar som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen kan emellertid ha behov av att låna ut vapen vid upprepade tillfällen, exempelvis till den som vill kvalificera sig för att få inneha ett eget skjutvapen för målskjutning. I avsnitt 18.4 överväger vi om en uttrycklig möjlighet till upprepad utlåning bör införas för skyttesammanslutningar.

I avsnitt 13.5 föreslår vi att möjligheten för auktoriserade bevakningsföretag att inneha skjutvapen ska utvidgas till att avse vissa nya ändamål. Frågan om utlåning av skjutvapen som innehas för de nya ändamålen behandlas i avsnitt 18.5. Där behandlar vi också vissa andra frågor som rör utlåning av skjutvapen som innehas av ett auktoriserat bevakningsföretag.

Med lån av skjutvapen följer en rätt att också inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin tillsammans med vapnet. Bestämmelser om detta finns både i vapenlagens kapitel om innehavstillstånd och

i kapitlet om utlåning av skjutvapen. (2 kap. 8 § och 3 kap. 10 §vapenlagen.) I avsnitt 18.6 behandlas frågan om regleringen bör förtydligas.

Enligt 7 kap. 1 § vapenförordningen ska ett s.k. låneintyg i allmänhet överlämnas den som lånar ett skjutvapen, om vapnet inte innehas uteslutande i långivarens närvaro. Bestämmelserna om låneintyg framstår i vissa avseenden som föråldrade. Frågor om låneintyg behandlas i avsnitt 18.7.

18.2. Gällande rätt

När utlåning får ske

Ett tillståndspliktigt skjutvapen får som huvudregel inte lånas ut till någon annan än den som har tillstånd att inneha vapnet (3 kap. 1 § vapenlagen). Den som har rätt att inneha ett skjutvapen får dock vid enstaka tillfällen låna ut vapnet om utlåningen sker för samma ändamål som utlånarens tillstånd avser och utlåningen avser en tid om högst två veckor (3 kap. 1 a § vapenlagen). Sådan utlåning benämns i det följande korttidsutlåning.

Korttidsutlåning förutsätter som huvudregel att låntagaren har tillstånd att låna skjutvapen (s.k. lånetillstånd). Ett lånetillstånd avser i allmänhet inte ett specifikt vapen utan en viss vapentyp. Tillståndet meddelas inte för ett särskilt lånetillfälle utan gäller tills vidare. (Jfr prop. 2005/06:113 Ökad kontroll av vapen, s. 33.) Förutsättningarna för lånetillstånd regleras i 3 kap. 9 § vapenlagen och behandlas i avsnitt 18.3.6.

I vissa fall får korttidsutlåning ske trots att låntagaren inte har meddelats lånetillstånd. Lånetillstånd krävs för det första inte om låntagaren har tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ som det vapen som lånet avser. För det andra krävs inte lånetillstånd om vapnet innehas och används under långivarens uppsikt, under uppsikt av någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning eller under uppsikt av en sådan sammanslutning som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Slutligen krävs inte heller lånetillstånd om lånet avser ett start- eller signalvapen. (3 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen.)

En särskild typ av korttidsutlåning är vapenhandlares utlåning för provskjutning på skjutbana (3 kap. 6 § vapenlagen). Förutsättningarna för sådan utlåning utvecklas i avsnitt 18.3.5.

En annan tillåten form av utlåning än korttidsutlåning regleras i 3 kap. 7 § vapenlagen. Enligt de bestämmelserna får ett auktoriserat bevakningsföretag i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets väktare. Företaget får dock endast låna ut vapen till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål. Förutsättningarna för tillstånd berörs närmare i avsnitt 18.5.3. Någon begränsning till utlåning vid enstaka tillfällen gäller inte vid bevakningsföretags utlåning till väktare.

I doktrinen anges att utlåning endast får ske i ett led. Den som har lånat ett vapen anses alltså inte få låna ut vapnet till någon annan. I doktrinen uppmärksammas dock även att Hovrätten över Skåne och Blekinge inom ramen för ett brottmål har uttalat att bestämmelserna i vapenlagen och vapenförordningen inte innebär något hinder mot att en låntagare låter andra personer använda vapnet under låntagarens uppsikt. (Se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], inledningen till 3 kap. och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 28 november 2018 i mål nr B 1577-18.)

Den som lånar ett skjutvapen enligt vapenlagens bestämmelser om tillåten utlåning har rätt att inneha vapnet utan innehavstillstånd (se 2 kap. 1 § tredje stycket vapenlagen).

Grundläggande förutsättningar för utlåning

Ett skjutvapen får inte lånas ut till den som kan antas komma att missbruka vapnet (3 kap. 2 § vapenlagen). I linje med detta gäller att skjutvapen i allmänhet inte får lånas ut till den som har fått ett skjutvapen förverkat eller ett innehavstillstånd återkallat. Har någon fått ett skjutvapen omhändertaget, får vapen av den typ som omhändertagits som huvudregel inte lånas ut till honom eller henne. (3 kap. 8 § vapenlagen.) Långivaren anses dock inte ha någon mera omfattande undersökningsplikt (se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 3 kap. 2 och 8 §§).

Ålderskrav och krav på samtycke

Ett skjutvapen får som huvudregel endast lånas ut till den som har fyllt 18 år. Det finns emellertid flera undantag från den huvudregeln. Grovt förenklat får ett skjutvapen lånas ut till den som inte fyllt 18 år om vapnet ska användas under uppsikt eller den underåriga har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ. Det finns också ett särskilt undantag för utlåning av start- eller signalvapen som ska användas vid tävling eller övning. (3 kap. 3 § vapenlagen.)

Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer i princip inte att den som är under 20 år ges tillstånd att som lån inneha skjutvapen i samband med ett bevakningsuppdrag som kräver beväpning (se vidare avsnitt 18.5.3).

Tillstånd att låna skjutvapen får inte meddelas den som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken utan att förvaltaren har lämnat samtycke (7 kap. 6 § vapenförordningen). Däremot krävs enligt vapenregleringen inte vårdnadshavarens samtycke för att den som är under 18 år ska få låna skjutvapen. Detta skiljer sig från de förutsättningar som gäller för att den som är under 18 år ska ges innehavstillstånd (2 kap. 11 § vapenförordningen).

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

Enhandsvapen och helautomatiska vapen får i regel lånas ut endast för användning under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Detta gäller dock inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen eller i fråga om start- eller signalvapen. (3 kap. 4 § vapenlagen.) Enligt vår mening ligger det i sakens natur att bestämmelserna inte kan anses tillämpliga vid bevakningsföretags utlåning till väktare i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning.

Handhavandekrav

Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde ska ha avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till

den som uppfyller samma krav. Detta gäller dock inte när vapnet ska användas enbart för provskjutning, övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under långivarens uppsikt. (3 kap. 5 § vapenlagen.) Bestämmelsen saknar i praktiken betydelse vid utlåning till väktare i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning, eftersom vapenregleringen får anses sakna specifika handhavandekrav för tillstånd att inneha skjutvapen för skyddsändamål (se avsnitt 5.5 och 6.2, jfr dock Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.4.2).

Innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

Den som har tillstånd att låna skjutvapen får under den tid han eller hon innehar ett vapen som lån även inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till vapnet utan särskilt tillstånd (3 kap. 10 § vapenlagen). En motsvarande rätt gäller enligt 2 kap. 8 § vapenlagen för den som utan tillstånd lagligen lånar ett skjutvapen för skjutning (se vidare avsnitt 18.6).

Krav på dokumentation

Vid utlåning av skjutvapen ska intyg om lånet överlämnas till låntagaren, om inte vapnet innehas uteslutande i upplåtarens närvaro. Vissa undantag gäller, bl.a. om utlåning sker till en familjemedlem. (7 kap. 1 § vapenförordningen.) Bestämmelserna om låneintyg berörs närmare i avsnitt 18.7. Underlåtenhet att lämna låneintyg kan föranleda penningböter (14 kap. 1 § vapenförordningen).

När den som har lånat ett skjutvapen medför vapnet utan att tillståndshavaren är närvarande är personen skyldig att medföra dokumentation som utvisar rätten att inneha vapnet som lån (se 12 kap. 3 § sista stycket vapenförordningen med där gjorda hänvisningar). Underlåtenhet att medföra föreskriven dokumentation kan föranleda penningböter (14 kap. 1 § vapenförordningen).

18.3. Tydligare bestämmelser om utlåning

18.3.1. En tydligare struktur

Förslag: Bestämmelserna i 3 kap. nuvarande vapenlag ska i huvud-

sak flyttas över till den nya vapenlagen. Paragraferna ska dock delvis placeras i en annan ordning och nya rubriker införas för att tydliggöra vilka regler som är tillämpliga vid olika former av utlåning.

Skälen för förslaget

Bestämmelserna i 3 kap. nuvarande vapenlag bör i huvudsak flyttas över till den nya vapenlagen. Bestämmelserna är i allmänhet generellt formulerade och ger intryck av att vara tillämpliga vid alla former av utlåning. Som framgår i det föregående är detta dock inte fallet. Exempelvis saknar bestämmelserna i 3 kap. 5 § vapenlagen praktisk betydelse vid bevakningsföretags utlåning till väktare enligt 3 kap. 7 § vapenlagen. Mot denna bakgrund föreslår vi att paragraferna ska placeras om och nya rubriker införas för att tydliggöra vilka bestämmelser som gäller vid olika former av utlåning.

Förutsättningarna för utlåning av skjutvapen skiljer sig åt beroende på om utlåningen ska ske under uppsikt eller om utlåningen sker för självständigt handhavande. I promemorian Förstärkt kontroll av vapen m.m. (Ds 2004:32) lämnades förslag på hur vapenlagens kapitel om utlåning av skjutvapen kan struktureras för att det enklare ska gå att utläsa vilka krav som gäller i vilka situationer. Förslaget har inte lett till lagstiftning. Vi bedömer att det i och för sig skulle medföra vissa fördelar att disponera bestämmelserna om utlåning utifrån om utlåningen ska ske under uppsikt eller inte. Mot detta måste emellertid ställas de fördelar ett bibehållande av de enskilda paragrafernas nuvarande uppbyggnad har för rättstillämparen. Vi lämnar därför inget förslag i detta avseende.

18.3.2. Nya beteckningar bör införas

Förslag: Tillstånd till utlåning till enskilda personer ska i den nya

vapenlagen betecknas lånetillstånd. Tillstånd att låna skjutvapen av bevakningsföretag i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning ska i den nya vapenlagen betecknas bevakningslånetillstånd.

Skälen för förslagen

För utlåning enligt 3 kap. 1 a § vapenlagen krävs som huvudregel att låntagaren har tillstånd att låna skjutvapen. Också för utlåning till väktare enligt 3 kap. 7 § vapenlagen krävs att låntagaren har tillstånd. Det rör det sig dock om två olika typer av tillstånd (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 3 kap. 7 §). För att tydliggöra detta föreslår vi att ett sådant tillstånd som avses i 3 kap.1 a och 9 §§vapenlagen i den nya vapenlagen ska benämnas lånetillstånd. Sådant tillstånd som krävs för utlåning till väktare enligt 3 kap. 7 § vapenlagen bör benämnas bevakningslånetillstånd.

18.3.3. Huvudregeln om utlån av tillståndspliktiga skjutvapen bör förtydligas

Bedömning: Det är möjligt att ha innehavstillstånd till ett vapen

som civilrättsligt tillhör någon annan. I ett sådant fall har tillståndshavaren en självständig rätt att inneha vapnet, som inte grundas på vapenlagens lånebestämmelser. Personen bör därför inte ses som låntagare i vapenlagens mening, även om han eller hon har lånat vapnet i civilrättslig bemärkelse. En bestämmelse om utlåning till den som själv har tillstånd att inneha vapnet blir alltså missvisande.

Förslag: I den nya vapenlagen ska huvudregeln för utlåning vara

att ett tillståndspliktigt skjutvapen får lånas ut endast när det är särskilt föreskrivet.

Skälen för bedömningen och förslagen

Av 3 kap. 1 § vapenlagen framgår att ett tillståndspliktigt skjutvapen som huvudregel inte får lånas ut till någon annan än den som har tillstånd att inneha vapnet. Huvudregeln innebär dels att utlåning av skjutvapen som utgångspunkt är förbjudet, dels att utlåning får ske till den som har tillstånd att inneha vapnet. Förutsättningarna för utlåning till annan än den som har tillstånd att inneha skjutvapnet regleras i tredje kapitlets övriga paragrafer.

Ett tillståndspliktigt skjutvapen får alltså lånas ut till den som har tillstånd att inneha vapnet. Både ordalydelsen och förarbetena till bestämmelsen talar för att låntagaren måste ha tillstånd att inneha det specifika vapen som utlånet avser (jfr prop. 2005/06:113 s. 35). En sådan tolkning får också stöd av att bestämmelsen i 3 kap. 1 a § andra stycket 1 vapenlagen inte skulle behövas om det vore tillräckligt att låntagaren hade tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ som lånet avser.

Utifrån ändamålen med vapenregleringen är det av stor vikt att det vid varje tidpunkt står klart vem som har rätt att inneha ett visst skjutvapen och även vem som faktiskt innehar och därmed ansvarar för vapnet. Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer det i dag inte att två personer ges tillstånd att inneha samma skjutvapen, även om det historiskt sett kan ha förekommit. Mot denna bakgrund framstår den praktiska betydelsen av huvudregeln om att ett skjutvapen får lånas ut till den som har tillstånd att inneha vapnet som mycket begränsad.

Bestämmelsen om att det är tillåtet att låna ut skjutvapen till den som har tillstånd att inneha vapnet togs in i vapenlagen genom en lagändring 2006. Lagändringen avsåg att klargöra att utlåning får ske också under längre tid än vad reglerna om utlåning medger, under förutsättning att låntagaren har tillstånd att inneha vapnet (se prop. 2005/06:113 s. 34). Enligt vår mening kan det ifrågasättas om lagändringen var befogad. Att den som har tillstånd att inneha ett visst skjutvapen också har rätt att inneha vapnet är självklart, liksom att varken den personen eller den som överlämnar vapnet till honom eller henne gör sig skyldig till vapenbrott (jfr 9 kap. 1 § vapenlagen). Det är vidare tveksamt om utlån till någon som har tillstånd att inneha ett skjutvapen över huvud taget bör ses som utlån i vapenlagens mening, även om det förvisso kan vara fråga om utlån i civilrättslig bemärkelse.

I ljuset av det sagda menar vi att bestämmelsen om att tillståndspliktiga skjutvapen får lånas ut till den som har tillstånd att inneha vapnet inbjuder till feltolkningar. För att tillerkänna bestämmelsen någon praktisk betydelse är det frestande att läsa den som att utlåning får ske till den som har tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ som det vapen lånet avser. Sådan utlåning får emellertid bara ske under de förutsättningar som anges i 3 kap. 1 a § vapenlagen. En felaktig tolkning av bestämmelserna kan medföra straffrättsligt ansvar för både långivaren och låntagaren. Bestämmelsen kan också tolkas som att den antyder en möjlighet för två personer att ha innehavstillstånd till samma vapen. Någon sådan möjlighet bör inte finnas, och förekommer inte heller i nuvarande rättstillämpning.

Mot denna bakgrund föreslår vi att huvudregeln om utlåning av skjutvapen i 3 kap. 1 § första stycket nuvarande vapenlag inte ska föras över till den nya vapenlagen. I stället bör det i den nya vapenlagen anges att ett tillståndspliktigt skjutvapen får lånas ut endast när det är särskilt föreskrivet. Utlåning i den nya vapenlagens bemärkelse bör endast anses föreligga om låntagaren enbart har rätt att inneha skjutvapnet som lån. Den som har tillstånd att inneha ett visst skjutvapen ska alltså inte ses som låntagare i den nya vapenlagens mening, även om vapnet rent civilrättsligt tillhör någon annan.

18.3.4. Låntagarens rätt att inneha vapnet som lån bör framgå av lånebestämmelserna

Förslag: Det ska av den nya vapenlagens bestämmelser om utlåning

framgå att den som lånar ett skjutvapen i enlighet med bestämmelserna har rätt att inneha vapnet som lån.

Skälen för förslaget

Vapenlagens bestämmelser om utlåning av skjutvapen är formulerade så att de anger under vilka förutsättningar innehavaren får låna ut vapnet. Av 2 kap. 1 § vapenlagen framgår dock att tillstånd enligt den paragrafen inte krävs om innehavaren har lånat vapnet enligt bestämmelserna i 3 kap.1 a eller 7 §§vapenlagen. Den som lånar ett

skjutvapen har alltså rätt att inneha vapnet som lån om utlåningen är tillåten.

I 2 kap. 1 § vapenlagen anges endast vissa av de fall då tillstånd enligt paragrafen inte krävs. Vi föreslår därför i avsnitt 4.3 att paragrafen ska ändras så att det i den nya vapenlagen i stället anges att tillstånd inte krävs om det är särskilt föreskrivet. För tydlighetens skull bör det då av bestämmelserna om utlåning av skjutvapen framgå att låntagaren har rätt att inneha skjutvapnet vid tillåten utlåning.

18.3.5. Vapenhandlares utlåning för provskjutning bör ses som en egen form av utlåning

Förslag: Vapenhandlares utlåning för provskjutning ska ses som

en egen form av utlåning. Av bestämmelserna ska framgå det gäller en yttersta tidsgräns om två veckor för sådan utlåning.

Bestämmelserna om kortidsutlåning ska anpassas till att vapenhandlares utlåning ses som en egen form av utlåning.

Skälen för förslagen

Vapenhandlares utlåning av skjutvapen för provskjutning regleras huvudsakligen i 3 kap. 6 § vapenlagen. Av bestämmelserna framgår att vapenhandlare får låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Uppsikten får också utövas av vapenhandlaren själv eller av någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning. Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller signalvapen.

Vapenhandlares utlåning av skjutvapen för provskjutning utgör enligt den nuvarande vapenlagen en specialform av korttidsutlåning (jfr 3 kap. 1 § andra stycket och 2 kap. 1 § tredje stycketvapenlagen). Bestämmelserna om vapenhandlares utlåning för provskjutning är dock äldre än bestämmelserna om korttidsutlåning i 3 kap. 1 a § vapenlagen. Frågan om hur bestämmelserna förhåller sig till varandra be-

rördes inte uttryckligen i propositionen i samband med att den senare paragrafen infördes (se prop. 2005/06:113 s. 31–35 och 52).

Trots de generella bestämmelserna i 3 kap.1 a, 3 och 4 §§vapenlagen innehåller paragrafen om vapenhandlares utlåning särskilda bestämmelser om ålderskrav och uppsikt. De särskilda krav som i allmänhet gäller när ett skjutvapen lånas ut för skjutning gäller inte vid provskjutning (3 kap. 5 § andra stycket vapenlagen). Vidare kan noteras att det enligt 3 kap. 1 a § är en förutsättning för utlån enligt den paragrafen att utlåningen sker för samma ändamål som utlånarens tillstånd avser. Det är inte självklart att utlåning för provskjutning är utlåning för samma ändamål som vapenhandlares tillstånd, även om en vapenhandlare givetvis har intresse av att inom ramen för sin verksamhet kunna låta kunder provskjuta vapnen. Enligt vår mening talar systematiska skäl för att bestämmelserna om vapenhandlares utlåning för provskjutning i den nya vapenlagen ska ses som en egen form av utlåning.

Det ligger i sakens natur att utlåning för provskjutning endast får ske vid enstaka tillfällen och att utlåningen inte får vara under mer än en kortare tid. För tydlighets skull bör dock en yttersta tidsgräns om två veckor anges i bestämmelserna, vilket motsvarar den yttersta tidsgränsen vid utlåning för provskjutning enligt gällande rätt (jfr 3 kap. 1 a § vapenlagen).

I avsnitt 22.2.2 föreslår vi att det av den nya vapenlagen ska framgå vad som ska krävas för att en person ska få godkännas av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning i en vapenhandlares ställe. Vidare föreslår vi att ett sådant uppdrag ska få ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter.

Följdändringar

Enligt 3 kap. 1 a § andra stycket 2 vapenlagen gäller ett undantag från kravet på lånetillstånd vid korttidsutlåning vid vissa former av uppsiktsutlåning. Bland annat gäller ett undantag från kravet på lånetillstånd om vapnet innehas och används under uppsikt av någon som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning. Förarbetena ger inte stöd för att lagstiftarens avsikt varit att annan än den som ska närvara vid provskjutning i en vapenhandlares ställe ska kunna ges ett sådant godkännande (jfr prop. 2005/06:113). En-

ligt doktrinen avser denna typ av uppsiktsutlåning endast vapenhandlares utlåning (se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 3 kap. 1 a §). Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer det inte heller i praktiken att någon annan än den som i vapenhandlares ställe ska närvara vid provskjutning ges ett sådant godkännande som avses i paragrafen. Som en följd av att vapenhandlares utlåning för provskjutning ses som en egen form av utlåning bör därför bestämmelsen om undantag från kravet på lånetillstånd vid utlåning under uppsikt av någon som getts ett sådant godkännande utgå.

18.3.6. Bestämmelserna rörande lånetillstånd bör förtydligas

Förslag: I den nya vapenlagen ska det förtydligas att de förutsätt-

ningar i fråga om låntagarens ålder och personliga lämplighet som gäller för utlåning ska beaktas också vid prövningen av om lånetillstånd ska ges. Endast om det kan antas att de förutsättningarna inte kommer utgöra hinder mot utlåning ska lånetillstånd få ges. Det ska också förtydligas att lånetillstånd får ges endast för särskilt angivna ändamål.

Vapenförordningens bestämmelser om vilka handhavandekrav som gäller för lånetillstånd ska förtydligas.

Den som ansöker om lånetillstånd ska ge in den utredning som åberopas till stöd för ansökan tillsammans med ansökningen.

Av ett bevis om lånetillstånd ska framgå vilken typ av skjutvapen som tillståndet avser. Bestämmelserna om skyldighet att medföra bevis om lånetillstånd ska ges en teknikneutral utformning.

Skälen för förslagen

Det bör finnas olika regleringar för lånetillstånd och bevakningslånetillstånd

Bestämmelser om tillstånd att låna skjutvapen finns i 3 kap. 9 § vapenlagen. Utifrån bestämmelsernas ordalydelse skulle regleringen kunna avse både sådant lånetillstånd som avses i 3 kap. 1 a § vapenlagen och bevakningslånetillstånd enligt 3 kap. 7 §. Bestämmelsernas tillkomst i samband med att regleringen i 3 kap. 1 a § vapenlagen infördes talar

dock för att de enbart avser sådana lånetillstånd som avses i den paragrafen. Även de kompletterande bestämmelserna i vapenförordningen talar snarast för en sådan tolkning (jfr 7 kap.3 och 5 §§vapenförordningen). Rent faktiskt tillämpas delvis andra krav för att någon ska ges bevakningslånetillstånd jämfört med vad som gäller för lånetillstånd. Mot denna bakgrund föreslår vi att förutsättningarna för bevakningslånetillstånd ska bli föremål för en särskild reglering (se vidare avsnitt 18.5.3). Våra överväganden i det följande rör alltså endast sådana lånetillstånd som avses i 3 kap. 1 a § vapenlagen.

Förutsättningarna för lånetillstånd bör förtydligas

I 3 kap. 9 § vapenlagen framgår att lånetillstånd får meddelas fysiska personer. Lånetillstånd får meddelas endast den som behöver låna vapen för ett godtagbart ändamål och om det skäligen kan antas att han eller hon inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser.

Av övriga bestämmelser i 3 kap. vapenlagen följer att lånetillstånd som huvudregel endast bör ges till den som fyllt 18 år. De krav på utbildning etc. som gäller för tillstånd att inneha ett skjutvapen gäller också för lånetillstånd. (3 kap.3 och 5 §§vapenlagen.) Handhavandekraven preciseras i 7 kap. 5 § vapenförordningen. Där framgår också att behov av vissa vapentyper endast kan anses finnas för vissa ändamål. Av vapenförordningen framgår vidare att tillstånd att låna skjutvapen som huvudregel får ges endast för jakt eller målskytte. Om det finns synnerliga skäl får tillstånd dock meddelas för skjutning även för annat ändamål. (7 kap. 3 § vapenförordningen.)

Vi har övervägt om de godtagbara ändamålen för lånetillstånd bör framgå av lag. I fråga om de godtagbara ändamålen för innehavstillstånd har vi gjort bedömningen att en sådan ordning är lämplig (se avsnitt 6.5). Beträffande lånetillstånd gör vi emellertid bedömningen att det finns fördelar med att behålla regleringen på förordningsnivå. En sådan ordning möjliggör för regeringen att enkelt utöka de godtagbara ändamålen för utlåning om skäl för en sådan ändring uppkommer. I ljuset av att de godtagbara ändamålen för lån av skjutvapen är mer begränsade än de godtagbara ändamålen för innehavstillstånd bör en sådan möjlighet finnas.

Vi har vidare övervägt om det av den nya vapenlagen uttryckligen ska framgå att lånetillstånd endast får ges till den som med hänsyn

till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att som lån inneha sådana skjutvapen som ansökan avser. En sådan bestämmelse skulle korrespondera med den allmänna bestämmelse om krav på personlig lämplighet som vi föreslår ska införas i fråga om innehavstillstånd (se avsnitt 6.3). En sådan bestämmelse kan emellertid kritiseras för att i viss mån utgöra en dubbelreglering i förhållande till de bestämmelser som i dag finns i 3 kap.3 och 5 §§vapenlagen. En bättre lösning är därför enligt vår mening att det i bestämmelsen om lånetillstånd uttryckligen anges att tillstånd får ges endast om det kan antas att kraven för tillåten utlåning i de bestämmelserna inte kommer utgöra hinder mot utlåning. Vi föreslår alltså en sådan reglering.

Redan i dag ges lånetillstånd endast för särskilt angivna ändamål (se 7 kap. 7 § vapenförordningen). Att lånetillståndet begränsas på detta sätt är en förutsättning för att den som använder ett lånat skjutvapen för något annat ändamål ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig enligt 9 kap. 2 § a vapenlagen. Enligt vår mening bör kravet på att lånetillstånd får ges endast för särskilt angivna ändamål framgå av lag, i likhet med vad som redan i dag gäller för tillstånd att inneha skjutvapen (se 2 kap. 5 § vapenlagen).

Särskilt om förtydligande av handhavandekraven för lånetillstånd

Som anges i det föregående finns vissa handhavandekrav för lånetillstånd i 7 kap. 5 § vapenförordningen. Enligt paragrafen ska den som ansöker om tillstånd att låna skjutvapen visa sig kunna handha den typ av vapen som ansökan avser. Därvid gäller enligt paragrafen i tillämpliga delar vad som anges i 2 kap. 3 § vapenförordningen. Hänvisningen till 2 kap. 3 § vapenlagen får anses avse både paragrafens bestämmelser om handhavandekrav och bestämmelserna om bevismedel.

Vilka bestämmelser i 2 kap. 3 § vapenförordningen som avser handhavandekrav i vapenförordningens mening är inte självklart. Paragrafens första stycke ger intryck av att handla om just handhavandekrav, men innefattar även krav på bl.a. ålder och bevis om kunskaper och skjutskicklighet. Vi föreslår i avsnitt 5.5 att paragrafen ska brytas upp och bestämmelserna renodlas.

Det är tydligt att bestämmelser om ålder varken kan ses som bestämmelser om handhavandekrav eller bevismedel. När det gäller de

krav på aktivt medlemskap i en skyttesammanslutning som också framgår av 2 kap. 3 § vapenförordningen är det mindre självklart om de utgör handhavandekrav eller inte. Kraven på aktivt medlemskap bidrar dock till att tillståndshavaren uppehåller sin skjutskicklighet och en säker vapenhantering (se avsnitt 6.7.1). Vi menar därför att de kan betecknas som handhavandekrav i vid bemärkelse. Enligt uppgift från Polismyndigheten är det vanliga att den som ansöker om lånetillstånd för målskjutning ger in ett s.k. föreningsintyg. Mot denna bakgrund menar vi att hänvisningen i 7 kap. 5 § vapenförordningen får anses avse också kraven om aktivt medlemskap. Detta bör gälla även fortsättningsvis. För tydlighetens skull bör det dock i den nya vapenförordningen uttryckligen anges att kraven på aktivt medlemskap gäller vid ansökan om tillstånd att låna skjutvapen för målskjutning.

Åberopad utredning bör ges in med ansökan

Vapenförordningen innehåller bestämmelser om ansökan och bevis om lånetillstånd och om ansökningsavgift (7 kap. 4 och 7 §§ och 16 kap. 1 §). Av vapenförordningens bestämmelser om ansökan framgår inte uttryckligen att den som ansöker om lånetillstånd ska ge in den utredning som åberopas till stöd för ansökan tillsammans med ansökningen. Detta bör förtydligas i den nya vapenförordningen.

Av tillståndsbeviset bör framgå vilken typ av skjutvapen som tillståndet avser

Den som ansöker om lånetillstånd ska i ansökan uppge bl.a. vilken typ av skjutvapen som tillståndet ska avse (7 kap. 4 § 3 vapenförordningen). I vapenförordningen anges däremot inte uttryckligen att detta ska framgå också av tillståndsbeviset (se 7 kap. 7 § vapenförordningen). En annan sak är att Polismyndigheten vanligen ändå anger uppgift om vapentyp i tillståndsbeviset. Enligt uppgift från Polismyndigheten överväger man dock att ändra praxis i detta avseende.

Att det av lånebeviset framgår vilken typ av skjutvapen som ett lånetillstånd avser är nödvändigt för att man ska kunna avgöra vilka typer av skjutvapen som omfattas av tillståndet. Av den nya vapenförordningen bör därför uttryckligen framgå att det av tillståndsbeviset ska framgå vilken typ av skjutvapen som tillståndet avser.

Vilken detaljeringsgrad som ska krävas när typ av skjutvapen anges i tillståndsbeviset låter sig inte preciseras i författning, utan styrs av tillståndets omfattning. De skilda handhavandekrav som gäller för olika vapentyper medför i sig vissa krav på precision (jfr 7 kap. 5 § och 2 kap. 3 § nuvarande vapenförordning). Det finns alltså skäl att i ett lånebevis för målskjutning skilja på i vart fall helautomatiska vapen, enhandsvapen, effektbegränsade vapen och andra skjutvapen för målskjutning. Om det är befogat att ge tillståndet en ännu snävare avgränsning bör vapentypen kunna anges med uppgift om exempelvis fabrikat, modell och kaliber. Polismyndigheten får också anses fri att ange vapentyp på ett sätt som korresponderar med indelningen av skjutvapen enligt Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8), om detta bedöms ändamålsenligt när någon ansöker om lånetillstånd för jakt.

Vilken typ av vapen ett lånetillstånd omfattar bör i tillståndsbeviset anges så att det inte kan uppstå några missförstånd rörande vilka skjutvapen lånetillståndshavaren får låna. Den som lånar ut ett skjutvapen till någon som getts lånetillstånd ska kunna utgå från att personen uppfyller de krav som gäller för att utlåning till den personen av sådana vapen tillståndet avser är tillåtet.

Bestämmelserna om skyldighet att medföra bevis om lånetillstånd bör ges en teknikneutral utformning

Enligt 12 kap. 3 § vapenförordningen är den som medför ett lånat skjutvapen annat än i tillståndshavarens närvaro skyldig medföra bl.a. bevis om lånetillstånd. Som framgår av avsnitt 15.5 utesluter vi inte att bevis om lånetillstånd i framtiden ska kunna utfärdas i elektronisk form. Bestämmelserna bör därför redan nu ges en teknikneutral utformning. I likhet med vad vi föreslår i fråga om bevis om innehavstillstånd bör skyldigheten att medföra beviset anpassas så att tillståndshavaren i stället ska kunna visa upp beviset (jfr avsnitt 15.4.1).

18.3.7. Utlåning i flera led bör endast i vissa fall vara tillåtet

Förslag: Det ska i den nya vapenlagen förtydligas att utlåning i

flera led i allmänhet är förbjudet. Den som har lånat ett skjutvapen enligt de allmänna bestämmelserna om korttidsutlåning ska dock få låna ut vapnet för innehav och användning under långivarens uppsikt.

Skälen för förslagen

I doktrinen har anförts att utlåning i allmänhet bara får ske i ett led. Den som har lånat ett vapen får alltså i regel inte låna ut vapnet till någon annan. (Se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], inledningen till 3 kap.) Hovrätten över Skåne och Blekinge har i dom den 28 november 2018 i mål nr B 1577-18 dock kommit fram till att det inte finns några bestämmelser i vapenlagen eller vapenförordningen som hindrar att en låntagare låter andra personer använda vapnet under låntagarens uppsikt.

Utlåning i strid med vapenlagens bestämmelser kan föranleda ansvar för vapenbrott både för långivaren och låntagaren. Vi bedömer därför att hänsynen till legala vapeninnehavare med styrka talar för att rättsläget klargörs.

Genom vapenlagens bestämmelser är innehav av bl.a. skjutvapen föremål för en sträng kontroll. Huvudsyftet med kontrollen är att motverka missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av särskild betydelse är också strävan att förhindra att skjutvapen används i brottslig verksamhet. (Se prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 26.) Utlåning i flera led minskar tillståndshavarens kontroll över vapnet. Det gör det också svårare för Polismyndigheten att vid behov få kännedom om var vapnet finns.

Samtidigt kan utlåning i flera led ha vissa fördelar för legala vapeninnehavare. Som exempel har anförts att en förälder som vill lära sitt barn att jaga kan ha behov av att låna ett mindre skjutvapen och sedan låna ut det till ungdomen för användning under uppsikt.

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att utlåning i flera led i princip inte bör vara tillåten. När den som själv lånat ett skjutvapen med stöd av de allmänna bestämmelserna om korttidsutlåning låter

någon annan låna vapnet under uppsikt bedömer vi dock att de risker som utlåning i flera led medför inte är större än att de kan godtas. Sådan utlåning kan ha vissa fördelar för legala vapeninnehavare. I den situationen bör vidareutlåning därför tillåtas.

Något legitimt behov av vidareutlåning när ett skjutvapen lånats enligt de särskilda bestämmelserna om vapenhandlares och bevakningsföretags utlåning har inte framkommit.

Mot denna bakgrund föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska finnas föreskrifter om att vidareutlåning av skjutvapen enbart är tillåtet om långivaren lånat vapnet i enlighet med de allmänna bestämmelserna om korttidsutlåning och vapnet ska innehas och användas under långivarens uppsikt.

18.4. Skyttesammanslutningar bör få låna ut skjutvapen vid upprepade tillfällen

Förslag: En sammanslutning för målskytte ska vid upprepade till-

fällen få låna ut ett skjutvapen för målskjutning om vapnet ska innehas och användas vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Skälen för förslaget

Den nuvarande vapenlagen saknar särskilda bestämmelser om utlåning av en skyttesammanslutnings skjutvapen till den som tränar skytte hos sammanslutningen. Det innebär att sådan utlåning styrs av bestämmelserna om korttidsutlåning i 3 kap. 1 a § vapenlagen. De bestämmelserna innebär bl.a. att utlåning endast får ske vid enstaka tillfällen.

För att någon ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning krävs i allmänhet att personen är aktiv medlem hos en skyttesammanslutning (2 kap. 3 § vapenförordningen). Aktivitetskraven för målskjutning behandlas utförligt i avsnitt 6.7.1. Kraven innebär bl.a. att den som vill få tillstånd att inneha ett enhandsvapen för målskjutning under de senaste sex månaderna ska ha deltagit i sammanslutningens skjutövningar eller representerat sammanslutningen i externa tävlingar i genomsnitt minst två gånger per månad.

Kraven på skjutskicklighet för tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen förutsätter också att sökanden har haft möjlighet till omfattande träning med sådana vapen.

För att kunna uppfylla kraven för tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning kan en enskild person alltså behöva låna skjutvapen upprepade gånger. Detta innebär att skyttesammanslutningarna i sin tur behöver kunna låna ut skjutvapen till enskilda personer vid mer än enstaka tillfällen. Enligt vår mening bör därför den lagreglerade möjligheten för skyttesammanslutningar att låna ut skjutvapen utökas så att utlåning får ske vid upprepade tillfällen.

Vid upprepad utlåning bör krävas att skjutvapnet innehas och används vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen. I annat fall kan regelverket utnyttjas för att kringgå bestämmelserna om innehavstillstånd. Det finns då nämligen inget hinder mot att någon under en längre tid innehar ett föreningsvapen under förevändningen att det är fråga om upprepade lån.

18.5. Bevakningsföretags utlåning

18.5.1. Följdändringar till förslagen om utökade ändamål

Förslag: Auktoriserade bevakningsföretag ska få låna ut skjutvapen

inte bara till väktare utan också till annan bevakningspersonal.

Ett auktoriserat bevakningsföretag ska vidare få låna ut skjutvapen för utbildning under företagets uppsikt. Utlåning ska få ske till bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen.

Bedömning: Det saknas behov av särskilda föreskrifter om ut-

låning av startvapen för hundträning.

Skälen för förslagen och bedömningen

Utlåning till bevakningspersonal

I avsnitt 13.5 föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska förtydligas att ett auktoriserat bevakningsföretag får ges innehavstillstånd för utlåning till inte bara väktare utan också till annan bevakningsperso-

nal. Bestämmelserna om utlåning till väktare i 3 kap. 7 § nuvarande vapenlag bör ändras på motsvarande sätt. Liksom för väktare bör krav på bevakningslånetillstånd gälla för att utlåning ska få ske till övrig bevakningspersonal.

Utlåning för utbildningsändamål

I avsnitt 13.5 föreslår vi även att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av bevakningspersonal. För att förslaget ska ges full effekt bör särskilda bestämmelser om utlåning för utbildning av sådan personal införas. Utlån bör endast få ske till sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen, dvs. sådan bevakningspersonal som kan få ha skjutvapen som en del av sin utrustning. I dagsläget innebär det att utlån får ske till väktare, ordningsvakter och skyddsvakter.

Det kan övervägas om möjligheterna till utlåning bör snävas in ytterligare. Tillåten utlåning skulle kunna förutsätta att låntagaren hör till en personalkategori som kan få ha skjutvapen av samma typ som utbildningen avser som en del av sin utrustning. Enligt uppgift från företrädare för bevakningsbranschen sker utbildning emellertid ibland med andra vapentyper än de som används vid bevakningsuppdrag. Ett krav på att låntagaren ska kunna få ha ett vapen av den typ som lånet avser som en del av sin utrustning kan därför träffa snett. Vidare får behovet av ett sådant krav anses begränsat, eftersom bevakningsföretagen inte kan anses ha något intresse av att överutbilda sin bevakningspersonal. Vi bedömer därför att ett sådant krav inte bör införas.

Lån av skjutvapen för skjutningsändamål förutsätter enligt nuvarande ordning i princip att låntagaren uppfyller de krav som gäller för tillstånd att inneha vapnet eller att vapnet hanteras under uppsikt av långivaren (3 kap. vapenlagen). Vid utbildning ligger det i sakens natur att låntagaren i allmänhet inte uppfyller kraven för att självständigt inneha vapnet. Det ligger också i sakens natur att det finns en instruktör närvarande. Ett auktoriserat bevakningsföretag bör därför få låna ut skjutvapen för utbildningsändamål endast om utbildningen äger rum under företagets uppsikt. Det saknas då skäl att kräva att låntagaren ska ha tillstånd att låna vapnet (jfr 3 kap. 1 a § vapenlagen).

I promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30) gjordes samma principiella bedömning. Där föreslogs att de allmänna bestämmelserna om utlåning av skjutvapen i 3 kap.1 a, 4 och 5 §§vapenlagen skulle anpassas för att möjliggöra utlåning till väktare, ordningsvakter och skyddsvakter utan tillstånd när skjutvapnet innehas och används vid utbildning som äger rum under uppsikt av ett auktoriserat bevakningsföretag. (Se Ds 2018:30 s. 16–18 och 86–88.) Med hänsyn till att bevakningsföretags utlåning till väktare i övrigt regleras i 3 kap. 7 § vapenlagen menar vi dock att en sådan lösning är svårtillgänglig och riskerar att bli missvisande. Vi föreslår därför i stället att de särskilda bestämmelser som avser utlåning till bevakningspersonal ska kompletteras med bestämmelser om att ett auktoriserat bevakningsföretag får låna ut skjutvapen för utbildning under företagets uppsikt till sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen.

Utlåning för hundträning

I avsnitt 13.5 föreslår vi att auktoriserade bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha startvapen för träning av hundar som ska användas vid bevakningsuppdrag. Enligt 3 kap. 1 a § vapenlagen får den som har rätt att inneha skjutvapen vid enstaka tillfällen låna ut vapnet om utlåningen sker för samma ändamål som utlånarens tillstånd avser och utlåningen avser en tid om högst två veckor. Om lånet avser ett startvapen krävs inte att låntagaren har lånetillstånd.

Från bevakningsbranschen har anförts att de särskilda bestämmelserna om utlåning till väktare bör justeras så att utlån även kan ske av startvapen för hundträning. Befintliga utlåningsregler möjliggör emellertid utlån av startvapen för hundträning till personalen hos ett bevakningsföretag. Vi ser därför inte anledning att föreslå några särskilda bestämmelser om detta.

18.5.2. Enhandsvapen och helautomatiska vapen

Förslag: Det ska i den nya vapenlagen tydliggöras att sådana skjut-

vapen som lånas av bevakningspersonal i samband med bevakningsuppdrag inte behöver användas under uppsikt.

Skälen för förslaget

Enhandsvapen och helautomatiska vapen får i regel lånas ut endast för användning under uppsikt (3 kap. 4 § vapenlagen). Som framgår i avsnitt 18.2 menar vi att bestämmelserna inte kan anses vara tillämpliga vid bevakningsföretags utlåning till väktare i samband med bevakningsuppdrag. Oavsett hur gällande rätt ska tolkas bör det för framtiden förtydligas att 3 kap. 4 § vapenlagen inte anses gälla vid utlåning till bevakningspersonal. Detta är i enlighet med Polismyndighetens önskemål.

18.5.3. Tydligare regler om bevakningslånetillstånd

Förslag: Det ska förtydligas att bevakningslånetillstånd endast

får ges till bevakningspersonal som behöver låna skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Det ska också förtydligas att sådant tillstånd får ges endast till den som skäligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser. Polismyndigheten ska vidare ges rätt att meddela föreskrifter om de krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för att någon ska få ges bevakningslånetillstånd.

Ett bevakningslånetillstånd ska få tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att behovet av att låna skjutvapen inte kommer vara varaktigt.

I den nya vapenförordningen ska framgå grundläggande krav på vad ansökan om bevakningslånetillstånd ska innehålla. Polismyndigheten ska ges rätt att meddela närmare föreskrifter om ansökans innehåll. I den nya vapenförordningen ska vidare Polismyndighetens rätt att ta ut ansökningsavgift förtydligas. Vidare ska det förtydligas att Polismyndigheten ska utfärda bevis om bevakningslånetillstånd. Bevis om bevakningslånetillstånd ska kunna visas upp när låntagaren medför vapnet utan att tillståndshavaren är närvarande. Skyldigheten ska sanktioneras med penningböter.

Vid beslut i ett ärende om bevakningslånetillstånd och vid återkallelse av ett sådant tillstånd ska en underrättelse om beslutet skickas även till bevakningsföretaget.

Skälen för förslagen

Tydligare förutsättningar för bevakningslånetillstånd

I samband med att bestämmelserna om auktoriserade bevakningsföretags innehav av skjutvapen och utlåning till väktare ursprungligen infördes i 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) anfördes i förarbetena att vapenlagens allmänna bestämmelser ska gälla för tillståndsprövningen. Polisen ska enligt förarbetena uppställa samma krav vid utfärdandet av bevakningslånetillstånd som i övrigt gäller för innehav av den vapentyp som det är fråga om (se prop. 1977/78:158 Ändring i vapenlagen [1973:1176], s. 15). Någon särskild bestämmelse om förutsättningarna för bevakningslånetillstånd infördes inte.

I 3 kap. 9 § vapenlagen anges vissa förutsättningar för tillstånd att låna skjutvapen. Som framgår i avsnitt 18.3.6 menar vi att det är tveksamt om paragrafen kan anses direkt tillämplig i fråga om bevakningslånetillstånd (jfr även Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 3 kap. 7 §). De principer som kommer till uttryck i paragrafen får dock anses tillämpliga även i dessa fall. Som framgår i det föregående gäller enligt 3 kap. 9 § vapenlagen att tillstånd att låna skjutvapen endast får ges fysiska personer som behöver låna vapen för ett godtagbart ändamål och som skäligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser.

Av Polismyndighetens allmänna råd framgår att bevakningslånetillstånd endast ges för skyddsändamål. Vidare framgår att tillstånd förutsätter att väktarens anställning styrks med ett anställningsbevis, att skjutskickligheten styrks med ett utbildningsbevis samt att företaget företer ett uppdragsavtal eller beslut av Polismyndigheten som medger bärande av skjutvapen. (6 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3, ändrat i andra delar genom PMFS 2024:2.) Därutöver krävs enligt Polismyndighetens praxis att väktaren är godkänd av länsstyrelsen för anställning i ett bevakningsföretag (jfr 4 och 6 §§ lagen [1974:191] om bevakningsföretag). Väktaren ska också uppfylla samma krav på personlig lämplighet med hänsyn till laglydnad etc. som en enskild person som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Vidare brukar enligt Polismyndigheten krävas att personen har fyllt 18 år och arbetat minst två år som väktare.

Enligt vår mening bör det av den nya vapenlagen uttryckligen framgå att bevakningslånetillstånd får ges endast till bevakningspersonal

som behöver låna skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Vidare bör det framgå att bevakningslånetillstånd får ges endast till den som skäligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser. I detta ligger att personen ska uppfylla motsvarande krav på personlig lämplighet som vi beträffande enskilda personer föreslår ska komma till direkt uttryck i den nya vapenlagen (se avsnitt 6.3).

Vi har övervägt om det av den nya vapenlagen uttryckligen ska framgå att bevakningslånetillstånd får ges endast till den som med hänsyn till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att som lån inneha sådana skjutvapen som ansökan avser. En sådan bestämmelse skulle korrespondera med den allmänna bestämmelse om krav på personlig lämplighet som vi föreslår ska införas i fråga om innehavstillstånd (se avsnitt 6.3). Vi ser dock inget egentligt behov av ett sådant klargörande. I ljuset av att vi föreslår en annan typ av reglering för lånetillstånd riskerar sådana bestämmelser vidare att leda till tolkningssvårigheter vid tillämpning av lånebestämmelserna. Vi har därför landat i att inte lämna något sådant förslag.

I det föregående föreslår vi att bevakningsföretag ska få låna ut skjutvapen också till andra kategorier av bevakningspersonal än väktare. Vilka närmare förutsättningar som ska gälla för bevakningslånetillstånd hänger nära samman med frågan om vilken typ av beväpning olika kategorier av bevakningspersonal får ha och förutsättningarna för detta. Enligt vår mening bör de närmare förutsättningarna för bevakningslånetillstånd därför inte anges i lag eller förordning. I stället bör Polismyndigheten få meddela föreskrifter om detta. En föreskrift om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande till regeringen krävs inte (jfr 11 kap. 2 § b vapenlagen).

Ett bevakningslånetillstånd bör kunna tidsbegränsas

Enligt Polismyndighetens allmänna råd bör ett bevakningslånetillstånd tidsbegränsas till giltighetstiden för uppdragsavtalet eller anställningstiden (se 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Ställningstagandet får anses återspegla principen om att endast den som har behov av ett skjutvapen för skjutningsändamål ska ha sådan tillgång. Enligt vår mening talar goda skäl för den rättstillämpning som kommer till ut-

tryck i Polismyndighetens allmänna råd. Ett bevakningslånetillstånd bör därför få tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att behovet av att låna skjutvapen inte kommer vara varaktigt.

Tydligare bestämmelser om ansökan och tillståndsbevis

Det är oklart om vapenförordningens bestämmelser om ansökan, ansökningsavgift och tillståndsbevis beträffande lånetillstånd kan anses gälla också bevakningslånetillstånd. Detta föranleder särskilda överväganden.

Av den nya vapenförordningen bör framgå grundläggande krav på vad ansökan ska innehålla. Kraven bör i huvudsak motsvara vad som gäller för en ansökan om lånetillstånd (se 7 kap. 4 § vapenförordningen). Ändamålet för tillståndet behöver dock inte anges, eftersom det ligger i sakens natur när ansökan avser bevakningslånetillstånd. Däremot bör uppgift om det bevakningsföretag där sökanden är anställd anges. Av bestämmelserna bör också framgå att den utredning som sökanden åberopar till stöd för ansökan ska ges in tillsammans med ansökningen.

I det föregående föreslår vi att Polismyndigheten ska få meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för bevakningslånetillstånd. Det är då också lämpligt att Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter om vad som ska framgå av ansökan. För att det tydligt ska framgå att Polismyndigheten har en sådan rätt bör ett särskilt bemyndigande som möjliggör detta införas in den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande i lag krävs inte (jfr 8 kap.7 och 11 §§regeringsformen).

I den nya vapenförordningen bör förtydligas att Polismyndigheten har rätt att ta ut ansökningsavgift för ansökan, i likhet med vad som görs redan i dag. Ansökningsavgift bör utgå enligt samma avgiftsklass som gäller för lånetillstånd. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 1 § g vapenlagen).

I den nya vapenförordningen bör vidare uttryckligen framgå att Polismyndigheten ska utfärda bevis om bevakningslånetillstånd. Sådana bevis utfärdas redan i dag. Ett bevis om bevakningslånetillstånd bör innehålla uppgift om tillståndshavaren och bevakningsföretaget, för vilket ändamål tillståndshavaren är berättigad att låna skjutvapen,

vilken typ av vapen tillståndet avser och eventuell tidsbegränsning. (Jfr 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3.) Det bör lämnas till Polismyndigheten att avgöra hur noggrant typ av vapen bör anges i tillståndet. Det finns enligt vår mening inget hinder mot att Polismyndigheten anger typ av vapen med angivande av exempelvis fabrikat, modell och kaliber. Avgörande för hur noga typ av vapen bör anges måste vara vilken omfattning bevakningslånetillståndet avses att ges (jfr avsnitt 18.3.6).

I sammanhanget finns det anledning att fundera kring för vilket ändamål den som getts ett bevakningslånetillstånd får låna vapnet. Polismyndigheten anger enligt nuvarande ordning att ändamålet är skydd. I någon bemärkelse är detta naturligtvis riktigt. Enligt vår mening måste ändamålet dock vara bevakningsuppdrag som kräver beväpning (jfr 3 kap. 7 § vapenlagen). Det är alltså detta ändamål som bör anges i beviset. Det saknas då anledning att särskilt ange att skjutvapnet endast får bäras under bevakningsarbete (jfr 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3).

Bevakningslånetillståndet bör kunna visas upp med vapnet

I vapenförordningen finns inga bestämmelser om att den som har ett bevakningslånetillstånd ska medföra tillståndsbeviset när han eller hon medför vapnet. Detta skiljer sig från vad som gäller när den som har lånetillstånd medför tillståndshavarens skjutvapen utan att han eller hon är närvarande. (Se 12 kap. 3 § vapenförordningen.)

Den som medför ett skjutvapen bör kunna legitimera sin rätt att inneha vapnet (jfr 12 kap. 3 § vapenförordningen och våra överväganden i avsnitt 14.3.6 och 14.3.7). I avsnitt 18.7 föreslår vi att det inte längre ska krävas låneintyg när den som har ett bevakningslånetillstånd lånar skjutvapen. Det framstår då som naturligt att i stället kräva att den som lånar ett skjutvapen med stöd av ett bevakningslånetillstånd ska kunna visa upp tillståndsbeviset när han eller hon medför vapnet utan att tillståndshavaren är närvarande. Att bevakningspersonal vanligen är uniformerad medför ingen annan bedömning.

Vi föreslår alltså att det av den nya vapenförordningen ska framgå en skyldighet att kunna visa upp bevis om bevakningslånetillstånd vid lån av skjutvapen, på motsvarande sätt som vi föreslår ska gälla när någon lånar ett skjutvapen med stöd av ett lånetillstånd (se avsnitt 18.3.6). Den som inte kan visa upp tillståndsbeviset bör kunna

dömas till penningböter (jfr 14 kap. 1 § vapenförordningen). I likhet med vad som gäller i fråga om lånetillstånd bör underlåtenhet att kunna visa upp tillståndsbeviset under vissa omständigheter kunna läkas (jfr 14 kap. 2 § vapenförordningen).

I avsnitt 15.7 föreslår vi att regeringens rätt att meddela föreskrifter om bl.a. krav på att bevis om tillstånd ska medföras eller visas upp. Vidare föreslår vi i avsnitt 27.14.1 att regeringens rätt att föreskriva om bötespåföljder ska förtydligas. Något nytt bemyndigande krävs i övrigt inte (se 11 kap. 1 § g och 8 kap. 7 § regeringsformen).

Underrättelser till bevakningsföretaget

När beslut fattas i ett ärende om bevakningslånetillstånd bör en underrättelse om beslutet skickas även till bevakningsföretaget. Detta gäller oavsett om beslutet avser beviljande av tillstånd, avslag eller återkallelse. Skyldigheten att skicka en sådan underrättelse bör uttryckligen framgå av vapenregleringen.

Av en underrättelse om beviljat bevakningslånetillstånd bör framgå motsvarande uppgifter som av ett bevis om bevakningslånetillstånd.

18.6. En tydligare reglering om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen

Förslag: Av den nya vapenlagens kapitel om utlåning ska tydligare

framgå när den som lånat ett skjutvapen får inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till vapnet. Bestämmelserna ska överensstämma med de bestämmelser som gäller när någon innehar ett skjutvapen med stöd av innehavstillstånd eller annan rätt.

Skälen för förslagen

Lånekapitlet bör innehålla en fullständig reglering

Enligt 3 kap. 10 § vapenlagen får den som har tillstånd att låna skjutvapen under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån även inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till vapnet

utan särskilt tillstånd. Därutöver gäller enligt 2 kap. 8 § vapenlagen att den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning utan särskilt tillstånd får inneha ammunition till vapnet om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser. Personen får också inneha ljuddämpare och vapenmagasin som passar till vapnet. Också den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för samling får utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet.

Rätten att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen regleras alltså endast delvis i vapenlagens kapitel om utlåning. Också den som lagligen lånar ett skjutvapen utan tillstånd, exempelvis vid uppsiktsutlåning, får nämligen enligt 2 kap. 8 § vapenlagen i många fall inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till vapnet under den tid lånet varar. Regleringen i 3 kap. 10 § vapenlagen får främst antas syfta till att klargöra att ett lånetillstånd endast grundar rätt att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin när ett skjutvapen innehas som lån med stöd av tillståndet (jfr prop. 2005/06:113 s. 58). Annorlunda uttryckt får regleringen antas syfta till att klargöra att ett lånetillstånd inte ska jämställas med tillstånd att inneha ett visst skjutvapen i den mening som avses i 2 kap. 8 § vapenlagen.

Enligt vår mening kan det leda till missförstånd om rätten att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen delvis regleras i vapenlagens kapitel om utlåning och delvis framgår av de allmänna bestämmelserna om rätt att inneha sådana föremål. Ett alternativ skulle kunna vara att flytta bestämmelserna i 3 kap. 10 § vapenlagen så att de anges i anslutning till de allmänna bestämmelserna om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Vi bedömer dock att det finns fördelar med att bestämmelserna finns vapenlagens kapitel om utlåning av skjutvapen. Vi föreslår därför i stället att den nya vapenlagens kapitel om utlåning ska innehålla bestämmelser också om vad som gäller när någon lånat ett skjutvapen med annan rätt än tillstånd. Bestämmelserna bör motsvara vad som gäller enligt 2 kap. 8 § nuvarande vapenlag.

Anpassning till de allmänna bestämmelserna

Bestämmelserna i 3 kap. 10 § vapenlagen om rätt för den som har tillstånd att låna skjutvapen att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till vapnet under den tid som lånet består skiljer sig i vissa avseenden från motsvarande reglering i 2 kap. 8 § vapenlagen. Enligt 3 kap. 10 § vapenlagen uppställs exempelvis inget krav på att ammunitionen ska vara avsedd för samma ändamål som skjutvapnet. Vidare finns inget uttryckligt krav på att ljuddämpare och vapenmagasin ska passa till vapnet.

Enligt vår mening saknas sakliga skäl för de nyss nämnda skillnaderna. Den som lånar ett skjutvapen kan inte anses ha ett legitimt intresse av att få inneha annan ammunition än sådan som är avsedd för samma ändamål som tillståndet att låna vapnet avser. Inte heller kan den som lånar ett skjutvapen anses ha något legitimt intresse av att få inneha ljuddämpare och vapenmagasin som inte passar till vapnet. Vi föreslår därför att bestämmelserna i 3 kap. 10 § vapenlagen ska ändras så att de korresponderar med bestämmelserna i 2 kap. 8 § vapenlagen.

Av författningstekniska skäl bör det i den nya vapenlagen också förtydligas att rätten att inneha ammunition och ljuddämpare till ett skjutvapen som lånats med stöd av ett tillstånd endast gäller om vapnet lånats för skjutning. Eftersom lånetillstånd i allmänhet ges endast för skjutningsändamål får detta anses motsvara gällande rätt.

18.7. Ändrade bestämmelser om låneintyg

Förslag: I den nya vapenförordningen ska förtydligas att det är

långivaren som lämnar s.k. låneintyg. Låneintyg ska inte krävas vid utlåning till bevakningspersonal.

Låneintyg ska inte längre antecknas på en kopia av innehavstillståndet eller deklarationsbeviset. Vapenförordningens bestämmelser om vad som ska framgå av låneintyget ska kompletteras.

Möjligheten att i vissa fall överlämna tillstånds- eller deklarationsbevis till låntagaren i stället för låneintyg ska endast avse tillståndsbevis. Möjligheten ska uttryckligen gälla endast de fall då ett sådant bevis finns.

Bestämmelserna om skyldighet att medföra låneintyg ska ges en teknikneutral utformning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska uttryckligen få meddela föreskrifter om krav på att intyg om lån av skjutvapen ska lämnas eller visas upp.

Skälen för förslagen

Tydliga och teknikneutrala bestämmelser om låneintyg

Vid utlåning av skjutvapen ska intyg om lånet överlämnas till låntagaren, om inte vapnet innehas uteslutande i upplåtarens närvaro. I vissa fall får i stället tillståndsbeviset eller ett s.k. deklarationsbevis överlämnas. (7 kap. 1 § vapenförordningen.) Bestämmelserna bör enligt vår mening förtydligas så att det klart framgår att det är långivaren som lämnar intyget. Vidare föreslår vi att det ska klargöras att möjligheten att i vissa fall överlämna tillståndsbevis till låntagaren i stället för låneintyg endast gäller de fall då ett sådant bevis finns. Ett sådant klargörande kan underlätta övergången till elektroniska tillståndsbevis i framtiden (jfr avsnitt 15.4.1).

Om en långivare är en enskild vapeninnehavare ska låneintyget tecknas på en kopia av hans tillstånds- eller deklarationsbevis (7 kap. 2 § andra stycket vapenförordningen). Information om detta saknas dock på Polismyndighetens hemsida, där det i stället finns en blankett för låneintyg

1

. Vi föreslår att det i framtiden ska utfärdas endast elektroniska tillståndsbevis avseende innehavstillstånd (se avsnitt 15.4.1). Mot denna bakgrund föreslår vi att låneintyg inte längre ska lämnas på en kopia av tillstånds- eller deklarationsbeviset. Om låneintyget inte längre ska lämnas på tillstånds- eller deklarationsbeviset bör vapenförordningens bestämmelser om vilka uppgifter som ska framgå av intyget kompletteras. Vi föreslår att det av ett låneintyg bör framgå uppgift om långivaren och låntagaren, skjutvapnets fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer, ändamålet med utlåningen och tidpunkten för utlåningstidens början och slut, dvs. tiden för utlåningen. Även i övrigt bör bestämmelserna om lånebevis ges en sådan lydelse att de inte utgör hinder mot att låneintyg lämnas i elektronisk

1 https://polisen.se/tjanster-tillstand/vapen-regler-och-tillstand/ansok-omvapentillstand/blanketter-for-vapentillstand/#lan-skjutvapen-intyg.

form. Vi tänker oss att det i framtiden eventuellt bör vara möjligt att lämna intyget digitalt genom underskrift med e-legitimation via en digital tjänst. En sådan ordning kan medföra fördelar både för enskilda och för Polismyndigheten. Det sagda innebär bl.a. att bestämmelserna i 12 kap. 3 § vapenförordningen om skyldighet att medföra låneintyg när ett lånat skjutvapen medförs utan att tillståndshavaren är närvarande bör anpassas så att låntagaren i stället för att medföra låneintyget ska kunna visa upp detsamma. (Jfr avsnitt 15.4.1 och 15.5.)

Det bör förtydligas att låneintyg inte krävs vid utlåning i samband med bevakningsuppdrag

Bestämmelserna om låneintyg i vapenförordningen innehåller inget undantag för de fall då utlåning sker till den som har bevakningslånetillstånd. Polismyndighetens blanketter för låneintyg är dock enbart avsedda för lån från en enskild person, skyttesammanslutning eller vapenhandlare. Polismyndigheten har i utredningen uppgett att låneintyg är överflödigt när den som har bevakningslånetillstånd lånar skjutvapen med stöd av tillståndet, särskilt som det inte gäller någon tidsgräns eller krav på att utlåningen sker endast vid enstaka tillfällen vid sådan utlåning. Av den nya vapenförordningen bör det därför framgå att bestämmelserna om låneintyg inte gäller vid bevakningsföretags utlåning till bevakningspersonal i samband med bevakningsuppdrag.

Möjligheten att överlämna deklarationsbevis i stället för låneintyg bör tas bort

Enligt övergångsbestämmelserna till vapenlagen anses den som fått ett föreskrivet bevis om att han eller hon deklarerat innehav av vapen enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition eller enligt vapenkungörelsen (1934:315) ha tillstånd enligt vapenlagen. I avsnitt 28.3.1 bedömer vi att bestämmelserna får anses överspelade och att någon motsvarande övergångsbestämmelse alltså inte bör tas in i den nya vapenlagen. Som en följd härav bör bestämmelserna i 7 kap. 1 § nuvarande vapenförordning om möjlighet att i vissa fall överlämna deklarationsbevis i stället för lånetillstånd utgå.

Förtydligande om bemyndiganden

För tydlighets skull bör det i den nya vapenlagen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att lämna och visa upp låneintyg.

19. Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

19.1. Uppdraget

Bestämmelser om förvaring av skjutvapen, ljuddämpare och ammunition finns i 5 kap. vapenlagen (1996:67). Ytterligare bestämmelser finns bl.a. i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2009:13) om vapenlagstiftningen (FAP 551-3), Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2005:4) om vapenhandlares och vissa sammanslutningars förvaring av skjutvapen m.m. (FAP 556-2) och Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2006:13) om museers förvaring av skjutvapen (FAP 661-1), som har utfärdats med stöd av bemyndiganden i vapenförordningen (1996:70).

Det har till utredningen framförts att kraven i fråga om förvaring orsakar onödiga olägenheter för legala vapeninnehavare. Bland annat Svenska Jägareförbundet har ifrågasatt det krav som i rättstillämpningen ställs på att egendomen ska förvaras där innehavaren är folkbokförd. Från flera håll har det framförts önskemål om att egendomen även eller i stället ska kunna förvaras t.ex. på en plats där innehavaren bor växelvis, eller i fritidshus. Det har också framförts att möjligheterna att förvara skjutvapen hos annan borde vara större än i dag. Ett annat önskemål har varit att innehavaren ska kunna välja flera platser för förvaring. Vi överväger i detta kapitel i vilken mån reglerna om förvaring kan ändras för att bättre möta de behov och önskemål som finns från legala vapeninnehavare, utan att man gör avkall på den höga skyddsnivå som svensk vapenlagstiftning bör garantera. I samband med detta överväger vi även vissa andra frågor som rör förvaringsbestämmelserna.

19.2. Gällande rätt

Allmänt om förvaring

Bestämmelser om förvaring av skjutvapen, ljuddämpare och ammunition finns som tidigare nämnts i 5 kap. vapenlagen. I 1 § finns en allmän regel om vårdplikt för den som innehar skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare. En sådan innehavare är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den. Bestämmelsen omfattar inte bara den som har tillstånd att inneha egendomen utan alla som med eller utan tillstånd har rätt att inneha den. Vårdplikten gäller även vid exempelvis vapenvård och visning av vapnet för annan och förvaring av nyckel eller kod till säkerhetsskåp där vapen, ammunition och ljuddämpare förvaras.

I dåvarande Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen finns allmänna råd om tillämpningen av 1 § (17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). I dessa anges följande. För att uppfylla kravet på uppsikt bör skjutvapen förvaras i tillståndshavarens bostad vilket regelmässigt innebär där tillståndshavaren är folkbokförd. Med bostad kan likställas byggnad, t.ex. garage eller förråd, som är låsbar och sammanbyggd med bostaden och där genomgångsdörr finns mellan byggnaden och bostaden. Detsamma gäller byggnad som inte är sammanbyggd med bostaden men så placerad i förhållande till denna att byggnaden är möjlig att övervaka från bostaden. I sådana fall bör dock en anordning finnas som anger för personer i bostaden när ett angrepp på byggnaden sker. En sådan anordning bör inte utan svårighet kunna sättas ur funktion.

Den grundläggande regeln om förvaring finns i 2 §. Av denna följer att skjutvapen ska förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme när de inte används. Effektbegränsade skjutvapen samt sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen får dock förvaras på annat betryggande sätt så att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem. Ammunition och ljuddämpare ska förvaras under säkert lås eller på något annat lika betryggande sätt.

Polismyndigheten har med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen meddelat närmare föreskrifter om hur skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska förvaras för att uppfylla föreskrifterna i 5 kap. 2 § vapenlagen. Där anges bl.a. vilka

krav som ställs på säkerhetsskåp respektive lika säkert förvaringsutrymme. Med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 2 § vapenförordningen föreskrivs vidare närmare om hur egendomen ska förvaras under förflyttning och transport, i samband med jakt eller tävling och när ett skjutvapen medförs på allmän plats. (17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3.)

Av förarbetsuttalanden kan utläsas att kravet på säkerhetsskåp inte är avsett att gälla när ett jaktlag under ett antal dagar uppehåller sig i en jaktstuga. I sådana fall har det ansetts mindre rimligt att kräva sådan förvaring. I stället ska enligt uttalandena huvudregeln i 5 kap. 1 § vapenlagen tillämpas om att den som innehar skjutvapen m.m. är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den. Närmare om hur kravet på uppsikt bör uppfyllas får bedömas utifrån den konkreta situationen. (Prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 50.)

Polismyndigheten har även, med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 1 § första stycket vapenförordningen, meddelat föreskrifter om vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen och sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare (RPSFS 2006:13, FAP 661-1 och RPSFS 2005:4, FAP 556-2). Föreskrifterna för museer saknar betydelse för våra överväganden i detta kapitel och kommer därför inte att beröras vidare. Vid tillämpning av föreskrifterna för sammanslutningar tillämpar Polismyndigheten ett poängsystem, där olika kategorier av vapen har olika många poäng. Den samlade poängen avgör sedan hur höga krav som ställs på förvaringslösningen. Förenklat innebär poängsystemet följande. Långa vapen ger 1 poäng, enhandsvapen ger 2 poäng och helautomatiska vapen ger 4 poäng. Vissa mindre farliga vapen ger inga poäng och påverkar alltså inte kraven på förvaring. Till och med 20 poäng är det tillräckligt med förvaring i säkerhetsskåp. Därefter krävs förvaring i värdeskåp eller valv. Från 41 poäng och uppåt krävs normalt larm.

Polismyndigheten bör pröva om särskilda förvaringsvillkor ska meddelas i samband med att ett tillstånd till innehav av vapen beviljas (se vidare i det följande). Det är antalet vapen som förvaras, vilken typ av vapen det är och vilken farlighetsgrad de har som bör vara avgörande för vilken säkerhetsnivå som bör råda vid förvaringen. Detta innebär enligt de allmänna råden att de nyss nämnda föreskrifterna

för sammanslutningars förvaring ska tillämpas även för enskilda personer som i hushållet har mer än fem helautomatiska vapen eller tio enhandsvapen, eller tjugo gevär, dvs. över 20 poäng enligt det angivna poängsystemet. Det innebär i praktiken att Polismyndigheten i sådana fall i allmänhet meddelar särskilda förvaringsvillkor med sådan innebörd.

I fråga om förvaring av ammunition som räknas till explosiva varor finns bestämmelser även i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Polismyndigheten har inte bemyndigats att meddela föreskrifter om enskildas förvaring enligt det regelverket.

Vapenlagens bestämmelser om uppsikt och förvaring gäller inte sådana vapenmagasin som är tillståndspliktiga enligt vapenlagstiftningen (jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 58).

Förvaring hos annan

Huvudregeln är att skjutvapen ska tas om hand av innehavaren. I vissa fall är det dock tillåtet att förvara sina vapen hos någon annan. Bestämmelser om detta finns 5 kap. 3 § vapenlagen. Där anges att en innehavare får lämna över sina skjutvapen, sin ammunition eller sina ljuddämpare till någon annan för förvaring, om han eller hon inte själv kan ta hand om egendomen eller om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs enligt paragrafen tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten enligt 3 kap. Det framgår vidare att Polismyndigheten vid tillståndsprövningen särskilt ska beakta möjligheten för mottagaren att erbjuda en säker förvaring. Det framgår även att tillståndet ska tidsbegränsas. I praktiken bestäms tiden vanligen till tre år. Den som förvarar vapnet får använda det endast om han eller hon har tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ.

Bestämmelsen om förvaring hos annan fick i allt väsentligt sin nuvarande lydelse 2000 enligt förslag i propositionen En skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999:2000:27). Sedan tidigare fanns det en möjlighet att lämna över vapnen till någon annan för förvaring om innehavaren var förhindrad att själv förvara vapnet, t.ex. på grund av en långvarig utlandsvistelse. Genom lagändringarna utvidgades möjligheten att förvara vapnen hos någon annan till att omfatta även situationer då det

finns särskilda skäl. Det nuvarande kravet på tillstånd ersatte ett tidigare krav på anmälan till polismyndigheten. Samtidigt utgick en tidigare bestämmelse om att förvaring hos annan endast fick ske under högst tre år åt gången. Regeringen ansåg att huvudregeln även i fortsättningen bör vara att vapen ska tas hand om innehavaren, men att det finns situationer, förutom den att tillståndshavaren är förhindrad, där det framstår som klart motiverat att förvaring ska kunna ske hos någon annan (prop. 1999/2000:27 s. 53). Regeringen anförde vidare följande.

Det kanske praktisk sett viktigaste fallet är när en son eller dotter flyttar från föräldrahemmet till en tätort eller storstad men avser att fortsätta jaga på sina föräldrars jaktmarker. I sådana fall kan det t.o.m. vara att föredra att vapnet även framöver förvaras i föräldrahemmet, i stället för att tas med till den nya bostadsorten. Sådan förvaring tillåts i vissa fall redan i dag utan egentligt stöd i lag. Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd bör således ett sådant förfarande kunna medges undantagsvis. Det kan också finnas likartade situationer, vid vilka förvaring hos någon annan framstår som mera lämpligt än förvaring hos tillståndsinnehavaren. Så kan t.ex. vara fallet om någon flyttar till en storstad på grund av sitt arbete men har kvar en väsentlig anknytning till sin hembygd där han eller hon avser att fortsätta att bedriva jakt. Ett annat fall där förvaring hos någon annan bör kunna övervägas är om vapenägaren under en längre period vistas i utlandet eller i vart fall så långt från hemmet att han eller hon inte har möjlighet att se till sina vapen i tillräcklig utsträckning.

Regeringen framhöll vidare att tillstånd till förvaring hos annan borde ges endast om det efter en helhetsbedömning framstår som motiverat att förvaringen sker hos någon annan än tillståndshavaren. Regeringen påpekade vidare att envar som innehar skjutvapen måste var beredd att uppfylla kraven på säker förvaring och att bestämmelsen således inte är avsedd att användas för att en vapeninnehavare ska kunna undgå kostnaden för att själv ordna med säker förvaring av sina vapen.

Möjligheten att få tillstånd att förvara vapen hos någon annan på den grunden att man är förhindrad att ta hand om dem förutsätter inte att vapeninnehavaren är bosatt i Sverige och inte heller att förvaringen är en tillfällig lösning (HFD 2016 ref. 77). Det finns alltså inte något hinder mot att förnya tillståndet upprepade gånger i ett sådant fall.

Högsta förvaltningsdomstolen har den 19 januari 2024 avgjort ett mål om förvaring hos annan i ett fall där en man under närmare tjugo år förvarat sina vapen i föräldrahemmet efter att han flyttat hemifrån (HFD 2024 ref. 7). Han var inte förhindrad att själv för-

vara vapnen, varför frågan gällde om det förelåg särskilda skäl för förvaring hos någon annan. Vapeninnehavaren hade obestritt uppgett att han regelbundet bedriver jakt i anslutning till föräldrahemmet. Kammarrätten ansåg att det förelåg särskilda skäl för att tillåta mannen att förvara vapnen i föräldrahemmet. Polismyndigheten överklagade domen och gjorde gällande att förvaring hos annan inte bör vara möjlig under oöverskådlig framtid och att en sådan tolkning urholkar huvudregeln att det är vapeninnehavaren som själv ska ta hand om sina vapen. Högsta förvaltningsdomstolen avslog överklagandet och uttalade följande.

Av förarbetena kan den slutsatsen dras att syftet med bestämmelsen i 5 kap. 3 § vapenlagen är att möjliggöra förvaring av skjutvapen hos någon annan när sådan förvaring framstår som motiverad och mera lämplig än förvaring hos vapeninnehavaren själv. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening kan så i regel anses vara fallet när innehavaren avser att regelbundet bedriva jakt på en annan plats än där han eller hon bor och vapnen förvaras i anslutning till den platsen. Om det i en sådan situation inte finns några omständigheter som talar emot att det är motiverat och mera lämpligt att vapnen förvaras där jakten bedrivs i stället för hos innehavaren själv, bör kravet på särskilda skäl för förvaring hos någon annan därför anses vara uppfyllt. Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet HFD 2016 ref. 77 konstaterat att möjligheten att få tillstånd att förvara vapen hos någon annan inte förutsätter att förvaringen är en tillfällig lösning. Något hinder för att ge förnyade och upprepade tillstånd så länge den beskrivna situationen består finns således inte. Av utredningen i målet framgår att AA har haft tillstånd att förvara sina vapen hos sin pappa sedan han flyttade från föräldrahemmet. Han har obestritt uppgett att han regelbundet bedriver jakt i anslutning till föräldrahemmet. Några omständigheter som talar emot att det är motiverat och mera lämpligt att förvaringen fortsatt sker hos pappan har inte kommit fram. Mot denna bakgrund finner Högsta förvaltningsdomstolen att det finns särskilda skäl för att låta AA förvara sina vapen hos någon annan.

Särskilda förvaringsvillkor

Polismyndigheten får i samband med meddelande av innehavstillstånd vid behov förena tillståndet med villkor om förvaring. Sådana villkor meddelas med stöd av 2 kap. 5 § andra stycket vapenlagen. I vissa fall kan det dock senare uppkomma ett behov av förvaringsvillkor. Därför föreskrivs det i 5 kap. 5 § vapenlagen att Polismyndigheten även

i annat fall får besluta att besluta att tillstånd att inneha skjutvapen ska förenas med villkor att vapnet ska förvaras på visst sätt, när det finns särskild anledning till det. Bestämmelsen aktualiseras när det finns särskild anledning att höja säkerhetsnivån på förvaringen, exempelvis för att innehavaren succesivt har fått tillstånd att inneha ett större antal vapen eller vapen av särskilt farligt slag.

Dåvarande Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd om förvaringsvillkor (17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Dessa tar framför allt sikte på villkor som beslutas med stöd av 2 kap. 5 § andra stycket. Som angetts i det föregående innebär de allmänna råden att föreskrifterna för skyttesammanslutningar i princip tillämpas för den som i hushållet har vapen motsvarande 21 poäng och uppåt.

Kontroll och sanktioner

Överträdelser av de allmänna förvaringsbestämmelserna i 5 kap. 2 § vapenlagen är inte straffsanktionerade, men kan leda till återkallelse av innehavstillståndet. Däremot är det straffsanktionerat att bryta mot bestämmelserna om överlämnande till förvaring hos annan enligt 5 kap. 3 §, transportbestämmelserna i 5 kap. 4 § eller mot särskilda förvaringsvillkor som meddelats med stöd av vapenlagen (9 kap. 2 § första stycket b vapenlagen).

Brott mot förvaringsbestämmelserna är straffsanktionerade i fråga om skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som innehas av sammanslutningar, huvudmän för museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga om skjutvapen som innehas av vapenhandlare (9 kap. 2 § första stycket c vapenlagen).

Polismyndighetens föreskrifter om särskilda förvaringsvillkor för vapenhandlare, skyttesammanslutningar och museer skulle möjligen kunna ha viss betydelse för tolkningen av när brott mot de generella förvaringsbestämmelserna föreligger (jfr RPSFS 2005:4, FAP 556-2 och RPSFS 2006:13, FAP 556-1). Överträdelse av Polismyndighetens föreskrifter är emellertid inte straffsanktionerat i sig, annat i den mån det kan anses följa av 14 kap. 1 § och 17 kap. 1 §vapenförordningen (jfr avsnitt 14.2)

Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att låta Polismyndigheten få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs (5 kap. 7 § vapenlagen). Skyldigheten är inte straffsanktio-

nerad, men underlåtelse att ge tillträde kan leda till återkallelse av innehavstillståndet (prop. 1999/2000:27 s. 54).

Vapendirektivet krav på medlemsstaternas förvaringsreglering

Artikel 7 i vapendirektivet ställer vissa krav på medlemsstaternas förvaringsreglering. Eventuella lättnader i förvaringsreglerna måste därför vara förenliga med kraven i bestämmelsen. I artikel 7 anges följande. För att minimera risken att en obehörig person får tag i skjutvapen och ammunition ska medlemsstaterna fastställa regler för lämplig övervakning av skjutvapen och ammunition samt regler för hur dessa ska förvaras på ett lämpligt och säkert sätt. Skjutvapen och ammunition till skjutvapen får inte förvaras lättillgängligt tillsammans. Lämplig övervakning ska innebära att den person som lagligt innehar skjutvapnet eller ammunitionen i fråga har kontroll över vapnet eller ammunitionen under dess transport och användning. Kontrollnivån för lämpliga förvaringsarrangemang ska återspegla antal och kategori av de berörda skjutvapnen och ammunitionen i fråga.

19.3. En bibehållen skyddsnivå

Bedömning: Ändringar i regelverket om förvaring av skjutvapen,

ammunition och ljuddämpare bör genomföras endast om ändringarna innebär fördelar för legala vapeninnehavare samtidigt som skyddsnivån hålls på samma nivå som i dag eller höjs.

Skälen för bedömningen

Reglerna om vårdplikt och om förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare syftar till att förhindra att obehöriga personer får tillgång till egendomen. Sådan egendom ska sålunda hanteras och förvaras på ett sådant sätt att man så långt det är möjligt förhindrar att vapnen stjäls, eller att obehöriga familjemedlemmar och andra personer som inte har rätt att inneha egendomen får tillgång till den.

De nuvarande förvaringsbestämmelserna framstår inte som ändamålsenliga i alla delar. Som vi kommer att utveckla i följande avsnitt finns det bl.a. utrymme för en större flexibilitet i fråga om var och

hos vem förvaring ska ske. Det bör dock inte komma i fråga att föreslå några lättnader i fråga om förvaring som innebär att skyddsnivån sänks och riskerna ökar för att obehöriga får tillgång till vapen. Tvärtom innebär det allvarliga läget avseende skjutvapenvåld i kriminella miljöer och det förhöjda terrorhotet mot Sverige att det även framöver är av stor betydelse att regelverket garanterar att skjutvapen förvaras säkert (se vidare i kapitel 20). Våra överväganden utgår därför ifrån att ändringar i fråga om kraven på förvaring bör genomföras endast om ändringarna innebär fördelar för legala vapeninnehavare samtidigt som skyddsnivån hålls på samma nivå som i dag eller höjs.

19.4. Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att innehavaren förvarar skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

Bedömning: Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att inne-

havaren själv förvarar sina skjutvapen, sin ammunition och sina ljuddämpare.

Skälen för bedömningen

Utgångspunkten är att innehavaren är ansvarig för att ta hand om och förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Det finns dock möjlighet att få tillstånd att förvara egendomen hos någon annan om innehavaren är förhindrad att själv ta hand om den eller om det annars finns särskilda skäl (5 kap. 3 § vapenlagen). En fråga som väckts av Svenska Jägareförbundet och Jägarnas riksförbund är om distinktionen mellan egen förvaring och förvaring hos annan kan avskaffas. Det avgörande borde enligt jägarförbunden vara att förvaringen är säker, oavsett hos vem den sker.

Vi delar jägareförbundens uppfattning att det övergripande intresset är att förvaringen är tillräckligt säker med hänsyn till antal och typ av vapen. Vidare konstaterar vi att förvaringen inte behöver vara mindre säker för att den sker hos någon annan än vapeninnehavaren själv. I vissa fall kan till och med en lämpligare förvaring anordnas hos någon annan, något som regeringen också framhöll i propositionen En skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27 s. 52). Det sagda

innebär dock inte att förvaring hos annan helt kan jämställas med egen förvaring. Förvaring hos någon annan förutsätter nämligen inte bara att själva förvaringslösningen är tillräckligt säker utan också att den som ska förvara vapnen är lämplig för uppgiften och samtycker till att ta på sig ansvaret. Det finns vidare en viss risk för att möjligheten att förvara vapen hos annan utnyttjas för att kringgå regler om t.ex. vapengarderobens storlek eller lån av skjutvapen. Det finns därför skäl till en viss restriktivitet med förvaring hos annan. Vår bedömning är således att huvudregeln även i fortsättningen bör vara att innehavaren själv ska förvara sina skjutvapen, sin ammunition och sina ljuddämpare. Däremot anser vi att det finns anledning att utöka möjligheterna till förvaring hos annan. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 19.6.

19.5. En ökad flexibilitet avseende var enskilda personers skjutvapen ska förvaras

Förslag: Skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som innehas

av en enskild person ska, liksom i dag, som huvudregel förvaras i

1. innehavarens stadigvarande bostad,

2. en byggnad som är sammanbyggd med och tillgänglig från bo-

staden, eller

3. en separat byggnad som är väl synlig från bostaden, i vilken det

finns ett larm eller motsvarande anordning som varnar om intrång.

Om en lika säker förvaring anordnas i någon annan bostad eller lokal som personen har tillgång till, ska egendomen även få förvaras där. För förvaring på en sådan plats ska dock krävas tillstånd. Vid bedömningen av om förvaringen är lika säker ska beaktas möjligheterna att övervaka den plats där egendomen förvaras. Ansökan om tillstånd ska vara belagd med ansökningsavgift.

Bedömning: Polismyndigheten bör meddela föreskrifter beträff-

ande krav på förvaringsutrymmets beskaffenhet och larm eller andra övervakningsanordningar.

Skälen för förslagen och bedömningen

Bakgrund

Att vapen måste förvaras på en plats som innehavaren förfogar över kan indirekt utläsas av reglerna om förvaring hos annan (jfr 5 kap. 3 § vapenlagen). Kravet i 5 kap. 1 § vapenlagen att innehavaren ska ta hand om sina vapen ger uttryck för samma princip. Frågan är om det därutöver bör ställas krav på att förvaringsutrymmet finns i eller i anslutning till innehavarens stadigvarande bostad, eller om det bör finnas en större flexibilitet i detta avseende. Hittills har det i praxis som regel krävts att förvaringen sker på innehavarens folkbokföringsadress. Det har vidare krävts att förvaringen skett antingen i själva bostaden eller i t.ex. ett förråd eller garage som antingen är sammanbyggt med och tillgängligt med en genomgångsdörr från bostaden, eller i en separat byggnad som kan övervakas från bostaden. I det sistnämnda fallet har det dock krävts att det finns en anordning som anger för personer i bostaden när ett angrepp på byggnaden sker och som inte utan svårighet kan sättas ur funktion. Det som krävs är inte med nödvändighet ett inbrottslarm utan det är tillräckligt med någon sorts anordning som indikerar att någon går in i byggnaden.

Det har från flera håll framförts att det kan vara mera rationellt och även säkrare för en vapeninnehavare att förvara sina vapen i exempelvis en sommarstuga eller jaktstuga som ligger i anslutning till de marker där vederbörande brukar jaga än att förvara egendomen i sin bostad och att transportera vapnet fram och tillbaka. En liknande situation är att en vapeninnehavare delar sin tid mellan två bostäder, varvid personen är skriven på den ena men i huvudsak jagar i närheten av den andra.

Betydelsen av var förvaringsstället finns

För möjligheten att ta hand om sin egendom och förhindra att obehöriga kommer åt den har det inte bara betydelse att egendomen förvaras i ett säkert förvaringsutrymme utan även var förvaringsutrymmet finns. Förvaring i en bostad eller annan plats som regelbundet övervakas kan många gånger – allt annat lika – framstå som säkrare än förvaring på en plats som inte övervakas på samma sätt, såsom en sommarstuga som endast bebos under delar av året. Om platsen inte

hålls övervakad kan det vara lättare för tjuvar att oupptäckta bereda sig tillgång till förvaringsutrymmet för att stjäla vapen, ammunition och ljuddämpare. Vidare finns det en ökad risk för att det dröjer innan stölden upptäcks och kan polisanmälas. I nuvarande rättstillämpning kommer det sagda till uttryck genom att det krävs särskilda anordningar för förvaring i byggnader som inte är sammanbyggda med bostaden, och att förvaring någon annanstans än på folkbokföringsadressen som regel inte godtas.

De angivna kraven kan delvis spåras tillbaka till propositionen till 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]), enligt vilken krav på förvaring av vapen under lås infördes. Där framhöll departementschefen att det framstår som direkt olämpligt att förvara vapen och ammunition i sommar- och jaktstugor under tid då dessa inte är bebodda (prop. 1973:166 Förslag till vapenlag m.m., s. 119). Sedan dess har emellertid kraven på förvaring stegvis skärpts, säkrare förvaringslösningar blivit tillgängliga och möjligheterna att övervaka även en obebodd adress utökats påtagligt. I dag är exempelvis larm och hemövervakning med både sensorer och kameror tillgängliga för var och en. Det finns alltså betydligt större möjligheter att anordna en säker förvaring även på en plats där man inte bor.

Det bör finnas möjlighet att välja en annan förvaring än den stadigvarande bostaden

Med hänsyn till det anförda anser vi att utgångspunkten bör vara att enskilda personers vapen ska förvaras i den stadigvarande bostaden, eller i ett utrymme som är sammanbyggt med bostaden och tillgängligt direkt från bostaden. Liksom i dag bör det vidare vara möjligt att förvara vapnen i t.ex. ett fristående förråd eller garage på fastigheten där man bor. I dagsläget krävs i sådana fall att byggnaden ”kan övervakas från bostaden” och att den är försedd med någon ”anordning som varnar om intrång i byggnaden”. Vi menar att de krav som i praktiken ställs mer träffande kan sammanfattas med att bygganden ska vara väl synlig från bostaden och att det ska finnas ett larm eller motsvarande anordning som varnar om intrång. Förvaring i eller i anslutning till bostaden bör även framöver vara huvudregeln. Detta bör framgå uttryckligen av den nya vapenlagen.

Därutöver bör det dock även vara tillåtet med förvaring i ett bostadshus eller en lokal på någon annan adress som man förfogar över.

Förvaring på en sådan annan plats bör vara tillåten under förutsättning att en totalt sett lika säker förvaring kan anordnas där. Även detta bör framgå av den nya vapenlagen.

Polismyndigheten har ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om vad som krävs för att förvaringsreglerna ska anses uppfyllda (9 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen). Bemyndigandet bör omfatta även bestämmelserna om platsen för förvaringen. Polismyndighetens bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om vad som krävs av någon för att leva upp till kraven på förvaring bör alltså omfatta även platsen och de krav som ställs för att förvaringen ska anses lika säker. Detta bedöms gälla även utan att ordalydelsen i bemyndigandet ändras. Myndigheten bör med stöd av bemyndigandet meddela föreskrifter beträffande krav på förvaringsutrymmets beskaffenhet och larm eller andra övervakningsanordningar. Genom sådana föreskrifter ges bättre förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning, det blir mer förutsebart för vapeninnehavarna vilka krav som kommer att ställas och behovet av straffsanktionerade särskilda förvaringsvillkor torde minska.

Det är inte möjligt att här i detalj gå in på hur föreskrifterna bör utformas. Dock kan några huvudlinjer anges. Vilka krav på förvaringen som ska ställas bör även i fortsättningen bero på antalet vapen och vapnens farlighet. Vidare bör möjligheterna att övervaka platsen i fråga beaktas. Vid utformning av föreskrifterna bör således i allmänhet högre krav ställas på larm eller andra övervakningsanordningar för att förvaring ska tillåtas någon annanstans än i den ordinarie bostaden eller i anslutning till denna. Vid förvaring i fritidshus och andra förvaringsplatser som lämnas obevakade under delar av året bör det regelmässigt krävas att där finns övervakningsanordningar såsom larm under den tid på året då innehavaren inte vistas där, om vapnen förvaras där under sådan tid. Vid framtagandet av föreskrifterna bör Polismyndigheten inhämta synpunkter från berörda skytte- och vapenorganisationer (se vidare våra förslag i kapitel 25).

Det bör vara möjligt att förvara egendomen både i bostaden och på en alternativ plats

Det anförda ger upphov till frågan om det även bör vara möjligt att ange mer än en plats där vapnen ska förvaras. Redan i dag är detta möjligt i vissa fall, eftersom den som har tillstånd att förvara vapen hos någon annan även har möjlighet att förvara dem själv (RÅ 2008 ref. 7).

Det främsta exemplet på när det kan vara en fördel att få förvara skjutvapen m.m. på mer än en plats torde vara vid dubbel bosättning eller om en vapeninnehavare använder sina vapen såväl när han eller hon vistas i sin stadigvarande bostad som under de perioder personen tillbringar i sitt fritidshus. Vid kortvariga vistelser för jaktändamål i fritidshuset eller det alternativa boende tillämpas enligt gällande rätt enbart kraven i 5 kap. 1 § om uppsikt (prop. 1999/2000:27 s. 50). Någon anledning att ändra detta har inte framkommit. Vid mer varaktiga vistelser gäller dock kraven på förvaring enligt 5 kap. 2 §, vilket i praktiken brukar anses innebära att vapeninnehavaren i sådana fall är skyldig att förflytta vapnet till den stadigvarande bostaden (dvs. folkbokföringsadressen) när det inte används. En ordning som gör det möjligt för vapeninnehavaren att i stället förvara vapnen i säkerhetsskåp på endera av dessa ställen beroende på var personen för tillfället vistas skulle innebära en lättnad för honom eller henne. En sådan ordning kan samtidigt innebära en ökad säkerhet genom att vapnen då i större utsträckning finns där personen faktiskt vistas och kan övervaka dem. Kravet på säkerhetsskåp eller annan lika säker förvaring skulle i så fall gälla på båda platserna. Behovet av att vapnen transporteras fram och tillbaka längre sträckor, med de risker detta kan innebära, lär i många fall minska. Under förutsättning att förvaringen på båda platserna har bedömts leva upp till kraven för säker förvaring ser vi därför inte några nackdelar från säkerhetssynpunkt med en sådan ordning som nu diskuteras utan tvärtom fördelar. Bestämmelserna bör därför innebära att det är tillåtet att förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare såväl i bostaden som på någon annan lika säker plats, och att flytta egendomen mellan dessa platser. Däremot anser vi att det skulle föra för långt att göra det möjligt med förvaring på mer än dessa två platser. En sådan utökning kan dock övervägas efter en utvärdering av det föreslagna systemet med två möjliga förvaringsplatser.

Inget bör hindra att vapeninnehavaren förvarar vissa av sina vapen i bostaden och andra vapen på den alternativa förvaringsplatsen. Detta kan vara av värde för innehavaren t.ex. om man bedriver en typ av skytteaktivitet i anslutning till bostaden och en annan sorts aktivitet i anslutning till den andra förvaringsplatsen.

Tillstånd bör krävas

Det är viktigt att Polismyndigheten har möjlighet att pröva om den planerade förvaringen lever upp till de föreskrivna säkerhetskraven och att myndigheten vet var egendomen kan komma att förvaras. Polismyndigheten kan visserligen besluta om särskilda förvaringsvillkor när en vapeninnehavare i sin ansökan om innehavstillstånd anger att vapnet ska förvaras någon annanstans än i eller i anslutning till bostaden. Det är dock viktigt att förvaringsplatsen senare kan ändras vid behov, och även att innehavaren i efterhand kan få möjlighet till en alternativ förvaringsplats. Detta hade förutsatt att vapeninnehavaren själv skulle kunna ansöka om att det ska meddelas särskilda förvaringsvillkor och även kunna ansöka om ändring av sådana villkor. Vi anser att en mer naturlig lösning är att det ska krävas tillstånd till förvaring på någon annan plats än i eller i anslutning till bostaden. Detta skulle överensstämma med vad som gäller för förvaring hos någon annan. Vi föreslår därför att det ska krävas tillstånd för att enskilda personer ska få förvara skjutvapen m.m. någon annanstans än i bostaden eller i anslutning till bostaden.

Det bör krävas att den enskilde i sin tillståndsansökan anger om vapnen kommer att förvaras på hemadressen eller den alternativa förvaringsplatsen, eller om förvaring kan komma att ske på endera platsen. Det bör också krävas att den enskilde anger om egendomen kommer att förvaras på den alternativa platsen enbart under perioder då den enskilde vistas där, såsom under semesterveckorna, eller om den kommer att förvaras där även under perioder då innehavaren inte vistas där. Den angivna informationen är nämligen viktig för att Polismyndigheten ska kunna pröva om den planerade förvaringen är tillräckligt säker utifrån omständigheterna i det konkreta fallet. I samband med ett tillstånd till förvaring någon annanstans än i bostaden bör Polismyndigheten särskilt noga överväga om det behöver ställas särskilda förvaringsvillkor.

Någon anledning att tidsbegränsa tillståndet har inte framkommit. Det bör som sagt inte vara möjligt att få tillstånd till förvaring på mer än en plats utöver den stadigvarande bostaden eller en lokal i anslutning till bostaden. Om vapeninnehavaren vill ändra sin förvaring, t.ex. för att ett fritidsboende bytts mot ett annat, bör han eller hon kunna ansöka om tillstånd till förvaring på den nya platsen. Det är givetvis viktigt att innehavaren hela tiden lever upp till de krav som följer av förvaringsbestämmelserna. Om en fritidsbostad där vapen förvarats överlåts, måste innehavaren alltså antingen kunna förvara vapnen i säkerhetsskåp hemma eller få tillstånd till förvaring på en annan alternativ förvaringsadress eller hos någon annan.

Ansökningsavgift

Ansökan om tillstånd bör vara belagd med ansökningsavgift. Eftersom det blir fråga om en särskild prövning bör detta gälla oavsett om ansökan görs i samband med ansökan om innehavstillstånd eller vid ett annat tillfälle. Avgiftens storlek bör överensstämma med vad som gäller för ansökan om tillstånd till förvaring hos någon annan.

Tillståndshavaren bör inte vara skyldig att anmäla byte av förvaringsplats

Som nyss sagts är det är viktigt att Polismyndighetens kännedom om var skjutvapen förvaras inte försämras genom flexiblare regler om var förvaring ska ske. Ett skäl för det är att polisen snabbt ska kunna omhänderta vapnen om det framkommer risk för att de missbrukas eller någon annan grund för återkallelse av innehavstillståndet är aktuell (se 6 kap. 4 § vapenlagen). Det handlar också om att polisen vid husrannsakningar och andra ingripanden på en adress ska kunna bedöma risken för att man bemöts av skjutvapenvåld. Ett tredje skäl är att möjligheterna att kontrollera att förvaringsreglerna följs inte bör försämras (se 5 kap. 7 § vapenlagen). Med hänsyn till vikten av att polisen vet var vapnen förvaras har vi övervägt om det bör införas en skyldighet för innehavaren att anmäla när innehavaren flyttar vapnen från en godkänd förvaringsplats till en annan. Vi har dock landat i bedömningen att en sådan anmälningsskyldighet inte bör införas. Det framstår som tillräckligt att Polismyndigheten vet på vilka två möjliga adresser vapnen får förvaras. Vidare är det inte en särskilt

realistisk tanke att sådana personer som man kan komma att vilja göra ingripanden mot är intresserade av att respektera en anmälningsskyldighet. En anmälningsskyldighet framstår därför som en onödig administrativ börda både för vapeninnehavarna och Polismyndigheten.

19.6. Utvidgade möjligheter till förvaring hos annan

Förslag: Möjligheten att förvara skjutvapen, ammunition eller

ljuddämpare hos någon annan ska utökas. Möjligheten ska även i fortsättningen finnas om innehavaren inte själv kan ta hand om egendomen eller det finns särskilda skäl. Därutöver ska överlämnande för förvaring kunna ske om det framstår som mer lämpligt än att innehavaren själv förvarar vapnen.

För förvaring hos annan ska det även i fortsättningen krävas tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten. Det ska förtydligas att tillstånd får ges först efter en lämplighetsprövning av mottagaren.

Det ska vara möjligt att överlämna skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för förvaring till både fysiska personer och juridiska personer. Överlämnande till juridiska personer ska dock vara begränsat till vapenhandlare och sådana skyttesammanslutningar som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin, och till skyttegymnasier som uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om förvaring och handhavande av skjutvapen. Överlämnande för förvaring hos en gymnasieskola ska endast få avse sådan egendom som innehas av elever och som behövs för deltagande i undervisningen. Bestämmelser om detta ska ges i förordning. För detta krävs ett nytt bemyndigande till regeringen.

Den som tar emot skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för förvaring och den som för en gymnasieskolas räkning är ansvarig för förvaring av sådan egendom ska antecknas i vapeninnehavarregistret. Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrifter om en gymnasieskolas förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen.

Bedömning: Det bör inte införas en särskild skyldighet för vapen-

handlare att föra förteckningar över eller till Polismyndigheten anmäla vapen som tagits emot för förvaring för annans räkning.

Skälen för förslagen och bedömningen

Mer om nuvarande ordning

Utgångspunkten är att innehavaren själv ska ta hand om och förvara sina skjutvapen, sin ammunition och sina ljuddämpare. Innehavaren får dock lämna egendomen till någon annan för förvaring om han eller hon inte själv kan ta hand om föremålen eller om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten enligt 3 kap. vapenlagen. Vid tillståndsprövningen ska polisen särskilt beakta möjligheten för mottagaren att erbjuda en säker förvaring. Tillståndet ska tidsbegränsas.

Enligt förarbetena bör tillstånd till förvaring hos annan på grund av att det finns särskilda skäl ges endast om det efter en helhetsbedömning framstår som motiverat att förvaringen sker hos någon annan än tillståndshavaren. Regeringen påpekade vidare att envar som innehar skjutvapen måste var beredd att uppfylla kraven på säker förvaring och att bestämmelsen således inte är avsedd att användas för att en vapeninnehavare ska kunna undgå kostnaden för att själv ordna med säker förvaring av sina vapen. (Prop. 1999/2000:27 s. 52.)

I rättspraxis har kravet på särskilda skäl i vissa fall getts en relativt snäv tolkning. Exempelvis har Kammarrätten i Stockholm i dom den 22 december 2020 i mål nr 6907-20 uttalat att det undantag som nämns i förarbetena om att en son eller dotter flyttar från föräldrahemmet tar sikte på den situation då vapnet förvarats där redan före flytten. En avsikt att bedriva jakt på mark i anslutning till föräldrahemmet ansågs inte tillräckligt för att anse att det finns särskilda skäl att bevilja tillstånd för en vuxen son att förvara vapen hos föräldrarna när vapnen inte förvarats där före flytten. Kammarrätten i Jönköping ansåg i dom den 3 november 2021 i mål nr 3114-21 att det inte fanns särskilda skäl att låta en man förvara sina skjutvapen på släktgården efter att generationsskifte skett och mannen flyttat till en mindre bostadsrätt på annan ort. Vapen hade sedan över trettio år förvarats på gården och skulle såvitt framgick av utredningen i huvudsak användas i anslutning till denna. Motsatt bedömning gjorde Kammarrätten i Göteborg dom den 22 februari 2012 i mål nr 5207-11, där en äldre man fick tillåtelse att förvara skjutvapen på sin sons gård. Mannen hade tidigare bott på en grannfastighet och ansågs ha stark anknytning till sonens fastighet där han ofta jagade och vistades. Rätten framhöll

att det framstod som motiverat och mer lämpligt att vapnen förvarades hos sonen än att de skulle transporteras fram och tillbaka.

I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2024 ref. 7) har det slagits fast att kravet på särskilda skäl i regel kan anses vara uppfyllt när innehavaren avser att regelbundet bedriva jakt på en annan plats än där han eller hon bor och vapnen förvaras i anslutning till den platsen, om det inte finns några omständigheter som talar emot att det är motiverat och mera lämpligt att vapnen förvaras där jakten bedrivs i stället för hos innehavaren själv. Avgörandet redovisas närmare i det föregående. Högsta förvaltningsdomstolen har såväl i det nyss nämnda avgörandet som i rättsfallet HFD 2016 ref. 77 konstaterat att möjligheten att få tillstånd att förvara vapen hos någon annan inte förutsätter att förvaringen är en tillfällig lösning. Något hinder för att ge förnyade och upprepade tillstånd så länge den beskrivna situationen består finns således inte.

Det bör vara tillräckligt att förvaring hos annan är mer lämplig

Bland annat flera skytteorganisationer har framfört till utredningen att praxis när det gäller förvaring hos annan är alltför sträng. Vi har för vår del svårt att se något sakligt skäl till en fullt så restriktiv syn på möjligheten att förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare hos annan som kommer till uttryck i vissa av de nyss nämnda kammarrättsavgörandena. Det som från samhällets synpunkt är viktigt är först och främst att förvaringen är tillräckligt säker. Det har då i första hand betydelse hur många vapen som förvaras, vilken sorts vapen det är fråga om och att den som ska förvara vapnen och andra i den personens hushåll är laglydiga och i övrigt lämpliga. Regleringen bör dock inte vara så generös att den inbjuder till missbruk, t.ex. genom att underlätta upplägg där man kringgår reglerna om vapengarderobens storlek och lån av skjutvapen.

Högsta förvaltningsdomstolen har, som nämns i det föregående, gjort klart kravet på särskilda skäl för förvaring hos någon annan normalt ska anses uppfyllt om vapeninnehavaren avser att bedriva jakt i anslutning till den plats där han eller hon vill förvara vapnen (HFD 2024 ref. 7). Något krav på att vapeninnehavaren tidigare bott på platsen eller redan före flytten förvarat vapnen där kan inte utläsas vare sig av rättsfallet eller förarbetena. Högsta förvaltningsdomstolen har

vidare såväl i det nyss nämnda avgörandet som i rättsfallet HFD 2016 ref. 77 slagit fast att möjligheten att få tillstånd att förvara vapen hos någon annan inte förutsätter att förvaringen är en tillfällig lösning. Något hinder för att ge förnyade och upprepade tillstånd så länge den aktuella situationen består finns således inte.

Mycket talar för att utgången i de kritiserade kammarrättsavgörandena hade blivit en annan om de avgjorts efter det nyss nämnda avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen. Mycket av den kritik som framförts mot rättstillämpningen får därmed anses överspelad.

Den fråga som återstår är om det ändå finns anledning att utvidga möjligheten till förvaring hos någon annan. Vi menar att det kan finnas även andra situationer än de som tas upp i förarbetena och det nyss nämnda rättsfallet där det kan vara mer lämpligt att vapnen förvaras hos någon annan än innehavaren själv. Förvaring hos någon som i allmänhet vistas hemma kan t.ex. vara att föredra framför förvaring hemma hos en innehavare som ofta är bortrest. Om förvararen har en högre säkerhetsnivå på sin förvaringslösning bör även detta kunna beaktas. Enligt vår mening bör det vara möjligt att få tillstånd till förvaring hos någon annan även i sådana fall. För att åstadkomma detta föreslår vi att det föreskrivs att förvaring hos annan ska kunna tillåtas om detta är mer lämpligt än att innehavaren själv förvarar vapnen. I sådana fall ska det alltså inte krävas att det föreligger särskilda skäl.

Vi ser ingen anledning att kräva att det finns ett släktförhållande mellan innehavaren och förvararen eller att innehavaren har någon annan anknytning till förvaringsplatsen än att han eller hon använder vapnet där eller att det av något annat skäl är lämpligare att förvaring sker hos den andre. Även i fortsättningen bör det vara fråga om en helhetsbedömning.

Vi bedömer att vårt förslag inrymmer alla de fall som hittills varit tillåtna med stöd av regeln om särskilda skäl. För att det inte ska finnas någon risk för att vårt förslag leder till inskränkningar som står i strid med intentionerna bakom nuvarande reglering bör det dock också även i fortsättningen vara möjligt att tillåta förvaring hos annan om det finns särskilda skäl. Sammanfattningsvis innebär vårt förslag alltså att förvaring hos annan ska vara tillåten i alla de fall som är tillåtna i dag, och dessutom i de fall där det är mer lämpligt med förvaring hos någon annan.

Kraven på förvararens lämplighet bör förtydligas

Vid bedömningen av om mottagaren kan erbjuda en säker förvaring måste det göras en bedömning inte bara av själva förvaringen utan också av om mottagaren är lämplig med hänsyn till sin laglydnad och övriga omständigheter. Om det i hushållet finns personer som inte framstår som lämpliga eller mottagaren annars har nära samröre med sådana personer kan det många gånger vara olämpligt att han eller hon får förvara någon annans skjutvapen. Att det ska göras en prövning av mottagarens lämplighet följer redan av gällande rätt (se prop. 1999/2000:27 s. 52 och 53). Vi anser dock att regleringen bör göras tydligare i detta avseende, så att det klart framgår för var och en att det kan komma att göras registerkontroller m.m. både vid tillståndsprövningen och under förvaringstiden. Det bör också tydliggöras att mottagarens möjlighet att erbjuda en säker förvaring inte bara är en omständighet att beakta vid tillståndsprövningen utan en förutsättning för att tillstånd ska kunna ges.

Som underförstått villkor för förvaring hos annan bör liksom i dag vidare gälla att personen samtyckt till förvaringen. Detta gäller inte minst som vi föreslår att Polismyndigheten ska ha rätt att få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs (se vidare avsnitt 19.12).

Förvaring hos en juridisk person

Av lagtextens ordalydelse framgår inte om förvaring hos annan måste ske hos en fysisk person eller om det även kan vara fråga om en juridisk person. Vi kan för vår del inte se att ordalydelsen skulle utesluta förvaring hos en juridisk person såsom en vapenhandlare och det finns även exempel på domstolsavgöranden där detta har godtagits. För vår del anser vi att det kan vara lämpligt med en sådan möjlighet. Det kan exempelvis vara svårt för den som bor i en lägenhet att anordna tillräckligt säker förvaring av särskilt farliga skjutvapen eller av ett större antal vapen. Det kan då vara en fördel från säkerhetssynpunkt om egendomen i stället kan lämnas till en vapenhandlare eller annan juridisk person med tillgång till mycket säkra förvaringsutrymmen. I ett sådant fall är förvaring hos vapenhandlaren mer lämpligt än förvaring hos vapeninnehavaren, och bör alltså kunna tillåtas med stöd av den nya reglering vi föreslår.

Som annars är det viktigt att det finns en utpekad person som har ansvaret för skjutvapnen och att alla relevanta personer lämplighetsprövas. I allmänhet är det endast vapenhandlare samt skyttesammanslutningar och auktoriserade bevakningsföretag med innehavstillstånd som lever upp till dessa krav. Vi anser inte att det bör vara möjligt att t.ex. starta ett företag eller en förening med syftet att förvara andras vapen. Vi kan inte heller se att det finns något praktiskt behov av någon möjlighet att överlämna skjutvapen till förvaring hos andra juridiska personer än vapenhandlare och skyttesammanslutningar med innehavstillstånd. Möjligheten att lämna skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för förvaring hos en juridisk person bör därför vara begränsad till vapenhandlare och sådana skyttesammanslutningar som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin. Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. För detta krävs ett nytt bemyndigande till regeringen. Därutöver bör det vara möjligt att under vissa förutsättningar överlämna skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för förvaring till gymnasier där skytte ingår i undervisningen. Vi utvecklar detta i det följande.

Om förvaring tillåts hos en vapenhandlare eller skyttesammanslutning kan det i många fall finnas anledning att begränsa förvararens tillgång till de vapen som förvaras åt någon annan. Polismyndigheten har i ett sådant fall möjlighet att besluta om särskilda förvaringsvillkor, som t.ex. kan innebära att vapnen ska förvaras i ett särskilt säkerhetsskåp som endast vapeninnehavaren har nyckel eller låskod till. Polismyndigheten har vidare ett bemyndigande att meddela föreskrifter om bl.a. vapenhandlares och sammanslutningars förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen och sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare. Bemyndigandet är inte begränsat till handlarens eller sammanslutningens egen egendom och kan därför utnyttjas för att meddela föreskrifter om vad som bör gälla vid förvaring av annans skjutvapen, om detta bedöms nödvändigt.

Förvaring vid skyttegymnasier

En fråga som aktualiserats under vårt arbete är vad som bör gälla i fråga om ungdomar som genomgår en gymnasieutbildning med skytte på schemat, såsom naturbruksgymnasium med inriktning mot jakt eller idrottsgymnasium med inriktning på målskytte eller skidskytte.

Det är inte möjligt att ge innehavstillstånd till en gymnasieskola, eftersom skolor inte hör till de aktörer som räknas upp i 2 kap. 3 § vapenlagen. Vi föreslår inte någon ändring i detta avseende. Däremot lämnar vi i avsnitt 6.4 förslag som innebär en något utökad möjlighet för ungdomar med ett mycket seriöst skytteintresse att få eget innehavstillstånd, förutsatt att de uppfyller högt ställda krav på lämplighet. Enligt förslaget ska det uttryckligen krävas att en vårdnadshavare eller någon annan vuxen person med innehavstillstånd ser till att den unge har praktiska förutsättningar att förvara vapnet i enlighet med vapenregleringens krav. Det har från både skytteorganisationers och Polismyndighetens håll framförts att det är oklart vad som gäller i fråga om förvaring vid gymnasieskolor.

Förvaring av elevers vapen hos skyttegymnasier förekommer i praktiken redan i nuläget. Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer i huvudsak två olika lösningar för förvaring. En lösning är att gymnasieskolan har ett valv där elevernas skjutvapen förvaras, i vissa fall med egna skåp för respektive elevs vapen. En annan lösning är att eleverna får förvara vapnen i egna säkerhetsskåp, t.ex. i elevhemmet. Frågan är dock vad som bör gälla.

Om ungdomen bor tillsammans med sina föräldrar kan vapnet i och för sig förvaras i hemmet och under föräldrarnas överinseende. Detta är i så fall i överensstämmelse med den huvudregel för förvaring i eller i anslutning till bostaden som vi föreslår i avsnitt 19.5. Emellertid kan det diskuteras om det är lämpligt att ungdomar dagligen själva ska transportera skjutvapen till och från skolan. I många fall kan det framstå som säkrare att vapnen åtminstone under skolveckorna i stället förvaras i skolan. Detta talar för att det ska vara möjligt med förvaring i skolan. När eleven bor på skolan, vilket är vanligt vid bl.a. idrottsgymnasier och naturbruksgymnasier, talar än starkare skäl för att skjutvapnen bör kunna förvaras i skolan. Vår bedömning är således att detta bör vara möjligt. Det är angeläget att berörda gymnasier ska kunna bedriva sin verksamhet på ett bra och säkert sätt och regelverket bör därför vara anpassat för detta. Frågan är då hur förvaringen bör ordnas.

Våra förslag i avsnitt 19.5 innebär att eleven i och för sig kan förvara vapnen i säkerhetsskåp på sina rum, om det är deras stadigvarande bostad. Detta skulle inte kräva något särskilt tillstånd, eftersom det är fråga om förvaring i bostaden. När det gäller förvaring på skolan är dock vår uppfattning att lösningen med egna skåp som eleverna

kan få tillgång till utan en ansvarig vuxens överinseende är mindre lämplig. Skolan kan också ha starka – och många gånger befogade – önskemål om att kunna begränsa elevernas tillgång till skjutvapen till lektionstid. Om det sammantaget är fråga om ett stort antal eller särskilt farliga vapen som förvaras på skolan aktualiseras vidare frågan om en sådan förvaringslösning är tillräckligt säker i förhållande till risken för att obehöriga får tillgång till vapnen. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 19.11. Det är därför bättre om eleverna kan ansöka om förvaring hos annan, dvs. antingen en viss medlem ur personalstyrkan eller hos skolan som juridisk person.

Om en viss befattningshavare anges som förvarare bör det kunna godtas att förvaring sker i någon lokal på skolan som befattningshavaren disponerar, om förvaringen är tillräckligt säker och befattningshavaren är lämplig. När en befattningshavare mottar vapen för förvaring är det i praktiken ingen skillnad jämfört med förvaring hos annan i andra fall.

Som tidigare angetts bör även skolan som juridisk person kunna utses till förvarare av vapnen. Det bör dock krävas att det är fråga om en gymnasieskola där jakt eller målskjutning ingår i undervisningen. Vidare bör det krävas att skolan uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om förvaring och handhavande av skjutvapen. Slutligen bör möjligheten vara begränsad till sådana skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som elever vid skolan behöver för deltagande i undervisningen. För att en prövning ska kunna göras måste det vidare anges vem eller vilka befattningshavare som är ansvariga för egendomen när den förvaras på skolan. Uppgifter av angivet slag bör alltså framgå av ansökan om förvaring hos skolan och i de särskilda förvaringsvillkor som regelmässigt bör meddelas (prop. 1999/2000:27 s. 53, se vidare i det följande). I likhet med vad som gäller för bl.a. skyttesammanslutningar och vapenhandlare bör Polismyndigheten kunna meddela föreskrifter om vad som ska gälla för förvaringen vid en gymnasieskola. Därigenom kan skolorna förutse vilka krav som kommer att ställas och anpassa sina förvaringslösningar till kraven.

Inget hindrar heller att föräldrahemmet anges som alternativ förvaringsplats för en elev som är folkbokförd i skolan men som åker hem på helger och lov, och då tar med sig sina skjutvapen. I ett sådant fall måste föräldrahemmet nämligen anses som en plats som ungdomen har tillgång till. I ett sådant fall skulle det normalt bli fråga om en sådan förvaring som kräver tillstånd enligt våra förslag i avsnitt 19.5,

eftersom egendomen då inte förvaras i eller i anslutning till elevens stadigvarande bostad.

Svenska skidskytteförbundet har uppmärksammat att det ofta är svårt att lösa förvaringsfrågan för ungdomar som har flyttat hemifrån för att gå i gymnasiet men som inte går på skyttegymnasium. Vi föreslår inte att skolor utan skytte på schemat ska vara en sådan organisation som ges möjlighet att vara förvarare åt någon annan. Däremot bör möjligheten till förvaring hos en skyttesammanslutning och de allmänt utökade möjligheterna till förvaring hos annan i många fall kunna användas för att lösa sådana problem.

Tidsbegränsning och övriga villkor

Tillstånd att förvara skjutvapen m.m. hos annan ska alltid tidsbegränsas. Detta bör gälla även framöver. I förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 3 § vapenlagen anges vidare att ett tillstånd till förvaring hos annan alltid bör förenas med en särskild förvaringsföreskrift såväl för vapeninnehavaren som förvararen (prop. 1999/2000:27 s. 53). Ett skäl till att förvaringsvillkor kan vara behövliga är att det i annat fall inte finns någon sanktion mot den som tar emot annans vapen för förvaring och sedan inte förvarar dem korrekt. Brott mot förvaringsreglerna är nämligen inte straffbelagda för enskilda personer, vilket däremot brott mot särskilda förvaringsvillkor är (jfr 9 kap. 2 § första stycket b och c vapenlagen). Risken att innehavaren blir av med sitt innehavstillstånd framstår inte heller som tillräckligt avskräckande för förvararen. Vi anser därför att det även i fortsättningen bör vara huvudregel att innehavarens tillstånd förenas med särskilda förvaringsvillkor när tillstånd ges till förvaring hos annan. Vi anser dock inte att detta behöver framgå av lag.

Tillståndshavaren bör inte vara skyldig att anmäla ändring av förvaringsplatsen

Ett tillstånd att förvara sitt vapen hos annan medför enligt praxis från Högsta förvaltningsdomstolen inte hinder för vapeninnehavaren att själv ta hand om och förvara vapnet (RÅ 2008 ref. 7). Med hänsyn till strävan mot mer flexibilitet för vapeninnehavarna bör detta gälla även i fortsättningen. Som utvecklats i avsnitt 19.5 bör det inte in-

föras en skyldighet för vapeninnehavare att underrätta Polismyndigheten om vapnen flyttas.

Registerfrågor

Ett tillstånd att förvara skjutvapen m.m. hos annan medför en rätt för denne att inneha egendomen för förvaring. På samma sätt som när det gäller andra som innehar vapen är det viktigt med löpande uppföljning av att den som förvarar vapen för någon annans räkning är lämplig för uppdraget. Det bör således göras registerslagningar för att kontrollera att personen inte t.ex. är misstänkt eller dömd för ett allvarligt brott. För att detta ska kunna ske på ett effektivt sätt måste personerna registreras i vapeninnehavarregistret. Sådan registrering görs redan i dag. Detta bör enligt vår mening förtydligas i regleringen.

När förvaring hos annan ska ske hos en juridisk person bör också den som ansvarar för egendomen hos den juridiska personen finnas antecknad i vapeninnehavarregistret. Beträffande vapenhandlare görs detta redan, eftersom föreståndaren för verksamheten ska registreras i vapenhandlarregistret (se 1 a kap. 7 § första stycket 3 vapenlagen). När det gäller skyttesammanslutningar föreslår vi i avsnitt 11.7 att bl.a. styrelsen ska registreras i vapenregistren. Styrelsen får anses vara ansvarig för sådana vapen som förvaras åt annan. Beträffande de personer som är ansvariga för förvaringen på en gymnasieskola bör det dock införas en särskild bestämmelse om att de ska registreras i vapeninnehavarregistret.

Ingen skyldighet att förteckna och anmäla vapen som tagits emot för förvaring

I artikel 4.5 femte stycket i vapendirektivet föreskrivs en skyldighet för vapenhandlare och vapenmäklare att föra register över varje skjutvapen och varje väsentlig del som tagits emot eller lämnats ut tillsammans med uppgifter som gör det möjligt att spåra och identifiera skjutvapnet eller den väsentliga delen. I sjätte stycket föreskrivs vidare ett krav på att vapenhandlarna och vapenmäklarna, när deras verksamhet har upphört, ska överlämna sina register till de nationella myndigheter som är ansvariga för vapenregistren. Enligt sjunde stycket finns ett krav på att vapenhandlare och vapenmäklare utan onödigt dröjs-

mål ska rapportera vissa transaktioner till de behöriga nationella myndigheterna. Bestämmelser om inköps-, försäljnings- och förmedlingsförteckningar finns i den svenska vapenförordningen. Där finns numera även bestämmelser med krav på elektronisk anmälan av alla transaktioner. Frågan är om vapendirektivet innebär ett krav på att även skjutvapen som tas emot för förvaring åt annan måste förtecknas och anmälas.

Bestämmelserna i artikel 4.5 om skyldigheter för vapenhandlare måste anses ta sikte på vapenhandelsverksamhet. Aktiviteter som utförs av en vapenhandlare men som inte utgör vapenhandel träffas alltså inte av de krav som föreskrivs för sådan verksamhet. Enligt artikel 1.1 i vapendirektivet definieras vapenhandlare som varje fysisk eller juridisk person vars näringsverksamhet helt eller delvis består av att tillverka, bedriva handel eller byteshandel med, hyra ut, reparera, ändra eller omvandla skjutvapen eller väsentliga delar, eller att tillverka, bedriva handel eller byteshandel med, ändra eller omvandla ammunition. Av artikeln kan utläsas att aktiviteten att ta emot ett skjutvapen för förvaring för någon annans räkning inte utgör vapenhandel i direktivets mening. Vår bedömning är därför att det inte av vapendirektivet följer någon skyldighet att föra förteckningar över sådana vapen eller att anmäla mottagandet m.m. till behöriga myndigheter.

Vi anser att det inte heller av andra skäl finns anledning att införa bestämmelser om en skyldighet att föra förteckningar och anmäla vapen som tas emot för förvaring eller lämnas ut. Vapnen och innehavarna ska vara antecknade i vapenregistren och Polismyndigheten har vid sin prövning av ansökan om förvaring hos någon annan fått kännedom om var vapnen kommer att förvaras. Det har inte framkommit tillräcklig anledning att införa ytterligare föreskrifter om skyldighet att föra förteckningar och anmäla vapen som tas emot eller lämnas ut.

Ansökningsreglerna bör förtydligas

Bestämmelser om innehållet i en ansökan om förvaring hos någon annan finns i 9 kap. 3 § vapenförordningen. Bestämmelsen bör i den nya vapenförordningen utvecklas något. Framför allt bör det på ett tydligare sätt framgå att det ska anges var förvaringsplatsen är belägen. Med anledning av förslaget att överlämnande ska kunna ske

till juridiska personer bör det även föreskrivas att ansökan ska innehålla uppgift om vem som i ett sådant fall är ansvarig för förvaringen.

19.7. Förvaring av vissa vapendelar

Förslag: Kravet på förvaring i säkerhetsskåp ska utvidgas till att

omfatta även stommar och lådor till skjutvapen.

Skälen för förslaget

Kravet på förvaring i säkerhetsskåp gäller inte för sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen (5 kap. 2 § andra stycket vapenlagen). Det rör sig bl.a. om slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor och mantlar till skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar. Sådana föremål ska förvaras på annat betryggande sätt så att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem. Föremålen ansågs när det generella kravet på säkerhetsskåp infördes som mindre farliga än skjutvapen, varför det inte bedömdes motiverat att ställa krav på förvaring i säkerhetsskåp (prop. 1999/2000:27 s. 50).

Det är inte helt klart hur bestämmelserna om förvaring ska tillämpas på s.k. modulvapen. Ett sådant vapen består av ett antal delar – vissa tillståndspliktiga och andra som inte omfattas av tillståndsplikt – som sätts samman till ett komplett vapen. I vissa fall beviljas innehavaren tillstånd till innehav av det kompletta vapnet. I andra fall beviljas innehavaren tillstånd till innehav av de delar som tillsammans utgör det kompletta vapnet. En person som enbart har tillstånd till innehav av ett antal vapendelar kan alltså i själva verket vara innehavare av ett komplett modulvapen. Bestämmelsen i 5 kap. 2 § andra stycken vapenlagen kan uppfattas som att kraven på förvaring av modulvapen beror på om vapnet är monterat eller inte, och att lägre krav gäller för det icke monterade vapnet. Det är inte någon lämplig ordning. Förvaringskraven för modulvapen bör inte vara lägre än vad som gäller i fråga om andra skjutvapen enbart på den grunden att vapnet kan förvärvas och tillståndsges del för del. Detta gäller inte minst som att vissa särskilt farliga och förmodligen också stöldbegärliga vapen, såsom AR-10 och AR-15, är just modulvapen (se vidare i

avsnitt 20.4 och 20.7.1). Det anförda gäller även fall då någon innehar vapendelar som kan sättas ihop till ett komplett skjutvapen utan att det är fråga om ett modulvapen. Regleringen bör därför ändras på så sätt att modulvapen och andra innehav av vapendelar som kan användas för att skapa ett komplett skjutvapen omfattas av lika höga säkerhetskrav som andra skjutvapen. Frågan är hur detta bör åstadkommas.

Vi ser i huvudsak två möjligheter. Den ena är att man föreskriver att vapendelar som tillsammans kan bilda ett komplett skjutvapen ska förvaras i säkerhetsskåp. Den andra möjligheten är att man pekar ut någon vital del av ett vapen som ska förvaras i säkerhetsskåp, medan övriga vapendelar får förvaras på annat betryggande sätt. Den sistnämnda lösningen framstår som lättare att tillämpa och dessutom mindre ingripande för vapeninnehavaren. Vi bedömer att den även är tillfredsställande från säkerhetssynpunkt. Den bör därför väljas.

Ett skjutvapen byggs som regel upp på en stomme eller låda. I ett modulvapen kan de övriga vapendelarna bytas ut och varieras på olika sätt. Vapeninnehavaren kan således exempelvis ha flera olika kolvar eller pipor som kan monteras på stommen eller lådan. Det framstår mot denna bakgrund som mest naturligt att i fråga om förvaring jämställa stommar och lådor med skjutvapen. Så har man gjort i fråga om den s.k. vapengarderoben, där stommar och lådor jämställs med kompletta vapen medan pipor och andra vapendelar inte inräknas (se 2 kap. 4 § femte stycket och 4 a §vapenförordningen). Vi föreslår även att stommar och lådor ska jämställas med kompletta skjutvapen i fråga om de särskilda bestämmelser som gäller för tillstånd till innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen, och tidsbegränsning av sådana tillstånd (se avsnitt 9.14 och 10.8.3) Vi föreslår därför att stommar och lådor ska förvaras i säkerhetsskåp medan övriga vapendelar och andra föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen även i fortsättningen ska få förvaras på något annat betryggande sätt. Den som har tillgång till ett säkerhetsskåp bör dock givetvis förvara även sådana föremål som inte omfattas av detta krav i säkerhetsskåpet.

Förslaget innebär att straffbestämmelsen i 9 kap. 2 § första stycket c nuvarande vapenlag får en något ändrad materiell innebörd.

19.8. Skyttesammanslutningars förvaring

Bedömning: Det bör i Polismyndighetens föreskrifter förtydligas

att en föreningsfunktionär får förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för en skyttesammanslutnings räkning endast om detta framgår av villkoren för förvaringen.

Förslag: Det ska av registerbestämmelserna framgå att den som

för en skyttesammanslutnings räkning förvarar skjutvapen m.m. ska registreras i vapeninnehavarregistret.

Skälen för bedömningen och förslaget

Polismyndigheten får som tidigare angetts meddela föreskrifter om vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen och sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare (9 kap. 1 § första stycket vapenförordningen). Sådana föreskrifter finns i RPSFS 2009:13, FAP 551-331, RPSFS 2006:13, FAP 661-1 och RPSFS 2005:4, FAP 556-2. Förutsättningarna för sådana innehavares förvaring skiljer sig på avgörande sätt från enskilda personers, och det är inte lämpligt att i lag eller förordning ge närmare föreskrifter om vad som ska gälla. Det finns dock anledning till vissa överväganden om skyttesammanslutningars möjlighet att förvara vapen hos en föreningsfunktionär.

Enligt bestämmelserna i 2 kap. 6 § vapenförordningen, ska en sammanslutning som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen bl.a. lämna uppgift om den plats där vapen förvaras, förvaringsutrymmets beskaffenhet och vem som är ansvarig för förvaringen. Närmare bestämmelser om förvaringen ges i RPSFS 2005:4, FAP 556-2. Av föreskrifterna följer bl.a. att det är tillåtet för föreningen att förvara skjutvapen hos en föreningsfunktionär, något som gällt under lång tid. I praktiken går det till så att Polismyndigheten, i samband med att tillståndsansökan prövas, även prövar om den i ansökan angivna förvaringen är godtagbar. I samband därmed görs en prövning av om föreningsfunktionären är lämplig att förvara skjutvapen. Detta innebär bl.a. att det görs olika registerslagningar. Vidare kontrollerar Polismyndigheten att själva förvaringslösningen lever upp till de krav som följer av föreskrifterna. Om innehavstillstånd ges förenas tillståndet

med särskilda förvaringsvillkor av vilka det framgår vem som får förvara vapnet. Polismyndigheten ska enligt sina föreskrifter regelbundet kontrollera vapenregistrets uppgifter om en sammanslutnings vapeninnehav och uppgifter om den som ansvarar för sammanslutningens vapenförvaring (3 kap. 4 § RPSFS 2005:4, FAP 556-2). Det förtjänar att framhållas att en skyttesammanslutnings förvaring av skjutvapen hos en föreningsfunktionär inte är förvaring hos någon annan i den mening som avses i 5 kap. 3 § vapenlagen.

Vi bedömer att den angivna ordningen för förvaring hos en föreningsfunktionär är lämplig och bör gälla även i fortsättningen. Dock anser vi att regleringen bör förtydligas så att det klart framgår att en förutsättning för att föreningsfunktionären ska ha rätt att förvara egendomen är att detta har godkänts av Polismyndigheten eller att det är fråga om ett tillåtet lån. Detta framgår nämligen inte uttryckligen. Eftersom det är fråga om en förutsättning för att vapeninnehavet ska vara tillåtet är detta olyckligt. Den som misstar sig på förutsättningarna kan i värsta fall dömas för vapenbrott respektive brott mot vapenlagen (9 kap. 1 § respektive 2 § d vapenlagen). Även den som gett personen uppdraget kan dömas för brott mot vapenlagen (9 kap. 2 § b och c vapenlagen). Konsekvenserna av otillåten förvaring kan alltså bli allvarliga.

Med hänsyn till det anförda bör det i Polismyndighetens föreskrifter förtydligas att en föreningsfunktionär får förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för en skyttesammanslutnings räkning endast om detta framgår av villkoren för förvaringen. Det bör vidare av registerbestämmelserna tydligt framgå att den som för en skyttesammanslutnings räkning förvarar skjutvapen m.m. ska registreras i vapeninnehavarregistret, något som sker redan i dag.

19.9. Vapensamlares förvaring

Bedömning: Villkoren för vapensamlares förvaring av skjutvapen

ska vara anpassade till de särskilda förutsättningar som gäller när vapen innehas för samling.

Förslag: Polismyndigheten ska få meddela föreskrifter om krav

på vapensamlares förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen. Detta förutsätter nya bemyndiganden i lag och förordning.

Skälen för bedömningen och förslaget

En enskild person som innehar skjutvapen för samling kan inneha ett stort antal skjutvapen. För att motverka de säkerhetsrisker detta kan medföra beslutar Polismyndigheten ofta om särskilda förvaringsvillkor när skjutvapen innehas för samling (jfr 2 kap. 5 § och 5 kap. 5 §vapenlagen). Alternativet skulle i många fall vara att föreskriva att vapnet ska göras varaktigt obrukbart eller att avslå ansökan om innehavstillstånd. De särskilda förvaringsvillkoren syftar alltså till att göra det möjligt för en enskild vapensamlare att få inneha skjutvapen som han eller hon annars inte skulle få inneha.

De särskilda förvaringsvillkor som meddelas vapensamlare motsvarar i allmänhet de villkor om förvaring som föreskrivits för skyttesammanslutningar. Sådana förvaringsvillkor kan bl.a. innebära krav på förvaring i valv eller säkerhetsskåp eller att det ska finnas särskilda larmanordningar (se 5 kap. RPSFS 2005:4, FAP 556-2). Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) har till utredningen framfört att förvaringsvillkoren inte i tillräckligt hög grad tar hänsyn till de särskilda förhållanden som gäller för samling. Det har bl.a. anförts att vissa krav som kan vara befogade att ställa på organisationer som innehar skjutvapen, såsom krav på larm i larmklass 3, är orimliga att ställa på en privatperson som ska förvara vapnen i sin bostad.

Mot bakgrund av vad som framförts bör det övervägas om det finns behov av särskilda föreskrifter om vapensamlares förvaring av skjutvapen. SVEVAP har anfört att sådana föreskrifter bör tas in i lag eller förordning. Det är emellertid inte aktuellt att på lag- eller förordningsnivå meddela föreskrifter med den detaljeringsgrad som krävs. Frågan gäller därför om Polismyndigheten bör ges rätt att meddela föreskrifter om förvaring, på motsvarande sätt som gäller vissa andra aktörer som kan inneha ett större antal skjutvapen (jfr 9 kap. 1 § första stycket vapenförordningen).

Mot att ge Polismyndigheten rätt att meddela föreskrifter om vapensamlares förvaring talar huvudsakligen att en stor vapensamling inte nödvändigtvis medför en särskilt stor stöldrisk. Stöldrisken i det enskilda fallet kan i stället vara låg, exempelvis för att det är svårt att få tag på ammunition till vapnen. Enligt nuvarande ordning beaktar Polismyndigheten sådana omständigheter inom ramen för sin bedömning av vilka förvaringsvillkor som bör föreskrivas i det enskilda fallet. Att sådana beaktanden ska kunna ske framstår i och för sig som rimligt.

För att Polismyndigheten ska ges rätt att föreskriva om generella förvaringsvillkor talar emellertid att Polismyndigheten regelmässigt beslutar om särskilda förvaringsvillkor när en samling uppnått en viss storlek. Villkoren motsvarar, som redan nämnts, i allmänhet de villkor om förvaring som föreskrivits för skyttesammanslutningar. Detta har visserligen den fördelen att det blir förutsebart vad som gäller. Förvaringsvillkoren för vapensamlare bör dock ta hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller när skjutvapen innehas för samling. Samlarvapen kan ofta vara mindre stöldbegärliga än sådana skjutvapen som innehas av skyttesammanslutningar. Vidare är det i regel inte känt för allmänheten vem som samlar på skjutvapen. Införande av ett bemyndigande för Polismyndigheten minskar vidare behovet av särskilda förvaringsvillkor, vilket kan underlätta polisens handläggning och bidra till att hålla handläggningstiderna nere.

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att Polismyndigheten bör ges rätt att föreskriva om generella villkor för vapensamlares förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen. Bemyndiganden om detta bör tas in i den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen.

En utgångspunkt för Polismyndigheten vid utarbetandet av särskilda föreskrifter om vapensamlares förvaring bör vara att en samling ska ges det skydd som behövs för att förhindra tillgrepp och i förlängningen missbruk av vapnen. Polismyndighetens föreskrifter bör alltså utformas med beaktande bl.a. av vapnens typ, antal och i vad mån det är fråga om särskilt farliga vapen (jfr prop. 1973:166 s. 113). Hänsyn bör också tas till om de vapen som omfattas av en vapensamling har gjorts varaktigt obrukbara eller inte. I den mån det är möjligt bör hänsyn tas till att vissa äldre vapentyper är förknippade med en lägre tillgreppsrisk, t.ex. för att det är svårt att få tag på ammunition. Vidare bör beaktas att vapensamlare i regel inte är kända för allmänheten. Polismyndigheten bör samråda med etablerade vapensamlarorganisationer i samband att föreskrifterna tas fram (jfr våra förslag i kapitel 25).

Med avseende på vapensamlares förvaring av ammunition och ljuddämpare har det inte framkommit något behov av generella föreskrifter om förvaring. Polismyndigheten bör därför inte ges bemyndigande att utfärda föreskrifter om detta.

I avsnitt 19.13 gör vi bedömningen att överträdelse av Polismyndighetens föreskrifter om förvaring inte ska kriminaliseras. I praktiken

innebär det att vapensamlare i lägre utsträckning än i dag riskerar att dömas för brott mot vapenlagen om de bryter mot förvaringsvillkoren.

19.10. Vapenreparatörers förvaring

Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-

mer ska få meddela föreskrifter om krav på vapenreparatörers förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen.

Bedömning: Överträdelser av sådana föreskrifter ska inte vara

kriminaliserade.

Skälen för förslaget och bedömningen

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av andra vapen än effektbegränsade vapen och på sammanslutningars förvaring av ammunition och ljuddämpare (11 kap. 2 § e vapenlagen). Vi föreslår i avsnitt 9.14 att bemyndigandet beträffande skjutvapen ska ändras till att avse tillståndspliktiga skjutvapen. Regeringen har i 9 kap. 1 § vapenförordningen vidaredelegerat rätten att meddela sådana föreskrifter till Polismyndigheten, som med stöd av bemyndigandet har meddelat sådana föreskrifter (se RPSFS 2005:4, FAP 556-2 och RPSFS 2006:13, FAP 556-1). Med hänsyn till vikten av en säker förvaring av skjutvapen, särskilt för aktörer som innehar ett större antal vapen, bör de nyss angivna bemyndigandena utvidgas till att omfatta även vapenreparatörer. Vi föreslår i avsnitt 2.3.5 vidare att det i den nya vapenlagen uttryckligen ska framgå att ett reparatörstillstånd får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras.

I likhet med vad som gäller i fråga om Polismyndighetens övriga föreskrifter om förvaring anser vi att det inte finns tillräckliga skäl för en kriminalisering av överträdelser av föreskrifter som meddelas med stöd av det nya bemyndigandet.

19.11. Förvaring av flera innehavares vapen

Bedömning: Polismyndigheten bör inte, förutom när det gäller

vapensamlare, bemyndigas att föreskriva om generella förvaringsvillkor för enskilda vapeninnehavare. Behovet av skärpta förvaringskrav vid större vapeninnehav och innehav av särskilt farliga vapen bör således även i fortsättningen beaktas genom att det vid behov beslutas om särskilda förvaringsvillkor. När flera innehavares skjutvapen förvaras på samma plats bör förvaringsvillkoren även i fortsättningen beakta det totala vapeninnehavet.

Skälen för bedömningarna

Av redogörelsen för gällande rätt i avsnitt 19.2, som utvecklats i avsnitt 19.9, framgår att föreskrifterna för skyttesammanslutningars förvaring i praktiken tillämpas även för enskilda personer som i hushållet har mer än fem helautomatiska vapen eller tio enhandsvapen, eller tjugo gevär, dvs. över 20 poäng enligt det poängsystem som beskrivits i det förstnämnda avsnittet. I sådana fall meddelas därför särskilda förvaringsvillkor, som är straffsanktionerade (se 9 kap. 2 § första stycket b). Denna rättstillämpning innebär att man i fråga om kraven på förvaring inte betraktar varje vapeninnehavare i hushållet för sig utan i stället ser på det samlade vapeninnehavet i hushållet. Det har från olika håll ifrågasatts om kraven är alltför stränga och om det i stället borde vara tillåtet för varje vapeninnehavare att förvara sina vapen i eget skåp och utan beaktande av övriga vapen i hushållet.

Under förutsättning att det i hushållet endast finns ett mindre antal skjutvapen eller mindre farliga vapen torde nuvarande rättstillämpning inte innebära något hinder mot förvaring i egna säkerhetsskåp. När det är fråga om ett större antal vapen eller särskilt farliga vapen anser vi dock att det är viktigt att det sammanlagda vapeninnehavet i hushållet avgör vilka förvaringskrav som ska ställas. För den någorlunda väl förberedde tjuven är säkerhetsskåp inte särskilt svåra att bryta upp. Man bör inte göra sådana lättnader i förvaringskraven som förenklar för kriminella att på en och samma gång få tillgång till ett stort antal skjutvapen, i synnerhet om det bland dessa finns särskilt farliga vapen.

En annan sak är att det eventuellt kan finnas anledning till vissa andra överväganden när det gäller enskilda jämfört med när det är fråga om förvaring hos en skyttesammanslutning.

Det anförda ger upphov till frågan om det bör införas ytterligare, mer detaljerade föreskrifter på området. Vi gör i avsnitt 19.9 bedömningen att det inte bör komma i fråga att införa sådana föreskrifter på lag- eller förordningsnivå, men föreslår däremot att Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela generella föreskrifter om villkor för vapensamlares förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen. Vi har övervägt om bemyndigandet bör omfatta alla enskilda vapeninnehavare. Därigenom skulle man kunna uppnå en bättre förutsebarhet för enskilda och skapa bättre förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning. Från de legala vapeninnehavarnas perspektiv har en sådan lösning även den fördelen att överträdelser av sådana föreskrifter, till skillnad från överträdelser av särskilda förvaringsvillkor, inte skulle vara straffsanktionerade (jfr avsnitt 19.13). Det går dock inte att komma ifrån att det kan förväntas vara svårt att i föreskrift fånga de mångskiftande förhållanden som kan vara för handen. Vi står därför fast vid de bedömningar som gjorts i tidigare lagstiftningsärenden att Polismyndigheten i stället noga ska överväga om det i det enskilda fallet behövs särskilda förvaringsvillkor och vilken innebörd dessa ska ha.

19.12. Möjligheten till kontroll utvidgas något

Förslag: Polismyndighetens möjlighet att kontrollera förvaringen

utvidgas till att omfatta den som har rätt att utan särskilt tillstånd inneha skjutvapen.

Skälen för förslaget

Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att låta Polismyndigheten få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs (5 kap. 7 § vapenlagen). Enligt sin ordalydelse omfattar bestämmelsen enbart den som har tillstånd att inneha skjutvapen. Det är däremot tveksamt om den omfattar aktörer som har rätt att ha skjutvapen i sin besittning utan tillstånd.

Frågan handlar till att börja med om personer som förvarar skjutvapen åt någon annan (5 kap. 3 § vapenlagen), och den som tagit hand om skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller konkursbo (8 kap. 1 § vapenlagen). Det är tveksamt om dessa kategorier av personer enligt ordalydelsen i 5 kap. 2 § har någon skyldighet att ge Polismyndigheten tillträde för kontroll av förvaringen. Detta är problematiskt, eftersom det är lika viktigt att skjutvapen förvaras på ett korrekt sätt oavsett om de innehas med stöd av ett innehavstillstånd eller någon annan rätt. Inte minst när det gäller dödsbon får det samtidigt antas att risken för att förvaringen inte sker på rätt sätt är särskilt stor. Det är rimligt att alla som förvarar skjutvapen får tåla det integritetsintrång som en kontroll av vapenförvaringen kan innebära. Åtgärden bedöms utgöra en godtagbar inskränkning såväl av skyddet mot husrannsakan och liknande ingrepp enligt 2 kap. 6 § regeringsformen som av skyddet för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i Europakonventionen. Övervägande skäl talar därför för att bestämmelsen om tillträde görs tillämplig även på den vars rätt att inneha skjutvapen inte grundas på ett innehavstillstånd. Bestämmelsen bör alltså gå ut på att den som har tillstånd eller rätt att inneha skjutvapen är skyldig att låta Polismyndigheten få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs. Förslaget innebär att det blir möjligt att kontrollera även förvaring av en skyttesammanslutnings vapen som sker hos en föreningsfunktionär (se vidare i avsnitt 19.8).

Det kan anmärkas här att man i tidigare lagstiftningsärenden har gjort bedömningen att förvaring hos annan enligt 5 kap. 3 § vapenlagen inte grundar rätt mottagaren att ”inneha” vapnet i vapenlagens mening (prop. 1999/2000:27 s. 71). De facto får dock den som förvarar ett vapen åt någon annan ha vapnet i sin besittning. I vissa fall får personen också använda vapnet. Enligt vår mening kan detta inte förstås på något annat sätt än att personen i och för sig har rätt att inneha vapnet, låt vara att rättigheten inte omfattar samtliga de rättigheter som i allmänhet tillkommer en legal vapeninnehavare. Förhållandena ligger snubblande nära vad som gäller en reparatör som får ta emot och tillfälligt inneha vapen för reparation (4 kap. 3 § vapenlagen). Vi ser därför inget hinder mot att i detta sammanhang använda ordet ”inneha”.

Den föreslagna ordalydelsen medför att även vapenhandlare omfattas. Vapenhandlare måste visserligen ha tillstånd för att bedriva sin verksamhet. Rätten att inneha skjutvapen följer dock av vapenhandlartillståndet och inte ett innehavstillstånd (2 kap. 10 d § vapen-

lagen). När det gäller vapenhandlare finns dock särskilda bestämmelser om tillsyn i 5 kap. vapenförordningen. Av bestämmelserna får anses följa en rätt för Polismyndigheten att få tillträde till vapenhandlarens lokaler.

Den föreslagna ordalydelsen omfattar även den som tagit emot vapen för reparation eller översyn (4 kap. 3 § vapenlagen). Vi förslår i avsnitt 22.3.5 att motsvarande regler om tillsyn som gäller för handlare ska gälla även för reparatörer. Förslaget omfattar dock endast den som tar emot vapen yrkesmässigt och alltså inte den som tar emot vapen med stöd av att personen har rätt att låna och självständigt handha vapnet. En sådan person måste dock alltid ha antingen lånetillstånd eller tillstånd att inneha vapen av samma typ, förutom om det är fråga om ett start- eller signalvapen (3 kap. 1 a §). Med undantag för start- och signalvapen rör det sig alltså om personer som har tillstånd att inneha skjutvapen, och således på den grunden redan i dag omfattas av skyldigheten i 5 kap. 7 § vapenlagen att ge Polismyndigheten tillträde.

Av det sagda följer att vårt förslag i detta avsnitt inte leder till några utökade möjligheter till tillsyn avseende handlare och reparatörer jämfört med vad som följer av gällande rätt respektive föreslås på annat håll i betänkandet. Genom den föreslagna regleringen förtydligas dock rättsläget.

19.13. Sanktioner

Bedömning: Enskilda personers överträdelser av de generella för-

varingsbestämmelserna bör inte heller i den nya vapenlagen kriminaliseras. Inte heller överträdelser av Polismyndighetens föreskrifter om vapensamlares förvaring bör kriminaliseras.

Skälen för bedömningen

Enskilda personers överträdelser av vapenlagens generella bestämmelser om förvaring av skjutvapen m.m. har inte kriminaliserats. Däremot kan en persons innehavstillstånd återkallas om personen bryter mot bestämmelserna. Polismyndigheten har lyft frågan om det inte i vissa fall skulle vara lämpligare med ett bötesstraff än återkallelse

av tillståndet vid enskildas överträdelser av förvaringsbestämmelserna. Det kan antas att detta i vissa fall skulle upplevas som en mindre ingripande sanktion för enskilda personer än att förlora tillstånd att inneha skjutvapen.

Frågan om enskilda personer ska kunna hållas straffrättsligt ansvariga vid brott mot vapenlagens generella förvaringsbestämmelser har övervägts flera gånger utan att tillräckliga skäl för en sådan kriminalisering ansetts föreligga. Som skäl för detta har bl.a. anförts att det inte framstår som sannolikt att en kriminalisering skulle få någon självständig brottsavhållande betydelse. Vidare har anförts en sådan kriminalisering kan minska benägenheten att anmäla vapenstöld, vilket vore olyckligt. (Se prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen m.m., s. 42 och prop. 1999/2000:27 s. 68 och 69.) Vi ser inte anledning att nu göra en annan bedömning.

De anförda skälen gör sig gällande även i fråga om de föreskrifter för vapensamlarnas förvaring som vi föreslår att Polismyndigheten ska kunna meddela. Inte heller överträdelser av dessa föreskrifter bör alltså vara kriminaliserade. Däremot kan straffansvar även i fortsättningen aktualiseras om särskilda förvaringsvillkor har meddelats och samlaren bryter mot dessa (se 9 kap. 2 § första stycket b vapenlagen).

19.14. Förvaring av vissa vapentyper

Förslag: Vapenlagens bemyndigande till regeringen eller den myn-

dighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring ska utvidgas till att avse alla skjutvapen som är tillståndspliktiga, alltså även effektbegränsade vapen i vissa fall. Utvidgningen bör träffa även de föreslagna bemyndigandena avseende vapenreparatörer, gymnasieskolor och vapensamlare.

Skälen för förslaget

Enligt 11 kap. 2 § e vapenlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bl.a. meddela föreskrifter om krav på vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av andra vapen än effektbegränsade vapen. Bemyndigandet är smalare än mot-

svarande bemyndigande till Polismyndigheten i 9 kap. 1 § vapenförordningen, enligt vilket Polismyndigheten får meddela föreskrifter om vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen. Även om effektbegränsade vapen inte behöver vara tillståndspliktiga finns det nämligen fall där de är det (jfr 2 kap. 1 § andra stycket vapenlagen). Enligt vår mening har det nuvarande bemyndigandet till Polismyndigheten en lämplig utformning. Vi föreslår därför att bemyndigandet till regeringen ges motsvarande lydelse.

Ändringen har betydelse också för våra förslag om vapenreparatörers, gymnasieskolors och vapensamlares förvaring av skjutvapen (jfr avsnitt 19.6, 19.9 och 19.10).

19.15. Förvaring under transport och vissa andra frågor

Bedömning: Det bör inte inom ramen för detta lagstiftningsärende

göras någon översyn av bestämmelserna om förvaring under transport. Frågan bör i stället uppmärksammas inom ramen för Polismyndighetens fortsatta föreskriftsarbete. Samma bedömning görs i fråga om bl.a. krav på utformning av vapenhandlares valv.

