Till statsrådet och chefen för Miljödepartementet

Regeringen beslutade den 2 december 1999 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera problemen med radon i bostäder och vissa lokaler där människor vistats mer varaktigt. I uppdraget ingick att presentera förslag till ändamålsenliga och effektiva statliga åtgärder som i rimlig tid kunde få ner radonhalterna under gällande gränsvärden för sådana byggnader. Utredningens uppdrag preciseras närmare i kommittédirektiven, Dir. 1999:102 (se bilaga).

Utredningen har antagit namnet Radonutredningen 2000. Utredare har varit jur.kand. Susanna Skogsberg som förordnades den 6 december 1999. Som sekreterare förordnades den 7 februari 2000 byggnadsingenjör Bertil Clavensjö och den 19 juni 2000 förordnades nationalekonom Petronella Berg som biträdande sekreterare.

Som sakkunniga förordnades den 14 februari 2000 civilingenjör Lennart Berndtsson, projektledare Ampo Hoff, chefsjurist Kenneth Kanckos, teknikansvarig Solveig Larsen, teknikansvarig Gunnar Norell samt ombudsman Gun-Britt Solberg.

Samma datum förordnades departementssekreterare Peter Broström som expert. Han entledigades från uppdraget den 30 juni 2000 och ersattes av departementssekreterare Eva Gabrielsson, som förordnades den 1 juli 2000.

Departementssekreterare Cajsa Elfversson förordnades som expert den 14 februari 2000 och entledigades den 31 augusti 2000. Hon ersattes av departementssekreterare Ann Thuvander som förordnades den 1 september 2000.

Utredningen har biträtts av en referensgrupp med myndigheter, enligt beslut av statsrådet Kjell Larsson den 14 februari 2000. Referensgruppen har bestått av Folkhälsoinstitutet, Statens strålskyddsinstitut, Boverket, Byggforskningsrådet, Arbetarskyddsstyrelsen, Sveriges Geologiska undersökning, Sveriges provnings-

och forskningsinstitut, Svenska Kommunförbundet, Nationella folkhälsokommittén och Socialstyrelsen. Livsmedelsverket har ingått i expertgruppen sedan den 17 april 2000.

Särskilda yttranden har lämnats av sakkunniga Lennart Berndtsson, Kenneth Kanckos och Solveig Larsen.

Utredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande Radon – Förslag till statliga insatser och Radon – Fakta och lägesrapport om radon (SOU 2001:7). Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm den 31 januari 2001

Susanna Skogsberg

/ Bertil Clavensjö Petronella Berg

Sammanfattning

En miljökvalitetsnorm för radon

Vi föreslår att en miljökvalitetsnorm för radon i bostäder och lokaler för förskole- och skolverksamhet införs. Normen innebär att gränsvärdet 400 Bq/m3 inte får överskridas. Samma värde finns i dag, men som riktvärde. Det nya är att värdet förs in som gränsvärde i en miljökvalitetsnorm, som inte får överskridas efter en viss angiven tidpunkt.

Kommunen har tillsynsansvar

Normen är i första hand styrande för myndigheter, som i sin tillsynsverksamhet skall kontrollera att värdet inte överskrids. Kommunen, närmare bestämt den nämnd som har ansvar för miljö- och hälsoskyddet inom kommunen, får ansvar för att kontrollera att normen inte överträds.

Fastighetsägare skall mäta radonhalten

För att underlätta kommunens arbete med tillsyn skall fastighetsägare göra radonmätningar i bostäder och lokaler för förskole- och skolverksamhet och åtgärda om resultatet överskrider gränsvärdet 400 Bq/m3. Olika tidpunkter gäller för när gränsvärdet inte får överträdas. För småhus får man tjugo år på sig att mäta och att, vid behov, åtgärda. Flerbostadshusen skall vara mätta och åtgärdade inom tio år och förskolor, skolor inom fem år.

Fastighetsmäklare skall upplysa om radonhalt vid överlåtelser

Fastighetsmäklare skall skriftligen upplysa köpare om radonhalten i ett hus som är till försäljning.

Nationella radonregister inrättas

Mätresultatet rapporteras in av analysföretaget till ett centralt radondataregister som inrättas hos Lantmäteriverket. Därtill inrättas nationella radonregister för vatten och mark hos Sveriges geologiska undersökning.

Bidrag för radonåtgärder

Vi föreslår också att ett bidragssystem införs som innebär att egnahemsägare får 65 % av kostnaden, maximalt 25 000 kr, i bidrag om de utför åtgärderna inom de närmaste tio åren. Därefter trappas bidraget ned; först till 50 %, maximalt 15 000 kr under en femårsperiod och sedan till 25 %, maximalt 10 000 kr under ytterligare en femårsperiod.

För flerbostadshus och förskole- och skollokaler kan bidrag lämnas med 50 % av åtgärdskostnaden under tio år respektive 25 % under fem år.

Länsstyrelsen bedömer åtgärderna och prövar ansökan. Den som söker bidrag skall lämna uppgift om den förhöjda radonhalten orsakas av radon som kommer från marken, byggnadsmaterialet eller hushållsvattnet, samt beskriva vilka åtgärder man avser genomföra för att komma tillrätta med problemen.

Ett bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten införs, som innebär att ett bidrag om 50 % av åtgärdskostnaden lämnas under fem år för installation av så kallad radonavskiljare.

Utbildningsprogram och radonportal

Inför normens införande behöver ny information tas fram. Vi föreslår också att en radonportal skapas på Internet där information om radon samlas och på så sätt blir lättillgänglig för allmänheten. Länkar skall finnas till de nationella radonregistren där vissa uppgifter skall finnas tillgängliga för allmänheten.

Behovet av utbildningar kommer att öka kraftigt under några år för att därefter återgå till någon slags normal nivå.

Statens strålskyddsinstitut får en stärkt myndighetsroll

Statens strålskyddsinstitut får ansvar för information och utbildning samt ett tydligare ansvar för samordning av insatser mot radon i samarbete med andra myndigheter.

Konsekvenser av förslaget

Först beskrivs konsekvenserna för samhället i stort av våra förslag. Därefter redogörs för de direkta effekterna på statsfinanserna, samt för konsekvenserna för hushåll.

Konsekvenser för samhället i stort

Med samhällsekonomiska kostnader menas kostnaden av den totala resursförbrukningen av åtgärderna, oavsett om det är staten, kommunerna, hushållen, näringslivet etc. som direkt belastas av kostnaderna. Vi redovisar här kostnader för mätning, sanering, ökad energiförbrukning, underhåll, information och utbildning samt tillsyn.

De sammanlagda kostnaderna för radonmätningar i bostäder samt skolor och förskolor beräknas uppgå till ca 790 miljoner kronor. Av dessa kostnader rör 500 miljoner kronor mätning av småhus och 250 miljoner kronor mätning av flerbostadshus.

Kostnaden för att sanera alla bostäder och lokaler för skolor och förskolor med för höga radonhalter beräknas till ca 2,8 miljarder kronor. Av dessa kostnader står sanering av småhus för den i särklass största delen, ca 2,3 miljarder kronor. För flerbostadshus är siffran betydligt lägre, ca 460 miljoner kronor.

Den faktiska ökningen av energibehovet av att åtgärda alla hus är knappt 210 GWh/år. Den totala kostnadsökningen blir ca 105 miljoner kronor per år. Vi har valt att i den samhällsekonomiska kalkylen inte räkna med kostnaden för en ökad ventilation upp till 0,5 oms/h eftersom detta är ett befintligt krav på luftomsättning. Det ökade energibehovet för fläktar samt uppvärmning av luft utöver 0,5 oms/h efter det att alla hus radonsanerats blir ca 10

GWh/år. Merkostnaden för detta ökade energibehov blir drygt 9 miljoner kronor per år.

Kostnaden av att kontinuerligt byta ut fläktar i radonsugar och radonbrunnar beräknas vara totalt 10,3 miljoner kronor per år, med start år 2013. Den årliga kostnaden av att byta ut fläktar i ventilationsanläggningar beräknas vara 6,5 miljoner kronor per år, med start år 2023.

De totala kostnaderna för information och utbildning, inkluderat uppbyggnad av såväl en radonportal som nationella register för radon i bostäder, mark och vatten, uppskattas i ett 50-års perspektiv till 67 miljoner kronor.

En mycket grov uppskattning är att kommunernas arbetsbelastning för tillsyn över hälsoskyddet i genomsnitt ökar med ca 30 % som en följd av våra förslag. Den uppskattade kostnaden för detta är ca 10 miljoner kronor per år. I ett 50-års perspektiv blir kostnaden 220 miljoner kronor

Kostnad per räddat liv

En viktig fråga att ställa är hur samhällets resurser skall användas för att minska olika risker för dödsfall. Om alla bostäder med radonhalter över 400 Bq/m3 saneras, skulle ca 150 framtida dödsfall i lungcancer undvikas varje år. I ett 50-årigt perspektiv undviks ca 4 700 radonrelaterade lungcancerfall vid antagandet att latensperioden för att utveckla lungcancer är 10 år.

Kostnaden per räddat liv av att genomföra det åtgärdsprogram vi föreslår för att sanera alla bostäder och lokaler för förskolor, skolor m.fl. med för höga radonhalter blir 4,7 miljoner kronor per räddat liv.

Kostnaden per räddat liv har visat sig variera kraftigt mellan olika riskområden. Vid en jämförelse med kostnaderna för andra insatser för att rädda liv ligger kostnaderna för att minska radonhalter i bostäder och skollokaler mycket lågt. En analys av insatser i Sverige för att rädda liv visar att medelvärdet är ca 40 miljoner kronor per räddat liv.

Statsfinansiella utgifter

Den största påverkan på statsfinanserna av våra förslag är ökade utgifter för radonbidrag. Statens årliga utgifter för radonbidrag blir

enligt våra beräkningar 114 miljoner kronor under de första 5 åren och 109 miljoner kronor under de efterföljande 5 åren. Under denna period antas att 70 % av småhusen med för höga radonhalter åtgärdas, samt alla flerbostadshus.

Under de två efterföljande 5-års perioder blir utgifterna 34,3 respektive 7,5 miljoner kronor per år. Under dessa perioder ges bidrag endast till åtgärder i småhus.

Vi föreslår att SSI får huvudansvaret för information och utbildning i radonfrågan, samt att de får ett förstärkt samordningsansvar för radonmyndigheterna. År 2002 är SSI:s resursbehov totalt ca 4,8 miljoner kronor. Därefter minskar resursbehovet till 2,3 miljoner kronor åren 2003–2004, 1,5 miljoner kronor åren 2005–2012 och 0,7 miljoner kronor åren 2013–2023.

Vi föreslår uppbyggnad av nationella register för radon i byggnader vid Lantmäteriverket samt för radon i mark och vatten vid SGU. Utvecklingen beräknas ta ca 2 år till en kostnad av 3,7 miljoner kronor per år. De årliga kostnaderna för hantering av registren beräknas vara 1,5 miljoner kronor åren 2004–2007. Därefter kommer resursbehovet avta eftersom datamängderna som skall lagras in minskar allt eftersom registren blir mer fullständiga.

Konsekvenser för hushåll

Den största konsekvensen för landets hushåll av att alla bostäder med för höga halter av radon saneras är att färre människor kommer att dö på grund av radon.

Idag kostar det 200–500 kr att mäta radonhalten i en bostad. Vissa kommuner subventionerar mätningarna helt eller delvis så att kostnaden för hushållet blir ändå lägre.

Kostnaden för att sänka radonhalten varierar kraftigt beroende av problemets karaktär. Den vanligaste orsaken till höga radonhalter i småhus är markradon. Kostnaderna för att sanera markradon ligger vanligtvis mellan 10 000 och 25 000 kr per småhus. Om problemet istället kommer ifrån byggnadsmaterialet krävs i de flesta fall att mekaniskt frånluftssystem eller mekaniskt till- och frånluftssystem installeras. Kostnaden för detta uppskattas vara mellan 20 000 och 60 000 kr per småhus.

Den vanligaste orsaken till höga radonhalter i flerbostadshus är radon i byggnadsmaterial. Kostnaderna för åtgärder ligger vanligen mellan ca 5 500 och 20 000 kr utslaget per bostad.

De åtgärder mot radon där man ökar luftväxlingen ger i många fall även en bättre inomhusmiljö.

Hälsorisker

Statens strålskyddsinstitut bedömer att omkring 500 lungcancerfall per år orsakas av radon i bostäder. Risken för icke-rökare att drabbas av lungcancer från radon är betydligt mindre än för rökare.

Radonsänkande åtgärder i alla bostäder med radonhalter över 400 Bq/m3 kan spara upp till 150 dödsfall i lungcancer per år. Av dem skulle ett trettiotal vara icke-rökare.

Radonläget i Sverige i dag

Radonsituationen varierar i landets kommuner. Många kommuner arbetar eller har arbetat hårt med radonfrågan sedan början på 1980-talet. Andra kommuner prioriterar inte radonet lika högt. Detta kan givetvis bero på att det faktiskt är ett större problem inom vissa kommuner med mycket högriskmark än i andra som till stor del består av lågriskområden. Men det kan också bero på att låg risk likställs med ingen risk. Även inom lågriskområden finns många hus med förhöjda radonhalter orsakade av markradon.

Överstiger radonhaltens årsmedelvärde 400 Bq/m3 i inomhusluften anses det vara en olägenhet för människors hälsa. Enligt den så kallade ELIB-studien, som utfördes i början på 1990-talet, (SIB 1993) uppskattas antalet bostäder med radonhalter över detta riktvärde till 100 000 i småhus och 50 000 i flerbostadshus. Hittills har man spårat ca 30 000 bostäder i småhus och 10 000 bostäder i flerbostadshus.

För att hitta samtliga bostäder med förhöjda radonhalter måste man mäta alla som har markkontakt, dvs. alla småhus och bostäder i markplan utan underliggande källarvåning i flerbostadshus. Detta eftersom det alltid finns tillräckligt mycket radon i marken för att kunna förorsaka en halt överstigande 400 Bq/m3 i inomhusluften. Det är husets täthet mot marken samt luftgenomsläppligheten i marken eller delar därav under huset som är avgörande. Parametrar som man inte vet så mycket om utan omfattande undersökningar. I flerbostadshus bör man dessutom mäta förslagsvis ca 20 % av övriga bostäder, dvs. de som inte har markkontakt.

Fram till i dag har radonmätningar utförts i ca 280 000 bostäder i småhus och 100 000 bostäder i flerbostadshus. Antalet bostäder som återstår att mäta beräknas därför till 1 670 000 i småhus och 630 000 i flerbostadshus.

Sanering av radonhalter över 400 Bq/m3 har utförts i 19 000 bostäder i småhus. I två tredje delar av dessa sjönk radonhalten till en nivå under 200 Bq/m3, vilket är den gräns som man i första hand bör komma under, ju lägre desto bättre. I en tredjedel nådde man således inte målet med saneringen och i var tionde bostad var radonhalten efter åtgärd fortfarande för hög. Den största orsaken till resultatet är troligen att man valt åtgärdsmetod utan avseende på radonkälla.

Antalet sanerade bostäder i flerbostadshus är ungefär 10 000. Här har saneringsåtgärderna varit mera lyckosamma, endast i drygt 1 % av bostäderna har radonhalten inte sjunkit under 400 Bq/m3.

Svaren på vår kommunenkät tyder på att ca 25 000 lokaler i skolor och förskolor har radonmätts. Med samma motivering som för flerbostadshusen skulle det återstå 100 000 lokaler att mäta. Uppskattningsvis har 800 av 25 000 skolbyggnader radonhalter över 400 Bq/m3. Ett hundratal av dessa har sanerats.

Enskilda djupborrade brunnar med radonhalter över 1 000 Bq/l uppskattas till mellan 10 000 och 15 000. Av dessa har ca 2 500 sanerats.

Författningsförslag

1. Förslag till Förordning (2001:00) om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §

Enligt denna förordning lämnas, i mån av tillgång på medel, statligt bidrag till kostnader för åtgärder i syfte att minska radonhalten i dricksvatten i bostäder.

2 §

Bidragsverksamheten sköts av Boverket och länsstyrelserna.

3 § Bidrag lämnas endast för åtgärder som påbörjas under tiden den 1 januari 2003 – den 30 juni 2007 och som avslutas senast den 31 december 2007.

Boverket får meddela närmare föreskrifter om när åtgärderna skall anses påbörjade respektive avslutade.

4 § Med dricksvatten förstås i förordningen vatten som är avsett att drickas eller användas för andra hushållsändamål inomhus och som kommer från enskilda täkter.

Förutsättningar för bidrag

5 § Bidrag får, med de undantag som anges i 7 §, lämnas om radonhalten i dricksvatten från en enskild täkt överstiger 1 000 becquerel per liter. Bidragsunderlaget skall bestå av

1. skälig kostnad för utredning

2. skälig kostnad för bidragsberättigade åtgärder 3. skälig kostnad för kontroll av utförda arbeten (uppföljningsmätning).

6 § Bidrag lämnas för de åtgärder som länsstyrelsen finner nödvändiga för att dricksvattnets radonhalt skall understiga de gränsvärden som anges i 5 §.

Senast ett år efter avslutade åtgärder skall en uppföljande radonmätning göras och ett protokoll över resultatet skall inom samma tid lämnas till länsstyrelsen.

7 §

Om dricksvattnet från en enskild täkt endast används i bostadshus som nyttjas för fritidsändamål, lämnas inte något bidrag.

Bidragets storlek

8 §

För åtgärder för att minska radonhalten i vatten från enskilda täkter lämnas bidrag med 50 procent av bidragsunderlaget, dock med högst 5 000 kr.

Bidragsunderlaget skall bestå av

1. skälig kostnad för utredning

2. skälig kostnad för bidragsberättigade åtgärder

3. skälig kostnad för kontroll av utförda arbeten (uppfölj-

ningsmätning). Bidrag under 1 000 kr betalas inte ut.

Ansökan om bidrag

9 § Ansökan om bidrag görs hos länsstyrelsen i det län täkten är belägen.

Ansökan skall göras på en blankett fastställd av Boverket. Till ansökan skall fogas de handlingar och den övriga utredning som Boverket föreskriver.

10 § Ansökan om bidrag skall ha kommit in till länsstyrelsen senast den 31 december 2007.

Beslut om bidrag

11 § Länsstyrelsen beslutar om bidrag.

I bidragsbeslutet skall anges för vilka åtgärder bidrag beviljas, bidragsbeloppet samt den tidpunkt då åtgärderna senast skall vara färdigställda och begäran om utbetalning av bidrag ha kommit in till länsstyrelsen.

Återkallelse av beslutet

12 § Före utbetalningen av bidraget får länsstyrelsen återkalla beslutet, om de förutsättningar som låg till grund för beslutet inte längre finns.

Utbetalning av bidrag

13 § Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel.

Bidraget betalas ut efter ansökan hos länsstyrelsen sedan de åtgärder som bidraget avser har avslutats. Ansökan om utbetalning skall ha kommit in till länsstyrelsen senast den 30 mars 2008. Boverket sköter utbetalningen.

Återbetalning av bidrag

14 § Länsstyrelsen skall besluta om återbetalning helt eller delvis, om mottagaren av bidraget genom oriktiga uppgifter eller på något annat sätt har förorsakat att bidrag har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om bidrag i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta.

Återbetalning av bidrag eller om uppgift om resultat av den uppföljande mätningen enligt 6 § andra stycket inte lämnats inom angiven tid.

Länsstyrelsen får helt eller delvis efterge belopp som skall återbetalas, om det finns särskilda skäl.

Länsstyrelsen får helt eller delvis efterge belopp som skall återbetalas, om det finns särskilda skäl.

Överklagande

15 §

Länsstyrelsens beslut enligt denna förordning får överklagas till Boverket.

Boverkets beslut får inte överklagas.

2. Förslag till ändring i Förordning (1998:897) om miljökvalitetsnormer

Härigenom föreskrivs

att 5a och b, 6a, och 8a §§ i förordningen (1998:897) om miljökvalitetsnormer skall ha följande lydelse.

Miljökvalitetsnormer för inomhusluft Radon

5 a §

Följande halt av radongas i inomhusluft i bostäder i småhus, flerbostadshus samt i lokaler för förskola, skolor och fritidshem får inte överskridas.

Värden för skydd av människors hälsa i hela landet:

Årsmedelvärde Anmärkning

400 Bq/m3Värdet får inte överskridas

5 b §

Värdet får inte överskridas

i småhus efter den 31 december 2022, i hyres- och bostadsrättshus efter den 31 december 2012, i lokaler för förskola, skolor och fritidshem efter den 31 december 2007.

6 a §

Varje fastighetsägare är skyldig att mäta radonhalten i inomhusluften. Varje kommun skall kontrollera att miljökvalitetsnormen i 5 a § uppfylls inom kommunen. Kontroll skall ske genom uppföljning av de, av analysföretagen till Lantmäteriverkets centrala dataregister för radon, inrapporterade uppgifterna om radonhalt m.m. I miljöbalken finns bestämmelser om tillsyn, m.m.

8 a §

Statens strålskyddsinstitut får i fråga om radonhalt i inomhusluft meddela närmare föreskrifter om mätmetoder och redovisning av resultat.

3. Förslag till Lag om ändringar i Fastighetsmäklarlagen (1995:400)

Härigenom föreskrivs att18 § fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall ha följande lydelse.

18 §

När förmedlingen avser en fastighet som en konsument köper huvudsakligen för enskilt bruk, skall fastighetsmäklaren tillhandahålla köparen en skriftlig beskrivning av fastigheten.

Beskrivningen skall innehålla uppgifter i de avseenden som har angetts i 17 § samt uppgift om fastighetens benämning, taxeringsvärde och areal.

Beskrivningen skall också innehålla uppgift om byggnadens ålder, storlek, och byggnadssätt

Beskrivningen skall också innehålla uppgift om byggnadens ålder, storlek, byggnadssätt och radonhalt inomhus.

Vid förmedling som avses i första stycket skall mäklaren innan fastigheten överlåts tillhandahålla köparen en skriftlig beräkning av dennes boendekostnader.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. Förslag till förändringar i Förordningen (2000:308) om fastighetsregister

Härigenom föreskrivs att 62 § förordningen (2000:308) om fastighetsregister skall ha följande lydelse.

62 §

För varje enhet skall redovisas

1. redovisningsenhetens beteckning

2. adress om sådan finns redovisad i adressdelen, och

3. Uppgift om belägenhet. Dessutom får redovisas uppgifter som har fastställts vid fastighetstaxering.

Dessutom får redovisas uppgifter som har fastställts vid fastighetstaxering samt uppgift om resultat av radonmätning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5. Förslag till ändring i Förordning (1988:372) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem

Härigenom föreskrivs att i fråga om förordning (1988:372) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem

dels att 1, 3, 4, 5, 6 och 11 §§ skall ha följande lydelse

dels att det i förordningen skall införas en ny bestämmelse, 2 a, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Enligt denna förordning lämnas, i mån av tillgång på medel, statligt bidrag till kostnader för åtgärder i syfte att minska radonhalten i en- och tvåbostadshus som bidragstagaren själv äger och själv bor i (egnahem).

Enligt denna förordning lämnas, i mån av tillgång på medel, statligt bidrag till kostnader för åtgärder i syfte att minska radonhalten i en- och tvåbostadshus som ägs av en eller flera fysiska personer äger (egnahem).

2 §

Bidragsverksamheten sköts av Boverket, länsstyrelsen och kommunerna.

Bidragsverksamheten sköts av Boverket och länsstyrelserna.

2 a §

Bidrag lämnas endast för åtgärder som påbörjats under tiden den 1 januari 2003 – 30 juni 2022 och som avslutats före den 31 december 2022.

Boverket får lämna föreskrifter om när åtgärderna skall anses påbörjade respektive avslutade.

3 §

Bidrag lämnas om radonhalten i huset överstiger det gränsvärde som Socialstyrelsen anger som godtagbart från hälsoskyddssynpunkt.

Bidrag lämnas om radonhalten inomhus överstiger det gränsvärde för radon i inomhusluft som anges i förordningen (1998:897) om miljökvalitetsnormer.

4 §

Bidrag lämnas för de åtgärder som kommunen finner nödvändiga för att huset efter åtgärderna skall uppfylla de krav i fråga om radonhalten i inomhusluften som med stöd av plan- och bygglagen (1987:10) kan ställas vid ombyggnad.

Bidrag lämnas för de åtgärder som länsstyrelsen finner nödvändiga för att huset efter åtgärderna skall uppfylla de krav i fråga om radonhalten i inomhusluften som med stöd av plan- och bygglagen (1987:10) kan ställas vid ombyggnad.

Senast ett år efter avslutade åtgärder skall en uppföljande radonmätning göras och ett protokoll över resultatet skall inom samma tid lämnas till länsstyrelsen.

5 §

Bidrag lämnas med 50 procent av skälig kostnad för åtgärderna, dock högst med 15 000 kronor.

Bidrag lämnas med 65 procent av ett bidragsunderlag, dock högst med 25 000 kronor om ansökan inkommit till länsstyrelsen senast den 31 december 2012,

50 procent av ett bidragsunderlag, dock högst med 15 000 kronor om ansökan inkommit till länsstyrelsen senast den 31 december 2017,

25 procent av ett bidragsunderlag, dockhögst med 5 000 kronor om ansökan inkommit till länsstyrelsen senast den 31 december 2022.

Bidragsunderlaget skall bestå av

1. skälig kostnad för utredning

2. skälig kostnad för bidragsberättigade åtgärder

3. skälig kostnad för kontroll av utförda arbeten (uppföljningsmätning).

Bidrag under 1 000 kronor betalas inte ut.

6 §

Ansökan om bidrag görs hos länsstyrelsen. Sökanden skall i ärendet visa att kommunen funnit åtgärderna nödvändiga (enligt 4 §).

Ansökan om bidrag görs hos länsstyrelsen i det län fastigheten är belägen. Sökanden skall i ansökan ange källan till den förhöjda radonhalten inomhus. De föreslagna åtgärderna skall motiveras med utgångspunkt i radonkällan.

Ansökan skall göras på en blankett som fastställs av Boverket. Till ansökan skall fogas de handlingar och den övriga utredning som verket föreskriver.

Sådana uppgifter i ansökan som rör faktiska förhållanden skall sökanden lämna på heder och samvete.

Utbetalning av bidrag

11 §

Länsstyrelsen beslutar om utbetalning av bidrag sedan de åtgärder som bidraget avser har utförts och begäran om utbetalning har kommit in. Boverket sköter utbetalningen.

Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Boverket sköter utbetalningen.

Återbetalning av bidrag

12 §

Länsstyrelsen skall besluta om återbetalning helt eller delvis, om mottagaren av bidraget genom oriktiga uppgifter eller på något annat sätt har förorsakat att bidrag har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om bidrag i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta.

Länsstyrelsen skall besluta om återbetalning helt eller delvis, om mottagaren av bidraget genom oriktiga uppgifter eller på något annat sätt har förorsakat att bidrag har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om bidrag i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta eller om uppgift om resultat av uppföljande radonmätning (enligt 4 § andra stycket) inte lämnats inom angiven tid.

Länsstyrelsen får helt eller delvis efterge belopp som skall återbetalas, om det finns särskilda skäl.

6. Förslag till Förordning (2001:00) om bidrag för åtgärder mot radon i hyres- och bostadsrättshus samt radon i lokaler för förskolor, skolor och fritidshem

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §

Enligt denna förordning lämnas, i mån av tillgång på medel, statligt bidrag till kostnader för åtgärder i syfte att minska radonhalten

dels i hyres- och bostadsrättshus, varmed menas flerbostadshus samt andra en- och tvåbostadshus än de som ägs av en eller flera fysiska personer, vilka används för permanent bruk,

dels i lokaler för förskolor, skolor och fritidshem.

2 §

Bidragsverksamheten sköts av Boverket och länsstyrelserna.

3 §

Bidrag lämnas endast för åtgärder i hyres- och bostadsrättshus som påbörjats under tiden den 1 januari 2003 – den 30 juni 2012 och som avslutats före den 31 december 2012.

Bidrag lämnas endast för åtgärder i lokaler för förskolor, skolor och fritidshem som påbörjats under tiden den 1 januari 2003 – den 30 juni 2007 och som avslutats före den 31 december 2007.

Boverket får lämna föreskrifter om när åtgärderna skall anses påbörjade respektive avslutade.

Förutsättningar för bidrag

4 §

Bidrag lämnas om radonhalten I huset överstiger det gränsvärde som anges i förordningen (1998:897) om miljökvalitetsnormer.

5 §

Bidrag lämnas för de åtgärder som länsstyrelsen finner nödvändiga för att huset efter åtgärder skall uppfylla de krav om radonhalten i inomhusluft som med stöd av plan- och bygglagen (1987:10) kan ställas vid ombyggnad.

Senast ett år efter avslutade åtgärder skall en uppföljande radonmätning göras och ett protokoll över resultatet skall inom samma tid lämnas till länsstyrelsen.

6 §

Bidrag lämnas inte

1. för arbeten för vilka sökanden uppbär annat statligt ombyggnads-, förbättrings- eller upprustningsbidrag eller

2. för åtgärder för att avhjälpa sådana skador som omfattas av garantiåtagande, försäkring eller ansvarsutfästelse.

7 §

För bidrag krävs att

1. den som utför arbetena innehar F-skattebevis eller, i fråga om utländska företagare eller företag, visar upp intyg eller annan handling på att företagaren eller företaget i sitt hemland genom registrering eller på annat sätt är underkastad motsvarande kontroll i fråga om betalning av skatter och avgifter som den som här i landet innehar F-skattebevis,

2. sökanden inhämtar konkurrerande anbud på de huvudsakliga byggnads- och installationsarbetena från minst tre från varandra fristående företagare eller företag.

Bidragets storlek

8 §

Bidrag till åtgärder i hyres- och bostadsrättshus lämnas med 50 procent av bidragsunderlaget.

Bidrag till åtgärder i lokaler för förskolor, förskoleklasser, skolor och fritidshem lämnas med 25 procent av bidragsunderlaget.

Bidragsunderlaget består av

1. skälig kostnad för utredning

2. kostnaden enligt det eller de anbud som redovisar den lägsta

3. kostnaden för bidragsberättigade åtgärder, och

4. skälig kostnad för kontroll av utförda arbeten (uppföljningsmätning).

Bidrag lämnas inte om kostnaden enligt första stycket 1 understiger 5 000 kronor.

Ansökan om bidrag

9 §

Ansökan om bidrag skall göras hos länsstyrelsen i det län fastigheten är belägen.

Ansökan om bidrag för åtgärder i hyres- och bostadsrättshus skall senast ha kommit länsstyrelsen tillhanda den 31 december 2012.

Ansökan om bidrag för åtgärder i lokaler för förskolor, förskoleklasser, skolor och fritidshem skall senast ha kommit länsstyrelsen tillhanda den 31 december 2007.

Sökanden skall i ansökan ange källan till den förhöjda radonhalten inomhus. De föreslagna åtgärderna skall motiveras i en särskild utredning, med utgångspunkt i radonkällan. Ansökan skall göras på en blankett som fastställts av Boverket. Till ansökan fogas de handlingar och den övriga utredning som verket föreskriver.

Sådana uppgifter i ansökan som rör faktiska förhållanden skall sökanden lämna på heder och samvete.

Beslut om bidrag

10 §

Länsstyrelsen beslutar om bidrag.

I bidragsbeslutet skall anges för vilka åtgärder bidrag beviljas, bidragsbeloppet samt den tidpunkt då åtgärderna senast skall vara färdigställda och begäran om utbetalning av bidrag ha kommit in till länsstyrelsen.

Utbetalning av bidrag

11 §

Länsstyrelsen beslutar om utbetalning av bidrag sedan de åtgärder som bidraget avser har utförts och begäran om utbetalning kommit in.

Boverket sköter utbetalningen.

12 §

Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel.

Återbetalning av bidrag

15 §

Länsstyrelsen skall besluta om återbetalning av utbetalat bidrag helt eller delvis, om mottagaren av bidraget genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har förorsakat att bidrag har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om bidrag i annat fall lämnats felaktigt eller med för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta eller om uppgift om resultat av den uppföljande mätningen enligt 5 § andra stycket inte lämnats inom angiven tid.

Länsstyrelsen får helt eller delvis efterge belopp som skall återbetalas, om det finns särskilda skäl.

Överklagande

16 §

Länsstyrelsens beslut enligt denna förordning får överklagas hos Boverket.

Boverkets beslut får inte överklagas.

7. Förslag till Lag (2001:00) om uppgiftsskyldighet vid radonundersökning i byggnader, dricksvatten samt vid radonundersökningar av mark

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Den som för annans räkning yrkesmässigt utför analyser av radonmätningar i syfte att undersöka radonförekomst i inomhusluft i byggnader är skyldig att till Lantmäteriverket skriftligen lämna redogörelse för arbetet och dess resultat.

2 §

Den som för annans räkning yrkesmässigt utför analyser av gammastrålnings- och radonmätningar i syfte att undersöka radonförekomst i mark, samt den som för annans räkning yrkesmässigt utför analyser av radon i dricksvatten är skyldig att till Sveriges geologiska undersökning (SGU) skriftligen lämna redogörelse för arbetet och dess resultat.

3 §

Redogörelse enligt 1 och 2 §§ skall innehålla uppgift om

1. fastighetens beteckning

2. tidpunkt för mätning

3. plats för mätning

4. metod för mätning

5. resultat av mätning.

4 §

Redogörelse enligt 1 och2 §§ skall lämnas inom tre månader efter att analysen har utförts.

5 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet eller lämnar oriktig uppgift dömes, om ej gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken, till böter. Allmänt åtal får väckas endast efter anmälan av Lantmäteriverket respektive Sveriges geologiska undersökning.

1. Så här är betänkandet utformat

Betänkandet är uppdelat i två volymer. Den första, Förslag till statliga insatser, innehåller i huvudsak våra förslag med överväganden och analyser. Här är det meningen att läsaren snabbt skall kunna sätta sig in i vad vi föreslår och kunna skapa sig en överblick av förslagen. I den andra delen, Fakta och lägesrapport om radon, skall läsaren kunna hämta fler och mer utförligt presenterade uppgifter. Avsikten är att del två skall utgöra en fördjupning till del ett.

Vår förhoppning är att betänkandet kommer att läsas av många. Vi har därför försökt anpassa det så att även personer utan särskilda kunskaper om radon eller byggnadsteknik skall kunna läsa det.

1.1. Förslag till statliga insatser

Den första delen av betänkandet är indelad i elva kapitel. Vi har redovisat våra förslag till statliga insatser i kapitel två till fem. Vart och ett av dessa kapitel inleds med en förslagsruta. Kapitel två ger en kort överblick av förslagen, som därefter presenteras närmare i de tre följande kapitlen. Förslagen följs upp i de enskilda avsnitten vars rubriker är kopplade till de förslag som presenteras i rutan.

Utgångspunkt för presentationen är de styrmedel som står till buds; information, ekonomiska styrmedel och regelgivning.

I kapitel sex redovisar vi konsekvenserna av våra förslag. Och i kapitel sju redovisar vi hur förslagen kan finansieras.

Därefter följer en redogörelse för radonläget i landet i kapitel åtta, där vi sammanfattar resultatet av den kommunenkät som vi skickade ut i början av år 2000.

I kapitel nio ger vi en sammanfattande bild av hälsoriskerna med radon. Bedömningen är gjord av Statens strålskyddsinstitut.

I de två sista kapitlen ger vi en förklaring till hur det kan komma sig att så få bostäder är radonmätta i landet och hur man utifrån

dessa kunskaper bör välja styrmedel för framtida åtgärder (kapitel tio och elva).

1.2. Fakta och lägesrapport om radon

Den andra delen, faktadelen, är indelad i sjutton kapitel. Som utgångspunkt för presentationen har vi valt att visa hur en specifik kommun arbetar med radonfrågan, kapitel tre. Miljöchefen i Sollentuna kommun, Åke Claesson och miljö- och hälsoskyddsinspektör Eva Ryblad, har skrivit avsnittet.

Detta kapitel följs av en redogörelse för vilka krav brukare kan ställa på sitt boende ur radonsynpunkt.

I kapitel fem redogörs för vad radon är, hur höga halter inomhus uppstår, mätmetoder m.m. Därefter behandlas radonfrågan ur ett historiskt perspektiv

I det sjunde kapitlet redogör vi för Statens strålskyddsinstituts (SSI) radonriskbedömning, följd av en radonriskbedömning som utförts vid Institutet för miljömedicin (IMM), Karolinska Institutet, och redovisad av professor Göran Pershagen.

Kapitlen därefter handlar om olika metoder för att sanera hus med förhöjda radonhalter respektive metoder för att förebygga sådana vid nyproduktion.

I tionde kapitlet diskuterar vi radonets påverkan på fastigheters marknadsvärde.

Radonläget i landet presenteras i kapitel elva. Vi har genomfört en undersökning bland landets kommuner. Svaren har sammanställts och en bedömning av hur läget är i landet, gjord utifrån enkätsvaren, presenteras. I kapitel tolv finns en kortfattad beskrivning av radonläget i andra länder.

Därpå följer en redogörelse för vilka statliga insatser som gjorts hittills. Kapitel tretton handlar om statlig information, kapitel fjorton om ekonomiska stödsystem. I kapitel femton presenteras nationella miljömål som riksdagen beslutat om och de regelverk som från samhällets aspekt ställer krav på byggnader från radonsynpunkt.

I kapitel sexton sker en presentation av myndigheter med ansvar för radon.

I kapitel sjutton återfinns en sammanställning av gällande riktoch gränsvärden i Sverige samt några rader om radonarbetet inom den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, och EU.

1.3 Så här har vi arbetat:

Vi påbörjade vårt arbete med att kartlägga radonläget i Sverige. Vi skickade ut en enkät till landets samtliga kommuner. I den fick kommunerna svara på frågor om antalet radonmätningar inom kommunen, antal bostäder med förhöjda halter m.m. Enkätsvaren sammanställdes i en rapport om radonläget i Sverige. Rapporten redovisas i kap. 11, Fakta och lägesrapport om radon, där även enkäten i sin helhet finns med som bilaga.

Vår uppfattning är att det var viktigt att få ta del av de erfarenheter som finns hos personer som arbetar praktiskt med radonproblemen så att vi skulle kunna lämna effektiva förslag. Vi fick möjlighet att besöka några kommuner och samtala med kommunala tjänstemän på såväl miljö- och hälsoskyddskontor som på byggnadsavdelningar. Vid dessa samtal har vi fått ta del av deras breda erfarenhet från radonarbetet inom respektive kommun. Vi har diskuterat svårigheter och möjligheter med radonarbetet som det ser ut idag. På så sätt har vi fått värdefull kunskap om hur det praktiska arbetet med radon bedrivs ute i kommunerna.

De kommuner vi besökt är Sollentuna kommun, Täby kommun och Uppsala kommun. I en av kommunerna, Sollentuna kommun, bad vi miljöchef Åke Claesson och miljö- och hälsoskyddsinspektör Eva Ryblad att skriftligen redogöra för sitt arbete och deras syn på det. Denna redogörelse utgör utgångspunkt för presentationen i betänkandets ena volym, benämnd Fakta och lägesrapport om radon.

Bilden av radonsituationen i landet har ytterligare kompletterats genom de kommentarer som ett flertal kommunala tjänstemän lämnat i anslutning till svaren i kommunenkäten.

I vårt arbete med att samla in fakta om radon, sammanställa befintligt informationsmaterial och gå igenom nuvarande och tidigare stödsystem m.m. har vi fått god hjälp av berörda myndigheter.

Vi har samrått med Nationella folkhälsokommittén och Miljömålskommittén som i sina respektive betänkanden lämnat förslag till mål och delmål för radon från folkhälso och miljö synpunkt.

En rad berörda organisationer och myndigheter har gett oss värdefulla synpunkter.

I syfte att skapa oss en bild av hur marknadsvärdet påverkas av radonförekomst har vi fått hjälp av Mäklarförbundet. Vi har ställt ett antal frågor om mäklarnas syn på radonförekomst och kunnat

jämföra dessa uppgifter med resultat av olika forskningsarbeten och studier.

Vid ett besök hos strålskyddsmyndigheten i Finland, Säteilyturvakeskus (STUK), där vi blev mycket väl mottagna, fick vi en genomgripande redovisning av hur radonarbetet där är upplagt. Även den finska radondatabasen och dess uppbyggnad presenterades för oss.

Resultatet av vårt arbete är det betänkande som vi nu lägger fram.

2. Alla bostäder skall radonmätas!

Vi föreslår: Information och utbildning

  • Ett omfattande utbildnings- och informationsprogram genomförs inför införandet av en miljökvalitetsnorm för radon.
  • Ett dataregister, för vilket Sveriges Geologiska undersökning (SGU) ansvarar, upprättas över mark och vatten.
  • Ett centralt dataregister, för vilket Lantmäteriverket (LMV) ansvarar, upprättas över radon i byggnader.

Ekonomiska bidrag

  • Bidragssystemet för åtgärder mot radon i småhus ändras.
  • Ett nytt bidragssystem för åtgärder mot radon i flerbostadshus införs.
  • Ett bidragssystem för åtgärder mot radon i dricksvatten återinförs.
  • Länsstyrelsen skall pröva om de föreslagna åtgärderna mot radon är nödvändiga.

Miljökvalitetsnorm

  • En miljökvalitetsnorm för radon i inomhusluft fastställs av regeringen till skydd för människors hälsa för radon i bostäder och lokaler för förskolor, skolor och fritidshem.
  • Skyldighet för fastighetsmäklare att informera om radon införs.

I förslagsrutan presenterar vi vårt förslag till statliga insatser. Syftet är att få ned radonhalterna i bostäder och vissa lokaler där människor vistas mer varaktigt. Förslagen presenteras närmare i betänkandet i den ordning de är redovisade i förslagsrutan.

Införandet av en miljökvalitetsnorm för radon är vårt huvudförslag. Det förutsätter såväl utökad information som ett utökat stödsystem. Insatserna måste fasas in med varandra i tiden. Inför normens införande måste såväl kommunala myndigheter som marknaden i övrigt stå rustade för de insatser som kommer att krävas av dem. Gemene man måste informeras om möjligheter att få bidrag och om de nya bestämmelserna m.m. Genomförandet av förslagen sträcker sig över en relativt lång tid, ca 20 år. Vår bedömning är att så lång tid krävs om en realistisk åtgärdstakt skall kunna hållas.

Statliga insatser har gjorts under 20 års tid för att få ner antalet bostäder med förhöjda radonhalter. Trots det har endast ca 10 % av bostäderna mätts, ännu färre har åtgärdats. Omkring 500 människor dör årligen i lungcancer på grund av radon, enligt Strålskyddsinstitutets bedömning. Det finns en samverkanseffekt mellan tobaksrökning och radon vilket innebär att de allra flesta fallen av radonrelaterad lungcancer inträffar bland rökare. SSI beräknar att 150 liv kan sparas per år genom åtgärder i alla bostäder med halter över 400 Bq/m3. Av dem skulle ett trettiotal vara icke-rökare.

Figur 2.1. Tidsplan för genomförande av förslagen.

Aktivitet Antal år efter beslut om införande av miljökvalitetsnorm

1 2 3 4 5 6 7 8 9

1

0

1

1

1

2

1

3

1

4

1

5

1

6

1

7

1

8

1

9

2

0

2

1

2

2

2

3

Miljökvalitetsnorm i kraft

x

Gränsvärde införs

x

Information och utbildning

Radonmätning

Radonsanering

Radonbidrag

Figuren visar i grova drag hur en infasning av våra förslag skulle kunna se ut. Linjernas tjocklek symboliserar omfattningen av de olika aktiviteterna över tiden.

3. Förbättrad information för fler mätningar och fler åtgärder

Vårt förslag: Information

  • Statens strålskyddsinstitut (SSI) tar i samverkan med andra berörda myndigheter fram ett nytt anpassat informationsmaterial om radon (3.1.1).
  • En radonportal skapas på Internet av SSI (3.1.2).
  • SSI får huvudansvar för information (3.1.3).
  • Bostadsdeklarationer utvecklas vidare (3.1.4). Utbildning
  • Grundkurser görs tillgängliga för många på Internet (3.2.1).
  • Riktade påbyggnadskurser tas fram (3.2.2).
  • Deltagarna skall ges möjlighet till certifiering efter utbildning (3.2.3).
  • SSI får huvudansvar för utbildning (3.2.4).
  • Kostnadsfri utbildning för kommunala tjänstemän (3.2.5). SSI ansvarar för och leder samordningsgruppen med radonansvar. (3.3) Nationella dataregister
  • Ett radonregister för byggnader inrättas vid Lantmäteriverket (LMV) (3.4.1).
  • Ett radonregister för mark inrättas vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) (3.4.2).
  • Ett radonregister för dricksvatten inrättas vid SGU (3.4.3).
  • Analysföretag och konsulter blir skyldiga att lämna radonuppgifter till LMV och SGU(3.4.4).
  • Fri tillgång till registret för tillsynsmyndigheter (3.4.5).
  • En arbetsgrupp bestämmer registrens utformning (3.4.6).
  • En projektgrupp samlar in befintliga mätdata (3.4.7).

Information kan förändra människors etiska värderingar och inställning till sociala normer. Värderingar och normer påverkar i sin tur såväl människors förhållningssätt som deras sätt att handla.

Här presenterar vi våra förslag till information närmare. Förslagen redovisas jämsides med vår bedömning av den information som hittills spritts i statlig regi på radonområdet och hur denna påverkat benägenheten att mäta radonhalten.

Mer om tidigare och nuvarande statlig information om radon finns att läsa i sammanställningen av statliga informationsinsatser i

Fakta och lägesrapport om radon, kapitel 13.

3.1. Information för alla

Vårt förslag:

Befintlig information anpassas och kompletteras utifrån erfarenheterna på riskkommunikationsområdet. Ny och anpassad information tas fram, t.ex. en radonguide. SSI:s uppdaterade riskbedömning och den nya miljökvalitetsnormen för radon skall beaktas vid utformningen av informationen.

Informationen skall utformas rakt och enkelt med tydliga anvisningar för hur den enskilde skall agera. Det kan finnas skäl att anlita en språkkonsult för ändamålet.

På olika sätt har statliga insatser gjorts för att få ner antalet radondrabbade hus. Ett omfattande informationsmaterial har producerats genom åren. Även kampanjer har genomförts.

Det finns informationsmaterial för allmänheten om radonrisker, om mätningar och åtgärder. Kvaliteten av det framtagna informationsmaterialet anses vara god. Detta framkom bl.a. i en kommunenkät som genomfördes 1993 och som har sammanställts i en rapport av Statens Strålskyddsinstitut (SSI 1993). Många kommuner använder materialet i sitt dagliga arbete i informations- och upplysningssyfte. Endast några enstaka förslag om ytterligare eller annorlunda utformat material framkom i enkäten. Den allmänna uppfattningen var att tillgängligt material borde vara tillräckligt för att stimulera till mätningar och åtgärder.

Vi kan samtidigt konstatera att informationen inte haft något större genomslag. Mätningar och åtgärder har inte gjorts i någon större omfattning, trots att det finns bra tillgängligt informationsmaterial anpassat till såväl allmänheten som konsulter och andra

som arbetar med radon. Människor i gemen verkar inte uppleva risken med radon som särskilt stor. De insatser som har gjorts har inte i tillräcklig omfattning åstadkommit eftersträvad effekt.

Riskkommunikation

Radon är bl.a. enligt Miljöhälsoutredningen (SOU 1996:124) ett av vår tids stora folkhälsoproblem. Hur kan det då komma sig att risken inte tas på allvar av särskilt många? Det har bedrivits en del forskning om riskkommunikation och hur människor upplever risker (se kap. 9). Av denna forskning framgår det att det är mycket svårt att med information påverka människors benägenhet att mäta radonhalt och åtgärda en förhöjd halt. Man upplever helt enkelt inte risken med radon som särskilt stor. I jämförelse med andra risker visar forskningen att riskförnekelse i fråga om radon är jämförelsevis stor. Därför är det viktigt att utforma information om radon och dess risker med beaktande av denna aspekt.

Forskning om riskkommunikation och riskförnekelse pekar på att information om radon lämpligen skall hållas på en allmän nivå och ge enkla och tydliga rekommendationer till hur problemet kan åtgärdas. Det har visat sig att ju flödigare och rikligare information, desto större utrymme för egna tolkningar. Dessa kan i sin tur leda till större benägenhet för riskförnekelse. Sambandet mellan radon och lungcancer och konsekvenserna av att drabbas av lungcancer behöver tydliggöras. Information med ett innehåll av “hotande” karaktär tenderar emellertid att öka riskförnekelsen, så balansgången är svår!

Viktigt att informationen når ut!

Det är viktigt att man når ut både till allmänheten och till kommunala tjänstemän, konsulter och entreprenörer om införandet av en miljökvalitetsnorm om radon och vad den innebär. För att nå ett gott resultat är det viktigt att se bakåt och dra lärdom av de informationskampanjer som genomförts tidigare.

Mycket av det informationsmaterial som finns utarbetat sedan tidigare är av hög kvalitet och kan i stora delar användas även i fortsättningen. En del material behöver bara uppdateras medan annat kräver ganska omfattande omarbetning.

Det är också betydelsefullt att effekterna av myndigheternas informationsinsatser följs upp och utvärderas av en utomstående bedömare.

3.1.1. Ny och anpassad information

Vårt förslag:

Ny och anpassad information tas fram, t.ex. en radonguide.

Intresset för radonfrågan varierar bland olika grupper av människor. Vissa människor oroar sig mer än andra. Ibland befinner man sig i en fas i livet som innebär att man känner en större oro och ett större ansvar än annars. Ett exempel på en sådan fas i livet kan perioden som småbarnsförälder vara. Det kan alltså finnas skäl till att i den allmänna informationen ibland rikta sig till särskilda grupper. Det är viktigt att en sådan “skräddarsydd” information utformas med eftertanke. Särskild hänsyn måste tas till utformningen av material som vänder sig till småbarnsföräldrar. Deras eventuella akuta oro för de egna barnen bör kunna dämpas samtidigt som fördelarna på sikt med att göra något åt radonproblemet framhålls.

Vidare utsätter sig en del människor för större risker än andra. I fråga om radon vet vi att risken att drabbas av lungcancer till följd av radon är störst för rökare.

En grupp som är särskilt intresserad av radoninformation är köpare av småhus och i viss mån även blivande bostadsrättshavare. I samband med överlåtelser finns också i allmänhet ekonomiska resurser att åtgärda radonproblem.

En radonguide vid överlåtelser

Särskild information avsedd att användas när fastigheter överlåts bör utarbetas. I USA har motsvarigheten till Naturvårdsverket, Environmental Protection Agency, EPA, tagit fram en Home buyer´s and seller´s guide to Radon till hjälp vid fastighetsöverlåtelser. I broschyren formulerar man ett antal frågor om radon och informerar om vad köpare och säljare skall tänka på i en överlåtelsesituation. En liknande broschyr med allmänna råd och en “checklista” bör, enligt vår uppfattning, tas fram för svenska förhållanden.

Särskild information till tjänstemän och andra

Utöver utbildning i form av kurser (se avsnitt 3.2) finns ett behov av informationsmaterial och handböcker för bl.a. kommunala tjänstemän. En handbok, Radonboken, finns redan, och den håller på att omarbetas. Övrigt material anpassat för beslutsfattare, kommunala tjänstemän, konsulter, entreprenörer m.fl. bör omarbetas av samma orsak som informationsmaterialet till allmänheten.

3.1.2. En radonportal på nätet

Vårt förslag:

En särskild radonportal skapas på Internet av SSI, med lättillgänglig radoninformation för allmänheten och för dem som arbetar professionellt med radonfrågor.

Ett sätt att underlätta för intresserade att hämta information om radon kan vara att skapa en särskild radonportal på Internet. Där skulle både allmänheten och de som arbetar professionellt med radonfrågor, kunna finna all slags information om radon och om det svenska radonprogrammet. Därifrån skulle man ha tillgång till utbildningsprogram och allt informationsmaterial. Detta skall kunna laddas ner direkt från portalen. Länkar skall finnas till olika myndigheters hemsidor med föreskrifter och allmänna råd m.m. Det nationella dataregistret (se avsnitt 3.4) skall också kunna nås via portalen.

3.1.3. SSI får huvudansvar för information

Vårt förslag:

Statens strålskyddsinstitut får huvudansvaret för all information. SSI får resurser för att avdela en person som informatör.

Huvudansvaret för information om radon ligger hos SSI, som också får ansvar för radonportalens uppbyggnad och den fortsatta driften. För detta ändamål föreslår vi att en heltidstjänst som informatör tillsätts på SSI. Informatören skall ha ansvar för presskontakter och radonportal m.m. samt även samordna och organisera utbildningsverksamhet.

Boverket har ansvaret för information om åtgärder för att förhindra förhöjda radonhalter i nyproduktion och byggtekniska åtgärder mot höga radonhalter i befintlig bebyggelse.

3.1.4. Fortsatt utveckling av bostadsdeklarationer

Vår bedömning:

Arbetet med att utveckla bostadsdeklarationerna bör fortsätta.

Ett nytt sätt att informera om boendemiljö har skapats i och med tillkomsten av bostadsdeklarationer. Vanligen ingår uppgift om radonförekomst i sådana deklarationer. Kan bostadsdeklarationer bidra till att radonhalterna i bostäder kontrolleras och åtgärdas? Vi har tittat lite närmare på de olika deklarationerna för att se i vad mån radonförekomsten i bostäder påverkas.

Flera olika typer

Ett flertal typer av deklarationer förekommer i dag på marknaden. Initiativet till dessa har tagits av intresseorganisationer, fabrikanter, byggherrar m.fl. En närmare redovisning finns i Fakta och lägesbeskrivning om radon, avsnitt 13.3

Många av deklarationerna innehåller uppgifter om radonmätning. Vissa deklarationer, bl.a. sådana som byggföretagen JM Bygg, Skanska och SIAB NCC tagit fram, redovisar byggmaterial och byggprodukter. Andra deklarationer ser byggnaden som ett system, t.ex. Statens Provnings- och Forskningsinstituts (SP) P-märkningssystem. En typ vänder sig till de boende. Den modell som kallas Miljöinventering i inomhusmiljö (MIBB) har tagits fram av Hyresgästernas Riksförbund tillsammans med de allmännyttiga bostadsföretagen (SABO) och Sveriges Fastighetsägare. Modellen innebär att grundläggande faktorer kontrolleras och redovisas.

Kan bostadsdeklarationer lösa radonproblemet?

Det finns ett växande intresse för deklarationer. Ytterligare efterfrågan av bostadsdeklarationer kan förväntas från människor som står i begrepp att hyra en lägenhet eller köpa en bostadsrätt. Av

policy- och konkurrensskäl kan likaså fastighetsägare förväntas erbjuda presumtiva köpare och hyresgäster deklarationer.

Vi menar att denna utveckling med all säkerhet kommer att fortsätta. Det är därför tänkbart att marknaden själv skulle kunna lösa problemen med att få fram information om resultat av radonmätningar och eventuell radonförekomst på hyres- och bostadsrättsmarknaden. En förutsättning för att få en ren marknadssituation att fungera är att tillgången på bostäder, även i regioner av tillväxt, är tillräcklig. På en marknad med bostadsunderskott torde intresset av deklarationer inte vara lika starkt.

De system som finns idag omfattar endast bostadslägenheter upplåtna med hyresrätt samt nyproducerade småhus med äganderätt. Med vissa anpassningar skulle systemet även kunna användas för bostadsrätter. Det är inte otänkbart att även småhus kommer att deklareras i framtiden i samband med överlåtelser. Redan i dag finns intresse bland presumtiva köpare av att få kunskap om radonhalten i ett tilltänkt objekt. Sannolikt finns intresse av att få så mycket information som möjligt om huset varför intresset för bostadsdeklarationer torde blir stort.

En stor del av det befintliga småhusbeståndet kommer emellertid inte alls att beröras. Många småhus är, och kommer troligen att vara, i samma ägares hand under många år. För dessa fastighetsägare finns inget direkt incitament att låta deklarera sin bostad.

Ur radonaspekt är småhusen viktiga. Det går därför inte att förlita sig till att systemet med bostadsdeklarationer i sig skulle leda till mätningar i samtliga, eller ens ett större antal, småhus.

Då utredningens uppdrag är att presentera förslag som kan få ned radonhalterna under gällande gränsvärden för bostäder och vissa lokaler, menar vi att bostadsdeklarationer inte kan åstadkomma detta i tillräcklig omfattning. Om samtliga boendeformer skall omfattas måste andra vägar sökas. Därför föreslår vi istället att en miljökvalitetsnorm införs och att denna omfattar samtliga boendeformer. Förslaget presenteras längre fram i betänkandet.

Införandet av en sådan norm skulle till om med kunna vara till gagn för systemet med bostadsdeklarationer. Deklarationen skulle på så sätt ge information om vilka krav fastighetsägaren är skyldig att uppfylla och hur han har uppfyllt dem. Detta skulle underlätta möjligheten för hyresgäster, bostadsrättshavare och presumtiva köpare att upptäcka när fastighetsägaren brister i sina förpliktelser och kräva att han fullgör dem alternativt sänker priset.

I juni 2000 fick Boverket ett uppdrag av regeringen att genomföra en försöksverksamhet med deklarationer av bostäder, skolor och förskolor. Arbetet skall vara klart 30 juni 2001.

3.2. Utbildningsbehovet kommer att öka

Vårt förslag:

Kurser om hälsorisker och mätteknik genomförs i Statens strålskyddsinstituts (SSI) regi i samarbete med övriga ansvariga myndigheter.

Boverket får ansvar för utbildning om byggnadstekniska åtgärder mot radon i befintlig bebyggelse och hur man förebygger höga radonhalter i nyproduktion.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) genomför utbildning i markradon och användning av radonriskkartor.

Utbildningen bör samordnas mellan myndigheterna. Detta kan ske i den samordningsgrupp, som finns sedan 1994 och som SSI leder, mellan de olika ansvariga myndigheterna och Svenska Kommunförbundet.

I samband med att en miljökvalitetsnorm för radon införs måste beredskapen hos konsulter, entreprenörer och kommunala tjänstemän vara god. Trots att det finns bra information att tillgå varierar kompetensen såväl i många kommuner som bland konsulter och entreprenörer.

De utbildningsinsatser som hittills genomförts i SSI:s regi har varit riktade till en bred grupp deltagare. I första hand har dock kommunala miljö- och hälsoskyddsinspektörer och konsulter kommit att bli den huvudsakliga målgruppen. Radonfrågan berör emellertid en mängd olika yrkeskategorier allt från politiker, planerare, projektörer, byggare till ägare, förvaltare och mäklare. Det är av stor betydelse att samtliga berörda kategorier har god kunskap om radon.

Vi menar att behovet av utbildning kommer att öka när en miljökvalitetsnorm för radon införs. Ett stort antal personer kommer att behöva utbildas under en relativt kort period, två till tre år. Efter den första intensiva utbildningsperioden kan utbildningsprogrammet övergå i en “underhållsfas” där den grundläggande kursen finns tillgänglig på nätet och specialkurserna ges några gånger om året.

3.2.1. Grundkurs på nätet

Vårt förslag:

Grundkurs görs tillgänglig för många på Internet.

Radonutbildningen kan lämpligen genomföras stegvis med en grundläggande kurs som steg ett. Den skall ge bred, allmän information om radonproblemet som bas. Utbildningen skall rikta sig till tjänstemän på kommuner och länsstyrelser, företagare inom radonbranschen, konsulter, entreprenörer och fastighetsmäklare.

Utbildningsmaterial för grundkursen tas fram av en professionell läromedelsproducent i samarbete med SSI och övriga berörda myndigheter. Information om miljökvalitetsnormen för radon skall ingå. Kursen kan läggas ut på Internet eller produceras på CD-ROM eller möjligen DVD.

Den grundläggande utbildningen skall även erbjudas i en kortversion med basinformation om radon och miljökvalitetsnormen. Tänkt målgrupp för denna utbildning är politiker, projektörer, planerare byggare, fastighetsägare, förvaltare, fastighetsmäklare m.fl.

3.2.2. Riktade påbyggnadskurser

Vårt förslag:

Riktade påbyggnadskurser tas fram.

Som påbyggnad, steg två, efter den grundläggande utbildningen skall särskilda kurser finnas om mätteknik, byggtekniska åtgärder, radon i vatten, radon i mark samt en utbildning om radon för fastighetsmäklare.

Specialkurserna skall erbjudas tjänstemän på kommuner och länsstyrelser, företagare inom radonbranschen, konsulter och entreprenörer.

Geokonsulter och andra som utför markradonklassificering samt tjänstemän på kommuner och länsstyrelser skall erbjudas särskilda kurser om undersökning av markradon.

Därtill bör undervisningen om radon utökas vid den grundläggande miljö- och hälsoskyddsutbildningen och vid andra högskoleutbildningar som har betydelse för miljön.

3.2.3. Certifiering

Vårt förslag:

Samordningsgruppen som leds av SSI tar fram en kravspecifikation för certifiering.

Deltagare som gått olika kurser skall kunna ha möjlighet att certifieras. Vi föreslår därför att SSI tillsammans med andra berörda myndigheter i samordningsgruppen tar fram en aktuell kravspecifikation som skall ligga till grund för certifiering.

3.2.4. SSI får huvudansvar för utbildningen

Vårt förslag:

SSI får det övergripande ansvaret för utbildningsinsatserna inom radonområdet.

Huvudansvaret för utbildning om radon ligger hos SSI, som också får ansvar för information. En heltidstjänst som informatör och ansvarig för att samordna och organisera utbildningsverksamheten tillsätts hos SSI, se avsnitt 3.1.3.

3.2.5. Kostnadsfria kurser

Vårt förslag:

Kurserna skall vara kostnadsfria för kommunala tjänstemän.

Kursavgiften bör hållas på en låg nivå så att ekonomiska överväganden inte hindrar deltagande. På så vis kan fler komma att delta. Vi föreslår att kurs för kommunala tjänstemän med ansvar för radontillsyn inom kommunen skall vara kostnadsfri medan konsulter, entreprenörer och andra som bedriver affärsmässig verksamhet även i fortsättningen betalar fullt pris.

3.3. En stärkt myndighetsroll

Vårt förslag:

SSI ansvarar för och leder samordningsgruppen för myndigheter med radonansvar.

En heltidstjänst som handläggare tillsätts på SSI.

Sedan 1994 finns en samordningsgrupp med myndigheter med ansvar för radon. Gruppen leds av SSI. Vi föreslår att gruppens ställning skall stärkas och att SSI:s roll skall bli tydligare.

Samordningsgruppen skall ha ett utpekat ansvar på följande områden.

  • Gruppen skall utarbeta strategier för radonfrågan
  • Gruppen skall utarbeta strategier för information och utbildning om radon.
  • Gruppen skall bedriva ett fortsatt utvecklingsarbete av framtida strategier för radonarbetet, utbildning m.m.

Huvudansvaret för gruppen skall ligga hos SSI. I samband med att omfattande insatser görs från samhällets sida är det viktigt att insatserna samordnas, struktureras och utvärderas efter hand. För detta ändamål föreslår vi att en heltidstjänst som handläggare tillsätts på SSI.

3.4. Nationella radonregister

Vi föreslår:

Nationella radonregister inrättas vid Lantmäteriverket (LMV) och Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Sveriges riksdag har fattat beslut om 15 miljökvalitetsmål. Miljömålskommittén har bl.a. föreslagit delmål för radon för att nå målet

Säker strålmiljö. Myndigheter med ansvar för uppföljning av miljömål behöver få tillgång till en rad uppgifter för att kunna fullgöra sitt arbete. Medborgarna skall på ett enkelt sätt kunna ta del av miljöinformation. Beslutsfattare, myndigheter och andra intressenter måste få tillgång till en mängd olika uppgifter för att kunna göra bedömningar av radonrisker. Effekten av genomförda åtgärder behöver kontrolleras för att säkerställa att statliga medel i form av bidrag används på ett ändamålsenligt sätt.

Listan över olika intressenter med behov av tillgång till uppgifter om radon kan göras lång. Vissa av de efterfrågade uppgifterna finns tillgängliga redan idag. De behöver dock samlas in från flera olika håll, vilket försvårar hanteringen. Andra uppgifter finns överhuvudtaget inte tillgängliga.

Nationella radonregister skulle underlätta arbetet med att ta fram information och uppgifter för flera intressenter.

3.4.1. Radonregister för byggnader

Vi föreslår:

Ett register för radon i byggnader inrättas vid Lantmäteriverket med fastighetsdatasystemet som grund.

Vid Lantmäteriverket (LMV) finns fastighetsregistret med grundläggande uppgifter om Sveriges fastigheter. Fastighetsregistret kallas allmänt “fastighetsdatasystemet” eller “FDS.” Registret regleras i lag om fastighetsregister (2000:224) och består av en allmän del, en inskrivningsdel, adressdel, byggnadsdel och en taxeringsuppgiftsdel. I byggnadsdelen finns uppgifter om alla bostadshus, fritidshus och lokaler, med kopplingar till fastighets-, adress-, taxerings- och ägaruppgifter. Byggnaderna är också lägesbestämda genom koordinater och adresser. Avsikten med byggnadsregistret är bl.a. att det skall användas som grund för externa register med byggnadsinformation och också innehålla länkar till sådana register. Det skulle därför kunna ligga till grund även för ett radonregister.

Ett rikstäckande lägenhetsregister vid LMV, med alla bostäder, kopplade till bostadsadresser, skall enligt riksdagsbeslut finnas klart år 2003.

Det flesta uppgifter som rör identifieringen av de fastigheter/byggnader till vilka radonuppgifter, bl. a. radonhalt, mättidpunkt, radonkälla, åtgärd, åtgärdstidpunkt etc., skulle knytas finns således redan. Med fastighetens eller byggnadens adress eller med beteckning/identitet kan man automatiskt få tillgång till en rad uppgifter om t.ex. fastighetsägare, fastighetsbeteckning, taxeringsuppgifter, som byggnadsår eller användning, och belägenhet.

Tillgängligt på nätet

Om uppgifter om radon kopplas till byggnader i FDS innebär det att uppgifterna i registret kan bli tillgängliga för medborgarna genom de många kanaler som finns från FDS. Dessa anslutningar är brett förankrade i samhället och informationen sprids till en vid krets av användare; den offentliga sektorn, bank- och kreditväsendet, i fastighetsbranschen m.m.

Idag är emellertid inte tillgången till uppgifter från FDS fri eller helt öppen. Abonnemang måste tecknas och skyddas via lösen. Priset för en fastighetsfråga mot systemet ligger idag på ca 15–30 kr per fastighet beroende av mängden information som efterfrågas och leveranssätt.

Många rättsliga frågor har betydelse för vilken information som kan ligga på nätet. I Samhällets grundläggande information – inventering, analys, förslag (Ds 2000:34) pekas några exempel ut, handlingars offentlighet och sekretess, behandling av personuppgifter, upphovsrätt m.m. Flera av frågorna utreds för närvarande (se avsnitt 3.1.8), varför vi inte lägger något förslag om vilka uppgifter som skall vara tillgängliga på nätet. Vår mening är emellertid att så mycket information som möjligt, med beaktande av gällande begränsningar, skall finnas tillgänglig på nätet.

Så här skulle systemet kunna fungera

Flödet bygger på att fastighetsägaren beslutar sig för att genomföra radonmätningar i bostaden. Han vänder sig därför till ett analysföretag och rekvirerar mätdosor. Analysföretaget förser ägaren med dosorna samt formulär med förtryckta uppgifter ur FDS och lämpligt kartmaterial, t.ex. fastighetskartan. Efter genomförd mätning skickar fastighetsägaren dosorna till mätföretaget för analys, tillsammans med det ifyllda formuläret. Företagen analyserar mätresultaten och registrerar analysen i webbformulär. Via detta formulär uppdateras ett särskilt uppbyggt delregister i FDS (här benämnt “radonregister”).

Tanken med delregistret är att det successivt skall byggas upp med uppgifter från främst byggnadsregistret. Eventuellt kan även uppgifter från lägenhetsregistret (lägenhetsnummer för identifikation av mätningsplats), och från FDS användas. Laddningen av

grunduppgifter görs således successivt i takt med att byggnader och lägenheter blir föremål för registrering av radonuppgifter.

Figur 3.1 illustrerar hur systemet skulle kunna fungera, med indata, lagring och tillhandahållande av uppgifter.

Figur 3.1. Systemet för radonregistret för bostäder kopplat till fastighetsdatasystemet

Fastighetsägare

  • Analysföretag
  • Formulär
  • Mätutrustning
  • Ifyllt formulär
  • Mätutrustning

Inmatning

Lösenordsskyddad webb-tjänst

Radonregister

FDS

KARTA

Kartstöd

Skapar formulär för mätning/åtgärd

Uppdaterar med radonvärden. Ca 100 000 mätningar / år

Byggnad/lägenhet, grunduppgifter

Lagring LMV

Tillhandahållande

Allmän fastighetstjänst, baserad på FDS utbud kompletterat med viss radonuppgift. För abonnenter som mäklare, bank, företag, kommuner mm. 15-30 kr /fråga

Lösenordsskyddad webb-tjänst för tillsynsverksamheten:

  • Kommuner
  • Länsstyrelse
  • SSI
  • Socialstyrelsen
  • Boverket
  • Bidragsmyndighet mm

3.4.2. Radonregister för mark

Vårt förslag:

Ett markradonregister inrättas vid SGU, där resultat av radonundersökningar i mark lagras.

Resultat av mätningar av gammastrålning vid undersökningar av mark skall lagras i registret.

SGU får i uppdrag att ansvara för insamling, ajourhållning, samordning och lagring av uppgifter om radon i mark.

Allteftersom data tillförs radonregistren skall SGU göra sammanställningar och länsvisa översikter samt ta fram statistik.

Inom SGU:s ordinarie verksamhet utförs i dag mätningar av radon i mark i begränsad omfattning. En databas kallad radiadatabasen är under uppbyggnad. Här skall data från mätningar av gammastrålning på hällar och bergartsprover lagras.

Även data från mätningar av gammastrålning i jord skall lagras i registret för markradon.

Tillgängligt på nätet

Information från bearbetningar och sammanställningar etc. skall vara i största möjliga utsträckning tillgängligt på Internet, via den föreslagna radonportalen. Olika data om radon skall kunna vara tillgängliga i form av enkla “GIS-presentationer”.

Radon-GIS

En viktig uppgift för SGU är att tillhandahålla geologisk information som är användbar för radonområdet. Exempel på information som kan användas för bearbetningar och analyser är flygstrålningsdata, geokemiska data, jord- och berggrundsdata. Tillsammans kan SGU:s radonregister och dataregistret för byggnader vid LMV samt annat digitalt kartunderlag, göra dessa data tillgängliga, via den föreslagna radonportalen, i form av enkla presentationer i GIS, Geografiskt informations system.

Radondata och geologiska data bör kunna beställas via Internet och levereras till andra GIS-användare som kommuner, länsstyrelser, konsulter m.fl. Dessa kan då med tillgång till uppgifterna

ta fram egna analyser i form av t.ex. radonteman och radonriskbedömningar.

Så här skulle systemet kunna fungera

Figur 3.2 visar flödet till och från det nationella markradonregistret. Registret skall innehålla uppgifter om mätlokaler, mätmetoder, mättider etc. SGU bearbetar och sammanställer data för att kunna tillhandahålla översikter och statistik. Äldre data kan i många fall vara svåra att exakt lokalisera men efter en anpassning av registret bör även dessa data kunna lagras.

Figur 3.2. Systemet för radonregistret för mark

Register för radon i mark vid SGU

utförs av

Geo

-

konsulter

Markradonundersökningar

Kommunöversikter Planområden Enstaka fastigheter

Radonundersökningar

Formulär

Analyser

Resultat, rapportering

Lagring vid

SGU

Insamling

Tillhandahållande

Lösenordsskyddad webbtjänst

för tillsynsverksamheten

*Kommuner

*Länstyrelser

*SSI, Boverket,

Password

Radonportalen

Äldre data insamlas från

kommuner och konsulter

Bearbetningar, analyser och sammanställningar Länsöversikter

Radia -

databasen,

geodata -

baser

Nationell markradondatabas

Register för radon i mark vid SGU

utförs av utförs av

Geo

-

konsulter

Markradonundersökningar

Kommunöversikter Planområden Enstaka fastigheter

Radonundersökningar Radonundersökningar

Formulär Formulär

Analyser Analyser

Resultat, rapportering Resultat, rapportering

Lagring vid

SGU

Lagring vid

SGU

Insamling Insamling

Tillhandahållande Tillhandahållande

Lösenordsskyddad webbtjänst

för tillsynsverksamheten

*Kommuner

*Länstyrelser

*SSI, Boverket, Lösenordsskyddad webbtjänst för tillsynsverksamheten *Kommuner *Länstyrelser *SSI, Boverket,

Password Password

Radonportalen Radonportalen

Äldre data insamlas från

kommuner och konsulter Äldre data insamlas från kommuner och konsulter

Bearbetningar, analyser och sammanställningar Länsöversikter

Radia -

databasen,

geodata -

baser Radia databasen, geodata baser

Nationell markradondatabas Nationell markradondatabas

3.4.3. Radonregister för dricksvatten

Vårt förslag:

Vi föreslår att analyser av radon i dricksvatten lagras i SGU:s grundvattenkemiska databas.

Miljömålskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 2000:52) att SGU får ansvaret för miljömålet Grundvatten av god kvalitet och att SGU skall få ett övergripande ansvar för grundvattenförhållandena i Sverige. En modern grundvattenkemisk databas har därför etablerats hos SGU. Även analyser av radon i vatten skulle kunna lagras och hanteras i databasen. Analyser av radon i vatten har hittills utförts i samband med den hydrogeologiska kartläggningen samt, i begränsad omfattning, på uppdrag. Sammanlagt har SGU idag tillgång till ca 2 600 analyser.

De nordiska strålskyddsmyndigheterna har nyligen publicerat rekommendationer, enligt vilka vattnet från alla nya brunnar bör analyseras avseende radon. Man konstaterar vidare att vatten med höga radonhalter även kan misstänkas innehålla andra radionuklider.

Radon i vatten är dessutom en av källorna till radon i inomhusluften. En halt av 1 000 Bq/l beräknas bidra med ca 100 Bq/m3 till inomhusluften.

Så här skulle systemet kunna fungera

När radonanalyserna skall lägesbestämmas (koordinatsättas) kan det hos SGU redan etablerade brunnsarkivets rutiner användas. vilka utnyttjar LMV:s fastighetsregister.

Figur 3.3 visar en flödesplan för registret.

Figur 3.3. Systemet för radonregister i dricksvatten

B e a r b e t n i n g a r , a n a l y s e r o c h s a m m a n s t ä l l n i n g a r Ö v e r s i k t e r

R e g i s t e r f ö r r a d o n i v a t t e n v i d S G U

G r u n d v a t t e n k e m i s k d a t a b a s

L a g r i n g v i d S G U

V a t t e n p r o v

A n a l y s e r

R a p p o r t e r i n g

P r o v f l a s k a

P a s s w o r d

F o r m u l ä r + i n s t r u k t i o n e r

F D S , L M V

T i l l h a n d a h å l l a n d e

L ö s e n o r d s s k y d d a d w e b b t j ä n s t f ö r t i l l s y n s v e r k s a m h e t e n * K o m m u n e r * L ä n s t y r e l s e r * S S I , B o v e r k e t

I n s a m l i n g

Ä l d r e r a d o n a n a l y s e r i n s a m l a s f r å n k o m m u n e r o c h m ä t f ö r e t a g

R a d o n p o r t a l e n

F a s t i g h e t s ä g a r e = b r u n n s ä g a r e

A n a l y s f ö r e t a g

3.4.4. Mätresultaten rapporteras till radonregistren

Vårt förslag:

Mätföretag och konsulter åläggs en rapportskyldighet av mätresultaten vid radonmätningar. Resultaten av radonmätningar i byggnader skall rapporteras till LMV. Resultaten av radonmätningar och gammastrålningsmätningar i mark, samt radonmätningar i vatten skall rapporteras till SGU.

Mätföretag eller konsulter som utfört radonanalys får skyldighet att rapportera resultatet av genomförda gammastrålnings- och radonmätningar till registret.

Rapporterna skall innehålla uppgifter om mätresultat, mätmetod, mättid, lägesbestämning etc. Mätningar skall göras efter SSI:s metodanvisningar. En metodanvisning tas fram av SSI för mätning av radon i mark.

3.4.5. Kommuner, länsstyrelser och ansvariga radonmyndigheter skall ha fri tillgång till registren

Vårt förslag:

Kommuner, länsstyrelser och andra ansvariga radonmyndigheter bör för sin tillsynsverksamhet ha fri tillgång till radonregistren för nödvändiga bearbetningar, analyser och statistik.

Kommunerna har en central roll i arbetet med radon. Det är därför särskilt viktigt att kommunerna har tillgång till en rad olika uppgifter om radon på ett enkelt, lättillgängligt och tidsbesparande sätt och att tillgången är fri. Många kommuner lever med begränsade resurser och är ålagda att utföra många uppgifter. Ett antal kommuner säger sig redan idag ha svårt att överhuvudtaget genomföra radonarbete i tillräcklig utsträckning och svårt att hinna med sina åtaganden på hälsoskyddsområdet. Kompetensen på radonområdet är svår att upprätthålla i kommunerna på grund av personalbyte, bristande tid, brist på pengar etc.

Länsstyrelserna har ett samordnande ansvar för förhållandena i länet, men har liksom kommunerna svårt att hinna med radonarbetet och upprätthålla kompetensen på radonområdet. Det borde finnas översikter och sammanställningar över radonsituationen i länen, både avseende markradonrisker, radon i vatten och radon i

hus. En del uppgifter finns framtagna inom STRAM- arbetet (dvs. Strategi för regional miljö), men de flesta länsstyrelser saknar sådana sammanställningar idag.

Tillsyn

För sin tillsynsverksamhet behöver kommunerna uppgifter om i vilka byggnader radonmätningar är genomförda och resultatet av mätningarna. De skall uppmana de fastighetsägare som inte gjort mätningar att göra sådana både i bostäder och i dricksvatten. I förekommande fall kan kommunerna även meddela förelägganden och förbud.

Det finns ett stort behov av att underlätta för kommunerna i deras tillsynsarbete. Ett steg i den riktningen kan vara att tillhandahålla all information om radonmätningar och uppmätta halter samlad. I dag har kommunerna egna register av varierande omfattning och kvalitet. Underlag för tillsynsverksamheten, på såväl kommunal som regional nivå, skulle genom nationella register hos LMV och SGU kunna tas fram på ett enkelt och tidsbesparande sätt. Informationen skall vara fri.

Radonriskbedömningar

Kommunerna skall låta ta fram radonriskkartor till översiktsplanen och se till att markradon beaktas inför nybyggnationer och eventuellt kräva detaljundersökningar. En rad faktorer påverkar bedömningen av i vilka byggnader risken för förhöjda radonhalter finns. Kommunerna måste idag hämta information och underlag från olika håll för att få ett så gott underlag som möjligt vid kartläggning av radonläget inom kommunen.

Majoriteten av landets kommuner har tagit fram radonriskkartor, men kvaliteten av dessa kartor är mycket varierande. Många kommuner ifrågasätter radonriskkartorna då man uppfattar att de inte alltid stämmer överens med verkligheten. En orsak kan vara att kartorna inte sällan används på ett felaktigt sätt. Ett vanligt missförstånd är att det i lågriskområden inte finns någon risk för att få förhöjda radonhalter inomhus. Lågrisk betyder bara att risken är lägre, men även i dessa områden kan förhöjda radonhalter erhållas om husets tätning mot marken är bristfällig. Dessutom har kom-

munerna i många fall inte kompletterat och uppdaterat kartorna när ny information tillkommit. Avsikten med radonriskkartan är att den skall utgöra ett instrument bland flera dvs. som hjälp när kommunens insatser skall prioriteras och som stöd när nya hus skall uppföras för att minimera risken för radon.