Skälen för bedömningen

Vi har övervägt om det bör ske en översyn av bestämmelserna om förvaring under transport. När det gäller förvaring under transport anges i vapenlagen endast att den som skickar eller transporterar ett skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt egendomen, samt att vapnet ska vara oladdat och, i den utsträckning det är lämpligt, isärtaget och nedpackat (5 kap. 4 §). De närmare föreskrifterna ges, med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 2 § vapenförordningen, i 17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3. Regleringen om vapenhandlares förvaring av skjutvapen finns i huvudsak i RPSFS 2005:4, FAP 556-2, vilka meddelats med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 1 § vapenförordningen. Det är enligt vår mening fråga om den typ av detaljföreskrifter som inte bör lyftas upp på lag- eller förordningsnivå. Samma bedömning görs i fråga om vissa andra frågor som lyfts till

oss från intresseorganisationer, bl.a. att det är oklart vilka krav som ställs på en vapenhandlares valv. Vi lämnar därför inga förslag i dessa frågor. Frågor av det angivna slaget bör däremot uppmärksammas i Polismyndighetens föreskriftsarbete och i den dialog som bör föras mellan myndigheterna och intresseorganisationerna (se vidare våra förslag i kapitel 25 om ett forum för dialog mellan myndigheten och intresseorganisationerna).

20. Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet

20.1. Uppdraget

Vi föreslår i betänkandet ett antal lättnader för legala vapeninnehavare, däribland en utökning av vapengarderoben för jakt, bättre möjligheter för underåriga skyttar med ett seriöst skytteintresse att ges innehavstillstånd, större möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet vid förnyelse av femårslicenser, införande av EU:s förenklade införselförfarande för sportskyttar och en möjlighet att behålla ljuddämpare efter överlåtelse av vapnet. Vi föreslår också bl.a. att Polismyndigheten ska se över aktivitetskraven för sportskyttar för att säkerställa att kraven är utformade med hänsyn till skyttesportens faktiska förutsättningar. Dessa lättnader är befogade och bör införas. Alla lättnader bör dock vara balanserade på ett sådant sätt att skyddsnivån inte sänks. I kommittédirektiven betonas att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar förekomsten av illegala vapen i landet och förhindrar att skjutvapen kommer till brottslig användning.

Mot denna bakgrund diskuterar vi i det här kapitlet om regleringen i tillräckligt hög grad beaktar farligheten hos vissa andra slags vapen än enhandsvapen och helautomatiska vapen. Frågan är en del av den intresseavvägning som alltid måste göras vid utformningen av vapenregleringen, och som vi utvecklat närmare i avsnitt 3.5.2.

20.2. Utgångspunkter

Skyddsnivån måste kopplas till läget i samhället

Behovet av en hög skyddsnivå måste betraktas mot bakgrund av läget i samhället. Andelen konstaterade fall av dödligt våld där skjutvapen använts ökade kraftigt mellan 2013 och 2022 och Sverige ligger högt i fråga om dödligt våld med skjutvapen jämfört med andra europeiska länder. Åtta av tio fall av dödligt skjutvapenvåld sker numera i den kriminella miljön. Den ökade tillgången på vapen och explosiva varor i samhället tillsammans med den ökade benägenheten att använda dessa inom kriminella miljöer utgör ett allvarligare problem i dag än någonsin tidigare. (Prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 16 och 20.) Vid utformningen av vapenregleringen måste detta beaktas, särskilt om man överväger lättnader i regleringen.

Vapenregleringen måste också utformas med beaktande av ett försämrat säkerhetsläge och risken för terrordåd och andra former av våldsdåd som riktar sig mot ett stort antal personer, såsom masskjutningar. På grund av det försämrade säkerhetsläget har Säkerhetspolisen i augusti 2023 beslutat att höja terrorhotnivån från förhöjt hot till högt hot, vilket är den näst högsta terrornivån. Såväl hotbilden mot Sverige som de våldsbejakande extremistmiljöerna är komplexa. Inom varje extremistmiljö finns individer, grupper, nätverk och organisationer med olika motiv och bevekelsegrunder för sina åsikter och sitt agerande. I dag är det ofta över internet som aktiviteten inom dessa miljöer sker, oavsett om det handlar om rekrytering, radikalisering, gemenskaper, motiv eller ökad förmåga. Tillsammans med att internet också erbjuder en rad olika världsbilder och förenklade förklaringar till det som upplevs vara ”fel” i samhället, innebär detta att det finns en stor mängd potentiella mål som våldsbejakande extremister skulle kunna agera mot. Dessutom tycks gränsen mellan den våldsbejakande och den icke våldsbejakande extremismen bli alltmer diffus, vilket bl.a. innebär att de som enbart uttrycker åsikter också direkt eller indirekt påverkar de våldsbejakande delarna av extremismen. (Säkerhetspolisens webbplats, https://sakerhetspolisen.se/hoten-motsverige/terrorism-och-extremism.html.)

Enligt Säkerhetspolisen är det inte nödvändigtvis de som tillhör en specifik organisation som är mest benägna att begå brott. Det kan också vara ensamagerande personer som, utifrån en virtuell gemen-

skap och ett narrativ som både formar hat och försvarar användandet av våld, agerar för att förändra samhällsordningen. Den man som under Almedalsveckan i juli 2022 mördade Sveriges kommuner och regioners psykiatrisamordnare var en ensamagerande gärningsperson utan tydlig tillhörighet i någon ideologiskt orienterad gruppering. Ensamagerande gärningspersoner är av olika skäl särskilt svåra för de brottsbekämpande myndigheterna att upptäcka innan de har begått ett våldsdåd. Ensamagerande refererar ofta till en övergripande målsättning utifrån en övertygelse snarare än till en viss organisation. Samtidigt delas uppfattningar och hörsammandet av uppmaningen att ”göra något” ofta med andra och kan upplevas ge legitimitet att agera. Tillsammans utgör ensamagerande ett större sammanhang som i allt högre utsträckning finns på sociala plattformar där det är svårt att upptäcka, bedöma och motverka det som sker. (Säkerhetspolisens årsbok 2022–2023, s. 48 och 49.)

Det är av stor vikt att motverka att våldsbejakande personer får tillgång till skjutvapen. Detta gäller såväl kriminella grupperingar som våldsbejakande extremister och andra personer som kan ha ett intresse av att använda våld och i synnerhet begå masskjutningar. Ju farligare skjutvapen, desto mer angeläget är det att vapnen inte kommer i olämpliga personers händer. Detta aktualiserar frågan om de nuvarande bestämmelserna på ett tillräckligt tydligt sätt gör det möjligt att vid tillståndsprövningen beakta att vissa slags vapen är olämpliga för civilt innehav, eller olämpliga för civilt innehav för vissa ändamål eller under vissa förutsättningar. Frågan hänger intimt samman med vårt uppdrag att överväga förtydliganden i fråga om vapens lämplighet för jakt.

Betydelsen av ändringar i Naturvårdsverkets föreskrifter om tillåtna vapen för jakt

Frågan har fått särskild aktualitet på grund av vissa ändringar i fråga om vilka skjutvapen som är tillåtna för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter. Enligt tidigare föreskrifter var det inte tillåtet att vid jakt använda halvautomatiska vapen av militär typ, som ursprungligen konstruerats och tillverkats för annat än jaktliga ändamål och som till konstruktion och utseende inte avsåg att efterlikna konventionella, manuellt omladdade kulgevär för jakt (se 11 § Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om jakt och statens vilt, NFS 2002:18). Förbudet hade principiella och brottsförebyggande snarare än jaktliga skäl.

Den 1 augusti 2023 ersattes föreskrifterna med Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8). Där har man slopat det nyss nämnda förbudet i en strävan att renodla föreskrifterna till att omfatta enbart jaktliga hänsyn. Detta har gett upphov till frågan om tillstånd numera bör ges till innehav av skjutvapen av det slag som tidigare var förbjudna för ändamålet jakt, eller om man bör och kan neka tillstånd med stöd av vapenlagens bestämmelser. I dagsläget handlar frågan särskilt om vapen av typen AR-15 och andra halvautomatiska gevär som enkelt kan förses med högkapacitetsmagasin. Polismyndigheten har framhållit att en utbredning i samhället av denna sorts vapen medför en ökad risk för att kriminella och andra våldsbejakande personer kan få tillgång till vapnen och använda dem för allvarliga våldsdåd. Myndigheten har vidare framhållit att jägare är den ojämförligt största gruppen vapeninnehavare, att det är relativt enkelt att skaffa sig jägarexamen och att den som har jägarexamen kan anskaffa ett flertal vapen utan någon behovsprövning. Enligt Polismyndigheten kan ett tillåtande av innehav av AR-15 och liknande vapen för jakt innebära såväl risk för en ökad avledning till kriminella som att personer tar jägarexamen i syfte att få tillgång till sådana vapen. Efter det att de nya föreskrifterna trädde i kraft har det till Polismyndigheten kommit in ett stort antal ansökningar om innehav för jakt av AR-15 och andra halvautomatiska gevär som är kompatibla med högkapacitetsmagasin. Sådana ansökningar har beviljats (jfr Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.1).

Föreningsegna grenar

Frågan har också fått särskild aktualitet genom att Högsta förvaltningsdomstolen i rättsfallet HFD 2018 ref. 53 har kommit fram till att en enskild person kan ges tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning även om det skytte som bedrivs av den sammanslutning som sökanden är medlem i inte utövas i enlighet med huvudförbundets skyttereglemente (s.k. föreningsegna grenar). Rättsfallet har resulterat i att enskilda personer fått möjlighet att inneha vissa vapentyper som de inte kunnat få, om man upprätthållit ett krav på att den anslutna föreningens skytte utövas i enlighet med huvudorganisationens. Även här står i dagsläget vapen av AR15-typ och liknande i centrum. Så-

dana vapen kan i och för sig vara tillåtna för målskjutning och används i grenar som man tävlar i enligt auktoriserade förbunds skyttereglemente. Det har dock framförts farhågor att skytteföreningar bildas huvudsakligen i syfte att deras medlemmar ska kunna få tillstånd att förvärva vapen av denna typ.

Medlemskap i våldsbejakande organisationer

Frågan har även fått aktualitet på grund av att Högsta förvaltningsdomstolen i rättsfallet HFD 2021 ref. 43 funnit att ett innehavstillstånd inte kan återkallas enbart för att innehavaren är medlem i en våldsbejakande organisation. I rättsfallet ansågs engagemang i Nordiska motståndsrörelsen inte utgöra grund för återkallelse. Rättsfallet innebär att den som är engagerad i en våldsbejakande extremistisk organisation kan få inneha skjutvapen så länge det inte finns några mer konkreta omständigheter som talar för att personen kan komma att missbruka sina vapen eller att vapnen kan komma att missbrukas av annan.

Skjutvapen och anordningar utan legitimt civilt användningsområde

Polismyndigheten har också tagit upp att det finns skjutvapen och anordningar utan legitimt civilt användningsområde och som bör vara förbjudna för civilt innehav. Som exempel har myndigheten tagit upp bl.a. vapenbestyckade robotar och drönare, fjärrstyrda och självstyrande vapen och vapen som är avsedda för barriärbrytande eller annars mycket kraftig ammunition. Den tekniska utvecklingen innebär att det dessutom med tiden tillkommer nya typer av skjutvapen och hjälpmedel som inte bör vara tillåtna för civilt innehav.

20.3. Det finns vapen utöver helautomatiska vapen och enhandsvapen som är särskilt samhällsfarliga

Både den svenska vapenregleringen och vapendirektivet bygger på att man kategoriserar olika skjutvapen som olika farliga (se t.ex. skäl 23 i reciten till vapendirektivet). I svensk rätt har man sedan lång tid valt att ha en särskilt sträng reglering för enhandsvapen och helautomatiska vapen (se vidare kapitel 9). Av detta kan man inte dra slutsatsen

att inte även andra vapen kan kategoriseras som särskilt farliga. I domstolspraxis förekommer det således att innehavstillstånd nekas med hänvisning till att vapnet inte är lämpat för ändamålet bl.a. när vapnen varit lätta att dölja och konstruerade för närstrid eller har varit av en mycket kraftfull kaliber (se avsnitt 5.6.3). Enligt vapendirektivet är alla A-vapen särskilt farliga, vilket innebär att de som utgångspunkt ska vara förbjudna för civilt innehav. Till A-vapnen hör bl.a. alla halvautomatiska skjutvapen med centralantändning som antingen är konstruerade med ett stort vapenmagasin eller försedda med ett löstagbart stort vapenmagasin (se kategori A punkten 7 i bilaga I till vapendirektivet). Kategoriseringen av dessa vapen som A-vapen gjordes mot bakgrund av nyligen inträffade terroristattacker (se skäl 2 i reciten till 2017 års ändringsdirektiv1). Det finns alltså A-vapen som inte omfattas av den svenska skarpare regleringen för helautomatiska vapen och enhandsvapen.

Hur samhällsfarligt ett skjutvapen kan anses vara kan inte ses isolerat, utan bör bedömas i relation till det ändamål för vilket vapnet ska innehas. Det följer av såväl den svenska vapenregleringen som vapendirektivet att tillåtligheten av vissa skjutvapen och förutsättningarna för tillstånd kan variera i förhållande till ändamålet. Ett exempel på detta är att tillstånd till innehav av A-vapen aldrig får ges för jaktändamål, men däremot ibland kan få ges för målskjutning (artikel 9 i vapendirektivet). Ett annat exempel på detta är kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen som i rättstillämpningen har getts olika innebörd beroende på vilket ändamål tillståndet avser (se vidare i kapitel 9).

20.4. Ett skjutvapens farlighet

Ett skjutvapens farlighet bestäms i första hand av dess eldkraft. Eldkraften beror på vapnets kaliber, patronkapacitet och typ av omladdningssystem (dvs. manuellt, halvautomatiskt eller helautomatiskt). Med ett hel- eller halvautomatiskt omladdningssystem kan man snabbt avfyra flera skott. Om vapnet dessutom har eller kan förses med en hög patronkapacitet kan vapnet användas för att snabbt träffa ett stort antal mål. Helautomatiska vapen och halvautomatiska gevär med

1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

hög patronkapacitet anses därför i straffrättsliga sammanhang vara särskilt farliga (se prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 42 och Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 1 a § 2 vapenlagen). Att det är fråga om särskilt farliga vapen måste enligt vår mening anses gälla generellt. Vår uppfattning är vidare att även halvautomatiska vapen som enkelt kan förses med hög patronkapacitet genom insättning av ett löstagbart stort vapenmagasin bör anses som farligare än andra jämförbara halvautomatiska vapen. Om ett halvautomatiskt vapen enkelt kan omvandlas till ett helautomatiskt vapen bör också det beaktas vid bedömningen av vapnets farlighet jämfört med andra vapen.

Ett annat exempel på särskilt farliga vapen är sådana vapen som är konstruerade för ammunition med mycket hög anslagsenergi.

Även ett vapens storlek påverkar dess farlighet. Det har sedan länge ansetts i svensk rätt att enhandsvapen – från början kallade fickvapen – är särskilt farliga eftersom de är lätta att bära med sig och dölja.

I vissa fall, som när det gäller helautomatiska vapen, är en enda egenskap – i det fallet det automatiska omladdningssystemet – tillräckligt för att vapnet ska kategoriseras som särskilt farligt. I andra fall kan en helhetsbedömning av vapnets samlade egenskaper leda till bedömningen att vapnet är särskilt farligt även om egenskaperna var och en för sig inte hade varit tillräckliga för en sådan slutsats.

Det bör observeras att ett skjutvapen kan anses vara särskilt farligt i den mening vi nu avser utan att för den sakens skull vara ett vapen av särskilt farlig beskaffenhet i den mening som avses i bestämmelserna om grovt vapenbrott (9 kap. 1 a § första stycket 2 vapenlagen). Av det sagda följer bl.a. att ett skjutvapen kan anses vara särskilt farligt vid tillståndsprövning enligt vapenlagen utan att anses vara av så farlig beskaffenhet att vapnets konstruktion ensamt innebär att brottet bör kvalificeras som grovt. Exempelvis gäller skärpta krav för tillstånd till innehav av alla enhandsvapen, medan endast vissa enhandsvapen anses vara av sådant slag att det kan föranleda att ett vapenbrott bedöms som grovt (se 2 kap. 6 § och 9 kap. 1 a § tredje stycketvapenlagen).

Särskilt om skjutvapen av typen AR-15

Gevär av typen AR-15 är ett exempel på halvautomatiska vapen som är kompatibla med högkapacitetsmagasin och redan därmed är särskilt farliga. AR-15 bygger på en AR-plattform. Det är fråga om lätta, halvautomatiska gevär som utgår från en viss grunddesign. Skjutvapen av typen AR-15 produceras i dag av olika tillverkare och benämns ibland men inte alltid med ”AR-15” i modellen. Vapen av typen AR-15 förekommer i varierande storlekar och alternativ och med olika tillbehör. Eftersom utbudet är stort är vapen av denna typ enkla att införskaffa. Många av vapendelarna är utbytbara varför AR-15 kan beskrivas som ett s.k. modulvapen. AR-15 kan närmast beskrivas som en halvautomatisk version av den militära automatkarbinen M16, som bl.a. används av Förenta staternas beväpnade styrkor. M16 har möjlighet till både halv- och helautomatisk eldgivning medan AR-15 i grundutförande endast har halvautomatisk eldgivning. I originalutförande är det fråga om ett halvautomatiskt gevär som ser ut som en sådan automatkarbin som används inom det militära. Även om utseendet i sig inte gör ett skjutvapen farligare än andra vapen kan det befaras att ett mer militärt utseende gör att vapnet uppfattas som mer skrämmande och mer attraktivt för framför allt kriminella som är måna om sitt anseende och våldskapital.

Det är enkelt att i AR-15 sätta in stora lösa magasin som primärt är avsedda för militär användning. När vapnet försetts med större magasin ökar eldkraften och det blir väsentligt farligare, dels då det kan användas för att skjuta ett stort antal människor på kort tid, dels då det blir mer användbart för militära och polisiära taktiker (strid i bebyggelse och närstrid m.m.). En person utrustad med ett sådant vapen blir därmed ett väsentligt större hot även mot ordningsmakten. Den som har tillstånd att inneha ett AR-15 för skjutning kan tillståndsfritt anskaffa och inneha sådana stora lösa vapenmagasin (2 kap. 8 § andra stycket vapenlagen). Detta gäller även om innehavstillståndet avser jakt och ett stort magasin inte får användas vid jakten (jfr 2 kap. 5 § NFS 2023:8).

Gevär av typen AR-15 är konstruerade för att delar lätt ska kunna bytas ut och det finns många utbytbara vapendelar tillgängliga på marknaden. Det innebär att vapnets funktioner lättare kan ändras. Förutom att man enkelt kan sätta in stora magasin är det också relativt lätt att omvandla AR-15 till helautomatisk funktion, vilket tillsam-

mans med ett stort magasin gör vapnet extremt farligt. Det är lättare att få tag på färdiga delar för sådan omvandling till AR-15 än till typiska jaktvapen. Det finns även s.k. switchar som kan användas för omvandling till helautomatisk funktion. Till AR-plattformen finns också s.k. studskolvar (bumpstocks), som i praktiken innebär att vapnet i princip kan användas som om det vore helautomatiskt. (Se vidare om switchar och bumpstocks i avsnitt 20.7.2.) Även det anförda gör att vapnet framstår som farligare än flertalet typiska jaktvapen.

I AR-15 används normalt den vanligt förekommande kalibern .223. Det är inte fråga om ammunition med exceptionellt hög anslagsenergi. Likväl handlar det om ammunition som åstadkommer stora skador vid träff i människokroppen och medför hög risk för dödlighet. Sedd tillsammans med omladdningssystemet och lättheten att omvandla vapnen så att de får helautomatisk funktion bidrar kalibern till vapnets farlighet.

De beskrivna egenskaperna gör att gevär av typen AR-15, och andra vapen med liknande egenskaper, är attraktiva för den som eftersträvar att döda så många människor som möjligt på kort tid, såsom våldsbejakande extremister och andra potentiella masskyttar. Internationellt är AR-15 vanliga skjutvapen vid masskjutningar och terrordåd och refereras därför ofta till som sådana gärningspersoners ”weapon of choice” (föredragna vapen). Som exempel kan nämnas skjutningen i samband med en fotbollsmatch i Belgien den 16 oktober 2023 där två svenskar dödades och ytterligare en person skottskadades, och där uppgifter i medierna ger vid handen att gärningsmannen använde just en AR-15.

Andra liknande vapen

Det finns skjutvapen med liknande egenskaper som vapen av typen AR-15. Som ett exempel kan nämnas AR-10, som är uppbyggd på samma sätt som AR-15. Delar från AR-15 kan ofta användas på ett AR-10 och vice versa. AR-10 är ett något större och tyngre vapen än AR-15 med bl.a. längre pipa och framför allt grövre kaliber. AR-10 kan därför användas på längre avstånd med god träffsäkerhet.

Reglering i andra länder om särskilt farliga vapen

I flera andra länder ser lagstiftaren strängt på AR-15, AR-10 och andra liknande halvautomatiska vapen. Det förekommer att vapnen är helt förbjudna eller endast tillåtna för vissa ändamål. Som exempel kan nämnas att AR-15 och andra s.k. ”assault style firearms” är förbjudna i Kanada.

2

I Norge ges inte tillstånd till innehav för jaktändamål av

halvautomatiska gevär av militärt ursprung (jfr 5 § andra stycket 3 våpenlova

3

).

4

Bakgrunden till att reglerna ändrades på detta sätt var

bl.a. att vapen av detta slag användes vid terrordådet på Utøya, jfr Inst. 146 L (2017–2018). Efter ett terrordåd i två moskéer som ledde till 51 människors död infördes 2019 ett omfattande förbud mot halvautomatiska vapen i Nya Zealand.

5

20.5. Polismyndigheten ansvarar för att vapeninnehav är förenliga med allmän ordning och säkerhet

Polismyndigheten har ansvaret för säkerheten i samhället när det gäller den civila förekomsten och användningen av skjutvapen. Att Polismyndigheten är tillståndsmyndighet i vapenärenden och därutöver har en relativt omfattande föreskriftsrätt på vapenområdet bör ses i ljuset av att polisens arbete ska syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och att detta utgör ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet (se 1 § polislagen [1984:387]).

Som framgått i avsnitt 6.6.2 handlar Naturvårdsverkets bemyndigande att meddela föreskrifter om vapen för jakt i stället om jaktens bedrivande i Sverige och tar enbart sikte på vilka vapen som får användas – inte vilka vapen som får innehas. De ändringar som gjorts i dessa föreskrifter och som innebär att vapen med militär bakgrund inte längre är förbjudna för jakt utgör alltså inte ett ställningstagande som innebär att det är lämpligt från samhällssynpunkt att jägare ges tillstånd att inneha sådana vapen för jakt. Ändringarna innebär endast att Naturvårdsverket inte har ansett att vapnens egenskaper gör dem olämpliga att använda vid jakt med hänsyn till jaktlagens krav. Det ankommer inte på Naturvårdsverket att göra ställningstaganden

2 Backgrounder: List of prohibited assault-style firearms (publicsafety.gc.ca). 3 Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova), LOV-2018-04-20-7. 4 https://www.politiet.no/globalassets/tjenester-admin/vapen/liste-a-forbudtehalvautomatiske-rifler-etter-vapenlova--5-andre-ledd-nr.-3.pdf. 5 Arms Act 1982, Public Act 1983 no 44, antagen den 29 november 1983.

utifrån brottsförebyggande synpunkter. Det finns flera exempel på att det i vapenregleringen finns särskilda begränsningar i fråga om innehav av skjutvapen som i och för sig är tillåtna för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter. Sådana begränsningar gäller bl.a. för enhandsvapen och instickspipor (se 2 kap. 5 § vapenförordningen). Redan av det sagda följer att den omständigheten att ett visst vapen är tillåtet för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter inte också med självklarhet innebär att innehavstillstånd bör ges för ändamålet jakt.

Uppgiften att avgöra vilka skjutvapen som med hänsyn till allmän ordning och säkerhet ska få förekomma i samhället och på vilka premisser bör, oavsett ändamål, ytterst ankomma på lagstiftaren och bedömningen – i det enskilda fallet – på tillståndsmyndigheten. Det måste finnas ett utrymme att neka innehavstillstånd med hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

20.6. Utrymmet för att neka tillstånd på grund av att vapnet är samhällsfarligt bör förtydligas

Bedömning: Tillståndsregleringen bör förtydligas i syfte att tyd-

liggöra utrymmet för att neka tillstånd med hänsyn till att vapen av ett visst slag inte bör få innehas av enskilda eller endast bör få innehas för vissa ändamål.

Skälen för bedömningen

Det måste finnas ett utrymme för att neka tillstånd med hänsyn till ordning och säkerhet

Det är viktigt att ändringarna i Naturvårdsverkets föreskrifter beträffande halvautomatiska vapen av militär typ inte indirekt leder till ett minskat utrymme för tillståndsmyndigheten att neka tillstånd för vapen som av hänsyn till allmän ordning och säkerhet inte bör få innehas för jaktändamål. Vidare måste det även när det gäller andra ändamål, såsom målskjutning och samling, finnas utrymme för att neka tillstånd med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Det sagda gäller inte minst mot bakgrund av det ökade skjutvapenvåldet och det försämrade nationella säkerhetsläget.

En aspekt av frågan är risken för avledning från den legala till den kriminella marknaden. I dagsläget står vapen som avletts från den svenska legala marknaden endast för en mindre del av de vapen som används vid kriminella uppgörelser. Man kan dock inte bortse ifrån att avledda vapen förekommer i dessa sammanhang. Man kan inte heller bortse ifrån att en påtaglig ökning i samhället av vapen av det slag som är av störst intresse för kriminella kan leda till en risk för en ökad avledning från den legala till den illegala marknaden. Varje sådant fall kan resultera i förlorade människoliv. Även en liten ökning kan alltså få förödande konsekvenser. Det finns goda skäl att anta att vapen med de egenskaper som kännetecknar AR-15 och liknande moderna halvautomatiska gevär är högintressanta för kriminella och våldsbejakande extremister.

En annan aspekt av frågan är att ändringarna kan medföra en ökad risk för att våldsbenägna personer ges tillstånd att inneha särskilt farliga vapen som kan användas för att snabbt döda ett stort antal människor. Som nämns inledningsvis är ensamagerande gärningsmän ett stort hot mot Sveriges säkerhet, och samtidigt svåra för de brottsbekämpande myndigheterna att upptäcka innan de har begått våldsdåd. Personerna är långt ifrån alltid kända av Säkerhetspolisen. Det är dessutom inte genomförbart att utan en orimlig ökning av såväl handläggningstiderna som Säkerhetspolisens arbetsbörda inhämta yttrande från Säkerhetspolisen i varje tillståndsärende, även om det i och för sig inte finns något hinder mot att yttrande inhämtas i de fall då Polismyndigheten anser det befogat. Av rättsfallet HFD 2021 ref. 43 följer vidare att inte ens ett känt medlemskap i en våldsbejakande organisation nödvändigtvis är tillräckligt för ett avslag på en ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen. Det kan också finnas personer som lider av psykisk ohälsa och som är olämpliga att inneha skjutvapen men som inte är kända av sjukvården.

Det anförda illustrerar vikten av att tillstånd kan nekas om en viss typ av skjutvapen medför särskilt stora risker för allmän ordning och säkerhet. Det bör dock samtidigt framhållas att bedömningen inte enbart bör handla om vapnet utan också det ändamål som tillståndet ska avse. Kraven för att tillstånd ska ges, de förhållanden under vilka vapnen ska användas och möjligheterna till kontroll av den som ansöker om tillstånd varierar nämligen med ändamålet. Vidare kan det variera hur påtagligt behovet är av att en viss typ av skjutvapen kan användas för ett visst ändamål. Det kan således förekomma att

en viss typ av skjutvapen bör få innehas för exempelvis målskjutning men däremot inte för jakt. På detta sätt förhåller det sig redan i dag, exempelvis beträffande helautomatiska vapen. Det sagda följer även av vapendirektivet, enligt vilket de farligaste vapnen, dvs. A-vapen, inte får vara tillåtna för jakt men däremot för vissa andra ändamål (se artikel 9 i vapendirektivet). Till syvende och sist måste det handla om en intresseavvägning där alla relevanta omständigheter beaktas.

Regleringen är inte tillräckligt tydlig

I det föregående har vi lyft fram vikten av att tillstånd kan nekas om en viss typ av vapen medför en oproportionerligt stor risk för allmän ordning och säkerhet. Frågan är om den nuvarande regleringen är tillräckligt tydlig i detta avseende.

Om en ansökan avser ett skjutvapen som är uppenbart avvikande för det sökta ändamålet kan detta tala för att det finns en risk för att vapnet kommer att missbrukas, även i avsaknad av andra omständigheter som pekar på en konkret missbruksrisk (jfr avsnitt 5.6.1). I ett sådant fall kan tillstånd nekas med hänvisning till missbruksrisken. Det är dock tveksamt om detta kan appliceras på exempelvis AR-15 och jaktändamål. Sådana vapen används nämligen för jakt i vissa andra länder och kan ha vissa jaktliga fördelar. Det går alltså inte att av enbart vapentypen och ändamålet jakt dra slutsatsen att det finns en konkret risk för att sökanden kommer att missbruka skjutvapnet och neka tillstånd på den grunden. Som framgått tidigare stämmer detta med Polismyndighetens tillämpning.

En annan möjlighet är att man nekar tillstånd med hänvisning till att vapnet inte är lämpat för ändamålet om det anses oproportionerligt farligt för just detta ändamål. Vi ser i och för sig inget som hindrar en sådan tillämpning av bestämmelserna, något som redan kan anses förekomma i rättstillämpningen när det gäller t.ex. vapen som utformats för militär närstrid (se avsnitt 5.6.3). Samtidigt går det inte att komma ifrån att uttrycket ”lämpat för ändamålet” i första hand leder tankarna till om ett visst vapen med hänsyn till sina egenskaper är tekniskt lämpligt för ett visst ändamål, exempelvis att vid jakt fälla ett vildsvin. Vidare gäller kravet på att skjutvapnet är lämpat för ändamålet inte för innehav för andra ändamål än skjutning (jfr 2 kap. 5 § tredje stycket

vapenlagen). Hänsyn till ordning och säkerhet i samhället kan dock behöva tas även beträffande andra ändamål, t.ex. samling.

Med hänsyn till det anförda gör vi bedömningen att tillståndsregleringen bör förtydligas i syfte att tydliggöra utrymmet för att neka tillstånd med hänsyn till att skjutvapen av ett visst slag inte bör få förekomma för civilt innehav eller endast bör få förekomma för vissa ändamål.

20.7. Särskilt farliga skjutvapen och anordningar

20.7.1. AR-15 och liknande halvautomatiska gevär bör inte få innehas för jakt

Förslag: Tillstånd att inneha skjutvapen för jakt ska inte få avse

halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär, om

  • vapnet är utformat för centralantänd gevärsammunition eller centralantänd pistolammunition i grövre kaliber än 9 millimeter, och
  • ett löstagbart vapenmagasin av militär typ med kapacitet för mer än 10 patroner passar i vapnet utan särskild utrustning eller modifiering av vapnet.

En bestämmelse av denna innebörd ska tas in i den nya vapenlagen. I avvaktan på detta ska det så snart som möjligt införas en bestämmelse av samma lydelse i den nuvarande vapenförordningen.

Skälen för förslagen

Ett förbud mot innehav för jakt av vissa halvautomatiska gevär

Vår uppfattning är att AR-15, AR-10 och andra vapen med de egenskaper som kännetecknar dessa vapen är exempel på vapen som kan få vara tillåtna för målskjutning men där starka skäl talar emot att de får innehas för jakt. De egenskaper som vi då främst fäster avseende vid är den halvautomatiska omladdningsfunktionen och att vapnen är kompatibla med stora militära magasin, såsom vapenmagasin som

används i exempelvis en AK5 eller AK47. Sådana vapen kan visserligen ha jaktliga fördelar, bl.a. på grund av att de lätt kan anpassas till jägarens individuella behov. Det kan därför finnas ett legitimt intresse för en seriös jägare att inneha ett sådant vapen. Detta intresse måste dock vägas mot samhällets intresse av att begränsa den typen av vapen i samhället. Ju fler sådana vapen som finns och ju lättare de är att skaffa på laglig väg, desto större är risken för att de kommer i fel händer.

Det har i sammanhanget betydelse att jakt är det långt vanligaste ändamålet för tillstånd att inneha skjutvapen och att ett tillåtande av AR-15, AR-10 och liknande vapen för just jakt kan leda till en mycket stor ökning av antalet sådana skjutvapen i samhället, med de risker som beskrivits tidigare. Polismyndigheten har under den korta tid som gått efter ändringen i Naturvårdsverkets föreskrifter fått in ett stort antal ansökningar om innehav av AR-15 och liknande vapen för jakt. I skrivande stund uppskattar polisen att omkring 3 500 jägare getts tillstånd att inneha skjutvapen av den aktuella typen.

Vidare har det betydelse att var och en som har tagit jägarexamen även presumeras ha behov av skjutvapen. Så länge innehavet ligger inom det antal vapen som omfattas av presumtionen sker alltså inte ens en kontroll av om personen över huvud taget utövar jakt. Detta utgör en markant skillnad i förhållande till målskjutning, där det ställs krav på behov av vapnet och som huvudregel också krav på aktivt medlemskap i en skyttesammanslutning. Kravet på aktivt medlemskap innebär dessutom en möjlighet för skyttesammanslutningen att uppmärksamma individer som kan misstänkas att ha felaktiga motiv för sitt vapenintresse. Någon motsvarighet finns inte för den som ansöker om innehavstillstånd för jakt. Det kan inte uteslutas att våldsbejakande individer missbrukar möjligheten att ta jägarexamen, i syfte att på laglig väg tämligen enkelt kunna få tillgång till halvautomatiska gevär som enkelt kan förses med stora magasin. Som angetts tidigare är särskilt ensamagerande gärningspersoner mycket svåra att upptäcka innan de har begått våldsdåd, och det finns därför en reell risk att sådana personer passerar lämplighetsprövningen för vapeninnehav.

Mot det sagda skulle någon kunna anföra att det inte tillåtet att vid jakt använda halvautomatiska kulvapen med stora fasta eller löstagbara magasin (2 kap. 5 § NFS 2023:8, se även artikel 9 i vapendirektivet jämförd med kategori A punkten 7 i bilaga I till direktivet). Som nämnts tidigare har dock den som innehar ett jaktvapen rätt att med stöd av 2 kap. 8 § vapenlagen tillståndsfritt inneha stora löstagbara

magasin som passar till vapnet, även om magasinet inte får användas för jakt. Vidare ger ett innehavstillstånd för jaktändamål även en rätt att använda vapnet för målskjutning. Vid målskjutning finns inte något förbud mot användning av stora magasin. Om AR-15 och andra vapen med liknande egenskaper är tillåtna för jaktändamål kan alltså vem som helst som tar jägarexamen och inte stoppas i Polismyndighetens lämplighetsprövning skaffa sig vapen av AR-15 typ och stora magasin som passar till vapnet. Var och en kan inse att det saknar betydelse för den som skaffar vapnet i syfte att använda det för våldsdåd huruvida det är tillåtet att för jakt använda det tillsammans med ett stort magasin.

Ett förbud mot innehav för jakt av skjutvapen av aktuell typ skulle även kunna ifrågasättas mot bakgrund av de ställningstaganden som gjordes i samband med genomförandet av 2017 års ändringsdirektiv. Den gången avstod lagstiftaren från att förbjuda innehav av stora magasin för jaktvapen (jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapendirektivet, s. 52). Ett förbud mot innehav för jakt av den nu nämnda vapentypen skulle kunna uppfattas som att man bakvägen för in ett förbud mot stora magasin i strid med tidigare ställningstaganden. Till saken hör dock att övervägandena avseende stora vapenmagasin gjordes när det enligt Naturvårdsverkets föreskrifter var förbjudet att bedriva jakt med halvautomatiska vapen av militär typ. Förbudet omfattade bl.a. AR-15, AR-10 och andra vapen av liknande typ. De sammantagna konsekvenserna av den valda regleringslösningen för stora vapenmagasin och ett slopande av förbudet mot jakt med halvautomatiska vapen av militär typ kunde alltså inte beaktas. Ställningstagandena som gjordes i samband med genomförandet av 2017 års ändringsdirektiv har därför endast relevans i fråga om skjutvapen som vid den tidpunkten fick användas för jakt.

Vår bedömning är att riskerna med halvautomatiska vapen liknande AR-15 och AR-10 som är kompatibla med stora militära vapenmagasin sammantaget är omotiverat stora när de vägs mot de jaktliga fördelarna av sådana vapen. Det är fullt möjligt att bedriva alla i Sverige förekommande former av jakt med andra typer av skjutvapen. De fördelar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang jämfört med andra halvautomatiska jaktgevär kan inte motivera de risker för samhället som det innebär om vapnen får innehas för jakt. Vid en intresseavvägning talar samhällets intresse av att man begränsar innehavet av den nu aktuella typen av vapen klart tyngre än det jaktliga intresset av att sådana vapen ska få innehas för jaktändamål. Med

hänsyn till risken för att skjutvapen av aktuell typ kommer i fel händer är det inte tillräckligt att vapnen undantas från vapengarderoben för jakt. Det bör därför införas bestämmelser som fyller den lucka som uppstått när förbudet mot vissa kulgevär av militär typ togs bort från Naturvårdsverkets föreskrifter. I det följande återkommer vi till bestämmelsernas närmare utformning.

Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter får hagelgevär användas vid jakt endast om vapenmagasinet är varaktigt fixerat vid vapnet (3 kap. 3 § NFS 2023:8). Hagelvapen med löstagbara vapenmagasin får alltså inte användas för jaktändamål. Detta innebär att tillstånd till innehav för jaktändamål inte heller ges. Det som sagts om riskerna med kulgevär med stora löstagbara magasin är i stora delar giltigt även för vissa hagelgevär. I det fall riskerna framstår som jämförbara bör alltså inte heller sådana hagelgevär få innehas för jakt. I enlighet med våra resonemang i avsnitt 6.6.1 bör detta inte enbart framgå indirekt av användningsregleringen i Naturvårdsverkets föreskrifter, utan bör följa direkt av vapenregleringen. Vi återkommer i det följande till regleringens närmare utformning och avgränsning.

Bestämmelsens utformning måste noga övervägas

Det går att anföra skäl som talar för ett förbud mot innehav för jakt av alla halvautomatiska gevär med löstagbara magasin. Ett sådant förbud skulle dock träffa många vapen som sedan länge är tillåtna för jakt. Detta går längre än vårt syfte, som dels är täppa till en lucka som uppstod när Naturvårdsverkets föreskrifter ändrades, dels förebygga att motsvarande problem uppstår om Naturvårdsverket skulle ta bort förbudet mot jakt med hagelgevär med löstagbara magasin. Bestämmelsen bör därför begränsas så att den inte träffar bredare än nödvändigt. Det är inte någon alldeles enkel uppgift att utforma en bestämmelse som omfattar alla de vapen som avses, men utan att träffa bredare än man vill. Vi har därför övervägt flera alternativa utformningar av bestämmelsen.

Regleringen bör inte utformas med förebild i Naturvårdsverkets upphävda föreskrifter

Vi har till att börja med övervägt om bestämmelsen kan bygga på Naturvårdsverkets numera upphävda föreskrifter. Dessa gällde halvautomatiska vapen av militär typ, som ursprungligen konstruerats och tillverkats för annat än jaktliga ändamål och som till konstruktion och utseende inte avsåg att efterlikna konventionella, manuellt omladdade kulgevär för jakt (se 11 § NFS 2002:18). Det är emellertid svårt att definiera vad som avses med militärt utseende. Det kan dessutom ifrågasättas om just utseendet bör ges en så avgörande betydelse. Det kan också diskuteras vad som avses med att något ”ursprungligen konstruerats och tillverkats för annat än jaktliga ändamål”. Naturvårdsverket har upplyst att bestämmelsen medförde tillämpningsproblem. Detta talar emot att bestämmelsen utformas efter förebild i Naturvårdsverkets nu upphävda föreskrift. Vi väljer därför inte denna lösning.

Regleringen bör inte utformas med förebild i norsk lagstiftning

Ett annat alternativ är en bestämmelse som utformas efter förebild i den norska vapenlagen. Som framgått i avsnitt 20.4 infördes efter terrordådet på Utøya ett förbud i den norska vapenlagstiftningen mot innehav för jaktändamål av vissa halvautomatiska gevär. Förbudet, som finns i § 5 andra stycket 3 våpenlova, träffar sådana halvautomatiska gevär med räfflad pipa som ursprungligen är konstruerade för helautomatisk funktion eller för militären eller polisen (halvautomatiske rifler som opphavleg er konstruerte for heilautomatisk funksjon eller for militæret eller politiet). I förarbetena (prop. 165 L [2016–2017] Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon [våpenlova], s. 32) uttalas bl.a. följande (utredningens översättning).

De halvautomatiska gevär som har störst skadepotential är vapenmodeller som ursprungligen är konstruerade för militären eller polisen samt andra halvautomatiska vapen som ursprungligen är konstruerade för helautomatisk funktion. Sådana vapenmodeller kan ge stor eldkraft med hög precision och är gjorda för att vara enkla att använda och underhålla. När sådana egenskaper förenas med moderna riktmedel kan också mindre tränade skyttar nyttja vapnets fulla skadepotential. Vidare är dessa gevär som regel uppbyggda på det viset att civilt producerade modeller av denna vapentyp enkelt kan göras om till stridsvapen, bl.a. för att de ofta är anpassade till användning av militära standardmagasin med stor patronkapacitet. Missbruk av gevär som ursprungligen är konstruerade som

stridsvapen kommer därför att ha större skadeföljder än missbruk av andra vapentyper.

Det norska Politidirektoratet har utfärdat en lista över vapenmodeller som omfattas av förbudet. Enligt uppgift är syftet bl.a. att underlätta det inlösenförfarande som tillämpas i förhållande till jägare som före förbudet hade sådana vapen. Listan är inte uttömmande.

Det bör noteras att den norska bestämmelsen omfattar även finkalibriga vapen (t.ex. PC-karbiner) som i Sverige redan före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter godtagits för jakt. Vidare bör det noteras att den norska bestämmelsen inte omfattar hagelvapen. En bestämmelse efter norsk förebild skulle därför behöva modifieras för att få det avsedda tillämpningsområdet.

Vi anser att en bestämmelse som är utformad på liknande sätt som den norska har vissa fördelar. Den ligger nära tidigare reglering i Naturvårdsverkets föreskrifter, vilket skulle kunna minska risken för att regleringen träffar alltför brett. Den norska bestämmelsen har dock fördelen jämfört med den upphävda föreskriften att den inte alls omfattar vapnets utseende. Fokus ligger i stället enbart på om vapnet ursprungligen konstruerats för helautomatisk funktion eller för militären eller polisen. Särskilt utan någon form av förteckning bedömer vi likväl att en bestämmelse som byggs upp efter norsk förebild öppnar för liknande svårigheter som fanns vid tillämpning av den nu upphävda bestämmelsen i Naturvårdsverkets föreskrifter. En mer kraftfull invändning är dock att bestämmelsen inte i huvudsak tar sikte på vapnets konstruktion utan på dess ursprung. Detta kan medföra en risk för kringgående. Med hänsyn till det anförda förordar vi inte heller denna lösning.

Regleringen bör ta sikte på vapnens utformning och egenskaper

För att man ska minska risken för dels tillämpningsproblem, dels kringgående gör vi bedömningen att bestämmelsen inte bör riktas in på vapnets ursprung utan i stället primärt bör ta sikte på vapnets utformning och egenskaper.

Den första relevanta egenskapen är att det är fråga om ett halvautomatiskt gevär med löstagbart vapenmagasin. Som nämnts tidigare anser vi inte att tillämpningen bör vara begränsad till kulgevär utan även bör kunna omfatta hagelgevär. Detta innebär inte någon

förändring av gällande rätt avseende hagelgevär, eftersom det enligt Naturvårdsverkets nuvarande föreskrifter inte är tillåtet att för jakt använda hagelgevär med löstagbara vapenmagasin.

Vidare bör bestämmelsen inte träffa gevär som är utformade för pistolammunition i kaliber 9 millimeter eller lägre, eller kantantänd ammunition. Sådana vapen ansågs nämligen, med vissa undantag som vi återkommer till, tillåtna för jakt redan före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter. Det bör därför uttryckligen framgå att bestämmelsen endast träffar halvautomatiska gevär som är utformade för pistolammunition i grövre kaliber än 9 millimeter eller för centralantänd gevärsammunition. Vi bedömer att uppdelningen i pistol- respektive gevärsammunition är vedertagen och sällan torde orsaka några tillämpningssvårigheter.

Vidare bör bestämmelsen endast omfatta gevär som är kompatibla med löstagbara högkapacitetsmagasin. Gränsen kan lämpligen kan dras vid magasin med kapacitet för mer än 10 patroner (jfr kategori A punkten 7 i bilaga I till vapendirektivet). Om endast mindre magasin än så passar i vapnet bör det inte omfattas av bestämmelsen. Vidare bör det krävas att ett sådant magasin som nu avses kan sättas in utan någon form av adapter eller annan särskild utrustning och utan att vapnet i övrigt modifieras. I annat fall skulle nämligen bestämmelsen få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde.

Även med de angivna begränsningarna kan bestämmelsen komma att träffa vissa vapen som var tillåtna för jakt innan Naturvårdsverkets föreskrifter ändrades. Det är inte avsikten. Typiskt för de vapen som förbudet tar sikte på – såsom AR-10 och AR-15 – är att de är kompatibla med sådana löstagbara magasin som inte bara har hög patronkapacitet utan som också vanligen används för militära ändamål, t.ex. i militära automatkarbiner. Detta kännetecknar alltså den typ av vapen vi avser att bestämmelsen ska omfatta. Det bör därför inte räcka att vapnet är kompatibelt med högkapacitetsmagasin, utan det bör dessutom krävas att det kan användas med högkapacitetsmagasin av militär typ. Med ”militär typ” avses sådana vapenmagasin som vanligen används för militära ändamål, t.ex. vapenmagasin som passar i ett helautomatiskt vapen av militär typ, såsom en AK5 eller AK47, och vapenmagasin som används av Natostyrkor eller som annars har en någorlunda utbredd militär användning. Även om det saknas en vedertagen definition av vad som avses med magasin av militär typ bör gränsdragningen i de flesta fall inte medföra några större svårigheter. Eventuella gränsdragningsproblem får lösas i rättstillämpningen.

Genom en sådan bestämmelse som nu beskrivits skulle man förbjuda sådana vapen som inte bör förekomma för jakt utan att träffa särskilt många vapen som var tillåtna före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter. Det är nämligen mycket ovanligt att sedan tidigare tillåtna jaktvapen är utformade för att vara kompatibla med vapenmagasin av militär typ. En bestämmelse av den innebörd som anges i det föregående bör därför tas in i den nya vapenlagen. Bestämmelsen bör inte bara omfatta kompletta skjutvapen av aktuell typ utan också lådor som är avsedda för sådana vapen. Det ska alltså inte vara möjligt att kringgå bestämmelsen genom att söka tillstånd till innehav av vapendelarna var för sig. Bedömningen överensstämmer med de överväganden vi i avsnitt 9.14 gjort i fråga om lådor och stommar till helautomatiska vapen och enhandsvapen.

Det finns vissa halvautomatiska gevär som inte godkändes för jakt före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter och som inte heller träffas av den nu föreslagna bestämmelsen. Det gäller exempelvis skjutvapen av typen AR-9. Dessa vapen bygger på AR-plattformen men är utformade för användning av pistolammunition i kaliber 9 millimeter. Vapnen var inte tillåtna för jakt före ändringen och bör enligt vår uppfattning inte vara det i framtiden heller. De skäl som anförts om riskerna med AR-10 och AR-15 gäller i huvudsak även AR-9. Vi har dock inte sett någon möjlighet att utforma bestämmelsen på ett bra sätt som gör att den omfattar AR-9 men inte vissa typer av vapen som var tillåtna redan före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter. Vi gör i stället bedömningen att tillstånd att inneha skjutvapen av AR-9-typ för jakt bör nekas med stöd av den ventil som vi föreslår i avsnitt 20.8.

En tillfällig ändring i den nuvarande vapenförordningen

I skrivande stund uppskattar Polismyndigheten att det har meddelats omkring 3 500 tillstånd till innehav för jaktändamål av sådana skjutvapen som vi i det föregående föreslår inte ska få innehas för jakt. De skäl som vi anfört till stöd för förbudet är sådana att man så snart som möjligt genom en förordningsändring bör se till att det inte kan meddelas ytterligare tillstånd till innehav av sådana vapen för jakt. För detta talar även kostnadsskäl. Vi bedömer nämligen att bestämmelsen i den nya vapenlagen bör tillämpas även på tidigare meddelade tillstånd, vilket i sin tur bedöms innebära att staten bör ersätta vapen-

innehavare som med tillstånd införskaffat sådana vapen för jakt (se vidare våra överväganden i avsnitt 28.3.8). Ju fler tillstånd som meddelas, desto fler jägare drabbas av olägenheter till följd av regleringen och desto högre kostnader åsamkas staten. Redan i dagsläget kan det handla om betydande belopp, eftersom det är fråga om vapen som hos vapenhandlare kostar mellan omkring 15 000 kronor och uppemot 50 000 kronor. Man bör i det uppkomna läget göra det som är möjligt för att undvika en situation där kostnadsskäl gör det svårt att i efterhand minska förekomsten av de aktuella vapnen. Ju fler tillstånd som meddelas, desto svårare blir det att ”backa bandet” till det som gällde innan Naturvårdsverkets föreskrift upphävdes. I avvaktan på riksdagens ställningstagande till om vapnen bör få innehas för jakt eller inte, föreslår vi att regeringen bör göra en ändring i den nuvarande vapenförordningen som innebär att några ytterligare tillstånd inte får meddelas. Bestämmelsen bör träda i kraft så snart som möjligt. Den bör enbart ha framåtsyftande verkan och alltså inte innebära att redan meddelade tillstånd upphör att gälla.

För enskilda vapeninnehavare innebär den tillfälliga bestämmelsen att vapen av aktuell typ blir svårare att sälja, eftersom några nya tillstånd för jaktändamål inte kommer att ges. Bestämmelsen kan också få negativa konsekvenser för vapenhandlare, som kan ha beställt vapen av det aktuella slaget och få svårare att sälja dem. Eftersom vissa innehavare kan vilja sälja vapnen i utlandet kan bestämmelsen leda till fler ansökningar om exporttillstånd hos Inspektionen för strategiska produkter eller i vissa fall Polismyndigheten, vilket medför kostnader. Trots dessa olägenheter bedömer vi att behovet av ett snabbt stopp för nya tillstånd är så stort att bestämmelsen ändå bör införas snarast möjligt.

20.7.2. Flerskottsanordningar bör vara förbjudna

Förslag: Anordningar som medför att ett skjutvapen som inte är

helautomatiskt kan avfyras mer än en gång per avtryckning, ska benämnas flerskottsanordningar. Sådana anordningar ska jämställas med skjutvapen och ska inte kunna bli föremål för tillstånd enligt den nya vapenlagen. Samma sak ska gälla obrukbara föremål som i brukbart skick skulle räknas som flerskottsanordningar.

Skälen för förslagen

Switchar

För innehav av helautomatiska vapen gäller strängare regler än för innehav av halvautomatiska vapen. Vapnen har ansetts särskilt farliga och de används i ökande grad vid dödligt skjutvapenvåld (se avsnitt 9.7). Ett halvautomatiskt skjutvapen kan omvandlas till helautomatisk omladdningsfunktion genom insättning av en s.k. switch. En switch är ett föremål i metall, plast eller annat material som när det sätts in i ett halvautomatiskt vapen gör omladdningsfunktionen helautomatisk. Detta sker genom att switchen manipulerar den begränsande mekanism i det halvautomatiska vapnet som gör att bara ett skott ska kunna avfyras åt gången per avtryckning (den s.k. trigger resetfunktionen kopplas ur eller kringgås). En switch gör det alltså möjligt att enkelt omvandla ett halvautomatiskt vapen till ett helautomatiskt vapen och därigenom kringgå det strängare regelverket för innehav av helautomatiska vapen. Trots detta omfattas de inte av vapenlagens reglering. Innehav av en switch är alltså varken otillåtet eller tillståndspliktigt.

Helautomatiska vapen får i princip innehas endast för målskjutning och då endast när det är av betydelse för totalförsvaret att tillstånd ges (se vidare kapitel 9). Det finns i dag inte någon etablerad målskjutningsgren där det är tillåtet att tävla med ett skjutvapen som försetts med en switch. En seriös målskytt är beroende av ett vapen med hög och tillförlitlig träffsäkerhet. Flera auktoriserade sportskytteförbund har till utredningen uppgett att det därför inte finns något behov av switchar och liknande föremål för sportskytteändamål. Enligt vår uppfattning har dessa anordningar inte något legitimt civilt användningsområde. Detta talar starkt för att switchar bör förbjudas i den nya vapenlagen.

Det är visserligen så att den som sätter in en switch i ett halvautomatiskt vapen gör sig skyldig till vapenbrott redan enligt gällande regler. Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör nämligen att gälla om vapnet ändras så att det till funktion eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen (4 kap. 1 § vapenlagen). Detta gäller även om ändringen inte är permanent. Ett helautomatiskt vapen är till funktion och verkningsgrad ett väsentligt annat vapen än ett halvautomatiskt vapen.

Switchar bör med hänsyn till de risker de medför över huvud taget inte förekomma för civilt bruk. Som redan sagts saknar föremålen ett legitimt civilt användningsområde. Det är därför angeläget att de brottsbekämpande myndigheterna har möjlighet att ingripa även när switchar hittas i anslutning till ett halvautomatiskt vapen, fastän föremålet ännu inte satts in i vapnet. Vidare skulle ett förbud mot switchar försvåra marknadsföringen av sådana föremål. Ett förbud skulle även minska risken för att legala vapeninnehavare av okunskap begår vapenbrott genom att sätta in en switch i sitt legala halvautomatiska vapen. Enligt uppgift har det förekommit att vapeninnehavare gör detta av ren nyfikenhet och utan att ha någon brottslig avsikt. Sammantaget talar övervägande skäl talar för att switchar ska förbjudas.

Andra flerskottsanordningar

Det som anförs om switchar gör sig till stor del gällande även beträffande vissa andra anordningar som innebär att ett skjutvapen får samma eller i stort sett samma effekt som ett helautomatiskt vapen. Till sådana anordningar hör för det första vissa s.k. konverteringskit. Ett konverteringskit består av flera delar, men kan i likhet med en switch i vissa fall göra ett halvautomatiskt skjutvapen helautomatiskt. Enligt uppgift från flera sportskytteförbund saknas det behov av detta slags föremål för sportskytteändamål. Föremålen saknar legitimt användningsområde. Vår bedömning är att sådana föremål bör förbjudas.

Till sådana anordningar hör också s.k. studskolvar. En studskolv (bumpstock) gör inte ett skjutvapen helautomatiskt, men innebär att skott kan avlossas med närapå samma hastighet som med ett helautomatiskt skjutvapen. Genom att använda en studskolv är det möjligt att avlossa flera skott med ett halvautomatiskt skjutvapen utan att lyfta avtryckarfingret. Studskolven gör nämligen att skyttens finger och avtryckaren automatiskt rör sig mot varandra med hög hastighet. Enligt uppgift från flera sportskytteförbund saknas det behov av detta slags föremål för sportskytteändamål. Föremålen saknar legitimt användningsområde. Vår bedömning är att också sådana föremål bör förbjudas.

Vissa vapen kan utrustas med en s.k. binary trigger. Det är fråga om ett föremål, eller möjligen i vissa fall en särskild konstruktion,

som åstadkommer att ett skott avlossas både när avtryckaren trycks in och när den släpps. Varje tryck på avtryckaren leder alltså till att två skott avlossas. Således dubbleras eldhastigheten. En näraliggande funktion är s.k. burstfunktion. Funktionen innebär vanligen att tre skott avlossas per avtryckning. Vapnen får således en helautomatisk omladdningsfunktion som är begränsad i fråga om antalet skott. Till skillnad från switchar och bumpstocks är det som regel inte fråga om ett särskilt föremål utan om en särskild vapenkonstruktion. Burstfunktion och binary triggers saknar enligt vår mening legitimt civilt användningsområde men behöver inte förbjudas särskilt, i den mån det är fråga om en särskild vapenkonstruktion. Tillstånd bör nämligen i allmänhet kunna nekas såväl på den grunden att det inte finns något behov av ett vapen med denna konstruktion som med stöd av den särskilda ventil som vi föreslår i avsnitt 20.8. Annorlunda förhåller det sig om det i stället är fråga om en särskild anordning som gör att ett befintligt skjutvapen får burstfunktion eller binary trigger-funktion. Insättande av anordningen skulle i så fall förmodligen vara en otillåten ändring av vapnet, men innehav av själva anordningen skulle vara tillståndsfri och inte straffbar. Vår bedömning är att sådana föremål bör förbjudas.

Anordningarna bör jämställas med skjutvapen och inte kunna omfattas av tillstånd

De anordningar som tas upp i det föregående har det gemensamt att de innebär att ett skjutvapen som inte är helautomatiskt avfyras mer än en gång när avtryckaren trycks in. Sådana anordningar bör benämnas flerskottsanordningar. Uttrycket innebär inte att anordningen gör det möjligt att avfyra fler skott utan omladdning utan, som framgått i det föregående, att fler skott kan avfyras per avtryckning.

Som anförs i det föregående bör flerskottsanordningar vara förbjudna. Vi anser därför att de ska jämställas med skjutvapen, för att på så vis omfattas av vapenregleringen (jfr 1 kap. 1 § vapenlagen). Flerskottsanordningar bör inte kunna omfattas av tillstånd enligt den nya vapenlagen. Det bör alltså inte kunna ges tillstånd till vare sig innehav, införsel, handel eller någon annan befattning med föremålen som kräver tillstånd enligt vapenlagen.

Genom att anordningarna definieras som skjutvapen och tillstånd inte får ges förbjuds de i praktiken. Förbudet sanktioneras genom

straffbestämmelserna om vapenbrott och förverkande. Förutsättningar för beslag torde i allmänhet föreligga när anordningarna påträffas. Anordningarna kan också omhändertas enligt vapenlagens bestämmelser om skjutvapen.

Det anförda bör även gälla ett obrukbart föremål som i brukbart skick skulle vara en flerskottsanordning.

20.7.3. Skjutvapen som kan kontrolleras utan fysisk befattning bör vara förbjudna

Förslag: Tillstånd enligt vapenregleringen ska inte få ges för skjut-

vapen som är särskilt utformade eller modifierade för att styras, avfyras eller på något annat sätt kontrolleras utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Detta ska även gälla brukbara och obrukbara anordningar och programvara som är särskilt utformade eller modifierade för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Sådana anordningar och sådan programvara ska i den nya vapenlagen jämställas med skjutvapen.

Skälen för förslagen

Polismyndigheten har uppmärksammat att det finns vapen som kan kontrolleras utan att användaren behöver ha någon fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket, och att sådana vapen medför särskilda risker. Polismyndigheten har anfört att vapen av detta slag bör vara förbjudna för civilt innehav, eftersom de saknar legitimt civilt användningsområde och kan utnyttjas av kriminella och andra våldsbejakande personer för att begå våldsdåd utan att själva vara på platsen. Det är i regel fråga om krigsmateriel som enbart bör få innehas av den som har tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel att tillverka eller tillhandahålla egendomen.

Frågan handlar till att börja med om fjärrstyrda skjutvapen och utrustning som är särskilt utformad eller modifierad för fjärrstyrning av vapen. Fjärrstyrda vapen kan monteras på exempelvis fordon, drönare

eller robotar och saknar enligt vår mening i princip ett legitimt civilt användningsområde.

För militära ändamål har det även utvecklats skjutvapen som kan betecknas som självstyrande. Det handlar om utrustning och programvara som gör det möjligt att förprogrammera skjutvapen som sedan helt eller delvis kan agera självständigt vid användning utan någon mänsklig användare. Det kan vara fråga om autonoma vapen, automatiserade vapen, ”självgående” vapen, AI-vapen, etc. Ett sådant vapen kan vara förprogrammerat till viss del men sedan ha förmågan att lära sig själv, utvecklas och agera därefter. Vapnen kan exempelvis monteras på en robot eller drönare, eller ställas upp på en viss plats. Också sådana vapen saknar legitimt civilt användningsområde.

Även skjutvapen som inte är fjärrstyrda eller självstyrande kan vara konstruerade för eller avsedda att användas utan att skytten tar direkt befattning med vapnet i skottögonblicket. Det handlar om vapen som är särskilt utformade eller modifierade för att kunna avfyras utan att skytten håller ett finger på avtryckaren, tex. med hjälp av en draganordning. Sådana vapen kan påverkas mekaniskt eller digitalt för att avfyras, utan att användaren närvarar eller själv trycker på avtryckaren. Efter att ett sådant vapen har gjorts i ordning för ändamålet behövs generellt inte ytterligare aktivitet från användaren. Även denna typ av vapen saknar legitimt civilt användningsområde.

Riskerna med skjutvapen av de angivna slagen i händerna på civila är uppenbara. Det bör därför uttryckligen framgå av den nya vapenlagen att tillstånd enligt vapenregleringen inte får ges för sådana vapen. Det bör alltså inte kunna ges tillstånd till vare sig innehav, införsel, handel eller någon annan befattning med föremålen som kräver tillstånd enligt vapenlagen.

Av särskild betydelse är att de brottsbekämpande myndigheterna bör ha möjlighet ingripa även mot utrustning som är särskilt utformad eller modifierad för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Sådan utrustning kan vara fristående anordningar eller programvara. Den regleringslösning som vi i föregående avsnitt föreslår för switchar och andra flerskottsanordningar framstår som lämplig även för de nu aktuella föremålen och programvaran. Anordningar och programvara för nu angivna ändamål bör således jämställas med skjutvapen i vapenlagens mening. Vidare bör tillstånd enligt vapenregleringen inte få ges. Det bör alltså inte få ges tillstånd till vare

sig innehav, införsel, handel eller någon annan befattning med föremålen eller programvaran som kräver tillstånd enligt vapenlagen. Bestämmelserna bör omfatta även icke brukbara anordningar och programvara som i brukbart skick hade kunnat användas för de aktuella ändamålen.

Genom den föreslagna regleringen förbjuds i praktiken skjutvapen, anordningar och programvara av aktuellt slag. Förbudet sanktioneras genom straffbestämmelserna om vapenbrott och förverkande. Förutsättningar för beslag torde i allmänhet föreligga när egendomen påträffas. Egendomen kan också omhändertas enligt vapenlagens bestämmelser om skjutvapen.

20.7.4. Högre aktivitetskrav bör övervägas för vissa halvautomatiska skjutvapen

Bedömning: Polismyndigheten bör överväga att meddela före-

skrifter om skärpta aktivitetskrav för tillstånd till innehav för målskjutning av sådana halvautomatiska gevär som avses med förslaget i avsnitt 20.7.1 och lådor som är avsedda för sådana gevär.

Skälen för bedömningen

I avsnitt 6.7 redovisar vi vissa överväganden om aktivitetskraven för målskjutning och om riskerna för att s.k. föreningsegna grenar utnyttjas för att få tillstånd till vissa typer av skjutvapen fastän man inte lever upp till de krav som tillämpas av de auktoriserade skytteförbunden. Som exempel kan nämnas att Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet kräver att en medlem har varit aktiv medlem i två år för att utfärda ett föreningsintyg för vapen av typen AR-15, medan det förekommer att föreningar anslutna till andra förbund utfärdar ett sådant intyg redan efter sex månader. I avsnittet gör vi bl.a. bedömningen att Polismyndigheten bör överväga att efter samråd med de auktoriserade skyttesammanslutningarna meddela föreskrifter om aktivitetskrav för vissa ytterligare vapentyper än enhandsvapen. Med hänsyn till de risker som är förknippade med AR-15 och andra vapen som omfattas av vårt förslag i avsnitt 20.7.1 bör Polismyndigheten särskilt överväga skärpta krav på aktivitet för att tillstånd ska

ges för målskjutning avseende sådana vapen och lådor som är avsedda för sådana vapen.

20.8. Det behövs även en ventil för oproportionerligt samhällsfarliga skjutvapen

Bedömning: Det generella utrymmet för tillståndsmyndigheten

att neka tillstånd till innehav av särskilt samhällsfarliga skjutvapen bör förtydligas i den nya vapenlagen.

Förslag: Tillstånd till innehav av ett skjutvapen ska inte få ges om

innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.

Skälen för bedömningen och förslaget

Förslagen i det föregående syftar till att, så långt som möjligt, reglera vilka vapen som med hänsyn till risker för allmän ordning och säkerhet inte bör vara tillåtna för civilt innehav eller inte tillåtna för vissa ändamål. Detta kan förväntas öka förutsebarheten och underlätta för Polismyndigheten och domstolarna att göra enhetliga bedömningar.

Det kan dock även i andra fall undantagsvis finnas ett behov av en möjlighet att neka innehavstillstånd med hänsyn till allmän ordning och säkerhet i samhället. Vi syftar då på skjutvapen som medför oproportionerliga risker för samhället, i förhållande till den nytta det kan innebära om vapnet får användas för det ändamål som tillståndsansökan avser. Det kan vid bedömningen även ha betydelse under vilka förhållanden vapnen kan komma att innehas och användas för olika ändamål, och förutsättningarna för att tillstånd ska få ges. Alla dessa fall kan inte förutses och vissa torde vara så ovanliga att det inte heller framstår som lämpligt att införa en särskild reglering för vart och ett av dem. Den tekniska utvecklingen går vidare snabbt och det är inte alltid möjligt för lagstiftaren att ligga steget före.

Det förtjänar här att nämnas att den finska skjutvapenlagen

6

inne-

håller bestämmelser som möjliggör ett beaktande av sådana omstän-

6 Skjutvapenlag (1/1998).

digheter som vi nu nämner. I 44 § skjutvapenlagen föreskrivs nämligen att vapentillstånd kan meddelas endast för ett sådant skjutvapen eller en sådan vapendel som på basis av antalet patroner i magasinet, kaliber eller andra egenskaper inte är onödigt eldkraftigt och effektivt för det användningssyfte som sökanden angett och som lämpar sig väl för det syftet.

Mot bakgrund av det sagda föreslår vi att det i den nya vapenlagen föreskrivs att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.

Den föreslagna bestämmelsen är tänkt att tillämpas i fall där en intresseavvägning leder till bedömningen att riskerna med innehavet för allmän ordning och säkerhet klart överväger behovet av att skjutvapnen av det aktuella slaget får innehas för ett visst ändamål. Det kan t.ex. handla om fall där vapnets sammantagna egenskaper medför stora risker för allmän ordning och säkerhet. Det kan också handla om fall där riskerna inte är lika påtagliga, men där ändamålet kan tillgodoses lika väl med andra typer av skjutvapen som medför väsentligt lägre risker för allmän ordning och säkerhet. Med allmän ordning och säkerhet avses i detta sammanhang i huvudsak detsamma som i polislagen (1984:387). Det handlar alltså bl.a. om vapnets attraktivitet för kriminella och andra våldsbejakande personer, risken för brottsliga gärningar om vapnet kommer i fel händer, och om de potentiella skadeverkningarna om så blir fallet. Med hänsyn till syftet med vapenlagen bör i uttrycket också läggas risken för olyckshändelser med skjutvapen, oavsett om dessa skulle vara brottsliga eller inte.

Som konkreta exempel på skjutvapen som bestämmelsen bör kunna träffa kan nämnas vapen med mycket hög anslagsenergi, där användning kan anses medföra oproportionerligt stora risker för olyckshändelser eller där avledning till den illegala marknaden kan leda till risker för angrepp på exempelvis polisstationer eller militära mål. Här kan nämnas bl.a. skjutvapen som utformats för att förstöra material eller oskadliggöra människor på långa avstånd och för ammunitionsröjning. Ett exempel kan vara vapen som kan användas med den militära kalibern .50 BMG (.50 Browning Machine Gun), som från början utvecklades för angrepp mot flygplan. Ett annat exempel kan vara tyngre militära vapen som i princip inte bör vara tillåtna för civilt

innehav (jfr dock våra förslag angående innehav för samling i avsnitt 8.7.2).

Även skjutvapen och anordningar av de slag som vi tar upp i avsnitt 20.7 är strängt taget sådana som avses i den föreslagna bestämmelsen. Den reglering vi föreslagit i avsnitt 20.7.1 kan alltså ses som ett särskilt utpekat fall där tillstånd inte får ges för ett visst ändamål på grund av oproportionerliga risker. Den nu föreslagna bestämmelsen bör tillämpas på vapenmodeller som inte var tillåtna för jakt före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter i augusti 2023, men som av regleringstekniska skäl inte omfattas av den bestämmelse vi föreslår i avsnitt 20.7.1. Ett exempel på sådana skjutvapen är AR-9, som liksom tidigare inte bör vara tillåtna för jakt.

Bedömningen enligt den föreslagna bestämmelsen kan utmynna i att en viss sorts vapen inte kan tillåtas för något ändamål, eller att vissa ändamål kan godtas men inte andra. Avgörande blir hur intresseavvägningen utfaller mellan de risker som innehavet innebär och de skäl som talar för att innehav ska tillåtas för ändamålet i fråga.

21. Effektbegränsade vapen som kan användas med krut

21.1. Uppdraget

Högsta domstolen prövade i februari 2023 frågan om en luftrevolver som utan att byggas om kunde användas med krut omfattades av reglerna om tillståndsplikt i vapenlagen (1996:67). Högsta domstolen fann att så inte var fallet (se ”Luftrevolvern” NJA 2023 s. 81). Underinstanserna hade kommit till olika slutsatser i fråga om vapnet var tillståndspliktigt.

Ett luftvapen som har en sådan konstruktion att det lätt kan användas med krut kan ha en effekt som närmar sig den hos konventionella skarpa vapen. Det påverkar vapnets farlighet. Frågan om sådana vapen bör vara tillståndspliktiga har inte tidigare varit föremål för lagstiftarens bedömning.

I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Samtidigt får lagstiftningen inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar.

21.2. Gällande rätt

För innehav av skjutvapen krävs i allmänhet tillstånd (2 kap. 1 § första stycket vapenlagen). Av 2 kap. 1 § andra stycket vapenlagen följer dock att tillstånd inte krävs för den som har fyllt 18 år om vapnet har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen). Det förutsätter att vapnet antingen är ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen eller ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel och är avsett för målskjutning, eller ett harpunvapen. Vad som avses med begränsad effekt preciseras i 1 kap. 2 §

vapenförordningen (1996:70). Där anges begränsningar i fråga om bl.a. anslagsenergi.

Högsta domstolen har i rättsfallet ”Luftrevolvern” NJA 2023 s. 81 uttalat sig angående gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och inte tillståndspliktiga skjutvapen. Rättsfallet gällde frågan om hur ett luftvapen av Brocock-typ skulle klassificeras. Av utredningen framgick att revolvern var av det tyska märket ME Sportwaffen, modell Singel-Action Army 5.5 D. Revolvern var avsedd för särskilda tryckluftspatroner (TAC-patroner) som innehåller en tryckbehållare, ventilmekanism och en luftvapenkula. Patronens ventilmekanism påverkas vid avfyrning av ett tändstift som drivs fram av vapnets hane. Konstruktionen för avfyrning av vapen av detta slag överensstämmer i stort med den hos konventionella skarpa skjutvapen.

Riksåklagaren gjorde gällande att vapnet inte skulle ses som ett luftvapen, dels då avfyrningen sker med slagstift, dels då det inte är själva vapnet som drivs av luft utan patronerna. Konstruktionen gör att revolvern kan laddas och avfyras med krutpatroner, som kan vara patroner avsedda för vapnet som manipulerats eller patroner med samma utformning som sådana patroner som vapnet är avsett för (instickspatroner).

Högsta domstolen konstaterade att ett luftvapen inte blir tillståndspliktigt enbart för att det finns möjlighet att använda exempelvis manipulerade luftpatroner eller särskilda instickspatroner som gör att vapnet kan användas med krut på ett sätt som vapnet inte är avsett för. En annan sak är att ett vapen som annars är att se som ett effektbegränsat luftvapen blir tillståndspliktigt om det förses med patroner som inte är avsedda för vapnet och som ger det en högre effekt.

Högsta domstolens avgörande är meddelat i ett brottmål och måste alltså förstås i ljuset av den straffrättsliga legalitetsprincipen (jfr ”Luftrevolvern” p. 20 och 21). Det framstår dock som antagligt att avgörandet kommer bli vägledande även på det förvaltningsrättsliga området.

21.3. Luftvapen och andra effektbegränsade vapen av Brocock-typ bör vara tillståndspliktiga

Förslag: Ett luft-, kolsyre-, eller fjädervapen, eller ett vapen med

ett annat liknande utskjutningsmedel, ska inte kunna anses vara effektbegränsat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår.

Skälen för förslaget

Ett luftvapen eller ett annat effektbegränsat vapen som genom sin konstruktion lätt kan användas med krut kan ha en effekt som närmar sig den hos konventionella skarpa vapen. Detta påverkar vapnets farlighet. Att sådana vapen inte är underkastade tillståndsplikt innebär en risk för att de kommer till användning i kriminella sammanhang. Sverige befinner sig i situation med eskalerande skjutvapenvåld (se prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 16). Detta talar starkt för att effektbegränsade vapen som kan användas med krut inte bör få innehas utan tillstånd.

Flera auktoriserade skytteförbund har gett uttryck för att det är ovanligt att vapen av aktuell typ används för träning eller tävling i Sverige. Möjligen kan vissa legitima skyttar använda denna typ av vapen för att bibehålla formen under vintern. På grund av vapnens begränsade effekt är det nämligen möjligt att träna med dem inomhus. Från vapenhandlarhåll har framförts att vapen av aktuellt slag inte säljs i någon större omfattning i Sverige. Den samlade bilden är alltså att det inte finns något starkt intresse hos legitima skyttar av att få inneha vapen av aktuell typ utan tillstånd.

Enligt vår mening talar klart övervägande skäl för att effektbegränsade vapen av den typ som var aktuella i rättsfallet ”Luftrevolvern” NJA 2023 s. 81 bör omfattas av tillståndsplikt enligt vapenlagen. Risken att kriminella annars börjar utnyttja möjligheten att köpa sådana vapen tillståndsfritt och använda dem vid skjutvapenvåld är enligt vår mening överhängande. Att vapen av det aktuella slaget omfattas av krav på tillstånd kan även bidra till att säkerställa att Sverige lever upp till vapendirektivets krav.

Det är emellertid viktigt att en reglering av vilka kolsyre-, luft- och fjädervapen m.m. som är tillståndspliktiga utformas så att det för den enskilde står klart vilka vapentyper tillståndsplikten omfattar. Detta hänger samman med att den enskilde måste kunna förutse när han eller hon kan bli föremål för ett straffrättsligt ingripande när ett vapen innehas utan tillstånd (jfr ”Luftrevolvern” p. 20). För den enskilde bör det inte komma som en överraskning att han eller hon innehar ett vapen som omfattas av tillståndsplikt.

Ett alternativ skulle kunna vara att i vapenlagen definiera vad som avses med kolsyre-, luft- och fjädervapen etc. I definitionen skulle det kunna anges bl.a. att sådana vapen ska vara konstruerade för att skjuta ut en projektil utan hjälp av ett antändbart drivmedel. En sådan definition innebär emellertid att vapen liknande det som avsågs i rättsfallet ”Luftrevolvern” inte blir tillståndspliktiga, eftersom det vapnet inte var konstruerat för krutpatroner.

En definition av kolsyre-, luft- och fjädervapen etc. skulle också kunna utformas så att den endast omfattar sådana vapen som inte kan användas för att skjuta ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivmedel. För den som saknar djupare vapentekniska kunskaper kan det dock vara svårt att avgöra när exempelvis ett luftvapen kan göra detta. Med en sådan definition blir det alltså svårt för enskilda att bedöma tillståndspliktens omfattning. I ett straffrättsligt förfarande är det visserligen möjligt att beakta detta inom ramen för uppsåtsbedömningen (jfr ”Luftrevolvern” p. 17 och 18). En definition av angivet slag framstår ändå som mindre lämplig från ett legalitetsperspektiv. Från perspektivet att det ska finnas effektiva sanktioner vid brott mot tillståndsplikten är det olyckligt att det kan bli mycket svårt att bevisa uppsåt eller oaktsamhet.

Ett bättre alternativ är enligt vår mening att i vapenförordningen uttryckligen ange att vissa, specifika konstruktioner medför att ett vapen inte kan anses vara effektbegränsat. Det vapen som var föremål för bedömning i rättsfallet ”Luftrevolvern” kunde avlossa en projektil med hjälp av krut eftersom avfyrningen skedde med ett slagstift och då det inte var själva vapnet som drevs av luft utan patronerna. Enligt uppgift från Nationellt forensiskt centrum (NFC), som är en avdelning inom Polismyndigheten som utför forensiska undersökningar, kan alla effektbegränsade vapen med denna konstruktion som de har sett avfyra krutpatroner. NFC saknar kännedom om andra konstruktioner som medför att sådana vapen som avses i 2 kap. 1 § andra stycket

vapenlagen kan avfyra projektiler med hjälp av ett antändbart drivmedel utan att byggas om.

Vi föreslår därför att det av den nya vapenförordningen ska framgå att ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen, eller ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel, inte ska kunna anses vara effektbegränsat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 1 § b vapenlagen).

I avsnitt 28.4.3 föreslår vi att den som vid lagens ikraftträdande är berättigad att inneha ett sådant vapen som den nya regleringen tar sikte på ska få inneha vapnet utan tillstånd under fyra månader eller, om en tillståndsansökan görs inom denna tid, till dess att ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.

22. Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen

22.1. Uppdraget

För att få tillstånd att driva handel med skjutvapen (vapenhandlartillstånd) krävs bland annat att handeln bedrivs yrkesmässigt (2 kap. 10 § första stycket vapenlagen [1996:67]). I kravet på yrkesmässighet ligger att verksamheten måste ha en viss omfattning. I förarbetena anges några tiotal transaktioner om året som en lämplig riktlinje för att kravet ska anses tillgodosett (prop. 1990/91:130 En ny vapenlag, s. 39). I dåvarande Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges minst 20 transaktioner per år som ett nedre riktmärke.

Det har framförts oro över att kravet på yrkesmässighet kan leda till att seriösa vapenhandlare tvingas att stänga ner sin verksamhet för att de inte kommer upp i tillräckligt antal transaktioner.

Utredningen har i uppdrag att

  • undersöka om det finns anledning att ändra de krav som gäller för att en verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Vi behandlar yrkesmässighetskravet i avsnitt 22.2. I avsnittet behandlar vi även vissa andra frågor som rör vapenhandlare och deras verksamhet. I avsnitt 22.7 behandlar vi frågor om inlösen av vapenhandlares skjutvapen.

Bestämmelser har nyligen införts om tillståndsplikt för vapenmäklare. Även tillståndsplikten beträffande vapenmäklare är begränsad till yrkesmässig verksamhet. Vi ser i dagsläget inget behov av någon närmare definition av vilken omfattning som ska krävas för att en sådan verksamhet ska betraktas som yrkesmässig och därmed tillståndspliktig enligt vapenlagen. Frågan behandlas därför inte i detta kapitel.

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs det även tillstånd för att yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn (reparatörstillstånd). Det finns inte någon vägledning om vad som i detta sammanhang avses med yrkesmässigt. Polismyndigheten har anfört att detta leder till tillämpningssvårigheter. Det finns inte heller några bestämmelser om förutsättningarna för att ett reparatörstillstånd ska meddelas eller, med undantag för ett fåtal bestämmelser i vapenförordningen, de krav som ställs på den som bedriver sådan verksamhet. Polismyndigheten har även uppmärksammat vissa andra frågor när det gäller vapenreparatörer. Även om de angivna frågorna om vapenreparatörer inte nämns i kommittédirektiven anser vi att de är angelägna. Vi behandlar därför dessa frågor i avsnitt 22.3.

Under arbetet har vi även uppmärksammat frågan om vem som får ta emot andras skjutvapen för att utföra ändring och ombyggnad. Bland annat hänsyn till de legala vapeninnehavarna talar för att det är viktigt att det står klart vem som får utföra ombyggnads- och ändringsåtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 22.4.

I avsnitt 22.5 behandlar vi vissa frågor som i huvudsak är gemensamma för vapenhandlare, vapenmäklare och reparatörer.

Under arbetet har vi uppmärksammat att bestämmelserna om rätt att tillståndsfritt byta ut en viss vapendel som innehavaren har särskilt tillstånd att inneha bör ses över, bl.a. i anledning av att ljuddämpare inte längre jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. Våra överväganden i fråga om detta finns i avsnitt 22.6.

22.2. Vapenhandelsverksamhet

22.2.1. Yrkesmässighetskravet för vapenhandlare

Bedömning: Kraven för att en vapenhandlares verksamhet ska an-

ses vara yrkesmässig bör förtydligas i förordning. Utgångspunkten bör vara att det krävs ett visst antal transaktioner men det bör också finnas möjlighet att göra avsteg från detta krav i motiverade fall.

Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-

mer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet som rör handel med skjutvapen ska anses bedrivas yrkesmässigt.

I vapenförordningen föreskrivs det att en vapenhandlares verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt endast om

1. verksamheten bedrivs varaktigt,

2. verksamheten har vinstsyfte, och

3. handlaren årligen genomför minst 20 transaktioner med skjut-

vapen.

Det ska dock vara möjligt att göra avsteg från kravet på antal transaktioner om det finns särskilda skäl.

Skälen för bedömningen och förslagen

Gällande rätt

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs tillstånd för att driva handel med skjutvapen. Vi föreslår i avsnitt 4.3 att ett sådant tillstånd ska betecknas vapenhandlartillstånd. Tillstånd att driva handel med skjutvapen får endast meddelas den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att driva sådan verksamhet. Tillstånd får meddelas endast för handel som ska bedrivas yrkesmässigt.

I ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen tillståndet avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ger även rätt att inneha ljuddämpare och vapenmagasin. (2 kap. 10 d § vapenlagen.) Vapenhandlartillstånd krävs inte för att sälja enbart vapenmagasin eller ljuddämpare. Däremot krävs i sådana fall tillstånd enligt 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel (i det följande KML). Sådant tillstånd får lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte skrider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt (1 § KML). När det gäller vapenhandlares handel med ljuddämpare och vapenmagasin föreslår vi i avsnitt 17.6 vissa ändringar i KML och förordningen (1992:1303) om krigsmateriel.

Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ska återkallas av Polismyndigheten i vissa fall, bl.a. om tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel (6 kap. 3 § första stycket a vapenlagen).

Kravet på yrkesmässighet innebär enligt förarbetena att verksamheten ska ha en viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Verksamhetens omfattning ska alltså tillmätas avgörande betydelse. Som skäl för kravet anfördes i förarbetena att ett krav på viss omfattning effektivt motverkar möjligheten att söka tillstånd till handel med vapen i stället för eget tillstånd för innehav av vapen. Vidare anfördes att en mycket ringa omfattning av verksamheten inte motiverar t.ex. en större lagerhållning. Det angavs även att en liten omfattning av verksamheten i de flesta fall får antas ge mindre kunskaper om marknaden och utvecklingen inom vapenområdet. Några tiotal transaktioner per år angavs i förarbetena kunna tjäna som lämplig riktlinje för kravet på yrkesmässighet. Den som ansöker om tillstånd bör därför kunna redovisa en uppskattning av hur många skjutvapen av olika slag som ska hållas i lager och ge en uppgift om beräknad omsättning. Någon prövning av den tilltänkta etableringen från marknadssynpunkt ska inte ske. (Se prop. 1990/91:130 s. 39 och 60.)

Enligt 11 kap. 2 § c vapenlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen och vad som i övrigt ska gälla vid sådan handel. I 11 kap. 2 § f finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om de förutsättningar som i övrigt ska vara uppfyllda för tillstånd enligt lagen. Polismyndigheten har bemyndigats att meddela föreskrifter om bl.a. kunskapskravet för vapenhandlare (5 kap.2 och 7 §§vapenförordningen [1996:70]). Polismyndigheten har däremot inte getts bemyndigande att meddela föreskrifter om innebörden av kravet på yrkesmässighet. Kravet på yrkesmässighet har i praktiken tillämpats så att Polismyndigheten har krävt en viss omfattning på verksamheten, varvid några tiotal transaktioner, dock minst 20, per år till eller från privatpersoner har använts som ett nedre riktmärke (se 13 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3).

Polismyndigheten har upplyst att man nyligen har ändrat sina rutiner vid bedömning av yrkesmässighetskravet. Enligt de nya rutinerna ska myndigheten beakta verksamhetens varaktighet, att vapenhandlaren är självständig och att verksamheten bedrivs med vinstsyfte. Avseende antalet transaktioner framhålls att det är nödvändigt med en bedömning från fall till fall, varvid man t.ex. kan ta hänsyn till vapenhandlarens inriktning. Ett exempel kan enligt myndigheten

vara vapenhandlare som enbart genomför transaktioner med andra vapenhandlare, s.k. vapengrossister eller vapendistributörer. Ett annat exempel kan vara att en handlare som är inriktad på exklusiva vapen och därför enbart genomför ett fåtal transaktioner per år också kan uppfylla kravet på yrkesmässighet.

Högsta förvaltningsdomstolen har inte prövat något mål om yrkesmässighetskravet. Det finns däremot viss kammarrättspraxis på området. I Kammarrätten i Sundsvalls dom den 6 oktober 2011 i mål nr 2318-11 prövades om yrkesmässighetskravet var uppfyllt. I målet hade Polismyndigheten i Norrbotten beslutat att återkalla ett bolags tillstånd att driva vapenhandel. Beslutet motiverades med att vapenlagens krav på att en vapenhandel ska bedrivas yrkesmässigt inte var uppfyllt. Förvaltningsrätten avslog bolagets överklagande. I domskälen hänförde sig förvaltningsrätten till Rikspolisstyrelsens allmänna råd om vapenlagstiftningen och förarbetena till regleringen om vapenhandlare (prop. 1990/91:130 s. 39 och 60). Rätten konstaterade att bolagets handel med vapen under de senaste åren varit mycket liten (nio vapen 2008, sex vapen 2009 och sex vapen 2010). Förvaltningsrätten uttalade att de låga försäljningssiffrorna klart understeg vad som enligt förarbetena och Rikspolisstyrelsens allmänna råd kan ses som yrkesmässig handel. Även det av bolaget budgeterade försäljningsantalet 15–20 vapen var enligt förvaltningsrätten lågt då det ansågs gränsa mot det nedre riktvärdet. Enligt förvaltningsrätten gav handlingarna i målet inte heller tillräckligt stöd för att det var fråga om en tillfällig nedgång i försäljningen. Förvaltningsrätten ansåg därför att bolagets vapenhandel inte kunde anses yrkesmässig. Kammarrätten, till vilken domen överklagades, anslöt till förvaltningsrättens bedömning och avslog överklagandet.

Yrkesmässighetskravet bör definieras i förordning

Med vapenhandlartillståndet följer en rätt att inneha skjutvapen, och en möjlighet att få tillstånd att till Sverige föra in de skjutvapen som omfattas av vapenhandlartillståndet. Det är därför viktigt att dra en gräns som innebär att ett vapenhandlartillstånd inte kan ges till fysiska och juridiska personer som egentligen har som främsta syfte att anskaffa vapen för egen räkning. I annat fall skulle det vara möjligt att använda vapenhandlartillståndet för att kringgå de krav som en-

ligt vapenregleringen ställs för innehavstillstånd. Som anförs i förarbetena kan vidare en mycket ringa omfattning av verksamheten inte motivera t.ex. en större lagerhållning. Vi anser sammanfattningsvis att de skäl som anfördes när kravet på yrkesmässig verksamhet infördes och som återgetts i det föregående fortfarande har giltighet (se prop. 1990/91:130 s. 39).

Polismyndigheten har i praktiken tillämpat kravet på yrkesmässighet på det viset att det krävs minst 20 transaktioner per år till eller från någon annan än en vapenhandlare. Att transaktionerna inte får avse en handlare har av allt att döma syftat till att undvika att personer i egentligt syfte att behålla vapnen för egen räkning med stöd av ett vapenhandlartillstånd förvärvar ett större antal skjutvapen från en handlare.

Det har i olika sammanhang uttryckts en oro för att kravet på ett visst antal transaktioner kan leda till att vissa seriösa vapenhandlare inte lever upp till kravet på yrkesmässighet. Det har vidare framkommit att kravet på att motparten är någon annan än en vapenhandlare är problematiskt för vapenhandlare i grossistledet.

Såvitt känt finns det inte någon domstolspraxis som visar att kravet ska avse just som minst 20 transaktioner. Förarbetsuttalanden ger dock ett visst stöd för den angivna tolkningen (låt vara att ”några tiotal” rent språkligt torde ligga närmare 30 än 20). I ett överrättsavgörande som refererats i avsnittet om gällande rätt kom Kammarrätten i Sundsvall fram till att en årlig försäljning av sex till nio vapen under tre års tid var alltför låg för att yrkesmässighetskravet skulle anses uppfyllt. Skrivningar i avgörandet öppnar för att bedömningen möjligen hade blivit en annan om det hade handlat om en tillfällig nedgång i försäljningen.

Det är ovanligt att en ansökan om tillstånd att bedriva vapenhandel avslås. Under 2022 avslogs ingen ansökan om tillstånd att bedriva handel och under 2023 avslogs en ansökan. Däremot återkallas ett inte obetydligt antal tillstånd varje år (41 stycken 2022 och 32 stycken 2023). Det bör dock noteras att Polismyndigheten återkallar vapenhandlartillståndet varje gång en handlare avlider, anmäler att handlaren lägger ner sin verksamhet eller det av någon anledning måste utfärdas ett nytt tillstånd för handlaren. Enligt uppgift från Polismyndigheten avser den absolut största delen av återkallelserna fall av detta slag och alltså inte återkallelser på grund bristande yrkesmässighet eller misskötsamhet. Av det sagda drar vi slutsatsen att det åtminstone inte i dags-

läget verkar vara något större praktiskt problem att vapenhandlare förlorar vapenhandlartillståndet eller att presumtiva handlare nekas vapenhandlartillstånd på grund av att man inte lever upp till det antal transaktioner som Polismyndigheten kräver. Dock förekommer det i ett fåtal fall att tillstånd återkallas på grund av bristande yrkesmässighet.

För vår del anser vi att det krav på antal transaktioner som brukar ställas i normalfallet framstår som väl avvägt. Vi kan dock se att det kan finnas fall där verksamheten är i högsta grad seriös, men där antalet transaktioner är färre. Ett sådant exempel kan vara vapenhandlare som specialiserar sig på mycket exklusiva och dyrbara vapen. En sådan handlare kan ha en relativt hög omsättning men få transaktioner per år. Ett annat exempel kan vara att en vanligtvis tillräckligt omfattande försäljning tillfälligt går ner på grund av kraftig lågkonjunktur, pandemi, sjukdom hos handlaren eller andra liknande omständigheter. Det bör därför finnas utrymme för en mer nyanserad bedömning av om kravet på yrkesmässighet är uppfyllt.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt har Polismyndigheten nyligen ändrat sina rutiner vid bedömning av yrkesmässighetskravet på ett sådant sätt att det i fråga om kravet på antal transaktioner får göras en bedömning från fall till fall och med beaktande av t.ex. vapenhandlarens inriktning.

Polismyndighetens nya rutiner ligger väl i linje med de bedömningar vi gjort i det föregående angående en mer nyanserad bedömning av om kravet på yrkesmässighet är uppfyllt. Det kan dock även finnas andra exempel på fall där det finns skäl för avsteg från kravet på antal transaktioner. Ett exempel kan vara seriösa vapenhandlare i glesbygd som inte helt klarar av att nå upp till kravet på antal transaktioner på grund av de specifika förutsättningarna i glesbygden. Bland dem kan det t.ex. finnas handlare som säljer ett relativt begränsat antal skjutvapen men desto mer ammunition och vapentillbehör, såsom ljuddämpare och vapenmagasin. Förutsatt att vapenförsäljningen är varaktig, bedrivs i vinstdrivande syfte och inte är alltför begränsad bör då även försäljningen av vapentillbehör och ammunition i viss mån kunna beaktas vid bedömningen av om yrkesmässighetskravet är uppfyllt. Dock kan det i nu nämnda fall finnas anledning att beakta antalet transaktioner vid tillståndsgivningen på ett sådant sätt att antalet vapen som tillståndet omfattar inte blir onödigt stort.

Av det som sagts inledningsvis följer att vi inte anser det lämpligt att ta bort eller ändra i lagens krav på yrkesmässighet, som bör föras över till den nya vapenlagen. Däremot anser vi att det i föreskrifter på lägre nivå bör meddelas bestämmelser om de mer specifika krav som ska ställas för att en verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt. Således bör det i den nya vapenförordningen tas in en bestämmelse om den närmare innebörden av kravet på yrkesmässighet.

Frågan är då vad en sådan bestämmelse ska innehålla. Enligt förarbetena bör det krävas att verksamheten bedrivs varaktigt eller i vart fall är inriktad på en serie affärshändelser. Skrivningen ”en serie affärshändelser” är svår att förena med ett krav på ett visst antal årliga transaktioner. Bestämmelsen bör därför ange att verksamheten ska vara varaktig. Vidare bör det framgå att verksamheten för att bedrivas yrkesmässigt måste bedrivas i vinstsyfte, och alltså inte enbart för att personen i fråga har ett vapenintresse. Slutligen bör det framgå att kravet på yrkesmässighet som huvudregel ska anses uppfyllt endast om handlaren årligen genomför minst 20 transaktioner med skjutvapen. Det bör dock inte krävas att motparten i transaktionerna är någon annan än en vapenhandlare. Den risk som detta krav varit avsett att möta hanteras enligt vår mening genom det uttryckliga kravet på vinstsyfte. Vidare bör naturligtvis vapenhandlare i grossistledet kunna anses bedriva en yrkesmässig verksamhet även om de uteslutande eller till största delen har andra vapenhandlare som kunder.

Till skillnad från hur man tidigare tillämpat kravet på yrkesmässighet, bör det vidare vara möjligt att göra avsteg från kravet på antal transaktioner om det finns särskilda skäl. Undantaget är tänkt för den typ av situationer som nämnts i det föregående, dvs. verksamhet som är seriös och driven i vinstsyfte men där handlaren på grund av särskilda förhållanden inte når upp till det antal transaktioner som i normalfallet krävs.

En möjlighet för regeringen att i förordning meddela sådana föreskrifter torde visserligen följa av det tämligen vidsträckta bemyndigandet i 11 kap. 2 § f vapenlagen, som ger en möjlighet att meddela föreskrifter om de förutsättningar som i övrigt ska vara uppfyllda för tillstånd enligt vapenlagen. Vi föreslår dock för tydlighetens skull att det i den nya vapenlagen ska tas in ett specifikt bemyndigande som handlar just om yrkesmässighetskravet.

22.2.2. Närvaro vid provskjutning i vapenhandlares ställe

Förslag: Godkännande att i en vapenhandlares ställe närvara vid

provskjutning ska få ges endast till den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppgiften. Uppdraget ska få ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget. Detta ska framgå av den nya vapenlagen. Nuvarande förordningsbestämmelser om godkännande ska inte överföras till den nya vapenförordningen.

Avgift för ansökan om godkännande ska tas ut enligt avgiftsklass 1 i stället för som i dag enligt avgiftsklass 2.

Personer som har godkänts ska registreras i vapenhandlarregistret.

Polismyndigheten ska återkalla ett godkännande, om förutsättningar för ett godkännande inte längre finns.

Skälen för förslagen

Vapenhandlare får låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen eller av vapenhandlaren själv eller någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning (3 kap. 6 § vapenlagen). Bestämmelser finns även i 5 kap. 3 § vapenförordningen. Där anges att vid provskjutning får i en vapenhandlares ställe någon annan person närvara som har godkänts av Polismyndigheten. Det finns dock inga bestämmelser om vilka krav Polismyndigheten ska ställa för ett sådant godkännande och inte heller några bestämmelser om återkallelse av ett sådant godkännande. Det bör vara tydligt och förutsebart både för enskilda och Polismyndigheten vilka krav som ställs för godkännande. Sådana bestämmelser bör därför införas. Den kan lämpligen tas in i bestämmelsen om lån för provskjutning (jfr 3 kap. 6 § vapenlagen). Bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 3 § vapenförordningen kan enligt vår mening utgå.

Närvaro vid provskjutning i vapenhandlares ställe handlar om självständig hantering av skjutvapen liknande den som kan utföras av någon som enligt våra förslag ska kunna utses till vapenhanterare för en organisation (se avsnitt 14.3). Kraven bör därför motsvara de krav som vi

föreslår ska gälla för sådana vapenhanterare. Det bör alltså krävas att personen är lämplig för uppgiften med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter. I likhet med vad som i övrigt gäller i fråga om godkännande för olika uppgifter enligt vapenlagen bör det krävas att personen har tillståndshavarens uppdrag och har samtyckt till uppdraget. Detta behöver inte föreskrivas uttryckligen utan ligger i sakens natur. Både uppdraget och samtycket bör ses som förutsättningar för tillstånd.

Vi har övervägt om det utöver kravet på laglydnad och lämplighet med hänsyn till övriga omständigheter bör ställas specifika krav på kunskap för att någon ska godkännas. Vi har dock landat i att sådana krav inte är nödvändiga. Det är inte vanligt att vapenhandlare utser någon att i stället för vapenhandlaren närvara vid provskjutning och det har inte framkommit att vapenhandlarna ställer för låga krav i fråga om personernas kompetens. Däremot är det lämpligt att man i bestämmelsen tydliggör att vapenhandlaren har ett ansvar för att personen i fråga har tillräckliga kunskaper och färdigheter. Detta överensstämmer med den bedömning vi i avsnitt 14.3.3 gjort i fråga om vapenhanterare.

Då prövningen är mindre omfattande än vad som gäller i fråga om godkännande av föreståndare och ersättare bör ansökningsavgift framöver tas ut enligt avgiftsklass 1 i stället för, som i dag, enligt avgiftsklass 2.

Godkännandet bör, i likhet med ett godkännande av föreståndare eller ersättare, kunna återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns (jfr 6 kap. 3 b § vapenlagen). Det kan handla exempelvis om att vapenhandlaren inte längre vill att personen i fråga ska kunna närvara vid provskjutning i handlarens ställe, dvs. att uppdraget inte längre består. Det kan också handla om att något har inträffat beträffande den godkända personens lämplighet, eller att personen inte längre vill ha godkännandet kvar. Möjligheten att återkalla godkännandet bör uttryckligen framgå i den nya vapenlagen.

Förslagen syftar bl.a. till att ge Polismyndigheten tydliga regler om vad som krävs för godkännande, och att säkerställa att endast laglydiga och i övrigt lämpliga personer får ha ett sådant godkännande. För att förslaget ska få fullt genomslag krävs att personerna registreras i vapenhandlarregistret, så att de kan omfattas av samkörningar som görs mot bl.a. belastningsregistret och misstankeregistret. I praktiken registreras personerna redan i dag i vapenhandlarregistret så-

som företrädare för vapenhandlaren. Eftersom registreringen innebär ett visst ingrepp i den personliga integriteten bör detta på ett tydligare sätt framgå av registerbestämmelserna i vapenlagen.

I avsnitt 22.5 gör vi vissa ytterligare överväganden rörande den kategori personer som behandlas i detta avsnitt.

22.2.3. Tydligare regler om ansökningen

Förslag: Bestämmelserna om ansökan om vapenhandlartillstånd

ska förtydligas på så sätt att det framgår att ansökan ska innehålla uppgift om vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen som ska innehas på en gång.

Skälen för förslaget

I ett vapenhandlartillstånd ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen tillståndet avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. (2 kap. 10 d § vapenlagen.) Detta avspeglas inte helt klart i bestämmelserna om ansökningens innehåll, där det i stället sägs att sökanden ska ange uppgift om lagerhållningens storlek (5 kap. 1 § vapenförordningen). Bestämmelsen i fråga bör ändras så att den bättre svarar mot hur tillstånden ska avgränsas.

22.2.4. Uppmärkning av vapenlagret

Förslag: Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrif-

ter om krav på uppmärkning av skjutvapnen i en vapenhandlares lager så att de kan kopplas till inköps- och försäljningsförteckning.

Skälen för förslaget

I Polismyndighetens uppdrag ingår att bedriva tillsyn av vapenhandlarnas verksamhet. Detta sker bl.a. genom inspektion av handlarnas lager av skjutvapen, när det finns anledning till det (5 kap. 8 § vapenförordningen). Vid sådana inspektioner är det till stor fördel om

vapenlagret är uppmärkt så att varje vapen enkelt kan kopplas till handlarens inköps- och försäljningsförteckning. I praktiken är det många handlare som redan gör detta, men det är inte ett formellt krav. Det är viktigt både för vapenhandlarna och polisen att inspektionerna kan genomföras på ett så effektivt sätt som möjligt. Polismyndigheten bör därför genom ett nytt bemyndigande i vapenförordningen ges rätt att föreskriva om krav på märkning av vapenhandlares vapenlager. Stöd för bemyndigandet finns i 11 kap. 2 § c vapenlagen, där det föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen och vad som i övrigt ska gälla vid sådan verksamhet.

22.2.5. Tydligare regler om inköps- och försäljningsförteckningen

Förslag: Det ska i den nya vapenförordningen förtydligas att en

vapenhandlares skyldighet att anteckna rekvisitioner och försäljningar omfattar även vapen som tas emot för försäljning för någon annans räkning.

Skälen för förslaget

En handlare är skyldig att föra anteckningar i en särskild försäljningsförteckning över sålda skjutvapen. En handlare är även skyldig att föra en särskild inköpsförteckning över samtliga rekvisitioner. (5 kap. 5 § första stycket och 6 §vapenförordningen.) Från och med den 1 februari 2024 ska alla vapenhandlare föra anteckningarna i den digitala vapenbok som Polismyndigheten tillhandahåller. Genom anteckning i vapenboken uppfyller handlarna även den nya skyldigheten enligt 5 kap. 13 § vapenförordningen att löpande och elektroniskt anmäla alla transaktioner. (Se Polismyndighetens föreskrifter [PMFS 2023:19] om inköps-, försäljnings- och förmedlingsförteckningar samt anmälan om transaktioner med skjutvapen, FAP 552-1.) Det är relativt vanligt att vapenhandlare tar emot skjutvapen för försäljning via ett auktionsförfarande – många gånger digitala auktioner – eller annars för försäljning mot kommission. Enligt uppgift antecknas sådana vapen vanligen i inköps- och försäljningsförteckningen i de fall vapnen förvaras hos

vapenhandlaren. Att sådan anteckning sker är av stor vikt för att man vid var tid ska kunna följa skjutvapen och veta vilka vapen en vapenhandlare har och var de kommer ifrån. Om Polismyndigheten gör en inspektion är det givetvis viktigt för både handlaren och myndigheten att det enkelt kan visas vilka vapen som tagits emot för exempelvis kommissionsförsäljning. Av förteckningsbestämmelsernas ordalydelse kan man dock inte klart utläsa att skyldigheten att anteckna inköp- och försäljningar omfattar även vapen som tas emot för att säljas för någon annans räkning. Detta bör förtydligas. Som framgått i det föregående är det inte fråga om någon ny skyldighet i egentlig mening utan om en kodifiering av det som i praktiken redan görs.

22.3. Reparatörsverksamhet

22.3.1. Gällande rätt

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs det tillstånd för att yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn. I avsnitt 4.3 föreslår vi att ett sådant tillstånd i den nya vapenlagen ska betecknas reparatörstillstånd. Vad som krävs för att någon ska få ges ett sådant tillstånd framgår inte uttryckligen av vapenregleringen.

Bestämmelser om återkallelse av bl.a. reparatörstillstånd finns i 6 kap. 3 § vapenlagen. Av dessa följer att tillståndet ska återkallas om tillståndshavaren inte längre driver verksamheten yrkesmässigt, förutsättningarna för tillståndet inte längre finns eller det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. En återkallelse får också ske om tillståndshavaren har åsidosatt någon föreskrift i vapenlagen eller någon föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av lagen.

Av 4 kap. 3 § vapenlagen framgår att skjutvapen får lämnas till och tillfälligt innehas för reparation eller översyn av den som får driva handel med sådana vapen eller den som har tillstånd att ta emot vapen för sådana åtgärder. För reparation eller översyn får ett vapen enligt samma lagrum också lämnas till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet (jfr bestämmelserna i 3 kap. vapenlagen om utlåning av skjutvapen).

I 8 kap. 1 § vapenförordningen finns bestämmelser om ansökan om reparatörstillstånd. En sådan ansökan ska vara skriftlig och innehålla uppgift om sökandens namn, person- eller organisationsnum-

mer samt hemvist eller säte. Vidare ska den innehålla uppgift om vilka vapentyper ansökan avser och hur sökanden avser att förvara de vapen som mottagits.

Enligt bestämmelser i 8 kap. 2 § vapenförordningen är den som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn skyldig att föra anteckningar i en särskild reparationsförteckning över mottagna vapen. Polismyndigheten får meddela föreskrifter om vilka uppgifter förteckningen ska innehålla och hur den ska föras. Reparatören är skyldig att hålla förteckningen tillgänglig för Polismyndigheten och att på begäran lämna upplysningar till myndigheten om mottagna vapen. Förteckningen och bilagor till denna ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes.

Det följer av artikel 1.1.9 i vapendirektivet att den som bedriver en näringsverksamhet som helt eller delvis består av att reparera, ändra eller omvandla skjutvapen eller väsentliga delar omfattas av direktivets bestämmelser om vapenhandlare.

22.3.2. Yrkesmässighetskravet för reparatörer

Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-

mer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet som rör reparation eller översyn av skjutvapen ska anses bedrivas yrkesmässigt.

I vapenförordningen ska föreskrivas att en reparatörsverksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt endast om verksamheten bedrivs varaktigt och har vinstsyfte.

Skälet för förslagen

Kravet på tillstånd för yrkesmässig reparation eller översyn av skjutvapen infördes enligt förslag i propositionen En skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27 s. 57 och 58). Innan dess gällde ett krav på godkännande från polismyndigheten. Förslaget byggde delvis på förslag som lämnats i betänkandet En samlad vapenlagstiftning (SOU 1998:44 s. 165 och 166). Enligt betänkandets förslag var det tillståndspliktiga förfarandet att ”i näringsverksamhet ta emot skjutvapen” för bl.a. reparation. Som framgått av redogörelsen för gällande

rätt valdes i stället uttrycket ”yrkesmässigt ta emot skjutvapen” etc. Skillnaden mellan betänkandets och propositionens förslag kommenteras inte i propositionen. Det ges inte heller någon ledning i fråga om vad som i detta sammanhang avses med uttrycket ”yrkesmässigt”.

När det gäller vapenhandlare gäller tillståndskravet den som ”driver handel” med skjutvapen. I detta sammanhang används yrkesmässighet som ett krav för att tillstånd ska ges. Beträffande både handlare och reparatörer är bristande yrkesmässighet en grund för återkallelse av tillståndet. Reglerna beträffande reparatörer måste förstås så att yrkesmässighet är både en avgränsning av det tillståndspliktiga området och en förutsättning för att tillstånd ska ges, även om det sistnämnda inte sägs uttryckligen.

Polismyndigheten har framfört att det försvårar deras tillståndshantering att det inte finns någon vägledning avseende vad som krävs för att den verksamhet som bedrivs av en vapenreparatör ska anses vara yrkesmässig och således tillståndspliktig. Avsaknad av reglering i fråga om grundläggande förutsättningar för tillstånd gör det också svårt för enskilda att veta om de omfattas av krav på tillstånd, och i så fall om de kan räkna med att få ett sådant tillstånd. Vi anser att det därför, i likhet med vad som föreslagits beträffande handel med skjutvapen, bör meddelas föreskrifter i förordning om vad som krävs för att reparatörsverksamhet ska anses vara yrkesmässig.

Kraven bör delvis motsvara det som vi föreslår ska gälla för vapenhandlare. Gränsen för det tillståndspliktiga området bör således dras vid att verksamheten är varaktig och drivs i vinstsyfte. Den som sporadiskt tar emot enstaka skjutvapen för reparation eller översyn kan inte anses bedriva en yrkesmässig verksamhet.

Däremot är vi tveksamma till att ställa upp ett specifikt krav på antal uppdrag. Antalet uppdrag en vapenreparatör har årligen har visserligen betydelse för bedömningen av de andra två kriterier vi föreslår, men vi ser en risk för att en specifik antalsgräns för det tillståndspliktiga området slår fel. Det kan nämligen innebära att verksamhet som utifrån andra kriterier måste anses vara näringsverksamhet hamnar utanför det tillståndspliktiga området. Detta skulle kunna stå i strid med kravet i artikel 4 i vapendirektivet på att all vapenhandelsverksamhet ska vara tillståndspliktig. Det bör därför beträffande reparatörer endast föreskrivas att verksamheten för att vara tillståndspliktig ska vara varaktig och bedrivas i vinstsyfte.

Bestämmelserna bör finnas i den nya vapenförordningen. Det bör tas in ett nytt bemyndigande i vapenlagen om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innebörden av kravet på yrkesmässighet.

22.3.3. De övriga kraven för tillstånd

Förslag: Reparatörstillstånd ska, i likhet med vad som gäller för

vapenhandlartillstånd, endast få ges till den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att driva sådan verksamhet. När sökanden är en juridisk person ska prövningen dessutom, utom när det gäller kravet på kunskap, omfatta de fysiska personer som har ett betydande inflytande över denna. Uppgift om dessa personer ska föras in i vapenhandlarregistret.

Om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över den juridiska personen, ska tillståndshavaren så snart som möjligt anmäla det till Polismyndigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om de krav på kunskap som ska ställas för tillstånd.

Skälen för förslagen

Bakgrund

Före införandet av 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) kunde vem som helst etablera sig som vapenreparatör och i den egenskapen ta emot vapen. Det hade enligt propositionen till 1973 års vapenlag förekommit att klart olämpliga personer åtog sig reparatörsuppdrag. Det fanns inte heller några inskränkningar av vilka typer av vapen som en reparatör kunde ta emot. Mot denna bakgrund infördes i 1973 års vapenlag vissa bestämmelser om till vem som en vapeninnehavare har rätt att överlämna sitt vapen för reparation eller översyn och som för sådant ändamål tillfälligt får inneha vapnet utan särskilt tillstånd. Bland annat infördes ett krav på godkännande av den som yrkesmässigt skulle ta emot skjutvapen i egenskap av reparatör. Enligt specialmotiveringen tog möjligheten till godkännande främst sikte på fall där en person obestridligen har goda kvalifikationer för att

utföra reparation men likväl inte uppfyller alla de krav som då gällde för lån av vapen av aktuellt slag. Vidare angavs att det skulle göras en prövning av sökandens allmänna lämplighet att tillfälligt inneha vapen av det slag det är fråga om. (Prop. 1973:166 Förslag till vapenlag, s. 144 och 145.)

Genom 1973 års vapenlag infördes alltså krav på godkännande av den som yrkesmässigt tar emot skjutvapen i egenskap av reparatör. Kravet på godkännande ersattes genom en lagändring 2000 med ett krav på tillstånd för reparatörer. Tillståndskravet infördes enligt förslag i propositionen En skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27). I det betänkande som föregick propositionen föreslogs en bestämmelse som gick ut på att endast den som har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig skulle få ges reparatörstillstånd (SOU 1998:44 s. 165). I propositionen lades dock inte något förslag om en sådan bestämmelse. Regeringen angav som skäl endast att Rikspolisstyrelsens allmänna råd är tillräckliga. I dessa sades att polisen skulle pröva den allmänna lämpligheten. Polismyndigheten har utfärdat vissa föreskrifter om tillståndsprövningen och tillståndet, av vilka det framgår att polisen vid prövningen ska ta hänsyn till sökandens allmänna lämplighet att tillfälligt inneha vapen av det slag som det är fråga om (se 16 kap. 2 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Det är emellertid tveksamt om Polismyndigheten har ett bemyndigande att meddela föreskrifter på området. Polismyndigheten har anfört det hade varit önskvärt med tydliga regler på lag- eller förordningsnivå om vilka krav som ställs på den som vill bedriva yrkesmässig reparationsverksamhet.

Kraven för tillstånd bör anges i lag

Av en tillståndsreglering bör det klart framgå vilka krav som ställs på den som söker tillstånd. Detta är av stor vikt för både den som söker tillstånd och rättstillämparen. Utan klara bestämmelser saknas förutsättningar för en förutsebar och enhetlig rättstillämpning.

Den som ges ett reparatörstillstånd får i likhet med en vapenhandlare yrkesmässigt hantera skjutvapen. Samma krav på personlig lämplighet som gäller när någon ansöker om vapenhandlartillstånd bör därför gälla i detta fall. Vidare bör sökanden, i likhet med en vapenhandlare, kunna demonstrera god vapenkunskap. Därutöver bör veder-

börande kunna uppvisa den kunskap om vapenlagstiftningen som är nödvändig för den som bedriver reparatörsverksamhet. Det är en uppenbar brist att ovanstående inte kommer till uttryck i vapenregleringen. Med hänsyn till det anförda bör det i vapenlagen införas bestämmelser med krav på lämplighet avseende den som söker tillstånd att yrkesmässigt ta emot vapen för reparation m.m. De generella kraven bör som sagt överensstämma med de krav som ställs på vapenhandlare (jfr 2 kap. 10 § första stycket vapenlagen). För tillstånd bör det alltså krävas att den som söker tillståndet med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att driva sådan verksamhet. Till skillnad från vad som gäller vapenhandlare bör något uttryckligt krav på att verksamheten bedrivs yrkesmässigt inte uppställas, eftersom det redan av avgränsningen av det tillståndspliktiga området framgår att reparatörsverksamheten måste vara yrkesmässig.

Polismyndigheten får enligt bemyndigande i 5 kap. 2 § vapenförordningen meddela närmare föreskrifter om krav på kunskap för tillstånd att driva handel med skjutvapen. Motsvarande föreskrifter kan behövas även när det gäller de kunskapskrav som bör ställas på reparatörer och som på detaljnivå kan skilja sig från de krav som ställs på handlare. Det torde exempelvis inte behöva ställas lika höga krav på kunskaper om lagstiftningen. Polismyndigheten bör därför ges ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om krav på kunskap för att ge reparatörstillstånd (jfr 11 kap. 2 c § vapenlagen). Detta kräver särskilda bemyndiganden både i den nya lagen och den nya förordningen.

Personer med betydande inflytande över verksamheten

När en vapenhandlare är en juridisk person gäller lämplighetskraven för vapenhandlartillstånd också de personer som har ett betydande inflytande över verksamheten. Undantaget är kraven på kunskap, som inte gäller för sådana personer.

Precis som när det gäller vapenhandlare är det viktigt att den som har betydande inflytande över en vapenreparatörs verksamhet är laglydig och i övrigt lämplig. Därför bör därför lämplighetskraven – med undantag för kraven på kunskap – även ställas på de fysiska personer som har ett betydande inflytande över den juridiska perso-

nen (jfr 2 kap. 10 § andra stycket vapenlagen). För att det ska vara möjligt för Polismyndigheten att kontrollera att kraven följs bör det även finnas en skyldighet att tillståndshavaren så snart som möjligt meddelar om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över en juridisk person. Även detta överensstämmer med vad som gäller för vapenhandlare (jfr 2 kap. 10 § tredje stycket). Bestämmelser om detta bör tas in i vapenlagen. Liksom när det gäller vapenhandlare bör fråga om återkallelse av tillståndet aktualiseras om tillståndshavaren åsidosätter skyldigheten att informera polisen om förändringar i fråga om vem som har betydande inflytande (6 kap. 3 § vapenlagen).

Registerfrågor

Vapenhandlarregistret innehåller bl.a. uppgifter om fysiska och juridiska personer som har meddelats reparatörstillstånd. Till skillnad från vad som gäller i fråga om vapenhandlare och vapenmäklare registreras dock inte personer som har ett betydande inflytande över en juridisk person som har meddelats reparatörstillstånd. Den lämplighetsprövning och anmälningsskyldighet som föreslås syftar till att förbättra kontrollen över reparatörer och därigenom minska risken för att olämpliga personer får tillgång till skjutvapen. För att regleringen ska bli komplett och få den effekt som avses bör personer som har varit föremål för prövning med anledning av att de har ett betydande inflytande över en juridisk person registreras i vapenhandlarregistret. Detta bör alltså framgå av bestämmelser i den nya vapenlagen.

22.3.4. Föreståndare och ersättare

Förslag: En juridisk person med reparatörstillstånd ska ha en god-

känd föreståndare som ansvarar för verksamheten, på motsvarande sätt som gäller för vapenhandlarverksamhet.

Om tillståndshavaren eller, i fråga om en juridisk person, föreståndaren är förhindrad att ansvara för verksamheten ska han eller hon sätta en godkänd ersättare i sitt ställe.

Föreståndare och ersättare ska registreras i vapenhandlarregistret.

Skälen för förslagen

När vapenhandel bedrivs av en juridisk person ska det finnas en av Polismyndigheten godkänd föreståndare eller, vid förfall för tillståndshavaren eller föreståndaren, en godkänd ersättare. De grundläggande bestämmelserna om detta finns i 2 kap. 10 a–c §§ vapenlagen. Föreståndaren eller ersättaren är ansvarig för att verksamheten bedrivs korrekt, dvs. att verksamheten uppfyller de krav som gäller för handeln. Krav på godkänd föreståndare gäller numera även för vapenmäklare, om vapenmäklaren är en juridisk person.

Den som ägnar sig åt reparation och översyn av skjutvapen måste för att kunna utföra uppdraget tillfälligt inneha och fysiskt ta befattning med vapnen. I likhet med vad som gäller för vapenhandlare bör det därför alltid finnas någon som ansvarar för verksamheten. Med den utgångspunkten bör bestämmelserna för reparatörer motsvara det som gäller för vapenhandlare. Detta innebär att vi anser att kravet på att juridiska personer ska ha en godkänd föreståndare som ansvarar för verksamheten bör gälla även för reparatörer (jfr 2 kap. 10 a § vapenlagen). Detta innebär vidare att vi anser att en tillståndshavare eller föreståndare bör vara skyldig att sätta en godkänd ersättare i sitt ställe om han eller hon är förhindrad att ansvara för verksamheten (jfr 2 kap. 10 b § vapenlagen). Motsvarande krav som enligt 2 kap. 10 c § vapenlagen gäller för godkännande av föreståndare och ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare bör gälla även reparatörsverksamhet, dvs. det bör krävas att föreståndaren och ersättaren uppfyller samma lämplighetskrav som tillståndshavaren. Det bör vidare åligga Polismyndigheten att återkalla godkännandet om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns (jfr 6 kap. 3 b § vapenlagen).

Förslagen innebär att det i vapenförordningen behöver införas bestämmelser om hur en ansökan om godkännande av en föreståndare eller ersättare ska göras och vad den ska innehålla samt bestämmelser om bevis om godkännandet. Bestämmelserna bör motsvara det som gäller i fråga om föreståndare respektive ersättare i vapenhandelsverksamhet. Vissa ytterligare överväganden görs i avsnitt 22.5.1 och 22.5.2.

Det är viktigt att endast laglydiga och i övrigt lämpliga personer får vara godkända som föreståndare eller ersättare. För att detta ska kunna säkerställas krävs att personerna registreras i vapenhandlarregistret, så att de kan omfattas av samkörningar som görs mot bl.a. belastningsregistret och misstankeregistret.

22.3.5. Tillståndets omfattning

Förslag: Det ska i den nya vapenlagen förtydligas att det i ett repara-

törstillstånd ska anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal skjutvapen tillståndet ger rätt att inneha. Vidare ska förtydligas att tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras.

Skälen för förslaget

I ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen tillståndet avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. Tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras. (2 kap. 10 d § vapenlagen.)

När det gäller reparatörer följer det av 4 kap. 3 § vapenlagen att vapen för reparation eller översyn får lämnas till och tillfälligt innehas dels av den som får driva handel med sådana vapen, dels den som har tillstånd att ta emot vapen för sådana åtgärder. Någon bestämmelse om reparatörstillstånd motsvarande 2 kap. 10 d § finns inte i vapenlagen. I 8 kap. 1 § vapenförordningen anges dock att en ansökan om reparatörstillstånd ska innehålla bl.a. uppgift om vilka vapentyper ansökan avser och hur sökanden avser att förvara mottagna vapen. Vidare anges att det ska utfärdas ett bevis om ett meddelat tillstånd och att beviset ska innehålla uppgifter om vilka vapentyper tillståndet avser och om villkor som meddelats med stöd av vapenlagen. I Polismyndighetens föreskrifter anges att tillstånd kan begränsas till att avse endast vapen av en viss typ (se 16 kap. 2 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Det är dock tveksamt om Polismyndigheten har ett bemyndigande att meddela föreskrifter på området.

Ett reparatörstillstånd medför en rätt att tillfälligt inneha och självständigt handha skjutvapen. För att regelverket ska bli tydligt, förutsebart och lättillgängligt bör det direkt av lag framgå att reparatörstillstånden ska vara begränsade i fråga om vilka vapentyper som omfattas. I likhet med vad som gäller för vapenhandlare är det också rimligt att det ska framgå av tillståndet hur många vapen reparatören får tillfälligt inneha på en och samma gång. Det anförda gäller särskilt som kraven på förvaring måste ställas högre ju fler vapen och ju fler särskilt farliga och stöldbegärliga vapen som reparatören tar emot.

Av motsvarande skäl bör det i lagen uttryckligen framgå att tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras (jfr 2 kap. 10 d § första stycket vapenlagen).

22.3.6. Ansökan och bevis om reparatörstillstånd

Förslag: Förslagen om nya krav för reparatörstillstånd och om

tillståndets omfattning kräver ändringar i bestämmelserna om vad en ansökan om reparatörstillstånd ska innehålla. Motsvarande ändringar krävs i bestämmelsen om tillståndsbevis.

Skälen för förslagen

Lagförslagen kräver anpassningar av bestämmelserna om vad en ansökan om reparatörstillstånd ska innehålla. Dessa bestämmelser bör även i fortsättningen finnas i förordning.

22.3.7. Tillsyn

Förslag: Polismyndigheten ska se till att den vapenreparatör eller

vapenhandlare som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn förvarar vapnen på föreskrivet sätt. Yrkesmässig reparatörsverksamhet ska inte få inte påbörjas förrän Polismyndigheten har godkänt de lokaler och andra utrymmen som är ordnade för förvaring av vapen.

Polismyndigheten ska minst en gång årligen granska reparationsförteckningar med bilagor. När det finns anledning till det ska Polismyndigheten även granska innehavet av skjutvapen som tagits emot för reparation eller översyn. En reparatör eller vapenhandlare ska vara skyldig att lämna upplysningar inte bara om mottagna vapen utan även om andra förhållanden som är av betydelse för tillsynen.

Bedömning: Kravet på att lokalerna godkänts innan verksamheten

påbörjas bör inte vara straffsanktionerat.

Skälen för förslagen och bedömningen

Gällande rätt

Den som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn är skyldig att föra anteckningar i en särskild reparationsförteckning över mottagna vapen. Den som har tagit emot skjutvapen för reparation eller översyn är skyldig att hålla reparationsförteckningen tillgänglig för Polismyndigheten och på begäran lämna upplysningar till myndigheten om mottagna vapen. Förteckningen och bilagor till denna ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes. Om rörelsen läggs ner, ska förteckningen och bilagorna överlämnas till Polismyndigheten. (Se 8 kap. 2 § vapenförordningen.) Polismyndigheten får meddela föreskrifter om vilka uppgifter förteckningen ska innehålla och hur förteckningen ska föras. Sådana föreskrifter har meddelats i 16 kap. 1 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3.

Skyldigheten bör anses omfatta inte bara den som har reparatörstillstånd utan också vapenhandlare som i sin verksamhet tar emot skjutvapen för reparation eller översyn, men däremot inte privatpersoner som tar emot vapnet med stöd av en rätt att låna och självständigt handha vapnet (se 4 kap. 3 § andra meningen vapenlagen).

Möjligheterna till tillsyn behöver förbättras

Polismyndigheten har framfört att nuvarande regelverk inte ger förutsättningar för en fungerande tillsyn av vapenreparatörers verksamhet och vapenförvaring. Det finns inget författningsstöd för myndigheten att vidta några andra tillsynsåtgärder än att granska reparationsförteckningen och att begära upplysningar om mottagna skjutvapen. Det finns alltså ingen rätt för polisen att i samband med detta eller annars begära tillträde till de lokaler där verksamheten bedrivs eller vapnen förvaras.

Av säkerhetsskäl är det viktigt att verksamheten uppfyller de krav på förvaring som följer av författning eller särskilda villkor i tillståndet. Polismyndigheten bör därför ha både skyldighet att utöva tillsyn över förvaringen, och en effektiv möjlighet att bedriva denna tillsyn. Regler om sådan tillsyn finns när det gäller vapenhandlare. Till att börja med krävs Polismyndighetens godkännande av lokaler och utrymmen som är anordnade för förvaring av vapen innan vapenhandlarverksam-

heten påbörjas (5 kap. 4 § vapenförordningen). Vidare ska Polismyndigheten ska se till att skjutvapen som innehas av handlare förvaras på föreskrivet sätt. Polismyndigheten ska minst en gång årligen låta granska handlarens inköpsförteckningar och försäljningsförteckningar med bilagor samt, när anledning finns till det, handlarens lager av skjutvapen. (5 kap. 8 § vapenförordningen.) Vi bedömer att motsvarande regler som för vapenhandlare bör gälla i fråga om tillsyn av tillståndsgivna reparatörer. Bestämmelser med en sådan innebörd bör därför tas in i den nya vapenförordningen. Där bör det också föreskrivas att reparatören är skyldig att lämna upplysningar inte bara om mottagna vapen utan även om andra förhållanden som är av betydelse för tillsynen (jfr 5 kap. 9 § vapenförordningen). De utökade skyldigheterna vad gäller granskning av reparationsförteckningen och lämnande av uppgifter bör gälla även för vapenhandlare som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn.

Det bör förtydligas att bestämmelserna enbart är tillämpliga på tillståndsgivna reparatörer och vapenhandlare och alltså inte privatpersoner som med stöd av 4 kap. 3 § andra meningen vapenlagen tar emot vapen som han eller hon skulle ha rätt att låna och självständigt handha. Detta torde överensstämma med gällande rätt.

Sanktioner

När det gäller vapenhandlare är kravet på att lokalerna godkänts innan verksamheten påbörjas sanktionerad med dagsböter (jfr 14 kap. 1 § första stycket vapenförordningen). Det har dock inte framkommit tillräckliga skäl för en motsvarande reglering beträffande reparatörer.

Skyldigheten för vapenreparatörer och vapenhandlare att föra, hålla tillgänglig och bevara en reparationsförteckning, och att lämna vissa upplysningar till polisen, är redan i dag sanktionerad med dagsböter. Så bör det vara även i den nya vapenförordningen, även beträffande de utökade skyldigheterna.

22.3.8. Återkallelse av ett reparatörstillstånd bör som huvudregel inte gälla omedelbart

Förslag: Polismyndighetens beslut om återkallelse av reparatörs-

tillstånd ska gälla omedelbart endast om Polismyndigheten anger det i beslutet, vilket ska få ske endast om det finns särskilda skäl för det.

Skälen för förslaget

Ett reparatörstillstånd kan återkallas under samma förutsättningar som ett vapenhandlartillstånd. I likhet med vad som gäller för beslut om återkallelse av vapenhandlartillstånd och vapenmäklartillstånd bör Polismyndighetens beslut om återkallelse som utgångspunkt inte gälla omedelbart (10 kap. 2 § vapenlagen). Polismyndigheten bör dock även i dessa fall ha möjlighet att besluta att beslutet ska gälla omedelbart om det finns särskilda skäl för det.

22.4. Regler om vem som får utföra ändring och ombyggnad av någon annans skjutvapen

Förslag: Det ska i den nya vapenlagen klargöras att den som får ta

emot ett skjutvapen för reparation eller översyn även får ta emot och tillfälligt inneha skjutvapen för ändring eller ombyggnad. Rätten ska förutsätta att även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet eller rätten att ta emot vapnet. Det ska samtidigt erinras om att åtgärden kan kräva tillstånd enligt lagen om krigsmateriel.

Om ändringen av skjutvapnet innebär att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen, ska skjutvapnet endast få lämnas ut om innehavaren visar upp bevis om tillstånd att inneha det ändrade vapnet.

Skyldigheten att föra förteckningar och att låta polisen utöva tillsyn bör omfatta även sådana vapen som en reparatör eller vapenhandlare tar emot för ändring eller ombyggnad.

Skälen för förslagen

Frågan

I 4 kap. 3 § vapenlagen finns bestämmelser om vem som får ta emot och tillfälligt inneha någon annans skjutvapen för reparation eller översyn. Däremot finns det inga uttryckliga bestämmelser om vem som får ta emot någon annans skjutvapen för att bygga om eller annars ändra vapnen. Det är viktigt att det står klart vem som får utföra ombyggnads- och ändringsåtgärder. I detta avsnitt överväger vi därför den frågan.

Vapenlagens bestämmelser om ändring och ombyggnad

Av 4 kap. 1 § vapenlagen följer indirekt att det är tillåtet att ändra eller bygga om ett skjutvapen. Däremot upphör innehavstillståndet att gälla om vapnet ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen. Den som utför eller låter utföra en sådan ändring av skjutvapnet måste därför söka tillstånd för det nya vapnet innan vapnet är färdigt. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att driva handel med skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet. (Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 4 kap. 1 §.) Om tillståndshavaren lämnar skjutvapnet till en vapenhandlare för att handlaren ska utföra åtgärden, torde det vara tillräckligt att tillståndshavaren får tillstånd till innehav av det ändrade vapnet innan han eller hon hämtar ut vapnet från handlaren. Så länge vapnet finns hos handlaren torde tillståndshavaren nämligen inte anses inneha det, varför något olagligt innehav knappast aktualiseras.

Ett skjutvapen kan anses bli ett till funktions- eller verkningsgrad väsentligt annorlunda vapen både om det ändras till att bli mer farligt och om ändringen tvärtom medför att vapnet blir mindre farligt. Ett tillstånd kan enligt 4 kap. 1 § vapenlagen alltså upphöra att gälla både för att man vidtar åtgärder som gör vapnet farligare, t.ex. genom att öka dess eldkraft, och åtgärder som gör det mindre farligt, t.ex. genom att man omvandlar ett helautomatiskt vapen till ett halvautomatiskt eller att man minskar kalibern. Bestämmelsen måste nog också anses träffa situationen att vapnet görs varaktigt obrukbart eller deakti-

veras, även om det är något oegentligt att tala om funktions- eller verkningsgrad när vapnet i själva verket är helt obrukbart.

Någon bestämmelse i vapenlagen eller vapenförordningen om vem som får ta emot någon annans vapen för ändring eller ombyggnad finns inte. Deaktivering av skjutvapen får dock endast utföras av den som har tillstånd att driva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn (RPSFS 2009:13, FAP 551-3 senast ändrad genom PMFS 2024:2).

Krigsmaterielregelverket

Ändring och ombyggnad av skjutvapen aktualiserar även bestämmelserna i lagen om krigsmateriel (KML). Ändring eller ombyggnad av skjutvapen utgör nämligen som utgångspunkt tillståndspliktig tillverkning av krigsmateriel. Emellertid behövs inte tillstånd enligt den lagen för ändring eller ombyggnad av handeldvapen som inte är helautomatiska eller för tillverkning av enstaka sådana vapen, se 3 § förordningen (1992:1303) om krigsmateriel (KMF). Med handeldvapen avses i förordningen sådana pistoler, revolvrar, gevär, karbiner och kulsprutepistoler som kan tas med som personlig beväpning och användas utan lavett eller benstöd (2 § KMF). En sådan ändring av ett skjutvapen som avses i 4 kap. 1 § vapenlagen får alltså göras utan tillstånd enligt KML, när det är fråga om handeldvapen som inte är helautomatiska och åtgärden inte heller innebär att vapnet blir helautomatiskt.

Det bör införas regler om vem som får ta emot skjutvapen för ändring och ombyggnad

Den fråga som är aktuell här är vem som har rätt att ta emot och tillfälligt inneha någon annans skjutvapen för att utföra ändring och ombyggnad av vapnet. Som framgår tidigare i kapitlet finns uttryckliga regler i vapenlagen om vem som får ta emot vapen för reparation eller översyn. Språkligt är det dock tveksamt om orden ”reparation eller översyn” omfattar åtgärder som innebär att ett vapen får ändrade egenskaper. Det finns också en risk för gränsdragningsproblem. Med hänsyn till det anförda finns det anledning att närmare överväga vem som får ta emot någon annans vapen för ändring och ombyggnad.

Av redogörelsen för gällande rätt kan utläsas att den som har tillstånd att bedriva vapentillverkning enligt lagen om krigsmateriel får ta emot skjutvapen för att bygga om och ändra vapnet. Något tillstånd enligt vapenlagen krävs inte för detta (2 kap. 1 § fjärde stycket vapenlagen). Vidare får sådana åtgärder utföras av den enskilde själv, förutsatt att förutsättningarna för undantag från kravet på tillstånd enligt KML är uppfyllda. Som framgått tidigare måste den enskilde i enlighet med 4 kap. 1 § vapenlagen ansöka om nytt innehavstillstånd om ändringen är sådan som avses i den paragrafen. Vad som i övrigt gäller får betraktas som något oklart.

Eftersom det handlar om grundläggande förutsättningar för att lämna över vapen till någon annan menar vi att reglerna bör vara så tydliga att det inte kan uppstå någon osäkerhet om vad som är tillåtet.

Vi anser att följande bör gälla. – Den vapenhandlare som får ändra och bygga om verksamhetens

egna vapen bör även ha en uttrycklig möjlighet att ta emot andras vapen för sådana åtgärder under motsvarande förutsättningar. Det bör alltså krävas att vapnet i både sin ursprungliga och ändrade utformning omfattas av vapenhandlartillståndet. – Motsvarande bestämmelse bör gälla för reparatörer med repara-

törstillstånd. Om reparatörens tillstånd omfattar både det ursprungliga och det ändrade vapnet bör reparatören alltså kunna ta emot ett vapen för ändring och ombyggnad. – Samma sak bör gälla i förhållande till någon annan som har rätt

att låna och självständigt handha såväl det ursprungliga som det ändrade vapnet (jfr 4 kap. 3 § vapenlagen).

I bestämmelsen bör erinras om att tillstånd kan krävas enligt KML.

För att undvika att någon misstar sig om förutsättningarna för att inneha det ändrade vapnet bör det uttryckligen regleras att skjutvapnet inte får lämnas ut utan att innehavaren visar upp bevis om tillstånd att inneha det ändrade vapnet.

Skyldigheten för reparatörer att föra förteckningar och att låta polisen utöva tillsyn bör omfatta även sådana vapen som tas emot för ändring eller ombyggnad (jfr våra förslag i avsnitt 22.3.7).

Enligt vapendirektivet är näringsverksamhet som gäller ändring eller omvandling av skjutvapen att anse som vapenhandlarverksamhet och omfattas således av de krav som ställs på vapenhandlare (arti-

kel 1.1). Våra förslag innebär att sådan näringsverksamhet endast får utföras av sådana näringsidkare som omfattas av regler som lever upp till vapendirektivets krav. Därför bedömer vi att också våra förslag är förenliga med vapendirektivet. När det gäller skjutvapen i kategori A framgår uttryckligen av artikel 9.4 i direktivet att medlemsstaterna, trots att utgångspunkten är att A-vapen ska vara förbjudna, får tillåta vapenhandlare (eller vapenmäklare) att inom ramen för sin respektive yrkesutövning – och under förutsättning att strikta villkor om säkerhet är uppfyllda – bl.a. tillverka, deaktivera och reparera sådana skjutvapen och även väsentliga delar och ammunition till sådana vapen. I uttrycket tillverka måste enligt vår mening i detta sammanhang även ligga åtgärder som innebär att vapen byggs om eller ändras. Våra förslag bedöms därför förenliga med vapendirektivet även när det gäller A-vapen. Förslagen harmonierar även väl med Polismyndighetens föreskrifter om att endast vapenhandlare och reparatörer får utföra deaktivering av skjutvapen enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga.

22.5. Vissa gemensamma frågor

22.5.1. Föreståndare är en förutsättning för tillstånd

Förslag: Det ska förtydligas att en juridisk person måste ha en god-

känd föreståndare för att ges vapenhandlartillstånd, reparatörstillstånd eller vapenmäklartillstånd.

Bedömning: Det bör, likt i dag, inte vara ett krav för tillstånd att

tillståndshavaren eller föreståndaren har en ersättare.

Skälen för förslaget och bedömningen

Som framgår i det föregående ska en juridisk person med vapenhandlartillstånd eller vapenmäklartillstånd ha en föreståndare som ansvarar för verksamheten. Föreståndaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. Vi föreslår i avsnitt 22.3.4 att samma krav ska gälla för en juridisk person med reparatörstillstånd.

Av reglerna om tillstånd att driva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition framgår inte uttryckligen att det är en förutsättning för tillstånd att det finns en godkänd föreståndare. Om en vapenhandlare eller vapenmäklare som är en juridisk person underlåter att följa vapenlagens regler om godkänd föreståndare kan det emellertid föranleda återkallelse av tillståndet för verksamheten på grund av att förutsättningar för tillståndet inte längre finns. (Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 6 kap. 3 § b.) Av detta följer indirekt att det är fråga om en förutsättning för tillstånd och att tillstånd alltså inte ska ges utan att man även godkänner en föreståndare. Detta bör förtydligas i den nya vapenlagen. Med hänsyn till skälen för ett krav på att även reparatörer har en föreståndare bör bestämmelsen omfatta även reparatörsverksamheter med tillstånd. I konsekvens med detta bör tillståndet, i likhet med vad som gäller för handlare och mäklare, återkallas om någon föreståndare inte utses.

Om tillståndshavaren eller, i fråga om en juridisk person, föreståndaren för en vapenhandel är förhindrad att ansvara för verksamheten ska han eller hon sätta en godkänd ersättare i sitt ställe (2 kap. 10 b § vapenlagen). Vi föreslår i avsnitt 22.3.4 att samma krav ska gälla för en vapenreparatör. Det råder viss osäkerhet i fråga om kravet på en ersättare är en förutsättning för tillstånd, eller om kravet uppstår först i den situation som avses i bestämmelsen. Ordalydelsen ger mest stöd för den sistnämnda tolkningen. Vi anser alltså att gällande rätt inte kan anses innebära att en godkänd ersättare är ett krav för tillståndet att bedriva verksamhet. Däremot är det ett krav att tillståndshavaren eller föreståndaren ställer en godkänd ersättare i sitt ställe om verksamheten drivs vidare trots att personen inte kan ansvara för den. Om så inte sker bör det kunna aktualisera återkallelse av tillståndet. Detta bör gälla även framöver beträffande handlare och det har inte framkommit någon anledning till ett annat synsätt beträffande reparatörer.

22.5.2. Godkännande av föreståndare, ersättare och den som får närvara vid provskjutning

Förslag: Bestämmelserna om innehållet i en ansökan om godkän-

nande av föreståndare och ersättare för vapenhandlare och vapenmäklare ska förtydligas och kompletteras. Det ska tydligt framgå att uppgifter om namn, personnummer eller organisationsnummer och hemvist eller säte ska lämnas för både sökanden och uppdragsgivaren. Det ska även föreskrivas att ansökan ska innehålla relevanta omständigheter och utredning.

Det sagda ska gälla även i fråga om föreståndare och ersättare för vapenreparatörer och den som ska godkännas att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning.

Ett bevis om godkännande av föreståndare eller ersättare eller om godkännande att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning ska innehålla samma uppgifter om den godkända personen och uppdragstagaren som ska anges i ansökan. Den godkända personen ska vara skyldig att ge in beviset om godkännandet återkallas, om ett sådant bevis finns.

En underrättelse om godkännandet eller eventuellt avslag ska skickas till uppdragsgivaren. En sådan underrättelse ska skickas även vid återkallelse av ett godkännande.

Bedömning: Skyldigheten att vid återkallelse ge in godkännande-

beviset bör inte vara förenad med straff eller någon annan sanktion.

Skälen för förslagen och bedömningen

Bestämmelser om ansökan om godkännande av föreståndare och ersättare för vapenhandlare och vapenmäklare finns i 5 kap. 12 § första stycket vapenförordningen. En sådan ansökan ska göras skriftligen och innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer och hemvist. Med sökanden avses den som vill bli godkänd som föreståndare eller ersättare.

Det ligger i sakens natur att ett godkännande endast kan ges om den som ska godkännas har tillståndshavarens uppdrag. Godkännandet måste således ses som kopplat till uppdraget. Av detta följer att en ansökan även måste innehålla uppgift om den vapenhandel eller

vapenmäklare som uppdraget gäller. Så är Polismyndighetens ansökningsblankett också utformad. Detta bör dock komma till uttryck i vapenförordningens bestämmelser om ansökans innehåll.

En annan brist i nuvarande reglering är att det saknas bestämmelser om vilka omständigheter som åberopas och vilket underlag som ska ges in vid en ansökan om godkännande. Detta kan leda till att Polismyndigheten inte får tillräckligt underlag för att kunna göra en prövning av om den person som ansökan gäller kan godkännas. Det bör därför även föreskrivas att ansökan ska innehålla relevanta omständigheter och utredning.

Om någon av förutsättningarna för godkännandet av en föreståndare eller ersättare inte längre finns, ska godkännandet återkallas (se 6 kap. 3 b § vapenlagen). Eftersom godkännandet avser ett visst uppdrag utgör bl.a. upphörande av uppdraget en återkallelsegrund. Det gäller oavsett på vems initiativ uppdraget upphör. Detta behöver inte regleras särskilt utan följer redan av bestämmelserna. Däremot bör det för tydlighets skull framgå av tillståndsbeviset vilken verksamhet godkännandet gäller. Vidare bör det, för att minimera risken för missbruk, finnas en skyldighet för den godkända personen att ge in godkännandebeviset om godkännandet återkallas, och det finns ett sådant bevis. Vi har övervägt om skyldigheten bör vara sanktionerad med penningböter. Risken för missbruk framstår dock inte som så framträdande att detta framstår som nödvändigt. Vi har även övervägt ett system med administrativa straffavgifter men kommit fram till att nackdelarna överväger fördelarna (se våra överväganden i avsnitt 26.3.7). Ett annat alternativ hade varit att införa en möjlighet för polisen att utfärda vitesförelägganden. Detta hade utgjort en nyhet i vapenregleringen och vi tycker inte att behovet av detta är tillräckligt framträdande för att vi ska lägga sådana förslag.

Korresponderande regler om ansökningen och godkännandebeviset bör införas i fråga om godkännande av föreståndare och ersättare för vapenreparatörer (jfr våra förslag i avsnitt 22.3.4) och den som i en vapenhandlares ställe får närvara vid provskjutning.

När ett beslut om godkännande, avslag eller återkallelse fattas bör en underrättelse skickas till uppdragsgivaren. Detta bör uttryckligen framgå av den nya vapenförordningen.

Förslagen korresponderar med våra förslag i avsnitt 12.8, 13.10 och 14.3.5.

22.5.3. Rätt för reparatörer att provskjuta vapen

Förslag: Den som har tagit emot skjutvapen för reparation, änd-

ring, ombyggnad eller översyn ska få provskjuta vapnet.

Skälen för förslaget

Polismyndigheten har väckt frågan om inte den som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn borde ha rätt att provskjuta vapnet. Vi bedömer att starka skäl talar för att det införs en sådan möjlighet, och att möjligheten bör gälla även den som tar på sig uppdraget att bygga om eller ändra ett vapen (se våra förslag i avsnitt 22.4). Den som får i uppgift att t.ex. reparera eller göra översyn av ett vapen kan behöva kontrollera vapnets funktionsduglighet såväl före som efter det att arbetet påbörjas. Inte minst viktigt är det att reparatören kan kontrollera att vapnet fungerar som det ska innan det lämnas tillbaka till den egentliga innehavaren. Endast den som har vapenhandlartillstånd eller reparatörstillstånd eller den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet får ta emot skjutvapen för åtgärder av nu aktuellt slag. Sådana personer måste anses ha tillräckliga kunskaper om vapen för att de ska få provskjuta vapnet. Vi föreslår med hänsyn till det anförda att den som tagit emot ett skjutvapen för reparation, ändring, ombyggnad eller översyn ska ha rätt att provskjuta vapnet. Bestämmelser om detta kan lämpligen tas in i den nya vapenlagens kapitel om ändring, reparation och skrotning av skjutvapen.

Om handlaren eller reparatören är en juridisk person bör rätten till provskjutning avse föreståndaren eller ersättaren för föreståndaren. Detta följer automatiskt av att det är föreståndaren eller ersättaren som har rätt att företräda vapenhandlaren. Någon särskild bestämmelse om detta behövs därför inte.

För att en provskjutning ska kunna genomföras behöver reparatören ha tillgång till ammunition. I avsnitt 17.4 lämnar vi därför förslag om att den som tar emot ett vapen för reparation m.m. ska ha rätt att inneha ammunition till vapnet under den tid som han eller hon innehar vapnet i fråga.

22.5.4. Lägre ansökningsavgift vid ändring av befintligt tillstånd

Förslag: Vid ansökan om ändring av ett befintligt vapenhandlar-,

vapenmäklar- eller reparatörstillstånd ska en lägre ansökningsavgift utgå än vid en ansökan om sådant tillstånd.

Skälen för förslaget

Enligt uppgift från Polismyndigheten är det inte ovanligt att vapenhandlare ansöker om en mindre ändring av ett redan meddelat vapenhandlartillstånd. Det kan t.ex. handla om att handlaren vill lägga till ett mindre antal pipor eller andra vapendelar till tillståndet. För en ansökan om vapenhandlartillstånd tas avgift ut i avgiftsklass 5, vilket i dagsläget är 4 600 kronor (16 kap. 1 § vapenförordningen och 10 § avgiftsförordningen [1992:191]). Samma avgiftsbestämmelse tillämpas i förhållande till ansökningar om ändringar i befintliga tillstånd. Polismyndigheten har dock bedömt att den ordinarie ansökningsavgiften är alltför hög i dessa fall. En sådan ansökan kräver nämligen en betydligt mindre insats än prövningen av det ursprungliga tillståndsärendet. Polismyndigheten betalar därför med stöd av 13 § avgiftsförordningen tillbaka en viss del av den inbetalda avgiften. Enligt denna bestämmelse får en myndighet, om det finns särskilda skäl, betala tillbaka hela eller en del av ansökningsavgiften. Enligt Polismyndighetens praxis återbetalas en så stor del att den slutliga avgiften för den enskilde motsvarar avgiftsklass 2.

Vi instämmer i bedömningen att ansökningsavgiften bör vara lägre vid ändringar i ett befintligt tillstånd än vid en ny ansökan om tillstånd. En rimlig ansökningsavgift är enligt vår mening avgift motsvarande avgiftsklass 2, vilket i dagsläget är 870 kronor. Vårt förslag innebär närmast en kodifiering av Polismyndighetens nuvarande praxis, med den skillnad att den slutliga avgiften tas ut från början.

Övervägandena gör sig gällande även när det gäller ändringar i befintliga vapenmäklar- eller reparatörstillstånd. För sådana ansökningar tas ansökningsavgift ut i avgiftsklass 5 respektive 4. Det är rimligt att ansökningar om ändringar föranleder samma avgift som ändringsansökningar avseende vapenhandlartillstånd.

22.6. Utbyte av ljuddämpare och mantlar

Förslag: Bestämmelserna om rätt att tillståndsfritt byta ut en viss

vapendel som innehavaren har särskilt tillstånd att inneha ska i den nya vapenlagen avse de vapendelar som enligt vapenregleringen jämställs med skjutvapen. Detta innebär att ljuddämpare ska tas bort från bestämmelsen och mantlar läggas till.

Skälen för förslaget

Enligt 4 kap. 2 § andra stycket vapenlagen får den som har särskilt tillstånd att inneha bl.a. slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor eller trummor till skjutvapen rätt att utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast anmäls till Polismyndigheten. Den del som ska skrotas lämnas till Polismyndigheten, som vidarebefordrar denna till Nationellt forensiskt centrum (NFC) för destruktion. Tanken är att regleringen ska leda till ett bibehållande av Polismyndighetens kontroll över vapeninnehavet och det att det säkerställs att uppgifterna i vapenregistret uppdateras (jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 65).

Med undantag för ljuddämpare är samtliga de föremål som räknas upp i bestämmelsen vitala vapendelar som är jämställda med skjutvapen i vapenlagens mening (jfr 1 kap. 3 § f vapenlagen). Det innebär att tillstånden avser ett visst specifikt föremål, vilket framgår av tillståndsbevis och registrering i vapenregistret. Efter genomförandet av lättnaderna i tillståndsplikten avseende ljuddämpare är tillstånd att inneha ljuddämpare däremot inte begränsade till ett visst specifikt föremål. Tillstånden är i stället avgränsade till egendom av ett visst slag och en viss mängd (2 kap. 9 § och 3 kap. 7 §vapenförordningen). Detta framgår av tillståndsbevisen och avspeglas även i den omständigheten att ljuddämpare inte längre registreras i vapenregistret. Däremot registreras alla som får särskilt tillstånd att inneha ljuddämpare i vapeninnehavarregistret (1 a kap. 7 § första stycket 1 vapenlagen).

Med hänsyn till att tillstånd att inneha ljuddämpare inte längre är individualiserade till ett visst föremål kan bestämmelsen i 4 kap. 2 § vapenlagen inte längre anses ha någon betydelse när det gäller ljuddämpare. Förhållandet måste nämligen innebära att innehavaren fritt får byta ut en ljuddämpare mot en annan, förutsatt att man inte går

utöver det som omfattas av tillståndet. Bestämmelsen fyller alltså inte någon funktion för den enskilde. Eftersom själva ljuddämparen inte ska registreras fyller inte heller anmälningsplikten någon funktion för att vapenregistret ska vara korrekt. Vi anser därför att ljuddämpare bör strykas från bestämmelsen.

Bestämmelsen i 4 kap. 2 § andra stycken vapenlagen räknar upp samtliga av de vapendelar som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen ska jämställas med skjutvapen, förutom mantlar. Någon anledning till att mantlar inte ska omfattas har inte framkommit. Förhållandet får därför antas bero på förbiseende. Mantlar bör därför läggas till.

22.7. Inlösen av vapenhandlares skjutvapen

Förslag: Bestämmelserna om inlösen av skjutvapen, ammunition

och vapentillbehör ska förtydligas så att det klart framgår att även egendom som innehas med stöd av ett vapenhandlartillstånd omfattas. För att undvika att inlösenreglerna missbrukas ska det föreskrivas att staten inte är skyldig att lösa in vapenhandlares vapen om återkallelsen sker på handlarens eget initiativ.

Skälen för förslaget

Gällande rätt

Med inlösen enligt vapenregleringen avses att staten tvångsförvärvar skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin mot ersättning med ett belopp som motsvarar egendomens marknadsvärde. De situationer som ska leda till inlösen räknas upp i 7 kap. 1 § vapenlagen. Där framgår att skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska lösas in av staten om

a) tillståndet att inneha egendomen har återkallats utan att den sam-

tidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,

b) innehavaren har avlidit,

c) ansökan har avslagits i fråga om tillstånd att inneha vapen, ammu-

nition, ljuddämpare eller vapenmagasin som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller

d) en domstol har beslutat att vapen, ammunition, ljuddämpare eller

vapenmagasin, som någon innehar utan att ha rätt till det, inte ska förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.

Polismyndigheten ska i största möjliga utsträckning undvika inlösen genom att låta ägaren själv avveckla sitt innehav genom att skrota, sälja eller på annat sätt överlåta sin egendom. Detta framgår indirekt av 7 kap. 2 § vapenlagen (se även prop. 1973:166 s. 146 och 147). Det är alltså först om innehavaren inte själv avslutar sitt innehav på föreskrivet sätt och inom föreskriven tid som inlösen blir aktuellt. I 2 § anges även förutsättningarna för att inlösen inte ska ske. Där framgår att egendomen inte ska lösas in om egendomen lämnas för skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha den och om detta görs inom

a) ett år från det att innehavaren avled, eller

b) tre månader från det att tillståndet att inneha egendomen åter-

kallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkandefrågan meddelades av en domstol eller en åklagare eller beslaget hävdes.

Skjutvapnen, ammunitionen, ljuddämparna eller vapenmagasinen ska enligt bestämmelsen inte heller lösas in om ansökan om tillstånd att inneha egendomen görs inom samma tid. Om ansökan avslås ska egendomen lösas in, om den inte inom tre månader från dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon som har rätt att inneha den. Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst sex månader.

För skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som löses in ska en ersättning betalas med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet (7 kap. 4 § vapenlagen).

Kompletterande bestämmelser om inlösen finns i 10 kap.1 och 2 §§vapenförordningen. Där framgår bl.a. att länsstyrelsen ska utse en eller flera värderingsmän som ska biträda Polismyndigheten med värderingen av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som ska lösas in. Värderingsmannen ska ha god kännedom om egendomens marknadsvärde och vapenhandlares pris vid inköp av begagnade vapen. Vidare framgår att egendom som tillfallit staten normalt ska skrotas eller säljas.

Reglerna bör förtydligas beträffande vapenhandlares vapeninnehav

Vi anser att inlösenreglerna är otydliga på det sättet att det inte klart framgår om de är tillämpliga på vapenhandlares innehav av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör. Enligt ordalydelsen handlar 7 kap. 1 § 1 vapenlagen om att ”tillstånd att inneha egendomen” har återkallats. Detta kan tolkas som att bestämmelsen enbart omfattar innehavstillstånd. Vapenhandlare behöver inte sådant tillstånd utan får inneha sådan egendom som avses i inlösenreglerna med stöd av sitt vapenhandlartillstånd. Strängt taget handlar det alltså om en rätt och inte ett tillstånd att inneha egendomen. Det förekommer i praktiken att vapenhandlares egendom löses in, men Polismyndigheten har upplyst att det även förekommer att inlösen nekas med hänvisning till att reglerna inte anses tillämpliga. Vi har inte kunnat identifiera någon klargörande praxis från högsta instans.

De nuvarande inlösenbestämmelserna i 7 kap. 1 § fördes med endast språkliga ändringar över från 1973 års vapenlag. Inlösenreglerna i 1973 års lag byggde i sin tur i stora delar på bestämmelserna i 1949 års vapenförordning (vapenförordningen [1949:340]). 1949 års bestämmelser är därför av intresse. Av 30 § i 1949 års vapenförordning framgår att inlösen kunde ske vid återkallelse av ett vapenhandlartillstånd. Förutsättningen för inlösen var att länsstyrelsen i samband med ett beslut om återkallelse hade beslutat om att vapen inom viss tid skulle överlämnas till polisen eller annan myndighet. Om ett sådant beslut fattades skulle bestämmelserna om inlösen tillämpas (ett motsvarande krav gällde enligt 16 § vid återkallelse av innehavstillstånd). Avsikten var alltså att inlösen skulle kunna ske av vapenhandlares vapen. Möjligen föreställde sig dock inte lagstiftaren att institutet återkallelse skulle användas i situationer där vapenhandlaren själv väljer att avsluta sin verksamhet, så som i praktiken blivit fallet (jfr skrivningarna om inlösen av vapen som innehavaren själv inte vill ha i prop. 1949:95 Förslag till vapenförordning, s. 80).

De särskilda reglerna om inlösen av vapenhandlares vapen fördes inte över till 1973 års vapenlag. I stället infördes en bestämmelse där det bl.a. angavs att inlösen skulle ske om ”tillstånd som medför rätt att inneha vapnet har återkallats” (33 § 1973 års vapenlag). Några överväganden i frågan om vapenhandlares vapen finns över huvud taget inte i propositionen (jfr prop. 1973:166). Det kan dock noteras att det i 1949 års bestämmelser om inlösen till följd av återkallelse av inne-

havstillstånd talas om att ”tillstånd att innehava vapen” återkallats. Man har alltså till synes medvetet valt en annan och bredare formulering i 1973 års vapenlag. Denna lydelse ger enligt vår mening närmast uttryck för att även vapenhandlartillstånd omfattades av inlösenreglerna enligt 1973 års lag. Detta motsägs möjligen av författningskommentaren, där det anges att bestämmelsen delvis har sin motsvarighet i 16 och 17 §§ i 1949 års vapenförordning, som handlar om inlösen av vapen på grund av återkallelse av innehavstillstånd, förbud mot att inneha vapen, vid avslag på ansökan om innehavstillstånd avseende vapen som förvärvats på grund av arv eller testamente eller genom giftorätt samt vid innehav av illegala vapen som inte förverkas. Emellertid följde av 30 § 1949 års vapenförordning att bl.a. 16 § skulle tillämpas i fråga om inlösen av vapenhandlares vapen. Med hänsyn till detta, till ordalydelsen och till att det inte i propositionen gjordes några överväganden om att möjligheten till inlösen av vapenhandlares vapen tas bort, ligger det närmast till hands att tolka reglerna som att inlösen av vapenhandlares vapen var möjlig enligt 1973 års lag.

Av förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 7 kap. 1 § vapenlagen framgår att den avsågs motsvara 33 § 1973 års vapenlag och att ändringarna endast var språkliga (prop. 1995/96:52 s. 83). Lagstiftarens intention förefaller alltså ha varit att inlösen ska kunna ske av vapenhandlares vapen. Ordalydelsen av 7 kap. 1 § vapenlagen ger dock inte otvetydigt uttryck för detta.

Vi anser att starka skäl talar för att vapenhandlares vapen bör kunna inlösas, trots de kostnader detta kan medföra. Det är svårt att se någon annan lämplig lösning i fråga om egendom som en vapenhandlare inte själv lyckas avyttra. Att sådan inlösen i praktiken förekommer framgår såväl av rättspraxis som av uppgifter från Polismyndigheten (se t.ex. omständigheterna i Högsta förvaltningsdomstolens dom den 22 maj 2013 i mål nr 1226-11 och 1227-11, som dock endast gällde en processrättslig fråga). Staten bör alltså vara skyldig att lösa in vapen exempelvis om ett tillstånd återkallas på grund av att vapenhandlaren drabbas av sjukdom och inte klarar av att avveckla sitt vapeninnehav i rätt tid. Reglerna bör därför ändras så att det klart framgår att även skjutvapen m.m. som innehas med stöd av ett vapenhandlartillstånd omfattas av inlösenreglerna.

För att undvika att inlösenreglerna missbrukas bör det föreskrivas att staten inte är skyldig att lösa in vapenhandlares vapen om återkallelsen sker på handlarens eget initiativ. Med detta avses situatio-

ner där handlaren väljer att avsluta verksamheten av en eller annan anledning. Regeln bör göras fakultativ. Den bör alltså inte utformas på så sätt att inlösen aldrig kan ske. Det kan nämligen finnas situationer där det framstår som klart rimligt med inlösen även i dessa fall. Som ett exempel kan nämnas fallet att handlaren på grund av ålder eller sjukdom vill avsluta sin verksamhet men inte förmår att avyttra vapeninnehavet. I ett sådant fall bör inlösen vara möjlig.

23. Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset

23.1. Uppdraget

I Sverige gäller krav på införseltillstånd för att ett vapen tillfälligt ska få föras in i landet. Sverige har alltså inte genomfört det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet. Enligt det förenklade förfarandet får bl.a. jägare och sportskyttar under vissa förutsättningar inneha skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater förutsatt att de har ett europeiskt skjutvapenpass och kan styrka skälet för sin resa.

Flera jägareförbund har framfört att kravet på införseltillstånd strider mot EU-rätten och innebär en orättfärdig, kostsam och tidskrävande börda för jägare och sportskyttar som vill ta med sina vapen till Sverige (Ju 2019/03424). Ett antal av de auktoriserade sportskytteförbunden har framfört att Sverige går miste om internationella mästerskap och att skyttar från andra länder väljer bort svenska evenemang på grund av den nuvarande införselregleringen.

Argumentet för att behålla det nationella kravet på införseltillstånd även i förhållande till övriga medlemsstater har varit att det finns medlemsstater som inte uppnår samma höga skyddsnivå i sin lagstiftning vad gäller exempelvis kontroll och tillståndskrav för innehav av skjutvapen som Sverige (se prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 43). Sedan den bedömningen gjordes har emellertid de EU-gemensamma reglerna om skjutvapen skärpts vid flera tillfällen. Med hänsyn till detta och till den olägenhet som kravet på införseltillstånd innebär för jägare och sportskyttar finns det enligt kommittédirektiven anledning att utreda om det fortfarande finns skäl för ett nationellt krav på införseltillstånd vid tillfällig införsel av vapen från en annan medlemsstat, eller om det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet nu bör införas. Utredningen har i uppdrag att

  • analysera konsekvenserna av att införa det förenklade förfarandet för tillfällig införsel av vapen som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet,
  • ta ställning till om det förenklade förfarandet nu bör införas, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

I avsnitt 23.2 redogör vi för den svenska införselregleringen enligt nuvarande ordning. Redogörelsen har särskild inriktning på sådana införslar som kan omfattas av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet, dvs. enskilda personers införsel för jakt, målskjutning och återskapande av historiska händelser. Därefter behandlas i avsnitt 23.3 det europeiska skjutvapenpasset och vapendirektivets bestämmelser om överföring av skjutvapen. I avsnitt 23.4 tas frågans tidigare behandling upp. Avsnitt 23.5 och 23.6 behandlar vissa förhållanden som kan vara av betydelse för om Sverige bör införa det förenklade införselförfarandet, nämligen dels den europeiska miniminivån för vapeninnehav, dels i vad mån våra nordiska grannländer valt att införa förfarandet. I avsnitt 23.7 och 23.8 presenteras den konsekvensanalys som ska göras enligt kommittédirektiven. Avsnitten 23.9–23.11 innehåller våra ställningstagande i fråga om det förenklade införselförfarandet nu bör införas och hur den svenska regleringen i så fall bör utformas. I avsnitt 23.12–23.14 berörs vissa följdändringar.

23.2. Den svenska införselregleringen

Enligt 2 kap. 1 § första stycket d vapenlagen (1996:67) krävs det tillstånd för att föra in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige. Även sådana föremål som jämställs med skjutvapen omfattas av tillståndskravet (jfr 1 kap. 3 § vapenlagen). För sådana vapenmagasin som omfattas av vapenlagens reglering gäller däremot inte något krav på införseltillstånd.

Syftet med kravet på införseltillstånd är att ha kontroll över vilka vapen och vilken ammunition och vilka ljuddämpare som förs in i landet (jfr prop. 2021/22:46 Lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare, s. 28). Kravet på tillstånd gäller om inte något annat särskilt föreskrivits. Ett sådant undantag gäller enskilda personer, som utan särskilt tillstånd får föra in de skjutvapen, den ammunition och de ljud-

dämpare som de i Sverige har rätt att inneha för eget bruk (2 kap. 13 § första stycket a vapenlagen).

Med införsel i vapenlagens mening avses att egendomen förs över gränsen för svenskt territorium, oavsett för vilket ändamål det görs. Införselregleringen träffar således både transporter av egendom genom landet, införsel av egendom för tillfällig användning i landet och införsel i syfte att egendomen ska stanna kvar i landet. Regleringen är dock inte avsedd att ersätta innehavstillstånd utan syftar till att kontrollera mera tillfälliga besök. (Se prop. 1973:166 Vapenlag m.m., s. 141 och 142.)

Införseltillstånd ger rätt att i Sverige under den begränsade tid och för det ändamål som anges i tillståndet inneha de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under förutsättning att egendomen förs in inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som Polismyndigheten bestämmer. (Se 2 kap. 12 § vapenlagen, jfr 4 kap. 2 § vapenförordningen [1996:70].)

Närmare bestämmelser om införsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare finns i 2 kap.11–16 §§vapenlagen och 4 kap. vapenförordningen.

Enskilda personers införsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för skjutningsändamål

Som anges i det föregående får enskilda personer utan särskilt tillstånd föra in de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som de i Sverige har rätt att inneha för eget bruk (2 kap. 13 § första stycket a vapenlagen). En enskild person som inte har rätt att inneha föremålen i Sverige behöver däremot i allmänhet införseltillstånd.

För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller i princip samma förutsättningar som för tillstånd att inneha skjutvapen (se 2 kap. 11 § första stycket vapenlagen och 4 kap. 1 § vapenförordningen). Det innebär bl.a. att tillstånd får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Förutsättningarna för att enskilda personer ska ges innehavstillstånd beskrivs närmare i kapitel 5–9.

Den prövning som görs i ärenden om införseltillstånd skiljer sig i praktiken delvis från den prövning som görs när någon ansöker om innehavstillstånd. Enligt Polismyndighetens praxis krävs när någon ansöker om införseltillstånd att sökanden styrker sin rätt att inneha vap-

net i utförsellandet (se 12 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3). Krävs inte tillstånd i utförsellandet och sökanden alltså inte har prövats ur bl.a. lämplighetssynpunkt brukar Polismyndigheten begära in kompletterande uppgifter från berörda myndigheter i utförsellandet.

En person som har ett skjutvapen infört i sitt europeiska skjutvapenpass anses som utgångspunkt lämplig att inneha det vapnet i Sverige (se vidare om det europeiska skjutvapenpasset i avsnitt 23.3). Även när sökanden har ett europeiskt skjutvapenpass görs dock registerslagningar mot Schengens informationssystem (SIS). SIS, som används för att kompensera för avsaknaden av tullkontroller inom Schengenområdet, innehåller bl.a. larm om efterlysta personer och larm för att förhindra hot mot den allmänna eller nationella säkerheten.

I övrigt gäller i princip samma krav för införseltillstånd som för innehavstillstånd. Det finns dock vissa specialbestämmelser vid införsel för jakt eller tävling här i landet. De bestämmelserna innebär i huvudsak att sökandens förmåga att handha skjutvapnet och behov av vapnet, när ett kvalificerat behov krävs, får visas genom intyg från den som anordnar jakten eller tävlingen (4 kap. 1 § vapenförordningen).

Tillståndsgivningen för införsel är i allmänhet generös när ansökan avser ett kortvarigt bruk av skjutvapen i Sverige för styrkt ändamål, exempelvis jakt eller tävling. Polismyndigheten brukar i sådana fall begära in uppgifter om sökandens kvalifikationer för vapeninnehav, exempelvis från den som anordnar jakten eller tävlingen. (Jfr 12 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3.) När ansökan avser jakt brukar Polismyndigheten vidare göra vissa kontroller av jaktvärden och bl.a. undersöka om han eller hon har tillgång till jaktmarker. Det är förhållandevis sällsynt att en ansökan om tillfälligt införseltillstånd för jakt eller målskjutning avslås. Däremot förekommer det att Polismyndigheten bedömer att det vapen som ansökan avser inte är lämpat för ändamålet. Sökanden brukar i sådana fall få tillfälle till att justera sin ansökan.

När ansökan om införseltillstånd inte avser ett kortvarigt bruk av vapen i Sverige för styrkt ändamål görs vanligen en noggrannare utredning avseende sökandens personliga förhållanden och behov av att föra in skjutvapen, ammunition och ljuddämpare (jfr 12 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3).

Tillstånd till införsel av skjutvapen som medförs vid resa av en person bosatt i ett land inom EU får beviljas för en eller flera resor under högst ett år och ska anses innefatta en rätt att inneha vapnet i Sverige under denna tid (4 kap. 3 § vapenförordningen). Det förekommer både att tillstånd beviljas för ett års tid och att det beviljas enbart för exempelvis en särskild jaktresa, beroende på hur ansökan utformats. Tillståndet ska skrivas in i tillståndshavarens europeiska skjutvapenpass (4 kap. 3 § vapenförordningen). Polismyndigheten kräver dock inte att skjutvapenpasset ges in i samband med ansökan, utan det anses i praktiken tillräckligt med en kopia.

Tillstånd att föra in ammunition eller ljuddämpare får ges den som har rätt att inneha egendomen i Sverige, om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas (2 kap. 11 § andra stycket vapenlagen). Rätt att inneha sådan egendom tillkommer, något förenklat, dels den som har rätt att inneha ett skjutvapen som föremålen passar till för skjutning, dels den som getts särskilt tillstånd eller har annan särskild rätt att inneha föremålen (se bl.a. 2 kap. 8 § och 8 kap. 1 §vapenlagen). I vissa fall krävs inte ett särskilt tillstånd för införsel av ammunition och ljuddämpare. Som nämns i det föregående får enskilda personer utan särskilt tillstånd föra in de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som de i Sverige har rätt att inneha för eget bruk (2 kap. 13 § första stycket a vapenlagen). Vidare anses ett sådant beslut om införseltillstånd avseende skjutvapen som rör en person som är bosatt inom EU och som ska skrivas in i tillståndshavarens skjutvapenpass omfatta rätt till införsel av ammunition och ljuddämpare som är avsedda för vapnet och som innehavaren kan antas behöva under vistelsen i Sverige (4 kap. 3 § vapenförordningen).

Ansökningsavgiften för införseltillstånd uppgår i dagsläget till 870 kronor (se 16 kap. 1 § vapenförordningen och 10 § avgiftsförordningen [1992:191]).

Det krävs ett införseltillstånd för varje ändamål som ett vapen ska användas för i Sverige. Den som ska använda ett skjutvapen för två ändamål måste alltså göra två ansökningar och betala dubbla ansökningsavgifter. Den som exempelvis vill testskjuta ett vapen inför jakt behöver dock endast ansöka om införseltillstånd för jakt (jfr 3 kap. 3 § vapenförordningen).

Polismyndigheten för register över personer som getts införseltillstånd. Registren är sökbara utifrån namn och födelsedatum.

Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin utgör i allmänhet krigsmateriel (se bilagan till förordningen [1992:1303] om krigsmateriel, i det följande KMF). Krigsmateriellagstiftningen, som berörs något i det följande, saknar bestämmelser om import av krigsmateriel.

Ammunition är i regel en explosiv vara och omfattas då av regleringen i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor (i det följande LBE). LBE innehåller bestämmelser om import och överföring. Tillstånd enligt LBE krävs dock inte för import eller överföring av ammunition som omfattas av vapenlagen (se 2 kap. 2 och 6 §§ Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter om tillstånd för överföring, import och export av explosiva varor, MSBFS 2016:4).

Det nordiska undantaget

Enskilda personer som har permanent tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller tävlingsskjutvapen för eget bruk får utan särskilt tillstånd medföra dessa vapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid jakt eller tävling här. Vidare får föremålen medföras vid resa genom Sverige till något av våra nordiska grannländer för sådan användning där. (2 kap. 13 § första stycket b vapenlagen.)

Undantagen från kravet på införseltillstånd när någon har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge har införts mot bakgrund av att de krav som ställs för innehavstillstånd för skjutvapen är ungefär desamma i alla länderna. Det har därför ansetts rimligt att man i varje land godtar ett tillstånd som har beviljats i något av de andra länderna. (Se prop. 1955:37 Ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 [nr 340], m.m., s. 62 och 63 och prop. 2005/06:113 Ökad kontroll av vapen, s. 43 och 44.)

Sådana föremål som förts in med stöd av ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge får innehas i Sverige i högst tre månader från dagen för införandet (2 kap. 13 § andra stycket vapenlagen).

Anmälan om införsel och utförsel

Vid införsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare till Sverige krävs, utöver införseltillstånd, att det görs en anmälan till Tullverket. En sådan anmälan ska göras även vid utförsel. (Se bl.a. 3 § 3 och 4 § andra stycket lagen [1996:701] om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, artikel 139 och 267 i Tullkodex1, Tullverkets föreskrifter om viss införsel, utförsel och återutförsel av skjutvapen, ljuddämpare och ammunition [TFS 2016:23] och föreskrifter om Tullverkets befogenheter vid inre gräns [TFS 1996:21].)

Införselanmälan ska i allmänhet göras vid gränsen. I samband med anmälan ska införseltillstånd eller annan handling som utvisar vapeninnehavarens rätt att föra in vapnet m.m. i Sverige visas upp. Även skjutvapnet ska visas upp för att säkerställa dess identitet. (TFS 2016:23.)

Från det sagda gäller vissa undantag. Såvitt nu är av intresse kan noteras att den som för jakt eller tävling – eller för genomresa i anslutning till jakt eller tävling i ett annat land – vill föra in skjutvapen, ljuddämpare eller ammunition i Sverige från att annat EU-land eller från Norge kan göra införselanmälan digitalt. Har en digital anmälan gjorts behöver det medhavda skjutvapnet inte visas upp vid gränsen och vapeninnehavaren får välja annan väg än tullväg. Om tullfilter anordnats får vapeninnehavaren välja grön eller blå gång eller fil vid gränspassage. Utan att det uttryckligen anges i föreskrifterna upprätthålls alltså inte kravet på att dokumentation som styrker innehavarens rätt att föra in egendomen i Sverige ska visas upp i dessa fall. (Se 4 kap. 2 och 4 §§ och 5 kap. 3 och 4 §§ TFS 2016:23.)

När införselanmälan gjorts digitalt krävs inte någon särskild anmälan om återutförsel utan utförseldatum anges i formuläret på Tullverkets webbplats (7 kap. 3 och 5 §§ TFS 2016:23).

Vid återutförsel av skjutvapen efter jakt eller tävling ska skjutvapnet som utgångspunkt visas upp. Den som missat att anmäla återutförsel kan behöva visa upp vapnet på en polisstation i hemlandet. Vapnet behöver dock inte visas upp om anmälan gjorts i formuläret på Tullverkets webbplats. (7 kap. 4 § TFS 2016:23.) Vid annan utförsel än återutförsel behöver vapnet inte visas upp (8 kap. TFS 2016:23).

1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen.

Något heltäckande register för införslar och utförslar av skjutvapen finns inte hos Tullverket.

Tullverket ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om skjutvapen som förs in till eller ut ur Sverige. Uppgiftsskyldigheten avser bl.a. uppgifter som möjliggör identifiering av vapnet samt tiden och platsen för in- eller utförseln. Uppgifter behöver dock inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln är att skjutvapnet ska användas tillfälligt för jakt eller tävling. (Se förordningen [2006:527] om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen.)

Polismyndigheten ser risker med att Tullverket i sådana fall då en införselanmälan gjorts digitalt inte gör någon kontroll av att det skjutvapen som faktiskt medförs till Sverige är samma vapen som omfattas av införseltillståndet. Tullverket har däremot anfört att systemet med digital anmälan fungerat bra. Tullverkets erfarenhet är att tävlingsskyttar och jägare är måna om sina vapen och inte missbrukar systemet. Enligt uppgift från Tullverket hade Polismyndigheten med en representant i den arbetsgrupp som stod bakom systemet med digital anmälan.

Vissa faktiska förhållanden

Ärenden om tillfällig införsel prövas nationellt av Polismyndighetens rättsavdelning. Den statistik som Polismyndigheten tillhandahållit beträffande ärenden om tillfällig införsel redovisas i nedanstående tabell.

Tabell 23.1 Tillfällig införsel

Handläggningstider och antal ärenden, nationellt

År Median (dagar) Medel (dagar) Antal ärenden

2017

23

27,8

1 672

2018

18

27,9

2 489

2019

20

30,0

2 683

2020

21

35,2

1 671

2021

16

25,0

2 225

2022

15

26,1

2 428

2023

17

26,7

2 762

Källa: Polismyndigheten.

Redogörelsen ger stöd för att handläggningstiderna i ärenden om tillstånd till tillfällig införsel kan variera men att de inte är anmärkningsvärt långa. Jägarförbundet anförde 2019 att handläggningstiden i ärenden av detta slag i allmänhet uppgår till ca sex veckor (Ju 2019/03424). I ljuset av den statistik som Polismyndigheten presenterat framstår det som rimligt att den som tillfälligt vill föra in ett skjutvapen till Sverige kan behöva ansöka om införseltillstånd ca sex veckor före resan för att vara säker på att ansökan behandlas i tid.

Redogörelsen ger vidare stöd för antagandet att Polismyndigheten, när det inte råder restriktioner i resandet, handlägger omkring 2 500 ärenden om tillfälligt inresetillstånd varje år. Handläggningen har historiskt motsvarat ca fyra heltidstjänster.

Tullverket har lämnat uppgift om hur många anmälningar som gjordes av personer bosatta i ett EU-land eller Norge under 2023 avseende införsel av skjutvapen och ammunition för jakt, tävling och genomresa. Med avseende på inresa för tävling gjordes ca 3 400 anmälningar, för jakt ca 70 000 anmälningar och för genomresa ca 4 400 anmälningar. Den absoluta majoriteten av anmälningarna gjordes digitalt. Endast strax över 300 anmälningar gjordes på annat sätt.

Sett i relation till antalet införselärenden Polismyndigheten hanterade 2023 finns det anledning att anta att en mycket stor andel av de skjutvapen som anmäldes för införsel 2023 av personer bosatta i ett EU-land eller Norge fördes in i Sverige utan införseltillstånd, eller med stöd av ett tillstånd som gäller över längre tid. Det framstår som antagligt att de införslar som skedde utan införseltillstånd skedde med stöd av ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

Något om återutförsel av skjutvapen som tillfälligt förts in i Sverige

Vårt uppdrag i fråga om det förenklade förfarande för överföring av skjutvapen som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet tar sikte endast på införsel. Det ligger emellertid i sakens natur att den som för in ett skjutvapen för tillfällig användning i Sverige också vill föra ut vapnet ur landet igen.

För överföring av skjutvapen från Sverige till en annan stat inom EU krävs det som utgångspunkt överföringstillstånd. Kravet på överföringstillstånd gäller sådana skjutvapen som tas upp i vapenförord-

ningens bilaga, dvs. sådana skjutvapen som omfattas av bilaga I till vapendirektivet. (6 kap. 1 § vapenförordningen.) Också för ammunition gäller krav på överföringstillstånd enligt vapenregleringen vid överföring till ett EES-land (6 kap. 5 § vapenförordningen).

Utan överföringstillstånd får skjutvapen medföras från Sverige till ett annat land inom EU endast om tillstånd beviljats av en behörig myndighet i vart och ett av de berörda länderna. Tillstånd behöver dock inte begäras in från ett land som tillåter införsel av vapnet utan tillstånd under de förutsättningar som gäller för resan. Den som medför ett skjutvapen med stöd av undantagen från kravet på överföringstillstånd får även medföra ammunition till vapnet för personligt bruk. (6 kap. 6 § vapenförordningen.) När införsel till ett annat land är tillåtet enligt det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet krävs alltså inte överföringstillstånd enligt vapenregleringen. Den svenska regleringen om överföringstillstånd korresponderar med vapendirektivet (se artikel 16 och 17 i vapendirektivet).

Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin utgör, som nämns i det föregående, i allmänhet krigsmateriel. Utförsel av krigsmateriel förutsätter som huvudregel utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen (6 § lagen [1992:1300] om krigsmateriel, i det följande KML). I förordningen om krigsmateriel finns ett undantag från kravet på utförseltillstånd för enskilda personer med svenskt innehavstillstånd vid utförsel av handeldvapen med ammunition, under förutsättning att vapnet ska återinföras till Sverige (9 § KMF). I avsnitt 17.6.2 föreslår vi att det ska förtydligas att undantaget även avser ljuddämpare till vapnet. Undantaget innebär bl.a. att svenska jägare och skyttar som ska jaga eller tävla utanför Sverige och sedan föra med sig vapnen m.m. tillbaka hem inte behöver utförseltillstånd enligt KML. Något motsvarande undantag för den som fört in skjutvapen m.m. till Sverige för tillfällig användning vid exempelvis jakt eller målskjutning här finns inte. Detta har bekräftats av företrädare för Inspektionen för strategiska produkter (ISP) och Tullverket. Inte heller finns något särskilt undantag för den som fört in skjutvapen m.m. till Sverige utan införseltillstånd med stöd av det undantag som gäller den som har permanent tillstånd att inneha skjutvapen från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Även detta har bekräftats av företrädare ISP och Tullverket. I sammanhanget kan anmärkas att regleringen i 4 a § första stycket KMF – som innebär att utförseltillstånd inte krävs när krigsmateriel utförs till ett annat EES-

land om krigsmaterielen redan omfattas av ett överföringstillstånd som meddelats av ett annat EES-land och materielen bara transiteras genom Sverige – inte torde vara tillämplig i dessa situationer.

Såvitt nu är av intresse innebär det sagda att den som fört in ett skjutvapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare till Sverige för tillfällig användning för jakt, målskjutning eller återskapande av historiska händelser här måste ha utförseltillstånd enligt KML för att få föra ut egendomen ur landet igen. Utförseltillståndet ska som utgångspunkt visas upp för tulltjänsteman i samband med utförseln (7 kap. 1 och 6 §§ och 8 kap. 1 § TFS 2016:23). Enligt ISP, som är tillståndsmyndighet, förkommer det dock i princip inte att utförseltillstånd söks för återutförsel av skjutvapen m.m. efter tillfällig användning i Sverige. Kravet upprätthålls alltså inte i praktiken.

I sammanhanget kan noteras att det enligt EU:s skjutvapenförordning

2

, som bl.a. reglerar export av skjutvapen och ammunition till

länder utanför EU, inte krävs exporttillstånd vid återexport som utförs av jägare eller tävlingsskyttar som en del av deras medförda personliga tillhörigheter efter tillfällig införsel för jakt- eller tävlingsskytteutövning, förutsatt att skjutvapnen fortfarande tillhör en person som är etablerad utanför unionens tullområde och att de återexporteras till den personen (artikel 9.1 i skjutvapenförordningen). Någon ändring av detta föreslås inte i det förslag till ny skjutvapenförordning som för närvarande förhandlas i EU (se artikel 17 i kommissionens förslag

3

).

Tillstånd enligt LBE krävs inte för export eller överföring av ammunition som omfattas av vapenlagen (se 2 kap. 2 och 7 §§ MSBFS 2016:4).

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012 om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition. 3 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om import-, export- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, väsentliga delar till skjutvapen och ammunition, om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen) (omarbetning), COM(2022)480.

23.3. Vapendirektivets bestämmelser om det europeiska skjutvapenpasset och överföring av skjutvapen

Det europeiska skjutvapenpasset

Ett europeiskt skjutvapenpass ska på begäran utfärdas av en medlemsstats behöriga myndigheter till en person som legalt förvärvar och använder ett skjutvapen. Passet ska ha en giltighet på högst fem år, som kan förlängas, och innehålla upplysningar om bl.a. innehavarens identitet och identifikation av de vapen som förs in i passet. Eventuella förändringar avseende skjutvapeninnehavet eller skjutvapnets egenskaper ska också anges i passet. (Se artikel 1.3 och bilaga II till vapendirektivet.) Skjutvapenpasset kan ses som en identitetshandling för vapnet och ett bevis om att den person som anges i passet har rätt att inneha vapnet i sitt hemland. Skjutvapenpasset medför däremot ingen generell rätt att föra ett vapen mellan medlemsländer. (Se prop. 1995/96:52 s. 30.)

Beslut om tillstånd att inneha skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater ska föras in i skjutvapenpasset (artikel 17.1 i vapendirektivet). För jägare, återskapare av historiska händelser och målskyttar kan skjutvapenpasset i vissa fall också vara tillräckligt för att få inneha skjutvapnet under en sådan resa, under förutsättning att de kan styrka skälen för resan (artikel 17.2 i vapendirektivet). Skjutvapenpasset bör enligt reciten till vapendirektivet betraktas som den huvudsakliga handling som målskyttar och andra personer som beviljats tillstånd i enlighet med direktivet behöver för att inneha ett skjutvapen under en resa till en annan medlemsstat (skäl 30 i reciten till vapendirektivet).

Bestämmelser om det europeiska skjutvapenpasset finns i den svenska vapenregleringen i 3 kap. 9 §, 4 kap. 3 §, 6 kap. 6 §, 12 kap. 4 § och 16 kap. 1 §vapenförordningen. De bestämmelserna berörs delvis i det föregående. Bestämmelser finns också i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2000:59) om europeiskt skjutvapenpass m.m., FAP 553-1.

Överföring av skjutvapen

Som anges i det föregående medför innehav av det europeiska skjutvapenpasset i sig ingen rätt att föra med sig skjutvapen mellan EU:s medlemsstater. Överföring av skjutvapen får i stället endast ske i enlighet med de förfaranden som anges i artikel 16 och 17 i vapendirektivet.

Det förfarande som anges i artikel 16 innebär att den medlemsstat där skjutvapnet finns beslutar om tillstånd till överföringen. Varje medlemsstat ska tillhandahålla de övriga medlemsstaterna en förteckning över vilka skjutvapen som utan medlemsstatens föregående samtycke får överföras till dess territorium. Mottagarstaten ska få information om överföringen m.m. (artikel 18 i vapendirektivet). Tillstånd enligt artikel 16 anses inte ge en rätt att föra in skjutvapen till Sverige, utan införseltillstånd krävs även om sådant tillstånd getts (se prop. 1995/ 96:52 s. 43).

Om förfarandet i artikel 16 inte tillämpas gäller i stället som huvudregel att innehav av skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater ska vara tillåtet endast om den berörda personen har fått tillstånd av var och en av dessa medlemsstater. Medlemsstaterna får ge tillstånd för en eller flera resor och för en maximitid om ett år, med möjlighet till förlängning. Sådana tillstånd ska föras in i det europeiska skjutvapenpass som den resande ska visa upp på begäran av medlemsstaternas myndigheter. (Artikel 17.1 i vapendirektivet.) Medlemsstaterna får genom bi- eller multilaterala avtal införa ett smidigare system för resor med skjutvapen inom sina territorier (artikel 17.3 i vapendirektivet). För jägare, återskapare av historiska händelser och sportskyttar föreskrivs för vissa typer av skjutvapen ett förenklat införselförfarande i artikel 17.2 i vapendirektivet. Vad det förfarandet innebär utvecklas i det följande.

Det förenklade införselförfarandet för jägare, målskyttar och återskapare av historiska händelser

I artikel 17.2 i vapendirektivet föreskrivs alltså ett förenklat förfarande för överföring av skjutvapen för jägare, målskyttar och återskapare av historiska händelser. Sådana aktörer ska få inneha ett eller flera skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater i syfte att utöva sin verksamhet om de har ett europeiskt skjutvapen-

pass där skjutvapnen är införda. Det krävs också att de kan styrka skälen för resan. Detta kan särskilt ske genom uppvisande av en inbjudan till eller annat bevis på sin verksamhet i den medlemsstat som är destinationen för resan.

Skjutvapen delas enligt vapendirektivet in i tre olika kategorier. För de olika kategorierna – A, B och C – gäller skilda krav för förvärv och innehav, där kraven för skjutvapen i kategori A är högst och kraven för vapen i kategori C är lägst. Kraven berörs närmare i avsnitt 23.5. För jägare och återskapare av historiska händelser gäller det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet endast för skjutvapen i kategori C. För målskyttar gäller det förenklade införselförfarandet däremot för skjutvapen i alla kategorier. För införsel av A-vapen, dvs. sådana särskilt farliga vapen som i princip ska vara förbjudna för civilt innehav, krävs dock att tillstånd har getts i enlighet med artikel 9.6 i vapendirektivet, dvs. det särskilda undantag för målskyttar som innebär att de kan få ges tillstånd att inneha halvautomatiska skjutvapen i kategori A6 och A7 om de bl.a. uppfyller vissa aktivitetskrav. A-vapen omfattas även av det förenklade införselförfarandet för målskyttar om tillståndet bekräftats, förnyats eller förlängts enligt artikel 10.5 i vapendirektivet. Detta innebär, något förenklat, att vissa halvautomatiska skjutvapen som tidigare sågs som B-vapen kan omfattas av förfarandet ifall tillståndshavaren anskaffade vapnen före den 13 juni 2017. Det rör sig om skjutvapen som numera ingår i kategori A6, A7 eller A8. Det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet omfattar för målskyttar alltså i praktiken skjutvapen i kategori A6, A7 och A8 samt kategori B och C.

Av det europeiska skjutvapenpasset ska framgå om ett skjutvapen som förts in passet är ett A-, B- eller C-vapen (se bilaga II till vapendirektivet). Det finns däremot inget krav på att det ska anges vilken punkt i respektive kategori som vapnet omfattas av. Såvitt nu är av intresse innebär detta att det inte nödvändigtvis framgår om ett skjutvapen i kategori A tillhör just kategori A6, A7 eller A8.

Det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet utgör, som framgår i det föregående, ett undantag från de förfaranden som i allmänhet ska tillämpas vid överföring av skjutvapen mellan medlemsstater. Undantaget är inte generellt tillämpligt. Visserligen görs i artikel 3, som stadgar att medlemsstaterna i sin lagstiftning får anta strängare bestämmelser än vad som föreskrivs i direktivet,

ett förbehåll för de rättigheter som ges personer bosatta i medlemsstaterna enligt artikel 17.2. Av artikel 17.2 tredje stycket framgår dock att det förenklade förfarandet enligt artikel 17.2 inte ska tillämpas på resor till en medlemsstat som förbjuder eller kräver tillstånd för förvärv och innehav av B- eller C-vapen. Vidare framgår att medlemsstaterna får vägra att tillämpa det förenklade införselförfarandet för skjutvapen i kategori A. Som anges i avsnitt 23.1 har Sverige valt att inte godta det förenklade införselförfarandet. En anmärkning om det förhållandet bör finnas i varje europeiskt skjutvapenpass (jfr artikel 11.3 i vapendirektivet).

Vad som avses med A-, B- och C-vapen har kortfattat beskrivits i det föregående. Vilka vapen som ingår i vilken kategori framgår av bilaga I till vapendirektivet. Till kategori A hör bl.a. helautomatiska skjutvapen och skjutvapen som är maskerade som andra föremål. När det gäller de skjutvapen i kategori A som omfattas av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet rör sig detta om helautomatiska skjutvapen som omvandlats till halvautomatiska vapen (kategori A6) samt – förenklat – halvautomatiska skjutvapen med större magasin (kategori A7) respektive halvautomatiska långa skjutvapen vars längd genom vikbar kolv etc. kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad (kategori A8).

Kategori B omfattar de flesta typer av korta vapen, dvs. skjutvapen med en pipa som inte överstiger 30 cm eller vars totala längd inte överstiger 60 cm. Enhandsvapen faller alltså i allmänhet under kategori B (se vidare avsnitt 9.6). Till kategori B hör även vissa långa skjutvapen, däribland halvautomatiska skjutvapen som kan innehålla mer än tre patroner med kantantändning eller mer än tre men mindre än tolv patroner med centralantändning.

Till kategori C slutligen hör bl.a. alla repeterande långa skjutvapen som inte har slätborrat lopp och sådana repeterande långa skjutvapen med slätborrat lopp som är längre än 60 cm. I kategori C ingår också bl.a. sådana halvautomatiska vapen som inte faller under kategori A eller B, dvs. – något förenklat – de flesta halvautomatiska vapen med vilka man endast kan skjuta ett fåtal skott utan omladdning. Vidare omfattar kategori C långa skjutvapen med räfflade lopp för enkelskott och korta vapen för enkelskott med kantantändning vars totala längd inte är mindre än 28 cm. Långa skjutvapen för enkelskott med slätborrade lopp omfattas av kategori C om de släppts ut på marknaden efter den 13 september 2018. Äldre vapen av denna typ, dvs.

många äldre hagelgevär, omfattas däremot inte uttryckligen av någon av kategorierna (se dock våra överväganden i avsnitt 27.10). Typiska jaktvapen såsom studsare och hagelgevär kan ofta vara C-vapen.

Det bör observeras att vissa föremål som enligt vapenlagen anses vara skjutvapen inte utgör skjutvapen i vapendirektivets mening. Vapendirektivets definition av skjutvapen omfattar endast bärbara vapen med pipa som avfyrar, är avsedda att avfyra eller kan omvandlas till att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne. Vapenlagens definition av skjutvapen omfattar därutöver vapen där projektilen kan skjutas ut med andra utskjutningsmedel. Vidare jämställs i vapenlagen vissa andra föremål med skjutvapen. (Se 1 kap.2 och 3 §§vapenlagen.) Det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet omfattar alltså inte alla föremål som ses som skjutvapen enligt svensk rätt. Exempelvis kolsyre-, luft- eller fjädervapen omfattas i allmänhet inte av artikel 17.2 i vapendirektivet.

23.4. Frågans tidigare behandling

Frågan om införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet övervägdes i samband med den nuvarande vapenlagens tillkomst. Rättare sagt övervägdes frågan om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 12.2 i det ursprungliga vapendirektivet

4

skulle införas. Förfarandena motsvarar i huvudsak

varandra. A-vapen – som på den tiden var en mer begränsad kategori än i dag – omfattades dock inte av det förenklade införselförfarandet enligt det ursprungliga vapendirektivet. Vidare omfattade det förfarandet inte överföring av skjutvapen för återskapande av historiska händelser.

Vapenlagsutredningen föreslog att det förenklade införselförfarandet skulle införas. Detta skulle ske genom en utvidgning av det då gällande undantaget för nordiska medborgare, som till stora delar motsvarar det förenklade införselförfarande som nu gäller för den som har permanent innehavstillstånd från Danmark, Finland eller Norge (se 2 kap. 13 § första stycket b vapenlagen). (Se SOU 1994:4Vapenlagen och EG, s. 16–17 och 52–62.)

4 Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Regeringen bedömde att det förenklade införselförfarandet inte borde införas. Som motivering angavs att det finns vissa medlemsstater där kontrollen vid förvärv av skjutvapen, exempelvis hagelgevär, är i det närmaste obefintlig. Regeringen framhöll att möjligheten att hindra en person som på grund av tidigare brottslighet eller annan orsak inte bör anförtros skjutvapen att lagligen införskaffa och inneha sådana vapen har en viktig brottsförebyggande funktion. Att införa den förenklade ordningen enligt vapendirektivet skulle enligt regeringen i vissa fall kunna få konsekvenser som inte är förenliga med de strävanden som ligger till grund för den stränga svenska vapenlagstiftningen. Ett sådant system ansågs också kunna minska förståelsen för de förhållandevis höga krav som ställs på den som söker tillstånd till innehav av skjutvapen i Sverige. (Se prop. 1995/96:52 s. 43.)

23.5. Den europeiska miniminivån för innehav av skjutvapen

Vapendirektivets krav utgör den europeiska minimistandarden för innehav av skjutvapen. Direktivet tar i första hand sikte på skjutvapen. Med skjutvapen i vapendirektivets mening avses, som redan nämnts, varje bärbart vapen som med sin pipa avfyrar, är avsett att avfyra eller kan omvandlas att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne. Från definitionen undantas vissa antika vapen och vapen som är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt, harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk, förutsatt att de enbart kan användas i ett sådant syfte. (Artikel 1.1 och del III i bilaga I till vapendirektivet.) Som anmärks i det föregående är vapendirektivets definition av skjutvapen smalare än vapenlagens.

Vapendirektivet utgör en kodifiering av det ursprungliga vapendirektivet och dess båda tilläggsdirektiv

5

. Det ursprungliga vapendirektivet antogs i juni 1991 och ändrades 2008 och 2017. Bakgrunden till kodifieringen var att tilläggsdirektiven medfört väsentliga ändringar i det ursprungliga vapendirektivet (se skäl 1 i reciten till det kodifierade vapendirektivet). Såvitt nu är av intresse kan noteras att det i det ursprungliga vapendirektivet inte uppställdes några andra krav för att tillåta personer att inneha C-vapen än att personen fyllt 18 år.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

(Se artikel 5 i det ursprungliga vapendirektivet.) Vidare kan noteras att det i det ursprungliga vapendirektivet inte uppställdes något krav på att medlemsstaterna ska övervaka att villkoren för tillstånd fortsätter att vara uppfylla under tillståndstiden.

Enligt artikel 5 i det kodifierade vapendirektivet gäller följande. Medlemsstaterna ska tillåta förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A och B bara för personer som har beviljats en licens. För skjutvapen i kategori C gäller enligt den svenska översättningen ett krav på att sådana vapen endast ska få förvärvas och innehas av den som har erhållit ett särskilt tillstånd för förvärv och innehav av sådana skjutvapen i enlighet med nationell rätt. Den engelska, tyska och danska lydelsen av vapendirektivet ger emellertid snarare stöd för att förvärv och innehav av C-vapen endast ska tillåtas personer som enligt den nationella lagstiftningen uttryckligen har rätt att inneha sådana vapen.

6

En sådan tolkning överensstämmer bättre med vapen-

direktivets övriga bestämmelser (jfr artikel 9–11). Enligt vår mening måste artikel 5 i vapendirektivet alltså tolkas så att det inte gäller något krav på tillstånd för innehav av C-vapen men däremot ett krav på att förvärv och innehav av C-vapen endast ska tillåtas personer som enligt den nationella lagstiftningen uttryckligen har rätt att förvärva och inneha sådana vapen.

Förvärv och innehav av skjutvapen ska enligt vapendirektivet tillåtas bara för personer som har giltiga skäl. Vidare ska som huvudregel en 18-årsgräns gälla för sådana förvärv och innehav. Undantag från 18-årsgränsen får dock göras för andra förvärv än köp och för innehav av skjutvapen avsedda för jakt och målskytte. Det krävs då, något förenklat, att en vuxen ger vägledning och ansvarar för lämplig förvaring. För att medlemsstaterna ska få tillåta personer att förvärva och inneha skjutvapen krävs slutligen att personerna inte kan antas utgöra en fara för sig själva eller andra eller för allmän ordning och säker-

6 Artikel 5 i det kodifierade vapendirektivet har följande lydelse på de nu nämnda språken. – Without prejudice to Article 3, Member States shall allow the acquisition and possession of firearms only by persons who have been granted a licence or, with respect to firearms classified in category C, persons who are specifically permitted to acquire and possess such firearms in accordance with national law. – Unbeschadet des Artikels 3 erlauben die Mitgliedstaaten den Erwerb und den Besitz von Feuerwaffen ausschließlich Personen, die eine Genehmigung erhalten haben oder Personen denen dies, soweit es sich um Feuerwaffen der Kategorie C handelt, nach Maßgabe des nationalen Rechts ausdrücklich gestattet ist. – Med forbehold af artikel 3 giver medlemsstaterne kun personer, som har tilladelse hertil, eller personer, som, med hensyn til skydevåben klassificeret i kategori C, specifikt har mulighed herfor i henhold til national ret, ret til erhvervelse og besiddelse af skydevåben.

het. Om en person befunnits skyldig till ett uppsåtligt våldsbrott ska det tala för att sådan fara föreligger. (Artikel 6.1 i vapendirektivet.) Det sagda gäller oavsett hur ett skjutvapen kategoriseras, dvs. oberoende av om vapnet är ett A-, B- eller C-vapen. I länder där krav på tillstånd inte gäller för C-vapen kan kravet att skjutvapen får innehas endast av den som har giltiga skäl uppfyllas t.ex. genom att förvärvaren för vapenhandlaren visar upp en handling som motiverar inköpet, såsom exempelvis giltigt jakttillstånd (jfr COM/2012/0415

7

,

punkten 5.4).

För att förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A, B eller C ska få tillåtas gäller utöver de krav som anges i artikel 6 i vapendirektivet olika krav beroende på hur vapnet kategoriseras. Högst krav uppställs för vapen i kategori A. Sådana vapen, liksom väsentliga delar till sådana vapen, ska som huvudregel vara förbjudna för civilt förvärv och innehav. Endast under vissa, i vapendirektivet angivna förutsättningar får medlemsstaterna tillåta civilt förvärv och innehav av sådana vapen (se vidare avsnitt 9.6). Tillståndet ska omprövas minst vart femte år. För förvärv och innehav av skjutvapen i kategori B krävs alltid tillstånd. Medlemsstaterna får dock utfärda en flerårig licens för förvärv och innehav av alla B-vapen. Sådana fleråriga licenser ska omprövas med intervaller som inte överstiger fem år. Lägst krav gäller för vapen i kategori C, där anmälan om innehav är tillräckligt. (Se artikel 9–11 i vapendirektivet.)

Medlemsstaterna ska ha ett övervakningssystem, där övervakningen sker löpande eller på annat sätt, i syfte att säkerställa att de villkor för tillstånd som fastställs i nationell rätt är uppfyllda under den tid som tillståndet gäller. Om villkoren inte längre är uppfyllda ska tillståndet återkallas. (Artikel 6.2 i vapendirektivet.) Det är inte självklart om kravet på övervakning gäller alla vapeninnehav eller bara innehav med stöd av individuella tillstånd. Den engelska och möjligen den svenska språkversionen av vapendirektivet ger visst stöd för att alla skjutvapeninnehav omfattas, medan den danska och tyska versionen talar för att kravet på övervakning endast gäller individu-

7 Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet. Eventuella fördelar och nackdelar med en begränsning till två kategorier av skjutvapen (förbjudna eller tillåtna) i syfte att uppnå en bättre fungerande inre marknad för dessa vapen tack vare en eventuell förenkling (COM/2012/0415).

ella tillstånd.

8

Skälen till 2017 års ändringsdirektiv, där kravet på ett

övervakningssystem infördes, ger inte någon ledning och inte heller skälen till det kodifierade vapendirektivet (jfr skäl 11 i reciten till 2017 års ändringsdirektiv och skäl 19 i reciten till det kodifierade vapendirektivet). Frågan har inte heller prövats av EU-domstolen. Det kan finnas skjutvapen som faller utanför vapendirektivets kategoriseringar (se kategori C7 i bilaga I till vapendirektivet, jfr dock våra överväganden i avsnitt 27.10). Att det inte finns någon tillstånds- eller anmälningsplikt för sådana vapeninnehav tyder närmast på att en kontinuerlig övervakning bara krävs när tillstånd getts till vapeninnehavet, eftersom övervakning av innehav som staten inte känner till får anses vara en omöjlighet.

8 Artikel 6.2 första och andra stycket i det kodifierade vapendirektivet har följande lydelse på de nu nämnda språken. Bestämmelserna bör läsas tillsammans med artikel 5 (se tidigare not för den engelska, tyska och danska språkversionen). – Medlemsstaterna ska ha ett övervakningssystem, där övervakningen kan ske fortlöpande eller på annat sätt, i syfte att säkerställa att de villkor för tillstånd som fastställs i nationell rätt är uppfyllda under den tid som tillståndet gäller och att det görs bedömningar av bl.a. relevant medicinsk och psykologisk information. De specifika formerna ska fastställas i enlighet med nationell rätt. Om något av dessa villkor för tillstånd inte längre är uppfyllt ska medlemsstaterna åter- kalla respektive tillstånd. – Member States shall have in place a monitoring system, which they may operate on a continuous or non-continuous basis, to ensure that the conditions of authorisation set by national law are met throughout the duration of the authorisation and, inter alia, relevant medical and psychological information is assessed. The specific arrangements shall be determined in accordance with national law. Where any of the conditions of authorisation is no longer met, Member States shall withdraw the respective authorisation. – Die Mitgliedstaaten verfügen über ein Überwachungssystem, das sie kontinuierlich oder nicht kontinuierlich betreiben können und mit dem dafür Sorge getragen wird, dass die im nationalen Recht festgelegten Voraussetzungen für eine Genehmigung für die Dauer der Genehmigung erfüllt sind und unter anderem relevante medizinische und psychologische Informationen bewertet werden. Die konkreten Regelungen werden im Einklang mit dem nationalen Recht getroffen. Wird eine der Genehmigungsvoraussetzungen nicht länger erfüllt, entziehen die Mit- gliedstaaten die entsprechende Genehmigung. – Medlemsstaterne skal have et monitoreringssystem, som kan fungere løbende eller periodisk, for at sikre, at betingelserne for tilladelse i henhold til national ret er opfyldt i hele tilladelsens gyldighedsperiode, og bl.a. relevante medicinske og psykologiske oplysninger evalueres. De specifikke ordninger fastlægges i overensstemmelse med national ret. Hvis nogen af betingelserne for tilladelse ikke længere er opfyldt, skal medlemsstaterne tilbagekalde den pågældende tilladelse.

23.6. Nordisk utblick

Liksom Sverige har Danmark, Finland och Norge en förhållandevis stäng syn på förvärv och innehav av skjutvapen. Danmark och Finland är precis som Sverige medlemmar i EU. I förhållande till Norge utgör vapendirektivet en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket (se skäl 44 i reciten till vapendirektivet). I detta avsnitt görs en genomgång av i vilken utsträckning Danmark, Finland och Norge har infört det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet.

Danmark

I Danmark finns bestämmelser om skjutvapen främst i lov om våben og eksplosivstoffer, bekendtgørelse om våben og ammunition och cirkulære om våben og ammunition

9

(i det följande kallade våben-

loven, våbenbekendtgørelsen och våbencirkulæret). Liksom i Sverige gäller som huvudregel krav på tillstånd för innehav av skjutvapen. Detta gäller både för A-, B- och C-vapen. Det är alltså valfritt för Danmark att införa det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet (se artikel 17.2 tredje stycket).

Danmark har infört det förenklade införselförfarandet såvitt avser jakt och målskytte. Personer som har ett europeiskt skjutvapenpass får alltså utan särskilt tillstånd införa och inneha skjutvapen i Danmark för deltagande i jakt eller tävlingsskjutning. Det förutsätter dock att orsaken till resan kan styrkas med exempelvis en inbjudan eller annat bevis, att skjutvapenpasset är giltigt och omfattar de aktuella vapnen samt att införsel av vapentypen inte är förbjuden. (Se 6 a § våbenloven och 7 § bekendtgørelse om erhvervelse, besiddelse og transport af skydevåben for personer bosiddende i et EF-land10.) Ammunition i rimlig omfattning får medföras (se 8 § i den nyss nämnda bekendtgørelsen).

I sammanhanget kan noteras Danmark för bl.a. jakt och tävling godtar tillfällig införsel av skjutvapen även från andra länder än EU:s medlemsstater utan krav på införseltillstånd. Detta förutsätter bl.a.

9 Bekendtgørelse af lov om våben og eksplosivstoffer mv, LBK nr 1736 af 26/08/2021, Bekendtgørelse om våben og ammunition mv, BEK nr 2531 af 20/12/2021 och Cirkulære om våben og ammunition mv, CIR1H nr 10222 af 01/12/2016 med senare ändringar. 10 Bekendtgørelse om erhvervelse, besiddelse og transport af skydevåben for personer bosiddende i et EF-land, BEK nr 972 af 09/12/1992 med senare ändringar.

att den resande kan visa upp handlingar som visar att han eller hon får inneha vapnet i hemlandet och, om vapnet ska användas för tävling, en inbjudan till tävlingen (se 32 § våbenbekendtgørelsen).

I Danmark är tullen inte involverad i gränspassage med vapen som får föras in i landet med stöd av det europeiska skjutvapenpasset. Danska rikspolisen, som har inhämtat upplysningar från National enhed for Særlig Kriminalitet (NSK), har upplyst att det inte går att säga om smugglingen av vapen till Danmark har stigit sedan förfarandet med införsel med stöd av skjutvapenpasset infördes. NSK varken vet eller har några indikationer på att vapen som förs in i landet med stöd av förfarandet blir föremål för olovligt bruk. Med hänsyn till de kriterier som ska vara uppfyllda för införsel bedömer NSK det dock som mindre sannolikt. NSK bedömer vidare att det är mindre sannolikt att vapentyper som omfattas av vapenpassordningen är de vapen som primärt används i den kriminella miljön. Den danska rikspolisen har inte kunnat svara på om det fanns krav på införseltillstånd för tillfällig införsel för jakt eller målskytte innan förfarandet infördes. Det krävs enligt den danska rikspolisen ingen anmälan till polisen när vapnet förs över gränsen till Danmark.

Finland

I Finland finns bestämmelser om skjutvapen och vapendelar främst i skjutvapenlagen och skjutvapenförordningen.

11

Liksom i Sverige gäller

som huvudregel krav på tillstånd för innehav av skjutvapen. Detta gäller både för A-, B- och C-vapen. Även för Finland är det alltså valfritt att införa det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet (se artikel 17.2 tredje stycket).

Finland har i huvudsak infört det förenklade införselförfarandet såvitt avser jakt och målskytte. Den som innehar ett europeiskt skjutvapenpass får således till Finland överföra och föra in ett i passet antecknat skjutvapen som lämpar sig för att användas vid sportskytte och hör till kategori A6, A7, B eller C enligt bilaga I till vapendirektivet. Detsamma gäller skjutvapen som lämpar sig för att användas vid jakt och hör till kategori C enligt samma bilaga. Även vapendelar och en behövlig mängd patroner som lämpar sig för vapnet får föras in. I enlighet med artikel 17.2 krävs att innehavaren av passet innehar

11 Skjutvapenlag (1/1998) och skjutvapenförordning (145/1998).

en skriftlig inbjudan eller någon annan tillförlitlig utredning av vilken framgår att överföringen eller införseln behövs för deltagande i ett sportskytte- eller jaktevenemang. Innehavaren av skjutvapenpasset får inneha skjutvapnet, vapendelen och patronerna så länge det är nödvändigt för deltagandet i sportskytte- eller jaktevenemanget. (Se 75 § skjutvapenlagen.)

Den finska tullen har uppgett att införandet av det förenklade införselförfarandet enligt deras uppfattning inte har lett till en ökad smuggling av skjutvapen till Finland. Enligt deras uppfattning finns det inte heller några indikationer på att skjutvapen som förs in i landet i enlighet med förfarandet används för illegala ändamål. Vid införsel ska vapnet visas upp vid gränsen tillsammans med det europeiska skjutvapenpasset. Det görs då en kontroll av att vapnet är upptaget i skjutvapenpasset.

Norge

I Norge finns bestämmelser om skjutvapen och vapendelar främst i lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova) och forskrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenforskrifta)

12

. Liksom i Sverige gäller som huvudregel krav på tillstånd för innehav av skjutvapen. Detta gäller både för A-, B- och C-vapen. Liksom för Danmark och Finland är det alltså för Norge valfritt att införa det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet (se artikel 17.2 tredje stycket). Norge har infört det förenklade införselförfarandet på följande vis. En utländsk medborgare med giltigt europeiskt skjutvapenpass kan för en tidsrymd på upp till tre månader tillfälligt föra in ett skjutvapen som är infört i vapenpasset för deltagande i jakt, sportskytte eller samlaraktiviteter. Med skjutvapnet får även tillhörande ammunition i rimliga mängder införas. Det får bara införas skjutvapen och ammunition som lagligen kan användas för det ändamål som införseln avser. Den som ska införa vapnet ska ha med dokumentation till utvisande av att vapnet ska användas för jakt, sportskytte eller samlaraktivitet. Sådan dokumentation kan vara deltagarlista, inbjudan till jakt eller inbjudan från en godkänd vapensamlare. (10 kap. § 15 våpenforskrifta.)

12 Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova), LOV-2018-04-20-7, och forskrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenforskrifta), FOR-2021-05-07-1452.

Utredningen har vänt sig till norska tullen med fråga om hur införandet av det förenklade införselförfarandet fallit ut i Norge, men har inte fått något svar.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis har alla våra nordiska grannländer infört varianter av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet. Regleringarna skiljer sig dock åt mellan länderna. Finland och Danmark godtar bara införsel för jakt och målskytte, medan Norge godtar införsel även för samlaraktiviteter. Finland har preciserat vilka kategorier skjutvapen i bilagan till vapendirektivet som får föras in för vilka ändamål, medan den danska och norska regleringen inte innehåller motsvarande begränsningar. Enligt den norska regleringen krävs att vapnen och ammunitionen lagligen kan användas för det föregivna ändamålet, vilket påminner om den finska regleringen där det anges att vapnen ska vara lämpade för ändamålet. Något liknande krav uppställs däremot inte i dansk rätt. I de olika länderna gäller olika tidsgränser för innehav i landet sedan ett skjutvapen förts in med stöd av det förenklade införselförfarandet.

Såvitt framkommit har införandet av det förenklade införselförfarandet fallit väl ut i Finland och Danmark. När det gäller Norge saknas information om utfallet.

23.7. Konsekvenser av att införa det förenklade införselförfarandet

Ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet innebär i praktiken att vissa skjutvapen får föras in i Sverige av någon som kanske inte uppfyller kraven för innehavstillstånd här, men som uppfyller vapendirektivets krav för civilt vapeninnehav. Inledningsvis finns det därför anledning att säga något om i vad mån den svenska vapenregleringen är strängare än vapendirektivet. Det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 omfattar dock endast ändamålen jakt, målskjutning och återskapande av historiska händelser. Vidare omfattar förfarandet endast skjutvapen i kategori A6, A7 och A8 samt kategori B och C. Redogörelsen avser därför i huvudsak endast innehav för sådana ändamål och vapentyper.

  • Krav på tillstånd: Enligt svensk rätt krävs för alla vapentyper som kan skjuta ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne tillstånd att inneha det specifika vapnet. Enligt vapendirektivet kan en viss typ av generellt tillstånd vara tillräckligt för innehav av B-vapen. För innehav av C-vapen är det tillräckligt med en anmälan. Personen måste dock höra till den krets som enligt nationell lagstiftning får inneha C-vapen.
  • Förutsättningar för tillstånd/innehav: För A-vapen är vapendirektivets krav för vapeninnehav enligt vår mening jämförbara med de svenska kraven för innehavstillstånd (jfr artikel 9 i vapendirektivet), vilket dock inte gäller om vapnet innehas med stöd av artikel 10.5. För innehav av B- och C-vapen skiljer sig förutsättningarna mer markant år. Enligt vapendirektivet krävs för innehav av sådana vapen endast att sökanden har giltigt skäl, som huvudregel har fyllt 18 år och inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller andra eller för allmän ordning och säkerhet. Det är tveksamt om detta inkluderar sådana krav på kunskaper och färdigheter som gäller enligt svensk rätt när ett vapen ska innehas för skjutning (jfr 2 kap. 3 § vapenförordningen). Vidare krävs enligt den svenska vapenregleringen när ett vapen ska innehas för skjutning att skjutvapnet är lämpat för ändamålet och att sökanden har behov av vapnet (2 kap.4 och 5 §§vapenlagen). Om ett vapen är ett enhandsvapen gäller vidare enligt svensk rätt särskilt stränga krav oavsett om vapnet är ett A-vapen eller inte (2 kap. 6 § vapenlagen). De särskilt stränga kraven avser inte sökandens laglydnad utan i första hand sökandens behov av och förmåga att hantera vapnet (se avsnitt 9.2). I fråga om enhandsvapen för flerskott gäller enligt svensk rätt som huvudregel vidare att tillståndet ska tidsbegränsas till att gälla i högst fem år (2 kap. 6 a § vapenlagen).
  • Särskilt om återskapande av historiska händelser: I fråga om innehav för återskapande av historiska händelser skiljer sig de svenska kraven än mer från vapendirektivets krav. Återskapande av historiska händelser är enligt svenskt synsätt ett udda skjutningsändamål och innehavstillstånd kräver enligt nuvarande ordning synnerliga skäl (2 kap. 5 a § vapenförordningen). Om det alls har förekommit är det sällsynt att innehavstillstånd söks eller ges för det ändamålet. Detsamma gäller innehav av skjutvapen för sådant återskapande av historiska händelser som inte avser skjutning. Vid

sådant återskapande kan det i princip inte anses finnas behov av innehav av ett tillståndspliktigt vapen. Den som innehar skjutvapen för samling torde däremot kunna få tillstånd att använda vapnet för skjutning för återskapande av historiska händelser. Tillstånd ges då för ett visst bestämt tillfälle och sökanden ska ha visat sig kunna handha vapnet. (Jfr 2 kap. 4 § vapenlagen och prop. 1995/96:52 s. 77.)

  • Löpande kontroller av vapeninnehavare: De löpande avstämningar som i Sverige görs mellan å ena sidan misstanke- och brottsregistret och å andra sidan vapeninnehavarregistret innebär att här finns ett övervakningssystem som i vissa delar är mer ingripande än det system för övervakning som medlemsstaterna är skyldiga att ha. Enligt vapendirektivet krävs nämligen inte att övervakningen ska ske fortlöpande. Vidare torde det inte finnas något krav på att medlemsstaterna ska ha ett system för att övervaka att förutsättningarna för innehav av C-vapen eller vapen som faller utanför vapendirektivets kategoriseringar fortsätter att vara uppfyllda under hela innehavstiden (se avsnitt 23.5).

Sammanfattningsvis är den svenska miniminivån för vapeninnehav i vissa avseenden högre än den europeiska. Detta är något man måste ha i bakhuvudet när man överväger vilka konsekvenser ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet kan medföra. Det bör dock noteras att även nuvarande ordning i praktiken innebär att personer som inte lever upp till de svenska kraven för innehavstillstånd får föra in vapen i landet. Exempelvis kan olika krav på laglydnad gälla för innehavstillstånd och införseltillstånd. Den omständigheten att en person dömts för grovt rattfylleri kan t.ex. utgöra hinder mot svenskt innehavstillstånd men behöver – med hänsyn till de begränsade kontroller som görs – inte utgöra hinder mot att personen ges införseltillstånd.

I det följande berör vi hur de faktiska kraven för införsel påverkas om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet skulle införas, liksom de andra konsekvenser som kan bli följden av att förfarandet införs. Framställningen har begränsats till mera näraliggande konsekvenser.

23.7.1. Förändrade krav för införsel av skjutvapen

Bedömning: Ett införande av det förenklade införselförfarandet

enligt artikel 17.2 i vapendirektivet innebär att de faktiska kraven för införsel sänks i vissa avseenden.

  • Möjligheterna att föra in skjutvapen i Sverige ökar något för personer som med hänsyn till laglydnad etc. inte är lämpade att inneha skjutvapen. Detta gäller i första hand C-vapen.
  • Handhavandekraven sänks på ett betydande vis när skjutvapen förs in för återskapande av historiska händelser.
  • Kontrollen över att de vapen som förs in i landet är lämpade för ändamålet minskar något.
  • En enskild person kan ta med sig fler vapen än enligt nuvarande ordning.

Skälen för bedömningarna

Det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet avser endast skjutvapen i vapendirektivets mening och endast sådana skjutvapen som ingår i kategori A6, A7 eller A8 eller kategori B eller C. Med avseende på andra föremål som enligt svensk rätt utgör skjutvapen skulle införselkraven alltså inte ändras om förfarandet infördes. Detta gäller bl.a. helautomatiska vapen och de flesta kolsyre-, luft- och fjädervapen.

Kraven för tillfällig införsel av skjutvapen i kategori A6, A7, A8, B och C skulle i praktiken påverkas på följande vis om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet infördes.

Ålder

Svensk rätt uppställer i regel inte strängare krav på ålder för införseltillstånd än vad vapendirektivet gör för vapeninnehav. Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet skulle alltså i allmänhet inte innebära att yngre personer än i dag skulle få ta in skjutvapen i Sverige.

Laglydnad etc.

Enligt vapendirektivet får ingen som kan antas utgöra en fara för sig själv eller andra eller för allmän ordning och säkerhet tillåtas inneha skjutvapen. I princip bör alltså den som innehar ett europeiskt skjutvapenpass vara lämplig att inneha skjutvapen med avseende på laglydnad etc.

De olika medlemsstaterna kan dock ha olika syn på vilken betydelse andra brott än våldsbrott har för bedömningen av om någon är lämplig att inneha skjutvapen. Vidare gäller inget krav på kontinuerlig övervakning av att den som innehar A- eller B-vapen fortsätter att uppfylla kraven för innehavstillstånd under tillståndstiden. Avseende C-vapen torde det över huvud taget inte finnas något krav på att medlemsstaterna ska ha ett system för att övervaka att förutsättningarna för vapeninnehav fortsätter att vara uppfyllda under hela innehavstiden (se vidare avsnitt 23.5).

I ärenden om tillfällig införsel görs i dag kontroller mot SIS även om sökanden har ett europeiskt skjutvapenpass. De kontrollerna skulle försvinna om det förenklade införselförfarandet införs, vilket innebär att risken för att personer som inte är lämpliga att inneha skjutvapen får föra in vapen i Sverige ökar. Detta gäller särskilt C-vapen, eftersom medlemsstaterna inte måste bevaka att den som innehar C-vapen fortsätter att uppfylla kraven för innehav över tid.

Kunskaper och handhavande

Enligt nuvarande ordning krävs att den som vill föra in ett skjutvapen i Sverige visar att han eller hon kan handha vapnet. Med avseende på sådana A-vapen som omfattas av artikel 17.2 i vapendirektivet följer av direktivet i allmänhet vissa krav på sådan förmåga, eftersom det krävs att en målskytt aktivt tränar målskytte och har gjort det minst tolv månader för att sådant A-vapentillstånd som avses i den artikeln ska få ges. Det bör dock observeras att detta inte gäller sådana A-vapen som innehas med stöd av artikel 10.5 i vapendirektivet. Vidare bör observeras att det inte finns något krav på att det europeiska skjutvapenpasset ska innehålla uppgift om vilken artikel som ligger till grund för att tillstånd getts (se bilaga II till vapendirektivet). Hur det förenklade införselförfarandet rent praktiskt ska kunna begrän-

sas till A-vapen som innehas med stöd av artikel 9.6 eller 10.5 i vapendirektivet framstår som oklart.

Med avseende på skjutvapen i kategori B och C är det tveksamt om det av vapendirektivet kan anses följa något krav på handhavandeförmåga och än mer vad ett sådant krav kan anses innebära. Handhavandekraven för B- och C-vapen sänks alltså om det förenklade införselförfarandet införs. Redan i dag är prövningen dock generös när en ansökan om införseltillstånd avser ett kortvarigt bruk av vapen i Sverige för styrkt ändamål. Intyg om skjutskicklighet från jakt- eller tävlingsanordnare brukar godtas som bevis på skjutskicklighet.

Förutsättningarna för att bli inbjuden till jakt eller tävling är också sådana att en naturlig gallring sker bland dem som möjligen kan tänkas inneha skjutvapen utan att uppfylla de krav på skjutskicklighet och utbildning som Sverige uppställer för detta. Den naturliga gallringen kan dock försämras om det förenklade införselförfarandet införs, eftersom det då inte kommer ske någon kontroll av jaktvärdarna.

Beträffande införsel för återskapande av historiska händelser sänks kraven på ett mer beaktansvärt sätt, eftersom man i dag inte godtar arrangörens bedömning av vapeninnehavarens handhavandeförmåga. Även i övrigt är tillståndsgivningen avseende införsel för det ändamålet mindre generös än för jakt och målskytte.

Behov

För att en enskild person ska få tillstånd att föra in skjutvapen för skjutning till Sverige krävs att personen har behov av vapnet. Behovskravet kan medföra en viss restriktivitet vid tillståndsgivningen. Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet kan innebära att en person får ta in fler vapen i Sverige än vad som är fallet enligt nuvarande ordning. I sammanhanget kan t.ex. noteras att den tyska vapengarderoben för jakt omfattar ett obegränsat antal långa vapen (se avsnitt 7.4.3).

Det bör dock anmärkas att det redan enligt nuvarande ordning förekommer att sådana införseltillstånd som förs in det europeiska skjutvapenpasset ges för ett års tid och att en person kan ansöka om införseltillstånd för olika vapen vid olika tillfällen. En person kan alltså ha parallellt gällande införseltillstånd avseende flera skjutvapen. Redan i dag torde det alltså i viss utsträckning vara möjligt att kringgå behovskravet.

Vidare måste frånvaron av ett behovskrav ses i ljuset av att det enligt artikel 17.2 i vapendirektivet krävs att skälet för resan kan styrkas. Det är tveksamt om skälet för resan kan anses styrkt om en person exempelvis vill föra in tio skjutvapen för att delta i älgjakten.

Lämplighet för ändamålet

För införseltillstånd krävs att ett skjutvapen som ska användas för skjutning är lämpat för ändamålet. I vapendirektivet uppställs däremot för innehav av skjutvapen inte något generellt krav på att vapnet ska vara lämpat för ändamålet. För A-vapen som innehas med stöd av undantaget för målskyttar gäller dock att skjutvapnet ska uppfylla de specifikationer som krävs för utövande av en skyttegren som erkänns av ett internationellt etablerat och officiellt erkänt sportskytteförbund (artikel 9.6 i vapendirektivet). För sådana A-vapen som omfattas av det förenklade införselförfarandet gäller alltså i allmänhet att de ska vara lämpade för ändamålet. Som anmärks i det föregående är det dock oklart hur man vid gränsen ska kunna kontrollera att ett A-vapen innehas med stöd av artikel 9.6 i vapendirektivet.

För B- och C-vapen saknas i vapendirektivet krav på att skjutvapnet ska vara lämpat för ändamålet. Exempel på B- och C-vapen som inte är lämpade för jakt, målskytte eller återskapande av historiska händelser skulle exempelvis kunna vara vapen som kan fjärrstyras. Ett annat sådant exempel är s.k. 3D-printade vapen, som kan ha lägre hållfasthet och precision än sedvanliga skjutvapen. Ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet kan alltså medföra en viss utökning av vilka vapentyper som får föras in i Sverige. För införsel enligt det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet krävs dock att skälet för resan kan styrkas. Om vapnet är direkt olämpligt för ändamålet är det tveksamt om skälet för resan kan anses styrkt. Det måste också beaktas att även övriga medlemsstater i EU har ett intresse av att inte tillåta personer att inneha olämpliga vapen.

Det bör observeras att enbart den omständigheten att ett visst vapen får föras in i Sverige inte innebär att det också får användas här. Exempelvis finns särskilda regler om vilka vapentyper som får användas vid jakt (se 30 § jaktlagen [1987:259], 10 § jaktförordningen [1987:905]) och Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapen-

tillbehör och ammunition för jakt, NFS 2023:8). Att ett skjutvapen får användas för jakt behöver emellertid inte innebära att det också bör få innehas för det ändamålet (se avsnitt 6.6.2).

Synnerliga skäl

För införsel av enhandsvapen gäller enligt nuvarande ordning krav på synnerliga skäl. Kravet, som behandlas närmare i kapitel 9, innebär grovt sammanfattat att det ska gälla en särskild restriktivitet vid tillståndsgivningen. Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet skulle kunna medföra att fler enhandsvapen än tidigare kan föras in i landet. Som angetts i det föregående är dock tillståndsgivningen generös när ansökan avser ett kortvarigt bruk av vapen i Sverige för ett styrkt ändamål. Detta gäller visserligen inte återskapande av historiska händelser, som är ett sådant ändamål för vilket det gäller ett särskilt krav på synnerliga skäl oavsett vapentyp (2 kap. 5 a § vapenförordningen). För återskapande av historiska händelser får dock endast C-vapen föras in med stöd av artikel 17.2 i vapendirektivet. Av enhandsvapen är det endast vapen för enskott som är längre än 28 cm som är C-vapen.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis skulle ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet innebära att de faktiska kraven för införsel av skjutvapen sänks något i de fall som omfattas av förfarandet. Mest besvärande är enligt vår mening att kontrollerna mot SIS försvinner, eftersom det innebär en ökad risk för att någon som med hänsyn till laglydnad etc. inte är lämpad att inneha skjutvapen för in dem i landet. Riskökningen är störst beträffande C-vapen, eftersom det för sådana vapen inte torde finnas något krav på att medlemsstaterna ska övervaka att förutsättningarna för vapeninnehav fortsätter att vara uppfyllda under hela innehavstiden. Det bör framhållas att införandet av ett förenklat införselförfarande inte bara innebär att kontrollerna mot SIS försvinner, utan också att det kan vara omöjligt att neka införsel av skjutvapen trots att Polismyndigheten har kännedom om sådana omständigheter som gör att en viss person inte bör få föra in skjutvapen i landet.

För jakt och målskytte torde i övrigt den största praktiska konsekvensen av att införa det förenklade införselförfarandet vara att skjutvapen som inte är lämpade för ändamålet skulle få tas in i Sverige i något högre utsträckning än vad som är fallet i dag. Med hänsyn till att ändamålet med resan ska styrkas och att även övriga medlemsstater i EU har ett intresse av att inte tillåta personer att inneha direkt olämpliga vapen bör risken för detta dock inte överdrivas. Genom att behovskravet försvinner kan en enskild skytt ta med sig fler vapen än enligt nuvarande ordning.

När det gäller tillfällig införsel för återskapande av historiska händelser skulle ett införande av det förenklade införselförfarandet medföra att kraven för införsel sänks på ett mer markant vis. I dag uppställs för införsel för det ändamålet bl.a. krav på att personen kan handha vapnet. Kontrollen av att personen kan handha vapnet skulle försvinna om det förenklade införselförfarandet införs.

23.7.2. Brott och olyckshändelser med skjutvapen

Bedömning: Polismyndigheten får, om Tullverkets skyldighet att

lämna uppgifter till Polismyndigheten inte utvidgas, något sämre underlag än tidigare att bedöma vilka skjutvapen som förs in i landet för jakt och målskjutning. Detta ökar risken för olyckshändelser och brott med skjutvapen.

Risken för smuggling av skjutvapen och avledning av legala skjutvapen till den illegala marknaden ökar, liksom risken för att skjutvapen som förs in i landet för tillfällig användning används för brott. Ytterst finns det en risk för att det totala skjutvapenvåldet i landet kan öka. Det är svårt att uppskatta hur stora de ökade riskerna är.

Skälen för bedömningarna

Myndigheternas kännedom om vilka vapen som finns legalt i landet

Även om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet införs ska införsel och utförsel av skjutvapen fortfarande anmälas till Tullverket. Ett införande av förfarandet behöver alltså inte innebära att svenska myndigheter skulle sakna kännedom

om vilka vapen som finns i landet. Liksom i dag skulle gälla att den som för in skjutvapen i landet utan att anmäla det till Tullverket skulle kunna dömas till straffansvar enligt 19 § första stycket 1 lagen om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen respektive 8 § smugglingslagen (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 4 §).

Tullverket ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om skjutvapen som förs in till eller ut ur Sverige. Uppgifter behöver dock inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln av skjutvapnet är att det ska användas tillfälligt för jakt eller tävling (se 2 § förordningen om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen). För Polismyndighetens kunskap om vilka vapen som förs in i Sverige kan det därför framstå som bekymrande om kravet på införseltillstånd för jakt och målskytte tas bort. Redan i dag gäller emellertid att Polismyndigheten inte får veta om eller när ett införseltillstånd för de ändamålen utnyttjas. I sammanhanget bör framhållas att ett införseltillstånd gäller minst sex månader från dagen för tillståndet (se 2 kap. 12 § vapenlagen).

Sammanfattningsvis skulle ett införande av det förenklade införselförfarandet inte påverka Tullverkets kännedom om vilka skjutvapen som förs in till och ut ur landet. Polismyndighetens insikter kring vilka vapen som förs in i Sverige för jakt och för målskytte skulle däremot försämras något. Detta kan dock enkelt motverkas om Tullverkets skyldighet att lämna uppgifter om in- och utförslar till Polismyndigheten utvidgas.

Polismyndigheten är tillsynsmyndighet på vapenområdet. Polismyndigheten har också behov av att veta vilka vapen som finns i landet för sin brottsbekämpande verksamhet. Risken för olyckshändelser och brott med skjutvapen påverkas därför negativt om Polismyndigheten får sämre överblick över vilka skjutvapen som finns legalt i landet.

Vapensmuggling

Den som vill smuggla skjutvapen till Sverige vill många gånger inte fästa Tullverkets uppmärksamhet på att vapen medförs över gränsen. Detta talar för att det förenklade införselförfarande som avses i arti-

kel 17.2 i vapendirektivet inte skulle utnyttjas för att smuggla skjutvapen under sken av att vapen lagligen förs in i landet. Polismyndigheten och Tullverket har emellertid framhållit att den organiserade brottsligheten ofta sysslar med raffinerade brottsupplägg. För den som vill smuggla vapen till Sverige under sken av att vapnen lagligen förs in i landet kan ett förenklat införselförfarande innebära vissa fördelar jämfört med nuvarande ordning. Ett införande av det förenklade införselförfarandet får enligt vår mening därför anses medföra en viss ökad risk för smuggling av skjutvapen.

Det är svårt att bedöma hur stor den ökade risken är. Den finska tullen har som svar på en fråga från utredningen uppgett att man inte sett någon ökad vapensmuggling sedan en variant av det förenklade införselförfarandet infördes i Finland. De svenska och finska förhållandena är dock inte fullt ut jämförbara, bl.a. då Finland ligger längre från kontinenten. Finland kontrollerar vidare vid gränsen de vapen som förs in i landet. Sverige har också påtagligt allvarligare problem med skjutvapenvåld med illegala vapen än Finland.

Det bör beaktas att den ökade risken för smuggling av skjutvapen inte är konstant utan hänger samman med hur lätt det är att få tag på illegala skjutvapen på andra vägar.

Avledning av legala vapen

Med avledning av legala vapen förstås att ett legalt skjutvapen exempelvis stjäls eller överlåts så att det inte längre innehas av någon som har rätt att inneha det. Polismyndigheten har framfört att ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet kan medföra en ökad risk för avledning av legala vapen till den illegala marknaden.

Den enskilt viktigaste faktorn för att förhindra avledning av skjutvapen som legalt förs in i Sverige för tillfällig användning här är enligt vår mening att det görs en kontroll av att samma vapen som förs in i landet också förs ut igen. Om den som legalt fört in ett skjutvapen vet att det kommer uppdagas om vapnet inte återutförs minskar incitamenten för avledning avsevärt. Tullverket kräver i dagsläget inte att den som tillfälligt för in ett skjutvapen till Sverige för jakt eller tävling här och som digitalt anmäler införseln visar upp skjutvapnet vid in- och utförseln. En sådan allmän skyldighet finns alltså bara om

anmälan inte görs digitalt. Vid andra typer av tillfälliga införslar finns krav på att vapnet visas upp vid införseln men inte vid utförseln. Visserligen kan Tullverket göra de stickprovskontroller man anser befogade. Enligt vår mening vore det dock önskvärt med en mer omfattande och noggrann kontroll över vilka vapen som förs in till och ut ur landet. Vilka kontroller som görs av Tullverket påverkas emellertid inte i sig av om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet införs.

Ett införande av det förenklade införselförfarandet innebär en sänkt kontroll avseende laglydnad etc. jämfört med vad som i dag gäller för införsel. Det kan därför inte uteslutas en viss ökad risk för avledning av legala vapen bestående i att innehavaren överlåter vapnet till någon som saknar tillstånd att inneha det. Den risken kan dock i hög grad motverkas om det införs en effektiv kontroll över vilka vapen som förs in i och ut ur landet.

Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet kan även göra det mer attraktivt att resa till Sverige med skjutvapen för legala ändamål. Skjutvapen som medförs på en resa är typiskt sätt lättare att stjäla än skjutvapen som förvaras på viss ort. Ett införande av förfarandet kan därför antas medföra en viss ökad risk för avledning bestående i att fler skjutvapen stjäls.

Också den omständigheten att fler skjutvapen vid ett och samma tillfälle kan föras in med stöd av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet påverkar risken för avledning negativt. Detsamma gäller den ökade möjligheten att föra in skjutvapen som inte är lämpade för ändamålet.

Det är svårt att uppskatta hur stor den ökade risken för avledning är. Vad den finska tullen uppgett till utredningen får förstås som att man inte sett någon ökad avledning av skjutvapen sedan en variant av det förenklade införselförfarandet infördes i Finland. De svenska och finska förhållandena är, som utvecklas i det föregående, dock inte fullt ut jämförbara. Som det får förstås har man inte heller i Danmark sett några indikationer på ökad avledning av skjutvapen sedan förfarandet infördes. I likhet med vad som gäller i Sverige kontrolleras inte vapnen när de förs över gränsen till Danmark. De danska förhållandena skiljer sig dock från de svenska, bl.a. då Sverige har påtagligt allvarligare problem med skjutvapenvåld med illegala vapen. Enligt Polismyndigheten är det inte möjligt att göra en tillförlitlig bedömning av hur många extra vapen som kan komma att avledas årligen

jämfört med i dag om det förenklade införselförfarandet införs. Den ökade risken för avledning är inte heller konstant utan hänger samman med hur lätt det är att få tag på illegala skjutvapen på andra vägar.

Det bör påpekas att den ökade risken för avledning av skjutvapen enbart rör sådana skjutvapen som omfattas av artikel 17.2 i vapendirektivet, dvs. skjutvapen som tillhör kategori A6, A7, A8, B eller C enligt bilaga I till vapendirektivet. Ett införande av det förenklade införselförfarandet innebär alltså inte en ökad risk för avledning av sådana föremål som anses vara skjutvapen enligt den svenska vapenlagen men som inte omfattas av vapendirektivets skjutvapendefinition. Detsamma gäller sådana föremål som omfattas av definitionen men som faller utanför angivna kategoriseringar.

Såvitt nu är av intresse finns det särskilt anledning att säga något om tårgas- och startvapen. Sådana vapen kan nämligen köpas fritt i ett flertal EU-länder och det finns en ökande problematik med att tårgas- och startvapen konverteras till skarpa skjutvapen (se avsnitt 3.4 med där gjorda hänvisningar). Tårgas- och startvapen är inte konstruerade för att skjuta ut en projektil med ett antändbart drivämne men faller under vapendirektivets definition när de kan omvandlas till att göra det. Startvapen som bara kan användas som startvapen är dock undantagna från definitionen (se artikel 1.1 och bilaga I punkten III till vapendirektivet

13

). Det är enbart när tårgas- och startvapen

ses som A-, B- eller C-vapen, och alltså är underkastade de krav som gäller för innehav av skjutvapen i dessa kategorier, som de kan medföras med stöd av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet.

Vapenbrott

Som framgår i det föregående bedömer vi att det finns en viss risk för att vapensmugglingen till Sverige och avledningen av legala vapen ökar om det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 införs. Detta medför att också att antalet vapenbrott i landet kan befaras öka, eftersom det utgör vapenbrott att inneha ett skjutvapen utan att ha rätt till det.

13 Se vidare kommissionens genomförandedirektiv (EU) 2019/69 om fastställande av tekniska specifikationer för larm- och signalvapen enligt rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Brottslig användning av legala skjutvapen

Ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet innebär en sänkt kontroll avseende laglydnad etc. jämfört med vad som gäller i dag. Det medför därför en viss ökad risk för att den som för in ett skjutvapen för tillfällig användning i Sverige använder vapnet för brottsliga ändamål.

Det är svårt att uppskatta hur stor den ökade risken är. Erfarenheten från Finland är enligt uppgift från den finska tullen att skjutvapen som förs in i landet med stöd av den variant av det förenklade införselförfarande som införts där inte kommer till illegal användning. Erfarenheten från Danmark synes snarast vara densamma. De svenska förhållandena är, som utvecklas i det föregående, dock inte fullt ut jämförbara med de finska och danska. Vidare kan risken variera över tid.

Säkerhetspolisen har i augusti 2023 beslutat att höja terrorhotnivån för Sverige från förhöjt hot till högt hot, från tre till fyra på en femgradig skala. Om det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet införs kan det underlätta för den som vill utföra ett terrordåd i Sverige att legalt föra in ett skjutvapen i Sverige. Det bör dock observeras att de skjutvapen som i första hand är intressanta för terrordåd är vapen i kategori A och B, dvs. skjutvapen som endast får innehas med stöd av tillstånd och där medlemsstaterna är skyldiga att ha ett system för övervakning av att förutsättningarna för tillstånd föreligger under hela tillståndstiden. Vidare måste beaktas att ensamagerande gärningsmän som begår terrorbrott ofta är okända för de brottsbekämpande myndigheterna innan de har begått ett våldsdåd (se vidare avsnitt 20.2). Sådana personer behöver alltså inte upptäckas genom de kontroller som i dag görs mot SIS i ärenden om tillfällig införsel. Sammantaget har vi svårt att se att risken för terrorbrott med skjutvapen ökar i någon mer betydande mån om det förenklade införselförfarandet införs.

Brottslig användning av illegala vapen

Som framgår i det föregående gör vi bedömningen att ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet medför en viss risk för ökad vapensmuggling och ökad avledning av legala vapen. I förlängningen medför detta en risk för att

det blir lättare att få tillgång till illegala vapen vilket i sin tur kan leda till en ökad risk för bl.a. skjutvapenvåld.

Ökad risk för olyckor med skjutvapen?

Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet innebär sänkta handhavandekrav för att få föra in skjutvapen i landet, i första hand om införseln avser återskapande av historiska händelser. Detta kan innebära en ökad risk för att vapen används på ett sätt som leder till olyckor.

Vidare innebär ett införande av det förenklade införselförfarandet att kontrollen av att de vapen som förs in i landet är lämpade för ändamålet minskar något, vilket också kan medföra en ökad olycksrisk. Den risken framstår dock som begränsad.

Jägarförbundet har påtalat att det är viktigt att jägare använder vapen de är bekanta med för att minimera risk för skadeskjutning och säkerhetsrisker (se Ju2016/02691). Ett införande av det förenklade införselförfarandet kan medföra att gästande jägare i högre grad medför egna jaktvapen i stället för att låna jaktvapen i Sverige. Detta kan leda till ökad säkerhet vid jakt.

Sammantaget är det svårt att göra generella ställningstaganden avseende om risken för olyckor med skjutvapen kommer att öka eller minska om det förenklade införselförfarandet införs.

23.7.3. Konsekvenser för enskilda

Bedömning: Det blir administrativt enklare för den som inte har

svenskt innehavstillstånd att resa till Sverige med skjutvapen. Från ett svenskt perspektiv är den största fördelen med detta att det blir enklare att anordna internationella skytteevenemang i Sverige. Sverige kan också få en större jaktturism, vilket innebär både för- och nackdelar. Enskilda kan också i övrigt påverkas både negativt och positivt om förfarandet införs.

Skälen för bedömningarna

Konsekvenser för legala vapeninnehavare

Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet har inte direkt betydelse för legala svenska vapeninnehavare, eftersom dessa får föra in sina skjutvapen i Sverige med stöd av innehavstillstånden. Detsamma gäller den som har permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge och vill föra in skjutvapen i Sverige för jakt eller tävling här eller i något av våra nordiska grannländer.

För andra personer som vill medföra skjutvapen till Sverige för jakt, målskjutning eller återskapande av historiska händelser skulle ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet innebära att personen inte behöver ansöka om införseltillstånd när förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda. Det innebär att personen inte behöver ta reda på hur man gör för att ansöka om ett sådant tillstånd och inte heller göra den faktiska ansökan. Rent ekonomiskt försvinner kostnaden för ansökningsavgift. Vidare behöver sökanden inte planera sin resa med den framförhållning som Polismyndighetens handläggningstider ger anledning till. I sammanhanget kan anmärkas att uttagning till vissa skyttetävlingar sker två veckor före det att tävlingen ska gå av stapeln. I sådana fall är risken i dag stor att deltagaren inte hinner få sitt införseltillstånd i tid för att delta i tävlingen.

Konsekvenser för målskjutningsevenemang

Flera auktoriserade sportskytteförbund har anfört att dagens införselreglering innebär att Sverige går miste om internationella mästerskap och att utländska deltagare väljer bort att tävla i Sverige. I sammanhanget har nämnts att Polismyndigheten inte tillåter de svenska förbunden att sköta ansökningarna för internationella deltagare utan att deltagarna måste ansöka om införseltillstånd individuellt. Med hänsyn bl.a. till att en skytt på elitnivå kan ha drygt 120 resdagar på ett år och att ansökningsavgiften enbart kan betalas genom att man går in på en polisstation eller via det inbetalningskort som skickas till hemadressen är detta svårhanterligt för deltagarna. Även i övrigt kan den administrativa hanteringen vid ansökan om införseltillstånd vara

avskräckande. Som anförs i det föregående finns det i vissa fall också en risk för att deltagaren inte hinner få sitt införseltillstånd i tid för att delta i tävlingen. Det framstår som rimligt att detta ligger Sverige till last när värdlandet för exempelvis världsmästerskap och europamästerskap ska utses. Ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet kan alltså påverka skyttesporten positivt.

Konsekvenser för jakt

Jaktturismen till Sverige skulle sannolikt öka om det förenklade införselförfarandet införs. Detta kan å ena sidan ha påtagliga positiva ekonomiska konsekvenser för jaktarrangörer. Å andra sidan finns en risk för att mindre seriösa aktörer erbjuder jakt. Vidare ökar risken för att regelverket för jakt överträds ju fler personer utan svensk jägarexamen som jagar här. Riskerna bör dock inte överdrivas. Såväl Svenska Jägareförbundet som Jägarnas Riksförbund har anfört att de ser positivt på en ökad jaktturism och inte ser några risker för viltbeståndet etc.

Konsekvenser för återskapande av historiska händelser

Återskapande av historiska händelser arrangeras i dag inte i någon större omfattning i Sverige. Detta synes hänga samman med att den som i Sverige innehar samlingsvapen endast får skjuta med dem ifall särskilt tillstånd beviljas. Vissa sådana arrangemang anordnas dock varje år. På kontinenten och i USA är återskapande av historiska händelser mera vanligt förekommande. Det är oklart om ett införande av det förenklade införselförfarandet skulle leda till att sådana evenemang anordnas i Sverige i högre grad. Vår bedömning är att så inte torde vara fallet om inte möjligheterna för svenska vapensamlare att delta i arrangemangen samtidigt utökas. De förslag vi i kapitel 8 lämnar avseende vapensamlare innebär inte att förutsättningarna för att använda samlarvapen för skjutning ska lättas upp.

Konsekvenser för enskilda utan koppling till skyttevärlden

Om det förenklade införselförfarandet införs medför det en viss risk för ökat skjutvapenvåld (se avsnitt 23.7.2). Tryggheten i samhället kan också påverkas, vilket påverkar en större krets personer.

I det följande gör vi bedömningen att ett införande av det förenklade införselförfarandet kan medföra ökade kostnader för statliga myndigheter och andra allmänna inrättningar. Sådana kostnader kommer i slutändan belasta skattebetalarna.

Samtidigt kan enskilda påverkas positivt om Sverige i högre grad kan anordna skyttetävlingar eller bli föremål för en ökad jaktturism. Exempelvis kan detta leda till ytterligare arbetstillfällen inom hotell- och resenäringen.

Sammantaget kan enskilda utan koppling till skyttevärlden påverkas både negativt och positivt om det förenklade införselförfarandet införs.

23.7.4. Konsekvenser för statliga myndigheter

Bedömning: De minskade kostnaderna för hantering av ärenden

om införseltillstånd hos Polismyndigheten motsvarar som mest två heltidstjänster. Beroende på hur det förenklade införselförfarandet införs kan Tullverkets kostnader för gränskontroller öka.

Om antalet vapenbrott, vapensmugglingsbrott och brott med skjutvapen ökar medför det ökade kostnader för samtliga aktörer i rättskedjan.

Skälen för bedömningarna

Ett införande av det förenklade införselförfarandet skulle innebära att antalet ansökningar om införseltillstånd kan antas minska betydligt vilket enligt Polismyndighetens uppskattning kan frigöra resurser hos myndigheten med upp till en eller två heltidstjänster.

Beroende på hur det förenklade införselförfarandet införs kan det medföra konsekvenser för Tullverket, som kan behöva göra mera komplicerade bedömningar vid införsel av skjutvapen än vad som tidigare varit fallet. Detta kan medföra krav på kompetensutveckling inom myndigheten. Det kan också innebära att det blir befogat att ställa

utökade krav på kontroller vid införsel och utförsel jämfört med vad som gäller i dag. Med hänsyn till att kontrollerna skulle behöva göras på de platser där införseln sker är det inte möjligt för Tullverket att centralisera prövningen.

I det föregående bedömer vi att ett införande av det förenklade införselförfarandet medför viss risk för ökad brottslighet. Om riskerna förverkligas kommer det medföra kostnader för polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Hur stor kostnadsökningen blir beror på i vilken grad riskerna förverkligas och i vad mån polisen lyckas utreda brotten. I sammanhanget bör nämnas att brottslighet av aktuellt slag i allmänhet föranleder frihetsberövande påföljder och att Kriminalvården numera bedömer att ett dygn på anstalt kostar drygt 5 000 kronor (se exempelvis Kriminalvårdens remissvar över promemorian Ds 2023:11 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligaste brotten).

23.7.5. Konsekvenser för andra allmänna inrättningar

Bedömning: Om risken för ökat skjutvapenvåld förverkligas kom-

mer det att medföra stora kostnader för det allmänna. Det är svårt att uppskatta hur stor risken för ökat skjutvapenvåld är.

Skälen för bedömningen

I det föregående gör vi bedömningen att ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet medför en viss risk för ökat skjutvapenvåld. Det är svårt att uppskatta hur stor risken är. Om risken förverkligas kommer den att medföra stora kostnader för det allmänna. Bl.a. behöver den som utsatts för skjutvapenvåld typiskt sett sjukhusvård.

23.7.6. Sammanfattning

Bedömning: Sammanfattningsvis medför ett införande av det för-

enklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet vissa fördelar för legala vapeninnehavare och särskilt för skyttesporten. Ett införande medför dock också risker för ökad vapensmuggling, ökad avledning av legala vapen och ytterst en ökad risk för användning av skjutvapen vid brott. Det är svårt att uppskatta hur stora riskerna är.

Skälen för bedömningen

Sammanfattningsvis skulle ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet innebära följande.

De faktiska kraven för införsel sänks i vissa avseenden. Möjligheterna att föra in skjutvapen i landet ökar något för den som inte är lämpad att inneha skjutvapen i Sverige, särskilt med avseende på C-vapen. Handhavandekraven sänks på ett betydande vis när skjutvapen förs in för återskapande av historiska händelser. Kontrollen över att de vapen som förs in i landet är lämpade för ändamålet minskar något och en enskild skytt kan ta med sig fler vapen än enligt nuvarande ordning.

Polismyndigheten får, om Tullverkets skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten inte utvidgas, något sämre underlag än tidigare att bedöma vilka skjutvapen som förs in i landet för jakt och målskjutning. Risken för smuggling av skjutvapen och avledning av legala skjutvapen till den illegala marknaden ökar, liksom risken för att skjutvapen som förs in i landet för tillfällig användning används för brott. Även risken för skjutvapenvåld och annan brottslig användning av skjutvapen kan totalt sett antas öka något. Det är svårt att uppskatta hur stora de ökade riskerna är. Om riskerna förverkligas kan det medföra stora kostnader för både enskilda och det allmänna. När det gäller risken för olyckor med skjutvapen som förts in i Sverige för tillfällig användning går det inte att säga något generellt om ifall den kommer att öka eller minska.

Det blir rent administrativt betydligt enklare för den som inte har svenskt innehavstillstånd att resa till Sverige med skjutvapen. Ur ett svenskt perspektiv är den största fördelen med detta att det blir enk-

lare för den som vill anordna internationella skytteevenemang att göra det i Sverige. Sverige kommer i högre grad att vara aktuellt exempelvis för internationella mästerskap. Sverige kan också bli föremål för en större jaktturism, vilket innebär både för- och nackdelar.

De minskade kostnaderna för hantering av ärenden om införseltillstånd motsvarar som mest två heltidstjänster. Beroende på hur det förenklade införselförfarandet införs kan kostnaderna för gränskontroller öka.

23.8. Konsekvenser för införsel av ammunition och ljuddämpare

Bedömning: Ett införande av det förenklade införselförfarande

som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet skulle medföra en rätt för den som för in ett skjutvapen med stöd av förfarandet att också få införa tillhörande ammunition och ljuddämpare. Detta kan leda till ökad avledning av ammunition och ljuddämpare.

Skälen för bedömningarna

Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet skulle, om inga andra författningsändringar görs, medföra en rätt för den som för in ett skjutvapen med stöd av förfarandet att också få införa tillhörande ammunition och ljuddämpare (jfr 2 kap. 8 § och 13 § första stycket a vapenlagen). Redan i dag gäller att ett införseltillstånd som förts in i ett europeiskt skjutvapenpass anses omfatta rätt till införsel av ammunition och ljuddämpare som är avsedda för vapnet (se 4 kap. 3 § andra stycket vapenförordningen). Det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet torde i huvudsak komma att omfatta sådana införslar som i dag ges införseltillstånd. Från det perspektivet sänks inte kraven. Det förenklade införselförfarandet kan dock utnyttjas av den som vill föra in ljuddämpare och ammunition till Sverige för avledning till den illegala marknaden här. Tullverket ser risker med att ljuddämpare kan föras in i landet utan att införseltillstånd getts för ljuddämparen eller det skjutvapen den hör till. Polismyndigheten har på motsvarande sätt framhållit riskerna beträffande införsel av ammunition.

23.9. Ett förenklat införselförfarande bör införas endast för målskjutning

Bedömning: En variant av det förenklade införselförfarande som

avses i artikel 17.2 i vapendirektivet bör införas endast för målskjutning.

Skälen för bedömningen

Det förenklade införselförfarandet bör införas enbart om det finns starka skäl

Sedan frågan om införande av det förenklade införselförfarandet för jägare, sportskyttar och återskapare av historiska händelser senast övervägdes har den europeiska miniminivån för vapeninnehav succesivt skärpts. Särskilt betydelsefullt är att skjutvapen i kategori C numera bara ska få innehas av den som är 18 år, har giltiga skäl och som inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller annan eller för allmän ordning och säkerhet. Vidare ska medlemsstaterna numera ha ett övervakningssystem för att villkoren för tillstånd är uppfyllda under den tid ett tillstånd gäller. (Se artikel 6 i vapendirektivet.) Även om den europeiska miniminivån för vapeninnehav har skärpts innebär ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet dock fortfarande en viss risk för att förekomsten av illegala skjutvapen i samhället ökar och att fler skjutvapen används för illegala ändamål.

Våra nordiska grannländer har alla infört det förenklade införselförfarandet. Finska tullen bedömer att detta inte lett till en ökad vapensmuggling eller till ökad illegal användning av skjutvapen som tillfälligt förs in i Finland. I Danmark har man inte sett några indikationer på olaglig användning av sådana vapen som förs in med stöd av förfarandet. Vi har inte fått några signaler om att erfarenheten från Norge skulle vara en annan än den finska eller danska. De svenska förhållandena kan emellertid inte fullt ut jämföras med de i Danmark, Finland och Norge. Den viktigaste skillnaden är att det i Sverige förekommer skjutvapenvåld på ett sätt som saknar motstycke i våra nordiska grannländer (jfr prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 16). Till detta

kommer att Säkerhetspolisen i augusti 2023 beslutat att höja terrorhotnivån från förhöjt hot till högt hot, vilket är den näst högsta terrornivån. Efterfrågan på illegala skjutvapen får därför antas vara större i Sverige än i våra grannländer samtidigt som risken för att skjutvapen kommer till brottslig användning är betydligt större.

Polismyndighetens inställning är att varje ökning av illegala vapen i landet är oacceptabel i den situation av ökande skjutvapenvåld som Sverige just nu befinner sig i. Ett enda skjutvapen som kommer på avvägar kan leda till stora skador och till att människor dödas. Det är också vanligt att ett och samma skjutvapen återanvänds vid brott (se avsnitt 3.4).

Vi bedömer att de risker som är förbundna med ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet är beaktansvärda. Förfarandet bör därför införas enbart om det finns ett påtagligt behov av en förenklad införselreglering och fördelarna med ett förenklat införselförfarande klart uppväger nackdelarna.

Behovet av ett förenklat införselförfarande varierar

För att införa det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet talar intresset av den fria rörligheten inom EU. Förfarandet har emellertid ingen direkt betydelse för legala svenska vapeninnehavare, som redan i dag kan korsa den svenska gränsen utan krav på införseltillstånd. Från ett svenskt perspektiv är det därför i första hand hänsyn till den som i Sverige vill arrangera målskytte, jakt eller återskapande av historiska händelser för internationella deltagare som talar för att det förenklade införselförfarandet ska införas. Hur starkt intresset av ett förenklat införselförfarande är varierar beroende på ändamålet med införseln.

Målskjutning

Beträffande införsel för målskjutning innebär nuvarande införselreglering reella problem för skytterörelsen. Regleringen medför nämligen att anordnande av internationella tävlingar kraftigt försvåras och i vissa fall omöjliggörs.

Målskjutningsvapen är ofta A- eller B-vapen, även om de även kan vara C-vapen. Skjutvapen i kategori A och B är också i övriga Europa underkastade krav på tillstånd och uppföljning av att förutsättningarna för tillståndet fortfarande föreligger. Kraven för tillstånd att inneha A-vapen är i regel jämförbara med kraven för svenskt innehavstillstånd (jfr dock artikel 10.5 i vapendirektivet). Förutsättningarna för införseltillstånd för målskjutning är redan i dag sådana att tävlingsanordnarens bedömning av skyttens handhavandeskicklighet godtas. Enligt artikel 17.2 i vapendirektivet ska skälen för resan kunna styrkas med exempelvis en inbjudan till målskytteverksamheten. Kraven för införsel sänks enligt vår mening därför inte i någon mera beaktansvärd grad om det förenklade införselförfarandet införs för målskjutning.

En förutsättning för att de ökade risker ett förenklat införselförfarande medför ska kunna godtas är enligt vår mening dock att Tullverket kontrollerar att de skjutvapen som förs in i landet med stöd av förfarandet också förs ut igen. Vidare bör Tullverket kontrollera att de vapen som medförs finns upptagna i skjutvapenpasset. En effektiv kontroll av detta förutsätter att vapnet visas upp vid gränsen. Flera auktoriserade sportskytteförbund har uppgett att det i Europa är vanligt att en sådan kontroll görs.

Frågan är då om fördelarna med att införa ett förenklat införselförfarande är så stora att det motiverar kostnaderna för en skärpt gränskontroll i linje med vad som beskrivits ovan. Kostnaderna är svåra att beräkna.

Utifrån den statistik Tullverket lämnat för 2023 anmäldes införsel av skjutvapen för tävling av någon som är bosatt i ett annat EU-land eller Norge, dvs. typiska innehavare av europeiska skjutvapenpass, i knappt 3 400 fall det året. Merparten av anmälningarna gjordes digitalt och i allmänhet behövde vapnet alltså inte visas upp vid gränsen. Det är dock oklart hur många av dessa införslar som skulle omfattas av det förenklade införselförfarande som vi nu överväger, bl.a. då många av införslarna torde ha skett med stöd av ett permanent innehavstillstånd från Danmark, Finland eller Norge. Det är också oklart i vilken grad införsel för målskjutning skulle öka om det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet införs. Enligt vår mening är det inte orimligt att anta att en kontroll av vapnet och skjutvapenpasset skulle behöva ske vid gränsen i ca 6 000 fall per år.

Tullverket har beräknat kostnaden för 6 000 kontroller (in- och utförsel) till ca 2 miljoner kronor per år. För att kunna fullgöra uppdraget bedömer Tullverket att det även finns ett behov av kompetensutveckling inom myndigheten, där kostnaden för grundutbildning beräknas till ca 2,5 miljoner kronor. Till detta kommer en kostnad för vidareutbildning om drygt 1 miljon kronor per år. Vidare beräknas den årliga personalkostnaden öka med ca 5 miljoner kronor, motsvarande backoffice-stöd och utökad tullnärvaro. Sammantaget gör Tullverket bedömningen att de löpande kostnaderna kommer att öka med ca 8 miljoner kronor per år, utöver den initiala kostnaden för kompetensutveckling.

Kostnaderna för att införa skärpta gränskontroller är alltså inte försumbara. De fördelar ett införande av det förenklade införselförfarandet skulle innebära för skyttesporten får dock anses motivera kostnaderna för ökad gränskontroll. I sammanhanget bör också uppmärksammas att ökad tullnärvaro kan få en generellt hämmande effekt på viljan att smuggla egendom till Sverige.

Det skulle kunna övervägas om de svårigheter nuvarande införselreglering medför för sportskyttar kan undanröjas på annat sätt än genom att en variant av det förenklade införselförfarandet införs. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att Polismyndigheten möjliggör inbetalning av ansökningsavgiften i samband med ansökan om införsel och möjligen också inrättar ett snabbspår för ansökningar som görs inför internationella mästerskap. Enligt vår mening är det dock motiverat att för målskjutning införa någon form av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet.

Jakt

Till skillnad för vad som är fallet vid tävling kan den som vill jaga i Sverige i allmänhet planera sin jakt med den framförhållning som Polismyndighetens handläggningstider i ärenden om tillfällig införsel ger upphov till. Vidare reser jägare i regel mindre än skyttar på elitnivå och har alltså större möjlighet att sköta den administrativa hanteringen kring ansökan än en sådan tävlingsskytt. Behovet av ett förenklat införselförfarande är därför inte lika stort för jakt som för målskytte.

Ett införande av det förenklade införselförfarandet för jakt kan antas medföra en ökad jaktturism. Detta har både för- och nackdelar.

Jakt sker vanligen med C-vapen, dvs. sådana vapen som enligt vapendirektivet får innehas utan att någon individuell tillståndsprövning görs. Det är inte givet att medlemsstaterna följer upp att den som innehar ett C-vapen fortsätter vara lämplig att inneha skjutvapen. Skjutvapen i kategori C är dock C-vapen just för att de är mindre farliga vapen ur ett samhällsperspektiv.

Förutsättningarna för införseltillstånd för jakt är redan i dag sådana att jaktarrangörens bedömning av jägarens handhavandeskicklighet godtas. Enligt artikel 17.2 i vapendirektivet ska skälen för inresan kunna styrkas med exempelvis en inbjudan. De kontroller som görs av den som anordnar jakten skulle dock försvinna om det förenklade införselförfarandet införs. När det gäller säkerheten vid jakt är det emellertid positivt att det förenklade införselförfarandet möjliggör för hitresta jägare att jaga med sina egna vapen i högre utsträckning.

Liksom för målskjutning gäller enligt vår mening att de ökade risker ett förenklat införselförfarande skulle medföra endast kan godtas om gränskontrollerna skärps. I ljuset av de anmälningar avseende införsel av skjutvapen som gjordes till Tullverket 2023 finns det anledning att anta att kostnaden för en sådan skärpt gränskontroll skulle bli dyrare för jakt än för målskjutning. År 2023 gjordes nämligen nästan 70 000 anmälningar för jakt och endast ca 3 400 anmälningar för tävling. Några säkra slutsatser är dock svåra att dra, bl.a. då en stor andel av de anmälda införslarna torde ha skett med stöd av det förenklade införselförfarande som redan i dag gäller för den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

Sammanfattningsvis menar vi att det finns vissa skäl som talar för att det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet i förlängningen bör införas också för jakt. Som nämns i det föregående befinner sig Sverige dock i en situation med högt terrorhot och ökande skjutvapenvåld. Behovet av att införa ett förenklat införselförfarande är inte lika påtagligt för jakt som för målskjutning. Samtidigt kan kostnaden för den skärpta gränskontroll ett förenklat införselförfarande motiverar bli högre för jakt än för målskjutning. Enligt vår mening saknas sammantaget tillräckliga skäl för att nu införa någon variant av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet för jakt.

Återskapande av historiska händelser

Återskapande av historiska händelser förekommer i dag endast i mindre utsträckning i Sverige. Det är tveksamt om fler sådana evenemang skulle anordnas om ett förenklat införselförfarande införs. Ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet skulle med avseende på återskapande av historiska händelser innebära särskilt stora sänkningar av de krav för införsel som gäller i dag. Det förenklade införselförfarandet bör därför inte införas för återskapande av historiska händelser.

Slutsats

Sammanfattningsvis menar vi att det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet enbart bör införas för målskjutning. Polismyndigheten och Tullverket har i utredningen anfört att förfarandet över huvud taget inte bör införas, men att nackdelarna med att införa förfarandet blir mindre påtagliga om det begränsas till införsel för målskjutning.

23.10. Vilka vapen ska omfattas av ett förenklat införselförfarande?

Bedömning: Ett förenklat införselförfarande bör endast omfatta

skjutvapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet. Något generellt krav på att vapnet lagligen ska kunna användas för eller vara lämpat för ändamålet bör inte uppställas.

Skälen för bedömningarna

Det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet omfattar för målskyttar alla skjutvapen i kategori B och C i bilaga I till vapendirektivet. Därutöver omfattas skjutvapen i kategori A6, A7 och A8.

Det bör övervägas om ett förenklat införselförfarande för målskjutning bör omfatta alla de vapentyper om omfattas av artikel 17.2 i vapendirektivet. Finland och Norge har som ytterligare krav angett

att vapnen ska vara lämpade för ändamålet respektive lagligen kunna användas för ändamålet. Därutöver avser den finska regleringen om införsel för målskjutning endast A-vapen i kategori A6 och A7.

När det gäller frågan om det bör uppställas krav på att vapnet

lagligen ska kunna användas för ändamålet är det naturligtvis bra om

vapen som inte uppfyller ett sådant krav stoppas redan vid gränsen. Även sedan vapnet förts in i landet gäller dock att det inte får användas på andra sätt än vad som är förenligt med den svenska rättsordningen. Det får förutsättas att den som anordnar målskjutning i Sverige för utländska besökare upplyser om vilka krav som gäller här. Behovet av att införa ett sådant krav framstår sammantaget som begränsat.

När det gäller frågan om det bör uppställas krav på att vapnet är

lämpat för ändamålet måste beaktas att det enligt artikel 17.2 i vapen-

direktivet krävs att skälet för resan kan styrkas för att det förenklade införselförfarandet ska vara tillämpligt. Om vapnet är direkt olämpligt för ändamålet är det tveksamt om skälet för resan kan anses styrkt. Mot att införa ett krav på att vapnet är lämpat för ändamålet talar vidare intresset av att den prövning Tullverket har att göra vid gränsen är enkel, rättssäker och förutsebar. Frågan om ett vapen är lämpat för ändamålet kan vara komplex och lämpar sig inte för en sådan prövning. Med detta sagt kan det finnas anledning att införa en variant av ett lämplighetskrav i den utsträckning det finns rimliga förutsättningar för Tullverket att pröva detsamma. Vi återkommer till detta i avsnitt 23.11.

Frågan är då om det finns anledning att införa begränsningar i fråga om sådana skjutvapen som omfattas av det förenklade införselförfarande

som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet. När det gäller skjutvapen i

kategori B och C kan vi inte se skäl för några särskilda begränsningar. Inte heller ser vi anledning till några sådana begräsningar såvitt avser skjutvapen i kategori A7, dvs. grovt förenklat halvautomatiska vapen med större magasin.

Kategori A6 avser helautomatiska skjutvapen som omvandlats till halvautomatiska skjutvapen. Sådana vapen används för målskjutning och enligt vår mening vore det i och för sig befogat att låta dem omfattas av det förenklade införselförfarandet. Enligt uppgift från flera auktoriserade sportskytteförbund är det emellertid inte möjligt att vid en enkel gränskontroll särskilja sådana omvandlade vapen från helautomatiska vapen. Tullverket har instämt i den bedömningen. Vi

bedömer därför att de inte bör omfattas av det förenklade införselförfarandet.

Det finns också anledning att från det förenklade införselförfarandet undanta skjutvapen i kategori A8, dvs. något förenklat skjutvapen som ursprungligen är avsedda att avfyras från axeln och vars längd kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad genom en vikbar kolv etc. Sådana skjutvapen kan vara särskilt begärliga för kriminell användning samtidigt som de, enligt uppgift från flera auktoriserade sportskytteförbund, inte är så bra vapen för målskjutning även om de i och för sig är tillåtna i vissa grenar.

Sammanfattningsvis menar vi att endast skjutvapen i kategori A7, B och C bör omfattas av det förenklade införselförfarandet.

Avslutningsvis finns det anledning att säga något om sådana skjut-

vapen som inte omfattas av artikel 17.2 i vapendirektivet, dvs. vapen

som inte tillhör kategori A6, A7, A8, B eller C enligt bilaga I till vapendirektivet. Sådana skjutvapen kan dels vara vapen som helt faller vid sidan av vapendirektivet, dels vapen som i och för sig omfattas av direktivet men inte av de angivna kategoriseringarna.

Med avseende på den sistnämnda vapengruppen får ett förenklat införselförfarande endast införas med stöd av bi- eller multilaterala överenskommelser (artikel 17.3 i vapendirektivet). Sådana vapen bör därför inte omfattas av det förenklade införselförfarande vi menar bör införas för målskyttar.

Inte heller bör det förenklade införselförfarandet införas för sådana vapen som är skjutvapen enligt vapenlagen men som inte omfattas av vapendirektivet. Förvärv och innehav av sådana föremål behöver nämligen inte vara underkastade samma kontroll i andra medlemsstater i EU som i Sverige. Avsikten torde vidare vara att sådana föremål inte ska föras in i det europeiska skjutvapenpasset.

Sammanfattningsvis bör endast skjutvapen i kategori A7, B och C

i bilaga I till vapendirektivet få föras in i Sverige med stöd av det förenklade införselförfarande vi menar bör införas för målskyttar. Något allmänt krav på att vapnet lagligen ska kunna användas för eller vara lämpat för ändamålet bör inte uppställas.

23.11. Ett förenklat införselförfarande för målskjutning

Förslag: Enskilda personer som har ett giltigt europeiskt skjut-

vapenpass ska utan införseltillstånd få medföra tävlingsskjutvapen som är införda i skjutvapenpasset vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid tävling här. Detta ska gälla tävlingsskjutvapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet. Tillhörande ammunition och ljuddämpare ska få föras in med vapnet. Man ska medföra dokumentation som styrker att föremålen ska användas vid tävling i Sverige.

Den som med stöd av förfarandet har fört in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare i Sverige ska utan tillstånd få inneha egendomen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet.

Man ska vara skyldig att medföra det europeiska skjutvapenpasset under vistelsen i Sverige med vapnet. Om skyldigheten inte iakttas ska det kunna föranleda penningböter. Man ska dock inte dömas till ansvar om man inom en vecka styrker för Polismyndigheten att man vid tiden för överträdelsen hade rätt att inneha vapnet, och omständigheterna ger vid handen att överträdelsen berott på ett tillfälligt förbiseende.

Bestämmelser om detta ska tas in i den nya vapenlagen och nya vapenförordningen. Regeringen ska ges bemyndigande att meddela föreskrifter om att vapenlagens bestämmelser om tillståndsplikt inte ska gälla införsel av skjutvapen som medförs till Sverige med stöd av det nya införselförfarandet, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen.

Skälen för förslagen

Regleringen bör utgå från vad som gäller när någon har ett permanent innehavstillstånd från Danmark, Finland eller Norge

Vapenlagsutredningen föreslog 1994 att det förenklade införselförfarandet enligt artikel 12.2 i det ursprungliga vapendirektivet skulle införas genom att undantaget från kravet på införseltillstånd för nordiska medborgare utvidgades till att omfatta även jägare och tävlingsskyttar från medlemsstaterna (se SOU 1994:4 s. 16–17 och 52–62). En lösning i linje med detta – som skulle innebära att 2 kap. 13 § första

stycket b och andra stycket vapenlagen görs tillämplig för målskyttar som har ett europeiskt skjutvapenpass – har vissa fördelar. En sådan ordning är väl inarbetad i svensk rätt, vilket underlättar för såväl Tullverket som för andra aktörer i rättskedjan.

En sådan ordning innebär också att det förenklade införselförfarandet skulle begränsas till införsel för tävling och till tävlingsskjutvapen. Begränsningen till införsel för tävlingsändamål framstår som lämplig i ljuset av att det främst är hänsyn till intresset av att kunna anordna internationella målskjutningstävlingar som motiverar att ett förenklat införselförfarande införs (se avsnitt 23.9). Att förfarandet enbart avser tävlingsskjutvapen innebär vidare att Tullverket kan göra en viss, begränsad prövning av vapnets lämplighet för ändamålet. Tullverket ska redan i dag pröva om skjutvapen som förs in i Sverige med stöd av ett danskt, finskt eller norskt innehavstillstånd är ett jakt- eller tävlingsskjutvapen. En sådan lämplighetsprövning skulle alltså inte ställa Tullverket inför helt nya bedömningar. Det bör dock observeras att Tullverket i dag enbart kontrollerar sådana införslar som inte anmälts digitalt (se avsnitt 23.2). I praktiken är det alltså mera sällan som Tullverket i dag faktiskt gör en sådan prövning.

Vi menar mot bakgrund av det sagda att ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet bör bygga på det regelverk som gäller när någon har ett permanent innehavstillstånd från något av våra nordiska grannländer. Som anges i avsnitt 23.10 bör ett förenklat förfarande enbart avse skjutvapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet.

Ändamålet med resan ska styrkas

Vid införsel till Sverige med stöd av det förenklade införselförfarande som gäller för den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge gäller inget absolut krav på att syftet med resan ska styrkas vid gränsen. En annan sak är att det i och för sig torde vara möjligt att neka införsel om det finns anledning att ifrågasätta syftet med resan. Enligt artikel 17.2 i vapendirektivet gäller däremot krav på att ändamålet med resan ska styrkas, exempelvis med en inbjudan till evenemanget. Om ett sådant krav inte uppställs uppstår inte den naturliga gallringsprocess som vi menar kan bidra till att hindra införsel av den som kan tänkas inneha

skjutvapen utan att uppfylla de krav på skjutskicklighet och utbildning som gäller i Sverige. Ett sådant krav bör alltså gälla och torde också, i avsaknad av bi- eller multilaterala överenskommelser, vara nödvändigt för överensstämmelse med vapendirektivet. Vi menar därför att vapeninnehavaren ska medföra dokumentation som styrker att skjutvapnen med tillhörande ammunition och ljuddämpare ska användas vid tävling i Sverige.

Inget undantag för transitering

Den nuvarande regleringen om undantag från kravet på införseltillstånd när någon har permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge inkluderar utöver införsel för tillfällig användning av vapnet i Sverige också införsel för transitering till dessa länder (2 kap. 13 b § andra strecksatsen vapenlagen). Artikel 17.2 i vapendirektivet gäller för målskyttar under resa genom två eller fler medlemsstater i syfte att utöva sin verksamhet. Det skulle alltså kunna vara naturligt att låta det förenklade införselförfarande vi föreslår omfatta vissa fall av transitering. Med hänsyn till den situation som Sverige befinner sig i med ökande skjutvapenvåld och en terrorhotnivå som är den näst högsta menar vi dock att införselregleringen enbart bör lättas upp när det finns ett särskilt starkt behov av lättnader. Ur svensk synvinkel saknas intresse av att enskilda personer ska resa med skjutvapen genom Sverige. Den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge kan redan i dag resa med skjutvapen genom Sverige för jakt och tävling i våra nordiska grannländer. De personer som i första hand kan antas ha ett intresse av att resa med skjutvapen genom Sverige kan alltså redan i dag göra det utan införseltillstånd. Skulle transitering tillåtas innebär det att svenska tulltjänstemän vid gränsen kan behöva ta ställning till om inbjudningar på främmande språk kan godtas som dokumentation som utvisar ändamålet med resan, vilket kan försvåra gränskontrollen. Sammantaget menar vi att ett förenklat förfarande för transitering inte bör införas.

Undantaget bör omfatta införsel från tredje land

Vid införsel till Sverige med stöd av det förenklade införselförfarande som gäller för den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge uppställs inget krav på att införseln sker från något av dessa länder. Artikel 17.2 i vapendirektivet gäller däremot under resa genom två eller fler medlemsstater. Det finns därför anledning att överväga om det förenklade införselförfarandet bör begränsas till införsel från EU:s medlemsstater och andra stater inom Schengenområdet eller omfatta också införsel som sker från tredje land. I norsk och finsk rätt finns inget krav på att införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset måste ske från en medlemsstat i EU eller en stat som annars ingår i Schengensamarbetet.

Även den som anländer till Sverige från tredje land kan ha intresse av att få föra in skjutvapen i landet med stöd av det europeiska skjutvapenpasset. Exempelvis kan en skytt som tävlar på elitnivå behöva åka direkt mellan en tävling utanför EU och en tävling i Sverige. Det förenklade införselförfarandet bör därför omfatta också dessa fall såtillvida att det i vapenregleringen inte bör uppställas något krav på införseltillstånd. De regler som gäller enligt Tullkodex och EU:s skjutvapenförordning påverkas inte av detta.

Vårt förslag

Mot bakgrund av det sagda föreslår vi att enskilda personer som har ett giltigt europeiskt skjutvapenpass utan särskilt tillstånd ska få medföra tävlingsskjutvapen som är införda i skjutvapenpasset vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid tävling här. Detta ska gälla skjutvapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet. Tillhörande ammunition och ljuddämpare ska få föras in med vapnet. Personen ska medföra dokumentation som styrker att föremålen ska användas vid tävling i Sverige.

Vi föreslår vidare att den som fört in vapen, ammunition eller ljuddämpare enligt det förenklade förfarandet ska få inneha egendomen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet (jfr 2 kap. 13 § andra stycket vapenlagen). Personen ska vara skyldig att medföra det europeiska skjutvapenpasset under vistelsen i Sverige med vapnet (jfr 12 kap. 4 § vapenförordningen). Om skyldigheten inte iakttas ska det kunna föranleda böter. Den som underlåter att med-

föra skjutvapenpasset bör dock gå fri från ansvar om personen inom en vecka styrker för Polismyndigheten att han eller hon vid tiden för överträdelsen hade rätt att inneha vapnet, och omständigheterna ger vid handen att överträdelsen berott på ett tillfälligt förbiseende. (Jfr 14 kap.1 och 2 §§vapenförordningen.)

Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenlagen och nya vapenförordningen. Regeringen bör ges bemyndigande att föreskriva vilka typer av tävlingsskjutvapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare som ska få föras in med stöd av det förenklade förfarandet.

I avsnitt 15.7 och 27.14.1 föreslår vi nya bemyndiganden som innebär att regeringen ska ges rätt att meddela föreskrifter om skyldighet att visa upp bevis om tillstånd och om bötespåföljd.

23.12. Krigsmateriellagstiftningen bör ändras

Förslag: Kravet på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstift-

ningen ska tas bort för återutförsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som förts in i Sverige med stöd av ett förenklat införselförfarande. Vidare ska Tullverket bemyndigas att meddela föreskrifter om utförsel av sådana handeldvapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare som förts in i landet med stöd av det nya förenklade införselförfarandet. Föreskrifter om detta ska tas in i KMF. Bemyndigandena i KML ska utvidgas för att möjliggöra detta.

Skälen för förslagen

Vapenförordningens regler om överföringstillstånd korresponderar med vapendirektivet. Det förenklade införselförfarande vi föreslår aktualiserar inte några ändringar i regelverket. Det torde vara ovanligt att överföringstillstånd krävs vid återutförsel av skjutvapen och ammunition (jfr 6 kap. 6 § vapenförordningen).

Den som fört in ett skjutvapen i Sverige för tillfällig användning för tävling här måste ha utförseltillstånd enligt KML för att få föra ut vapnet med tillhörande ammunition och ljuddämpare ur landet igen. Ett krav på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen

medför att fördelarna med ett förenklat införselförfarande delvis försvinner.

Enligt 1 § KML får tillstånd enligt den lagen lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt. Det kan i princip aldrig finnas säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för att tillåta återutförsel av handeldvapen, ammunition och ljuddämpare som förts in i Sverige av en enskild person för tillfällig användning vid exempelvis jakt eller tävling. Enligt vår mening är det uppenbart att kravet på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen inte kan vara avsett att omfatta dessa situationer. I praktiken upprätthålls inte heller kravet.

De bemyndiganden som redan i dag finns i KML ger uttryck för att lagstiftaren inte ser något principiellt hinder mot att ta bort kravet på utförseltillstånd när en enskild person fört in skjutvapen och ammunition i landet för jakt eller tävling med stöd av ett förenklat införselförfarande (se 6 § tredje stycket 4 KML). Som vi utvecklar i avsnitt 17.6.2 får detsamma anses gälla ljuddämpare. Att ta bort kravet på utförseltillstånd för privatpersoners återutförsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare efter tävling, i enlighet med de bestämmelser som finns i skjutvapenförordningen, kan enligt ISP inte anses strida mot Sveriges internationella åtaganden.

Kravet på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen bör mot denna bakgrund tas bort vid återutförsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som förts in i Sverige med stöd av det förenklade införselförfarande vi föreslår.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får redan i dag meddela föreskrifter om utförsel av sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 13 § b vapenlagen, dvs. med stöd av ett permanent innehavstillstånd från våra nordiska grannländer (se 6 § tredje stycket 4 KML). I avsnitt 17.6.2 föreslår vi att bemyndigandet ska förtydligas att avse även tillhörande ljuddämpare. Bemyndigandet bör utvidgas till att avse också sådana fall när införseln skett med stöd av det förenklade införselförfarande vi nu föreslår.

Bestämmelser om undantag från kravet på utförseltillstånd bör tas in i 9 § KMF, som innehåller andra undantag från krigsmateriellagstiftningens krav på utförseltillstånd. Genom att undantaget förs in i 9 § KMF krävs inga särskilda föreskrifter för att kravet på anmäl-

ningsskyldighet enligt krigsmaterielregleringen ska upphöra att gälla i de fall där utförseltillstånd inte längre krävs (jfr 15 § KMF).

Tullverket får i dag meddela föreskrifter om utförsel av sådana handeldvapen med tillhörande ammunition som förts in i landet med stöd av det särskilda införselförfarandet för den som har permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. I avsnitt 17.6.2 föreslår vi att bemyndigandet uttryckligen ska omfatta även ljuddämpare. Samma föreskriftsrätt bör gälla i fråga om det förenklade införselförfarande vi nu föreslår.

Återutförsel efter införsel med stöd av det nordiska undantaget

Som framgår i det föregående får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer redan i dag meddela föreskrifter om utförsel av sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 13 § b vapenlagen, dvs. med stöd av ett permanent innehavstillstånd från våra nordiska grannländer (6 § tredje stycket 4 KML). I avsnitt 17.6.2 föreslår vi att bemyndigandet ska förtydligas att avse även tillhörande ljuddämpare. Någon föreskrift om undantag från kravet på utförseltillstånd enligt KML när införseln skett med stöd av det nordiska undantaget finns dock inte.

Enligt vår mening bör samma förutsättningar för återutförsel gälla när ett skjutvapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare förts in i Sverige med stöd av ett förenklat införselförfarande, oavsett om införseln skett med stöd av ett europeiskt skjutvapenpass eller med stöd av ett permanent innehavstillstånd som utfärdats av en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Vi föreslår därför att det undantag från KML:s krav på utförseltillstånd som vi föreslår i det föregående ska gälla även för föremål som förts in i landet med stöd det nordiska undantaget från kravet på införseltillstånd.

Återutförsel av vapenmagasin

Vårt förslag om ett förenklat införselförfarande för tävling omfattar inte införsel av vapenmagasin. Detta beror på att vapenmagasin inte omfattas av något krav på införseltillstånd enligt vapenlagen. Frågan om det bör vara möjligt att utan utförseltillstånd enligt KML åter-

utföra vapenmagasin som förts in i Sverige för tillfällig användning här kan inte ses som en följdändring till våra förslag. Frågan om och i så fall när det bör vara möjligt att föra ut vapenmagasin ur Sverige utan utförseltillstånd enligt KML är en större fråga som främst aktualiserar överväganden rörande krigsmateriellagstiftningen. Om frågan bedöms angelägen bör den behandlas i ett annat sammanhang.

23.13. Tullverket bör göra följdändringar i sina föreskrifter

Bedömning: Om våra författningsförslag genomförs bör Tull-

verket anpassa sina föreskrifter. Det bör vidare krävas att skjutvapen som förs in i Sverige med stöd av det nya förenklade införselförfarandet visas upp vid gränsen både vid in- och utförsel.

Skälen för bedömningarna

I Tullverkets föreskrifter finns bestämmelser om vilken dokumentation – ofta införseltillstånd – som ska visas upp vid införsel av skjutvapen (se TFS 2016:23). Vi föreslår att krav på införseltillstånd inte längre ska gälla i vissa fall utan att ett skjutvapen i de fallen ska få föras in med stöd av det europeiska skjutvapenpasset och dokumentation som utvisar syftet med resan. Om förslagen genomförs bör Tullverket anpassa sina föreskrifter.

Om ett skjutvapen ska föras in från ett EU-land eller Norge för jakt eller tävling i Sverige kan anmälan om införsel enligt nuvarande ordning göras digitalt. Vapeninnehavaren behöver då inte visa upp skjutvapnet vid gränsen och kan välja annan väg än tullväg. Om tullfilter anordnats kan vapeninnehavaren välja grön eller blå gång eller fil vid gränspassage. Detsamma gäller vid återutförsel av skjutvapnet. (Se 4 kap. 2 och 4 §§, och 7 kap. TFS 2016:23.) Motsvarande undantag gäller också i vissa andra fall. Enligt vår mening finns det anledning att ifrågasätta detta undantag från kravet på att visa upp skjutvapnet och den handling som utvisar rätten att föra in vapnet i Sverige. Att allmänt se över vilka gränskontroller som ska göras vid in- och utförsel av skjutvapen till och från Sverige faller emellertid utanför vårt uppdrag. Vårt förslag om att införa ett förenklat införselförfarande för tävling bygger dock på att gränskontrollerna skärps. Vår bedöm-

ning är alltså att Tullverket, om det förenklade införselförfarandet införs, bör ändra sina föreskrifter så att skjutvapen som förs in i Sverige med stöd av förfarandet ska visas upp vid både in- och utförsel, tillsammans med skjutvapenpasset. Endast om detta görs kan fördelarna med att införa det förenklade införselförfarandet anses överväga riskerna. Under förutsättning att vapnet och skjutvapenpasset ska visas upp ser vi dock inget hinder mot att anmälan om in- eller utförseln även fortsättningsvis får göras digitalt, om detta bedöms ändamålsenligt.

Det förtjänar att framhållas att vårt förslag om att skjutvapnet ska visas upp vid gränsen inte påverkar den som vill föra in ett skjutvapen till Sverige med stöd av det förenklade införselförfarande som gäller för enskilda personer som har ett permanent tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge (2 kap. 13 § b vapenlagen). Även fortsättningsvis kommer alltså den som exempelvis har ett norskt innehavstillstånd och som vill jaga i Sverige kunna passera gränsen utan att behöva visa upp vapnet.

Utförseltillstånd enligt KMF ska vid återutförsel efter tävling visas upp samtidigt som en anmälan om återutförsel lämnas, när sådant tillstånd krävs (7 kap. 6 § TFS 2016:23). Våra förslag i fråga om ändringar i krigsmateriellagstiftningen medför inte något behov av ändringar i föreskrifterna om detta.

23.14. Tullverkets skyldighet att anmäla införslar till Polismyndigheten bör utvidgas

Förslag: Tullverket ska när ändamålet med en införsel av skjut-

vapen är att vapnet ska användas tillfälligt för jakt eller tävling anmäla införseln till Polismyndigheten, om skjutvapnet förs in i Sverige med stöd av ett förenklat införselförfarande. Bestämmelser om detta ska tas in i förordningen om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen.

Av den nya vapenförordningen ska framgå var bestämmelserna om Tullverkets skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten finns.

Skälen för förslagen

Tullverket ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om skjutvapen som omfattas av bestämmelserna i vapenlagen förs in eller ut ur Sverige. Uppgifter behöver dock inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln är att skjutvapnet ska användas tillfälligt för jakt eller tävling. (Se 1 och 2 §§ förordningen om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen.)

Det förenklade införselförfarande vi föreslår innebär att målskyttar som kommer för att tävla i Sverige i stor utsträckning kommer vara undantagna kravet på införseltillstånd. Det innebär att Polismyndigheten helt kommer sakna insyn rörande vilka skjutvapen de personerna för in i Sverige. Visserligen saknar Polismyndigheten redan i dag kännedom om vilka införseltillstånd för tävling som faktiskt utnyttjas och när införseln i så fall sker. Genom kravet på införseltillstånd har dock Polismyndigheten möjlighet att bilda sig en uppfattning om vilka vapen som kommer föras in i landet.

Polismyndigheten har som tillsynsmyndighet på vapenområdet och som brottsbekämpande myndighet behov av att veta vilka personer som för in skjutvapen i Sverige. Till detta kommer att behovet av att veta exakt när vapnen förts in i Sverige ökar med vårt förslag, eftersom rätten att inneha skjutvapen i Sverige utan innehavstillstånd enligt förslaget ska räknas från dagen för införseln. Visserligen har Polismyndigheten möjlighet att vända sig till Tullverket för att få sådan information vid misstanke om vapenbrott. Det underlättar dock Polismyndighetens brottsbekämpande verksamhet om myndigheten själv har tillgång till uppgifterna. Att Tullverket åläggs en sådan rapporteringsskyldighet kan inte heller anses belastande för resande med skjutvapen.

Det hade kunnat övervägas om Polismyndigheten bör få direktåtkomst till Tullverkets register. Något heltäckande register rörande in- och utförsel av skjutvapen finns dock inte.

Enligt vår mening talar starka skäl för att Tullverket bör åläggas att rapportera sådana införslar som sker med stöd av det nya förenklade införselförfarandet till Polismyndigheten. Detsamma gäller sådana införslar som sker med stöd av ett permanent innehavstillstånd som utfärdats av en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Att någon sådan uppgiftsskyldighet inte finns redan i dag får snarast ses som en lucka i regleringen. Vi föreslår därför att undantaget från

Tullverkets uppgiftsskyldighet när skjutvapen förs in för tillfällig användning vid jakt eller tävling bör inskränkas till sådana fall där införseln sker med stöd av ett införseltillstånd. Förordningen om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen bör ändras i enlighet med detta.

I den nya vapenförordningen bör tas in en upplysningsbestämmelse om var man hittar bestämmelserna om Tullverkets skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten om införsel eller utförsel av skjutvapen.

24. Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd

24.1. Uppdraget

I detta kapitel behandlar utredningen frågan om det är möjligt att förkorta handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd genom effektivisering av ärendena. I kommittédirektiven framhåller regeringen att handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd påverkar både jägare och sportskyttar negativt och att långa handläggningstider inte bara berör den som vill söka tillstånd för ett nytt vapen utan även den som behöver förnya sitt tillstånd var femte år enligt 2 kap. 6 a § vapenlagen (1996:67). I direktiven anges att det därför finns skäl att undersöka om handläggningstiderna kan förkortas genom att ärendena effektiviseras i något avseende. Vidare framhålls att riksdagen har tillkännagett att regeringen ska verka för att handläggningstiderna i vapenlicensärenden (dvs. ärenden om innehavstillstånd) minskar och att det därvid ska övervägas om servicegarantier och ett krav på skyndsam handläggning eller en skarp tidsgräns bör införas (bet. 2019/20: JuU33 punkt 6, rskr. 2019/20:304 och bet. 2020/21:JuU30 punkt 6, rskr. 2020/21:398).

Utredningen har därför i uppdrag att

  • undersöka om handläggningen i ansökningsärenden – både vad gäller nya innehavstillstånd och tidsbegränsade tillstånd – kan effektiviseras, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredningen ska enligt kommittédirektiven samverka med Polismyndigheten i denna del av uppdraget. Våra överväganden i dessa delar redovisas i avsnitt 24.5–24.7.

I tilläggsdirektiven anges att det är angeläget att det övervägs om processen vid vapenbyte kan förenklas. Vi har därför i uppdrag att överväga om processen vid vapenbyte kan förenklas, och lämna nödvändiga författningsförslag. Eftersom frågan i första hand handlar om att förkorta handläggningstiderna behandlar vi den i detta kapitel, i avsnitt 24.8.

24.2. Gällande rätt

Tillståndsärenden enligt vapenlagen handläggs av Polismyndigheten. För handläggningen gäller förvaltningslagen (2017:900). En av förvaltningslagens grundläggande principer är att varje ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (se 9 § första stycket förvaltningslagen). Enligt förvaltningslagen finns också en serviceskyldighet. Den innebär att myndigheten ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla och att myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges utan onödigt dröjsmål och i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. (6 § förvaltningslagen.)

Bestämmelser som avviker från förvaltningslagen kan finnas i andra lagar eller förordningar. Om så är fallet tillämpas den bestämmelsen (4 § förvaltningslagen). När det gäller vapenärenden finns särskilda bestämmelser i vapenförordningen (1996:70) om vad en ansökan om olika sorters tillstånd ska innehålla. Dessa bestämmelser utgör sådana speciella bestämmelser som ska tillämpas i stället för förvaltningslagens bestämmelser. Vidare finns det i vapenlagen och vapenförordningen bestämmelser om när beslut blir gällande (10 kap. 2 § vapenlagen och 15 kap. 2 § vapenförordningen). Där finns också bestämmelser om överklagande (10 kap. 1 § vapenlagen och 15 kap. 1 § vapenförordningen).

I 20 § förvaltningslagen finns bestämmelser om hur myndigheten ska agera om en framställning, såsom en ansökan i ett vapenärende, är ofullständig eller oklar. I ett sådant fall ska myndigheten i första hand hjälpa den enskilde till rätta inom ramen för sin allmänna serviceskyldighet. En myndighet får besluta att förelägga den enskilde att avhjälpa en brist som finns kvar, om bristen medför att framställ-

ningen inte kan läggas till grund för en prövning i sak. I föreläggandet ska det anges att konsekvensen av att det inte följs kan bli att framställningen inte tas upp till prövning.

I 28 § förvaltningslagen finns bestämmelser om hur beslut fattas. Av paragrafen framgår bl.a. att ett beslut kan fattas av en befattningshavare ensam eller av flera gemensamt eller automatiserat.

I 11 och 12 §§ finns bestämmelser om vad som gäller vid långsam handläggning. Om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende som har inletts av en enskild part kommer att bli väsentligt försenat, ska myndigheten underrätta parten om detta. I en sådan underrättelse ska myndigheten redovisa anledningen till förseningen (11 §). Om ett ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts i första instans senast inom sex månader, får parten skriftligen begära att myndigheten ska avgöra ärendet. Myndigheten ska inom fyra veckor från den dag då en sådan begäran kom in antingen avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå begäran. (12 §.)

24.3. Bakgrund

Frågor om handläggningstider i ärenden om tillstånd att inneha skjutvapen har varit uppmärksammade under det senaste decenniet. Bland annat har Justitieutskottet flera gånger behandlat motionsyrkanden om handläggningen av vapentillståndsärenden.

Chefen för Justitiedepartementet gav 2017 en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor på vapenlagstiftningens område. I uppdraget ingick bl.a. att analysera för- och nackdelar med att utöka vapenhandlares uppgifter i mer okomplicerade tillståndsärenden och att ta ställning till om en sådan utökning bör göras och vad som i så fall ska omfattas av denna utökning. Uppdraget i den delen redovisades i juni 2018 genom promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30). Utredaren bedömde i promemorian att tillståndsprövningen i vapenärenden inte med bibehållen rättssäkerhet kan föras över till vapenhandlare. För att effektivisera tillståndsprövningen och förkorta handläggningstiderna i tillståndsärenden bör enligt utredaren i stället Polismyndighetens tillståndsprövning i okomplicerade vapenärenden kunna automatiseras. Handlaren skulle då elektroniskt kunna anmäla ett tilltänkt köp till polisen, som gör en automatiserad prövning av ärendet och inom viss kortare tid – exempelvis några dagar – utfärdar

ett automatiserat tillståndsbeslut eller meddelar vapenhandlaren att det finns hinder mot att bevilja ansökan. Ges tillstånd kan handlaren därefter lämna ut vapnet till köparen. Promemorian har remitterats och bereds inom Regeringskansliet.

24.3.1. Justitieombudsmannens uttalanden

Justitieombudsmannen (JO) har vid flera tillfällen granskat Polismyndighetens handläggning av vapenärenden. En granskning av handläggningstiderna gjordes inom ramen för ett initiativärende som avslutades med ett beslut den 18 juni 2014 (dnr 5529-2013). I beslutet gjorde JO vissa uttalanden om godtagbara handläggningstider. Av Rikspolisstyrelsens yttrande i ärendet framgick att den genomsnittliga handläggningstiden för vapentillståndsärenden vid landets samtliga polismyndigheter var ca 40 dagar under 2013. Siffran inkluderade både ärenden som var kompletta när ansökan kom in och sådana som behövde kompletteras på något sätt. JO uttalade att det inte fanns skäl att rikta någon kritik mot en sådan genomsnittlig handläggningstid eller en handläggning som ligger något över den tiden. När det gäller ärenden om vapentillstånd där ansökan är komplett och ytterligare uppgifter inte behöver hämtas in uttalade JO att ärendet bör kunna handläggas och avslutas inom 30 dagar. JO framhöll vidare att ärenden där kompletteringar eller ytterligare uppgifter behövs naturligtvis också ska handläggas snabbt och effektivt.

Från senare tid är en JO-granskning av handläggningen av vapenärenden vid Polismyndigheten, rättsavdelningen, rättsenhet Stockholm av särskilt intresse. JO beslutade om inspektionen mot bakgrund av att det under senare delen av sommaren och hösten 2021 skedde en tydlig ökning av antalet klagomål till JO om polisens handläggningstider i vapenärenden. Av inspektionsprotokollet (7517-2021) framgår bl.a. följande.