Med alla relevanta data samlade i register hos SGU skulle radonriskkartor och radonriskbedömningarna enklare kunna tas fram och hållas uppdaterade.

3.4.6. Samordning och närmare utformning av registren skall utredas av myndigheterna gemensamt

Vårt förslag:

En arbetsgrupp bestående av alla berörda myndigheter bör tillsättas för att bestämma utformningen av registren.

En arbetsgrupp tillsätts med uppgift att utforma registren. Samtliga radonmyndigheter skall ingå i arbetsgruppen. Områden som gruppen bör diskutera är vilka uppgifter som skall finnas i registren, vilka analyser som skall vara möjliga att göra, hur registren bäst samordnas etc. SSI bör ansvara för arbetet.

3.4.7. Projektgrupp tillsätts för insamling av befintliga mätdata

Vårt förslag:

En projektgrupp, ledd av Socialstyrelsen skall tillsätts för att samla in och kvalitetsgranska redan befintliga mätdata för radon i bostäder, mark och vatten.

Radonmätningar uppskattas ha utförts i ca 380 000 bostäder och analyser av radon i vatten uppskattas ha företagits i 31 000 brunnar. En stor del av dessa mätningar har utförts under de senaste åren och kan förväntas vara av god kvalitet där lägesbestämning kan ske med stor säkerhet. Dessa mätdata bör lagras in i respektive dataregister. Äldre mätdata kan vara av mer osäker kvalitet där äldre teknik använts. Även dessa mätdata bör samlas in men osäkerheten bör framgå av en kvalitetsmärkning.

För att ta hand om befintliga data från mätningar av radon i inomhusluft och i vatten, bör ett särskilt projekt med en projektgrupp skapas under ledning av Socialstyrelsen. Projektet förbereds så att det kan starta när LMV:s och SGU:s rutiner för inlagring av data är fastlagda. Projekttiden beräknas till två år.

3.4.8. Information – en viktig samhällsfråga

Riksdagen har formulerat mål för samhällets informationsförsörjning. Det övergripande ansvaret för informationsförsörjningen inklusive den grundläggande informationen ligger hos riksdag och regering. Däremot saknas en tydlig strategi för genomförandet. En arbetsgrupp fick därför i uppdrag att inventera och analysera det allmännas ansvar för spridning av offentlig basinformation i elektronisk form. Arbetsgruppen har lämnat förslag till konkreta åtgärder i Ds 2000:34, Samhällets grundläggande information – inventering, analys, förslag.

Arbetsgruppen föreslår att strategin skall förverkligas genom att vissa myndigheter får ansvar för grundläggande information. Vissa områden är prioriterade; områdena med befolkningsinformation, näringsinformation samt fastighetsinformation och geografisk information. Inom dessa skall Riksskatteverket, Patent och registreringsverket samt Lantmäteriverket ansvara för att bygga upp, förvalta och tillhandahålla grundläggande information. Arbetsgruppen föreslår att övergripande bestämmelser tas in i en förordning om samhällets grundläggande information, och att respektive myndighets ansvar regleras i dess instruktion.

Man föreslår vidare att generella riktlinjer skall tas fram för hur man visar vilken information som finns och var den är tillgänglig i elektronisk form. Ett kvalitetssystem för grundläggande information skall utvecklas och informationsutbytet inom och utom förvaltningen måste vila på enhetliga IT-plattformar. Huvudregeln skall vara att informationen byggs upp och a jourhålls genom registrering vid källan.

Man pekar på att åtskilliga rättsliga frågor får betydelse för informationsförsörjningens villkor. Som exempel anges handlingsoffentlighet och sekretess, behandling av personuppgifter och upphovsrätt m.fl. Flera av dessa frågor är för närvarande föremål för särskilda utredningar, Offentlighetsprincipen och IT samt översyn av

sekretesslagen m.m. (Dir. 1998:32) samt Mediegrundlagarna (Dir. 1999:8).

3.4.9. Miljöinformation och EU

Inom EU har ett förslag till direktiv till Europaparlamentets och rådets direktiv om allmänhetens tillgång till miljöinformation tagits fram (KOM (2000) 402 slutlig). Förslagets syfte är att ge allmänheten rätt till den miljöinformation som innehas av offentliga myndigheter, eller för deras räkning. Det skall ange de grundläggande förutsättningarna för hur denna rättighet skall kunna utövas. Avsikten är vidare att direktivet skall återspegla informationsteknikens betydelse för hur information skapas, samlas in, lagras och vidarebefordras. Förslaget avser att korrigera de brister som identifierats vid den praktiska tillämpningen av nu gällande direktiv om allmänhetens tillgång till miljöinformation (90/313/EEG). Förslaget utgör ett led i förberedelserna inför gemenskapens ratificering av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslut och rätt till överprövning i miljöfrågor, den så kallade Århuskonventionen.

4. Bidragssystem för radonåtgärder

Vårt förslag: Bidragssystemet för småhus

Definitionen för ”egnahem” ändras. (4.1.1) Bidragssystemet tidsbegränsas. (4.1.2) Bidragets storlek trappas över tiden; 65 %, 50 %, 25 %. (4.1.3) Krav ställs på att radonkällan anges. (4.1.4) Krav ställs på att radonkällan skall styra valet av åtgärder mot radon. (4.1.5) Krav ställs på uppföljningsmätning. (4.1.7) Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare hos inskrivningsmyndigheten. (4.1.8)

Ett bidragssystem för hyres- och bostadsrättshus skapas

Bidragssystemet tidsbegränsas. (4.2.1) Bidrag ges med 50 % av skälig kostnad för åtgärder. (4.2.2) Krav ställs på att radonkällan anges. (4.2.3) Krav ställs på att radonkällan skall styra valet av åtgärder mot radon. (4.2.4) Huset skall efter åtgärd uppfylla de krav som i fråga om radonhalten i inomhusluften kan ställas med stöd av plan- och bygglagen. (4.2.5) Krav ställs på uppföljningsmätning. (4.2.6) Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare hos inskrivningsmyndigheten. (4.2.7) De så kallade särskilda boendeformerna omfattas av bidragssystemet för flerbostadshus.(4.3)

Ett bidragssystem för förskolor, skolor och fritidshem skapas

Bidragssystemet tidsbegränsas. (4.4.1) Bidrag ges med 25 % av skälig kostnad för åtgärder. (4.4.2) Krav ställs på att radonkällan anges. (4.4.3) Krav ställs på att radonkällan skall styra valet av åtgärder mot radon. (4.4.4) Huset skall efter åtgärd uppfylla de krav som i fråga om radonhalten i inomhusluften som kan ställas med stöd av plan- och bygglagen. (4.4.5) Krav ställs på uppföljningsmätning. (4.4.6) Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare hos inskrivningsmyndigheten. (4.4.7)

Ett bidragssystem för dricksvatten skapas

Bidragssystemet tidsbegränsas. (4.5.2) Bidrag lämnas för 50 % av skälig kostnad för åtgärder. (4.5.3) Bidrag beviljas för installation av radonavskiljare. (4.5.5) Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare hos inskrivningsmyndigheten. (4.5.7)

Bedömning av föreslagna åtgärder

Möjligheten att inrätta en inomhusmiljöfond utreds närmare. (4.6.2). Länsstyrelsen tar över prövningen av föreslagna åtgärder (4.6.4).

Information kan förändra människors etiska värderingar och inställning till sociala normer. Värderingar och normer påverkar i sin tur såväl människors förhållningssätt som deras sätt att handla. Information och utbildning har hittills inte förmått människor att i tillräcklig omfattning ändra sitt förhållningssätt till radon. Om det inte går att påverka människors värderingar genom information blir nästa steg att med ekonomiska styrmedel förmå dem till ett visst handlande.

Vi presenterar här ett förslag till förändrat bidragssystem i syfte att ytterligare få människor att vidta åtgärder vid för höga radonhalter. Parallellt med förslagen till förändringar redovisar vi vår be-

dömning av hur de statliga stödinsatserna hittills påverkat benägenheten att mäta radonhalten i bostaden.

Det finns mer att läsa om tidigare och nuvarande statliga stödinsatser i sammanställningen av de statliga stödinsatserna i Fakta och lägesrapport om radon, kapitel 14.

4.1. Småhus

4.1.1. Ny definition av ”egnahem”

Vårt förslag:

Definitionen av ”egnahem” i förordningen (1988:372) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem, ändras till ”en- och tvåbostadhus som ägs av en eller flera fysiska personer”. Det nuvarande kravet på att fastighetsägaren skall bo i fastigheten slopas på så sätt.

År 1988 infördes ett radonbidragssystem för egnahem, enligt förordningen (1988:372) om bidrag för åtgärder mot radon i egnahem. Hus har trots detta sanerats i relativt liten omfattning och relativt långsam takt. Åtgärder har endast gjorts i 15–25 % av det uppskattade beståndet av bostäder med för höga radonhalter. Åtgärder som är utförda i andra stödsystem och som i första hand varit avsedda för andra åtgärder än radonåtgärder, kan naturligtvis ha haft viss effekt även på radonhalter i bostäder. Omfattningen är svårbedömd, men det är det finns inget stöd för att de skulle ha haft någon påverkan av större betydelse. Stödsystemen ifråga lämnas därför därhän i denna framställning.

Det gällande systemet uppvisar vissa begränsningar som kan ha verkat hämmande i fråga om att genomföra åtgärder mot radon. Vi lämnar därför förslag till förändringar vilka vi menar kan effektivisera systemet.

För att vara bidragsberättigad måste bidragstagaren enligt definitionen av egnahem i gällande förordning, både bo i och äga huset i fråga. I några fall leder detta till komplikationer.

Som exempel kan nämnas småhusägare, som tillfälligt hyr ut sin bostad till någon annan ställs därför utanför bidragssystemet. Antingen får han själv bekosta åtgärder eller också avvakta med åtgärder fram till dess han återflyttar till huset. Under tiden används

och bebos huset av hyresgäster, som har lika stort intresse av att bo i en hälsosam miljö som en småhusägare.

Vid jämförelser med andra definitioner av egnahem finner man inga krav på att fastighetsägaren skall bo i huset, som exempelvis i räntebidragsförordningen (1992:986). Egnahem definieras där som ”en- eller tvåbostadshus som ägs av en eller flera fysiska personer”.

4.1.2. Bidragssystemet tidsbegränsas

Vårt förslag:

Bidragssystemet för åtgärder mot radon i småhus tidsbegränsas. Första steget har en längd om tio år (1 januari 2003 – 31 december 2012).

Det andra steget omfattar fem år (1 januari 2013 – 31 december 2017), liksom det tredje (1 januari 2018 – 31 december 2022).

Bidragssystemet upphör vid den tidpunkt då lägsta godtagbara miljökvalitet, enligt den föreslagna miljökvalitetsnormen för radon, inte får överskridas.

Bidragssystemet har hittills inte varit tidsbegränsat. Detta kan ha varit en av flera faktorer som kan ha medfört att så få har åtgärdat radonproblemen i sin bostad. Ett icke tidsbegränsat bidragssystem ger inga incitament till att omedelbart ta itu med åtgärder. De erfarenheter som finns ifråga om bidragssystemet för åtgärder mot radon i vatten – som var tidsbegränsat – visar att man på en relativt kort tid, 2 år, åtgärdade ungefär 20 % av alla brunnar som uppskattades ha halter över gränsvärdet. Den troliga anledningen är enligt Boverkets bedömning bl.a. att systemet var tidsbegränsat.

4.1.3. Trappade bidrag för åtgärdskostnader

Vårt förslag:

Ett bidrag lämnas under en tioårsperiod med ett belopp motsvarande 65 % av skälig kostnad för åtgärder. Bidraget maximeras till 25 000 kr.

Bidraget trappas därefter genom att bidragets andel av de faktiska kostnaderna minskas till 50 % av skälig kostnad. Maximibeloppet minskar i motsvarande grad till 15 000 kr.

Efter fem år trappas bidraget ytterligare till 25 % av skälig kostnad, med minskning av maximibeloppet till 10 000 kr. Kostnad för utredning och uppföljande mätning efter åtgärd skall utgöra bidragsunderlag.

Det är inte särskilt dyrt att mäta radonhalten. Många kommuner erbjuder småhusägare gratis mätning eller mätning till reducerad kostnad. Intresseorganisationer för villaägare brukar erbjuda rabatterade radonmätningar som medlemsförmån. Mätkostnaden uppgår år 2000 till 200–600 kr, en kostnad som enligt utredningens uppfattning även fortsättningsvis skall belasta fastighetsägaren. Kostnad för uppföljande mätning efter åtgärd skall utgöra bidragsunderlag. Även kostnad för utredning av radonkälla och förslag till åtgärder skall utgöra bidragsunderlag.

Mätresultaten kan visa att åtgärder behöver göras för att få ner radonhalterna i huset. Kostnaden för sådana åtgärder kan uppgå till allt från några hundralappar till tiotusentals kronor, beroende av dels förutsättningarna, dels vilken åtgärd som väljs. Ibland kan en enkel och billig åtgärd, som tätning vid rörgenomföringar, vara tillräcklig. I andra fall måste mer avancerade åtgärder till. Exempel på en sådan åtgärd är installation av ett mekaniskt ventilationssystem. Även med utnyttjande av de statliga bidrag som finns för åtgärder mot radon, kan kostnaden för en radonsanering vara kostsam för den enskilde individen.

Idag utgår bidrag med ett belopp motsvarande halva kostnaden för åtgärden, men är maximerat till 15 000 kr. Kostnaden för åtgärden skall vara skälig. Bidrag under 1 000 kr utbetalas inte.

Enligt Boverkets bidragsstatistik har nästan 10 000 ansökningar om bidrag beviljats med ca 116 miljoner kronor sedan bidraget infördes den 1 juli 1988 fram till utgången av 1999. Genomsnittskostnaden för åtgärderna är drygt 30 000 kr.

Bidrag har i genomsnitt betalats ut med knappt 12 000 kr (se tabell 4.1).

Vi menar att det finns goda skäl att komplettera skyldigheten att mäta och att åtgärda för höga radonhalter med ett generöst bidragssystem. Bidragets storlek skall motsvara en större andel av den faktiska kostnaden för vidtagna åtgärder för att stimulera till åtgärder. Därför föreslås bidragets andel utgöra 65 % av skälig kostnad. Med kostnad avses utlägg fastighetsägaren haft, även utredningskostnader. Eget arbete omfattas inte. För att styra utvecklingen mot att åtgärder genomförs så snart som möjligt efter att

miljökvalitetsnormen trätt ikraft, har vi valt att successivt minska bidragets storlek; att trappa det.

Första trappsteget, med det högsta bidraget, föreslår vi skall gälla under tio år. Nästa trappsteg, med ett reducerat bidrag, under de nästkommande fem åren och ett sista trappsteg, med ytterligare reducerat bidrag, fram till den tidpunkt då gränsvärdet för radon inomhus inte längre får överstigas enligt den föreslagna miljökvalitetsnormen.

Bidragets storlek skall begränsas med ett maximibelopp. Maximibeloppets storlek minskar för varje trappsteg.

4.1.4. Radonkällan skall anges

Vårt förslag:

Krav skall även fortsättningsvis ställas på att radonhalten skall överstiga 400 Bq/m3 luft för att bidrag skall lämnas. Mätningen skall vara utförd enligt Statens strålskyddsinstituts metodbeskrivning. Ett mätprotokoll, som visar resultatet av mätningen skall biläggas ansökan.

Källan till den förhöjda radonhalten anges i ansökan.

I dagens system behöver inte radonkällan, dvs. varifrån radonet kommer, anges i ansökan om bidrag. Mark, byggnadsmaterial eller hushållsvatten kan vara orsak till förhöjda radonhalter i inomhusluften. Idag räcker det med att visa ett mätprotokoll av vilket det framgår att radonhalten i luften är förhöjd. Liten hänsyn tas till radonkällan.

Bidrag lämnas endast i de fall där radonhalten överstiger det i den föreslagna miljökvalitetsnormen fastställda gränsvärdet, 400 Bq/m3 luft. Protokoll som visar att så är fallet skall biläggas ansökan. Mätningen skall vara utförd enligt Statens strålskyddsinstituts metodbeskrivning

Källan till de för höjda radonhalterna inomhus skall anges i ansökan.

4.1.5. Radonkällan skall styra valet av åtgärd

I dag skall de föreslagna åtgärderna granskas av kommunen innan bidrag beviljas. Bidrag skall endast beviljas om kommunen finner

åtgärderna nödvändiga för att huset efter åtgärderna skall uppfylla de krav i fråga om radonhalt i inomhusluften som med stöd av plan- och bygglagen (1987:10) kan ställas vid ombyggnad, dvs. 200 Bq/m3.

Länsstyrelsen, som prövar ansökningar om bidrag, kan inte göra någon egen prövning av åtgärdernas effektivitet. Det är således kommunerna som bestämmer vilka åtgärder staten skall subventionera.

För att korrekt kunna bedöma om en föreslagen åtgärd är effektiv eller ej måste radonkällan vara känd. Saknas kunskap om källan kan fel åtgärd lätt komma att väljas.

Av Boverkets redovisning av vilka åtgärder som vidtas, i de fall småhusägare ansökt om bidrag för radonåtgärder i småhus, framgår att ventilationsåtgärder väljs i mer än hälften av alla fall.

Tabell 4.1. Bidragsgivningen i juli 1988 – 31 december 1999, kronor

Åtgärd Bidragsunderlag

Åtgärd andel

av total bidrag

%

Antal beslut

Genom-

snittlig

kostnad

Total kostnad

Genomsnittligt

bidrag

Bidrag

Radonsug 1 919 16 701 32 049 693 8 162 15 662 068 14

Radonbrunn 397 21 842 8 671 459 11 210 4 450 412

4

Fläkt

898 25 855 23 218 230 10 311 9 259 447

8

Ventilation 4 657 38 246 178 111 408 14 324 66 706 297 58 Tätning 114 17 331 1 975 763 8 365 953 643 1

Underhåll

27 25 682 693 402 9 886

266 933

0

Komb av ovan 935 30 621 28 630 258 12 053 11 269 255 10 Övrigt 907 --8 047 7 298 399 6

Totalt

9 854 30 552 273 350 213 11 758 115 866 454 100

Fördelningen på åtgärder under 1994 är delvis skattad.

Källa: Boverket 2000

Marken är den vanligast förekommande källan till förhöjda radonhalter. För att komma till rätta med markradon är åtgärder som sänker lufttrycket i marken under byggnaden samt tätning effektivast. Andra åtgärder kan ibland vara direkt felaktiga. Det faktum att nästan 60 % av alla åtgärder utgörs av ventilationsåtgärder tyder

på att mindre lämpliga, och i många fall onödigt dyra, åtgärder väljs i stor omfattning.

Misstanken om att det inte alltid är de mest effektiva åtgärderna som väljs bekräftas i den undersökning radonutredningen utfört om radonläget i landet bland kommunerna. Av svaren på frågorna i kommunenkät (se kapitel 8) framgår att saneringar sällan följs upp. Där uppföljande mätningar gjorts (i ca 3 500 bostäder) var radonhalten fortfarande för hög, dvs. högre än 200 Bq/m3 luft i mer än en tredjedel av de åtgärdade småhusen!

Olämpliga val är i första hand ett informationsproblem, som till delar kan rättas till med utbildning och tydlig information (se kapitel 3).

4.1.6. Krav på huset efter åtgärd

I nuvarande stödsystem finns ett krav på att kommunen skall bedöma de föreslagna åtgärderna. Man skall bedöma om de är nödvändiga för att huset efter åtgärder skall uppfylla de krav som i fråga om radonhalt i inomhusluften som med stöd av plan- och bygglagen (1987) kan ställas vid ombyggnad (enligt Boverkets byggregler 200 Bq/m3 luft). Detta krav skall kvarstå och skall hädanefter gälla vid länsstyrelsens (se avsnitt 4.6) bedömning.

4.1.7. Bättre uppföljning av åtgärdernas effektivitet

Vårt förslag:

Krav på uppföljningsmätning införs. Mätning skall göras inom ett år, beräknat från åtgärdernas färdigställande. Bidrag betalas ut, utan att mätningen kommit till stånd och oberoende av resultatet av mätningen. Om radonhalterna trots åtgärder är högre än 400 Bq/m3 kan fastighetsägaren söka bidrag på nytt.

Uppföljningsmätningar har endast skett i ett begränsat antal av de hus som hittills har sanerats. Det är därför svårt att uttala sig om åtgärdernas effekt.

Det ställs inga krav på uppföljning av resultatet av genomförda åtgärder i de nu gällande bidragsreglerna. Av förordningen följer att åtgärderna skall leda till att radonhalten efter åtgärd skall

understiga 200 Bq/m3, dvs. samma krav som för nyproducerade byggnader.

Vi menar att det måste anses vara ett berättigat krav att bidragsfinansierade åtgärder följs upp och att bidragsgivaren får uppgifter om effekten. En uppföljning skulle innebära att man skulle få en bild av radonhalterna i fastighetsbeståndet samt ge en grund för bättre underbyggda åtgärdsval i framtiden.

4.1.8. Utbetalning av bidrag

Vårt förslag:

Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel

I förordningen ställs idag krav på att fastighetsägaren skall bo i och äga fastigheten vid såväl ansökan om som vid utbetalning av bidraget.

Vi föreslår en ändring så att bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel.

För räntebidrag och även för de flesta engångsbidrag är regeln att bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalning är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Denna regel är tydlig och enkel att tillämpa I Boverkets datasystem sker dessutom kontroll mot Fastighetsdata systemet vid utbetalningen av bidraget.

4.2. Hyres- och bostadsrättshus

Vårt förslag:

Ett bidragssystem för hyres- och bostadsrättshus införs. Med hyres- och bostadsrättshus menas flerbostadshus samt en- och tvåbostadshus som inte ägs av en eller flera fysiska personer (dvs. andra en- och tvåbostadshus än egnahem).

Bidragssystemet omfattar också de så kallade särskilda boendeformerna.

I bidragssammanhang talar vi både om flerbostadshus och om hyres- och bostadsrättshus. Definitionen av hyres- och bostadsrättshus innebär att såväl flerbostadshus som en och två bostadshus, som inte är egnahem, omfattas. Talar vi bara om flerbostadshus menar vi ett hus med fler än två bostadslägenheter. Avsikten med att använda det vidare begreppet är att flerbostadshus, men även en- och tvåbostadshus, som är upplåtna med hyres- eller bostadsrätt skall omfattas av bidragssystemet. Det finns idag inget bidragssystem för åtgärder mot radon i inomhusluft i hyres- och bostadsrättshus. Under en period omfattades flerbostadshus av ett stöd som innebar att bidrag kunde lämnas för förbättringar av inomhusmiljön i bostäder och vissa lokaler. Möjligen kan någon radonåtgärd ha gjorts inom systemet. Det finns inget stöd för att det har utnyttjats i någon större omfattning.

Kostnader för åtgärder drabbar alla boende oberoende av hur man bor. En småhusägare svarar själv för sina kostnader för drift och underhåll i sitt hus. På samma sätt drabbar drifts- och underhållskostnader bostadsrättshavaren genom att årsavgiften påverkas av föreningens utgifter. Även hyresgäster betalar för drift och underhåll över hyran, även om det finns ett särskilt system för hur hyran bestäms, det så kallade bruksvärdessystemet.

Vi kan därför inte se att det, ur brukarsynpunkt, skulle finnas några kostnadsskäl att inte låta bidragssystemet omfatta hyres- och bostadsrättshus.

Problem med radon i dessa typer av hus har fått en undanskymd plats jämfört med problemen i småhus. Visserligen är radonproblemet generellt sett större i småhus, men vi menar att problemen i hyres- och bostadsrättshus förtjänar att uppmärksammas i högre grad än vad som gjorts hittills.

Markradon strömmar in såväl i småhus som i flerbostadshus. Bostäder med markkontakt är mest utsatta. Det innebär att flertalet lägenheter i flerbostadshus byggda i flera plan inte är drabbade, med undantag för lägenheter i markplanet. Å andra sida löper flerbostadshus som är byggda i ett plan där alla lägenheter sålunda har markkontakt, exempelvis radhus, desto större risk för förhöjda radonhalter.

Förhållandena i flerbostadshus varierar på detta vis mer mellan olika hus och skiljer sig därför från förhållandena i småhus. Vidare kan en åtgärd som vidtas i ett flerbostadshus betjäna flera lägenheter. Dessa hus kan också utsättas för radon från byggnadsmaterial i samma omfattning som småhus.

4.2.1. Bidragssystemet tidsbegränsas

Vårt förslag:

Bidragssystemet för åtgärder mot radon i flerbostadshus tidsbegränsas till tio år. Det skall upphöra vid den tidpunkt då lägsta godtagbara miljökvalitet enligt den föreslagna miljökvalitetsnormen för radon inte får överskridas.

Åtgärder skall utföras före en viss angiven tidpunkt, som fastställs av bidragsgivaren i varje enskilt fall och som skall framgå av beslutet.

Liksom för bidragssystemet för åtgärder mot radon i småhus, och av samma skäl, skall bidragssystemet för hyres- och bostadsrättshus vara tidsbegränsat.

Åtgärder skall utföras innan en viss angiven tidpunkt, som fastställs av bidragsgivaren i varje enskilt fall och som skall framgå av beslutet.

4.2.2. Bidrag för åtgärdskostnader

Vårt förslag:

Bidrag lämnas med ett belopp motsvarande 50 % av skäliga kostnaderna för åtgärder.

Det är generellt sett svårt att uttala sig om kostnader för att åtgärda ett hyres- eller bostadsrättshus, eftersom förutsättningarna kan variera så. Bidragssystemet måste utformas med beaktande av detta.

Vi anser därför att bidraget skall lämnas med 50 % av skälig kostnad för åtgärderna. Med kostnad avses utlägg fastighetsägaren haft, även utredningskostnader och kostnad för uppföljningsmätningar. Bidraget skall inte maximeras.

Det finns heller inget behov av att införa en bidragstrappa liknande den som föreslås för småhus. Fastighetsägare har andra incitament att göra åtgärder än vad en enskild småhusägare har. Hyresgäster och bostadsrättshavare har intresse av att radonhalten sänks och kommer sannolikt därför att ställa krav på åtgärder inom rimlig tid. En fastighetsägare/bostadsrättsförening som inte genomför åtgärder vid förhöjda halter riskerar även att hyran/årsavgiften reduceras med ett belopp som motsvarar den

brist som en förhöjd radonhalt kan anses utgöra. Fastighetsägaren/bostadsrättsföreningen kan även i vissa fall bli skadeståndsansvarig.

4.2.3. Radonkällan skall anges

Vårt förslag:

Krav ställas på att radonhalten skall överstiga 400 Bq/m3 luft för att bidrag skall lämnas. Mätningen skall vara utförd enligt Statens strålskyddsinstituts metodbeskrivning. Ett mätprotokoll som visar resultatet av mätningen skall biläggas ansökan.

Källan till den förhöjda radonhalten skall anges i ansökan.

Bidrag lämnas endast i de fall där radonhalten i huset överstiger det i den föreslagna miljökvalitetsnormen fastställda gränsvärdet, 400 Bq/m3 luft. Protokoll som visar att så är fallet skall biläggas ansökan. Mätningen skall vara utförd enligt Statens strålskyddsinstituts metodbeskrivning.

Radonkällan skall anges i ansökan.

4.2.4. Radonkällan skall styra valet av åtgärder

Vårt förslag:

De föreslagna åtgärderna skall motiveras utifrån radonkällan, efter att en särskild utredning om vad de förhöjda radonhalterna beror på gjorts. Utredningen skall biläggas ansökan. Den som ansöker om bidrag skall hämta in konkurrerande anbud från minst tre från varandra fristående företagare eller företag, för att genomförandet av åtgärderna kan göras till lägsta pris.

Misstanken om att det inte alltid är de mest effektiva åtgärderna som väljs bekräftas i den undersökning radonutredningen utfört om radonläget i landet bland kommunerna. Av svaren på frågorna i kommunenkät (se kapitel 7 i Fakta och lägesrapport om radon) framgår att radonhalten efter åtgärd fortfarande var för hög i mer än en fjärdedel av de åtgärdade bostäderna i flerbostadshus. Halten översteg alltså 200 Bq/m3, gränsen för radonhalt i en åtgärdad bostad!

Vi menar därför att en särskild utredning om vad de förhöjda radonhalterna beror på skall biläggas ansökan. De föreslagna åtgärderna skall motiveras utifrån radonkällan, för att bidrag skall kunna utgå. Åtgärdernas nödvändighet skall prövas särskilt noggrant mot bakgrund av att inget maximibelopp för bidragets storlek bestäms. Den som ansöker om bidrag skall hämta in konkurrerande anbud från minst tre från varandra fristående företagare eller företag, för att genomförandet av åtgärderna kan göras till lägsta pris.

4.2.5. Krav på huset efter åtgärd

Vårt förslag:

Huset skall efter åtgärd uppfylla de krav som i fråga om radonhalt i inomhusluften kan ställas med stöd av plan- och bygglagen.

I befintligt stödsystem för egnahem finns ett krav på att kommunen skall bedöma de föreslagna åtgärderna. Man skall bedöma om åtgärderna innebär att huset efter åtgärder uppfyller de krav som i fråga om radonhalt i inomhusluften som med stöd av plan- och bygglagen (1987) kan ställas vid ombyggnad (enligt Boverkets byggregler 200 Bq/m3 luft). Detta krav skall hädanefter gälla vid länsstyrelsens bedömning och vi föreslår att motsvarande krav även omfattar hyres- och bostadsrättshus.

4.2.6. Bättre uppföljning av åtgärdernas effektivitet

Vårt förslag:

Krav på uppföljningsmätning införs. Uppföljning skall göras inom ett år, beräknat från åtgärdernas färdigställande. Utbetalning av bidraget skall emellertid kunna ske, utan att mätningen kommit till stånd och oberoende av resultatet av mätningen. Om radonhalterna trots åtgärder är högre än 400 Bq/m3 kan fastighetsägaren söka bidrag på nytt.

Efter genomförda åtgärder skall en uppföljande mätning göras av samma skäl som för småhus. Protokoll där mätresultat skall framgå skall skickas till bidragsmyndigheten.

4.2.7. Utbetalning av bidrag

Vårt förslag:

Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel

I förordningen ställs idag krav på att fastighetsägaren skall bo i och äga fastigheten vid såväl ansökan om som vid utbetalning av bidraget.

Vi föreslår en ändring så att bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel

4.3. Särskilda boendeformer

Hyres- och bostadsrättshus med lägenheter upplåtna som särskilda boendeformer, dvs. för äldreboende och gruppboende, skall omfattas av bidragssystemet för hyres- och bostadsrättshus.

4.4. Förskolor, skolor och fritidshem

Vårt förslag:

Ett bidragssystem för åtgärder mot radon i lokaler för förskolor, skolor och fritidshem införs.

Det finns idag inget bidragssystem för åtgärder mot radon i inomhusluften i förskolor etc. Under en period omfattades förskolor och skolor av ett stöd som innebar att bidrag kunde lämnas för förbättringar av inomhusmiljön i bostäder och vissa lokaler. Möjligen kan någon radonåtgärd ha gjorts inom systemet, men det har inte utnyttjats i någon större omfattning.

Kommunerna har redan i dag ansvar för att lokaler för förskolor etc. uppfyller de krav som ställs ur hälsoskyddsaspekt. Trots detta vet vi att radonhalten inte är mätt i det stora flertalet lokaler och att endast ett begränsat antal lokaler har åtgärdats (se kap. 8).

Trots att kommunen redan har skyldighet att se till att radonhalterna understiger gällande gräns- och riktvärden menar vi att det finns skäl att införa ett bidragssystem även för åtgärder mot radon

i förskolor och skolor. Det känns särskilt viktigt att undvika att barn och ungdomar utsätts för radon, med beaktande av de sjukdomar man kan drabbas av till följd av exponeringen debuterar långt senare.

4.4.1. Bidragssystemet tidsbegränsas

Vårt förslag:

Bidragssystemet för åtgärder mot radon i lokaler för förskolor, förskoleklasser, skolor och fritidshem tidsbegränsas till fem år. Det skall upphöra vid den tidpunkt då lägsta godtagbara miljökvalitet, enligt den föreslagna miljökvalitetsnormen för radon, inte får överskridas.

Liksom för bidragssystemen för åtgärder mot radon i småhus och i flerbostadshus, och av samma skäl, skall bidragssystemet för förskolor etc. vara tidsbegränsat.

4.4.2. Bidrag för åtgärdskostnader

Vårt förslag:

Bidrag skall lämnas med ett belopp motsvarande 25 % av skäliga kostnader för åtgärder.

Markradon kan strömma in i alla hus, oavsett husets ändamål. Bostadslägenheter och lokaler med markkontakt är mest utsatta. Det innebär att förskole- och skollokaler i flervåningshus inte är drabbade på samma sätt som lokaler i markplan.

Förhållandena i förskolor och skolor varierar således mellan olika hus och varje åtgärd som väljs måste anpassas efter de faktiska förhållandena i det enskilda fallet. Det är därför svårare att beräkna kostnader för att åtgärda sådana lokaler generellt sett. Bidragssystemet måste utformas med beaktande av detta.

Vi anser att bidrag skall lämnas med 25 % av skälig kostnad för åtgärderna. Med kostnad avses utlägg fastighetsägaren haft, även utredningskostnader. Bidraget skall inte maximeras.

Det finns heller inget behov av att införa en bidragstrappa.

4.4.3. Radonkällan skall anges

Vårt förslag:

Krav ställs på att radonhalten skall överstiga 400 Bq/m3 luft för att bidrag skall utgå. Mätningen skall vara utförd enligt Statens strålskyddsinstituts anvisningar. Ett aktuellt mätprotokoll, som visar resultatet av mätningen skall biläggas ansökan.

Källan till den förhöjda radonhalten anges i ansökan.

Bidrag lämnas endast i de fall där radonhalten i huset överstiger det i den föreslagna miljökvalitetsnormen fastställda gränsvärdet, 400 Bq/m3 luft.

Radonkällan skall anges i ansökan och de föreslagna åtgärderna mot radon, för vilka bidrag förväntas utgå, skall motiveras utifrån radonkällan. En särskild utredning som visar orsaken till de förhöjda värdena skall för detta ändamål biläggas ansökan. Protokoll som visar att radonhalten har mätts skall biläggas ansökan.

Mätningen skall ha skett inom den tidsfrist som anges i miljökvalitetsnormen ifråga om radonmätning i förskolor och skolor, för att bidrag skall utgå.

4.4.4. Radonkällan skall styra valet av åtgärder

Vårt förslag:

De föreslagna åtgärderna skall motiveras utifrån radonkällan, efter att en särskild utredning om vad de förhöjda radonhalterna beror på gjorts. Utredningen skall biläggas ansökan. Den som ansöker om bidrag skall inhämta konkurrerande anbud från minst tre från varandra fristående företagare eller företag, för att genomförandet av åtgärderna kan göras till lägsta pris.

Vi menar därför att en särskild utredning om vad de förhöjda radonhalterna beror på skall biläggas ansökan. De föreslagna åtgärderna skall motiveras utifrån radonkällan, för att bidrag skall kunna utgå. Åtgärdernas nödvändighet skall prövas särskilt noggrant mot bakgrund av att inget maximibelopp för bidragets storlek bestäms. Den som ansöker om bidrag skall hämta in konkurrerande anbud från minst tre från varandra fristående företagare eller företag, för att genomförandet av åtgärderna kan göras till lägsta pris.

4.4.5. Krav på lokalerna efter åtgärd

Vårt förslag:

Lokalerna skall efter åtgärd uppfylla de krav som i fråga om radonhalt i inomhusluften kan ställas med stöd av plan- och bygglagen.

I stödsystemet för egnahem finns ett krav på att kommunen skall bedöma de föreslagna åtgärderna. Man skall bedöma om åtgärderna innebär att huset efter åtgärder uppfyller de krav som i fråga om radonhalt i inomhusluften som med stöd av plan- och bygglagen (1987) kan ställas vid ombyggnad (enligt Boverkets byggregler 200 Bq/m3 luft). Detta krav skall hädanefter gälla vid länsstyrelsens bedömning och vi föreslår att motsvarande krav även omfattar gälla för lokaler för förskolor etc.

4.4.6. Bättre uppföljning av åtgärdernas effektivitet

Vårt förslag:

Krav på uppföljningsmätning införs. Uppföljning skall göras inom ett år, beräknat från åtgärdernas färdigställande. Utbetalning av bidraget skall emellertid kunna ske, utan att mätningen kommit till stånd och oberoende av resultatet av mätningen. Om radonhalterna trots åtgärder är förhöjda kan fastighetsägaren söka bidrag på nytt.

Efter genomförda åtgärder skall en uppföljande mätning göras av samma skäl som för småhus. Protokoll där mätresultat skall framgå skall skickas till bidragsmyndigheten.

4.4.7. Utbetalning av bidrag

Vårt förslag:

Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel

I förordningen ställs idag krav på att fastighetsägaren skall bo i och äga fastigheten vid så väl ansökan om som vid utbetalning av bidraget.

Vi föreslår en ändring så att bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel

4.5. Radon i dricksvatten

SSI och SGU beräknar att av landets ca 200 000 privata djupborrade brunnar för permanentboende har ca 10 000–15 000 halter över 1 000 Bq/l. Därtill kommer 80 000–100 000 privata brunnar med radonhalter över 100 Bq/l.

Till årsskiftet 1999/2000 fanns ett bidragssystem för åtgärder mot radon i vatten. Ett stort antal brunnar, över 2 000, åtgärdades under den relativt korta tid, 2 år, som möjlighet att få bidrag fanns. Till dessa brunnar är 26 000 hus anslutna. Resultatet av stödinsatserna får betraktas som gott även om ett stort antal brunnar återstår att undersöka och åtgärda. Systemet omfattade enskilda vattentäkter, allmänna vattentäkter och enskilda vattentäkter som stod under kommunal tillsyn. De flesta allmänna anläggningar och enskilda anläggningar med kommunal tillsyn är åtgärdade idag.

Vi menar att det finns skäl att återinföra ett bidragssystem för åtgärder radon i dricksvatten i enskilda täkter.

4.5.1. Bidragssystem för dricksvatten i enskild täkter

Vårt förslag:

Ett bidragssystem för åtgärder mot radon i dricksvatten i enskilda täkter införs.

Ett bidragssystem för radon i dricksvatten, liknande det som fanns fram till och med 1999, införs. Bidraget omfattar endast enskilda vattentäkter, som försörjer hus för stadigvarande boende, dvs. för åretruntboende: Även för brunnar som försörjer åretrunthus och fritidshus utgår bidrag. Brunnar som enbart försörjer fritidshus omfattas däremot inte.

4.5.2. Bidragssystemet tidsbegränsas

Vårt förslag:

Bidragssystemet för dricksvatten tidsbegränsas till tio år.

Liksom för övriga föreslagna bidragssystemen för åtgärder mot radon, och av samma skäl, skall bidragssystemet för dricksvatten vara tidsbegränsat.

4.5.3. Bidrag för åtgärdskostnader

Vårt förslag:

Bidraget lämnas med ett belopp motsvarande 50 % av skälig kostnad, maximalt 5 000 kr.

4.5.4. Radonhalten skall anges

Vårt förslag:

Krav ställs på att radonhalten överstiger det av Livsmedelsverket fastställda gränsvärdet,för att bidrag skall lämnas. Mätningen skall vara utförd enligt Statens strålskyddsinstituts anvisningar. Ett aktuellt mätprotokoll, som visar resultatet av mätningen skall biläggas ansökan.

Ett mätprotokoll skall bifogas ansökan. Radonhalten skall överstiga det av Livsmedelsverket fastställda gränsvärdet, i dag 1 000 Bq/l vatten.

4.5.5. Bidrag för installation av radonavskiljare

Vårt förslag:

Bidrag beviljas för installation av radonavskiljare.

Det finns inga skäl att ställa krav på att radonkällan skall anges. En förhöjd radonhalt i dricksvatten kan inte orsakas av byggnadsmaterial eller mark. Förhöjd radonhalt i dricksvatten åtgärdas bäst genom luftning. Speciella luftningsanordningar finns för ändamålet, så kallad radonavskiljare. Luftningsapparater finns av

olika utföranden och av olika kvalitet varför resultatet av åtgärd i och för sig kan variera. Ibland förekommer uppgift om att kolfiter kan användas. Detta rekommenderar vi emellertid inte på grund av att filtren kan ge upphov till förhöjd gamma strålning. Därtill innebär kolfilter ett avfallsproblem och risk för hygieniska problem.

4.5.6. Bättre uppföljning av åtgärdernas effektivitet

Vårt förslag:

Krav på uppföljningsmätning införs. Uppföljning skall göras inom ett år, beräknat från åtgärdernas färdigställande. Utbetalning av bidraget skall emellertid kunna ske, utan att mätningen kommit till stånd och oberoende av resultatet av mätningen. Om radonhalterna trots åtgärder är förhöjda kan fastighetsägaren söka bidrag på nytt.

Efter genomförda åtgärder skall en uppföljande mätning göras av samma skäl som för småhus. Protokoll där mätresultat skall framgå skall skickas till bidragsmyndigheten.

4.5.7. Utbetalning av bidrag

Vårt förslag:

Bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel

I förordningen ställs idag krav på att fastighetsägaren skall bo i och äga fastigheten vid så väl ansökan om som vid utbetalning av bidraget.

Vi föreslår en ändring så att bidrag betalas ut till den som vid tidpunkten för utbetalningen är antecknad som fastighetsägare eller tomträttshavare i fastighetsregistrets inskrivningsdel

4.6. Bedömning av föreslagna åtgärder mot radon

Brister i bedömningen vid bidragsgivning i dag

I det nu gällande bidragssystemet ställs, enligt vår uppfattning, inte tillräckliga krav på föreslagna åtgärders lämplighet i det enskilda fallet. Vi menar att åtgärder som vidtas mot radon måste vara effektiva, även ur kostnadsaspekt. Att så inte är fallet utgör en brist i systemet och behöver rättas till. Ett sätt att komma tillrätta med de brister som finns kan vara att ställa krav på att radonkällan skall anges i ansökan och att åtgärderna skall vara motiverade utifrån denna (se avsnitt 4.1.5). För att ytterligare säkerställa att relevanta åtgärderna väljs måste även prövningen av om de föreslagna åtgärderna är nödvändiga eller ej vara noggrann och göras på ett enhetligt sätt.

Varierande bedömning av föreslagna åtgärder

Personer som ansöker om bidrag för åtgärder mot radon i sitt hus skall i dagens system ange vilka åtgärder som skall göras. Varje kommun prövar därefter nödvändigheten av att genomföra de föreslagna åtgärderna. Resultatet av åtgärderna skall vara att få ner radonhalten i huset efter åtgärder, så att de krav i fråga om radonhalten i inomhusluften som ställs med stöd av plan- och bygglagen vid ombyggnad, uppfylls. Det innebär att radonhalten skall understiga 200 Bq/m3 luft (Boverkets Byggregler). Denna prövning görs för närvarande inte utifrån tillräckligt väl utformade kriterier. Förordningen om radonbidrag i egnahem ger inte någon närmare upplysning om vilka kriterier som skall styra bedömningen av om en åtgärd skall anses nödvändig eller ej. Bedömningen varierar från kommun till kommun. Det går i dag knappast att tala om ett enhetligt synsätt.

Vanligen, men inte alltid, görs bedömningen av en miljö- och hälsoskyddsinspektör, som i många fall saknar relevant utbildning för uppgiften. Vi menar att den som skall göra bedömningen bör ha särskild kompetens för just åtgärder mot radon och andra åtgärder som påverkar inomhusmiljön. Som alternativ skulle man kunna tänka sig att låta granskningen av åtgärder göras på kommunens enhet för frågor inom plan- och bygglagen, där man har hand om frågor av mer specifik byggnadsteknisk natur. Inte heller där är det säkert att den komplexa kompetens som krävs

finns representerad. Den byggnadstekniska kompetensen har överhuvudtaget minskat i kommunerna. I samband med att kommunernas byggnadsväsende förändrades 1995, vilket medförde att byggherrens ansvar tydliggjordes, minskade kommunerna på sin tekniska personal. Kontrollen av byggandet sker därefter genom byggherrens kontrollplan, där vissa viktiga funktioner dokumenteras och som kan kompletteras på kommunens begäran vid byggsamrådet. Kontrollplanen skall återfinnas i entreprenörens och leverantörens egenkontroll. Innehållet i kontrollplanerna och egenkontrollen skiftar därmed oerhört mycket från projekt till projekt. Även om kommunerna har kvar sitt aktiva tillsynsansvar har antalet av kommuner genomförda besiktningar minskat betydligt.

Bedömningen bör flyttas

Vår slutsats blir att granskningen av åtgärder bör flyttas från kommunerna. De flesta kommuner upplever redan i dag svårigheter med att fullgöra sin tillsynsskyldighet på miljö- och hälsoskyddsområdet på grund av tids- och/eller resursbrist. Det är heller inte möjligt att föra över ansvaret till kommunens byggansvariga enhet på grund av de konsekvenser som ändringarna i plan- och bygglagen medfört.

Det är naturligt att den myndighet som prövar ansökan om bidrag, även bedömer de föreslagna åtgärderna.

I dag görs prövningen av länsstyrelserna. Vilka förutsättningar har länsstyrelserna att bättre bedöma radonåtgärder? Finns det andra alternativ? Hur vill vi att bedömningen skall gå till – vilka kriterier skall styra?

4.6.1. Finns kompetensen hos länsstyrelserna?

Länsstyrelsernas bidragsverksamhet

Länsstyrelserna prövar idag ansökan om bidrag för radonåtgärder och det skulle vara relativt enkelt för dem, från administrativ synvinkel, att ta över bedömningen av de föreslagna åtgärder.

Lån och bidrag för olika typer av bostäder har tidigare hanterats av länsbostadsnämnderna. För ca tio år sedan togs länsbostadsnämnderna bort, då de kommit att få allt mindre att göra. De upp-

gifter som återstod lades då över på länsstyrelserna. Många länsstyrelser har anpassat sin organisation efter dessa nya förhållanden, vilket fått till följd att organisationen ser lite olika ut över landet. Det finns ett visst etablerat samarbete mellan länens bostadsfunktioner och i många län finns handläggare med formell byggnadsteknisk kompetens. Ifråga om bidragshantering finns en lång erfarenhet och man arbetar i samverkan med Boverket. Nyligen togs ett ADB-system fram för Boverkets och länsstyrelsernas bidragsadministration, inklusive utbetalning.

Länsstyrelsernas tillsyn

Länsstyrelserna skall även bedriva tillsyn över kommunernas tillsynsverksamhet. Det fanns tidigare inget större behov av byggnadstekniskt utbildade personer för den tillsynen. Kommunernas arbete var detaljreglerat och fungerade bra. Länsstyrelserna ägnade sig istället mer åt övergripande planering. Efter förändringar i planoch bygglagen 1995 fanns således ingen egentlig administration uppbyggd som kunde utöva tillsynsarbete över kommunernas verksamhet. I dag är länsstyrelsernas tekniska kompetens oklar, vilket bl.a. speglas i tillsynsverksamheten. Kompetensen på länsstyrelserna skulle behöva breddas med bl.a. kunskap om problem i inomhusmiljön.

Regeringen har i ett regleringsbrev till Boverket bett verket inhämta uppgifter från länsstyrelserna över deras tillsynsverksamhet inom byggandet och ventilationsområdet i kommunerna. Boverket skall kommentera och rapportera till Miljödepartementet senast den 31 augusti 2001. Till samma datum skall Boverket i samverkan med svenska Kommunförbundet undersöka vilka resurser kommunerna har för bygglov respektive tillsyn och kontroll inom byggandet.

4.6.2. Utred om inomhusmiljöfond

Vårt förslag:

Möjligheten att inrätta en inomhusmiljöfond utreds närmare.

Det finns en rad kriterier som bör beaktas vid bidragshanteringen till åtgärder i inomhusmiljö. Vi går igenom några av dessa viktiga

kriterier i avsnitt 4.6.3 och vi menar att det är lätt att komma fram till att bedömningen bör präglas av en helhetssyn. Det finns emellertid, enligt vår uppfattning, så många frågetecken att vi ser det som en omöjlighet att i dag lämna förslag om hur en samlad hantering skulle kunna se ut organisatoriskt. Vare sig direktiven till utredningen eller den tid som stått till vårt förfogade har gett utrymme för att hitta ett sådant förslag till en samlad hantering av det samhälleliga stödet. Vilka inomhusmiljöproblem som kommer att stå i fokus i morgon vet vi inte. Småhusskadenämnden kommer att upphöra på sikt med den konstruktion den har i dag.

Vi föreslår därför att möjligheten av att införa en inomhusmiljöfond därför bör utredas närmare. Det är också viktigt att se om fonden kan knytas till forskning kring inomhusmiljö och till myndigheter som Boverket, Socialstyrelsen, Byggforskningsrådet, SSI m.fl.

4.6.3. Kriterier för bedömning av åtgärder

Åtgärder skall leda till en sund boendemiljö

Det är viktigt för individen att förfarandet vid bidragsgivningen är enkel och enhetlig. Det är än viktigare att åtgärderna som görs verkligen leder till en god och sund boendemiljö.

Radon är ett av flera inomhusmiljöproblem. Vårt uppdrag är att komma med förslag till åtgärder för att komma till rätta med just radonproblemet, men vi menar att det svårligen går att bortse från kopplingar till andra inomhusmiljöproblem. Vi vill därför visa på ett synsätt som bör gälla såväl vid bedömningar av åtgärder mot radon som vid bedömningar av åtgärder mot andra inomhusmiljöproblem.

En helhetssyn på inomhusmiljön för optimal effekt

Gör man åtgärder mot en viss typ av inomhusmiljöproblem kan man i värsta fall underlätta tillkomsten av andra. Det är av stort intresse för alla att åtgärderna är väl övervägda och satta i ett sammanhang. I de flesta fall fordras stor kunskap och erfarenhet av hur faktorer som påverkar innemiljön samverkar och förstärker varandra såväl positivt som negativt. Problemen är sammansatta och komplexa. Åtgärder mot höga radonhalter kan, om de inte är noga

övervägda, ge upphov till andra problem som t.ex. fukt- och mögel. Ofta samverkar problemen med varandra. Allergier och annan överkänslighet ökar – inte minst hos barn och ungdomar. Cirka 400 000–500 000 svenskar upplever sig så besvärade av inomhusmiljön att de får symtom. Därtill kommer ett stort antal människor som utsätts för radongas. Dessa människor upplever inga besvär av gasen. Radon kan inte förnimmas; den vare sig luktar eller syns. Årligen drabbas ändå ett antal människor av lungcancer på grund av radonförekomst inomhus. Gasen är på så vis särskilt försåtlig och radon är en av vår tids stora folkhälsorisker.

En inte oväsentlig del av problemen med inomhusmiljön beror inte på byggnadsmaterial och byggnadssätt, utan på hur byggnaderna underhålls och brukas. Teknisk kompetens är mycket viktig i sammanhanget, men en högre kunskapsnivå med tvärvetenskaplig ansats, om vad som skapar dålig inomhusmiljö och vad som kan göras för att förbättra den, är eftersträvansvärd, rent av nödvändig, om några bestående förbättringar skall kunna uppnås. Forskning på inomhusmiljöområdet utgör en viktig grund för utveckling mot en god inomhusmiljö.

Om bidrag skall utgå för åtgärder mot olika inomhusmiljöproblem bör en maximal effekt av genomförda åtgärder eftersträvas. En helhetssyn som överskrider gränsen olika problem skulle kunna vara ett sätt att på bästa sätt ta till vara insatserna.

Hur kan en samsyn åstadkommas i dag?

Ett sätt att redan i dag åstadkomma en samlad hantering och en samsyn vore att slå samman dagens bidragssystem till en inomhusmiljöfond. Denna fond skulle kunna ha till uppgift att lämna stöd till investeringar i befintlig bebyggelse som förbättrar inomhusmiljön.

Fonden för fukt och mögelskadade hus (vanligen benämnd småhusskadenämnden) leds av en styrelse med såväl teknisk som juridisk kompetens. Det finns ett väl upparbetat kontaktnät över landet, bestående av de konsulter nämnden anlitar. Dessa kallas regelbundet till gemensamma överläggningar för kunskapsutbyte och diskussion. Kansliet fungerar som en länk mellan fastighetsägare, konsulter och entreprenörer och man menar att denna roll säkerställer likabehandling, myndighetsinsyn och ger möjlighet till erfarenhetsinsamling och erfarenhetsutbyte. Småhusskadenämnden

har stor erfarenhet av att åtgärda fukt- och mögelproblem. Däremot finns ingen erfarenhet av radonåtgärder. Den skulle därför behöva tillföras radonkunskap vid en sådan sammanslagning. Detta torde inte innebära en särskilt svår uppgift mot bakgrund av den breda byggnadstekniska kompetens som redan finns. Den upparbetade kompetens som finns hos småhusskadenämnden, skulle efter en viss kompetensökning på radonområdet, säkerställa att beständiga och övergripande insatser gjordes på inomhusmiljöområdet. En helhetssyn skulle kunna prägla bedömningar av ärenden.

Gemensamt stödsystem och samverkande åtgärder

I dag lämnas stöd för fukt- och mögelskadade småhus genom småhusskadefonden samt stöd för att åtgärda radon i bostäder.

Småhusskadenämnden förfogar i dag över ett anslag om 50 miljoner kronor. Det finns också ett särskilt anslag som avser bidrag till åtgärder mot radon i egnahem om 7 miljoner kronor. Sammantaget finns alltså i de två anslagen 57 miljoner kronor anslagna från år 2003. Genom att slå samman anslagen skulle suboptimering dvs. att effekten inte blir den optimalt bästa, kunna undvikas vid bidragsgivningen.

Risken för att sinsemellan motverkande åtgärder vidtas skulle minska. På samma sätt skulle samordningseffekter underlättas.

Vilka inomhusmiljöproblem som kommer att stå i fokus i morgon vet vi inte. Vi kan emellertid vara säkra på att problematiken som sådan kommer att kvarstå. Dagens och morgondagens frågor fordrar en samlad hantering av och en samsyn på problemen.

Bedömningen skall vara enhetlig vid bidragshanteringen

De brister vid bidragsgivningen som vi tidigare pekat ut innebär att personer som ansöker om bidrag riskerar att behandlas olika. Åtgärderna kan bedömas olika beroende av hur just den kommun den bidragssökande bor i bedömer åtgärderna. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande. Oavsett var man bor i Sverige skall förutsättningarna för att få bidrag vara lika. De föreslagna åtgärderna skall bedömas på ett enhetligt och kompetent sätt. Den enskilde individens intressen skall stå i centrum. Genom att flytta bedömningen av åtgärder från kommunerna till länsstyrelserna skulle

sannolikheten för en enhetlig bedömning bli större, då länsstyrelserna är betydligt färre till antalet. Möjligen skulle sannolikheten till likabehandling bli ännu större om samtliga prövningar gjordes av en och samma myndighet. Prövningen skulle på så vis komma att göras centralt vilket kan upplevas som en nackdel, men den blir å andra sidan enhetlig. För inomhusmiljön skulle en central, kompetent bedömning av helheten vara till gagn.

I dag måste en person först vända sig till kommunen för att få de föreslagna åtgärderna godkända, därefter kan han ansöka om bidrag hos länsstyrelsen. Det är viktigt att underlätta för enskilda vid bidragsgivning. Man skall inte behöva vända sig till flera myndigheter i samma ärende. Det skulle förenkla ytterligare om man kunde vända sig till ett och samma ställe när man har problem med inomhusmiljön, oberoende av vilken typ av problem med inomhusmiljön det är frågan om. I dag hanteras fukt- och mögelproblem av den så kallade småhusskadenämnden, radonåtgärder av länsstyrelsen och kommunen. Många känner till att småhusskadenämnden hanterar fukt- och mögelproblem. I andra sammanhang när det gäller bostadsstöd har man erfarenhet av att vända sig till länsstyrelserna.

Det verkar som att många människor föredrar att vända sig till en myndighet med lokal förankring.

4.6.4. Länsstyrelserna granskar föreslagna åtgärder

Vårt förslag:

Länsstyrelsen tar över prövningen av föreslagna åtgärder.

Vi föreslår att länsstyrelserna prövar ansökningar om radonbidrag, vari en bedömning av åtgärdernas nödvändighet skall ingå. Vi har övervägt att föreslå andra ordningar, men stannat vid att länsstyrelserna skall hantera prövningen av radonbidrag även fortsättningsvis.

Granskningen av åtgärder kommer då att ske i 21 länsstyrelser i stället för som i dag i 289 kommuner. Möjligheten till enhetlig bedömning ökar därmed. Där finns dessutom ett utbyggt och fungerande system att hantera bidragsansökningar som skulle kunna möta det ökade antalet ansökningar. Den personal som finns på bostadsenheterna är väl förtrogen med bidragshantering, förordningar m.m. Det faktum att människor är vana att vända sig till

länsstyrelserna i bostadsärenden kombinerat med mångas önskan att ha kontakt med myndigheter med lokal förankring, talar ytterligare till länsstyrelsernas fördel.

Vi känner en viss tvekan inför länsstyrelsernas kompetens att bedöma åtgärder från ett brett inomhusmiljöperspektiv. En samordnad bedömning är önskvärd. Likaså är kunskaper om det komplexa problematik som kännetecknar problem i inomhusmiljön, önskvärd. Vi menar emellertid att det i dag är svårt att lämna ett förslag som innebär samordnad bedömning (se 4.6.3).

Liksom tidigare skall bidrag lämnas för åtgärder som länsstyrelsen, tidigare kommunen, finner nödvändiga. Huset skall efter åtgärder skall uppfylla de krav som i fråga om radonhalten i inomhusluften som med stöd av plan- och bygglagen kan ställas vid ombyggnad (200 Bq/m3 luft enligt Boverkets Byggregler).

Även de föreslagna bidragssystemen för flerbostadshus, förskolor etc. och dricksvatten skall hanteras av länsstyrelserna. Kravet på att länsstyrelsen skall finna åtgärderna nödvändiga skall även omfatta bidragssystemen för åtgärder i flerbostadshus och lokaler för förskolor etc.

Bidraget betalas slutligen ut av Boverket, förutsatt att ansökan beviljats. Vi föreslår ingen annan ordning.

Länsstyrelsens verksamhet kan lämpligen följas upp och utvärderas exempelvis av Boverket efter en tid.

4.7. Bidragssystemen och EU

Sverige har, i egenskap av medlemsland i EU, skyldighet att anmäla föreslagna stöd till Europeiska gemenskapens kommission. Kommissionen granskar alla stödprogram som förekommer i respektive medlemsstat (artikel 88, Romfördraget i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget).

Om kommissionen finner att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden, i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna, kan den besluta att medlemsstaten skall upphäva stödet eller ändra stödåtgärderna. Ett stöd som ges av en medlemsstat är ett betrakta som oförenligt med bestämmelserna om det snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion (artikel 87.1).

Hur förhåller det sig då med de bidragssystem som utredningen föreslår? Är bidrag för åtgärder mot radon i småhus, i hushållsvatten och i hyres- och bostadsrättshus förenliga med artikel 87?

4.7.1. Egnahem och dricksvatten

Stöd som riktas direkt till enskilda utan koppling till någon ekonomisk verksamhet omfattas inte av artikeln. Bidragssystemen för åtgärder mot radon i egnahem och radon i dricksvatten påverkas därför inte.

4.7.2. Hyres- och bostadsrättshus

Bidrag som ges till bostadsföretag och fastighetsägare kan däremot omfattas. Om ett stöd utgör en ekonomisk fördel för mottagarna och om det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna är det oförenligt med den gemensamma marknaden.

Vissa typer av stöd kan emellertid undantas och betraktas som förenliga med den gemensamma marknaden (artikel 87.3c). En förutsättning är att stödet underlättar för utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner. Det får heller inte påverka handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

Förutsättningarna i artikel 87.3c kan anses vara uppfyllda om stödet bidrar till folkhälsa, skyddet av arbetstagares hälsa och säkerhet eller miljön.

Detta visar bl.a. det beslut kommissionen fattade i juli 2000 i ett ärende angående stöd för åtgärder för att förbättra inomhusmiljön (K[2000] 2239 slutlig).

I beslutet konstateras att ett stöd kan anses förenligt med den gemensamma marknaden, enligt artikel 87.3c i EG fördraget, under vissa förutsättningar. Bland annat menar man att en åtgärd som kommer att främja utvecklingen av folkhälsan i linje med gemenskapens politik kan vara en sådan förutsättning. Det föreslagna stödet skall dock underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter utan att påverka handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Man Kommissionen stöder sig bl. a. på artikel 152 som anger att gemenskapens insatser skall komplettera den nationella politiken. De skall inriktas på att

förbättra folkhälsan, förebygga ohälsa och sjukdomar hos människor och undanröja faror för människors hälsa.

Mot denna bakgrund har man antagit ett flertal handlingsplaner och resolutioner på folkhälsoområdet. Dessa visar att gemenskapen prioriterar förebyggande av sjukdomar och i första hand sjukdomar som är relaterade till utemiljön eller inomhusmiljön.

Därtill framgår det av artikel 174 att gemenskapens miljöpolitik skall bidra till att skydda människors hälsa.

Utredningen menar därför att förslaget om att införa ett bidragssystem för åtgärder mot radon i hyres- och bostadsrättshus borde vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3c i EG fördraget. Stödet måste dock anmälas till kommissionen i enlighet med det förfarande som följer av artikel 88.

5. Miljökvalitetsnorm

Vårt förslag: En miljökvalitetsnorm för radon fastställs av regeringen (5.1)

Miljökvalitetsnormen skall gälla till skydd för människors hälsa gällande radon i inomhusluft i bostäder (även i de så kallade särskilda boendeformerna) och förskolor, skolor och fritidshem. Miljökvalitetsnormen skall gälla hela landet.

Gränsvärde (5.2)

Gränsvärde för högsta godtagbara nivå för radonhaltens årsmedelvärde i luft inomhus i småhus, flerbostadshus (även i de så kallade särskilda boendeformerna) samt i lokaler för förskolor, skolor och fritidshem skall vara 400 Bq/m3 luft.

Tidpunkter (5.3)

Gränsvärde för högsta tillåtna radonhalt i småhus får inte överskridas efter den 31 december 2022. Gränsvärde för högsta tillåtna radonhalt i flerbostadshus (även i de så kallade särskilda boendeformerna) får inte överskridas efter den 31 december 2012. Gränsvärde för högsta tillåtna radonhalt i lokaler för förskolor, skolor och fritidshem får inte överskridas efter den 31 december 2007.

Kontroll och tillsyn (5.4)

Fastighetsägare skall genomföra radonmätningar i inomhusluft i småhus, flerbostadshus samt i lokaler för förskolor, skolor samt fritidshem. Kommunerna har tillsynsansvar för att kontrollera att normen uppfylles inom kommunen.

Om miljökvalitetsnormen överskrids finns bestämmelser i miljöbalken om tillsyn, m.m.

Skyldighet för mäklare att informera om resultat av radonmätning vid försäljning införs (5.8).

Information och utbildning har hittills inte förmått människor att i tillräcklig omfattning ändra sitt förhållningssätt till radon. Inte heller har människors handlande gått att påverka genom de befintliga ekonomiska styrsystemen.

Då återstår det att se om det rättsliga systemet tillräckligt styrt handlandet i önskad riktning. Det rättsliga systemet skiljer sig från de tidigare beskrivna styrmedlen genom att det omfattar olika former av maktmedel. Det bestämmer exempelvis vad en enskild person har rätt och inte har rätt att göra, samt vad han är skyldig att göra.

Vi presenterar här förslag att införa en miljökvalitetsnorm i syfte att förmå människor att mäta radonhalten i sin bostad och åtgärda den om den är för hög. Parallellt med denna görs en bedömning av hur nu gällande regelverk hittills påverkat benägenheten att mäta radonhalten i framför allt bostäder.

Det finns mer att läsa om miljökvalitetsmål, tidigare och nuvarande statliga regelsystem i sammanställningen av regelsystemet i Fakta och lägesrapport om radon, kapitel 15.

5.1. En miljökvalitetsnorm för radon i inomhusluft

Vårt förslag:

En miljökvalitetsnorm för radon i inomhusluft till skydd för människors hälsa införs i bostäder och lokaler för förskolor, skolor och fritidshem i hela landet.

5.1.1. Alla bostäder måste mätas!

Radongas kan inte förnimmas på något sätt. Den har ingen lukt, ingen smak och den syns inte. Det går heller inte att bedöma om luften i en byggnad har förhöjda halter eller ej genom att undersöka om den står på så kallad lågrisk-, normalrisk- eller högriskmark. Hos många kommuner finns så kallade

radonriskkartor upprättade. Dessa är framtagna för kommunens planering av byggnation och utgör underlag för hur byggnaden skall uppföras mot bakgrund av risken för markradon. Av svaren i den enkät vi skickat ut till kommunerna (se Fakta och lägesrapport om radon kapitel 11) kan man utläsa att radonhalter över gällande rikt- och gränsvärden har mätts upp i byggnader i såväl lågrisk-, normalrisk- som högriskområden.

Det finns bara ett sätt att ta reda på radonhalten i luften i en viss byggnad – att mäta!

Radon i byggnader kan komma från en eller flera av radonkällorna marken, byggnadsmaterialet och hushållsvattnet.

Byggnadsmaterialet och hushållsvattnet kan i de flesta fall enkelt uteslutas som radonkälla utan att någon radonmätning behöver göras. Markens inverkan på radonhalten inomhus går däremot inte att avgöra utan radonmätning.

Radonhalten i jordluften är alltid så hög att radonhalten i en byggnad kan bli högre än det värde som utgör gräns för olägenhet för människors hälsa, dvs. 400 Bq/m3. Detta även när radonhalten är som lägst. För att radonhalten i byggnaden då skall bli högre än 400 Bq/m3 fordras dock:

Att marken under hela eller delar av byggnaden är luftgenomsläpplig. Att tillräcklig mängd jordluft kan läcka in i byggnaden. Att den för transport tillgängliga luftvolymen i marken är tillräckligt stor för att radonhalten i jordluften skall upprätthållas även om delar av denna borttransporteras.

Dessa parametrar är svåra att bedöma utan omfattande undersökning. Det är betydligt enklare att mäta radonhalten i huset.

Alla bostäder och lokaler med markkontakt kan därför ha förhöjda radonhalter. Även bostäder och lokaler högre upp i ett flervåningshus kan ha förhöjda radonhalter orsakade av markradon. Detta är dock inte så vanligt.

5.1.2. Miljökvalitetsnormer – en nyhet för Sverige

I och med miljöbalkens ikraftträdande den 1 januari 1999 infördes för Sveriges del en nyhet på miljörättens område; bestämmelser om miljökvalitetsnormer.

Regeringen har i förarbetena till miljöbalken (prop.1997/98:45 del 1, sid. 250) beskrivit hur miljöproblemen ändrat karaktär, hur de blivit alltmer storskaliga och komplexa. Det konstaterades att det finns ett stort antal rikt- och gränsvärden som tagits fram utifrån olika principer. Slutsatsen var att mer samordnade och kostnadseffektiva lösningar krävdes. Man pekade på att införandet av miljökvalitetsnormer skulle kunna vara ett sätt att åstadkomma detta. Miljökvalitetsnormer skulle också kunna användas för en bättre styrning och prioritering av miljöinsatser.

Normer utfärdas av regeringen genom föreskrifter om lägsta acceptabla miljökvalitet hos mark, vatten, luft eller miljön i övrigt inom ett visst geografiskt område. Detta område kan begränsas att gälla exempelvis en enstaka sjö eller en del av en kommun men kan också gälla för hela landet.

Miljökvaliteten skall uppnås vid en given tidpunkt och sedan bibehållas. En miljökvalitetsnorm kan ange högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning (5 kap. 2 st. 2 § 2). Som exempel anges i förarbetena högsta godtagbara nivå av strålning från radon (prop.1997/98:45, del 2, sid. 44).

5.1.3. Fördelar med en miljökvalitetsnorm

Genom att införa en miljökvalitetsnorm för radon, som skall utgöra ett skydd för människors hälsa, lämnar man öppet för hur normen skall uppnås. Radon finns över allt. Det är när människan uppför byggnader som det kan uppstå ett hälsoproblem. Normen innebär att man med morgondagens kunskaper kan finna andra möjliga vägar att åtgärda problemet än de vi har i dag. Resultatet en hälsosam miljö regleras i normen – inte hur det skall åstadkommas. Miljökvalitetsnormer innebär möjlighet att på ett flexibelt sätt komma till rätta med nuvarande och framtida miljö- och hälsoproblem.

5.1.4. Hälsoskydd och miljökvalitetsnormer

Hälsoskyddssektorn lyfts fram i förarbetena (del 1, sid. 265) som ett område där det ligger nära till hands att fastställa miljökvalitetsnormer. Man framhåller att hälsoskyddet har stärkts genom införandet av miljökvalitetsnormer i miljöbalken. Tidigare hörde hälsoskyddsfrågor till hälsovårdsområdet. Begreppet hälsovård

ersattes genom tillkomsten av hälsoskyddslagen av det vidare begreppet hälsoskydd (del 1, sid. 175). Hälsoskyddslagen upphörde i och med att hälsoskyddsfrågorna infördes i miljöbalkens nionde kapitel. Numera karaktäriseras hälsoskyddet därför som en miljöfråga.

En miljökvalitetsnorm skall ange de störningsnivåer en människa kan utsättas för ”utan fara för olägenheter av betydelse” (5 kap. 2 §). Formuleringen innebär att acceptabel störningsnivå är lägre för människor än för naturen. Gränsen för vad naturen kan belastas med anges som störningsnivåer ”utan fara för påtagliga olägenheter”. I kommentarerna anmärks att miljökvalitetsnormer kommer att bli betydelsefulla för bedömningen av vilka störningar som bör kunna anses påverka såväl hälsan som välbefinnandet i sådan utsträckning att åtgärder enligt miljöbalken kan komma ifråga (del 2, sid. 109).

5.1.5. Miljökvalitetsnormer och EU

I första hand skall miljökvalitetsnormer fastställas när krav på normer uppställs i EG-direktiv (del 1, sid. 251). Sveriges internationella förpliktelser skall uppfyllas. Det kan därför vara av intresse att ge en kort presentation av miljökvalitetsnormer och EG.

Lena Gipperth har i sin avhandling Miljökvalitetsnormer. En rättvetenskaplig studie i regelteknik för operationalisering av miljömål, Uppsala Universitet, 1999, (Gipperth, L. 1999) gjort en grundlig genomgång av hur miljökvalitetsnormer används i andra länder. Hon har tittat på USA, Japan och miljökvalitetsnormer i EG-rätten.

Jag refererar i det följande till vad hon skrivit om normer och EG. I och med EES-samarbetet och inträdet i EU blev Sverige tvunget att bl.a. föreskriva bindande miljökvalitetsnormer.

Det finns ett antal direktiv inom EU som föreskriver miljökvalitetsnormer för luft, vatten och mark. De flesta av dessa direktiv grundas på artiklarna 100 och 235 i Romfördraget. De syftar till att harmonisera nationella lagar och att skydda människors hälsa och miljön. Miljökvalitetsdirektiven är minimidirektiv och de flesta av direktiven tillåter uttryckligen att miljökvalitetsnormerna skärps och i vissa fall även att ytterligare parametrar föreskrivs, förutsatt att sådana skärpningar inte får sådana effekter som strider mot fördragets grundregler om förtäckta handelshinder m.m.

I det första miljöhandlingsprogrammet definierades kvalitetsnormer som ”standards which, with legally binding force, prescribe the levels of pollution or nuisance not to be exceeded in an given environment or part thereof”.

Miljökvalitetsnormer kan antingen uttryckas i siffror eller beskrivande. Sättet att mäta de beskrivna miljötillstånden är en del av själva normen. Således är mätmetod eller mätfrekvens inget som kan skiljas från normen utan är en del av den. Miljökvalitetsnormer skall vara uppnådda inom en viss tidsperiod och får inte överskridas därefter. Av direktivens definitioner framgår att en miljökvalitetsnorm inte får överskridas. Hänsyn till ekonomiska eller sociala förhållanden kan inte tas när det gäller om eller när kvalitetsnormen skall uppfyllas. Av detta följer att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva miljökvalitetsnormer. Direktiven anger endast delvis hur miljökvalitetsnormerna skall genomföras. Genom EG-domstolens praxis har dock kraven på medlemsstaternas genomförande utökats och preciserats.

Vissa av de miljökvalitetsnormer som föreskrivs i direktiven gäller i hela unionen. Andra direktiv har ett begränsat tillämpningsområde och gäller endast vissa typer av områden.

Artikel 189 föreskriver att direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som skall uppnås, men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt.

5.1.6. Miljökvalitetsnormer – ett viktigt instrument för att förverkliga miljömål

I förarbetena (del 2 sid. 43) till miljöbalken anges att miljökvalitetsnormer bör kunna bli viktiga instrument att använda för att förverkliga miljömål. Möjligheten att följa upp de miljöpolitiska mål som är formulerade som miljökvalitetsmål förutsätter miljökvalitetsnormer.

En norm kan fastställas om det behövs för att skydda människors hälsa och välbefinnande eller miljön varaktigt, men också för att avhjälpa skador på miljön. Normer fastställs således för att komma tillrätta med faktiska, men också för att undvika framtida miljöproblem. Regeringen anger vidare att det ligger särskilt nära

till hands med normer för skydd av människors hälsa (del 1, sid. 265).

Miljökvalitetsnormer har hittills meddelats för halterna i utomhusluft av kvävedioxid, svaveldioxid, och bly (Förordningen (1998:897) om miljökvalitetsnormer).

5.1.7. De svenska miljömålen

Miljöbalken syftar till att främja en hållbar utveckling. För att nå upp till detta övergripande mål har Sveriges riksdag fastställt 15 miljökvalitetsmål. Fastställandet av dessa mål föregicks av ett intensivt arbete för att systematisera, samordna och uppdatera tidigare miljömål som riksdag och regering fastställt. Balkens bestämmelser skall tillämpas så att dessa miljökvalitetsmål uppfylls. Hur detta närmare skall gå till finns inte närmare reglerat i miljöbalken.

I miljömålskommitténs betänkande föreslås en precisering och ett etappmål för miljökvalitetsmål 13, Säker Strålmiljö, som handlar om radon. En utförlig redovisning av miljömålen finns i Fakta och lägesrapport om radon, (kap. 15.1).

Miljömålskommitténs förslag till precisering innebär en skärpning av de nu gällande rikt- och gränsvärdena. Det ligger inte i vårt uppdrag att se över gällande rikt- och gränsvärden.

5.1.8. Hur kan miljökvalitetsmål uppnås?

Lena Gipperth har i sin avhandling om miljökvalitetsnormer (Gipperth,L. 1999), bl.a. beskrivit problemen med att genomföra miljömål. Hon diskuterar hur miljömål rent principiellt kan genomföras och vilka krav detta ställer på rättssystemet. Redan genom att mål fastställs kan de komma att påverka människors sätt att handla, men de anger inte hur människor skall förhålla sig i specifika situationer. Om statsmakterna avser att genomföra ett visst mål och målet är beroende av hur människor faktiskt beter sig, är det inte troligt att målens informativa funktion är tillräcklig. Hon menar att det behövs en mer direkt koppling mellan målen och de enskilda människornas förhållningssätt. Denna process varigenom övergripande mål bryts ner till delmål och handlingsdirektiv för enskilda benämner hon operationalisering. Målet omvandlas till di-

rekta restriktioner och andra krav. Operationalisering är inget som inträffar av sig självt bara för att ett mål fastställts. Ett sätt att omvandla mål till krav och restriktioner kan vara att införa miljökvalitetsnormer.

Vi har i det ovanstående kunnat konstatera att riksdagen har fastställt miljömål och att förslag till preciseringar och delmål har lagts fram av miljömålskommittén.

Den naturliga frågan blir därefter: Finns det idag ett fungerande regelverk, med så specificerade handlingsdirektiv att målet kan uppnås?

5.1.9. Hur fungerar dagens regelverk?

Det finns ett regelverk för att komma tillrätta med radonproblematiken.

Samhället ställer en rad krav på byggnader och på planläggning genom byggnadslagstiftningen. Där regleras vilka egenskapskrav en nyuppförd byggnad skall ha. Boverket har i Byggreglerna angivit ett gränsvärde för radon (200 Bq/m3 luft). I miljöbalken regleras hälsoskyddsfrågor och där anges hur kommunen skall bedriva tillsynsarbete med syfte att se till att det övergripande målet om en hållbar utveckling nås. Socialstyrelsen har i sina allmänna råd angivit ett riktvärde för radon när olägenhet för människors hälsa skall anses föreligga ( 400 Bq/m3 luft).

Hyresgäster och bostadrättshavare har i gällande regelverk möjlighet att kräva att fastighetsägare och bostadsrättsföreningar tillhandahåller lägenheter i brukbart skick. Om förhöjda radonhalter konstateras kan den boende använda sig av de sanktionsmöjligheter som ges i hyres- och bostadsrättslagen.

Vi kan samtidigt konstatera att endast 9,5 % av alla småhus har mätts samt endast en bråkdel av flerbostadshusen.

Samhällets kontroll – radonhalt i nyproducerade hus

När det gäller nyproduktion har det visat sig att det är få kommuner som använder sig av möjligheten att i kontrollplanen kräva att radonhalten skall mätas. Där kan även ställas krav på att mätresultatet skall redovisas till kommunen för att säkerställa att halten inte överskrider gränsvärdet. De flesta kommuner nöjer sig med att in-

formera om att det finns ett gällande gränsvärde för radon som inte får överstigas.

Samhällets kontroll – radonhalt i befintliga hus

Det finns ingen generell skyldighet för fastighetsägare att mäta radonhalten i vare sig småhus, flerbostadshus eller lokaler. Kommunen kan endast kräva mätningar i en byggnad som är upplåten för bostäder eller för allmänna ändamål, när en förhöjd halt kan befaras (26 kap. 22 §). Vissa kommuner försöker få till stånd fler mätningar genom att erbjuda småhusägare gratis mätning eller mätning till reducerad kostnad.

Samhällets krav på åtgärder

Om det kan konstateras att inomhusluften uppvisar för höga radonvärden i ett hus, har kommunen möjlighet att agera mot fastighetsägaren. De flesta kommuner försöker inledningsvis informera fastighetsägare om risken med radon och på så vis förmå dem att åtgärda problemet. Ibland informerar kommunen även om vart man kan vända sig för att få hjälp. Många kommuner väljer att stanna vid information, trots att kommunen i sitt tillsynsarbete har flera möjligheter att ingripa. Andra kommuner upplyser därefter fastighetsägaren de möjligheter kommunen har att förelägga fastighetsägare att göra åtgärder. Ibland, men inte alltid, kan ett sådant ”hot” vara tillräckligt för att förmå fastighetsägaren att agera. Trots det finns det fastighetsägare som av olika skäl kan vägra att följa kommunens uppmaning. Höga kostnader kan vara ett skäl, uppfattningen om att det är fråga om en enskild angelägenhet ett annat.

Ibland har den politiskt ansvariga nämnden gjort egna överväganden om och när man skall gå vidare i ett ärende. Kommunen har då fastställt en egen policy eller egna riktlinjer, som exempelvis kan innebära att man behandlar hyresvärdar och bostadsrättsföreningar på ett sätt och småhusägare på ett annat. I förhållande till hyresvärdar och bostadsrättsföreningar verkar kommunerna något mer benägna att agera och meddela förelägganden. Vidare väljer vissa kommuner olika ageranden gentemot olika småhusägare, beroende av om det finns hemmavarande omyndiga barn i huset eller ej. Skulle under sådana förutsättningar endast ett äldre par bo i

huset kan man nöja sig med att informera om risken med radon, följt av en uppmaning att problemet borde åtgärdas. I andra fall kan t.ex. en fastighetsägare föreläggas att vidta åtgärder senast i samband med en eventuell överlåtelse.

I anslutning till vår kommunenkät har kommunerna kunnat ge synpunkter på arbetet med radon. Några kommuner tog tillfället i akt. Av kommentarerna framgår att det finns en viss osäkerhet bland miljö- och hälsoskyddsinspektörerna om under vilka förutsättningar kommunen kan kräva av fastighetsägare att radonhalten skall mätas. Samma osäkerhet kan även märkas ifråga om att kräva åtgärder när förhöjda värden konstateras. Det verkar även finnas ett slags motstånd mot att kräva av småhusägare att åtgärda sitt hus när inga underåriga bor i huset. En allmänt vedertagen uppfattning verkar vara att man skall låta var och en bestämma om man vill utsätta sig för risken för radon eller ej, åtminstone så länge ingen minderårig drabbas. Man verkar även beakta att åtgärder kan förorsaka fastighetsägaren kostnader, även om en del av kostnaden täcks av bidrag.

Problematiken belyses till delar i följande kammarrättsdom. En fastighetsägare i Halmstad överklagade kommunens beslut till länsstyrelsen om att förelägga honom att vidta åtgärder i hans småhus så att den befintliga radonhalten om 700 Bq/m3 sänktes till under 400 Bq/m3. Som skäl angav fastighetsägaren att han tyckte det var fel att bara husägare med barn under 18 år, enligt kommunens policy, förelades att vidta åtgärder. Dessutom tyckte han att dåvarande radonbidrag var för lågt. Länsstyrelsen fann i likhet med den kommunala nämnden att hänsyn till människors hälsa vägde över och att åtgärder borde vidtas för att förhindra sanitär olägenhet. Beslutet ändrades därför inte. Fastighetsägaren klagade till kammarrätten. I sina domskäl angav kammarrätten att man tolkat att grunden till överklagandet var att fastighetsägaren ansåg det orättvist att just barnfamiljer skulle tvingas till åtgärder. Andra fastighetsägare hade, enligt fastighetsägaren, ett fritt val om och när de skall åtgärda sitt hus. Kammarrätten konstaterade att det vid skälighetsbedömningen enligt (dåvarande) 6 § hälsoskyddslagen måste göras bl.a. ekonomiska och tekniska avvägningar. Man konstaterade att fastighetsägaren beviljats ett bidrag om 25 000 kr (av en total kostnad om 52 000 kr) för installation av ventilationsfläktar. Kammarrätten ansåg inte att det som fastighetsägaren anfört mot nämndens beslut utgjorde grund för bedömning att det aktuella föreläggandet inte var skäligt. Fastighetsägarens över-

klagande vann därför inte bifall (Kammarrätten i Göteborg, Målnr. 2432-95). Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Kammarrättens domskäl belyste inte hemmavarande barns betydelse för huruvida en kommun med rätta kan förelägga en fastighetsägare att åtgärda förhöjda radonhalter eller ej. Man kan således inte dra slutsatsen ett föreläggande inte kan utfärdas om familjen saknar barn. I det aktuella fallet valde kommunen, domen till trots, att inte ingripa mot fastighetsägaren, då de hemmavarande barnen hunnit bli myndiga! Man följde istället sina riktlinjer att endast agera mot fastighetsägare med minderåriga barn.

Vi konstaterar att många kommuner väljer att inte ingripa vid för höga radonhalter, trots att miljöbalken ger sådana möjligheter. Detta är en av orsakerna till varför så få bostäder med förhöjda halter har åtgärdats.

5.1.10. Miljökvalitetsnormer är styrande för myndigheternas verksamhet

En miljökvalitetsnorm är i första hand styrande för myndigheternas verksamhet (del 1 sid. 250). Den riktar sig endast indirekt till företag och andra enskilda. För myndigheter och kommuner är normen bindande när de prövar tillstånd, godkännanden m.m., samt vid tillsynsutövning och när föreskrifter meddelas (5 kap. 3 §). En norm är en miniminivå vid tillämpning av hänsynsreglerna. Detta gäller såväl vid prövning enligt miljöbalken som enligt andra lagar, exempelvis plan- och bygglagen. Myndigheterna skall alltså säkerställa att de miljökvalitetsnormer som har meddelats iakttas. I sin tillsynsverksamhet kan de göra detta genom förelägganden och förbud, enligt 26 kap. 9 §, ibland tillsammans med vite.

Också i fråga om planering och planläggning enligt plan och bygglagen skall myndigheterna säkerställa att miljökvalitetsnormer iakttas.

5.1.11. Vem omfattas?

De allmänna hänsynsreglerna riktar sig till var och en som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd av betydelse för miljöbalkens ändamål.

Det innebär att i princip all mänsklig aktivitet, oavsett om det är fråga om näringsverksamhet, myndighetsutövning eller en privat-

persons handlande i det dagliga livet, skall innefattas. Undantagna är endast åtgärder som är försumbara i det enskilda fallet (del 2, sid. 13).

5.1.12. Verksamhetsutövarens egenkontroll

I miljöbalken har den som utövar en verksamhet skyldighet att se till att miljöbalkens bestämmelser uppfylls (26 kap. 1 §). Utövaren skall följa upp hur verksamheten påverkar miljön och vidta åtgärder som behövs för att miljöbalkens regler skall följas. Denna egenkontroll är ett komplement till kommunens tillsyn (26 kap. 19 §).

5.1.13. Konsekvensanalys

Innan en nationellt baserad norm, som inte är föranledd av ett EUdirektiv, utfärdas skall en konsekvensanalys göras (del 1, sid. 255). Analysen skall omfatta samhällsekonomiska konsekvenser, konsekvenser för verksamhetsutövare, konsekvenser om någon norm inte utfärdas (det så kallade nollalternativet), om det finns andra åtgärder som kan vidtas och som är tillräckliga för att komma tillrätta med störningssituationen som föreligger och en särskild beräkning av vad det kostar att vidta åtgärderna.

5.2. Gränsvärden för radon i miljökvalitetsnormen

Vårt förslag:

Gränsvärde för högsta godtagbara nivå för radonhaltens årsmedelvärde i luft inomhus i småhus, flerbostadshus och lokaler för förskola, skolor samt fritidshem skall vara 400 Bq/m3.

Vår bedömning:

Vi menar därför att en översyn av gränsvärdena behöver göras i en särskild utredning.

En verksamhet skall, enligt 5 kap. 4 §, bedrivas så att inte miljökvalitetsnormer inte överträds. En miljökvalitetsnorm skall ange de störningsnivåer som människor kan utsättas för. Av andra paragrafen i samma kapitel framgår att en miljökvalitetsnorm kan ange den högsta nivån för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan

störning. Störningsnivåerna kan anges som gränsvärden eller tröskelvärden.

Av direktiven till radonutredningen framgår att utredaren skall presentera förslag till åtgärder som kan få ner radonhalterna i byggnader under gällande gränsvärden. Det ingår således inte i uppdraget att se över de nu gällande rikt- och gränsvärdena. Vi föreslår därför att vissa av de nu gällande rikt- och gränsvärdena lyfts in i normen.

Dessa rikt- och gränsvärden har fastställts utifrån en rad kriterier; hälsomässiga men även ekonomiska och tekniska. Här finns ett problem, som vi ser det. En miljökvalitetsnorm skall fastställa lägsta acceptabla miljökvalitet. Bedömningen av vad som är lägsta acceptabla miljökvalitet skall göras utifrån vetenskapliga kriterier. En godtagbar miljökvalitet skall fastställas utifrån kunskaper om vad människan och naturen tål, utan hänsyn till tekniska eller ekonomiska förhållanden (del 1, sid. 250). Detta motiveras med att det då ges klar information om de faktiska miljöriskerna och att det skapas incitament till ett fortsatt miljöförbättringsarbete i Sverige. Vidare framgår att bedömningen av vad som skall anses utgöra godtagbar miljökvalitet skall ske med största omsorg. Detsamma gäller för hälsoskyddet, där en särskilt betryggande säkerhetsmarginal skall tillämpas (del 1, sid. 252). Kunskap om faktiska förhållanden som innebär risker för människors hälsa kan vara beslutsunderlag. När normer fastställs skall man beakta vad den känsligaste delen av befolkningen kan utsättas för.

Vi konstaterar att de nu gällande rikt- och gränsvärdena inte är fastställda utifrån de kriterier som ställs upp för miljökvalitetsnormer. De är fastställda utifrån såväl hälsomässiga som tekniska och ekonomiska hänsyn. Tekniska och ekonomiska förhållanden kan i och för sig ha betydelse för vilka åtgärder som bör vidtas för att uppfylla normen. Det är viktigt att åtgärderna är så kostnadseffektiva som möjligt. De skall däremot inte styra bedömningen av vilket värde som skall vara lägst godtagbart.

Det ligger inte i vårt mandat att lämna förslag till förändrade rikt- och gränsvärden. Miljömålskommittén har emellertid i sitt betänkande föreslagit förändrade gränsvärden på sikt. Vi menar därför att en översyn av gränsvärdena kan behöva göras mot denna bakgrund.

5.3. Tidpunkter för när gränsvärdet inte får överstigas

Vårt förslag:

Gränsvärde för högsta tillåtna radonhalten i småhus får inte överskridas efter den 31 december 2022.

Gränsvärde för högsta tillåtna radonhalten i flerbostadshus (inklusive de så kallade särskilda boendeformerna) får inte överskridas efter den 31 december 2012.

Gränsvärde för högsta tillåtna radonhalten i lokaler för förskolor, förskoleklasser, skolor och fritidshem får inte överskridas efter den 31 december 2007.

Det övergripande målet är att radonhalten i alla bostäder och lokaler för förskolor m.fl. inom en tjugo-års period skall understiger det i normen fastställda gränsvärdet, 400 Bq/m3 luft.

För att bestämma en realistisk tidpunkt vid vilken samtliga bostäder och skollokaler m.fl. skall var radonmätta och vid behov åtgärdade har vi gjort en bedömning av i vilken mån marknaden kan möta en ökad efterfrågan. Vi beräknar att ca 800 småhus årligen åtgärdas i dag, och 600–1 000 bostäder i flerbostadshus. Därtill kommer ett mindre antal byggnader med lokaler för förskolor etc. Vi har bedömt att marknaden har kapacitet att klara en kraftigt ökande efterfrågan. Vi uppskattar att 6 000 bostäder i småhus, 4 000 i flerbostadshus samt ca 150 byggnader för förskolor m.fl. skall kunna åtgärdas årligen under en tioårsperiod, med en successiv nedtrappning av antalet åtgärder under ytterligare tio år. Miljökvalitetsnormen skulle då kunna vara uppfylld efter ca tjugo år.

För att nå upp till en norm kan det vara lämpligt att i normen skriva in ett antal delmål. På så sätt kan man kontrollera och följa upp utvecklingen av hur den övergripande normen kommer att kunna uppfyllas. Mål och normer kan brytas ner i delmål utifrån olika kriterier. Som exempel kan anges geografiska områden eller tid – eller både och.

Vi föreslår att miljökvalitetsnormen för radon bryts ner i delmål utifrån de olika kategorier byggnader som vi har att lämna förslag till åtgärder för.

Förskolor och skolor är färre till antalet och skall därför ha nått upp till målsättningen inom 5 år. Motsvarande tidsram skall för flerbostadshus vara 10 år och för småhus 20 år.

5.3.1. Gränsvärdet för småhus

Vi har valt att låta tidpunkten för när alla småhus skall vara mätta och åtgärdade vid behov ligga 20 år fram i tiden. Vi har försökt göra en realistisk bedömning av hur många småhus det är praktiskt möjligt att åtgärda årligen. Vi har beaktat såväl marknadens förväntade kapacitet att mäta och analysera prover, som marknadens förväntade kapacitet att göra åtgärder. Vi tror att det är möjligt att åtgärda maximalt ca 6 000 småhus årligen. Ett betydligt större antal bostäder kan mätas årligen.

Vi har även beaktat människors benägenhet att ta itu med problemet, och då även lagt in konsekvenserna av det föreslagna bidragssystemet i bedömningen. Vi tror att det kommer att innebära att det stora flertalet småhusägare kommer att göra åtgärder inom 10 år, med en sjunkande tendens under de resterande 10 åren.

5.3.2. Gränsvärdet i flerbostadshus

För hyres- och bostadsrättshus har vi lagt tidpunkten 10 år fram i tiden. Vi bedömer att det är möjligt att åtgärda ca 4 000 lägenheter årligen, jämsides med att småhusen åtgärdas. Till stor del kommer inte samma entreprenörer att vara sysselsatta med åtgärder i småhus respektive flerbostadshus. Vi bedömer att det för flerbostadshus kommer att handla om större bygg- och ventilationsföretag, medan många småföretagare kommer att åtgärda småhus.

Det finns heller inga skäl, som vi ser det, att sträcka ut på tiden utöver den tidsram inom vilken bidrag för radonåtgärder kan lämnas.

5.3.3 Gränsvärdet i lokaler för förskolor etc.

För lokaler för förskolor, skolor och fritidshem har vi lagt tidpunkten 5 år fram i tiden. Vi bedömer att det är möjligt att åtgärda ca 700 byggnader med lokaler för förskolor m.fl. årligen, jämsides med att småhusen och flerbostadshus åtgärdas. Vi tror att större byggföretag kommer att arbeta med åtgärder i skolor m.fl. och tror att det finns utrymme för åtgärder i såväl flerbostadshus som i skolor jämsides.

Det är särskilt angeläget att så snart som möjligt förbättra inomhusluften ur radonaspekt för barn och ungdomar. Det finns heller

inga skäl, som vi ser det, att sträcka ut på tiden utöver den tidsram inom vilken bidrag för radonåtgärder kan lämnas.

5.4. Kontroll och tillsyn

Vi föreslår:

Fastighetsägare skall genomföra radonmätningar i inomhusluft i småhus, flerbostadshus och i lokaler för förskolor, skolor samt fritidshem.

Kommunerna har tillsynsansvar för att kontrollera att normen uppfylls inom kommunen.

Om gränsvärdet i normen överskrids finns bestämmelser i miljöbalken om tillsyn, m.m.

Regeringen skall när den utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer även pröva och besluta vilka som är skyldiga att kontrollera att miljökvalitetsnormen uppfylls (5 kap. 9 §). Denna skyldighet kan exempelvis åläggas den centrala eller regionala miljöövervakningen (del 1 sid. 269).

I ett mycket stort antal byggnader kommer radonhalten att behöva mätas under en relativt lång, men ändock begränsad tid. Vi föreslår att skyldigheten att utföra dessa mätningar skall ligga på fastighetsägaren.

Mätningen skall göras inomhus under minst två, helst tre månader under vinterhalvåret. Kostnaden för en mätning är 200–600 kr. Om mätning i varje bostad skulle ske genom kommunens försorg skulle uppgiften vara orimlig. Fastighetsägaren får därför ansvar för att kontrollera radonhalten. Analysföretaget som analyserar provet lämnar i sin tur uppgifter om resultatet av mätningen m.m.

Att kostnaden för mätningen belastar fastighetsägaren är förenligt med miljöbalkens regler.

5.4.1. Om normen överskrids

Kommunen kan utöva sin tillsynsverksamhet genom att man har tillgång till uppgifter i de nationella radonregistren som vi föreslår skall införas. Av uppgifterna där framgår om radonhalten är mätt i en specifik byggnad, resultatet av radonmätningen m.m.

Det är inte straffbart att överskrida en norm, men om normen inte uppfylls kan krav ställas på dem som bidrar till att normen överskrids genom att kommunen i enlighet med reglerna i 26 kap 9 § meddela föreläggande eller förbud. Besluten kan förenas med vite (26 kap. 14 §).

Regeringen kan besluta att ett åtgärdsprogram skall upprättas och vem som skall upprätta det. Ett åtgärdsprogram skall alltid upprättas, enligt 5 kap. 5 §, om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas. Normen skall vara uppfylld vid angiven tidpunkt; i annat fall måste åtgärdsprogram utarbetas med sikte på att bristerna snarast rättas till. Flera myndigheter och kommuner kan få uppdrag att upprätta ett åtgärdsprogram tillsammans.

5.5. SSI tar fram metodanvisningar

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat (5 kap. 9 § andra stycket).

SSI tar redan i dag fram metodanvisningar för radonmätningar. Detta ansvar skall även fortsättningsvis ligga på SSI, som har ett huvudansvar på radonområdet. Dessa anvisningar kan anpassas allteftersom nya erfarenheter och rön görs. Anvisningarna skall ange hur mätningarna skall utföras, hur lång mättiden skall vara, vilka instrument som skall användas, vilka uppgifter som skall rapporteras från mätningen m.m.

5.6. Inga återkommande mätningar

När åtgärder mot för höga radonhalter har gjorts skall en uppföljande mätning göras snarast för att kontrollera att åtgärderna faktiskt medfört avsedd effekt. Detta är bl.a. ett krav för att bidrag skall lämnas.

För att vara helt säker på att åtgärdernas effekt bibehålls i ett längre tidsperspektiv måste återkommande mätningar göras regelbundet. Ett lämpligt tidsintervall är fem till tio år. Om det uppstår en förändring i huset, t.ex en sättning i huset, nya rörgenomföringar görs, kan det innebära att radonhalten plötsligt ökar. Efter en sådan händelse bör radonhalten också kontrolleras.

Det är viktigt att fastighetsägare informeras om nödvändigheten av återkommande mätningar.

Vi bedömer det emellertid inte som nödvändigt att införa en skyldighet att genomföra återkommande mätningar i miljökvalitetsnormen. Vår uppfattning är att fastighetsägare som väl mätt radonhalten vid en första kontroll troligen är mer benägen att göra återkommande mätningar än att ta steget och genomföra en första mätning. Samhällets uppgift blir här att informera fastighetsägaren om vikten av återkommande mätningar. På så sätt kan man bidra till att radonhalterna i landets bestånd med bostäder och skollokaler etc. förblir acceptabla.

5.7. Mäklare skall informera om radonförekomst

Vårt förslag:

Mäklare blir skyldiga att informera om resultat av radonmätning vid försäljning.

Tidpunkten för när gränsvärdet inte får överstigas i egnahem enligt normen är satt långt fram i tiden, främst mot bakgrund av att ett så stort antal mätningar och åtgärder beräknas behöva göras. En viss risk finns för att småhusägare därför avvaktar in i det längsta med att mäta. Detta har vi försökt att motverka genom att införa en trappa i bidragssystemet, med maximalt bidrag under de tio första åren. Trots detta kan det finnas skäl att på fler sätt försöka se till att mätningar görs i ett relativt tidigt skede.

Vi har redan tidigare konstaterat att det finns intresse av att känna till radonhalten vid överlåtelser. Vi föreslår därför att mäklarna åläggs en skyldighet att informera köpare om resultatet av radonmätning vid försäljning.

Mätning av radonhalt skall utföras enligt SSI:s metodanvisningar.

5.8. Ingen miljökvalitetsnorm i nyproduktion

Någon miljökvalitetsnorm införs inte för radon i nybyggnation. Ett gränsvärde skall bestämmas utifrån medicinska aspekter och miljöaspekter, utan hänsyn till ekonomiska eller tekniska förhållanden. Idag har vi två värden för radon i inomhusluft i byggnader. Ett riktvärde för befintlig bebyggelse (400 Bq/m3) och ett gränsvärde för nybyggnation (200 Bq/m3). Det är inte förenligt med normens intentioner om hur gränsvärden skall bestämmas att ha två olika värden beroende av om byggnaden skall uppföras eller är befintlig. Normens värde blir det högre värdet, 400 Bq/m3, då förslag till förändrade gränsvärden inte ligger i vårt uppdrag.

Vi menar därför att gränsvärdet för radonhalt i nybyggda byggnader inte skall omfattas av miljökvalitetsnormen. Det finns kvar som gränsvärde i Boverkets byggregler. För att skärpa tillsynen över att detta gränsvärde verkligen beaktas menar vi att kommunerna skulle kunna utfärda villkorade slutbevis, som innebär att en radonmätning med godkänt resultat skall göras i det nybyggda huset inom tidsramen för garantibesiktningen.

Om inte annat kommer gränsvärdet i miljökvalitetsnormen, 400 Bq/m3, att fungera som en övre gräns.

5.9. Ingen miljökvalitetsnorm för radon i dricksvatten

Dricksvatten är ett livsmedel för vilket det finns särskild lagstiftning och som därför inte som sådant berörs av miljöbalken. Den föreslagna miljökvalitetsnormen för radon i inomhusluft omfattar även de fall av för höga radonhalter i inomhusluft, som är en följd av att radon i vatten avgår till inomhusluften.

Livsmedelsverket har fastställt ett gränsvärde för radon i dricksvatten, (SLV FS 1993:35 och 1997:32) . Detta gränsvärde får inte överskridas och hälsoskyddet kan därmed upprätthållas inom kommunen.

Åtgärder mot radon i dricksvatten stimuleras även genom att ett bidragssystem för åtgärder mot radon i dricksvatten återinförs. Uppföljning av miljömålet för radon i vatten kan göras via uppgifter från det nationella dataregistret för vatten. Analysföretag rapporterar in uppgifter till registret bl.a. när radonmätningar gjorts för att ansöka om bidrag.

SSI:s tidigare och nuvarande riskuppskattning, radon i dricksvatten

De gränsvärden som anges av Livsmedelsverket i dricksvattenkungörelsen från 1997 baseras på en riskbedömning från Statens strålskyddsinstitut (SSI) 1993. Denna har reviderats under 2000.

SSI bedömer att den största hälsorisken med radon i dricksvatten härrör från inandning av radon som överförs till inomhusluften och inte från förtäring av det radonhaltiga vattnet. Risken vid förtäring av radonhaltigt vatten bedöms som något lägre än tidigare. Man menar också att radondöttrar som finns i dricksvattnet när det förtärs förmodligen inte medför någon ökad risk för cancer.(Se Fakta och lägesrapport om radon, kapitel 7).

5.10. Varför inte en radonkontroll liknande OVK?

På senare tid bl.a. i kommentarer i samband med kommunenkäten om radonläget i landet, har flera förslag förts fram om att radonhalten inomhus skulle kunna kontrolleras samtidigt som den obligatoriska ventilationskontrollen (OVK) görs. Förslag har lämnats om att införa ett liknande kontrollsystem för radon som det för ventilation. Vi har övervägt dessa möjligheter, men valt att istället föreslå en miljökvalitetsnorm för radon.

Den obligatoriska ventilationskontrollen infördes 1992. Avsikten var att kontrollen skulle bidra till ett bra inomhusklimat. Ventilationsanläggningarna skall besiktigas återkommande med vissa intervall.

Byggkvalitetsutredningen konstaterar i sitt betänkande Byggkvalitet för framtiden (SOU 1997:177) att ett stort problem var att få genomslagskraft i kontrollen av ventilationssystem. Kommunerna vars byggnadsnämnd har till uppgift att bevaka kontrollsystemet hade framfört att det inte fanns förutsättningar eller resurser att närmare övervaka att byggnadsägarna följde de uppställda kraven. Den tidsplan som föreskrivits av Boverket för kontroller hade inte infriats. Man konstaterade dessutom att ett mycket stort antal av de kontrollerade ventilationssystemen hade påtagliga brister.

Det skulle svårligen gå att samordna besiktning av ventilation med radonbesiktning. Radonmätningar skall endast utföras under vinterhalvåret och under en tidsperiod om minst 2 månader. En radonmätning skulle därför inte kunna göras samtidigt som kon-

troll av ventilations anläggningar, som kan göras vid vilken tidpunkt som helst året runt och vid ett besiktningstillfälle (om inte en ny besiktning befogad).

Det har också visat mycket svårt att motivera fastighetsägare att göra mätningarna och att få in protokoll. Ursprungligen omfattades bostäder i småhus samt i flerbostadshus och lokaler. Efter protester från småhusägarna lyftes de ur systemet.

Systemet har trots ett vällovligt syfte fått en hel del kritik och har i praktiken inte fungerat på avsett sätt.

6. Konsekvenser av förslaget

I detta kapitel redovisar vi konsekvenserna av våra förslag. Förslagen presenteras i kapitel 2 till 5. I stora drag innebär förslagen att en miljökvalitetsnorm införs för radon i bostäder och lokaler för förskolor, skolor etc., att bidragssystemet för radonåtgärder i egna hem förändras och utökas med bidrag för flerbostadshus, skolor, förskolor och brunnar, samt att satsningar görs på information och utbildning. Andra lokaler än dessa omfattas inte av uppdraget och vi analyserar därför inte konsekvenser av åtgärder i övriga arbetslokaler. Äldreboende och andra särskilda boendeformer ingår i redovisningen för flerbostadshus och särredovisas alltså inte.

Våra bedömningar om behov av mätningar och åtgärder grundar sig på den bild av radonsituationen i landet som vår kommunenkät gav, samt på tidigare publicerat material om radonsituationen (SSI 1993, SIB 1993). En mer detaljerad redovisning av nuläget och bedömningar av åtgärdsbehovet görs i kapitel 8 Så här ser det ut i dag, samt i del 2 Fakta och lägesrapport om radon.

Uppskattningar om kostnader har gjorts i samråd med myndigheter och konsulter verksamma inom radonområdet. Den slutliga bedömningen av resursbehoven är dock alltid vår egen. Vi vill dock påpeka att kostnaden för en radonmätning eller en viss typ av saneringsåtgärd kan variera kraftigt mellan såväl olika regioner som mellan olika entreprenörer inom samma region. Våra kostnadsuppskattningar skall därför ses som medelvärden.

För att möjliggöra en analys av de statsfinansiella konsekvenserna av ett förändrat bidragssystem, har vissa antaganden gjorts om den takt som bostäder och lokaler kommer att åtgärdas i. Dessa antaganden presenteras i avsnitt 6.2. Det är naturligtvis omöjligt att med någon större säkerhet kunna säga något om det verkliga utfallet och dessa beräkningar bör därför endast ses som ”räkneexempel”.

6.1. Situationen om inga ytterligare insatser görs

Konsekvenserna av förslagen skall inte ställas mot situationen i dag, utan mot situationen i en framtid om förslagen inte genomförs, ett så kallat nollalternativ. Nollalternativet skall beskriva en trolig framtidsutveckling utifrån dagens fattade beslut och de förutsättningar som är kända idag, och skall utgöra en referensram mot vilken effekten av de föreslagna åtgärderna skall ställas.

En mängd olika faktorer bestämmer framtidsutvecklingen och det kan självklart finnas flera tänkbara och troliga framtidsbilder. Det är därför omöjligt att med någon större säkerhet beskriva ett tillstånd långt framåt i tiden.

6.1.1. Bedömning om framtida takt i åtgärdsarbetet

I detta avsnitt redovisar vi våra bedömningar av vad vi anser är en trolig åtgärdstakt i framtiden om inga ytterligare statliga insatser görs. Antagandena om åtgärder bygger på en framskrivning av den uppskattade historiska åtgärdstakten, med viss korrigering för trender som kan skönjas idag.

Vi visar även som ett ”räkneexempel” hur lång tid det skulle ta innan alla bostäder var sanerade med denna åtgärdstakt. Detta är naturligtvis endast en hypotetiskt framskrivning av åtgärder. Vår övertygelse är att utan ett generöst bidragssystem som morot och utan det krav som miljökvalitetsnormen innebär kommer ett stort antal bostäder aldrig att vare sig mätas eller åtgärdas.

Småhus

83 000 småhus har i dag radonhalter över 400 Bq/m3. Under antagandet att åtgärder görs med bidrag i 645 småhus varje år och utan bidrag i ca 100 småhus, kommer det att ta drygt 120 år innan alla småhus är sanerade.

Enligt Boverkets anslagsöversikt beräknas bidrag för radonsaneringar att betalas ut med ca 7 miljoner kronor för åren 2001 till 2003 (Boverket 2000). Det genomsnittliga utbetalade bidraget var ca 10 850 kr åren 1995–1999. Om man antar oförändrade förutsättningar i framtiden innebär det att i genomsnitt 645 småhus kom-

mer att få bidrag för radonsanering varje år. Detta skall jämföras med att mellan 1995 och 1999 åtgärdades i genomsnitt ca 800 småhus varje år med bidrag, och som ett medeltal för 1992–1999 var siffran ca 960. Antalet småhus som fått bidrag för radonsanering har alltså sjunkit stadigt sedan början av 1990-talet. Med nuvarande nivå på bidragsanslag kommer ännu färre småhus att få möjlighet till bidrag.

Vår uppskattning är att i genomsnitt ca 230 småhus har sanerats varje år utan radonbidrag (se kapitel 8). Men minskade statliga resurser till radonsanering ger en negativ signal till allmänheten om vikten av att radonsanera bostäder. Vår bedömning är därför att det finns en risk att även saneringar i småhus utförda utan radonbidrag kommer att minska i nollalternativet.

I 10 % av de småhus där man vidtar åtgärder för att sänka radonhalten nås inte en radonhalt under 400 Bq/m3 enligt vår kommunenkät. Även Boverkets bidragsstatistik pekar på att de mest effektiva åtgärderna väljs i alltför liten utsträckning. I nollalternativet antas att detta förhållande kommer att gälla även i framtiden, och att ytterligare åtgärder därför krävs i dessa småhus.

Av nyproducerade småhus har idag ca 3 % radonhalter över 400 Bq/m3. Om inga ytterligare insatser görs kommer detta problem att kvarstå.

Vi bedömer även att radonmätningar kommer att utföras i ca 25 000 småhus varje år i nollalternativet.

Flerbostadshus

40 000 bostäder i flerbostadshus har i dag halter över 400 Bq/m3. I nollalternativet antas att 1000 bostäder i flerbostadshus kommer att åtgärdas varje år. Med denna åtgärdstakt kommer det att ta 40 år innan alla bostäder i flerbostadshus är åtgärdade.

Förutsättningarna i nollalternativet för radonsanering av bostadsbeståndet i flerbostadshus är mer gynnsamma än för småhusen. Hyresgäster och bostadsrättshavare har rätt att förvänta sig att deras bostad inte medför några hälsorisker. Det är ju hyresvärdens skyldighet att hålla bostaden i ett sunt skick. Dessutom fördelas kostnaderna för åtgärder på samtliga boende i byggnaden och kostnaden för det enskilda hushållet blir i de allra flesta fallen lägre än för småhusägaren.

I bostadsdeklarationer skall radonhalten uppges. Då information om radonhalter på detta sätt kommer att förekomma mer allmänt, är det troligt att det kommer att resultera i en ökad press på fastighetsägare och föreningar att vidta åtgärder mot radon. Det finns alltså mycket starkare incitament för att komma till rätta med förhöjda radonhalter i flerbostadshus än vad som är fallet med småhus.

Under de senaste åren har uppskattningsvis 600–1 000 bostäder i flerbostadshus sanerats varje år. Vid nästan alla saneringar nås en radonhalt under 400 Bq/m3.

Vår uppskattning är att ca 25 000 radonmätningar i flerbostadshus kommer att göras varje år i nollalternativet.

Förskolor, skolor, m.fl.

En grov uppskattning är att ca 700 skolbyggnader i dag har för höga radonhalter. Vår bedömning är att många kommuner kommer att åtgärda radonproblemet i skolor och förskolor inom en nära framtid. Det finns dock en risk att vissa kommuner helt kommer att försumma arbetet med radon i skolor och förskolor om ytterligare incitament inte ges.

Många kommuner har arbetat aktivt med att mäta radonhalten i skolor och förskolor och med att åtgärda de byggnader som uppvisar för höga värden, medan man i andra kommuner har gjort betydligt mindre. Arbetet har i första hand inriktat sig på byggnader av så kallad blåbetong och de flesta av dessa byggnader har också sanerats. Mindre arbete har lagts ned på att finna och åtgärda byggnader med markradonproblem.

Brunnar

Vår uppskattning är att ca 10 000 enskilda djupborrade brunnar i dag har radonhalter över 1 000 Bq/l. I nollalternativet antas att 100 brunnar kommer att åtgärdas varje år. Det kommer då att ta ca 100 år innan alla befintliga brunnar med förhöjda halter är åtgärdade. Till detta kommer ett antal nyborrade brunnar varje år som kan ha förhöjda halter.

Under åren 1997–1999 beviljades 1 800 bidrag för åtgärder mot förhöjda radonhalter i enskilda vattentäkter. Vår bedömning är att ytterligare ca 700 brunnar har åtgärdats utan bidrag.

Om bidraget inte återinförs är vår uppskattning att ca 100 enskilda brunnar per år kommer att åtgärdas i framtiden och att mätning av radonhalten kommer göras i ca 15 000 brunnar per år.

Ett stort antal bostäder och brunnar kommer fortfarande att ha för höga radonhalter 2023

Med de antaganden om åtgärdstakt som presenterats i nollalternativet kommer ca 14 800 småhus och 22 000 bostäder i flerbostadshus att ha sanerats år 2023. Det återstå då ca 68 200 småhus och 18 000 bostäder i flerbostadshus med för höga radonhalter.

Enligt nollalternativet kommer ca 2 200 brunnar kommer att ha sanerats år 2023, vilket innebär att ca 7 800 av nu befintliga brunnar kommer att återstå att sanera.

6.1.2. Tidigare bedömningar av åtgärdstakt

Statens Strålskyddsinstitut (SSI) bedömde 1993 att det med dåvarande takt i åtgärdsarbetet skulle ta 100 år innan alla bostäder med förhöjda radonhalter hade åtgärdats (SSI 1993). Denna bedömning återfinns även i Miljömålskommitténs betänkande (SOU 2000:52).

6.2. Antagande om åtgärdstakt efter våra förslag

Syftet med våra förslag är att kraftigt öka takten i åtgärdsarbetet så att färre människor utsätts för höga radonhalter i sina bostäder. Det är naturligtvis en omöjlighet att veta när fastighetsägare kommer att välja att vidta åtgärder. För kostnadsberäkningarna har vi därför gjort vissa antaganden angående åtgärdstakten.

6.2.1. Sanering av bostäder

Alla småhus med för höga radonhalter skall vara sanerade inom 20 år (år 2023) enligt den miljökvalitetsnorm vi föreslår. För att motivera till tidiga åtgärder så är bidraget som mest förmånligt de första 10 åren och som minst förmånligt de sista 5 åren (se kapitel 4 för utformningen av bidragssystemen). 70 % av alla småhus antas därför saneras under bidragssystemets första period, då bidraget är som mest förmånligt. Det skulle innebära att ca 58 000 småhus saneras under en 10-års period. Under de efterföljande 5 åren antas att 20 % (ca 17 000) av småhusen saneras. Resterande 10 % (ca 8 000) antas saneras under de sista 5 åren innan normen träder i kraft.

För flerbostadshus antas en jämn åtgärdstakt över hela perioden fram till dess att gränsvärdet enligt miljökvalitetsnormen för flerbostadshus träder i kraft år 2013. Det skulle betyda att 4 400 bostäder i flerbostadshus saneras varje år under 10 år.

Alla förskolor, skolor etc. med förhöjda halter antas saneras under 5 år innan gränsvärdet för skolor träder i kraft år 2008.

6.2.2. Sanering av brunnar

För brunnar föreslår vi ett bidragssystem under 5 år men däremot ingen miljökvalitetsnorm. Med bakgrund av åtgärdstakten under den period då ett tidsbegränsat bidrag infördes för brunnar, antas att ca 700 brunnar kommer att åtgärdas varje år under 5 år. Därefter antas att ca 100 brunnar kommer att åtgärdas per år.

6.3. Konsekvenser för samhället i stort

I detta avsnitt redovisar vi de totala beräknade ekonomiska konsekvenserna av förslaget för samhället i stort. Med samhällsekonomiska kostnader menas kostnaden av den totala resursförbrukningen av åtgärderna, oavsett om det är staten, hushållen, näringslivet etc. som direkt belastas av kostnaderna. Vi gör även en mer kvalitativ beskrivning av andra identifierade konsekvenser som inte värderats i ekonomiska termer.

De kostnader som redovisas ingår i den samhällsekonomiska kalkylen som avslutar avsnittet där vi beräknar kostnad per räddat liv av våra förslag. Syftet med samhällsekonomiska kalkyler är att

alla kostnader av en åtgärd skall ingå. I realiteten är det ofta svårt att uppskatta indirekta kostnader. Vi har t.ex. inte analyserat eventuella framtida minskade sjukvårdskostnader. Resultatet av analysen jämförs sedan med kostnader för insatser inom andra riskområden.

För redovisning av bedömningar hänvisas till kapitel 8 Så här ser det ut idag, samt till del 2 Fakta och lägesrapport om radon. Hur kostnaderna belastar de olika aktörerna i samhället, i dessa fall stat och hushåll, redovisas i avsnitt 6.4–6.5.

6.3.1. Tidigare kostnadsberäkningar

Kostnader för att minska riskerna med radon har sammanställts vid flera tidigare tillfällen.

En analys gjordes 1989 inför sänkningen av gränsvärdet gällande radondotterhalt från 400 Bq/m3 till 200 Bq/m3 (Clavensjö och Ericson 1989). De totala kostnaderna för att åtgärda 130 000 bostäder med radondotterhalter över 200 Bq/m3 (motsvarar ungefär en radonhalt på 400 Bq/m3) uppskattades till ca 2,0 miljarder kronor. Det ökade energibehovet för fläktar och ökat behov av uppvärmning beräknades till 90 GWh, vilket uppgavs motsvara en kostnad av 45 miljoner kronor per år (1993-års priser). Endast det energibehov som härrör sig till en ökad luftväxling över 0,5 omsättning per timme ingår i kalkylen.

Kostnader för samhället och för enskilda av att åtgärda 80 % av alla bostäder med radonhalter över 400 Bq/m3 under en 10-års period, uppskattades 1993 i SSI:s lägesrapport över radon (SSI 1993). Kostnaderna för detta beräknades vara ca 2,16 miljarder kronor. Den årliga kostnaden för ökad energiförbrukning för åtgärder i bostäder med radonhalter över 400 Bq/m3, samt för merkostnad i samband med nybyggnation beräknades vara ca 110 miljoner kronor.

6.3.2. Kostnader för mätning av radonhalten

Enda sättet att ta reda på radonhalten i inomhusluften är att mäta. Tabell 6.1 redovisar behovet av radonmätningar och de uppskattade kostnaderna för detta.

Tabell.6.1 Mätbehov och kostnader för mätning

Mätbehov,

antal objekt

Mätkostnad1,

kr

Total kostnad,

miljoner kr

Småhus 1 670 000 300 500 Flerbostadshus 630 000 4002250 Skolor/förskolo r

100 000 400240

Summa 2 400 000 -790

1 Uppskattat medelvärde för mätkostnad. Hänsyn har tagits till att flertalet kommuner har avtal om mängdrabatt med mätföretagen och kan erbjuda fastighetsägare mätning till en lägre kostnad än om han vänt sig direkt till mätföretaget.2 Konsultkostnad ingår

Cirka 1 670 000 bostäder i småhus har okända radonhalter och behöver därför mätas. I flervåningshus räcker det med att endast mäta de bostäder och lokaler som har direkt markkontakt, samt 20 % av övriga. Detta ger att ca 630 000 bostäder i flerbostadshus och 100 000 lokaler i skolor och förskolor behöver mätas.

De sammanlagda kostnaderna för radonmätningar i bostäder samt skolor och förskolor uppgår till ca 790 miljoner kronor. Av dessa kostnader rör 500 miljoner kronor mätning av småhus och 250 miljoner kronor mätning av bostäder i flerbostadshus.

6.3.3. Kostnader för radonsaneringar

Det finns flera olika metoder för att sänka radonhalten i en byggnad. Vilken metod som bör användas beror bl.a. på om radonet kommer från byggnadsmaterialet, marken eller hushållsvattnet, på befintligt ventilationssystem och på husets konstruktion i övrigt. I vissa fall kan radonhalten sänkas med enklare lösningar medan det i andra fall krävs mer kostsamma åtgärder. Kostnaden för att sanera en bostad varierar därför kraftigt beroende på problemets art och på vilken åtgärd som är bäst lämpad att sänka radonhalten i just det fallet.

I tabell 6.2 redovisas behovet av åtgärder och de totala kostnaderna för dessa. En mer detaljerad redovisning av vår bedömning av omfattningen av olika typer av åtgärder och vad respektive åtgärd uppskattas kosta finns i bilaga 1.

Tabell 6.2 Kostnader för åtgärder, miljoner kronor

Åtgärdsbehov,

antal saneringar

Total kostnad

miljoner kr

Småhus 83 000 2 280 Flerbostadshus 40 000 460 Skolor/förskolor 700 30 Summa 139 000 2770

Kostnaden för att sanera alla bostäder och lokaler för skolor och förskolor med för höga radonhalter beräknas till ca 2,8 miljarder kronor. Av dessa kostnader står sanering av småhus för den i särklass största delen, ca 2,3 miljarder kronor. För flerbostadshus är siffran betydligt lägre, ca 460 miljoner kronor.

Vår uppskattning är att ca 700 byggnader för skolor och förskolor behöver åtgärdas. Kostnaden för detta bedöms vara ca 30 miljoner kronor.

6.3.4. Energikostnader och kostnader för underhåll

Flera av åtgärderna för att sänka radonhalten i inomhusluften ger en ökad energianvändning. I bilaga 1 redovisas de antaganden vi gjort vid beräkning av den ökade energiförbrukningen av radonåtgärderna.

Vid beräkning av energikostnader har vi utgått från Energimyndighetens scenariobeskrivning av energiläget 2010 och deras uppskattning av energipriserna 2010 (Energimyndigheten 1999, 2000). Energipriset för uppvärmning har beräknats som ett viktat medelvärde av priset för elvärme, fjärrvärme och eldningsolja för småhus respektive flerbostadshus.

Tabell 6.3 redovisar den årliga ökade energiförbrukningen som kommer av att åtgärda alla bostäder och lokaler för skolor och förskolor. I tabellen redovisas både den faktiska energiökningen som åtgärderna resulterar i och den del av energiökningen som belastar radonproblemet i ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Enligt Boverkets byggregler och dess föregångare skall bostäder som ventileras med någon form av mekaniskt ventilationssystem ha ett normalflöde av 0,35 liter per sekund och kvadratmeter, vilket motsvarar en luftomsättning av 0,5 omsättning per timme (oms/h) i en medelstor bostad med normal takhöjd. För självdragsventilerade hus föreslås minimimått på kanaler och ventiler i syfte att luft-

växlingen skall vara av samma storleksordning. Problemet är att många bostäder inte lever upp till denna norm och alltså har en undermålig ventilation.

Luftväxlingen har stor betydelse för radonhalten i bostaden. Många av de bostäder som idag har för höga radonhalter skulle inte ha halter över gränsvärdet om luftväxlingen i dessa bostäder skulle uppfylla normen på 0,5 oms/h.

Då energikostnaderna för att nå upp till normen för luftväxling inte bör belasta radonfrågan, har vi valt att i den samhällsekonomiska kalkylen inte räkna med kostnaden för en ökad ventilation upp till 0,5 oms/h.

Tabell 6.3 Årlig ökad energianvändning och årligen ökade energikostnader

Energipris

1

Öre/kW

h

Ökat energibehov

GWh

Ökad kostnad

Miljoner kr Faktisk Radon-

relaterad

Faktisk Radon-

relaterad

Småhus

Fläktar259,2 31,3 31,3 18,5 18,5 Uppvärmning350,1 124,9 -36,3562,6 -18,25

Flerbostadshus

Fläktar259,2 14,0 14,0 8,3 8,3 Uppvärmning442,8 36,1 0 15,4 0

Skolor 2

59,2 1,2 1,2 0,7 0,7

Totalt

207,5 10,2 105,5 9,3

1 Beräkningar utifrån antaganden om energipriser år 2010 (Energimyndigheten 1999;2000)2 Elpris exkl. nätavgift3 Andel småhus år 2010: 62 % elvärme, 9 % fjärrvärme, 29 % eldningsolja.4 Andel flerbostadshus år 2010: 13 % elvärme, 73 % fjärrvärme, 14 % eldningsolja.5 Minusposterna i tabellen orsakas av att mekaniska till- och frånluftssystem förses med värmeväxlare som återvinner energi ur hela luftflödet för ventilationen.

Den faktiska ökningen av energibehovet av att åtgärda alla hus blir enligt beräkningarna knappt 210 GWh/år. Den totala kostnadsökningen blir ca 105 miljoner kronor per år.

Den del av denna energiökning som kan anses radonrelaterad enligt diskussion ovan, är betydligt lägre. Det ökade energibehovet för fläktar samt uppvärmning av luft utöver 0,5 oms/h efter det att alla hus radonsanerats blir ca 10 GWh/år. Merkostnaden för detta ökade energibehov blir drygt 9 miljoner kronor per år.

Underhåll

De flesta åtgärder för att sänka radonhalten kräver visst underhåll bl.a. i form av utbyte av fläktar. Vi har i våra beräkningar antagit att fläktar i radonsugar och radonbrunnar har en livslängd på 10 år och att fläktar i ventilationsanläggningar har en livslängd på 20 år.

Kostnaden av att kontinuerligt byta ut fläktar i radonsugar och radonbrunnar beräknas vara totalt 10,3 miljoner kronor per år, med start år 2013. Den årliga kostnaden av att byta ut fläktar i ventilationsanläggningar beräknas vara 6,5 miljoner kronor per år, med start år 2023.

6.3.5. Kostnader för information och utbildning

I detta avsnitt presenteras de totala kostnaderna av våra förslag till utbildning och information, inkluderat uppbyggnad av såväl en radonportal som nationella register för radon i bostäder, mark och vatten. I avsnitt 6.4 redovisas de statsfinansiella utgifterna för information och utbildning uppdelade på olika år.

Kostnaderna för information och utbildning av våra förslag uppskattas i ett 50-års perspektiv till 67 miljoner kronor. De största insatserna föreslås de första åren, men även längre fram krävs resurser för bl.a. drift och uppdatering av register och viss utbildningsverksamhet.

Information

För att arbetet med att sanera alla bostäder, lokaler och brunnar med för höga radonhalter skall ta fart, krävs det att medvetenheten om radonproblemet ökar.

Vårt förslag innebär en intensiv satsning på information under ca 2 år i samband med att miljökvalitetsnormen införs. Mycket av det informationsmaterial som finns utarbetat sedan tidigare är av hög kvalitet och kan i stora delar användas även i fortsättningen. Uppdatering och viss komplettering av befintliga broschyrer ligger under myndigheternas ordinarie verksamhet. Dock kan extra resurser behövas för tryckning av broschyrerna. Kostnaderna för detta uppskattas till ca 250 000 kr. Vi föreslår även att särskild information tas fram riktad till parterna vid fastighetsöverlåtelser. Resursbehovet för detta uppskattas till ca 350 000 kr.

I samband med att miljökvalitetsnormen träder i kraft och det nya bidragssystemet införs, bör information även ges till allmänheten via TV, t.ex. på anslagstavlan eller liknande. Kostnad för detta uppskattas till 0,5–1 miljon kronor

Vi föreslår att en radonportal upprättas som en samlingsplats för radoninformation. Kostnaden för uppbyggnad av portalen uppskattas till ca 100 000 kr.

Vi föreslår att SSI får det övergripande ansvaret för information inom radonområdet. För detta tillsätts en tjänst för en informatör på SSI med uppgift att sköta presskontakt och ansvara för radonportalen, samt även att samordna och organisera utbildningsverksamheten. Uppskattad kostnad är ca 550 000 kr per år.

Utbildning

Under de senaste åren har ca 60 personer per år deltagit i de radonkurser som SSI håller. Vi menar att utbildningsverksamheten behöver mångdubblas jämfört med dagens nivå i ett inledande skede, för att sedan trappas ned till en nivå mer motsvarande dagens verksamhet.

Vi föreslår en intensiv kursverksamhet i en inledande 3-års period med start året innan beslut om normen tas. Cirka 1000 personer beräknas följa den grundläggande radonkursen i den inledande treårsperioden. Utbildningen föreslås till stor del ske genom självstudier och kostnaderna uppskattas till 0,6 miljoner kronor. Kostnaderna för ett kursprogram för fastighetsmäklare upplagd på liknande sätt beräknas också uppgå till 0,6 miljoner kronor.

Specialkurserna hålls antingen som en- eller tvådagars kurser efter förberedande självstudier. Uppskattningsvis 1 000 personer kommer att gå dessa kurser under de första tre åren och kurskostnaderna beräknas uppgå till totalt 7 miljoner kronor. I tabell 6.4 redovisas kostnaderna för kurserna mer i detalj.

Tabell 6.4 Kostnader för kursverksamhet under den inledande (3-åriga) intensivperioden, miljoner kr

Kurs Ansvarig Mkr Deltagare Grundläggande utbildning SSI 0,6 1000 Radon för fastighetsmäklare SSI 0,6 Mätteknik SSI 1,0 200 Byggtekniska åtgärder Boverket 3,6 600 Radon i vatten SSI 0,6 100 Radon i mark SGU 0,6 100 Summa 7,0

Efter denna inledande period då ett stort antal konsulter, entreprenörer, kommunanställda m.fl. behöver utbildas under kort tid, går verksamheten över i en ”underhållsfas”. Hur utbildningsbehovet ser ut mer i detalj i ett längre perspektiv är svårt att uttala sig om. Men genom att den grundläggande utbildningen läggs ut på Internet förbättras tillgängligheten väsentligt och systemet blir mer flexibelt för förändringar i behov.

En bedömning är att specialkurser hålls för ca 140 personer per år under 8 år fram till 2012 för att därefter minska ytterligare till ca 60 personer per år. Kostnaderna för specialkurserna blir då ca 0,75 miljoner kronor per år fram till 2012 och därefter ca 0,25 miljoner kronor per år.

Kostnader för att ta fram nytt utbildningsmaterial uppskattas preliminärt till 1 miljon kronor. Då ingår även utbildningsmaterial till specialkurserna.

Uppbyggnad och drift av nationella radonregister

Vi föreslår att ett nationellt register för radon i byggnader inrättas vid Lantmäteriverket och att register för radon i mark och vatten inrättas vid Statens geologiska undersökning (SGU). Det är inte möjligt att göra en detaljerad bedömning av resursbehovet för uppbyggnad av dataregister i detta skede, då utformningen av registren fortfarande är mycket preliminär. De siffror som presenteras här skall därför ses som grova uppskattningar.

Ramverket för att bygga upp ett register för radon i bostäder kopplat till Lantmäteriverkets fastighetsdatasystem, med in- och utdatafunktioner, uppskattas kräva resurser i storleksordningen 5 miljoner kronor och det beräknas ta ca 2 år innan registret kan

vara i drift. Den årliga kostnaden för drift, övervakning och förvaltning av registret uppskattas vara ca 1 miljon kronor.

Utvecklingen av ett markradonregister, som är anpassat till såväl äldre som nyare markradonmätningar, uppskattas kosta ca 360 000 kr. Det beräknas ta ca 2 år innan registret kan vara i full drift. Årlig driftskostnad för registret, samt kostnad för kontroll och underhåll, uppskattas vara ca 200 000 kr.

En grundvattenkemisk databas har etablerats vid SGU där även analyser av radon i vatten skall kunna hanteras. Resursbehovet för anpassning av nuvarande strukturer i databasen samt för utveckling av rutiner för att rationellt hantera, lagra och bearbeta radonuppgifter på hushållsvatten beräknas vara ca 200 000 kr. Årliga kostnader för omhändertagande av data, underhåll och utveckling av registret beräknas vara ca 320 000 kr, baserat på 10 000 utförda analyser per år de närmaste 5 åren. Därefter antas att antalet mätningar i vatten kommer att minska eftersom bidraget för radon i enskilda vattentäkter sträcker sig över 5 år.

SGU föreslås utveckla applikationer för framställning av radonöversikter och radonsammanställningar. Kostnaden för detta beräknas uppgå till 280 000 kr.

6.3.6. Kostnader för tillsyn enligt miljöbalken

På kommunerna avsätts totalt ca 60 årsarbetskrafter för radon, enligt den enkät som Kommunförbundet skickade till landets alla kommuner 1997. Det motsvarar ca 3 % av det totala miljö- och hälsoskyddsarbetet i kommunerna (Kommunförbundet 1997).

Med införandet av en miljökvalitetsnorm för radon ställs hårdare krav på kommunernas tillsynsverksamhet. Många kommuner arbetar redan i dag aktivt med radonfrågan, medan andra kommuner gör mycket litet. Det är därför svårt att uttala sig om resursbehovet för att leva upp till de krav på tillsyn som ställs av miljökvalitetsnormen.

En mycket grov uppskattning är att kommunernas arbetsbelastning för radonarbetet i genomsnitt ökar med ca 30 % som en följd av våra förslag de 20 åren fram till det att gränsvärdet för miljökvalitetsnormen för småhus träder i kraft. Det innebär totalt ca 18 tjänster fördelade på kommunerna. Den uppskattade kostnaden för detta är ca 10 miljoner kronor per år. Den totala kostnaden över hela perioden blir ca 220 miljoner kronor.

6.3.7. Övriga konsekvenser

Åtgärderna ger en ökad energiförbrukning

Flera av åtgärderna för att sänka radonhalten i inomhusluften ger en ökad energianvändning. Fläktar i radonsugar, radonbrunnar och i ventilationsanläggningar ger en ökad elförbrukning. En ökad luftomsättning ökar behovet av uppvärmning. Om man vid installation av mekanisk ventilation samtidigt installerar en värmeväxlare blir emellertid energiökningen mindre och i vissa fall blir resultatet snarare en lägre energianvändning efter installationen än före.

Sammanlagt ger åtgärderna en ökad energiförbrukning med ca 207 GWh/år efter det att alla bostäder är sanerade (se avsnitt 6.3.4). Ökat energibehov för uppvärmning vid ventilationsåtgärder står för den största delen är energiökningen. För småhus är energibehovet ca 125 GWh och för flerbostadshus ca 36 GWh. Resterande energiökning, 46 GWh, är ökad elförbrukning av fläktar.

Den ökade energianvändningen som radonåtgärderna medför kan ge en negativ påverkan på miljömålen Begränsad klimatpåverkan, Frisk Luft, och Bara naturlig försurning, om den ökade energianvändningen medför en ökning av förbränning av fossila bränslen, eller ger en ökning av partiklar i bebyggda områden.

Konsekvenser utifrån de generella kommittédirektiven

Regionalpolitiken syftar till att främja en rättvis fördelning av välfärd mellan hushåll i olika delar av landet. Målsättningen är även att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet.

Åtgärder för att sanera bostäder ger sysselsättning i hela landet, såväl i storstadsregioner som i glesbygd. Vidare så är sanering av småhus förhållandevis små arbeten och lämpar sig därför särskilt för mindre företag. Även åtgärder mot markradon i flerbostadshus och skolor kan i vissa fall vara lämpliga arbeten för den lilla firman. Investeringskostnaderna för ett företag i byggbranschen att ge sig in i radonbranschen är relativt små. Den som har goda byggnadsoch ventilationstekniska kunskaper skall enkelt kunna bygga på dessa med erforderliga radonkunskaper. Grundläggande radonkunskaper skall kunna inhämtas, t.ex. via Internet, och efter en kortare utbildning på ca 3 dagar så skall certifiering vara möjlig.

Hushåll i olika delar av landet som genomför åtgärder som syftar till att öka luftväxlingen drabbas däremot något olika av ökade energikostnader (se avsnitt 6.5 för närmare beskrivning av konsekvenser för hushåll).

Sveriges Riksdag har fastställt 15 miljömål, varav ett, det trettonde målet Säker strålmiljö, berör radon. Miljömålskommittén har föreslagit delmål för radon. Ett av våra förslag innebär att en miljökvalitetsnorm för radon i inomhusluft införs. Normen införs till skydd av människors hälsa. Fastighetsägarna blir skyldiga att mäta radonhalten i bostäder och lokaler för förskolor och skolor. Uppgift om resultat av radonmätningar i bostäder, förskolor, skolor och dricksvatten skall rapporteras av analysföretagen till centrala radondataregister. Uppgifterna i registren skall var tillgängliga för kommuner för att underlätta i deras arbete med tillsyn över hälsoskyddet. Registren skall också vara tillgängliga för myndigheter med ansvar för miljömål för att underlätta uppföljning av hur miljömålen uppfylls. Vi menar att syftet med registren är ett berättigat intresse som väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga integriteten.

Vi bedömer i övrigt att de förslag vi framför inte påverkar brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, jämställdheten mellan kvinnor och män, möjligheten att nå de integrationspolitiska målen eller det kommunala självstyret.

6.3.8. Räddade liv av att sanera alla bostäder med för höga radonhalter

Idag får ca 500 personer varje år lungcancer på grund av radon i inomhusluften, enligt SSI:s senaste riskbedömning (se kapitel 9). Om alla bostäder med radonhalter över 400 Bq/m3 saneras, skulle ca 150 framtida dödsfall i lungcancer undvikas varje år.

När åtgärderna får effekt på antalet dödsfall beror på latenstiden, dvs. tiden från det att man blir utsatt för radon tills dess att lungcancer utvecklas. Det finns idag stora osäkerheter angående latenstiden. De tidsperspektiv som nämns i olika sammanhang är mellan 5–40 år.

I tabell 6.5 presenteras några räkneexempel på det totala antalet räddade liv under perioden fram till 2030, 2040 respektive 2050 av att åtgärda alla bostäder med för höga radonhalter. Beräkningen

har gjorts utifrån de antaganden om åtgärdstakt som presenteras i avsnitt 6.2.

Tabell 6.5 Totalt antal räddade liv av att åtgärda alla bostäder som i dag har för höga radonhalter med olika antaganden om latenstid

2003-2030 2003-2040 2003-2050

Latenstid 10 år 1730 3230 4730 Latenstid 20 år 430 1730 3230 Latenstid 30 år 0 430 1730

Som tabellen visar har latenstiden stor betydelse för när effekten av åtgärderna börjar märkas i form av att radonrelaterade dödsfall minskar. Ju längre tidsperspektiv man studerar desto mindre betydelse får dock latenstiden. I ett 50-årigt perspektiv undviks ca 4 700 radonrelaterade lungcancerfall om latensperioden är 10 år, 3 200 fall om latensperioden är 20 år och 1 700 fall om latenstiden är 30 år.

6.3.9. Jämförelse med nollalternativet

Våra förslag kommer att leda till att arbetet med sanering av bostäder och lokaler med förhöjda radonhalter påskyndas väsentligt jämfört med dagens takt i åtgärdsarbetet. Detta innebär självklart att det, särskilt i ett inledande skede, krävs ökade resurser från samhällets sida för att denna utveckling skall komma till stånd.

Kostnader av åtgärder och mätning även i nollalternativet

Radonmätningar och åtgärder för att sänka radonhalten kommer att ske även i nollalternativet, men i en betydligt lägre takt än om våra förslag genomförs.

Om man utgår ifrån de bedömningar av åtgärdstakt i nollalternativet som presenteras i avsnitt 6.1 samt vår bedömning av vad relevanta och effektiva åtgärd kostar (bilaga 1) så kommer kostnaderna för mätning och åtgärder i nollalternativet att vara ca 20 respektive 32 miljoner kronor om året. Denna uppskattning är dock troligen underskattad.

Förbättrad kostnadseffektivitet av radonåtgärderna

Åtgärdskostnaderna är i dag onödigt dyra då mindre effektiva och dyrare åtgärderna väljs i för stor omfattning. Endast två tredjedel av alla saneringsåtgärder ger en radonhalt under 200 Bq/m3 och hela 10 % av åtgärderna i småhus når inte en radonhalt under 400 Bq/m3.

Vi föreslår en uppstramning i åtgärdsarbetet mot mer effektiva åtgärder genom att kräva att radonkällan skall anges i bidragsansökan och att åtgärden skall motiveras utifrån denna. Detta kommer att innebära att den genomsnittliga kostnaden för att sanera en bostad kommer att minska. Detta kommer såväl hushållen till del i form av lägre kostnad för åtgärder, som staten i form av högre måluppfyllelse per satsad krona.

Räddade liv av förslagen jämfört med nollalternativet

Även i nollalternativet kommer de åtgärder som vidtas för att sänka radonhalten att innebära att antal radonrelaterade lungcancerfall minskar. Tabell 6.6 visar antal räddade liv om inga ytterligare statliga insatser görs utifrån dagens situation.

Tabell 6.6 Totalt antal räddade liv i nollalternativet i ett 50-års perspektiv med olika antaganden om latenstid

2003-2050

Latenstid 10 år 1509 Latenstid 20 år 827 Latenstid 30 år 348

De saneringar som utförs i nollalternativet ger att ca 1 500, 800 respektive 300 radonrelaterade dödsfall undviks vid antagande om en latenstid på 10, 20 respektive 30 år i ett 50-års perspektiv.

6.3.10. Kostnad per räddat statistiskt liv

En viktig fråga att ställa är hur samhällets resurser skall användas för att minska olika risker för dödsfall. Termen ”statistiskt liv” refererar till en situation när oidentifierade personer är utsatta för en viss risk att dö, t.ex. vid en förhöjd radonhalt i bostaden. När

risken för en hel population minskas och en oidentifierad individ räddas sägs ett statistiskt liv vara räddat.

Med kostnadseffektivitet menas att åtgärder skall sättas in där de ger störst nytta till minsta möjliga kostnad. Det är i detta perspektiv viktigt att jämföra kostnader som satsas inom olika riskområden för att rädda människoliv. Av intresse ur resursfördelningssynpunkt kan även vara en jämförelse av kostnad per förlängt livsår. För samhällets del får dessa val viktiga konsekvenser. Om dyrare åtgärder väljs framför billigare, betyder det att man för en given summa pengar räddar färre liv, eller att det krävs mer resurser för att rädda samma antal liv. Resurser som då måste tas någon annanstans ifrån.

I detta avsnitt presenterar vi en analys av kostnad per räddat liv och kostnad per förlängt livsår av att genomföra det åtgärdsprogram vi föreslår för att sanera alla bostäder och lokaler för förskolor, skolor m.fl. med för höga radonhalter. Denna kostnad jämförs sedan med kostnader för insatser inom andra riskområden.

Metod

Vid beräkningen av kostnaden per räddat liv har vi utgått från den metod som används av Joakim Ramsberg (Ramsberg, J. 2000) och som finns närmare beskriven i bilaga 3.

Beräkningarna utgår från vad som brukar benämnas ”state of the world”. Man tittar på hur ”tillståndet” skulle vara om de föreslagna åtgärderna genomfördes och uppskattar kostnaderna för åtgärderna och liv som räddas jämfört med idag. Sedan tittar man på hur tillståndet skulle vara i samma tidsperiod om åtgärderna inte genomfördes (nollalternativet) och drar ifrån kostnaderna av det som skulle ske även här och antalet liv som räddas jämfört med dagens situation. På så sätt skiljer man ut de kostnader och den nytta, i form av räddade liv, som tillkommer av de föreslagna åtgärderna. Alla kostnader och liv diskonteras.

Beräkning av kostnad per räddat liv och kostnad per förlängt livsår av våra förslag

Radonproblemet är av en särskild natur, eftersom det krävs stora resursinsatser idag och nyttan i form av sparade liv kommer först långt fram i tiden. Valet av tidshorisont och diskonteringsränta får därför stor betydelse för utfallet av analysen. Vid en kortare tidshorisont har inte åtgärderna hunnit få någon effekt på antalet lungcancerfall.

Vi har valt att räkna med en tidshorisont på 50 år och en diskonteringsränta på 5 %, vilket är vanligt i samhällsekonomiska analyser. Vi har även valt att anta en latensperiod för utveckling av lungcancer på 20 år, samt att endast inkludera kostnader för energiförbrukning över 0,5 omsättning per timme (se diskussion i avsnitt 6.3.4). De totala beräknade kostnader av våra förslag och hur de fördelar sig i tiden finns redovisade i bilaga 2. För nollalternativet har vi beräknat kostnader för mätning, saneringsåtgärder, ökad energiförbrukning och underhåll efter de antaganden om åtgärdstakt som presenteras i avsnitt 6.1.1.

För att se hur känsligt resultatet är för viktiga antaganden, har vi även gjort tre alternativa beräkningar. Vi har dels ändrat antagandet för latenstiden till 10 respektive 30 år och dels räknat med kostnaden av den faktiska energiökningen. Vi bedömer att övriga antaganden var för sig endast har marginell betydelse för utfallet av analysen. Resultaten av analyserna presenteras i tabell 6.7.

Tabell 6.7 Kostnad per räddat liv och kostnad per förlängt livsår av våra förslag, miljoner kr

Kostnad per räddat liv, Mkr

Kostnad per förlängt livsår1, Mkr

Huvudalternativ 4,7 0,5

Känslighetsanalyser: Latenstid 10 år 1,9 0,2 Latenstid 30 år 10,5 1,1 Faktiska energikostnaden 19,0 2,0

1 Genomsnittligt förlängt liv av undviket lungcancerfall är 9,7. Medellivslängd=79,5 år (SCB) Medelålder vid död i lungcancer=69,8 år (Socialstyrelsens cancerregister).

Kostnaden per räddat liv av att genomföra våra förslag är enligt analysen 4,7 miljoner kronor i ett intervall som ges av känslighetsanalyserna på mellan 2 till 19 miljoner kronor per räddat liv. Kost-

naden per förlängt livsår är 0,5 miljoner kronor i intervallet 0,2 till 2,0 miljoner kronor.

Kostnaderna per räddat liv varierar kraftigt mellan olika riskområden

Kostnaden per räddat liv har visat sig variera kraftigt mellan olika riskområden. Joakim Ramsberg har studerat kostnader för olika insatser i Sverige med syfte att rädda liv. Studien utgår ifrån tillgängliga ekonomiska analyser, där uppgifter fanns om kostnad per räddat liv och kostnad per räddat årsliv, eller där det fanns tillräckligt med information för att räkna fram detta (Ramsberg, J. 2000). Viktigt att notera är dock att alla dessa åtgärder inte genomförts. Uppgifterna representerar därför inte faktiska skillnader i kostnader för genomförda åtgärder.

Kostnad per räddat statistiskt liv och kostnad per förlängt livsår för nio olika kategorier av åtgärder redovisas i tabellen nedan, kompletterat med kostnaden för våra förslag till åtgärder mot radon.

Tabell 6.8 Kostnad per räddat statistiskt liv, samt kostnad per förlängt levnadsår för olika kategorier av åtgärder, miljoner kr1

Kategori Kostnad/räddat liv2,

Mkr

Kostnad/räddat

livsår2, Mkr

Medicin 18,1 10,3 Radioaktivitet 8,9 0,2 Vägsäkerhet 72,1 2,0 Livsstils risker 0,0 0,0 Brandsäkerhet 35,6 1,8 Elsäkerhet 587,6 10,3 Olyckor 145,6 2,3 Föroreningar 70,2 2,0 Brott 4,8 0,2

Radon 4,7 0,5

1 Kostnader i 1999-års priser2 Medelvärde av studerade åtgärder Källa: Omarbetat från Ramsberg, J. och Sjöberg, L. (1996) samt Ramsberg, J. (2000).

Tabellen visar att kostnadsberäkningarna för livräddande insatser varierar mycket kraftigt mellan olika riskområden. Medelvärdet av att rädda ett statistiskt liv är för dessa åtgärder ca 40 miljoner kro-

nor. Vid en jämförelse med andra insatser för att rädda liv ligger kostnaderna för våra förslag till åtgärder mot radon, ca 5 miljoner kronor per räddat liv, i de lägre intervallen. Även om man beaktar resultatet från känslighetsanalyserna så hamnar den högsta kostnadsuppskattningen, 19 miljoner kronor per räddat liv, fortfarande långt under medelvärdet.

Ramsberg påpekar att det finns flera olika anledningar till att kostnaderna varierar. Befintligt regelverk kan utgöra en restriktion på utformningen av förslagen och begränsade medel kan sätta en övre gräns för de totala kostnaderna. En hypotes som också framförs är att den politiska processen ägnar mer uppmärksamhet åt risker där målgruppen är mer politisk aktiv, eller där kostnaden av regleringar är mindre synliga. Vissa risker kan även ses som mer viktiga och ha högre prioritet än andra. Det kan också vara så att ingrepp från samhällets sida endast är accepterade upp till en viss nivå, särskilt för så kallade livsstilsrisker som t.ex. tobaksrökning och alkoholvanor.

Svårigheter vid jämförelser mellan olika insatser

Ett problem vid jämförelse mellan olika insatser som Ramsberg lyfter fram är att kostnadsberäkningarna ursprungligen är gjorda av olika författare som har använt sig av olika metoder. Detta försämrar självklart jämförbarheten mellan åtgärderna och resultaten bör därför tolkas med försiktighet.

Trots dessa osäkerheter kan man konstatera att kostnaderna för att minska risker för dödsfall varierar kraftigt mellan olika risker och olika sektorer i samhället. Även om det nominella värdet av ett räddat liv inte är korrekt värderat, ger skillnaderna mellan värden en god utgångspunkt för jämförelser av resursinsatser inom olika områden.

Ramsberg menar att total jämlikhet mellan insatser inte är möjlig, och kanske heller inte önskvärd, men politiker och myndighetspersoner behöver bli mer medvetna om effekten av deras beslut med avseende på kostnadseffektiviteten.

6.4. Statsfinansiella utgifter

I detta avsnitt redovisar vi de beräknade statsfinansiella utgifterna av våra förslag.

6.4.1. Radonbidrag

Den största påverkan på statsfinanserna av våra förslag är ökade utgifter för radonbidrag.

Det är naturligtvis en omöjlighet att veta när fastighetsägare kommer att välja att vidta åtgärder och därmed när bidragen kommer att utfalla. De beräkningar av årliga utgifter för bidrag som presenteras i detta avsnitt skall ses som räkneexempel utifrån de antaganden om åtgärdstakt som presenteras i avsnitt 6.2.

Anslagna och utnyttjade medel

År 1988 infördes ett radonbidragssystem för småhus enligt förordningen (1988:372) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem. Anslaget för bidraget var under de första åren 15 miljoner kronor. Anslaget sänktes senare till 12 miljoner kronor, undantaget 1994 då anslaget tillfälligt höjdes igen. 1999 sänktes anslagen ytterligare till 7 miljoner kronor. Under budgetåren 2001–2003 har regeringen anslagit 7 miljoner kronor årligen för radonbidrag (Boverket 2000).

Anslaget har aldrig utnyttjats fullt ut, vilket är en av anledningarna till att de har skurits ned vid två tillfällen. Under första halvan av 90-talet betalades bidrag ut med 10–12 miljoner konor per år, undantaget 1994 då ca 17,6 miljoner kronor betalades ut. Därefter har utbetalningarna successivt minskat. När anslaget sänktes till 7 miljoner kronor 1999 beslutade Boverket om tillfälligt beviljandestopp, eftersom redan beviljade men inte utbetalda ärenden överskred anslaget. Utbetalade bidrag minskade därför kraftigt och under 1999 betalades endast 3,3 miljoner kronor ut. Under 2000 beräknas 5 miljoner kronor betalas ut. Totalt har 117,6 miljoner kronor betalats ut under perioden 1 juli 1988 till december 1999 (Boverket 2000, samt arbetsmaterial Boverket).

Bidragssystemet för åtgärder mot radon i hushållsvatten var begränsat till perioden oktober 1997 till december 1999. Bidrag läm-

nades i mån av tillgång på medel. Totalt har bidrag beviljats om 30,7 miljoner kronor.

Förslag till utformning av bidragssystemen

Som redogörs för i kapitel 4 så föreslår vi att bidrag skall ges för radonsaneringar i egna hem (småhus), hyres- och bostadsrättshus (flerbostadshus), förskolor, skolor, etc., samt för åtgärder för att sänka radonhalter i enskilda brunnar. Särskilda boendeformer innefattas i bidragssystemet för flerbostadshus.

För småhus föreslås ett bidragssystem som sträcker sig över 20 år. Systemet utformas som en trappa, där bidraget är mer generöst i den första perioden för att sedan successivt bli mindre förmånligt. Trappan beskrivs i tabell 6.10.

Tabell 6.9 Bidragstrappan för småhus

Period Periodlängd Andel bidrag Maxbelopp

1 10 år 65 % 25 000 kr 2 5 år 50 % 15 000 kr 3 5 år 25 % 5 000 kr

Vi föreslår att bidrag för egna hem ges för 65 % av skälig kostnad, med ett maxbelopp på 25 000 kr under en period av 10 år. Därefter ges bidrag för 50 % av skälig kostnad under en 5-års period, med ett maxbelopp på 15 000 kr. Under ytterligare en 5-års period ges bidrag för 25 % av skälig kostnad med ett maxbelopp på 5 000 kr.

För flerbostadshus införs ett bidrag under 10 år. Bidrag ges för 50 % av skäliga kostnader för åtgärderna och det finns inget maxbelopp. Det görs ingen trappning av bidraget utan samma förutsättningar gäller under hela 10-årsperioden.

För sanering av skolor och förskolor föreslås bidrag på 25 % av skäliga kostnader. Bidrag föreslås under 5 år.

För åtgärder i enskilda brunnar föreslås ett bidrag på 50 % av skäliga kostnader, dock max 5 000 kr. Bidrag föreslås under 5 år.

Årliga utgifter för bidrag

Syftet med utformningen av bidragssystemet för småhus är att, genom att ge starka ekonomiska incitament för åtgärder, snabbt få

fart på åtgärdsarbetet. Om detta sker, kommer utgifterna för radonbidrag att öka kraftigt under en 10-års period jämfört med situationen idag. I tabell 6.11 redovisas statens beräknade årliga utgifter för radonbidrag.

Tabell 6.10 Årliga utgifter för radonbidrag, miljoner kr

År 2003-2007 2008-2012 2013-2017 2018-2022

Småhus 86,2 86,2 34,3 7,5 Flerbostadshu s

23,0 23,0 --

Förskolor, skolor, m.fl. 1,4 ---Brunnar 3,5 ---Bidrag totalt1114,0 109,1 34,3 7,5

1 Att summan inte alltid stämmer beror på avrundning.

Utifrån de antaganden om åtgärdstakt som presenterades i avsnitt 6.2 blir statens årliga utgifter för radonbidrag 114 miljoner kronor under de första 5 åren och 109 miljoner kronor under de efterföljande 5 åren. Under denna period antas att 70 % av småhusen med för höga radonhalter åtgärdas, samt alla flerbostadshus.

Under de två efterföljande 5-års perioderna blir utgifterna 34,3 respektive 7,5 miljoner kronor per år enligt beräkningarna. Under dessa perioder ges bidrag endast till åtgärder i småhus.

I beräkningarna har antagits att alla som sanerar sina bostäder söker och erhåller bidrag för detta. Tidigare har flera småhusägare åtgärdat sina hus utan bidrag. Anledningen till detta kan t.ex. vara att endast enklare åtgärder behövts och att husägaren själv åtgärdat problemet till en så pass låg kostnad att den inte varit bidragsberättigad, eller att han inte brytt sig om att söka bidrag. En annan förklaring kan vara att husägaren inte vill att det skall bli känt att huset har höga halter av radon av rädsla för att det skall bli klassat som ett ”Radonhus” och kanske bli svårsålt.

Mellan 1992 och 1997 åtgärdades uppskattningsvis 1 800 småhus utan radonbidrag, vilket motsvarar 20 % av alla åtgärdade småhus under perioden. Vår bedömning är att betydligt färre småhusägare kommer att åtgärda sina hus utan att söka bidrag, dels på grund av. krav på att alla bostäder skall mätas och att radonhalten registreras, dels på grund av. ett mer generöst bidragssystem.

6.4.2. Information och utbildning

Resurser till SSI för information, utbildning och förstärkt myndighetsroll

Vi föreslår att SSI får huvudansvaret för information och utbildning i radonfrågan, samt att de får ett förstärkt samordningsansvar för radonmyndigheterna. SSI föreslås för detta få resurser till två nya tjänster, en informatör och en radonhandläggare.

Det största resursbehovet finns år 2002 då informations- och utbildningsmaterial skall tas fram och radonportalen skall utvecklas. Utbildningsverksamheten föreslås vara som mest omfattande de första tre åren. SSI har i dag inte något anslag för sin utbildningsverksamhet inom radonområdet. Vi föreslår att kursavgiften för kommunala tjänstemän skall vara kostnadsfri medan konsulter, entreprenörer och andra som bedriver affärsmässig verksamhet även i fortsättningen betalar fullt pris.

SSI:s ökade resursbehov av våra förslag redovisas i tabell 6.12. Resursbehovet för kursverksamheten avser även radonkurser som kan hållas i SGU:s eller Boverkets regi, men eftersom SSI har huvudansvaret har vi valt att redovisa det totala resursbehovet för utbildning här.

Tabell 6.11 SSI:s årliga resursbehov av våra förslag, miljoner kr

2002 2003-2004 2005-2012 2013-2023

Informationsmateria l

1,4 ---

Utbildningsmaterial 1,0 ---Radonportal 0,1 ---Kursverksamhet11,2 1,2 0,4 0,1 Personal 1,1 1,1 1,1 0,6 Totalt 4,8 2,3 1,5 0,7

1 Resursbehovet avser subventionering av kursavgiften för kommunala tjänstemän.

År 2002 är SSI:s resursbehov totalt ca 4,8 miljoner kronor. Därefter minskar resursbehovet till 2,3 miljoner kronor åren 2003– 2004, 1,5 miljoner kronor åren 2005–2012 och 0,7 miljoner kronor åren 2013–2023.

Resurser till SGU och Lantmäteriverket för radonregister

Vi föreslår uppbyggnad av nationella register för radon i byggnader vid Lantmäteriverket samt för radon i mark och vatten vid SGU.

Lantmäteriverkets registerverksamhet är idag både anslags- och avgiftsfinansierad. Avgifter finansierar delar av drift och uppdatering av register och system och själva informationsförmedlingen. Vi föreslår att tillsynsmyndigheter skall ha fri tillgång till de uppgifter i registret de behöver för sin tillsynsverksamhet. Eftersom Lantmäteriverket då inte fullt ut kan avgiftsfinansiera verksamheten för radonregistret, behöver medel tillföras myndigheten för utveckling och årlig drift av systemet. Även SGU behöver resurser för utveckling av register för radon i vatten och mark, samt för årlig drift av registren. Resursbehovet för myndigheterna redovisas i tabell 6.13.

Tabell 6.12 Årligt resursbehov för uppbyggnad och drift av nationella radonregister, miljoner kronor

2002-2003 2004-2007 2008-2012 2013-2022

Radon i byggnader 2,5 1,0 1,0 0,3 Radon i mark 0,3 0,2 0,2 0,1 Radon i vatten 0,1 0,3 0,1 0,1 Datafångst 0,8 ---Totalt13,7 1,5 1,3 0,4

1 Att summan inte alltid stämmer beror på avrundning.

Utgifterna år 2002–2003 avser resurser för utveckling av registren och datafångst av befintliga mätdata. Utvecklingen beräknas ta ca 2 år till en kostnad av 3,7 miljoner kronor per år. Utgifterna efterföljande år avser drift, underhåll och inlagring av data. De årliga kostnaderna för hantering av registren beräknas avta eftersom datamängderna som skall lagras in minskar allt eftersom registren blir mer fullständiga.