I ärendena granskades framför allt handläggningstider, vad eventuella avbrott i handläggningen berott på och om ärendehanteringen generellt framstod som ändamålsenlig. Iakttagelser vid inspektionen bekräftade att handläggningstiderna i ansökningsärenden vid rättsenhet Stockholm inte uppfyllde förvaltningslagens krav på en snabb handläggning, vilket enligt JO inte var godtagbart. JO kunde vidare konstatera att det i många ärenden förekom långa perioder av passi-

vitet och dröjsmål i handläggningen. JO uttalade att det är av stor vikt att Polismyndigheten är tydlig i sin kommunikation och att det av utfärdade förelägganden klart framgår vad som förväntas, inom vilken tid det ska ske och vad som blir följden om ett föreläggande inte följs.

Ett allmänt intryck vid granskningen var att Polismyndighetens handläggning präglades av en vilja att vara hjälpsam och tillmötesgående gentemot sökanden och andra berörda. I många ärenden förmedlade handläggningen dock en bild av att sökanden i alltför stor utsträckning tilläts styra processen. Ofta beviljades anstånd vid upprepade tillfällen och när tiden för ett anstånd gått ut avvaktade man ofta ytterligare en tid med att vidta åtgärder. I många av de äldre öppna ärendena var beviljade anstånd och överenskommelser med sökanden eller andra berörda också otydligt dokumenterade och det hade inte angetts något sista datum för den åtgärd som efterfrågats.

Polismyndigheten upplyste i ärendet att anledningen till de långa handläggningstiderna vid rättsenheten var att ärendetillströmningen hade ökat samtidigt som man till följd av resursbrist hade tvingats prioritera handläggningen av andra typer av vapenärenden, exempelvis återkallelser av tillstånd. Det hade lett till höga balanser avseende ansökningsärenden.

I de avslutade ansökningsärenden som granskades hade handläggningen i regel påbörjats först tre till fyra månader efter det att ansökan hade registrerats. JO konstaterade att det inte är tillfredsställande och inte kan anses uppfylla förvaltningslagens krav på en snabb handläggning. JO kunde dock notera att när handläggningen väl påbörjades framstod den i huvudsak som effektiv och skyndsam.

I de fall där ansökan behövde kompletteras var föreläggandena oftast tydliga och en sista dag för komplettering angavs. I de flesta fall framgick också vad som kunde bli följden av att en komplettering inte kom in. Det gällde dock som regel inte ärenden där ett s.k. föreningsintyg saknades eller ett ingivet föreningsintyg behövde kompletteras. I de fallen angavs ofta inget sista datum för kompletteringen och det hade i flera ärenden tagit lång tid innan intyget eller de efterfrågade kompletteringarna skickats in av föreningen. Polismyndigheten förklarade att man i de situationerna tillåter en viss tidsutdräkt eftersom föreningen ofta behöver hålla ett styrelsemöte för att kunna fatta beslut om intyg. Enligt Polismyndigheten har man generellt en generös inställning mot sökanden när det gäller tidsfrister och anstånd efter-

som sökanden, på grund av ärendebalanserna, ofta har väntat länge innan handläggningen påbörjats.

JO framhöll att myndigheten har ett ansvar att driva handläggningen framåt. Utgångspunkten måste enligt JO vara att en ansökan ska vara komplett när den ges in och att sökanden vid brister i ansökan bör föreläggas att komplettera den inom en viss kortare tid. Det gäller även brister hänförliga till exempelvis föreningsintyg. JO konstaterade dock att när en begärd komplettering kom in fortsatte handläggningen omgående.

24.3.2. Polismyndighetens arbete med vapentillståndsärenden

Enligt regleringsbrevet 2022 skulle Polismyndigheten redovisa hur handläggningstiderna i vapentillståndsärenden har utvecklats och hur utvecklings- och effektiviseringsarbetet inom vapentillståndsprocessen fortskrider. Av redovisningen skulle det framgå vilket resultat i form av kortare handläggningstider som kan förväntas på kort och lång sikt. Uppdraget redovisas i Polismyndighetens årsredovisning för 2022. Där anges bl.a. följande.

1

Under 2022 avslutades 88 328 vapentillståndsärenden vilket var 9 659 fler än vad som registrerades samma år, att jämföra med 2021 då 82 821 ärenden avslutades, vilket var 4 135 färre än vad som registrerades.

Under 2022 minskade medianhandläggningstiden för avslutade vapentillståndsärenden märkbart. Det förklaras av den särskilda satsningen på vapenområdet genom finansutskottets betänkande 2021/22: FiU1 samt att det infördes en ny modell för ärendefördelning och att stödinsatser vidtogs för att åstadkomma mer nationellt enhetliga handläggningstider. Medianhandläggningstiden för avslutade vapentillståndsärenden var 14 dagar kortare under 2022 jämfört med 2021. Med handläggningstid avses den sammanlagda tiden från det att ett ärende om vapentillstånd inkommer till Polismyndigheten till dess att beslut har fattats.

Enligt regleringsbrevet för 2023 skulle Polismyndigheten i årsredovisningen redovisa hur tilldelade medel för förkortade handläggningstider har använts och vilka resultat som har uppnåtts. Av redovisningen

1 Statistiken avser inte enbart ärenden om innehavstillstånd utan alla ärenden som inordnas under Polismyndighetens saknummer 551. Detta omfattar innehavstillstånd, lånetillstånd, tillstånd för väktare att låna vapen och utfärdande av duplettbevis.

skulle vidare framgå hur resursförstärkningarna fortsatt avses användas och vilka resultat som framledes kan förväntas. Av årsredovisningen för 2023 kan bl.a. utläsas att medianhandläggningstiderna kortats ner ytterligare och låg på 26 dagar jämfört med 34 dagar 2022.

Enligt årsredovisningarna bedrevs under 2022 och 2023 följande utvecklings- och effektiviseringsarbeten i syfte att korta ned handläggningstiderna för vapentillståndsärenden och skapa förutsättningar för en mer enhetlig, rättssäker och effektiv handläggning av ärendena. – Visstidsanställda för handläggning av vapentillståndsärenden rekry-

terades. Utökade resurser bidrar till att korta ned handläggningstiderna. – Kvantitativa mål om ett särskilt antal avslutade vapentillstånds-

ärenden per vecka samt principer för fördelning av ärenden mellan rättssektionerna beslutades. Beslutet syftade till att ge effekt på kort sikt i form av minskade ärendebalanser och kortare handläggningstider. – En ny modell för ärendefördelning infördes, där inkomna vapen-

tillståndsärenden hanteras nationellt och handläggs i kronologisk ordning oberoende av var den sökande har sin hemvist. Modellen skapar förutsättningar för nationellt enhetliga handläggningstider och minskar beroendet av tillgängliga resurser lokalt. – En digital nationellt enhetlig introduktionsutbildning för hand-

läggning av vapentillstånd har tagits fram. Digitaliseringen minskar behovet av utbildare och instruktörer vilket frigör resurser. – En modell för uppföljning som underlag för styrning och utvärde-

ring av genomförda effektiviseringsinsatser utvecklades. Uppföljningen ger underlag till beslut om fortsatta effektiviseringsåtgärder och skapar förutsättningar för en mer enhetlig och rättssäker handläggning. – Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2009:13)

om vapenlagstiftningen, FAP 551–3 reviderades, och en ny handbok för vapenhandläggare togs fram. Styrdokumenten ger stöd i handläggningen av vapentillståndsärenden och tydliggör beslutsprocessen och bidrar till en mer enhetlig och rättssäker handläggning. Detta bidrar i sin tur till att frigöra resurser.

– Utöver handboken för vapenhandläggare togs ett antal handläg-

garstöd fram med anledning av nyheter eller förändringar i lagstiftningen och verkställighetsföreskrifterna. Handläggarstöden bidrar till att skapa förutsättningar för handläggarna att ta sig an nya eller förändrade förutsättningar för prövningen av vapenärenden och på så vis bidra till mer effektiv och rättssäker handläggning. Detta bidrar i sin tur till att frigöra resurser. – Ett nytt ärendehanteringssystem, Atlas, som avses införas hösten

2024 utvecklas genom de särskilt tillförda medlen som tillfördes genom Statens budget 2022 – Rambeslutet (2021/22:FiU1). Systemet förväntas effektivisera handläggningen och frigöra resurser. – Vapensidor på polisen.se och Intrapolis (Polismyndighetens intra-

nät) reviderades. Revideringen på polisen.se förväntas minska inkomna frågor och därmed frigöra resurser. Revideringen på Intrapolis ger stöd i handläggningen av vapentillståndsärenden, tydliggör beslutsprocessen och bidrar till en mer enhetlig och rättssäker handläggning. Detta bidrar i sin tur till att frigöra resurser.

De utvecklings- och effektiviseringsarbeten som beskrivs ovan skapar enligt årsredovisningen förutsättningar för en mer enhetlig, rättssäker och effektiv handläggning av vapentillståndsärenden. Målsättningen för 2024 är att mediangenomströmningstiden i varje polisregion ska vara högst 30 dagar vid årsskiftet 2024/2025.

24.4. Dagens handläggningstider

Om statistiken

Polismyndigheten har på förfrågan från utredningen tagit fram statistik om handläggningstider för tillståndsärenden avseende åren 2017– 2023. Med handläggningstid avses tiden från det att ansökan kommer in till Polismyndigheten till dess ärendet har avgjorts. Statistiken innefattar såväl ärenden som är kompletta när de kommer in som ärenden där ansökan är ofullständig, t.ex. på så sätt att ansökningsavgiften inte är betald eller att tillståndsbeviset inte är ingivet när detta krävs. Det bör noteras att sökanden enligt den nuvarande handläggningsrutinen ges 90 dagar på sig att komplettera ärendet med ansökningsavgift innan det fattas ett beslut om avvisning. Det bör vidare

noteras att det förekommer att avslutade ärenden öppnas upp igen efter relativt lång tid. Detta kan ske när en tillståndshavare hittar ett tidigare borttappat tillståndsbevis och ger in det till Polismyndigheten. Så som Polismyndighetens datasystem i nuläget är upplagt registreras ett sådant ärende som om handläggningen pågått under hela tiden från det att den ursprungliga ansökan inkom och till dess tillståndsbeviset gavs in, vilket i vissa fall kan vara månader eller till och med år efter att det ursprungliga ärendet avslutades. Man bör också uppmärksamma att ärenden som gäller s.k. inköpstillstånd, dvs. tillstånd att köpa ett obestämt vapen av en viss typ, modell, fabrikat och kaliber, inte avslutas förrän det antingen framkommit att ett köp inte skett inom sexmånadersfristen enligt 2 kap. 7 § vapenlagen, eller tillståndshavaren meddelar att ett köp skett och Polismyndigheten utfärdat ett tillståndsbevis. (3 kap.5 och 6 §§vapenförordningen). I sådana ärenden kommer handläggningstiden alltså många gånger att omfatta mer eller mindre lång tid efter det att tillståndsfrågan avgjorts.

Medelvärde och median

I statistiken redovisas både medelvärdet och medianvärdet. Medelvärdet är summan av värdena, dvs. handläggningstiderna, i den aktuella redovisningsgruppen dividerat med antalet ärenden i gruppen. Medianen är det gränsvärde som delar gruppen, dvs. ärendena, i två lika stora halvor. Ena halvan av gruppen har ett värde som ligger över den gräns som medianen anger, och den andra halvan av gruppen har värden under. Beroende på vad man vill undersöka kan medelvärde eller median vara lämpligast. Ett medelvärde har fördelen att man tar hänsyn till alla mätvärdena i gruppen. Medianen brukar anses vara ett lämpligt mått om observationer har en sned fördelning med många höga eller låga värden eller om någon i gruppen har ett extremt värde som drar upp hela gruppens genomsnitt. I motsats till medelvärdet påverkas inte medianen av sådana extremvärden.

2

2 Källa SCB:s webbplats, www.scb.se.

Handläggningstiderna

Den statistik som Polismyndigheten tillhandahållit avseende innehavstillstånd redovisas i nedanstående tabell.

Tabell 24.1 Jämförelse handläggningstider i median 2017–2023

Uppdelat på region samt nationellt

Region

2017 2018 2019 2020 2021 2022 2023

Bergslagen 54 62 43 30 33 28 19 Mitt 14 22 26 28 34 33 25 Nord 35 29 29 32 57 35 23 Stockholm 54 76 63 59 87 65 46 Syd 44 69 71 45 68 30 39 Väst 28 37 63 45 62 36 21 Öst 63 38 21 21 29 29 33

Nationellt

41 44 46 35 51 35 28

Källa: Polismyndigheten.

Tabell 24.2 Jämförelse handläggningstider i medel 2017–2023

Uppdelat på region samt nationellt

Region

2017 2018 2019 2020 2021 2022 2023

Bergslagen 68,5 73 57,9 52,7 49,6 47,3 37,6 Mitt 28,0 34 40,5 36,7 50,9 49,3 44,1 Nord 53,8 50 48,9 46,0 62,8 52,2 40,7 Stockholm 68,5 89 93,8 79,4 108,3 93,2 68,4 Syd 60,8 76 79,2 59,7 75,0 53,5 54,5 Väst 41,6 47 72,4 59,5 74,2 57,5 38,4 Öst 66,2 47 36,3 32,8 39,0 40,9 46,4

Nationellt 32,4 60 63,9 53,7 67,4 58,4 47,0

Källa: Polismyndigheten.

Av redogörelsen kan bl.a. följande utläsas.

Fyra av de sju regionerna hade under 2023 en handläggningstid för ärenden om innehavstillstånd som i median var lägre än 30 dagar. Två regioner hade en handläggningstid för sådana ärenden som i median var mellan 30 och 40 dagar. Region Stockholm utmärkte sig genom längre handläggningstider avseende innehavstillstånd. Där var medianvärdet för innehavstillstånd 46 dagar, vilket dock var en stor minskning jämfört med föregående år. I samtliga regioner utom Syd och Öst

hade handläggningstiderna minskat jämfört med föregående år. I flera regioner var minskningen påtaglig. Sett till hela landet hade handläggningstiderna för innehavstillstånd i median minskat från 35 dagar 2022 till 28 dagar 2023.

Om man i stället ser till de genomsnittliga handläggningstiderna kan man konstatera att dessa generellt var längre än mediantiderna. Dock hade de minskat i fyra av sju regioner och i flera regioner påtagligt. Den nationella genomsnittliga handläggningstiden hade minskat från 58,4 dagar till 47 dagar under 2023.

24.5. Utgångspunkter för övervägandena

Bedömning:Förvaltningslagens krav innebär att ett ärende ska

handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. För ett komplett ärende bör en riktlinje vara att ärendet avgörs inom 30 dagar. När ärendet behöver kompletteras bör en längre handläggningstid godtas. Myndigheten har dock ett ansvar att driva handläggningen framåt även i dessa fall.

Polismyndigheten har tillförts ökade resurser för att korta ned handläggningstiderna och har vidtagit ett flertal åtgärder som syftar till en snabbare handläggning. De insatser som gjorts för att korta ner handläggningstiderna har gett effekt. Handläggningstiderna framstår i dagsläget som godtagbara.

Skälen för bedömningarna

Som framgår i de föregående avsnitten har frågan om långa handläggningstider i ärenden om innehavstillstånd diskuterats under lång tid. En obefogat lång handläggningstid är inte förenlig med förvaltningslagens krav på att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (se 9 § första stycket förvaltningslagen). Från den enskilde sökandens perspektiv är det inte bara frustrerande med en lång handläggningstid, utan det kan också finnas ekonomiska aspekter. Den som på våren har sökt tillstånd för ett vapen som är avsett att användas vid höstens älgjakt har ett befogat intresse av att vapnet faktiskt kan användas för det tänkta ändamålet. Sökanden kan exempelvis ha gjort

investeringar för att kunna delta i jakten. För en vapenhandlare innebär en alltför lång handläggningstid att handlaren inte kan ta betalt för det sålda vapnet och inte heller ta in nya vapen i lagret. Obefogat långa handläggningstider har alltså en negativ inverkan även på vapenhandlarnas verksamhet.

Även en alltför långsam handläggning av ärenden om förnyelse av tidsbegränsade tillstånd är oacceptabel. För sådana ärenden gäller att tillståndet fortsätter att gälla till dess att beslut i fråga om det nya tillståndet har fått laga kraft, förutsatt att tillståndshavaren har gett in en ansökan om förnyat tillstånd senast fyra veckor innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut. Polismyndigheten har som rutin att i god tid dessförinnan skicka ut en påminnelse till tillståndshavaren, vilket minskar risken för att den enskilde missar tidsfristen. Förutsatt att den enskilde ger in ansökan inom den angivna fristen har en långsam handläggning mindre betydelse. Det har dock framkommit att en påminnelse inte alltid skickas ut, vilket ökar risken för att tillståndshavaren missar fyraveckorsfristen. För den som av glömska eller annat skäl råkat ge in sin ansökan om förnyelse för sent kan en långsam handläggning få stora konsekvenser, eftersom det ökar risken för att tillståndet löper ut under handläggningstiden. Vi föreslår dock i avsnitt 10.8.5 en föreskrift om att Polismyndigheten alltid ska skicka en underrättelse när tre månader återstår av tillståndstiden för ett tidsbegränsat tillstånd. Vi föreslår vidare i avsnitt 10.8.7 att det tidigare gällande tillståndet ska fortsätta gälla under prövningen av en ansökan om förnyat tillstånd så snart ansökan getts in före giltighetstidens utgång.

Någon skarp tidsgräns inom vilket ett ärende ska ha avslutats följer inte av förvaltningslagen eller vapenregleringens bestämmelser. Det ligger i sakens natur att handläggningstiden kan variera beroende på om ansökningen är komplett från början eller om sökanden måste föreläggas att inkomma med komplettering. JO har uttalat att ett komplett ärende bör kunna avgöras inom 30 dagar. Detta framstår som rimligt. En totalt sett längre handläggningstid måste accepteras om ansökningen inte är fullständig. Det är också naturligt att ett mer komplicerat ärende kan ta något längre tid att handlägga än ett okomplicerat. Vidare måste det inom rimliga ramar accepteras att handläggningstiderna varierar något beroende på ärendetillströmningen och andra omständigheter. JO uttalat att det inte finns anledning att rikta någon kritik mot en genomsnittlig handläggningstid på omkring 40 dagar eller en handläggning som ligger något över den tiden.

Som JO framhållit är det alltid Polismyndighetens ansvar att driva handläggningen i ett ärende framåt och att i övrigt handlägga ärendet snabbt och effektivt (se avsnitt 24.3.1). Utgångspunkten ska vara att ansökningen är komplett när den kommer in, och att sökanden i annat fall ges möjlighet att inom en viss kortare tid komplettera ansökningen. Det bör alltså krävas att även sökanden är aktiv för att avhjälpa brister i ansökningen så att ärendet kan avgöras.

Polismyndigheten har från 2022 fått ökade anslag i syfte att handläggningstiderna i vapenärenden ska bli kortare. Myndigheten har vidtagit ett antal åtgärder, som räknats upp i avsnitt 24.3.2. Detta arbete fortsätter. Den redovisade statistiken och Polismyndighetens årsredovisningar för 2023 och 2024 visar att de insatser som gjorts för att korta ner handläggningstiderna har gett effekt och att utvecklingen går åt rätt håll. Under 2022 var handläggningstiderna betydligt kortare än under föregående år. Den positiva utvecklingen har fortsatt under 2023. Den nationella medianhandläggningstiden hade då förkortats ytterligare och låg på 28 dagar. Handläggningstiderna i median ligger i flertalet regioner omkring eller under 30 dagar. Vidare ligger handläggningstiderna såväl nationellt som i flertalet regioner relativt väl i linje med JO:s uttalanden om genomsnittlig handläggningstid. Det finns enligt vår bedömning goda skäl att fästa större vikt vid medianvärdet än medelvärdet, eftersom medelvärdet kan påverkas av extremvärden, såsom ett begränsat antal ärenden med extremt långa handläggningstider (jfr avsnitt 24.4 om tänkbara orsaker till det). Det bör i sammanhanget särskilt framhållas att Polismyndigheten nyligen har infört en nationell ärendekö, vilket innebär att skillnaderna mellan regionerna kan förväntas minska betydligt.

24.6. Det bör inte införas ett krav på särskild skyndsamhet, en skarp tidsgräns eller servicegarantier

Bedömning: De krav på snabb handläggning som följer av förvalt-

ningslagen är tillräckligt höga. Det bör därför inte införas ett krav på att ärenden om innehavstillstånd ska handläggas skyndsamt eller att ärendena ska avslutas inom en viss angiven tid. Det bör inte heller införas servicegarantier.

Skälen för bedömningarna

Det är inte befogat att ställa krav på särskilt skyndsam handläggning

En fråga som tas upp i kommittédirektiven är om det finns anledning att ställa upp särskilda krav på skyndsamhet när det gäller handläggning av ärenden om tillstånd enligt vapenlagen. Vi gör följande överväganden.

Enligt förvaltningslagen ska varje ärende handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (se 9 § första stycket förvaltningslagen). Förvaltningslagen tillämpas på ett stort antal ärendetyper av vitt skilda slag. Den grundläggande regeln om effektiv handläggning är utformad för att svara mot de krav som i allmänhet kan ställas på myndigheternas ärendehantering. I vissa fall kan det gälla ett krav på särskild skyndsamhet. Ett sådant krav ger då uttryck för att ärendekategorin är särskilt brådskande. Ett krav på skyndsam handläggning brukar ges innebörden att ärenden eller mål av det angivna slaget ska behandlas med förtur. Frågan om det bör ställas krav på skyndsam handläggning handlar alltså om det avseende dessa ärenden bör ställas högre krav på skyndsamhet än vad som annars följer av förvaltningslagen.

Vissa ärenden enligt vapenlagen kan vara brådskande. Det gäller framför allt ärenden där det har beslutats om omhändertagande av ett vapen med tillhörande ammunition, ljuddämpare och tillståndsbevis på grund av risk för missbruk eller att det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas (6 kap. 4 § vapenlagen). I ett sådant fall ska frågan om återkallelse av tillståndet prövas skyndsamt (6 kap. 4 a § vapenlagen). Ärenden som rör ansökning om eller förnyelse av vapentillstånd framstår emellertid inte som typiskt sett mer brådskande än andra ärenden som handläggs enligt förvaltningslagen. Det finns ett antal ärendetyper som påverkar enskilda och där det inte gäller något särskilt skyndsamhetskrav. Ett exempel är Polismyndighetens hantering av ärenden som rör utfärdande av pass. Möjligheten att få ett pass utfärdat eller förnyat framstår som minst lika angelägen som möjligheten att få eller förnya ett tillstånd att inneha skjutvapen. Det ställs i passlagen (1978:302) inte något generellt krav på skyndsam handläggning för passärenden. Ett annat exempel är olika slags förmåner enligt socialförsäkringsbalken (2010:110), såsom föräldrapenning, sjukpenning och bostadsstöd. Fastän beslutet

i sådana ärenden många gånger har en stor betydelse för den enskilde gäller inte något krav på särskilt skyndsam handläggning.

Man kan också jämföra med ärendetyper som är förenade med ett krav på skyndsam handläggning. Ett exempel på det är ärenden om bygglov. För sådana ärenden gäller enligt 9 kap. 27 § plan- och bygglagen (2010:900) ett krav på att byggnadsnämnden handlägger ärendet skyndsamt, vilket konkretiseras på så sätt att beslut ska fattas inom tio veckor från det att en komplett ansökan kom in. Om det är nödvändigt på grund av handläggningen eller utredningen i ärendet, får tidsfristen förlängas en gång med högst tio veckor. Om tidsfristen överskrids ska avgiften reduceras enligt vissa fastställda principer (12 kap. 8 a § plan- och bygglagen). Det övergripande syftet med tidsfristerna är att uppnå en effektiv byggprocess, vilket är av stor betydelse för att möta behovet av nya bostäder (se bl.a. prop. 2017/18:210 Reduktion av avgift för lov, förhandsbesked och anmälan, s. 13). Detta är ett intresse som från såväl samhällssynpunkt som individuell synpunkt väger betydligt tyngre än det i och för sig befogade intresset av att få en ansökan om rätt att inneha skjutvapen snabbt prövad.

Vår bedömning är mot denna bakgrund att det inte är befogat att för innehavstillståndsärenden uppställa ett krav på att ärendena ska handläggas skyndsamt. Ett sådant krav skulle ge uttryck för högre förväntningar på skyndsamhet än vad som är befogade utifrån hur brådskande och angelägna ärendena är jämfört med andra ärenden som handläggs enligt förvaltningslagen. Ett krav på att innehavstillståndsärenden handläggs med förtur skulle vidare innebära en risk för felprioriteringar. Ett generellt krav på skyndsam handläggning bör därför inte införas.

Det är inte befogat att ställa upp en särskild tidsgräns

En näraliggande fråga som också tas upp i kommittédirektiven är om man bör införa en skarp tidsgräns inom vilken handläggningen ska vara avslutad. Om en sådan gräns ska införas, bör den rimligen utgå ifrån den dag då ansökan är komplett och sökanden alltså gjort vad som ankommer på honom eller henne för att ärendet ska kunna avgöras. JO har uttalat att ett komplett ärende bör kunna avgöras inom 30 dagar. Som anförs i föregående avsnitt är det inte befogat att ställa högre krav på skyndsamhet i och för sig än de krav som följer av förvalt-

ningslagen. En tidsgräns skulle således endast ha syftet att skapa ytterligare incitament för Polismyndigheten att leva upp till de krav som redan gäller. Med hänsyn till detta anser vi att det som kan övervägas är en tidsgräns som går ut på att ett ärende om innehavstillstånd, inklusive ärenden om förnyelse av tidsbegränsade tillstånd, ska avgöras senast 30 dagar efter det att ansökan var komplett.

Det skäl som kan anföras till stöd för införande av en 30-dagarsgräns är, som redan nämnts, att det skapar ett incitament för Polismyndigheten att handlägga kompletta ärenden så snabbt och effektivt som förvaltningslagen kräver. Det framgår av redogörelserna i avsnitt 24.3.1 och 24.4 att det har förekommit oacceptabelt långa handläggningstider, att det har funnits stora skillnader mellan regionerna och att det på sina håll funnits perioder då det dröjt flera månader innan handläggningen av ett ärende påbörjats. Detta är naturligtvis inte godtagbart. Emellertid kan de skäl som nyss anförts om ett krav på särskilt skyndsam handläggning till stor del anföras även beträffande frågan om införande av en tidsgräns. Ett krav på så snabb handläggning som är befogad följer redan av förvaltningslagen. Om Polismyndigheten inte förmår leva upp till detta krav bör man i första hand undersöka vilka lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som kan vidtas för att effektivisera handläggningen snarare än att konstruera ytterligare tidsgränser som strängt taget endast ger uttryck för de krav som redan gäller. Risken för att Polismyndigheten tvingas göra felaktiga prioriteringar om en skarp tidsgräns införs är uppenbar. Dessutom går det inte att bortse ifrån att det finns kompletta ärenden med speciella omständigheter där det kan vara befogat att handläggningen tar något längre tid.

Ett tungt vägande argument mot införande av en skarp tidsgräns är att utvecklingen under de senaste åren har gått åt rätt håll och att handläggningstiderna i dagsläget framstår som godtagbara. Vidare pågår det ett aktivt effektiviserings- och utvecklingsarbete inom Polismyndigheten som syftar till att åstadkomma en mer enhetlig, rättssäker och effektiv handläggning av vapenärenden.

Sammantaget anser vi att det i dagsläget inte finns tillräckligt starka skäl för att man ska införa en skarp tidsgräns.

Servicegarantier

I kommittédirektiven nämns införande av servicegarantier som en möjlighet att överväga i syfte att åstadkomma effektivare handläggning. Det hänvisas till att servicegarantier tagits upp i tillkännagivanden som en åtgärd som bör utredas (bet. 2019/20:JuU33 punkt 6, rskr. 2019/20:304 och bet. 2020/21:JuU30 punkt 6, rskr. 2020/21:398). Någon definition av servicegaranti ges inte i kommittédirektiven och inte heller i de bakomliggande tillkännagivandena eller motionerna. Vi har därför undersökt hur begreppet i allmänhet används. Vissa kommuner tillämpar i dag något som de kallar för servicegarantier. Med detta avses såväl ett löfte som en upplysning om vad den enskilde kan förvänta sig av kommunen på de områden där servicegarantier gäller. Det kan t.ex. handla om att alla barn garanteras förskoleplats inom en viss tid, att olika ärenden inom vård och omsorg ska avgöras inom en viss tid eller att arbetslösa ungdomar inom en viss tid ska erbjudas aktivering. I vissa fall erbjuds den enskilde någon form av ekonomisk kompensation för att kommunen inte levt upp till garantin. Det kan t.ex. handla om att den som inte erbjudits förskoleplats inom rätt tid får ett antal avgiftsfria månader på förskolan, eller att ett barn som inte fått delta i kommunal simskola som garanterats får gratis inträde till ett kommunalt badhus. I andra fall berättigar garantin den enskilde till en förklaring från kommunen eller ett besked om när kommunen kommer att fullgöra sitt åliggande. Garantierna är inte författningsreglerade utan utgör ett frivilligt åtagande från kommunen.

Servicegarantier på vapenområdet skulle mot denna bakgrund kunna handla om ett åtagande från Polismyndigheten att handlägga ärenden inom en viss tid och att åtagandet är kopplat till någon form av rättighet för sökanden att få en förklaring, ett besked om när ärendet ska avgöras eller ekonomisk kompensation. Vi betraktar alltså inte saken som en fråga som bör regleras författningsvägen. Däremot skulle det kunna tänkas att regeringen i regleringsbrevet eller i särskild ordning ger Polismyndigheten ett uppdrag att införa servicegarantier.

De skäl som talar för införande av någon form av servicegaranti är i huvudsak desamma som de skäl som kan anföras för införande av en skarp tidsgräns. Det handlar alltså om att skapa tydliga incitament för Polismyndigheten att handlägga och avgöra ärenden om innehavstillstånd inom rimlig tid. Även skälen som talar emot ett införande av servicegarantier är i allt väsentligt desamma. Det finns

alltså enligt vår bedömning övervägande skäl som talar emot införande av servicegarantier.

24.7. Andra åtgärder för en effektivare handläggning

Bedömningar: De åtgärder som vidtas och planeras inom ramen

för Polismyndighetens utvecklingsarbete förväntas – tillsammans med utredningens förslag – på både kort och lång sikt skapa förutsättningar för Polismyndigheten att leva upp till förvaltningslagens krav på en effektiv handläggning. En förutsättning är dock att myndigheten har tillräckliga resurser. Regeringen bör därför, i samråd med Polismyndigheten, löpande följa upp och bedöma om myndighetens resurstilldelning är tillräcklig för att myndigheten på ett bra sätt ska kunna utföra sitt uppdrag avseende vapenärenden.

Den ökade digitaliseringen underlättar handläggningen och minskar risken för inkompletta ansökningar. Det finns inget rättsligt hinder mot att Polismyndigheten inför en möjlighet till automatiserat beslutsfattande i tillståndsärenden. Det bör dock överlämnas åt Polismyndigheten att bedöma om effektiviseringsvinsterna med ett system med automatiskt beslutsfattande är så stora att de motiverar kostnaden för systemutveckling.

Skälen för bedömningarna

Staten ansvarar för att Polismyndigheten ges tillräckliga resurser

För att Polismyndigheten ska kunna utföra sitt uppdrag att hantera innehavstillståndsärenden på ett effektivt sätt, utan att åsidosätta andra uppdrag, krävs att myndigheten ges tillräckliga resurser. Myndigheten behöver bl.a. kunna anställa och utbilda tillräckligt många handläggare. Man behöver också ha resurser för att kunna bedriva ett aktivt utvecklingsarbete där man kan identifiera problem och bromsklossar, förbättra rutiner och handböcker, informationsmaterial och ansökningsblanketter etc. Resurser krävs även för att myndigheten ska kunna utveckla, förvalta och vidareutveckla ärendehanteringssystem som möjliggör en effektiv handläggning och framtagande av en rättvisande statistik som underlättar en löpande uppföljning.

Polismyndigheten har tillförts 50 miljoner kronor per år från 2022 och framåt för att möjliggöra kortade handläggningstider rörande vapenlicenser (2021/22:FiU1 s. 65., rskr. 2021/22:46). Anslagsökningen har bl.a. använts för att anställa mer personal som arbetat ned balanser. Medlen används även för utveckling av ett nytt ärendehanteringssystem, som förväntas kunna bidra till en effektiviserad handläggning och möjliggöra bättre och mer rättvisande statistik om bl.a. handläggningstider. Som framgår av avsnitt 24.3.2 bedrivs det ett intensivt utvecklingsarbete inom myndigheten i syfte att handläggningen ska effektiviseras och personalresurserna användas mer effektivt. Resurstillskottet har enligt Polismyndighetens årsredovisning för 2022 varit en av de avgörande faktorer som lett till förkortade handläggningstider.

Den särskilda satsningen upphör vid årsskiftet 2024/2025. Enligt uppgift från Polismyndigheten är prognosen att utvecklingsarbetet då ska ha gett sådant resultat att personalresursen ska kunna återgå till det normala. I dagsläget bedömer Polismyndigheten att något särskilt resurstillskott inte behövs efter det att den särskilda satsningen upphör. Vi bedömer dock att regeringen i samråd med Polismyndigheten löpande bör bedöma om myndighetens resurstilldelning är tillräcklig för att polisen på ett bra sätt ska kunna utföra sitt uppdrag avseende vapenärenden.

Utredningens förslag om en förbättrad vapenreglering

Den andra grundförutsättningen för en effektiv ärendehantering är att det finns ett regelverk som är överskådligt, lätt att tillämpa och inte innehåller krav på kontroll eller handläggningsåtgärder som inte är befogade. Som vi har utvecklat närmare på flera håll i betänkandet lever dagens vapenreglering inte upp till kraven på att regelverket ska vara överskådligt och lätt att tillämpa. Tvärtom är tillståndsregleringen i flera avseenden svår att förstå, till och med när det gäller grundläggande aspekter som vilka bestämmelser som ska tillämpas i vilka situationer. Regleringen brister i överskådlighet och det är i vissa fall svårt att veta hur olika bestämmelser förhåller sig till varandra. När det gäller skyttesammanslutningars och andra organisationers innehav ger regleringen knapphändig vägledning om vad som över huvud taget ska gälla.

Vi har enligt kommittédirektiven i uppdrag att lämna förslag om hur man kan göra regleringen mer överskådlig och lättillgänglig. I detta slutbetänkande lämnar vi förslag till en ny vapenlag och ny vapenförordning. Vi anser att den föreslagna regleringen innebär stora förbättringar i förhållande till den nuvarande och att dessa förbättringar kan bidra till en effektivisering av Polismyndighetens hantering av tillståndsärenden. Många av dessa förbättringar handlar om regleringens struktur och redaktionella och språkliga utformning. Dessa förbättringar kan förväntas underlätta för polisens handläggare och andra som ska tillämpa bestämmelserna att orientera sig i och förstå regleringen. Detta kan dessutom förväntas främja en enhetlig tillämpning, vilket är viktigt för rättssäkerheten och tilltron till systemet.

Vi föreslår även flera materiella ändringar som kan förväntas underlätta bedömningen i ärendena. Här kan man särskilt nämna förslaget om en utvidgning av vapengarderoben för jakt, som förväntas minska antalet ärenden som kräver behovsprövning (se avsnitt 7.5). Vidare kan nämnas förslagen om en förtydligad reglering om vilka krav som ställs för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen (kapitel 9) och om förutsättningarna för privata samlare, museer, skyttesammanslutningar och bevakningsföretag att inneha skjutvapen (avsnitt 8 och 11–13).

En tydligare, fullständigare och mer överskådlig reglering underlättar inte bara handläggningen utan gör det också lättare för sökande att förstå vad som gäller och vilka krav som ställs på dem. Vi lämnar också vissa förslag om tydligare ansökningsbestämmelser (se bl.a. avsnitt 5.7). Detta minskar också risken för bristfälliga ansökningar som i sin tur leder till fördröjning av handläggningen.

Vidare lämnar vi i avsnitt 16.9 förslag som innebär att tillståndsbevis i original inte längre ska behöva ges in i samband med en ansökan om innehavstillstånd (jfr 2 kap. 6 § andra stycket vapenförordningen) (jfr även avsnitt 10.8.6). Det är enligt uppgift från Polismyndigheten vanligt att tillståndsbeviset inte ges in i samband med ansökan och att det därför måste skickas ut ett föreläggande. I vissa fall krävs det även att Polismyndigheten kontaktar överlåtaren för att be honom eller henne att skicka in tillståndsbeviset. Detta är arbetskrävande och väntan på tillståndsbeviset gör att handläggningen drar ut på tiden. Förslagen innebär att beslut om innehavstillstånd ska kunna fattas utan att tillståndsbeviset getts in, vilket kan förväntas förkorta tiden från ansökan till beslut i ganska många ärenden om överlåtelser från

andra än vapenhandlare. I kapitel 15 föreslår vi införande av en möjlighet att utfärda elektroniska tillståndsbevis avseende innehavstillstånd. Med sådana tillståndsbevis slipper man hantering av fysiska papper och med att samla in tillståndsbevis när de inte längre gäller. På sikt ser vi betydande effektivitetsvinster med ett sådant system.

Polismyndighetens utvecklings- och förbättringsarbete

Vår bedömning är att Polismyndigheten med det särskilda tidsbegränsade resurstillskottet och våra förslag ges betydligt bättre förutsättningar än förut att på ett effektivt, enhetligt och rättssäkert sätt handlägga vapenärenden. Det framgår av avsnitt 24.3.2 att Polismyndigheten bedriver ett aktivt utvecklings- och förbättringsarbete. Detta arbete har, tillsammans med resursförstärkningen, lett till att man kunnat arbeta bort balanser och korta ned handläggningstiderna. I skrivande stund pågår ett arbete med att omarbeta myndighetsföreskrifterna på området och att ta fram en handbok som ska ersätta de allmänna råden. Etapp ett i arbetet är nu avklarad och arbetet beräknas bli klart under 2024. Styrdokumenten kan förväntas ge ett bättre stöd i handläggningen av tillståndsärenden. Polismyndighetens ambition är att de ska tydliggöra beslutsprocessen och bidra till en mer enhetlig och rättssäker handläggning, vilket i sin tur ska bidra till att frigöra resurser. Inom ramen för arbetet med det nya ärendehanteringssystemet ser man även över och utvecklar de checklistor och andra handläggningsstöd som handläggarna använder.

Myndigheten har vidare stegvis infört nationell ärendekö, vilket innebär att alla regionala resurser används för att handlägga ärenden, oavsett vilken region som ärendet rör. Tanken är att man därigenom skapar förutsättningar för nationellt enhetliga handläggningstider och minskar beroendet av tillgängliga resurser lokalt.

Här kan även nämnas det pågående arbetet med ett nytt ärendehanteringssystem, Atlas, som avses införas hösten 2024. Polismyndigheten har angett att det nuvarande systemet är omodernt och svårt att göra ändringar i. Det nya och moderna systemet förväntas effektivisera handläggningen och frigöra resurser.

Slutligen har Polismyndigheten utvecklat en modell för uppföljning som underlag för styrning och utvärdering av genomförda effektiviseringsinsatser. Uppföljningen ger underlag till beslut om fortsatta

effektiviseringsåtgärder. Tanken är att detta skapar förutsättningar för en mer enhetlig och rättssäker handläggning.

Av det sagda framgår att Polismyndigheten har vidtagit flera åtgärder för att komma till rätta med och för framtiden förebygga långa handläggningstider, och att arbetet med ytterligare förbättringar pågår, bl.a. med stöd av den nya modellen för uppföljning. Det finns goda skäl för att tro att de åtgärder som vidtas och planeras, tillsammans med våra förslag, på både kort och lång sikt kommer att skapa förutsättningar för Polismyndigheten att leva upp till förvaltningslagens krav på en effektiv handläggning. Frågan är om det finns ytterligare åtgärder som skulle kunna vidtas för en effektivisering av handläggningen. Vi diskuterar detta i det följande.

Digitaliserad ärendehandläggning

Arbetet med att digitalisera Polismyndighetens handläggning i tillståndsärenden är pågående. Det finns numera en möjlighet att i alla typer av tillståndsärenden göra sin ansökan med en e-tjänst på polisens hemsida. Av årsredovisningarna för 2022 och 2023 framgår även att andelen ansökningar som görs via e-tjänster ökar. Under 2023 gjordes 56 procent av ansökningarna via en e-tjänst. Detta är en positiv utveckling. För många är det enklare att fylla i en elektronisk blankett än att behöva hämta eller skriva ut ett pappersformulär. Genom e-tjänstens utformning och olika inlagda spärrar, kan man minska risken för att sökanden missar att fylla i någon uppgift som behövs för att polisen ska kunna pröva ansökan. Andelen kompletta ansökningar kan alltså öka. En komplett och korrekt ifylld ansökan går snabbare att behandla än en ansökan där det krävs kompletteringar. Det nya ärendehanteringssystem som är under utveckling är tänkt att i framtiden att kunna hantera viss enklare sortering och uppmärksamma vissa brister i ansökningen, såsom att någon bilaga saknas.

Vid köp från någon annan än en vapenhandlare måste tillståndsbeviset i original bifogas, om det finns i behåll (se 2 kap. 6 § andra stycket vapenförordningen). Vi föreslår i avsnitt 16.9 att detta krav tas bort. Därigenom kan handläggningen i fler ärenden bli elektronisk. I kapitel 15 föreslår vi vidare införande av elektroniska tillståndsbevis, som skulle innebära att momentet med ingivande av tillståndsbevis kan slopas.

Planen är vidare att det nya ärendehanteringssystemet på sikt ska kunna hantera betalningar. I dagsläget är det av praktiska skäl nödvändigt att skicka ut en betalningsavi när ansökan tagits emot. Detta medför i sig en viss fördröjning av handläggningen. I framtiden kommer det att bli möjligt att betala redan i samband med ansökan.

Möjligheten att göra ansökan på en pappersblankett finns fortfarande kvar. Numera skannas dock ansökningarna in så att de kan hanteras digitalt. Handlingarna är tillgängliga för landets alla handläggare, oavsett vilken region som ärendet tillhör. Som nämnts tidigare är ärendekön numera nationell och inte regional.

Automatiserat beslutsfattande

I departementspromemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30 s. 102–104) förespråkades införande av en ordning med automatiserat beslutsfattande i vissa enklare tillståndsärenden. Man skisserade en ordning som skulle kunna gå ut på att vapenhandlaren elektroniskt anmäler ett tilltänkt köp till polisen, som har att göra en automatiserad prövning av ärendet och inom en viss kortare tid utfärda ett automatiserat tillståndsbeslut, eller meddela vapenhandlaren att det finns hinder mot att bevilja ansökan. Det framhölls att vapenhandlaren därigenom snabbt och enkelt skulle få besked om handlaren får lämna ut försålda vapen. Vidare sägs i promemorian att utgången vid en automatiserad prövning styrs av ett givet antal parametrar utan utrymme för mänskliga bedömningar. Enligt vad Polismyndigheten då hade angett skulle en sådan automatiserad tillståndsprövning kunna tillämpas i ärenden som inte förutsätter en bedömning av sökandens behov, dvs. främst i ärenden som avser jaktvapen inom vapengarderoben. I promemorian gjordes bedömningen att en sådan automatiserad ärendehandläggning skulle förkorta handläggningstiderna i de enklaste typerna av tillståndsärenden, men att det skulle förutsätta utveckling av Polismyndighetens system för elektronisk kommunikation.

Av 28 § förvaltningslagen följer att ett förvaltningsbeslut kan fattas av en befattningshavare ensam eller av flera gemensamt eller automatiserat. Med automatiserade beslut avses beslut som fattas maskinellt utan att någon enskild befattningshavare på myndigheten tar någon aktiv del i själva beslutsfattandet i det enskilda fallet

(prop. 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag, s. 315). Vapenlagen och vapenförordningen innehåller inte några bestämmelser om vilka befattningshavare inom Polismyndigheten som fattar beslut i vapenärenden och inte heller om beslut ska fattas av en ensam handläggare eller kollektivt. Detta regleras av Polismyndighetens interna styrdokument. Besluten fattas i dag av handläggare. Något rättsligt hinder mot att Polismyndigheten inför en möjlighet till automatiserat beslutsfattande föreligger inte. Som framhölls i Ds 2018:30 finns det dock begränsningar i fråga om vilka ärenden som skulle kunna bli aktuella för sådan handläggning. Det är tveksamt om det är möjligt eller lämpligt att tillämpa automatiserat beslutsfattande i ärenden där det behöver göras behovsbedömningar eller där sökandens personliga lämplighet kan ifrågasättas, t.ex. på grund av förekomst i belastningsregistret. Det förutsätter också att systemet på något sätt kan söka efter och identifiera vilka vapen som har bedömts lämpliga för exempelvis jakt.

Det bör överlämnas åt Polismyndigheten att bedöma om effektiviseringsvinsterna med ett system med automatiskt beslutsfattande är så stora att de motiverar kostnaden för systemutveckling. Det får i så fall övervägas om det kan krävas några ändringar i de bestämmelser som reglerar åtkomst till vapenregistren m.m.

Anstånd

Av JO:s relativt färska granskning av handläggningen av vapenärenden vid Polismyndigheten, rättsavdelningen, rättsenhet Stockholm (se avsnitt 24.3.1) framgår bl.a. att det i vissa ärenden medgavs flera anstånd och att något slutdatum ofta inte angavs när den förelagda bristen avsåg avsaknad av föreningsintyg. Skälet för det sistnämnda var att Polismyndigheten ville ta hänsyn till att styrelsen kan behöva hålla styrelsemöte för att kunna utfärda intyget. Problemet motverkas om man genomför vårt förslag i avsnitt 5.7 om ett tydliggörande av att sökanden, i samband med en ansökan som rör innehav för målskjutning, ska se till att styrelsen för skyttesammanslutningen snarast lämnar föreningsintyg eller skytteborgen. Det får förutsättas att Polismyndigheten ser till att detta krav tydligt framgår av informationen på hemsidan och digitala och fysiska blanketter. När kravet satt sig hos sportskyttarna kan det förväntas att antalet ansökningar där polisen

behöver förelägga om föreningsintyg minskar och att fler ärenden kommer att vara färdiga för avgörande från början.

En annan bromskloss som inte kan sägas gå ut över sökanden men som påverkar statistiken negativt, är att den som ger in en ansökan om innehavstillstånd får 90 dagar på sig att betala ansökningsavgiften innan ärendet avvisas. Detta framstår som en onödigt lång tid, i synnerhet som sökanden normalt inte gör någon rättsförlust genom att ansökan avvisas. Undantaget är ansökningar om förnyelse av tidsbegränsade tillstånd, där en förutsättning för att tillståndet ska fortsätta gälla medan ärendet prövas är att ansökan har kommit in senast fyra veckor innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut (se 2 kap. 6 a § vapenlagen). Samtidigt framstår det inte som rimligt att sökanden på sätt och vis kan ”köpa sig mer tid” genom att ge in en ansökan om förnyelse i rätt tid, samtidigt som den inte kan börja handläggas eftersom ansökningsavgiften inte är betald. Polismyndigheten har upplyst att man planerar att införa kortare anståndstid.

I andra fall är tidsfristen för kompletteringar normalt två till tre veckor, vilket framstår som rimligt. Givna förelägganden och anstånd bevakas automatiskt i ärendehanteringssystemet. Det är en lämplig ordning.

Lång väntan innan åtgärder börjar vidtas

Av JO:s nyss nämnda granskning framgick att det under den granskade tidsperioden var vanligt att det dröjde flera månader innan handläggningen av ärendet påbörjades. Orsaken var att ärendetillströmningen hade ökat samtidigt som man till följd av resursbrist hade tvingats prioritera handläggningen av andra typer av vapenärenden, exempelvis återkallelser av tillstånd. Det hade lett till höga balanser av ansökningsärenden. Det är givetvis inte godtagbart att inkomna ärenden blir liggande utan att någon åtgärd vidtas i dem.

I sammanhanget kan man konstatera att Polismyndigheten inte i dagsläget har som rutin att göra en initial ärendegranskning när ärendet kommer in eller i samband med att ansökningsavgiften blir betald. Någon genomgång av ansökningen görs alltså inte förrän ärendet kommer fram i handläggningskön. Om det finns någon brist i ansökningen, såsom avsaknad av föreningsintyg, uppdagas bristen alltså först vid denna tidpunkt. Först då kan det således skickas ut ett före-

läggande till sökanden. Om uppenbara brister i stället upptäcktes senast i samband med att ansökningsavgiften blev betald skulle man spara tid vid handläggningen av ofullständiga ansökningar. Polismyndigheten bör därför överväga att införa någon form av initial ärendegranskning antingen när ärendet kommer in eller i samband med att ansökningsavgiften blivit betald. En sådan ärendegranskning bör syfta till att fånga upp uppenbara brister i ansökningen, såsom att nödvändiga fält inte har fyllts i eller att det saknas obligatoriska handlingar, såsom föreningsintyg för en ansökan som avser målskjutning. Det bör vara möjligt att utforma checklistor till stöd för den eller de handläggare som ges i uppgift att granska ansökningarna. Som angetts tidigare bör de elektroniska ansökningarna så långt som möjligt utformas på så sätt att ansökan över huvud taget inte kan ges in om den är ofullständigt ifylld eller nödvändiga bilagor saknas.

Det är en annan sak att det kan finnas oklarheter eller annat som behöver utredas närmare och som man upptäcker först när man på djupet sätter sig in i ärendet. Det får accepteras att sådana mindre vanliga oklarheter och brister uppdagas först i samband med att en handläggare får ärendet på sitt bord för avgörande.

24.8. Vapenbyten

24.8.1. Nuvarande ordning

Vapenlagstiftningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om byte av skjutvapen. Det innebär att den som innehar ett skjutvapen och vill byta det mot ett annat vapen måste ansöka om innehavstillstånd för det nya vapnet på samma sätt som om han eller hon ville ha tillstånd att inneha ytterligare ett skjutvapen. Det sagda innebär att Polismyndigheten även vid byte av ett vapen mot ett annat vapen av samma typ i princip ska göra en fullständig prövning av om tillstånd kan ges. Prövningen ska alltså omfatta sökandens lämplighet, inklusive förmågan att hantera vapnet, sökandens behov för ett legitimt ändamål och vapnets lämplighet för det sökta ändamålet (se 2 kap.4–5 §§vapenlagen [1996:67] och 2 kap.3 och 5 §§vapenförordningen [1996:70]). Är vapnet ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen prövas vidare om det finns synnerliga skäl för att ge sökanden tillstånd (2 kap. 6 § vapenlagen).

Polismyndigheten har i praktiken tillämpat en förenklad prövning vid vissa vapenbyten. Om det nya vapnet är av samma typ som det gamla vapnet och vapnet ska innehas för jakt eller målskjutning har man nämligen inte krävt att sökanden styrker sitt behov av vapnet. Med att vapnet är av samma typ avses i detta sammanhang att det är fråga om vapen med i allt väsentligt samma utformning, t.ex. att det är fråga om ett halvautomatiskt kulgevär för ammunition i klass 1 med i stort sett identiska egenskaper.

24.8.2. Frågans tidigare behandling

Vapenhandlares roll vid vapenbyte

Frågan om ett förenklat förfarande vid vapenbyte berördes i promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30). Där övervägdes om det är möjligt att i vissa fall överföra tillståndsprövningen till vapenhandlare. I promemorian konstaterades att en prövning av vapnets lämplighet för jakt måste göras även vid vapenbyten inom den s.k. vapengarderoben. Det hade enligt promemorian vid upprepade tillfällen förekommit att vapenhandlare köpt in vapenmodeller som marknadsförts för jakt, men som Polismyndigheten i en senare tillståndsprövning bedömt vara olämpliga för ändamålet. Enligt promemorian framstår det inte som rättssäkert att lägga över bedömningen av vapnets lämplighet på vapenhandlarna. Vidare gjordes bedömningen att det finns risker med att myndighetsutövning överförs till privata subjekt. Det ansågs finnas risker både för att en vapenhandlares beslut kan komma att påverkas av otillbörliga hänsyn, exempelvis vänskapsförhållanden, och att enskilda vapenhandlare kan komma att utsättas för olika typer av påtryckningar vid tillståndsprövningen. Övervägandena utmynnade efter en samlad bedömning i att vapenhandlare inte bör anförtros att självständigt fatta beslut i vapenärenden. (Se Ds 2018:30 s. 102.)

Öppna tillstånd

I samband med genomförandet av 2008 års ändringsdirektiv

3

i svensk

rätt övervägdes införande av s.k. öppna tillstånd, som innebär en förenkling av byten från ett vapen till ett annat vapen av samma typ (se prop. 2010/11:72 Genomförande av FN:s vapenprotokoll, s. 54). Enligt artikel 10.4 i vapendirektivet får medlemsstaterna överväga att till personer som uppfyller kraven för tillstånd av skjutvapen utfärda en flerårig licens för förvärv och innehav av tillståndspliktiga skjutvapen, utan att det påverkar skyldigheten att underrätta de behöriga myndigheterna om överföringarna, den fortlöpande kontrollen av att personerna efterlever villkoren och de tak för innehav som fastställs enligt nationell rätt. Så länge det nya vapnet är av ett sådant slag att det innefattas under tillståndet får tillståndshavaren fritt byta ut ett gammalt vapen mot det nya. Möjligheten till ett sådant öppet tillstånd gäller s.k. B-vapen, dvs. vapen som är tillståndspliktiga men inte utgör sådana särskilt farliga vapen som i princip ska vara förbjudna för civilt förvärv och innehav. De öppna tillstånden ska enligt vapendirektivet omprövas regelbundet med intervaller som inte överstiger fem år.

Regeringen konstaterade att en ordning med tillstånd knutna till person snarare än till vapen dels är främmande för svensk rätt, som bygger på att tillstånd ges för särskilda ändamål, dels skulle innebära en påtaglig försämring av skyddsnivån i vapenlagen (se prop. 2010/11:72 s. 54). Vi har i delbetänkandet instämt i denna bedömning (se SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 140).

Riksdagens tillkännagivanden

Riksdagen har tillkännagett att det finns anledning att se över bestämmelserna om innehavstillstånd vid vapenbyte eftersom det i dag är en onödigt tidskrävande process. Enligt Justitieutskottet bör det i de flesta fall, i stället för att behöva ansöka om tillstånd för det nya vapnet och invänta polisens hantering i det ärendet, vara möjligt att lämna in det vapen som ska bytas ut och samtidigt hämta ut det nya vapnet, och i samband med det skicka in nödvändiga papper till Polis-

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG av den 21 maj 2008 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll och förvärv av vapen.

myndigheten för tillståndsbyte. Vid ansökningar som kräver utredning bör ansökan dock skickas in till myndigheten innan byte kan ske. (Se bet. 2019/20:JuU33 p. 14, rskr. 2019/20:30; bet. 2020/21: JuU30 p. 9, rskr. 2020/21:398 och bet. 2021/22:JuU28 p. 7, rskr. 2021/22:275.)

24.8.3. Vapenhandlare bör inte hantera vapenbyten

Bedömning: Uppgiften att bedöma om ett vapenbyte får göras

bör inte lämnas över till vapenhandlare.

Skälen för bedömningen

Bakgrund

I detta avsnitt överväger vi om det är möjligt att flytta över vissa uppgifter avseende vapenbyten till vapenhandlarna.

Svenska Jägareförbundet och Jägarnas riksförbund har till utredningen anfört att vapenhandlare bör kunna hantera byten inom jaktvapengarderoben, förutsatt att bytet sker till ett vapen av motsvarande typ. Från flera av sportskytteförbunden har framförts att vapenhandlare även bör kunna anförtros att hantera byten till identiska eller liknande vapen eller vapendelar avsedda för målskytte. Företrädare för Sveriges Vapenhandlareförening har vid kontakt med utredningen ställt sig positiva till att vapenhandlare hanterar byte av likvärdiga vapen och vapendelar. Företrädare för Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) har anfört att det vore rimligt om samlare kunde byta ett gevär mot ett annat gevär, ett enhandsvapen mot ett annat enhandsvapen, ett helautomatiskt vapen mot ett annat helautomatiskt vapen osv. SVEVAP har vidare angett att många transaktioner av samlarvapen sker mellan två privatpersoner, men att en vapenhandlare kan agera mellanhand.

Vårt uppdrag enligt direktiven handlar enbart om vapenbyten. Om det i själva verket handlar om att någon ska anskaffa ytterligare vapen är det inte fråga om ett vapenbyte. En situation där någon vill skaffa ett vapen och först senare avyttra det vapen som det nya vapnet är tänkt att ersätta kan inte betraktas som ett vapenbyte i det ögonblick då det nya vapnet anskaffas. Våra överväganden omfattar därför inte sådana situationer.

En viktig utgångspunkt för våra överväganden är att hanteringen av vapenbyten bör överlämnas åt vapenhandlare endast om det kan ske med bibehållen rättssäkerhet och utan att man gör avkall på den höga skyddsnivå som svensk vapenreglering ska ha. Vidare bör det krävas att åtgärden kan förväntas leda till en total effektivitetsökning och inte innebära oproportionerligt stora kostnader i relation till de fördelar som kan uppnås.

Den ordning som övervägs

Den lösning som i praktiken kan övervägas är en möjlighet för tillståndshavaren att till vapenhandlaren lämna in det vapen som ska bytas ut och samtidigt eller kort därefter hämta ut det nya vapnet. I samband med det kan den enskilde eller vapenhandlaren skicka in nödvändiga uppgifter och dokument till Polismyndigheten för tillståndsbyte. Det skulle alltså röra sig om ett rent anmälningsförfarande där vapenhandlarna i praktiken skulle få ansvaret för att bedöma om förutsättningarna är uppfyllda för att lämna ut ett skjutvapen, trots att innehavstillstånd inte meddelats för det specifika vapnet (jfr 2 kap. 9 § vapenlagen).

För att ett överlämnande av uppgifter till vapenhandlarna ska kunna övervägas krävs det enligt vår mening att det är fråga om ärenden där de bedömningar som gjorts i det tidigare tillståndsärendet i princip är tillräckliga. Om det krävs några nya bedömningar bör dessa göras av tillståndsmyndigheten.

Fördelarna

För de enskilda vapeninnehavare och vapenhandlarna skulle en ordning som utformas på det angivna sättet ha klara fördelar. För dem skulle det bli ett snabbt och enkelt förfarande där man slipper invänta Polismyndighetens handläggning. För Polismyndighetens del skulle det innebära en minskad ärendebelastning, vilket kan bidra till kortare handläggningstider totalt sett. Det anförda talar för att man lämnar över hanteringen av enkla vapenbyten till vapenhandlare och inför ett rent anmälningsförfarande av det slag som skisserats.

Samhället förlorar en möjlighet att kontrollera personlig lämplighet

När en person som har tillstånd att inneha skjutvapen vill byta ut sitt vapen mot ett annat vapen har personen redan varit föremål för en tillståndsprövning. Inom ramen för den prövningen har personen befunnits lämplig att inneha skjutvapen med hänsyn till bl.a. laglydnad. Det finns vidare mekanismer för löpande kontroll av att personen inte på grund av brottslighet eller sjukdom har blivit olämplig att inneha de skjutvapen som han eller hon har tillstånd till. Bland annat görs det dagliga samkörningar mellan vapenregistren och belastnings- och misstankeregistret. Läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen är skyldig att omedelbart anmäla detta till Polismyndigheten. Samma anmälningsskyldighet gäller i fråga om en person som genomgår rättspsykiatrisk undersökning eller utredning enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål. (6 kap. 6 § vapenlagen.) Frågan är om det anförda innebär att det inte i samband med ett vapenbyte behöver göras någon ytterligare prövning av sökandens lämplighet. Man bör då beakta följande.

En vapenhandlare har inte tillgång till vare sig vapenregistren, belastningsregistret, misstankeregistret eller Polismyndighetens övriga system. Vapenhandlaren har alltså endast möjlighet att kontrollera det tillståndsbevis som köparen visar upp. Vapenhandlaren kan därför inte kontrollera om innehavstillståndet återkallats, om det har inletts ett förfarande om återkallelse eller om förekommer andra uppgifter som talar för att innehavaren har blivit olämplig att inneha skjutvapen. Om så är fallet bör en vapeninnehavare inte få skaffa sig ett annat och kanske bättre vapen än det personen redan har. En innehavare av ett utslitet eller trasigt vapen bör således inte utan åtminstone en kontroll av om det framkommit grund för återkallelse av tillståndet kunna köpa ett nytt och funktionsdugligt vapen. Polismyndigheten har upplyst att man i vapenbytesärenden gör kontroller av det angivna slaget. Införande av ett rent anmälningsförfarande skulle alltså ta bort en möjlighet för polisen att kontrollera att personen i fråga inte blivit olämplig att inneha skjutvapen och att tillståndet inte har återkallats. Denna nackdel minskar emellertid om man, som vi föreslår i kapitel 15 inför elektroniska tillståndsbevis, eftersom återkallelse och avregistrering av tillståndsbeviset i sådana fall kommer kunna ske på en och samma gång.

Prövningen av handhavandekraven

I lämplighetsprövningen ligger även en prövning av att personen i fråga kan handha det vapen som det är fråga om (2 kap. 3 § vapenförordningen). Här finns det anledning att skilja på tillståndsprövningen avseende jaktvapen och tillståndsprövningen avseende målskjutningsvapen.

En fullständig jägarexamen ger behörighet att få innehavstillstånd till alla de vapentyper som i Sverige är tillåtna för jakt. Det är dock även möjligt att begränsa sin examen genom att enbart genomföra praktiskt prov för exempelvis hagelgevär. I så fall har man inte visat att man uppfyller handhavandekraven för kulgevär och är således endast behörig att få tillstånd till innehav av hagelgevär. Detta innebär att det även vid byte inom vapengarderoben för jakt kan finnas fall där personen inte uppfyller de krav som ställs i fråga om handhavande. Det kan diskuteras om det är lämpligt att överlåta till vapenhandlare att kontrollera att sökanden uppfyller handhavandekraven genom fullständig jägarexamen. Detta kan tala för att endast vapenbyten mellan vapen av samma typ lämnas över till vapenhandlare.

När det gäller målskjutning varierar handhavandekraven beroende på om det är fråga om ett helautomatiskt vapen, ett enhandsvapen eller ett annat målskjutningsvapen. Det kan inte komma i fråga att till vapenhandlare överlämna byten mellan vapen för vilka det gäller olika handhavandekrav.

Behovsprövningen

För innehavstillstånd krävs vidare att sökanden har ett behov av vapnet. Som framhölls i Ds 2018:30 (s. 101) kan frågan om sökanden har behov av ett visst vapen innefatta många bedömningsmoment. Vi instämmer därför i promemorians bedömning att man endast kan överväga att överlämna prövning av vapenbyten till vapenhandlare i sådana fall då behovsfrågan är helt okomplicerad. Vi kan identifiera två sådana fall.

Det ena fallet är vapenbyten inom den s.k. vapengarderoben för jakt (vi syftar i detta sammanhang endast på det antal vapen som sökanden antas ha behov av). En sökande som har avlagt jägarexamen presumeras ha behov av ett visst antal vapen och det görs i de fallen ingen egentlig behovsprövning. Vid byten inom det presumerade

antalet vapen har det därför för behovsprövningen egentligen ingen betydelse vilken typ av vapen det är fråga om, förutsatt att även det nya vapnet är av det slaget att det inte är undantaget från garderoben (jfr 2 kap. 4 § fjärde stycket och 5 §vapenförordningen). Det är inte någon komplicerad bedömning. Däremot finns det ingen möjlighet för vapenhandlaren att utan Polismyndighetens bistånd kontrollera sökandens vapeninnehav. Därmed kan handlaren inte heller säkerställa att bytet äger rum inom vapengarderoben. Vi anser att det inte kan komma i fråga att ge vapenhandlare ens en begränsad direktåtkomst till vapenregistren (jfr 1 a kap. 14 § vapenlagen, 1 a kap.4 och 5 §§vapenförordningen och 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Såvitt vi kan se är det alltså inte praktiskt möjligt att helt överlämna denna typ av vapenbyten åt vapenhandlare, även om behovsprövningen alltså är okomplicerad. Om elektroniska tillståndsbevis införs och utformas på det sätt som vi föreslår skulle kontrollen eventuellt underlättas, eftersom systemet bygger på att innehavaren får elektronisk åtkomst till alla sina tillstånd, vilka då kan kontrolleras av vapenhandlaren.

Det andra fallet där behovsprövningen i och för sig framstår som tillräckligt okomplicerad är att vapnen är identiska. I ett sådant fall har det ingen betydelse om bytet sker inom eller utanför vapengarderoben för jakt, eller om det är fråga om ett vapen för något annat ändamål såsom målskjutning. Vi har övervägt om det skulle kunna vara tillräckligt att vapnen är likvärdiga. Bedömningen av om vapnen är likvärdiga från ett behovsperspektiv är emellertid inte alltid helt okomplicerad och bör därför inte lämnas över till privata rättssubjekt. Denna bedömning gäller även om det i föreskrifter skulle ges närmare anvisningar om vad som ska krävas för att vapnen ska anses likvärdiga. Endast om vapnen är identiska är prövningen så pass okomplicerad att det kan övervägas att lämna över prövningen av vapenbytet till vapenhandlare.

Vapnets lämplighet för ändamålet och närliggande frågor

Även vid byten inom vapengarderoben för jakt krävs det alltid en prövning av om det nya vapnet är lämpat för jakt. Den som är ansvarig för att pröva om förvärvaren ska få inneha det nya vapnet måste alltså göra en bedömning av om vapnet är lämpat för jakt. Enligt våra för-

slag i avsnitt 6.6.1 ska ett vapen som är godkänt för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter på området också anses lämpat för jakt. Prövningen är dock inte alltid helt okomplicerad. Man kan tänka sig situationer där det kan ifrågasättas om vapnet är godkänt enligt föreskrifterna.

Vid byten från ett vapen till ett annat identiskt vapen finns det i flertalet fall ingen anledning att ifrågasätta vapnets lämplighet för sitt ändamål. Den aktuella sortens vapen har ju en gång godtagits för det aktuella ändamålet. Samma sak gäller när någon byter sitt nuvarande vapen mot ett begagnat vapen som någon annan innehar för jaktändamål. Det kan dock finns undantag från detta, nämligen om det har skett någon författningsändring sedan tillstånd gavs till innehåll av det gamla vapnet. Det kan t.ex. ha gjorts en ändring i Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen för jakt eller i vapenförordningen eller i praxis i fråga om vilka vapen som ska vara tillåtna för målskjutning.

Vidare föreslår vi i kapitel 20 vissa nya bestämmelser som tar sikte på vapen som är oproportionerligt samhällsfarliga i relation till fördelarna med att de får innehas och användas för vissa ändamål. Vi föreslår att det införs bestämmelser om att vissa vapen inte får innehas alls, eller inte får innehas för vissa ändamål. Vi föreslår dessutom en sorts ventilbestämmelse som innebär att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte ska få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.

Av det anförda följer att bedömningen av om ett visst vapen är lämpat för sitt ändamål i vissa fall inte är helt enkel. Vidare kan den proportionalitetsbedömning som vi föreslår ska göras enligt ventilregeln inte överlämnas till vapenhandlare.

Vi har, bl.a. efter inspel från företrädare för Sveriges Vapenhandlarsförening, övervägt om problemet såvitt avser jaktvapen som ju är det stora flertalet vapen, skulle kunna lösas genom att Polismyndigheten upprättar en förteckning över de vapen som har ansetts lämpade för jakt och i övrigt godtagbara för ändamålet. Tanken skulle då vara att endast byte mot vapen som finns upptagna i förteckningen får hanteras av vapenhandlarna. Utredningen har erfarit att ett begränsat antal vapenmodeller – kanske omkring hundra – utgör det stora flertalet av tillståndsgivna jaktvapen. Detta kan tala för att det är möjligt att upprätta en sådan förteckning. Polismyndigheten har dock invänt att tidigare försök att upprätta listor av detta slag har misslyckats, bl.a.

då en och samma vapenmodell kan ha många olika beteckningar, eftersom vapenhandlarna sätter egna beteckningar på de vapen de saluför. Med hänsyn till detta framstår det som tveksamt att ålägga Polismyndigheten att upprätta en förteckning av detta slag. Än mindre är det lämpligt att ta in en sådan detaljerad förteckning i vapenförordningen.

Nackdelarna överväger fördelarna

Av det föregående framgår att det finns fördelar med en ordning som går ut på att vapenhandlare självständigt hanterar vissa vapenbyten, men också att det finns såväl praktiska svårigheter som principiella invändningar. Vi kan inte se att vapenbyten inom vapengarderoben kan lämnas över till vapenhandlarna utan åtminstone en kontroll med polisen av att personens vapeninnehav ligger inom garderobens ram. Till det anförda kommer att det framstår som tveksamt att lägga risken för felbedömningar på privata rättssubjekt. Detta gäller särskilt i ljuset av att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överlåter ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha det kan dömas för vapenbrott (se 9 kap. 1 § vapenlagen).

Man kan här inte heller bortse från risken att vapenhandlaren utsätts för påtryckningar att fatta beslut till den enskildes förmån eller att ta otillbörliga hänsyn. Det går heller aldrig att helt garantera att inga oseriösa aktörer lyckas ta sig in i vapenhandlarbranschen. Kort sagt går det inte att garantera den höga skyddsnivån som bör upprätthållas i vapenregleringen om hanteringen av vissa vapenbyten läggs över på vapenhandlare. Detta talar starkt emot att man lägger över hanteringen av vissa vapenbyten på vapenhandlarna.

Slutligen anser vi det med hänsyn till reglerna i 12 kap. 3 § vapenförordningen mindre lämpligt att vapeninnehavaren får hämta ut ett nytt vapen innan han eller hon har fått ett tillståndsbevis för vapnet som kan visas upp vid medförande av vapnet.

Sammantaget anser vi att nackdelarna med ett rent anmälningsförfarande överväger fördelarna med införande av en sådan ordning. Ansvaret för vapentillstånd bör inte på detta sätt läggas över på privata aktörer och samhället bör enligt vår mening inte avstå från den möjlighet till kontroll av vapeninnehav som tillståndshanteringen ger. Vi instämmer alltså i den tidigare gjorda bedömningen att vapenhand-

lare inte bör anförtros uppgiften att självständigt besluta i vapenärenden (jfr Ds 2018:30 s. 102).

24.8.4. Inget förenklat tillståndsförfarande för vapenbyten

Bedömning: Det bör inte införas ett förenklat förfarande hos till-

ståndsmyndigheten för ärenden om vapenbyten. Polismyndigheten bör i stället fortsätta sitt arbete med ökad automatisering, förbättrade handläggningsrutiner och förbättrat stöd för handläggningen.

Skälen för bedömningen

Frågan

Det bör även övervägas om processen kring vapenbyten kan förenklas utan att hanteringen lämnas över till vapenhandlarna. De utgångspunkter som anges i avsnitt 24.8.3 gör sig gällande även här. Förenklingar av processen hos Polismyndigheten bör således endast göras om dessa kan ske med bibehållen rättssäkerhet och utan att man gör avkall på den höga skyddsnivå som svensk vapenreglering ska ha. Vidare bör det krävas att förenklingen kan förväntas leda till en beaktansvärd effektivitetsökning och kan ske utan oproportionerligt stora kostnader.

Även i detta avsnitt begränsar vi oss till fall där vapeninnehavaren överlåter sitt vapen till vapenhandlaren i samband med förvärvet. Om ett förenklat förfarande inrättas bör det bygga på principen att vapenhandlaren inte får lämna ut det nya vapnet utan att det gamla vapnet lämnas in. I annat fall måste man skapa nya bestämmelser och procedurer för hanteringen av tillståndet till det gamla vapnet och bevakning av att det faktiskt överlåts. Något sådant går tvärtemot syftet att åstadkomma effektivisering.

Hur skulle ett förenklat förfarande kunna utformas?

Övergripande skulle ett förenklat förvarande kunna utformas så att det görs en ansökan om vapenbyte som hos Polismyndigheten ska hanteras med förtur, prövas förenklat och besvaras inom en viss kortare tid. Den som innehar ett skjutvapen skulle kunna ansöka om och ges tillstånd att i stället inneha ett annat vapen för samma ändamål. Samma villkor bör i så fall gälla för det nya tillståndet som för det gamla. Om tillståndet till det vapen som ska bytas ut är tidsbegränsat bör alltså även tillståndet till det nya vapnet vara tidsbegränsat med samma giltighetstid. Detta överensstämmer med Polismyndighetens nuvarande praxis vid vapenbyten.

För att säkerställa att det är fråga om ett byte och inte anskaffning av ytterligare vapen skulle tillståndet till innehav av det nya vapnet behöva vara villkorat av att innehavaren samtidigt överlåter det vapen som ska ersättas.

Det bör inte komma i fråga att införa en självständig rätt för vapenhandlaren att ansöka om tillståndsbytet. Det är nämligen inte lämpligt att enskilda rättssubjekt ges möjlighet att ansöka om rättigheter för en annan enskild utan att det finns någon fullmakt. Däremot skulle vapenhandlaren givetvis kunna vara behjälplig. För att förfarandet ska kunna gå så snabbt som möjligt bör ansökningen kunna ske elektroniskt. Elektroniska ansökningar finns redan i dag och skulle alltså inte vara någon nyhet i och för sig.

Som vi berör i avsnitt 24.7 bör det införas en möjlighet att betala ansökningsavgift omedelbart i samband med ansökan och utan att behöva invänta ett inbetalningskort.

För att systemet ska ge några effektivitetsvinster för sökanden torde det krävas att det sätts någon viss tidsgräns inom vilken ansökan om vapenbyte ska ha behandlats. Vidare krävs att denna gräns sätts relativt kort. Om ärendet är okomplicerat skulle prövningen kunna utmynna i att tillstånd till innehav för det nya vapnet meddelas inom en viss kortare tid och ett nytt tillståndsbevis skickas ut till sökanden (eller om man inför elektroniska tillståndsbevis, görs tillgängligt elektroniskt), som därefter kan hämta ut sitt nya vapen mot inlämnande av sitt gamla vapen. Om ärendet visar sig mer komplicerat eller det behöver kompletteras, skulle det kunna flyttas över till den allmänna nationella ärendekön och hanteras i turordning med övriga tillståndsärenden.

En grundförutsättning för att en förenklad ordning ska kunna tillämpas i ett ärende om vapenbyte är att den prövning som ska göras kan begränsas till rutinartade kontroller. Detta innebär att den prövning som redan gjorts beträffande det vapen som ska bytas ut i huvudsak ska vara tillräcklig. Om en ny prövning krävs för innehav av ersättningsvapnet, och denna går utöver enkla registerkontroller och motsvarande, bör det ske i ett vanligt tillståndsärende och inte i ett förenklat förfarande. Det sagda innebär enligt vår mening att en förenklad tillståndsprocess enbart skulle kunna komma i fråga för byte mellan sådana skjutvapen som är likvärdiga sett till de krav som i praktiken uppställs för innehavstillstånd i vapenregleringen. Med andra ord måste samma krav gälla i fråga om bl.a. behov och skjutskicklighet och dessa måste ha prövats tillräckligt i ärendet om innehavstillstånd till det vapen som ska bytas ut. Om en prövning av det nya vapnets lämplighet för ändamålet ska göras måste den kunna göras summarisk.

Nackdelarna överväger fördelarna

En ordning som utformas i enlighet med ovanstående skulle innebära en fördel för vapeninnehavare som vill byta ett vapen mot ett annat i tillståndshänseende likvärdigt vapen. Vi ser dock även betydande nackdelar med en sådan ordning.

I dagsläget förekommer det inte något automatiserat beslutsfattande i Polismyndighetens hantering av vapentillståndsärenden. Det som i praktiken skulle komma i fråga är alltså att man antingen måste avsätta vissa handläggare för att hantera vapenbyten inom en viss kortare tid, eller att ge samtliga handläggare i uppgift att handlägga vapenbyten med förtur. Vi gör i avsnitt 24.6 bedömningen att tidsgränser eller krav på skyndsam handläggning inte bör införas när det gäller Polismyndighetens handläggning av vapentillståndsärenden. Vi anför där bl.a. att sådana krav och gränser kan leda till felprioriteringar. Den risken finns även när det gäller ansökningar om vapenbyte. Det är inte uppenbart att den som vill byta ut sitt fjärde vapen i vapengarderoben har ett mer angeläget intresse av snabb prövning än den som ansöker om sitt första jaktvapen. Man kan på goda grunder hävda att förhållandet inte sällan är det motsatta. Enligt Polismyndigheten är risken stor för att införande av ett snabbspår för vissa vapenbyten

leder till längre handläggningstider för andra ärenden. Det bör också beaktas att införande av ett särskilt snabbspår ställer krav på betydande anpassningar av Polismyndighetens ärendehanteringssystem och nya arbetssätt.

I sammanhanget bör det också beaktas att Polismyndigheten har vidtagit omfattande åtgärder för att komma till rätta med de långa handläggningstiderna och att handläggningstiderna i dagsläget överlag framstår som i huvudsak godtagbara. Arbetet är pågående och ytterligare effektivisering bör kunna ske genom sjösättandet av det nya ärendehanteringssystemet, och det fortsatta arbetet med att arbeta om föreskrifterna och ta fram en handbokenför vapenärenden.

Sammantaget anser vi att nackdelarna med ett särskilt snabbspår av det slag som vi beskrivit överväger fördelarna. Vår samlade bedömning är att det inte bör införas något särskilt förfarande för vapenbyten.

Man bör i stället fortsätta arbetet med ökad automatisering, förbättrade handläggningsrutiner och förbättrat stöd för handläggningen

I stället för ett snabbspår menar vi att vägen fram är att Polismyndigheten fortsätter sitt arbete med att effektivisera handläggningen. De åtgärder som har vidtagits redovisas i avsnitt 24.3.2 och 24.7. I avsnitt 24.7 lyfter vi vissa andra utvecklingsområden, däribland en fortsatt utveckling av digitalisering av ärendehandläggningen. Om Polismyndigheten skulle införa automatiserat beslutsfattande ser vi att vapenbyten inom vapengarderoben för jakt är en av de ärendetyper som skulle kunna vara väl lämpad för sådan handläggning. Detta skulle i praktiken kunna innebära att det införs ett slags snabbspår för sådana och vissa andra slags ärenden. Som redovisats i det angivna avsnittet ser vi emellertid även utan ett automatiserat beslutsfattande att det finns vinster att göra med en ökad digitalisering och automatisering. Det hade t.ex. varit en fördel om det i ärendesystemet enkelt går att söka fram om ett visst vapen tidigare godkänts för ett visst ändamål.

25. En förbättrad samverkan

25.1. Uppdraget

Intresseorganisationerna på vapenområdet har uttryckt ett starkt önskemål om en bättre dialog med Polismyndigheten, med en möjlighet att framföra synpunkter och önskemål samt att ställa frågor. Vidare har det framförts önskemål om en generellt förbättrad möjlighet att komma i direktkontakt med polisen i vapenfrågor. Även Polismyndigheten har uttryckt att det finns ett behov av en förbättrad samverkan med berörda aktörer. I detta kapitel behandlar vi sådana frågor.

25.2. En regelbunden dialog

Bedömning: Polismyndigheten bör initiera en regelbunden dialog

med ledande målskytte-, jägare- och samlarorganisationer och med företrädare för vapenhandlarna, reparatörerna, bevakningsföretagen och museihuvudmännen.

Skälen för bedömningen

Vid våra kontakter med intresseorganisationerna på vapenområdet har det framförts att det finns ett starkt önskemål om en förbättrad dialog med polisen. Även Polismyndigheten har bejakat värdet av en dialog med de aktörer som berörs av vapenlagstiftningen.

I dagsläget finns inga etablerade forum för en återkommande dialog mellan Polismyndigheten och intresseorganisationerna på vapenområdet, även om det givetvis förekommer olika former av kontakter. Vi delar uppfattningen att det hade funnits ett stort värde i regel-

bunden dialog mellan Polismyndigheten och de berörda aktörerna, inte minst för ömsesidigt informationsutbyte. Polismyndigheten hade då kunnat informera om exempelvis föreskriftsändringar eller andra nyheter. Man skulle samtidigt kunna svara på frågor och ta emot synpunkter och önskemål från de aktörer som berörs av vapenregleringen. Här kan bl.a. nämnas vapenhandlarna, som har uttryckt önskemål om åtminstone årliga träffar där handlarna kan presentera kommande års nya vapenmodeller. Handlarna efterfrågar även en möjlighet att med Polismyndigheten diskutera sannolikheten för att vapnen med hänsyn till sina egenskaper kan komma att anses olämpliga för exempelvis jakt, eftersom felbedömningar i detta avseende kan leda till svårigheter för handlaren i fråga.

Det är också viktigt att Polismyndigheten i lämplig omfattning hämtar in synpunkter från berörda intressenter i samband med myndighetens föreskriftsarbete och övriga utvecklingsarbete, t.ex. med tekniska system. Det finns stor erfarenhet och expertis hos intresseorganisationer och andra aktörer på området.

Vår uppfattning är att man genom en löpande dialog skulle kunna förebygga missförstånd samtidigt som polisen kan få signaler om olika förändringsbehov. Genom en tidig och löpande dialog kan vidare aktörernas expertis och erfarenhet bidra till hög kvalitet på föreskrifter, rutiner och system. Befogade önskemål kan tas om hand under arbetets gång, vilket är bättre än att de kommer först vid remitteringen. Allt det anförda skulle i sin tur bidra till Polismyndighetens trovärdighet i vapenfrågor. Det kan tilläggas att vissa av våra bedömningar vilar på att det ska ske en dialog mellan myndigheten och intressenterna (se bl.a. avsnitt 6.7.1). Vi noterar att det redan tagits vissa goda initiativ till dialog. Som ett exempel kan nämnas att Polismyndigheten varit representerad vid vissa vapenmässor i syfte att bl.a. svara på frågor om den nyligen driftsatta digitala vapenboken.

Med hänsyn till det sagda bör Polismyndigheten initiera en regelbunden dialog med olika aktörer som berörs av vapenlagstiftningen. Dialogen bör ske med ledande målskytte-, jägare- och samlarorganisationer och med företrädare för vapenhandlarna, reparatörerna, bevakningsföretagen och museihuvudmännen. Det är inte lämpligt att vi lämnar detaljerade anvisningar om hur dialogen mellan Polismyndigheten och de berörda aktörerna ska äga rum eller exakt vilka aktörer som bör bjudas in. Det är inte givet att det finns en lösning som passar för alla frågor eller aktörer eller alla typer av dialog. När det gäller in-

formationsinhämtning eller synpunkter vid föreskriftsarbete kan det exempelvis finnas anledning till särskilda ställningstaganden jämfört med mer allmänt informationsutbyte. Det kan också variera beroende på omständigheterna om det bör vara fråga om fysiska träffar eller om deltagarna ska ges möjlighet att delta elektroniskt, om det ska anordna särskilda möten eller om närvaro vid exempelvis en vapenmässa är mest lämpligt. Vi överlämnar därför åt Polismyndigheten att bestämma de närmare formerna och frekvensen för dialogen. Polismyndigheten bör dock även i det avseendet vara lyhörd för önskemål från de berörda aktörerna.

25.3. En kontaktkanal för vapenfrågor

Bedömning: Polismyndigheten bör inrätta en särskild kontakt-

kanal som enskilda kan använda för att komma i kontakt med polisen i vapenfrågor som inte rör pågående ärenden.

Skälen för bedömningen

Vid våra kontakter med intresseorganisationer på vapenområdet har det framkommit att man upplever att det är svårt att komma i kontakt med Polismyndigheten för att exempelvis ställa frågor. I dagsläget får man ringa 114 14 och be att få tala med någon vapenhandläggare. Det är en viktig förtroendefråga att enskilda, som t.ex. har frågor om regelverket, enkelt kan komma i kontakt med myndigheten. Detta talar för att man inför en särskild kontaktkanal för vapenfrågor som inte gäller ett specifikt pågående ärende. En sådan kanal skulle även kunna användas för att exempelvis skyttesammanslutningar ska kunna rådgöra med polisen vid misstankar om att olämpliga personer tränar skjutning hos dem eller att en viss medlem är olämplig att inneha egna vapen (jfr våra överväganden i avsnitt 14.4).

Med hänsyn till det anförda bör Polismyndigheten inrätta någon form av kontaktkanal som är specifik för vapenfrågor. Man kan tänka sig exempelvis ett särskilt telefonnummer som är öppet under vissa tider under veckan och som bemannas av erfarna handläggare. Man kan också tänka sig någon typ av elektronisk funktionsbrevlåda. Den närmare utformningen bör överlämnas åt Polismyndigheten.

26. Straffrättsliga frågor

26.1. Uppdraget

I 9 kap. vapenlagen (1996:67) finns bestämmelser om vapenbrott och andra brott mot vapenlagen. Vidare kan den som bryter mot vissa föreskrifter i vapenförordningen (1996:70) dömas till böter för brott mot förordningen (se 14 kap. vapenförordningen).

Straffskalorna för vapenbrott har skärpts i flera omgångar det senaste decenniet. Ändringarna har inneburit skärpningar avseende såväl brott av normalgraden som för grova och synnerligen grova brott (se tabell 26.1 i det följande). Ändringarna har motiverats bl.a. med att antalet vapenbrott fortsatt att öka, liksom antalet fall av dödligt våld där skjutvapen använts, särskilt inom ramen för kriminella konflikter. Förekomsten och användningen av illegala vapen har pekats ut som ett allvarligt samhällsproblem. (Se prop. 2013/14:226 Skärpningar i vapenlagstiftningen, s. 33–35, prop. 2017/18:26 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de grova brotten, s. 11–13, prop. 2019/20:200 En strängare syn på hantering av vapen och explosiva varor, s. 22 och 23, och prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 20.) Det förekommer att skjutvapen som innehas legalt används vid brott, men det överlägset vanligaste är att det är illegala vapen som kommer till brottslig användning (se avsnitt 3.4).

Riksdagen har vid flera tillfällen tillkännagett för regeringen att det bör göras en generell översyn av vapenlagstiftningen. Inom ramen för den översynen bör enligt vissa tillkännagivanden övervägas att göra en tydligare åtskillnad mellan de bestämmelser som rör jägares och sportskyttars vapenhantering och de straffrättsliga bestämmelserna som syftar till att komma till rätta med den illegala vapenhanteringen. I motioner bakom tillkännagivandena har bl.a. anförts att det bör införas en särskild vapenstrafflag som enbart omfattar sådana

vapen eller explosiva varor som är avsedda att användas vid brott mot människors liv eller hälsa eller egendom. Justitieutskottet har anfört att det utgör ett problem att legal och illegal vapenhantering hanteras i samma regelverk. Medan hanteringen av illegala vapen bland gängkriminella utgör ett alltmer påtagligt samhällsproblem riskerar strängare straff att drabba legala vapenägare om de gör sig skyldiga till en felaktig hantering av sina vapen. Det bör enligt Justitieutskottet därför göras en tydligare skillnad i vapenlagstiftningen mellan hanteringen av illegala vapen i det som kan betecknas som kriminella miljöer och en felaktig hantering av vapen som används för jakt eller skytte, där den som begår felet har haft licens för det vapen som förseelsen avser. Det sistnämnda fallet bör enligt utskottet ses som ringa i jämförelse med ett illegalt innehav av vapen i en kriminell miljö. (Se bet. 2020/21:JuU5 p. 2, rskr. 2020/21:31, bet. 2020/21:JuU30 p. 7, rskr. 2020/21:398 och bet. 2021/22:JuU28 reservation 2 p. 2, rskr. 2021/ 22:275.) Utredningen har i uppdrag att

  • i enlighet med riksdagens tillkännagivanden ta ställning till om en tydligare åtskillnad bör göras mellan bestämmelser som rör jakt- och sportskyttars vapenhantering och de straffrättsliga bestämmelserna som syftar till att komma till rätta med illegal vapenhantering och, oavsett bedömning i sak,
  • lämna förslag om en uppdelning av vapenlagens straffbestämmelser för att tydligare skilja på överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och den organiserade brottslighetens användning av illegala vapen.

Dessa frågor behandlas i avsnitt 26.3. Där överväger vi också om vissa mindre allvarliga förseelser mot vapenregleringen kan avkriminaliseras och i stället sanktioneras med administrativa sanktionsavgifter.

I vapenlagen och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor (LBE) anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt (s.k. kvalifikationsgrunder). Kvalifikationsgrunderna är delvis desamma i båda lagarna. År 2020 infördes en ny kvalifikationsgrund som innebär att det särskilt ska beaktas om vapen eller explosiva varor har innehafts respektive hanterats eller överförts i en sådan miljö att de typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Det har därefter påtalats att det är oklart om den nya kvalifikationsgrunden omfattar situationen att vapen

påträffas med avslipade serienummer (se bet. 2020/21:KU21 s. 68, rskr. 2020/21:371 och jfr bet. 2017/18:JuU8, p. 3, rskr. 2017/18:65). Utredningen har därför i uppdrag att

  • analysera om det krävs några ändringar i vapenlagen och LBE för att omständigheten att vapen och explosiva varor påträffas med avslipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Frågor om avslipade serienummer behandlas i avsnitt 26.4.

Enligt kommittédirektiven ska utredningen vidare lämna förslag på ändringar som bedöms nödvändiga för att göra vapenlagstiftningen mer överskådlig och lättillgänglig. I avsnitt 26.5 föreslår vi vissa ändringar i vapenlagens bestämmelser om förverkande, i syfte att göra regleringen mer lättbegriplig.

26.2. Gällande rätt

I detta avsnitt berörs de lagar som i första hand reglerar kriminaliserad hantering av skjutvapen, ammunition, vapentillbehör och explosiva varor. Vid användning av sådana föremål kan även andra straffbestämmelser aktualiseras, exempelvis brottsbalkens bestämmelser om brott mot person. Det förtjänar att nämnas att användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne i vissa fall ska beaktas som en synnerligen försvårande omständighet vid bedömningen av ett brotts straffvärde (29 kap. 2 a § brottsbalken).

26.2.1. Vapenregleringen

Bestämmelser om vapenbrott och andra brott mot vapenlagen finns i 9 kap. vapenlagen. Vidare kan den som bryter mot vissa föreskrifter i vapenförordningen dömas till böter, eller i vissa fall penningböter, för brott mot förordningen (14 kap. vapenförordningen). Vapenförordningens bestämmelser behandlas inte vidare i det följande.

Vapenbrott

För att ha rätt att inneha skjutvapen krävs att man antingen har innehavstillstånd eller att man omfattas av något av de undantag som gäller från kravet på tillstånd (jfr 2 kap. 1 § vapenlagen). Skjutvapen får överlåtas eller yrkesmässigt förmedlas endast till den som har tillstånd eller rätt att inneha egendomen (2 kap. 9 § vapenlagen). Vidare finns det regler om under vilka förutsättningar skjutvapen får lånas ut (3 kap. vapenlagen).

Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter, yrkesmässigt förmedlar eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst fem år (9 kap. 1 § första stycket vapenlagen). Straffansvar för vapeninnehav förutsätter i princip att innehavaren har vapnet i sin besittning. För straffbarhet krävs endast handling eller underlåtenhet och inte någon effekt. Brottet är alltså inte konstruerat på ett sätt som förutsätter att någon skadas, men kriminaliseringen syftar ytterst till att förebygga den skada vapen kan orsaka. Vapenbrott är typiskt sett att hänföra till brotten mot allmänheten. (Se ”Ett eller två vapenbrott” NJA 2021 s. 341 p. 14 med hänvisningar.)

Om ett vapenbrott har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader (9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen). Enligt förarbetena måste det finnas någon klart förmildrande omständighet för att man ska kunna bedöma ett uppsåtligt vapenbrott avseende ett brukbart vapen till vilket det finns ammunition på marknaden som ett ringa brott. (Se prop. 1973:166 Vapenlag m.m., s. 148 och jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 85.) Vad som ska beaktas vid bedömningen av om ett brott kan bedömas som ringa behandlas vidare i avsnitt 26.3.5.

Om ett vapenbrott är grovt döms till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om 1) vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats, 2) vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet, 3) innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett flera vapen, 4) vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller 5) gärningen annars har varit av särskilt farlig art. (9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen.)

Frågan om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen behandlas närmare i avsnitt 26.4.2.

För synnerligen grovt vapenbrott döms till fängelse i lägst sex och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett ett stort antal vapen eller flera vapen av särskilt farlig beskaffenhet. (9 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen.)

Ett enhandsvapen ska vid bedömningen av om ett vapenbrott ska bedömas som grovt eller synnerligen grovt anses vara av särskilt farlig beskaffenhet om det är kraftfullt eller har en särskilt farlig konstruktion eller utformning (9 kap. 1 a § tredje stycket vapenlagen).

Vid tillämpning av vapenlagen jämställs vissa föremål med skjutvapen (1 kap. 3 § vapenlagen). Detta gäller också i straffrättsligt hänseende. Bestämmelserna om vapenbrott gäller alltså inte bara skjutvapen utan även sådana föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen.

För försök, förberedelse eller stämpling till grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken (9 kap. 8 § vapenlagen).

Om någon frivilligt lämnar in skjutvapen till Polismyndigheten får åtal för olovligt innehav av egendomen väckas mot honom eller henne av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt (9 kap. 7 § vapenlagen).

Andra brott mot vapenlagen

Utöver vapenbrott regleras i 9 kap. vapenlagen vissa andra brott mot vapenlagen.

I 9 kap. 1 b § vapenlagen finns bestämmelser om brott mot vapenlagens bestämmelser om märkning av skjutvapen. Också förfalskning, utplånande, avlägsnande eller ändring av sådan märkning är kriminaliserat. Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år. Till ansvar för brott mot bestämmelserna om märkning döms inte om gärningen också utgör vapenbrott.

I 9 kap. 2 § vapenlagen finns straffbestämmelser av skiftande slag. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader. Vissa av straffbestämmelserna rör brott mot villkor som gäller för legalt innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare (punkterna a–c). Där finns också bestämmelser om olagligt innehav av ammunition, ljuddäm-

pare och vapenmagasin samt överlåtelse och yrkesmässig förmedling av sådana föremål till den som inte har rätt att inneha egendomen (punkterna d och e). Vidare kan den som driver handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedlar skjutvapen eller ammunition utan tillstånd dömas till ansvar enligt 2 § (punkten f), liksom den som medför skjutvapen på allmän plats etc. i strid med de särskilda bestämmelserna om detta (punkten g). Brott mot vissa föreskrifter om överföring till annat land och brott mot vapenlagens bestämmelser om förvaring åt annan kan också föranleda straffrättsligt ansvar enligt 2 § (punkterna h och i). För vissa av brotten döms inte till ansvar i ringa fall (9 kap. 2 § andra stycket vapenlagen). Till ansvar för otillåten förvaring åt annan döms inte om gärningen utgör vapenbrott (9 kap. 2 § tredje stycket vapenlagen).

Den som bryter mot vissa föreskrifter om anmälning av utförsel och utlåning av skjutvapen kan enligt 9 kap. 3 § vapenlagen dömas till böter.

Om någon frivilligt lämnar in ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin till Polismyndigheten får åtal för olovligt innehav av egendomen väckas mot honom eller henne av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt (9 kap. 7 § vapenlagen).

26.2.2. Lagen om brandfarliga och explosiva varor

I lagen om brandfarliga och explosiva varor, förkortad LBE, finns regler om hantering, överföring, import och export av brandfarliga och explosiva varor samt sådana förberedande och efterföljande åtgärder som behövs med hänsyn till brand- och explosionsrisken och till konsekvenserna av en brand eller en explosion. Lagen syftar till att hindra, förebygga och begränsa olyckor och skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som kan uppkomma genom brand eller explosion orsakad av brandfarliga eller explosiva varor. Lagen ska också förebygga obehörigt förfarande med varorna. (1 § LBE.) Till brandfarliga varor räknas brandfarliga gaser, brandfarliga vätskor och brandreaktiva varor (3 § LBE). Explosiva varor är explosiva ämnen och blandningar, explosiva föremål samt andra ämnen, blandningar och föremål som tillverkas i avsikt att framkalla en verkan genom en explosion eller en pyroteknisk effekt (4 § LBE). Exempel på explosiva varor är handgranater, ammunition, krut och pyrotekniska artiklar, såsom fyrverkerier.

Den som hanterar, överför, importerar eller exporterar explosiva varor och den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor ska enligt 16 § LBE ha tillstånd till det. När ammunition får hanteras med stöd av vapenlagen krävs dock i allmänhet inte tillstånd enligt LBE (se vidare avsnitt 26.4.3). Tillstånd ges av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) eller kommunerna (17 och 18 §§ LBE).

Bestämmelser om brott mot tillståndsplikten finns i 29 och 29 a §§ LBE. I ringa fall döms inte till ansvar (30 § LBE). Vapenlagen och LBE har numera enhetliga straffskalor för de grova brotten.

Vid bedömningen om ett brott mot tillståndsplikten enligt LBE är grovt ska det särskilt beaktas om 1) varan med hänsyn till dess effekt, konstruktion eller utformning har varit av särskilt farlig beskaffenhet, 2) hanteringen, överföringen, importen eller exporten har avsett flera varor eller en stor mängd av en vara, 3) hanteringen eller överföringen har skett i en sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller 4) gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Vid bedömningen av om ett brott är synnerligen grovt ska särskilt antalet eller mängden vara och varans eller varornas farlighet beaktas. (29 a § LBE.)

LBE innehåller också andra straffbestämmelser än de som rör brott mot tillståndsplikten.

När någon innehar ammunition utan att ha rätt till det kan i vissa fall ansvar enligt både vapenlagen och LBE komma i fråga. Det saknas särskilda bestämmelser om vad som då ska gälla. Frågan får avgöras med hjälp av allmänna principer om brottskonkurrens.

26.2.3. Lagen om krigsmateriel

I lagen (1992:1300) om krigsmateriel, i det följande KML, föreskrivs bl.a. om tillståndsplikt för tillverkning, tillhandahållande och utförsel av krigsmateriel (3, 4 och 6 §§ KML). I princip samtliga skjutvapen som omfattas av tillståndsplikt enligt vapenlagen utgör krigsmateriel. Som krigsmateriel räknas också särskilt utformade komponenter till sådana vapen, ammunition och ljuddämpare. Gränsdragningen mellan vapenregleringen och lagen om krigsmateriel är inte alltid självklar. Som en grov förenkling kan dock sägas att tillverkning regleras i lagen

om krigsmateriel, civilt tillhandahållande av handeldvapen

1

i huvud-

sak i vapenlagen och övrigt tillhandahållande i lagen om krigsmateriel.

För uppsåtligt brott mot tillståndsplikten avseende tillverkning eller tillhandahållande av krigsmateriel döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen begåtts av oaktsamhet döms till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar. (25 § KML.) Om brottet är att bedöma som grovt ska dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om brottet avsett betydande värde, om brottet varit av stor omfattning eller varaktighet eller om gärningen annars varit av särskilt allvarlig art. (26 § KML.) Utredningen om en modern exportkontroll av krigsmateriel i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap (UD 2023:02) har i uppdrag att analysera hur straffskalorna i KML bör förhålla sig bör till straffskalorna i vapenlagen, LBE och smugglingslagen och lämna nödvändiga författningsförslag. Uppdraget ska redovisas senast den 30 november 2024.

Bestämmelser om olovlig utförsel och försök till det finns i lagen (2000:1225) om smuggling (smugglingslagen) (24 § KML).

När någon utan tillstånd har tillverkat ett skjutvapen och därefter innehar det utan tillstånd kan ansvar enligt både vapenlagen och KML komma i fråga. Det saknas särskilda bestämmelser om vad som då ska gälla. Frågan får avgöras med hjälp av allmänna principer om brottskonkurrens.

26.2.4. Smugglingslagen

I smugglingslagen finns bestämmelser om ansvar för gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Vapensmuggling regleras särskilt i 6 a § smugglingslagen. Bestämmelsen tillämpas om en gärning som utgör smuggling enligt 3 § samma lag gäller skjutvapen eller sådana föremål som enligt vapenlagen jämställs med skjutvapen (jfr 2 § andra stycket 2 smugglingslagen). Vapensmuggling innefattar brott av normalgraden samt ringa, grov och synnerligen grov vapensmuggling. Straffskalorna motsvarar de straffskalor som enligt 9 kap.1 och 1 a §§vapenlagen gäller för vapeninnehav av motsvarande grad. Vid bedömningen av om ett vapensmugglingsbrott är grovt ska det

1 Med handeldvapen avses sådana pistoler, revolvrar, gevär, karbiner och kulsprutepistoler som kan tas med som personlig beväpning och användas utan lavett eller benstöd (2 § förordningen [1992:1303] om krigsmateriel).

särskilt beaktas om 1) gärningen avsett ett vapen av särskilt farlig beskaffenhet, 2) gärningen avsett flera vapen, 3) gärningen ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, eller 4) verksamheten eller gärningen annars varit av särskilt farlig art. För synnerligen grov vapensmuggling gäller motsvarande kvalifikationsgrunder som för synnerligen grovt vapenbrott.

Smuggling av explosiva varor regleras särskilt i 6 b § smugglingslagen. Bestämmelsen tillämpas om en gärning som utgör smuggling enligt 3 § gäller explosiva varor och innefattar brott av normalgraden samt ringa, grov och synnerligen grov smuggling av explosiv vara. Straffskalorna motsvarar de straffskalor som enligt 29 och 29 a § LBE gäller för brott mot tillståndsplikten för explosiv vara, med undantag för ringa brott som inte är straffbelagt enligt LBE. Vid bedömningen av om smugglingsbrottet är grovt ska det särskilt beaktas om 1) gärningen avsett en vara som med hänsyn till dess effekt, konstruktion eller utformning har varit av särskilt farlig beskaffenhet, 2) gärningen avsett flera varor eller en stor mängd av en vara, 3) gärningen ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, eller 4) verksamheten eller gärningen annars varit av särskilt farlig art. För synnerligen grovt brott gäller motsvarande kvalifikationsgrunder som vid synnerligen grovt brott mot LBE.

Vapensmuggling och smuggling av explosiv vara som begås av oaktsamhet regleras i 7 § smugglingslagen.

Om en person döms för vapensmuggling eller smuggling av explosiv vara döms inte också för vapenbrott eller brott mot LBE avseende den delen av gärningen som konstituerat smugglingsbrottet (se 9 kap. 4 § vapenlagen och prop. 1999/2000:124 En ny smugglingslag m.m., s. 113, respektive 30 § andra stycket LBE).

26.3. En tydligare åtskillnad mellan legal och illegal vapenhantering

Straffen för vapenbrott har det senaste decenniet skärpts i flera omgångar, vilket kan belysas med följande tabell. Vapenbrott som inte är ringa anses i dag alltså vara ett betydligt allvarligare brott än vad som var fallet när vapenlagen trädde i kraft 1996.

Tabell 26.1 Ändring av straffskalorna för vapenbrott

Nuvarande vapenlag

Brott Straffskala 1996-04-01– 2014-08-31

Straffskala 2014-09-01– 2017-12-31

Straffskala 2018-01-01– 2020-11-30

Straffskala 2020-12-01– 2023-12-31

Straffskala 2024-01-01–

Vapenbrott, gärning som begåtts av oaktsamhet eller ringa brott

Böter eller fängelse i högst sex månader

Böter eller fängelse i högst sex månader

Böter eller fängelse i högst sex månader

Böter eller fängelse i högst sex månader

Böter eller fängelse i högst sex månader

Vapenbrott, normalgraden

Fängelse i högst ett år

Fängelse i högst två år

Fängelse i högst tre år

Fängelse i högst tre år

Fängelse i högst fem år

Grovt vapenbrott Fängelse i sex månader till fyra år

Fängelse i ett till fyra år

Fängelse i två till fem år

Fängelse i två till fem år

Fängelse i fyra till sju år

Synnerligen grovt vapenbrott

– Fängelse i tre till sex år

Fängelse i fyra till sex år

Fängelse i fyra till sju år

Fängelse i sex till tio år

Utredningen har i uppdrag att ta ställning till om en tydligare åtskillnad bör göras mellan bestämmelser som rör legala vapeninnehavares vapenhantering och de straffrättsliga bestämmelser som syftar till att komma till rätta med illegal vapenhantering. Oavsett bedömning i sak ska utredningen lämna förslag om en uppdelning av vapenlagens straffbestämmelser för att tydligare skilja på överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och den organiserade brottslighetens användning av illegala vapen.

26.3.1. Straffrättens övergripande struktur

I Sverige delas straffrätten in i allmän straffrätt och specialstraffrätt. Den allmänna straffrätten utgörs av de regler som finns i brottsbalken. Specialstraffrätten utgörs av annan straffrättslig reglering. Vissa bestämmelser i brottsbalken är tillämpliga även inom specialstraffrätten. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna om påföljdsbestämning. Uppdelningen mellan allmän straffrätt och specialstraffrätten är resultatet av en viss lagstiftningstradition.

Specialstraffrätten kan i sin tur indelas i två huvudsakliga grupper (utöver brott mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen). Den första gruppen består av de rent specialstraffrättsliga lagarna. Dit hör bl.a. narkotikastrafflagen (1968:64), skattebrottslagen (1971:69), smugglingslagen och lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivlagen). Den andra grup-

pen är de straffrättsliga bestämmelser som ingår i lagar som i första hand reglerar ett område i sak. De straffrättsliga bestämmelserna avser då ansvar för brott mot vissa regler i de lagarna. Vapenlagens straffbestämmelser hör till denna grupp, liksom de straffrättsliga bestämmelserna i LBE. Andra straffbestämmelser som kan hänföras till denna grupp är exempelvis 29 kap. miljöbalken, 20 kap. utlänningslagen (2005:716) och 43–51 b § jaktlagen (1987:259).

Lagstiftningstekniken med rent specialstraffrättsliga lagar kan exempelvis användas när det inte finns någon reglering där det tillåtna eller påbjudna beteendet regleras (jfr t.ex. knivlagen). Lagstiftningstekniken används också när det påbjudna handlandet regleras i mer än en lag (jfr exempelvis skattebrottslagen).

26.3.2. De straffrättsliga bestämmelserna bör inte brytas ut från vapenregleringen om det inte finns starka skäl

Bedömning: När lagstiftaren reglerat ett område i sak bör de straff-

bestämmelser som kopplar till området ingå i samma författning. Vapenlagens straffrättsliga bestämmelser bör därför inte brytas ut från vapenregleringen om det inte finns starka skäl.

Skälen för bedömningen

Skjutvapen är föremål som kan åstadkomma stor skada. De villkor som gäller för tillstånd och innehav av skjutvapen har ansetts nödvändiga för att motverka de risker civilt vapeninnehav innebär för samhället. Det är alltså viktigt att villkoren följs, vilket är anledningen till att de förenats med vissa sanktioner. I vissa fall har återkallelse av tillståndet ansetts vara en tillräcklig sanktion. I andra fall har lagstiftaren emellertid ansett det befogat att kriminalisera överträdelser av vapenregleringen. Detta gäller i första hand sådant handlande som innebär eller medför att någon har ett vapen i sin besittning utan att ha rätt till det, men också vissa andra överträdelser.

När det finns straffbestämmelser som kopplar till ett visst område som lagstiftaren reglerat i sak är det vanliga att straffbestämmelserna ingår i samma regelverk. En sådan ordning underlättar för rättstillämparen som i en och samma författning kan se vilket som är det

tillåtna eller påbjudna beteendet och när avsteg från det beteendet ska föranleda straffansvar. Om de straffrättsliga bestämmelserna tas in i annan lagstiftning kan bestämmelserna om tillåtet eller påbjudet beteende visserligen återges i den straffrättsliga lagen, men det leder till en mycket utförlig strafflag och risk för motsättningar mellan strafflagen och den lag som reglerar området i sak. Om bestämmelserna inte återges i strafflagen måste i stället rättstillämparen förhålla sig till flera lagar vid bedömningen av om ett straffbart handlande föreligger.

Det finns alltså starka skäl som talar för att straffbestämmelser som kopplar till ett visst område som lagstiftaren reglerat i sak ska ingå i samma författning som den sakliga regleringen. Vår utgångspunkt är därför att vapenlagens straffrättsliga kapitel inte bör brytas ut ur lagen. Detta gäller särskilt de bestämmelser som är avsedda att sanktionera ordningsföreskrifterna för legala vapeninnehavare.

I det följande behandlas frågan om det finns anledning att göra en tydligare uppdelning mellan den organiserade brottslighetens hantering av illegala vapen och sådana brott mot vapenregleringen som i första hand begås av legala vapeninnehavare. Vi tar då också ställning till om det, trots allt, finns skäl att bryta ut vissa straffrättsliga bestämmelser ur vapenlagen.

26.3.3. Det bör inte göras en generell uppdelning mellan vapenbrott som begås av legala vapeninnehavare och andra typer av vapenbrott

Bedömning: Det bör inte göras en generell uppdelning av vapen-

brott som begås av legala vapeninnehavare och andra typer av vapenbrott.

Skälen för bedömningen

Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter, yrkesmässigt förmedlar eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet gör sig skyldig till vapenbrott (9 kap. 1 § vapenlagen). Kriminaliseringen syftar ytterst till att

förebygga den skada vapen kan orsaka (se prop. 2013/14:226 s. 34 och prop. 2017/18:26 s. 12, jfr också prop. 2023/24:33 s. 19).

Ordet vapenbrott för i första hand inte tankarna till hantering av någon som har laglig rätt att inneha skjutvapen. Den som har sådan rätt kan dock göra sig skyldig till vapenbrott genom innehav exempelvis om personen innehar ett annat skjutvapen än det som omfattas av hans eller hennes innehavstillstånd. Ett innehavstillstånd avser nämligen alltid ett visst bestämt vapen. Den som innehar skjutvapen med stöd av ett tidsbegränsat tillstånd kan vidare göra sig skyldig till vapenbrott om tillståndet löper ut och personen varken gjort sig av med vapnet eller fått tillståndet förnyat.

En legal vapeninnehavare kan också göra sig skyldig till vapenbrott genom att överlåta eller låna ut det skjutvapen han eller hon har rätt att inneha till någon som saknar sådan rätt. Överlåtelse i strid med 2 kap. 9 § vapenlagen kan alltså medföra ansvar för vapenbrott både för överlåtaren och mottagaren. Detsamma gäller utlåning i strid med lånebestämmelserna i 3 kap. vapenlagen, som kan medföra ansvar för vapenbrott både för långivaren och låntagaren (jfr prop. 1973:166, s. 104 och NJA 2005 s. 758). En legal vapeninnehavare kan även göra sig skyldig till vapenbrott genom att yrkesmässigt förmedla ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha det.

Frågan är då om det finns anledning att se annorlunda på ett vapenbrott som begåtts av en person som har rätt att inneha skjutvapen än ett vapenbrott som begåtts av någon som saknar sådan rätt.

När den som innehar skjutvapen med stöd av ett tidsbegränsat tillstånd gör sig skyldig till vapenbrott genom att behålla vapnet sedan tillståndet löpt ut torde det i allmänhet inte innebära några större säkerhetsrisker (se vidare avsnitt 26.3.4). Denna typ av vapenbrott kan därför typiskt sett ses som mindre allvarligt.

Också när en legal vapeninnehavare gör sig skyldig till vapenbrott genom att inneha ett annat skjutvapen än det som hans eller hennes innehavstillstånd avser går det i vissa fall att argumentera för att detta är en mindre allvarlig gärning än när någon som helt saknar rätt att inneha skjutvapen gör sig skyldig till samma brott. Den som har ett innehavstillstånd har nämligen lämplighetsprövats med avseende på laglydnad. Personen kan också ha lämplighetsprövats med avseende på förmåga att handha vapnet. Om så är fallet eller inte beror emellertid på om samma handhavandekrav gäller för det skjutvapen som brottet avser som för det skjutvapen som personen har tillstånd att inneha.

Olika handhavandekrav kan gälla beroende på ändamål med innehavet och vapentyp. Den som uppfyller handhavandekraven för att inneha ett gevär för jakt uppfyller exempelvis inte redan därför kraven för att få inneha ett helautomatiskt skjutvapen för målskjutning. Den som innehar ett skjutvapen för annat än skjutning, t.ex. samling, har över huvud taget inte prövats med avseende på förmåga att använda vapnet. (Se avsnitt 6.2 och 9.2.) Sammanfattningsvis kan visserligen säkerhetsriskerna vara lägre när ett vapen olovligen innehas av den som har innehavstillstånd än av annan, men detta är inte nödvändigtvis fallet.

Ett liknande resonemang kan föras med avseende på den som har en annan rätt än tillstånd att inneha ett skjutvapen. I sammanhanget bör anmärkas att rätten att inneha skjutvapen som ingår i ett döds- eller konkursbo inte förutsätter någon föregående lämplighetsprövning (se 8 kap. 1 § vapenlagen).

När en legal vapeninnehavare överlåter, yrkesmässigt förmedlar eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet är det svårt att argumentera för att det är en gärning av mindre allvarligt slag. Risken för att vapnet kommer till brottslig användning i förvärvarens eller låntagarens händer saknar nämligen samband med om överlåtaren, förmedlaren eller långivaren har rätt att inneha skjutvapen. Om en legal vapeninnehavare exempelvis överlåter ett skjutvapen till någon som avser att använda vapnet vid brott mot person är det inte mindre allvarligt än om en person utan rätt att inneha skjutvapen gör samma sak.

Mot bakgrund av det sagda går det knappast att hävda att legala vapeninnehavares vapenbrott, generellt sett, är mindre allvarliga än vapenbrott som begås av andra personer. Det är därför inte lämpligt att generellt särskilja sådana vapenbrott som begås av den som har rätt att inneha skjutvapen från sådana vapenbrott som begås av andra. I följande avsnitt tar vi ställning till om det finns anledning att göra en annan bedömning avseende vissa specifika gärningar. I avsnitt 26.3.5 återkommer vi sedan till hur den omständigheten att ett vapenbrott begåtts av en legal vapeninnehavare bör beaktas vid gradindelning, straffvärdesbedömning och påföljdsval.

26.3.4. Innehav sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut bör endast i vissa fall utgöra vapenbrott

Förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet olovligen inne-

har ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vapnet löpt ut ska inte dömas för vapenbrott om det olovliga innehavet pågått i mindre än tre månader. I stället ska personen dömas för

överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen till

böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Vapenlagens bestämmelser om förverkande ska gälla också skjutvapen som varit föremål för brottet överträdelse av tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen.

Bedömning: Det saknas tillräckliga skäl att särreglera andra former

av vapenbrott som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare.

Skälen för förslagen och bedömningen

Överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen

Flera auktoriserade sportskytteförbund har anfört att en nackdel med de s.k. femårslicenserna, dvs. tidsbegränsade tillstånd för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott, är att en legal vapeninnehavare kan göra sig skyldig till vapenbrott genom att glömma att ansöka om förnyelse av tillståndet. Vi har i avsnitt 10.5 gjort bedömningen att systemet med femårstillstånd ska behållas när vapnen innehas för skjutning, men att de olägenheter femårstillstånden medför så långt det är rimligt bör undanröjas.

Olovligt innehav av ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat innehavstillstånd löpt ut skiljer sig på flera sätt från andra olovliga vapeninnehav. Syftet med tidsbegränsade tillstånd är inte primärt att tillståndshavarens lämplighet att inneha skjutvapnet ska omprövas vid vissa tidpunkter, utan att motverka att skjutvapen innehas av den som saknar behov av vapnet (se vidare avsnitt 10.2). Tillståndshavaren har lämplighetsprövats i förhållande till det vapen och det ändamål det tidsbegränsade tillståndet avser och är i allmänhet inte mindre lämplig att inneha vapnet dagen efter det att tillståndet löpt ut än dagen före. Risken för att vapnet kommer till brottslig eller annan skadlig

användning är alltså typiskt sett mycket låg när ett vapen innehas trots att ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut.

Många sportskyttar innehar mer än ett vapen med femårstillstånd och tillstånden kan löpa ut vid olika tidpunkter. Polismyndigheten har visserligen som rutin att underrätta tillståndshavaren när tillståndet är på väg att löpa ut, vilket vi föreslår ska komma till uttryck i författning. En vapeninnehavare kan dock ändå glömma att ansöka om förnyat tillstånd eller att i rätt tid göra sig av med vapnet, särskilt om rutinen med påminnelse brustit i det enskilda fallet.

Den som lagförs för att olovligen ha innehaft ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut döms i allmänhet för oaktsamt eller ringa vapenbrott till ett måttligt bötesstraff. Det är alltså ovanligt att någon döms för vapenbrott av normalgraden eller till annat än dagsböter. Polismyndigheten upprättar dock regelmässigt en anmälan om vapenbrott om tillståndshavaren varken har överlåtit vapnet eller ansökt om förnyat tillstånd när ett tidsbegränsat tillstånd löper ut. Personen måste alltså förhålla sig till risken för att bli dömd för vapenbrott av normalgraden. Personen måste också förhålla sig till de följder detta eventuellt kan få i fråga om återkallelse av andra innehavstillstånd.

Enligt vår mening är det otillfredsställande att den som av förbiseende och under en kortare tid har kvar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut ska behöva förhålla sig till risken för att dömas för vapenbrott. Nuvarande ordning var möjligen rimlig när de s.k. femårslicenserna infördes 2000. Vid den tidpunkten var straffskalan för vapenbrott av normalgraden dock fängelse i högst ett år. I dag är straffskalan för samma brott fängelse i högst fem år. Avsikten har inte varit att mindre allvarliga överträdelser av vapenlagen ska träffas av de straffskärpningar som gjorts under det senaste decenniet (se prop. 2017/18:26 s. 14, prop. 2019/20:200 s. 23 och prop. 2023/24:33 s. 25, jfr prop. 2013/14:226 s. 34).

Det är också så att bestämmelserna om oaktsamt eller ringa vapenbrott inte ger utrymme för att helt underlåta att döma till ansvar. Enligt vår mening kan detta dock i vissa fall vara befogat vid olovligt innehav av ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut, exempelvis när en person glömt att ansöka om förnyat tillstånd och gör sig av med vapnet en eller ett par dagar efter det att tillståndet upphört att gälla. Bestämmelserna i 9 kap. 7 § vapenlagen kan inte anses innebära att det saknas behov av en särskild reglering om ansvarsfrihet i sådana fall. Visserligen gäller enligt det lagrummet att den som

frivilligt lämnar in ett skjutvapen till Polismyndigheten får åtalas för vapenbrott endast om det är motiverat från allmän synpunkt. Med hänsyn till att upptäcktsrisken är stor när ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut kan frivilligheten emellertid ifrågasättas i dessa fall. Vidare innebär bestämmelserna i 9 kap. 7 § vapenlagen inte att en person kan undgå ansvar för brott om vapeninnehavet avvecklas genom exempelvis överlåtelse. De möjligheter som enligt brottsbalken finns att besluta om lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet eller om påföljdseftergift kan inte heller anses innebära att det saknas behov av en särskild reglering om ansvarsfrihet (jfr 29 kap.5 och 6 §§brottsbalken).

Mot bakgrund det sagda menar vi att det finns anledning att från bestämmelserna om vapenbrott bryta ut olovligt innehav av skjutvapen sedan ett tidsbegränsat innehavstillstånd löpt ut. Denna gärningstyp bör i stället som utgångspunkt utgöra ett särskilt brott med lägre straffskala och möjlighet att inte döma till ansvar i ringa fall. I sammanhanget kan noteras att tillståndsmyndigheten kan utgå från att vapnet finns kvar hos den tidigare tillståndshavaren om det inte har överlåtits eller skrotats. Polismyndigheten har alltså faktisk möjlighet att bevaka att det inte innebär några säkerhetsrisker att vapnet är kvar hos innehavaren och har också goda möjligheter att vid behov omhänderta vapnet (se 6 kap.4 och 4 b §§vapenlagen).

Ju längre tid ett otillåtet innehav består sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut desto mindre skiljer sig gärningen emellertid från de gärningar som grundar ansvar för vapenbrott. Även om ett otillåtet innehav dagen efter det att ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut knappast medför några större risker än det tillåtna innehavet dagen före kan detsamma inte sägas när en längre tid har gått. Detta hänger bl.a. samman med att vapeninnehavaren avregistreras ur vapenregistren när tillståndet upphör att gälla och därefter inte omfattas av de dagliga samkörningar som görs mellan vapenregistren, belastningsregistret och misstankeregistret. Vidare är Sverige enligt vapendirektivet skyldigt att se till att det finns effektiva sanktioner mot den som innehar ett skjutvapen som omfattas av direktivet utan att ha rätt till det (jfr artikel 23 i vapendirektivet). Enligt vår mening bör ett olovligt innehav av skjutvapen sedan ett tidsbegränsat innehavstillstånd för vapnet löpt ut därför fortfarande ses som vapenbrott om det olovliga innehavet har pågått i mer än tre månader sedan tillståndet upphörde att gälla.

Vi föreslår därför att den som olovligen innehar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vapnet upphört att gälla inte ska dömas för vapenbrott om det olovliga innehavet har pågått i mindre än tre månader. I stället ska personen dömas för överträdelse

av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen till böter eller fäng-

else i högst sex månader. I ringa fall föreslår vi att det inte ska dömas till ansvar.

Vapenlagens bestämmelser om förverkande bör gälla också det nya brottet

Skjutvapen som har varit föremål för bl.a. vapenbrott eller sådant brott mot vapenlagen som består i att innehavaren använt vapnet för ett annat ändamål än det han eller hon är berättigad till ska enligt nuvarande ordning förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt (9 kap. 5 § vapenlagen). Enligt vår mening talar starka skäl för att förverkande alltid ska vara huvudregeln när ett skjutvapen innehafts av någon som inte har haft rätt till det. En sådan ordning kan också ha betydelse för möjligheterna att ta vapnet i beslag (se 27 kap. 1 § rättegångsbalken).

Vi föreslår därför att vapenlagens bestämmelser om förverkande ska avse också sådana skjutvapen som har varit föremål för det nya brottet överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen. En annan sak är att omständigheterna vid denna typ av brott ofta kan vara sådana att förverkande framstår som uppenbart oskäligt, särskilt om vapnet har ett mera betydande ekonomiskt värde (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 5 §).

Vissa näraliggande situationer

En situation som påminner om olovligt innehav av skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd upphört att gälla är innehav sedan en tidsbegränsad rätt att inneha vapnet har löpt ut. I vapenlagen finns några exempel på sådana rättigheter. Ett skjutvapen som lånats ut med stöd av 3 kap. 1 a § vapenlagen får exempelvis endast lånas ut under en tid om högst två veckor. Skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller konkursbo får innehas av den som tagit hand om boet till dess att egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha den, egendomen

ska överlämnas enligt vissa beslut av Polismyndigheten, eller, i fråga om konkursbon, tills konkursen avslutats (8 kap. 1 § vapenlagen, se även ”Dödsboets vapen” NJA 2019 s. 1041).

När det först gäller skjutvapen som innehas av den som tagit hand om ett dödsbo eller konkursbo bör det framhållas att innehavaren inte har lämplighetsprövats i förhållande till vapnen. Rätten att inneha vapnen upphör antingen när personen inte längre har behov av att inneha dem för boets räkning eller på grund av myndighets beslut. Situationen skiljer sig i praktiken alltså väsentligt från den där en vapeninnehavare har kvar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut. Vi menar att otillåtet vapeninnehav sedan den tidsbegränsade rätten att inneha vapen som ingår i ett dödsbo eller konkursbo upphört att gälla även fortsättningsvis bör vara att bedöma som vapenbrott.

När det gäller lån och utlåning av skjutvapen under längre tid än vad vapenlagens bestämmelser om utlåning medger är situationen delvis annorlunda. Utlåning får endast ske till den som inte kan antas komma att missbruka vapnet och kräver i allmänhet att utlåningen sker under uppsyn eller till någon som har tillstånd att låna skjutvapnet eller som har tillstånd att inneha ett skjutvapen av samma typ som lånet avser (3 kap. vapenlagen). I likhet med vad som gäller när någon innehar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut torde risken för brottslig eller annan skadlig användning ifall tidsgränserna för lånet överträds oftast vara låg. Gärningen måste emellertid ses i ljuset av att den tillåtna tiden för lån enligt vapenlagen är kort och den omständigheten att utlåning som huvudregel får ske endast vid enstaka tillfällen. Möjligheterna att låna skjutvapen är inte avsedda att ersätta kravet på innehavstillstånd. Polismyndighetens möjlighet att löpande kontrollera att den som har ett skjutvapen i sin besittning är lämplig att inneha vapnet och ingripa vid exempelvis misstanke om brott försvåras om vapen mera stadigvarande innehas av en annan person än tillståndshavaren. Den korta tillåtna tiden för lån innebär också att det inte bör vara särskilt svårt för låntagaren att komma ihåg när tiden går ut. Den korta tiden innebär vidare att det inte krävs att den tillåtna tiden för lån överträds i någon större utsträckning för att vapenlagens regler om utlåning ska ha åsidosatts i hög grad. Enligt vår mening bör en överträdelse av vapenlagens tidsgränser för utlåning av skjutvapen även fortsättningsvis bedömas som vapenbrott. En annan sak är att ett sådant brott i vissa fall kan vara att bedöma som ringa (se vidare avsnitt 26.3.5).

I sammanhanget kan anmärkas att ett felaktigt ifyllt låneintyg, dvs. det intyg om lånet som enligt 7 kap. vapenförordningen ska överlämnas till låntagaren, aldrig kan grunda ansvar för vapenbrott. Låneintyget är avsett att fylla delvis samma funktion som ett tillståndsbevis i låntagarens hand, men saknar betydelse för om utlåning får ske till låntagaren. En annan sak är att ett vapen som medförs av någon som inte kan visa att han eller hon har rätt att inneha vapnet kan omhändertas (6 kap. 4 b § vapenlagen). En annan sak är också att den som lånar ut skjutvapen utan att följa vad som föreskrivits om låneintyg i vapenförordningen kan dömas till penningböter (14 kap. 1 § vapenförordningen).

26.3.5. Att ett vapenbrott begåtts av en legal vapeninnehavare bör beaktas vid gradindelning och påföljdsbestämning

Bedömning: När ett vapenbrott begås av en legal vapeninnehavare

kan risken för brottslig eller annan skadlig användning av vapnet vara särskilt låg. Detta bör beaktas vid gradindelning och påföljdsbestämning.

Förslag: De omständigheter som ska beaktas vid bedömningen

av om ett vapenbrott är ringa ska anges i den nya vapenlagen. Den lindrigare straffskalan ska tillämpas om brottet med hänsyn till risken för att vapnet skulle komma till otillåten eller annan skadlig användning och övriga omständigheter är att anse som ringa.

Skälen för bedömningen och förslaget

Att det inte är lämpligt att generellt särskilja sådana vapenbrott som begås av den som har rätt att inneha skjutvapen från sådana vapenbrott som begås av andra innebär inte att det saknar betydelse om ett vapenbrott har begåtts av en legal vapeninnehavare. Det är utan tvekan så att den omständigheten i vissa fall kan medföra att risken för att vapnet kommer till brottslig eller annan skadlig användning är särskilt låg. Detta bör beaktas vid såväl brottets rubricering som vid straffvärdesbedömning och påföljdsval.

Beaktande vid bedömningen av om brottet bör anses som ringa

För vapenbrott som begåtts av oaktsamhet eller som är ringa gäller en särskild straffskala. I sådana fall döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den särskilda straffskalan för ringa vapenbrott infördes 1971 i den då gällande vapenförordningen (1949:340). Samtidigt skärptes straffskalan för normalgraden av brottet från dagsböter eller fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år. I förarbetena uttalades bl.a. att avsikten med straffskärpningen inte var att överträdelser som begåtts av förbiseende eller i övrigt är av bagatellartad karaktär skulle bedömas allvarligare än tidigare. Om någon exempelvis utan tillstånd har ett äldre vapen för vilket det saknas passande ammunition i landet bör brottet enligt förarbetena ofta bedömas som ringa och endast föranleda ett bötesstraff. (Prop. 1971:109 Förslag till lag om ändring i vapenförordningen [1949:340], m.m., s. 10.)

I samband med tillkomsten av 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) berördes också frågan om gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden. I det sammanhanget betonades att samma normer som i allmänhet gäller vid gränsdragningen mellan ringa fall av ett brott och normalfallen självklart ska tillämpas även på detta område. Som exempel på ringa brott angavs olaga innehav, upplåtelse eller överlåtelse av del eller tillbehör till ett vapen eller av ett vapen som i och för sig är tillståndspliktigt men som är obrukbart eller har något svårreparabelt fel. I övrigt måste det enligt förarbetena alltid finnas någon klart förmildrande omständighet för att man ska kunna bedöma ett uppsåtligt vapenbrott avseende ett brukbart vapen till vilket det finns ammunition på marknaden som ett ringa brott. (Se prop. 1973:166 s. 147 och 148.)

Bestämmelsen om en särskild straffskala för ringa brott överfördes utan ändringar till den nuvarande vapenlagen (jfr prop. 1995/96:52 s. 85).

Förarbetsuttalandena rörande ringa vapenbrott får i princip anses ta sikte på skjutvapen i form av eldvapen, dvs. skjutvapen som är konstruerade för att skjuta ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne. Vapenlagens bestämmelser om skjutvapen omfattar emellertid även andra vapentyper, exempelvis kolsyre-, luft- och fjädervapen, start- och signalvapen och elchock- och tårgasanordningar. Beträffande sådana vapentyper anses det finnas ett betydligt större

utrymme för att bedöma en gärning som ringa brott. Innehav av enstaka sådana vapen har ofta ansetts utgöra ringa brott i praxis. Om vapnet är av ett sådant slag att det enkelt kan konverteras till ett eldvapen bör det dock kunna påverka bedömningen, särskilt om sådan konvertering är vanligt förekommande i kriminella grupperingar. (Se t.ex. NJA 1987 s. 643, NJA 2005 s. 758, RH 2013:72 och Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 1 och 1 a §§, jfr ”De insmugglade tårgaspistolerna” NJA 2021 s. 759.)

Utrymmet för att anse ett vapenbrott som ringa när brottet avser ett brukbart eldvapen är alltså mycket begränsat. En särskilt låg risk för att vapnet kommer till brottslig eller skadlig användning bör dock kunna beaktas vid bedömningen. Vapenbrott bedöms ofta som ringa när tillståndshavaren har kvar vapnet en kortare tid sedan ett tidsbegränsat innehavstillstånd löpt ut, om tillståndshavaren av förbiseende underlåtit att ansöka om förnyelse. Detta förutsätter enligt doktrinen dock att vapnet inte använts och att det har förvarats på föreskrivet sätt. (Se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 1 och 1 a §.) I det föregående föreslår vi att överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen i vissa fall ska utgöra ett eget brott med en egen straffskala.

Ett vapenbrott bör enligt vår mening i allmänhet kunna bedömas som ringa också när en person lagligen har lånat ett skjutvapen och den tillåtna tiden för sådant lån överskridits endast med några få dagar (jfr 3 kap. 1 a § vapenlagen). I vart fall bör detta gälla om vapnet förvarats på föreskrivet sätt och inte använts under den tid innehavet varit olagligt. I fall som de nu nämnda bör det i allmänhet sakna betydelse om vapnet i och för sig har varit av särskilt farlig beskaffenhet (jfr 9 kap. 1 a § första stycket 2 vapenlagen).

Regleringen om ringa vapenbrott bör förtydligas

Vi menar alltså att det redan enligt gällande rätt är möjligt att vid bedömningen av om ett vapenbrott är ringa beakta om den omständigheten att brottet begåtts av en legal vapeninnehavare medfört en särskilt låg risk för brottslig eller annan skadlig användning av vapnet. Förarbetsuttalandena rörande ringa vapenbrott berör dock inte uttryckligen betydelsen av sådana omständigheter (se prop. 1971:109 s. 10 och prop. 1973:166 s. 147 och 148).

Förarbetsuttalandena rörande ringa vapenbrott är äldre än den nuvarande vapenlagen. Enligt vår mening vore det fördelaktigt att i den nya vapenlagen förtydliga vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett vapenbrott är att anse som ringa. Sådana regleringar är förhållandevis vanligt förekommande i svensk straffrätt (se t.ex. 8 kap. 2 §, 14 kap. 2 §, 16 kap. 5 § tredje stycket och 20 kap. 1 § första stycketbrottsbalken, 29 kap. 11 § miljöbalken och 2 § narkotikastrafflagen [1968:64]).

Genom vapenlagens bestämmelser är innehav av bl.a. vapen och ammunition föremål för en sträng kontroll. Huvudsyftet med kontrollen är att motverka missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av särskild betydelse är också strävan att förhindra att skjutvapen används i brottslig verksamhet. (Se prop. 1995/96:52 s. 26.) Kriminaliseringen av de gärningar som utgör vapenbrott syftar, som nämns i det föregående, ytterst till att förebygga den skada vapen kan orsaka. Från ett bredare perspektiv syftar kriminaliseringen till att vapenregleringen följs och att skjutvapen inte ska innehas av någon som inte har rätt till det. Ju större skada ett skjutvapen kan orsaka desto viktigare är det att vapenregleringen följs.

Avgörande för om ett vapenbrott ska bedömas som ringa är om gärningen framstår som obetydlig med hänsyn till de intressen som är avsedda att skyddas genom straffbestämmelserna. Vi föreslår därför att det i den nya vapenlagen ska förtydligas att den lägre straffskalan för ringa brott ska tillämpas om brottet med hänsyn till risken för att vapnet skulle komma till otillåten eller annan skadlig användning och med hänsyn till övriga omständigheter är att anse som ringa. På detta sätt blir det tydligare att man kan beakta ifall brottet begåtts av en legal vapeninnehavare.

Det föreslagna förtydligandet innebär möjligen en viss utvidgning av tillämpningsområdet för ringa brott (jfr ”Journalistens pistol” NJA 2015 s. 45, där ett kortvarigt innehav av ett skjutvapen utan ammunition, som förvärvats i journalistiskt syfte och där det inte funnits någon risk för att vapnet skulle komma till brottslig användning, bedömdes som brott av normalgraden av Högsta domstolens majoritet). Tillämpningsområdet för ringa vapenbrott är i dag dock mycket begränsat och en försiktig utvidgning framstår inte som orimlig, särskilt inte i ljuset av de straffskärpningar som under det senaste decenniet skett med avseende på normalgradsbrottet.

Det skulle kunna övervägas om det i den nya vapenlagen bör anges att den särskilda straffskalan för ringa brott gäller också om brottet begåtts av oaktsamhet (jfr RH 2022:45). Straffskalan för oaktsamt brott gäller emellertid parallellt med straffskalan för ringa brott. Frågan om ett brott som begåtts av oaktsamhet också är ringa saknar alltså betydelse vid bedömningen av vilken straffskala som är tillämplig. En annan sak är att omständigheterna kring gärningen självfallet ska beaktas vid straffmätningen. För tydlighetens vill vi framhålla att det enligt vår mening saknas stöd för tolkningen att ett vapenbrott som i och för sig skulle kunna bedömas som ringa skulle vara straffritt för att det begåtts av oaktsamhet (jfr RH 2022:45 och prop. 1973:166 s. 127 och 148).

Beaktande vid bedömningen av om brottet bör anses som grovt

Att ett vapenbrott begåtts av en legal vapeninnehavare har inte bara betydelse för om brottet ska bedömas som ringa. Det kan också tala för att ett vapenbrott ska anses vara av normalgraden, trots att det i och för sig föreligger andra omständigheter som talar för att brottet ska bedömas som grovt. De s.k. kvalifikationsgrunderna i 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen innebär nämligen inte att ett vapenbrott alltid ska bedömas som grovt när någon av de uppräknade omständigheterna föreligger, utan en samlad bedömning ska alltid göras (se vidare avsnitt 26.4.2). Vid bedömningen är det alltså möjligt att beakta om risken för att vapnet kommer till brottslig eller annan skadlig användning har varit särskilt låg för att gärningspersonen har tillstånd eller annan rätt att inneha skjutvapen.

Beaktande vid bedömningen av brottets straffvärde

En särskilt låg risk för att skjutvapnet kommer till brottslig eller skadlig användning ska även beaktas vid bedömningen av brottets straffvärde (se 29 kap. 1 § brottsbalken och ”Journalistens pistol” NJA 2015 s. 45 p. 27). Som anmärks i det föregående syftar kriminaliseringen av de gärningar som utgör vapenbrott ytterst till att förebygga den skada skjutvapen kan orsaka. Regeringen har vid flera tillfällen betonat att mindre allvarliga överträdelser av vapenlagen inte motiverar samma skärpta syn på vapenbrott som de senaste årens skärpningar av straff-

skalorna ger uttryck för i fråga om grövre brott (se prop. 2017/18:26 s. 14, prop. 2019/20:200 s. 23 och prop. 2023/24:33 s. 25, jfr prop. 2013/14:226 s. 34).

Beaktande vid påföljdsvalet

En särskilt låg risk för att skjutvapnet kommer till brottslig eller annan skadlig användning bör också beaktas vid påföljdsvalet. Visserligen anses vapenbrott av normalgraden i allmänhet vara ett s.k. artbrott, dvs. ett brott vars art talar för att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse (se t.ex. ”Journalistens pistol” NJA 2015 s. 45 p. 23). Frågan om ett brott är av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse ska dock inte avgöras av brottstypen utan det ska göras en individuell bedömning av brottets karaktär i varje särskilt fall (se Borgeke & Forsgren, [2021, version 4, JUNO] s. 351). När risken för att skjutvapnet ska komma till brottslig eller annan skadlig användning har varit påtagligt låg kan ett vapenbrott ofta inte anses vara av sådan art att påföljden som utgångspunkt bör bestämmas till fängelse. I sådana fall är också straffvärdet lågt.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan den omständigheten att ett vapenbrott begåtts av en legal vapeninnehavare i vissa fall innebära att risken för att vapnet ska komma till brottslig eller annan skadlig användning varit särskilt låg. Detta kan redan i dag beaktas vid gradindelning, straffvärdesbedömning och påföljdsval. För att det ska bli helt klart vad som gäller föreslår vi dock att regleringen rörande ringa brott förtydligas.

26.3.6. Vissa nya brottsrubriceringar bör införas

Förslag: Bestämmelserna i 9 kap. vapenlagen och 14 kap. vapen-

förordningen ska föras över till den nya vapenlagen och vapenförordningen. I den nya vapenlagen ska nya brottsrubriceringar införas för att tydligare skilja på sådana överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och andra brott mot vapenlagen.

Skälen för förslagen

Det bör göras en tydligare åtskillnad mellan olika överträdelser av vapenlagen

Skjutningar, dödligt skjutvapenvåld och kriminellas användning av skjutvapen har under de senaste tio åren ökat och fått alltmer uppmärksamhet i samhällsdebatten. Detta har lett till ett flertal skärpningar av straffen för vapenbrott. I förarbeten har förekomsten och användningen av illegala vapen pekats ut som ett allvarligt samhällsproblem (se t.ex. prop. 2019/20:200 s. 23).

I avsnitt 26.3.2 gör vi bedömningen att det inte är lämpligt att generellt skilja på vapenbrott som begås av legala vapeninnehavare och vapenbrott som begås av andra. Vapenlagen innehåller emellertid inte bara bestämmelser om vapenbrott utan även om andra typer av överträdelser av vapenlagens bestämmelser. De gärningar som kriminaliserats i 9 kap. vapenlagen är av vitt skilda slag. Vapenbrotten handlar om att den som inte har rätt att inneha skjutvapen får ett sådant vapen i sin besittning. Motsatsvis finns det vissa brott i 9 kap. vapenlagen som enbart kan begås av den som har rätt att inneha skjutvapen, exempelvis användning av skjutvapnet för annat ändamål än det som innehavaren är berättigad till (9 kap. 2 § första stycket a vapenlagen). Vissa av brotten i 9 kap. vapenlagen är sådana att det typiskt sett finns en risk för att skjutvapen kommer till brottslig användning, medan andra bestämmelser syftar till att få legala vapeninnehavare att följa rena ordningsföreskrifter. Att lagstiftaren ser olika strängt på brotten i 9 kap. vapenlagen framgår inte minst av att straffskalorna varierar från enbart böter för brott enligt 9 kap. 3 § vapenlagen till fängelse i lägst sex och högst tio år för synnerligen grovt vapenbrott. (Se avsnitt 26.2.) I avsnitt 26.3.7 gör vi bedömningen att samtliga de lagöverträdelser som är straffbelagda i vapenlagen är av så allvarligt slag att det inte bör komma i fråga att avkriminalisera dem.

Den som döms för brott enligt 9 kap. vapenlagen döms antingen för vapenbrott (av viss svårighetsgrad) eller för brott mot vapenlagen. Vapenbrott är typiskt sett ett avsevärt allvarligare brott än brott mot vapenlagen. Straffskärpningarna de senaste tio åren har också enbart avsett vapenbrott.

För en legal vapeninnehavare som gör sig skyldig till en överträdelse av vapenlagens bestämmelser, exempelvis genom att transportera ett skjutvapen utan att iaktta vapenlagens regler om transport, kan det

framstå som besvärande att dömas för brott mot vapenlagen. Brottsrubriceringen kan nämligen uppfattas som samma typ av brott som uppmärksammats i samhällsdebatten och som av lagstiftaren pekats ut som ett allvarligt samhällsproblem.

Inte bara påminner rubriceringarna vapenbrott och brott mot vapenlagen starkt om varandra. Det är också så att de gärningar som innefattas under rubriceringen brott mot vapenlagen sinsemellan kraftigt skiljer sig åt. Under brott mot vapenlagen hör bl.a. brott mot bestämmelserna om märkning av skjutvapen, inklusive förfalskning, utplåning, avlägsnande och ändring av sådan märkning (9 kap. 1 b § vapenlagen). Detta är gärningar som ofta får antas ha samband med att skjutvapen avses att användas för kriminella ändamål (se vidare avsnitt 26.4.2). Vidare hör under brott mot vapenlagen olagligt innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin samt överlåtelse och yrkesmässig förmedling av sådana föremål till den som inte har rätt att inneha egendomen (9 kap. 2 § d och e vapenlagen). Sådana gärningar kan i vissa fall ha samband med användning av skjutvapen vid våldsbrott. Under rubriceringen brott mot vapenlagen hör emellertid också sådana kriminaliseringar som primärt syftar till att få legala vapeninnehavare att följa vissa ordningsföreskrifter för vapeninnehav m.m. (se övriga punkter i 9 kap. 2 § vapenlagen). Även om det är viktigt att sådana föreskrifter följs syftar överträdelse av föreskrifterna typiskt sett inte till att ett skjutvapen ska komma till brottslig användning.

Vi menar med hänsyn till det anförda att det finns anledning att tydligare skilja på sådana överträdelser av vapenlagen som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och sådana brott som de senaste årens straffskärpningar på vapenområdet syftat att komma till rätta med. Det rör sig i första hand om att åstadkomma en tydligare gränsdragning mellan å ena sidan sådana brott som regleras i 9 kap. 1–1 b § vapenlagen (vapenbrott och brott mot bestämmelserna om märkning) och å andra sidan övriga brott mot vapenlagen. Om förslaget om en särskild straffbestämmelse för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen genomförs bör den straffbestämmelsen räknas till den senare gruppen.

En uppdelning bör göras inom ramen för vapenlagen

Frågan är då hur en uppdelning lämpligen kan ske. Ett alternativ skulle kunna vara att föra över bestämmelserna om vapenbrott och brott mot bestämmelserna om märkning från vapenlagen till brottsbalken. Brottskatalogen i brottsbalkens andra avdelning innehåller dock inget kapitel där bestämmelserna passar in, även om det skulle kunna övervägas att föra in dem i 16 kap. om brott mot allmän ordning. Att föra över bestämmelserna till brottsbalken ligger inte heller i linje med den lagstiftningssystematik vi inledningsvis har redogjort för (se avsnitt 26.3.1). Det skulle vidare försvåra för rättstillämparen eller lagstiftaren om bestämmelserna bryts ut från det regelverk som reglerar området i sak. Att föra över bestämmelserna till brottsbalken är enligt vår mening därför olämpligt. Det kan inte heller anses ligga i vårt uppdrag att föreslå ändringar i brottsbalken.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att föra över bestämmelserna om vapenbrott och brott mot bestämmelserna om vapenmärkning till en särskild vapenstrafflag. Till den lagen skulle också vissa bestämmelser från smugglingslagen, LBE och KML kunna föras. Också en sådan ordning skulle dock försvåra för rättstillämparen eller lagstiftaren. Här är inte heller fråga om en sådan situation där en särskild strafflag brukar anses vara motiverad. (Jfr avsnitt 26.3.1 och 26.3.2.) Också det alternativet menar vi alltså bör undvikas.

Vi anser därför att det bästa alternativet är att åstadkomma en tydligare uppdelning inom ramen för vapenlagen. Detta kan åstadkommas genom införandet av nya brottsrubriceringar. En sådan ordning menar vi är väl ägnad att tydliggöra skillnaden mellan olika typer av brott mot vapenlagen. Samtidigt medför den inga särskilda lagstiftnings- eller tillämpningsproblem.

Vi föreslår därför att samtliga de straffrättsliga bestämmelserna i 9 kap. vapenlagen förs över till den nya vapenlagen. I den nya vapenlagen bör följande nya brottsrubriceringar införas.

vapen. Bestämmelsen bör placeras i en egen paragraf.

  • Sådana gärningar som avses i 9 kap. 2 § första stycket d och e vapenlagen bör i den nya vapenlagen benämnas olovlig befattning

med ammunition respektive olovlig befattning med vapentillbehör.

Bestämmelserna, liksom regleringen i 9 kap. 2 § andra stycket av när otillåtet innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin är att anse som ringa, bör placeras i en egen paragraf.

  • De gärningar som avses i 9 kap. 2 § första stycket f bör i den nya vapenlagen betecknas olovlig vapenhandel respektive olovlig vapen-

förmedling och olovlig förmedling av ammunition. Bestämmelsen

om olovlig vapenhandel bör placeras i en egen paragraf, liksom bestämmelserna om olovlig förmedling.

överträdelse av vapenlagen.

I det följande gör vi bedömningen att det inte heller i fråga om vapenförordningens straffbestämmelser är lämpligt med en avkriminalisering och sanktionsväxling. De straffrättsliga bestämmelserna i 14 kap. vapenförordningen bör därför föras över till den nya vapenförordningen, med de undantag och tillägg som följer av våra överväganden i andra kapitel.

26.3.7. Administrativa sanktionsavgifter bör inte införas

Bedömning: En ordning med administrativa sanktionsavgifter bör

inte införas.

Skälen för bedömningen

Samtliga de lagöverträdelser som är straffbelagda i vapenlagen är av så allvarligt slag att det inte bör komma i fråga att avkriminalisera dem. Vi gör samma bedömning beträffande de överträdelser av vapenförordningens bestämmelser som är belagda med dagsböter. Det finns dock ett antal bestämmelser i vapenförordningen som endast är sanktionerade med penningböter. Vi föreslår därutöver några nya bestämmelser beträffande vilka vi bedömer att överträdelser straffvärdemäs-

sigt ligger på penningsbotsnivå. När det gäller sådana överträdelser finns det skäl att överväga om man i stället för penningböter kan ta ut en administrativ sanktionsavgift. Det handlar om överträdelser som har ett lågt straffvärde och som begås endast av legala vapeninnehavare och andra personer som i övrigt är skötsamma. Det handlar vidare om bestämmelser där det inte är självklart att en överträdelse alltid måste aktualisera frågan om återkallelse av personens tillstånd enligt vapenlagen. Det kan hävdas att en sanktionsavgift är en mer proportionerlig sanktion än ett lågt bötesstraff. Det kan också upplevas som en fördel för den enskilde att överträdelsen inte registreras i belastningsregistret.

Det finns emellertid också flera nackdelar med att införa ett system med administrativa sanktionsavgifter. Till att börja med anser vi att det skulle göra sanktionssystemet mindre effektivt. På områden där sanktionsavgifter införts förhåller det sig i allmänhet så att kontrollmyndigheten är någon annan myndighet än Polismyndigheten. Effektivitetsvinsten består i sådana fall av att kontrollmyndigheten kan hantera vissa regelöverträdelser själv, med den specialkompetens myndigheten har på området, utan att blanda in rättsväsendet. På vapenområdet är Polismyndigheten kontrollmyndighet. Överträdelser av det slag som nu diskuteras kan i allmänhet hanteras på ett enkelt sätt genom utfärdande av en ordningsbot på plats. Ett system med sanktionsavgifter, där den enskilde ska ges tillfälle att yttra sig i frågan, torde däremot kräva en mer omfattande administration och ianspråktagande av administrativa resurser inom Polismyndigheten. Detta rimmar dåligt med önskemålet om att förenkla och effektivisera polisens hantering av vapenärenden. Effektivitetsskäl talar därför emot införande av sanktionsavgifter.

Vidare skulle bestämmelser om sanktionsavgift ytterligare komplicera ett redan omfattande regelverk. Detta bör inte göras utan att det medför påtagliga fördelar eller fyller ut tydliga luckor i regelsystemet.

Det kan slutligen befaras att en avkriminalisering skulle göra det svårare för Polismyndigheten att beakta exempelvis upprepade överträdelser vid senare ansökningar om t.ex. innehavstillstånd eller godkännande som exempelvis föreståndare, eftersom det inte sker någon registrering i belastningsregistret.

Sammantaget anser vi att nackdelarna överväger fördelarna. En ordning med sanktionsavgifter bör därför inte införas i vapenregleringen.

26.4. Kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor

Utredningen har i uppdrag att analysera om det krävs några ändringar i vapenlagen och lagen om brandfarliga och explosiva varor, förkortad LBE, för att omständigheten att vapen och explosiva varor påträffas med avslipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt.

26.4.1. Märkning av skjutvapen och explosiva varor

Märkning av skjutvapen

Bestämmelser om märkning av skjutvapen och vissa vapendelar finns i 2 a kap. vapenlagen. Av bestämmelserna framgår att skjutvapen som är avsedda att skjuta ut projektiler med hjälp av ett antändbart drivämne ska förses med en unik märkning, där vissa särskilt angivna uppgifter ska framgå. Märkningen ska placeras på merparten av vapnets vitala delar. Den som enbart tillverkar sådana vapendelar ska förse även dem med märkning. Också obrukbara vapen ska i vissa fall märkas. Märkning ska ske bl.a. vid tillverkning. Lagen om krigsmateriel innehåller med avseende på märkning en hänvisning till 2 a kap. vapenlagen (1 b § KML).

Vapenlagens kapitel om märkning infördes 2011 i syfte att genomföra bestämmelserna om märkning i FN:s vapenprotokoll och 2008 års tilläggsdirektiv till det ursprungliga vapendirektivet

2

. Syftet med märkning är att kunna identifiera och spåra skjutvapen och därigenom minska spridningen av illegala vapen och motverka grov organiserad brottslighet (se prop. 2010/11:72 Genomförande av FN:s vapenprotokoll, s. 22 och jfr skäl 11 i reciten till vapendirektivet). Enligt kommissionens genomförandedirektiv

3

ska medlemsstaterna

säkerställa att märkningen enligt vapendirektivet uppfyller vissa tekniska specifikationer. Polismyndigheten har meddelat föreskrifter om

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen. 3 Kommissionens genomförandedirektiv (EU) 2019/68 om fastställande av tekniska specifikationer för märkning av skjutvapen och deras väsentliga delar enligt rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

detta (se Polismyndighetens föreskrifter [PMFS 2023:8] om tekniska specifikationer för märkning av skjutvapen och vapendelar, FAP 550-1).

Ett skjutvapens tillverkningsnummer hör till de uppgifter som registreras i vapenregistret (se 1 a kap. 1 § vapenförordningen).

Märkning av explosiva varor

I 2 a kap. vapenlagen finns, utöver bestämmelser om märkning av skjutvapen, också bestämmelser om märkning av ammunition, som ofta är en explosiv vara. Märkningen ska innehålla vissa särskilt angivna uppgifter och placeras på förpackningen (2 a kap. 6 § vapenlagen). Med ammunition förstås i detta sammanhang patroner och projektiler till handeldvapen som vapenlagen tillämpas på och tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner och projektiler, med vissa särskilt angivna undantag (se 1 kap.5 och 7 §§vapenlagen).

Bestämmelser om märkning av explosiva varor finns vidare i LBE. Enligt 13 § LBE får explosiva varor som består av sprängämnen i flexibel eller elastisk bladform eller av andra plastiska sprängämnen föras in i och ut ur landet eller hanteras här endast om sprängämnena är märkta med spårämnen så att varorna ska kunna upptäckas. Regleringen infördes ursprungligen i 10 a § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor (i det följande BEX-lagen). Bakgrunden var Sveriges tillträde till konventionen av den 1 mars 1991 om märkning av plastiska sprängämnen i detekteringssyfte (SÖ 2007:15), som i sin tur föranletts av ett sprängattentat mot ett amerikanskt passagerarplan 1988. Konventionens syfte är att begränsa olaglig spridning av sprängämnen. Märkning med spårämnen syftar till att sprängämnen ska kunna detekteras, dvs. spåras och upptäckas. (Se prop. 2009/10:203 Ny lag om brandfarliga och explosiva varor, s. 70 och 71 och prop. 2006/07:22 Märkning av plastiska sprängämnen, s. 1, 20 och 30.) Sådan märkning sker genom att spårämnet tillsätts produkten (jfr 4 kap. MSBFS 2016:5). I 2 § förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor anges vissa undantag från spårämneskravet.

LBE innehåller också andra märkningsregler. Den som tillverkar, överför eller importerar brandfarliga eller explosiva varor till Sverige, eller släpper ut sådana varor på marknaden, ska genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter om varorna som är av betydelse för att bedöma brand- eller explosionsrisken samt konsekvenserna av en

brand eller en explosion eller för att förebygga obehörigt förfarande med varorna (14 § LBE). Bestämmelserna infördes ursprungligen i 10 § BEX-lagen. Syftet med informationen är enligt vad som anfördes i de ursprungliga förarbetena primärt att sprida information om de risker som kan vara förenade med hanteringen av de farliga varorna (se prop. 1987/88:101 Lag om brandfarliga och explosiva varor, s. 34). I samband med att bestämmelserna fördes över till LBE utökades informationskravet till att omfatta bl.a. uppgifter av betydelse för att förebygga obehörigt förfogande med varorna. Detta kommenterades inte särskilt i propositionen Ny lag om brandfarliga och explosiva varor (se prop. 2009/10:203 s. 71). Som framgår av bestämmelsen får uppgifterna lämnas på annat sätt än genom märkning.

Krav på märkning följer enligt MSB även av de regler om godkännande av explosiva varor som anges i 12 § LBE och 3–4 §§ förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor (s.k. CIP-märkning). Enligt MSB har detta dock aldrig aktualiserats.

För märkning av explosiva varor är även CLP-förordningen

4

rele-

vant. Förordningen rör klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar. Syftet med CLP-förordningen är att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för miljön samt fri rörlighet för ämnen, blandningar och varor (se artikel 1 i CLP-förordningen).

Vidare finns bestämmelser om märkning av explosiva varor i de föreskrifter som MSB utfärdat rörande produktkrav på explosiva varor för civilt bruk och plastiska sprängämnen (se 3 kap. MSBFS 2016:5). Vissa av föreskrifterna rör s.k. CE-märkning, dvs. märkning som visar att produkten är i överensstämmelse med för produkten aktuell EU-lagstiftning. Föreskrifterna innehåller också krav på s.k. identitetsmärkning. Den som tillverkar eller importerar explosiva varor ska som huvudregel identitetsmärka varje individuell vara och dess innersta förpackning innan den släpps ut på marknaden. Märkningen ska ske genom tryck eller klistermärke. Identitetsmärkningen syftar till att möjliggöra spårning av explosiva varor från produktion och utsläppande på marknaden till slutanvändaren i syfte att förhindra missbruk och stöld och för att bistå myndigheterna med spårning av försvunna eller stulna explosiva varors ursprung (jfr skäl 19 i reciten till det om-

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006.

arbetade direktivet om explosiva varor

5

och prop. 2015/16:94 Genom-

förande av det omarbetade direktivet om explosiva varor, s. 21). MSB har utfärdat förskrifter om registerhållning av identitetsmärkta explosiva varor (se 7 kap. MSBFS 2019:1). Ekonomiska aktörer, med vissa undantag, ska föra register över varje identitetsmärkt explosiv vara som hanteras, importeras eller exporteras. I registret ska bl.a. anges till vem varan överlåts. Uppgifterna ska sparas i minst tio år. Den som för register ska på begäran av Polismyndigheten eller MSB lämna ut registrerade uppgifter om en explosiv vara.

För sådana explosiva varor som är pyrotekniska artiklar finns bestämmelser om märkning i MSB:s föreskrifter om tillhandahållande av pyrotekniska artiklar och ammunition (se 4 kap. MSBFS 2015:6). Även för sådana varor finns krav på CE-märkning. Vidare ska märkningen i vissa fall innehålla bl.a. uppgifter av betydelse för säker användning.

Det finns också bestämmelser om märkning av explosiva varor vid transport, som meddelats med stöd av lagen (2006:263) om transport av farligt gods.

26.4.2. Avslipande serienummer kan beaktas inom ramen för bedömningen av om ett vapenbrott är grovt

Bedömning: Avslipade serienummer kan redan enligt gällande rätt

beaktas särskilt vid bedömningen av om ett vapenbrott är att bedöma som grovt. Det krävs alltså ingen lagändring för att åstadkomma detta.

Skälen för bedömningen

Bakgrund och gällande rätt

För grovt vapenbrott döms till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om ett vapenbrott är grovt ska det enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen särskilt beaktas om

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/28/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk (omarbetning).

1. vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där

människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats,

2. vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,

3. innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett

flera vapen,

4. vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan be-

faras komma till brottslig användning, eller

5. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Den särskilda straffskalan för grovt vapenbrott infördes 1993 i den då gällande vapenlagen (1973 års vapenlag). Samtidigt sänktes straffmaximum för brott av normalgraden från fängelse i högst två år till fängelse i högst ett år. (Se lagen [1993:208] om ändring i vapenlagen [1973:1176].) Bestämmelsen innehöll vid införandet ingen vägledning för bedömningen av vad som utgör grovt brott. I förarbetena till lagändringen angavs att brott under former som medför att vapnen kan komma till brottslig användning bör betraktas som grova. Som exempel på detta angavs innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större mängd vapen. (Se prop. 1992/93:141 Ändring i brottsbalken m.m., s. 52.)

Brottsrubriceringarna vapenbrott och grovt vapenbrott infördes i samband med att bestämmelserna om vapenbrott överfördes till den nuvarande vapenlagen. I övrigt gjordes endast vissa språkliga ändringar i samband med tillkomsten av nuvarande vapenlag. (Jfr prop. 1995/96:52 s. 85.)

Bestämmelsen om grovt vapenbrott gav vid den nuvarande vapenlagens tillkomst alltså ingen vägledning för bedömningen av vad som utgör grovt brott. Den ursprungliga uppräkningen av vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen (kvalifikationsgrunder) infördes genom en lagändring 2012 (se lagen [2012:306] om ändring i vapenlagen [1996:67]). Syftet med lagändringen var dels att ge rättstillämparen bättre vägledning, dels att bestämmelsens tillämpningsområde skulle utvidgas något. De omständigheter som enligt de ursprungliga kvalifikationsgrunderna särskilt skulle beaktas vid gradindelningen rörde platsen för innehavet, vapnets relativa farlighet och antalet vapen (jfr punkterna 1–3 i nuvarande bestämmelse). Det över-

vägdes att som en av kvalifikationsgrunderna ange omständigheten att vapnet kan befaras komma till brottslig användning. En sådan formulering ansågs dock ge alltför begränsad ledning för domstolarna. Med avseende på vapnets relativa farlighet uttalades att främst vapnets eldkraft bör vägas in. Även andra omständigheter, som att vapnet är utrustat med ljusförstärkare eller ljuddämpare, eller att vapnet är manipulerat på visst sätt, kan föranleda att vapnet anses vara särskilt farligt. I förarbetena uttalades vidare att domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Ett brott kan enligt förarbetena bedömas som grovt utan att någon av de uppräknade omständigheterna är för handen. Så kan enligt förarbetena vara fallet när omständigheterna vid brottet är snarlika något av de uppräknade fallen. (Se prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 16–19 och 41 och 42.)

Kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott ändrades 2014 genom att det gjordes en viss justering avseende betydelsen av platsen för innehavet. Samtidigt kompletterades kvalifikationsgrunderna genom att det angavs att det också ska beaktas om gärningen varit av särskilt farlig art (jfr punkten 5 i nuvarande bestämmelse). (Se lagen [2014:894] om ändring i vapenlagen [1996:67].) Syftet med den nya kvalifikationsgrunden var att betona dels att gärningens farlighet är central vid bedömningen av om brottet är grovt, dels att det i det enskilda fallet måste göras en samlad bedömning av samtliga relevanta omständigheter där även andra omständigheter än de uppräknade kan vara av betydelse. Gemensamt för de omständigheter som bör vara av relevans för kvalificeringen av ett vapenbrott som grovt är enligt förarbetena att de kan sägas innebära att gärningen är särskilt farlig. Den nya kvalifikationsgrunden uttrycktes därför så att gärningen annars har varit av särskilt farlig art. En gärning bör enligt förarbetena anses vara av särskilt farlig art i situationer som är snarlika de som anges i de övriga kvalifikationsgrunderna. Relevanta omständigheter kan vara förhållandena på platsen för innehavet, överlåtelsen eller utlåningen, vem som har innehaft vapnet eller vem ett vapen har överlåtits eller lånats ut till. En gärning kan enligt förarbetena anses vara av särskilt farlig art exempelvis om en gärningsman är påverkad av alkohol eller narkotika, om det rör sig om en yrkesmässig hantering, eller om vapnet innehas i en kriminell miljö där det kan befaras komma till brottslig användning. I förarbetena betonades att uppräkningen av kvalifikationsgrunderna inte är uttömmande utan att frågan om ett vapen-

brott är grovt liksom tidigare ska avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. (Se prop. 2013/14:226 s. 41 och 46–48.)

Ännu en komplettering av kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott gjordes 2020 (se lagen [2020:900] om ändring i vapenlagen [1996:67]). Numera ska det vid bedömningen uttryckligen beaktas om vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning (9 kap. 1 a § första stycket 4 vapenlagen). Bakgrunden till lagändringen var att domstolarna inte ansågs beakta den omständigheten i tillräckligt hög grad vid gradindelningen. Kvalifikationsgrunden har utformats så att det inte krävs konkret risk för brottslig användning i det enskilda fallet. (Se prop. 2019/20:200 s. 34–37 och 70.)

Som exempel på en sådan miljö som medför att ett vapen typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning nämndes i förarbetena vissa särskilda omgivningar, däribland platser där kriminell verksamhet bedrivs och lokaler som någon med kriminella kopplingar förfogar över eller där det förvaras eller bärs skyddsvästar. Med en sådan miljö kan enligt förarbetena dock också avses något annat än en viss fysiskt miljö, nämligen ett vidare kriminellt sammanhang. Kvalifikationsgrunden kan enligt förarbetena aktualiseras bl.a. när innehavet sker på uppdrag av en person som har anknytning till en kriminell gruppering eller när det aktuella vapnet helt saknar legalt användningsområde. I förarbetena betonades att införandet av den nya kvalifikationsgrunden inte innebär att uppräkningen blir uttömmande och att det, som alltid i fråga om kvalifikationsgrunder, ska göras en bedömning av samtliga omständigheter. (Se prop. 2019/20:200 s. 36–38 och 70.)

Kompletteringen 2020 av kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott gjordes trots att Lagrådet inte tillstyrkte lagändringen. I sitt yttrande över lagrådsremissen framhöll Lagrådet de risker en alltför detaljerad katalog över kvalifikationsgrunder medför. Lagrådet påpekade vidare att den föreslagna kvalifikationsgrunden behövde ges en delvis pressad tolkning för att täcka in de avsedda situationerna. (Se prop. 2019/20:200 s. 105 och 106.)

Högsta domstolen har vid flera tillfällen uttalat sig angående betydelsen av kvalifikationsgrunder. Högsta domstolen har därvid angett att när det vid en brottstyp finns kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt tar rubriceringen sin utgångspunkt i dessa omständigheter. En samlad bedömning måste

emellertid alltid göras. Ett brott behöver inte kvalificeras som grovt när någon av de angivna omständigheterna föreligger, och det är inte heller uteslutet att bedöma brottet som grovt även om ingen av de angivna omständigheterna är för handen. (Se t.ex. ”Vapnet och kokainpartiet” NJA 2020 s. 615 p. 10 med där gjorda hänvisningar och ”Ett eller två vapenbrott” NJA 2021 s. 341 p. 21.)

Frågan om ett avslipat serienummer i sig kan föranleda att ett vapenbrott är att anse som grovt har inte prövats i refererad rättspraxis. Frågan har dock tangerats i ett par refererade avgöranden som samtliga rör den lagstiftning som gällde före 2020 års lagändring avseende kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott.

I rättsfallet ”Vapnet och kokainpartiet” NJA 2020 s. 615 var frågan om ett vapenbrott skulle bedömas som grovt. Tillverkningsnumret för det vapen som gärningen avsåg hade tagits bort. I målet förelåg ett flertal försvårande omständigheter och brottet bedömdes av Högsta domstolen som grovt. Omständigheten att vapnet saknade tillverkningsnummer nämndes inte uttryckligen i domskälen, till skillnad från vissa andra försvårande omständigheter.

I rättsfallet RH 2013:68 beaktades borttaget tillverkningsnummer som en av flera försvårande omständigheter som föranledde att ett vapenbrott bedömdes som grovt. I rättsfallet RH 2013:71 synes förekomsten av bortslipade tillverkningsnummer däremot inte ha beaktats vid gradindelningen.

Omständigheten att ett skjutvapen har bortslipat serienummer synes vid vapenbrott ofta förekomma i sådana sammanhang att det redan på andra grunder går att säga att vapenbrottet är grovt. I hovrättspraxis är det därför relativt sällsynt att frågan om betydelsen av den omständigheten ställs på sin spets. I den mån avslipade serienummer uttryckligen ges vikt vid bedömningen är praxis spretande. Exempelvis har Göta hovrätt i något avgörande gett uttryck för att den omständigheten att vapnets serienummer avlägsnats talar för att vapeninnehavet varit av särskilt farlig art (se Göta hovrätts dom den 7 februari 2023 i mål nr B 4844-22). I ett par avgöranden har avslipade tillverkningsnummer varit en av flera omständigheter som medfört att vapnet ansetts ha innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning (se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 september 2022 i mål nr B 4409-22 och Svea hovrätts dom den 17 april 2023 i mål nr B 2228-23). Hovrätten över Skåne och Blekinge har i något fall ansett att omständigheten

att ett vapen haft bortslipat tillverkningsnummer visserligen är besvärande men inte tillräcklig för att det ska vara möjligt att säga att vapnet innehafts i en sådan miljö där det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning (se Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 18 februari 2022 i mål nr B 4508-21). En liknande bedömning gjordes av Hovrätten över Skåne och Blekinge i ett annat mål. Det är dock oklart om hovrätten i det avgörandet beaktade omständigheten att tillverkningsnumret var bortslipat i förhållande till kvalifikationsgrunden om kriminell miljö eller kvalifikationsgrunden att gärningen varit av särskilt farlig art, eller båda kvalifikationsgrunderna. (Se Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 5 augusti 2021 i mål nr B 2066-21.) Sammanfattningsvis förekommer det både att avslipade serienummer medför att ett vapenbrott anses som grovt och att det inte gör det, och både att omständigheten beaktas inom ramen för kvalifikationsgrunden i 9 kap. 1 a § punkten 4 (kriminell miljö) och inom ramen för kvalifikationsgrunden i punkten 5 (gärning av särskilt farlig art).

Det förekommer att borttagna tillverkningsnummer beaktas vid bedömningen av om brottet vapensmuggling är att bedöma som grovt. Beaktandet sker då som en del av bedömningen av om gärningen varit av särskilt farlig art (se Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 15 maj 2023 i mål nr B 1214-23). (Kvalifikationsgrunden innehav i en sådan miljö att vapnet typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning saknas av naturliga skäl i smugglingslagen, som ju inte rör kriminaliserat innehav.)

Åklagarmyndigheten berör i sin rättsliga vägledning rörande grovt vapenbrott inte särskilt betydelsen av avlägsnad märkning (se RäV 2022:4).

Nationellt forensiskt centrum (NFC), som är en avdelning inom Polismyndigheten som utför forensiska undersökningar, har tagit fram en promemoria rörande tekniska kvalifikationsgrunder för grovt eller synnerligen grovt vapenbrott. I promemorian berörs avlägsnad märkning under rubriken Vapen som innehas i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Avlägsnad märkning är enligt promemorian en egenskap som kan tyda på att vapnet innehafts i en sådan miljö. (Se NFC, Information den 20 maj 2022, Tekniska kvalifikationsgrunder för grovt/synnerligen grovt vapenbrott, s. 19.)

I doktrinen har anförts att omständigheten att tillverkningsnummer eller annan märkning som möjliggör spårning av vapnet har avlägsnats kan tyda på att vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Gärningen skulle då falla under 9 kap. 1 a § första stycket 4 vapenlagen. (Se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 1 och 1 a §§.)

Överväganden

Syftet med att ta bort eller ändra märkningen av ett skjutvapen torde i allmänhet vara att förhindra spårning av vapnet. Den primära orsaken till att vilja undvika spårning får i regel antas vara att vapnet ska användas vid brott. Om det inte föreligger andra omständigheter som talar i motsatt riktning får det därför anses finnas en risk för att vapnet ska komma till brottslig användning när vapnets märkning tagits bort eller ändrats. Enligt vår mening är borttagen eller ändrad märkning en omständighet som bör beaktas inom ramen för den helhetsbedömning som alltid ska göras vid bedömningen av om ett vapenbrott är att bedöma som grovt.

Frågan är då om borttagen eller ändrad märkning är en sådan omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen, dvs. om borttagen eller ändrad märkning är en sådan omständighet som är att hänföra till någon av de särskilda kvalifikationsgrunderna i 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen. För den bedömningen är särskilt kvalifikationsgrunderna i punkterna 4 och 5 av intresse. Innan vi går över till att närmare behandla de punkterna kan anmärkas att avslipade serienummer inte torde medföra att ett vapen anses vara av särskilt farlig beskaffenhet på det sätt som avses i punkten 2. Punkten 2 får nämligen förstås som att den tar sikte på sådana egenskaper hos vapnet som medför att det är särskilt farligt vid användning (jfr prop. 2011/12:109 s. 42). Inte heller kan avslipade serienummer anses falla under de kvalifikationsgrunder som rör innehav på allmän plats m.m. eller gärningar som avser flera vapen (punkterna 1 och 3).

Enligt fjärde punkten i 9 kap. 1 a § vapenlagen ska vid bedömningen av om ett vapenbrott är grovt särskilt beaktas om vapnet innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Lagstiftarens avsikt är att ”miljö” i bestämmelsens mening

inte bara ska innefatta fysiska miljöer utan också kunna ta sikte på ett vidare kriminellt sammanhang. Omständigheten att ett skjutvapen helt saknar legalt användningsområde kan enligt förarbetena tala för att ett skjutvapen innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. (Se prop. 2019/20:200 s. 70.)

Med miljö förstås i allmänhet yttre förhållanden eller omgivning. Vi menar att en egenskap hos ett skjutvapen i sig inte kan utgöra en sådan miljö som den fjärde punkten tar sikte på. En annan sak är att en viss egenskap hos ett skjutvapen kan utgöra ett bevis för att det innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Avslipade serienummer är enligt vår mening en sådan egenskap. Anledningen till detta är dock att det avslipade serienumret i sig tyder på att vapnet är avsett för brottslig användning, alltså oavsett om vapnet har innehafts i en kriminell miljö eller inte. Som utvecklas i det följande kan detta enligt vår mening beaktas under kvalifikationsgrunden om att gärningen varit av särskilt farlig art (punkten fem). Det är alltså dock också möjligt att beakta omständigheten att ett vapen påträffats med avslipat serienummer som ett bevisfaktum till stöd för att vapnet innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. I praxis förekommer det som redan nämnts att omständigheten behandlas på detta sätt.

Enligt femte punkten i 9 kap. 1 a § vapenlagen ska vid bedömningen av om ett vapenbrott är grovt särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig art. Bestämmelsen tar sikte på situationer som är snarlika de som anges i de övriga kvalifikationsgrunderna (jfr prop. 2013/14:226 s. 47). Som framgår i det föregående menar vi att det när ett vapen påträffas med borttagen eller ändrad märkning i allmänhet finns anledning att anta att vapnet är avsett att komma till brottslig användning. Situationen påminner starkt om situationen att vapnet innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning (punkten 4). Situationen är också sådan att den innefattas under vad som ursprungligen avsågs omfattas av straffskalan för grovt brott (se prop. 1992/93:141 s. 52). Enligt vår mening bör det därför ofta finnas anledning att bedöma ett vapenbrott som grovt på grund av att gärningen anses vara av särskilt farlig art om brottet avser ett skjutvapen med avslipat serienummer.

Sammantaget menar vi att avslipade serienummer redan enligt gällande rätt särskilt bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett

vapenbrott bör bedömas som grovt. Ett beaktande kan ske med stöd av både fjärde och femte punkten i 9 kap. 1 a § vapenlagen. Avgörande för om fjärde eller femte punkten bör tillämpas är om den avslipade märkningen kan anses utvisa en konkret risk för att vapnet ska komma till brottslig användning eller inte. Vi ser inte något behov av lagändringar för att avslipade serienummer ska kunna beaktas vid gradindelningen av vapenbrott.

I sammanhanget kan anmärkas att en ökad detaljnivå i kvalifikationsgrunderna kan medföra både att de betraktas som uttömmande och att det i rättstillämpningen inte görs någon egentlig farlighetsbedömning i det enskilda fallet (jfr prop. 2019/20:200 s. 105). Det finns alltså anledning till försiktighet med att ytterligare öka detaljnivån.

En näraliggande fråga

En fråga som ligger nära den nyss behandlade är hur man ska se på situationen då ett skjutvapen saknar föreskriven märkning för att det aldrig har försetts med serienummer etc.

När ett skjutvapen tillverkats i Sverige eller i något annat land med motsvarande märkningskrav skulle det kunna ligga nära till hands att jämställa fallet att ett skjutvapen aldrig försetts med föreskriven märkning med situationen att serienumret tagits bort. Även i ett sådant fall kan syftet med att bryta mot reglerna om märkning nämligen vara att förhindra spårning av vapnet.

Det är emellertid inte lika lätt att göra generella antaganden om innehavarens avsikter när ett vapen aldrig försetts med föreskriven märkning som när märkningen har avlägsnats. Avsaknaden av föreskriven märkning kan exempelvis bero på att vapnet tillverkats innan märkningskraven trädde i kraft den 1 juli 2011 och alltså inte omfattas av kravet på märkning vid tillverkning (se övergångsbestämmelserna till lagen [2011:467] om ändring i vapenlagen [1996:67]). Avsaknaden av märkning kan också bero på att den som tillverkat ett eget skjutvapen har underlåtit att märka det av bekvämlighetsskäl, utan att för den sakens skull ha för avsikt att använda vapnet för illegala ändamål. Samtidigt är det svårt att bortse från att en vanlig anledning till att tillverka ett eget vapen, inte märka det och inte ansöka om tillstånd att inneha vapnet är att få ett vapen som kan användas för illegala ändamål. Enligt Nationella operativa avdelningen (Noa), som är en avdelning

inom Polismyndigheten, är avsikten med att inte märka ett skjutvapen vanligen att vapnet inte ska kunna spåras. Bland annat s.k. hybridvapen, dvs. vapen som består av en mix av fabrikstillverkade och egentillverkade vapendelar, saknar enligt Noa ofta märkning. Det finns en växande problematik med sådana illegala vapen (se Slutredovisning av uppdraget att stärka arbetet för att minska tillgången till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige, [Ju2023/01560-1]). Även 3D-printade skjutvapen saknar enligt uppgift från Polismyndigheten i allmänhet märkning.

När ett vapen tillverkats i ett land som inte uppställer motsvarande krav på märkning som Sverige finns det anledning att göra delvis andra överväganden. I det fallet behöver det ju inte vara något märkligt med att vapnet inte märkts vid tillverkningen. Det finns dock vissa krav på märkning vid införsel (2 a kap. 7 § vapenlagen). När någon smugglat ett vapen till Sverige och underlåtit att följa reglerna om märkning vid införsel talar det enligt vår mening ofta för att personen avser att använda vapnet för illegala ändamål. Samtidigt kan det tänkas förekomma att exempelvis en vapensamlare, som inte är säker på att beviljas undantag från märkningskravet enligt de särskilda regler som gäller för historiskt värdefulla vapen och vapendelar (2 a kap. 8 § vapenlagen), otillåtet underlåter att märka ett skjutvapen för att det inte ska förlora i värde.

Sammanfattningsvis kan det finnas andra anledningar till att ett skjutvapen inte försetts med föreskriven märkning än att vapnet är avsett för brottslig användning. Om den person som innehaft vapnet inte kan lämna en rimlig förklaring till varför vapnet saknar märkning kan det dock många gånger ligga nära till hands att anta att avsikten är att undvika spårning. I en sådan situation kan avsaknaden av märkning vara ett tecken på att vapnet förekommit i en sådan miljö där det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller indikera att det förelegat en konkret risk för brottslig användning (jfr 9 kap. 1 a § första stycket 4 och 5 vapenlagen).

26.4.3. Avsaknad av märkning kan beaktas inom ramen för bedömningen av om ett brott mot LBE är grovt

Bedömning: Avsaknad av märkning kan redan enligt gällande rätt

beaktas vid bedömningen av om ett brott mot LBE ska bedömas som grovt. Det behövs alltså ingen lagändring för att omständigheten ska kunna beaktas när den är relevant.

Skälen för bedömningen

Gällande rätt

Den som hanterar, överför, importerar eller exporterar explosiva varor och den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor ska ha tillstånd till det (se 16 § första stycket LBE). För uppsåtligt brott mot tillståndskravet avseende explosiva varor döms, om brottet är att anse som grovt, till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om

1. varan med hänsyn till dess effekt, konstruktion eller utformning

har varit av särskilt farlig beskaffenhet,

2. hanteringen, överföringen, importen eller exporten har avsett flera

varor eller en stor mängd av en vara,

3. hanteringen eller överföringen har skett i en sådan miljö att varan

typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller

4. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

(Se 29 a § LBE.)

Såvitt avser ammunition kan noteras att tillståndskravet i 16 § LBE inte gäller för den som använder eller förvarar ammunition som omfattas av tillstånd till innehav av skjutvapen eller ammunition enligt vapenlagen. Det finns också vissa andra undantag med koppling till vapenlagen. (Se 2 kap. 3–5 §§ MSBFS 2019:1.)

Straffskalan för grovt brott mot tillståndsplikten infördes 2002 i BEX-lagen. Det angavs då inga kvalifikationsgrunder i bestämmelsen. (Se lagen [2002:340] om ändring i lagen [1988:868] om brandfarliga och explosiva varor.) I propositionen anfördes dock att det vid bedömningen av om brottet ska anses som grovt bör kunna beaktas samma

typ av omständigheter som vid motsvarande bedömning enligt vapenlagen (i dess dåvarande lydelse). En viktig omständighet vid bedömningen borde enligt förarbetena därför vara om det har funnits en konkret risk för att de explosiva varorna ska komma till brottslig användning. Andra viktiga omständigheter är enligt förarbetena de aktuella varornas grad av farlighet och omfattningen av det olagliga innehavet. (Se prop. 2001/02:59 Hets mot folkgrupp, m.m., s. 54 och 62.)

BEX-lagen ersattes 2010 av LBE. I samband med införandet av LBE togs det i lagen in en bestämmelse om vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott mot tillståndsplikten är att anse som grovt. Ursprungligen angavs i LBE att det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt ska beaktas risken för att de explosiva varorna hade kunnat komma till brottslig användning samt varornas grad av farlighet och omfattningen av det olagliga innehavet. Förarbetsuttalandena gav därutöver inte någon vidare vägledning, annat än att det angavs att uppräkningen inte var uttömmande (se prop. 2009/10:203 s. 58–62 och 75).

År 2017 ändrades kvalifikationsgrunderna för grovt brott mot LBE till att avse om varan har varit av särskilt farlig beskaffenhet, om hanteringen, överföringen, importen eller exporten har avsett flera varor eller en stor mängd av en vara, eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art (jfr punkterna 1, 2 och 4 i nuvarande reglering) (se lagen [2017:264] om ändring i lagen [2010:1011] om brandfarliga och explosiva varor). I förarbetena framhölls att uppräkningen inte avsåg att vara uttömmande och att domstolen alltid måste göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Liksom när kvalifikationsgrunden ”gärning av särskilt farlig art” infördes i vapenlagen var syftet med den nya kvalifikationsgrunden i LBE att betona dels att gärningens farlighet är central vid bedömningen av om brottet är grovt, dels att det i det enskilda fallet kan finnas även andra omständigheter än de uppräknade som kan vara av betydelse. Det kan enligt förarbetena röra sig om förhållanden på platsen, vem som haft varan och situationen varan har förekommit i, t.ex. att hanteringen sker inom en kriminell gruppering där det finns särskild anledning att befara att varan kan komma till brottslig användning eller att den som hanterar varan är påverkad av alkohol eller narkotika. Att brottet begåtts som ett led i organiserad brottslighet eller riktat sig mot allmänheten eller en större personkrets kan enligt förarbetena också beaktas. Risken att den explosiva varan kan komma

till brottslig användning, som tidigare varit en självständig kvalifikationsgrund, ska enligt förarbetena beaktas inom ramen för denna kvalifikationsgrund. (Se prop. 2016/17:92 Skärpta straff för brott mot tillståndsplikten för explosiva varor, s. 14, 16 och 19.)

Kvalifikationsgrunden att hanteringen eller överföringen har skett i en sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning lades 2020 till i 29 a § LBE (se lagen [2020:903] om ändring i lagen [2010:1011] om brandfarliga och explosiva varor). Detta skedde i samband med att samma tillägg gjordes i vapenlagen med avseende på kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott. Förarbetsuttalandena med avseende på vad som utgör en sådan miljö har berörts i det föregående (se prop. 2019/20:200 s. 36–38 och 85, jfr s. 70).

Överväganden

Det finns ett flertal regelverk för märkning av explosiva varor. Vissa märkningsbestämmelser syftar till att göra varorna spårbara och försvåra illegal användning. Andra bestämmelser syftar till att visa att produkten uppfyller vissa krav, eller till att ge information i syfte att minska risken för olyckshändelser, m.m. Märkningen är – med undantag för märkning med spårämnen – i allmänhet förhållandevis enkel att avlägsna, exempelvis genom att plocka ut varan ur dess förpackning eller genom att ta bort ett klistermärke. Det förekommer dock i undantagsfall att tillverkaren väljer att stansa in märkningen på varan.

Vårt uppdrag är att analysera om det krävs några ändringar i LBE för att den omständigheten att explosiva varor påträffas med avslipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I ljuset av de märkningsregler som gäller för explosiva varor är det emellertid tveksamt om det är meningsfullt att prata om avslipade serienummer i förhållande till sådana varor. Våra resonemang i det följande är därför inriktade på alla former av avlägsnad märkning.

Medan avslipande serienummer på skjutvapen i allmänhet kan antas syfta till att vapnet ska användas vid brott är det inte lika självklart att man kan tala om ett sådant samband när föreskriven märkning avlägsnats från explosiva varor. Vilka slutsatser som kan dras beror bl.a. på vad som är avsikten med märkningen och hur denna är anbringad på varan. Vissa typer av märkning riskerar exempelvis att ramla av

vid transport. En explosiv vara finns till skillnad från ett skjutvapen inte heller kvar efter användning. I sammanhanget bör också anmärkas att det för explosiva varor inte finns någon motsvarighet till vapenregistret. Inte heller finns det i nuläget planer på att införa ett nationellt register i vilket det är möjligt att koppla en viss explosiv vara till en viss innehavare. Det är enligt vår mening tveksamt om den omständigheten att föreskriven märkning tagits bort från en explosiv vara i allmänhet bör ses som en sådan försvårande omständighet som bör leda till att ett brott mot LBE bedöms som grovt.

En annan sak är avlägsnad märkning i vissa fall bör kunna föranleda att ett brott mot LBE bedöms som grovt. I sammanhanget kan noteras att Nationella bombskyddet, som är en organisatorisk enhet under Polismyndighetens nationella operativa avdelning (Noa), har uppgett att deras erfarenhet är att avsaknad av märkning i allmänhet beror på att en explosiv vara är avsedd att användas vid brott.

Enligt vår mening kan ett brott mot LBE ofta bedömas som grovt när föreskriven märkning avlägsnats och märkningen är av sådant slag att frånvaron av märkning kan antas ha till syfte att undvika spårning vid illegal användning. Av intresse kan därvid vara om den person som innehaft varan kan lämna en rimlig förklaring till varför föreskriven märkning saknas. Den avlägsnade märkningen kan nämligen tala för att hanteringen eller överföringen av den explosiva varan skett i en sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Gärningen kan i sådana fall också ofta anses ha varit av särskilt farlig art. (Jfr våra överväganden i avsnitt 26.4.2.)

Också när märkningen har ett annat syfte än att möjliggöra spårning vid illegal användning bör avlägsnad märkning i vissa fall vara av betydelse för om brottet bör bedömas som grovt, exempelvis om avsaknaden av märkning i det enskilda fallet medfört att det förelegat en påtaglig risk för allvarliga olyckor. Även i sådana fall bör gärningen kunna anses vara av särskilt farlig art. Det måste dock beaktas att märkning kan falla bort utan innehavarens avsikt eller vetskap.

Vi anser alltså att avlägsnad märkning inte är en sådan omständighet som, generellt sett, bör föranleda att ett brott mot LBE ses som grovt. Redan därför bör kvalifikationsgrunderna inte ändras. I den mån avsaknad av märkning bör leda till att brottet bedöms som grovt finns möjlighet att göra sådana beaktanden redan enligt gällande rätt. Till detta kommer att en ökad detaljeringsnivå av kvalifikationsgrunderna vore mindre lyckad (jfr avsnitt 26.4.2).

26.5. En tydligare reglering om förverkande

Förslag: Det ska förtydligas att vapenlagens bestämmelser om för-

verkande avser skjutvapen, dvs. både sådana föremål som definieras som skjutvapen i vapenlagen och sådana föremål som jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. Som en följd av förtydligandet ska den särskilda bestämmelsen om att det som föreskrivs i fråga om förverkande om vapen gäller också för vapendelar tas bort.

Skälen för förslagen

I 9 kap. 5 § första stycket vapenlagen anges att ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 9 kap. 1, 1 a, 1 b eller 2 §§ första stycket a vapenlagen ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Vad som ska förstås med ”vapen” i den nyss nämnda bestämmelsen är inte alldeles självklart. Närmast till hands ligger att tolka begreppet i ljuset av de paragrafer som räknas upp i bestämmelsen. Bestämmelsen får då anses avse skjutvapen, dvs. både skjutvapen i snäv bemärkelse och sådana föremål som enligt vapenregleringen jämställs med skjutvapen.

Mot en sådan tolkning talar emellertid bestämmelsen i 9 kap. 5 § andra stycket vapenlagen, enligt vilken det som föreskrivs om vapen i första stycket gäller också en vapendel. Vapenlagen gäller nämligen endast skjutvapen, vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin (1 kap. 1 § vapenlagen). Detta innebär att bestämmelsen om förverkande av vapendelar endast kan avse sådana vapendelar som jämställs med skjutvapen enligt vapenlagen (se 1 kap. 3 § f vapenlagen). Det sagda talar för att ”vapen” i 9 kap. 5 § första stycket vapenlagen inte kan anses omfatta sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen, eftersom andra stycket då vore överflödigt.

Förarbetena till bestämmelsen om vapendelar i 9 kap. 5 § andra stycket vapenlagen ger ingen närmare ledning till varför bestämmelsen ansetts nödvändig. Bestämmelsen har enligt förarbetena införts för att undanröja eventuella tveksamheter om vapendelar kan förverkas med stöd av paragrafen. (Se prop. 2010/11:72 Genomförande av FN:s vapenprotokoll, s. 33–41 och 65 och Ds 2009:22 Genomförande av FN:s vapenprotokoll m.m., s. 68–71 och 133.)

Också enligt 1973 års vapenlag jämställdes vissa vapendelar med skjutvapen. Det är tveklöst så att bestämmelserna om förverkande i 1973 års vapenlag avsåg inte bara skjutvapen i snäv bemärkelse utan också sådana föremål som enligt den lagen jämställdes med skjutvapen. (Se 1, 37, 38 och 40 §§ 1973 års vapenlag.) Någon förändring i detta avseende avsågs inte när bestämmelserna överfördes till den nuvarande vapenlagen (se prop. 1995/96:52 s. 86). I praxis tillämpas 9 kap. 5 § vapenlagen så att också sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen – exempelvis tårgasanordningar – anses kunna förverkas när de varit föremål för vapenbrott.

För att bestämmelserna om förverkande i 9 kap. 5 § första stycket vapenlagen ska anses avse både skjutvapen och därmed jämställda föremål talar även att en särskild möjlighet att förverka ljuddämpare infördes i paragrafen i samband med den lagändring som innebär att ljuddämpare inte längre jämställs med skjutvapen (se lagen [2022:132] om ändring i vapenlagen [1996:67] och jfr prop. 2021/22:46 Lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare).

Sammantaget menar vi att vapenlagens bestämmelser om förverkande måste anses avse både skjutvapen som uppfyller lagens definition av sådana vapen och sådana föremål som i lagen jämställs med skjutvapen.

Bestämmelser om förverkande hör till straffrättens område. Inte minst legalitetshänsyn talar för att sådana bestämmelser ska ges en klar och otvetydig lydelse. Mot denna bakgrund föreslår vi att vapenlagens bestämmelser om förverkande ska förtydligas dels på så sätt att ordet ”vapen” i 9 kap. 5 § första meningen ersätts med ”skjutvapen”, dels att andra stycket i 9 kap. 5 § vapenlagen utgår.

I sammanhanget bör framhållas att icke tillståndspliktiga vapendelar som ingår i ett komplett skjutvapen utgör en del av vapnet och alltså förverkas om vapnet förverkas. Icke tillståndspliktiga vapendelar som inte ingår i ett komplett skjutvapen kan i vissa fall förverkas med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

27. Följdändringar och övriga frågor

27.1. Uppdraget

Hänvisningar till vapenlagen (1996:67) och vapenförordningen (1997:70) finns i ett tjugotal författningar. Vårt förslag om en ny vapenlag och ny vapenförordning innebär att det finns anledning att se över de hänvisningarna. Frågan behandlas i avsnitt 27.2.

Gasvapen eller tårgasvapen som konverterats till skarpa vapen är en grupp vapen som ofta tas i beslag. I avsnitt 27.3 överväger vi om det av den nya vapenlagen uttryckligen bör framgå att tårgasvapen och andra gasvapen jämställs med skjutvapen i vapenregleringen.

Frågan om reproduktioner av sådana äldre skjutvapen som inte omfattas av vapenlagen ska vara tillståndsfria har lyfts till utredningen från flera håll. Inom ramen för vårt uppdrag att underlätta för legala vapeninnehavare behandlar vi frågan i avsnitt 27.4.

Inlösen och skrotning av skjutvapen aktualiseras ofta när vapeninnehavaren har avlidit eller av någon annan anledning inte får, kan eller vill inneha vapnet (jfr 4 kap. 4 § och 7 kap. 1 §vapenlagen). Frågan om någon annan än vapeninnehavaren ska kunna ombesörja transporten och överlämnandet till Polismyndigheten behandlas i avsnitt 27.5 som en del av vårt uppdrag att underlätta för legala vapeninnehavare.

Det är viktigt att vapenregleringen är konsekvent och konsistent. Detta innebär att omotiverade skillnader i regleringen av likartade situationer och luckor i lagstiftningen inte bör förekomma. Vi lämnar i det föregående flera förslag i syfte att undanröja sådana inkonsekvenser. I avsnitt 27.6, 27.7, 27.9, 27.11 och 27.12 behandlar vi vissa ytterligare sådana fall.

Det är också viktigt att vapenregleringen är tydlig och lättillgänglig. I avsnitt 27.8 behandlar vi frågan om vapenförordningens bestämmelser om förutsättningarna för införseltillstånd bör förtydligas.

För legala vapeninnehavare kan det vara av stor betydelse att kunna få ett skjutvapen infört i det europeiska skjutvapenpasset. I avsnitt 27.10 behandlar vi frågan om äldre hagelgevär och antika tillståndsfria vapen bör kunna föras in i skjutvapenpasset.

I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Vapenregleringen syftar även till att förebygga olyckshändelser med skjutvapen. Mot denna bakgrund är det av stor vikt att Polismyndigheten får kännedom om alla skjutvapen som stjäls eller förkommer på något annat sätt. Det finns därför skäl att överväga om det bör finnas en skyldighet för vapeninnehavare att anmäla förlust av skjutvapen. Vi överväger frågan i avsnitt 27.13.

Frågor om nya bemyndiganden till regeringen eller Polismyndigheten berörs i det föregående löpande i samband med att vi föreslår nya föreskrifter på lägre författningsnivå än lag. Enligt vår mening finns det också behov av att förtydliga det rättsliga stödet för vissa befintliga föreskrifter. Sådana bemyndigandefrågor behandlas i avsnitt 27.14, i den mån vi inte sett anledning att behandla dem tidigare.

I avsnitt 27.15 behandlar vi frågan om det finns behov av en rättelse i vapenförordningens bestämmelser om vem som får samköra vapenregister.

27.2. Följdändringar

Förslag: Hänvisningar i övriga författningar till den nuvarande

vapenlagen och vapenförordningen ska ändras så att de avser den nya vapenlagen respektive vapenförordningen.

Skälen för förslagen

Hänvisningar till den nuvarande vapenlagen och vapenförordningen finns i ett tjugotal författningar. Vårt förslag om att vapenlagen och vapenförordningen ska ersättas med en ny lag och förordning föranleder ett behov av följdändringar avseende hänvisningarna i dessa författningar.

27.3. Tårgasvapen och andra gasvapen bör uttryckligen jämställas med skjutvapen

Förslag: Tårgasvapen och andra gasvapen ska uttryckligen räknas

upp i bestämmelsen om vilka föremål som jämställs med skjutvapen i vapenregleringen.

Skälen för förslaget

Begreppet gasvapen eller tårgasvapen har inte någon legaldefinition. Nationellt forensiskt centrum (NFC), som är en avdelning inom Polismyndigheten som utför forensiska undersökningar, definierar tårgasvapen som pistoler, revolvrar och andra anordningar som – kan laddas med patroner utan projektil men innehållande ett tår-

retande ämne som drivs ut med krutladdning, – har gasutströmning helt eller i huvudsak framåt/i pipans riktning,

samt – har någon typ av hinder i pipans lopp för att förhindra skjutning

med skarp ammunition/utskjutande av projektiler.

NFC noterar vidare att vapentypen i andra sammanhang benämns gasvapen. (Se NFC, Information den 12 april 2022, Start- och tårgasvapens roll i illegal vapenanvändning i Sverige, s. 2.) NFC:s definition har omnämnts i refererad rättspraxis (se RH 2023:4).

Tårgasvapen och andra gasvapen anses utgöra sådana anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen och jämställs därför med skjutvapen (se 1 kap. 3 § a vapenlagen och Landgren & Åberg, Vapenlagen [31. jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 1 kap. 3 §). Tårgasvapen och andra gasvapen räknas däremot inte uttryckligen upp i 1 kap. 3 § vapenlagen, som anger vilka föremål som jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. En annan sak är att tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar nämns i regleringen (se 1 kap. 3 § e vapenlagen).

Polismyndigheten och Tullverket har framfört att det är angeläget att det otvetydigt framgår av vapenregleringen att tårgasvapen och andra gasvapen jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. Under 2020 var drygt en tredjedel av de skarpa pistoler som beslagtogs i

Stockholmsregionen ombyggda start- eller gasvapen (se vidare avsnitt 3.4). Såväl hänsyn till det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet som legalitetshänsyn talar med styrka för att det klart ska framgå att tårgasvapen och andra gasvapen jämställs med skjutvapen i vapenregleringen (jfr 9 kap. vapenlagen). Vi föreslår därför att tårgasvapen och andra gasvapen uttryckligen ska räknas upp i bestämmelsen om vilka föremål som jämställs med skjutvapen i vapenlagen.

27.4. Reproduktioner av tillståndsfria skjutvapen bör även fortsättningsvis omfattas av tillståndsplikt

Bedömning: Reproduktioner av sådana skjutvapen som faller utan-

för vapenregleringens tillämpningsområde bör även fortsättningsvis omfattas av vapenlagens krav på tillstånd.

Skälen för bedömningen

Vad som sägs om skjutvapen i vapenlagen gäller inte skjutvapen som har tillverkats före 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhetspatroner (se 1 kap. 4 § b vapenlagen). Bland annat Svenska Svartkruts Skytte Federationen (SSSF) har till utredningen lyft frågan om reproduktioner av sådana äldre skjutvapen bör undantas från vapenlagens tillståndskrav.

Skjutvapen av aktuellt slag utgör skjutvapen i vapendirektivets mening. Medan vissa antika vapen undantas från vapendirektivets definition av skjutvapen gäller detta alltså inte reproduktioner. Att sådana reproduktioner ska omfattas av vapendirektivet har motiverats dels med att sådana vapen inte har samma historiska värde eller intresse som antika vapen, dels med att de kan tillverkas med hjälp av moderna tekniker som kan öka livslängden och precisionen. (Se skäl 37 i reciten, artikel 1.1 och del III i bilaga I till vapendirektivet.)

Vapendirektivet innebär visserligen inte krav på att alla typer av skjutvapen som träffas av direktivet ska omfattas av tillståndsplikt (se artikel 5 och 9–11 i vapendirektivet). För alla typer av skjutvapen gäller dock krav på att förvärv och innehav endast får tillåtas den som har giltigt skäl, som utgångspunkt är över 18 år och som inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller annan eller för allmän ordning

och säkerhet (se artikel 6.1 i vapendirektivet). I svensk rätt finns inte någon annan ordning för att säkerställa detta än genom det tillståndsförfarande som gäller för samtliga sådana föremål som utgör skjutvapen i vapendirektivets mening. Tillräckliga skäl för att införa en helt ny ordning för vissa typer av skjutvapen har inte framkommit. Reproduktioner av sådana skjutvapen som faller utanför vapenregleringens tillämpningsområde bör därför även fortsättningsvis omfattas av vapenlagens krav på tillstånd.

27.5. Transport i samband med skrotning eller inlösen

Förslag: Den som ska lämna in ett skjutvapen för skrotning eller

som ska lämna in skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin för inlösen ska få låta den som har eget tillstånd att inneha skjutvapen transportera och överlämna egendomen till Polismyndigheten. Den som ger något ett sådant uppdrag ska lämna intyg om uppdraget (transportintyg), som ska kunna visas upp vid transporten och överlämnandet av egendomen till Polismyndigheten.

Skyldigheten att utfärda och kunna visa upp transportintyg ska sanktioneras med penningböter. Den som inte kunnat visa upp föreskrivet intyg ska dock inte dömas till ansvar om personen inom en vecka hos Polismyndigheten styrker att han eller hon vid tiden för förseelsen hade rätt att inneha vapnet och omständigheterna ger vid handen att överträdelsen haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska ges rätt att meddela föreskrifter om krav på att intyg om uppdraget ska lämnas eller visas upp.

Skälen för förslagen

Polismyndigheten har lyft frågan om det bör införas en möjlighet för den som ska lämna in ett skjutvapen för skrotning eller inlösen till Polismyndigheten att via lämpligt ombud genomföra transporten och överlämna vapnet. Polismyndigheten har anfört att exempelvis dödsbon kan ha behov av detta.

Den nuvarande vapenregleringen innehåller inga direkta bestämmelser som medger att innehavaren av ett skjutvapen ger annan i uppdrag att transportera skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för innehavarens räkning. Av 5 kap. 4 § vapenlagen framgår dock indirekt att en vapeninnehavare kan skicka skjutvapen, ammunition och ljuddämpare med ett allmänt befordringsföretag. Detsamma måste anses gälla för vapenmagasin. Vidare kan vapenlagens bestämmelser om utlåning av skjutvapen i vissa fall möjliggöra för en vapeninnehavare att ge annan i uppdrag att transportera skjutvapen m.m. (3 kap. vapenlagen).

Skrotning och inlösen av skjutvapen aktualiseras i situationer där vapeninnehavaren har avlidit eller av annan anledning inte får, kan eller vill inneha vapnet (jfr 4 kap. 4 § och 7 kap. 1 §vapenlagen). Även om det kan förekomma att skjutvapnet i en sådan situation finns hos någon som har god vapenvana och fullgoda kunskaper om vapenregleringen kan också det motsatta förhållandet vara fallet. Exempelvis kan ett skjutvapen innehas av ett dödsbo där ingen av dödsbodelägarna har innehavstillstånd.

Det finns ett starkt allmänintresse av att transport och hantering av skjutvapen sköts på ett säkert sätt. När skjutvapen m.m. ska lämnas in till Polismyndigheten för skrotning eller inlösen kan det i vissa fall vara lämpligare att någon annan än vapeninnehavaren transporterar och överlämnar egendomen till Polismyndigheten. Vi föreslår därför att vapeninnehavaren ska få låta annan utföra transporten och överlämnandet. Ett sådant uppdrag bör dock endast få ges till den som har eget tillstånd att inneha skjutvapen.

Den som överlämnar skjutvapen etc. till annan för transport och överlämnande till Polismyndigheten bör alltid kontrollera att den som ska utföra uppdraget har eget innehavstillstånd. Detta ligger i sakens natur och någon uttrycklig bestämmelse om det krävs inte (jfr dock 12 kap. 1 § vapenförordningen). Ifall erforderligt tillstånd skulle saknas gör sig den som tagit emot vapnet sig skyldig till vapenbrott i objektiv mening, eftersom något giltigt uppdrag då inte kan anses föreligga. Någon särskild sanktion för det fall att vapnet överlämnas till någon som är obehörig att genomföra transporten och överlämnandet behövs därför inte.

Den som transporterar skjutvapnen m.m. för annans räkning i enlighet med de bestämmelser som nu förslås bör kunna visa upp ett skriftligt intyg om uppdraget. Intyget, som bör betecknas transport-

intyg, bör lämnas av den som ger uppdraget. Skyldigheten att lämna och kunna visa upp transportintyg bör sanktioneras med penningböter. Underlåtenhet att kunna visa upp intyget bör kunna läkas på motsvarande sätt som gäller vid underlåtenhet att kunna visa upp bl.a. låneintyg (jfr 14 kap. 2 § vapenförordningen). Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenförordningen.

Vi föreslår i avsnitt 27.14.1 att regeringens rätt att föreskriva om bötespåföljder ska förtydligas. Även i övrigt krävs nya bemyndiganden (jfr dock 11 kap. 2 § l vapenlagen).

27.6. Registrering av dödsbon och konkursbon

Förslag: Det ska förtydligas att personer som utan särskilt till-

stånd får inneha skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller konkursbo ska registreras i vapeninnehavarregistret. Registreringsskyldigheten ska gälla endast om vapnen inte är effektbegränsade.

Skälen för förslagen

Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo får utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet under en viss period (se 8 kap. 1 § vapenlagen). Endast om Polismyndigheten beslutar om det ska egendomen förvaras av myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar (8 kap. 2 § vapenlagen). Vem som tar hand om sådana skjutvapen som inte är effektbegränsade och som innehas av ett dödsbo eller konkursbo ska anmälas till Polismyndigheten (11 kap. 1 § vapenförordningen).

På samma sätt som när det gäller andra som innehar skjutvapen är det viktigt med löpande uppföljning av att den som innehar sådana vapen för ett dödsbos eller konkursbos räkning är lämplig att inneha vapen. Det bör således göras registerslagningar för att kontrollera att personen inte t.ex. är misstänkt eller dömd för ett allvarligt brott. För att detta ska kunna ske på ett effektivt sätt måste personen registreras i vapeninnehavarregistret. Sådan registrering görs redan i dag. Detta bör enligt vår mening förtydligas i den nya vapenlagen. Registreringsskyldigheten bör gälla endast om vapnen inte är effektbegränsade.

Någon skyldighet att registrera den som innehar ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin för ett dödsbos eller konkursbos räkning bör inte införas (jfr 11 kap. 1 § vapenförordningen).

27.7. Återlämnande av skjutvapen efter omhändertagande

Bedömning: Regleringen rörande återlämnande av skjutvapen,

ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin efter omhändertagande bör inte ändras.

Skälen för bedömningen

Polismyndigheten ska besluta att ett vapen med tillhörande ammunition, ljuddämpare, vapenmagasin och tillståndsbevis ska tas om hand om det finns risk att vapnet missbrukas, eller det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och särskilda omständigheter inte talar emot ett omhändertagande. Om Polismyndigheten har beslutat om sådant omhändertagande ska frågan om återkallelse av tillståndet prövas skyndsamt. Återkallas inte tillståndet ska tillståndsbeviset omedelbart lämnas tillbaka. (6 kap.4 och 4 a §§vapenlagen.)

Frågan har lyfts om inte regleringen i 6 kap. 4 a § tredje stycket vapenlagen om återlämnande av tillståndsbevis efter omhändertagande bör omfatta också sådana skjutvapen med tillhörande ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som omfattas av omhändertagandet. Bestämmelser om när sådana föremål ska återlämnas finns dock i 6 kap. 5 § vapenlagen (jfr prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 40). Där anges att om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som tagits om hand, ska egendomen lämnas tillbaka så snart det skäligen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk.

Enligt vår mening talar goda skäl för att skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin ska återlämnas först så snart det skäligen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk. Regleringen om återlämnande av sådana föremål efter omhändertagande bör därför inte ändras.

27.8. Vapenförordningens bestämmelser om införsel

Förslag: Bestämmelserna om införseltillstånd i nuvarande vapen-

förordning ska förtydligas så att det klart framgår vem bestämmelserna avser.

Bestämmelserna ska vidare anpassas till förändringarna av vapenförordningens bestämmelser om innehavstillstånd.

Skälen för förslagen

Enligt 4 kap. 1 § vapenförordningen gäller i fråga om tillstånd till införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare bestämmelserna i 2 kap. 3–6 och 8–11 §§ samt 3 kap. 1 § första stycket, 2–4, 7 och 8 §§ samma förordning. Så som paragrafen är formulerad ger bestämmelserna intryck av att gälla vid alla typer av införsel. Hänvisningarna i paragrafen avser emellertid enbart bestämmelser om innehavstillstånd. Det ligger alltså i sakens natur att bestämmelserna inte ska tillämpas när en vapenhandlare ansöker om tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige med stöd av 2 kap. 16 § vapenlagen. Merparten av hänvisningarna är vidare enbart av betydelse för enskilda personer, eftersom bestämmelserna inte tillämpas i förhållande till sådana organisationer som kan ges innehavstillstånd. Bestämmelserna i 4 kap. 1 § vapenförordningen bör enligt vår mening förtydligas så att det klart framgår vilka aktörer som träffas av vilka bestämmelser.

Reglerna om införsel i 4 kap. 1 § vapenförordningen innebär alltså att vapenförordningens bestämmelser om innehavstillstånd i hög grad är tillämpliga även vid införsel. Detta gäller både de materiella förutsättningarna för sådant tillstånd och bestämmelserna om ansökan och bevis. Våra förslag i fråga om innehavstillstånd innebär att bestämmelserna om innehavstillstånd förändras vad gäller paragrafindelning och i viss utsträckning även materiellt. Hänvisningarna i vapenförordningens bestämmelser om införseltillstånd bör anpassas till de ändringarna. Hur en sådan anpassning ska göras är inte alldeles självklart. Beträffande bestämmelserna om bevis gör vi i avsnitt 15.4.1 bedömningen att de bör tas in också i kapitlet om införsel. I övrigt har vi övervägt att helt utelämna hänvisningarna till enskilda paragrafer och i stället ange att förordningens bestämmelser om ansökan om och villkor för innehavstillstånd i tillämpliga delar ska gälla även

för införseltillstånd. En sådan ordning kan emellertid orsaka tillämpningssvårigheter, särskilt som det inte finns någon författningskommentar till förordningsbestämmelser. Vi har därför i stället landat i att de bestämmelser om innehavstillstånd som är relevanta också för införseltillstånd även fortsättningsvis bör göras tillämpliga genom hänvisningar. Detta innebär att merparten av de bestämmelser som ingår i de paragrafer som hänvisningarna i 4 kap. 1 § nuvarande vapenförordning avser bör återges i motsvarande paragraf i den nya vapenförordningen. Vidare bör paragrafen om införseltillstånd i den nya vapenförordningen hänvisa till de nya bestämmelser om innehavstillstånd som är relevanta också vid införsel.

I sammanhanget bör anmärkas att bestämmelserna i 2 kap. 17 § nuvarande vapenförordning – som innebär att tillstånd till innehav av vissa vapentyper för prydnad eller minne endast får ges om vapnet deaktiverats – inte omfattas av hänvisningarna i bestämmelserna om införseltillstånd i den nuvarande vapenförordningen (se 4 kap. 1 § vapenförordningen). Bestämmelserna i 2 kap. 17 § vapenförordningen infördes sommaren 2023 och lagstiftaren har alltså nyligen har haft anledning att ta ställning i frågan om bestämmelserna bör vara tillämpliga även vid införsel. Vi ser inte anledning att nu göra en annan bedömning.

27.9. Ett europeiskt skjutvapenpass utfärdat i Norge bör godtas i samma utsträckning som ett skjutvapenpass utfärdat i Danmark eller Finland

Förslag: Den som fört in ett skjutvapen i Sverige med stöd av ett

permanent innehavstillstånd från en norsk myndighet ska, i likhet med vad som redan gäller i förhållande till Danmark och Finland, under vistelsen i Sverige med vapnet i stället för tillståndet få medföra ett europeiskt skjutvapenpass där vapnet är inskrivet.

Skälen för förslaget

Den som fört in ett skjutvapen till Sverige med stöd av det förenklade införselförfarande som gäller den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller

Norge ska under vistelsen i Sverige med vapnet som huvudregel medföra tillståndet. I stället för ett tillstånd från en myndighet i Danmark eller Finland får medföras ett europeiskt skjutvapenpass som meddelats i något av dessa länder och i vilket vapnet är inskrivet. (12 kap. 4 § vapenförordningen.) Bestämmelserna har inte ändrats sedan vapenförordningens tillkomst. I förhållande till Norge utgör vapendirektivet numera en utveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket (se skäl 44 i reciten till vapendirektivet). Det innebär att europeiska skjutvapenpass kan meddelas också i Norge. Bestämmelserna bör anpassas efter detta.

27.10. Utfärdande av europeiskt skjutvapenpass

Förslag: I den nya vapenförordningen ska det förtydligas att endast

enskilda personer kan få ett europeiskt skjutvapenpass. Den som har tillstånd att inneha ett sådant skjutvapen som hade räknats till kategori C i bilaga I till vapendirektivet om det hade släppts ut på marknaden den 14 september 2018 eller senare ska kunna få vapnet infört i skjutvapenpasset.

Bedömning: Sådana äldre skjutvapen som inte omfattas av till-

ståndsplikt enligt svensk rätt bör inte antecknas i skjutvapenpasset i högre utsträckning än i dag.

Skälen för förslagen och bedömningen

Ett europeiskt skjutvapenpass kan ses som en identitetshandling för ett skjutvapen och ett bevis om att den person som anges i passet har rätt att inneha vapnet i sitt hemland. Skjutvapenpasset medför däremot ingen generell rätt att föra ett vapen mellan medlemsländer. Det europeiska skjutvapenpasset beskrivs närmare i avsnitt 23.3.

Enligt 3 kap. 9 § vapenförordningen ska Polismyndigheten efter ansökan utfärda ett europeiskt skjutvapenpass till den som har tillstånd att i Sverige inneha ett skjutvapen som avses i bilagan till förordningen. Bestämmelsen ger intryck av att också andra än enskilda personer kan få ett europeiskt skjutvapenpass. Så anses emellertid inte

vara fallet (jfr artikel 1.3 i vapendirektivet). Bestämmelserna bör förtydligas så att detta klart går att utläsa.

Äldre hagelgevär bör få föras in i skjutvapenpasset

Svenska Jägareförbundet har till utredningen framfört att implementeringen av 2017 års ändringsdirektiv

1

medfört att det inte längre är

möjligt att få ett europeiskt skjutvapenpass för vissa vapen som tidigare fick antecknas i skjutvapenpasset. Det rör sig om sådana äldre hagelvapen som i och för sig skulle kunna falla under kategori C punkten 7 i bilaga I till vapendirektivet, men som släppts ut på marknaden före den 14 september 2018. Sådana vapen hörde tidigare till kategori D enligt både vapendirektivet och bilagan till den svenska vapenförordningen. I samband med att enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp flyttades till kategori C undantogs sådana vapen som redan fanns på marknaden, som det får förstås för att de skärpta kraven för innehav av sådana vapen skulle ges en framåtblickade verkan.

Inledningsvis kan konstateras att vapendirektivet kräver att ett europeiskt skjutvapenpass på begäran ska utfärdas till en person som legalt förvärvar och använder ett skjutvapen (artikel 1.3 i vapendirektivet). Det finns inget undantag för vapen som inte omfattas av någon av vapendirektivets kategoriseringar (jfr dock punkten b i bilaga II till vapendirektivet, enligt vilken ett skjutvapen i skjutvapenpasset ska identifieras med angivande av kategori).

Det kan vidare diskuteras hur punkten C7 i bilaga I till vapendirektivet ska tolkas. Ordalydelsen talar förvisso för att skjutvapen som släppts ut på marknaden före den 14 september 2018 inte omfattas av punkten. Man bör dock även beakta artikel 11.1 i vapendirektivet. Av bestämmelserna framgår till att börja med att innehav av skjutvapen i kategori C bara är tillåtet om innehavaren har lämnat uppgift om detta till myndigheterna i den medlemsstat där vapnet innehas. Vidare gäller att medlemsstaterna får upphäva det krav på anmälningsplikt som annars gäller för C-vapen för skjutvapen som hör till kategori C7 och som har förvärvats före den 14 september 2018. Denna möjlighet gäller dock endast till och med den 14 mars 2021. Har ett vapen förvärvats före den 14 september 2018 ligger det i sakens natur

1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/ EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

att det också släppts ut på marknaden före det datumet. I ljuset av artikel 11.1 skulle bilaga I till vapendirektivet kunna tolkas som att alla enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp numera hör till kategori C, eftersom den 14 mars 2021 har passerats. Enligt uppgifter utredningen har fått från Finland och Tyskland är det i vart fall i dessa länder möjligt att få den aktuella vapentypen införd i skjutvapenpasset.

Slutligen kan konstateras att medlemsstaterna visserligen har ett intresse av att den som inte uppfyller kraven för att få inneha ett skjutvapen i kategori C inte heller ska kunna få enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp införda i skjutvapenpasset som ett C-vapen. Skjutvapen i kategori C omfattas nämligen av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet och som många medlemsstater har valt att införa. Den som har svenskt tillstånd att inneha ett enkelskotts långt skjutvapen med slätborrat lopp som införskaffats före den 14 september 2018 uppfyller dock de krav som ska gälla för innehav av skjutvapen i kategori C. Skulle tillståndshavaren få ett sådant vapen infört som ett C-vapen i skjutvapenpasset kränker det alltså inte någons intresse.

Mot denna bakgrund föreslår vi att enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp som innehavaren har tillstånd att inneha ska anses omfattas av kategori C punkten 7 i bilagan till vapenförordningen när en person ansöker om utfärdande av ett europeiskt skjutvapenpass.

Antika licensfria vapen bör inte få föras in i skjutvapenpasset

Svenska Svartkruts Skytte Federationen (SSSF) har till utredningen lyft frågan om det kan införas en kategori i vapenpasset för antika licensfria vapen. I det europeiska skjutvapenpasset bör emellertid endast sådana skjutvapen som omfattas av vapendirektivets definition av skjutvapen antecknas (jfr artikel 1.3 samt skäl 30 i reciten till vapendirektivet). Sådana äldre skjutvapen som inte omfattas av tillståndskrav enligt svensk rätt får i huvudsak anses undantagna vapendirektivets skjutvapendefinition (jfr 1 kap. 4 § b vapenlagen samt artikel 1.1 och del III i bilaga I till vapendirektivet). Vi bedömer därför att sådana vapen inte bör antecknas i skjutvapenpasset i högre utsträckning än i dag. I sammanhanget kan framhållas att det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet enbart omfattar

skjutvapen i vapendirektivets mening. Förfarandet är alltså inte avsett för sådana skjutvapen som faller vid sidan av vapendirektivets skjutvapendefinition.

27.11. Avgift vid ansökan rörande deaktivering

Förslag: Polismyndigheten ska ta ut avgift vid ansökan om kon-

troll av och intyg om deaktivering. Avgift ska tas ut enligt avgiftsklass 3.

Skälen för förslaget

Enligt 2 kap. 15 § vapenförordningen ansvarar Polismyndigheten för utförandet av de uppgifter som en kontrollorganisation har enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga och de uppgifter som en medlemsstat har enligt artiklarna 3.6 och 4 samma förordning. Uppdraget innebär bl.a. att Polismyndigheten ska kontrollera att deaktivering har utförts i enlighet med de tekniska specifikationer som fastställs i bilaga I till genomförandeförordningen. Om så är fallet ska Polismyndigheten utfärda ett intyg om deaktivering till skjutvapnets ägare. Polismyndigheten ska även märka skjutvapnet för att visa att deaktivering skett. (Se artikel 3.1, 3.4 och 5 i nyss nämnd förordning.)

Polismyndigheten har till utredningen framfört önskemål om att myndigheten ska ges rätt att ta ut avgift för kontroll av och intyg om deaktivering.

Skyldigheterna enligt 2 kap. 15 § vapenförordningen ålades Polismyndigheten genom en författningsändring som trädde i kraft 2016. Såvitt framkommit övervägdes inte frågan om rätt att ta ut avgifter i detta sammanhang.

Enligt vår mening är det rimligare att kostnaden för kontroll av och intyg om deaktivering ska vila på den enskilde vapenägaren än på det allmänna. Att Polismyndigheten inte getts rätt att ta ut avgift för detta får snarast anses utgöra en lucka i vapenförordningen. I den

nya vapenförordningen bör därför föreskrivas att avgift ska tas ut vid ansökan om kontroll av och intyg och deaktivering.

Polismyndigheten har såvitt känt hittills inte haft något ärende om kontroll av och intyg om deaktivering. Ett sådant ärende skulle kunna inledas exempelvis i samband med att någon ansöker om tillstånd att inneha ett skjutvapen i kategori A enligt bilagan till vapenförordningen för prydnad eller minne. Polismyndigheten skulle också kunna öppna ett sådant ärende om en enskild begär att myndigheten ska kontrollera deaktiveringen av ett visst skjutvapen. Polismyndigheten kontrollerar däremot inte självmant utförd deaktivering. Ett ärende om kontroll av och intyg om deaktivering initieras alltså av den enskilde. Enligt vår mening kan situationen inte tolkas på annat sätt än att frågan tas upp på ansökan av den enskilde. Av 11 kap. 1 § g vapenlagen följer att regeringen får meddela föreskrifter om storleken på de avgifter som får tas ut av Polismyndigheten för prövning av ansökningar enligt vapenlagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Något nytt bemyndigande krävs därför inte.

Polismyndigheten har angett att kostnaderna för förfarandet motiverar att avgift tas ut enligt avgiftsklass 3, dvs. att avgiften ska uppgå till 1 660 kronor (se 10 § avgiftsförordningen [1992:191]).

27.12. Delvis nya forumbestämmelser vid överklagande av beslut enligt vapenförordningen

Förslag: Polismyndighetens beslut enligt den nya vapenförord-

ningen ska när beslutet gäller en fysisk person få överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets personen var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet.

Skälen för förslaget

I förvaltningslagen (2018:900) finns bestämmelser om överklagande av en myndighets beslut. Sådana beslut överklagas enligt 40 § förvaltningslagen till allmän förvaltningsdomstol.

Polismyndighetens beslut enligt vapenlagen som gäller en fysisk person får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets personen var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet. I övriga fall

överklagas beslut enligt vapenlagen till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. (10 kap. 1 § vapenlagen.) Beslut enligt vapenförordningen överklagas däremot enligt de allmänna bestämmelserna i 40 § förvaltningslagen (15 kap. 1 § vapenförordningen). Det innebär att behörig domstol i allmänhet är den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats (14 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar). Sammanfattningsvis gäller olika bestämmelser om behörig domstol ifall en enskild person överklagar Polismyndighetens beslut enligt vapenlagen jämfört med om personen överklagar myndighetens beslut enligt vapenförordningen. För andra än enskilda personer gäller däremot alltid att behörig domstol är den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats.

Bestämmelserna om en särskild forumregel för enskilda personer infördes i vapenlagen i samband med polisens omorganisation från flera polismyndigheter till en myndighet. Bakgrunden till lagändringen var att den beslutande enhetens geografiska placering annars skulle bli avgörande för vilken domstol som blir behörig att pröva ett överklagande. Frågan om ändring av vapenförordningens överklagandebestämmelser berördes inte i propositionen bakom lagändringen. (Se prop. 2013/14:110 En ny organisation för polisen, s. 433–439 och 602.)

Vi kan inte se några sakliga skäl till varför det ska gälla olika bestämmelser om behörig domstol enligt vapenlagen och vapenförordningen i de fall Polismyndigheten fattat beslut i ett vapenärende som första instans. De skäl som talar för en särskild forumregel för enskilda personer vid överklagande av beslut enligt vapenlagen gör sig gällande också när beslutet fattats enligt vapenförordningen. En ordning där olika överklagandebestämmelser gäller enligt lag och förordning kan vidare medföra att frågan om ett beslut fattats enligt lagen eller förordningen ställs på sin spets på ett sätt som framstår som mindre lämpligt, särskilt som många av förordningens föreskrifter utgör preciseringar av de mera allmänt hållna bestämmelserna i lagen. Vi föreslår därför att samma bestämmelser om behörig domstol alltid ska gälla när Polismyndigheten fattat beslut i ett vapenärende, oavsett om det rör sig om ett beslut enligt vapenlagen eller enligt vapenförordningen.

I vissa fall fattas beslut enligt vapenförordningen av annan myndighet än Polismyndigheten. Exempelvis får Naturvårdsverket i enskilda fall besluta om undantag från kravet på jägarexamen för innehav av skjutvapen för jakt. När någon annan myndighet än Polismyndig-

heten fattat beslut enligt vapenförordningen bör liksom i dag gälla att beslutet överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.

27.13. Skyldighet att anmäla förlust av skjutvapen

Förslag: Om ett skjutvapen har förkommit eller stulits ska den

som förlorat vapnet så snart som möjligt anmäla förlusten till Polismyndigheten. Föreskrifter om detta ska tas in i den nya vapenförordningen. Regeringen ska bemyndigas att meddela sådana föreskrifter.

Bedömning: Överträdelser av bestämmelserna om anmälnings-

plikt bör inte vara kriminaliserade.

Skälen för förslagen och bedömningen

En anmälningsskyldighet bör införas

I den nuvarande vapenregleringen saknas föreskrifter om skyldighet att anmäla förlust av skjutvapen. Detta skiljer sig från vad som gäller enligt bl.a. finsk rätt (se 111 § skjutvapenlagen2). Det skiljer sig också från vad som gäller i fråga om förlust av explosiva varor (se 10 § förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor). Vidare avviker det från vad som gäller när skjutvapen innehas av statliga myndigheter. Enligt 7 § förordningen (1996:31) om statliga myndigheters skjutvapen m.m. ska myndigheten noga utreda förlusten om ett skjutvapen har förlorats. Myndigheten ska vidare anmäla saken till Polismyndigheten om det inte är uppenbart att en anmälan är onödig.

Genom vapenlagens bestämmelser är innehav av skjutvapen föremål för en sträng kontroll. Huvudsyftet med kontrollen är att motverka missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av särskild betydelse är också strävan att förhindra att skjutvapen används i brottslig verksamhet. (Se prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 26.)

2 Skjutvapenlag (1/1998).

När en legal vapeninnehavare blir av med ett skjutvapen är det viktigt att Polismyndigheten snarast får kännedom om detta. Sådan kännedom behövs för att Polismyndigheten ska kunna agera för att förhindra olyckshändelser eller brottslig användning av vapnet. Uppgifterna kan också ha betydelse vid utredning om brott. Att Polismyndigheten har kännedom om i vilken utsträckning skjutvapen stjäls eller förkommer kan också ha betydelse för det brottsförebyggande arbetet i stort.

Intresset av att legala vapeninnehavare anmäler förlust av skjutvapen till Polismyndigheten har i den nuvarande vapen-regleringen kommit till indirekt uttryck genom att brott mot vapenlagens förvaringsbestämmelser inte har kriminaliserats. Som skäl mot en sådan kriminalisering har nämligen bl.a. anförts att det kan minska benägenheten att anmäla vapenstöld (se t.ex. prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 69).

Det ligger också i de legala vapeninnehavarnas intresse att göra en anmälan vid stöld eller annan förlust av ett skjutvapen. En sådan anmälan kan ha betydelse bl.a. för att undgå misstanke om vapenbrott om vapnet påträffas hos någon annan. Av den statistik som utredningen har fått från Polismyndigheten framgår att förlust och stöld av skjutvapen ofta anmäls. En reglering skulle alltså ge uttryck för det som legala vapeninnehavare i normalfallet redan gör.

Även om nuvarande ordning i stort tycks fungera tillfredställande menar vi att det vore fördelaktigt om det av den nya vapenregleringen uttryckligen framgår att den som förlorat ett skjutvapen så snart som möjligt ska anmäla förlusten till Polismyndigheten. En föreskrift om detta bör därför tas in i den nya vapenförordningen. Regeringen bör alltså ges bemyndigande att meddela sådana föreskrifter.

Anmälningsskyldigheten bör inte förenas med någon särskild sanktion

Som anmärks i det föregående ligger det i de legala vapeninnehavarnas intresse att anmäla stöld eller förlust av ett skjutvapen till Polismyndigheten. Underlåtenhet att göra en sådan anmälan bör också i vissa fall kunna leda till återkallelse av innehavstillstånd, om underlåtenheten innebär att personen inte kan anses lämpad att inneha skjutvapen (jfr 6 kap. 1 § vapenlagen).

Mot denna bakgrund menar vi att det saknas anledning att förena skyldigheten att anmäla stöld eller annan förlust av skjutvapen till Polismyndigheten med någon särskild sanktion. Mot att kriminalisera underlåtenheten talar också att det skulle kunna ha en avhållande effekt när det gäller att göra en sen anmälan.

27.14. Bemyndiganden

Vi föreslår i avsnitt 4.4 att merparten av bestämmelserna i vapenförordningen ska föras över till den nya vapenförordningen. Många av bestämmelserna härrör från vapenförordningen (1974:123). I vissa fall finns enligt vår mening behov av att se över det rättsliga stödet för föreskrifterna.

27.14.1. Bötesstraff

Förslag: Regeringen ska bemyndigas att meddela föreskrifter om

att den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av den nya vapenlagen ska dömas till böter.

Skälen för förslaget

Den nuvarande vapenförordningen innehåller föreskrifter om bötespåföljder i vissa fall (se 14 kap. 1 § vapenförordningen). Vi föreslår vissa ytterligare sådana föreskrifter. Det bör införas ett bemyndigande i den nya vapenlagen som tydligt klargör regeringens rätt att föreskriva om bötesstraff för den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av den nya vapenlagen (jfr 8 kap.2 och 3 §§regeringsformen).

27.14.2. Anmälningsplikt för dödsbon

Förslag: Regeringen ska bemyndigas att meddela föreskrifter om

skyldighet att anmäla att skjutvapen ingår i tillgångarna i ett dödsbo eller konkursbo.

Skälen för förslaget

Enligt 11 kap. 1 § vapenförordningen gäller som huvudregel en anmälningsplikt om att det finns skjutvapen bland ett dödsbos eller konkursbos tillgångar. Bestämmelsen innebär ett åliggande för enskilda och ska därför ges i lag eller ha stöd i ett bemyndigande (8 kap.2 och 3 §§regeringsformen). Något bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter på området finns inte. Ett sådant bemyndigande bör därför tas in i den nya vapenlagen.

27.14.3. Skyldigheten att hålla vissa förteckningar tillgängliga

Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-

mer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om krav på vapenhandlare och vapenmäklare att

1. hålla förteckningar tillgängliga för Polismyndigheten, och

2. lämna Polismyndigheten upplysningar om inköpta och sålda

vapen, befintligt vapenlager och andra förhållanden som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn.

Skälen för förslagen

Vapenhandlare är enligt 5 kap. 9 § vapenförordningen skyldiga att hålla inköps- och försäljningsförteckningarna med bilagor tillgängliga för Polismyndigheten och att lämna myndigheten begärda upplysningar om inköpta och sålda vapen, om befintligt vapenlager och om andra förhållanden, som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn. Bestämmelsen innebär ett åliggande för enskilda och ska därför ges i lag eller ha stöd i ett bemyndigande (8 kap.2 och 3 §§regeringsformen). Något uttryckligt bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter på området finns inte och det framstår inte som uppenbart att det omfattas av något av de befintliga bemyndigandena. Ett sådant bemyndigande bör därför tas in i den nya vapenlagen.

27.15. Rättelse av vapenförordningens bestämmelser om vem som får samköra vapenregister

Förslag: Bestämmelserna i vapenförordningen om att endast sär-

skilt angivna tjänstemän får samköra vapenregister bör anpassas till vissa tidigare ändringar i förordningen.

Skälen för förslaget

I 1 a kap. 3 § vapenförordningen anges att endast särskilt angivna tjänstemän får samköra vapenregister enligt 1 och 2 §§ samma kapitel. Hänvisningarna i bestämmelsen ändrades av förbiseende inte i samband med att en ny 1 § infördes i kapitlet och den tidigare 1 § blev 1 a § (jfr förordningen [2023:376] om ändring i vapenförordningen [1996:70] och SOU 2022:62, EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 53, 54 och 245–248). Hänvisningen till bestämmelserna i 1 § bör alltså rätteligen avse bestämmelserna i 1 a §.

28. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

28.1. Ikraftträdande

Förslag: Merparten av författningsändringarna ska träda i kraft

den 1 januari 2026. Ändringsförordningen till den nya vapenförordningen ska dock träda i kraft vid ett senare datum som i nuläget inte kan anges närmare. Ändringsförordningen till nuvarande vapenförordning ska träda i kraft så snart som möjligt.

Skälen för förslagen

Den nya regleringen bör träda i kraft så snart som möjligt. Med beaktande av den tid som kan beräknas gå åt för remissbehandling och beredning inom Regeringskansliet bedömer vi att detta kan ske tidigast den 1 januari 2026.

Våra förslag innebär att vapenregleringen ges en delvis ny struktur och att många nya bestämmelser införs. Även om förslagen till stora delar handlar om att kodifiera gällande rätt kommer det finnas behov av bl.a. process- och kompetensutveckling inom Polismyndigheten inför att den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen träder i kraft. Våra förslag i fråga om ett förenklat införselförfarande för tävling innebär även att nya krav ställs på Tullverket. Tiden mellan det att den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen antas och ikraftträdandet bör bestämmas med hänsyn till detta.

Vi förslår att de fysiska tillståndsbevisen ska fasas ut och att det från en viss tidpunkt enbart ska utfärdas elektroniska tillståndsbevis. Som utvecklas närmare i avsnitt 15.6 bör bestämmelserna om elektroniska tillståndsbevis träda i kraft senare. Förslagen lämnas därför

i en särskild ändringsförordning till vapenförordningen. Något förslag till ikraftträdande kan i dagsläget inte ges. Vi har även ett antal förslag i vapenlagen och vapenförordningen som syftar till att göra regleringen så teknikneutral som möjligt, som en förberedelse för systemet med elektroniska tillståndsbevis. Dessa förslag bör träda i kraft samtidigt som den nya vapenlagen och vapenförordningen i övrigt.

Vi föreslår också en bestämmelse om förbud mot att inneha vissa halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär för jakt. Som utvecklas i avsnitt 20.7.1 bör förslaget träda i kraft så snart som möjligt och vi föreslår därför att bestämmelsen i avvaktan på den nya vapenlagen ska föras in i den nuvarande vapenförordningen. Förordningsändringen bör träda i kraft vid det datum regeringen bestämmer.

28.2. Utgångspunkter för våra förslag om övergångsbestämmelser

Enligt en allmänt erkänd grundsats bör processuella bestämmelser i ny lagstiftning i princip tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet, även om de bakomliggande förhållandena härrör från tiden dessförinnan. Nya bestämmelser av materiell innebörd bör däremot i allmänhet endast tillämpas i fråga om förhållanden som inträtt efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Som regel behöver endast avsteg från principerna anges direkt i lagtext, även om det även annars ofta kan vara en fördel att meddela tämligen detaljerade övergångsbestämmelser. Gynnande beslut som träffats med stöd av en sedermera upphävd lag anses i regel bestå. (Se prop. 1985/86:1 Förslag till ny plan- och bygglag, huvuddelen s. 860 och bilagedelen s. 335.)

På förvaltningsrättens område gäller, med viss modifikation av ovanstående grundsatser, att det som utgångspunkt är de föreskrifter som är i kraft när prövningen sker som ska tillämpas avseende både förfarandet och prövningen i sak. Bland annat lagstiftarens avsikt och krav på rättssäkerhet och rättvisa kan dock medföra att ny lag inte ska tillämpas på äldre förhållanden. Vid bedömningen av vad som ska gälla i avsaknad av uttryckliga övergångsbestämmelser ska hänsyn tas till bl.a. proportionalitet och till enskildas berättigade förväntningar samt till enskildas rätt till en rättvis rättegång. (Se bl.a. pleniavgör-

andet RÅ 1996 ref. 57 och ”Det lagligförklarade vattenkraftverket” NJA 2020 s. 285, med där gjorda hänvisningar.)

På straffrättens område finns i grundlag ett förbud mot retroaktiv rättstillämpning till den enskildes nackdel. Ingen får alltså dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks. Inte heller får någon dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då. Det sagda gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. (2 kap. 10 § första stycket regeringsformen.) När det gäller retroaktiv rättstillämpning till den enskildes fördel är huvudregeln den motsatta. Enligt 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP) ska den lag som gäller vid tillfället för dom tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff, såvida det inte är fråga om en gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. Bestämmelsen anses gälla också på specialstraffrättens område.

Grundlagsförbud mot retroaktiv rättstillämpning finns även beträffande statliga skatter och avgifter. Såvitt nu är av intresse gäller att statlig avgift inte får tas ut i vidare mån än som följer av föreskrifter som gällde när den omständighet inträffade som utlöste avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen att det finns särskilda skäl för det, får en lag dock innebära att statlig avgift tas ut trots att lagen inte hade trätt i kraft när omständigheten inträffade, om regeringen eller ett riksdagsutskott då hade lämnat ett förslag om det till riksdagen. Med förslag jämställs ett meddelande i skrivelse från regeringen till riksdagen om att ett sådant förslag är att vänta. Vidare får riksdagen föreskriva undantag från förbudet mot retroaktiv rättstillämpning om riksdagen finner att det av särskilda skäl krävs i samband med krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris. (2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen.)

28.3. Övergångsbestämmelser till vapenlagen

28.3.1. Tidigare meddelade tillstånd bör i huvudsak fortsätta att gälla

Förslag: Tillstånd som har beslutats enligt vapenlagen (1996:67)

ska fortsätta gälla.

Den som den 1 april 1996 hade tillstånd att förvärva, inneha, föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition ska anses ha tillstånd till det också enligt den nya vapenlagen, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340) eller vapenlagen (1973:1176).

Den som före den 1 juli 2000 av polismyndigheten har godkänts att ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning ska anses ha tillstånd till det enligt denna lag.

Bedömning: Det saknas behov av att föreskriva att den som inne-

har ett skjutvapen med stöd av ett deklarationsbevis ska anses ha tillstånd att inneha vapnet enligt den nya vapenlagen.

Skälen för förslagen och bedömningen

Sådana tillstånd som getts enligt nuvarande vapenlag bör gälla även fortsättningsvis.

Enligt punkten 3 i övergångsbestämmelserna till den nuvarande vapenlagen ska den som vid lagens ikraftträdande hade tillstånd att förvärva, inneha, föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition anses ha tillstånd till det också enligt vapenlagen, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340) eller vapenlagen (1973:1176) (i det följande 1973 års vapenlag). Detta gäller också den som fått ett föreskrivet bevis om att han eller hon deklarerat innehav av vapen enligt någon av de nu nämnda kungörelserna (deklarationsbevis). Motsvarande bör i huvudsak gälla även fortsättningsvis. Bestämmelsen om att den som fått ett deklarationsbevis ska anses ha tillstånd enligt vapenlagen får numera dock anses överspelad (jfr 3 § 1934 års vapen-

kungörelse, enligt vilken deklaration av skjutvapen skulle ske senast den 30 september 1934). Någon motsvarighet till den bestämmelsen ska alltså inte tas in i övergångsbestämmelserna till den nya vapenlagen.

I punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:147) om ändring i nuvarande vapenlag anges att den som före den 1 juli 2000 av polismyndigheten har godkänts att ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning ska anses ha tillstånd till det enligt nuvarande vapenlag. En motsvarande bestämmelse bör tas in i övergångsbestämmelserna till den nya vapenlagen.

Sammanfattningsvis ska den som i dag anses ha tillstånd enligt vapenlagen anses ha tillstånd också enligt den nya vapenlagen.

28.3.2. Äldre rätt att inneha start- och signalvapen bör fortsätta gälla

Förslag: Den som vid den nuvarande vapenlagens ikraftträdande

var berättigad enligt äldre övergångsbestämmelser att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd ska även fortsättningsvis få inneha vapnet utan tillstånd.

Skälen för förslaget

Enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till nuvarande vapenlag får den som vid lagens ikraftträdande var berättigad enligt andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i vapenlagen (1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd. Detta bör gälla även fortsättningsvis.

28.3.3. Tidigare meddelad auktorisation bör fortsätta gälla

Förslag: En skyttesammanslutning som vid lagens ikraftträdande

är auktoriserad eller anses vara auktoriserad enligt nuvarande vapenlag ska anses vara auktoriserad också enligt den nya vapenlagen.

Skälen för förslaget

Sådana skyttesammanslutningar som auktoriserats enligt 2 kap. 17 § vapenlagen bör även fortsättningsvis anses vara auktoriserade. Detsamma gäller sådana skyttesammanslutningar som anses auktoriserade enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2014:895) om ändring i nuvarande vapenlag. Övergångsbestämmelser av denna innebörd bör tas in i den nya vapenlagen.

28.3.4. Tidigare meddelade godkännanden bör fortsätta gälla

Förslag: Den som vid den nya vapenlagens ikraftträdande är god-

känd som föreståndare eller ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare, eller att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning ska anses vara godkänd enligt den nya vapenlagen.

Skälen för förslagen

Den som ska vara föreståndare eller ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare ska ha godkänts av Polismyndigheten (2 kap. 10 a och b §§ vapenlagen). En person kan också godkännas av Polismyndigheten att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning (jfr 3 kap.1 a och 6 §§vapenlagen och 5 kap. 3 § vapenförordningen). Sådana godkännanden som getts med stöd av nuvarande vapenreglering bör gälla även fortsättningsvis. Övergångsbestämmelser av denna innebörd bör tas in i den nya vapenlagen.

28.3.5. Vissa äldre övergångsbestämmelser bör fortsätta att gälla

Förslag: I den nya vapenlagen ska tas in motsvarigheter till andra

punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:147) om ändring i nuvarande vapenlag, andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2012:306) om ändring i nuvarande vapenlag och andra och tredje punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2023:372) om ändring i nuvarande vapenlag.

Skälen för förslagen

I övergångsbestämmelserna till lagen (2000:147) om ändring i nuvarande vapenlag anges i punkten 2 att bestämmelserna i 2 kap. 5 a § nuvarande vapenlag om tillstånd att inneha vissa skjutvapen för andra ändamål än skjutning tillämpas endast i fråga om tillstånd som meddelas efter den 1 juli 2000. Detsamma gäller bestämmelserna i 2 kap. 6 § andra stycket nuvarande vapenlag om tidsbegränsning av tillstånd att inneha helautomatiskt vapen eller enhandsvapen för flerskott. Övergångsbestämmelserna i fråga kan inte anses överspelade. Motsvarande bestämmelser bör därför tas in i den nya vapenlagen.

Enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2012:306) om ändring i nuvarande vapenlag behöver registrering enligt 2 kap. 18 § första stycket 3 av fysiska personer som har ett betydande inflytande över en juridisk person med tillstånd att driva handel med skjutvapen endast ske om lämplighetsprövningen har skett efter ikraftträdandet av den lagen. Registerföringsskyldigheten anges numera i 1 a kap. 7 § 3 nuvarande vapenlag. Övergångsbestämmelsen kan fortfarande ha betydelse i enstaka fall. Motsvarande bestämmelse bör därför tas in i övergångsbestämmelserna den nya vapenlagen.

I punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2023:372) om ändring i nuvarande vapenlag finns bestämmelser som innebär att den som innehar vapenmagasin och som före utgången av oktober 2023 ansöker om tillstånd som ger rätt att inneha vapenmagasin får inneha föremålen till dess att ansökan prövats slutligt. I punkten 3 i övergångsbestämmelserna till samma lag finns en motsvarande bestämmelse för den som yrkesmässigt förmedlar skjutvapen eller ammunition. Det kan inte uteslutas att det kan finnas enstaka ansökningsärenden av nyss nämnda slag som inte har prövats slutligt när den nya vapenlagen träder i kraft. I de delar bestämmelserna fortfarande har relevans bör en motsvarighet därför tas in i den nya vapenlagen.

Övriga övergångsbestämmelser till den nuvarande vapenlagen och dess ändringsförfattningar får anses vara överspelade. Någon motsvarighet till de bestämmelserna bör därför inte tas in i den nya vapenlagen.

28.3.6. Den nya vapenlagen bör tillämpas också i pågående ansökningsärenden

Förslag: Vid prövning av ärenden som gäller ansökan enligt den

nuvarande vapenlagen ska den nya vapenlagen tillämpas efter ikraftträdandet.

Skälen för förslaget

Det är angeläget att den nya vapenlagen får genomslag så snabbt som möjligt. Den nya vapenlagen bör därför tillämpas även i pågående ansökningsärenden, både i första instans och efter överklagande. Detta är i överensstämmelse med de övergångsbestämmelser som beslutades i samband med införandet av nuvarande vapenlag (se punkten 6 i övergångsbestämmelserna till vapenlagen och prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 89, kommentaren till punkterna 6 och 7 i övergångsbestämmelserna).

28.3.7. Nya förutsättningar för innehavstillstånd bör i allmänhet inte föranleda återkallelse

Förslag: Följande bestämmelser ska tillämpas endast i fråga om

tillstånd som ges efter den nya vapenlagens ikraftträdande.

  • Bestämmelsen om att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.
  • Bestämmelserna om att tillstånd att inneha skjutvapen för samling får ges endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett av Polismyndigheten godkänt samlingsområde.
  • Bestämmelsen om att tillstånd att inneha skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning som huvudregel får ges endast om vapnet görs varaktigt obrukbart.
  • Bestämmelsen om att tillstånd att inneha helautomatiska vapen får ges endast för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål.
  • Bestämmelserna om att stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen och helautomatiska vapen jämställs med sådana vapen vid tillståndsgivningen.

Skälen för förslagen

För tillstånd enligt vapenlagen gäller att återkallelse ska ske om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns (se 6 kap.1–4 §§vapenlagen). Om tillstånd inte skulle ha beviljats om frågan prövats i den nya situationen bör återkallelse ske. I de ursprungliga förarbetena anfördes att särskild försiktighet är påkallad vid bedömningen av om återkallelse ska ske när ändrade regler rubbar förutsättningarna för tillstånd (se prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen [1973:1176] m.m., s. 46 och 47). Det bör emellertid framhållas att möjligheterna till återkallelse enligt 1973 års vapenlag var fakultativ, medan återkallelse enligt den nuvarande vapenlagen ska ske om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns. Utrymmet för att underlåta återkallelse är alltså mindre i dag än när man införde bestämmelsen om att återkallelse ska ske om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns.

Vi lämnar ett flertal förslag som innebär delvis ändrade förutsättningar för tillstånd. Om det inte finns starka motstående intressen talar hänsyn till de legala vapeninnehavarna för att ändringarna ska ges en framåtblickande verkan. Endast om starka skäl talar för att redan meddelade tillstånd ska återkallas bör de nya förutsättningarna tillämpas också i förhållande till redan meddelade tillstånd. Detta är en utgångspunkt för våra överväganden.

Förslaget om tydligare möjligheter att vid tillståndsgivningen beakta risker för allmän ordning och säkerhet

I avsnitt 20.8 föreslår vi att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är opropor-

tionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Det är visserligen angeläget att den föreslagna bestämmelsen får genomslag så snart som möjligt. De sorters vapen som är avsedda att träffas av bestämmelsen omfattas i dag dock endast undantagsvis av innehavstillstånd. Vi bedömer därför att hänsynen till den som legalt innehar ett sådant vapen som kan träffas av regleringen väger tyngre än samhällets intresse av att tillstånd att inneha sådana vapen återkallas. De nya bestämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångsbestämmelserna.

Kravet på godkänt samlingsområde

I avsnitt 8.5 föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska föreskrivas att enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett godkänt samlingsområde. Polismyndigheten ska besluta om godkännande.

Redan i dag gäller att tillstånd för samling ges endast om skjutvapnet ska ingå i en samling som har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning. Polismyndigheten meddelar dock inte något beslut om godkännande av samlingsområde. Redan meddelade tillstånd att inneha skjutvapen för samling bör inte återkallas enbart för att samlarens samlingsområde inte har godkänts av Polismyndigheten i ett särskilt beslut. De nya bestämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångsbestämmelserna.

Vissa krav för att ett skjutvapen ska få innehas för ett udda ändamål som inte avser skjutning

I avsnitt 6.8.2 föreslår vi att tillstånd att inneha ett skjutvapen för ett udda ändamål som inte avser skjutning som huvudregel ska få ges endast om vapnet görs varaktigt obrukbart. I likhet med vad som föreskrevs när motsvarande krav infördes för skjutvapen som innehas för prydnad och minne bör kravet tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter bestämmelsens ikraftträdande (se punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen [2000:147] om ändring i nuvarande vapenlag).

Vi föreslår i avsnitt 6.8.2 vidare att tillstånd att inneha ett skjutvapen för ett udda ändamål som inte avser skjutning endast ska få ges om vapnet deaktiverats eller det finns synnerliga skäl, om det är fråga om ett A-vapen. I avsnitt 28.4.2 behandlar vi frågan om det förslaget föranleder behov av övergångsbestämmelser.

Förbudet mot att ge tillstånd att inneha helautomatiska vapen för vissa ändamål

Våra föreslag i avsnitt 9.10 och 9.11 innebär att tillstånd att inneha helautomatiska vapen får ges endast för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål. Förslagen avser att återspegla gällande rätt så som gällande rätt ser ut i dag. Det finns emellertid äldre fall där exempelvis vapensamlare fått tillstånd att inneha helautomatiska vapen för samlingsändamål. Tillräckliga skäl för att redan meddelade tillstånd bör återkallas har inte framkommit. De nya bestämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångsbestämmelserna.

Förslaget om att de särskilda bestämmelserna om enhandsvapen och helautomatiska vapen ska gälla också stommar och lådor till sådana vapen

I avsnitt 9.14, 11.6, 12.6 och 13.8 föreslår vi att stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen och helautomatiska vapen ska likställas med sådana vapen vid tillståndsgivningen. Förslagen syftar till att göra det svårare att kringgå de särskilda bestämmelserna rörande sådana vapen. Tillräckliga skäl för att redan meddelade tillstånd bör återkallas har inte framkommit. De nya bestämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångsbestämmelserna.

I avsnitt 10.8.3 föreslår vi att stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen för flerskott och helautomatiska vapen ska likställas med sådana vapen också vid tillämpning av huvudregeln om femårstillstånd. Bland annat då förslaget inte kan leda till att redan med-

delade tillstånd återkallas föranleder det inget behov av övergångsbestämmelser.

Nya krav på vapenföreståndare respektive föreståndare

I avsnitt 12.8 och 13.10 föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska föreskrivas att museihuvudmän och auktoriserade bevakningsföretag ska få ges innehavtillstånd endast om organisationen har en godkänd vapenföreståndare. Vidare föreslår vi att reparatörer som är juridiska personer inte ska få ges reparatörstillstånd om den juridiska personen inte har en godkänd föreståndare (se avsnitt 22.3.4 och 22.5.1). De skäl som ligger bakom förslagen talar starkt för att också den som redan har tillstånd enligt vapenlagen ska vara skyldig att ha en vapenföreståndare respektive föreståndare. Tillståndshavaren bör dock ges ett skäligt rådrum att uppfylla kravet på godkänd vapenföreståndare respektive föreståndare. Vi har därför övervägt om särskilda övergångsbestämmelser ska införas. Med hänsyn till att en eventuell återkallelse måste föregås av ett återkallelseförfarande ser vi dock inget behov av sådana bestämmelser. En annan sak är att Polismyndigheten bör ge tillståndshavaren goda möjligheter att uppfylla kravet på godkänd vapenföreståndare respektive föreståndare innan återkallelse beslutas. Självfallet bör frågan om återkallelse inte aktualiseras i de fall organisationen vidtar åtgärder för att få en vapenföreståndare eller föreståndare godkänd, såsom under den tid en ansökan om godkännande prövas. Om ansökan avslås bör organisationen ges skälig tid att ansöka om godkännande för någon annan person.

Under tiden fram till dess att det finns en godkänd vapenföreståndare eller föreståndare får frågan om vem som har det ansvar som ska vila på den personen avgöras utifrån allmänna organisationsrättsliga principer. I fråga om huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag bör det i allmänhet vara föreståndaren för museet respektive bevakningsföretaget som har det primära ansvaret för att utöva kontroll över de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som organisationen innehar, vilket motsvarar vad som gäller enligt nuvarande ordning.

Övriga förslag

Vi föreslår även i övrigt vissa nya bestämmelser i den nya vapenlagen som rör förutsättningarna för tillstånd. I avsnitt 28.3.8 behandlar vi frågan om vårt förslag om förbud mot att inneha vissa halvautomatiska gevär och lådor till sådana gevär för jakt föranleder behov av övergångsbestämmelser. Våra förslag om att tillstånd enligt vapenlagen över huvud taget inte ska kunna ges för viss egendom behandlas i avsnitt 28.3.9. I övrigt aktualiserar de nya förutsättningarna för tillstånd inte frågan om återkallelse på samma sätt som de förslag vi berör i det föregående, eftersom de antingen är till sökandens fördel, fullt ut återspeglar gällande rätt eller ger rättstillämparen ett större bedömningsutrymme i frågan om förutsättningarna är uppfyllda. De förslagen föranleder därför inte behov av övergångsbestämmelser.

I avsnitt 28.4.4 återkommer vi till frågan om förutsättningarna för tillstånd enligt den nya vapenförordningen föranleder behov av övergångsbestämmelser.

28.3.8. Innehav av sådana halvautomatiska gevär som förbjuds för jakt bör avvecklas

Förslag: Tillstånd att för jakt inneha ett sådant halvautomatiskt

gevär som inte längre ska vara tillåtet för jakt, eller en låda som är avsedd för ett sådant vapen, ska upphöra att gälla ett år efter den nya vapenlagens ikraftträdande. Polismyndigheten ska senast sex månader dessförinnan skicka en skriftlig underrättelse till den som innehar sådan egendom om att tillståndet upphör att gälla. Underrättelsen ska delges enligt bestämmelserna i delgivningslagen.

Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut, ska detta gälla till dess ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft. Den som före tillståndets upphörande lämnar in egendomen till Polismyndigheten ska ha rätt att få den inlöst av staten. Ersättning ska betalas med ett belopp som motsvarar 80 procent av egendomens marknadsvärde vid förvärvstillfället. Om tillståndsbeviset finns i behåll ska det ges in tillsammans med egendomen.

Skälen för förslagen

Vi föreslår i avsnitt 20.7.1 att vissa halvautomatiska gevär med löstagbara magasin, och lådor till sådana vapen, inte ska få innehas för jakt. Bestämmelsen är avsedd att fylla i en lucka som uppstått i samband med omarbetning av Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen för jakt. Frågan är vad som ska gälla i fråga om de tillstånd som getts efter ändringen i Naturvårdsverkets föreskrifter men innan det föreslagna förbudet träder i kraft.

Tillstånden bör avvecklas

En möjlighet är att låta den nya bestämmelsen endast vara framåtsyftande. Detta skulle innebära att redan meddelande tillstånd till innehav för jakt fortsätter att gälla men att inga nya tillstånd får ges för detta ändamål. Denna lösning har minst konsekvenser för vapeninnehavarna, som får behålla sina vapen på obegränsad tid. Från ett kostnadsperspektiv kan denna lösning framstå som mest fördelaktig, eftersom den inte föranleder några nya arbetsuppgifter för Polismyndigheten och inte heller något behov av ersättning till vapeninnehavarna. De skäl som ligger till grund för förslaget och som vi utvecklat i kapitel 20 talar dock starkt emot att vapnen får behållas på obestämd tid. Vi anser inte heller att riskerna tillräckligt kan motverkas genom t.ex. förstärkta förvaringskrav eller införande av kontroller av att den enskilde har ett legitimt behov av vapnet för jakt. Det är fråga om vapen som är särskilt förknippade med en risk för skolskjutningar, andra masskjutningar och terrordåd och som även en relativt oerfaren skytt kan använda för att snabbt döda många människor. Riskerna handlar inte enbart om att obehöriga använder vapnen, utan även om att de kan missbrukas av personer som fått vapnet på legal väg. Förlorade människoliv och en minskad säkerhet i samhället kan inte värderas i pengar. En enda masskjutning kan dock föranleda stora kostnader för sjukvården och de rättsvårdande myndigheterna. Med hänsyn till det anförda bedömer vi att det är nödvändigt att tillstånden avvecklas.

Den som blir av med sitt vapen ska ha möjlighet att få godtagbar ersättning

Vi bedömer att det finns två möjligheter för avveckling av redan meddelade tillstånd. Den ena möjligheten är att tillstånden ska återkallas från ett visst datum, som kan vara dagen för ikraftträdandet eller något senare datum. Detta bör då uttryckligen framgå av övergångsbestämmelser. Den andra möjligheten är att tillstånden automatiskt upphör att gälla vid ett visst datum. I båda fallen uppstår frågan om inlösen av egendomen och om ersättning till vapeninnehavaren. Eftersom det är fråga om personer som fått tillstånd till innehav av egendomen och anskaffat den i förlitan på att tillståndet ska gälla utan tidsbegränsning är det uteslutet att lösa in den utan ersättning. Frågan är då hur ersättningen ska beräknas.

Vapenlagens regler om inlösen innebär att ersättning ska betalas med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet (7 kap. 4 § vapenlagen). Marknadsvärdet för egendomen kan förväntas sjunka kraftigt till följd av dels att vapen av aktuell typ blir betydligt svårare att sälja när de inte längre får innehas för jakt, dels att många sådana vapen ungefär samtidigt kommer ut på andrahandsmarknaden. Ersättning med marknadsvärdet framstår av den anledningen som inte som skäligt.

Vi har därför övervägt en ordning med schablonersättning med ett visst fast belopp. Vi bedömer emellertid att en sådan ordning inte är lämplig, eftersom ersättning med schablonbelopp kan leda till att enskilda kraftigt under- eller överkompenseras. Inte heller schablonersättning med ett fast belopp bör därför väljas.

Det bästa alternativet är i stället att rätten till ersättning relateras till marknadsvärdet vid inköpstillfället. Normalt bör detta vara detsamma som innehavarens inköpspris för egendomen. Som regel bör Polismyndigheten alltså inte behöva anlita någon värderingsman för värdering av egendomen, utan det bör vara tillräckligt att innehavaren presterar ett kvitto eller motsvarande underlag. Om inköpspriset framstår som orimligt högt jämfört med vad sådan egendom brukar kosta, det saknas underlag eller underlaget kan ifrågasättas, bör polisen dock kunna göra en värdering med hjälp av värderingsman och bestämma ersättningen utifrån denna värdering. En värdering behöver också kunna göras om vapnet inte förvärvats genom köp utan t.ex. genom gåva.

Eftersom vapen av aktuellt slag först nyligen tillåtits för jakt är det rimligt att anta att merparten av de berörda vapnen är förhållandevis nya. Det framstår därför som rimligt att staten vid inlösen till följd av den nya bestämmelsen ska utge ersättning med hela eller åtminstone en i lag angiven högre andel av marknadsvärdet vid förvärvstillfället. Det är inte givet hur stor andel som ska utgå, eftersom det kan variera hur mycket begagnade vapen minskar i värde. Med hänsyn till att det är fråga om ett ingrepp i äganderätten för personer som haft befogade förväntningar på att få behålla sitt vapen bör ersättningen hellre ligga i överkant än i underkant. Vi bedömer att en rimlig ersättning motsvarar 80 procent av marknadsvärdet vid förvärvstillfället, dvs. i de flesta fall av inköpspriset.

Vi bedömer att den föreslagna beräkningsgrunden i flertalet fall kan förväntas leda till ett rimligt resultat för vapeninnehavarna. Jämfört med inlösen i allmänhet torde värderingen dessutom vara mindre resurskrävande, eftersom det i normalfallet endast lär krävas att den enskilde företer ett kvitto på sitt inköp eller något annat liknande underlag. Man slipper alltså som regel anlitande av en särskild värderingsman. En reglering som går ut på att vapeninnehavarna ersätts för inlösta vapen med en viss fastställd procent av marknadsvärdet vid förvärvstillfället framstår alltså inte bara som fördelaktigt för de enskilda vapeninnehavare vars vapen löses in, utan bör också kunna begränsa polisens kostnader för förfarandet och minska risken för att den enskilde överklagar ersättningsbeslutet.

Oavsett om övergångsordningen bygger på individuella återkallelser av tillstånden eller på ett automatiskt upphörande en viss dag anser vi således att ersättningen bör bestämmas enligt dessa principer. Detta utgör en utgångspunkt för våra fortsatta överväganden.

För- och nackdelar med en ordning som går ut på återkallelse

Som redan nämnt kan man tänka sig en ordning som går ut på att meddelade tillstånd återkallas (jfr avsnitt 28.3.7). En fördel med en ordning som går ut på återkallelse är att den blir rättssäker och tydlig för vapeninnehavarna, som inte behöver agera utan att först ha fått ett föreläggande från polisen om att de ska yttra sig i frågan om återkallelse.

Om man väljer alternativet återkallelse blir vidare bestämmelserna om inlösen automatiskt tillämpliga, eftersom återkallelse av ett tillstånd är en grund för inlösen i sådana fall då egendomen inte förklarats förverkad eller tagits i beslag. Fördelen med detta är att man kan falla tillbaka på redan existerande bestämmelser och förfaranden. Dessa skulle innebära att innehavaren, efter beslutet om återkallelse, har tre månader på sig att överlåta egendomen till någon som har rätt att inneha den eller att lämna in den för skrotning. Om så inte sker ska egendomen inlösas. (Jfr 7 kap. vapenlagen.) Som vi konstaterat under föregående rubrik menar vi dock att det i så fall behöver införas särskilda bestämmelser som tillförsäkrar enskilda en rimlig ersättning för vapen som de skaffat i förlitan på att de skulle få behålla dem. Som framhålls i det föregående kan ett sådant standardiserat sätt att beräkna ersättningen också minska kostnaderna för förfarandet, jämfört med en ordning där det faktiska marknadsvärdet ska fastställas.

Förutsatt att ersättningen bestäms i enlighet med de principer vi slagit fast tidigare, har en ordning med återkallelser flera fördelar för de berörda vapeninnehavarna.

En ordning som bygger på individuella återkallelser har dock även stora nackdelar. Den främsta av dessa är att den skulle innebära att Polismyndigheten belastas med tusentals återkallelseärenden. I skrivande stund uppskattar Polismyndigheten att antalet meddelade tillstånd uppgår till omkring 3 500. Hur många som kommer att finnas när reglerna träder i kraft är svårt att uppskatta och beror delvis på om och i så fall när regeringen inför de ändringar i den nuvarande vapenförordningen som vi förordar i avvaktan på riksdagens behandling av våra huvudförslag. Det framstår som rimligt att tänka sig att det kan handla om åtminstone 5 000 tillstånd, men det kan även röra sig om fler. Polismyndigheten har uppgett att en lösning som kräver individuell återkallelse av tusentals tillstånd skulle lamslå myndighetens tillståndsenhet och medföra kraftigt ökade handläggningstider för andra tillståndsärenden. Myndigheten måste först genom en omfattande ärendegenomgång identifiera berörda vapen. Därefter måste ett återkallelseärende inledas i varje enskilt fall, vilket kräver att tillståndshavaren delges ett föreläggande och ges tid att yttra sig. Därefter behöver det fattas ett återkallelsebeslut. Till detta kommer det merarbete som blir konsekvensen av ärenden som överklagas till förvaltnings-

domstol, och den ökade ärendebelastningen för förvaltningsdomstolarna till följd av detta.

För- och nackdelar med en ordning som går ut på automatiskt upphörande

Den andra möjliga lösningen är att tillstånden får fortsätta gälla under en övergångstid och sedan upphör automatiskt. Under övergångstiden bör innehavarna i så fall kunna välja mellan att överlåta vapnet, låta staten lösa in det eller att söka tillstånd till att inneha vapnet för ett annat ändamål. Personen bör även anses oförhindrad att ge in en ny ansökan om tillstånd att inneha vapnet för jakt. Om då vapnet trots allt inte omfattas av den nya regleringen, bör Polismyndigheten avvisa ansökan, eftersom personen inte har något intresse av att få ansökan prövad. Vapenägaren kan då tryggt behålla vapnet. Om Polismyndigheten å andra sidan bedömer att vapnet omfattas av den nya regleringen har innehavaren ett rättsligt intresse av att få ansökan prövad för tiden efter det ursprungliga tillståndets upphörande. Ansökan bör då tas upp och ett avslag kan överklagas till förvaltningsrätt. Den enskilde kan alltså då få Polismyndighetens bedömning överprövad.

Om man väljer denna lösning och innehavaren under övergångstiden ansöker om rätt att inneha vapnet, bör tillståndet fortsätta att gälla tre veckor efter det att ett eventuellt avslag fått laga kraft (jfr bl.a. våra förslag angående tidsbegränsade tillstånd för enhandsvapen för flerskott och helautomatiska vapen i avsnitt 10.8.7). En sådan ordning gör det möjligt för den som anser att vapnet inte är sådant som avses med förbudet att få saken prövad, och att i förekommande fall invänta att saken prövas av domstol. Det blir på samma sätt möjligt för den som i och för sig godtar polisens bedömning att vapnet omfattas av förbudet, men som vill ansöka om tillstånd för målskjutning, att göra en sådan ansökan och att få behålla vapnet till dess frågan är avgjord.

Den tillståndshavare som inte vill ansöka om nytt tillstånd eller som anser en sådan ansökan utsiktslös får under övergångstiden en rimlig möjlighet att överlåta vapnet till någon i eller utanför Sverige som får inneha det. Det bör dock noteras att försäljning till någon köpare utanför Sverige kräver tillstånd av Inspektionen för strategiska produkter (ISP) eller, till köpare inom EU, av Polismyndigheten.

För att tillståndshavaren ska kunna förhålla sig till förbudet och hinna välja hur han eller hon vill agera, har det betydelse hur lång övergångstid som väljs. Sex månader framstår då som alltför kort tid för att alla vapeninnehavarna ska hinna förhålla sig till de nya bestämmelserna. Samtidigt talar skälen för det föreslagna förbudet mot innehav för jakt starkt för att övergångstiden inte heller görs alltför lång. En så lång övergångstid som tre år, som valts i Norge, tycker vi inte är lämplig. Vi bedömer att en övergångstid på ett år skulle utgöra en rimlig avvägning mellan vapenägarnas intresse av tid och samhällets intresse av att minska antalet vapen av det aktuella slaget.

Innehavaren bör, som nämns i det föregående, även ha en möjlighet att få vapnet inlöst av staten. De vanliga inlösenreglerna är inte tillämpliga. Som vi tagit upp är de inte heller helt lämpliga för den här situationen. Det skulle därför behövas särskilda regler om inlösen för den aktuella situationen, utifrån de principer som vi tidigare slagit fast. Det nu angivna inlösenförfarandet bör i så fall vara tillgängligt fram till dess att tillståndet automatiskt upphör att gälla. Den som däremot inte har lämnat in sitt vapen för inlösen före tillståndstidens utgång bör enligt vår mening inte få någon ersättning alls.

Den främsta fördelen med lösningen med automatiskt upphörande är att den innebär en mindre arbetsbörda för Polismyndigheten än en lösning som kräver individuella återkallelser. I båda fallen blir myndigheten tvungen att gå igenom ett stort antal av de tillstånd till innehav av halvautomatiska vapen som getts efter den 1 augusti 2023 för att identifiera vilka som avser nu aktuella vapen eller vapendelar. Vidare skulle det krävas ett inlösenförfarande i båda fallen. Däremot besparas myndigheten handläggningen av alla de individuella återkallelserna.

För de enskilda personer som direkt berörs av de nya bestämmelserna framstår lösningen som något mindre fördelaktig än individuella återkallelser. Genom möjligheten att ansöka om nytt tillstånd och en reglering om närmast full ersättning anser vi dock att regleringen framstår som proportionerlig och i övrigt godtagbar. En förutsättning för det är dock enligt vår mening att Polismyndigheten är skyldig att i god tid delge innehavarna en underrättelse om att tillståndet upphör att gälla. För andra legala vapeninnehavare är det en fördel att tillståndsmyndighetens arbete påverkas i mindre grad än vid en ordning med individuella återkallelser.

Övergångsbestämmelserna bör gå ut på ett automatiskt upphörande av tillstånden efter ett år

Under förutsättning att man inför ersättningsregler i enlighet med vad vi diskuterat i föregående avsnitt framstår båda lösningarna som ändamålsenliga, proportionerliga och i övrigt godtagbara i förhållande till enskilda vapeninnehavare.

För att minska risken för att enskilda missar att tillståndet upphör skulle lösningen med automatiskt upphörande kunna kombineras med en skyldighet för Polismyndigheten att gå ut med skriftlig information till alla berörda vapenägare. Underrättelsen bör i så fall delges, för att motverka risken för att någon enskild missar ändringen. Båda lösningar framstår alltså som godtagbara från ett rättighets- och rättssäkerhetsperspektiv. Detta gäller särskilt som den som är tveksam kring om hans eller hennes tillstånd träffas av den nya regleringen kan söka om tillståndet.

Oavsett om man väljer en övergångsordning med individuella återkallelser eller automatiskt upphörande uppstår en stor kostnad för inlösen. Denna kostnad torde bli densamma oavsett vilken variant man väljer, förutsatt att tidsramarna är desamma. Om automatiskt upphörande ska ske först efter en övergångstid medan återkallelser ska börja göras omedelbart när den nya lagen träder i kraft kan dock återkallelselösningen förväntas medföra betydligt högre kostnader för inlösen. Detta talar i så fall för automatiskt upphörande.

Den största skillnaden mellan de två alternativen handlar om polisens arbetsbelastning. Vi bedömer att en ordning med individuella återkallelser blir betydligt mer arbetskrävande och därför kraftigt kan påverka bl.a. handläggningstiderna för övriga vapenärenden. Detta gäller även om några personer som innehar de nu aktuella vapentyperna kan förväntas ansöka om att få behålla vapnet. Av hänsyn främst till de legala vapeninnehavarna och personer som ansöker om att få inneha skjutvapen bedömer vi därför att en ordning med automatiskt upphörande är att föredra.

Oavsett vilken lösning man väljer kan det förväntas att vissa vapeninnehavare kommer att vilja sälja sitt vapen i utlandet. Detta kommer att medföra kostnader för ISP och Polismyndigheten. Vi ser dock inte att kostnaden kan förväntas bli större i det ena eller andra fallet, under förutsättning både återkallelse och automatiskt upphörande ska ske först efter en övergångsperiod. Denna omständighet bör därför inte inverka på bedömningen.

Slutsatsen är att både ett system med återkallelse och ett system med automatiskt upphörande är acceptabla, men att ett system med automatiskt upphörande har vissa fördelar framför ett system med individuella återkallelser. Vår bedömning är därför att det ska införas en övergångsordning som går ut på att tillstånden automatiskt ska upphöra att gälla efter ett år, att den som dessförinnan ansöker om tillstånd att inneha vapnet ska kunna ha kvar det tills tre veckor efter lagakraftvunnet beslut i tillståndsfrågan, och att vapnen före tillståndstidens utgång ska kunna lösas in mot en ersättning som motsvarar 80 procent av egendomens marknadsvärde vid förvärvstillfället. Polismyndigheten bör vara skyldig att senast den 1 juni 2026 skicka en skriftlig underrättelse till den som innehar egendom av nu aktuellt slag om att tillståndet upphör. Myndigheten bör vara skyldig att låta delge underrättelsen enligt bestämmelserna i delgivningslagen (2010:1932), i syfte att säkerställa att ingen innehavare missar författningsändringen eller misstar sig i frågan om den är tillämplig på hans eller hennes vapen.

Den som är missnöjd med polisens ersättningsbeslut bör kunna överklaga detta till förvaltningsdomstol. Detta kräver inte någon särskild bestämmelse utan det följer av de allmänna överklagandebestämmelserna.

28.3.9. Innehav av förbjudna skjutvapen bör avvecklas

Förslag: Den som vid lagens ikraftträdande innehar flerskotts-

anordningar eller anordningar eller programvara som är avsedda för att fjärrstyra skjutvapen eller göra skjutvapen självstyrande ska ha rätt att inneha föremålen i fyra månader från lagens ikraftträdande.

Bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser beträffande

helautomatiska enhandsvapen och fjärrstyrda och självstyrande skjutvapen.

Skälen för förslaget och bedömningen

I avsnitt 9.13.2, 20.7.2 och 20.7.3 föreslår vi att tillstånd inte längre ska få ges för vissa skjutvapen och föremål som ska jämställas med sådana vapen enligt den nya vapenlagen. Föremålen betecknas i vårt

förslag till en ny vapenlag som förbjudna skjutvapen. Det rör sig om helautomatiska enhandsvapen, switchar, studskolvar och andra flerskottsanordingar samt – något förenklat – fjärrstyrda och självstyrande skjutvapen och föremål och programvara som gör att skjutvapen kan fjärrstyras eller göras självstyrande. De föremål m.m. som omfattas av våra förslag om förbjudna skjutvapen saknar i dag legitimt användningsområde. Det rör sig om egendom som medför särskilt stora säkerhetsrisker från ett samhällsperspektiv. Det sagda talar för att de föreslagna bestämmelserna ska tillämpas fullt ut så snart som möjligt. Viss hänsyn måste emellertid tas till den som vid den nya vapenlagens ikraftträdande innehar föremål m.m. av aktuellt slag.

Beträffande helautomatiska enhandsvapen och fjärrstyrda eller självstyrande skjutvapen får sådana vapen innehas av enskilda personer endast med stöd av innehavstillstånd. Enligt Polismyndigheten bör det inte förekomma att någon getts sådant tillstånd. Om tillstånd meddelats i något enstaka undantagsfall bör tillståndet återkallas. Tillståndet kommer i så fall att återkallas utan att vapnet förklarats förverkat och tillståndshavaren har alltså rätt att få vapnet inlöst (se 7 kap. 1 § vapenlagen, som vi föreslår ska föras över till den nya vapenlagen). Med hänsyn härtill och med beaktande av de skäl som ligger bakom det föreslagna förbudet kan det inte anses oproportionerligt att låta förbudet få effekt också i förhållande till eventuellt meddelade tillstånd. Någon särskild övergångsbestämmelse behövs inte.

I teorin kan helautomatiska enhandsvapen och fjärrstyrda eller självstyrande skjutvapen också innehas av vapenhandlare. Med hänsyn till att sådana vapen saknar legitimt användningsområde bedömer vi det dock som osannolikt att sådana vapen finns hos någon vapenhandlare. Detta gäller särskilt fjärrstyrda eller självstyrande skjutvapen (samt programvara för dessa). Sådan egendom utgör nämligen krigsmateriel varvid det krävs tillstånd att tillhandahålla sådan materiel enligt lagen om krigsmateriel (1992:1300), vilket vapenhandlare i regel inte har. Beträffande helautomatiska enhandsvapen kan noteras att vapenhandlartillstånd endast ger rätt att inneha helautomatiska vapen som tagits in för en viss köpare. Sammantaget bedömer vi att det också för vapenhandlarfallen saknas behov av övergångsbestämmelser.

Beträffande övriga föremål och programvara som träffas av förslaget om förbjudna skjutvapen rör det sig om föremål m.m. som inte omfattas av den nuvarande vapenlagen. Egendomen är alltså inte tillståndspliktig enligt vapenlagen. Den föreslagna regleringen innebär

att föremålen m.m. jämställs med skjutvapen och att den som innehar egendomen gör sig skyldig till vapenbrott. Mot denna bakgrund måste den som i dag innehar egendom av aktuellt slag ges rimligt med tid att göra sig av med egendomen. Den som vid lagens ikraftträdande innehar sådan egendom bör därför ges rätt att inneha föremålen i fyra månader från lagens ikraftträdande.

Vi har även övervägt om den som vid den nya vapenlagens ikraftträdande innehar egendom av nyss nämnt slag ska ha rätt att få egendomen inlöst av staten. När det gäller flerskottsanordningarna rör det sig dock om föremål som redan i dag inte kan sättas in i ett skjutvapen utan att innehavaren gör sig skyldig till vapenbrott (jfr 4 kap. 1 § vapenlagen). Också anordningar och programvara som är till för att skjutvapen ska kunna användas utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket saknar legitimt användningsområde. Det rör sig som redan nämnts om egendom som medför särskilt stora säkerhetsrisker från ett samhällsperspektiv. Mot denna bakgrund kan det inte krävas att staten ska ersätta innehavaren för egendomens värde för att åtgärden att förbjuda sådant innehav ska anses vara proportionerlig. En inlösenrätt skulle vidare i flera fall innebära att staten skulle ersätta kriminella för värdet av egendom som innehafts för att begå brott. Vi har därför landat i att någon inlösenrätt inte bör införas.

28.3.10. Förslagen om utbyte av ljuddämpare och extra mantlar föranleder inga övergångsbestämmelser

Bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser av-

seende särskilda tillstånd till innehav av ljuddämpare som getts före ikraftträdandet.

Skälen för bedömningen

Den som har särskilt tillstånd att inneha vitala vapendelar eller ljuddämpare får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast anmäls till Polismyndigheten. Vi föreslår i avsnitt 22.6 att endast vapendelar som är jämställda med skjutvapen ska omfattas av denna bestämmelse.

Detta innebär att ljuddämpare ska strykas från bestämmelsen och mantlar läggas till.

Förslaget leder till frågan hur man bör hantera sådana tillstånd till innehav av ljuddämpare som utfärdades före lättnaderna i tillståndsplikten beträffande ljuddämpare. Sådana tillstånd är, till skillnad från de tillstånd till innehav av ljuddämpare som nu ges, individualiserade till en viss ljuddämpare och är även registrerade i vapenregistret. Det följer av grundläggande förvaltningsrättsliga principer att tillstånden fortsätter att gälla även efter det att de aktuella författningsändringarna trädde i kraft. Vårt förslag ändrar inte detta. Däremot bortfaller en rättighet som fanns vid tillståndsgivningen. I praktiken torde endast ett fåtal av tillståndshavarna påverkas, eftersom flertalet kan antas inneha vapen för skjutning som ljuddämparen passar till. Statistik för 2022 från Polismyndighetens register visar att många tillstånd till innehav av ljuddämpare återkallades på tillståndshavarens begäran till följd av att tillstånd inte längre krävdes för deras innehav. Samlare och museer använder inte sina ljuddämpare, varför förslitning inte bör förekomma och intresset för skrotning och utbyte torde vara begränsat. Det framstår som rimligt att den samlare eller det museum som av någon annan anledning vill överlåta eller skrota en ljuddämpare och ersätta den med en annan ansöker om tillstånd i enlighet med de nya bestämmelserna. Om man inte vill stå registrerad som tillståndshavare till den överlåtna eller skrotade ljuddämparen kan tillståndshavaren meddela Polismyndigheten (se prop. 2021/22:46 Lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare, s. 32). Vår bedömning är att det inte behövs några övergångsbestämmelser.

Inte heller förslaget om tillägg av mantlar i bestämmelsen medför behov av övergångsbestämmelser. Rätten till utbyte av en sådan extra vapendel bör gälla omedelbart vid ikraftträdande.

28.3.11. Bestämmelserna om vem som ska registreras i vapenregistren bör ges en framåtblickande verkan

Förslag: Registrering av fysiska personer som har ett betydande

inflytande över en organisation ska endast krävas om lämplighetsprövningen har skett efter den nya vapenlagens ikraftträdande, om organisationen är

  • en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin,
  • ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen, eller
  • en organisation som har getts reparatörstillstånd.

Registrering av den person som ansvarar för förvaringen av skjutvapen hos en skola ska endast krävas om tillstånd till förvaring hos skolan getts efter ikraftträdandet.

Skälen för förslagen

I avsnitt 11.7, 13.9 och 22.3.3 föreslår vi att den som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning, ett auktoriserat bevakningsföretag eller en juridisk person med reparatörstillstånd under vissa förutsättningar ska registreras i vapenregistren. Den nya registerföringsskyldigheten hänger samman med den lämplighetsprövning som ska göras av personerna. Såväl bestämmelserna om lämplighetsprövning som bestämmelserna om registrering har inspirerats av regelverket för vapenhandlare, som nyligen – i samband med sådan verksamhet blev tillståndspliktig – utvidgats till att omfatta även vapenmäklare. När bestämmelserna om registrering av den som har ett betydande inflytande över en vapenhandlare infördes föreskrevs i övergångsbestämmelserna att registrering endast behöver ske om lämplighetsprövningen har skett efter ikraftträdandet (se punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen [2012:306] om ändring i nuvarande vapenlag). Detta framstår som en lämplig ordning även beträffande sådana personer med ett betydande inflytande över skyttesammanslutningar, auktoriserade bevakningsföretag och vapenreparatörer som vi föreslår ska registreras. Vi föreslår därför en motsvarande övergångsbestämmelse för dessa fall.

Vi föreslår även att personer och organisationer som för innehavarens räkning får förvara skjutvapen ska registreras i vapeninnehavarregistret (se avsnitt 19.6 och 19.8). Sådan registrering sker i praktiken redan i dag. I den delen saknas därför behov av övergångsbestämmelser. En nyhet är dock att den person som är ansvarig för förvaringen ska registreras om förvaringen sker hos en skola. Regi-

strering bör i dessa fall endast krävas om tillstånd till förvaring hos skola ges efter den nya vapenlagens ikraftträdande. En bestämmelse av denna innebörd bör därför tas in i övergångsbestämmelserna till den nya vapenlagen.

Våra förslag om registrering av den som godkänts att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning eller som innehar skjutvapen för ett konkursbos eller ett dödsbos räkning återspeglar vad som redan görs i praktiken (se avsnitt 22.2.2 och 27.6) och det saknas alltså behov av övergångsbestämmelser.

Vi föreslår även registrering av vissa typer av aktörer som inte förekommer i den nuvarande vapenlagen. Det rör sig om vapenföreståndare och ersättare för huvudmän för museer och för auktoriserade bevakningsföretag (se avsnitt 12.8 och 13.10). Det rör sig också om godkända vapenhanterare (se avsnitt 14.3.8). Också föreståndare och ersättare för den som har reparatörstillstånd är en nyhet jämfört med nuvarande ordning (se avsnitt 22.3.4). I dessa fall ligger det i sakens natur att frågan om registrering uppstår först när någon godkänts som vapenföreståndare, föreståndare, ersättare eller vapenhanterare. Behov av övergångsbestämmelser saknas därför.

28.3.12. Straffrättsliga förslag

Bedömning: Behov av övergångsbestämmelser saknas.

Skälen för bedömningen

I avsnitt 26.3.4 föreslår vi att överträdelse av tidsbegränsade tillstånd att inneha skjutvapen ska brytas ut från de gärningar som konstituerar vapenbrott. Förslaget innebär att redan kriminaliserade gärningar ska ges en ny rubricering och att en lindrigare straffskala ska gälla för brotten, samt att det i vissa fall ska vara möjligt att underlåta att döma till ansvar. Vidare föreslår vi i avsnitt 26.3.5 en tydligare reglering i fråga om vapenbrott, ringa brott. Förslaget innebär möjligen en marginell utvidgning av utrymmet att bedöma ett vapenbrott som ringa. Enligt 5 § BrP ska den lag som gäller vid tillfället för dom tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Behov av övergångsbestämmelser saknas därför.

Inte heller i övrigt föranleder våra förslag på straffrättens område behov av övergångsbestämmelser.

28.4. Övergångsbestämmelser till vapenförordningen

28.4.1. Äldre rätt att inneha vissa luft- och fjädervapen bör fortsätta gälla

Förslag: Den som vid den nya vapenförordningens ikraftträdande

enligt övergångsbestämmelserna till nuvarande vapenförordning får inneha ett luft- eller fjädervapen utan tillstånd ska även fortsättningsvis få inneha vapnet utan tillstånd.

Skälen för förslaget

Enligt punkten 6 i övergångsbestämmelserna till vapenförordningen får den som sedan tiden före den 1 januari 1992 innehar ett luft- eller fjädervapen som enligt då gällande föreskrifter fick innehas utan tillstånd även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd. Detta bör gälla även framöver.

28.4.2. Vissa äldre övergångsbestämmelser bör fortsätta gälla

Förslag: Den som har sådant bevis som före den 1 januari 1985

har meddelats enligt dåvarande Statens naturvårdsverks anvisningar för prov för innehav av jaktvapen ska vid tillämpningen av den nya vapenförordningen anses uppfylla kravet på jägarexamen för tillstånd att inneha skjutvapen för jakt. Även det undantag från kravet på jägarexamen som gäller enligt femte punkten i övergångsbestämmelserna till nuvarande vapenförordning ska, med en viss justering, fortsätta att gälla.

Det undantag från kravet på deaktivering av A-vapen som ska innehas för prydnad eller minne som enligt övergångsbestämmelserna till förordningen (2023:376) om ändring i nuvarande vapenförordning gäller vid förnyelse av tidsbegränsade tillstånd ska fortsätta gälla.

Bedömning: En övergångsbestämmelse för A-vapen som ska inne-

has för udda ändamål som inte avser skjutning som motsvarar den bestämmelse som gäller när sådana vapen ska innehas för prydnad eller minne saknar praktisk betydelse och bör därför inte införas.

Skälen för förslagen och bedömningen

Övergångsbestämmelser om krav på jägarexamen

Enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till vapenförordningen ska bevis som före den 1 januari 1985 har meddelats enligt dåvarande Statens naturvårdsverks anvisningar för prov för innehav av jaktvapen gälla som bevis om jägarexamen. Det kan inte uteslutas att bestämmelsen fortfarande har praktisk betydelse. Den bör därför föras över till den nya vapenförordningen. Då våra förslag i avsnitt 5.7 medför att det inte längre kommer finnas något krav på att bevis om jägarexamen ska ges in för att någon ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för jakt måste bestämmelsen emellertid omarbetas. Den materiella innebörden av bestämmelsen får anses vara att den som har bevis av aktuellt slag anses ha tagit jägarexamen. I den nya vapenförordningen bör därför tas in en övergångsbestämmelse av denna innebörd.

Enligt punkten 5 i övergångsbestämmelserna till vapenförordningen behöver den som vid utgången av 1984 hade tillstånd att inneha skjutvapen för jakt inte kunna visa att han eller hon har tagit jägarexamen om personen inom ett år efter det att det tidigare tillståndet upphörde att gälla ansöker om nytt tillstånd att inneha hagelvapen, om det tidigare tillståndet omfattade sådant vapen, eller kulvapen, om det nya tillståndet avser ett vapen som enligt dåvarande Statens naturvårdsverks föreskrifter om klassindelning har samma användningsområde som eller ett mera begränsat användningsområde än det vapen som avsågs med det tidigare tillståndet eller kräver samma utbildning som detta. Bestämmelserna kan inte anses överspelade (jfr Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.2). De bör därför föras över till den nya vapenförordningen. Beträffande kulvapen bör bestämmelserna anpassas till Naturvårdsverkets nu gällande föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8).

Övergångsbestämmelser om deaktivering av A-vapen

Enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till förordningen (2023:376) om ändring i vapenförordningen (1996:70) tillämpas bestämmelsen i 2 kap. 17 § – som gäller krav på deaktivering av vissa vapen vid innehav för prydnad eller minne – inte vid förnyelse av tidsbegränsade tillstånd som avser sådana vapen som anges i kategori A, punkterna 6–8 i bilagan till förordningen och som har registrerats i vapenregistret före den 13 juni 2017. Detta bör gälla även fortsättningsvis och en motsvarande övergångsbestämmelse alltså tas in i den nya vapenförordningen (jfr SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 292 och 293).

I avsnitt 6.8.2 föreslår vi att tillstånd att inneha ett A-vapen för ett udda ändamål som inte avser skjutning ska få ges endast om vapnet deaktiverats eller om det finns synnerliga skäl. Vi har övervägt om motsvarande övergångsbestämmelser som den som gäller när A-vapen innehas för prydnad eller minne bör införas. Att tillstånd ges att inneha A-vapen för udda ändamål som inte avser skjutning är dock sällsynt, om det alls förekommer. Det är vidare sällsynt att det finns förutsättningar att förnya ett tidsbegränsat tillstånd som avser innehav för ett udda ändamål som inte avser skjutning. Till detta kommer att en övergångsbestämmelse endast skulle omfatta vapen som registrerats i vapenregistret före den 13 juni 2017. Sammantaget bedömer vi att en övergångsbestämmelse motsvarande den som gäller när A-vapen innehas för prydnad eller minne saknar praktisk betydelse. Vi föreslår därför inte en motsvarande övergångsbestämmelse för de fall när A-vapen ska innehas för udda ändamål som inte avser skjutning.

Övriga bestämmelser

Övriga övergångsbestämmelser till den nuvarande vapenförordningen och dess ändringsförfattningar får anses vara överspelade. Någon motsvarighet till de bestämmelserna bör därför inte tas in i den nya vapenförordningen.

28.4.3. Den som innehar ett skjutvapen som inte längre kan anses effektbegränsat bör ges rimligt med tid att ansöka om tillstånd

Förslag: Den som vid förordningens ikraftträdande utan tillstånd

innehar ett skjutvapen som anses effektbegränsat enligt nuvarande vapenförordning men inte enligt den nya förordningen, får inneha vapnet utan tillstånd under fyra månader från ikraftträdandet. Om innehavaren före utgången av denna tid har gett in en ansökan om tillstånd att inneha vapnet, får han eller hon inneha vapnet utan tillstånd till dess ansökan om tillstånd prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.

Skälen för förslaget

I avsnitt 21.3 föreslår vi att ett skjutvapen ska inte kunna anses vara effektbegränsat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår. Förslaget innebär att vissa skjutvapen som i dag inte omfattas av tillståndsplikt för den som har fyllt 18 år kommer att göra det i framtiden.

Sådana vapen som omfattas av vårt förslag kan utan att byggas om användas med krut och därför ha en effekt som närmar sig den hos konventionella skarpa vapen. Det är angeläget att sådana vapen inte ska kunna innehas utan tillstånd och regleringen bör därför börja tillämpas så snart som möjligt. Samtidigt måste den som redan innehar ett sådant vapen som den nya bestämmelsen avser att träffa ges rimlig tid för att ansöka om tillstånd att inneha vapnet eller göra sig av med det. Vi föreslår därför att den som vid lagens ikraftträdande innehar ett skjutvapen som enligt 2 kap. 1 § andra stycket nuvarande vapenlag får innehas utan tillstånd av den som har fyllt 18 år men som kommer att omfattas av tillståndsplikt enligt den nya vapenlagen ska få inneha vapnet utan tillstånd under fyra månader eller, om en tillståndsansökan görs inom denna tid, till dess att ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.

28.4.4. Nya förutsättningar för tillstånd bör i endast i vissa fall föranleda återkallelse av innehavstillstånd

Förslag: Bestämmelserna om att tillstånd till innehav av moderna

skjutvapen eller tyngre, utpräglat militära skjutvapen för samling får ges endast under vissa särskilda förutsättningar ska endast tillämpas i fråga om tillstånd som ges efter den nya vapenförordningens ikraftträdande.

Bedömning: De förbud mot att ge tillstånd att inneha vissa

vapentyper för jakt som hämtats från Naturvårdsverkets föreskrifter tillämpas i praktiken redan i dag och föranleder därför inte behov av övergångsbestämmelser.

Skälen för förslagen och bedömningarna

I avsnitt 28.3.7 redogör vi för hur nya förutsättningar för tillstånd i vissa fall kan föranleda återkallelse. Som anges där talar hänsynen till legala vapeninnehavare för att nya tillståndsförutsättningar bör föranleda återkallelse av redan meddelande tillstånd endast om starka skäl talar för det. Detta är en utgångspunkt för våra överväganden även i detta avsnitt.

Nya förutsättningar för samling

I avsnitt 8.7 föreslår vi att den restriktiva tillståndsgivning som redan gäller i fråga om tillstånd att inneha moderna skjutvapen och tyngre, utpräglat militära vapen för samling ska komma till uttryck i författning. Avsikten är att skapa ökad förutsebarhet i fråga om när sådana skjutvapen kan få innehas för samling. Tillräckliga skäl för att redan meddelade tillstånd bör återkallas har inte framkommit. De nya bestämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångsbestämmelserna.

Bestämmelser som hämtats från Naturvårdsverkets föreskrifter

I avsnitt 6.6.1 föreslår vi att vissa indirekta förbud mot tillstånd att inneha vissa vapentyper för jakt ska flyttas från Naturvårdsverkets föreskrifter till den nya vapenförordningen. Redan i dag gäller att tillstånd att inneha de aktuella vapentyperna inte ges för jakt. Vi ser därför inget behov av övergångsbestämmelser.

Övriga förslag

Vi föreslår även i övrigt vissa nya bestämmelser i den nya vapenförordningen som rör förutsättningarna för tillstånd. De förslagen aktualiserar inte frågan om återkallelse på samma sätt som de förslag vi berör i det föregående, eftersom de antingen är till sökandens fördel, fullt ut återspeglar gällande rätt eller ger rättstillämparen ett större bedömningsutrymme i frågan om förutsättningarna är uppfyllda. De förslagen föranleder därför inte behov av övergångsbestämmelser.

28.4.5. Förslagen om överlåtelseanmälan och anmälan om uteblivet förvärv

Förslag: Äldre bestämmelser i fråga om att anmäla uteblivet för-

värv av skjutvapen ska fortsätta gälla tillstånd att förvärva vapnen som getts enligt nuvarande vapenlag.

Bedömning: Skyldigheten att anmäla fullbordade överlåtelser bör

gälla även när tillståndet att förvärva vapnet getts enligt nuvarande vapenlag. Det behövs inga övergångsbestämmelser om detta.

Skälen för förslaget och bedömningen

I avsnitt 16.5 föreslår vi ett system med överlåtelseanmälan. Skyldigheten att göra anmälan till Polismyndigheten är enligt vårt förslag kopplat till den tidpunkt då förvärvaren tar emot skjutvapnet. Att Polismyndigheten får kännedom om när vapentransaktioner fullbordas är angeläget. Vi ser inte heller några sakliga skäl till att begränsa skyldigheten att göra en överlåtelseanmälan till de fall då den typ av

innehavstillstånd som vi föreslår ska benämnas förvärvstillstånd getts efter den nya vapenlagens ikraftträdande. De föreslagna bestämmelserna om överlåtelseanmälan bör därför gälla alla överlåtelser som fullbordas efter den nya vapenlagens ikraftträdande. Däremot ligger det i sakens natur att den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att ge in överlåtarens tillståndsbevis tillsammans med överlåtelseanmälan i vissa fall inte ska gälla om tillståndet att förvärva vapnet getts enligt nuvarande vapenlag, eftersom beviset enligt nuvarande ordning ska ges in redan när ansökan om vad vi kallar förvärvstillstånd görs i de fall då ansökan avser ett bestämt vapen. Några särskilda övergångsbestämmelser om detta behövs inte.

I avsnitt 16.7 föreslår vi en skyldighet att anmäla uteblivet förvärv, som materiellt motsvarar 3 kap. 5 § nuvarande vapenförordning, med den skillnaden att det enligt den nya bestämmelsen inte ska ställas något krav på att tillståndsbeviset ska ges in. Anmälningsskyldigheten gäller enligt den föreslagna föreskriften endast för den som getts förvärvstillstånd. Begreppet förvärvstillstånd förekommer inte i den nuvarande vapenlagen och den nya bestämmelsen träffar alltså inte sådana tillstånd som avses i 2 kap. 7 § nuvarande vapenlag. För tillstånd att förvärva skjutvapen som getts innan den nya vapenlagens ikraftträdande bör därför i stället 3 kap. 5 § nuvarande vapenförordning gälla. Detta innebär att tillståndsbevisen i sådana fall ska ges in även i fortsättningen, vilket är befogat då sådana bevis är utformade på ett sätt som gör att de kan missbrukas i högre grad än de nya förvärvstillståndsbevisen. Föreskrifter om detta bör tas in i övergångsbestämmelserna till den nya vapenförordningen.

28.4.6. Den nya vapenförordningen bör i huvudsak tillämpas också i pågående ansökningsärenden

Förslag: Vid prövning av ärenden som gäller ansökan enligt nu-

varande vapenlag eller nuvarande vapenförordning ska den nya vapenförordningen tillämpas efter ikraftträdandet. I fråga om ansökningsavgift ska dock nuvarande vapenförordning gälla i de fall bestämmelserna skiljer sig åt.

Skälen för förslagen

I avsnitt 28.3.6 gör vi bedömningen att den nya vapenlagen bör tillämpas vid prövning av pågående vapenärenden, både i första instans och efter överklagande. Detsamma bör gälla den nya vapenförordningen. I fråga om ansökningsavgift bör dock äldre bestämmelser fortsätta att gälla i de fall den nya och den nuvarande vapenförordningen skiljer sig åt i detta avseende (jfr 2 kap. 10 § regeringsformen). Detta bör gälla även i de fall ansökningsavgiften sänks.

28.4.7. Redan inledda förfaranden bör slutföras där de inletts

Förslag: I fråga om överklagande ska äldre bestämmelser gälla, om

Polismyndighetens beslut har getts före ikraftträdandet.

Skälen för förslaget

I avsnitt 27.12 föreslår vi att vapenförordningens forumbestämmelser ska anpassas till forumbestämmelserna i vapenlagen. Nuvarande forumregler bör dock tillämpas om Polismyndighetens beslut har getts före ikraftträdandet.

Som framgår i avsnitt 28.4.6 ska den nya vapenförordningen tillämpas i materiellt hänseende vid prövning i sak av ett överklagande efter ikraftträdandet.

28.5. Övergångsbestämmelser till andra författningsförslag

Förslag: I fråga om brott före den nya vapenlagens ikraftträdande

ska äldre bestämmelser i rättegångsbalken och lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, och vissa äldre bestämmelser i lagen om straff för smuggling fortsätta gälla.

Äldre bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen ska fortfarande gälla uppgifter som hänför sig till vapenregister och för ärenden enligt nuvarande vapenlag.

Äldre bestämmelser i skollagen och lagen om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende, ska gälla i fråga om omhändertaganden som skett före den nya vapenlagens ikraftträdande.

Äldre bestämmelser om Kronofogdemyndighetens underrättelseskyldighet enligt utsökningsförordningen ska gälla i fråga om skjutvapen som utmätts före den nya vapenförordningens ikraftträdande.

Skälen för förslagen

Vi föreslår ett flertal ändringar i andra författningar. I huvudsak rör det sig om följdändringar.

Vissa av ändringarna innebär att bestämmelser om användande av tvångsmedel eller särskilda befogenheter som hänvisar till brott enligt nuvarande vapenlag i stället ska hänvisa till brott enligt den nya vapenlagen. Sådana ändringar föreslås i rättegångsbalken, lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen) och lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det är angeläget att det klart framgår att de berörda bestämmelserna gäller också i fråga om brott enligt nuvarande vapenlag. Det bör därför föreskrivas att äldre bestämmelser ska gälla i fråga om brott före den nya vapenlagens ikraftträdande.