6.5. Konsekvenser för hushåll

Radon är en av vår tids stora folkhälsorisker. Cirka 500 personer dör varje år i lungcancer för att de utsätts för exponering av radon i inomhusluften enligt SSI:s senaste bedömning. Den största konsekvensen för landets hushåll av att alla bostäder med för höga halter

av radon saneras är att färre människor kommer att dö på grund av radon.

Trots generösa bidragssystem så kommer hushållen att stå för drygt hälften av kostnaderna för radonsaneringen. Utifrån de antaganden vi gjort om när åtgärderna kommer att genomföras kommer kostnaderna för hushållen sammantaget att vara 1 210 miljoner kronor för småhusägare och 230 miljoner kronor för boende i flerbostadshus. Resterande kostnader står staten för via bidragssystemen. De sammantagna kostnaderna för mätning är 750 miljoner kronor. Kostnader för boende av mätning och åtgärder

Mätning av radonhalt

Varje bostad med markkontakt kan ha förhöjda radonhalter orsakade av radon från marken. Enda sättet att veta om en bostad har en för hög radonhalt är att mäta. Vårt förslag är därför att radonhalten skall mätas i alla småhus och i alla bostäder med markkontakt i flerbostadshus, samt i 20 % av de övriga bostäderna i flerbostadshus. Kostnaden för radonmätning skall bekostas av fastighetsägaren.

Idag kostar det 200–500 kr att mäta radonhalten i en bostad. Vissa kommuner subventionerar mätningarna helt eller delvis så att kostnaden för hushållet blir ändå lägre. Mätningen går till så att man beställer ett par mätdosor från ett mätanalysföretag. Dosorna placeras enligt instruktion i bostaden, där de skall ligga i minst två månader. Därefter sänder man tillbaka mätdosorna till analysföretaget. Att mäta radonhalten innebär alltså varken en stor kostnad eller ett stort besvär för den boende.

Åtgärder i småhus

Om mätningen visar att radonhalten är för hög i bostaden skall åtgärder vidtas. Kostnaden för att sänka radonhalten varierar kraftigt beroende av problemets karaktär. Ibland kan det räcka med att man endast tätar lätt åtkomliga läckageställen mot marken, en åtgärd som den boende kan göra själv till en kostnad av några hundralappar. Vid mer komplicerade fall med både markradon och radon från byggnadsmaterial kan kostnaderna istället ligga runt 80 000 kr. Detta är emellertid mycket ovanligt.

Den vanligaste orsaken till höga radonhalter i småhus är markradon. Normalt vid markradonproblem är att täta läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken, samt att installera en radonsug eller en radonbrunn. Vid måttligt förhöjda halter kan det räcka med att montera in uteluftsdon och se över befintlig ventilation. Kostnaderna för detta bedöms vara mellan 10 000 och 25 000 kr per småhus.

Om problemet istället kommer ifrån byggnadsmaterialet krävs i de flesta fall att mekaniskt frånluftssystem eller mekaniskt till- och frånluftssystem installeras. Kostnaden för detta uppskattas vara mellan 20 000 och 60 000 kr per småhus.

Åtgärder i flerbostadshus

Den vanligaste orsaken till höga radonhalter i flerbostadshus är radon i byggnadsmaterial. Problemet berör då samtliga bostäder eftersom det är ”inbyggt” i själva huset. Vid måttligt förhöjda halter kan det räcka med att se över befintlig ventilation och montera in uteluftsdon. Vid högre halter krävs ofta installation av mekaniskt frånluftssystem. Kostnaderna för dessa åtgärder bedöms vara ca 5 500 respektive 20 000 kr utslaget per bostad.

Om radonet kommer från marken, kan halterna vara mycket olika i olika bostäder i huset. Primärt är det ett problem för de bostäder som har direkt markkontakt, men även bostäder högre upp i huset kan ha förhöjda radonhalter. Den radonhaltiga luften kan spridas i huset genom slitsar för rördragning, trapphus, etc. Om man åtgärdar det primära problemet, att radonhaltig jordluft tränger in i markbostäder eller källarutrymmen, försvinner även problemen i resten av huset.

Kostnaden utslaget per bostad i ett flerbostadshus vid sanering av markradonproblem varierar beroende av hustypen. Hur dessa kostnader direkt belastar det enskilda hushållet beror på hur fastighetsägare/föreningen väljer att göra. I slutändan är det dock ändå de boende som belastas med kostnaderna. För att exemplifiera vad kostnaden kan bli för hushållen redovisas i tabell 6.14 några räkneexempel utifrån olika typer av flerbostadshus.

Tabell 6.13 Kostnader för sanering av markradon i olika hustyper för flerbostadshus

Hustyp Beskrivning Kostnad per bostad, kr Radhus Liknande förutsättningar som för småhus

15 000-20 000

Lamellhus 3 våningar 11 bostäder varav 2 i

markplan

3 000

Punkthus 8 våningar 32 bostäder varav 4 i markplan

1 250

6.5.1. Ökade energikostnader

De flesta åtgärder för att minska radonhalten i inomhusluften medför en ökad energianvändning.

Småhus

I tabellen 6.15 redovisas hur energikostnaderna för boende i ett normalstort småhus i Mälarregionen ökar efter olika ventilationstekniska radonåtgärder (se bilaga 1 för beräkningsförutsättningar). Energikostnaden för ventilation i detta hus före radonåtgärden har beräknats till 1 900 kr/år, beräknat på rörligt elpris 55,4 öre/kWh (Energimyndigheten 2000).

Tabell 6.14. Ökade energikostnader för småhus vid olika ventilationsåtgärder

Åtgärd Ökad energikostnad1

år, kr

Mekaniskt frånluftssystem (0,5 oms/h) 2 100 Mekaniskt till- och frånluftssystem (0,5 oms/h), inkl. värmeväxlare

300

Mekaniskt till- och frånluftssystem (0,8 oms/h), inkl. värmeväxlare

1500

1 Beräknat på rörligt elpris 55,4 öre/kWh, 1998 års priser för elvärme exl. nätavgift, (Energimyndigheten, 2000)

Genom att installera en mekanisk frånluftsventilation i ett normalstort självdragsventilerat småhus ökas energikostnaden för ventilationen med 2 100 kr/år, till 4 000 kr/år. Om motsvarande ökning

av luftväxlingen görs med hjälp av ett mekaniskt till- och frånluftssystem inkl. värmeväxlare ökar energikostnaden med 300 kr/år.

Det ökade energibehovet vid ökad luftväxling är olika beroende av var man bor i landet på grund av skillnader i genomsnittlig utetemperatur. Ovanstående beräkningar avser ett småhus i Mälardalen (Västerås). Kostnadsökningen av samma åtgärder i ett småhus i Skåne län (Kristianstad) med i övrigt samma förutsättningar blir endast 90 % av kostnaderna redovisade i tabellen. För samma småhus i Västerbottens län (Boden) blir kostnadsökningen istället 30 % högre.

Installation av en radonsug eller en radonbrunn ökar energikostnaderna med 300–400 kr per år.

Flerbostadshus

För boende i flerbostadshus blir ökningen av energikostnaderna i de flesta fall mycket mindre kännbar än för småhusägare eftersom kostnadsökningen fördelas på fler hushåll. Vid markradonproblem blir energiökningen utslaget per hushåll marginell om huset består av flera bostadsvåningar. Är det däremot endast markbostäder i flerbostadshuset, t.ex. rad- och kedjehus, blir förhållandet mera likt småhusägarens. Orsakas den förhöjda radonhalten av radon från byggnadsmaterialet är lösningen att öka luftväxlingen. Detta innebär en något högre kostnad för uppvärmningen, 700–800 kr per år och normalbostad.

6.5.2. Bättre inomhusmiljö vid förbättrad ventilation

Luftväxlingen är av stor vikt för luftkvaliteten inomhus och hur vi mår. Dålig ventilation kan ge problem som huvudvärk, trötthet, torra slemhinnor och hudbesvär. De åtgärder mot radon där man ökar luftväxlingen ger i många fall även en bättre inomhusmiljö.

6.6. Miljömålskommitténs förslag till delmål för radon

Miljömålskommittén föreslår att alla mål som rör strålning, inklusive radon, skall behandlas under miljökvalitetsmål 13 Säker strålmiljö. Kommitténs förslag går längre än gällande gränsvärden vad gäller radonhalten i inomhusluft i bostäder och vissa lokaler

(SOU 2000:52). Nedan presenteras Miljömålskommitténs förslag i korthet. En mer utförlig redogörelse finns i del två, Fakta och lägesrapport om radon.

Föreslagen precisering av miljökvalitetsmål

Säker strålmiljö :

Radonhalten inomhus i alla bostäder och lokaler underskrider 200 Bq/m3 år 2020. På längre sikt bör ingen individ utsättas för radonhalter över 50 Bq/m3. Radonhalten i samtliga enskilda brunnar är lägre än 1 000 Bq/l.

Föreslagna etappmål:

Radonhalten inomhus i alla skolor, förskolor och fritidshem underskrider 400 Bq/m3 år 2005. Hälften av alla enskilda brunnar med radonhalter överskridande 1000 Bq/l är åtgärdade år 2005. Radonhalten inomhus i alla bostäder underskrider 400 Bq/m3 år 2010.

Radonutredningens kommentarer

Vår bedömning av Miljömålskommitténs mål och etappmål är att det är angeläget att de uppfylls så snart det är möjligt. Kommittén påpekar att en förutsättning för att nå de uppsatta målen är en hög medvetenhet hos boende och brukare om hälsoriskerna med radon och menar att omfattande informationsinsatser krävs för att motivera egnahemsägare att vidta åtgärder i sina hem. Kommittén menar även att kommunernas insatser är helt avgörande för om delmålet skall kunna nås. Fortsatta utbildningsinsatser är därför viktiga för att ge ökad kunskap om radon till bl.a. miljö- och hälsoskyddsinspektörer och kommunpolitiker.

Vi delar denna uppfattning, men menar att de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga för att målen skall nås. Miljömålskommittén hänvisar även i flera avseenden till att de inte gör en djupare analys med anledning av vår utredning. Vi menar dels att man inte kommer att hitta alla hus med halter över vare sig 200 Bq/m3 eller 400 Bq/m3 om man inte har obligatorisk mätning. Det är även vår

övertygelse att utan det krav som miljökvalitetsnormen innebär kommer ett stort antal bostäder aldrig att åtgärdas.

Vi anser även att det angivna tidsperspektivet inte är realistiskt för vare sig målet eller etappmålen. I delmålet föreslås att man skall åtgärda alla bostäder och lokaler med radonhalter överstigande 400 Bq/m3 till år 2010. Hus med förhöjda radonhalter orsakade av radon från byggnadsmaterialet och från hushållsvattnet är enkla att spåra. Problemet är hus med radon från marken. Ingen enda bostad eller lokal med markkontakt kan uteslutas som varande helt riskfri. Det finns alltid tillräckligt mycket radon i jordluften för att det skall kunna ge upphov till en förhöjd halt i rummet.

Risken för markradon innebär att mätning av radonhalten måste göras i samtliga bostäder och lokaler med markkontakt om man skall vara säker på att hitta samtliga med halter överstigande 400 Bq/m3. Dessutom erfordras mätningar i ett mindre antal bostäder och lokaler som inte har kontakt. Allt detta skall göras i god tid före år 2010 för att man skall hinna sanera de 83 000 bostäderna som bedöms ha halter över 400 Bq/m3. Vi anser det inte rimligt att man under denna tidsperiod kommer att kunna mäta alla bostäder, ock alltså inte heller kunna hitta och åtgärda alla med halter över 400 Bq/m3.

Miljömålskommitténs förslag till mål för radon till år 2020 är att radonhalten inomhus i alla bostäder och lokaler underskrider 200 Bq/m3. Det rör sig om totalt 280 000–320 000 småhus och 100 000–160 000 bostäder i flerbostadshus. Eftersom detta förslag går längre än gällande gräns- och riktvärden ligger det utanför vårt uppdrag att föreslå åtgärder för det alternativet. Vi anser emellertid att tidsperspektivet även för det målet inte är realistiskt med tanke på mängden av bostäder som då skall saneras.

7. Finansiering

Vi föreslår:

Våra förslag finansieras genom att bidragsystemen m.m. tillförs medel ur anslaget för de lokala investeringsprogrammen (LIP).

7.1. Anslagna medel för åtgärder i inomhusmiljön

Sedan länge finns det en statlig fond för fukt- och mögelskador i småhus, allmänt kallad Småhusskadefonden. Bidragsbestämmelser finns i förordningen (1993:712) om den statliga fonden för fuktoch mögelskador i småhus m.m.

Husägare som är berättigade till bidrag måste själva betala en del av åtgärdskostnaden, en så kallad självrisk. Denna självrisk, för åtgärder i hus yngre än 25 år, är antingen 1/30 av reparationskostnaden multiplicerat med husets ålder eller 50 000 kr. Det alternativ som ger högst beloppet väljs som bidragsbelopp. Allt större del av kostnaden kommer att falla ut på bidragstagarna, genom att självrisken på så vis ökar. Stödsystemet är dessutom utformat så att bidrag lämnas till byggnader som färdigställdes senast 1989. Successivt kommer färre egnahemsägare att omfattas av systemet och de som omfattas får ta en allt större andel av åtgärdskostnaden. Av det följer att stödet kommer att upphöra på sikt. Inomhusmiljöproblemen kommer emellertid att kvarstå i såväl yngre som äldre byggnader.

I dag finns ett särskilt anslag som avser bidrag till åtgärder mot radon i småhus. Bidragsbestämmelserna finns i förordningen (1988:372) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem. Bidrag lämnas i mån av tillgång på medel. Bidrag lämnas om radongashalten överstiger 400 Bq/m3 luft, Socialstyrelsens riktvärde för när olägenhet för människors hälsa föreligger.

7.2. Anslag

Fondens anslag, kommer per automatik att tas i anspråk av allt färre bidragstagare, som det nuvarande regelsystemet är utformat. Det kommer på så vis att finnas ett ständigt ökande utrymme för finansiering av andra åtgärder i inomhusmiljön.

Anslaget till bidrag till åtgärder mot radon i småhus uppgår till 7 miljoner kronor.

7.2.1. De lokala investeringsprogrammen

Stöd till åtgärder som förbättrar inomhusmiljön kan numera lämnas inom ramen för de lokala investeringsprogrammen (LIP). Stödet är dock villkorat så att det i första hand skall ha miljöeffekter enligt grundkraven i LIP-systemet, och dessutom leda till en bättre inomhusmiljö.

Stöd till inomhusmiljöförbättrande åtgärder, som exempelvis åtgärder mot fukt och mögel samt radon, kan påverka energianvändningen. Ventilation kan om den installeras på ett mindre lämpligt sätt eller när alternativa mer energieffektiva åtgärder står till buds, leda till en onödigt stor energianvändning. Genom att säkerställa att åtgärdsval gör effektiva ur såväl funktions-, kostnads- som energiaspekt motverkar inte åtgärder för bättre inomhusmiljö de klimatpolitiska målen i onödan.

7.2.2. Höjd ambitionsnivå för radonsanering

En höjd ambitionsnivå gör att stödsystemen bör förfoga över omkring 100–120 miljoner kronor.

Vi föreslår därför att medel till systemet förs från anslaget för lokala investeringsprogram från år 2003. Samtidigt kan, om LIP skall finnas kvar, villkoret att kunna ge bidrag till åtgärder som förbättrar inomhusmiljön tas bort inom det stödet.

Vi räknar med att radonåtgärder, som är berättigade till bidrag, kommer att successivt stiga i antal och nå upp till en högsta nivå efter kanske tre, fyra år. Det finns därför utrymme att under de först åren använda en del av anslaget för insatser inför normens genomförande; information, utbildning och uppbyggnad av det föreslagna radonregistret m.m. På så sätt kommer inte stadsbudgeten att påverkas.

8. Så här ser det ut i dag

Arbetet med att spåra och sanera bostäder och lokaler, t.ex. skolor, med förhöjda radonhalter har pågått i 20 år. Kommunerna har också låtit upprätta radonriskkartor eller någon annan form av kartläggning för att få ett grepp om risken för markradon.

För att kunna redovisa en aktuell bild av radonsituationen har vi gjort en rundfrågning hos samtliga kommuner i landet, se bilaga 1. Enkäten har besvarats av 250 av landets för närvarande 289 kommuner. I de svarande kommunerna finns 92 % av alla småhus och 96 % av alla bostäder i flerbostadshus.

I detta kapitel redovisas ett sammandrag av enkätsvaren och en bedömning görs av hur situationen ser ut i landet i dag. I del 2

Fakta och lägesrapport om radon finns en mer detaljerad redovisning av enkätsvaren och de antaganden som våra bedömningar grundas på. Uppgifter för respektive kommun finns i tabeller i bilaga 2 i Fakta och lägesrapport om radon.

8.1. Radon i småhus

Radonmätningar i småhus

Antal bostäder i småhus i hela landet 1 950 000 Uppskattat antal radonmätta bostäder i hela landet 280 000 Antal bostäder som återstår att mäta 1 670 000

I Sverige finns det drygt 1 950 000 bostäder i småhus. Radonhalten har mätts i uppskattningsvis 280 000, vilket innebär att det fortfarande finns 1 670 000 bostäder i småhus med okända radonhalter. Skall man finna alla småhus med radonhalter över 400 Bq/m3 måste man mäta i samtliga småhus. Detta eftersom man inte utan mätning kan bedöma inläckaget av radonhaltig jordluft.

Förhöjda radonhalter i småhus

Enligt ELIB-studien: Antal bostäder med halter över 400 Bq/m370 000–120 000 Antal bostäder med halter över 200 Bq/m3280 000–320 000 Uppskattat antal hittade bostäder med

radonhalter över 400 Bq/m330 000 radonhalter över 200 Bq/m365 000

Enligt ELIB-studien, som genomfördes under åren 1991–1992, är antalet bostäder med förhöjda radonhalter enligt faktarutan ovan (Statens institut för byggnadsforskning 1993). I svaren på vår kommunenkät redovisas att ca 56 000 bostäder med radonhalter över 200 Bq/m3 och 26 500 över 400 Bq/m3 har hittats i de kommuner som har svarat på dessa frågor.

Man har också funnit att minst vart tionde hus byggt efter 1980 har radonhalter överstigande 200 Bq/m3, vilket är högsta tillåtna halt i dessa hus. Någon påtaglig skillnad mellan de olika radonriskområdena kunde inte konstateras.

Radonsanerade bostäder i småhus

Antal bostäder med halter över 400 Bq/m3 antas vara 100 000 Antal sanerade bostäder 17 000 Återstår att sanera 83 000

Vår uppskattning är att radonsanerande åtgärder har utförts i ca 19 000 bostäder. I 10 % av dessa har radonhalten inte sjunkit under 400 Bq/m3. En trolig siffra för det ursprungliga antalet bostäder i småhus med halter överstigande 400 Bq/m3 är 100 000, vilket innebär att det återstår 83 000 bostäder att sanera.

Det genomsnittliga antalet bostäder i småhus som årligen har radonsanerats mellan 1992 och 1999 är 1 190. Under denna period har bidrag för radonsanering betalats ut till, i genomsnitt, 960 småhus varje år. Cirka 230 småhus skulle därmed ha sanerats årligen utan radonbidrag.

Situationen i dag ser dock annorlunda ut. Bidragsanslagen för radonsaneringar skars ned kraftigt 1998, vilket har fått till följd att antalet småhus som sanerats med radonbidrag har minskat drastiskt. Under 1999 utbetalades radonbidrag till endast 325 egnahemsägare.

8.2. Radon i flerbostadshus

I Statistiska Centralbyråns (SCB) fastighetsregister över bostäder i flerbostadshus ingår bostäder för äldreboende upplåtna med hyreseller bostadsrätt. Vi har därför valt att i detta avsnitt redovisa samtliga bostäder i flerbostadshus inklusive bostäder för särskilt boende.

Radonmätningar i flerbostadshus

Antal bostäder i flerbostadshus i hela landet 2 300 000 Uppskattat antal radonmätta bostäder i hela landet 100 000 Antal bostäder som återstår att mäta, minst 630 000

I Sverige finns det drygt 2 300 000 bostäder i flerbostadshus. Radonhalten har mätts i uppskattningsvis 100 000 av dessa bostäder, vilket innebär att det fortfarande finns 2 200 000 bostäder med okända radonhalter. Av dessa bör man åtminstone mäta de bostäder som har markkontakt och ca 20 % av de övriga i varje byggnad. Detta ger ca 730 000 bostäder. Hittills har ca 100 000 mätts, vilket innebär att det återstår att mäta 630 000 bostäder i flerbostadshus.

Förhöjda radonhalter i flerbostadshus

Enligt ELIB-studien: Antal bostäder med halter över 400 Bq/m320 000–80 000 Antal bostäder med halter över 200 Bq/m3100 000–160 000 Uppskattat antal hittade bostäder med:

halter över 400 Bq/m32 800 halter över 200 Bq/m311 000

Enligt ELIB-studien är antalet bostäder med förhöjda radonhalter enligt faktarutan ovan. Vi uppskattar att antalet hittade bostäder med konstaterade radonhalter över 200 Bq/m3 är 11 000 i hela landet, varav 9 100 har redovisats i enkätsvaren. Motsvarande siffror för antalet bostäder över 400 Bq/m3 är 2 800 respektive 2 400. Eftersom endast en mindre del av bostäderna i ett flerbostadshus mäts representerar dessa siffror ett något högre antal bostäder, uppskattningsvis 30 000 bostäder över 200 Bq/m3 och 10 000 över 400 Bq/m3.

Radonsanerade bostäder i flerbostadshus

Antal bostäder med halter över 400 Bq/m3 antas vara 50 000 Antal sanerade bostäder 10 000 Återstår att sanera 40 000

Radonsanerande åtgärder har utförts i ca 10 000 bostäder med radonhalter överstigande 400 Bq/m3 före sanering. Att detta antal är betydligt större än siffran för antalet hittade bostäder med radonhalter över 400 Bq/m3 kan förklaras med att mätningar görs i några få bostäder i ett flerbostadshus. Saneringen berör däremot ofta alla bostäderna i huset. En trolig siffra för det ursprungliga antalet bostäder i flerbostadshus med halter överstigande 400 Bq/m3 är 50 000 inklusive bostäder för äldreboende. Det återstår således ca 40 000 bostäder att sanera.

Osäkerheterna om radonsaneringar i flerbostadshus är större än vad som gäller småhus. Vår uppskattning är att åtgärder för att sänka radonhalten under 400 Bq/m3 görs i 600–1 000 bostäder i flerbostadshus varje år och att åtgärdstakten är ökande.

8.3. Radon i skolor och förskolor

Radon från byggnadsmaterialet bör inte vara något större problem i skolor och förskolor. Detta beroende dels på att mängden blåbetong i förhållande till rumsvolymen är mindre än i bostadshus, dels på att luftväxlingen är större i skolorna. En tredje anledning är att de flesta skolbyggnader innehållande blåbetong spårades redan i början av 1980-talet. Eventuellt förhöjda radonhalter i dessa hus borde därför vara åtgärdade.

Förhöjda radonhalter i skolbyggnader orsakas i dag till största delen av radon från marken. Därför är det nödvändigt att ha kännedom om antalet byggnader för att kunna bedöma framtida arbetsinsatser i form av mätningar och sanering. I enkäten uppmanades kommunerna att redovisa antalet byggnader.

Radonmätningar i skolor och förskolor

Uppskattat antal byggnader i hela landet 25 000 Uppskattat antal lokaler som behöver radonmätas 125 000 Uppskattat antal radonmätta lokaler i hela landet 25 000 Återstår att mäta 100 000

Efter en specialstudie av antalet byggnader i Uppsala kommun uppskattar vi att det totala antalet byggnader sett från radonsynpunkt är ca 25 000. Skall man finna alla lokaler för skolor och förskolor med radonhalter över 400 Bq/m3 måste man mäta i samtliga skolbyggnader, eftersom man inte utan mätning kan bedöma inläckaget av radonhaltig jordluft. Vi uppskattar att 125 000 lokaler behöver radonmätas. Av dessa är ca 25 000 redan mätta. Det skulle alltså återstå 100 000 lokaler att mäta.

Förhöjda radonhalter i skolor och förskolor

Uppskattat antal byggnader med

radonhalter över 400 Bq/m3800 radonhalter över 200 Bq/m32 800 Uppskattat antal hittade byggnader med

radonhalter över 400 Bq/m3200 radonhalter över 200 Bq/m31 000

I svaren på vår kommunenkät redovisas att ca 700 byggnader med radonhalter över 200 Bq/m3 och 160 över 400 Bq/m3 har hittats i de kommuner som har svarat på dessa frågor.

Radonsanerade byggnader för skolor och förskolor

Antal byggnader med halter över 400 Bq/m3 antas vara 800 Antal sanerade byggnader 100 Återstår att sanera 700

Radonsanerande åtgärder har utförts i ca 100 byggnader, vilket innebär att det återstår 700 byggnader att sanera.

8.4. Radon i lokaler för äldreboende

Enligt utredningens direktiv skall vi även redovisa radonsituationen i ”lokaler för äldreboende eller liknande boende”. Därför fanns frågor angående denna kategori av boende med i enkätformuläret.

Bostäder för äldreboende upplåtna med hyres- eller bostadsrätt ingår i SCB:s statistik gällande flerbostadshus. Vi har därför valt att redovisa behovet av radonmätningar, saneringar m.m. i lokaler för äldreboende i avsnittet 7.2 Radon i flerbostadshus.

8.5. Radon i vatten

Radonmätningar i hushållsvatten från enskilda, djupborrade b

Uppskattat antal brunnar för permanentboende i hela landet 200 000 Uppskattat antal radonmätta brunnar i hela landet 35 000 Brunnar som inte behöver radonmätas 25 000 Antal brunnar som återstår att mäta 140 000

I 229 kommuner har man enligt enkätsvaren mätt radonhalten i hushållsvattnet från 31 075 brunnar. I detta antal finns en liten mängd brunnar som inte är enskilda, djupborrade brunnar. Men å andra sidan finns det brunnsägare som själva låtit utföra en radonmätning. Vi uppskattar att vattnet i 35 000 enskilda, djupborrade brunnar för permanentboende har radonmätts.

Inom vissa områden i landet är uranhalten i berggrunden så låg så att vattnet i dess sprickor inte kan bli nämnvärt förhöjd. Uppskattningsvis bör ca 25 000 brunnar av denna anledning kunna undantas från behovet av radonmätning. Kvar att radonmäta finns alltså 140 000 enskilda, djupborrade brunnar för permanentboende.

Förhöjda radonhalter i hushållsvatten från enskilda, djupborrade brunnar

Uppskattat antal brunnar med radonhalter över 1 000 Bq/l

10 000–15 000

Uppskattat antal hittade brunnar med radonhalter över 1 000 Bq/l

4 000

I svaren på kommunenkäten redovisar 212 kommuner att radonhalten i vattnet från 3 577 av 29 306 kontrollerade brunnar var över 1 000 Bq/l. Detta bör innebära att man i hela landet har hittat uppemot 4 000 av de brunnar som har radonhalter över 1 000 Bq/l.

Åtgärder för att sänka radonhalten i hushållsvattnet har vidtagits i uppskattningsvis 2 500 fall där radonhalten har varit högre än 1 000 Bq/l. Det återstår alltså att sanera 7 500–12 500 enskilda, djupborrade brunnar.

Därtill kommer ett okänt antal kommunala vattentäkter och så kallade förordnade brunnar att sanera. Gränsvärdet (åtgärdskravet) för dessa 100 Bq/l.

8.6. Radon i arbetslokaler

8.6.1. Radonläget på arbetsplatser

Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) genomförde under 1996 radonmätningar på arbetsplatser, ”Radonmätning på arbetsplatser”, (ASS 1997). Syftet var att få ett mätunderlag som belyser radonsituationen på arbetsplatser.

Mätningar utfördes dels med direktvisande instrument, dels med korttidsinstrument (mättid från någon dag till någon vecka). Resultatet av mätningarna varierade avsevärt mellan olika arbetsplatser. I rapporten konstateras att de flesta arbetsplatser hade ganska låga radonhalter, trots att man befarat höga halter. Detta förklarades med att ventilationen vanligen var tillfredställande. En slutsats som dras i rapporten är att radonsituationen på landets arbetsplatser inte är alarmerande, utan att man klarar det nya gränsvärdet. Det konstateras även att resultatet av projektet inte indikerar något behov av krav på generell mätning på arbetsplatser.

Vi håller med om att resultatet inte är alarmerande för lokaler i stort, men det visar också att det finns lokaler med mycket höga radonhalter. Vidare kan de korta mättiderna spela stor roll för resultatet. Vi konstaterar också att man överhuvudtaget inte berört betydelsen av byggkonstruktionens täthet mot marken.

Skolor och förskolor är också arbetslokaler. Dessa behandlas i avsnitt 7.3. Andra lokaler där förhöjda radonhalter har uppmätts är kyrkolokaler. Många kyrkor är belägna på grusåsar vilket utgör en särskilt stor risk för inläckage av radon.

9. Hälsorisker

Statens strålskyddsinstitut (SSI) har i december 2000 reviderat sin bedömning av hälsoriskerna med radon.

Här redovisas SSI:s sammanfattande bedömning. Det finns mer att läsa om hälsorisker i Fakta och lägesrapport om radon, kap. 7.

9.1 500 lungcancerfall per år orsakas av radon

Statens strålskyddsinstitut bedömer att omkring 500 lungcancerfall per år orsakas av radon i bostäder. Sannolikheten att antalet radonrelaterade fall överstiger 1 000 per år bedöms som liten. Bedömningen grundas främst på resultat från epidemiologiska undersökningar i bostäder, i första hand på den svenska studie som presenterats av Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet. Det finns en samverkanseffekt mellan tobaksrökning och radon vilket innebär att de allra flesta fallen av radonrelaterad lungcancer inträffar bland rökare. Risken för icke-rökare att drabbas av lungcancer från radon är betydligt mindre än för rökare. Radonsänkande åtgärder i alla bostäder med radonhalter över 400 Bq/m3kan spara upp till 150 dödsfall i lungcancer per år. Av dem skulle ett trettiotal vara icke-rökare. För personer som röker är den mest effektiva åtgärden för att sänka sin personliga risk från radon att sluta röka.

9.2. Förtäring av radonhaltigt vatten

Förtäring av radonhaltigt vatten bedöms ge en genomsnittlig stråldos till den svenska befolkningen på 0,01 mSv per år vilket beräknas orsaka några få dödsfall i cancer per år. Vid 100 Bq/l, gränsvärde för radon i allmänt vatten (tjänligt med anmärkning) är den årliga stråldosen 0,02 mSv per år och vid 1 000 Bq/l (otjänligt)

0,2 mSv per år. Radon som avgår från hushållsvatten till inomhusluften kan ge upphov till några tiotal av de dödsfall i lungcancer som årligen orsakas av radon i Sverige. De kortlivade radondöttrarna som kan finnas i vattnet utgör förmodligen inte så stor hälsorisk.

10. Hur upplever människor risken med radon?

Av totalt 1,9 miljoner småhus har radonmätningar endast gjorts i 280 000 hus. Statliga insatser av olika slag har gjorts sedan 20 år tillbaka för att komma till rätta med förhöjda radonhalter. Trots detta har inga mätningar av radonhalten inomhus gjorts i större delen av landets bestånd av småhus – 1,67 miljoner bostäder i småhus återstår att mäta! Förhållandena är likartade i flerbostadshus där 52 000 bostäder av 2,3 miljoner bostäder har mätts. I 600 000 lägenheter i flerbostadshus behöver mätningar genomföras för att radonhalten i resterande 2,26 miljoner bostäder skall kunna anses som kontrollerade.

Människor verkar helt enkelt inte särskilt benägna att mäta radonhalten och inte heller att vidta åtgärder mot radon, när så behövs. Detta är något många av landets kommunala myndigheter fått erfara. När kommunerna i syfte att kartlägga radonsituationen i den egna kommunen erbjudit sig att bekosta mätning av radonhalten har förvånansvärt många småhusägare avböjt.

Det kan tyckas märkligt, men likartade reaktioner har visat sig i flera andra länder där man har radonproblem. I USA gavs 1985 stor publicitet åt ett fall med extremt hög radonhalt. Risken med radon hade inte varit mycket uppmärksammad innan dess. Flera informationskampanjer, vissa i kombination med ambitiösa forskningsprojekt genomfördes därefter. De amerikanska myndigheterna trodde först att informationen om radon skulle leda till panik. Problemet visade sig snarare vara det motsatta – det stora flertalet människor var tämligen likgiltiga inför problematiken. Kanske kan det faktum att radongasen inte kan förnimmas göra det svårare för människor att förstå allvaret. Troligen är bilden än mer komplicerad.

Resultat av den forskning som bedrivits om riskuppfattning och riskkommunikation kan belysa bristen på intresse för radonmätningar och åtgärder.

10.1. Radonriskens kännetecken

Professor Lennart Sjöberg, Centrum för riskforskning, Handelshögskolan, Stockholm, skrev 1989 en rapport om risker med radon (Sjöberg, L. 1989). Rapporten skrevs för U.S. Environmental Protection Agency (EPA), USA:s motsvarighet till Naturvårdsverket. Rapporten ger en översikt av forskningen om radonrisk och riskkommunikation på radonområdet.

Radonriskens unika kännetecken

Radonförekomst kan inte ”skyllas på” någon. Det finns inte någon syndabock. Det är ju inte fråga om utsläpp från någon verksamhet eller liknande. Radon finns i naturen, och det är frågan om en ”naturlig” risk. En förhöjd radonhalt kan ju till skillnad från många andra emissioner inte upplevas – den varken syns, luktar eller känns. Därtill kommer att människor exponeras för den i sitt hem, en plats som vanligen betraktas som säker och som ligger under ens eget ansvar.

10.2. Riskbedömning i allmänhet

När upplevelsen av hur stor en risk är skall bedömas, är det av mycket stor betydelse vems risk som bedöms (Sjöberg, L 1989). Människor bedömer att risken för att andra skall drabbas är betydligt större än vad risken för att drabbas för egen del är. Skillnaden mellan upplevelsen av personlig risk och upplevelsen av risken som andra utsätts för i fråga om radon är dramatisk. Ett liknande synsätt återfinns i fråga om exempelvis alkohol. Människor tenderar att bedöma risken med alkoholkonsumtion som minst för egen del och som störst för andra (Sjöberg, L. 1991).

Skillnaden mellan allmän risk och personlig risk brukar betecknas riskförnekelse. Denna riskförnekelse påverkas av hur man upplever möjligheten att skydda sig mot risken i fråga. Ju svårare man upplever att det är att skydda sig, desto större blir riskförnekelsen.

10.3. Radon – farligare för grannen än för mig!

Olika människor oroar sig olika mycket för radon, bl.a. beroende av familjesituation, ålder och kön. Äldre människor tenderar att oroa sig för radon i lägre grad än yngre, småbarnsföräldrar i högre grad. Kvinnor är mer benägna att oroa sig än män, men de oroar sig ändå mindre för radon än för andra risker.

Sjöberg konstaterar i sin rapport att forskningen på området visar att det är mycket svårt att få folk att mäta radonhalten och åtgärda sitt hus. Den vetenskapligt uppskattade risken överensstämmer vanligen inte med den upplevda risken. Det finns alltså inget samband mellan människors attityd och fakta. Det är snarare så att människor reagerar på vad man tror är verkligt, inte vad som är verkligt.

10.4. Intresse för radon vid överlåtelser

Påverkas riskupplevelsen av den relation man har till huset, om man äger det eller inte?

Av Sjöbergs rapport framgår att människor som står i begrepp att köpa hus tycks vara mer benägna att skaffa sig kunskap om radonhalten i huset i fråga, till skillnad mot personer som redan äger och bor i ett hus. Detta sker trots att man i rapporten inte kunnat konstatera om marknadspriset påverkas av radonfaran eller ej (Åkerman, J 1989).

Kanske beror inställningen till eget och andras hus på att man ser det egna huset som en del av sitt ”utsträckta jag”, särskilt i fråga om hus som man bott i länge. Människor tenderar att förneka att något som är så nära relaterat till en själv som det egna hemmet kan utgöra en fara.

Om människor som hyr sin bostad påverkas på samma sätt är svårt att bedöma, då det konstateras i rapporten att man inte kunnat finna någon forskning om radon och hyresbostäder.

10.5. Radonrisk i jämförelse med så kallade livsstilsrisker

I rapporten finns jämförelser mellan radonrisken och så kallade livsstilsrisker, som bruk av alkohol och rökning. Vissa likheter finns; man utsätts som individ för risken och det krävs ett eget

agerande för att åtgärda risken. Det finns också skillnader mellan radonrisk och livsstilsrisker. Radon ger inte upphov till någon ”positiv” effekt. Det finns ingen lustupplevelse kopplad till risken. För att undvika risken med t.ex. rökning måste rökaren aktivt ändra på sitt beteende. Han måste avstå från en ”frestelse”. Någon ovana eller något mönster behöver emellertid inte brytas för att risken med radon skall undvikas. Det som krävs är att den drabbade vid ett eller några tillfällen vidtar åtgärder så att risken undanröjs.

10.6. Ökat riskmedvetande

Det förefaller som om risken med radon underskattas, men även möjligheten att minska risken genom eget handlande. Ett ökat riskmedvetande kombinerat med förbättrad kunskap om hur man minskar risken genom åtgärder skulle kunna förändra situationen. Det kan vara angeläget att upplysa om risker men det låter sig inte göras så lätt. I rapporten redovisas en del studier om hur radoninformation tas emot. Dessa studier visar att om människor får riklig information om risken med radon så tenderar de snarare att bli allt mer riskförnekande. Det är således lätt att inbjuda till riskförnekelse.

Den tidigare generaldirektören för SSI, Bo Lindell, har påpekat att starka reaktioner i Sverige över radonrisken (under 1970-talet) snabbt ebbade ut, när man fick klart för sig att det främst var fråga om en ”naturlig risk”. Det hade då nämligen visat sig att radon från marken var ett långt större problem än radon från byggnadsmaterial. Han anger två möjliga tolkningar av detta fenomen. Dels kan det vara så att vi reagerar mindre på just naturrisker än på andra risker; att naturen i sig skulle vara god. Men det kan också vara som att naturen som aktör saknar moraliskt ansvar för de risker som uppkommer. Han menar att det är oklart vilken roll naturen spelar vid upplevelsen av radon. Radon finns ju i naturen men kan även genereras av byggnadsmaterial och uppsamlas i inomhusluften på grund av otät grund och otillräcklig ventilation.

10.7. Senare forskning

Forskning om radonrisker och riskkommunikation har pågått även under 1990-talet, främst i USA. Forskningen har dock inte lett till några nya rön eller nya slutsatser i fråga om människors upplevelse av risken med radon.

11. Hur kan människors beteende styras?

Om man vill påverka människors förhållningssätt i olika frågor måste man först klarlägga vilka bakomliggande faktorer som styr människors handlande. Först då blir valet av styrmedel så väl underbyggt att ett resultat i förväntad riktning kan åstadkommas. De styrmedel som står till buds brukar vanligen delas in i informativa, ekonomiska och legala. Denna uppdelning återfinns exempelvis i utredningens direktiv. Av detta framgår det att en bedömning av nuvarande och tidigare statliga informations- och stödinsatser samt av regelgivningen på området skall göras. Denna bedömning skall sedan ligga till grund för utredningens förslag.

Radon inomhus är en miljöfråga och vi har därför valt att beskriva de olika styrmedlen ur ett miljöperspektiv. Traditionellt sett har man med miljö avsett ”naturmiljö”, yttre miljö. I och med att miljöbalken infördes 1999 kom även inomhusmiljö att omfattas av miljöbegreppet genom att den tidigare hälsoskyddslagen infördes i miljöbalken. Det är därför naturligt att se radonfrågan ur ett miljöperspektiv och därmed låta miljöbalkens målsättning om ett hållbart samhälle omfatta radonfrågan. Vi förklarar i det följande hur styrmedlen påverkar människor och beskriver styrmedlens inbördes förhållanden.

Vi presenterar här professor Staffan Westerlunds tankar om betydelsen av valet mellan olika styrmedel, sett ur miljörättslig synpunkt (Westerlund, S. 1997). Westerlund är professor i miljörätt vid Uppsala universitet.

Genom att applicera Westerlunds resonemang på radonfrågan kan vi bättre förstå varför de statliga åtgärder som hittills har gjorts inte har varit tillräckliga. För att det som han har skrivit skall bli tillämpbart på radonproblematiken får ordet miljö ges en vidare betydelse så att även hälsoskyddet omfattas.

Riskförnekelse fungerar på ett liknande sätt för människor som moraluppfattningar eller sociala normer. Information räcker van-

ligen inte för att förändra en människas moraluppfattning. Riskförnekelsen är stor i fråga om radonrisk jämfört med andra riskbedömningar. Därför är människor inte mottaglig för vare sig information eller ekonomiska incitament i någon större omfattning. Detta har vi kunnat konstatera vid vår genomgång av den information som givits (se kap. 3). De pengar staten anslagit till bidrag för radonåtgärder har inte utnyttjats till fullo (se kap. 4). Inte heller har det regelverk som finns i dag i tillräcklig omfattning förmått människor att mäta och åtgärda (se kap.5).

11.1. Olika styrmedel – sett ur miljörättslig synpunkt

Staffan Westerlund beskriver framför allt rättens, dvs. det rättsliga systemets, betydelse för genomförandet av olika miljömål. De olika styrmedlen fungerar, enligt hans uppfattning, som ett slags skyddsvallar eller skyddsfilter för miljön.

Han beskriver hur människors förhållningssätt styrs av olika faktorer. I första hand styrs det, enligt hans synsätt, av etiska och moraliska värderingar, av sociala normer, i andra hand av ekonomi och slutligen och ytterst av rätten, dvs. det rättsliga systemet.

Utgångspunkten i resonemanget är att en person som vill och kan handla på ett speciellt sätt, kommer att handla så, även om det är miljöskadligt, om han inte finner övervägande skäl för att avstå från handlandet.

11.1.1. Etiska värderingar och sociala normer

Ett skäl att inte genomföra det man tänkt är att handlandet upplevs som oetiskt. Detta förutsätter emellertid att det inte finns andra skäl som väger tyngre än etiken. Etiska och moraliska värderingar varierar i olika kulturer och under olika tidsperioder. De kan påverka människors förhållningssätt i högre eller lägre grad.

Det kan också finnas sociala normer som verkar hindrande, beroende av hur högt de värderas. Westerlund konstaterar att sociala normer visserligen inte är oviktiga, men att de sällan är tillräckliga i sig för att avvärja vissa beteenden, exempelvis sådana som motverkar en hållbar utveckling. Sociala normer är endast en del i ett styrsystem, där effekten kan ökas bl.a. genom information (informativa styrmedel).

11.1.2. Ekonomiska insatser

Om etiska värderingar och sociala normer inte är tillräckliga som styrinstrument kan ekonomiska insatser agera som styrmedel. Människor kan tycka att en viss handling i och för sig är moraliskt förkastlig. Trots detta kan de av individuella, ekonomiskt kortsiktiga, skäl ändå handla i strid mot sin moraliska uppfattning. Ett sätt att styra detta moraliskt förkastliga, men ekonomiskt fördelaktiga, handlingssättet är att göra det ekonomiskt ofördelaktigt. Alternativt kan ett önskvärt handlande göras mer fördelaktigt.

11.1.3. Det rättsliga systemet

Skulle heller inte ekonomiska styrmedel i tillräcklig omfattning påverka människors förhållningssätt återstår det att med rättens, det rättsliga systemets, hjälp styra handlandet i önskad riktning. Det rättsliga systemet skiljer sig från de tidigare beskrivna styrmedlen genom att det omfattar olika former av maktmedel. Det bestämmer exempelvis vad en enskild person har rätt att göra och inte har rätt att göra, samt vad han är skyldig att göra (det materiella rättsläget). Systemet kan utformas så att det anvisar ett förhållningssätt som skall prioriteras framför ekonomiska hänsynstaganden och eventuella motstridiga moraliska värderingar.

Figur 11.1 Statliga styrmedel som skydd för människors hälsa.

Figuren finns endast i den tryckta versionen.

Omarbetad figur efter Staffan Westerlund.

Källa: En hållbar rättsordning 1997.

Mellan människan och en fara för hälsan finns tre slags barriärer, som på bilden symboliseras av tre staplar av olika tjocklek. Den första och svagaste är etiken, moral etc. Den andra är ekonomin. Om människan inte påverkas av vare sig moral eller ekonomi kan endast lagen ge skydd för hälsan. Om inte lagen hindrar det som är skadligt finns inte något skydd.

Enligt Westerlund utgår många människor ifrån att ekonomiska styrsystem kan sättas vid sidan av rättsliga styrsystem; att de två

styrsystemen behandlas som alternativa. Mot detta synsätt invänder han att man måste betänka att det finns ett materiellt rättsläge även i de fall när ingen särskild lagregel har utfärdats. Kort sagt; finns det inte en rättsregel som säger något annat, får man göra vad man vill.

Westerlund menar att rättssystemets funktion fungerar som ett slags skyddande filter, som har möjlighet att fånga upp sådant som passerat människors etiska och ekonomiska bedömningar. Rättsystemet har på så sätt ytterligare en funktion förutom att utgöra en uppsättning styrmedel.

De olika faktorerna samverkar och på längre sikt kan värderingar och ekonomiska hänsyn även komma att påverka rättens innehåll. Rättens innehåll kan i sin tur komma att påverka värderingar och ekonomiska övervägningar.

Särskilt yttrande

av sakkunnige Kenneth Kanckos

Jag får inledningsvis beklaga att den tid som stått till utredningens förfogande varit för alltför kort. Därigenom har till utredningen förordnade sakkunniga och experter inte fått möjlighet att ta del av utredarens slutliga förslag till ny lagtext och inte heller den specialmotivering som lagtexten föranleder innan tiden för att lämna särskilt yttrande gått ut. Detsamma gäller den slutliga utformningen av texter rörande vilka ekonomiska konsekvenser utredarens förslag medför. Av denna anledning har jag inte någon möjlighet att ta ställning till de slutliga förslag som utredaren lämnar i betänkandet. Därför kan jag inte heller ställa mig bakom dem.

På grundval av det underlag och de ställningstaganden som utredningen hunnit ta per den 10 januari 2001, och vilka innebär en genomgång i huvudsak av vad betänkandet kommer att innehålla för ställningstaganden samt deras konsekvenser, vill jag lämna följande synpunkter.

Av en av de undersökningar som förebringats utredningen (IMM:s) framgår att radon i bostäder beräknas orsaka flera hundra lungcancerfall årligen, främst hos rökare. Endast en mindre del av dessa inträffar bland individer som utsatts för halter som överstiger aktuella gränsvärden för radon i bostäder. Riskuppskattningen är mer osäker hos icke-rökare beroende på att lungcancer är ovanlig i denna grupp.

SSI har under den tid som utredningen pågått gjort en ny bedömning av vilka risker som är förknippade med radon i bostäder. Enligt SSI:s nya bedömning dör 500 människor per år i lungcancer på grund av radon. Bedömningen innebär vidare att ca 150 personer per år dör med anledning av radonförekomst i fastigheter som innebär högre halter än 400 Bq/m3 luft och att 30 av dem skulle vara icke-rökare. De nya bedömningarna innebär en nedskrivning av risken jämfört med vad som tidigare gjorts gällande.

Följaktligen kan konstateras att radon i bostäder med all sannolikhet är skadligt för dem som vistas länge i bostäderna. Detta verkar gälla oavsett om radonhalten över- eller understiger gällande gränsvärden för radon. De allra flesta radonrelaterade cancerfallen drabbar rökare. Om man vill komma åt folkhälsoproblemet lungcancer på ett effektivt sätt, förefaller därmed kraftiga antirökkampanjer, och ytterst ett förbud mot rökning, vara det bästa.

Utredaren föreslår med utgångspunkt i gällande gränsvärden att en miljökvalitetsnorm skall inrättas. Fastighetsägare skall tvingas företa radonmätningar på egen bekostnad (villaägare senast vid utgången av år 2022). Mätningarna skall registerföras och mätföretagen skall vara skyldiga att rapportera mätresultaten till beslutande myndighet. På grundval därav skall fastighetsägare kunna åläggas att vidta åtgärder för att bringa ned radonhalten under gällande gränsvärden. Bidrag skall kunna erhållas för viss del av kostnaden för radonsaneringen.

Det är endast i ett fåtal fall som man kommer att lyckas få ned radonhalten till 0 Bq eller strax däröver. I ett stort antal fall, sannolikt majoriteten av fallen, kommer åtgärderna att innebära att man visserligen minskar radonhalten så att den underskrider gällande gränsvärden men fortfarande kommer ha en radonhalt mellan 100 och 400 Bq/m3 luft.

Av IMM:s undersökning och SSI:s nya bedömning framgår att endast en mindre del av de radonrelaterade cancerfallen inträffar bland dem som utsatts för halter som överstiger aktuella gränsvärden. För en stor del av dem som kommer att företa radonsaneringar med anledning av utredningen, frivilligt eller tvångsvis, kommer en fortsatt förhöjd eller kanske till och med oförändrad cancerrisk därmed att kvarstå. Följaktligen kommer en radonsanering inte att innebära någon som helst garanti för att man förhindrar uppkomst av cancer i det enskilda fallet, även om man kan förväntas förlänga ett antal s k statistiska liv.

Enligt utredningens beräkningar föreligger behov att mäta radon i 1 670 000 småhus. Enbart mätningarna beräknas kosta villaägarkollektivet minst 500 Mkr. I kalkylen har mätkostnaden uppskattats till 300 kr per villa. På marknaden finns i dag två företag som tillhandahåller radonanalyser. Att köpa mätutrustning (inkl analys) kostar idag 250 till 500 kr. Om man inför en obligatorisk mätning av radon i en duopolsituation torde mätkostnaderna knappast sjunka. Det är därför rimligt att räkna med att mätkostnaderna

för villakollektivet hamnar betydligt högre än utredningen räknat med, sannolikt inom intervallen 500 – 835 Mkr.

Cirka 83 000 villaägare beräknas ha för höga radonvärden i sina hus och därmed kunna komma att åläggas sanera radon, ytterst vid påföljd av vite. Den totala åtgärdskostnaden för sanering av dessa villor uppskattas i utredningen till ca 2,3 miljarder kronor.

En annan konsekvens av radonsaneringarna skulle bli att energiförbrukningen för de berörda hushållen ökar. Enligt utredningens bedömning skulle de berörda hushållens energikostnader öka med 105,6 Mkr/år, varav småhusägarna får stå för 81,1 Mkr/år. Den ackumulerade energikostnadsökningen med anledning av radonsaneringar skulle uppgå till 375 Mkr. I kalkylen har utredningen dock inte beaktat den energiåtgång som krävs för att hushållen skall uppfylla gällande lagstiftning angående krav på ventilation. Från hushållens synvinkel kommer även denna merkostnad att aktualiseras med anledning av radonsaneringarna. Merkostnaden motsvarar kostnaden för 0,5 oms/h. Om man beaktar även denna kostnad skulle den ackumulerade energikostnaden uppgå till närmare tre miljarder kronor.

Sammantaget kan utredningens förslag förväntas innebära en kostnadsökning för de berörda hushållen med 5 till 6 miljarder kronor. Från denna kostnad avgår den ersättning som hushållen erhåller genom bidrag.

Jag motsätter mig utredarens förslag i de delar som förslagen innebär att tvångsåtgärder skall företas mot enskilda fastighetsägare, t.ex. obligatorisk mätning på egen bekostnad. Jag anser att utredarens förslag innebär ett stort ingrepp i de grundläggande frioch rättigheter som tillförsäkras medborgarna i Regeringsformen och Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna med tillhörande protokoll. Den enskilde fastighetsägarens frihet att själv styra sin familjeekonomi och användningen av bostaden inskränks avsevärt om utredningens förslag genomförs.

Enskilda villaägare är vana att själva råda över sin privatekonomi och att ta ställning till vilka prioriteringar som skall göras när det gäller det egna boendet, t ex valet av uppvärmningsform, när tak, fasad etc. skall renoveras och om han själv, andra i hushållet eller gäster skall få röka i bostaden. Det ter sig i detta sammanhang märkligt att införa ett tvång beträffande radonmätning och åtgärder för att bringa ned eventuell radonförekomst.

Utredarens förslag om tvångsmätning, uppgiftsskyldighet för analysföretagen och så vidare innebär för de enskilda småhusägarna en påtaglig risk för ökade boendekostnader, dels åtgärds- och underhållskostnader och dels energikostnader med anledning av radonsanering. Även om kostsamma saneringsåtgärder vidtas kommer husägaren inte med säkerhet att kunna förhindra att någon av de boende i huset drabbas av cancer. Merparten av dem som enligt företagna undersökningar har drabbats av cancer med anledning av radon, har exponerats för lägre halter än gällande gränsvärden.

Införandet av tvång kommer inte att tas emot positivt av fastighetsägarna. För den som vill undvika att få för höga radonvärden är det enkelt att fuska vid mätningen, t ex genom att vädra mer eller ställa mätdosorna utomhus. Man får därför befara att fusket kommer att bli omfattande, framför allt bland dem som anser att deras ekonomi inte klarar av omfattande åtgärdskostnader.

Genom att gränsvärdet enligt normen kommer att träda i kraft först år 2022 kommer med all sannolikhet ett stort antal villaägare att vänta med att mäta radon. Detta gäller i synnerhet de som har för avsikt att sälja sin villa dessförinnan, eftersom köpare kommer att vilja pruta på köpeskillingen om det är klarlagt att det finns radon i villan.

Med hänsyn till vad som framkommit inom ramen för utredningen anser jag sålunda att det inte finns sådana tillräckliga skäl som motiverar ingrepp av det slag utredaren föreslår mot de boendes vilja i deras hem. Det finns ingen rimlig proportion mellan det mål man kommer att nå och de medel man är beredd att ta till.

Åtgärderna mot radon bör därför enligt min mening stanna vid information och bidrag som kan få fastighetsägare att sanera radon på frivillig väg.

Särskilt yttrande

av sakkunnige Lennart Berndtsson

Hur skall samhällsekonomiska resurser användas för att minska risker i boendet?

I boendet utsätts man för risker av många olika slag, t.ex. att skadas till följd av brand, elchock, fallolyckor och hissolyckor. Man kan också drabbas av allvarliga sjukdomar såsom Legionellasjuka vid duschning, astma- och andra allergirelaterade sjukdomar på grund av dålig inomhusluft samt lungcancer orsakad av radon i bostaden. Radonutredningen 2000 har haft till uppgift att föreslå åtgärder för att minska den sistnämnda risken.

Då det gäller reduktion av risker, som man utsätts för i boendet – liksom då det gäller andra risker i samhället – måste inriktningen vara, att åtgärder skall genomföras i prioritetsordning med hänsyn till kostnader och nytta. Olika typer av risker behandlas dock av olika utredningar vid olika tillfällen, utan att det finns någon fastställd metod för beräkning av de samhällsekonomiska konsekvenserna, som skulle garantera en likartad prioritering. Därför kan följden bli, att man satsar mer eller mindre på att reducera vissa risker, än vad som egentligen är motiverat med hänsyn till den totala risksituationen – t.ex. i boendet.

Mot bakgrund av detta kan det finnas skäl att ifrågasätta omfattningen av en del åtgärder som föreslås i Radonutredningen 2000, även om konsekvensstudien visar att den samhällsekonomiska kostnaden för hela åtgärdspaketet förefaller rimlig, med hänsyn till kostnader som satsas för att rädda människoliv inom andra studerade riskområden.

Är det motiverat att mäta radonhalten i alla hus?

Enligt Radonutredning 2000 skall fastighetsägarna åläggas att genomföra mätningar av radonhalten i samtliga bostadshus. Det innebär att 630 000 lägenheter i flerbostadshus och 1 670 000 småhus skall mätas till en kostnad av i storleksordningen 800 Mkr. Genom att införa ett generellt krav på mätning, oavsett var huset ligger och vilka byggnadsmaterial de innehåller, förenklar man myndigheternas tillsyn. Det kan också uppfattas som rättvist att alla ”drabbas” av mätningen och man får en heltäckande bild av radonläget i svenska bostäder – under förutsättning att mätningarna genomförs på rätt sätt. Men det är ju ändå så att höga radonhalter i husen orsakas av att de ligger på radonhaltig mark eller innehåller blåbetong. Man kan därför ifrågasätta, om man inte satsar mer resurser än vad som är motiverat, då man kräver mätning i samtliga hus.

Rökning och radon

Utredningen konstaterar, att det klart övervägande antalet av de i storleksordningen 500 personer som drabbas av lungcancer varje år på grund av höga radonhalter i bostäder, är rökare. Mot bakgrund av detta, torde det effektivaste sättet att snabbt få en minskning av antalet lungcancerfall till följd av höga radonhalter vara, att satsa på ytterligare åtgärder för att få människor att sluta röka och i synnerhet att få ungdomar att aldrig börja röka. De informationssatsningar som föreslås i utredningen, bör mot denna bakgrund, fokusera på att rökare utsätts för en avsevärt större risk att få lungcancer, där höga radonhalter är den utlösande faktorn.

Tidsperspektivet

Utredningens samtliga förslag skall vara genomförda efter ca 20 år. Man har dock föreslagit olika tidpunkter för när flerbostadshus och småhus skall vara åtgärdade. Flerbostadshusen skall sålunda vara åtgärdade redan om ca 10 år, medan småhusen skall vara klara 10 år senare. Det är inte utredningens uppfattning, att det skulle vara farligare att bo i flerbostadshus med radon än i småhus med radon, utan man anför andra skäl till den föreslagna tidplanen. Det mest logiska förefaller ändå vara, att även flerbostadshusen skall

vara åtgärdade inom ca 20 år, så att man får en tidpunkt då gränsvärdet för högsta tillåtna radonhalt börjar gälla för samtliga bostäder.

Under den tid åtgärderna genomförs, kommer man genom mätningarna att få allt större kunskap om radonsituationen i de svenska bostäderna. Man kommer också att få god kännedom om effekten av olika åtgärder för att minska radonhalten, eftersom mätningar skall genomföras även efter åtgärder, för att kontrollera om man uppnått syftet. Forskningen kommer också att resultera i mer kunskap om riskerna med radon. Mot bakgrund av detta kan det finnas skäl att göra en översyn av regelverket någon gång under den 20-årsperiod som utredningens åtgärder genomförs.

Särskilt yttrande

av sakkunnige Solveig Larsen

Som sakkunnig i Radonutredningen vill jag avge följande synpunkter. Synpunkterna berör förslagen som påverkar flerbostadshus.

Samhällsinsatser för att minska riskerna för lungcancer.

Det är en angelägen uppgift att förhindra att människor i onödan utsätts för radon med påföljande risk för att utveckla lungcancer. Emellertid måste samhällsinsatserna, för att minska riskerna, praktiskt och ekonomiskt balanseras mot den nytta som kan uppnås med hjälp av insatserna. Det är därför nödvändigt att ta ställning till utredningens riskbedömning för att på så sätt avgöra vad som är en rimlig omfattning av samhällsinsatserna. Utredarens experter har uppskattat att 500 människor per år dör i lungcancer och att av dessa skulle 150 människor kunna räddas om alla bostäder och vissa lokaler åtgärdas när gränsvärden har överskridits. Enligt utredarens historiska tillbakablick har uppfattningen om riskerna varierat högst väsentligt. Tidigare radonutredning (1979) uppskattade att 300–3000, troligen 1 100 riskerade lungcancer om landsmedelvärdet inte sänktes drastiskt. Cancerkommittén (1984) kom fram till att dödstalet torde ligga mellan 100–1 000 fall med mest sannolikt 300 fall. SSI:s bedömning 1993 var att det fanns en risk för 900 lungcancerfall om året. Jag kan instämma i utredarens slutsats när hon skriver att bedömningarna har varierat. Det är naturligtvis svårt att föreslå samhällsåtgärder med så osäkra bedömningar som grund. Jag anser dock att det inte ensidigt får vara bedömningar av antalet människor som drabbas och eventuellt avlider som bör avgöra samhällsinsatsernas karaktär. Det är t ex ett besvärande faktum att 90 % av de drabbade är rökare. Av de 150 som skulle kunna räddas enligt ovan är endast 30 personer icke-rökare. Dessa fakta leder till

slutsatsen att den mest verkningsfulla insatsen för att eliminera problemet torde vara en antirökkampanj som skulle minska många hälsoproblem och påtagligt även riskerna med radon.

Kontroll och mätning

Utredaren föreslår inga andra gränsvärden än de som redan gäller för befintlig bebyggelse. Det innebär att aktiva kommuner på samma sätt som idag kan tvinga fram såväl mätning som åtgärder när gränsvärdena överskrids. Utredaren väljer därför att föreslå informationsinsatser, ekonomiska bidrag och miljökvalitetsnormer som medel för att minska riskerna. Såväl utökad information som utvidgade statliga bidrag torde vara verkningsfulla åtgärder för att påverka takten för att bostäder skall få radonvärden under gränsvärdet. Miljökvalitetsnormer är däremot ett nytt och oprövat redskap för kommunerna. Som jag ser det löser inte fler redskap det faktum att kommunerna saknar tid och resurser för tillsyn enligt miljöbalken. Utredaren föreslår dessutom att till miljökvalitetsnormen knyta kravet på obligatorisk mätning i alla bostadshus före det datum som förslaget till miljökvalitetsnorm anger.

Att mäta radon i alla bostadshus är att likna vid att skjuta med hagelsvärm för att vara säker på att träffa rätt. Utredaren bedömer att mätning bör ske i 630 000 bostäder i flerbostadshus (en reduktion från 2 200 000 bostäder på grund av markradonets påverkan, som gör det möjligt att mäta endast i markplan samt 20 % för övrigt). Av dessa uppskattar utredaren att 40 000 bostäder behöver saneras. Det förefaller mig vara en överdimensionerad undersökningsmetod att mäta 630 000 bostäder i flerbostadshus till en kostnad av 252 miljoner kronor, som slutligen drabbar de boende, för att hitta 40 000 riskfall. Den sammanlagda mätkostnaden för alla bostäder och vissa lokaler blir hela 793 miljoner kronor. Utredaren menar att eftersom radon inte syns eller luktar så återstår allmän mätning. Man kan konstatera att förslaget om allmän mätning innebär en synnerligen stor administrativ och kostsam lösning för att finna de bostäder som behöver saneras.

För att underlätta myndigheternas tillsyn innebär förslaget dessutom att en landsomfattande databas över uppmätta bostäder ska byggas upp, med uppgifter inrapporterade av de företag i Sverige som genomför analyser av radonmätningar. Enligt min uppfattning är detta en främmande lösning för svensk förvaltningstradition.

Inom andra områden, exempelvis när det gäller brister i hissar, är det fastighetsägarens uppgift att förse tillsynsmyndigheten med protokoll som bildar underlag för eventuella beslut om villkor för att hissen ska få användas för persontransport. Likaså när ventilationskontroll genomförs är det fastighetsägarens uppgift att informera tillsynsmyndigheten. Att ålägga det företag som fastighetsägaren anlitar en uppgiftsskyldighet skapar rättsosäkerhet. Det är dessutom angeläget att de företag som kan genomföra radonanalyser även utanför Sveriges gränser, kan komma i fråga för att konkurrensen skall kunna ge låga priser, särskilt som det endast för dagen finns två företag i Sverige som utför radonanalyser. Därmed kan det uppstå problem med en svensk lag om uppgiftsskyldighet för det analyserande företaget. Om det av ekonomiska och praktiska skäl anses lämpligt att införa dessa radonregister, vilket enligt min uppfattning inte är tillräckligt motiverat, bör fastighetsägaren vara den uppgiftsskyldige och endast i de fall då radonhalterna överstiger gällande gränsvärden.

Sammanfattningsvis kan jag dela utredarens förlag till samhällsinsatser endast till den del som avser information och bidragsgivning.

Sanering och åtgärder

De tekniska återgärder som utredaren föreslår är till övervägande del ventilationslösningar. Eftersom lösningarna förutsätter fläktanordningar påverkas energianvändningen. Även om värmeåtervinning utnyttjas, påverkas energianvändningen på ett ogynnsamt sätt. Fläktenergin förutsätter elkraft. Eftersom riksdagen har uttalat en målsättning att minska elanvändningen för att kunna avveckla kärnkraften, kommer de föreslagna åtgärderna att minska möjligheterna att nå detta mål. Om elkraftenergin produceras på annat sätt än kärnkraft, kan detta påverka möjligheterna att reducera växthusgaserna. Värmeåtervinning löser inte heller problemet, eftersom detta visserligen ersätter en del av det värmebehov som uppstår vid ökad avluftning av uppvärmd luft, men det ersätter inte den driftel som fläktarna behöver. I förlängningen kommer de hus som är anslutna till fjärrvärme med mottrycksanläggningar att motverka systemlösningen, eftersom ett minskat värmeunderlag minskar möjligheterna att producera elkraft samtidigt som det åtgärdade huset behöver mer elkraft. Problemet blir energipolitiskt

och kräver en särskild konsekvensbedömning som saknas i utredningsmaterialet.

Golvbranschen har visat på möjligheten att utföra täta ytskikt på konstruktioner mot radon i mark. Utredaren påpekar med rätta risken för fuktproblem med sådana lösningar, samtidigt som det är angeläget att utveckla metoder som inte kräver energiinsatser.

Tidplanen

I förslaget till förordning om miljökvalitetsnorm har utredaren delat upp tidplanen för egnahem (A), hyres- och bostadsrättshus (B) samt förskolor, förskoleklasser, skolor och fritidshem (C). Sista datum för mätning och sanering är olika satta för de olika grupperna. Genom denna tidplan, som ges grupp C en tidplan om 5 år, B 10 år och A 20 år, kan man förvillas att tro att detta speglar en prioritering. Utredaren anför dock själv att höga radonhalter är ett större problem i egnahem än i flerbostadshus, varför tidsangivelsen i förordningen inte motsvarar en prioritering för de objekt som har högsta halter och störst frekvens. Mitt förslag är därför att senaste tidpunkt i förordningen sätts till år 2022 för samtliga bostadshus.

Kostnad för reformen

Utredaren redovisar en kostnad för samhället om 5,7 miljarder kronor. Därmed blir kostnaden per sparat liv 6,1 miljoner kronor. Då har ändock inte kostnaden för den administration och insats som fastighetsägare själva får svara för medräknats. Dessutom kan svårigheter uppkomma att finansiera den del av åtgärdskostnaden som inte är bidragsberättigad och inte ger möjligheter till ökad hyresintäkt. Kostnaderna måste bedömas tillsammans med de ytterligare reformer som förefaller önskvärda i befintlig bebyggelse, exempelvis åtgärder för att minska allergier, åtgärder för att minimera riskerna för ohälsa orsakat av legionella, förbättra säkerheten i befintliga hissar, förbättring av tillgänglighet, energieffektiviseringar som inte är företagsekonomiskt försvarbara, förbättringar av det förebyggande brandskyddet m.m. Alla dessa åtgärder sparar liv och minskar ohälsa och kan synas lika angelägna. Sammantaget kan en ambitiös reformiver i befintlig bebyggelse resultera i hyreshöjningar på kort sikt. Min uppfattning är att det

skall vara mycket starka skäl för att reformera i befintlig bebyggelse. Det är vidare angeläget att reformer som ökar boendekostnaderna har en förståelse och acceptans bland bostadskonsumenter.

Kommittédirektiv

Radon i bostäder och vissa lokaler m.m. – Dir. reformbehov 1999:102

Beslut vid regeringssammanträde den 2 december 1999.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppdrag att analysera problemen med radon i bostäder och vissa lokaler där människor vistas mera varaktigt. I uppdraget ingår att presentera förslag till ändamålsenliga och effektiva statliga åtgärder som i rimlig tid kan få ned radonhalterna under gällande gränsvärden för sådana byggnader. Utredaren skall:

på grundval av tillgängligt material och kunskaper lämna en sammanfattande lägesbeskrivning av radonproblemets omfattning i byggnader som inrymmer bostäder, skolor, förskolor samt lokaler för äldreboende eller liknande boende, göra en sammanställning och en bedömning av tidigare och nuvarande statliga informations- och stödinsatser samt av regelgivningen inom området, analysera problem och erfarenheter av tidigare och nuvarande insatser och åtgärder inom området, för varje enskilt förslag eller paket av förslag göra en konsekvensanalys, i den mån förslagen till statliga åtgärder innebär behov av ändrade eller nya regler utarbeta författningsförslag, samråda med berörda organisationer och myndigheter samt beakta myndigheternas uppdrag och arbete utifrån regeringens proposition Svenska miljömål (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183).

Bakgrund

Allmänt om strålning

Människan utsätts ständigt för joniserande strålning. Huvuddelen av denna strålning kommer från naturliga källor. Radioaktiva ämnen - exempelvis radium - förekommer i varierande grad i olika jord- och bergarter. När radiumets atomkärnor sönderfaller bildas ädelgasen radon. Radon sönderfaller i sin tur till radondöttrar som består av radioaktiva metalljoner. Om dessa s.k. radondöttrar fastnar i luftvägarna vid inandning kan celler i luftrör och lungor skadas och orsaka cancer hos människor. Skador kan även uppstå om radonhaltigt dricksvatten förtärs. I bostäder och andra lokaler kan strålning komma från dels radon i stenbaserade byggnadsmaterial, dels den radongas som tränger in i husen från marken. Radon kan även transporteras in med dricksvatten från vissa djupborrade brunnar.

Vid en internationell jämförelse är Sverige, på grund av sin geologi och sitt klimat, ett av de länder där radonrisken är störst. Sveriges befolkning beräknas få drygt dubbelt så hög stråldos som genomsnittet för världspopulationen.

Hälsorisker vid radonexponering

Det råder viss osäkerhet om hur stor risken är för att cancer skall utbildas hos människor på grund av radon. Den svenska radonutredningen (SOU 1983:6) uppskattade år 1979 att 300-3 000 människor per år kan komma att få lungcancer i framtiden på grund av radon i svenska bostäder om inte det då gällande landsmedelvärdet sänktes drastiskt. Den internationella strålskyddskommissionen (ICRP) bedömde senare risken för radonrelaterad cancer vara obetydligt mindre än vad radonutredningen angav. Cancerkommittén (SOU 1984:67) kom år 1984 fram till att dödstalet torde ligga mellan 100 och 1 000 fall per år (med mest sannolikt antal av 300 fall per år). En omfattande svensk radonepidemiologisk undersökning utförd av Institutet för miljömedicin presenterades år 1993. Undersökningen omfattade ca 1 400 lungcancerfall i 109 av landets kommuner. Av lungcancerfallen i den studerade gruppen beräknas ca 15 % vara radonbetingade. Detta skulle innebära att ca 400 cancerfall årligen kan förväntas i den svenska befolkningen. Beräkningen bedömdes enligt undersök-

ningen kunna ligga i underkant. År 1993 redovisade Statens strålskyddsinstitut (SSI) ett risktal på 900 lungcancerfall per år. Bedömningarna varierar således.

Radonproblemets omfattning

I den omfattande inomhusmiljöstudien, ELIB (Bostadsbeståndets inneklimat, ELIB-rapport nr 7, Statens institut för Byggnadsforskning, 1993), drogs följande slutsatser: Radongashalten var år 1993, i byggnader färdigställda år 1988 och tidigare, högre än gränsvärdet för sanitär olägenhet (400 Bq/m³ luft) i 70 000-120 000 småhus och 20 000-80 000 lägenheter i flerbostadshus. Det innebar att 200 000-400 000 människor bodde i bostäder över gränsvärdesnivån. Gränsvärdet för nybyggnad, 200 Bq/m³, överskreds i 400 000-460 000 bostäder. Mätningar av radon hade fram till år 1992 utförts i 240 000 bostäder, huvudsakligen genom kommunernas försorg. Höga radonhalter uppmättes i större utsträckning i hus byggda med s.k. blåbetong, i hus med självdragsventilation (som i allmänhet har låg ventilation) i källarförsedda småhus och i lägenheter på bottenplan i flerbostadshus. Höga radonhalter i hus uppmättes i större utsträckning i mellersta Sverige.

Höga radonhalter har även visat sig vara ett problem i vissa lokaler, exempelvis i vattenverk.

Boverket har under år 1998 på uppdrag av regeringen redovisat en utvärdering av statens och kommunernas insatser mot radon i byggnader. I redovisningen av uppdraget har Boverket beskrivit resultaten av olika åtgärder vid ca 900 saneringar i olika kommuner i landet (B6087-5060/96). Boverket anger i rapporten att det uppskattningsvis återstår mellan 60 000 och 100 000 småhus att sanera. För flerfamiljshus redovisas inga siffror i Boverkets rapport.

Åtgärder och insatser mot radon

Mer systematiska mätningar av radon och annan naturlig radioaktivitet i svenska bostäder påbörjades redan under 1950-talet. Fram till i dag har kunskapen om olika metoder och bygg- och ventilationsåtgärder i syfte att komma till rätta med radonproblemet ökat betydligt. Exempelvis har Byggforskningsrådet i ett flertal rapporter behandlat och redovisat metoder och åtgärder. Olika företag har tagit fram metoder och produkter. I dag saknas

därmed inte kunskaper om effektiva och ändamålsenliga metoder och åtgärder. I huvudsak inriktar sig dessa på att hindra radon från att komma in eller bli kvar i byggnader.

Sedan hälsoriskerna med radon uppmärksammats har gränsvärden fastställts för godtagbara nivåer av radon. I bygglagstiftningen - plan- och bygglagen (1987:10) m. fl. författningar - har införts egenskapskrav på byggnadsverk som skall säkerställa bl.a. att nyuppförda byggnader är projekterade och utförda på ett sådant sätt att de inte medför risk för brukarnas eller grannarnas hälsa, särskilt inte som följd av t.ex. farlig strålning. Med stöd av bemyndigande i denna lagstiftning har Boverket i sina byggregler (BFS 1993:57) tagit in ovan nämnda gränsvärde som ett funktionskrav. Under år 1995 infördes i PBL även ett nytt system för tillsyn och kontroll där byggherrens ansvar för att samhällskraven uppfylls tydliggjordes. Det är dock ännu inte klarlagt om tillsyns- och kontrollsystemet är tillräckligt effektivt för att trygga efterlevnaden av byggregler om radon.

Radonproblemen avser huvudsakligen äldre bebyggelse. Betydande insatser har gjorts i Sverige för att minska höga radonhalter i befintliga byggnader. En större del av dessa insatser har varit helt eller delvis statliga. Under senare tid har insatsernas effektivitet analyserats. Det kan konstateras att nuvarande insatser inte på mycket lång tid kommer att få ned radonhalterna under gällande gränsvärden i befintlig bebyggelse.

Sedan år 1980 lämnas statligt ekonomiskt stöd till åtgärder mot radon. Stöden har dock getts i olika former och förutsättningarna för stöden har varierat under åren.

För närvarande ges inget bidrag till radonsanering för hyres- och bostadsrättshus. Bidraget till åtgärder mot radon i egnahem infördes den 1 juli 1988 (se SFS 1988:372). Dessförinnan fanns möjlighet för egnahemsägare att få tilläggslån för bidrag till radonsanering. Tilläggslånen för detta ändamål utnyttjades i liten omfattning. Regeringen ansåg att statens ekonomiska stöd till åtgärder för att avhjälpa problemen med höga radonhalter i egnahem borde förbättras och samtidigt förenklas (prop. 1987/88:100 bil. 13). Av detta skäl ersattes tilläggslånen (för egnahem) med ett bidrag.

Inom det nuvarande räntebidragssystemet ges bl.a. bidrag till ventilationsåtgärder (se SFS 1992:986), vilka kan ha en gynnsam effekt på radonhalten. Räntebidrag till ventilation ges dock oberoende av radonförekomst.

Under en kortare period kunde även vissa lokaler exempelvis daghem, förskolor och skolor få bidrag till radonsanering. Stöd kunde tidigare fås inom ramen för det så kallade inomhusmiljöbidraget, dvs. förordningen (1995:802) om bidrag för förbättring av inomhusmiljön i bostäder och vissa lokaler. Bidrag till radonsanering av lokaler har dock endast utnyttjats i liten omfattning.

I prop. 1995/96:198 om ekonomisk-politiska åtgärder på skatteoch avgiftsområdet aviserades ett system med skattereduktion för utgifter för reparation, ombyggnader och tillbyggnader på bostadshus. Reduktionen kom sedan att medges för utgifter under perioden den 15 april 1996 - den 31 december 1997 och endast på underlag i form av arbetskostnader och med 30 procent av kostnaden. Systemet förlängdes senare att gälla t.o.m. 31 mars 1999 med vissa ändringar. Det kan inte uteslutas att vissa radonsaneringar i småhus, hyreshus och bostadsrättslägenheter kunde göras inom ramen för systemet.

Den 1 oktober 1997 infördes ett speciellt tidsbegränsat bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten enligt förordningen (1997:638) om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten. För att få bidrag krävs bl.a. att det görs en analys av radonhalten i dricksvattnet och att radonhalten överstiger vissa angivna gränsvärden.

Miljöbalken innehåller bestämmelser om åtgärder för att undanröja eller förhindra uppkomsten av olägenheter för människors hälsa, t.ex. radonhalter som överstiger de riktvärden som Socialstyrelsen meddelar. Fastighetsägaren, eller den som har nyttjanderätten till egendom, är den som skall vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att undanröja en olägenhet. Miljöbalkens 9 kap. kompletteras av förordningen (1988:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

I det tidigare omnämnda uppdraget till Boverket - att göra en utvärdering av statens och kommunernas olika insatser mot radon i byggnader samt av effektiviteten hos de åtgärder mot radon för vilka bidrag lämnas - konstaterar Boverket bland annat att nuvarande bidrag inte utnyttjas fullt ut. I samma redovisning har Boverket lämnat olika förslag till förändring av det nuvarande bidraget till sanering av radon i egnahem samt till hur den framtida statliga styrningen av radonsaneringen av både egnahem och hyresoch bostadsrätter skulle kunna utformas. I budgetpropositionen (prop. 1998/99:1) tog regeringen ställning till Boverkets förslag

med innebörden att inga omprioriteringar inom utgiftsområdet för att finansiera reformer som medförde ökade utgifter kunde göras.

Samtidigt går det inte att bortse från möjligheten att vissa fastighetsägare av olika psykologiska eller ekonomiska skäl avstår från såväl mätningar som genomförande av åtgärder. Detta noteras i miljöhälsoutredningens betänkande - Miljö för en hållbar hälsoutveckling (SOU 1996:124).

Olika myndigheters roll och ansvar

Boverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och hushållning med naturresurser, fysisk planering, byggande och boende. Boverket meddelar föreskrifter bl.a. med stöd av förordning (1994:1215) om tekniska egenskapskrav, m.m. och plan- och byggförordningen (1987:383). I Boverkets byggregler (BFS 1993:57) finns föreskrifter med funktionskrav för att radonhaltens årsmedelvärde och gammastrålningsnivån inte skall överstiga angivna värden. Vidare administrerar verket bidrag enligt förordningen (1997:638) om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten och förordningen (1988:372) om bidrag för åtgärder mot radon i egnahem.

Statens strålskyddsinstitut (SSI) är central förvaltningsmyndighet för frågor om skydd av människor, djur och miljö mot skadlig verkan av joniserande och icke-joniserande strålning. SSI är bl.a. samordnande organ för olika strålskyddsintressen i landet och samverkar med olika myndigheter och sammanslutningar för strålskyddsfrågor. SSI har det övergripande ansvaret för att följa utvecklingen när det gäller strålning i bostäder, riskbedömning och mätteknik. SSI utövar tillsyn enligt strålskyddslagen. SSI redovisade under år 1998 ett regeringsuppdrag om förslag till lämplig arbetsfördelning rörande radon i inomhusluft och dricksvatten mellan SSI och centrala tillsynsmyndigheter.

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör socialtjänst, hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, stöd och service till vissa funktionshindrade samt frågor om alkohol och missbruksmedel. Socialstyrelsen skall bl.a. stödja kommunerna med allmänna råd och tillsynsvägledning för den regionala och lokala tillsynen för frågor om hälsoskydd enligt 9 kap. miljöbalken. Socialstyrelsen har meddelat allmänna råd om radon och följer aktivt upp tillämp-

ningen av råden. Socialstyrelsen har det centrala tillsynsansvaret över inomhusmiljön.

Arbetarskyddsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för arbetsmiljö- och arbetstidsfrågor, utom i fråga om fartygsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen är chefsmyndighet för Yrkesinspektionen.

Tillsammans med yrkesinspektionen utövar myndigheten tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen (1977:1160) och kan med stöd av lagen meddela föreskrifter. Med stöd av arbetsmiljöförordningen (1977:1166) har Arbetarskyddsstyrelsen utfärdat två föreskrifter med regler för radon på arbetsplatser. Arbetarskyddsstyrelsen har även i en undersökning 1996 kartlagt radonhalter på arbetsplatser.

Livsmedelsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör livsmedel, i den mån sådana frågor inte skall handläggas av någon annan statlig myndighet. Under 1997 har verket meddelat gränsvärden för radon i dricksvatten genom Statens livsmedelsverks kungörelse (SLV FS 1997:32) om ändring i Statens livsmedelsverks kungörelse (SLV FS 1989:30) med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten.

Riksskatteverket (RSV) är central förvaltningsmyndighet för beskattning, folkbokföring, allmänna val och indrivning. Verket är chefsmyndighet för skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna. Uppgifterna är bland andra att utfärda rekommendationer m.m. om grunderna för taxering och värdesättning vid allmänna fastighetstaxeringen. Förekomst av radon beaktas i rekommendationerna.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) är central förvaltningsmyndighet för frågor om landets geologiska beskaffenhet och mineralhantering. SGU samlar in och bearbetar ett stort antal geovetenskapliga parametrar med anknytning till radonproblematiken.

Folkhälsoinstitutet är ett nationellt organ som har till uppgift att förebygga sjukdomar och annan ohälsa och att främja en god hälsa för alla.

Svenska kommunförbundet är intresseorganisation för landets kommuner med uppgift att bevaka kommunernas intressen samt lämna råd och service i vissa avseenden.

Kommunerna fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Således skall kommunerna förebygga och bedöma om olägenheter föreligger och rekommendera eller kräva att åtgärder vidtas. Kommunerna skall spåra, mäta och se till att åtgärder vidtas mot radon. I plan- och bygglagen finns ett tillsyns- och

kontrollsystem reglerat. Byggnadsnämnden kan i den kontrollplan som normalt skall upprättas i byggärenden som är bygganmälanspliktiga, besluta att intyg om radonhalt skall ges in till nämnden.

Miljömålskommittén (M1998:07) har i uppgift att till juni år 2000 föreslå delmål, åtgärdsstrategier och konsekvenser för att uppnå de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen. Radon i inomhusluften berör miljökvalitetsmålen ”God bebyggd miljö” och ”Säker strålmiljö”, och åtgärder för att begränsa radonstrålning har betydelse för att uppnå dessa mål. Regeringen har som underlag för kommitténs arbete begärt in underlag bland annat från Sveriges geologiska undersökning, Boverket, Naturvårdsverket, Strålskyddsinstitutet och Socialstyrelsen. Dessa underlag skall redovisas senast den 1 oktober 1999. Nämnda myndigheter kommer att behandla frågan om radon. Kommittén har också fått miljöhälsoutredningens betänkande (SOU 1996:124) där radonfrågan också behandlas.

Nationella folkhälsokommittén (S1995:14) har till uppgift att utarbeta förslag till nationella mål för hälsoutvecklingen i Sverige.

Målen skall vara vägledande för samhällets insatser för att främja folkhälsan, förebygga ohälsa, minska hälsorisker samt förhindra förtida och undvikbar funktionsnedsättning. Kommittén skall även lämna förslag till strategier för att nå målen samt beakta att målen kan förankras i olika besluts- och utvecklingsprocesser.

Uppdraget

Sammanfattningsvis är radon i inomhusluften sedan länge känt som ett hälsoproblem för dem som vistas varaktigt i vissa byggnader. Vidare är även förtäring av radonhaltigt dricksvatten ett känt hälsoproblem. Alltför många småhus men även flerfamiljshus har fortfarande för höga radonhalter i inomhusluften. Vidare är det inte sannolikt att nuvarande omfattning av och effektivitet i de olika insatserna löser problemet inom rimlig tid. Problemet, dess omfattning, nödvändiga åtgärder samt åtgärdernas effektivitet och kostnader är helt eller till stora delar kända. Det kan dock finnas anledning att efter en ny och fördjupad analys se över vilka statliga insatser på området som inom rimlig tid kan få ned radonhalterna under gällande gränsvärden för byggnader som innehåller bostäder eller vissa andra lokaler där människor vistas varaktigt. Radon i

dricksvatten skall omfattas av analysen och eventuella förslag till åtgärder.

Uppdraget skall omfatta alla viktiga källor till radon i inomhusmiljön och dricksvattnet, dvs. radon i vatten, markradon och radon i byggmaterial. Uppdraget skall omfatta såväl nyproduktionen som beståndet av egnahem och flerbostadshus med olika upplåtelseformer samt relevanta lokaler för utbildning, vård och omsorg.

Lägesbeskrivning av radonproblemets omfattning

Utredaren skall i huvudsak utgå från det rådande kunskapsläget och nu tillgängligt material. Utredaren skall klarlägga den totala omfattningen av olika statliga stödinsatser som lämnats och som också kunnat påverka radonsituationen i byggnader samt med detta som grund bedöma den resterande omfattningen av radonproblemen.

Radon, radonproblem samt olika tekniska åtgärder mot radon skall ges en allmän förklarande beskrivning. Vidare skall radonproblemet ges en aktuell lägesbeskrivning med bl.a. en översiktlig beskrivning av situationen inom EU och vid behov även andra länder utanför EU. På nationell nivå skall lägesbeskrivningen minst omfatta:

förekomst, radonriskområden, strålning, hälsorisker och riskbedömning, mätmetoder samt gränsvärden för radon, en bedömning av antalet bostäder och andra lokaler med radonproblem och problemets omfattning med hänsyn taget till olika statliga åtgärder under 1990-talet, åtgärder som vidtagits för att komma till rätta med radonproblemet samt beskrivning av olika insatser från samhällets sida, en redovisning av kommuners, tillsynsmyndigheters och andra instituts och myndigheters uppgifter och resurser inom området, en belysning av utbildning om radon, radonåtgärder m.m. samt en beskrivning av hur radon anses påverka byggnaders marknadsvärde.

Analys av hittillsvarande insatser och regler

Utredaren skall göra en analys av tidigare och nuvarande statliga informations- och stödinsatser samt nuvarande regler inom området:

Information: Staten har vid ett flertal tillfällen helt eller delvis initierat, finansierat och genomfört olika informationsinsatser med syftet att minska problemet med för höga radonhalter i inomhusluften. Informationsinsatserna har omfattat exempelvis kunskapsspridning om radon, radonförekomst, mätning, hälsorisker, byggtekniska åtgärder, olika stöd och regler m.m. Det har kunnat konstateras att flera av insatserna delvis varit verksamma och medfört vissa effekter i samband med den period särskilda kampanjer bedrivits. Det har dock samtidigt kunnat konstateras att insatserna inte givit mer bestående avtryck hos målgrupperna. Slutligen går det inte att utesluta att delar av målgrupperna inte tagit till sig eller önskat ta till sig informationen. Det kan exempelvis inte uteslutas att delar av målgruppen har starka incitament att inte åtgärda problem med radon i inomhusluften eller ens skaffa sig kännedom om eventuell radonförekomst. Eventuella förslag till nya informationsinsatser skall därför motiveras med utgångspunkt i en analys av gjorda erfarenheter och observerade problem i det tidigare arbetet. Analysen bör omfatta olikheter mellan ägandeoch upplåtelseformer beträffande möjligheter, skyldigheter, incitament, kunskaper och andra resurser.

Förslag till informationsinsatser skall innehålla syfte, mål, medel, målgrupper, kanaler m.m.

Ekonomiska stöd: Utredaren skall vidare analysera nuvarande och tidigare stödinsatser för småhus, flerbostadshus och andra lokaler samt gjorda erfarenheter och observerade problem i det tidigare arbetet. Tidigare statliga insatser kan utgöra analysunderlag för bedömning av frågor om stöd avseende flerbostadshus då dessa i dag inte ges radonrelaterade bidrag. För dessa bör då särskilt beaktas att de olika ägar- och upplåtelseformerna kan medföra olika förutsättningar beträffande initiativ, möjligheter, skyldigheter, resurser och incitament att sanera. Vidare kan de olika upplåtelseformerna även medföra att fastighetsägare och boende har olika instrument för att få till stånd sanering. Även beträffande användandet av stöd kan en analys behöva beakta att betydande delar av målgruppen kan ha starka incitament att inte

åtgärda problem med radon i inomhusluften eller ens skaffa sig kännedom om eventuell radonförekomst.

Regler: Utredaren skall analysera om nuvarande regler såväl för nybyggande som för befintlig bebyggelse är effektiva i förhållande till målet att inom rimlig tid få ned radonhalterna under gällande gränsvärden för byggnader innehållande bostäder eller lokaler för utbildning, vård och omsorg där människor vistas varaktigt. En analys av olika reglers effektivitet kan lämpligen omfatta möjligheten för staten och kommunerna att genomdriva och upprätthålla efterlevnad av samma regler.

Pröva och lämna förslag

Utredaren skall utifrån lägesbeskrivning och analyser överväga och lämna förslag till lämpliga och effektiva statliga insatser så att problemet med för höga radonhalter i inomhusluften i utrymmen i byggnader där människor vistas varaktigt kan minska inom en rimlig tidsram. Utredaren skall vid utformandet av förslagen beakta behovet av att kunna planera och genomföra förslagen i den takt som medges av det statsfinansiella läget. Ett sätt, utöver takten i åtgärdernas genomförande, kan vara en indelning utifrån olika målgrupper. Målgrupper kan vara olika ägar- eller upplåtelseformer, en indelning i småhus, flerbostadshus, lokaler eller liknande. En annan tänkbar indelningsgrund kan utgå från olika radonkällor. Förslagen till nya eller ändrade statliga insatser kan presenteras som enskilda eller som mer sammansatta lösningar. Om utredarens förslag innebär behov av nya eller ändrade författningar, skall författningsförslag utarbetas.

I utredarens uppdrag ingår inte att lägga fram förslag när det gäller fastighetstaxering eller när det gäller skattelagstiftning i övrigt.

Konsekvensanalys av förslag

Utöver vad som framgår av 14 § kommittéförordningen (1998:1474) skall utredaren ställa kostnader mot nytta om det kan ge väsentlig information, öka tydligheten i redovisningen eller underlätta jämförelser mellan olika förslag. Redovisningen skall kopplas till varje enskilt förslag eller paket av förslag. Där det är relevant skall alternativkostnadsresonemang föras. Kostnader för

att inte genomföra förslag skall synliggöras. Slutligen skall förslag exempelvis förslag om regelförändringar eller nya regler - även innehålla en bedömning av statens eller kommunernas eventuella kostnader för reglernas genomförande och efterlevnad.

Sammanställningen skall även innehålla faktiska prisuppgifter för mätning, åtgärder, utbildning m.m. Där så är relevant och tillämpligt skall en sammanställning utifrån teknisk och ekonomisk effektivitet för olika radonåtgärder också göras.

Övrigt

Utredaren skall vid utformningen av sina förslag beakta de eventuella krav på anpassning som Sveriges medlemskap i Europeiska unionen medför.

Utredaren skall samråda med Boverket, Statens strålskyddsinstitut, Socialstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Livsmedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Sveriges geologiska undersökning, Svenska kommunförbundet, Miljömålskommittén och Nationella folkhälsokommittén. Utredaren bör även samråda med andra berörda myndigheter och organisationer. Vid samråd med miljömålskommittén och myndigheterna skall utredaren särskilt beakta vad som framkommer av myndigheternas arbete med olika regeringsuppdrag med anknytning till regeringens proposition Svenska miljömål - miljöpolitik för ett hållbart Sverige (1997/98:145).

Utredningsarbetet skall vara slutfört senast den 1 november år 2000.

(Miljödepartementet)

Tilläggsdirektiv

Tilläggsdirektiv till Utredningen om radon i Dir. bostäder och vissa lokaler m.m. (M 1999:02) 2000:75

Beslut vid regeringssammanträde den 19 oktober 2000

Sammanfattning av uppdraget

Utredningen om radon i bostäder och vissa lokaler m.m. (M 1999:02) skall ha slutfört sitt uppdrag senast den 1 februari 2001.

Uppdraget

Med stöd av regeringsbeslut den 2 december 1999 (dir. 1999:102) tillkallades en särskild utredare med uppdrag att analysera problem med radon i bostäder och vissa lokaler samt att presentera förslag till åtgärder som kan få ner radonhalterna under gällande gränsvärden. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt slutbetänkande senast den 1 november 2000. Med ändring av denna tidpunkt skall utredningen redovisa sitt slutbetänkande senast den 1 februari 2001.

(Miljödepartementet)

Referenser

Axelson, O. m.fl. 1971: Svensk pilotstudie över lungcancer hos gruvarbetare. Läkartidningen. Volym 68, nr 49, sid. 5687-5693.

Clavensjö, B. och Ericson, S.O. 1989: Konsekvensutredning för sänkning av gränsvärden för radondotterhalter. Socialstyrelsen.

Clavensjö, B. och Åkerblom, G. 1992: Åtgärder mot radon –

Radonboken. Statens råd för byggnadsforskning. BFR T5:1992.

Stockholm. ISBN 91-540-5407-9.

Gipperth, L. 1999: Miljökvalitetsnormer. En rättvetenskaplig studie i regelteknik för operationalisering av miljömål. Uppsala Universitet.

Jonsson, S. 1995: Värdeeffekter av radonförekomst. Institutionen för fastigheter och byggande, Avd. för bygg och fastighetsekonomi. Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm.

Pershagen, G. m.fl. 1992: Radon i bostäder och lungcancer. En landsomfattande epidemiologisk undersökning. IMM-Rapport 2/93. Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet. Stockholm.

Pettersson, H. m fl, 1982: Radonexhalation från byggnadsmaterial. Statens provningsanstalt och Lunds Universitet. Teknisk Rapport SP-RAPP 1982:32. Borås. ISSN 0280-2503.

Radford, E.P. och St. Clair Renard, K.G. 1984: Lung cancer in

Swedish iron miners exposed to low doses of radon daughters. New

England Journal of Medicine. Vol. 310, nr. 23, sid. 1485-1493.

Ramsberg, J. 2000: Are all Lives of Equal Value? -Studies on the

Economics of Risk Regulation, Center for Risk Research,

Stockholm School of Economics.

Ramsberg, J. och Sjöberg, L. 1996: The Cost-effectiveness of Lifesaving Interventions in Sweden, Rhizikon Risk Research Reports No. 24, Center for Risk Research, Stockholm School of Economics.

Sjöberg, L. 1989: Radon risks: Attitudes, perceptions and actions. EPA -230-04-89-049.

Sjöberg, L. 1991: Alkoholens risker, upplevda och verkliga. Nordisk Alkoholtidskrift 8:253 – 267.

Söderqvist, T. 1991: Measuring the value of reduced health risks: The hedonic price technique applied on the case of radon radiation. EFI Research Report, September 1991.

Söderqvist, T. 1995: Property values and health risks: the willingness to pay for reducing residential radon radiation. Scandinavian Housing and Planning Research 12, 141-153.

Westerlund, S. 1997: En hållbar rättsordning. Rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor. Sid. 18. Iustus, Uppsala. ISBN 91-7678-372-3.

Åkerblom, G., Pettersson, B. och Rosén, B. 1988: Radon i bostäder.

Markradon. Statens råd för byggnadsforskning. Rapport R85:1988.

Stockholm. ISBN 91-540-4937-7. Reviderad utgåva 1990.

Åkerblom, G. 1999: Radon legislation and national guidelines. SSIrapport 99:18. Statens strålskyddsinstitut.

Åkerman, J. 1989: Economic valuation of risk reduction: The case of indoor radon. EFI Research Report 91-7248-266-9, Stockholm, Sweden. School of Economics.

ASS 1997: Radon – en hälsorisk på arbetsplatser? ADI 486. Arbetarskyddsstyrelsen.

BFR 1992: Kunskapsbasen till Hus & Hälsa. Byggforskningsrådet och Boverket. ISBN 91-540-5427-3.

BFR 1998: Radon i byggnader. Video. Byggforskningsrådet, Boverket, Socialstyrelsen och SSI.

Boverket 1989: Radon – Information till kommuner m.fl. om bestämmelser och ansvarsfördelning. Dnr 604-1774/89.

Boverket 1996: Deklaration av bostäder. Boverket, byggavdelningen. ISBN 91-7147-431-5.

Boverket 1998 A: Boverkets Byggregler BBR. BFS 1993:57 med ändringar t.o.m. BFS 1998:38. Karlskrona. ISBN 91-7147-454-4.

Boverket 1998 B: Radonåtgärder i småhus – hur effektiva är de? Boverket. ISBN 91-7147-532-X.

Boverket 2000: Budgetunderlag 2001-2003, februari 2000, Boverket.

Ds 2000:34, Samhällets grundläggande information : inventering, analys, förslag. E-info-gruppen. ISBN: 91-38-21231-5.

Energimyndigheten, 1999: Scenarier över energisystemets koldioxidutsläpp år 2010, Underlagsmaterial till Klimatkommittén

Energimyndigheten, 2000: Energi och klimat i Sverige. Scenarier 2010, EB 4:2000, Eskilstuna: Energimyndigheten.

EU 1990: Commission Recommendation of 21 February 1990 on the protection of the public against indoor exposure to radon. European Communities, 90/143/Euratom.

EU 1996: European Basic Safety Standards Directive. 96/29/Euratom.

ICRP 1993: Protection Against Radon-222 at Home and at Work. A Report International Commission on Radiological Protection. ICRP Publication 65. Pergamon Press.

Konsumentverket 1994: Radon. Faktablad 47. Konsumentverket.

Naturvårdsverket 2000: Radon i regionala och lokala miljömål. ISBN: 91-620-9961-2.

NRC 1999: Health effects of exposure to radon. National Research Council. Committee on Biological effects of Ionizing Radiation. Washington, DC. National Academy Press.

The Radiation Protection Authorities in Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden 2000: Naturally Occurring Radioactivity in the Nordic Countries – Recommendations. ISBN 91-89230-00-0.

SOU 1996:124: Miljö för en hållbar hälsoutveckling : förslag till nationellt handlingsprogram. Betänkande från Miljöhälsoutredningen. ISBN: 91-38-20359-6.

SOU 2000:52: Framtidens miljö-allas vårt ansvar. Betänkande från Miljömålskommittén. ISBN 91-38-21222-6.

SIB 1993: Bostadsbeståndets inneklimat. ELIB-rapport nr 7. Statens institut för byggnadsforskning. Gävle. ISBN 91-7111-055-0.

SSI 1987: Radon i bostäder. Lägesrapport 1987. SSI-rapport 87-17. Statens strålskyddsinstitut.

SSI 1993: Radon 1993–En rapport över läget. SSI-rapport 93-10. Statens strålskyddsinstitut. ISSN 0282-4434.

SSI 1994: Metoder för mätning av radon i bostäder.Strålning i bostäder. Långtidsmätning för uppskattning av radongashaltens årsmedelvärde samt rådgivande korttidsmätning. Mätmetoder för radon.

Metodblad nr 1-8. Statens strålskyddsinstitut.

SSI 1995 A: Fakta om radon. 1995 Statens strålskyddsinstitut Broschyr.

SSI 1995 B: Vägen till ett radonfritt boende. Statens strålskyddsinstitut. Broschyr.

SSI 1997: Instruktion för provtagning av vatten för radonanalys. Statens strålskyddsinstitut. D/Dnr 83/1778/97.

SSI 1998 A: Redovisning av regeringsuppdrag om förslag till lämplig arbetsfördelning rörande radon i inomhusluft och dricksvatten mellan

SSI och centrala tillsynsmyndigheter. Statens strålskyddsinstitut.

Dnr M98/1282/5, 1998-04-03.

SSI 1998 B: Radon i vatten. SSI i98:03. Statens strålskyddsinstitut, Boverket, Livsmedelverket, Socialstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning.

Statens planverk 1981: Strålning i byggnader. Rapport 54. Stockholm.

Statens planverk 1982: Radon – Planläggning, byggnadslov och skyddsåtgärder. Rapport 59. Stockholm. ISBN 91-38-07455-9.

UNSCEAR, 1993: United Nations Scientific Committee on the

Effects of Atomic Radiation. Report to the General Assembly, with Scientific Annexes. United Nations, New York, 1993.

UNSCEAR, 2000: United Nations Scientific Committee on the

Effects of Atomic Radiation

.

Report to the General Assembly, with

Scientific Annexes.

United Nations, New York, 2000

.

Bilaga 1

Saneringskostnader

Här redovisas kostnader per småhus eller bostad i flerbostadshus för sanering av för höga radonhalter. Kostnaden skall ses som ett medelvärde för en större mängd hus eller bostäder. För respektive åtgärdsgrupp anges det antal småhus eller bostäder som vi bedömt vara aktuellt för metoden.

Vi redovisar också den energiökning som blir en följd av saneringen. Förutsättningarna för beräkningarna beskrivs sist i denna bilaga.

Sanering av småhus

Radon från byggnadsmaterialet

Åtg .

Åtgärdsbeskrivning Antal Inves

t

Energiökning

nr

kostn .

Fläktar Värme

Kr kWh/å r

kWh/å r

1 Husets befintliga ventilationssystem ses över och justeras. Uteluftsdon monteras i ytterväggar. Luftväxlingen bedöms öka med i genomsnitt 0,15 oms./h under den kallare årstiden.

7 000 8 000

2 000

2 Befintligt självdragssystem byggs om till mekaniskt frånluftssystem. Frånluftsventilerna byts ut mot moderna frånluftsdon. I enstaka fall måste kanalväggarna tätas. Uteluftsdon monteras i ytterväggar. Luftväxlingen ökas till 0,5 oms./h.

18 000

20 000

350 3 350

3 Installation av mekaniskt till- och frånluftssystem. Anläggningen dimensioneras för en luftomsättning upp emot 1,0 oms/h om starkt radonavgivande byggnadsmaterial förekommer i stor mängd. Luftvärmeväxlare monteras in i systemet. Luftväxlingen ökas till 0,5 oms./h. Luftväxlingen ökas till 1,0 oms./h.

15 000

55 000

550 600

0

3 400

Radon från mark

Åtg .

Åtgärdsbeskrivning Antal Inves

t

Energiökning

nr

kostn .

Fläktar Värme

Kr kWh/å r

kWh/å r

6 Lätt åtkomliga läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken tätas. Radonsug monteras i husets bottenplatta alternativt radonbrunn i marken utanför huskroppen.

30 000

20 000

450

7 Vid måttligt förhöjd radonhalt: Lätt åtkomliga läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken tätas. Uteluftsdon monteras i ytterväggar. Befintligt självdragssystem eller mekaniskt frånluftssystem ses över. Luftväxlingen bedöms öka med i genomsnitt 0,15 oms./h under den kallare årstiden.

7 000 10 000

2 000

Radon från både byggnadsmaterial och mark

Åtg .

Åtgärdsbeskrivning Antal Inves

t

Energiökning

nr

kostn .

Fläktar Värme

Kr kWh/å r

kWh/å r

8 Lätt åtkomliga läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken tätas. Mekaniskt till- och frånluftssystem med luftvärmeväxlare installeras. Luftväxlingen ökas till 0, 60 oms./h.

4 000 58 000

550 700

9 Lätt åtkomliga läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken tätas. Mekaniskt till- och frånluftssystem med luftvärmeväxlare installeras. Dessutom installeras radonsug eller radonbrunn. Luftväxlingen ökas till 0,60 oms./h.

2 000 70 000

950 700

Flerbostadshus

Radon från byggnadsmaterial

Åtg .

Åtgärdsbeskrivning Antal Inves

t

Energiökning

nr

kostn .

Fläktar Värme

Kr kWh/å r

kWh/å r

4 Befintlig ventilation ses över och åtgärdas vid behov. Uteluftsdon monteras i ytterväggar. Luftväxlingen bedöms öka med i genomsnitt 0,15 oms./h under den kallare årstiden.

17 000

5 500

1 100

5 Befintligt självdragssystem konverteras till mekaniskt frånluftssystem. Uteluftsdon monteras i ytterväggar. Luftväxlingen ökas till 0,50 oms./h.

6 000 20 000

450 1 150

Radon från mark

Detta gäller bostäder med markkontakt i flerbostadshus.

Åtg .

Åtgärdsbeskrivning Antal Inves

t

Energiökning

nr

kostn .

Fläktar Värme

Kr kWh/å r

kWh/å r

6 Lätt åtkomliga läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken tätas. Radonsug monteras i husets bottenplatta alternativt radonbrunn i marken utanför huskroppen.

8 000 17 000

1 250

7 Vid måttligt förhöjd radonhalt: Lätt åtkomliga läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken tätas. Uteluftsdon monteras i ytterväggar. Befintligt självdragssystem eller mekaniskt frånluftssystem ses över och justeras vid behov. Luftväxlingen bedöms öka med i genomsnitt 0,15 oms./h under den kallare årstiden.

8 000 10 000

1 100

Radon från både byggnadsmaterial och mark

Gäller bostäder med markkontakt i flerbostadshus samt andra byggnader

Åtg .

Åtgärdsbeskrivning Antal Inves

t

Energiökning

nr

kostn .

Fläktar Värme

Kr kWh/å r

kWh/å r

10 Lätt åtkomliga läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken tätas. Radonsug eller radonbrunn monteras. Ventilationen i bostäderna förbättras genom montering av uteluftsdon i ytterväggar samt installation av mekaniskt frånluftssystem. Luftväxlingen ökas till 0,50 oms./h.

1 000 30 000

1 600 1 150

Skolor och förskolor

Radon från mark

Åtg .

Åtgärdsbeskrivning Antal Inves

t

Energiökning

nr

kostn .

Fläktar Värme

Kr kWh/å r

kWh/å r

6 Lätt åtkomliga läckageställen i byggnadskonstruktionen mot marken tätas. Radonsug monteras i husets bottenplatta alternativt radonbrunn i marken utanför huskroppen.

700 40 000

1 700

Radon i dricksvatten

Åtg .

Åtgärdsbeskrivning Antal Inves

t

Energiökning

nr

kostn .

Fläktar Värme

Kr kWh/å r

kWh/å r

11 Installation av radonavskiljare

10 000

10 000

450

Förutsättningar

I kostnaderna för sanering har inräknats:

Kostnader för radonmätning efter åtgärd (250-400 kr/enhet). Kostnader för utredning av orsaker till förhöjda radonhalter samt förslag till åtgärder 1 000–3 000 kr/enhet. Mervärdeskatt

Förutsättningarna för energiberäkningarna är följande:

Bostadsarea Småhus Bostadsarea 128 m2och volym Takhöjd 2,5 m

Flerbostadshus Bostadsarea 69 m2

Takhöjd

Effektbehov fläktar

Småhus

F-system

40 W

FTX-system 2x40 W Radonsug, 50 W

Flerbostadshus F-system

50 W

Radonsug

140 W

Skolor etc.

Radonsug

200 W

Luftväxling Småhus Före åtgärd 0,25 oms./h

Flerbostadshus Före åtgärd 0,35 oms./h

Årsmedeltemperatur utomhus 5,70C, motsvarande Mälarregionen. Årsmedeltemperatur inomhus 200C. Värmeåtervinningsgrad 50 % (medelvärde för hela installationen).

Drift och underhåll

Livslängd Fläktar i ventilationsanläggningar 15–20 år

Fläktar till radonsugar, -brunnar

ca 10 år

Kostnader Byte av frånluftsfläkt i flerbostadshus 1 500 kr/bostad

Byte av frånluftsfläkt i småhus 2 500 kr/bostad Byte av FT-fläktar (2 st.) i småhus 3 500 kr/bostad Byte av fläkt i radonsug, radonbrunn 2 500 kr/bostad

Bilaga 2

Beräknade samhällsekonomiska kostnader

I denna bilaga redovisas de beräknade samhällsekonomiska kostnaderna fram till år 2050 av att åtgärda alla bostäder och lokaler för skolor och förskolor enligt våra förslag. Kostnaderna anges i 2000 års priser. Dessa kostnadsberäkningar ligger till grund för den samhällsekonomiska kalkyl som presenteras i avsnitt 6.4.10 Kostnad per räddat statistiskt liv.

De kostnader som presenteras i tabellen avser totalkostnaden av alla åtgärder. I analysen av kostnad per räddat liv har vissa justeringar gjorts så att analysen endast avser nettokostnaden av våra förslag. Även i fallet med att inga ytterligare statliga insatser görs på radonområdet, det så kallade nollalternativet, kommer man att mäta och åtgärda bostäder men i betydligt lägre takt in om våra förslag genomförs. De kostnader för mätning, saneringsåtgärder och ökad energiförbrukning som bedöms finnas även i nollalternativet har därför exkluderats i analysen. Likaså har analysen korrigerats för de liv som sparas på grund av åtgärder i nollalternativet. Vi har ändå valt att här redovisa totalkostnaden för att ge en uppfattning av det totala resursbehovet av att åtgärda alla bostäder och lokaler för skolor och förskolor med halter över 400 Bq/m3.

Beräknade samhällsekonomiska kostnader

År

2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016

Gränsvärde för miljökvalitetsnorm

beslut

skolor

Information

1,33 1,23 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55

Utbildning

3,33 2,33 2,33 0,75 0,75 0,75 0,75 0,75 0,75 0,75 0,75 0,25 0,25 0,25 0,25

Radonregister

3,72 3,72 1,52 1,52 1,52 1,52 1,26 1,26 1,26 1,26 1,26 0,42 0,42 0,42 0,42

Info totalt

8,38 7,28 4,40 2,82 2,82 2,82 2,56 2,56 2,56 2,56 2,56 1,22 1,22 1,22 1,22

Mätning 64,27 64,27 64,27 64,27 64,27 64,27 64,27 64,27 64,27 64,27 15,03 15,03 15,03 15,03 Åtgärder 211,36 211,36 211,36 211,36 211,36 205,76 205,76 205,76 205,76 205,76 91,32 91,32 91,32 91,32 Energi 0,71 1,42 2,13 2,85 3,56 4,25 4,94 5,64 6,33 7,02 7,33 7,64 7,94 Underhåll 10,25 10,25 10,25 10,25 Kommunernas tillsynsarbete 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 Förstärkning till SSI 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 Totalt 18,83 293,36 291,19 290,32 291,03 291,75 286,60 287,29 287,99 288,68 289,37 135,29 135,60 135,91 136,22

flerbostadshus

Samhällsekonomiska kostnader olika år fram till år 2050 av att åtgärda alla bostäder och lokaler för skolor och förskolor enligt våra förslag, miljoner kronor

År 2017 2018 2019 2020 2021 2022 2023 2024 2025 2026 2027 2028 2029 2030 2031 2032 2033 2034 Gränsvärde för miljökvalitetsnorm

Information 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 Utbildning 0,25 0,25 0,25 0,25 0,25 0,25 0,13 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 Radonregister 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42

Info totalt 1,22 1,22 1,22 1,22 1,22 1,22 0,55 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 Mätning 15,03 15,03 15,03 15,03 15,03 15,03 Åtgärder 91,32 45,66 45,66 45,66 45,66 45,66 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 Energi 8,25 8,56 8,71 8,86 9,02 9,17 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 Underhåll 10,25 10,25 10,25 10,25 10,25 10,25 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 Kommunernas tillsynsarbete 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 9,90 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 Förstärkning till SSI 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,55 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 Totalt 136,52 91,17 91,32 91,48 91,63 91,79 36,55 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59

småhus

År 2035 2036 2037 2038 2039 2040 2041 2042 2043 2044 2045 2046 2047 2048 2049 2050

Summa år 2050

Gränsvärde för miljökvalitetsnorm

Information

0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 13,00

Utbildning

0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 0,06 18,31

Radonregister

0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 0,42 35,95

Info totalt

0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 0,49 67,26

Mätning

793,00

Åtgärder

0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 2770,50

Energi

9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 9,33 375,45

Underhåll 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 16,78 572,20 Kommunernas tillsynsarbete 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 217,80 Förstärkning till SSI 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 0,00 11,55 Totalt 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 26,59 4807,76

Bilaga 3

Metod för beräkning av kostnad per räddat liv

Kostnaden per räddat liv av en åtgärd eller ett åtgärdsprogram har beräknats på följande sätt:

Kostnad per räddat liv =

n

å

E E

Där: K

å

= Diskonterade kostnaden av de föreslagna åtgärderna

=

å

= t

åt

0

β

K

n

= Diskonterade kostnaden i nollalternativet

=

å

= t

nt

0

β

E

å

= Diskonterade antalet räddade liv efter åtgärdernas genomförande

=

å

= t

åt

0

β

E

n

= Diskonterade antalet räddade liv i nollalternativet

=

å

= t

nt

0

β

Där,

β

t

= 1/(1+r)t = diskonteringsfaktor, r= 0,05

D

åt

= Kostnaden av åtgärden i år t

D

nt

= Kostnaden i nollalternativet i år t

L

åt

= Antal räddade liv efter åtgärdernas genomförande i år t

L

nt

= Antal räddade liv i nollalternativet i år t

T = Tidsperioden inom vilken kostnader och räddade liv av åtgärderna inkluderas i analysen från t=0 då åtgärderna börjar.

Beräkningarna följer den metod som beskrivs i Ramsberg, 2000.

1 Så här är faktadelen utformad

Betänkandet är uppdelat i två volymer. Den första, Förslag till statliga insatser, innehåller i huvudsak våra förslag med överväganden och analyser. Avsikten är att läsaren snabbt skall kunna sätta sig in i vad vi föreslår och kunna skapa sig en överblick av förslagen. I den andra delen, Fakta och lägesrapport om radon, skall läsaren kunna hämta fler och utförligt presenterade uppgifter. Del två utgör en fördjupning till del ett.

Denna andra del, Fakta och lägesrapport om radon, är indelad i sjutton kapitel. Som utgångspunkt för presentationen har vi valt att redovisa hur en specifik kommun arbetar med radonfrågan, kapitel tre. Miljöchefen i Sollentuna kommun, Åke Claesson och miljöoch hälsoskyddsinspektör Eva Ryblad har skrivit avsnittet.

Detta kapitel följs av en redogörelse för vilka krav brukare kan ställa på sitt boende ur radonsynpunkt.

I kapitel fem redogörs för vad radon är, hur höga halter inomhus uppstår, mätmetoder m.m. Därefter behandlas radonfrågan ur ett historiskt perspektiv

I kapitel sju redogörs för olika radonriskbedömningar. Framställningen är skriven av Statens strålskyddsinstitut (SSI). I samma kapitel redovisar professor Göran Pershagen, Institutet för miljömedicin (IMM), Karolinska Institutet, IMM:s radonriskbedömning.

Kapitlen därefter handlar om olika metoder för att sanera hus med förhöjda radonhalter respektive metoder för att förebygga sådana vid nyproduktion.

I tionde kapitlet redovisar vi radonets påverkan på fastigheters marknadsvärde.

Radonläget i landet presenteras i kapitel elva. Utredningen har låtit genomföra en undersökning bland landets kommuner. Svaren har sammanställts och en bedömning av hur läget är i landet, gjord

utifrån enkätsvaren, presenteras. I kapitel tolv finns en kortfattad beskrivning av radonläget i andra länder.

Därpå följer en redogörelse för vilka statliga insatser som gjorts hittills. Kapitel tretton handlar om statlig information, kapitel fjorton om ekonomiska stödsystem. I kapitel femton presenteras nationella miljömål som riksdagen beslutat om och de regelverk som från samhällets aspekt ställer krav på byggnader från radonsynpunkt.

I kapitel sexton sker en presentation av myndigheter med ansvar för radon.

I kapitel sjutton återfinns en sammanställning av gällande riktoch gränsvärden i Sverige samt några rader om radonarbetet inom den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, och EU.

Bland bilagorna kan information om exempelvis enskilda kommuners svar på radonenkäten hämtas.

2 Radon – ett stort folkhälsoproblem

Lungcancer som följd av förhöjda radongashalter inomhus är ett av vår tids största folkhälsoproblem. SSI beräknar att ca 500 personer, de flesta rökare, avlider årligen på grund av radon.

Under slutet av 1970-talet kom radonfrågan att belysas i allt större omfattning – inte minst i massmedierna. Genomgripande åtgärder hade då nyligen genomförts i hela landet för att minska energiförbrukningen i hushållen. Detta ledde till att luftväxlingen minskade i många hus. Radonhalten inomhus ökade därmed. Statens strålskyddsinstitut (SSI) hade tidigare varnat för att minska luftväxlingen i bostäder eftersom det skulle medföra förhöjda radonhalter.

Myndigheter begärde att regeringen skulle låta utreda problemet med radon. Frågan lyftes fram som en viktig hälsofråga och i massmedierna fördes en livlig debatt om problemets omfattning och riskerna med radon. En statlig utredning tillsattes som skulle klarlägga olika byggnadsmaterials betydelse för strålrisker. Vidare skulle man bedöma vad som skulle kunna vara en acceptabel strålnivå.

Sedan dess har drygt 20 år förflutit. Trots insatser från statsmakterna har endast ett fåtal bostäder undersökts och ännu färre åtgärdats. En ny radonutredning har tillsatts med uppgift att komma med förslag till statliga åtgärder som i rimlig tid kan få ned radonhalter i bostäder och vissa lokaler där människor vistas mer varaktigt.

3 Sollentuna kommuns arbete med radon – ett exempel

Arbetet med åtgärder mot radon har pågått i Sverige sedan slutet av 1970-talet. Kommunerna har en central roll i detta arbete. De enskilda kommunerna hanterar radonfrågan på skilda sätt. Vissa kommuner arbetar aktivt med frågan, andra kommuner prioriterar annat framför radon. Att så är fallet kan bero på att man anser att radonproblemet är olika stort i olika delar av landet.

Trots allt arbetar ett flertal kommuner aktivt med åtgärder mot radon. Vi har valt en av dessa kommuner, Sollentuna kommun, och bett ansvariga tjänstemän redogöra för hur arbetet bedrivs i kommunen och resultatet av arbetet.

Att vi har valt ut just Sollentuna beror dels på att det finns ett relativt stort antal bostäder med förhöjda radonhalter inom kommunen, dels på att man arbetat aktivt med radonfrågan. Sollentuna kommun får i detta avseende tjäna som exempel.

Det finns ytterligare ett skäl för att presentera en bestämd kommuns arbete. Det är viktigt att belysa de problem som kan kvarstå trots ett systematiskt och engagerat arbetssätt. Olika faktorer kan begränsa möjligheten att komma till rätta med radonproblemen inom en kommun.

I det följande beskriver miljö- och hälsoskyddschef Åke Claesson och miljö- och hälsoskyddsinspektör Eva Ryblad dessa olika aspekter. Redogörelsen är skriven i juni 2000.

Sollentuna kommun ligger strax norr om Stockholm. Berggrunden domineras av granit och gnejsgranit och jordarterna av moräner, en del lera och av den rullstensås, Brunkebergsåsen/Stockholmsåsen, som går genom kommunen. Kommunen har ca 23 800 bostäder varav ca 11 400 i småhus.

Spårning av radon i byggnadsmaterial

Radonarbetet i Sollentuna kommun startade 1979 med spårning av de fastigheter som var byggda av blå lättbetong. Kommunen valde att skicka ut information om radon och blå lättbetong samt ett erbjudande om mätning av gammastrålning till alla småhusägare. Cirka 1 600 svar kom in. Utifrån dessa gjordes gammastrålningsmätningar och bedömning av ventilationen i ca 1 500 fastigheter.

I flerfamiljshusen utfördes gammastrålningsmätningar i ett antal lägenheter i varje typ av hus. I de fastigheter där gammastrålningsnivån översteg 30 µR/h utfördes radonmätningar med hjälp av så kallad öppen spårfilm. Vidare gjordes stickprovsmätningar i alla typer av flerbostadshus och i 10 % av grupphusbebyggelsen. Dessa mätningar bekostades av kommunen.

Spårning av markradon

Vid mätningarna framkom det att det fanns hus som hade mycket högre halter än vad som kunde orsakas av byggmaterialet. Man konstaterade då att det fanns markradon i kommunen.

Med anledning av detta skickade kommunen ut ny information med erbjudanden om radonmätning till självkostnadspris till alla småhusägare. Informationen framhöll att marken kan ha lika stor betydelse för höga radonhalter som byggmaterialet. I flerbostadshus, daghem, skolor och liknande lokaler fortsatte kommunen att utföra mätningar och uppföljningsmätningar efter åtgärder kostnadsfritt.

Mätningar genomfördes i ungefär 900 fastigheter och det visade sig att det fanns en överrepresentation av hus med för höga halter på rullstensåsen, men även att det inom områden med lera fanns ett mindre antal hus med höga halter.

I flerfamiljshusen gjordes mätningar i de marklägenheter som fanns. Höga halter uppvisades i en del av de lägenheter som låg på eller i närheten av rullstensåsen.

Mätsäsongen 1982–1983 skickades på nytt ett erbjudande om mätning ut till alla småhusägare.

När det 1983 kom kritik mot de öppna spårfilmerna kontrollmätte kommunen de fastigheter där värdena låg i onoggrannhetsintervall runt 400 Bq/m3 radondotterhalt. Vid mätningarna använ-

des miljökontorets instrument WLM-300. Resultaten visade på att värdena i de allra flesta fall låg inom onoggrannhetsintervallet och under 400 Bq/m3. Samtliga mätningar visade lägre värden än den öppna spårfilmen.

Kommunen fortsatte under de kommande åren att mäta i daghem och skolor belägna inom hög- respektive normalriskområden. Fastighetsägare som själva tog kontakt fick hjälp med mätning till självkostnadspris. Under åren 1985 till 1987 skickades erbjudanden om mätning till självkostnadspris ut till småhusägare inom högriskområdet.

Till de fastighetsägare vars hus hade för höga halter gavs information om enklare åtgärder, möjligheter till lån (senare bidrag) samt hjälp att utföra uppföljningsmätningar.

Diskussion kring kostnader för mätning

Efter att kommunen fått en del reaktioner från fastighetsägare till enskilda fastigheter på att dessa själva fick betala förstagångsmätningarna, redogjorde kommunen i en skrivelse 1982 till Socialstyrelsen för hur arbetet hittills hade utförts och orsakerna till att förstagångsmätningarna erbjöds till självkostnadspris.

Socialstyrelsen svarade att miljö- och hälsoskyddsnämnden borde göra upp en plan för spårningsarbetet av i första hand de mest utsatta husen. Om en fastighetsägare då ville mäta i ett hus som enligt nämndens plan skulle mätas i ett senare skede eller i ett hus som inte låg i farozonen, ansåg man att det var rimligt att fastighetsägaren själv bekostade mätningen. Det ansågs också vara rimligt att ta betalt för mätning i de fall nämnden erbjöd mätning till alla hushåll inom ett område. Detta oavsett om det var frågan om låg- eller högriskområde eller mätning omgående utan att fastighetsägarna skulle behöva invänta nämndens möjligheter att genomföra mätning.

Fortsatt information och fortsatta erbjudanden om mätning

Under 1990-talet har arbetet fortsatt med information och erbjudande om mätningar. I samband med att radonbidraget tillfälligt höjdes 1994 fick de fastighetsägare som enligt kommunens register fortfarande hade för höga halter information om åtgärder och bidragsmöjligheter.

Information om radon och erbjudande om mätning skickades till alla fastighetsägare 1996.

Radon i vatten

I kommunen finns det ca 200 fastigheter med egna brunnar som inte har tillgång till kommunalt vatten. Endast en mindre del av dessa fastigheter är permanentbostäder.

Kommunen genomförde 1997 en kampanj om radon i vatten där man informerade om gränsvärden och möjlighet till bidrag. Man erbjöd då även mätning till självkostnadspris för de fastigheter som ligger utanför kommunens vattenledningsnät. Annonsering med erbjudande om mätning har därefter gjorts årligen i kommunens egen tidning.

Inför mätsäsongen 1999–2000 skickades återigen erbjudanden om mätning till fastighetsägare inom högriskområdet som inte hade mätt. Till de fastigheter med för höga halter, som enligt kommunens register ännu inte hade åtgärdats, skickades även information om åtgärder samt erbjudande om kostnadsfri uppföljningsmätning.

Kommunens dagbarnvårdare erbjöds gratis mätning och från och med våren 2000 uppmanas nya dagbarnvårdare att mäta radon i sina fastigheter och lägenheter, vilket utförs kostnadsfritt. Kommunen har också genomfört radonmätningar i alla daghem som hittills inte har mätts.

Totalt har det utförts radonmätning i ca 4 400 fastigheter, bostäder och lokaler, vilket motsvarar 18 % av beståndet. Av de mätta fastigheterna ligger ungefär 16 % i dagsläget över riktvärdet

400 Bq/m3. Då ingår inte de fastigheter som låg över riktvärdet, men som sedan har åtgärdats och nu ligger under riktvärdet. Enligt kommunens radonregister har ca 400 småhus och 35 bostäder i flerbostadshus åtgärdats, men kommunens uppskattning är att den totala siffran troligen är något högre.

3.5. Radon i bygglovsprövningen

När det 1981 blev klarlagt att även marken kunde orsaka radonproblem, tog miljökontoret kontakt med stadsbyggnadskontoret. Därefter beaktades risken för radon i planarbetet. Allteftersom kunskapen ökade om huskonstruktionens betydelse för radonrisken utformade stadsbyggnadskontoret en rutin som innebär att det i allmänna ordalag påpekas i detaljplanerna när det finns radonrisk. Med början i juli 1981 informerades de som sökte byggnadslov att det fanns problem med markradon. Från och med 1982 började kommunen även mäta i alla nya hus i samband med slutbesiktning. Från hösten 1983 meddelades att hänsyn skulle tas i hela kommunen till risk för radonproblem på grund av marken. Undantagen var endast mark som utgörs av lera med 1–2 m mäktighet.

Sedan mätsäsongen 1984–1985 mäter kommunen inte längre i nybyggda hus på torpargrund belägna på normal- och lågriskmark.

En radonriskkarta sammanställdes 1989–1990. Underlag för kartan utgjordes av berggrundsundersökningar utförda av Sveriges geologiska undersökning (SGU), SGU:s geologiska kartblad, markundersökningar gjorda av Allmänna Ingenjörsbyrån och mätresultat av radonhalter i olika områden som kommunen fått in. På kartan märktes hög-, normal- respektive lågriskområdena ut, med reservation för att gränserna inte är skarpa. Högriskområdet består i huvudsak av rullstensåsen, medan normal- och lågriskområden antas följa gränserna för morän/berg i dagen respektive gränser för leror med mer än 2 meters mäktighet. Som redan tidigare konstaterats så finns det risk för radon även i hus i områden med lera, som klassats som lågriskområden.

Från och med juli 1995 krävs inte längre slutbesiktning av nybyggda fastigheter utförd av byggnadsinspektionen på samma sätt som tidigare. Byggarens ansvar för de tekniska egenskapskraven på byggnaden tydliggjordes. Byggnadsnämnderna fick ett mer renodlat tillsynsansvar. Miljö- och hälsoskyddsnämnden yttrar sig

numera i samband med bygglovet om eventuell radonrisk och rekommenderar, där så bedöms nödvändigt, ett så kallat radonskyddat eller radonsäkert byggande. Radonmätning erbjuds när huset är färdigställt för kontroll av att föreskrifterna i byggnadslagstiftningen har följts. Antalet mätningar utförda genom kommunens försorg har minskat eftersom byggherren har möjlighet att själv välja vem som ska utföra kontrollen.

3.6. Det finns mer att göra

Trots att kommunen arbetat aktivt under två decennier återstår en del att göra innan situationen är tillfredsställande.

Det behövs ommätningar av de skolor och daghem som mätts med äldre mätmetoder och med korttidsmätning. Det gäller att förmå de fastighetsägare som har hus med höga radonhalter att åtgärda och utföra kontrollmätningar. Kontrollen i samband med nyproduktion av fastigheter behöver förbättras. Mätning behöver göras i de öppna förskolorna och fritidshemmen som inte är belägna i daghem och skolor. Ytterligare informationsinsatser behövs när det gäller radon i vatten.

3.7. Svårigheter som kommunen upplever

Av de bostäder som återstår att mäta är de flesta privatägda enbostadshus. Kommunen har märkt under årens lopp att det, trots återkommande information, är svårt att intressera alla för mätning. Det bästa gensvaret kommer när radonproblematiken uppmärksammas i nationella medier eller när privatekonomin kan påverkas, till exempel i samband med fastighetstaxering eller vid försäljning av fastigheten. Annars upplever många troligen risken med radon som avlägsen, kanske mer svårgripbar än andra hälsorisker i samhället.

4 Vilka krav kan boende ställa på bostaden?

Det kan synas vara självklart att alla människor skall bo och leva i sunda boendemiljöer. Så är dessvärre inte fallet. Många lever i undermåliga miljöer, trots att det finns regelverk som ger de boende möjlighet att ställa krav på en hälsosam och funktionell bostad.

I det följande gör vi en genomgång av tillämpliga regelverk. Redovisningen görs med brukaren i centrum och utifrån olika upplåtelseformer. Därutöver ställer samhället krav på byggnader. Dessa regelverk presenteras i kap.15.

De allra flesta människor i Sverige bor i småhus som de själva äger. Att inneha en bostad med äganderätt innebär att den boende har stora möjligheter att råda över sin bostad på olika sätt. Ägarna väljer själva om och när de vill flytta och till vem de skall överlåta fastigheten. De svarar själva för husets underhåll och skick, bara de väsentliga egenskaperna i huvudsak bevaras, lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m., BVL, (se avsnitt 15.2.4). Det är främst ägarna och deras familjer som påverkas av bristande underhåll av huset. Ägaren borde ha ett eget intresse av att se till att familjen inte utsätts för en ohälsosam inomhusmiljö.

Fastighetsägares rätt att råda över sin egendom finns reglerad i grundlagen och i Europakonventionen. Denna rätt innebär att fastighetsägare i princip inte skall behöva finna sig i inskränkningar i användandet, med några undantag.

Det så kallade egendomsskyddet reglerar medborgarnas rätt till sin egendom (2 kap. 18 § regeringsformen). Det avser det fysiska nyttjandet av marken eller byggnaden och innebär att varje medborgares egendom skall vara tryggad. Ingen skall egentligen behöva avstå från sin egendom till det allmänna eller till någon enskild. Man skall heller inte behöva tåla att det allmänna inskränker användningen.

Egendomsskyddet innebär däremot inte att egendomen är helt undantagen från att behöva tåla inskränkningar. Allmänna intressen kan leda till att avsteg görs, förutsatt att intressena är angelägna. I princip begränsas ingreppen när angelägna hänsyn skall tas till miljö-, naturvårds-, försvars- och andra planeringsintressen. Sådana angelägna hänsyn kan exempelvis gälla krav från samhällets sida på husets konstruktion och dess funktioner. Byggnadslagstiftningen är ett sådant exempel. Miljöbalken med anslutande lagstiftning, som ställer krav på huset ur hälsoskyddsaspekt, är ett annat. Miljöbalken innehåller förhållandevis långtgående hänsynsregler. En verksamhetsutövare skall iaktta regler på eget initiativ och eget ansvar. Tillsynsmyndigheterna äger rätt att ingripa med stöd av hänsynsreglerna och kräva rättelse. Någon rätt till ersättning finns inte vid myndighetsingripanden i syfte att se till att en lags aktsamhets- eller hänsynskrav följs (prop. 1997/98:45, del 1, s. 551).

Motsvarande regel om egendomsskydd finns i Europakonventionen (Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna), men där ställs inga krav på att de allmänna intressena skall vara angelägna.

Konventionen är införlivad i svensk rätt i 2 kap. 23 § regeringsformen.

Kommunen kan, enligt miljöbalken, förelägga fastighetsägare att åtgärda när för höga radonhalter har konstaterats. Däremot kan inte kommunen förelägga småhusägare att mäta radonhalten.

Många köpare är intresserade av att få kunskap om radonhalten i ett tilltänkt objekt. Vanligen är en försäljning planerad i så god tid att en radonmätning borde ha låtit sig göras under ett vinterhalvår. Ibland är tiden vid en försäljning knapp och många säljare tänker inte på att mäta i tid. Vid förfrågningar från köparen har säljaren ofta inget svar att ge.

I jordabalkens fjärde kapitel reglerar köp, byte och gåva av fast egendom. Om en fastighet inte stämmer med vad som följer av köpeavtalet eller om den annars avviker från vad fastighetsägaren med fog har kunnat förutsätta, anses fel i fastighet föreligga. Köparen får inte åberopa en avvikelse som han borde ha upptäckt vid en så kallad jordabalksbesiktning, den normala beskaffenheten hos jämförliga fastigheter samt omständigheterna vid köpet. Köparen har undersökningsplikt. Säljaren, i sin tur, har en upplysningsskyldighet, som bl.a. innebär att är han skyldig att uppge radonhalten om han känner till att den är för hög.

Om fel föreligger har köparen rätt att göra avdrag på köpeskillingen eller häva köpet. Köparen har även rätt till skadestånd om felet eller förlusten beror på försummelse från säljarens sida eller om fastigheten vid köpet avvek från vad säljaren får anses ha utfäst. En köpares fordran på grund av fel i fastighet preskriberas tio år efter tillträdet. Han måste dock reklamera i skälig tid från det att han upptäckte felet.

Om en överlåtelse av en fastighet sker via en mäklare har är mäklaren skyldig att tillhandahålla köparen en skriftlig beskrivning, där vissa uppgifter är obligatoriska. Radonförekomst är inte en sådan uppgift. Känner däremot mäklaren till att fastigheten är radonmätt skall han upplysa köparen om detta.

Rätten att hyra sin bostad är i juridisk mening en begränsad rättighet till fast egendom. Detta innebär en rad inskränkningar för en hyresgäst i rådigheten över sitt boende jämfört med den rådighet en person som äger sin bostad har.

I fråga om radon kan detta förhållande ha stor betydelse. Hyresgäster förväntar sig att den lägenhet de hyr inte medför några hälsorisker. Det är ju hyresvärdens skyldighet att hålla lägenhet i brukbart skick. Har inte fastighetsägaren uppfyllt sin skyldighet att

se till att radonhalten understiger gällande rikt- och gränsvärden kan det innebära att en hyresgäst kan komma att bo i en lägenhet som utgör en hälsorisk utan att vara medveten om det. Radongasen går ju inte att förnimma på något sätt. Det är först genom mätning det går att konstatera dess existens.

Hyresgästers och hyresvärdars skyldigheter och rättigheter gentemot varandra regleras i hyreslagen (12 kap. jordabalken).

En bostadslägenhet som hyrs ut skall ha ett sådant skick att den är fullt brukbar för sitt ändamål (12 kap. 9 §). Detta är hyresvärdens ansvar och det innebär i praktiken att lägenheten skall hålla en viss minimistandard. De tekniska anordningarna i lägenheten skall fungera, inomhusmiljön skall vara god – inga hyresgäster skall t.ex. behöva acceptera att bo i en lägenhet med radonhalter över riktoch gränsvärden. Inte heller behöver de godta att målning, tapetsering, golvbeläggning m.m. har ett undermåligt skick. Huvudregeln är att hyresgäst och hyresvärd inte med bindande verkan kan avtala om sämre skick, däremot ges utrymme för att med avtala om bättre skick.

Därtill är fastighetsägaren skyldig att underhålla lägenheten under hyrestiden så att skicket bibehålls (12 kap. 9 och 15 §§).

Det finns emellertid i dag ingen generell skyldighet för hyresvärden att radonundersöka lägenheten. En kommun kan i och för sig kräva att en fastighetsägare gör de undersökningar som kommunen behöver för sin tillsynsverksamhet enligt miljöbalken (se avsnitt 15.2.1). Då måste kommunen först ha skäl att anta att byggnadens skick är sådant att det kan medföra olägenhet för människors hälsa (26 kap. 22 § miljöbalken).

En hyresgäst som inte får uppgift från hyresvärden om radongashalten kan naturligtvis själv, och på egen bekostnad, göra en mätning för att skaffa sig kunskap.

Det förekommer att en lägenhet inte är i det skick hyresgästen kan fordra eller att det uppkommer en skada på eller en brist i lägenheten utan att hyresgästen är ansvarig.

Radongashalt över gällande rikt- och gränsvärden är ett exempel på en sådan brist.

Om hyresvärden inte åtgärdar skadan eller bristen efter tillsägelse har hyresgästen tillgång till olika sanktioner (12 kap. 11 och 16 §§). Hyresgästen kan bl.a. ha rätt att åtgärda bristen på fastighetsägarens bekostnad. För att utnyttja den så kallade självhjälpsrätten måste hyresgästen först ha krävt av hyresvärden att felet skall åtgärdas och hyresvärden måste trots detta ha låtit bli att åtgärda bristen.

Hyresgästen har också rätt att säga upp hyresavtalet i förtid om inte bristen kan avhjälpas eller om hyresvärden låtit bli att avhjälpa bristen så snart som det är möjligt trots tillsägelse. Bristen måste vara av väsentlig betydelse. Avtalet får inte sägas upp på grund av brist efter att bristen avhjälpts.

För den tid lägenheten är i bristfälligt skick har hyresgästen rätt till hyresreduktion. Hyresgästen har även rätt till skadestånd om hyresvärden inte visar att bristen inte beror på hans försumlighet. Här är bevisbördan omkastad. Hyresvärden skall exculpera sig, dvs. visa att han inte varit oaktsam.

Detsamma gäller om hyresvärden inte underhåller lägenheten i enlighet med 15 § eller om något annat hinder eller men i nyttjanderätten uppstår utan hyresgästens vållande.

Om hyresvärden vägrar att åtgärda en för hög radonhalt kan hyresgästen vända sig till hyresnämnden. Hyresgästen kan begära att hyresnämnden förelägger hyresvärden att åtgärda bristen (12 kap. 16 §). Ett sådant åtgärdsföreläggande kan förenas med vite.

Vidare kan hyresgästen väcka talan hos tingsrätten med en begäran om att fastighetsägaren skall fullgöra sina förpliktelser, något som emellertid i praktiken är mycket ovanligt.

Om inte fastighetsägaren och hyresgästen är överens om att ersättning skall utgå på grund av att lägenheten varit i bristfälligt skick eller om man inte kan enas om något belopp kan saken prövas av tingsrätten.

Därutöver kan hyresgäster vända sig till kommunen för att få kommunen att ingripa enligt Miljöbalken. Kommunen kan också bistå hyresgäster med allmän information om radon och ofta även med radonmätning.

Kostnaden för att mäta radonhalten och att göra åtgärder när halten är för hög ligger på fastighetsägaren. Dessa kostnader kan fastighetsägaren vilja ha täckta av hyresgästerna, via hyran.

Har då en fastighetsägare rätt till hyreshöjning när han har gjort åtgärder mot radon? Eller är det så att hyresgästen skall ha rätt till en lägre hyresnivå om radonhalten är för hög? Vad betalar hyresgästen egentligen för i själva grundhyra?

För att besvara dessa frågor bekantar vi oss i följande avsnitt med principerna för hur en hyras storlek fastställs.

Hyran för en bostadslägenhet fastställs enligt den så kallade bruksvärdesprincipen. Hyran skall bl.a. spegla lägenhetens skick. Hyran för två till det yttre likadana lägenheter skall fastställas till ett lägre belopp för den lägenhet som har ett sämre underhållsskick. Exempel på sådant som påverkar bedömningen av underhållsskicket är lägenhetens maskinella utrustning och underhåll av väggytor, golvmaterial m.m. Betydelsen av brister har varit föremål för bostadsdomstolens bedömning. (Hyresnämndens beslut överklagades vid den tiden till bostadsdomstolen. Numera överklagas hyresnämndens beslut till Svea hovrätt, avdelning 16). I ett beslut från 1987 (Bostadsdomstolen, BD, 62/1987) menade bostadsdomstolen att en temperatur som underskridit vad en hyresgäst bör tåla och som bestått under avsevärd tid, sänkte lägenhetens bruksvärde. Troligen ansåg domstolen att bruksvärdet sänktes på grund av att bristen bestått under ”avsevärd tid”. Här var det fråga om inomhustemperatur, men resonemanget skulle sannolikt även kunna föras i fråga om hyran för en bostadslägenhet med radonhalt över riktvärdet.

Hyresgästen hade som alternativ kunnat begära hyresreduktion, enligt hyreslagens regler, för den tid lägenheten var i bristfälligt skick. Hyresreduktion prövas av allmän domstol, inte av hyresnämnd.

En bostad som är upplåten med bostadsrätt utgör i juridisk mening en begränsad rättighet till fast egendom. Upplåtelseformen innebär att en bostadsrättshavare inte kan råda över sin bostad på samma sätt som en person som äger sin bostad. En rad inskränkningar finns. I jämförelse med hyresgäster är bostadsrättshavarens rådighet emellertid större. Förhållandena för bostadsrättshavare liknar ändå i mångt och mycket förhållandena för hyresgäster.

Så är det exempelvis i fråga radon. En bostadsrättshavare förväntar sig att den bostad han innehar skall uppfylla grundläggande krav som kan ställas på en bostad, exempelvis att den inte innebär några hälsorisker. Har inte föreningen uppfyllt sin skyldighet att se till att radonhalten understiger gällande rikt- och gränsvärden kan det innebära att en bostadsrättshavare kan komma att bo i en lägenhet som utgör en hälsorisk, utan att vara medveten om det.

Bostadsrättslagen (1991:614) reglerar förhållandena i en bostadsrättsförening, bl.a. förhållandet mellan föreningen och den enskilde bostadsrättshavaren.

4.3.1. Föreningen ansvarar för att radonhalten inte är för hög

När en bostadslägenhet upplåts med bostadsrätt för första gången, vanligen när föreningen är nybildad och lägenheten för första gången skall tillträdas, skall lägenheten vara i ett sådant skick att den enligt den allmänna uppfattningen på orten är fullt brukbar för sitt ändamål (7 kap 1 §). Detsamma gäller för en lägenhet som upplåts med bostadsrätt vid en senare tidpunkt, när lägenheten varit hyresrätt eller när bostadsrätten upphört men då lägenheten återigen skall upplåtas med bostadsrätt. Regeln är emellertid dispositiv, dvs. inte tvingande och ger alltså utrymme för föreningen och den enskilde bostadsrättshavaren att avtala om att bostadsrättshavaren själv exempelvis skall svara för viss inredning eller maskinell utrustning.

Gränsdragningen mellan vad bostadsrättshavaren själv kan svara för och vad föreningen skall svara för är oklar under upplåtelsetiden. Huvudregeln i bostadsrättslagen (BRL) är att föreningen svarar för huset och bostadsrättshavaren för lägenhetens inre underhåll (7 kap. 4 och 12 §§). Till skillnad från hyresgäster ansvarar sålunda bostadsrättshavare själva i huvudsak för lägenhetens skick under upplåtelsetiden. Bostadsrättshavaren är alltså skyldig

att underhålla och reparera lägenheten. Det framgår vanligen av stadgan var gränsen för bostadsrättshavarens och föreningens ansvar går. Föreningens stadga kan utvidga ansvaret för föreningen men inte för medlemmarna, dvs. de enskilda bostadsrättshavarna.

Det är emellertid klart att grundläggande egenskaper i fastigheten är föreningens ansvar. En sådan grundläggande egenskap är att radonhalten i huset skall understiga gällande rikt- och gränsvärden.

4.3.2. Bostadsrättsföreningen är inte skyldig att mäta radonhalten

Det finns emellertid i dag ingen generell skyldighet för en bostadsrättsförening att låta radonundersöka lägenheten. Föreningen kan i och för sig bli skyldig att utföra undersökningar för kommunens tillsynsverksamhet, enligt miljöbalken, om det finns skäl att anta att byggnadens skick är sådant att det kan medföra olägenhet för människors hälsa (26 kap. 22 § miljöbalken).

Ett alternativ kan vara att bostadsrättshavaren själv låter göra en undersökning av radongashalten, på egen bekostnad.

4.3.3. För hög radonhalt är en brist i lägenheten

Skulle lägenheten inte vara i avtalat skick vid tillträdet har bostadsrättshavare enligt bostadsrättslagen tillgång till sanktioner liknande de som hyresgäster har rätt till enligt hyreslagen. Detsamma gäller om föreningen inte håller lägenheten eller fastigheten i övrigt i brukbart skick under upplåtelsetiden, såvida inte ansvaret för detta ligger på bostadsrättshavaren enligt bostadsrättslagen eller stadgarna (7 kap. 4 §).

En bostadsrättshavare har rätt att åtgärda bristen på föreningens bekostnad. För att utnyttja den så kallade självhjälpsrätten måste bostadsrättshavaren emellertid först ha krävt av styrelsen att felet skall åtgärdas och styrelsen måste trots detta ha låtit bli att åtgärda bristen. Bostadsrättshavaren kan då dessutom frånträda bostadsrätten efter uppsägning, om det är fråga om en brist av väsentlig betydelse och om bristen inte åtgärdas efter tillsägelse. Uppsägningen måste ske innan felet åtgärdats. För den tid lägenheten är i bristfälligt skick har bostadsrättshavaren rätt till nedsättning av

årsavgiften. Han kan även ha rätt till skadestånd om bristen beror på att föreningen varit försumlig (7 kap. 2 §).

I de fall bostadsrättshavaren väljer att säga upp bostadsrätten har han rätt till skälig ersättning för bostadsrätten (7 kap. 29 §). I princip skall ersättningen motsvara lägenhetens marknadsvärde. Om uppsägningen sker i nära anslutning till upplåtelsen innebär det vanligen att insatsen skall återbetalas.

Vid uppsägning återgår bostadsrätten till föreningen och bostadsrättshavaren blir fri från sina förpliktelser. Om bostadsrättshavaren tillträtt lägenheten och om bostadsrättshavaren begär att få bo kvar i lägenheten kommer ett regelrätt hyresförhållande att uppstå.

4.3.4. Vart skall bostadsrättshavaren vända sig?

Tingsrätten prövar såväl rätten till nedsättning av årsavgiften som rätten till skadestånd. Vidare kan bostadsrättshavaren väcka talan hos tingsrätten och begära att föreningen skall fullgöra sina förpliktelser. Detta är emellertid mycket ovanligt i praktiken.

Därutöver kan bostadsrättshavare vända sig till kommunen för att få kommunen att ingripa enligt Miljöbalken. Kommunen kan också bistå med allmän information om radon och ofta även med radonmätning.

4.3.5. Årsavgiften påverkas av kostnader för åtgärder

Bostadsrättsföreningen får själv svara för kostnader för genomförd radonmätning och eventuella efterföljande åtgärder. Skulle mer omfattande åtgärder behöva göras kan detta leda till att årsavgifterna i föreningen behöver höjas. På samma sätt kan årsavgifterna påverkas om en bostadsrättshavare begär nedsättning av årsavgiften.

I vårt uppdrag ingår att redogöra för radonproblemens omfattning i byggnader som inrymmer bostäder och vissa andra lokaler där

människor vistas mer varaktigt. Enligt utredningsdirektiven avses bl.a. ”lokaler för äldreboende eller liknande boende”.

Numera bedrivs vanligen inte äldreomsorg i lokaler. De äldre bor antingen i lägenheter upplåtna med hyresrätt eller i lägenheter med bostadsrätt. Det som vi i dagligt tal betecknar som äldreboende är en form av boende som ingår i det vidare begreppet de särskilda boendeformerna.

I samband med ”Ädelreformen” (service och vård till äldre och handikappade) 1991–1992 infördes termen särskilda boendeformer. Detta är en samlingsterm för bostäder som är speciellt avsedda för äldre eller funktionshindrade. Termen inrymmer de boendeformer som tidigare kategoriserades som ålderdomshem, servicehus, sjukhem och gruppbostad. Gemensamt för dessa boendeformer är att inslaget av vård i boendet i många fall är stort och att de boende har tillgång till personal hela dygnet.

De särskilda boendeformerna skiljer sig därmed från traditionellt boende. Boverket har i sina byggregler gjort en klassificering. Denna innebär att en bostad i en särskild boendeform anses som fullvärdig även om utrymme för matlagning, matplats, bad och duschmöjlighet samt samvarorum delvis finns gemensamt i anslutning till de enskilda lägenheterna.

Bostadsdomstolen har slagit fast att hyreslagen är tillämplig för särskilda boendeformer under förutsättning att hyresgästen disponerar ett utrymme ensam och att det upplåtes mot ersättning.

I de flesta fall finns dessa bostäder i hus som ägs direkt av kommunen eller av ett kommunalt ägt bostadsföretag.

En lägenhet för äldre kan även vara upplåten med bostadsrätt. Då är den äldre medlem i bostadsrättsföreningen och bostadsrättslagens regler gäller.

Boende i särskilda boendeformer och risken för radon

Boende i särskilda boendeformer är antingen hyresgäster eller bostadsrättshavare. Deras situation i förhållande till radonrisk ser naturligtvis ut som för andra hyresgäster eller bostadsrättshavare. Självklart skall även denna boendegrupp kunna förvänta sig att bostaden är sund. Möjligen kan gruppen betraktas som särskilt utsatt. Många äldre och andra berörda grupper har behov av hjälp i boendet av olika slag; en anpassad bostad, vård i varierande grad etc. En boende med sådana speciella behov kan därför komma att bli bunden till en för honom speciellt anpassad lägenhet eller till en lägenhet där en speciell vårdform kan erbjudas. I en sådan utsatt position kan benägenheten att ta till vara sina intressen i olika sammanhang och att ställa krav påverkas.

I vårt uppdrag ingår att redogöra för problemets omfattning i byggnader som inrymmer bostäder och vissa andra lokaler där människor vistas mer varaktigt, däribland skolor och förskolor. Vi har valt att låta vår redovisning därtill omfatta förskoleklasser (det som tidigare kallades 6-årsverksamhet) samt fritidshem, då dessa verksamheter bedriv i direkt anslutning till förskolan eller skolan.

Sådana lokaler är vanligen upplåtna med hyresrätt. Trots det innebär det inte att de som vistas i lokalerna har ställning som hyresgäster. Hyresgäst är den som bedriver verksamhet i lokalen, alltså själva skolan eller förskolan. Vanligen bedrivs verksamheten av kommunen, men den kan också vara enskild. Om föräldrar till barn i förskola, förskoleklasser, skola eller fritidshem, eller en anställd i verksamheten, vill ställa krav på åtgärder av en bristfällig miljö skall de vända sig till den som har verksamhets- och arbetsgivaransvar på den enskilda skolan/förskolan, dvs. oftast rektor eller föreståndaren. Denna får sedan i sin tur framföra kraven till fastighetsägaren, i den mån kraven faller under hans ansvar.

Regelverket för lokaler är uppbyggt på ett sätt liknande det för bostadslägenheter. Hyreslagens bestämmelser omfattar både bostadshyresgäster och lokalhyresgäster. Huvudregeln i fråga om lägenhetens, dvs. lokalens, skick vid tillträdet och under hyrestiden är densamma, med den inskränkningen att större avtalsfrihet råder i fråga om lokaler. Parterna kan avtala om sämre skick än fullt brukbart för det avsedda ändamålet. Även i fråga om underhåll under hyrestiden är huvudprincipen den att hyresvärden är skyldig att hålla lägenheten i brukbart skick eller i ett bättre skick om man har avtalat om det. Hyresgäst och hyresvärd kan däremot även träffa avtal om sämre underhållsskick.

Vid brist kan lokalhyresgästen använda sig av samma sanktioner, hyresnedsättning, skadestånd m.m. som en bostadshyresgäst.

Därtill kan arbetsmiljölagen vara tillämplig. De personer som vistas i lokalen är förskolebarn, elever och arbetstagare i olika former. Arbetstagare omfattas av arbetsmiljölagen, likaså elever. Däremot omfattas inte barn i förskola eller barn på fritidshem. (Se vidare kap. 15 om arbetsmiljölagen)

5 Radon, vad är det?

Källan till radonproblemen i våra bostäder är några av de radioaktiva grundämnen som finns naturligt i berggrunden och i de stenbaserade jordarterna. Deras atomkärnor sönderfaller spontant och utan yttre påverkan, varvid nya grundämnen bildas. Det radon som är en hälsorisk i våra bostäder är radon-222. Det förekommer i den sönderfallskedja som börjar med uran-238 och slutar med bly-206, tabell 5.1.

Radium, från vilket radon närmast bildas, har en halveringstid på 1 600 år och nybildas ständigt. Produktionen av radon är därför så gott som konstant. Radon är en ädelgas vars atomkärnor sönderfaller till så kallade radondöttrar, vilka är radioaktiva metalljoner. Man kan inte med sina sinnen förnimma radon, men det är enkelt att påvisa dess existens med mätinstrument.

Radonhalter i luft mäts oftast i enheten Bq/m3 (becquerel per kubikmeter). En koncentration av 1 Bq radon per kubikmeter luft innebär att det sker ett sönderfall av en radonatom per sekund i varje kubikmeter luft. Radonhalter i vatten mäts i Bq/l.

Radon finns allmänt i våra byggnader. I svenska bostäder är radonhaltens medelvärde ca 110 Bq/m3, något högre i småhus och något lägre i bostäder i flerbostadshus. Högsta beräknade årsmedelvärde för en bostad är hitintills ca 34 000 Bq/m3, men som enskild uppmätt halt inomhus i Sverige gäller 80 000 Bq/m3.

Tabell 5.1 Sönderfallsserie för uran-238

Isotop Halveringstid Huvudsaklig strålning

Anmärkning

Uran-238 (U) 4,5 miljarder

år

Alfa

Torium-234 (Th)

24,1 dygn Beta

Protaktinium-234 (Pa) 1,2 min

Beta

Uran-234 (U)

250 000

år

Alfa

Torium-230 (Th)

80 000

år

Alfa

Radium-226 (Ra) 1 600 år

Alfa

Radon-222 (Rn)

3,8 dygn Alfa

Gas

Polonium-218 (Po) 3,0 min

Alfa Kortlivad RnD

Bly-214 (Pb)

26,8 min Beta, gamma Kortlivad RnD

Vismut-214 (Bi)

19,7 min Beta, gamma Kortlivad RnD

Polonium-214 (Po) 0,000

16

sek

Alfa Kortlivad RnD

Bly-210 (Pb)

21,3 år

Beta Långlivad RnD

Vismut-210 (Bi)

5,0 dygn Beta Långlivad RnD

Polonium-210 (Po) 138,4 dygn Alfa Långlivad RnD Bly-206 (Pb) -Stabil, ej radioaktiv Endast de huvudsakliga sönderfallen redovisas. 90 % av den gammastrålning som genereras vid sönderfall inom serien för uran-238 bildas vid sönderfallen av radondöttrarna bly-214 och vismut-214. RnD = Radondotter.

Det finns också en radonisotop i den naturligt förekommande sönderfallsserien för torium-232, tabell 5.2, nämligen radon-220 eller även kallad toron. Denna radioaktiva gas finns liksom radon-222 allmänt i jordluften, framför allt i granitiska jordarter. Toron har en kort halveringstid, 55 sek, och hinner därför vanligtvis inte transporteras in i hus i några större mängder innan det söderfallit.

För att toron i byggnader skall förekomma i sådana halter att det utgör en påtaglig hälsorisk fordras att jordluft snabbt transporteras in i byggnaden eller att mycket toron avgår från väggar och golv. Det senare förutsätter att toriumhalten är hög i byggnadsmaterialet eller att väggar och golv utgörs av berg eller jordytor samt att toriumhalten är hög i dessa. Material med stor toronavgång är exempelvis toriumrika graniter och pegmatiter.

Tabell 5.2 Sönderfallsserie för torium-232

Isotop Halveringstid Huvudsaklig strålning

Anmärkning

Torium-232 (Th) 14,1 miljarder år Alfa Radium-228 (Ra) 5,76 år Beta Aktinium-228 (Ac) 6,13 tim Beta, gamma Torium-228 (Th) 1,913 år Alfa, gamma Radium-224 (Ra) 3,66 dygn Alfa, gamma Radon-220 (Rn) 55 sek Alfa

Gas, även kallad toron

Polonium-216 (Po) 0,15 sek

Alfa

Bly-212 (Pb)

10,64 tim Beta, gamma

Vismut-212 (Bi) 60,6 min Alfa, beta, gamma Polonium-212 (Po) 0,34 miljondels

sek

Alfa

Thallium-208 (Tl) 3,05 min Beta, gamma Bly-208 (Pb) -Stabil, ej radioaktiv

Med joniserande strålning avses strålning som har så hög energi att den kan slå ut elektroner ur atomernas elektronskal och på så vis orsaka jonisering i det material som den tränger in i. När de radioaktiva ämnena i tabellerna 5.1 och 5.2 sönderfaller avges joniserande strålning av olika slag. I tabellerna anges vilket eller vilka strålslag som är vanligast vid respektive sönderfall.

5.2.1. Alfastrålning

Alfastrålning utgörs av positivt laddade partiklar, heliumkärnor, som består av två protoner och två neutroner. Alfastrålningen har mycket kort räckvidd, ca 5 cm i luft och 50 µm i vävnad, och stoppas till allra största delen av hudens hornlager (det yttersta skiktet som består av döda celler). Alfapartiklarna kan därför endast skada levande celler om de befinner sig inne i kroppen. Detta är vad som sker vid radondöttrarnas sönderfall i lungan. Där träffar de utslungade alfapartiklarna direkt de oskyddade epitelcellerna i luftrör och lungblåsor. Alfastrålningen ger en förhållandevis stor stråldos till de organ som den träffar jämfört med beta- och gammastrålning.

5.2.2. Betastrålning

Betastrålning utgörs av elektroner, betapartiklar, som är negativt laddade. Denna strålning har längre räckvidd i luft än alfastrålning men kortare än gammastrålning. Även betastrålning orsakar störst skada på människan om det radioaktiva ämnet finns inne i kroppen.

5.2.3. Gammastrålning

Gammastrålning är en elektromagnetisk strålning med hög energi av samma typ som röntgenstrålning. Den har lång räckvidd och kan exempelvis nå ett par hundra meter i luft eller ca 50 cm i sten eller betong. För att avskärma 50 % av gammastrålningen erfordras 7 cm tegel eller 12 cm jord. Gammastrålning från ett radioaktivt ämne utanför kroppen kan träffa alla vävnader och celler inuti kroppen.

Gammastrålningen mäts oftast i enheten µSv/h (mikrosievert per timme, storheten kallas miljödosekvivalent). En äldre enhet som fortfarande används i vissa sammanhang är µR/h (mikroröntgen per timme). 1 µR/h motsvarar 0,01 µSv/h.

Radonet i våra byggnader (Rn-222) kommer antingen direkt från marken eller från byggnadsmaterial som är tillverkade av mineral från marken. Det kan också komma in i huset med det vatten som pumpas upp från marken och används i hushållet.