Vidare föreslår vi i smugglingslagen en följdändring som innebär att ett visst undantag från ansvar för olovlig befattning med smuggelgods ska avse gärning som är belagd med straff enligt bestämmelserna om vapenbrott i den nya vapenlagen i stället för enligt motsvarande bestämmelser i nuvarande vapenlag. Det är angeläget att det står klart att undantaget från ansvar gäller också om gärningen är belagd med straff enligt bestämmelserna om vapenbrott i nuvarande vapenlag. Också beträffande denna ändring bör därför föreskrivas att äldre bestämmelser ska gälla i fråga om brott före den nya vapenlagens ikraftträdande.

Vi föreslår också ändringar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), som innebär att sekretessbestämmelserna om vapenregister och vapenärenden kommer att hänvisa till den nya vapenlagen i stället för nuvarande vapenlag. Det är angeläget att det klart framgår att sekretess gäller också i fråga om registeruppgifter och ärenden som

rör nuvarande vapenlag. Det bör därför införas övergångsbestämmelser av innebörden att äldre bestämmelser gäller för vapenregister och ärenden enligt den nuvarande vapenlagen.

Vidare förslår vi följdändringar i skollagen (2010:800) och lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende. Ändringarna innebär bestämmelsen i respektive lag om anmälan till Polismyndigheten ifall ett omhändertaget föremål kan antas bli förverkat enligt nuvarande vapenlag i stället ska hänvisa till den nya vapenlagen. Omhändertagandet får i de fall som omfattas av anmälningsplikten bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats. Det är angeläget att det klart framgår att de berörda bestämmelserna fortfarande gäller också i fråga om föremål som kan förverkas enligt nuvarande vapenlag. Detta bör vara fallet om föremålen omhändertagits före den nya vapenlagens ikraftträdande. Det bör därför införas övergångsbestämmelser av innebörden att äldre bestämmelser gäller i fråga om omhändertaganden som skett före denna tidpunkt.

Vi föreslår också en följdändring i utsökningsförordningen (1981:981). Ändringen innebär att undantaget från Kronofogdemyndighetens skyldighet att underrätta Polismyndigheten när ett skjutvapen har mätts ut ska avse bestämmelserna om effektbegränsade vapen enligt den nya vapenförordningen i stället för enligt nuvarande vapenförordning. I praktiken innebär det att anmälningsskyldigheten utvidgas (jfr kapitel 21). Hänsyn till Kronofogdemyndighetens praktiska hantering talar för att de nya bestämmelserna enbart ska avse skjutvapen som utmätts efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. En övergångsbestämmelse av denna innebörd bör därför tas in i ändringsförfattningen.

I övrigt bedöms våra förslag om ändringar och följdändringar i andra författningar inte föranleda något behov av övergångsbestämmelser.

29. Konsekvenser

29.1. Inledning

I 14–16 §§kommittéförordningen (1998:1474) regleras vilka krav som ställs på utredningars redovisning av konsekvenser. Bestämmelserna innebär följande.

Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, regioner, företag eller andra enskilda, ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller regioner, ska kommittén föreslå en finansiering.

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Eftersom betänkandet innehåller förslag till nya eller ändrade regler, ska förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i betänkandet. Konsekvenserna ska anges på ett sätt som motsvarar de krav på innehållet i konsekvensutredningar som finns i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. En konsekvensutredning ska enligt dessa bestämmelser innehålla följande.

1. en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå,

2. en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man

vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd,

3. uppgifter om vilka som berörs av regleringen,

4. uppgifter om de bemyndiganden som myndighetens beslutande-

rätt grundar sig på,

5. uppgifter om vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser regler-

ingen medför och en jämförelse av konsekvenserna för de övervägda regleringsalternativen,

6. en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går

utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, och

7. en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller

tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.

Om regleringen kan få effekter av betydelse för företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt ska konsekvensutredningen, utöver vad som följer av 6 § och i den omfattning som är möjlig, innehålla en beskrivning av följande:

1. antalet företag som berörs, vilka branscher företagen är verksamma

i samt storleken på företagen,

2. vilken tidsåtgång regleringen kan föra med sig för företagen och

vad regleringen innebär för företagens administrativa kostnader,

3. vilka andra kostnader den föreslagna regleringen medför för före-

tagen och vilka förändringar i verksamheten som företagen kan behöva vidta till följd av den föreslagna regleringen,

4. i vilken utsträckning regleringen kan komma att påverka kon-

kurrensförhållandena för företagen,

5. hur regleringen i andra avseenden kan komma att påverka före-

tagen, och

6. om särskilda hänsyn behöver tas till små företag vid reglernas ut-

formning.

Utöver det angivna följer det av våra direktiv att vi ska bedöma de ekonomiska konsekvenserna av förslagen för det allmänna och konsekvenserna i övrigt av förslagen. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur

dessa ska finansieras. Utredaren ska bedöma vilka konsekvenser förslagen får för företag samt för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. Utredaren ska även redovisa förslagens konsekvenser för den personliga integriteten.

Problembeskrivningar och det som vi önskar uppnå samt alternativa lösningar framgår av respektive övervägandekapitel. Där framgår även våra bedömningar av hur våra förslag förhåller sig till vapendirektivet. Våra bedömningar i fråga om ikraftträdande finns i kapitel 28. Det som har sagts i de angivna kapitlen upprepas inte här.

I avsnitt 29.2–29.22 behandlar vi konsekvenserna av förslagen, förslag för förslag. I huvudsak följer redogörelsen dispositionen i betänkandet i stort. I vissa fall – beträffande exempelvis registerfrågor och straffrättsliga frågor – behandlas dock samtliga förslag som rör sådana frågor gemensamt. Vidare tar vi inte upp sådana förslag som endast i helt obetydlig utsträckning bidrar till de samlade konsekvenserna av förslagen.

I avsnitt 29.23 finns vår bedömning av de sammantagna konsekvenserna av förslagen.

När det gäller konsekvenserna av våra förslag för Polismyndigheten finns det anledning att ha i bakhuvudet att Polismyndigheten, enligt vad som sägs i myndighetens årsredovisning, 2023 registrerade ca 140 000 inkomna vapenärenden.

29.2. Förslaget om införande av en ny vapenlag och vapenförordning

Vi föreslår att vapenlagen (1996:67) och vapenförordningen (1996:70) ska ersättas med en ny vapenlag och vapenförordning. I stora delar föreslår vi att de nuvarande bestämmelserna ska flyttas över till de nya författningarna. Emellertid föreslår vi också väsentliga materiella förändringar. Konsekvenserna av de föreslagna ändringarna behandlas under särskilda rubriker i detta kapitel. Det finns dock också anledning att beakta de konsekvenser som uppstår på grund av att regleringen ändras, oavsett det materiella innehållet.

Förslagen innebär, förutom ett antal förtydliganden som utvecklas i följande avsnitt, att språk och uttryck så långt som möjligt görs enhetliga, att regleringen ges en mer ändamålsenlig disposition och fler underrubriker som gör det lättare för enskilda och rättstillämparen

att orientera sig bland bestämmelserna. Detta förväntas bidra till kortare handläggningstider. Vi föreslår också att de vanligaste tillståndstyperna ges särskilda beteckningar som så långt det är lämpligt används konsekvent. Till exempel införs beteckningarna ”vapenhandlartillstånd” och ”reparatörstillstånd”. En tydligare begreppsapparat underlättar för rättstillämparen och för rättsvetenskapen.

Om våra förslag genomförs är ändringarna så pass omfattande att det kan förväntas finnas ett behov av utbildning för Polismyndighetens handläggare. Vidare kommer det att bli nödvändigt med ändringar i de myndighetsföreskrifter som Polismyndigheten meddelar. Det kommer också att krävas att myndigheten tar fram vissa nya processer och uppdatera sina styrdokument, handböcker och övriga dokument till stöd för handläggningen.

Polismyndigheten arbetar ständigt med kompetensutveckling för handläggarna. Det pågår vidare ett omfattande arbete med översyn av föreskrifter och framtagande av bl.a. en handbok som till stor del avses ersätta de nuvarande allmänna råden. Även om etapp ett av arbetet nu är avklarad pågår arbetet fortfarande. De ändringar som våra förslag kan leda till bör delvis kunna tas om hand i det arbete som pågår eller som ändå görs. Arbetet kan likväl förväntas medföra vissa kostnadsökningar. Polismyndigheten har uppskattat att utbildningskostnaderna uppgår till ca en halv miljon kronor och att övriga kostnader uppgår till ca 3 miljoner kronor.

29.3. Allmänna förslag om innehavstillstånd

I avsnitt 5.4 och 5.5 föreslår vi att merparten av vapenlagens och vapenförordningens bestämmelser om innehavstillstånd ska föras över till den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen. Förslagen i dessa delar bedöms inte medföra några särskilda konsekvenser. I samma avsnitt föreslår vi också att vissa bestämmelser ska flyttas från förordning till lag och att vapenförordningens paragrafer om förutsättningar för innehavstillstånd i vissa fall ska brytas upp och disponeras om. Vidare föreslår vi i avsnitt 5.7 tydligare bestämmelser om vad som ska finnas med i en ansökan om innehavstillstånd. Förslagen innebär att vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar för både enskilda personer och rättstillämparen. Förslagen förväntas därför bidra till kortare handläggningstider.

29.4. Förslag om innehavstillstånd för enskilda personer

29.4.1. Lämplighetsprövning av enskilda personer

I avsnitt 6.3 föreslår vi att den lämplighetsprövning som redan görs när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen ska komma till uttryck i lag. Om förslaget genomförs blir det enklare för en enskild person att förutse vilka integritetskänsliga kontroller som kan komma att göras i ett vapenärende. Förslaget underlättar också för rättstillämparen och särskilt för den som ska sätta sig in i vapenregleringen, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Då förslaget innebär en kodifiering av gällande rätt förväntas det inte medföra några konsekvenser i fråga om antalet tillståndsärenden eller tillstånd att inneha skjutvapen.

29.4.2. Förslaget om större möjlighet för underåriga att få innehavstillstånd för jakt och målskjutning

I avsnitt 6.4.3 föreslår vi att den huvudregel som innebär att man ska ha fyllt 18 år för att få tillstånd att inneha skjutvapen för jakt och målskjutning som tillämpas redan i dag ska komma till uttryck i författning. Vidare föreslår vi att det av författning ska framgå när innehavstillstånd får ges till den som inte fyllt 18 år. Förslagen syftar till att bredda möjligheten för underåriga att få tillstånd att inneha skjutvapen och förväntas leda till att något fler unga än i dag kommer ges sådant tillstånd. Tillstånd ska dock även fortsättningsvis få ges enbart i klart befogade undantagsfall, varför antalet tillståndsärenden och antalet beviljade tillstånd förväntas öka endast i begränsad omfattning. Med hänsyn till de höga krav på personlig lämplighet som även fortsättningsvis ska gälla bedömer vi risken för att skjutvapen kommer i orätta händer eller missbrukas som oförändrad.

Förslaget förväntas ha positiva effekter för skyttesporten, bl.a. eftersom det blir enklare för unga att tävla utomlands om de ges tillstånd att inneha egna skjutvapen.

Tillståndsmyndighetens handläggning förenklas som en följd av att det ges tydliga riktlinjer i fråga om när tillstånd får ges, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. För enskilda blir det enklare att förutse när en ung person kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.

29.4.3. Förslaget om en tydligare reglering i fråga om när det finns skäl att göra undantag från ålderskraven för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen

I avsnitt 6.4.4 föreslår vi att samma omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att göra undantag från ålderskraven för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen som från ålderskravet för jakt och målskjutning. Om förslaget genomförs utgör det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Att regleringen får en enhetlig utformning underlättar för rättstillämparen. Tillståndsmyndighetens handläggning blir enklare som en följd av att det ges tydligare riktlinjer i fråga om när tillstånd får ges. För enskilda personer blir det enklare att förutse när en ung person kan ges tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen.

Förslaget förväntas inte leda till någon ökning av vare sig antalet tillståndsärenden eller antalet beviljade tillstånd.

29.4.4. Förslaget om godtagbara ändamål för innehav av skjutvapen

I avsnitt 6.5 föreslår vi att de godtagbara ändamålen för innehav av skjutvapen för skjutning ska gå att utläsa av lag. Förslaget innebär vidare att det ska klargöras att tillstånd kan ges för udda ändamål som inte avser skjutning. Om förslagen genomförs innebär det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar för enskilda personer att bedöma när innehavstillstånd kan ges. Förslagen underlättar också för rättstillämparen, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Förslagen förväntas inte leda till någon förändring av antalet tillståndsärenden eller antalet beviljade tillstånd.

Förslagen innebär också att s.k. udda ändamål ska betecknas ”udda skjutningsändamål” respektive ”udda ändamål som inte avser skjutning”. En tydligare begreppsapparat underlättar för rättstillämparen och för rättsvetenskapen.

29.4.5. Förslaget om att vissa föreskrifter ska flyttas från jaktregleringen till vapenregleringen

I avsnitt 6.6.1 föreslår vi att sådana bestämmelser i Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8) som enbart syftar till att vissa vapentyper inte ska få innehas för jakt ska flyttas till vapenregleringen. Naturvårdsverket slipper därmed att ansvara för föreskrifter som inte syftar till att omhänderta de intressen som ligger inom myndighetens ansvarsområde. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent, vilket underlättar för enskilda personer att bedöma när innehavstillstånd kan ges. Förslaget underlättar också för rättstillämparen, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Förslaget förväntas inte leda till någon förändring av antalet tillståndsärenden eller antalet beviljade tillstånd.

För Naturvårdsverket innebär förslaget att myndigheten bör ändra sina föreskrifter. Kostnaderna förväntas bli marginella.

29.4.6. Förslaget om skjutvapens lämplighet för ändamålet jakt

I avsnitt 6.6.2 föreslår vi att ett vapen som enligt jaktlagen (1987:259) eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen får användas för jakt också ska anses lämpat för jakt. Förslaget hänger samman med vårt förslag om att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte ska få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet (se avsnitt 20.8). Under förutsättning att också det förslaget genomförs bedömer vi att nu aktuellt förslag inte kommer leda till en ökad risk för att skjutvapen missbrukas eller kommer i orätta händer. Samtidigt underlättas tillståndsmyndighetens prövning av om ett skjutvapen är lämpat för jakt. Förslaget förväntas leda till att myndighetens beslut uppfattas som mer legitima bland jägare.

Förslaget kan i ett inledande skede medföra en ökning av antalet ansökningar om tillstånd att inneha skjutvapen för jakt. På sikt förväntas förslaget inte leda till någon ökning av vare sig antalet tillståndsärenden eller antalet beviljade tillstånd. Dessa bedömningar gäller under förutsättning att man också genomför vårt förslag om att tillstånd till innehav av en viss sorts skjutvapen för ett visst ändamål får ges endast om det inte medför oproportionerliga risker.

29.4.7. Förslaget om aktivitetskraven för målskjutning

I avsnitt 6.7.1 gör vi bedömningen att Polismyndigheten bör se över aktivitetskraven för målskjutning och under arbetet samråda med de auktoriserade skyttesammanslutningarna. Översynen förväntas medföra att aktivitetskraven får en utformning som tar större hänsyn till skyttesportens faktiska förutsättningar. För enskilda målskyttar innebär det att förutsättningarna för att ägna sig åt skyttesport förbättras. Detta får positiva följder för den svenska skyttesporten i stort. Vidare förväntas förslaget leda till att tillståndsmyndighetens beslut uppfattas som mer legitima bland sportskyttar. Förslaget förväntas inte leda till någon markant ökning av vare sig antalet tillståndsärenden eller antalet beviljade tillstånd.

Förslaget bör kunna tas om hand i det arbete med översyn av föreskrifter och framtagande av bl.a. en handbok som för närvarande pågår inom Polismyndigheten. Förslaget förväntas därför inte medföra annat än marginella kostnader.

29.4.8. Förslagen om innehav av skjutvapen för udda ändamål

I avsnitt 6.8 föreslår vi att förutsättningarna för tillstånd att inneha skjutvapen för s.k. udda ändamål förtydligas, både beträffande ändamål som avser skjutning och beträffande andra ändamål. Om förslagen genomförs innebär det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar för både enskilda personer och rättstillämparen, och förväntas bidra till kortare handläggningstider.

Beträffande udda ändamål som inte avser skjutning innebär förslaget vissa nyheter. För att tillstånd ska ges ska i dessa fall ska som huvudregel gälla krav på att vapnet ska göras varaktigt obrukbart. Om vapnet är ett sådant vapen som omfattas av kategori A i bilaga I till vapendirektivet ska därutöver krävas antingen att vapnet deaktiverats eller att det finns synnerliga skäl. Det är sällsynt att tillstånd att inneha skjutvapen ges för udda ändamål som inte avser skjutning. Förslagen förväntas därför inte leda till några egentliga olägenheter för legala vapeninnehavare, inte minst som vi föreslår särskilda övergångsbestämmelser i fråga om kravet på att vapnet ska göras varaktigt obrukbart (se avsnitt 28.3.7 och jfr avsnitt 28.4.2). Samtidigt minskar förslagen risken för att regelverket utnyttjas av den som i själva

verket vill ha tillgång till skjutvapen för skjutningsändamål. Förslagen minskar risken för olyckor och missbruk av skjutvapen som innehas för udda ändamål som inte avser skjutning, liksom risken för att sådana vapen kommer i orätta händer.

Förslaget om att det ska vara möjligt att få tillstånd att skjuta med vapen som innehas för udda ändamål som inte avser skjutning medför en ökad flexibilitet för legala vapeninnehavare. Med hänsyn till de förutsättningar som föreslås gälla för tillstånd bedöms förslaget inte medföra någon ökad risk för olyckshändelser med skjutvapen.

29.4.9. Förslaget om att Polismyndigheten ska få meddela föreskrifter om krav på tekniska åtgärder för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart

I avsnitt 6.10 föreslår vi att Polismyndigheten ska få meddela föreskrifter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i 2 kap. 5 och 5 a §§ i den nuvarande vapenlagen. Utnyttjas bemyndigandet kommer det att medföra vissa kostnader för Polismyndigheten i samband med föreskriftsarbetet, liksom för remissinstanserna. Förslaget bör dock kunna tas om hand inom ramen för det omfattande arbete som för närvarande pågår inom Polismyndigheten med översyn av föreskrifter och allmänna råd och bedöms därför inte medföra annat än marginella kostnader.

På längre sikt innebär ett utnyttjande av bemyndigandet att det blir enklare för både enskilda och Polismyndigheten att avgöra när ett skjutvapen är varaktigt obrukbart. Detta förväntas bidra till en effektivare handläggning i tillståndsärenden och ett ökat förtroende för tillståndsmyndigheten.

29.4.10. Förslaget om utökning av vapengarderoben för jakt och förtydligandena om mycket kvalificerat behov

I kapitel 7 lämnar vi vissa förslag som rör vapengarderoben för jakt och kravet på ett mycket kvalificerat behov för att få inneha en större mängd skjutvapen för jakt eller målskjutning. Förslaget innebär att vapengarderoben för jaktvapen utökas till att omfatta sammanlagt sex kompletta skjutvapen för jakt, stommar eller lådor till sådana vapen,

och att tillstånd till ytterligare två vapen eller stommar eller lådor kan beviljas om sökanden visar ett behov. Förslaget innebär en förenkling av tillståndsprövningen, eftersom den som avlagt jägarexamen kommer att presumeras ha behov även av ett femte och sjätte vapen. Polismyndigheten kommer således inte behöva göra någon särskild behovsprövning. För berörda vapenägare innebär förslaget att ansökningsförfarandet förenklas eftersom det inte kommer att krävas någon särskild behovsmotivering avseende det femte eller sjätte jaktvapnet. Tillståndsgivningen för det femte och sjätte jaktvapnet är redan i dag tämligen generös. Förslaget avseende vapen fem och sex kan ändå väntas leda till en viss ökning av antalet tillståndsärenden och antalet beviljade tillstånd.

När det gäller det sjunde och åttonde vapnet ställs i dag ett krav på synnerligen kvalificerat behov. Vårt förslag innebär att det ska vara tillräckligt med ett visat behov. Det är alltså fråga om en klar sänkning av kravet för att tillstånd ska kunna ges. Detta kan förväntas leda till en viss ökning av antalet skjutvapen för jakt. Det bör dock samtidigt påpekas att det stora flertalet jägare innehar färre än fyra skjutvapen för jakt. Även bland den grupp som har sex jaktvapen kan långt ifrån alla förväntas vilja skaffa fler vapen än så.

Vapeninnehavarna ska även fortsättningsvis uppfylla vissa särskilda krav i fråga om förvaring och transport. Risken att vapnen kommer i orätta händer är således oförändrad. Dessa bedömningar gäller under förutsättning att man genomför också vårt förslag om förbud mot att inneha skjutvapen av typen AR-15 och liknande för jakt och vårt förslag om att tillstånd till innehav av en viss sorts skjutvapen för ett visst ändamål får ges endast om det inte medför oproportionerliga risker (se avsnitt 20.7.1 och 20.8).

Slutligen föreslår vi förtydliganden av innebörden av kravet på ett mycket kvalificerat behov för innehav av fler än åtta jaktvapen respektive innehav av fler målskjutningsvapen än tio enhandsvapen eller åtta andra vapen för målskjutning. Förslagen gör regleringen mer förutsebar för enskilda och underlättar tillståndsprövningen. Därmed skapas förutsättningar för en mer effektiv handläggning och enhetlig rättstillämpning. Detta är till fördel både för vapeninnehavarna och tillståndsmyndigheten. Förslagen kan eventuellt medföra en viss ökning av antalet meddelade tillstånd.

29.4.11. Förslagen om vapensamlare

Förslaget om godkänt samlingsområde

I avsnitt 8.5 förslår vi att det ska införas en ordning med godkänt samlingsområde. Förslagen innebär dels att förutsättningarna för tillstånd att inneha skjutvapen för samling förtydligas, dels att en vapensamlare kommer att ges ett för framtiden bindande beslut i fråga om samlingen har ett godkänt samlingsområde. För vapensamlarna medför förslaget en större förutsebarhet i tillståndsprövningen och en minskad osäkerhet när en samling påbörjas. För tillståndsmyndigheten medför förslaget att frågan om en samling har ett godtagbart samlingsområde inte ska prövas i varje tillståndsärende. Detta kan bidra till kortare handläggningstider och även innebära att särskilt kvalificerade handläggare endast behöver tas i anspråk för frågan om samlingsområdet kan godtas. Det bör dock framhållas att antalet ansökningar som rör vapensamling är förhållandevis få jämfört med ansökningar för andra ändamål. Under 2023 beviljades enligt uppgift från Polismyndigheten totalt knappt 250 innehavstillstånd för samling. Lättnaden för tillståndsmyndigheten förväntas därför bli marginell.

Övergångsbestämmelserna medför att bestämmelserna om godkänt samlingsområde ges en framåtblickande verkan (se avsnitt 28.3.7). Några negativa konsekvenser för enskilda vapensamlare förväntas därför inte uppkomma. Detta gäller särskilt som ett godkänt samlingsområde på ansökan av den enskilde föreslås kunna ändras eller utvidgas.

Förslaget om särskilda skäl för mer än ett godkänt samlingsområde

I avsnitt 8.5.3 föreslår vi att mer än ett samlingsområde får godkännas för en samlare om det finns särskilda skäl. Förslaget innebär i praktiken att det blir lättare för en vapensamlare att samla på skjutvapen inom mer än ett samlingsområde. Detta kan förväntas leda till en viss ökning av antalet skjutvapen som innehas för samling. Vidare skapas större möjligheter för samlare att ta över någon annans vapensamling, vilket är positivt för vapensamlarna men också för vapenforskningen och bevarandet av kulturarvet. Regelverkets utformning medför att risken för att möjligheten utnyttjas av den som inte har ett seriöst samlarintresse bedöms vara låg. Vapeninnehavarna ska även

fortsättningsvis uppfylla vissa särskilda krav i fråga om förvaring och transport. Risken att vapnen missbrukas eller kommer i orätta händer är således oförändrad.

Antalet ärenden där någon begär att få ha ett andra samlingsområde förväntas öka något liksom antalet ansökningar om tillstånd att inneha skjutvapen. Sett i relation till den totala mängden vapenärenden hos Polismyndigheten bedöms handläggningstiderna inte påverkas av ökningen. Kostnadsökningen för det allmänna kan antas motsvara de ökade intäkterna från den ansökningsavgift som ska tas ut i ärendena.

Förslaget om innehav av moderna skjutvapen för samling

I avsnitt 8.7.1 föreslår vi att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha moderna skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som till klart största delen består av skjutvapen tillverkade före 1946. Förslaget utgör delvis en kodifiering av gällande rätt och förväntas inte göra det svårare för enskilda samlare att få tillstånd att inneha skjutvapen tillverkade efter 1946. Inte heller ökar risken för att vapen hamnar i orätta händer. För både enskilda och tillståndsmyndigheten blir det tydligare vad som gäller, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Som sagts i föregående avsnitt handlar det om ett begränsat antal ärenden.

Övergångsbestämmelserna medför att bestämmelserna ges en framåtblickande verkan (se avsnitt 28.4.4). Några negativa konsekvenser för den som redan innehar moderna skjutvapen för samling förväntas därför i princip inte uppkomma.

Om förslaget inte genomförs kan det leda till att ett beslut om godkänt samlingsområde inte skapar den förutsebarhet som eftersträvas.

Förslaget om innehav av tyngre, utpräglat militära skjutvapen för samling

I avsnitt 8.7.2 föreslår vi att en enskild person ska få ges tillstånd att inneha pansarskott, granatgevär och andra tyngre, utpräglat militära vapen för samling endast om föremålet är av särskilt stort historiskt värde och personen sedan minst fem år innehar skjutvapen för sam-

ling. Förslaget innebär att det blir lättare för en enskild person att få tillstånd att inneha vissa typer av tyngre vapen, medan det blir svårare att få tillstånd att inneha exempelvis pansarskott.

Regelverkets utformning medför att risken för att regelverket utnyttjas av den som inte har ett seriöst samlarintresse bedöms vara låg. Vapeninnehavarna ska även fortsättningsvis uppfylla vissa särskilda krav i fråga om förvaring och transport. Risken för att de vapentyper som omfattas av förslaget missbrukas eller hamnar i orätta händer bedöms som låg och sänks delvis från nuvarande nivå. Samtidigt kan historiskt värdefulla vapen bevaras i privata vapensamlingar.

För både enskilda och tillståndsmyndigheten blir det tydligare vad som gäller. Antalet ansökningar avseende sådana vapentyper som omfattas av förslaget förväntas minska. Förslaget förväntas därför bidra till kortare handläggningstider. Som sagts i tidigare avsnitt handlar det om ett begränsat antal ärenden.

Övergångsbestämmelserna medför att bestämmelserna ges en framåtblickande verkan (se avsnitt 28.4.4). Några negativa konsekvenser för den som redan för samling innehar sådana skjutvapen som omfattas av förslaget förväntas därför i princip inte uppkomma.

Om förslaget inte genomförs kan det leda till att ett beslut om godkänt samlingsområde inte skapar den förutsebarhet som eftersträvas.

Förslaget rörande ansökan om användning av samlarvapen

I avsnitt 8.9 föreslår vi att det ska finnas bestämmelser om ansökan och bevis om tillstånd att skjuta med samlarvapen. Det blir då tydligare vad som gäller, vilket kan bidra till kortare handläggningstid i det enskilda fallet.

Förslaget innebär också att Polismyndigheten ska få ta ut ansökningsavgift för en ansökan om att få skjuta med samlarvapen. Förslaget innebär att kostnaden för prövningen flyttas från det allmänna till den enskilda. Intäktsökningen för det allmänna förväntas bli försumbar, eftersom det rör sig om en sällsynt förekommande ärendetyp.

Förslaget om en generösare tillståndsgivning avseende ammunition till samlarvapen

I avsnitt 8.10 föreslår vi att bestämmelserna om tillstånd att inneha ammunition till samlarvapen i samband med att bestämmelserna flyttas till lag ska ges en generösare tolkning. För enskilda vapensamlare blir det lättare att få tillstånd att inneha mer än enstaka patroner till sådana vapen personen innehar för samling. Detta är positivt för den vapenhistoriska forskningen och bevarandet av kulturarvet. Med hänsyn till att förvaringsvillkoren för de skjutvapen och den ammunition vapensamlaren innehar kan anpassas bedöms förslaget inte medföra några ökade säkerhetsrisker.

29.4.12. Förslagen om innehavstillstånd för enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen

Förslaget om att tillstånd att inneha helautomatiska vapen endast ska få ges för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål

I avsnitt 9.10 och 9.11 föreslår vi att tillstånd att inneha helautomatiska vapen inte ska få ges för jakt, avlivning av fällfångade djur eller för ändamål som inte avser skjutning. Om förslagen genomförs innebär det i allt väsentligt en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar för enskilda personer att bedöma när innehavstillstånd kan ges. Förslaget underlättar också för rättstillämparen. Antalet ansökningar och beviljade tillstånd förväntas i princip förbli oförändrat. Ändringen förväntas bidra till att förtroendet för tillståndsmyndigheten ökar.

Övergångsbestämmelserna medför att bestämmelserna ges en framåtblickande verkan (se avsnitt 28.3.7). Några negativa konsekvenser för den som redan – i enlighet med vad varit möjligt längre bak i tiden – har tillstånd att inneha helautomatiska vapen för de förbjudna ändamålen förväntas därför inte uppkomma.

Förslaget om att kravet på synnerliga skäl i vissa fall ska ersättas med ett krav på särskilda skäl

I avsnitt 9.10 och 9.11 föreslår vi att det för tillstånd att inneha enhandsvapen för jakt, målskjutning, avlivning av fällfångade djur och andra ändamål än skjutning ska krävas särskilda skäl i stället för synnerliga skäl. Om förslaget genomförs innebär det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar för både enskilda personer och rättstillämparen. Tillståndsmyndighetens utrymme att påverka rättsutvecklingen minskar. Antalet ansökningar om innehavstillstånd och antalet beviljade tillstånd att inneha enhandsvapen förväntas förbli oförändrat.

Förslagen om att det ska bli tydligare vad som ska beaktas vid bedömningen av om särskilda eller synnerliga skäl föreligger

I avsnitt 9.10 och 9.11 föreslår vi att det i lag ska framgå vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det finns synnerliga eller särskilda skäl för tillstånd till innehav av helautomatiska vapen eller enhandsvapen. Förslagen innebär vidare att det i förordning ska anges att endast den som har fyllt 20 år ska kunna ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen som, något förenklat, inte är effektbegränsade, om det inte finns särskilda skäl. Vidare ska kraven i förordning om aktivt medlemskap för innehav av helautomatiska vapen för målskjutning förtydligas.

Om förslagen genomförs innebär det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. För både enskilda och tillståndsmyndigheten blir det tydligare vad som gäller, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Antalet ansökningar om innehavstillstånd och antalet beviljade tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen förväntas förbli oförändrat.

Förslagen om tydligare undantag från de särskilda tillståndskraven

I avsnitt 9.12 föreslår vi att det ska förtydligas att sådana start- och signalvapen som undantas från de särskilda bestämmelserna om tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen måste vara tillverkade som start- och signalvapen. Vi föreslår också att undan-

taget utvidgas till att omfatta sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd. I konsekvens med detta föreslår vi vidare att vapenförordningens bestämmelser om förutsättningarna för innehav av helautomatiska vapen inte ska gälla sådana effektbegränsade vapen.

Om förslagen genomförs innebär det till stora delar en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar både för enskilda personer och för rättstillämparen, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider.

Antalet ansökningar från den som är under 18 år om tillstånd att inneha sådana effektbegränsade enhandsvapen och helautomatiska vapen som är tillståndsfria för den som fyllt 18 år förväntas öka något och som en följd därav antalet tillstånd att inneha sådana vapen. Antalet ansökningar och tillstånd avseende andra typer av effektbegränsade vapen som får innehas utan tillstånd av den som fyllt 18 år förväntas minska i motsvarande grad.

Med hänsyn till de höga krav på personlig lämplighet som gäller för att en underårig ska ges tillstånd att inneha skjutvapen förväntas förslaget inte påverka antalet olyckor med skjutvapen eller brottsligheten.

Förslagen om stommar och lådor

I avsnitt 9.14 föreslår vi att stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen och helautomatiska vapen ska likställas med sådana vapen vid tillståndsgivningen. Vilken typ av vapen som vapendelen är avsedd för ska anges i tillståndsansökan och tillståndsbeviset.

Förslagen innebär att möjligheten att kringgå de särskilda bestämmelser som gäller för helautomatiska vapen och enhandsvapen genom att ansöka om tillstånd att inneha vapnen del för del effektivt motverkas. Detta minskar risken för att sådana vapen – som är särskilt begärliga för kriminell användning – kommer i orätta händer. Det blir svårare att få tillstånd att inneha stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen eller helautomatiska vapen. Sådana legala vapeninnehavare som redan har tillstånd att inneha vapendelar av aktuellt slag påverkas inte av förslagen (se avsnitt 28.3.7).

I avsnitt 10.8.3 föreslår vi att det ska tydliggöras att andra tillståndspliktiga vapendelar än stommar och lådor inte omfattas av

huvudregeln om tidsbegränsade tillstånd, även om de är avsedda för enhandsvapen eller helautomatiska vapen. Antalet föremål som omfattas av femårstillstånd kommer därför att minska, vilket underlättar för legala vapeninnehavare. De senaste tio åren har det enligt uppgift från Polismyndigheten gjorts ca 100–300 ansökningar om förnyat femårstillstånd att inneha vapendelar per år. Hur mycket antalet ansökningar om förnyat tillstånd kommer att minska är svårt att uppskatta, eftersom det kan finnas förutsättningar att tidsbegränsa tillstånden med stöd av den generella bestämmelsen om tidsbegränsning av tillstånd.

Förslagen om tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen för annat än skjutning inte längre ska tidsbegränsas

I avsnitt 10.6 föreslår vi att tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen för andra ändamål än skjutning inte längre regelmässigt ska tidsbegränsas. Eftersom helautomatiska vapen inte ska få innehas för ändamål som inte avser skjutning har förslaget i den delen inga praktiska konsekvenser.

Enskilda personer som ges tillstånd att inneha enhandsvapen för annat än skjutning efter det att förslaget genomförs kommer inte behöva söka om tillståndet vart femte år. Antalet ansökningar om förnyat femårstillstånd förväntas minska med uppskattningsvis 100– 200 ansökningar per år, vilket bidrar till kortare handläggningstider.

Antalet enhandsvapen som innehas för ändamål som inte avser skjutning förväntas öka något. Skjutvapen som innehas för prydnad, minne och udda ändamål som inte avser skjutning ska i allmänhet göras varaktigt obrukbara. Innehav av skjutvapen för samling förenas ofta med särskilda förvaringsvillkor. Ökningen bedöms därför inte medföra en ökad risk för att vapnen kommer i orätta händer.

Förslaget om att tillfälliga omständigheter inte ska hindra förnyelse av femårstillstånd

I avsnitt 10.8.2 föreslår vi att det vid ansökan om förnyelse av ett femårstillstånd ska tas större hänsyn till om det kan antas att oförmåga att uppfylla förutsättningarna för tillstånd är tillfälliga. För enskilda personer innebär det att förnyelse kan ske i något fler fall

än i dag. Ökningen av antalet enhandsvapen och helautomatiska vapen i samhället förväntas dock bli marginell. Vapeninnehavarna ska även fortsättningsvis uppfylla höga krav på personlig lämplighet och vissa särskilda krav i fråga om förvaring och transport. Risken att vapnen missbrukas eller kommer i orätta händer bedöms oförändrad.

Antalet ansökningar om förnyelse av femårstillstånd förväntas öka något. Prövningen kommer också bli mer komplex än tidigare. Redan i dag beaktas dock vissa omständigheter av det slag som de nya bestämmelserna tar sikte på vid tillståndsprövningen. Sett i relation hur många vapenärenden Polismyndigheten årligen handlägger bedöms handläggningstiderna inte påverkas annat än marginellt. Kostnadsökningen för det allmänna kan antas motsvara de ökade intäkterna från den ansökningsavgift som ska tas ut i ärendena.

Förslaget om att ett gemensamt föreningsintyg ska kunna ges in vid gemensam omprövning av femårstillstånd

I avsnitt 10.8.4 bedömer vi att Polismyndigheten bör ändra sina föreskrifter eller blanketter för lämnande av föreningsintyg så att ett gemensamt intyg kan lämnas för flera vapen. Förslaget innebär en viss förenkling för skyttesammanslutningar som ska lämna föreningsintyg i anslutning till en gemensam omprövning av femårstillstånd. Polismyndigheten bör kunna ta hand om förslaget inom ramen för det omfattande arbete som för närvarande pågår med översyn av föreskrifter och allmänna råd på vapenområdet. Förslaget förväntas inte leda till annat än marginella kostnadsökningar.

Förslaget om skriftlig underrättelse när ett femårstillstånd är på väg att löpa ut

I avsnitt 10.8.5 föreslår vi att Polismyndigheten åläggs att meddela den som har ett femårstillstånd när tillståndet är på väg att löpa ut. Redan i dag skickar Polismyndigheten i allmänhet ett sådant meddelande. Förslaget förväntas därför inte medföra någon kostnadsökning för myndigheten. För enskilda vapeninnehavare blir det en trygghet att man kan förvänta sig ett meddelande när tillståndet är på väg att löpa ut. Risken för att någon som vill förnya sitt tillstånd glömmer att göra det minskar.

Förslaget om en enklare ansökan vid förnyelse av femårstillstånd

I avsnitt 10.8.6 föreslår vi att den som ansöker om förnyat femårstillstånd i ansökan inte ska behöva ange sådana uppgifter som Polismyndigheten redan har tillgång till i det tidigare tillståndsärendet. Förslaget underlättar för den enskilde utan att försvåra tillståndsprövningen för Polismyndigheten.

För Polismyndigheten medför förslaget vissa begränsade kostnader för framtagande av särskilda ansökningsformulär, digitala och fysiska. Polismyndigheten bör kunna ta hand om förslaget inom ramen för det omfattande arbete som för närvarande pågår med översyn av föreskrifter och allmänna råd på vapenområdet. Förslaget förväntas därför endast medföra marginella merkostnader. Kostnader för systemutveckling behandlas samlat i avsnitt 29.22.

Vi gör även bedömningen att Polismyndigheten bör ändra sin praxis och inte längre begära in tillståndsbeviset för det utgående tillståndet när en ansökan om förnyelse görs. Förslaget innebär att den enskilda vapeninnehavaren inte kommer att stå utan tillståndsbevis för ett vapen som han eller hon faktiskt har tillstånd att inneha. Eftersom tidsbegränsningen framgår av beviset medför förslaget ingen risk för att tillståndsbeviset missbrukas sedan tillståndet löpt ut.

Förslaget om justerade bestämmelser om ett tillstånds giltighet medan en ansökan om förnyat femårstillstånd prövas

I avsnitt 10.8.7 föreslår vi att ett femårstillstånd ska fortsätta gälla under den tid en ansökan om förnyelse prövas så snart ansökan om förnyelse ges in innan tillståndstiden löpt ut. Förslaget innebär vidare att tillståndet i sådana fall upphör att gälla först tre veckor sedan det slutliga beslutet i ärendet om förnyelse har fått laga kraft, om det är fråga om ett avslag. För legala vapeninnehavare innebär förändringarna att man inte behöver göra sig av med vapnet i förebyggande syfte för att inte riskera att göra sig skyldig till brott i vissa situationer. Antalet olaga innehav sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut förväntas minska något. Rättsväsendets kostnader minskar marginellt.

Polismyndigheten behöver inte förhålla sig till frågan om en ansökan som gjorts senare än fyra veckor innan tillståndet löpte ut bör hanteras med förtur.

29.5. Förslagen om innehavstillstånd för skyttesammanslutningar

29.5.1. Förslagen om lämplighetsprövning och anmälan av personer med ett betydande inflytande

Förslaget om lämplighetsprövning

I avsnitt 11.4 föreslår vi att den som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning ska lämplighetsprövas i fråga om laglydnad och övriga omständigheter i samband med att sammanslutningen ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Om brister i den personliga lämpligheten uppstår senare kan det medföra att tillståndet ska återkallas, om inte personen avgår. Såvitt avser styrelseledamöter innebär förslaget i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Att det finns andra personer än styrelseledamöter som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning hör till ovanligheterna.

Om förslaget genomförs blir det enklare för den som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning att förutse vilka integritetskänsliga kontroller som kan komma att göras i ett vapenärende. Förslaget underlättar också för rättstillämparen. Då förslaget i huvudsak innebär en kodifiering av gällande rätt förväntas det inte medföra några konsekvenser i fråga om antalet tillståndsärenden eller tillstånd att inneha skjutvapen. Det kan inte heller anses medföra något ytterligare ingrepp i den personliga integriteten.

Förslaget innebär vidare att det i ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen ska anges vem som har ett betydande inflytande över sammanslutningen. Att detta tydliggörs kan bidra till kortare handläggningstider.

Förslaget om anmälan av förändringar i kretsen personer med betydande inflytande

I avsnitt 11.7 föreslår vi att en förändring i kretsen personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning med innehavstillstånd ska anmälas till Polismyndigheten så snart som möjligt. För skyttesammanslutningarna innebär förslaget en ny uppgift, som dock inte kan anses vara särskilt betungande eller föranleda några beaktansvärda kostnader. Risken för att en skyttesammanslutning

kapas och utnyttjas för tillgång till skjutvapen för kriminella ändamål minskar. För enskilda styrelseledamöter medför detta att risken för att utsättas för otillbörliga påtryckningar om att ställa sin plats i styrelsen till förfogade eller ställa upp på ett olämpligt styrelsebeslut minskar.

Polismyndigheten måste ta emot den anmälningar som ges in. I avsnitt 29.19 behandlar vi vilka konsekvenser den utökade registerföringsskyldigheten medför för myndigheten. Kostnaderna för den lämplighetsprövning som förväntas göras när anmälan ges in är försumbar, eftersom den i huvudsak kommer bestå i automatiserade registerkontroller.

29.5.2. Förslagen om tydligare krav på behov och ändamål

I avsnitt 11.5 föreslår vi att de krav på behov och tillåtet ändamål som redan i dag tillämpas i förhållande till skyttesammanslutningar ska framgå av lag. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Då förslagen innebär en kodifiering av gällande rätt förväntas de inte medföra några konsekvenser i fråga om antalet tillståndsärenden eller tillstånd att inneha skjutvapen.

Utlåning för målskjutning ska även framöver anses vara utlåning för samma ändamål som skyttesammanslutningens innehavstillstånd avser, och några konsekvenser i fråga om tillåten utlåning uppstår alltså inte.

29.5.3. Förslagen om enhandsvapen och helautomatiska vapen

Förslaget om att ersätta kravet på synnerliga skäl

I avsnitt 11.6 föreslår vi att det av vapenregleringen klart ska gå att utläsa vilka krav som gäller för att en skyttesammanslutning ska ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen. Om förslagen genomförs innebär det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Tillståndsmyndighetens utrymme att påverka rättsutvecklingen minskar.

Förslaget om tydligare undantag från de särskilda tillståndskraven

I avsnitt 11.6 föreslår vi också – liksom beträffande enskilda personer – att det förtydligas att sådana start- och signalvapen som undantas från de särskilda bestämmelserna om tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen måste vara tillverkade som start- och signalvapen. Förslagen innebär även att undantaget utvidgas till att omfatta också sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd.

Om förslagen genomförs innebär det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent. Då skyttesammanslutningar mera sällan ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen av aktuellt slag är de praktiska konsekvenserna dock mycket begränsade.

Förslagen om stommar och lådor

I avsnitt 11.6 föreslår vi även – i likhet med vad som föreslås för bl.a. enskilda personer – att stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen och helautomatiska vapen likställs med sådana kompletta skjutvapen i fråga om förutsättningarna för tillstånd. Vilken typ av vapen som vapendelen är avsedd för ska anges i tillståndsansökan och tillståndsbeviset.

Förslagen innebär att möjligheten att kringgå de särskilda bestämmelser som gäller för helautomatiska vapen och enhandsvapen genom att ansöka om tillstånd att inneha vapnen del för del effektivt motverkas. Detta minskar risken för att sådana vapen som är särskilt begärliga för kriminell användning kommer i orätta händer. Det blir svårare att få tillstånd att inneha stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen eller helautomatiska vapen. Skyttesammanslutningar som redan har tillstånd att inneha vapendelar av aktuellt slag påverkas inte av förslagen (se avsnitt 28.3.7).

29.5.4. Förslaget om ingivande av bevis över auktorisation

I avsnitt 11.9 föreslår vi att en auktoriserad skyttesammanslutning ska ge beviset över auktorisationen om auktorisationen återkallas. Risken för att ett bevis över auktorisation missbrukas sedan aukto-

risationen återkallas minimeras. För skyttesammanslutningarna innebär förslaget en ny uppgift, som dock inte kan anses vara särskilt betungande eller föranleda annat än försumbara kostnader. För Polismyndigheten innebär förslaget att man måste bevaka att beviset ges in. Med hänsyn till att det i dag finns totalt elva auktoriserade skyttesammanslutningar och det hittills inte förekommit att en auktorisation återkallas kan detta inte antas medföra annat än ytterst marginella kostnader för det allmänna, om någon kostnad alls. Förslaget har getts en teknikneutral utformning och hindrar inte att man i framtiden går över till digitala bevis.

29.6. Förslag om innehavstillstånd för huvudmän för museer

29.6.1. Förslaget om tillstånd till skjutning med museers skjutvapen

I avsnitt 12.5 föreslår vi att det ska vara att vara möjligt att få skjuta med museers skjutvapen, efter särskilt tillstånd. Bestämmelser om ansökan, ansökningsavgift och tillståndsbevis ska införas.

Museernas möjligheter att använda vapen som innehas för samlingarna utökas. Möjligheterna att skjuta med vapnen förväntas ha fördelar bl.a. för den vapenhistoriska forskningen och för att sprida kunskaper om kulturarvet. De krav som ska gälla för tillstånd medför att förslaget inte innebär några säkerhetsrisker och inte heller någon ökad risk för att vapen kommer i orätta händer.

Skjutning med museers vapen blir en ny ärendetyp hos Polismyndigheten. Frågor om kostnader för systemutveckling behandlas samlat i avsnitt 29.22.

Ärendeökningen hos Polismyndigheten förväntas vara begränsad till ett fåtal ärenden per år. I den mån det uppstår kostnadsökningar för det allmänna förväntas de vägas upp av intäkterna från ansökningsavgiften.

29.6.2. Förslaget om enhandsvapen och helautomatiska vapen

I avsnitt 12.6 lämnar vi förslag om enhandsvapen och helautomatiska vapen. Förslagen motsvarar på ett principiellt plan de förslag vi lämnar i fråga om skyttesammanslutningar. Konsekvenserna av de förslagen redovisas i avsnitt 29.5.3. Konsekvenserna i fråga om huvudmän för museer förväntas i huvudsak bli desamma.

29.6.3. Förslagen om vapenföreståndare och ersättare

I avsnitt 12.8 föreslår vi att den som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för ett museums samlingar ska ha en godkänd vapenföreståndare – som i sin tur får ha en ersättare – som utövar kontroll över föremålen. Att det finns en vapenföreståndare ska vara en förutsättning för innehavstillstånd. Endast den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämpad för uppdraget får godkännas av Polismyndigheten. Ett godkännande ska kunna återkallas om förutsättningarna för godkännandet inte längre föreligger. Det ska finnas bestämmelser om ansökan, ansökningsavgift och bevis om godkännande. Underrättelse om beslut om godkännande eller återkallelse av godkännandet ska skickas även till uppdragsgivaren.

Om förslagen genomförs minskar risken för att skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål som innehas av huvudmannen för ett museum kommer i orätta händer.

För museihuvudmännen innebär förslaget att de måste utse en vapenföreståndare. Den utsedda personen måste ansöka om att bli godkänd. Ansökningsavgift i avgiftsklass 2 ska tas ut. Kostnaderna för enskilda bedöms vara marginella. I kombination med våra förslag om registrering, vars konsekvenser berörs i avsnitt 29.19, medför förslagen att huvudmannen för ett museum kan vara trygg med att den som ansvarar för museets vapen etc. är lämplig för uppdraget över tid, och t.ex. inte underlåter att berätta för arbetsgivaren om han eller hon döms för brott. Förslagen förväntas inte leda till återkallelser av befintliga innehavstillstånd, under förutsättning att man agerar för att få en godkänd föreståndare på plats (se avsnitt 28.3.7).

För Polismyndigheten medför förslagen en ny ärendetyp. Frågor om kostnader för systemutveckling behandlas i avsnitt 29.22.

Det finns endast ca 130 huvudmän för museer som har tillstånd att inneha skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål. Sett i relation till antalet inkomna vapenärenden Polismyndigheten handlägger årligen bedöms handläggningstiderna inte påverkas annat än marginellt av den nya ärendetypen. I den mån det uppstår kostnadsökningar för det allmänna förväntas de vägas upp av intäkterna från ansökningsavgiften.

Förslagen innebär också att Polismyndigheten bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om det kunskapskrav som utgör en del av prövningen. Utnyttjas bemyndigandet kommer det att medföra vissa kostnader för Polismyndigheten i samband med föreskriftsarbetet, liksom för de instanser dit förslaget på föreskrifter remitteras. Polismyndigheten bör dock kunna ta hand om förslaget inom ramen för det omfattande arbete som för närvarande pågår med översyn av föreskrifter och allmänna råd på vapenområdet.

I avsnitt 12.8 föreslår vi också att godkännandebeviset ska ges in om godkännandet för en vapenföreståndare eller ersättare återkallas. Förslaget innebär att risken för missbruk av godkännandebeviset minimeras. För den enskilde vapenföreståndaren eller ersättaren medför förslaget att beviset måste skickas in, något som dock inte kan anses vara särskilt betungande. För Polismyndigheten innebär förslaget att man måste bevaka att beviset ges in. Med hänsyn till att det endast finns ca 130 huvudmän för museer som har tillstånd att inneha skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål bedöms tidsåtgången och kostnaderna bli högst marginella. Förslaget har getts en teknikneutral utformning och hindrar inte att man i framtiden går över till digitala bevis.

29.7. Förslag om innehavstillstånd för auktoriserade bevakningsföretag

29.7.1. Förslaget om lämplighetsprövning och anmälan av personer med betydande inflytande

Förslaget om lämplighetsprövning

I avsnitt 13.4 föreslår vi att den som har ett betydande inflytande över ett bevakningsföretag ska lämplighetsprövas i fråga om laglydnad och övriga omständigheter i samband med att företaget ansöker om

tillstånd att inneha skjutvapen. Om brister i den personliga lämpligheten uppstår senare kan det medföra att tillståndet ska återkallas, om inte personen avgår. Förslaget medför att vissa personer som redan i dag lämplighetsprövas av länsstyrelsen också ska lämplighetsprövas av Polismyndigheten. Vidare ska vissa personer som i dag inte är föremål för någon sådan prövning lämplighetsprövas.

Risken för att bevakningsföretag utnyttjas för tillgång till skjutvapen minskar. För de enskilda personer som ska lämplighetsprövas innebär förslaget ett visst ingrepp i den personliga integriteten. Ingreppet är störst för de personer som inte redan i dag omfattas av länsstyrelsens lämplighetsprövning. Förslaget bedöms förenligt med såväl dataskyddsförordningen (GDPR)

1

som rätten till privatliv en-

ligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

För bevakningsföretagen innebär förslaget att de personer som har ett betydande inflytande över företaget när detta är en juridisk person måste anges när företaget ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Eftersom lämplighetsprövningen avser laglydnad och övriga omständigheter behöver något underlag för prövningen i allmänhet inte ges in. Tidsåtgången och kostnaderna bedöms som marginella. Det förväntas inte bli svårare att rekrytera lämpliga styrelseledamöter m.m. till auktoriserade bevakningsföretag.

Ett nytt moment läggs till i Polismyndighetens prövning av om ett bevakningsföretag kan ges innehavstillstånd. Lämplighetsprövningen tar i första hand sikte på laglydnad och kan utföras medelst registerkontroller. Det finns i dag 25 auktoriserade bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen. Mot denna bakgrund förväntas den ökade tidsåtgången för prövningen bli marginell.

Förslagen om anmälan av förändringar i kretsen personer med betydande inflytande

I avsnitt 13.9 lämnar vi förslag om anmälan av förändringar i kretsen personer med ett betydande inflytande. Förslaget förväntas ge upphov till motsvarande konsekvenser som vårt korresponderande för-

1 Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

slag i fråga om skyttesammanslutningar. Konsekvenserna av det förslaget redovisas i avsnitt 29.5.1

29.7.2. Förslagen om ändamål och behov

Förslagen om innehav för utlåning till också annan bevakningspersonal än väktare

I avsnitt 13.5 föreslår vi att auktoriserade bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till också annan bevakningspersonal än väktare. Genom förslaget skapas förutsättningar för en större flexibilitet i fråga om beväpning av bevakningspersonal. Polismyndigheten kommer äga frågan om vilka kategorier av bevakningspersonal som får beväpnas, både genom sin föreskriftsrätt på bevakningsområdet och genom att det är Polismyndigheten som beslutar i fråga om bevakningslånetillstånd. Förslaget förväntas därför inte medföra att bevakningsföretag ges tillstånd att inneha skjutvapen för beväpning av sådana personalkategorier som inte får eller bör beväpnas. Redan i dag accepteras att bevakningsföretagen lånar ut skjutvapen till andra personalkategorier än väktare, i första hand skyddsvakter.

I avsnitt 13.6 föreslår vi att det krav på tvingande behov av vapnet för bevakningsuppdrag som tillämpas redan i dag ska komma till uttryck i lag. Förslaget medför att vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket kan bidra till kortare handläggningstider och ökat förtroende för tillståndsmyndigheten.

Då förslagen till stora delar innebär en kodifiering av gällande rätt förväntas de inte medföra några konsekvenser i fråga om antalet tillståndsärenden eller tillstånd att inneha skjutvapen här och nu. Om behovet av att beväpna andra kategorier av bevakningspersonal än de som beväpnas i dag uppstår över tid förväntas förslaget dock medföra att bevakningsföretagen kommer att inneha fler skjutvapen. Med hänsyn till övriga tillståndskrav och de krav som finns i fråga om förvaring, transport och bevakningslånetillstånd förväntas detta inte leda till att fler vapen missbrukas eller kommer i orätta händer.

Förslagen om användning och innehav för utbildning

I avsnitt 13.5 föreslår vi dels att bevakningsföretag ska få använda skjutvapen som innehas för utlåning till bevakningspersonal för utbildning, dels att bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas. I avsnitt 13.6 föreslår vi vidare att sådant tillstånd ska få ges endast om företaget har behov av vapnet för utbildningsändamål.

Förslagen medför att de skjutvapen ett bevakningsföretag behöver för utbildningsändamål inte längre behöver innehas av en enskild anställd, utan att bevakningsföretaget kan inneha vapnen. För bevakningsföretagen innebär detta fördelar exempelvis när utbildningen ska äga rum på annan ort än där tillståndshavaren bor. Det innebär också att företaget blir mindre beroende av att ha en viss anställd i sin tjänst. Den enskilde befattningshavaren slipper söka innehavstillstånd för och inneha de skjutvapen som arbetsgivaren behöver.

Att det skapas förutsättningar för att skjutvapen för utbildning innehas av bevakningsföretaget i stället för av en enskild person medför att skjutvapen som innehas för utbildningsändamål i högre grad kommer att förvaras hos företaget. Detta innebär fördelar från säkerhetssynpunkt. Den enskilde befattningshavaren slipper förvara arbetsgivarens skjutvapen i hemmet.

Förslagen förväntas på sikt att leda till att skjutvapen som i dag innehas av en anställd i stället kommer innehas av bevakningsföretaget. Förslagen förväntas därför inte medföra några konsekvenser i fråga om antalet tillståndsärenden eller tillstånd att inneha skjutvapen. Det nya tillåtna ändamålet torde kräva viss systemutveckling hos Polismyndigheten. Frågor om kostnader för systemutveckling behandlas samlat i avsnitt 29.22.

Förslaget om innehav av startvapen för hundträning

I avsnitt 13.5 och 13.6 föreslår vi att ett auktoriserat bevakningsföretag ska kunna ges tillstånd att inneha startvapen som behövs för träning av hundar som ska användas vid bevakningsuppdrag. Liksom förslagen om att ett bevakningsföretag ska kunna ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildningsändamål förväntas förslaget leda till en omfördelning så att vapen som i dag innehas för bevakningsföretagens räkning av en anställd på sikt kommer att innehas av före-

taget självt. Förslaget bedöms även i övrigt få motsvarande konsekvenser.

Förslaget om tårgasanordningar

I avsnitt 13.7 föreslår vi att bestämmelserna i vapenförordningen ska ändras så att det tydligt framgår att ett bevakningsföretag kan ha behov att inneha tårgasanordningar eller andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar för utlåning till eller utbildning av bevakningspersonal. Liksom förslagen om att ett bevakningsföretag ska kunna ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildningsändamål förväntas förslaget leda till en omfördelning av vilka vapen som innehas för bevakningsföretagens räkning av en anställd till vapen som innehas av företaget självt. Förslagen bedöms även i övrigt få motsvarande konsekvenser.

29.7.3. Förslagen om enhandsvapen och helautomatiska vapen

I avsnitt 13.8 lämnar vi förslag om enhandsvapen och helautomatiska vapen. Förslagen motsvarar på ett principiellt plan de förslag vi lämnar i fråga om skyttesammanslutningar. Konsekvenserna av de förslagen redovisas i avsnitt 29.5.3. Förslagen rörande bevakningsföretag förväntas leda till motsvarande konsekvenser.

29.7.4. Förslagen om vapenföreståndare och ersättare

I avsnitt 13.10 lämnar vi förslag om vapenföreståndare och ersättare som motsvarar de förslag om som vi lämnar i fråga om huvudmän för museer. Konsekvenserna av de förslagen beskrivs i avsnitt 29.6.3. Förslagen rörande bevakningsföretag förväntas i huvudsak leda till motsvarande konsekvenser. Medan det finns ca 130 huvudmän för museer som har tillstånd att inneha skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål är motsvarande siffra för auktoriserade bevakningsföretag för närvarande 25. Konsekvenserna i fråga om tidsgång och kostnader för förslagen rörande bevakningsföretag blir alltså totalt sett mindre än beträffande motsvarande förslag rörande museihuvudmän. Samtidigt blir dock också de positiva effekterna av förslagen

mindre, särskilt som den person som i dag har ansvaret för ett bevakningsföretags skjutvapen lämplighetsprövas av länsstyrelsen.

29.8. Förslagen om hantering av organisationers skjutvapen

29.8.1. Förslagen om justerade bestämmelser om vem som har huvudansvaret för en organisations skjutvapen

I avsnitt 14.2 lämnar vi förslag om att bestämmelserna om vem som ansvarar för en organisations skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska flyttas till lag från förordning. Vi föreslår också att det av lag ska framgå att den kontrollansvariga – som ska betecknas på detta sätt – ska ha rätt att hantera vapenmagasin även om de inte omfattas av kontrollansvaret. Förslagen medför att det blir enklare att orientera sig i vapenregleringen och att det klart framgår vem som får hantera också vapenmagasin för en organisations räkning. Vidare underlättar införande av beteckningen ”den kontrollansvariga” för rättstillämparen och för rättsvetenskapen.

Beträffande museer och bevakningsföretag innebär förslagen vidare att ansvaret flyttas från organisationens föreståndare till en särskild vapenföreståndare. Konsekvenserna av detta berörs i avsnitt 28.6.3 och 28.7.4.

29.8.2. Förslagen om vapenhanterare

I avsnitt 14.3 föreslår vi att en ordning med vapenhanterare införs. Förslagen innebär att möjligheterna för en organisation att ge bl.a. anställda och medlemmar i uppdrag att hantera organisationens vapen och andra tillståndspliktiga föremål kommer till uttryck i författning. Ett uppdrag som vapenhanterare ska enligt förslagen kunna ges dels till den som har eget innehavstillstånd, dels till den som godkänts som vapenhanterare av Polismyndigheten. Den som ger uppdraget ansvarar för att vapenhanteraren har tillräckliga kunskaper och färdigheter. För godkännande av Polismyndigheten krävs att personen är lämplig för uppdraget med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter. Det ska finnas bestämmelser om ansökan, ansökningsavgift och bevis om sådant godkännande. Underrättelse om beslut om godkännande

eller återkallelse av godkännandet ska skickas även till uppdragsgivaren. Den som ger uppdraget ska lämna att vapenhanterarintyg till vapenhanteraren. En vapenhanterare som medför organisationens skjutvapen ska kunna visa upp viss dokumentation.

Den i särklass viktigaste konsekvensen av förslaget är att den som accepterar ett uppdrag som vapenhanterare inte längre riskerar att ofrivilligt begå vapenbrott för att de inblandade missbedömt utrymmet för fysiska personer att hantera skjutvapen för en organisations räkning. Också den som ger uppdraget får en ökad trygghet i att han eller hon hanterar organisationens skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål korrekt.

Att den som ges ett uppdrag som vapenhanterare ska ha lämplighetsprövats av polisen – inom ramen för en ansökan om innehavstillstånd eller i ett särskild förfarande om godkännande – minskar risken för att skjutvapen missbrukas eller kommer i orätta händer.

För vapenhanterare som inte har eget innehavstillstånd medför förslaget ett visst ingrepp i den personliga integriteten. Ingreppet är inte större än det som enligt gällande rätt får tålas av alla andra som ges rätt att hantera skjutvapen självständigt (med undantag för dödsbon och konkursbon). Förslaget om lämplighetsprövning bedöms förenligt med såväl dataskyddsförordningen (GDPR) som rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (jfr avsnitt 29.7.1.

För organisationerna medför förslaget en begränsad administrativ börda, som främst består i att intyg om uppdraget ska lämnas till vapenhanteraren. Intyget ska ges i en sådan form att det kan visas upp. Vidare behöver organisationerna ansöka om godkännande av vapenhanterare om uppdrag ges till den som inte har eget innehavstillstånd och då också betala ansökningsavgift i avgiftsklass 1, dvs. i nuläget 320 kronor. Med hänsyn till möjligheten att ge uppdraget till den som har eget innehavstillstånd förväntas möjligheten att ansöka om godkännande av vapenhanterare utnyttjas mera sällan.

Kravet på att den som ger uppdraget ska bedöma att vapenhanteraren har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget tillämpas i praktiken redan i dag. Konsekvensen av att kravet kommer till uttryck i författning är dock att det blir lättare att återkalla organisationens innehavstillstånd om ett uppdrag ges till någon som uppenbart inte har tillräckliga kvalifikationer. Detta förväntas bidra till att

minska risken för att skjutvapen hanteras på ett sätt som leder till olyckor.

Godkännande av vapenhanterare blir en ny ärendetyp hos Polismyndigheten. Frågor om kostnader för systemutveckling behandlas i avsnitt 29.22. Ärendetillströmningen förväntas vara marginell. Sett i relation till att Polismyndigheten 2023 registrerade ca 140 000 inkomna vapenärenden bedöms handläggningstiderna inte påverkas av den nya ärendetypen. I den mån det uppstår kostnadsökningar för det allmänna förväntas de vägas upp av intäkterna från ansökningsavgiften.

Vi föreslår i avsnitt 14.3.5 godkännandebeviset ska ges in om godkännandet för en vapenhanterare återkallas. Förslaget innebär att risken för missbruk av godkännandebeviset minimeras. För den enskilde medför förslaget att beviset måste skickas in, något som dock inte kan anses vara särskilt betungande. För Polismyndigheten innebär förslaget att man måste bevaka att beviset ges in. Med hänsyn till att organisationerna i första hand förväntas utnyttja möjligheten att ge vapenhanteraruppdrag till den som har eget innehavstillstånd förväntas kostnaderna bli marginella. Förslaget har getts en teknikneutral utformning och hindrar inte att man i framtiden går över till digitala bevis.

29.9. Förslagen om tillståndsbevis

29.9.1. Förslagen om elektroniska tillståndsbevis

Vi föreslår i kapitel 15 att de fysiska tillståndsbevisen avseende tillstånd att inneha skjutvapen, föremål som jämställs med skjutvapen, ammunition, vapenmagasin och ljuddämpare ska fasas ut och ersättas med elektroniska tillståndsbevis. Alla nya tillståndståndsbevis föreslås vara elektroniska från den dag regeringen bestämmer. För befintliga tillstånd föreslås det vara möjligt men inte obligatoriskt att ersätta fysiska tillståndsbevis med elektroniska. Vi föreslår att systemet med elektroniska tillståndsbevis byggs upp på så sätt att tillståndshavaren genom säker inloggning i en e-tjänst får elektronisk tillgång till de uppgifter i vapenregistren som motsvarar uppgifterna i ett fysiskt tillståndsbevis. Det sagda föreslås gälla också s.k. dubblettbevis som alltså inte längre ska utfärdas fysiskt. De elektroniska tillstånds-

bevisen bör införas först när Polismyndigheten har gjort den systemutveckling som krävs för att systemet ska fungera på ett bra sätt.

Förslagen bedöms ha fördelar för enskilda, som slipper bära med sig ett papper som kan förkomma, slitas ut eller förstöras. När tillstånd meddelas behöver den enskilde inte invänta att tillståndsbeviset kommer med posten för att kunna utnyttja sitt tillstånd. För en minoritet av vapeninnehavarna, som inte har eller vill skaffa sig den tekniska utrustning som krävs för att få tillgång till elektroniska tillståndsbevis, innebär förslagen en olägenhet. Det handlar dock om en liten grupp eftersom över 90 procent av svenskarna använder Bank-id För jägare och målskyttar finns det dessutom alternativ till att visa upp tillståndsbevis.

En annan fördel är att elektroniska tillståndsbevis skapar förutsättningar för en ökad digitalisering av Polismyndighetens handläggning av tillståndsärenden. Som utvecklas närmare i kapitel 24 bedömer vi att digitalisering är en viktig faktor för att hålla handläggningstiderna nere. Detta är av stort intresse för vapeninnehavarna. Polismyndigheten skulle i tillståndsärendet spara resurser genom att man inte behöver skriva ut och skicka ett fysiskt tillståndsbevis. Om tillståndsbevisen är elektroniska behöver de inte längre krävas in från tillståndshavarna i samband med överlåtelser, väsentlig ändring och skrotning av vapen m.m., vilket underlättar för enskilda och besparar Polismyndigheten flera arbetsmoment. Vidare slipper både tillståndshavaren och Polismyndigheten besväret med ansökan om och utfärdande av ersättningsbevis (duplettbevis enligt nuvarande terminologi) när ett originalbevis har förkommit. Även detta sparar arbete både för tillståndshavarna och Polismyndigheten.

Elektroniska tillståndsbevis har även betydande fördelar i säkerhetshänseende. Om systemet utformas på det sätt vi föreslår blir det mycket svårt att kopiera, förfalska och förvanska de elektroniska tillståndsbevisen. Den viktigaste fördelen ur säkerhetsperspektiv är dock att det blir möjligt att omedelbart göra bevisen otillgängliga för vapeninnehavaren utan att de behöver omhändertas i situationer där detta annars hade varit aktuellt (se t.ex. 6 kap. 4 § vapenlagen). Detta minskar risken för att någon kan använda ett tillståndsbevis för att förvärva exempelvis ammunition när det finns risk att vapnet missbrukas eller det är sannolikt att tillståndet kommer att återkallas. Förslaget har därför positiva effekter på möjligheterna att förebygga brott.

Vi föreslår att regleringen om tillståndsbevis i övrigt görs teknikneutral för att möjliggöra införandet av de elektroniska tillståndsbevisen.

Förslaget medför kostnader för systemutveckling hos Polismyndigheten. Dessa kostnader behandlas i avsnitt 29.22. En del av kostnaden kompenseras dock av minskade kostnader för utskick avseende de fysiska tillståndsbevisen. Baserat på antalet överlåtelser av skjutvapen 2023 (knappt 62 000) och en kostnad per försändelse på ungefär 15 kronor kan besparingen antas uppgå till åtminstone 900 000 kronor per år. Det kan dock inte uteslutas att en ordning med elektroniska tillståndsbevis även för med sig andra kostnader. På sikt förväntas de elektroniska tillståndsbevisen bidra till en effektivare tillståndshantering, bl.a. eftersom man slipper samla in fysiska tillståndsbevis och ökar förutsättningarna för en helt elektronisk hantering. Det är dock knappast möjligt att beräkna vilka besparingar detta kan innebära.

29.9.2. Övriga förslag om tillståndsbevis

I kapitel 16 föreslår vi att överlåtarens tillståndsbevis inte längre ska behöva ges in i samband med förvärvarens ansökan om innehavstillstånd utan först i samband med överlåtelseanmälan. Eftersom avsaknad av tillståndsbevis är en relativt vanlig bromskloss som gör att handläggningen av tillståndsärendet drar ut på tiden bedömer vi att förslaget kommer att ha positiva effekter på handläggningstiderna. Detta är en fördel för både vapeninnehavarna och Polismyndigheten.

Vi lämnar även vissa andra förslag som rör ingivande av tillståndsbevis i olika situationer (avsnitt 15.7). Förslagen syftar främst till att motverka risken för missbruk och anses alltså ha positiva effekter för möjligheten att förebygga brott. Förslagen är måttligt betungande för enskilda. Bevakning av att tillståndsbevisen ges in innebär en ytterligare arbetsuppgift för Polismyndigheten som dock inte kan förväntas innebära någon beaktansvärd ökning av arbetsbördan eller kostnaderna.

Vi klargör i skrotningsbestämmelserna att tillståndsbeviset i förekommande fall behöver ges in vid skrotning endast om det finns ett sådant. Detta bedöms minska risken för att enskilda drar sig för att skrota vapen när de inte hittar tillståndsbeviset. Att skjutvapen som

inte används skrotas kan bidra till en minskning av risken att legala skjutvapen stjäls eller annars kommer på avvägar.

29.10. Förslagen om överlåtelse och förvärv av skjutvapen

I kapitel 16 konstaterar vi att det i dag är oklart när en överlåtares innehavstillstånd upphör i samband med en överlåtelse och att det inte i vapenregistren går att följa när ett överlåtet skjutvapen faktiskt byter händer. Vi föreslår därför att både överlåtare och förvärvare ska vara registrerade i vapeninnehavarregistret till dess överlåtelsen faktiskt sker, och att förvärvarens tillstånd fram till denna tidpunkt ska betecknas förvärvstillstånd. Det ska också framgå av registret att vapnet är under överlåtelse. En förvärvare ska, liksom i dag, normalt ha sex månader på sig att utnyttja tillståndet för att det inte ska upphöra. Det ska enligt förslagen förtydligas att vapnet måste lämnas ut till förvärvaren inom tidsfristen. Vi föreslår en föreskrift om att överlåtarens tillstånd upphör när vapnet lämnas ut.

För att man ska kunna följa skjutvapnen föreslår vi vidare att det vid överlåtelser där varken säljare eller köpare är vapenhandlare ska finnas en skyldighet för avtalsparterna att till Polismyndigheten inom en viss tid anmäla när överlåtelsen skett. Om förvärvet inte blir av inom den lagstadgade sexmånadersfristen ska tillståndshavaren vara skyldig att anmäla detta till Polismyndigheten. Anmälan ska ha kommit in till Polismyndigheten senast tio dagar efter fristens utgång.

Förslagen medför en ökad tydlighet och möjlighet att följa vapen i samband med överlåtelser. God spårbarhet är viktigt inte minst för möjligheterna att förebygga och utreda brott.

Anmälningsskyldigheten är delvis ny. En liknande skyldighet finns redan i dag när det gäller förvärv av skjutvapen med stöd av ett s.k. inköpstillstånd, dvs. ett tillstånd som inte avser ett bestämt vapen. Denna ersätts alltså med en generell skyldighet att göra en överlåtelseanmälan, liknande den som görs i samband med fordonsöverlåtelser. Sammantaget blir det fråga om ett något utökat åliggande för enskilda. Det ankommer på Polismyndigheten att underlätta för enskilda att enkelt göra anmälan och att möjliggöra en smidig digital anmälan. Det nya åliggandet får anses måttligt betungande.

För Polismyndighetens del medför införandet av beteckningen förvärvstillstånd, ändringarna av vad som ska antecknas i vapenregistren och införandet av anmälningsskyldighet kostnader för systemutveckling. Kostnaderna för systemutveckling behandlas samlat i avsnitt 29.22.

Vidare blir det fler anmälningar än i dag som måste handläggas. Det bör dock beaktas att förfarandet ersätter den nuvarande skyldigheten enligt 3 kap. 6 § vapenförordningen att meddela polisen om när ett inköpstillstånd utnyttjats. Vidare omfattar skyldigheten enbart överlåtelser utan inblandning av en vapenhandlare, vilket kan uppskattas motsvara omkring 60 procent av alla överlåtelser. Enligt Polismyndigheten kan varje helt okomplicerad anmälan förväntas kräva i genomsnitt fem minuters manuell hantering. Om man antar att det är fråga om 30 000–40 000 anmälningar per år, blir det sammanlagt fråga om uppemot en och en halv årsarbetskraft, motsvarande en kostnad på ca 800 000 kronor per år. Uppskattningen bygger på förutsättningen att enskilda självmant gör anmälan och att denna är korrekt ifylld. När så inte sker måste man räkna med en betydligt större tidsåtgång och en högre kostnad för hantering av ärendet. En försiktig uppskattning är att det kan handla om en kostnad på 2 miljoner kronor per år. Kostnaden kan dock bli såväl högre som lägre.

En ambition för framtiden bör vara att de elektroniska anmälningarna ska kunna hanteras helt automatiserat och utan att någon fysisk handläggning. Detta kräver systemutveckling.

29.11. Förslagen om ljuddämpare, ammunition och vapenmagasin

29.11.1. Rätt att under viss tid behålla vapenmagasin eller ljuddämpare

Förslagen i kapitel 17 om utökade möjligheter att behålla vapenmagasin, och införandet av en motsvarande möjlighet att behålla ljuddämpare, medför fördelar för enskilda innehavare. Innehavarna får till följd av förslagen skäligt rådrum efter en överlåtelse av det vapen som vapenmagasinet eller ljuddämparen passade till. Förslagen är balanserade mot samhällets intresse av att det inte finns fler vapenmagasin och ljuddämpare än det finns behov av. Vi bedömer därför att förslagen inte har några beaktansvärda negativa effekter för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.

29.11.2. Vapenhandlares rätt att inneha och föra in ammunition och reparatörers rätt att inneha ammunition

Vi föreslår i kapitel 17 att det ska föreskrivas i vapenlagen att den som har tillstånd att bedriva handel med skjutvapen får inneha ammunition utan tillstånd enligt vapenlagen och att det inte heller gäller något krav på tillstånd enligt vapenlagen för att vapenhandlare ska få föra in ammunition och ljuddämpare i landet. När det gäller ammunition är förslagen i princip förtydliganden och kan därför inte sägas ha några andra konsekvenser än att de bidrar till att göra regleringen lättare att förstå och tillämpa. När det gäller införsel av ljuddämpare syftar förslagen till att lösa en oklarhet som uppstått i samband med att tillståndsplikten för ljuddämpare lättades upp på så sätt att ljuddämpare inte längre ska jämställas med skjutvapen i vapenlagens mening. Förslagen innebär en möjlighet för de vapenhandlare som inte sedan tidigare har tillstånd att handla med ljuddämpare att föra in sådana utan tillstånd enligt vapenlagen. Detta är till fördel för den som vill etablera en ny vapenhandlarverksamhet och har således positiva konsekvenser för företagandet.

I avsnitt 22.5.3 föreslår vi att den som tagit emot skjutvapen för bl.a. reparation och översyn ska ha rätt att provskjuta vapnet. En sådan person kan dock inte sägas inneha vapnet för skjutningsändamål, varför bestämmelsen i 2 kap. 8 § vapenlagen om rätt att inneha ammunition till innehavda vapen inte kan anses tillämplig. Vi lämnar därför i avsnitt 17.4 förslag om att den som har rätt eller tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller ombyggnad under den tid som han eller hon innehar ett vapen för sådana ändamål även ska få inneha ammunition till vapnet utan särskilt tillstånd. Förslaget innebär en möjlighet till kvalitetssäkring som gynnar både reparatörer och enskilda vapeninnehavare. Eftersom det handlar om aktörer med reparatörstillstånd eller innehavstillstånd beträffande den aktuella sortens vapen bedöms en möjlighet att även inneha ammunition inte ha några effekter för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet.

29.11.3. Förtydliganden i lagen om krigsmateriel

I kapitel 17 lämnar vi ett antal förslag om ändringar i lagen (1992:1300) om krigsmateriel (KML) och förordningen (1992:1303) om krigsmateriel (KMF). Förslagen syftar bl.a. till att lättnaderna i tillstånds-

plikten för ljuddämpare samt införandet av tillståndsplikt för vissa vapenmagasin inte ska leda till icke önskvärda skärpningar i form av krav på tillstånd enligt krigsmaterielregelverket avseende handel och utförsel. Förslagen underlättar för vapenhandlare, vilket är till fördel för företagandet. När det gäller utförsel underlättar förslagen även för enskilda innehavare som slipper åläggas nya krav på tillstånd. Vidare innebär förslagen att tillsynsmyndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) inte åläggs nya uppgifter som passar mindre väl in i myndighetens ansvarsområde. Slutligen får Tullverket ett tydligare stöd för sin rätt att beträffande utförsel i vissa fall meddela föreskrifter om utförsel av ljuddämpare.

29.12. Förslagen om utlåning av skjutvapen

29.12.1. Förslagen om tydligare bestämmelser om utlåning

I avsnitt 18.3 lämnar vi förslag om tydligare bestämmelser om utlåning. Förslagen innebär till stora delar förtydliganden av gällande rätt och utgör i dessa delar en kodifiering. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar för både enskilda och rättstillämparen. Också förslagen om införandet av nya beteckningar bidrar till en tydligare vapenreglering. Förslagen om tydligare bestämmelser om lånetillstånd förväntas bidra något till kortare handläggningstider hos tillståndsmyndigheten. Enligt uppgift från Polismyndigheten gjordes knappt 700 ansökningar om lånetillstånd 2023.

I avsnitt 18.3.3 föreslår vi en tydligare huvudregel om utlåning av skjutvapen. Om förslaget genomförs minskar risken för att enskilda personer ofrivilligt gör sig skyldiga till vapenbrott.

I avsnitt 18.3.6 föreslår vi teknikneutrala bestämmelser i fråga om medförande av bevis om lånetillstånd som innebär att vapenregleringen inte behöver ändras om sådana bevis i framtiden utfärdas digitalt.

I avsnitt 18.3.7 föreslår vi att utlåning i flera led ska vara tillåtet endast under vissa förutsättningar. Förslaget innebär ett klargörande av att sådan utlåning som huvudregel inte är tillåten. Om förslaget genomförs minskar risken för att skjutvapen kommer i orätta händer och missbrukas. Samtidigt kan den som lånar ut ett lånat skjutvapen för användning under uppsikt känna sig trygg i att det inte innebär att långivaren eller låntagaren gör sig skyldig till vapenbrott.

29.12.2. Förslaget om att skyttesammanslutningar ska kunna låna ut skjutvapen upprepade gånger

I avsnitt 18.4 föreslår vi att begränsningen till utlåning vid enstaka tillfällen tas bort för skyttesammanslutningar, under förutsättning att vapnet ska innehas och användas vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan skyttesammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen. Skyttesammanslutningarna får därmed bättre möjligheter att bedriva sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt, vilket i sin tur har positiva effekter för enskilda skyttar. Förslaget förväntas inte leda till att bestämmelserna om innehavstillstånd kringgås i högre utsträckning än i dag.

29.12.3. Förslagen om utlåning av bevakningsföretags skjutvapen

I avsnitt 18.5 lämnar vi förslag som rör utlåning av skjutvapen som innehas av ett auktoriserat bevakningsföretag. Förslagen innebär bl.a. att förutsättningarna för utlåning av skjutvapen som innehas av ett bevakningsföretag anpassas till de nya tillåtna ändamålen för sådant innehav (se avsnitt 18.5.1). Att förslagen genomförs i denna del är en förutsättning för att förslagen om nya ändamål – som berörs i avsnitt 29.7.2 – ska få avsedd effekt. Förslagen förväntas inte leda en ökad risk för att skjutvapen missbrukas eller kommer i orätta händer.

Förslagen innebär också att det blir tydligare att skjutvapen som lånas av bevakningspersonal för bevakningsuppdrag inte behöver användas under uppsikt (se avsnitt 18.5.2). Förslaget tydliggör de förutsättningar som måste gälla för att ett bevakningsföretag ska kunna bedriva sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt och förväntas inte leda till en ökad risk för att skjutvapen missbrukas eller kommer i orätta händer. Enligt vår mening motsvarar förslaget det som i praktiken redan gäller.

Förslagen innebär också att bestämmelserna om bevakningslånetillstånd förtydligas (se avsnitt 18.5.3). Ett genomförande av förslagen i dessa delar innebär till största delen en kodifiering av gällande rätt. För både enskilda och tillståndsmyndigheten blir det tydligare vad som gäller, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Enligt uppgift från Polismyndigheten gjordes knappt 1 000 ansökningar om bevakningslånetillstånd 2023.

En nyhet är att bevakningspersonal ska kunna visa upp bevakningslånetillståndet när vapeninnehavarens skjutvapen medförs. Detta framstår som måttligt betungande och motsvarar vad som gäller i alla andra fall där någon medför ett skjutvapen.

En annan nyhet är att Polismyndigheten ges rätt att meddela föreskrifter om förutsättningarna för bevakningslånetillstånd. Utnyttjas bemyndigandet kommer det att medföra vissa kostnader för Polismyndigheten i samband med föreskriftsarbetet, liksom för de instanser dit förslaget på föreskrifter remitteras. Polismyndigheten bör kunna ta hand om förslaget inom ramen för det omfattande arbete som för närvarande pågår med översyn av föreskrifter och allmänna råd inom vapenområdet. Förslaget förväntas därför inte leda till annat än marginella kostnadsökningar.

Förslagen innebär vidare att Polismyndigheten ska underrätta bevakningsföretaget både i ärenden om ansökan om bevakningslånetillstånd och vid återkallelse. Så görs ofta redan i dag och förslaget bedöms därför inte medföra några egentliga konsekvenser.

29.12.4. Förslagen om en tydligare reglering om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen

I avsnitt 18.6 föreslår vi att samtliga bestämmelser som rör innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen ska finnas i vapenlagens kapitel om utlåning. Vidare justeras bestämmelserna så att det inte finns några osakliga skillnader mellan innehav vid lån av skjutvapen och innehav vid annat vapeninnehav. Förslagen bidrar till att göra vapenregleringen tydligare och mer transparent. Det blir lättare för enskilda att ta till sig vad som gäller i fråga om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen. Detta leder både till en ökad trygghet för enskilda. I någon mån kan det också bidra till en minskning av olagliga innehav av ammunition och vapentillbehör.

29.12.5. Förslagen om låneintyg

I avsnitt 18.7 föreslår vi att vapenregleringens bestämmelser om låneintyg får en teknikneutral utformning och att obsoleta delar av bestämmelserna tas bort. Genom förslagen förbereds vapenförordningen så att det inte krävs författningsändringar om låneintyg i framtiden ges i digital form. Regleringen blir tydligare och mer lättillämpad.

29.13. Förslagen om förvaring

29.13.1. Förslaget om en ökad flexibilitet avseende var enskilda personers vapen ska förvaras

Vi föreslår i avsnitt 19.5 en ökad flexibilitet för enskilda personers vapenförvaring. Förslaget innebär fördelar för vapeninnehavarna, som, om en lika säker förvaring kan anordnas, kommer att kunna förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare på någon annan plats än i eller i anslutning till bostaden. Detta innebär ett minskat behov av att transportera egendomen fram och tillbaka, vilket har fördelar från brottsförebyggande synpunkt. En viktig fördel är att förslagen underlättar för legala vapeninnehavare att använda sina vapen när de exempelvis vistas i ett fritidsboende. Enligt förslagen ska förvaring på en alternativ förvaringsplats kräva tillstånd, vilket innebär ett nytt åliggande för vapeninnehavarna och en kostnad i form av ansökningsavgift. För Polismyndigheten innebär förslaget en ny uppgift, nämligen att pröva tillståndsfrågan. Det går inte att med någon träffsäkerhet bedöma hur många av landets vapeninnehavare som kommer att ansöka om tillstånd till förvaring på en alternativ plats, varför kostnaden inte närmare kan uppskattas. Kostnadsökningen för det allmänna kan dock antas motsvara de ökade intäkterna från den ansökningsavgift som ska tas ut i ärendena.

Den nya ärendetypen kan även förväntas medföra en viss ökning av antalet överklagade mål hos förvaltningsdomstolarna. Ökningen är svår att uppskatta men kan inte antas bli annat än marginell. Vidare bör den åtminstone till en viss del motsvaras av en minskning av antalet mål avseende förvaring hos annan till följd av våra förslag om lättade regler om sådan förvaring (se vidare i nästa avsnitt).

Förslaget kommer vidare att kräva framtagande av nya fysiska och elektroniska ansökningsblanketter. Kostnaden för framtagandet

av själva blanketten förväntas bli högst begränsad. Införande av elektroniska ansökningsblanketter kräver viss systemutveckling. Vi behandlar sådana kostnader samlat i avsnitt 29.22.

29.13.2. Förslagen om förvaring hos någon annan

I avsnitt 19.6 lämnar vi vidare förslag som innebär utökade möjligheter att förvara skjutvapen m.m. hos någon annan. Vi föreslår även föreskrifter om att sådan förvaring ska få ske hos vissa juridiska personer, nämligen vapenhandlare, skyttesammanslutningar med innehavstillstånd och skyttegymnasier som uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om förvaring och handhavande av skjutvapen. Förslagen bedöms underlätta för enskilda att ordna en förvaring som passar för deras individuella förutsättningar. Förslagen om möjlighet till förvaring hos skyttegymnasier bedöms underlätta för elever vid sådana gymnasier att anordna en säker förvaring för medtagna egna skjutvapen. För vapenhandlare kan det handla om en ny intäktskälla att mot ersättning ta emot andras skjutvapen för förvaring. I praktiken kan förslagen innebära att viss egendom förvaras mer säkert eller att den inte behöver transporteras i lika hög utsträckning, vilket har fördelar från brottsförebyggande synpunkt.

Förslagen förväntas medföra en viss ökning av antalet ansökningar om tillstånd till förvaring hos någon annan. Det går inte att med någon träffsäkerhet bedöma hur stor ökningen kommer att bli, varför kostnaden inte närmare kan uppskattas. Kostnadsökningen för det allmänna kan dock antas motsvara de ökade intäkterna från den ansökningsavgift som ska tas ut i ärendena. De mer generösa reglerna bör samtidigt leda till att fler av ansökningarna beviljas, vilket kan förväntas leda till en minskning av de ärenden som överklagas till förvaltningsdomstol. Någon uppskattning av kostnadsbesparingen kan inte göras. Den bör under alla förhållanden bli marginell.

29.13.3. Förslaget om förvaring av vissa vapendelar

Vi föreslår att kravet på förvaring i säkerhetsskåp ska utvidgas till att omfatta även stommar och lådor till skjutvapen. Förslaget innebär en ökad säkerhet i fråga om förvaring av vapendelar som kan användas för att bilda ett komplett skjutvapen. Förslaget bedöms därför ha posi-

tiva effekter för möjligheterna att förebygga stöld och annan obehörig åtkomst till sådana vapendelar samt, i förlängningen, en minskad risk för att stulna vapendelar kommer till brottslig användning.

Förslaget bedöms ha marginella effekter för de personer som innehar såväl skjutvapen som separata stommar och lådor. Dessa personer har redan minst säkerhetsskåp och kan dessutom i de flesta fall redan antas förvara de aktuella vapendelarna i dessa. För personer som enbart innehar stommar och lådor, och alltså inte några kompletta skjutvapen, blir det fråga om ett nytt krav. I Sverige finns enligt sökningar i vapenregistret färre än 500 enskilda personer som inte har tillstånd till innehav av något komplett skjutvapen men däremot har tillstånd att inneha stommar och lådor. Det är rimligt att anta att många av personerna redan har säkerhetsskåp för att man är mån om en säker förvaring av vapendelarna. De personer som inte har ett säkerhetsskåp drabbas däremot av en kostnad för anskaffande av säkerhetsskåp uppgående till omkring 5 000 kronor.

29.13.4. Skyttesammanslutningars förvaring

Vi föreslår att det i Polismyndighetens föreskrifter ska förtydligas att en föreningsfunktionär får förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för en skyttesammanslutnings räkning endast om detta framgår av villkoren för förvaringen. Föreslaget innebär att det görs ett förtydligande av det som redan gäller. Förtydligandet bedöms minska risken för att skyttesammanslutningar och enskilda misstar sig i fråga om förutsättningarna för förvaring hos en föreningsfunktionär och även förbättra förutsättningarna för en enhetlig rättstillämpning av tillståndsmyndigheten. Eftersom lämnande till förvaring när det inte är tillåtet ytterst kan leda till straffansvar bör förslaget även ses som brottsförebyggande. Förslaget medför en mindre kostnad för föreskriftsarbetet och remitteringen.

29.13.5. Förslagen om bemyndiganden om förvaring

Vi föreslår att Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela generella föreskrifter om krav på gymnasieskolors, vapensamlares och reparatörers förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen.

Vi bedömer att införande av generella föreskrifter om krav på förvaringen skulle innebära en bättre förutsebarhet för innehavarna och även främja en enhetlig rättstillämpning. Det blir också möjligt för Polismyndigheten att utforma föreskrifter som tar hänsyn till exempelvis de särskilda förutsättningar som gäller när skjutvapen innehas för samling. Vidare bedöms förslagen, i förhållande till framför allt samlare, minska behovet av straffsanktionerade särskilda förvaringsvillkor. Det kan ses som en fördel för vapensamlarna.

Om bemyndigandena utnyttjas kommer det att medföra vissa kostnader för Polismyndigheten i samband med föreskriftsarbetet, liksom för vissa av de instanser dit förslagen till föreskrifter remitteras. Införande av föreskrifter kan samtidigt underlätta tillståndsprövningen, vilket möjliggör en effektiv handläggning och korta handläggningstider. Sammantaget menar vi att ett utnyttjande av bemyndigandena på längre sikt kommer att leda till något minskade kostnader för Polismyndigheten. Kostnadsminskningen är dock marginell, bl.a. eftersom det handlar om få ärenden.

Vi förslår vidare att vapenlagens bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. vapenhandlares och sammanslutningars förvaring ska utvidgas till att avse alla skjutvapen som är tillståndspliktiga, alltså även effektbegränsade vapen i vissa fall. Detta överensstämmer med omfattningen av vapenförordningens vidarebemyndigande till Polismyndigheten. Ändringen syftar enbart till att klargöra riksdagens bemyndigande till regeringen och kan inte anses ha några konsekvenser i praktiken.

29.13.6. Förslaget om utvidgade möjligheter till kontroll av förvaring

Vi föreslår att Polismyndighetens möjlighet att kontrollera förvaringen utvidgas till att omfatta inte bara den som har innehavstillstånd utan också den som har rätt att utan särskilt tillstånd inneha skjutvapen, ammunition och ljuddämpare.

För att man ska minska risken för att obehöriga kommer åt egendomen och att den kommer till brottslig användning är det av yttersta vikt att förvaringen är tillräckligt säker. Förslaget innebär att Polismyndigheten kan säkerställa att så är fallet även när egendomen inne-

has på någon annan grund än ett innehavstillstånd. Förslaget har därför betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.

För enskilda innebär förslagen att fler personer än i dag kan bli föremål för tillsynsåtgärder. Sådana åtgärder innebär ett visst integritetsintrång. Vi har i avsnitt 19.12 gjort bedömningen att intrånget är förenligt med tillämpliga bestämmelser till skydd för enskildas personliga integritet.

Förslaget innebär att Polismyndigheten får fler tillsynsobjekt. Detta kan innebära att det vidtas fler kontroller årligen. Detta är dock inte någon självklar konsekvens, eftersom bestämmelserna inte innebär något krav på att alla som innehar vapen ska kontrolleras. Hur många kontroller som görs per år är avhängigt av Polismyndighetens prioriteringar och hur man lägger upp sin tillsynsverksamhet. Polismyndigheten har uppgett att tillsyn alltid utförs av minst två personer. Myndigheten har antagit att man till följd av förslaget kan komma att utföra ca 200 fler kontroller per år. Detta motsvarar enligt myndighetens uppskattning 1,5 årsarbetskrafter, till en kostnad om ca 800 000 kronor per år.

29.14. Förslaget om att ett skjutvapens farlighet ska kunna beaktas mer vid tillståndsprövningen

29.14.1. Förslaget om att vissa halvautomatiska gevär inte ska få innehas för jakt

Vi föreslår i avsnitt 20.7.1 att vissa halvautomatiska gevär inte ska få innehas för jakt. Enligt förslaget till övergångsbestämmelser ska tillståndet fortsätta gälla under en övergångstid på ett år efter ikraftträdandet av den nya vapenlagen. Under den tid tillståndet fortfarande gäller föreslår vi att innehavarna ska ha rätt att få vapnen inlösta av staten, mot en ersättning som motsvarar 80 procent av marknadsvärdet vid förvärvstidpunkten (se avsnitt 28.3.8). Vi föreslår vidare att regeringen så snart som möjligt ska införa en motsvarande bestämmelse i nuvarande vapenförordning, för att begränsa antalet vapen som behöver lösas in.

Förslaget bedöms nödvändigt från brottsförebyggande synpunkt och särskilt för att förebygga risken för masskjutningar och liknande våldsdåd. Det bedöms alltså ha positiva effekter i fråga om brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet och säkerheten i samhället.

För enskilda som skaffat vapnen för jakt innebär bestämmelserna att man blir tvungen att överlåta eller skrota dem, eller att låta staten lösa in dem. Vårt förslag till ersättning vid inlösen är konstruerat för att i huvudsak ersätta vapeninnehavarna för värdet av vapnet. De bör därför i allmänhet inte drabbas av någon ekonomisk förlust eller under alla förhållanden endast en begränsad sådan.

Förslaget får också konsekvenser för vapenhandlare som förlitat sig på den nya regleringen och tagit hem dessa vapen till lagret. Deras innehav omfattas inte av inlösenreglerna eftersom det inte är vapenhandlartillståndet som återkallas. Handlaren får fortfarande inneha vapnen men får en betydligt mindre kundkrets inom landet. Det kan alltså ta längre tid att avyttra vapnen, om de inte kan säljas till kunder i utlandet. Om det finns handlare som tagit hem många vapen av det aktuella slaget kan förslaget få kännbara konsekvenser för dem. En stor andel av vapenhandlarna är mindre företag.

För att vapnen ska kunna säljas till kunder i utlandet krävs exporttillstånd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012

2

samt utförseltillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigs-

materiel. Det förekommer att handlare ges tillstånd till export av civila skjutvapen, varför detta kan vara en möjlighet för handlare att minska effekterna av förslaget. Samma möjlighet kan finnas för enskilda vapeninnehavare. I båda fall uppstår en kostnad för ansökningsavgift. En ökning av antalet tillståndsansökningar medför en ökad kostnad för ISP och i vissa fall Polismyndigheten. Enligt ISP:s årsredovisning för 2023 gick myndigheten back med 800 kronor per ärende om exporttillstånd. Det året inkom och avgjordes 245 sådana ärenden. Hur stor kostnadsökning det blir frågan om beror på hur många som ansöker om exporttillstånd. Någon uppskattning kan inte göras i dagsläget.

Det är inte möjligt att utan en manuell ärendegenomgång få fram exakta uppgifter om hur många gevär av den aktuella typen som meddelats efter den 1 augusti 2023, då Naturvårdsverkets föreskrifter ändrades så att vapen av aktuellt slag blev tillåtna att använda vid jakt. Polismyndigheten har uppskattat att det i skrivande stund (den 1 april 2024) kan handla om ca 3 500 vapen. Hur många vapen det kan

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012 om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition. EU-parlamentet och rådet har nyligen nått en politisk överenskommelse om en omarbetning av förordningen. Det är osäkert när den kommer att träda i kraft.

handla om när inlösen ska ske beror delvis på om regeringen genomför vårt förslag om en omedelbar ändring i den nuvarande vapenförordningen för att sätta stopp för nya tillstånd. Vidare beror antalet på om intresset för dessa vapen fortsätter vara högt eller om det förhåller sig så att en stor del av den kategori jägare som är intresserade av dessa vapen redan har förvärvat dem. En grov uppskattning är att det skulle kunna handla om 5 000–6 000 vapen när inlösen ska ske. Med hänsyn till de förväntade svårigheterna att avyttra vapnen bör man räkna med att flertalet av dessa kommer att behöva lösas in. Om man räknar med en normalersättning på 20 000 kronor och 5 000 inlösta vapen blir den sammanlagda kostnaden för ersättning till innehavarna 100 miljoner kronor. Kostnaden kan dock bli såväl högre som lägre.

Till detta kommer kostnaden för själva inlösenförfarandet och förvaringen av vapnen. Enligt uppgift från polisen kan man, om det är fråga om ca 5 000 vapen eller fler, räkna med en kostnad per vapen om 1 000–1 400 kronor. Kostnaden blir i så fall 5–7 miljoner kronor.

Vidare tillkommer en kostnad för delgivning av en underrättelse till innehavarna. Vanlig delgivning med delgivningskvitto kostar ca 100–200 kronor per delgivning. Delgivning med stämningsman kostar ca 2 000 kronor per delgivning. Om man utgår ifrån att det är fråga om 5 000 innehavare, varav omkring en fjärdedel behöver delges med stämningsman kan kostnaden för delgivning uppskattas till drygt 3 miljoner kronor.

Det bör betonas att samtliga beräkningar bygger på antaganden och att man därför bör räkna med en säkerhetsmarginal både uppåt och nedåt.

Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har tillfallit staten ska normalt skrotas eller säljas (se 10 kap. 2 § vapenförordningen). I dagsläget säljer Polismyndigheten inte inlösta vapen och myndigheten ser ett flertal svårigheter med att göra det. När det gäller vapen av det slag som bestämmelserna gäller är vår uppfattning att en försäljning skulle motverka syftet med regleringen. Man får därför enligt vår bedömning acceptera att kostnaderna för inlösen belastar det allmänna.

Sammantaget kan förslaget leda till ökade kostnader för Polismyndigheten i storleksordningen 110 miljoner kronor. Kostnaderna kan också bli högre eller lägre.

29.14.2. Förslaget om förbud mot flerskottsanordningar

Förslaget i avsnitt 20.7.2 går ut på att vad vi betecknar flerskottsanordningar jämställs med skjutvapen och att det samtidigt föreskrivs att tillstånd enligt vapenlagen inte kan ges i fråga om sådana anordningar.

Förslaget bedöms nödvändigt från brottsförebyggande synpunkt. Det har alltså positiva effekter i fråga om brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet och säkerheten i samhället.

Föremålen är inte tillståndspliktiga i dag och det går inte att få fram några tillförlitliga uppgifter om hur många sådana föremål som det i dag finns hos landets legala vapeninnehavare. Det torde dock röra sig om ett fåtal eftersom föremålen inte har något legitimt användningsområde. Det är inte tillåtet att utan nytt innehavstillstånd montera dem på ett skjutvapen, eftersom det innebär att vapnet ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen (jfr 4 kap. 1 § nuvarande vapenlag). Eftersom ändringen inte är permanent kan sådant tillstånd inte ges. Alltså kan föremålen inte lagligen monteras på ett skjutvapen eller användas vid någon form av skytte. Något behov av att de ska kunna användas vid någon form av skytte har inte heller framkommit.

Den som vid lagens ikraftträdande innehar flerskottsanordningar föreslås ha rätt att inneha föremålen i fyra månader från lagens ikraftträdande (avsnitt 28.3.9). Eftersom föremålen inte omfattas av tillståndsplikt träffas de inte av någon rätt till inlösen. Det – förmodligen lilla fåtal – legala vapeninnehavare som innehar föremålen kommer därför att drabbas av en viss ekonomisk förlust när föremålen i praktiken förbjuds.

Såvitt framkommit saluförs föremålen inte av svenska vapenhandlare. Några konsekvenser för dem kan därför inte anses uppkomma till följd av förslaget.

Förslaget innebär en utvidgning av det straffbara området, vilket kan leda till en viss ökning av rättsväsendets arbete med brottsutredning och lagföring. Föremålen torde dock i flertalet fall påträffas hos personer som även är misstänkta för andra brott, och i flertalet fall även har illegala vapen. Det bör därför inte vara fråga om mer än en marginell ökning. Samma sak kan sägas om kostnaden för Kriminalvården.

29.14.3. Förslaget om förbud mot skjutvapen som kan kontrolleras utan fysisk befattning

Vi lämnar i avsnitt 20.7.3 förslag som innebär att bl.a. fjärrstyrda och självstyrande skjutvapen samt anordningar och programvara som kan användas för sådana ändamål i praktiken förbjuds.

Det är fråga om ytterst farliga skjutvapen, anordningar och programvara som saknar legitimt civilt användningsområde. Det är av yttersta vikt att man förhindrar att egendomen sprids bland civila. Förslaget bedöms därför nödvändigt från brottsförebyggande synpunkt och har alltså positiva effekter i fråga om brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet och säkerheten i samhället.

Såvitt framkommit förekommer inte att någon ges tillstånd till innehav av fjärrstyrda eller självstyrande vapen. Förslaget avseende vapen kan därför inte förväntas påverka några legala vapeninnehavare.

När det gäller anordningar och programvara för fjärrstyrning eller självstyrning är det inte möjligt att bedöma om och i så fall hur många legala vapeninnehavare som innehar dem. Eftersom föremålen i princip inte kan användas för något legitimt civilt ändamål torde det som mest vara fråga om ett fåtal. Möjligen kan man tänka sig att det kan finns enstaka samlare som har sådan egendom. Det följer för detta fall av våra förslag till övergångsbestämmelser att innehavaren har rätt att behålla egendomen under fyra månader från ikraftträdandet (avsnitt 28.3.9).

Förslagen bedöms inte ha några konsekvenser för vapenhandlare (jfr avsnitt 28.3.9).

Förslaget innebär en utvidgning av det straffbara området, vilket kan leda till en viss ökning av rättsväsendets arbete med brottsutredning och lagföring. Föremålen och programvaran torde dock i flertalet fall påträffas hos personer som även är misstänkta för andra brott. Det bör därför inte vara fråga om mer än en marginell ökning. Samma sak kan sägas om kostnaden för Kriminalvården.

29.14.4. Förslaget om förbud mot helautomatiska enhandsvapen

Förslaget, som lämnas i avsnitt 9.13.2, innebär att tillstånd att inneha helautomatiska enhandsvapen inte ska kunna ges. Om förslaget genomförs utgör det i princip en kodifiering av gällande rätt, eftersom det i dag inte finns några legitima användningsområden för sådana vapen

i Sverige och tillstånd alltså inte ges. Några negativa konsekvenser för legala vapeninnehavare förväntas inte (jfr avsnitt 28.3.9). Samtidigt kommer vapentypen inte heller framöver få innehas i Sverige för civila ändamål, vilket förhindrar olyckor med den svårkontrollerade vapentyper. Den redan låga risken för att helautomatiska enhandsvapen som innehas legalt kommer i orätta händer säkerställs för framtiden. Skyttesportens utveckling begränsas endast marginellt, eftersom vapentypen inte är lämpad för målskjutning.

29.14.5. Förslaget om en ventil för oproportionerligt samhällsfarliga vapen

Vi föreslår i avsnitt 20.8 att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte ska få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Bestämmelsen utgör en ventil som är tänkt att tillämpas i undantagsfall.

Förslaget har i huvudsak brotts- och olycksförebyggande syfte och bedöms ha positiva konsekvenser i fråga om brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet och säkerheten i samhället.

Bestämmelsen föreslås vara endast framåtblickande och alltså inte gälla för tidigare meddelade tillstånd (se avsnitt 28.3.7). Enskilda legala vapeninnehavare påverkas därför inte av förslaget. Däremot begränsas möjligheten att anskaffa vissa slags vapen.

Det kan förekomma att vapenhandlare tagit in vapnen i lager och inte kan eller får svårare att avyttra dem. Eftersom bestämmelsen är tänkt att tillämpas endast i undantagsfall bedömer vi dock att konsekvenserna bör bli måttliga. Risken för negativa konsekvenser för vapenhandlarna bör vidare kunna motverkas genom dialog mellan företrädare för vapenhandlarkollektivet och Polismyndigheten, se vidare våra förslag i kapitel 25.

29.15. Förslaget om effektbegränsade vapen som kan användas med antändbara drivämnen

I kapitel 21 föreslår vi att det ska krävas tillstånd för att inneha vissa skjutvapen som i dag anses vara effektbegränsade men som utan att byggas om kan användas med antändbara drivämne. Kriminellas till-

gång till skjutvapen som kan användas med antändbara drivämnen – t.ex. krut – begränsas och risken för att den aktuella vapentypen används vid brott förväntas därför minska. Eftersom vapnen i dag inte används i någon högre utsträckning för legitima ändamål förväntas förslaget inte medföra några negativa effekter för sportskyttar eller vapenhandlare. Inte heller förväntas antalet tillståndsansökningar öka annat än marginellt. En viss ökning av antalet tillståndsansökningar kan dock antas direkt efter lagens ikraftträdande (jfr avsnitt 28.4.3). Svensk rätts förenlighet med vapendirektivet säkerställs. Förslaget förväntas inte medföra några beaktansvärda konsekvenser för rättsväsendet.

29.16. Förslagen som rör vapenhandel, reparation och ändring av skjutvapen

29.16.1. Förslagen om vapenhandlare

I avsnitt 22.2 lämnar vi ett antal förslag rörande vapenhandlares verksamhet.

Förslaget till förtydligande av yrkesmässighetskravet innebär bättre förutsebarhet för handlarna, samtidigt som den nya möjligheten till avsteg när det finns särskilda skäl underlättar för bl.a. den som vill driva vapenhandel i glesbygden eller handla med exklusiva vapen. Förslaget bedöms ha positiva effekter för företagandet och särskilt underlätta för småföretagare. Förslaget bedöms också underlätta och effektivisera polisens handläggning och möjliggöra en mer förutsebar och enhetlig rättstillämpning.

Förslaget till föreskrift om vad som krävs för att någon ska godkännas att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning innebär att Polismyndigheten ges tydligt lagstöd för att kontrollera att endast laglydiga och i övrigt lämpliga personer ges sådana uppdrag. Detta har betydelse för det brottsförebyggande arbetet och underlättar dessutom polisens handläggning, vilket har positiva effekter för handläggningstiderna. Från den enskildes perspektiv innebär förslaget en tydlighet om vilka krav som ställs för godkännande, vilket leder till större förutsebarhet. Vidare innebär det att den enskilde vet att han eller hon kommer att kontrolleras med avseende på laglydnad m.m., vilket är av vikt eftersom åtgärderna innefattar vissa ingrepp i den personliga integriteten. Den föreslagna sänkningen av ansöknings-

avgiften från avgiftsklass 2 till avgiftsklass 1 medför en minskad intäkt för det allmänna som dock med hänsyn till att det rör sig om ovanliga ärenden är högst marginell. Förslaget om att den som ger uppdraget ansvarar för att uppdragstagaren har tillräckliga kunskaper och färdigheter får anses motsvara gällande rätt och medför alltså inga särskilda konsekvenser.

Det föreslagna bemyndigandet till Polismyndigheten att meddela föreskrifter om krav på uppmärkning av skjutvapen i en vapenhandlares lager syftar främst till att underlätta tillsynsverksamheten. Förslaget innebär, om bemyndigandet utnyttjas, ett nytt åliggande för vapenhandlare. Emellertid upplyser Polismyndigheten att många vapenhandlare redan i dag märker upp sina vapenlager. Det handlar därför om en måttlig konsekvens. För polisen innebär bemyndigandet en möjlighet till effektivare tillsyn, vilket i sin tur innebär en resursbesparing. Om bemyndigandet utnyttjas medför det en begränsad kostnad för Polismyndigheten för föreskriftsarbetet och remitteringen.

Vi föreslår även att det i vapenförordningen uttryckligen ska framgå av att en vapenhandlares skyldighet att anteckna rekvisitioner och försäljningar omfattar även vapen som tas emot för någon annans räkning. Enligt uppgift tillämpas reglerna redan på detta sätt av vapenhandlarna, varför ändringen endast bör ses som ett förtydligande.

29.16.2. Förslagen om reparatörer

I avsnitt 22.3 lämnar vi ett antal förslag rörande reparatörers verksamhet.

Förslaget till förtydligande av yrkesmässighetskriteriet innebär bättre förutsebarhet för reparatörerna, eftersom det i dag saknas vägledning i fråga om gränsen för det tillståndspliktiga området. Förtydligandet bedöms även underlätta vid tillståndshanteringen och skapa bättre förutsättningar för en enhetlig och förutsebar rättstillämpning.

Vi föreslår vidare att samma lämplighetkrav för tillstånd ska ställas som på handlare, och en motsvarande anmälningsplikt i fråga om förändringar i fråga av vem som har betydande inflytande över juridiska personer. Förslagen bedöms underlätta och effektivisera polisens tillståndshandläggning. Vidare innebär förslagen en bättre förutsebarhet för reparatörerna genom att det blir tydligt vilka krav som ställs för tillstånd. Polismyndigheten ges tydligt lagstöd för att kontrollera att

endast laglydiga, tillräckligt kunniga och i övrigt lämpliga personer får bedriva reparatörsverksamhet. Detta har betydelse för det brottsförebyggande arbetet. Eftersom endast ett begränsat antal aktörer har eller söker reparatörstillstånd kan förslaget förväntas medföra endast ett obetydligt merarbete för polisen, särskilt som polisen redan i dag måste pröva tillståndsfrågan.

Lämplighetsprövningen innebär ett ingrepp i den personliga integriteteten. Förslaget bedöms förenligt med såväl dataskyddsförordningen (GDPR) som rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (jfr avsnitt 29.7.1).

Det föreslås även en skyldighet avseende föreståndare och ersättare som motsvarar vad som gäller för vapenhandlare. Kostnaderna för enskilda bedöms vara marginella. I kombination med våra förslag om registrering innebär förslaget att huvudmannen kan vara trygg med att den som ansvarar för verksamhetens vapen är lämplig för uppdraget över tid. Förslagen förväntas inte leda till återkallelser av befintliga reparatörstillstånd (jfr avsnitt 28.3.7).

För Polismyndigheten medför förslagen om föreståndare och ersättare en ny ärendetyp. Enligt uppgift från Polismyndigheten har endast ett fåtal juridiska personer reparatörstillstånd. Sett i relation till det totala antalet vapenärenden bedöms handläggningstiderna inte påverkas annat än marginellt av den nya ärendetypen. I den mån det uppstår kostnadsökningar för det allmänna förväntas de vägas upp av intäkterna från ansökningsavgiften.

Den nya ärendetypen förväntas även medföra kostnader för systemutveckling hos Polismyndigheten. Sådana kostnader behandlas samlat i avsnitt 29.22.

Även när det gäller tillsyn föreslår vi att Polismyndigheten ska ges motsvarande uppgifter som när det gäller vapenhandlare. Förslaget bidrar till att säkerställa att även reparatörer lever upp till tillräckligt högt ställda krav på säker förvaring av de skjutvapen de tar emot. Förslagen minskar risken för att vapen kommer i orätta händer. För reparatörerna innebär det ett nytt åliggande, som dock får anses måttligt betungande. För Polismyndigheten blir det fråga om en ny tillsynsuppgift. Myndigheten har uppskattat att uppgiften kommer att medföra en ökad personalinsats motsvarande ca 1,5 årsarbetskrafter till en total kostnad om uppskattningsvis 800 000 kronor.

29.16.3. Förslagen om ändring och ombyggnad av annans skjutvapen

Vi föreslår att det i den nya vapenlagen ska klargöras att den som får ta emot ett skjutvapen för reparation eller översyn även får ta emot och tillfälligt inneha skjutvapen för ändring eller ombyggnad, förutsatt att även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet eller rätten att ta emot vapnet. Skyldigheten att föra förteckningar och att låta polisen utöva tillsyn föreslås omfatta även sådana vapen som tas emot för ändring eller ombyggnad.

Det bedöms vara till fördel för såväl de som får utföra åtgärden som enskilda vapeninnehavare att det klart framgår till vem man lagligen får lämna sina vapen för ändring och ombyggnad.

29.16.4. Förslaget om förtydligande av att föreståndare är en förutsättning för tillstånd

Vapenregleringen innebär ett krav på att vapenhandlare och vapenmäklare har en föreståndare, när handlaren är en juridisk person. Våra förslag innebär att kravet även ska gälla för reparatörer. Vi föreslår vidare att det ska förtydligas i lagtexten att föreståndare i dessa fall är en förutsättning för vapenhandlar-, vapenmäklar- respektive reparatörstillståndet. Förtydligandet bedöms göra det lättare för enskilda att förutse när återkallelse kan aktualiseras och även underlätta polisens bedömningar.

29.16.5. Förslagen om godkännande av föreståndare, ersättare och den som får närvara vid provskjutning

Vi föreslår att bestämmelserna om innehållet i en ansökan om godkännande av föreståndare och ersättare för vapenhandlare, vapenmäklare och reparatörer samt den som ska godkännas att i en vapenhandlares ställe delta vid provskjutning ska förtydligas och kompletteras. Den godkända personen ska vara skyldig att ge in godkännandebeviset om godkännandet återkallas. Tillståndshavaren ska enligt förslagen underrättas om Polismyndighetens beslut om att bifalla eller avslå en ansökan och ett beslut om återkallelse av ett godkännande. Förslagen om ansökningens innehåll innebär att Polismyndigheten får bättre

förutsättningar för sin tillståndsprövning, vilket bidrar till korrekta och enhetliga bedömningar samt en effektiv handläggning. Kravet på ingivande av godkännandebeviset och om underrättelse till tillståndshavaren motverkar risker för missbruk.

29.16.6. Förslaget om möjlighet att provskjuta vapen som tagits emot för bl.a. reparation

I avsnitt 22.5.3 föreslår vi att den som tagit emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller ombyggnad ska få provskjuta mottagna vapen. Förslaget innebär en möjlighet till kvalitetssäkring som gynnar både reparatörer och enskilda vapeninnehavare och minskar risken för olyckor orsakade av funktionsfel. Förslaget hänger samman med förslaget om en rätt för reparatörer att tillfälligt inneha ammunition, som lämnas i avsnitt 17.4. Förslaget bedöms inte ha några effekter för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet.

29.16.7. Förslaget om lägre ansökningsavgift vid ändring av befintligt tillstånd

Vid ansökan om ändring av ett befintligt vapenhandlar-, vapenmäklar- eller reparatörstillstånd föreslår vi i avsnitt 22.5.4 att en lägre ansökningsavgift ska tas ut än vid en ansökan om meddelande av sådant tillstånd. Mellanskillnaden mellan den avgift som i dag tas ut och den avgift vi föreslår uppgår till 3 730 kronor. Eftersom Polismyndigheten i dagsläget betalar tillbaka samma belopp innebär våra förslag inte någon minskad intäkt för det allmänna och inte heller någon minskad utgift för verksamhetsutövarna. Däremot slipper Polismyndigheten vissa onödiga handläggningsåtgärder.

29.16.8. Förslaget om inlösen av vapenhandlares vapen

I avsnitt 22.7 föreslår vi att bestämmelserna om inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör ska förtydligas så att det klart framgår att de omfattar även egendom som innehas med stöd av ett vapenhandlartillstånd. Det är inte sannolikt att det blir fråga om särskilt många ärenden där inlösen aktualiseras, och i synnerhet inte om

särskilt många ärenden med många vapen. Det är inte möjligt att göra någon prognos om hur många vapen det kan bli fråga om eller vilket värde dessa vapen sammanlagt kommer att ha. Kostnaderna för själva inlösenförfarandet är per vapen desamma som vi redovisat i avsnitt 29.14.1.

I det nyss nämnda avsnittet har vi angett att inlöst egendom normalt ska säljas eller skrotas. Polismyndigheten har anfört att både praktiska och principiella skäl talar emot att myndigheten säljer vapen. Utredningens bedömning är emellertid att försäljning sedan länge är tillåten och att möjligheten bör kunna utnyttjas avseende en stor del av de nu aktuella vapnen. I den mån det rör sig om vapen som är tillåtna för godtagbara ändamål och som saluförs av andra handlare framstår det inte som rimligt att egendomen förstörs. Den slutliga kostnaden för det allmänna bör därigenom kunna begränsas rejält. Polismyndigheten har anfört att myndigheten kan behöva tillskjutas medel för inlösen av vapenhandlares vapen, för det fall det blir aktuellt med inlösen av många sådana vapen.

29.17. Förslaget om införande av EU:s förenklade införselförfarande för målskjutning

I kapitel 23 föreslår vi att enskilda personer som har ett europeiskt skjutvapenpass ska få föra in tävlingsskjutvapen som ingår i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet till Sverige utan införseltillstånd enligt vapenlagen. Tillhörande ammunition och ljuddämpare ska få föras in med vapnet och egendomen ska utan särskilt tillstånd få innehas i Sverige under tre månader. Skjutvapenpasset ska medföras under vistelsen i Sverige med vapnet. Vi föreslår vidare att skjutvapnen med tillhörande ammunition och ljuddämpare ska få föras ut från Sverige utan tillstånd enligt krigsmaterielregleringen. De skjutvapen som förs in till Sverige med stöd av förfarandet ska enligt våra förslag i avsnitt 23.13 visas upp vid gränsen både vid in- och utförseln. Tullverkets skyldighet att anmäla införslar till Polismyndigheten ska utvidgas. Det ska tas in nya bemyndiganden i KML och KMF.

Om förslagen genomförs kommer det att bli väsentligt enklare för den som är från en annan medlemsstat inom EU att tävla i skyttesport i Sverige. Sverige kommer i högre grad bli aktuellt som värd-

land för internationella tävlingar i olika skyttegrenar. Den svenska skyttesporten kommer generellt att gynnas av detta. Också den svenska hotell-, restaurang- och turismnäringen förväntas gynnas av att fler skyttesporttävlingar kommer äga rum i Sverige.

Med den utformning som förslaget fått förväntas antalet illegala skjutvapen, ljuddämpare och vapenmagasin samt mängden illegal ammunition i landet i princip förbli oförändrad. Vi bedömer därför att förslagen inte har några beaktansvärda effekter för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. Polismyndigheten får i vissa delar bättre kännedom om vilka skjutvapen som förs in i Sverige.

Förslagen medför att ansökningar om införseltillstånd till Polismyndigheten minskar, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Det är svårt att göra någon säker uppskattning i fråga om hur stor minskningen kan förväntas bli, eftersom det varierar beroende på vilka mästerskap som hålls i Sverige. År 2023 gjordes enligt Polismyndigheten ca 375 ansökningar om införseltillstånd för tävling av personer med europeiskt skjutvapenpass.

För Polismyndigheten uppstår kostnader för att skapa en digital lösning för att ta emot de uppgifter om införslar som kommer tas emot från Tullverket. Kostnader för systemutveckling behandlas samlat i avsnitt 29.22.

Förslagen medför ökade kostnader för Tullverket. Tullverket har uppskattat kostnaderna för utbildningsinsatser i samband med att kravet på utökad gränskontroll införs till 2,5 miljoner kronor och kostnaden för löpande vidareutbildning till 1 250 000 kronor per år. Tullverket har vidare uppskattat kostnaderna för utökade gränskontroller till ca 2 miljoner kronor per år. Beräkningen baserar sig på antagandet att kontrollen vid införsel tar 30 minuter och kontrollen vid utförsel 10 minuter, samt att det kommer röra sig om ca 6 000 kontroller per år. Skulle det i stället röra sig om 3 000 kontroller per år beräknas kostnaden uppgå till ca 1 miljon kronor. Tullverket har vidare bedömt att det kommer krävas backoffice-stöd motsvarande en heltidstjänst per år till en årsarbetskraftskostnad om 850 000 kronor. Vidare bedöms det krävas en utökad tullnärvaro vid vissa gränsövergångar med totalt mellan en och tio personer, till en årsarbetskraftskostnad per person om 850 000 kronor per år. Slutligen bedöms kostnaderna för att ta fram ett system för inrapportering av uppgifter om in- och utförslar till Polismyndigheten uppgå till ca 580 000 kronor, motsvarande 500 arbetstimmar inom IT och 500 arbetstimmar

inom verksamheten i övrigt. Kostnaden per arbetstimme har bedömts uppgå till 600 kronor för IT och ca 560 kronor för övrig verksamhet. Sammantaget beräknas kostnaderna grovt uppskattat uppgå till drygt 3 miljoner kronor i det initiala skedet och därutöver drygt 8 miljoner kronor per år i löpande kostnader, med en felmarginal om ca +/−5 miljoner kronor i fråga om de löpande kostnaderna.

Förslagen innebär även att Tullverket behöver införa ändringar i sina föreskrifter. Ändringarna bör kunna tas om hand i Tullverkets löpande föreskriftsarbete.

29.18. Förslagen om förbättrad samverkan

Vi lämnar i kapitel 25 förslag om en förbättrad samverkan mellan Polismyndigheten och intresseorganisationerna på vapenområdet. Förslagen bedöms kunna bidra till ökat förtroende för Polismyndigheten och värdefulla bidrag till polisens utvecklings- och föreskriftsarbete. De bedöms medföra en marginell ökning av Polismyndighetens kostnader.

29.19. Förslagen om registerbestämmelserna

Vi föreslår i avsnitt 11.7 att det ska inrättas ett nytt register som ska betecknas det utvidgade vapeninnehavarregistret. Vi föreslår vidare ett antal nya bestämmelser som gäller krav på registrering i vapenregistren. I vissa fall handlar det om en kodifiering av registrering som redan sker. Detta gäller bl.a. registrering av den som för en skyttesammanslutnings räkning förvarar skjutvapen och den som är godkänd att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning. I dessa fall handlar det om att skapa ett tydligt lagstöd och säkerställa att enskilda blir medvetna om att de registreras och därmed omfattas av samkörningar med bl.a. belastnings- och misstankeregistren.

Andra förslag innebär att nya kategorier av personer ska registreras. Detta gäller bl.a. förslagen om vapenhanterare, vapenföreståndare och föreståndare och ersättare i reparatörsverksamhet. För de berörda personerna innebär föreslaget ett ingrepp i den personliga integriteten. Integritetsintrånget är inte större än att det får tålas med hänsyn till de fördelar registreringen medför. Förslaget bedöms förenligt med såväl dataskyddsförordningen (GDPR) som rätten till

privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Registreringen möjliggör som nyss nämnts samkörningar med bl.a. belastningsregistret. Förslagen om registrering av bl.a. personer med betydande inflytande över organisationer och vissa andra funktionärer medför därför stora fördelar för Polismyndighetens brottsförebyggande och brottsbekämpande arbete. När det gäller exempelvis vapenföreståndare och andra funktionärer får tillståndshavaren/ huvudmannen ökade möjligheter att agera om personen döms för brott, eftersom Polismyndigheten enligt våra förslag ska kontakta vederbörande vid återkallelse av godkännandet.

Polismyndigheten måste vidta systemutveckling för att skapa det utvidgade vapeninnehavarregistret och omhänderta de nya kategorierna av personer som ska registreras. Kostnaden för systemutveckling behandlas samlat i avsnitt 29.22.

Vidare blir det en ytterligare uppgift för Polismyndigheten att utföra registreringen, i de fall uppgifterna inte kan hämtas automatiskt från ett vapenärende. Det bör inte medföra några beaktansvärda kostnader.

29.20. Straffrättsliga förslag

Förslaget om överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen

I avsnitt 26.3.4 föreslår vi att olaga innehav av ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vapnet löpt ut bryts ut från de gärningar som innefattas under vapenbrott och ges en egen rubricering och en väsentligt lindrigare straffskala. Detta gäller de fall där det olovliga innehavet pågått i mindre än tre månader. Det blir även möjligt att underlåta att döma till ansvar i ringa fall. Skjutvapen som varit föremål för brottet ska även fortsättningsvis förverkas om det inte är uppenbart oskäligt, vilket det dock ofta kan antas vara.

Förslaget innebär att den brottsmisstanke som riktas mot den som glömmer att ansöka om förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd kommer svara bättre mot förseelsens allvar. Det blir också tydligare att det kan finnas förutsättningar för strafföreläggande i dessa fall. Möjligheten att underlåta att döma till ansvar i ringa fall är positiv för den enskilde och även kostnadsbesparande för rättsväsendet.

Förslaget om en tydligare reglering avseende ringa brott

I avsnitt 26.3.5 föreslår vi att det i lag ska anges vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett vapenbrott är ringa. Utrymmet för att bedöma att vapenbrott som ringa utvidgas marginellt och det blir tydligare att en legal vapeninnehavares vapenbrott kan vara mindre allvarligt än ett vapenbrott som begås av någon annan. Det blir enklare för både enskilda och rättstillämparen att bedöma när ett vapenbrott bör bedömas som ringa.

Förslagen om nya rubriceringar vid brott mot vapenlagen

I avsnitt 26.3.6 föreslår vi att det införs ett flertal nya rubriceringar vid brott mot vapenlagen. För enskilda personer som döms för brotten innebär det att brottets rubricering i högre grad kommer att återspegla brottets allvar. Skillnaden mellan vapenbrott och andra brott mot vapenlagen kommer framstå tydligare.

Förslagen medför även att 9 kap. 2 § vapenlagen, som innehåller ett stort antal straffbestämmelser, kommer att brytas upp och att de olika straffbestämmelserna i högre grad kommer att utgöra egna paragrafer. Det blir lagtekniskt enklare att i framtiden ändra straffskalan för enstaka brott.

Förslaget om tydligare bestämmelser om förverkande

I avsnitt 26.5 föreslår vi ett förtydligande av vapenlagens bestämmelser om förverkande. Förslaget påverkar inte gällande rätt men medför att bestämmelserna blir enklare att tolka.

Förslaget om en begränsad avkriminalisering

I avsnitt 14.2 föreslår vi att brott mot 17 kap. 1 § nuvarande vapenförordning inte längre ska vara föremål för en självständig kriminalisering, utan att det straffrättsliga ansvaret för den som svarar för de tillståndspliktiga föremål en organisation innehar med stöd av innehavstillstånd fullt ut ska motsvara vad som gäller för vapenhandlare. Förslaget förväntas i princip inte medföra några konsekvenser.

Nya kriminaliseringar

Vi föreslår i flera fall att nya föreskrifter som riktar sig till legala vapeninnehavare ska vara straffsanktionerade med böter eller penningböter.

En grupp nya bestämmelser som sanktionerats rör skyldigheten kunna visa upp underlag som visar att man har rätt att inneha skjutvapen (se våra förslag i avsnitt 14.3.7, 18.5.3, 23.11, 27.5).

Vi föreslår också att underlåtenhet att utfärda intyg om att någon getts ett uppdrag att transportera skjutvapen i samband med skrotning eller inlösen ska kunna föranleda penningböter (se vårt förslag i avsnitt 27.5).

Vi föreslår i avsnitt 16.8 att överträdelser av den föreslagna skyldigheten att ge in en överlåtelseanmälan eller anmälan om uteblivet förvärv ska sanktioneras med penningböter. Förslagen korresponderar delvis med skyldigheter som redan i dag är straffsanktionerade.

Att de nämnda föreskrifterna sanktioneras med penningböter ökar sannolikheten för att de följs. Antalet fall då någon bryter mot föreskrifterna bedöms vara begränsat. Även om förslagen kan leda till en viss ökning av rättsväsendets arbete med brottsutredning och lagföring bedöms kostnaderna därför bli marginella. Även bötesintäkterna förväntas bli marginella.

29.21. Förslagen som rör övriga frågor

29.21.1. Förslaget om att tårgasvapen uttryckligen jämställs med skjutvapen

I avsnitt 27.3 föreslår vi att tårgasvapen och andra gasvapen uttryckligen ska räknas upp i bestämmelsen om vilka föremål som jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. Förslaget bedöms ha positiva effekter för det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet, eftersom det tydliggör att vapentypen är att se som skjutvapen även i omodifierat skick. Även ur ett legalitetsperspektiv har förslaget positiva effekter.

29.21.2. Förslaget om transport i samband med skrotning eller inlösen

I avsnitt 27.5 föreslår vi att den som ska lämna in ett skjutvapen för skrotning eller som ska lämna in skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin för inlösen ska få låta den som har eget tillstånd att inneha skjutvapen transportera och överlämna egendomen till Polismyndigheten. Personen ska medföra ett skriftligt intyg om uppdraget när han eller hon hanterar egendomen. Förslaget innebär ökade möjligheter att genomföra transport av skjutvapen m.m. i samband med skrotning och inlösen på ett säkrare sätt. Enskilda personer som inte känner sig bekväma med eller saknar fysiska förutsättningar att transportera skjutvapen ges större möjlighet att låta någon annan göra det. Förslaget förväntas inte leda till att fler skjutvapen kommer i orätta händer eller missbrukas.

29.21.3. Förslaget om att vissa äldre hagelgevär ska kunna föras in i det europeiska skjutvapenpasset

I avsnitt 27.10 föreslår vi att sådana skjutvapen som uttryckligen hade hört till kategori C7 i bilaga I till vapendirektivet om de hade släppts ut på marknaden den 14 september 2018 eller därefter ska få föras in i det europeiska skjutvapenpasset. Detta innebär att äldre hagelgevär kan föras in i skjutvapenpasset. Eftersom många europeiska länder infört det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet medför förslaget att det blir lättare för den som har ett äldre hagelgevär att resa med vapnet inom Europa.

29.21.4. Förslaget om avgift vid ansökan om deaktiveringsintyg

I avsnitt 27.10 föreslår vi att Polismyndigheten ska ta ut avgift i avgiftsklass 3 när någon ansöker om kontroll av och intyg om deaktivering. Kostnaden för förfarandet flyttas från det allmänna till den enskilde. Eftersom det hittills inte förekommit att någon ansökt om kontroll av och intyg om deaktivering förväntas intäktsökningen för det allmänna bli marginell.

29.21.5. Förslaget om ändrade forumbestämmelser när ett beslut enligt vapenförordningen överklagas

I avsnitt 27.12 föreslår vi att en fysisk person ska få överklaga Polismyndighetens beslut enligt vapenförordningen till den förvaltningsrätt inom vars domkrets personen var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet. Förslaget innebär att samma forumbestämmelser gäller vid överklagande av ett beslut enligt vapenförordningen som när ett beslut enligt vapenlagen överklagas. För rättstillämparen blir det enklare att avgöra om ett överklagande har getts in till rätt domstol. Enskilda personers överklaganden kommer oftare prövas vid den förvaltningsrätt inom vars domkrets personen bor, vilket bedöms vara en fördel för dem.

29.21.6. Förslaget om en skyldighet att anmäla förkomna skjutvapen

I avsnitt 27.13 föreslår vi att det införs en skyldighet att anmäla förkomna skjutvapen till Polismyndigheten. Andelen förkomna vapen som anmäls till Polismyndigheten förväntas öka från en redan hög nivå, eftersom den som underlåter att göra anmälan kan få innehavstillstånd återkallade. God kännedom om när en legal vapeninnehavare förlorat ett skjutvapen underlättar Polismyndighetens brottsförebyggande och brottsutredande arbete. Den börda åliggandet medför för enskilda är högst begränsad.

29.22. Förslag som medför behov av systemutveckling hos Polismyndigheten

Flera av våra förslag medför ett behov av IT-utveckling hos Polismyndigheten. I vissa fall handlar det om mindre åtgärder, såsom framtagande av nya elektroniska blanketter, medan andra förslag medför behov av mer omfattande systemutveckling. Här kan särskilt nämnas förslaget i kapitel 15 om införande av elektroniska tillståndsbevis, förslaget i kapitel 16 om införande av en skyldighet att anmäla vissa överlåtelser och våra förslag i olika kapitel om utökade skyldigheter till registrering i vapenregistren och införande av ett nytt vapenregister.

Det bedöms inte möjligt att uppskatta kostnaderna varje förslag för sig. Uppskattningarna avser alltså de sammantagna förslagen. Vidare går det endast att göra mycket grova uppskattningar, som måste förses med en rejäl säkerhetsmarginal. Detta beror bl.a. på att Polismyndigheten för närvarande håller på att ta fram ett nytt ärendehanteringssystem. Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma vilka ändringar som kommer att krävas i ett system som ännu inte är färdigt. Vidare kan fullständiga bedömningar av systemutvecklingsbehoven inte göras utan att de aktuella ärendeprocesserna analyserats och definierats i detalj.

När det gäller elektroniska tillståndsbevis innebär förslagen att enskilda genom säker inloggning i en e-tjänst ska kunna få tillgång till uppgifter ur vapenregistren. Detta ökar komplexiteten i systemet och därmed också utvecklingsinsatserna. Som angetts i kapitel 15 bör bestämmelserna om elektroniska tillståndsbevis inte träda i kraft förrän Polismyndigheten haft möjlighet att göra de analyser och den systemutveckling som krävs för att systemet ska kunna sjösättas.

Efter samråd med Polismyndighetens IT-avdelning uppskattar vi att kostnaden för systemutveckling kan uppskattas till ca 10 miljoner kronor och den årliga kostnaden för livscykelhantering kan till ca 4 miljoner per år. Kostnaden kan bli både högre och lägre.

29.23. De sammantagna konsekvenserna av förslagen

29.23.1. Ekonomiska konsekvenser

Bedömning: Våra förslag medför ett ökat resursbehov för Polis-

myndigheten, Tullverket och ISP som inte ryms inom befintlig anslagsram. Myndigheterna bör därför tillskjutas medel från andra utgiftsområden.

Skälen för bedömningen

Polismyndigheten

Det är svårt att med träffsäkerhet beräkna vilket resursbehov våra förslag kan medföra för Polismyndigheten. En svårighet är att uppskattningarna bygger på delvis osäkra antaganden. Det viktigaste

exemplet på detta är uppskattningarna av polisens ökade kostnader till följd av förslaget om inlösen av vissa halvautomatiska gevär med löstagbara magasin (avsnitt 28.3.8 och 29.14.1 ). Det går inte att med någon säkerhet säga hur många sådana vapen som kommer att behöva lösas in och till vilket belopp. Kostnaden kan därför bli såväl högre som lägre än vad vi med Polismyndighetens hjälp har uppskattat. Även kostnaderna för systemutveckling är osäkra, av de skäl som redovisas i avsnitt 29.22.

En annan svårighet är att vissa förslag innebär initialt ökade kostnader men på sikt förväntas leda till minskade kostnader. Ett exempel på det är elektroniska tillståndsbevis som medför kostnader för bl.a. systemutveckling och framtagande av nya processer, men även bidrar till minskade portokostnader och effektiviseringar. Förslaget om överlåtelseanmälan förväntas initialt leda till en ökad årlig kostnad för handläggningen av anmälningarna. Om Polismyndigheten utvecklar lösningar för en helt elektronisk anmälan som hanteras automatiskt uppstår dock därefter endast en årlig kostnad för livscykelhantering av dessa lösningar, som bör kunna ingå i den övergripande kostnaden för livscykelhantering. Det går i dag inte att bedöma när sådana lösningar kommer att finnas på plats.

Därutöver lämnar vi ett antal förslag som förväntas medföra marginella kostnadsökningar, men där det är svårt att uppskatta hur stor den samlade påverkan blir.

Vi lämnar vidare ett stort antal förslag som sedda var för sig kan leda till mindre effektivitetsökningar, och som totalt bör kunna bidra till en effektivare handläggning. Det är knappast möjligt att uppskatta vad detta kommer att innebära i termer av minskat behov av arbetskraft. Syftet med de angivna förslagen är för övrigt inte i första hand att sänka polisens kostnader utan att förbättra för legala vapeninnehavare.

Vår samlade bedömning är följande. Införandet av en ny vapenlag och vapenförordning förväntas medföra initiala kostnader under 2026 på omkring 3,5 miljoner kronor. Kostnaden bedöms rymmas inom ram.

Våra förslag angående inlösen av sådana halvautomatiska gevär som inte ska få innehas för jakt kommer att medföra en ökad kostnad under 2026 och 2027 uppgående till sammanlagt uppskattningsvis 110 miljoner kronor. Kostnaden bedöms inte kunna hanteras inom

anslagsramen. Polismyndigheten bör därför tillföras medel från andra utgiftsområden för denna kostnadsökning.

Behovet av systemutveckling hos Polismyndigheten kan uppskattas till 10 miljoner kronor. Det kan i dag inte med säkerhet anges vilket år dessa kostnader kommer att uppstå, men ett rimligt antagande är att kostnaden kan uppgå till 10 miljoner kronor över en tvåårsperiod (sannolikt under 2026 och 2027). Därutöver bedöms tillkomma ett årligt ökat resursbehov för livscykelhantering om 4–5 miljoner kronor per år. Polismyndigheten har anfört att myndigheten bör tillföras medel för kostnaderna. Utredningens bedömning är dock att kostnaderna bör rymmas inom ram.

Ökade kostnader för tillsyn avseende förvaring (inklusive reparatörers förvaring) uppskattas totalt uppgå till 1,6 miljoner kronor per år. Även våra andra förslag kan eventuellt medföra vissa kostnadsökningar. Övriga kostnadsökningar bör inte överstiga 2 miljoner kronor per år. Polismyndigheten har anfört att myndigheten bör tillföras medel för kostnaderna. Utredningens bedömning är dock att kostnaderna bör rymmas inom ram.

Kostnaden för inlösen av vapenhandlares vapen m.m. bör kunna begränsas genom försäljning av vapnen. Den återstående kostnaden för själva inlösenförfarandet och hanteringen av vapnen bör rymmas inom den befintliga anslagsramen, under förutsättning att de medel som inflyter vid försäljningen tilldelas Polismyndigheten. Polisen har anfört att myndigheten bör tillföras medel för inlösen av vapenhandlares vapen.

Tullverket

Våra förslag om skärpta gränskontroller medför ökade kostnader för Tullverket. Kostnaderna bedöms uppgå till drygt 3 miljoner kronor i det initiala skedet och därutöver drygt 8 miljoner kronor per år i löpande kostnader, med en felmarginal om ca +/−5 miljoner kronor i fråga om de löpande kostnaderna. Kostnaderna bedöms inte rymmas inom anslagsramen. Tullverket bör därför tillföras medel från andra utgiftsområden.

Förslagen innebär även att Tullverket behöver införa ändringar i sina föreskrifter. Ändringarna bör kunna tas om hand i Tullverkets löpande föreskriftsarbete och bör rymmas inom anslagsramen.

Naturvårdsverket

Våra förslag i avsnitt 6.6.1 innebär eventuellt ett behov av vissa följdändringar i Naturvårdsverkets föreskrifter. Kostnaden bedöms rymmas inom anslagsramen.

Sveriges domstolar, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården

Våra förslag om förvaring bedöms eventuellt kunna leda till en marginell ökning av beslut som överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Den eventuella kostnadsökningen ryms enligt vår bedömning inom anslagsramen.

Vissa av våra andra förslag kan leda till en marginell ökning av ärenden som behöver hanteras av åklagarmyndighet, allmän domstol och, i vissa fall, Kriminalvården (se bl.a. avsnitt 29.14.2 och 29.14.3). Samtidigt lämnar vi andra förslag, som förväntas leda till en viss minskning (se vissa av de förslag som behandlas i avsnitt 29.20). Det är knappast möjligt att med någon säkerhet uttala sig om förslagen netto innebär det ena eller det andra. I den mån det blir fråga om en ökning av ärenden bedöms ökningen, och den kostnadsökning den i så fall medför, som marginell och kunna hanteras inom befintliga anslagsramar för Sveriges domstolar, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården.

Inspektionen för strategiska produkter

Våra förslag avseende förbud mot innehav av vissa halvautomatiska gevär för jakt kan medföra en ökad ärendetillströmning till ISP och därmed ett ökat underskott. ISP bör, om så blir fallet, tillskjutas medel från andra utgiftsområden.

29.23.2. Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Bedömning: Förslagen har positiva konsekvenser i fråga om brotts-

ligheten, det brottsförebyggande arbetet och säkerheten i samhället.

Skälen för bedömningen

Våra förslag medför sammantaget att risken för att legala skjutvapen avleds till den illegala vapenmarknaden eller annars används för brott förväntas minska. Förslagen har alltså positiva effekter i fråga om brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet och säkerheten i samhället.

29.23.3. Effektiviseringar och bättre enhetlighet och förutsebarhet

Bedömning: Vapenregleringen blir tydligare. Tillståndsmyndig-

hetens handläggning effektiviseras och förtroendet för myndigheten förväntas öka.

Skälen för bedömningen

Våra förslag medför att vapenregleringen blir tydligare, mer sammanhängande och lättare att överblicka. Detta förväntas leda till att de ansökningar som ges in till tillståndsmyndigheten blir mer kompletta och bättre underbyggda, vilket leder till effektivitetsvinster. Att vapenregleringen blir tydligare förväntas också i sig leda till en effektivisering av handläggningen av tillståndsärenden. Vidare förväntas allmänhetens förtroende för tillståndsmyndigheten att öka.

29.23.4. Konsekvenser för företagandet

Bedömning: Våra förslag bedöms ha mestadels positiva konse-

kvenser för vapenhandlare och reparatörer. Vårt förslag till ett mer nyanserat krav på yrkesmässighet för vapenhandel bedöms underlätta för småföretagare och kan göra det lättare att bedriva vapenhandel i glesbygd. Förslaget om förbud mot innehav för jakt av vissa halvautomatiska gevär med löstagbara magasin bedöms kunna få negativa konsekvenser för vapenhandlare och särskilt mindre sådana.

Skälen för bedömningen

Våra förslag medför att det blir lättare för vapenhandlare att bedöma vilka skjutvapen som kan förväntas bli föremål för innehavstillstånd, vilket bidrar till att vapenhandlarna kan begränsa sitt ekonomiska risktagande. Även förslaget om att Polismyndigheten bör initiera en regelbunden dialog med bl.a. vapenhandlarna bidrar till detta. Med hänsyn till att de flesta vapenhandlare är små är det en stor fördel om det ekonomiska risktagandet kan begränsas. Mer nyanserade tillståndsförutsättningar underlättar för småföretagare och kan göra att det blir lättare att driva vapenhandel i glesbygd.

Det blir tydligare vad som gäller för att någon ska ges reparatörstillstånd, vilket eventuellt kan minska tröskeln för den som vill ta sig in på marknaden. Förutsättningar för att bedriva reparatörsverksamhet på ett ändamålsenligt sätt förbättras. Vapenreparatörer får vissa nya administrativa krav på sig, som dock inte är särskilt betungande och förväntas vara begränsat kostnadsdrivande. De nya krav som ställs på reparatörsverksamhet som bedrivs av juridiska personer träffar endast ett fåtal (enligt Polismyndighetens uppskattningar färre än femton företag).

Förslagen om förbud mot innehav för jakt av vissa halvautomatiska gevär med löstagbara magasin bedöms kunna få kännbara konsekvenser särskilt för mindre vapenhandlare, vilket enligt Polismyndighetens uppskattning är ca 90 procent av de svenska vapenhandlarna (låg omsättning och/eller ett fåtal anställda). Delvis bör dessa konsekvenser kunna minskas genom försäljning till kunder i utlandet.

29.23.5. Konsekvenser för den personliga integriteten och rätten till privatliv

Bedömning: Enskilda personer kommer att bli föremål för integri-

tetskänsliga kontroller i högre grad än i dag. Samtidigt blir det tydligare för enskilda personer vilka kontroller och vilken registrering som görs i ett vapenärende.

Skälen för bedömningen

Våra förslag medför att det blir lättare för enskilda personer att överblicka vilka typer av integritetskänsliga kontroller som görs i vapenärenden och när man kan bli föremål för registrering i vapenregistren. Vissa av förslagen innebär att sådana kontroller ska göras i fler fall än i dag, vilket medför ett ingrepp i den personliga integriteten. Ingreppet får dock anses vara proportionerligt med hänsyn till ändamålet med kontrollerna.

29.23.6. Konsekvenser för jämställdheten

Bedömning: Förslagen ger större effekter för män än för kvinnor.

Jämställdheten bedöms dock inte påverkas.

Skälen för bedömningen

Fler män än kvinnor har tillstånd att inneha skjutvapen. De positiva effekterna av våra förslag för legala vapeninnehavare kommer alltså att gynna män mer än kvinnor. Motsatsvis kommer de av våra förslag som kan upplevas som negativa för legala vapeninnehavare – främst förslaget om att skjutvapen av typen AR-15 och liknande inte längre ska få innehas för jakt – påverka män mer än kvinnor.

När kvinnor utsätts för skjutvapenvåld är det inte sällan med legala vapen. Våra förslag kan sammantaget förväntas leda till en viss ökning av antalet legala skjutvapen i samhället. Förslagen förväntas däremot inte leda till att fler personer innehar legala skjutvapen. Vår bedömning är därför att nivån av skjutvapenvåld som riktar sig mot kvinnor kommer att vara oförändrat.

Män blir i högre grad än kvinnor föremål för skjutvapenvåld med illegala vapen. Förslagen förväntas leda till en minskad risk för att legala skjutvapen avleds till den illegala marknaden. Fördelarna av detta är alltså större för män än för kvinnor.

Sammanfattningsvis har förslagen större konsekvenser för män än för kvinnor. Jämställdheten bedöms dock inte påverkas.

29.23.7. Konsekvenser för legala vapeninnehavare

Bedömning: Förslagen har till övervägande del positiva effekter

för legala vapeninnehavare.

Skälen för bedömningen

Enskilda personer

Det blir lättare att inneha fler skjutvapen för jakt till följd av våra förslag om utökning av vapengarderoben. Detta bedöms underlätta för jägare att anpassa sitt vapeninnehav till olika förutsättningar. Våra förslag om införande av vissa äldre hagelgevär i ett europeiskt skjutvapenpass innebär vidare att det blir lättare att resa i Europa med äldre hagelgevär.

Förutsättningarna för unga att utvecklas inom skyttesporten förbättras till följd av vårt förslag om utökade möjligheter för unga att vid behov få tillstånd att inneha ett eget skjutvapen. Även i övrigt förbättras förutsättningarna för skyttesporten, bl.a. för att aktivitetskraven föreslås ses över och det blir lättare för utländska målskyttar att tävla i Sverige.

Vapensamlare ges en större trygghet och förutsebarhet i sitt samlande genom införande av bestämmelser om för framtiden bindande beslut om godkänt samlingsområde. Det blir enklare att inneha enhandsvapen för annat än skjutning i och med att huvudregeln om tidsbegränsning av sådana tillstånd tas bort.

Olägenheterna av femårstillstånden minimeras på flera olika sätt, vilket är till fördel för de personer som legalt innehar sådana vapen.

Möjligheterna till en ändamålsenlig och flexibel förvaring av skjutvapen förbättras. Förslaget om skärpta förvaringskrav för stommar och lådor bedöms påverka endast ett fåtal.

Våra förslag gör det lättare att behålla ljuddämpare och vapenmagasin i samband med att man byter vapen, vilket underlättar för innehavarna.

Det görs en tydligare åtskillnad mellan sådana typer av brott mot vapenlagen som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och andra sådana brott, vilket torde uppfattas som positivt av legala vapeninnehavare.

Vårt förslag till förbud mot innehav av vissa halvautomatiska gevär med löstagbara magasin (bl.a. AR-10 och AR-15) för jakt medför en viss olägenhet för de personer som innehar sådana vapen för jakt. Med hänsyn till föreslagna övergångsbestämmelser förväntas förslaget dock inte innebära någon större ekonomisk belastning för de legala vapeninnehavarna.

Förslagen gör att regelverket blir tydligare, vilket i sin tur medför en ökad transparens och förutsebarhet. Detta är till fördel för legala vapeninnehavare.

Skyttesammanslutningar

Skyttesammanslutningarna får vissa nya administrativa uppgifter, som dock inte är särskilt betungande. Det blir enklare att avgöra vem som får hantera sammanslutningens skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål. Möjligheterna att bedriva verksamheten på ett ändamålsenligt sätt vid utlåning av skjutvapen förbättras. Det blir enklare att anordna tävlingar med internationella deltagare.

Huvudmän för museer

En huvudman för ett museum som innehar skjutvapen måste ha en godkänd vapenföreståndare. Detta innebär å ena sidan ett krav på organisationen och å andra sidan en ökad trygghet i att den som ansvarar för museets skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål är lämplig för uppdraget. Museets vapen kan efter särskilt tillstånd få användas för skjutning, vilket har fördelar från bl.a. forskningssynpunkt. Det blir enklare att avgöra vem som får hantera museets skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål.