Uran – radium – radon

Uran och radium finns i de flesta berg- och jordarter och därmed också i stenbaserade byggnadsmaterial. Förutom uran och radium finns i naturen det radioaktiva grundämnet torium och den radioaktiva kaliumisotopen kalium-40.

Halten uran, radium och torium är olika i skilda typer av bergarter på grund av bergarternas bildning och kemiska sammansättning. Vanlig haltnivå av uran är från mindre än ett till några gram per ton berg. Toriumhalten är genomsnittligt tre gånger högre än

uranhalten, men stora variationer förekommer. Särskilt låga är uran- och toriumhalterna i sedimentära bergarter som kalksten, sandsten och kvartsit samt i basiska bergarter som gabbro, diabas, diorit och basiska vulkaniter, de senare ofta kallade grönstenar.

Djup- och gångbergarter som är rika på kiselsyra, SiO

2

, t.ex.

graniter, apliter och pegmatiter, har ofta betydligt högre halt av uran, radium och torium än andra bergarter. Riktigt höga halter av uran och radium kan förekomma i vissa typer av graniter och pegmatiter samt lokalt där uran koncentrerats, t.ex. i uranmineraliseringar och uranmalmer. Alunskiffer är en kol- och kerogenrik svart skiffer med höga uranhalter men låga toriumhalter. Alla andra skifferbergarter har låga till normala uranhalter. På kartan i figur 5.1 redovisas var i Sverige alunskiffer finns och inom vilka områden som uranrika graniter och pegmatiter är vanliga.

När berggrunden bryts ner eller vittrar ner till jord transporteras uran, radium och torium bort mekaniskt med vatten och kemiskt genom lakning. Därigenom kommer halterna av dessa ämnen att gradvis minska ju mer materialet bryts ner. De lägsta halterna har finsand som i stort enbart består av frilagda korn av kvarts och fältspat.

Det uran, radium och torium som blivit löst i vattnet eller finns i vatten i mycket små korn av uranförande mineral adsorberas på lerpartiklar eller fälls som sådana. Därför har leror och lerig silt vanligen högre halter av uran, radium och torium än andra jordarter. Ett undantag från den ordning som här redovisats är jordar som innehåller alunskiffer. Skiffern är ytterst finkornig och uranet förekommer som ytterst små korn, som är jämnt fördelade i skiffern. Vid nedbrytningen av alunskiffern bildas allt mindre korn så att det till sist bildas en skifferlera, som består av små alunskifferkorn. Någon större urlakning av uran förekommer inte, varför uranhalten i t.ex. sand av alunskiffer i stort sett är densamma som i alunskifferberget.

Figur 5.1 Särskilt uran- (radium-) rika bergarters utbredning i

Sverige

Figuren finns endast i den tryckta versionen.

Radonhalter i jordluft

Av det radon som bildas i mineralkornen i jorden avgår 10–40 % till porerna (i lera upp till 70 %). Hur stor andel av radonet som avgår, dvs. emanerar, beror på mineralkornens storlek, uppbyggnad,

sprickighet och vittringsgrad samt på hur radiumatomerna är placerade och radiumhalten. Ju mindre kornen är, ju sprickigare och mer vittrade de är, ju fler radiumatomer som sitter på mineralkornens ytor och sprickytor och ju högre radiumhalten är desto större andel av det bildade radonet avgår. Utfällning av radium på kornytor och i sprickor är den huvudsakliga källan till uppmätta radonhalter. Radium i kornen bidrar endast i liten omfattning.

Tabell 5.3 Normala halter av radium-226 och radon-222 svenska jordarter

Jordart Radium-226 Bq/kg

Radon-222 Bq/m3

Morän, normal

15-65 10 000- 40 000

Morän med granitiskt material

30-75 20 000- 60 000

Morän med uranrikt granitisktmaterial 75-360 40 000-200 000 Åsgrus 30-75 10 000-150 000 Sand, silt 6-75 4 000- 50 000 Lera 25-100 10 000-120 000 Jordarter som innehåller alunskiffer 175-2 500 50 000- >1 miljon

Radonhalten i jordluften påverkas, förutom av radonavgången från mineralkornen, även av att radon diffunderar från jordlagret till atmosfären ovan markytan, dvs. exhalerar, samt av jordens vattenhalt och av vinden, som ventilerar bort radon. Eftersom dessa faktorer ändrar sig under årets gång, t. ex. genom att marken fryser till eller att det regnar och blåser olika mycket, varierar radonhalten i jordluften under året i marknära skikt med en faktor två till tre eller ännu mer. Generellt är radonhalten i jordlagret högst under vintern, när markytan är frusen. Under ett tjälat jordlager byggs radonhalten upp till vad som maximalt kan bildas. Mätningar av radon i jordluft bör undvikas under vår och försommar när markvattenhalten är hög.

Hur mycket radonhalten varierar beror i stort på jordens genomsläpplighet, permeabilitet. Radonhaltens variation är störst i grovkorniga jordarter och minst i finkorniga leror. I grus är radonhalten vid ca 2 meters djup 75 % av den maximala. I silt inträffar motsvarande förhållande redan vid 0,7 meter djup.

I tabell 5.3 redovisas normala halter av radium-226 i svenska jordarter. Där redovisas också normala halter av radon-222 i jordluften på cirka en meters djup.

Lägst är radonhalten i sand där den vanligen ligger på 5 000– 10 000 Bq/m3. Även vid så låga radonhalter i jordluften kan i vissa fall radonhalten i huset vara förhöjd. Det är en fråga om hur stor mängd jordluft som sugs in.

Bygger man ett hus med betongplatta på marken eller med källare kan detta jämföras med att lägga ett lock på markytan. Radonhalterna i jordluften direkt under huset stiger därvid till halter som ligger nära de som maximalt kan bildas vid aktuell radiumhalt.

För att radon i större mängd skall kunna transporteras från marken in i byggnaden, måste det finnas möjlighet att transportera radonet. Ju genomsläppligare en jordart är desto större är förutsättningen till transport. Därför har det visat sig att hus som är grundlagda på grusiga isälvsavlagringar i form av åsar ofta har förhöjda och ibland mycket höga radonhalter inomhus. I grusåsen ligger dessutom grundvattenytan vanligen långt under markytan, varför det finns stora volymer radonhaltig jordluft som är tillgänglig för transport. Består dessutom bergarterna i grusåsen av uranrika graniter eller alunskiffer blir också radonhalten i jordluften hög och risken för höga radonhalter inomhus stor.

Är radonhalten i jordluften mycket hög behövs det inte mer än att några hundra liter jordluft läcker in i byggnaden per timme för att radonhalten inomhus skall bli för hög.

För att jordluft skall kunna transporteras in i byggnaden måste det finnas jordluft som kan förflyttas. Ingen eller mycket litet jordluft kan transporteras fram till byggnaden, om grundvattenytan ligger i nivå med bottenplattan eller jordarten har låg permeabilitet. Därför har byggnader, som är grundlagda på lera och silt som regel låga radonhalter.

Ligger grundvattenytan på djup mellan noll och en meter under huset är som regel jordluftvolymen för liten för att upprätthålla en så hög radonhalt i jordluften att detta kan orsaka förhöjda radonhalter inomhus. Läcker det i detta fall in luft genom jordlagret under huset, kommer jordvolymen i de flesta fall att ventileras med atmosfärisk luft. En sådan ventilation medför att radonhalten i jordluften under huset sjunker kraftigt.

Vanligen är den tillgängliga volymen jordluft för liten för att radonproblem skall uppstå i byggnader grundlagda direkt på berg eller på sprängstensfyllning som är mindre än 1 m tjock. För att förhöjd radonhalt i detta fall skall kunna uppstå inomhus behöver radiumhalten i berget vara hög så att radonavgången blir särskilt

stor. Exempel på sådana fall är hus som är grundlagda på uranrika pegmatiter, uranförekomster eller alunskiffer.

Många byggnader med förhöjda och höga radonhalter inomhus är grundlagda på fyllning ovanpå mark som i övrigt inte skulle innebära någon radonrisk. Fyllningen fungerar i dessa fall som stora genomsläppliga luftmagasin genom vilka luft sugs in i byggnaderna. Radonet avgår från materialet i fyllningen. Normalt sker en relativt kraftig ventilation av fyllningen genom blåst och temperaturvariationer, men täcks fyllningen av matjord eller lera ökar radonhalten kraftigt i luften i fyllningen. Byggnaden behöver nödvändigtvis inte vara belägen ovanpå fyllningen för att det skall uppstå radonproblem. I många fall räcker det med att byggnaden står i kontakt med lagret av fyllning.

Radonhalten i jordluften är alltid så hög att radonhalten i en byggnad kan bli högre än 400 Bq/m3. Detta även när radonhalten är som lägst, ca 5 000 Bq/m3 i sand. För att radonhalten i byggnaden då skall bli högre än 400 Bq/m3 fordras dock:

  • Att marken eller del av marken under byggnaden är luftgenomsläpplig.
  • Att tillräcklig mängd jordluft kan läcka in i byggnaden.
  • Att den för transport tillgängliga luftvolymen i marken är tillräckligt stor för att radonhalten i jordluften skall upprätthållas även om delar av denna borttransporteras.

Tillräckligt inläckage av jordluft för att radonhalten inomhus genomsnittligt skall bli högre än 400 Bq/m3 är ca 5 m3/h om läckaget sker till ett enplanshus med 120 m2 bottenyta och en luftväxling av 0,2 oms/h och radonhalten på den inläckande jordluften är 5 000 Bq/m3. Om radonhalten i jordluften i stället är 50 000 Bq/m3, räcker det med 0,5 m3 luft per timme från marken.

Uran och radium finns i de flesta stenbaserade byggnadsmaterial, eftersom det är allmänt förekommande grundämnen i våra jordoch bergarter. Normalt är mängden uran och radium i byggnadsmaterialet liten och har ingen praktisk betydelse. Det finns emellertid några undantag såsom skifferbaserad lättbetong och betong med ballast av uranrik granit. Från radonsynpunkt är det främst den alunskifferbaserade lättbetongen som orsakar förhöjda radonhalter.

Tabell 5.4 Radiumhalt i några olika byggnadsmaterial samt radonavgång från obehandlad yta

Material Radiumhalt Bq/kg

Radonavgång Bq/m2h

Betong

20-200

2-20

Tegel

40-150

1-10

Sandbaserad lättbetong

10-130

1-3

Skifferbaserad lättbetong

600-2 600

50-200

Den alunskifferbaserade lättbetongen, eller ”blåbetongen” som den kallas i radonsammanhang, är således den största radonkällan bland byggnadsmaterialen. Blåbetongen har tillverkats under tiden från 1929 fram till 1975 på en rad platser i landet. Den finns i såväl armerade som oarmerade produkter för stomkonstruktioner (t.ex. vägg- och bjälklagselement, murblock) och stomkompletteringar (element och murblock för mellanväggar, isolerblock). Radiumhalten varierar kraftigt mellan olika partier beroende på var i stenbrottet råmaterialet bröts och i än högre grad mellan olika tillverkningsorter, vilket framgår av tabell 5.5.

Det bästa sättet att konstatera om det finns blåbetong i en byggnad är att mäta gammastrålningen från väggar och bjälklag. Detta görs enkelt med ett gammainstrument, som direkt visar resultatet på en display eller med visare, se avsnitt 5.5.3. Gammastrålningsvärden mellan ca 0,25 µSv/h (25 µR/h) och uppåt 1,20 µSv/h (120 µR/h) indikerar att det är “blåbetong”.

Andra byggnadsmaterial som kan ha en förhöjd till hög radiumhalt är vissa tegelsorter samt betongprodukter som framställts av slagg från bl.a. järnmalm med förhöjd uranhalt. Det finns även hus

som är byggda med murblock tillverkade av så kallad rödfyr (alunskifferaska) samt tegel som framställts av alunskiffer.

Tabell 5.5 Produktion av skifferbaserad lättbetong i Sverige

Fabrik Driftperiod Producerad

mängd t.o.m.

Typ av produkt Radium i prov (Bq/kg)

1970 Mm3

1953 1973

Borensberg 1936–1968 1,56 Väggelement 1 200 Yxhult N:a 1929–1959 2) 1,38 Bjälklag, takelem. 1 600 Yxhult S:a 1947–1975

2)

4,9 Arm. element, block

1 250 1 350

Falköping 1930–1974

2)

0,69 Oarm. produkter 1 900 2 300

Uddagården 1955–1974

2)

3,41 Oarm. produkter – 2 400

Grönhögen (Öland)

1943–1972 3,96 Alla typer

670 –

Skövde/Durox 1929–1968 3,0 Alla typer

– 1 500

1) Mätningarna har gjorts av SSI. 2) Driften har fortsatt vid fabriken ytterligare några år med tillverkning av sand-

baserad gasbetong.

Radiumhalten är en faktor som har betydelse för hur stor radonavgången är. Byggmaterialets kemiska sammansättning och porositet är ett par andra, men den kanske viktigaste är ytbehandlingen. Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut har tillsammans med Radiofysiska institutionen vid Lunds universitet mätt radonavgången från bl.a. lättbetong med olika radiumhalter och med olika ytbeläggningar. Resultatet av dessa mätningar redovisas i

Radonexhalation från byggnadsmaterial (Pettersson m.fl. 1982).

En plastad papperstapet tillsammans med ett tunnputsskikt halverar radonavgången från väggytan. Stryks ytan dessutom med exempelvis akrylatfärg blir radonutströmningen mycket liten. Om väggens ena sida förses med ett tätare ytskikt ökar radonavgången markant från den andra sidan. Detta faktum bör lämpligen beaktas vid tilläggsisolering av ytterväggar av blåbetong. Dock har en komplettering av väggens utsida med mineralull och en luftspalt bakom fasadplåten knappast någon betydelse för radonexhalationen inåt, eftersom den konstruktionen är luftig. Däremot kan förmodligen alternativen med den relativt tätare cellplasten som limmas direkt på den gamla fasadytan ge en förhöjd radonhalt inomhus på grund av ökad radonexhalation.

I ett normalt bostadsrum med samtliga väggar bestående av blåbetong med radiumhalten 1 460 Bq/kg blir radonhalten 120–150 Bq/m3, om luftväxlingen i rummet är 0,5 oms/h och väggarna har en ordinär ytbehandling. Detta gäller givetvis endast om radonhalten orsakas av radon enbart från byggnadsmaterialet. Är luftväxlingen hälften så stor (0,25 oms/h) blir radonhalten den dubbla (240–300 Bq/m3). Har rummet såväl väggar som bjälklag av skifferbaserad lättbetong med hög radiumhalt blir radonhalten betydlig högre.

5.3.3. Hushållsvattnet

Radonhalten i grundvattnet i marken bestäms av radiumhalten i den omgivande jorden och berggrunden.

Grundvatten i jorden har vanligen den maximala radonhalt som radonemanation från mineralkornen till vattnet i porerna kan ge. Det vill säga halten beror på radiumhalten i jordlagret och hur stor andel av alla bildade radonatomer som avgår till vattnet i jordlagrets porer.

Radonhalten i vattnet från grävda brunnar är vanligen betydligt lägre än i grundvattnet. Detta beror dels på att vattnet har stått i brunnen så länge att en del av radonet har hunnit sönderfalla, dels på att regnvatten tillförts brunnen genom direkt tillrinning.

För vatten som tas från brunnar som borrats i berg är radonhalten normalt betydligt högre än i vatten från grävda brunnar. Detta beror på att radonet avgår från radium som utfällts på ytorna av de sprickor i vilka grundvattnet cirkulerar. Radonet kan därigenom avgå direkt från ytbeläggningen till vattnet och radonkoncentrationen kan bli mycket hög. Särskilt hög är den ofta i vatten som tas från brunnar som borrats i bergarter med förhöjd uranhalt. Sådana bergarter är t.ex. graniter, pegmatiter, syeniter och porfyr.

Tabell 5.6 Radonhalter i vatten

Typ av vatten Normala radonhalter Bq/l vatten Yt- och regnvatten < 2 Grundvatten i lösa jordarter 20-150 Vatten i grävda brunnar 10-400 Vatten i borrade brunnar 50-400 Vatten i brunnar borrade i bergarter med låg radiumhalt

10-50

Vatten i brunnar borrade i bergarter med hög radiumhalt

500-10 000

Radon avgår från vattnet till rumsluften då vattnet hanteras i hushållet. Ju mer vattnet behandlas desto mer radon avgår. Vid spolning i toalettstolen avgår ca 30 % av radonet, vid duschning 60– 70 % och vid tvättning eller diskning i maskin 90–95 %.

Radonhalten varierar såväl under dygnet som från dygn till dygn i en bostad eller annan byggnad. Ofta är variationen stor. Den beror på en rad olika orsaker.

  • Temperaturskillnad. Inomhus är det någorlunda konstant temperatur, medan utomhustemperaturen kan variera åtskilliga grader under dygnet. Skillnaden i temperatur inne–ute skapar en drivkraft, s.k. skorstenseffekt eller termisk stigkraft.
  • Vindpåverkan. Ett otätt hus med för vind oskyddat läge i terrängen har stora variationer i luftväxlingen inomhus orsakade av vindriktning och vindhastighet. Vinden påverkar också lufttrycket inomhus, vilket kan föranleda att mer eller mindre mängd radonhaltig jordluft sugs in i huset.
  • Variationer i luftväxlingen orsakade av boendet. När ingen är hemma är huset normalt tillstängt och luftväxlingen liten, vilket ger en förhöjning av radonhalterna. Förhållandet är i stort sett detsamma nattetid.
  • Planlösningen. Om rum med inläckande markradon hålls tillstängda med någorlunda täta dörrar är radonhalten normalt något lägre i övriga delar av huset än vad den blir när dörren

öppnas. I det tillstängda rummet är förhållandet naturligtvis det omvända.

  • Bruket av spisfläkt. När spisfläkten används ökas luftväxlingen i huset, men ofta då även undertrycket.

I hus med någon form av mekanisk ventilation, som är igång dygnet runt med konstant effekt är luftväxlingen betydligt stabilare än i hus med självdrag samtidigt som undertrycket inte heller varierar så mycket. Dessa faktorer gör att radonhalterna håller sig på en något mera jämn nivå under dygnet.

5.4.2. I mark

Radonhalten i jordluften varierar också över tiden enligt avsnitt 5.3.1. Här är svängningarna inte så stora under dygnet, men väl från vecka till vecka eller än mer från månad till månad. Variationerna är naturligt nog större närmare markytan än någon meter ner i marken, vilket bör beaktas vid radonmätningar före eller i samband med nybyggnad.

Radon och gammastrålning mäts av olika anledningar. Den vanligaste är att man skall kontrollera radonhalten inomhus för att jämföra med gällande gräns- och riktvärden, vilket kräver minst två månaders mättid. Vid fastighetsförsäljning har man ofta inte denna tid på sig. Mätningen görs då under endast några dagar, vilket fordrar andra typer av instrument än vad långtidsmätningen gör.

Mätning av radon i mark och i vatten kräver andra mätmetoder och instrument. I följande avsnitt beskrivs kortfattat de vanligaste metoderna och mätinstrumenten.

5.5.1. Mätning av radonhalter i inomhusluft

Det finns en rad olika metoder för att mäta radonkoncentrationer i inomhusluft. Statens strålskyddsinstitut (SSI) har gett ut en metodbeskrivning för mätning av radon i bostäder (SSI 1994). Av beskrivningen framgår bl.a. när, var och hur mätningen skall utföras och hur årsmedelvärdet skall beräknas. Beskrivningen är

avsedd för mätningar som kan komma att ligga till grund för ett myndighetsbeslut, t.ex. ansökan om bidrag för att sänka radonhalten i en bostad. SSI har också lämnat rekommendationer för hur rådgivande korttidsmätningar, t.ex. vid husköp, bör utföras. Sådana mätningar omfattar normalt 2 till 10 dygn.

Mätningar som syftar till att bestämma radonhaltens årsmedelvärde skall utföras under eldningssäsongen. Även rådgivande korttidsmätningar skall utföras under eldningssäsongen, men för dessa finns det särskilda restriktioner när det gäller bl.a. vindstyrka, utetemperatur och vädring.

Mätningen bör utföras i två av de bostadsrum, där man vistas mest, dock ej i kök eller våtrum eftersom en förhöjd luftfuktighet kan påverka mätnoggrannheten. Består bostaden av mer än ett bostadsplan bör minst ett rum på varje plan mätas. Instrumentet eller detektorn skall placeras på ett sådant ställe i rummet att den uppmätta radonhalten är så representativ som möjligt för rummet.

Här följer en kort beskrivning av de vanligaste mätmetoderna. Mer utförliga anvisningar finns i SSI:s Strålning i bostäder, (SSI 1994). SSI kan också upplysa om vilka firmor som regelbundet kalibrerar sina instrument och detektorer hos SSI.

Spårfilm

Mätmetoden med spårfilm är den vanligaste. Spårfilmen fungerar så att alfapartiklar från såväl radon som radondöttrar träffar ytskiktet på en film av cellulosanitrat eller polyester och ger upphov till skador (spår). Genom att kemiskt etsa filmen blir spåren synliga och kan räknas i mikroskop. Mängden spår per ytenhet är proportionell mot halten av de alfastrålande isotoperna i den luftvolym som finns inom radien för alfapartiklarnas räckvidd och mot mättiden. Detektorer finns såväl med öppen spårfilm som med filmen monterad i en dosa som utestänger radondöttrarna, se figur 5.2.

Figur 5.2. Detektorer med spårfilm.

Figuren finns endast i den tryckta versionen.

Elektretbaserad integrerande radonmätare

Detektorerna är av typ E-Perm. Mätinstrumentet utgörs av en mätkammare i vars botten en elektret är placerad. Elektreten består av en teflonplatta som laddas upp till 700 volt. Mätningen startas när kammaren öppnas och radongas diffunderar in i kammaren. Detta sker genom ett filter som avlägsnar radondöttrarna. Då radonet sönderfaller joniseras luften i kammaren och de bildade negativa jonerna dras till elektreten. Varje elektron sänker elektretens spänning en smula. Mätningen avslutas genom att mätkammaren stängs. Med en speciell voltmätare mäts elektretens laddning vid radonmätningens start och slut. Skillnaden i spänningen är proportionell mot radonhalten i rummet och exponeringstiden.

Elektretbaserade radonmätare används främst vid s.k. rådgivande korttidsmätningar, t.ex. vid fastighetsförsäljningar.

Momentana och kontinuerligt registrerande radonmätare

Instrumenten kan vara av i princip tre olika typer:

  • Pulserande jonkammare. Vid mätning pumpas luften in i jonkammaren genom filter som avlägsnar radondöttrarna. De alfasönderfall som sker i kammaren frigör elektriska laddningar. Dessa samlas in på kammarens elektroder med ett elektriskt fält. De elektriska pulserna förstärks och analyseras av en mikroprocessor.
  • Mätkammare med halvledardetektor. Rumsluften diffunderar in i mätkammaren genom ett filter som avlägsnar radondöttrarna. När radongasen i mätkammaren sönderfaller bildas radondöttrar. Alfastrålningen, som avges vid sönderfallen, registreras av en halvledardetektor.
  • Lucas-cell. Vid mätning pumpas luft in i mätkammaren genom ett filter som avlägsnar radondöttrarna. Alfapartiklarna som bildas vid sönderfallen i mätkammaren orsakar ljusblixtar när de träffar kammarens zinksulfidmålade väggar. Via ett fönster är mätkammaren förbunden med en fotomultiplikator. Denna omvandlar ljusblixtarna till mätbara elektriska pulser som registreras i en räknare.

Dessa typer av mätare används främst vid s.k. rådgivande korttidsmätningar, t.ex. vid fastighetsförsäljningar. De används också vid bl.a. mätning av radon i marken och vid spårning av inläckande jordluft i byggnader.

5.5.2. Mätning av radonhalter i vatten

Enda sättet att bestämma radonhalten i vatten är att utföra en radonanalys på ett vattenprov. Det är viktigt att provet tas på rätt sätt och att det representerar förhållandena när vattnet är väl omsatt. Exempelvis måste prov på vatten från en bergborrad brunn tas på färskt vatten efter det att hela rörsystemet spolats igenom. SSI har därför givit ut en instruktion för provtagning av vatten vid radonanalys (SSI 1997).

Vattenprovet sänds vanligtvis in till ett laboratorium som utför själva analysen. Det finns flera olika metoder för att analysera radon i vatten. Vanligast är att mäta gammastrålningen från radondottern vismut-214 i ett vattenprov där radonet stått så länge att

radonhalten kommit i jämvikt med radondöttrarna. Det är en enkel och bra metod, men andra metoder som avluftning av provet och mätning av radongashalten, vätskescintillation och mätning med elektret är även de bra metoder som är väl så känsliga och tillförlitliga. SSI har tagit fram en preliminär metodbeskrivning för bestämning av radonhalt i vatten med gammaspektrometri (SSI 1998).

En indikation på en förhöjd radonhalt i vattnet kan fås genom mätning av gammastrålningen från en hydrofor eller hydropress. Vattnet i behållaren skall vara färskt, dvs. systemet skall vara genomspolat. Vänta därefter drygt en timme innan mätningen görs så att radon och radondöttrar kommit i radioaktiv jämvikt.

5.5.3. Mätning av gammastrålning

För mätning av gammastrålning används vanligen handburna instrument med scintillationskristall eller GM-rör som detektor (GM = Geiger-Müller). Resultatet erhålls omgående i ett fönster på instrumentet. En gammastrålningsmätning på detta sätt ger ett mått på gammastrålningsnivån, men säger inget om vare sig radonhalt eller vilka ämnen som orsakar gammastrålningen. Den uppmätta strålningen från t.ex. blåbetong ger dock ett besked om radiumhalten i blåbetongen. Detta kan användas för att överslagsmässigt beräkna bidraget från byggnadsmaterialet till radonhalten i ett rum där blåbetong ingår i väggarna, om man känner till hur mycket blåbetong det finns och luftomsättningen.

För att bestämma uran-, radium-, torium- och kaliumhalter i berggrunden, jordarterna eller byggnadsmaterialet används gammaspektrometer som mäter gammastrålningen från Bi-214, Tl-208 och K-40. Halterna kan därefter beräknas under förutsättning att de är i jämvikt med övriga nuklider i sönderfallskedjorna. I jordarterna föreligger dock en ojämvikt eftersom det bland annat sker en borttransport av radon. Se vidare Markradonhandboken (Åkerblom, G., Pettersson, B. och Rosén, B. 1988, 1990).

6 Radonproblemen uppmärksammades redan på 1500-talet

Omkring 1470 började man bryta silvermalm i gruvor i Schneebergområdet i Sachsen i södra Tyskland. Den schweiziske läkaren Paracelsus, som var verksam i området, beskrev i en bok från mitten av 1500-talet den höga dödligheten i lungsjukdomar bland gruvarbetare i Schneeberg. Dödligheten ökade ytterligare under 1600- och 1700-talen då brytningen av silver, kobolt och koppar intensifierades. Sjukdomen identifierades under slutet av 1800-talet av två tyska läkare som lungcancer. De rapporterade att omkring 75 % av gruvarbetarna i Schneebergområdet dog i lungcancer.

År 1898 började Marie Curie och hennes man Pierre att framställa radium ur malm från en närbelägen gruva, Jachymov i nuvarande Tjeckien. Radon identifierades som en radioaktiv ädelgas som bildades vid sönderfall av radium. På 1920-talet framfördes teorin om ett orsakssamband mellan radon och lungcancer. I slutet på 1930-talet gjordes radonmätningar i gruvorna i Schneeberg. Man fann då genomsnittshalter på över 100 000 becquerel per kubikmeter (Bq/m3) luft i vissa gruvor.

En intensiv brytning av malm för att framställa uran för militära ändamål påbörjades under 1940-talet. Gruvor anlades i nuvarande Zaire, i Kanada och i Colorado, USA. Senare startades också i sovjetisk regi uranbrytning i Schneebergområdet i dåvarande Östtyskland.

Under den tidiga uranbrytningen ägnades mycket lite intresse åt att skydda gruvarbetarna från radon. I Colorado började man mäta radon i gruvorna först runt 1950 och i Östtyskland finns inga data före 1955. Så småningom kom forskning om hälsoriskerna i gång och i slutet av 1960-talet presenterades resultaten från de första radonepidemiologiska undersökningarna på arbetare i urangruvor

för att visa samband mellan radon och lungcancer. Studier från Colorado och Tjeckoslovakien visade ett klart sådant samband. Senare kom studier som visade på en förhöjd risk för lungcancer även för arbetare i andra gruvor än urangruvor, i Sverige t.ex. från Zinkgruvan i Närke (Axelson, O. m.fl 1971) och Malmberget i Norrbotten (Radford, E.P. och St. Clair Renard, K.G. 1984).

I början av 1970-talet undersöktes alla svenska gruvor med avseende på radon. Det visade sig att många av dem hade förvånansvärt höga halter. Genom stora insatser från gruvbolag och myndigheter lyckades man sänka nivåerna till en femtedel inom några få år. Åtgärderna handlade främst om att förbättra ventilationen.

Jämfört med i gruvorna uppmärksammades problemet med radon i bostäder mycket senare. Men problemen med radon i gruvor ledde till att mätningar av radon i bostäder i Sverige tog fart under 1970talet.

De första systematiska mätningarna av radon inomhus utfördes av svensken Bengt Hultqvist. Studien startade på initiativ av Rolf Sievert vid Radiofysiska institutionen i Stockholm, en föregångare till Statens strålskyddsinstitut (SSI). Den presenterades 1956 och visade relativt höga radonhalter i hus byggda av blå lättbetong, upp till 600 Bq/m3. På den tiden betraktades riskerna med de relativt låga stråldoserna från radon och gammastrålning i bostäder som små. Några åtgärder, utöver SSI:s rekommendation om vikten av god ventilation, vidtogs inte.

År 1978 uppmättes höga radonhalter, upp till 10 000 Bq/m3, i småhus byggda på rödfyr, en restprodukt från kalkbränning som innehåller bränd alunskiffer, i Tidaholm i Västergötland. Detta ledde till omfattande publicitet i tidningar, radio och TV. SSI fick under en veckas tid ta emot flera tusen telefonsamtal från oroliga husägare.

Redan i början av 1900-talet gjordes mätningar av radonhalter i kallkällor runtom i Sverige. Då letade man efter källor med radonrikt vatten för att använda det som hälsovatten. På 1950- och 1960-

talen gjordes även inventeringar som ett led i prospekteringen av uran.

Figur 6.1. Västersels hälsovatten

Figuren finns endast i den tryckta versionen.

Regeringen tillsatte 1979 en statlig utredning om radon. Utredaren fick bl.a. i uppgift att utreda hur en kartläggning av strålning i befintliga byggnader bäst kunde genomföras. Han skulle klarlägga olika byggnadsmaterials betydelse för strålrisker. Vidare skulle han bedöma vad som skulle kunna vara en acceptabel strålnivå. Dessutom skulle han se över olika myndigheters uppgifter och ansvarsområden när det gäller strålrisker och sist, men inte minst, utarbeta program för fältundersökningar och tekniska utprovningar, bl.a. metoder för sanering.

Utredarens arbete kom att till övervägande del behandla praktiska frågor om radon i bostäder. Redan 1979 föreslogs provisoriska åtgärdsnivåer och gränsvärden. En omfattande forskning och utveckling sattes i gång genom utredningens försorg. Kommunernas arbete följdes fortlöpande och utredningen försåg kommunerna med information om mätmetoder, åtgärder m.m.

Den mätverksamhet som genomfördes av kommunerna, initierad av utredningen, inriktades mot att hitta de bostäder i vilka blåbetong ingick i byggnadsmaterialet. Arbetet bedrevs genom så

kallade bilmätningar och man kunde lokalisera 55 000 blåbetonghus. Genom dessa mätningar kunde större delen av landets bestånd av hus med blåbetong kartläggas. Vid den tidpunkten visste man också att hus på alunskiffer och uranrika graniter kunde få höga radondotterhalter inomhus. Spårningsarbete efter bostäder på markområden med hög risk för radonavgång startade på allvar 1981.

De mekanismer som inverkar på radoninströmningen i hus utforskades och man fann att markens genomsläpplighet och vattenhalt har stor betydelse. I utredningen påtalades betydelsen av att utveckla lämpliga mätmetoder.

En särskild arbetsgrupp arbetade med metoder för att på epidemiologisk väg fastställa sambandet mellan radon i bostäder och risk för lungcancer. Samhällets kostnader för att åtgärda radonproblem belystes och förslag till åtgärder lämnades, som exempelvis fortsatt ekonomiskt stöd, myndighetsansvar för radonfrågan, framtida forskningsuppgifter m.m.

7 Hur farligt är radon?

Det finns olika bedömningar av hur stor risken är för människor att drabbas av lungcancer som en följd av radon. Den tidigare radonutredningen (SOU 1983:6) uppskattade 1979 att 300–3 000 kunde drabbas, med 1 100 fall som mest sannolikt, om inte det då gällande landsmedelvärdet sänktes drastiskt. Cancerkommittén (SOU 1984:67) kom år 1984 fram till att dödstalet torde ligga mellan 100 och 1 000 fall per år, men mest sannolikt 300 fall per år. Institutet för miljömedicin (IMM) presenterade 1993 en omfattande svensk radonepidemiologisk undersökning av ca 1 400 lungcancerfall i 109 av landets kommuner. Av lungcancerfallen i den studerade gruppen beräknades ca 15 % vara radonbetingade (Pershagen, G. m.fl. 1993). Detta skulle innebära att ca 400 cancerfall årligen kunde förväntas. Beräkningen bedömdes enligt undersökningen ligga i underkant. År 1993 redovisade Statens strålskyddsinstitut (SSI) ett risktal på 900 lungcancerfall per år. Bedömningarna har således varierat.

SSI har nyligen uppdaterat sin riskbedömning. Den redovisas här nedan. Därefter följer en riskbedömning gjord av professor Göran Pershagen vid Institutet för miljömedicin, IMM, Karolinska Institutet.

7.1.1. Sammanfattning

Statens strålskyddsinstitut bedömer att omkring 500 lungcancerfall per år orsakas av radon i bostäder. Sannolikheten att antalet radonrelaterade fall överstiger 1 000 per år bedöms som liten. Bedömningen grundas främst på resultat från epidemiologiska undersökningar i bostäder, i första hand på den svenska studie som presenterats av Institutet för Miljömedicin vid Karolinska

Institutet (Pershagen, G. m.fl. 1993). Det finns en samverkanseffekt mellan tobaksrökning och radon vilket innebär att de allra flesta fallen av radonrelaterad lungcancer inträffar bland rökare. Risken för icke-rökare att drabbas av lungcancer från radon är betydligt mindre än för rökare. Radonsänkande åtgärder i alla bostäder med radonhalter över 400 Bq/m3 kan spara upp till 150 dödsfall i lungcancer per år. För personer som röker är den mest effektiva åtgärden för att sänka sin personliga risk från radon att sluta röka.

Förtäring av radonhaltigt vatten bedöms ge en genomsnittlig stråldos till den svenska befolkningen på 0,01 mSv per år vilket beräknas orsaka några få dödsfall i cancer per år. Vid 100 Bq/l, gränsvärde för radon i allmänt vatten (tjänligt med anmärkning) är den årliga stråldosen 0,02 mSv per år och vid 1 000 Bq/l (otjänligt) 0,2 mSv per år. Radon som avgår från hushållsvatten till inomhusluften kan ge upphov till några tiotal av de dödsfall i lungcancer som årligen orsakas av radon i Sverige. De kortlivade radondöttrarna som kan finnas i vattnet utgör förmodligen inte någon hälsorisk.

7.1.2. Radon i inomhusluft

Inledning

Det är välkänt att strålning kan orsaka lungcancer. Det framgår bl.a. av FN:s vetenskapliga strålningskommittés (UNSCEAR) rapporter, senast publicerad år 2000 (UNSCEAR 2000). Flera studier har också visat att radon kan framkalla lungcancer hos försöksdjur, med eller utan tillskott av tobaksrök. Undersökningar av gruvarbetare som exponerats för radon, i urangruvor och andra typer av gruvor, visar att radon orsakar lungcancer och att sambandet mellan exponering och riskökning är förenligt med en linjär dos – responsmodell, utom för de högsta nivåerna där en viss utplaning av effekten kan iakttas. Den genomsnittliga exponeringen för radon i bostadsmiljö är lägre än i gruvor men höga exponeringar i bostäder överlappar de lägre exponeringarna i gruvarbetarstudierna. Det finns ett relativt gott vetenskapligt underlag för att anta att resultaten från gruvarbetarstudierna kan extrapoleras till de nivåer som råder i bostäder.

En svensk studie av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer som presenterades 1993 av Institutet för miljömedicin, IMM, vid Karolinska Institutet visar att radon kan orsaka lungcan-

cer även vid de nivåer som förekommer normalt i bostäder i Sverige. De samband mellan radonexponering och ökad risk för lungcancer som kan beräknas från gruvarbetarstudierna och bostadsstudierna överensstämmer i stort. Under de senaste åren har IMM:s resultat fått stöd av flera nya bostadsstudier i Europa och USA. En sammanvägning av de åtta största bostadsstudierna gjordes 1997 och tyder på ett samband som överensstämmer med resultaten från IMM:s bostadsstudie.

Tidigare svenska riskbedömningar

SSI gjorde 1993 en bedömning av riskerna från radon, dels i en lägesrapport om radon i bostäder dels i ett förslag till regeringen om ett åtgärdsprogram för att sänka radonhalterna i bostäder. Bedömningen sammanfattades också i en informationsskrift med titeln Radon – risk – stråldos, Bostäder och arbetsplatser. Antalet förväntade lungcancerfall i den svenska befolkningen orsakade av radon i kombination med rökvanor uppskattades till minst 300 och högst 1 500 per år med 900 fall per år som mest sannolikt. De flesta fallen, ca 85 %, bedömdes inträffa bland rökare.

Den svenska nationella bostadsstudien

IMM presenterade 1993 den dittills största och mest genomarbetade epidemiologiska undersökningen av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer (Pershagen, G. m.fl. 1993). Studien omfattade 1 360 lungcancerfall och två kontrollgrupper med sammanlagt 2 847 personer. Uppskattningen av exponeringen för radon gjordes genom mätningar i de bostäder där personerna bott under mer än två år sedan 1947 och fram till tre år före diagnos. Sammanlagt gjordes radonmätningar i närmare 9 000 bostäder. Studien uppskattade att andelen lungcancerfall orsakade av radon i bostäder var ca 16 % av det totala antalet lungcancerfall i Sverige som då var drygt 2 600. Osäkerhetsintervallet angavs till 8-32 %. För den svenska befolkningen beräknades antalet förväntade lungcancerfall från radonexponering till 400 per år med ett osäkerhetsintervall mellan 200 och 800 fall per år. Resultaten tydde också på en stark samverkanseffekt mellan tobaksrökning och radon för utveckling av lungcancer. Omräknat till dagens antal lungcancerfall (2 720 inträffade 1998) skulle antalet radonorsakade lungcancerfall vara

drygt 400 per år. Den relativa riskökningen från studien framgår av figur 7.1.

Figur 7.1. Relativ risk i olika exponeringsintervall i den svenska nationella bostadsstudien.

Figuren finns endast i den tryckta versionen.

Andra bostadsstudier

Under senare år har ett relativt stort antal radonepidemiologiska studier i bostäder genomförts, både i Europa och USA. Åtta bostadsstudier med fler ingående lungcancerfall än 200 och där radonexponeringen uppskattats genom långtidsmätning av radonhalten har ingått i en sammanvägd studie (metaanalys). I de åtta studierna ingick totalt över 4 200 lungcancerfall och 6 600 kontrollpersoner. Resultaten från metaanalysen stöder resultaten från den svenska studien.

Efter det att metaanalysen presenterades1997 har resultaten från några stora europeiska bostadsstudier publicerats. En av dessa genomfördes i sydvästra England, i Cornwall och Devonshire, där radonhalterna är betydligt högre än i andra delar av Storbritannien.

Närmare 1 000 personer som drabbats av lungcancer ingick i studien. Resultaten överensstämmer med IMM:s studie. Två andra undersökningar, med totalt 2 500 lungcancerfall, har gjorts i Tyskland, en i det f.d. Östtyskland och en i västra Tyskland. Trenderna från dessa studier överensstämmer också med den svenska studien. En studie utförd i Iowa, USA, som presenterades 2000 visar en högre relativ risk än den svenska nationella studien. Undersökningen omfattade fler än 400 kvinnor som fått lungcancer och en kontrollgrupp på något över 600 personer.

Ett projekt för att sammanställa (”poola”) de viktigaste europeiska fall–kontroll–studierna pågår för närvarande. Totalt omfattas 10 000 lungcancerfall av de ingående studierna. Resultaten väntas föreligga i slutet av 2001.

Gruvarbetarstudier

En kommitté ur den amerikanska vetenskapsakademin (National Academy of Science) presenterade 1998 en studie av riskerna med radon i inomhusluft. Rapporten brukar kallas BEIR VI (Biological Effects of Ionizing Radiations) (NRC 1999).

Kommittén har gjort en omfattande genomgång av hela kunskapsunderlaget för radon och lungcancer och vägt samman fynd från epidemiologiska studier med resultat från djurförsök och andra typer av laboratorieexperiment.

Gruppen baserar sin bedömning av risken från radon i bostäder på 11 sammanställda (”poolade”) kohortstudier av gruvarbetare. Enligt BEIR VI har fall–kontrollstudierna i bostäder var för sig än så länge en alltför stor statistisk osäkerhet för att utgöra underlag för en tillförlitlig bedömning. Däremot har man använt den tidigare nämnda metaanalysen av åtta stora bostadsstudier som stöd för att resultaten från gruvarbetarstudierna kan extrapoleras linjärt till de radonhalter som normalt råder i bostäder.

Den internationella strålskyddskommissionen ICRP (International Commission on Radiological Protection) gjorde 1993 en bedömning av risken från radon i inomhusluft i sin rapport Protection Against Radon-222 at Home and at Work. (ICRP 1993). ICRP baserade sin bedömning på gruvarbetarstudier. Den svenska nationella studien ansågs dock stödja slutsatserna om en radonbetingad risk för allmänheten.

Gruvarbetarstudierna ger högre risktal än bostadsstudierna. BEIR-rapporten anger två olika modeller för att beräkna andelen lungcancerfall som orsakas av radon i bostäder. Om de båda beräkningsmodellerna appliceras på svenska förhållanden skulle det innebära att 23 respektive 33 % av lungcancerfallen i Sverige kan vara orsakade av radon i bostäder beroende på vilken av modellerna man väljer. Av de drygt 2 700 lungcancerfall som årligen inträffar i Sverige skulle 600 eller 900 fall vara orsakade av radon i bostäder. ICRP:s risktal skulle ge ett förväntat utfall av drygt 1 100 fall per år i den svenska befolkningen, dvs. 40 % av antalet fall.

SSI:s ställningstagande

Den svenska nationella bostadsstudien har sedan den presenterades 1993 fått stöd från allt fler andra stora studier av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer. Den tidigare nämnda metaanalysen av åtta stora bostadsstudier ger ett resultat som överensstämmer med det svenska. Analysen visar också att ingen av studierna dominerar. Om någon av studierna utesluts så förändras inte resultatet i någon avgörande grad. Efter det att metaanalysen gjordes har stora fall–kontrollstudier i Tyskland och Storbritannien avslutats, och även dessa stöder de svenska resultaten.

Studier av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer utgör en bättre grund för uppskattning av risken från radon i inomhusluft än studier av gruvarbetare som utsatts för radonexponering under helt andra förhållanden. De undersökta gruvarbetarna har i genomsnitt utsatts för betydligt högre radonexponeringar under en begränsad tid och samtidigt varit utsatta för andra luftföroreningar i arbetsmiljön. Dessutom var nästan alla de studerade gruvarbetarna män och de allra flesta rökare. Tyvärr föreligger ännu inte resultatet från de ”poolade” europeiska bostadsstudierna, men SSI gör ändå bedömningen att fall–kontrollstudierna i bostäder sammantagna nu har en sådan styrka att de kan utgöra underlag för riskuppskattningen för radon i inomhusluft.

Den svenska nationella studien anger att andelen lungcancerfall som kan tillskrivas radon i bostäder är 16 %. Antalet lungcancerfall i Sverige var 1998 2 720, vilket skulle ge fler än 400 fall orsakade av radon. Osäkerhetsintervallet omräknat till dagens antal lungcancerfall blir 200–900 fall. Med hänsyn till att uppskattningen fortfarande är osäker och att gruvarbetarstudierna ger högre risktal av-

rundas antalet förväntade fall uppåt till 500 per år och osäkerhetsintervallets övre gräns till 1 000 fall per år. De radonbetingade lungcancerfall som inträffar idag är till största delen orsakade av radonexponering från 1960-talet och framåt. Antalet lungcancerfall ökar fortfarande, trots att rökningen totalt sett minskat kraftigt under de senaste årtiondena. På 1980-talet rökte ungefär 40 % av den svenska befolkningen. Nu är andelen nere under 20 %. Om tendensen med minskande rökvanor står sig kan antalet radonrelaterade lungcancerfall så småningom beräknas sjunka.

Data från gruvarbetarstudierna tyder på en relativ riskökning med ökande radonexponering som är större för icke-rökare än för rökare. Riskuppskattningen för icke-rökande gruvarbetare baseras dock på ett mycket litet antal fall, varför bedömningen är mycket osäker. I de hittills publicerade bostadsstudierna finns inte belägg för någon sådan skillnad mellan icke-rökare och rökare.

En svensk undersökning (under publicering) av risken för ickerökare att drabbas av lungcancer från radonexponering i bostäder presenterades 2000 av IMM. Studien omfattade 436 personer som fått lungcancer och aldrig varit rökare och en kontrollgrupp på sammanlagt 1 649 personer som heller inte varit rökare. Undersökningen visar att exponering för radon ökar risken för lungcancer hos icke-rökare. Den relativa riskökningen för de personer som inte röker eller har rökt var 0,10 per 100 Bq/m3, dvs. ungefär samma relativa riskökning som i den svenska nationella studien från 1993. Den grupp av fallen som varit utsatta för miljötobaksrök i hemmet syntes svara för hela riskökningen, medan de som inte varit utsatta för miljötobaksrök inte uppvisade någon riskökning med ökande radonkoncentration. Dessa iakttagelser behöver bekräftas i andra studier.

Det är viktigt att komma ihåg att den absoluta risken att få lungcancer från radon är mycket mindre för icke-rökare än för rökare, se figur 7.2. De flesta, närmare 90 %, av dem som drabbas av lungcancer från radon är rökare.

Figur 7.2. Livstidsrisk att drabbas av lungcancer för rökare och icke-rökare.

Figuren finns endast i den tryckta versionen.

Den internationella strålskyddskommissionen ICRP har beräknat risken för dödsfall i cancer från strålning till fem procent per sievert. Om man använder de risktal för rökare och icke-rökare att få lungcancer från radon som ges av de svenska bostadsstudierna, kan man beräkna vilka stråldoser som risken motsvarar. Vid medelvärdet för radonhalten i bostäder, 108 Bq/m3, är risken för dödsfall i lungcancer från radon för icke-rökare motsvarande den som kan förväntas vid en stråldos av 0,3 mSv per år. För rökare motsvarar risken en stråldos på 5 mSv per år. Vid riktvärdesnivån, 400 Bq/m3, skulle motsvarande stråldoser vara 1,3 mSv per år för icke-rökare och 18 mSv per år för rökare. Med rökare menas här en person som röker ungefär ett halvt paket cigarretter per dag. En högre eller lägre konsumtion ger en motsvarande högre eller lägre risk.

7.3. Antal lungcancerfall som kan sparas genom åtgärder i bostäder

SSI har beräknat att 35 % av de radonrelaterade lungcancerfallen orsakas av exponeringar i bostäder med radonhalter överstigande 400 Bq/m3 och 20 % av exponeringar mellan 200 och 400 Bq/m3. Av de förväntade 500 årliga fallen i Sverige skulle alltså ca 175 orsakas av exponeringar i bostäder med radonhalter överstigande 400 Bq/m3. Närmare 100 fall skulle orsakas av exponeringar i bostäder med 200–400 Bq/m3. I verkligheten blir andelen fall som kan undvikas genom radonsänkande åtgärder lägre eftersom radonhalten inte sjunker till 0 Bq/m3 i de sanerade bostäderna. SSI:s beräkningar visar dock att närmare 150 liv kan sparas per år genom åtgärder i alla bostäder med halter över 400 Bq/m3. Av dem skulle ett trettiotal vara icke-rökare. Genom åtgärder i alla bostäder med radonhalter mellan 200 och 400 Bq/m3 skulle ytterligare ett femtiotal dödsfall per år kunna undvikas. Vid beräkningarna har antagits att åtgärder i bostäder i genomsnitt ger en sänkning av radonhalten till 100 Bq/m3. Antalet sparade liv ökar om åtgärderna ger bättre resultat och minskar om resultaten blir sämre.

Ett stort antal dödsfall i lungcancer kan alltså sparas varje år genom radonsänkande åtgärder i bostäder. Den största andelen fall inträffar bland rökare. Att sluta röka är den mest effektiva åtgärd som en enskild person kan vidta för att minska risken att få lungcancer från radon. Samtidigt minskar risken för en mängd andra sjukdomar som har samband med rökning.

7.4. Radon i dricksvatten

Inledning

De dosberäkningar och riskuppskattningar som gjorts för förtäring av radon i dricksvatten baseras på ett litet antal undersökningar av vuxna personer efter engångsintag av radonhaltigt vatten. Inga epidemiologiska undersökningar av samband mellan intag av radonhaltigt vatten och cancer har publicerats. Det är också mycket tveksamt om det skulle gå att se någon ökad risk från sådana studier.

SSI:s tidigare riskuppskattning

De gränsvärden som anges av Livsmedelsverket i dricksvattenkungörelsen från 1997 baseras på en riskbedömning från SSI 1993. SSI:s bedömning grundades på en riskuppskattning som presenterats av FN:s vetenskapliga strålningskommitté, UNSCEAR, i dess rapport 1993 (UNSCEAR 1993). UNSCEAR:s bedömning byggde i sin tur på en modell från forskare vid National Radiation Protection Board, NRPB, i Storbritannien. Enligt UNSCEAR 1993 blir stråldoserna till barn och spädbarn betydligt större än till vuxna som använder samma dricksvatten, framför allt beroende på skillnad i kroppsvikt. Vid en radonhalt i vattnet på 1000 Bq/l skulle en vuxen person få en årlig stråldos på ca 0,5 mSv/år, ett barn i tioårsåldern 1,5 mSv/år och ett spädbarn hela 7 mSv/år. SSI framhöll 1993 att dosberäkningarna och riskuppskattningarna byggde på ett litet antal experimentella undersökningar och att inga epidemiologiska undersökningar fanns publicerade.

Riskuppskattning från National Academy of Science, USA

Under 1999 presenterades rapporten, Risk Assessment of Radon in Drinking Water (NRC (National Research Council): Committee on Risk Assessment of Exposure to Radon in Drinking Water, ”Risk Assessment of Radon in Drinking Water”, Washington, DC: National Academy Press, 1999) från en kommitté, som inom ramen för den amerikanska vetenskapsakademien, National Academy of Science (NAS), har gjort en sammanfattning av kunskapsläget för radon i dricksvatten. Kommittén har gjort en grundlig genomgång av litteraturen för radon i grundvatten och allmänna vattenverk, radon i inomhusluft samt radon i utomhusluft. Den har inte gjort några nya experiment eller nya mätningar. Däremot har den tagit fram två nya teoretiska modeller för dosberäkningar, dels för radonets diffusion genom magsäckens vägg, dels för upptaget av radon från magsäcken och transporten vidare ut i kroppen.

Rapporten bekräftar i många stycken tidigare rön, t.ex. att överföringskoefficienten från dricksvatten till inomhusluft i genomsnitt är 10–4, vilket innebär att om man har en radonhalt i sitt vatten på 1000 Bq/l så ger det i genomsnitt ett bidrag till radonhalten inomhus på 100 Bq/m3. Radon som man får i sig genom förtäring tas upp från magsäcken och det mesta lämnar kroppen via utandningsluften. Denna process är förvånansvärt

snabb, det mesta radonet har lämnat kroppen inom en timme efter förtäringen. Det radon som stannar i kroppen återfinns framför allt i fettvävnad.

Gruppen uppskattar doskoefficienten för radon i vatten till 3,5 nanosievert per Bq vilket är ungefär en tredjedel av uppskattningen för vuxna personer i UNSCEAR:s rapport från 1993, 10 nanosievert per Bq. Den lägre stråldosen jämfört med NRPB:s modell beror till största delen på att radonet antas diffundera genom magsäcksväggen och vidare ut i blodet. Tidigare modeller har antagit att radonet tagits upp först i tunntarmen. Dessutom menar man att det inte finns tillräckligt vetenskapligt underlag för att beräkna stråldoser för olika grupper av befolkningen, som vuxna, barn och spädbarn. Det finns heller inte underlag för att anta att risken från radon i dricksvatten skulle vara större för barn än för vuxna. Kommitténs analys visar vidare att den största hälsorisken med radon i dricksvatten härrör från inandning av radon som överförs till inomhusluften och inte från förtäring av det radonhaltiga vattnet.

Man har också utifrån de nya modellerna studerat risken från kortlivade radondöttrar i dricksvattnet. Analysen visar att radondöttrarna inte kan diffundera in i magsäckens vägg och att de avgivna alfapartiklarna därmed inte kan nå de celler i magsäcksväggen som löper störst risk att utvecklas till tumörceller. Detta stöds också av djurförsök vid SSI. Hos möss som fått dricka vatten som innehåller enbart radondöttrar, men ingen radongas, kunde man inte finna några radondöttrar i blod, njurar eller lever. Detta innebär att radondöttrar som finns i dricksvattnet när det förtärs förmodligen inte medför någon ökad risk för cancer.

De viktigaste slutsatserna är att risken vid förtäring av radonhaltigt vatten kan vara något mindre än vad man trott tidigare och att kortlivade radondöttrar i vattnet förmodligen inte utgör någon hälsorisk. Det är dock viktigt att komma ihåg att NAS bedömning inte bygger på några nya experimentella studier.

SSI:s bedömning av risken vid förtäring av radonhaltigt vatten

Den amerikanska NAS-rapporten utgör det bästa underlag som för närvarande finns för en bedömning av risken från förtäring av radon i dricksvatten. Medelvärdet för radonhalten i dricksvatten i Sverige beräknades i slutet av 1980-talet till 38 Bq/l. Medelvärdet

kan ha ändrats något sedan dess men är förmodligen av ungefär samma storlek även idag. Det skulle ge en genomsnittlig stråldos på mindre än 0,01 mSv per år till den svenska befolkningen. Några få dödsfall per år i cancer, i första hand cancer i magsäcken, kan förväntas i Sverige från förtäring av radonhaltigt vatten. Radon som avgår från hushållsvatten till inomhusluften utgör några procent av den totala exponeringen för radon i inomhusluft och skulle kunna vara upphov till några tiotal av de dödsfall i lungcancer som årligen orsakas av radon i Sverige.

Underlaget för riskbedömning för förtäring av radonhaltigt vatten är fortfarande bristfälligt, betydligt osäkrare än för radon i inomhusluft. Mer forskning är önskvärd för att få en säkrare uppskattning av risken vid förtäring av dricksvatten som innehåller radon.

7.5. IMM:s bedömning av hälsorisken

Institutet för miljömedicin (IMM) har sedan flera år bedrivit forskning om radon i bostäder och lungcancer. IMM deltar även i internationellt samarbete rörande radonepidemiologi, främst inom EU. Här nedan presenterar professor Göran Pershagen, IMM, Karolinska Institutet, sin bedömning av radonets hälsorisker på människor. Riskbedömningen avser radon i inomhusluft då andra exponeringar, exempelvis förtäring av radonhaltigt vatten, är av underordnad betydelse.

7.5.1. Övergripande riskbedömning

Radon i bostäder beräknas orsaka flera hundra lungcancerfall årligen i vårt land, främst hos rökare. Endast en mindre del av dessa inträffar bland individer utsatta för halter överstigande aktuella gränsvärden för radon i bostäder. Riskuppskattningen är mer osäker hos icke-rökare beroende på att lungcancer är ovanligt i denna grupp. Det pågår ett arbete för att genomföra en kombinerad analys av samtliga stora radonepidemiologiska studier i Europa och Nordamerika, vilket kommer att leda till ett säkrare underlag för riskuppskattningen, även hos icke-rökare.

Figur 7.3. Andel lungcancerfall i Sverige som orsakas av rökning och radon samt kombinationen av dessa båda faktorer.

Figuren finns endast i den tryckta versionen.

7.5.2. Bakgrund

Radon i bostäder är ett dominerande strålskyddsproblem i vårt land. Hälsoriskerna med radon sammanhänger främst med att radongasen sönderfaller vidare till så kallade radondöttrar. Radondöttrarna kommer mycket snart att fastna på dammpartiklar i luften. Vid inandning kommer en del av dessa radioaktiva partiklar att hamna i luftvägarna. Radondöttrarna utsänder så kallad alfastrålning, som har hög energi men kort räckvidd. Detta gör att cellerna i slemhinnan närmast de radioaktiva partiklarna är de som i först hand kan skadas av strålningen.

Epidemiologiska studier av gruvarbetare har visat att inandning av radon ökar risken för lungcancer. En så kallad linjär relativ– riskmodell passar data över ett brett exponeringsområde. Vissa tecken finns till en större risk per exponeringsenhet vid låga nivåer, men data är otillräckliga för att klargöra om detta gäller även vid de exponeringar som förekommer i bostäder. De flesta av gruvarbetarna var rökare, men en klar riskökning knuten till radonexponering sågs även hos icke-rökare. Den kombinerade effekten av radon och rökning varierade mellan de olika studierna, men flertalet talar för en samverkan mellan en additiv och multiplikativ effekt, dvs. den relativa riskökningen knuten till radonexponering

är större hos icke-rökare än hos rökare. Den absoluta risken kopplad till radon, exempelvis livstidsrisken att drabbas av lungcancer, blir ändå högre hos rökare eftersom bakgrundsrisken är större.

Studier på försöksdjur bekräftar att inandning av radondöttrar orsakar lungcancer. De alfapartiklar som utsänds från radondöttrarna ger upphov till skador på det genetiska materialet (DNA) som kan leda till tumöruppkomst. För denna typ av strålning antas att ett linjärt samband föreligger mellan dos och cancerrisk. Risken anses kvarstå även vid mycket låga stråldoser och någon lägsta gräns under vilken risk för skador ej längre existerar anser man inte finns.

7.5.3. Riskuppskattning vid inandning

Riskuppskattningar för radonexponering i bostäder har ofta baserats på extrapolering av fynden hos gruvarbetare. Flera omständligheter gör dock sådana beräkningar osäkra, bl.a. påverkan av andra luftföroreningar i gruvmiljön, skillnader i ålder, partikelstorlek och andel partikelbundna radondöttrar, andningsmönster m.m. för gruvarbetare och bostadsexponerade. Det är således önskvärt att i ökad utsträckning basera riskbedömningen på epidemiologiska undersökningar av radonexponerade i bostäder.

Under senare år har ett antal epidemiologiska studier publicerats där lungcancerrisker analyserats i relation till exponering för radon i bostäder. I regel baserades exponeringsbedömningen på radonmätningar i de bostäder som undersökningsindividerna bott i under de senaste 10–30 åren. Individuell information inhämtades även om rökvanor och andra riskfaktorer för lungcancer. Sammantaget visar studierna en riskökning för lungcancer som nära överensstämmer med en linjär extrapolering av fynden från gruvarbetare.

Den största och mest detaljerade undersökningen av sambandet mellan radon i bostäder och lungcancer har genomförts i Sverige. Här sågs ett klart samband mellan beräknad radonexponering och lungcancerrisk. Vid genomsnittliga radonhalter mellan 140 och 400 Bq/m3 var riskökningen för lungcancer ca 30 % och vid halter över 400 Bq/m3 var ökningen ca 80 % jämfört med dem som haft en medelkoncentration av högst 50 Bq/m3. En kraftig samverkan sågs mellan radon och rökning med avseende på risken för lungcancer

och den kombinerade risken låg nära en multiplikation av risken förknippad med vardera faktorn.

I den nationella radonepidemiologiska undersökningen som publicerades 1993 (Pershagen, G. m.fl. 1993) var den relativa riskökningen för lungcancer 0,1 per 100 Bq/m3. Denna ligger mycket nära den sammanvägda riskökningen per exponeringsenhet som beräknades i en metaanalys 1997 av 7 senare publicerade radonepidemiologiska undersökningar från andra länder. Även studier publicerade därefter förefaller i stort bekräfta dessa resultat. I beräkningen av riskökningen per exponeringsenhet har ett linjärt samband antagits, vilket förefaller stödjas av de epidemiologiska fynden. Det har visats att en underskattning av risken orsakas av en bristande precision i exponeringsbedömningen för radon i de epidemiologiska studierna. I den svenska studien beräknades att den sanna relativa riskökningen per 100 Bq/m3 snarare låg i intervallet 0,15–0,20 än den observerade 0,1 efter justering för en bristande precision i exponeringsuppskattningen. Vid riskuppskattning för radon i bostäder bör hänsyn således tas till konsekvenser av osäkerheten i exponeringsbedömningen i de epidemiologiska studierna.

Under antagande om ett linjärt samband mellan radonexponering och lungcancerrisk samt en multiplikativ samverkan mellan radonexponering och rökning kan andelen radonorsakade lungcancerfall beräknas med utgångspunkt från resultaten i den nationella radonepidemiologiska studien. Efter justering för fel i exponeringsuppskattningen beräknas att radon svarar för ca 15 % av lungcancerfallen vilket motsvarar ca 400 fall årligen i Sverige. Rökning är den dominerande orsaken och den kraftiga samverkan mellan radon och rökning gör att huvuddelen av de radonorsakade lungcancerfallen inträffar bland rökare.

Enligt den aktuella riskuppskattningen skulle flera decenniers exponering för radon i bostaden motsvarande det svenska gränsvärdet (400 Bq/m3) medföra en ökning av lungcancerrisken på ca 30 % jämfört med risken hos en person med exponering vid riksgenomsnittet (100 Bq/m3). För en icke-rökare motsvarar detta en genomsnittlig riskökning på 0,2 % att drabbas av lungcancer under livet, under förutsättning att livstidsrisken för lungcancer hos icke-rökare är 0,7 %. Ökningen av livstidsrisken för lungcancer knuten till radonexponering vid 400 Bq/m3 hos en rökare beror på rökvanorna, men kan vara 10 gånger större eller mer.

Som jämförelse kan nämnas att Världshälsoorganisationen och IMM anser att livstidsrisken inte bör överstiga 0,001 % då riktvärden fastställs för cancerframkallande ämnen i dricksvatten respektive i luftföroreningar i den allmänna miljön.

Mot bakgrund av fördelningen av radonexponering hos de individer som ingick i den nationella radonepidemiologiska undersökningen kan en beräkning göras av den andel av lungcancerfallen som förorsakas av exponering över vissa nivåer. I den nationella radonepidemiologiska undersökningen hade ca 10 % av undersökningsindividerna en genomsnittlig radonhalt i bostaden under observationstiden överstigande 200 Bq/m3, och andelen med en genomsnittlig halt över 400 Bq/m3 var 2 %. Andelen radonorsakade lungcancerfall med halter överstigande 200 Bq/m3var 4 % och vid halter överstigande 400 Bq/m3 1 %. Detta motsvarar drygt 100 respektive knappt 30 lungcancerfall årligen i Sverige. Beräkningen innebär sannolikt en smärre överskattning eftersom urvalet för den nationella radonepidemiologiska undersökningen delvis baserades på individer från kommuner med ökad risk för höga radonnivåer i bostäder.

Statens Strålskyddsinstitut (SSI) har beräknat att antalet radonorsakade lungcancerfall i Sverige är 900 årligen, främst baserat på extrapolation av resultat från studier av gruvarbetare. Motsvarande antal kan även beräknas mot bakgrund av riskuppskattningar från internationella strålskyddsorgan, som likaså utnyttjat studier av gruvarbetare vid riskuppskattningen. Trots att den linjära extrapoleringen från gruvarbetare ligger nära den riskuppskattning som observerats hos omgivningsexponerade blir antalet uppskattade lungcancerfall större utgående från gruvarbetardata, främst beroende på att man räknat om till en livslång exponering i bostäder. Om lungcancerrisken snarast påverkas av senare decenniers exponering innebär detta en överskattning. Det går idag inte att med säkerhet fastställa att risken är lägre än den som skattas av Statens Strålskyddsinstitut men vi har valt att utgå ifrån de resultat som rapporterats från epidemiologiska undersökningar av bostadsexponerade.

Flertalet i befolkningen är icke-rökare och det är således av stort värde att närmare precisera riskökningen knuten till radonexponering i denna grupp. Tyvärr är underlaget för riskuppskattning osäkert beroende på att lungcancer är ovanligt hos icke-rökare och således ett begränsat antal icke-rökande lungcancerfall ingått i de epidemiologiska undersökningarna. En nyligen genomförd svensk

undersökning tyder på att den relativa riskökningen hos ickerökare är lika stor som hos rökare. Risken för lungcancer är avsevärt lägre hos icke-rökare än hos rökare och riskökningen motsvarar endast ca 50 radonrelaterade lungcancerfall årligen i landet bland icke-rökare. Sambandet mellan radonexponering och lungcancer i den svenska studien var tydligast hos de icke-rökare som varit utsatta för miljötobaksrök i bostaden, men dessa fynd behöver konfirmeras.

7.5.4. Radon i dricksvatten

Den största hälsorisken med radon i hushållsvatten härrör från inandning av radon som avgår från vattnet till inomhusluften. När radonhaltigt vatten används i exempelvis tvätt- och diskmaskiner överförs mer än 90 % till luften. SSI beräknar att en radonhalt i vattnet på 1 000 Bq/l skulle kunna ge upphov till en radonhalt i luften på 200 Bq/m3, men vanligtvis blir den betydligt lägre. En aktuell amerikansk rapport beräknar att en halt i vattnet på 100 Bq/l ökar lufthalten med 10 Bq/m3. Dessa bedömningar av radonavgången från hushållsvatten har betydelse för riskuppskattningen.

När man dricker vatten med radon tas större delen av radonet upp genom magtarmkanalen, som beräknas få den största stråldosen. Spädbarn är särskilt utsatta för radon i dricksvatten, främst beroende på att de dricker mer än vuxna i förhållande till kroppsvikten. Dessutom dricker barn vanligen mer obehandlat vatten än vuxna, exempelvis i form av saft och välling. Stråldosen beräknas av SSI vara 14 gånger högre för spädbarn än för vuxna från radon i dricksvatten, men även äldre barn får en betydligt högre stråldos än vuxna.

SSI har beräknat att radon i dricksvatten orsakar 35–70 cancerfall om året i Sverige, varav huvuddelen utgörs av lungcancer orsakad av radon i inomhusluften härrörande från vattnet. Endast 10–20 av cancerfallen antas vara orsakade av förtäring av radonhaltigt vatten och avser då i första hand cancer i magtarmkanalen. En aktuell bedömning från USA angav att nära 90 % av cancerrisken knuten till radon i dricksvatten beror på inandning av radon från hushållsvatten. De saknas välgjorda epidemiologiska studier av cancerrisker vid intag av radon i dricksvatten, vilket gör riskbedömningen osäker.

8 Hur kan förhöjda halter inomhus åtgärdas?

En förhöjd radonhalt i inomhusluften kan åtgärdas på en rad olika sätt. Det finns både byggnadstekniska och ventilationstekniska lösningar. Några åtgärder är effektiva när radonet kommer från marken, andra när det kommer från byggnadsmaterialet. Ytterligare andra åtgärder kan vara bra lösningar oavsett varifrån radonet kommer, men kan vara relativt dyra. Det kan också vara så att radonhalten ökar om man väljer en mindre lämplig åtgärd. För att kunna välja den bästa och mest kostnadseffektiva åtgärden, måste man finna ett svar på frågan varifrån radonet kommer.

Vid val av åtgärd bör man tänka på att det oftast är bättre att förhindra radonet att nå rumsluften än att tillåta detta och sedan försöka sänka radonhalten genom utspädning, dvs. öka luftväxlingen. Detta gäller främst vid problem med radon från marken och från hushållsvattnet.

Är radonhalten så hög att åtgärder behöver vidtas för att sänka den, startar man med att undersöka om radonet kommer från marken, från byggnadsmaterialet eller från hushållsvattnet. Det kan givetvis komma från två eller till och med från alla tre radonkällorna samtidigt.

Byggnadsmaterialets inverkan på radonhalten undersöks enklast genom att mäta gammastrålningen från materialet. Mätningen görs med en gammamätare som direkt visar gammastrålningen. Om den är mellan ca 0,25 µSv/h och uppåt 1,20 µSv/h är andelen radioaktiva ämnen i byggnadsmaterialet förhöjd. Mera radon bildas i materialet och kan avgå till rumsluften. Hur mycket som avgår bestäms av ytbehandlingen på väggen och bjälklaget. Ju tätare ytskiktet är desto mindre blir radonavgången. Hur hög

radonkoncentrationen blir i rummet bestäms dessutom av luftväxlingen.

Finns det skäl att misstänka att radon från hushållsvattnet kan ha betydelse för radonhalten, t.ex. vid enskild djupborrad brunn, bör radonhalten i vattnet undersökas. Detta kan göras på flera olika sätt. En förhöjd gammastrålning från hydroforen indikerar en hög radonhalt i vattnet. Det säkraste sättet att mäta radonhalten är dock att sända in ett vattenprov till ett laboratorium som gör analyser på radon i vatten. Observera att ett sådant prov måste tas enligt särskilda instruktioner, eftersom vattnet inte får luftas i samband med överföringen till provflaskan eller behållaren. Luftväxlingen har betydelse för hur hög radonhalten blir i rummet även då den orsakas av radon från vattnet.

Den uppmätta radonhalten minskas med bidragen från byggnadsmaterialen och eventuella bidraget från hushållsvattnet. Den resterande delen orsakas av radon som sugs in från marken genom otätheter i grundkonstruktionen.

Det enklaste sättet att leta efter läckställen är att okulärt, dvs. med hjälp av synen, besiktiga golv och väggar mot mark. En god hjälp i sökandet och framför allt i avgörandet om en spricka eller annan otäthet är genomgående och därmed släpper in jordluft är att sätta huset under så stort undertryck som möjligt och att samtidigt använda rökgas. Är huset självdragsventilerat åstadkommer man undertrycket genom att köra köksfläkten på högsta hastighet (gäller ej kolfilterfläkt), vid mekaniskt frånluftssystem körs frånluftsfläkten på motsvarande sätt. Samtliga uteluftsdon, fönster och ytterdörrar hålls stängda under undersökningen. Röken erhålls lämpligen från en så kallad rökpistol eller liknande. Röken släpps försiktigt ut över det misstänkta läckstället, varefter man kan iaktta eventuella luftrörelser och deras hastighet.

Tillvägagångssättet vid en radonundersökning beskrivs närmare i

Radonboken (Clavensjö, B. och Åkerblom, G. 1992). I Radonboken beskrivs också mera i detalj de i detta kapitel nämnda metoderna för att radonsanera byggnader.

Radon från marken är den vanligaste orsaken till radon i byggnader. I nästan alla rum med markkontakt kan man räkna med

att det finns radon som kommit från marken. Markradon kan ge upphov till mycket höga radonhalter i inomhusluften. Med mark avses i detta sammanhang inte bara jordlagret och berggrunden under och omkring byggnaden utan även dittransporterat material, som använts för utfyllnad eller markplanering före byggandet. Radonet kan även transporteras längs en rörgrav (schakt) och från denna läcka in i byggnaden. I detta fall avgår radonet från marken längs schaktväggarna och från grus som använts som återfyllning och dränering i schaktet. Radon kan också avgå från grundvatten som rinner fram längs schaktbotten.

Radonet från marken transporteras in i byggnaden med jordluft, som sugs in genom otätheter i byggnadsdelar under markytan. Drivkraften är den skillnad i lufttryck som ofta råder över husets grundkonstruktion.

Den största orsaken till att lufttrycket är lägre inomhus är den termiska stigkraften, dvs. varm luft är lättare än kall luft och stiger därför uppåt. Ju kallare det är ute i förhållande till temperaturen inomhus desto lägre blir lufttrycket i byggnadens lägsta delar. Detta gäller oavsett vilken typ av ventilationssystem som huset är utrustat med. Sänkningen blir dock inte så stor i ett mekaniskt ventilerat hus som i ett självdragsventilerat eftersom det normalt är mindre otätheter upptill i det förra huset. Detta eftersom frånluftsventilerna i ett självdragssystem har en betydligt större öppenarea än kontrolldonen i mekaniska system.

I hus med mekaniskt frånluftssystem (F-system) skapas ett undertryck året runt. Undertryck kan av olika anledningar också bildas i hus med mekanisk till- och frånluftsventilation (FTsystem). Detta kan bero på, utöver den termiska stigkraften, att FT-systemet är inreglerat så att tilluftsflödet är något mindre än frånluftsflödet, vilket är normalt, och att filtret i tilluftskanalen sätts igen av damm.

Ytterligare lufttryckspåverkande parametrar är vindtryck och vindriktning. Eftersom ytterväggarna oftast är olika otäta kan en viss vindriktning skapa ett undertryck inomhus, medan den motsatta riktningen kan ge ett övertryck.

Termiska stigkrafter i jordluften kan, liksom vindtryck på en marksluttning, orsaka en lufttrycksstegring i marken närmast under husets grundplatta. Detta gäller främst hus som är litet högre belägna på exempelvis en grusås.

Radonet kan även komma in i byggnaden med diffusion från marken genom grundkonstruktionen. Dock fordras det att

byggnaden nästan helt saknar betongplatta mot marken eller att radonhalten i jordluften är mycket hög, mer än ca 500 000 Bq/m3, för att radon som transporteras genom diffusion skall kunna orsaka förhöjd radonhalt i byggnaden.

Har man konstaterat att den uppmätta radonhalten så gott som enbart orsakas av radon från marken bör man först, om det inte redan gjorts före radonmätningen täta åtkomliga sprickor, springor eller andra otätheter mot marken. Åtgärden beskrivs i avsnitt 8.2.1.

Ofta är det inte möjligt att få ner radonhalten till önskad nivå med enbart denna metod. Man måste då komplettera med någon av nedanstående åtgärder. De har ordnats i angelägenhetsgrad på så sätt att den åtgärd som bör väljas i första hand står först.

  • Installera radonsug eller radonbrunn för att sänka lufttrycket i marken under huset och därmed förhindra att radonhaltig jordluft sugs in i huset. Åtgärden beskrivs i avsnitt 8.2.2 resp. 8.2.3.
  • Installera anläggning för att skapa en luftkudde under huset, dvs. höja lufttrycket i marken närmast under husets bottenplatta, genom att inomhusluften trycks ner i dräneringslagret. Åtgärden beskrivs i avsnitt 8.2.4.
  • Installera mekaniskt till- och frånluftssystem med värmeåtervinning (FTX-system) som inregleras till god balans mellan luftflödena. Detta är en relativt dyr åtgärd med i många fall en begränsad effekt på radonhalten. FTX-systemet ger dock ofta en bättre luftkomfort inomhus. Åtgärden beskrivs i avsnitt 8.3.1.
  • Anordna luftspalter utmed golvytan och, om så erfordras, även utmed ytterväggarnas insidor i källarvåningen. Spalterna ventileras genom att en del av frånluften sugs ut via dessa. I vissa fall kan befintliga uppreglade golv användas för detta ändamål.
  • Öka luftväxlingen genom att montera in flera uteluftsdon.

Detta kan i vissa fall vara tillräckligt, främst då radonhalten är måttligt förhöjd och endast en smärre sänkning eftersträvas. Åtgärden beskrivs i avsnitt 8.3.3.

  • Försegla hela golvytan genom att applicera ett radontätt material på denna. Åtgärden kan medföra risk för fukt i golvkonstruktionen och bör därför inte utföras utan yttrande från sakkunnig person.
  • Byta ut radioaktiv fyllning runt om huset. Detta är en mycket kostsam åtgärd, men kan ge god effekt om det inte också finns sådant material under byggnaden.

8.2.1. Tätning mot mark

I byggnadsdelar mot marken förekommer otätheter, som kan vara någorlunda lätta att täta. Sådana otätheter kan finnas på följande ställen.

  • Golvlucka över rensbrunn för avlopp
  • Inkommande el- och telekablar
  • Fjärrvärmekulvert
  • Rörgenomföringar för vatten- och avlopp. Ett vanligt läckställe är vid avloppsledningens passage genom betongplattan under ett diskbänkskåp. Skåpet döljer ursparningen i plattan för röret, varför man ibland slarvar med efterlagningen.
  • Rör från så kallade energibrunnar. Indragning av rör från dessa brunnar kräver ofta håltagning i befintliga vägg- och golvkonstruktioner.

Genomgående sprickor i konstruktionen och springor mellan källarväggar och golv är andra ställen där mycket markluft kan sugas in, men de kan vara betydligt mera svåråtkomliga för åtgärd.

Tätningarna måste göras med material som har lång livslängd. Detta är särskilt viktigt då tätningen byggs in i konstruktionen och inte är åtkomlig för framtida kontroller eller justeringar. Vidare skall tätningsmaterialet tåla de rörelser som det utsätts för, t.ex. vid en rörgenomföring eller vid en dilatationsfog.

Att förse en källaryttervägg under mark eller ett golv mot mark med ett heltäckande tätskikt kan vara riskabelt från fuktsynpunkt. Det bör därför endast utföras i samråd med en byggnadsfysiker.

8.2.2. Radonsug

En radonsug är en anläggning som avses sänka lufttrycket i marken under huset så att radonhaltig jordluft inte sugs in i huset. Undertryck skapas med hjälp av en fläkt som suger luft från en eller flera punkter under betonggolvet. Undertrycket skall fortplantas ut under hela huset eller åtminstone under den del av byggnaden där det finns otätheter i golvet. Mark- och grundläggningsförhållandena är ofta okända, varför det kan vara svårt att förutse resultatet. Slutresultatet brukar dock bli gott.

Installationen visas i figur 8.1. Antal sugpunkter och lägen för dessa väljs med hänsyn till grundläggningssätt och marktyp. Om

endast en sugpunkt väljs, vilket i gynnsamma fall kan vara tillräckligt, bör denna ligga så centralt som möjligt i huset. I suterränghus bör den dock förskjutas något mot biutrymmesdelen. Detta för att minska risken för att kall uteluft vintertid sugs in under huset, vilket kan skapa kalla golv och i värsta fall tjälning av mark och frostsprängning av oisolerade vatten- och avloppsrör. Denna risk kan föreligga även vid källarlösa hus som är grundlagda med platta på mark.

Om man har flera sugpunkter sammankopplas kanalerna före fläkten. Denna placeras helst utvändigt för att läckage av jordluft inne i huset på fläktens trycksida skall undvikas. Fläkten får dock inte placeras så att det finns risk för att den utblåsta jordluften kommer in i huset igen, t.ex. genom fönster eller ventil.

Figur 8.1 Principskiss för radonsug

Figuren finns endast i den tryckta versionen.

8.2.3. Radonbrunn

Radonbrunnen är avsedd att användas i luftgenomsläpplig mark typ grusåsar. Med radonbrunnen sänks lufttrycket i en stor markvolym, varför anläggningen i sin helhet kan placeras utomhus och något ingrepp inte behöver göras i byggnaderna. Radonbrunnen finns i olika storlekar. Den kan betjäna från ett enstaka småhus till en grupp småhus eller radhus per anläggning.

1. Fläkt

2. Rund kanal

3. Manometer

4. Suggrop

Radonbrunnen placeras helt under markytan och kan täckas med grus eller gräsmatta om så önskas. Lämpliga lägen och antalet brunnar inom ett bostadsområde bestäms från fall till fall utifrån följande kriterier:

  • Markens beskaffenhet. Luftgenomsläpplighet och marknivåer är de främsta parametrarna.
  • Husplaceringen. Avståndet till husen bör vara någorlunda lika.
  • Markplaneringen. Schaktning av en 4 m djup grop ger ett visst ingrepp i terrängen, varför brunnen bör placeras på ställe som är lättåtkomligt för en större traktorgrävare. Gropens dagöppning brukar kunna inskränka sig till den storlek som bestäms av maskinens behov av arbetsutrymme, eftersom vegetationstäcket motverkar grusets rasbenägenhet.

Figur 8.2 Principskiss för radonbrunn

1. Rör

2. Fläkt

3. Tätningsplast

4. Sugkammare

5. Lock

6. Avluftsrör

Radonbrunnen består av en cylinder med 40–100 cm diameter och 350–400 cm längd. Materialet är glasfiberarmerad plast eller annat som motstår marksyror och det fuktiga klimat som råder i marken. Nedre delen av cylindern är försedd med ett antal hål som möjliggör sugning av jordluft på stor yta. I brunnen finns en relativt kraftig fläkt vars effekt är avpassad för de aktuella förhållandena. Här finns också plats för en ljuddämpare om en sådan skulle be-

hövas. Avluftskanalen förläggs i mark från brunnen fram till någon plats där det är lämpligt att dra upp den 2–3 m över mark, t.ex. på väggen till garaget eller annan sidobyggnad. Här gäller liksom för radonsugen att utloppet inte får placeras så att den radonhaltiga jordluften kan tränga in i bostadshuset genom fönster, ventil eller dylikt.

Eftersom brunnen placeras helt under markytan är det viktigt att någon form av larm installeras som varnar för fläktstopp.

8.2.4. Luftkuddeanläggning

Som namnet anger går metoden ut på att skapa en luftkudde under huset dvs. öka lufttrycket i marken. Detta åstadkoms genom att luft från byggnaden trycks ner under huset.

En principskiss över installationen visas i figur 8.3. En del av husets frånluft trycks via ett kanalsystem ner under husets bottenplatta i en eller ett par punkter, där ett relativt kraftigt övertryck uppstår. Detta tryck fortplantas sedan i marken ut under hela huset. Nerdragna grundmurar och låg luftgenomsläpplighet i jordmaterialet under dessa kan därvid utgöra svåra hinder. Antalet tryckpunkter måste då ökas. Jämför funktionen hos radonsugen. Innan den permanenta installationen utförs görs en provtryckning med mätning av lufttrycket i marken i olika punkter över husets byggnadsyta. Anläggningen installeras av specialföretag.

Figur 8.3 Principskiss för luftkuddeanläggning

1. Frånluftskanal

2. Dammfilter

3. Fläkt

4. Tryckfördel- ningsgrop

Metoden är i första hand framtagen för sanering av fukt i grundkonstruktionen. Anläggningen höjer temperaturen i marken under huset och eliminerar därmed alla risker med frost. En viss teoretisk risk finns dock för omfördelning av fukt från golvets centrala del till ytterkanterna där det är kallare. Vid golv på mark kan det också finnas en risk att luft pressas upp genom kantisolering av lättklinker och vidare in i ytterväggen med fuktskador som följd.

8.2.5. Hus på krypgrund

Hus med så kallad krypgrund kan åtgärdas på samma sätt som hus med källarvåning eller platta på mark. Kryprummet möjliggör dessutom en rad andra lösningar, om det gör skäl för namnet, dvs. avståndet mellan markytan och bjälklaget är så stort att det medger framkomlighet.

Ventilationen i kryprummet har en avgörande betydelse för radonhalten i utrymmet. I ett uteluftsventilerat kryprum bestäms luftväxlingen av bl.a. sockelventilernas sammanlagda öppningsarea samt vindens riktning och styrka. Vid kraftig vind och öppna ventiler kan luftväxlingen vara stor och radonhalten mycket ringa. Är vindhastigheten däremot låg kan radonhalten stiga avsevärt eftersom det radon som avgår från marken då inte ventileras bort.

Den bästa åtgärden från radonsynpunkt är således en väl fungerande ventilation av kryprummet. Luftväxling med uteluft får dock inte vara för kraftig eftersom vatten- och avloppsrör i kryprummet då kan frysa sönder och marken därunder kylas ner med tjälskjutning som följd.

En ombyggnad av det uteluftsventilerade kryprummet till inneluftsventilerat ger möjlighet till god och kontrollerad luftväxling. Dessutom erhålls ett varmare golv över kryprummet. Grundmurarna och en del av markytan måste värmeisoleras så att en normal innetemperatur kan upprätthållas i kryprummet.

Andra bra lösningar kan vara att markytan i kryprummet förses med ett heltäckande radontätt skikt eller en plastfolie med underliggande perforerade rör för lufttryckssänkning.

En befintlig PVC-folie av god kvalitet och i god kondition på markytan i kryprummet kan justeras och kompletteras så att ett lufttätt skikt erhålls över hela kryprummets yta. Detta ger ett gott skydd mot markradon vid mark med måttlig radonhalt i jordluften. Vid hög radonhalt, 50 000 Bq/m3 och högre, blir diffusionen av

radon genom folien så stor att markytan istället bör beläggas med asfalt, gummiasfalt, asfaltmatta med aluminiumfolie och svetsade skarvar eller betong. Särskild omsorg bör läggas vid att få tätt mot grundmurar och vid rör. Tätskiktet bör lutas något nedåt mot muren så att inte eventuellt kondensvatten rinner ut på tätskiktet.

Det vanligaste sättet att sänka en förhöjd radonhalt orsakad av radon från byggnadsmaterialet är att öka luftväxlingen. Detta kan ske på flera olika sätt. Nedan finns en förteckning på vanliga åtgärder.

  • Installera ett mekaniskt till- och frånluftssystem med värmeåtervinning (så kallat FTX-system). Åtgärden beskrivs i avsnitt 8.3.1.
  • Konvertera befintligt självdragssystem (S-system) till mekaniskt frånluftssystem (F-system). Detta är en billigare åtgärd initialt än att installera FTX-system, men den kräver mer energi för uppvärmning. Åtgärden beskrivs i avsnitt 8.3.2.
  • Sätta befintligt ventilationssystem i stånd. Öppna till- och frånluftsdon, rensa kanaler och kontrollera eventuella befintliga fläktar. Ofta är det lämpligt att montera in flera uteluftsdon i huset (gäller ej då FTX-system redan är inmonterad).

Generellt kan sägas att fördubblas luftväxlingen halveras ungefärligen radonhalten. Detta gäller när tillströmningen av radon är konstant som vid radon från byggnadsmaterial.

Andra åtgärder för att sänka radonhalten är:

  • Applicera ett radontätt skikt på ytorna på de byggnadsdelar som består av särskilt radioaktivt material. Åtgärden har oftast en begränsad effekt på radonhalten och beskrivs därför inte närmare.
  • Anordna luftspalter utmed ytorna på blåbetongväggar och suga ut en del av husets frånluft via dessa spalter. På marknaden finns färdiga system för en sådan lösning.
  • Byta ut radioaktivt byggnadsmaterial. Icke bärande väggar av blåbetong kan exempelvis relativt enkelt bytas ut mot annan väggkonstruktion i samband med ombyggnad.

Många hus kan få en bättre luftväxling efter en översyn av ventilationssystemet oavsett om detta är av typ självdrag eller fläktstyrt. Kanaler kan vara mer eller mindre igensatta av damm och fett eller av utifrån kommande löv och kvistar m.m. Vid F- och FT-ventilation är det särskilt viktigt att kanalväggar och anslutningar till don och luckor är täta.

Befintliga uteluftsdon skall hållas öppna och vara i sådant skick att de släpper in luft i huset. I småhus är det vanligt att det endast finns uteluftsdon, typ tallriksventil, i något eller några få utrymmen i källarvåningen. Dessa ventiler skall vara öppna eller på glänt även när det är som kallast ute. För en bra ventilation är det också nödvändigt att luften kan komma vidare in i huset för att så småningom sugas ut genom befintliga frånluftskanaler. Detta förutsätter att det finns springor vid dörrarna eller särskilda överluftsdon om dörrarna ofta står stängda.

8.3.1. Mekaniskt till- och frånluftssystem

Om radon från byggnadsmaterialet är den huvudsakliga anledningen till radonproblemet kan en installation av FTX-ventilation, dvs. ett system där både frånlufts- och tilluftsflödena drivs med fläktar, ge en god effekt. Radonavgången från väggar och bjälklag är i stort sett konstant, vilket innebär att, ifall man ökar luftväxlingen, späds radongasen ut i mera luft och radonhalten blir följdaktligen lägre. Det kan vara önskvärt att i vissa hus öka luftväxlingen till 0,8–1,0 oms/h för att radonhalten skall bli acceptabelt låg.

Systemet innehåller en värmeväxlare för överföring av en del av energin (värmen) i frånluften till tilluften. Tilluften blir därför varmare än uteluften, vilket bl.a. gör att luftväxlingen inte upplevs som dragig. En ökad luftväxling kräver mer energi för uppvärmning. Värmeväxlaren dämpar denna ökning och därmed de framtida värmekostnaderna.

FTX-systemet medger att luftväxlingen i varje enskilt rum kan kontrolleras på ett betydligt säkrare sätt än med S- och F-systemet. Detta kräver emellertid att byggnaden är någorlunda tät. Ju otätare den är desto mera kommer den så kallade ofrivilliga ventilationen (dvs. självdrag och vindpåverkan) att påverka luftväxlingen.

I hus där inströmmande markradon orsakar en stor del av den förhöjda radonhalten inomhus skall man i första hand i görligaste

mån täta huset mot marken samt påverka lufttrycksdifferensen över husets grundkonstruktion, dvs. sanera huset enligt någon av åtgärderna i avsnitt 8.2. Genom installation av ett FTX-system minskas tryckskillnaden något. Detta innebär att något mindre radonhaltig jordluft sugs in, men framförallt att luftväxlingen i huset påverkas. Radonhalten bör därför minska i proportion till ökningen i luftväxlingen eller något mer. En radonsug eller radonbrunn eliminerar i de flesta fall helt inflödet av jordluft och är därför betydligt effektivare än FTX-systemet då det gäller radonsanering i hus med i huvudsak radon från marken. Därtill är det betydligt billigare att installera radonsug eller radonbrunn än FTXsystem.

Vid installation av ett FTX-system är det viktigt att tilluftsdon och eventuellt tillkommande frånluftsdon placeras på ett sådant sätt att tilluften verkligen blandar sig med så stor del som möjligt av luften i rummet. Tilluften får inte ta närmaste väg till ett frånluftsdon, för om detta sker, går naturligtvis en del av anläggningens inverkan på radonhalten förlorad. Vidare måste man, liksom vid Soch F-ventilation, tillse att inte ventilationsluftens väg genom huset hindras av stängda dörrar.

FTX-ventilation enligt ovan skall inte förväxlas med kanallösa ventilationssystem. I dessa system placeras aggregatet vanligtvis i ett rum för att därifrån ombesörja luftväxlingen i hela bostaden. Det är viktigt från radonsynpunkt att luftväxlingen i varje enskilt bostadsrum är tillräcklig även vid stängd rumsdörr. Detta kan inte erhållas med ett system som saknar ventilationskanaler. För att sänka radonhalten i ett enstaka rum kan dock en sådan lösning ge ett gott resultat.

8.3.2. Mekaniskt frånluftssystem

För att få en mera jämn luftväxling än vad självdragssystemet ger kan man i många småhus relativt enkelt ändra ett befintligt S-system till F-system. Detta kan göras genom att frånluftskanalerna dras samman och kompletteras med en fläkt. Befintliga frånluftsventiler bör bytas ut mot moderna frånluftsdon med större tryckfall än de som finns i självdragssystemet. En förutsättning för utbytet och för att de nya donen skall kunna fungera på avsett sätt är att frånluftskanalerna är tillräckligt täta i väggar och skarvar.

Genom ombyggnad av S-systemet till F-system erhålls en anläggning som kan justeras in till önskad luftväxling i huset som helhet. Detta gäller under förutsättning att tillräcklig mängd tilluft kan komma in genom ventiler och otätheter. Det kan dock vara svårt att få önskad omsättning i varje enskilt rum.

Att öka luftväxlingen genom att släppa in mera kall uteluft i huset kan medföra att huset känns dragigt vintertid. Det medför också en ökad kostnad för uppvärmning, vilket man bör ta hänsyn till vid val av saneringsåtgärd.

Om radon från marken orsakar en större del av radonhalten i huset bör inte denna metod användas för sanering. F-systemet sänker lufttrycket inomhus vilket, under vissa omständigheter, kan leda till att proportionellt mera jordluft kan sugas in och orsaka en högre radonhalt.

8.3.3. Ökad självdragsventilation

Luftväxlingen i en bostad eller i ett rum kan inte vara bättre än vad den mängd luft som kommer in i bostaden eller rummet tillåter. Är rummets yttervägg lufttät även runt fönsterkarmen och fönstret försett med effektiva tätningslister blir luftväxlingen mycket låg, såvida huset inte är försett med FT-ventilation.

Luftväxlingen kan förbättras genom att man exempelvis monterar uteluftsdon i rum där man i första hand vill höja luftväxlingen. Det finns många olika typer av uteluftsdon. En typ är den så kallade springventilen, som lämpligen placeras i fönsterkarmens eller fönsterbågens överstycke. En annan är väggventilen som kan placeras mera fritt i ytterväggen, men bör givetvis monteras där den ger minst dragproblem.

Luftväxlingen blir dock mycket ojämn – ibland mycket god, ibland obefintlig – beroende på skillnaden i temperatur ute–inne och vindbelastningen. Att öka luftväxlingen genom att släppa in mera kall uteluft i huset medför en ökad kostnad för uppvärmning, vilket man bör ta hänsyn till vid val av saneringsåtgärd.

Åtgärden kan vara tillräcklig för att sänka en måttligt förhöjd radonhalt till godtagbar nivå. Vid varmare väder bör emellertid en låg luftväxling förbättras genom fönstervädring.

En åtgärd som finns med i båda förteckningarna över åtgärder är installation av FTX-system. Detta borde alltså vara den bästa lösningen då radonet kommer från både marken och huset i sig självt. Så enkelt är det nu inte. Ofta kan en kombination av andra lösningar ge ett bättre resultat från radonsynpunkt och till ett lägre pris. Men man bör även väga in FTX-systemets andra fördelar såsom lägre energikostnad och bättre luftkomfort i valet mellan lösningar.

Då radon från byggnadsmaterialet orsakar en större del av radonhalten i inomhusluften, än vad radon från marken gör, bör man definitivt välja FTX-ventilation. Är däremot marken den stora radonkällan kan man istället för FTX-system välja någon av följande kombinationer.

  • Installation av radonsug eller radonbrunn i kombination med en enkel förbättring av ventilationen inomhus, t.ex. några fler uteluftsdon. Radonsugen kan kompletteras med ett frånluftsdon eller kortare frånluftskanal för ökning av luftväxlingen lokalt i huset.
  • Installation av anordning för skapande av luftkudde under huset. Luften tas för detta ändamål från bostaden, varvid ventilationen i denna förbättras.

Det finns i princip fyra olika metoder för att minska radonhalten i hushållsvattnet.

  • Luftning av vattnet med en så kallad radonavskiljare. Detta är den vanligaste metoden och beskrivs därför nedan något mera ingående.
  • Lagring av vattnet. Om vattnet lagras i 13 dygn minskas radonhalten med 90 % på grund av radonets naturliga sönderfall. Ett sätt till sådan lagring är att överföra vatten från en borrad brunn till en befintlig grävd brunn. Det går också att lagra vattnet

genom att överföra det till en grusbädd i jorden (infiltration). Bädden behöver då ha en volym av minst 100 m3.

  • Aktivt kol. Vattnet får passera ett kolfilter varvid radonet adsorberas på kolet. För att nå en god effekt behöver kolfiltret vara relativt stort, minst ca 50 liter för ett enskilt hushåll. Effekten avtar med tiden och kolet behöver bytas ut med jämna intervaller. Metoden lämpar sig bäst när radonhalten är relativt låg, högst 1 000–2 000 Bq/l.
  • Omvänd osmos. Vid omvänd osmos får vattnet passera ett semipermeabelt membran, varvid radonet och radondöttrarna fastnar på membranet. Metoden har i utförande för hushållsbruk relativt liten kapacitet, några liter per minut, och lämpar sig därför inte för rening av allt hushållsvatten.

8.5.1. Radonavskiljare

Om finfördelat vatten blandas med luft avgår radon till luften genom diffusion. För att nå en reduktion med 70 % behövs det teoretiskt att 1 liter luft blandas med en liter ytterst finfördelat vatten och att processen sker vid atmosfärstryck. Ytterligare reduktion kan uppnås genom att tillföra större mängder av luft, endera genom att låta vatten recirkulera förbi ejektorer upprepade gånger eller genom att blåsa på med mycket luft, se figur 8.4. Luften med radon sugs bort från radonavskiljaren med en fläkt och leds ut från huset. Det finns även radonavskiljare som endast har en kanal ut i det fria, men saknar fläkt. Då är det extra viktigt att aggregatet är absolut tätt mot rummet som den står i. Skulle det finnas otätheter kan luft med hög radonhalt läcka ut från avskiljaren och väsentligt öka radonhalten i huset.

Figur 8.4 Radonavskiljare som arbetar med recirkulation.

Skillnaden i orsaken till ett misslyckande och ett gott resultat vid sanering av en förhöjd radonhalt kan vara mycket liten. Alla radonåtgärder måste utföras på ett fackmannamässigt sätt och av personer som vet varför arbetet skall utföras och hur åtgärden skall fungera från radonsynpunkt. Låt därför gärna en radonsakkunnig person kontrollera arbetets utförande.

Radonåtgärden samt förhållandena före och efter dess utförande bör dokumenteras så att man i framtiden vet varför och hur arbetet har utförts. Syftet härmed är dels att man i görligaste mån skall hålla uppsikt över åtgärdens goda bestånd, dels att man inte genom nya arbeten skall äventyra resultatet av den tidigare utförda radonåtgärden.

Alla material har begränsad livslängd även om den varierar inom vida gränser för olika produkter. Yttre och inre krafter påverkar husstommen och kan ge upphov till sprickor och andra otätheter.

De boende själva påverkar ventilationen i såväl hela huset som i enstaka rum. Detta är faktorer som kraftigt kan inverka på radonhalten inomhus. Det kan därför finnas skäl till att kontrollera radonhalten med 5–10 års mellanrum och gärna efter det att nya människor har flyttat in i huset (det senare gäller främst småhus).

8.7. Drift och underhåll

Ventilationsanläggningar och andra mekaniska installationer kräver skötsel och underhåll för att i längden fungera på avsett sätt. Lättförståeliga drift- och underhållsinstruktioner måste därför levereras tillsammans med installationen. Det kan också underlätta för nyttjaren om installatören demonstrerar systemets styr- och reglerutrustning, hur filter demonteras för rengöring eller utbyte m.m.

Drift- och underhållsinstruktionerna bör innehålla:

  • Datablad, broschyrer o.d. över i anläggningen ingående apparater och komponenter.
  • Beskrivning i ord och bild av systemets verkningssätt och hur det skall skötas.
  • Instruktioner om vilka åtgärder som skall vidtas vid fel, brister och dålig funktion.
  • Instruktioner om förebyggande underhåll.

I Boverkets Byggregler (Boverket 1998) kapitel 2:4 ställs krav på att instruktioner om kontroll, handhavande och underhåll av bl.a. installationer skall finnas tillgängliga för brukaren.

9 Förebyggande åtgärder vid nyproduktion

Vid nyproduktion gäller enligt Boverkets Byggregler

  • att radonhalten får vara högst 200 Bq/m3
  • att gammastrålningen får vara högst 0,50 µSv/h i utrymmen där människor vistas mer än tillfälligt.

Ovanstående funktionskrav finns i Byggregler (Boverket 1998) kap. 6:223 och gäller för rum där personer vistas mer än tillfälligt.

Kraven på högsta radonhalt och gammastrålning inomhus har reducerat de tidigare gränsvärdena för byggnadsmaterialets gammaoch radiumindex (<1,0) till rekommenderade värden.

De nordiska ländernas strålskyddsinstitut har nyligen (december 2000) presenterat Naturally Occurring Radioactivity in the Nordic

Countries – Recommendations. (The Radiation Protection Authorities in Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden 2000).

Instituten rekommenderar att halten av radium-226 inte bör överstiga 100 Bq/kg med ett övre gränsvärde på 200 Bq/kg. Detta motsvarar 0,5 respektive 1,0 i radiumindex. Instituten rekommenderar också ett gammaindex <1 med 2 som ett övre gränsvärde beräknat enligt formeln

200

300

3000

Th

Ra

K

Gammaindex

c c c

+ + =

Där C K , C

Ra

och C

Th

är koncentrationen av kalium, radium respek-

tive torium uttryckt i Bq/kg i materialet.

Eftersom omräkningstalen för radium, torium och kalium vid beräkning av indexet har sänkts utgör dessa indextal kraftigt skärpta rekommendationer för stråldoser från byggnadsmaterial.

Byggnadsmaterialet som radonkälla kommer inte att vara något problem i nyproducerade hus om de nya rekommendationerna

följs. Radonhalten i vattnet från en ny, djupborrad brunn bör alltid kontrolleras och vid behov åtgärdas. Detta sker lämpligen genom luftning enligt avsnitt 8.5.1.

Det återstår således endast marken som kan utgöra ett radonproblem i samband med nybyggnation.

Markradonklass Åtgärdskrav

Högradonmark Radonsäkert utförande Normalradonmark Radonskyddande utförande Lågradonmark Traditionellt utförande

Hur bygger man radonsäkert eller radonskyddande? Tyvärr går det inte att göra någon strikt uppdelning av hustyp-grundläggningssätt-utförande i de olika klasserna, eftersom det finns faktorer som man inte i förväg kan beräkna eller bedöma. Ett på papperet radonsäkert utförande kan spolieras genom att t.ex. en ursparning eller rörgenomgång ej görs tät, medan ett omsorgsfullt utfört arbete vid traditionellt byggande kan ge ett mycket gott resultat.

9.2.1. Radonskyddande utförande

Ett radonskyddande utförande är en konstruktion som inte ger uppenbara otätheter mot mark. Exempelvis bör en kantisolering som släpper igenom jordluft längs ytterkanterna på en kantförstyvad betongplatta inte användas, såvida isoleringen inte förses

med ett varaktigt lufttätt skikt som fästs på isoleringens övre yta och en bit in på betongplattan. Vid grundläggning på längsgående betongplattor med eftergjutna golv bör man ägna uppmärksamhet på tätningen mellan grundmurar och golv. Golv och källarytterväggar konstrueras så att eventuella sprickor, t.ex. på grund av sättningar eller andra rörelser, blir så små så att inte en för stor mängd jordluft läcker igenom.

Rörgenomföringar i husets bottenplatta och källarytterväggar samt kulvertintag görs lufttäta.

Ett radonskyddande utförande av ett hus på krypgrund är att göra fogar och rörgenomföringar lufttäta i bjälklaget över kryprummet. Dessutom måste ventilationen i kryprummet fungera på ett tillfredsställande sätt. Från såväl fukt- som radonsynpunkt bör markytan i kryprummet vara täckt med en plastfolie med väl överlappande skarvar.

9.2.2. Radonsäkert utförande

Vid radonsäkert utförande ställs ett ännu högre krav på byggnadens täthet mot inläckande jordluft. För att uppfylla detta krav kan man använda en kantförstyvad betongplatta. Plattan konstrueras och utförs så att inga otätheter bildas, där jordluft kan sugas in. Detta innebär att den bör göras några centimeter tjockare än normalt och armeras i såväl under- som överkant. Vid avloppsrör som ligger i fall genom plattan och därmed utgör en kraftig sprickanvisning bör plattan förstärkas.

Rörgenomföringar i husets bottenplatta och källarytterväggar samt kulvertintag görs lufttäta. Tätningarna måste utföras på ett sådant sätt så att de förblir täta även vid längdförändringar eller andra rörelser i rören.

Eventuella källarytterväggar utförs i betong. Om prefabricerade betongelement används måste fogarna mellan elementen och mellan element och betongplatta tätas med extra omsorg och så att god beständighet erhålles.

Ett radonsäkert utförande av ett hus på krypgrund kan vara att bygga huset med inneluftsventilerat kryprum, vilket möjliggör att ventilationen i kryprummet kan kontrolleras. För att minska fuktoch radonavgången från markytan måste denna beläggas med plastfolie eller, vid hög radonhalt i jordluften, med ett radontätt material.

Om huset byggs med uteluftsventilerat kryprum måste markytan i kryprummet beläggas med ett radontätt material. Det är svårare att i det uteluftsventilerade kryprummet kontrollera ventilationen, vilket ställer större krav, främst från radonsynpunkt, på tätskiktet på markytan. Säkerheten kan ökas genom att perforerade plastslangar läggs under tätskiktet i princip enligt figur 9.1.

När huset skall uppföras är det viktigt att byggnadsentreprenörens folk på arbetsplatsen är införstådda med varför det är viktigt att byggnadsdelarna mot mark inklusive rörgenomföringar blir lufttäta. Det borde i detta sammanhang vara självklart att en gjord ursparning i en betongplatta på mark skall gjutas igen (lufttätt), när anledningen till dess tillkomst har undanröjts. Tyvärr är så ibland ej fallet.

En förstärkt betongplatta eller ett separat tätskikt innebär ökade byggnadskostnader, men kan ändå inte ge ett hundraprocentigt skydd på grund av att exempelvis en dåligt lagad ursparning eller framtida sprickbildning kan äventyra lufttätheten. Därför kan det vara befogat att som alternativ eller som komplement lägga in några strängar av perforerad plast (dräneringsslangar) i det kapillärbrytande skiktet, figur 9.1. Slangarnas ena ände förses med ett tätslutande lock. Den andra änden ansluts till ett för slangarna gemensamt rör som så centralt i huset som möjligt dras upp över yttertak. Vid flerbostadshus bör flera vertikala rör anbringas.

Det kan möjligen vara tillräckligt med det självdrag som erhålls genom skorstensverkan i rören för att insugning av radonhaltig jordluft in i huset skall hindras, men man bör förbereda för en senare fläktinstallation genom att dra fram elledning till vindsutrymmet i samband med husets uppförande. Kanalen bör förses med kondensisolering på den sträcka som är belägen inom varmt utrymme. Det är också viktigt att kanalen är helt lufttät även i skarvar, eftersom radonhaltig jordluft annars kan sugas in till inomhusluften från kanalen. Alternativt kan samlingsröret dras fram till en punkt under mark utanför husets sockel där det proppas. Vid eventuellt behov i ett senare skede kompletteras med fläkt och avluftsrör.

Det är fördelaktigt om tätheten mot marken kan erhållas i själva konstruktionen utan att man behöver lita på mekaniska arrangemang. En fläkt kan ju gå sönder och är dess uppgift att suga luft från marken kanske ingen märker driftstoppet förrän lång tid efteråt.

Figur 9.1. Dräneringsslangar under kantförstyvad betongplatta.

Utförligare beskrivningar av radonskyddande respektive radonsäkert utförande finns i Radonboken (Clavensjö, B. och Åkerblom, G., 1992).

9.1. Marken som radonkälla

Varje kommun skall enligt plan- och bygglagen (PBL) upprätta översiktsplaner för markanvändningen samt detaljplaner och områdesbestämmelser vid markfrågor som berör många markägare. (1 kap. 3, 4 §§). I 2 kap. regleras innehållet i översiktsplanen. Där står bl.a. att “Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad med hänsyn till 1. de boendes hälsa, ...” (2 kap. 3 §). Denna paragraf är direkt tillämpbar på radon. Se även avsnitt 14.2.3.

I Radon – Information till kommuner m.fl. om bestämmelser och ansvarsfördelning (Boverket 1989) ger Boverket, Socialstyrelsen och Strålskyddsinstitutet i samråd med Svenska Kommunförbundet rekommendationer till kommunerna och länsstyrelserna om hur arbetet med radon skall bedrivas. Myndigheterna påpekar särskilt att radonsituationen inom kommunerna skall klarläggas med utgångspunkt från de geologiska förhållandena. De rekommenderar att markradoninventeringar utförs och att markradonundersökningar görs för detaljplaner och nybyggnad. Inventeringarna kan utformas som kommuntäckande radonriskkartor som redovisas i översiktsplanerna. Byggnadsnämnden bör svara för bevakningen av markradonfrågorna vid detaljplanläggning och nybyggnad. Därvid kan det behövas särskilda insatser för att undersöka markradonförhållandena. Detta bl.a. för att bedöma omfattningen av eventuella radonskyddande åtgärder och önskvärdheten att undvika bebyggelse på mark med särskilt hög radonavgång och gammastrålning. Byggnadsnämnden kan ge bestämmelser om byggnadsutförandet.

Statens planverk rekommenderar i rapport 59 Radon – planläggning, byggnadslov och skyddsåtgärder (Statens planverk 1982) att begreppen lågrisk-, normalrisk- och högriskområden används för att översiktligt ange markradonrisken för olika delområden t.ex. inom en kommun, tätort eller planområde.

Indelningen i riskområden avser förhållandena för den orörda marken utan hänsyn tagen till markbearbetning i samband med exploatering.

Med avseende på radonsituationen i marken under och intill en planerad nybyggnad klassas marken som hög-, normal- respektive lågradonmark. Denna klassificering skall gälla markförhållandena när byggnaden färdigställts, varför hänsyn måste tas till bl.a. schaktning, sprängning, uppfyllningar och ledningsgravar.

För klassificering av berg- och jordarter i hög-, normal- och lågradonmark hänvisas till Markradonhandboken (Åkerblom, G., Pettersson, B. och Rosén, B. 1988, 1990).

Statens planverk rekommenderar i rapport 59 att nya hus i normalfall byggs med radonskyddande utförande. Detta innebär främst att öppna hål mot marken inte får förekomma och att risken för sprickbildning i golv och väggar under mark måste beaktas bättre än som tidigare varit fallet. På mark där markradonrisken är särskilt hög bör husen byggas radonsäkert, vilket kan innebära krav på förbättrad grundkonstruktion eller ventilation av marken under huset. Endast i de fall, där radonrisken är garanterat liten, kan nybyggnad ske på traditionellt sätt.

9.3. Ventilation

För ventilationens anordnande i den planerade byggnaden finns det bestämmelser i bl.a. kapitel 6 i Byggregler (Boverket 1998). Om bostaden har markkontakt är det från radonsynpunkt viktigt att ventilationssystemet skapar ett så litet undertryck som möjligt inomhus. Radonhaltig jordluft sugs nämligen in i proportion till undertryckets storlek (lufttryck inomhus i förhållande till lufttryck i mark). Ett övertryck inomhus torde eliminera denna risk helt och hållet. Det finns dock andra risker (fukt) med övertryck, varför man måste avråda från att använda övertryck som åtgärd mot radon.

Ett väl fungerande ventilationssystem med tillräckligt stort tillluftsflöde antingen genom springventiler eller, vilket är att föredra, genom mekanisk inblåsning är en förutsättning för en låg radonhalt inomhus. Att på högradon- och normalradonmark endast lita till

ventilationen är dock inte att rekommendera, eftersom man alltid bör hålla ett litet undertryck inomhus och även den bästa injustering av ett nytt FT-system förändras med tiden.

9.4. Åtgärder mot gammastrålning

Skall byggnaden grundläggas på mark som har så hög gammastrålning så att gammastrålningen inomhus kommer att överstiga 0,5 µSv/h måste åtgärder vidtas. Mark, som lokalt kan utgöra en sådan risk, finns inom områden med alunskiffer och vissa radioaktiva graniter. Dessutom förekommer sådan mark i samband med uranoch toriumrika pegmatiter och vid uran- och toriumförekomster. I de senare fallen kan strålningen från marken vara flera mikrosievert per timme.

Mätning av gammastrålning bör göras på grundläggningsdjupet, varför man ibland inte kan komma åt att kontrollera strålningen förrän schaktarbetena för grunden är gjorda. Det är t.ex. inte ovanligt att markskiktet inom alunskifferområdena håller relativt låg strålning medan jord och berg djupare ner har betydligt högre strålning.

Det är som regel lätt att åtgärda gammastrålningen genom avskärmning av strålningen. Ofta räcker det med den betongplatta som gjuts på marken eller att man lägger ut ett lager av sand eller grus.

Gammastrålningen avskärmas med 50 % av ett ca 7 cm tjockt lager av betong eller tegel. Samma effekt ger ett ca 12 cm tjockt lager av sand eller grus. Däremot är effekten av ett träbjälklag i ett krypgrundshus relativt ringa.

Det bör observeras att även strålning från marken omkring byggnaden kan ge upphov till högre strålning inomhus än 0,50 µSv/h. För att avskärma strålningen kan det därför bli nödvändigt att även täcka omkringliggande markytor med hög strålning med avskärmande material.

10 Påverkar radonförekomst marknadsvärdet?

Många småhusägare oroar sig för att fastighetens marknadsvärde skall minska om förhöjda radonvärden konstateras. I och för sig kan man genom åtgärder minska radonhalten, men många ägare till småhus befarar att marknadspriset detta till trots skall påverkas. Det befaras att det faktum att huset en gång haft förhöjda värden påverkar värdet – att det ses som ett ”riskhus”.

Studier av samband mellan marknadspris och radonhalt för hus sålda i Stockholm under perioden 1981–1987 bekräftar att en förhöjd radonhalt kan ha en påverkan på marknadsvärdet. I samband med att fastighetsägare har klagat på taxeringsvärdet på grund av förhöjd radonhalt har regeringsrätten, som är högsta instans vid prövning av taxeringsvärdet, i sin bedömning berört hur radonförekomst påverkar marknadsvärdet. Regeringsrätten har i flera fall bedömt att förhöjda radonhalter haft en negativ påverkan på fastighetens marknadsvärde.

10.1.1. Regeringsrättens bedömning

I ett avgörande från 1984 (RÅ 84-1:84) menade regeringsrätten att den prisfallseffekt som radonförekomst i och för sig utlöser är svår att bestämma kvantitativt. Vidare sade regeringsrätten att betydelsen av radonförekomstens påverkan på priset kan växla från tid till annan. Man menade att variationerna var beroende av hur starkt allmänhetens intresse var fokuserat på just farorna av, vad som i avgörandet benämns, radonstrålning samt överhuvud på hur läget på husmarknaden var.

När regeringsrätten vägde samman olika faktorer kom den fram till att fastighetens marknadsvärde minskat med 50 000–55 000 kr.

En viktig faktor i denna bedömning är kostnaden för att ”eliminera riskerna”.

Rätten har kommit fram till samma påverkan på prisfallseffekten, dvs. 50 000–55 000 kr, i ytterligare avgöranden (Aa 221/84, Aa 223/ 84).

10.1.2. Forskningsstudier och examensarbeten

Endast ett fåtal vetenskapliga studier har gjorts med syfte att analysera om förekomst av radon har någon påverkan på marknadspriser för fastigheter. I det följande redovisas kortfattat resultaten av en forskningsstudie samt av examensarbeten inom området.

Skillnader i marknadspris enligt Fastighetsvärdemetoden

Med den så kallade fastighetsvärdemetoden kan man indirekt skatta hur förekomsten av en förhöjd radonhalt påverkar fastigheters marknadsvärde. Metoden utgår ifrån faktiskt beteende där man studerar observerade transaktioner på fastighetsmarknaden.

Söderqvist (1991, 1995) studerar hur förekomsten av en förhöjd radonhalt påverkar marknadsvärden på småhus. Studien omfattar småhus sålda i Stockholms län under perioden 1981–1987 vilka fått reducerat taxeringsvärde på grund av förhöjda radonhalter (ca 300 hus), samt 1 800 slumpmässigt valda hus sålda inom länet under samma period.

Resultaten visar skillnaden i marknadspris mellan ett hus med en radonhalt på minst 400 Bq/m3 och ett i övrigt likvärdigt hus med en halt under 400 Bq/m3. Prisskillnaden ligger enligt analysen på mellan 7 000 och 20 000 kr (1981 års penningvärde), beroende bl.a. av vilket område huset ligger i (Söderqvist 1991, 1995).

Skillnader i marknadspris enligt examensarbeten

Flera examensarbeten vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) behandlar frågan om radonförekomst och påverkan på marknadspriser.

I ett arbete studerades faktisk prispåverkan av förhöjd radonhalt i småhus. Studien avsåg överlåtelser i Sollentuna kommun under

perioden januari 1993 till september 1995. Slutsatsen av studien var att radonförekomst inte medför någon, eller möjligen liten, påverkan på priset för vanliga småhus, som radhus i tätortsområden, vilka normalt har en stor köparkrets. Däremot visade material på en negativ prispåverkan för stora och exklusiva hus med ca 1 000 kr/m/2 (Jonsson 1995).

I ett annat arbete studerades överlåtelser i Sollentuna och Lidingö kommun under åren 1981–1987. Resultatet av undersökningen var att förekomst av radon har en påverkan på marknadspriset. För Lidingö uppgavs prisskillnaden vara ca 90 000 kr och för Sollentuna ca 60 000 kr.

I ett tredje arbete gjordes en prisstudie av hus med radonproblem i Skövde och Skara kommun under åren 1981–1985. Slutsatsen av studien var att radon inte kunde anses ha en negativ priseffekt. Orsaken enligt studien var att andra prisbildningsfaktorer vägde tyngre.

10.1.3. Enkät till fastighetsmäklare

I syfte att se hur de studier som presenteras ovan stämmer med mäklarnas uppfattning om radonets påverkan på marknadspriset gjorde vi en förfrågan hos Mäklarsamfundet.

Mäklarsamfundet har i samråd med oss frågat sina medlemmar om hur radonförekomst beaktas och värderas i samband med försäljning av fastigheter. Svar inkom från ca 260 mäklare runtom i landet. Svaren är mycket divergerande.

Vid en radonhalt över 400 Bq/m3 påverkas marknadsvärdet med högst 10 % enligt var tredje mäklare i Götaland och Norrland samt drygt hälften av mäklarna i Svealand. Huvudparten av de övriga mäklarna anger upp till 30 % sänkning. Marknadsvärdet tycks inte påverkas överhuvudtaget enligt nästan var tionde mäklare. Marknadsvärdet påverkas inte av en förhöjd radonhalt i samma grad i Svealand som i övriga delar av landet.

Av enkätsvaren framgår också att säljaren presenterar en mätrapport över radonhalten för i genomsnitt 16 % av försäljningsobjekten, medan köparen efterfrågar en sådan i vart fjärde fall.

Förekomst av blåbetong i huset undersöks på köparens initiativ i ca 40 % av objekten.

De grundläggande bestämmelserna om värdering vid allmän fastighetstaxering finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152, FTL) och fastighetstaxeringsförordningen (1993:1199). Riksskatteverket meddelar föreskrifter (RSFS) och rekommendation (RSV S) om värderingen vid fastighetstaxeringen.

10.2.1. Radonförekomst inom värdeområdet

För att fastställa taxeringsvärdet på ett småhus, sker en värdering utifrån värdefaktorer, dvs. egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet. Varje fastighet tillhör även ett värdeområde, inom vilket värdeförhållandena i stora drag skall vara enhetliga, som påverkar taxeringsvärdet. Om det förekommer radon mer allmänt inom ett värdeområde kan områdets riktvärdeangivelser, som påverkar taxeringsvärdet, vara bestämda med beaktande av eller bortseende från radonförekomst.

10.2.2. Säregna förhållanden

Om radon inte är allmänt förekommande inom värdeområdet eller om radonhalterna inte har beaktats, kan en fastighets taxeringsvärde justeras på grund av vad som kallas säregna förhållanden (7 kap. 5 § FTL).

10.2.3. Påverkan på marknadsvärdet

En förutsättning för justering är att det säregna förhållandet har en påtaglig inverkan på marknadsvärdet. Denna påtagliga inverkan anses föreligga när riktvärdet påverkas med minst 50 000 kr. Därtill krävs, som sagt, att förhållandena inte redan beaktats i värderingsmodellen.

Om radon inte förekommer allmänt inom värdeområdet bör justeringar göras då årsmedelvärdet för radongashalt i småhuset överstiger 200 Bq/m3. (RSV S 1995:17 punkt 5.3)

10.2.4. Justering

Justeringens storlek skall motsvara 75 % av skillnaden i marknadsvärde som radonförekomsten ger upphov till och bör ske under förutsättning av att mätning redovisas för det aktuella småhuset eller, om det är fråga om gruppbebyggelse – att intyg från likartade byggnader redovisas. Mätningen bör inte vara äldre än fem år och skall ha utförts med en av Statens strålskyddsinstitut (SSI) godkänd metod.

Nedjusteringar kan göras för två grupper av småhus. Dels i småhus där man inte vidtagit åtgärder för att få ner radonhalten, eller där vidtagna åtgärder inte medfört att radongashalten understiger 200 Bq/m3, dels i småhus där åtgärder vidtagits och kontinuerliga åtgärder erfordras för att hålla radongashalten nere under 200 Bq/ m3.

Om åtgärder vidtagits sjunker beloppet med vilket taxeringsvärdet skall justeras.

Tre kriterier avgör därefter justeringens storlek:

Husets värdeyta (boyta + viss andel av biyta) Radongashalten Riktvärdeangivelsen (som bestäms utifrån marknadsvärdet) för småhuset.

Den högsta justeringen som kan erhållas är 80 000 kr för ett hus som befinner sig i högst riktvärdesklassen, med en yta som överstiger 175 m2, och som har en radongashalt överstigande 400 Bq/ m3.

Har åtgärder vidtagits med resultat att radongashalten understiger 200 Bq/m3 är högsta justeringsbelopp 40 000 kr för i övrigt likartade hus.

Enligt Riksskatteverket har justeringar gjorts för 11 253 värderingsenheter av totalt 1 942 117. Detta motsvarar 0,58 %. Vid bedömning av en fastighets taxeringsvärde fastställs dels ett värde för marken, dels ett värde för byggnader. På en fastighet kan flera byggnader vara uppförda, som var och en för sig utgör en så kallad värderingsenhet. Antalet värderingsenheter blir därför något större än antalet fastigheter.

I syfte att kartlägga radonsituationen i landet har vi ställt en del frågor till landets kommuner (se kap. 11). Av svaren framgår att 57 000 mätningar har gjorts där halter över 200 Bq/m3 konstaterats

och som därför i princip skulle vara berättigade till justeringar av taxeringsvärdet.

För flerbostadshus finns inga liknande utarbetade rekommendationer för justering av taxeringsvärdet. Radonhalten beaktas inte av värdefaktorerna. För det fall marknadsvärdet skulle påverkas av förhöjda radonhalter kan taxeringsvärdet i och för sig justeras, efter påtalan från fastighetsägaren.

11 Radonläget i Sverige i dag

Arbetet med att spåra och sanera bostäder och lokaler, t.ex. skolor, med förhöjda radonhalter har pågått i 20 år. Kommunerna har också låtit upprätta radonriskkartor eller någon annan form av kartläggning för att få ett grepp om risken för markradon. Vilket resultat har man då erhållit av dessa två decenniers arbete? För att få en bild av dagsläget sände vi ut en enkätförfrågan i februari 2000 till samtliga kommuner i landet, bilaga 1. Enkäten omfattade 10 frågor och gällde radonsituationen i

  • småhus
  • bostäder i flerbostadshus
  • skolor och förskolor
  • lokaler för äldreboende
  • hushållsvatten

Kommunerna har haft möjlighet att i enkätsvaren kommentera respektive fråga samt lämna allmänna synpunkter på radonproblemet i kommunen. Synpunkterna kunde gälla information, spårning av hus med förhöjda radonhalter, radonmätning inklusive kostnader samt vidtagna saneringsåtgärder.

Enkäten har besvarats av 250 av landets för närvarande 289 kommuner. Bostadsbeståndet i en av de kommuner som inte svarat, Nykvarn, ingår dock i Södertäljes uppgifter eftersom delningen ägde rum så sent som den 1 januari 1999. I de 250 (251) kommunerna finns 92 % av alla småhus och 96 % av alla bostäder i flerbostadshus inom landet. Samtliga enkätsvar är dock inte kompletta.

I detta kapitel redovisas ett sammandrag av enkätsvaren. Data för respektive kommun finns i tabeller i bilaga 2.

Det totala antalet bostäder i småhus och flerbostadshus i varje kommun har hämtats från Statistiska Centralbyråns (SCB) fastighetsregister som är baserat på Folk- och bostadsräkningen 1990

(FoB90) och till SCB inrapporterade förändringar 1991–1998. Det beräknade bostadsbeståndet gäller alltså den 31 december 1998.

I tabell 11.1 redovisas resultatet av vår kommunenkät länsvis. Här redovisas det totala antalet bostäder i småhus i respektive län samt i de kommuner som svarat på hur många småhus som har radonmätts. Där redovisas också det procentuella antalet bostäder som har radonhalter överstigande dels 200 Bq/m3, dels 400 Bq/m3.

Tabell 11.1 Radon i småhus, länsvis sammanställning

Antal bostäder i småhus

Antal Rn-mätta

bostäder

Radonhalt >200 Bq/m3

%

Radonhalt >400 Bq/m3

%

Stockholms län

227 950

18 av 25 kommuner 195 284 41 219

4 av 25 kommuner 23 716 3 542 1)

--

Uppsala län

57 697

4 av 6 kommuner 45 721 4 668

Södermanlands län 54 409 4 av 9 kommuner 39 223 3 903

Östergötlands län 85 400 8 av 13 kommuner 32 145 3 533

2 av 13 kommuner 42 555 6 300

1)

--

Jönköpings län

85 356

9 av 13 kommuner 65 446 4 013

2 av 13 kommuner 13 470 1 490

1)

Kronobergs län

52 749

6 av 8 kommuner 43 748 1 094

1 av 8 kommuner 3 609 145

1)

Kalmar län

70 041

6 av 12 kommuner 43 015 6 806

3 av 12 kommuner 13 507 1 916

1)

Gotlands län

17 477

1 av 1 kommun 17 477 159

2)

0,0

Blekinge län

42 779

3 av 5 kommuner 29 313 1 420

1 av 5 kommuner 8 683 1 487

2)

Skåne län

253 442

25 av 33 kommuner 188 259 8 295

2 av 33 kommuner 26 946 1 000

1)

Hallands län

76 043

6 av 6 kommuner 76 043 2 359

6,5

Antal bostäder i småhus

Antal Rn-mätta

bostäder

Radonhalt >200 Bq/m3

%

Radonhalt >400 Bq/m3

%

Västra Götalands län 329 352 35 av 49 kommuner 264 696 16 681

43

21

2 av 49 kommuner 15 966 2 752 1)

--

14

1 av 49 kommuner 8 862 1 245

2)

--

9

Värmlands län

78 430

12 av 16 kommuner 64 315 4 235

29

13

1 av 16 kommuner 3 369 590

2)

--

6

Örebro län

65 049

8 av 12 kommuner 45 393 6 257

68

24

2 av 12 kommuner 7 385 3 036

1)

30

12

1 av 12 kommuner 5 122 1 000

2)

--

--

Västmanlands län 56 758 8 av 11 kommuner 47 451 25 048

38

14

1 av 11 kommuner 3 129 2 000

1)

--

--

Dalarnas län

81 963

13 av 15 kommuner 74 375 23 008

25

12

Gävleborgs län

74 265

8 av 10 kommuner 64 147 22 686

24

7

1 av 10 kommuner 7 682 5 715

1)

--

--

Västernorrlands län 69 423 5 av 7 kommuner 42 588 2 119

44

19

1 av 7 kommuner 20 069 1 082

1)

38

14

Jämtlands län

37 721

7 av 8 kommuner 32 797 4 426

35

20

1 av 8 kommuner 4 924 1 187

2)

--

--

Västerbottens län 66 936 11 av 15 kommuner 37 621 1 506

22

8

1 av 15 kommuner 20 382 800

1)

48

34

Norrbottens län

68 874

10 av 14 kommuner 44 999 1 458

32

12

1 av 14 kommuner 1 304 64

1)

--

--

1 av 14 kommuner 14 080 274

2)

17

7

Hela landet

1 952 114

206 av 288

1 476 184 734

35

14

23 av 288

199 720 29 842

1)

38

15

7 av 288

62 517 5 942

2)

25

8

1) Gäller totala antalet radonmätta bostäder i småhus och i flerbostadshus.2) Summan omfattar antalet radonmätningar i samtliga kategorier av byggnader.

Radonmätningar i småhus

Antal radonmätta enligt enkät 215 000 bostäder Antalet omräknat till hela landet 241 000 bostäder Uppskattat antal radonmätta i hela landet 280 000 bostäder Icke-radonmätta i hela landet 1 670 000 bostäder

I 206 kommuner har enligt enkätsvaren radonmätningar utförts i 184 734 (9,5 %) bostäder i småhus. 30 kommuner har endast angivit en summa för antalet mätningar i bostäder i såväl småhus som flerbostadshus eller till och med en summa för samtliga mätningar i inomhusluft, totalt 35 784 mätningar. Uppskattningsvis bör ca 30 000 av dessa avse mätningar i småhus. Det totala antalet mätta bostäder i småhus skulle då vara 184 734+30 000, dvs. ca 215 000, vilket motsvarar drygt 12 % av småhusen i de berörda kommunerna.

Omräknat till hela landets småhusbestånd skulle de redovisade mätningarna motsvara radonmätningar i drygt 241 000 bostäder. Det kan dock inte uteslutas att det i detta antal finns bostäder som blivit mätta vid mer än ett tillfälle. Antalet borde därför minskas något. Å andra sidan finns det ett okänt antal småhus där fastighetsägaren utfört radonmätning utan att det har kommit till kommunens kännedom. Det totala antalet radonmätta bostäder i småhus uppskattas därför till 280 000. Eftersom det i dag finns drygt 1 950 000 bostäder i småhus i landet innebär det att det fortfarande finns 1 670 000 småhus med okända radonhalter.

33 kommuner redovisar i vår enkät 2000 färre bostäder som har radonmätts än de redovisar i Statens strålskyddsinstituts (SSI) enkät 1993 (SSI 1993). Skillnaden är ca 5 300 bostäder. Detta trots att en hel del mätningar borde ha gjorts sedan dess. Orsaken kan vara att man sorterat bort småhus där radonhalten har mätts under för kort mättid eller under fel årstid enligt dagens metodanvisning. Om så är fallet ger vår enkätundersökning ett något säkrare resultat när det gäller radonhalt. Vi har dock tappat ett okänt antal tusen mätningar som till stor del kan ha visat riktiga radonhalter.

Alunskifferbaserad lättbetong, så kallad blåbetong, uppges finnas i mer omfattande grad i 6 % av småhusen i de 97 kommuner som har svarat på frågan. Detta skulle motsvara drygt 113 000 småhus i Sverige om blåbetonghusen vore jämt spridda över landet. Så är emellertid inte fallet. Förekomsten av blåbetonghus är mycket olika i kommunerna beroende på i vilka geografiska områden denna lättbetong och den sandbaserade lättbetongen har tillverkats. Enligt SSI finns det i landet totalt ca 300 000 bostäder i småhus och flerbostadshus med blåbetong i större eller mindre omfattning (SSI 1993).

Förhöjda radonhalter i småhus

Enligt ELIB: Andel bostäder med halter över 400 Bq/m34–7 % Andel bostäder med halter över 200 Bq/m316–18 %

Statens institut för byggnadsforskning (SIB) m.fl. genomförde under åren 1991–1992 en studie av ELhushållning I Bebyggelsen, den så kallade ELIB-undersökningen (Statens institut för byggnadsforskning 1993). I projektet ingick också att undersöka inneklimatet i drygt 3 300 slumpvis utvalda bostäder i små- och flerbostadshus. Fullständiga mätningar av radonhalten utfördes i totalt 1 360 bostäder, 714 i småhus och 646 i flerbostadshus. Med ledning av resultatet från dessa mätningar uppskattades att antalet småhus med radonhalter över 400 Bq/m3 i hela landet skulle vara 70 000– 120 000. Detta motsvarade mellan 4 % och 7 % av Sveriges småhusbestånd vid det tillfället. Antalet småhus med halter över gränsvärdet för nybyggnad, 200 Bq/m3, bedömdes vara 280 000–320 000, vilket motsvarade 16 % respektive 18 % av samtliga småhus.

I svaren på vår kommunenkät redovisas att förhöjda radonhalter har konstaterats i en relativt stor del av de kontrollerade bostäderna. Av 149 950 mätta bostäder i småhus i 163 kommuner hade 52 011 (35 %) bostäder radonhalter överstigande 200 Bq/m3. Av 171 571 mätta bostäder i 181 kommuner hade 23 870 (14 %) radonhalter överstigande 400 Bq/m3. Dessa procentsatser är betydligt högre än de som anges i ELIB-studien. Anledningen till att re-

sultatet av kommunernas mätningar ger så höga procenttal är att kommunerna i sina undersökningar prioriterat mätningar i blåbetonghus och i hus på mark med risk för markradon. ELIBstudien ger därför en riktigare bild av radonsituationen i småhus i landet.

Av landets kommuner har 47 svarat på frågan om hur småhusen fördelar sig efter radonhalt inom de tre riskområdena med avseende på markradon. I tabell 11.2 redovisas samtliga småhus i de 47 kommunerna och hur stor procent av småhusen som har radonmätts. Ingen hänsyn har tagits till radonkällan, varför hus byggda av blåbetong påverkar procentsatserna inom de olika riskområdena. Inom högriskområde är andelen småhus med förhöjda radonhalter markant högre än i de två övriga områdena. Inom normal- och lågriskområdena är det däremot ingen nämnvärd skillnad.

Tabell 11.2 Radonhalter i småhus inom olika riskområden

Typ av område

Antal Andel Procentuell andel i gruppen hus mätta % 0–200 >200 >400

Högriskområde

19 285 52

Normalriskområde 139 127 16

Lågriskområde

79 124 8

Den 1 januari 1981 infördes ett värde på högsta tillåtna radondotterhalt i bl.a. nyproducerade bostäder. Fram till den 30 juni 1994 var värdet 70 Bq/m3 och gällde radondotterhaltens årsmedelvärde. Därefter har det varit 200 Bq/m3 och avsett radongashaltens årsmedelvärde.

I enkätsvaren redovisar 27 kommuner att radonmätningar har utförts i 8 153 av 15 282 bostäder i småhus som har byggts efter 1980. I 12 % av bostäderna översteg radonhalten 200 Bq/m3 och i 2 % översteg den 400 Bq/m3. Några kommuner med tillsammans drygt 2 500 bostäder byggda efter gränsvärdets införande uppger att samtliga nya småhus har radonhalter understigande 200 Bq/m3.

I tabell 11.3 redovisas hus som har byggts efter 1980. Detta innebär att de skall vara byggda så att radonhalten inte är förhöjd, dvs. inte överstiger gränsvärdet 200 Bq/m3. Det innebär också att det inte finns någon blåbetong i dessa hus. I tabellen har tagits med de 19 kommuner som har lämnat fullständiga svar på antalet byggda hus och fördelning på riskområden. I dessa kommuner har

sedan 1980 byggts nästan 7 900 småhus, varav 1 643 har radonmätts.

Däremot har vi inte i tabell 11.3 tagit med de två normalriskkommunerna som uppgett att samtliga nya småhus, 2 147 stycken, har kontrollmätts efter färdigställandet och befunnits ha radonhalter understigande 200 Bq/m3. Motivet till detta är att det totala antalet småhus som har radonmätts i dessa två kommuner är 700. Uppgiften om att de nybyggda småhusen har radonhalter understigande gränsvärdet kan därför inte grundas på faktiska radonmätningar.

Dessutom särredovisas Hudiksvalls kommun eftersom man där har kontrollerat radonhalten i samtliga småhus som har byggts under de senaste 20 åren.

Tabell 11.3 Radonhalter i småhus som är byggda efter 1980

Typ av område

Antal Procentuell andel i gruppen

mätta hus

0–200

>200 >400

19 kommuner

Högriskområde

84

16

5

Normalriskområde

91

9

2

Lågriskområde

88

12

2

Hudiksvall

Högriskområde

88

12

3

Normalriskområde

90

10

3

Lågriskområde

86

14

3

Av tabell 11.3 framgår att 9–16 % av de nybyggda småhusen har radonhalter överstigande gränsvärdet för nyproduktion. Räknat i antal så utgör detta 196 av de 1 643 småhus som har kontrollmätts, dvs. 12 %. Motsvarande siffror för gruppen över 400 Bq/m3 är 42 hus och 3 %.

Noterbart är att i Hudiksvall finns den största procentuella andelen hus över 200 Bq/m3 inom lågriskområden. I gruppen över 400 Bq/m3 är det avrundade procenttalet lika för de tre riskområdena.

Resultatet av radonmätningarna i nybyggda hus visar att kraven på radonsäkert–radonskyddat byggande åsidosätts. Detta kan bero på bristande kunskap på såväl projekteringssidan som utförande-

sidan, dvs. på arbetsplatsen. Vid byggande på lågradonmark finns inget motsvarande krav på radonskydd.

11.1.4. Radonsanerade småhus

Radonhalter i småhus efter radonsanering

Antal sanerade bostäder med redovisade halter 3 470 st. Andel bostäder med halter under 200 Bq/m364 % Andel bostäder med halter över 200 Bq/m336 % Andel bostäder med halter över 400 Bq/m310 %

I 135 kommuner har radonsanerande åtgärder utförts i 9 511 småhus. Saneringar för vilka radonbidrag har sökts är nästan 10 000. Därtill kommer ett okänt antal där fastighetsägaren vidtagit åtgärder utan kommunens kännedom. Vår bedömning är att radonsanerande åtgärder utförts i ca 19 000 småhus i hela landet.

Det redovisade resultatet av åtgärder i 3 470 småhus är att i 64 % sjönk radonhalten till en nivå under 200 Bq/m3, medan 36 % fortfarande efter åtgärd hade halter överstigande 200 Bq/m3 och 10 % över 400 Bq/m3. Antalet småhus som har radonsanerats skulle således vara ca 17 000, vilket innebär att det återstår 83 000 småhus att sanera. Vid SSI:s undersökning 1993 (SSI 1993) framkom att radonhalten efter sanering var högre än 400 Bq/m3 i 16 % av objekten.

11.2. Radon i flerbostadshus

I tabell 11.4 redovisas resultatet av vår kommunenkät länsvis. Här redovisas det totala antalet bostäder i flerbostadshus i respektive län samt i de kommuner som svarat på hur många bostäder som har radonmätts. Där redovisas också det procentuella antalet bostäder som har radonhalter överstigande dels 200 Bq/m3, dels 400 Bq/m3.

Tabell 11.4 Radon i flerbostadshus, länsvis sammanställning

Län

Antal bostäder i fler b.hus

Antal Rn-mätta bostäder

Radonhalt >200 Bq/m3

%

Radonhalt >400 Bq/m3

%

Stockholms län

627 661

18 av 25 kommuner

576 313 10 938

15

3

4 av 25 kommuner

17 282

1)

Uppsala län

73 439

3 av 6 kommuner

62 713

888

30 14

Södermanlands län

69 692

3 av 9 kommuner

51 808 1 701

48

8

Östergötlands län

114 572

6 av 13 kommuner

16 324

660

10

0,4

2 av 13 kommuner

83 048

1)

Jönköpings län

67 066

9 av 13 kommuner

56 981

703

38 10

2 av 13 kommuner

7 969

1)

Kronobergs län

32 484

6 av 8 kommuner

29 524

118

24

1

1 av 8 kommuner

1 445

1)

Kalmar län

46 588

6 av 12 kommuner

37 045 1 092

15

4

3 av 12 kommuner

5 521

1)

Gotlands län

8 773

1 av 1 kommun

8 773

1)

Blekinge län

31 318

2 av 5 kommuner

16 774

159

9

5

1 av 5 kommuner

6 725

1)

Skåne län

284 418

24 av 33 kommuner

126 087

553

18

0,4

2 av 33 kommuner

18 072

1)

Hallands län

44 747

4 av 6 kommuner

33 407

553

24

5

Västra Götalands län

377 658

31 av 49 kommuner

327 030 10 067

36 10

3 av 49 kommuner

23 182

1)

Värmlands län

62 600

9 av 16 kommuner

50 598 1 211

23

8

1 av 16 kommuner

1 157

1)

Örebro län

72 656

7 av 12 kommuner

52 551 1 377

40

2

3 av 12 kommuner

8 396

1)

Västmanlands län

70 117

5 av 11 kommuner

56 467 2 069

67

3

1 av 11 kommuner

2 129

1)

Län

Antal bostäder i fler b.hus

Antal Rn-mätta

bostäder

Radonhalt >200 Bq/m3

%

Radonhalt >400 Bq/m3

%

Dalarnas län

58 096

11 av 15 kommuner

51 409 1 563

Gävleborgs län

69 103

7 av 10 kommuner

59 959 2 567

27 12

1 av 10 kommuner

7 041

1)

Västernorrlands län

58 587

5 av 7 kommuner

24 344

1 av 7 kommuner

27 030

1)

Jämtlands län

30 869

7 av 8 kommuner

29 126

37 22

1 av 8 kommuner

1 743

1)

Västerbottens län

58 298

10 av 15 kommuner

36 748

1 av 15 kommuner

16 189

1)

Norrbottens län

60 590

10 av 14 kommuner

34 598

40 10

2 av 14 kommuner

22 302

1)

Hela landet

2 319

183 av 288 kommuner

1 729 38 206

30 av 288 kommuner

262 237

1)

1) Antal radonmätta bostäder i småhus och i flerbostadshus redovisas tillsammans i tabell 11.1.

11.2.1. Radonmätningar

Radonmätningar i flerbostadshus

Antal radonmätta enligt enkät 44 200 bostäder Antalet omräknat till hela landet 51 000 bostäder Uppskattat antal radonmätta i hela landet 100 000 bostäder Icke-radonmätta i hela landet 2 200 000 bostäder Återstår att mäta, minst 630 000 bostäder

Enligt svaren på kommunenkäten har radonhalten mätts i 38 206 bostäder i 183 kommuner. Dessutom redovisar 30 kommuner 35 784 ospecificerade radonmätningar i inomhusluft. Vi uppskattar att 6 000 av dessa är mätningar i bostäder i flerbostadshus. Det totala antalet kontrollerade bostäder i flerbostadshus skulle då vara ca 44 200, vilket motsvarar 2,2 % av bostäderna i de berörda kommunerna.

Av SCB:s fastighetsregister framgår att det totala bostadsbestånd i flerbostadshus den 31 december 1998 var 2 319 332 bostäder. En omräkning av antalet radonmätta bostäder i de 213 kommunerna till hela landets bestånd av flerbostadshus visar att totalt ca 51 000 bostäder skulle vara kontrollerade. Även i detta fall kan det inte uteslutas att det finns bostäder där flera radonmätningar har utförts, men den procentuella andelen bör vara betydligt mindre än för småhusen. Däremot kan det finnas ett relativt stort antal bostäder i flerbostadshus där fastighetsägaren utfört mätningar utan att rapportera detta till kommunens radonansvarige. Vi uppskattar därför det totala antalet radonmätta bostäder till 100 000, vilket innebär att det fortfarande finns ca 2 220 000 bostäder i flerbostadshus med okända radonhalter.

För att hitta samtliga bostäder med förhöjda radonhalter behöver radonmätning inte utföras i varje bostad i ett flerbostadshus. Det bör vara tillräckligt om samtliga bostäder med markkontakt samt ca 20 % av de övriga kontrolleras. Detta ger ungefär 730 000 bostäder. Hittills har ca 100 000 mätts, vilket innebär att det återstår att mäta 630 000 bostäder i flerbostadshus.

40 kommuner redovisar i vår enkät 2000 färre radonmätta bostäder än de redovisar i SSI:s enkät 1993. Skillnaden är 2 741 bostäder. Detta trots att en hel del mätningar borde ha gjorts sedan dess. Orsaken kan vara att man sorterat bort bostäder där radonhalten har mätts under för kort mättid eller under fel årstid enligt dagens metodanvisning. 10 av de 40 kommunerna uppger färre antal mätningar i den senaste enkäten även för småhus.

11.2.2. Alunskifferbaserad lättbetong

68 kommuner uppger att det finns blåbetong i mer omfattande grad i ca 14 % av bostäderna. Förekomsten av blåbetonghus är mycket olika i kommunerna beroende på i vilka geografiska områden denna lättbetong och den sandbaserade lättbetongen har tillverkats. Enligt SSI finns det totalt ca 300 000 bostäder med blåbetong i större eller mindre omfattning i Sverige.

11.2.3. Markbostäder

I beståndet av flerbostadshus finns det bostäder som med avseende på markradon bör likställas med småhus. Detta gäller hustyper som radhus och kedjehus vilka är upplåtna med hyres- eller bostadsrätt. Det gäller också bostäder i bottenvåningar i hus som saknar källarvåning samt i suterrängvåningar. 60 kommuner uppskattar att det sammanlagt finns ca 66 300 sådana bostäder i dessa kommuner, vilket är 14 % av totala antalet bostäder i flerbostadshusen. Detta innebär att det skulle kunna finnas ca 325 000 bostäder med markkontakt i landets flerbostadshusbestånd.

11.2.4. Förhöjda radonhalter

Förhöjda radonhalter i flerbostadshus

Enligt ELIB: Andel bostäder med halter över 400 Bq/m30,8–4 % Andel bostäder med halter över 200 Bq/m35–8 %

ELIB-undersökningen angav antalet bostäder i flerbostadshus med radonhalter över 400 Bq/m3 till 20 000–80 000, vilket motsvarar mellan 0,8 % och 4 % av samtliga bostäder i flerbostadshus i landet. Antalet bostäder med halter över gränsvärdet för nybyggnad är 100 000–160 000 enligt samma undersökning (5–8 %). Procentsatserna är beräknade på antalet bostäder 1988.

Förhöjda radonhalter har konstaterats i en relativt stor del av de kontrollerade bostäderna. I 32 103 bostäder i 146 kommuner uppmättes radonhalter överstigande 200 Bq/m3 i 9 081 (28 %). Av 35 817 mätta bostäder i 135 kommuner hade 2 416 (7 %) bostäder radonhalter överstigande 400 Bq/m3. Dessa procentsatser är betydligt högre än de som anges i ELIB-studien. Anledningen till att resultatet av kommunernas mätningar ger så höga procenttal är att kommunerna i sina undersökningar prioriterat mätningar i blåbetonghus och i hus på mark med risk för markradon. ELIBstudien ger därför en riktigare bild av radonsituationen i flerbostadshus i landet.

11.2.5. Radonsanerade bostäder

59 kommuner uppger att radonsanerande åtgärder hade utförts i 2 176 bostäder i flerbostadshus, vilket motsvarar drygt 6 300 för hela landet. Dessutom har 6 kommuner uppgett att saneringsåtgärder har vidtagits i 220 bostadshus. Därtill kommer ett okänt antal där fastighetsägaren låtit utföra åtgärder utan kommunens kännedom.

Radonhalter i flerbostadshus efter radonsanering

Antal sanerade bostäder med redovisade halter 1 376 st. Andel bostäder med halter under 200 Bq/m372 % Andel bostäder med halter över 200 Bq/m328 % Andel bostäder med halter över 400 Bq/m31,2 %

Det redovisade resultatet av saneringsåtgärder i 1 376 bostäder är att i 72 % sjönk radonhalten till en nivå under 200 Bq/m3, medan 28 % fortfarande efter åtgärd hade halter överstigande 200 Bq/m3och 1,2 % över 400 Bq/m3.

11.3. Radon i skolor och förskolor

Byggnader för skolor och förskolor

Antal byggnader enligt enkät 13 756 Antalet omräknat till hela landet 18 460 Antal byggnader enligt specialräkning i Uppsala 560 Uppskattat antal i hela landet 25 000

Radon från byggnadsmaterialet bör inte vara något större problem i skolor och förskolor. Detta beroende på dels att mängden blåbetong i förhållande till rumsvolymen är mindre än i bostadshus, dels att luftväxlingen är större i skolorna. Flertalet skolbyggnader innehållande blåbetong spårades redan i början av 1980-talet. Eventuellt förhöjda radonhalter i dessa hus borde därför numera vara åtgärdade.

Förhöjda radonhalter i skolbyggnader orsakas i dag till största delen av radon från marken. Därför är det nödvändigt att ha kännedom om antalet byggnader för att kunna bedöma framtida arbetsinsatser i form av mätningar och sanering. I enkäten uppmanades kommunerna att redovisa antalet byggnader.

I de 196 kommuner som svarade på frågan om antalet byggnader för skolor och förskolor finns det 13 756 byggnader. Omräknat till hela landet i proportion till folkmängden skulle det motsvara 18 460 byggnader. Antalet hus i förhållande till respektive kommuns folkmängd är dock mycket varierande. Vi gjorde därför en specialräkning av skolbyggnader i Uppsala kommun. Resultatet blev 335 byggnader för grund- och gymnasieskolan samt 225 byggnader för förskolan. Detta motsvarar 26 360 byggnader i hela landet, vilket troligen är något högt. Vi kalkylerar därför med 25 000 byggnader.

11.3.1. Radonmätningar

I tabell 11.5 redovisas länsvis andelen lokaler med radonhalter överstigande 200 Bq/m3 respektive 400 Bq/m3.

Tabell 11.5 Radon i skolor och förskolor

Län Procentandel med radonhalter

>200 Bq/m3>400 Bq/m3

Antal mät. % Antal mät.

%

Stockholms län 15 av 25 kommuner

1 657 11

1 790

Uppsala län 3 av 6 kommuner

231 22

Södermanlands län 4 av kommuner

95 23

Östergötlands län 5 av 13 kommuner

80 14

Jönköpings län 9 av 13 kommuner

118 40

118 12

Kronobergs län 4 av 8 kommuner

7 29

7 14

Kalmar län 8 av 12 kommuner

253

Gotlands län 0 av 1 kommun

--

Blekinge län 2 av 5 kommuner

21

Skåne län 21 av 33 kommuner

301

Hallands län 4 av 6 kommuner

31

Län Procentandel med radonhalter

>200 Bq/m3>400 Bq/m3

Antal mät. % Antal mät.

%

Västra Götalands län 28 av 49 kommuner

1 055 12

251

7

Värmlands län 9 av 16 kommuner

36 11

103

2

Örebro län 7 av 12 kommuner

2

42

0

Västmanlands län 6 av 11 kommuner

182 62

208

1

Dalarnas län 11 av 15 kommuner

9

149

4

Gävleborgs län 8 av 10 kommuner

253 37

283 16

Västernorrlands län 5 av 7 kommuner

150 11

90

3

Jämtlands län 7 av 8 kommuner

8

218

2

Västerbottens län 9 av 15 kommuner

3

62

0

Norrbottens län 9 av 14 kommuner

3

31

3

Hela landet 174 av 288 kommuner 4 847 15

4 380

4

Radonmätningar i skolor och förskolor

Antal radonmätta enligt enkät 5 342 lokaler Uppskattat antal radonmätta i hela landet 25 000 lokaler Uppskattat antal som behöver mätas 125 000 lokaler Återstår att mäta 100 000 lokaler

Eftersom den främsta radonkällan är marken måste radonmätningar utföras i princip på samma sätt som i flerbostadshus. Det innebär att man för att hitta alla lokaler med förhöjda radonhalter behöver mäta i alla lokaler med markkontakt samt i ett urval av lokalerna i övriga våningar. Vi bedömer att 125 000 lokaler behöver radonmätas. Av dessa är 25 000 redan kontrollerade varför det återstår 100 000 lokaler att mäta.

11.3.2. Alunskifferbaserad lättbetong

72 kommuner uppger att det finns blåbetong i mer omfattande grad i 5,2 % av byggnaderna. Förekomsten av blåbetonghus är mycket olika i kommunerna beroende på i vilka geografiska områden denna lättbetong och den sandbaserade lättbetongen har tillverkats.

11.3.3. Förhöjda radonhalter

Förhöjda radonhalter i skolor och förskolor

Enligt kommunenkät: Andel lokaler med halter över 400 Bq/m35 % Andel lokaler med halter över 200 Bq/m316 %

Förhöjda radonhalter har konstaterats i en procentuellt sett mindre del av de kontrollerade lokalerna jämfört med bostäder i småhus och flerbostadshus. I 667 av 4 317 radonmätta lokaler i 111 kommuner uppmättes radonhalter överstigande 200 Bq/m3, vilket utgör 16 % av de kontrollerade lokalerna. I 156 av 3 223 radonmätta lokaler i 62 kommuner uppmättes radonhalter över 400 Bq/m3, vilket utgör 5 % av de kontrollerade lokalerna.

11.3.4. Radonsanerade byggnader

53 kommuner uppger att radonsanerande åtgärder hade utförts i 80 lokaler i skolor och förskolor, vilket motsvarar drygt 6 300 för hela landet. Endast en mindre del av dessa kommuner redovisar resultatet av saneringen. I 6 kommuner har radonhalten i enstaka lokaler inte sänkts till en nivå under 200 Bq/m3, men under 400 Bq/m3.

11.4. Radon i lokaler för äldreboende

Enligt regeringens direktiv skall vi även redovisa radonsituationen i ”lokaler för äldreboende eller liknande boende”. Därför fanns frågor om denna kategori av boende med i enkätformuläret.

Bostäder för äldreboende upplåtna med hyres- eller bostadsrätt ingår i SCB:s statistik gällande flerbostadshus. Vi har därför valt att

redovisa behovet av radonmätningar, saneringar m.m. i lokaler för äldreboende i avsnittet 11.2 Radon i flerbostadshus.

Här följer endast en länsvis sammanställning av antal utförda radonmätningar och resultatet av dessa. I tabell 11.6 redovisas andelen mätningar med radonhalter överstigande 200 Bq/m3 respektive 400 Bq/m3.

Tabell 11.6 Radon i lokaler för äldreboende

Län Procentandel med radonhalter

>200 Bq/m3>400 Bq/m3

Antal mät. % Antal mät. %

Stockholms län 4 av 25 kommuner

0

27

0

Uppsala län 1 av 6 kommuner

0

1

0

Södermanlands län 1 av 9 kommuner

2 50

2 50

Östergötlands län 3 av 13 kommuner

18 17

18 11

Jönköpings län 10 av 13 kommuner

87 71

87 15

Kronobergs län 2 av 8 kommuner

0

1

0

Kalmar län 6 av 12 kommuner

4

79

1

Gotlands län 0 av 1 kommun

--

Blekinge län 1 av 5 kommuner

0

4

0

Skåne län 11 av 33 kommuner

0

9

0

Hallands län 2 av 6 kommuner

--

Västra Götalands län 19 av 49 kommuner

3

31

0

Värmlands län 6 av 16 kommuner

0

31 29

Örebro län 6 av 12 kommuner

0

11

0

Västmanlands län 3 av 11 kommuner

20 60

20

0

Dalarnas län 8 av 15 kommuner

19 16

19

5

Gävleborgs län 5 av 10 kommuner

75 28

75

0

Län Procentandel med radonhalter

>200 Bq/m3>400 Bq/m3

Antal mät. % Antal mät. %

Västernorrlands län 3 av 7 kommuner

8 25

Jämtlands län 4 av 8 kommuner

5 60

Västerbottens län 6 av 15 kommuner

8 38

8 12

Norrbottens län 5 av 14 kommuner

11

Hela landet 106 av 288 kommuner

407 28

11.5. Radon i vatten

Radonmätningar i hushållsvatten

Antal radonmätta brunnar enligt enkät

31 075

Uppskattat antal radonmätta djupborrade brunnar i hela landet 35 000 Totalt antal enskilda, djupborrade brunnar för permanentboende 200 000 Enskilda, djupborrade brunnar som inte behöver radonmätas 25 000 Antal enskilda, djupborrade brunnar som återstår att mäta 140 000

Radon från berggrunden kan ge vatten med hög radonhalt i djupborrade brunnar. Särskilt i områden där berggrundens halt av uran är högre än normalt. Det drabbar främst dem som har egna brunnar. Förhöjda radonhalter kan också finnas i vattnet i andra typer av brunnar, men detta är ovanligt. Antalet privata djupborrade brunnar för permanent bruk uppskattas vara ca 200 000 i hela landet.

I 229 kommuner har man enligt enkätsvaren mätt radonhalten i hushållsvattnet från 31 075 brunnar. I detta antal finns en liten mängd brunnar som inte är enskilda, djupborrade brunnar. Men å andra sidan finns det brunnsägare som själva låtit utföra en radonmätning. Vi uppskattar att vattnet i 35 000 enskilda, djupborrade brunnar för permanentboende har radonmätts. Inom vissa områden i landet är uranhalten i berggrunden så låg så att det inte finns förutsättningar för att radonhalten i vattnet skall bli förhöjd. Uppskattningsvis bör ca 25 000 brunnar av denna anledning kunna undantagas från behovet av radonmätning. Kvar att radonmäta finns alltså 140 000 enskilda, djupborrade brunnar för permanentboende.

Förhöjda radonhalter i hushållsvatten

Enligt kommunenkät: Andel brunnar med halter över 1 000 Bq/l 12 % Andel brunnar med halter över 100 Bq/l 66 %

Av svaren på kommunenkäten framgår att förhöjda radonhalter har konstaterats i hushållsvattnet i en stor andel av de kontrollerade brunnarna. I 206 kommuner har radonhalter mellan 100 Bq/l och 1 000 Bq/l uppmätts i 15 448 av de kontrollerade 28 314 brunnarna (55 %).

Radonhalter över 1 000 Bq/l har uppmätts i 3 577 av de kontrollerade 29 306 brunnarna (12 %) i 212 kommuner. Detta är en betydligt högre procentsats än vad som erhållits vid SSI:s och SGU:s analys av radon i vattnet i ett slumpmässigt urval av brunnar (SSI 1998). Här anges halten till 4–5 %, vilket skulle innebära att det totala antalet djupborrade brunnar med radonhalter över 1 000 Bq/l skulle vara 8 000–10 000. Vi har efter diskussion med SSI och Sveriges geologiska undersökning (SGU) valt att kalkylera med 10 000–15 000 brunnar.

Under tiden 1 oktober 1997–31 december 1999 var det möjligt att få statligt bidrag för att sänka radonhalten i dricksvatten. Cirka 1 800 bidrag beviljades till åtgärder mot förhöjda radonhalter i enskilda vattentäkter. Dessutom bör det finnas ett mindre antal fastighetsägare som har sanerat hushållsvattnet utan radonbidrag. Uppskattningsvis har 2 500 brunnar med radonhalter över 1 000 Bq/l hittills åtgärdats. Detta innebär att det finns 7 500–12 500 enskilda djupborrade brunnar för permanent bruk kvar att sanera.

Därtill kommer ett okänt antal kommunala vattentäkter och så kallade förordnade brunnar att sanera. Gränsvärdet (åtgärdskravet) för dessa är 100 Bq/l.

Tabell 11.7 Radon i vatten, länsvis sammanställning

Antal brunnar med radonhalter, Bq/l <100 100-1 000 >1 000

Län

Antal mätta brunnar

St.

St.

St.

Stockholms län 21 av 25 kommuner 6 246 1 729

3 762

602

Uppsala län 4 av 6 kommuner 1 507 1 009

412

86

Södermanlands län 4 av 9 kommuner 750 358

336

56

Antal brunnar med radonhalter, Bq/l <100 100-1 000 >1 000

Län

Antal mätta brunnar

St.

St.

St.