Auktoriserade bevakningsföretag

Bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen får vissa nya administrativa uppgifter, som dock inte är särskilt betungande. Förutsättningarna för en ändamålsenlig hantering av de skjutvapen företaget behöver för sin verksamhet förbättras. Det införs krav på en godkänd vapenföreståndare, vilket å ena sidan är ett krav på orga-

nisationen och å andra sidan ger en ökad trygghet i att den som ansvarar för företagets skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål är lämplig för uppdraget. Det blir enklare att avgöra vem som får hantera företagets skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål.

30. Författningskommentar

30.1. Förslaget till vapenlag (2025:00)

Den nya vapenlagen överensstämmer i materiellt hänseende i stora delar med vapenlagen (1996:67). Ett fåtal bestämmelser flyttas från vapenförordningen (1996:70) till den nya lagen.

Relativt omfattande ändringar görs i kapitelindelningen och kapitlens ordningsföljd. Ett flertal nya underrubriker införs i syfte att göra lagen mer lättillgänglig.

Bestämmelserna ges en språklig och redaktionell översyn. Genomgående ändras ”skall” till ”ska” och ”meddelas tillstånd” till ”ges tillstånd” och motsvarande i andra tempus.

Dessa ändringar kommenteras inte vidare. Hänvisningar mellan paragrafer i nuvarande vapenlag anpassas så att hänvisningarna även fortsättningsvis avser samma bestämmelser. Detta förhållande kommenteras i det följande endast om de bestämmelser som hänvisningen avser har ändrats.

Tabell 30.1 Kapitelindelningen i den nya vapenlagen jämfört

med nuvarande vapenlag

Vapenlagen (1996:67) Vapenlagen (2025:00)

1 kap. Lagens tillämpningsområde 1 kap. Inledande bestämmelser 1 a kap. Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden

16 kap. Vapenregister 17 kap. Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden

2 kap. Tillstånd och auktorisation 2 kap. Allmänt om tillstånd 3 kap. Gemensamma bestämmelser om innehav 4 kap. Enskilda personers innehav 5 kap. Organisationers innehav 6 kap. Innehav av ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin 7 kap. Vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer 8 kap. Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare 2 a kap. Märkning 15 kap. Märkning 3 kap. Utlåning av skjutvapen 9 kap. Utlåning av skjutvapen 4 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen

11 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen

5 kap. Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

12 kap. Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

6 kap. Återkallelse av tillstånd, omhändertagande av vapen och ammunition, m.m.

13 kap. Återkallelse och omhändertagande

7 kap. Inlösen av vapen, ammunition och vapentillbehör

14 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör

8 kap. Vapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

10 kap. Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

9 kap. Straff och förverkande 18 kap. Straff och förverkande 10 kap. Överklagande 19 kap. Överklagande 11 kap. Bemyndiganden 20 kap. Bemyndiganden

1 kap. Inledande bestämmelser

I första kapitlet finns bestämmelser om lagens innehåll och tillämpningsområde samt vissa definitioner.

I 20 kap. 1, 2 och 3 §§ finns bemyndiganden som rör lagens tillämpningsområde. Avsikten är att vissa bestämmelser om lagens tillämpningsområde på samma sätt som i dag ska finnas i förordning.

Lagens innehåll

1 §

Lagen innehåller följande kapitel. – 1 kap. Inledande bestämmelser – 2 kap. Allmänt om tillstånd – 3 kap. Gemensamma bestämmelser om innehav – 4 kap. Enskilda personers innehav – 5 kap. Organisationers innehav – 6 kap. Innehav av ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin – 7 kap. Vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer – 8 kap. Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare – 9 kap. Utlåning av skjutvapen – 10 kap. Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

– 11 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen – 12 kap. Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

– 13 kap. Återkallelse och omhändertagande – 14 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör – 15 kap. Märkning – 16 kap. Vapenregister – 17 kap. Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden – 18 kap. Straff och förverkande – 19 kap. Överklagande – 20 kap. Bemyndiganden

Paragrafen, som innehåller en upplysning om lagens innehåll, saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.

Lagens tillämpningsområde

2 §

Denna lag gäller skjutvapen, vissa föremål som i lagen jämställs med

skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § nuvarande vapenlag.

3 §

Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel,

harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel.

I paragrafen anges vad som i lagen avses med skjutvapen. Paragrafen motsvarar 1 kap. 2 § nuvarande vapenlag.

4 §

Vad som sägs om skjutvapen gäller också

a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen,

b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,

c) start- och signalvapen som laddas med patroner,

d) armborst,

e) tårgasvapen och andra gasvapen,

f) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar,

g) slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor och mantlar till skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar,

h) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med elektrisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta,

i) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de är avsedda för,

j) anordningar som medför att ett skjutvapen som inte är helautomatiskt kan avfyras mer än en gång per avtryckning (flerskottsanordningar),

k) anordningar eller programvara som är särskilt utformade eller modifierade för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket, och

l) obrukbara föremål som i brukbart skick skulle räknas som sådana anordningar som avses i j) eller k) och obrukbar programvara som i brukbart skick skulle räknas som sådan programvara som avses i k).

I paragrafen uppräknas vapen och andra föremål som i lagens mening ska jämställas med skjutvapen. Punkterna a–d och f–i motsvarar 1 kap. 3 § nuvarande vapenlag.

Punkten e är ny. Enligt nuvarande vapenlag anses de föremål som

omfattas av punkten innefattas under punkten a. Övervägandena finns i avsnitt 27.3. Med tårgasvapen och andra gasvapen avses pistoler, revolvrar och andra anordningar som kan laddas med patroner utan projektil men innehållande ett tårretande ämne som drivs ut med krutladdning. Gasutströmningen sker helt eller i huvudsak i pipans riktning och det finns någon typ av hinder i pipans lopp för att förhindra utskjutning av projektiler.

Punkten j är ny och tar sikte på sådana anordningar som kan an-

vändas för att omvandla ett skjutvapen så att det kan användas som ett helautomatiskt vapen i den bemärkelsen att mer än ett skott avfyras eller kan avfyras per avtryckning. Övervägandena finns i avsnitt 20.7.2. Med flerskottsanordningar i bestämmelsens mening avses bl.a. anordningar som manipulerar den mekanism i ett halvautomatiskt vapen som gör att bara ett skott ska kunna avfyras per avtryckning (s.k. switchar och konverteringskit). En flerskottsanordning kan också fungera exempelvis så att den får skyttens finger och avtryckaren att automatiskt röra sig mot varandra (studskolv/bumpstock). Ett annan slags flerskottsanordning är binary triggers, som gör att ett skott avlossas när avtryckaren trycks ned och ett skott till avlossas när avtryckarfingret lättar från avtryckaren.

Punkten k är ny och handlar om utrustning som är särskilt ut-

formad eller modifierad för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Av bestämmelsen följer att sådana anordningar och sådan programvara ska jämställas med skjutvapen. Övervägandena finns i avsnitt 20.7.3.

Bestämmelsen omfattar bl.a. utrustning och programvara för fjärrstyrning av skjutvapen. Det handlar om utrustning eller programvara som har konstruerats för eller senare modifierats för att på avstånd styra ett skjutvapen, oavsett hur fjärrstyrningen sker (trådlöst eller trådbundet), med vilken teknik och vilken utrustning. Det kan vara fråga om fjärrstyrning av skjutvapen som vid användning är monterade, installerade eller uppställda på annan plats än där skytten befinner sig, eller som annars finns på avstånd från skytten. Det kan också vara fråga om en med skjutvapen bestyckad robot, s.k. UAS (unmanned aerial/aircraft system), UAV (unmanned aerial/aircraft vehicle), drönare och unmanned ground vehicle (UGV) samt bestyckat fordon, bestyckad luftfarkost och vattenfarkost. Fjärrstyrda vapen styrs av en användare men styrning behöver inte alltid vara nödvändig under hela användningen.

Bestämmelsen omfattar även anordning och programvara för självstyrning av vapen. Det handlar om utrustning och programvara som är särskilt utformad eller modifierad för att förprogrammera skjutvapen som sedan helt eller delvis kan agera självständigt vid användning utan någon mänsklig användare. Det kan vara fråga om autonoma vapen, automatiserade vapen, ”självgående” vapen, AI-vapen etc. Ett

sådant vapen kan vara förprogrammerat till viss del men sedan ha förmågan att lära sig själv, utvecklas och agera därefter. Självstyrande vapen kan också förekomma i ovan nämnda sammanhang, exempelvis som monterade eller uppställda eller i form av t.ex. bestyckad robot, drönare, fordon eller farkost. Självständiga vapen innehar egen kapacitet och är generellt inte i behov av mänsklig styrning efter att de har programmerats och aktiverats.

Slutligen omfattar bestämmelsen alla andra anordningar och all annan programvara som är särskilt utformade eller modifierade för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket.

Bestämmelsen i punkten l är ny och innebär att även obrukbara föremål och obrukbar programvara är att jämställa med skjutvapen, om de i brukbart skick skulle räknas som sådana anordningar som avses i punkten j eller k eller sådan programvara som avses i punkten k. Övervägandena finns i avsnitt 20.7.2 och 20.7.3.

5 § Vad som sägs om skjutvapen gäller inte

a) salutkanoner som inte kan laddas med gastäta enhetspatroner,

b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhetspatroner,

c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,

d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller liknande bruk, och

e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 4 § nuvarande vapenlag.

6 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till handvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner och projektiler.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 5 § nuvarande vapenlag.

7 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor finns även i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 6 § nuvarande vapenlag.

8 § Denna lag gäller inte

a) hagel och andra massiva kulor,

b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller harpunvapen,

c) kolsyrepatroner,

d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på, och

e) patroner avsedda för start- eller signalvapen.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 7 § nuvarande vapenlag.

9 § Med vapenmagasin avses i denna lag löstagbara magasin för halvautomatiska skjutvapen med centralantändning, under förutsättning att magasinet kan innehålla

– fler än 20 patroner, eller – fler än 10 patroner, om magasinet är möjligt att sätta in i ett skjutvapen vars pipas längd överstiger 30 cm eller vars totala längd överstiger 60 cm.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 7 a § nuvarande vapenlag.

10 § I fråga om skjutvapen som innehas av staten gäller endast 15 kap. 5 §, 16 kap. 1–6, 8–10 §§ och 17 kap. 7 §. Lagen gäller inte ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som innehas av staten.

I fråga om skjutvapen och ammunition som tillverkas för staten gäller endast 15 kap. 1–4 och 6 §§.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 8 § nuvarande vapenlag.

Bestämmelserna i 1 a kap. 7 § nuvarande vapenlag har delats upp på flera paragrafer och utökats i materiellt hänseende. Hänvisningen till bestämmelserna om vapenregister har anpassats till detta. Hänvisningen avser fortfarande samtliga bestämmelser om vilka register som ska föras. Registerbestämmelserna ska i tillämpliga delar tillämpas också på skjutvapen som innehas av staten.

Avgifter

11 § Polismyndigheten får ta ut avgifter för prövning av ansökningar enligt denna lag eller föreskrifter som meddelas med stöd av denna lag.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 19 § nuvarande vapenlag. Regeringen får enligt 20 kap. 23 § meddela föreskrifter om storleken på de avgifter

som får tas ut enligt förevarande paragraf. Avsikten är att sådana föreskrifter liksom i dag ska finnas i förordning.

2 kap. Allmänt om tillstånd

Andra kapitlet innehåller vissa allmänna bestämmelser om vilka förfaranden som är tillståndspliktiga respektive undantagna från tillstånd, om förbjudna skjutvapen och om tillståndsmyndighet. Enligt 20 kap. 4 och 5 § får regeringen eller regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela vissa förskrifter om undantag från bestämmelserna om tillstånd i 1 och 2 §§. Avsikten är att vissa sådana föreskrifter liksom i dag ska finnas i förordning.

Krav på tillstånd

1 § Tillstånd krävs för att

a) inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin (inne-

havstillstånd),

b) bedriva handel med skjutvapen (vapenhandlartillstånd),

c) yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition (vapenmäklar-

tillstånd),

d) yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn (repa-

ratörstillstånd), eller

e) föra in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige (inför-

seltillstånd).

Krav på tillstånd kan även gälla i andra fall om det är särskilt föreskrivet.

Bestämmelsen innehåller en uppräkning av tillståndspliktiga förfaranden.

Första stycket motsvarar i huvudsak 2 kap. 1 § första stycket nu-

varande vapenlag. En nyhet är att de olika tillstånden tilldelas egna benämningar. Övervägandena avseende benämningarna finns i avsnitt 4.3. Övriga ändringar är endast språkliga.

I andra stycket tas i förtydligande syfte in en upplysning om att uppräkningen av tillståndspliktiga förfaranden i första stycket inte är uttömmande. Övervägandena till denna ändring finns i avsnitt 4.3.

Undantag från kraven på tillstånd

2 § Tillstånd enligt 1 § krävs inte

1. för den som har fyllt 18 år om vapnet har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen) och vapnet är

a) ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen eller ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel och är avsett för målskjutning, eller

b) ett harpunvapen,

2. för verksamhet som omfattas av tillstånd enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel, eller

3. om det är särskilt föreskrivet.

Paragrafen, som handlar om undantag från krav på tillstånd enligt 1 §, motsvarar i materiellt hänseende delvis 2 kap. 1 § andra till fjärde styckena nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.

Punkten 1 motsvarar 2 kap. 1 § andra stycket nuvarande vapenlag.

I 20 kap. 6 § finns ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter i fråga om vad som anses utgöra ett effektbegränsat skjutvapen. Avsikten är att regeringen med stöd av bemyndigandet ska utfärda föreskrifter motsvarande de som finns i 1 kap. 2 § nuvarande vapenförordning. Avsikten är vidare att regeringen ska föreskriva att ett skjutvapen inte kan anses vara effektbegränsat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår. Övervägandena i fråga om ändringen i vapenförordningen finns i kapitel 21.

Punkten 2 motsvarar 2 kap. 1 § fjärde stycket nuvarande vapenlag. Punkten 3 ersätter bestämmelsen i 2 kap. 1 § tredje stycket nuvar-

ande vapenlag. Den innehåller en upplysning om att det kan gälla undantag även i andra fall om det är särskilt föreskrivet. En motsvarighet till 2 kap. 1 § tredje stycket nuvarande vapenlag finns i 9 kap. 1 §.

Övriga ändringar är endast redaktionella.

Förbjudna skjutvapen

3 § Tillstånd enligt 1 § får inte ges för

a) helautomatiska enhandsvapen,

b) flerskottsanordningar eller sådana föremål som i brukbart skick skulle räknas som flerskottsanordningar,

c) skjutvapen som är särskilt utformade eller modifierade för att styras, avfyras eller på något annat sätt kontrolleras utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket,

d) anordningar eller programvara som är särskilt utformade eller modifierade för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket, eller

e) obrukbara föremål som i brukbart skick skulle räknas som sådana anordningar som avses i d) eller obrukbar programvara som i brukbart skick skulle räknas som sådan programvara som avses i d).

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om att tillstånd enligt vapenlagen inte får ges för vissa skjutvapen och andra föremål som ska jämställas med skjutvapen enligt 1 kap. 4 §.

Punkten a innebär att tillstånd inte för något ändamål kan ges till

innehav av enhandsvapen som har helautomatisk omladdningsfunktion. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.2.

Punkten b innebär att innehavstillstånd eller andra tillstånd enligt

lagen inte kan ges för flerskottsanordningar och obrukbara föremål som i brukbart skick hade räknats som flerskottsanordningar. Vad som avses med flerskottsanordning framgår av bestämmelsen i 1 kap. 4 § j. Övervägandena finns i avsnitt 20.7.2.

Punkten c innebär att tillstånd enligt lagen inte heller kan ges för

skjutvapen som är konstruerade för att styras, avfyras eller på något annat sätt kontrolleras utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Angående tillämpningsområdet, se vidare kommentaren till 1 kap. 4 § k. Övervägandena finns i avsnitt 20.7.3.

Punkten d innebär att tillstånd enligt lagen inte kan ges för anord-

ningar och programvara som är särskilt utformade eller modifierade för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Angående tillämpningsområdet, se vidare kommentaren till 1 kap. 4 § k. Övervägandena finns i avsnitt 20.7.3.

Punkten e tar sikte på obrukbara föremål och obrukbar program-

vara som i brukbart skick hade omfattats av punkten d. Tillstånd kan inte ges för sådana föremål och sådan programvara som avses i bestämmelsen. Övervägandena finns i avsnitt 20.7.3.

Tillståndsmyndighet

4 §

Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § nuvarande vapenlag.

3 kap. Gemensamma bestämmelser om innehav

Tredje kapitlet innehåller vissa gemensamma bestämmelser om tillstånd till innehav av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Här regleras vem som kan få tillstånd och vissa grundläggande förutsättningar för att tillstånd ska få ges. Här finns även bestämmelser om villkor och tidsbegränsning av innehavstillstånd, om överlåtelse och förmedling och om upphörande av innehavstillstånd. Ytterligare bestämmelser om innehavstillstånd finns i 4–6 kap.

Det är den som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som ska visa att förutsättningarna för innehavstillstånd är uppfyllda.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 och 19 §§ meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för innehavstillstånd. Avsikten är att sådana föreskrifter på motsvarande sätt som i dag ska finnas i förordning och myndighetsföreskrifter. Vidare är avsikten att också vissa nya föreskrifter ska införas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare enligt 20 kap. 24 § b meddela föreskrifter om krav på att bevis om tillstånd ska medföras och visas upp. Avsikten är att det i förordning ska finnas föreskrifter om att den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att kunna visa upp tillståndsbeviset bl.a. när vapnet medförs. Detta motsvarar i huvudsak gällande rätt.

Vem som kan få tillstånd

1 § Tillstånd att inneha skjutvapen får ges till

1. enskilda personer,

2. sammanslutningar för målskytte som har auktoriserats enligt 5 kap. 5 § eller är anslutna till en auktoriserad sammanslutning,

3. huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, en region eller en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn, och

4. bevakningsföretag som har auktoriserats enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka fysiska och juridiska personer som får ges tillstånd att inneha skjutvapen, dvs. innehavstillstånd. Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 3 § nuvarande vapenlag. Till skillnad från den nyss nämnda paragrafen innehåller paragrafen

enbart en uppräkning av de aktörer som kan ges innehavstillstånd. De särskilda förutsättningar för tillstånd som följer av punkterna 2–4 i nuvarande paragraf regleras i den nya lagen för sig, och återfinns i 5 kap. 1, 7 och 12 §§. Det förtydligas att det med auktoriserade bevakningsföretag avses bevakningsföretag som auktoriserats enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Paragrafen justeras även språkligt. Ordet ”jaktskytte” utmönstras eftersom det är en form av målskytte.

Övervägandena finns i avsnitt 5.4, 11.4, 12.4, 13.4 och 13.5.

Grundläggande förutsättningar för tillstånd

2 § Tillstånd att inneha skjutvapen får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas.

Tillstånd får ges endast för särskilt angivna ändamål. Tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning får ges endast om vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet ska avse.

Tillstånd till innehav av ett skjutvapen får inte ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.

Paragrafen, som innehåller vissa grundläggande förutsättningar för innehavstillstånd, motsvarar delvis 2 kap. 5 § nuvarande vapenlag, med vissa språkliga justeringar. Övervägandena finns i avsnitt 5.4 och 20.8.

Första stycket motsvarar 2 kap. 5 § första stycket nuvarande vapen-

lag. Beträffande den lämplighetsprövning som i dag görs med stöd av bestämmelsen kompletteras denna numera av särskilda lämplighetsföreskrifter (se 3 kap. 1 § och 5 kap. 1 och 11 §§).

Andra stycket motsvarar 2 kap. 5 § andra stycket första och andra

meningen i nuvarande vapenlag. Det ändamål som anges i tillståndet begränsar liksom enligt nuvarande ordning den tillåtna användningen av vapnet (se 18 kap. 5 §).

Tredje stycket är nytt och innebär att tillståndsmyndigheten under

vissa förutsättningar ska neka innehavstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 20.8. Bestämmelsen tar sikte på sådana skjutvapen som anses särskilt samhällsfarliga. Avsikten är att det ska göras en proportionalitetsbedömning där man beaktar intresset av att den aktuella sortens vapen får användas för ett visst ändamål ställt mot samhällets intresse av att motverka spridning av sådana vapen med hänsyn till den risk för allmän ordning och säkerhet som detta innebär. Vid bedöm-

ningen ska man även beakta förutsättningarna för tillstånd, de förhållanden under vilka vapnen används för olika ändamål och de risker som sådan användning innebär. Avvägningen kan leda till att en viss sorts vapen kan få innehas för ett visst ändamål, men inte för ett annat. Tillstånd ska nekas om risken är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Det kan t.ex. handla om fall där vapnets sammantagna egenskaper medför en påtaglig risk för allmän ordning och säkerhet. Det kan också handla om fall där riskerna inte är lika påtagliga, men där ändamålet kan tillgodoses lika väl med andra typer av skjutvapen som medför en väsentligt lägre risk för allmän ordning och säkerhet. Proportionalitetsavvägningen kan alltså utfalla olika beroende på vilket ändamål som avses. Det kan även finnas vapen som med tillämpning av bestämmelsen inte bör tillåtas för några ändamål.

Som konkreta exempel på vapen som kan aktualisera tillämpning av bestämmelsen kan nämnas vapen med mycket hög anslagsenergi, där användning anses medföra oproportionerligt stora risker för olyckshändelser eller där avledning till den illegala marknaden kan leda till risker för angrepp på exempelvis polisstationer eller militära mål. Ett annat exempel kan vara tyngre, utpräglat militära vapen som i princip inte bör vara tillåtna för civilt innehav. Också skjutvapen med s.k. burstfunktion kan nämnas som ett exempel.

Avsikten är att regeringen med stöd av bemyndigandet i 20 kap. 11 § ska utfärda föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att inneha pansarskott, granatgevär och andra tyngre, utpräglat militära vapen för samling. Om förutsättningarna enligt de föreskrifterna är uppfyllda bör tillstånd i princip inte nekas med stöd av tredje stycket i förevarande paragraf.

I kommentaren till 4 kap. 5 § behandlas förhållandet mellan bestämmelsen i tredje stycket och bestämmelserna om godkänt samlingsområde. I kommentaren till 4 kap. 13 § behandlas förhållandet mellan den bestämmelsen och tredje stycket.

Paragrafen omfattar alla kategorier av tillståndshavare som räknas upp i 1 §.

Villkor och tidsbegränsade tillstånd

3 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen får förenas med villkor att vapnet ska förvaras på ett visst sätt eller att vapnet ska göras varaktigt obrukbart.

Tillståndet får tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte kommer att behövas varaktigt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om de villkor som ett innehavstillstånd kan förenas med. Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § andra stycket tredje och fjärde meningen nuvarande vapenlag. Ändringarna är endast språkliga.

I 20 kap. 12 § finns ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i paragrafen. Avsikten är att regeringen ska utnyttja bemyndigandet till att ge Polismyndigheten motsvarande föreskriftsrätt.

4 § Om ett tillstånd att inneha skjutvapen ges någon som ska förvärva ett sådant vapen betecknas tillståndet förvärvstillstånd. Förvärvstillståndet gäller under förutsättning att förvärvet görs och vapnet lämnas ut till förvärvaren inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som Polismyndigheten bestämmer.

När vapnet lämnats ut till förvärvaren ska förvärvarens tillstånd att inneha vapnet betecknas innehavstillstånd.

Paragrafen innehåller bestämmelser om innehavstillstånd som avser vapen som ska förvärvas. Övervägandena finns i avsnitt 16.3 och 16.4.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar delvis 2 kap. 7 § nuvarande vapenlag. En skillnad är att alla innehavstillstånd som ges för ett vapen som ska förvärvas ska betecknas ”förvärvstillstånd”. Det är inte fråga om en särskild sorts tillstånd utan om att en särskild benämning på innehavstillståndet ska användas fram till dess att vapnet har förvärvats. Förvärvstillståndet måste utnyttjas inom sex månader från dagen för tillståndet, eller den längre tid som Polismyndigheten bestämmer. Liksom enligt nuvarande vapenreglering kan tillståndet antingen avse ett bestämt vapen eller ett obestämt vapen av viss typ, fabrikat, modell och kaliber (jfr 2 kap. 6 § nuvarande vapenförordning). Om något förvärv inte sker inom den angivna tiden upphör förvärvstillståndet att gälla. Det förtydligas att vapnet måste lämnas ut till förvärvaren inom den angivna tiden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 9 § b meddela föreskrifter om skyldighet att till Polismyndigheten anmäla att förvärv av skjutvapen inte skett inom föreskriven tid. Avsikten är att det i förordning ska ges bestämmelser om skyldighet för tillståndshavaren att meddela Polismyndigheten om ett uteblivet förvärv.

Andra stycket är nytt. Av bestämmelsen framgår att förvärvarens

tillstånd att inneha vapnet ska betecknas innehavstillstånd när vapnets lämnats ut till förvärvaren.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 9 § a meddela föreskrifter om skyldighet att till Polismyndigheten anmäla överlåtelser. Avsikten är att det i förordning ska ges bestämmelser om skyldighet att anmäla överlåtelsen till Polismyndigheten vid överlåtelser av skjutvapen där varken överlåtare eller förvärvare är vapenhandlare.

De rättigheter som är knutna till ett innehavstillstånd avseende ett visst vapen, såsom att köpa ammunition som passar till vapnet eller att låna ett vapen av samma typ, gäller även den som har ett innehavstillstånd som benämns förvärvstillstånd. Införandet av benämningen förvärvstillstånd innebär alltså inte någon skillnad i detta avseende.

Med överlåtelse förstås i detta sammanhang inte bara situationer där äganderätten övergår, utan även andra situationer där någon beviljas ett eget innehavstillstånd, såsom det fallet att någon långvarigt ska låna ett skjutvapen som någon annan äger i civilrättslig mening.

Överlåtelse och förmedling

5 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin får överlåtas eller yrkesmässigt förmedlas endast till den som har tillstånd eller rätt att inneha egendomen. Om ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin överlåts genom ett ombud ska ombudet ha eget tillstånd att inneha skjutvapen.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § nuvarande vapenlag. I andra meningen ersätts ordet ”vapentillstånd” med ”tillstånd att inneha skjutvapen”. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 24 § b meddela föreskrifter om krav på att bevis om tillstånd ska visas upp. Avsikten är att det i förordning ska finnas före-

skrifter om att en överlåtare eller upplåtare inte får lämna ut ett skjutvapen förrän han eller hon har fått ta del av tillståndsbeviset avseende förvärvstillståndet. Detta överensstämmer i huvudsak med gällande rätt.

Upphörande av innehavstillstånd

6 § Vid överlåtelse av skjutvapen upphör överlåtarens innehavstillstånd att gälla när egendomen lämnats ut till förvärvaren, om inte annat är föreskrivet.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag och reglerar när överlåtarens innehavstillstånd upphör vid en överlåtelse av ett skjutvapen. Av bestämmelsen framgår att detta sker vid den egentliga överlåtelsen, dvs. när egendomen lämnas ut till förvärvaren, om inte annat är föreskrivet. I de fall då ett skjutvapen skickas till förvärvaren betraktas förvärvaren som innehavare av vapnet under det att vapnet förmedlas till honom eller henne. Övervägandena finns i avsnitt 16.3 och 16.4.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 9 § a meddela föreskrifter om skyldighet att till Polismyndigheten anmäla överlåtelser och hur en sådan anmälan ska göras. Avsikten är att det i förordning ska ges bestämmelser om skyldighet anmäla överlåtelsen till Polismyndigheten vid överlåtelser av skjutvapen där varken överlåtare eller förvärvare är vapenhandlare. Med överlåtelsen avses i det sammanhanget överlämnandet av skjutvapnet från överlåtaren till förvärvaren.

4 kap. Enskilda personers innehav

Fjärde kapitlet innehåller bestämmelser om tillstånd för enskilda personer att inneha skjutvapen. Bestämmelser om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin finns i 6 kap.

Lämplighetskrav

1 § En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om han eller hon med hänsyn till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att för det sökta ändamålet inneha ett sådant vapen som ansökan avser.

Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på lämplighet för en enskild person som ansöker om innehavstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i nuvarande vapenlag. I dagsläget görs en prövning av sökandens lämplighet med stöd av bl.a. bestämmelsen om att tillstånd får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (2 kap. 5 § nuvarande vapenlag). Vidare följer krav på lämplighet av bestämmelser i den nuvarande vapenförordningen. Paragrafen är avsedd att ge ett tydligare lagstöd för den lämplighetsprövning som ska göras.

Av paragrafen framgår att sökandens lämplighet ska bedömas utifrån det sökta ändamålet och det vapen som ansökan gäller. Detta innebär att den närmare innebörden av kravet på lämplighet varierar dels med ändamålet, dels med vapnets farlighet. Exempelvis saknas i allmänhet anledning att kräva att den som ska inneha ett skjutvapen för andra ändamål än skjutning ska kunna använda vapnet på ett säkert sätt. Det är också t.ex. så att kraven på kunskaper och färdigheter i allmänhet bör ställas lägre när någon ansöker om tillstånd att inneha ett start- eller signalvapen än när ansökan avser ett eldvapen, dvs. ett skjutvapen som skjuter ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne.

Enligt paragrafen ska personens ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständigheter beaktas vid lämplighetsprövningen. Med kunskaper förstås i första hand kunskaper om vapenregleringen och hur vapnet får användas för det ändamål som innehavet ska avse. Med färdigheter förstås sökandens skjutskicklighet och förmåga att handha vapnet på ett säkert sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 § meddela föreskrifter om krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen. Avsikten är att regeringen ska meddela föreskrifter om krav på ålder och kunskaper m.m. som motsvarar de krav som ställs i nuvarande vapenförordning. Vidare är avsikten att regeringen ska meddela nya föreskrifter om ett generellt ålderskrav för tillstånd att inneha skjutvapen för jakt eller målskjutning, liksom om vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det finns förutsättningar att göra undantag från de föreskrivna ålderskraven. Polismyndigheten avses liksom i dag ges rätt att meddela förskrifter om de krav på skjutskicklighet och aktivt medlemskap som

gäller för tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning och de kunskapskrav som gäller för innehav av tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar.

De krav på laglydnad som i praktiken tillämpas redan i dag för att någon ska ges tillstånd att inneha skjutvapen avses gälla även framöver. Tidigare praxis avses även fortsättningsvis vara vägledande.

Med övriga omständigheter i paragrafens mening bör förstås andra omständigheter som har betydelse för om personen kan anses lämpad att inneha skjutvapen för det aktuella ändamålet. Det kan exempelvis röra sig om omständigheter som rör fysisk eller psykisk ohälsa. Också omständigheter som talar för att sökanden befinner sig i en desperat situation kan tala emot att tillstånd ges. Exempelvis kan det finnas anledning till viss restriktivitet vid tillståndsgivningen om det på något sätt framkommer att sökanden befinner sig i allvarliga ekonomiska svårigheter.

För den som ansökt om tillstånd att inneha skjutvapen för samling krävs att det av utredningen framgår att personen har ett seriöst samlarintresse. Medlemskap i en samlarorganisation kan vara ett tecken på ett sådant intresse. Vid tvekan om seriositeten bör Polismyndigheten inhämta yttrande från en sammanslutning av vapensamlare eller ett museum. När någon som inte redan lagligen innehar skjutvapen för samling ansöker om tillstånd att för samling inneha mer än ett fåtal skjutvapen vid ett och samma tillfälle kan det ofta finnas anledning att ifrågasätta att personen har ett seriöst samlarintresse. I sådana situationer bör därför särskilt höga krav på utredning i fråga om samlarintresse ställas, om personen inte t.ex. har ärvt skjutvapnen av en nära släkting som innehaft dem för samling.

Innehav för skjutning

2 § En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning endast om personen

1. har behov av vapnet för jakt, målskjutning, skydd eller avlivning av fällfångade djur, eller

2. för ett annat godtagbart ändamål som avser skjutning (udda skjut-

ningsändamål) har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses på något

annat sätt.

Trots det som sägs i första stycket 2 får en enskild person ges tillstånd att inneha start- och signalvapen för udda skjutningsändamål om personen har behov av vapnet för ett sådant ändamål.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 4 § första meningen nuvarande vapenlag. Därutöver innehåller paragrafen bestämmelser om de ändamål för vilka enskilda personer kan ges tillstånd att inneha skjutvapen för skjutning och bestämmelser om vilka krav på behov som ska gälla när någon ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen för s.k. udda ändamål som avser skjutning. Övervägandena finns i avsnitt 6.5 och 6.8.1.

Av punkten 1 framgår att innehavstillstånd för skjutning får ges om sökanden har behov av vapnet för något av de uppräknade ändamålen. Bestämmelsen motsvarar gällande rätt (jfr 2 kap. 4 § nuvarande vapenlag och 2 kap. 5 a § nuvarande vapenförordning). Någon ändring i sak är inte avsedd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 och 19 §§ meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för innehavstillstånd. Avsikten är att det ska finnas bestämmelser om att vissa vapentyper inte får innehas för jakt. Vidare avses kravet på behov preciseras i förordning på motsvarande sätt som i dag. Den s.k. vapengarderoben för jakt avses dock utökas.

Av punkten 2 framgår att tillstånd även får ges för något annat godtagbart skjutningsändamål, om behovet av vapnet inte kan tillgodoses på något annat sätt. Bestämmelsen motsvarar delvis 2 kap. 5 a § nuvarande vapenförordning, som dock innebär ett krav på synnerliga skäl. Här införs beteckningen ”udda skjutningsändamål” för de ändamål som avses.

Tidigare praxis i fråga om vad som kan anses vara godtagbara ändamål bör även fortsättningsvis vara vägledande. Udda skjutningsändamål kan vara exempelvis räddningstjänstens punktering av gasbehållare vid eldsvåda, företags testning eller utveckling av produkter som t.ex. skottsäkra västar eller bönders och slakteripersonals avlivning av tamboskap. Udda skjutningsändamål kan också vara ändamål som innebär att någon annan än tillståndshavaren själv ska skjuta med vapnet. Exempelvis bör den som håller i utbildning inför jägarexamen kunna få tillstånd att inneha skjutvapen för utbildningen. Vidare bör exempelvis föreståndaren för ett auktoriserat utbildningsföretag kunna få tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av bevakningspersonal.

Med att behovet av vapnet inte kan tillgodoses på annat sätt förstås att ändamålet inte rimligen kan uppnås utan skjutvapen eller med ett mindre farligt skjutvapen.

Av andra stycket framgår att det gäller ett lägre behovskrav när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha ett start- eller signalvapen för udda skjutningsändamål än vad som gäller för andra vapentyper. Det är då tillräckligt att sökanden har behov av vapnet för ett godtagbart ändamål. Godtagbara ändamål för innehav av startvapen kan exempelvis vara träning av skottfasthet vid hundträning, användning vid idrottstävlingar eller idrottsträningar, inom lantbruk eller som skrämskottsvapen gentemot skadevållande vilt. Innehar en idrottsförening eller hundklubb startvapen bör enskilda medlemmar normalt inte beviljas tillstånd för sådana vapen, eftersom de då kan låna vapen av föreningen.

3 § Rätt att använda skjutvapen för jakt innefattar, om inte annat anges, rätt att använda vapnet även till övning eller tävling samt till avlivning av djur.

Rätt att använda skjutvapen för skyddsändamål innefattar, om inte annat anges, rätt att använda vapnet även till övning eller tävling.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 3 § nuvarande vapenförordning, anger vissa undantag från huvudregeln att ett skjutvapen endast får användas för det ändamål som anges i tillståndet att inneha vapnet (se 18 kap. 5 §). Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

Av första meningen följer att den som innehar ett skjutvapen för jakt också får använda vapnet för övning, tävling och avlivning av djur, om det inte anges något annat i tillståndet.

Av andra meningen följer att den som innehar ett skjutvapen för skydd också får använda vapnet för övning och tävling, om det inte anges något annat i tillståndet.

Innehav för andra ändamål än skjutning

Allmänna förutsättningar

4 § En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för andra ändamål än skjutning endast om

1. skjutvapnet huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för personen, eller

2. personen för ett annat godtagbart ändamål (udda ändamål som inte

avser skjutning) har ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses på något

annat sätt.

Om det är särskilt föreskrivet får tillstånd till innehav av skjutvapen för ändamål som avses i första stycket 2 ges endast om det finns synnerliga skäl.

I de fall som avses i denna paragraf får vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.

Paragrafen, som delvis motsvarar 2 kap. 4 § andra och tredje meningen nuvarande vapenlag, innehåller bestämmelser om när en enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för andra ändamål än skjutning. Övervägandena finns i avsnitt 5.4 och 6.8.2.

Av första stycket följer att de godtagbara ändamålen för innehav av skjutvapen för annat än skjutning är samling, prydnad, minne och udda ändamål som inte avser skjutning.

Punkten 1 handlar om skjutvapen som huvudsakligen har samlar-

värde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden och motsvarar i sak 2 kap. 4 § andra meningen nuvarande vapenlag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 och 19 §§ meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för innehavstillstånd. Avsikten är att det i förordning ska finnas särskilda bestämmelser om förutsättningarna för tillstånd att för samling inneha moderna skjutvapen och tyngre, utpräglat militära vapen.

Punkten 2 innebär att en enskild person också kan ges tillstånd att

inneha ett skjutvapen för andra godtagbara ändamål som inte avser skjutning. Punkten 2 saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag men ger i huvudsak uttryck för vad som i praxis ansetts gälla (se RÅ 2007 ref. 46). Sökanden måste i dessa fall ha ett behov av vapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Tillstånd enligt bestämmelsen kan exempelvis ges för innehav av skjutvapen för historisk forskning eller annan forskning som förutsätter undersökning av skjutvapen. I bestämmelsen införs begreppet ”udda ändamål som inte avser skjutning” som benämning på det slags ändamål som avses.

Andra stycket saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag. Av andra

stycket framgår att det för tillstånd till innehav av skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning krävs att det finns synnerliga skäl om det är särskilt föreskrivet. Regeringen får enligt 20 kap. 10 § b meddela föreskrifter om att tillstånd att inneha vissa skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning får ges endast om det finns synnerliga skäl. Avsikten är att regeringen ska meddela föreskrifter av innebörden att ett krav på synnerliga skäl gäller för tillstånd att inneha sådana skjutvapen som omfattas av kategori A enligt bilaga I till vapendirektivet. Med synnerliga skäl avses i detta sammanhang

att förutsättningarna är sådana som avses i artikel 9.2 i vapendirektivet. Synnerliga skäl kan alltså i vissa fall föreligga exempelvis om syftet med innehavet är ett ändamål som rör det nationella försvaret eller utbildnings-, kultur- och forskningsändamål. Någon möjlighet att göra undantag från kravet på synnerliga skäl avses inte finnas. Kravet på synnerliga skäl avses gälla utöver de krav som framgår av andra stycket 2.

Enligt tredje stycket får vapen som omfattas av tillstånd enligt paragrafen inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning. Med avseende på innehav för samling, prydnad eller minne motsvarar bestämmelsen 2 kap. 4 § tredje meningen nuvarande vapenlag. Beträffande innehav för udda ändamål som inte avser skjutning innebär bestämmelsen att det blir möjligt att få tillstånd att skjuta med vapnet. Enligt nuvarande ordning får ett skjutvapen som innehas för sådana ändamål över huvud taget inte användas för skjutning (se 9 kap. 2 § första stycket a nuvarande vapenlag).

Särskilda förutsättningar för samling

5 § En enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett godkänt samlingsområde. Om tillstånd ges ska Polismyndigheten samtidigt besluta om godkännande av samlingsområdet, om personen inte tidigare har meddelats ett sådant beslut.

Ett samlingsområde får godkännas endast om samlingen har en tydlig inriktning och avgränsning. Av godkännandet ska framgå samlingens inriktning och avgränsning och vilka föremål som samlingsområdet omfattar. Ett föremål får omfattas av godkännandet endast om det kan antas att innehavstillstånd för samling kommer att ges för föremålet.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om förutsättningar för tillstånd att inneha skjutvapen för samling och om godkännande av samlingsområde, saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag. Kravet på att en samling ska ha en tydlig inriktning och avgränsning är dock en förutsättning för tillstånd redan enligt gällande rätt. De nya bestämmelserna innebär att Polismyndigheten ska fatta ett särskilt beslut om godkännande av samlingsområdet, som blir bindande för framtida ansökningar om innehavstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.

Av första stycket framgår att en enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling

som har ett godkänt samlingsområde. I begreppet samling ligger i allmänhet att samlingen måste omfatta mer än enstaka skjutvapen. I vissa fall kan ett skjutvapen dock ha en naturlig plats i en samling som huvudsakligen består av andra föremål än skjutvapen.

Om innehavstillstånd ges ska Polismyndigheten samtidigt besluta om godkännande av samlingsområdet, om personen inte tidigare har meddelats sådant beslut. Att samlingsområdet godkänts innebär endast att samlingen har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning för att innehavstillstånd ska kunna ges. Samlaren kan inte grunda någon självständig rätt till innehav på godkännandet utan innehavstillstånd krävs för varje enskilt vapen. Det innebär bl.a. att en framtida ansökan om tillstånd kan nekas på grund av att samlaren inte är lämplig att inneha vapnet. En samlare kan anses olämplig att inneha skjutvapen exempelvis om hans eller hennes samlingsintresse inte framstår som övertygande (se vidare kommentaren till 1 §).

I andra stycket framgår förutsättningarna för godkännande av samlingsområde och vad som ska framgå av godkännandet. Ett samlingsområde bör i allmänhet godkännas om förutsättningarna för godkännande är uppfyllda.

I kravet på tydlig inriktning och avgränsning ligger att de föremål som ska omfattas av samlingen har ett tydligt inbördes samband. Exempel på en samling som har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning kan vara vapen av särskild typ, tillverkande vid en viss fabrik eller vissa fabriker under en bestämd tidsperiod. Andra godtagbara samlingsområden kan vara exempelvis skjutvapen av en särskild typ eller en vapentekniskt sammanhållen grupp från en viss historisk epok och visst geografiskt område. I kravet på avgränsning ligger att det ska vara möjligt att åstadkomma en någotsånär komplett samling. Samlingsområden som är alltför vida för att uppfylla kravet på avgränsning är exempelvis ”jaktvapen”, ”militära skjutvapen” och ”halvautomatiska vapen”.

Av godkännandet ska samlingens inriktning och avgränsning framgå. Vidare ska det av godkännandet framgå vilka föremål samlingsområdet omfattar. Föremålen bör i godkännandet anges med angivande av skjutvapnens typ, fabrikat, modell, variant av modell och kaliber, när det är möjligt. Avsikten är att regeringen ska meddela föreskrifter om att sådana uppgifter ska anges i ansökan. I sådana fall där det ligger i sakens natur att sökanden inte kan ange sådana uppgifter får föremålen dock beskrivas mera översiktligt i godkännandet. När någon

exempelvis vill samla på graverade vapen kan det exempelvis vara tillräckligt att skjutvapnens typ och intervall för tillverkningsår anges för varje föremål.

Godkännandet får endast omfatta föremål för vilka innehavstillstånd för samling kan antas ges. Om samlingsområdet innefattar skjutvapen för vilka detta inte kan antas bör samlingsområdet godkännas endast om det har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning också om de vapnen utelämnas. Tillståndsmyndigheten bör i sådana fall ta en kontakt med sökanden innan beslut ges. Om godkännandet inte omfattar samtliga de föremål sökanden angett i ansökan har beslutet i den delen gått honom eller henne emot och kan bli föremål för överklagande. Sökanden kan vidare i ett senare tillståndsärende begära att samlingsområdet utvidgas till att omfatta föremålet (se kommentaren till 6 §).

När ett föremål omfattas av en samlares godkända samlingsområde bör proportionalitetsbedömningen enligt 3 kap. 2 § tredje stycket endast i sällsynta fall medföra att det finns anledning att avslå hans eller hennes ansökan om innehavstillstånd. Skäl att avslå ansökan med hänvisning till den bestämmelsen kan exempelvis finnas om den aktuella vapentypen är så begärlig för kriminell användning att sökanden riskerar att bli en måltavla oavsett om Polismyndigheten föreskriver särskilda villkor om förvaring eller om att vapnet ska göras obrukbart.

Avslås ansökan om innehavstillstånd ges inget särskilt beslut i fråga om samlingsområde. Skulle högre instans efter överklagande komma fram till att innehavstillstånd kan ges ska domstolen i det sammanhanget även besluta om godkännande av samlingsområdet.

6 § På sökandens begäran får Polismyndigheten i samband med ett tillstånd att inneha skjutvapen för samling besluta att ett godkänt samlingsområde ändras eller utvidgas.

För att mer än ett samlingsområde ska få godkännas för en person krävs särskilda skäl.

Paragrafen, som är ny, rör ändring av ett befintligt samlingsområde och godkännande av ytterligare samlingsområden. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.3.

Av första stycket framgår att Polismyndigheten får besluta att ett godkänt samlingsområde ändras eller utvidgas. Ett sådant beslut får ges endast på sökandens begäran och i samband med att innehavstillstånd

ges. En sådan ändring eller utvidgning kan avse samlingsområdets övergripande inriktning och avgränsning eller en utökning av de särskilda föremål som samlingsområdet omfattar.

Ändring eller utvidgning får medges om samlingsområdet även efter utvidgningen har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning. Ändring eller utvidgning bör därför i första hand medges om det förändrade samlingsområdet hade kunnat godkännas redan när samlaren ansökte om godkännande första gången. I undantagsfall bör en utvidgning medges även om samlingsområdet efter utvidgningen är större än vad som hade kunnat godkännas i det ursprungliga ärendet. Så bör exempelvis kunna ske om samlaren genom sin samlaraktivitet visat att han eller hon har möjlighet att komplettera också en större samling.

Ändring bör inte medges om det skulle innebära att skjutvapen som samlaren redan innehar inte längre skulle omfattas av det godkända samlingsområdet.

Avser en begäran om utvidgning ett föremål som vid en tidigare prövning inte ansetts kunna omfattas av samlingsområdet på grund av att innehavstillstånd inte kan antas ges för föremålet, hindrar det inte att begäran tas upp till prövning. Utvidgning kan i sådana fall medges om förhållandena ändrats så att det inte längre finns hinder enligt 5 § andra stycket sista meningen mot att låta samlingsområdet omfatta skjutvapnet.

Av andra stycket framgår att det krävs särskilda skäl för att en person ska få mer än ett samlingsområde godkänt. Sådana skäl avses föreligga om sökanden under lång tid har visat ett starkt intresse för vapensamling och har goda kunskaper i relevanta avseenden. En förutsättning bör dock vara att det redan ingår flera vapen i den första samlingen. För att en person ska få mer än två samlingsområden godkända bör därutöver krävas att personen visar att de föremål som platsar i de befintliga samlingarna endast med långa mellanrum blir tillgängliga på marknaden eller att någon av de första samlingarna är i stort sett komplett.

Krav på att vissa vapen görs obrukbara eller har deaktiverats

7 § Tillstånd att för andra ändamål än skjutning inneha skjutvapen som huvudsakligen har prydnads- eller särskilt affektionsvärde får ges endast om vapnet görs varaktigt obrukbart. Samma sak gäller i fråga om tillstånd att inneha skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning.

Trots det som anges i första stycket får tillstånd ges om det finns särskilda skäl för att vapnet ska få behållas i brukbart skick.

När det är särskilt föreskrivet, får tillstånd som avses i första stycket ges endast om vapnet har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att tillstånd att inneha skjutvapen för annat än skjutning i vissa fall förutsätter att vapnet görs varaktigt obrukbart eller har deaktiverats. Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 5 a § nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4 och 6.8.2.

Första och andra styckena motsvarar såvitt avser innehav för pryd-

nad eller minne i sak 2 kap. 5 a § första stycket nuvarande vapenlag. Tillägget avseende innehav för udda ändamål som inte avser skjutning innebär att det även i sådana fall som huvudregel ska gälla ett krav på att vapnet görs varaktigt obrukbart.

I 20 kap. 12 § finns ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i paragrafen. Avsikten är att regeringen ska utnyttja bemyndigandet till att ge Polismyndigheten motsvarande föreskriftsrätt.

Andra stycket motsvarar såvitt avser innehav för prydnad eller

minne i sak 2 kap. 5 a § andra stycket nuvarande vapenlag. Även här görs ett tillägg för skjutvapen som innehas för udda ändamål som inte avser skjutning. Andra stycket kompletteras av ett bemyndigande till regeringen i 20 kap. 10 § a. Avsikten är att det liksom i dag ska finnas föreskrifter i förordning av innebörden att krav på deaktivering gäller för skjutvapen i kategori A enligt bilaga I till vapendirektivet.

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

Särskilda förutsättningar för tillstånd

8 § En enskild person får ges tillstånd att inneha enhandsvapen och stommar som är avsedda för sådana vapen

1. för jakt, målskjutning, avlivning av fällfångade djur och andra ändamål än skjutning endast om det finns särskilda skäl, och

2. för skydd och udda skjutningsändamål endast om det finns synnerliga skäl.

Paragrafen, som är ny, motsvarar delvis 2 kap. 6 § nuvarande vapenlag. Paragrafen innehåller bestämmelser om särskilda krav för att en enskild person ska ges tillstånd att inneha enhandsvapen och stommar till sådana vapen. Tillsammans med 9–11 §§ avses paragrafen förtydliga gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 9.10, 9.11 och 9.14.

Till skillnad från enligt gällande rätt jämställs stommar som är avsedda för enhandsvapen med sådana vapen vid tillståndsgivningen. Vapenlagen innehåller inte någon definition av stommar. Vid tillämpningen av denna paragraf avses med stomme den del på vilket ett enhandsvapen är uppbyggd. Om vapendelen i något annat sammanhang kallas för exempelvis låda hindrar inte det att vapendelen är att betrakta som en stomme i paragrafens mening. För att stommen ska anses avsedd för ett enhandsvapen krävs att stommen antingen är konstruerad så att den enbart passar till ett sådant vapen eller att det är sökandens avsikt att låta stommen ingå i ett vapen av detta slag.

I punkten 1 regleras innehav för ändamålen jakt, målskjutning, avlivning av fällfångade djur och andra ändamål än skjutning. Med andra ändamål än skjutning förstås samling, prydnad, minne och udda ändamål som inte avser skjutning. I de fall som avses i punkten 1 får tillstånd ges endast om det finns särskilda skäl. Av 10 § framgår vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger.

Enligt 20 kap. 11 och 19 §§ får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen. Avsikten är att förutsättningarna för innehav av enhandsvapen för jakt, målskjutning och avlivning av fällfångade djur på motsvarande sätt som i dag ska preciseras i förordning och föreskrifter. Skäl att neka tillstånd trots att de kraven är uppfyllda kan vara att sökanden med hänsyn till befintligt vapeninnehav inte har ett tillräckligt starkt behov

av det skjutvapen som ansökan avser. Skäl att neka tillstånd kan också vara t.ex. att vapnet har en kaliber eller konstruktion som gör att det finns andra vapen som är mer lämpade för ändamålet, eller lika lämpade för ändamålet samtidigt som de är mindre samhällsfarliga.

Beträffande innehav av enhandsvapen för andra ändamål än skjutning kan särskilda skäl ofta anses föreligga om vapnet har ett särskilt starkt affektions-, prydnads- eller samlarvärde för sökanden eller om sökanden för ett särskilt legitimt ändamål har ett tvingande behov av vapnet för ett udda ändamål som inte avser skjutning. Detta förutsätter dock att inga andra skäl talar emot att tillstånd ges. När ett enhandsvapen ska innehas prydnad, minne eller ett udda ändamål som inte avser skjutning har det särskild betydelse om vapnet har gjorts varaktigt obrukbart (jfr 7 §).

I punkten 2 regleras innehav för ändamålen skydd och udda skjutningsändamål. För tillstånd i de fall som avses i punkten 2 krävs att det föreligger synnerliga skäl. Det krävs alltså starkare skäl för att tillstånd ska ges att inneha enhandsvapen för skydd och udda skjutningsändamål än för t.ex. jakt. Tillståndsgivningen avses vara mycket restriktiv.

I 10 § framgår vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger. Synnerliga skäl för innehav av enhandsvapen för skydd kan föreligga om sökanden behöver inneha ett enhandsvapen för skydd av objekt som personen ska bevaka i tjänsten. För udda skjutningsändmål kan kravet på synnerliga skäl ibland vara uppfyllt för exempelvis en skytteinstruktör hos ett auktoriserat utbildningsföretag om vapnet behövs för utbildning av t.ex. skyddsvakter.

Av 11 § framgår att undantag från kraven i paragrafen gäller beträffande vissa vapentyper.

9 § En enskild person får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och lådor som är avsedda för sådana vapen endast för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål och när det finns synnerliga skäl.

Paragrafen, som är ny, motsvarar delvis 2 kap. 6 § nuvarande vapenlag. Paragrafen innehåller bestämmelser om särskilda krav för att en enskild person ska ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen. Tillsammans med 8, 10 och 11 §§ avses paragrafen förtydliga gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 9.10, 9.11 och 9.14.

I paragrafen framgår att en enskild person får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen och lådor som är avsedda för sådana vapen endast för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål och när det finns synnerliga skäl. Av paragrafen framgår indirekt att tillstånd att inneha helautomatiska vapen inte kan ges för jakt, avlivning av fällfångade djur eller ändamål som inte avser skjutning. Detta överensstämmer med nuvarande rättstillämpning.

Av 10 § framgår vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger. Tillståndsgivningen avses vara mycket restriktiv.

Till skillnad från enligt gällande rätt jämställs lådor som är avsedda för helautomatiska vapen vid tillståndsgivningen. Vapenlagen innehåller inte någon definition av lådor. Vid tillämpningen av denna paragraf avses med låda den del på vilket ett helautomatiskt vapen är uppbyggd. Om vapendelen i något annat sammanhang kallas för exempelvis stomme hindrar inte det att vapendelen är att betrakta som en låda i paragrafens mening. För att lådan ska anses avsedd för ett helautomatiskt vapen krävs att lådan antingen är konstruerad så att den enbart passar till ett sådant vapen eller att det är sökandens avsikt att låta stommen ingå i ett vapen av detta slag.

Enligt 20 kap. 11 och 19 §§ får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen. Avsikten är att förutsättningarna för innehav av helautomatiska vapen för målskjutning på motsvarande sätt som i dag ska preciseras i förordning och föreskrifter. Att de kraven är uppfyllda är dock i allmänhet inte tillräckligt för att synnerliga skäl för innehavstillstånd ska föreligga. Liksom i dag bör exempelvis krävas att den som ansöker om tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen för målskjutning kan visa att han eller hon under några år tillhört den yttersta eliten av skyttar i förbunds- och kretstävlingar med automatvapen.

Kravet på synnerliga skäl för tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen för skydd eller udda skjutningsändamål bör i huvudsak förstås på samma sätt som motsvarande krav enligt 8 §. Synnerliga skäl kan undantagsvis föreligga om sökanden behöver inneha ett helautomatiskt vapen för skydd av objekt som personen ska bevaka i tjänsten. För udda skjutningsändmål kan kravet på synnerliga skäl ibland vara uppfyllt för exempelvis en skytteinstruktör hos ett aukto-

riserat utbildningsföretag om vapnet behövs för utbildning av bevakningspersonal som kan få beväpnas med sådana vapen.

Av 11 § framgår att undantag från bestämmelserna i paragrafen gäller beträffande vissa vapentyper.

10 § Vid bedömningen av om det finns särskilda eller synnerliga skäl enligt 8 eller 9 § ska särskilt beaktas

1. det ändamål tillståndet ska avse,

2. personens ålder och kunskaper, och

3. det behov personen har av vapnet, stommen eller lådan eller det samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilda affektionsvärde föremålet har för personen.

Om vapnet, stommen eller lådan ska innehas för skjutning ska även personens färdigheter och vapnets lämplighet för ändamålet särskilt beaktas.

Avser ansökan ett helautomatiskt vapen ska även särskilt beaktas om det är av betydelse för totalförsvaret eller ett annat angeläget allmänt intresse att tillstånd ges.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om särskilda respektive synnerliga skäl föreligger för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10 och 9.11. Bestämmelserna avses tillsammans med 8, 9 och 11 §§ förtydliga gällande rätt.

I paragrafen anges de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om särskilda eller synnerliga skäl föreligger. I detta ligger att också andra omständigheter kan ha betydelse vid bedömningen. Liksom i dag ska en helhetsbedömning göras, där samtliga krav för innehavstillstånd bör beaktas.

I kravet på särskilda respektive synnerliga skäl ligger att tillstånd att inneha enhandsvapen eller helautomatiska vapen för målskjutning inte bör ges för s.k. föreningsegna grenar, dvs. för skyttegrenar som inte har någon motsvarighet i skyttereglementet för det huvudförbund till vilken den sammanslutning i vilken sökanden är medlem är ansluten.

I första stycket finns en uppräkning av de omständigheter som alltid ska beaktas särskilt när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha ett enhandsvapen eller ett helautomatiskt vapen.

Punkten 1 pekar ut ändamålet med tillståndet som en av de om-

ständigheter som ska beaktas vid bedömningen. Bestämmelsen ska inte förstås som att något ändamål är viktigare än ett annat, utan syftar

till att olika omständigheter ska kunna tillmätas olika betydelse beroende på vilket ändamål som ansökan avser.

I punkten 2 anges att personens ålder och kunskaper ska beaktas vid bedömningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 § meddela föreskrifter om krav på utbildning och ålder. Avsikten är att regeringen ska meddela föreskrifter om krav på ålder och kunskaper som motsvarar de krav som ställs i nuvarande vapenförordning. Vidare är avsikten att det av den nya vapenförordningen tydligare ska framgå att en åldersgräns om 20 år som utgångspunkt gäller för tillstånd att inneha helautomatiska vapen också för andra ändamål än målskjutning. Också föreskrifter om vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det finns förutsättningar att göra undantag från de föreskrivna ålderskraven avses ta in i förordning.

I punkten 3 framgår att det behov personen har av vapnet, stommen eller lådan eller det samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilda affektionsvärde föremålet har för personen ska beaktas vid bedömningen. Det är behovet eller värdet för personen ur en objektiv synvinkel som har betydelse. De omständigheter som anges i punkten kan ofta vara avgörande för om särskilda eller synnerliga skäl för innehavstillstånd föreligger.

I andra stycket anges vissa ytterligare omständigheter som särskilt ska beaktas om vapnet, stommen eller lådan ska innehas för skjutning.

Med färdigheter förstås sökandens skjutskicklighet och förmåga att handha vapnet på ett säkert sätt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 § meddela föreskrifter om detta. Avsikten är att regeringen ska meddela föreskrifter om krav på färdigheter som motsvarar de krav som ställs i nuvarande vapenförordning. Vidare är avsikten att Polismyndigheten liksom i dag ska ges rätt att meddela förskrifter om de krav på skjutskicklighet och aktivt medlemskap som gäller för tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen för målskjutning.

Vapnets lämplighet för ändamålet ska enligt andra stycket också beaktas särskilt vid bedömningen om ansökan avser innehav för skjutningsändamål. Om en annan typ av skjutvapen är lika lämpat för ändamålet bör särskilda eller synnerliga skäl i princip inte anses föreligga.

I tredje stycket framgår att det om ansökan avser ett helautomatiskt vapen även särskilt ska beaktas om det är av betydelse för totalförsvaret eller ett annat angeläget allmänt intresse att tillstånd ges. Med ”ett

annat angeläget allmänt intresse” förstås ett allmänt intresse av motsvarande dignitet som totalförsvaret.

Om ansökan avser målskjutning och sökanden är medlem i en skyttesammanslutning som är en frivillig försvarsorganisation enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet eller ansluten till en sådan sammanslutning kan det ofta anses vara av betydelse för totalförsvaret att tillstånd ges. Detsamma gäller om Försvarsmakten i det enskilda fallet angett att sammanslutningens verksamhet är av betydelse för totalförsvaret. Om det framkommer att försvaret ändå inte har behov av sådan kompetens som kan erhållas vid skjutning med det aktuella vapnet kan det dock tala för en annan bedömning.

Undantag från de särskilda tillståndskraven

11 § Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller inte start- och signalvapen, under förutsättning att de har tillverkats som sådana vapen. Bestämmelserna gäller inte heller sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1.

Vad som sägs i första stycket om startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen gäller även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 6 § andra meningen nuvarande vapenlag. Det förtydligas dock att undantaget från de särskilda bestämmelserna om helautomatiska vapen och enhandsvapen enbart avser start- och signalvapen som tillverkats som sådana vapen. Vidare utvidgas undantaget till att också avse sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1. Också detta kan i huvudsak ses som ett förtydligande av gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 9.12.

Med hänsyn till att stommar och lådor till enhandsvapen och helautomatiska vapen i 8 och 9 §§ jämställs med sådana vapen utvidgas även undantagen i förevarande paragraf till att avse stommar och lådor till startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen.

Tidsbegränsade tillstånd

12 § Tillstånd för en enskild person att för skjutning inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott eller lådor och stommar som är avsedda för sådana vapen ska tidsbegränsas till att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot en sådan begränsning.

Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut, ska detta gälla till dess ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tidsbegränsade tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott och motsvarar till stora delar 2 kap. 6 a § nuvarande vapenlag.

Paragrafens första stycke motsvarar delvis 2 kap. 6 a § första stycket nuvarande vapenlag. Det förtydligas att bestämmelsen enbart avser enskilda personer och inte andra enskilda. Detta är i enlighet med gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

En nyhet är att huvudregeln om tidsbegränsade tillstånd begränsas till att avse skjutvapen som innehas för skjutning. Övervägandena finns i avsnitt 10.6.

Vidare klargörs att stommar och lådor till enhandsvapen för flerskott och helautomatiska vapen, men däremot inte andra vapendelar till sådana vapen, omfattas av bestämmelserna. Detta innebär i praktiken en inskränkning av vilka vapendelar som jämställs med enhandsvapen för flerskott och helautomatiska vapen vid tillämpningen av bestämmelserna. Övervägandena finns i avsnitt 10.8.3. Med stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen för flerskott eller helautomatiska vapen förstås detsamma som enligt 8 och 9 §§. Endast om stommen eller lådan är konstruerad så att den enbart passar till ett vapen av aktuellt slag eller om det är sökandens avsikt att låta stommen eller lådan ingå i ett sådant vapen kan vapendelen anses vara avsedd för vapnet i den mening som avses i paragrafen.

Paragrafens andra stycke motsvarar till stora delar 2 kap. 6 a § andra stycket nuvarande vapenlag. En skillnad är att det är tillräckligt att ansökan getts in innan giltighetstiden för det gällande tillståndet gått ut för att tillståndet ska fortsätta gälla medan ansökan om förnyat tillstånd prövas. En annan skillnad är att det gällande tillståndet upphör att gälla först då tre veckor förflutit sedan ett eventuellt avslagsbeslut i fråga om förnyat tillstånd fått laga kraft. Övervägandena finns i avsnitt 10.8.7.

Enligt 20 kap. 10 § c får regeringen meddela föreskrifter om undantag från de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen vid ansökan om förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd. Avsikten är att regeringen med stöd av bemyndigandet ska meddela föreskrifter av innebörden att undantag får göras om sökanden har godtagbar anledning och inom överskådlig tid kan antas uppfylla samtliga förutsättningar för innehavstillstånd. Övervägandena i den delen finns i avsnitt 10.8.2.

Halvautomatiska gevär som inte får innehas för jakt

13 § Tillstånd att inneha skjutvapen för jakt får inte avse halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär, om

1. vapnet är utformat för centralantänd gevärsammunition eller centralantänd pistolammunition i grövre kaliber än 9 millimeter, och

2. ett löstagbart vapenmagasin av militär typ med kapacitet för mer än 10 patroner kan sättas in i vapnet utan särskild utrustning eller modifiering av vapnet.

Paragrafen är ny och innebär att vissa halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär inte får innehas för jakt. Övervägandena finns i avsnitt 20.2–20.7.1.

Enligt punkten 1 träffar bestämmelsen endast halvautomatiska gevär som är utformade för centralantänd gevärsammunition och viss centralantänd pistolammunition. Om vapnet är utformat för kantantänd ammunition eller pistolammunition av klenare kaliber är bestämmelsen alltså inte tillämplig. Kaliber anges i vissa fall i millimeter och annars i tum. När det är fråga om kaliber som anges i tum får kalibern omräknas till millimeter vid bedömningen av om den är av det slag som avses i paragrafen.

Enligt punkten 2 krävs vidare att det går att sätta in ett löstagbart vapenmagasin av militär typ med kapacitet för mer än 10 patroner. Med magasin av militär typ avses vapenmagasin som vanligen används för militära ändamål, t.ex. vapenmagasin som passar i ett helautomatiskt vapen av militär typ, såsom en AK5 eller AK47, och vapenmagasin som används av Natostyrkor eller som annars har en någorlunda utbredd militär användning. Magasinet måste passa i vapnet utan särskild utrustning eller modifiering av vapnet. Detta innebär att geväret inte omfattas av bestämmelsen om det krävs en adapter eller annan särskild utrustning för att ett sådant magasin ska passa. Samma sak

gäller om det krävs någon annan modifiering av vapnet för att magasinet ska kunna sättas in i vapnet och användas.

Bestämmelsen omfattar inte bara kompletta skjutvapen utan också lådor som är avsedda för sådana gevär som avses. Vapenlagen innehåller inte någon definition av lådor. Vid tillämpningen av denna paragraf avses med låda den del på vilket ett gevär av det aktuella slaget är uppbyggd. Om vapendelen i det specifika fallet kallas för exempelvis stomme eller baskyl hindrar inte det att vapendelen är att betrakta som en låda i paragrafens mening. För att lådan ska anses avsedd för ett gevär av nu aktuell typ krävs att stommen antingen är konstruerad så att den enbart passar till ett sådant vapen eller att det är sökandens avsikt att låta stommen ingå i ett vapen av detta slag (jfr kommentaren till 8 och 9 §§).

Paragrafen omfattar bl.a. halvautomatiska gevär av typen AR-10 och AR-15. Bestämmelsen ska inte tillämpas på sådana typer av vapen som enligt Naturvårdsverkets föreskrifter var tillåtna för användning vid jakt före den 1 augusti 2023.

De föremål som omfattas av paragrafen är sådana som omfattas av 3 kap. 2 § tredje stycket. Paragrafen kan alltså ses som ett särskilt reglerat fall av sådana vapen som anses oproportionerligt farliga för sitt ändamål. Syftet är inte att exklusivt reglera vilka halvautomatiska gevär med löstagbara magasin som inte får innehas för jakt. Det kan således finnas andra sådana vapen som inte bör få innehas, och som i stället träffas av bestämmelsen i 3 kap. 2 § tredje stycket.

5 kap. Organisationers innehav

Femte kapitlet innehåller bestämmelser om skjutvapeninnehav för sammanslutningar för målskytte, huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag. I kapitlet finns också vissa bestämmelser om kontroll och hantering även av andra tillståndspliktiga föremål, nämligen ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin.

Sammanslutningar för målskytte

Allmänna krav

1 § En sammanslutning för målskytte får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om sammanslutningen

1. uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen,

2. har behov av vapnet för den skytteverksamhet som sammanslutningen bedriver, och

3. är lämplig att inneha skjutvapen med hänsyn till de personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen.

Vid lämplighetsprövningen enligt första stycket 3 ska laglydnad och övriga omständigheter avseende de angivna personerna beaktas.

Om sammanslutningen inte är auktoriserad får tillstånd enligt första stycket ges endast om sammanslutningen har en stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet.

Paragrafen innehåller krav på vad en sammanslutning för målskytte ska uppfylla för att få ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Första stycket punkten 1 motsvarar i sak delar av 2 kap. 3 § 2 nuvar-

ande vapenlag. Ordet ”jaktskytte” utmönstras ur paragrafen eftersom jaktskytte är en form av målskytte. Övervägandena finns i avsnitt 5.4 och 11.4.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 och 19 §§ meddela föreskrifter om de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen. Avsikten är att Polismyndigheten liksom i dag ska få meddela föreskrifter om kraven på säkerhet i fråga om handhavande av vapen.

I punkten 2 klargörs att det för innehavstillstånd krävs att skyttesammanslutningen har behov av vapnet för den skytteverksamhet som sammanslutningen bedriver. Bestämmelsen avses förtydliga det som redan gäller. Övervägandena finns i avsnitt 11.5. Skytteverksamhet i andra punktens mening ska förstås i vid mening och även inkludera exempelvis användning av skjutvapen vid praktisk eller teoretisk utbildning. Det krävs alltså inte att vapnet ska användas för skjutning.

Behov av skjutvapen för den skytteverksamhet som sammanslutningen bedriver kan endast anses föreligga när sammanslutningen bedriver skytte med aktuell vapentyp. Vid bedömningen finns det även anledning att beakta sammanslutningens tidigare vapeninnehav. Om antalet skjutvapen som sammanslutningen innehar är stort i förhållande till antalet medlemmar kan det tala emot att behov av vapnet föreligger. Om sammanslutningen inte redan innehar ett stort antal skjutvapen saknas det dock i allmänhet anledning av att ställa antalet skjutvapen som sammanslutningen innehar i relation till antalet medlemmar. Polismyndigheten behöver endast efterhöra antalet medlemmar om det finns anledning att anta att föreningen inte har behov av ytterligare skjutvapen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 och 19 §§ meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för innehavstillstånd. Avsikten är att det, liksom i dag, i förordning ska finnas bestämmelser om att behov av vissa vapentyper endast kan anses finnas för vissa ändamål.

I punkten 3 föreskrivs att sammanslutningen måste vara lämplig att inneha skjutvapen med hänsyn till de personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen. Personer med betydande inflytande kan beroende på organisationsform vara exempelvis styrelseledamöter, verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav. Beträffande styrelseledamöter görs en sådan lämplighetsprövning redan i dag. Bestämmelsen utgör alltså delvis en kodifiering av gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 11.4.

Av andra stycket framgår att lämplighetsprövningen enligt första stycket 3 ska avse laglydnad och övriga omständigheter. Med övriga omständigheter förstås i huvudsak detsamma som enligt 4 kap. 1 §. Vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen får anses följa redan av gällande rätt. Bestämmelserna utgör alltså i huvudsak en kodifiering. Övervägandena finns i avsnitt 11.4.

I tredje stycket anges vissa särskilda krav för att en skyttesammanslutning som inte är auktoriserad ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. Tredje stycket motsvarar i sak delar av 2 kap. 3 § 2 b nuvarande vapenlag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 och 19 §§ meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen. Avsikten är att Polismyndigheten liksom i dag ska få meddela föreskrifter om kraven på stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet.

Av 16 kap. 3 § 1 framgår att personer med ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska registreras i det utökade vapeninnehavarregistret.

2 § Om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över en sammanslutning för målskytte som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska sammanslutningen så snart som möjligt anmäla förändringen till Polismyndigheten.

Paragrafen, som är ny, har utformats med förebild i 2 kap. 10 § tredje stycket nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 11.7.

Bestämmelsen ålägger skyttesammanslutningar som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin att så snart som möjligt anmäla till Polismyndigheten när det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över sammanslutningen. Kravet innebär att bl.a. ändringar i styrelsen för en skyttesammanslutning med innehavstillstånd måste anmälas, så att Polismyndigheten kan pröva att sammanslutningen fortfarande är lämplig att inneha skjutvapen.

Med att anmälan ska göras så snart som möjligt förstås samma tidskrav som enligt 2 kap. 10 § tredje stycket nuvarande vapenlag. Anmälan ska alltså göras så snart det är möjligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Normalt ska anmälan komma in till Polismyndigheten senast samma dag som förändringen träder i kraft.

Allvarliga åsidosättanden av anmälningsskyldigheten bör kunna föranleda återkallelse av sammanslutningens innehavstillstånd. Återkallelse bör exempelvis kunna ske om sammanslutningen vid upprepade tillfällen struntar i att anmäla förändringar eller om underlåtenheten syftar till att försvåra Polismyndighetens tillsyn. Har tillståndshavaren vid mer än något enstaka tillfälle underlåtit att fullgöra anmälningsplikten bör det i allmänhet utgöra grund för återkallelse. (Se även kommentaren till 13 kap. 1 §.)

När det görs en anmälan om förändringar i kretsen personer med ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning föranleder det ändringar i det utökade vapeninnehavarregistret (se 16 kap. 3 § 1).

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

3 § En sammanslutning för målskytte får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller lådor som är avsedda för sådana vapen endast om föremålet behövs för verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Om sammanslutningen inte är auktoriserad får tillstånd att inneha enhandsvapen eller helautomatiska vapen eller stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen ges endast om sammanslutningen bedriver målskytte med enhandsvapen eller helautomatiska vapen enligt huvudförbundets skyttereglemente.

Paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i nuvarande vapenlag, anger kraven för att en skyttesammanslutning ska få ges tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen. Såvitt avser skytte-

sammanslutningar ersätter paragrafen bestämmelsen i 2 kap. 6 § nuvarande vapenlag om krav på synnerliga skäl för tillstånd att inneha sådana vapen. Paragrafen utgör till största delen en kodifiering av gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Till skillnad från vad som gäller i dag omfattar de särskilda tillståndskraven också stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen och helautomatiska vapen. Med detta förstås detsamma som enligt 4 kap. 8 och 9 §§.

En sammanslutning för målskytte får ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller lådor som är avsedda för sådana vapen endast om föremålet behövs för verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. I detta ligger i första hand att sammanslutningen är en frivillig försvarsorganisation enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet eller ansluten till en sådan sammanslutning. Om Försvarsmakten i det enskilda fallet angett att sammanslutningens verksamhet är av betydelse för totalförsvaret har det också betydelse. Det bör även beaktas om den aktuella vapenmodellen är sådan att civilt innehav kan anses motiverat av försvarsskäl, exempelvis för att civila ska kunna öva med vapenmodellen.

En ansluten förening får ges tillstånd att inneha enhandsvapen eller helautomatiska vapen eller stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen endast om sammanslutningen bedriver målskytte med sådana vapen enligt huvudförbundets skyttereglemente. Med huvudförbundet avses den auktoriserade skyttesammanslutning till vilken sammanslutningen är ansluten. Bestämmelsen innebär enhandsvapen och helautomatiska vapen och stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen inte får innehas för s.k. föreningsegna grenar.

Av 4 § framgår att undantag från bestämmelserna i paragrafen gäller beträffande vissa vapentyper.

4 § Bestämmelserna i 3 § gäller inte start- och signalvapen, under förutsättning att de har tillverkats som sådana vapen. Bestämmelserna gäller inte heller sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1.

Vad som sägs i första stycket om startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen gäller även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 6 § andra meningen nuvarande vapenlag. Det förtydligas att undantaget från bestämmelserna om helautomatiska vapen och enhandsvapen enbart avser start- och signal-

vapen som tillverkats som sådana vapen. Vidare utvidgas undantaget till att också avse sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1. Också detta kan i huvudsak ses som ett förtydligande av gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Med hänsyn till att stommar och lådor till enhandsvapen och helautomatiska vapen i 3 § jämställs med sådana vapen utvidgas även undantagen i förevarande paragraf till att avse stommar och lådor till startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen.

Auktorisation

5 § En sammanslutning för målskytte får auktoriseras om den har en stabil organisation, kontinuerlig skytteverksamhet och ordning för säker vapenhantering.

Polismyndigheten prövar frågor om auktorisation.

Paragrafen anger vad som krävs för att en sammanslutning ska auktoriseras och motsvarar i sak 2 kap. 17 § nuvarande vapenlag. Ordet ”jaktskytte” utmönstras ur paragrafen eftersom jaktskytte är en form av målskytte. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

I 20 kap. 15 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kraven för auktorisation. Polismyndigheten avses liksom i dag ges rätt att meddela sådana föreskrifter.

Tillsyn

6 § Polismyndigheten utövar tillsyn över auktoriserade sammanslutningar för målskytte.

Vid tillsynen ska Polismyndigheten kontrollera att förutsättningarna för auktorisation som anges i 5 § fortfarande är uppfyllda.

En auktoriserad sammanslutning ska på begäran lämna Polismyndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten behöver för sin tillsyn.

Paragrafen, som handlar om Polismyndighetens tillsyn över auktoriserade skyttesammanslutningar, motsvarar i sak 2 kap. 18 § nuvarande vapenlag. Ordet ”jaktskytte” utmönstras ur paragrafen eftersom jaktskytte är en form av målskytte. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

Huvudmän för museer

Allmänna krav

7 § En huvudman för ett museum får ges tillstånd att inneha skjutvapen som ska ingå i museets samlingar. Tillstånd får ges endast om huvudmannen har en godkänd vapenföreståndare enligt 10 §. Vapnen får inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.

Paragrafen, som delvis är ny, innehåller bestämmelser om förutsättningar för att huvudmän för museer ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen. Övervägandena finns i avsnitt 12.4, 12.5 och 12.8.

Paragrafens första mening motsvarar delar av 2 kap. 3 § 3 nuvarande vapenlag. En huvudman för ett museum får liksom i dag ges tillstånd att inneha skjutvapen som ska ingå i museets samlingar. Något krav på behov av skjutvapnet finns inte.

Av andra meningen framgår att det är en förutsättning för tillstånd att huvudmannen har en godkänd vapenföreståndare enligt 10 §. Kravet är nytt. Samma krav gäller enligt 6 kap. 2 § andra stycket för att huvudmannen för ett museum ska få ges tillstånd att inneha ammunition eller ljuddämpare. I praktiken innebär kravet att en museihuvudman som för första gången ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen måste tillse att en ansökan om godkännande av vapenföreståndare görs samtidigt. Ärendena bör vanligen handläggas parallellt. Kan vapenföreståndaren inte godkännas ska ansökan om innehavstillstånd avslås, om inte en ny ansökan om godkännande ges in.

Tredje meningen anger när ett skjutvapen som innehas för ett

museums samlingar får användas för skjutning. Bestämmelsen är ny. Huvudregeln att sådana vapen inte får användas för skjutning motsvarar dock gällande rätt (jfr 9 kap. 2 § första stycket a nuvarande vapenlag). Genom bestämmelserna införs en möjlighet till tillstånd att skjuta med vapen som innehas för ett museums samlingar. Tillstånd bör meddelas för ett visst tillfälle och ett visst vapen. Av tillståndet bör även framgå vem som får genomföra skjutningen. Vid tillståndsprövningen bör Polismyndigheten fästa avseende vid syftet med skjutningen. Också säkerheten ska beaktas och då särskilt förmågan att praktiskt handha vapnet hos den som ska genomföra skjutningen. Ledning kan fås av hur motsvarande bestämmelse för enskilda personer tillämpas (se 4 kap. 4 § tredje stycket som motsvarar 2 kap. 4 § tredje meningen nuvarande vapenlag).

I paragrafen anges inte några särskilda lämplighetskrav. Detta innebär inte att tillståndsmyndigheten är förhindrad att beakta huvudmannens lämplighet från exempelvis laglydnadspunkt vid tillståndsprövningen, utan enbart att en sådan prövning inte måste ske i samtliga fall. En lämplighetsprövning får liksom enligt nuvarande vapenlag göras inom ramen för bedömningen av om det skäligen kan antas att skjutvapnet inte kommer att missbrukas (3 kap. 2 § första stycket).

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

8 § En huvudman för ett museum får ges tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen och stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen för museets samlingar endast om särskilt höga krav på en säker förvaring kan tillgodoses.

Paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i nuvarande vapenlag, innehåller de krav som ställs för att en huvudman för ett museum ska få ges tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen. Såvitt avser huvudmän för museer ersätter paragrafen bestämmelsen i 2 kap. 6 § nuvarande vapenlag om krav på synnerliga skäl för tillstånd att inneha sådana vapen. Paragrafen utgör till största delen en kodifiering av gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Till skillnad från vad som gäller i dag omfattar de särskilda kraven också stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen och helautomatiska vapen. Med detta förstås detsamma som enligt 4 kap. 8 och 9 §§.

Av bestämmelsen framgår att huvudmän för museer får ges tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen och stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen endast om särskilt höga krav på en säker förvaring kan tillgodoses. I 20 kap. 22 § a framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på museers förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen. Avsikten är att regeringen ska ge Polismyndigheten rätt att meddela sådana föreskrifter, vilket överensstämmer med gällande rätt.

Av 9 § framgår att undantag från bestämmelserna gäller beträffande vissa vapentyper.

9 § Bestämmelserna i 8 § gäller inte start- och signalvapen, under förutsättning att de har tillverkats som sådana vapen. Bestämmelserna gäller inte heller sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1.

Vad som sägs i första stycket om startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen gäller även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 6 § andra meningen nuvarande vapenlag. Det förtydligas dock att undantaget från bestämmelserna om enhandsvapen och helautomatiska vapen enbart avser start- och signalvapen som tillverkats som sådana vapen. Vidare utvidgas undantaget till att också avse sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1. Också detta kan i huvudsak ses som ett förtydligande av gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Med hänsyn till att stommar och lådor till enhandsvapen och helautomatiska vapen i 8 § jämställs med sådana vapen utvidgas även undantagen i förevarande paragraf till att avse stommar och lådor som är avsedda för startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen.

Föreståndare och ersättare

10 § Den som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för ett museums samlingar ska ha en vapenföreståndare som utövar kontroll enligt 17 §.

Om vapenföreståndaren är förhindrad att ansvara för föremålen, får han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Vapenföreståndaren och ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. Endast den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att ansvara för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för huvudmannens räkning får godkännas som vapenföreståndare eller ersättare.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om vapenföreståndare och ersättare, saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 12.8. Paragrafen har utformats med förebild i 2 kap. 10 och 10 a–c §§ nuvarande vapenlag.

Av första stycket framgår att den som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för ett museums samlingar ska ha en vapenföreståndare som utövar kontroll över föremålen och deras förvaring. Av 7 § och 6 kap. 2 § framgår att en godkänd vapen-

föreståndare är en förutsättning för tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition och ljuddämpare.

I andra stycket följer att en vapenföreståndare vid förhinder får sätta en ersättare i sitt ställe. Detta motsvarar vad som gäller för vapenmäklare (se 2 kap. 10 b § nuvarande vapenlag).

I tredje stycket framgår att en vapenföreståndare eller ersättare ska ha godkänts av Polismyndigheten. Vid prövningen ska kunskap, laglydnad och övriga omständigheter beaktas. I 20 kap. 16 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kunskap för godkännande av vapenföreståndare eller ersättare för en huvudman för ett museum. Avsikten är att regeringen ska ge Polismyndigheten rätt att meddela sådana föreskrifter. Med laglydnad och övriga omständigheter förstås i huvudsak detsamma som enligt 4 kap. 1 §.

Ansökan om godkännande av vapenföreståndare eller ersättare ska göras av den som godkännandet ska avse. Detta hindrar inte att ansökan ges in av museihuvudmannen.

Bestämmelser om återkallelse av godkännande finns i 13 kap. 5 §. Om godkännandet återkallas och det inte finns någon godkänd ersättare kan det göra grund för återkallelse. Tillståndshavaren bör dock ges skäligt rådrum att utse en ny vapenföreståndare. (Se även kommentaren till 13 kap. 1 och 2 §§).

Vapenföreståndare och ersättare ska enligt 16 kap. 3 § 3 registreras i det utökade vapeninnehavarregistret.

Auktoriserade bevakningsföretag

Allmänna krav

11 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om företaget har en godkänd föreståndare enligt 16 §.

Tillstånd för ett auktoriserat bevakningsföretag att inneha skjutvapen får endast ges den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att inneha skjutvapen. I fråga om en juridisk person ska prövningen dessutom avse de fysiska personer som har ett betydande inflytande över företaget.

Om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen, ska företaget så snart som möjligt anmäla förändringen till Polismyndigheten.

Paragrafen, som är ny, innehåller vissa krav för att ett auktoriserat bevakningsföretag ska anses lämpat att inneha skjutvapen och krav på att förändringar i kretsen personer med betydande inflytande över organisationen ska anmälas till Polismyndigheten.

I första stycket framgår att ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om företaget har en godkänd vapenföreståndare enligt 16 §. Övervägandena finns i avsnitt 13.10. I praktiken innebär kravet att ett bevakningsföretag som för första gången ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen måste tillse att en ansökan om godkännande av vapenföreståndare görs samtidigt. Ärendena bör vanligen handläggas parallellt. Kan vapenföreståndaren inte godkännas ska ansökan om innehavstillstånd avslås, om inte en ny ansökan om godkännande ges in.

Enligt andra stycket får ett auktoriserat bevakningsföretag ges tillstånd att inneha skjutvapen endast om företaget med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämpligt att inneha skjutvapen. I fråga om en juridisk person ska prövningen dessutom avse de fysiska personer som har ett betydande inflytande över företaget. Personer med betydande inflytande kan beroende på organisationsform vara exempelvis styrelseledamöter, verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav.

Enligt tredje stycket är ett auktoriserat bevakningsföretag med tillstånd att inneha skjutvapen skyldigt att anmäla förändringar i fråga om vem som har ett betydande inflytande över företaget, när företaget är en juridisk person.

Bestämmelserna i andra och tredje stycket har utformats med förebild i 2 kap. 10 § nuvarande vapenlag. Till skillnad från vad som gäller för vapenhandlare gäller dock inget kunskapskrav ens när företaget inte är en juridisk person. Kravet på tillräckliga kunskaper i organisationen upprätthålls i stället genom att det finns ett krav på vapenföreståndare oavsett om företaget är en juridisk person eller inte (se 16 §).

Med laglydnad och övriga omständigheter enligt förevarande paragraf förstås i huvudsak detsamma som enligt 4 kap. 1 §.

Med att anmälan ska göras så snart som möjligt förstås samma tidskrav som enligt 2 kap. 10 § tredje stycket nuvarande vapenlag. Anmälan ska alltså göras så snart det är möjligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Normalt ska anmälan komma in till Polismyndigheten senast samma dag som förändringen träder i kraft.

Av 16 kap. 3 § 2 framgår att personer med ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen ska registreras i det utökade vapeninnehavarregistret.

12 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal som har getts tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen, om bevakningsföretaget för bevakningsuppdrag har ett behov av skjutvapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt.

Rätt att använda skjutvapen för utlåning till bevakningspersonal innefattar, om inte annat anges, rätt att använda vapnet för utbildning av sådan personal.

Ett auktoriserat bevakningsföretag får även ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen, om vapnet behövs för utbildningsändamål.

Paragrafen, som delvis är ny, innehåller bestämmelser om förutsättningar för att auktoriserade bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utlåning till och utbildning av bevakningspersonal. Övervägandena finns i avsnitt 13.5 och 13.6.

Första stycket motsvarar delvis delar av 2 kap. 3 § 4 nuvarande vapen-

lag. Till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande vapenlag får tillstånd dock ges för utlåning till också andra kategorier av bevakningspersonal än väktare. Med bevakningspersonal avses personal som utför bevakning inom ramen för ett bevakningsföretags verksamhet. Sådan personal kan bl.a. vara skyddsvakter, väktare, ordningsvakter, hamnskyddskontrollanter och sjöfartsskyddskontrollanter.

Bestämmelser om utlåning till bevakningspersonal finns i 9 kap. 12 §.

Tillstånd enligt första stycket får ges endast om bevakningsföretaget för bevakningsuppdrag har ett behov av skjutvapnet som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Kravet på behov avses motsvara gällande rätt. Bevakningsföretaget ska kunna visa att företaget på grund av sina uppdrags art och karaktär har behov av att kunna låna ut ett sådant skjutvapen som ansökan avser till bevakningspersonal. Det ska alltså finnas ett behov av beväpning vid bevakningsuppdrag som företaget utför. Endast bevakningsföretag som har personal till vilka utlån kan få ske kan anses ha behov av att inneha skjutvapen för utlåning till sådan personal.

Av första stycket framgår även att skjutvapen som innehas för utlåning till bevakningspersonal får användas också för utbildning av

sådan personal, om inte annat anges i tillståndet. Bestämmelsen, som är ny, har utformats med förebild i 3 kap. 3 § nuvarande vapenförordning och innebär ett undantag från huvudregeln om att skjutvapen endast får användas för det ändamål som anges i tillståndet (jfr 18 kap. 5 §).

Bestämmelserna i andra stycket är nya och innebär att auktoriserade bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen. Det rör sig om sådan bevakningspersonal som avses i punkten 1 och som kan få ha skjutvapen som en del av sin utrustning. Polismyndigheten har i flera fall utfärdat föreskrifter om bevakningspersonals utrustning (se Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd [PMFS 2017:10] om bevakningsföretag och bevakningspersonal, FAP 573-1, Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd [PMFS 2017:9] om skyddsvakter, FAP694-1, och Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd [PMFS 2017:12] om ordningsvakter, FAP 670-1.) Med utbildning avses både grundläggande utbildning och skytte i avsikt att upprätthålla skjutningskompetens. Bestämmelser om utlåning till bevakningspersonal vid utbildning finns i 9 kap. 13 §.

Tillstånd enligt andra stycket får ges endast om skjutvapnet behövs för utbildningsändamål. Ett auktoriserat bevakningsföretag kan anses ha behov av skjutvapnen för utbildning av bevakningspersonal endast om bevakningsföretaget är auktoriserat att bedriva utbildningsverksamhet med avseende på sådana vapen som ansökan avser. Vidare ligger i behovskravet att behovet inte kan tillgodoses med de skjutvapen som företaget redan innehar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 11 och 19 §§ meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för innehavstillstånd. Avsikten är att det, liksom i dag, i förordning ska finnas bestämmelser om att behov av vissa vapentyper endast kan anses finnas för vissa ändamål. Avsikten är att det ska tydliggöras att auktoriserade bevakningsföretag kan ha behov av tårgasanordningar eller andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar för utlåning till bevakningspersonal i samband med bevakningsuppdrag eller vid utbildning.

13 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha startvapen som behövs för träning av hundar som ska användas vid bevakningsuppdrag.

Paragrafen, som är ny, reglerar auktoriserade bevakningsföretags möjlighet att få tillstånd att inneha startvapen för hundträning. Övervägandena finns i avsnitt 13.5 och 13.6.

Enligt paragrafen får ett auktoriserat bevakningsföretag ges tillstånd att inneha startvapen som behövs för träning av hundar som ska användas vid bevakningsuppdrag. Ett bevakningsföretag som utför bevakning med hund kan i allmänhet anses ha ett sådant behov, om behovet inte kan tillgodoses med befintligt vapeninnehav. Avviker startvapnet från sådana vapen som normalt brukar användas vid hundträning kan det dock ifrågasättas om företaget har behov av vapnet för det ändamålet, liksom om vapnet är lämpat för sökt ändamål (jfr 3 kap. 2 §).

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

14 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får ges tillstånd att inneha enhandsvapen eller stommar som är avsedda för sådana vapen för utbildningsändamål endast om behovet inte kan tillgodoses på något annat sätt. Ett auktoriserat bevakningsföretag får inte ges tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller lådor som är avsedda för sådana vapen för utbildningsändamål.

Paragrafen, som avser bevakningsföretags innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen för utbildningsändamål, motsvarar närmast 2 kap. 6 § nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 13.8.

Av paragrafen framgår att det gäller ett krav på tvingande behov för att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha enhandsvapen eller stommar till sådana vapen för utbildningsändamål. Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller lådor till sådana vapen får enligt paragrafen inte ges för utbildningsändamål. Med stommar och lådor till enhandsvapen och helautomatiska vapen förstås detsamma som enligt 4 kap. 8 och 9 §§.

I 15 § framgår att undantag från bestämmelserna gäller beträffande vissa vapentyper.

15 § Bestämmelserna i 14 § gäller inte start- och signalvapen, under förutsättning att de har tillverkats som sådana vapen. Bestämmelserna gäller inte heller sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1.

Vad som sägs i första stycket om startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen gäller även stommar och lådor som är avsedda för sådana vapen.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 6 § andra meningen nuvarande vapenlag. Det förtydligas dock att undantaget från regleringarna avseende helautomatiska vapen och enhandsvapen enbart avser start- och signalvapen som tillverkats som sådana vapen. Vidare utvidgas undantaget till att också avse sådana effektbegränsade vapen som den som fyllt 18 år får inneha utan tillstånd enligt 2 kap. 2 § 1. Också detta kan i huvudsak ses som ett förtydligande av gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 13.8.

Med hänsyn till att stommar och lådor till enhandsvapen och helautomatiska vapen i 14 § jämställs med sådana vapen utvidgas även undantagen i förevarande paragraf till att avse stommar och lådor till startvapen, signalvapen och effektbegränsade vapen.

Föreståndare och ersättare

16 § Ett auktoriserat bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen ska ha en vapenföreståndare som utövar kontroll enligt 17 §.

Om vapenföreståndaren är förhindrad att ansvara för föremålen, får han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Vapenföreståndaren och ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten. Endast den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att ansvara för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för bevakningsföretagets räkning får godkännas som föreståndare eller ersättare.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om vapenföreståndare och ersättare för auktoriserade bevakningsföretag, saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 13.10. Av 11 § framgår att en godkänd vapenföreståndare är en förutsättning för att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Paragrafen, som har utformats med förebild i 2 kap. 10 och 10 a–c §§ nuvarande vapenlag, motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 10 § förevarande kapitel och ska tolkas på motsvarande sätt. En skillnad är att skyldigheten att ha en vapenföreståndare enligt förevarande paragraf endast gäller den som har tillstånd att inneha skjutvapen. Skillnaden beror på att ett auktoriserat bevakningsföretag inte kan ges särskilt tillstånd att inneha ammunition och ljuddämpare (se 6 kap. 2 §). Vapenföreståndarens ansvar omfattar emellertid också ammunition och ljuddämpare som bevakningsföretaget har rätt att inneha för att

föremålen passar till skjutvapen som företaget har tillstånd att inneha (se 17 § och 6 kap. 1 §).

I 20 kap. 16 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kunskap för godkännande av vapenföreståndare eller ersättare för auktoriserade bevakningsföretag. Avsikten är att regeringen ska ge Polismyndigheten rätt att meddela sådana föreskrifter.

Ansökan om godkännande av vapenföreståndare eller ersättare ska göras av den som godkännandet ska avse. Detta hindrar inte att ansökan ges in av bevakningsföretaget.

Bestämmelser om återkallelse av godkännande finns i 13 kap. 5 §. Om godkännandet återkallas och det inte finns någon godkänd ersättare kan det utgöra grund för återkallelse. Tillståndshavaren bör dock ges skäligt rådrum att utse en ny vapenföreståndare. (Se även kommentaren till 13 kap. 1 §.)

Vapenföreståndare och ersättare ska enligt 16 kap. 3 § 3 registreras i det utökade vapeninnehavarregistret.

Kontroll och hantering av tillståndspliktiga föremål

Kontrollansvar

17 § Styrelsen för en skyttesammanslutning, vapenföreståndaren för ett museum eller vapenföreståndaren för ett auktoriserat bevakningsföretag (den kontrollansvariga) ska utöva kontroll över sammanslutningens respektive museets eller bevakningsföretagets innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och över att föremålen förvaras riktigt.

Den kontrollansvariga har rätt att hantera tillståndshavarens vapenmagasin.

Paragrafen, som till stora delar motsvarar 17 kap. 1 § nuvarande vapenförordning, anger vem som svarar för kontrollen över skyttesammanslutningars respektive museers eller bevakningsföretags innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.

Bestämmelsens första stycke motsvarar i huvudsak 17 kap. 1 § nuvarande vapenförordning. Begreppet ”den kontrollansvariga” införs för att beteckna den som är skyldig att utöva kontrollen. Kontrollansvaret för museer och auktoriserade bevakningsföretag ska inte längre vila på föreståndaren för sådana organisationer utan på en sär-

skild vapenföreståndare. Bestämmelser om vapenföreståndare finns i 10 och 16 §§. Övriga ändringar är endast språkliga.

Andra stycket är nytt. Av andra stycket framgår att den kontroll-

ansvariga har rätt att hantera sammanslutningens respektive museets eller bevakningsföretagets vapenmagasin. Att den kontrollansvariga också har rätt att hantera organisationens skjutvapen, ammunition och ljuddämpare följer av första stycket.

Vapenhanterare

18 § Den kontrollansvariga enligt 17 § får ge en fysisk person (vapenhanterare) i uppdrag att inom ramen för verksamheten självständigt hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för en skyttesammanslutnings, ett museums eller ett bevakningsföretags räkning. Ett sådant uppdrag får ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget och

1. har tillstånd att inneha skjutvapen eller egendom av det slag som uppdraget avser, eller

2. har godkänts av Polismyndigheten. Endast den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget får godkännas som vapenhanterare.

Ett uppdrag enligt första stycket får inte avse förvaring.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förutsättningarna för den kontrollansvariga att ge någon annan i uppdrag att hantera organisationens skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Övervägandena finns i avsnitt 14.3.

Paragrafen reglerar enbart sådan hantering som utförs av fysiska personer för tillståndshavarens räkning inom ramen för verksamheten. Vid sidan av paragrafen faller bl.a. utlåning av skjutvapen och vapenhandlares hantering av organisationers skjutvapen vid reparation.

Av första stycket första meningen framgår att den kontrollansvariga får ge en fysisk person i uppdrag att inom ramen för verksamheten självständigt hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin för en skyttesammanslutnings, ett museums eller ett bevakningsföretags räkning. Begreppet ”vapenhanterare” införs för att beteckna den som ges ett sådant uppdrag. Det krävs inte att uppdraget dokumenteras i skrift för att det ska vara giltigt. Däremot krävs att beslut om uppdraget fattats i behörig ordning.

Den som ges ett uppdrag som vapenhanterare får inom ramen för uppdraget självständigt hantera de föremål som uppdraget avser.

Vapenhanteraren får alltså hantera föremålen utan att den kontrollansvariga är närvarande. Vapenhanteraren träder därvid i tillståndshavarens ställe beträffande vissa skyldigheter som följer av vapenlagen. Exempelvis måste personen hålla skjutvapen, ammunition och ljuddämpare under sådan uppsikt som avses i 12 kap. 1 §.

Vad som kan anses vara hantering för organisationens räkning måste förstås i ljuset av organisationens innehavstillstånd. Alla organisationer kan exempelvis ge en vapenhanterare i uppdrag att transportera och vårda organisationens skjutvapen. En skyttesammanslutning kan därutöver t.ex. ge en vapenhanterare i uppdrag att vara skytteinstruktör eller för sammanslutningens räkning utöva uppsikt vid utlåning. Huvudmannen för ett museum kan bl.a. ge en vapenhanterare i uppdrag att hantera skjutvapen i samband med att en utställning byggs upp. Ett auktoriserat bevakningsföretag kan bl.a. ge en vapenhanterare i uppdrag att vara skyttesinstruktör vid utbildning av bevakningspersonal eller hantera skjutvapen i samband med utlåning till sådan personal.

Sådan hantering som innebär att den som tar emot vapnet använder det för egen räkning kan inte omfattas av ett uppdrag som vapenhanterare. Exempelvis krävs att den som vill använda en skyttesammanslutnings skjutvapen för målskjutning har tillstånd eller annan rätt att låna vapnet. I vissa fall kan gränsen mellan användning för organisationens och den enskildes räkning vara svår att dra. Detta gäller särskilt bevakningspersonal i ett bevakningsföretag. Av hävd anses väktares innehav av skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag vara ett sådant personligt innehav som förutsätter att personen getts tillstånd att inneha vapnet som lån (se 3 kap. 7 § nuvarande vapenlag). Detta avses gälla även fortsättningsvis och även beträffande andra kategorier av bevakningspersonal (se 9 kap. 12 §). Också bevakningspersonals innehav av skjutvapen i samband med utbildning i ett bevakningsföretags regi avses endast vara tillåtet enligt lånebestämmelserna i 9 kap. (se 9 kap. 13 §). Detsamma avses gälla innehav av startvapen för hundträning hos ett bevakningsföretag.

När en person är anställd eller funktionär hos organisationen kan personen typiskt sett sägas hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin inom ramen för verksamheten. Beträffande andra personer får det avgöras från fall till fall om hanteringen för organisationens räkning kan anses ske inom ramen för verksamheten eller om det rör sig om ett mera fristående förhållande. En vapenhand-

lare som tar emot ett skjutvapen för reparation kan inte anses hantera vapnet inom ramen för verksamheten i den mening som avses i bestämmelsen. En sådan person kan alltså inte ges uppdrag som vapenhanterare, men har ändå rätt att ta emot vapnet (se 11 kap. 3 §).

I första stycket andra meningen anges förutsättningarna för att någon ska få ges ett uppdrag som vapenhanterare.

För det första gäller att ett uppdrag som vapenhanterare får ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget. Det är den som ger uppdraget som ska göra bedömningen av om tillräckliga kunskaper och färdigheter föreligger. Bedömningen kan grunda sig antingen på formella meriter eller på den kontrollansvarigas personliga erfarenheter av den som utses till vapenhanterare. Vilka kunskaper och färdigheter som krävs varierar med uppdragets art och karaktär. Om uppdraget inkluderar skjutning krävs i princip att personen har de kunskaper och färdigheter krävs för tillstånd att inneha eller låna ett skjutvapen av aktuellt slag för skjutning, även om personen inte behöver uppfylla de formella meriterna för ett sådant tillstånd. Avser uppdraget vapenvård måste personen kunna vårda vapnet utan att det medför säkerhetsrisker. Om uppdraget avser transport krävs i första hand att personen har kännedom om vapenlagens bestämmelser om transport av skjutvapen. Är avsikten att personen också ska ta fysisk befattning med vapnen i samband med transporten måste personen dock ha tillräckliga vapenkunskaper för att kunna göra detta på ett säkert sätt. Den kontrollansvariga måste ges ett rimligt utrymme för sin bedömning i fråga om den person som utses till vapenhanterare har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget. Om den kontrollansvariga klart överskrider det utrymmet kan det dock medföra att organisationens innehavstillstånd återkallas (se även kommentaren till 13 kap. 1 och 2 §§).

För det andra gäller enligt första stycket andra meningen att ett uppdrag som vapenhanterare får ges enbart till den som uppfyller vissa formella krav.

Enligt punkten 1 får ett uppdrag som vapenhanterare ges till den som har tillstånd att inneha skjutvapen eller egendom av det slag som uppdraget avser. Det innebär att den som har tillstånd att inneha skjutvapen får ges uppdrag att hantera skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin. Vidare får den som har tillstånd att inneha ammunition ges i uppdrag att hantera ammunition, den som har tillstånd att inneha ljuddämpare ges i uppdrag att hantera ljuddämpare

osv. Den kontrollansvariga bör kontrollera personens tillståndsbevis innan uppdrag ges. Om uppdraget löper över längre tid bör regelbundna kontroller av tillståndsbeviset göras. Vid allvarligare brister i kontrollen kan organisationens innehavstillstånd återkallas (se även kommentaren till 13 kap. 1 och 2 §§).

Enligt punkten 2 får ett uppdrag som vapenhanterare också ges till den som har godkänts av Polismyndigheten. Förutsättningarna för godkännande framgår av andra stycket.

Om ett uppdrag som vapenhanterare ges till någon som varken uppfyller kraven i punkten 1 eller 2 brister förutsättningarna för uppdraget på ett sådant sätt att ett giltigt vapenhanteraruppdrag inte kan anses föreligga. Uppdraget grundar i sådana fall ingen rätt för den utsedda personen att inneha organisationens skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin. Om personen ändå tar självständig befattning med föremålen kan det aktualisera straffrättsligt ansvar (se vidare 18 kap.). Organisationens innehavstillstånd bör också återkallas (se även kommentaren till 13 kap. 1 och 2 §§).

I andra stycket framgår förutsättningarna för att en person ska få godkännas som vapenhanterare. Det krävs att personen med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget. Kraven har i huvudsak samma innebörd som enligt 4 kap. 1 §. För godkännande krävs även att personen har ett uppdrag som vapenhanterare och har samtyckt till uppdraget. En godkänd vapenhanterare ska enligt 16 kap. 3 § 4 registreras i det utökade vapeninnehavarregistret.

Enligt tredje stycket får ett uppdrag som vapenhanterare inte avse förvaring. Förvaring får dock ingå som ett moment i ett uppdrag som avser annan hantering, exempelvis transport. Ett sådant uppdrag avses inkludera rätt att tillfälligt förvara skjutvapen i samband med transporten, t.ex. vid övernattningar som ingår som ett naturligt led i resan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 22 § a meddela föreskrifter om bl.a. sammanslutningars förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Avsikten är att regeringen ska ge Polismyndigheten rätt att meddela sådana föreskrifter, vilket överensstämmer med gällande rätt. Avsikten är vidare att det i Polismyndighetens föreskrifter ska förtydligas att en föreningsfunktionär får förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för en skyttesammanslutnings räkning endast om detta framgår av villkoren för förvaringen. Övervägandena finns i avsnitt 19.8.

Bestämmelser om förvaring hos annan finns i 12 kap. 4 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 24 § a meddela föreskrifter om krav på att intyg om uppdrag som vapenhanterare ska lämnas eller visas upp. Avsikten är att sådana föreskrifter ska finnas i förordning.

19 § Om en godkänd vapenhanterare inte längre har uppdrag som vapenhanterare ska den kontrollansvariga så snart som möjligt anmäla detta till

Polismyndigheten.

Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 14.3.5. Enligt paragrafen ska den kontrollansvariga så snart som möjligt anmäla till Polismyndigheten om en godkänd vapenhanterares uppdrag upphör. Av 13 kap. 5 § följer att godkännandet i sådana fall ska återkallas.

Med att anmälan ska göras så snart som möjligt förstås samma tidskrav som enligt 2 kap. 10 § tredje stycket nuvarande vapenlag. Anmälan ska alltså göras så snart det är möjligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Normalt ska anmälan komma in till Polismyndigheten senast samma dag som förändringen genomförs.

Om anmälan enligt förevarande paragraf inte görs bör det endast i undantagsfall föranleda återkallelse av organisationens innehavstillstånd. Återkallelse bör i första hand komma i fråga när underlåtenheten medfört en risk för att vapenhanteraren får otillåten åtkomst till skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin. (Se även kommentaren till 13 kap. 1 och 2 §§.)

6 kap. Innehav av ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin

Sjätte kapitlet innehåller bestämmelser om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. När det gäller organisationers innehav av sådan egendom finns ytterligare bestämmelser i 5 kap. 17–19 §§.

Innehav utan särskilt tillstånd

1 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan särskilt tillstånd inneha

1. ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser, och

2. ljuddämpare som passar till vapnet.

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning eller samling får även utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet.

Den som tagit emot ett skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller ombyggnad får utan tillstånd enligt denna lag inneha ammunition under den tid som han eller hon innehar vapnet.

Paragrafen anger förutsättningarna för innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin utan särskilt tillstånd. Den motsvarar 2 kap. 8 § första och andra stycket nuvarande vapenlag.

Tredje stycket är nytt och innebär en möjlighet för den som tagit

emot ett skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller ombyggnad att utan tillstånd inneha ammunition under den tid som han eller hon innehar vapnet. Övervägandena finns i avsnitt 17.4. Bestämmelsen syftar till att möjliggöra provskjutning. Bestämmelsen är utformad efter förebild av vad som gäller för innehav av ammunition vid lån av skjutvapen.

Särskilt tillstånd till innehav

2 § Den som samlar skjutvapen får ges tillstånd att inneha ammunition och ljuddämpare till sådana vapen som han eller hon har tillstånd att inneha.

Sådana huvudmän för museer som avses i 3 kap. 1 § 3 och den som samlar ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin får ges tillstånd att inneha sådan egendom. För att en huvudman för ett museum ska få ges tillstånd att inneha ammunition eller ljuddämpare krävs att huvudmannen har en godkänd vapenföreståndare enligt 5 kap. 10 §.

Om det finns särskilda skäl får tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin även i andra fall ges till enskilda personer samt sådana sammanslutningar som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Tillstånd enligt denna paragraf får ges endast om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Paragrafen motsvarar i materiellt hänseende till stora delar 2 kap. 8 § sista stycket nuvarande vapenlag och 2 kap. 8 § nuvarande vapenförordning.

Bestämmelserna i första stycket motsvarar 2 kap. 8 § första meningen nuvarande vapenförordning. Övervägandena finns i avsnitt 5.4 och 8.10. För att den som samlar på skjutvapen ska få ges tillstånd att inneha ammunition och ljuddämpare till sådana vapen som han eller hon har tillstånd att inneha krävs endast att det skäligen ska kunna

antas att egendomen inte kommer att missbrukas (se sista stycket). Under förutsättning att det skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer att missbrukas får en vapensamlare ges tillstånd att inneha också obrutna askar med ammunition. När någon som innehar fungerande skjutvapen ges tillstånd att inneha större mängder ammunition som passar till vapnet påverkar det dock samlingens farlighet. Detta bör beaktas när frågan om särskilda förvaringsvillkor övervägs (jfr 3 kap. 3 § och 12 kap. 5 §).

Andra stycket första meningen motsvarar i sak 2 kap. 8 § andra men-

ingen nuvarande vapenförordning. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

Bestämmelserna i andra meningen är nya. Enligt bestämmelserna får huvudmannen för ett museum ges tillstånd att inneha ammunition eller ljuddämpare endast om huvudmannen har en godkänd vapenföreståndare. Övervägandena finns i avsnitt 12.8. I praktiken innebär kravet att en museihuvudman som för första gången ansöker om innehavstillstånd måste tillse att en ansökan om godkännande av vapenföreståndare görs samtidigt. Ärendena bör vanligen handläggas parallellt. Kan vapenföreståndaren inte godkännas ska ansökan om innehavstillstånd avslås, om inte en ny ansökan om godkännande ges in.

Bestämmelserna i tredje stycket motsvarar delar av 2 kap. 8 § sista stycket nuvarande vapenlag och 2 kap. 8 § sista meningen nuvarande vapenförordning.

Fjärde stycket motsvarar delar av 2 kap. 8 § sista stycket nuvarande

vapenlag.

Rätt att i vissa fall behålla vapenmagasin eller ljuddämpare utan särskilt tillstånd

3 § Den som innehar vapenmagasin eller ljuddämpare utan särskilt tillstånd enligt 1 § och som överlåter det skjutvapen som vapenmagasinen eller ljuddämparna passar till, får utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha vapenmagasinen eller ljuddämparna under sex månader från dagen då vapnet lämnas ut till förvärvaren.

Om överlåtaren inom samma tid har gett in en ansökan om tillstånd att inneha vapenmagasinen eller ljuddämparna får han eller hon utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha vapenmagasinen eller ljuddämparna till dess ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft. Samma sak gäller

1. i fråga om vapenmagasin, om innehavaren inom den tid som anges i första stycket har gett in en ansökan om tillstånd att inneha ett nytt vapen för skjutning eller samling som vapenmagasinet passar till, och

2. i fråga om ljuddämpare, om innehavaren inom samma tid har gett in en ansökan om tillstånd att inneha ett nytt vapen för skjutning som ljuddämparna passar till.

Paragrafen reglerar i vilken utsträckning den som överlåter ett vapen har rätt att utan särskilt tillstånd behålla vapenmagasin eller ljuddämpare som passar till det överlåtna vapnet. Övervägandena finns i avsnitt 17.2 och 17.3.

Första stycket motsvarar när det gäller vapenmagasin 2 kap. 8 a §

första stycket nuvarande vapenlag med den skillnaden att fristen förlängs till sex månader. Bestämmelsen utvidgas till att omfatta även ljuddämpare. Detta innebär att den som innehar ljuddämpare utan särskilt tillstånd enligt 1 § andra stycket och som därefter överlåter vapnet som ljuddämparna passar till, får fortsätta att inneha ljuddämparna utan särskilt tillstånd under sex månader därefter. Med överlåtelse i paragrafens mening avses köp, byte eller gåva. Sexmånadersfristen räknas från den dag då vapnet lämnas ut till förvärvaren.

Andra stycket motsvarar delvis 2 kap. 8 a § andra stycket nuvar-

ande vapenlag, men har av redaktionella skäl delats upp i två meningar, varav den andra meningen har punktindelats.

Första meningen motsvarar när det gäller vapenmagasin 2 kap.

8 a § andra stycket nuvarande vapenlag, såvitt gäller rätten att behålla vapenmagasinet till följd av en ansökan om tillstånd att inneha magasinet. Ändringen av tidsfristen i första stycket får genomslag på det sättet att innehavaren har sex månader på sig att ansöka om innehavstillstånd för vapenmagasinet. Enligt den nuvarande bestämmelsen gäller rätten att behålla vapenmagasinet till dess ansökan prövats slutligt, dvs. avgörandet har fått laga kraft. I syfte att göra det möjligt för innehavaren att förhålla sig till ett eventuellt avslag förlängs fristen, vid avslag, till tre veckor efter det att avslagsbeslutet fått laga kraft. Bestämmelsen utvidgas till att omfatta ljuddämpare, som alltså också får behållas under samma förutsättningar.

Andra meningen första punkten motsvarar bestämmelsen i nuvar-

ande 2 kap. 8 a § andra stycket om rätt att behålla ett vapenmagasin till följd av en ansökan om tillstånd att inneha ett nytt vapen för skjutning eller samling som vapenmagasinet passar till. Den förlängda fristen i första stycket får genomslag även här. Bestämmelsen i andra

meningen andra punkten är ny och innebär att innehavaren även har

rätt att utan särskilt tillstånd fortsätta inneha en ljuddämpare, om

han eller hon inom sexmånadersfristen ansöker om tillstånd att inneha ett nytt vapen för skjutning som ljuddämparen passar till.

Också i de fall som behandlas i andra meningen gäller rätten att behålla egendomen till dess ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.

7 kap. Vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer

Sjunde kapitlet innehåller bestämmelser om vapenhandlare, vapenmäklare och vapenreparatörer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 17 och 19 §§ meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för vapenhandlartillstånd, reparatörstillstånd och vapenmäklartillstånd. Avsikten är att sådana föreskrifter även fortsättningsvis ska finnas i förordning. Vidare är avsikten att Polismyndigheten ska ges rätt att meddela föreskrifter om förutsättningarna för sådana tillstånd i motsvarande omfattning som i dag.

Förutsättningar för tillstånd

1 § Vapenhandlartillstånd, vapenmäklartillstånd eller reparatörstillstånd får endast ges till den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att bedriva sådan verksamhet. Tillstånd får ges endast för handel som ska bedrivas yrkesmässigt.

I fråga om en juridisk person ska prövningen enligt första stycket, utom när det gäller kravet på kunskap, dessutom avse de fysiska personer som har ett betydande inflytande över den juridiska personen. En juridisk person får ges vapenhandlartillstånd, vapenmäklartillstånd eller reparatörstillstånd endast om den juridiska personen har en godkänd föreståndare enligt 2 §.

Om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över en juridisk person, ska tillståndshavaren så snart som möjligt anmäla förändringen till Polismyndigheten.

Paragrafen reglerar förutsättningar för att få vapenhandlartillstånd, reparatörstillstånd och vapenmäklartillstånd och innehåller även krav på anmälan till Polismyndigheten av förändringar av vem som har betydande inflytande över en juridisk person med tillstånd. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 10 § nuvarande vapenlag.

Ordalydelsen i första stycket anpassas till införandet i 2 kap. 1 § av benämningarna ”vapenhandlartillstånd”, ”vapenmäklartillstånd” och

”reparatörstillstånd”. Bestämmelsen utvidgas vidare till att omfatta vapenreparatörer. Ändringen innebär att de allmänna förutsättningarna för att få tillstånd att bedriva handel med skjutvapen på motsvarande sätt gäller för att få tillstånd att yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn. Kravet på yrkesmässighet gäller även för reparatörsverksamhet, vilket följer av att endast sådan verksamhet som är yrkesmässig är tillståndspliktig, se 2 kap. 1 § d, jfr även bestämmelserna om återkallelse i 13 kap. 3 §. Ändringen får till följd att föreskrifterna i andra och tredje styckena även gäller reparatörsverksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.3.

Enligt 20 kap. 17 § a får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på kunskap för att få vapenhandlartillstånd, reparatörstillstånd eller vapenmäklartillstånd och vad som i övrigt ska gälla vid sådan verksamhet. Avsikten är att Polismyndigheten liksom i dag ska ges rätt att meddela föreskrifter om krav på kunskap för vapenhandlartillstånd och vapenmäklartillstånd. Avsikten är vidare att bemyndigandet till Polismyndigheten ska utvidgas så att det också omfattar rätt att meddela föreskrifter om krav på kunskap för reparatörstillstånd.

Vidare får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer enligt 20 kap. 17 § b meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet som rör handel med skjutvapen eller reparation eller översyn av skjutvapen ska anses bedrivas yrkesmässigt. Avsikten är att sådana föreskrifter ska finnas i förordning.

Tillägget i andra stycket innebär att en juridisk person får ges vapenhandlartillstånd, vapenmäklartillstånd eller reparatörstillstånd endast om den juridiska personen har en godkänd föreståndare. Detta motsvarar beträffande vapenhandlare och vapenmäklare gällande rätt men är en nyhet beträffande vapenreparatörer. Övervägandena finns i avsnitt 22.5.1.

Ändringarna i paragrafen beträffande vapenreparatörer får till följd att förutsättningarna för återkallelse av tillståndet blir överensstämmande med vad som gäller i fråga om vapenhandlare och vapenmäklare (se också kommentaren till 13 kap. 3 §).

Övriga ändringar är endast språkliga.

Krav på föreståndare

2 § En juridisk person med vapenhandlartillstånd, vapenmäklartillstånd eller reparatörstillstånd ska ha en föreståndare som ansvarar för verksamheten.

Föreståndaren ska ha godkänts av Polismyndigheten.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 10 a § nuvarande vapenlag. Ordalydelsen anpassas till införandet i 2 kap. 1 § av benämningarna ”vapenhandlartillstånd”, ”vapenmäklartillstånd” och ”reparatörstillstånd”. Vidare utvidgas de krav som gäller i fråga om godkänd föreståndare för juridiska personer som bedriver tillståndspliktig vapenhandlar- eller mäklarverksamhet till att gälla även för den som har reparatörstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.4.

Ändringen får till följd att avsaknad av föreståndare i vissa fall kan leda till återkallelse av tillståndet för en reparatörsverksamhet på motsvarande sätt som sedan tidigare gäller i fråga om vapenhandlare och vapenmäklare (se också kommentaren till 13 kap. 3 §).

Ersättare för tillståndshavare eller föreståndare

3 § Om den som har vapenhandlartillstånd eller reparatörstillstånd eller, i fråga om en juridisk person, föreståndaren för sådan verksamhet är förhindrad att ansvara för verksamheten, ska han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Om föreståndaren för en juridisk person som har vapenmäklartillstånd är förhindrad att ansvara för verksamheten, får han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 10 b § nuvarande vapenlag.

I första stycket används de benämningar på tillstånden som införs i 2 kap. 1 §. Vidare utvidgas kravet på godkänd ersättare till att omfatta även den som har reparatörstillstånd eller, i fråga om en juridisk person, verksamhetens föreståndare. Ändringen innebär att kravet på godkännande i tredje stycket blir tillämpligt. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.4.

Andra stycket ändras endast på det sättet att den nya benämningen

”vapenmäklartillstånd” används, jfr 2 kap. 1 §.

Övriga ändringar är endast språkliga.

Krav på föreståndare eller ersättare

4 § Endast den som uppfyller de krav som anges i 1 § första stycket får godkännas som föreståndare eller ersättare.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 10 c § nuvarande vapenlag men får ett utvidgat tillämpningsområde till följd av att kravet på föreståndare och ersättare utsträcks till att gälla även för reparatörer med tillstånd.

Tillståndens innehåll

5 § I ett vapenhandlartillstånd ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen tillståndet avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. Tillståndet ger dock inte rätt att inneha andra helautomatiska skjutvapen än sådana som har tagits in för en viss köpare.

Tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras. Ett vapenhandlartillstånd ger rätt att inneha ljuddämpare och vapenmagasin.

Den som har vapenhandlartillstånd får inneha ammunition utan tillstånd enligt denna lag. Bestämmelser om krav på tillstånd för hantering av ammunition som utgör en explosiv vara finns i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Paragrafen motsvarar till stora delar 2 kap. 10 d § nuvarande vapenlag.

Första stycket anpassas till införandet i 2 kap. 1 § av den nya be-

nämningen ”vapenhandlartillstånd”. Vidare flyttas bestämmelsen i nuvarande andra stycket om rätt att inneha helautomatiska skjutvapen till detta stycke. Bestämmelsen om att tillståndet får förenas med villkor om förvaring flyttas samtidigt till andra stycket.

Tredje stycket ändras endast på så sätt att ordalydelsen anpassas

till införandet av benämningen ”vapenhandlartillstånd”.

Fjärde stycket är nytt. Bestämmelsen utgör ett förtydligande av gäll-

ande rätt. Här klargörs att en vapenhandlare med tillstånd inte behöver ett tillstånd enligt denna lag för att även få inneha ammunition. Här ges även en upplysning om att krav på tillstånd kan gälla enligt lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

6 § I ett reparatörstillstånd ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal skjutvapen tillståndet ger rätt att inneha i verksamheten. Tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.5.

Av första meningen följer bl.a. att det av ett reparatörstillstånd ska framgå vilka typer av vapen tillståndet omfattar. Ett sådant krav följer indirekt av 8 kap. 1 § tredje stycket nuvarande vapenförordning. Av första meningen följer vidare att det av tillståndet ska det framgå hur många vapen reparatören får ta emot för reparation och översyn på en och samma gång. Denna begränsning är ny och har ingen motsvarighet i den nuvarande vapenregleringen. I andra meningen införs en uttrycklig möjlighet att förena tillståndet med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras.

Bestämmelser om rätt att lämna vapen till en vapenreparatör och om reparatörens rätt att tillfälligt inneha dessa vapen finns i 11 kap. 3 §.

Underrättelse om tvivelaktiga förvärv

7 § En vapenhandlare eller yrkesmässig förmedlare av skjutvapen eller ammunition ska underrätta Polismyndigheten om varje förvärv eller försök till förvärv av ammunition som han eller hon anser ha varit tvivelaktigt på grund av transaktionens karaktär eller omfattning.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 10 e § nuvarande vapenlag.

8 kap. Införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare

Åttonde kapitlet innehåller bestämmelser om införsel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 19 § meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för införseltillstånd. Avsikten är att sådana föreskrifter på motsvarande sätt som i dag ska finnas i förordning.

Förutsättningar för införseltillstånd

1 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen enligt 3–5 kap.

Tillstånd att föra in ammunition eller ljuddämpare får ges till den som har rätt att inneha egendomen i Sverige, om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 11 § nuvarande vapenlag. Till följd av att förutsättningarna för innehavstillstånd i vissa avseenden har ändrats får paragrafen dock en delvis förändrad materiell innebörd. Övriga ändringar är endast språkliga.

Införseltillståndet ger rätt till innehav under viss tid

2 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under förutsättning att egendomen förs in inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som Polismyndigheten bestämmer.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 12 § nuvarande vapenlag.

Undantag från kravet på införseltillstånd

3 § Enskilda personer får utan särskilt tillstånd till Sverige föra in de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som de i Sverige har rätt att inneha för personligt bruk. Detta gäller också sådana sammanslutningar, huvudmän för museer och bevakningsföretag som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 13 § första stycket a nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt och redaktionellt.

4 § Enskilda personer som har permanent tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller tävlingsskjutvapen för eget bruk, får, utan särskilt tillstånd, föra med dessa vapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare

– vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid jakt eller tävling här, – vid resa genom Sverige till Danmark, Finland eller Norge i anslutning till tillfällig användning vid jakt eller tävling i något av dessa länder.

Den som har fört in vapen, ammunition och ljuddämpare för sådan jakt eller tävling i Sverige som avses i första stycket får utan tillstånd inneha egendomen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet.

Paragrafens första stycke motsvarar 2 kap. 13 § första stycket b nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt och redaktionellt. Andra

stycket motsvarar andra stycket nuvarande vapenlag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 24 § b meddela föreskrifter om krav på att bevis om till-

stånd enligt denna lag ska medföras eller visas upp. Avsikten är att det i förordning ska finnas föreskrifter om skyldighet för den som fört in ett skjutvapen i Sverige med stöd av förevarande paragraf att under vistelsen med vapnet i Sverige medföra tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha vapnet, eller ett europeiskt skjutvapenpass i vilket vapnet är inskrivet. Detta överensstämmer i huvudsak med gällande rätt.

5 § När det är särskilt föreskrivet får enskilda personer som har ett giltigt europeiskt skjutvapenpass, utan särskilt tillstånd, medföra tävlingsskjutvapen som är införda i skjutvapenpasset med tillhörande ammunition och ljuddämpare vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid tävling här. Personen ska medföra dokumentation som styrker att föremålen ska användas vid tävling i Sverige.

Den som med stöd av första stycket har fört in vapen, ammunition och ljuddämpare i Sverige får utan tillstånd inneha egendomen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet.

Paragrafen är ny. I paragrafen regleras förutsättningarna att föra in skjutvapen, ammunition och ljuddämpare till Sverige med stöd av det europeiska skjutvapenpasset. Övervägandena finns i avsnitt 23.9–23.11.

I första stycket framgår att den som har ett giltigt europeiskt skjutvapenpass när det är särskilt föreskrivet får medföra tävlingsskjutvapen som är införda i skjutvapenpasset utan särskilt införseltillstånd för tillfällig användning vid tävling i Sverige. Också ammunition och ljuddämpare till vapnet får medföras. Ett europeiskt skjutvapenpass kan endast anses giltigt om det fortfarande gäller och inte är förfalskat. Med tävlingsskjutvapen avses detsamma som i 4 §.

För införsel enligt paragrafen krävs att innehavaren av skjutvapenpasset medför dokumentation som styrker att föremålen ska användas vid tävling i Sverige. Sådan utredning kan vara exempelvis en skriftlig inbjudan till tävlingen eller en skriftlig deltagarlista.

I 20 kap. 4 § c bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som medförs till Sverige enligt bestämmelserna i förevarande paragraf, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen. Avsikten är att regeringen ska meddela föreskrifter om att enskilda personer under de förutsättningar som anges i förevarande paragraf utan särskilt tillstånd till Sverige får föra in tävlingsskjutvapen i kategori A punkten 7, B eller C i bilagan till nuvarande vapenförordning med tillhörande ammunition och ljuddämpare.

I andra stycket framgår att den egendom som förts in i landet med stöd av första stycket får innehas i landet under högst tre månader från dagen för införande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 24 § b meddela föreskrifter om krav på att bevis om tillstånd enligt denna lag ska medföras eller visas upp. Avsikten är att det i förordning ska finnas föreskrifter om skyldighet för den som fört in ett skjutvapen i Sverige med stöd av förevarande paragraf att under vistelsen med vapnet i Sverige medföra det europeiska skjutvapenpasset.

Förvar på tullager eller i frizon

6 § Skjutvapen, ammunition och ljuddämpare får inte förvaras på tullager eller i frizon utan medgivande av Polismyndigheten.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 14 § nuvarande vapenlag.

Utförsel av vapen som inte får föras in

7 § Skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som en resande fört med till Sverige för personligt bruk men inte haft rätt att föra in, får föras ut om egendomen anmälts i behörig ordning för Tullverket. Egendomen tillfaller staten om den inte förs ut inom antingen fyra månader efter en sådan anmälan eller inom den längre tid som Tullverket i det enskilda fallet bestämmer. I ett sådant fall ska egendomen behandlas som om den hade förklarats förverkad.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 15 § nuvarande vapenlag.

Införsel av den som har vapenhandlartillstånd

8 § Den som har rätt att bedriva handel med skjutvapen får ges tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av vapenhandlartillståndet. I fråga om helautomatiska skjutvapen krävs tillstånd för införsel i varje särskilt fall.

Den som har vapenhandlartillstånd får utan tillstånd enligt denna lag föra in ammunition eller ljuddämpare till Sverige.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 16 § nuvarande vapenlag.

Första stycket ändras endast på så sätt att ordalydelsen anpassas

till införandet i 2 kap. 1 § av benämningen ”vapenhandlartillstånd”.

Andra stycket är nytt och klargör att det inte behövs tillstånd en-

ligt denna lag för att en vapenhandlare med tillstånd ska ha rätt till införsel av ljuddämpare eller ammunition. Bestämmelser om krav på tillstånd till gränsöverskridande överföring och import av ammunition som utgör en explosiv vara finns i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. Övervägandena finns i avsnitt 17.5.

Övriga ändringar är endast språkliga.

9 kap. Utlåning av skjutvapen

I nionde kapitlet finns bestämmelser om utlåning av skjutvapen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 24 § meddela föreskrifter om krav på att intyg om lån av skjutvapen ska lämnas eller visas upp, och krav på att bevis om tillstånd eller godkännande enligt denna lag ska medföras eller visas upp. Avsikten är att det även fortsättningsvis ska finnas krav på dokumentation när någon innehar ett lånat skjutvapen annat än i långivarens närvaro. Kraven avses i huvudsak motsvara gällande rätt. Beträffande utlåning till bevakningspersonal är avsikten att det inte längre ska finnas krav på låneintyg men att det ska införas krav på att bevakningspersonal kan visa upp bevakningslånetillståndet när det lånade vapnet medförs.

Inledande bestämmelser om utlåning

1 § Ett tillståndspliktigt skjutvapen får lånas ut endast när det är särskilt föreskrivet. Vid tillåten utlåning har låntagaren rätt att inneha skjutvapnet.

Paragrafen, som är ny, innehåller grundläggande bestämmelser om utlåning av skjutvapen.

Första meningen ersätter 3 kap. 1 § nuvarande vapenlag. Av bestäm-

melsen följer att utlåning av skjutvapen som huvudregel är otillåtet. Detta motsvarar gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.3.

Utan hinder av vad som framgår av lånebestämmelserna får den som äger ett skjutvapen låna ut det till den som har getts tillstånd att

inneha vapnet. I den nya vapenlagens mening utgör detta inte utlån, även om det kan vara fråga om lån i civilrättslig mening.

Andra meningen är ny och motsvarar närmast 2 kap. 1 § tredje

stycket nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.4. Av bestämmelsen framgår att låntagaren har rätt att inneha skjutvapnet vid tillåten utlåning. Om förutsättningarna för tillåten utlåning överskrids upphör samtidigt låntagarens rätt att inneha vapnet som lån. Detta innebär bl.a. att om utlåning skett enligt 4 § så upphör låntagarens rätt att inneha vapnet om lånet varar under en längre tid än två veckor.

2 § Ett skjutvapen får inte lånas ut till den som kan antas komma att missbruka vapnet.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § nuvarande vapenlag.

3 § Den som har lånat ett skjutvapen får inte låna ut vapnet till någon annan förutom i de fall som anges i 5 §.

Paragrafen, som är ny, rör utlåning av skjutvapen i flera led. Av bestämmelserna framgår att sådan utlåning endast är tillåten i de fall som anges i 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.7.

Korttidsutlåning

När korttidsutlåning får ske

4 § Den som har rätt att inneha ett skjutvapen får vid enstaka tillfällen låna ut vapnet om

1. utlåningen sker för samma ändamål som utlånarens tillstånd avser,

2. utlåningen avser en tid om högst två veckor, och

3. låntagaren har lånetillstånd enligt 7 §. Lånetillstånd krävs dock inte om

1. låntagaren har tillstånd att inneha vapen av samma typ som lånet avser,

2. vapnet innehas och används under långivarens uppsikt eller under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen, eller

3. lånet avser ett start- eller signalvapen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 1 a § nuvarande vapenlag. Paragrafen anpassas till att begreppet ”lånetillstånd” införs i 7 §. Paragrafen justeras också språkligt.

Andra stycket punkten 2 anpassas till att vapenhandlares utlåning

för provskjutning inte längre ses som en form av korttidsutlåning (se vidare kommentaren till 11 §). Anpassningen innebär att innehav och användning under uppsikt av någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning inte längre räknas upp i bestämmelsen, som anger undantag från kravet på lånetillstånd i första stycket 3. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.5.

5 § Den som har lånat ett skjutvapen enligt 4 § får låna ut vapnet till någon annan endast om vapnet innehas och används under långivarens uppsikt.

Paragrafen, som är ny, rör utlåning av ett lånat skjutvapen. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.7. Av paragrafen framgår att den som har lånat ett skjutvapen enligt 4 § i sin tur får låna ut vapnet endast om vapnet innehas och används under hans eller hennes uppsikt (jfr 4 § andra stycket 2). Utöver att vapnet ska innehas och användas under uppsikt krävs också att övriga förutsättningar för utlåning är uppfyllda, däribland förutsättningarna enligt 4 §.

6 § En skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen får låna ut skjutvapen vid upprepade tillfällen om förutsättningarna i 4 § är uppfyllda och vapnet ska innehas och användas vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Paragrafen, som är ny, tydliggör att begränsningen till utlåning vid enstaka tillfällen enligt 4 § inte alltid gäller för skyttesammanslutningars utlåning av skjutvapen. Övervägandena finns i avsnitt 18.4.

Undantaget från begränsningen till utlåning vid enstaka tillfällen gäller när vapnet ska innehas och användas vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen. Med att övningen eller tävlingen äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen förstås detsamma som enligt 8 § a och 10 § första stycket.

Paragrafen innebär ett undantag från begränsningen till utlåning vid enstaka tillfällen i 4 §. Övriga förutsättningar enligt 4 § måste alltså vara uppfyllda för att utlåning ska få ske, liksom övriga förutsättningar för utlåning.

Lånetillstånd

7 § Tillstånd att låna skjutvapen (lånetillstånd) får ges till fysiska personer.

Lånetillstånd får ges endast till den som

1. skäligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser, och

2. behöver låna vapnet för ett godtagbart ändamål. Lånetillstånd får ges endast om det kan antas att 8 och 9 §§ inte kommer att utgöra hinder mot utlåning.

Lånetillstånd får ges endast för särskilt angivna ändamål.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 9 § nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.6.

Första stycket motsvarar i sak 3 kap. 9 § nuvarande vapenlag. Be-

stämmelserna justeras språkligt och redaktionellt. I paragrafen införs ”lånetillstånd” som benämning på den sorts tillstånd som regleras i paragrafen.

I andra stycket framgår att de förutsättningar i fråga om låntagarens ålder och personliga lämplighet som enligt 8 och 9 §§ gäller för att ett skjutvapen ska få lånas ut ska beaktas också vid tillståndsprövningen. Det innebär att den som ansöker om lånetillstånd som huvudregel ska ha fyllt 18 år, om det inte av omständigheterna framgår att vapnet enbart kommer att innehas och användas under de förutsättningar som anges i 8 §. Det krävs vidare att sökanden uppfyller de krav i fråga om utbildning m.m. som gäller för tillstånd att inneha skjutvapen för det avsedda ändamålet (9 §). Någon förändring i sak av vad som ska beaktas vid tillståndsprövningen är inte avsedd.

Enligt 20 kap. 11 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd att låna skjutvapen. Avsikten är att kraven för lånetillstånd på samma sätt som i dag ska preciseras i förordning.

Enligt tredje stycket får lånetillstånd ges endast för särskilt angivna ändamål. Bestämmelsen är ny men motsvarar i sak gällande rätt.

Utlåning till underåriga

8 § Ett skjutvapen får lånas ut till den som är under 18 år endast om

a) vapnet ska användas vid en övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen,

b) låntagaren har fyllt 15 år, vapnet ska innehas och användas under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller helautomatiskt vapen,

c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet ska innehas och användas under långivarens uppsikt,

d) utlåningen avser start- eller signalvapen som ska användas vid tävling eller övning, eller

e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

Särskilda lämplighetskrav

9 § Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde ska ha avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig vara lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till den som uppfyller samma krav.

Detta gäller dock inte när vapnet ska användas enbart för provskjutning, övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under långivarens uppsikt.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

Enhandsvapen och helautomatiska vapen

10 § Enhandsvapen och helautomatiska vapen får lånas ut endast för användning under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen eller i fråga om start- eller signalvapen.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

Vapenhandlares utlåning för provskjutning

11 § Vapenhandlare får under en tid om högst två veckor låna ut skjutvapen till den som fyllt 18 år för sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av

1. en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen,

2. vapenhandlaren, eller

3. någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning.

Endast den som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppgiften får ges ett sådant godkännande som avses i första stycket 3. Ett uppdrag att närvara vid provskjutning i vapenhandlares ställe får ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter.

Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller signalvapen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 6 § nuvarande vapenlag. Paragrafen justeras språkligt och redaktionellt. Genom placeringen under en egen rubrik åstadkoms att bestämmelserna om korttidsutlåning i 4–10 §§ inte gäller vid denna typ av utlåning. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.5 och 22.2.2.

En nyhet är att det i första stycket föreskrivs att utlåning enligt paragrafen får ske under högst två veckor. Detta har tidigare följt av att vapenhandlares utlåning setts som en variant av sådan korttidsutlåning som regleras i 4 §. Tidsangivelsen ska ses som en yttersta gräns. Utlåning enligt paragrafen får nämligen endast ske för provskjutning. I detta ligger att utlåning endast får ske för den tid som krävs för att provskjutning ska kunna genomföras under de förutsättningar som anges i paragrafen. Är vapenhandlaren med på platsen får utlåning alltså endast ske under själva provskjutningen. I andra fall kan utlåning under en dag ofta anses tillräckligt för att provskjutningen ska kunna genomföras. Endast i undantagsfall kan en utlåning som varar i två veckor anses godtagbar.

Att utlåning får ske för provskjutning innebär att utlåning till en och samma person endast får ske vid enstaka tillfällen (jfr 3 kap. 1 a § nuvarande vapenlag).

Första stycket punkten 1 och 3 är oförändrade. Punkten 2 justeras så att den avser ”vapenhandlaren” i stället för som i dag ”vapenhandlaren själv”. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Andra stycket, som rör förutsättningarna för att någon annan än

vapenhandlaren ska få utöva uppsikt vid provskjutningen, är nytt. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak gällande rätt.

I andra stycket anges förutsättningarna för att någon ska få godkännas att närvara vid provskjutning i vapenhandlares ställe. Med laglydnad och övriga omständigheter förstås i huvudsak detsamma som enligt 4 kap. 1 §.

Vidare framgår av andra stycket att ett uppdrag att närvara vid provskjutning i vapenhandlares ställe får ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter. Det är den som ger uppdraget som ska göra bedömningen av om tillräckliga kunskaper och färdigheter föreligger. Bedömningen kan grunda sig antingen på formella meriter eller på personliga erfarenheter. Avgörande för om personen har tillräckliga kunskaper och färdigheter är om provskjutningen kan förväntas genomföras på ett säkert sätt.

Tredje stycket är oförändrat.

Utlåning till bevakningspersonal

12 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets bevakningspersonal. Företaget får dock endast låna ut vapen till den som har getts särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål (bevakningslånetillstånd).

Bevakningslånetillstånd får ges endast till bevakningspersonal som

1. skäligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser, och

2. behöver låna skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning.

Ett bevakningslånetillstånd får tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att behovet av att låna skjutvapen inte kommer vara varaktigt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utlåning till bevakningspersonal i samband med bevakningsuppdrag. Genom placeringen under en egen rubrik åstadkoms att bestämmelserna om korttidsutlåning i 4– 10 §§ inte gäller vid denna typ av utlåning. Detta får anses motsvara gällande rätt.

Första stycket motsvarar i materiellt hänseende huvudsakligen 3 kap.

7 § nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 18.5.1. Bestämmelsen utvidgas så att utlåning får ske också till annan bevakningspersonal än väktare. Beträffande ordningsvakter och skyddsvakter får detta anses utgöra en kodifiering av gällande rätt. I paragrafen införs ”bevakningslånetillstånd” som benämning på den sorts tillstånd som regleras i paragrafen.

I andra stycket anges de grundläggande förutsättningarna för bevakningslånetillstånd. Bestämmelserna är nya men motsvarar i huvudsak gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 18.5.3.

Punkten 1 motsvarar vad som gäller för lånetillstånd enligt 7 §

första stycket 1 och ska tolkas på motsvarande sätt som den bestämmelsen. Enligt punkten 2 krävs för bevakningslånetillstånd vidare att sökanden har behov av att låna skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Endast sådan bevakningspersonal som kan få ha skjutvapen som en del av sin utrustning vid bevakningsuppdrag kan anses ha ett sådant behov. Polismyndigheten har utfärdat föreskrifter om bevakningspersonals utrustning (se vidare kommentaren till 5 kap. 12 §). För att någon ska anses ha behov av att låna skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning bör personen vara anställd vid ett bevakningsföretag som utför bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Även om bevakningsföretaget inte har något sådant uppdrag när ansökan görs bör bevakningslånetillstånd i vissa fall kunna ges. Detta bör dock förutsätta att det framstår som sannolikt att företaget kommer att få sådana uppdrag under förutsättning att företaget har personal som har getts bevakningslånetillstånd, och alltså kan beväpnas.

Avsikten är att regeringen ska ge Polismyndigheten rätt att meddela föreskrifter om förutsättningarna för bevakningslånetillstånd, jfr 20 kap. 11 §.

Av tredje stycket framgår att ett bevakningslånetillstånd under vissa förutsättningar får tidsbegränsas. Bestämmelserna har utformats med förebild i 2 kap. 5 § sista meningen nuvarande vapenlag. Skäl att tidsbegränsa ett bevakningslånetillstånd kan vara exempelvis att sökanden inte har fast anställning hos bevakningsföretaget. Skäl att tidsbegränsa tillståndet kan också vara att det finns anledning att anta att sökanden inte har för avsikt att fortsätta utföra beväpnade bevakningsuppdrag, exempelvis för att personen håller på att utbilda sig för ett annat yrke.

13 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får låna ut skjutvapen för utbildning under företagets uppsikt till sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om utlåning till bevakningspersonal för utbildning. Övervägandena finns i avsnitt 18.5.1.

Med utbildning i paragrafens mening avses både grundläggande utbildning och skytte i avsikt att upprätthålla skyttekompetens. Innehavet och användningen av vapnet ska äga rum under uppsikt. Den som utsetts till skytteinstruktör för företaget med stöd av 5 kap. 18 §

får typiskt sett anses ha rätt att utöva uppsikt för bevakningsföretagets räkning. Låntagaren behöver inget tillstånd för att få låna vapnet. Detta är i överensstämmelse med vad som gäller vid andra former av uppsiktsutlåning (se 4 § andra stycket och jfr 11 § sista stycket).

Utlåning med stöd av paragrafen får ske endast till sådan bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen. Med detta förstås att personen hör till en sådan personalkategori som kan få ha skjutvapen som en del av sin utrustning vid utförande av bevakningsuppdrag. Polismyndigheten har utfärdat föreskrifter om bevakningspersonals utrustning (se vidare kommentaren till 5 kap. 12 §).

Förbud mot utlåning i vissa fall

14 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått ett skjutvapen förklarat förverkat eller ett tillstånd att inneha skjutvapen återkallat, om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som lånet avser.

Har någon fått ett skjutvapen omhändertaget, får vapen av den typ som omhändertagits inte lånas ut till honom eller henne.

Trots första stycket får ett vapen, efter särskilt tillstånd av Polismyndigheten, lånas ut för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 8 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

15 § Den som har tillstånd eller rätt att låna skjutvapen får under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån för skjutning även utan särskilt tillstånd inneha

a) ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten att låna skjutvapen avser, och

b) ljuddämpare eller vapenmagasin som passar till vapnet. Den som har tillstånd eller rätt att låna skjutvapen för samling får under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 10 § och delvis 2 kap. 8 § nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 18.6. Till skillnad från vad som gäller enligt 3 kap. 10 § nuvarande vapenlag reglerar paragrafen uttömmande innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin

utan särskilt tillstånd vid lån av skjutvapen. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt 6 kap. 1 § men tydliggör att rätten att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till ett lånat skjutvapen endast gäller under den tid som vapnet innehas som lån.

10 kap. Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

I tionde kapitlet behandlas skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon. Avsikten är att det på samma sätt som i dag ska finnas föreskrifter i förordning om skyldighet att anmäla sådant vapeninnehav (jfr 20 kap. 8 § c).

1 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet till dess

a) egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha den,

b) egendomen ska överlämnas enligt 2 § eller, i fråga om dödsbon, 14 kap. 3 §, eller

c) i fråga om konkursbon, konkursen har avslutats.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 1 § nuvarande vapenlag.

2 § Om skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får Polismyndigheten besluta att egendomen tills vidare ska förvaras av myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar, när det finns särskild anledning till det. Den som har hand om boet är skyldig att efter Polismyndighetens beslut lämna över egendomen till den som ska förvara den.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 2 § nuvarande vapenlag.

3 § Bestämmelser om inlösen av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin i dödsbon finns i 11 kap.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

11 kap. Ändring, reparation, och skrotning av skjutvapen

Elfte kapitlet innehåller bestämmelser om ändring, reparation och skrotning av skjutvapen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 20 § meddela föreskrifter om vad som ska iakttas vid ändring och reparation av skjutvapen utöver bestämmelserna i kapitlet.

1 § Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att bedriva handel med skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

2 § Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en försliten eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas ut mot en ny likadan.

Den som har särskilt tillstånd att inneha slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor eller mantlar till skjutvapen eller armborststommar med avfyrningsanordningar får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast anmäls till Polismyndigheten.

Paragrafen motsvarar till stora delar 4 kap. 2 § nuvarande vapenlag.

Första stycket är oförändrat.

Ändringen i andra stycket innebär dels att mantlar omfattas av bestämmelsen, dels att ljuddämpare inte längre omfattas. Övervägandena finns i avsnitt 22.6. Övriga ändringar är endast språkliga.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 24 § b meddela föreskrifter om krav på att bevis om tillstånd ska visas upp. Avsikten är att det i förordning, liksom i dag, ska finnas föreskrifter om att vapeninnehavaren vid utbyte av en försliten eller på annat sätt obrukbar del av ett skjutvapen ska visa tillståndsbeviset för vapnet eller vapendelen.

3 § För reparation eller översyn får skjutvapen lämnas till och tillfälligt innehas av den som får bedriva handel med sådana vapen eller den som har tillstånd att ta emot sådana vapen för sådana åtgärder. För reparation eller översyn får ett vapen också lämnas till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet.

Den som med stöd av första stycket har tagit emot skjutvapen får provskjuta vapnet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får ta emot skjutvapen för reparation och översyn.

Första stycket motsvarar 4 kap. 3 § nuvarande vapenlag med en

mindre språklig justering. I första meningen läggs ordet ”sådana” till i sista satsen som en följd av den nya bestämmelsen i 7 kap. 6 §. Genom ändringen klargörs att rätten att lämna vapen till en tillståndsgiven vapenreparatör, och dennes rätt att tillfälligt inneha vapnet, är begränsad till sådana vapen som reparatörstillståndet avser. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.5.

Andra stycket saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag. Bestäm-

melsen innebär att den som med stöd av första stycket tagit emot ett skjutvapen för reparation eller översyn också får provskjuta vapnet. Med ”provskjuta” avses kontroll av vapnets funktion i syfte att reparatören ska kunna bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas eller att kontrollera om vidtagna åtgärder har fått önskat resultat. I fråga om en juridisk person ska provskjutningen utföras av föreståndaren eller ersättaren för föreståndaren. Övervägandena finns i avsnitt 22.5.3.

4 § Den som får ta emot ett vapen för reparation eller översyn får även ta emot och tillfälligt inneha skjutvapen för ändring eller ombyggnad, förutsatt att även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet eller rätten att ta emot vapnet. Om åtgärden innebär att skjutvapnet till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen får vapnet lämnas ut endast om innehavaren visar upp bevis om ett sådant tillstånd som avses i 1 §.

Ändring eller ombyggnad av skjutvapen kan kräva tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

Den som med stöd av första stycket har tagit emot skjutvapen får provskjuta vapnet.

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om överlämnande av skjutvapen till någon annan för genomförande av ändrings- och ombyggnadsåtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 22.4 och 22.5.3.

I första stycket regleras vem som får ta emot och tillfälligt inneha skjutvapen för ändring eller ombyggnad. Reglerna innebär att alla de aktörer som kan ta emot vapen för reparation och översyn även får ta emot vapen för ändring eller ombyggnad. En förutsättning är dock att både det ursprungliga och det ändrade vapnet omfattas av tillståndet eller rätten att ta emot vapnet för reparation eller översyn. För att undvika att innehavare misstar sig om möjligheten att inneha det ändrade vapnet krävs det att innehavaren innan egendomen lämnas ut visar upp tillståndsbeviset avseende ett sådant tillstånd som avses

i 1 § i de fall då åtgärden innebär att skjutvapnet till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen.

I andra stycket erinras om att ändring eller ombyggnad av skjutvapen kan kräva tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Detta gäller bl.a. helautomatiska skjutvapen, skjutvapen som ska ändras för att bli helautomatiska och vapen som inte utgör handeldvapen.

I tredje stycket regleras rätten att provskjuta vapnet för att kontrollera att det fungerar korrekt. I fråga om en juridisk person ska provskjutningen utföras av föreståndaren eller ersättaren för föreståndaren.

I 15 kap. finns bestämmelser om krav på märkning vid ändring eller ombyggnad av ett vapen som medför att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen.

5 § Skjutvapen som ska skrotas ska lämnas till Polismyndigheten. Den som lämnar ett vapen för skrotning ska bifoga tillståndsbeviset om det finns ett sådant.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 kap. 4 § nuvarande vapenlag. Orden ”om det finns ett sådant” läggs till för att möjliggöra en utfasning av fysiska tillståndsbevis och även för att ta höjd för situationer då tillståndet försvunnit eller förstörts. Övervägandena finns i avsnitt 15.7.

12 kap. Förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

Tolfte kapitlet innehåller bestämmelser om förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Utöver vad som sägs här kan tillstånd att inneha skjutvapen förenas med villkor att vapnet ska förvaras på visst sätt (3 kap. 3 §). Förvaringsvillkor kan även tas in i ett vapenhandlartillstånd eller reparatörstillstånd (7 kap. 5 och 6 §§).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 20 kap. 22 § a meddela föreskrifter om krav på vapensamlares, sammanslutningars, museers, vapenhandlares, vapenreparatörers och gymnasieskolors förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen och på sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare. Avsikten är att Polismyndigheten ska ges sådan föreskriftsrätt. Såvitt avser reparatörer, gymnasieskolor och vapensamlare är bemyndigandet nytt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare enligt 20 kap. 22 § b meddela föreskrifter om vad som ska iakttas

utöver bestämmelserna i förevarande kapitel i fråga om transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Avsikten är att Polismyndigheten ska ges sådan föreskriftsrätt, vilket motsvarar gällande rätt.

Allmänna aktsamhetskrav

1 § Den som innehar skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 § nuvarande vapenlag.

Förvaring

2 § När skjutvapen inte används ska de förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme.

Effektbegränsade skjutvapen samt sådana föremål som enligt 1 kap. 4 § jämställs med skjutvapen får dock, med undantag för stommar och lådor, förvaras på annat betryggande sätt så att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem. Ammunition och ljuddämpare ska förvaras under säkert lås eller på något annat lika betryggande sätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på förvaring och motsvarar i huvudsak 5 kap. 2 § nuvarande vapenlag.

Ändringen i andra stycket innebär att stommar och lådor ska förvaras i säkerhetsskåp eller något annat lika säkert förvaringsutrymme i enlighet med vad som sägs i första stycket. Övervägandena finns i avsnitt 19.7.

Avsikten är att Polismyndigheten liksom i dag ska ges rätt att meddela närmare föreskrifter om hur skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska förvaras för att uppfylla föreskrifterna i förevarande paragraf.

3 § Förvaring enligt 2 § av egendom som innehas av en enskild person ska ske i

1. innehavarens stadigvarande bostad,

2. en byggnad som är sammanbyggd med och tillgänglig från bostaden, eller

3. en separat byggnad som är väl synlig från bostaden, i vilken det finns ett larm eller motsvarande anordning som varnar om intrång.

Om en lika säker förvaring anordnas i någon annan bostad eller lokal som personen har tillgång till, får egendomen även förvaras där. För förvar-

ing på en sådan plats krävs tillstånd. Vid bedömningen av om förvaringen är lika säker ska beaktas möjligheterna att övervaka den plats där egendomen förvaras.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om var förvaring enligt 2 § ska äga rum när egendomen innehas av en enskild person. Övervägandena finns i avsnitt 19.3–5.

I första stycket anges huvudregeln för förvaring av sådan egendom som avses i 2 §. Huvudregeln överensstämmer med Polismyndighetens nuvarande tillämpning.

Andra stycket saknar motsvarighet i nuvarande vapenreglering. Be-

stämmelsen innebär att innehavaren kan ges tillstånd av Polismyndigheten att förvara egendomen på någon annan plats än som anges i första stycket. För tillstånd krävs för det första att det är fråga om en plats som personen har tillgång till. Med det menas att personen t.ex. äger eller annars har nyttjanderätt till bostaden eller lokalen genom arrende- eller hyresförhållande. Bestämmelsen omfattar även det fallet att en ungdom har sitt stadigvarande boende på en gymnasieskola men vistas i föräldrahemmet på veckoslut och lov. Vidare krävs det att en lika säker förvaring kan anordnas som om egendomen hade förvarats på en sådan plats som avses i första stycket. Vid bedömningen av om förvaringen är lika säker ska beaktas möjligheterna att övervaka den plats där egendomen förvaras. Detta innebär som regel att högre krav bör ställas om förvaringen ska äga rum på en plats som under längre perioder lämnas obevakad. Beroende på omständigheterna kan det t.ex. krävas larm.

4 § En innehavare får lämna över sina skjutvapen, sin ammunition eller sina ljuddämpare till någon annan för förvaring, om han eller hon inte själv kan ta hand om egendomen, det framstår som mer lämpligt eller om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten enligt 9 kap. Tillstånd får ges endast om mottagaren med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig och kan erbjuda en säker förvaring. Tillståndet ska tidsbegränsas.

Den som förvarar vapnet får använda det endast om han eller hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ.

Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 3 § nuvarande vapenlag och innehåller bestämmelser om tillstånd att förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare hos någon annan. Övervägandena finns i avsnitt 19.6.

Ändringen i första stycket första meningen innebär en utvidgning av möjligheten till förvaring hos någon annan. Ändringen innebär att

det är tillräckligt att det framstår som mer lämpligt att förvaringen sker hos någon annan än hos innehavaren själv. Det krävs alltså inte särskilda skäl för att förvaringen ska tillåtas. Ett exempel på när det kan vara mer lämpligt är att egendomen i huvudsak ska användas i anslutning till eller nära den plats där innehavaren önskar förvara vapnen, och den förvaringsplatsen även i övrigt framstår som tillräckligt säker. Ett annat exempel är att innehavaren på grund av sin boendesituation har svårt att anordna en säker förvaring men att det går att anordna en mycket säker förvaring hos någon annan. Ungdomar som är elever på gymnasieskolor med skytte på schemat och som innehar egna skjutvapen bör med stöd av bestämmelsen kunna ges tillstånd att förvara skjutvapnen i skolans regi, under förutsättning att den förvaring som skolan ordnar är tillräckligt säker. Andra

meningen ersätter den nuvarande skrivningen om att Polismyndig-

heten vid tillståndsprövningen särskilt ska beakta möjligheten för mottagaren att erbjuda en säker förvaring. Ändringen är inte avsedd att ändra tillämpningen utan att tydliggöra det som redan gäller.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd enligt förevarande paragraf till överlämnande för förvaring hos juridiska personer (20 kap. 21 §). Avsikten är att det i förordning ska ges bestämmelser om att förvaring hos juridiska personer får ske endast hos vapenhandlare, skyttesammanslutningar med innehavstillstånd eller gymnasieskolor som uppfyller vissa särskilda krav.

5 § När det finns särskild anledning till det får Polismyndigheten även i annat fall än som avses i 3 kap. besluta att tillstånd att inneha skjutvapen ska förenas med villkor att vapnet ska förvaras på visst sätt.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § nuvarande vapenlag.

Säkerhetsåtgärder vid förflyttning av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare

6 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt egendomen. Vapnet ska vara oladdat och, i den utsträckning det är lämpligt, isärtaget och nerpackat.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § nuvarande vapenlag.

Medförande av skjutvapen på vissa platser

7 § Skjutvapen får medföras på allmän plats endast om vapnet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för en viss tjänst eller ett visst uppdrag eller om det annars med hänsyn till vapnets art, syftet med innehavet och övriga omständigheter är att anse som befogat. Detsamma gäller i fråga om skjutvapen inom skolområde, där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

Transport i samband med skrotning eller inlösen

8 § Den som ska lämna in ett skjutvapen för skrotning enligt 11 kap. 5 § eller som ska lämna in skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin för inlösen enligt 14 kap. får låta den som har eget tillstånd att inneha skjutvapen transportera och överlämna egendomen till Polismyndigheten.

Paragrafen, som är ny, innebär att det införs en särskild möjlighet att låta annan ombesörja transport och överlämnande till Polismyndigheten i samband med skrotning eller inlösen. Ett sådant uppdrag får ges till den som har eget tillstånd att inneha skjutvapen. Den som innehar egendomen bör kontrollera personens tillståndsbevis innan egendomen lämnas över för transport. Övervägandena finns i avsnitt 27.5.

Den som ges ett uppdrag att transportera och överlämna egendom enligt förevarande paragraf har inom ramen för uppdraget rätt att inneha egendomen. Om uppdraget ges till någon som inte har eget tillstånd att inneha skjutvapen är uppdraget inte giltigt. Endast ett giltigt uppdrag ger rätt att inneha den egendom som omfattas av uppdraget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 kap. 24 § a meddela föreskrifter om krav på att intyg om uppdrag enligt förevarande paragraf ska lämnas eller visas upp. Avsikten är att det i förordning ska finnas föreskrifter om att den som ger någon ett sådant uppdrag ska lämna intyg om uppdraget, som ska kunna visas upp när föremålen medförs.

Skyldighet att ge tillträde för kontroll

9 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha skjutvapen är skyldig att låta

Polismyndigheten få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs.

Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 7 § nuvarande vapenlag och innehåller en bestämmelse om skyldighet att ge tillträde för att Polismyndigheten ska kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs. Övervägandena finns i avsnitt 19.12.

Paragrafen ändras på så sätt att inte bara den som har tillstånd att inneha skjutvapen omfattas av skyldigheten. Även den som har vapnen i sin besittning med stöd av en rätt som inte följer av ett tillstånd att inneha egendomen ska alltså ge tillträde till Polismyndigheten. Bestämmelsen träffar därmed även den som förvarar skjutvapen åt någon annan, föreningsfunktionärer som förvarar en skyttesammanslutnings vapen och företrädare för dödsbon och konkursbon som har hand om boets vapen.

Om förvararen utan godtagbar anledning vägrat Polismyndigheten tillträde avses återkallelse av tillståndet till förvaring hos annan kunna ske med stöd av 13 kap. 1 § första stycket c eller d och andra stycket (se även kommentaren till den paragrafen).

13 kap. Återkallelse och omhändertagande

I trettonde kapitlet behandlas frågor om återkallelse av tillstånd, godkännande eller auktorisation av skyttesammanslutningar. Vidare behandlas omhändertagande av skjutvapen, ammunition, vapentillbehör och tillståndsbevis. Kapitlet innehåller även bestämmelser om anmälningsskyldighet för läkare och underrättelse i vissa fall till Försvarsmakten.

Återkallelse av tillstånd

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till

Sverige ska återkallas av Polismyndigheten om

a) tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen,

b) tillståndshavaren utan godtagbar anledning vägrat Polismyndigheten tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs,

c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Första stycket gäller också i fråga om tillstånd att förvara skjutvapen hos någon annan.

Paragrafen överensstämmer med 6 kap. 1 § nuvarande vapenlag.

Genom 5 kap. 2 § införs krav på att en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin så snart som möjligt ska anmäla förändringar i fråga om vilka personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen till Polismyndigheten. Genom 5 kap. 11 § åläggs auktoriserade bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen en motsvarande skyldighet. Om tillståndshavaren åsidosätter anmälningsskyldigheten kan det i vissa fall innebära att vapeninnehavaren får anses ha visat sig olämplig att inneha skjutvapen. Så kan exempelvis vara fallet om underlåtenheten avsett att dölja att en person med ett betydande inflytande över den juridiska personen gjort sig skyldig till brott eller annars har en sådan vandel att det påverkar bedömningen av om den juridiska personen bör få inneha skjutvapen. Så kan också vara fallet om tillståndshavaren vid mer än något enstaka tillfälle utan giltig ursäkt helt åsidosatt anmälningsskyldigheten. Återkallelse avses kunna ske enligt punkten a.

Genom 5 kap. 10 § införs krav på att en museihuvudman som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska ha en godkänd vapenföreståndare. Genom 5 kap. 16 § införs samma krav för auktoriserade bevakningsföretag som har tillstånd att inneha skjutvapen. Av 5 kap. 7 § respektive 5 kap. 11 § framgår att en godkänd vapenföreståndare är en förutsättning för att tillstånd att inneha skjutvapen ska ges. Om det inte finns någon godkänd vapenföreståndare och inte heller en godkänd ersättare för denne brister förutsättningarna för innehavstillstånd. Återkallelse avses då kunna ske med stöd av punkten c. Tillståndshavaren bör dock först ges skäligt rådrum att hitta en ny vapenföreståndare.

Genom 5 kap. 18 § införs en möjlighet för den som ska utöva kontroll över en skyttesammanslutnings respektive ett museums eller ett bevakningsföretags innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare att ge en vapenhanterare i uppdrag att hantera organisationens tillståndspliktiga föremål. Ett uppdrag som vapenhanterare får endast ges till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget. Om den kontrollansvariga otvetydigt har gått utanför vad som utgör en rimlig bedömning i detta avseende kan det medföra att

organisationen inte längre kan anses lämplig att inneha skjutvapen. Detsamma gäller om den kontrollansvariga allvarligt brustit i kontrollen av vapenhanterarens tillståndsbevis när personen har utsetts med stöd av 5 kap. 18 § första stycket 1. Återkallelse avses då ske med stöd av punkten a. Har uppdraget getts till någon som varken har erforderligt innehavstillstånd eller har godkänts som vapenhanterare av Polismyndigheten bör återkallelse regelmässigt ske med stöd av samma punkt.

Genom 5 kap. 19 § införs en skyldighet att till Polismyndigheten anmäla när en godkänd vapenhanterares uppdrag upphör. Underlåtenhet att göra sådan anmälan kan i undantagsfall innebära att organisationen inte längre är lämplig att inneha skjutvapen, om underlåtenheten medfört en risk för att vapenhanteraren får otillåten åtkomst till vapen. Återkallelse avses då kunna ske med stöd av punkten a.

I andra stycket finns bestämmelser om återkallelse av ett tillstånd att förvara skjutvapen hos någon annan. Genom ändringen i 12 kap. 9 § klargörs att även bl.a. den som förvarar skjutvapen för någon annans räkning är skyldig att ge Polismyndigheten tillträde för kontroll. Om förvararen utan godtagbar anledning vägrat sådant tillträde avses återkallelse kunna ske med stöd av första stycket punkten c eller d.

2 § Ett tillstånd att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska återkallas av Polismyndigheten om

a) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns,

b) tillståndshavaren har missbrukat den egendom som tillståndet gäller, eller

c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Paragrafen överensstämmer med 6 kap. 2 § nuvarande vapenlag.

Genom 5 kap. 2 § införs krav på att en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin så snart som möjligt ska anmäla förändringar i fråga om vilka personer som har ett betydande inflytande över sammanslutningen till Polismyndigheten. Om anmälningsskyldigheten åsidosätts kan det i vissa fall innebära att sammanslutningen får anses ha visat sig olämplig att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Så kan exempelvis vara fallet om underlåtenheten avsett att dölja att en person med ett betydande inflytande över den juridiska personen gjort sig skyldig till brott eller annars har en sådan vandel att det påverkar bedömningen av om den juridiska personen bör få inneha sådana föremål. Så kan också vara fallet om tillståndshavaren

vid mer än något enstaka tillfälle utan giltig ursäkt helt åsidosatt anmälningsskyldigheten. Återkallelse avses kunna ske enligt punkten c.

Genom 5 kap. 10 § införs krav på att en museihuvudman eller som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska ha en godkänd vapenföreståndare. Av 6 kap. 2 § framgår att en godkänd vapenföreståndare är en förutsättning för att tillstånd ska ges. Om det inte finns någon godkänd vapenföreståndare för ett museum och inte heller en godkänd ersättare för denne brister förutsättningarna för innehavstillstånd. Återkallelse kan då ske med stöd av punkten a. Huvudmannen för museet bör dock först ges skäligt rådrum att hitta en ny vapenföreståndare.

Genom 5 kap. 18 § införs en möjlighet för den som ska utöva kontroll över en skyttesammanslutnings respektive ett museums eller ett bevakningsföretags innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare att ge en vapenhanterare i uppdrag att hantera organisationens tillståndspliktiga föremål. Skyttesammanslutningar och huvudmän för museer kan inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin med stöd av särskilda tillstånd. På motsvarande sätt som gäller i fråga om tillstånd att inneha skjutvapen bör ett sådant tillstånd kunna återkallas om någon felaktigt utses till vapenhanterare, eller utses till vapenhanterare utan att den kontrollansvariga enligt 5 kap. 17 § vidtagit erforderliga kontroller (se vidare kommentaren till 1 §). Återkallelse avses då kunna ske med stöd av punkten c.

Genom 5 kap. 19 § införs en skyldighet att till Polismyndigheten anmäla när en godkänd vapenhanterares uppdrag upphör. Underlåtenhet att göra sådan anmälan kan i undantagsfall innebära att organisationen inte längre är lämplig att inneha ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin, om underlåtenheten medfört en risk för att vapenhanteraren får otillåten åtkomst till sådana föremål. Återkallelse avses då kunna ske med stöd av punkten c.

3 § Ett tillstånd att bedriva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition ska återkallas av Polismyndigheten om

a) tillståndshavaren inte längre bedriver verksamheten yrkesmässigt,

b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen.

Första och andra styckena gäller på motsvarande sätt i fråga om tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation eller översyn.

Paragrafen överensstämmer med 6 kap. 3 § nuvarande vapenlag med vissa språkliga justeringar. Ändringarna i 7 kap. får till följd att förutsättningarna för återkallelse av reparatörstillstånd blir överensstämmande med vad som gäller i fråga om vapenhandlare och vapenmäklare. När det gäller avsaknad av föreståndare bör vapenreparatören ges skäligt rådrum att hitta en ny föreståndare innan återkallelse sker.

4 § Ett tillstånd att låna skjutvapen ska återkallas av Polismyndigheten om

a) innehavaren har visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen,

b) förutsättningar för tillståndet inte längre finns, eller

c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 a § nuvarande vapenlag.

Återkallelse av godkännande

5 § Ett godkännande som föreståndare, vapenföreståndare, ersättare, person som i en vapenhandlares ställe får närvara vid provskjutning eller vapenhanterare ska återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för godkännandet inte längre finns.

Om godkännandet återkallas ska godkännandebeviset lämnas in till Polismyndigheten om ett sådant bevis finns.

Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 3 b § nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 12.8, 13.10, 14.3.5 och 22.2.2 och 22.5.2, jfr även avsnitt 22.3.4.

Bestämmelsen om återkallelse av godkännande i första stycket utvidgas till att omfatta även godkännande av vapenföreståndare och ersättare för vapenföreståndare, person som i en vapenhandlares ställe får närvara vid provskjutning och vapenhanterare. Införande av ett krav på att juridiska personer med reparatörstillstånd ska ha en godkänd föreståndare får till följd att även återkallelse av godkännandet av sådana föreståndare omfattas (se 7 kap. 1 och 2 §§).

Enligt andra stycket, som är nytt, ska bevis om godkännande ges in om godkännandet återkallas. Om beviset inte längre finns i behåll behöver det inte ges in. Om bevis om godkännande i framtiden ges i digital form finns det inte heller någon skyldighet att ge in beviset vid återkallelse. Skyldigheten att ge in beviset har inte förenats med någon sanktion.

Återkallelse av auktorisation

6 § En auktorisation enligt 5 kap. 5 § ska återkallas av Polismyndigheten om förutsättningarna för auktorisationen inte längre finns.

Om auktorisationen återkallas ska auktorisationsbeviset lämnas in till Polismyndigheten om ett sådant bevis finns.

Paragrafens första stycke motsvarar 6 kap. 3 c § nuvarande vapenlag.

Andra stycket är nytt. Övervägandena finns i avsnitt 11.9. Enligt

andra stycket ska bevis om auktorisation ges in ifall auktorisationen återkallas. Om beviset inte längre finns i behåll behöver det inte ges in. Om bevis om auktorisation i framtiden ges i digital form finns det inte heller någon skyldighet att ge in beviset vid återkallelse. Skyldigheten att ge in beviset har inte förenats med någon sanktion.

Omhändertagande av skjutvapen, ammunition, vapentillbehör och tillståndsbevis

7 § Polismyndigheten ska besluta att ett skjutvapen med tillhörande ammunition, ljuddämpare, vapenmagasin och tillståndsbevis ska tas om hand om

a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller

b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och särskilda omständigheter inte talar emot ett omhändertagande.

Om risken för missbruk är överhängande, får egendomen tas om hand även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av polismän, jakttillsynsmän som länsstyrelsen förordnat, personal vid Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. Åtgärden ska skyndsamt anmälas till Polismyndigheten, som omedelbart ska pröva om omhändertagandet ska bestå.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 4 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

8 § Om Polismyndigheten har beslutat om omhändertagande enligt 7 §, ska frågan om återkallelse av tillståndet prövas skyndsamt.

Tillståndet är ogiltigt till dess att frågan om återkallelse har prövats. Återkallas inte tillståndet ska tillståndsbeviset omedelbart lämnas tillbaka.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 4 a § nuvarande vapenlag.

9 § Medför någon ett skjutvapen utan att kunna visa att han eller hon har rätt att inneha vapnet, får vapnet omhändertas. En sådan åtgärd får vidtas av en polisman, jakttillsynsman som länsstyrelsen förordnat eller av personal vid Kustbevakningen eller Tullverket.

Sedan en vecka förflutit efter omhändertagandet ska vapnet återställas, om det inte har tagits i beslag eller det tillstånd som medfört rätt att inneha vapnet har återkallats. Detsamma gäller dessförinnan, om den som medförde vapnet kan styrka sin rätt att ha detta med sig.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 4 b § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

10 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som tagits om hand, ska egendomen lämnas tillbaka så snart det skäligen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 5 § nuvarande vapenlag.

Anmälningsskyldighet

11 § En läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen ska omedelbart anmäla detta till Polismyndigheten.

Anmälan behöver inte göras om det med hänsyn till omständigheterna står klart för läkaren att patienten inte har tillstånd att inneha skjutvapen.

Den anmälningsskyldighet som läkare har enligt första stycket gäller även i fråga om en person som genomgår rättspsykiatrisk undersökning eller utredning enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 § nuvarande vapenlag.

12 § Om Polismyndigheten får kännedom om omständigheter som kan medföra att en person som tillhör hemvärnets personal är olämplig att inneha skjutvapen, ska myndigheten omedelbart underrätta Försvarsmakten om dessa omständigheter. Om Säkerhetspolisen får kännedom om sådana omständigheter ska myndigheten i så stor utsträckning som dess verksamhet medger det underrätta Försvarsmakten om dessa.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 7 § nuvarande vapenlag.

14 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör

I fjortonde kapitlet behandlas frågor om inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör. Avsikten är att kapitlet ska kompletteras av bestämmelser i förordning på samma sätt som i dag.

1 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska lösas in av staten om

a) tillståndet som medför rätt att inneha egendomen har återkallats utan att den samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,

b) innehavaren har avlidit,

c) ansökan har avslagits i fråga om tillstånd att inneha vapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller

d) en domstol har beslutat att vapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin, som någon innehar utan att ha rätt till det, inte ska förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.

Vid återkallelse av ett vapenhandlartillstånd på handlarens eget initiativ är staten inte skyldig att lösa in vapenhandlarens vapen enligt första stycket a.

Paragrafen motsvarar delvis 7 kap. 1 § nuvarande vapenlag.

Ändringen i punkten a syftar till att förtydliga att inlösenbestämmelserna omfattar även sådana vapen som en vapenhandlare innehar med stöd av sitt vapenhandlartillstånd.

Andra stycket är nytt. Bestämmelsen har till syfte att förebygga

missbruk av inlösenreglerna och går ut på att staten inte är skyldig att lösa in vapenhandlares vapen om återkallelsen av vapenhandlartillståndet sker på handlarens eget initiativ. Bestämmelsen är fakultativ och innebär inget hinder mot inlösen utan endast att staten inte är skyldig att lösa in egendomen i dessa fall. Om resultatet annars framstår som oskäligt, bör inlösen äga rum. Ett exempel kan vara om en handlare på grund av hög ålder eller dålig hälsa inte klarar att driva verksamheten vidare och inte heller att avyttra sina vapen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.7.

2 § Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska inte lösas in om egendomen lämnas för skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha den och om detta görs inom

a) ett år från det att innehavaren avled, eller

b) tre månader från det att tillståndet som medför rätt att inneha egendomen återkallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkandefrågan meddelades av en domstol eller en åklagare eller beslaget hävdes.

Vapnen, ammunitionen, ljuddämparna eller vapenmagasinen ska inte heller lösas in om ansökan om tillstånd att inneha egendomen görs inom samma tid. Om ansökan avslås ska egendomen lösas in, om den inte inom tre månader från dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon som har rätt att inneha den.

Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst sex månader.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § nuvarande vapenlag. Ändringen i punkten b återspeglar ändringen i 1 § punkten a.

3 § En innehavare av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som ska lösas in är skyldig att enligt Polismyndighetens beslut lämna över egendomen till myndigheten eller den som myndigheten bestämmer.

Om det finns ett tillståndsbevis eller någon annan motsvarande handling, ska även den lämnas över till Polismyndigheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § nuvarande vapenlag.

4 § För skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som löses in ska en ersättning betalas med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

5 § Polismyndigheten prövar frågor om inlösen enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 5 § nuvarande vapenlag.

15 kap. Märkning

Femtonde kapitlet behandlar krav på märkning av skjutvapen, vapendelar och förpackningar med ammunition. Kapitlet kompletteras av Polismyndighetens föreskrifter (PMFS 2023:8) om tekniska specifikationer för märkning av skjutvapen och vapendelar, FAP 550-1.

Vid tillverkning och vissa överlåtelser

1 § Med tillverkning förstås i denna lag framställning av sådana vapen och vapendelar som anges i 2 och 3 §§. Med tillverkning förstås även sådan ändring eller ombyggnad av ett vapen som medför att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen.

Paragrafen motsvarar 2 a kap. 1 § nuvarande vapenlag.

2 § Den som tillverkar ett skjutvapen som är avsett att skjuta ut hagel, kulor eller andra projektiler med hjälp av ett antändbart drivämne, ska förse vapnet med en unik märkning som omfattar tillverkarens namn, landet eller

platsen för tillverkningen, serienummer och tillverkningsår, om tillverkningsåret inte framgår av serienumret. Detta gäller inte den som tillverkar ett skjutvapen av vapendelar som redan är märkta på föreskrivet sätt.

Märkningen ska vara placerad på skjutvapnets

1. slutstycke eller trumma,

2. eldrör eller pipa, och

3. stomme, låda och mantel. Märkningen ska om möjligt även innefatta uppgift om modell. Kravet på märkning gäller inte om en vapendel är för liten för att kunna märkas på föreskrivet sätt. Vapendelen ska då märkas med åtminstone ett serienummer eller liknande.

Paragrafen motsvarar 2 a kap. 2 § nuvarande vapenlag.

3 § Vad som anges i 2 § gäller också den som tillverkar ett obrukbart vapen, om vapnet i brukbart skick skulle utgöra ett sådant skjutvapen som omfattas av nämnda paragraf.

Paragrafen motsvarar 2 a kap. 3 § nuvarande vapenlag.

4 § Den som tillverkar någon av de vapendelar som anges i 2 § andra stycket ska förse vapendelen med en märkning av det slag som föreskrivs i 2 §. Detta gäller dock inte om tillverkaren ska infoga vapendelen i ett vapen som ska märkas vid tillverkningen.

Paragrafen motsvarar 2 a kap. 4 § nuvarande vapenlag.

5 § När vapen eller vapendelar som anges i 2 och 3 §§ överlåts från staten till någon annan för permanent civilt bruk ska den myndighet som överlåter föremålet se till att det är märkt på det sätt som anges i 2 §. Föremålet ska också ha en märkning av vilken det framgår att en svensk myndighet har överlåtit det.

Första stycket gäller inte vapen som staten har löst in enligt 14 kap.

Paragrafen motsvarar 2 a kap. 5 § nuvarande vapenlag.

6 § Den som tillverkar ammunition till ett sådant skjutvapen som anges i 2 § ska märka varje förpackning med komplett ammunition med uppgift om ammunitionstyp, kaliber, varupartiets identifikationsnummer och tillverkarens namn.

Första stycket gäller inte ammunition som anges i 3 § 2 förordningen (1992:1303) om krigsmateriel.

Paragrafen motsvarar 2 a kap. 6 § nuvarande vapenlag.

Vid införsel

7 § Den som för in vapen eller vapendelar som anges i 2 och 3 §§ till

Sverige från en stat utanför Europeiska unionen ska senast inom en månad efter införseln se till att föremålet är märkt på det sätt som anges i 2 §. Märkningen ska också visa att föremålet har förts in till Sverige och året för införseln.

Första stycket gäller inte den som tillfälligt, under högst tre månader från dagen för införseln, för in vapen eller vapendelar till Sverige för

1. användning vid jakt eller tävlingsskytte,

2. reparation, översyn, service eller värdering,

3. utställning eller mässa,

4. resa genom landet, eller

5. användning av företrädare för en annan stats myndighet vid tillfällig tjänstgöring i landet.

Paragrafen motsvarar 2 a kap. 7 § nuvarande vapenlag.

8 § Polismyndigheten får efter ansökan medge undantag från skyldigheten enligt 7 § att märka ett vapen eller en vapendel, om föremålet är av särskilt stort historiskt värde och det finns särskilda skäl.

Kommer ansökan in till Polismyndigheten inom en månad efter införseln gäller inte skyldigheten att märka föremålet enligt 7 § första stycket.

Om Polismyndigheten eller domstol avslutar ärendet på annat sätt än genom att bifalla ansökan, ska föremålet märkas inom en månad från det att beslutet eller domen fått laga kraft.

Paragrafen motsvarar 2 a kap. 8 § nuvarande vapenlag.

16 kap. Vapenregister

I sextonde kapitlet behandlas de olika vapenregistren. Här finns bestämmelser om vilka register som ska föras och vad de ska innehålla, registrens ändamål samt om bevarande, gallring och utlämnande av uppgifter ur registren.

Vapenregistren

1 § Polismyndigheten ska med hjälp av automatiserad behandling föra de separata register som anges i 2–6 §§.

Av paragrafen följer att Polismyndigheten är skyldig att föra fem separata vapenregister. Den motsvarar 1 a kap. 7 § första meningen nuvar-

ande vapenlag, som av redaktionella skäl har delats upp i flera paragrafer. Närmare bestämmelser om de olika registren finns i 2–6 §§. Skyldigheten att föra det utökade vapeninnehavarregistret enligt 3 § är ny. Övervägandena finns i avsnitt 11.7.

2 § Vapeninnehavarregistret ska innehålla uppgift om

1. personer och organisationer som enligt denna lag har getts tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin,

2. personer som enligt denna lag getts tillstånd att låna skjutvapen,

3. personer som tillhör hemvärnets personal och som av Försvarsmakten har tilldelats skjutvapen för förvaring i bostaden,

4. personer som utan särskilt tillstånd får inneha skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller konkursbo och som inte är effektbegränsade, och

5. personer och organisationer som för någon annans räkning får förvara skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare samt, om förvaringen sker hos en skola, den person som ansvarar för förvaringen.

Av vapeninnehavarregistret får det inte framgå vilka vapen som Försvarsmakten har tilldelat någon som tillhör hemvärnets personal. Registret får inte användas för att göra automatiserade sammanställningar över personer som tillhör hemvärnets personal.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vapeninnehavarregistret. Registrets namn kursiveras.

I första stycket anges vilka personer och organisationer som ska registreras i vapeninnehavarregistret.

Punkterna 1, 2 och 3 motsvarar 1 a kap. 7 § första stycket 1 nuvar-

ande vapenlag. Ändringarna är endast språkliga eller redaktionella. Organisationer kan inte ges tillstånd att låna skjutvapen (se 9 kap. 7 och 12 §§).

Punkten 4 är ny och innebär en skyldighet att registrera även per-

soner som har hand om ett dödsbo eller konkursbo i vilket det ingår skjutvapen som inte är effektbegränsade. En sådan person har rätt att utan särskilt tillstånd inneha skjutvapnen under en viss tid, se bestämmelserna i 10 kap. Övervägandena finns i avsnitt 27.6.

Regeringen får enligt 20 kap. 8 § meddela föreskrifter om skyldighet att anmäla att skjutvapen ingår i tillgångarna i ett dödsbo eller konkursbo. Avsikten är att föreskrifter om en sådan anmälningsskyldighet liksom i dag ska finnas i förordning.

Punkten 5 är ny och innebär en skyldighet att registrera personer

och organisationer hos vilka någon fått tillstånd att förvara sina skjutvapen enligt bestämmelserna i 12 kap. 4 §. Enligt bestämmelsen ska även föreningsfunktionärer som förvarar skjutvapen för en skytte-

sammanslutnings räkning registreras. Skyldigheten omfattar dessutom den som, vid förvaring hos en skola, ansvarar för förvaringen. Övervägandena finns i avsnitt 19.6 och 19.8.

Andra stycket motsvarar 1 a kap. 7 § andra stycket nuvarande

vapenlag.

3 § Det utökade vapeninnehavarregistret ska innehålla uppgift om

1. fysiska personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin,

2. fysiska personer som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen,

3. personer som har godkänts att som vapenföreståndare eller ersättare svara för skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som huvudmannen för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag har tillstånd eller annan rätt att inneha, och

4. personer som har godkänts som vapenhanterare för en skyttesammanslutning, huvudmannen för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag.

Skyldigheten att föra det utökade vapeninnehavarregistret är ny. I det utökade vapeninnehavarregistret registreras personer med vissa kopplingar till den som har innehavstillstånd, men som inte själv är adressaten för ett tillstånd eller självständig bärare av rätten att inneha föremålen. Det som ansvarar för förvaringen hos en skola ska dock registreras i vapeninnehavarregistret (se 2 § 5). Övervägandena finns i avsnitt 11.7.

Enligt punkten 1 ska den som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin registreras. Övervägandena finns i avsnitt 11.7. Personer med betydande inflytande kan beroende på organisationsform vara exempelvis styrelseledamöter, verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav.

Enligt punkten 2 ska den som har ett betydande inflytande över ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen registreras i vapeninnehavarregistret. Övervägandena finns i avsnitt 13.9. Skillnaderna mot första punkten beror på att ett auktoriserat bevakningsföretag inte nödvändigtvis behöver vara en juridisk person och på att ett auktoriserat bevakningsföretag inte kan ges särskilt tillstånd att inneha ammunition, ljud-

dämpare eller vapenmagasin (se 6 kap. 2 §). Personer med betydande inflytande kan beroende på organisationsform vara exempelvis styrelseledamöter, verkställande direktör, bolagsman eller aktieägare med betydande aktieinnehav.

Punkten 3 innebär skyldighet att registrera den som enligt 5 kap.

10 respektive 16 § har godkänts att som vapenföreståndare eller ersättare svara för skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som huvudmannen för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag har tillstånd eller annan rätt att inneha. Övervägandena finns i avsnitt 12.8 och 13.10.

Punkten 4 innebär skyldighet att registrera den som har godkänts

som vapenhanterare av Polismyndigheten enligt 5 kap. 18 § andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 14.3.8.

4 § Vapenregistret ska innehålla uppgift om de skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har getts enligt denna lag samt skjutvapen som upphittats eller anmälts stulna eller försvunna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vapenregistret och motsvarar 1 a kap. 7 § första stycket 2 nuvarande vapenlag. Registrets namn kursiveras. Ändringarna är endast språkliga eller redaktionella.

5 § Vapenhandlarregistret och vapenmäklarregistret ska innehålla uppgift om

1. personer och organisationer som har getts vapenhandlartillstånd, reparatörstillstånd eller vapenmäklartillstånd,

2. fysiska personer som har ett betydande inflytande över en juridisk person som har tillstånd att bedriva sådan verksamhet,

3. personer som har godkänts att som föreståndare eller ersättare svara för sådan verksamhet, och

4. personer som har godkänts att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vapenhandlarregistret och vapenmäklarregistret och motsvarar delvis 1 a kap. 7 § första stycket 3 nuvarande vapenlag. Registrens namn kursiveras. Av redaktionella skäl indelas bestämmelserna i fyra punkter. Övervägandena finns i avsnitt 22.2.2 och 22.3.4.

Ordalydelsen i punkten 1 har anpassats till införandet i 2 kap. 1 § av benämningarna ”vapenhandlartillstånd”, ”vapenmäklartillstånd” och ”reparatörstillstånd”.

Utformningen av punkterna 2 och 3 innebär en utvidgning av registreringsskyldigheten till att omfatta även föreståndare och ersättare för reparatörer samt personer med bestämmande inflytande över en sådan verksamhet när den bedrivs av en juridisk person.

Bestämmelsen i punkten 4 är ny och innebär att även den som har godkänts att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning ska antecknas i registret.

Övriga ändringar är endast redaktionella.

6 § Registret över auktoriserade sammanslutningar för målskytte ska innehålla uppgift om sammanslutningar som har auktoriserats enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 7 § första stycket 4 nuvarande vapenlag. Registrets namn ändras till ”registret över auktoriserade sammanslutningar för målskytte” till följd av att uttrycket ”jaktskytte” utmönstras från lagen (se kommentaren till 3 kap. 1 §). Registrets namn kursiveras. Övriga ändringar är endast redaktionella.

7 § Om ett tillstånd att inneha skjutvapen är ett förvärvstillstånd enligt 3 kap. 4 § ska detta framgå av vapeninnehavarregistret. Om tillståndet avser ett bestämt vapen ska det framgå av vapenregistret att vapnet är under överlåtelse.

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om registrering av sådana innehavstillstånd som betecknas förvärvstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 16.4.

I lagen införs en särskild beteckning för sådana innehavstillstånd som avser ett skjutvapen som ska förvärvas, nämligen förvärvstillstånd, se 3 kap. 4 §. Av paragrafen framgår att det av anteckningen i vapeninnehavarregistret ska framgå om det är fråga om ett sådant tillstånd. Om tillståndet avser ett bestämt vapen innebär detta i praktiken att överlåtaren fram till dess överlåtelsen sker kommer att stå som innehavare i registret och att det kommer att framgå att förvärvaren har förvärvstillstånd. I ett sådant fall ska det även i vapenregistret antecknas att vapnet är under överlåtelse.

Vapenregistrens ändamål

8 § Vapenregistren ska ha till ändamål att

1. underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt denna lag, och

2. ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller beivra brott med anknytning till skjutvapen.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 8 § nuvarande vapenlag.

Bevarande och gallring av uppgifter i vapenregister

9 § Uppgifter om sådana skjutvapen och vapendelar som avses i 15 kap. ska bevaras i vapenregister i 30 år efter det att skjutvapnet eller vapendelen har skrotats. Om skjutvapnet eller vapendelen har överförts till en mottagare i utlandet ska uppgifterna i stället bevaras i 30 år efter utförseln, om skjutvapnet eller vapendelen inte dessförinnan har återförts.

Uppgifter om namn, adress och organisations- eller personnummer avseende den som har getts tillstånd att inneha sådana skjutvapen eller vapendelar ska bevaras under samma tid.

När perioden om 30 år har löpt ut ska personuppgifter i vapenregister raderas.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 10 § nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

10 § Uppgifter i vapeninnehavarregistret om personer som tillhör hemvärnets personal ska gallras när Försvarsmakten har meddelat att uppgiften inte längre är aktuell.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 11 § nuvarande vapenlag.

Utlämnande av uppgifter i vapenregister

11 § Personuppgifter som behandlas i vapenregister och som är nödvändiga för att framställa rättsstatistik ska lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 12 § nuvarande vapenlag.

12 § Om det är förenligt med svenska intressen, får personuppgifter som behandlas i vapenregister lämnas till

1. Interpol eller Europol, eller till en polismyndighet eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol, om det behövs för att myndigheten eller organisationen ska kunna förebygga, förhindra, upptäcka, utreda eller beivra brott, eller

2. utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst. Uppgifter får vidare lämnas till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 13 § nuvarande vapenlag.

13 § Säkerhetspolisen, Tullverket och Kustbevakningen får medges direktåtkomst till vapenregister.

En myndighet som har beviljats direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 14 § nuvarande vapenlag.

Ytterligare föreskrifter

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om

1. förande av vapenregister,

2. åtkomst till uppgifter i vapenregistren,

3. digital arkivering, och

4. att personuppgifter som behandlas i vapenregister får lämnas ut även i andra fall än som avses i 10–13 §§.

Paragrafen, som innehåller en upplysningsbestämmelse, motsvarar 1 a kap. 15 § nuvarande vapenlag. Avsikten är att det liksom i dag ska finnas vissa bestämmelser om vapenregistren i förordning.

17 kap. Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden

I sjuttonde kapitlet finns bestämmelser om behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden. Avsikten är att det liksom i dag ska finnas vissa bestämmelser om åtkomst till personuppgifter i vapenregistren i förordning (jfr 16 kap. 14 §).

Förhållandet till annan reglering

1 § Bestämmelserna i detta kapitel kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här benämnd EU:s dataskyddsförordning.

Vid behandling av personuppgifter som omfattas av EU:s dataskyddsförordning gäller lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, om inte annat följer av detta kapitel eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 1 § nuvarande vapenlag.

2 § Vid behandling av personuppgifter som omfattas av brottsdatalagen (2018:1177) gäller bestämmelserna i detta kapitel utöver den lagen.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 1 a § nuvarande vapenlag.

Personuppgiftsansvar

3 § Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 2 § nuvarande vapenlag.

Behandling av känsliga personuppgifter

4 § Om uppgifter om en person behandlas, får de kompletteras med känsliga personuppgifter när detta är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. Känsliga personuppgifter får också behandlas om det är nödvändigt för diarieföring eller om uppgifterna har lämnats till Polismyndigheten i en anmälan eller liknande och behandlingen är nödvändig för handläggningen.

Vad som avses med känsliga personuppgifter framgår av artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning och 2 kap.11–13 §§brottsdatalagen (2018:1177).

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 3 § nuvarande vapenlag.

5 § Det är förbjudet att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 4 § nuvarande vapenlag.

Tillgång till personuppgifter

6 § Tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 5 § nuvarande vapenlag.

Skadestånd vid personuppgiftsbehandling som omfattas av brottsdatalagen

7 § Bestämmelsen om skadestånd i 7 kap. 1 § brottsdatalagen (2018:1177) ska tillämpas om behandling av personuppgifter som omfattas av brottsdatalagen skett i strid med detta kapitel eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.

Paragrafen motsvarar 1 a kap. 6 § nuvarande vapenlag.

18 kap. Straff och förverkande

Artonde kapitlet behandlar förutsättningarna för lagföring, straff och förverkande. Kapitlet motsvarar till stora delar nionde kapitlet nuvarande vapenlag. Rubrikerna är nya.

Regeringen får enligt 20 kap. 25 § meddela föreskrifter om att den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag ska dömas till böter. Avsikten är att vissa sådana föreskrifter liksom i dag ska finnas i förordning.

Vapenbrott

1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter, yrkesmässigt förmedlar eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst fem år.

Om brottet med hänsyn till risken för att vapnet skulle komma till otillåten eller annan skadlig användning och övriga omständigheter är att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också om gärningen har begåtts av oaktsamhet.

Till ansvar för vapenbrott döms inte om gärningen är sådan som avses i 3 §.

Paragrafen, som avser vapenbrott, motsvarar till stora delar 9 kap. 1 § nuvarande vapenlag. Från tillämpningsområdet för straffbestämmelsen undantas vissa olovliga innehav av skjutvapen sedan ett tidsbegränsat innehavstillstånd har löpt ut. Sådana gärningar regleras i stället i 3 §. Vidare förtydligas vad som ska beaktas vid bedömningen av om brottet är ringa. Förtydligandet är i huvudsak avsett att kodifiera gällande rätt. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.4 och 26.3.5. Brottsrubriceringen vapenbrott kursiveras.

Genom denna lag jämställs fler typer av föremål med skjutvapen än vad som är fallet enligt nuvarande vapenlag (se kommentaren till 1 kap. 4 §). Tillämpningsområdet för förevarande paragraf utvidgas i motsvarande mån.

I andra stycket första meningen anges de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett vapenbrott är att anse som ringa. Med otillåten användning avses sådan användning som inte är tillåten i samhället, dvs. i första hand brottslig användning. Med skadlig användning förstås exempelvis att den som saknar tillräckliga kunskaper använder ett skjutvapen för ett ändamål som i och för sig är legitimt, t.ex. målskjutning, och därmed riskerar att orsaka skada på personer eller egendom. Under övriga omständigheter förstås i första hand intresset av att vapenregleringen följs. Även andra omständigheter bör dock i någon utsträckning kunna beaktas. Avgörande för om ett brott ska bedömas som ringa är om gärningen framstår som obetydlig med hänsyn till de intressen som är avsedda att skyddas genom straffbestämmelsen.

Ju farligare det skjutvapen ett vapenbrott avser är desto mindre är utrymmet för att bedöma brottet som ringa. I fråga om eldvapen, dvs. ett skjutvapen som skjuter ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne, måste det alltid finnas någon klart förmildrande omständighet för att man ska kunna bedöma ett uppsåtligt vapenbrott avseende ett brukbart vapen till vilket det finns ammunition på marknaden som ett ringa brott. Ett vapenbrott som avser eldvapen kan bedömas som ringa exempelvis om någon utan tillstånd har ett äldre vapen för vilket passande ammunition saknas här i landet. Andra exempel på ringa brott är olaga innehav, överlåtelse, förmedling eller utlåning av del eller tillbehör till ett eldvapen eller av ett eldvapen som i och för sig är tillståndspliktigt men är obrukbart eller har något svårreparabelt fel. Ett vapenbrott som avser eldvapen kan också vara ringa exempelvis när en person lagligen har lånat eller lånat ut ett

skjutvapen och den tillåtna tiden för sådant lån överskridits endast med några dagar, under förutsättning att vapnet förvarats på föreskrivet sätt. Av betydelse är också om och i så fall i vilken omfattning vapnet har använts. Vid sådant överskridande av lånebestämmelserna bör brottet kunna bedömas som ringa även om lånet avsett ett sådant vapen som enligt 2 § första stycket 2 anses vara av särskilt farlig beskaffenhet.

Vad gäller andra typer av skjutvapen än eldvapen, t.ex. kolsyre-, luft- och fjädervapen, finns ett större utrymme för att bedöma ett vapenbrott som ringa. Innehav av enstaka sådana vapen bör ofta kunna anses vara ringa brott. Vid bedömningen måste hänsyn dock tas till om vapnet lätt kan konverteras till ett eldvapen. Start- och gasvapen är exempel på skjutvapen som inte är eldvapen men där utrymmet för att bedöma ett vapenbrott som ringa är begränsat. Detsamma gäller sådana kolsyre-, luft- och fjädervapen och skjutvapen med liknande utskjutningsmedel som utan att byggas om kan användas för att skjuta ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne, exempelvis vapen av Brocock-typ.

Tredje stycket är nytt. Av bestämmelsen framgår förhållandet mellan

förevarande paragraf och tredje paragrafen.

Övriga ändringar är endast språkliga eller redaktionella.

2 § Om brott som avses i 1 § första stycket är grovt, döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats,

2. vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,

3. innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett flera vapen,

4. vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller

5. gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Om brott som avses i 1 § första stycket är synnerligen grovt, döms för

synnerligen grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex och högst tio år. Vid

bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett ett stort antal vapen eller flera vapen av särskilt farlig beskaffenhet.

Vid bedömningen enligt första och andra styckena ska ett enhandsvapen anses vara av särskilt farlig beskaffenhet, om det är kraftfullt eller har en särskilt farlig konstruktion eller utformning.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 1 a § nuvarande vapenlag. Brottsrubriceringarna grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott kursiveras.

Överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet olovligen innehar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vapnet löpt ut, döms om det olovliga innehavet pågått i mindre än tre månader för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen, som är ny, avser olovligt innehav av skjutvapen sedan ett tidsbegränsat innehavstillstånd löpt ut. Genom införandet av bestämmelsen bryts vissa gärningar ut från regleringen om vapenbrott och ges i stället en egen brottsrubricering, överträdelse av ett tidsbegränsat

tillstånd att inneha skjutvapen, och en egen straffskala. Övervägandena

finns i avsnitt 26.3.4.

Enligt första stycket ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet olovligen innehar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vapnet löpt ut dömas för överträdelse av tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen till böter eller fängelse i högst sex månader, om det olovliga innehavet pågått i mindre än tre månader. Har innehavet pågått längre än så döms i stället för vapenbrott enligt 1 §. Ju längre tid det otillåtna innehavet har pågått desto allvarligare är typiskt sett brottet.

Enligt andra stycket ska det i ringa fall inte dömas till ansvar. Vid bedömningen av om brottet är ringa bör särskilt beaktas om gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, hur länge det olovliga innehavet har varat och vilka åtgärder vapeninnehavaren vidtagit för att det olovliga innehavet ska upphöra. Om vapeninnehavaren av oaktsamhet förbisett när det ursprungliga tillståndet upphörde att gälla och inom en eller ett par dagar vidtar åtgärder för att göra sig av med skjutvapnet bör brottet ofta kunna anses vara ringa. Har det otillåtna innehavet varat mer än en vecka bör brottet endast i undantagsfall bedömas som ringa.

Vapenmärkningsbrott

4 § Den som uppsåtligen bryter mot bestämmelserna om märkning i 15 kap. 2 § första, andra och fjärde styckena, 3, 4, 7 eller 8 § döms för vapenmärkningsbrott till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som uppsåtligen förfalskar eller utan lov utplånar, avlägsnar eller ändrar sådan märkning.

Till ansvar för brott mot bestämmelserna om märkning i 15 kap. 7 eller 8 § döms det inte om gärningen är belagd med straff enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 kap. 1 b § nuvarande vapenlag. Brottet ges en ny rubricering, vapenmärkningsbrott, vilket föranleder vissa redaktionella ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.6.

Missbruk av rätt att inneha skjutvapen

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till, döms för missbruk av rätt att inneha skjutvapen till böter eller fängelse i högst sex månader.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 kap. 2 § första stycket a nuvarande vapenlag. Brottsrubriceringen missbruk av rätt att inneha skjutvapen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.6.

Övriga ändringar är endast redaktionella.

Olovlig befattning med ammunition och vapentillbehör

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) innehar ammunition utan att ha rätt till det, eller

b) överlåter eller yrkesmässigt förmedlar ammunition till någon som inte har rätt att inneha egendomen,

döms för olovlig befattning med ammunition till böter eller fängelse i högst sex månader.

För det fall att en gärning som avses i första stycket avser ljuddämpare eller vapenmagasin döms för olovlig befattning med vapentillbehör till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar för otillåtet innehav av ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin.

Paragrafen, som reglerar brott som rör olovlig befattning med ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin, motsvarar i huvudsak 9 kap. 2 § första stycket d och e samt delar av andra stycket i nuvarande

vapenlag. Brottsrubriceringarna olovlig befattning med ammunition och olovlig befattning med vapentillbehör är nya. Till följd av de nya brottsrubriceringarna har samtliga brott som avser ammunition förts samman i första stycket. De brott som rör ljuddämpare och vapenmagasin finns i andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.6.

Övriga ändringar är endast redaktionella.

Olovlig handel och förmedling

7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver handel med skjutvapen utan tillstånd, döms för olovlig vapenhandel till böter eller fängelse i högst sex månader.

Paragrafen motsvarar i huvudsak delar av 9 kap. 2 § första stycket f nuvarande vapenlag. Brottsrubriceringen olovlig vapenhandel är ny. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.6.

Övriga ändringar är språkliga eller redaktionella.

8 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet yrkesmässigt förmedlar skjutvapen utan tillstånd, döms för olovlig vapenförmedling till böter eller fängelse i högst sex månader.

För det fall att en gärning som avses i första stycket avser ammunition döms för olovlig förmedling av ammunition till böter eller fängelse i högst sex månader.

Paragrafen motsvarar i huvudsak delar av 9 kap. 2 § första stycket f nuvarande vapenlag. Brottsrubriceringarna olovlig vapenförmedling och

olovlig förmedling av ammunition är nya. Övervägandena finns i av-

snitt 26.3.6.

Övriga ändringar är endast redaktionella.

Andra överträdelser av vapenlagen

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) bryter mot bestämmelserna om överlämnande till förvaring hos någon annan i 12 kap. 4 § första stycket eller om transport i 12 kap. 6 § eller mot villkor i fråga om förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna lag,

b) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 12 kap. 1, 2 och 4 §§ i fråga om skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som innehas av samman-

slutningar, huvudmän för museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga om skjutvapen som innehas av vapenhandlare,

c) förvarar skjutvapen eller ljuddämpare åt någon annan utan att ett föreskrivet tillstånd till förvaringen finns, eller bryter mot bestämmelserna om användning vid förvaring i 12 kap. 4 § andra stycket,

d) medför skjutvapen i strid med bestämmelserna i 12 kap. 7 §, eller

e) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 20 kap. 7 § genom att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat land.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar för överträdelse av bestämmelserna i 12 kap. 7 §.

Till ansvar för otillåten förvaring av skjutvapen åt någon annan döms det inte om gärningen är belagd med straff enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § första stycket b, c, g, h och i, delar av andra stycket och tredje stycket nuvarande vapenlag. Av rubriken före paragrafen framgår att de brott som tas upp i paragrafen betecknas överträdelse av vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.6. Punkternas inbördes ordning har ändrats och den tidigare punkten i utgör punkten c i förevarande paragraf.

Punkten a motsvarar 9 kap. 2 § första stycket b nuvarande vapen-

lag, som bl.a. hänvisar till 5 kap. 3 § nuvarande vapenlag. Bestämmelserna i den paragrafen ändras. Ändringarna medför ingen förändring av det straffbelagda området. (Se vidare kommentaren till 12 kap. 4 §.)

Punkten b motsvarar 9 kap. 2 § första stycket c nuvarande vapen-

lag, som bl.a. hänvisar till 5 kap. 2 § nuvarande vapenlag. Bestämmelserna i den paragrafen ändras så att stommar och lådor ska förvaras på samma sätt som kompletta skjutvapen (se kommentaren till 12 kap. 2 §). Detta innebär att förevarande bestämmelse får en något ändrad materiell innebörd. Övervägandena finns i avsnitt 19.7.

Övriga ändringar är endast redaktionella.

10 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 20 kap. 8 § a genom att underlåta att på föreskrivet sätt anmäla utförsel eller utlåning av skjutvapen.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 3 § nuvarande vapenlag. Av rubriken före nionde paragrafen framgår att de brott som tas upp i paragrafen betecknas överträdelse av vapenlagen.

Brottskonkurrens

11 § Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen, ammunition eller ljuddämpare och för försök till sådant brott finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 4 § nuvarande vapenlag.

Förverkande och beslag

12 § Ett skjutvapen som har varit föremål för brott som avses i 1–5 §§ ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har varit föremål för brott som avses i 6 § första och andra stycket. I stället för att förklara egendomen förverkad kan dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat får även ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som hör till vapnet förklaras förverkade.

Utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 kap. 5 § nuvarande vapenlag. Andra stycket i den nuvarande paragrafen tas bort. Någon ändring i sak är inte avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.4 och 26.5.

I första stycket förtydligas att det med vapen i förverkandebestämmelsernas mening avses skjutvapen, dvs. både sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § definieras som skjutvapen och sådana föremål som enligt 1 kap. 4 § jämställs med skjutvapen. Detta motsvarar gällande rätt. Liksom enligt nuvarande vapenlag är det möjligt att med stöd av bestämmelserna förverka sådana vapendelar som omfattas av vapenlagen (se 1 kap. 4 § g).

Av hänvisningen till 3 § framgår att också sådana skjutvapen som varit föremål för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen kan förklaras förverkade. Sådana brott är typiskt sett av mindre allvarligt slag. Inte minst när vapnet har ett mera betydande ekonomiskt värde bör det därför ofta finnas förutsättningar att underlåta att besluta om förverkande.

13 § Jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen samt personal vid

Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen har samma befogenhet som polismän att ta sådan egendom i beslag som skäligen kan antas vara förverkad enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 6 § nuvarande vapenlag.

Åtal

14 § Om någon frivilligt lämnar in skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin till Polismyndigheten, får åtal för olovligt innehav av egendomen väckas mot honom eller henne av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 7 § nuvarande vapenlag.

Försök, förberedelse och stämpling

15 § För försök, förberedelse eller stämpling till grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 8 § nuvarande vapenlag.

19 kap. Överklagande

I nittonde kapitlet finns bestämmelser om hur man överklagar ett beslut enligt vapenlagen.

1 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag som gäller en fysisk person får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets han eller hon var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet.

I övriga fall överklagas beslut enligt denna lag till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 § nuvarande vapenlag.

2 § Polismyndighetens eller en domstols beslut enligt denna lag ska gälla omedelbart, om inte annat beslutas.

Polismyndighetens beslut om återkallelse av vapenhandlartillstånd, återkallelse av vapenmäklartillstånd, återkallelse av reparatörstillstånd eller återkallelse av auktorisation ska dock gälla omedelbart endast om Polismyndigheten anger det i beslutet. Polismyndigheten får bestämma att beslutet ska gälla omedelbart om det finns särskilda skäl för det.

Polismyndighetens eller en domstols beslut som rör märkning av vapen eller vapendelar av särskilt stort historiskt värde ska, trots vad som anges i första stycket, inte gälla omedelbart.

Paragrafen motsvarar delvis 10 kap. 2 § nuvarande vapenlag.

Första stycket justeras endast språkligt.

Andra stycket ändras på så sätt att ordalydelsen anpassas till inför-

andet i 2 kap. 1 § av benämningarna ”vapenhandlartillstånd” och ”vapenmäklartillstånd”. Vidare läggs återkallelse av reparatörstillstånd till. Tillägget innebär att sådana återkallelsebeslut gäller omedelbart endast om det anges i beslutet. Av bestämmelsen framgår vidare att ett sådant beslut kräver särskilda skäl. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.8.

Tredje stycket är oförändrat.

20 kap. Bemyndiganden

I tjugonde kapitlet finns bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Av redaktionella skäl har bemyndigandena splittrats upp på flera paragrafer och det har införts ett antal underrubriker i syfte att underlätta för läsaren att orientera sig.

Föreskrifter som rör lagens och vissa bestämmelsers tillämpningsområde

Utvidgning av lagens tillämpningsområde

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att denna lag eller vissa föreskrifter i lagen ska tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 3 och 4 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § a nuvarande vapenlag.

Inskränkning av lagens tillämpningsområde

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som en företrädare för en annan stats myndighet eller för Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § f nuvarande vapenlag.

3 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Försvarsmakten får i enskilda fall besluta att lagen inte ska gälla skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som innehas av en främmande stats militära styrka som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 § nuvarande vapenlag.

Undantag från bestämmelser om tillstånd

4 § Regeringen får meddela föreskrifter om

a) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 och 2 §§ inte ska gälla innehav av skjutvapen, ljuddämpare eller vapenmagasin som lämnats över från staten till

– statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen,

– den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller – frivilliga försvarsorganisationer,

b) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 och 2 §§ inte ska gälla införsel av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen, och

c) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som medförs till Sverige enligt bestämmelserna i 8 kap. 5 §, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen.

Paragrafen är delvis ny.

Punkten a motsvarar 11 kap. 1 § c nuvarande vapenlag. Punkten b motsvarar 11 kap. 1 § h nuvarande vapenlag. Punkten c är ny. Ändringen hänger samman med införandet av

bestämmelserna i 8 kap. 5 § och innebär att regeringen får meddela att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som medförs till Sverige enligt de bestämmelserna, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen. Övervägandena finns i avsnitt 23.11.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § a nuvarande vapenlag och justeras endast språkligt.

Effektbegränsade skjutvapen

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet ska vara konstruerat på ett visst sätt för att vapnet ska anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 2 §.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § b nuvarande vapenlag.

Föreskrifter om krav på tillstånd i vissa fall

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § d nuvarande vapenlag.

Föreskrifter om krav på anmälan i vissa fall

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om

a) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte ska använda vapnet endast i Sverige, ska anmäla detta till Polismyndigheten,

b) skyldighet att till Polismyndigheten anmäla förlust av skjutvapen, och

c) skyldighet att anmäla att skjutvapen ingår i tillgångarna i ett dödsbo eller konkursbo.

Paragrafen är delvis ny.

Punkten a motsvarar 11 kap. 1 § e nuvarande vapenlag. Punkten b är ny och innebär att regeringen får meddela föreskrifter

om skyldighet att till Polismyndigheten anmäla förlust av skjutvapen. Övervägandena finns i avsnitt 27.13.

Punkten c är ny och innebär att regeringen får meddela föreskrif-

ter om skyldighet att anmäla att skjutvapen ingår i tillgångarna i ett dödsbo eller konkursbo. Föreskrifter av detta slag finns i nuvarande vapenförordning. Ändringen har alltså ett förtydligande syfte. Övervägandena finns i avsnitt 27.14.2.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) skyldighet att till Polismyndigheten anmäla överlåtelser och hur en sådan anmälan ska göras, och

b) skyldighet att till Polismyndigheten anmäla att förvärv av skjutvapen inte skett inom föreskriven tid och hur en sådan anmälan ska göras.

Paragrafen är ny.

Punkten a innehåller ett bemyndigande till regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att överlåtelser av skjutvapen ska anmälas till Polismyndigheten och hur en sådan anmälan ska göras.

Punkten b innehåller ett bemyndigande till regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att till Polismyndigheten anmäla att ett förvärv av skjutvapen inte skett inom föreskriven tid och hur en sådan anmälan ska göras.

Övervägandena finns i avsnitt 16.3 och 16.5–16.8.

Föreskrifter om innehavstillstånd, lånetillstånd och därmed sammanhängande frågor

Förutsättningar för tillstånd

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om

a) att tillstånd att inneha vissa skjutvapen som huvudsakligen har prydnads- eller särskilt affektionsvärde eller för udda ändamål, för andra ändamål än skjutning, får ges endast om vapnet har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga,

b) att tillstånd att inneha vissa skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning får ges endast om det finns synnerliga skäl, och.

c) undantag från de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen vid ansökan om förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd.

Paragrafen är delvis ny.

Punkten a motsvarar huvudsakligen 11 kap. 1 § i nuvarande vapen-

lag men ändras på det sättet att bemyndigandet görs tillämpligt även på udda ändamål som inte avser skjutning. Bemyndigandet gör det möjligt att meddela sådana föreskrifter som avses i 4 kap. 7 § tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.2. Bemyndigandet justeras även språkligt.

Punkten b är ny och innebär att regeringen får meddela föreskrifter

om att tillstånd att inneha vissa skjutvapen för udda ändamål som

inte avser skjutning får ges endast om det finns synnerliga skäl. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.2.

Punkten c är ny och innebär att regeringen får meddela föreskrif-

ter om undantag från de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha skjutvapen vid ansökan om förnyelse av ett tidsbegränsat tillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 10.8.2.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha eller låna skjutvapen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § b nuvarande vapenlag.

Varaktigt obrukbara skjutvapen

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i 3 kap. 3 § och 4 kap. 7 §.

Paragrafen är ny. Ändringen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i 3 kap. 3 och 4 kap. 7 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.

Förvärv i en annan stat än där förvärvaren bor

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer bosatta i Sverige ska få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land, och

b) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i ett främmande land ska underrätta den staten om förvärvet.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § h och i nuvarande vapenlag.

Europeiskt skjutvapenpass

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd att inneha skjutvapen i Sverige.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § g nuvarande vapenlag.

Auktorisation av sammanslutningar för målskytte

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kraven för auktorisation enligt 5 kap. 5 §.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § k nuvarande vapenlag.

Vapenföreståndare och ersättare för museer och bevakningsföretag

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kunskap för godkännande av vapenföreståndare eller ersättare för en huvudman för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag.

Paragrafen är ny. Ändringen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kunskap för godkännande av vapenföreståndare och ersättare för en huvudman för ett museum eller ett auktoriserat bevakningsföretag. Övervägandena finns i avsnitt 12.8 och 13.10.

Föreskrifter om vapenhandlar-, vapenmäklar- och reparatörstillstånd och därmed sammanhängande frågor

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) krav på kunskap för att få vapenhandlartillstånd, reparatörstillstånd eller vapenmäklartillstånd och vad som i övrigt ska gälla vid sådan verksamhet, och

b) villkoren för att en verksamhet som rör handel med skjutvapen eller reparation av skjutvapen ska anses bedrivas yrkesmässigt.

Paragrafen motsvarar delvis 11 kap. 2 § c nuvarande vapenlag.

Punkten a motsvarar delvis 11 kap. 2 § c nuvarande vapenlag men

har anpassats till införandet i 2 kap. 1 § av de nya benämningarna ”vapenhandlartillstånd” och ”vapenmäklartillstånd”. Vidare har bemyndigandet utvidgats till att omfatta även reparatörstillstånd. Ändringen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kunskap för att få reparatörstillstånd och vad som i övrigt ska gälla vid sådan verksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.3.

Punkten b är ny. Bestämmelsen innebär att regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet som rör handel med skjutvapen eller reparation av skjutvapen ska anses bedrivas yrkesmässigt. Övervägandena finns i avsnitt 22.2.1 och 22.3.2.

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på vapenhandlare och vapenmäklare att

a) föra förteckningar och hålla dem tillgängliga för Polismyndigheten,

b) lämna Polismyndigheten upplysningar om inköpta och sålda vapen, befintligt vapenlager och andra förhållanden som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn, och

c) anmäla transaktioner.

Paragrafen motsvarar delvis 11 kap. 2 § j nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 27.14.3.

Punkten a motsvarar såvitt avser skyldigheten att föra förteck-

ningar nuvarande 11 kap. 2 § j. Ändringen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet att hålla förteckningar tillgängliga för Polismyndigheten. Föreskrifter av detta slag finns i nuvarande vapenförordning. Ändringen har alltså ett förtydligande syfte.

Punkten b är ny och innebär att regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om krav på vapenhandlare och vapenmäklare att lämna Polismyndigheten upplysningar om inköpta och sålda vapen, befintligt vapenlager och andra förhållanden som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn. Föreskrifter av detta slag finns i nuvarande vapenförordning. Ändringen har alltså ett förtydligande syfte.

Punkten c motsvarar den del av nuvarande 11 kap. 2 § j som avser

anmälan av transaktioner.

Övriga ändringar är endast språkliga och redaktionella.

Föreskrifter om övriga förutsättningar för tillstånd

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också i övrigt meddela föreskrifter om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för tillstånd enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § f nuvarande vapenlag. Ändringarna är redaktionella.

Föreskrifter om ändring och reparation av skjutvapen

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 11 kap. vid ändring och reparation av skjutvapen.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § d nuvarande vapenlag.

Föreskrifter om förvaring och transport

21 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd till överlämnande för förvaring enligt 12 kap. 4 § till juridiska personer.

Paragrafen är ny och innehåller ett bemyndigande åt regeringen att meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för överlämnande för förvaring hos juridiska personer. Övervägandena finns i avsnitt 19.6.

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) krav på vapensamlares, sammanslutningars, museers, vapenhandlares, vapenreparatörers och gymnasieskolors förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen och på sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare, och

b) vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 12 kap. i fråga om transport av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare.

Paragrafen motsvarar delvis 11 kap. 2 § e och k nuvarande vapenlag.

Punkten a motsvarar delvis 11 kap. 2 § e nuvarande vapenlag.

I punkten läggs vapenreparatörer till. Ändringen innebär att föreskrifter kan meddelas om krav på vapenreparatörers förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen. Övervägandena finns i avsnitt 19.10.

I punkten läggs vidare gymnasieskolor till, till följd av bedömningen att vissa gymnasieskolor ska ha möjlighet att förvara skjutvapen åt elever. Övervägandena finns i avsnitt 19.6.

I punkten läggs också vapensamlare till. Övervägandena finns i avsnitt 19.9.

Vidare utvidgas bemyndigandet något från att avse förvaring av andra vapen än effektbegränsade vapen till att avse tillståndspliktiga skjutvapen. Ändringen innebär en anpassning till det befintliga vidarebemyndigandet i nuvarande vapenförordning och har alltså ett förtydligande syfte. Övervägandena finns i avsnitt 19.14.

Punkten b motsvarar 11 kap. 2 § l nuvarande vapenlag.

Föreskrifter om avgifter

23 § Regeringen får meddela föreskrifter om storleken på de avgifter som får tas ut enligt 1 kap. 11 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 kap. 1 § g nuvarande vapenlag.

Föreskrifter om vissa bevis och intyg

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) krav på att intyg om uppdrag som vapenhanterare, lån av skjutvapen eller om uppdrag enligt 2 kap. 8 § ska lämnas eller visas upp, och

b) krav på att bevis om tillstånd eller godkännande enligt denna lag ska medföras, visas upp eller ges in till Polismyndigheten.

Paragrafen är ny. Föreskrifter av det slag som avses i paragrafen finns i nuvarande vapenförordning. Ändringen har alltså ett förtydligande syfte.

Punkten a innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på att intyg om uppdrag som vapenhanterare, lån av skjutvapen eller om uppdrag enligt 12 kap. 8 § ska lämnas eller visas upp. Övervägandena finns i avsnitt 14.3.6, 14.3.7, 18.7 och 27.5.

Punkten b innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på att bevis om tillstånd eller godkännande ska medföras, visas

upp eller ges in till Polismyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 15.7. Med bevis om tillstånd eller godkännande enligt denna lag avses inte bara bevis om tillstånd eller godkännanden som har meddelats med stöd av lagen. Också bevis om andra tillstånd och godkännanden som medför att adressaten är bärare av vissa rättigheter enligt vapenregleringen avses. Exempelvis är avsikten att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av bemyndigandet ska kunna meddela föreskrifter om att den som fört in ett skjutvapen i Sverige med stöd av det förenklade förfarande som avses i 8 kap. 5 § ska vara skyldig att medföra det europeiska skjutvapenpasset vid vistelsen i landet med vapnet.

Föreskrifter om böter

25 § Regeringen får meddela föreskrifter om att den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag ska dömas till böter.

Paragrafen är ny. Ändringen innebär att regeringen ges rätt att meddela föreskrifter om att den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen ska dömas till böter. Föreskrifter av detta slag finns i nuvarande vapenförordning. Ändringen har alltså ett förtydligande syfte. Övervägandena finns i avsnitt 27.14.1.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026.

2. Genom lagen upphävs vapenlagen (1996:67).

3. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd som beslutats enligt vapenlagen (1996:67) anses ha tillstånd också enligt denna lag.

4. Den som den 1 april 1996 hade tillstånd att förvärva, inneha, föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition ska anses ha tillstånd till det också enligt denna lag, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340) eller vapenlagen (1973:1176).

5. Den som före den 1 juli 2000 av polismyndigheten har godkänts att ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning ska anses ha tillstånd till det enligt denna lag.

6. Den som den 1 april 1996 var berättigad enligt andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i vapenlagen (1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd får även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd.

7. En sammanslutning för målskytte som auktoriserats enligt 2 kap. 17 § vapenlagen (1996:67) eller som anses auktoriserad enligt andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2014:895) om ändring i vapenlagen (1996:67) ska anses vara auktoriserad också enligt denna lag.

8. Den som vid lagens ikraftträdande är godkänd som föreståndare eller ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare eller som är godkänd att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning ska anses vara godkänd också enligt denna lag.

9. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § första stycket om tillstånd att inneha skjutvapen för prydnads- eller minnesändamål tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter den 1 juli 2000. Detsamma gäller bestämmelserna i 4 kap. 12 § om tidsbegränsning av tillstånd att inneha helautomatiskt vapen eller enhandsvapen för flerskott. 10. Den som vid lagens ikraftträdande har rätt att inneha vapenmagasin utan tillstånd med stöd av andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2023:372) om ändring i vapenlagen (1996:67) får inneha vapenmagasinen utan tillstånd till dess ansökan om tillstånd prövats slutligt. 11. Den som vid lagens ikraftträdande har rätt att yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition utan tillstånd med stöd av tredje punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2023:372) om ändring i vapenlagen (1996:67) får bedriva sådan verksamhet utan tillstånd till dess ansökan om tillstånd prövats slutligt. 12. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1996:67) tillämpas den nya lagen vid prövning efter ikraftträdandet. 13. Bestämmelsen i 3 kap. 2 § tredje stycket om att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 14. Bestämmelserna i 4 kap. 5 § om att tillstånd att inneha skjutvapen för samling får ges endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett av Polismyndigheten godkänt samlingsområde tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 15. Bestämmelsen i 4 kap. 7 § första stycket om att tillstånd att inneha skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 16. Bestämmelsen i 4 kap. 9 § om att tillstånd att inneha helautomatiska vapen får ges endast för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 17. Bestämmelserna om stommar och lådor i 4 kap. 8 och 9 §§ och 5 kap. 3, 8 och 14 §§ tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter ikraftträdandet. 18. Den som vid lagens ikraftträdande innehar sådana föremål eller programvara som avses i 2 kap. 3 § b, d eller e har rätt att inneha egendomen till utgången av april 2026. 19. Registrering enligt 16 kap. 5 § 2 av fysiska personer som har ett betydande inflytande över en juridisk person med tillstånd att driva handel

med skjutvapen behöver endast ske om lämplighetsprövningen har skett efter den 1 juli 2012.

20. Registrering enligt 16 kap. 3 § 1 och 2 och 16 kap. 5 § 2 av fysiska personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning, ett auktoriserat bevakningsföretag eller en organisation som har getts reparatörstillstånd behöver endast ske om lämplighetsprövningen har skett efter ikraftträdandet. 21. Registrering enligt 16 kap. 2 § 5 av den person som ansvarar för förvaringen hos en skola behöver endast ske om tillstånd till förvaring hos skolan ges efter ikraftträdandet. 22. Tillstånd att för jakt inneha ett sådant skjutvapen som avses i 4 kap. 13 § upphör att gälla den 1 januari 2027. Polismyndigheten ska senast den 1 juli 2026 skicka en skriftlig underrättelse till den som innehar sådan egendom om att tillståndet upphör att gälla. Underrättelsen ska delges enligt bestämmelserna i delgivningslagen (2010:1932). Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut, ska detta gälla till dess ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft. Den som före tillståndets upphörande lämnar in egendomen till Polismyndigheten har rätt att få den inlöst av staten. Ersättning ska betalas med ett belopp som motsvarar 80 procent av egendomens marknadsvärde vid förvärvstillfället. Om tillståndsbeviset finns i behåll ska det ges in tillsammans med egendomen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i kapitel 28.

I punkten 1 föreskrivs när lagen ska träda i kraft. I punkten 2 framgår att den nuvarande vapenlagen samtidigt upphävs.

Enligt punkten 3 fortsätter tillstånd som beslutats enligt nuvarande vapenlag att gälla. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.1.

Punkten 4, som rör fortsatt giltighet av tillstånd som meddelats

enligt äldre vapenreglering, motsvarar punkten 3 i övergångsbestämmelserna till nuvarande vapenlag, med undantag för att innehav med stöd av ett deklarationsbevis inte anses vara ett tillstånd enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.1.

Punkten 5, som innebär att vissa äldre godkännanden att ta emot

skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning ses som tillstånd, motsvarar punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:147) om ändring i vapenlagen (1996:67). Övervägandena finns i avsnitt 28.3.1.

Punkten 6, som rör innehav av start- och signalvapen utan tillstånd,

motsvarar punkten 4 i övergångsbestämmelserna till nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.2.

I punkten 7 framgår att en skyttesammanslutning som auktoriserats eller som anses auktoriserad enligt nuvarande vapenlag ska anses

auktoriserad också enligt denna lag. Bestämmelserna motsvarar delvis punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2014:895) om ändring i vapenlagen (1996:67). Övervägandena finns i avsnitt 28.3.3.

Enligt punkten 8 ska den som vid lagens ikraftträdande är godkänd som föreståndare eller ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare eller som är godkänd att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning anses vara godkänd också enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.4.

Av punkten 9 följer att punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:147) om ändring i vapenlagen (1996:67) fortsätter att gälla. Den som för prydnad eller minne har tillstånd att inneha ett skjutvapen sedan tiden före den 1 juli 2000 omfattas alltså inte av huvudregeln om att vapnet ska göras varaktigt obrukbart. Vidare omfattas den som sedan tiden före den 1 juli 2000 har tillstånd att inneha ett enhandsvapen för flerskott eller ett helautomatiskt vapen inte av huvudregeln om femårstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.5.

Av punkterna 10 och 11 följer att övergångsbestämmelserna till lagen (2023:372) om ändring i vapenlagen (1996:67) fortsätter att gälla. Den som innehar vapenmagasin eller bedriver vapenmäklarverksamhet med stöd av de bestämmelserna får alltså fortsätta att göra det tills ansökan om tillstånd prövats slutligt. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.5.

Enligt punkten 12 tillämpas denna lag också i fråga om ansökningar som gjorts enligt nuvarande vapenlag. Detta gäller både i första instans och efter överklagande. Bestämmelsen avser alla typer av ansökningar och alltså inte bara ansökningar om tillstånd utan också ansökningar om exempelvis godkännande. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.6.

Punkterna 13–17 innebär att vissa förutsättningar för tillstånd en-

ligt denna lag ska tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter lagens ikraftträdande. Det innebär att återkallelse av redan meddelade tillstånd inte kan bli aktuellt på grund av de nya bestämmelserna. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.7.

Av punkten 18 framgår att den som innehar sådan egendom som utgör förbjudna skjutvapen enligt denna lag men som inte omfattas av den nuvarande vapenlagen får behålla egendomen under fyra månader från ikraftträdandet. Sedan den tiden löpt ut kan den som fortsatt innehar sådan egendom dömas för vapenbrott. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.9.

Punkten 19 motsvarar punkten 2 i övergångsbestämmelserna till

lagen (2012:306) om ändring i nuvarande vapenlag. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.5.

Enligt punkten 20 är skyldigheten att registrera personer som har ett betydande inflytande över en skyttesammanslutning, ett auktoriserat bevakningsföretag eller en organisation som har getts reparatörstillstånd begränsad till de fall där lämplighetsprövningen av personerna har skett efter ikraftträdandet. Polismyndigheten behöver alltså inte ta kontakt med befintliga tillståndshavare för att efterfråga vem som har ett sådant inflytande över den juridiska personen. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.11.

Enligt punkten 21 är skyldigheten att registrera den person som ansvarar för förvaringen hos en skola begränsad till de fall då tillstånd till förvaring hos skolan getts efter ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.11.

Enligt punkten 22 gäller tillstånd att inneha sådana gevär och lådor som avses i 4 kap. 13 § under en övergångstid och upphör därefter automatiskt att gälla den 1 januari 2027. I bestämmelsen regleras också vad som gäller i fråga om inlösen av egendomen. Polismyndigheten ska bestämma inlösenersättningen till 80 procent av marknadsvärdet vid förvärvstillfället. Som regel bör det vara tillräckligt att innehavaren presterar ett kvitto eller motsvarande underlag från sitt inköp. Detta bör som regel anses motsvara marknadsvärdet vid inköpet. Om inköpspriset framstår som orimligt högt jämfört med vad sådan egendom brukar kosta, det saknas underlag eller underlaget kan ifrågasättas, bör polisen dock göra en värdering med hjälp av värderingsman och bestämma ersättningen utifrån denna värdering. Av bestämmelsen följer vidare en skyldighet för Polismyndigheten att skriftligen underrätta tillståndshavarna om att tillstånden upphör. Underrättelsen ska skickas senast det datum som anges i bestämmelsen. Däremot behöver underrättelsen inte ha delgetts senast detta datum. En utebliven delgivning innebär inte att tillståndet fortsätter att gälla. Övervägandena finns i avsnitt 28.3.8.

30.2. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 kap.

18 b §

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får även användas i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brott som avses i andra stycket, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får användas vid en förundersökning om

1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,

2. grovt dataintrång enligt 4 kap. 9 c § andra stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

3. våldtäkt eller våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 1 § första stycket eller 4 § första eller andra stycket brottsbalken,

4. grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § brottsbalken, om gärningen har begåtts med hjälp av elektronisk kommunikation och det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

5. utpressning enligt 9 kap. 4 § första stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

6. grov utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,

7. allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage enligt 13 kap. 3 § första stycket eller 5 §brottsbalken,

8. krigsanstiftan eller grovt utlandsspioneri enligt 19 kap. 2 eller 6 b § brottsbalken,

9. grovt narkotikabrott enligt 3 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64),

10. grovt vapenbrott enligt 18 kap. 2 § första stycket vapenlagen (2025:00), 11. grov narkotikasmuggling, grov vapensmuggling eller grov smuggling av explosiv vara enligt 6 § tredje stycket, 6 a § tredje stycket eller 6 b § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

12. grovt brott enligt 29 a § första stycket lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor,

13. grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt brott, enligt 5 § eller 7 § andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

14. terroristbrott enligt 4 § terroristbrottslagen (2022:666), 15. ett brott som avses i 18 a § andra stycket 3, 4, 7, 8, 10, 13, 14, 17 eller 18, 16. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 1, 3, 6–12, 14 eller 15, om en sådan gärning är belagd med straff,

17. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 2, 4, 5 eller 13, om en sådan gärning är belagd med straff och det kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i ett år,

18. ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år, eller

19. flera brott, om

a) det kan antas att samtliga brott har begåtts av en och samma person,

b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde överstiger fängelse i fyra år,

c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller systematiskt, och

d) det för vart och ett av brotten inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader eller det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, om en sådan gärning är belagd med straff.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får endast avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som

1. det finns särskild anledning att anta att gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten under den tid som tillståndet avser har använt eller kommer att använda, eller

2. det finns synnerlig anledning att anta att gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2 och i fråga om övergångsbestämmelsen i avsnitt 28.5.

30.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål

3 §

I fråga om vapen och andra föremål som vapenlagen (2025:00) är tillämplig på gäller föreskrifterna där i stället för denna lag.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel

1 b §

I 15 kap.vapenlagen (2025:00) finns bestämmelser om märkning av vapen och vapendelar vid tillverkning och införsel samt om märkning av förpackning med ammunition vid tillverkning.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

3 §

Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav för

1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som avses i 11 kap. 1 § vapenlagen (2025:00),

2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget bruk,

3. årlig tillverkning för medicinska eller farmaceutiska ändamål eller för forskningsändamål av högst 100 gram kemiska produkter som klassificeras som krigsmateriel.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

4 §

Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel samt verksamhet som avser tillhandahållande av tekniskt bistånd till någon i utlandet får inte bedrivas här i landet utan tillstånd.

Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet utan tillstånd.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt första och andra styckena i fråga om

1. sådan handel med skjutvapen, ljuddämpare eller vapenmagasin eller

yrkesmässig förmedling av skjutvapen eller ammunition som regleras i vapenlagen (2025:00), eller

2. sådan hantering av ammunition eller annan explosiv vara som regleras

i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

I paragrafen finns bestämmelser om krav på tillstånd för verksamhet som avser bl.a. tillhandahållande av krigsmateriel samt ett bemyndigande för regeringen att, under vissa förutsättningar, föreskriva undantag från tillståndskravet. Övervägandena finns i avsnitt 17.6.1.

I tredje stycket införs av redaktionella skäl en punktlista. I punkten 1 förtydligas att bemyndigandet omfattar handel med ljuddämpare. Vidare utökas bemyndigandet till att omfatta handel med vapenmagasin till handeldvapen. Bemyndigandet är begränsat till sådan handel som regleras i vapenlagen. Med detta avses inte bara tillståndspliktig handel med skjutvapen utan även handel med ljuddämpare och vapenmagasin som en vapenhandlare får inneha med stöd av sitt vapenhandlartillstånd. Ändringen innebär även att hänvisningen till vapenlagen ändras till att avse den nya vapenlagen (2025:00).

Punkten 2 motsvarar andra ledet i den nuvarande bestämmelsen.

6 §

Krigsmateriel får inte föras ut ur landet och tekniskt bistånd får inte lämnas till någon utanför landet utan tillstånd, om inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om programvara och tekniskt bistånd likställs med utförsel en överföring till utlandet genom telekommunikation eller på annat liknande sätt.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd enligt första stycket, när det gäller utförsel av krigsmateriel ur landet eller lämnande av tekniskt bistånd utanför landet till ett annat land inom EES

1. om det är fråga om transitering,

2. om den som för ut krigsmaterielen ur landet eller lämnar det tekniska biståndet utanför landet eller mottagaren är en del av ett statligt organ eller en del av försvarsmakten,

3. om det är fråga om leveranser som Europeiska unionen, Nato, Internationella atomenergiorganet (IAEA) eller andra mellanstatliga organisationer gör i syfte att fullgöra sina uppdrag,

4. om utförseln eller lämnandet är nödvändigt för att genomföra ett samverkande program för krigsmateriel och tekniskt bistånd mellan EESländer,

5. om utförseln eller lämnandet är kopplat till humanitär hjälp vid en katastrof eller som gåva i en nödsituation, och

6. om utförseln eller lämnandet är nödvändigt för eller efter reparation, underhåll, utställning eller demonstration.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av

1. skjutvapen, och tillhörande ammunition och ljuddämpare för enskild persons räkning samt skjutvapen och därtill hörande ammunition och ljud-

dämpare för användning vid jakt, tävling eller övning utom riket,

2. skjutvapen och ljuddämpare för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,

3. skjutvapen och ljuddämpare som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,

4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition och

ljuddämpare som har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. 4 eller 5 §§vapenlagen (2025:00).

I paragrafen finns bestämmelser om krav på tillstånd för utförsel och tekniskt bistånd till någon utanför landet. Vidare innehåller paragrafen vissa bemyndiganden till regeringen eller regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela vissa föreskrifter. Övervägandena finns i avsnitt 17.6.2 och 23.12.

Första och andra styckena är oförändrade. Tredje stycket innehåller ett bemyndigande till regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utförsel av bl.a. skjutvapen.

Punkten 1 avser föreskrifter om utförsel för enskild persons räk-

ning och för användning vid jakt, tävling eller övning utom riket. Genom tillägget av ljuddämpare klargörs att bemyndigandet omfattar inte bara skjutvapen och tillhörande ammunition utan också ljuddämpare som tillhör vapnet. Uttrycket ”därtill hörande” innebär att ljuddämparen passar till vapnet i fråga och avses användas tillsammans med vapnet.

Punkten 2 avser föreskrifter om utförsel för reparation, översyn

eller annan liknande åtgärd. Ändringen innebär att möjligheten att meddela föreskrifter om utförsel omfattar även utförsel av ljuddämpare för sådana ändamål som avses i bestämmelsen.

Punkten 3 avser föreskrifter om utförsel av egendom som förts in

i landet för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd. Ändringen innebär att möjligheten att meddela föreskrifter om utförsel omfattar även utförsel av ljuddämpare som förts in i landet för sådana ändamål som avses i bestämmelsen.

Punkten 4 avser föreskrifter om utförsel av sådana jakt- och tävlings-

vapen och tillhörande ammunition som förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. 4 eller 5 § vapenlagen (2025:00). Att bemyndigandet omfattar det förfarande som avses i 8 kap. 5 § vapenlagen (2025:00) är nytt. Även i denna punkt läggs ljuddämpare till. Vidare ändras hänvisningen till vapenlagen.

30.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

3 §

Lagen är tillämplig endast på följande varor:

1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och produkter som avses i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,

2. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),

3. skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som avses i vapenlagen (2025:00) samt sådana vapen och andra föremål som anges i 1 kap. 4 § samma lag,

4. injektionssprutor och kanyler,

5. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

6. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och liknande,

7. kulturföremål som avses i 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950),

8. hundar och katter för annat ändamål än handel,

9. spritdrycker, vin, starköl och andra jästa alkoholdrycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt alkohollagen (2010:1622), tobaksvaror och elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare vid kontroll av åldersgränsen i 5 kap. 19 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter samt tobaksfria nikotinprodukter vid kontroll av åldersgränsen i 21 § lagen (2022:1257) om tobaksfria nikotinprodukter,

10. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler, 11. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medföljande dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda,

12. barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi,

13. varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,

14. varor som ska beskattas enligt lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter,

15. sprängämnesprekursorer enligt artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1148 av den 20 juni 2019 om saluföring och användning av sprängämnesprekursorer, om ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 och om upphävande av förordning (EU) nr 98/2013, i den ursprungliga lydelsen och 3 § lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer,

16. explosiva varor som avses i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

11 §

En chefstjänsteman som förordnats för uppgiften av chefen för Tullverket får, när det gäller en försändelse som kommer från ett annat EU-land, besluta att en postförsändelse eller en motsvarande försändelse som förmedlas av ett kurirföretag ska hållas kvar av befordringsföretaget, om

1. det finns anledning att anta att försändelsen innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

a) narkotika,

b) skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

c) sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 §vapenlagen, eller

2. det är nödvändigt för att beslag ska kunna ske. Ett beslut om kvarhållande ska gälla en viss tid, högst en månad, från den dag då beslutet delgavs befordringsföretaget. Beslutet får verkställas omedelbart, men ska snarast prövas av chefen för Tullverket eller chefen för Tullverkets rättsavdelning.

Befordringsföretaget är skyldigt att på begäran av Tullverket till verket överlämna en försändelse som hållits kvar enligt första stycket.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen i första

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

12 §

Polismyndigheten och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontrollverksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 5–7 och 13 §§ om Tullverket och en tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också Polismyndigheten och en polisman samt Kustbevakningen och en kustbevakningstjänsteman.

Ett befordringsföretag är skyldigt att till Tullverket anmäla om det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en försändelse innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

1. narkotika,

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 §vapenlagen, eller

4. sådana explosiva varor som avses i 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Befordringsföretaget är skyldigt att på begäran av Tullverket överlämna försändelsen till verket.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen i andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

3 kap.

6 §

Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag,

1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av behörig svensk myndighet,

2. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet, och

3. kontakta Tullverket och rapportera vilka åtgärder som vidtagits och de omständigheter som förelegat.

Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska tjänstemän inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får användas endast i nödvärnssituationer.

Av 20 kap. 2 §vapenlagen (2025:00) framgår att undantag kan göras från lagens bestämmelse i fråga om rätt för utländska tjänstemän att medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen i tredje

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2. Övriga ändringar är en-

dast språkliga.

30.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Har det i lag eller annan författning föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud mot eller villkor för att föra in eller ut en vara, gäller i stället bestämmelserna i den författningen om inget annat är föreskrivet.

I 19–22, 25 a–27, 29 a och 32 §§ finns särskilda bestämmelser om befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott enligt denna lag eller brott, som rör införsel till eller utförsel från landet av varor, enligt någon av de författningar som nämns i tredje stycket. Befogenheterna gäller även vid sådana brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64), vapenlagen (2025:00) och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som avses i 12 § tredje stycket samt vid sådana terroristbrott enligt 4 § terroristbrottslagen (2022:666) som begås genom smuggling, grov smuggling, vapensmuggling, grov vapensmuggling, synnerligen grov vapensmuggling, smuggling av explosiv vara, grov smuggling av explosiv vara eller synnerligen grov smuggling av explosiv vara eller försök till sådana brott. Befogenheten enligt 32 § att väcka åtal eller besluta om förverkande gäller dock inte vid brott enligt narkotikastrafflagen, vapenlagen, lagen om brandfarliga och explosiva varor eller terroristbrottslagen.

De författningar som avses i andra stycket är lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter, lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, tullagen (2016:253) samt lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.

Bestämmelserna i 19–22, 25 a–26 a §§ samt 27 § första och tredje styckena, när det gäller kroppsvisitation, och bestämmelserna i 32 § gäller också vid brott som avses i 2–4 §§skattebrottslagen (1971:69), om brottet rör underlåtenhet att lämna deklaration enligt 26 kap. 37 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244).

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen i andra

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2 och i fråga om övergångs-

bestämmelsen i avsnitt 28.5.

2 §

Vid tillämpning av denna lag ska en vara anses ha förts in till eller ut från landet när den har förts över gränsen för svenskt territorium.

I denna lag förstås med

1. narkotika: sådana varor som anges i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64),

2. vapen: sådana skjutvapen som avses i vapenlagen (2025:00) samt sådana vapen och andra föremål som anges i 1 kap. 4 §vapenlagen,

3. explosiva varor: sådana varor som anges i 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, och

4. tullbehandling: vad som föreskrivs i tullagstiftningen om att en vara ska läggas upp på en anläggning för tillfällig lagring, hänföras till ett tullförfarande eller återexporteras eller åtgärder enligt 3 kap. 1 § tullagen (2016:253), då varan förs in till eller ut från landet.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen i andra

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

12 §

Den som uppsåtligen emballerar, transporterar, förvarar, döljer, bearbetar, förvärvar, överlåter eller ingår avtal om upplåtelse av panträtt i en vara som varit föremål för brott enligt 3–11 §§, döms för olovlig befattning med smuggelgods till böter eller fängelse i högst två år. Gärningen ska inte medföra ansvar, om den är ringa med hänsyn till befattningen, omständigheterna kring denna, egendomens beskaffenhet och värde samt övriga omständigheter.

Om gärningsmannen inte inser men har skälig anledning att anta att varan varit föremål för brott, döms till böter. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

Ansvar enligt första eller andra stycket ska inte dömas ut, om gärningen är belagd med straff i

– 1 § första stycket 1, 3 eller 4 narkotikastrafflagen (1968:64) eller i 2 eller 3 a § narkotikastrafflagen jämförd med dessa bestämmelser,

– 18 kap. 1 eller 2 §vapenlagen (2025:00), eller – 29 § andra stycket 2 eller 29 a § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen i tredje

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2 och i fråga om övergångs-

bestämmelsen i avsnitt 28.5.

27 §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman att

1. enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken, och

2. enligt 28 kap. 13 a § rättegångsbalken

a) hålla kvar den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas, och

b) ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras.

Om det finns anledning att anta att en person, som i omedelbart samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna invid Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en flygplats eller något annat område som har direkt förbindelse med utlandet, har med sig egendom som kan tas i beslag på grund av brott enligt denna lag eller sådana brott mot narkotikastrafflagen (1968:64), vapenlagen (2025:00) eller lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som avses i 12 § tredje stycket, får kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller urinprovstagning utföras på honom eller henne. På den som är under femton år får ytlig kroppsbesiktning utföras endast om det finns särskilda skäl. Ingen får hållas kvar för urinprovstagning. Åtgärder enligt detta stycke får beslutas av en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen. En sådan tjänsteman får besluta om åtgärden utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som ingriper mot någon med stöd av denna lag får i anslutning till ingripandet i den utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl

1. ta hand om vapen eller andra farliga föremål medan ingripandet pågår, och

2. kroppsvisitera personen för att sådana föremål ska kunna tas om hand. En tjänsteman vid Tullverket som griper någon med stöd av denna lag får i anslutning till gripandet i den utsträckning som är nödvändig även kroppsvisitera personen för att fastställa hans eller hennes identitet.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen i andra

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2 och i fråga om övergångs-

bestämmelsen i avsnitt 28.5.

30.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

1 a §

Ett tillstånd till sådana tvångsmedel som avses i 1 § första stycket får också beviljas om

1. det med hänsyn till omständigheterna finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas brottslig verksamhet som innefattar

a) mord, människorov, allmänfarlig ödeläggelse eller grov allmänfarlig ödeläggelse enligt 3 kap. 1 §, 4 kap. 1 § första stycket eller 13 kap. 3 § första eller tredje stycket brottsbalken,

b) grovt narkotikabrott eller synnerligen grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64),

c) grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott enligt 18 kap. 2 § vapenlagen (2025:00),

d) grov narkotikasmuggling, synnerligen grov narkotikasmuggling, grov vapensmuggling, synnerligen grov vapensmuggling, grov smuggling av explosiv vara eller synnerligen grov smuggling av explosiv vara enligt 6 § tredje eller fjärde stycket, 6 a § tredje eller fjärde stycket eller 6 b § tredje eller fjärde stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling, eller

e) grovt brott eller synnerligen grovt brott enligt 29 a § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, och

2. det kan befaras att en person som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen medvetet kommer att främja denna verksamhet.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2 och i fråga om övergångsbestämmelsen i 28.5.

30.9. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

18 kap.

16 §

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till vapenregister enligt vapenlagen (2025:00), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning.

Sekretess gäller, under motsvarande förutsättning som anges i första stycket, hos

1. Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jaktkortsregistret, och

2. Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jägarexamensregistret. Sekretessen enligt första stycket gäller inte för uppgift i vapenregister om namn och adress för den som har tillstånd att driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition eller ta emot skjutvapen för översyn eller reparation eller för uppgifter i registret över auktoriserade sammanslutningar för jakt- eller målskytte. Sekretess gäller inte heller för uppgift i vapenregister om vilka typer av vapen som omfattas av ett tillstånd att driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition eller att ta emot skjutvapen för översyn eller reparation.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen i första

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2. I fråga om övergångs-

bestämmelsen finns övervägandena i avsnitt 28.5.

16 a §

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift i ärende enligt vapenlagen (2025:00), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2. I fråga om övergångsbestämmelsen finns övervägandena i avsnitt 28.5.

35 kap.

23 §

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i ärende enligt vapenlagen (2025:00), om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen i första

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2 och i fråga om övergångs-

bestämmelsen i 28.5.

30.10. Förslaget till lag om ändring i skollagen (2010:800)

5 kap.

23 §

Ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § ska återlämnas till eleven senast vid den tidpunkt skoldagen är slut för eleven. Om eleven vid upprepade tillfällen tagit med sig föremål som omfattas av 22 § eller om det med hänsyn till föremålets beskaffenhet finns särskild anledning att inte återlämna det, behöver dock inte föremålet lämnas tillbaka förrän elevens vårdnadshavare har informerats om omhändertagandet. Ett omhändertagande får inte bestå längre än till och med fjärde dagen efter verkställandet av omhändertagandet.

Om ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § kan antas bli förverkat enligt 36 kap.2 och 3 §§brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

18 kap. 12 §vapenlagen (2025:00) eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot

vissa hälsofarliga varor, ska rektorn eller den som rektorn har bestämt skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen i andra

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2 och i fråga om övergångs-

bestämmelsen i 28.5.

30.11. Förslaget till lag om ändring i postlagen (2010:1045)

5 kap.

6 §

Den som bedriver postverksamhet ska trots 1 § bistå Tullverket vid kontroll av en postförsändelse enligt tullagen (2016:253) eller lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Detta gäller dock endast vid misstanke om att postförsändelsen innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

1. narkotika,

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 §vapenlagen, eller

4. sådana explosiva varor som avses i 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:283) om bevakning ombord på svenskt fartyg

1 §

Denna lag gäller för bevakning med beväpnad säkerhetspersonal ombord på svenskt fartyg i syfte att skydda fartyget, besättningen, passagerarna och lasten mot angrepp av utomstående personer. Lagen gäller i fråga om fartyg som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar och som befinner sig utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

I fråga om bevakning och innehav av skjutvapen och ammunition som kräver tillstånd enligt denna lag, tillämpas inte lagen (1974:191) om bevakningsföretag eller vapenlagen (2025:00).

Med skjutvapen och ammunition avses i denna lag detsamma som i 1 kap. 3 och 6 §§vapenlagen.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen i andra

och tredje styckena. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.13. Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:341) om beslut i särskilda regeringsärenden

3 §

Beslut enligt denna lag får fattas i frågor om

1. Försvarsmaktens krigsorganisering och mobilisering,

2. totalförsvarspliktigas inkallelse och tjänstgöring i Försvarsmakten,

3. utbildning i utlandet enligt lagen (1994:588) om utbildning inom ramen för internationellt militärt samarbete,

4. svenska örlogsbesök i utlandet och flygningar till utlandet med svenska militära luftfartyg,

5. tillträde till svenskt territorium för utländska statsfartyg, statsluftfartyg och militära fordon samt uppehåll på svenskt territorium för utländska statsfartyg, och

6. övningar av en främmande stats militära styrka på svenskt territorium samt undantag från vapenlagen (2025:00) enligt 20 kap.3 § vapenlagen.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.14. Förslaget till lag om ändring i tullagen (2016:253)

4 kap.

18 §

Ett befordringsföretag ska anmäla till Tullverket, om det i företagets verksamhet uppkommer en misstanke om att en försändelse innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

1. narkotika,

2. skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

3. sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 §vapenlagen, eller

4. sådana explosiva varor som avses i 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Försändelsen ska överlämnas till Tullverket om verket begär det. Befordringsföretaget ska också på annat sätt medverka i kontrollverksamhet enligt tullagstiftningen i fråga om varor som befordras med post, på järnväg eller med luftfartyg.

För befordringsföretaget gäller inte 2 och 9–17 §§.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen i första

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

22 §

En chefstjänsteman som förordnats för uppgiften av chefen för Tullverket får, när det gäller en försändelse som kommer från tredjeland, besluta att en postförsändelse eller en motsvarande försändelse som förmedlas av ett kurirföretag ska hållas kvar av befordringsföretaget, om

1. det finns anledning att anta att försändelsen innehåller något av följande som kan tas i beslag enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling:

a) narkotika,

b) skjutvapen eller ammunition som avses i vapenlagen (2025:00),

c) sådana vapen eller andra föremål som anges i 1 kap. 4 §vapenlagen, eller

d) sådana explosiva varor som avses i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, och

2. det är nödvändigt för att beslag ska kunna ske. Ett beslut om kvarhållande ska gälla en viss tid, högst en månad, från den dag då beslutet delgavs befordringsföretaget. Beslutet får verkställas omedelbart, men ska snarast prövas av chefen för Tullverket eller chefen för Tullverkets rättsavdelning.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen i första

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.15. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende

4 §

Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli förverkad enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 §

lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 18 kap. 12 § vapenlagen (2025:00) eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Beslutet att omhänderta egendomen får bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2 och i fråga om övergångsbestämmelsen i 28.5.

30.16. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

1 kap.

2 §

Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt

1. vapenlagen (2025:00),

2. lagen (1998:620) om belastningsregister,

3. lagen (1998:621) om misstankeregister,

4. lagen (2006:444) om passagerarregister,

5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas,

6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna,

7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006,

8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller

9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.17. Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:244) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

1 kap.

2 §

Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt

1. vapenlagen (2025:00),

2. lagen (1998:620) om belastningsregister,

3. lagen (1998:621) om misstankeregister,

4. lagen (2006:444) om passagerarregister,

5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas,

6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna,

7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006,

8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU,

9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller

10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Ändringen ska träda i kraft samtidigt som ändringsförfattningen, under förutsättning att denna träder i kraft efter den nya vapenlagens ikraftträdande. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.18. Förslaget till lag om ändring i kustbevakningslagen (2019:32)

3 kap.

2 §

Kustbevakningens direkta brottsbekämpning omfattar brott som rör

1. skyddslagstiftning i

a) lagen (2004:487) om sjöfartsskydd,

b) skyddslagen (2010:305), och

c) lagen (2016:319) om skydd för geografisk information,

2. sjötrafik och sjösäkerhet i

a) lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,

b) lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled,

c) mönstringslagen (1983:929),

d) sjölagen (1994:1009),

e) lagen (1994:1776) om skatt på energi,

f) lagen (1998:958) om vilotid för sjömän,

g) fartygssäkerhetslagen (2003:364),

h) lagen (2006:263) om transport av farligt gods,

i) barlastvattenlagen (2009:1165), och

j) lagen (2021:626) om förarbevis för vattenskoter,

3. vattenförorening och miljö i

a) 10 kap. 1 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, och

b) 29 kap. 1 § första stycket 1 miljöbalken i fråga om utsläpp från fritidsfartyg, samt 29 kap. 2–2 b §§, 4 § första stycket 1 j i fråga om otillåten hantering av ammunition som innehåller bly, 4 a § och 8 § första stycket 12 och 13 samma balk,

4. överträdelser av fiske- och jaktlagstiftning i

a) jaktlagen (1987:259),

b) fiskelagen (1993:787),

c) lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, och

d) vapenlagen (2025:00),

5. fornminnen och vrak i

a) 2 kap. kulturmiljölagen (1988:950), och

b) lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia, och

6. Sveriges maritima zoner i

a) lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, och

b) lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. Brott som har begåtts i Sveriges maritima zoner omfattas alltid av den direkta brottsbekämpningen.

Regeringen får meddela föreskrifter om att ytterligare brott med endast böter i straffskalan ska ingå i den direkta brottsbekämpningen.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningarna till vapenlagen i första

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

30.19. Förslaget till lag om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

1 kap.

2 §

Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt

1. vapenlagen (2025:00),

2. lagen (1998:620) om belastningsregister,

3. lagen (1998:621) om misstankeregister,

4. lagen (2006:444) om passagerarregister,

5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas,

6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna,

7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006,

8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU,

9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen,

10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226.

Med anledning av att den nuvarande vapenlagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft ändras hänvisningen till vapenlagen. Ändringen ska träda i kraft samtidigt som ändringsförfattningen, under förutsättning att denna träder i kraft efter den nya vapenlagens ikraftträdande. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.

31. Författningsförslag som inte följer av ställningstagandena

31.1. Inledning

I vårt uppdrag ingår att under alla förhållanden lämna förslag på en reglering som innebär att systemet med tidsbegränsade tillstånd vid innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott upphävs. Som framgår av avsnitt 10.5 anser vi att femårstillstånden ska behållas. Trots detta ställningstagande i sak lämnas, i enlighet med uppdraget, förslag på hur systemet med tidsbegränsade tillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott kan avskaffas (se avsnitt 10.7). Dessa förslag innebär i korthet följande.

1. Bestämmelserna i 2 kap. 6 a § vapenlagen ska inte föras över till den nya vapenlagen. Inte heller ska vårt förslag om femårstillstånd för stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen för flerskott eller helautomatiska vapen antas. Förslaget till 4 kap. 12 § nya vapenlagen ska alltså inte genomföras. Paragraferna i huvudförslaget ska numreras om utifrån detta.

2. En enskild person som har tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott för skjutning ska se till att underlag till stöd för att behov av vapnet fortfarande föreligger ges in till Polismyndigheten senast fem år efter det att tillståndet meddelades, och därefter med fem års mellanrum.

3. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad underlaget ska omfatta.

4. För målskyttar ska underlaget omfatta ett intyg om medlemskap och aktivitet från en sådan skyttesammanslutning som får utfärda föreningsintyg. Intyget ska lämnas av styrelsen för sammanslutningen. Ett sådant intyg ska betecknas aktivitetsintyg.

5. Om tillståndshavaren utan godtagbar anledning underlåtit att se till att underlag till stöd för fortsatt behov av ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott getts in i rätt tid ska tillståndet återkallas.

6. Polismyndigheten ska påminna tillståndshavaren om skyldigheten att se till att underlaget ges in till myndigheten. Påminnelse ska lämnas tre månader innan skyldigheten ska fullgöras.

7. Ett kapitel om tillsyn ska införas i den nya vapenlagen. Kapitlet ska placeras direkt före kapitlet om återkallelse och omhändertagande. I kapitlet om tillsyn ska den nya paragrafen om skyldighet att se till att underlag ges in till Polismyndigheten ingå. Även bestämmelserna i 2 kap. 18 § och 5 kap. 7 § nuvarande vapenlag ska ingå i kapitlet om tillsyn, i stället för att som enligt vårt huvudförslag utgöra 5 kap. 6 § och 12 kap. 9 § i den nya vapenlagen. Kapitlen och paragraferna i den nya vapenlagen ska numreras om utifrån detta.

8. Vårt förslag om särskilda straffbestämmelser för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen bör inte genomföras. Inte heller bör vårt förslag om beaktande av tillfällig oförmåga att uppfylla tillståndskraven vid förnyelse av tillstånd antas. Förslagen till 18 kap. 3 § nya vapenlagen och 4 kap. 20 § nya vapenförordningen ska alltså inte genomföras. Paragraferna i huvudförslaget ska numreras om utifrån detta.

9. Hänvisningen i 18 kap. 12 § nya vapenlagen till 18 kap. 3 § i huvudförslaget ska utgå.

Förslag till föreskrifter i anledning av förslagen i punkterna 2–6 och punken 9 lämnas i avsnitt 31.2. Vi ser inte anledning att i detta kapitel ange hur de förslagen och förslagen i punkterna 1, 7 och 8 generellt påverkar kapitel- och paragrafnumreringen i vårt huvudförslag. De förslag till föreskrifter som lämnas i avsnitt 31.2 har dock numrerats med hänsyn till förslagen i punkterna 7 och 8.

Avsnitt 31.3 behandlar ikraftträdande och behovet av övergångsbestämmelser. I avsnitt 31.4 analyseras förslagens konsekvenser. Författningskommentar finns i avsnitt 31.5.

31.2. Alternativa författningsförslag Förslag till vapenlag (2025:00)

13 kap. Tillsyn

1 § En enskild person som har tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott för skjutning ska se till att underlag till stöd för att behov av vapnet fortfarande föreligger ges in till Polismyndigheten senast fem år efter det att tillståndet meddelades, och därefter med fem års mellanrum.

14 kap. Återkallelse och omhändertagande

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till Sverige ska återkallas av Polismyndigheten om

a) tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen,

b) tillståndshavaren utan godtagbar anledning vägrat Polismyndigheten tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs,

c) tillståndshavaren utan godtagbar anledning underlåtit att se till att underlag till stöd för fortsatt behov av ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott getts in i rätt tid,

d) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

e) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Första stycket gäller också i fråga om tillstånd att förvara skjutvapen hos någon annan.

19 kap. Straff och förverkande

11 § Ett skjutvapen som har varit föremål för brott som avses i 1–4 §§ ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har varit föremål för brott som avses i 5 § första och andra stycket. I stället för att förklara egendomen förverkad kan dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat får även ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som hör till vapnet förklaras förverkade.

Utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

21 kap. Bemyndiganden

Tillsyn

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad det underlag som tillståndshavaren enligt 13 kap. 1 § ska se till ges in till Polismyndigheten ska omfatta.

23. Bestämmelserna i 13 kap. 1 § om skyldighet att se till att underlag ges in till Polismyndigheten tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter lagens ikraftträdande.

Förslag till vapenförordning ( 2025:00 )

4 kap. Enskilda personers innehav

Underlag om fortsatt behov av vissa vapentyper för målskjutning

20 § Underlag enligt 13 kap. 1 § vapenlagen (2025:00) om fortsatt behov av ett vapen ska för målskjutning omfatta ett intyg från en skyttesammanslutning som avses i 9 respektive 10 § om tillståndshavarens medlemskap och aktivitet med vapnet (aktivitetsintyg). Ett sådant intyg ska lämnas av styrelsen i sammanslutningen.

22 kap. Särskilda bestämmelser

4 § Polismyndigheten ska underrätta tillståndshavaren när tre månader återstår av tillståndstiden för ett tidsbegränsat tillstånd. Underrättelsen ska innehålla upplysning om att vapnet inte får innehas sedan tillståndet upphört och att vapnet i sådana fall kan tas i beslag och ansvar för olagligt innehav aktualiseras.

Polismyndigheten ska vidare underrätta tillståndshavaren när tre månader återstår tills tillståndshavaren ska se till att underlag till stöd för fortsatt behov av ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott ges in till Polismyndigheten. Underrättelsen ska innehålla upplysning om skyldigheten att se till att underlaget ges in, när underlaget ska ha kommit in till Polismyndigheten och om att innehavstillståndet kan återkallas om skyldigheten åsidosätts utan godtagbar anledning.

31.3. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Förslag: Förslagen ska träda i kraft samtidigt som resten av den

nya vapenlagen och den nya vapenförordningen.

Bestämmelserna om skyldighet att se till att underlag ges in till Polismyndigheten ska tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter lagens ikraftträdande.

Skälen för förslagen

Det saknas anledning att låta förslagen träda i kraft vid en annan tidpunkt än den nya vapenlagen och vapenförordningen i övrigt. Förslagen bör därför träda i kraft den 1 januari 2026 (se avsnitt 28.1).

Förslaget om att en enskild person som har tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott vart femte år ska se till att viss utredning ges in till Polismyndigheten är betungande för den enskilde. Om skyldigheten inte iakttas kan det enligt vårt förslag utgöra skäl för återkallelse av innehavstillståndet. Enligt vår mening bör skyldigheten därför inte avse sådana tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen för flerskott som redan i dag löper tills vidare.

Det skulle kunna övervägas om gällande femårslicenser bör omvandlas till tillstånd som gäller tills vidare vid den nya lagens ikraftträdande. Frågan om det finns anledning att tidsbegränsa ett tillstånd med stöd av 2 kap. 5 § vapenlagen har emellertid inte prövats i de fall då tidsbegränsning skett med stöd av 2 kap. 6 a § vapenlagen. Även i övrigt framstår det som lämpligt att en fullständig prövning av förutsättningarna för tillstånd görs innan ett innehavstillstånd meddelas på obestämd tid. Några särskilda övergångsbestämmelser bör därför inte införas i den delen.

31.4. Konsekvenser

Bedömning: Förslagen medför att Polismyndighetens kostnader

ökar och intäkterna för det allmänna minskar. De ekonomiska konsekvenserna för Polismyndigheten kan hanteras inom befintlig anslagsram.

Handläggningstiderna i vapenärenden förblir oförändrade jämfört med i dag, under förutsättning att utredningens andra förslag genomförs.

Legala vapeninnehavare behöver inte längre bära kostnaden för omprövningen av innehavstillstånd. Antalet vapenbrott som består i att innehavaren har kvar vapnet sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut minskar.

Skälen för bedömningarna

Vi har i avsnitt 29.1 angett vad som ska framgå av en konsekvensanalys. I likhet med vad som gäller för kapitel 29 upprepar vi i det följande inte de problembeskrivningar, alternativa lösningar m.m. som framgår av kapitel 10 och föregående avsnitt.

Ekonomiska konsekvenser för det allmänna

En övergång från ett system med femårstillstånd till en skärpt tillsyn medför ökade kostnader för Polismyndigheten. Polismyndigheten har framhållit att det är svårt att göra några säkra antaganden om kostnaderna. Kostnaderna för utbildning av personal har av Polismyndigheten uppskattats till 500 000 kronor, vari ingår resa och hotell vid utbildning med fysisk närvaro. Kostnaden för utvecklingen av en funktion i ärendehanteringssystemet gällande bevakningssystem har beräknats till minst 160 000 kronor. Polismyndigheten har vidare uppskattat att de löpande kostnaderna för myndigheten om förslagen genomförs kan antas öka med minst 550 000 kronor per år. Samtidigt försvinner intäkterna för det allmänna av ansökningsavgiften vid ansökan om förnyat femårstillstånd. Intäktsminskningen kan – baserat på statistik om antalet ansökningar om förnyade femårstillstånd de senaste åren och en ansökningsavgift om 320 kronor i sådana ärenden – beräknas uppgå till uppemot två miljoner kronor per år.

Om förslagen genomförs kommer Polismyndigheten inte längre behöva utreda vapenbrott när en legal vapeninnehavare har kvar ett skjutvapen sedan ett femårstillstånd löpt ut. Inte heller kommer det längre att uppkomma kostnader för lagföring eller verkställighet av sådana brott. Det har inte varit möjligt att få fram några exakta siffror rörande hur många personer som i dag misstänks eller döms för vapenbrott bestående i att personen har haft kvar ett skjutvapen sedan femårstillståndet för vapnet löpt ut. Det rör sig dock om ett mindre antal fall. Påföljden bestäms i allmänhet till ett måttligt bötesstraff. Sammantaget bedömer vi att kostnaderna för utredning av brott, lagföring och verkställighet endast kommer att minska i marginell utsträckning. Minskningen av statens bötesintäkter bedöms vara försumbar.

Det ökade resursbehov som kan förväntas uppkomma för Polismyndigheten vid en övergång från ett system med femårstillstånd till en skärpt tillsyn bedöms rymmas inom befintlig anslagsram. Detta gäller även om intäktsbortfallet för det allmänna beträffande uteblivna ansökningsavgifter får bäras av Polismyndigheten. Polismyndigheten har dock anfört att myndigheten bör tillskjutas extra medel.

Andra konsekvenser

En enskild person som innehar ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott kommer inte längre riskera att dömas för vapenbrott om han eller hon behåller vapnet utan att ansöka om förnyat innehavstillstånd. Personen behöver inte heller längre betala ansökningsavgift i samband med omprövning av tillståndet. Åliggandet att vart femte år ge in utredning till stöd för fortsatt behov av vapnet bedöms vara ungefär lika betungande som att ansöka om förnyat tillstånd.

Under förutsättning att resten av våra förslag rörande tillståndsfrågor genomförs bedömer vi att handläggningstiderna inte kommer att öka jämfört med i dag om nu aktuella förslag antas. Handläggningstiderna torde dock bli längre än om förslagen inte genomförs. Detta har betydelse för bl.a. legala vapeninnehavare och vapenhandlare.

Med hänsyn till att vi föreslår att ett avskaffande av femårstillstånden ska förenas med en skärpt tillsyn kan vi inte se att förslagen skulle få några negativa effekter i fråga om det brottsbekämpande

eller brottsförebyggande arbetet. Inte heller medför våra förslag några av de övriga konsekvenser som ska redovisas enligt kommittéförordningen (1998:1474) eller kommittédirektiven (se vidare avsnitt 29.1).

31.5. Författningskommentar till förslagen i avsnitt 31.2

13 kap. Tillsyn

1 § En enskild person som har tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott för skjutning ska se till att underlag till stöd för att behov av vapnet fortfarande föreligger ges in till Polismyndigheten senast fem år efter det att tillståndet meddelades, och därefter med fem års mellanrum.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i nuvarande vapenlag, innehåller en bestämmelse om skyldighet att ge in underlag till Polismyndigheten. Bestämmelsen kan sägas ersätta 2 kap. 6 a § nuvarande vapenlag såvitt avser vapen som innehas för skjutning, och innebär att det ska göras en kontinuerlig kontroll i fråga om behov av helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott. Övervägandena finns i avsnitt 10.5 och 10.7.

Enligt 21 kap. 12 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vad det underlag som ska ges in ska omfatta. Avsikten är att regeringen ska meddela sådana föreskrifter beträffande skjutvapen som innehas för målskjutning.

För övriga ändamål är det upp till tillståndshavaren att välja vilket underlag som ges in till stöd för att fortsatt behov av vapnet föreligger. Polismyndigheten ska utifrån det underlag som ges in bedöma om tillståndshavaren fortfarande har behov av att inneha det skjutvapen som tillståndet avser. I allmänhet innebär detta att underlag motsvarande vad som krävs vid tillståndsgivningen med avseende på behov bör ges in.

Underlaget ska ges in till Polismyndigheten senast fem år efter det att tillståndet meddelades och därefter med fem års mellanrum.

Bestämmelser om återkallelse av innehavstillstånd vid underlåtenhet att ge in föreskrivet underlag finns i 14 kap. 1 § första stycket c. Om tillståndshavaren inkommer med underlag men det inte av underlaget går att sluta sig till att tillståndshavaren har ett fortsatt behov av vapnet kan återkallelse ske med stöd av 14 kap. 1 § första stycket d.

Tillståndshavaren bör i det senare fallet ges tillfälle att komplettera underlaget innan återkallelse sker.

14 kap. Återkallelse och omhändertagande

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till Sverige ska återkallas av Polismyndigheten om

a) tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen,

b) tillståndshavaren utan godtagbar anledning vägrat Polismyndigheten tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs,

c) tillståndshavaren utan godtagbar anledning underlåtit att se till att underlag till stöd för fortsatt behov av ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott getts in i rätt tid,

d) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

e) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Första stycket gäller också i fråga om tillstånd att förvara skjutvapen hos någon annan.

Paragrafen, som rör återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen, motsvarar till största delen 6 kap. 1 § nuvarande vapenlag. Punkten c är ny. Övervägandena finns i avsnitt 10.5 och 10.7.

Enligt första stycket punkten c) ska ett tillstånd att inneha skjutvapen återkallas om tillståndshavaren utan godtagbar anledning underlåtit att se till att underlag till stöd för fortsatt behov av ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott getts in i rätt tid. Det är endast tillståndet för det vapen som underlåtenheten avser som ska återkallas. Skyldigheten att se till att underlag ges in framgår av 13 kap. 1 §.

Godtagbar anledning att inte se till att föreskrivet underlag ges in till Polismyndigheten i rätt tid kan exempelvis vara sjukdom. Även vissa andra omständigheter som kan utgöra laga förfall enligt 32 kap. 8 § rättegångsbalken kan medföra att det finns godtagbar anledning att inte uppfylla skyldigheten att se till att föreskrivet underlag ges in. Godtagbar anledning kan beroende på omständigheterna i vissa fall också föreligga om tillståndsmyndigheten inte påmint tillståndshavaren om att tillståndstiden är på väg att löpa ut.

Att tillståndshavaren inte längre vill inneha aktuellt vapen utgör i allmänhet inte en godtagbar anledning för att underlåta att se till att föreskrivet underlag ges in. Återkallelse kan i sådana fall alltså ske med stöd av punkten c. Undantagsvis kan det dock finnas skäl för en annan bedömning, exempelvis om tillståndshavaren kan visa att det

funnits långt framskridna planer på att sälja vapnet till annan men att denne oförutsett avstått från att fullgöra transaktionen.

Godtagbar anledning att underlåta att se till att föreskrivet underlag ges in i rätt tid bör endast anses föreligga om tillståndshavaren fullgör skyldigheten att se till att underlaget ges in så snart som möjligt sedan hindret upphört.

Resterande delar av kommentaren framgår av vårt huvudförslag och återupprepas inte här.

19 kap. Straff och förverkande

11 § Ett skjutvapen som har varit föremål för brott som avses i 1–4 §§ ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har varit föremål för brott som avses i 5 § första och andra stycket. I stället för att förklara egendomen förverkad kan dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat får även ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som hör till vapnet förklaras förverkade.

Utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 kap. 5 § nuvarande vapenlag. Andra stycket i den nuvarande paragrafen tas bort. Någon ändring i sak är inte avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 26.5.

I första stycket förtydligas att det med vapen i förverkandebestämmelsernas mening avses skjutvapen, dvs. både sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § definieras som skjutvapen och sådana föremål som enligt 1 kap. 4 § jämställs med skjutvapen. Detta motsvarar gällande rätt. Liksom enligt nuvarande vapenlag är det möjligt att med stöd av bestämmelserna förverka sådana vapendelar som omfattas av vapenlagen (se 1 kap. 4 § g).

21 kap. Bemyndiganden

Tillsyn

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad det underlag som tillståndshavaren enligt 13 kap. 1 § ska se till ges in till Polismyndigheten ska omfatta.

Paragrafen är ny. Ändringen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska omfattas av det underlag som den som innehar ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott ska se till ges in till Polismyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 10.7.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

23. Bestämmelserna i 13 kap. 1 § om skyldighet att se till att underlag ges in till Polismyndigheten tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter lagens ikraftträdande.

Av punkten 23 framgår att skyldigheten för den som innehar ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott att vart femte år se till att underlag till stöd för att personen fortfarande har behov av vapnet ges in till Polismyndigheten endast gäller om tillståndet ges efter lagens ikraftträdande. Övervägandena finns i avsnitt 31.3.

Kommittédirektiv 2022:40

Genomförande av ändringarna i EU:s vapendirektiv och en översyn av vapenlagstiftningen

Beslut vid regeringssammanträde den 12 maj 2022

Sammanfattning

En särskild utredare ska lämna förslag till de författningsändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv på miniminivå. Utredaren ska också se över vapenlagstiftningen och ta ställning till vilka ändringar som bör göras i regelverket utifrån de tillkännagivanden från riksdagen som finns på vapenområdet. Det huvudsakliga syftet med översynen är att skapa ett regelverk som inte i onödan försvårar för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar samt att göra regelverket mer överskådligt och lättillgängligt.

Utredaren ska bland annat

  • analysera behovet av och lämna förslag på författningsändringar som är nödvändiga för att genomföra ändringsdirektivet på miniminivå, och
  • ta ställning till om regelverket behöver förenklas eller ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare och lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredaren ska biträdas av en parlamentariskt sammansatt referensgrupp.

Uppdraget att föreslå hur ändringsdirektivet ska genomföras ska redovisas senast den 11 november 2022. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 10 november 2023.

Uppdraget att föreslå hur ändringsdirektivet ska genomföras

Ändringsdirektivet och tillhörande rättsakter

Inom EU finns bestämmelser om kontroll av vapen i rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (vapendirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (2008 års ändringsdirektiv). Båda direktiven är genomförda i svensk rätt. I maj 2017 antogs ytterligare ett direktiv, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (ändringsdirektivet).

Ändringsdirektivet har till huvudsyfte att motverka att skjutvapen missbrukas för brottslig verksamhet. Genom ändringsdirektivet skärps vapendirektivets krav när det gäller bland annat märkning, reglering av vapenhandlar- och vapenmäklarverksamhet, registerföring, förbud för förvärv och innehav av vissa vapen och viss ammunition, omprövning av tillstånd, reglering av vapenmagasin och andra vapendelar samt utbyte av information mellan medlemsstaterna. Ändringsdirektivet skulle i de flesta delar ha varit genomfört senast den 14 september 2018. Direktivet har ännu inte genomförts i svensk rätt. Vapendirektivet och efterföljande ändringar har kodifierats genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Till ändringsdirektivet finns ett genomförandedirektiv om fastställande av tekniska specifikationer för märkningen, kommissionens direktiv (EU) 2019/68 om fastställande av tekniska specifikationer för märkning av skjutvapen och deras väsentliga delar enligt rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (genomförandedirektivet). Direktivet skulle ha varit genomfört senast den 17 januari 2020. Som en konsekvens av att ändringsdirektivet inte har genomförts har inte heller detta direktiv genomförts.

Av ändringsdirektivet följer att medlemsstaterna ska utbyta information om vissa avslag på ansökningar om vapentillstånd. Kommissionen har antagit en förordning som närmare beskriver hur informationsutbytet ska gå till, kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1423 om fastställande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 av de närmare formerna för det systematiska utbytet av information på elektronisk väg om

avslag på ansökningar om tillstånd att förvärva eller inneha vissa skjutvapen. Förordningen skulle ha börjat tillämpas från och med den 31 januari 2022. Med anledning av att ändringsdirektivet inte är genomfört i svensk rätt har förordningen inte börjat tillämpas.

Vilka författningsändringar behövs för att genomföra direktiven?

Frågan om hur ändringsdirektivet ska genomföras i svensk rätt har utretts i promemorian Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv (Ds 2018:1). I oktober 2020 lade regeringen fram ett förslag till genomförande (prop. 2020/21:42), som röstades ned av riksdagen med hänvisning till att förslaget innebar en överimplementering av direktivet. Riksdagen har också tillkännagett för regeringen att ett genomförande inte ska gå längre än vad direktivet kräver (bet. 2019/20:JuU33 punkt 10, rskr. 2019/20:304 och bet. 2020/21: JuU11 punkt 2, rskr. 2020/21:167).

Kommissionen fattade i februari 2022 beslut om att stämma Sverige i EU-domstolen på grund av för sent genomförande av ändringsdirektivet. Kommissionen har också avgett ett motiverat yttrande med anledning av att genomförandedirektivet inte har genomförts. För att regeringen ska kunna lägga fram ett nytt förslag på genomförande behöver frågan utredas på nytt. Det behöver också övervägas hur genomförandedirektivet ska genomföras.

Vapendirektivet är ett minimidirektiv vilket innebär att medlemsstaterna får anta bestämmelser som är strängare än de som finns i direktivet. En utgångspunkt för uppdraget ska dock vara att genomförandet av ändringsdirektivet ska ske på absolut miniminivå. Utredaren ska också beakta att direktivet ger utrymme för medlemsstaterna att fastställa märkningskrav för vapen och vapendelar av särskilt stor historiskt värde i nationell rätt.

Utredaren ska

  • analysera behovet av och lämna förslag på författningsändringar som är nödvändiga för att genomföra ändringsdirektivet på miniminivå,
  • ta ställning till om det behövs några författningsändringar för att förordningen om informationsutbyte ska kunna tillämpas, och
  • överväga hur genomförandedirektivet ska genomföras i svensk rätt och lämna nödvändiga författningsförslag.

Uppdraget att se över vapenlagstiftningen

En generell översyn av regelverket

Den nu gällande vapenlagen (1996:67) trädde i kraft år 1996. Sedan dess har ändringar gjorts i lagen vid ett flertal tillfällen. Lagen kompletteras av vapenförordningen (1996:70) samt av föreskrifter och allmänna råd som utfärdats av Polismyndigheten och Naturvårdsverket. Vad gäller tillverkning och utförsel av vissa skjutvapen och viss ammunition finns bestämmelser i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. För ammunition som räknas till explosiva varor finns även bestämmelser i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar förekomsten av illegala vapen i landet och förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Samtidigt får lagstiftningen inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar.

Riksdagen har beslutat flera tillkännagivanden om en generell översyn av vapenlagstiftningen i syfte att skapa ett regelverk som inte i onödan försvårar för jakt och sportskytte (bet. 2018/19:JuU29 punkt 9, rskr. 2018/19:298, bet. 2019/20:JuU33 punkt 8, rskr. 2019/20:304, bet. 2020/21: JuU5 punkt 2 rskr. 2020/21:31 och bet. 2020/21:JuU30 punkt 7, rskr. 2020/21:398). På vapenområdet finns också flera andra tillkännagivanden som kan hanteras inom ramen för en större översyn av lagstiftningen (se t.ex. bet. 2021/22:JuU28, rskr. 2021/22:275). Det finns därmed ett behov av att se över vapenlagstiftningen och överväga vilka ändringar som bör göras i regelverket utifrån de tillkännagivanden från riksdagen som finns på vapenområdet.

En utgångspunkt för uppdraget ska vara att skapa ett regelverk för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar som inte i onödan försvårar för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar samtidigt som förekomsten av illegala vapen motverkas på ett effektivt sätt. Det kan bland annat övervägas om processen vid vapenbyte kan förenklas och om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas (bet. 2019/20:JuU33 punkt 13 och 14, rskr. 2019/20:304 och bet. 2020/ 21:JuU30 punkt 8 och 9 rskr. 2020/21:398). I enlighet med riksdagens tillkännagivanden ska det också övervägas om en tydligare åtskillnad bör göras mellan bestämmelser som rör jakt- och sportskyttars vapenhantering och de

straffrättsliga bestämmelserna som syftar till att komma till rätta med illegal vapenhantering.

En annan utgångspunkt för uppdraget ska vara att – så långt det bedöms ändamålsenligt – upprätthålla nuvarande skyddsnivå i lagstiftningen. I översynen ska relevanta tillkännagivanden från riksdagen beaktas.

Utredaren ska

  • lämna förslag på ändringar som bedöms nödvändiga för att göra vapenlagstiftningen mer överskådlig och lättillgänglig,
  • ta ställning till om reglerna för tillståndsgivning och innehav av vapen och vapendelar behöver ändras för att inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare,
  • ta ställning till om en tydligare åtskillnad bör göras mellan bestämmelser som rör legala vapeninnehavares vapenhantering och de straffrättsliga bestämmelserna, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Nedan följer en närmare redogörelse för frågor som utredaren särskilt ska uppmärksamma inom ramen för sin översyn.

Handläggningstiderna i ärenden om vapentillstånd

Handläggningstiderna i ärenden om vapentillstånd påverkar både jägare och sportskyttar negativt. Långa handläggningstider berör inte bara den som vill söka vapentillstånd för ett nytt vapen utan även den som behöver förnya sitt tillstånd var femte år (s.k. femårslicens).

För att kunna korta handläggningstiderna i vapentillståndsärenden finns det skäl att undersöka om ärendena kan effektiviseras i något avseende. Det kan exempelvis övervägas om flera femårslicenser bör kunna omprövas gemensamt i stället för att separata ansökningar om förnyelse ska ges in i anslutning till att respektive femårsperiod löper ut.

Riksdagen har tillkännagett att regeringen ska verka för att handläggningstiderna i vapenlicensärenden minskar och att det därvid ska övervägas om servicegarantier och ett krav på skyndsam handläggning eller en skarp tidsgräns bör införas (bet. 2019/20:JuU33 punkt 6, rskr. 2019/20:304 och bet. 2020/21:JuU30 punkt 6, rskr. 2020/21:398).

Utredaren ska därför

  • undersöka om handläggningen i ansökningsärenden – både vad gäller nya vapentillstånd och femårslicenser – kan effektiviseras, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Förtydligande av kraven för vapentillstånd

För att få tillstånd att inneha ett skjutvapen för skjutning krävs bland annat att vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet ska avse (2 kap. 5 § andra stycket vapenlagen). Vid jakt får endast sådana vapen som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver användas. Polismyndigheten ska göra en självständig bedömning av om ett visst vapen är lämpat för jakt utifrån de krav som uppställs i såväl Naturvårdsverkets föreskrifter som i vapenlagen.

Kritik har riktats mot att Polismyndigheten har för stort tolkningsutrymme när det gäller att avgöra om ett visst vapen är lämpat för sitt ändamål. Riksdagen har tillkännagett för regeringen att reglerna behöver förtydligas för att minska risken för att lika fall behandlas olika och för att jägare felaktigt nekas tillstånd att inneha vapen. Enligt tillkännagivandet bör det särskilt tydliggöras att Polismyndighetens licensprövning endast ska omfatta licenspliktiga vapendelar (bet. 2020/21:JuU30 punkt 10, rskr. 2020/21:398).

Utredaren ska därför

  • se över de krav som gäller för att enskilda ska meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, och
  • föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga för att förtydliga regleringen.

Ska vapengarderoben utökas med fler vapen?

Den s.k. vapengarderoben utgör en presumtion för hur många vapen en person kan anses ha behov av. Garderoben är avsedd att återspegla ett normalbehov inom vilken en schablonmässig prövning av sökandens behov kan göras. Vapengarderoben för jakt omfattar fyra vapen, om det inte finns omständigheter som talar för att sökanden behöver fler vapen än så. Tillstånd till fler än sex vapen får beviljas endast om

sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen (2 kap. 4 § femte stycket vapenförordningen).

Vad gäller målskjutningsvapen finns inte någon presumtion motsvarande vad som gäller för jaktvapen. En behovsprövning ska i stället göras vid varje ansökan om tillstånd. För tillstånd till fler än tio enhandsvapen eller åtta andra vapen för målskjutning krävs att sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen (2 kap. 4 a § vapenförordningen).

Svenska Jägareförbundet har i en skrivelse till regeringen (Ju2016/ 02691) framfört att vapengarderoben för jakt bör utökas till att omfatta fler vapen. Enligt förbundet har jägarnas normalbehov ökat i takt med att viltstammarna har förändrats vilket ställer krav på annan och specialiserad beväpning. Av samma skäl har riksdagen riktat ett tillkännagivande till regeringen om att se över antalet vapen som ingår i garderoben (bet. 2018/19:JuU29 punkt 20, rskr. 2018/19:298 och bet. 2020/21:JuU30 punkt 13, rskr. 2020/21:398). Riksdagen har också tillkännagett att det bör utredas om ett större antal vapen ska tillåtas för jakt och sportskytte (bet. 2018/19:JuU29 punkt 9, rskr. 2018/19:298).

Utredaren ska därför

  • ta ställning till om – och i så fall i vilken utsträckning – det finns behov av att utöka vapengarderoben för jakt med fler vapen eller vapendelar,
  • ta ställning till om – och i så fall i vilken utsträckning – det finns behov av att ändra gränsen för när ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen ska påvisas, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Kravet på yrkesmässighet för att driva handel med skjutvapen

För att få tillstånd att driva handel med skjutvapen krävs bland annat att handeln bedrivs yrkesmässigt (2 kap. 10 § första stycket vapenlagen). I kravet på yrkesmässighet ligger att verksamheten måste ha en viss omfattning. I förarbetena anges några tiotal transaktioner om året som en lämplig riktlinje för att kravet ska anses tillgodosett (prop. 1990/91:130 s. 39). I dåvarande Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges minst 20 transaktioner per år som ett nedre riktmärke.

Oro har framförts över att kravet på yrkesmässighet riskerar att leda till att seriösa vapenhandlare tvingas att stänga ner sin verksamhet för att de inte kommer upp i tillräckligt antal transaktioner. Riksdagen har tillkännagett att det bör göras en översyn av vad kravet på yrkesmässighet ska innebära i syfte att fler vapenhandlare ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet (bet. 2020/21:JuU30 punkt 17, rskr. 2020/21:398).

Utredaren ska därför

  • undersöka om det finns anledning att ändra de krav som gäller för att en verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässig, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott och brott mot tillståndsplikten för explosiva varor

I vapenlagen respektive lagen om brandfarliga och explosiva varor anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt, s.k. kvalifikationsgrunder. År 2020 infördes en ny kvalifikationsgrund som innebär att det särskilt ska beaktas om vapen eller explosiva varor innehafts eller hanterats i en sådan miljö att de typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Det har därefter påtalats att det är oklart om den nya kvalifikationsgrunden omfattar situationen att vapen påträffas med avslipade serienummer (bet. 2017/18:JuU8, punkt 3, rskr. 2017/18:65 och bet. 2020/21:KU21, rskr. 2020/21:371).

Utredaren ska därför

  • analysera om det krävs några ändringar i vapenlagen och lagen om brandfarliga och explosiva varor för att omständigheten att vapen och explosiva varor påträffas med avslipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Konsekvensbeskrivningar

Utredaren ska bedöma de ekonomiska konsekvenserna av förslagen för det allmänna och konsekvenserna i övrigt av förslagen. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska

utredaren föreslå hur dessa ska finansieras. Utredaren ska bedöma vilka konsekvenser förslagen får för företag samt för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. Utredaren ska även redovisa förslagens konsekvenser för den personliga integriteten.

Kontakter och redovisning av uppdraget

Utredaren ska biträdas av en parlamentariskt sammansatt referensgrupp. I den del av uppdraget som rör handläggningstiderna i vapentillståndsärenden ska utredaren samverka med Polismyndigheten.

Under genomförandet av uppdraget ska utredaren inhämta synpunkter och upplysningar från Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Naturvårdsverket, Inspektionen för strategiska produkter och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt andra myndigheter som kan vara berörda av aktuella frågor. Möten ska i den utsträckning som utredaren bedömer lämpligt hållas med följande organisationer: Jägarnas Riksförbund, Svenska Jägareförbundet, Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet, Svenska Pistolskytteförbundet, Svenska Skidskytteförbundet, Svenska Skyttesportförbundet, Svenska Vapensamlarföreningen och Sveriges Vapenhandlareförening.

Om det bedöms ändamålsenligt och ryms inom tiden för uppdraget, får utredaren ta upp och lämna förslag i andra frågor som aktualiseras med anledning av uppdraget.

Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet, utredningsväsendet och EU.

Uppdraget att föreslå hur ändringsdirektivet och genomförandedirektivet ska genomföras ska redovisas senast den 11 november 2022. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 10 november 2023.

(Justitiedepartementet)

Kommittédirektiv 2023:50

Tilläggsdirektiv till 2022 års vapenutredning (Ju 2022:04)

Beslut vid regeringssammanträde den 30 mars 2023

Utvidgning av och förlängd tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 12 maj 2022 kommittédirektiv om genomförande av ändringarna i EU:s vapendirektiv och en översyn av vapenlagstiftningen (dir. 2022:40). Enligt direktiven ska en särskild utredare bland annat se över vapenlagstiftningen och ta ställning till vilka ändringar som bör göras i regelverket utifrån de tillkännagivanden från riksdagen som finns på vapenområdet. Det huvudsakliga syftet med översynen är att skapa ett regelverk som inte i onödan försvårar för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar samt att göra regelverket mer överskådligt och lättillgängligt. Uppdraget ska redovisas senast den 10 november 2023.

Uppdraget utvidgas. Utredaren ska nu även bland annat

  • föreslå en uppdelning av vapenlagens straffbestämmelser för att tydligare skilja på överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och den organiserade brottslighetens användning av illegala vapen,
  • föreslå hur en utökning av vapengarderoben för jakt kan utformas,
  • överväga om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas eller ersättas med särskilda skäl,
  • överväga om processen vid vapenbyte kan förenklas,
  • ta ställning till om systemet med tidsbegränsade tillstånd för helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott bör avskaffas,
  • ta ställning till om det förenklade förfarande för tillfällig införsel av vapen som avses i artikel 17.2 i EU:s kodifierade vapendirektiv bör genomföras,
  • föreslå en ordning som innebär att en vapenägare som överlåter sitt vapen utan tillhörande ljuddämpare ska ha rätt att behålla ljuddämparen under en viss tid,
  • ta ställning till om de krav som gäller för att skjutvapen ska få innehas för samlingsändamål bör förtydligas, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredarens förslag ska vara förenliga med EU:s kodifierade vapendirektiv.

Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska redovisas senast den 10 maj 2024. Regeringen har för avsikt att återkomma till frågan om att tillsätta en utredning av formerna för en ny jakt- och viltvårdsmyndighet.

Ett uppdelat regelverk

Utredaren har sedan tidigare i uppdrag att ta ställning till om en tydligare åtskillnad bör göras mellan bestämmelser som rör jakt- och sportskyttars vapenhantering och de straffrättsliga bestämmelser som syftar till att komma till rätta med illegal vapenhantering. Det är angeläget att en sådan tydligare uppdelning kommer till stånd.

Utredaren ska därför, oavsett bedömning i sak, lämna förslag om en uppdelning av vapenlagens straffbestämmelser för att tydligare skilja på överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och den organiserade brottslighetens användning av illegala vapen.

En utökad vapengarderob för jakt

Utredaren har sedan tidigare i uppdrag att ta ställning till om, och i så fall i vilken utsträckning, det finns behov av att utöka vapengarderoben för jakt med fler vapen eller vapendelar samt ändra gränsen för

när ett mycket kvalificerat behov av ytterligare vapen ska påvisas. Det är angeläget att det lämnas förslag om en utökad vapengarderob för jakt.

Utredaren ska därför, oavsett bedömning i sak, föreslå hur en utökning av vapengarderoben för jakt kan utformas.

Synnerliga skäl

I de ursprungliga direktiven anges att det bland annat kan övervägas om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas. Det är angeläget att sådana överväganden görs. Utredaren bör i det sammanhanget också överväga om begreppet synnerliga skäl bör ersättas med särskilda skäl.

Utredaren ska därför

  • överväga om kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen kan förtydligas,
  • ta ställning till om begreppet synnerliga skäl bör ersättas med särskilda skäl, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Processen vid vapenbyte

I de ursprungliga direktiven anges att det bland annat kan övervägas om processen vid vapenbyte kan förenklas. Det är angeläget att sådana överväganden görs.

Utredaren ska därför

  • överväga om processen vid vapenbyte kan förenklas, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Systemet med tidsbegränsade tillstånd

För den som får tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen eller ett enhandsvapen för flerskott gäller enligt 2 kap. 6 a § vapenlagen (1996:67) att tillståndet är tidsbegränsat till att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot, s.k. femårslicens.

Merparten av de tidsbegränsade tillstånden innehas av personer som ägnar sig åt sportskytte. Flera skytteförbund har framfört att kravet innebär en betydande olägenhet för landets sportskyttar och att systemet bör avskaffas eftersom det inte heller har några påvisbara effekter (Ju2022/00454 och Ju2022/00290).

Den svenska vapenlagstiftningen håller en hög skyddsnivå med omfattande krav på den som vill inneha vapen. Exempelvis samkörs vapeninnehavarregistret med misstanke- och belastningsregistret. Det finns därför anledning att utreda om nyttan med de tidsbegränsade tillstånden överväger den olägenhet som kravet på förnyelse innebär för landets sportskyttar.

Utredaren ska

  • ta ställning till om systemet med tidsbegränsade tillstånd bör avskaffas, och
  • oavsett bedömning i sak, lämna de författningsförslag som krävs för att avskaffa systemet med de tidsbegränsade tillstånden.

Kravet på införseltillstånd

I Sverige gäller ett krav på införseltillstånd för att ett vapen tillfälligt ska få föras in i landet. Sverige har alltså inte genomfört det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 av den 24 mars 2021 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (EU:s kodifierade vapendirektiv). Enligt det förenklade förfarandet får bland annat jägare och sportskyttar under vissa förutsättningar inneha skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater förutsatt att de har ett europeiskt skjutvapenpass och kan styrka skälet för sin resa. För att tillfälligt få föra in skjutvapen till Sverige gäller i stället i huvudsak samma förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnet här.

Flera jägareförbund har framfört att kravet på införseltillstånd strider mot EU-rätten och innebär en orättfärdig, kostsam och tidskrävande börda för jägare och sportskyttar som vill ta med sina vapen till Sverige (Ju 2019/03424).

Argumentet för att behålla det nationella kravet på införseltillstånd även i förhållande till övriga medlemsstater har varit att det finns medlemsstater som inte uppnår samma höga skyddsnivå i sin lagstiftning vad gäller exempelvis kontroll och tillståndskrav för innehav av skjut-

vapen som i Sverige (se propositionen En ny vapenlag, prop. 1995/96:52 s. 43). Sedan den bedömningen gjordes har emellertid de EU-gemensamma reglerna om vapen skärpts vid flera tillfällen. Med hänsyn till detta och till den olägenhet som kravet innebär för jägare och sportskyttar finns det anledning att utreda om det fortfarande finns skäl för ett nationellt krav på införseltillstånd vid tillfällig införsel av vapen från en annan medlemsstat eller om det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i EU:s kodifierade vapendirektiv nu bör införas.

Utredaren ska

  • analysera konsekvenserna av att införa det förenklade förfarandet för tillfällig införsel av vapen som avses i artikel 17.2 i EU:s kodifierade vapendirektiv,
  • ta ställning till om det förenklade förfarandet nu bör införas, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Tillstånd att inneha ljuddämpare vid vapenbyte

Från och med den 1 juli 2022 gäller att ljuddämpare inte längre ska jämställas med skjutvapen (se propositionen Lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare, prop. 2021/22:46). Ändringarna innebär bland annat att den som har rätt att inneha ett visst vapen för skjutning inte behöver ha ett särskilt tillstånd för att inneha ljuddämpare som passar till vapnet (2 kap. 8 § andra stycket vapenlagen). I övriga fall krävs tillstånd.

Såsom reglerna har kommit att utformas väcks frågan vad som ska gälla om en vapenägare vill behålla en ljuddämpare när han eller hon överlåter sitt vapen, t.ex. för att senare köpa ett nytt vapen till vilket ljuddämparen passar eller för att en tilltänkt köpare endast vill köpa vapnet men inte ljuddämparen. I propositionen Genomförande av ändringarna i vapendirektivet (prop. 2022/23:102) föreslås att den som innehar vapenmagasin utan särskilt tillstånd och som överlåter det vapen som vapenmagasinen passar till ska få fortsätta att inneha vapenmagasinen under tre månader från dagen då vapnet lämnas ut till förvärvaren.

Det finns mot denna bakgrund skäl att se över bestämmelserna om tillstånd att inneha ljuddämpare i syfte att en vapenägare ska ha rätt

att under en viss tid behålla en ljuddämpare när han eller hon överlåter det vapen som ljuddämparen passar till.

Utredaren ska

  • föreslå en ordning som innebär att en vapenägare som överlåter sitt vapen utan tillhörande ljuddämpare ska ha rätt att behålla ljuddämparen under en viss tid, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Regelverket för vapensamlare

Enligt 2 kap. 4 § vapenlagen får tillstånd att inneha ett skjutvapen som huvudsakligen har samlarvärde meddelas även för andra ändamål än skjutning. Därutöver har Polismyndigheten utfärdat relativt detaljerade allmänna råd om vad som bör gälla för att vapen ska få innehas för samlingsändamål (6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-13).

De nuvarande författningsbestämmelserna om vapensamlingar är få och ger ingen närmare vägledning om vad som krävs för att ett vapen ska få innehas för samlingsändamål. Regelverket bör därför ses över samt vid behov utvecklas och förtydligas.

Utredaren ska

  • ta ställning till om de krav som gäller för att skjutvapen ska få innehas för samlingsändamål bör förtydligas, och
  • föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga för att förtydliga regleringen.

Redovisning av uppdraget

Utredningstiden förlängs. Enligt de ursprungliga direktiven skulle uppdraget redovisas senast den 10 november 2023. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 10 maj 2024.

(Justitiedepartementet)