Östergötlands län 10 av 13 kommuner 1 394 567

Jönköpings län 12 av 13 kommuner 1 133 514

Kronobergs län 7 av 8 kommuner 511 168

Kalmar län 9 av 12 kommuner 1 165 392

Gotlands län 1 av 1 kommun

8 8

Blekinge län 4 av 5 kommuner 314 59

Skåne län 22 av 33 kommuner 565 433

Hallands län 4 av 6 kommuner 105 65

Västra Götalands län 37 av 49 kommuner 4 627 1 492

2 230

Värmlands län 13 av 16 kommuner 1 407 296

Örebro län 12 av 12 kommuner 1 309 163

Västmanlands län 10 av 11 kommuner 1 305 227

Dalarna län 13 av 15 kommuner 1 101 272

Gävleborgs län 8 av 10 kommuner 3 344 996

1 543

Västernorrlands län 7 av 7 kommuner 1 884 493

1 352

Jämtlands län 8 av 8 kommuner 557 292

Västerbottens län 12 av 15 kommuner 855 293

Norrbottens län 12 av 14 kommuner 870 184

Hela landet 230 av 288 kommuner 30 957 10 010

15 380

3 568

11.6. Radon i arbetslokaler

Det ingår inte i vårt uppdrag att redovisa radonläget på arbetsplatser. Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) genomförde emellertid radonmätningar på arbetsplatser under 1996, Radonmätning på arbetsplatser, (ASS 1997). Vi tycker att det finns skäl att redovisa rapporten summariskt och kort kommentera den för att ändå ge en bild av i vilken omfattning kartläggning av radonläget på arbetsplatser har gjorts. Syftet med rapporten var att få ett mätunderlag som belyser radonsituationen på arbetsplatser.

ASS verksstyrelse hade fastställt ett nytt gränsvärde för radon, som trädde i kraft den 1 juli 1997. Resultatet av radonmätningarna skulle ge svar på frågan om hur det nya gränsvärdet kunde efterlevas. Verksstyrelsen ville dessutom få ett underlag för att uppskatta kostnader för en eventuell generell radonmätning på arbetsplatser. I fem yrkesinspektionsdistrikt mättes radonhalten på olika arbetsplatser, utvalda på grundval av var man förväntade sig förhöjd värden, främst på grund av markförhållanden.

Mätningar utfördes dels med direktvisande instrument, dels med korttidsinstrument (mättid från någon dag till någon vecka). Resultatet av mätningarna varierade avsevärt mellan olika arbetsplatser. I rapporten konstateras att de flesta arbetsplatser hade ganska låga radonhalter, trots att man befarat höga halter. Detta förklarades med att ventilationen vanligen var tillfredställande. En slutsats som dras i rapporten är att radonsituationen på landets arbetsplatser inte är alarmerande, utan att man klarar det nya gränsvärdet. Det konstateras även att resultatet av projektet inte indikerar något behov av krav på generell mätning på arbetsplatser.

Vi håller med om att resultatet inte kan tyckas vara alarmerande för lokaler i stort, men vi menar att det också visar på att det finns lokaler med mycket höga radonhalter. Vidare kan de korta mättiderna spela stor roll för resultatet. Vi kan också konstatera att man överhuvudtaget inte berört betydelsen av en byggkonstruktions täthet mot marken.

Skolor och förskolor är också arbetslokaler. Dessa behandlas i avsnitt 11.3. Andra lokaler där förhöjda radonhalter har uppmätts är kyrkolokaler. Många kyrkor är belägna på grusåsar vilket utgör en särskilt stor risk för inläckage av radon.

12. Radonfrågan i ett internationellt perspektiv

12.1. Radonhalter i olika länder

12.1.1. Radonhalter inomhus

Medelvärdena för radonhalterna i inomhusluft i olika länder varierar bl.a. beroende på geologiska förhållanden och vilka typer av byggnader och byggnadsmaterial som är vanliga. Luftomsättningen har också stor betydelse. Radonhalterna är ofta högre i länder med kallt klimat beroende på dels att man försöker ha en låg luftomsättning för att spara energi, dels att undertrycket inomhus är större när det är kallt ute.

De nordiska länderna har relativt höga radonhalter inomhus. Finland har ett medelvärde för radonhalten i bostäder på 120 Bq/m3, Sverige 110 och Norge 75 Bq/m3. Danmark har ett lägre medelvärde, 50 Bq/m3 (The Radiation protection authorities in Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden 2000).

Tyskland och USA har också genomsnittliga radonhalter på ca 50 Bq/m3. Holland och Storbritannien har landsmedelvärden på 20 Bq/m3, men i vissa områden i den sydvästra delen av Storbritannien, Devonshire och Cornwall, är radonhalterna i genomsnitt lika höga som i Sverige och Finland. Radonhalterna i några olika länder där landsomfattande undersökningar på slumpmässigt utvalda bostäder genomförts framgår av tabell 12.1 (UNSCEAR 2000). Den högsta radonhalt som uppmätts i en bostad i de nordiska länderna är 80 000 Bq/m3 som uppmätts i Sverige.

I Sverige, Finland och Norge beräknas tre till fyra procent av bostadsbeståndet ha radonhalter överstigande 400 Bq/m3.

Tabell 12.1 Radonhalterna i några olika länder (UNSCEAR 2000).

Land Medelvärde Bq/m3Sverige 108 Danmark 53 Finland 123 Norge 73 Tyskland 50 Storbritannien 20 Italien 75 Frankrike 62 USA 46 Kanada 34 Japan 16

12.1.2. Radonhalter på arbetsplatser

Kunskaperna om radonhalter på arbetsplatser runtom i världen är inte alls lika goda som för bostäder. Från många länder rapporteras höga radonhalter i inomhusluften i vattenverk och i badanläggningar på kurorter, så kallad spas. Halterna kan uppgå till flera tiotusentals Bq/m3.

I gruvor och ibland även i andra typer av underjordsanläggningar kan radonhalterna vara höga och där görs normalt kontinuerliga mätningar av radonhalterna. Det är också vanligt att mätningar utförs i skolor och på daghem. Det är dock svårt att hitta sammanställningar av radonhalter på arbetsplatser från olika länder.

I Norge har SSI:s motsvarighet Statens Strålevern gjort mätningar i närmare 3 700 daghem. Medelvärdet för radonhalten i daghemslokalerna var 88 Bq/m3 och det högsta uppmätta värdet var 2 800 Bq/m3. I Finland har ett stort antal mätningar gjorts av radon på olika typer av arbetsplatser. Det visar sig att höga halter (högre än 400 Bq/m3) är relativt vanliga på arbetsplatser, inte minst i skolor och daghem. I vissa områden, som även har höga radonhalter i bostäder, kan över 20 % av lokalerna ha radonhalter över 400 Bq/m3.

12.1.3. Radonhalter i vatten

Förhöjda radonhalter i dricksvatten från borrade brunnar är vanligt förekommande i de nordiska länderna. I Sverige använder ca 800 000 personer dagligen dricksvatten från borrade brunnar och i Finland och Norge är motsvarande siffra 200 000. I Sverige är medelvärdet för radonhalten i borrade brunnar 210 Bq/l. Av de borrade brunnarna har 4 % radonhalter överstigande 1 000 Bq/l och nästa hälften har halter över 100 Bq/l.

I Finland är medelvärdet för borrade brunnar över 500 Bq/l och andelen brunnar med radonhalter över 1 000 Bq/l är 10 % och över 100 Bq/l 60 %. Norge uppvisar liknande värden som i Sverige och Finland. De högsta halter som uppmätts i borrade brunnar i de nordiska länderna ligger kring 80 000 Bq/l.

Danmark och Island har i allmänhet låga radonhalter i sitt grundvatten. Det beror framför allt på att berggrunden i Danmark består av sedimentära och på Island av vulkaniska bergarter med låga uranhalter.

Förhöjda radonhalter i vatten från borrade brunnar förekommer även i andra europeiska länder, bl.a. i Österrike, Tyskland, Grekland och Italien, men halterna är i regel mycket lägre än i Sverige och Finland.

I USA har höga radonhalter i dricksvatten uppmärksammats i flera områden, särskilt i Maine, New Hampshire och en del stater i Klippiga bergen.

12.2. Bestämmelser och rekommendationer

Sommaren 1999 presenterades en enkät om lagstiftning och rekommendationer om radon i EU:s medlemsstater och ett antal andra länder. Enkäten Radon legislation and national guidelines, (Åkerblom, G 1999.) genomfördes inom ramen för EU-projektet ERRICCA, European Research into Radon in Construction Concerted Action.

Uppgifterna i enkäten avser förhållandena i slutet av 1998. Statens strålskyddsinstitut har svarat för genomförandet och sammanställningen av enkäten. Totalt har 42 länder besvarat enkäten, därav samtliga EU-länder och 17 andra europeiska stater samt 10 utomeuropeiska länder, bland dem USA, Kanada, Mexiko, Israel, Japan och Australien.

12.2.1. Bestämmelser och rekommendationer i bostäder

Av EU:s medlemsstater uppgav tio i slutet av 1998 att de hade någon typ av begränsningsvärden för radon i existerande bostäder. Begränsningsvärdena ligger i intervallet 150 till 1 000 Bq/m3. Många länder har 400 Bq/m3 som rekommenderad högsta radonhalt. Inom EU är det Danmark, Grekland, Sverige och Österrike och utanför EU bl.a. Estland, Litauen, Norge, Polen och Slovakien. Irland och Storbritannien har en rekommenderad högsta nivå på 200 Bq/m3och Luxemburg på 150 Bq/m3. Sverige är det enda land som har ett riktvärde som i praktiken fungerar som ett tvingande gränsvärde för radon i existerande bostäder.

Flera länder tillämpar två referensnivåer, ett högre där radonsänkande åtgärder rekommenderas starkt och ett lägre där enklare och billigare åtgärder rekommenderas. Tyskland har t.ex. en övre nivå på 1 000 Bq/m3 och en lägre på 250 Bq/m3. Schweiz har ett rekommenderat högsta värde på 400 Bq/m3 och en tvingande åtgärdsnivå på 1 000 Bq/m3.

Sverige har också i praktiken två nivåer eftersom nybyggnadsvärdet på 200 Bq/m3 även används som en rekommenderad nivå för att sätta in enkla och billiga radonsänkande åtgärder.

De flesta länder tillämpar lägre gränsvärden eller rekommendationer för nya byggnader och planerad bebyggelse. Två av EU:s medlemsländer, Sverige och Storbritannien, har tvingande gränsvärden (200 Bq/m3) för nyproduktion och åtta har rekommenderade nivåer. Av övriga europeiska nationer har nio tvingande gränsvärden och tre har rekommenderade värden. De flesta tillämpar ett värde på 200 Bq/m3. Litauen har dock ett gränsvärde på 300 Bq/m3. Schweiz har en rekommenderad nivå på 400 Bq/m3 och ett tvingande värde på 1 000 Bq/m3.

USA, Kanada, Australien, Israel och Syrien hör till övriga länder som har rekommenderade begränsningsvärden för radon i bostäder. I USA gäller 150 Bq/m3, i Australien, Israel och Syrien 200 och i Kanada 800 Bq/m3. Värdena gäller för både existerande och nya bostäder.

I de flesta europeiska stater ligger ansvaret för radon i bostäder på departementsnivå. I Sverige, Norge och Finland är det de lokala myndigheterna som utövar tillsynen och i Storbritannien regionala myndigheter.

Radonprogrammet i USA drevs tidigare till stor del av EPA, Environmental Protection Agency, som ungefär motsvarar

Naturvårdsverket i Sverige, men har nu till största delen övertagits av delstaterna.

I de flesta länder står fastighetsägarna för alla kostnader i samband med byggtekniska åtgärder för att sänka radonhalterna i bostäder. I elva europeiska stater, varav sex inom EU, kan egnahemsägare erhålla bidrag för radonsänkande åtgärder. Irland ersätter 50 % av kostnaden upp till 7 000 kr, Norge 50 % av kostnaden upp till 15 000 kr. I delstaten Sachsen i Tyskland kan man få ersättning med 30 % av åtgärdskostnaden om radonhalten överstiger 1 000 Bq/m3. I Schweiz kan man få skattereduktion för radonsänkande åtgärder.

12.2.2. Bestämmelser och rekommendationer för arbetsplatser

Sju av EU:s medlemsstater och sju andra europeiska länder har någon typ av begränsningsvärden för radon på alla typer av arbetsplatser. Frankrike har gränsvärden för skolor och andra kommunala arbetsplatser. I Danmark, Finland, Sverige och Storbritannien är gränsvärdena tvingande för arbetsgivaren. Referensvärdena varierar från 200 upp till 3 000 Bq/m3.

Sverige, Danmark, Finland, Grekland och Österrike har samma gränsvärde, 400 Bq/m3 för existerande bostäder och arbetsplatser. De flesta länder har samma begränsningsvärde för alla typer av arbetsplatser. Irland har dock ett lägre värde, 150 Bq/m3, för skolor än för andra arbetsplatser, 200 Bq/m3. Schweiz har en tvingande övre gräns på 1 000 Bq/m3 för skolor, barnstugor och kommunala arbetsplatser. För andra arbetsplatser är gränsvärdet 3 000 Bq/m3. Man har också en rekommendation om att radonhalterna inte bör överstiga 400 Bq/m3.

Utanför Europa har Australien, Israel och Syrien någon typ av gränsvärden för radon på arbetsplatser. USA har ett gränsvärde för skolor på 150 Bq/m3 som upprätthålls på delstatsnivå.

Även vad gäller arbetsplatser så ligger ansvaret för radonfrågorna i de flesta europeiska stater på departementsnivå. I Danmark och Finland är det strålskyddsmyndigheterna som har tillsynen och i Sverige Arbetsmiljöverket. I USA har EPA det övergripande ansvaret.

12.2.3. Bestämmelser och rekommendationer för dricksvatten

Sju länder uppger att de har rekommenderade gränsvärden för radon i dricksvatten. Av EU-länderna är det Sverige och Finland och för övriga Europa Tjeckien, Norge, Rumänien, Ryssland och Slovakien som har rekommenderade gränsvärden. Det finns goda skäl för dessa länder att ha kontroll över radonhalterna i dricksvatten eftersom en stor del av dricksvattnet kommer från brunnar borrade i berg som inte sällan har förhöjda uranhalter. Alla länderna har åtskilliga tusen brunnar med radonhalter överstigande 1 000 Bq/l.

Finland har ett tvingande gränsvärde för allmänt vatten på 300 Bq/l (inkluderar även andra naturliga radionuklider) och en rekommenderad nivå på 1 000 Bq/l för enskilda brunnar diskuteras. Norge har ett rekommenderat gränsvärde på 500 Bq/l för allt dricksvatten. Tjeckien har en rekommenderad nivå på 50 Bq/l och ett tvingande gränsvärde på 300 Bq/l för allmänt vatten och två rekommenderade nivåer, 200 och 1 000 Bq/l motsvarande olika radonsänkande åtgärder, för enskilt vatten. Storbritannien har en rekommendation om högst 100 Bq/l för allmänt vatten och i USA finns ett förslag till ett rekommenderat gränsvärde på 150 Bq/l.

13. Vad har gjorts hittills? Samhällets information om radon

De styrmedel som står till buds när staten vill påverka människor till att handla på ett visst sätt brukar delas in i informativa, ekonomiska och legala. I det följande görs en genomgång av de statliga insatser som gjorts med information för att få ned höga radonhalter i främst bostäder. Redovisningen avser såväl informationsmaterial och kampanjer som utbildningsinsatser. Avslutningsvis behandlas frågan om deklarationer av bostäder och utvecklingen av dessa.

En analys av problemen med och erfarenheterna av de informationsinsatser som gjorts finns i Förslag till statliga åtgärder, kap. 2.

13.1. Myndigheternas informationsmaterial

13.1.1. Litteratur, broschyrer, videofilmer

Boverket

Boverket har inom regeringsuppdraget Bygg för hälsa och miljö redovisat effektiviteten av radonåtgärder i småhus, Radonåtgärder i småhus – hur effektiva är de? (Boverket, 1998). Rapporten finns även sammanfattad i en broschyr, Hur effektiv är radonsaneringen?

Verket har också producerat eget informationsmaterial om bidragsystemen för åtgärder mot radon i inomhusluft och i vatten. Statens planverk slogs samman med Bostadsstyrelsen till Boverket 1988. Planverket tog dessförinnan fram ett flertal skrifter om radon under 1980-talet. Bland annat gjordes Rapport 54, Strålning i byggnader (Statens planverk 1981) tillsammans med SSI och Socialstyrelsen och Rapport 59, Radon – planläggning, byggnadslov och skyddsåtgärder (Statens planverk 1982).

Statens strålskyddsinstitut

Statens strålskyddsinstitut (SSI) har givit ut ett omfattande informationsmaterial i form av broschyrer. Där informeras om radon i allmänhet, om hälsorisker och om olika mättekniker. Materialet har producerats både i egen regi och i samarbete med andra myndigheter.

SSI har i två rapporter, från 1987 och 1993, redovisat radonläget i landet avseende bostäder, Radon i bostäder. Lägesrapport 1987 (SSI 1987) samt Radon 1993 En rapport över läget. (SSI 1993).

Byggforskningsrådet

Byggforskningsrådet (BFR), tidigare Statens råd för byggnadsforskning, har i frågor om grundläggande forskning om radon, byggnadsteknik m.m. finansierat en stor del av det material som producerats om radon. Sedan 1984 har ett femtontal rapporter tagits fram. Dessa rapporter behandlar bl.a. radonåtgärder och åtgärdernas beständighet.

Förutom rapporter har genom BFR:s försorg en särskild bok om radon, Radonboken – åtgärder mot radon (Clavensjö, B. och Åkerblom, G. 1992) publicerats. Radonboken vänder sig till personer som är yrkesverksamma inom området, men även till småhusägare. Den beskriver hela radonproblematiken; radonkällor, mättekniker, myndigheternas föreskrifter, åtgärder m.m.

BFR har därtill i samarbete med andra myndigheter, främst Boverket, Socialstyrelsen och SSI, tagit fram informationsbroschyrer som på ett lättillgängligt sätt beskriver radonproblematiken och lämnar förslag till åtgärder.

En videofilm Radon i byggnader har producerats i samarbete mellan BFR, Boverket, Socialstyrelsen och SSI (BFR 1998).

Byggforskningsrådet har tagit fram Kunskapsbasen till Hus &

Hälsa (BFR 1992). Det är ett kunskapsmaterial om byggnaders inneklimat och dess betydelse för människors hälsa. I sju avsnitt beskrivs bakgrund och orsaker till att problem uppstår, hur man kan förebygga problem och hur man kan åtgärda problem när de har uppstått.

Från 2001 har Byggforskningsrådet upphört. Verksamheten drivs vidare i Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (FORMAS).

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen har tagit fram en del eget material, bl.a. om spårning och undersökning av bostäder med förhöjda radonhalter. Socialstyrelsen har också utfärdat så kallade allmänna råd om radon.

Naturvårdsverket

Naturvårdverket har till uppgift att samordna myndigheternas arbete med de nationella miljökvalitetsmålen. Verket ger ut en serie med faktablad, Tema miljömål Ett av faktabladen handlar om radon, Radon i regionala och lokala miljömål. (Naturvårdsverket 2000), och ger där exempel på hur kommuner och länsstyrelser kan utforma lokala och regionala miljömål.

Konsumentverket

Konsumentverket har ett faktablad om radon (Konsumentverket 1994).

SP Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB

SP Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB, tidigare Statens provningsanstalt, har tagit fram rapporter om radonåtgärder, radon från byggnadsmaterial och radon från naturgrus och makadam.

Svenska Kommunförbundet

Svenska Kommunförbundet har tagit fram ett cirkulär om byggnadsnämnders ansvar för grundförhållanden i samband med planläggning och bygglovgivning. Radon – information till kommunerna m.fl. om bestämmelser och ansvarsfördelning (Boverket 1989). Tillsammans med kommunerna har ett antal seminarier för allmänheten samt tjänstemän och politiker i kommunerna genomförts.

Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen gav ut en informationsbroschyr om radon 1997, Radon – en hälsorisk på arbetsplatser? (ASS 1997).

13.1.2. Information om radon på Internet

Via Internet har man stora möjligheter att hämta information om radon. Här följer några exempel på svenska hemsidor med bra radoninformation.

  • På SSI:s hemsida (http//www.ssi.se) kan allmänheten få tillgång till bred information om radon, dess risker och hur man åtgärdar problem med radon.
  • Även BFR har lagt ut material om radon på sin hemsida (http//www.bfr.se).

13.1.3. Kampanjer

SSI:s kampanj

SSI genomförde i början av 1995 en radonkampanj, med ekonomiskt bistånd av Socialstyrelsen och Boverket. Målet var att höja kunskapen om radon bland politiker och tjänstemän samt att få allmänheten att mäta radonhalter och åtgärda vid behov.

Kampanjen omfattade debattartiklar, annonskampanjer på stortavlor och i branschtidningar. En kort film visades i Sveriges Television, ”Anslagstavlan”, och i regional TV. Allmänheten kunde få information om radon dygnet runt genom att ringa ett särskilt telefonnummer. Budskapet i kampanjen var: Radon syns inte, hörs inte, luktar inte. Mät!

Figur 13.1. Affisch i SSI:s radonkampanj

Figuren finns endast med i den tryckta versionen.

Som ytterligare ett led i kampanjen genomförde länsstyrelsernas miljöenheter fem länsvisa informationsmöten om radon där SSI, Boverket, Livsmedelsverket och Socialstyrelsen deltog. Till mötena inbjöds kommunernas politiker, tjänstemän vid miljö och hälsoskyddskontor, byggnadsnämnder, länsstyrelsernas bostadsenheter, byggare, entreprenörer m.fl.

Till kampanjen togs två nya broschyrer fram, Fakta om radon, 1995 samt Vägen till ett radonfritt boende (SSI 1995 B).

SSI gjorde en uppföljning av kampanjen som visade dess genomslag.

  • En tredjedel (31 %) av Sveriges befolkning hade uppmärksammat kampanjen.
  • Antalet förfrågningar om radon hade ökat i många kommuner från några procent upp till 400 %.
  • Antalet radonmätningar, betalda av kommunerna ökade.
  • Antalet radonmätningar ökade med 20–30 %, vilket kom att innebära att totalt ca 40 000 bostäder mättes i anslutning till kampanjen.

Boverkets kampanj

I samband med att bidraget för åtgärder mot radon i vatten infördes genomförde Boverket en informationskampanj. En film om hur man kunde få bidrag för åtgärder mot radon i vatten visades i Anslagstavlan, Sveriges Television, under 1998. Kampanjen har inte utvärderats.

13.2. Utbildning

13.2.1. SSI:s kurser

SSI har genomfört radonkurser, alltsedan 1992, för i huvudsak kommunernas miljö- och hälsoskyddsinspektörer och byggnadsinspektörer samt konsulter och entreprenörer.

Grundläggande kurser i radon erbjuds liksom kurser i mätteknik och byggnadstekniska åtgärder. SSI håller även kurser om radon i vatten och utredning av markradonförhållanden.

Den grundläggande kursen är öppen för alla och skall ge deltagarna bred kunskap om radon i inomhusluft och vatten samt överblick över problemets utbredning i Sverige. Övriga kurser förutsätter att deltagarna har vissa baskunskaper.

Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) har i samråd med SSI, Socialstyrelsen och Kommunförbundet lagt upp ett system för frivillig ackreditering av företag, laboratorier och miljöoch hälsoskyddsnämnder, som utför radonmätningar i inomhusluft.

Totalt beräknas ca 600 personer gått kurserna. Under senare år har deltagarantalet nästan halverats och ett antal kurser har fått ställas in på grund av bristande intresse.

13.2.2. Övrig statlig utbildning

Kommunförbundet har tillsammans med kommunernas länsföreningar genomfört ett antal seminarier om radonrisker för allmänheten samt tjänstemän och politiker i länen. Det har inte gått att få fram någon uppgift om antal deltagare.

Institutet för miljömedicin (IMM), Karolinska Institutet, har genomfört ett fåtal så kallade aktualitetskurser om radonets skadeverkningar någon enstaka gång för kommunernas miljö- och hälso-

skyddsinspektörer och medverkar i radonutbildningar anordnade av andra. Antalet deltagare uppskattas till ett trettiotal.

13.2.3. Utbildning i privat regi

Stiftelsen Institutet för företagsutveckling (SIFU) genomförde under åren 1987–1990 utbildningar i saneringsverksamhet och även mätkurser. Mellan 350–400 personer har gått kurserna. Ett 70-tal personer har genomgått SIFU:s mätkurser. Två seminarier har genomförts, det första, 1987, hade ca 150 deltagare. Det andra, som genomfördes 1990, hade ca 50 deltagare.

Därutöver har några företag i ventilationsbranschen genomfört kurser i mindre skala för personal och samarbetspartners.

13.3. Deklaration av bostäder

Ett nytt sätt att informera om boendemiljö har skapats i och med tillkomsten av bostadsdeklarationer. Genom dessa deklarationer har inomhusmiljöfrågor kommit att lyftas fram. Bland annat ges information om radon i deklarationerna. Det är tänkbart att deklarationer kommer att få en alltstörre betydelse när det gäller att ställa krav på radonmätningar och radonåtgärder.

Ett flertal intressenter som intresseorganisationer, förvaltare, byggföretag, försäkringsbolag, konsulter m. fl. har utvecklat olika system för att kvalitetsdeklarera fastigheter och byggnadsmaterial.

13.3.1. Olika typer av deklarationer

Det finns ett stort urval av deklarationer, som kan delas in i fyra olika huvudgrupper.

Byggmaterial och komponenter

Här beskriver man de system som handlar om miljömärkning (t.ex. IS Svanen, Sveriges officiella miljömärkning) och materialvarudeklarationer av byggmaterial och byggprodukter (t.ex. Byggsektorns Kretsloppsråds byggvarudeklarationer, JM Bygg, Skanska, SIAB, NCC m.fl.).

Byggnaden som system, inomhusmiljö

De system som arbetar med utgångspunkt i besiktningar av befintliga byggnader med avseende på inomhusmiljön belyses här (t.ex. Statens Provnings- och Forskningsinstituts så kallade Pmärkningssystem).

Byggnaden som system, inomhusmiljö och yttre miljö.

I denna kategori redovisar man komplexa modeller där helhetssyn är ledordet och där byggnaden som helhet värderas i sitt sammanhang (t.ex. AB Jacobsson & Widmarks – J & W miljöstatusmodell).

Konsumentinriktade system.

Denna kategori karaktäriseras av information till den boende (t.ex. Miljöinventering av inomhusmiljö i befintlig bebyggelse, MIBB).

Övriga system

Som exempel på ett övrigt system kan Skandias byggnadsgaranti vid nybyggnad anges.

För att ge en mer detaljerad bild av hur dessa olika system kan se ut, presenteras här två deklarationsmodeller något utförligare.

P-märkningssystemet

Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut har sedan 1980-talet arbetat med att utveckla ett system för kvalitetssäkring av småhus, det så kallade P-märkningssystemet. P-märkningssystemet omfattar numera såväl bostäder i småhus och flerbostadshus, som skolor, daghem och kontor.

Systemet innebär bl.a. att en bedömning görs av material, konstruktioner, ventilation och uppvärmning avseende inomhusklimatet och hälsofrågor. Med olika mätinstrument och metoder analyseras ett antal miljöparametrar; termisk komfort, ventilation, luftkvalitet (bl.a. radon), material, konstruktioner, buller samt ljusförhållanden.

Kraven sträcker sig längre än byggnadslagstiftningen och bygger på gränsvärden för rekommenderade komfortkrav. Systemet är transparent, vilket innebär att det finns information tillgänglig i flera nivåer.

MIBB

Hyresgästernas Riksförbund, de allmännyttiga bostadsföretagens organisation (SABO) och Sveriges Fastighetsägare har gemensamt arbetat fram en metod att inventera inomhusmiljö. Metodens namn är Miljöinventering av inomhusmiljö i befintlig bebyggelse, allmänt kallad MIBB. Inventeringen innebär att samtliga boende får möjlighet att, via en enkät, lämna synpunkter på inomhusmiljön. Därefter genomförs besiktningar av lägenheter, husets gemensamma utrymmen samt tak och fasader. De grundläggande faktorer som kontrolleras är fukt, temperatur, luftkvalitet (bl.a. radon), ljud och ljus, ohyra samt vattentemperatur vid tappstället. Inventeringen skall följas upp vart tredje år. Efter flera års arbete introducerades metoden 1999 och på våren 2000 har inventeringar genomförts eller påbörjats i 30–40 olika bostadsområden i landet. Erfarenheterna så långt är, enligt aktörerna, goda och man upplever att intresset för MIBB är stort.

Boverkets utredning av deklarationer

Under 1995 fick Boverket i uppdrag av regeringen att utreda möjligheten att utveckla ett system för kvalitetsdeklaration av bostäder. Boverket redovisade uppdraget till regeringen i mars 1998 i rapporten, Deklaration av bostäder,( Boverket 1996).

I rapporten beskriver och analyserar Boverket befintliga system för deklaration av bostäder eller material. Boverket föreslår i en ”grundmall för deklaration” vilka faktorer och egenskaper som skulle kunna deklareras. Utgångspunkten är att deklarationerna skall gälla bostadslägenheter upplåtna med hyresrätt, då man bedömer att hyresgäster har minst möjlighet att påverka bostadsegenskaperna. Förslaget skulle även, enligt Boverkets uppfattning, kunna vara intressant i fråga om bostadsrätter, efter en viss förändring av utformningen.

Systemet skall kunna tillämpas på både nyproducerade och befintliga bostäder. Man föreslår att även okunskap deklareras, fastighetsägaren skall alltså ha rätt att deklarera ”vet inte” om uppgift saknas om t.ex. radonhalt. Radonstatusen skall redovisas genom att radonhalten anges.

En del frågor återstår att besvara, bl.a. frågan om bostadsdeklarationers juridiska status. Vems är ansvaret om någon uppgift i deklarationen inte stämmer med verkligheten?

Boverket konstaterar i sin utredning att det finns en stor uppslutning i branschen om ett system för deklarationer. Verket föreslår att regeringen avvaktar branschens och konsumenternas värderingar av de försök som pågår och att frågan om eventuella samhällsåtgärder tas upp sedan pågående försök utvärderats.

I juni 2000 fick Boverket ett uppdrag av regeringen att genomföra en försöksverksamhet med deklarationer av bostäder, skolor och förskolor. Verksamheten kommer att omfatta 300 bostäder, såväl i småhus som i flerbostadshus. Deklaration av småhus avser småhus som överlåtes. Ett 30-tal förskolor och skolor ingår också.

Uppdraget skall resultera i ett förslag till deklaration som kan användas i större skala. En beräkning av kostnader för att deklarera en bostad/skola/förskola skall ingå likväl som förslag till hur deklarationen skall introduceras.

Arbetet skall vara klart 30 juni 2001.

14. Vad har gjorts hittills? Samhällets ekonomiska stödinsatser mot radon

Under 1980-talet infördes för första gången ett statligt ekonomiskt stöd till åtgärder mot radon. Allt sedan dess har stöd givits i olika former och med varierande förutsättningar.

Här ges en redovisning av de statliga stöd som hittills förekommit. Redovisningen belyser främst de stöd som är direkt avsedda för genomförande av åtgärder mot radon. I redovisningen har emellertid även stödformer, som i första hand varit avsedda för andra åtgärder, tagits med då de på olika sätt påverkat, eller kunnat påverka, radonförekomsten indirekt. Att göra en bedömning av i vad mån dessa stödformer tagits i anspråk för just radonåtgärder låter sig däremot inte göras så lätt, då någon sådan statistik inte finns.

En analys av hur stödsystemen fungerat finns i Förslag till statliga åtgärder, kap. 4.

14.1. Tidigare stödformer

14.1.1. Tilläggslån

Från 1983 har det funnits möjlighet för fastighetsägare att erhålla tilläggslån för radonsanering av såväl hyres- eller bostadsrättshus som egnahem, enligt förordningen (1983:1021) om tilläggslån för ombyggnad av bostadshus m.m.

Tilläggslånen var räntefria och stående. Vart femte år omprövas dock förutsättningarna för ränte- och amorteringsfriheten.

Lån kunde erhållas bl.a. för åtgärder av fukt- och mögelskador, för att avhjälpa tekniska brister som innebar stor risk för säkerhet eller hälsa samt för att minska radondotterhalten till godtagbar nivå. Tilläggslånen lämnades om kostnaden för åtgärderna översteg husets ekonomiska bärkraft. För att bedöma denna gjordes en avkastningsvärdesberäkning för hus upplåtna med hyres- eller bo-

stadsrätt. För egnahem bedömdes den ekonomiska bärkraften efter fastighetens marknadsvärde efter åtgärd.

Fastighetsägarna gjorde inte mycket för att minska radonproblemet i sina bostäder. Tilläggslånen togs i anspråk i liten omfattning för detta ändamål. Tilläggslånen för att sanera radon i egnahem avskaffades därför.

För att förbättra och underlätta för egnahemsägare att avhjälpa problem med radon (prop. 1987/88:100 bil 13) ersattes tilläggslånen den 1 juli 1988 med ett bidragssystem (se förordning 1988:372 om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem).

För hyres- och bostadsrätter kvarstod – i princip – möjligheten till tilläggslån till och med 1993.

14.1.2. Statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus

Räntestöd lämnades för åtgärder i bostadshus upplåtna med hyreseller bostadsrätt, enligt förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus.

Räntestöd kunde ges till åtgärder för att minska radonhalten. Räntestödets storlek för dessa åtgärder bestämdes med utgångspunkt från redovisad och godkänd kostnad. Stöd lämnades om miljö- och hälsoskyddsnämnden bedömde att radonhalten i bostadsutrymmena innebar sanitär olägenhet. Bidraget för radonåtgärderna utgick under 20 år. Bidragsunderlaget minskade successivt under tiden. Räntestöd lämnades oavsett om fastighetsägaren finansierade åtgärderna med egna pengar eller med lån.

14.1.3. Extra statligt stöd för förbättring av bostäder

Extra statligt stöd för förbättring av bostäder lämnades för vissa ombyggnads-, underhålls- och reparationsåtgärder (t.ex. radonsanering), enligt förordningen (1994:1994) om extra statligt stöd för förbättring av bostäder. Projektet skulle vara påbörjat under tiden 1 januari–30 september 1995 och slutfört senast under 1996. Ansökan skulle ha kommit in till länsstyrelsen senast den 29 februari 1996 för hyres- och bostadsrättshus och senast den 28 februari 1997 för egnahem. Bidrag lämnades med 15 % av bidragsunderlaget.

14.1.4. Statliga bostadslån och räntebidrag vid ombyggnad

Statliga bostadslån och räntebidrag enligt bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) och ombyggnadslåneförordningen (1986:693) lämnades bl.a. till reparationsåtgärder som radonsanering. Sådant statligt stöd till radonsanering kunde lämnas till flerbostadshus och vissa småhus. Husen skulle i princip vara äldre än 30 år. Ett annat krav var att radonåtgärden skäligen borde samordnas med stödberättigande ombyggnads- eller underhållsåtgärder. Ett villkor för räntebidrag var att även statligt bostadslån beviljades. Räntebidrag lämnades för beräknade räntekostnader för bidragsberättigande bostadslån (hos staten) och lån hos andra kreditgivare (bottenlån).

Båda förordningarna är numera upphävda.

14.1.5. Radonbidrag för dricksvatten

1997 införde staten ett medels- och tidsbegränsat bidrag för att sanera radon i dricksvatten, förordning (1997:638) om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten. Bidraget gavs för åtgärder som påbörjats under tiden 1 oktober 1997 till 1 augusti 1999 och som var slutförda den 31 december 1999. Ansökan skulle vara länsstyrelsen tillhanda senast 31 mars 2000 och begäran om utbetalning måste ha kommit in till länsstyrelsen senast 30 juni 2000.

Bidrag lämnades enligt följande förutsättningar.

Till allmänna vattentäkter som drivs av kommun eller kommunägt bolag om radonhalten översteg 100 Bq/l. Bidrag lämnades med 100 % av skälig kostnad. Till allmänna vattentäkter som drivs av annan om radonhalten översteg 100 Bq/l. Bidrag lämnades med 50 % av skälig kostnad, max 5 000 kr. Till enskilda vattentäkter med kommunal tillsyn om radonhalten översteg 100 Bq/l. Bidrag lämnades med 50 % av skälig kostnad, max 5 000 kr. Till övriga enskilda vattentäkter om radonhalten översteg 1 000 Bq/l. Bidrag lämnades med 50 % av skälig kostnad, max 5 000 kr.

Bidrag lämnades i princip endast till bostadshus som användes för permanent bruk. För åtgärder i vatten till bostadshus som används

för fritidsändamål lämnades alltså inte bidrag. En vattentäkt som levererade dricksvatten både till åretrunthus och till hus som används för fritidsändamål kunde inte heller få bidrag. Det enda undantaget var när man åtgärdade dricksvatten i allmänna anläggningar som drivs av kommun eller ett av kommunen helägt bolag. Bara då kunde bidrag beviljas för att sanera vatten som också används i hus för fritidsändamål.

Totalt beviljades 2 109 ansökningar om bidrag med ett belopp om 30,7 miljoner kronor.

I nedanstående tabell visas utfall för åren 1997–1999 fördelat efter typ av vattentäkt.

Tabell 14.1 Bidragsgivningen 1 oktober 1997–31 december 1999, typ av vattentäkt

Beviljade

Genomsnitt

Beviljat genomsnitt

Beviljat totalt

Vattentäkt, tillsyn

Ärenden antal

Anslutna hus antal

varav fritidshus antal

Radonhalt Bidrag

tkr

Bidrag tkr

Allmän, kommunal 294 23 362

1 363

447 73 21 590

Allmän, ej kommunal 13 238

0 1 527

9 120

Enskild, kommunal

15 167

0 2 002

5

75

Enskild, ej kommunal 1 787 2 614 10 2 199

5 8 899

Totalt

2 109 26 381

1 373

1 959 15 30 684

Källa: Boverket 2000

Av tabellen framgår att bidrag har beviljats från 1 oktober 1997 fram till 31 december 1999 i drygt 2 000 ärenden. Till vattentäkterna är totalt ca 26 000 hus anslutna, varav ett tusental fritidshus. Av dessa har troligtvis 10 stycken felaktigt kommit att erhålla bidrag, på grund av att bidrag inte skall lämnas till sådana hus som är anslutna till enskilda täkter.

Bidragen för allmänna vattentäkter uppgick genomsnittligt till 73 000 kr, för enskilda 5 000 kr, dvs. maximibeloppet.

Inomhusmiljöbidrag

Under en begränsad tid utgick ett bidrag till kostnaden för arbeten med att avhjälpa olägenheter i inomhusmiljön, enligt förordning (1995:802) om förbättring av inomhusmiljön i bostäder och vissa lokaler. Bidraget utgick för kostnader för åtgärder i bostadslägenheter i hyres- eller bostadsrätthus (både småhus och flerbostadshus) och i vissa lokaler där främst barn och ungdomar vistades. Bidrag kunde ges till att avhjälpa olägenheter med hälsofarliga material och ämnen. Bidragets storlek var högst 30 % av ett bidragsunderlag. Möjligheten att ansöka om bidrag upphörde i början av 1996. Det går inte att avgöra i vilken mån bidraget har använts för radonåtgärder.

14.1.6. Skattereduktion

Under perioden 15 april 1996–31 mars 1999 kunde fastighetsägare till såväl småhus som flerbostadshus (med både hyres- och bostadsrätter) erhålla skattereduktion. Reduktionen, som gällde arbetskostnader för reparationer, ombyggnader och tillbyggnader, uppgick till 30 % av utgifterna (prop.1995/96:198).

Enligt Riksskatteverket finns det ingen statistik på vilka typer av arbeten som utförts med skattereduktion. Man uppskattar att endast någon enstaka fastighetsägare har fått skattereduktion p.g.a. radonsanering. Skattereduktionen kunde inte kombineras med radonbidrag till egnahem.

14.2. Stödformer i dag

14.2.1. Radonbidrag till egnahem

1988 infördes ett radonbidragssystem för egnahem, enligt förordningen (1988:372) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem.

Vid stödets början fanns ingen ekonomisk begränsning av anslaget för bidragslämnandet. Från och med den 1 januari 1999 lämnas bidrag endast i mån av tillgång på medel. Bidrag kan lämnas

för åtgärder att minska radonhalten i en- och tvåbostadshus som bidragstagaren själv äger och bor i.

Villkor för bidrag

Bidrag lämnas endast i de fall där radonhalten i huset överstiger det av socialstyrelsen fastställda riktvärdet, 400 Bq/m3 luft. Först när kommunen granskat de föreslagna åtgärderna och bedömt dem vara nödvändiga kan bidrag beviljas. Vid sin granskning skall kommunen finna att åtgärderna är nödvändiga för att huset efter åtgärderna skall uppfylla de krav i fråga om radonhalten i inomhusluften som med stöd av plan- och bygglagen (1997:10) kan ställas vid ombyggnad (enligt Boverkets byggregler 200 Bq/m3 luft).

Maximibelopp

Bidraget utgår med ett belopp motsvarande halva kostnaden för åtgärden, men är maximerat till 15 000 kr. Bidrag under 1 000 kr utbetalas inte.

Medelsbegränsning

Från och med den 1 januari 1999 är alltså pengarna till radonbidraget begränsade. För budgetår 1999 fick högst 7 miljoner kronor betalas ut.

Den som fått beslut om bidrag har rätt att få sitt bidrag utbetalat när åtgärderna utförts och övriga förutsättningar för bidrag är uppfyllda. Dröjde åtgärderna eller kom inga åtgärder till stånd överhuvudtaget hindrades på så vis senare inkomna ansökningar att beviljas i den mån de ekonomiska ramarna begränsar verksamheten. Äldre beviljade bidrag kom att låsa anslagna medel.

Det problem som då uppstod vid medelsbegränsningen var att det redan innan medelsbegränsningen infördes (dvs. före den 1 januari 1999) fanns beviljade ärenden som ännu inte blivit utbetalade på totalt mer än 7 miljoner kronor. Staten hade alltså åtaganden som översteg de – för utbetalning – disponibla medlen.

Under sådana omständigheter gick det inte att fortsätta att bevilja bidrag till nya ärenden. Boverket tvingades därför förhindra att ytterligare ärenden beviljades bidrag.

Tidigare givna beviljanden gick inte att återkalla eftersom det inte fanns några tidsgränser i förordningen inom vilka åtgärderna måste vara påbörjade respektive färdigställda. Förordningen gav inte heller i övrigt några sådana möjligheter. Beslutet kunde i princip inte återkallas av länsstyrelsen så länge sökanden bor i och äger fastigheten. Det fanns i slutet av 2000 t.ex. ärenden från 1994 som ännu inte betalats ut.

Boverket påtalade problemen i en skrivelse till Miljödepartementet. Verket begärde att få rätt att disponera framtida anslag (så kallat beställningsbemyndigande) för att undvika ett nytt beviljandestopp. Det lämnade även förslag till förändringar bl.a. gällande förändringar av förordningen avseende sista dag för färdigställande och då begäran om utbetalning skall ha kommit in till länsstyrelsen i såväl redan beviljade som nya ärenden.

Regeringen har i vårpropositionen 1999/2000:100 föreslaget att Boverket får disponera medel så att problemet kan lösas. Vissa förändringar gjordes i förordningen så att liknande problem inte skall uppstå i framtiden.

Förordningen har ändrats. Det ställs numera krav på att åtgärderna måste vara färdigställda och begäran om utbetalning måste ha kommit in till länsstyrelsen senast ett visst datum. I gamla ärenden, dvs. sådana som beviljats bidrag före den 15 juli 2000, skulle åtgärderna vara färdigställda och begäran om utbetalning skulle ha kommit in till länsstyrelsen senast den 1 juli 2000. I ärenden som beviljats från och med den 15 juli 2001 skall länsstyrelsen i varje enskilt beslut fastställa en sista dag för färdigställande och begäran om utbetalning. På så sätt undviks det framöver att gamla beviljade ärenden, där åtgärderna inte görs, binder pengar på obestämd tid. I stället kan pengarna användas till nya ärenden.

Antal beviljade radonbidrag

Diagrammet, figur 14.1, visar utvecklingen av antalet beviljade radonbidrag månadsvis mellan åren 1994 och 1999. Effekten av begränsningarna i förordningen framgår tydligt från 1999. Det går också att urskilja en ökning under 1994 som en kombinerad effekt av höjd maximigräns för bidrag samt statliga informationsinsatser. Variationen mellan olika län samt kommuner är stor beträffande i vilken omfattning bidraget utnyttjas. Det kan antas att olika ambi-

tioner vad gäller kommunala informationsinsatser samt mätningar inverkar.

Figur 14.1 Antal beviljade radonbidrag per månad 1994–1999

Källa: Boverket 2000

Åtgärdskostnader och bidrag

Den totala kostnaden för åtgärder, sedan stödsystemets start, uppgår till 273,4 miljoner kronor.

Varje åtgärd har i genomsnitt kostat ca 30 000 kr. Nästan 10 854 ansökningar om bidrag har beviljats med 116 miljoner kronor. I genomsnitt har bidrag betalats ut med nästan 12 000 kr.

Bidragsbeloppet är 50 % av åtgärdskostnaderna, men maximalt 15 000 kr.

I följande tabell 14.2. redovisas sammanfattande uppgifter om bidragsgivningen sedan bidraget infördes den 1 juli 1988. Tabellen visar antal beslut, totala kostnaden och genomsnittliga kostnaden per åtgärd och totalt beviljat bidrag och genomsnittligt bidrag per åtgärd.

0 50 100 150 200 250 300 350

1994 1995 1996 1997 1998 1999

År

Anta l

Tabell 14.2 Bidragsgivningen i juli 1988–31 december 19991, kronor

Bidragsunderlag

Åtgärdsandel av totalt bidrag %

Åtgärd Antal beslut

Genomsnittlig kostnad

Total kostnad

Genomsnittligt bidrag bidrag

Radonsug 1 919 16 701 32 049 693 8 162 15 662 068 14 Radonbrunn 397 21 842 8 671 459 11 210 4 450 412 4 Fläkt 898 25 855 23 218 230 10 311 9 259 447 8 Ventilation 4 657 38 246 178 111 408 14 324 66 706 297 58 Tätning 114 17 331 1 975 763 8 365 953 643 1 Underhåll 27 25 682 693 402 9 886 266 933 0 Komb. av ovan

935 30 621 28 630 258 12 053 11 269 255 10

Övrigt 907

-

-8 047 7 298 399 6

Totalt 9 854 30 552 273 350 213 11 758 115 866 454 100

1 Fördelningen på åtgärder under 1994 är delvis skattad.

Källa Boverket 2000

Vidtagna åtgärder

Det framgår av tabellen att ventilationsåtgärder är mest frekventa inom ramen för stödet. Åtgärden har erhållit knappt 60 % av det totala bidraget och står också för merparten av antal beslut. Därefter följer installation av radonsug som erhållit 14 % av det totala bidraget. Det kan noteras att olika kombinationer av åtgärder gjorts för vilka 10 % av det totala bidraget har utbetalats.

Under år 1998 beviljades 834 ärenden med ett genomsnittligt bidrag på 10 541 kr.

För år 1999 var antalet 139, med ett genomsnittligt bidrag om 9 023 kr.

Tiden mellan att bidrag beviljats, sanering utförts och bidrag utbetalats var i genomsnitt 11 månader för ärenden som betalades ut år 1999. Motsvarande tid för år 1998 var 3,4 månader.

14.2.2. Räntebidrag

Vid ny- och ombyggnad av bostäder kan statlig subvention i form av periodiskt bidrag ges enligt förordningen (1992:986) om statlig bostadsbyggnadssubvention. I princip kan räntebidrag till ombyggnad av småhus inte beviljas enligt denna förordning.

Bidrag lämnas med en procentuell andel av en schablonberäknad räntekostnad. Stödet ges bl.a. för ventilationsåtgärder och oberoende av radonförekomst. Åtgärder vidtagna med ekonomiskt stöd i form av räntebidrag kan ha haft en gynnsam effekt på radonhalten i vissa bostäder. Det finns emellertid inga tillgängliga uppgifter i vad mån räntebidraget tagits i anspråk för radonåtgärder.

15. Vilka mål och regelverk styr radonarbetet?

Vi har tidigare redovisat den lagstiftning som ger stöd för brukarens krav på en sund bostadsmiljö avseende radon. Samhället ställer krav på byggnader och på hälsoskyddet. Vad är det som styr olika myndigheters och kommuners arbete med radon?

I detta kapitel presenterar vi inledningsvis de nationella mål som på ett eller annat sätt berör radon. Därefter går vi igenom regelverket på området.

15.1. Nationella mål

15.1.1 18 nationella folkhälsomål

Nationella folkhälsokommittén är en parlamentariskt sammansatt utredning som lämnade sitt slutbetänkande i november 2000,

Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan (SOU 2000:91).

Kommittén hade som huvuduppgift att utarbeta förslag till nationella mål för hälsoutvecklingen och folkhälsoarbetet i Sverige samt att föreslå strategier för hur målen skall uppnås. Dessa mål och strategier skall vara vägledande för samhällets insatser för att förbättra folkhälsan. Syftet med målarbetet är att ange vilka folkhälsoproblem som är mest angelägna att lösa och vilka strategier som kan vara effektivast. Målen skall tjäna som stöd och inspiration på nationell, regional och lokal nivå.

Folkhälsokommittén föreslår 18 hälsopolitiska mål. I det sjunde målet, Sunda inne- och utemiljöer, betonas bl.a. att vissa faktorer är särskilt viktiga att uppmärksamma när det gäller inomhusmiljön. Dessa faktorer är förekomst av radon, fukt och otillräcklig ventilation samt utsatthet för passiv rökning.

Kommittén menar att det är angeläget att utgå från de förslag som miljömålskommittén tagit fram för att nå miljökvalitetsmålen om god bebyggd miljö, säker strålmiljö, frisk luft och giftfri miljö.

Nationella folkhälsokommittén fäster stor vikt vid att antalet sunda hus ökar genom funktions- och emissionskrav och att antalet hus med radonförekomst minskar.

15.1.2. De svenska miljömålen

Under årens lopp har regering och riksdag formulerat ett stort antal miljömål. I Naturvårdsverkets förteckning över mål för miljöarbetet som beslutats av riksdag och regering (Rapport 4646) tas 167 olika mål upp. Under senare år har det pågått ett intensivt arbete med att systematisera, samordna och uppdatera miljömål. Systematiseringen har lett till att antalet miljömål har minskats till femton, de flesta med ett antal tillhörande delmål. Riksdagen fastställde i april 1999 dessa femton nationella miljökvalitetsmål,

Svenska miljömål (prop. 1997/98:145). Målen skall ge ledning när det gäller att bedöma vad en hållbar utveckling innebär och de skall vara vägledande vid tillämpning av bestämmelserna i miljöbalken.

Naturvårdsverket samordnar myndigheternas ansvar för nationella miljökvalitetsmål och delar ansvaret för utveckling, information och uppföljning med flera myndigheter.

Mål 2: Grundvatten av god kvalitet

Miljökvalitetsmål 2, Grundvatten av god kvalitet, har formulerats på följande sätt:

”Grundvatten skall ge en säker och hållbar dricksvattenförsörjning samt bidra till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag. Miljökvalitetsmålet innebär: Grundvattnets kvalitet påverkas inte negativt av mänskliga aktiviteter som markanvändning, uttag av naturgrus, tillförsel av föroreningar m.m. Det utläckande grundvattnets kvalitet är sådan att det bidrar till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag. Förbrukning eller annan mänsklig påverkan sänker inte grundvattennivån så att tillgång och kvalitet äventyras. Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation”.

Mål 11: God bebyggd miljö

Miljökvalitetsmål 11, God bebyggd miljö, har formulerats på följande sätt:

”Städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och kulturvärden skall tas tillvara och utvecklas. Byggnader och anläggningar skall lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och andra resurser främjas. Miljökvalitetsmålet innebär: ---Människor utsätts inte för skadliga föroreningar, bullerstörningar, skadliga radonhalter eller andra oacceptabla hälso- eller säkerhetsrisker. ---Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation”.

Mål 13: Säker strålmiljö

Miljökvalitetsmål 13, Säker strålmiljö, har formulerats på följande sätt:

”Människors hälsa och den biologiska mångfalden skall skyddas mot skadliga effekter av strålning i den yttre miljön. Miljökvalitetsmålet innebär: – stråldoser begränsas så långt det är rimligt möjligt. – Den högsta sammanlagda årliga effektiva stråldosen som allmänheten får utsättas för från verksamheter med strålning skall inte överstiga i genomsnitt en millisievert per person under ett år. – Allvarliga tillbud och haverier i kärntekniska anläggningar förebyggs. Spridning av radioaktiva ämnen till omgivningen förhindras eller begränsas om ett haveri skulle inträffa. Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.”

15.1.3. Miljömålskommitténs förslag

För att de av riksdagen fastställda målen skall kunna nås föreslår Miljömålskommittén i sitt betänkande Framtidens miljö – allas vårt ansvar (SOU 2000:52) i juni 2000 ett antal preciseringar av målen, etappmål, åtgärdsstrategier och redovisar konsekvenser.

Kommittén föreslår att delmålet Radon flyttas från God bebyggd miljö till Säker strålmiljö. Förslaget motiveras med att alla mål som rör strålning på så sätt samlas i samma miljökvalitetsmål.

Precisering av målet

Miljömålskommittén har lagt fram ett flertal förslag till preciseringar och etappmål. För miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö har två preciseringar tagits fram varav det ena berör radon.

Miljömålskommitténs förslag till kompletterande precisering av miljökvalitetsmålet lyder:

” ---

b) Radonhalten inomhus i alla bostäder, förskolor, fritidshem och skolor underskrider 200 Bq/m3 år 2020. På längre sikt bör ingen individ utsättas för radonhalter överstigande 50 Bq/m3. Radonhalten i samtliga enskilda brunnar och andra dricksvattentäkter är lägre än 1 000 Bq/l.”

Av skälen till förslagen framgår att innebörden av preciseringen (på längre sikt) är att det krävs mer än en generation att uppnå Säker strålmiljö med avseende på stråldoser från radon.

Etappmål

De föreslagna etappmålen motsvarar förslag från Boverket och Statens strålskyddsinstitut.

Etappmål nr 3 berör radon.

”---

3. Senast år 2005 är alla skolor, förskolor och fritidshem med radonhalter i inomhusluften överstigande 400 Bq/m3 åtgärdade och i hälften av alla enskilda brunnar med radonhalter över 1000 Bq/l åtgärdade. År 2010 är alla bostäder med radonhalter överstigande 400 Bq/m3 åtgärdade. ---Etappmål 2 och 3 syftar till att nedbringa antalet fall av cancer till följd av strålning.”

Bedömning

Miljömålskommittén uppskattar att 350 000 bostäder behöver saneras. 7 000–8 000 brunnar har radonhalter som överstiger gränsvärdena.

En rad olika åtgärder pekas ut som nödvändiga för att etappmålet skall uppnås. Det ges exempel på hur radonhalten kan minskas med byggnadstekniska åtgärder. I betänkandet framhålls vidare vikten av en hög medvetenhet hos boende och brukare om hälsorisker med radon. Man förutspår att omfattande informationsinsatser och andra insatser kommer att krävas för att motivera egnahemsägarna att vidta åtgärder. Kommunala tjänstemän och kommunpolitiker måste ha tillräckliga kunskaper om radon, då kommunens insatser kommer att vara avgörande för att nå målen. För detta krävs fortsatt utbildning.

Konsekvensbeskrivning

I beskrivningen av ekonomiska konsekvenser uppskattas att den totala kostnaden kommer att uppgå till 4,8 miljarder kronor, varav kommunerna beräknas svara för ca 1,5 miljard kronor främst genom mätprogram och utbildning, samt uppföljning. Åtgärder för att sanera fastigheter har uppskattats totalt till ca 2,8 miljarder kronor, vartill kommer underhåll och drift med 150 miljoner kronor per år. Till denna summa kommer kostnader för åtgärder mot höga radonhalter i dricksvatten från enskilda brunnar, ca 100 miljoner kronor per år och åtgärder i nyborrade brunnar, ca 5 miljoner kronor per år.

För utgifter för staten har inga beräkningar gjorts utan det hänvisas till den pågående radonutredningen.

I redovisningen av de miljömässiga konsekvenserna anges att en sänkning av radonhalterna inomhus ger positiva effekter för människors hälsa.

En social konsekvens skulle bli att nya arbetstillfällen skulle skapas, framför allt inom områdena radonmätning, projektering av saneringsåtgärder och genomförandet av byggnadstekniska åtgärder.

Miljömålskommittén menar att värdet 50 Bq/m3 bör uppnås för att man skall minska antalet skadefall från radon på längre sikt. 50 Bq/m3 motsvarar 1 mSv/år, vilket skulle stämma överens med miljö-

kvalitetsmålets formulering. På längre sikt avses i detta fall en á två generationer från i dag.

15.1.4. Mål på regional nivå

Regeringen har gett länsstyrelsen i uppdrag att formulera mål på regional nivå. Naturvårdsverket har tagit fram en vägledning för uppföljningen av miljömål på kommunal och regional nivå, Radon i regionala och lokala miljömål.

15.1.5. Uppföljning

Naturvårdsverket håller i samarbete med andra myndigheter på att utveckla ett särskilt system för uppföljning av måluppfyllelsen. Regeringen kommer årligen att rapportera till riksdagen hur arbetet fortgår. En utförligare redovisning kommer att lämnas under varje mandatperiod.

15.2. Lagstiftning

Samhället ställer krav på byggnader, planläggning, hälsoskydd m.m. I det följande görs en genomgång av lagstiftningen på området ur radonaspekt. Boende kan också ställa krav på bostaden. Regelverket för brukare redovisas i kap.4.

15.2.1. Miljöbalken

Miljölagstiftningen har utvecklats successivt. Nya lagar tillkom allteftersom medvetenheten om naturens betydelse ökade. Behovet av att skydda natur och miljö genom regler blev alltmer påtagligt. Miljölagstiftningen kom till slut att bestå av ett stort antal lagar, vissa med sinsemellan motstridiga bestämmelser. Många upplevde den som svåröverskådlig. Nya miljöproblem upptäcktes och flera störande verksamheter var bristfälligt reglerade. Behovet av att samordna miljölagstiftningen blev allt tydligare.

Den centrala miljölagstiftningen samlades i ett gemensamt lagverk i och med att en miljöbalk (1998:808) infördes 1999. Balken ersatte femton lagar på miljöområdet. Man ville med balken också

anpassa miljölagstiftningen till utvecklingen av den internationella miljörätten.

Balkens syfte: En hållbar utveckling

Miljöbalken inleds med en målformulering som klart anger avsikten med balken. Det övergripande målet är att balken skall främja en hållbar utveckling, för att nuvarande och kommande generationer skall tillförsäkras en hälsosam och god livsmiljö (1 kap. 1 §). För att nå detta övergripande mål anger balken i fem punkter vad tilllämpningen skall syfta till. Dessa punkter preciserar begreppet hållbar utveckling. Enligt det första skall miljöbalken tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot skada och olägenhet, oavsett om skadan eller olägenheten orsakats av föroreningar eller annan påverkan (1 kap. 1. andra stycket).

Riksdagen har fastställt miljökvalitetsmål – de svenska miljömålen – som skall ge ledning när det gäller att bedöma vad en hållbar utveckling innebär (se avsnitt 15.1.2).

För att förverkliga dessa mål menar man i förarbetena till miljöbalken att miljökvalitetsnormer borde kunna bli viktiga att använda som instrument (prop. 1997/98:45, del 2, s. 43).

Allmänna hänsynsregler för mänsklig aktivitet

Miljöbalken innehåller ett antal hänsynsregler. Hänsynsreglerna är grundläggande handlingsregler och styr alla verksamheter och åtgärder i riktning mot miljöbalkens mål. De riktar sig till alla människor, till var och en som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd av betydelse för miljöbalkens ändamål. De gäller alltså för i princip all mänsklig aktivitet, oavsett om det är fråga om näringsverksamhet, myndighetsutövning eller en privatpersons handlande i det dagliga livet. Undantagna är endast åtgärder som är försumbara i det enskilda fallet (del 2, sid. 13). Miljöbalkens krav på miljöhänsyn skall vara en miniminivå.

Den grundläggande hänsynsregeln (2 kap. 3 §) anger att alla skall vidta de skyddsåtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Detta innebär kort sagt att alla skall göra vad som är möjligt för att minimera negativa miljöeffekter. Redan risken för skador och

olägenheter medför en skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder, försiktighetsprincipen.

Kraven skall gälla i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem enligt skälighetsregeln (2 kap. 7 §). Regeln innebär att en avvägning mellan nyttan av skyddsåtgärderna och med kostnaderna för åtgärder skall göras.

Oavsett om en verksamhet bedrivs i näringssyfte eller inte skall den som orsakar, eller riskerar att orsaka, en hälso- eller miljöstörning bekosta förebyggande och avhjälpande åtgärder. Denna princip om att förorenaren betalar kallas Polluter Pays Principle (PPP).

I yrkesmässig verksamhet skall bästa möjliga teknik användas (2 kap. 3 §).

De allmänna hänsynsreglerna gäller parallellt med annan lagstiftning, om det inte särskilt föreskrivs att balkens bestämmelser inte skall tillämpas på verksamheten i fråga.

Bevisbörderegeln

Om tillstånd krävs för att en verksamhet skall få bedrivas är verksamhetsutövaren skyldig att visa att balkens regler följs. Detsamma gäller om andra liknande prövningar krävs och vid kommunens tillsyn. Bevisbördan ligger alltså hos verksamhetsutövaren (2 kap. 1 §) och är alltså omkastad.

Strålning – miljöfarlig verksamhet

Den tidigare gällande miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen sammanfördes och arbetades in i miljöbalken. I nionde kapitlet definieras vad som avses med miljöfarlig verksamhet. All verksamhet som kan förorsaka strålning faller in under begreppet miljöfarlig verksamhet (9 kap. 1 § 3).

Genom att hälsoskyddet har lyfts in i miljöbalken har det kommit att bli en miljöfråga, från att tidigare snarast har betraktats som en hälsovårdsfråga.

Olägenhet för människors hälsa

De allmänna hänsynsreglerna anger bl.a. att olägenhet för människors hälsa skall hindras. Begreppet olägenhet för människors hälsa definieras som en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt. Det är en utvidgning av det som tidigare, i hälsoskyddslagen, kallades sanitär olägenhet. Mindre eller tillfälliga störningar omfattas inte (9 kap. 3 §).

Definitionen omfattar negativa hälsoeffekter av både fysisk och psykisk karaktär. Utgångspunkten skall vara en person som är något känsligare än normalbefolkningen. Som exempel på negativa hälsoeffekter nämns värme, kyla, buller, luftföroreningar och andra liknande störningar. I förarbetena anges att problem med radon kan vara ytterligare exempel på vad som ryms inom begreppet olägenhet (del 2 s. 115). För att bedöma vilka störningar som skall anses påverka hälsan eller välbefinnandet i sådan utsträckning att åtgärder enligt miljöbalken kan komma ifråga skall miljökvalitetsnormer kunna ge ledning.

Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer (9 kap. 9 §). Paragrafen syftar till att reglera sådana olägenheter som uppkommer i samband med användningen av en byggnad. Byggnaders utformning regleras främst i bygglagstiftningen. Om det är motiverat på grund av förhållanden i den aktuella byggnaden, nya forskningsrön e.d. skall det vara möjligt att ställa krav på byggnader med stöd av miljöbalkens regler om hälsoskydd, i enskilda fall. Det krävs dock att frågan inte har reglerats i, eller omgående kan åtgärdas inom ramen för, byggnadslagstiftningen. Detta framgår av författningskommentarerna (del 2, s. 115).

Det är fastighetsägarens, eller i förekommande fall nyttjanderättshavarens, skyldighet att förhindra eller undanröja störningar (9 kap 9 §).

Hänsynsreglerna i 2 kap. skall tillämpas i hälsoskyddsfrågor. Detta innebär att möjligheten att ingripa till skydd för människors hälsa från myndigheternas sida har utvidgats.

Miljökvalitetsnorm – ett viktigt instrument för att förverkliga miljömål

En nyhet i miljöbalken var införandet av miljökvalitetsnormer. En miljökvalitetsnorm innebär att en viss miljökvalitet skall uppnås vid en given tidpunkt och sedan bibehållas. Normer fastställs således för att komma tillrätta med faktiska miljöproblem, men också för att undvika framtida. Normerna relaterar direkt till miljön och miljöns kvalitet.

Fastställandet sker genom föreskrifter som utfärdas av regeringen, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på miljön. Föreskriften kan gälla en lägsta godtagbara miljökvalitet för mark, vatten, luft eller miljön i övrigt. En norm skall gälla för ett visst geografiskt område. Det kan gälla ex. vis en enstaka sjö eller en del av en kommun men normen kan också gälla för hela landet.

Ett kriterium för att avgöra vilka normer som skall tas fram kan vara påverkan på människors hälsa och välbefinnande, ett annat kan vara miljöskador. Miljökvalitetsnormer skall grunda sig på vetenskapliga kriterier och vara miljöeffektrelaterade.

En miljökvalitetsnorm skall bl.a. ange de störningsnivåer en människa kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse (5 kap. 2 § miljöbalken).

En miljökvalitetsnorm kan ange högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning (5 kap. 2 andra stycket).

Störningsnivåerna kan anges som gränsvärden eller tröskelvärden.

Konsekvensanalys

Innan en nationellt baserad norm utfärdas skall en konsekvensanalys göras. Analysen skall omfatta samhällsekonomiska konsekvenser och konsekvenser för verksamhetsutövare. Konsekvenser av att någon norm inte utfärdas skall redovisas, liksom, om det finns andra åtgärder som kan vidtas som är tillräckliga för att komma tillrätta med störningssituationen, konsekvenserna av dessa och en särskild beräkning av vad det kostar att vidta åtgärderna.

Styr myndighetsverksamhet

En norm är i första hand styrande för myndigheternas verksamhet (prop. del 1, s. 250) och riktar sig endast indirekt till företag och andra enskilda. För en myndighet är normen bindande när kommunen prövar tillstånd eller liknande godkännanden samt vid tillsynsutövning och när föreskrifter meddelas (5 kap. 3 §). En norm är en miniminivå vid tillämpning av hänsynsreglerna. Detta gäller såväl vid prövning enligt miljöbalken som enligt andra lagar, exempelvis plan- och bygglagen.

Åtgärdsprogram

Ett åtgärdsprogram skall upprättas om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om krav på åtgärdsprogram följer av EG-rätten.

De vanligaste normerna

I första hand skall miljökvalitetsnormer fastställas när krav på normer uppställs i EG-direktiv (del 1, s. 251). Sveriges internationella förpliktelser skall uppfyllas. I lagrådsremissen anger regeringen att det ligger särskilt nära till hands med normer för skydd av människors hälsa (del 1, s. 246). Av förarbetena framgår att miljökvalitetsnormer kommer att bli betydelsefulla för bedömningen av vilka störningar som bör anses påverka hälsan som välbefinnandet i sådan utsträckning att åtgärder enligt miljöbalken kan komma ifråga. (del 2, s. 109).

Om normen överskrids

Ett åtgärdsprogram skall alltid upprättas, enligt miljöbalken, om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas. Normen skall vara uppfylld vid angiven tidpunkt; i annat fall måste åtgärdsprogram utarbetas med sikte på att bristerna snarast rättas till. Regeringen skall i så fall besluta att ett åtgärdsprogram skall upprättas och vem som skall upprätta det. Flera myndigheter och kommuner kan få uppdraget tillsammans. Det är inte straffbart att överskrida en norm. Om en norm inte uppfylls kan krav ställas på de som bi-

drar till att normen överskrids genom t.ex. förelägganden och ändrade villkor.

Ansvar för tillsyn

Tillsynen har till uppgift att säkerställa och kontrollera att miljöbalken samt föreskrifter, domar och beslut som meddelats med stöd av balken, efterlevs (26 kap. 1 o 3 §§). Tillsynsmyndigheten skall ingripa i den utsträckning som krävs vid överträdelser.

Kommunen, och då närmast den nämnd som har ansvar för miljö- och hälsoskyddet inom kommunen, utövar tillsyn på lokal nivå.

Vid utövandet av tillsyn skall kommunen ge råd och allmän information om balkens mål och regler, men även rådgivning i enskilda fall. Kommunen har möjlighet att förelägga den som överträder en bestämmelse att vidta åtgärder. Kommunen kan även förbjuda verksamheten (26 kap. 9 §). Besluten kan förenas med vite.

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs får inte tillgripas i det enskilda fallet.

Om undersökningar behöver utföras för tillsynen är det fastighetsägarens skyldighet att ombesörja sådana om det finns skäl att anta att byggnadens skick är sådant att det kan medföra olägenhet för människors hälsa (26 kap. 22 §).

Tillsynsmyndigheten kan ansöka hos kronofogden om att verkställa beslut som inte blivit åtlytt. Ett alternativ till verkställighet är att kommunen beslutar att vidta rättelse på den felandes bekostnad.

Länsstyrelsen har ett regionalt ansvar att följa upp tillsynsfrågorna. Länsstyrelsen ansvarar för den så kallade tillsynsvägledningen, dvs. utvärdering, uppföljning och samordning.

I fråga om 9 kap. miljöbalken, som behandlar miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, är Socialstyrelsen central tillsynsmyndighet. I övrigt har Naturvårdsverket det centrala ansvaret för tillsynsvägledningen för miljöbalkens tillämpning, enligt förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken.

Kostnader för tillsyn

I och med miljöbalkens införande underströk regeringen vikten av att myndigheternas verksamhet i möjligaste mån skall avgiftsfinansieras. En tillsynsmyndighet bör få ta ut en avgift för tillsyn av olika objekt på ett enhetligt sätt. Utgångspunkten skall vara att avgifterna skall täcka en myndighets kostnad (enligt självkostnadsprincipen) främst för prövning och tillsyn enligt miljöbalken (27 kap. 1 §).

Verksamhetsutövarens egenkontroll

I miljöbalken har den som utövar en verksamhet skyldighet att se till att miljöbalkens bestämmelser uppfylls (26 kap. 1 §). Utövaren skall följa upp hur verksamheten påverkar miljön och vidta åtgärder som behövs för att miljöbalkens regler skall följas. Denna egenkontroll är ett komplement till kommunens tillsyn (26 kap. 19 §).

Kommunen skall upprätta handlingsplaner

Kommunen skall kartlägga hur balkens bestämmelser efterlevs och analysera miljötillståndet. Hälso- och miljöproblem skall identifieras och handlingsplaner som utvärderas fortlöpande skall upprättas.

Av socialstyrelsens allmänna råd om tillsyn av miljöbalken

Radon i inomhusluft (SOSFS 1999:22) framgår att kartläggning av de byggnader inom kommunen som har förhöjda radonvärden skall ingå i kommunens årliga utredning av tillsynsbehov och tillsynsplan i enlighet med 7 § förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken.

15.2.2. Förordningen (1998:896) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Tillämpningsföreskrifter för miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd enligt miljöbalken finns i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Av miljöbalken framgår att bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant sätt att olägenhet för

människors hälsa inte uppkommer. Förordningen specificerar kravet ytterligare genom att ange att en bostad bl.a. skall ge betryggande skydd mot värme, kyla, drag, fukt, buller, radon, luftföroreningar och andra liknande störningar (33 §).

15.2.3. Plan och bygglagen – samhällets krav på byggnader

Plan och bygglagen (1987:10) (PBL) innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande, dvs. den fysiska planeringen. Detta framgår av lagens portalparagraf (1 kap. 1 § ).

En långsiktigt hållbar livsmiljö

I samma paragraf anges lagens syfte – att främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala förhållanden. Lagen skall också främja en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för både nu levande människor och kommande generationer.

Planläggning

Det fastställs att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten, det som benämns det kommunala planmonopolet (1 kap. 2 §). PBL:s regelsystem avser den fysiska planeringen och anvisar hur kommunen skall planlägga användningen av mark och vatten. Detta sker genom att kommunen upprättar en översiktsplan som omfattar hela kommunen (1 kap. 3 §). Översiktsplaner är obligatoriska. Detaljplaner upprättas för reglering av markens användning och bebyggelsen (1 kap. 3 §). En detaljplan skall ange vilken mark som är lämpad för bebyggelse och hur bebyggelsen skall placeras och utformas.

Tillstånd

För vissa åtgärder som en fastighetsägare önskar göra krävs tillstånd, lov (1 kap. 4 §). För byggande och rivning av byggnader krävs bygglov respektive rivningslov. För schaktning, utfyllnad,

trädfällning och skogsplantering krävs marklov inom planlagt område.

I vissa kommuner ställer man krav på radonmätningar vid nybyggnad. Kraven förs in i kontrollplanen eller efter bygganmälan, för att säkerställa att byggnaden är så tät mot marken att radonhaltig jordluft inte kommer in. Det i Boverkets byggregler fastställda gränsvärdet, 200 Bq/m3 luft, får inte överskridas.

I varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd, eller motsvarande nämnd eller nämnder, som skall fullgöra kommunens skyldigheter inom plan- och byggnadsväsendet och ha det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten (1 kap. 7 §).

Lämplig mark

Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämplig bl.a. med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa och till jord-, berg- och grundvattenförhållanden (2 kap. 3 § 1 och 2). Kommunerna är skyldiga att ha så god kännedom om markförhållandena inom kommunen att planläggningen kan ske på ett korrekt sätt. Många kommuner, men inte alla, upprättar kartor över radonrisken där högrisk-, normalrisk- samt lågriskområden framgår.

Utformning av byggnader

När ett område befunnits lämpligt för bebyggelse avgörs därefter hur de enskilda byggnaderna skall placeras i detalj och hur de skall utformas såväl estetiskt som tekniskt. Kontrollen av att kraven efterlevs sker genom att tillstånd, lov, fordras som prövas av byggnadsnämnden eller motsvarande nämnd när det gäller utformningskrav. Vad gäller de tekniska kraven kontrolleras de av byggherren. Byggnadsnämnden kan vid byggsamråd kräva att kontrollen förstärks om det kan antas att samhällskraven ej blir uppfyllda.

En särskild lag, byggnadsverkslagen med tillhörande förordning kompletterad av Boverkets byggregler, reglerar hur själva byggnaden skall utformas tekniskt.

Tillsyn

Kommunen svarar för tillsynen på lokal nivå (1 kap. 7 §) och länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet (1 kap. 8 §). Kommunerna och länsstyrelsen skall samverka i fråga om kommunernas planering och länsstyrelsen kan överpröva kommunernas beslut om planerna strider mot riksintressen, mellankommunala intressen eller hälsa och säkerhet.

Boverket har den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i riket (1 kap. 8 §). Verket utfärdar föreskrifter och råd samt har till uppgift att följa utvecklingen på plan- och byggområdet i landet.

Tillsynskostnader

En avgift får tas ut av kommunens invånare i ärenden gällande lov och förhandsbesked och vissa andra ärenden, (11 kap. 5 §). Avgiften får högst uppgå till ett belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Av förarbetena (prop. 1993/94:178 sid. 126) framgår att kommunens arbete som tillsynsmyndighet och besiktningar som föranleds av detta inte skall avgiftsfinansieras enligt förevarande bestämmelse.

Regeringsrätten fastställde i ett avgörande 1999 att för byggnadsnämndens åtgärder, som inte föranleds av någon framställning från en sökande, är avgiftsbestämmelsen inte tillämplig (mål nr 6237–1997). Bakgrunden var att en kommun påfört en fastighetsägare en avgift för godkännande av funktionskontroll av ventilationsanläggning. Kommunen skall övervaka att fastighetsägare fullgör sina förpliktelser att säkerställa ett tillfredsställande inomhusklimat, 1 § förordningen om funktionskontroll av ventilationssystem.

15.2.4. Lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m.

PBL ställer krav på framför allt planläggning, men det ställs också krav på själva byggnaden. I detta avseende kompletteras PBL med lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. (BVL), som trädde ikraft 1 juli 1995.

Regelverket innebär att den som uppför eller låter uppföra en byggnad, såväl för egen räkning som i egenskap av byggherre, har ansvar för att se till att arbetet utförs på ett riktigt sätt och att gällande bestämmelser följs.

Byggnadsverk som uppförs eller ändras, skall uppfylla väsentliga egenskapskrav ifråga om bärförmåga, hållfasthet, brandsäkerhet, hygien, hälsa och miljö m.m. under en ekonomisk livslängd, förutsatt att normalt underhåll gjorts (2 § 1 st). Byggnadsverk skall underhållas så att deras egenskaper i huvudsak bevaras.

Tillämpningsföreskrifter för BVL återfinns i förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m., (BVF).

Här anges vilka tekniska egenskapskrav som ställs på byggnadsverk. Bland annat anges att byggnadsverk skall vara projekterade och utförda på ett sådant sätt att de inte medför risk för brukarnas eller grannarnas hygien och hälsa, särskilt inte som följd av utsläpp eller förekomst av giftiga gaser, förekomst av farliga partiklar, farlig strålning (t.ex. radon) m.m. (5 §).

Huvuddelen av kraven har sin grund i EG:s byggproduktdirektiv.

Det finns också särskilda förordningar om krav på hissar, el, vatten- och värmemätare och kontroll av ventilationssystem.

15.2.5. Boverkets byggregler

Regeringen har uppdragit åt Boverket att meddela de närmare föreskrifter som behövs för att kraven enligt 2 § BVL skall uppfyllas (21 § BVL). Dessa föreskrifter finns samlade i Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändringar till och med 1998:38).

Boverkets byggregler (BBR 1999) innehåller föreskrifter och allmänna råd, kopplade till PBL och andra författningar. De allmänna råden ger endast generella rekommendationer om tillämpningen av föreskrifterna och anger hur någon kan eller bör handla för att uppfylla föreskrifterna. Det står det var och en fritt att välja metod eller lösning. Kapitel 6, som behandlar hygien, hälsa och miljö, belyser radonproblematiken. Boverket formulerar här riktvärdet för radonhalten vid nyproduktion av byggnader, 200 Bq/m3(BBR 6:223)

15.2.6. Livsmedelslagen

Livsmedelslagen (1971:511) har till syfte att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel. Med livsmedel avses i stort sett allt som vi äter samt dryckesvaror (1 §), med undantag av läkemedel. Regeringen har givit Livsmedelsverket befogenhet att utfärda närmare föreskrifter inom en rad områden, bl.a. gränsvärde för radon i dricksvatten.

Livsmedelslagen har två huvudsyften. De livsmedel som säljs får inte vara skadliga, smittförande eller annars otjänliga till människoföda. Konsumenterna skall kunna lita på att bl.a. märkning av varor är riktig.

I 5 § föreskrivs att ett livsmedel som saluhålls inte får ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara otjänligt att förtära. Den som hanterar livsmedel yrkesmässigt är ansvarig för sina produkter.

Lagen gäller inte hantering av livsmedel i enskilt hushåll, med några undantag. Lagen kan gälla hantering av livsmedel i enskilt hushåll bl.a. i fråga om vatten som är avsett att drickas eller användas i hantering av livsmedel. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får i så fall föreskriva att lagen helt eller delvis skall gälla.

Regelgivningen bygger i hög grad på EG-direktiv som fortlöpande införlivas i svensk rätt. Därtill kommer EG-förordningar, som gäller som svensk rätt utan att behöva omformas till föreskrifter.

Tillsyn

Statens livsmedelsverk har den övergripande centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen inom länet.

Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen inom den egna kommunen, om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas av livsmedelsverket.